Starka känslor fascinerar mig. Ilska är ett sådant sinnestillstånd – min och andras, fast egentligen skrämmer den mer än fascinerar. Som så mycket annat jag inte förstår söker jag förklaringar till ilskan. Vad orsakar den? Grundorsaken borde väl vara allmän frustration, en oförmåga att kommunicera.

Men, rent fysikaliskt? Vad händer då ilskan tar över? Vetenskapen tycks numera vara tämligen klar på den fronten. Ilska har samband med känslor av hopplöshet, förtvivlan och mental överansträngning. Den skapas av stressorer; mer eller mindre permanenta omständigheter. En uppfattning om att du inte räcker till, en eländig arbetssituation, oro för framtiden, kronisk sjukdom, mobbing, arbetslöshet, dålig ekonomi, maktlöshet, ensamhet. Ovanpå allt detta finns större och mindre förtretligheter som oväntat kastar oss ur rutiner och känslor av trygghet och säkerhet  ̶  personliga misslyckanden, obetalda skulder, orimliga krav, olyckor och utskällningar. Värst av allt är livsförändrande tragedier som krig, naturkatastrofer, förbrytelser, frihetsberövande, skilsmässor, närståendes död eller försvinnanden.

Stressorer får hjärnans amygdala (mandelkärna) att stimulera vissa körtlar (hypopotalamus, hypofysen, binjurarna) som aktiverar ämnen som adrenalin och noradrenalin, ökar produktionen av vasopressin, kortisol och hormoner, som i sin tur frigör kortikotropin och adrenokortkotropin (vad det nu kan vara?). Ämnen som blandar sig med blodet, skapar andningsbesvär och magsmärtor, ökar pulsen och spär på ångesten. Vi känner rädsla, vill fly från kvävande, krävande situationer. Gå till attack eller helt enkelt strunta i allt, ge upp. Detta tycks vara den vetenskapliga förklaringen till ångest, skräck och fasa.

Vad jag förstår så är det här vi även finner ilskans upphov. Ett samspel mellan yttre och inre faktorer. Vårt blod har försurats av en mängd ämnen som oavlåtligen flyter kring i vår organism. En permanent och diskret tilltagande förgiftning; brandfarliga vätskor som exploderar genom gnistor i form av en otrevlig anmärkning, kritik, förflugna ord, elakheter.

Ilska och besvikelser möter oss ofta och dessa möten är genom sin påtaglighet, sin påträngande närvaro, speciellt plågsamma. De kräver vår omedelbara reaktion. Just detta är möjligen en orsak till varför jag lockas av de beskrivningar av starka känslor som skapas av konst och litteratur. Där möter jag skräck, ilska och smärtsamt våldsamma reaktioner, men dessa möten kräver ingenting av mig. Jag befinner mig fjärran från det som skildras. Händelserna ställer inga krav på mig. Jag blir till en osynlig betraktare med gott om tid och möjlighet att lugnt studera dramatiska händelseförlopp och intensiva passioner.

Läste nyligen en essä av författaren och teckentydaren Roland Barthes, Författarens död. För många år sedan hade jag blivit imponerad av hans bok Mytologier, i vilken Barthes beskriver kopplingen mellan mytbildning och makt, samt i en mängd korta studier tar upp skilda ämnen som fribrottning, striptease, myter kring rödvin, plast, mjölk och chips, astrologi och Tour de France som hjältedikt. Han recenserar filmer och skriver om filmstjärnor (som Chaplin och Garbo) och bilar (Citroën). Med andra ord ett läsäventyr och en ögonöppnare som fick mig att se vardagen i ett nytt ljus.

Flera år senare fick en äldre dam, författarinnan Esther Hautzig som var en stor beundrare av japansk kultur, mig att i New York läsa Barthes Teckenriket i vilken han med en främlings blick skildrar ett Japan som enligt honom är fullständigt annorlunda Västvärlden.  Barthes förstår inte det japanska språket och blir därför betraktare av en värld fylld med tecken/bilder och främmande åtbörder som omsluter både betydelse och tomhet. Han skildrar ett modernt Japan som likväl är en tidlös, zenbuddhistisk drömvärld, kanske inte ens det verkliga Japan. Barthes Japan stimulerar honom och oss till nya tankesätt, något som dock inte hindrar honom från att göra tvärsäkra och generaliserande påstående om ”västerländskt” tänkande.

Även om jag uppskattat både Mytologier och Teckenriket undvek jag länge Författarens död. Detta berodde på att jag som ung läst litteraturhistoria i Lund och då retat mig på Erland Lagerroths undervisning och hans bok Romanen i din hand, som förespråkade en hermeneutisk romanläsning. Litterära verk borde enligt Lagerroth uppfattas som slutna i sig själva; texten skulle gynnas genom en brist på kännedom om författaren, hens miljö och bakgrund. Då ord och strukturer trädde fram i förgrunden skulle läsupplevelsen bli rikare, obesmittad av förutfattade meningar.

Jag har inte gillat då lärare och andra talat om för mig hur jag skall närma mig en text och hur jag borde förstå vad jag läser. Att möta en bok är för mig som att möta en människa; betrakta och lyssna till henne. Inte skall någon förklara för mig hur jag bör bete mig vid ett sådant möte och vad jag bör lägga märke till hos den jag möter. Eftersom Lagerroth vid upprepade tillfällen nämnde Författarens död beslöt jag mig för att inte läsa den essän.

Likväl, då jag nu läst Barthes lilla skrift inser jag att den förordar något helt annat än en läsandets tvångströja. Barthes tycks mena att läsande skall ske förutsättningslöst, som då han som främling vandrade genom Tokyos namnlösa gator och fann att det ena tecknat efter det andra tycktes dölja en mängd undermeningar, kring vilka han inte kunde göra annat än att fantisera och forska, låta tankarna leka.

Genom att dödförklara författaren trodde sig Barthes kunna lämna fältet fritt för en mångfacetterad läsning. En upplevelse av texten ”här och nu”, fritt svävande i en ”evighet”. Det är i läsarens hjärna som textens mångfald blir till en del av den “rymd” där berättelser skapas. Författaren är inget annat än ett språkrör:

… en särpräglad röst som i sig innefattar en kör av oskiljbara röster. Litteratur skapas av en röst sammansatt av stämmor vars specifika ursprung vi inte kan spåra. Litteraturen blir därmed en behållare, en struktur till vilken varje ämne söker sig, fällan där all identitet går förlorad, innesluten i en förkroppsligad egenart som skapar en text. 

Barthes hyllar det muntliga berättandet och det är här vi finner urgamla skildringar av ilska och skräck; det gränslöst okända.  Skräck har i alla tider fascinerat oss. Kusliga historier berättades vid bambutifolkets lägereldar, vid backstugornas brasor och av barn i mörka källare och vindar. Skräck är en fundamental känsla som påverkar oss alla. Likt ilskan som kan explodera då stressorerna under lång tid har fått förgifta vårt blod, ligger även skräcken dold inom oss och kan plötsligt genom en oförutsedd händelse väckas till liv.

Gustav Meyrink, vars hallucinatoriskt mardrömslika skildringar säkert hade ett visst inflytande på Kafka, har sedan jag som yngling läste en av dem i tidskriften All Världens Berättare, som min far ofta satt och bläddrade i. Den underliga berättelsen, Urmakaren, ledde mig sedan till flera andra av Meyrinks noveller och romaner. Jag har svårt att bedöma deras litterära värde, men de är samtliga förlänade med ett sällsamt bildspråk som fastnat hos mig. Det tycks mig som om de i ovanligt hög grad har den mystiska, tidlösa dimension som Barthes tycks beskriva. Författaren är närvarande, men hans berättande har en i det närmaste anonym karaktär.

En av Meyrinks noveller, Der Schrecken, Skräcken, utgiven 1913, kan illustrera den ruvande hotfulla stämning jag förknippar med en riktigt bra skräckskildring. Den korta berättelsen beskriver en kuslig straffanstalt där en mängd fångar inväntar sin avrättning. Då de i cirklar vandrat kring på den muromgärdade rastgården återvänder de till sina celler, men fångarna kan inte sova eftersom de vet att en av dem kommer att avrättas i gryningen. Meyrink för oss genom fästningens fuktigbemängda korridorer:

Vid mitten av huvudentrén, där den vidgar sig, står en kista, dold av mörkret. Ljudlöst, långsamt, lyfter sig locket. – Då sprider sig dödsfruktan genom byggnaden. – Orden fastnar i fångarnas munnar. – Inte ett ljud hörs i korridorerna. – I cellerna bullrar deras hjärtans slag i öronen. Bland parkens träd och buskar rörs inte ett endaste blad, alltmedan de med sina höstliga grenar river i den grumliga luften. – Det är som om allt blivit mörkare.

Efter att kistlocket har gläntats krälar en väldig, blodigelliknande varelse fram, för att sedan, genom att dra ihop och sträcka ut sig sakta ringla sig fram genom korridorerna. Det är Skräcken! Medan odjuret hasar sig förbi deras tillbommade cellportar kurar fångarna ihop sig i fasa. Slutligen kryper skräcken in i den dödsdömdes fängelsehåla och famnar honom i ett iskallt, fuktigt grepp. 

Möjligen finns det ett drag av igenkännande i skräckupplevelser? Ett återupplevande av tidigare rädslor. En av de få återkommande mardrömmar jag minns från min barndom var uppenbarligen inspirerad av en av de värsta skräcksagor jag hört – Hans och Greta, som handlar om hur föräldrar sätter ut sina barn i skogen för att de skall dö. Hur de hungrande, övergivna barnen går vilse i milsvida skogar enbart för att hamna hos en gammal käring som fängslar dem och visar sig vara en omänskligt grym kannibal.

I min dröm hördes hur en viskande, otäckt släpig röst kommenterade händelseförloppet: ”En stig. Den vindlar genom skogen. Allt är mörkt. Månsken får stigen att lysa vit. Bakom kröken ligger ett förfallet hus. Du knackar på dörren. Den glider upp. Och …” Innan jag fick se vad som dolde sig därinne hade jag vaknat; skräckslagen och kallsvettig.

Långt senare läste jag i Stephen Kings Danse Macabre, Dödsdansen, att vad jag upplevt som barn i själva verket hade varit skräckens sanna natur. Något jag senare sökte i allsköns skräcklitteratur. King beskriver olika former av skräck. Enligt honom är skildringen av en stegrande terror (skräck?) den grundläggande beståndsdelen i en kuslig historia, en känsla som en författare bör försöka hålla vid liv genom hela sitt berättande. En ständigt ökande, adrenalinbefrämjande oro inför det hotfullt okändas närvaro. Tiden som leder fram till det ögonblick då portarna öppnas och vi står öga mot öga med monstret. Det är fasans (the horror?) klimax, en chockartad känsla av outsäglig förskräcklighet, något obeskrivligt förfärligt, som likväl kan framstå som märkligt befriande. Kanske liknande en förödande ilska? Det ögonblick då lagrade stressorer exploderar i okontrollerbar förödelse.

Enligt King ingår även ett tredje element i de flesta skräckskildringar. Revulsion, äckel inför det okändas vämjeliga aspekt. Det är en lättköpt effekt, vanlig i vad som kallats splatter movies, filmer som excellerar i skildringar av extrem monstrositet, lemlästningar och okontrollerbart våld. King erkänner att han känner en viss skam då hans emellanåt otyglade berättande urartar i vämjelse.

För mig är skräck den ädlaste attityden av de tre, den jag vill använda mig av för att gripa tag i mina läsare. Men, då jag inte förmår vidmakthålla skräcken försöker jag väcka fasa och då jag inte lyckas med det förfalller jag till att skildra överdrivna otäckheter. Något jag inte är stolt över.

Historieberättaren King skriver dock inte om en fjärde form av skräck – de dokumentära skräckskildringarna, i form av reportage, böcker, filmer och fotografier. I sin bok Mytologier påpekar Barthes att även sådana skildringar är en form av fiktion, inte minst fotografier och filmer. De utgör ett urval från ett händelseförlopp och speglar författarens, fotografens, konstnärens avsikt att skildra ett fruktansvärt ögonblick/skeende. Barthes beskriver sina intryck från en fotoutställning som skildrar våld och lidande:

De flesta skräckbilder vi sett är falska just därför att de valt ett mellanläge mellan det litterära och det uppförstorade: då de är alltför avsiktligt gjorda för fotografiet och alltför exakta för måleriet, saknar de både litteraturens förmåga att chockera och konstens sanning ...

Den medvetna estetiken förhindrar att vi drabbas den chock som bilderna vill förmedla. Enligt Barthes är fotografier som inte är tillrättalagda de mest övertygande:

Det är alltså logiskt att de enda skräckfotona på utställningen (vars princip förblir mycket lovvärd) är just fotografierna från fotoagenturerna, där överraskningsmomentet formligen exploderar på grund av det enträgna, bokstavliga och påtagliga i deras trubbighet.

Krigsfotografering utvecklades under 1900-talet till en speciell genre som fick fotografer att riskera sina liv för att fånga dramatiska och ofta estetiskt tilldragande bilder, som kunde säljas till högstbjudande kunder. Förutom free-lance fotografer och ackrediterade krigsfotografer anställda av olika mediaföretag, har flera länder nu professionella fotografer knutna till sina stridande förband. Ett exempel på detta var Hilda Clayton som arbetade för 55th Signal Company i Afghanistan. Hon dödades tillsammans med fyra soldater då hon fotograferade hur en granatkastare avfyrades. En granat fastnade i röret och exploderade. Den bild man fann i hennes kamera spreds över världen och såldes till en mängd medieföretag.

En liknande fotografigenre är bilder från olika katastrofer, inte minst sådana som avbildar extremt lidande och svältande barn. Sådana fotografier syftar i allmänhet till att väcka vårt medlidande och agera för att hjälpa de nödlidande, eller protestera mot rådande förhållanden. I en essä som Susan Sontag skrev strax före sin död i cancer 2004, Regarding the pain of others, Att se andras lidande, förklarar hon hur sammanhanget inom vilket ett fotografi har blivit taget, hur det har vinklats, ger mening och innehåll åt motivet. På liknande sätt är även en dokumentär skildring av lidande ett utdrag ur verkligheten, skildrat på ett alldeles speciellt sätt och med ett klart syfte. Sådana bilder kan hjälpa oss att förstå, att försöka sätta oss in i andras lidande, men de kan aldrig få oss att hamna i samma situation som människorna på bilden. Vi förmår inte genomlida samma känslotillstånd, samma förtvivlan. Vi är och förblir skilda från den verklighet som framställs genom text och bild.

En skräckhistoria är i än högre grad en konstruktion fjärran från den fasa den skildrar och i det förhållandet ligger mycket av skräckens attraktion. Skräckens domäner var länge begränsade till milsvida skogar, djupa grottor, öde hus och förfallna slott, befolkade av galna adelsmän och munkar, gastar, vampyrer och allsköns monster. Snart kröp dock skräcken allt närmre sina läsares vardag. Bram Stokers Dracula från 1897 utspelar sig inte enbart i en förfallen borg belägen i Transsylvaniens dunkla skogar, mellan överhängande bergsmassiv, utan även i ett högst samtidigt London, med advokater och mäklare, skrivmaskiner, kinetoskop, telegrafi- och blodtranfusionsapparater. I sina fantastiska berättelser från samma tid lyckades H.G. Wells para samman teknologiska framsteg med skräck och ondska och gav därmed grunden till en framtida blandning av skräck och science fiction.

Det första världskrigets fasor ändrade än mer skräcklitteraturens karaktär. Visserligen utspelade sig många berättelser fortfarande i mer eller mindre övergivna borgar och ensligt belägna hus, men författare som H.P. Lovecraft och Arthur Machen öppnade portarna till en annan, mer kosmisk och uråldrig, skräck. I sina berättelser antydde de närvaron av en fullständigt amoralisk, uråldrig ondska som ständigt lurpassar på oss, inte enbart djupt i vårt eget inre utan även som rent påtagliga monster som döljer sig i en natur som inte alls är välvillig, utan grym och skoningslös. Spindlarnas och rovsteklarnas värld. 

Även vår mänskliga natur utgör en del av denna hjärtlösa ondska, eller snarare känslokyla. Än värre blir det om vårt omgivande samhälle har en förmåga att utplåna vår personliga egenart, vår förmåga till medkänsla. Allt det som gör oss till människor, i ordets positiva bemärkelse.

Första Världskriget hade för miljontals människor bevisat hur vansinnig världen verkligen är. Hur kollektiv galenskap kan vila tätt under en tunn hinna av civilisation och medmänsklighet och att denna hinna när som helst kan brista så att våld, grymhet och brutala drifter kan kräla fram likt infekterat blod och stinkande var. Under decennier hade gifter som chauvinism, rasism och nationalism tillåtits förgifta samhällskroppen och nu briserade de ackumulerade giftämnena i slakt och samfälld sinnesförvirring. På kort tid skapade mänskligheten ett helvete på jorden. Underjordens portar öppnades på vid gavel och mörkrets makter manades fram.

På få platser var Helvetet mer påtagligt än i Västfrontens skyttegravar, speciellt eftersom infernot för de unga män som vistades där tycktes vara för evigt, samtidigt som de var underställda högre makter vars galna beslut de inte kunde påverka.

Så gott som samtliga skyttegravar var gyttjiga och stinkande gropar. Ingen Mans Land som skilde dem från fiendens terräng var fyllt med ruttnande likdelar. De öppna latrinerna svämmade ofta över och lorten vällde in i gångarna. Jordväggarna vittrade i solsken och föll samman i hällregn. Flanderns jord var naturligt sumpig, grundvattnet låg nära jordytan. Längs den italienska fronten höggs skyttegravarna genom bergssidor och is. I Mellersta Östern grävdes de i sand.

De ruttnande liken, smutsen och stanken, bristen på hygien och bristfälligt behandlade sår plågade soldaterna, som kände sig levande begravda bland feta likmaskar och flugor, horder av välgödda råttor och en ständig närvaro av loppor och löss.  Utsattheten för en omedgörlig väta skapade “skyttegravsfötter”, som fick skinnet att stinka, ruttna och dö. Det enda botemedlet mot åkomman kunde vara att amputera den ena, eller bägge fötterna. På vintern ersattes ”skyttegravsfötterna” av lika plågsamma frostskador. En annan hemsökelse var ”skyttegravsmun”, då gommen infekterades av vitaminbrist, ett tillstånd som förvärrades av det ofta oupphörliga bombardemanget.

Jorden skakade, kulor och granater ven genom en luft dimmig av fukt, krutrök och emellanåt sjok av dödlig gas. Sårades skrik och jämmer skar genom medvetandet. Då en granat slog ner spreds inte enbart dödligt metallsplitter, utan även jord, sten och likfragment som infekterade såren och kunde leda till en utdragen dödskamp. Krypskyttar låg i beredskap inför varje rörelse vid fiendens skyttegravslinjer och deras kulor slet sönder ansiktena på dem som träffades. Dog de inte av sina skallskador fick de leva resten av sina liv som ohyggligt vanställda människospillror, betraktade som monster av sin omgivning.

Miljoner drabbades av psykiska men, inte minst så kallad shell shock, oftast konstanta mentala problem som omöjliggjorde en harmonisk tillvaro efter det att du hade överlevt helvetet och kommit tillbaka till en obegriplig ”vardag”.

Krigets verklighet förvandlade fiktiv skräck till barnsligt sagoberättande. Medan de stora efterkrigsförfattarna; Hemingway, Faulkner, Scott Fitzgerald, Joyce, Hesse och Thomas Mann, omformade språk och berättande fördrevs skräckberättarna till obskyra tidskrifter och bokförlag och deras verk stämplades som pulp fiction, skräplitteratur. Speciellt framträdande inom denna allmänt missaktade genre var den amerikanska ”science fiction-, skräck- och fantasytidskriften” Weird Tales. Som så mycken annan skräcklittertur var berättelserna i denna tidskrift en blandning av usla alster och en del mästerliga berättelser. Ett fenomen som tycks prägla även erkänt skickliga berättare inom skräckgenren, inte minst Stephen King vars verk pendlar mellan det mästerliga och det tämligen usla.

H.P. Lovecraft var ledstjärnan bland Weird Tales författare och han stödde och uppmuntrade unga författare som August Derleth, Robert Bloch och Fritz Leiber. Under fyrtiotalet kom de två senare att fjärma sig från mästarens något överlastade stil och närmade sig den form av berättande som gjort Hemingway populär; sparsmakad, men likväl rapp och elegant. De lämnade även den mörka, lugubra och något nattståndna skäckvärlden för en tid som alltmer kom att hylla den amerikanska kärnfamiljen och konsumtionsglädjen. En livsstil som kom att kallas The American Way of Life och som gynnades av massmedias allt större makt och inflytande. In i denna värld förde skräckförfattarna kommunistskräck, rädsla för kärnvapen, hjärntvätt och det Kalla Kriget. De beskrev en växande alienation som utplånade originalitet och känslan av gemenskap enbart för att ersatta den med utanförskap, förvirring och känslan av misslyckande. Deras skräckhistorier utspelar sig i en samtida värld av telefoner, tvättmaskiner och själsdödande kontorsarbete. Dock hade de av författare som Lovecraft lärt sig att under den falska ytan av livsbejakande konsumtion lurade den urgamla skräcken och att den när som helst kunde komma framkrälande ur kloaker eller till och med från tvättmaskiner och vattenklosetter.

Denna berättarstil utvecklades vidare av författare som Ray Bradbury, Richard Matheson och Charles Beaumont, som alltmer kom att arbeta som manusförfattare för B-filmer och TVserier, speciellt den märkliga The Twilight Zone, Skymningszonen, som hade sin storhetstid mellan 1959 och 1964. Jag såg de flesta av de klassiska Rod Serlingproducerade Twilightepisoderna medan vi under nittiotalet bodde i New York. De hade under min barndom underligt nog inte blivit så populära i Sverige, där jag däremot regelbundet hade blivit ordentligt uppskrämd av de ofta välgjorda avsnitten av Alfred Hitchcock presenterar, varav flera hade skrivits av de ovannämnda författarna. Det var exempelvis Robert Bloch som skrev förlagan till Hitchcocks mästerliga Psycho.

En typisk Weird Tales och Twilight Zoneförfattare var Charles Beaumont, egentligen Carles Leroy Nut, som också publicerade sig flitigt i ”herrtidningar” som Playboy och Rogue.  Han hade en förmåga att fritt blanda science fiction, fantasy, myter, skräck och övernaturliga berättelser. Ibland blev resultaten mindre lyckade, men lika ofta förbluffande och fullständigt oväntade. I novellen The Howling Man, Den ylande mannen, lyckades han förflytta en gotisk/romantisk sagoberättelse om Djävulen till nutid och förvandla den till en märklig legend om orsaken till nazismen och Andra världskriget. I den civilisationskritiska The Jungle, Djungeln, skildrar Beaumont hur en kolonialt utopisk metropolis och dess medborgare går under och slukas av vildmarken, alltmedan platsens urinvånare lever vidare som förr.

1955 skrev Beaumont novellen The Vanishing American, Den försvinnande amerikanen, och tycktes därigenom profetiskt förekomma statsvetaren Robert Putnams Bowling Alone, Den ensamme bowlaren, med fyrtiofem år. Putnam beskriver hur alla former av mänskligt umgänge håller på att urholkas och kanske till och med försvinna. Det är inte enbart det traditionella familjelivet som håller på att försvinna till förmån för ensamstående föräldrar eller barn som delar sin tid mellan sina fäder och mödrar, alltmedan de tvingas tillbringa alltmer tid vid sina datorer och mobiler.

Olika umgängesformer som många amerikaner tidigare byggt sina liv kring försvinner – fackföreningsengagemang, gemensamma sportaktiviteter, religiösa gemenskaper, samfälld hobbyverksamhet, föreningsliv, gemensamt politiskt engagemang, gemensamma traditioner och fester, grannsamfälligheter, skolföreningar, m.m, m.m. Putnam menar att en sådan utveckling inte enbart isolerar människor från varandra utan även underminerar det aktiva engagemang som krävs för att en verklig, samverkande demokrati skall fungera.

I Beaumonts novell sitter en kontorstjänsteman, Mr. Minchell, ensam kvar på sin arbetsplats medan han slår på tangenterna till en räknemaskin. Han kan inte få siffrorna att gå ihop.  Det är mannens födelsedag, men ingen har under dagen uppmärksammat det, inte ens hans hustru och son. Mr. Minchells kollegor har lämnat kontoret. Ingen har tagit någon notis om honom. Slutligen stämmer siffrorna och Mr. Minchell kan gå hem, efter att ha lämnat en rapport på sin närmaste chefs skrivbord. Denne kommer under morgondagen att kasta en blick på rapporten och föra in resultaten i en liggare. Avdelningschefen skulle inte ägna rapporten någon större uppmärksamhet. Chefer och kollegor reagerar enbart om Mr. Minchell skulle göra några misstag och det gör han aldrig.

I hissen möter han den man som en gång har anställt honom, de verkar förutom nattvakten vara de enda som är kvar i byggnaden. De står bredvid varandra i hissen, men personalchefen ignorerar både Mr. Minchell och hans hälsning. Inte ens nattvakten ger honom en nick tillbaka. I en tobaksaffär köper Mr. Minchell ett paket cigaretter och lägger mynten på disken, försäljaren tar dem utan att titta på honom. Hemkommen hälsar Mr. Minchell på son och hustru, de tar ingen notis om honom, upptagna av ett gräl. Kvinnan säger hotfullt till sonen:

̶  Vänta du bara tills Pappa kommer hem.

Mr. Minchell börjar tvivla på sin existens. Är han kanske död? Men, han har flera gånger försäkrat sig om att han har på sig sin kostym och cigarettpaketet i fickan, därför får Mr. Minchell likväl en chock då han i toalettspegeln inte kan upptäcka sin spegelbild. Han har blivit osynlig och förstår att andra människor inte ens kan höra honom. Skräckslagen irrar han sedan kring på New Yorks gator och kan gång på gång på gång konstatera att han faktiskt är obefintlig för alla anda utom sig själv.

Den enda tröst Mr. Minchell kan finna i sitt fruktansvärda dilemma är tanken att han i sin osynlighet borde kunna göra något djärvt och opassande. Eftersom han är en diskret och tillbakadragen man blir den ”djärva” handling Mr. Minchell kommer att tänka på är att klättra upp på ett av de väldiga marmorlejonen framför Mid Manhattan Library, något han velat göra ända sedan han var barn. Det visar sig vara besvärligt att ta sig upp på lejonets rygg, men då han väl hamnat där märker han hur en liten grupp människor har samlats på trottoaren nedanför och blickar upp mot honom. En liten pojke pekar mot Mr. Minchell och ropar uppmuntrande:

̶  Whoah! Rid honom, Pops! Rid honom!

Folk skrattar och ler. Tacksamma tårar glider över Mr. Minchells kinder. Han kan bli sedd! Folk uppmärksammar honom.

Jag vet inte om Beaumonts lilla berättelse verkligen kan kallas en skräckhistoria, men den speciella stil med vilken den är skriven och dess koppling till vår oro inför att inte bli uppmärksammade, att ignoreras och inte ens bevärdigas någon form av reaktion gör den nog till det. En historia som öppnar portarna till det stora, hotfulla undermedvetna som ruvar inom var och en av oss. Beaumonts eget liv ändades på ett fruktansvärt sätt. Enbart trettiosju år gammal, lyckligt gift och förmögen att leva på sitt författarskap drabbades han oväntat av en sällsynt form av Alzheimers sjukdom. Han åldrades på sex månader: tynade bort, tappade sitt hår, sjönk ihop alltmedan kroppen rynkades och synen försämrades. Till slut förlorade han alla sina mentala funktioner.

Titeln på Beaumonts novell, Den försvinnande amerikanen, antyder att han anspelade på ett samhällsproblem, antagligen den växande amerikanska alienation som Putnam skrev om. Samtidigt som jag läste Beaumont var jag inne i Victor Serge imponerande fresk över skräcken i Stalins Sovjetunionen, Serge skildrade stämningar under de fruktansvärda utrensningarna och skenrättegångarna som ägde rum under åren efter mordet på Sergej Kirov, som ägde rum 1934.

I sin spännande och välskrivna roman Fallet Tulayev beskriver den gamle anarkisten Serge utifrån en mängd synvinklar, alltid med den enskilda människan i centrum, tillståendet i Sovietunionen åren före Andra världskrigets utbrott. Victor Serge, född i Belgien av ryska föräldrar, hade känt alla de centrala aktörerna i den ryska revolutionen och varit delaktig i den revolutionära kampen såväl i Ryssland som i Europa (bland annat i Spanien, Berlin och Paris), samt varit förföljd av Stalin, deporterad till Sibirien, benådad och på flykt undan repressionen före Andra världskriget, då han hamnade i Dominikanska Republiken, för att sedan sluta sitt liv i Mexiko City där han hjälpte Lev Trotskijs änka med att skriva sina memoarer.

Fallet Tulayev skildrar Stalins terror genom en mängd episoder som utspelar sig i maktens korridorer i Moskva, i inbördeskrigets Spanien, i Paris och i Sibirien. Vi möter män och kvinnor från alla samhällsskikt och även Stalin själv. Deras livsöden länkas samman genom ett ytterst målande språk som får oss att känna såväl stämningar på Sibiriens öde slätter, bland Ukrainas svälthotade kolchoser, paniken under slutstriderna i Barcelona, som den ständiga oron som river i Stalins hantlangare och bödlar, inte minst den oavbrutet stegrade förföljelsemanin hos Den Store Ledaren själv.

Även Victor Serge beskriver en känsla av totalt utanförskap, en känsla av osynlighet. Men, denna obemärkthet kommer sig inte av att offren inte uppmärksammas. Tvärtom, människorna kring exempelvis Ivan Kondratiev, vapendragare till Lenin och Stalin, före detta general men numera degraderad till chef för bränslesektionen vid Centralbyrån för Militära Förnödenheter, undviker inte närmare kontakt med honom för att han är ofarlig och meningslös, utan för att han har hamnat i onåd hos sin gamle kamrat Stalin. De vet att Kondratiev snart kommer att rensas ut och avrättas. Det är samma tomhet som sprider sig kring en mobbad stackare, eller någon som har fördömts av de makthavare som har den yttersta kontrollen över ditt och andras liv.

Människor omkring Ivan Kondratiev sänker blickarna, smyger sig undan, håller sig långt borta från honom. Snart tvivlar Kondratiev på sin egen existens. Betraktar sig själv som om han redan vore död. Liksom Mr. Minchell i Beaumonts berättelse står Kondratiev länge framför spegeln, han är inte osynlig, men känner sig som en främling inför sin spegelbild.

Är jag en smittbärare? Han gick in i tvättrummet och betraktade sig själv i spegeln. Han blev länge stående framför bilden av sig själv, nästan utan att tänka, i övergiven orörlighet. Absurt, egentligen, det gråa, sjukliga ansiktet, den fula munnen, dessa roströda, gråfläckiga läppar, jag, jag, jag, en mänsklig uppenbarelse; ett spöke klätt i kött. Ögonen kom honom att minnas andra kondratiever, vars försvinnande inte väckte någon saknad inom den Kondratiev han nu tvingades vara.  Löjligt att ha levat så länge, enbart för att hamna här! Skall allt bli mycket annorlunda då jag är död? De tar sig säkerligen inte besväret med att sluta ögonen på de män som de har avrättat. Jag kommer att stirra så här i all evighet. Men, det är egentligen enbart en kort tid, innan vävnaderna ruttnar eller kremeras.  

Kondratiev hade kämpat hela sitt liv. Som kommunistisk terrorist, som soldat och officer hade han levt i ständig livsfara. Han hade själv dödat och även gett order om avrättningar, men som högt uppsatt tjänsteman, en kugge i Stalins administration, kände han fruktan och det gjorde även så gott som alla som befann sig i hans omgivning. Författaren Vasily Grossman som på nära håll upplevt de hårda striderna och helvetet under Andra världskriget, men även Stalins terror och dessutom visste att skriva om det på ett mästerligt sätt, visste att soldater och officerare kunde kasta sig in i strider utan någon som helst dödsfruktan, men likväl darra av skräck inför politruker och inte minst Stalin själv. Han förklarade för sin dotter:

Precis som det finns två former av mod [att kämpa med dödsförakt och hävda sin mening inför en förtyckande makt] så tror jag att du bör skilja mellan två former av fruktan – en fysisk fruktan som skapas genom rädsla för döden och en moralisk fruktan som är rädslan för att förödmjuka sig själv inför andra.   

Likt en kropp förgiftad av stressorer exploderade även de samhällen som skapats av och kring Hitler och Stalin i okontrollerbara explosioner av besinningslöst våld och vansinne. Som krigsreporter följde Vasily Grossman den Röda Armén under det inledande nederlaget och reträtten från de invaderande tyska arméerna. Han var sedan med om striderna i Kaukasus, i Stalingrad, vid Kursk och hela vägen tillbaka, ända till Berlin. Med stor kraft och inlevelse och inte minst en medkännande blick för lidande individer beskriver Grossman i sina dagböcker inte enbart tyskarnas obegripliga barbari, men också de grymheter, plundringar och våldtäkter som begicks av hämndgiriga ryssar under deras fälttåg genom Polen och Ostpreussen. Grossman beskriver landskapet efter ett slag utanför den vitryska staden Bobruisk, som fortfarande brinner efter att ha satts i brand av de flyende tyskarna, som sedan hade massakrerats längs sin reträttväg.

Med svårighet kunde vår bil finna en väg bland utbrända och förvridna tyska stridsvagnar, kanoner och granatkastare. Människor vandrade över tyska lik. Kadaver, hundra- och tusentals av dem, täckte på flera ställen vägen, de låg i dikena, under granarna, ute på de gröna vetefälten. På en del ställen var fordonen tvungna att köra över liken, så tätt packade låg de. Folk är i full färd med att begrava dem, men de är så många att allt detta arbete omöjligt kan slutföras på en dag. […] Det är en hämndens väldiga gryta som kokar här, en grym vedergällning har ägt rum – en hänsynslös, fruktansvärd hämnd.   

Grossman befann sig mitt i den segerrusiga armé som av ett amerikanskt ögonvittne beskrivits som en

enorm svärm, en blandning av modernitet och medeltid, sammansatt av människor från hundratals raser och stammar, nertyngd av material och krigsbyte, framförd av hästdragna kärror, civila fordon, cyklar och lastbilar av varje tänkbar form och storlek, uppblandade med stridsvagnar och kanoner: Herregud! Man undrar hur tusan de kunde ha marscherat så lång väg med all den där bråten.

Skräck och lättnad blandades inför dessa mängder av ryska soldater, vars beteenden tycks ha varit lika oberäkneligt och sammansatt som deras utrustning. Tyskar och polacker vittnade om såväl besinningslösa plundringar, meningslösa mord och massvåldtäkter, som hur flera ryska soldater och officerare visade medlidande, om deras chockerade reaktioner på det omänskliga lidande som civilbefolkningen utsatts för; våldet och svälten. Grossman upptäckte snart att

det finns inga judar kvar i Polen. De har alla utplånats, dödats, såväl gamlingar som nyfödda barn. Deras kroppar har eldats upp i ugnar. Och i Lublin, den polska stad som hade flest judiska invånare, där mer än 40 000 judar levde innan kriget kom, där har jag inte sett ett enda barn, en enda kvinna, en enda gammal man som kunde tala det språk som mina farföräldrar talade.

I början av september 1944 nådde Grossman en av våldets och skräckens absoluta brännpunkter – utrotningslägret Treblinka. Lägret, eller snarare dödsfabriken (en av flera andra), hade satts i funktion i början av juli 1943. Snart kunde 25 SSmän och hundratalet ukrainare (Wachtmänner) på ett högeffektivt sätt se till att Sonderkommandot, omkring tusen fångar som sorterade ägodelarna, samt guldtänder och hår, som i genomsnitt 12 000 människor hade lämnat efter sig, efter att dagligen ha gasats ihjäl och bränts upp. De tusen medlemmarna av dessa Sonderkommandon gavs i allmänhet en månad att leva, innan även de gasades ihjäl och brändes upp av ett nytt Sonderkommando.

Den andra augusti 1943 gjorde Sonderkommandot i Treblinka uppror, dödade flera SSmän och medlemmar av vaktmanskapet. 750 av upprorsmännen lyckades fly genom de uppklippta taggtrådsstängslen. De jagades av ett hundratal hundar, medan tyska arméförband finkammade de kringliggande områdena och terroriserade civilbefolkningen. Enbart sjuttio av rebellerna överlevde och kunde identifieras av ryssarna då de anlände till trakten ett år senare. Tyskarna hade då raserat och bränt Treblinka i ett försök utplåna spåren efter sin masslakt, men Grossmann fann att överallt resterna av de fruktansvärda brott mot all mänsklighet som begåtts där.

Jorden kastar upp benfragment, tänder, pappersrester, klädespersedlar, allt möjligt. Jorden vill inte behålla några hemligheter.

Grossmann intervjuade den kringboende lokalbefolkningen och de överlevande före detta sonderkommandoslavar som ryssarna lyckades identifiera. Han sammanställde en detaljerad rapport som utgör en ytterst plågsam läsning. Delar av den lästes upp under Nürnbergprocessen. Grossmans skildring har visat sig vara fullkomligt sanningsenlig och uppgifterna bekräftades senare av flera överlevande, inte minst av Franz Stangl, som varit kommendant över Treblinka från september 1942 tills verksamheten upphörde i augusti 1943.

Bland annat berättade både Stangl och Grossman om svårigheterna förknippade med att bränna mer än 10 000 lik om dagen. Inga ugnar hade kapacitet nog att bränna en så stor mängd kroppar. Väldiga gropar grävdes, man hällde bensin över liken, men det blev för besvärligt och dyrbart. Man fann att det blev mer ekonomiskt om man lade kropparna från fetlagda män och kvinnor överst i likhögarna, fettet som frigjordes från dem gjorde att de underliggande liken brann snabbare. Men resurserna räckte inte till. Obrända likhögar växte, stank och drog till sig flugor och råttor.  Då anlände ”en femtioårig, korpulent SSofficer” från Tyskland ”en expert inom sitt område”. Han organiserade iordningställande av tre stora bränngropar. En väldig grävskopa användes för att:

gräva en 250 till 300 meter lång grop, 20 till 25 meter bred och sex meter djup. Tre rader med jämnt fördelade, armerade cementpelare, 100 till 120 centimeter höga, tjänade som stöd för enorma stålbjälkar som löpte längs gropens hela längd. Skenor lades sedan tvärs över bjälkarna, med fem till sju centimeters mellanrum. Sammantaget utgjorde detta ett jättelikt halster. En smalspårig räls anlades mellan begravningsgroparna och bränngropen.  Ytterligare två bränngropar, med samma dimensioner, anlades kort därefter, var och en kunde samtidigt kremera 3 500 till 4 000 kadaver.    

Arbetet med att bränna de döda fortgick dag och natt. Bränngroparna har beskrivits som väldiga vulkaner. Den fruktansvärda hettan brände slavarbetarnas ansikten och kroppar alltmedan eldsflammorna steg flera meter upp i luften. Den fettbemängda röken blev liggande som tjocka moln över nejden. Stanken av bränt kött spred sig vitt omkring och under nätterna kunde man från tre mils avstånd se hur eldflammor ormade sig över tallskogen som omgav Treblinka. Sadismen och grymheten som präglade verksamheten nådde sin kulmen efter ghettoupproret i Warszawa.

Kvinnorna och barnen fördes inte direkt till gaskamrarna, utan fram till bränngroparna. Mödrar tvingades, galna av skräck, att tillsammans med sina barn blicka ner i groparna på vars rödglödgade halster tusentals döda kroppar slingrade sig i eldslågor och rök. Liken rörde sig som om de kommit till liv igen, bukarna på gravida kvinnor spräcktes av hettan och ofödda spädbarn brändes upp i sina uppfläkta sköten. En sådan syn kunde göra den mest härdade man vansinnig, men dess verkan – och det var tyskarna väl medvetna om – var hundra gånger värre på en mor som kämpade för att skydda sina barn från åsynen av något så fruktansvärt.

En sådan vettlös skräck och grymhet är omöjlig att föreställa sig och än värre – Treblinka var långt ifrån den enda plats där sådan mänsklig bestialitet ägde rum under en av de absolut mest avskyvärda tider som drabbat mänskligheten. Ingen fiktion, ingen gränslös fantasi, förmår åskådliggöra den oerhörda obarmhärtighet, absurda sadism och förlamande skräck som rådde i östra Europa under de helvetiska krigsåren. Det är obegripligt att de drabbade områdena har hämtat sig efter den hemsökelsen. Än obegripligare är det att delar av mänskligheten fortfarande ägnar sig åt, eller bejakar, krigets vansinne.

I Grossmans korta skildring av Treblinkas inferno, som varje nationalistisk tokstolle och förintelseförnekare borde tvingas lyssna till, finner läsaren Barthes beskrivning av vad en berättelse bör vara. Grossmans särpräglade stämma innefattar en kör av döda offer och bödlar. Genom honom talar en brutal verklighet, en ofattbar skräck och grymhet som har utförts av och drabbat människor som du och jag. Genom hans vittnesbörd har detta oerhörda brott bevarats för oss – om vi nu kan ta lärdom och bli bättre människor genom hans skildringar av helvetet på jorden? Dessvärre vet jag inte om det är möjligt. Grossman blev sjuk av vad han upplevt och hört i Maidanek och Treblinka, han hämtade sig aldrig.

Barthes, Roland (1969) Mytologier. Lund: Cavefors. Barthes, Roland (1982) Empire of Signs. New York:  Hill and Wang. Beaumont, Charles (2015) Perchance to Dream: Selected Stories. London: Penguin Classics. Beevor, Antony och Luba Vinogradova  (2006) A Writer at War: Vasily Grossman with the Red Army 1941 – 1945. London: Pimlico. Grossman, Vasily (2010) The Road: Stories, Journalism, and Essays. New York: NYRB Classics. Hastings, Max (2005) Armageddon: The Battle for Germany 1944 – 45. London: Pan Books. Horne, Alistair (1962) The Price of Glory: Verdun 1916. New York: St Martin´s Press. Joshi, Sunand Tryambak (ed.) (2007) American Supernatural Tales. London: Penguin Classics. King, Stephen (1982) Danse Macabre: The Anatomy of Horror. London: Futura. Lagerroth, Erland (1976) Romanen i din hand: Att läsa, studera och förstå berättarkonst. Stockholm: Rabén & Sjögren. Meyrink, Gustav (1994) The Opal and Other Stories. Sawtre, Cambridgeshire: Dedalus Books. Putnam, Robert D. (2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community. New York: Simon & Schuster. Sereny, Gitta (2000) Vid avgrunden: Från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Stockholm: Ordfront. Serge, Victor (1968) The Case of Comrade Tulayev. Harmondsworth: Penguin Classics. Seymour, Laura (2018) Roland Barthes´s The Death of the Author. New York: Macat Library/Routledge. Sontag, Susan (2004) Att se andras lidande. Stockholm: Brombergs.

P.S. Efter att ha skrivit det ovanstående fick jag från en vän en i min mening alldeles utmärkt reaktion på det som jag egentligen ville säga och känner därför att jag bör lägga till hennes definition av skräck och ilska:

"För mig skräck =  då min fysiska kropp och mitt sinne reagerar på hot om kroppsliga och psykiska skador på mig själv eller de varelser jag bryr mig om. Min ilska ökar i relation till den frustration jag känner då jag inte kan reagera eller få någon annan att i tillräckligt hög grad reagera på ofta tämligen banala, men också ytterligt viktiga frågor."

A pleasure of mine is to listen to CDs while I am alone in the car. Alone? Well, it means that I am able to listen with a concentration that cannot be achieved when the rest of the family is around, particularly since they are not so particularily fond of some of the sounds I occasionally like to listen to. I am not sure if it maybe called pleasurable, though it occasionally I find it quite fascinating to listen to music by composers like Schoenberg, Webern, Penderecki or Boulez.

Lately I have taken every single drive as an opportunity to listen to madrigals, especially some of those written by Carlo Gesualdo da Venosa. Like most other madrigals these Gesualdo songs are generally sung without accompaniment, a capella (as in the church). The designation “madrigal” originates from Italian shepherd songs (mandra = cattle herd). Perhaps the original madrigals were somewhat similar to the apparently ancient, Sardinian cantu a tenore, which are sung in four voices (bassu, mesa bighe, contra and boghe) by at least four men, who usually place themselves in a circle. A few verses are sung by a lead singer who is answered by the three other men. The cantus are performed with a bleating, buzzing sound that may remind of the basso part that may be heard in some of Gesulado's madrigals.

When we several years ago visited Sardinia´s inland our hostess Vivi, who was a great Sardinian patriot, admirer of the island's Nobel Prize winner Grazia Deledda and Sardinian music, gave us a CD with the best cantu a tenore. Unfortunately, I have to admit that I rarely listen to it. The spinning, bleating sound is probably aimed at better connoisseurs than I. I assume I might be able to fully appreciate cantu a tenore after extensive studies, cantu a tenore is probably an acquired taste.

Obviously, time and dedication are also required to fully enjoy madrigals. Nevertheless, over time I have come to appreciate them more and more, maybe attracted by my interest for the idiosyncratic; things and behaviour that previously have been unknown to me, Views and opinions I initially have found to be quite odd and even incomprehensible. I am fascinated by naïve art, l´art brut and mannerism. Masterworks created by people who have been considered as “abnormal”, or even actively have refrained themselves to “be like all the others”.

