During my youth’s frequent cinema visits I used to smile at a commercial occasionally presented before the film began – a crane striding in a bog while the speaker voice stated: “Some people like to watch birds pecking in swamps.” Suddenly the bird explodes and disappears into a cloud of smoke with the comment: “But, we like cinema!”

Maybe it was like that, I liked cinema more than bird watching. The main reason was possibly that I did not have a proper pair of binoculars and did not pay any serious attention to the nature surrounding me, never far away since I lived in a small town. However, currently one of my biggest pleasures is to walk alone through the forest around our house by a lake in southern Sweden, listen to the birds and occasionally catch a glimpse of them. Nevertheless, my familiarity with these marvellous creatures mostly comes from books.

Ever since my childhood, I have been fond of bird books. My grandfather had three elegant leather leather bound volumes – Svenska fåglar efter naturen och på sten ritade I-III. Med text av professor Einar Lönnberg och 364 kolorerade planscher av bröderna von Wright, Swedish Birds Drawn after Nature and litographed I-III. With text by Professor Einar Lönnberg and with 364 Coloured Plates by the von Wright brothers. The books were originally published in 1838 and the magnificent illustrations were made by three Swedish-Finnish brothers. I do not know where Grandpa’s von Wright books ended up after his death and I must state I miss them quite a lot. I often sat curled up in one of Grandpa’s armchairs with one of the large volumes in my lap. It is difficult to explain the fascination I felt while looking at these wonderfully clear and strangely beautiful bird pictures. Perhaps it had something to do with a meticulous immersion in details and the wonder of birds.

As I flip through such exquisite bird books as the Wright brothers’ masterpiece, I come to think of the title of one of the Portuguese author António Lobo Antunes’ novels – Explicação dos Pássaros An Explanation of Birds. Many have tried to do just that, but it is an impossibility, as difficult as explaining what life is about, therefore I find the Swedish translation of the book title to be more adequate – Explain the Birds to Me. I assume what made Lobo Antunes choose such a title for a novel about a man's inability to accept what happened to him in his life, was the impossibility to explain the mystery of birds, those often beautiful, winged and well-sung creatures. The novel deals with the protagonist’s mother’s death in cancer, his alienation from his own family, how he shot away his first wife and their children, his shaky political stance and difficulties in understanding his new wife. The birds thus become an image of us all, their inexplicable existence as a symbol for our strange choices, subterfuges, and misbegotten ideas. Life as an impossible project.

Even as a child when I sat with Grandpa’s big bird book in my lap and through the large windows could look out across his flamboyant flower mountain and its backdrop of tall pine tress, in which magpies jumped around and screamed in a way that always makes me remember Tallebo, Home of the Pines, which Grandpa called his house and garden. I suspected that there was a mysterious relationship between me and the birds. A feeling that took hold of me when I from my friend Örjan received a facsimile edition Olof Rudbeck the Younger’s Swedish Birds as a gift for my sixty years birthday. Rudbeck's book, which he began to draw and write as early as 1693, is endowed with the same attention to details as the von Wright brothers’ masterpiece, which appeared 150 years later.

I have also enjoyed John Audobon’s (1785-1851) The Birds of America, which I in 1981 was acquainted with in the 

library of the Instituto Cultural Domínicano Americano, where I often nested during my years in Santo Domingo. 

For hours I could sit in the Institute’s library immersed in admiration of Audobon’s depictions of birds, which harmonized the animals with their surroundings; the flowers, the trees, the water and often also dramatizing their existence within carefully portrayed environments.

That I found Audobon in the Dominican Republic was an interesting coincidence, since he was born in the neighbouring Republic of Haiti, during a time when it was a French colony called Saint-Domingue. Audobon’s father owned a slave-run sugar cane plantation. Already as a six-year-old child Audobon was forced to move to France, together with his father and siblings. The ruthlessly exploited and tormented plantation slaves, with whom John’s father, like so many of his slave-owning friends, had a multitude of children, had revolted and no white man could any longer feel safe in the rebellious Saint-Domingue. An eighteen-years-old Audobon then left France for the United States.

Considering our contemporary condemnation of the artistry of nasty people I would actually not be able to enjoy Audobon’s mastery, as little as it is now permissible to admire films by the paedophile Roman Polanski. Unfortunately, I cannot help surrendering to Audobon’s exquisite art (and also appreciate Polanski’s films), even though he was obviously a rather unpleasant person.
 

Audobon was certainly a genius, whose contribution to ornithology and art is invaluable, though he was endowed with a complex character and was repeatedly committed to a contemptuous behaviour, which even by the lax standards of the time was quite indefensible. He was accused of lying, academic fraud and plagiarism. He enslaved black people and wrote critically about emancipation. Audobon stole human remains and sent skulls to a colleague, who used them to, through his “scientific research”, prove that white-hued persons are superior to “non-whites”.

In the United States, Audubon spent more than a decade as a businessman in Kentucky, where he owned a thrift store in the city of Henderson and also was engaged in the slave trade. For some time, Audobon was relatively successful, but in 1819 he was imprisoned accused of bankruptcy and fraud. Released, Audobon travelled through the wilderness of the United States, hunting and depicting its bird fauna. Well aware of the English’s romantic craze for nature depictions, he sailed to England in 1826, bringing with him an impressive portfolio of life-size bird depictions and his fortune was made. Audubon became a wealthy and admired man.
 

It was in Santo Domingo I became familiar with Audobon’s life, coming across an odd character named John Chancellor, who was also afflicted by a fair dose of racism. Chancellor bought and sold antiquarian books about Haiti and the Dominican Republic and gave me two biographies he had written; one about Wagner and one about Audobon. Unfortunately, both monographs were based on inadequate research and I later found quite a lot of inaccuracies in them. Nevertheless, I appreciated that Chancellor gave me the books and they became the gateway to better and more detailed reading about these two, undeniably unpleasant and prejudiced geniuses.

Back to the birds. During a long life I have become acquainted with several bird watchers. In the Swedish town of Lund, for example, I had a neighbour who worked as “developer” at Tetra Pak, a Swedish-Swiss multinational food packaging and processing company, though his immersive interest was to wander around the Scanian plains, or in lush forest groves, to record bird sounds. He had a large number of tapes and from time to time he played them for me to demonstrate how birdsong differed from area to area, almost like human dialects. I had a hard time distinguishing the tiny nuances, but nevertheless found it fascinating that someone to such an extent could be engaged in a scrupulous analysis of birdsong.

A few years later I read Edward Grey’s The Charm of Birds, since Lord Grey in his book demonstrated an unusually large and lively interest in birdsong, the Swedish book title had the somewhat more adequate title Birds and Birdsong. Lord Edward Grey, First Viscount and Third Baronet Grey of Fallodon, was between 1905 and 1916 British Foreign Secretary. Despite an obvious lack of knowledge of foreign languages and a distaste for diplomacy he was nevertheless a committed and skilled negotiator, who unfortunately became entangled in the run-up to World War I.

It was Lord Grey who at the outbreak of that war made the classic statement: “The lights go out all over Europe; we will not see them lit again during our lifetime.”

When the war ended, Lord Grey stated that his prediction had been correct in the sense that the consequences of the war had damaged an entire European generation and these wounds would surely be reopened once again. However, he had by then retreated to his favourite pastime – fly fishing in the crystal-clear, water cress covered Itchen, which flowed through his property in Hampshire, while he listened to the birdsong in the dense greenery by the riverbanks. What fascinated me when I read Lord Grey's well-written book was his ability to stimulate an attentive interest in birdsong.

He captured the feelings that spring grants me in the forests around our Swedish home – the half-hour before sunrise when “like morning stars all the birds sing together”, which Lord Gray described as jubilant euphony. In this choir he distinguished the beautiful voice of the wood warbler. A slender, small bird which discrete colours harmonize with newly sprouted beech leaves:

The soft green and yellow colours of the bird are in tone with the foliage, and its ways and movements and general happiness animate the beauty of young beech leaves: wonderful and perfect beyond description as this beauty is, the presence of a wood-warbler can still add to it.

According to Lord Gray, the wood-warbler has two tunes in his repertoire. Clear and joyful tones that tremble in short intervals and are repeated again and again. They are inter-weaved with a clear and very beautiful song, repeated ten times in slow succession.

Lord Grey assumes that the impression a human listener obtains from these melancholic tones is that they express a deep sadness. The tone is pathetic, there are tears in the wood warblers song.

In May, the birdsong in Lord Grey’s lush forestlands was taking on a new meaning. For overwintered birds the arrival of spring means a reawakening of life, while the songs of migratory birds announce their arrival. Each and every bird is through his song assuring that he is reanimated, or has returned home, is choosing his territory, searching for a mate and a place to build his nest.
 

The singing at dawn becomes a “tapestry translated into sound.” It starts with a few muted notes of thrush song, waking up the tits and soon “sawing notes, bell notes, teasing notes” fill the air, the song of mistle-thrush, merle and mavis, maybe also the rounded notes of an owl, and above it all rises the voice of the blackbird; warm and clear “light as amber among the sharper flood of song.” A vocal attire constituted of innumerable stitches of sound.
 

Lord Grey nurtured a special love for the wren. According to him, its song is not the best, though its “a good song , clear, distinct, musical and pleasant; it is elaborate rather than simple and is well turned out.” The impression of the wren’s song is enhanced by its distinctive appearance and specific character. Even though it is a bird of insignificant size, it has resolutely protruding tail feathers and a violent temper. Lord Grey watches the arrogant little bird during its spring mating season and gets the impression that the song of the wren contains more of challenge and triumph, than love. He surprises two male wrens, which on his lawn are involved in such a violent battle that they ignore his threatening presence. When one of them finally emerges victorious from the fight and the defeated bird has retreated, the victor flies to a nearby bush and from where he fills the air with a triumphant song.
 

In the birds’ dawn choir, Lord Grey distinguishes the blackcap’s voice, so perfect and moving that he considers it to be among the foremost English songbirds. The blackcap’s singing is loud:

exceedingly sweet, but also spirited: it is not very long, but is frequently repeated: there is a great variety, but the thing done is absolutely perfect. There is not a note that fails to please or to be a success.

The garden warbler’s song is also beautiful, but it seems as if that bird can never completely clear its throat and let out sounds as pure and free as those as the blackcap. However, in one respect the garden warbler is superior to its rival – his by all means beautiful song is more enduring, it lasts longer.
 

Lord Grey asks his readers to listen attentively to the birds triumphant dawn choir and above all notice how the blackbird’s euphony add life and soul to the entire symphony. According to Lord Grey it is impossible to explain why the blackbird’s singing surpasses any other bird’s. Why it means so much to us humans. He suggests that it might be due to a sense of “familiarity” conveyed by the blackbird’s song. The tunes of other birds are for sure quite pleasing, though the song of the blackbird directs itself to the soul of its listener. It touches deep-seated emotional strings, which ultimately unite us with the pitch-black bird. But alas,the euphoria is limited. The blackbird gives us barely four months of bel canto. He begins singing regularly by mid-March and before the end of June he falls silent. In July we might listen to the last spring tones coming from mavis and robin, but the farewell to these birds is not as melancholy as listening to the tones of the last blackbird, knowing that a long time will pass until we hear them again.
 

During autumn we listen to the owls’ desolate screams and hooting, sounding as if they were harbingers of something threatening and mysterious. Almost as sonorous as the solitary, enigmatic sound of the bittern. The owl’s scream consists of a long, calm and fine tone, which pauses for four seconds, to be followed by a drawn-out tone, which at first vibrates and then culminates at a soothing, full volume. The owl’s cry gives life to the forest and it would be unsettlingly quite if it ceased.
 

When I read Lord Grey’s careful descriptions of how nature and the behaviour of its inhabitants, the birds, is changing in accordance with nature’s course, I am reminded of the forests’ powerful breathing which I perceive during solitary forest walks, or while rowing across our lake in Swedish Göinge.

Deep down in my mind, I am upset about all kind of killing – war, slaughter, hunting, even fishing, though I nevertheless enjoy talking to fishermen and hunters and have often heard them describe how their waiting for prey unites them with their immediate surroundings. How sitting still and quite during the long waiting of their hunting sessions makes them realize how much that generally is hidden from sight and hearing. How our threatening presence in forests and groves arouses fear and suspicion among the animals, making them hide and become silent.

While we thoughtlessly walk through forests we see very little of all the life within them. Maybe we catch a glimpse of a few small birds, surprises a deer or a hare, though they quickly escape and hide among bushes and burrows. Upon our arrival alarm signals are, unknown to us, sent out and animals quickly disappear from our sight. However, we are constantly observed by the wild life, which might be in constant fear, anticipation and even excitement.

If, on the other hand, we sit down and silently scrutinize the surrounding nature we will soon discover how shy and easily frightened animals forget about our presence and resume those activities we previously have disturbed them in. Squirrels and rabbits appear, birds sing and thrushes rustle in the dry leaves around us , soon we might see how a moose or a small flock of deer appear.

What I find endearing in in people able to describe painters, and then perhaps mainly in birdwatchers, is how they patiently pay attention to “the little life”. The great patience of ornithologists, a quiet and silent wonder at the life around them, a respect for nature that makes them incapable of harming the creatures living there. It is enough for them to look at the rich life that surrounds them. Yes – several of these nature observers are obviously able to transform their activities into a part of their own life.

That’s probably why I find pleasure in reading and flipping through nature writers/artists’ books. For example, the Swedish writer and artist Gunnar Brusewitz, who among his many works of art designed the diplomas for the Nobel Prize in Literature, but his most famous works are a large amount of illustrated books, dealing with nature and animals.

I am particularly fond of his Diary from a Lake and Waterside Reflections, in which he based upon sceneries from his artist’s cottage by the lake-shore of Sparren, in the Swedich landscape of Roslagen, follows the changes of seasons and the passage of the years. With a view towards the four quarters he portrayed with skill and empathy the flight and presence of birds and the four-legged animals which walked past his haunt. Through Brusewitz’s books I perceive the scent and sound of the forest, the warmth or coolness of the air.

More minimalist nature studies were done by another artist, Björn von Rosen, who in his Conversation with a Nuthatch described his “platonic friendship” with a small bird, which I, by the way, after giving a lecture about it when I was in the fourth grade always have felt an affinity with.

Björn’s and the nuthatch’s relationship began when the blue shimmering little bird approached the artist’s windowsill while he for several months was bedridden in a troublesome illness. Björn’s wife got the idea to open the window towards the winter landscape outside, fill empty matchboxes with cookie crumbs, hemp seeds and pieces of cheese, placing them on the windowsill so Björn from his sickbed could enjoy watching how birds came to visit and devour the procurement.

A particularly prominent guest was a constantly recurring nuthatch. One morning when Björn von Rosen opened the window and held out his hand with some cookie crumbs in the palm, the nuthatch placed itself on his fingers and began to nibble the crumbs. With a shudder of pleasure the convalescent experienced how “the feeling of her small dry claws lingered on the skin of my fingertips while I returned to my sickbed.” This episode became the prelude to a daily routine which consisted of Björn getting up from the bed, opening the window, stretching out his hand and immediately becoming visited by the nuthatch, eating crumbs from the palm of his hand.
 

When Björn had recuperated and together with his two bassets resumed his daily walks, the nuthatch followed him, jumping from branch to branch. Eventually the bird demanded only cookie crumbs. If it turned out that Björn only had bread crumbs in his hand, she contemptuously threw them away with a jerk. Eventually, the nuthatch’s mate also appeared. He was interested in nut crumbs, but at first he did not dare to grab any from Björn’s outstretched hand, though he soon became as fearless as his wife.

Björn’s friendship with the two nuthatches and their children continued for nine years and in his book he described small episodes and reflections concerning the lives of these small birds, and what he assumed to be their way of thinking.
 

When I read books like those written and drawn by Brusewitz and von Rosen it happens that I envy avid bird watchers, for example my friend Magnus who had a house built for himself and his family in the southernmost Swedish beach town of Falsterbo, with an upper room filled with bird books next to a terrace from which he with his binoculars can watch the rich bird life. Forester as he is in service of the Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO), Magnus has had ample opportunities to get acquainted with the bird life in different parts of the world, while I remain an incorrigible and ignorant amateur, who watch birds in books and through my computer.

It was not impressions from any small birds that made me write this blog post, but a recent visit I and Rose made to Abu Dhabi. Together with our friend Lupita, who had been living in the country for a few years, we paid a visit to the Zayed Heritage Center, a museum dedicated to Zayed bin Sultan Al Nahyan (1918-2004) Father of the Fatherland, who in Abu Dhabi is venerated with a devotion of saintly proportions. He was the main driving force behind the formation of the United Arab Emirates (UAE), which in 1971 united seven emirates along the coast of the Persian Gulf. He became the Union’s first Ra'īs, President, a position that Sheikh Zayed kept for 33 years, from the founding of the UAE until his death in 2004.

In 1966, Sheikh Zayed deposed his brother Sheikh Shakhbut and thus became the undisputed ruler of Abu Dhabi. He had previously realized the importance of obtaining the full support of the people in exchange for improvements in their standard of living – jobs, fixed income, social safety nets, general health care, free and obligatory education for all. After the British withdrawal in 1967 (they had controlled the impoverished emirate since the early 19th century), Sheikh Zayed opened his country to a massive immigration of skilled workers, along with a clause in the constitution stipulating that an immigrant could apply for citizenship only after proving that he/she spoke fluent Arabic and had lived in the country for at least 30 years. However, Sheikh Zayed also stated that “guest workers”, apart from the right to vote and becoming involved in politics, would have the same rights and obligations as citizens of the Emirate.

Compulsory schooling for boys and girls was introduced, universities were founded, religious freedom was established, although state censorship of all media was maintained. Roads were built and public access to drinking water and health care was secured. In particular, Sheikh Zayed renegotiated the oil concession agreements, ensuring that Abu Dhabi obtained the lion share of revenues from all oil- and gas production, thus putting an end to the British monopoly on oil extraction, paving the way to the United Emirate’s enormous wealth. The UAE currently has an annual GDP of about 400 billion USD, a third of which comes from oil revenues, of which Abu Dhabi controls 94 percent.
 

When Sheikh Zayed in the mid-1960s gained total power over the country, Abu Dhabi had no paved roads, no hospitals, no schools (except for a few boys and men who attended a Qur'anic school, 98 percent of the population was illiterate). It was an even worse backwater than before since cultured pearls had put a stop to revenues from pearl fishing, which previously had been virtually the only source of the Emirate’s export revenue. Abu Dhabi’s capital consisted of a stone building that sometimes housed representatives of the British government and some huts gathered around Qasr Al Hosn, the Nahyan family’s Fortress/Palace.

I thought about this as I stood by the panoramic windows of Lupita’s and Dino’s apartment on the fifty-second floor of one of the impressive Ethiad Towers, enjoying a view of the azure-blue waters of the Persian Gulf. In a distant haze I discerned Qasr al Watan, the newly built Emirate Palace and site of the UAE Government, actually one of the most beautiful buildings I have ever visited. It was hard to believe that in just fifty years, this lavish, well-organized, extremely clean, and secure nation had risen from the sands of a dirt-poor Bedouin kingdom. After all, it was no wonder that the nation revered the unparalleled Zayed bin Sultan Al Nahyan.
 

We were the only visitors to the Zayed Museum. Its manager, a friendly, elderly man who had known the Emir personally, offered us tea and gave me a magnificent book about the archaeology of the Emirate. The museum was filled with all imaginable curiosities left from the Sheikh’s legacy. What fascinated me most was the amount of pictures and objects which bore witness to Sheikh Zayed’s immersive interest in falconry.
 

The main reason for my interest in this activity was that I had previously visited several of Frederick II's (1194-1250) castles and forts in southern Italy and thus had come to read something about his great passion for falconry. Another reason for my sporadic falconry interest emerged from the fact that when I more than ten years ago was working at the UNESCOs Department of Intangible Cultural Heritage a colleague of mine told me she was, among other things, working on an application for including falconry in the Organization’s Representative List of Humanity's Intangible

Cultural Heritage, an effort that finally became completely realised a year ago. She had asked me to write something about the gender aspects of the application and I then found that women had been intensely engaged in falconry, especially in the Far East and Central Asia, though it had also been a popular pastime among aristocratic ladies during the European Middle Ages.

We find, for example, falcon-hunting women in the so-called Tymouth Hours, an “Anglo-Norman” prayer book from the 1330s, in which each page is illustrated with everyday scenes, which generally has nothing at all to do with the text.

At UNESCO, I read a medieval poem by a writer who was active in Sicily by the end of the 13^th century, now known as Nina the Sicilian, Nina from Messina, or Dante’s Nina. Her sonnets are recorded in a manuscript in the Vatican Library (Codex 3793) in which someone by the end of the 13^th century copied 137 ”songs” and 670 sonnets. Several of these belong to the so-called Sicilian School of Poetry written in Italian and preceding the somewhat later Tuscan School, with giants like Petrarca and Dante.
 

Nina’s sonnets are included in the part of codex 3793 which their copyist described as written by ”unknown” authors (the free andclumsy translation below is mine):

 Tapina me che amava uno sparviero,         Alas, I who once loved a falcon,

Amaval tanto ch’io me ne moria                so much I could have died from love.

A lo richiamo ben m’era maniero,             When I called him, he was obedient.

Ed unque troppo pascer nol dovria            I fed him, not too much but enough.

Or è montato e salito sì altero;                  Now he has fled and reached

Assai più altero che far non solia;             heights I do not know,

Ed è assiso dentro a un verziero,               there he sits in a birdhouse,

E un’altra donna l’averà in balìa.             for by another woman.

Isparvier mio, ch’io t’avea nodrito;          Oh, my falcon, which I raised.

Sonaglio d’oro ti facea portare,                 I gave you golden bells to carry,

Perchè nell’uccellar fossi più ardito         so no bird would harm you.

Or sei salito siccome lo mare,                   You rebelled, like a stormy sea.

Ed hai rotto li geti e sei fuggito,               You destroyed your ropes, tore yourself free,

Quando eri fermo nel tuo uccellaro.         as soon as I had taught you how to hunt.

As with several other troubadour singers, and even contemporary Persian Sufi poets like Jalal al-din Rumi, Nina’s poetry is ambiguous in the sense that it describes earthly love against a religious backdrop. The poem’s ”other woman” could just as easily have been the Virgin Mary who received the deceased lover/falcon in her Paradise, as an earthly woman with whom the lover/falcon had forsaken the poetess.
 

Early records indicate that Nina was a young lady favoured by Frederick II’s mother, Costanza d’Altavilla, daughter of Sicily’s Norman ruler Ruggero II and married to his successor, the ruthless German-Roman emperor Henry IV of Hohenstaufen.

Costanza d’Altavilla died when Frederick was only five years old, though he grew up in the refined court environment created around his mother. Frederick was a rather skilled sonnet poet, who in his poetry praised the courtly love of his time. Although he wrote extensively on falconry, none among Frederick’s surviving poems does, like other Sicilian poets, mention falcons and falconry as symbols of love between man and woman. Falconry was in several Medieval, aristocratic circles considered to be the most perfect occupation of court life. For many men and women, it was an almost immersive passion, often sublimated in erotic depictions and verse.

This is evident, for example, in several illustrations of Codex Manesse, a Liederhandschrift (a manuscript of songs) compiled in 1304 for the wealthy Manesse family in Zurich. The manuscript contains works by 135 Minnesänger, German troubadours, each of whom is presented with one or more poems, exquisitely illustrated with 137 hand-painted miniatures.
 

The refinement and connection of falkener culture with eroticism is prominent in one of Decamarone’s short stories. This collection of tales, which in 1353 was published by Bocaccio in Florence, is not unique in the sense that a collection of more or less well-known fairy tales and legends is presented as if they had been told in a small, refined, aristocratic society, was a fairly standardised literary ploy. Decamarone’s fame is mainly linked to the elegance and stylish ease with which Bocaccaio tells his stories. This is evident in the introduction to the ninth story on the fifth day a spiritual company of aristocratic gentlemen and ladies are telling each other, after isolating themselves from the plague in Florence in a rural manor:

You are to know, then, that Coppo di Borghese Domenichi, who once used to live in our city and possibly still lives there, one of the most highly respected men of our century, a person worthy of eternal fame, who achieved his position of pre-eminence by dint of his character and abilities rather than by his noble lineage, frequently took pleasure during his reclining years in discussing incidents from the past with his neighbours and other folk. In this pastime he excelled all others, for he was more coherent, possessed a superior memory, and spoke with greater eloquence.

The story that Bocaccio puts in Borghese Domenichi’s mouth tells about the young, handsome and wealthy Federigo, who is engrossed by an all-consuming love for the “most beautiful and pleasant” lady in Florence; the chaste, high-minded Lady Giovanna, who unfortunately married to another man. For the sake of his love and to win Giovanna’s attention, Federigo wastes his wealth on exquisite spectacles, tournaments, Catholic masses and sumptuous dinners. However, Lady Giovanna, remains faithful to her husband and only devotes a distracted interest to Federigo and his activities. As a result, Federigo ruins himself and ends up living frugally in a small country house where he tries to turn his passion for Lady Giovanna into an immersive interest in falconry. The only wealth he has retained is a beautiful, perfectly trained gyrfalcon, which is admired by his entire neighbourhood.
 

When Lady Giovanna’s husband dies, she retreats to her deceased husband’s country estate, bordering Federigo’s plot of land. Her son is captivated by the neighbour’s falcon and follows him during his daily hunts. However, the youngster becomes seriously ill. When a despairing Lady Giovanna perceives how her son fades away day by day she asks what he possibly might assume would cure him from his distress. After several days of hesitation, he reveals that a wonderful gift might get him on the road to recovery. When Lady Giovanna urges her beloved son to mention such a gift, he answers “Federigo’s gyrfalcon”. Lady Giovanna, well aware of Federigo’s longing for her love, leaves for the forsaken lover’s cottage with the intention of persuading him to give her his falcon.

When Lady Giovanna arrives, in company with her refined ladies-in-waiting, the confused and overwhelmed Federigo tries imagine what sumptuous meal might through her stomach reach the coveted woman’s brain and win him Lady Giovanna’s loving attention. He spends his last pennies on a delicious dinner, but at first he does not have enough imagination to be able to figure out what he should present as an irresistible main course. It must be something wonderful, something almost beyond human imagination. He comes up with the thought that only a dish which in itself signifies, or even includes his great love and passion for Lady Giovanna might through her delight turn her tender passion towards him. His gaze falls on his pampered and well-fed falcon. Federigo twists the bird’s neck and lets his temporarily hired master chef prepare it.

And, miracle of miracles – the sumptuous meal makes Lady Giovanna mild-tempered and she looks gratefully, almost lovingly, at the deeply moved Federigo. Finally, she dares to tell her host that her son is dying, but that she imagines that he would recover if Federigo gave him his gyrfalcon as a gift. The desperate Federigo is forced to admit that they have just eaten the bird. Lady Giovanna becomes appalled when she realizes that all her hope for her son’s recovery is gone and he actually dies after a few days. Nevertheless, deep down in the depths of her heart, Lady Giovanna is greatly moved by Federigo’s desperate attempt to win her love and his sacrifice of the beloved gyrfalcon has indeed finally awakened her love for him. She marries Federigo who now becomes a wealthy man and when he has reached the goal of his fervent desire he also turns into an enterprising and frugal husband.

For centuries, even millennia, falconry has been both an immersive occupation and a source of prestige within sophisticated court circles around the world, possibly with the exception of ancient American civilizations, like those of the Mayas and Incas.

In China, there are a number of historical testimonies, in the form of literature, poems, paintings and porcelain. proving falconry’s great popularity within court culture.

Chinese falconry was inseparable from politics and power. Written documents dating back to 700 BCE bears witness to the importance of falconry. Especially during the Tang Era (618-907 CE), Falkener culture flourished and was highly esteemed among the Empire’s potentates – emperors mandarins and warlords. Here as well, there was a connection between eroticism and falcons, as in Chang Hsiao-p’iao’s poem from 826 CE:

The Lay of the Hungry Hawk

She imagines the plain afar

where the hares are plump just now:

She turns her horned bill a thousand times

and shakes her feather coat:

Just let her peck loose

this knot in her silken cord …!

But unless she got the call of man

she would not dare to fly.

The poem clearly alludes to women’s longing for freedom, which is, however, limited by the control their husbands has over their lives.

For centuries, Falkener culture continued to flourish at Chinese courts. Below are some falcon portraits of the versatile Jesuit Giuseppe Castiglione (1688-1766). He came from a wealthy Milanese family and when he joined the Jesuit order, Castiglione was already a skilled artist. At the age of twenty-eight, he was introduced to the Imperial Court in Beijing, where his art was much appreciated. Castiglione had soon learned Mandarin and adapted his Western painting technique to Chinese taste. Castiglione's hybrid art came to form school, especially through his magnificent animal representations

Falconry arrived from China to Korea around 200 CE and from there the tradition was passed on to Japan.

The first Japanese written evidence for falconry dates from the 6^th century CE and soon a unique and sophisticated court culture had developed around falcons and hawks – Takagari. A tradition especially linked to the Shinto religion and often expressed in the hunting societies’ beautiful costumes and aesthetically pleasing paraphernalia. A specific, ritual falconry was cultivated within various “schools” such as Suwa-ryu and Yoshid-ryu, which cherished a solid knowledge of everything concerning birds of prey, both domesticated and wild, and , for both men and women a profound familiarity with falconry became a status symbol .

In India, falconry had been practised in aristocratic circles as early as 600 BCE, but it was not until the reign of the Mughals (1526-1858) that the sport developed into a passion among wealthy men and women.
 

Falcons and other birds of prey were not only symbols of a desire for freedom and eroticism, but also of ruthlessness and war. The screaming of falcons and hawks as they flew in front of attacking armies was a call for bloodshed and a search for glory on the battlefields. Already 220 BCE, the poet Sung Yü stated that autumn is a

season of desolation and blight,

the avenging angel,

riding upon an atmosphere of death.

However, a thousand years later, the warrior poet Lu Yu glorified autumn as a heroic time of falconry and commemoration of ancient Chinese victories over Tatar invaders:

Swift falcons leave the gauntlet with sturdy talons and beaks

and bold men fondle their swords with frenzied spirits.

There are many indications that falconry originated in Central Asia, among peoples called Huns, Mongols or Tatars. Among these peoples, falconry was practised more than 3,000 years ago and birds of prey are of great importance in Central Asian and Siberian shamanism.

Shamans are believed to be able to change their demeanour and use paraphernalia and costumes mimicking birds of prey and in trance widely around the world, even to realms unknown to us living people.

Among Mongolian khans, falconry achieved a high level of refinement and creativity. Mongolian falconers use several different species of birds of prey, including large and complicatedly trained birds, such as eagles. During their extensive military campaigns, Mongol armies used such to hunt for provisions and as a relaxation between battles. At the time of Marco Polo’s to Kublai Kahn’s court (1275-1292) there were 60 officials who only dealt with the management of the emperor’s hunting falcons, as well as 5,000 hunters and 10,000 fully employed falconers.

