Mycket är gåtfullt och jag har nu nått en ålder som fått mig att inse att det finns sådant jag aldrig kommer att begripa och inte heller kommer att lära mig – matematik, kemi, kärnfysik, kvantmekanik. Jag anar fascinationen och kraften som finns förborgad i dessa kunskaper, men likt en hund som lever mitt i människornas värld, lär sig förstå en del av deras beteende, blir deras vän och kanske till och med i viss mån påverkar dem, så räcker min mentala kapacitet likväl inte till för att tillgodogöra mig vissa kunskaper och de som behärskar dem fyller mig därmed med förundran. Hur är det möjligt att skapa dessa komplicerade ekvationer? Att genom abstrakt tänkande förstå och förändra tillvaron?

En av de många konstruktioner jag inte begriper hur den har kunnat skapas är den magiska formeln Sator Arepo, även kallad Satorkvadraten, eller Fans Fyrkant. Ett kryptogram skapat av fem latinska ord, som med fem bokstäver i vardera ord har arrangerats i en perfekt kvadratisk form. Orden formar ett palindrom. De kan alltså läsas såväl uppifrån som nerifrån, eller framifrån och bakifrån. Utan att förlora sin betydelse och grundstruktur kan de också vridas 180 grader.

Orden betyder:

Sator (från serere = att så) ”såningsman”, ”upphovsman”, ”grundare” eller ”skapare”. Uppenbarligen en beteckning på Gud eller Jesus.

Arepo, är det mest svårdefinierade ordet av de fem. Det brukar förbigås genom konstaterandet att det rör sig om ett ”egennamn”. Men, även namn betyder något.

Under alla förhållanden är Arepo inte ett latinskt namn. Det har spekulerats om det kanske kan vara relaterat till ordet abrepo, ”försvinna”, och kunde då möjlien kopplas till något som är heligt – fördolt, avskilt eller okänt. En annan teori sätter namnet i samband arepos, som tydligen var ett galliskt fordon, eller möjligen en plog försedd med hjul, i så fall skulle namnet ha samband med ord som kusk, förare, eller möjligen plöjare.

Ordet tenet tycks inte ge upphov till några större svårigheter. Det kommer från latinets tenere, ” hålla” och har då betydelser som  ”hålla fast”, ”sköta”, ”förstå”, ”äga”, ”kontrollera”, eller ”bevara”.

Opera är också rent latin. Ett substantiv med betydelsen ”arbete”, ”verk”, eller ”vård/skötsel”. Rotas är också det ett latinskt substantiv  ̶  plural av ”hjul”.

En tentativ, tämligen ordagrann (med antagandet att Arepo är ett egennamn) översättning av frasen sator Arepo tenet opera rotas, skulle sålunda bli Såningsmannen Arepo håller i hjulen med omsorg, då möjligen med en religiös betydelse i stil med Skaparen gör på ett omsorgsfullt sätt så att hans skapelse fungerar. Frasen får samma betydelse om man vänder på orden rotas opera tenet Arepo sator  ̶  hjulen hålls med omsorg av såningsmannen Arepo.

Det märkliga med satorpalindromen är inte enbart att den med bibehållen betydelse kan läsas från alla riktningar, utan också att orden tenet, ”hålla fast”, ”sköta”, bildar ett kors i kvadratens mitt och därmed symboliserar den trygghet och säkerhet som kristendomen ger sina anhängare. På ömse sidor om tenets korsarmar finns bokstäverna a och o, symboler för Guds allmakt.

Palindromets hjulallusion kan möjligen kopplas till den komplicerade hjulsymboliken i Hesekiel 1:15-21, som även den tycks ha ett slags samband med universums uppbyggnad och Guds allmakt.

Om samtliga bokstäver i satorkvadraten arrangeras med bokstaven “n” i mitten bildas ett grekiskt kors med bokstäverna a och o utanför korsarmarna. Underligt nog bildar bokstäverna i korsarmarna orden Pater Noster, Fader Vår, de första orden i Herrens bön.

Det har inte rått någon tvekan om att satorkvadraten är en kristen symbol och dessutom en antik sådan, liksom kristusmonogrammet, fisken, duvan och den gode herden som fortfarande kan betraktas i samtliga romerska katakomber.

Dock är satorkvadraten tämligen ovanlig i katakomber och betydligt mer rikligt förekommande ovan jord. Kvadratens ord har använts för att försöka datera tiden för dess skapelse. En ledtråd kan var a och o, på grekiska Λ och Ω, som flankerar Pater Nosterkorset. Det första belägget för användandet av det joniska alfabetets första och sista bokstav som en symbol för Guds allomfattande makt över tid och rum finns i Uppenbarelseboken 1:8 där Gud kallar sig alfa och omega. Det vill säga alltings början och fullbordan. Johannes Uppenbarelse skrevs av allt att döma ner 90 e.Kr. och det är först under 200-talets senare del som alfa och omega börjar dyka upp inom kristet bildspråk.

Även ordet Arepo kan ha ett samband med Λ och Ω, det påminner om det hebreisk/arameiska uttalet av det grekiska begreppet Αλφα ω, alpha-omega, början och slutet, det vill säga allting  ̶  Kosmos. Λ och Ω som tecken på Guds allmakt förekommer alltsedan 300-talet allt oftare i de romerska katakomberna, kanske som ett tecken på den kristnas Kyrkans seger och envälde.

Framför vår romerska terrass finns inga byggnader utan en kilometeromfattande park. Detta beror på att marken under detta parkområde består av den mjuka, vulkaniska bergarten tuff. Lättarbetad och likväl relativt fast och stabil var tuffen idealisk för att gröpa ur och skapa det väldiga system av katakomber som sträcker sig utanför Roms murar. Oron för pest och orenlighet ledde till ett förbud att begrava folk inom murarna. Denna omständighet har gjort att det mitt i det ständigt expanderande Rom finns förvildade parker, bland annat framför vår bostad. Det går nämligen inte att konstruera större byggnadskomplex på en mark som genom de underjordiska katakomberna blivit urgröpt likt en schweizerost.  

De romerska katakomberna ägs av Vatikanen, kanske främst beroende på legenderna som pekat ut dem som tillhåll för förföljda kristna, men också beroende på att flertalet av de som begravts där var kristna, fast det finns även flera judiska katakomber och även sådana som anlades av andra kultmedlemmar. Jordlagren kring det antika Rom ansågs för tunt för jordbegravningar och de flesta romare brände sina döda. Men, judar och kristna föredrog jordbegravningar, med den döda kroppen intakt.

Under 100- och 200talen hade den kristna Kyrkan spritt sig över hela det romerska riket, trots att den emellanåt blivit utsatt för förföljelser hade dessa inte alls decimerat dess troende. I slutet av 200-talet var cirka tio procent av Imperiets befolkning kristen, vilket var en avsevärd andel. Kyrkan hade då konsoliderat sig med en ny helig skrift (Det Nya Testamentet), ett gemensamt biskopsämbete, en fastslagen gudstjänstordning, samt en församlingsorganisation som visserligen kunde variera, men likväl var uppbyggd på ett i stort sett likartat sätt.

Den romerska församlingen blev snart den största och mest dominerande, men också den brokigaste. Till Rom drogs människor från alla delar av Imperiet och det var invandrarna som satte sin prägel på kyrkolivet. Gudstjänstspråket var länge grekiska och de romerska biskoparna hade till en början främst grekiska namn.

Kristendomens snabba expansion var den främsta orsaken till katakombernas tillväxt. Det är först i början av 200-talet som de börjar framträda och då inte alls som ett resultat av några förföljelser, utan på grund av kristendomens ökande popularitet. Efter ett par hundra år försvann i stort sett bruket att begrava Roms kristna i katakomber och under 600-talet användes de enbart för martyr-och helgonkulten, men då täckte de omfattande underjordiska områden, på flera ställen i tre lager ovanpå och under varandra. Jag har hört sägas, men ännu inte lyckats kontrollera uppgiften, att enbart en dryg tiondel av katakomberna har öppnats för allmänheten och tömts på sina mänskliga kvarlevor, resten är fortfarande förseglade, eller outforskade. De sägs rymma uppemot en och en halv miljon kroppar.

Flera katakomber rymmer underjordiska gravkapell smyckade med fresker och skulpturer. Detta berodde på att kristna, och även andra troende, vid vissa tillfällen församlades i gravarna, inte för att de var förföljda av romerska myndigheter, utan för att det även bland andra romare var brukligt att äta och dricka i de dödas närvaro, något som fortfarande förekommer i exempelvis Mexiko.

Jag minns hur jag i slutet av sjuttiotalet gick på Lärarhögskolan i Malmö, där vi instruerades att försöka göra vår undervisning så levande och engagerande som möjligt. En av mina klasskamrater, som onekligen hörde till de skickligaste pedagogerna, valdes att demonstrera hur en suggestiv lektion skulle gå till. Lärarkandidaterna placerades längst bak i klassrummet. Ljuset släcktes och i katedern framför oss tände vår klasskamrat en oljelampa hon inköpt i Rom och för sin andäktigt lyssnande klass berättade hon:

̶  Så, … nu har ni kommit i rätt stämning. Tänk er nu att ni är djupt nere i Roms katakomber. Ni är de första kristna och ovan jord slits era trosfränder sönder av vilddjur på Roms arenor, eller binds vid stolpar och smetas ner med tjära för att brännas levande och lysa upp de blodiga skådespelen.

Hon började med den brinnande oljelampan gå mellan bänkraderna:

̶  I katakombernas gångar, mellan nischerna med de döda, var det beckmörkt, om inte mörkret skingrades av oljelampornas flackande sken. Här nere samlades de kristna för att gömma sig för de romerska soldaterna, be till Gud så att han skulle skona dem från martyrdöden och slutligen låta deras tro segra. De delade nattvarden mellan sig och läste ur Bibeln: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.”

Min väninna fick beröm för sin insats, men jag råkade illa ut då jag under den följande analysen påpekade att vad vår kamrat sagt inte alls stämde. Lektor Hemberg, som trots att han tillhörde Bibeltrogna vänner, hade under gymnasiets latinlektioner inpräntat i oss att de kristna inte alls använde katakomberna som några gömställen.  De kunde hållit sig undan i skogarna eller i privathus, där de lika ostört hade kunnat genomföra sina mässor. Det fanns ingenting som hindrade de romerska myndigheterna från att hålla katakomberna under uppsikt, något de också gjorde.

Allt detta påstod jag och tillade att hålla myten levande om katakomberna som förföljda kristnas enda tillflykt kunde väl i dessa tider inte vara helt korrekt? Vår lärare tillrättavisade mig genom att poängtera att vår klasskamrat genomfört sin uppgift på ett föredömligt sätt. Det hade ju gällt att engagera eleverna och intressera dem för kristendomens budskap om hopp och förändring.

̶ Teoretiska hårklyverier är inte alltid en effektiv pedagogisk metod. Det gäller att nå fram till eleverna.

Jag kände mig som en snustorr, gammal mjällbemängd adjunkt, som utan hjälp av rotting och kvarsittning inte skulle kunna engagera några elever.

Tron på satorkvadratens kristna ursprung ruckades när man 1925 vid utgrävningar av ett privathus i Pompeji fann satorpalindromet inristat på en vägg. Fyndet uppmärksammades inte utanför arkeologiska kretsar, men då man 1936 vid utgrävningarna av den största gymnastikanläggningen i Pompeji fann palindromet inristat på en pelare och strax därefter även fann en liknande inristning i Herculaneum, började alltfler experter anta att satorkvadraten inte hade ett kristet ursprung.

Pompeji gick under år 79 e.Kr. och att det innan dess hade funnits satorinskrifter i Pompeji och Herculanum, ansågs vara alltför tidigt för att de skulle ha ett kristet ursprung. Detta med tanke på att det tidigaste belägget för kristendomens spridning inom det Romerska imperiet är Tacitus Annaler, om du inte anser en kort paragraf i Josephus Judiska fornminnen, skrivna omkring 93-94 e.Kr., som en indikation på en kristen kult:

[Översteprästen] samlade domarnas sanhedrim och förde till dem brodern till Jesus, som kallades Kristus, och vars namn var Jakob, samt några andra. Och efter att ha anklagat dem som lagbrytare, överlämnade han dem för att bli stenade.

I den femtonde bokens fyrtiofjärde kapitel i sina Annaler skriver Tacitus att Nero 64 e.Kr., för att undvika att själv bli anklagad för att ha anlagt Roms katastrofala brand, gav de kristna skulden för katastrofen:

För att alltså göra slut på ryktet sökte Nero några att ge skulden och de för sina skändligheter hatade människor som hopen kallar kristna lät han undergå de mest raffinerade straff. Deras ledare Kristus hade under Tiberius regering korsfästs av prokuratorn Pontius Pilatus, och deras fördärvbringande vidskepelse som kvävts förtillfället bröt åter ut, icke blott i Judéen, där detta onda uppstod, utan även i staden, dit alla gräsligheter, all sedeslöshet, strömmar samman från olika håll och vinner anhängare.

Det första påtagliga beviset på Kristendomen spridning är ett papyrusfragment med text från Johannesevangeliet det upptäcktes i den egyptiska Fayum och är mycket svårdaterbart, men anses ha skrivits någon gång mellan 100 och 125 år e.Kr, alltså vid samma tid som Tacitus omnämnande av de kristna. Annars anses Paulus epistlar vara de äldsta vittnesbörden om Jesu existens, den äldsta av dem kan ha skrivits redan under det fjärde decenniet e.Kr., men de papyrusfragment av epistlarna som man hittills har funnit härstammar från början av 200-talet.

Om satorinskrifterna som finns bevarade i Pompeji verkligen är kristna förblir de än så länge de äldsta bevisen för kristendomens existens och spridning inom det Romerska imperiet. Trots olika expertutlåtanden om motsatsen är det faktiskt högst troligt att det redan under 70-talet e.Kr. fanns kristna i Kampanien, landskapet där Pompeji ligger, och det är även fullt möjligt att kristendomen och därmed även satorpalindromet fördes dit från Alexandria.

Kanske utgör palindromets namn Arepo en av nycklarna till gåtans lösning.  Flera forskare har antytt att Arepo är ett egyptiskt namn och att det var från Egypten som satorkvadraten spreds över världen. Då man talar om den antika grekiska och romerska kulturen är det tämligen vanligt att glömma bort den stora betydelse som egyptisk kultur och religion har haft för skapandet av forntidens filosofi och religioner.

Antikens grekiska och romerska elit var väl medveten om Egyptens redan då mångtusenåriga kultur och hade stor respekt för den, även om de flesta av dess medlemmar hade svårt att begripa och acceptera flera aspekter av den egyptiska världsuppfattningen. Egypterna var välkända för de olika folken kring Medelhavets kuster. De var sjöfarare och handelsmän och med dem följde inte enbart handelsvaror, utan även religion och filosofi.

Efter det att Alexander den store 332 f.Kr. hade erövrat Egypten förstärktes den egyptiska kulturens inflytande över den värld som har kommit att kallas den ”hellenistiska”, ett begrepp inom vilket även Roms kultur ingick. Efter Alexanders död delades hans välde upp mellan fyra av hans satraper, en persisk term för ståthållare, ”landet beskyddare”. Egypten tillföll den makedoniske generalen Ptolemaios, som kallade Egypten för sitt ”spjutvunna land”. Namnet Ptolemaios betyder ”den krigiske” och då han lät kröna sig som Ptolemaios den Förste, lade makedoniern till sina titlar ordet Soter, från grekiskans σωτήρ, ”räddare”, ”befriare”. Onekligen påminner sotor om sator, satorkvadratens första ord, men det är antagligen en tillfällighet. Ptolemaios ättlingar styrde Egypten tills dess landet 30 f.Kr erövrades av romarna.

Ptolemaierna var grekisktalande, men befrämjade aktivt egyptisk kultur och religion, antagligen beroende på det egyptiska prästerskapets stora inflytande och vägran att underkasta sig några grekiska traditioner. Ptolemaiernas accepterande av de egyptiska traditionerna gav upphov till en alldeles speciell blandkultur, med den stora hamnstaden Alexandria som sitt absoluta centrum. En kosmopolitisk smältdegel, manifesterad genom stadens berömda bibliotek, där inflytanden från hellenistisk kultur blandades med semitisk/syriska inslag. I staden, som vid millennieskiftet räknade med omkring 300 000 invånare, fanns under det första århundradet flera judiska synagogor och spirande kristna församlingar.

Namnet Arepos kan enligt flera forskare sättas i samband med orden Ḥr-Ḥp, som uppges betyda "Apis ansikte”. Apis var en svart (underjordens färg) tjur (en sinnebild för fruktbarhet), som dyrkades genom ceremonier som innebar att den offrades och mumifierades. Därmed var Apis en symbol för död och återfödelse och identifierades sedermera med Osiris, guden för återfödelse och fruktbarhet.

Under ptolemaierna omformades kulten till Osiris-Apis, Osor-Hapi, till kulten av Serapis en gudom som framställdes som den grekiske Hades, underjordens härskare, med en växtornamenterad urna på huvudet. En framställning som inte tycks ha mycket att göra med Osiris, men grekerna hade uppenbarligen svårt för att dyrka en tjur i dess originaltappning, eller en gud som såg ut som ett grönfärgat kadaver, De accepterade dock de komplicerade begrepp som symboliserades genom den egyptiska teologins olika djurgestalter. Detta var antagligen orsaken till varför egyptiska gudomligheter omskapades så att de kom att likna grekiska gudar och gudinnor, som i allmänhet avbildades i sin mänskliga gestalt.  Trots att han liknade en skäggprydd, grekisk gudomlighet var Serapis i stort sett identisk med Osiris, fast utan liksvepning, grönt ansikte och egyptisk kungakrona.

En annan teori, som också kopplar satorkvadraten till Egypten, är att namnet Arepos möjligen kan vara en latiniserad form av den grekisk/egyptiske guden Harpokrates. Även han var en helleniserad variant av en egyptisk gudomlighet, nämligen Horus i gestalt av ett barn. Horus var son till Isis och Osiris och då han framställdes som ett barn var det ofta sittande i sin moder Isis knä, eller vid hennes bröst, liknande kristna framställningar av Jesusbarnet.  

Horus var en personifikation av soluppgången, fruktbarheten och betraktades som en förhoppning om en ny tid av lycka och välstånd. Inom religiöst tänkande symboliserar barn ofta hopp och växande, likt de enda gudomliga barn som av kristna dyrkas som fruktbarhetssymboler och följdriktigt kopplas till vatten och förnyelse, nämligen Jesus och Johannes Döparen som barn. Inom kristen mytologi kopplas Johannes Döparen till sommarsolståndet (Midsommar, Sankt Hans afton) och Jesus till midvintersolståndet (Julen).

Harpokrates var även tystnadens och förtrolighetens gud. Antika egyptiska avbildningar framställer ofta Horusbarnet med ett finger vid munnen Det är möjligt att grekerna misstog ett barns sugande på sitt finger som tecknet för tystnad och därmed gjordes Harpokrates till hemligheternas och diskretionens gud, en beskyddare av mystisk och fördold kunskap, magi och initiationsriter.

Det finns en stor mängd amuletter helgade åt Harpokrates och de flesta av dem är inskrivna med siffror och bokstavskombinationer. Liksom många andra folk betraktade egyptier bokstavstecken och siffror som försök att tolka och styra världsordningen. Vanligt förkommande Harpokratesamuletter har exempelvis ristats med texten εννέα χιλιάδες εννιακόσια ενενήντα εννέα, d.v.s. 9999. Varje bokstav i de antika grekernas alfabet var även en siffra och om de kombinerades kunde summan aldrig bli högre än 999, lade man till en nia kom 9999 därmed att beteckna evigheten, det oändliga. 

De intellektuella kretsar som under det första århundradet e.Kr. var verksamma i Alexandria utgör ett troligt ursprung till matematiska spetsfundigheter som kopplats till magiska ritualer, exempelvis de magiska kvadrater som kinesiska, indiska och kanske även grekiska och egyptiska matematiker under århundraden hade roat sig med att konstruera. Eftersom matematik ansågs efterbilda en gudomlig ordning var det vanligt att använda bokstavs- och sifferkombinationer för att ”fånga” gudomlig kraft. En amulett kunde därigenom anses vara ett slags förvaringskärl för magisk energi. Den hade ”laddats” genom magiska ord och bilder, som även inneslöt dem i amuletten. Kraften kunde frigöras då du tyst för dig själv upprepade de magiska ord som stod skrivna på den.

Satorkvadraten fungerade ofta som en skyddande amulett och bars av soldater och sjömän. Det är möjligt att speciellt de senare hade insett att den kunde ha ett samband med Serapis och Harpokrates och därmed var relaterad till Isis. Hon var deras hustru och mor och för många sjöfarare var Isis den Stora Modern, som gav liv åt hela skapelsen, närde och beskyddade den.

Det var Isis som samlat ihop Serapis (Osiris) styckade kropp och givit den livet tillbaka. Hon födde Harpokrates (Horus) och gödde honom med sin mjölk. Om Serapis kunde betraktas som skapare av fruktbarhet och liksom Osiris sammankopplades med Nilens årliga, livgivande översvämningar, så ansågs Isis vara den som inledde hela processen. Hon var nämligen identisk med Sothis, Sirius, efter solen himlavalvets klarast lysande stjärna. Sothis heliaktiska uppgång, d.v.s. det första datum på året då stjärnan åter steg över horisonten, betraktades som ett tecken till Nilen att svämma över.

Isis var Pharia, ”Det vägledande ljuset”, beskyddarinna av Alexandrias väldiga fyr och hon vakade över de egyptiska skeppen då de färdades över det nyckfulla Medelhavet. Att observera Sirius position på himlavalvet har av alla sjöfarande folk, inte minst polynesierna, betraktats som det bästa navigationsmedlet.  Isis Pharia vägledde de stora handelsflottiljer som förde egyptiskt vete, som frambringats av hennes make Serapis, till Spaniens, Italiens, Greklands och Mindre Asiens hamnar. Såsom hon vakade över sin son Harpokrates var Isis även det sjöfararande folkets Stora Moder, Pelagia, ”Vår Fru över vågorna”, som gav vind i seglen och stillade stormarna. Havets ledstjärna, Stella Maris, en roll och titel som sedermera övertogs av Jungfru Maria, odödliggjord i en av Kyrkans mest välkända, latinska hymner, Ave Stella Maris, från 800-talet:

Ave, maris stella,
Dei mater alma,
atque semper virgo,
felix cœli porta.

Var hälsad, havets stjärna
Guds vårdande moder,
likaså vår eviga Jungfru,
Himlens välsignade port.

Nedan är en Harpokratesamulett buren av en cypriotisk sjöman. Den är tentativt daterad till 500-talet e.Kr.  Överst ser vi Harpokrates med tummen i mun sittande på något som kan vara vintertriangeln, den stjärnkonstellation som Sirius är en del av. I ena handen har Harpokrates ett sistrum, ett instrument helgat till Isis. Under sistrumet finns Isis siriusstjärna. Till vänster syns en fågel, som antingen kan vara Fågel Fenix pånyttfödd ur lågorna, en symbol för uppståndelsen, eller en tupp som förkunnar gryningen. Ormen till höger kan då vara Apep, symbol för det mörker och kaos som hotar solguden Ra, då han lyfter från eller sänker sig ner mot horisonten. Apep stiger upp från en mumie, symbol för både död och pånyttfödelse. En annan mumie vilar trygg i Osiris skepp, på väg mot det eviga livet, alltmedan krokodilguden Sobek skyddar skeppet mot de faror som kan drabba det.

På amulettens baksida finns ett palindrom, som precis som satorpalindromet kan läsas både bakifrån och framifrån:  ΙΑΕW ΒΑΦΡΕΝΕΜ ΟΥΝΟΘΙΛΑΡΙ ΚΝΙΦΙΑΕΥΕ ΑΙΦΙΝΚΙΡΑΛ ΙΘΟΝΥΟΜΕ ΝΕΡΦΑΒW ΕΑΙ. Det har tolkats som ”Jahveh, som bär det hemliga namnet, Ras lejon, tryggt i sin helgedom”.

Amuletten härstammar från en tid då kristendomen inom det Romerska imperiet blivit påbjuden som statsreligion, men visar likväl på sin framsida ett bildspråk helt i överensstämmelse med antik egyptisk religion, alltmedan baksidan har en inskrift på grekiska som blandar egyptiska och semitiska föreställningar. Jahve är ju det hemliga namnet på judarnas Gud. Därmed är amuletten ett vittnesbörd om den globala synkretism och urgamla vidskepelse som ofta präglar sjöfarares föreställningsvärld. Utsatta som de är för elementens livsfarliga nyckfullhet söker de ofta trygghet i magi och besvärjelser.

När de egyptiska skördarna gett tillräckligt överskott för att fylla de egyptiska veteskeppen satte de segel och for i väl sammanhållna flottiljer norrut. Som skydd mot de talrika sjörövare som ständigt plågade Medelhavstrafiken seglade veteskeppen alltid tillsammans. De flesta av dem lade först till vid ön Delos inne i den egeiska arkipelagen. Delos var en frihamn, beskyddad av den romerska flottan. På ön fanns uppköpare och handelshus och det var den antika världens största slavmarknad. En kosmopolitisk miljö vars främsta tempel var tillägnade Isis och Serapis. Från Delos styrde de egyptiska veteskeppen norrut mot de grekiska och mindreasiatiska fastlanden eller genom Bosporen upp till städerna kring det Svarta Havet. Andra vetekonvojer seglade västerut.

Vid mitten av andra århundradet e.Kr. beskrev författaren Lukianos ett egyptiskt veteskepp som låg förtöjt vid Pireus kaj:

Vilket väldigt skepp det var! 54 meter långt, sade mig skeppets timmerman, och bredden mera än en fjärdedel därav, och 13 meter från däcket ned till det djupaste stället i lastrummet. Och mastens höjd, och vilken rå den uppbar, och vilket företag man måste ha som höll den upprätt! Och huru aktern reste sig i en långsam kurva slutande i ett förgyllt gåshuvud, i harmoni med förskeppets utjämnande båge och stäven med sin bild av Isis, gudinnan som givit skeppet dess namn. […] Besättningen var som en armé. Man talade om för mig att hon lastade tillräckligt med vete för att mätta varje mun i Aten under ett helt år. Och hela skeppets väl och ve är i händerna på en liten, gammal man som vrider de stora rodren med en rorkult inte tjockare än en käpp. De pekade ut honom för mig; en lite vithårig, nästan skallig gynnare  ̶  jag tror han hette Heron.

Skeppsrekonstruktionen oavn framställer ett betydligt mindre veteskepp, men dess utseende motsvarar i stort sett Lukianos beskrivning. Gåshuvuden var en vanlig utsmyckning på romerska och egyptiska skepp, antagligen för att Isis ofta kallades Gåsens ägg. Gäss var helgade åt Geb, Jorden, som var Isis far.

Minst en gång om året styrde en egyptisk veteflottilj mot Puteoli, dagens Puzzuoli strax väster om Neapel, Italiens viktigaste handelshamn, under beskydd av det Romerska Imperiets flotta, som var förlagd i det närbelägna Misenum.

Filosofen och dramatikern Seneca, som någon gång under 60-talet e.Kr. vid den kampaniska kusten vilade upp sig från det kvävande och farliga livet vid Neros hov, har beskrivit en vetteflottiljs ankomst till Puteoli:

Idag fick vi plötsligt syn på några fartyg från Alexandria; det var de som brukar segla i förväg och meddela att resten av flottan är på väg, de så kallade postbåtarna. Kampanien gläder sig att få se dem: hela Puteoli ställer upp på pirarna och känner på seglen igen Alexandria-fartygen i detta virrvarr av båtar.

Seneca hade i sin bärstol låtit sig föras ner mot Puteoli, men stoiker som han var vägrade Seneca att låta sig ryckas med av uppståndelsen kring flottiljens ankomst, utan betraktade spektaklet på avstånd. Seneca var trots att han hyllade återhållsamhet och jämvikt en ytterst förmögen man och då han i sitt brev spelar oberörd är det för att han hade råd med det. Liksom flera andra bemedlade romare tjänade Seneca pengar på handelsförbindelser med Egypten och räknade med flera representanter och medarbetare i Alexandria:

När nu alla kom springande från alla håll och ilade mot stranden gav mig min lättja en stark känsla av välbehag; trots att jag skulle få brev från mitt folk i Egypten, gjorde jag mig ingen brådska med att få veta hur det stod till med mina affärer och vad breven kunde berätta; det var länge sedan jag brydde mig om förluster eller vinster.

I Kampanien fanns det gott om egyptiska invandrare; handelsmän, före detta soldater och sjömän och inte minst en stor mängd slavar som forslats dit från Delos. De hade fört med sig sina religiösa övertygelser. Isis, Serapis och Harpokrates var närvarande i Kampaniens städer och byar. Ett Isistempel, som till stora delar finns bevarat, uppfördes i Pompeji vid slutat av 200-talet f.Kr och 109 f.Kr. invigdes ett stort Isistempel vid hamnbassängen i Puteoli.

De egyptiska kulterna var vanligast bland de lägre klasserna; soldater, sjömän, hantverkare och inte minst slavar, miljöer inom vilka kristendomen ett femtiotal år efter millenieskiftet hade börjat spridas. Kristendomen var liksom Isiskulten inte lokalbunden, poängterade sammanhållning mellan sina troende och utlovade även den frälsning efter döden.

Efterhand påverkades även förmögna, romerska medborgare av den egyptiska religionen. Vid tiden för satorinskriptionerna i Pompeji finner vi i flera av stadens privatvillor Isisaltare. Kejsar Neros hustru Poppaea Sabina var född i Pompeji, där hennes förmögne kusin Poppaeus Habitus ägde flera omfattande egendomar och i sin villa hade låtit uppföra ett ståtligt Isistaltare. Neros mentor, stoikern Chaeremon, var även han väl förtrogen med egyptisk religion och Neros hovastrolog Balbillus var Isistroende. Flera av Neros efterträdare på kejsartronen blev hängivna anhängare av egyptiska kulter. 

Kort sagt, i sin grekiska tappning blev egyptisk religion ytterst vanligt förkommande inom hela det Romerska riket, där den spreds av främst sjömän, handelsmän, soldater och slavar. I den romerska huvudstaden fick Isiskulten ordentligt fäste först efter det att Delos 88 e.Kr. hade plundrats av Archelaus, en av parterkungen Mithridates generaler. 200 000 öbor massakrerades, men en stor mängd greker, romare och deras talrika slavar räddades av den romerske generalen Sulla och fördes över till Rom.

Jag förmodar att det var inom denna globaliserade miljö, bland sjömän och slavar, som saporpalindromet spreds, främst som en mäktig, magisk besvärjelse, men kanske även i sällskap med en spirande kristendom. Det tycks alltså som om palindromet fann sitt ursprung i Alexandrias religionssynkretistiska miljö. Inte begriper jag hur det kunde skapas, men det konstruerades uppenbarligen av någon kristen matematiker med geometriska och teologiska insikter. Fascinationen inför palindromets perfektion gav tidigt en del kristna uppfattningen att något så perfekt inte kunde ha skapats av någon mänsklig varelse  ̶  det måste ha ett gudomligt ursprung.

I en mängd italienska byar och städer har man funnit orden SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS målade på väggar, inristade på ben och krukskärvor, huggna i sten eller på klippväggar, men de förekommer även i Etiopien (där sator, arepo, tenet, opera och rotas har blivit namnet på de fem spikar som genomborrade Jesus på korset), i Syrien, England, Egypten, Sverige och på många andra platser. Under Antiken skrevs orden ofta i annan ordning än under Medeltiden och framåt ­  ̶  ROTAS OPERA TENET AREPO SATOR.

Nedan finns ett exempel från den syriska staden Dura Europos som ofta bytte härskare genom sin betydelse som kosmopolitisk handelsstad nära den skiftande gränsen mellan det romerska imperiet och Partien. I Dura Europos fanns synagogor, kristna kyrkor, mithrastempel, zorastriska eldtempel och flera andra kultbyggnader.

Omkring 210 e.Kr. ockuperades staden av en stor romersk armé och stadens tempel till gudinnan Azzanathkona beslagtogs som bivack av Palmyras Tjugonde, en trupp med beridna bågskyttar från Palmyra som utgjorde en del av de romerska styrkorna. Man har nyligen i tempelruinerna funnit papyrusfragment som tyder på att templet även användes av det romerska överkommandot och på väggarna har man funnit en hel del klotter, bland annat satorkvadraten.

Bland krukskärvorna i resterna av ett romerskt militärläger från 200-talet fann man i Manchester ett fragment på vilket någon ristat orden från satorkvadraten. 

På en av murarna till Bendektinerklostret St Pietro ad Oratorium i staden Capestrano i det italienska landskapet Abruzzi finns en satorkvadrat inmurad, antagligen härstammande från langobarderna.  Kyrkan i vilken stenen är inmurad invigdes 752 e.Kr.

Vid samma tid grävde någon ner en silverskatt i det gotländska Duna, bland dyrgriparna fanns en bysantinsk silverskål (en nästan identisk skål från samma tid har grävts fram i det bulgariska Preslav). På den gotländska skålens botten har satorkvadraten ristats in med runskrift och man har även funnit den på en runsten i Närke, som restes så sent som på1300-talet.

Detta är enbart några få exempel på de satorinskrifter man har funnit över hela Europa och bruket att skriva ner och rista in satorkvadraten upphörde inte med Medeltiden. Under de följande århundradena användes den som ett magiskt medel mot eldsvådor, rabiessmitta, för att skydda boskap, bota reströtthet, eller som ett skydd mot olika former av djävulska påfund, som stöld och röveri. Satorkvadratern dök upp i såväl i hydda som slott, där den ristades på tak och väggar, lades i sängar eller fäbodar. Astrologer, alkemister och magiker använde den ofta i sina riter och tecknen på detta är talrika, exempelvis en tysk människoskalle från sjuttonhundratalet med en hantverksmässigt utförd satorinristning.

Och bruket har inte upphört, något som bekräftas genom en sökning på nätet där det finns en uppsjö med New Age-fantasters mer eller mindre snurriga spekulationer kring hur man vid en mängd möjliga och omöjliga tillfällen kan använda sig av satorkvadratens magiska kraft.

Kanske är satorkvadraten ett tämligen obetydligt fenomen, och inte värd all den möda som lagts ner på att spåra dess ursprung.  Visserligen väcker den fortfarande beundran, ja, kanske till och med tro på högre makter. Många har genom tiderna ägnat den dyrkan och ansett att den magi man trodde fanns förborgad i den skulle kunna göra den troende till en nöjdare, lyckligare person. För andra har kvadraten framstått som fullständigt ointressant.

I samband med den intellektuella möda som någon ägnat åt att åstadkomma satorkvadraten kom jag att tänka på hur mycket som vi vant oss vid och betraktar som alldagliga företeelser likväl vittnar om arbete, möda och skarpsinne.

På en utställning stannade jag framför en målning av hyperrealisten Robert Cunningham, Miller High Life från 1977. Den föreställer något så simpelt som en ljusreklam för en speciell ölbrygd. Men, då jag betraktar tavlans detaljer tänker jag på allt det arbete trots allt ligger bakom ett så i grunden meningslöst verk  ̶  syftet med ljusreklamen är ju enbart att göra folk benägna att köpa en viss sorts öl.

Reklamen lyste säkerligen upp entrén till ett andefattigt ölschapp någonstans i USA. Stället finns kanske inte längre kvar, antagligen gick ljusreklamen sönder för flera år sedan och ligger nu bortglömd på en soptipp, men genom Cunninghams tavla tillåts den vittna om de komplicerade vetenskapliga insatser som ledde till uppfinnandet av neonröret. Hur formgivare anställda av The Miller Company planerade och funderade för att komma upp med en design för hur neonrören skulle tillverkas, böjas, anslutas och kombineras, för att slutligen åstadkomma en reklamskylt. Hur ingenjörer och arbetare skapade skylten. Hur den salufördes och distribuerades, införskaffades av ölschappets ägare och sedan monterades ovanför hans blygsamma inrättning.

Få har säkerligen ägnat den där ljusreklamen någon speciell tanke tills dess Robert Cunningham en dag fick syn på den, tog ett foto och under flitiga timmar i sin studio reproducerade varje detalj i dess utformning. Dess yttre aspekter; skuggor, färger, reflexer, tuber, rör och kättingar, träplattan den var monterad på och ljuset som föll över den under en viss tid på dygnet, en viss tid på året. Konstverket ställdes sedan ut av ett konstgalleri och inköptes av någon förmögen person. Nu hänger det på väggen i hennes/hans hem. Och meningen med allt detta? Jag vet inte, men jag kan inte låta bli att känna en viss fascination inför konstverket och allt det arbete som ligger bakom den där skylten och tavlan.

På samma sätt fascineras jag av hur konstnärer på beställning försöker att på ett estetiskt tilltalande sätt representera olika tekniska framsteg och göra dess innovationer åtråvärda. Ofta är deras arbete anonymt. Idag fick jag exempelvis syn på en annons från 1918 för det italienska företaget Pirellis elektriska kablar och imponerades av det estetiska raffinemang med vilket artisten framställt en kabels anatomi.

Dagligen möter jag en förbluffande kunskap, utan att ens lägga märke till den. Nyss gick jag in i en järnaffär för att köpa terpentin. Medan jag väntade på min tur fick jag uppleva hur den ena kunden efter den andra efterfrågade en mängd för mig fullständigt okända prylar och hur expediten varje gång fann exakt vad kunderna efterfrågade och dessutom klart och detaljrikt kunde redogöra för hur de där föremålen skulle installeras och användas. Sådant kräver år av erfarenhet och vana, samtidigt som expediten oavbrutet måste aktualisera sin kunskaper.

Likaså blev jag för något år sedan fascinerad av hur den mexikanske artisten Damián Ortega hade plockat isär en hantverksmässigt tillverkad Volkswagen Bubbla, VW typ 1, och genom att ställa ut det hela i ett konstgalleri lyckades demonstrera hur funktionell och vacker varje detalj var.

Ett annat konstverk, vida mer berömt och oändligt mer fängslande är Albrecht Dürers etsning Melencolia 1 från 1514. Det framställer hur en dyster, bekransad och bevingad kvinnlig gestalt sitter med huvudet lutat i ena handen, i vad som har kallats ”den melankoliska gesten” och som sedermera har blivit en slentrianmässig metod för att framställa djupsinniga artister och författare. Damen blickar mörkt framför sig, har en stängd bok i knäet, en passare i sin andra hand. Hon tycks vara innesluten i sig själv och ignorerar sin omgivning.

En stege är rest mot byggnaden bakom henne, men vi kan varken se dess början eller slut. Vid hennes sida sitter en barnängel, kanske en putti eller amorin, ovanpå en kvarnsten och klottrar i en bok, bildens enda verksamhet. Vid kvarnstenens fot sover en utmärglad hund. Oanvända ting ligger utspridda på marken; en hammare, en såg, en hyvel, en linjal, en tång, en spruta, spikar och ett bläckhorn. Framför hunden finns ett perfekt klot placerat, medan den högra bakgrunden domineras av en geometrisk struktur, en missformad romboid polyedern. På husväggarna bakom den kvinnliga gestalten hänger en våg, en klocka och ett timglas.

Över bakgrundens landskap reser sig en regnbåge och en strålande himlakropp  ̶  solen, en planet? En fladdermus flyger över himlen, i tassarna håller den en textremsa med ordet Melencolia 1. Är det gravyrens titel, eller något fladdermusen fört med sig?

Onekligen ett suggestivt konstverk, genomsyrat av en dystert luguber stämning. Kanske det inte behöver någon tolkning, men ända sedan Giorgio Vasari på femtonhundratalet skrev att konstverket: ”försätter hela världen i ett tillstånd av vördnad” finns det många som har försökt sig på en tolkning.

Givetvis har de flesta tolkningar rört sig kring melankolin, det mörkaste av de fyra temperamenten (kolerisk, flegmatisk, sangvinisk och melankolisk) orsakad av ett övermått av svart galla. Den som lider av melankoli är enligt humoralpatologerna ”avig, eländig, hätsk, girig, ondskefull, feg, trolös, respektlös och oföretagsam”. Melankoli gör dag till natt. I Dürers etsning är det omöjligt att se vilken tid på dygnet som råder. 

Renässansens filosofer, exempelvis den inflytelserike Marsilio Ficino, betraktade melankoli som ett tecken på genialitet. Melankolikern levde i Jupiters skugga, den stora planeten som inspirerar ifrågasättande och därmed leder till skapande. Det är under nattens mörka, sömnlösa timmar som eftertankar tar form, omskapas till idéer och verksamhet. Melankoliker lever till stor del inneslutna i sina egna tankar och kan därmed betrakta världen med andra ögon än gemene man. De finner metoder för att mäta världen/tillvaron och omvandla den. Det är därför mätinstrument ligger spridda och oanvända kring den dystra gestalten. Redskap hon i enlighet med sina insikter skulle kunna använda för att omforma världen. Vi ser geometriska former som möjligen är hennes skapelser  ̶  en perfekt sfär, men också den misslyckade romboid polyedern som behärskar bakgrunden. För melankolikern är skillnaden mellan verksamhet och uppgivenhet hårfin.

Har den bevingade kvinnan gett upp? Hon använder inte sina vingar, struntar i redskapen och låter tiden gå. Klockan bakom henne klämtar inte, vågen är oanvänd, sanden rinner genom timglaset. Kanske är bilden ett självporträtt? Hade Dürer då han gjorde sin etsning förlorat sitt självförtroende? Tvivlade han på sin skaparkraft? Kort innan han började arbeta med Melencolia 1 hade han i sin dagbok skrivit: ”Vad som är vackert vet jag inte”.

Som så många andra blir jag berörd av Melencolia 1. Då jag betraktar etsningen kommer jag att tänka på ett annat oförglömligt mästerverk som min gode vän Salvatore Iniziano en gång visade mig  ̶  Den helige Hieronimus i sin studio av Antonello da Messina.

̶  Känner du inte igen dig?

̶  Hur menar du?

̶  Är inte du som Hieronimus där han sitter i ett eget rum, inne i en stor sal? Det är som om han sitter ensam, mitt i världen och skriver. Omsluten av sin egen värld. Men, den är inte sluten. Den är vidöppen mot omvärlden. Visst ser han nöjd ut? Är det inte som du när du sitter för dig själv och skriver … mitt i världen, men likväl ensam. Och du trivs med det.

Salvatore hade rätt. Visst var det så. Men, det händer att omvärlden brutalt bryter sig in i det där rummet, som faktiskt inte är ett rum. Hieronimus arbetsplats har ju inga väggar, den är öppen inför omvärlden. Hieronimus är inte trygg. Han är skyddslös, blottad. I den stora salen omkring honom ruvar skuggor och snart kommer natten.