Mannerism may be considered as a rebellion against Renaissance's lofty classicism, the worship of a fictional Antiquity, characterized by light and harmony. A view that several hundred years later was expressed in Winckelman's dictum eine edle Einfalt und stille Größe, so wohl in der Stellung als im Ausdruck, a noble simplicity and serene greatness in the pose as well as in the expression.

The Mannerists turned away from strict equilibrium and aesthetically chilly forms praised by the Renaissance. Or maybe rather  ̶  they might also have been searching for some kind of perfection, though in another manner. A perfection based on personal expressiveness, a masterful utilization of the means at their disposal, both mental and technical, to create something entirely new, something astonishing.

Like the Florentine artist Giovanni Battista di Jacopo di Gasparre, commonly known as Rosso Fiorentino (1494-1540) mannerists were able to portray what they regarded as beauty, though by doing so they did not hesitate to distort what was considered sacred into something almost monstrous. This as part of their quest to realize their inner, elevated ambitions. Giorgio Vasari (1511-1574), the great biographer of renaissance artists, was personally acquainted with Rosso Fiorentino, and stated that his art was characterized by a mixture of fierezza, wildness/pride and stravaganza, eccentricity, as well as Fiorentino´s  and "contradictory idea". Vasari did not explain what he meant by the last statement, but from his descriptions of his admired friend it becomes clear that he considered Fiorentino to be a “fragmented”, distressed person who in his art was able to reveal strong passions through dazzling technical skills and exquisite aesthetics.

Through colour choices, body positions, shadows and strange gestures, Fiorentino imparted his motives with a bizarre originality that scared and dazzled his contemporaries. In an altarpiece like La Pala dello Spendalingo, Fiorentino enhanced the expressiveness of the saints surrounding the Madonna by accentuating their bodily peculiarities in such a manner that they distressed the spectators.

When the talented young artist showed his yet unfinished version of an altarpiece to a client, Leonardo Buonafede, spedalingo (director) for Santa Maria Nuova's Hospital in Florence, the wealthy benefactor became extremely disturbed, assuming that Fiorentino made fun of him. Terrified Buonafede exclaimed: "All these saints look like devils!" He was especially upset by the naturalist rendering of St Jerome´s aging abusiveness, which Fiorentino had based on studies he had made in the hospital's morgue. Nevertheless, Buonafede paid for the artwork to be completed, though he refused to place the finished altarpiece in the hospital's chapel, bestowing it upon an obscure parish church instead. After all, Buonafede was probably fascinated by the bizarre masterpiece.

In La Pala dello Spendalingo Fiorentino had wanted to express the depth and acuteness of his characters by emphasizing, among other things, the shadows around their eyes. Something that made the deep shadows above the eyes of Jesus appear as if he had four eyes instead of two. However, at closer inspection we may distinguish his blue eyes under the black shadows, though if we remove ourselves from the painting, the eyes and their shadows appear to be united in a creepy manner. This effect may be discerned by looking at a good reproduction, but if we find ourselves in the Uffizi Galleries, and if there are not too many people around, we may approach the painting and then back away until we find that the poor child stretches his hand towards us, while his eyes are transformed into two empty eye sockets, as if he was pleading to us from Aldilá, The Other Side. No wonder that Buonafede did not want to have such an altarpiece in his hospital chapel.

All of Rosso Fiorentino's works of art are distinctive; strange and engaging. I had often seen reproductions of his Descent from the Cross, exhibited at La Pinacoteca in Volterra, but a direct confrontation with it was overwhelming. Here it is the colour and the strict composition that amazes; unique for its time. Pastel-like clear and deliciously refined, the artwork transforms what should be a moving work of art saturated by sorrow and anxieties, into a subtle, exclusively aesthetic experience. Filled with motion and dynamism, but nevertheless cool, the Descent from the Cross gives an impression as if it had been frozen in time. Rose, I and Esmeralda became so absorbed by this artwork that we lost our concept of time and when we came out of the museum we found that we had been fined for excessive parking time.

Fiorentinos Pietá in the Louvre is quite different from his Descent from the Cross in Volterra. It was left in France after Fiorentino´s suicide, taking place while he was working as an appreciated master at the court of Francis I. The three Marias and St John are lamenting the death of Christ in what appears to be a cave. A cold light, maybe from the moon, shines upon a tightly closed group of people, filling the entire surface of the painting. The grey, pale corpse of Christ rests, strangely enough, on swelling velvet cushions. It is a claustrophobic, emotionally charged drama and this particular Pietá makes me associate with Gesualdo´s madrigals. These songs, which like the compressed movements within Fiorentino's work of art, tend to be acted out within a strictly limited format, generally based on between four to eight lines of poetry, though they are nevertheless interpreting a wide range of different states of mind, meandering back and forth.

Like Rosso Fiorentino, Gesualdo successfully mastered all techniques at his disposal and in an almost eerie manner he created innovative and haunting works of art. A prerequisite for the emergence of the art of the madrigal was the counterpoint technique, from Latin, punctus contra punctum, point against point. The art of merging voices that are harmonically interdependent, but yet different in rythm and contour. By Gesualdo we hear how melodies float next to each other at different levels and how their streams occasionally gradually are woven together at height or depth, within the so-called voice fabric, as well as temporally, meaning during the time the performance takes A master of madrigals strives to load each word sequence with emotional power, yes the music often provides every single word with a specific appearance, while voices are placed side by side, above or below each other, and/or are becoming intertwined.

Melody cords are braided through rising and falling halftones in such a manner that they come to suggest feelings evoked by the text and/or imply half hidden, double meanings. Impostare riso (risata) meant that the composer produced a quick sequence of tones to represent joy or laughter, while sospiro (sigh) meant that one tone descended towards another. Madrigal composers chose, or wrote, their lyrics in such a manner that the music came to serve not only as an illustration/accompaniment to the words, but became an integral part of an aesthetic totality, forming a total symbiosis. Madrigals were enabled to create exciting word landscapes where tones were turned into hues and brushes.

Luci serene e chiare
voi m´incendete, voi ma prova il core
nell´incendio, diletto, non dolore.
Dolci parole e care
voi me ferite, voi ma prova il petto,
non dolore, nella piaga, ma delitto.
O miracol d´amore!
Alma che è tutta foco e tutta sangue:
si strugge e non si duol, more e non langue.

Serene and limpid eyes
you inflame me, yet my heart
feels pleasure, not pain, amid the flames. 
Dear, sweet words
you injure me, yet my breast
feels no pain, only pleasure, in its injury.

O, miracle of love!
A soul filled with flames and blood
is tortured without pain, dies without languishing.

Outbreaks burst through, becoming calmed by shades, harmonies are torn apart by abrupt contrasts, melodious are twisted, repetitions occur, all the while a quietly gyrating bass voice remains under a rapidly rising soprano, which remains high above advancing, underlying mutations, moving in swinging ripples. A constant commentary on, or association with, evocative words, until the voices unite, as in the madrigal above, in a jointly descent towards a gradually soothing coda, like blood slowly flowing into and becoming swallowed up by earth.

The madrigal's themes are typical of Gesualdo - love, longing and death. We find Christian rhetoric in the form of fire, blood and pain. The fire that burns and plagues, but does not consume, was a common picture of Hell's eternal torments. However, madrigals had nothing to do with the Church. They were a secular art form, unconstrained by piety and performed by small, intimate groups composed of both men and women.

We find us far away from today's mass consumption of music. All music was performed and interpreted within a local context. Peasants, shepherds and craftsmen sang and worked, danced and frolicked in search of friendship, entertainment and relaxation. Madrigals could be sung on streets and in squares, though most of them constituted an exclusive art form enjoyed within limited circles whose members could read music, play and sing and whose wealth attracted poets, composers and musicians who were refining the madrigals into something exclusive and sophisticated, distancing them ever more from their rustic origins.

In such closed camaraderie, where men and women were singing and feasting together, the intimate atmosphere favoured a veiled, yet pronounced eroticism. Madrigal singing's distinctive and insinuate word play, charged as it is with provoking sounds, has often been described as an erotically thrilling interaction between man and woman, where exclamations, dissonances, underlying bass and high sopranos have been suggested as resembling descriptions of sexual intercourse, where death, life, orgasm and mystery have merged.

The artistic, aristocratic jet set that was developed at the sophisticated d´Este court in Ferrara, during the greater part of the sixteenth century and during the first decades of the following era, became a vibrant centre for refined humanism. The artistic Count Alfonso II attracted an impressive circle of artists  ̶  famous authors like Ludovico Ariosto, Battista Guarini, and Torquato Tasso; imaginative painters like Cosimo Tura, Lorenzo Costa and Dosso Dossi, as well as renowned musicians such as Josquin Desprez, Adrian Willaer and Cipriano de Rore.

Especially famous and admired at the time was Alfonso's trio constituted by virtuoso female singers  ̶ Concerto di donne  ̶  capable of adapting to and performing the most complex creations by demanding madrigal masters. The young Prince Carlo Gesualdo da Venosa, member of Campania's most powerful and influential family, was attracted to and welcomed in Ferrara. He was already a prominent virtuoso on Spanish guitar and archicembalo and had in spite of his young age already composed several innovative madrigals

Carlo Gesualdo was a serious young man, born into a refined and pious environment. Pope Pius IV was the uncle of Gesualdo´s mother. This may not say much about the piety of the Gesualdo clan, papal courts of the time were known to be sinister nests of sin and usury. Pius IV, or Giovanni Angelo de'Medici that was his original name, was for certain a quite typical Renaissance prince, who initiated his papacy by granting a general pardon to participants in riots and murders that had followed upon  the death of his widely unpopular predecessor and immeadetly brought to trial several of the deceased pope´s corrupt nephews. One, Cardinal Carlo Carafa, was strangled, while another, Duke Giovanni Carafa and several of his relatives were beheaded, while others were given long prison sentences. Soon afterwards Pius IV embarked on a profound change of the crumbling Catholic Church, inspired by one of nephews, Cardinal Carlo Borromeo.

Carlo Borromeo was one of the most important motivators of the Catholic Counter Reform. He popularized the catholic mass by emphasizing the importance of well-performed and inspiring church music and instituted what could be regarded as precursors to present-day Sunday schools. Borromeo also introduced a strictly supervised discipline of the clergy, which among other measures meant that that corruption, sexual misconduct and concubinage, which had become common among the clergy, were severely punished and all priests were forced to undergo proper education. The Church´s practice and teaching had to be governed by a strictly applied catechism, Catechismus Romanus, which elaboration and implementation Borromeo controlled.

Borromeo lived modestly deprived of any kind of luxury and personally cared for the poor and sick, as well as he regularly presided over funerals for poor persons. During a deadly plague in Milan, he organized relief efforts meaning that more than 60,000 persons were receiving food and were provided with access to medical treatment, the deceased were buried without delay, while streets and squares were kept clean. Borromeo's motto was humilitas, humility, and shortly after his death he was declared as a saint.

Borromeo, was however not a tolerant person. When councils of several Swiss valleys guaranteed unrestricted freedom of religion and thus left the field open for protestant reformation, Borromeo personally intervened and did everything to wipe out "blasphemous opposition”. During a 1583 visitation to the Swiss valley of Mesoleina, Borromeo preached vigorously against Protestant “delusions”, ordering the Catholic clergy to unhesitatingly quench any tendency towards heresy. During his visit 150 persons were detained and severely punished for practising witchcraft. Eleven women were burned alive for the same crime.

Nevertheless, Carlo Borromeo was also a quiet, highly cultivated and attentive person. He died when Carlo Gesualdo was eighteen years old, but on several occasions he had met with his famous and widely admired uncle (who nevertheless survived a serious assassination attempt carried out by disgruntled priests) and all throughout his life Carlo Borromeo remained an important role model for Gesualdo, who directed his prayers to him, convinced that his uncle watched over him from his Heaven.

However, Carlo Gesualdo was not at all attracted by any church career. Music was his all-devouring interest and at the d'Este court in Ferrara he met with his time´s greatest madrigal masters  ̶  Luzzasco Luzzaschi, Giaches de Wert and Lodovico Agostini. Especially Luzzaschi was furthermore known for being a skilled educator and he took Gesualdo under the shadow of his wings, while the young composer and archicembalo virtuoso often spoke with Duke Alfonso, who according to Gesualdo "constantly talked about music". The duke was fascinated by the serious youngster:

It is obvious that his art is infinite, but it is full of attitudes, and moves in an extraordinary way.

It is assumed that Gesualdo in his later madrigals went beyond the pretences of mannerism and deeper into his search for adequate expressions of his deep and personal pain. His most famous madrigal, Moro, lasso, al mio duolo, has been both loathed and admired. Like many other madrigals, it seems to depict both pain and death, as well as sexual bliss and it does so in a rather eerie manner. Gesualdo applies numerous cadances, inflections of the voices, modulations, declinations, dissonances, brief moments of silence and chromatic displacements. The soprano hovers, ripples, above it all while the tenor's underlying movements constantly increase the tension and stress of the madrigal.

Moro, lasso, al mio duolo.
e chi mi può dar vita,
ahi, che m'ancide e non vuol darmi aita!
O dolorosa sorte,
Chi dar vita i può, ahi, mi dà morte!

I die! Languishing, of grief
and the person who can give me life,
alas, kills me and does not want to give me aid.
O woeful fate!
That the one who can give me life, alas, gives med death!

Although Carlo Gesualdo, like other madrigal composers, collected his songs in books, various version of Moro, lasso, al mio duolo differ quite a lot from each other. Personally, I prefer the interpretation of the The Deller Consort, softer and more beautiful than most other renderings, which tend to emphasize the madrigal´s lugubrious character.

Moro, lasso, al mio duolo is undoubtedly both beautiful and somewhat scary. However, my musical knowledge and ability to completely sink into it are not so strong that I have been able discover what several musicologists have found. For example, Giancarlo Vesce: "In Gesualdo’s madrigals, I can tell that voices are suffering. Gesualdo is the highest expression of pain in music.” Susan McClary feels that Moro, lasso, al mio duolo provides an impression of how someone is “tied to some instrument of torture worked by means of a slowly turning crank.” The Australian composer Brett Dean writes that Gesualdo “creeps inside and grabs your soul and is in no hurry to let go.”

Several early music critics, who celebrated harmony, taste and beauty, tended to despise Gesualdo´s work, in particular Moro, lasso, al mio duolo. Great appreciation first came with composers like Wagner, Bruckner and Rickard Strauss. For example, did the influential music historian Charles Burney (1726 - 1814) disapprove of Gesualdo´s art, while he greatly appreciated several of his contemporary madrigal masters.

With respect to the excellencies which have been so liberally bestowed on this author they are all disputable, and such as, by a careful examination of his works, he seemed by no means entitled to. […] His original harmony, after scoring a great part of his madrigals is difficult to discover; and as to his modulation, it is so far from being the sweetest conceivable, that, to me, it seems forced, affected, and disgusting. His style [is] harsh, crude and licentious. […] not only repugnant to every rule of transition at present established, but extremely shocking and disgusting to the ear, to go from one chord to another in which there is no relation, real or imaginary: and which is composed of sounds wholly extraneous and foreign to and key. […] as it only consists of such licentious and offensive deviations from rule, as have been constantly rejected by the sense and intellect of great professors, it can only be applauded by ignorance, depravity, or affectation.

When Igor Stravinsky, in the early 1950s, became acquainted with Gesualdo's music, it took him by storm. It was during the last phase of his creativity, which commonly is divided into his Russian - (1907-1919), Neoclassical - (1920-1954) and Serial period (1954-1958), when  Stravinsky became increasingly interested in Arnold Schoenberg´s twelve-tone technique and various forms of sacred music. He was caught by what he perceived as Gesualdo's bold expressionism. Stravinsky studied facsimile and originals of Gesualdo´s madrigals, copying and rearranging them. Twice Stravinsky visited the village of Gesualdo to wander about in the ruined castle where the composer had spent the last eighteen years of his tragic existence.

Together with his young student Robert Croft and musicologist Glenn Watkins, Stravinsky dwelt deeper and deeper into Renaissance music. Watkins was editing and tracking as much as possible of Gesualdo´s music and Stravinsky helped him by adding such voice parts that some madrigals and motets seemed to be missing. With increasing age Stravinsky had become more religiously inclined and assumed that he in Gesualdo´s later music found strong expressions of pain and guilt. The result was a passionate and personal somewhat idiosyncratic music , which nevertheless moved within a strictly classical frameworks, an appreciation that may be discerned in Stravinsky's Momentum pro Gesualdo, instrumental interpretations of Gesualdos madrigals that in 1960 accompanied a ballet choreographed and staged by George Balanchine to celebrate the 400th anniversary of Gesualdo's birth. Seven male and seven female, black and white dressed, dancers interpret the music in a strict, almost abstract manner, thus illustrating the balance and harmony of a music that often has been considered to be disharmonious and pretentious.

The interest in Gesualdo and his music is far from being an exclusive result of his music, an equal and even greater interest has been devoted to the man behind the work and this has often become a search for the answer to the question "Can exquisite art be created by a violent murderer, a depraved monster?" It is quite possible that Stravinsky's interest in Gesualdo was fired by the English writer Aldous Huxley.

Stravinsky had in 1939 fled from the outbreak of the World War II and found refuge in Hollywood where he around himself gathered a group of other brilliant refugees. Among them was Aldous Huxley, who with the admired Russian shared a taste for strong liquor, something that flowed during the two men´s notorious “Saturday lunches” when they spoke in French.

During his time in Hollywood (which, moreover, was quite successful since Huxley earned a lot of money from scriptwriting) Huxley, like Stravinsky, had become increasingly interested in religious mysticism, in Huxley's case of the Oriental brand. In addition, Huxley had begun experimenting with different mind altering drugs. It was during a violent mescaline induced rush that he had been deeply shaken by some of Gesualdo´s madrigals:

Through the uneven phrases of the madrigals, the music pursued its course, never sticking to the same key for two bars together. In Gesualdo, that fantastic character out of a Webster melodrama, psychological disintegration had exaggerated, had pushed to the extreme limit, a tendency inherent in modal as opposed to fully tonal music. The resulting works sounded as though they might have been written by the later Schoenberg.

Huxley was shocked, bewildered. Particularily by the fact that what could have been a disordered jumble turned into something completely different. According to Huxley, Gesauldo´s “Counter Reformation psychosis” had devoured the ordered Medieval polyphony, chewed it up and transformed it:

The whole is disorganized. But each individual fragment is in order, is a representative of a Higher Order. The Highest Order prevails even in the disintegration. The totality is present even in the broken pieces. More clearly present, perhaps, than in a completely coherent work. At least you aren’t lulled into a sense of false security by some merely human, merely fabricated order. […] But of course it´s dangerous, horribly dangerous. Suppose you couldn´t get back, out of the chaos …

Huxley eventually became a major introducer of Gesualdo´s music, including an appreciative text on an album cover for an LP with Gesualdo's madrigals that came out in 1957.

Huxley had maybe in his turn been introduced to Gesualdo by a remarkable character named Philip Heseltine, who generally introduced himself under the pseudonym of “Peter Warlock” (Witch Master). He makes an appearance in Huxley's novel Antic Hay from 1923. A novel that relates the conversations and activities (much drinking and fornication) among disheartened, cynical and intellectual snobs in London. Among them the posturing Coleman/Warlock, proud of his blond, Pan-shaped beard and bright blue eyes he behaves as if “his mind is full of some nameless and fantastic malice” and poses as a dedicated Anti-Christ:

”I believe in one devil, father quasi-almighty, Samael and his wife, the Woman of Whoredom. Ha, ha!” He laughed his ferocious, artificial laugh.

A few years earlier Warlock/Heseltine had appeared in D.H. Lawrence´s novel Women in Love from 1920, there in the guise of the overbearing upper-class brat Halliday. Squeamish and mannered he annoys his surroundings through his "high-pitched, hysterical" voice. Nevertheless, the obviously depraved Halliday exerts a great attraction on both men and women.

Gerald looked at Halliday for some moments, watching the soft, rather degenerate face of the young man. Its very softness was an attraction; it was soft, warm, corrupt nature, into which one might plunge with gratification.

However, Peter Warlock was a serious composer. Contemplative and beautiful his work is often based on folk melodies and renaissance music, such as the melodic Capirol Suite for String Orchestra, inspired by Renaissance dances and The Curlow with poems by W. B. Yeats. Warlock was also a diligent music writer, close friend of Frederick Delius, whose biography he wrote. He introduced Béla Bártok, whom he visited in Budapest, to English audiences and wrote lively and knowledgeable about European Renaissance music. It was this interest that brought him in close contact with Carlo Gesualdo, not only attracted by the master´s fascinating music, but his strange life story as well

Warlock identified himself with what he believed to be Gesualdo´s demonic nature. Attracted by occultism and black magic, Warlock was fascinated by people like the madman Aleister Crowley, self-proclaimed as “the wickedest man in the world”. Warlock eventually declared himself top be a convinced Satanist, paying homage to drunkenness and indulging himself in all kinds of perversions.

After retiring to the village of Eynsford in Kent, together with his good friend the composer Ernest Moeran, Warlock devoted himself to a daily intake of alcohol and drugs and with like-minded artists and friends he became involved in various sado-masochistic pastimes. It was in Eynsford he and Moeran researched and wrote a biography of Gesualdo, celebrating violence and depravation as a path towards artistic liberation.

Drug abuse and writer´s block soon broke down Warlock and thirty-six years old he killed himself in 1930 after writing an epitaph for his tombstone:

Here lies Warlock, the composer,
who lived next door to Munn, the grocer.
He died of drink and copulation,
a sad discredit to the nation.

It goes without saying that the self-destructive, perverted, occult-interested, satanist-inspired, bisexual and on top of that remarkable composer Peter Warlock would be interested in a another musician who has been characterized as:

A clearly mentally disturbed man, prone to rage and melancholy, and with strong sadomasochistic tendencies. I was these passionate excesses that gave his music its enduring qualities, but at the same time, he was living proof that great art cane be created by the vilest, most despicable and inadequate of men.

Novels, poems, movies, operas and even comic books have been devoted to the "demonic murderer" Carlo Gesualdo da Venosa, count of Conza and duke of Venosa.

An interesting work of art moving along the border line between reality and falsehood is a film by one of German movie´s most enigmatic film makers, Werner Herzog, creator of masterpieces like Aquirre and Kaspar Hauser, as well as incomprehensible failures like Queen of the Desert. In his strange quasi-documentaryTod für fünf Stimmen, Death for Five Voices, from 1995, Herzog blends serious interviews and scenes from authentic environments with invented stories. For example, when he is filming how a bagpipe player walks through Gesualdo´s castle ruin, to "drive out the evil spirits" with his music. Suddenly, a local, madwoman appears believing herself to be Carlo Gesualdo´s murdered wife Donna Maria d'Avalos. However, most Italians would at once recognize this alleged "madwoman" as the popular singer Milva, Maria Ilva Biolcati.

Likewise, the scenes of a retarded boy who for his therapy is taken to a riding lesson, are completely authentic, though the attending medical doctor's claim that he has two other patients who assume themselves to be Donna Maria is a lie. Herzog's visit to a decayed Neapolitan palace where the murder of Maria d'Avalos took place and his meeting with Donna Maria's descendant, the composer Francesco D'Avalos, who lived in the palace, is quite truthful. But, the bed he is shown as the place of the murder, is a fake.

What is then the reason for the fabrication of strange myths and legends connected with Carlo Gesualdo da Venosa? On the night of October 17, 1590, a palace in Naples became the scene of a gruesome double assassination, so brutal and insane that the locals may still talk about it. The event is preserved in a careful statement provided by Neapolitan authorities, who visited the crime scene the day after the event, interviewing the servants and later also Don Gesualdo who left had the city after his cime, but returned and immediately acknowledged the murder of his wife, the noble Maria d'Avalos, generally considered to be Naples' most beautiful woman, and her lover.

The male victim was Gesualdo´s landlord's stepson, the strapping Don Fabrizio Carafa, Duke of Andria, who due to his manly beauty was commonly known as The Archangel. The officials´ report established that they had found the duke's corpse lying on the floor, only dressed in "a woman’s nightdress with fringes at the bottom, with ruffs of black silk.” The body was covered with blood after having been pierced with many wounds. A gunshot that had gone straight through the elbow and his chest The head of the duke had been broken and “a bit of the brain had oozed out.” Head, face, neck, chest, stomach, kidneys, arms, hands and shoulders were pierced and underneath the corpse was a pattern of holes in the parquet “which seemed to have been made by swords which had passed through the body, penetrating deeply into the floor.”

Donna Maria d'Avalos, had had her throat slit and her nightgown was soaked with blood from several deep body wounds. Eyewitness interviews left no doubt about who had been the perpetrator  ̶  the renowned Duke Gesualdo of Venosa, a twenty-five old who was considered to be one of Naple's most powerful men.

Maria d'Avalos, who was three years older than her husband, had already been married twice and both her former husbands had died. Her love affair with Don Fabrizio Carafa had been the talk of the town for more than two years and not the least Don Gesualdo himself was well informed about it. The drop that caused the beaker to flow over was when one of his uncles, Don Giulio Gesualdo, who himself had been sneaking around the beautiful Maria d'Avalos, but had been forfeited, told his nephew that by accepting his wife's scandalous behaviour he brought shame upon their entire family. In this context it might be remembered that Maria´s lover, Fabrizio Carafa, was member of the noble family that Geusaldo´s mother´s uncle, the pope Pope Pius IV had persecuted so mercilessly and the Carafas were no friends of the Gesualdos.

Finally, Don Gesualdo announced to his wife that he would spend a weekend hunting with his friends and servants. A servant, Bardotti, had in the presence of others, before Don Gesualdo left his residence, stated that: "But, it's not the hunting season." Don Gesualdo had then responded, "You do not know what kind of game I'm looking for." The Duke left by dusk and the palace´s gates were left unlocked. Just after midnight, Don Gesualdo returned, accompanied by three men armed with crossbows and muskets. Gesualdo screamed at the top of his voice: "Kill that scoundrel, along with this harlot! Shall a Gesualdo be made a cuckold?” They rushed into Donna d'Avalo's bedroom and surprised the loving couple in flagrante.

Shocked servants heard shouts and terrified screams and soon afterwards a bloody Don Gesualdo appeared in company of his henchmen. However, he turned in the doorway and returned to the bedroom with the words: "I do not believe they are dead." Don Gesualdo immediately appeared again, covered in blood and obviously confused holding a key, smeared in blood. He held it up, stating: "Here is the key I found on the chair." Don Gesualdo straightway left Naples for his castle in Gesualdo, where he awaited the representatives of Naples´s Real Giurisdiszione.

So far the official statement about Geusaldo´s crime. Myth and legends have added descriptions of how Gesualdo castrated Don Fabrizio and hacked into his wife´s genitals, how he ordered the battered bodies to be thrown into the street below and how Donna d'Avalo's body suffered further violations from an insane monk.

Despite all this insanity, Gesualdo was acquitted. Omicidio d'onore , honour killing, was not a crime under Neapolitan law and a few years later Carlo Gesualdo married Eleonora d'Este, niece of his friend Alfonso II of Ferrara. The time just after the gruesome killings became the most intense and productive period of Gesulado's madrigal composing, though his music now became pervaded by a strong sense of despair and anxiety. The marriage to Eleonora d'Este became unhappy. Their son died only five years old and the Countess often complained about her husband´s behaviour to her brother Alessando d'Este, who was Cardinal in Modena. Nevertheless, Eleonora d'Este did not divorce the unbalanced composer, but continued to alternate her time between Gesualdo's castle in his home village and Alessandro d'Este's court in Modena.

It has been said that Gesualdo's last years were characterized by unproductivity and an ever deepening melancholy. He mortified himself and let his servants whip him bloody. The last activity soon triggered rumours about homosexual depravities and unhinged sadomasochism.

At the outset, Don Gesualdo appears to have been exempted from guilt and shame for his bloody deed. However, public opinion gradually turned against him, perhaps mainly due to the composer's gloomy predisposition and a tendency to isolate himself, being obsessed by his own creativity.

After a couple of years, Gedualdo left Ferrara where he had established himself with his new wife and increasingly isolated himself in the village of Gesualdo. However, initially he visited Naples quite often, where he entertained friends and acquaintances from Ferrara, among them the famous poet Torquato Tasso. There is some preserved correspondence between Tasso and Gesualdo and the latter set several of Tasso´s poems to music. While the condemnation of Don Gesualdo's crimes became more intense and widespread even Tasso could not refrain himself from writing a poem about the bloody deed:

Piangete o Grazie, e voi piangete Amori,
feri trofei di morte, e fere spoglie
di bella coppia cui n’invidia e toglie,
e negre pompe e tenebrosi orrori.

Piangete Erato e Clio l’orribil caso
e sparga in flebil suono amaro pianto
in vece d’acque dolci o mai Parnaso.

Piangi Napoli mesta in bruno ammanto,
di beltà di virtù l’oscuro occaso
e in lutto l’armonia rivolga il canto.

Cry, thou Graces and you as well, Amor,
over Death´s mutilated victims, defiled remains
of a beautiful couple that jealousy carried off,
amid black pomp and gloomy horror.

Cry Erato and Clio over that ghastly act
and spread in lament your bitter tears,
instead of sweat water and Parnassian bliss.

Cry Naples, arrayed in brown,
over twilight´s victory over beauty´s  virtue
and let the harmony of song vanquish grief.

Even if Gesualdo´s fame was even more tarnished over the years, he remained popular in the Campanian villages and small towns that formed the core of his shire; Gesualdo, Venosa, Conza and Avigliano, where you might still hear that the eighteen years he spent in Gesualdo were a prosperous time for the county. Each year, Don Gesualdo's memory is celebrated with various shows and concerts. A peculiar attraction is when a number of cultural associations agree upon presenting a live enactment of the altarpiece in Gesualdo's castle chapel.

The painting is called Il Perdono di Gesualdo, Gesualdo's Forgiveness, and by the time for the celebration of Gesualdo´s birthday a living replica of it is erected, consisting of a five-meter high and three-meter wide painted scenery within which living persons enact what is depicted in the painting. One reason for putting so much effort into staging Gesualdo's Forgiveness is a local conviction that Don Gesualdo's feeling of shame and guilt for the murders he committed were sincere and deeply felt.

The painting, which was completed in 1609, four years before Gesualdo's death, was painted by Giovanni Balducci, a Florentine artist, who for several years worked as court painter for the Gesualdo clan. It depicts how Don Gesualdo after his death by his uncle, the sanctified Carlo Borromeo, is presenting his nephew before the throne of Christ, where several saints have gathered - Mary Magdalene, foremost saint of penitence, Santa Caterina of Siena, patroness of fire and protectoress from all-encompassing passion, San Francisco, the humble saint, San Dominic, representative of science and Archangel Michael, the Devil's foremost adversary. At the bottom right we see Carlo Gesualdo's wife Eleonora d'Este and between the married couple, hovering above the flames of Purgatory, is their five-year-old son in the shape of an angel.  Below him a suffering soul is delivered from Purgatory  ̶  Don Gesualdo? At the same time a woman is also rescued from the roaring flames  ̶  Donna Maria d'Avalos?

Does not such an altarpiece indicate a deep and sincere regret over committed crimes and sins? Several authors and locals have interpreted it in such a manner. Perhaps, Carlo Gesualdo da Venosa was after all not the sadistic monster that story and legends have made him into? Perhaps his later madrigals are honest expressions of great despair, regret and pain.

In the light of such insights, several musicologists have returned to the Neapolitan testimonies that were published after the gruesome murders and have then found some peculiarities. Everything seems to be far too well-ordered. Everyone knew that Maria d'Avalos was cheating on her husband and people wondered why it took him so long to act and seek revenge. In fact, according to Neapolitan law, it was justified for a husband to kill both his wife and her lover if they had been surprised in flagrante, yes  ̶  not only that, it was expected that a honourable man got rid of an unfaithful wife and her lover; murder was anticipated, even demanded.

The gathered testimonies clearly indicated that Gesualdo before committing his bloody deed openly had declared that it was his intention to kill both wife and lover. The act was envisioned and well planned. Had Don Gesualdo not explained that he was going on a hunt and that "You do not know what game I'm looking for"? As he rushed into the palace, Gesulado had shouted what he intended to do. The detail that one of his victims, Fabrizio Carafa, was dressed in Gesulado´s wife's nightwear proved that Carafa had not passed by at a whim, something that was confirmed by the chambermaid who claimed that Maria d´Avalos "had the habit of asking me to put out the nightgown before Don Carafa arrived on his nightly visits." When Gesulado returned into the bedroom he had decaled:" They are not dead yet " and after remaining alone in there, supposedly delivering the fatal stabs, he absolved his henchmen from the actual assassination and furthermore brought back the key as a final proof that his wife had deliberately welcomed her lover. Don Gesualdo took upon himself the entire blame for the massacre.

It may happen that Gesualdo was a reluctant victim of the distorted morality of his own society. The fact that he during two years refused to act on the rumours of his wife's infidelity may actually be considered as an indication that Don Gesualdo was reluctant to harm his wife and when he finally did it in such an utterly brutal manner, it could be considered as a sign that he intended eliminate every suspicion of forbearance with his wife´s sinful and unscrupulous behaviour, a tolerance that would have brought shame on his entire family.

Without a doubt, Don Gesualdo was a great artist, and the despair he displayed in his later madrigals was maybe not at all a cunning device, but based on a deeply felt regret and shame. Carlo Gesualdo da Venosa was perhaps not the monster the story has made him into being, perhaps he was just a victim of his time. It was maybe not the gruesome murders, but the remorse he demonstrated, that made society turn its back on him, turning him into a despised outcast, the eternal representation of an egocentric, brutal, cynical and perverted artist. Possibly, he was a cruel and revengeful despot. Perhaps a love thirsting, confused, and sensible man with an artist's soul? A human being, equally enigmatic and multifaceted as his madrigals?

Burney, Charles (1957) A general history of music, from the earliest ages to the present period. New York: Dover Publications. Huxley, Aldous (1960) Antic Hay. Harmondsworth: Penguin Books. Huxley, Aldous (1978) The Doors of Perception. Heaven and Hell. London: Panther Books/Granada. Lawrence, D. H. (2007) Women in Love. London: Penguin Classics. Longhini, Marco (2009) “Carlo Gesualdo da Venosa (1566-1613); The Fourth Book of Madrigals, 1595,” CD booklet: Carlo Gesuado da Venosa: Madrigals Book 4. Frankfurt: Naxos International. Manfredi, Franz (2013) “Il perdono di Gesualdo. Spacca pro loco e realizzatori” https://www.aviglianonline.eu/news_dettaglio.asp?idto=1577 Montefiore, Simon Sebag (2009) Monsters: History´s most evil Men and Women. London: Quercus. Ross, Alex (2011) “The Prince of Darkness” in The New Yorker, Dec. 19. Smith, Barry (1994) Peter Warlock: The Life of Philip Heseltine. Oxford: Oxford University Press. Watkins, Glenn (2010) The Gesualdo Hex: Music, Myth and Memory. New York: W.W. Norton & Co.

Ett av mina glädjeämnen är att i bilen ensam lyssna till mina CDskivor. Ensam? Jo, då kan jag nämligen spela sådant som kräver koncentration och som i allmänhet inte uppskattas så livligt av den övriga familjen, men som emellanåt fascinerar mig  ̶  exempelvis Schönberg, Webern, Penderecki och Boulez.

Den sista tiden har jag tagit varje ensam bilfärd som ett tillfälle för att lyssna på madrigaler och då speciellt på sådana som skevs Carlo Gesualdo da Venosa. Liksom de flesta andra madrigaler sjungs de flesta av Gesualdos sånger utan ackompanjemang, a capella (som i kyrkan) och finner sitt ursprung i italienska herdesånger (mandra = boskapshjord). Kanske var dessa något i stil med de uppenbarligen uråldriga, sardiska cantu a tenore, som sjungs i fyra stämmor (bassu, mesa bighe, contra och boghe) av minst fyra män som står i en cirkel. En försångare sjunger i allmänhet några versrader, som sedan i olika stämmor besvaras och upprepas av de tre andra männen, ofta med ett gutturalt nästan bräkande biljud, liknande de surrande bastonerna som hörs en del av Gesulados madrigaler.

Då vi för flera år sedan besökte Sardinens inland fick vi av vår värdinna Vivi, som var en stor sardisk patriot, beundrarinna av öns nobelpristagarinna Grazia Deledda och sardisk musik, en CD med de bästa cantu a tenure. Dessvärre måste jag erkänna att jag sällan spelar den. Den spinnande, bräkande sången är nog ägnad större finsmakare än jag. Säkerligen kräver cantu a tenore omfattande studier och stor uppmärksamhet och då sångerna fått det till del kommer de antagligen att bli vad engelsmännen brukar beteckna som an acquired taste, en tillägnad smak.

Kanske tar det även en viss tid att till fullo lära sig njuta av madrigalerna. Att jag kommit att uppskatta dem alltmer kommer sig kanske från mitt intresse för det aparata, det märkliga i vår tillvaro och andra människors syn på den. Att gå udenom. Jag fascineras av naivisters, galningars och mannieristers konst. Sådant som skapats av människor som inte kunde vara som ”andra”, eller inte ville vara det. Ofta en och samma person.

Manniersmen var ett uppror mot Renässansens högstämda klassicism, dess dyrkan av en fiktiv Antik, präglad av ljus och harmoni. Något som flera hundra år senare kom till uttryck i Winckelmans diktum eine edle Einfalt und stille Größe, so wohl in der Stellung als im Audsruck, en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck.

Mannieristerna sökte något annat än regelmässighet och estetiskt kylig formfulländning.  Eller kanske snarare – de sökte kanske även det, men på ett annat vis. En perfektion baserad på personlig uttrycksfullhet, ett mästerligt utnyttjande av de medel som stod dem till buds, mentala såväl som tekniska, för att därmed åstadkomma något fullkomligt nytt, något makalöst, förbluffande. 

De kunde liksom den florentinske särlingen Rosso Fiorentino (1494 – 1540) utmärkt väl förmå skildra sådant som de betraktade som skönhet, men också förvrida det som ansågs heligt och aktningsvärt till något i det närmaste monstruöst. Allt i ett ständigt sökande efter att förverkliga sina inre, högt ställda ambitioner. Låta sin personlighet genomsyra konsten. Giorgio Vasari (1511 – 1574), den store skildraren av renässanskonstnärernas liv och konst, var personligen bekant med Rosso Fiorentino och konstaterade att denne att denne i sin konst gav utlopp för sin fierezza, vildsinthet/stolthet och stravaganza, excentricitet, som enligt Vasari präglade hela Rossos personlighet och var baserad på hans ”motstridiga idé”. Vasari förklarade inte vad han menade med det sista konstaterandet, men av hans beskrivningar av sin beundrade vän framgår det klart av Fiorentino var en djupt kluven, plågad person som i sin konst demonstrerade passionerade, aparta känslor med en bländande teknisk skicklighet och utsökt estetik.

Genom färgval, kroppsställningar, skuggningar och sällsamma gestaltningar förlänade Fiorentino sina motiv en bisarr sällsamhet som skrämde och fascinerade hans samtida. I en altartavla som La Pala dello Spendalingo ville Fiorentino förstärka uttrycksfullheten hos de helgon som omger madonnan genom att accentuera deras kroppsliga egenheter på ett sådant sätt att de skulle skaka om åskådaren.

Då den talangfulle, unge konstnären visade sitt ännu inte avslutade verk för beställaren Leonardo Buonafede, spedalingo, föreståndare, för Santa Maria Nuovas sjukhus i Florens, blev denne bestört och antog att Fiorentino drev med honom. Förskräckt utropade Buonafede: ”Alla dessa helgon ser ut som djävlar!” Speciellt upprörd blev han genom den naturalistiskt inträngande framställningen av den Helige Hieronymus åldriga skröplighet, som Fiorentino baserat på studier han gjort i sjukhusets bårhus. Buonafede betalade likväl för att konstverket skulle slutföras, men vägrade sedan att hänga upp det i sjukhusets kapell utan förvisade det till en liten landsortskyrka. Trots allt var Buonafede antagligen fascinerad av den bisarra altartavlan.

Fiorentino ville uttrycka djupet och skärpan hos sina gestalter genom att bland annat betona skuggorna kring deras ögon. Något som gjorde att de djupa skuggningarna ovanför Jesusbarnets ögon får det att nästan framstå som om han hade fyra ögon. På nära håll kan vi dock urskilja den blå blicken under de svarta skuggorna, men om vi avlägsnar oss från tavlan tycks ögonen och dess skuggor förenas på ett kusligt sätt. Detta märks även på en reproduktion, men om vi på Uffizierna, om där inte är alltför mycket folk omkring oss, närmar oss tavlan och betraktar den noggrant, för att därefter backa, blir effekten riktigt otäck. Då sträcker det stackars barnet handen mot oss som vore det en vålnad med två tomma ögonhålor, som från andra sidan döden försöker få kontakt med oss. Inte underligt att Buonafede inte ville ha en sådan altartavla i sitt sjukhuskapell.

Samtliga Rosso Fiorentinos konstverk är särpräglade; underliga och märkligt gripande. Jag hade ofta sett reproduktioner av den stora altartavlan på muséet i Volterra, men ett direkt möte med den blev omtumlande. Här är det färgen och den strikta kompositionen som förbluffar; unika för sin tid. Pastellartat klart och utsökt raffinerat förvandlar konstverket vad som borde vara ett gripande, ångestmättat motiv till en subtil, estetisk upplevelse.  Fylld av rörelse och dynamik ger Korsnedtagelsen likväl ett slutet intryck, fryst i tiden.  Rose, jag och Esmeralda fascinerades så av denna uppenbarelse att vi vid betraktandet förlorade våra tidsbegrepp och då vi kom ut från muséet fann vi på bilen en böteslapp för överskriden parkeringstid.

Helt annorlunda är Fiorentinos Pietá i Louvren, som den florentinske konstnären lämnade efter sig efter att ha tagit livet av sig i Paris, där han verkade som uppskattad mästare vid Frans I:s hov. Inneslutna i en grotta ger de tre Mariorna och Johannes utlopp för sin sorg kring en grått likblek Kristus, vars kropp underligt nog vilar på svällande sammetskuddar. Ett spöklikt månsken lyser upp den intensiva men likväl stumma scenen. De tätt slutna gestalterna fyller hela tavelytan. Allt präglat av en klaustrofobisk och känslomässigt laddad dramatik. Det är speciellt den pietán som fått mig att associera till madrigaler, som likt den kompakta rörelsen inom Fiorentinos konstverk ofta utspelar sig inom ett strikt begränsat format, i varje fall är det så i de flesta av Carlo Gesualdos madrigaler som i allmänhet baserar sig på mellan fyra till åtta versrader. Inom de strikta ramarna skildras dock koncentrerat och ytterst dramatiskt en mängd sinnestillstånd och glidningarna mellan dem.

Likt en målare som Rosso Fiorentino behärskar kompositören sin samtids tekniker till fullo och tillämpar dem på ett ofta nästan kusligt sätt. Grundförutsättningen för madrigalens framväxt var kontrapunkttekniken, från latinets punctus contra punctum, not mot not. Hur man flätade samman självständiga sångstämmor, var och en med en mer eller mindre egen melodi. Hos Gesualdo hör vi melodierna flyta bredvid varandra på olika nivåer och hur deras fåror snart flätas samman på höjden och djupet, inom den så kallade stämväven, och tidsmässigt inom den tid som framförandet tar. Madrigalmästaren vinnlägger sig om att ladda varje versrad med emotionell kraft, även så gott som varje ord får genom musiken en speciell framtoning, alltmedan stämmorna placerar sig jämsides, ovanför eller nedanför varandra, och paras samman. 

Stämmorna flätas med hjälp av kromatikens stigande och fallande halvtonsteg, melodin förflyttas från tonart till tonart alltmedan den följer textens känslolägen och ordens dubbelmeningar. Impostare riso (risata) betydde att tonsättarna framställde en snabb följd av toner för att ge intryck av glädje eller skratt, medan sospiro (suck) betydde att en ton föll ner mot en annan. Madrigaler utgör ofta extrema ordmålningar där tonerna blir till valörer och penslar. En madrigalmästare valde, eller skrev själv, sina texter så att musiken kom att tjäna inte enbart som illustration/ackompanjemang till de skrivna orden, utan blev en integrerad del av helheten, en total symbios mellan text och musik.

Luci serene e chiare
voi m´incendete, voi ma prova il core
nell´incendio, diletto, non dolore.
Dolci parole e care,
voi me ferite, voi ma prova il petto,
non dolore, nella piaga, ma delitto.
O miracol d´amore!
Alma che è tutta foco e tutta sangue:
si strugge e non si duol, more e non langue.

Stilla och klara ljus,
du bränner mig, men mitt hjärta känner
i elden vällust, inte smärta.
Med ljuva och smäktande ord
sårar du mig, men mitt bröst
känner ingen smärta, men vällust.
O, kärlekens mirakel!
En själ som står i brand och fylls med blod,
som plågas utan smärta, dör utan saknad.