Being fierce conquerors many Mongols did probably not regard the peregrine falcons as images of freedom and love, but as bloodthirsty predators who fought in their service.

In the 1998 Disney film Mulan, the murderous leader of the invading Hun Army, Shan Yu, has a ruthless Tatar falcon, Shan-Yu, as his only trusted and perhaps even respected “friend”.
 

The obvious, almost passionate love that avid falconers show their falcons seems to reflect a great admiration for birds of prey’s ability to adapt to the nature surrounding them. These birdmen seem to nurtures a desire to see and experience the world through a falcon’s eyes and instinct. Among some of them, there may also be an exciting feeling of being able to engage, in an almost identical fashion, participate in the falcon’s hunt for prey, a fervent desire to gain some of its instinctive strength and ruthlessness, which has nevertheless been subjected to their human owners through training.

The author Terence Hanbury White (1906 - 1964) author of The Once and Future King, a skilfully retold King Arthur saga, was born in Bombay and had an unhappy childhood. His alcoholic and moody father was District Superintendent of Police, while his mother was an emotionally chilled lady. The couple soon divorced and the young White was sent to an English boarding school where his emotional misery continued unabated.

As an adult, White fought against his homosexuality and other sexual tendencies. He wrote:

All I can do is behave like a gentleman. It has been my hideous fate to be born with an infinite capacity for love and joy with no hope of using them.

An acquaintance stated that T.H. White: “did not fear God but was fundamentally afraid of humanity”. In 1946, White settled on the canal island of Alderney and became increasingly alcoholic over time. It was at Alderney that he wrote the book The Goshawk, which is about how the young White after reading the lines in an old book about falconry “and the bird returned to its wild state”, became obsessed with the idea that maybe he too could be transformed to "a free savage". He got a pigeon hawk from Germany. The bird was “cruel and free”. White came to the conclusion that the only way to tame the hawk would be to deprive it of sleep, which resulted in White also came to suffer from insomnia. According to him, man and bird ended up in a common state of delirium, attraction and repulsion. It could be likened to a love affair. White never managed to tame his hawk, nevertheless he found that there was a connection between humans and animals that could be both liberating and painful.
 

An immersive passion for falcons, and especially valuable gyrfalcons, seems to be particularly alive in Abu Dhabi, something that not only the Sheikh Zayed Museum bore witness to, but also the emirate's eminent falcon hospital.

A place where sick and injured falcons receive excellent care in operating theatres and individual air-conditioned rooms, with place for more than the 200 falcons, which are cared for there, in addition to the 11,000 birds of prey visiting the hospital each year. The hospital’s German manager, Margit Müller, explains:

Falcons are fascinating, each has its own special, independent character, the way they express themselves is completely unique, almost magical. In Arab culture, they are not considered pets, but are rather considered to be family members who should be raised and cared for as such. They live with the family, have their own seat in the living room and many even sleep in their owners’ bedrooms.

The Falcon Hospital also evaluates falcons and hawks on the basis of their strength and health. The judgement of medical falcon authorities is of great importance in a country where falcons are an exclusive status symbol. Gyrfalcons (Falco rusticolus) are the largest falcon species and their natural habitat is mountains and tundra. The Icelandic gyrfalcon is considered to be especially valuable. The large island occasionally went by the name Falcon Island and the white gyrfalcon can be seen on the top left of the Icelandic Republic’s coat of arms.
 

The white gyrfalcon is the most expensive falcon variant. A thoroughbred gyrfalcon can be worth more than 150,000 USD. In November 2021, the young gyrfalcon Shaheen was in Libya sold for 450,000 USD.
 

Valuable falcons are tenderly cared for by their wealthy owners and several of them even take their falcons on air travels, especially when it comes to introducing them to a particular game. Above all, a kind of desert birds called Houbara Bustard (Chlamydotis undulata). Theses are nomadic birds moving around arid areas in North Africa, the Arabian Peninsula, being rare in most parts they are especially numerous in Afghanistan.

The presence of houbaras in that country was leading to a near catastrophe for the Emirates’ wealthy sheikhs, several of whom, especially Abu Dhabi’s Sheikh Kalifa bin Zayid and Dubai’s Sheik Makhtoum, who along with other gyrfalcon aficionados each year are travelling travel to the houbara hunting ground in southern Afghanistan. border areas to Pakistan. Bin Laden used to haunt this particular areas and since he had grown up in Saudi Arabia’s Bedouin tradition and he was also a falcon aficionado.

In late February and early March, houbaras gather in hard-to-reach, arid areas south of Kandahār. During the hunting season, and perhaps they still do, wealthy sheikhs of the Arabian Peninsula flew with their falcons into Afghanistan’s relatively houbara-dense areas and set up luxurious tent camps there. In February 1999, the CIA’s Bin Laden Tracking Team announced that satellite images had convinced them that their most-wanted terrorist was moving around the falconers’ tent villages and was possibly even hunting together with the sheikhs. Gary Schroen, CIA’s site manager in Riyadh and leader of CIA’s Near East Division, recommended that the entire tent city should be bombed:

Let's just blow everything up. And if we kill bin Laden, and five sheikhs in the strike, I'm sorry. But, what do they have to do with bin Laden? He’s a terrorist. If you lie down with the dog, you wake up with fleas.

It was extremely close that the UAE Sheikhs became victims of their falconry passion. However, at the last minute Richard Clarke, National Coordinator for Security, Infrastructure Protection and Combating Terrorism, advised against the attack. Clarke was closely acquainted with the UAE’s powerful emirate families, especially the Abu Dhabi Nahayan clan, and he was well aware that the UAE’s ports, oil and gas were essential to U.S. warfare. Clarke could thus easily overlook the fact that falconry blinded its practitioners to such a degree that they did not care if skilled participants in their hunting teams were terrorists. It was hunting and not politics that mattered, at least during the limited time when houbaras gathered in Kandahār's desert regions.

All those who had lived with Arabs upholding ancient Bedouin traditions knew how important Falcons could to them, especially among wealthy and powerful men. Abdelrahman Munif, a Jordanian-born Saudi who worked in the Middle East oil industry, wrote a fascinating five-part story about how oil had changed life on the Arabian Peninsula, corrupting its leaders through luxury and abundance. It is an extensive work in which each volume contains more than six hundred pages. Only the first two parts of Munif’s Cities of Salt have been translated into English.

It’s a fascinating read. The story progresses at a calm, patient pace, almost providing the reader with a feeling that he/she is travelling through the desert on a patient, arduous camel. Munif’s stories are filled with a peculiar symbolism. They have no heroes, thougfh thousands of characters and names pass by, creating a dense web of voices and legends, this while modernity relentlessly changes and transforms everything. Munif declares that ancient traditions have been falsified to such an extent that they now can be used as a defence of totalitarianism, corruption and subtle oppression. His novels are banned in Saudi Arabia, but available in the UAE.
 

An episode in the first novel tells about how an emir arrives at the fictional port city of Harran. He is disapproved of by the city’s Arab population, while the oil-exploring Americans and cunning, local businessmen swarm around him. The emir claimed that he had come to the city to do justice and implement law and order, though it soon became apparent that he primarily wanted to enrich himself by conspiring with the Americans and he only distractedly listened to wishes and demands coming from the urban population.

Dabbasi, the city's most crafty merchant, gained a reputation for being a devil since he knew how to manipulate the Emir:

because from the minute he started talking about hunting, the emir underwent a total transformation—when he listened to Dabbasi’s stories, he became like a small child and asked him to sit down by his side.

Dabbasi had observed how several of the emir’s men kept pet falcons on their wrists and lovingly caressed and talked to them while the emir sat uninterested judging the people of Harran. Dabassi had then in a loud voice suddenly declared that the areas around Harran were well known for their houbaras, which appeared during the winter months. The emir’s face lit up and he became extremely attentive to everything Dabassi said about falconry. When Dabbasi had captured the emir’s interest, he was able to convince him that it was good politics to listen to the locals before he negotiated with the Americans. “Truth is truth and the natives are closer to us than the strangers” stated the emir before he once again turned to Dabassi and with him immersed himself in conversations about houbaras and gyrfalcons. When the emir finally took farewell, it was from a benevolent urban population and when he had mounted his camel he turned to Dabbasi with the words: “When winter comes and it is as harshest, then I will come back and we ride in search of all the hunting grounds you mentioned. ”

Sir Wilfred Patrick Thesiger (1910-2003) was born in Addis Ababa as the son of the British Consul General. At the age of eighteen, he was sent to England and educated at Eton and Oxford, where he mainly studied history. In 1930, he was invited to Ethiopia by his father’s friend Haile Selaisse. On the Ethiopian Emperor’s behalf, Thesiger made several research expeditions. During World War II, Thesiger commanded Ethiopian forces fighting the Italians, as well as Druze military units fighting the Vichy regime in Syria. After the war, Thesiger was active in the fight against migratory grasshoppers on the Arabian Peninsula and lived with the Bedouins he followed on their migrations through the vast desert area of Rub al-Khali – the Empty Quarter.

In his book Arabian Sands from 1959, Thesiger describes a timeless area with people who lived the way they had done for thousands of years. He participates in raids against hostile Bedouins, is hunted and captured by bandits, his travelling companions are threatened with blood revenge, slave hunters are in pursuit of lonely wanderers. Thesiger encounters hospitable sheikhs, revered by their subordinates while they surround themselves with harems, slaves, valuable camels and gyrfalcons.

Thesiger wrote that he his craving for adventure had been established during his Ethiopian youth. In his old age he wrote how overwhelmed he once had been while watching tribal warriors returning from battle:

I had been reading Tales from the Iliad. Now, in boyish fancy, I watched the likes of Achilles, Ajax and Ulysses pass in triumph with aged Priam, proud even in defeat. I believe that day implanted in me a life-long craving for barbaric splendour, for savagery and colour and the throb of drums.

After crossing Rub al-Khali, Thesiger reached in 1948 the village of Muwaiqih in the oasis of Buraimi, the domain of Zayed bin Sultan Al Nahyan. He looked forward to meeting this sheikh, who was much talked about among the Bedouins, who appreciated him for his open, informal manner, steadfast character, cunning and physical strength:

Zayed is a Bedouin. He knows camels and rides like one of us, he is a good marksman and knows how to fight.

When Thesiger asked for the sheikh, he was told that it was a good idea to talk to him when "he is sitting", i.e. when he was heading a majlis, legislative council or assembly. Thesiger found the sheikh as he simple, traditionally dressed and barefoot sat directly on the sand, surrounded by thirty men. When he saw Thesiger approaching, Sheikh Zayed got up and invited the Englishman to sit down on a rug in front of him, while he respectfully sat down on the sand again.

He had a strong, intelligent face, with steady, observant eyes, and his manner was quiet but masterful. He was distinguished from his companions by his black head-rope, and the way he wore his head-cloth, falling about his shoulders instead of twisted round his head in the local manner. He wore a dagger and cartridge-belt; his rifle lay on the sand beside him.

Thesiger and Sheikh Zayed became good friends. He lent the Englishman his famous white camel Ghazala. Thesiger returned to Muwaiqih on several occasions and stayed there for extended periods. On one occasion, he followed Sheikh Zayed and his men during a several-week long hunting expedition, when Zayed displayed his great familiarity with all the intricate elements of falconry. He explained to Thesiger that hunting with falcons is the noblest sport in existence, since an experienced falconer feels united with his falcon. He sees and thinks like the hunting bird. This is a completely different feeling than aiming at an animal and shooting it down with a rifle. Just as Dr. Müller at the Abu Dhabi Falcon Hospital Thesiger got he feeling that an avid falconer considered his favourite falcon almost as a family member. Falconers slept with their falcons perched by their beds, and when Zayed’s men sat talking with Thesiger, they had often brought their falcons along with them, caressing and whispering to the birds.

When Thesiger in 1977 met Sheikh Zayed for the last time, he had become one of the richest men in the world, but according to Thesiger Zayed constituted to be just as respectful and politely accommodating as he had been thirty-five years earlier. Although he now lived in a palace, Zayed was still surrounded by his falcons and as often he could tried to ride out for falconering in the desert.

As was the case for Sheikh Zayed, Frederick II of Hohenstaufen's falconry was the result of a centuries-old tradition. His Norman Viking ancestors had been avid falconers, something that several runestones bear witness to, for example the Norwegian Alsted Stone.
 

At the Böksta Stone close to Swedish Uppsala, we discern how a mounted hunter, followed by a man on skis, kills a moose attacked by his dogs and falcons. On top of the stne is a depiction of a hawk with mmenasing claws.
 

This depiction makes me think of the Swedish landscape Jämtland’s strange coat of arms, based on a seal created in 1635 by order of the Danish king Christian IV, though the difficult-to-interpret motif may be much older than that. I wonder if the coat of arms might be related to the picture on the Böksta Stone, which is said to be a representation of the ski- and hunting god Ull, whom the Danish chronicler Saxo Grammaticus (1160-1206 CE) is telling us about.
 

In Nordic myths and legends, there were plenty of birds of prey. The Danish king Rolf Krake is said to have had a hunting hawk named Hábrók, who during a battle near Uppsala is said to have killed no less than thirty of the Swedish king Adil the Mighty’s hunting birds. Like Normans and Mongols, the Vikings thus seem to have brought their falcons with them in battle, as well as in everyday life.

The Norwegian king and later canonized Olav Tryggvason, who by the way was born in Kyiv and there converted to Christianity under Valdemar I, is said to have had a violent temper. He angrily grabbed his sister Astrid’s beloved hunting hawk and plucked the feathers from it after Astrid had refused helping him to propose to a woman who would allow him to enter into an alliance with one of his many enemies.

However, the Russian icon below does not depict Saint Olav, but the saint Tryphon, whose name means "softness/sensitivity". In Orthodox Christianity, Tryphon is worshipped as a protector of birds and prayers are directed to him asking for protection against attacks by rodents and grasshoppers. Before he became a saint in the 200s, Tryphon took care of geese in the Phrygian town Kampsade, but when the Viking Valdemar I introduced his cult in Kyiv, he became a protector of falconers and carries a merlin.

Incidentally, in Nordic legends, hunting hawks are mentioned more often than falcons, which were used more by Normans and Russian Vikings. This was because the more expensive and better-regarded falcons hunted in the open, while in the deep Scandinavian forests, hawks were much more skilled hunters. It is mentioned that the northerners also used owls as hunting birds.

King Gautrek of Västergötland always had his hunting hawk with him and when his beloved wife died, he left the throne to his son and sat mourning on her burial mound, while the hawk brought him food.

Birds of prey are often found in Viking graves, with both deceased men and women. These animals were probably their beloved hunting birds, but the practice to bury them with their masters might also have had a religious significance. In Norse mythology, birds serve as messengers and link humans with different worlds, not least the realms of life and with those of death. Famous are the ravens of the Norse god of death and wisdom, Odin – Hugin and Munin, who carried him messages from all over the world and whispered in his ears. Hugin means “thought” and Munin “memory”.
 

These two ravens also had a sinister aspect in connection with the fact that they were scavengers and thus also connected to Odin’s role as a feared god of death. The Icelandic poet Torbjörn Hornklof wrote in a poem to the Norwegian king Harald Hårfagre:

Croaking ravens, say,

whence have you come,

with bloodied beaks,

early in the morning?

Flesh stick to claws.

From throats –

foul cadaver stench.

This night you alighted

within a harvest of corpses.

On top of the crown of the world tree Yggdrasil sits the eagle Hreasvelgr, the Corpse Devourer, by flapping his wings he brings deadly tempests. Like Odin, Hreasvelgr has his trusted messenger and informant, the hawk Väderfölne, who rests upon his head.

Hreasvelgr has a twin, the eagle Are, who on behalf of the goddess of the Abyss of the Dead, Hel, picks up those who have been sentenced to death by the Thing, governing assembly among the Vikings, and brings them down to down to the excruciation pits in Helheim.

Birds know and see more than humans, something the hero Sigurd Fafnersbane experienced when, after killing the dragon Fafner and on the advice of Fafner's treacherous brother Regin, was frying Fafner’s heart in open fire. Regin wanted to eat the heart as a reward for helping Sigurd to kill Fafner. However, when Sigurd with his index finger touched the fried surface of the heart and then put it in his mouth to taste, he heard sparrows chirping in a bush

– Sigurd is sitting there frying Fafner’s heart. If he were to eat it himself, he would be the wisest of all humans.

The quest to become one with the birds, and especially with the falcon, this amazingly skilled hunter, is something that has crossed the mind of several men and women who have breeding and training hawks and falcons. The Vikings brought their hawks and falcons across, bringing them with them on travels to Russia, Ireland, England and Normandy and if they seettled there they continued with their falconry.
 

Wilhelm the Conqueror was an avid falconer and on the Bayeaux tapestry, which tells of the Norman conquest of England, several falcons and hawks are depicted. The descendants of the Normans carried their falcons further on to Sicily and the birds also accompanied them on their crusades. In the Outremer, the Crusader States, the Norman aristocrats for certain encountered like-minded Muslim potentates who just as them were avid Falconers, and they they did exchange their interests and experiences.
 

The Norman-German emperor Frederick II of Hohenstaufen claims in his sumptuous book De arte venandi cum avibus, On the art of hunting with birds, that falconry is the most refined sport in existence. It is a way to get to know and become one with nature, a spiritual exercise that also is a form of meditation, an art-form and a science. The traditional hunting with weapons and dogs appeared to Frederick as brutal and tumultuous, falconry, on the other hand, was based on a subtle interplay between bird and hunter creating a relationship between man and nature, reaching its most exquisite dignity in the falconer’s art, where he, his horse and dogs all become subordinates to the noble falcon.

For Frederick his admiration of birds of prey almost becomes a symbol of Cosmos, a powerful life force emanating from an unaltered, unbound nature. He regards birds of prey as aristocratic beings associating them with earthly rulers, almighty princes like himself – the German-Roman Emperor, the most powerful ruler of of this world.

Such thought reminds of the role of the falcon in ancient Egypt. There the falcon god Horus, the son of Osiris, was the maintainer of universal order. His all-percieving eyes were likened to the life-giving sun and the time-controlling moon. Horus was intimately connected with the Pharaoh, the earthly ruler as guarantor of cosmic and accordingly also human order. The eye of Horus became the symbol of all Egypt, of the life-giving Nile, of an orderly Cosmos, of the annual Nile floods, of rain and budding fertility. Horus appeared in symbiosis with Pharaoh and was thus identified with him, while the falcon god acted as the ruler's divine protector, a guarantor that he was under the protection of the Cosmos. A way of thinking which seems to fit well with the Christian notion of Jesus Christ, who is simultaneously regarded as God the Father and his Son, heavenly maintainer of justice and order, a protection against evil and the forces of chaos.

Frederick could in many ways be likened to a pharaoh. Like such a ruler, he lived in harmony with nature. Pharaoh ruled over nature in the form of his control of the Nile’s annual floods, which under his supervision were regulated by organized work and constructions of dams and canals, while he, in his own glory and power, as well as Cosmo’s guarantor built temples for the gods and palaces to himself. Frederick was also an observer of nature's changes, and as one of the world’s first environmental conservationists he set aside large tracts of land, which were to be protected and left untouched for the benefit of wildlife. An initiative that may be linked to his immersive interest in falconry. Frederick wanted to preserve natural areas so that the birds of prey could thrive and multiply.

Likewise, several of his magnificent buildings can be linked to his interest in falconry. I became fascinated by Frederick when I several years ago visited his Castel del Monte. On a hill with views in all directions of the surrounding landscape, shining white against a clear blue sky. A perfect octagon with eight towers, even those with eight sides. Harmoniously and majestically the castle dominates its surroundings. Like a huge imperial crown, it is set on top of a flourishing hill, a symbol of the emperor’s power and control over his reign. However, Castel del Monte is actually neither a castle, nor a palace. It lacks a moat and a drawbridge. In fact, it is an oversized hunting lodge, from which towers Frederick was able to observe the flight of birds of prey and release his own hunting falcons.
 

Frederick II was in many ways a strange man. In his basic book The History of Biology, which was published between 1920-1924 and translated into a variety of languages, the Swedish botanist Erik Nordenskiöld concisely summarized Frederick’s personality and contribution to biology, which he considered to have been of great importance for ornithology as a science:

Italian in his upbringing, semi-oriental in his habits and way of thinking, he gathered around him learned men from both East and West. He had Aristotle’s writings translated from Greek into Latin. Fredrik’s writing about falconry is so much more than just an account of hunting, it is a comprehensive account of birds' anatomy and habits.

The remarkable Frederick II, who during his lifetime was called Stupro mundi et innovator, Miracle of the World and Innovator, was during his fifty-six years of life almost incomprehensibly active in a number of areas. His many and varied achievements were far from being limited to falconry and his learned observations of and explanations about the life of birds. Frederick’s political career was characterised by disputes over his German, Italian, and Oriental claims, and was marked by constant sieges, battles, and crusades, born out of endless intrigues of a religious, social, and geographical nature. Particularly prominent were his ideological and political clashes with the pope. Frederick could be likened to a storm-carried bird of prey flying above the centre of Europe and the the Levant.
 

Judged by a modern yardstick, he was also a frivolous pleasure seeker, unfaithful and tolerant, with a vast amount of concubines who in his palace in Lucera, in accordance with oriental custom, were kept in seclusion and supervised by eunuchs.

He wrote about and studied mathematics, architecture, natural sciences and philosophy, reading and speaking Latin, Italian, German, Arabic, French and Greek. One of his special interests and expertise was medicine and he reformed the ancient medical school in Salerno, while he decreed that all medical doctors had to be examined and registered. In 1224, he founded the University of Naples, the first in Europe with established statutes and curricula. Music and literature flourished at his court and together with Muslim and Jewish sages he explored the mysteries of nature, not least through autopsies of humans and animals. His sceptical, practical and inquisitive character was formulated in one of his mottos Ea que sunt, sicut sunt, that which is, is as it is, a critique of theological hair-splitting. He was engrossed in nature studies. As soon as time was given him away from all the political struggles, wars and intrigues, he sought out nature.
 

In Ferderick's bird book De Arte Venandi Cum Avibus, there is a random picture of a man who has taken off his clothes and swim in a lake, or pond. Maybe a portrayal of Frederick himself. How he relaxes from all his worries and striving. The picture makes me think of a picture of Noman Rockwell showing how on a hot summer day travelling salesman has left his car to take a refreshing dip in a river.
 

Frederick intensively studied the behaviour of animals in the wild, as well as in captivity. He owned a large exotic menagerie with elephants, lions, cheetahs, dromedaries, camels, monkeys, a variety of birds of prey and most amazing of all – a giraffe, a white peacock and a polar bear. During his numerous travels Frederick often brought with him, as in a circus entourage, animals from his zoo. Of course, since it amused him to deal with the animals, but also to attract and impress other potentates. It happened that he passed through towns and villages, exposing his exotic beasts animals as if they were part of a circus spectacle.

The giraffe was a great success throughout Europe, while the white peacock and polar bear impressed the Muslim potentates he negotiated with in Palestine – he managed without bloodshed to guarantee that the holy sites were reopened to Christians and he became, with the consent of the Muslims, in any case of their temporary rulers, King of Jerusalem. He obtained his giraffe from the Caliph of Cairo, in exchange for his polar bear.

A great admiration for Frederick lives on, especially in southern Italy where he is hailed as the First European. However, this enthusiasm for the German-Roman emperor is not shared by the modern of the crusade chronicler, Steven Runciman, who wrote:

His was a handsome man, not tall but well-built, though early inclined to fatness. His hair, the red hair of the Hohenstaufen, was receding early. His features were regular with a full, rather sensual mouth and an expression that seemed kindly till you noticed his cold green eyes, whose piercing glanced disguised their short-sightedness. […] He was well versed in philosophy, in the sciences, in medicine, in natural history, and well informed about other countries. His conversation, when he chose, was fascinating. But for all his brilliance, he was not likeable. He was cruel, selfish, and sly, unreliable as a friend and unforgiving as an enemy. His indulgence in erotic pleasure of every sort shocked even even the easy standards of Outremer [the Middle Eastern crusader states]. He loved to outrage contemporaries by scandalous comments on religion and morals. […] He saw no harm in taking interest in other religions, especially Islam, with which he had been in touch with all his life. Yet no ruler persecuted more savagely such Christian heretics as the Cathars and their kin.

Behind everything and everywhere was falconry, during Frederick’s travels, his conversations and wars. At one point, a siege ended in disaster as Frederick and his entourage left their camp under inadequate surveillance after embarking on falconry. The enemy broke the siege and destroyed Frederick’s camp. During his free time, Frederick studied the birds and wrote on his De Arte Venandi Cum Avibus, read the works of Arabic falconers and discussed their findings with the Muslim scholars he had in his service, it is possible that he also drew the book’s unique illustrations because he was also known as a knowledgeable artist.
 

Although the bird reproductions are far from being as detailed and realistic as those of Rudbeck, Audobon and the von Wright brothers, they have a decorative and unique charm.
 

It is far from only falcons and hawks that Frederick described and depicted.

He also presented the people who cared for and trained the falcons.

He described how the hunt was carried out and how the riders leave their castles at dawn. It was mainly falconry on horseback that fascinated Frederick.
 

The German-Roman emperor did through his interest in falconry probably strive for a sense of liberation within his multifaceted existence. It is possible that he, like several other bird fans, identified with his hunting falcons – dreamed of becoming like a falcon. Someone who definitely seemed to wish for this was the solitary, myopic and singular John Alec Baker (1926-1987). It may seem that this man was the exact opposite of the powerful, well-known and admired Frederick II of Hohenstaufen – a fairly anonymous clerk at The Automobile Association's, AA’s local branch in Chelmsford, the capital of Essex County, north-east of London. AA provides vehicle insurance, driving lessons, crash protection, loans, car advice, and road maps. J.A. Baker lacked a driver's license, he did not even have a TV in the frugal home he shared with his wife Doreen in central Chelmsford. Doreen also worked at AA. The couple was childless and John Alec remained in Chelmsford all his life. Even his wife described him as “something of a hermit”.
 

But, there was something that united John Alec Baker with Frederick II of Hohenstaufen and Sheikh Sayed of Abu Dhabi – the falcons. This despite the fact that he never owned or tried to tame a bird of prey. Like Frederick II, Baker obviously wanted to be one with nature and with great patience he approached the peregrine falcons he was fascinated by. According to him, the peregrin regarded all other beings as threatening, as prey, or even harmless. It was especially difficult for a human being to appear as an inoffensive being, because to the animals we appear as killer “stinking of death. We carry it with us. It covers us like frost. We cannot tear ourselves away from it.”

It was important to approach the extremely astute peregrine falcon as quietly and unnoticed as possible:

To be recognised and accepted by a peregrine you must wear the same clothes, travel by the same way, perform actions in the same order. Like all birds, it fears the unpredictable. Enter and leave the same fields at the same time each day, soothe the hawk from its wildness by a ritual of behaviour as invariable as its own. Hood the glare of the eyes, hide the white tremor of the hands, shade the stark reflecting face, assume the stillness of a tree.

Baker wanted to be as close to the peregrine falcon as possible. He had no desire to own it, to master it. It seems that he instead wanted the falcon to dominate him, almost like an unrequited love, a passion. Baker enjoyed and was tormented by this hopeless love, bound as he was to an awkward, unsuitable human body. A spectator who tried to think like a falcon, to be like a bird of prey, but utterly unable to leave his human body behind, to deny his essence as a human being, his human distinctiveness. It is not possible to fly, to see, to feed like a falcon. Baker seems to have avoided human company, aware of his extreme myopia and a clumsiness which was exacerbated by an inexorably aggravated rheumatoid arthritis. During his childhood he had been ill and as a teenager he was after a nervous breakdown admitted to a hospital for three months, the result of an unfortunate love story.

As often as he could, the extremely myopic John Alec walked, or cycled, out into the fields east of Chelmsford. Along the lush banks of the river Chelmer, he reached Essex’s fertile and gently undulating agricultural landscape, sloping towards the mouth of the Blackwater River, by the shores of the North Sea.
 

With great patience and sharp observation, John Alec followed the bird life through his binoculars. By correcting his unfortunate myopia the binoculars endowed him with something resembling a “falcon’s vigilance”.

In open fields and swamps John Alec thoroughly studied the peregrine falcon’s patient watchfulness, its flight, its habits, its hunting, bathing, and mating. In his book, like Brusewitz and Lord Grey, John Alec meticulously recorded the changes of nature, the shifts and light of the days and especially the dawn; the weather, the wildlife, the scents and the plants. As a common thread through his dynamic and occasionally metaphorically exaggerated depictions, which largely follows day after day from October 1962 to April 1963, there is the constant presence of the peregrine and John Alec’s almost total identification with the bird.

In detail he describes the peregrine’s hunting behaviour. Investigating remains of its prey, which condition he carefully records, in detail describing how the peregrine had torn its victim to pieces and what parts of its flesh it has devoured. John Alec described a world where the existence of birds of prey is characterized by various forms of killing. His accounts are almost completely free from the propensity for a humanization of animal behaviour that often accompanies romantic depictions of nature.
 

In fact, J.A. Baker’s ten years of diligent study of the peregrine falcon is a thorough, though not entirely accurate, distillation of what takes place during an autumn and winter during which he realized his intention to study the peregrine as detailed as a lone human being was capable of:

Wherever he goes, this winter, I will follow him. I will share the fear, and the exaltation, and the boredom, of the hunting life. I will follow him till my predatory human shape no longer darkens in terror the shaken kaleidoscope of colour that stains the deep fovea of his brilliant eye. My pagan head shall sink into the winter land, and there be purified.

Fovea is a depression in the retina of the eye’s centred vision. In a peregrine falcon, the fovea is much more developed and effective than in humans. J.A. Baker’s (it's typical of John Alec to hide behind the initials J.A.) the mentioning of the fovea is symptomatic of his detailed descriptions. It might seem to be tiring and too cumbersome for someone who has not personally experienced the subtle shifts of nature, but for such a person Baker’s writing style might have an almost hypnotic effect.

In his strange book, John Alec hardly says anything about himself, other than his observations of landscapes and birds, his concern about human’s reckless damage to nature and their guilt for the extinction of peregrine falcons. Occasionally there something that may be described as anxiety, even contempt,occurs while Baker fumes about human’s damaging encroachment on nature. John Alec’s longing to become a peregrine falcon often returns in text:

I shut my eyes and tried to crystallise my will into the light-drenched prism of the hawk’s mind. Warm and firm-footed in long grass smelling of the sun, I sank into the skin and bones of the hawk […] like the hawk I heard and hated the sound of man, that faceless horror of the stony places. I stifled in the same filthy sack of fear.

Such a longing to become a bird has often been described in literature and film. While teaching at the International School in Hanoi for a time, one of my colleagues was Camille Du Aime, a large American lady who grew up on a riverboat on the Seine in Paris:

It was a rather miserable and leaky boat. I cannot say I enjoyed it. My parents were bohemian and while I was with them my father tried to make a living as an artist. He had traumas after his participation in World War II and tried through his art to drive away his demons. It was only at long last he found his right element in writing novels. He became rich and famous, but then it was too late for me.