I Dürers bild antyds detta genom den magiska kvadraten på väggen bakom den melankoliska gestalten. Det är alltså inte satorkvadraten, utan en så kallad magisk kvadrat. Det var uppenbarligen första gången en sådan kvadrat avbildades i europeisk konst. Dürers kvadrat följer samma princip som satorkvadraten. Den kan avläsas från olika håll  ̶  från vänster till höger, från höger till vänster, nerifrån och upp, uppifrån och ner, till och med diagonalt; summan av siffrorna blir alltid densamma  ̶   34.

Magiska kvadrater har en lång historia, de första finns belagda i Kina 190 f.Kr. De dyker sedan upp i Indien 587 e.Kr och i Bagdad 983 e.Kr. Sedan blir de allt talrikare, alltmer sofistikerade och kommer slutligen till Europa, kanske med den store matematikern Leonardo Fibonacci.

Men varför inkluderade Dürer en magisk kvadrat i sin framställning av Melankolin? Och varför blir summan av dess olika nummer 34? Jag har ännu inte sett någon ordentlig förklaring till den sista gåtan. Kanske finns den att söka i en medeltida övertygelse om att Guds skapelse var perfekt, men på något sätt hade förvanskats genom människornas synder. Speciellt den första synden av dem alla, då Adam och Eva vägrade lyda Gud och istället förlitade sig på sitt omdöme, gav efter för sin egoism och åt av den förbjudna frukten från Kunskapens träd.

Under Medeltiden sökte man Guds ursprungliga skapelseharmoni i matematik, arkitektur (katedralernas komplicerade strukturer) och geometri. Redan Pythagoras hade konstaterat att matematiken bär på en djupare sanning än den vi finner i naturen, detta eftersom matematiken förklarar och beräknar strukturen bakom allt, nämligen antal, vikt och mått. Således kan kombinationen av siffror förklara principen bakom och meningen med allt som kommer ifrån och tillhör den allsmäktige Guden, ty han är den yttersta ordningen – Kosmos.

För konstruktionen av sin Gudomliga Komedi tillämpade Dante uppenbarligen flera matematiska regler och teorier. En tysk filolog, Wilhelm Pötters, har genom komplicerade uträkningar undersökt förhållandet mellan versrader, ordförekomst och nummerserier hos Dante.

Som många före honom, fann Pötters två nyckeltal för Dantes skapande  ̶  3 och 9, som ofta får symbolisera perfektion och totalitet. En mängd andra talanalogier förekommer hos Dante och Pötters förlorade tämligen omgående en förvirrad läsare och matematisk idiot som jag. Exempelvis då han nämnde att det finns 14, 233 rader i Den gudomliga komedin och att detta under Medeltiden betraktades som Universums diameter. Då han sedan utvecklade detta genom ett antal komplicerade uträkningar som bland annat inkluderade antalet himmelska budbärare och jungfrur kunde jag omöjligt följa hans resonomang.

Liksom Vergilius, Dantes vägledare geom Inferno, tycks Dante ha ansett att tre är det heligaste av alla nummer. Genom sin odelbarhet representerade siffran fullkomlighet:  Den Heliga Tre-enigheten, som innefattar allt  ̶  Fadern, Sonen och Den Helige Anden.

Vad jag förstod från Pötters uträkningar var att Divina Commedias tre delar vardera innehåller 34, 33 och 33 sånger. Det är Inferno som med sina 34 sånger bryter symmetrin. Om tre är fulländning, vad betyder då fyra? Inte vet jag, men Vergilius, som likt flertalet av sina samtida var fascinerad av siffermagi, visste säkert att varje gud hade sin siffra och Hermes/Merkurius nummer var fyra.

Vem var då Hermes, jo – likt den egyptiske Thoth var han även skriftens och matematikens gud som kände alla universums hemligheter, men han höll sina kunskaper för sig själv – hermetiskt tillslutna. Ty om en människa skulle kunna lägga vantarna på kunskapen om Universums uppbyggnad fanns det risk för att hon för egen vinnings skull kunde bringa allt i oordning.

Thoth och Hermes var även gränsöverskridare, genom sina obegränsade kunskaper kunde de röra sig fritt genom Universum, genom liv och död. Därigenom var Hermes en Psychopomp, De dödas ledsagare. Precis som Vergilius när han hjälper Dante genom Inferno och Purgatorio. Gränsöverskridarens fyra, kombinerad med den fullkomliga ordningens trea. 3 och 4  ̶  34.

Kanske är den sammanlagda summan 34 på Dürers magiska kvadrat en indikation på infernalisk disharmoni, men den kan likväl också vara en förhoppning om en lösning på melankolin. Ur hopplöshet och handlingsförlamning kan ny kraft skapas. Natten är dagens moder. Kaos är granne med Gud.

Antikens och Medeltidens matematiker präglades av ett geometrisk tänkande. Om tre-enigheten framställdes som en triangel, kunde Hermes nummer fyra föreställas som en kvadrat, men liksom den tredje, idealiska formen – cirkeln omfattades även den av triangeln. Guds allmakt råder över allt, även om vi kan inbilla oss att kaos är ett permanent tillstånd.

När sorg och hopplöshet drabbar oss blir all vår strävan efter harmoni, perfektion och glädje tillspillogiven. Vi hamnar i en gränslös förtvivlan. Längst ner på Dürers magiska tavla står året 1514, det var då hans mor dog. Kände han tomheten efter henne? Är det den sorgen som Melencolia 1 handlar om? Livet som ett omöjligt projekt.

Två månader innan hon dog gjorde Dürer en teckning av sin älskade mor. Som han skriver högst upp till höger var hon då sextiotre år och svårt märkt av sjukdom. I sin dagbok skrev Dürer att hans mor hade en ”svår död” och ”jag sörjde henne så svårt att jag omöjligt kan uttrycka det”.

Det är nu lite mer än ett år sedan min mor dog. Det tomrum hon lämnat efter sig är ständigt närvarande. Jag känner mig betydligt osäkrare och sårbarare än tidigare. Vad hjälper mig den trons perfektion som satorkvadraten antyder? Eller den matematiska balans som Dürers magiska kvadrat utstrålar. Precis som årtalet 1415, Dürers mors dödsår, spränger perfektionen i den magiska kvadratens struktur, bryter sig Döden slutligen in i våra liv och förändrar allt.

Vår livskraft, alla våra förhoppningar ligger krossade, eller oanvända, som Dürers redskap i Melencolia 1. Vi stirrar ut i tomma intet, ångest gnager på själen. Men ur hopplöshetens kaos kan ny skaparkraft födas. 1514 dog Dürers mor och han störtades ner i förtvivlan, men samma år skapade han sitt mästerverk Melencolia 1 och sedan dess var hans skaparkraft obruten.

Jag betraktar en sista gång Dürers bild och undrar då över ordet som fladdermusen bär i sina tassar melencolia, det är ju faktiskt felstavat! Även under Dürers tid skrevs melankoli med ett ”a” i mitten. Det är omöjligt att en så noggrann hantverkare som Dürer skulle felstava ett så viktigt ord. Det måste betyda något. Lösningen finns kanske att söka hos medicinen mot melankoli. Motsatsen till bitterhet är ju sötma och honung användes ofta för att motverka melankoli. På italienska heter honung miele från från det latinska mel, som i sin tur kom från det grekiska mele, méli på modern grekiska. Visste Dürer detta? Varför inte?

Melankoli är ett grekiskt ord som består av melas ”mörk”, ”svart” och kholé "galla". Om vi byter ut melas mot mele, får vi melenkoli, eller melencolia som det står fladderrmusens skylt. Alltså honungsgalla. Under Antiken fanns inte socker, utan man sötade med honung och rörsöcker var fram till 1700-talet en lyxvara i Europa. Betraktade kanske Dürer trots allt sin melankoli som något positivt? Det är kanske ett hoppingivande budskap som Dürers fladdermus flyger in med i hans dystra bild: With a spoon full of sugar the medicin goes down.

Cortesi, Paolo (2006) Manoscritti segreti dai misteri del Mar Morto alle profezie di Nostradamus. Roma: Newton Compton editori. Ferguson, John (1970) The Religions of the  Roman Empire. London: Thames and Hudson.  Iperrealisti (2003) Roma: Viviani editore. Hill, Jonathan (ed.) (2008) Den kristna kyrkans historia. Örebro: Libris. Koester, Helmut (2012) History, Culture, and Religion of the Hellenistic Age. Berlin: Walter de Gruyter. Landström, Björn (1961) Skeppet: En översikt av skeppets historia från den primitiva flotten till den atomdrivna ubåten med rekonstruktioner i ord och bilder. Stockholm: Forum. Lo Sardo, Eugenio (ed.) (2008) La lupa e la sfinge: Roma e l´Egitto dalla storia al mito. Milano: Mondadori Electa. Panofsky, Erwin (1955) The Life and Art of Albrecht Dürer. Princeton: Princeton University Press. Pötters, Wilhelm (2008) “L´Enigma forte di Dante: Un caso di polisemia poetica”, i Studi danteschi, Vol. 73.  Rydbeck, Monika (1965) ”Efterdyningar till Europarådsutställningen i Aten”, i Fornvännen: Journal of Swedish Antiquarian Research, No. 71. Seneca, Lucius Annaeus (1979) Breven till Lucilius: Översättning samt inledning och kommentarer av Bertil Cavallin. Stockholm: Forum.  Tacitus, Cornelius (1968) Annaler XI – XVI: Översättning samt inledning och kommentarer av Bertil Cavallin. Stockholm: Forum. Turcan, Robert (1997) The Cults of the Roman Empire. Oxford: Blackwell Publishers. Yates, Francis A. (1982) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. London: Routledge & Kegan Paul.

I have had the fortune of sharing a great interest in art with my sisters. Like me, they find a great pleasure in visiting exhibitions and look at pictures. When we meet, we often go to galleries and museums together and become enthusiastic about our shared experiences.

A few months ago I found myself together with my oldest sister and her husband at the Malmö museum where I was caught by a painting by Pauliina Pietilä. She had captured a nightly image of an entrance to a tenement house in Malmö, the biggest town in the south of Sweden, lying by the shore of the sound that separates it from Copenhagen. The paining was named after the address  ̶  Lönngatan 1. I recognized the place not only because I knew where Lönngatan 1 was located, but also because I have seen many such entrances during nightly walks through the big cities, especially within the suburbs of Stockholm and in Malmö. I was well acquainted with the sterile emptiness of these abodes.

For a few years, I lived in Alby, one of Stockholm's suburbs with it is typical, huge, anonymous housing blocks and areas with wilting greenery close by a subway station and a large shopping mall. One day, my closest neighbour told me:

A month ago, an elderly relative visited me. Like me he is from Teheran. He who was wondering if he could really go out alone in the evening. When I wondered if something had happened during his walk down to the grocery store, he replied that it had not happened anything at all, everything was empty, no people around and that was exactly what had made him anxious. Since there had not been a living soul around and the store had been closed he feared that there was a curfew and that the military at any time could show up to arrest him.

In Malmö, I have often felt like a stranger. I have never lived there, but on several occasions I have worked at various schools in that city. Over the years I have also had several friends down there and it happened that I during my youth slept over in their apartments, after visiting bars, restaurants and other apartments. I was always a visitor, because I either lived in Hässleholm, Lund, New York or Rome.

Pauliina Pietilä, who was born in the small town of Ilmajoki in Finland in 1982 but now lives in Malmö, has told how she during nightly walks from her studio to her apartment had become fascinated by lights from shop windows and apartments. She was engulfed by a peculiar atmosphere of exclusion and loneliness, linked to the intimacy that might be present in anonymous apartments, or shops that were resting after a day's febrile activities. She tried to capture this mood in her paintings. She considered them to be a depiction of a collective mood, uniting her thoughts with what the light from shops and homes appeared to be telling her. There are no people in her paintings.

Pauliina Pietilä's observations and the entrance on Lönngatan 1 reminded me of the exclusion I had felt in Malmö. I have never understood that town, despite its lush parks, outdoor dining, cafés and pubs, combined with the some kind of rough kindness I have often encountered among Malmö´s inhabitants. Perhaps that is why I still remember a cameo I many years ago came across in William S. Burrough's Naked Lunch. By the way, Burroughs is a writer I have difficulties to appreciate. I cannot stand his superior cynicism and persistent fascination with drugs and extreme violence:

…  what hits you when you get off the Malmö Ferry (no juice tax on the ferry) in Sweden knocks all that cheap, tax free juice right out of you and brings you all the way down: averted eyes and the cemetery in the middle of town (every town in Sweden seems to be built around a cemetery), and nothing to do in the afternoon, not a bar not a movie and I blasted my last stick of Tangier tea and said, ”K.E. let´s get right back on that ferry.”

The mood that Pauliina Pietila's paintings produce is different; more thoughtful and quietly melancholic. However, a feeling of estrangement is present in all of them. I have never been to Finland, except for short stop overs at Helsinki Airport, but through pictures and books, I have created a mental picture of the country, which may not be entirely in accordance with reality, but nevertheless may be applied to Pauliina's childhood experiences in Ilmajoki.

Even as a child, growing up in Ilmajoki in Finland, where the darkness dominated the surroundings most of the year, she was fascinated by the bright spots in the landscape that became especially prominent travelling by car in the darkness among the area’s scattered villages and small communities.

I cannot really explain why, but when I read that description my inner vision conjured how a car is driving through a deep, wintry forest, instead of across the flat plain that apparently surrounds Ilmajoki. Perhaps it was because I tend to associate Finland with my much admired Moomin-books, set as they are in deep forests, among high mountains and on sea shores, all this far from Ilmajoki. Tove Jansson's books are primarily inspired by impressions from the islands of Bildö in the Swedish archipelago and Klovharun in Finland's southern archipelago. However, her books are imbued with depths of threatening mysteries emanating from deep forests, desolate seas and unknown mountain ranges.

Tove Janson was, in many ways, a child of the Swedish-speaking coastal areas of Finland, to some extent quite different from Ilmajoki's mostly Finnish-speaking inland, which hundreds of years earlier had become the centre of the legendary Cudgel War (thus called because the revolting peasants´ main weapons were heavy, wooden clubs). This war is still remembered and honoured by Ilmajoki´s inhabitants. Hungry and war-tired peasants did in the winter of 1595-96 rebel against Clas Fleming's, bailiff regime. Inspired by Duke Karl, who intended to conquer the Swedish crown from his nephew Sigismund, the peasants rose against the corrupt authorities, all in vain since Duke Karl did not lift a finger to support them. The revolutionaries were eventually massacred by Fleming's mercenaries. Leader of the rebellion was the war veteran Jacob Bengtson Ilkka, born and raised in Ilmajoki. Bengtson Illka was eventually captured, tortured and executed.

However, despite these differences I find the mysterious mood in Pauliina Pietiläs's art to be comparable to impressions I carry with me from Tove Janson's Moomin-books. Perhaps a contributing factor may be the fact that Tove's life companion was Tuulikki Pietilä, who, although born in the United States, spent her childhood and youth in Åbo/Turku, the coastal town not far from Ilmajoki. Perhaps is Pietilä a common Finnish name?

When I look at Pauliina Pietilä's pictures of attic storages, I associate with the lonely Moomin troll when he has suddenly woken up from his midwinter hibernation and finds that his otherwise so familiar home has turned into new, strange world.

Like the Moomin troll wandering through his winter-changed childhood environment, Pauliina Pietilä makes us revisit Malmö´s tenement houses, their familiar but night-changed and deserted streets. She lets us look up at the illuminated windows of the apartments.

When we had some additional rooms constructed to our house in Bjärnum, our friend, the builder Roland Hansson, installed electrical outlets above the windows. When I asked him why he did that, Roland explained that it was because it allowed us to install lamps to brighten up the flowers and ornaments we placed on the windowsills. Then I realized that in Sweden, unlike for example New York and Rome, home windows serve like some of exhibition areas where flowers and beautiful objects are displayed for the appreciation of onlookers. You do not pull down any blinds or shades, but allow outsiders to enjoy the mild light of your homes and the plants you proudly display. It is somewhat bewildering that Swedish tenants, who generally appear to be quite reserved and reclusive are able to arrange such alluring displays on their window sills. 

The fact that Pauliina Pietilä's vistas has something of a Peeping Tom´s standpoint seems to be confirmed by the fact that her house façades sometimes are surveyed through bushes, or groves.

The estrangement present in Pietilä's visual approach is often conveyed in the art of other realists. Her stairwells and bleak city motifs are found among German artists belonging to the group called Die Neue Sachlickeit, The New Objectivity, active in the 1920s and 1930s.

This realistic style of painting was very influential during the interwar period and similar approaches simultaneously appeared in many different places, for example in Sweden, and not least in the Soviet Union.

In Italy, we find an artist like Mario Sironi, who was an active member of the Fascist party, and depicted desolate urban landscapes of northern Italy. 

Carlo Carrá was another gifted painter, who like many other contemporary, Italian avant-garde artists also had fascist inclinations, also favoured a sparse style, mainly exhibited within a rural context.

The like-minded Pyke Koch portrayed his contemporary Holland with unscrupulous realism.

It is primarily solitude and exclusion which is depicted by these artists, no matter what political affiliation they had. Like the Fascists mentioned above several Communist artist were also inclined to transform reality into magic realism. Perhaps in accordance with Bertolt Brecht's recipe for the theatre. What he called the Verfremdungseffekt, the Effect of Estrangement, meaning that the actually unnatural theatrical world was combined with a specific manner of acting with the intention of inducing spectators in a state of critical attention, rather than, through illusions and tricks that tended to distance them from a contemplation about the real state of affairs.

The politicised theatre primary task was to remind audiences that they in reality witnessed a performance that intended to make them aware of the fact that it was a comment on reality, not reality in itself, thus enabling the onlooker to perceive the world in a new, more attentive manner. For example, making the spectator realize that our Western World is governed and manipulated by Capitalism. Even if the collective is at the central stage, existence is in social realist art nevertheless often experienced and seen through the eyes and mind of an individual. Perhaps this was one reason to why Die Neue Sachlickeit survived for so long in Communist East Germany.

Even in a Soviet Union controlled by State induced Social Realism, some limited space was allowed for personal, artistic expression. A few years ago, I saw in Rome a comprehensive exhibition of Soviet Social Realism and was surprised to find the skilled craftsmanship of several of the paintings. Lighting and composition were often impressive. One of the most important artists was Isaak Brodsky, who executed hero worshipping depictions of Lenin, Stalin and other potentates, not the least the rude and incompetent Kliment Voroshilov, Stalin's unsuccessful Comrade and Minister of War. Nevertheless, Brodsky´s art was despite its highly dubious motifs, certainly not any mass produced poster art, the dexterity of his work was quite often excellent. For example, the winter landscape behind a somewhat ridiculous presentation of a skiing Voroshilov was very competently reproduced.

Brodsky's Stakhanoviste, Model Workers, are often presented alone and seen from startling viewpoints within boldly depicted industrial landscapes.

Another skilled artist, Viktor Popkov, also portrayed Working Heroes.

However, occasionally he did not hesitate to depict a rather grim Soviet reality, like his representation of a worker who has collapsed with fatigue, on a worn couch under a bare light bulb.

Likewise do not Geliy Korzhev´s stark portraits of widows and soldiers reveal any unsavoury homage to larger than life fighters for socialist freedom.

Alexander Deineka's paintings show a brighter Soviet, with sporting events, sunny vacation days, daily work within brightly lit, clean factory premises, but also rural scenes of idealized kolkhozes. By Deinika we also find, like in the work of Brodsky, Popkov and Korzhev, single individuals, liberated from the collective, in situations we may easily identify with. Like his summer-light depiction of a "young kolkhoz worker" cycling through a landscape. A picture making me remember warm summer days when I alone cycled through the beautiful scenery surrounding my hometown.

However, loneliness is even more prominent among American realists from the same time period. There we are confronted with the perhaps most prominent painter of isolation  ̶  Edward Hopper. Like Pauliina Pietilä, he often excels in presenting desolate urban landscapes, though they are usually not set at dusk or dawn, but presented in strong sunshine. Some of his paintings do depict urban night scenes. However, in them, unlike in Pietilä´s work, we find one and another lone night wanderer, who also occasionally appear in the contemporary, desolate night scenes of the Belgian Léon Spillaert.

Hopper´s and Spillaert's landscapes radiate a remarkable silence and so do the paintings of the Canadian realist Alex Colville. A man is sitting with a dog at his feet listening to his wife's piano playing, though despite its depiction of music listening, the painting exudes a complete silence, being strangely calm and reassuring.

Silence also prevails around Hopper's lone restaurant customers, or other loners in hotel lobbies, offices, work-shops and cinemas. Like Pietilä's art, Hopper´s scenes have a voyeur quality. He depicts silent scenes, almost as if they had been cut out from a film strip. They portray something; maybe are people talking to each other, but we do not hear them. Something is going to happen, but we don´t know what it might be.

As with Pietilä, there may be a glass between the viewer and the observed. As when a waitress places fruits in a restaurant window.

Display windows are actually an invitation to looking.  When I first saw Pietilä's pictures, I immediately came to think of the Swedish artist Ola Billgren. When I was studying in Lund, I often walked past Anders Tornberg Gallery, located right behind the huge cathedral. At one point, I became fascinated by a big canvas by Ola Billgren. I still cannot explain why I was so captivated by this work of art, depicting two luxuriously outfitted mannequins (or were they real people?) placed in a shop window in Paris, sitting on a pair of strange chairs in the form of sheep.

Almost daily I went into the gallery to watch the painting. I even asked about its price, a sum that far exceeding my puny assets. Nevertheless, I wondered if I could not come up with a possibility to purchase the painting. Perhaps I could secure some kind of loan? For sure, it is now worth much more. Billgren´s paintings were for some time, and perhaps still is, Sweden's highest priced art.

Display windows are a favourite motif of Richard Estes, an icon of American super-realistic art. He often makes an effort to catch reflections from several mirrors, windows and other reflective surfaces, combining them in such a manner that they form complex patterns, thus turning his paintings into something that may appear as if they were some kind of abstract artwork. Like many other realists, Estes often depicts individuals´ loneliness within sterile, urban landscapes.

After spending a couple of years in New York, I easily recognize the cold, artificial light of a nightly bus station during one of New York's harsh winters.

Once upon a time, I ended up on the Staten Island Ferry, something I was immediately reminded of when I saw Estes's depiction of the humid atmosphere, how the wind was dragging water across the deck and how you through the windows could discern how passengers, weary from work sat slumped on the seats.

And once again, I was confronted with this strange silence that most super-realistic paintings exude. Even when they portray extremely dramatic events, like those depicted in Alfred Leslie´s Killing Cycle, a series of big paintings depicting how his friend, the poet Frank O'Hara, was killed by a car on the beach of Fire Island, just outside Long Island by New York. Leslie's images of intense scenes are involved in a stunning silence. The drama conveys, in spite of all activity and details, not any sense of reality, on the contrary they radiate a theatrical Verfremdung, estrangement.

I do not know if Peter Doig's paintings can be called super-realistic, they have more of an impressionist/expressionistic character. Like his remarkable Echo Lake, inspired by the final scene of the horror movie Friday the Thirteenth. It depicts how a police has climbed out of his patrol car and is standing by the shore of a lake, which surface mirrors him and the surrounding landscape. He shouts across the water, a cry that cannot be heard, frozen as it is in a painting's timelessness.

As I write, memories of one realistic painting after the other appear in my mind. It seems as if their exists a worldwide approach to depicting the alienating sterility of urban landscapes, which despite their lifelessness seem to be imbued with a kind of independent character, reflecting the human condition.

Realism may depict lonely persons in the streets of Berlin, Moscow, New York or Malmö. A poor child in South Africa.

A tired Chinese worker.

Or an Indian street scene where no one seems to have any contact with the others.

The desolation of Australian Sydney, with a lonely man at Jeffrey Smart's painting, Cahill Expressway. This is far beyond my own experiences, but I can still identify with these forlorn persons, like Popkov's tired worker, or Doig's searching police.

A good friend of mine once told me how he suddenly was hit by a blow of melancholy, as he while watching TV was confronted with a man who in Bejing was leaning on a bike, amidst heavy car traffic and other cyclists swarming around him.

I was an almost shocking experience of identification with that man. That could be me, who in the midst of all that noise and traffic had stopped my bike. Maybe he was waiting for someone? I did not think so. He had simply come to think of something and become overwhelmed by his own thoughts. Something burdened him. His wretched economy, his wife, his children´s future, his loneliness?

The image of a lonely Chinese man was just that. A picture, nothing else. We do not know anything about him. In spite of all the life and noise around him he was alone, an outsider. Like the people in some of Ola Billgren´s paintings.

An urban landscape is utterly human, in its entirety it is created and planned by people. Even if they are not there, their presence lingers. The gallerist Eva-Lotta Holm Flach wrote about Pauliina Pietilä's art:

She describes these places and situations as a kind of portraits of people in different moods. There are no people portrayed in the paintings but there is still a strong human presence through the perspective of the gaze, which is looking and is attracted by both artificial and organic qualities in the environment. [...] the paintings are also about sensuality and mystery. Pauliina Pietilä cleverly uses both these qualities in her paintings to create a dreamy atmosphere full of details. . […] These paintings reveal a strong sense of both melancholy and of romance.

This does probably explain why I am affected by Pietilä´s art. As the quotation from Joseph Conrad I use as a motto for my blog: "We live as we dream  ̶  alone." My friend suggested that even in the solitude there is a kind of community, sharing, and this sometimes becomes apparent to me in the kind of realistic art created by artists like Pauliina Pietilä - a presence in the emptiness.

Her depiction of a construction site, deserted in the quiet of the night. It is not populated by Stalinist Stakhanovists, as in Brodsky's paintings or Communist Swedish workers, as in Albin Amelin's paintings from the same period.

Yet, the site has its own, silent existence, telling us about people's endeavour, their determination, daily work. A hole in the middle of the city that reveals that something has been there before, while something new is currently created. Telling us about human life. How we destroy and create.

As we walk through a nightly city, looking up at the light from flats, or into empty business premises. We might meet another night stalker, someone who quickly hurries by, or walks a dog. We see someone sitting alone by a street food place. Street lamps light up our way, the moon is high above us, up there a plane moves under the Milky Way. We have time to think; about ourselves, about others, about our time on earth. The Swedish poet Erik Lindegren has captured something of this:

Somewhere within us we are always together.
Somewhere within us our love cannot escape.
Somewhere.
Oh, somewhere
are all the trains gone, while the clocks have stopped:
somewhere within us are we always here and now,
united with others, almost to confusion and mix-up,
we are wonders of miracle and change,
breaking wave, burning roses and snow.

Burroughs, William S. (2015) Naked Lunch: The Restored Text. London: Penguin Modeen Classics. Holm Falch, Eva-Lotta (2016) Pauliina Pietelä. https://galleriflach.com/pauliina-pietila Realismi socialisti: Grande Pittura Sovietica 1920 - 1970 (2011) Milano: Skira. Schall, Ekkehard (2015) The Craft of the Theatre: Seminars and Discussions in Brechtian Theatre. London: Bloomsbury.

Jag har glädjen att med mina systrar dela ett stort konstintresse. Liksom jag finner de ett stort nöje i att besöka utställningar och titta på bilder. Då vi träffas gör vi ofta det tillsammans och blir då lätt entusiasmerade över våra delade upplevelser.

För några månader sedan var jag med min äldsta syster och hennes make på Malmö museum där jag fastnade för en målning av Pauliina Pietilä. Hon hade fångat en nattlig bild av en hyreshusentré i Malmö  ̶  Lönngatan 1. Jag kände igen scenen, inte enbart för att jag visste var Lönngatan 1 ligger, vid korsningen till Nobelvägen, utan även för att jag sett många sådana entréer under nattliga promenader i stora städer, speciellt i Stockholms förstäder och i Malmö. Den sterila tomheten kände jag väl till.

Under några år bodde jag i Alby, en av Stockholms förstäder med anonyma bostadsblock och halvvissna grönområden i närheten av en tunnelbanestation och ett stort köpcentra. En dag berättade min närmsta  granne för mig:

För en månad sedan hade jag besök av en äldre släkting från Teheran som med oro undrade om han verkligen kunde gå ut ensam på kvällen. Då jag undrade om det hänt något under hans promenad ner till matvaruaffären svarade han att det hade det inte alls gjort, men det var så folktomt att han fruktade att det var utegångsförbud och att militären när som helst kunde dyka upp för att arrestera honom.

I Malmö kände jag mig ofta som en främling. Jag har aldrig bott där, men vid flera tillfällen har jag arbetat på olika skolor i staden. Jag har också genom åren haft flera vänner där, som jag under min ungdom ofta sov över hos efter att ha besökt barer, restauranger och andra lägenheter. Alltid på besök, eftersom jag antingen bodde i Hässleholm, Lund, New York eller Rom.

Pauliina Pietilä, som 1982 är född i en lilla staden Ilmajoki i finska Västerbotten, har berättat hur hon under nattliga promenader på väg från sin studio till sitt hem i Malmö har fascinerats av ljuset från skyltfönster och bostäder. Den säregna atmosfären av utanförskap och ensamhet, kopplad till den intimitet som kanske fanns i lägenheterna, eller affärerna som vilade efter dagens febrila verksamhet, kom henne att betrakta de målningar som hon gjorde som porträtt av människors olika stämningslägen. Både egna tankar och sådana som ljuset från affärer och bostäder tycktes berätta om, detta trots, eller kanske tack vare, att det inte finns några människor i hennes målningar.

Pauliina Pietiläs iakttagelser och den tomma entrén på Lönngatan 1 fick mig att minnas det utanförskap jag känt i Malmö. Jag har aldrig begripit mig på staden. Trots sina parker, uteserveringar, kaféer och pubar, parade med den vänlighet jag ofta mött från malmöbornas sida, har jag aldrig känt mig i staden. Kanske var det därför som jag för många år sedan fastnade för en skildring av staden som jag funnit i William S. Burroughs Den nakna lunchen. För övrigt är Burroughs en författare jag haft svårt för att uppskatta. Jag stöts bort av hans överlägsna cynism och återkommande vältrande i knark och våld:

…. det som slår emot en när man stiger av Malmöfärjan (sponken är skattefri på färjan) i Sverige slår omedelbart all den där billiga, skattefria spriten ur kroppen på en och gör en totaldeppad: bortvända ögon och kyrkogården mitt i stan (varenda stad i Sverige verkar vara byggd runt en kyrkogård) och inget att göra på eftermiddagen, inte en bar inte en bio och jag rökte upp min sista reefer på gräs från Tanger och jag sa: - K E, låt oss gå raka vägen ombord på den där färjan igen.

Stämningarna som Pauliina Pietiläs tavlor väcker är annorlunda; eftertänksamma och stillsamt melankoliska, men utanförskapet finns där. Jag har aldrig varit i Finland, förutom kortare uppehåll på Helsingfors flygplats, men har genom bilder och böcker skapat mig en bild av landet, som kanske inte alls överensstämmer med verkligheten, men som går att förena med Pauliinas barndomsupplevelser i Ilmajoki.

Även då hon som barn växte upp i Ilmajoki i Finland, där mörkret under större delen av året dominerar omgivningarna, fascinerades hon av landskapets ljusa fläckar då de i mörkret blev speciellt framträdande om man i bil färdades mellan utspridda byar och små samhällen.

Vet inte varför jag då jag läste beskrivningen för min inre syn såg hur en bil färdades genom en skog, istället för över den slättbygd som tydligen omger Ilmajoki. Kanske berodde det på att jag associerar Finland med mina beundrade Muminböcker, där det finns djupa skogar, höga berg och havsvidder, fjärran från Ilmajoki. Tove Janssons böcker är ju främst inspirerade av intryck från öarna Bildö i den svenska skärgården och Klovharun i Finlands sydliga skärgård. Men, hennes böcker har också djup av hotande mystik från djupa skogar, öde hav och okända bergsområden.

Tove Janson var i mångt och mycket ett barn av de svenskspråkiga kustområdena, i viss mån skilda från Ilmajokis främst finsktalande inlandsområde, som för flera hundra år sedan varit centrum för det mytomspunna Klubbekriget. Där talas det fortfarande om hur krigströtta, hungriga bönder under vintern 1595-96 gjorde uppror mot Clas Flemings fogdevälde, påhejade av den integrerande hertig Karl, som dock inte kom till deras hjälp då fattigbönderna massakrerades av Flemings krigsknektar. Böndernas ledare, krigsveteranen Jacob Bengtson Ilkka, var född i Ilmajoki.

Men trots dessa skillnader sammanfaller som sagt den mystiska stämning jag finner i Pauliina Pietiläs konst med mina intryck från Tove Jansons muminböcker. Kanske en bidragande orsak till denna sammanblandning kan vara det faktum att Toves livskamrat hette Tuulikki Pietilä, som även om hon var född i USA tillbringade sin barn- och ungdom i Åbo, kuststaden som ligger inte så långt från Ilmajoki. Kanske är Pietilä ett vanligt finländskt namn?

Då jag exempelvis betraktar Pauliina Pietiläs bilder på vindsförråd associerar jag direkt till det vilsna Mumintrollet då han ensam vaknar upp i midvinternatten och finner sitt annars så välbekanta familjehem vara en främmande värld.

Som Mumintrollet då han vandrar genom sin vinterförändrade barndomsmiljö tar Pauliina Pietilä med oss genom Malmös folktomma, välbekanta, men nattförändrade gator. Hon låter oss betrakta lägenheternas upplysta fönster.

Då vi byggde till vårt hus i Bjärnum installerade vår vän, byggnadssnickaren Roland Hansson, elektriska kontakter ovanför fönstren. Då jag frågade honom varför han gjorde så förklarade Roland att det var för att vi skulle kunna installera lampor för att lysa upp de blommor och prydnadssaker vi placerade på fönsterbrädena. Då slog det mig att i Sverige, till skillnad från exempelvis New York och Rom, är fönster som en slags altare, arrangerade för att betraktas av utomstående. Man drar inte ner persienner och rullgardiner utan låter främmande människor utifrån få avnjuta hemmets milda ljus och de växter och föremål som av sina annars så tillbakadragna ägare stolt förevisas bakom fönsterglasen.

Att Pauliina Pietiläs blick har något av en fönstertittare över sig tycks bekräftas av att hennes husfasader emellanåt tycks ha betraktats genom buskage eller träddungar.

Det främlingskap som andas ur Pietiläs bildkonst tycks hon dela med flera andra realistiska konstnärer. Hennes trappuppgångar och ödsliga stadsmotiv återfinns hos tyska konstnärer från den grupp som under 1920 och 1930-talet kallades för Die Neue Sachlickeit, Den nya sakligheten.

Den realistiska stilen fick ett kraftigt genomslag och snart uppstod liknande riktningar på flera ställen, exempelvis i Sverige och inte minst i Sovjetunionen.

I Italien finner vi samtidigt en konstnär som den fascistiskt anstrukne Mario Sironi, som skildrar skymningsmörka och öde stadslandskap i norra Italien. 

Carlo Carrá var en annan begåvad målare, som i likhet med många andra samtidiga italienska avantgarde-konstnärer hade fascistiska uppfattningar, och liksom flera av dem eftersträvade en "nyenkel" stil, applicerad mer på landsbygdmotiv än öde städer.

Eller den likaså facistinspirerade Pyke Koch, som med skoningslös realism skildrade sin samtids Holland.

Det är främst ensamheten, utanförskapet, som skildras, oavsett vilken politisk tillhörighet konstnären har. Det kan röra sig om kommunister som gör om verkligheten till en magisk realism. Kanske i enlighet med Bertolt Brechts recept för teatern. Det han kallade för Verfremdungseffekt, distansieringseffekt, d.v.s. att den onaturliga teatervärlden, förenad med ett visst manierat spelsätt, skulle försätta åskådaren i ett tillstånd av kritisk uppmärksamhet, istället för att glömma bort sig genom illusioner och taskspeleri. Det gällde att hela tiden påminna publiken om att de betraktade en föreställning, för att därmed göra dem medvetna om att det var en kommentar till verkligheten betraktade, inte verkligheten i sig.  

En sådan typ av föreställningar skulle det göra möjligt för betraktaren att se världen på ett nytt, vaket sätt. Exempelvis inse att det är kapitaliska värderingar som styr vårt västerländska sätt att tänka. Även om kollektivet skildras ses det ofta genom individens ögon. Kanske ett skäl till att Die Neue Sachlickeit överlevde så länge i det kommunistiska Östtyskland.

Till och med i socialrealismens Sovjetunionen, med dess hårt styrda propagandakonst fanns ett visst utrymme för ett personligt, konstnärligt uttryck. För några år sedan såg jag i Rom en utställning med sovjetisk socialrealism och överraskades hur skickligt gjorda många av målningarna var. Ljussättning och komposition var ofta imponerande. En av de främsta konstnärerna var Isaak Brodsky, som utförde den ena hjältehyllningen efter den andra av Lenin, Stalin och inte minst den oduglige Kliment Vorosjilov, Stalins misslyckade kamrat och krigsminister. Men, det var förvisso ingen plakatkonst, trots sina högst tvivelaktiga motiv var tavlorna virtuost utförda. Exempelvis var vinterlandskapet bakom en något löjlig framställning av en skidande Vorosjilov skickligt återgett.

Även Brodskys Stakhanoviste, mönsterarbetare, befinner sig ofta ensamma inom djärvt skildrade industrilandskap.

En annan skicklig konstnär, Viktor Popkov, skildrade även han arbetets hjältar.

Men tvekade inte att även framställa en mer sliten och hopplös sovjeteisk verklighet, exempelvis hur en ensam arbetare i sin eländiga lägenhet fallit ihop av trötthet, på en sliten soffa under en naken glödlampa.

På ett liknande sätt uppgör inte Geliy Korzhevs bittra porträtt av änkor och soldater någon glorifierande hyllning av de som kämpat och lidit i Det stora forsterländska kriget.

Alexander Deinekas målningar visar ett ljusare Sovjet, med sportevenemang, soliga semesterdagar, dagligt arbete i ljusa, rena fabrikslokaler, men också lantliga scener från idealiserade kolchoser.  Också hos Deinika finner vi, precis som hos Brodsky, Popkov och Korzhev, emellanåt ensamma individer, frigjorda från kollektivet, i situationer som vi lätt kan identifiera oss med. Som hans sommarljusa skildring av en ”kolchosarbeterska” som cyklar genom ett landskap. En bild som får mig att minnas de varma sommardagar då jag ensam cyklade genom de vackra landskapen kring min hemstad.

Ensamheten är dock än mer framträdande hos amerikanska realister. Där möter vi isoleringens kanske främste skildrare  ̶  Edward Hopper. Likt Pauliina Pietilä excellerar han ofta i att framställa öde stadslandskap, oftast i starkt solsken, men även i skymningsljus och hos Hopper finner vi till skillnad från hos Pietilä en och annan ensam nattvandrare, påminnande om de som samtidigt emellanåt dök upp i de annars folktomma nattlandskapen hos belgaren Léon Spillaert.

Hoppers och Spillaerts landskap utstrålar en märklig tystnad och det gör även den kanadensiske målaren Alex Colvilles tavlor. En man sitter med en hund vid sina fötter och lyssnar till sin hustrus pianospel, men trots det är skildringen fullkomligt stum, men ytterst rofylld.

Tystnad råder också kring Hoppers ensamma restaurangbesökare, i hans hotellobbys, kontor och biografer. Likt Pietiläs konst har Hoppers scenerier mycket av voyeurens blick över sig. Han skildrar stumma scener, nästan som om de klippts ur en filmremsa. De skildrar något, kanske samtalar personerna med varandra, men vi hör dem inte.

Liksom hos Pietilä kan det finnas ett glas mellan betraktaren och det betraktade. Som en servitris som lägger fram frukter i ett restaurangfönster.

Skyltfönster är ju faktiskt en invit till betraktande. Då jag först såg Pietiläs bilder kom jag omedelbart att tänka på den skånske konstnären Ola Billgren. Då jag läste i Lund gick jag ofta förbi Anders Tornbergs Galleri som låg alldeles bakom Domkyrkan. Vid ett tillfälle blev jag djupt gripen av en stor duk av Ola Billgren. Jag kan fortfarande inte förklara varför jag blev så fascinerad av hans framställning av två luxuöst utstyrda skyltdockor (eller är de verkliga människor?) som placerats på ett par märkliga stolar i form av får i ett skyltfönster i Paris. Så gott som dagligen gick jag in galleriet och betraktade tavlan. Jag frågade till och med vad den kostade, en summa som vida översteg mina sparsamma tillgångar, men jag funderade likväl på om jag inte på något sätt skulle kunna inhandla konstverket. Kanske genom något slags lån? Nu betingar det säkert ett mycket större belopp. Billgren var under en tid, och kanske fortfarande är det, Sveriges högst värderade konstnär.

Skyltfönster är för övrigt ett av den amerikanska konstens super-realistiske ikon Richard Estes favoritmotiv. Han briljerar ofta i att i enda tavla framställa hur stora fönsterglas och återkastar och blandar samman olika motiv så att de sammanfaller i kompositioner som framstår som i det närmaste abstrakta konstverk. Och liksom flera andra realister blir Estes i det närmaste fotografiska återgivningar, skildringar av individens ensamhet i sterila stadslandskap.

Efter att ha bott ett par år i New York har jag lätt att känna igen i det kyliga, artificiella ljuset vid en nattlig busstation under en av New Yorks hårda vintrar.

Enbart en gång hamnade jag på Staten Island Ferry, men Estes skildring av den fuktiga atmosfären, hur vinden drog in vattenstänk över däck och fönstren framför färjans inre, med dess tigande arbetströtta passagerare, motsvarade fullständigt den bild av överfarten som jag bär med mig.

Och återigen denna tystnad som super-realistiska målningar utstrålar. Till och med då de skildrar ytterst dramatiska händelser som Alfred Leslie gör i sin Killing Cycle som i en serie stora målningar skildrar hur hans vän, poeten Frank O´Hara blev ihjälkörd av en bil på stranden till Fire Island, strax utanför Long Island vid New York. I Leslies bilder av ett intensivt skede härskar en bedövande tystnad, scenerna får trots all sin aktivitet och detaljrikedom inte alls någon karaktär av verklighet, snarast utstrålar de en teatral Verfremdungseffekt.

Jag vet inte om Doigs märkliga målningar kan kallas super-realistiska, de har snarast en impressionistisk, expressionistisk karaktär, men de återger specifika händelser. Som hans märkliga Echo Lake som i bygger på slutscenen ur skräckfilmen Fredagen den trettonde.  Den visar hur en polis klivit ur sin bil och ropar ut över en sjös spegelblanka yta. Ett rop som inte hörs; fångat, fruset i en målnings tidlöshet.

Medan jag skriver dyker minnen av den ena realistiska målningen efter den andra upp i mitt medvetande.  Det tycks röra sig om en världsomspännande syn på stadslandskapets alienerande sterilitet, som trots detta tycks ha ett egenliv som speglar mänskliga tillstånd.

Superrealismen kan skildra en ensam människa i Berlin, i Moskva, New York eller Malmö. Ett fattigt barn i Sydafrika.