Utbrott brister fram, lugnas av nyanser, rycks isär av abrupta kontraster, harmoniska tvinningar, upprepningar, en lugnt framskridande brummande bas ligger kvar under en snabbt stigande sopran, som förblir i höga tonlägen ovanför framflytande, underliggande stämmor, svängande vågrörelser. En ständig kommentar till, eller förening med orden, tills stämmorna som i den ovanstående madrigalen förenas, sjunker och dämpas i en lugnande coda, liknande blod som sakta flyter fram och förenas med jorden.

Madrigalens tema är typiskt för Gesualdo – kärlek, längtan och död. Vi finner kristen retorik i form av eld, blod och smärta. Elden som brinner och plågar, men inte förtär, var en vanligt förkommande bild av Helvetets plågor. Dock hade madrigaler inget med Kyrkan att göra. De utgjorde en sekulär konstart, frigjord från kyrklig fromhet framfördes de av små, intima grupper.

Vi befinner oss i en tid fjärran från dagens masskonsumtion av musik. All musik måste framföras och avlyssnas på ort och ställe. Bönder, herdar och hantverkare sjöng och arbetade, dansade och musicerade för att befrämja sin samvaro, underhållning och avkoppling. Madrigaler kunde sjungas på gator och torg, men främst utgjorde de en exklusiv konstform som avnjöts inom begränsade, förmögna kretsar av hovfolk som kunde spela och sjunga och vars rikedom drog till sig poeter, kompositörer och musikanter som förmådde förfina madrigalen, göra den allt exklusivare och därmed fjärma den allt längre från sitt rustika ursprung.

I dessa slutna sällskap, kotterier där män och kvinnor musicerade tillsammans, gynnade den intima samvaron en beslöjad, men likväl uttalad erotism. Madrigalsångens innerliga, preciösa och insinuanta tal- och tonspråk har ofta beskrivits som ett amoröst laddat samspel mellan man och kvinna, där utropen, dissonanserna, den underliggande basen och höga stämmorna har liknats vid samlagsbeskrivningar, där död, liv, orgasm och mystik blandats samman. 

Den konstnärliga kretsen kring adelssläkten d´Este var under större delen av femtonhundratalet, och in under de första decennierna av det följande århundradet, ett livaktigt centrum för den mest extrema mannierismen. Inom det överdrivet förfinade hovumgänget odlades en exklusiv, antikinspirerad estetik, präglad av en förkonstlad lekfullhet baserad på den exklusiva kretsens kultiverade umgängesformer och stora beläsenhet.  I Ferrara samlade speciellt den konstintresserade greven Alfonso II en imponerande samling artister – författarna Ludovico Ariosto, Battista Guarini, och Torquato Tasso; konstnärerna Cosimo Tura, Lorenzo Costa och Dosso Dossi, samt musikmästarna Josquin Desprez, Adrian Willaer och Cipriano de Rore.

Speciellt välkänd och beundrad inom dåtidens musikvärld var Alfonsos trio med virtuosa, kvinnliga sångare  — il concerto di donne— kapabel att anpassa sig till de mest komplicerade madrigalsångernas enastående krav. Hit lockades den unge greven Carlo Gesualdo da Venosa, bördig från en av Kampaniens förmögnaste och mest inflytelserika familjer. En mästare på gitarr och cembalo, men främst en av samtidens mest förbluffande madrigalkompositörer.

Carlo Gesualdo var en allvarlig, ung man, fostrad i en förfinad och ytterst from miljö. Hans mor var brorsdotter till påven Pius IV. Detta säger kanske inte så mycket om dåtidens fromhet, påvemaktens centrum var ju känt som ett tämligen syndigt näste. Pius IV, eller Giovanni Angelo de´Medici som han egentligen hette, var förvisso en levnadsglad renässansmänniska som inledde sin påvekarriär med att bevilja amnesti för deltagarna i de upplopp och mord som ägt rum i samband med hans impopuläre föregångares död. Han lät även strypa en av dennes brorsöner, kardinal Carlo Carafa och offentligt halshugga en annan, greve Giovanni Carafa och flera av dennes släktingar. Pius IV inledde sedan  en genomgripande förändring för att stävja den katolska kyrkans förfall, speciellt inspirerad av sin stränge systerson Carlo Borromeo.

Carlo Borromeo var en av den katolska motreformationens inspiratörer och pådrivare. Han populariserade mässan genom att lägga vikt vid kyrkomusiken och instiftade vad som kan betraktas som föregångare till vår tids söndagsskolor. Borromeo införde hård kyrkotukt bland prästerskapet, vilket innebar att den skörlevnad och det konkubinat som blivit allt vanligare bestraffades hårt och samtliga präster tvingades genomgå en ordentlig utbildning. Kyrkolivet skulle regleras genom en strängt tillämpad katekes, Catechismus Romanus, vars tillblivelse Borromeo kontrollerade. Han levde spartanskt, vårdade personligen sjuka och presiderade över begravningar för fattiga och enkla personer. Under pesten i Milano organiserade han hjälpinsatser som såg till att mer än 60,000 personer fick mat och omvårdnad, att döda begravdes omgående och att gator och torg hölls rena. Borromeos motto var humilitas, ödmjukhet, och han helgonförklarades kort efter sin död.

Borromeo var dock ingen tolerant person. Då invånarna i flera schweiziska dalgångar deklarerat att deras rådsförsamlingar skulle garantera full religionsfrihet och därmed lämna fältet fritt för protestantisk reformation ingrep Borromeo personligen och gjorde allt för att ”oppositionen” skulle utplånas. Under en visitation i den schweiziska dalgången Mesoleina predikade han 1583 kraftfullt mot de protestantiska villfarelserna och beordrade det katolska prästerskapet att absolut inte acceptera några frikyrkliga tendenser. Samtidigt fängslades 150 personer och dömdes för häxeri. Elva kvinnor brändes levande för samma brott.

Personligen var Carlo Borromeo dock en stillsam, högst kultiverad och lyssnande person. Han dog då Carlo Gesualdo var arton år, men denne hade då vid flera tillfällen träffat sin berömde och allmänt beundrade farbror (som dock överlevde ett allvarligt mordförsök begånget av förbittrade präster) och tagit djupa intryck från honom.

Carlo Gesualdo var dock inte alls lockad av någon kyrklig karriär. Musiken var hans allt och han sökte sig medvetet till d´Estes hov i Ferrara, där de största och mest innovativa mardrigalmästarna var verksamma – Luzzasco Luzzaschi, Giaches de Wert och Lodovico Agostini. Speciellt Luzzaschi var känd för att vara en skicklig pedagog och han tog Gesualdo under sin vingars skugga, alltmedan den unge kompositören och cembalomästaren ofta samtalade med Hertigen Alfonso, som enligt Gesualdo ”ständigt talade om musik”. Hertigen fascinerades av den allvarlige ynglingen:

Det är uppenbart att hans talang är obegränsad, men den är fylld av personliga ståndpunkter och rör sig i en utomordentligt märkvärdig riktning.

Det anses att Gesualdo i sina senare madrigaler gick bortom mannierismens förkonstling och allt djupare ner i uttryck för personlig smärta. Hans mest berömda madrigal, den a-mollaktiga Moro, lasso, al mio duolo, har avskytts och beundrats. Likt många andra madrigaler tycks den skildra såväl smärta och död, som sexuell vällust och den gör det på ett kusligt sätt. Gesualdo tillämpar talrika kadenser, moduleringar, deklinationer av rösterna, dissonanser, korta inslag av tystnad och kromatiska förskjutningar. Sopranstämman svävar, porlar, alltmedan tenorens underliggande rörelser ständigt stegrar styckets spänning och stress.

Moro, lasso, al mio duolo.
e chi mi può dar vita,
ahi, che m'ancide e non vuol darmi aita!
O dolorosa sorte,
Chi dar vita i può, ahi, mi dà morte!

Jag dör, sjunker i min smärta
och den som kan ge mig liv
dödar mig, vill inte ge
mig hjälp!
O sorgliga öde!
Den som kan ge mig liv, ack, ger mig döden!

Även om Carlo Gesualdo, likt andra madrigalmästare, samlade sin sånger i böcker, skiljer sig olika versioner av Moro, lasso, al mio duolo ordentligt från varandra. Själv har jag mest lyssnat till The Deller Consort, mjukare och vackrare än flera andra tolkningar, som har en tendens att understryka styckets lugubra karaktär.

Madrigalen är onekligen både vacker och något skrämmande. Mitt musikaliska kunnande och min inlevelseförmåga är dock inte så starka att jag upptäckt vad flera musikskribenter har funnit. Exempelvis Giancarlo Vesce: “Jag hör hur rösterna lider. Inom musikens värld är Gesualdo smärtans högsta uttryck.” Susan McClary anser att Moro, lasso, al mio duolo ger henne intrycket av hur någon ”spänts fast vid ett tortyrinstrument som genom en långsamt vridande vev sträcks allt hårdare.”  Den australienske kompositören Brett Dean skriver att Gesualdo “kryper in i dig och då han griper tag om din själ visar han ingen vilja att släppa den.” 

Flera tidiga musikkritiker, som hyllat harmoni, smak och skönhet, föraktade i allmänhet Gesualdos verk och Moro, lasso, al mio duolo i synnerhet.  Den stora uppskattningen kom med kompositörer som Wagner, Bruckner och Rickard Strauss. Exempelvis så ogillade den inflytelserike musikhistorikern Charles Burney (1726 – 1814) Gesualdo, alltmedan han livligt uppskattade flera av dennes samtida madrigalmästare.

All den respekt som så rikligt har kommit denne kompositör till del är högst tvivelaktig och en noggrann granskning av hans verk ger vid handen att han inte alls förtjänar den. […] Hans manér är grovt, rått och perverterat [...] inte enbart frånstötande för varje etablerad praxis, men extremt chockerande och obehagligt att lyssna till, detta ständiga förflyttande från ackord till ackord, mellan vilka det inte finns någon relation, varken reell eller imaginär, och som består av ljud som är oss fullkomligt främmande. [Gesualdos verk] är uppbyggda av så förvända och förargelseväckande avvikelser från smak och regler att han med rätta har fördömts av förnuftet och intellektet hos stora kännare och kan enbart hyllas genom okunnighet, perversitet och tilllgjordhet.   

Då Igor Stravinskij i början av 1950-talet blev närmare bekant med Gesualdos musik tog den honom med storm. Det var under den sista perioden av sitt skapande (de brukar delas in i de ryska - (1907-1919), neoklassiska - (1920-1954) och seriella perioderna (1954-1958)), som Stravinskij alltmer började intressera sig för tolvtons- och sakral musik. Han greps av vad han uppfattade som Gesulados djärva nyskapande. Stravinskij letade rätt på faksimil och original av Gesulados madrigaler, kopierade och omskapade dem. Inte mindre än två gånger besökte Stravinskij i Italien det förfallna slottet i byn Gesualdo, där kompositören tillbringat de sista arton åren av sitt tragiska liv.

Tillsammans med sin unge elev Robert Croft och musikologen Glenn Watkins dök Stravinskij allt djupare ner i renässansmusiken. Watkins höll på att redigera och spåra upp så mycket som möjligt av Gesualdos musik och Stravinskij hjälpte honom med att lägga till sådana stämmor som en del madrigaler och motetter tycktes sakna. På äldre dagar hade Stravinskij blivit alltmer religiös och tyckte sig hos Gesualdo finna en personlig smärta inför sin skuld, något som tog sig uttryck i en plågad religiositet. Resultatet blev en expressionistisk musik som likväl rörde sig inom strängt klassiska ramar, något som kan förmärkas i Stravinskijs Momentum pro Gesualdo, de instrumentala tolkningar av Gesualdos madrigaler som 1960 uruppfördes som en balett av George Balanchine för att högtidlighålla 400års-minnet av Gesualdos födelse. Sju manliga och sju kvinnliga svart- och vitklädda dansörer tolkar musiken på ett strikt, nästan abstrakt vis, som visar på balansen och harmonin i en musik som ofta har ansetts vara disharmonisk och otyglad.    

Intresset för Gesualdo och hans musik är långtifrån ett exklusivt resultat av hans musik, utan även för mannen bakom verket och ett sökande efter svaret på frågan ”Kan utsökt konst skapas av en våldsman och mördare?” Det är mycket möjligt att Stravinskijs intresse för Gesualdo eldades under av den engelske författaren Aldous Huxley.

Stravinsky hade 1939 flytt från det Andra världskrigets utbrott och funnit en fristad i Hollywood, där han omkring sig samlade en grupp geniala flyktingar. Bland dem Aldous Huxley, som med den allmänt beundrade ryssen delade en smak för starksprit, som flödade under de två männens ryktbara "lördagsluncher" under vilka de samtalade med varandra på franska.

Under sin tid i Hollywood (som var ganska framgångsrik emedan han tjänade odentligt med pengar på manuskriptförfattande) hade Huxley, liksom Stravinsky, blivit alltmer intresserad av religiös mystik, i Huxleys fall den orientaliska varianten. Dessutom hade Huxley börjat experimentera med olika medvetandeförändrande droger. Det var under ett våldsamt mescalininducerat rus som Huxley blivit ordentligt omskakad av några av Gesualdos madrigaler:

… det rörde sig om den mest häpnadsväckande kromatiken i några av den galna furstens kompositioner. Genom madrigalernas växlande rytm följde musiken en oväntad kurs, den behöll sällan samma tonart, inte ens inom två taktstreck. Hos Gesualdo, denna fanatiska karaktär som hämtad ur ett Webster-melodrama [dramatikern Ben Webster känd för att med våldsamt patos skildra brott och hämnd], pressade en inneboende psykologisk splittring hans skapande med en sådan kraft att han nådde den yttersta gränsen för den modala skalan, inneboende i den medeltida musiken, i motsats till den efterföljande tonala musiken. De madrigaler han skapade lät som om de långt senare kunde ha skrivits av Schönberg, under dennes mest radikala skede.

Den våldsamma musikupplevelsen chockade Huxley. Särskilt berörd blev han av det faktum att det som kunde ha ett varit förvirrande kaos, i själva verket var något helt annat. Enligt Huxley hade Gesauldos "motreformatoriska psykos" slukat den medeltida polyfonin med hull och hår, idisslat den och omvandlat den till något fullkomligt unikt:

Helheten framstår som regellös, men varje enskilt fragment är i balans, det utgör en del av en Högre Ordning. En Högre Ordning som är förhärskande även inom det som tycks vara ett sönderfall. Helheten finns bevarad även bland de krossade delarna. Kanske än mer närvarande än i ett harmoniskt, sammanhängande verk. Åtminstone vaggas du in i en känsla av falsk säkerhet, enbart vidmakthållen av en mänsklig, en artificiell, ordning. [...] Men detta är naturligtvis farligt, fruktansvärt farligt. Antag att du inte skulle kunna komma tillbaka, inte finna en väg ut ur kaoset ...

Huxley blev så småningom en viktig introduktör av Gesualdos musik, bland annat genom en suggestiv text till en mycket uppmärksammad LP med Gesualdos madrigaler, som kom ut 1957.

Huxley hade i sin tur introducerats till Gesualdo av en märklig figur vid namn Philip Heseltine, som dock i allmänhet framträdde under sin pseudonym Peter Warlock (Häxmästare). Han dyker upp i Huxleys roman Antic Hay (Bocksprång i det gröna) från 1923. En roman som redogör för samtal och aktiviteter (mycket drickande och sänghoppande) bland illusionslösa, intellektuella snobbar i London. Bland dem den poserande Coleman/Warlock som påstår att han ägnar sin tillvaro åt att utmana Gud genom ohämmad sedeslöshet:

Jag tror på en Djävul, en kvasi-allsmäktig Fader, Samael och hans hustru, Horeriets Kvinna. Ha, ha!

Några år tidigare dök Warlock/Heseltine upp hos D.H. Lawrence i hans Women in Love, Kvinnor som älskar, från 1920, där i skepnad av den odräglige överklassynglingen Halliday. Pjoskig och tillgjord irriterar han omgivningen genom sin ”gälla, hysteriska” röst. Likväl utövar den uppenbart depraverade Halliday en stor dragningskraft på såväl män som kvinnor.

Under några ögonblick betraktade Gerald Halliday och såg då en ung mans mjuka, något degenererade ansikte. Dess mjukhet var tilldragande; det var en mild, varm, korrupt natur i vilken man tillfredsställd kunde dyka ner.

Sitt yttre effektsökeri till trots var Peter Warlock en seriös kompositör. Kontemplativa och vackra bygger hans verk ofta på folkmelodier och renässansmusik, som den melodiska Capirol suite för stråkorkester, som inspirerats av renässansdanser och sångcykeln The Curlow, Storspoven, med dikter av W. B. Yeats. Warlock var också en flitig musikskribent, nära vän med Frederick Delius, vars biografi han skrev. Han introducerade Béla Bártok, som han besökte i Budapest, för engelsk publik och skrev flitigt och kunnigt om europeisk renässansmusik. Det var säkert det senare som förde honom närmre Carlo Gesualdo, lockad inte enbart av hans originella musik, utan även av madrigalmästarens kusliga levnadsöde.

Warlock identifierade sig med vad han trodde vara Gesualdos demoni. Lockad av ockultism lierade sig Warlock med män som den galne Alester Crowley och liksom denne, the wickedest man in the world, den mest lastbare mannen i världen, förklarade sig Warlock vara övertygad Satanist, alltmedan han hyllade alkoholism och vältrade sig i allsköns skörlevnad.

Efter att med sin gode vän, kompositören Ernest Moeran, ha dragit sig tillbaka till byn Eynsford i Kent, ägnade sig Warlock åt ett ihållande supande och tillsammans med ett kotteri av likasinnade artister och vänner hängav han sig också åt diverse sado-masochistiska förlustelser. Det var i samband med detta som Warlock tillsammans med Moeran skrev en bok om Gesualdo i vilken han hyllade våld och depravation som en väg mot konstnärlig frigörelse.

Missbruk och skapelseförlamning bröt snart ner Warlock och trettiosex år gammal tog han 1930 livet av sig, efter att ha författat epitafet till sin gravsten:  

Here lies Warlock the composer,
who lived next door to Munn the grocer.
He died of drink and copulation,
a sad discredit to the nation.

Här vilar Warlock, kompositören,
som bodde granne med Munn, servitören.
Han dog av sprit och perversion,
en skam för vår nation.

Det faller sig naturligt att den självförbrännande, perverterade, ockultintresserade, satanistinspirerade, bisexuelle och dessutom geniale kompositören Peter Warlock skulle intressera sig för en tonsättare som har karaktäriserats som:

en klart psykiskt störd man, benägen till raseri och melankoli och med starka sadomasochistiska tendenser. Det var just dessa passionerade gränsöverskridanden som gav hans musik dess imponerande kvalitéer, men samtidigt utgjorde han ett bevis på att stor konst kan skapas av de vidrigaste, mest avskyvärda och otillräckligaste av män.

Romaner, dikter, filmer, operor och även seriemagasin har ägnats år den ”demoniske mördaren” Carlo Gesualdo da Venosa, hertig av Venosa och greve av Conza.

Ett intressant verk som utspelar sig i gränslandet mellan verklighet och lögn är tysk films store särling Werner Herzogs TVfilm Tod für fünf Stimmen, Död för fem stämmor, från 1995. I denna märkliga kvasi-dokumentär blandar Herzog seriösa intervjuer och scenerier från autentiska miljöer med påhittade historier. Exempelvis då han filmar hur en säckpipsblåsare vandrar genom Gesualdos övergivna slottsruin för att med sin musik ”fördriva de onda andarna”. Plötsligt dyker en lokal, galen kvinna upp som tror sig vara den av Gesualdo mördade Donna Maria d’Avalos. En italienare skulle dock i denna ”galna kvinna” genast känna igen den berömda populärsångerskan Milva, Maria Ilva Biolcati.

Likaså är scenerna med en efterbliven pojke som för sin terapis skull förs till ett ridhus, helt autentiska, men den ackompanjerande läkarens påstående att han har två patienter som tror sig vara Donna Maria är en lögn. Herzogs besök i ett förfallet neapolitanskt palats där mordet ägde rum och hans möte med Donna Marias ättling, kompositören Francesco D´Avalos, som bodde i palatset, är helt sanningsenligt. Men, sängen han förevisas som platsen för mordet, är ett påhitt.

Vad är det då som gett upphov till all denna mytbildning? På natten till den 17:e oktober 1590, blir ett palats i Neapel scenen för ett dubbelmord så brutalt och vansinnigt att lokalbefolkningen fortfarande kan berätta om det. Händelsen finns bevarad i en noggrann redogörelse gjord av de napolitanska myndighetspersoner som besökte brottsplatsen dagen efter dådet och då även intervjuade tjänstefolket och senare även Don Gesualdo som lämnat staden efter dådet, men återvände och omgående erkände mordet på sin hustru, den högadliga Maria d'Avalos, som allmänt ansågs vara Neapels vackraste kvinna.

Gesualdo hade även mördat sin hyresvärds styvson, den stilige Don Fabrizio Carafa, hertig av Andria och gift fyrabarnsfar, på grund av sin skönhet allmänt känd som Ärkeängeln. Tjänstemännens rapport uppgav att de funnit hertigens lik på golvet, ”enbart iklätt en kvinnas nattlinne, med fransar och manschetter av svart siden.” Liket var täckt med blod efter att ha genomborrats på många ställen, en skottskada gick rakt genom hertigens armbåge och ut genom hans bröst. Hertigens huvud hade dessutom blivit krossat och delar av hjärnan hade "runnit ut”. Huvud, ansikte, nacke, bröst, mage, njurar, armar, händer och axlar var genomhuggna och under liket fann man att huggen varit så våldsamma att de gjort djupa märken i parketten.

Donna Maria d'Avalos, hade fått halsen avskuren och hennes nattlinne var genomdränkt med blod från flera djupa kroppssår. Ögonvittnesintervjuer lämnade inga tvivel om vem som varit förrövaren  ̶  den berömde Hertig Gesualdo av Venosa, en tjugofemåring som ansågs vara en av Neapels förmögnaste män. 

Maria d´Avalos, som var tre år äldre än sin make, hade redan varit gift två gånger och hennes tidigare makar hade dött. Hennes kärleksaffär med Don Fabrizio Carafa hade pågått i två år och var känd i hela Neapel, inte minst Don Gesualdo kände till den. Droppen som fick bägaren att rinna över var då en av hans farbröder, Don Giulio Gesualdo, som själv slagit sina lovar kring den vackra Maria d´Avalos, men blivit försmådd, sagt till sin brorson att han genom att acceptera sin hustrus skandalösa affär drog löje över hela sin släkt. I detta sammanhang kanske det vara lämpligt påpeka att Marias älskare, Fabrizio Carafa, var medlem av den förmögna adelsfamiljen Carafa som Geusaldos mors farbror, påven Pius IV hade förföljt så skoningslöst och medlemmar av Carafaklanen kunde sällan betraktas som några vänner till Gesualdofamiljen.

Slutligen meddelade Don Gesualdo sin hustru att han skulle tillbringa en helg med jakt tillsammans med sina vänner och tjänare. En tjänare, Bardotti, hade innan Don Gesualdo gav sig av i andras närvaro konstaterat: ”Men, det är ju inte jaktsäsong.” Don Gesualdo hade då svarat: ”Du anar inte vilket villebråd jag är ute efter.”  Hertigen gav sig av i skymningen och palatsets portar lämnades olåsta. Strax efter midnatt återvände Don Gesualdo, åtföljd av tre män beväpnade med armborst och musköter. Gesualdo skrek: ”Slå ihjäl den där skurken, tillsammans med hans hora! Ska en Gesualdo göras till en hanrej?” De trängde sig in i Donna d´Avalos sovrum och överraskade kärleksparet in flagrante. 

Chockade tjänare hörde skottlossning och skrik och strax efter uppenbarade sig en nerblodad Don Gesualdo i sällskap med sina medhjälpare. Han vände dock tvärt i dörröppningen och återvände in i sängkammaren med orden: ”Jag tror inte de är döda.” Don Gesualdo kom strax tillbaka, uppenbart förvirrad, men med en blodig nyckel i handen. Han höll upp den och sa: ”Här är nyckeln som jag fann på stolen.” Don Gesualdo lämnade sedan omedelbart Neapel för sitt slott i Gesualdo, där han lugnt inväntade Lagens representanter.

Så långt den officiella redogörelsen, mytbildningen har dock byggt på dådet ytterligare med beskrivningar av hur Gesualdo kastrerat Don Fabrizio och huggit sin hustru i genitalierna, hur han gett order om att de misshandlade kropparna skulle slängas ut på gatan och hur Donna d´Avalos kropp hade skändats ytterligare av en sinnessjuk munk.

Trots allt detta vansinne frikändes Gesualdo och kunde några år senare gifta sig med Eleonora d´Este, systerdotter till hans vän Alfonso II. Tiden efter mordet blev till den mest intensiva och nyskapande perioden av Gesulados madrigaldiktande, men den genomsyrades nu av en stark känsla av förtvivlan och ångest. Äktenskapet med Eleonora d´Este blev olyckligt. Deras son dog endast fem år gammal och grevinnan klagade ofta hos sin bror Alessando d´Este, som var kardinal i Modena, över Don Gesualdos kyla och lynnighet. Eleonora d´Este skilde sig dock inte från den obalanserade tonsättaren utan alternerade sin tid mellan Gesualdos slott i hans hemby och Alessandro d´Estes hov i Modena.

Det sägs att Gesualdos sista år präglades av improduktivitet och en allt djupare melankoli. Han späkte sig och lät sig av sina tjänare piskas till blods. Den sista uppgiften späddes på med uppgifter om homosexuella utsvävningar och långt driven sadomasochism.

Även om det till en början tycktes som om Don Gesualdo inte erfor någon vanheder för sitt blodiga dåd så vände sig den allmänna opinionen efter hand mot honom, kanske beroende på kompositörens dystra temperament och en allt större slutenhet.

Efter ett par år lämnade Gedualdo Ferrara där han bott med sin nya hustru och isolerade sig sedan alltmer i byn Gesualdo. Dock besöktes han till en början i Neapel av vänner och bekanta från Ferrara, bland dem den berömde poeten Torquato Tasso. Det finns en del brevväxling mellan dem bevarad och Gesualdo tonsatte flera av Tassos dikter. Men, med tiden tilltog fördömelsen av Don Gesualdos brott i styrka och även Tasso kunde inte avhålla sig från att skriva en dikt om dådet.

Piangete o Grazie, e voi piangete Amori,
feri trofei di morte, e fere spoglie
di bella coppia cui n’invidia e toglie,
e negre pompe e tenebrosi orrori.

Piangete Erato e Clio l’orribil caso
e sparga in flebil suono amaro pianto
in vece d’acque dolci o mai Parnaso.

Piangi Napoli mesta in bruno ammanto,
di beltà di virtù l’oscuro occaso
e in lutto l’armonia rivolga il canto.

Gråt, ni gracer och även du, Amor,
över dödens lemlästade offer, skändade rester
av ett vackert par som svartsjukan fört bort,
med svart ståt och dystra fasor.

Gråt Erato och Clio över det hemska dådet
och sprid i veklagan era bittra tårar,
i stället för färskvatten och parnassisk skönhet.

Gråt Neapel, skrudad i brunt,
över skymningens seger över skönhetens dygd
och låt sångens harmoni besegra sorgen.

Även om Geusaldos eftermäle förvärrades med åren har han varit fortsatt populär i de kampaniska byar och småstäder som utgjorde kärnan i hans hertigdöme – Gesualdo, Venosa, Conza och Avigliano, där man fortfarande hävdar att de arton år han tillbringade i Gesualdo var en bra tid för bygden. Varje år firas här Gesualdos minne med olika tillställningar och konserter. En märklig tilldragelse är de gånger ett antal kulturföreningar enas om att göra en levande framställning av altartavlan i Gesualdos slottskapell (för något år sedan avslutades äntligen flera års restaureringar av Gesualdos slott).

Tavlan kallas Il Perdono di Gesualdo, Gesualdos förlåtelse och den iscensättning man gjort ett par gånger består av en fem meter hög och tre meter hög målad kuliss inom vilka levande personer framställer vad som utspelar sig på tavlan. Ett skäl till att man lägger ner så mycket möda på att iscensätta tavlans framställning är att den anses bevisa Don Gesualdos stora ånger och förtvivlan inför sitt illdåd.

Tavlan som blev klar 1609, fyra år före Gesualdos död, målades av Giovanni Balducci, en florentinare verksam som släkten Gesualdos hovmålare. Den visar hur Don Gesualdo efter sin död av hans farbror, den helgonförklarade San Carlo Borromeo, förs inför Kristi tron där en mängd helgon har samlats – Maria Magdalena, botgörandets främsta helgon, Santa Katerina av Siena, beskyddare mot eld och uppslukande passion, San Fransiskus, den ödmjuke, San Dominikus, vetenskapens representant och Ärkeängeln Mikael, Djävulens besegrare. Längst ner till höger ser vi Carlo Gesualdos hustru Eleonora d´Este och mellan dem svävar deras döde, femårige son som en ängel. Under honom lyfts en plågad själ ur Skärselden  ̶  Don Gesualdo? Även en kvinna räddas ur Skärselden – Donna Maria d'Avalos?

Tyder inte en sådan altarmålning, en som även innefattar en hustru som Gesualdo har anklagats för att misshandla, på en djup och uppriktig ånger? Flera sentida författare och lokalbefolkningen har tolkat den så. Kanske var Carlo Gesualdo da Venosa trots allt inte det sadistiska monster som historien och legenderna har framställt honom som. Kanske är Gesualdos madrigaler verkligen tecken på stor förtvivlan över ett begånget brott; ånger och smärta.

I ljuset av sådana insikter har flera musikologer återvänt till de neapolitanska vittnesförhören som ägde rum efter dådet och därvid funnit en del egendomligheter. Allt tycks vara alltför välarrangerat. Alla visste att Maria d'Avalos var otrogen sin make och folk undrade varför han inte hämnades. Faktum är att enligt napolitansk lag var det berättigat för en make att döda såväl sin hustru som hennes älskare, om de överraskades in flagrante, ja  ̶  inte enbart det, man förväntade sig att en make skulle befria sig från en otrogen hustru genom ett hedersmord, om han inte gjorde det var han ”en man utan heder”.

Vittnesmålen gör helt klart att Gesualdo innan han begick morden förklarade att det var hans avsikt att begå dem. De var ordentligt uttänkta och rörde sin inte om några oplanerade dråp: ”Du anar inte vilket villebråd jag är ute efter.” Då han rusade in i palatset skrek Gesulado vad han hade för avsikt att göra. Detaljen med att ett det ena offret, Fabrizio Carafa, var klädd i hustruns nattlinne bevisade att han inte kommit förbi av någon slump, något som bekräftades av kammarjungfrun som påstod att: ”Husmor hade för vana att be mig lägga fram nattlinnet innan Don Carafa kom på besök.” Då Gesulado åter rusade in i sovrummet skrikande att: ”De är inte döda än” och därefter blev ensam kvar därinne, gjorde att han därigenom frikände sina kumpaner från mordet, Det var Don Gesualdo som givit de dödande huggen. Han tog själv på sig hela skulden för massakern. Att han dessutom hade nyckeln med sig tillbaka ut var ännu ett bevis på att hustrun personligen släppt in sin älskare, alltså var hon skyldig till planerad och upprepad otrogenhet.

Det kan alltså i själva verket vara så att Gesualdo var ett motvilligt offer för omgivningens stenhårda och förvridna moral. Att han under två år vägrat befatta sig med ryktena om hustruns otrogenhet kan faktiskt tas som intäkt för att Don Gesualdo inte ville gripa till våld och då han slutligen gjorde det på ett så brutalt sätt kan det ses som ett tecken på att han ville undanröja alla misstankar om att han till släktens stora skam var en mjäkig hanrej.

Utan tvivel var dock Don Gesualdo en stor konstnär och den förtvivlan han lade in i sina senare madrigaler var kanske inte alls spelad, utan baserad på en djupt känd ånger och misströstan. Carlo Gesualdo da Venosa var kanske trots allt inte det monster som historien gjort honom till, kanske var han ett offer för sin tid och det var inte hans fruktansvärda brott, utan den ånger och plåga han kände som fick samhället att vända honom ryggen och förvandla honom till en utstött ensling, sinnebilden för en mordisk, perverterad konstnär. Möjligen var han en grym och hämndgirig despot. Kanske en kärlekstörstande, förvirrad, konstnärssjäl? Lika gåttfull och mångfacetterad som sina madrigaler?

Burney, Charles (1957) A general history of music, from the earliest ages to the present period. New York: Dover Publications. Huxley, Aldous (1960) Antic Hay. Harmondsworth: Penguin Books. Huxley, Aldous (1978) The Doors of Perception. Heaven and Hell. London: Panther Books/Granada. Lawrence, D. H. (2007) Women in Love. London: Penguin Classics. Longhini, Marco (2009) “Carlo Gesualdo da Venosa (1566-1613); The Fourth Book of Madrigals, 1595,” CD booklet: Carlo Gesuado da Venosa: Madrigals Book 4. Frankfurt: Naxos International. Manfredi, Franz (2013) “Il perdono di Gesualdo. Spacca pro loco e realizzatori” https://www.aviglianonline.eu/news_dettaglio.asp?idto=1577 Montefiore, Simon Sebag (2009) Monsters: History´s most evil Men and Women. London: Quercus. Ross, Alex (2011) “The Prince of Darkness” i The New Yorker, Dec. 19. Smith, Barry (1994) Peter Warlock: The Life of Philip Heseltine. Oxford: Oxford University Press. Watkins, Glenn (2010) The Gesualdo Hex: Music, Myth and Memory. New York: W.W. Norton & Co.

The Danish poet Hans Adolph Brorson, priest in the southern Jutland town of Tønder, wrote in 1734 the psalm I Walk in Danger All the Way, which third verse asserts the certainty of death:

 And death pursues me all the way,
nowhere I rest securely;
He comes by night, he comes by day,
he takes his prey most surely.
A failing breath, and I
in death's strong grasp may lie
to face eternity today.

It happens that I think about this hymn, particularily in its Swedish version that states I walk towards death wherever I am. This mood is quite common in Nordic poetry. For example, we find it by the ever-melancholic Swedish flaneur Hjalmar Söderberg. Greatly appreciated in his native country Söderberg aimlessly wandered through existence. Plagued by the harsh demands of the surroundings he nevertheless scrutinized his environment with a clear mind. Throughout his life during the first half of the last century, Söderberg mantained a detached yet emotionally poignant writing style. Obviously, he pursued an all-encompassing love, which he nevertheless knew was transient:

One wants to be loved, in lack thereof admired, in lack thereof feared, in lack thereof loathed and despised. One wants to instill some sort of emotion in people. The soul trembles before emptiness and desires contact at any price.

Age did not matter so much to Söderberg, according to him life was not particularly fun anyway, regardless if you were young or old: “It's nice to get old. Being young was bloody awful.” This attitude did not hinder neither Söderberg, nor his imaginary characters, to make bold decisions, In his frightful tale Doctor Glas, filled to the brim by passion and venegence, Söderberg stubbornly persists in claiming that even if you try ever so hard to become part of life around you, your sense of loneliness will never disappear: “I believe in the lust of the flesh and the incurable isolation of the soul.”

 In 1907, not yet forty-years old, Hjalmar Söderberg wrote a poem:

Det mörknar över vägen,
det börjar bli tungt att gå,
och tunga bli alla tankar
när skymningen faller på.

The road darkens,
my pace is getting heavy
and heavy are all my thoughts,
while twilight looms.

By then Hjalmar Söderberg was hardly at the end of his life´s journey and his famous, widely admired novels came later.

What about me, then? For sure, I may sometimes feel that it darkens over my road as well. Some of my friends have died and so have my parents. Several friends have been quiet sick, ending up on the brink of death. One of them is now struggling through a crippling ailment and others feel the merciless lashes of old age. Thinking about my own age, I come to remember an oil print that used to hung over the sofa bed in my parents´ cottage  ̶  Ages of Man. I am now sixty-four years old and have for a number of years already been walking down these stairs.

Does such thoughts plague me? Not at all, I feel fine, my health is okay. However, I know that if I would live for another few years stiffness and arthritis will affect me and my memory will be even more capricious. Science has demonstrated that beyond the age of sixty our brain loses its ability to change. It becomes much harder to learn something new, partly because the brain is unable to repair itself any longer. Neurons are beginning to age and even die before we reach thirty years, but after we have arrived at the age of sixty this decay increases ever more and the brain shrinks by about five grams per year. For every year that disappears it will become increasingly difficult for me to keep all my skills and knowledge intact. I may even feel how my nerve cells are breaking down and die. How dementia's dark shadows lurk in the future.

Particularly in those days, when old men tend to be depicted as despicable creatures, whose aging bodies have lost all their entertainment value, while they nevertheless doggedly lust for youthful virgins, who might be vanquished only through wealth and power. Gone are the wise old men of the past.

Once an old man, who had been a missionary in Congo, told me that a common greeting among the people with whom he had lived for more than fifty years had been:

̶  So nice to see that you have grown old and fat.

A polite manner of stating that you have grown wise and lived a healthy life without worries and starvation. Such a greeting would have been quite insulting in our Westernized societies.

Our views of aging are probably closer to Tom Lehrer´s vision, as expressed in his song When You Are old and Grey, in which he in his most witty mood is rhyming in an exuberant Cole Porter manner:

Since I still appreciate you
let's find love while we may.
Because, I know I'll hate you
when you are old and grey

So say you love me here and now,
I'll make the most of that.
Say you love and trust me,
for I know you'll disgust me
when you're old and getting fat!

An awful debility,
a lessened utility,
a loss of mobility
is a strong possibility.
In all probability
I'll lose my virility
and you your fertility
and desirability
and this liability
of total sterility
will lead to hostility
and a sense of …. futility.
So let's act with agility,
While we still have facility,
for we'll soon reach senility
and lose the ability.

However, there is not reason enough for us old men to despair. Life remains rich and beautiful, in spite of the fact that we have lost the attraction we might once have had among young ladies. The path of life does not only lead forward. We may look back as well, although it is quite foggy even there and much have been lost within a murky past. However, it may also be a relief that much filth and grime have been cleared away from our memories. My dear and old friend Didrik once told me, this must have been sometime in our youth, that he would not write any memoirs before the age of seventy:

̶ Then all redundant memories have been cleared out, together with pointless worries. Stress and vain pursuit for prestige have evaporated. I also assume that at that time oblivion would have blurred the memories in such a manner that my literary style would appear to  be delightfully modern and innovative. I also assume that in our old age we will perceive our limited future in the light of memory. What some of us would call “experience”.

I do not think I have become any wiser over the years and it is actually quite worrisome to think about how big memory chunks have disappeared from my brain. Though, maybe, Didrik was right after all  ̶  some of my memories have obtained a rare sparkle, as if they originate from a fascinating novel and not at all from my mundane existence. They are no longer sharp and clear, but they are still there, like something I once read and became impressed by.

My friend Claes, who died before he became thirty-years of age, and whose absence is still present among his comrades. I remember how we were standing around his coffin, looking at each other. For several of us it was the first time that death had come so close to us. Many years before that solemn moment, I and Claes had a joint encounter with old age in a manner that I still remember. Not only old age, but something else as well. A meeting with some servants of an old castle brought us back to a bygone era. To a class society we thought had disappeared a hundred years back in time. For sure, during visits to hospitals and retirement homes I had already witnessed the effects of aging and disease, though what Claes and I experienced during that particular evening was something completely different. Both amusingly absurd and tragic. I think all those involved in that visit, except me, are now dead, but it is probably still best that I do not reveal the name of the castle we visited.

Claes and I were still in high school, but it must have been during our last year in school, since if I do not remember it wrong it was Claes who drove us up to the castle. He was one year older than me and had a driving license. Claes's grandmother worked as cook at the castle and since the elderly couple who owned it (I should probably keep their titles secret as well) was absent, their valet, let's call him Öman, had offered to show me and Claes the interior of the castle. Claes´s grandmother had told Öman that I already then was an avid admirer of all kinds of art, Claes was more into music.

Öman received us standing by the stairs of the castle´s main entrance. His appearance surprised me. At that time I assumed he was an old man, as a matter of fact he was probably younger than I am now. Öman's livery was of an old fashioned design; a waist-long jacket, worn over an elegant black and yellow vest, though it was remarkably stained.

Öman was noticeably drunk and his voice was somewhat slurred, though I assumed it could also be because his dentures had not been correctly fitted in his mouth. The butler was in a radiant mood, good-natured and humorous, he brought us to the castle´s neat kitchen where Claes´s grandmother received us within whitewashed walls and among shining pots and pans. After coffee and buns at a large table in the middle of the kitchen, Öman took Claes and me on a tour through the castle´s many rooms, while Claes's grandmother attended to her kitchen tasks.

Öman was an excellent guide, comprehensively describing the artworks and treasures we came across. He astonished us when he with a secretive smile turned a power switch and two large alabaster vases were lit from their inside. One of the vases was cracked in a spider web like pattern and Öman proudly explained:

̶  It was I who knocked it down, but I was also the only one able to glue it all together again.

̶  But what did the count and countess say when they discovered that such a valuable vase had been broken?

̶  Ah, they have not noticed anything. They are both very old and live in worlds of their own.

Öman's comment made us aware of other incongruities. Below one of the radiators we spotted a puddle with something that seemed to be urine.

̶  Ah, now the dog has been peeing inside again. It is actually Gren's task to take that annoying floor mop for a walk, but as long as the Count and Countess are not at home, he does not give a damn.

̶  The dog?

̶  It is a tiny little bastard, no one likes it. I do not know where he can be right now. I have been told that we must have a dog in the castle. I assume it has something to do with insurance requirements, some kind of protection for the collections, though that little mop is completely worthless. Do you not want to have a sip, boys?

Öman had brought up a bottle of port from a Chinese urn, swallowed a mouthful, corking the bottle again and when Claes and I had declined a sip returned it to the urn. Astonished Claes wondered:

̶  Do you keep it there even when the Count is at home?

̶  Of course, he does not notice things like that. By the way, I have some drinks all over the place. It's one of the advantages with this kind of job.

Claes frowned:

̶  How come?

̶  When there is some kind of grand festivity here at the castle, quite huge purchases are required, meaning that we put something aside for ourselves. It´s hard to keep track of everything and the count is a generous man.

We arrived in the library. With a sigh of contentment Öman sank into one of the cosy armchairs, opening up a cigar case in silver, which had been placed on a side table and presented it to us:

̶  Do you mind a cigar?

Carefully we sat down and accepted the cigars, while Öman took a matchbox from a silver rack and lit them. He leaned back and managed to produce a perfect smoke ring. With pleasure he noted:

̶  This is great. Every day I pamper myself with a moment like this, an instant of peace and quiet.

̶  Even when the Count is around?

̶  Why not? It's only the Count who ventures into the library.

̶  Are you relaxing in here together with him?

The question seemed to make Öman utterly surprised:

̶  That cannot be! Absolutely not. When the Count is in here I cannot sit around smoking his cigars. Imagine that! No, no, it's when he's not in the hooks I can relax in here.

̶  But if he should surprise you?

̶  He never does. I hear him when he´s on his way. He has walking sticks.

̶  And the lingering smoke?

̶  Oh, he does not notice that at all. He smokes so much himself.

Our guided tour led us down to the lower floor where the guest rooms were located. I was astonished to find how tastelessly decorated they were. Vulgar bed covers and curtains; gaudy but faded. In particular, I remember a curtain patterned with characters from Disney's Bambi.

̶  Does the Count and Countess entertain a lot?

̶  That depends. Generally, it is rather empty on the premises, though occasionally the place is filled up. Especially during the mouse hunting season, the hunting grounds around here are quite renowned and then we have other occasions like birthdays and such.  Then it happens that members of the Royal Court show up. Yeah, both the King and Queen have been here. Especially the King, he likes the hunting and enjoys the relaxed atmosphere when the youngsters are around.

After the tour, Claes's grandmother invited us to pasta and wine in the kitchen and now Gren turned up. He was also dressed in livery, though it was better kept than Öman´s outfit and Gren was also significantly younger. He had a slight hunch and a somewhat bent posture, but like Öman, Gren had a humorous glint in the corner of his eyes. Claes and I asked how it was when the castle was full of guests and during the huge dinner parties. Claes's grandmother replied:

̶  Then it can be quite lively, to say the least. This in spite of the fact that several members of the nobility are quite aged. You can certainly not maintain that most of them spurn alcohol, the events can be rather rowdy. Recently, we had to strengthen the regular staff with personnel from the Grand Hotel in town. It actually happens rather often. In general, it's only I who is doing all the cooking alone, though occasionally with some help from Sara, who is in charge of most of the cleaning and daily maintenance of the castle, but she's not around at the moment. Yes, yes, you saw the state it was in, she concluded, throwing an accusing glance at Öman and Gren, who pretended not noticing it.

̶  That fat biddy from Statt is droll, declared Gren as he filled up his and Öman's glasses. Screaming and cursing all the time, pissed as a newt. I cannot understand how she can keep her head moderately clear and keep moving around while being in a state like that.

