När jag var liten hörde jag någon gång en och annan äldre dam suckande beklaga sig med orden ”det är mycket med det jordiska.” Visst är det så, ibland hotar vardagen att kväva oss. Familjelivets slit och smågnabbande knaprar på själen. Det alldagliga mörkret växer och tycks sluka tillvaron. Livet blir tungt att bära, sikten skyms, du känner dig instängd.

Utanför vår port i Rom ligger Parco Cafarella. Egentligen kan den kanske inte kallas park, snarare rör det sig om ett stycke landsbygd, mitt i storstaden. Ån Amone letar sig genom en dalgång fram mellan skogklädda kullar och böljande ängsmarker med betande får. Här finns ett rikt fågelliv, en mängd trädarter, en bondgård med hästar, åsnor, höns och påfåglar, flera antika tempel och resterna av ett nympheum.

Försommaren är kommen och snart förbi, än är gräset tjockt och frodigt, blommor prunkar, trädens och buskarnas lövverk är täta, det doftar friskt från grönska och liv. I Cafarellaparken lättar vardagslivets tyngd, allt svårt förflyktigas. Då jag vandrar längs dess grusstigar glömmer jag tiden. Som så många gånger förr stannar jag framför det förfallna nymphéet. En klar vattenstråle kväller efter mer än tvåtusen år fram ur en trädbevuxen kulle, som gömmer en grotta där nymfen Egeria och hennes systrar fortfarande bor. Nymfer är jungfrur, oskuldsfulla, men likväl förföriska, ständigt ungdomligt, friska och fräscha likt det stycke välmående natur de vakar över, men liksom den kan även de dö, fast nu har både den och de fortsatt leva i tusentals år.

Den marmortäckta, mosaikprydda och kollonadförsedda tillflykt från sommarmånadernas hetta som Herodes Agrippa lät uppföra och där hans unga hustru en gång sparkades till döds av en slav, har för länge sedan vittrat bort och dess lämningar täcks nu av saftig mossa. Bassängens vatten är grumligt och ljusgrönt, ytan täckt av vattenkrasse och vid kanten blommar ett par ståtliga liljor.Tänker på de få versrader jag fortfarande minns från latinlektionerna som plågade mig för mer än fyrtiofem år sedan:

O fons Bandusiae, splendidior vitro,
dulci digne mero non sine floribus,
cras donaberis haedo,
cui frons turgida cornibus.

I Gunnar Hardings och Tore Janssons tolkning blir det:

Klara Bandusia, glittrande likt kristall
Källa, ett offer värd, - blommor och utsökt vin:
Du skall skänkas en killing
Som nyss fått sitt första horn.

Det förvånar mig att jag så ordagrant minns de latinska textraderna. Latinlektioner, som tog upp det mest av min gymnasietid, bestod av råplugg under den stränge, men under den sträva ytan uppenbart godhjärtade, Docent Hemberg, ryttmästare i kavalleriets reserv. Jag ägnade mycket tid åt latinet, men begrep aldrig grammatiken och efter något år var allt som bortblåst. Vad Bengt Hemberg dock lyckades med var dock att hos mig inplantera ett levande och livslångt intresse för allt romerskt.  

Det var kanske för att jag delade Hembergs intresse för det antika som jag trots allt fick ett hyfsat latinbetyg. Utan svårighet kunde jag redan då i de nämnda versraderna uppskatta Horatius bild av lantligt behag.  Med sitt rytmiskt levande och komprimerade språk levandegjorde Quintus Horatius Flaccus stämningen vid sitt lantställe, beläget i nuvarande Licenza, någon mil norr om Tivoli utanför Rom. En plats som han ofta drog sig tillbaka till för att vila ut efter dammet, representationsbestyren och furstekrypandet i Rom. Ute på den isolerade landsbygden kunde han njuta av sin frihet, vandra genom de väldoftande lundarna, dricka utsökt vin från egna odlingar, koppla av vid Bandusias källa och genom sina fönster betrakta hur Soractes bergstopp, som i månskenet lyste bländande vit av djup snö.