Camille's father, Albert William Du Aime (1925–2008), wrote under the pseudonym William Wharton and Birdy, his first novel, written when he was over fifty, became an instant success and like his following novels Dad and A Midnight Clear, Birdy became a critically acclaimed film (Wharton published more than ten books).

Birdy deals with a sensitive, somewhat neurotic young man who dreams of being free as a bird. Typical of his behaviour is when, after a clumsy and unsuccessful act of love with a beautiful girl, he returns home to a birdhouse he had built in his room and lying naked there imagines how he flies around in his room, through the house and out into the world.

After being summoned to the war in Vietnam, Birdy is wounded in the face and then suffers a severe trauma, is admitted to an asylum where he, through his bird fantasies, builds a mental wall around himself. A wall that not only excludes him from painful war memories, but also from all dealings with other humans and a normal life.

The talented film director Alan Parker, who made the film Birdy in 1984, called Wharton’s book a “wonderful story” and initially wrestled with how to portray it:

I did not know how I could take the lyrical tone of the book and turn it into cinematic poetry, or if an audience really wanted to see such a work.

At the 1985 Cannes Film Festival, Parker's film won the Grand Prix Spécial du Jury.
 

Birdy and several other works, both novels and scientific accounts,
 

as well as films, describe human affinity to birds, and especially falcons and hawks.

Alejandro Iñárritu’s multi-faceted film Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) has, through its ability to connect realism with an inner drama affecting reality and thus reshaping it, has by some critics been considered as a successful attempt to transfer Latin American magical realism into film. Iñárritu’s movies has furtermore been compared to Fellini’s 8 ½ since it depicts the world of an artist/director, both from the outside and from within, and how a writers’ block is transformed into successful art.

Iñárritu explained:

What this film talks about, I have been through. I have seen and experienced all of it; it’s what I have been living through the last years of my life.

To me, Birdman reflects quite a lot of what I have been writing about in this blog entry. For example, how it, like António Lobo Antunes Explain the Birds to Me realistically depicts a confused individual’s struggle with himself and his past life, all against a background of the birds’ inexplicable beauty, beautiful song and “freedom”, which nevertheless is entirely driven by instinct. In the case of Birdman this is about the actor Riggan Thomson’s struggle to break out of the cage created by his role as the superhero Birdman. A story marked by a similar insoluble conflict as the one of John Alec Barker who desired to become a peregrine falcon. A desire/illusion that finds its outlet in creation. In Barker's case it became a book, by Riggan Thomson a realistic play with him in the leading role, with Alejandro Iñárritu – a film.
 

In general, these works revolve around obsessions and border areas between fantasy and reality. Barry Hines’ (1939-2016) novel A Kestrel for a Knave, is however an entirely realistic novel set in the mid-sixties in a greyish mining town located in Yorkshire. The novel's strange title, A Kestrel for a Knight, emanates from a list in a manuscript from the mid-15^th century, The Booke of Hawkyng by Prince Edwarde Kyng of England:

An Eagle for an Emperor, a Gyrfalcon for a King; a Peregrine for a Prince, a Saker for a Knight, a Merlin for a Lady; a Goshawk for a Yeoman, a Sparrowhawk for a Priest, a Musket for a Holy Water Clerk, a Kestrel for a Knave.

The novel depicts an obstinate fifteen-year-old, Billy Kasper, who will soon leave secondary education and enter working life. He comes from a poor, fragmented home with an easy-going, vulgar mother and a brutal half-brother, who works down in the mine shafts; in his spare time a woman chaser, drunkard and gambler who regularly beats up his little brother. Billy has a past as a punished member of a criminal boy gang, which now haunts him. School is a nuisance and least of all Billy Kasper wants to go down the pit, working in the mines. He is only happy when he wanders around in the nature surround the gloomy mining town.

Billy is a sensitive and attentive boy, who against all odds has managed to preserve his joy and self-respect. During one night, he climbs, while endangering his life, up the wall of a ruined monastery and steals a kestrel chicken. With the help of a book he stole in a book store, Billy trains the bird to become a skilled hunting hawk. Kes, as he calls his kestrel, becomes for Billy an escape from his miserably circumvented and shabby existence. Through his patient training of Kes and his liberating hunt with his bird of prey, Billy’s self-confidence is strengthened, though he remains a stranger within the biased and vapid society that surrounds him.

It is a deeply moving and masterfully told novel which, given my past as a teacher, made quite an impression on me. The soul-destroying teaching, with its punishments and total failure to find the goodness, strength, willpower and search for security within an impoverished, bullied and abused boy, might torment any teacher with a love for his/her calling and obsessed by the joy of teaching.
 

A skilfully portrayed episode is when Billy Kasper is by an empathetic teacher convinced to enthusiastically tell the class about his falconry. After embarrassment and hesitation, Billy is seized by his subject and thus enchants the entire class, impressing the teacher who eventually seeks out Billy as he hunts with his falcon in the fields outside the town. The teacher realises that his student is a unique person, whose interest has opened up the world to him and might be a means to leave the boredom and bullying in a mining town immersed in bleak hopelessness, insecurity and poverty.

A Kestrel for a Knave contains both humour and joy, but it is nevertheless deeply tragic in its depiction of how a basically good and imaginative boy is constantly threatened with suffocation, enclosed as he is by a brutal and incomprehensible environment.

And now back to the introduction: “Some people like to watch birds pecking in swamps. But, we like cinema!” For me it is a truth with modification – of course I like to watch movies, but as my blog post hopefully has indicated, despite my ignorance of the subject, I am also fascinated by bird watching – the respectful observation of these strange creatures. The birds that give life and meaning to our existence.

I recently read A Kestrel for Knave and it was my admiration for that novel that led me to my thoughts about birds. That I once bought the novel was because I in 1970 had watched Ken Loach’s Kes - the Falcon, at the cinema in my small home town and the experience has lingered in my memory. I have not seen the film again, but will now try to get hold of it, especially now when I have read the novel and learned that Loach made the film together with the author Barry Hines. The reason for the collaboration was Loach’s opinion that ”I have never read a novel where every scene could be transferred to film with such ease.”

Al Fahim, Mohammed A. J. (2013) From Rags to Riches: A Story of Abu Dhabi. Abu Dhabi: Makarem. Antunes, António Lobo (1995) An Explanation of Birds. New York: Grove Press Audobon, John James (2001) The Birds of America. New York: Welcome Rain Publishers. Baker, J. A. (2004) The Peregrine. New York: NYR. Bocaccio, Giovanni (2003) The Decamaron. London: Penguin Classics. Coll, Steve (2005) Ghost Wars: The Secret History of the CIA, Afghanistan and bin Laden, from the Soviet Invasion to September 10, 2001. London: Penguin. Davidson, Hida Ellis (1990) Gods and Myths of Northern Europe. London: Penguin. Gresti, Paolo (ed.) (1992) Sonetti anonimi del Vaticano lat. 3793. Florens: Accademia della Crusca. Grey, Lord of Fallodon (2001) The Charm of Birds. London: Orion. Hines, Barry (2000) A Kestrel for a Knight. London: Penguin Modern Classics. Kroll, Paul W. (2018) Critical Readings on Tang China: Volume 3. Leiden: Brill. Munif, Abdelrahman (1987) Cities of Salt. New York: Vintage International. Runciman, Steven (2016) A History of the Crusades II: The Kingdom of Acre. London: Penguin Classics. Tay, C.N. (1979) ”Two Poems of Mao Tse-tung in the Light of Chinese Literary Tradition,” in The Journal of Asian Studies, Vol. 29, No. 3, Thesiger, Wilfred (1991) Arabian Sands. London: Penguin.Wharton, William (1980) Birdy. New York: Avon Books. White, T.H. (2007) The Goshawk. New York: NYRB Classics. Wood, Casey A. och Marjorie Fyfe (eds.) (1969) The Art of Falconry Being the De Arte Venandi Cum Avibus of Frederick II of Hohenstaufen. Redwood City CA: Stanford University Press.

Under min ungdoms flitiga biobesök brukade jag småle åt en annons som emellanåt visades innan filmen började. Man fick se en trana som stegar runt på en myr alltmedan speakerrösten konstaterar: “Somliga gillar att titta på fåglar som pickar i träsk.” Plötsligt sprängs fågeln och försvinner i ett rökmoln med kommentaren: “Men, vi gillar bio!”

Kanske var det så, att jag gillade bio mer än fågelskådande. Främsta orsaken var möjligen att jag inte ägt en ordentlig kikare och inte på allvar uppmärksammat naturen omkring mig. Dock är ett av mina största nöjen att ensam vandra genom skogen kring vårt hus i Bjärnum, lyssna till fåglarna och emellanåt fånga en skymt av dem. Trots det har min vänskap med dessa märkliga djur för det mesta präglats av böcker.

Ända sedan barndomen har jag uppskattat fågelböcker. Min morfar hade tre eleganta skinnband: Svenska fåglar efter naturen och på sten ritade I-III. Med text av professor Einar Lönnberg och 364 kolorerade planscher av bröderna von Wright. De skapades ursprungligen 1838 av en finländsk brödraskara, vart Morfars upplaga tog vägen vet jag inte. Ofta satt jag uppkrupen i en av Morfars fåtöljer med en av de stora volymerna i knäet. Det är svårt att förklara den fascination jag kände inför de förunderligt klara och sällsamt vackra fågelbilderna. Kanske hade det något att göra med försjunkandet i detaljåtergivningen av de förunderliga fenomen som fåglar utgör.

När jag bläddrar i så utsökta fågelböcker som bröderna Wrights mästerverk kommer jag att tänka på titeln till en av António Lobo Antunes romaner – Förklara fåglarna för mig. Många har försökt göra just det, men det är en omöjlighet, lika svårt som att förklara vad livet är. Något som jag tror fick Lobo Antunes att välja en sådan titel på en roman som handlar om en mans oförmåga att acceptera vad som hänt honom i hans liv; moderns död i cancer, hans främlingskap inför sin egen familj, hur han skjutit från sig sin första hustru och deras barn, hans vacklande politiska ställningstagande och svårigheter att förstå sig på sin nya hustru. Fåglarna blir därmed till allas och en vars sinnebild av sin oförklarliga tillvaro; våra underliga val och ställningstaganden. Livet som ett omöjligt projekt.

Redan då jag som barn satt med Morfars stora fågelbok i knäet och genom de stora fönstren kunde se ut över hans prunkande blomsterberg och dess fond av höga tallar, i vilka skator hoppade kring och skrek på ett sätt som alltid får mig att minnas Tallebo, som Morfar kallade sitt hus och trädgård, tyckte jag mig ana att det fanns ett släktskap mellan mig och fåglarna. En känsla som fortfarande kunde gripa mig då jag av min vän Örjan i sextioårspresent fick en faksimilupplaga av Olof Rudbeck den yngres Svenska fåglar som påbörjades redan 1693 och som även den är förlänad med samma detaljkärlek som bröderna von Wrights 150 år senare mästerverk.

Stor glädje har jag också haft av John Audobons (1785-1851) The Birds of America, som jag 1981 fann i biblioteket på Instituto Cultural Domínicano Americano, där jag ofta häckade och gjorde den ena upptäckten efter den andra. Det var exempelvis där som jag för första gången greps av Faulkners författarskap och slukade hans romaner.

I timmar kunde jag i Institutets bibliotek sitta försjunken i betraktandet av Audobons ytterst vackra fågelskildringar, som harmoniserar djuren med deras omgivningar; blommorna, träden, vattnet och ofta dramatiserar deras tillvaro inom deras noggrant skildrade miljöer.

Att jag fann Audobon i Dominikanska Republiken var ett intressant sammanträffande, eftersom han föddes i grannrepubliken Haiti, under den tid då den var en fransk koloni vid namn Saint-Domingue. Audobons far ägde en slavdriven sockerrörsplantage. Redan som sexåring tvingades dock Audobon tillsammans med fadern och sina syskon bege sig till Frankrike. De hänsynslöst utnyttjade och plågade plantageslavarna, med vilka fadern likt så många av sina slavägarvänner hade en mängd barn, hade revolterat och ingen vit man kunde känna sig trygg i Saint-Domingue. Arton år gammal lämnade Audobon sedan Frankrike för USA.

Med tanke på vår samtids fördömande av otrevliga personers konstutövande skulle jag egentligen inte kunna njuta av Audobons mästerskap, lika lite som det nu är tillåtet att oförtäckt uppskatta pedofilen Roman Polanskis filmer. Dessvärre kan jag dock inte undgå att till fullo njuta av Audobons utsökta konst (och även uppskatta Polanskis filmer), trots att han uppenbarligen var en tämligen otrevlig person.

Audobon var förvisso ett geni vars bidrag till ornitologi och konst är ovärderliga, men han hade en komplex karaktär och gjorde sig gång på gång skyldig till ett föraktligt beteende, som även efter den tidens måttstock var tämligen oförsvarligt. Han anklagades för lögn, akademiskt bedrägeri och plagiat, förslavade svarta människor och skrev kritiskt om emancipation. Audobon stal mänskliga kvarlevor och skickade dödskallar till en kollega, som använde dem för att i sin “forskning” bevisa att vita var överlägsna icke-vita personer.

I USA tillbringade Audubon mer än ett decennium som affärsman i Kentucky där han ägde en diversehandel i staden Henderson och dessutom ägnade sig åt slavhandel. Audobon var under en tid relativt framgångsrik, men 1819 fängslades han under en tid för konkurs och bedrägeri. Utsläppt färdades Audobon genom USA:s vildmarker, jagade och avbildade dess fågelfauna. Väl medveten om engelsmännens romantiska vurm för naturskildringar seglade han 1826 till England, medförande sin imponerande portfölj med fågelskildringar i naturlig storlek och hans lycka var gjord. Audubon blev en förmögen och beundrad man.

Det var i Santo Domingo som jag blev närmare bekant med Audobons liv. Jag stötte där på en udda karaktär vid namn John Chancellor, som även han var ansatt av en ordentlig dos av rasism. Chancellor köpte och sålde antikvariska böcker om Haiti och Dominikanska republiken och gav mig två biografier han skrivit; en om Wagner och en om Audobon. Dessvärre var båda monografierna baserade på bristfällig forskning och jag fann sedermera en hel del felaktigheter i dem. Trots det uppskattade jag att Chancellor gett mig böckerna och de blev inkörsporten till bättre och utförligare läsning kring dessa två, onekligen otrevliga och fördomsfulla genier.

Tillbaka till fåglarna. Under ett långt liv har jag blivit bekant med flera fågelskådare. I Lund hade jag exempelvis en granne som arbetade som “utvecklare” på Tetra Pak, men hans uppslukande intresse var att dagligen ge sig ut på den skånska slätten, eller i dess frodiga skogsdungar, för att där spela in fågelläten. Han hade en stor mängd band och emellanåt spelade han upp dem för mig för att visa hur fåglars sång skilde sig från område till område, nästan som mänskliga dialekter. Jag hade svårt att urskilja nyanserna, men fann det likväl fascinerande att någon i en sådan omfattning kunde ägna sig åt fågelsång.

Några år senare jag läste Edward Greys The Charm of Birds, eftersom Lord Grey visade ett ovanligt stort och levande intresse för fågelsång, har den svenska boktiteln den något mer adekvata titeln Fåglar och fågelsång. Lord Edward Grey, förste Viscount Grey av Fallodon och tredje Baronet Grey av Fallodon, var trots brist på kunskaper i utländska språk och avsmak för diplomati, brittisk utrikesminister mellan 1905 till 1916. Uppenbarligen en engagerad och skicklig förhandlare, som dessvärre blev ordentligt intrasslad i upptakten till Första världskriget. Det var Lord Grey som vid krigets utbrott fällde det klassiska yttrandet: “Lamporna slocknar över hela Europa; vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid.”

Då kriget tagit slut menade Lord Grey att hans förutsägelse stämde i den meningen att krigets följder skadat en hel europeisk generation och att såren säkert skulle öppnas igen. Vid det laget hade han dock dragit sig tillbaka till sin älsklingssysselsättning – flugfiske i den kristallklara, vattenkrassefyllda Itchen, som rann genom hans ägor i Hampshire, alltmedan han lyssnade till fågelsången i den täta grönskan vid åns stränder. Vad jag fascinerades av då jag läste Lord Greys välskrivna bok var hans förmåga att väcka mitt intresse kring fågelsång.

Han fångade de känslor som om våren griper mig i göingeskogarna – halvtimmen före soluppgången då fåglarna stämmer upp den gryningskör, som Lord Grey beskrev som ett samstämt jubel “likt morgonstjärnors ljus”. I kören urskiljde han grönsångarens toner. En späd, liten fågel vars stillsamt gröna och gula färger harmoniserar med med de nyutspruckna boklöven, vars späda skönhet får liv genom grönsångarens “rörelser och glädje”:

Fast bokskogens grönska är underbar och över all beskrivning fulländad, kan närvaron av en grönsångare likväl förhöja den genom sina sånger.

Grönsångaren har enligt Lord Grey två sånger på sin repertoar. Skälvande toner som klara och glädjefyllda med korta intervaller repeteras åter och åter,. De interfolieras med en klar och mycket vacker sång vars toner i sakta följd upprepas tio gånger Enligt Lord Grey bör man akta sig för att tolka in mänskliga känslor i fåglarnas instinktiva sång, men hos honom födde grönsångaren likväl starka känslor:

det intryck en mänsklig lyssnare får av dessa melankoliska toner är att de uttrycker en djup sorg. Tonen är patetisk, det är tårar i rösten.

Lord Grey skriver att i maj får fågelsången i hans grönskande marker en ny mening. För de övervintrade fåglarna betyder vårens ankomst livets återuppvaknande. Flyttfåglarnas sånger tillkännager deras ankomst och samtliga fåglar försäkrar genom sin sång att de åter gör sig hemmastadda; att de väljer revir, finner sin maka och en plats för sitt bo.

Gryningskören blir till en symfoni, en gobeläng av toner. Trastarna börjar det hela genom att häva upp ett par dämpade toner som väcker mesfåglarna – ”sångtoner, klocktoner, spinnande toner” och över detta stiger allt klarare dubbeltrastarnas, koltrastarnas och taltrastarnas klara toner, kanske ackompanjerade av en ugglas mer avrundade stämma. De övriga fåglarnas sång förenas till trastsångens ackompanjemang, en röstgobeläng av oräkneliga stygns tättvävda grundstruktur, “med undantag för gärdsmygens brusande fors av toner”.

Lord Grey hyste en speciell kärlek till gärdsmygens sång. Enligt honom är den inte den bästa, men den är klar, tydlig, melodisk och vacker, “snarare utarbetad än enkel och den utförs omsorgsfullt”. Intrycket förstärks av gärdsmygens säregna utseende och speciella karaktär, trots att det är en fågel av oansenlig storlek har den sturskt uppstickande stjärtfjädrar och ett våldsamt temperament. Lord Grey betraktar den under vårens parningstid och får uppfattningen att gärdsmygens sång rymmer mer av utmaning och triumf, än kärlek. Han överraskar två gärdsmygshannar som på hans gräsplan är invecklade i en så våldsam strid att de inte ens bryr sig om hans hotande närvaro. Då en av dem till sist gått segrande ur kampen och den besegrade fågeln flytt sin kos, flyger vinnaren till en närliggande buske och fyller därifrån rymden med sin triumfatoriska sång.

I fåglarnas gryningskör urskiljer Lord Grey även svarthättans stämma “så fulländad och gripande” att han anser den vara bland de allra främsta “engelska sångfåglarna”. Dess sång är ovanligt stark, välklingande och

eldig, den är inte lång, men repeteras ofta; den bjuder ingen stor variation, men den sjungs absolut perfekt. Den äger icke en ton som ej behagar och väcker anklang.

Trädgårdssångarens sång är också vacker, men det tycks som om den fågeln aldrig fullständigt kan klara strupen och släppa ut tonerna så rent och fritt som svarthättan, “den tycks alltid vara på väg mot den fulländning, till vilken endast svarthättan når fram”, men i ett avseende är trädgårdssångaren överlägsen sin rival – den är mer uthållig, dess skönsång varar längre.

Lord Grey ber sina läsare lyssna uppmärksamt till vårens gryningskör och då framförallt lägga märke till hur koltrastens sång ger liv och själ åt konserten. Enligt honom är det omöjligt att förklara varför koltrastens sång överträffar andra fåglars. Varför den betyder så mycket. Lord Grey föreslår dock att att det är den “förtrolighet” som sången skapar. Andra fåglars sång gläder och behagar, men koltrastens sång tycks vända sig direkt till lyssnaren. Den rör vid djupt liggande känslosträngar som förenar oss människor med den svarta fågeln. Välbehaget är dock begränsat. Det är knappa fyra månaders sång som koltrasten skänker oss. Han börjar inte sjunga ordentligt förrän i mars och innan juni kommit till sitt slut har han tystnat. I juli kan vi lyssna till taltrastens och rödhakesångarens sista vårtoner, men avskedet till dessa fåglars sång är dock inte så melankoliskt som att höra den sista koltrastens toner och veta att en lång tid skall förlöpa tills dess vi får åter får höra dem.

Under hösten återstår att lyssna till ugglornas ho-ande och skrin, som de vore förebud till något hotfullt och mystiskt. Nästan lika kusligt lockande som rördrommens vittljudande, dovt ödsliga läte. Ugglans skri består av en lång, lugn och fin ton, som pausar i fyra sekunder för att återigen följas av en utdragen ton, som till en början vibrerar, men mynnar ut i en lugnande, fyllig volym. Ugglans rop skänker liv åt skogen och det vara oroande tomt om de upphörde.

Då jag läser Lord Greys omsorgsfulla skildringar om hur naturen och dess invånares, fåglarnas beteenden skiftar med naturens gång och växlingar tänker jag på den mäktiga andhämtning jag förnimmer under skogspromenader, eller roddturer över vår göingska sjö.

Innerst inne upprörs jag av allt dödande, över jakt, till och med fiske, men jag tycker likväl om att samtala med fiskare och jägare och har ofta hört dem beskriva hur deras väntan på byte förenar dem med omgivningarna. Hur de sittande under sina pass insett hur mångt och mycket i allmänhet är fördoldt för våra blickar och vår hörsel. Hur människans närvaro i skog och mark väcker djurens fruktan och misstankar.

Medan vi tanklöst promenerar genom skogarna ser vi mycket lite av allt det liv som ryms inom dem. Kanske skymtar vi en och annan liten fågel, får en glimt av ett rådjur eller en hare, men de flyr bort och gömmer sig bland buskar, eller i jordhålor. För oss okända larmsignaler sänds ut vid vår ankomst och djuren försvinner snabbt ur vår åsyn. Vi är dock ständigt iakttagna av det vilda liv som befinner sig i ständig avvaktan och spänning.

Sitter vi däremot ner och i tystnad betraktar den natur som omger oss kommer vi snart att upptäcka att de skygga djuren glömmer bort vår närvaro och återupptar de aktiviteter som vi tidigare stört dem i. Ekorrar och kaniner dyker upp, fåglar sjunger och trastar krafsar omkring oss, snart kanske vi skymtar en älg eller en hjort.

Vad jag finner sympatiskt hos naturskildrare, och då kanske främst hos fågelskådarna, är hur de tålmodigt uppmärksammar “det lilla livet”. Ornitologernas stora tålamod, en stilla och tyst förundran inför livet omkring dem, en respekt för naturen som gör att dem oförmögna att skada de varelser som lever där. Det räcker för dem att betrakta det rika liv som omger dem. Ja – flera av dessa naturbetraktare förmår uppenbarligen förvandla sig till en del av detta liv.

Det är antagligen därför jag med behållning läser och bläddrar i naturkonstnärers böcker. Exempelvis Gunnar Brusewitzs Strandspeglingoch Dagbok från en sjö och i vilken han med utgångspunkt från en tecknarstuga vid sjön Sparren i Roslagen följde årstidernas växlingar och årens gång. Med utsikt åt de fyra väderstrecken skildrade han med inlevelse dagrar och skymning, fåglarnas flykt och närvaro, de fyrfota djuren som tassar eller skrider förbi. Genom Brusewitzs naturböcker förnimmer jag skogens dofter och ljud, luftens värme eller svalka.

Eller de än mer minimalistiska studierna hos en annan konstnär. Mer impressionistiskt och inte så detaljrikt som Brusewitz har Björn von Rosen i sin Samtal med en nötväcka skildrat en “platonsk vänskap” med en liten fågel, som jag för övrigt, efter att ha hållit ett föredrag om den i fjärde klass, alltid känt mig befryndad med.

Deras förhållande inleddes då en blåskimrande nötväcka närmade sig konstnärens fönsterbräde medan han under flera månader låg sängbunden i en besvärlig sjukdom. von Rosens hustru fick idén att öppna fönstret mot vinterlandskapet utanför, fylla tomma tändsticksaskar med kaksmulor, hampafrön och ostbitar och placera dem på fönsterbrädan så att Björn kunde roa sig med att från sin säng betrakta hur småfåglar kom på besök för att äta från skaffningen.

Speciellt framträdande gäst blev en ständigt återkommande nötväcka. En morgon då Björn von Rosen öppnat fönstret och hållit ut sin öppna hand med några kaksmulor i handflatan, satte sig nötväckan på hans fingrar och började nappa åt sig smulorna. Med en rysning av av välbehag upplevde konvalescenten hur “känslan av hennes små torra klor dröjer sig kvar i fingerkantens hud när jag gått tillbaka till sängen igen.” Episoden blev upptakten till en daglig rutin som bestod i att Björn steg upp från sängen, öppnade fönstret, sträckte ut handen och genast fick besök av nötväckan som åt smulorna ur hans handflata.

Då Björn blivit frisk och tillsammans med sina två taxar återupptagit sina dagliga promenader följde nötväckan honom, hoppande från gren till gren. Efterhand krävde fågeln enbart kaksmulor, om det visade sig att Björn enbart hade bröd i sin hand slängde hon föraktfullt bort dem med en knyck. Så småningom dök även nötväckans make upp. Han var intresserad av nötsmulor, men vågade till en början inte nappa åt sig några ur Björns hand, men han blev snart lika orädd som sin maka.

Björns vänskap med de två nötväckorna och deras barn fortgick i nio år och i sin bok beskrev han små episoder och betraktelser kring dessa småfåglars liv och leverne, och vad han antog var deras sätt att tänka.

Då jag läser böcker som de av Brusewitz och von Rosen händer det att jag avundas inbitna fågelskådare, exempelvis min vän Magnus som åt sig och sin familj låtit bygga ett hus i Falsterbo med ett övre rum fyllt med fågelböcker bredvid en altan från vilken han med sin kikare kan betrakta näsets fågelliv. Jägmästare som han är i FAO:s tjänst har Magnus även haft rikliga tillfällen att bekanta sig med fågellivet på skilda håll i världen, alltmedan jag förblir en oförbätterlig, okunnig amatör som vid mina böcker och dator i stort sett enbart fångas in av ett litterärt fågelintresse.

Det var inte tanken på några småfåglar som fick mig att börja skriva det här blogginlägget, utan ett besök jag och Rose nyligen gjorde i Abu Dhabi. Tillsammans med vår väninna Lupita, som varit bosatt i landet under några år, gjorde vi ett besök i Zayed Heritage Centre, ett museum tillägnat Zayed bin Sultan Al Nahyan (1918-2004) ”Fosterlandets Fader” som i Abu Dhabi ägnas en i det närmaste religiös dyrkan. Han var den främsta drivkraften bakom bildandet av de Förenade Arabemiraten (UAE), som 1971 enade sju emirat med kust mot den Persiska Golfen. Han blev Unionens första Ra’īs, President, en position som Schejk Zayed innehade i 33 år, från UAE’s grundande fram till sin död 2004.

1966 hade Shejk Zayed avsatt sin bror Schejk Shakhbut och därigenom blivit Abu Dhabis obestridde härskare. Han hade tidigare insett vikten av att erhålla folkets fulla stöd i utbyte mot förbättringar av deras levnadsstandard – arbetstillfällen, fast inkomst, sociala skyddsnät, hälsovård och utbildning. Efter britternas tillbakadragande 1967 (de hade sedan 1800-talets början kontrollerat det urfattiga emiratet) öppnade Schejk Zayed sitt land för en massiv immigration av kvalificerade arbetare, tillsammans med en klausul i grundlagen som fastställde att en invandrare kunde ansöka om medborgarskap först efter att ha bevisat att han/hon talade flytande arabiska och hade bott i landet i minst 30 år. Schejk Zayed fastställde dock att ”gästarbetarna”, bortsett från röst- och yttranderätt, skulle ha samma rättigheter och skyldigheter emiratets medborgare.

Obligatorisk skolgång för pojkar och flickor infördes, universitet grundades, religionsfrihet etablerades, även om statlig censur av all media upprätthölls. Vägar byggdes och allmän tillgång till dricksvatten och hälsovård säkrades. Framför allt omförhandlade Schejk Zayed oljekoncessionsavtalen och säkerställde därigenom att Abu Dhabi förfogade över majoriteten av inkomsterna från all oljeproduktion, något som avslutade ett brittiskt monopol på oljeutvinning och öppnade vägen till emiratets ofantliga rikedom. För närvarande förfogar UAE över en årlig BNP på omkring 400 miljarder USD, en tredjedel kommer från oljeintäkter, av vilka Abu Dhabi förfogar över 94 procent.

Då Schejk Zayed vid mitten av sextiotalet tog makten över landet hade Abu Dhabi inga asfalterade vägar, inget sjukhus, ingen skola (förutom ett fåtal pojkar och män som gått i en koranskola var 98 procent av befolkningen analfabeter). Det var ett än värre bakvatten än tidigare eftersom odlade pärlor hade satt stopp för intäkterna från pärlfisket, som tidigare varit så gott som den enda källan till emiratets exportintäkter. Abu Dhabis huvudstad bestod av en stenbyggnad som ibland hyste representanter för den brittiska regeringen och några hyddor samlade kring Qasr Al Hosn, Huset Nahyans fort/palats.

Jag tänkte på detta medan jag stod vid panoramafönstren i Lupitas och Dinos lägenhet på femtioandra våningen i ett av de imponerande Ethiad-tornen och njöt av utsikten över den Persiska Golfens azurblå vatten. I ett fjärran dis skymtade Qasr al Watan, det nyligen uppförda emirpalatset och centrum för UAE:s regering, faktiskt en av de vackraste byggnader jag besökt. Det var svårt att tro att denna överdådiga, välorganiserade, extremt rena och mycket säkra nation på enbart femtio år hade rest sig ur sanden i ett fattigt beduinrike. Det var trots allt inte så underligt att nationen vördade den märklige Zayed bin Sultan Al Nahyan.

Vi var de enda besökarna i Zayedmuséet. Dess föreståndare, en ytterst vänlig, äldre man som känt emiren, bjöd oss på te och skänkte mig en praktbok om emiratens arkeologi. Muséet var fyllt med all upptänklig kuriosa och märkliga ting ur schejkens kvarlåtenskap. Vad som fascinerade mig mest var den mängd bilder och föremål som bar vittnesmål om Schejk Zayeds uppslukande intresse för falkenering.