̶  If it had been only that, Claes´s grandmother noted. Last time she was around she slipped on the floor and took quite a fall. Just like that. No damage done, she has more than enough of fat to dampen a violent tumble like that. "Whops, I slipped!" she bellowed, while one of the waiters had to help her up on her feet again. Worse was the cooking. They had forgotten to cook the potatoes, but she did not make any fuss about that: "Skip that! Give them apples. They won´t notice anything. They just eat the meat and sauce anyway. And what´s wrong with apples?” For dessert we were supposed to serve chocolate mousse with raspberries, but the old hag thought it would too difficult and we had not enough eggs, so she sent Gren and Öman to the village to buy ice cream and bananas instead.

Öman laughed:

̶  It was a matter of some urgency and we almost ran into a ditch. Ice cream, by the way. What we came up with not worthy of that name. It was some of that soy-based hogwash they have nowadays and the bananas were all green, inedible all of them. Nevertheless, it was far too late for subtleties and that hotel crone just shouted: "Shovel it all in! They have already drunk so much that they won´t see and taste any difference from the mousse."

Claes's grandmother shrugged her shoulders:

̶  Yes, I don´t understand how we could manage. That was some lucky lady that old hag. I´m sure they´ll hire her again. The Countess was quite pleased with it all.

Öman explained:

̶ You see, the Countess is far from being any gourmet. She´s not eating much, but that does not mean that she is particular fussy about food. She doesn´t know much about it, or doesn´t really care. She eats like a sparrow.

̶  But they always insist on having a three-course dinner, and never the same, stated Claes´s grandmother.

̶  They change for every meal, Öman said, adding:

̶  Everything has to be neat and tidy, with silver and crystal, all of it. “According to custom,” insists the Count. Tradition and manners are important, you see. During meals I´m placed behind the Count; serving and clearing away. Gren is behind the Countess, doing the same. The Count always enjoys the food and eats with good appetite, though I have never seen the Countess finishing an entire portion. She picks around the food and takes a morsel or two, though she drinks quite a lot of port with the dessert. And do you know what they always have standing in the middle of the table?

While the butlers and Claes´s grandmother watched us curiously, we tried to figure out what it could be, but we had to give up wondering:

̶  What do they have there?

̶  An old transistor radio at full volume! Öman concluded while emptying his glass.

̶  What are they playing? wondered Claes.

̶  Nothing special. They don´t mind. They listen to anything.

̶  But, why do they then have it turned on, I mean … if they don´t listen to it and why do they have the radio placed in the middle of the table?

Gren gave us a twisted smile:

̶  Boys, think twice about it ... what do two so old persons have to say to each other after all those years?

More than anything else from that absurd evening, Gren´s words have stayed with me. For me they have become the very picture of tragic old age and lack of communication. An aged couple, lost in bygone times, while the present is passing them by. Alone in a big castle. Strangers to one another and their surroundings. Not noticing the puddles made by a dog they hardly care about. Blissfully unconcerned about dust and broken pots, while their servants do not put too much effort into securing the well-being of their employers. And then this extraordinary scenery in which these two old-fashioned representatives of age-old privileges are sitting on opposite ends of a huge table, dressed-up for dinner, quietly chewing their food, while their servants are standing behind their chairs and a transistor radio blares its muzak through empty salons and chambers.

Of course, I cannot guarantee that my story is flawless in all its details. Maybe has the time that elapsed since my castle visit added some, and taken away other memories. Like Öman when he pieced together the broken alabaster vase I have been forced to join parts and pieces of various memory snippets into a device I assume equals the original. Not perfect, but anyway in such a shape that it can endure a quick glance, though not any closer inspection.

The alabaster vase stood there in a corner, illuminated from the inside after Öman had pressed the switch. However, the Count and Countess did not notice that the vase had been broken and even Öman ceased to think about it, just as my anecdote soon will be forgotten and it was all for nothing I patched it together with the remains of neglected memories that I found among my brain's dead neurons.

Like the ending of H.C. Andersen's story about the Christmas tree, which forgotten and despised was dragged down from an attic to be burned as fuel for heating a laundry boiler. In the yard the children sat around the fire. "Piff, paff!" they cried as the fir-tree sighed and thought:

̶  All over! If only I had been happy while I could! All over!

Under the large boiler, the fire blazed violently, crackling it threw cascades of glowing sparks and cinder high up in the air. The dry torches growled in the stifling heat. Piff! Paff! shouted the delighted children

… but at every pop (which was a deep groan) the tree thought of a summer´s day in the wood, or of a winter´s night out there when the stars were shining; it thought of Christmas Eve and of Humpty-Dumpty, the only fairy tale it had ever heard and was able to tell … And by this time the tree as burnt right up.

Like most of Andersen´s tales The Fir-Tree is deeply tragic and ends with a coda in a minor key:

The boys were playing in the yard, and the smallest of them had on his chest the gold star which had crowned the tree on its happiest evening. That was all over now, and it was all over with the tree, an so it is with the story. That´s what happens at last to every story  ̶  all over, all over!

Andersen, Hans Christian (2014) Fairy Tales. Copenhagen: Gyldendal. Brorson, Hans Adolph (2015) “I Walk in Danger All the Way. Psalm 45 in the Danish Psalm Book, translated by Ditlef G. Ristad,” in Lutheran Service Book. St. Louis MO: Concordia Publishing House. Söderberg, Hjalmar (2002) Doctor Glas. New York: Anchor Books.

Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet:

Jeg går til døden, hvor jeg går
og ved mig ikke sikker,
ej nogen dag og time, når
han har mig alt i strikker;
et lidet åndefang
kan ende al min gang,
så jeg i evigheden står.
Jeg går til døden, hvor jeg går.

Jag går mot döden vart jag går
och vet ej med säkerhet
den dag och timme
då han fångat mig i sitt nät;
ett hejdat andetag
kan vara slutet på min väg
och föra mig i evigheten in.
Jag går mot döden vart jag går.

Det händer att jag tänker på de där psalmraderna, men då i Johan Olof Wallins svenska tolkning, som sjöngs i kyrkan då jag var liten:

Jag har ej annat val:
Igenom fröjd och kval
min gång sig närmar till min bår.
Jag går mot döden, var jag går.

Här finner vi också den ständigt melankoliske flanören Hjalmar Söderberg, till synes hjälplöst vandrande genom tillvaron. Plågad av omgivningens hårda krav betraktade Söderberg kallsinnigt sådant han mötte under sitt flanerande. Obotligt ensam sökte han en kärlek som han dock visste var övergående. Någon gång tog Söderberg, eller hans romangestalter, djärva beslut, genomförde dristiga handlingar, men visste att de i slutändan inte skulle leda någonvart: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.” 

Redan som ung inbillade sig Söderberg sig att ålderdomens aftonglöd skulle ge honom lindring. Att hans ålderdom skulle bli lugn och stilla. ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt,” Så skrev han 1907, trettioåtta år gammal och samtidigt diktade han: 

Det mörknar över vägen,
det börjar bli tungt att gå,
och tunga bli alla tankar
när skymningen faller på.

Då var Hjalmar Söderberg knappast vid vägs ände och hans berömda, allmänt beundrade romaner kom senare.

Men jag? Visst händer det att jag tycker det mörknar över min väg. Några av mina vänner har dött och så har mina föräldrar. Flera av mina vänner har varit svårt sjuka. En och annan av dem är nu genom sjukdom och skröplig ålderdom nära döden. Visst vet jag vart vår vandring leder. Minns oljetrycket med livstrappan, som hängde över bäddsoffan i vårt torp. Jag är nu sextiofyra år och har sedan flera år tillbaka börjat vandringen neråt. 

Plågar tanken mig? Inte alls, än mår jag bra, min hälsa är helt OK. Jag vet dock att om jag lever ytterligare en tid så kommer stelbenhet och artrititis att drabba mina leder och andhämtningen kommer att försvåras. Forskning har obönhörligt bevisat att efter sextioårs ålder mister hjärnan sin förmåga till förändring. Den får allt svårare att lära sig något nytt, bland annat därför att den har mist förmågan att reparera sig själv. Nervceller börjar åldras och dö redan innan vi blivit trettio år, men då vi blivit över sextio ökar detta sönderfall och hjärnan krymper med ungefär fem gram om året. Jag får allt svårare att behålla mina kunskaper och färdigheter, samtidigt som jag anar hur nervceller bryts ner och hur demensens slagskugga lurar i framtidens töcken.

Min omgivning märker hur jag åldras. För länge sedan har jag passerat stadierna i HasseåTages illusionslösa visa, Stetsonhatt:

Vid trettitre,
e' man passe,
vid trettifem,
så kan man hälsa hem,
vid fyrtio jämnt,
e' man ett skämt,
å högre opp,
så åker man väl på en propp

Man får väl vänta vid sitt vattenhål
på döden, som en gammal elefant.
Eller måste man till Sundbyberg
å dansa tango med en tant.
Det e kanske bäst att man ger upp
och inser djungelns hårda lag.
Hänger sig i slipsen eller
förorenar närmsta vattendrag.

Äsch, så farligt är det inte. Livsvägen leder inte enbart framåt. Vi kan även blicka bakåt, visserligen är det dimmigt även där och mycket har gått förlorat i det förgångnas dis. Möjligen är det en lättnad att mycket grums rensas bort ur minnet. Min gode vän Didrik konstaterade en gång, det måste ha varit någon gång i vår ungdom, att han inte skulle skriva några memoarer före sjuttio års ålder:

̶  Då har ett svikande minne slipat ner all oro, alla kantigheter. Hets och prestationsångest har dunstat bort. Jag undrar om inte bristen på minnesskärpa kommer att göra min litterära stil modern och hemlighetsfull. Antagligen kommer vi att i vår ålderdom se vår begränsade framtid i minnets ljus. Det som några av oss kallar för erfarenhet.

Jag tror inte att jag har blivit klokare med åren och det är faktiskt ganska otäckt att tänka på hur stora minnesblock har fallit bort ur mitt medvetande. Men, kanske har Didrik rätt  ̶  några minnen framstår med ett sällsamt skimmer, som om de vore hämtade ur en roman. De är inte längre skarpa och klara, men de finns där, som om de vore läsefrukter från en gången tid.

Min vän Claes dog innan han blev trettio och saknaden efter honom blev stor hos kamraterna. Minns hur vi stod kring hans kista och ömsom betraktade den och varandra. För flera av oss var det första gången som döden kommit oss riktigt nära. Flera år innan dess mötte jag och Claes ålderdomen på ett sätt jag inte glömt. Inte enbart ålderdomen, något annat också. Mötet med tjänstefolket på ett slott förde oss tillbaka till en svunnen tidsålder. Till ett ståndssamhälle vi trott vara försvunnet hundra år tillbaka i tiden. Vi möttes av en doft av absurd ålderdom. Visserligen hade jag vid besök på sjukhus och ålderdomshem bevittnat ålderns härjningar, men detta hade varit något helt annat. Både roande och tragiskt. Jag tror att samtliga som var med vid det besöket, förutom jag, nu är döda, men det är likväl bäst att jag inte avslöjar vilket slott vi besökte.

Vi gick fortfarande på gymnasiet, men det måste ha varit under det sista året eftersom, om jag inte minns fel, det var Claes som körde oss till slottet. Han var ett år äldre än jag och hade körkort. Claes mormor var kokerska och eftersom det åldriga greveparet (även det exakta adelskapet bör jag nog hemlighålla) var bortrest och deras betjänt, låt oss kalla honom Öman, hade erbjudit sig att visa mig och Claes det inre av slottet.

Öman tog emot på slottstrappan. Hans utseende överraskade mig. Då tyckte jag att han var en gammal man, i själva verket var han kanske yngre än vad jag är nu. Ömans livré var av gammalmodigt snitt; en högt skuren jacka över en svart och gulrandig väst, den var elegant men remarkabelt fläckig och solkig. 

Öman var påtagligt berusad och sluddrade lätt, fast jag hade en känsla av att det också kunde bero på att tandgarnityret inte var helt korrekt inpassat i hans mun. Betjänten var på strålande humör, godmodig och humoristisk förde han oss till slottsköket där Claes mormor mötte oss bland vitkalkade väggar och glänsande, välskrubbade kokkärl. Efter kaffe och bullar vid ett stort bord i kökets mitt tog Öman mig och Claes på en rundtur genom slottssalarna, alltmedan Claes mormor pysslade i köket.

Redan på den tiden var jag intresserad av konst och flera av slottets tavlor var utmärkta och spännande. Öman var duktig på att beskriva dem och visade på äkta mattor och orientalisk keramik. Förbluffande var dock då han med ett hemlighetsfullt leende tryckte på en strömbrytare och två stora alabastervaser lystes upp genom lampor som dolts inuti dem. En av vaserna var ordentligt sprucken, men omsorgsfullt hoplimmad.

̶  Jag välte och limmade ihop den, upplyste oss Öman.

̶  Men, vad sa greveparet då de upptäckte att vasen gått sönder?

̶  Äh, de har inte märkt något. De är gamla och går i sina egna världar.

Ömans påpekande gjorde oss uppmärksamma på fler skavanker. Under ett av elementen fanns en pöl med något som tycktes vara urin.

̶  Nu har hundeländet pinkat inne igen. Det är Grens uppgift att släppa ut den där golvmoppen, men så länge greveparet inte är hemma struntar han i det .

̶  Hunden?

̶  En liten ettrig rackare, vet inte var han håller hus just nu. Ingen gillar honom, men de måste tydligen ha hund i huset. Tror att försäkringen kräver det som skydd för samlingarna. Vill ni inte ha en hutt, pojkar?

Ur en kinesisk urna fiskade Öman upp en flaska portvin, tog sig en slurk, korkade igen och satte tillbaka flaskan då jag och Claes hade avböjt en slurk. En förbluffad Claes undrade:

̶  Har du den där, även då greven är hemma?

̶  Visst, inte märker han det. Jag har förresten några skvättar på andra ställen. Det är en av poängerna med det här jobbet.

Claes rynkade förvånat pannan:

̶  Hur så?

̶  Då det är bjudning här på slottet krävs stora beställningar och det får vi göra flera gånger om året. Vi kan alltid skarva lite och lägga undan några flaskor för egen räkning. Det märks inte.

Vi kom in i biblioteket. Med en belåten suck slog sig Öman ner i en av fåtöljerna, öppnade ett etui som varit placerat på ett sidobord och höll fram det till oss:

̶  Slå er ner pojkar och pusta ut lite. Vill ni inte ha en cigarill?

Försiktigt satte vi oss i varsin fåtölj och tog emot de erbjudna rökverken. Öman tog en tändsticksask från ett silverställ och tände våra cigariller. Han lutade sig makligt tillbaka och lyckades till min beundran åstadkomma en perfekt rökring. Med välbehag konstaterade han:

̶  Detta är alla tiders. Varje dag försöker jag dra mig undan för att få mig en liten stund av lugn och ro här inne.

̶  Även då greveparet är hemma?

̶  Visst, det är enbart greven som brukar vistas i biblioteket.

̶  Sitter du här tillsammans med honom?

Frågan tycktes göra Öman uppriktigt förvånad:

̶  Det kan inte komma ifråga! Absolut inte. Då greven är här inne kan jag inte sitta här och röka. Det går verkligen inte för sig. Nej, nej, det är då han inte är i krokarna, som jag kan koppla av här i biblioteket.

̶  Men om han skulle överraska dig?

̶  Det gör han aldrig. Jag hör då han kommer. Han har käppar.

̶  Och röken?

̶  Äsch, den märker han inte. Han röker så mycket själv.

Vår rundvandring ledde oss till slottets nedre våning där gästrummen var belägna. Jag förvånades över hur smaklöst inredda de var. Fula sängöverkast och gardiner; brokiga, men blekta färger. Speciellt minns jag ett förhänge som var mönstrat med Disneys bambifigurer.

̶  Har greveparet ofta gäster?

̶  Det beror på. För det mesta är det ganska tomt i slottet, men ibland är det ovanligt mycket folk här. Speciellt under älgjakten och vid speciella högtider, då någon fyller jämnt eller så. Då kan det till och med hända att medlemmar från hovet dyker upp. Ja, både kungen och drottningen har varit här.  Speciellt kungen.

Efter visningen bjöd Claes mormor oss på pasta och vin i köket och nu dök även Gren upp. Även han klädd i livré, men den var mer välskött än Ömans och Gren var också betydligt yngre. Han var lätt puckelryggig och hade en något böjd hållning, men liksom Öman hade Gren en humoristisk glimt i ögonvrån. Claes och jag frågade om hur det var på slottet då det var gäster där och Claes mormor svarade:

̶  Då kan det bli ganska livligt. Trots att flera adelsmedlemmar kan vara nog så åldrade spottar de flesta av dem inte alls i glasen och tillställningarna kan bli omfattande. För en tid sedan fick vi styrka personalen med inhyrt folk från Stora Hotellet i stan. Det händer faktiskt allt som oftast. I vanliga fall är det enbart jag som står för matlagningen, en och annan gång kan jag även få hjälp av Sara, som står för det mesta av städningen här på slottet, men hon är inte här för tillfället. Ja, ja, ni såg hur det stod till i en del av salarna, konstaterade hon ochslängde en anklagande blick åt Ömans och Grens håll, som låtsades som om de inte hade lagt märke till den.

̶  Den där tjocka käringen från Statt är för dråplig, konstaterade Gren, medan han fyllde på sitt och Ömans glas. Röker och skriker, full som en alika. Förstår inte hur hon kan hålla huvudet klart och stå på benen.

̶  Det är väl si och så med det, noterade Claes mormor. Sista gången halkade hon på golvet och for pladask på ändan. Eftersom hon har gott om hull för att dämpa fallet så var ingen större skada skedd. ”Hoppsan, jag snavade visst!” hojtade hon, medan en av servitörerna hjälpte henne upp. Värre var det med matlagningen. De hade glömt att sätta på potatisen, men hon tog ingen större notis om det: ”Skit i den! Ge dem äpplen istället. De märker ändå ingenting. De slevar endast i sig köttet och såsen!” Till efterrätt skulle vi ha chokladmousse och hallon, men tanten tyckte det var för jobbigt så hon skickade Gren och Öman till byn för att köpa glass och bananer istället.

Öman skrattade:

̶  Det var bråttom som tusan och vi höll på att köra i diket. Glass, för resten. Det var ingenting annat än sådant där sojabaserat mög de hade och bananerna var gröna. Men, hotellkäringen sa bara ”kör in smörjan, de har redan druckit så mycket att de inte ser någon skillnad på moussen och den där glassörjan och bananerna äter de ändå inte. De ser, hör och smakar lika dåligt hela högen”.

Claes mormor ryckte skrattande på axlarna:

̶  Ja, inte begriper jag hur vi kunde köra allt det där iland. Men, grevinnan var nöjd.

Gren svepte vinglaset i ett drag och medan han fyllde på igen vände han sig förtroligt till mig och Claes:

̶  Ni förstår, grevinnan är ingen höjdare då det gäller mat. Hon petar bara lite iden, äter som en sparv.

̶  Men, de skall alltid ha trerätters middag, insköt Claes mormor.

̶  De klär om till varje middag, fint ska det va´, konstaterade Öman och tillade:

̶  Uppdukat med silver och kristall och traditionsenligt som tusan. Jag står bakom greven; lägger upp och plockar undan. Gren står bakom grevinnan och gör samma sak. Greven äter alltid med god aptit, men jag har aldrig sett grevinnan avsluta en hel portion. Hon smuttar enbart på bordsvinet, fast hon dricker ordentligt med port till desserten. Och vet ni vad de alltid har stående mitt på bordet?

Medan betjänterna och Claes mormor betraktade oss nyfiket försökte Claes och jag räkna ut vad det kunde vara, men gav upp och undrade:

̶  Vad har de där?

̶  En gammal transistorradio på full volym! konstaterade Öman medan han tömde sitt glas.

̶  Vad spelar de? undrade Claes.

̶  Egalt vilket. De lyssnar på vad som helst.

̶  Men varför har de då radion stående mitt på bordet?

Gren log skevt:

̶  Men, tänk efter själv … vad har två så gamla människor att säga varandra efter alla dessa år?

Mer än något annat från den absurda aftonen har Grens konstaterande stannat hos mig. För mig har det blivit till sinnebilden för tragisk ålderdom. Ett åldrat par, helt ur spår i en tid som fullständigt gått dem förbi. Ensamma i ett stort slott, vars olika gemak de inte ens tycks lägga märke till där de vandrar mellan knähundens urinpölar och sönderslagna krukor, alltmedan deras tjänarstab insett att det inte lönar sig att lägga ner alltför mycket möda på herrefolkets väl och ve. Och sedan denna scen då de två gamlingarna stillatigande tuggar i sig sin mat, alltmedan en transistorradio sprider sitt skval genom tomma slottssalar.

Givetvis kan jag inte gå i god för att min historia är korrekt i alla sina detaljer. Kanske har tiden som gått sedan mitt slottsbesök tillrättalagt en del av vad som för länge sedan var ett friskt minne och har, liksom då Öman klistrade ihop den krossade alabastervasen, hopfogat olika minnesfragment till en enhet.

Vasen stod där i ett hörn och lystes upp inifrån då han slog till strömbrytaren. Men, ingen brydde sig. Greven och grevinnan såg den inte ens. Den stod där bortglömd, på samma sätt som min anekdot kommer att gå oförmärkt förbi, efter det att jag lappat ihop den med de rester jag funnit bland min hjärnas döda neuroner.

Som i slutet av H.C. Andersens berättelse om julgranen som bortglömd och anskrämlig släpas ner från ett vindsförråd för att eldas upp som bränsle under en tvättgryta. På gården sitter barnen och stirrar in i brasan. ”Piff, paff!” ropar de medan granen suckar och tänker:

̶  Slut! slut! Om jag åtminstone hade förstått att njuta av min lycka, när jag kunde! slut! slut!

Under den stora brygghuskitteln blossar brasan upp i ljusan låsa. Granens torra kvistar sprakar våldsamt i hettan och smäller emellanåt skarpt medan de sänder upp häftiga gnistregn. Piff! Paff! ropar barnen förtjust:

… men för varje knall, som var en djup suck, tänkte granen på en sommardag i skogen, en vinternatt därute, när stjärnorna gnistrade; den tänkte på julaftonen och Klumpe Dumpe, den enda saga, den hade hört och kunde berätta  ̶  och så hade grannen brunnit upp.

Som de flesta av Andersens sagor är Granen en djupt tragisk berättelse och avslutas i en mollstämd coda:

Pojkarna lekte på gården, och den minste hade fästat guldstjärnan på bröstet, guldstjärnan, som granen hade burit sin lyckligaste kväll; nu var det slut med den, och det var slut med granen och med berättelsen också: slut! Slut, som det blir med alla berättelser.

Andersen, Hans Christian (1927) H.C. Andersens Sagor, nytt urval. Volym II. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds Förlag. Brorson, Hans Adolph (2003) Salme nr. 45 i Den Danske Salmebog. København: Det Kgl. Vajsenhus´ Forlag. Söderberg, Hjalmar (2015) Det mörknar över vägen. Stockholm: Bonniers. Wallin, Johan Olof (1937) Psalm 549 i Den svenska psalmboken. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.  

My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours.

However, I dream every night and am looking forward to those dreams. It has been stated that we experience three to five dreams per night. It has also been found that we are dreaming when our pupils during sleep are moving fast back and forth (REM, Rapid Eye Movement). Generally, during eight hours of sleep this happens for two hours.

We do not know much more than that about the character, origin and meaning of dreams. However, since we all dream all of us probably have their own theories about the meaning and function of dreams. Nevertheless, dreaming is not a unique human trait. What are the prerequisites for a dream? Intelligence? Feelings? Experience? Reflection? Planning? I do not have the slightest idea. Most mammals dream. Dolphins do not dream as much as we humans, but armadillos and opossums dream more than we do.

Recently, I once again watched Christopher Nolan's 2010 movie Inception. I have seen several of his films and then become fascinated by how Nolan allows his characters' inner lives and delusions to affect action in such a way that inner and outer worlds are mixed up. For example, in Nolan´s Insomnia, which takes place in Alaska, I recognized a sensation I had experienced while staying in northern Sweden during a summer month. I discovered how the absence of darkness, the bright nights´ opaque light, affected me. It was difficult to fall asleep and I began to feel lost, as if suffering from a light, but constant inebriation.

In these days when cyberspace occupies an ever-increasing space in the life of many people and even threatens to separate some of us from everyday life, it has become increasingly common with narratives about people becoming lost in parallel worlds; within dreams or computer games.

Among other sources of inspiration, it is possible that Nolan's Inception was influenced by Gabriele Salvatores´s movie Nirvana, made thirteen years earlier. In Nirvana, a virtual world is for its creator transformed into reality. The successful computer game designer Jimi has provided the characters of one of his a computer games with feelings and thoughts, trying to make them independent and difficult to predict for those who want to master the game. However, Jimi becomes a victim of his own creation and goes astray within an absurd, parallel existence where he eventually loses himself.

Attracted by a captivating movie poster I entered a Roman cinema, though due to the Italian language, as well as a quite confusing and complicated sequence of events, I was soon caught by feeling not entirely different from the one I had in northern Sweden. I felt like a stranger, alien to the strange place where I had ended up.

Within Inception, characters move around in a parallel reality. In a world of dreams. The film is better, more efficiently narrated and accessible than Salvatores´s Nirvana. Already from the start, illusion is allowed to distort reality. People adapt to and try to influence a world where time and boundaries are fluid. Like Chinese boxes their dreams enclose one another. The main characters jointly fall asleep and then share the same dream, only to find that they wake up in another. In this way they enter deeper and deeper into one of the dreamers´ subconscious mind. They reach a third level, while three of them continue their descent even deeper into the subconscious. Like Arctic Shamans or Australian Aborigines, they are guided by persons who have been in the dream worlds and become familiar with the topography and rules of this alien existence. We know these Psychopomps, soul guides, from Vergilius´s Aeneid (the Cumae Sibyl) and Dante's Divina Commedia (Vergilius and Beatrice).

This reminds me of a painting by Jacopo Tintoretto I Sogni degli uomini, People's dreams, from1550. Here we also find ourselves in a world of dreams. We realize it through the presence of the poppy flowers by Morpheus´s left foot. Poppy is the flower of sleep, while Morpheus is the god of dreams. He steps on Chronos, god of time (to be quite exact  ̶  linear/chronological time). In dreams, time is irrelevant, or at least flexible, something that is pointed out in Inception, in which the deeper you descend in the dream world the more elongated time becomes. At the first dream level what seems to be several hours is equivalent to a few minutes in reality. However, the further into the depths of our subconscious you come these minutes do in dreams correspond to years, even decades and perhaps even more than that.

In Tintoretto's Sogni, ten men and women sleep while Morphus points to dreams above them. Is Morpheus their psychopomp? Is it he who controls and directs the sleepers´ dreams? Are the dreamers in the painting, like those in Inception, dreaming the same dream? In Tintoretto's painting we see Rumour with her trumpet. Wealth, who lets gold coins rain down on the sleepers below, some monsters can be seen and behind Rumour, Love opens her arms, while her son Amor hovers over it all. In the background, Zeus sits on a winged throne and through his thunderbolts he sets the stars and other heavenly bodies, the entire Universe, in motion  ̶  Dreams are ruled by eternity.

Tintoretto painted several dream visions. Possibly it was particularily common in those days to speculate about dreams. Maybe it has always been like that. We humans spend a great deal of our lives dreaming. Shakespeare often wrote about dreams. Feasibly this came natural to a writer and dramaturge  ̶  such people live by their imagination. Though, what is fantasy? Where does the word come from? Probably from the Greek phantasesthai, "to make visible", phainein is "to bring into the light" and phaos, or phos, are "light".

In the beginning God created the heavens and the earth. Now the earth was formless and empty, darkness was over the surface of the deep, and the Spirit of God was hovering over the waters. And God said, “Let there be light,” and there was light.

Is the Universe God's visible dream? Fantasy brings our inner thoughts and feelings into the light. Our dreams obtain a shape, becomes visible, a personal interpretation of human existence. As Shakespeare writes in The Tempest  ̶   the entire Creation might even be a reality dreamed. A fantasy by God. We are actors in His dream, His spectacular theatre performance. Everything is an illusion, a spectacle. The curtain rises only to be lowered again after the performance. Nothing was real, after all it was just a short dream:

And, like the baseless fabric of this vision,
The cloud-capped towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself.
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with sleep.

And what is Cervantes Don Quijote about? If not about an idealist who perceives the Creation in light of his own imagination and acts on the basis of that illusion. Thirty years after the death of Cervantes and Shakespeare in 1616, Cervantes´s compatriot Calderon de La Barca wrote a play about a nobleman whose father suspected that his son was a brutal maniac and therefore had him locked up. When this Sigismund came of age his father repented his cruelty and released his son. Filled with anger and a thirst for revenge Sigismund proved to be just as inhumanly cruel as his father had feared and he had his son locked up again while his gaolers succeed to convince Sigismund that his time in freedom had been nothing more than a passing nightmare.

What is this life? A frenzy, an illusion,
A shadow, a delirium, a fiction.
The greatest good's but little, and this life
Is but a dream, and dreams are only dreams.

A work that exclusively transpires within dream worlds, where the main character, like in Inception, moves from dream to dream, is Hypnerotomachia Poliphili, a work that in 1499 was published in Venice by the renowned printer Aldus Manutius.

Eighteen years ago my friend Mats Olin, bookseller and polyhistor, gave me an unusually beautiful and bound copy of this strange book. It was a translation made by Joscelyn Godwin, strange even he. I have several of Godwin's books; one that deals with music and mystique, as well as superbly illustrated biographies about Robert Fludd and Athanasius Kircher. Obviously, Godwin is a learned man, though what I find to be somewhat worrying about him is that Godwin compiled a serious anthology with writings by the charlatan Paul Brunton. For an amusing depiction of this astounding pretender I recommend Jeffery Masson's My Father's Guru, in which he describes his childhood and youth in the shadow of this strange man, who lived in his family home and through his bizarre ideas controlled all family members. If someone has spent an entire lifetime enclosed within an absurd, self-indulgent dream, it was undoubtedly Paul Brunton.

Even more worrying is that Godwin also translated the fringe fanatic and neo-fascist Julius Evola´s Cavalcare La Tigre, Riding the Tiger, and is furthermore writing books about dubious, esoteric faternities.

Well, even though I have my doubts about Joscelyn Godwin it does not hinder me from occasionally browsing through Hypnerotomachia Poliphili, enjoying the illustrations and pondering about this odd work of art, which was published anonymously but now is considered to have been written by a Dominican monk named Francesco Colonna, one of those renaissance intellectuals who became so fascinated by the writings of old Romans and Greeks that they eventually replaced their Christian faith with platonic and hermetic philosophies and mysteries. Colonna was one of several monks and prelates who were not particular uncommon before the Counterreformation largely discontinued their way of life, or at least forced it underground. Colonna was excused from living within a monastery and alternated from city to city. He appears to mainly have been moving between Venice and Treviso. Colonna earned his living by being paid to say masses, by writing and craftsmanship. It happened that he became banned and expelled from Church service and monasteries, only to repeatedly be recruited and favoured by nobles and wealthy prelates. Well-read, erudite and an intimate friend with several influential artists, Colonna was knowledgeable about art, architecture and antique literature, while frequently being accused of loose living and petty fraud.

The well-known art expert Maurizio Calvesi has written an extensive work in which he apparently proves that Colonna wrote Hypnerotomachia Poliphili. However, according to Godwin's careful analysis and the fact that Calvesi often identifies not entirely verifiable authors to more or less anonymous works and artworks, reasonable doubts remain about Colonna as the author of this fascinating book.

Hypnerotomachia Poliphili, a title that can be translated as Poliphilo's Strife of Love within a Dream is quite eccentric, yet captivating. A labyrinthine story, filled with bizarre incidents and extremely detailed depictions of nature and buildings, which often are so myopic that they become utterly unrealistic. Much in the Hypnerotamachia reminds me of Raymond Roussel's insane Locus Solus, written four hundred years later.

The novel, or what it might be called, tells us how Poliphilo, after his desirable Polia has deserted him, is lost in a forest where he is threatened by dragons and wolves, but also encounters and admires remarkable ruins, enormous gates, palaces, pyramids, and colossal sculptures. Poliphilo is even able to climb into one of these statues; a huge, resting, male figure, which turns out to be hollow.

With the aid of his hair one could climb upon his chest, then reach his lamenting mouth by the way of the dense twisted hairs of his beard. This opening was completely empty; and so, urged by on by curiosity, I proceeded down the stairs that were in his throat, thence into his stomach, and so by intricate passageways, and in some terror, to all other parts of his internal viscera. The Oh! what a marvellous idea! I could see all the parts from the inside, as if in a transparent human body: nerves, veins, muscles and flesh.

And so on. When Poliphilo loses himself in descriptions of works of art, buildings and ruins, he continues to portray them page up and page down. Beautiful nymphs appear and bring Poliphilo through meadows and groves to meet their queen Eleuthterydia, Free Will, by whom he is offered exquisite food and is entertained with celestial music within a marble hall decorated with marvellous mosaics. After Poliphilo has thanked her and demonstrated his humble reverence, Eleuthterydia presents him to her most trusted nymphs Logistica, Reason and Thelemia, Desire, ordering  them to bring Polophilo to three gates over which there are inscriptions in four languages; Arabic, Hebrew, Greek and Latin. The first gate is opened and Polophilo is met by an old lady pointing out a rocky path, this is the path of Christian deprivation and Poliphilo avoids taking it. The other gate is opened up and a powerfully built lady shows him the way to a mountain road, this is the road to fame and admiration. None of these propositions appeals to Polophilo, but when the third gate is opened and he meets his Polia, who indicates a flower-covered road, Poliphilo follows her through the gate. 

Standing hand in hand Polia and Poliphilo witness a sumptuous triumphal procession, which on carnival floats, drawn by real and fable animals offer live presentations of Zeus´s love adventures. After witnessing this pageant Polia and Polophilo ends within a magnificent round temple and the impressed Poliphilo spends no less than twenty-four pages on a detailed description of the building. Within the temple, Polia and Poliphilo are summoned by the High Piest of Love and after being married through an elaborate, pagan ceremony, they are brought to the bathing facilities of Venus and Mars. Within this divine spa, they witness how the war god is released from his armour and weapons to become united with the goddess of love. Afterwards, Venus presents the newly married couple to her son Cupido, who spreads his big wings to become sails for a craft, which furthermore is expertly rowed by six stunning nymphs dressed in translucent tulle. They are called Extravagance, Youth, Luxury, Happiness, Safety and Belonging, moving their oars in harmony with their otherworldly singing as the boat steers towards Cytherea, Island of Bliss.

However, when they arrived at Cytherea, Polia suddenly appeared to be unwilling to accept Poliphilo's embraces. As if to distract him she indicates the remarkable buildings surrounding them and Poliphilo´s passionate fascination with architecture overwhelms him. After many pages of architectural indulgence Poliphilo suddenly once more directs his attention towards Polia, but she is nowhere to be found.

Desperate from worries and despair, Poliphilo is scatter-brained scuttling around the island until he finds Polia sitting at the centre of a group of nymphs.  She is telling her attentive listeners how she in a dream had seen Cupid murdering and cutting up a loving couple. Horrified she had run for shelter in The Temple of Chastity, though even there she had been close to being raped by a gang of thugs:

Their faces were hideous and deformed, dusky and leaden in colour, covered in fissures and wrinkles. Their goat-like hair was greasy and filthy, grizzled with black and grey, it looked like the bark of an old elm-tree. Their broad, calloused hands were bloody and slimy, with stinking fingers and vile nails that they seemed eager to use cruelly against me, a poor maiden. They swore and blasphemed, furrowing their hairy brows and lowering their eyelids above their turgid cheeks.

Polia continues to describe in more detail how these male monsters had teared off her clothes, though before everything became even worse she woke up. The appearance of the male assailants was thus a dream in a dream, but Polia continues to tell us how the love sick Poliphilo turns up in The Temple of Chastity where he faints from fatigue. Polia finds Polihpilo lying unconscious on the floor, though instead of giving him a refreshing kiss, she grabs him by the ankles and drags him into a corner.

Now Cupido intervenes, convincing Polia that, unlike what she has been imagining after her dream about him slaughtering lovers, he is far from being a cruel god and that Polio's love is not at all threat to her, but will prove to be life-giving. Polia then returns to Poliphilo, embracing him:

Then, winding her immaculate milk-white arms in an embrace around my neck, she kissed me, gently nibbling me with her coral mouth. And I quickly responded to her swelling tongue, tasting a sugary moisture that brought me to death´s door; and I was straigthway enveloped in extreme tenderness, and kissed her with a bite as sweet as honey. She, more aroused, encircled me like a garland, and she squeezed me in her amorous embrace, I saw a roseate blush strongly effusing her naturally snowy cheeks, while on her stretched skin, a mixture of scarlet rose with the calm glow of ivory was shining with the utmost grace and beauty.

However, Poliphilo abruptly finds that he hugs empty air and is thus brutally awaken from his dream. After four hundred and fifty pages, the readers understand that they have been caught up in an erudite monk's erotic dreams.

It is not only the dreamy depictions of Poliphilo's love obsession, his striving to be united with his Polia that fascinates in Hypnerotomachia Poliphili. There is also the environment, with its ruins, rocky landscapes, forests and parks, inhabited by nymphs and ancient gods. An Italian dream landscape, a mixture of Dante and classical lyricism through which the protagonist moves like a somnambulist, searching for a love he imagines will free him from the confusing world he has ended up in. Hypnerotomachia Poliphili blends outer and inner landscapes. Poliphilo's search for Polia and the descriptions he provides of her grace and beauty are strangely akin to his perceptions of nature and architecture that surrounds him, mirroring the same obsession and passion.

That feeling of slight intoxication may be similar to the one I felt when I wandered around in northern Sweden's midnight sun, or as here in Italy where I am sometimes caught up in some kind of awe, or euphoria, when Rome opens up like Matryoshka dolls, revealing layers, paths and pits leading down through thousand years of history.

I recognize myself in one of the Swedish poet Gunnar Ekelöf's poems Roman nights, in which he in Rome during a rainy winter night among its ruins comes across a kitten:

I also stopped and looked down at a kitten,
big eyed, for the first time above ground,
newborn from the gutter next to it,
engrossed by playing rat with a scrap of meat
ignorant of the dangers coming from dogs and Vespas.
I thought: You know more about the underground than I do.
Where were you born? In a dirty drain drum,
or in some partly collapsed chamber
where another marble Aphrodite lies
undetected,
virginal, unseen for more than a thousand years?
Was it in her womb the scraggy, dirty
mouser brought you forth?

As Poliphilo walks in his dreams, he is often surprised by strange, ancient buildings and during these encounters he cannot avoid immersing himself in overly detailed descriptions. Here in Rome I can unexpectedly find myself standing in front of an accumulation of forgotten ancient history. Watching such remains of the past may submerge me in a pensive mood and stop me on my walk towards a grocery store or coffee bar.

Edward Gibbon, author of the monumental The History of Decline and Fall of the Roman Empire described similar feelings when he in 1764 came to Rome:

… at the distance of twenty-five years, I can neither forget nor express the strong emotions which agitated my mind as I first approached and entered the eternal City. After a sleepless night I trod with a lofty step the ruins of the Forum; each memorable spot where Romulus stood, or Tully spoke, or Caesar fell at once present to my eye; and several days of intoxication were lost or enjoyed before I could descend to a cool and minute investigation.

Like in the dreams in Inception, there are in Rome, and not just there but in almost every Italian city, layers of leftovers from bygone times. A few days ago my good friend Leif came from Sweden for a short visit. When we here in Rome are visited by friends or acquaintances, it often means a great opportunity for me to reconnect with many of the places, which over the years have fascinated me.

Yesterday, Leif and I walked through Rome's centre, visiting piazzas, churches and museums. In Santa Maria in Vallicella we asked an old janitor how we could enter the church´s orange garden, which I had visited several years earlier. Kindly, the old man told us about his church and its saint, San Filippo Neri, Rome's Apostle, benefactor and counsellor of the poor and sick. The old caretaker, crumbled and enthusiastic, explained:

̶  San Filippo has been my companion throughout life. He used to say that he had come to earth not to lead, but to serve and that's what I have been trying to do.

In the church there is a painting by Guido Reni showing how Filippo Neri humbly raises his eyes towards heaven.

A sudden shower of rain forced us to seek shelter in a tailoring. The tailor, Alberto, and his stout wife received us with the same warm enthusiasm as the church janitor. They told us about their 50 years of marriage and their son who was married to a Colombian lady. The courteous Alberto, lanky with grey hair and an impressive moustache, proudly showed off his fabrics and dressed up in one jacket after the other, while his wife, who proudly throned in a velvet armchair, stated that: "Alberto is not only a tailor, he is an artist." Alberto added that for him, a customer is a co-worker.

̶  We create a suit together. I seek inspiration in the customer's wishes and his appearance, then we create, assisted by my imagination and experience, something both of us are pleased with.

Alberto showed us a photograph where he handed over a box to Karol Wojtyła, Pope John Paul II.

̶  As you can see, he was in good shape at that time. I was contacted by someone from his staff and was summoned to the Vatican where I took measures while John Paul told me he wanted an elegant and white winter outfit that also had to be warm and comfortable. He became very pleased with my work. I soon received other orders from him and from some members of the Curia.

Neither Alberto, nor his wife, made anty attempt to flatter us or sell anything. They just spoke enthusiastically, told us about themselves and demonstrated one garment after another. When it stopped raining, we left their store and continued our walk through the city.

Every day Rome, if you take your time to appreciate the city, will surprise you, either through an unexpected meeting like the one with the tailor and his wife, or a church, monument, ruin, which you have not seen or heard about before. It is as if the city has a life of itself and, like a living being, it also appears to be endowed with a subconscious; several layers of hidden and even forgotten memories. As unexpectedly as in a dream, a place in Rome may reveal several levels  ̶  dreams within in a dream. Perhaps the easiest way to experience this is through a visit to the Basilica of San Clemente, not far from the Coliseum. Conscious of the danger of being as long-winding as Poliphilo when he describes architectural wonders I will present some of its peculiarities.

Through a narrow side door you enter an overwhelming church hall and meet some features that are common in several other age-old Roman churches  ̶  the cosmatesque flooring and the baroque wooden ceiling. Cosimati was a Roman craftsman family who during four generations (1190 to 1303), through its workshop provided a large number of Italian churches with geometrically intricate and aesthetically pleasing mosaic floors, created by so-called opus sectile, cut work. The floors were made by inserting triangles and rectangles of coloured stone and combine them with marble flagstones. The material came from antique Roman fragments that were cut up and reshaped to form complex mosaics.

The gilded, wooden ceiling in gold and blue was in the early eighteenth century created by Carlostefano Fontana. Similar ceilings are found in many other Roman churches, where wooden trusses, often from medieval times, remain more or less unchanged under the baroque exuberance.

San Clemente also features several unique features, such as a schola cantorum from the 5th century. The word initially referred to choirs consisting of accomplished youngsters, which during the Middle Ages constituted an important part of the Catholic mass. The scholarum cantorum were sometimes separated from the congregation by marble balustrades, an example of this is found in San Clemente. Schola cantorum eventually came to designate not only the choir, but also the marble enclosure. San Clemente´s schola cantorum was during the eleventh century brought up from a church that now lies under the floor of the current church hall.

At the same time as the new basilica was built, a mosaic was created in its apse, becoming one of the absolute masterpieces of the Middle Ages, which in its imagery includes a thousand-year tradition. The Tree of Life, which vibrant emerald vines swirls above a sparkling gold backdrop, encloses an amazing array of Christian symbols, as well as depictions of medieval everyday life. At its centre is an azure blue Cross of Christ decorated with images of doves and flanked by Virgin Mary and St. John.

Similar, swirling life trees are found in several other ancient Roman churches, something that has made researchers assume that the apse mosaic of San Clemente was copied from an older mosaic present in the church that now lies under the current building. Other hints about a dependence of an older original may be the twelve lambs (symbolizing the apostles and the twelve tribes of Israel) who are praising Christ's hallowed, sacrificial lamb. From the right the sheep enter from the gate of Jerusalem and to the left from the one of Bethlehem.

As in so many other churches, we also discover the white-bearded St. Peter, sitting to the right in the company of San Clemente, and on the left we find the black-bearded St. Paul.

As a memory of the Roman Empire, we also discern God's hand descending from the heavens holding the victory wreath that once was held above the head of victorious generals during their triumphal processions along the Roman Forum's Via Sacra.

In San Clemente's mosaic we find so much more, of which much originates from myths and legends of the later Middle Ages. For example, the legend about a seed from the fruits of the Tree of Life that got stuck in Adam´s throat and after his death sprouted, becoming the tree from which the timber used for the cross of Jesus was cut. It is this Tree of Life we ​​see in the mosaic, covering the entire Creation. By the foot of The Cross of Christ we are reminded of the Paradise in which the tree originally grow;  the four rivers of Eden come forth under the cross  ̶  Phison, Gehon, Tigris and Euphrates, from which waters two deer quench their first. These stately animals, which every year sprout new, magnificent horns, thus making their bearers symbols of rebirth. At the same time, deer were sanctified as animals belonging to the chaste goddess Artemis.

Deer are not the only symbolic animals present in the mosaic; there are birds like the peacock not only revered for its beauty but also since its hard meat was considered to be indestructible and thus the bird became a symbol of Christ's flesh, present in the Eucharist.

And the rooster, symbol of light, dawn, sun and fertility. Within the mosaic he is presented as part of a daily scene depicting a lady feeding their hens.