 En trött kinesisk arbetare.

Eller en indisk gatuscen där ingen tycks ha kontakt med andra människor.

Ödsligheten i det australiska Sydney, med en ensam man på Jeffrey Smarts målning Cahill Expressway. Långt bortom min egen erfarenhet, men jag kan likväl identifiera mig med honom, liksom med Popkovs trötte arbetare, eller Doigs sökande polis.

En god vän berättade en gång för mig hur han drabbades av melankoli så han på TV fick se hur en man i Bejing stod lutad mot en cykel, alltmedan biltrafik och andra cyklister svärmade kring honom.

Jag fick en nästan chockartad upplevelse av identifikation med den där mannen. Det där kunde vara jag, som mitt i allt bruset omkring mig hade stannat och klivit av cykeln. Kanske väntade han på någon? Men, det tror jag inte. Han hade helt enkelt kommit att tänka på något och överväldigats av tanken. Något som tyngde honom, som plågade honom. Ekonomin, hustrun, barnen, ensamheten?

Bilden av den ensamme kinesiske mannen var enbart det. En bild, ingenting annat. Vi får inte veta något om honom. Trots allt liv omkring honom är han ensam, utanförstående. Som människor i en del tavlor av Ola Billgren.

 De realistiska stadslandskapen kan också var folktomma, men eftersom en stad har skaptas av människor dröjer sig deras närvaro kvar. Galleristen Eva-Lotta Holm Flach skriver om Pauliina Pietiläs konst:

Hon beskriver dessa platser och situationer som en slags porträtt av människor i olika sinnesstämning. Inga människor syns i målningarna men där finns en stark mänsklig närvaro, genom en blick som ser och lockas av såväl det konstgjorda som det organiska i vår omgivning. [...] målningarna är sensuella och mystiska. I sin konst använder Pauliina Pietilä dessa båda dessa egenskaper för att ett intelligent sätt skapa en drömmande atmosfär full av detaljer. . [...] Dessa målningar förmedlar en stark känsla av både melankoli och romantik.

Antagligen förklaring till varför Pietiläs tilltalar till mig. Som citatet från Joseph Conrad jag använder som motto för min blogg: ”Vi lever som vi drömmer   ̶  ensamma.” Min vän antydde för mig att det även i ensamheten finns en gemenskap och den blir för mig ibland uppenbar i den slags realistiska konst som skapas av någon som Pauliina Pietilä  ̶  en närvaro i tomheten.

En byggarbetsplats ligger öde och tom i nattens stillhet. Den befolkas inte av stalinistiska Stakhanoviste, som i Brodskys tavlor eller svenska arbetare som i Albin Amelins skildringar från samma tid.

Likväl lever den ett eget liv som berättar om människors strävan och dagliga arbete. Ett hål mitt i staden som berättar om något som varit, om något som skall bli, något som skapas. Om människan. Hur hon förstör och skapar.

Då vi vandrar genom en nattlig stad, betraktar ljusen från lägenheter, blickar in i tomma affärslokaler, möter en annan människa som snabbt skyndar förbi eller vallar sin hund, ser någon som sitter ensam i ett gatukök, hur gatlyktorna lyser upp vår väg, hur ”månen vandrar sin sakta ban” högt över oss  ̶  då får vi tid att tänka; på oss själva, på andra, på vår stund på jorden.

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
Någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
O någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Burroughs, William S. (1978) Den nakna lunchen. Lund: Cavefors. Holm Falch, Eva-Lotta (2016) Pauliina Pietelä. https://galleriflach.com/pauliina-pietila Lindegren, Erik (1947) Sviter. Stockholm: Bonniers. Realismi socialisti: Grande Pittura Sovietica 1920 - 1970 (2011) Milano: Skira. Schall, Ekkehard (2015) The Craft of the Theatre: Seminars and Discussions in Brechtian Theatre. London: Bloomsbury.

Let us now praise famous men,
    and our fathers in their generations.
The Lord apportioned to them^[a] great glory,
    his majesty from the beginning.
There were those who ruled in their kingdoms,
    and were men renowned for their power,
giving counsel by their understanding,
    and proclaiming prophecies

Thus wrote in Alexandria around 200's BC the scribe Yeshua Ben Sira. The praising of famous men (and some women) has hardly diminished over time. We continue to admire people who, in our eyes, have done great deeds, gained honour, followers and respect.

We are looking for role models whose behaviour, acts and success might help us to be admired as well; desirable and wealthy. We want our role models to be perfect, without flaws or mistakes. If anyone questions their perfection we might become furious and disparage the culprit who raised doubts about our heroes´ greatness. Without the radiance of these powerful role models our lives would perhaps appear as overly drab. In 1840 Thomas Carlyle wrote in his book On Heroes, Hero Worship, and The Heroic in History:

We cannot look, however imperfectly, upon a great man, without gaining something by him. He is the living light-fountain, which it is good and pleasant to be near. The light which enlightens the darkness of the world […] a natural luminary shining by the gift of Heaven; as I say, of native original insight, of manhood and heroic nobleness; – in whose radiance all souls feel what is well with them.

Nevertheless, is not human perfection a contradiction, an impossibility? After all, a role model has to be human, how else could we admire her/him? Seneca stated that to err is human, and added that persisting in error (out of pride) is diabolical  ̶   Errare humanum est, perseverare diabolicum. I' have met more good than evil people, and for some of them I have felt great admiration, not because they were any superior beings  ̶  on the contrary, I admired them for their humility, their sincere and unconditional kindness.

Many do not share my opinion. They want to preserve their unblemished role models and worship them as some kind of demigods. When, at one point, I had told a radical teacher colleague that Che Guevara was not really a saintly person, he became furious and busted out that it was people like me who made the lives of our students gloomy and pointless: "They are in dire need of someone to admire. A hero, someone who has realized his ideals, fought for them and been prepared to die for them. A Che Guevara!" "But, was he not a mortal person, with a commons man's fault and flaws." "Not at all! Jean-Paul Sartre admired Che and unlike you he had even met him. Sartre knew his Che."

"Do you know what he wrote about him?" "No." "Come over here and I´ll show you." The colleague waved me over to his desk and after intensive googling he found his favourite quote. He read it aloud:

You know how much I admire Che Guevara. In fact, I believe that the man was not only an intellectual but also the most complete human being of his age: as a fighter, a theoretician who from his personal experience in battle was able to carry out this struggle.

Smiling triumphantly he asked: "Well, what do you have to say about that? Sartre wrote it when he had received the message about Che´s tragic death." I shrugged my shoulders: "Sartre is not my idol either." Apparently, my colleague thought my reply was too dumb to merit his anger: "You're completely hopeless. Is there any human here on earth that you cannot avoid slandering?" "Probably not."

Something similar did occur not so long afterwards. It found myself together with a close friend rowing on the lake close to our house in Bjärnum. She suddenly expressed her great admiration for Mother Teresa, stating she considered her to be kindness and compassion incarnated. When I pointed out that I doubted her boundless perfection, while mentioning some of the criticism that had been directed towards the Saint of the Gutter. My friend got extremely upset: "People like you. Those who criticise the deeds of good people and attack saints deserve to burn in hell." Her words scared me. Why this unrestrained anger about doubting human divinity? Mother Teresa certainly had many meritorious qualities, but was she a saint? What do I know? I did not even know her.

Another friend of mine who had observed my inclination to find beauty spots among the virtuous also became annoyed with me, muttering: "You are completely impossible. You always find flaws with those who are better than us. I cannot help wondering if it is due to some kind of inferiority complex. For sure you are able to badmouth people like Mahatma Gandhi and the Dalai Lama.” "Surely I can, probably because I admire them and thus seek their human side. Something I can identify with.”  One of my favourite quotes is Terentius´ dictum Homo Sum, humani nihil a me alienum puto, "I am human, and thus I consider nothing human alien to me."

Let us try to find what is human being behind the grace. Grace? I mean those traits that make us special. God's grace, charis, which makes some of us being born with a natural talent  ̶  music, art, mathematics. Those who have been chosen to become geniuses; a Mozart, a Piero della Francesca, an Einstein, who through their talents rose high above the grey masses. Who had received gift of grace, the charisma which makes us admire them, want us to be close to them, to follow them.

But charisma is not always a gift from God, it may also originate from power. I remember how one of the many bosses I have had, once became lyrical when she praised her superior, the organization's highest manager: "I do not know how to convey my extreme admiration to her, yes ... my love." To me it sounded quite absurd, admittedly the lady in question was elegant and had a knack for languages, but was that enough cause for "loving" her? I assume it was her power that added an additional shine to her personality and dazzled my immediate boss, who was already weak for authority, kow-towing upwards and trampling downwards.

The time I have spent at other organizations has convinced me that great power provides sturdy charisma. A good friend of mine once told me that he had become utterly tired of his almighty boss:

Power has made him perfect in his own eyes. Most people speak badly about him, but in his presence his slanderers soften and express their boundless admiration of any banality that passes his lips. You seek an audience with him as if he is the sole ruler of universe and if you do not represent the donors, or is a senior manager, it is highly unlikely that he will express any interest in seeing you, even less listening to you. But, I assure you that as soon as he has retired and left his position to another demigod, he will become at least as powerless as you and me. All the boundless admiration that once was showered over him will have melted away like last year's snow and nobody will care about him anymore.

It was the sociologist Max Weber who succeeded in releasing the concept of charisma from the religious sphere and began applying it to leadership in other areas as well, though still including religion. He explained charisma as:

[A] certain quality of an individual personality, by virtue of which he is set apart from ordinary men and treated as endowed with supernatural, superhuman, or at least specifically exceptional powers or qualities. These are such as are not accessible to the ordinary person, but are regarded as of divine origin or as exemplary, and on the basis of them the individual concerned is treated as a leader ... How the quality in question would be ultimately judged from an ethical, aesthetic, or other such point of view is naturally indifferent for the purpose of definition.

A charismatic person easily becomes the prey of the great appreciation s/he obtains and may thus imagine that s/he really is an extraordinary personality. If you are admired for your views and actions, it is quite natural that you find them all to be completely correct and that your behaviour thus is morally blameless. Your opinions should be adapted by all for everyone's wellbeing. A consequence of such thinking is that it tend to fuel exceptional energies, accompanied by inner and surprisingly stubborn  convictions, not limited by anxieties and sense of guilt that tend to plague so many of us common mortals, who are not at all being convinced about our own excellence.

Che Guevara and Mother Teresa were certainly not like most of us. In their case, we may undoubtedly speak of charisma. They have been of great importance and are probably rightly admired. However, they were not any faultless deities and I cannot help but suspecting that they developed an element of narcissism in their personalities.

A few years ago, I read John Lee Anderson's comprehensive biography of Che Guevara. In Anderson's book, the well-known revolutionary appears as an utopian dreamer. Determined and quite reckless Che fought to achieve his predetermined goals and also tried to force others to follow him in the same direction. He was prepared to kill those he considered to be harmful to himself and others.

I am not Christ or a philanthropist, old lady, I am all the contrary of a Christ.... I fight for the things I believe in, with all the weapons at my disposal and try to leave the other man dead so that I don't get nailed to a cross or any other place.

Many years ago, I sat in a bar within a mid-sized Latin American town together with a now deceased, good friend of mine. We shared a couple of beers and some cubanitos when this widely appreciated medical doctor and devoted family man suddenly confessed:

̶  I've never been particularily content with my life.

̶  How come?

̶  I would have loved to be a better man than the one I have ended up to be. To do something for humanity ... to be like Che Guevara.

I have often come to think about this confession, especially since the man who made it was a good, compassionate person. Afterwards I have met and talked with peasants in Latin American conflict areas and also got to know some former guerrilla warriors. Several of them confessed that they were now doubtful if the armed struggle had really been worthwhile. If all sacrifices and victims had been necessary. Had they really not had a different choice than the one they made? It had meant a lot of suffering and grief, bad conscience and injury to innocent people. Can a revolutionary really have and love a family? Can s/he love as ordinary men and women do? Must the revolutionary struggle have to be carried with weapons in hand? Is violence necessary? These doubts did not come from a denial that they were fighting against oppression and injustice. But?

In Guatemala, I met refugees who told me how armed men had arrived in their villages and since they had been dressed in camouflage clothing, the villagers initially thought they were government soldiers. The peasants had been excited when the warriors gathered them in the square, declaring they were entitled to their own land and that great landowners would be driven away, while oppressors would be punished for their injustices. However, the "liberators" proved unable to keep their promises. It all ended with disaster. The guerrilla noised about that they had freed "huge areas", but all they had done was to "speak some rubbish” and establish "revolutionary committees", perhaps even execute one and another "profiteer" and “class enemy”, only to retreat and leave the field open for the regular army.

The Government forces had been considerably stronger, mightier and more ruthless than the guerrilla. The soldiers claimed that the poor peasants and day labourers had become "communists", that they worshiped the Antichrist. They murdered and tortured them, burned their fields. What could they do? They asked their priests for help, but the Government accused the Church of being guilty of manipulating the peasants by prattling about some ”liberation theology”, that Jesus had been on the side of the poor. The soldiers even slaughtered the priests. A villager told me how they one morning had found the parish priest's severed head laying on the church steps. Some peasants joined the guerrilla, others organized militias to keep the guerrilla at a safe distance:

Several of them were our own sons and daughters, but what could we do? As soon as the guerrilla appeared and began to preach its socialism, the army came and the guerrilleros flew. They were much weaker than the army and we were left alone to be slaughtered. The only solution we could find was to arm ourselves and with weapons in hand ask the guerrilla to stay away from our villages. Nevertheless, all over the world the Leftists declared that we were supporting a corrupt, oppressive regime. We found ourselves between two fires, solutions were almost non-existent.

In El Salvador and Peru, I listened to similar stories. Particularily upsetting was when I was told that both Government forces and the guerrillas used children and adolescents to fight their battles:

Children and adolescents are much more obedient than older people. They do what you tell them to do and take without thinking much greater risks. In addition, we needed a proper and constant supply of food and shelter. The peasants worked in their fields and provided us with food, while their children and young people struggled with us, thus securing their parents´ support.

In El Salvador, I talked to a young woman who by her war experiences had been physically and psychologically injured.

It was terrible. I have seen friends and comrades torn apart, mutilated, killed and harmed for life. I myself am injured in many different ways. My father was forced to do everything the freedom fighters demanded. He gave me away to them. I fought for them. I escaped back home. They came to pick me up. I cried and screamed, clinging to one of the veranda poles, but my father said I had to come back to them, otherwise my whole family would be killed as traitors.

What I heard in the Latin American countryside transformed my former revolutionary romanticism into something more complicated than I had previously imagined. The fight for freedom and justice ended up in the background. At the centre were misery, fear, violence and random killing. People who had fought with weapons in their hands told med how violence bred violence. The first kill was the hardest one, then it became a lot easier. Several assumed that it was far more practical to kill an enemy and traitor than to let him/her live.

I now read about Che Guevara in a different manner than I had done before. The asthmatic kid whose hypersensitivity forced him to be bedbound for long periods, compelled to reading and dreaming of adventures in the big world. A longing that later made him practice football and rugby, always with the inhaler close at hand. Fighting against his physical weaknesses, educating and disciplining himself, constantly fighting his disabilities with winning charm and willpower. Relentlessly appearing to be virtuous and strong, while convincing himself that others' appreciation made him healthier and that he through his fitness and sharp intellect could help others out of their misery.

In 1958 we find Che in Cuba's jungle-covered mountain ranges, in the Sierra Maestra in the southern parts of the island. Fidel Castro's guerrilla forces had captured Eumetio Guerra, a peasant who previously had been their comrade in arms, but finally had been convinced that for thousand pesos he could reveal his companions´ hideout to Fulgencio Batista's troops. Among the guerrilleros it had been agreed that such a crime must be punishable by death. But, who was willing to kill Eumetio?

Che wrote in his diaries that at all costs he had to prove himself strong, being an example for his combatants. Not avoid any responsibility. At the same time, he acknowledged that it was important for the asthmatic leader to discipline himself, strengthen his willpower. Should an execution prove to be an excessive blow to his sensitive conscience? As before, it was about testing himself. To kill Eumetio did not prove to be particularly difficult and several executions followed, it was not the last time he shot someone in the back of his head:

The situation was uncomfortable for the people and for Eutimio Guerra so I ended the  problem giving him a shot with a .32 pistol in the right side of the brain, with exit orifice in the right temporal [lobe]. He gasped a little and was dead. Upon proceeding to remove his belongings I couldn´t get off the watch tied by a chain to his belt, and then he told ne in a steady voice farther way than fear: “Yank it off, boy, what does it matter …..” I did so and his possessions were now mine. We slept badly, wet and I with something of asthma.

A simple, cool statement by a cold-blooded executioner, though with several unique details. Was it the medical doctor's instinct that prompted Che to point out that the shot went through the right “temporal lobe” and out through the left? And what does the strange incident with seizing Eumetio's clock indicate? In any case, Che found that the killing did not make him feel as bad as he had feared.

 Che was a writing person and it appears that he used his diaries as the basis for literary creation, perhaps he also intended them to be published. Several years later, he wrote a story about his execution of Eumetio and had it published in a Cuban journal. He called his literary anecdote A traitor's death. I found that story telling considerably brighter than the original diary entry. Gone was the factual, chilly description of a real event, being replaced by a romanticising whipped cream about a traitor who, before his execution acknowledged the grievous sin of betraying his revolutionary duty for money and asking his executioners to tell the truth to his children and take care of them. Che's depiction of Eumetio's last minutes in life was overly dramatic:

A heavy storm broke and the sky darkened. In the midst of the deluge, lightning streaking the sky, and the rumble of thunder, one lightning bolt struck followed closely by a clap of thunder, and Eutimio Guerra's life was ended. Even those compañeros standing near him could not hear the shot.

When he wrote the article, Che Guevara had taken an active part in the settlement of disputes with the former regime's soldiers and henchmen. On the first of January 1959, the southern city of Santiago fell to Fidel Castro's guerrilla troops and the day after they entered the capital, La Havana. The search for Batista officials and supporters began immediately. Che became the highest in command for cleansing the army. Previous experiences from Guatemala had convinced him that this country's radical regime's fall had been due to the fact that it had treated the earlier defeated Army too mildly.

Now the Cuban revolutionaries had to clean out the weed as quickly as possible. Che became commander of the La Cabaña fortress by the entrance to the port of Havana, where most of the old regime conformists who had been captured in the capital were detained. For two months, under the supervision of Che, at least fifty-five prisoners were executed. He was also responsible for the estimated five hundred and fifty executions that later followed in the rest of Cuba.

Opponents to the Castro regime have been accused of grossly inflating the number of death sentences, though the above figures seem to have been more or less accepted by the current regime. They are at least defended by John Lee Anderson who found that virtually all executions were preceded by regular trials, although Che always had the last word. According to Anderson, Che Guevara did not appreciate his power over life and death, but considered it to be a necessity.

The life of a single human being is worth a million times more than all the property of the richest man on earth.

Che had always been prepared to die for his convictions and expected other soldiers, whether they were among the Cuban military or the rebels, to consider their obligations in the same way as he did. This was the result of his struggle in Sierra Maestra. Exactly the same rules for loyalty and justice are applicable for whatever task you have and the task of a soldier was to kill his enemy:

Hatred is an element of struggle; relentless hatred of the enemy that impels us over and beyond the natural limitations of man and transforms us into effective, violent, selective, and cold killing machines. Our soldiers must be thus; a people without hatred cannot vanquish a brutal enemy.

In this context, it must be acknowledged that Che's killing spree was different from Cuba's present First Secretary of the ruling Communist Party and former president of the country - Raúl Castro, brother of Fidel. For example did Raúl eleven days after the revolutionary forces had conquered Santiago de Cuba, without trial order the execution of at least seventy-two individuals. They were forced to bow down in front of tombs previously dug at the height of San Juan, just outside the city. Raúl personally gave the coup de grâce to several of the victims and after the massacre bulldozers refilled the pits. In the picture below we see how Raúl blindfolds a man who is to be executed. In 1966, the mass graves were opened and the bodies thrown into the sea.

Che Guevara subsequently became Minister of Finance and also travelled around the world to promote Cuba's good reputation and personally contact various world leaders. He was as always charismatic and eloquent. On December 11, 1964, he gave a controversial and eloquent speech at the UN General Assembly in New York. However, Cuba's economic policies had proven to be disastrous and it was not only the United States´ embargo that had caused the bad results. Despite his efforts and theoretical knowledge, Che was not a keen administrator and, unlike Castro, he had become increasingly sceptical of the Soviet influence over Cuban politics. Che was more inclined to support China's Maoism.

After visiting the UN, Che travelled to Africa where he visited Congo Brazzaville, Guinea, Dahomey, Ghana, Tanzania and Egypt. The trip ended with his good friend Ben Bella in Algiers. This last visit coincided with the fact that Che was participating in the organizing committee for a major Afro-Asian conference, a sequel to the legendary Bandung conference held ten years earlier. However, the timing was unfortunate. Ben Bella, who led Algeria after the country´s liberation from France, had like Che tried to implement a host of reforms aimed at autogestion, i.e. making the nation largely self-sufficient.

Large farms had been collectivized and, like Cuba that existed in the dark shadow of a hostile US, Algeria found itself in the shadow of the old, repressive, colonial power of France, and, like in Cuba, the Algerian economy was dwindling. Ben Bella´s regime had become increasingly dictatorial. He was accused of acting in an increasingly eccentric and arrogant manner. He was actively encouraging a cult of himself and spent more time on foreign affairs than domestic politics. Four months after Che´s departure for Cuba, Ben Bella was overthrown in a coup.

Ahmed Ben Bella was like Che Guevara a war veteran and a revolutionary. He was also a football fan, though a significantly better player than Che. Both liked to shine on the international stage, but failed as economists. Perhaps Che had a notion of what was threatening Ben Bella´s stay in power. In a speech he gave to the Afro-Asian committee, he acknowledged his failure as a finance minister:

We have had to learn from practice, by our errors… one cannot plan everything when the economic conditions present do not allow it… The revolutionary leaders consisted only of a group of fighters, with high ideals but insufficient knowledge… The superstructure of the capitalist neo-colonial state was intact; we had to work to destroy it and to rebuild our society.

Warfare was far easier; to give and follow orders, be killed or kill. After his return to Cuba, Che Guevara disappeared from view. Only after seven months, Fidel Castro published a letter of resignation in which Che terminated his official tasks, requested his withdrawal from the Communist Party and gave up his Cuban citizenship. Che and Fidel denied that it was a suicide letter. Che was committed to support the world revolution. In a later letter, Che wrote to his parents: ”Once again I feel beneath my heels the ribs of Rocinante”. Rosinante was Don Quijote's wretched horse and like the Knight of the Rueful Countenance Che had given up the world of comforts for a futile battle against the evils of oppressing powers.

After seven months of unsuccessful guerrilla fighting in Congo's jungles, ”we can't liberate by ourselves a country that does not want to fight”, Che ended up in Bolivia where he finally met his death. When his resignation letter was published, the Cuban troubadour Carlos Puebla wrote a beautiful and sentimental song in Che´s honour. While listening to it I come to think of Thomas Carlyle's light-dazzled hero worship:

Aprendimos a quererte
Desde la histórica altura
Donde el Sol de tu bravura
Le puso cerco a la muerte

Aquí se queda la clara
La entrañable transparencia
De tu querida presencia
Comandante Che Guevara.

From the historic heights
we learned to love you,
where the sun of your bravery
put siege on death.

Here remains the clear
and endearing transparency
of your beloved presence,
Commander Che Guevara.

Mother Teresa's admirers are, generally speaking, to be found in a different sphere than Che's devotees. When someone wants to point out that s/he is not a flawless self-sacrificing saint, it has become common to say: "I´m not Mother Teresa".

Agnes Gonxha Bojaxhiu came as a nineteen nun from the Macedonian town Skopje to Calcutta, where she became a teacher, principal, founder of a nun order, a widely admired Christian humanist and advocate of the poor and helpless. A life course that ultimately brought her to the Nobel Peace Prize and after her death  ̶  sainthood. She decided to devote her life to the poor, the humiliated, the needy, after having received a revelation during a train journey. A voice told her: "Come be my light. I cannot go there alone - they don´t know me, so they don´t want me. Go down among them, carry me with you."

Her order, Missionaries of Charity, is currently active in 610 places in 123 nations, where it administers nursing homes and shelters for people with leprosy, tuberculosis and HIV/AIDS (despite the fact that Mother Teresa once declared that AIDS was "a fair retribution for indecent sexual acts"). Mother Teresa travelled around the world, not only to proclaim her Christian faith and to find generous donors, but also to help the poor and distressed. She visited victims of starvation of Ethiopian camps, Chernobyl radiance sufferers in Ukraine and earthquake victims in Armenia.

What I write here is not due to an intention to deny the faithful their belief in a saint like Mother Teresa, though I cannot avoid mentioning my surprise when I during a visit to Haiti in 1981 on television saw how Mother Teresa received a medal from the dictator “Baby Doc” Duvalier and as a token of appreciation embraced him, while celebrating his Christian faith. I was shocked and disgusted. How was this even possible? The Duvalier regime, the son had taken over the dictatorship after his even more sinister father, kept the entire country in a grip of terror. Even I and Rose had already encountered a representative of the infamous Ton Ton Macoute, Duvaliers´ private militia, when we arrived in Port-au-Prince, a harrowing experience.

This was something that did not match my former appreciation of this dedicated woman, a declared saint already during her lifetime. I read Malcolm Muggeridge's book Something Beautiful for God and found his hagiography to be almost suffocating, probably a reason to why I appreciated Christopher Hitchens´s The Missionary Position as a fresh breeze, in spite of his boundless contempt for Mother Teresa and the establishment that supported her probably was far too defiant, though so far, I have not come across any account that effectively debunks Hitchens´s quite outrageous statements.

Some of Hitchens´s attacks on the pint-sized nun, with worn feet and wrinkled face, seem to be unfair, particularly considering her magnanimous efforts to relieve the suffering of the poor, the outcasts; our unacknowledged misers. Her driving force was to win souls for God. Aging and dying people were gathered up in the slums and brought to Mother Teresa's charity institutions. In her Home of the Dying patients were asked if they wanted "a ticket to heaven". If they agreed the Sisters of Mercy made the sign of the Cross above them, put a soothing cloth with water on their foreheads and silently pronounced words: ”I baptize you in the name of the Father, and of the Son, and of the Holy Spirit.”

On several occasions, Mother Teresa explained that her principal aim was to increase the number of Catholics and that she thus was abiding to Jesu´s mission command:

All authority in heaven and on earth has been given to me. Therefore go and make disciples of all nations, baptizing them in the name of the Father and of the Son and of the Holy Spirit, and teaching them to obey everything I have commanded you. And surely I am with you always, to the very end of the age.

This was an essential part of Jesus' teaching. Had He not, after all, declared that ”the poor you will always have with you, but you will not always have me?” Mother Teresa explained:

I'm not a social worker. I don't do it for this reason. I do it for Christ. I do it for the church.

She found some kind of beauty in poverty; a message from God:

I think it is very beautiful for the poor to accept their lot, to share it with the passion of Christ. I think the world is being much helped by the suffering of the poor people.

Not at all! No one have to be comforted by suffering, though many use it to their own benefit. I read the novel by Rohinton Mistry, A Fine Balance, which partially takes place in 1975-1978, during the so-called Emergency, when Indira Gandhi ordered mass sterilization, imprisonments without court decisions and the demolition of vast slum areas, resulting in arbitrary police violence and torture. When asked about these draconian actions Mother Teresa replied: "People are happier. There are more jobs. There are no strikes."

Perhaps she was right, but the poverty that Mistry depicts is not at all beautiful. It is a tough struggle for survival, where the weakest draw the shortest straw. A section of his impressive novel describes how a legless beggar praises his Beggarmaster's creative imagination.

His work is not easy, there is much to do. He pays the police, finds the best place to beg, makes sure no one takes away that place.  

This cynical profiteer cares for his servants, making them participate in his "Theatre of Misery". He provides them with suitable parts within his miserable spectacle, designs their costumes and instructs them how to care for their wounds:

Also, Beggarmaster has to be very imaginative. If all beggars have the same injury, public gets used to it and feels no pity. Public likes to see variety. Some wounds are so common, they don´t work anymore. For example, putting out a baby´s eyes will not automatically earn money. Blind beggars are everywhere. But blind, with eyeballs missing, face showing empty sockets, plus nose chopped off -- now anyone will give money for that. Diseases are also useful. A big growth on the neck or face, oozing yellow pus. That works well.

The Indian medical doctor Aroup Chatterjee, who for several years had been active in Calcutta's slums, resented Mother Teresa's cult of suffering. After visiting several of her mission houses and interviewing nuns and patients, he did in 2002 write a book called The Final Verdict. What he had found to be particularly upsetting was an appalling lack of hygiene. For example, hypodermic needles were reused after rinsing them in hot water, the nuns and volunteers from all over the world had received inadequate medical education, physicians were insufficient, diagnoses and follow-up were rudimentary and in accordance with Mother Teresa´s  notions about the "healing power of pain", painkillers were used extremely sparingly.

A journalist who for some time served as a healthcare provider at Mother Teresa's Calcutta establishments was equally shocked by the conditions and wrote that the nursing homes “seem to be warehousing people rather than caring for them."

Chatterye's data were later confirmed by a Canadian study published in 2013, which furthermore pointed out that Mother Teresa´s foundation refused to undergo independent auditing processes and that the use of the million-dollar provisions given to her organization were not at all reported. This is remarkable, especially since the standard of the Organization's worldwide homes for the sick and dying, generally speaking, does not correspond to the quality expected considering the large sums they are expected to invest. Economizing and simplicity were a and o in all of Mother Teresa´s endeavours. However, the Canadian scrutiny found that, as far as the scope of the organization's activities in Calcutta was concerned, it was not in line with what most other charities active in the city were achieving.

Lack of proper accounting for the use of donated funds has been a constant nail in the eye of Missionaries of Charity, Mother Teresa's organization. Why are they not upgrading the care they are providing within their various establishments? Susan Shields, formerly active within the Mother Teresa´s organization, reported in 1997 that just within their New York account the Missionaries of Charity had no less than more than 50 million USD and she was surprised that so much money was allowed to be dormant within accounts in different financial institutions (the US accounts were just a part of other global savings).

In this context, it has often been pointed that Mother Teresa voluntarily approached suspicious individuals and tended to defend them in various dubious contexts. As an example, the British media magnate Robert who was sentenced to pay back £ 450 million that he had misappropriated from his employees' pension funds.

When multi-billionaire Charles Keating in 1989 was accused of earning more than 10 billion on bankruptcy and racketeering, Mother Teresa wrote to the judge:

Whenever someone asks me to speak to a judge, I always tell them the same thing. I ask them to pray, to look into their heart, and to do what Jesus would do in that circumstance.

She also weighed in that Keating ”has been kind and generous to God's poor, and always ready to help whenever there was a need.” San Francisco's public prosecutor answered her:

No church, no charity, no organization should allow itself to be used as salve for the conscience of the criminal. We all are grateful that forgiveness is available but we all, also, must perform or duty. That includes the Judge and the Jury. I remind myself of the biblical admonition of the Prophet Micah: “O man, what is good and what does the Lord require of you. To do justice, love, mercy and walk humbly” […] I submit that Jesus would promptly and unhesitatingly return the stolen property to its rightful owners. You should do the same. You have been given money by Mr. Keating that he has been convicted of stealing by fraud. Do not keep the money. Return it to those who worked for it and earned it!

Paul Turley's letter remained unanswered. In view of Mother Teresa's visit to Baby Doc I also wonder why she during her visit to Albania in 1991 allowed herself to be praised by Nexhmije, the brutal dictator Enver Hoxha´s widow:

Mother Teresa was a true patriot. A great Albanian. She showed the world how to help the poor and devoted her life to the neediest without interfering in political issues. Just like any religious leader should do. [...] I don't believe in God. I'm a Marxist. I believe in man and in the people. But we liked Mother Teresa. You know, she felt at home here. She came with an open mind and praised our achievements.

Well, why not? Although Mother Teresa was born in Macedonia, her mother tongue and both parents were Albanian. She would furthermore be obliged to express gratitude for a generous offer of economic support to her foundation of a nursing home for the poor in Tirana. But, was it really necessary for her to place flowers on Enver Hoxha's grave? Hoxha, who initiated his totalitarian regime by the execution of seven Franciscans and Jesuits, after which he banned all religious practice and sentenced remaining priests and monks to detention, torture and often death, within his various concentration camps.

Among the few who survived this unimaginable anguish was the Jesuit Anton Luli, who after 42 years of Albanian punishment and imprisonment died in Rome in 1998. During Hoxha's 41 years in power, about 5,000 Albanians are estimated to have been executed by the country's secret service, Sigurimi, and by the dictator´s death 35,000 Albanians were detained. It has been argued that of Albania's three million inhabitants, one million had at some time during their lifetime been imprisoned by the regime. No opposition was accepted. Hoxha's long-standing Prime Minister, Mehmet Shehu, declared:

Who disagrees with our leadership in some point, will get a spit in the face, a blow onto his chin, and, if necessary, a bullet in his head.

Á verdict entirely in line with his leader's great appreciation of Stalin:

We Albanian communists have successfully applied the teachings of Stalin. […] His rich and very valuable experience has guided us on our road and in our activity.

Immediately after Mother Teresa had left the country, Nexhmije Hoxha was arrested for planning a coup. In 1993, she was sentenced to nine years in prison for embezzlement of state assets, though due to her advanced age she was released after four.

Mother Teresa wholeheartedly supported the Church hierarchy. The popes´ fixation to sexual morals have been allowed to influence almost all of the Vatican´s stances about women´s equality, policies about abortion and the use of contraception. The latter has even been regarded as a rebellion against God's will and thus a form of murder. Probably, this provides an explanation to why such a good and merciful woman as Mother Teresa considered abortion to be a greater crime than even executions and warfare. Maybe that was also a reason to why she could be forgiving towards outrageous killers like Hoxha and Duvalier?

I feel that the greatest destroyer of peace today is abortion because it is a war against the child, a direct killing of the innocent child, murder by the mother herself. And if we accept that a mother can kill even her own child, how can we tell other people not to kill one another? … By abortion, the mother does not learn to love, but kills even her own child to solve her problems.

This apparent cruelty towards despairing mothers and the merciful attitude that thus is displayed regarding irresponsible men and sexual offenders, which may be discerned behind Mother Teresa´s statements may seem to be softened by the comforting words that Mother Teresa's friend, Pope John Paul II, gave to women who had suffered an abortion:

The wound in your heart may not yet have healed. Certainly what happened was and remains terribly wrong. But do not give in to discouragement and do not lose hope. Try rather to understand what happened and face it honestly.

Nevertheless, I cannot help finding the same inclination behind both statements – a biased condemnation of women. The logic of equalling abortion with murder might, in accordance with my opinion, be a reason to extremely strange utterances like the one provided by Benedict XIV, who stated that:

There may be a legitimate diversity of opinion even among Catholics about waging war and applying the death penalty, but not however with regard to abortion and euthanasia.

Obviously, it is difficult to establish boundaries between Jesu´s teaching and ethical/moral issues. In addition to the persistent scandals of sexual abuse within the Catholic Church, most recently in Pennsylvania where 300 priests have been accused of child molestation, which harass the Vatican, it is furthermore forced to deal with recurrent irregularities within its bank  ̶  IOR, the Institute of Religious Operations. Great mystery surrounds this very specific bank and its transactions. With reason it has been labelled "the world's most secrete bank”.

When IOR in 1968 lost its Italian tax-exempt status the financial giant Michele Sindona was hired to diversify its investments. With its extensive global network and worldwide, difficult to track commitments to charity, an activity that is often tax-exempt and not as strictly controlled as other types of business, IOR was unfortunately an excellent source for money laundering. It soon became known that Sindona had frequent contacts with the Mafia and other fuzzy stakeholders engaged with Italian murky politics and wealthy financial circles.

When the Pole Karol Wojtyła in 1978 was elected as pope, Paul Marcinkus was appointed head of IOR. Marcinkus was born in Chicago to Lithuanian parents and he already knew Wojtyła quite well. Lithuania has historically been a part of Poland and the acting pope Wojtyła relied on the athletic and outward Marcinkus as a friend and confidant, especially as a support against the indigenous Italian hierarchy of the Curia. Many members of the Holy See regarded the energetic Pole as an alien whose energetic manner of dealing with business and minutiae threatened to destroy their centuries-old control of the Vatican and its finances.

Marcinkus was strong, cynical and experienced. Once upon a time, he had personally saved Wojtyła´s life when a crazy priest armed with a bayonet had attacked him in Fatima in Portugal. Marcinkus´s nickname within the Vatican was The Gorilla. Marcinkus was well aware that economic power brings social and political strength, "Ave Marias´ cannot run a Church". Under Marcinkus´s leadership IOR's became increasingly powerful. For God´s Greater Honour money was welcomed from all directions. Unfortunately, it ended in disaster when Marcinkus had become increasingly involved in various dubious affairs, resulting in murder and bankruptcy. Italian authorities demanded Marcinkus´s extraction, but he continued to be protected by his friend Karol Wojtyła, who obviously appreciated how IOR´s increasing funds could be used in his struggle against communism, not the least in his native Poland. However, in 1990 the situation became unsustainable and the Vatican succeeded in enabling Marcinkus´s return to the United States, where he died in 2006 and into his grave brought with him a host of unpleasant secrets.

Dark shadows of these economic irregularities continue to hover above the Vatican and have led to speculations about a presumed assassination of John Paul I and Benedict XVI´s resignation, both events associated to their inept efforts to control IOR.

In 2013, Pope Francis inaugurated a commission to gather information about IOR´s legal status and to monitor the various activities the Bank. Remarkably, a laity woman has been chosen to participate in this commission. However, Mary Ann Glendon, a law professor from Harvard and the United States´ ambassador to the Vatican, is hardly a libertine. In 1995 she represented the Vatican at the Women's Conference in Bejing, where she obtained great attention through her statement that

The Holy See in no way endorses contraception or the use of condoms, either as a family planning measure or in HIV/AIDS prevention programs.

When the Boston Globe in 2002 received the Pulitzer Prize for its disclosure of Catholic priesthood´s sexual offenses, she stated that this reward was quite in line with "giving Nobel Peace Prize to Osama bin Laden." Despite the conservative views shared by all members of the IOR Commission, many Catholics hope that it will eventually succeed in washing up all the dirty linen enclosed in IOR's valves.

In January this year, the journalist Gianluigi Nuzzi, who focuses on scandals related to the Vatican and furthermore apparently counts upon fairly reliable sources within this secretive State, published a book revealing that a large part of IOR's capital derives from funds destined to Madre Teresa´s foundation:

The funds held in Mother Theresa's name on behalf of her charity had made her the Bank's biggest client, and amounted to billions. Had she made substantial withdrawals, the Bank would have risked default.

Nuzzi claims that he is not aware if the same large amounts originating from Mother Teresa's organization are still with IOR. The Vatican has neither confirmed nor refuted Nuzzi's allegations. Catholic bloggers with contacts within the Vatican have only commented that they do not understand Nuzzi's concerns, after all "the money is intended for charity purposes." However, Nuzzi believes that the presence of the large sums deposited by the Missionaries of Charity within the IOR may be one of the reasons to why donors have not seen more impressive results of their gifts than expected.

Heroes and role models are probably a necessity. They make life easier and more exciting. However, to condemn those who do not believe heroes and heroines are divine, is in my opinion an idiotic mistake. Every human phenomenon should be examined and if a hero cannot come away from such a scrutiny entirely unscratched this does not at all mean that s/he is despicable. On the contrary, it provides a human dimension to our role models and make it easier for us regular mortals to understand them. To find deficiencies in heroes´ behaviour and in the goals they support and try to reach, like totalitarian communism, or conservative dogmatic Catholicism, does not mean that we deny their personal sacrifices, the inspiration and strength the provide, their preaching of equal worth of each and every one, or the importance of demonstrating compassion and acting to bring about something good. However, let us not forget Jesu´s own words:

Woe to you, teachers of the law and Pharisees, you hypocrites! You give a tenth of your spices — mint, dill and cumin. But you have neglected the more important matters of the law — justice, mercy and faithfulness. You should have practiced the latter, without neglecting the former. You blind guides! You strain out a gnat but swallow a camel.

Anderson, John Lee (2010) Che Guevara: A Revolutionary Life. New York: Grove Press. Arleder, Giovanni (2016) Padre Anton Luli S.I.: Soffrire con Cristo nell´Albania communista. Gorle: Editrice Velar. Benedictus XVI (2011) Address of His Holiness Benedict XVI to Participants in the General Assembly of the Pontificial Academy for Life. https://w2.vatican.va/content/benedict-xvi/en/speeches/2011/february/documents/hf_ben-xvi_spe_20110226_accademia-vita.html  Carlyle, Thomas (1971) Selected Writings. Harmondsworth: Penguin Classics. Chatterjee, Aroup (2016) Mother Teresa, the Untold Story. New Delhi: Prakash. Cormier, Jean (1996) Che Guevara: Compagnon de la révolution. Paris: Gallimard. Hitchens, Christopher (1995) Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice. London: Verso. Larivée, Serge, Carol Sénéchal och Geneviève Chénard (2013) “Les côtés ténébreux de Mère Teresa,” i Studies in Religion/Sciences Religieuses, January 15.  Luther, Eric and Ted Henken (2001) Critical Lives: Che Guevara. Indianapolis ID: Alpha Books. Machover, Jacobo (2007) La face cachée du Che. Paris: Buchet Chastel. Mistry, Rohinton  (1996) A Fine Balance. New York: Alfred A. Knopf. Muggeridge, Malcolm (1986) Something Beautiful for God: Mother Teresa of Calcutta. San Francisco: Harper & Row. Mulcahy, Thomas L. (2018) Some initial thoughts about pope Francis´ new teaching on the death penalty. https://catholicstrength.com/2018/08/06/some-initial-thoughts-about-pope-francis-new-teaching-on-the-death-penalty  Nuzzi, Gianluigi (2018) Peccato  originale. Conti segreti, veritá nascoste, ricatti: il blocco di potere che ostacola la rivoluzione di Francesco. Milano: Chiarelettere.  Pearson, Owen (2006) Albania in the Twentieth Century, A History: Voume III: Albania as Dictatorship and Democracy, 1945 – 99. London: I.B. Tauris. Shields, Susan (1997) “Mother Teresa´s House of Illusions,” i Free Inquiry, vol. 18, issue 1. Slama, Alain-Gérard (1996) La guerre d´Algérie: Histoire d´une déchirure. Paris: Gallimard. Stoll, David (1994) Between Two Armies in the Ixil Towns of Guatemala.  New York: Columbia University Press. Weber, Max (1968) On Charisma and Institution Building: Selected Papers, Edited and with an Introduction by S. N. Eisenstadt. The University of Chicago Press. Willan, Philip (2007) The Last Supper: The Mafia, the Masons and the Killing of Roberto Calvi. London: Constable & Robinson. Yallop, David (2007) The  Power and The  Glory: Inside the Dark Heart of John Paul II´s Vatican. London: Constable & Robinson.