Främsta orsaken till det intresset var att jag tidigare besökt flera av den märklige Frederick II:s (1194-1250) slott och borgar i södra Italien och därmed kommit att läsa en del om hans stora passion för falkenering. En annan orsak till mitt sporadiska falkintresse kommer sig av att då jag en tid för mer än tio år sedan arbetade på UNESCO:s avdelning för immateriellt kulturarv av en kollega fick höra att hon bland annat ägnade sig åt en ansökan om att inkludera falkenering i organisationens Representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv, något som slutligen skedde för ett år sedan. Hon hade bett mig skriva något om ansökans genusaspekter och jag hade då funnit att även kvinnor ägnat sig åt falkenering, speciellt i Bortre Orienten och Centralasien, men det hade även under Europas medeltid varit en populär sysselsättning bland aristokratiska damer.

Vi finner exempelvis falkjagande kvinnor i den så kallade Tymouth Hours en ”anglonormandisk” bönbok från 1330-talet, vars varje sida är illustrerad med en vardaglig scen, som oftast inte alls har med texten att göra.

På UNESCO läste jag en medeltida dikt av en författarinna som varit verksam på Sicilien vid slutet av 1200-talet, numera känd som Nina Sicilianskan, Nina från Messina, eller Dantes Nina. Hennes sonetter finns upptagna i ett manuskript i Vatikanbiblioteket (Kodex 3793) i vilket någon vid slutet av 1200-talet skrev ner 137 ”sånger” och 670 sonetter. Flera av dessa tillhör den så kallade ”sicilianska skolan”, poesi skriven på italienska och som föregick den något senare ”toskanska skolan”, med giganter som Petrarca och Dante.

Poetissan Ninas sonetter ingår i den del av kodex 3793 som dess kopist betecknat som skriven av ”okända” författare (den fria och klumpiga översättningen är min):

Tapina me che amava uno sparviero,         Ack, jag som en gång älskade en falk,
Amaval tanto ch’io me ne moria;               så mycket att jag kunde dött av kärleken.
A lo richiamo ben m’era maniero,             Då jag kallade på honom var  han mig lydig.
Ed unque troppo pascer nol dovria.          jag gödde honom, ej för mycket men tillräckligt.
Or è montato e salito sì altero;                  Nu har han flyktat och nått
Assai più altero che far non solia;             höjder jag inte känner,
Ed è assiso dentro a un verziero,               där sitter han i ett fågelhus,
E un’altra donna l’averà in balìa.             omvårdad av en annan kvinna.
Isparvier mio, ch’io t’avea nodrito;          O, min falk, som jag fostrat.
Sonaglio d’oro ti facea portare,                Jag gav dig gyllne bjällror att bära,
Perchè nell’uccellar fossi più ardito.       så att ingen fågel skulle skada dig.
Or sei salito siccome lo mare,                  Nu har du gjort uppror, likt ett stormigt hav.
Ed hai rotto li geti e sei fuggito,               Du förstörde dina band och slet dig lös,
Quando eri fermo nel tuo uccellaro.        så fort jag lärt dig jaga.

Som hos flera trubadursångare, och även samtida persiska sufidiktare som Jalal al-din Rumi, är Ninas diktning dubbeltydig i den meningen att den beskriver jordisk kärlek mot en religiös fond. Diktens ”andra kvinna” kunde lika gärna vara Jungfru Maria som tagit emot den avlidne älskaren/falken i sitt Paradis, som en högst jordisk kvinna som älskaren/falken försmått poetissan med.

Tidiga uppgifter säger att Nina var en ung kvinna vars talang gynnades av Frederick II:s mor, Costanza d’Altavilla, dotter till Siciliens normandiske härskare Ruggero II och gift med hans efterträdare, den hänsynslöse tysk-romerske kejsaren Henrik IV av Hohenstaufen.

Costanza d’Altavilla dog då Frederick endast var fem år, men han växte upp i den förfinade hovmiljö som skapats kring hans mor och Frederick var själv en tämligen skicklig sonettdiktare som i sin poesi hyllade sin tids höviska kärlek. Även om han skrev mycket om falkenering finns det bland Fredericks efterlämnade dikter ingen i vilken han likt andra sicilianska diktare har använt falkar och falkenering som sinnebilder för kärlek och älskog. Falkenering betraktades nämligen inom vissa medeltida aristokratiska kretsar som hovlivets mest fulländade sysselsättning. Det var för många män och kvinnor en nästan allt uppslukande passion, som färgade av sig inom erotiska skildringar.

Något som exempelvis är uppenbart i flera illustrationer till den ståtliga Codex Manesse, en Liederhandschrift (en handskrift med sånger) som 1304 sammanställdes för den förmögna Manassefamiljen i Zürich. Manuskriptet innehåller verk av 135 minnessångare, som var och en presenteras med en eller flera dikter, utsökt illustrerade med 137 handmålade miniatyrer.

Falkenerarkulturens förfining och sammankoppling med erotik är framträdande i en av Decamarones noveller. Denna novellsamling som Bocaccio 1353 publicerade i Florens är inte unik i den meningen att en samling mer eller mindre kända sagor och legender framställdes som om de berättats inom ett litet förfinat, aristokratiskt sällskap. Decamarones ryktbarhet är främst kopplad till den elegans och stilsäkra lätthet med vilka Bocaccaio skriver sina historier. Uppenbart även i inledningen till den nionde berättelsen under den femte dagen som ett spirituellt sällskap med aristokratiska herrar och damer roar sig med att berätta för varandra efter att på ett lantligt lantställe ha isolerat sig från pesten i Florens:

[Coppo di Borghese Domenichi] fann på sin höga ålderdom ofta nöje i att för sina grannar och andra personer berätta om förflutna händelser, vilket han förstod att göra bättre och med större reda, minnesgodhet och noggrannhet i ordvalet än någon annan.

Berättelsen som Bocaccio lägger i Borghese Domenichis mun handlar om den unge, stilige och förmögne Federigo som uppslukad av en förtärande kärlek till den ”skönaste och behagligaste” damen i Florens, den kyska, högättade fru Giovanna, som dessvärre är gift. För sin kärleks skull och för att vinna Giovannas bevågenhet slösar Federigo sin rikedom på utsökta skådespel, turneringar, mässor och överdådiga middagar. Fru Giovanna förblir dock sin make trogen och ägnar Federigo ett förstrött intresse. Följden blir att Federigo fullständigt ruinerar sig och lever fattig på ett litet lantställe där han försöker omvandla sin passion för Fru Giovanna i ett uppslukande intresse för falkenering. Den enda rikedom han behållit är en vacker, fulländat tränad jaktfalk, som beundras av hela grannskapet.

Då Fru Giovannas make dött drar hon sig tillbaka på makens efterlämnande gods som gränsar till Federigos jordplätt. Hennes son blir där betagen i grannens jaktfalk och följer honom dagligen under jakter kring hela trakten. Ynglingen insjuknar dock allvarligt. Då den förtvivlade Fru Giovanna undrar om sonen inte tror att att det kan finnas någon bot för hans sjukdom, avslöjar han efter flera dagars tvekan att en underbar gåva kanske skulle kunna få honom på bättringsvägen. Då Fru Giovanna enträget ber den älskade sonen att tala om vad det kan vara för gåva, svarar han ”Federigos jaktfalk”. Fru Giovanna, som är väl medveten om Federigos trånad efter hennes kärlek, beger sig till den försmådde älskarens stuga i avsikt att övertala honom att skänka henne falken.

Då Fru Giovanna anländer med sina förfinade hovdamer inbillar sig den omtumlade Federigo att ännu en överdådig måltid kanske skulle kunna vinna honom Fru Giovannas bevågenhet. Han lägger ut sina sista slantar på en utsökt middag, men till en början har han inte tillräcklig fantasi för att kunna fundera ut vad han bör presentera som den oemotståndliga huvudrätten. Det måste vara något underbart, något nästan bortom mänsklig fantasi. Han inbillar sig då att enbart en rätt som i sig innefattar hans stora kärlek och passion genom magen skulle kunna nå Fru Giovannas hjärta. Blicken faller på hans välgödda falk, Federigo vrider nacken av fågeln och låter sin inlånade mästerkock tillreda den.

Och, givetvis – den härliga måltiden gör Fru Giovanna mild till sinnes och hon blickar tacksamt, nästan kärleksfullt, mot den djupt gripne Federigo. Slutligen dristar hon sig att för värden berätta att hennes son är döende, men att sonen inbillat sig att han skulle tillfriskna om Federigo skänkte honom sin jaktfalk. Den förtvivlade Federigo tvingas då erkänna att de alldeles nyss har ätit upp fågeln. Fru Giovanna blir bestört då hon inser att hon misslyckats i sin förhoppning om att kunna bota sonen, som mycket riktigt dör efter ett par dagar. Men, i djupet av sitt hjärta har Fru Giovanna rörts av Federigos förtvivlade försök att vinna hennes kärlek och offret av jaktfalken har slutligen väckt hennes kärlek till honom. Hon gifter sig med Federigo som nu blir en förmögen man och då han nått sina önskningars mål också förvandlas till en driftig och sparsam make.

I århundraden, till och med årtusenden, har falkenering varit såväl en uppslukande sysselsättning som en källa till prestige inom sofistikerade hovkretsar.  I Kina finns en mängd bevarade historiska vittnesmål om dess stora popularitet inom hovkulturen, i form av litteratur, dikter, målningar och porslin.

Kinesisk falkjakt stod i ett oskiljaktigt förhållande till politik och makt och skrivna dokument går tillbaka till 700 BCE. Speciellt under Tangepoken (618-907) blomstrade falkenerarkulturen och var ytterst uppskattad bland kejsarrikets potentater, såväl mandariner som rövarhövdingar. Även här fanns en koppling mellan erotik och falkar, som i Chang Hsiao-p’iao’s dikt från 826:

Den hungriga hökens rede

Hon föreställer sig den fjärran stäppen

där hararna nu är välgödda;

tusentals gånger vänder hon sin hårda näbb

och skakar sin befjädrade klädnad:

Släpp henne fri,

lösgör silkesknuten!

Men, om inte mannen kallar

skulle hon inte våga flyga.

Dikten anspelar uppenbarligen på kvinnors längtan efter frihet, som dock begränsas av deras mäns kontroll över deras liv.

Falkenerarkulturen fortsatte under århundraden att frodas vid de kinesiska hoven. Nedan några falkporträtt av den versatile jesuiten Giuseppe Castiglione (1688-1766). Han kom från en förmögen milanesisk familj och då han inträdde i jesuitorden var Castiglione redan en skicklig konstnär. Som tjugoåttaåring introducerades han för det kejserliga hovet i Beijing, där hans konst blev livligt uppskattad. Castiglione hade snart lärt sig mandarin och anpassade sin västerländska måleriteknik till den kinesiska smaken, Castigiones hybridkonst kom att bildade skola, speciellt genom sina magnifika djurframställningar.

Falkenering anlände från Kina till Korea omkring 200 CE och därifrån fördes traditionen vidare till Japan.

De första japanska skriftliga beläggen för falkjakt härstammar från 600-talet och snart hade det vuxit fram en unik och sofistikerad hovkultur kring falkar och hökar – Takagari. En tradition som blev speciellt kopplad till Shintoreligionen och ofta tog tog uttryck i jaktsällskapens vackra kostymeringar och estetiskt tilltalande parafernalia. En specifik, rituell falkhantering gynnades genom olika ”skolor” som Suwa-ryu och Yoshid-ryu som värnade om en solid kunskap kring allt som rörde rovfåglar, såväl tama som vilda, och förtrogenhet med falkenering blev till en statussymbol, för såväl män som kvinnor.

I Indien har falkenering belagts inom aristokratiska kretsar så tidigt som 600 BCE, men det var först under mogulernas herravälde (1526-1858) som sporten utvecklade sig till en formlig passion bland förmögna män och kvinnor.

Falkar och andra rovfåglar var inte enbart symboler för frihetslängtan och erotik, men också för skoningslöshet och krig. Falkars och hökars skriande då de flög framför anfallande arméer var lockrop till blodspillan och sökande efter ära på slagfälten. Redan på 220-talet BCE konstaterade poeten Sung Yü att hösten är en

tid av ödslighet och fördärv,
en hämnande ängel drar far fram

i en stämning av död.

Men, tusen år senare hyllade krigarpoeten Lu Yu hösten som en tid för falkjakt och åminnelse av forna kinesiska segrar över tatariska inkräktare:

Med kraftiga klor och näbbar lämnar snabba falkar handsken
och med förväntan smeker djärva män sina svärd.

En hel del tyder på att falkeneing finner sitt ursprung i Centralasien, bland folk som kallats hunner, mongoler eller tatarer. Bland dessa folk utövades falkjakt för mer än 3000 år sedan och rovfåglar har stor betydelse inom centralasiatisk och sibirisk shamanism.

Shamaner tros kunna kan ”ikläda sig” rovfågelshamnar och i dem färdas vitt över världen, till och med till riken som är okända för oss levande människor.

Bland mongoliska khaner uppnådde falkenering en hög nivå av förädling och kreativitet. Mongoliska falkenerare använder flera olika arter av rovfågel, även stora och svårtämjda fåglar som örnar. Under sina vidsträckta militära kampanjer använde sig mongolarméerna av tränade rovfåglar för viltanskaffning och avkoppling mellan bataljerna. Vid tiden för Marco Polos vistelse vid Kublai Kahns hov (1275-1292) fanns där 60 ämbetsmän som enbart ägnade sig åt förvaltningen av kejsarens jaktfalkar, samt 5000 fångstmän och 10 000 fullt sysselsatta falkenerare.

Som det erövrarfolk de var betraktade antagligen flera mongoler inte jaktfalkarna som sinnebilder för frihet och kärlek, utan som blodtörstiga rovdjur som stred i deras tjänst.

I Disneyfilmen Mulan från 1998 har den mordiske ledaren för den invaderande Hunarmén, Shan Yu, en skoningslös tatarfalk, Shan-Yu, som sin ende förtrogne och kanske även respekterade ”vän”.

Den uppenbara i det närmaste passionerade kärlek som inbitna falkenerare visar sina falkar tycks spegla en så stor beundran för rovfåglarnas förmåga att anpassa sig till den natur som omger dem. Dessa fågelmän tycks hysa en önskan att se och uppleva världen genom en falks ögon och instinkt. Hos en del av dem kanske det även finns en upphetsande känslan av att kunna uppgå i falkens jakt, få del av dess instinktiva styrka och hänsynslöshet, som likväl genom träning har underkastats deras mänskliga ägare.

Författaren Terence Hanbury White (1906 – 1964) författare till The Once and Future King, Den kung som är och skall komma, en skickligt återberättad Kung Arthur saga, föddes i Bombay och hade en olycklig barndom. Hans alkoholiserade och lynnige far var distriktspolischef, medan modern var emotionellt kylslagen. Paret skilde sig och den unge White skickades till en engelsk internatskola där hans emotionella elände fortsatte.

Som vuxen kämpade White mot sin homosexualitet och andra sexuella tendenser. Han skrev:

Allt jag kan göra är att bete mig som en gentleman. Det har varit mitt hemska öde att födas med en oändlig förmåga till kärlek och glädje, utan hopp om att använda dem.

En bekant konstaterade att T.H. White: ”inte fruktade Gud men var i grunden rädd för mänskligheten”. 1946 bosatte sig White på kanalön Alderney och blev med tiden allt värre alkoholiserad. Det var på Alderney han skrev boken The Goshawk, Duvhöken, som handlar om hur den unge White efter att i en gammal bok om falkenering läst raderna ”och fågeln återgick till sitt vilda tillstånd”, blev besatt av tanken att kanske även han kunde bli förvandlad till ”en fri vilde”. Han skaffade sig från Tyskland en duvhök. Fågeln var ”grym och fri”. White kom till slutsatsen att enda sättet att tämja höken vore att beröva den sömn, vilket hade till följd att även White blev sömnlös. Enligt honom hamnade man och fågel i ett gemensamt tillstånd av delirium, attraktion och frånstötande. Det kunde liknas vid ett kärleksförhållande. White lyckades aldrig tämja sin hök, men fann att det fanns ett samband mellan människa och djur som kunde vara såväl befriande, som plågsamt.

En uppslukande passion för jaktfalkar tycks vara speciellt levande i Abu Dhabi, något som inte enbart Schejk Zayeds museum bar vittnesbörd om utan även emiratets eminenta falksjukhus.

En plats där sjuka och skadade falkar får utmärkt vård i operationssalar och individuella lufkonditonerade rum med plats för fler än de 200 falkar som vårdas där, utöver de 11,000 rovfåglar som varje år besöket sjukhuset. Sjukhusets tyska chef, Margit Müller, förklarar:

Falkar är fascinerande, var och en har sin speciella, oberoende karaktär, sättet de uttrycker sig på är helt unikt, nästan magiskt. Inom den arabiska kulturen betraktas de inte som husdjur, utan anses snarare vara familjemedlemmar som bör fostras och vårdas som sådana. De bor tillsammans med familjen, har sin egen sittplats i vardagsrummet och många sover till och med i sina ägares sovrum.

Falksjukhuset utvärderar även jaktfalkar och hökar på bas av deras styrka och hälsa. De medicinska falkauktoriteternas utlåtanden kan vara av stor betydelse i ett land där falkar är en exklusiva statussymboler. Jaktfalkar (Falco rusticolus) är den största falkarten och dess naturliga habitat är fjäll och tundror. Speciellt eftertraktade var förr de isländska jaktfalkarna. Den stora ön gick stundtals under namnet Falkarnas ö och den vita jaktfalken skymtas uppe till vänster på den isländska republikens landsvapen.

De vita jaktflygarna är också den dyraste falkvarianten. Ett praktexemplar kan vara värt mer än 150,000 USD. I november 2021 såldes den unge jaktfalken Shaheen i Libyen för 450,000 USD.

Värdefulla falkar vårdas ömt av sina förmögna ägare och flera av dem tar till och med sig sina falkar på flygresor, speciellt då det gäller att introducera dem för ett speciellt vilt. Framför allt en slags ökentrappfåglar som kallas houbara. De är strykfåglar och rör sig över torra områden i Nordafrika, arabiska halvön och är under vintermånaderna speciellt talrika i Afghanistan.

Fåglarnas förekomst i det landet höll på att leda till en katastrof för emiratens förmögna schejker, av vilka flera, speciellt Abu Dhabis Sheikh Kalifa bin Zayid och Dubais Sheik Makhtoum, som tillsammans med andra jaktfalksaficionados varje år brukar bege sig till de houbararika områden i södra Afghanistans gränstrakter till Pakistan, där även Bin Laden brukade uppehålla sig. Bin Laden hade vuxit upp i Saudi Arabiens beduintradition och var även han en jaktfalksaficionado.

I slutet av februari och början av mars flockas houbara i svåråtkomliga, torra trakter söder om Kandahār. Under jaktsäsongen flög, och kanske de fortfarande gör det, den arabiska halvöns förmögna schejker med sina falkar in i Afghanistans houbaratäta områdena och upprättade där luxuösa tältläger. I februari 1999 meddelade CIA:s Bin Laden Tracking Team att det genom satellitbilder övertygats om att den efterlyste terroristen rörde sig kring falkjägarnas tältstäder och möjligen även jagade tillsammans med schejkerna. Gary Schroen, CIA:s platschef i Riyadh och tongivande i CIA:s Near East Division förordade att hela tältstaden skulle bombas:

Låt oss bara spränga hela alltet i luften. Och om vi dödar bin Ladin, och fem schejker stryker med, är jag ledsen. Men, vad har de att göra med bin Ladin? Han är en terrorist. Ligger man med hunden vaknar man upp med loppor.

Det var alltså ytterst nära att UAEschejkerna blev offer för sin falkjaktspassion, men i sista stund avrådde Richard Clarke, Nationell samordnare för säkerhet, infrastrukturskydd och bekämpning av terrorism, attacken. Clarke var nära bekant med UAE:s mäktiga emirfamiljer speciellt Abu Dhabis Nahayan klan och han var väl medveten om att UAE:s hamnar, olja och gas var ytterst viktiga för USA:s krigsinsatser. Han kunde för den skull överse med det faktum att falkenering gjorde sina utövare blinda för om andra deltagare i jaktlaget var terrorister. Det var jakten och inte politiken som var huvudsaken, i varje fall under den begränsade tid som houbara flockades i Kandahārs ökentrakter.

De som levt med araber visste hur viktiga falkarna är för dem, speciellt de som är mäktiga män. Abdelrahman Munif, en saudier född i Jordanien och verksam inom oljeindustrin i Mellersta Östern skrev en fascinerande berättelse i fem delar om hur oljan förändrat livet på den arabiska halvön och genom lyx och överflöd korrumperat dess ledare. Det är ett omfattande verk där varje volym omfattar mer än sexhundra sidor, enbart de två första delarna av Städer av salt har översatts till engelska.

Det är en fascinerande läsning. Berättelsen skrider fram i ett lugnt, tålmodigt tempo, läsaren får nästan en känsla av att han/hon färdas fram genom öknen på en envist strävsam kamel. Munifs historier är fyllda med en säregen symbolism. De har inga hjältar, men tusentals gestalter och namn passerar revy och skapar en tät väv av röster och legender, samtidigt som moderniteten obevekligt förändrar och omvandlar allt. Munif ogillade att urgamla traditioner förfuskats på ett sådant sätt att de använts som försvar av totalitarism, korruption och subtilt förtryck. Hans romaner är totalförbjudna i i Saudi Arabien, men tillåtna i UAE.

Ett avsnitt i den första romanen handlar om hur en emir kommer till den fiktiva hamnstaden Harran. Han ogillas av stadens arabiska befolkningen, alltmedan de oljeprospekterande amerikanerna och sluga köpmän svassar kring honom. Emiren påstod att han kommit till staden för skipa rättvisa och instifta lag och ordning, men det visade sig snart att han främst ville berika sig genom samröret med amerikanerna och han lyssnade förstrött till stadsbefolkningens önskningar och krav.

Dabbasi, stadens slugaste köpman, får rykte om sig att vara en djävul eftersom han visste hur han skulle manipulera Emiren:

eftersom han från den minut han började tala om jakt genomgick emiren en total förvandling – när han lyssnade till Dabbasis berättelser blev han som ett litet barn Efter all den kyla och antipati hans ord lagt i dagen under den första tiden av sitt besök, så mjuknade han genom Dabbasis berättelser och bad honom sitta ner vid hans sida.

Dabbasi hade sett hur flera av emirens män hållit sina falkar på handlederna och kärleksfullt smekt och samtalat med dem alltmedan emiren ointresserad suttit till doms över Harranborna. Dabassi hade då med hög stämma plötsligt konstaterat att trakterna kring Harran var välkända för sina houbaras, som dök upp under vintermånaderna. Emirens ansikte lyste upp och han blev idel öra för allt vad Dabassi hade att förtälja om falkjakt. Då Dabbasi fångat emirens intresse fick han honom att även intressera sig för lokalbefolkningen och vända amerikanerna ryggen: ”Sanning är sanning och de infödda står oss närmre än främlingarna,” konstaterade emiren innan han åter fördjupade sig i samtal kring houbaras och jaktfalkar. Då emiren efter en tid tog farväl var det från en välvilligt inställd stadsbefolkning och då han steg upp på sin kamel vände han sig till Dabbasi med orden: ”När vintern kommer, den kallaste delen av vintern, då kommer jag tillbaka och då skall vi gå på jakt på de platser du nämnde.”

Sir Wilfred Patrick Thesiger (1910-2003) föddes i Addis Ababa som son till den brittiske generalkonsuln. Som artonåring sändes han till England och utbildades i Eton och Oxford, där han främst studerade i historia. 1930 inbjöds han till Etiopien av faderns vän Haile Selaisse och på kejsarens uppdrag genomförde Thesiger flera forskningsfärder. Under Andra världskriget förde Thesiger befäl över etiopiska styrkor som stred mot italienarna och druser som bekämpade Vichystyret i Syrien. Efter kriget var Thesiger verksam inom bekämpningen av vandringsgräshoppor på Arabiska halvön och levde med beduinerna som han följde på deras vandringar genom det stora ökenområdet Rub al-Khali – det tomma området.

I sin bok Arabian Sands från 1959 beskriver Thesiger ett tidlöst område med människor som levde på samma sätt som de gjort i tusentals år. Han deltar i räder mot fientliga beduiner, jagas och tillfångatas av banditer, hans resesällskap hotas av blodshämnd, slavjägare lurar på ensamma vandrare. Thesiger möter gästfria schejker som vördas av sina män alltmedan de omger sig med harem, slavar, värdefulla kameler och jaktfalkar.

Thesiger skrev att han alltsedan sin etiopiska ungdom drivits av

lockelsen från barbarisk prakt, vildhet och färg och även erhållit en bestående respekt för tradition och en beredskap att acceptera en mängd olika sedan länge etablerade kulturer och seder. Jag växte upp till att känna en ökande förbittring mot västerländska innovationer i andra länder och en avsky för den tråkiga monotonin i vår moderna värld.

Efter att ha genomkorsat Rub al-Khali når Thesiger 1948 byn Muwaiqih i oasen Buarimi, Zayed bin Sultan Al Nahyans domän. Han såg fram emot mötet med Schejk Zayed, som var välkänd bland beduinerna, som uppskattade honom för hans öppna, informella sätt, karaktärsstyrka, list och fysiska styrka:

”Zayed är en bedu. Han känner kameler och rider som en av oss, han är en god skytt och vet hur man slåss.”

Då Thesiger frågade efter schejken fick han till svar att det lämpade sig väl att tala med honom då ”han sitter”, det vill säga när han befann sig i en majlis, ett rådsmöte. Thesiger sökte upp legendomspunne schejken då han enkelt, traditionellt klädde och barfota satt direkt på sanden, omgiven av trettio män. Då hanfick syn på Thesiger nalkas reste sig Schejk Zayed och bjöd engelsmannen att slå sig ner på en matta framför sig, medan han respektfullt åter satte sig på sanden.

Zayed hade ett starkt, intelligent ansikte, med stadig blick, observanta ögon och hans sätt var stillsamt och tystlåtet, men dominerande […] han bar en dolk och ett patronbälte; hans gevär låg på sanden bredvid honom. […] Jag betraktade honom medan han med stor uppmärksamhet lyssnade till varje rättssak som lades fram inför honom. Kontrahenterna argumenterade upprört och avbröt varandra ständigt, vilket är deras vana. Zayed hade ingen önskan att förarga förbrytarna, men inte heller förlora sitt anseende för rättvisa. Det var bevis för hans skicklighet att han med sina domslut i allmänhet lyckades tillfredsställa de olika falangerna.

Thesiger och Schejk Zaued blev goda vänner. Han lånade engelsmannen sin vittberömda, vita kamel Ghazala och Thesiger återvände vid flera tillfällen till Muwaiqih och stannade där under längre perioder. Vid ett tillfälle följde han Schejk Zayed och hans män under en flera veckor lång jaktexpedition, när Zayed visade sin stora förtrogenhet med falkeneringens intrikata moment. Han förklarade för Thesiger att jakt med falk är den ädlaste sport som finns, eftersom jägaren genom den förenas med sin falk, ser och tänker som honom och jagar sina byten genom falken. Det är något helt annat än att sikta på ett djur och fälla det med ett gevär. Precis som doktor Müller vid Abu Dhabis falksjukhus fann Thesiger för en inbiten falkenerare framstår falken som en en familjemedlem. Falkenerare sov med sina falkar vid sängen och då Zayeds män satt och samtalade med Thesiger hade de ofta med sig sina falkar, som de smekte och viskade till.

När Thesiger träffade Schejk Zayed en sista gång 1977 var denne redan på väg att bli en världens förmögnaste män, men enligt Thesiger var Zayed lika respektfull och stillsamt tillmötesgående som trettiofem år tidigare. Även om han nu bodde i ett palats var Zayed fortfarande omgiven av sina jaktfalkar.

Liksom fallet var för Schejk Zayed var Frederik II av Hohenstaufens falkintresse följden av en sekellång tradition. Normandernas vikingaförfäder hade varit ivriga falkjägare, något som flera runstenar bär vittnesbörd om, exempelvis den norska Alstedstenen.

På Bökstastenen i Uppland ser vi hur en beriden jägare, följd av en man på skidor, nedlägger en älg som angrips av hans hundar och jakthökar. Stenen kröns av en bild av en jakthök med stora klor.

Något som får mig att tänka på Jämtlands märkliga landskapsvapen som bygger på ett sigill skapat 1635 på order av den danske kungen Kristian IV, men det svårtolkade motivet kan vara äldre än så. Jag undrar om det inte kan vara besläktat med bilden på Bökstastenen, som sägs vara en framställning av skid- och jaktguden Ull, som den danske krönikeskrivare Saxo Grammaticus (1150/60-1206) berättade om.

I nordiska myter och legender fanns det gott om fåglar och jaktfalkar. Den danske kungen Rolf Krake sägs ha haft en jakthök vid namn Hábrók som under en strid vid Uppsala sägs ha dödat inte mindre än trettio stycken den svenske kungen Adil den Mäktiges jaktfåglar. Liksom normanderna tycks alltså vikingarna ha fört med sig sina jaktfalkar i såväl strid, som till vardags.

Den norske kungen och sedermera helgonförklarade Olav Tryggvason, som för övrigt var född i Kiev och där blivit omvänd till kristendomen under Valdemar I, lär ha haft ett våldsamt humör. Han grep i vredesmod sin syster Astrids älskade jakthök och plockade fjädrarna av den efter det att systern vägrat hjälpa honom att fria till en kvinna som skulle göra så att han skulle kunna ingå en allians med en av sina många fiender.

Den ryska ikonen nedan framställer dock inte Sankt Olof, utan helgonet Tryphon, vars namn betyder ”mjukhet/finkänslighet”. Inom ortodox kristendom dyrkas Tryphon som beskyddare av fåglar och böner till honom ber om skydd mot angrepp av gnagare och gräshoppor. Innan han blev helgon på 200-talet tog Tryphon hand om gäss i det frygiska Kampsade, men då vikingen Valdemar I införde hans kult i Kiev förvandlades han till beskyddare för falkenerare och bär på en stenfalk.

För övrigt nämns i de nordiska sagorna jakthökar oftare än jaktfalkar, som användes mer av normanderna och ryska vikingar. Det berodde på att de dyrbarare och bättre ansedda falkarna jagade på öppen mark, medan i de djupa skandinaviska skogarna var hökar betydligt skickligare jägare. Det nämns att nordborna även använde ugglor som jaktfåglar.

Kungen Gautrek av Västergötland hade alltid med sig sin jakthök och då hans älskade hustru dog lämnade han tronen till sin son och satt sörjande på hennes gravhög, medan höken förde med sig mat till honom.