We also find goat shepherds, cupbearers and scribes, together with pagan animals, like a dolphin, which on its back carried Arion, a young minstrel it had saved from drowning. San Clemente's mosaic pays homage to a Tree of Life that embraces the joy of life found in faith and everyday life, from age to age.

This tribute to life is not the only amazing feature in this church hall. There is also Santa Caterina's chapel, which one the Bailica´s cardinals, Branda di Castiglione, had erected during the 1410s. It was decorated by Masolino da Panicale, one of the first artists who successfully made use the newly discovered central perspective. The subject is unusual for a Catholic Church, which commonly claims that only men ought to preach the word of the Lord. The frescoes depict an Alexandrian woman's martyrdom. According to legend, the Roman Emperor Maxentius (280-312) proclaimed that Christianity should be banned from his Empire. However, the respected scholar Catherine raised her voice in defence of her Christian faith, thus succeeding in persuading the Emperor's own wife to convert to “the true religion”. The furious Maxentius sentenced his wife to death and summoned Catherine to convince fifty of Alexandria´s most distinguished scholars and philosophers about the absolute truth of Christianity. Through her superior oratory and insurmountable logic, Catherine succeeded in convincing the old, male philosophers about the sovereignty of Christianity. Nevertheless, the adamant Maxentius sentenced the heroic Catherine to be tortured until death between two nail studded wheels, the wheels broke and it was only after her beheading that Maxentius was delivered from the presence of this vociferous woman. On one of the frescoes we see how the young Catherine in front of Maxentius is preaching to a group of old men. It remains a mystery why Cardinal di Castilione ordered this cycle of frescoes celebrating a woman preacher.

Who was Saint Clemens that the church was named after? Answers may be found under the basilica. It was built above an older church, which in the fifth century had been constructed on top of a Roman villa, that had been burned down under the catastrophic fire in 64 AD, during the reign of Emperor Nero.

Legend tells us that Clemens was a Jewish slave converted to Christianity by St. Paul. Clemen's owner was a certain Titus Flavius ​​Clemens, who was also was owner of the villa and an apartment house, insula, which remains were found under the Basilica of San Clemente. The Christian Clemens finally became one of the first popes, but was eventually deported to Crimea.

Now let us descend below San Clemente´s Basilica. For a long time it had been suspected that something was hidden below the basilica, in fact, several ancient Roman churches in Rome had been built above temples, as well as Roman villas. The latter had probably been used for Christian gatherings and many of these villas were apparently owned by wealthy women, e.g. Prisca, Prassede, Cecilia, Prudenzia, Helena, to name just a few of them. Tradition tells us that San Clemente was also built on top of a villa. In 1857, a large amount of stone was removed from under the basilica and an almost intact church appeared, with walls covered by frescoes. Most of these artworks have no either faded, or disappeared during the more than hundred years that followed the discovery, though some are still preserved.

Among the frescoes, created during different periods of time, is a painting from the early 11th century, illustrating an episode from the legend of Saint Clemens. This legend tells us how St. Clemens by Emperor Trajan was sentenced to forced labour in the mines of Crimea. However, when Clemens preached Christianity among his fellow slaves the Romans chained him to an anchor and drowned him in the Sea of Azov. After a year, the water retreated and Clemens´s body was recovered. A chapel was built on the site and Clemens was buried there. Since that time the water temporarily withdraw by the same time each year and the Christians could celebrate mass in the chapel that’s was thus uncovered. Once a woman forgot her sleeping child in the chapel and even if he survived sleeping underwater for a full year, the little boy was recovered alive when the water receded. The fresco depicts how the woman finds her unharmed child. San Clemens´s anchor rests in a corner, while fish swim in the water above the chapel.

In the fourth century church we may visit Saint Cyril´s tomb, a Byzantine monk who, along with his brother Methodius, missionized among the slaves and introduced a calligraphy adapted to the Slavic language, the Glagolitic script, which later was developed into the Cyrillic alphabet, named after Saint Cyril. In 867, the missionary brothers visited Rome and brought with them what they believed to be Saint Clemen's bones, which according to them had been found on the shores of the Sea of Azov. The bones were buried in San Clemente and the following year Cyril was entombed there as well after unexpectedly having been infected with the plague and died. His chapel is now filled with marble slabs, through which pious slaves thank him for providing them with a written language of their own. Cyril and his brother were the first to translate a greater part the Bible into a Slavic language.

San Clemente is home to another linguistic memorial. A fresco from the 10th century describes how a jealous, pagan man, Sisinnius, shadows his wife who has been heading to a mass administered by Saint Clemens. When the furious Sisinnius disturbs the sacred ceremony, he is punished with both blindness and deafness. Nevertheless, the gentle Clemens seeks out Sisinnius and heals him from his affliction. However, the Roman bureaucrat issue orders to seize his benefactor, but the vision of Clemens´s captors is distorted. Instead of capturing Saint Clemens, who stands in front of them, they struggle with a column they imagine to be Saint Clemens. The column crashes to the ground and violently rolls around while Sisinnius and his perplexed servants are unable to get a hold on it. Sisinnius roars:  File dele pute, traite Gosmari. Albertel, traite. Falite derete colo pale, Carvoncelle,  "Sons of harlots, come on, Goosmari! Albertel, put an effort into it! You, Carvoncelle, get in behind with a lever!” These are the first sentences written in Italian that have been discovered so far, all previous inscriptions were in Latin.

There was another fresco found in the church, which also reflects a vulgar world. Sisinnius's vernacular Italian was hardly fitting in a church and probably someone thought that a picture of the emperor Theodora was just as inappropriate. In one side aisle a portrait of Theodora can be found, probably painted during her time as the Empress (523-548). Her portrait is in a niche and on both sides are two Byzantine ladies-in-waiting depicted. It was generally assumed that the controversial Theodora before her marriage to the mighty Justinian had been a renowned prostitute. When Justinian died, one prelate was apparently disturbed by having a portrait of such a notorious lady in his church and accordingly had a halo painted behind her, as well as a child in front of here. These additions to the original fresco transformed Empress Theodora into Christ's Mother.

After dislodging the stone masses from San Clemente's lower basilica another unknown area was revealed. However, it was filled by water and after draining it a labyrinth of passageways and rooms were unveiled; the  ground floors of a Roman insula, apartment house, a villa, a storage room and a Mithras sanctuary, all originating from the first century AD.

Mithras was a Syrian divinity, born in a cave he became by the Rulers of Universe; i.e. the Sun and other celestial bodies, chosen to bring salvation to the humankind. This was realized when Mithras slaughtered the Cosmic Bull, whose blood fertilized the Earth, though a scorpion poisoned it by stinging the bull's testicles making their outflow bring evil and torment to the humans. After mission accomplished, Mithras was by the Sun God celebrated with a sumptuous dinner before he was brought to Heaven in a triumphal carriage.

Mithra followers have not left any scriptures behind. What we know about them derives from numerous, often richly decorated, sanctuaries found in several places within the ancient Roman Empire, among them seventeen in Ostia and fifty in Rome, as well as writings by mainly Christian authors Judging from these sources the Mithras cult was a strict belief system, oriented exclusively towards men, who were initiated to different stages, apparently seven, along a path towards salvation.

The Mithras triclinium below San Clemente's basilica was built for the ritual meals, celebrated to commemorate Mithra's admission to the celestial sphere. Along the triclinium walls are broad ledges, which were covered with pillows and mattresses while meal-participants rested on their elbows as they shared bread and drinks (either water or wine), the ceiling above them was adorned with star constellations and indentations representing cosmic powers.

On the sides of the central altar are depictions of Cautes raising a torch, representing the god of the fertile season (21^st of December to 21st of June), while Cautopates is depicted with a lowered torch, representing the “dormant season” (21st June to 21st December). In the triclinium we may also discern how the Mithra-child emerges from his cave.

After having looked inside the Mithra triclinium we may continue along a corridor and end up by a room with remains of stucco and frescoes, among a faint depiction of a bearded man, maybe a Mithraic instructor preparing novices for the trials expecting them on their path towards salvation.

We may continue our walk through the maze of rooms and storage areas of the Roman villa and the insula. We are aware of the presence of the church's weight above us, though we have not yet reached Rome's lowest cultural layers, they remain unexplored below us. There is also one of Rome's many underground streams and rivers. Through an opening in what might have been a grain magazine we can look down on clear, flowing water.

San Clemente´s layers remind of the different levels of dreams, similar to those we encountered in a movie like Inception, telling us about a journey into the depths of the subconscious, a place where time ceases. As in Hypnerotomachia Poliphili, Rome's landscape, its nature, its architecture, ruins and buried stories reflect human existence. The city becomes a living organism that like our own mind contains layers upon layers of memories, thoughts, plans and dreams. The Spirit of the Place. Everything lives, the city, we, the nature, the Universe. We are all part of everything.

A walk through Rome make us meet not only other human beings, but also traces of all those who have been here before us. We do not only travel through time and space, but also descend into our own mind, our soul. Once again  ̶  Gunnar Ekelöf:

Everyone is a world, peopled
by blind beings in dark commotion
against the self the king who rules them.
In every soul thousands of souls are trapped,
in every world thousands of worlds are hidden
and these blind, these underworlds
are real and living, though incomplete,
as true as I am real. And we kings
and princes of the thousand possibilities in us
are ourselves servants, trapped
in some greater creature, whose self and being
we grasp as little as our own superior
his superior. Our own feelings have taken
the color of their love and death.

Anonymous (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson.  Boyle, Leonard (1989) A Short Guide to St. Clement´s, Rome. Rome: Collegio San Clemente. Calderón de la Barca, Pedro (2000) ”Life is a Dream”, in Bentley, Eric (ed.) Life is a Dream and Spanish Classics. New York: Applause Theatre Books. Dieterle, Bernard and Manfred Engel (eds.) (2018) Theorizing the Dream/Savoir et théories du rêve. Würzburg: Königshausen & Neumann. Gibbon, Edward (2006) Memoirs of My Life. London: Penguin Classics. Godwin, Joscelyn (2004) The Real Rule of Four. New York: The Disinformation Company. Ekelöf, Gunnar (1967) Songs of something else. Selected poems of Gunnar Ekelöf translated by Leonard Nathan and James Larson. Princeton: Princeton University Press. Masson, Jeffery Moussaieff (1993) My Father´s Guru: A Journey Through Spirituality and Disillusion. Boston: Addison-Wesley. Zanchi, Mauro (2018) “Tecniche oniriche di condizionamento” in Artedossier No. 350, Ottobre.

Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar.

Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram emot mina drömmar. Det sägs att vi upplever mellan tre och fem drömmar per natt. Det har konstaterats genom att observera våra ögon då vi sover. Vi drömmer då pupillerna under sömnen rör sig snabbt fram och tillbaka (REM, Rapid Eye Movement). I allmänhet sker detta två timmar under åtta timmars sömn.

Mycket mer än så vet vi inte om drömmarnas karaktär, ursprung och mening, men eftersom vi alla drömmer har antagligen var och en av oss egna teorier om deras mening och funktion. Att drömma är inte en unikt mänsklig egenskap. Vad krävs för att en dröm skall skapas? Intelligens? Känslor? Erfarenhet? Eftertanke? Planering? Inte en aning. De flesta däggdjur drömmer. Delfiner drömmer inte lika mycket som vi människor, men bältor och pungråttor drömmer mer än vi. 

Nyligen såg jag än en gång Christopher Nolans film Inception, från 2010. Jag har sett flera av hans filmer och då fascinerats av hur Nolan låter sin karaktärers inre liv och vanföreställningar påverka handlingen på ett sådant sätt att det inre och det yttre blandas. Exempelvis kände jag i hans film Insomnia, som utspelar sig i Alaska, igen känslor jag haft då jag under en sommarmånad vistades i norra Sverige och upptäckte hur frånvaron av mörker, hur nattens matta ljus, påverkade mig. Jag hade svårt att sova, började känna mig vilsen, som om jag drabbats av en lätt, konstant berusning, eller hamnat i en parallell tillvaro.

I dessa tider då cyberrymden upptar en allt större plats i flera människors liv och till och med hotar att skilja några av oss från vardagen, har det blivit allt vanligare med skildringar som berättar om hur människor förlorar sig i parallella världar; i drömmar eller dataspel. Bland andra inspirationskällor är det möjligt att Nolans Inception påverkades av Gabriele Salvatores film Nirvana, som gjordes tretton år tidigare. I Nirvana förvandlas en virtuell värld till verklighet för sin skapare. Den framgångsrike dataspelsdesignern Jimi har försett karaktärerna i ett dataspel med känslor och tankar som gör dem självständiga och svårförutsebara för den som försöker behärska spelet. Jimi blir ett offer för sin skapelse och tvingas irra runt i en absurd värld där han slutligen förlorar sig själv.

Attraherad av filmens fängslande affisch lockades jag för flera år sedan in en romersk biografi, men italienskan och den milt sagt förvirrande och komplicerade handlingen gjorde att jag snart förlorade all uppfattning om vad det hela rörde sig om och greps av en känsla inte olik den som gripit mig norra Sverige. Jag kände mig som en främling som inte alls hörde hemma på den plats där han hamnat.

I Inception rör sig karaktärerna i parallell verklighet. I drömmarnas värld. Filmen är bättre, mer effektivt berättad och lättillgängligare än Salvatores Nirvana. Fast även i Inception blandas illusion med verklighet. Personerna tvingas anpassa sig till och försöka påverka en värld där tid och gränser är flytande. Filmen rör sig så gott oavbrutet i drömmarnas värld. Likt kinesiska lådor omsluter en dröm en annan. Huvudpersonerna somnar tillsammans och delar sedan samma dröm, enbart för att finna att de vaknat upp i en annan. På så vis försvinner de allt djupare ner i en av de andra drömmarnas undermedvetna världar. De når en tredje nivå, alltmedan tre av dem hamnar än djupare ner. Likt arktiska shamaner eller australiska aboriginer leds de genom drömvärldarna av människor som varit där tidigare och lärt känna de främmande drömvärldarnas topografi och regelverk. Psykopomper, själsledsagare, gestalter vi känner igen från Vergilius Aeneid (sibyllan från Cumae) och Dantes Divina Commedia (Vergilius och Beatrice).   

Detta får mig att minnas en målning av Jacopo Tintoretto; I Sogni degli uomini, Människors drömmar. Även här befinner vi oss i drömmarnas värld. Vi förstår det genom närvaron av vallmoblommor vid Morfeus vänstra fot. Vallmo är sömnens blomma och Morfeus drömmarnas gud. Han trampar på Kronos, tidens gud. För drömmar är tiden betydelselös, något som för övrigt poängteras i Inception där det berättas att hur djupare ner du kommer i drömvärldarna ju mer utdragen blir tiden. På drömmens första nivå kan det som tycks vara flera timmar motsvaras av några minuter i verkligheten. Men, längre ner i djupet av vårt undermedvetna motsvaras dessa minuter i drömmarna av år, ja decennier och kanske mer än så. 

I Tintorettos Sogni sover tio män och kvinnor alltmedan Morfeus pekar upp mot deras drömmar. Är Morfeus deras psykopomp, är det han som styr deras drömmar? Drömmer de sovande, liksom i Inception, samma dröm? På Tintorettos tavla ser vi Ryktet med sin trumpet. Rikedomen som låter guldmynt regna över de sovande, under henne skymtas några monster och bakom Ryktet öppnar Kärleken välkomnande sina armar, medan hennes son Amor svävar över det hela. I bakgrunden sitter Zeus på en bevingad tron och får genom sina blixtar stjärnhimlarna, Universum, att röra sig  ̶  Drömmar styrs av Evigheten.

Tintoretto målade flera drömvisioner. Kanske låg det i tiden att fundera kring drömmar. Möjligen har det alltid varit så. Vi människor tillbringar en stor del av våra liv i drömmar. Shakespeare skrev ofta om dem. Kanske ligger det nära till hands för en författare och dramaturg  ̶  de lever på sin fantasi. Men, vad är då fantasi? Var kommer ordet ifrån? Antagligen från grekiskans phantazesthai, “synliggöra”, phainein är "att föra ut i ljuset", phaos eller phos är ”ljus”.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

Är universum Guds synliggjorda dröm? Fantasin för fram vårt inre i ljuset. Våra drömmar gestaltas, blir till en personlig tolkning av tillvaron. Som Shakespeare skriver i Stormen  ̶  möjligen är hela Skapelsen en verklighet drömd. En Guds fantasi. Vi är ingenting annat än aktörer i Hans dröm, Hans teaterföreställning. Allt är illusion, ett skådespel. Ridån går upp för att åter sänkas, ingenting var verkligt. Allt var enbart en fantasi, en kort dröm:

And, like the baseless fabric of this vision,
The cloud-capped towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself.
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with sleep.

Som denna svävande vision skall också
molnkrönta torn och praktfulla palats,
var helig lund, vart tusenårigt tempel;
allt jorden bär – ja, själva denna jord
och allt som lever på den, skingras,
fly som andras skådespel och tyst försvinna:
Ej ens en sky blir kvar. I drömmar går vi,
vi är gestalter i en dröm, vi vaknar
en kort minut och somnar om igen.

Och vad handlar Cervantes Don Quijote om? Om inte en idealist som ser skapelsen i ljuset av sin egen fantasi och handlar utifrån den illusionen. Trettio år efter Cervantes och Shakespeares död 1616 skrev Cervantes landsman Calderon de La Barca en pjäs om en ädling vars far misstänker att han är en brutal galning och därför låter spärra in honom. Då denne Sigismund vid vuxen ålder släpps ut, är han fylld av ilska och hämndbegär. Faderns farhågor besannas  ̶  Sigismund är omänskligt grym. Sonen spärras åter in och man lyckas övertyga honom att hans tid i frihet enbart var en mardröm. Sigismund är utan skuld för sina ogärningar.

Så vad är livet? Bländverk.
Vad är livet? Dårskap.
Bara skuggor, bara spegling
̶  det största är just ingenting,
när hela livet är att drömma,
och drömmen själv en dröm.

Ett verk som uteslutande utspelar sig i drömvärldar och där huvudpersonen, liksom i Inception, rör sig från dröm till dröm, är Hypnerotomachia Poliphili, ett praktverk som av den legendariske Aldus Manutius trycktes i Venedig 1499. För arton år sedan fick jag av min vän Mats Olin, bokhandlare och polyhistor, ett ovanligt vackert, inbundet exemplar av denna ytterst märkliga bok. Det var en översättning gjord av Joscelyn Godwin, märklig även han. Jag har flera av Godwins böcker; en som handlar om musik och mystik, samt utmärkt illustrerade biografier om Robert Fludd och Athanasius Kircher. Uppenbarligen är Godwin en lärd man, vad jag dock finner oroande är att han sammanställt en seriös antologi med skrifter av charlatanen Paul Brunton. För en roande skildring av denne tokstolle rekommenderas Jeffery Massons My Father´s Guru i vilken han berättar om sin uppväxt i skuggan av denne underlige man, som bodde i hans familjehem och med sina bisarra idéer kontrollerade samtliga familjemedlemmar. Om någon levt i en absurd dröm så var det onekligen Paul Brunton.  

Än mer oroande är att Godwin även översatt den osmakligt egotrippade neofascisten Julius Evolas Cavalcare la tigre, Rida tigrinnan, och dessutom skrivit böcker om suspekta esoteriska ordenssällskap.

Nåväl, även om jag har mina invändningar mot Joscelyn Godwin hindrar det inte att jag ofta bläddrar i Hypnerotomachia Poliphili, njuter av illustrationerna och funderar en hel del kring detta verk, som gavs ut anonymt, men numera anses ha skrivits av en dominikanermunk vid namn Francesco Colonna, en av de renässanspersoner som blivit så fascinerade av den klassiska Antikens återfunna skrifter att de ersatte sin kristna tro med platonsk och hermetisk filosofi och mystik. Colonna var en av dessa munkar och prelater som det tycks ha varit gott om innan Motreformationen till stor del satte stopp för deras livsföring, eller åtminstone drev den under jorden. Colonna var befriad från klosterboende och alternerade från stad till stad, mest tycks han ha rört sig mellan Venedig och Treviso. Colonna levde på att få betalt för att ge mässor, på skriftställeri och konsthantverk. Det händer att han blir både bannlyst och utdriven ur kloster, enbart för att återigen bli anställd och gynnad av adelsmän och förmögna prelater. Beläst, grundlärd och bekant med flera inflytelserika artister var Colonna ytterst kunnig om konst, arkitektur och antik litertur, samtidigt blir han vid upprepade tillfällen anklagad för skörlevnad och småbedrägerier.

Den välkände konstkännaren Maurizio Calvesi har skrivit ett omfattande verk i vilket han tycks kunna bevisa att Colonna skrivit Hypnerotomachia Poliphili, men enligt Godwins noggranna analys och det faktum att Calvesi tycks ha som specialitet att identifiera svårbevisade upphovsmän till mer eller mindre anonyma skrifter och konstverk, är det trots allt svårt att bortom allt tvivel fastställa att munken Colonna var författare till denna fascinerande bok.

Hypnerotomachia Poliphili vars titel kan översättas med Poliphilos kärlekskamp i en dröm är snårig och underlig, men likväl fängslande. En labyrintisk berättelse, fylld med märkliga infall och ytterst detaljerade skildringar av natur och byggnader, som ofta är så mikroskopiskt ingående att de blir fullkomligt overkliga. Mycket i Hypnerotamachian påminner mig om Raymond Roussels vansinniga Locus Solus, som skrevs fyrahundra år senare.

Romanen, eller vad den nu kan kallas, berättar om hur Poliphilo, efter det att hans hett åtrådda Polia har förskjutit honom går vilse i en skog, där han hotas av drakar och vargar, samt finner och beundrar märkliga ruiner. Enorma portar, palats, pyramider, kolossala skulpturer; han kan till och med kliva ner i en av dem; en väldig, liggande, manlig gestalt som visar sig vara ihålig.

Med hjälp av hans hår kunde man komma upp på hans bringa och sedan nå hans klagande mun genom att klättra upp längs hans skäggs slingrande slingor. Denna öppning var alldeles övergiven och därför, pådriven av min nyfikenhet, fortsatte jag nerför trappan som fanns i hans strupe, genom invecklade tunnlar och med en känsla av fruktan nådde jag alla delar av hans inälvor. Detta oerhörda! Vilken förunderlig idé! Jag kunde se det hela inifrån, som inom en genomskinlig kropp; nerver, ådror, muskler och kött.

Och så vidare. Då Poliphilo förlorar sig i beskrivningar av konstverk, byggnader och ruiner fortsätter han skildra dem sida upp och sida ner. Snart uppenbarar sig fagra nymfer som för Poliphilo genom ängar och lundar till sin drottning Eleuthterydia, Fri vilja, hos vilken han bland marmorsalar och utsökta mosaiker bjuds på mat och överjordisk musik. Efter det att han visat henne sin vördnad låter Eleuthterydia sina nymfer Logistica, Förnuft och Thelemia, Åtrå, föra Polophilo till tre portar över vilka det står inskrifter på fyra språk; arabiska, hebreiska, grekiska och latin. Den första porten öppnas och han möts av en gammal dam som visar mot en stenig stig, det är den kristna försakelsens väg och den undviker Poliphilo. Den andra porten öppnas och en kraftig dam visar mot en bergsväg, berömmelsens och ärans väg, inte heller den lockar Polophilo, men då den tredje porten öppnas och han möts av sin åtrådda Polia som visar honom mot en blomsterbeströdd väg och utan tvekan väljer han  den.  

Hand i hand bevittnar Polia och Poliphilo ett överdådigt triumftåg, som med processioner och karnevalsvagnar framställer Zeus kärleksäventyr. Därefter hamnar de i ett praktfullt rundtempel, som Poliphilo ägnar tjugofyra sidor åt att beskriva. I templets sammanvigs Polia och Poliphilo av Kärlekens översteprästinna i en hednisk ceremoni och förs sedan till Venus och Mars badanläggning. I de gudomliga termerna bevittnar de hur krigsguden befrias från sin rustning och vapen för att i en omfamning förenas med kärleksgudinnan. Venus för sedan de nygifta till sin son Cupido som öppnar sina stora vingar till segel för en farkost, som dessutom förs fram av sex undersköna nymfer skrudade i genomskinligt tyll. De heter Överdåd, Ungdom, Flärd, Lycka, Trygghet och Förtrogenhet och rör sina åror i takt till himmelsk skönsång, alltmedan båten styr mot Kythera, Lycksalighetens ö.

Men då de lagt till vid kärleksön visar sig Polia plötsligt obenägen att vila i Poliphilos famn. Hon uppmärksammar honom på de underbara byggnadsverk som omger dem och den fascination för arkitektur som Poliphilo vid flera tillfällen visat tar överhanden. Hans nyfikenhet stillar älskogsbegäret och han förlorar sig i försjunkenhet inför det arkitektoniska överdåd som omger honom. Det tar många sidor av arkitektoniska beskrivningar innan Poliphilo lyckas besinna sig och undra över var Polia tagit vägen. 

Utom sig av oro och förtvivlan irrar Polihpilo sedan runt som en galning innan han finner Polia, som sittande i en krets av nymfer berättar hur hon bevittnat hur Cupido mördat och styckat ett älskande par och att hon därefter i avsky och skräck inför det skådespelet sökt skydd i Kyskhetens tempel, där hon dock var nära att bli våldtagen av ett gäng anskrämliga typer:

Deras ansikten var fruktansvärda och deformerade, mörka, blyfärgade, täckta av sprickor och rynkor. Deras getliknande hår var oljigt och smutsigt, rufsig, svart och grått, det såg ut som barken på en gammal alm. Deras breda, grova händer var kletiga av blod, med stinkande fingrar och solkiga naglar som de verkade vara angelägna att grymt rista mig med, en stackars jungfru. De svor och hädade, rynkade sina håriga pannor och sänker sina ögonlock över plufsiga kinder.

Polia fortsätter att än mer detaljerat skildra hur dessa monster sliter sönder hennes kläder, men innan de skändat henne vaknar hon upp. Ännu en av de många drömmarna i en dröm som Hypnerotomachia Poliphili är fylld av. Det visar sig att Poliphili överväldigad av sina kärleksvedermödor lyckats ta sig till Kyskhetens tempel, men svimmat av utmattning. Polia finner honom, men istället för att ge honom en vederkvickande kyss griper hon sin försmådde älskare vi fötterna och släpar in honom i ett hörn. 

Nu ingriper Cupido och övertygar Polia att han till skillnad mot vad hon inbillat sig inte alls är en grym gud och att Polios kärlek knappast är hotfull,utan vederkvickande. Polia tar då Poliphilo i sin famn och han kvicknar till:

Sedan, medan hon slingrade sina fulländade, mjölkvita armar kring min nacke, kysste hon mig, nafsande mig försiktigt med sin korallröda mun. Och ofördröjligen svarade jag genom att på hennes svällande tunga smaka fuktens sötma i en lycksalighet som drev mig mot dödens tröskel; jag uppslukades av en översvallande tillgivenhet. Likt en blomsterranka slöt hon sig med stigande upphetsning kring mig och i en hängiven omfamning pressade hon mig tätt intill sig. Jag skymtade hur en rosafärgad rodnad snabbt spred sig över hennes naturligt snövita kinder, alltmedan hennes spända hy skiftade i scharlakansrött och den fridfulla lystern av elfenben som skimrade av fullkomligt behag och skönhet.

Men, plötsligt finner Poliphilo att han endast famnar luft och väcks brutalt ur sin dröm. Efter fyrahundrafemtio sidor förstår läsarna att vi varit fångna i en lärd munks erotiska drömmerier.

Det är inte enbart den drömska skildringen av Poliphilos kärleksbesatthet, hans strävan efter att förenas med sin Polia som fascinerar. Främst är det nog miljön, med sina övergivna ruiner, klipplandskap, skogar och parker, bland vilka nymfer och antika gudar ständigt dyker upp. Ett italienskt drömlandskap, en blandning av Dante och klassisk bildning genom vilket huvudpersonen rör sig likt en sömngångare, sökande efter en kärlekslycka som han inbillat sig skall befria honom ur den förvirrande värld han hamnat i. Det märkliga med Hypnerotomachia Poliphili är att den blandar samman yttre och inre landskap. Poliphilos skildring av sin samvaro med Polia och beskrivningarna av hennes skönhet präglas av samma kraft och detaljrikedom som hans betraktelser av omgivande natur och arkitektur.

En känsla av berusning kanske inte helt olik den jag kände då jag vandrade kring i norra Sveriges midnattssol, eller som då jag i Italien emellanåt gripas av en slags svindel. Likt matryoshkadockor, öppnar sig här liksom i Poliphilos drömmar vägar och djupa gropar ner mot tusen år av historia.

Jag känner igen mig i en av Ekelöfs dikter Romerska nätter, i vilken han i Rom under en råkall vinternatt bland ruinerna får syn på en kattunge:

Jag stannade också och såg på en kattunge
storögd, för första gången ovan jord
nyfödd ur rännstenshålet strax intill
helt fylld av att leka råtta med en köttslamsa
helt ovetande om faran av hundar och Vespor
Jag tänkte: Du vet mer om underjord än jag
Var föddes du? I en smutsig avloppstrumma
eller i något halvt igenrasat gemak
där ännu en Afrodite av marmor ligger
oupptäckt
jungfrulig, osedd under mer än tusen år
Var det i hennes sköte den magra, smutsiga
kattan nedkom med dig?

Då Poliphilo vandrar i sin drömmar överraskas han emellanåt av märkliga, antika byggnader, eller av ruinhögar. Här i Rom kan jag oväntat finna mig stående framför en anhopning av bortglömd antik historia. Det blir en drömlik upplevelse att blicka in i resterna av det förgångna, alltmedan samtiden brusar kring mig på min väg till en matbutik eller kaffebar.

Edward Gibbon, författare till den monumentala Romerska rikets nedgång och fall beskrev sina känslor då han 1764 först kom till Rom:

... på ett avstånd av tjugofem år kan jag omöjligt glömma eller ens uttrycka de starka känslor som upprörde mitt sinne då jag först närmade mig och slutligen anlände till Den eviga staden. Efter en sömnlös natt vandrade jag med lätta steg mellan Forums ruiner. Varje oförglömlig plats där Romulus stått, där Tullius [Marcus Tullius Cicero] talat, eller Caesar fallit, framstod omedelbart för min inre syn; och flera dagar försvann i detta tillstånd av berusning, eller lycksalighet, innan jag förmådde ägna mig åt sansade och minutiösa efterforskningar.

Likt drömmarna i Inception finns det i Rom, och inte bara här utan i nästan varje italiensk stad, lager på lager av lämningar från flydda tider. Min gode vän Leif är på kort besök från Sverige. Då jag får besök av någon vän eller bekant blir det ofta ett utmärkt tillfälle för att återknyta bekantskapen med många av de platser som genom åren fascinerat mig i denna stad – La Cittá Eterna, Den eviga staden.

Igår vandrade Leif och jag under flera timmar genom Roms centrum, besökte palats, kyrkor och muséer. I Maria in Vallicella frågade vi en gammal vaktmästare hur vi skulle komma till kyrkans park med apelsinträd, som jag besökt flera år tidigare. Vänligt berättade han om sin kyrka och dess helgon, San Filippo Neri, ”Roms apostel”, välgörare och rådgivare för Roms fattiga och sjuka. Den gamle vaktmästaren, krumryggad och entusiastisk, förklarade:

̶  Filippo är min ledsagare genom livet. Han brukade säga att han kommit till jorden inte för att leda utan för att tjäna och det är vad själv försöker göra.

I kyrkan finns en målning av Guido Reni som visar hur Filippo Neri ödmjukt lyfter sin blick mot himlen.

En åskskur tvinade oss att söka skydd i ett skrädderi. Skräddaren, Alberto, och hans kraftiga hustru tog emot oss med samma varma entusiasm som kyrkvaktmästaren. De berättade om sitt femtioåriga äktenskap och om deras son som var gift med en colombianska. Den prydlige Alberto, mager med grått hårsvall och en imponerande mustasch förevisade stolt sina tyger och klädde sig i den ena kavajen efter den andra, alltmedan hustrun som tronade i en sammetsklädd fåtölj beundrande konstaterade att: ” Alberto är inte enbart skräddare, han är en konstnär.” Och Alberto tillade att för honom är en kund en medarbetare.

̶  Det är tillsammans vi skapar en kostym. Jag söker inspiration i kundens önskningar och yttre, sedan skapar vi med hjälp av min fantasi och erfarenhet något vi båda blir nöjda med.

Alberto visade ett fotografi på vilket han överräcker en låda till Karol Wojtyła, påven Johannes Paulus II.

̶  Som du ser var han på den tiden i god form. Jag blev kontaktad av någon från hans tjänarstab och kallades till Vatikanen där jag tog mått, medan Johannes Paulus berättade att han ville ha en elegant och vit skiddräkt, men den skulle samtidigt vara lätt att bära och varm. Han blev mycket nöjd med mitt arbete. Jag fick snart andra beställningar av honom och även några från en del medlemmar av kurian.

Varken Alberto eller hans fru gjorde minsta försök att smickra oss, eller sälja något. De enbart pratade på med samma stora entusiasm, berättade om sig själva och visade det ena plagget efter det andra. Då åskskuren slutat lämnade vi dem och fortsatte vår vandring genom staden.

Varje dag i Rom, om du tar dig tid att uppskatta det, bjuder på en överraskning, antingen ett oväntat möte som det med skräddaren och hans fru, eller en kyrka, monument, eller ruin som du inte sett eller hört något om tidigare. Det är som om staden lever och likt ett levande väsen tycks den ha ett undermedvetet; flera lager av gömda och ibland även glömda minnen. Lika oväntat som en dröm då den kommer under natten kan en plats i Rom avslöja flera nivåer  ̶  en dröm i en dröm. Här finns lager på lager av dold historia. Kanske tydligast och enklast blir detta uppenbart i basilikan San Clemente, belägen inte långt från Colosseum.

Genom en låg sidodörr stiger du in i ett överväldigande kyrkorum och möts av några särdrag som är vanligt förkommande i flera ålderstigna romerska kyrkor  ̶   cosimatigolv och ett barockt trätak. Cosimati var en romersk hantverkarfamilj som under fyra generationer (1190 till 1303), genom sin verkstad försedde ett stort antal italienska kyrkor med geometriskt invecklade och estetiskt tilltalande mosaikgolv skapade genom så kallat opus sectile, skuret arbete. Golven tillverkades genom inläggningar bestående av små trianglar och rektanglar av färgad sten och marmorhällar.  Materialet kom från antika, romerska fragment som höggs och slipades för att kunna forma de komplicerade mosaikerna.

Det förgyllda trätaket i guld och blått skapades i början av sjuttonhundratalet av Carlostefano Fontana, liknande tak täcker i många romerska kyrkor de tidigare bjälklagen som sedan den tidiga Medeltiden förblivit mer eller mindre oförändrade .

San Clemente uppvisar även flera unika drag, exempelvis en schola cantorum från 500-talet. Ordet betecknade från början en ungdomskör som under medeltiden utgjorde en viktig del i den katolska mässan och vars närvaro i kyrkorummet ibland hägnades av marmorbalustrader, som det utsökta exemplet i San Clemente. Schola cantorum kom snart att betyda själva marmorinhägnaden. San Clementes schola cantorum hämtades under elvahundratalet upp från den kyrka som nu ligger under det nuvarande kyrkorummet.

Samtidigt som den nya kyrkan byggdes skapades mosaiken i San Clementes absid, ett av Medeltidens absoluta mästerverk, som i sitt bildspråk innefattar en tusenårig tradition. Livsträdet vars livgivande esmeraldgröna vinrankor virvlar ovanför en gnistrande guldgrund omsluter en förbluffande mängd kristna symboler och även bilder från medeltidens vardagsliv. I centrum reser sig Kristi kors flankerat av Jungfru Maria och Johannes.

Liknande, virvlande livsträd finns i flera andra, äldre romerska kyrkor, något som fått forskare att anta att mosaiken i San Clementes till stora delar kopierar en äldre mosaik som fanns i den kyrka som nu ligger under den nuvarande byggnaden. Andra antydningar om beroendet av den äldre förlagan kan vara de tolv lamm (symboliserande apostlarna och Israels tolv stammar) som hyllar Jesu glorieförsedda offerlamm. Från höger kommer de ut genom Jerusalems port och till vänster från Betlehems.

Som i så många andra kyrkor ser vi också till höger den vitskäggige Petrus, som här har sällskap av San Clemente, och till vänster sitter den svartskäggige Paulus.

Som ett minne från den romerska kejsartiden ser vi Guds hand sänka sig ner från Himlen med segerkransen i handen, samma krans som av en slav hölls över segerherrarnas huvud under deras triumftåg längs Forum Romanums Via Sacra.

Men i San Clementes mosaik finner vi så mycket mer, sådant som skapats genom den senare Medeltidens mytbildning. Exempelvis historien om hur Adam fick en kärna från Livsträdets frukt i halsen och hur ett nytt livsträd efter Adams död spirade ur denna kärna, ett träd vars virke utgjorde Jesu kors. Det är detta livsträd vi på mosaiken ser omfatta hela jorden. Vid foten av Kristi kors påminns vi om trädets paradisiska ursprung, det är nämligen från det som Paradisets fyra floder springer fram  ̶  Phison, Gehon, Tigris och Eufrat, från vilka två hjortar, dessa ståtliga djur som genom att de varje år fäller sina horn, enbart för att nya skall växa fram, blivit symbol för återfödelse. Samtidigt var de helgade till den kyska gudinnan Artemis.

Hjortar är inte mosaikens enda symboldjur, där finns fåglar, som påfågeln som inte enbart vördades för sin skönhet utan också för att dess hårda kött ansågs vara oförstörbart och därmed blev påfågeln en symbol för Kristi kött, nattvardens hostia. 

Eller tuppen, symbol för ljus, gryning, sol och fruktbarhet, på mosaiken är han framställd tillsammans med en vardaglig scen med en dam som matar sina höns. 

På mosaiken finner vi också getherdar, munskänker och skrivare, tillsammans med hedniska djur, som delfinen som på sin rygg räddade den skönsjungande Arion från att drunkna. San Clementes mosaik framställer sannerligen ett livsträd som omfattar livsglädje och vardagar i all sin variation och lycka, från tidsålder till tidsålder.

Denna hyllning till livet är inte det enda förbluffande inslaget i detta kyrkorum. Där finns även Santa Katerinas kapell som en av San Clementes kardinaler, Branda di Castiglione, lät uppföra under 1410-talet. Det dekorerades av Masolino da Panicale, en av de första konstnärer som framgångsrikt använde det nyuppfunna centralperspektivet. Motivet är synnerligen ovanligt för en katolsk kyrka, ansluten till en tro inom vilken det ofta påpekats att enbart män borde predika Guds ord. Freskerna skildrar nämligen en alexandrinsk kvinnas martyrium. Enligt legenden påbjöd den romerske kejsaren Maxentius (280-312) att Kristendomen skulle förbjudas inom det Romrska imperiet. Då höjde den lärda Katerina sin röst till sin tros försvar och lyckades övertyga kejsarens egen hustru att omvända sig till den rätta läran. Rasande lät Maxentius avrätta sin fru och inbjöd Katerina att försöka övertyga Alexandrias femtio främsta filosofer om Kristendomens absoluta sanning. Genom sin överlägsna talekonst och oantastliga logik lyckades Katerina med konstycket att få filosoferna att erkänna Kristendomens suveränitet. Den förstockade Maxentius dömde dock den heroiska Katerina att mellan spikförsedda hjul torteras till döds, men en blixt från himlen krossade tortyrinstrumenten och det var först då hon halshöggs som Maxentius befriades från den kvinnliga förkunnaren. På en av freskerna ser vi den unga Katerina som genom sitt tal övertygar de åldriga filosoferna. Det är ett mysterium varför kardinalen di Castilione beställde denna cykel med fresker som hyllar en kvinnlig predikant.

Vem var då Sankt Clemens, som kyrkan fått sitt namn av? Svaren finner vi under basilikan. Den byggdes ovanpå en äldre kyrka, som uppförts under fyrahundratalet och som i sin tur rests ovanpå en romersk villa, nerbrunnen under den katastrofala brand som under kejsar Nero år 64 förstörde stora delar av Caput Mundi, Världens huvud. Legenden berättar att Clemens var en judisk slav som omvänts till kristendomen av Paulus. Clemens ägare var en viss Titus Flavius Clemens, som även var ägare till villan och det romerska hyreshuset, insula, vars rester nu ligger under San Clementes basilika. Den kristne Clemens blev slutligen en av de första påvarna, men landsförvisades av den romerske kejsaren till Krim.

Låt oss nu gå ner under San Clemens kyrka. Man anade att något dolde sig under basilikan, faktum är att flera gamla kyrkor i Rom har byggts ovanför tempel och även romerska villor som antagligen tjänat för kristna sammankomster. Ovanligt många av dessa villor ägdes uppenbarligen av förmögna kvinnor (exempelvis Prisca, Prassede, Cecilia, Prudenzia, Helena, för att nämna några av dem). Traditionen berättade att Clemens basilika även den var byggd ovanpå en villa. 1857 började man forsla undan en stor mängd sten och fann då att under San Clementes basilika fanns inte enbart ruiner utan en så gott som intakt kyrka vars väggar var täckta av fresker, varav de flesta dessvärre bleknat och försvunnit under de mer än de hundra år som följde upptäckten, en del finns dock bevarade.

Bland freskerna, som skapats under olika tidsperioder finns en fresk från 1000-talet som illustrerar en episod från legenden om Sankt Clemens. Den berättar att Clemens av Kejsar Trajanus sändes till straffarbete i Krims gruvor, men då han envisades med att predika kristendomen bland sina medslavar kedjade romarna honom vid ett ankare och dränkte honom i Azovska Sjön. Efter något år drog sig vattnet dock tillbaka och kroppen återfanns. Ett kapell byggdes på platsen och Clemens begravdes där. Sedan dess drog sig vattnet tillbaka vid samma tid varje år och de kristna kunde fira mässa i kapellet. Dock glömde en kvinna vid ett tillfälle sitt barn i kapellet och även om han levt under vattnet under ett helt år återfanns den lille pojken frisk och levande då vattnet åter drog sig tillbaka. På fresken ser vi hur kvinnan återfinner sitt barn. San Clemens ankare vilar vid en vägg och fiskar simmar i vattnet ovanför kapellet.

I ett sidokapell till San Clementes ”underkyrka” finner vi Sankt Kyrillos grav. Han var en bysantinsk munk som tillsammans med sin bror Methodios missionerade bland slaverna och utarbetade ett slaviskt skriftspråk, det glagotiska alfabetet, som sedermera utvecklades till det kyrillska alfabetet uppkallat efter Sankt Kyrillos. Då bröderna 867 besökte Rom tog de med sig vad de trodde vara Sankt Clemens ben som flutit upp på stranden till Azovska sjön. Benen begravdes i San Clemente och året efter begravdes även Sankt Kyrillos där efter att oväntat ha insjuknat och dött. Hans kapell är numera fyllt med marmorplattor genom vilka fromma slaver tackar honom för att ha skänkt dem ett skriftspråk. Kyrillos och hans bror var de första som översatte en stor del av Bibeln till ett slaviskt språk.

San Clemente är även hemvist för ett annat språkligt minnesmärke. En fresk från 1000-talet beskriver hur en svartsjuk, hednisk man, Sisinnius, följer efter sin hustru som smugit iväg till en mässa administrerad av Sankt Clemens. Då den rasande Sisinnius stör den heliga ceremonin drabbas han av både blind- och dövhet. Den milde Clemens uppsöker dock Sisinnius och botar honom. Men den otacksamme romerske ämbetsmannen ger order om att gripa sin välgörare. Men, synen förvrids på Sisinnius och hans slavar. Istället för att gripa Sankt Clemens kastar de sig över en kolonn, som de inbillar sig vara Sankt Clemens. Kolonnen faller till marken, rullar våldsamt runt och de inte får grepp om den. Sisinnius skriker: File dele pute, traite Gosmari. Albertel, traite. Falite derete colo pale, Carvoncelle. ”Horungar, hugg i Gosmari. Albertel, jobba på.  Du, Carvoncelle, stötta bakifrån med en hävstång.” Detta är den första mening skriven på italienska som man funnit, alla tidigare inskrifter var på latin.

I underkyrkan finns en annan fresk som även den speglar en vulgär värld. Sisinnius språkbruk var knappast passande i en kyrka och det tyckte antagligen någon prelat att en bild av kejsarinnan Theodora inte heller var. I en sidogång finns ett porträtt av Theodora, antagligen utfört under hennes tid som kejsarinna (523-548). Hennes porträtt finns i en nisch och på ömse sidor finns två bysantinska hovdamer avbildade. Det ansågs allmänt att den mycket kontroversiella Theodora före sitt giftermål med den mäktige Justinianus varit prostituerad och då kejsaren dött ville man antagligen inte ha ett porträtt av en sådan dam i kyrkan så man målade en gloria bakom henne och ett barn framför, därigenom förvandlades Theodora till Kristi Moder.

Efter det att man forslat bort stenmassorna från San Clementes underkyrka fann man ännu ett okänt utrymme, men det var vattenfyllt. Efter att ha pumpat undan vattnet frilades en labyrint av gångar och rum  ̶  de nedre våningarna av en romersk insula, en villa, förrådsrum och en mithrashelgedom, allt härstammande från det första århundrandet e.Kr.