Nu vill jag lovsjunga ärorika män,
våra fäder och vårt ursprung.
Stor är den härlighet som Herren har skapat,
stort är hans eviga majestät:
härskare som styrt kungariken
och män som vunnit ryktbarhet genom sin makt,
kloka män som kunnat ge råd
och profeter som framfört sina budskap.

Så skrev i Alexandria på 200-talet f.Kr. den skriftlärde Yeshua ben Sira. Lovprisandet av stora män (och en del kvinnor) har knappast avtagit med tiden. Vi fortsätter beundra personer som i våra ögon utfört stordåd och därigenom vunnit heder, ära och respekt. 

Vi söker förebilder, role models, vars beteende, exempel, eller framgångar vi beundrar och som möjligen kan hjälpa oss så att även vi kan bli goda, framgångsrika, eller helst av allt – åtråvärda och förmögna. Vi vill att våra förebilder skall vara perfekta, utan skavanker eller fel. Ifrågasätter någon denna perfektion kan vi bli rasande, fördömande. Kanske för att våra liv skulle framstå som futtiga utan strålglansen från dessa mäktiga förebilder. Thomas Carlyle skrev 1840 i sin bok Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien:

Vi kan inte betrakta, om än ofullkomligt, en stor man utan att få något från honom. Han är en levande fyrbåk i vars närhet det känns bra och angenämt att vara. Ljuset som skingrar världens mörker [...] en naturlig ljuskälla som strålar genom Himlens nåd; en ursprunglig instinkt, manlighet och heroiskt ädelmod; - inom vars utstrålning alla själar känner sig väl tillfreds.

Men är inte mänsklig perfektion en motsägelse, en omöjlighet? En förebild måste väl trots allt vara mänsklig, hur skulle vi annars kunna beundra henne/honom? Seneca konstaterade att fela är mänskligt och tillade därefter att fasthållandet vid begångna fel är diaboliskt, Errare humanum est, perseverare diabolicum. Enligt min mening innebär helgonförklarandet av våra förebilder ett förnekande av deras mänsklighet. Jag har mött fler goda än onda människor och en del av dem har jag verkligen beundrat, men det beror inte på att de varit några övermänniskor – tvärtom.

Många delar inte min uppfattning. De vill bevara sina oförvitliga förebilder. Då jag vid ett tillfälle för en radikal lärarkollega påpekade att Che Guevara faktiskt inte var en helgonlik person blev han rasande och menade att det var sådana som jag som gjorde elevernas liv trist och meningslöst: ”De behöver verkligen någon att se upp till. En hjälte, någon som förverkligat sina ideal, kämpat för dem och varit beredd att dö för dem. En Che Guevara!” ”Men, han var ju en vanlig, dödlig människa, med en människas fel och brister.” ”Inte alls, Jean-Paul Sartre beundrade Che och till skillnad från dig hade han träffat honom. Sartre kände Che. 

"Vet du vad han skrev om honom?” “Nä.” ”Kom, så skall du få se”, kollegan vinkade över mig till sitt arbetsbord och googlade intensivt tills han fann sitt citat. Med stark röst läste han upp texten för mig:

Ni känner till min beundran för Che Guevara. Faktum är att jag anser att mannen inte enbart var en intellektuell, utan också en av de mest kompletta människorna under sin tidsålder: han var krigaren, teoretikern som från sina strider, från sin egen erfarenhet kunde genomföra denna kamp

Därefter log han triumferande: ”Nå, vad säger du om det? Sartre skrev det då han fick meddelandet om Ches död.” Jag ryckte på axlarna: ”Sartre är inte heller min idol.” Uppenbarligen tyckte kollegan att mitt svar var så korkat att det inte lönade sig att bli uppretad: ”Du är hopplös. Finns det ingen människa här på jorden som du inte hittar något fel hos?” ”Antagligen inte.”

Något liknande hände mig inte så långt därefter. Det var under en roddtur med en nära vän som uttryckte sin beundran för Moder Teresa. För min väninna var hon godheten och själuppoffrandet inkarnerad. Då jag påpekade att jag tvivlade på hennes gränslösa godhet och nämnde något av kritik som riktats mot Rännstenens Helgon fräste min väninna: ”Sådana som du. Sådana som förtalar goda människor och smutskastar helgon, förtjänar att brinna i helvetet.” Hennes ord skrämde mig. Varför denna ilska över ifrågasättandet av en människas gudomlighet? Moder Teresa hade säkert många förtjänstfulla egenskaper, men var hon ett helgon? Vad visste jag – jag kände henne ju inte?

En annan vän som observerat min benägenhet att finna skönhetsfläckar hos beundrade dygdemönster blev också irriterad och muttrade: ”Du är helt omöjlig. Alltid skall du klanka ner på någon som är bättre än oss. Är det en form av mindervärdighetskomplex?  Du har säkerligen något taskigt att säga om Mahatma Gandhi och Dalai Lama.” Förvisso har jag det, antagligen för att jag beundrar dem och därför söker deras mänskliga sida, Något jag kan identifiera mig med. Helt i enlighet med Terentius devis Homo sum, humani nihil a me alienum puto, ”Jag är människa och jag anser intet mänskligt vara mig främmande.” Låt oss finna människan bakom nåden. Nåd?

Jag menar sådant som gör oss speciella. Guds nåd, charis, som gör att vissa av oss föds med en fallenhet för musik, konst, matematik. Sådana som valts att tillhöra de ypperstas skara; en Mozart, en Piero della Francesca, en Einstein, som genom sina talanger höjt sig högt över gemene mans grå massa. Som erhållit nådegåvan, karisman, som gör att vi beundrar dem, vill vara dem nära, följa dem.

Men karisma är inte alltid en gudagåva, den kan skapas genom makt. Minns hur en av mina chefer en gång blev lyrisk då hon hyllade sin överordnade, Organisationens högsta chef: ”Jag vet inte hur jag skall kunna uttrycka hur mycket jag beundrar henne, ja … älskar henne.” För mig lät det absurt, visserligen var damen ifråga elegant och språkkunnig, men det räckte väl inte för att väcka någon ”kärlek”? Snarast var det väl så att hennes maktposition lade ytterligare glans till hennes personlighet och bländade min närmsta chef, som dessutom var svag för auktoriteter, bugade uppåt och trampade neråt.

Även min tid vid andra organisationer har övertygat mig om att stor makt ger stark karisma. En god vän förklarade att han blivit oändligt trött på sin allsmäktige chef:

Makten har gjort honom fullkomlig i hans egna ögon. Man talar illa om honom, men i hans närvaro mjuknar belackarna och uttrycker sin gränslösa beundran över varje banalitet som passerar hans läppar. Du söker audiens hos honom som om han vore världens enväldige härskare och representerar du inte någon givarnation, eller är en ledande befattningshavare, är det föga troligt att han visar något intresse av att se dig, än mindre lyssna till dig. Men, jag försäkrar dig om att så fort han har pensionerats och lämnat sin post blir han minst lika maktlös som du och jag. All den gränslösa beundran man en gång visat honom kommer då att smälta bort som fjolårets snö och ingen kommer längre att bry sig om honom.

Det var sociologen Max Weber som frigjorde karismabegreppet från den religiösa sfären och började tillämpa det på ledarskap inom alla områden, inbegripet religionen. Han förklarade karisma som:

En egenskap som skiljer en individ från andra människor och får några av dem att anse att karismatikern är begåvad med övernaturliga, övermänskliga, eller åtminstone exceptionella krafter och egenskaper som anses vara otillgängliga vem som helst och därför tros ha ett gudomligt ursprung, eller på annat sätt vara föredömliga. På grundval av en sådan uppfattning behandlas den karismatiska personen som en ledargestalt ... Huruvida egenskapen i slutändan skall bedömas utifrån från en etisk, estetisk eller annan synvinkel är naturligtvis likgiltigt för definitionen.

En karismatisk person faller lätt offer för den stora uppskattning hon/han röner och inbillar sig därigenom vara en extraordinär personlighet. Om du är beundrad för dina åsikter och handlingar är det ganska naturligt att du finner dem vara fullständigt korrekta och att ditt beteende är moraliskt klanderfritt. Dina åsikter borde för allas vårt välbefinnande anammas av var och en av oss. En följd av en sådan övertygelse blir lätt utvecklandet av en exceptionell energi, ackompanjerad av en inre övertygelse som inte begränsas av den oro, ångest och känsla av skuld som ansätter så många av oss vanliga dödliga, som inte övertygats om vår egen förträfflighet.

Che Guevara och Moder Teresa var förvisso inte som de flesta av oss. I deras fall kan jag tveklöst tala om karisma. De har haft stor betydelse och är antagligen med rätta allmänt beundrade. Men inte var de några felfria gudomligheter och jag kan inte undgå att misstänka att de hade ett inslag narcissism i sina personligheter.

För några år sedan läste jag John Lee Andersons detaljerade biografi om Che Guevara. I Andersons bok framstår den välkände revolutionären som en utopisk drömmare Övertygad, beslutsam och dumdristigt kämpade han Che att uppnå sina i förväg fastställda mål och försökte även tvinga andra att följa honom i samma riktning. Han var även beredd att döda sådana människor han betraktade som skadliga.

Jag är inte Kristus eller någon filantropisk gammal dam, jag är motsatsen till en Kristus .... med alla vapen som står mig till buds kämpar jag för sådant jag tror på och försöker därmed döda mina motståndare, så att de inte kan komma att spika upp mig på ett kors eller någon annan plats.

För många år sedan satt jag vid en uteservering i en medelstor latinamerikansk stad tillsammans med en numera avliden, god vän. Vi delade att par öl och några cubanitos, då denne allmänt uppskattade läkare och familjefar, som dock ansågs vara något inbunden, plötsligt bekände:

- Jag har egentligen aldrig varit tillräckligt tillfreds i mitt liv.

- Hur så?

- Jag skulle så gärna ha varit förmer än jag är. Göra något för mänskligheten … Vara som Che Guevara.

Jag har ofta kommit att tänka på den där bekännelsen, speciellt som mannen som yttrade det var en god människa och eftersom jag vid senare tillfällen har träffat och samtalat med bönder i latinamerikanska konfliktområden och även lärt känna en och annan före detta gerillakrigare. En del av dem, som jag uppskattat, biktade att de numera tvivlade på om den väpnade kampen verkligen hade lönat sig. Om alla de offer de gjort varit nödvändiga. Hade de haft ett annat val att handla än den väg de slog in på? Den hade inneburit stora offer, dåligt samvete och mycket personligt lidande. Kan en revolutionär verkligen ha och älska en familj? Kan hon/han älska som vanliga människor? Måste den revolutionära kampen verkligen föras med vapen i hand? Är våld nödvändigt? Dessa tvivel kom sig inte av ett förnekande av att de regimer de kämpat mot varit förtryckande och orättfärdiga. Men?

I Guatemala träffade jag flyktingar som berättade hur gerillakämpar dykt upp i deras byar och eftersom de varit klädda i kamouflagekläder hade de till en början trott att det rörde sig om regeringssoldater. Bönderna hade blivit begeistrade då krigarna samlat dem på bytorgen och förklarat att de hade rätt till egen mark, att jorden skulle fördelas och de stora jordägarna skingras, alltmedan förtryckarna skulle bli straffade för sina orättvisor. Men, ”befriarna” visade sig vara oförmögna att infria sina löften. Det hela slutade med katastrof. Gerillan basunerade genom sina världsomspännande kontaktkanaler ut att de hade befriat ”stora områden”, men allt de gjort hade varit att ”prata lite strunt”, bildat ”revolutionskommittéer”, kanske även avrättat en och annan ”profitör” och klassförrädare, enbart för att därefter dra sig tillbaka och lämna fältet öppet för den reguljära armén.

Regeringstrupperna hade varit betydligt starkare, mäktigare och mer hänsynslösa än gerillan. Soldaterna hade påstått att fattigbönderna och daglönarna blivit ”kommunister”, att de dyrkade Antikrist. De mördade och torterade dem, brände deras fält. Vad skulle de göra? De bad sin präster om hjälp, men regeringen anklagade Kyrkan för att det var deras präster och katechister som gjort bönderna till kommunister med sitt dravel om att Jesus var de fattigas vän och de drog sig inte ens för att döda prästerna. En bybo berättade för mig hur de en morgon funnit sin prästs huvud på kyrktrappan.  En del bönder visste inget annat råd än att gå över till gerillan, andra skapade en milis för att hålla gerillan på avstånd:

Många av dem var våra egna sönder och döttrar. Men vad kunde vi göra? Så fort gerillan dök upp och började predika sin socialism kom armén, gerillan flydde. De var mycket svagare än armén och vi blev kvar för att dödas. Vår enda utväg var att beväpna oss och med vapen i hand be gerillan att hålla sig borta från våra byar. Men över hela världen utmålades det som vi stödde den korrupta förtryckarregim som gerillan sa sig bekämpa. Vi befann oss mellan två eldar, utvägarna var i det närmaste obefintliga.

I El Salvador och Peru fick jag höra liknande historier och än värre var att man där berättade att både regeringsstyrkorna och gerillan använde barn och ungdomar i sina stridande förband:

Barn och ungdomar är betydligt lydigare än äldre människor. De gör som man säger och tar utan att tänka sig för större risker. Dessutom behövde vi som gerillaförband ha en ordentlig försörjning. Bönderna arbetade på sina fält och försåg oss med mat, alltmedan deras barn och ungdomar stred tillsammans med oss.

I El Salvador samtalade jag med en ung kvinna som var uppenbart skadad av sina krigsupplevelser.

Det var fruktansvärt. Jag har sett vänner och kamrater slitas i stycken, blivit lemlästade, dödade och skadats för livet. Jag är själv på många sätt skadad. Min far tvingades att vara frihetskämparna till viljes. Han gav mig till dem. Jag slogs för dem. Jag flydde tillbaka hem. De kom för att hämta mig tillbaka. Jag grät och skrek, höll mig fast vid en av verandastolparna, men min far sa att jag måste följa med dem tillbaka, annars skulle hela min familj dödas.

Vad jag hörde på den latinamerikanska landsbygden förvandlade min tidigare revolutionsromantik till något mer komplicerat och mångfacetterat än jag tidigare kunnat ana. Kampen för frihet och rättvisa hamnade i bakgrunden. I centrum av allt elände stod våldet, dödandet. Människor som kämpat med vapen i hand berättade hur våld födde våld. Det första dödandet var svårast, sedan blev det allt lättare. Flera kom att anse att det var betydligt mer praktiskt ta livet av en fiende och förrädare, än att låta honom/henne leva.

Jag läste nu Che Guevara med nya ögon. Det astmatiska barnet vars överkänslighet tvingat honom att vara sängbunden under långa perioder av sin barndom, hänvisad till att läsa och drömma om äventyr i den stora världen. En längtan som senare fick honom att delta i fotboll och rugby, alltid med inhalatorn nära till hands. Kämpande mot sin fysiska svaghet, framhävande sig själv, disciplinerande sig, ständigt bekämpa sitt försvagande handikapp med vinnande charm och psykisk viljestyrka. Visa sig vara duglig och stark, samtidigt som han övertygade sig om att andras uppskattning gjorde honom än mer livsduglig. Att han genom sin styrka kunde hjälpa andra ur sitt elände. Det kan inte förnekas att Che på många sätt var en djupt uppriktigt person.

1958 finner vi honom i Kubas djungeltäckta bergsområden, i Sierra Maestra i öns södra delar. Fidel Castros gerillastyrkor hade fångat in Eumetio Guerra, en bonde som tidigare varit deras kamrat, men som nu överbevisats om att han för tusen pesos varit villig att avslöja sina kamraters bas för Fulgencio Batistas regeringstrupper. Det var överenskommet sedan tidigare att ett sådant brott måste straffas med döden. Men, vem skulle göra det?

Che skriver i sina dagböcker att han till varje pris måste visa sig stark, vara ett föredöme för sina stridskamrater. Inte smyga sig undan något ansvar. Samtidigt erkände han att det var viktigt för den astmatiske ynglingen att ständigt visa sig på styva linan. Skulle en avrättning visa sig vara ett alltför hårt slag mot hans känsliga samvete? Som tidigare gällde det att pröva sig själv. Att döda Eumetio visade sig inte vara speciellt svårt och flera egenhändigt utförda avrättningar följde:

Situationen var svårbemästrad för oss alla, inte minst för Eutimio. Jag löste problemet genom att i högra pannloben ge honom ett skott med en 32kalibrig pistol, med ett utgångshål i den vänstra. Han flämtade till och var död. Då vi tidigare varit i färd med att befria honom från hans ägodelar kunde jag inte få loss hans klocka, som med en kedja var fastgjord vid hans bälte, han sa då till mig med en stadig stämma, långt bortom varje tecken på fruktan: ”Slit av den, gosse, vad gör väl det …” Jag gjorde som han sa och hans ägodelar tillföll mig. Vi sov dåligt, genomblöta och jag hade en del astma. 

En enkel, kylig redogörelse av en kallblodig avrättning, dock med flera unika detaljer. Var det lärkarinstinkten hos Che som fick honom att påpeka att skottet gick in genom den högra pannloben och ut genom den vänstra? Och vad betyder den märkliga detaljen att han beslagtog Eumetios klocka? Under alla förhållanden konstaterade Che att dödandet inte bekom honom så illa som han befarat.

Che var en skrivande person och det tycks som om han använde sina dagböcker som grundvalen för ett litterärt skapande, kanske han även ämnade att de skulle publiceras. Flera år senare publicerade han i en kubansk tidskrift en berättelse om sin avrättning av Eumetio. Han kallade sin litterära anekdot En förrädares död. Jag finner den berättelsen vara betydligt skenheligare än den ursprungliga dagboksanteckningen Borta är den sakligt, kyliga beskrivningen av en verklig händelse, ersatt av ett romantiskt snömos om en förrädare som före sin avrättning erkänner sitt bedrövliga, vinningslystna svek mot sin revolutionära plikt och ber sina bödlar att berätta sanningen för hans barn och ta hand om dem. Ches skildring av Eumetios sista minuter är bedrövligt dramatisk:

En våldsam storm bröt ut och himlen mörknade. Under denna syndaflod korsade blixtar himlavalvet och åskmullret rullade över nejden. Ett blixtnedslag följdes av ett våldsamt dån och Eutimios liv ändades. Inte ens de compañeros som befann sig i hans närhet kunde höra nådaskottet.

Då han skrev artikeln hade Che Guevara tagit aktiv del av uppgörelsen med den tidigare regimens bödlar och handgångna män. Den förste januari 1959 föll den södra staden Santiago för Fidel Castros gerillatrupper och dagen efter tågade de in i huvudstaden, La Havana. Sökandet efter Batistatrogna funktionärer och militärer inleddes omedelbart. Che blev den högste ansvarige för utrensningarna inom armén. Tidigare erfarenheter från Guatemala hade övertygat honom att det landets radikala regims fall hade berott på att den behandlat den av de revolutionära styrkorna besegrade armén alltför milt.

Nu gällde det att rensa ut ogräset så fort som möjligt. Che blev kommendant för öbefästningen La Cabaña vid inloppet Havanas hamn, där de flesta ”revolutionsförrädarna” som tillfångatagits i huvudstaden hölls inspärrade. Under två månaders tid avrättades där, under Ches överinseende, minst femtiofem fångar. Han var även ansvarig för de uppskattningsvis femhundrafemtio avrättningar som senare följde i resten av Kuba.

Motståndare till Castroregimen har anklagats för att våldsamt ha överdrivet antalet dödsdomar, men ovanstående siffror tycks mer eller mindre ha accepterats av den nuvarande regimen. De försvaras åtminstone av John Lee Anderson som konstaterar att så gott som alla avrättningar föregicks av regelrätta rättegångar, trots att Che alltid fick det sista ordet. Che Guevera uppskattade inte sin makt över liv och död, men såg den som en nödvändighet:

Che hade alltid varit beredd att dö för sin övertygelse och förväntade sig att andra soldater, vare sig de befann sig bland den kubanska militären eller rebellerna, betraktade sina förpliktelser på samma sätt som han, Detta var ett resultat av den tillvaro han fört i Sierra Maestra. Che såg mycket liten, eller egentligen ingen skillnad alls, mellan att vara gerillakämpe och privatperson. Exakt samma regler för lojalitet och rättvisa är tillämpbara för vilken uppgift du än har.

I detta sammanhang måste det erkännas att Ches dödande skilde sig från Kubas nuvarande partiordförande och landets före detta president - Raúl Castro, Fidels bror. Exempelvis lät Raúl elva dagar efter det att Castros styrkor erövrat Santiago de Cuba utan rättegång avrätta minst sjuttiotvå människor. De tvingades under natten placera sig framför gravar som redan färdigställts på höjden San Juan strax utanför staden. Raúl gav personligen nådaskottet till flera av dem och bulldozers fyllde igen groparna. På bilden nedan ser vi hur han binder för ögonen på en man som skall avrättas. 1966 öppnades massgravarna och liken slängdes i havet.

Che Guevara blev sedermera finansminister och reste dessutom världen runt för att befrämja Kubas goda rykte och kontakta olika världsledare. Han var som alltid karismatisk och vältalig. Den elfte december 1964 höll ett ytterst kontroversiellt och bejublat tal inför FNs Generalförsamling i New York. Kubas ekonomiska politik visade sig dock vara katastrofal och det var inte enbart USAs embargo som orsakade de usla resultaten. Trots sin stora beläsenhet och teoretiska kunskaper var Che ingen större administratör och dessutom blev han, till skillnad från Castro, alltmer skeptisk mot det sovjetiska inflytandet över Kubas politik. Che var mer svag för Kinas maoism.

Efter besöket hos FN reste Che till Afrika där han besökte Kongo Brazzaville, Guinea, Dahomey, Ghana, Tanzania och Egypten. Resan avslutades hos hans gode vän Ben Bella i Alger. Besöket sammanföll med att Ches deltagande i organisationskommittén för en omfattande afro-asiatisk konferens, en uppföljare av den legendariska Bandungkonferensen som ägt rum år tio år tidigare. Tidpunkten var dock olycklig. Ben Bella, som lett Algeriet efter frigörelsen från Frankrike, hade likt Che försökt genomföra en mängd reformer som syftade till autogestion, med målet att göra landet i stort sett självförsörjande.

Stora lantegendomar hade kollektiviserats och liksom Kuba levde i skuggan av ett fientligt inställt USA, levde Algeriet i skuggan av den gamla kolonialmakten Frankrike och liksom på Kuba vacklade den algeriska ekonomin betänkligt. Ben Bellas regim blev alltmer diktatorisk. Han anklagades för att uppträda excentriskt och arrogant, alltmedan han uppmuntrade en ökande personkult och ägnade alltmer tid åt utrikesfrågor än inrikespolitik. Fyra månader efter Ches återresa till Kuba störtades Ben Bella i en statskupp.

Ahmed Ben Bella var liksom Che Guevara krigsveteran och revolutionär, likt Che var han fotbollsfantast, fast en betydligt bättre spelare. Båda gillade att skina på den internationella scenen, men var tämligen misslyckade som ekonomer. Kanske anade Che vad som förestod Ben Bella. I ett tal som han höll inför den afro-asiatiska organisationskommittén erkände han sitt misslyckande som finansminister:

Vi var tvungna att lära oss genom praktisk erfarenhet, genom våra misstag [...] man kan inte planera allt när rådande ekonomiska förhållanden inte tillåter det [...] De revolutionära ledarna bestod av en grupp krigare, med höga ideal men otillräcklig kunskap. [...] Den kapitalistiska strukturen var intakt och vi var tvungna att förstöra den för att kunna bygga vårt samhälle på en bättre grund [...] Vi var tvungna att byta struktur, men vi inledde det hela utan någon plan.

Krigarlivet var enklare; ge och följa order, döda eller dödas. Efter sin återkomst till Kuba försvann Che Guevara. Först efter sju månader lät Fidel Castro publicera ett avskedsbrev i vilket Che sade upp sina officiella uppdrag, begärde sitt utträde ur det kommunistiska partiet och avsade sig sitt kubanska medborgarskap. Fidel förnekade att det var ett självmordsbrev, Che hade gett sig av för att sprida världsrevolutionen. I ett senare brev skrev Che till sina föräldrar: ”Ännu en gång känner jag under mina hälar Rosinantes revben”. Rosinante var Don Quijotes magra hästskrälle. Likt Riddaren av den sorgliga skepnaden hade Che gett sig ut världen i en hopplös kamp mot dess ondska.

Efter sju månaders resultatlös gerillakamp i Kongos djungler, ”vi kan inte på egen hand befria ett land som inte vill kämpa”, hamnade Che i Bolivia där han slutligen mötte sin död. Då hans avskedsbrev publicerades skrev den kubanske trubaduren Carlos Puebla en vacker och ytterst sentimental sång till Ches ära. Då jag lyssnar till den kommer jag osökt att tänka på Thomas Carlyles ljusbemängda hjältehyllning:

Aprendimos a quererte
Desde la histórica altura
Donde el Sol de tu bravura
Le puso cerco a la muerte

Aquí se queda la clara
La entrañable transparencia
De tu querida presencia
Comandante Che Guevara

Vi lärde oss älska dig
från historiens höjder,
där din djärvhets sol
belägrade döden.

Här förblir den klara,
betagande öppenheten
från din älskade närvaro,
Comandante Che Guevara.

Moder Teresas beundrare befinner sig i en annan sfär än Ches hyllningskaror. Då någon vill påpeka att hon/han inte är något felfritt, självuppoffrande helgon har det blivit vanligt att konstatera: ”Jag är ingen Moder Teresa”.

Agnes Gonxha Bojaxhiu kom som nittonårig nunna från det makedoniska Skopje till Calcutta där hon blev lärare, rektor, grundare av en nunneorden, allmänt beundrad kristen humanist och förespråkare för fattiga och hjälplösa. En levnadsbana som slutligen förde henne till Nobels fredspris och en helgonförklaring efter sin död. Hon bestämde sig för att viga sitt liv åt de fattiga, de förnedrade, de hjälpbehövande, efter att under en tågresa ha fått en uppenbarelse. En röst sade till henne: "Kom, bär mig in i de fattigas hålor. Jag kan inte gå ensam, de känner mig inte, de vill inte veta av mig. Kom, var mitt ljus."

Hennes orden Barmhärtighetens missionärer, är numera verksam på 610 platser i 123 länder där de administrerar vårdhem och boenden för personer med spetälska, tuberkulos och HIV/AIDS (detta trots att Moder Teresa hade deklarerat att AIDS var ”en rättvis vedergällning för oanständiga sexuella handlingar”). Moder Teresa reste kring jorden, inte enbart för att förkunna sin kristna tro och finna generösa givare, utan också för att hjälpa fattiga och nödlidande. Hon besökte de svältande i etiopiska läger, strålningsoffer i Tjernobyl och jordbävningsoffer i Armenien.

Det är inte min avsikt att här förneka de troende en sådan ljusgestalt, men då jag under ett besök i Haiti 1981fick se Moder Teresa ta emot en orden från diktatorn ”Baby Doc” Duvalier och omfamna honom, alltmedan hon hyllade hans kristna tro, blev jag både chockad och äcklad. Hur var det möjligt? Duvalierregimen, sonen hade tagit över efter sin än mer sinistre far, höll hela landet i skräck, även jag och Rose hade redan vid vår ankomst till Port-au-Prince råkat ut för en företrädare för deras ökända terrororganisation Ton Ton Macoute.

Det var något som inte stämde med denna kvinna, som var ett helgon redan under sin livstid. Jag läste Malcolm Muggeridges bok Something Beautiful for God men fann den salvelsefulla hagiografin över Moder Teresa nästan kvävande och det var kanske därför jag fannCristopher Hitchens etterbemängda The Missionary Position, vara en frisk fläkt, även om hans gränslösa förakt för Moder Teresa och det etablissemang som stödde henne antagligen var lite väl vanvördig, men jag har faktiskt inte sett någon av hans uppgifter ordentligt vederlagd.

Några av de attacker Hitchens riktade mot den kortväxta nunnan med de slitna fötterna och anletsdragen var att hon i själva verket inte var ute efter att lindra de fattigas, de utanförståendes plågor. Hennes främsta drivkraft var att vinna själar för Gud. Åldrade och döende människor samlades upp i slumkvarteren och fördes till Moder Teresas välgörenhetsinrättningar. I Hemmet för de döende tillfrågades patienter om de önskade ”en biljett till himlen” om de jakade gjorde systrarna korstecknet över dem, blötte deras pannor med vatten och uttalade tyst orden: ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andens namn”. Moder Teresa förklarade vid flera tillfällen att hon strävade efter för att öka antalet katoliker, att hon följde Jesus missionsbefallning:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.

Detta var det väsentliga i Jesu lära. Hade han inte sagt: ”De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid?” Moder Teresa förklarade:

Jag är ingen socialarbetare. Jag gör inte detta av den orsaken. Jag gör det för Kristus. Jag gör det för Kyrkan.

Hon fann en slags skönhet i fattigdomen. Ett budskap från Gud:

Jag tycker att det är mycket vackert för de fattiga att acceptera sitt öde, att kunna dela Kristi lidande. Jag tror att världen är mycket behjälpt av de fattigas lidande.

Inte alls! Ingen är behjälpt av lidande, men många utnyttjar det. Jag läser Rohinton Mistrys roman En fin balans, som bland annat utspelar sig 1975 – 1978, under den så kallade Emergency, Nödsituationen, då Indira Gandhi gav order om massteriliseringar, tvångsinterneringar utan domstolsbeslut, rivandet av väldiga slumområden, med polisvåld, tortyr och godtycklighet som följd. Då man bad Moder Teresa kommentera de drakoniska åtgärderna svarade hon: ”Folk är lyckligare. Det har skapats fler jobb. Strejkerna har upphört.”

Kanske hade hon rätt, men den fattigdom som Mistry skildrar är knappast vacker. Det är en hård kamp för överlevnad där de svagaste drar det kortaste strået. I ett avsnitt skildras hur en benlös tiggare beskriver sin tiggarmästares skaparkraft och idérikedom. Hur den cyniske profitören värvar sina tjänare och får dem att spela med i ”eländets teater”. Han skänker dem deras roller, deras kostymeringar och instruerar dem hur de skall vårda sina sår och lyten.

Om alla tiggare har samma skada, vänjer sig allmänheten vid det och deras medkänsla trubbas av. Allmänheten vill ha variation […] Blinda tiggare finns överallt. Men en blind som saknar sina ögonglober, vars ansikte visar upp tomma ögonhålor, plus en avhuggen näsa – vem som helst ger pengar för sådant. Sjukdomar är också användbara. En stor utväxt på nacken eller i ansiktet, som utsöndrar gult var. Det fungerar bra.

Den indiske läkaren Aroup Chatterjee, som arbetat i Calcuttas slum, retade sig på Moder Teresas lidandekult. Efter att ha besökt flera av hennes missionshus och intervjuat nunnor och patienter skrev han 2002 en bok kallad Mother Teresa: The Final Verdict. Vad han funnit vara speciellt upprörande var en skrämmande brist på hygien. Exempelvis återanvändes hypodermiska nålar efter att ha sköljts i varmt vatten, nunnorna och de frivilliga vårdarna från hela världen hade bristfällig medicinsk utbildning, läkarpersonal var otillräcklig, diagnos och uppföljning rudimentär och i enlighet med idéer om ”smärtans läkande betydelse” användes smärtstillande medel ytterst sparsamt. En journalist som under en tid verkade som sjukvårdare på Moder Teresas inrättningar i Clacutta blev också han upprörd över förhållandena och skrev att ”de tycks var mer inriktade på att förvara än bota sina intagna.”

Chatterjees uppgifter bekräftades senare av en kanadensisk studie som publicerades 2013, även den poängterade att Moder Teresas stiftelse vägrade att undergå oberoende revisionsprocesser och att användningen av de miljonbelopp som årligen tillföll organisation inte redovisades. Detta är märkvärdigt, speciellt som standarden hos Organisationens världsomspännande hem för sjuka och döende i allmänhet inte alls motsvarar den kvalité som borde förväntas med tanke på de stora summor som den antas förfoga över. Inom verksamheten var sparsamhet och enkelhet a och o, dessutom visade det sig att då det gällde omfattningen av Organisationens verksamhet i Calcutta så var den inte i nivå med vad de flesta andra välgörenhetsorganisationer som var verksamma i staden åstadkom.

Bristen på redovisning för användandet av skänkta fonder har varit en ständig nagel i ögat på Barmhärtighetens missionärer, Moder Teresas organisation. Varför investeras de inte till fullo för att uppgradera vården inom dess olika inrättningar? Susan Shields, som tidigare varit verksam inom organisationen, uppgav 1997 att enbart på sitt New York konto förfogade Organisationen över 50 miljoner dollar och hon förvånades över att så mycket pengar tilläts vara vilande på konton inom olika finansinstitutioner.

I detta sammanhang har det ofta påpekats hur Moder Teresa under sin livstid gärna närmade sig suspekta givare och hade en tendens att försvara dem i olika sammanhang. Exempelvis den brittiske mediemogulen Robert Maxwell, som levde ett ökänt lyxliv och dömdes för att ha förskingrat 450 miljoner engelska pund från sina anställdas pensionsfond.

Då mångmiljonären Charles Keating 1989 anklagades för att ha tjänat mer än 10 miljarder på konkursbedrägeri och racketeering, lurendrejeri, skrev Moder Teresa till domaren och bad honom att ”be, rannsaka sitt hjärta och föreställa sig vad Jesus hade gjort under liknande förhållanden” och då även betänka att Keating alltid ”varit god gentemot och beredd att hjälpa Guds fattiga.” San Franciscos allmänne åklagare svarade henne:

Ingen kyrka, ingen välgörenhetsinrättning, ingen organisation borde låta sig utnyttjas för att mildra en brottslings samvete. Vi är alla tacksamma för förlåtelse, men vi har även förpliktelser som måste respekteras, inte minst domare och jury. Jag erinrar mig profeten Mikas ord: "Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud" [...] Jag förmodar att Jesus omedelbart, och utan tvekan, skulle ha lämnat tillbaka stöldgods till dess rättmätiga ägare. Du borde göra likadant. Du har fått pengar av Mr. Keating, pengar som han tillskansat sig genom bedrägeri. Behåll dem inte. Återlämna dem till de som arbetat för dem och förtjänat dem!

Paul Turleys brev besvarades inte. Med tanke på Moder Teresas besök hos Baby Doc kom jag även att undra över varför Moder Teresa under sitt besök i Albanien 1991 lät sig hyllas av Nexhmije, diktatorn Enver Hoxhas änka:

Moder Teresa var en riktig patriot. En stor albanska. Hon visade världen hur man hjälper de fattiga och ägnade sitt liv åt de fattigaste, utan att blanda sig i politiska frågor. Precis som varje religiös ledare bör göra. […] Jag tror inte på Gud. Jag är marxist. Jag tror på människan och folket. Men, vi tycker om Moder Teresa. Ni förstår, hon känner sig hemma här. Hon kom hit med ett öppet sinne och hyllade vad vi åstadkommit.

Tja, varför inte? Även om Moder Teresa föddes i Makedonien var hennes modersmål och båda föräldrar albanska. Hon borde ju också vara tacksam för en ordentlig donation för att öppna sin verksamhet i Tirana. Men var det verkligen nödvändigt att lägga blommor på Enver Hoxhas grav? Hoxha som inledde sin terrorregim med att avrätta sju franciskaner och jesuiter, förbjöd sedan all religionsutövning och dömde kvarvarande präster och munkar (bland många andra) till internering, tortyr och ofta död i sina olika koncentrationsläger.

Bland de som överlevde 42 år av straffarbete och fängelse var jesuiten Anton Luli, som dog i Rom 1998. Under Hoxhas 41 år vid makten beräknas omkring 5 000 albaner ha avrättats av landets säkerhetstjänst Sigurimi och vid hans död var 35 000 albaner fängslade. Det har hävdats att av Albaniens tre miljoner invånare, var en miljon någon gång under sin livstid fängslad av regimen. Ingen som helst opposition accepterades. 

Hoxhas mångårige premiärminister, Mehmet Shehu, deklarerade:

Den som på något vis är oense med vårt ledarskap, kommer att spotta i ansiktet, ett slag på hakan och, om nödvändigt, en kula i huvudet.

Helt i enlighet med sin ledares stora uppskattning av Stalin:

Vi albanska kommunister har framgångsrikt tillämpat Stalins läror. [...] Hans rika och mycket värdefulla erfarenhet har väglett oss på vår väg och i vår verksamhet.

Strax efter det att Moder Teresa lämnat landet arresterades Nexhmije Hoxha anklagad för att ha planerat en statskupp. 1993 dömdes hon till nio års fängelse för förskingring av statens tillgångar, men på grund av sin höga ålder blev hon frisläppt efter fyra.

Moder Teresa höll sig på god fot med makthavare och stödde helhjärtat den kyrkliga hierarkin. Kyrkliga potentaters fixering vid sexualmoral har färgat abortfrågan och gjort att även användandet preventivmedel har betraktats som ett uppror mot Guds vilja och därigenom också är en form av mord. Antagligen en förklaring till varför en så god och barmhärtig kvinna som Moder Teresa ansåg abort vara ett större brott än avrättningar och krigföring. Det var kanske därför hon kunde uppträda så förlåtande gentemot mördare som Hoxha och Duvalier?

Jag anser att nutidens största hot mot freden är abort, ty det är ett krig mot barn, ett direkt mord på det oskyldiga barnet, ett mord begånget av dess egen mor. Och om vi accepterar att en mor till och med kan mörda sitt egna barn, hur kan vi då säga till andra människor att de inte får döda varandra?

Den grymhet mot förtvivlade mödrar, och det outsagda frikännandet av oansvariga män och sexualförbrytare som Moder Teresas uttalande andades kan möjligen tyckas bli mildrat av de tröstande ord som Moder Teresas vän, påven Johannes Paulus II, riktade till de mödrar som genomlidit en abort:

Såren i era hjärtan har kanske ännu inte läkts. Förvisso är vad som hände, och förblir vara så, ett fruktansvärt brott. Men förtvivla inte, förlora inte hoppet. Försök förstå vad som hände och möt det ärligt.

Uttalandet är dock samma andas barn – ett ensidigt fördömande. Logiken att likställa abort med mord kan leda till, i min mening, märkliga uttalanden som detta av Johannes Paulus II:s efterträdare Benedictus XVI:

Det kan finnas en legitim meningsskiljaktighet, även bland katoliker, om krigsföring och tillämpning av dödsstraff, men dock inte då det gäller abort och eutanasi.

Givetvis är det svårt att dra gränser mellan Jesu lära och kniviga etisk/moraliska frågor. Förutom de täta skandalerna kring sexuella övergrepp inom katolska kyrkan, senast i Pennsylvania där 300 präster misstänks för att systematiskt ha begått övergrepp mor minderåriga, som nu haglar över Vatikanen tvingas den att regelbundet handskas med avslöjanden om oegentligheter inom dess bank  ̶  IOR, Institutet för religiös verksamhet. Stor mystik omger banken och dess dagliga verksamhet och den har därför ofta kallats för "världens hemligaste bank".

Då IOR 1968 i Italien förlorade sin skattebefriade status anställdes finansgeniet Michele Sindona för att diversifiera dess investeringar. Med sitt omfattande globala nätverk och svårkontrollerade engagemang för välgörenhet världen över, en verksamhet som ofta är skattebefriad och inte så hårt kontrollerad som andra typer av verksamhet, är IOR dessvärre en utmärkt källa för pengatvätt och det uppdagades snart att Sindona hade täta kontakter med maffian och skumma intressenter inom italiensk politik och förmögna finanskretsar.

Då polacken Karol Wojtyła 1978 valdes till påve utsågs Paul Marcinkus till chef för IOR. Marcinkus var född i Chicago av litauiska föräldrar och kände redan Wojtyła väl. Litauen har ofta varit en del av Polen och den handlingskraftige Wojtyła förlitade sig på den atletiske och utåtriktade Marcinkus, speciellt då det gällde att hävda sig inför den ingrodda italienska hierarkin inom Kurian. Många medlemmar av den Heliga stolens regering och centrala förvaltning betraktade den energiske polacken som en främling vars handlingskraft hotade att riva upp deras sekelgamla kontroll av Vatikanen och dess finanser.

Marcinkus var stark och vältränad, han hade en gång personligen räddat livet på Wojtyła då en galen präst beväpnad med en bajonett hade attackerat honom i Fatima i Portugal, hans öknamn inom Vatikanen var Gorillan. Nåväl, Marcinkus var väl medveten om att ekonomisk makt medför social och politisk styrka, ”det går inte att driva Kyrkan på Ave Maria-böner” och under hans ledning ökade IORs inkomster avsevärt. För Guds större ära välkomnades pengar från alla håll och det hela slutade i katastrof då Marcinkus hade blivit alltmer involverad i olika skumraskaffärer, med mord och konkurser som följd. Efterlyst av den italienska polisen kunde Marcinkus inte ens lämna Vatikanens område, men han var hela tiden skyddad av sin vän Karol Wojtyła, som givetvis uppskattade hur IORs inkomster kunde användas i hans kamp mot kommunismen, inte minst i hans hemland Polen. 1990 blev dock situationen ohållbar och Vatikanen lyckades utverka att Marcinkus tilläts återvända till USA, där han dog 2006 och i graven förde med sig en mängd otrevliga hemligheter. 

Skuggorna från alla dessa ekonomiska oegentligheter fortsätter vila tung över Vatikanen och har lett till en mängd spekulationer kring att påven Johannes Paulus I mördades för att han ville avslöja dem och att Benedictus XVI avgick på grund av sin oförmåga att reda upp i bankens rövarnäste.

2013 skapade påve Francis en kommission för att samla information om IOR:s juridiska status och övervaka de olika verksamheter banken stödjer och bedriver. För ovanlighetens skull ingår en lekmannakvinna i denna kommission. Dock är Mary Ann Glendon, juridikprofessor från Harvard och USAs ambassadör vid Vatikanen, knappast någon fritänkare. 1995 representerade hon Vatikanen vid Kvinnokonferensen i Bejing där hon fick stor uppmärksamhet genom att hävda att

Den Heliga Stolen stöder inte på något sätt preventivmedel, eller användningen av kondomer, vare sig som en familjeplaneringsåtgärd eller inom HIV/AIDS-förebyggande program.

Då Boston Globe 2002 fick Pulitzerpriset för sina avslöjande om katolska prästers sexualförbrytelser menade hon att det var helt i nivå med att ”ge Nobels fredspris till Osama bin Laden.” Trots de konservativa åsikter som delas av kommissionens samtliga medlemmar är det många katolikers förhoppning att de kommer lyckas med att tvätta IORs smutsiga byk.