Man finner ofta rovfåglar i vikingagravar, hos såväl män som kvinnor och det rör sig antagligen om deras älskade jaktfåglar, men bruket kan också ha haft en religiös betydelse. I nordisk mytologi tjänar fåglar som budbärare och en länk mellan olika världar, inte minst mellan liv och död. Berömda är döds- och visdomsguden Odins korpar, Hugin och Munin, som bar honom bud från världen och viskade i hans öron. Hugin betyder ”tanke” och Munin ”minne”.

Korparna hade också en sinister aspekt i samband med att de var likätare och därmed även kopplade till Odins roll som en fruktad dödsgud. Den isländske skalden Torbjörn Hornklof skrev i ett kväde till Harald Hårfagre:

Kraxande korpar

vadan kommen I, sägen,

med blodiga näbbar

vid början av dagen.

Kött låder vid klorna;

liklukt ur munnen.

I natt i nedslogen

i närhet av likskörd.

I kronan av världsträdet Yggdrasil sitter örnen Hreasvelgr, Liksväljaren, och skapar genom sina vingslag vindarna. Likt Odin har Hreasvelgr sin förtrogne budbärare och informant, höken Väderfölne, som vilar på hans huvud.

Hreasvelgr har en tvilling, örnen Are, som på helvetesgudinnan Hels uppdrag hämtar de som vid Tinget dömts till döden ner till pinohålorna i Helheim.

Fåglar vet och ser mer än människor, något som hjälten Sigurd Fafnersbane erfor då han efter att ha dödat draken Fafner och på inrådan av Fafners förrädiske bror Regin stekte Fafners hjärta över elden. Regin ville ha det som belöning för att han hjälpt Sigurd dräpa Fafner. Men, då Sigurd med pekfingret kände på hjärtats stekyta och sedan stoppade det i munnen för att smaka av så hörde han hur mesar kvittrade i en buske:

Där sitter Sigurd och steker Fafners hjärta. Det skulle han äta själv, så skulle han bli den klokaste av alla.

Denna strävan att bli ett med fåglarna, och speciellt med falken, denne skarpsynt skicklige jägare, är något som förespeglat flera män och kvinnor som fostrat och tränat jaktfalkar. Vikingarna förde med sig sina jaktfalkar över haven och hade givetvis med sig dem under sina färder till Irland, England och Normandie, där de sedan bosatte sig och fortsatte med sin falkenering.

Wilhelm Erövraren var en inbiten falkenerare och på Bayeauxtapeten som berättar om normandernas erövring av England finns flera falkar och hökar framställda. Normandernas ättlingar förde sedan sina falkar vidare till Sicilien och hade även med dem på sina korsfararfärder. I Korsfararstaternas Outremer stötte de de normandiska aristokraterna säkert på likasinnade muslimska potentater som även de var inbitna falkenerare och de utbytte sina intressen och erfarenheter.

Den normandisk-tyske kejsaren Frederick II av Hohenstaufen hävdar i sin digra bok De arte venandi cum avibus, Om konsten att jaga med fåglar, att falkenering är den mest förfinade sport som finns, emedan den utgör ett sätt att lära känna och bli ett med naturen, en andlig övning som dessutom är en form av meditation, konst och vetenskap. Den traditionella jakten med vapen och hundar framstod för Frederick som brutal och tölpig, falkenering byggde däremot på ett subtilt samspel mellan fågel och jägare som skapar ett förhållandet mellan människa och natur som når sin högsta dignitet genom att falkeneraren, hans hästar och hundar alla är underställda den ädla falken.

Fredericks rovfågelsbeundran blir nära nog en sinnebild för Kosmos, den orörda naturens kraftfulla liv. Han betraktar rovfåglar som aristokratiska varelser och förknippar dem med jordiska härskare, likt honom själv, den tysk-romerske kejsaren, jordens mäktigaste furste. En sådan tanke påminner om de forntida egypternas falkdyrkan. För dem var falkguden Horus, Osiris son, den universella ordningens upprätthållare. Hans skarpsynta ögon liknades vid den livgivande solen och den tidskontrollerande månen. Han sammanställdes med Farao, härskaren som den mänskliga ordningens garant. Horus öga blev sinnebilden för hela Egypten, för den livgivande Nilen, för ett välordnat Kosmos, för de årliga nilöversvämningarna, regn och spirande fruktbarhet. Horus verkade i symbios med Farao och identifierades med honom, samtidigt som falkguden agerade som hans gudomlige beskyddare, en garant för att han stod under Kosmos skydd. En tankegång som påminner om den kristna tanken om Jesus Kristus, som samtidigt betraktas som Gud Fader och hans son.

Frederick var i mångt och mycket lik en farao. Som en sådan levde han i harmoni med naturen. Farao styrde över naturen i form av kontroll av Nilens årliga översvämningar, som under hans överinseende reglerades genom organiserat arbete och konstruktioner av dammar och kanaler, samtidigt som han till sin egen ära och makt, liksom Kosmos garant byggde tempel och palats år sig själv. Även Frederick var ytterst observant på naturens växlingar och som en av världens första miljökonservationister avsatte han stora landområden, som skulle skyddas och lämnas orörda till förmån för djur- och växtliv. Ett initiativ som kan sättas i samband med hans uppslukande intresse för falkenering. Han ville bevara naturområden så att rovfåglarnas bytesdjur kunde frodas.

Likaså kan flera av hans magnifika byggnadsverk sättas i samband med hans falkintresse. Jag fascinerades av Frederick då jag för flera år sedan besökte hans sandstensslott Castel del Monte. På en kulle med utsikt åt alla håll över det omgivande landskapet, lysande vitt mot en klarblå himmel. En perfekt oktagon med åtta torn, även de med åtta sidor. Harmoniskt och majestätiskt dominerar slottet sina omgivningar. Som en väldig kejsarkrona kröner det en blomstrande kulle, en sinnebild för kejsarens makt och kontroll över sitt land. Castel del Monte är dock ingen borg, det saknar vallgrav och vindbrygga. I själva verket är det en överdimensionerad jaktstuga, från vars torn Frederick kunde observera rovfåglarnas flykt och släppa ut sina falkar på jakt.

Frederick II var i mångt och mycket en märklig man. I sin grundbok Biologins historia, som gavs ut mellan 1920-1924 och översattes till en mängd språk sammanfattade botanikern Erik Nordenskiöld klart och koncist Fredericks personlighet och insats, som han ansåg ha haft stor betydelse för ornitologin som vetenskap:

Italiensk i sin fostran, halvt orientalisk i sina vanor och sitt sätt att tänka samlade han omkring sig lärde män från såväl öst som väst. Han lät översätta Aristoteles skrifter från grekiska till latin. Fredriks skrift om falkenering är så mycket mer än en redovisning för jakt, det är en omfattande redogörelse för fåglars anatomi och vanor.

Den remarkable Frederick II, som redan under sin livstid kallades för Stupro mundi et innovator, Världens mirakel och nydanare, var under sin femtiosexåriga levnad i det närmaste obegripligt verksam inom en mängd områden. Hans många och varierade prestationer var långt ifrån begränsade till falkenering och lärda utläggningar kring fåglars liv och leverne. Fredericks politiska bana var späckad med tvister kring hans tyska, italienska och orientaliska anspråk och präglades av ständiga belägringar, strider, och korståg, födda ur intriger av religiös, social och geografisk karaktär. Speciellt framträdande var han ideologiska och politiska sammandrabbningar med påven. Frederick kunde liknas vid en stormburen rovfågel flygande över Europas centrum och Levantens länder.

Bedömd efter en modern måttstock var han dessutom en frivol njutningssökare, trolös och tolerant, med mängder av frillor som i hans palats i Lucera efter orientalisk sed hölls i avskildhet och övervakades av eunucker.

Han skrev om och studerade matematik, arkitektur, naturalia och filosofi, läste och talade latin, italienska, tyska, arabiska, franska och grekiska. Ett av hans specialintressen var medicin och han reformerade den antika medicinskolan i Salerno samt krävde att läkare skulle examineras och registreras. 1224 grundade han universitetet i Neapel, det första i Europa med fastslagna statuter och läroplaner. Musik och litteratur blomstrade vid hans hov och tillsammans med muslimska och judiska vise män utforskade han naturens mysterier, inte minst genom obduktioner av människor och djur. Han skeptiska, praktiska och undersökande karaktär formulerades i en av av hans deviser Ea que sunt, sicut sunt, det [de] som är, är som det [de] är, en kritik av teologiska hårklyverier. Han var uppslukad av naturstudier. Så fort tid gavs från alla hans politiska bestyr, krig och intriger sökte han sig ut i naturen.

I Ferdericks fågelbok De Arte Venandi Cum Avibus finns helt omotiverat en bild av en man som lagt sina kläder vid stranden av en sjö, eller damm, och naken simmar i den. Kanske en framställning av Frederick själv. Hur han kopplar av från alla bestyr och bekymmer och uppgår i sin älskade natur. Bilden får mig osökt att tänka på en bild av Noman Rockwell som visar hur en sommarvarm handelsresande stigit ur sin bil för att ta ett uppfriskande dopp i en å.

Frederick studerade intensivt djurens beteende i såväl det fria som i fångenskap. Han ägde ett stort exotiskt menageri med elefanter, lejon, geparder dromedarer, kameler, apor, en mängd rovfåglar och det mest förbluffande av allt – en giraff, en vit påfågel och en isbjörn. Under sina talrika resor förde Frederick ofta med sig, som i ett cirkusfölje, djur från sitt zoo. Givetvis för att det roade honom att sysselsätta sig med djuren, men också för att locka till sig och imponera på andra potentater. Det hände också att han drog genom städer och byar och exponerade sina makalösa djur som om det rörde sig om ett sentida cirkusspektakel.

Giraffen gjorde överallt i Europa en stor succé och den vita påfågeln och isbjörnen imponerade på de muslimska potentater han förhandlade med i Palestina – han lyckades utan blodspillan garantera att de heliga platserna åter öppnades för de kristna och han blev själv, med muslimernas medgivande, i varje fall av deras tillfälliga makthavare, utropad till kung av Jerusalem. Giraffen fick han av kalifen i Kairo i utbyte mot sin isbjörn.

En stor beundran för Frederick lever kvar, speciellt i södra Italien där han hyllas som Den förste europén. Entusiasmen inför den tysk-romerske kejsaren delas dock inte av korstågens moderne krönikör, Steven Runciman, som skriver:

Han var en stilig man, inte lång men välbyggd, fastän tidigt benägen till fetma. Hans hår hade Hohenstaufarnas röda färg, men tunnades tidigt ut. Hans ansiktsdrag var regelbundna med en fyllig, tämligen sensuell mun och ett uttryck som tycktes vara vänligt tills man lade märke till hans kyligt gröna ögon, vars genomträngande blick dolde deras närsynthet. […] Han var väl bevandrad i filosofi, i vetenskaperna, i medicin, i naturalhistoria och grundligt informerad om andra länders seder och bruk. Hans konversation, när han valde den att vara så, var fascinerande. Men trots all sin briljans var han inte sympatisk. Han var grym, självisk och slug, opålitlig som vän och oförsonlig som fiende. Hans njutningslystnad rörande varje form av erotiska nöjen chockade till och med Outremers [Mellanösterns korsfararstater] lättsinnigt omoraliska normer. Han älskade att skapa upprördhet genom sina skandalösa kommentarer kring religion och moral. […] Han såg ingen skada i att intressera sig för andra religioner, särskilt Islam, som han hade varit i kontakt med hela sitt liv. Likväl förföljde ingen härskare mer skoningslöst kristna kättare, som katharerna och deras anhöriga.

Bakom och överallt fanns falkenering, under Fredericks resor, hans samtal och krig. Vid ett tillfälle slutade en belägring i en katastrof eftersom Frederick och hans följe lämnat sitt tältläger under bristfällig bevakning efter det att de gett sig ut på falkenering. Fienden bröt belägringen och förstörde Fredericks läger. Under de lediga stunder han fann studerade Frederick fåglarna och skrev på sin De Arte Venandi Cum Avibus, läste arabiska falkkännare och diskuterade deras rön med de muslimska lärde han hade i sin tjänst, det är möjligt att han även tecknade bokens unika illustrationer eftersom han även var känd som en kunnig konstnär.

Visserligen är fågelåtergivningarna långt ifrån så detaljrika och realistiska som Rudbecks, Audobons och von Wrights mästerverk, men de har en dekorativ och unik charm.

Det är långt ifrån enbart falkar och hökar som Frederick beskriver och avbildar, utan även andra fåglar,

och de människor som vårdar och tränar falkar.

Han beskriver även hur jakten går till och hur ryttarna lämnar sina slott i gryningen. Det var främst falkenering till häst som fascinerade Frederick.

Antagligen sökte den tysk-romerske kejsaren i sitt falkintresse en befrielse från sin mångfacetterade tillvaro. Det är möjligt att han liksom flera andra fågelfantaster identifierade sig med sina jaktfalkar – drömde om att bli som en falk. Någon som definitivt tycktes vara en önskan för den solitäre, närsynte och originelle John Alec Baker (1926-1987). Det kan tyckas som om denne man var raka motsatsen till den mäktige, välkände och beundrade Frederick II av Hohenstaufen – en tämligen anonym tjänsteman på The Automobile Association’s, AA:s lokalavdelning i staden Chelmsford, huvudort i grevskapet Essex, nordost om London. AA är Englands motsvarighet till det svenska Motormännens Riksförbund och tillhandahåller fordonsförsäkring, körlektioner, haveriskydd, lån, bilrådgivning, och vägkartor. J.A, Baker saknade körkort, han hade inte ens TV i den enkla bostad som han i centrala Chelmsford delade med hustrun Doreen. Även Doreen arbetade på AA, paret var barnlöst och John Alec förblev hela sitt liv i Chelmsford. Till och med hustrun beskrev honom som ”något av en ensling”.

Men, det fanns något som förenade John Alec Baker med Frederick II av Hohenstaufen och Schejk Sayed av Abu Dhabi – falkarna. Detta trots att han aldrig ägt eller försökt tämja en rovfågel. Likt Frederick II ville Baker uppenbarligen vara ett med naturen och med stort tålamod närmade han sig de pilgrimsfalkar han fascinerades av. Enligt honom betraktade pilgrimsfalkarna alla andra varelser som hot, byte, eller som harmlösa. Speciellt svårt var det för en mänsklig varelse att framstå som ett oförargligt väsen, eftersom vi för djuren framstår som dråpare ”stinkande av död. Vi bär den med oss. Den täcker oss som frost. Vi kan inte slita oss från den.”

Det gällde att närma sig den ytterst skarpsynte pilgrimsfalken så stilla och obemärkt som möjligt:

För att bli igenkänd av en pilgrimsfalk måste man varje gång bära samma kläder, färdas samma väg, utföra sina handlingar i samma ordning. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsägbara. […] dölj din stirrande blick, göm händernas vita viftande.

Baker ville vara så nära pilgrimsfalken som möjligt. Han hyste ingen önskan att äga den, att behärska den. Det tycks som han istället önskade att falken skulle dominera honom, nästan som om det rörde sig om en obesvarad kärlek, en passion. Baker njöt och plågades av denna hopplösa kärlek, bunden som han var till en otymplig, ofärdig människokropp. En åskådare, en betraktare som försökte tänka som en falk, vara som som en falk, men som var oförmögen att lämna sin kropp, förneka sitt väsen, sin mänskliga särart. Det går inte att flyga, att se, att livnära sig som en falk. Baker tycks ha undvikit mänskligt sällskap, medveten om sin extrema närsynthet och en fumlighet som förvärrades av en obönhörligt förvärrad reumatisk artrit. Under sin barndom hade han varit sjuklig och som tonåring blev han efter ett nervöst sammanbrott, följden av en olycklig kärlekshistoria, under tre månader intagen på sjukhus.

Så ofta som han hade möjlighet vandrade, eller cyklade, den extremt närsynte John Alec ut till markerna öster om Chelmsford. Längs floden Chelmers frodiga stränder nådde han Essexs bördiga och mjukt böljande jordbrukslandskap som sänker sig mot ån Blackwaters mynning vid Nordsjöns låglänta kust.

Med stort tålamod och skarp iakttagelseförmåga följde John Alec fågellivet genom sin kikare. Genom att åtgärda hans olycksaliga närsynthet skänkte kikaren honom med något han liknade vid en ”höks vaksamhet”.

På de öppna fälten och sankmarkerna studerade John Alec ingående pilgrimsfalkens vaksamma väntan, dess flykt, vanor, jakt, badande och parning. I sin bok följer han likt Brusewitz och Lord Grey minutiöst naturens växlingar, dagarnas och speciellt gryningens skiftningar och ljus, väderleken, djurlivet, dofter och växter. Som en röd tråd genom den dynamiska och emellanåt metaforiskt överdrivna skildringen, som i stort sett följer dag på dag från oktober 1962 till april 1963, löper pilgrimsfalkens närvaro och John Alec näst intill totala identifikation med fågeln.

Han beskriver pilgrimsfalkens jakt. Letar rätt på resterna av dess bytesdjur, som han noggrant bokför Han beskriver ingående hur falken slitit dem i stycken och vilka delar av deras kött som den slukat. John Alec skildrar en värld där rovfåglarnas tillvaro präglas av olika former av dödande. Hans redogörelser är så gott som helt befriade från den fallenhet för ett förmänskligande av djurens beteende som ofta vidlåder romantiska naturskildringar.

I själva verket sammanställde J.A. Baker tio års trägna studier av pilgrimsfalken till en noggrann, men inte helt korrekt, destillation som utspelar sig under en höst och vinter under vilken han följer sin avsikt att ingående studera falken:

Varhelst han färdas under denna vinter, skall jag följa honom. Jag skall dela jägarlivets fruktan, eufori och tristess. Jag skall följa honom tills dess min rovgiriga, mänskliga skepnad inte längre genom skräck förmörkar det färgrika kalejdoskop som skimrar i djupets av hans oerhörda ögas fovea. Mitt hedniska sinne skall försjunka i vinterlandet och renas där.

Fovea är en fördjupning i näthinnans för ögats detaljcentrerarade seende. Hos en pilgrimsfalk är fovea betydligt mer utvecklad och effektiv än hos människan. J.A. Bakers (det är typiskt för John Alec gömde sig bakom initialerna J.A.) omnämnande av fovean är symtomatiskt för hans detaljspäckade framställningssätt. Det kan verka tröttande och alltför omständligt för någon som inte själv upplevt naturens subtila skiftningar, men på en sådan kan författarstilen ha en i det närmaste hypnotisk inverkan.

I sin märkliga bok berättar John Alec knappt något om sig själv, annat än sina observationer av landskap och fåglar, sin oro inför människors besinningslösa åverkan på naturen och deras skuld till till pilgrimsfalkarnas utrotande. Emellanåt skymtas något som närmast kan betecknas som en ångest, till och med ett förakt, inför människans intrång i naturen. Ofta återkommer John Alecs längtan att bli som en pilgrimsfalk:

Jag sluter mina ögon för att utkristallisera min vilja till att dela ett ljusgenomdränkt prisma av hökens sinne. Varm och med säker gång genom det långa gräset, som doftar av solsken, sjönk jag in under hökens skinn, bland dess blod och kött […] Likt höken hörde och hatade jag ljudet av människa, denna ansiktslösa skräck bland förstenade platser […] Jag kände samma märkliga längtan att färdas därifrån.

En sådan längtan efter att bli en fågel har ofta gestaltats i litteratur och film. Då jag under en tid undervisade på den internationella skolan i Hanoi var en av mina kolleger Camille Du Aime, en storvuxen, amerikansk dam som vuxit upp på en flodbåt på Seine i Paris:

Det var en tämligen eländig och läckande båt. Jag kan inte påstå att jag trivdes på den. Mina föräldrar var bohemiskt lagda och medan jag levde med dem försökte min far livnära sig som konstnär. Han hade trauman efter sitt deltagande i Andra världskriget och han försökte genom konsten fördriva sina demoner. Det var först långt om länge han fann sitt rätta element genom skrivandet. Han blev rik och berömd, men då var det för sent för min del.

Camilles far, Albert William Du Aime (1925–2008), skrev under pseudonymen William Wharton och Birdy, hans första roman, skriven då han var över femtio år, blev en omedelbar succé och liksom de följande romanerna Dad och A Midnight Clear blev Birdy en kritikerrosad film (Wharton publicerade fler än tio böcker).

Birdy handlar om en känslig, något neurotisk ung man som drömmer om att bli fri som en fågel. Typiskt för hans beteende är då han efter en fumlig och misslyckad kärleksakt med en vacker flicka återvänder hem till ett fågelhus han byggt i sitt rum och liggande naken där föreställer sig hur han flyger kring i sitt rum, genom huset och ut i världen.

Efter att ha blivit inkallad till kriget i Vietnam, såras Birdy i ansiktet och drabbas därefter av ett svårt trauma, blir intagen på ett mentalsjukhus där han genom sina fågelfantasier bygger sig en mental mur. En mur som inte enbart utestänger honom från plågsamma krigsminnen, utan även från allt umgänge med människor och ett normalt liv.

Regissören Alan Parker Parker som 1984 gjorde filmen Birdy, kallade Whartons bok en ”underbar historia” och brottades till en början med hur han skulle gestalta den:

Jag visste inte hur jag skulle kunna ta bokens lyriska ton och omvandla den till filmatisk poesi, eller om en publik verkligen ville se ett sådant verk.

Vid filmfestivalen i Cannes 1985 vann Parkers film Grand Prix Spécial du Jury.

Birdy och flera andra verk, såväl romaner och vetenskapliga redogörelser.

som filmer, rör människors samröre med falkar, hökar och andra fåglar.

Alejandro Iñárritus mångbottnade film Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) har genom sin förmåga att koppla samman realism med ett inre drama som påverkar verkligheten och därmed omskapar den, har av en del kritiker betraktats som ett lyckat försök att överföra den latinamerikanska magiska realismen till film. Filmen har också jämförts med Fellinis 8 ½ i så måtto att den skildrar en konstnärs/artists/regissörs värld, såväl utifrån som infrån och hur en slags writers block, skrivkamp, omvandlas till succéartad konst.

Iñárritu förklarade:

Det den här filmen handlar om vad jag har varit med om. Jag har sett och upplevt alltihop; det är hur jag har levt under de senaste åren av mitt liv.

För mig speglar Birdman mycket av det jag skrivit om i den här blogginlägget. Exempelvis hur filmen, liksom António Lobo Antunes Förklara fåglarna för mig realistiskt skildrar en förvirrad individs kamp med sig själv och sitt gångna liv, allt mot en fond av fåglarnas oförklarliga skönhet, skönsång och ”frihet”, som likväl uppenbarligen helt och hållet är drivet av instinkt. Birdman handlar om skådespelaren Riggan Thomsons kamp för att bryta sig ur den bur som skapats av hans roll som superhjälten Birdman. En berättelse präglad av en liknande olöslig konflikt som John Alec Barkers vilja att bli en pilrgimsfalk. En önskan/illusion som får sitt utlopp i skapande. I Barkers fall blev det en en bok, hos Riggan Thomson en realistisk pjäs med honom i huvudrollen, hos Alejandro Iñárritu – en film.

I allmänhet rör sig dessa verk kring tvångstankar och gränstrakter mellan fantasi och verklighet. Barry Hines (1939-2016) roman A Kestrel for a Knave, Kes Falken, är en alltigenom realistisk roman som utspelar sig vid mitten av sextiotalet i en grådaskig gruvarbetarstad belägen i Yorkshire. Romanens märkliga titeln, En tornfalk för en knekt, härstammar från en lista i ett manuskript från mitten av 1400-talet, The Booke of Hawkyng after prince Edwarde Kyng of Englande:

En örn för en kejsare; en jaktfalk för en kung; en pilgrimsfalk för en prins; en tatarfalk för en riddare; en stenfalk för en dam; en duvhök för en livgardist; en sparvhök för en präst; en musket [nordlig sparvhök] för en sekulärkanik och en tornfalk för en knekt.

Romanen skildrar en egensinnig femtonåring, Billy Kasper, som snart skall gå ur högstadiet och ge sig ut i arbetslivet. Han kommer från ett fattigt, splittrat hem med en lättfärdig, vulgär mor och en brutal halvbror, som arbetar nere i gruvgångarna, super sig full då han är ledig och regelbundet pryglar upp sin lillebror. Billy har ett förflutet som straffad medlem i ett kriminellt pojkgäng, som nu förföljer honom. Skolan är plåga och minst av allt vill Billy Kasper go down the pit, börja arbeta i gruvorna. Lycklig är han enbart då han vandrar kring i naturen som omger den dystra gruvstaden.

Billy är en känslig och uppmärksam pojke, som mot alla odds lyckats bevara sin glädje och självrespekt. Under en natt klättrar han med fara för sitt liv uppför muren till en klosterruin och fångar en tornfalksunge. Med hjälp av en diger bok han snattat i en bokhandel tränar Billy fågeln till att bli en skicklig jaktfalk. Kes, som han kallar falken, blir för Billy en flykt från hans eländigt kringskurna och sjaskiga tillvaro. Genom sin tålmodiga träning av Kes och sin befriande jakt med rovfågeln, som tyr sig till honom, styrks Billys självförtroende, men han förblir dock en främling i det omgivande samhället.

Det är en djupt gripande och mästerligt berättad roman som med tanke på mitt förflutna som lärare grep mig alldeles speciellt. Den själsdödande undervisningen, med dess bestraffningar och totala misslyckande i att finna godheten, styrkan, kunskapsviljan och trygghetssökandet hos en fattig, misshandlad pojke, kan även plåga en lärare med kärlek till sitt kall och en betagenhet inför undervisandets glädje.

En skickligt skildrad episod är då Billy Kasper av en empatisk lärare lockas att inlevelsefullt berätta om sin falkenering. Efter förlägenhet och tvekan grips Billy av sitt ämne och trollbinder hela klassen, samt imponerar på läraren, som sedan söker upp Billy då han jagar med sin falk på fälten utanför staden. Läraren inser att hans elev är en unik människa, vars intresse öppnat världen för honom och kan bli en väg bort från tristessen och gruvstadens hopplöshet, osäkerhet och fattigdom.

A Kestrel for a Knave rymmer såväl humor som glädje, men den är trots detta djupt tragisk i sin skildring av hur en i grunden god och fantasifull pojke ständigt hotas att kvävs i en brutal, fattig och oförstående omgivning.

Och nu tillbaka vid inledningen: “Somliga gillar att titta på fåglar som pickar i träsk. Men, vi gillar bio!” För mig är det dock en sanning med modifikation – visst gillar jag att se på bio, men som mitt blogginlägg förhoppningsvis visat är jag trots min okunnighet kring ämnet även fascinerad av fågelskådande – det respektfulla iakttagandet av dessa märkliga varelser. Fåglarna som ger liv och mening åt vår tillvaro.

Jag läste nyligen A Kestrel for Knave och det var min beundran för den romanen som ledde mig till mina fågelfunderingar. Att jag en gång köpte romanen berodde på att jag 1970 såg Ken Loachs Kes – falken på bio i Hässleholm och upplevelsen har dröjt sig kvar i minnet. Jag har inte sett om filmen, men skall nu försöka få tag på den, speciellt nu då jag läst romanen och fått veta att Loach gjorde filmen tillsammans med författaren Barry Hines. Orsaken till samarbetet var Loachs uppfattning att ”jag har aldrig läst en roman där varje scen med sådan lätthet kan överföras till film”.

Al Fahim, Mohammed A. J. (2013) From Rags to Riches: A Story of Abu Dhabi. Abu Dhabi: Makarem. Antunes, António Lobo (1995) Förklara fåglarna för mig. Stockholm: Månpocket. Audobon, John James (2001) The Birds of America. New York: Welcome Rain Publishers. Baeksted, Anders (1970) Gudar och hjältar i Norden. Stockholm: Forum. Baker, J. A. (2021) Pilgrimsfalken. Lund: Bakhåll. Bocaccio (1971) Decamarone i urval av Knut Hagberg. Stockholm: Forum. Brusewitz, Gunnar (1993) Strandspegling. Stockholm: En bok för alla. Brusewitz, Gunnar (1996) Dagbok från en sjö. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Coll, Steve (2005) Ghost Wars: The Secret History of the CIA, Afghanistan and bin Laden, from the Soviet Invasion to September 10, 2001. London: Penguin. Gresti, Paolo (ed.) (1992) Sonetti anonimi del Vaticano lat. 3793. Florens: Accademia della Crusca. Grey, Lord of Fallodon (1967) Fåglar och fågelsång. Stockholm: Pan/Norstedts. Hines, Barry (2000) A Kestrel for a Knight. London: Penguin Modern Classics. Kroll, Paul W. (2018) Critical Readings on Tang China: Volume 3. Leiden: Brill. Munif, Abdelrahman (1987) Cities of Salt. New York: Vintage International. Runciman, Steven (2016) A History of the Crusades II: The Kingdom of Acre. London: Penguin Classics. Tay, C.N. (1979) ”Two Poems of Mao Tse-tung in the Light of Chinese Literary Tradition,” i The Journal of Asian Studies, Vol. 29, No. 3, Thesiger, Wilfred (1991) Arabian Sands. London: Penguin. von Rosen, Björn (1978) Samtal med en nötväcka. Stockholm: En bok för alla. Wharton, William (1980) Birdy. New York: Avon Books. White, T.H. (2007) The Goshawk. New York: NYRB Classics. Wood, Casey A. och Marjorie Fyfe (eds.) (1969) The Art of Falconry Being the De Arte Venandi Cum Avibus of Frederick II of Hohenstaufen. Redwood City CA: Stanford University Press.

And this is still life! What an eternal damnation!

Arthur Rimbaud

Through a daily confrontation with Ukrainian misery and Putin’s madness, the mood oscillates between fuitile anger and helpless hopelessness. What is the fundamental fault of humanity? How can any sensible person imagine that a war of aggression could cause anything but sorrow and devastation? How is it possible that great nations can submit to the will of a single individual? And what might be said about Putin’s defense of the grotesque abuses he and his henchmen are guilty of? To demilitarize and de-Nazify Ukraine? An insult to an entire people. That Ukrainians are carrying out genocide on Russians? In a nation where Russians, Ukrainians, Roma/Sinti and Jews have been subjected to what Putin now baselessly accuses their descendants of and to which they were in fact subjected to by representatives of the regime to which he is the actual heir. That he, Putin the Great, is a knight in shining armour who in the name of the Holy Mother Russia is taking up arms against morally corrupting influences from the West. That this preposterous clown is rescuing Russians from Ukrainian evil. O Sancta Simplicitas! A warlock spinning a web of deadly illusions that now are becoming materialized in the shape of war and terror.

Several parallels have been drawn between the beginning of World War II and Putin’s cynical, armed attack on Ukraine. Not least the West’s shameful way of throwing Czechoslovakia into the Nazi throat for the sake of its own peace of mind. Not to mention the German army’s unprovoked Blitzkrieg against Poland, an unprovoked attack that finally triggered the entire World War II.