Mithras var en syrisk gudomlighet, född i en grotta blev han av universums makter; solen och andra himlakroppar, utsedd at bringa frälsning till jorden. Det skedde genom att han slaktade den Kosmiska Tjuren, vars blod befruktade jorden, men en skorpion förgiftade med sin gadd tjurens testiklar och deras utflöde förde ondska och plåga till jorden. Efter ett fullgjort värv undfägnades Mithras av Solens gud, ibland representerad av Apollon, innan han i en triumfvagn fördes till himlen.

Mithraskultens anhängare har inte lämnat några skrifter efter sig. Vad vi vet om dem härstammar från de talrika, ofta rikt dekorerade helgedomar man funnit (bland andra sjutton i Ostia och femtio i Rom) och skrifter av främst kristna författare. Av allt att döma var det en strikt religion, enbart ägnad för män, som invigts i olika stadier på en frälsningsväg, uppenbarligen sju till antalet  ̶  en väg från mörker till ljus.

San Clementes triclinium, matsal, var säkerligen ämnad för de rituella måltider som hölls till åminnelse av Mithras upptagande till de himmelska sfären. Vid långväggarna finns avsatser som täcktes med kuddar och madrasser på vilka gästerna vilade stödda på armbågarna, medan de delade bröd och dryck (antingen vatten eller vin), taket över dem var smyckat med stjärnkonstellationer och fördjupningar som representerade de makter som styr våra liv.

På centralaltarets sidor finns framställningar av Cautes med höjd fackla, den fruktbara årstidens gudom (21:a december till 21:a juni) och Cautopates med sänkt fackla, den vilande årstidens gud (21:a juni till 21:a december), längst in i lokalen ser vi hur Mithrasbarnet träder fram ur sin grotta.

Följer vi en gång längre in hamnar vi en lokal med rester av stuckatur och målningar på tak och väggar, Vi skymtar en framställning av en mansgestalt, kanske en lärare som undervisar de invigda inför deras accepterande till olika frälsningsnivåer.

Vi vandrar genom en labyrint bestående av insulans och villans små rum, över oss känner vi närvaron kyrkornas tyngd, men vi har ännu inte nått Roms undre kulturlager, de finns fortfarande outforskade under oss. Där brusar också en av Roms flera underjordiska bäckar och floder. I något som kanske varit ett sädesmagasin kan vi blicka ner på det klara strömmande vattnet.

San Clemente minner om drömmars olika nivåer. De som i en film som Inception skildras som en färd ner i det undermedvetnas djup, där tiden upphör. Som i Hypnerotomachia Poliphili speglar Roms landskap, dess natur, dess arkitektur, ruiner och begravda historier männsikors liv. Staden blir till en levande organism och rymmer likt vårt medvetande lager på lager av minnen, tankar, planer och drömmar. The Spirit of the Place, Platsens ande. Allt lever, staden, vi, naturen, universum. Vi är en del av allt. En vandring genom Rom för oss till möten inte enbart med andra, levande människor, utan även med dem som varit där före oss och som lämnat sina spår i det yttre rummet, kanske på ett liknande sett som våra minnen och drömmar lämnar spår i vårt inre. Ekelöf igen:

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Anonym (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson.  Boyle, Leonard (1989) A Short Guide to St. Clement´s, Rome. Rom: Collegio San Clemente. Calderón de la Barca, Pedro (1992) Livet en dröm, tolkad av Jens Nordenhök. Lund: Studentlitteratur. Dieterle, Bernard och Manfred Engel (eds.) (2018) Theorizing the Dream/Savoir et théories du rêve. Würzburg: Königshausen & Neumann. Gibbon, Edward (2006) Memoirs of My Life. London: Penguin Classics. Godwin, Joscelyn (2004) The Real Rule of Four. New York: The Disinformation Company. Ekelöf, Gunnar (1941) Färjesång. Stockholm: Bonniers. Ekelöf, Gunnar (1961) En natt i Otoĉac. Stockholm: Bonniers. Masson, Jeffery Moussaieff (1993) My Father´s Guru: A Journey Through Spirituality and Disillusion. Boston: Addison-Wesley. Shakespeare, William (2016) Stormen, tolkad av Bengt Anderberg. Stockholm: Orfrontförlag. Zanchi, Mauro (2018) “Tecniche oniriche di condizionamento” i Artedossier No. 350, Ottobre.

Especially Americans seem to have a romantic view of Paris as the capital of love, art and good food, at least if you believe the image of the French capital created and supported by Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. My first experiences of that town were not particularly positive, probably due to my flawed French and fact that the French cuisine did not impress me as much as the Italian.

A particularly unpleasant memory of mine stems from the time I used to travel through Europe with Interrail. As I mentioned in a previous blog, during a stay at the Riviera, my money ran out, but I agreed to meet with some friends in Paris and thus solve my economic concerns However, at the hostel in Choisy-Le-Roi, a suburb to Paris that I became relatively familiar with several years later since there is an IKEA store there, they assured me that my comrades were not there.

My few coins were insufficient for a deposit. It was before the credit cards and I asked if I could leave my passport as security and thereby get a place to sleep until my friends showed up. The guy at the reception desk hesitated and asked to have a look at the passport. While he leafed through it an unofficial press card fell out. In English and Swedish it informed that I occasionally published articles for Norra Skåne, the local newspaper. A few years later I used it successfully during a visit to the Edinburgh International Festival.

̶ What is this? he wondered.

̶  Une carte de presse suédoise, I replied, more or less truthfully, so much I managed to say in my French.

̶  Cela ne suffit pas. Vous êtes à aller en ville, he declared and I understood that I could not stay. When I in English wondered if I could possibly sleep under a bush in the hostel's fenced-in park, he lost patience:

̶  Absolument pas! C'est complètement impossible. Vous devez immédiatement partir d'ici.

The message was perfectly clear and I left the place. Night had fallen, there was rain in the air. I wandered around in the inhospitable Choisy-Le-Roi, not finding any suitable place to sleep. The parks were occupied by a dubious night clientele and after some reluctance I slipped back into the hostel's park by climbing over its high fence and installed myself under a leafy bush. While lying there, slicing a salami with my pocket knife, I discovered that I was not alone. Muffled voices in foreign languages ​​could be heard in the dark, soon changing into snoring.

In spite of drizzle and worries about discovery, I managed to fall asleep, though the barking of dogs soon brutally pulled me out of confused dreams. Dazed I saw flashlights bobbing across the lawn. I hitched my backpack and rushed off with a steady grip on the knife and sausage. I left the sleeping mat behind. Heard a dog yelping behind my back, while someone screamed to me to stop once. I did not turn around, instead I threw myself against the metal mesh of the fence trying to climb over it as fast as I possibly could. I had not come even halfway over when someone got hold of the lining of my trousers and pulled me down. Reaching the ground I stumbled backwards, while staring straight into the yapping jaws of a furious dog. 

Thank goodness someone was holding it back, though in the dark I caught the glimpse of a raised baton. In my poor French I desperately stammered a few words:

̶  Ne me frappe pas! Je suis suédois!

My attacker calmed down at once, laughing out loud. He turned around shouting to his comrades:

̶  Ne frappez pas celui-ci! Il dit qu'il est suédois! Don´t beat that hit this one, he says he's Swedish!

With a steady grip round my upper arm my captor brought me to the hostel's entrance. A wide staircase led to large glass doors through which a white neon light illuminated the scene in front of me, as if it had been a theatre stage. What took place there was something that I up until now, after more than forty years, still has a clear memory of. Surrounded by sombre men and their threatening dogs, one of the guardians was in full swing beating a man rolling around on the ground. Blows and kicks sounded against the body with unpleasant, strangely blunt, muffled thuds. The beaten and utterly defenceless man squealed incessantly:

̶  Je suis désolé! je suis désolé! Je t'en prie! Laisse faire! Arrêt! Arrêt! I´m Sorry! I´m Sorry! I beg you! Let me be! Stop it! Stop it!

Everyone kept silent. All that could be heard was the sound of the disgusting, systematic beating and the thrashed man's constant pleading. Time seemed to be drawn out. A crouching group of homeless men huddled in a corner, watched over by an attentive Doberman on a short leash.

My captor had let go of my right arm and was with fascinated attention watching the nasty scene in front of us. The perpetrator seemed to be obsessed, methodically whacking his wretched victim. The neon light made the sweat of his brow glitter. The face was distorted into a furious mask. As if hypnotized I staggered towards the enraged attacker and tapped him lightly on the shoulder. I still had a steady grip on my sausage and pen knife.

̶  Calmez vous s'il vous plait. Please, calm down.

The raving man furiously turned around fixing a mad stare at me. His sclerae shone white. A tight fist struck me straight on one cheek, making me reel towards the entrance staircase, where I fell headlong. While I was laying there I heard police sirens and saw how my antagonist straightened up. Together we glanced towards the gates where the rotating blue lights of police cars could be seen. The cars braked in, in the spinning shadow play of blue lightning the police violently threw the meek group of vagrants into a van. Les flics did not seem to be bothered at all by the fact that one of wretched men had to be picked up from the ground, with all signs of having been brutally beaten.

As suddenly as they had appeared, the police cars disappeared. I rose up. My chin was hot. It hurt as I stroked it, but it did not bleed. Nobody seemed to take any notice of me. The guards disappeared into the dark, followed by their dogs. I stood shouldering my backpack and with my sausage and knife still in my hand. Once again I stroke my throbbing cheek, turned around and next to me I discovered the guy from the front desk. The one who had told me that I was not welcome to sleep at the hostel. In friendly but broken English the receptionist asked me:

̶  Tough going. Non? 

I answered:

̶  It was awful. How could you let him beat the poor guy like that? 

He gave me an embarrassed smile:

̶  Il le méritait. C'est lui qui a commencé. Comment dites-vous? He had it coming? He deserved it. It was he who started it all. How do you say? He had it coming?

I repeated:

̶  C'était horrible. And the police didn´t do anything. 

He shrugged his shoulders:

̶  Oh, ils savent comment traiter ces gens. Ne faites jamais confiance à un beur ou à un wog.

I did not really understand what he was saying, but caught its racism. Apparently he tried to tell me that the police knew how to treat Arabs and Africans. I became ashamed of my own subconscious racism that had made me try to save my own skin by stating I was Swedish. The guy from the front desk evidently remembered that I had something to do with the Press and thus assumed that I even could have disturbing influence on the reputation of the hostel. He wondered:

̶  Your … comment dis joue? … side of face, hurts? 

I grasped at the straw. I could use this:

̶  Oui, beaucoup. Yes, it really hurts.

He grabbed my shoulders:

̶  Ne t'inquiète pas. Je vais réparer ça. Don´t you worry. I'll fix this.

He brought me down to the boiler room, got a mattress, made it up with sheets and a pillow. In his French-English he explained that I could sleep down there until my pals showed up. I spent two nights in the boiler room, but my friends never showed up. The receptionist and I parted as friends. He would absolutely not receive any payment, something I was grateful for since I did not have a single centime left. What I had was unfortunately some confirmed prejudices  ̶  Paris was definitely a tough and hostile city, where racism was flourishing, both among ordinary guys and the police. Well, it is probably like that in most places here on earth, but for me Paris appeared in a particularily bad light

However, my averseness towards the city vanished when I between 2009 and 2012 came to live and work in Paris. I lived in the Quartier Latin, in a comfortable apartment with balcony, kitchen and bathroom, spending my evenings and weekends on walks and museum visits. Quite often I went to the opera and on several evenings I ended up in the small cinemas of the neighbourhood. I often received fiends from Sweden and visited my family in Rome and England, while my colleagues took good care of me. It rained quite often and the winters were raw. I never became a close friend of the French cuisine, and the banlieues were gloomy, though it would be a lie to deny that I did enjoy the city.

Like many other major cities, for example London and Rome, several houses in Paris have memorial plaques informing you that authors or composers have lived in them and there written their famous works. An unusually gloomy day, as often in Paris with drizzle and penetrating dampness, I had visited Musée de Cluny, the medieval museum housed in an ancient former Roman bathing facility. I came there quite often to admire the six exquisite gothic tapestries, La Dame à la Licorne, which tell the story of the unicorn. Afterwards I had dinner in a nearby Italian restaurant and botanized in the bookstores. On my way home I passed the Sorbonne University and at a nearby street I passed Hôtel Trois Collèges, on the wall was one those plaques, which read:

Here did the author Gabriel García Márquez, Nobel Prize in Literature 1982, in 1956 write his novel No One Writes to the Colonel.

The bronze plaque was adorned with a bust of García Márquez. Of course, I took a photograph of this by me highly appreciated author. Somewhat higher up on Rue Cuias I almost tripped over a clochard who was lying flat on the wet pavement. Since it was cold and humid, I became worried and leaned over him to see if he was alive. He lifted his head and shouted furiously:

̶  Laissez moi être! Sortez! Let me be! Fuck off!

He did not seem to be drunk, just angry and irritated. After giving me an angered and crazy look he lowered his head on the stuffed plastic bag he used as a pillow. I continued a couple of steps, turned around and could not avoid taking a photograph of the strange scene with the homeless guy and in the background the hotel where both García Marquéz and Vargas Llosa had lived and written some of their books. Unfortunately, the photograph has ended up in one of my drawers somewhere in Bjärnum, but I will attach it here as soon as I find it.

After I had returned home I found out that García Marquéz had been staying at the hotel when it was called Hôtel de Flandre and he had not only No One Writes to the Colonel there, but also The Evil Hour. In 1957 the twenty-year-old Mario Vargas Llosa had stayed in the hotel for a month while making a break from his studies in Barcelona, by that time García Marquéz had just moved out. Madame Lacroix who had been responsible for the hotel while García Marquéz was living there and whom he recalled with some affection, later became responsible for the nearby Hôtel Wetter, where Vargas Llosa became acquainted with her after he in 1960 had moved in there with his thirteen-year-older wife Julia Urquidi. In his sumptuous and quite hilarious novel Aunt Julia and the Scriptwriter Vargas Llosa is inspired by the romance he had with Julia in Lima of the fifties. At that time she was sister-in-law to one of his uncles.

Julia Urquidi and Vargas Llosa were short of money and soon had to move out of Hôtel Wetter. However, Vargas Llosa lived in the same quarter until 1966, a year before that he had divorced Julia and married his cousin Partricia Llosa, who was a student at the nearby Sorbonne University.

It was only after he had left Paris that Vargas Llosa became personally acquainted with García Marquéz. They met for the first time in Caracas. Four years later, in 1971, Vargas Llosa presented his doctoral thesis on García Marquéz's writings at the Universidad Complutense in Madrid: Gabriel García Marquéz: Historia de un Deicidio. In his thesis Vargas Llosa developed an idea that a great writer changes reality by imposing his own vision of human existence. An insight Vargas Llosa gained after listening to García Marquéz telling him about a return to the village of his childhood and youth, Aracataca. After being away for many years he found it to be nasty, dusty and diminished, not at all as it had appeared in his memories. At that moment García Marquéz decided to transform Aracataca according to his memories of the place, his fantasies about how it once had been and maybe even a vision of how it should have been. How he in his own mind perceived something he had thought he had been familiar with. That was how the village of Macondo was born and developed in García Marquéz's unforgettable novel Hundred Years of Solitude  ̶  a parallel reality, a landscape seen through a temperament, perhaps more truthful, or at least more interesting, than what we assume to be “the reality”. García Marquéz thus became a creator, a competitor to God. Vargas Llosa wrote:

Writing novels is a rebellion, an attack on reality, on God and his creation, which most of us perceive as reality. A novel is an attempt to correct, change, and arrange reality, an artificial creation accomplished by a novelist.

A strong friendship developed between the two authors, but it was definitely crushed five years later, outside a cinema in Mexico City. After the performance, García Marquéz approached Vargas Llosa with open arms shouting: "Mario!" But was met with a fist straight into one eye. The Peruvian turned his back on the baffled García Marquèz, while muttering: “How dare you come and greet me after what you did to Patricia in Barcelona!”

The reason for the unexpected blow was that Vargas Llosa had left his wife and moved to Stockholm with a Swedish air hostess. After a short while he did however crawl to the cross and returned to Patricia Llosa and their three children in Barcelona, though she had previously sought comfort and advice from García Marquéz and his wife Mercedes, who had advised Patricia to get a divorce from Mario Vargas Llosa, something she obtained first forty years later.

However, there were several other reasons for the broken friendship between the two master narrators. Not least political ones. When the Cuban regime in 1971, claiming that he had committed crimes the regime itself had invented, jailed the author Heberto Padilla, several former Cuban-friendly writers knew that Padilla had fallen into disgrace due to the satirical stance of his poems and a so far unpublished novel, Heroes are Grazing in My Garden. Vargas Llosa swore himself free from his support of  Castro, while García Marquéz continued to provide an indiscriminating backing to the Cuban caudillo.

At that time García Marquéz did not personally know Castro, but his stout support of the Cuban Revolution made him travel to Havana and interview Padilla at the airport, where the poet  ̶  after having been forced to publish a 4 000 word long humiliating "confession", in the best Stalinist manner  ̶  was waiting to be expelled. Even if Padilla had told García Marquéz about his suffering in Castro´s prisons, the Colombian author insisted that a publication of his book would damage Socialism and furthermore persisted in his absurd belief that Padilla was a CIA agent.

Castro and García Marquéz first met in 1977, but since then they were in constant contact. García Marquéz owned until his death in 2014 a large villa outside of Havana, which Fidel had given him. On the wreath that Fidel sent to García Marquéz´s funeral in Mexico City, he had written "to my endearing friend". Vargas Llosa used, half seriously, half-jokingly, call García Marquéz "Castro's courtesan."

García Marquez described his friendship with Fidel as being primarily based on the dictator´s great interest in literature. According to the Colombian writer Fidel was a diligent and critical reader, who in great detail commented on each of García Marquéz´s novels. Apparently, Castro shared his friend Che Guevara's view of the so-called Latin American literary boom:

This entire Latin American boom is a result of the Cuban Revolution. Without our Revolution, all these fellows would be nothing more than a bunch of vagabonds rambling around in Paris.

Vargas Llosa´s later view of socialism and communism emerged with all clarity in what he wrote in the book Manual del perfecto idiota latinoamericano, Manual for the perfect Latin American idiot. I found it to be a rather funny satire of sveral of those, in my opinion, quite unworldly and exaggeratedly revolutionary Latin Americans I had come to know throughout the years. One of them, the Argentine sociology professor Atilio Borón (a stout Fidel admirer), whom I learned to know during my time at Sida (the Swedish International Development Cooperation Agency) and occasionally hanged out with, described the Manual as:

... a monster created by Mario Vargas Llosa, which unambiguously demonstrates that the Right is unable to come up with any sustainable ideas and that their discourse constantly fails to interpret any social process, which by them is described from a most elementary and banal intellectual level.

Nevertheless, the violent reaction of Vargas Llosa outside the Mexican cinema may after all primarily be associated with the macho culture that he and García Marquéz, from their early years on, have been constantly influenced by. Even if they undoubtedly were sophisticated cosmopolites, their stories steam off Latin American machismo. This pestilence may be described through a generalizing excerpt from a book about Mexican customs:

Machismo meant the repudiation of all “feminine” virtues such as unselfishness, kindness, frankness and truthfulness. It meant being willing to lie without compunction, to be suspicious, envious jealous malicious, vindictive, brutal and finally, to be willing to fight and kill without hesitation to protect one´s manly image. Machismo meant that a man could not let anything detract from his image of himself as a man´s man, regardless of the suffering it brought to himself and the women around him […] The proof of every man´s manliness was his ability to completely dominate his wife and children, to have sexual relations with any woman he wanted, to never let anyone question, deprecate or attempt to thwart his manhood, and never to reveal his true feelings to anyone lest they somehow take advantage of him.

Magic and cynicism, love and power, corruption and salvation are prevalent ingredients in the impressive frescoes of the great Latin American representatives of what has come to be called magical realism: Alejo Carpentier, Ernesto Sabato, Julio Cortázar, Jorge Amado, Carlo Scorza, Miguel Angelo Asturias, Augusto Roa Bastos, Roberto Bolaño, to name just a few of these captivating masters, who with exquisite language and unforgettable imagery have enriched my life. Among these we find of course and not the least  ̶  Gabriel García Marquéz.

Gabriel García Marquéz depicts obsession in such a manner that it may be interpreted in several different ways. For example, I was surprised when some of my friends perceived his novel Love in the Time of Cholera as a magnificent description of a man's unshakable love for a the first woman he came to desire. They perceived the main character as a romantic dreamer, though I considered him as a cold cynic taking advantage of countless women, whom he wrecked in a search of a love he finally found  ̶  hence the name of the novel Love in the Time of Cholera. My interpretation indicated that the main character´s entire personality was sickly, even unpleasant and dangerous.  

García Marquéz male protagonists often suffer from unhealthy follies, in the midst of all these lush and exotic tropics, there is an odour of corruption, even necrophilia. It is almost unobtrusively detectable in Hundreds Years of Solitude, The Autumn of the Patriarch, The General in his Labyrinth, Of Love and Other Demons, but in this we also find some of the greatness of these amazing novels.

A similar scent is also apparent in some Vargas Llosa's of masterpieces, such as The Green House and The War of the End of the World, but there are also some other unpleasant details, hidden under a flowing narrative and multifarious imagery. However, I assume I have found more unpleasant details with Vargas Llosa than by García Marquéz and their presence seems to be gaining strength in some of Vargas Llosa´s later novels.

For several days and evenings, I was captivated by The War of the End of the World, although I could clearly see how intimately it was based on the fascinating documentary book by the Brazilian journalist Euclides da Cunha Os Sertões, Rebellion in the Backlands, from 1902. Vargas Llosa's novel stood nevertheless free, powerful and independent beside da Cunha's impressive work. However, I found Vargas Llosa's celebrated The Feast of the Goat to be worse when it came to its models and sources. Well written it dealt with the Dominican dictator Trujillo, an absurd dictatorship and personality, which madness constituted a perfectly factual example of magical realism, greater than life, more bizarre than any imaginary fiction. I had read quite a lot about Trujillo long before I came across the The Feast of the Goat, when I did I became amazed by how much Vargas Llosa´s text depended on Dominican and other sources, without him giving them any credit. Of course, the findings presented by these texts were in the public domain, but occasionally Vargas Llosa followed them almost verbatim, not the least Bernard Diederich's well-documented and excellently told book Trujillo: Death of the Goat and it was with good reason that the New Zeelandian journalist accused Vargas Llosa of plagiarism.

I soon realized that Vargas Llosa nurtured an unhealthy attraction to the brothel-life that is so forthrightly depicted not only in Fernando Botero's paintings, but also in several Latin American novels, like Juan Carlos Onetti´s Body Snatcher, or Pedro Juan Gutiérrez´s Dirty Havana Trilogy, novels that are far from being lousy pornography (though I have some doubts about Gutiérrez, who I found to be undeservedly celebrated) but nevertheless they move about in an erotically loaded atmosphere. Vargas Llosa's taste for soft porn becomes apparent in novels like In Praise of the Stepmother and The Notebooks of Don Rigoberto. It also pops up in The Bad Girl, which nevertheless was not as bad as the other two novels. It is easy to find the roots of this fascination for superficial sex in Vargas Llosa's interesting political autobiography A Fish in the Water: A Memoir, which while describing his political career as a presidential candidate in Peru, also deals with his youth´s journalism and frequent visits to Lima's brothels. However, I became very disappointed when I recently read his novel The Neighborhood, where Vargas Llosa unnecessarily trashes what could have been an exciting political thriller with an gratuitous and tacky Lesbian love story, completely in line with Emmanuelle Arsan's salon-pornographic products. How could a Nobel Prize laureate come up with such crap?

Unfortunately, I also think that García Marquéz's suffered a similar death by drowning in his last novel, Memories of my Melancholy Whores. Already the introduction is ominous:

THE YEAR I turned ninety, I wanted to give myself the gift of a night of wild love with an adolescent virgin. I thought of Rosa Cabarcas, the owner of an illicit house who would inform her good clients when she had a new girl available. […] insisting the girl had to be a virgin and available that very night. She asked in alarm: What are you trying to prove? Nothing, I replied, wounded to the core, I know very well what I can and cannot do. […] I have never gone to bed with a woman I didn't pay, and the few who weren't in the profession I persuaded, by argument or by force, to take money even if they threw it in the trash. When I was twenty I began to keep a record listing name, age, place, and a brief notation on the circumstances and style of lovemaking. By the time I was fifty there were 514 women with whom I had been at least once. I stopped making the list when my body no longer allowed me to have so many and I could keep track of them without paper.

García Marquéz still kept his excellent treatment of language intact. He wrote about "the transforming power of love". About a love that “never matures, but always remains childish in its expressions". The main character becomes aware of how his unrestrained quest for sexual satisfaction has hurt both him and others. He was unable to seek and find love's innermost core of community and hence its invigorating power. Nevertheless, nothing of that could dispel the novel's character of unhealthy senility.

Sure ... the aging writer is describing himself as forlorn and ugly. He realizes that his life has been lost to an egocentric pursuit of sexual bliss. He is ignorant of the meaning of true love. Furthermore, it is quite conceivable to interpret the old narrator's fantasies while he rests beside the body of a naked adolescent girl as a metaphor for fiction´s unfulfilled striving to replace reality with something ideal. However, the effect of all this remains as a complete denial of the sleeping girl's own life, her integrity and dignity. A cynical rape of her personality. The aged narrator considers her to be his exclusive property. When he suspects that the brothel madam has sold the girl to another customer, the aged journalist turns into a raving, destructive beast, something that may be interpreted as a powerful depiction of machismo´s harmful impact of on its male victims and their surroundings. However, this effect is soon lost when the novel ends with the narrator's realization that his "chaste" love nights are bestowing power and new life to his writings. It becomes even worse when his jealousy is defeated by a sheltering patriarchal attitude as the old sex maniac, together with the cynical madam, start to watch over the girl's wellbeing, like a couple of loving parents. Accordingly, the novel assumes a fairy tale´s happy ending. Is it irony or wishful thinking? I don´t know.

The fourteen-year-old girl, whom the old debaucher calls Delgadina, The Little Skinny One, is in the novel not provided with a voice of her own. She sleeps and thus remains silent during her "love nights" with the aged paramour, who does not want to learn anything about her daily existence, claiming that it would spoil his dream image of her. Is this not extremely arrogant, self-serving and even perverse? No one can make me appreciate this Marquéz´s last concoction. For me the novel became an unpleasant fly in the ointment, disturbing my high appreciation of the author Gabriel García Marquéz, all the joy and pleasure his tales have given me. Memorias de mis putas tristes became Una memoria triste de mi García Marquéz.

One origin of Memories of my Melancholy Whores may be traced to a short story in García Marquéz's Strange Pilgrims, published in 1992, though the story The Airplane of the Sleeping Beauty was written already in 1982. Like Memories of my Melancholy Whores it deals with sublimated sexuality and contemplation/peeping:

She was beautiful, elastic, with tender skin the color of bread and green almond-shaped eyes. Her hair was straight and black and reached her waist, and she had an aura of rich ancestry, the kind that could have been from Indonesia or the Andes. She dressed in fine taste: a linen jacket, a natural silk blouse with pale flowers, rough linen pants, and high heeled shoes the color of bougainvillea flowers. “This is the most beautiful woman that I have ever seen in my life,” I thought, when I saw her pass with her stealthy, long, lioness strides while I got in line to board the plane to New York at the Charles de Gaulle airport in Paris. She was a supernatural apparition that lasted only an instant, then disappeared into the crowd in the lobby.  

To the narrator's great pleasure this supernatural beauty is on the aircraft seated next to him. However, after having swallowed two sleeping pills, she slept deeply throughout the entire trip, while the narrator is surveying her, fantasising and dreaming about erotic encounters:

Later I reclined my seat to the level of hers, and we lay closer than we would have in a full-size bed. The aura of her breath was the same as her sorrowful voice, and her skin released a faint aroma that could only be the very scent of her beauty. It was incredible to me: the previous spring I had read a lovely novella by Yasunarl Kawabata about the ancient bourgeois of Kyoto who would pay enormous sums to spend the night studying the most beautiful women of the city, naked and drugged, while they, the men, were dying of love in the same bed. 

I wonder if García Marquéz had read the same book that I had once come across. Before reading any of García Marquéz stories I had read several of Kawabata's short and strangely exquisite novels. When I was fourteen years old I became captivated by The Old Capital. Never before had I read something like that; a quiet, beautiful depiction of an existence where beauty was at the centre. Nature, flowers and art worked in harmony to create an outstanding, sensitive imagery of an exotic environment with kimonos, Japanese gardens and Buddhist temples.

At the age of four, Yasunari Kawabata had lost both his parents, growing up with his grandparents, though his grandmother died when he was seven years old and his grandfather when he was seventeen. Perhaps it is these experiences that in Kawabata's work create a sense of distance. He appears as an observer, endowed with an exaggerated, aesthetic sensitivity. In every story he describes in detail all five senses   ̶  taste, sight, touch, smell and sound  ̶  though all of his narrators remain outsiders: " I feel as though I have never held a woman’s hand in a romantic sense […] Am I a happy man deserving of pity? " Kawabata was awarded the 1968 Nobel Prize in Literature, taking his own life four years later.

House of the Sleeping Beauties is not about "the ancient bourgeois of Kyoto who would pay enormous sums to spend the night studying the most beautiful women of the city, naked and drugged, while they, the men, were dying of love in the same bed.” The “house” is an isolated brothel, placed somewhere in the countryside and is characterized by ancient traditions  ̶  the discreet, apparently strict, but secretive madam is dressed in kimonos and serves tea, furnishings are sparse and there are rules for how the visiting old men have to behave in the proximity of the sleeping, naked girls; these are all young virgins, passive and drugged. The proximity of nature is noticeable; sighing of tree crowns and the roar of an open sea can be heard through the thin walls. When it rains coolness and the scent of flowers sip in. We are not told where the brothel can be found, only that it is frequented by old men and of those we only learn to know "old Eguchi", who is sixty seven years old, actually only three years older than I am now.

Naked old Eguchi spend four nights beside different young women. Strangely enough there are two girls present during his last night at the brothel. He touches the gilrs, look at them and inhales their fresh scent of youth, while remembering different women he has been with. Not only numerous mistresses, but also women with whom he has had other forms of relationship; his three daughters, his aging wife and his mother who suffered a painful death in tuberculosis. "The sleeping beauties" never wake up in Eguchi's presence. They are merely objects for his sublimated eroticism. He fantasizes about how he is making love to them, at one occasion he intends to do it, but refrains from it, feeling guilty about his intentions. On several occasions, old Eguchi fantasies become brutal. He imagines that he is hurting the young women, beating them, raping them, killing them, but most of his time by their side he spends on a devotional admiration of their young bodies, dreaming about past encounters with other women and falls gently asleep.

All this is engulfed in a pensive, dreamlike atmosphere, which occasionally become claustrophobic. Old Eguchi is plagued by a slight suspicion that he is an accomplice in some kind of criminal activity. The place is owned by an absent boss. When a wealthy businessman dies at the establishment, his corpse is discreetly taken away and placed in a hotel room. The drugs administered to the girls seem to be dangerous. Perhaps the girls are there against their will? Nevertheless, despite his doubts old Eguchi returns time and time again. The short novel ends when one of the young women in the middle of the night dies beside old Eguchi and is taken away. The hostess assures Eguchi that the unfortunate incident will not cause him any nuisance. He does not need to be worried and the same night she asks him to return to another "beauty" and fall asleep by her side. "There are more girls than that one". The reader does not know if the girl's death will prevent old Eguchi from revisiting the House of the Sleeping Beauties, but we suspect he will soon die and that the brothel will be shut down.

Reading The House of the Sleeping Beauties is like the encounter with Memories of My Melancholy Whores in many ways an upsetting experience, but its effect is quite different from the one provided by García Marquéz's story. The Colombian's take is far more realistic than Kawabata´s and furthermore has a happy ending. García Marquéz does not create the creepy, chilly and subtly sinister atmosphere of Kawabata´s novel, imbued as it is with distorted aesthetics, emotional callousness and budding anxiety.

Older men sleeping with young naked girls without making love to them actually has a name  ̶  shunamatism and has in many cultures been regarded as a way for aging men to revive their life force. When the European brothel culture flourished during the seventeenth and nineteenth centuries, it happened that medical doctors recommended shunamatism as a cure for aging, male patients who was in need to restore their vital fluids.

The denomination originates from the Bible, which tells the story of King David and Avishag, a young woman from Shunem:

King David was now an old man, and he always felt cold, even under a lot of blankets. His officials said, “Your Majesty, we will look for a young woman to take care of you. She can lie down beside you and keep you warm.” They looked everywhere in Israel until they found a very beautiful young woman named Abishag, who lived in the town of Shunem. They brought her to David, and she took care of him. But David did not have sex with her. (Book of Kings, 1:1-4).

Perhaps the most remarkable example of shunamatism is Mohandas Gandhi demanding attractive young women to share his bed with him. Of course, this is a sensitive issue for many of those who, like me, admire the great Mahatma Gandhi for his efforts in preaching and practicing non-violence, tolerance and liberation for nations, women, and men.

It was when Gandhi in 1906 served as a stretcher-bearer during one of the British wars against the Zulus in South Africa that he decided to make a decisive contribution to the wellbeing of his fellow human beings. To be able to do this he realized that he simultaneously had to strive at disciplining himself by practicing non-violence, patience, honesty and constant self-control. Gandhi, who came from a wealthy and politically influential family of merchants and lawyers, was a searcher and idealist.  Early on he tried to improve the conditions of poor, powerless and disconcerted people and by doing so he found inspiration in the writings of Leo Tolstoy. The great Russian novelist was like Gandhi a brilliant man from a privileged family, who late in life was able to transform himself in such a way that many came to regard him as a living saint. However, just like Gandhi, Tolstoy was far from being a secluded, unworldly preacher of good deeds. They were both intense, constantly active and incredibly influential persons, known and respected all over the world.

With his self-sacrificing and temperamental wife, Sofia Andrejevna, Tolstoy had no less than thirteen children, of whom five died before adulthood. The marriage was initially characterized by erotic passion. Just after their intense relationship had been initiated the thirty-four-year-old Tolstoy gave the eighteen-year-old Sofia his diaries, in which he described his previously unusually wide-ranging love life, which among other things had resulted in him having a son with a twenty three year old, married serf woman on his estate. This Timofei Ermilovich Bazykin was never officially recognized by Tolstoy. He died in 1934 after working as a coachman for one of Tolstoy´s legitimate sons, Andrei.  Tolstoy also confessed that he in his early youth had seduced a maid servant: Masha, who lived at my aunt’s. She was a virgin, I seduced her, and she was dismissed and perished.”

As his ideas and beliefs became ever more radical, Tolstoy's relationship with his wife deteriorated. He began to discipline himself, becoming a vegetarian and like many self-controlling saints before him Tolstoy also tried to control his sexual urges. He assumed that his sexual desire had so far been exceedingly intense. According to him, he had even allowed it to dominate his life. Tolstoy´s constant urge for sexual intercourse had resulted ridiculous vanity, futile pleasures like dancing and idiotic gallantry, as well an exaggerated care for looks and clothing. He had wasted far too much money and efforts on such deleterious nonsense. Wealth gained from the hard labour of peasants and workers had been thrown away on pleasures that any serious man could be without.  

Tolstoy came to consider frivolous love making as the ultimate cause of misogyny and devastating rivalry between people. Tolstoy was a masterful narrator, but his increasingly radical views about abstinence and self-sacrifice broke into his writings, making some of them strange and distorted. Like his Kreutzer Sonata from 1890 in which Tolstoy tells us about how some passengers begin to talk to each other in a train compartment somewhere in Russia (this often happens in Russian novels). Vividly and dynamically Tolstoy recounts the conversation between the narrator, an older merchant, a young bookkeeper, a lawyer and a chain-smoking, middle-aged lady. They talk about gender relations, marriage and love. An obviously nervous man, who initially had listened to the discussions in serious silence suddenly meddles in the conversation and  presents the others with a horrific disclosure  ̶  he has murdered his wife. The murderer´s troubled fellow passengers disappear one by one, soon the narrator and Pozdnyzhev, the murderer, are alone in the compartment. Pozdnyzhev gives his fellow traveller an intense look:

̶  You may not like to sit here with me, now when you know who I am? If it is so, I'll take my leave.

̶  No, by all means.

Pozdnyzhev then tells the narrator that it was precisely the distorted love based on an uncontrolled sex urge that the train passengers had been talking about, which had driven him to kill his wife. He describes how a time of passionate love, which gave rise to five children, ended when his wife began to use contraception, something that made their love life "even more piggish". The wife became infatuated with a handsome violinist, with whom she practiced Beethoven's Kreutzer Sonata, a music so powerful and mentally obsessing that it overwhelmed the two musicians and drowned them in uncontrollable desire. Pozdnyzhev suspected that his wife was lost in her passion for the violinist. He did everything to master his all-encompassing jealousy, but it ultimately made him stab his wife to death, after surprising her and the amorous violinist in flagrante delicto. 

Within this dramatically narrated framework, Tolstoy does in Pozdnysjev's mouth put forward his views of fatal sexual desire:

[Man] is only concerned with obtaining the greatest possible amount of pleasure. And who is this? The King of nature – man. You´ll notice that the animals copulate with one another only when if it is possible for them to produce offspring; but the filthy king of nature will do it any time, just as long as it gives him pleasure. More than that: He elevates this monkey pastime into the pearl of creation, into love. And what is that he devastates in the name of this love, this filthy abomination? Half of the human race, that´s all. For the sake of his pleasure he makes women, who ought to be his helpmates in the progress of humanity towards truth and goodness, into his enemies. Just look around you: who is it that constantly is putting a brake on humanity´s forward development? Women. And why is it so? Solely because of what I´ve been talking about.

Pozdnyzhev is lamenting shortcomings of the advancement of medical science, which in our the modern society are thwarting the true nature of man, turning him into a victim of his own whims and desires, while making women into a thing, a mere object of his lust:

Either, with the help of these sharks of doctors, she´ll prevent herself conceiving offspring, and so will be a complete whore, will descend not to the level of an animal, but of a material object, or else she´ll be what she is in the majority of cases – mentally ill, hysterical and unhappy, as are all those who are denied the opportunity of spiritual development.

Four years after his Kreutzer Sonata, Tolstoy published The Kingdom of God is Within You in which he described what he had found by reading of Schopenhauer, the Bible, as well as Christian, Buddhist and Indian mystics and philosophers  ̶  namely that we all need to change our lives in accordance with spiritual principles. Only when we abide to God's innermost message  ̶  love for your neighbour, self-sacrifice and compassion. Only then can the world and human existence change for the better and we may free ourselves from our imprisonment by property, violence, official religion and oppressive, political power. If each and every one of us honestly tried to live in accordance with the innermost essence of Jesus's teaching, namely that all forms of violence are deplorable, even acts committed in revenge or as self-defence, then we will all finally find ourselves on the right track towards common wellbeing.

The Kingdom of God is Within You overwhelmed Gandhi, here he found the guidelines for his own life. Like Tolstoy, Gandhi minimized his personal needs, dressed as basic as possible, while trying to spread his message as far and wide he gathered disciples around himself, became strictly vegetarian, deeply religious, and became a political agitator with a strict non-violence agenda and at the same time he abstained from sexual intercourse.

To my surprise, I have during conversations with friends who are Catholic priests found that several of do not mind at all talking about sensitive subjects related to sex and the intimate intercourse between men and women. Often they are quite well informed about such things and often reflect on them. As one of them confessed:

̶  If you are denied something, your thoughts are far too often taken up by just that.

Gandhi had no difficulties in living simply and poorly, it was sexual abstinence that plagued him. He developed a variety of complicated rules and regulations for self-discipline, while he at the same time engaged in embarrassing and detailed discussions about sexual intercourse, constantly preaching to others that they should refrain from such activities:

It is the duty of every thoughtful Indian not to marry. In case he is helpless in regard to marriage, he should abstain from sexual intercourse with his wife.

Gandhi put his sexual restraint to test, a behaviour that worsened after the death of his wife in 1944, though his strange behaviour had already begun in the 1910s. At first he slept in the same room as other women, while his wife was present. Then he started to sleep in the same bed with different women. Soon Gandhi demanded that his bed companions like him had to sleep without clothes and they gradually became younger and younger.  Gandhi did not have sexual intercourse with any of his female bed companions, explaining that his behaviour was founded on his intention to constantly strengthen his self-discipline. Furthermore, he did not at all carry out in the hidden. On the contrary, he spoke widely about them, spreading his theories through books and articles. Jawaharal Nehru, Gandhi's close collaborator and India's first prime minister, became deeply concerned about Gandhi's preaching about sex and abstinence, finding his friend´s and mentor´s sleeping arrangements to be utterly strange, indeed "abnormal and unnatural." His sexual experiments prompted several of Gandhi's closest colleagues to leave him and two chief editors of the newspapers, which he used to publish his articles, refused to include those articles that exposed his odd views of sexuality and threatened to resign if Gandhi continued to insist that they had be published.

The problem with this mild, tolerant man was that he demanded that people in his environment should live in accordance with his strict chastity rules. While Gandhi slept naked with young women, he demanded that men and women who lived around him would sleep apart from each other. If they felt overwhelmed by sexual desire he recommended them to immerse themselves in cold water.

Gandhi's wife Kasturba often despaired about her husband's moral rigor: "You try to turn my boys into saints, even before they have become men." Gandhi's eldest son became a victim of his father's rigidity. Like other sons of great men, Harilal Gandhi lived shadowed by his father. He turned into a dapper man, outfitted in expensive tailor-made, imported suits, while he gambled and drank. By the end of his unhappy existence Harilal converted to Islam. Five months after his father´s assassination he died of tuberculosis in a municipal hospital, forgotten and neglected.

Apparently did Mahatma Gandhi suffer from a blindness that seems to affect other practitioners of shunamatism. In spite of preaching non-violence, humility, tolerance and compassion, Gandhi seemed to have neglected that his austere views of human existence put high demands on his environment. This while he himself lived according to his own rules. For sure, he was the undeniable Father of a Nation, though he had difficulties in applying that role to his own fatherhood and since he also was a shunamatist I cannot help wondering if Gandhi really could, or even tried to, imagine the feelings of the young women he chose to be his bed companions.

And Paris? Did Che Guevara's opinion that without the Cuban revolution, Latin American writers of magic realism, would have been "nothing more than a bunch of vagabonds rambling around in Paris." I do not know, but Paris seems to have had a transforming impact on many authors, not the least when it comes to “sexual liberation” and perhaps even on the development of a cynical masculine view of sex.

Henry Miller, arguably the most important literary exponent of male, sexual desire, did after a visit to Hôtel Orfila, where the Swedish literary giant Strindberg experienced his so called inferno crisis, state that:

It was no mystery to me any longer why he and others (Dante, Rabelais, Van Gogh, etc., etc.) had made their pilgrimage to Paris. I understood why it is that Paris attracts the tortured, the hallucinated, the great maniacs of love.

Adams, Jad (2011) Gandhi: Naked Ambition. London: Quercus Books. Borón, Atilio (2008) “La derecha contraataca” in El Pais, 29 de marzo, De Monte, Boyé Lafayette (1996) NTC´s Dictionary of Mexican Cultural Code Words. Chicago: NTC Publishing Group. García Marquéz, Gabriel (2006) Memories of My Melancholy Whores. New York: Vintage. García Marquéz, Gabriel (2006) Strange Pilgrims. New York: Vintage. Halford; Macy (2010) ”The Nobel Is the Best Revenge” i The New Yorker, October 7. Kawabata, Yasunari (1969) House of the Sleeping Beauties and Other Stories. New York: Kodansha International. Miller, Henry (2001) Tropic of Cancer. London: Penguin Modern Classics. Mostashari, Firouzeh (2010) From the Ideal to Femme Fatal: Tolstoy’s Thoughts on a Peasant Woman https://russiantheatrefest.yolasite.com/research.php Padilla, Heberto (1984) Heroes are Grazing in My Garden. New York: Farrar Straus & Giroux. Tolstoy, Leo (1988) A Confession and Other Religious Writings. Tolstoy, Leo (2008) The Kreutzer Sonata and Other Stories. London: Penguin Classics. Tolstoy, Leo (1988) A Confession and Other Religious Writings. Harmondsworth: Penguin Classics. Vargas Llosa, Mario (1971) García Marquéz: historia de un deicidio. Barcelona: Editorial Seix Barral. Vargas Llosa, Mario, et.al. (1996) Manual del perfecto idiota latinoamericano. Barcelona:  Plaza & Janés.

Speciellt amerikaner tycks ha en romantisk uppfattning om Paris som en kärlekens, konstens och den goda matens huvudstad, i varje fall om man får tro den bild av den franska huvudstaden som har skapats av Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. Mina första erfarenheter av staden var dock inte speciellt positiva, kanske främst beroende på att min franska alltid varit ytterst bristfällig och att det franska köket inte imponerat lika mycket på mig som det italienska.