I januari i år publicerade journalisten Gianluigi Nuzzi, som under senare år har koncentrerat sig på skandaler kring Vatikanen och som uppenbarligen har tämligen pålitliga källor inom den hemlighetsfulla staten, en bok där han avslöjade att en stor del av IORs kapital härrör från fonder som skänkts till Madre Teresas stiftelse:

De medel som hölls i Moder Theresas namn, å hennes välgörenhets vägnar, gjorde hennes Organisation till bankens största kund och uppgick under en tid till miljardbelopp. Om hon hade gjort betydande uttag skulle banken ha riskerat att försättas in mora.

Nuzzi hävdar att han känner till om lika stora belopp, som härrör från Moder Teresas organisation, fortfarande finns kvar hos IOR. Vatikanen har varken bekräftat eller dementerat Nuzzis uppgifter. Katolska bloggare med kontakter inom Vatikanen har endast kommenterat att de inte förstår Nuzzis upprördhet, ”pengarna går ju trots allt till välgörande ändamål”. Nuzzi menar dock att närvaron av de stora summorna från Barmhärtighetens missionärer inom IOR kan vara en av förklaringarna till varför givare inte har sett så imponerande resultat av sina gåvor som de hade kunnat förvänta sig.

Hjältar och förebilder behövs. De gör säkerligen livet lättare och mer spännande att leva. Men, att fördöma de som inte tror att hjältar och hjältinnor kan vara gudomliga är enligt min mening ett idiotiskt misstag. Varje mänskligt fenomen borde kunna granskas och om en hjälte klarar sig ur en sådan granskning med glorian på sned, betyder det inte alls att hon/han, deras betydelse och insatser därmed är fullständigt förkastliga. Det ger däremot en mänsklig dimension till deras existens och därmed kan vi också förstå dem bättre. Att finna brister i deras beteende och i de mål de eftersträvade  ̶  exempelvis totalitär kommunism eller konservativ, dogmatisk katolicism, behöver inte betyda att vi förnekar personlig uppoffring, inspiration och kraft, allas lika värde eller vikten av att visa medkänsla och agera för att åstadkomma något gott:

Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!

Anderson, John Lee (2010) Che Guevara: A Revolutionary Life. New York: Grove Press. Arleder, Giovanni (2016) Padre Anton Luli S.I.: Soffrire con Cristo nell´Albania communista.  Gorle: Editrice Velar. Benedictus XVI (2011) Address of His Holiness Benedict XVI to Participants in the General Assembly of the Pontificial Academy for Life. https://w2.vatican.va/content/benedict-xvi/en/speeches/2011/february/documents/hf_ben-xvi_spe_20110226_accademia-vita.html  Carlyle, Thomas (1971) Selected Writings. Harmondsworth: Penguin Classics. Chatterjee, Aroup (2016) Mother Teresa, the Untold Story. New Delhi: Prakash. Cormier, Jean (1996) Che Guevara: Compagnon de la révolution. Paris: Gallimard. “Jesus Syraks vishet”, i Bibel 2000. Stockholm: Verbum. Hitchens, Christopher (1995) Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice. London: Verso. Larivée, Serge, Carol Sénéchal och Geneviève Chénard (2013) “Les côtés ténébreux de Mère Teresa,” i Studies in Religion/Sciences Religieuses, January 15.  Luther, Eric och Ted Henken (2001) Critical Lives: Che Guevara. Indianapolis ID: Alpha Books. Machover, Jacobo (2007) La face cachée du Che. Paris: Buchet Chastel. Mistry, Rohinton  (1996) A Fine Balance. New York: Alfred A. Knopf. Muggeridge, Malcolm (1986) Something Beautiful for God: Mother Teresa of Calcutta. San Francisco: Harper & Row. Mulcahy, Thomas L. (2018) Some initial thoughts about pope Francis´ new teaching on the death penalty. https://catholicstrength.com/2018/08/06/some-initial-thoughts-about-pope-francis-new-teaching-on-the-death-penalty  Nuzzi, Gianluigi (2018) Peccato  originale. Conti segreti, veritá nascoste, ricatti: il blocco di potere che ostacola la rivoluzione di Francesco. Milano: Chiarelettere.  Pearson, Owen (2006) Albania in the Twentieth Century, A History: Voume III: Albania as Dictatorship and Democracy, 1945 – 99. London: I.B. Tauris. Shields, Susan (1997) “Mother Teresa´s House of Illusions,” i Free Inquiry, vol. 18, issue 1. Stoll, David (1994) Between Two Armies in the Ixil Towns of Guatemala.  New York: Columbia University Press. Weber, Max (1968) On Charisma and Institution Building: Selected Papers, Edited and with an Introduction by S. N. Eisenstadt. The University of Chicago Press. Willan, Philip (2007) The Last Supper: The Mafia, the Masons and the Killing of Roberto Calvi. London: Constable & Robinson. Yallop, David (2007) The  Power and The  Glory: Inside the Dark Heart of John Paul II´s Vatican. London: Constable & Robinson.

After more than forty-five years, I once more watched Tarkovsky's film Solaris and was astonished to find that I still remembered several scenes. Actually, it may not be so remarkable. The film is about memories and I have some of my own linked to that particular movie.

To me, Solaris, like Tarkovsky's other works, is a multifaceted poem. I have difficulties with poetry. Most poems I have read do not fascinate me at all. I find many to be annoying, pretentious and self-explanatory. Verses describing the obvious, revealing trivial truths. Others are incomprehensible and thus useless, at least to me. They may have been hailed as masterpieces by an unanimous corps of reviewers, admiringly been quoted by friends of mine, read on the radio as Poem of the Day, or with a voice trembling with emotion been recited by connoisseurs sitting in one of the numerous sofas appearing in various TV shows. Nevertheless, most such poems leave me cold and unaffected.

Yes, I know – a genuine appreciation of true art often requires a carefully groomed sensitivity. Appreciation of complicated poems is frequently an acquired taste. Re-reading a poem a couple of years after the first encounter may reveal depths I did not discern during my first exposure to it. I recently read a collection of poems by the admired poet Katarina Frostenson, member of the Swedish Royal Academy

Tigris like night in the liquid that burns oil as threat
the mouth´s anus wreath transmits waves, promising rivers of blood
running across foreheads, worrying your entire body drives all heat from the room,
chasing out all sense sword crossing the air black participle

The poem is probably  not bad. Perhaps it is masterful, maybe not at all. I do not know. De gustibus non disputandum est, in matters of taste there can be no disputes, though that truth does not hinder me from exposing my opinions, regardless of how stupid they might appear to be.

Perhaps it was somewhat unfair to quote Frostenson. I did it not as an example of how a poem´s rhythm and imagery do not work for me. They may impress another reader, with a life experience and sensitivity completely different from mine. Frostenson came to my mind since I recently read her collection of poems called Flodtid, “Time of the Flood”. Water flows through the entire collection, just as it does in Tarkovsky´s movies, though there the similarities cease. I cannot enter Frostenson's languages ​​and pictures, they end up as stagnant water, failing to impress me.

What do then take hold of me? By a Swedish poet like Wilhelm Ekelund Ekelöf I find rhythms and thoughts speaking directly to my innermost being, opening doors to inner spaces where memories are kept. Images illuminating memories tinged with the colour and diversity of nature, producing not only joy but also melancholy, nurtured by worries and loneliness of moments long gone. An instant in life; a train journey, a monetary halt that making a lost world shining through the mist of the past, followed by evocative and crystal clear memories:

Then were the beeches bright, then was the stream
strewn with white buttercup islands, swimming;
bright its crown the bird cherry swung where as a boy I wandered — 

Silently it rains. The sky hangs low on
thin crowns. A whistling; the train sets off 
again. Into a slowly darkening evening, I travel friendless.

Thus writes a master. Here I find the picture flow, rhythm and musicality, just as they may appear in Andrej Tarkovsky´s movies. Good movies are often characterized by their rhythmic flow and the music they contain, here we find champions like Kubrick, Fellini and Tarantino. Movies may be likened to a chimera, a dream theatre, a fata morgana enclosed by dark rooms. In The Magic Latern Ingmar Bergman describes the mystery:

Film as dream, film as music. No form of art goes beyond ordinary consciousness as film does, straight to our emotions, deep into the twilight room of the soul. A little twitch in our optic nerve, a shock effect: twenty-four illuminated frames a second, darkness in between, the optic nerve incapable of registering darkness. 

Peace and quiet, maybe even loneliness, are required to make me seriously become engaged with a novel, a poem, a piece of music. Solaris induced me to such a state of mind and I appreciate how Tarkovsky has pointed out the importance of dreams and memories. For me his film became a peep-hole to a universe of imagination. Ingmar Bergman has stated that film reflects the world in a manner similar to that of dreams. 

According to Bergman, a great film's attraction is due to tricks performed by master magicians who have managed to create a parallel reality, the greatest of them all being Fellini, Bresson and Tarkovsky:

When film is not a document, it is dream. That is why Tarkovsky is the greatest of them all. He moves with such naturalness in the room of dreams. He doesn't explain. What should he explain anyhow? He is a spectator, capable of staging his visions in the most unwieldy but, in a way, the most willing of media. All my life I have hammered on the doors of the rooms in which he moves so naturally. Only a few times have I managed to creep inside.

In Solaris images flow, shift from black to white to colour, and back again. Pictures of running water over swaying weed, misty groves, rain showers are accompanied by the changing sounds of nature, while in a space station we hear the dull murmur of spinning electronics. Tarkovsky works as much with sounds as with pictures, action may occasionally be silent, while a dream sequence can be played against the background of a choral by Bach.

Time is an important actors in this dreamlike drama. We are sleeping and dreaming during one third of our lives. Dreams are some kind of transmuted memories. While we think and act, our minds produce thoughts that are not manifested in action or speech. Our senses, our eyesight and hearing do uninterrupted register impressions we hardly notice. During our hectic existence we usually lack time and opportunity to dwell in this unseen world, tossed around as we are by digital manipulations. In spite of this it is an undeniable fact that each and every one of us behind our skulls carry with her/him a universe of thoughts, memories, and ceaseless impressions. Above all we need concentration and patience to enter into these inner realms.

In the cold silence of infinite space we may be left to ourselves to a higher degree than when we are being immersed in the hectic whirl of earthly existence. At least that seems to be the case for the psychologist Kris Kelvin, who was sent on a mission to find out what was happening on a space station, which in a state of decay circles around a planet called Solaris, "From the Sun".

Kris finds the station to be largely abandoned. By its founding it was inhabited by crew of more than sixty men, though now all what is left is a skeleton crew consisting of two scientists, the third one, who had been a friend of Kelvin and whom he expected to meet, have taken his own life. The two remaining scientists are Dr. Snaut, an expert in cybernetics and Dr. Sartorius, astrobiologist. Both seem to be quite mad. Dr. Snaut turns out to be more friendly and accessible than the cynical Sartorius. When Kris repeatedly asks Dr. Snaut about what appears to be the presence of other creatures on board the station, the scientist stubbornly avoids to provide him with a straight answer. Kris assures him:

 ̶  Don't worry, I won't think you're insane.

Snaut answers:

̶  Insane? God, you know absolutely nothing. Insane... that would be a blessing.

What is really happening around them? It appears as if the minds of the two scientists have been “scanned” by the Solaris, which uses the information to create exact replicas of people populating the memories of Snaut and Sartorius.

From the space station´s observation deck, the two scientists and Kris are observing Solaris´s constantly changing surface; an ocean of a viscous, glutinous substance in perpetual motion, ceaselessly changing colour. The planet lives, but it is a form of life which is incomprehensible to the human mind. Solaris appears to be a giant organism, a kind of brain capable of materializing thoughts and memories. Currently it seems to use this capacity as some kind of defence fter the space station's scientists recklessly have bombarded the planet with harmful, radioactive particles. This unfortunate provocation gave rise to the appearance of the creatures who now share the crew's daily existence.

Memories and impressions they have of other individuals, being stored somewhere in their brains, are turning into “real” people of flesh and blood, with their own thoughts and a distinct emotional life. Perhaps Solaris aims to push the crew into madness. The individuals who are materialized from the scientists´ memories are all dead. What is even worse is that their demise may have been caused by the same people who now remember them and thus bring them back to “life”. The memory of people who have been lost to us in this manner remains stronger than all other recollections we nurture within us. Our selfishness, our strong and uncontrollable emotions, or our neglect, maybe even our ruthless cruelty plague us and for the space station´s crew members all these feelings are vividly returning to the in the form of the guests.

The cynical Dr. Sartorius, explains to Kris that the guests are no "real" people, even though they have an independent and solid appearance. Like our memories, they are timeless. They do not age, but remain as they are preserved in our memories. Howvere, they are not dreamlike. They are constituted by some kind of matter: "If we are atoms, then they are neutrons." The only way to get rid of them is to dissolve them in a "wrecker" that Sartorius have invented, capable of disintegrating the guests´ molecular composition. If you try to destroy the guests by killing them; poison them, send them into space, exterminate them by acid, this will only enable your thoughts, your memories, to replicate them again.

This appears far too absurd to be taken seriously, though both Tarkovsky's film and Stanislav Lem's novel, on which it builds, succeeds in making viewers and readers alike to accept the absurdism, just as we cannot protect ourselves from a dream. We enter into their world and if involved in the story our own our brain may be affected. However, for this to happen, patience and openness are required. Furthermore, we have to acknowledge that our memories exist, that they are capable of affecting us and our environment. They are an integral part of our lives, our reality. They are within us and cannot be eradicated. Especially not those memories that bother us the most. Memories of our own inadequacy, our greatest mistakes, the wrong decisions we have made, how we have been hurting our fellow beings.

The film progresses slowly. It takes time. A footage of a motorway in Osaka and Tokyo, seen through a car window, takes more than ten minutes. The movement of seaweed under a transparent water flow is patiently recorded, as well as a woman's gaze and changing facial expressions.

Calm and patience, without them the viewer cannot cope with the film, which, according to Tarkovsky's recipe for all his movies is "sculpted in time". He has described his craftsmanship as cutting away everything he found unnecessary from a huge block of time. What is left are sublime scenes filled with meaning and suggestions. They open up like Chinese boxes, each revealing details that bring us deeper into Tarkovsky's and hence our own dream world.

In a scene we find Kris, Dr. Snaut, Dr.Sartorius and Hari, Kris´s Dream Woman, his guest, in the space station's secluded library. A large room that has no windows and contains a lot of books and objects from times gone by; a large chandelier, Brueghel's paintings, busts of philosophers, globes, small statues  ̶  a memory palace where each object has a meaning, a purpose. Here art and literature become replicas, just like the guests they constitute materialized memories. We look at objects, read books and enter our own memory worlds.

Dr. Snaut opens a large volume, Don Quijote, and finds a page telling how the usually confused and fanatical Don Quixote wakes Sancho Panza in the middle of the night, suggesting to his squire that he could make him the service to scourge himself as a favour to his good master and furthermore thus be helpful in delivering his beloved Dulcinea from the evil spell she is suffering under. The down-to-earth Sancho sighs: ”Señor, I'm no monk to get up out of the middle of my sleep and scourge myself.” As usual Don Quijote responds with a bewildering tirade of how grateful Sancho should be since Don Quijote, as promised, has succeeded in making his appreciated squire governor of an island and that he will soon make sure that his faithful servant will be ennobled and become a count. Does not Sancho think that a demonstration of a certain measure of gratitude would be worthwhile? Don Quijote interlards his speech with sounding words and Latin. Kris reads aloud how Sancho counters this tirade:

I don't know what that is, all I know is that so long as I am asleep I have neither fear nor hope, trouble nor glory; and good luck betide him that invented sleep, the cloak that covers over all a man's thoughts, the food that removes hunger, the drink that drives away thirst, the fire that warms the cold, the cold that tempers the heat, and, to wind up with, the universal coin wherewith everything is bought, the weight and balance that makes the shepherd equal with the king and the fool with the wise man. Sleep, I have heard say, has only one fault, that it is like death; for between a sleeping man and a dead man there is very little difference.

Don Quijote answers Sancho by stating that he has never heard him express himself so "elegantly".

The section from Don Quijote made me understand that the confused knight; the fantast, the dreamer, is a mouthpiece for the virtuoso Cervantes, as he throughout his novel demonstrates that the dream, the ideal, is more persistent than reason and science. Don Quijote, this mad idealist who perceives giants in windmills and princesses in robust maids, succeeds in bringing with him the practical Sancho Panza on their crazy adventures. Likewise, Tarkovsky and Cervantes make us believe in the seriousness of their creations. They make us understand that El Caballero de la Triste Figura, the Knight of the Rueful Countenance, in reality is a good man and why the psychologist Kris chooses to stay in the presence of Solaris to experience the painful presence of his dead wife.

Kris is lost in his memories, in his imagination. The art as a reflection of reality is after the reading of Cervantes illustrated by the camera´s absorption in a painting on the library wall - Breughel's Hunters in the snow. Accompanied by the space station's mumbling, electronic sounds, the camera sweeps across and occasionally lingers on the painting´s details. Images interspersed with Kris's childhood memories within a winter landscape. There he is a child in company with his young parents. After these excursions into memory and art, the camera returns to the space station's library. The muffled sound of engines is replaced by silence, broken by the clinking, clanking sound of the chandelier´s crystal pendants, followed by Bach's supernatural choral prelude (BWV 639) in F minor. We see how Kris and Hari weightlessly float around in the library.

Solaris is science fiction, but it denies science in favour of a dream world's brazen uncertainty. Dr. Snaut notes:

Science? Nonsense! In this situation mediocrity and genius are equally useless! I must tell you that we really have no desire to conquer any cosmos. We want to extend the Earth up to its borders. We don't know what to do with other worlds. We don't need other worlds. We need a mirror. We struggle to make contact, but we'll never achieve it. We are in a ridiculous predicament of man pursuing a goal that he fears and that he really does not need. Man needs man!

Solaris deals with the "little life", opposed to the infinity of the universe. It is about human relations. What we people do with and against each other. How we seek love and security with those we want to be with, but how this endeavour may hurt those we should love.

Kris Kelvin's guest at the space station is his dead wife Hari, who died ten years earlier by a self-administrated poisonous injection. On her left upper arm she still carries the small mark after the syringe needle´s puncture. It was her everyday anguish about the sincerity of Kris´s love and his prioritization his own career that finally broke down their relationship and drove Hari to bottomless despair. Of course does the experience of his wife's suicide constitute Kris´s strongest and most painful memory.

Nevertheless, what he remembers even better than his sorrow and despair is the love that once enchanted him, Hari´s beauty, her vulnerability and compassion. At the space station his ideal image of his beloved and lost Hari is displayed. Dreamy, beautiful and gentle, yet delicate and uncertain about who, or what, she really is, the guest Hari beguiles Kris even more than the living Hari could ever be capable of.

Kris´s memories are gradually restoring Hari´s lost character and through associations and her co-existence with Kris and his colleagues she is becoming an increasingly complete human being. Eventually, Hari is even able to recreate memories that Kris has forgotten. For every day, Hari becomes more and more alive, increasingly independent. Because Hari is not driven by any sense of self-assertion or prestige and solely wishes to deserve the love of Kris, she eventually becomes the wisest, most sensitive and hence the most human being of the space station.

Kris's love for his guest Hari becomes even greater than the one he had for the real Hari. He confesses: "To me, you mean much more than any scientific truth." By the beginning of their relationship Kris had been unable to accept that this dream woman was "real". That she could be identical to his lost Hari. He tried to isolate and destroy out his guest. Kris tricked the loyal Hari into a spacecraft and then expelled her into the emptiness of space. However, she returns. When Kris isolates Hari or tries to hurt her, she suffers, but when she returned after his attempt to get rid of her, she is like a new Hari, without memories of how Kris earlier on had tried to eliminate her.

Kris´s and Hari's anguished relationship; her steadfast and uncomplaining love, paired with Kris´s inconsiderate cruelty, his assumption that he could never be able to love a projection of a dream and he thus treats her like an insensitive creature, made me think of a hit song by Allan Roberts and Doris Fisher, which Mills Brothers sang in their mellow manner:

You always hurt the ones you love,
The one you shouldn't hurt at all.
You always take the sweetest rose
And crush it until the petals fall.

You always break the kindest hearts
With a hasty word you can't recall.
And if I broke your heart last night
It's because I love you most of all.

I read the novel before I saw the movie. At that time I studied in Lund and lived in a student corridor, which meant that twelve students lived in a room of their own with a toilet, while sharing shower, telephone cabinet and a kitchen. I enjoyed the corridor life and made several good friends there. By the time I read Solaris, I had met a young lady from one of the coastal towns of my home region, Skåne, she was a nurse. We met quite often, but did not live together. It was a rather intense, sensual relationship. We enjoyed being together, but I was painfully aware of the fact that I did not love her enough and even though I did not tell her the truth, she realized it and tried to tie me closer to her, something that gave me an even worse conscience. I wanted to love her, but I could not. To make things worse we were too close to each other to be just friends. Before it went too far I had to put an end to the relationship. But how? I liked her and did not want to hurt her.

 At times I was with her in her hometown and she with me in Lund. For me it was a rather confusing, even aggravating existence. My time schedule was highly irregular. Simultaneously, I studied History of Religions and Drama, Theatre, Film, worked as a waiter on the train restaurants between Malmö and Stockholm, which meant that I slept over in Stockholm a couple of days in the week and during the weekends I visited my friend, or she came over to me.

While I was reading Stanislaw Lem's Solaris, I was struck by two strange episodes. The corridor was like the hallway of a space station by which the astronauts slept in their own rooms, decorated to their liking and taste. Like them, I and my corridor friends shared common spaces and interacted daily. Like the crew in Solaris´s Space Station, each of us lived both common and different lives, and like them we also had guests, often from the past; relatives and old friends. However, the great difference was that in their space station the crew members received visits from guests who were materialized memories of people they had hurt and who had died due to the misery they had created.

One night I woke up with a jolt and found that in the darkness a creature sat in the armchair opposite me, staring intently at me. It was not a human being, rather a demon. I hurried up to the armchair, just to find the pile of the bedspread and my clothes. I assumed that it was my reading of Solaris that had influenced me and during the seconds between sleep and awakening my consciousness had been lingering at the threshold between dream and reality, creating the image of an unwelcome guest.

A few nights later I suddenly woke up again. Next to me lay my friend. She opened her eyes and smiled at me. I smiled back and tenderly stroked her across the cheek. It was soft and tangible, yet I thought, "What if she's not real? Perhaps she's just a guest." When she had fallen asleep again, I carefully studied her relaxed face. She was sleeping safely beside me. She was not a guest. I lay with my back against the wall and to get down on the floor I have to gently step over her, careful not to wake her up.

I tip-toed to the toilet, opened the door and switched on the light. To my great astonishment she was inside the toilet. Naked, facing me. At first she stood with her arms crossed under her breasts, looking down towards the floor, but then rose her head, looking straight into my face, smiling at me at the same time as she lowered her hands and said: "Jan, here I am." The strangest thing was that she stood with her feet in the lavatory pan. Somewhat terrified I realized: "Then she was a guest after all!" I shook my head, shut my eyes and when I opened them again I saw that she was no longer there. I rushed back into the room, the bed was empty.

I watched Tarkovsky´s movie a few years later. My friend had left then, it was somewhat sad, but the regret was soon forgotten. We left each other friends. I watched Tarkovsky's movie on the TV in my parents' home, together with my father and we both became quite fascinated. When we talked about the film afterwards, we agreed that, like dreams and memories, it had radiated both proximity and alienation. The same feeling as when we watched the Super 8 movies that my father used to shoot during my childhood.

Several years later we sat on the second floor wind of my parents' house; Mom, me, Rose and our girls. My youngest suddenly became sad and I when I wondered why she answered: "It's so weird and sad. There you are younger than me and at the same time you sit beside me and are much older than I am."

In Tarkovsky's movie there are recurrent flashbacks depicting images from Kris Kelvin's childhood. We see his father and mother and himself at the same age as we have seen him before, but he also appears as a little boy. Is it really flashbacks we are confronted with, or just projections of Kevin´s distorted memories? There is a short beautiful, scene with a girl smiling at a boy. The same loveable, maybe even mysterious smile that Hali (interpreted by the mystifyingly stunning Natalja Bondarĉuk) occasionally reveals when she is together with Kevin in the space station. Is the girl in Kris's memory an image of Hari as a small girl?

My father's family films contain long sections of nature images; leaves, forests, streams, garden flowers. Tarkovsky's Solaris also allows the camera to linger on clear water flowing above swaying water plants, flower meadows, misty oak groves. Thus we perceive the poetry of Tarkovsky's workmanship and over and over again water appear in its different shapes; like a flowing stream, a calm water surface, rain  ̶  just as in Ekelund's short poems I quoted above, " the stream strewn with white buttercup islands, swimming" and water appears again a row further down "silently it rains.” Tarkovsky stated:

There is always water in my films. I like water, especially brooks. The sea is too vast. I don't fear it; it is just monotonous. In nature I like smaller things. Microcosm, not macrocosm; limited surfaces. I love the Japanese attitude to nature. They concentrate on a confined space reflecting the infinite. Water is a mysterious element -- because of its structure. And it is very cinegenic; it transmits movement, depth, changes. Nothing is more beautiful than water.

Everything flows, you cannot step into the same river twice, yet water is permanent, it only changes shape, we drink the same water as people drank thousands of years before us.

The rain pours down during Kris Kelvin's visits to his childhood home. During his meetings with his father. As I remember, there are no childhood memories in Stanislaw Lem's Solaris. It deals more with the impossibility of understanding what is strange to us, like the planet Solaris and its ability to influence our thinking, how it makes use of of our inner selves to create a reality that might benefit its own purposes.

Tarkovsky, who was deeply religious and has in an interview recalled:

When I was very young I asked my father, ‘Does God exist—yes or no?’ And he answered me brilliantly: ‘for the unbeliever, no, for the believer, yes!

Perhaps Lem´s Solaris and Tarkovkijs´s Solaris tackle the same problem from two very different angles, where Lem might possibly be the non-believer and Tarkovsky the believer. Lem was a seeker who had lost his faith in a God who cares about each and every one of us. His family had survived the inferno of Nazi oppression in Poland, something that certainly had left deep wounds in Lem:

During that period, I learned in a very personal, practical way that I was no "Aryan". I knew that my ancestors were Jews, but I knew nothing of the Mosaic faith and, regrettably, nothing at all of Jewish culture. So it was, strictly speaking, only the Nazi legislation that brought home to me the realization that I had Jewish blood in my veins.

During the war, Lem worked as a mechanic with fake papers, after the war he studied medicine, but did not graduate to avoid being drafted into the Polish army. All medical doctors had to do military service. By that time, his experiences of repressions, combined with scientific studies had made him loose his faith in God:

for moral reasons ... the world appears to me to be put together in such a painful way that I prefer to believe that it was not created ... intentionally.

In his novel Lem allows scientific research of Solaris, solaristics, to change into something that may be interpreted as an almost religious search for an explanation of the unimaginable, the incomprehensible. Human existence as a pursuit of a goal that can never be reached:

It is faith wrapped in the cloak of science; contact, the goal for which we are striving, is as vague and obscure as communion with the saints or the coming of the Messiah. Exploration is a liturgy couched in methodological formulas; the humble work of researchers is the expectation of consummation, of Annunciation, for there are not nor can there be any bridges between Solaris and Earth. 

Lem mulls over the incomprehensible. He regards the limited existence of man in relation to the infinity of the universe, its incomprehensible greatness. Stanislaw Lem ponders about at the sea and does not find it to be, as Tarkovsky does - monotonous. For Lem, the sea is deep, large and unfathomable - like the universe. While facing the staggering incomprehension of the Universe, faith in a personal God becomes trivial, absurd.

Lem criticized Tarkovsky's interpretation of his Solaris, perceiving the film as a misconception of his intentions. Stanislaw Lem writes about Kant, who assumed that we humans are limited by our own thinking, the "categories" we use to understand our world and existence. Therefore, we cannot find the answer to the mystery of life, the Thing-in-itself, which is far beyond all human understanding. Our thinking can only circle around a concept like the Thing-for-me, our own little microcosm:

Because there exists the Ding an sich, the Unreachable, the Thing-in-Itself, the Other Side which cannot be penetrated. But in my prose this was made apparent and orchestrated completely differently.

What made Lem annoyed was that Tarkovsky brought in his parents into the story, "even an old aunt he had," especially Tarkovsky's introduction of the Mother Figure made Lem disheartened.  He had not intended his novel to be “a family” story and considered Tarkovsky´s movie to be a movie a film about "erotic problems of people in outer space". What Lem had tried to portray was what makes a human to a human, suggesting that there may be something infinitely greater than our limited consciousness, completely incomprehensible for our intellect.

All that has for me a religious tinge. It seems to me that Lem almost unknowingly approaches Tarkovsky's appreciation of Solaris as a religious epic. Lem's description of how he wrote the book in 1961 makes it appear that he wrote the novel in some sort of trance, like medieval saints claiming that they wrote their books under divine inspiration: "The novel poured out of me."

Tarkovsky approaches Solaris's mystery from another direction than Lem. It is not the ocean he perceives, but his own history of sorrow and happiness. He appreciates the mystery from a human point of view. How each of us perceives her/his own, personal life, our limited existence. The film's introduction is puzzling in all its diversity.

First, we see a brook with gushing, crystal clear water and then a man we later understand is Kris Kelvin, who walks through a blooming, though misty, meadow. In one hand he clutches an electronic device, which he puts away as he approaches his parents' home. From a distance he notices how a car stops, a man and a little girl get out and are welcomed by Kris's father, a little boy runs towards the visitors. The man, who is enthusiatically greated by Kris´s father, is Berton, an astronaut who has visited the space station by Solaris. Already here we find some reasons for confusion. Kris appears to be somewhat detached from what is happening around him and we wonder who the little boy and girl are. They seem to be important for the story, but only moves around its fringes.

Soon a movie appears within the movie. Berton has brought with him a tape recording, some kind of DVD, which in a black and white presents how he, as a significantly younger man, is being questioned by an international expert committee. We are supposedly watching happenings in the future, but the movie is black and white and the men are dressed in tie and suit, customary in the early seventies. In the film recording, which has a documentary character, Berton tells about what he has seen and experienced at Solaris´s Space Station. Causing disbelief among the experts, he asserts that above Solaris's ever changing surface, he has seen a three-meter-long new-born infant. What he claims to be his documentation of the event is displayed. However, what we perceive of Berton´s film is nothing else but Solaris's remarkable, swirling surface. By all, except a foreign expert, Berton's experiences are rejected as hallucinations. The foreigner claims that, even if Berton´s film did not show his vision of a huge child, what he has experienced can nevertheless not be dismissed and may actually have been caused by external phenomena worthy of further scientific examination.

Tarkovsky´s pictures move back and forth from the black and white of Berton´s DVD to the spectators' reactions within a living room filmed in colour. We see how an annoyed Berton restlessly wanders around, occasionally pausing to watch himself as he appeared twenty years earlier. Kris's father does not watch the DVD, Kris is sitting in his place. After the documentary Kris and Berton walks outside, where Kris claims that Berton's experiences lack scientific proof. Utterly upset Berton leaves the house and drives away with his daughter, who now looks completely different than before.

After a while, Berton calls from his car through some kind of mobile phone camera. He explains that the big infant he had seen materialized above Solaris´s surface actually was the decesed son of one of the crew members. Berton did not know this until recently when he visited the crew member´s wife, who now was a widow and showed him a photo of her dead child, of the same age and the same looks as the child he twenty years earlier had seen above the surface of Solaris. Berton turns silent, looking absentmindedly ahead, though we still see him and his daughter in what appears to be an ordinary car. After a while we realize that Berton is sitting with his arms crossed and that the car apparently is driverless.

A long sequence follows, accompanied by motor noise, through the car window we follow a motorway across Japanese cities. The effect is similar to the one conveyed in the introductory images of flowing water, but now we are in a completely artificial environment. However, both settings have an almost hypnotic effect on the viewer and the transition from a highway to a spacecraft docking into a space station appears to be completely consistent and natural.

My somewhat bewildering description of the film's introduction was intended to serve as an indication of Tarkovsky´s technique; his use of sound, angles, filters and other artifices of his trade. Film is both technology and message, intimately depending on each other. Image follow upon image in a specific rhythm, dream and reality mix, the familiar and the unknown exist side by side. Describing Tarkovsky´s approach to film making feels quite futile. A description of something that ought to be experienced instead.

His dreamy, multifaceted film seems to be about entering and immersing oneself in different worlds - space, art, music, the future, the past, but mostly in yourself, your inner sphere where your memories mix with reality, where your limited existence becomes part of something much greater. This is poetry to me. But, maybe not for you. It depends on who you are. Your experiences, your specific background. Like Katarina Frostenson's poem that may speak to others, but remains silent for me.

Solaris, the novel and the film, have become part of my memories, and there they live, like Gunnar Ekelöf's poem Euphoria:

As if were the last evening before a long, long journey:
You have the ticket in your pocket and finally everything is packed.
And you can sit and sense the nearness of the distant land,
sense how all is in all, both its end and its beginning,
sense that here and now is both your departure and return
sense how death and life are as strong as wine inside you!

Bergman, Ingmar (2007) The Magic Lantern: An Autobiography. Chicago: University of Chicago Press. Cervantes, Miguel de (1981) Don Quixote: The Ormsby Translation, Revised Backgrounds and Sources Criticism. New York: W.W. Norton & Company. Ekelund, Wilhelm (2004) The Second Light, translated by Lennart Bruce. New York: North Point Press. Ekelöf, Gunnar (1982) Songs of something else: Selected poems by Gunnar Ekelöf translated by James Larson and Leoard Nathan. Princeton NJ, Princeton University Press. Gianvito, John (2006) Andrei Tarkovsky: Inteviews. Jackson MS: University Press of Mississippi. Green, Peter (1993) Andrei Tarkovsky: The Winding Quest. Basingstoke: Palgrave Macmillan. Lem, Stanislaw (2002) Solaris. Wilmington MA: Mariner Books. Lem, Stanislaw (2018) Stanislaw Lem – The Official Site, https://english.lem.pl

Efter mer än fyrtiofem år såg jag Tarkovskijs film Solaris och förbluffades över att jag fortfarande mindes vissa scener. Egentligen är det kanske inte så märkvärdigt. Filmen handlar om minnen och jag har en del sådana kopplade till den filmen.

För mig är Solaris, liksom Tarkovskijs övriga verk, ett mångbottnat poem. Jag har svårt för lyrik. De flesta dikter jag läser fascinerar mig inte. Jag finner många irriterande, pretentiösa och banalt självklara. Tillkrånglade verser som förnumstigt beskriver uppenbara intryck, eller triviala sanningar.  Andra dikter framstår som totalt obegripliga och därmed intetsägande. De kan av en enad kritikerkår ha höjts till skyarna och med darrande stämma citerats av vänner, som Dagens Dikt eller ur TVsofforna. Men mig har de lämnat kall och oengagerad. 

Jo, jag vet, det krävs vana och finkänslighet för att uppskatta sann konst. Det rör sig ofta om en förvärvad smak. Vid omläsning kan en dikt efter ett par år i träda avslöja oanade djup. Möjligen kan det hända med en dikt av Katarina Frostenson:

Tigrislik natt i vätskan som bränner olja som hot
munnens kransanus sänder vågor, lovar floder av blod far över
pannor, oroar hela din kropp driver all värme ur rummet, jagar
ut allt förnuft svärd korsande luften svart particip

Dikten är inte dålig. Kanske är den mästerligt, kanske inte alls. Inte vet jag. De gustibus non est disputandum, om smaken bör man ej diskutera, men det hindrar inte att jag hävdar mina åsikter, hur korkade de än kan tyckas vara.

Kanske var det elakt att citera Frostenson. Jag gjorde det som ett exempel på hur en dikts rytm och bildspråk inte alls fungerar för mig, något som inte betyder att dikten är usel poesi. Den kan antagligen skaka om en annan läsare, med en helt annan livserfarenhet och känslighet än min. Frostenson dök upp eftersom jag läst hennes diktsamling Flodtid och vatten flyter genom den precis som hos Tarkovskij, men där upphör mig likheterna. Jag driver inte med i Frostensons språk och bilder, de blir till dödvatten.

Vad fångar då mig? Hos poeter som Stagnelius och Ekelöf finner jag rytm och sanning som talar till mitt inre, hos dem öppnas dörrar till inre rum där minnen finns. I en välkänd dikt av Wilhelm Ekelund finner jag sådant som i minnets blixtbelysning under ett ögonblick får mig att förnimma naturens färg och mångfald, följt av nuets oro och ensamhet. Ett ögonblick i livet, en tågresa, ett uppehåll, en förlorad värld skimrar förbi, följd av rytmen från tåghjulens bultande mot rälsen. Allt åskådligt och kristallklart:

Då voro bokarna ljusa, då var ån av 
simmande vit ranunkels öar sållad, 
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat — 

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på 
glesa kronor. En vissling; tåget sätter 
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.

Så skriver en mästare. Här finns bildflöde, rytm och musikalitet, sådant som Andrej Tarkovskij fångar i sina filmer. Bra film är ofta synintryck framförda genom rytm och musik, här finner vi mästare som Kubrick, Fellini och Tarantino. Film som chimär, drömspel i mörka rum. I sin Laterna Magica beskriver Ingmar Bergman mystiken:

Ingen konstart går som filmen förbi vårt dagmedvetande, rakt mot våra känslor, djupt in i själens skymningsrum. En liten misär i vår synnerv, en chockeffekt: tjugofyra belysta rutor i sekunden, däremellan mörker, synnerven registrerar inte mörkret.

För att jag på fullt allvar skall försjunka i en roman, en dikt, ett musikstycke, krävs lugn och stillhet, kanske även ensamhet. Innesluten i kontemplationens stiltje framträder bilder med den skärpa de förtjänar; djup öppnas, diktens, musikens eller filmens rytm och struktur förvandlas till tankeflykt. Så kände jag vid återseendet av Solaris. Tarkovskij vistas i minnenas drömvärld. Han gläntar på dörren till tankens universum. Ingmar Bergman har skrivit att film speglar världen på samma sätt som en dröm. 

Film förvandlar verklighet till illusion. Enligt Bergman är filmens stora magiker de som lyckas med bedriften att skapa en parallell verklighet, störst bland dem är Fellini och Tarkovskij:

När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han förresten förklara? Han är en skådare, som förmått iscensätta sina visioner det tyngsta, men också villigaste av alla medier. Jag har hela mitt liv bultat på dörrarna till de rum där han rör sig så självklart.

I Solaris flyter bilderna, skiftar från svart/vitt till färg. Bilder av rinnande vatten över svajande sjögräs, dimhöljda ekdungar, regnskurar, ackompanjeras endast av naturens skiftande ljud, medan det i en rymdstation stilla mullrar från spinnande elektronik. Tarkovskij arbetar lika mycket med ljud som med bilder, emellanåt råder absolut tystnad, medan en drömsekvens kan utspela sig mot bakgrunden av en bachkoral.

Tiden är en av huvudaktörerna i detta drömlika drama som ytterst handlar om minnets roll i vårt liv. Under en tredjedel av våra liv sover och drömmer vi. Drömmar är en form av transmuterade minnen. Likaväl som vi tänker och handlar, fylls oupphörligt vårt medvetande av tankar som inte manifesteras i handling eller tal. Våra sinnen, vår syn och hörsel, registrerar oupphörligt intryck vi knappt lägger märke till. I vår hektiska tillvaro, denna fors av digitala, manipulativa intryck som vi kastas runt i, bär vi bakom våra skallben med oss ett universum av tankar, minnen och ständigt nya intryck. Men oftast saknar vi tid, möjlighet och framförallt koncentration och tålamod för att kunna stiga in i dessa inre rum.

I den oändliga rymdens kalla tystnad är vi möjligen mer för oss själva än då vi befinner oss nersänkta i jordelivets febrila livsström. Så är det i varje fall för psykologen Kris Kelvin som från jorden ensam sänts för att se vad som hänt på en rymdstation som stadd i förfall kretsar kring en planet kallad Solaris, ”Från solen”. Kris finner stationen i stort sett övergiven. Vid sitt etablerande hade forskningsstationen haft en besättning på mer än sextio man, men numera var den enbart befolkad av en skeleton crew, skelettbesättning, bestående av två vetenskapsmän, den tredje som varit vän till Kelvin och som han förväntat sig skulle komma honom till mötes, har tagit livet av sig.  De två vetenskapsmännen, Dr. Snaut, som är cybernetiker och Dr. Sartorius, som är astrobiolog, tycks vara galna båda två. Snaut visar sig vara mer vänlig och tillgänglig än den cyniske Sartorius. Då Kris ber Dr. Snaut berätta om vad som sker på rymdstationen och denne fortsätter tveka, försäkrar Kris:

̶  Var inte orolig, jag kommer inte att tro att ni är galen.

Snaut svarar:

̶  Galen? Gode Gud, ni vet ingenting. Galen … det vore en välsignelse.

Vad som hemsöker Dr. Snaut och Dr. Sartorius är närvaron av andra varelser. Det tycks som om besättningsmännens tankeliv fångas upp av planeten Solaris, som använder det för att skapa exakta replikanter av människor som befolkar deras minnen. 

Från rymdstationens observationsdäck betraktar vetenskapsmännen och Kris Solaris ständigt växlande yta, en ocean bestående av en trögflytande, geléartad substans som befinner sig i ständig rörelse och oavbrutet skiftar färg. Planeten lever, men en form av liv som är fullständigt obegripligt för en mänsklig varelse. Solaris tycks vara en jättelik organism, en slags hjärna som förmår materialisera tankar och minnen. Nu tycks den använda sin förmåga som ett försvar efter det att rymdstationens vetenskapsmän har bombarderat den med skadlig partikelstrålning. Tilltaget gav upphov till de varelser som nu delar besättningsmännens liv.

De minnen och intryck de har från andra individer och som lagrats i deras hjärnor förvandlas till verkliga människor av kött och blod, med eget tanke- och känsloliv. Kanske avser Solaris att driva rymdstationens besättning till vansinne. De individer som materialiseras ur besättningsmännens minnen är nämligen alla döda. Vad värre är att deras död orsakats av de som minns dem. Minnet av dessa bortgångna människor är starkast hos dem som genom sin egoism, känslokyla, försummelse, eller kanske till och med genom direkt grymhet har varit den yttersta orsaken till ”gästernas” död.

Den illusionslöse Dr Sartorius, förklarar för Kris att gästerna inte är ”verkliga” människor, trots att de har en självständig existens. Likt våra minnen är de tidlösa. De åldras inte, utan förblir som de framstår i våra minnen. Men de är inga drömgestalter. De utgör en form av materia: ”Om vi är atomer, då är de neutroner.” Enda sättet att bli av med dem är att lösa upp dem i en ”utplånare” som Sartorius uppfunnit och som förmår disintegrera deras molekylsammansättning.  Om du på annat sätt försöker förgöra dem, genom att slå ihjäl dem, förgifta dem, sända ut dem i rymden, utplåna dem i syra, kommer det enbart att leda till att dina tankar, dina minnen, återskapar dem på nytt.