At four in the morning on September 1, 1939, German bombs began without any warning to fall on the Polish city of Wielún. It was an experiment – was it possible to wipe out all defences in a short time by terror-bombing a vulnerable civilian population? Seventy tons of bombs were dropped on the defenbceless city, people fled and when German ground troops arrived there were more corpses than people among the ruins. The next day, the action was repeated over 158 Polish settlements. On the tenth of September, Warsaw was subjected to seventeen bomb raids, and so it continued until the middle of the month when the metropolis, as the first major European city to be subjected to something similar, was destroyed and the defense ceased – this after 560 tons of ”conventional” bombs, and 72 tons of “firebombs” had been raining down on Warsaw, leaving 25,000 deaths. However, in the rest of the country the Poles continued to fight on, all alone. Poland never surrendered, neither to the Germans, nor to the Russians.

Admittedly, Britain and France had declared war on Germany, though apart from the French army invading the Saar, only to retreat after a short time, no military operations were carried out to support the Poles, whose army eventually gave in after Poland had from the east been attacked by the Soviet Union’s Red Army. For the next five years, German and Russian massacres of Polish citizens continued.

From the very beginning, the battle had from the side of the attackers been overly ruthless. Neither the German, nor the Soviet army leadership considered Poland to be a “real” country and its army was thus according to them no “real army” either. Consciously the war was waged without any regard for internationally agreed conventions. Hitler advised his soldiers: “Close your hearts to pity.” Prisoners of war, as well as civilians who resisted the onslaught, were ruthlessly slaughtered by both Germans and Russians. For Poland, five years of war and German occupation resulted in between 5.62 and 5.82 million deaths, while during the year the Soviets occupied the eastern territories, 150.00 Poles were killed and 320,000 deported.

To this can be added the terror that Stalin between 1937 and 1938 had inflicted on Poles living in the Soviet Union. In Ukraine alone, 55,928 Poles (and ”Polish-friendly affiliates”) were arrested, of whom 47,327 were executed, in Belarus 17,722 Poles were executed, and in Leningrad 6,597. The contemporary poster below shows how Russian peasants approvingly watch a Soviet soldier clubbing a threatening Polish general.

The slaughter of Poles was repeated during World War II when Polish officers, intellectuals and soldiers were brought as prisoners to the Soviet Union, were they later were liquidated, among several palces in the infamous Katyn Forest – 21,892 Polish POWs were by NKVD members murdered through shots in the back of their heads. Of family members of those killed, 60,677 women, children and elderly were deported to Kazakhstan.

One of the survivors (he never understood why he had been spared) the Polish artist and reserve officer Józeph Czaspki wrote a tragic and well-worded book about how, on behalf of Soviet and Polish officers, he recruited a Polish army, which reached Italy through the Middle East to join the Allied struggle against the German armed forces. During his search for Polish volunteers, Czaspki gradually discovered the painful truth about NKVD’s murder of his Polish officer comrades. In addition to Primo Levi’s The Truce, Czaspki's book is the strangest and best written account I have come across dealing with of the fate of prisoners of war in the Soviet Union. Where Czaspki is bitter and critical, the Italian Auschwitz survivor Levi is more appreciative of the Russians.

Ignoring a long and extremely bloody history of oppression of the people of Ukraine and concerned about the threats of lower living standard and nuclear war we have now taken the seats of spectators to Ukraine’s suffering, so far supporting insufficient attempts to stop a mad leader’s cynical torment and destruction of defenceless women and children.

It hurts the soul of an ageing man with a beloved granddaughter to be confronted with images of the worried little ones, who with their dolls and teddy bears hide in basements, are placed on buses and trains, becoming deprived of all their security, their parents and even losing their tender lives.

If this meaningless and all-too-tangible nightmare, its destruction of morality and infrastructure are allowed to continue unabated. For sure one catastrophe after another still awaits. Half of Ukraine’s harvest, of paramount importance to global food supplies, is at risk of being lost due to Putin’s ruthless war. Last year, Ukraine harvested a record of 106 million tonnes of grain and 25, or even 50 percent of this amount is currently feared to be lost during this year and, most commentators add, “this is an optimistic forecast.”

This is not the first time that Ukraine, “he world’s breadbasket”, is suffering from grain shortages and, despite its wealth – devastating famine.

Several years ago, a good friend of mine, whom everyone calls Allen, though his actual name is Hussein Rahman, told me it is actually not entirely correct to blame mass starvation on the fact that poor harvests are stifling food supplies. Allen is quite knowledgeble. He got his Ph.D. from Dijon University after researching a high yielding variety of rice. After that he worked for 15 years for the World Food Programme (WFP) and was posted in Lesotho, Angola, Comoro Islands, Ethiopia, and Yemen. During the last years he worked with the UN he was during ongoing wars active in Somalia and Iraq with The Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO) Allen was convinced that famines mainly are a political issue and there are no, or at least very few, examples of mass stravation affecting democratic societies.

While studying at Dijon University, Allen was inspired by Nobel laureate Amartya Sen's book Poverty and Famines,written in 1982, in which Sen analyzed what he as a nine-year-old boy had seen in Bengal in 1943 – how people who had succumbed to acute starvation lay dead in the streets. Just over three million died from the devastating famine.

Amartya Sen proves that despite crop failure, there was nevertheless an adequate food supply in Bengal in 1943, though due to panic purchase, hoarding, military food storage and, above all, an economic boom that had raised food prices, it was mainly landless workers and the urban proletariat, whose wages had not followed the development, who could not obtain enough food. Bengali food production was admittedly lower than it had been the previous year, though more abundant than it had been in years befopre that, when no famine had occurred.

Amartya Sen’s studies of the Bengal famine have deepened in a way that proves him right in his conclusion that famines, generally speaking, are created by humans and can thus also be prevented, or at least mitigated, by humans. Archival studies have recently proven that Winston Churchill’s war cabinet in remote London had been repeatedly warned that a famine was brewing. At an early stage, the British Government was well aware of the fact that an excessive export of rice was likely to lead to a lethal famine, but it nevertheless chose to continue exporting undiminished quantities of rice from India to other parts of the Empire.

London turned a deaf ear when the Indians demanded a promised million tonnes of wheat in return for the exported rice. The warlords stood leaning over their maps and with a cigar in his mouth Churchill observed that the reason for the famine was actually that the Indians bred like rabbits and jokingly wondered that if the rice shortage was so immense, how come that Gandhi was still alive? The war was at the centre of these men’s thoughts and concerns, and in order to prevent the Japanese, who were approaching Bengal from Burma, from obtaining necessary food supplies, huge quantities of rice were brought away from the border areas, while thousands of boats were confiscated.

At the thought of Churchill and his associates leaning over their maps predicting and planning how the War would continue and unfold, I cannot help thinking of a poem by Anna Akhmatova, the undisputed poetess of the Soviet Union, who survived the siege of Leningrad, whose two husbands were executed and whose son spent more than ten years in Stalin’s Gulag camps. In a poem Akhmatova writes about the immense suffering behind figures, abstract data, figures and statistics:

I would like to call you all by name,

but the list has been removed

and there’s nowhere else to look.

I've woven them a shroud

prepared from poor words,

those I overheard.

I will always remember them, everywhere.

I will not forget them,

not even among new sorrows.

The cruel and emotionally cold attention with which leaders and rulers lean over maps, without a thought about the suffering they are causing through their hasty, strangely indifferent and yet fateful decisions.

According to Amartya Sen, it is the inability of those in power, or even worse – their reluctance to act in the public interest by guaranteeing freedom for food producers, which cause mass starvation. Of course, Sen has been contradicted from various quarters, but I am convinced that he was right that it is people’s general reluctance to help each other that causes starvation and a lack of understanding that it is actually a fair distribution of resources that guarantees that our general welfare may protect us from war and famine.

Amartya Sen writes about the need for a ”new human psychology”, which continuously would take into account how

politics and psychology affect each other. People can indeed be expected to resist political barbarism if they instinctively react against atrocities. We have to be able to react spontaneously and resist inhumanity whenever it occurs. If this is to happen, the individual and social opportunities for developing and exercising moral imagination have to be expanded.

Deadly hunger is among the most degrading sufferings that may affect a human being. Paralysing hunger does not lead to rebellion. Most people plagued by an all-consuming hunger are forced into an animalistic, instinctive, all-encompassing quest for survival. During a famine, people experience months of indescribable suffering, weakened by hunger pangs that might lead to insanity, paralysis, and eventually death. Entire social systems are affected not only by food shortages, but lack of morals, ”decency”, and compassion. Crime, violence, and emotional insensitivity spread throughout the social body, being replaced by a ruthless struggle of all against all, a desperate battle for your own survival.

Inside the Gulag and the killing fields of the Stalin era, as well as in nNazi death camps and occupied territories, starvation reigned, paired with freezing cold, vulnerability and the fact that people died like insects around those still able to preserve a spark of humanity. Within that glimmer of compassion there could still be a flickering belief in your own and others’ love and compassion. When you were forced to give up everything you previously thought and hoped for, could you still care for others? Some tough indivuals beacme engaged in a struggle not to disappoint yourself and forget about others for the sake of your own survival. Some clinged to a hope that everything would come to an end, a belief that you would finally make it alive. That you, and maybe even your loved ones would mange to survive and overcome Hell with so much strength and dignity left that you could endure an effort to be able to live again. I think very few were privileged to receive such a grace. Those who could tell of a miracle were the those who had survived – they knew that a miracle was the only reason why they had not perished.

Not everyone pass through hunger and torment as if they were animals, though many, probably most of them, suffer severely from hopelessness, which in addition to physical pain force them into shame and despair. It is not without reason that cynical rulers might consider hunger to be an effective means of crushing their enemies, bringing reluctant subordinates to their knees, pacifying and paralysing them through hunger and despair. Hunger is a weapon for the powerful and a bottomless shame for the destitute.

When I worked at Swedish International Development Agency (Sida), I was by my colleagues asked to be helpful in arranging an entertainment for the Agency’s Stockholm staff. I jumped at the opportunity to perform a role I always had dreamed of impersonating – The Master of Ceremonies, MC, in Kandor’s and Ebb’s magnificent Cabaret. Together with my colleagues I created a number revue as if it were a more modern variant than the one presented at the Kit Kat Klub in Berlin and we sang and danced. Before that, I had several times watched Bob Fosse’s unforgettable film version and knew every song number by heart. My absolute favourite was and still is Money, Money! which includes the lyrics:

When you haven't any coal in the stove
And you freeze in the winter
And you curse to the wind at your fate
When you haven't any shoes on your feet
Your coat's thin as paper
And you look 30 pounds underweight
When you go to get a word of advice
From the fat little pastor
He will tell you to love evermore
But when hunger comes to rap
Rat-a-tat rat-a-tat at the window
(At the window!)
Who's there? (hunger) oh, hunger!
See how love flies out the door.

The musical takes place in 1931, two years before the great famine hit Ukraine. The beginning of a monumental bloodbath that once more would wash over the constantly disputed areas between the German and Russian/Soviet empires. Tormenting the inhabitants of areas which came to be called The Blood Lands. In Bolshevik Ukraine Amartya Sen’s views could impossibly be counter-argued. There, mass starvation was for sure caused and exacerbated by an undemocratic, entirely totalitarian policy.

Considering Putin´s intense propagandistic argumention that Ukraine is a Russian core country, it could be opportune to point out that for most of the time, before it was annexed by Russia during Catherine the Great in the 1780s, this disputed area had for centuries been divided and torn between Ruthenians, Poles, Muscovites, Mongols, Tatars, Turks, and even Swedes, while it was inhabited by Ruthenians, Russians, Jews, Roma/Sinti, Greeks, Germans, Italians, and Cossacks.

Before the Russians invaded the area with full force, it had since 1648 been largely dominated by the Zaporože Cossacks. Those denominated as “Cossacks” were groupings of warrior peasants , who at first probably mostly consisted of escaped serfs and slaves who over time became united with other people who had ended up in areas which in both Polish and Russian were called the “border areas” – Ukraine.

The Cossacks and other steppe inhabitants were most often “controlled” by the Polish Kingdom, in union with Lithuania, and several of these settlers were during certain time periods oppressed by Polish lords, who occasionally could join forces with the “free” Cossack hordes, especially during common struggles against the Ottoman Turks. The Poles were generally Catholics, while Cossacks were Orthodox. In 1648, the Hetman, Cossack leader, Bohdan Khelmelnysky, headed a revolt against the Poles. After winning the war, the Cossacks controlled the Ukrainian steppes under constant skirmishes with Polish and Russian armies.

During my book devouring youth I read with relish novels about 17th century Cossacks – Sienkiewicz’s With Fire and Sword and Gogol’s Taras Bulba, which I had found in my grandfather’s well-stocked library. Of course, while reading these thrilling novels, I did not discover their ethnic stereotypes, over-heated nationalism and gung-ho sentiments. Nor did I notice the nasty backdrop of Khelmelnysky’s uprising, i.e. the Cossack leader’s limitless hatred of the Polish szlachta, aristocracy, and the Jews, whom he considered to be the szlachta´s trusted henchmen and faithful servants.

Khelmelnysky’s bloodthirsty hordes killed an estimated 40,000 to 50,000 Jews, and when the peace treaties were concluded, all Jews were banned from living in territories controlled by the Cossack rebels.

However, it is doubtful whether the hatred Khelmelnysky’s Cossacks nurtured for Jews was actually, as their leaders stated, whipped up by the role of the Jews as tax collectors, it was rather due to religious fervour and the fact that the defenceless Jews turned to Polish overlords, since they actually represented protection and some security in an othjerwise often hostile and dangerous environment. I did not realize this until I read Bashevis Singer’s Satan in Goray, which dealt with the aftermath of Khelmelnysky’s massacres and how desperate and confused Jewish survivors found hope in the teachings of the “false Messiah” Sabbati Zevi. A mad world filled with a fanatically heightened anxiety and dybbuks, malevolent, evil spirits assumed to be able to possess people.

The Russian Civil War and the Polish-Soviet War of 1919-1921, portrayed by Ukrainian master tellers like Mikhail Bulgakov and Isaac Babel, were a disaster for Ukraine, resulting in 1.5 million deaths. Ukraine was also hit hard by starvation, though this time the epicentre was areas around the Volga basin. Between 1921 and 1923, five million people died, but unlike what was to come, Bolshevik leaders asked the global community for help. Lenin and Gorky wrote an open letter, appealing to “all right-thinking Europeans and Americans: 'Give us food and medicine'.” Through mainly the U.S. aid organization ARA, but also a number of European initiatives and 250,000 Russians, more than 10 million people were fed on a daily basis up until 1924.

When the hunger plague was over, people asked themselves: “Could anything be worse? Now, we expect that peace and prosperity must finally arrive.” Not at all.

Both Hitler and Stalin wanted to control of Ukraine’s fertile wheat fields. After World War I Germany had lost its – albeit much more modest than France and England – overseas colonies and had also been defeated in Western Europe. However, on the Eastern Front, German armies had in fact won The War, and before the Germans less than a year after the Brest-Litovsk peace agreement made with the newly founded Soviet Union, had been forced to relinquish their control over the vast tracts of land they had conquered, the Germans assumed that The East would provide them with Das Lebensraum, The Living Space, several of them longed for. Hitler and his followers continued to dream of populating Ukraine’s wheat fields with enterprising Aryans and their Slavic serfs. These abundant areas would feed the growing industry and working class in the Aryans’ western motherland.

Stalin’s dreams were no less grandiose. For him Ukraine was much more than a source of agricultural supplies. It was a place that would change all economic laws. From there, the Soviet Union would be saved from poverty and isolation – an entire continent would be re-created. Nourished by the grain of Ukraine’s black soil, a vast army of industrial workers would build an utopian, high-tech communist Empire. Ukraine’s abundant surplus of wheat and cattle would be sold abroad and pay for what was needed to initiate a huge, amazing development.

Such enormous mobilization could not be allowed to be spoiled by half-measures and democratic squabble. No Polish parliament was required here, but goal-oriented, cold-blooded planning eould ransform every Soviet citizen into a cog in a well-oiled and relentlessly controlled machinery. But, how do you get a reluctant, bull-headed and stock-conservative peasantry to move in the right direction? Old believers who were appalled by the sight of a tractor factory, imagining that it was a Devil’s Fata Morgana.

Each and every peasant family could not be allowed to enrich itself on its own and to strive further along the same old plough furrows and linger in villages where family, church and neighbours were more important than a forward-looking collective, a progressive working class, science and a benevolent, rationally organized State. Everything must be aligend along the lines of Stalin’s thinking. Humans should be radically transformed, from being oppressed peasants down-trodden and sweltering under burdens of ancient farming methods, paralysing superstition and parasitizing big farmers. Agricultural labourers ought to straighten their backs and be offered education, access to scientific achievements and take their rightful place in emerging, effective collective farms and factories, like these young women working in a Donetsk factory:

But time for this transformation was limited. The Soviet Union was a huge country and in many ways backward, in particular if compaired to several of its increasingly threatening neighbours. Stalin feared the new nation’s arch-enemies, foremost among them Poland, which in 1921 against all odds had halted the Red Army’s advance towards the West. Furthermore, despite Lenin’s hopes to the contrary, Western capitalism did not seem to have weakened and Western democracies would not be crushed by revolting workers, at least not within any foreseeable future. Instead, there was according to Stalin a great at risk that his Soviet Union, wounded and weakened as it was by war and famine, was at a great risk of being attacked and subdued by Western, capitalist powers endowed with a far superior technology. In the East, another opponent grew stronger and constantly more threatening – Japan. In Stalin’s mental world, Western and Eastern spies, saboteurs and infiltrators threatened to corrode his Empire from within, while capaitalism/impeialism was mobilizing enemies all along its outstretched borders.

Massive industrial production and more efficient, modern agriculture collectives in the form of kolkhozy (if they were cooperative-run) or sovkhozy(if they were state-run) must be built up immediately, while reactionaries, saboteurs and spies had to be purged, exterminated and/or rendered harmless. One Ukrainian problem was the elongated, porous border with Poland and many Ukrainians often violent opposition to the Bolsheviks.

By the outbreak of World War I, large parts of the western and south-western parts of present-day Ukraine were an integrated part of the Austro-Hungarian Empire, meaning that when the Imperial Russian Army invaded Austro-Hungarian Galicia, 250,000 Ukrainians fought for Austria-Hungary, while 3.5 million were fighting on the Russian side and a huge number of Ukrainian civilians ended up in the cross-fire between the two huge armies.

Ukraine lost 1.5 million people during the war years and Ukrainian nationalists gained increasing support for their desire to unite “their people” within the borders of an independent republic, but such hopes were dashed when it in Versailles was decided that most of Ukraine would go to the Soviet Union and become one of its republics. Returning, war-weary soldiers, however, had previously gathered in Kyiv to participate in an All-Ukrainian Congress of Soldiers’ Representatives and on May 18, 1917, an Ukrainian General Military Committee was established with the task of organizing an “independent” Ukrainian Army. As commander for this army Symon Petliura (1879-1826) was chosen. He was a well-known journalist who mainly had been active in St. Petersburg. The Ukrainian language had since 1873 been banned throughout the Russian Empire and Petliura found it easier to write and operate in the capital of the Empire than in Ukraine.

However, quarrels within the Ukrainian leadership made Petliura leave the Government of a so far embryonic Ukrainian Republic and and take command of what now was called Haidama Kish, the “Voluntary Army”. During four years of fighting, Petliura fought both the Bolsheviks and the “White” forces opposing them, and he often sided with the Polish army. The Poles had assured Petliura that they supported an independent Ukraine.

Petliura’s tragedy was his undisciplined troops. Several of his soldiers were mentally war-injured veterans and although most of them were of peasant descent, their roots had been uprooted and most of them had lost contact with their relatives, if they had not died. Few had any professional background and the war had hindered them from getting a proper education. The soldiery lived under constant threat and were constantly in motion. Inadequately restrained army squads committed horrific crimes against the civilian population, especially Jews. All the armies that took part in the bloody civil conflict in Ukraine were guilty of murdering Jews, though Petliura’s Volunteer Army was definitely the worst. It is estimated that between 35,000 and 50,000 Jews were massacred during four years of Ukrainian civil war.

The pogroms could not be curbed. Petliura issued a stern order that the persecution of Jews and pogroms should be banned and forcefully condemned. Under no circumstances could such barbarism be tolerated, especially since foreign observers, not least the aid workers who had arrived in Ukraine to alleviate the famine and often were forced to observe the cruelty inflicted on the Jerwish population did not fail to report what they had seen and experienced.

Order issued on August 26, 1919, by the Main Command of the Armies of the Ukrainian National Republic: It is time to realize that the world’s Jewish population—their children, their women—was enslaved and deprived of its national freedom, just like we were. It should not go anywhere away from us; it has been living with us since time immemorial, sharing our fate and misfortune with us. I decisively order that all those who will be inciting you to carry out pogroms be expelled from our army and tried as traitors of the Motherland. Let the courts try them for their actions, without sparing the criminals the severest punishments according to the law. The government of the UNR, understanding all the harm that pogroms inflict on the state, has issued a proclamation to the entire population of the land, with the appeal to oppose all measures by enemies that instigate pogroms against the Jewish population.
Chief Otaman Petliura

The effort was in vain, mass rapes and pogroms against Jews continued. When Petliura lived in exile in Paris, he was in 1926 stopped in the street by an anarchist, Sholom Schwarzbard, who had had fourteen relatives massacred in a pogrom carried out by members of the Volunteer Army.

– Are you Mr. Petliura? Schwarzbard wondered and when Petliura waved his walking stick in confirmation, Swarzbard took a step forward and hissed:

– Dirty dog, my people’s killer. Defend yourself, and he then fired five shots straight into Petliura's chest.

Several of the Cossack units, which fought on all sides of the conflict, though mainly on the side of the Whites, particularly under the generals Kornilov, Alekseyev, and Deniken, were also guilty of horrific abuses directed against Jews. Even if they practised an inner discipline they were nevertheless often part of the demoralized and murderous groups which roamed the cities and the Ukrainian countryside in the early 1920s. A shocked eyewitness, an American aid worker wrote:

Around the the towns and shtetles are bandit packs, insurgents, groups, mobs, or simply peasants with pitchforks and scythes, with various slogans, with all sorts of demands, or with out all these gauze curtains [pretence]; – all of them beat, torture, mutilate Jews. There are many dozens of chieftains. Almost all of them have nicknames borrowed from the folk tales or pulp fiction.

The Cossacks were a group in their own right. They were surrounded by a romantic nimbus and generally considered to be wild, reckless warriors. Exotic, yet well-known strangers. Unbridled, strong and uninhibited, they were nevertheless also known to be unwaveringly loyal to their Cossack comrades. Like the Red Indians of boys’ adventure books, they were considered to live in perfect harmony with their surrounding nature and rode as if they were one with their horses. It was not so strange that other groups, both criminal and nationalist, tried to imitate the Cossacks and often called themselves Cossacks and hetmans.

However, the genuine Cossacks, who lived in accordance with the traditions and specific rules of their clans and groups, would certainly not have identified with any particular “nationality”. Their identity lay elsewhere. They were “free men”, with traditions, ideas and laws of their own . Cossack identity was not based on any ethnicity, but on their community. Cossacks were not an ethnically homogeneous group of people and they did not identify with neither Russians nor Ukrainians.

Cossacks, like White officers, had similar motives for fighting the Bolsheviks. As a result of the revolution, they had lost their special privileges. The Bolshevik policy against Cossacks was quite simple – without any hesitations the new Soviet rulers declared that their aim was to dissolve the Cossack armies, while abolishing Cossack privileges and land ownership. Every attempt to maintain the traditional Cossack units was perceived as a counter-revolutionary activity and met with persecution and violence.

The Cossacks, who had made themselves known as excellent horsemen and devoted soldiers, had on their own terms made agreements with various rulers and often served directly under Russian tsars (when they did not rebel like Pugachev and Mazepa). For centuries Cossacks had retained their privileged status and generally hated the Bolsheviks’ attempts to curtail their freedoms, although one or two Cossack groups nevertheless sided with the Reds, such as some units within Semyon Bujonny’s cavalry army, which fought against the Poles and during World War II.

Enrolling in the Bolshevik forces could for some Cossacks be a matter of survival. Many suffered through their relentless refusal to submit to the Bolshevik State. Between 1918 and 1924, a large number of Cossacks were executed and even more were forcibly relocated. In the areas around Don, east of Ukraine, there lived in 1918, 4.5 million people, half of whom in villages granted specific Cossack privileges, three years later the population had more than halved.

In his novel And Quiet Flows the Don, Mikhail Sholokov, who was not a Cossack himself, gave a vivid and exciting fresco of the life of the Don Cossacks during the Civil War. In the novel, its hero, Grigory, changes sides again and again. Despite the straitjacket of social realism, the young Sholokov, who was only twenty-two years old when he wrote the first part of his quadrology, managed to give depth and relief to the characters his story and he also won Stalin’s enthusiastic approval. Sholokov was, in fact, one of the few persons who face to face with the life menacing and moody dictator dared to describe how a state-supported famine ravaged the Don area. In several letters he described to Stalin what was happening in the countryside during the worst crisis, between 1931 and 1932:

right now kolkhoz farmers and individual farmers are starving to death; adults and children are swelling and eating everything that humans are not supposed to eat, starting with carrion and ending with oak bark and all kinds of swamp roots. […] It is so bitter, Comrade Stalin! Your heart bleeds when you see it with your own eyes.

Sholokov even dared to criticise the arbitrary violence of political commissars and NKVD personnel: “We must put an end to the shameful system of torture used on prisoners.”

Stalin actually wrote personal replies to all of Sholokov’s letters. He pointed out that the young author went far beyond the boundaries of his writing by engaging in politics, something he did not understand. Nevertheless, to some extent, the dictator gave Sholokov some consent and even provided food supplies to areas in the author’s vicinity. Sholokov lived like an old-fashioned large estate owner, with servants and private estates. However, Stalin resented the empathy Sholokov felt for “our esteemed grain harvesters” most of whom, according to the dictator were schemers and saboteurs. It was something of a miracle that Sholokov escaped Stalin’s anger and persecution, The Father of Nations must have appreciated the young joker and boozer.

However, the dictator's stifling demands for a new, great epic about collectivization and an inability to repeat his previous performance made Sholokov sinking deeper and deeper into alcoholism and an embarrassing self-fossilization. However, he maintained an aggressive anti-Semitism and could even after Stalin’s downfall talk appreciative about the Stalin era. After such a laudatory speech, Sholokov found on one occasion that people in anger had thrown piles of And Quite Flows the Don outside of his door.

If my good friend and classmate Dan in high school had not given an unforgettable lecture on Quite Flows the Don I would for certain never have read the novel, but I did so with great interest and still remember several scenes, perhaps supported by a popular TV series that also was presented in my youth.

After the great famine of the early 1920s, the previously strictly controlled markets had reopened to individual sellers and the State’s pressure on the peasants eased, but as Stalin felt more secure in the saddle, his megalomaniac plans for mass production began to take shape and blossomed into the first five-year plan, between 1928 and 1932. When peasants proved reluctant to invest in kolkhozy agriculture and tractor depots, while agricultural production declined rapidly instead of increasing, Stalin gave the OGPU, United State Political Directorate i.e. the security police, the task of mapping property conditions in all of the Soviet Union in order to identify hamsters, speculators, profiteers and saboteurs. A witch hunt on so-called kulaks, fists, began, this was a nickname for rich, stingy farmers. In the Stalin era, kulaks became synonymous with farmers who refused to abandon their farms to join the kolkhozy. Even if kulaks were consistently portrayed as greedy parasites that sucked the life blood out of their peasant neighbours, the torrent of abuse and exaggerated propaganda thrown on these people, who mostly tried to secure the livelihoood for their families and thus had uttered some opposition to the the draconic methods of the Soviet commisars, seldom had any equivalent in reality.

In 1929, Stalin declared that the kulaks would be “liquidated as a class” and be divided into three categories: i) to be eliminated immediately; ii) be interned in labour camps and iii) 150,000 households to be deported as soon as possible. Speaking of liquidation, it was a word that had already been an integral part of the violent Bolshevik vocabulary, ever since the party took power in 1917, and for many of those persecuted by State and Party, its symbolic hammer and sickle came to signify not only the tools of workers and peasants, but a murderer’s sledgehammer and the Grim Reaper’s scythe.

Even the red-kerchiefed Mother Russia of Soviet propaganda could be turned into a Messenger of Death armed with a scythe.

When the New York stock market crashed in 1929 and was followed by a prolonged and profound depression, many left-wing sympathizers came to believe that the Soviet Union had escaped the death trap of capitalism and that the Workers’ Republic would now sail past the hopelessly corrupt and degenerate West. Stalin’s propaganda machinery was not late in depicting his Socialist Empire, not to be filled with milk and honey but with wheat and tractors, like a Paradise on earth.

Protected not only by weapons, but also by its abundant harvests feeding the people of the Soviet Union and they could thus also be considered as an effective weapon of defence against the Soviet Union’s many enemies.

At the same time, the weeds had to be uprooted. Already in the first four months of the 1930s, 113,637 people had been transported away from Ukraine under the pretext that they were kulaks. Soon, 300,000 Ukrainian kulaks had been transported from Ukraine alone, to settlements and labour camps in the European part of Russia, in Siberia and in Kazakhstan. Labour camps were located to palces like Solovki, an archipelago in the White Sea, or Belomor, the centre of the 170,000 slave labourers digging through stone and frozen soil, as well as blasting a canal between the Baltics and the White Sea. After 20 months of suffering and death (the estimated number of deaths ranges from 12,000 to 25,000, mainly caused by acute starvation), the canal proved to have been a quiet unnecessary endeavour, it was to shallow for larger vessels and was frozen during more than half of the year. In Kazakhstan, hundreds of thousands had already died, after nomads had been forced to slaughter their herds during State attempts to turn the Kazakhs into resident farmers, a suffering increased by an influx of hundreds of thousands deportees.

In Ukraine, conditions worsened. The traditional leaders of the peasant collectives had been branded as kulaks, killed or deported and most villages were in a state of dissolution. The remaining and increasingly poor farmers were through taxes and requisitions of their livestock and crops forced to join the collectives.

The 1931 harvest was miserable, not at all as abundant as the year before, which had been used to set the 1931 quotas. The weather was bad, cattle had been slaughtered, the tractors were not as efficient as expected and the state demanded grain for export and to feed a rapidly growing industrial working class. However, the authorities could not bring themselves to regret or amend their failed agricultural policies. The misery was blamed on kulaks, hamsters, saboteurs and foreign infiltrators, mainly Poles.

It was impossible to fill the quotas, but the State insisted that they must be fulfilled. Energetic OGPU men were sent out to search for hidden wheat and meat, and in their madness the authorities even sent away next year’s seeds. A frightful disaster could not be avoided. During the summer, people in Ukraine were reached by rumours that more one million had already died of starvation in Kazakhstan and soon death was everywhere in Ukraine. The madness grew in scope. In November 1932, it was decreed that those agricultural collectives that did not deliver their quota on time would be sentenced to increase it even more, as soon as possible. No respite was given, the grain had to be delivered in quantities determined by the State, if more time had been given perhaps more grain could have been produced, but now it was impossible. The borders were closed, train tickets and internal passports were denied to Ukkraine’s rural population, an action declared to be an attempt to curb a “counter-revolutionary plan” which, according to the authorities, was trying to “expose misleading pictures and reports of hunger and poverty to outsiders.”