Ett speciellt otrevligt minne härrör från tågluffartiden. Som jag nämnt i någon tidigare blogg var under en vistelse på Rivieran mina pengar på upphällningen, men jag kom överens om att i Paris sammanträffa med några kompisar för att med dem fortsätta färden mot Sverige och därmed skulle mina ekonomiska bekymmer bli lösta. Men, på vandrarhemmet i Choisy-Le-Roi, en förstad till Paris som jag flera år senare blev relativt bekant med eftersom det finns ett IKEAvaruhus där, kände man inte till om mina kamrater varit där eller om de skulle dyka upp. De fanns under alla förhållanden inte inskrivna i deras liggare förklarade man för mig.

Mina få slantar räckte inte för att jag skulle kunna betala en deposition. Det var före kreditkortens tid och jag undrade om jag kunde lämna mitt pass som säkerhet och därigenom få en sängplats tills mina vänner dök upp. Killen vid mottagningsdisken tvekade och bad att få se passet, medan han ögnade genom det föll ett icke officiellt presskort ut som på engelska och svenska talade om att jag emellanåt skrev artiklar för Norra Skåne. Jag använde det några år senare med framgång under ett besök vid teaterfestivalen i Edinburgh.

̶ Vad är det här? undrade han.

̶  Une carte de presse suédoise, svarade jag, mer eller mindre sanningsenligt, så pass mycket klarade jag på min usla franska.

̶  Cela ne suffit pas. Vous êtes à aller en ville, deklarerade han och jag begrep att jag inte kunde stanna. Då jag på engelska undrade om jag möjligen kunde få sova under en buske på vandrarhemmets stängselomgärdade park, tappade han tålamodet:

̶  Absolument pas! C'est complètement impossible. Vous devez immédiatement partir d'ici.

Budskapet var solklart och jag lomade av. Natten hade fallit, det var regn i luften. Jag strövade kring i det ogästvänliga Choisy-Le-Roi och kunde inte finna någon lämplig sovplats. Parkerna var upptagna av ett tvivelaktigt nattklientel och jag smög mig därför tillbaka till vandrarhemmets park, klättrade över stängslet och installerade mig under en buske. Av rädsla för upptäckt virade jag inte ut min sovsäck, utan lade mig på liggunderlaget med ett plastskynke över mig. Medan jag låg där och tuggade på en salamikorv, som jag skar i skivor med min fickkniv, upptäckte jag att jag inte var ensam. Dämpade röster på främmande språk hördes omkring mig och övergick snart i snarkningar.

Trots duggregn och oro för upptäckt lyckades jag somna, men hundskall ryckte brutalt upp mig ur förvirrade drömmar. Då jag yrvaken lyfte på huvudet upptäckte jag hur ficklampors ljuskäglor guppade över parkens gräsmatta. Skräckslagen ryckte jag till mig ryggsäcken och med ena handen om kniven och korven krängde jag springande på mig den. Liggunderlaget och plastskynket lämnade jag därhän. Hörde en hund gläfsa bakom ryggen alltmedan någon skrek åt mig att stanna, men jag vände mig inte om utan kastade mig mot det höga stängslet. Jag hade inte kommit halvvägs över då någon fick grepp om byxlinningen och brutalt ryckte ner mig. Hamnade på rygg och rakt över mig öppnade sig käftarna på en rasande hund. 

Tack och lov håll någon tillbaka den, men i dunklet skymtade jag hur någon höjde en batong. Skräckslagen fann jag några ord på franska:

̶  Ne me frappe pas! Je suis suédois!

Min angripare lugnade ner sig och började gapskratta. Han vände sig om och ropade till sina kamrater:

̶  Ne frappez pas celui-ci! Il dit qu'il est suédois! Slå inte den där, han säger att han är svensk!

Med ett stadigt grepp om min överarm förde min fasttagare mig bort mot vandrarhemmets entré. En bred trappa ledde upp till stora glasdörrar genom vilka ett vitt neonljus belyste platsen framför, som om det vore en teaterscen. Vad som utspelade sig där var något som jag nu, efter mer än fyrtio år, fortfarande har ett klart minne av. Omgivna av betongförsedda män och shäferhundar var en av väktarna i full färd med att prygla upp en liggande man. Batongslagen och sparkarna träffade kroppen med ett otrevligt, dovt ljud. Den hopkurade, brutalt slagne och försvarslöse mannen kved oavbrutet:

̶  Je suis désolé! je suis désolé! Je t'en prie! Laisse faire! Arrêt! Arrêt! Förlåt! Förlåt! Jag ber! Sluta! Sluta!

Ingen av de kringstående gjorde min av att avbryta den skoningslösa misshandeln. Allt som hördes var de motbjudande, dämpade slagen, sparkarna och den slagne mannens förtvivlade kvidande. Tiden tycktes segsliten, rörde sig som i ultrarapid.  En hopkurad skara uteliggare stod handlingsförlamad i ett hörn, med en morrande dobermann framför sig.

Min fasttagare hade släppt greppet om min högerarm och betraktade fascinerat den otäcka scenen. Våldsmannen verkade besatt, tigande och systematiskt lät han slag och sparkar hagla över sitt värnlösa offer. I neonljuset glänste svetten på angriparens ansikte, förvridet till en ursinnig mask. Tanklöst, som hypnotiserad, gick jag fram till den rasande mannen och slog honom lätt på axeln. Jag hade fortfarande korven och kniven i ena handen.

̶  Calmez vous s'il vous plait. 

Var snäll och lugna er.Häftigt vände våldsmannen sitt ansikte mot mig. Ögonvitorna lyste i det förvridna anletet. Ett knytnävsslag fällde mig mot entrétrappan. Där blev jag liggande, hörde polissirener och såg hur min antagonist sträckte på sig, avslutade misshandeln och blickade bort mot grindarna där polisbilarnas roterande blåljus syntes. Bilarna bromsade in, i skenet av blåljus och neon slängde polisen brutalt in uteliggarna i en piketbil. Les flics tycktes inte alls reagera över att en av de hemlösa fick plockas upp från marken, med alla tecken på att ha blivit brutalt misshandlad.

Lika plötsligt som de dykt upp försvann polisbilarna. Omtumlad kom jag på fötter. Kinden hettade. Den smärtade då jag med handen strök över den, men den blödde inte. Ingen tycktes ta någon notis om mig. Väktarna försvann med sina hundar åter ut i mörkret. Jag stod kvar, handfallen med min korv och kniv i handen. Jag strök mig åter över kinden, vände mig om och upptäckte bredvid mig killen från receptionen. Han som sagt att jag inte var välkommen att sova på vandrarhemmet. Receptionisten log vänligt och konstaterade på bruten engelska:

̶  Tough going. Non? Tuffa tag. Inte sant?

Jag svarade:

̶  It was awful. How could you let him beat the poor guy like that? Det var hemskt. Hur kunde ni låta honom slå den stackars killen på det viset?

Han log generat:

̶  Il le méritait. C'est lui qui a commencé. Comment dites-vous? He had it coming? Han förtjänade det. Det var han som började. Hur säger ni? He had it coming?

Jag upprepade:

̶  C'était horrible. And the police did not do anything. Och polisen gjorde ingenting.

Han ryckte på axlarna:

̶  Oh, ils savent comment traiter ces gens. Ne faites jamais confiance à un beur ou à un wog.

Jag fattade inte riktigt vad han sa, men uppfattade rasismen i konstaterandet. Antagligen rörde det sig om att polisen visste hur man behandlar araber och svartskallar. Jag skämdes över min undermedvetna rasism som gjort att jag för att rädda mitt eget skinn sagt att jag var svensk. Något som nu även hjälpte mig var att killen från receptionen antagligen mindes att jag haft något som kunde tolkas som ett slags samröre med pressen och därmed kanske även hade ett visst, möjligen oroande inflytande. Han undrade:

̶  Your - comment dis joue? – side of face, hurts? Har du ont i kinden?

Jag grep efter halmstrået, det här kunde jag utnyttja:

̶  Oui, beaucoup. Ja, mycket.

Han grep mig om axlarna:

̶  Ne t'inquiète pas. Je vais réparer ça. Var inte orolig. Det här skall jag fixa.

Han tog mig till pannrummet. Fick fram en madrass, ordnade med lakan och kudde. På sin fransk-engelska förklarade han att jag kunde sova där tills mina kamrater dök upp. Under två nätter sov jag därnere, men mina vänner dök aldrig upp. Receptionisten och jag skildes som vänner. Han ville absolut inte ha något betalt, något jag var tacksam för eftersom jag inte hade en enda centime i behåll. Vad jag hade var dessvärre en del av mina fördomar bekräftade  ̶  Paris var en hård och tuff stad där rasismen frodades, såväl hos gemene man som hos polisen. Så är det väl på de flesta platser här på jorden, men för mig kom Paris att framstå i en speciellt dålig dager.

Min avoghet gentemot staden försvann dock då jag mellan 2009 och 2012 kom att bo och arbeta i Paris. Jag bodde i Quartier Latin, i en bekväm etta med balkong, kök och badrum, och ägnade kvällar och helger åt promenader och museibesök. Tämligen ofta gick jag på operan och flera kvällar hamnade jag på de små biograferna i grannskapet. Jag fick ofta besök  från Sverige och min familj, medan mina arbetskamrater tog väl hand om mig. Det regnade för jämnan och vintrarna var råa, ofta med dystert snöslask. Jag blev aldrig riktigt vän med det franska köket och förstäderna var dystra. Men det vore lögn att förneka att jag trivdes ovanligt bra i staden.

Liksom i många andra stora städer, som London och Rom, har flera hus i Paris minnestavlor som berättar att författare eller kompositörer bott i dem och där skrivit sina berömda verk. En ovanligt kulen dag, som så ofta i Paris med duggregn och genomträngande väta, hade jag besökt Musée de Cluny, medeltidmuséet som är inrymt i en antik före detta romersk badanläggning. Jag besökte det flera gånger för att avnjuta de sex, utsökta, gotiska gobelängerna, La Dame à la Licorne, som berättar legenden om enhörningen, för att sedan äta kvällsmat på en italiensk restaurang i närheten och botanisera i någon av traktens bokhandlar. På väg hem passerade jag Sorbonneuniversitet och vid en gata i närheten fann jag ett hotell  ̶  Hôtel des Trois Collèges. På en väg var en av de där skyltarna uppsatt:

Här skrev författaren Gabriel García Márquez, nobelpris i litteratur 1982, år 1956 sin roman Ingen skriver till översten.

Bronsplaketten var prydd med ett byst av García Márquez. Givetvis tog jag ett fotografi av en av mina absoluta favoritförfattare. Något högre upp på Rue Cuias höll jag på att snava över clochard som låg pladask på trottoaren. Eftersom det var kallt och fuktigt blev jag orolig och lutade mig över honom, för att se om han levde eller var avsvimmad. Han lyfte på huvudet och skrek ursinnigt:

̶  Laissez moi être! Sortez! Låt mig va´! Ge dig av!

Han verkade inte en vara berusad, enbart arg och irriterad. Efter att ha rutit åt mig lade slusken åter huvudet på en plastpåse, som han hade som huvudkudde. Jag fortsatte ett par steg, vände mig om och kunde inte låta bli att ta ett fotografi på den märkliga scenen med uteliggaren och hotellet där både García Marquéz och Vargas Llosa hade bott och författat. Dessvärre har fotografiet hamnat i någon av mina lådor uppe i Bjärnum, men jag sätter in det så fort jag fått tag på det.

Då jag kommit hem tog jag reda på att García Marquéz bott på hotellet då det hette Hôtel de Flandre och hade där inte enbart skrivit Ingen skriver till översten där, utan även Den onda timmen. I januari året efter hade den tjugoettårige Vargas Llosa under en månad bott på hotellet, medan han gjorde att avbrott i sina studier i Barcelona, då hade Marquéz just flyttat ut. Madame Lacroix som ansvarat för hotellet under den tid García Marquéz varit där och som han mindes med viss tillgivenhet, blev senare ansvarig för det närliggande Hôtel Wetter, där Vargas Llosa lärde känna henne efter att 1960 ha flyttat in med sin tretton år äldre hustru, Julia Urquidi. Vargas Llosas frodiga roman och ovanligt roliga Tant Julia och författaren bygger till stor del på den romans han i femtiotalets Lima hade med Julia, som på den tiden var hans morbrors svägerska.

Julia och Vargas Llosa hade det knapert i Paris och flyttade sedermera ut från Hôtel Wetter. Vargas Llosa stannade dock kvar i samma kvarter fram till 1966, efter att året innan ha skilt sig från Julia och gift sig med sin kusin Partricia Llosa, som studerade vid det närliggande Sorbonneuniversitetet.

Det var först efter det att han lämnat Paris som Vargas Llosa lärde känna García Marquéz. De träffades första gången i Caracas. Fyra år senare, 1971, lade Vargas Lllosa vid Universidad Complutense i Madrid fram sin doktorsavhandling om García Marquéz författarskap  ̶  Gabriel García Marquéz: Historia de un deicidio, ”Gabriel García Marquéz: Historia om ett gudamord”, i vilken han utvecklar tanken om att en stor författare gör våld på verkligheten genom att ersätta den med en egen vision av tillvaron. En insikt Vargas Llosa grundar på García Marquéz skildring av hur han efter många år återvände till sin hemby Aracataca och fann den nersliten, dammig och förminskad, inte alls såsom den framstod i hans minnen. García Marquéz beslöt sig då för att omvandla Aracataca i enlighet med sina minnen, sina fantasier om hur den en gång varit och kanske hur den borde vara. Hur han i sitt inre uppfattade den. Det var så byn Macondo föddes i García Marquéz oförlikneliga roman Hundra år av ensamhet  ̶  en parallell verklighet, ett landskap sett genom ett temperament och därmed kanske sannare, eller i varje fall intressantare, än det vi tror vara en realitet. García Marquéz blir till en skapare, en konkurrent till Gud. Vargas Llosa skrev i sin avhandling:

Att skriva romaner är ett uppror, en attack mot verkligheten, mot Gud, mot Guds skapelse, den som de flesta av oss uppfattar som verklighet. En roman är ett försök till korrigering, förändring, en ersättning för verkligheten, en artificiell skapelse frammanad av romanförfattaren.

En stark vänskap utvecklades mellan de båda författarna, men utanför en biograf i Mexiko City gick den om intet fem år senare. Efter föreställningen kom García Marquéz mot Vargas Llosa med öppna armar, ropande: ”Mario!”, men denne träffade med en rak höger colombianen rakt i ansiktet och vände på klacken medan han muttrade: ”Hur vågar du komma och hälsa mig så där efter vad du gjorde med Patricia i Barcelona?”

Bakgrunden var att Vargas Llosa lämnat sin fru och flyttat till Stockholm med en svensk flygvärdinna. EEfter en kort tid kröp han dock till korset och återvände till Patricia Llosa och deras tre barn i Barcelona. Hon hade dock innan dess sökt tröst och råd hos García Marquéz och hans hustru Mercedes, som rått henne att skilja sig från Mario Vargas Llosa, något hon gjorde först fyrtio år senare.

Det fanns dock flera orsaker till de båda mästerförfattarnas brutna vänskap. Inte minst politiska. Då den kubanska regimen 1971, hävdande att han begått brott den själv hittat på, fängslade författaren Heberto Padilla, reagerade flera tidigare kubanskvänliga författare, väl medvetna om att Padilla hamnat i onåd på grund sin satiriska roman I min trädgård betar hjältarna. Vargas Llosa svor sig fri från sina tidigare Castrovänliga åsikter, alltmedan García Marquéz öppet stödde Fidel Castro.

García Marquéz kände vid den tiden inte personligen Castro, men var en stor supporter av den kubanska revolutionen. Han flög till och med till Havanna och intervjuade Padilla på flygplatsen då den kubanske poeten  ̶  efter att efter bästa stalinistförebild ha tvingats publicera en 4 000 ord lång förnedrande ”bekännelse”  ̶  skulle utvisas. Trots att Padilla för Garciá Marquéz berättade om sitt lidande i Castros fängelser, motsatte sig denne publiceringen av hans bok och framhärdade i sin absurda åsikt att Padilla var en CIAagent. 

Castro och García Marquéz träffades först 1977, men sedan dess var de i ständig kontakt och García Marquéz ägde fram till sin död 2014 en stor villa utanför Havanna, som Fidel skänkt honom. På den krans som Fidel sände till García Marquéz begravning i Mexiko City stod det ”till min älskvärde vän”. En irriterad Vargas Llosa brukade, halvt på allvar, halvt på skämt, fram tills dess han gav García Marquéz en ordentlig blåtira, kalla sin dåvarande vän ”Castros kurtisan”.

García Marquez beskrev sin vänskap med Fidel som främst baserad på den senares brinnande litteraturintresse. Enligt den colombianske författaren var den kubanske diktatorn en mycket noggrann och kritisk romanläsare, som ingående kommenterade var och en av hans romaner. Möjligen delade Castro sin vän Che Guevaras syn på den så kallade latinamerikanska litteraturboomen:

Hela denna boom för latinamerikanska författare är en produkt av den kubanska revolutionen. Utan Revolutionen skulle alla dessa typer inte vara annat än en samling vagabonder kringdrivande i Paris.

Vargas Llosas senare syn på socialism och kommunism framkom med all tydlighet i vad han skrev i boken Manual del perfecto idiota latinoamericano, ”Instruktionsbok för den perfekte latinamerikanske idioten”. Jag tyckte det var en ganska rolig satir över många av de enligt min uppfattning milt sagt världsfrånvända och överdrivet revolutionsromantiska latinamerikaner som jag lärt känna genom åren. En av dem, den argentinske sociologiprofessorn Atilio Borón (även han en hängiven Fidelbeundrare), som jag lärde känna under min tid på Sida och emellanåt umgicks med, har beskrivit boken som:

… en monster skapat av Mario Vargas Llosa, som med all tydlighet bevisar att Högern är oförmögen att skapa några hållbara idéer och att dess diskurs ständigt misslyckats med att tolka ett händelseförlopp annat genom att skildra det utifrån den mest elementära och banala intelligensnivån.

Kanske kan Vargas Llosas våldsamma reaktion utanför den mexikanska biografen likväl främst sättas i samband med den machokultur som både han och García Marquéz från tidiga år varit influerade av. Även om de onekligen var sofistikerade kosmopoliter ångar deras berättelser av latinamerikansk machismo. Detta otyg kan möjligen belysas genom ett generaliserande utdrag ur en bok om mexikanska seder och bruk:

Machismen innebar ett förnekande av alla ”kvinnliga”, hedervärda egenskaper; som osjälviskhet, vänlighet, öppenhet och ärlighet. Den betydde att du var beredd att ljuga utan ruelse, att vara misstänksam, avundsjuk, svartsjuk, elak, hämndlysten, brutal och villig att tveklöst slåss och döda om det gällde att skydda ditt rykte som ”verklig man”. Machism innebar att en man inte kunde tillåta någon form av hot mot hans manliga självuppskattning, även om det kunde innebära lidande både för honom själv och kvinnorna i hans omgivning […] Beviset för en mans manlighet var förmågan att fullständigt dominera sin hustru och sina barn, att ha sexuella relationer med varje åtrådd kvinna. Att absolut inte låta någon ifrågasätta, kränka eller hämma hans manlighet. Det gällde att aldrig avslöja sina innersta känslor, sådant kunde leda till utnyttjande och förnedring.

Magi och cynism, kärlek och makt, korruption och frälsning är talrikt förkommande ingredienser i de imponerande fresker som målats upp av de stora latinamerikanska företrädarna för vad som har kommit att kallas för magisk realism: Alejo Carpentier, Ernesto Sabato, Julio Cortázar, Jorge Amado, Carlo Scorza, Miguel Àngel Asturias, Augusto Roa Bastos, Roberto Bolaño, för att nämna ett fåtal av dessa fängslande författare som samtliga, med sitt utsökta språk och oförglömliga bildspråk har berikat mitt liv och givetvis  ̶  inte minst finns där även Gabriel García Marquéz.

Gabriel García Marquéz skildrar besatthet så att den kan tolkas på olika sätt. Exempelvis förvånades jag då några av mina vänner uppfattade hans Kärlek i kolerans tid som en storartad skildring av en mans outsläckliga kärlek till en ungdomsförälskelse. De uppfattade huvudpersonen som en romantisk drömmare, men jag betraktade honom som en kall cyniker som utnyttjade ett otal kvinnor på jakt efter en kärlek han slutligen finner – därav namnet på romanen Kärlek i kolerans tid.  Huvudpersonens ”kärlek” hade enligt min tolkning något sjukligt över sig. García Marquéz manliga huvudpersoner lider ofta av en osund dårskap, mitt i all den tropiska yppigheten anas en doft av förruttnelse och nekrofili. Den skönjs i Hundra år av ensamhet, Patriarkens höst, Generalen i sin labyrint, Om kärlek och andra demoner, men däri ligger också något av storheten i dessa fantastiska romaner.

Ett liknande mästerskap står att finna i Vargas Llosas mästerverk, som Det gröna huset och Kriget vid världens ände, men där finns även en del osmakliga detaljer, skicklig dolda under en flödande berättarglädje och mångbottnat bildspråk. Men jag tror mig ha funnit fler osmakliga detaljer hos Vargas Llosa än hos García Marquéz och deras närvaro tycks tillta i styrka i några av Vargas Lllosas senare romaner.

Under flera dagar och kvällar hölls jag trollbunden av Kriget vid världens ände, även om jag tydligt kunde se hur intimt den byggde på den brasilianske journalisten Euclides da Cunhas skildring Os Sertões, i svensk översättning Markerna brinna, från 1902. Vargas Llosas roman stod dock fri, mäktig och självständig vid sidan da Cunhas imponerande verk. Värre fann jag det dock vara med Vargas Lllosas hyllade Bockfesten från 2000. Den handlade om den dominikanske diktatorn Trujillo, i sig ett vansinnigt, men fullkomlig reellt exempel på storhetsvansinnig magisk realism, mer absurd än varje upptänklig fiktion. Trujillo hade jag läst åtskilligt om innan Bockfesten dök upp och då retade jag mig på att Vargas Llosa, utan att nämna det, allt som oftast slaviskt följde sina dominikanska och andra förlagor, inte minst Bernard Diederichs skickligt berättade och föredömligt välunderbyggda dokumentärskildring Trujillo: Death of the Goat och det var på goda grunder som den nya zeeländske journalisten anklagade Vargas Llosa för plagiat.

Det där kunde jag dock överse med, men snart fann jag dessutom att Vargas Llosa hade en osund dragning till det bordell-liv som så öppenhjärtligt och cyniskt skildras i Fernando Boteros målningar och inte minst i romaner som Juan Carlos Onettis Juntacadáveres, ”Samla kadaver”, eller Guillermo Cabrera Infantes La Habana para un infante difunto, ”Solodans [eller Havanna, det finns en dubbelmening här] för en avliden kronprins”, romaner som förvisso är fjärran från att vara usel pornografi, men som likväl rör sig i en erotiskt laddad atmosfär. Vargas Llosas fallenhet för mjukporr kommer än mer i dagen i hans odrägligt pornografiska romaner Elogio de la madarasta, ”Till styvmoderns lov” och Los cuadernos de don Rigoberto, ”Don Rigobertos anteckningsböcker”. Den sticker också upp huvudet i Travesuras de la niña mala, ”Den stygga flickans rackartyg”, som dock inte var så usel. Det är lätt att finna rötterna till denna fascination för ytlig sex i Vargas Lllosas intressanta politiska självbiografi El pez en el agua. Memorias, ”Fisken i vattnet. Minnen”, där han skildrar sin politiska karriär som presidentkandidat i Peru, men också sin ungdoms tillvaro i Limas bordeller. Uppriktigt bedrövad blev jag dock då jag nyligen läste hans Cinco esquinas, ”En peruansk affär”, där Vargas Llosa helt i onödan schabblar bort vad som kunde ha varit en spännande politisk thriller med en töntigt skildrad lesbisk kärlekshistoria, helt i klass med Emmanuelle Arsans salongspornografiska alster.

Dessvärre tycker jag att även att García Marquéz författarskap gick en liknande drunkningsdöd till mötes i hans sista roman Memorias de mis putas tristes, ”Minnen av mina ledsna horor”. Redan inledningen var olycksbådande:

Året jag fyllde nittio ville jag som gåva skänka mig en vild kärleksnatt med en tonårig jungfru. Jag kom att tänka på Rosa Cabarcas, ägarinna till ett illegalt kärleksnäste, som brukade informera sina stamkunder då en ny flicka fanns tillgänglig. [...] Jag insisterade att flickan måste vara jungfru och ställas till mitt förfogande redan samma natt. Upprört undrade hon: ”Vad är det du försöker du bevisa?” Djupt sårad svarade jag: ”Ingenting, jag vet mycket väl vad jag förmår och vad jag inte kan göra. [...] Jag har aldrig gått till sängs med en kvinna utan att betala för hennes tjänster och det fåtal som inte varit verksamma inom professionen övertalade jag att ta emot min betalning, antingen med argument eller våld, även om det enbart var för att pengarna skulle hamna bland soporna. Sedan jag var tjugo år gammal skrev jag ner älskarinnornas namn och ålder, platsen för kärleksmötena, samt en kortfattad anteckning om förhållandena kring dem och arten av älskog.  Vid femtio års ålder hade jag listat 514 kvinnor med vilka jag älskat minst en gång. Jag slutade räkna dem då min kropp inte längre tillät mig några täta älskogmöten och då jag inte längre förmådde att hålla reda på dem, utan att skriva ner allt på papper. 

Att García Marquéz hade sin utsökta språkbehandling i behåll. Att han skrev om ”kärlekens förvandlande kraft”. Om ”att kärleken aldrig blir mogen, utan ständigt barnslig i sina uttryck”. Att huvudpersonen kommer till insikt om hur en ohämmad strävan efter sexuell tillfredsställelse har skadat honom och andra. Att han varit oförmögen att söka och finna kärlekens innersta kärna av gemenskap och därmed dess ungdomliga kraft. Inget av detta förmådde att för mig skingra romanens karaktär av unken gubbsjuka.

Visst … åldringen som beskriver sig själv som asocial och ful inser att hans liv förfelats genom en egocentrisk jakt efter sexuell utlösning. Han erkänner att han aldrig har upplevt en ömsesidig kärleksvälsignelse. Det går även att tolka skribentens fantiserande vid sidan av en naken flickkropp som en liknelse för romanskrivandets oförlösta, ofullkomliga förlustelser. Men allt detta är egentligen inget annat än ett obestridligt förnekande av den sovande flickans egenliv. Ett cyniskt våldförande på hennes personlighet. Att den åldrade skribenten ser henne som sin exklusiva egendom. Vid misstanken om att bordellmamman sålt flickan till en annan kund förvandlas han till ett destruktivt odjur, något som givetvis kan tas som intäkt för att Memorias de mis putas tristes är en kraftfull skildring av machismens fördärvliga inverkan på oss människor. Men, effekten går snart förlorad då romanen avslutas genom konstaterandet att författarens ”kyska” kärleksnätter har skänkt kraft och nytt liv åt hans skriverier.  Och än värre blir det då hans svartsjuka besegras genom att han och bordellmamman slutligen vakar över flickans väl och ve, som ett par kärleksfulla föräldrar. Romanen får ett sagoskimrande slut. Är det ironi, eller önsketänkande? Inte vet jag.

Den fjortonåriga flickan, som författaren gett namnet Delgadina, Den lilla magra, kommer aldrig till tals, hon förblir nersövd under ”kärleksnätterna” och berättaren vill inte att hennes dagliga tillvaro och gestalt skall besudla hans drömbild av henne. Är inte detta både misogynt och mer än lovligt sjukligt? Ingen kan få mig att uppskatta detta sista hopkok av Marquéz och för mig blev romanen ett osmakligt smolk i den glädjebägare hans romaner skänkt mig  ̶  Una memoria triste de mi García Marquéz.

Ursprunget till Memorias de mis putas tristes står att finna i García Marquéz novellsamling Doce cuentos peregrinos, tolv långväga berättelser, publicerad 1992, men novellen El avión della bella durmiente, Den sovande skönhetens flygplan, skrevs redan 1982 och handlar liksom Memorias de mis putas tristes om sublimerad sexualitet och betraktande:

Hon var vacker, smidig, med mjuk hy, färg som bröd och hade gröna mandelformade ögon. Hennes hår var rakt och svart och nådde henne till midjan. Kring henne stod en aura av rika anor, av en art som kunde härstamma från Indonesien eller Anderna. Hon ekiperad med utsökt smak: en linnejacka, en silkeblus med bleka blommor, byxor i grovt linne och högklackade, bougainvilleafärgade skor. Då jag såg henne skrida förbi med långa, smidiga lejoninnesteg tänkte jag, medan jag köade på Charles de Gaulles flygplats i Paris, för gå ombord på planet till New York, att: "Detta är den vackraste kvinna jag någonsin sett ".

Till berättarens stora glädje tar denna överjordiska skönhet på flygplanet plats bredvid honom. Men, efter att ha svalt två piller sover hon djupt under hela resan, alltmedan berättaren betraktar hennes och drömmer om den erotiska samvaro de kunde haft:

Jag fällde mitt säte till hennes nivå och vi låg närmre varandra än vad vi skulle ha gjort i en säng. Doften av hennes andedräkt hade samma aura som hennes sorgsna röst och hennes hud andades en svag arom som kunde vara essensen av hennes skönhet. Det var mirakulöst: den föregående våren hade jag läst en vacker, liten roman av Yasunari Kawabata om anrika aristokrater från Kyoto som betalar enorma summor för att få tillbringa en natt med stadens vackraste kvinnor och betrakta dem sovande, nakna och drogade medan männen dog av kärlek i samma säng.

Jag undrar om García Marquéz läst samma bok som jag. Innan jag läst något av García Marquéz hade jag läst flera av Kawabatas korta, märkligt utsöka romaner. Då jag var fjorton år greps jag av Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden. Aldrig tidigare hade jag läst något sådant; en stillsam, vacker skildring där skönheten stod i centrum. Naturen, blommorna, konsten i harmoni med en enastående, känslig skildring av en exotisk miljö med kimonos, japanska trädgårdar och buddhisttempel.

Vid fyra års ålder miste Yasunari Kawabata båda sina föräldrar och växte upp hos morföräldrarna, men mormodern dog då han var sju år och morfadern då han var sjutton. Kanske är det dessa erfarenheter som gör att Kawabatas verk skapar en känsla av distans. Han framstår som en betraktare, med högt uppdriven, estetisk känslighet. Samtliga sinnen skildras ingående  ̶  dofter, smak, känsel, syn och hörsel  ̶  men samtidigt är berättaren utanförstående: ”Jag känner det som om jag aldrig hållit i en kvinnas hand, inte i en romantisk mening … Är jag en lycklig man som förtjänar lycka?” Kawabata tilldelades 1968 års nobelpris i litteratur, men tog livet av sig fyra år senare.

Huset med de sovande skönheterna handlar inte om ”anrika aristokrater från Kyoto som betalar enorma summor för att få tillbringa en natt med stadens vackraste kvinnor” och som sedan dör av kärlek i samma säng. Huset är en isolerat liggande bordell, präglad av anrika traditioner  ̶  den diskreta, korrekta men hemlighetsfulla värdinnan är klädd i kimono och serverar te, inredningen är sparsmakad och det finns regler för hur de besökande åldringarna skall bete sig i de sovande, nakna flickornas närhet; dessa är alla unga jungfrur, passiva och drogade. Naturens närhet är märkbar; trädens sus och ljuden från ett öppet hav hörs genom väggarna, det märks då det regnar utanför, alltmedan kyla och blomdoft tränger in. Vi får inte veta var bordellen ligger, enbart att den frekventeras av åldringar, vi presenteras enbart för ”den gamle Eguchi”, som är sextiosju år, tre år äldre än vad jag är nu.

Naken tillbringar Eguchi nätterna vid sidan av fem, olika unga kvinnor. Rör vid dem, betraktar dem och insuper deras doft av ungdom, alltmedan han minns de kvinnor han varit tillsammans med. Inte enbart talrika älskarinnor, utan även kvinnor som han haft andra former av förhållanden med; sina tre döttrar, sin åldrande hustru och sin mor som fick en smärtsam död i tuberkulos. ”De sovande skönheterna” vaknar aldrig i Eguchis närvaro. De är enbart objekt för hans sublimerade erotism. Han fantiserar om hur han älskar med dem, men han gör det inte. Vid flera tillfällen blir Eguchis fantasier brutala, han funderar på att skada de unga kvinnorna, strypa dem, men mest ägnar han sig åt en hängiven beundran av deras kroppar.

Det hela har en drömsk, overklig stämning som allt som oftast blir klaustrofobisk. Eguchi plågas av en svag aning om att han är inbegripen i någon form av brottslig verksamhet. Stället ägs av en icke närvarande man. Då en förmögen företagare dör forslas hans lik diskret bort och placeras i ett hotell. De droger som söver flickorna tycks vara farliga. Kanske är de där mot sin vilja? Men, sina tvivel till trots återvänder Eguchi gång på gång till bordellen. Den korta romanen avslutas genom att en av de unga kvinnorna mitt i natten avlider vid Eguchis sida och forslas bort. Värdinnan försäkrar Eguchi om att den olyckliga incidenten inte kommer att besvära honom. Hon ber honom återvända till en annan ”skönhet” och somna vid hennes sida. ”Det finns fler flickor”.  Läsaren får inte veta om flickans död kommer att hindra Eguchis fortsatta besök, men vi anar att han snart kommer att dö och att bordellen kommer att stängas ner.

Huset med de sovande skönheterna är liksom Memorias de mis putas tristes på många sätt en otäck roman, men på ett helt annat sätt än García Marquéz berättelse. Colombianens skildring är långt mer realistisk och har ett lyckligt slut, i den finns ingen krypande, kylig och subtilt sinister atmosfär av snedvriden estetik, känslokyla och spirande ångest.

Att äldre män sover med unga nakna flickor utan att älska med dem har faktiskt ett namn  ̶  shunamatism och har i flera kulturer betraktats som ett sätt för åldrande män att återuppliva sina livskrafter. Då den europeiska bordellkulturen blomstrade under sjutton-och artonhundratalen hände det läkare rekommenderade beteendet som ett botemedel för mäns ålderskrämpor.  

Beteckningen finner sitt ursprung i Bibeln som berättar historien om Kung David och Avishag, en ung kvinna från Shunem:

Kung David var nu gammal och ålderstigen. Trots att man bredde täcken över honom hade han svårt att hålla sig varm. Kungens män sade till honom: ”Herre, låt oss söka reda på en ung orörd kvinna, som kan betjäna och vårda dig. Om hon får ligga i din famn, herre konung, blir du varm.” Sedan sökte de runt hela Israel efter en vacker flicka. De fann Avishag från Shunem och förde henne hem till kungen. Det var en mycket vacker flicka, och hon vårdade kungen och hjälpte honom. Men han låg aldrig med henne (Första Kungaboken, 1:1-4).

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet på shunamatism är Mohandas Gandhis krav på att vissa attraktiva, unga kvinnor nakna skulle dela sängläger med honom. Givetvis är detta ett känsligt kapitel för många av dem som, liksom jag, beundrar den store Mahatma Gandhi för hans stora insatser då det gällde att predika och praktisera icke-våld, tolerans och frigörelse för såväl nationer, kvinnor, som män.

Det var då Gandhi 1906 tjänstgjorde som bårbärare under ett av britternas krig mot zuluerna i Sydafrika som han beslöt sig för att göra en stor insats för sina medmänniskor och att detta inte vore möjligt om han inte samtidigt ansträngde sig för att disciplinera sig själv och hänge sig år icke-våld, tålamod, hederlighet, bekämpa sitt högmod och vinnlägga sig om ständig självbehärskning. Gandhi, som kom från en förmögen och politiskt inflytelserik köpmannasläkt var en sökare och idealist som tidigt strävade efter att förbättra människornas villkor och därför var det inte så underligt att han blev en flitig läsare av Lev Tolstoy, som även han var en genial man från en priviligierad familj och som sedermera kom att omforma sitt liv på ett sådant sätt att många betraktade honom som ett helgon, dock icke ett världsfrånvänt sådant utan liksom Gandhi en högst aktiv och mycket inflytelserik person.

Med sin självuppoffrande och temperamentsfulla hustru Sofia Andrejevna hade Tolstoy inte mindre tretton barn, varav fem dog innan vuxen ålder. Deras äktenskap var från början präglat av erotisk passion och vilda känslor. Deras samvaro inleddes med att den trettiofyraårige Tolstoy gav den artonåriga Sofia sina dagböcker i vilka han skildrade sitt tidigare ovanligt vidlyftiga kärleksliv, som bland annat resulterat i att han fått en son med en tjugoårig livegen och gift kvinna på familjens egendom. Denne Timofei Ermilovich Bazykin blev aldrig officiellt erkänd av Tolstoy. Han dog 1934 efter att ha arbetat som kusk hos en av Tolstoy legitima söner, Andrei. Tolstoj erkände också att han i sin tidiga ungdom hade förfört en tjänsteflicka: "Masha, som bodde hos min moster. Hon var jungfru, jag förförde henne, hon avskedades och försvann."

I takt med att hans idéer och övertygelser blev allt radikalare försämrades också Tolstoys förhållande till hustrun. Han började disciplinera sig själv. Sin matlust begränsade han genom att bli vegetarian och liksom många självkontrollerande helgon före honom började Tolstoy ägna ett allt större intresse åt sitt driftsliv. Han ansåg att hans sexuella begär varit alltför intensivt. Enligt honom hade det i alltför hög grad dominerat hans liv. Älskogsbegäret hade hos honom gett upphov till löjlig fåfänga, dåraktiga förlustelser som dans och galanteri, omsorg om utseende och klädsel. Han hade slängt ut pengar på sådant fjant. Rikedomar komna från bönders och arbetares hårda slit hade förspillts på fånerier som varje allvarligt inriktad man kunde vara fullständigt förutan.

Tolstoy kom att betrakta all älskog som den yttersta orsaken till kvinnoförakt och en förödande rivalitet mellan människorna. Tolstoy var förvisso en mästerlig berättare, men hans allt radikalare åsikter om abstinens och självuppoffring smög sig in i hans skriverier och fick en del att framstå som märkligt förvridet, samtidigt som allt han skrev bevarade sin språkliga spänst och fascination. Som Kreutzersonaten från 1890 i vilken Tolstoy berättar om hur några passagerare som börjar samtala med varandra i en tågkupé någonstans i Ryssland (sådant sker ofta i ryska romaner). Livfullt och dynamiskt skildrar han samtalen mellan berättaren, en äldre köpman, en ung bokhållare, en advokat och en kedjerökande medelålders dam. De talar om könsrelationer och äktenskap och kärlek. En uppenbart nervös man, som till en början lyssnat under allvarlig tystnad, kommer plötsligt med ett otäckt avslöjande  ̶  han har mördat sin hustru. Hans besvärade medpassagerare lomar försagt av och snart sitter Pozdnysjev och berättaren ensamma i kupén. Pozdnysjev ger sin medpassagerare en intensiv blick:

 ̶  Ni kanske tycker illa vara att sitta här tillsammans med mig, när ni nu vet vem jag är? I så fall ska jag gå min väg.

̶  Nej, för all del.

Pozdnysjev berättar då att det var just den snedvridna kärleken grundad på ett okontrollerat driftsliv som tågpassagerarna samtalat om som drivit honom till att döda sin hustru. Han berättade om hur en tid av passionerad kärlek, som gett upphov till fem barn, avslutades då hustrun började ta preventivmedel, något som gjorde deras kärleksliv blev ”allt svinaktigare”. Hustrun fattade tyckte till en stilig violinist, med vilken hon övade på Beethovens Kreutzersonat. En musik så kraftfull och mentalt dövande att den dränkte de båda musikanterna i en okontrollerbar åtrå. Pozdnysjev anade det och gjorde allt för att behärska den alltomslukande svartsjuka som slutligen drev honom att knivhugga hustrun till döds, efter det att han ertappat henne och violinisten in flagranti.

Inom denna dramatiskt berättade inramning lägger Tolstoy i Pozdnysjevs mun fram sina åsikter om det fördärvliga driftslivet:

Människan är bara intresserad av att skaffa sig så mycket njutning som möjligt. Och vem är då människan? Jo, naturens herre! Tänk på att djuren parar sig bara när de kan få avkomma, men den här eländige naturens herre – han parar sig alltid, när han behagar. Och inte nog med det! Han upphöjer denna sysselsättning för apor till skapelsens pärla, till kärlek. Och i den kärlekens namn, det vill säga i vidrighetens namn, fördärvar han – ja, vad? Jo, halva människosläktet. Kvinnorna som alla borde hjälpa till att föra mänskligheten fram mot sanning och lycka – dem gör han inte till medhjälpare utan till sina fiender, allt för sin njutnings skull. Se bara vad det är som bromsar mänsklighetens framåtskridande överallt. Jo, kvinnorna. Och varför är de sådana? Jo, just på grund av det här.

Pozdnysjev ondgör sig över läkarvetenskapens, det moderna samhällets framåtskridande, som våldför sig på människans sanna natur och gör henne till ett offer för sina drifter och förvandlar kvinnan till ett objekt:

Antingen kommer hon med de eländiga läkarnas benägna bistånd att förhindra barnsbörd, det vill säga hon blir helt och hållet en hora och sjunker längre ner än till djurets nivå, hon blir ett ting, eller också blir hon, vad hon i de flesta fall är – psykiskt sjuk, hysterisk och olycklig, utan möjligheter till andlig utveckling.

Fyra år efter Kreutzersonaten publicerade Tolstoy sin Guds rike finns inom dig i vilken han redogjorde för vad han funnit genom sin läsning av Schopenhauer, Bibeln och kristna, buddhistiska och indiska mystiker och filosofer  ̶  alla människor bör ändra sina liv i enlighet med andliga principer. Först då du lever i enlighet med Guds innersta budskap  ̶  kärlek till din nästa, självuppoffring och medlidande  ̶  först då kan världen förändras till det bättre och vi kan befria oss från egendomens, våldets, den officiella religionens och den politiska maktens gissel. Om var och en lever i enlighet med den princip som är den innersta kärnan i Jesu lära, nämligen att all form av våld är förkastligt, även sådant som utövas som hämnd eller i självförsvar, då är vi alla på rätt väg.

Guds rike finns inom dig tog Gandhi med storm, här fann han rättesnöret för sitt liv. Liksom Tolstoy avsade han sig personlig välfärd, klädde sig så enkelt som möjligt, predikade sin lära för var och en, spred den genom böcker och artiklar, samlade lärjungar omkring sig, blev strikt vegetarian, djupt religiös, en politisk agitator med en strikt icke-vålds agenda och han avhöll sig dessutom från sexuellt umgänge, alltmedan han skoningslöst disciplinerande sina drifter.

Till min förvåning har jag funnit att jag vid under mina samtal med vänner som är katolska präster funnit att de inte alls skyr ämnen kring sex och samlevnad. Ofta är de mycket välinformerade om bsådana ting och funderar ofta på dem. Som en av dem bekände för mig:

̶  Om du är förnekad något upptar det ofta dina tankar.

Gandhi hade inga svårigheter med att leva enkelt och fattigt, det var den sexuella avhållsamheten som plågade honom. Han utvecklade en mängd komplicerade regler för självdisciplin inom det området, samtidigt som han allt som oftast engagerade sig i pinsamma och ingående redogörelser för sexuell samvaro och ett ständigt predikande för andra att de borde avhålla sig från sådant: "Det är varje tänkande indiers plikt att inte gifta sig. Om han inte kan avhålla sig från äktenskap bör han i varje fall avstå från samlag med sin fru.”

Gandhi späkte sig och satte sin avhållsamhet på test, ett beteende som förvärrades vid hustruns död 1944, men det hade tagit sin början redan under 1910-talet. Till en början sov han i samma rum som andra kvinnor, förutom sin hustru. Sedan började han påklädd sova i samma säng med olika kvinnor. Snart krävde Gandhi att hans sängkamrater liksom han skulle vara nakna och de blev allt yngre, dock hade han inte samlag med dem, utan förklarade att hans beteende grundade sig på hans försök att styrka sin självdisciplin. Han ägnade sig inte alls åt dessa märkliga experiment i det fördolda, utan talade vitt och brett om dem. Jawaharal Nehru, Gandhis närmaste medarbetare och Indiens förste premiärminister, var djupt besvärad av Gandhis predikande kring sex och fann sinn väns och mentors nattvanor besynnerliga, ja rent ”abnorma och onaturliga”. De blev orsaken till att flera av Gandhis närmaste medarbetare lämnade honom och två chefredaktörer på de tidningar i vilka han publicerade sina artiklar vägrade publicera sådana som kretsade kring hans funderingar om sexualitet och hotade med avgång om han fortsatte insistera att de skulle offentliggöras.

Problemet med denne milde, tolerante man var att han krävde att folk i hans omgivning skulle leva i enlighet med hans hårda kyskhetsregler. Medan Gandhi sov naken med unga kvinnor krävde han att män och kvinnor som levde i hans närhet skulle bo och sova skilda från varandra, om de kände sig ansatta av sexuella drifter skulle de omedelbart ta kalla bad.

Gandhis hustru Kasturba förtvivlads ofta över makens moraliska stränghet: ”Du försöker göra helgon av mina pojkar innan de blivit män” och Gandhis äldste son blev av allt att döma ett offer för faderns krav på renlevnad. Likt andra söner till stora män hamnade hans liv i faderns slagskugga. Harilal Gandhi klädde sig i välskräddade, importerade kostymer, spelade och drack och konverterade vid slutet av sitt olyckliga liv till Islam.