Det låter alltför fantastiskt, absurt, för att kunna tas på allvar, men både Tarkovskijs film och Stanislav Lems roman, som den bygger på, lyckas få såväl betraktare som läsare att acceptera absurdismen, på samma sätt som vi inte kan värna oss från en dröm. Vi förs in i deras värld och därmed påverkas vår hjärna. Men, för att det skall kunna ske krävs tålamod och öppenhet inför de båda verkens suggestionskraft och det faktum de bygger på, nämligen att våra minnen existerar och att de påverkar oss och vår omgivning. De utgör en integrerad del av våra liv, vår verklighet. De finns inom oss och vi kan inte utplåna dem. Speciellt inte de minnen som plågar oss mest. Minnen av vår egen otillräcklighet, våra stora misstag, felaktiga beslut, hur vi sårat andra.

Filmen skrider långsamt fram. Den tar tid på sig. En bilfärd längsmed motorvägar i Osaka och Tokyo, sedd genom ett bilfönster, tar mer än tio minuter. Tålmodigt skildras hur sjögräs rör sig under ett genomskinligt vattenflöde, en kvinnas blick och skiftande ansiktsuttryck.

Lugn och tålamod, utan dem klarar betraktaren inte av filmen, som enligt Tarkovskijs recept för alla sina filmer är ”skulpterad i tid”. Sitt skapande beskrev han som att ur ett enormt tidsblock skära bort allt sådant han funnit överflödigt. Vad som till slut återstod är scener fyllda med synintryck, stinna med undermeningar. De öppnar sig som kinesiska askar, var och en innehållande detaljer som för oss djupare in i Tarkovskijs och därmed  vår egen drömvärld.

I en scen befinner sig Kris, Dr Snaut, Dr Sartorius och Hari, Kris drömkvinna, hans gäst, i rymdstationens bibliotek. Ett stort rum som saknar fönster och innehåller en mängd böcker och föremål från gångna tider; en stor kristallkrona, Brueghels tavlor, byster av filosofer, jordglober, små statyetter  ̶  ett minnespalats där varje föremål har en mening, ett syfte. Här är det konsten och litteraturen som blir till replikanter, materialiserade minnen. Vi betraktar föremålen, läser i böckerna och stiger därigenom in i våra egna minnesvärldar.

Dr Snaut tar fram en stor volym, Don Quijote, slår upp en sida där det berättas om hur den sedvanligt trosvisse och fanatiske Don Quijote föreslår Sancho Panza att han för sin herres skull kanske borde  gissla sig själv och därigenom befria Don Quijotes trolovade Dulcinea från hennes förtrollning. Den jordnäre Sancho suckar: ”Señor, jag är ingen munk som måste stiga upp mitt i sin sömn för att gissla sig själv.” Don Quijote svarar med en osammanhängande harang om hur nöjd Sancho borde vara för att Don Quijote har lyckats göra honom till guvernör till en ö och att han snart skall se till att hans trogne väpnare blir en greve. Borde han inte då som en gärd av tacksamhet gissla sig själv? Don Quijote späckar sitt tal med högtravande formuleringar och latin. Kris läser högt hur Sancho besvarar detta:

Det där förstod jag inte, det enda jag vet är att när jag sover varken räds eller gläds jag eller hoppas eller misströstar. Välsignad vare han som uppfann sömnen: den är kappan som skyler människan för alla sorger, den är maten som lindrar all vår hunger, vattnet som släcker all vår törst, elden som lindrar all vår kyla, kylan som dämpar all hetta, och sist och slutligen: sömnen är myntet med vilket allt kan köpas, den vågskål där herden väger lika med kungen och den enfaldige med den kloke. Bara en dålig sak har jag hört om sömnen och det är att den liknar döden, att skillnaden är så liten mellan en sovande och en död.

Don Quijote svarar Sancho att han aldrig tidigare hört honom uttrycka sig så ”fint”.

Avsnittet ur Don Quijote fick mig att förstå att den förvirrade riddaren; fantasten, drömmaren, är ett språkrör för virtuosen Cervantes, då han genom sin roman visar att drömmens, idealets styrka är mer bestående än förnuft och vetenskap. Don Quijote, den galne fanatikern som ser jättar i väderkvarnar och prinsessor i enkla bondflickor, lyckas föra med sig den förnuftige Sancho Panza på sina galna äventyr. Likaså får Tarkovskij och Cervantes oss att tro på allvaret bakom deras skapelser. De får oss att förstå att Riddaren av den sorgliga skepnaden är en god man och varför psykologen Kris mot allt förnuft väljer att bli kvar i Solaris närhet för att där uppleva den smärtsamma närvaron med sin döda hustru.

Kris försjunkenhet i minnen, i inbillningen. Konsten, som en spegling av verkligheten illustreras kort därefter genom att kameran närmar sig en tavla på bibliotekets vägg – Breughels Jägarna i snön. Till ackompanjemang av rymdstationens dova brummande, elektroniska ljud panorerar kameran över bilden. Dröjer sig kvar vid olika detaljer, som interfolieras med Kris barndomsminnen från ett vintrigt snölandskap. Han är ett barn tillsammans med sina unga föräldrar. Efter detta uppgående i minnen och konst återvänder kameran till rymdstationens bibliotek. Det brummande ljudet ersätts av tystnad, som bryts av kristallkronans klirrande, följt av Bachs överjordiskt stilla Koralpreludium (BWV 639) i F moll. Vi ser hur Kris och Hari tyngdlöst svävar inne i biblioteket.

Solaris är science fiction, men den förnekar the science, vetenskapen, till förmån för drömvärldens nyckfulla osäkerhet. Dr. Snaut konstaterar:

Vetenskap? Nonsens! I den situation vi befinner oss i är genialitet och medelmåttlighet lika värdelösa. All jag kan konstatera är att vi inte har någon som helst önskan att erövra universum. Som människor strävar vi efter att utvidga jordens kapacitet till dess yttersta gränser. Inte vet vi vad skall göra med andra världar. Vi behöver inga andra världar. Vad vi behöver är en spegel. Vi kämpar för att få kontakt med verkligheten, ett mål vi aldrig kommer att uppnå. Vi befinner oss i det löjliga dilemmat att människan eftersträvar mål hon egentligen fruktar och som vi egentligen inte alls behöver.  Människor behöver människor, det är allt.

Solaris handlar om det “lilla livet”, ställt mot Universums oändlighet. Om mänskliga relationer. Vad vi människor gör med och mot varandra. Hur vi söker kärlek och trygghet hos dem vi vill vara tillsammans med, men hur denna strävan sårar och skadar dem vi borde älska.

Kris Kelvins gäst på rymdstationen är hans döda hustru Hari, som tio år tidigare tagit livet av sig genom en giftinjektion.  Hon bär på sin vänstra överarm fortfarande den lilla sårskorpan efter injektionssprutans nålstick. Det var vardagens smågräl och Kris prioritering av sin karriär som bröt sönder deras förhållanden och drev Hari till sin bottenlösa förtvivlan. Givetvis är upplevelsen av hustruns självmord Kris starkaste och mest plågsamma minne.

Vad han dock minns bättre än sin sorg och förtvivlan är kärleken han en gång hyste till henne, hennes skönhet, sårbarhet och medkänsla. Ilskan, smärtan och de mörka synderna har han förträngt. På rymdstationen uppenbarar sig idealbilden av hans älskade och förlorade Hari. Drömlikt vacker och mildsint, men samtidigt ömtålig och osäker om vem, eller vad, hon verkligen är.

Det blir Kris minnen som efterhand återskapar hennes förlorade liv och snart lyckas Hari genom associationer och sin samvaro med Kris och hans kolleger bli en alltmer komplett mänsklig varelse. Efterhand förmår hon återskapa minnen som Kris förträngt och glömt. För varje dag blir Hari alltmer levande, alltmer självständig. Eftersom Hari inte drivs av vinningslystnad eller karriärdrift, enbart av sin kärlek till Kris, blir hon därmed den klokaste, känsligaste och därmed också den mest mänskliga varelsen på rymdstationen.

Kris kärlek till gästen Hari blir större än den han kände inför den verkliga Hari. Han bedyrar henne: ”För mig betyder du mycket mer än en vetenskaplig sanning.” Till en början kunde Kris dock inte acceptera att denna drömkvinna var ”verklig”. Att hon kunde vara identisk med Hari. Han försökte isolera och sedan utplåna sin gäst. Kris lurar in den godtrogna Hari en rymdkapsel och skjuter sedan ut henne i rymdens tomhet. Men, hon återkommer. Då Kris förskjuter Hari eller försöker skada henne, lider hon, men då hon återkommit efter hans försök att bli av med henne är det som en ny Hari, utan minnen av hur Kris tidigare försökt tillintetgöra henne.

Kris och Haris trassligt, såriga förhållande; hennes ståndaktigt och orubbliga kärlek. Kris tanklösa grymhet och bådas misstanke om att de aldrig kommer att kunna vara riktigt nära varandra får mig att tänka på en schlager av Allan Roberts och Doris Fisher som Mills Brothers sjunger med sina mjuka stämmor:

You always hurt the ones you love,
The one you shouldn't hurt at all.
You always take the sweetest rose
And crush it until the petals fall.

You always break the kindest hearts
With a hasty word you can't recall.
And if I broke your heart last night
It's because I love you most of all.

Du sårar alltid dem du älskar mest.
Den du inte borde såra alls.
Du tar alltid den ljuvaste bland rosor
och krossar den tills bladen faller.

Du bryter alltid sönder de mildaste hjärtan
med överilade ord du glömmer.
Så om jag krossade ditt hjärta igår,
så är det för att jag älskar dig mest av allt.

Jag läste romanen innan jag såg filmen. På den tiden studerade jag i Lund och bodde i en studentkorridor, vilket innebar att tolv studenter bodde i varsitt rum med toalett och delade dusch, telefonkabin och kök. Jag trivdes med korridorlivet och fick flera goda vänner. Vid tiden då jag läste Solaris sällskapade jag med en ung dam från en av de skånska kuststäderna, hon var sjuksköterska. Vi träffades ofta, men bodde inte tillsammans. Det var ett tämligen intensivt, sensuellt förhållande. Vi trivdes tillsammans, men innerst inne visste jag att jag inte älskade henne och även om jag inte berättade sanningen, anade hon hur det förhöll sig och försökte på olika sätt knyta mig fastare vid sig, något som gav mig dåligt samvete. Jag ville älska henne, men kunde inte. Vi var alltför nära varandra för att enbart vara vänner. Innan det gick för långt var jag tvungen att göra slut på förhållandet. Men hur? Jag tyckte ju om henne och ville inte såra henne.

 Att jag emellanåt var hos henne och hon hos mig blev efter en tid något förvirrande, något som förvärrades av min kaotiska tillvaro. Mina tider var oregelbundna. Jag studerade samtidigt Religionshistoria och Drama, teater, film, arbetade som kypare på tågen mellan Malmö och Stockholm, något som innebar att jag sov över i Stockholm ett par dagar i veckan och under helgerna besökte jag min väninna, eller hon kom till mig.

Medan jag läste Lems Solaris drabbades jag av två underliga episoder. Korridoren var som gångarna i en rymdstation vid vilken astronauterna sov i sina egna rum, inredda efter deras tycke och smak. Likt dem hade jag och mina korridorkamrater gemensamma utrymmen och umgicks ofta. Liksom besättningsmännen i Solaris rymdstation levde var och en av oss både gemensamma och skilda liv och liksom dem fick vi också besök av gäster, ofta från det förflutna; släktingar och vänner från förr. Den stora skillnaden var dock att i sin rymdstation fick besättningsmännen besök av gäster som var materialiserade minnen av människor de sårat och som sedan dött.

En natt vaknade jag med ett ryck och fann att i mörkret mitt emot mig satt någon i min fåtölj och stirrade intensivt på mig. Det var inte en människa, snarare en demon. Skräckslagen rusade jag upp och fram till fåtöljen, enbart för att finna högen med sängöverkastet och mina kläder. Jag antog att det var läsningen av Solaris som stökat till det i skallen på mig och gjort så att mitt medvetande under sekunderna mellan sömn och uppvaknande hade hamnat på tröskeln mellan dröm och verklighet.

Några nätter senare vaknade jag åter plötsligt. Bredvid mig låg min väninna. Hon öppnade ögonen och log emot mig. Jag log tillbaka och smekte henne över kinden. Den var mjuk och påtaglig, men likväl tänkte jag: ”Tänk om hon inte är verklig? Kanske hon enbart är en gäst.” Då hon åter somnat betraktade jag ingående hennes ansikte. Tryggt och stilla sov hon där hos mig. Inte kunde hon vara en gäst? Jag låg med ryggen mot väggen och för att komma ner på golvet måste jag försiktigt kliva över henne, ville inte väcka henne.

Sömndrucken vacklade jag bort mot toaletten. Öppnade dörren och tände ljuset. Till min stora häpnad stod hon därinne. Alldeles naken vänd emot mig. Först stod hon med armarna korslagda under brösten och såg ner mot golvet, men så lyfte hon blicken, log emot mig, slog ut med händerna och sa: ”Jan, här är jag.” Det märkligaste var att hon stod med fötterna i toalettstolen. Omtumlad och lätt skräckslagen förstod jag: ”Då är hon trots allt en gäst!” Jag skakade på huvudet, blundade och då jag åter öppnade ögonen var hon inte längre där. Jag rusade tillbaka in i rummet, sängen var tom.

Filmen såg jag något år senare. Väninnan hade jag lämnat, det var trist, men gick över. Vi skildes som vänner och minnet av vår samvaro blev inte plågsamt. Jag såg Tarkovskijs film på TV:n i mitt föräldrahem, tillsammans med min far och vi blev båda gripna. Då vi efteråt samtalade om filmen kom vi överens om att den, liksom drömmar och minnen, utstrålade både närhet och främlingskap. Samma känsla som då vi tittade på de Super 8 filmer som Far gjorde under min barndom.

Flera år senare satt vi på den inredda vinden i mitt föräldrahem; Mor, jag, Rose och våra flickor. Min yngsta blev plötsligt bedrövad och jag undrade varför. ”Det är underligt och ledsamt. Där är du yngre än jag och bredvid mig sitter du och är gammal.” I Tarkovskijs film finns tillbakablickar till Kris Kelvins barndomshem. Vi ser hans far och mor, han själv i samma ålder som vi sett honom tidigare, men också som liten pojke. Är det minnen vi ser? Det finns en kort, vacker scen med en flicka som ler mot den lille pojken. Samma intagande leende som Hali (spelad av den gåtfullt vackra Natalja Bondarĉuk) emellanåt visar. Är flickan Kris minne av Hari som liten?

I min fars familjefilmer finns långa avsnitt med naturbilder; löv, skogsdungar, bäckar, trädgårdsblommor. Tarkovskijs Solaris låter också kameran dröja vid klart vatten som strömmar over vattenväxter, prunkande blomsterängar, dimhöljda ekdungar. Vi ser Tarkovskijs poesi och gång på gång återkommer vatten i olika former; som en strömmande bäck, en stilla vattenyta, regn  ̶  precis som i Ekelunds korta dikt ”då var ån av simmande vit ranunkels öar sållad” och vattnet återkommer redan en rad längre ner ”Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på glesa kronor.” Tarkovskij konstaterade:

Det finns alltid vatten i mina filmer. Jag gillar vatten, speciellt bäckar. Havet är för stort. Jag fruktar det inte; jag finner det enbart monotont. I naturen gillar jag de mindre tingen Mikrokosmos, inte makrokosmos; begränsade ytor. Jag älskar den japanska inställningen till naturen där man koncentrerar sig till begränsade utrymmen som återspeglar det oändliga. Vatten är ett mystiskt element – genom sin struktur. Och det är mycket filmatiskt; det överför rörelse, djup, förändringar. Ingenting är vackrare än vatten.

Som minnet. Allt flyter, du kan inte stiga ner två gånger i samma flod, men likväl är vattnet beständigt, det ändrar enbart form, vi dricker samma vatten som människor gjorde tusentals år före oss.

Regnet öser ner över Kris Kelvins besök i sitt barndomshem. Under hans möten med sin far. Efter vad jag minns så finns det inga barndomsminnen i Stanislaw Lems Solaris. Den handlar mer om omöjligheten att förstå sådant som är oss främmande, som planeten Solaris och dess förmåga att påverka vårt tänkande och utnyttja det för att skapa en verklighet som kanske gynnar dess egna syften. 

Tarkovskij, som var djupt religiös, har i en intervju berättat:

När jag var mycket ung frågade jag min far: ”Existerar Gud – ja eller nej?” Och han svarade mig på ett beundransvärt sätt: “För den som inte tror, nej, för den troende, ja!

Kanske är det så att Lems Solaris och Tarkovkijs Solaris tacklar samma problem från två vitt skilda utgångspunkter, där Lem möjligen är den icke-troende och Tarkovskij den troende. Lem var en sökare som förlorat tron på en Gud som bryr som om var och en av oss. Hans familj hade överlevt naziockupationens inferno, något som givetvis lämnat djupa sår i Lems existens: 

Under den tiden lärde jag mig på ett mycket personligt och påtagligt vis att jag inte var "arisk". Jag var väl medveten om att mina förfäder var judar, men jag visste ingenting om den mosaiska tron och, tyvärr, ingenting alls om den judiska kulturen. Så det var strängt taget bara den nazistiska lagstiftningen fick mig att inse att jag hade judiskt blod i mina ådror.

Under kriget arbetade Lem som mekaniker, med falska papper, och efter kriget studerade han medicin, men han tog ingen examen för att undvika att bli inkallad till den polska armén. Alla läkare måste göra milltärtjänstgöring. Vid den tiden hade hans upplevelser av förtyck och de vetenskapliga studierna fått honom att förlora sin gudstro:

Det var på grund av moraliska skäl … världen framstod för mig som om den sammanställts på ett så smärtfyllt sätt att jag föredrog att tro att den inte skapats … medvetet.

I sin roman låter Lem vetenskapen kring Solaris, solaristiken, framstå som ett sökande efter det onåbara, det obegripliga. Den mänskliga existensen som strävan mot ett mål som aldrig kan uppnås:

Det är tro klädd i vetenskapens mantel; kontakten, målet vi strävar efter är lika vagt och dunkelt som sökandet efter gemenskap med helgonen eller Messias ankomst. Forskningen är en liturgi uppbyggd av metodologiska formler; forskarnas ödmjuka arbete är baserat på förväntningar om fulländning, av en Uppenbarelse, för det finns egentligen inga broar mellan Solaris och jorden.

Lem grubblar över det obegripliga. Han betraktar människans begränsade tillvaro i förhållande till Universums oändlighet, dess obegripliga storhet. Stanislaw Lem betraktar havet och finner det inte alls, som Tarkovskij gör – monotont. För Lem är havet djupt, stort och outgrundligt – som universum. Så ogripbart att inför den svindlande obegripligheten blir tron på en Gud bagatellartad.

Lem kritiserade Tarkovskijs tolkning av hans Solaris och uppfattade filmen som en förvanskning av hans avsikter. Stanislaw Lem skriver om Kant som menade att vi människor är begränsade av vårt tänkande, de ”kategorier” vi använder oss av för att förstå vår omvärld.  Därför kan vi inte finna svaret på existensens gåta, tinget-i-sig, som befinner sig långt bortom all mänsklig förståelse. Vårt tänkande kan enbart kretsa kring tinget-för-mig, vårt eget lilla mikrokosmos:

Das Ding an sich existerar, det Oåtkomliga, Tinget-i-Sig, den andra sidan som man inte kan tränga in i. I min text blev det uppenbart och skildrat helt annorlunda än i Tarkovskijs film.

Vad som gjorde Lem irriterad var att Tarkovskij förde in sina föräldrar i berättelsen, ”ja, till och med en gammal moster han haft”, framförallt var det Tarkovskijs introduktion av modersgestalten som fick Lem att se rött. Han hade inte eftersträvat att göra sin roman till en familjehistoria och allra minst en film om ”erotiska förvecklingar i rymden”. Vad Lem försökt skildra var vad som gör en människa till en människa och antyda att det kan finnas något som är oändligt större än vårt medvetande och fullkomligt obegripligt för vårt begränsade intellekt.

Allt det där har för mig en religiös klang. Det tycks mig som om Lem nästan omedvetet närmar sig Tarkovkijs uppskattning av Solaris som ett religiöst epos. Lems beskrivning av hur han 1961 skrev boken får det att framstå som om han skrev romanen i trance, likt de medeltida helgonen som påstod att de författade sina alster under gudomlig inspiration: ”Romanen bara forsade ur mig”.

Tarkovskij närmar sig Solaris mysterium från ett annat håll. Det är inte oceanen han ser, utan sin hembygds sorlande bäck. Han för ner mysteriet till ett mänskligt plan. Hur var och en av oss uppfattar sitt liv, sin tillvaro. Filmens inledning är förbryllande i all sin mångfald.

Först ser vi strömmande vatten och sedan en man som vi senare förstår är Kris Kelvin, som vandrar genom ett prunkande, men dimhöljt landskap. I ena handen håller han en teknisk tingest, som han sedan lägger ifrån sig då han närmar sig föräldrahemmet. Från avstånd ser han hur en bil stannar, en man och en liten flicka stiger ur och välkomnas av Kris far. Det är Berton, en astronaut som besökt rymdstationen vid Solaris. Redan här finns grund till en viss förvirring. Kris är ömsom utanför, ömsom medagerande. Men, vilka är den lille pojken och flickan?

Nåväl, snart följer en av filmens filmer i filmen. Berton har med sig en bandupptagning, en slags DVD, som i ett svartvitt inslag visar hur han som en betydligt yngre man blir förhörd av en internationell expertkommitté. Vi befinner oss i framtiden, men filmen är svartvit och männen är klädda i slips och kostym, helt i enlighet med det tidiga sjuttiotalets mode. På filmupptagningen, som har en dokumentarisk prägel, berättar Berton om vad han sett och upplevt på Solaris rymdstation. Förvåning och ett visst löje möter hans påstående om att ovanför Solaris ständigt växlande yta har han sett ett tre meter långt barn. Hans egen filmupptagning av denna syn visas.  Men, vi ser inget annat än Solaris märkligt böljande yta. Bertons upplevelser avvisas som hallucinationer, av alla utom en utländsk expert som hävdar att det faktiskt kan röra sig om yttre fenomen som bör undersökas närmare.

Tarkovskij klipper mellan filmen i svartvitt och åskådarnas reaktioner i ett vardagsrum, filmat i färg. Vi ser hur Berton irriterat vankar fram och tillbaka, under det att han emellanåt betraktar sig själv som den man han var tjugo år tidigare. Kris far är inte med vid videovisningen, på hans plats sitter istället Kris. Efter visningen blir det ett uppträde mellan Kris och Berton där Kris hävdar att Bertons upplevelser saknar vetenskaplig vederhäftighet. Upprörd lämnar Berton huset och kör tillbaka med sin dotter, som nu ser helt annorlunda ut än tidigare.

Efter ett tag ringer Berton från sin bil genom någon slags fast mobilkamera. Han förklarar att det stora barnet han sett var en av besättningsmännens söner, som dött flera år tidigare, något han då inte känt till men fått bekräftat då han vid sin återkomst till jorden besökte mannens änka, som visade honom sitt fotografialbum. Bilden av det bortgångna barnet motsvarade exakt den vision Berton sett över Solaris yta. Berton tystnar, vi ser honom och dottern i en helt vanlig bil, men den tycks vara självgående. Berton sitter med korslagda armar. Nu följer en lång sekvens, enbart ackompanjerad av motorljud, alltmedan en motorväg genom japanska storstäder filmas genom bilrutan. Effekten liknar den som skapades i introduktionsbilderna av det strömmande vattnet, men nu befinner vi oss i en genomteknologiserad miljö. Fast båda miljöerna har en slags främlingskapande inverkan på åskådaren och övergången från motorvägarna till ett rymdskepp som dockas in i en rymdstation känns helt följdriktig och naturlig.

Denna genomgång av filmens inledning gav jag för att skapa en uppfattning om filmens karaktär av minnes-, samtids- och framtidsskildring, speglad genom tekniska finesser; bruket av olika vinklar, filmgenrer, ljud, filter och annat. Filmkonst är såväl teknik som budskap, det ena beror av det andra.

Detta att nästan oförmärkt glida in i något som är både välbekant och okänt upprepas gång på gång. Därigenom känns det tämligen meningslöst att göra som jag nu gjort  ̶  försöka beskriva något som itsäallet borde upplevas.

Denna för mig drömska, mångbottnade film som tycks handla om att stiga in och fördjupa sig i olika världar – rymden, konsten, musiken, framtiden, det förflutna, men främst i sig själv, in i sina egna världar, sina egna minnen, där det välkända möter det okända, det lilla livet möter det stora. Det är poesi för mig. Men, kanske inte för dig. Det beror på vem du är. Dina erfarenheter, din bakgrund. Som Katarina Frostensons diktning som talar till andra, men tiger för mig.

Solaris, romanen och filmen, har blivit till en del av mina minnen och där lever de, liksom Gunnar Ekelöfs dikt Eufori:

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
Känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
Känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
Känna hur död och liv är starka som vin inom en.

Bergman, Ingmar (1987) Laterna Magica. Stockholm: Norstedts. Cervantes, Miguel Saavedra de (2016) Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Malmö: Nilsson Förlag/Absint.  Ekelund, Wilhelm (2004) Samlade dikter, 1. Stockholm: Atlantis. Ekelöf, Gunnar (2007) Samlade dikter. Stockholm: Bonniers. Frostenson, Katarina (2011) Flodtid. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Gianvito, John (2006) Andrei Tarkovsky: Inteviews. Jackson MS: University Press of Mississippi. Green, Peter (1993) Andrei Tarkovsky: The Winding Quest. Basingstoke: Palgrave Macmillan. Lem, Staislaw (1973) Solaris. Malmö: Bernces. Lem, Stanislaw (2018) Stanislaw Lem – The Official Site, https://english.lem.pl

After being an au pair in Paris, my younger sister brought back a certain admiration for French troubadours. Since she is four years older than me, I often took after her and tried to adapt to her taste, something that made me listen primarily to Georges Moustaki, but also to other masters like Jacques Brel, Serge Reggiani and Georges Brassens. Despite my inadequate French I came to appreciate their intensity, how their way of singing strengthened their poetic texts. Even though I did not fully understand them, I sometimes hummed their songs to myself. For example, Serge Reggiani´s Madame Nostalgie:

Madame Nostalgie
Depuis le temps que tu radotes
Et que tu vas de porte en porte
Répandre ta mélancolie.

Madame Nostalgia,
since you began to roam about
you are now going from door to door,
spreading your melancholy.

It may have to do with my advancing age, but more and more I surprise myself with digging up bright memories, while others have disappeared in the mists of forgetfulness. Maybe it was in the summer of 1974. I do not remember and have to ask Stefan, the memory master among my comrades. Anyway, I, Stefan, Jan and Dan travelled with Interrail back and forth across Europe. A wonderful time, filled with absurd adventures.

We split off in the Southern French town of Sète. My funds were running our. It was before the arrival of credit cards and we used American Express Travel Checks. I do not remember why we had ended up in Sète. Well, I called my father and asked him to transfer some money from my Swedish account. I was far from being wealthy, but had some savings after for a couple of years been working with Stefan and Didrik as an extra postman. Father promised to transfer a few thousand Swedish crowns to a bank in Sète. But, time went by.

Although Sète was a charming town, with canals lined with picturesque fishing boats and restaurants where the food and wine were excellent, I did not want my friends to waste the rest of their holiday by waiting for a bank transfer that did not turn up in time. My comrades continued towards Paris. I had declined their offer of an advance. Just like me they were short of money and in any event enough money would soon come down to me.

One day went by, followed by another one  ̶  no money appeared. On the third day I used my last coinage to pay the cheap hotel, hoping that the money transfer would appear soon. That night I slept in a park. I had a sleeping bag and it was not particularly inconvenient. The next day I was quite hungry, but during my second day as a pauper the worst hunger had settled. I drank a lot of water and found it eased the hunger.

For two days I drifted around in Sète. The afternoons I spent on the nearby beaches where I ended up by freeriding on buses. Unlike the beaches further east they had nice and soft sand. I was not particularily worried since I had a train ticket and if the money did not show up I could travel north. I knew where my friends were staying  ̶  in a hostel in Choisy-le-Roi, a Parisian suburb. During my last night in Sète I slept in a park close to the station. The train to Paris departed early in the morning and I did not want to miss it. I still remember the repetitive calls: Ici Sète! Ici Sète!

True to my habits I read a lot during my stay in Sète. It was Robert Musil´s The Confusions of Young Törless and a rather strange Swedish psychological thriller from the early 1960s, Bosse Gustafsson´s The King´s Mountain Path. I also made an effort to understand the poems in a book by Paul Valéry, considered to be Sète´s most prominent son. The name of this to me previously unknown poet appeared everywhere in Sète and I had bought the book when I stilI had some money left. On the advice of several locals I walked up to the famous cemetery with its extensive sea view, where Valéry had contemplated the Mediterranean, while he simultaneously entered his inner life.

Unremittingly I struggled with Valèry´s Le cimetière marin, The Graveyard by the Sea, which has been acclaimed as one of the absolute highlights of French literature. I did not understand much of it, but caught some impressions; white sails of boats passing across the Mediterranean blue expanse, spreading out behind the cemetery's poplars and cypresses. The paralyzing tranquillity of the midday heat, burning the cracked earth between white grave chapels, on which roofs pigeons cooed while insects kept swirling between them.

Like the sailboats on the ocean, the sarcophagi and chapels of the graveyard seemed to be on a journey beyond time and space, with their cargo of dead whose character and urges had disappeared for ever. In this magic reality Valéry found himself with a notebook resting on his knees. By turns he felt himself to be part of an immense universe, or as a human wreck soon to join the rotting corpses under their whitewashed cenotaphs  That's how I perceived the poem, seen through a veil of all that had been lost in translation and my own wild imagination. Nevertheless, I perceived the rhythm, some of the impressive imagery and the smooth rhyming.

After walking up to the cemetery in the stifling heat I became quite disappointed. Assuredly, I could look out over the ocean, but between the tall cemetery walls and the rocks by the sea were paved roads and an outdoor theatre, which had not been present in Valéry´s time. The place did not breath the rural peace I had expected, there were hardly any trees and the dense and empty rows of tomb chapels gave the impression that the graveyard was more of a miniature town than a burial ground. Miserable and deserted in the stifling heat, depraved of a refreshing sea breeze.

After sneaking on a bus, which drove down to one of the beaches, I took a dip in the cool sea water and a shower on the beach, I found shadow under an abandoned umbrella and while alternatively looking in my book and out across the Mediterranean, I was taken by the freshness of the poem's final lines:

Le vent se lève!... il faut tenter de vivre!
L'air immense ouvre et referme mon livre,
la vague en poudre ose jaillir des rocs!
Envolez-vous, pages tout éblouies!
Rompez, vagues! Rompez d'eaux réjouies
le toit tranquille où picoraient des focs!

The wind is rising! ... We must try to live!
The strong breeze opens and shuts my notepad,
foaming waves bravely explodes among the rocks!
Then, fly away my sun bedazzled pages!
Break waves! Shatter with rejoicing surges
the tranquil sea surface where doves´ sails peck in flocks.

I have now learned that the troubadour Georges Brassens like Paul Valèry was born in Sète. Like him he also had an Italian mother and wanted to be buried in his birthplace, but not in the depressing and overcrowded cemetery, but down by the sea. In his song Supplique pour être enterré à la plage de Sète Brassens sings how he in school was fed with admiration for the conservative, but irreproachable, Paul Valéry, as well as certain qualms about his work. Nevertheless, Brassens admired Valéry's independence and craftsmanship. More through speech than song, Brassens asks to be buried as close to the sea as possible:

Juste au bord de la mer à deux pas des flots bleus
Creusez si c'est possible un petit trou moelleux
Une bonne petite niche
Auprès de mes amis d'enfance, les dauphins
Le long de cette grève où le sable est si fin
Sur la plage de la corniche
C'est une plage où même à ses moments furieux
Neptune ne se prend jamais trop au sérieux.

Close to the sea, two steps from the blue waves,
if possible, dig a comfortable hole,
a small niche
close to my childhood friends, the dolphins.
By the beach where the sand is smooth,
on Plage de la Corniche.
A beach where Neptune himself, even at his most furious,
never takes himself too seriously.

Brassens compares himself with Paul Valéry and indicates the limitless admiration the citizens of Sète has for their famous poet:

J'ai reçu de l'amour la première leçon
Avalait la première arête
Déférence gardée envers Paul Valéry
Moi l'humble troubadour sur lui je renchéris
Le bon maître me le pardonne
Et qu'au moins si ses vers valent mieux que les miens
Mon cimetière soit plus marin que le sien
N'en déplaise aux autochtones
Cette tombe en sandwich entre le ciel et l'eau.

That love was offered me during my first lesson
and I drank it to the last drop,
my sceptical reverence to Paul Valéry.
Though I, the humble troubadour, outbids him.
The noble master may forgive me,
after all, his verses are better than mine,
and with an apology to the locals,
I claim that my graveyard is more marine than his,
this tomb between sky and water.

Valéry, received a magnificent state funeral, was France's representative for cultural issues by the League of Nations and was twelve times nominated for the Nobel Prize in Literature. He died in 1945, the same year as the Academy intended to reward him, Gabriela Mistral received the prize   instead.

Georges Brassens was a convinced individualist and anarchist, who used to declare: "I can live without laws, but assume that for several others it would be impossible." During Nazism, Brassens had been forced to compulsory labour in Germany. He succeeded to escape and remained hidden in Paris for several years He lived under austere conditions, something he continued to do even after the war. In several songs, Brassens expressed doubts about the truism that the majority always is right. In his Mourir pour des ideés, he sings with irony and his characteristic rolling r´s coming from down deep by the root of his tongue:

Mourir pour des idées
L'idée est excellente
Moi j'ai failli mourir de ne l'avoir pas eue
Car tous ceux qui l'avaient
Multitude accablante
En hurlant à la mort me sont tombés dessus
Ils ont su me convaincre.

To die for ideas.
An excellent idea.
I almost died from not having one,
since those who had one
the overwhelming majority,
fell on top of me.
That´s how they convinced me.

Could a man like Brasens have something in common with Paul Valéry? If ignoring their social stature it appears as they shared quite a few convictions. What these two men from Sète had in common was that no one could accuse them of being conformists. They valued their ability to think independently. In soul and heart they were also anarchists, each in his own way.

In his youth Valéry made a conscious effort to distance himself and his oeuvre from the demands and expectations of others. Like his friend and mentor, Stéphane Mallarmé, Valéry initially tried to ignore general appreciation. According to him, we all strive to impress one another, an effort forcing us to adjust and simplify our thinking. All literature contains a certain degree of deceit.

Valéry assumed that thoughts were a refraction between mind and expression, a divergence caused by the transition from one unit to another. However, it is an illusion that gives tangible results. Poetry is such an illusion. It is no truth in itself, merely a reflection of human thinking, an instrument for seeking truth.

Although Valéry in his poems tried to obtain both perfection and balance, like a mathematician being aware that an erroneous detail may compromise a calculation. However, art is not science. Despite his discipline and doubts about the value of art, Valéry appreciated bizarre stories filled with beauty and nonsense. He considered that, like artists, scientists have to be creative. Science requires a certain degree of exclusion/distance, an element of madness that make us appreciate the unexpected. What drives humanity forward to new insights and discoveries often originates from unconventional insights that force us to perceive our world from different perspectives.

Like several of his contemporaries, among them writers defined as flaneurs  ̶  distanced observers who enjoyed studying others  ̶  Valéry underwent a crisis when he realized that poetry and literature could not  provide any solutions to social problems, even less so to suffering caused by unrequited love. Valery's crisis broke out at full force during a visit to Genoa in October 1892. The woman whose love he desired had spurned him and during a stormy, sleepless night, he realized that, unlike what he previously had believed, poetry was not a pure expression of his quest for solutions and harmony. Since then, Valéry did at just a few occasions write any poetry, instead he gave an outlet for his creative energy by privately jotting down a great number of meditations, thoughts, speculations and aphorisms. Every morning he rose at five o'clock to fill what eventually became 250 notebooks with thoughts intended not for other eyes than his own, in spite of this they have now become his most popular legacy.

When Edouard Lebey, head of the world's oldest press agency, which later became AFP, died in 1920, Valéry became unemployed. For more than twenty years, he had worked as Lebey's private secretary. Despite his reluctance to come forth as a writer, Valéry decided to live by his writing. His extensive inventory of notes about art, history, music and current events proved to be quite helpful.

Already in 1925 Valéry had been admitted to the French Academy. He was closely acquainted with influential cultural figures and politicians, as well as he maintained an extensive correspondence with several famous personalities. Valéry continued to adhere to his independent thinking and behaviour, demonstrating an open disdain towards the Vichy regime and the Nazi invaders, even if he strangely enough was on friendly terms with Marshall Pétain. He was seldom openly attacked for his critical declarations, well aware of his international celebrity his enemies isolated him instead.

That I today came to think of Valéry was that I read some of his aphorisms from Tel Quel, As it is, which was published in 1943:

Politics is the art of preventing people from taking part in affairs which properly concern them.
That which has always been accepted by everyone, everywhere, is almost certain to be false.
The purpose of psychology is to give us a completely different idea of the things we know best.
Politeness is organized indifference.
Sometimes I think, sometimes I am.

However, what attracted my attention to Paul Valéry was the despair and anger he expressed over the barbarism that had broken apart and destroyed Europe during his lifetime. In the 1940s he planned to write a book he wanted to publish under the title Principles of Planned Anarchy, defining anarchy as "an individual's effort to refuse obedience to any injunction the basis of which cannot be verified.”

What Valéry regretted most of all was our inability to expose baseless myths that we allow to control our lives. For example, our confidence in politics. Whether we are part of the establishment or want to overthrow it. we consent to be manipulated by unscrupulous individuals who use politics as “the art of making people pay for, fight and torture one another for something they neither know or care about.” Populism was, according to Valéry a disgraceful fabrication without any foundation in reality:

The only meaning I can see in the word “people” is “mixture”; if you substitute for the word ”people” the words “number” and “mixture” you will get some very odd terms … “the sovereign mixture,” “the will of the mixture,” etc.

We are suffering from an absurd conception that economy can solve all problems, though Valéry states: "Economy is not a society." Equally misguided is our confidence in charismatic leaders: "No statesman ever measures up to his task, since the task is greater than any man´s mind.” However, the greatest nemesis of Europe has been nationalism, the distorted ideology behind the brutal killing and oppression that were rampant during Valéry´s last decennium in life: "We must have done with the fatal dogma of national sovereignty."

Valéry assumed that he had an obligation to use his writing to promote critical thinking, to encourage a sound scepticism towards generally accepted opinions. Thus he reminds me of the demands I was confronted with during my teacher education in the late 1970s, when the National Agency for Education declared that the purpose of Swedish education was not only to provide students with knowledge and means to acquire it. Teachers should furthermore assist their students in the creation of a "positive identity" that would support them as protagonists in a democratic society, acting as “critically thinking individuals”. I liked the last phrase, interpreting it as an appeal to avoid unconditional surrender to the simple truths and solutions which we constantly are exposed to.

Valéry is difficult to define; an aesthete and artist who questioned the value of art, while being a master in his field. He demanded a lot of himself, convinced that he had the knowledge and a message to share with others. A dreamer and a well-informed, practical person, admired by his contemporaries. It is not surprising to find that Valéry was fascinated by Johann Wolfgang von Goethe; a universal genius, official and romantic.

Since 1774 Goethe had been in the service of Duke Karl August of Saxony-Weimar and acted as Minister of Finance, responsible for mine and road maintenance, agriculture, art and science, as well as having the ultimate responsibility for the armed forces. Overworked he left his office in 1786 and spent a couple of years in Italy, before returning to his duties. After his return Goethe wrote a verse drama,Torquato Tasso, in which he made use of his experiences as a bureaucrat in ducal service and from his Italian visit. Apparently, Goethe was able to express some of the anxiety he had experienced in his dual function as a governmental administrator and poet, the difficulties a creative and ingenious individual was confronted with while being circumscribed by a hierarchical, restraining system. Tasso became insane.

After giving up on his law studies, Torquato Tasso had in 1565 become court poet and historian at the House of Este in Ferrara. Ten years later, he had completed his masterpiece Gerusalemme liberata, The Liberation of Jerusalem, a drama in verse. Written in the style of the time it depicted battles, religious ceremonies, councils and wars. The book became an immediate success, a magnificent depiction of a crusade imbued with a strong sense of piety and faith in the earthly strength and power of the Papacy. The work appeared at the right time, in a Europe threatened by the expansion of the Ottoman Empire and Islam, the tremor of the power game between Protestant princes, the German-Roman Empire and the Catholic Church. It was out of that bedlam the lethal nationalism that still plagues us was born.

However, it was neither the descriptions of warfare, nor the ideology behind Tasso's drama that grabbed the attention of his contemporaries, but something new and revolutionary, namely sensual emotion. Not sentimentality, but realistically described emotions expressed through Tasso's lyrical craftsmanship. In addition, Tasso gave women  ̶  Armida, Clorinda and Erminia  ̶  more prominent roles and mental depths than was common in contemporary literature. In particular, Gerusalemme liberata was instilled with musicality and noble feelings, but also melancholy and tragedy were brought forth with linguistic skill and natural elegance.

Obviously, the mighty work reflected an elegant and well-behaved young man's experience at one of Europe's most cultivated courts. Tasso was favoured by the refined Alfonso II Este and despite his low birth he was appreciated by the ladies of the court. It was even rumoured that he had a love relationship with the duke's sister; for sure the sensual poet had intimate relationships with both men and women.

However, Tasso's delicate mind could not cope with the toil his oeuvre required and the feeling of exclusion he suffered by the hierarchical and rigid court. Torquato Tasso was after all not an equal to his aristocratic patrons. In fact he was regarded as a glorified servant. The duke had made it clear to him that he considered Gerusalemme liberata to be his personal property and that Tasso's courteous relationships with blue-blooded ladies could never be crowned by marriage. Tasso began to suffer from a persecution mania which subsequently developed into hysteria and an uncontrollable rage. Alfonso II Este eventually had Tasso confined to the Madhouse of St. Anna, where he was locked up for seven years.

After his release, Tasso had an ambulatory existence, going from court to court where he generally was welcomed as an honoured guest, though his creative power was broken. The powerful Cardinal Cinzio Aldobrandini did in 1595 invite the esteemed poet to Rome, where he, as the Papacy´s most prominent literary supporter would by Aldobrandini's uncle Clemens VIII be crowned with a golden laurel during a sumptuous ceremony. However, Tasso was sick and broken. He was cared for in the monastery of San Onofrio to recover in time for the great propaganda spectacle, though he died after three months.