Some brave reporters managed to photograph corpses that lay scattered in the streets of Ukrainian cities, before being picked up. Particularly painful for the few visitors and travellers who managed to enter the sealed-off Soviet republic was to be confronted by large hordes of orphans, as well as desperate mothers who asked passers-by to take care of their dying, emaciated babies. Parents often died of starvation before their children and orphans were crowding train stations, kolkhozy and factories. Several were captured as if they had been wild dogs and taken out of sight to “orphanages”, which also lacked food and where the children died.

One of the few who, under strong opposition from the Soviet authorities and the outcry of the Soviet Union’s global acolytes, managed to publish articles and photographs from a hellish journey through a famished Ukraine was the brave, Welsh and Russian-speaking journalist Gareth Jones. Two years after the publication of his startling articles, Jones was in Manchuria apparently kidnapped and murdered on behalf of the NKVD (the organization that in 1934 had succeeded the OGPU).

By early 1933, the Ukrainian countryside had became mute and silent. Anyone who is familiar with a lively farmland can easily recall its symphony of sounds and how the air carries them far and wide – roosters’ crows, dogs barking, chickens cackling, noise from pigs and ducks, people’s songs, cries and loud voices, children’s laughter and screams, birdsong from thickets and rooftops. Even the politicians who come to find hidden foodstuff and arrest “opposition elements” testified how they had ended up in a strange, extremely eerie world. Unburied corpses were strewn on paths and village streets, but worst of all was the confrontation with emaciated people still alive. On their alternately shrunken, alternately swollen, sore bodies, the skin was tightened over bone knots and ribs, so thin that it seemed to be made of paper, or as if the starving victims had become transparent. The heads of adults and children seemed to be unnaturally large, their necks elongated; legs and arms like sticks, stomachs swollen with skin tense like drum skins and everywhere abandoned or extinguished glances, an almost unbearable silent suffering. If one of these creatures, which appeared to have come from another planet, got something to eat, it often happened that they died shortly thereafter. Their altered organisms had not been able to cope with the shock of nutritional supplement.

By extreme hunger, the body cannibalizes itself. It swallows its glucose, fat, tissues, meat and proteins, even the skin is sucked out and shrinks, eyes protrude from their cavities, all power disappears from the hungry, while the immune system collapses and diseases take hold of external and internal organs.

In the midst of all these indescribable torments was the presence of a state-sponsored absurdity which meant that while the outside world was kept unaware of what was going on, food was not brought to the needy, but instead taken away from them, while starvation victims were accused of their own desperate condition, being stamped as traitors, saboteurs, hamsters, and reactionaries. They were even punished, executed, or deported and forced to try to survive in extreme cold or heat. An example of the absurdities that occurred:

Ukrainian musician Yosip Panasenko and his band of bandura players were engaged by the authorities to “bring culture to the starving.” They found village after village totally deserted. In one place they entered a house and found two girls lying dead in a bed, a dead man’s legs protruding from the oven, a mad woman crawling on her knees, scratching the floor with her nails.

The bones in the stove testified to a terrible reality that already had existed during the famine in the early 1920s, but then the shock had been great and authorities had carefully documented what happened, photographed, interviewed and recorded, while the outside world was made aware of the terrible truth – cannibalism. One of humanity's greatest taboos and a source of shame and despair.

Reports of cannibalism was not published in the 1930s. It was not until long after the Holodomor (holod - famine, mor - plague) that it was discovered that the authorities had actually registered widespread cannibalism and that in 1933, 2,505 persons had been convicted of cannibalism, the actual perpetrators were for sure many more.

The estimated figure for Ukrainian deaths during the Holodomor (1932-1933) is 3.3 million, while at the same time 67,297 died of starvation in the labour camps and 241,355 in the settlements to which kulaks and their families had been deported. Thousands also died during travels to these places in distant Siberia or Kazakhstan, several, perhaps most of them, were Ukrainians.

The deported kulaks who between 1930 and 1933 ended up in Kazakhstan came from one killing field to another. Kazakhstan had in 1928 been hit by the Zhut, a period of extreme cold that prevented cattle from finding pasture and thus forced to starve to death. The Soviet authorities saw their chance to confiscate surviving cattle from richer Kazakhs, who here were not called kulaks but bai (chiefs), and at the same time convince other Kazakhs of the benefits of joining an agricultural collective.

More than 10,000 bai were deported from their homeland, after losing their land and livestock. Between 1929 and 1932, the Soviet state seized most of Kazakhstan’s livestock and grain. One third of the grain, one million tonnes, was distributed to the urban population. However, the Kazakhs starved mainly because meat production became insufficient and then 200,000 “settlers” and former Gulag prisoners were brought to the Soviet republic to become engaged in agriculture, part of the already scarce Kazakh food production went to them. Meanwhile, tens of thousands of Kazakhs were expelled from their pastures and plots of land.

The Kazakh famine became the worst of the Soviet famines. More people died in the Ukrainian Holodomor, but Kazakhstan lost through Soviet interventions approximately half of its population – 1.5 million, of whom 1.3 million were Kazakhs, the rest had been forcibly deported from other places in the Soviet Union. 665,000 Kazakhs fled with their livestock, mainly into China, Mongolia, Afghanistan and Iran.

The Soviet leader who oversaw Kazakh tragedy was Philip Goloshchyokin (1876 - 1941), originally a dental technician from Nevel situated by the northern border to Belarus, though he soon became a professional revolutionary, going in and out of prisons. For a time he was also deported to Siberia. Goloshchyokin co-founded the Russian Communist Party (the Bolsheviks) and after its coup in 1917 he became Military Commissioner of the Urals, stationed in Yekaterinburg (Sverdlovsk) where he took the initiative and carried out the execution of the Tsar and his family.

In February 1925, Goloshchyokin was appointed First Secretary of the recently established Kazakh Autonomous Socialist Soviet Republic and served until 1933 as the republic’s autocratic ruler. It was under the supervision of Goloshchyokin that the fatal collectivization took place. Those who knew Goloshchyokin have described him as a cold cynic, distanced from his subjects:

This is a typical Leninist. This is a man who does not stop the blood. This trait is especially noticeable in his nature: the executioner, cruel, with some elements of degeneration. In party life he was arrogant, was a demagogue, a cynic. He did not count the Kazakhs as people at all. Goloshchekin did not have time to appear in Kazakhstan, as he stated that there is no Soviet power, and it is “necessary” to orchestrate a “small October” [Bolshevik coup].

Numerous complaints concerning Goloshchyokin reached Stalin, though he let him stay on while listening to his assurances that the five-year plan and collectivization were a success. Quite unexpectedly, however, Goloshchyokin was brought back to Moscow in 1933, where he served in a more secluded post as arbitrator at the USSR Council of Commissars, where he remained untouched until 1939, when the head of the NKVD, Nikolai Ivanovitj Yezhov, Stalin’s “bloody little dwarf”, was ousted. Before Yezhov was executed, he had during prolonged torture produced a large number of “confessions”, revealing among other things that he and Goloshchyokin were lovers. Homosexuality had been criminalized in 1934, and it was probably that inclination, and neither mass murder nor the promotion of mass starvation, that led to Goloshchyokin’s eventual execution.

It is quite clear that Stalin was convinced of Yezhov’s guilt of conspiring against him, a conviction fuelled by Yezhov’s successor, the equally sinister Lavrentij Berija. Whether the perverted extravagances of “the bloody dwarf”, with both women and men, were also decisive for the execution of Goloshchyokin, is however not entirely certain. Stalin was admittedly in many ways a priggish Victorian who hated exposure of open eroticism and sincere tenderness, though in an inner circle of vulgar comrades he did with relish shoulder the role of a brutal macho guy. Stalin often expressed his contempt for homosexuals, his common denomination of them was “the degenerates”. However, he was far from ignorant of, tolerated, and used for his own purposes all the “high tension” and promiscuity that prevailed among people within his inner circle. An uninterrupted nervousness mixed with an intoxicating power over life and death, which made the privileged few believe that they were exempt from generally accepted morals and human considerations, while at the same time they were engaged in a dynamic tumult where people rose, fell and disappeared. One day you could be exalted and praised, only to be tortured the next day in a blood-soaked NKVD cellar and later dragged out into a secluded court yard and receive a bullet in the back of your head.

Within this psychotic constellation of power and guilt it was not uncommon that the same actors constantly appeared in close proximity to each other. In Yezhov’s case, for example, the strangely untouched “Cossack author” Sholokov seems to have played an important role. Like several other writers, he had had been in an intimate relationship with Yezhov’s equally promiscuous wife, Yevgeniya. Yezhov had been eavesdropping on Sholokov and hadf him constantly shadowed. The angered author went straight to Stalin, complaining about the greediness and promiscuity of Yezhov and presented everything he had heard about the NKVD chief’s irregularities. Instead of defending the man he met at an almost daily basis to establish executions and plan torture, Stalin assured his good writer friend Sholokov that he was already disappointed with Yezhov and that all the crimes he was suspected of having committed would be thoroughly investigated.

Stalin’s openness to Sholokov is astonishing. The alcoholic writer had even on several occasions been observed telling Stalin that he considered it to be unworthy of a man of his stature to accept the ridiculous cult directed towards him. On such an occasion, Stalin had, with one of his famous “foxy smiles” playing under his moustache, replied: “The people need a God.”

There is no doubt that after Yezhov’s execution, Stalin completely obliterated his memory. For example, we see below, as often was the case, Yezhov by Stalin’s side, this time during a walk along the Moscow-Volga canal in 1937. Stalin obviously liked the photograph and a year after Yezhov’s disgrace and execution it was included in a tributary biography of the great leader, but then Yezhov had disappeared from the picture without a trace.

While all this was going on in the Kremlin, the Soviet people continued to suffer. War, famine, poverty, violence, plagues, pogroms and state oppression had not created any utopian society in the Soviet Union. It was possible to blame sinister foreign powers, people’s general unwillingness to work and anti-Bolsjevik sabotage, but it could not be denied that something had gone catastrophically wrong. Not least, everyone could be reminded of the misfortunes through the presence of hundreds of thousands of stray, orphaned children. The aid organizations that operated in the country in connection with the famine 1921 to 1923 estimated that through their and government efforts, five million children under fifteen years of age were on a daily basis provided with food, many of them were certainly not orphans, but those children who were completely defenceless nevertheless amounted to hundreds of thousands, with everything it meant of unimaginable suffering and in many cases emotional and physical exploitation.

Many writers and journalists pointed out the constant presence of those vulnerable children, and some artists, such as the somewhat murky, though officially appreciated Fyodor Bogorosky, became in the 1920s known for their portrayals of besprizornye.

Bogorosky was later banned from portraying the victims of such poverty and abuse and like so many other artists he went on to create charming park landscapes and heroic social realism.

It seems that in Soviet society there was a parallel world of extreme poverty, crime and lawlessness. It was denied in official propaganda, generally ignored by artists and writers and it was probably even forbidden to seriously portray misery in an empathetic way, as it had been done before the revolution, for example by Maksim Gorky in his once world-famous play The Lower Depths.

Some grotesque and strange scenes in Sergei Eisenstein’s film The Strike from 1925, does however suggest the presence of a criminal world, in the midst of big Soviet cities. A police spy seeks out a gangster boss who with his large retinue resides in a cemetery. The whole thing is played out as a kind of farce, a bizarre and actually rather disgusting pantomime, like a social realistic overplayed Commedia dell Arte. The gangster appears as a kind of vaudeville tramp, once a common trope in music halls and movie sketches. He is courted by a submissive dwarf and “his people” living in large barrels, buried and lined up in a field, or under gravestones. They are portrayed as obscenely absurd and hardly human beings, a lumpen proletariat which willingly lends itself to spoiling the workers’ attempts to obtain decent wages and working conditions. Even if Esienstein describes it all as taking place during the old, wretched tsarist era, it nevertheless has a contemporary touch to it.

Until the end of the 1930s, few extensive attempts were made to take care of the enormous crowds of suffering, orphaned children, other than that they were roundwed up, sent to collection sites and deported to various places within the vast Soviet Empire. It was not until 1937 that the State more systematically began to take care of children of sentenced “enemies of the state”, i.e. criminals and/or subversive “political elements”, who had been executed or deported.

Abandoned children are still present in Russia. It is estimated that there may cu7rrently be at least 50,000 besprizornye in the country.

We should not assume that Ukraine’s suffering ended after the Holodomor and the purges of the Poles. For several years it continued unabated. When the harvests could finally be salvaged again, the collectives were made more efficient and the harsh quotas in 1937 could be met, the persecution of kulaks took off again. Between 1937 and 1938, 70,868 Ukrainians were liquidated by the NKVD, only between January and August 1938, 35,563 were shot, while “only"” 830 were sentenced to labour camps. At the same time, 40,530 Ukrainians accused of “nationalism” were arrested.

In the midst of all this those who had suffered from hunger and hardship tried to pursue what they had lacked; life’s simple joys—especially food.

However, an abundance of food and delicacies had never been lacking at Stalin'’ sumptuous dinner table, which naive and easily impressed VIP visitors perceived as a result of the abundance created by the prosperity of the Workers’ Republic.

For example, when the celebrated author George Bernhard Shaw in 1931 visited the Soviet Union during the impending famine of Ukraine and Kazakhstan, he was in Moscow greeted by a military guard of honour, banners adorned with his portraits and crowds shouting “Long live Shaw!” A sumptuous banquet was organized to celebrate Shaw’s 75^th birthday and afterwards he was treated with a two-hour conversation with a Stalin who Bernard Shaw found to be in a “charmingly good-humoured mood.” A greatly satisfied Shaw left Moscow after nine days. The day before his departure he gave a good-bye speech ending with the words: “Tomorrow I will leave this land of hope and return to our western countries – the countries of despair.”

When Germany’s Sixth Army and First Armoured Corps on June 22, 1941 broke through the Soviet Union’s Fifth Army and invaded Ukraine. The astonished Germans were in several places met by cheering people throwing flower bouquets at them. These Ukrainians assumed the German armies would free them from the Communist terror. They could hardly imagine what awaited them.

During its lightning offensive, called Operation Barbarossa, the German army captured about five million Soviet soldiers, most of whom were deliberately starved to death. This was done in accordance with a so-called Hunger Plan. Between 3.3 and 3.5 million captured Russian soldiers died in German detention camps, most of them from starvation.

Shortly before the invasion of the Soviet Union, Herbert Backe, State Secretary at the Ministry of Trade and Industry, did at the Chief of German Police and Minister of Interior, Heinrich Himmler’s request, in coperation with a coalition of Nazi politicians, draw up a plan to secure Germany’s future food supply. One month before the initiation of Operation Barbarossa, Backe’s plan was presented to Die Oberkommando der Wehrmachts, the Defense Staff’s, finance office, which enthusiastically approved it while emphasizing the Soviet railway network’s deficiency, insufficient road transport and fuel shortages which the German army was going to encounter in conquered areas.

The following conclusions were drawn: i) the war can only be fought if Russian supply is guaranteed for three years, and ii) this undoubtedly means that tens of millions of Russians will die of starvation, a “logical and inevitable development”. It was further stated that “tens of millions of people will become redundant” and thus had to die or being forced to emigrate to Siberia. Any attempt to save locals from starvation would prevent Germany from emerging victorious from the apocalyptic battle.

Ukraine’s perceived grain surplus was particularly prominent in this vision of a “self-sufficient” Germany. Hitler had stated that Germany needed “Ukraine, so that no one could be able to starve us again, as they did during the last war.” In order for Germany to “take advantage” of Ukraine's agricultural surplus, it was necessary that “undesirable elements”, such as Jews and the Ukrainian town population, be completely denied any food supplies, while food rations for rural Ukrainians should be limited as much as possible.

Backe estimated Russia's “surplus population” to be between 20 and 30 million, if these people were denied food supplies, these could be used for the German army and the German population. A carefully planned famine would thus be an integral part of the German military campaign and would henceforth be a solution to the European food crisis, as well as an effective method of eradicating an “undesirable” Soviet population.

Germany’s attack on and occupation of Ukraine killed at least 2.5 million soldiers and 4.5 million civilians. More than 2.2 million Ukrainian civilians were taken to Germany as slave labour, less than half of them returned, the others had fallen victim to Allied bombings and German mistreatment.

The Nazi genocide in Ukraine was directly linked to the Vernichtungskrieg, War of Extermination, outlined in connection with the aforementioned Hunger Plan and was directly linked to the German army’s conquest and subjugation of Ukraine.

More than four million Ukrainian civilians were killed during the German occupation, including more than one million Jewish victims. Defenceless men, women and children were ruthlessly slaughtered by German Einsatzgruppen, police battalions, Wehrmacht troops, Romanian army units and local Nazi collaborators. Einsatzgruppe C (Otto Rasch) was assigned to northern and central Ukraine and Einsatzgruppe D (Otto Ohlendorf) carried out its mass executions in Moldova, southern Ukraine, Crimea and northern Caucasus.

The most extensive massacre took place in the Babij Yar ravine just outside of Kyjiv. The site was chosen for several mass executions and a total of 100,000 people are estimated to have been slaughtered there. On September 28, 1941, Kyjiv’s German military command announced that all of the city’s Jews had to be evacuated. They should show up at the train station, bringing warm clothes, personal documents, money and valuables. Between the 29^th and the 30^th of September, 33,771 men, women and children showed up and were transported to the extensive ravine eight kilometres outside the city. Upon arrival they were forced to undress, before being mowed down with machine guns, only two women escaped and survived the horrific massacre.

The main person responsible for this mass slaughter of innocent civilians was SS Brigade Commander Emil Otto Rasch, commander of Einsatzgruppe C. Dr. Rasch had received his doctorate through a dissertation in jurisprudence and political economy. A dutiful man who believed that a commanding officer had to be present at executions of Jewish men, women and children. Rausch was arrested shortly after the war, but was not questioned, convicted or executed since he was diagnosed with advanced Parkinson’s disease, combined with dementia. He died in his cell in 1948.

The leader of Einsatzgruppe D, Otto Ohlendorf, who was arrested together with Heinrich Himmler in Flensburg, was able to give a number of testimonies. Ohlendorf was completely incorrigible, during the Nuremberg trial he claimied that he had acted as a dutiful and correct German officer:

It was not a racist programme for the annihilation of Jews in the Soviet Area but a general liquidation order primarily aimed at securing the newly won territory, a liquidation that would affect not only the Jews, but other population groups as well. […] the tasks of the firing squads were no worse than those of the “press-button killers” who dropped the atom bomb on Japan. […] the aim was that the individual leaders and men should be able to carry out the executions in a military manner acting on orders and should not have to make a decision of their own; it was, to all intents and purposes, an order which they were to carry out. On the other hand, it was known to me that through the emotional excitement of the executions ill-treatment could not be avoided, since the victims discovered too soon that they were to be executed and could not therefore endure prolonged nervous strain. [However] all ill-treatment, whether pysical or mental, was to be prevented through measures ordered by me.

While given his testimony, Ohlendorf did not show no remorse whatsoever:

Because to me it is inconceivable that a subordinate leader should not carry out orders given by the leaders of the State.

Leon Goldensohn, the psychiatrist who interrogated Ohlendorf with the task of “presenting a psychological profile” of the war criminal, stated that Ohlendorf:

looks like a burnt out ghost and his conscience, if you can call it that, is shiny clean and completely meaningless. The lack of affect is obvious, but not remarkable in the clinical sense.

Ohlendorf was sentenced to death for crimes against humanity and hanged in 1951. The Russian poet Yevgeny Yevtushenko did in 1961 write a poem about Babij Jar, some lines from it:

The wild grasses rustle over Babi Yar.

The trees look ominous,

like judges.

Here all things scream silently,

and, baring my head,

slowly I feel myself

turning grey.

O my Russian people!

I know

you

are international to the core.

But those with unclean hands

have often made a jingle of your purest name.

Putin! Of course, you cannot hear a voice as insignificant as mine. But… I'm asking you anyway. Did you forget this? Have you forgotten the blood that was flushed over Ukraine? All the suffering, all the death and how much of this misery was caused by your percursors? I read your compatriot Yevgeny Yevtushenko, as well as Gogol, Turgenev, Chekhov, Tolstoy, Dostoevsky, Akhmatova, Pasternak, Mandelstam, Bulgakov, Grossman and say onto you: “Shame on you!” You are declaring that you are saving Russians, that’s a lie, you’re dragging their name, their inheritance, their pride in the dirt – your unclean hands have made a jingle of their pure name.

Applebaum, Anne (2017) Red Famine: Stalin’s War on Ukraine. London: Penguin Books. Astashkevich, Irina (2018) Gendered Violence: Jewish Women in the the Pogroms of 1917 to 1921 (Jews of Russia & Eastern Europe and Their Legacy). Boston MA: Academic Studies Press. Boeck, Brian J. (2018) Stalin’s Scribe: Literature, Ambition, and Survival; the Life of Mikhail Sholokov. Winnipeg: Pegasus Books. Cameron, Sarah (2018) The Hungry Steppe: Famine, Violence, and the Making of Soviet Kazakhstan. Ithaca NY: Cornell University Press. Czapski, Józef (2018) Inhuman Land: Searching for the Truth in Soviet Russia 1941-1942. New York: NYRB Classics. Hilberg, Raul (1985) The Destruction of the European Jews. New York: Holmes & Meier. Mecacci, Luciano (2019) Besprizornye: Bambini randagi nella Russia sovietica (1917-1935). Milano: Adelphi. Rayfield, Donald (2004) Stalin and His Hangmen. London: Penguin Books. Sebag Montefiore, Simon (2014) Stalin: The Court of the Red Tsar. London Weidenfeld & Nicolson. Sen, Amartya (1982). Poverty and Famines: An Essay on Entitlement and Deprivation. Oxford: Oxford University Press. Sen, Amartya (2000) Development as Freedom. New York: Alfred A. Knopf. Sen, Amartya (2006) The Argumentative Indian: Writings on Indian Culture, History and Identity. London: Penguin Books. Snyder, Timothy (2011) Blood Lands: Europe Between Hitler and Stalin. London: Vintage. Yevtushenko, Yevgeny (1991) The Collected Poems 1952–1990. Edited by Albert C. Todd with the author and James Ragan. New York: Henry Holt and Company.

Och detta är fortfarande liv! – Vilken evig fördömelse!

Arthur Rimbaud

Genom daglig konfrontation med eländet i Ukraina och Putins vansinne pendlar humöret mellan meningslös ilska och hjälplös hopplöshet. Vad är det för ett fundamentalt fel med mänskligheten? Hur kan någon vettig människa inbilla sig att ett angreppskrig skulle kunna orsaka annat än besinningslös förödelse? Hur är det möjligt att väldiga nationer kan underkasta sig en en enda individs vilja? Och vad kan man säga om Putins försvar för dessa groteska övergrepp? Att demilitarisera och avnazifiera Ukraina? Det framstår som en skymf av ett helt folk. Att ukrainare är i färd med att genomföra folkmord på ryssar? I en nation där såväl ryssar, ukrainare, romer och judar utsatts för det som han nu grundlöst anklagar deras ättlingar för och som de i själva verket utsattes för av representanter för den regim han är arvtagare till. Att han, Putin den Store, är en riddare i skinande rustning som i namn av den Heliga Moder Ryssland bekämpar moraliskt korrumperande inflytande från Väst och nu är i färd att frälsa Ukrainas ryssar från ondskan. O Sancta Simplicitas! En häxmästare i färd med att spinna ett nät av dödliga illusioner som nu materialiseras i form av krig och terror.

Det har dragits flera paralleller mellan början på Andra världskriget och Putins cyniska anfall på Ukraina. Inte minst Västs skamliga sätt att att för sin sinnesros skull slänga Tjeckoslovakien i gapet på nazisterna. För att inte tala om den tyska arméns oprovocerade blixtkrig mot Polen, ett oprovocerat anfall som slutligen utlöste hela Andra världskriget.

Klockan fyra på morgonen den förste september 1939 började tyska bomber utan förvarning falla över den polska staden Wielún. Det var ett experiment – var det möjligt att på kort tid slå ut allt försvar genom att terrorbomba en försvarslös civilbefolkning? Sjuttio ton bomber vräktes på kort tid över staden, folk flydde och då tyska marktrupper anlände fanns det fler döda än levande bland de totalförstörda byggnaderna. Nästa dag upprepades aktionen över 158 polska bosättningar. Den tionde september utsattes Warszawa för sjutton bombräder och så fortsatte det till mitten av månaden då staden, som den första europeiska storstad som utsatts för något liknande, blivit förstörd och försvaret upphört – efter det att 560 ton ”konventionella” bomber, och 72 ton ”eldbomber” vräkts över Warszawa och resulterat i 25 000 dödsoffer. Polackerna fortsatte dock ensamma kampen i resten av landet. Polen kapitulerade aldrig, varken för tyskarna eller ryssarna.

Visserligen hade Storbritannien och Frankrike förklarat tyskarna krig, men förutom att franska armén trängt in i Saar, för att sedan snabbt dra sig tillbaka, gjordes inga militära operationer för att stödja polackerna, vars armé till slut, efter det att Polen österifrån anfallits av Röda armén, tvingades lägga ner vapnen. Under de följande fem åren fortsatte sedan den tyska och ryska masslakten på polska medborgare.

Redan från början hade striden från anfallarnas sida varit fullkomligt hänsynslös. Varken den tyska eller den sovjetiska arméledningen ansåg Polen vara ett ”riktigt” land och dess armé var därmed inte heller en ”riktig armé”. Högst medvetet fördes kriget från angreppsmakternas sida helt, utan någon som helst hänsyn till internationellt fastslagna konventioner. Hitler hade beordrat sina soldater: ”Stäng era hjärtan för medlidande”. Krigsfångar och civilbefolkning som gjorde motstånd slaktades skoningslöst av såväl tyskar som ryssar. För Polens del resulterade fem års krig och tyskockupation i mellan 5.62 och 5.82 miljoner döda, medan under det år som Sovjet ockuperade de östra områdena dödades 150,00 polacker och 320,000 deporterades.

Till detta kan läggas den terror som Stalin mellan 1937 och 1938 satte in mot de polacker som levde i Sovjetunionen. Enbart i Ukraina arresterades 55,928 polacker (och ”polskvänliga” medarbetare), varav 47,327 avrättades, i Belarus avrättades 17,722 polacker och i Leningrad 6,597. På den samtida affischen nedan syns hur ryska bönder med gillande ser hur en sovjetisk soldat slår ner en hotande polsk general.

Slakten på polacker upprepades under Andra välrdskriget då polska officerare, intellektuella och soldater förts som fångar till Sovjetunionen för att sedermera likvideras där, bland annat i den illa beryktade Katynskogen – 21,892 mördades, de flesta genom nackskott från NKVDmedlemmar. Av de avlivades familjemedlemmar deporterades 60,677 kvinnor, barn och åldringar till Kazakstan.

En av de överlevande (han begrep aldrig varför han skonats) konstnären och reservofficeren Józeph Czaspki skrev en tragisk och välformulerad bok om hur han å sovjetiska och polska officerares vägnar rekryterade en polsk armé, som sedan genom Mellan Östern tog sig till Italien för att på de allierades sida bekämpa den tyska krigsmakten. Under sitt sökande efter polska frivilliga uppdagade Czaspki efterhand den smärtsamma sanningen om NKVDs mord på hans polska officerskamrater. Czaspkis bok är förutom Primo Levis Fristen den märkligaste och mest välskrivna skildring jag läst om krigsfångars skiftande öden i Sovjetunionen. Där Czaspki är bitter och kritisk är Auschwitzöverlevaren Levi mer uppskattande av ryssarna.

Glömska av en en lång och ytterst blodig historia av förtryck av Ukrainas befolkning och gripna av oro för sänkt levnadsstandard, atomkrig och än fruktansvärdare farhågor tvingas vi nu att som åskådare till Ukrainas lidande stödja lama försök att återigen föröka hejda en galen makthavares försök att cyniskt plåga och tillintetgöra försvarslösa kvinnor och barn.

Det skär i själen på en allt äldre man med ett älskat barnbarn att konfronteras med bilder av dessa oroade småttingar som med sina dockor och nallebjörnar gömmer sig i källare, sätts i bussar och på tåg och berövas all sin trygghet, sina föräldrar och sina unga liv.

Fortsätter denna meningslösa och alltför påtagliga mardröm och dess förintelse av moral och infrastruktur, väntar säkerligen den ena katastrofen efter den andra. Hälften av Ukrainas skörd, som är av yttersta betydelse för den globala livsmedelsförsörjningen, riskeras att gå förlorad på grund av Putins krig. Förra året skördade Ukraina rekordstora 106 miljoner ton spannmål och 25, eller till och med 50 procent av detta befaras förloras nu i år och, tillägger de flesta bedömare, ”det är en optimistisk prognos”.

Det är inte första gången Ukraina, Världens brödkorg, blir lidande genom spannmålsbrist och trots sin rikedom drabbats av förödande svält.

För flera år sedan sa en god vän till mig, som alla kallar Allen, även om han egentligen heter Hussein Rahman, att det faktiskt inte är helt korrekt att anta att masssvält orsakas av dåliga skördar. Allen är ovanligt kunnig inom det området. Han fick sin Ph.D. från Universitet I Dijon efter att ha forskat kring en högavkastande risvariant. Efter det arbetade han i 15 år för Världslivsmedelsprogrammet (WFP) och var då stationerad i Lesotho, Angola, Komorerna, Etiopien och Yemen. Under de senaste åren han arbetade för FN var han under brinnande krig för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) verksam i Somalia och Irak. Allen var övertygad om att hungersnöd huvudsakligen är en politisk fråga och att det inte finns några, eller åtminstone mycket få, exempel på att hungersnöd drabbar demokratiska samhällen.

Allen hade läst och skrivit om detta medan han studerade i Dijon och eftersom han kommer från Bangladesh hade han inspirerats av nobelpristagaren Amartya Sens bok Poverty and Famines, Fattigdom och svältkatastrofer, från 1982, i vilken Sen analyserade vad han som nioåring 1943 hade bevittnat i Bengalen – hur människor som dukat under för svält låg döda på gatorna. Drygt tre miljoner dog.

Amartya Sen går i bevis för att det trots missväxt fanns det 1943 i Bengalen tillräcklig matförsörjning, men på grund av panikköp, hamstring, militärens livsmedelslagring och främst en ekonomisk högkonjunktur som höjt matpriserna, hade främst jordlösa arbetare och städernas proletariat, vars löner inte följt med i utvecklingen, ingen möjlighet att få tag på tillräckligt med mat. Detta trots att den bengaliska livsmedelsproduktionen visserligen var lägre än föregående år, men högre än under de tidigare år då ingen svält hade förekommit.