Av allt att döma drabbades Mahatma Gandhi av samma blindhet som tycks ansätta andra utövare av shunamatism. Trots allt sig predikande om icke-våld, ödmjukhet, tolerans och medlidande tycktes Gandhi glömma bort att han mitt all sin strikta livsföring och höga krav på sin omgivning själv levde enligt egna regler. Visserligen var han nationens fader, men det var svårt att tillämpa den rollens på hans eget faderskap och som den sanne shunamatist han var undrar jag om Gandhi verkligen kunde, eller ens försökte, leva sig in i känslorna hos de unga kvinnor han valde som sina sängkamrater.

Och Paris? Stämde Che Guevaras åsikt om att förutan den kubanska revolutionen skulle de latinamerikanska, magiskt realistiska författarna ”inte vara annat än en samling vagabonder kringdrivande i Paris.” Inte vet jag, men det tycks dock som om Paris haft en förändrande inverkan på många författare, inte minst då det gällt sexuell frigörelse och kanske även skapandet av en cyniskt maskulin syn på sex. Det hävdade i varje fall Henry Miller, möjligen litteraturhistoriens främste skildare av lössläppt, manlig sedeslöshet. Efter ett besök på Hotell Orfila, där Strindberg genomlevde mycket av sin infernokris, konstaterade Miller:

Det var inte längre något mysterium för mig varför han och andra (Dante, Rabelais, Van Gogh, etc., etc.) hade gjort sin pilgrimsfärd till Paris. Paris som drar till sig de torterade, de hallucinatoriska, de stora kärleksgalningarna
 

Adams, Jad (2011) Gandhi: Naked Ambition. London: Quercus Books. Borón, Atilio (2008) “La derecha contraataca” i El Pais, 29 de marzo. De Monte, Boyé Lafayette (1996) NTC´s Dictionary of Mexican Cultural Code Words. Chicago: NTC Publishing Group. García Marquéz, Gabriel (2004) Memorias de mis putas tristes. Madrid: Editorial Planeta. García Marquéz, Gabriel (2006) Doce cuentos peregrinos. New York: Vintage Español. Halford; Macy (2010) ”The Nobel Is the Best Revenge” i The New Yorker, October 7. Kawabata, Yasunari (1969) House of the Sleeping Beauties and Other Stories. New York: Kodansha International. Miller, Henry (1976) Kräftans vändkrets. Stockholm: Wahlström och Widstrand.  Mostashari, Firouzeh (2010) From the Ideal to Femme Fatal: Tolstoy’s Thoughts on a Peasant Woman https://russiantheatrefest.yolasite.com/research.php Padilla, Heberto (1981) I min trädgård betar hjältarna. Stockholm: Norstedts. Tolstoy, Lev (1984) Kreutzersonaten. Stockholm: Atlantis. Tolstoy, Leo (1988) A Confession and Other Religious Writings. Harmondswoth: Penguin Classics. Vargas Llosa, Mario (1971) García Marquéz: historia de un deicidio. Barcelona: Editorial Seix Barral. Vargas Llosa, Mario, et.al. (1996) Manual del perfecto idiota latinoamericano. Barcelona:  Plaza & Janés.

Sometime in the late seventies, I and Rose went to an auditorium in the university town of Lund in southern Sweden, to listen to a lecture and watch colour slides presented by Erich Anton Paul von Däniken. The hall was filled and the atmosphere was expectant. The crowd was mixed; enthusiastic UFO nerds sat with their cameras prepared, while sceptical academics had small notebooks ready to write down the Swiss amateur researcher's most outrageous claims.

A sturdy, calm and authoritative von Däniken entered, accompanied by excited applause, the podium and then displayed photographs of a massive, non-rusting iron pillar in New Delhi, the Cheops Pyramid, a large, sculpted slab covering a  tomb in Mexican Palenque, monumental Moai heads from the Easter Island, Stonehenge, gold treasures and signs of UFO presence in caves in Ecuador, the Turkish Piri Reis map presenting the Antarctican coastline even before it had been discovered, the Tulli papyrus describing UFOs over ancient Egypt, the Peruvian Nazca lines and a host of other objects and sites proving that the earth had been visited by aliens from outer space, who had influenced and changed human culture and even our genetic composition.

von Däniken demonstrated how pineapples (though they are more likely pine cones) were depicted on Babylonian reliefs, far earlier than such fruits had been brought to Europe from the Caribbean.

There were pictures demonstrating how ancient Babylonians had used electric batteries. That Egyptians had used big light bulbs (more likely depictions of lotus buds enclosing snakes symbolizing their inherent fertility).

Space crafts from ancient India (actually heavenly temples).

Maya gods with space suits (head ornaments of wood and feathers).

The Kayapó people in Brazil, who during dance celebrations personalize ancient astronauts (actually shamans from the Mebêngôk people, among whom members of the Xikrin clan on specific occasions dress up as Bep Karoti´s mekakron, his spiritual double. Bep Karoti was a chief who sometime in the twentieth century introduced a new method of braiding carpets).

According to von Däniken, there could not be any doubts about the earth frequently and regularly being visited by advanced aliens. His claims came quickly and without a shadow of doubt. von Däniken spoke in a perfect English, moving continuously as he spoke. It was engaging, senseless, scientifically superficial and downright nutty.

When von Däniken after his imaginative speech, left the word free he was initially confronted with complete silence. Not even the dubious academics, with their scribble filled notebooks, came up with any objections. The speech had been overwhelming, in accordance with what in the United States has been referred to as Gish Gallop, named after the Creationist Duane Gish, who silenced critics by drowning them with an avalanche  unfounded facts, jokes and blatant lies.

Duane T. Gish delivered his statements at a furious pace  ̶  fast and furious. I assumed that von Däniken now would meet the sceptics´ expected criticism in a similar manner. He seemed to be doggedly sure of his case. An older lady rose, everyone was expectedly watching her. Like von Däniken she spoke English with an almost unnoticable German accent:

̶  Mr. von Däniken, I became interested in your theories concerning the Nazca lines in Peru, that you assume they served as runways for extra-terrestrial visitors.
von Däniken leaned forward:
̶  Yes, that's right, it's a perception I obtained after visiting the site several times.
̶̶  You also mentioned Maria Reiche´s name and told us that you know her personally.
Everyone in the hall had her/his attention focused on the lady, what was she hinting at? von Däniken answered with a calm and confident voice, though just as rapidly as he ahd done during his presentation:
̶ Yes, I know Maria Reiche. Although I, in some respects, hold different views about the origin of the Nazca lines, I remain a sincere admirer of her invaluable research and her self-sacrificial struggle to protect and preserve the Nazca lines. She lives in the area, in a very simple, even Spartan manner.
The lady answered:
̶  Yes, I am aware of that and share your admiration for her.

von Däniken now wondered:
̶  And your question?
̶  It's more of a query than a question. How many times have you met with Maria Reiche?
̶  Oh … Several times.
̶  Strange. She is familiar with your books, though she does not know you.
von Däniken was visibly shaken:
̶  How do you know that?
̶  For several years I have been a close friend of Maria Reiche and last time I met with her was a couple of months ago. She does not know you.

von Däniken was speechless. I do not remember how it all ended. The audience was stupefied. It was as if a bucket filled with ice cold water had been emptied over us all. I suffered with von Däniken, his public humiliation. He stood there before us, as embarrassingly exposed as The Emperor without Clothes, like a magician who had failed with his tricks, dropped his cards on the floor and did not dare to pick them up.

Why had Rose and I ended up there? In October 1972, the shah of Iran, Mohammad Rez Pahlavi, had placed an order for two passenger jets. He had recently traveled in a Concorde on a round trip between Teheran and Paris. The Shah had become mighty impressed: "It went so fast and easy. My suit did not even get wrinkled."

In connection with that, I read a Swedish newspaper article by the poet Gunnar Harding, in which he reviewed a book by Colin Wilson, The Occult. Harding described how impressed he had been by this more than 750 pages long and well-written exposé of the history of magic and unexplained phenomena, from ancient times to the present. Harding introduced his article with the Shah's statement and compared it with Wilson´s ideas. He  had among many other things told the story of mankind's millennial dream of being able to fly and how this had given rise to amazing speculations and literary works stimulating mind and imagination, even if such fancies had not resulted in any practical achievements.

Wilson had written about St. Joseph of Coppertino (1603 - 1663), an Italian, Franciscan priest who by his superiors had been described as being an "idiot", which in those days probably had the meaning of being “simple-minded” rather than “idiotic”, though everone agreed that Joseph was a pious man who spent much of his days on meditation and penitence. However, quite often he entered in such an extreme state of ecstasy that he lifted from the ground ... he levitated:

What are we to make of such phenomena? It would be convenient if we could dismiss the whole thing as a pack of lies or mass hysteria, or hypnosis. We can certainly dismiss 95 percent of the miracles attributed to the saints in this way without a twinge of conscience [...] But the evidence does cannot be dismissed; it is overwhelming. His feats were witnessed by kings, dukes and philosophers (or at least one philosopher  ̶  Leibniz). When his canonisation  was suggested, the Church started an investigation into his flights and hundreds despotions were taken. He became a saint 104 years after his death. [...] Fr. Josef flew. There can be no possible doubt about that.

In Basilica di XII Santi Apostoli here in Rome there is an altarpiece with the flying Joseph of Coppertino, in front of which you every day may spot one or two students praying for divine intervention to help them with their studies and exams.

Gunnar Harding´s interest in the story of Joseph of Coppertino, and his association of him with the Shah's statement about his unwrinkled suit, were probably due to Harding being a poet and musician. He described how we all have a propensity to be dominated by everyday concerns. Routines weaken our preparedness for experiencing the mystery of existence, the prerequisite for flight of fancy, for dreams and for profound appreciation of the miracles and wonders of life. Sitting by our cocktails in a comfortable airplane seat we do not perceive the wonder implied in Josef of Coppertino´s flights.

Colin Wilson compares our daily lives with a man who, during his train journeys to and from his workplace, sits submerged in the local newspaper´s easily forgotten words (nowadays it would more probably be a mobile phone or iPad) until he one day lifts his gaze and through the window detects the passing landscape, marvels at its beauty and afterwards, with a renewed interest, observes his fellow travelers. To channel this feeling, to make it into life-enhancing awareness is what Colin Wilson in his book The Occult describes as Faculty X:

Someone accustomed to a modern city probably cuts out as much as 99 per cent of the stimuli that fall on the senses. We all know about this. But what we have not yet grasped is the extraordinary power we possess in being able to focus upon particular aspects of reality. This power is Faculty X, but at the moment we hardly make use of it, unaware of its potentialities.

I assume that Gunnar Harding, as well as several other poets and writers, became interested in The Occult after having read The Outsider, which a twenty-four-year-old Wilson had published in 1956. It was easy to identify with a young man who had travelled around in Europe, for a while had a minor administrative job, married, had a son and then divorced, constantly devouring one novel after another, while trying to write an amazing novel. Wilson had his reading in common with sevetal other people of his age;  Kafka, Camus, Hesse, Eliot, Hemingway, Blake, T.E. Lawrence, Sartre, Dostoevsky, Nietzsche, Hamsun, H.P. Lovecraft and many others of a similar vein. I guess that many young persons still find their way to writers like these and might experience something like Wilson felt:

It struck me that I was in the position of so many of my favourite characters in fiction: Dostoevsky's Raskolnikov, Rilke's Malte Laurids Brigge, the young writer in Hamsun's Hunger: alone in my room, feeling totally cut off from the rest of society. It was not a position I relished.

Wilson began to write down his impressions from novels, biographies and diaries he was devouring. Like many other young people, he soon found literature that primarily concerned him dealt with experiences beyond social conventions. As the voice (it's the voice of the Great Boygen, a threatening troll) that come out of the darkness tells Peer Gynt in Henrik Ibsen's dramawith the same name:

Peer: Answer! Who are you?
A voice in the darkness: Myself.
Peer: Clear the way!
The Voice: Go roundabout, Peer! The hill's roomy enough.
Peer (tries to force a passage at another place, but strikes against something). Who are you?
The Voice: Myself. Can you say the same?

In his book, Wilson described his purpose in life as providing a description of how outsiders affect society and how society affects the outsiders. In particular, he was looking for different options that may provide life a meaning. In his next book, Religion and the Rebel, Wilson assumed he was on his way to find a solution  ̶  religious mysticism. He strived after safeguarding his inspiration, while maintaining a critical thinking. A "genius" (Wilson was convinced he was one of those) lived dangerously:

Our life in modern society is a repetition of Van Gogh's problem, the day-to-day struggle for intensity that disappears overnight, interrupted by human triviality and endless pettiness.

Wilson's ideas made him seek contact with the American psychologist Abraham Maslow, who assumed that every human being strives to develop his abilities as far as possible. Each and every one of us ought to identify her/his mental strength and try to achieve what Maslow called “self-actualization”.

Most of us are unable to reach this state of bliss, though Maslow discovered among his students and patients that  several of them had experienced moments of peak experience. A feeling that all our abilities, our experiences, during short, intense and blissful moments of happiness may converge into something that feels perfect. I do not really know what it may be, maybe something like what I have observed during voodoo ceremonies, when someone becomes possessed by a lwa, a god, and is suddenly transformed; singing, dancing and expressing her/himself in an unexpected manner. Other participants in the ceremonies state that a person behaving like that se sube, “raises”.

This can happen within different contexts; within the theatre world when an actor performs in such a manner that s/he seems to have been completely transformed. In music when someone begins to play or sing with such strength and inspiration that the musician her/himself does not understand it could. Within the flamenco culture such a state of mind is called tener duende, to have a duende (a kind of spirit that may possess people or places), it meaning that your mind and body are taken over by force/being   far mightier than your own personality.

The passionate poet and play writer Federico García Lorca (1898-1936) did in several of his writings and speeches try to explain what it meant to be obsessed by a duende:

The actual fight is with the duende, [taking place in various ways] the quest for God is well-known, it may take us away from the barbaric methods of the hermit, towards the mystics´ more subtle approach. Like taking refuge in Santa Teresa's sheltered tower, or by following one St. John of the Cross's three paths. And even if you might be forced to complain, as Isaiah did: "You are indeed a hidden God," God will nevertheless send his thorns of fire to the one who searches for him. [...] The great masters from southern Spain, the gypsies, the flamenco artists, are already singing, already playing, they know that no strong feelings are achieved without the arrival of the duende. [...] No map or practice is required to find the duende. We feel his presence when he burns our blood like molten glass, desiccating everything that denies the solemn, beautiful geometry that crushes all pretension, he is the one who made Goya a virtuoso in grey silver ...

Colin Wilson was looking for a state that was not limited by our everyday existence. He pursued clues and inspiration among his favourite writers and philosophers. His ability to read and absorb large amounts of writing was impressive, but it probably also gobbled up his analytical abilities and sense of reality. Colin Wilson seems to have become drowned by his own capacity to consume and present vast amounts of reading and information, something that makes him highly readable even his beliefs and statements are becomung incressinly bizarre and irrational.

Wilson's condition worsened by the great response and all the praise he obtained for his Outsider. It is often said that it is not good to be too successful when you are young, and even worse if your talent brings you fame, rewards and wealth. Wilson became solidly convinced about his own excellence, though he was unable to repeat his first success. During his pursuit of peak experiences, he lost himself in reading and writing about crimes (he concentrated on mass murderers), sex (often quiet bizzare variants) and above all occultism, paranormal phenomena and pseudo-history - Atlantis, secrets of the great pyramids and other oddities. However, even if Wilson himself was inclined to support weird fantasies it probably ought to be stressed that he considered von Däniken to be an imposter and a liar, without a single trace of scientific accuracy and decency.

I asked a good friend, who like me as a young man had been fascinated by The Outsider, what he assumed to be the reason to why Colin Wilson had lost himself in occult stupidities. His answer was perhaps the most likely one:

̶̶  He tried to support himself by his writing, devoting himself to what he perceived to be the most lucrative themes.

Well, I devoured The Occult when I had finished high school and during my military service was assigned as telegraphist, something that meant I had to spend lonely nights by a telegraph transmitter and a switchboard. With my comrades I discussed occult things and the same day we were demobbed my friend Claes and I caught a train to the Continent. Claes seena program from the BBC  ̶  Jerusalem's Lost Treasure. With great enthusiasm he had explained the content to me and our mates while we in a café just outside the Regiment were hiding from our military duties.

The documentary Claes had seen dealt with mysteries surrounding a provincial cleric, François-Bérenger Saunière (1852-1917), who in the small village of Rennes-le-Château in southern France suddenly had became wealthy, restored his parish church and equipped it with strange art works. The unexpected fortune of Father Saunière was explained by a pair of parchments with coded messages, which the priest had found under the church altar.Tthese documents had directed him to an immense gold treasure. The program´s producer, Henry Lincoln, had come across copies of these mysterious parchments, documents linking a branch of French nobility to esrly medieval Merovingian kings, Knight Templars and Cathars, the parish church of Rennes-le-Château and the French seventeen-century artist Nicolas Poussin.

All this was described by Henry Lincolnin his TV show.A complicated pattern that finally had revealed that Saunière was member of a mysterious brotherhood called Prieuré de Zion, which in 1070 had been founded by some monks arriving from Calabria. Prieuré de Sion had in 1099 been reorganized by the famous crusader Gottfried de Bouillion. The purpose of the brotherhood had been to safeguard Jerusalem´s temple treasures, including the Ark of the Covenant and the original Menorah, wich the Roman conquerors had stolen during their destruction of Jerusalem in 70 AD. The treasure finally ended up with the French Merovingians. In Palestine, Bouillon had learned about the secrets of the treasure and knew where it was. However, after leaving his county, Lorraine, in 1095, Bouillon had never returned from Palestine. In order to protect the temple treasure from discovery and abuse, Bouillon had invoked the brothers of Prieuré de Sion in the secrets and commissioned them to protect the treasure.

However, some members of the Prieuré de Sion could not refrain themselves from providing clues about its existence, among them the unknown writers of the parchments that Lincoln had been presented with. Nicolas Poussin, was one of them. In his famous painting Et in Arcadia Ego, he had suggested where the treasure was hidden. Finally had the priest Saunière dug up some of the gold and used it to restore his church, where he furthermore, through its artworks, left several clues how and where he had found it.

A nutty, though somewhat exciting story that I linked to a novel I had recently been given by my older sister, the confusing Monsieur, or the Prince of Darkness by Lawrence Durrell, who also dealt with secret societies in contemporary France, dark secrets, Knights Templar, Gnosticism and Chatars in Provence and Languedoc. As a result, I and Claes, as soon as we had been demobbed, took the train down to Languedoc and visited Rennes-le-Château, Carcasonne, Montségur and other places believed to have links with the Knights Templar and Chatars. We soon discovered that we were not the single outsiders in these places. We constantly encountered people, some of them quite odd, who ha wayched the same television program as Claes, while others, like Colin Wilson, had been far too impressed by occult literature.

When I had returned to Sweden, I signed up for Religious Studies at Lund University, the reason for this was not the least Colin Wilson and my reading about Chatars and other European heretics. While I studied History of Religions, I came across William James´s impressive The Varieties of Religious Experience, Spanish mystics, Kierkegaard, Wittgenstein and Nietzsche, Persian Sufis, Indian and Chinese philosophers, the world view of Indigenous People and much more that everntually transformed my youthful fantasies about alternative views of existence.

Of course, I also encountered pseudoscience in the form of von Däniken´s quite untrustworthy speculations about gods and angels actually being technically advanced aliens. Ideas that occasionally during seminars were mentioned by some nerd, These rengades were generally met with indulgence. von Däniken's naive and prosaic theories were  considered as pitiful replacements for religious visions and profound mysticism. Explaining religious experiences as having been influenced by technological innovations that extraterrestrials in ancient times had bestowed upon humanity was nothing less than a vulgarization of human imagination and rationality.

As an example, consider the relief above K'inich Janaa Pakal's sarcophagus in Palenque. In an, possibly already obsolete, interpretation Linda Schele assumed it to be a representation of the Mayan life-sustaining world tree. The surrounding frieze thus presents celestial bodies, among them the sun, the moon and several stars, as well as the names of six members of the Pakal dynasty. The central imagery consists of a cross-shaped World Tree in which crown a quetzal is resting. The quetzal, with its green-shimmering feathers and its ruby-red breast, was Kukulkan´s, the Fetahered Serpent´s, bird "Ruler of the Air". Kukulkan was god of vegetation, wealth, freedom and rebirth. At the foot of the tree, the deceased king K'inich Janaa Pakal rests in the shape of Hun-Hunapah the maize god, creator of the world. It is from him that the World Tree sprouts. Pakal rests in a foetus position, on top of a deity that may be either Hun-Came, One Death, or Vucu-Came, Seven Deaths, rulers of the Kingdom of Death, Xibalba, "The Place of Fear". Of course, the symbolism is more profound and significantly more complicated than that, while its riddles are not yet fully resolved, though several of the characters can now be read. However, I find Mayan mythology far more interesting than von Däniken's interpretations that makes him discern an Alien, who with an oxygen device attached underneath this nose, leans forward above the console of a jet-driven spacecraft.

von Däniken grabs wildly any hint of ancient astronauts. It is quite enough for him to see a picture or read a superficial translation of a fragment from an ancient text to begin associating them with alien spacecrafts and all sorts of imaginary, technical gadgets. He makes me think of a teenage boy who digs into technical mail order catalogues to find exciting devises to fiddle with, or something that might impress his pals.

von Däniken's enthusiastic presentations of ancient technology also remind me of a program called Technical Magazine, which was broadcasted on Swedish television between 1957-87. Like in such a TV show, there is no sense of mystery in von Däniken´s interpretations, no visionary flights. No fuzzy detours! The spaceship has landed and out comes ET, everything is explained.

Ezekiel 1: 4-26 does according to von Däniken, simply describe a technologically advanced spacecraft, and through a touch by his magic wand Jewish Merkabah mysticism fades away.Two thousand years of philosophical deliberations and profound mysticism that gave rise to the Kabbalah's intricate doctrines. Compare von Däniken's spacecraft with the complex world found in Kabbalists´ interpretations of the vision of Ezekiel. For sure quite strange even that and much more difficult to grasp than von Däniken´s crude no-nonsense approach, but still immensely more fascinating.

The Kabbalists did not perceive any spacecraft, they recognized the angels of God, the Seraphim (a difficult concept, maybe they are not actual beings, perhaps they are Sefirots, "emanations" of God's eternal and energetic presence ) and made Ezekiel´s vision into an indication of their faith in God, the complicated machinery that maintains His creation. Ezekiel´s vision reflects different states of knowledge and consciousness inherent in the Universe. Our paths towards a vague understanding of God´s essentially fathomless existence and our own lives. Below I provide  an extremely schematic representation of the Kabbalistic mind-set. If we want to immerse ourselves in Kabbalah's complex worlds, Gershom Scholem's books are a good, though not quite simple, introduction.

The various spheres of existence that many Kabbalists discerned through Ezekiel's visions were by some of them described as "heavens" or "spheres". Atziluth ("The Radiation", Divine Wisdom) was perceived as the abode of God, Ein Sof, "The Infinite", equaling absolute existence, in spite of actually being impossible to explain to a human being it may roughly be described as a state above and including self-consciousness; a boundless, all-encompassing reality. Beriah ("Creation”, Divine Understanding) the abode of Seraphim, "The Burning Ones”, where God´s presence is manifested through His radiance, His uninterrupted state of creativity. Yetzirah ("Formation", the moulding of thoughts and things), the sphere in which God's existence can be divined through human thinking/speculation, being partially grasped by our limited world of imagination, our intellectual capacities. Yetzirah may be described through myths and parables, though also by mathematics, physics and chemistry. Hayyot ("Living") the evident world, nature, human existence, where we humans live, act and create. A world that can be seen and touched, which constantly affects us and which we are ordained to protect and preserve. Assiah ("Action") The limited sphere within which each, single individual is active, which each and every one of us is influencing through our actions and thinking, the sphere of our personal responsibilities.

In his Chariots of the Gods? from 1968 and in a number of following books, von Däniken reiterates his arguments until they become quite tedious. He deprives the world history of its mystery, turning everything into consequences of ancient technological innovations provided by extra-terrestrial visitors. Some may find it much more exciting to consider a pile of ceramic chards, which probably consists of the remains of papyrus containers, to be broken galvanic batteries that charged primitive incandescent lamps and machines. However, I do not belong to those enthusiasts.

Who is Erich von Däniken? He was born in Zofingen in Switzerland in 1935 and received his basic education in a Catholic boarding school. After school, he started working as a waiter and bartender at a hotel in Bern where he met his current wife Elisabeth, they worked side by side at different hotels in Switzerland, the money they earned they used for travel, motivated by von Däniken's great interest in archaeology and ufology. Unfortunately, von Däniken was careless with other people´s money and even committed minor frauds and discreet thefts, which meant that he occasionally ended with juridical problems, including being sentenced to a four-month imprisonment.

In 1967, von Däniken while working at a hotel in Davos, met with Dr. Thomas von Randow, science editor at the German weekly magazine Die Zeit. Von Randow became impressed by von Däniken's enthusiastic story-telling about ancient spaceships and alternative archaeology. Admittedly, von Randow found it all to be far too fanciful for Die Zeit, but realized that there could be money to earn from a book about UFOs and ancient astronauts and accordingly put von Däniken in contact with a good friend of his, who was a book publisher. The publisher became interested and hired Wilhelm Roggersdorf, an editor with a keen sense of public taste, to edit and rewrite von Däniken's manuscript.

Roggersdorf was a pseudonym for Wilhelm "Utz" Utermann, a novelist and dramaturg who had been engaged in Nazi propaganda, among other activities he had been one of the main editors, Schriftleiter, for the Nazi party's main daily, Völkischer Beobachter. It is very possible that Utermann provided some of the racist undercurrents that may be discerned in Erinnerungen an die Zukunft, Memories of the Future, the original title of the Chariots of the Gods?, among other dubious statements the claim that aliens begat children with selected specimens of humanity and thus improved the genetic composition of some populations.

Racial views occasionally appear in most of the different writings of von Däniken, they are especially prominent in his Signs of the Gods from 1980:

Was the black race a failure and did the extraterrestrials change the genetic code by gene surgery and then programme a white or a yellow race? […] I quite understand that I am playing with dynamite if I ask whether the extraterrestrials ‘allotted’ specific tasks to the basic races from the very beginning, i.e. programmed them with special abilities. […] I am not a racialist …Yet my thirst for knowledge enables me to ignore the taboo on asking racial questions simply because it is untimely and dangerous… why are we like we are?

von Däniken elaborates his views in a Penthouse interview he gave to the future Nobel Prize Laureate Elfriede Jelinek (in my opinion one of the worst choices of the Swedish Academy):

These gods have also benefited man by creating Homo sapiens with the help of genetic mutation. They made him intelligent.

He even advocates eugenics, racial hygiene:

Assume I was experimenting with bacteria by placing them in test tubes. If I discover that a number of these cultures are developing erroneously, firstly to their own harm, secondly to the detriment of the environment, then I throw these test tubes into the fire.

Erinnerungen an die Zukunft became a great success in Germany and was soon translated into a multitude of languages , von Däniken became a wealthy, albeit controversial man. So far, he has written more than forty books, He wrote his second book Zurück zu den Sternen: Argumente für das Unmögliche, Return to the Stars: Evidence for the Impossible, while in prison where he had ended up for tax fraud and unpaid debts amounting to 750,000 USD. von Däniken was sentenced to three and a half years in custody, but was released when he was able to pay off his debts, and even more than that.

When, after the debacle in Lund, I read von Däniken's first book about extra-terrestrial visits, I was surprised by how much of it was not particular original. I had read about similar speculations before, for example in a book I once bought in a pharmacy in Santo Domingo. Most Dominican pharmacies used to market all sorts of strange, occult literature, from the awful, anti-Semitic The Protocols of the Elders of Zion to bitches´ brews of popular Latin American pseudo historians, like the Chilean neo-Nazi Miguel Serrano.

Well, at a pharmacy, I had picked up a Spanish translation of Le Matin des Magiciens from 1960. It was written by Jaques Bergier, born in Odessa, chemistry engineer, as well as former member of the French Resistance and Louis Pauwels, journalist at Le Figaro, a former Communist, nominated for the Goncourt Prize, a member of a host of secret societies and subsequently ending up as a fervent reactionary. This was a much more fascinating book van von Däniken's incresingly booring works.

I do not know if Le Matin des Magiciens, The The Morning of the Magicians, may be called pseudo history, rather it is a kind of magical realism, inspired by authors like Borges and Lovecraft. The book addresses Nazi occultism, a variety of conspiracy theories and ancient prophecies. In an initiated manner it describes modern alchemy, and not least theories of ancient, advanced races and unexplained "mysteries", several identical with those that von Däniken writes about, speculations such as Sodom´s and Gomorrah´s destruction through a nuclear explosion, as well as speculations concerning the Nazca lines.

This brings me back to Claes´s TV program  ̶  Jerusalem's Lost Treasure  ̶  which producer Henry Lincoln followed up the success with two more "documentaries" where he elaborated his claims even further. In 1982, he furthermore published a book, co-written with two other authors. Holy Blood, Holy Grail is a remarkable concoction in which the authors claim that Jesus was married to, and had several children with, Mary of Magdalene, who after her husband´s crucifixion with tiher children fled to what is present-day southern France. During the 500's AD, the reigning Merovingian kings were direct descendants of Jesus. The Holy Grail, in Medieval French Sangréal, was by Lincoln et. al. interpreted as Sangue réal, i.e. Royal blood, meaning that it was not at all a goblet in which Jesus's blood had been gathered, but rather "holy blood" in the sense of the DNA found in the veins of Jesus´s descendants. The secret organization Preuré de Sion was founded with the mission of safeguarding the Merovingian dynasty, until it once more could gain power over France. Several of the secret grandmasters of Preuré de Sion have been famous men, such as Nicolas Poussin, Isaac Newton and Leonardo da Vinci.

According to the authors of Holy Blood, Holy Grail, the secret brotherhood of Preuré de Sion still remains and this leads us to the strange secret French societies in which, for example, Louis Pauwels was a member. Pierre Plantard was born in 1920 as a son of a valet and a concierge, female janitor, but he claimed descent from the Merovingian kings. As an ultranationalist and anti-Semitist, Plantard the collaborated with the Nazis, who occupied Paris during World War II, claiming that he was an initiated Freemason able to reveal the subversive plans this secret organization.

Some time during the fifties, Plantard registered Prieuré de Sion as a charity organization and it is possible that he, with some friends and acquaintances, devoted himself to some puerile rituals. In 1961, Plantard read a book by pseudo historian Gérard de Sède, specialized in legends surrounding Cathars and Knight Templars. Plantard considered that Gérard de Sède could be useful for the spread of the myth of his own Merovingian heritage. Accordingly, Plantard suggested that de Sède and he could write a book based on what Robert Charroux had found out about Rennes-le-Château and unite those findings with Plantard's speculations about his own origins and the "holy blood" of the Merovingians.

Robert Charroux, whose real name was called Robert Joseph Grugeau, had before he could support himself on his books worked within the French postal service. He was one of the first to write extensively about ancient astronauts visiting Earth from other planets, both as science fiction and "documentary investigations". There is no doubt that von Däniken is well acquainted with Charroux's various writings.

By the beginning of the sixties, Charroux had in a local newspaper come across the story about how the priest Saunière in Rennes-le-Château had constructed a church that revealed how he had found a gold treasure. A man who figured in that article was Noël Corbu. He had in 1946 bought the land that was part of Saunière's inheritance fromthe preist´s sole inheritress Marie Dénaranaud, who had been his housekeeper. A few years later Corbu set up a restaurant in Rennes-le-Château. Ten years later, the local newspaper La Dépêche du Midi published a series of interviews with Corbu, in which he told the story that Father Saunière had found a treasure containing no less than 28,500,000 gold pieces, intended as ransom for St. Louis who had been held captive by the Saracens. St. Louis´s Egyptian gaolers had nevertheless been pleased with the 400,000 livres tournois that had already been delivered and in 1250 they released St. Louis from his imprisonment. The gold that his mother Blanche of Castile had collected was thus not delivered, but instead interred somewhere close to Rennes-le-Château, this had been revealed through some parchments found by Saunière under the altar of his parish church.

Robert Charroux became fascinated and contacted Noël Corbu, along with his wife and the restaurant owner Charroux, with thethe help of a metal detector, searched both the church and the landscape surrounding Rennes-le-Château. All in vain. The unsuccessful treasure hunt, did however not impede Charroux's firm belief in the existence of an amazing gold treasure and he later incorporated the story into a book he called Trésors du monde enterrés, emmurés, engloutis, "Treasures of the world buried, immured, engulfed". It was that same book that Pierre Plantard and Gérard de Sède had read and eventually made into the foundation of their concoction L'Or de Rennes from 1967, which in turn became the inspiration for Henry Lincoln's TV "documentaries".

To make his story more credible, Plantard along with his good friend, Philippe de Chérisey, had fabricated the "ancient" parchments that Saunière allegedly had found under the altar of his parish church. They photographed thier fake evidence and presented it as the real stuff in the book L'Or de Rennes. It was copies of these documents that Lincoln presented in his TV show. Plantard and his co-author Gérard de Sède eventually became nenemies. However, like Lincoln, they continued to spread their fancies about the gold treasure buried in Rennes-le-Château.

It soon became apparent that the clues about a treasure allegedly left by Saunière in his church were non-existent, as well. The sculptures, including the fearsome devil figure beneath the baptismal font, originated from an order catalogue issued by a company in Toulouse specializing in the production of church ornaments   ̶  La Maision Giscard. The renovation of the parish church in Rennes-le-Château, including the purchase and installation of the painted gypsum sculptures from La Maision Giscard was not funded by Saunière, but by a wealthy benefactor, a certain Mme Marie Cavailhé, who in July 1887 had paid 700 francs for the artworks.

Saunière, who due to various irregularities was deprived of his position as parish priest, nevertheless continued to serve as an unauthorized vicar in Rennes-le-Château. He did not earn an income from his discovery of a treasure, but by taking illegally payments for church services, which were either free of charge, or were not been accounted for to Church aithorities, something which along with other offenses originally had led to his discarding.

Jesus had children with Mary Magdalene, their descendants are still living among us and are protected by the Prieuré de Sion. The story sounds familiar, it is one of the main ingredients in Dan Brown's immensely successful The Da Vinci Code. Michael Baigent, Richard Leigh and Henry Lincoln also recognized the story and in 2006 they sued Dan Brown for plagiarism. They lost the process and had to pay three million English pounds for the costs of the trial. The problem was that the authors had claimed that their Holy Blood, Holy Grail had been based on serious research and thus was entirely reality-based. However, this became their downfall because the book could thus not be regarded as their original creation, which had been stolen by Brown. Accordingly, the data they had been presenting in their book were authentic facts and thus available to each and every one, unless s/he had not directly plagiarized the actual wording of the original text of the book. This might happen if you invent stories and claim they are true and well-founded. The trial was actually about the difference between facts and fiction, something that pseudo historians have difficulty in grasping, not least von Däniken.

By now, Rennes-le-Château and von Däniken are likely to have become forgotten history as well, but this does not prevent that distorted and forged past, in company with absurd conspiracy theories and quack medicine prosper and are further developed throughout the digital media network. It has been written a lot about how the truth is becoming perturbed and "smoothened out" by oversimplifications. Nowadays people are affected by an increasingly limited patience and often fail to read any written text longer than a twitter message. Efforts to foster equality and democratization have been taken as excuse for attacks on the "expert society". Each and every one can now become her/his own professor and disseminate unfounded insights and opinions, while s/he may pretend that their knowledge is the result of years of in-depth and critical research.

And this is not just due to the net. Intellectual lethargy is spreading. Earlier reputable and serious book publishers are no publishing mumbo-jumbo written by pseudohistorians and dubious advocates of all kinds of ridiculous miracle cures. Previously, such books were in the bookshops were referred to suspect departments such as "New Age", or "Alternative Medicine", but now you may find them under the "History", "Science" or "Healthcare" sections.

The list of intellectual fraudsters and quacks can be made almost infinite: Menzies, Diop, Schucman, Berlitz, Hancock, Jacobovici, Icke, Starbird, Farrakahn, Bauval, Mısıroğlu, Hubbard, Szukalski, Brennan, Tabov, Calleman, Pye, Chandler, McKeith, Asante, Cremo, Hartung, Deretic, Fomenko, Gaddis, Behe, Gardner, Duesberg, Kolosimo, Potter Gale, Landsburg, Tsoukalos, Levashov, Marss, Graf, Pellegrino, Phillips, Sitchin, van Sertima and Holford. That was just a minorl selection of charlatans, there are thousands like them. Scatterbrains denying the Holocaust, extolling their own "roots" and "people", informing you about what kind of vegetables that cure cancer, claiming that vaccines are fatal complaining about a devious "knowledge monopoly", and detect aliens everywhere.

Several earn fortunes through their stupidities. Once I heard about the opinion of a French minister: "I'm not particularily disturbed when an idiot declares that God is an onion, though when he on top of that forces people to believe in such an idiocy, preaching that we should be prepared to die or kill for that onion and furthermore asks for money to hear him praying and preaching such mumbo-jumbo, then I become upset."

When I half a year ago worked as a high school teacher, I was surprised by learning that several of my students were firm believers in the existence a secret society – the Illuminati – which goal it is to control governments and worldwide organizations in order to create a New World Order, meaning that their members will obtain absolute power over the world's wellbeing. Illuminati appears in Dan Brown's novels, in computer games and movies, while rappers and rock bands sing about them. This is one reason to why it may assumed that the Illuminati are non-existent, though that did not convince my students that everything told and written about the devilish influence of  the Illuminati is completely. Why trust my opinions when they are opposed to  what is preached on the web and by idols like Jay-Z or Beyoncé?

By the way, the mighty President of the USA also presents the image of an all comprehensive, secretive elite making "ordinary people" powerless and forgotten. Unemployed ex-workers, firm believers in God and America are emerging from an ever growing rust and suffer hard times while academics and politicians enjoy the good things in life. Thankfully Donald J. Trump has promised to drain the swamps filled with manipulative parasites and transmitters of fake news.

An attempt I made, which hopefully affected some of the Illuminati-believers, was to bring with me a book that I had bought and read while living in New York  ̶  The Illuminatus Trilogy. I was written by Robert Wilson and Robert Shea and consists of three novels  ̶ The Eye in the Pyramid, The Golden Apple and Leviathan, the last written in 1975. The authors have described the three novels as "fairy tales for adults" and the action is certainly absurd.

The action takes place in different alternative universes and mixes quantum mechanics, New Age philosophies, conspiracy theories, pseudohistory, mythology, fantasy, science fiction, B movies and comics. The absurd plot is difficult to describe in any sensible manner, though a brief summary may possibly provide a superficial perception of the character of this bizarre trilogy.

Two detectives residing in New York are investigating at terror attack directed against a left-wing magazine, writing about the murders of Kennedy brothers and Martin Luther King Jr.  The detectives are following tracks indicating a number of powerful secret societies. The editor-in-chief of the wrecked newspaper has been imprisoned for drug possession and is being tortured in a secluded prison in Texas. However, he is released by The Discordians, a resistance group commanded by a mysterious millionaire, Hagbard Celine. They blast the prison and brings with them the editor in Hagbard's golden submarine. It turns out that The Discordians are involved in global warfare against The Illuminati, an organization secretly controlling the entire world. Hagbard finances the Resistance through drug trafficking.

The action gradually derails and moves between Las Vegas, where the US Government Agency is experimenting with chemical weapons, a Chicago controlled by gangsters, Atlantis where Howard, a talking octopus, lives together with his gang of porpoises, and the island of Fernando Poo, which will be the scene of an upcoming cold war between Russia, China and the United States.

A satanist rock band collaborates with American scientists to stage a massacre intended to trigger off the energy needed to revive ancient Illuminati, among them Adolf Hitler. This will happen during a Woodstock-like event in the Bavarian town of Ingolstadt, in the vicinity of which hibernating Illuminati and an army of Waffen SS rest in the depths of a lake called Totenkopf. The plans are thwarted when the rock band and several Illuminati are killed by The Discordians, supported by a giant incarnation of the Eris, the Earth goddess .

After mission accomplished, the New York detectives and The Discordians take their refuge in Hagbard's golden submarine for a final confrontation with Leviathan, a pyramid-shaped, amoeba-like ocean monster, which is pacified by accessing the submarine's computer, that puts him in contact with other creatures and  relieves him from his immense loneliness. Once the threat of the Leviathan has been eliminated, Hagbard and The Discordians can finally defeat The Illuminati and disappear into the Universe´s immensity.

This concoction originated from the brain and actions of Robert Edward Wilson (1932 - 2007). Wilson moved during the fifties and sixties around within New York's beat cliques, with acquaintances like Timothy Leary, Richard Alpert, Allan Watts and Allen Ginsberg. As a "dadaist, agnostic and futurist," Wilson was engaged in the anarchist-synergic politics of beat prophets of the time.

Wilson regarded himself as a "nonbeliever". He did not want to create any "doubt in God, but doubt in everything". A mission he realize wd, together with a certain Robert Shea, as responsible for Playboy's questions-and-answers-column, here they excelled by acting as "scientifically" reliable journalists answering  both submitted and self-manufactured queries about the ”unexplained”, making them fabricating elaborate hoaxes evolving around conspiracies, spirituality and religion. An activity that found its way into their Illuminatis trilogy. Wilson and Shea considered their dadaist/anarchist role playing as a means to ridicule pompous elitism and ludicrous escapism. They could hardly imagine that their fantasies about Illuminati and pseudohistory would stimulate the phenomena and the perceptions they intended to make fun of.

Wilson and Shea assumed that they through their satirical exaggerations would reveal the absurdity of pretentious make-beliefs about esotericism, conspiracy theories and all other forms of superstitions. Nevertheless, they ended up in the wrong corner the ring, acting in accordance with the theories of Princeton philosopher Harry G. Frankfurt in his book On Bullshit:

 [A bullshitter] does not care whether the things he says describe the reality correctly. He just picks them out, or makes them up, to suit his purpose.

According to Frankfurt, a bullshitter cannot be characterized as a liar. What s/he states is beyond lie and truth Bullshitters are well aware of the difference between lies and truth, they know when they lie. Bullshitters may perfectly well believe in what they state. Even though they expose absurd allegations, they tend to defend themselves by declaring:

That's what I think and beleive. That's my truth. You can dismiss my statements only when someone else is coming up with a better explanation than mine. An explanation that I even can understand.

People who claim the truth of phenomena that cannot be proven or disproved are often not honest, only confused. In a world without fixed boundaries and firm opinions, where everything is uncertain, they opt for explanations that make life predictable. Fixed routines and authoritarian dogmas that convince us that things happen for a reason. That everything can be explained. Even if they believe in illusion, their faith provides meaning and purpose to their lives. As Wittgenstein pointed out  ̶  to get up on a roof, we need a ladder, but once we are there, it has served its purpose.

My propositions serve as elucidations in the following way: anyone who understands me eventually recognizes them as nonsensical, when he has used them — as steps — to climb beyond them. (He must, so to speak, throw away the ladder after he has climbed up it.)
He must transcend these propositions, and then he will see the world aright.

Baigent, Michael, Richard Leigh and Henry Lincoln (1982). Holy Blood, Holy Grail. London: Jonathan Cape. Frankfurt, Harry G. (2005) On Bullshit. Princeton University Press. Fritze, Ronald H. (2011) Invented Knowledge: False History, Fake Science and Pseudo-religions. London: Reaktion Books. García Lorca, Federico (2010) Juego y teoría del duende, 1933. Barcelona: Editorial Nortesur. Jelenik, Elfriede (1983) “Interview with Erich von Däniken”, in Penthouse, June. Pauwels, Louis and Jacques Bergier (2007) The Morning of the Magicians. London: Souvenir Press. Putnam, Bill and John Edwin Wood (2005) The Treasure of Rennes-le-Chateau, A Mystery Solved. Stroud: The History Press. Scholem, Gershom (1978) Kabbalah. New York: New American Library.  Schele, Linda, Peter Mathews, Everton Macduff and Justin Kerr (1999) The Language of Seven Sacred Maya Temples and Tombs. New York: Scribner. Shea, Robert and Robert Anton Wilson (1983) The Illuminataus! Trilogy: The Eye in the Pyramid, The Golden Apple. Leviathan. New York: Dell. Thompson, Damian (2008) Counter-Knowledge: How we surrendered to conspiracy theories, quack medicine, bogus science and fake history. London: Atlantic Books. von Däniken, Erich (1972) Chariots of the Gods: Unsolved Mysteries of the Past. New York: Bantam Books. von Däniken, Erich (1980) Signs of the Gods. London: Corgi Books. Wilson, Colin (1972) New Pathways in Psychology: Maslow and the Post-Freudian Revolution. Worthing: Littlehampton Book Services. Wilson, Colin (1973) The Occult: The ultimate book for those who would walk with the Gods. Frogmore St. Albans: Mayflower Books. Wilson, Colin (1978) The Outsider. London: Picador/Pan Books. Lund: Bakhåll. Wittgenstein, Ludwig (2016) Tractatus Logico-Philosophicus. Ballingslöv: Chiron Academic Press.