It is no wonder that Tasso's tragic destiny fascinated the poet and bureaucrat Goethe. His drama depicts how Tasso at Ferrara's court feels as he has been locked up in a golden cage. The duke and his courtiers admire Tasso's poetry and enjoy his readings from Gerusalemme liberata. The not yet thirty-years-old Tasso feels like an equal to the aristocrats, but in fact, they cannot fathom the ferocious effort Tasso had put into the creation of his masterpiece.

The duke behaves like a patriarchal and indulgent employer towards the great poet. When another aristocrat, Antonio, who Tasso assumes to be his friend and confidant, after a mission to Naples turns up at a playful court intermezzo he teasingly insults Tasso, who becomes infuriated and draws his sword. At an Italian court such a behaviour was considered as an unforgivable offence. If a commoner bared his sword in the presence of a prince he could be punished with death. However, the magnanimous Alfonso II is content with severely rebuking “his” choleric poet. Speaking to him as if speaking to a vainglorious child, he orders his court poet: "Tasso, go to your room!"

Torquato respects the duke and never utters a bad word to, or about, him. Yet he becomes deeply upset. He had earlier asked his lord and master to be given the manuscript of his Gerusalemme liberata to have it printed in his name in Rome, but the duke turns down hi request. As Tasso´s generous patron Alfonso II Este considers the manuscript to be his private property and he is also concerned about losing Tasso to another ducal house.

Tasso realizes that the only possibility open to him if he was to be treated with due respect would be if he was appointed as a civil servant. Such a position would mean that Tasso could be knighted. However, the duke regards his poet as a mere entertainer, albeit a very skilled one, though definitely not worthy to become a trustworthy confidant.

The latest humiliation suffered by Tasso makes him feel increasingly isolated. It hardly helps that the Countess of Scandiano, engaged to Antonio the aristocrat who had insulted Tasso, attempts to mediate. The Countess is in love with Torquato, but their social stature forbids them to marry. In addition, Torquato Tasso is in love with the Duke´s sister, who also tries to calm the poet and suppress his anger, but her efforts only make things worse since Tasso is well aware of the fact that his love for a Duke´s sister can never be entirely rewarded. She asks the poet to entrust her brother the Duke with his concerns, but Tasso refuses  ̶  he cannot burden the patience of someone who is so high above him in rank and on whose favours he is completely dependent.

Tasso is a genius, an idealist. He assumes he knows how to rule a dukedom, but deep within himself, he is also aware of the fact that he is not tough and unscrupulous enough to behave like an efficient politician:

A confusion of the real with the ideal never goes unpunished.

When the duchess adds that Countess von Scandiano could be the one who could listen to Tasso´s qualms and that she would be able to calm his anxiety, Tasso becomes even more desperate. Sure, the Countess is always ready to help, He knows that she appreciates him. Tasso has often confided in her, but everything is just a scam, distorted as it is by social barriers. He tells the Duchess:

I've done as you have ordered me to do, otherwise I would have kept myself away from her, but instead I have approached her. Even if she appears to be nice to me, I do not really know why ... I cannot be honest in her presence. Even if she wants the best for her friends, you notice the intention and become depressed.

Man merkt die Absicht und wird verstimmt! A feeling that takes hold of me when I read the Swedish Democrats´ party program, or is forced to listen to their fake siren songs. Swedish general elections are upcoming in September and these populists may pass by Social Democrats and Conservatives and become Sweden´s biggest political party. Sweden is in danger of joining ranks with Poland, Hungary, Italy, Britain, Russia and several other European nations where populists increasingly are stifling sense and composure with a barrage of stale nationalism.

Whatever you may think of Jacques Derrida's concept of deconstruction, I assume that while listening to any kind of political statement it is worthwhile to look for cracks, contradictions and misappropriations of words and ideas. Let me thus scrutinize how Swedish Democrats present themselves on their network sites, for example:

We are the Sweden-friendly option. We protect the efforts of previous generations and care for what will soon be handed over to the next. We are the party of the entire nation and we believe in change forward (https://sd.se/vartpartiet).

I cannot help wondering what this is all about. Sweden-friendly? What parts of the “efforts of previous generations" are protected? The party of the entire nation? Am I not part of that nation? If so, the statement is a lie, since the Sweden Democrats is definitely not my party. What in the world is "change forward"? The only thing that is indisputable is that the statement promotes nationalism. On another site, the proclamations are slightly varied

 We think that society feel the best we move forward together (https://sd.se).

This also makes me wonder. Apart from words like "we" (who are we?) and "move forward together" (where else could we move? Move backwards together?) I am bewildered by the apparent fact that this party of the entire nation lacks proof readers. How could otherwise an “if” be missing between “best” and “we”?  

"We" is the keyword. Here we find the source to faith and convictions. Humans´ search for security, a foreseeable future, order  ̶  Cosmos. Against “us” are "they" ̶  the unknown, the strangers, the unpredictable, disorder - Chaos.

We humans are looking for affiliations, something to relate to. But also a position against what we are excluded from - power, influence, celebrity, wealth. But, the world is neither black nor white. Faith in the achievement of a state of Cosmos is just a Myth to Live By, an illusion that helps us to endure life. Reality is einfach kompliziert, simply complicated.

I assume that "we" according to the Swedish Democrats equals the Swedish "people" in the original sense of the Swedish word folk, originating from the Proto-Germanic fulka, “band of warriors”, or “unknown number”. We do not know how many the people are, but they are prepared to fight for their convictions. People does not include everyone, the notion is not inclusive. People is exclusive  ̶  they have their views in common, their background is the same and they fight together against a common enemy, who wants to weaken the people, split it up and make its members doubt their solidarity, their cohesion. An individual associated with a people must think and feel like the other members of this people  ̶  pars pro toto, “a part (taken) for the  whole”. If anyone exposes opinions that are not shared by the people, unity and consistency are threatened and s/he is excluded from the community. "All or nothing", "either - or", rarely "both - and".

For a while, I worked for a public relations office within a UN organization, which planned to launch a campaign under the motto Development for and by Real People. I do not remember if the campaign came off, hope not. Because a question naturally arises: "Who is not real?"

Adherents to both the right and left of the spectrum of politics claim that they are the people, while attacking oligarchs, aristocrats, plutocrats, bureaucrats, capitalists, elites, fake media, etc., etc. Do not all these opponents constitute a part of the people? A political strategy is to claim that they do not belong to the people  ̶  they are quitters, schemers, elitists, aristocrats, academics, rulers, etc. Are they not actually identifying themselves as distinct from commoners, i.e. the people? Generally these loners and dissidents claim that they are even better than common folk. Accordingly can such individuals and fringe groups  claim that they are an integrated part of a people? Furthermore, they may be wolves in sheep's clothing, serving foreign interests, belong to NGOs supported and funded by fuzzy stakeholders, fanatics ruled by religious and/or political convictions eager to control "the will of the people", merely pretending to be tolerant, law-abiding citizens.

The Swedish Democratic propaganda defines the people as Swedes. It appears as if it is the party elite which decides who is worthy to be belong to the privileged group of the people. This is typical of populist parties where opponents tend to be defined as "different". For example, people of other ethnicity than the leader and his/her companions may be dismissed as being non-genuine "Swedes", strangers in the land who support "Swedish values". If the opponents are Muslims, the people's representatives are "Christians". Are the antagonists "experts", "privileged", part of the "establishment", "elite" or "capital", then the party leader is depicted as a "regular" fellow, although s/he might be a privileged full-time politician, an academic or even a far from ordinary billionaire.

Since the people chooses its enemies, or those who are not deemed worthy of being part of their group, this means that the people do not have to be in majority within a nation. If a political party claiming to represent the people loses a general election it generally claims that this was due to the fact that the people was fooled and deceived by corrupt politicians, fakes news and/or submitted to violence. If a populist party wins, its former opponents continue to be depicted as enemies of the people, trying to stall or sabotage its policies. A populist party is in a dire and constant need of enemies.

Populists are no democrats, they are not inclusive. They do not believe in tolerance and seldom accept opposing views. If jurisdiction challenges them, they tend to claim that the administration of justice is corrupt and/or biased  ̶  some glaring examples of this are Berlusconi's, Orbán's and Kaczynski's struggle against their own nations´ legal system. As representatives of the "people" populists stand above the law, this since they declare themselves to be nothing less than "the people." As the Peruvian dictator Óscar Raymundo Benavides (1876-1945) once stated: "Everything for my friends, for my enemies  ̶  the law." The leader of a party representing the "people" does not need to listen to those who are not an integrated part of the "people", his/her desires represent "the will of the people". Why should the “people's” representatives listen to those who do not want to be part of the "people"? Such individualists and groups are nothing less than parasites, egomaniacs, outsiders, strangers.

Populists are often suspicious of parliamentary processes and negotiations. Instead, they celebrate referendums and "direct consultation" with the “people”. But are referendums similar to democracy? In general, the "people" are allowed to vote on issues pre-prepared and corrupted by those who propose them. At the same time as voters are exposed to a flood of propaganda. Remember Brexit. Similarly, "consultations" with the "people" are generally based on questionnaires fabricated by spokesmen or special interest groups, for example Viktor Orbán's "consultations" with the Hungarian "people".

Italy's Beppe Grillo claims that his Five-Star Movement (populist movements generally avoid calling themselves "parties", since they claim they are not part of anything, they include all and everything) represent "direct representation" because his companions have access to the movement's network site where they can vote and publish their demands and opinions. "Let me know and I will be your loudspeaker," declares Grillo, who has claimed that his movement deserves to occupy all seats in the Italian Parliament since politicians outside his Five Star Movement are all corrupt and amoral. Likewise, Donald Trump claims that through his twitter account he has a direct contact with “real” Americans and that he through his understanding of the "people" constitutes their real mouthpiece. A common claim by populists is that they “say what people really thinks and believes” and strangely enough it is common that they obtained this knowledge not by reading or listening to others than those they already agree with, but through studies and insights of their own, often spiced by the fact they act guided by their instincts, superior intelligence, “gut feelings”, or even a heavenly mandate.

So, what is the myth the Swedish Democrats live by? While I was working at UNESCO, I realized that it was one of the most weakened organizations within the UN system, sterilized by its own member countries. I learned that intolerance, discrimination and oppression can be justified by reference to religion, tradition and culture. How difficult it is to criticize power drunk rulers who hide themselves behind such a discourse.

I once had to listen to two mullahs who explained that "feminism" is incompatible with Islam, since it is a religion that proclaims that all humans are equal under God. To argue that a group has specific rights would be to question God's righteousness. I asked if Allah really dictates that men and women have the same rights. The mullahs told me that this is stated in the Qur'an.  Unfortunately, I could not help pointing out that the Qur´an actually states that “men are the protectors and maintainers of women, because Allah has given the one more (strength) than the other, and because they support them from their means (An-Nisa, verse 34)." I knew the verse by heart, since it was not the first time I had discussed women´s right within UNESCO, it was actually one of my tasks. The mullahs became quite upset and said they would not debate their faith with a kafir, non-believer. Shortly afterwards, I was summoned to my boss who told me she had received complaints about my behaviour and forbade me to debate religion with religious representatives.

I then understood how effectively religion could be used to silence criticism and establish barriers between "we and them”. A powerful nation like the United States, which often seems to have adapted a foreign policy based either on world dominance, or isolation. Actually two sides of the same coin  ̶  “since we are the greatest nation in the world, why do we then have listen to others?” Something that has resulted in this powerful nation leaving UNESCO. Play out the tradition/religion/culture card in connection with the "will of the people" and you can effectively silence all criticism and declare Gott mit uns, God is on our side, “we are invincible, while you are a simple pagans without a heavenly mandate. In God we trust.”

Culture, science and knowledge are all connected with power. If you want to differentiate people, you talk about "culture". If you want to feel superior to others, you define yourself as "cultivated". When the Swedish Democrats describe their policy it appears as a smorgasbord, a feast on cakes, with all the goodies we might like and which any other political party might offer to attract voters. It is only when the Swedish Democrats' network sites write about "culture" that the party's (excuse me  ̶  movement) specific character comes to the forefront. The Swedish Democrats represent "the people" and "the people" is "Swedish". We are unique, not like "everyone else":

Culture could be defined as a way of life that unites a society, or a group of people. [...] The unique nature of Swedish culture finds its roots in our history and in the nature and the climate in which it has developed. Against this background, it is not surprising that our culture has great similarities with the one of our Nordic neighbours. [...] Cultural impulses that, without being adapted to Swedish conditions, are being inoculated to the Swedish society by potentates, or other groups who do not consider themselves as Swedish, are by us not considered as a part of Swedish culture, but rather as a form of cultural imperialism. [...] The Swedish Democrats are opponents to both cultural imperialism and cultural relativism. It is obvious that some cultures are better than others when it comes to safeguarding fundamental human rights.

For a Swede, everything "Swedish" is supposed to be well-known and safe, something the Swedish Democrats demonstrate through picturesque summer photos. For example, one site's image of a little girl and boy walking hand in hand on a dirt road between a rose bush and a red-painted barn, which can be found at the same page as an image depicting "Immigration", represented by a blurred photo with indefinable figures.

Diversity, multicultural societies, culture exchange, all this is dangerous. It's complicated, chaotic and insecure. A threat to the monolithic, the good, the simple, the Swedish  ̶  Cosmos. "Our" culture is great, it belongs to us, it is safe. Let's protect it against the unknown. Circle the wagons, build walls!

I hope that all Swedish citizens who are able vote in September will do it and while doing so I wish we all ask ourselves who we really are. “Am I an individual, a person  ̶  or am I a symbol, a being defined by others? A Swede? Or am I an individual in my own right?” If you consider yourself to be a unique creature, and you are, then I would recommend you to vote for a political party that assumes we are all unique persons and declares itself willing to protect that conviction. I hope we all are able to make our own decisions based of who we believe we are, and not because of what others say we are.

We may contemplate a few lines by the great poet Gunnar Ekelöf. I assume people like Valéry, Brassens and Goethe could understand and identify with thoughts like these:

I believe in individual man himself,
in him who walks by himself,
not doglike following his scent,
not wolflike fleeing before man’s scent:
at once man and anti-man.

Come to our own communion?
Flee the over and the outer way:
Whatever is cattle in others is cattle also in you.
Walk the wide and inner way:
What is bottom in you is bottom also in them.
Hard to get used to oneself.
Hard to break oneself of oneself.

The one who does that shall never be cast out.
The one who does that shall forever be built in.
The impractical is the only practical
in the long run.

Ekelöf, Gunnar (1967) Selected Poems.Translated by Muriel Rukeyser and Leif Sjöberg. New York: Twaine Publishers. Goethe, Johann Wolfgang von (2018) Goethes Sämtliche Werke, Vol. 12: Iphigenie auf Tauris, Torquato Tasso und die Natürlich Tochter. London: Forgotten Books. Müller, Jan-Werner (2017) What is Populism? London: Penguin Books. Reiss, Hans (1992) “Goethe´s Torquato Tasso: Poetry and Political Power,” The Modern Language Review, Vol. 87, No. 1. Tasso, Torquato (2009) The Liberation of Jerusalem: A new translation by Max Wickert. Oxford: Oxford University Valéry, Paul (1968). Poesie. Paris: Gallimard. Valéry, Paul (1989) The Outlook for Intelligence. Princeton NJ: Princeton University Press.

Efter att ha varit au pair i Paris förde min yngre syster med sig en viss beundran för franska trubadurer. Eftersom hon är fyra år äldre än jag så tog jag ofta efter henne och försökte anpassa mig till hennes smak, något som gjorde att jag lyssnade framförallt till Georges Moustaki, men också andra mästare, som Jacques Brel, Serge Reggiani och Georges Brassens. Trots min bristfälliga franska kom jag att uppskatta deras intensitet, hur deras sätt att sjunga lyfte fram deras ofta poetiska texter. Även om jag inte fullt ut begrep dem, nynnade jag för mig själv allt som oftast deras texter. Exempelvis Serge Reggianis Madame Nostalgie:

Madame Nostalgie
Depuis le temps que tu radotes
Et que tu vas de porte en porte
Répandre ta mélancolie.

Fru Nostalgi,
sedan du började ströva kring
går du nu från dörr till dörr,
spridande din melankoli.

Det har kanske med min stigande ålder att göra, men allt oftare överraskar jag mig själv med att gräva upp klart lysande minnen, medan andra har försvunnit i fullständig glömska. Kanske var det sommaren 1974, minns inte riktigt och måste fråga min vän Stefan, kamratskapskretsens minnesmästare, som jag, Stefan, Jan och Dan for med Interrail fram och tillbaka över Europa. En härlig tid, fylld med absurda äventyr.

Vi skildes åt i den sydfranska staden Sète. Mina pengar höll på att ta slut. Det var före kredit- och bankkortens tid och vi använde resecheckar. Från Sète, jag minns inte varför vi hamnat just där, ringde jag till min far och bad honom överföra pengar från mitt konto i Sverige. Jag var inte förmögen, men hade en del besparingar efter att tillsammans med Stefan och Didrik under ett par års tid ha jobbat extra som brevbärare. Far lovade att överföra ett par tusen kronor till en bank i Sète. Men, det drog ut på tiden.

Även om Sète var en charmig stad, med kanaler kantade av pittoreska fiskebåtar och restauranger där maten och vinet var förträffligt, så ville jag inte att mina vänner skulle slösa bort återstoden av sin semester genom att tillsammans med mig vänta på en banktransferering som drog ut på tiden. De fortsatte mot Paris. Jag tackade nej till deras erbjudande om lån. De hade heller inte så mycket pengar kvar och snart skulle en ordentlig summa komma till mig.

Det gick en dag, det gick två, inga pengar dök och med mina sista slantar betalade jag hotellet med hopp om att transfereringen snart skulle dyka upp. Den kvällen sov jag i en park. Jag hade en sovsäck och det var inte speciellt obekvämt. Dagen efter var jag ordentligt hungrig, men under den andra dagen hade den värsta hungern lagt sig. Hela tiden var jag ordentligt törstig, men upptäckte att om jag drack mycket vatten så kände jag inte mycket av hungern.

Under två dagar drev jag kring i Sète, Eftermiddagarna tillbringade jag på de närbelägna stränderna dit jag kom genom att tjuvåka på bussar. De hade till skillnad från stränderna längre österut fin och mjuk sand. Jag hade ju en tågbiljett och om pengarna inte dök upp kunde jag resa norrut. Jag visste var mina vänner befann sig  ̶  på ett vandrarhem i Choisy-le-Roi, en förstad till Paris. Sista natten sov jag i en park bredvid stationen. Tåget till Paris avgick tidigt på morgonen och jag ville inte missa det. Mindes de återkommande högtalarutropen: Ici Sète! Ici Séte!

Min vana trogen läste jag mycket, även under dagarna i Sète. Det var Den unge Törless förvillelser av Robert Musil, Bosse Gustafssons Kungsleden och med stor möda och mycket fantasi försökte jag förstå dikterna i en bok av Paul Valéry, som av allt att döma var Sètes store son. Namnet på denne för mig tidigare okände poet dök upp överallt och jag hade köpt boken då jag haft några slantar kvar. På inrådan av flera lokalbor sökte jag upp den välkända kyrkogård med vidsträckt havsutsikt från vilken Valéry hade betraktat Medelhavet och samtidigt stigit in i sitt inre liv.

Jag stavade mig igenom Le cimetiere marin, som hyllats som en av den franska litteraturens absoluta höjdpunkter. Jag begrep inte mycket, men fångade några intryck; som båtarnas vita segel där de rörde sig över Medelhavets blånande rymd, som bredde ut sig bakom kyrkogårdens popplar och cypresser. Middagshettans förlamande stillhet brände marken mellan vita gravkapell, på vars tak duvor kuttrade alltmedan insekter svirrade mellan dem.

Likt segelbåtarna på havsvidden tycktes sarkofager och kapell vara stadda på en färd bortom tid och rum, med en last av döda vars karaktär och drifter försvunnit. Bland detta satt Valéry och skrev i sin anteckningsbok, alltmedan han ömsom kände sig som ett med världsalltet, ömsom som en föränderlig människospillra som snart skulle förenas med de döda. Det var så jag uppfattade dikten, sedd genom en slöja av sådant som gått förlorat under mitt bristfälliga översättande och vilda fantiserande. Jag tyckte mig likväl ha uppfattat rytmen, några av bilderna och de smidiga rimmen.  

Jag blev besviken efter att ha traskat upp till den stora kyrkogården. Visst kunde jag blicka ut över havet, men mellan den höga kyrkogårdsmuren och klipporna som havet slog mot, låg asfalterade vägar och en utomhusteater. Platsen utandades inte den lantliga frid jag förväntat mig, där fanns knappt några träd och de tättliggande gravkapellen gav intryck av att vara en intetsägande miniatyrstad med tomma radhus, trista och övergivna i den kvävande middagshettan, utan tillstymmelse till en uppfriskande havsbris.

Efter ha smugit på en buss, åkt ner till en av stränderna, tagit ett dopp i det härligt svala havsvattnet och en dusch på stranden, fann jag skugga under ett övergivet parasoll och medan jag ömsom blickade i min bok och ömsom ut över Medelhavet grips jag av friskheten i diktens slutrader:

Le vent se lève!... il faut tenter de vivre!
L'air immense ouvre et referme mon livre,
la vague en poudre ose jaillir des rocs!
Envolez-vous, pages tout éblouies!
Rompez, vagues! Rompez d'eaux réjouies
le toit tranquille où picoraient des focs!

Vinden lyfter! ... vi måste försöka leva!
Den starka brisen öppnar och stänger min skrivbok,
skummande vågor bryter sig djärvt mot klipporna!
Flyg då bort, mina solblekta sidor!
Bryt, er vågor! Bryt med friskt vattnet upp
den ständigt skiftande havsyta över vilken seglen flockas!

Jag vet nu att även trubaduren Georges Brassens var född i Sète, likt Paul Valèry hade han en italiensk mor och drömde om att bli begravd i sin födelsestad, men inte på den trista och överbefolkade kyrkogården, utan nere vid havet. I sin sång Supplique pour être enterré à la plage de Sète  skildrar Brassens hur han i skolan blev inpräntad en obligatorisk beundran för den konservative, men oförvitlige, Paul Valéry, samt en viss tvekan inför hans verk. Likväl beundrar Brassens Valérys hantverksskicklighet. Mer genom tal än sång ber Brassens att bli begravd så nära havet som möjligt:

Juste au bord de la mer à deux pas des flots bleus
Creusez si c'est possible un petit trou moelleux
Une bonne petite niche
Auprès de mes amis d'enfance, les dauphins
Le long de cette grève où le sable est si fin
Sur la plage de la corniche
C'est une plage où même à ses moments furieux
Neptune ne se prend jamais trop au sérieux.

Nära havet, två steg från de blå vågorna,
gräv om möjligt ett behagligt hål,
en liten nisch
nära mina barndomsvänner, delfinerna.
Gör det vid stranden där sanden är så fin,
på Plage de la Corniche.
En strand där även Neptunus, om än på sitt mest rasande humör,
aldrig tar sig själv på riktigt allvar.

Brassens jämför sig sedan med Paul Valéry och antyder Sètebornas gränslösa beundran för sin store skald:

J'ai reçu de l'amour la première leçon
Avalait la première arête
Déférence gardée envers Paul Valéry
Moi l'humble troubadour sur lui je renchéris
Le bon maître me le pardonne
Et qu'au moins si ses vers valent mieux que les miens
Mon cimetière soit plus marin que le sien
N'en déplaise aux autochtones
Cette tombe en sandwich entre le ciel et l'eau.

Den kärleken gavs mig under min första lektion
och jag drack den till sista droppen,
min skeptiska vördnad för Paul Valéry.
Jag, den ödmjuke trubaduren, bjuder dock över honom.
Den gode mästaren må förlåta mig,
hans verser är i varje fall bättre än mina,
men med en ursäkt till de infödda,
vill jag hävda att min kyrkogård är mer marin än hans,
denna grav mellan himmel och vatten.

Valéry, fick en magnifik statsbegravning, var vid Nationernas Förbund Frankrikes representant för kulturella frågor och blev tolv gånger nominerad till nobelpriset. Han dog 1945, samma år som Akademin tänkt belöna honom, det blev Gabriela Mistral som fick priset istället.

Georges Brassens var en övertygad individualist och anarkist som brukade deklarera: ”Jag kan leva utan lagar, men tror att för många andra är det omöjligt.” Brassens hade under nazismen varit tvångsarbetare i Tyskland, avvikit och under flera år hållit sig dold i Paris där han levde under ytterst enkla förhållanden, något han fortsatte med även efter kriget. I flera sånger uttrycker Brassens sina tvivel på att majoriteten alltid har rätt. I sin Mourir pour des idées sjunger han med ironi och sina karaktäristiska tungrots-r:

Mourir pour des idées
L'idée est excellente
Moi j'ai failli mourir de ne l'avoir pas eue
Car tous ceux qui l'avaient
Multitude accablante
En hurlant à la mort me sont tombés dessus
Ils ont su me convaincre.

Dö för idéer.
Tanken är utmärkt.
Jag dog nästan av att inte ha rätt idé
eftersom de som hade en sådan,
den överväldigande mängden,
skrikande för sitt liv, föll över mig.
Så övertygade de mig.

Kunde en sådan man ha något gemensamt med Paul Valéry? Bortser vi från utanverken, tycks det så. Vad de två männen från Sète delade var att ingen kunde anklaga dem för att vara konformister. De värderade sin förmåga att tänka självständigt. I själ och hjärta var de också anarkister, var och en på sitt sätt.

För Valéry gällde det att finna uttryck som minskade hans strävan att anpassa sig till andras krav och förväntningar. Som vännen och läromästaren Stéphane Mallarmé ville Valéry till en början ignorera allmän uppskattning. Enligt honom hyser vi alla en strävan att imponera på andra, en drift som anpassar och förenklar vårt tänkande så att det leder till intellektuell oärlighet. All litteratur bär med sig ett frö av lögn.

Valéry antog att tankar var en refraktion mellan medvetande och uttryck, en brytning vid övergången mellan två enheter. En illusion som dock ger påtagliga resultat. Även poesi är en sådan illusion. Den är ingen sanning i sig, enbart en återglans av mänskligt tänkande, ett instrument för att söka sanningen.

Även om Valéry i sina dikter eftersträvade perfektion och balans, likt en matematiker är medveten om att en felaktig detalj kan äventyra en beräkning. Konst är inte vetenskap. Trots sin disciplin och tvekan inför konstens värde uppskattade Valéry bisarra berättelser, fyllda med skönhet och nonsens. Han menade att liksom konstnärer måste vetenskapsmän vara kreativa. Det krävs ett visst utanförskap, ett inslag av galenskap för att finna det oförutsedda, det som driver mänskligheten till nya insikter och upptäckter. Genom att det tvingar oss att betrakta vår omvärld med andra ögon, ur skilda perspektiv, innehåller det absurda sanningar.

Likt flera av sina samtida, bland dem författare som uppfattade sig som flanörer  ̶  illusionslösa observatörer av sina medmänniskor och deras beteende  ̶  genomgick Valéry en kris då han insåg att poesi och litteratur lika lite som de gav lösningar på samhällsproblemen kunde ge lindring för kärlekssmärta. Valérys kris inträffade då han under oktober 1892 vistades i Genua. Kvinnan han åtrådde hade försmått honom och under en stormig, sömnlös natt insåg han att poesin, till skillnad mot vad han tidigare trott, inte var ett högt och rent uttryck för hans strävan efter lösningar och harmoni. Sedan dess skrev Valéry knappt någon poesi, istället gav han i högst privata anteckningar utlopp för sin kreativa energi. Varje morgon steg han upp vid fem-tiden för att skriva ner meditationer, funderingar, spekulationer och aforismer. Han fyllde 250 anteckningsböcker, som trots att de inte var ägnade för någon annan än honom själv numera utgör hans mest populära eftermäle.

Då Edouard Lebey, chef för världens äldsta pressagentur som sedermera blev AFP, avled 1920, blev Valéry arbetslös. Under mer än tjugo år hade han arbetat som Lebeys privatsekreterare. Trots sin ovilja att framträda som författare beslöt sig Valéry för att hädanefter leva på sitt skrivande. Hans omfattande förråd av anteckningar kring konst, historia, musik och aktuella händelser blev honom till stor hjälp.

Redan 1925 blev Valéry invald i Franska akademin. Han var nära bekant med inflytelserika kulturpersonligheter och politiker och upprätthöll en omfattande korrespondens med flera av sin samtids mest kända personligheter. Valéry fortsatte hela tiden att måna om sitt oberoende och självständiga tänkande, utan tvekan visade han öppet sin ovilja mot Vichyöverlöpare och nazister, som dock inte attackerade honom öppet, utan isolerade honom, väl medvetna om hans internationella kändisskap och med förhoppningen om att den mer än sjuttioårige Valéry snart skulle avlida.

Att jag idag kom att tänka på Valéry var att jag läste några av hans aforismer från Tel Quel, Som det är, utgiven 1943:

Politik är konsten att hindra människor från att delta i sådant som angår dem.
Sådant som när som helst och överallt av de flesta har accepterats som en given sanning, är med största sannolikhet fel.
Ibland tänker jag, ibland är jag.

Men vad som mest fångade min uppmärksamhet var att Paul Valéry bland mängden av sina efterlämnade skrifter nämner att han i sin förtvivlan och ilska över det barbari som drabbat Europa planerade att skriva en bok med namnet Principer för planerad anarki och förklarade att han med anarki menade ”en individs vilja att inte lyda förbud som grundas på oförnuft.”

Vad Valéry främst beklagade var att vi inte förmår, eller vägrar, avslöja de myter som styr vår tillvaro. Exempelvis vår tilltro på politiken, vare sig vi är en del av etablissemanget eller vill störta det. Vi låter oss manipuleras av skrupellösa individer som betraktar politik som ”konsten att få folk att betala för, offra sig, eller slåss mot och tortera varandra för sådant som vi varken känner till eller tror på.” Populism var enligt honom en beklämmande lögn utan förankring i verkligheten:

Den enda betydelse jag kan finna i ordet "folk" är "mångfald"; om du ersätter ordet "folk", med "antal" och "mångfald" skapar du egendomliga kombinationer ... "den suveräna mångfalden", "mångfaldens vilja", etc.

Vi lider av en absurd övertro på att ekonomin skall lösa alla våra problem: ”Ekonomi är inte ett samhälle.” Lika missriktad är vår tilltro på karismatiska ledare: ”Ingen statsman är värdig sin uppgift, eftersom den är betydligt större än en enskild människas förmåga.” Europas värsta villfarelse var nationalismen, det hade varit den snedvridna ideologin bakom de senaste decenniernas brutala dödande och förtryck: ”Vi måste göra oss av med den dödliga dogmen om nationell suveränitet.”

Valéry ville genom sitt författande och ståndpunkter befrämja kritiskt tänkande, individers skepsis gentemot allmänt vedertagna åsikter. Därmed påminner han mig om de krav jag ständigt påmindes om under min lärarutbildning, nämligen att den svenska skolstadgan krävde att undervisningens syfte inte enbart skulle vara att ge eleverna kunskap och medlen att skaffa sig en sådan. Lärare skulle även bidra till att hjälpa sina elever med att skapa sig en ”positiv identitet” som skulle stödja deras utveckling som medlemmar i ett demokratiskt samhälle, inom vilket de kan verka som kritiskt tänkande individer. Det vill säga att vi inte ovillkorligt skall kapitulera inför de enkla sanningar och lösningar som vi ständigt matas med.

Valéry är svår att definiera/precisera som person; en estet och konstnär som ifrågasatte konstens värde, samtidigt som han var en mästare inom sitt område. Han krävde mycket av sig själv, övertygad om att han hade kunskap och budskap att delge andra. En drömmare och samtidigt en välinformerad, praktisk person, beundrad av sin samtid. Det är inte förvånande att finna att Valéry var fascinerad av Johann Wolfgang von Goethe; universalgeni, ämbetsman och romantiker.

Sedan 1774 hade Goethe arbetat för hertig Karl August av Sachsen-Weimar och verkat som minister för finans, bergshantering, vägar, lantbruk, konst och vetenskap, samt ansvarig för krigsmakten. Utarbetad lämnade han 1786 sin tjänst och tillbringade sedan ett par år i Italien, innan han återvände till sina plikter. Då han vid sin återkomst skrev versdramat Torquato Tasso använde Goethe sina erfarenheter som tjänsteman och sin Italienvistelse. Uppenbarligen blottade han också något den ångest han kände inför kluvenheten som tjänsteman och poet, hur en skapande och genial individ klarar sig inom ett begränsande system. Tasso blev galen.

Efter att ha givit upp sina juriststudier blev Torquato Tasso 1565 hovpoet och historiker vid huset Este i Ferrara. Tio år senare hade han fullbordat sitt mästerverk Det befriade Jerusalem. Ett versdrama som i tidens stil skildrade strider, religiösa ceremonier, rådslag och krigsplaner. Boken blev en omedelbar succé, en magnifik skildring av ett korståg buren av en starkt uttryckt känsla för fromhet och en tro på påvestatens makt. Verket dök upp i rätt tid, i ett Europa som hotades av det Osmanska rikets och Islams expansion, sönderslitet av maktkampen mellan protestantiska furstehus, det tysk-romerska imperiet och den Katolska Kyrkan.  Ur det eländet föddes den livsfarliga nationalism som fortfarande plågar oss. 

Men, det var inte krigsskildringarna och ideologin bakom Tassos drama som främst grep hans samtid, utan någonting nytt och revolutionerande, nämligen en sensuell känslosamhet. Inte sentimentalitet, utan känsla, en äkta känsla som bars fram av Tassos poetiska hantverksskicklighet.  Dessutom gav Tasso kvinnor  ̶  Armida, Clorinda och Erminia  ̶  mer framträdande roller och djup än vad som var brukligt i tidens litteratur. Framförallt genomsyrades Det befriade Jerusalem av musikalitet och ädla känslor, men också melankoli och tragedi fördes fram med en språklig och naturlig elegans.  

Uppenbarligen speglade det mäktiga verket en ung, elegant och väluppfostrad ung mans erfarenheter vid ett av Europas mest kultiverade hov. Tasso favoriserades av den bildade Alfonso II Este och trots sin låga börd omhuldades Tasso av hovets damer. Det ryktades till och med att han hade en kärleksförbindelse med hertigens syster, säkert är dock att den sensuelle poeten hade kärleksförbindelser med såväl män som kvinnor. 

Men, Tassos känsliga sinne klarade inte överansträngningen som verkets fullbordan krävt och det utanförskap som präglade av hans hovliv. Torquato Tasso var trots allt inte jämbördig med sina ädla gynnare, utan betraktades i själva verket som en tjänare. Hertigen gjorde klart för honom att Det befriade Jerusalem tillhörde honom och inte dess författare, liksom Tassos kärleksförhållande med en blåblodig dam aldrig skulle kunna fullkomnas i äktenskap. Tasso började lida av en förföljelsemani som efterhand utvecklades till hysteri och okontrollerbart raseri. Alfonso II Este såg till att Tasso under sju års tid blev inspärrad i Sankta Annas hospital för sinnessjuka.

Efter sitt frisläppande förde Tasso en kringflackande tillvaro vid olika furstehov, där han i allmänhet blev välvilligt mottagen, men hans skaparkraft var bruten. Den mäktige kardinalen Cinzio Aldobrandini  bjöd 1595 den populäre poeten till Rom, där han som påvemaktens främste litterära supporter i en stor ceremoni skulle lagerkrönas av Aldobrandinis morbror Klemens VIII.  Tasso var dock sjuk och nerbruten. Han vårdades i klostret San Onofrio för att tillfriskna inför det stora propagandanumret, men han dog efter tre månader.

Det är inte underligt att Tassos livsöde fascinerade poeten och ämbetsmannen Goethe. Hans drama skildrar hur Tasso vid Ferraras furstehovet kände sig inspärrad i en gyllene bur. Hertigen och hans uppskattande hov beundrar Tassos diktarförmåga och avnjuter högläsningarna av Det befriade Jerusalem. Den ännu inte trettioårige Tasso känner sig som ädlingarnas jämlike, men i själva verket saknar de förståelse för den våldsamma ansträngning Tasso lägger ner på sin diktning.

Hertigen uppför sig gentemot den store poeten som en patriarkalisk och överseende arbetsgivare. Då en annan aristokrat, Antonio, som Tasso betraktar, som sin vän och förtrogne, dyker upp under ett lekfullt hovintermezzo och tanklöst förolämpar Tasso, blir denne ursinnig och drar sitt svärd. En oerhörd förseelse vid ett italienskt furstehov. Om en vanlig dödlig drog sitt svärd i en furstes närvaro kunde han bestraffas med döden. Men, den storsinte Alfonso II nöjer sig med att strängt tillrättavisa den koleriske poeten och som om han tilltalade ett vanartigt barn beordrar han honom: ”Tasso, gå till ditt rum!”

Torquato respekterar greven och säger aldrig ett ont ord till honom. Men, han är djupt förorättad. Han har bett sin herre om att få manuskriptet till sin Det befriade Jerusalem och i sitt namn lämna det till tryckning i Rom, men greven vägrar. Hertigen betraktar manuskriptet som sin privata egendom och oroar sig dessutom för att förlora Tasso till ett annat furstehus.

Tasso inser att den enda möjligheten att bli accepterad och ansedd som en jämlike till aristokraterna vid furstehovet är om han blir utsedd till ämbetsman. En sådan ställning skulle innebära att Tasso blev adlad. Men fursten betraktar sin poet som en underhållare, visserligen en skicklig sådan, men absolut inte som en förtroendeingivande ämbetsman.

Den senaste förödmjukelsen gör att Tasso känner sig alltmer isolerad och utanförstående. Det hjälper knappast att Grevinnan von Scandiano, trolovad med Antonio som förolämpat Tasso, försöker medla. Grevinnan är förälskad i Torquato, men bördskillanden gör att de inte kan gifta sig. Dessutom är Torquato Tasso förälskad i hertigens syster, som också försöker lugna poeten och dämpa hans vrede, men det blir enbart än värre genom att Tasso inser att även om hans kärlek till hertigens syster skulle vara besvarad är en förening med henne omöjlig. Hon ber poeten att han skall anförtro sina bekymmer till hennes bror hertigen, men Tasso vägrar  ̶  inte kan han fresta tålamodet hos någon som står så högt över honom i rang och som han dessutom är fullständigt beroende av.

Tasso är ett geni, en idealist. Han tror sig veta hur man skall styra ett rike, men djupt inom sig vet han också att han inte är tillräckligt hård och skrupellös för att agera så som realpolitiker borde göra:

Att blanda ihop verkligheten med det idealiska sker aldrig ostraffat.

Då hertiginnan tillägger att Grevinnan von Scandiano vore den rätta personen att lyssna till hans plågor och stilla hans ångest, blir Tasso förtvivlad. Visst, grevinnan ställer alltid upp, hon uppskattar honom och vill hjälpa. Tasso har ofta anförtrott sig åt henne, men allt är likväl enbart sken och lögn, förvridet av de sociala barriärer som verkligheten omsluter dem med. Han säger till hertiginnan:

Jag har gjort som du befallt, annars hade jag hållit mig borta från henne, men istället har jag närmat mig henne. Hur älskvärd hon än kan tyckas vara, jag vet inte riktigt varför … så kan jag inte vara öppenhjärtig i hennes sällskap. Även om hon vill sina vänner väl märker man avsikten och blir beklämd.

Man merkt die Absicht und wird verstimmt! En känsla jag drabbas av då jag läser Sverigedemokraternas partiprogram och tvingas lyssna till deras falska sirensång.

Vad man än tycker om Jacques Derridas destruktionsbegrepp förmodar jag att det lönar sig att i varje uttalande söka efter sprickor, motsägelser, hur svårdefinierade begrepp används. Låt mig betrakta hur Sverigedemokraterna presenterar sig på sina nätsajter, exempelvis:

Vi är det Sverigevänliga alternativet. Vi värnar tidigare generationers arbete och vårdar det som snart skall överlämnas åt nästa. Vi är hela Sveriges parti och vi tror på förändring framåt (https://sd.se/vart-parti).

Jag frågar mig vad det där handlar om. Sverigevänlighet? Vilka delar  av de ”tidigare generationernas arbete” värnar de om? Vad i hela världen är ”förändring framåt”?  Det enda säkra är att påståendet har med Sverige att göra. På en annan sajt varieras uttalandet något:

 Vi tror att samhället mår bäst av vi går framåt tillsammans (https://sd.se).

Något som får mig att undra är, bortsett från uttrycken ”vi” (vilka är vi?) och ”går framåt tillsammans” (var skulle vi annars gå? Bakåt tillsammans?) är om partiet har någon som korrekturläser deras sajt? Hur är det då möjligt att de missat att det fattas ett ”att” mellan ”av” och ”vi”?

”Vi” är nyckelordet. Här finner vi källan till tron/övertygelsen. Människans sökande efter trygghet, sådant som är förutsebart, ordningen – Kosmos. Mot detta står ”de” – det okända, främlingarna, det oförutsebara, oordningen – Kaos.

Vi söker en tillhörighet, något att förhålla oss till. Men också en position gentemot det vi är uteslutna från –  makt, inflytande, kändisskap, rikedom. Men, världen är varken svart eller vit. Tron på Kosmos är en Myth to Live By, en myt som hjälper oss att leva. Verkligheten är helt enkelt komplicerad.

Jag antar att ”vi” enligt Sverigedemokraterna är lika med det svenska ”folket” i dess ursprungliga mening, det urgermanska fulka, ”krigarskara”, ”okänt antal”. Vi vet alltså inte hur många som innefattas ”folket”, men att de är beredda att kämpa för sin övertygelse. Folket har alltså motståndare. Folket omfattar inte alla, begreppet är inte allomfattande, inkluderande. Folket är exklusivt  ̶  de har gemensamma åsikter, gemensam bakgrund och de kämpar tillsammans mot en gemensam fiende, som vill försvaga dem, splittra dem och få dem att tvivla på sin solidaritet, sin sammanhållning. Den enskilde medlemmen av ett folk måste tänka och känna som de andra medlemmarna av folket – pars pro toto, delen för helheten.Om någon hävdar åsikter som inte omfattas av ”folket” hotas sammanhållningen och hon/han utesluts ur gemenskapen. ”Allt eller intet”, ”antingen – eller”, sällan ”både – och”.   

Under en tid arbetade jag för public relations inom en FN-organisation som planerade att lansera en kampanj under mottot Development for and by Real People, Utveckling för och genom verkligt folk. Jag minns inte om kampanjen blev av, hoppas att den inte lanserades. Ty parollen väcker givetvis frågan: ”Vem är inte verklig/äkta?”.