Amartya Sens studier av den bengaliska svälten har fördjupats på ett sätt som knappast ger honom fel i sin iakttagelse att svält i allmänhet är skapad av människor och att den därmed också kan förhindras, eller åtminstone mildras. Senare års arkivstudier har visat att Winstons Churchills krigskabinett i det fjärran London vid upprepade tillfällen blivit varnade om att en svältkatastrof var under uppsegling. Den engelska regeringen var tidigt väl medveten om att den den alltför omfattande risexporten troligen skulle leda till hungersnöd, men man valde likväl att från Indien fortsätta exportera oföminskade mängder med ris till andra platser i Imperiet.

London slog dessutom dövörat till då indierna efterfrågade en utlovad miljon ton av vete i gengäld för det exporterade riset. Krigsledarna stod lutade över sina kartor och med cigarren i munnen konstaterade Churchill att indierna under alla förhållanden fortplantade sig som kaniner och undrade skämtsamt att om risbristen nu var så stor, hur kom det sig då att Gandhi fortfarande var i livet? Kriget stod i centrum för dessa mäns funderingar och för att undvika att japanerna, som anföll från Burma, eventuellt skulle kunna få tag på några förnödenheter konfiskerades väldiga risförråd och tusentals båtar från Bengalens kustområden.

Vid tanken på hur Churchill och hans medarbetare stod lutade över sina kartor för att kunna förutsäga och planera hur kriget skulle fortgå och avlöpa, kan jag inte låta bli att tänka på en dikt av Anna Achmatova, Sovjetunionens obestridda poetissa som genomlevde Leningrads belägring, vars två män avrättades och vars son tillbringade mer än tio år i Stalins läger. Hur Achmatova undrar över lidandet bakom alla dessa mängder av abstrakta uppgifter, siffror och statistik.

Jag skulle vilja namnge alla.

Ja, listan togs bort,

och den finns ingenstans att finna.

Till dem vävde jag en svepning

utav de fattiga ord jag hört.

Jag minns dem alltid och överallt.

Jag glömmer dem inte,

inte ens bland nya sorger.

Den grymma, känslokalla, uppmärksamhet med vilken ledare lutar sig över kartor, utan en tanke på det lidande de orsakar genom sina förhastade, sällsamt likgiltiga och likväl ödesdigra beslut.

Enligt Amartya Sen är det makthavares oförmåga, eller än värre – ovilja, att agera för det allmänna bästa och garantera matproducenternas frihet, som orsakar massvält. Givetvis har Sen blivit motsagd från olika håll, men jag är övertygad om att han haft rätt i att att det är människors allmänna ovilja att hjälpa varandra som orsakar svälten och en bristande insikt om att en rättvis resursfördelning är en garant för att vår välfärd skall kunna skydda oss från krig och svält.

En dödlig hunger är bland det mest förnedrande som kan drabba en mänsklig varelse. Förlamande svält leder inte till uppror. De flesta som drabbas av en allt uppslukande hunger tvingas in i en animalisk, instinktiv, allomfattande strävan att överleva. Under en svältkatastrof genomlider människor månader av obeskrivligt lidande, försvagade av hungeplågor som kan leda till galenskap, förlamning, död och oftast även gör det. Hela samhällssystem drabbas inte enbart av födobrist, utan även avsaknad av moral, ”anständighet” och medkänsla. Brott, våld och känslokyla sprider sig genom hela samhällskroppen och ersätts med en allas kamp mot alla, en desperat strid för den egna överlevnaden.

Inne i stalintidens GULAG och killing fields, i de tyska dödslägren, härskade svälten, parad med köld, utsatthet och det faktum att folk dog likt insekter omkring de lidandets offer som fortfarande bevarade en gnista mänsklighet. Fanns det i den gnistan fortfarande en tro på sin egen och andras mänsklighet? Då du tvingats göra avkall på det allt du tidigare trott och hoppats på? En kamp för att inte för sin egen överlevnads skull svika sig själv och andra. Klamra sig fast vid en förhoppning om att allt skall få ett slut, en final som innebar att du klarat dig. Att du, och kanske till och med dina nära kära, lyckats ta er igenom Helvetet med så mycket styrka och värdighet att ni möjligen skulle kunna orka med ansträngningen att åter förmå leva. Jag tror att de var mycket få förunnat att får en sådan nåd till livs. De som kunde berätta om ett mirakel, var de som överlevde – de visste att det var det enda skälet till att de liksom så många andra inte hade gått under.

Inte alla blir genom svält och plågor som djur, men många, kanske flesta, drabbas hårt av hopplöshet och hunger, som förutom fysiska smärtor har tvingats in i skam och förtvivlan. Inte utan att hänsynslösa makthavare emellanåt betraktat hunger som ett effektivt medel för att kuva sina fiender, få motspänstiga underlydande på knä, pacificera och förlama dem genom hunger och förtvivlan. Svält är ett vapen för de mäktiga och en bottenlös skam för de hjälplösa.

Då jag arbetade på Sida föll det på min lott att vara behjälplig vid arrangemanget av en föreställning för verkets personal. Jag tog tillfället i akt och iklädde mig en roll som jag alltid drömt om att få spela – Konferencieren, MC, i Kandor och Ebbs magnifika Cabaret. Tillsammans med mina kollegor skapade jag en nummerrevy som om den vore en mer modern variant än den som gavs på Kit Kat Klub i Berlin och vi sjöng och dansade. Innan dess hade jag ett otal gånger förundrats av Bob Fosses oförglömliga film och kunde varje sångnummer utantill. Min absoluta favorit var och är Money, Money! Med bland annat texten:

When you haven't any coal in the stove                 När du inte har någon kol i din spis
And you freeze in the winter                                   och fryser om vintern
And you curse to the wind at your fate                   och förbannar vinden för ditt öde,
When you haven't any shoes on your feet               när du inte har skor på fötterna,
Your coat's thin as paper                                        och rocken är tunn som papper
And you look 30 pounds underweight                     när du ser ut att ha förlorat 30 kilos vikt,
When you go to get a word of advice                      när du går för att nägra råd
From the fat little pastor                                         från den fete, lille pastorn
He will tell you to love evermore                            och han ber dig att älska mer.
But when hunger comes to rap                                Men, då hungern kommer och knackar
Rat-a-tat rat-a-tat at the window                             Rat-a-tat, rat-a-tat, på fönstret,
(At the window!)                                                       (på fönstret!),
Who's there? (hunger) oh, hunger!                          Vem där? Svält! Oh, svält!
See how love flies out the door.                                 Se, hur kärleken flyger sin kos.

Musikalen utspelar sig 1931, två år innan den tidens stora svältkatastrof drabbade Ukraina. Inledningen till ett nytt monumentalt blodbad som skulle genomdränka de ständigt omstridda områdena mellan de tyska och ryska väldena. Länder som kom att kallas för ”blodsländerna”. I bolsjevikernas Ukraina kan man inte påstå annat än att Amartya Sens beskrivning av mass-svält som orsakad och förvärrad av en odemokratiskt totalitär politik är i allra högsta grad korrekt.

Med tanke på Putins intensiva propaganda kring Ukraina som ett ryskt kärnland kan det kanske vara lönt att påpeka att det den största delen av området, innan det under Katarina den Stora under 1780-talet hade annekterats av Ryssland, under århundraden hade splittrats och slitits mellan ruthener, polacker, mongoler, tatarer, turkar, moskoviter och till och med svenskar, alltmedan området också beboddes av ryssar, judar, romer, greker, tyskar och italienare.

Innan ryssarna ryckt in i området med full styrka, hade det sedan 1648 i stort sett dominerats av zaporogkosackerna. Kosacker var en frisinnad samling bönder och krigare, som till en början antagligen främst varit förrymda livegna och slavar som med tiden förenats med andra människor som hamnat i de trakter som på både polska och ryska kallades ”gränsbygderna”, Ukraina.

Oftast ”kontrollerades” kosackerna och andra stäppinvånare av det polska kungadömet, i union med Litauen, och flera av den bördiga jordens invånare förtryckets under vissa tider av polska herremän, som också kunde förena sina stridskrafter med de ”fria” kosackhorderna, speciellt i en gemensam kamp mot turkarna. Polackerna var i allmänhet katoliker, medan kosackerna var ortodoxa. År 1648 hade hetmanen, kosackledaren, Bohdan Khelmelnysky lett ett uppror mot polackerna och efter att ha segrat kontrollerade kosackerna under ständiga skärmlystningar, och i emellanåt regelrätta slag, de ukrainska stäpperna.

Under min slukarålder läste jag med fascination romaner om 1600-talets kosacker – Sienkiewicz Med eld och svärd och Gogols Taras Bulba, som jag funnit i min morfars bibliotek. Vid läsningen av dessa romaner upptäckte jag givetvis inte de etniska stereotyperna, den högspända nationalismen och ”gå-på-aktigheten”. Inte heller fick jag klart för mig den otäcka fonden till Khelmelnyskys uppror. Kosackledarens hat till de polska szlachta, adelsmännen, och judarna, som han ansåg vara deras handgångna män och trogna tjänare. Khelmelnyskys horder dödade uppskattningsvis 40 000 till 50 000 judar och då fredsfördragen slöts förbjöds alla judar att bo på det territorium som kontrollerades av kosackrebellerna. 

Det är dock tveksamt om kosackernas hat främst piskades fram av judarnas roll som skatteindrivare, det kom sig snarast av religiös glöd och det faktum att de försvarslösa judarna tydde sig till sina polska överherrar, eftersom de för dem representerade skydd och en viss trygghet. Detta insåg jag inte förrän jag läst Bashevis Singers Satan i Goray, som handlade om efterverkningarna av Khelmelnyskys härjningar och hur förtvivlade och förvirrade judiska överlevare sökte ett desperat hopp i den ”falske Messias” Sabbati Zevis läror. En galen värld fylld av en fanatiskt stegrad oro och dybbuks, illvilliga, onda andar som kunde besätta människor.

Det ryska inbördeskriget och det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921, som bland annat har skildrats av ukrainska mästerberättare som Michail Bulgakov och Isaac Babel, var en katastrof för Ukraina och resulterade i 1.5 miljoner döda. Följden av krig och umbäranden blev en förödande hungersnöd. Ukraina drabbades hårt, men denna gång var brännpunkten för den värsta nöden i områden kring Volga. Mellan 1921 och 1923 dog fem miljoner människor, men till skillnad mot vad som komma skulle, bad bolsjevikernas ledare världens folk om hjälp. Lenin och Gorkij skrev ett öppet brev och vädjade till ”alla rättänkande européer och amerikaner: ´Skänk oss mat och medicin´”. Genom främst den amerikanska hjälporganisationen ARA, men också en mängd europeiska initiativ och 250 000 ryssar utfodrades fram till och med 1923 dagligen över 10 miljoner människor.

Då farsoten var över frågade sig folk: ”Kunde det bli värre? Nu måste väl ändå den förväntade freden och välståndet infinna sig.” Knappast.

Såväl Hitler som Stalin eftersträvade kontroll över Ukrainas vetefält. Efter Första världskriget hade Tyskland förlorat sina – för all del betydligt blygsammare än Frankrikes och Englands – kolonier och de hade även besegrats i Väst. Men, på östfronten hade faktiskt de tyska arméerna segrat och innan de efter mindre än ett år efter freden i Brest-Litovsk hade tvingats avsäga sig kontrollen av de väldiga landområden de vunnit, fortsatte erörvringslystna stortyskar att rikta lystna blickar mot Die Lebensraum, livsutrymmet, i Öst. Hitler och hans anhang drömde om hur Ukrainas vetestinna fält skulle befolkas med driftiga arier och deras slaviska trälar. De skulle föda den växande industrin och arbetarklassen i det västerländska fosterlandet.

Stalins drömmar var inte mindre storslagna. Ukraina var mer än en källa till förnödenheter. Det var en plats som skulle förändra alla ekonomiska lagar. Härifrån skulle Sovjetunionen frälsas från fattigdom och isolering – en hel kontinent skulle skapas om. Närd genom säden från Ukrainas svarta jord skulle en väldig här av industriarbetare bygga upp ett utopiskt, högteknologiskt kommunistvälde. Ukrainas rikliga skördeöverproduktion skulle säljas till utlandet och bekosta sådant som behövdes för att sätta igång den väldiga utvecklingen.

En sådan enorm mobilisering kunde inte schabblas bort genom halvmesyrer och demokratiskt käbbel. Här krävdes ingen polsk riksdag, utan målinriktad, kallblodig planering där varje medborgare förvandlades till en kugge i ett välsmort, välkontrollerat maskineri. Men, hur skulle man få motsträviga, tjurskalliga och stockkonservativa bondläppar att röra sig i rätt riktning? Gammaltroende som förfasade sig vid åsynen av en traktorfabrik och inbillade sig att det var ett Djävulens bländverk.

Varje bondfamilj kunde inte tillåtas berika sig på egen hand och och knega vidare längs samma gamla plogfåror där familj, kyrka och by var viktigare än den framåtblickande arbetarklassen, vetenskapen och en välvillig, rationellt organiserad Stat. Allt måste likriktas. Männsikor skulle radikalt omvandlas, från att vara nertyckta bondstackare dignanade under bördan av uråldriga jordbruksmetoder, förlamande vidskeplighet och parasiterande storbönder, skulle de sträcka på ryggarna och erbjudas utbildning, tillgång till vetenskapliga landvinningar och beredas plats i framväxande kolchozer och fabriker, som de här unga kvinnorna i en fabrik i Donetsk.

Men det var bråttom. Sovjetunionen var ett enormt land och i mångt och mycket efterblivet i jämförelse med flera av sina alltmer hotfulla grannländer. Stalin fruktade landets ärkefiender – Polen som 1921 mot förmodan hade hejdat den Röda Arméns framfart mot väst, och trots Lenins förhoppningar om motsatsen tyckes inte Västkapitalismen ha försvagas och de västliga demokratierna skulle inte än på länge krossas av revolterande arbetare. Istället fann det risk för att de med sin överlägsna teknologi skulle anfalla och betvinga sig ett Sovjetunionen som sargats av krig och svält. I öst växte sig en annan motståndare allt starkare och hotfullare – Japan. Västs och Östs spioner, sabotörer och infiltratör hotade i Stalins sinnevärld hans rike att frätas sönder inifrån, samtidigt som fiender mobiliserades runtomkring.

Massiv industriproduktion och ett effektiviserat, industrialiserat jordbruk i form av kollektiv, kolchozer, måste omedelbart byggas upp, samtidigt som reaktionärer, sabotörer och spioner måste rensas ut och oskadliggöras. Ett problem i Ukraina var dock den långsträckta, porösa gränsen mot Polen och delstatens ofta våldsamma motstånd mot bolsjevikerna.

Då Första världskriget bröt var stora delar av det nuvarande Ukrainas västra och sydvästra delar en del av det Österikisk-Ungerska Imperiet, något som betydde att då den kejserliga ryska armén trängde in i det österiskisk-ungersla Galizien slogs 250,000 ukrainare för Österike-Ungern, medan 3,5 miljoner slogs på den ryska sidan, alltmedan ukrainsk civilbefolkning hamnade i skottlinjen mellan de båda väldiga arméerna.

Ukraina förlorade 1,5 miljoner människor under krigsåren och ukrainska nationalister fick ett allt större stöd för deras önskan att förena ”sitt folk” inom ett självständigt rikes gränser, men dessa förhoppningar grusades då det i Versailles beslöts att den största delen av Ukraina skulle tillfalla Sovjetunionen och bli en av dess delrepubliker. Återvändande, krigströtta soldater hade dock dessförinnan i Kyiv samlats för en All-Ukrainsk Kongress för Soldatrepresentanter och den artonde maj 1917 grundat en Ukrainsk Allmän Militärkommitté. Befälhavare för den nyinstiftade armén blev Symon Petliuria (1879-1826), en journalist som främst varit verksam i Skt Petersburg. Det ukrainska språket hade sedan 1873 varit totalförbjudet inom hela det ryska imperiet och Petiliura fann det lättare att verka i Imperiets huvudstad än i Ukraina.

Bråk inom ledningen för vad som ansågs vara vara upphovet till den Ukrainiska Republiken ledde dock till Petliura lämnade dess regering och tog befäl över Haidama Kish, en ”frivillig armé”. Under fyra års strider bekämpade Petliura såväl de bolsjevikiska som de ”vita” trupperna, de två huvud antagonisterna i det blodiga ryska inbördeskriget och han hamnade ofta på den polska arméns sida. Polackerna hade försäkrat Petliura att de stödde ett självständigt Ukraina.

Petliuras tragedi var hans odisciplinerade trupper. Flera var krigsskadade veteraner och även om de flesta var av bondestam hade deras rötter ryckts upp och de flesta av dem hade förlorat kontakten med sina anhöriga, om de nu inte dött. Få hade någon arbets- eller hantverksbakgrund och kriget hade hindrat deras utbildning. Soldathoparna var under oavbrutet hot och ständigt i rörelse. Hjälpligt tyglade arméenheter begick ohyggliga övergrepp mot civilbefolkningen, speciellt judar råkade illa ut. Samtliga arméer som deltog i den blodiga inbördeskonflikten i Ukraina gjorde sig skyldiga till mord på judar, men Petliuras Frivilligarmé var definitivt värst. Det har beräknats att mellan 35 000 och 50 000 judar massakrerades under fyra år av ukrainskt inbördeskrig.

Judeprogromerna kunde inte stävjas. Petliura utfärdade en sträng order om att att  judeförföljelser och pogromer absolut intre fick förkomma och inte på någta villkors vis kunde tolereras, speciellt som utländska obeservatörer, inte minst de som kommit för att mildra svälten, inte kunde undgå att bli vittnen till barabriet och rapportera om vad de sett till sina uppdragsgivare.

Det är dags att inse att världens judiska befolkning – deras barn, deras kvinnor – har varit förslavade och berövade sin nationella frihet, precis som vi varit. De skall inte skiljas från oss; sedan urminnes tider har de levt tillsammans med oss och delat våra öden och vår olycka. Jag beordrar med emfas att alla de som hetsar er till att genomföra pogromer skall utvisas från vår armé och ställas inför rätta som fosterlandsförrädare. Låt domstolarna döma dem för deras handlingar, utan att bespara dessa brottslingar lagens strängaste straff. Ukrainas Nationella Regering inser all den skada som pogromer tillfogar Staten och har utfärdat en proklamation till hela landets befolkningen med en vädjan om att opponera sig mot dem.

Ansträngningen var förgäves, massvåldtäkter och pogromer riktade mot judar fortsatte. Då Petliura levde i exil i Paris blev han 1926 hindrad på gatan av en anarkist, Sholom Schwarzbard, som fått fjorton släktingar massakrerade i en pogrom utförd av Frivilligarmén. ”Är ni Herr Petliura?” undrade Schwarzbard. På Petliura viftade bekräftande med sin promenadkäpp tog Swarzbard ett steg framåt och väste: ”Smutsiga hund, mitt folks mördare. Försvara er själv” och avlossade sedan fem skott rakt in Petliuras bröst.

Även flera av kosackförbanden, som slogs på samtliga sidor i konflikten, men främst på De Vitas sida, gjorde sig även de skyldiga till otäcka övergrepp på judar. De utgjorde endast en del av de demoraliserade, rotlösa och mordiska grupper som i början av tjugotalet drev omkring i städerna och på den ukrainska landsbygden. Ett chockat ögonvittne, en amerikansk hjälparbetare skrev:

Runt omkring i städerna och i shtetlerna rör sig rövarband, rebeller, folkhopar eller helt enkelt bönder beväpnade med höggafflar och liar, skrikande olika slagord med alla slags krav, eller utan alla dessa gasvävsgardiner [förevändningar] – alla pryglar, torterar, lemlästar judar. Det finns flera dussin anförare. Så gott som var och en av dem har smeknamn lånade från folksagor eller skräplitteratur.

Kosackerna var en grupp för sig. De omgavs av en skräckblandad romantisk nimbus och betraktades som vilda, oförvägna krigare. Exotiska, men likväl välkända främlingar. Otyglade, starka och hämningslösa var de dock kända för att vara obrottsligt lojala mot sina kosackkamrater. Likt pojkböckernas indianer ansågs de leva i fullkomligt harmoni med sin omgivande natur och red som om de vore ett med sina hästar. Det var inte så underligt att andra grupperingar, såväl kriminella som nationellt sinnade, försökte efterlikna dem och att även de kallade sig för kosacker och hetmaner.

Men, de genuina kosackerna, som levde i enlighet med sina gruppers traditioner och regler skulle absolut inte ha identifierat sig med en speciell ”nationalitet”. Deras identitet låg någon annanstans. De var ”fria män”, med sina alldeles speciella traditioner och fasta, inbördes regelverk. Kosackidentitet var inte baserad på deras etnicitet, utan på deras gemenskap. Kosackerna var inte en etniskt homogen grupp människor och de identifierade sig varken med sig ryssar eller ukrainare.

Kosacker, liksom Vita officerare, hade liknande motiv för att slåss mot bolsjevikerna. Som ett resultat av revolutionen hade de förlorat sina speciella privilegier. Den bolsjevikiska politiken mot kosacker var mycket enkel – utan omsep deklarerades det att målet var att upplösa kosackarméerna och avskaffa kosackprivilegier och markägande. Varje försök att upprätthålla de traditionella kosackenhetarna uppfattades som kontrarevolutionär verksamhet och möttes med våld.

Kosackerna som gjort sig kända som utmärkta ryttare och hängivna soldater hade på egna villkor gjort avtal med skilda makthavare och ofta tjänat direkt under de ryska tsarerna (när de inte som Pugachev och Mazepa gjorde uppror). Genom århundraden hade de behållit sin status och avskydde i allmänhet bolsjevikernas försök att minska deras friheter, fast en och annan kosackgrupp gick trots det över till De Rödas sida, exempelvis enheter i Semjon Bujonnys ryttararmé, som kämpade mot polackerna och under Andra världskriget.

Att enrollera sig i bolsjevikstyrkorna kunde för en del kosacker vara en överlevnadsfråga. Många blev lidande genom sin obändiga vägran att underordna sig Staten. Mellan 1918 och 1924 avrättades en stor mängd kosacker och än fler tvångsförflyttades. I områden kring Don, öster om Ukraina, bodde år 1918, 4.5 miljoner människor, av vilka hälften åtnjöt kosackprivilegier, tre år senare hade befolkningen mer än halverats.

I sin roman Stilla flyter Don gav Mikhail Sholokov, som själv inte var kosack, en levande och spännande fresk av donkosackernas liv under inbördeskriget. I romanen byter dess hjälte, Grigory, sida gång på gång. Trots socialrealismens tvångströja lyckades den unge Sholokov, han var endast tjugotvå år, ge djup och relief åt sina gestalter och sin berättelse och vann även Stalins entusiasm och stöd. Sholokov var i själva verket en av de få som med livet i behåll för den livsfarlige och lynnige diktatorn vågat beskriva hur den statsunderstödda svälten härjade i Donområdet. I flera brev som han skrev till Stalin under den värsta krisen mellan 1931 och 1932 beskrev Sholokov i detalj vad som skedde på landsbygden:

Just nu svälter kolchozbönder och enskilda jordbrukare ihjäl; vuxna och barn svullnar upp av svält och äter allt som människor inte bör äta, med början i kadaver och med slut bland ekbark och träskrötter. […] Det är så bittert, kamrat Stalin! Ditt hjärta blöder när du ser allt detta med dina egna ögon.

Sholokov till och med dristade sig att anmärka på kommissariernas och NKVD:s godtyckliga våld och opåkallade grymhet: ”Vi måste sätta stopp för det skamliga tortyrsystem som som nu tillämpas på fångar.”

Mot förmodan svarade Stalin på Sholokovs samtliga brev. Han påpekade att Sholokov gick långt utanför gränserna för sitt författarskap och ägnade sig åt politik, något som han inte begrep sig på. Men, i viss mån gav diktatorn Sholokov viss rätt och ombesörjde matleveranser till de områden som fanns i författarens närskap, alltmedan han beklagade den empati Sholokov visade för ”våra uppskattade spannmålsskördare” som enligt honom till största delen var fifflare och sabotörer. Det var något av ett mirakel att Sholokov klarade sig undan Stalins förföljelser, han måste ha uppskattat den unge skämtaren och suputen.

Diktatorns kvävande krav på ett nytt, stort epos om kollektiviseringen och en oförmåga att upprepa sin tidigare författarprestation fick dock Sholokov att sjunka allt djupare ner i alkoholism och självfossilering. Han bevarade dock en aggressiv antisemitism och kunde även efter Stalins fall uttala sig positivt om stalintiden. Efter ett sådant anförande fann Sholokov vid ett tillfälle att folk i ilska slängt högar med Stilla flyter Don utanför hans dörr.

Om inte min gode vän och klasskamrat Dan på gymnasiet hade hållit ett oförglömligt föredrag om Stilla flyter Don hade jag säkerligen aldrig läst romanen, men jag gjorde det med stort intresse och minns fortfarande flera scener, kanske hjälpt av en populär Tv-serie som även den gavs i min ungdom.

Efter den stora svälten vid tjugotalets början hade de tidigare strikt kontrollerade marknaderna åter öppnats för enskilda försäljare och Statens tryck över bönderna lättat, men då Stalin kände sig säkrare i sadeln började hans yviga planer för massproduktion ta form och blommade ut i den första femårsplanen som genomfördes mellan 1928 och 1932. Då bönderna visade sig vara ovilliga att satsa på kolzhozjordbruk och traktordepåer, alltmedan jordbruksproduktionen snabbt minskade istället för att öka gav Stalin OGPU, den Allunioella Politiska Förvaltningen, d.v.s. säkerhetspolisen, i uppdrag att kartlägga egendomsförhållanden hos samtliga sovjetiska bönder för att därigenom kunna identifiera hamstrare, spekulatörer, profitörer och sabotörer. En klappjakt på så kallade kulaker, knytnävar, inleddes, detta var ett smädeord för rika, snåla bönder. På Stalins tid blev kulaker liktydigt med sådana jordbrukare som vägrade att överge sina jordbruk för att ansluta sig till kolzhozer, fast de framställdes genomgående som bukstinna parasiter som sög kraft och must ur sina bondegrannar. Den störtsjö av nidbilder som vräktes över dessa kulaker hade sällan någon motsvarighet i verkligheten.

1929 deklarerade Stalin att kulakerna skulle ”likvideras som en klass”. Tal om likvidation hade det ordet redan vid bolsjevikernas maktövertagande 1917 varit en integrerad del av deras våldsamma vokabulär och för många av de som förföljdes av Stat och Parti framstod deras hammare och skära inte enbart som symboler för arbetares och bönders arbetsredskap, utan för Dödens skära och stenkrossarens slägga.

Till och med propagandans rödhuckleförsedda Moder Ryssland kunde av oppositionen förvandlas till Dödens budbärare.

När börskraschen 1929 följdes av en lång- och djupgående depression lockades många vänstersympatisörer att tro att Sovjetunionen klarat sig ur kapitalismens dödsfälla och att Arbetarnas Republik nu skulle segla förbi det hopplöst korrupta och degenererade Väst. Stalins propagandamaskineri var inte sent med att framställa detta himmelrike, inte fyllt av mjölk och honung utan av vete och traktorer, som ett Paradisets hemvist på jorden.

Skyddat inte enbart av vapen, utan även av sina rikliga skördar som gödde Sovjets folk och därmed även kunde betraktas som en form av försvarsvapen.

Samtidigt ansades och rensades ogräset. Redan under de första fyra månaderna av 1930 hade 113,637 människor transporterats bort från Ukraina under förevändningen att de var kulaker. Snart hade 300,000 ukrainska kulaker forslats från Ukraina till bosättningsområden och läger i den europeiska delen av Ryssland, i Sibirien och i Kazakstan. Läger kunde vara de som låg i Solovki, en arkipelag i Vita Havet, eller Belomor, centrum för de 170,000 slavarbetare som genom sten och frusen jord grävde och sprängde fram en kanal mellan Baltikum och Vita Havet. Efter 20 månader av lidande och död (uppskattningen av antalet dödsfall rör sig mellan 12,000 och 25,000, främst orsakade genom akut svält) visade sig kanalen vara tämligen onödig, den var för grund för större fartyg och frös igen under hälften av året. I Kazakstan hade människor redan börjat dö i hundratusental, efter det att nomader tvingats slakta sina boskapshjordar i statliga försök att göra kazakerna till bofasta jordbrukare.

I Ukraina förvärrades förhållandena. De traditionella ledarna för bondekollektiven hade stämplats som kulaker, dödats eller deporterats och byarna var i upplösningstillstånd. De kvarvarande och allt fattigare bönderna tvingades genom skatteavgifter och rekvisitioner av redskap, boskap och skördar att ansluta sig till kollektiven. 

1931 års skörd blev miserabel, inte alls så riklig som den året tidigare och som använts för att fastställa 1931 års kvoter. Vädret var uselt, boskap hade slaktats då bönderna tvingats in i kollektiven, traktorerna var inte så effektiva som förväntat och Staten krävde spannmål för export och för att föda den växande industriarbetarklassen – Ukrainas gula guld. Men, myndigheterna kunde inte förmå sig att varken beklaga eller lägga om sin felslagna jordbrukspolitik. Eländet skylldes på kulaker, hamstrare, sabotörer och utländska infiltratörer, främst polacker.

Det var omöjligt att fylla kvoterna, men Staten propsade på att de måste fyllas. Energiska OGPU män skickades ut för att leta rätt på undangömt vete och kött och i sin galenskap lät myndigheterna till och med sända iväg nästa års utsäde. Katastrofen kunde inte undvikas. Under sommaren nåddes folk i Ukraina av meddelanden om att en miljon redan dött av svält i Kazakstan och snart fanns döden överallt i Ukraina. Vansinnet växte i omfattning. I november 1932 dekreterades att de jordbrukskollektiv som inte i tid levererat sin kvot skulle ådömas att så fort som möjligt pressa fram flera gånger så mycket. Ingen respit gavs, säden måste fram i de mängder som Staten fastställt, om mer tid hade getts kanske mer säd kunde ha producerats, men nu var det omöjligt. Gränserna stängdes, tågbiljetter och interna pass förvägrades landsortsbefolkningen, detta var otroligt nog ett försök att stävja en ”kontrarevolutionär plan” som enligt myndigheterna gick upp att ”exponera missvisande svält och fattigdom för utomstående”.

En och annan lyckades fotografera de lik som låg sprida på gatorna i Ukrainas städer, innan de plockats upp. Speciellt plågsamt för de få besökare och resenärer som lyckats ta sig in i landet var att konfronteras med stora horder av föräldralösa barn och förtvivlade mödrar som bad förbipasserande att ta hand om deras döende, utmärglade spädbarn. Ofta dog föräldrar av svält innan deras barn dukade under och föräldralösa stackare trängdes på järnvägsstationer, vid kolzhozer och fabriker. Flera fångades in som om de vore vilda hundar och förpassades utom synhåll till ”barnhem”, som även de saknade mat och där barnen dog.