Både från höger och vänster hävdar partier att de för ”folkets” talan, att de är ”folket”, samtidigt som de kämpar mot oligarker, aristokrater, plutokrater, byråkrater, kapitalister, eliten, korrumperad media, etc., etc. Utgör inte alla dessa motståndare delar  av  ett ”folk”?  En politisk metod är att påstå att de inte är det  ̶  utsugare, elitister, aristokrater, akademiker, makthavare, etc. har själva identifierat sig som skilda från ”vanligt” folk, alltså utgör de inte en del av ”folket”. De kan också vara ulvar i fårakläder – i tjänst hos utländska intressen, icke-statliga organisationer NGOs som är stödda och finansierade av skumma intressenter, fanatiker styrda av religiösa och/eller politiska övertygelser som vill styra ”folkviljan” och enbart låtsas vara schyssta, toleranta, välvilliga medborgare.

I Sverigedemokraternas propaganda definieras ”folket” som ”svenskar”. Men det tycks som om det är partitoppen som bestämmer vilka som inte är ”folk” och därmed inte värdiga att ingå i den priviligierade gruppen. Detta är typiskt för populistiska partier där motståndarna definieras som ”annorlunda”. Exempelvis kan människor av annan etnicitet än ledaren och hennes/hans följeslagare avfärdas som inte varande ”äkta svenskar”, främlingar som inte står upp för ”svenska värden”. Är motståndarna muslimer, är ”folkets” representanter ”kristna”. Är antagonisterna ”experter”, ”priviligierade”, en del av ”etablissemanget”, ”eliten” eller ”kapitalet”, då är folkledaren en ”vanlig” kille eller tjej, även om hon/han i själva verket kan vara priviligierad, politiker på heltid, akademiker eller biljonär.

Om ”folket” väljer sina fiender, eller vilka som inte är en del av deras grupp, så är folkledaren den som beslutar vem som är värdig att vara en del av ”folket”, fiender representerar inte folkviljan. I Sverigedemokraternas fall är motståndana inte ”riktiga svenskar”. Detta betyder att ”folket” inte behöver vara i majoritet. Förlorar ett parti som säger sig representera ”folket” ett val beror det på att ”folket” förts bakom ljuset av press och makthavare. Om det vinner ett val blir oppositionen samma press och makthavare som tidigare motverkat dem och ”folket”. För ett populistiskt parti är fiender en nödvändighet.

Populister är inte demokrater, de är inte inkluderande. De tror inte på tolerans, accepterar inte motsatta åsikter. Om jurisdiktionen ifrågasätter dem är rättsskipningen korrupt och partisk  ̶  exempel är Berlusconis, Orbáns och Kaczynskis kamp mot sina nationers legala system. Som representanter för ”folket” står de över lagen, de är ”folket”. Som Perus diktator Óscar Raymundo Benavides (1876-1945) konstaterade: ”Allt för mina vänner, för mina fiender  ̶ lagen.”  En folkledare, ett parti som representerar ”folket”, behöver inte lyssna till de som inte är del av ”folket”. Det är ju det populistiska partiet som är ”folket”, som representerar ”folkviljan”. Varför skall då folkets representanter lyssna till dem som inte vill vara del av ”folket”? Sådana som är parasiter, egocentriker, utomstående, främlingar.

Populister gillar att sidsteppa parlamentariska processer och förhandlingar. Istället hyllar de folkomröstningar och ”direkt konsultation” med folket. Men är folkomröstningar lika med demokrati? I allmänhet får ”folket” rösta om frågor som förberetts och korrumperats av de som föreslagit dem och utsätts samtidigt för en störtsjö av propaganda. Kom ihåg Brexit. Likaså är ”konsultationer” med ”folket” i allmänhet baserade på frågeformulär fabricerade av makthavare eller speciella intressegrupper, ett exempel på sådant är Viktor Orbáns ”konsultationer" med det ungerska "folket".

Italiens Beppe Grillo påstår att hans Femstjärnerörelse (populistiska rörelser undviker i allmänhet att kalla sig för ”partier”, de är ju inte del av någonting, de är allt och alla) representerar ”direkt representation ” eftersom hans följeslagare har tillgång till rörelsens nätsajt, där de kan rösta och offentliggöra sina krav och åsikter. ”Låt mig veta och jag blir er högtalare” deklarerar Grillo, som samtidigt har hävdat att hans rörelse förtjänar att besätta samtliga platser i parlamentet eftersom de som befinner sig utanför Femstjärnerörelsen
är korrupta och amoraliska. Trump påstår att han genom sitt twitterkonto har direkt kontakt med real Americans och att han genom sin förståelse för ”folket” är deras språkrör.

Hur ter sig Sverigedemokraternas myt? Då jag arbetade på UNESCO insåg jag att det var en av de mest försvagade organisationerna inom FNsystemet, steriliserad av en mängd makthavare. Jag lärde mig att intolerans, diskrimination och förtryck kan rättfärdigas genom hänvisning till religion, tradition och kultur. Hur svårt det är ett kritisera makthavare som döljer sig bakom en sådan diskurs.

Vid ett tillfälle lyssnade jag till två mullor som förklarade att ”feminism” är oförenligt med Islam eftersom det är en religion som förkunnar att alla människor är lika inför Gud. Att hävda att en grupp har speciella rättigheter vore att sätta sig över Guds rättfärdighet. Jag frågade om Allah verkligen anser att män och kvinnor har samma rättigheter och fick till svar att enligt Koranen är det så. Konfunderad kunde jag inte låta bli att påpeka att Koranen faktiskt säger  ”Männen skall ha ansvar för och omsorg om kvinnorna genom de företräden Gud har gett dem.” Mullorna blev upprörda och sa att de inte ville debattera med någon som inte hade tillräckliga kunskaper om den Raka Vägen. Kort därefter blev jag inkallad till min chef som sa att hon nåtts av klagomål om mitt uppförande och förbjöd mig att hädanefter debattera religion med religiösa företrädare.

Jag förstod då hur effektivt religion kan användas för att tysta kritik och upprätta barriärer mellan ”vi och dem”.  En mäktig nation som USA, som ofta tycks ha eftersträvat en utrikespolitik antingen baserad på dominans, eller isolering. Egentligen två sidor av samma mynt/myt – We are the greatest nation in the world, varför då lyssna till andra? Något som resulterat i att denna mäktiga nation lämnat UNESCO.  Spela ut traditions-, religion- och kulturkortet i samband med ”folkviljan” och du kan effektivt tysta all kritik och hävda att Gott mit uns, ”Gud är med oss, vi är osårbara, ty vi har rätten på vår sida, alltmedan du är en simpel hedning.”

Kultur, vetenskap och kunskap har nämligen med makt att göra. Vill man skilja på människor talar man om ”kultur”. Vill man känna sig överlägsen andra definierar man sig själv som ”kultiverad”. Då Sverigedemokraterna beskriver sin politik framstår den som ett smörgåsbord, ett tårtkalas med allt sådant som vi kan tänkas tycka om och som vilket annat parti också skulle kunna locka väljare med. Det är först då Sverigedemokraternas nätsajt talar om ”kultur” som partiets (förlåt, rörelsens) särart tar form. Sverigedemokraterna representerar där ”folket” och ”folket” är ”svenskt”. Vi är unika, inte som ”alla andra”:

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. […] Den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram. Mot denna bakgrund är det inte särskilt förvånande att vår kultur uppvisar stora likheter med våra nordiska grannländers. […] Kulturimpulser som utan att anpassas till svenska förhållanden inympas i det svenska samhället av makthavare eller grupper som inte själva ser sig som svenska betraktar vi dock inte som en del av den svenska kulturen utan snarare som en form av kulturimperialism. […] Sverigedemokraterna är motståndare till både kulturimperialism och kulturrelativism. Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter (https://sd.se/var-politik/kulturpolitik).

Det ”svenska” är välkänt och tryggt, något Sverigedemokraterna demonstrerar genom sina pittoreska sommarbilder. Exempelvis sajtens bild på små barn som hand i hand vandrar på en grusväg mellan en rosenbuske och en rödmålad lada, som finns på samma sida som ”Invandring”, representerad genom en suddig bild med oidentifierbara figurer. 

Mångfald, multikulti, blandning, är farligt. Det är komplicerat, kaotiskt och otryggt. Ett hot mot det monolitiska, det gedigna, det enkla, det svenska  ̶  Kosmos. ”Vår” kultur är bra, den tillhör oss, den är trygg. Låt oss slå vakt mot det okända.

När du röstar i september och det hoppas jag att du gör. Tänk då efter. Är du en individ, en person  ̶  eller en symbol, en varelse definierad av andra? En svensk? Eller en person? Om du anser dig vara en unik varelse med egenvärde, och det har du, då skulle jag rekommendera dig att rösta på ett parti som anser att vi alla är unika, att vi fattar våra beslut på grund av vem vi tror oss vara och inte på grund av vad andra säger oss vara.

Du kan exempelvis tänka på Gunnar Ekelöfs dikt, som jag tror att Valéry, Brassens och Goethe skulle begripa och identifiera sig med:

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Ekelöf, Gunnar (2007) Samlade dikter. Stockholm: Bonniers. Goethe, Johann Wolfgang von (2018) Goethes Sämtliche Werke, Vol. 12: Iphigenie auf Tauris, Torquato Tasso und die Natürlich Tochter. London: Forgotten Books. Mosskin, Peter (1989) Brel och Brassens, ett franskt äventyr. Helsingborg: Bra Lyrik. Müller, Jan-Werner (2017) What is Populism? London: Penguin Books. Reiss, Hans (1992) “Goethe´s Torquato Tasso: Poetry and Political Power,” The Modern Language Review, Vol. 87, No. 1. Tasso, Torquato (2009) The Liberation of Jerusalem: A new translation by Max Wickert. Oxford: Oxford University Press. Valéry, Paul (1954) Aforismer. Stockholm: Almquist & Wiksell. Valéry, Paul (1968). Poesie. Paris: Gallimard. Valéry, Paul (1989) The Outlook for Intelligence. Princeton NJ: Princeton University Press.

While I was working in Paris I lived in a small apartment by a blind alley, Square Adanson. Since I lived alone I had evenings, as well the weekends when I did not go home to my family in Rome, for myself. Accordingly, I walked around in the city, having a book with me, which I read when if I found an empty bench in a nice spot. Leaving my alley I ended up at Rue Monge, which leads all the way down to the Seine.

Rue Monge finishes at a park, Square René Viviani, opposite Notre Dame. I often ended up there, sitting on a bench under a tall tree, reading until dusk. That it often became Square René Viviani was due to the splendid view and plenty of bookstores nearby, as well as several passable cafés and small restaurants.

Along the east side of the park was Rue Lagrange with one of Paris's increasingly rare specialist bookstores   ̶ Librairie Jules Verne. Passing by I always stopped to admire the magnificent volumes of Voyages Extraordinaires, Extraordinary Journeys. These were a series of Jules Verne's novels published by Pierre-Jules Hetzel. Almost all of these books were displayed in the Librairie Jules Verne´s shop window.

It was after Hetzel in 1863 had accepted thirty-five-year-old Jules Verne's manuscript, Cinq Semaines en ballon, Five Weeks in a Balloon, both writer and publisher became wealthy men. The novel was an immediate success. Verne signed a contract with Hetzel stipulating that he would deliver no less than two manuscripts a year, which Hetzel would then publish and issue as luxury volumes in his refined Voyages Extraordinaires. Between 1863 and 1905, this series came to include fifty-four tremendously appreciated novels by Jules Verne (all together he wrote 62 novels and 18 short stories). He still keeps his place as the world's most translated author, after Agatha Christie and before William Shakespeare.

Occasionally I walked into the bookshop and leafed through some of the newer editions. With a smile I experienced the special feeling Herzel's publications radiate. Through their magnificent red covers they still raise the child's wonder at the treasure-house of the world literature. Through its strangely obsolete and yet action-packed illustrations the viewer is immediately transported back to infancy and early youth and its enthusiasm for everything that was exciting, different and exotic. A sphere that at the same time was far away and very close, a parallel reality constantly present in fantasies and dreams.

Hetzel gave special attention to the illustrations, demanding a specific accuracy and style that would provide depth and vitality to the stories. It is difficult to distinguish the artists of these equally skilled renderings of Verne´s fantasies.The three most acclaimed illustrators were Éduard Riou, Léon Benett and Georg Roux, all three sharing a sensitivity to originality, drama and the exotic.

To fully enjoy Jules Verne I am in need of those illustrations. Each Jules Verne manuscript was published in the same manner. First, the novel was introduced in Hetzel´s magazine Magasin d'éducation et de récréation, Magazine for Education and Relaxation, where each instalment was provided with several illustrations. Then he published the complete sequels in a cheap publication without any illustrations, before the luxuriously bound Voyages Extraordinaires were released in time for Christmas.'

When I saw the original books I understood that they were children of their time. Verne wrote science fiction in the correct sense of the word  ̶  scientific fiction, i.e. stories where scientific and technological elements break into the storytelling, making the tales even more strange,  more amazing. The stories generally unfold in Verne´s time, albeit often in exotic places that generally are well researched and documented. His descriptions of Russia, India or Flemish villages are confidently rooted in Verne´s extensive reading and his own experiences. Just like the amazing stories of another of my favourite writers  ̶  H.G. Wells  ̶  the fantastic tales  find their point of departure in everyday life.

Wells´s The First Men in the Moon begins with a businessman who plagued by financial worries seeks refuge within an isolated cottage in Kent trying to find the peace and quiet necessary for him to finish a play he is working on. However, the budding author cannot concentrate on his writing since a neighbour time and again disturbs him with weird noise and even minor explosions. The annoying neighbour turns out to be an imaginative and probably quite mad scientist, Mr. Cavor, who is in the process of inventing a substance he calls cavorite, which according to him would remove the influence of gravity on any material it is applied to. The businessman gradually and reluctantly becomes increasingly captivated by Professor Cavor's experiments, which, among other things, for a horrific moment threatens to destroy the entire world, an example of how basic research in the form of crazy experimentation, how limited it may seem, can have devastating consequences for all humanity.

After this rather casual introduction, the novel gradually becomes more and more fanciful. The two men travel to the moon in a craft coated with cavorite. The moon proves to contain extensive mazes of underground corridors and vast caves, where the two explorers are confronted with intelligent creatures, living witin an insect-like society. These creatures are pacific and know nothing about war and selfish resource allocation, living in complete harmony with their surroundings. The tale is gradually transformed into a devastating criticism of Wells´s own time and the direction in which human civilization seems to move, at the same time he is able to tell an utterly strange and quite exciting story.

It may happen that some of Verne´s and Wells´s stories take place in a distant future, though most of them are anchored in their own time. Wells's fantasies are generally based on radical ideas and unconcealed criticism of our Western society, an approach that tend to be less obvious in Verne´s stories, but it is there as well  ̶  with their narcissistic technicians, scientists and millionaires, who nurture dreams about world domination. Like Wells, Verne is also discreetly involved in his own texts, easily recognized through a semi-detached attitude. Perhaps it is even Verne himself, in his role as an all-knowing writer, creator of his own worlds, who is reflected by his obsessed scientists. Odd characters like Professor Otto Lidenbrock, Captain Nemo, aka Prince Dakkar, and Robur the Conquerer.

By the beginning of his career Jules Verne wrote a dystopia that appeared to be inspired by the anxiety that plagued him before his first manuscript had ended up with Pierre-Jules Hetzel. Together with his Five weeks in a Balloon he gave Hetzel a manuscript he called Paris au XXe siècle, Paris in the Twentieth Century. The publisher immediately rejected it stating:

I was not expecting perfection — to repeat, I knew that you were attempting the impossible — but I was hoping for something better. In this piece, there is not a single issue concerning the real future that is properly resolved, no critique that hasn't already been made and remade before. I am surprised at you ... [it is] lacklustre and lifeless.

For certain, this harsh criticism came from a publisher with a keen sense of what the market demanded, besides Verne Hetzel also published Balzac, Hugo and Zola. Paris au XXe siècle has its apparent shortcomings, nevertheless I assume it is one of Jules Verne´s most personal books. He locked away the manuscript in a safe and it was not found until 1989, by one of his sons' grandsons.

Paris in the Twentieth Century is a dystopia taking place in late 1961. Contemporary comments have mostly focused on its technical predictions. However, almost all them reflect 19^th century speculations about technological advances of the next century, something that  was quite common when Verne his novel by the beginning of the 1860s. In his vision of the future vehicles are powered by concealed gas engines, which fuel is distributed through gas stations while they travel across an efficient, asphalted road network. Fast subway trains are powered by magnetism and compressed air. There are skyscrapers and electric lights, "visual telegraphs", lifts, wind power and a kind of calculators able send wireless information. As Hetzel rightly pointed out, nothing of all this was particularly fanciful, if compared with other contemporary guesswork.

However, I assume our contemporary critics to a certain degree became blinded by easily discerned aspects of the novel, like its assumptions about a future society pampered by technical comforts. Verne´s dystopia was unfavourably compared with Huxley's and Orwell's masterpieces about a future devastated by wars and suffering under repressive, totalitarian regimes. By Verne there are no spine-chilling monitoring systems. Nothing that limits the freedom of law abiding, hardworking citizens. Paris in the Twentieth Century may have the appearance of being a rather coy vision of a society that in realty suffered the terror of two world wars, repressive Nazi - and Communist regimes, gulags and extermination camps. However, Verne´s novel has its chilly undertones.

Michel Dufrénoy, Jules Verne´s sixteen-year-old main character, suffers from being forced to live in the shadow of the giant capitalist conglomerate La Société Générale du Crédit instructionnel, The Academic Credit Union. Capitalist development had created sprawling suburbs and huge shopping malls. All education aims at technology and economics, humanities is becoming an unknown concept. Surely, there are no wars, but it is because warfare is so technologically advanced that human soldiers have become obsolete. Increasingly effective “death machines” are constantly being developed by chemists and engineers. The world is in the grip of a terror balance, meaning that any bellicose movement may result in a crushing counterattack leading to an escalation that would mean a total war that eventually would destroy human civilisation.

There is total freedom of press and speech, though newspapers and investigative journalism have disappeared. A strict law guarantees each individual, or her/his legal representative, to answer any written criticism with exactly the same number of words, something that has killed off all public criticism. Diseases are virtually extinct through medical achievements. Increased security and wellbeing have made society increasingly hedonistic. The entertainment industry has answered to citizens´ increasing urge to find outlets for their unsatisfied desires Paris is ripe with indecent spectacles, spiced with nudity and public, sexual acts. Furthermore, Verne regrets that classical music has disappeared from the repertoire, being replaced by electronically induced rhythmic sounds. Through the mechanization of home - and industrial work, the labour market and society have opened up to equal participation, wages and rights for women and men. Women have successfully competed with men in areas such as technological development and science. Women's increased freedom has caused a dissolution of families and resulted in a growing number of orphans.

In all this, Michel Dufrénoy moves around as an alienated stranger. His father was a musician and he was educated in literature and history. A poet born far too late. Michel searches for books by authors like Hugo and Balzac, though all available literature deals with science and technology. Michel discovers some old novels and poems in an obscure corner of the Imperial Library, though no means to support himself. There is no need for poets, musicians, fiction writers and journalists. Almost all women and men despise a romantic loser like Michel Dufrénoy. Nobody wants to publish his collection of poems, which he calls The Hope, and the woman he desires rejects his courtship.

By the end of 1961 nature reacts to the wanton resource utilization. A Fimbulwinter annihilates all agricultural production, resulting in mass starvation. Temperature drops to 30 degrees below zero (- 22 in Fahrenheit) and all European rivers freeze to solid ice. Without friends and family, Michel walks alone in a Paris strewn with disabled technological wonders, finally the dying artist enters a graveyard, where he stumbles around in senseless circles until he falls headlong into the snow and probably freezes to death.

It is not improbable that this dystopia was born out of Verne´s despair. After he had quit his studies to become a lawyer, his father did not want to have any contact with his ungrateful son. Verne had a wife and child to support and worked as a poorly paid secretary at the Théâtre Lyrique. Ten years earlier Jules Verne had published a historical novel, Martin Paz, which was turned into a modestly successful play, but since then he had written novel after novel, all of them rejected. In a fit of despair he had thrown his manuscript for Five Weeks in a Balloon into the stove, but at the last moment it had been rescued from the flames by his wife. The manuscript finally ended up at Hetzel's desk and his and Jules Verne´s fortune was made.

In a preface to one of Jules Verne´s lesser-known novels the Scottish writer Gilbert Adair writes that according to him are stories describing a nearby future more interesting than those who take place in a distant time. The greatness of Orwell's 1984 and Stanley Kubrick´s 2001 has been revealed only after these dates have been passed. In all their diversity and details, these masterpieces still hold and even if the future they described now is gone by, they may nevertheless be considered as both accurate and utopian. Wells´s and Verne's novels share certain characteristics with Peter Pan and Alice in Wonderland, they are creations of their authors´ time and world, albeit they exist in a parallel, eternal reality.

Back in Librairie Jules Verne I found Jules Vernes La maison à vapeur. A wave of nostalgia went through me. I had once encountered it in my grandfather´s bookcase when I was at the age when you can read almost anything, as long it is thrilling and engaging.  In Swedish the novel was called Ånghuset, The Steam House, and Granpa´s edition was from 1916. I was pleased and happy when I found it. I had previously read the story as an Illustrated Classics titled Tigers and Traitors. The exotic environment and rampant action had grabbed hold of me at once. I especially remembered a horrifying picture of an Indian who had been tied to a cannon muzzle, awaiting to be shot to pieces. I searched Grandpa´s book for a similar picture, but when I could not find it I started reading the novel instead. I was spellbound and after finishing it, I read it again.

It may be appropriate to present a brief account of the action of this not so well-known Verne novel, to exemplify Jules Verne´s ability of to gather lexical data on history and geography and then unite them with an almost cinematic, intensive action and his remarkably antiquated, mechanical inventions.

During the chaotic aftermath of the bloody Sepoy Rebellion, a mad woman wandered around in the jungles of Narmada. She carried a torch and was called The Rowing Flame. The locals who feared and respecter her gave her food, but she lived like a wild animal, far away from human abodes.  Rowing Flame appeared to have some kind of connection with the rebel leader Nana Sahib (a historical figure called Dundu Panth) who tried to resume the struggle against the English and with his men moved between caves and abandoned palaces. Rowing Flame was constantly pursuing him.

At the same time, an English engineer named Banks invited a group of friends, French and English adventurers and big game hunters, to travel with him through Northern India, while testing a steam elephant he had constructed. Behemoth, as the artificial elephant was called, pulled two luxuriously equipped carriages on specially designed wheels, similar to those of a tank, making it possible to travel across rugged terrain and even over water. The first wagon house was occupied by Banks and his friends, the other one housed their servants, a motley crew from all corners of the world.

During its dramatic journey the steam elephant and its passengers were attacked by fanatic sectarians who assumed the strange monster was the chariot of their deity, by British troops, hordes of monkeys, buffaloes, tigers and elephants. The steam elephant travelled through jungles and across rivers, enduring tropical storms and other mishaps. While traveling slowly across India, his travel companions soon realized that Colonel Munro´s primary purpose for joining their group was to seek revenge for his wife's death. Munro wanted to find and kill no other than Nana Sahib.

During a hunting expedition Colonel Munro was by an Indian named Kalanga rescued from being bitten by a poisonous snake. The versatile Kalanga became the company's trusted guide through an ever more dense jungles. By the shore of Lake Puturia, an aggressive horde of wild elephants forced Behemoth into the water, the fuel ran out and the steam elephant floated helplessly in the middle of the lake.

Kalangi volunteered to swim to land and get help. When he did not return Colonel Munro and his faithful Gurkha servant Goumi swam after Kalanga, who proved to be Nana Sahib's henchman. As soon as Munro reached the shore he was captured by Kalanga and Nana Sahib´s men, while Goumi succeeded to escape.

Kalangi brought his prisoner to Nana Sahib's lair, an abandoned fortress in the middle of the jungle. There the British officer was by Nana Sahib sentenced to death for crimes the Englishmen had committed against his people. It was decided that Colonel Munro, just as the English had treated rebellious Sepoys, wold be tied to a cannon muzzle and shot to pieces at dawn. Munro spent the night tied to the cannon, though was freed by the faithful Goumi who had been hiding inside the big cannon´s barrel.  As they prepared to leave, Goumi and Munro encountered the mad Rowing Flame. Colonel Munro recognized the wife he had assumed to be dead, but in her madness she did not remember her husband and in the turmoil that ensued when Colonel Munro grabbed hold of her and tried to make her realize who he really is, Rowing Flame dropped her torch, which ignited the cannon´s fuse, thus firing the heavy weapon and waking up Kalangi and his comrades, who dashed out only to find that Munro and Goumi had fled after been forced to leave Rowing Flame behind.

During their flight the two men encountered Nana Sahib, who had been visiting a neighbouring village, they knocked him down and brought him with them towards the steam elephant. In the meantime Banks and his comrades had managed to bring the Behemoth to shore, found fuel and were firing up its furnace. In the nick of time Colonel Munro, Goumi and their prisoner could board the elephant, which at full speed crashed through the jungle pursued by Kalanga and his men. However, while Behemoth´s steam engine, became overheated and close to exploding. Banks and his companions had to throw themselves out the elephant, but they could not bring with them the tied up Nana Sahib. The steam elephant exploded in an eruption that killed several of the pursuers. Its former passengers reached safety within an English fort, Kalanga had died, but Nana Sahib's body was nowhere to be found.

It is no wonder that film directors and artists have been captivated by Verne´s lively narrative style, which without being particularly sophisticated and proficiently descriptive, nevertheless possesses an imaginative force allowing his readers to perceive the course of events in an almost tangible manner. The details chosen by him tend to remain in memory. Like this with the cannon executions. Where such atrocities really carried out by British troops in India?

Vasily Vereshshagin (1842-1904) was a renowned Russian artist, who, while living in Munich organized a number of well-attended single-man exhibitions, in Paris, London, Dresden, Berlin and Vienna. After serving for several years as a cadet in the Russian navy and as officer during war expeditions in Turkestan and during the Russian-Turkish War (1877-78), Vereshshagin had come to detest all forms of war and violence.

I loved the sun all my life, and wanted to paint sunshine. When I happened to see warfare and say what I thought about it, I rejoiced that I would be able to devote myself to the sun once again. But the fury of war continued to pursue me. 

Vereshshagin was unable to settle down and continued to search out battlefields during the First Chinese-Japanese War, 1894 - 95 and in 1900 he followed Russian troops into Manchuria during the Boxer Rebellion. He was in the Philippines during the Philippine-American War and he was in Cuba during the US occupation. He lived in Japan during the Russian-Japanese War 1904 - 1905.

In an extreme, realistic manner Vereshshagin depicted executions, suffering and various war crimes, causing his exhibitions to be closed down in St. Petersburg, with the motivation that his work "showed the Russian army in bad light". The German Field Marshal Helmuth von Moltke banned members of the German Armed Forces to visit Vereshshagin exhibitions and the same order was by the Austrian War Minister issued to the Austrian-Hungarian Army.

British exhibition visitors became violently upset by Vereshshagin's Suppression of the Indian Revolt by the English, which depicted how strictly disciplined British soldiers tied Indians to cannon muzzles. The protests were not only voiced against the painter´s audacity to present British soldiers as cold-blooded executioners, but also against the fact that a painting depicting executions taking place in 1857 were carried out by British troops dressed in contemporary uniforms. Vereshshagin defended his venture by declaring that since the English had not apologized for their behaviour in 1857, nothing prevented them from repeating the same methods while suppressing a contemporary revolt. The painting has now disappeared and it is generally assumed that it was bought by the British government and destroyed.

However, the British army never denied that the barbaric execution method had been used relatively often to punish Indian mutineers, especially since several Muslims believed that all parts of the body had to be connected when they were being resurrected after death. Being dismembered was considered as suffering death twice.

There are several eyewitness records of such executions, including from British officers. Rudyard Kipling mentioned in his short story On the City Wall how he spotted an old man looking down from a prison wall and singing with a voice “rough as shark-skin on a sword-hilt”. He asks the Indian friend who accompanies him if he knows how the old man is and Wali Dad answers:

A consistent man, he fought you in '46, when he was a warrior-youth; refought you in '57, and he tried to fight you in '71, but you had learned the trick of blowing men from guns too well. Now he is old; but he would still fight if he could.

In December 1857, The Times published an anonymous eyewitness record under the heading An Indian Execution. An English reporter had seen how five Sepoys had been blown to pieces by cannons:

I walked straight to the scattered and smoking floors before the guns. I came first to an arm, torn off above the elbow, the fist clenched, the bone projecting several inches, bare. Then the ground was sown with red grisly fragments, then a blackhaired head and the other arm still held together … close by lay the lower half of the body of the next, torn quite in two, and long coils of entrails twined on the ground. Then a long cloth in which one had been dressed rolled open like a floor cloth and on fire. One man lay in a complete and shattered heap, all but the arms; the legs were straddled wide apart, and the smashed body on the middle of them; the spine exposed; the head lay close by, too … The troops immediately marched off, and I rode home at speed, and when I dismounted the dogs came and licked my feet.

Let us leave these horrors behind and instead devout ourselves to the inspiration Verne's novels and their illustrations have provided to a wealth of authors and movie directors. In addition to the obvious scientific side of Verne, which contained some measure of naivety and peculiarities which are quite delightful, there were also several other features that astonished and appealed to rebellious and innovative artists. For example, some of them had discovered that a solid bourgeois and apparently conservative man like Jules Verne, who furthermore was a distinguished member of the municipal council of his hometown, Amiens, nevertheless could air opinions that at the time could be perceived as quite extreme, such as an open anti-colonialism and an occasionally demonstrated affinity to anarchism. He was also appreciated for his love of word play, subtleties and a good-natured, distancing irony.

The spirit of Verne hovered above several progressive artists, especially Dadaists and Surrealists. It is for example evident in Max Ernst's remarkable collage books, such as Une semaine de bonte.

Several years ago while I visited an art gallery in Vienna I became permanently fascinated by Paul Delvaux's L'Ecole des savants, The School of Scientists, where a group of researchers appears to discuss the beauty of a young, naked girl, while Professor Otto Lidenbrock stands in a corner, intensively examining a fossil.

The same professor who descended towards the middle of the earth in company with his nephew Axel and their Icelandic guide Hans Bjelke. During their quest they were confronted with forests of enormous mushrooms and prehistoric sea monsters. I will not forget the horrors and panic Axel experienced when he had become separated from his traveling companions and came close to facing death, abandoned in the absolute darkness of narrow burrows far deep below other human beings.  

While looking at Max Ernst's collages or Paul Delvaux's paintings with their misplaced details, which nevertheless seem to fit well into the strange, though quite balanced well executed aspect of the oeuvres, it is easy to understand their creators´ fascination with the work of Jules Verne. Their creations are not more bizarre than Verne´s ability to make us believe that a group of eccentric gentlemen travels through his contemporary Indian jungles behind a giant steam-driven elephant.

These odd arrangements make me realize why Pataphysicians generally hold Jules Verne in high regard. Pataphysics was introduced and explained by Alfred Jarry in his 1911 posthumously published Exploits and Opinions of Dr. Faustroll, Pataphysician. Pathaphysics is the science of the impossible. Reality examined and interpreted through poetry and imagination, thus revealing its inherent absurdity. A method to contemplate human existence while ignoring logic and preconceptions.

Jarry was a true heir of the carnivalesque attitudes of medieval times, of the unreservedly learned Rabelais and others like him, who with wit and folkish mockery poked fun at conformity. Pataphysics has against all odds become a philosophy, supported and proliferated   by a Collège de Pataphysique based in Paris

The best example of a pataphysician, who furthermore seems to be completely out of control, is the extremely eccentric musician, chess player and millionaire Raymond Roussel, who wasted his father's heritage on trips around the world and sumptuous performances of his mildly speaking zany works. He writes as a Jules Verne on drugs and Verne was his house god:

My admiration for him is boundless. In certain passages Voyages to the Centre of the Earth, Five weeks in a Balloon, Twenty Leagues Under the Sea, From the Earth to the Moon, Trip to the Moon, Mysterious Island and Hector Servadec, he raised himself to the highest peaks that can be attained by human language. O, incomparable master, may you be blessed for the sublime hours that I have spent endlessly reading and re-reading your works throughout my life.

Initially, it was more through Roussel's senseless work than the novels of Jules Verne that several Surrealists and Dadaists discovered hidden depths and powerful inspiration for artistic activities. In his novel Locus Solus from 1914, Roussel enters into Verne´s fantasy worlds. The novel needs to be read in order to provide an idea of ​​Roussel´s frenzied blending of extensive reading, real and invented history, weird storytelling, crazy science, long-winding digressions, sudden concoctions and a rare, fascinating framework that describes how a bizarre millionaire and scientist presents a group of visitors to his outlandish inventions.

Among other things, the eccentric Professor Canterel brings his visitors to an icehouse he had constructed in his vast gardens. There they are shown live tableauxs acted out by seemingly living people. However, the actors are in fact deceased persons brought to life by Canterel, who has injected them with resurrectin, which preserves their outer appearance and inner organs, as well as all their life functions, except independent thinking. The deceased can only be brought to life if a vial of vitalium is introduced through “a narrow hole drilled above the right ear”.

These zombies are only able to repeat, down to the slightest detail, what constitutes their strongest memory. After being activated by vitalium they act within minutely recreated spaces, where every detail is real. The same action is repeated over and over again until the vitalium vial is removed and the zombie returns to its eternal rest.

Before Professor Canterel presents his zombie acts, he describes in detail the life story of the actors; outrageous stories, which nevertheless are imbued with an odd charm, as well as a certain quirkiness that provide them with the impression of having been inspired by Roussel's contemporary silent, short films, played at an exaggerated speed.

Rousell was contemporaneous with the magician Georges Mèliés. He killed himself in Palermo in 1933, four years before the death of the great movie pioneer. Raymond Roussel and Georges Mèliés were children of the same spirit. In his Le Voyage dans la Lune Georges Mèliés succeeded, already in 1902, by combining From the Earth to the Moon and The First Men in the Moon (published only a year before) in capturing the eccentric charm of both Jules Verne and H.G. Wells.'

These two authors also became a great inspiration for the Czech movie director Karel Zeman (1910 -1989). He was like Mèliés an accomplished craftsman who, with a small budget, impeccable taste and subtle humour, created his "innocent inventions" in the form of several movies combining actors with illustrations and scenes inspired by 20^th century book illustrations. In his tribute to Jules Verne and his world Vynález zkázy, Facing the Flag, he turns Jules Verne´s novel into a peculiar and masterly visualized move.  My olderst daughter, who lives in Prague, gave it to me as a Christmas present and I have now watched it several times.

Zeman kept Verne's legacy alive and have inspired innovative movie makers like Terry Gilliam and Tim Burton, who also happen to be excellent draughtsmen. They have both used the skills of the great Italian set designer Dante Ferretti, who for Gilliam made the set designs for The Adventures of Baron Munchhausen and in 2008 won an Oscar for his work on Burton´s  Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.

The circle was closed when Martin Scorcese gave Dante Ferretti the assignment to design his Verne-inspired sets for his cinematographic tribute to Georges Mèliés  ̶  Hugo Cabret, a work that also rendered Ferretti an Oscar.

Ferretti was also the designer behind Fellini's remarkable extravaganza  ̶  And the Ship Sails On, a movie that similarly may be considered as an homage to Verne. Fellini´s move has accurately bee described as “driven by the excellence of Fellini's unmistakably personal manner of directing. A brilliant spectacle about a past world. Captured at the moment it passed away." Fellini has revealed that important sources for his movie making have been the "great liar" Odysseus, the infallible Jules Verne and his own fascination with the comics he read as a child, like Dick Tracy and Little Nemo.

And the Ship Sails On begins with Gloria N., a luxurious cruise ship that in July 1914 leaves the port of Naples in order to by the island Erimo spread the ashes of opera singer Edmea Tetua, who had been born there. Tetua was considered to have been the world's greatest soprano. The ship´s passengers and crew appear as a collection of originals worthy of a novel by Verne; Ildebranda a bitter soprano, a crew-cut and stout Russian basso, Sir Reginald Dongby, a voyeuristic English aristocrat, the Grand Duke of Harzock, an obese Prussian, a sickly young man with a pensive blind sister, and several others.

After a while a nauseous odour rises up from the ship's hold. It turns out to originate from love-sick old rhinoceros that has been neglected by the ship´s crew. The huge animal is hoisted up from the cargo area, washed on deck and returned back together with fresh water and hay.

On the third day of the trip, group of shipwrecked Serbs are sighted and taken care of. However, the Gloria N. is soon threatened by the flagship of the Austrian-Hungarian Navy, which captain demands that the Serb refugees are immediately delivered to the destroyer. However, the Austrian-Hungarian admiral who is present on board the Imperial ship does after negotiations agree to the request that Edmea Tetua´s ashes are spread by the island of Erimo before the refugees can be extradited. However, a young Serb throws a bomb at the Austrian-Hungarian battle ship, which responds by bombarding Gloria N. that badly damaged begins to go under, while a grand piano slides over the deck smashing windows and doors during its rampage and butterflies are fluttering above abandoned suitcases floating in flooded corridors. The demise of Gloria N. constitutes, like in so many of Verne's novels, a catastrophic grand finale.

Finally I have now arrived at the reason to why I started to write this blog entry. I just finished reading a book, which I have forgotten where and when I purchased it. It contained not more than a hundred pages, but on a couple of occasions I had to laugh out loud. This happens very rarely when I read novels, though once in a while when I watch movies, such as John Cleese´s Fawlty Towers (including each and every one of the episodes, I do not know how many times I've seen them) and Blake Edward´s Oh, What a Party. According to what I remember the only novels that have made me laugh out aloud are the The Brave Soldier Švejk and Three Men in a Boat, and now Jules Verne´s A Fantasy of Dr Ox have joined the other two.

In this short novel, Jules Verne's describes how the phlegmatic citizens of the small and sleepy little Flemish town of Quiquendone suddenly change into passionate and aggressive fanatics. What made me laugh was his account of a pandemonium caused by a performance of the once so popular opera The Huguenots.

The performances of this serious opera generally lasts for more than five hours, although in the quirky Quiquendone, its laid-back and good-natured citizens usually prefer a version that lasts much longer. However, under the influence the strange affliction that has affected the town the performers, choir and orchestra start to behave at an insane pace, rushing in and out, stumbling over each other in an ever-increased speed. In their attempts to keep up the pace, members of the orchestra are crashing their instruments, while the excited audience screams and roars. Meyerbeer's masterpiece is finished off in twenty minutes, something that reminds me of Spike Jones's fast version of Carmen, which lasts twelve minutes.

Verne´s short novel begins with a portrayal of the bucolic Quiquendone (probably a name inspired by the English expression quick and done) that despite its laziness houses a college, a medieval castle and factories manufacturing whipped cream, sweet corn and confectionery. In the house of the town´s mayor, bourgmestre van Tricasse, a select group of  reliable and phlegmatic citizens are once again discussing whether the crumbling city gate has to be restored and if they may relieve themselves from the costs for the underemployed police commissioner Passauf. As usual, decisions are postponed to the next meeting.

But suddenly everything changes. A distressed Police Commissioner Passauf (Watch-out)  shows up announcing that in a fit of choleric madness two of the city's most respected citizens, the lawyer André Schut and the physician Dominique Custos have most unexpectedly and extremely agitated began to discuss politics! They ended up challenging each other on a duel. Everything becomes increasingly insane while the frenzied behaviour of the small city´s inhabitants increases unabated. A social event, a recurring dance for all citizens willing and able to attend, degenerates into a frantic orgy where, amongst others, the aging and timid Tante Némance turns into a passionate bacchantine, eagerly courted by the otherwise so discrete police commissioner Passauf.

The frenzy turns into uncontrolled aggressiveness, which to be prevented from destroying Quiquendone´s century-old, harmonious socializing has to be directed towards outer enemies. Accordingly, the common rage is turned against the neighbouring town of Le Quesnoy (Why not?). Each and every one of Quiquendon's infuriated citizens tries to lay their hands on a deadly weapon to once and for all settle a dispute originating from the fact that a cow sometime during the Middle Ages had disappeared from Quiquendon, supposedly stolen by a Quesnoy resident.

In a state of mutual anger, Mayor Tricasse and the chairman of the City Council, Monsieur Niklausse climb up the stairs of Quiquendone's tall medieval tower in order to from its summit inspect the surrounding terrain. This as a preparation for a planned battle manoeuvre. While they are taking in the view of the fertile and prosperous Flemish landscape, breathing in the fresh air and enjoy the sunshine, the mood of the two gentlemen changes. 

They regard each other with endless goodwill, cheerfully assuring their eternal friendship. However, as soon as they are walking down the staircase, their impatient irritation returns and by the time they have reached the tower´s entrance they are involved in a violent fight.

What is affecting Quiquendone´s otherwise sane and healthy citizens? The reader understands that there is a connection with Dr. Ox´s and his assistant Ygène´s (ox-ygen) sudden appearance and generous offer to install municipal gas lighting for the entire city of Quiquendone and its private homes. In fact, Dr. Ox is one of Verne's diabolically crazy scientists who exposes the prospering Quiquendone to a reckless experiment.

This hilarious trifle from Jules Verne is like so many of his stories a combination of petty bourgeois, everyday life and absurd technology/science. If critically scrutinized, the charming little story reveals depths and political insights that originally can be somewhat hard to discern. The story actually describes how a benevolent, prosperous, albeit a little far too phlegmatic idyll, becomes poisoned by a narcissistic manipulator's discreet dissemination of a venom that causes division within an otherwise well-organized and stable, small community. The citizens´ solution to the problem is, instead of searching for the actual roots of the evil, to direct their rage and frustration towards the citizens of Le Quesnoy, who have nothing at all to do with the malaise affecting Quiquendone. A fable well worth considering, especially now when Sweden, and other countries as well, are affected by a mindless populism/nationalism and soon, through important elections, has to choose what its future will be.

DeKiss, Jean-Paul (2005) Jules Verne: Le poète de la science. Boulogne-Billancourt: Timée-éditions. Jarry, Alfred (1996) Exploits and Opinions of Dr Faustroll. Pataphysician. New York: Exact Change. Kipling, Rudyard (2015) Soldiers Three, and Other Stories. Scotts Valley, CA: Create Space. Roussel, Raymond (1983) Locus Solus: A novel. London: John Calder Publications. Roussel, Raymond (2005) How I wrote Certain Of My Books. New York; Exact Change. Verne, Jules (1996) Paris in the 20^th Century. New York:  Random House. Verne, Jules (2003) A Fantasy of Dr Ox, with a foreword by Gilbert Adair. London: Hesperus Press. Verne, Jules (2008) The Steam House: The Demon of Cawnpore and The Steam House: Tigers and Trators (2 volumes). Rockville MD: Wildside Press. Vereshchagin, Vasily (2018) Souvenirs; Enfance, Voyages, Guerres. London: Forgotten Books. Wagner, Kim A. (2016) “´Calculated to Strike Terror´: The Amritsar Massacre and the Spectacle of Colonial Violence”, Past & Present, Vol. 233, Issue 1, November. Wells, H.G. (2005) The First Men in the Moon. London: Penguin Classics.