Horatius är en av de få antika romare som berättade om sig själv. I sin diktning har han beskrivit sitt utseende, sina åsikter och levnadsvanor. Självironiskt karaktäriserade han sig som pinguis et nitidus Epicuri de grege porcus, en fet och skinande gris i Epikuros hjord. Enligt sig själv var Horatius en liten och kompakt byggd man med antydan till kalaskula. Han hade lätt för att bli bränd av solen och redan som ung hade han gråsprängt hår. Att Horatius beskrev sig som epikuré är uppenbart. Enligt Epikuros filosofi bör du eftersträva ett lyckligt och lugnt liv. Fri från smärta och rädsla skall du i görligaste mån leva av egna tillgångar och njuta av goda vänners sällskap.

Horatius stannade i sängen till nio på morgonen, fram till tolvtiden höll han sig sedan vid sitt skrivbord. Om han befann sig i Rom och värmen blev alltför tryckande gick han ner till badhuset, på landet tog han en promenad över sina ägor. Sedan åt han en enkel lunch, sov siesta och under den senare eftermiddagen flanerade han kring bland människorna på Roms gator, samtalade med de bekanta han stötte på, kanske fick sin framtid spådd av någon spåkvinna, eller tittade in på en taverna. På landet tyckte Horatius om att hämta upp ett krus från sin svala vinkällare – massiska, caecuber eller falerner. Det sistnämnda vinet var så starkt att det kunde antändas, men allt vin blandades med friskt källvatten och jag kan för min inre syn se hur Horatius njöt sitt välblandade vin vid Bandusias källa.

Horatius svingade gärna en vinbägare i goda vänners lag och förlustade sig ofta med diverse damer, främst sådana som inte krävde något större åtaganden och ansvar från hans sida och som han odödliggjort i sin lyrik – Lydia, Leuconoë, Glycera och Lalage. Likt många av sina välbärgade, manliga vänner försmådde han heller inte att släcka sina lustar i sällskap med någon rättslös slavinna, eller slav.Ruinerna efter Horatius villa finns kvar och det gör även Bandusias källa, som inte är ett litet källsprång i en skogsglänta, utan ett imponerade vattenfall ovanför resterna av ett Nympheum.

Den frodiga grönskan på Colle Rotondos sluttningar och Anienes dalgång var också under en tid hemvist för en annan livsdyrkare och framstående poet – Evert Taube. Det berättas att det var på terrassen till tavernan Sibillina i Tivoli som Taube någon gång på trettiotalet skapade sitt alter ego – Rönnerdahl. Med tiden hade Evert Taube antagligen börjat tröttna lite på sin alltmer framgångsrika roll som underhållare. På att framträda som populär vissångare i radio och folkparker, framställande sig som den av honom uppfunne gamängen, sjömannen och äventyraren Fritiof Andersson. Nu ville han nå fram till lite mer sofistikerade kretsar.

Rönnerdahl, alltid nämnd utan förnamn, är i Taubes diktning äldre och mer stadgad än Fritiof Sndersson. En ordentlig och tämligen välsituerad hemmansägare, bosatt på en ö i Skärgården, men samtidigt en drömmande bohem som med viss saknad minns sin ungdoms sjömansliv och kvinnotjusande, men som nu ägnar sig åt måleri och oskyldigt kurtiserande av unga damer. I en av sina memoarböcker, När jag var en ung caballero, beskriver Taube honom

Rönnerdahl är en svensk målare och humanist, väl hemmastadd bland rosor och ruiner i Rom och bland liljor i Florens Han är av mig studerad efter verkligheten.

I en visa finner vi Rönnerdahl målande vid ett vattenfall i Anienes dalgång, förvillande likt Bandusias källa, men antagligen beläget några kilometer längre söderut, i Monte Catillos nationalpark. Medan Rönnerdahl målar vid sitt staffli dyker krögardottern Sylvia upp, frimodig och lättsam klär hon av sig naken och för tar sig ett bad i det klara källvattnet. Kanske, kanske inte, har hon skymtat den målande Rönnerdahl och då han dyker upp med ett förslag om att få måla av henne som en vattennymf går hon skrattande, men likväl något generat, med på hans förslag.

Rönnerdahl var förvisso inte ensam att måla badande, nakna damer i Anienes lövskuggade dalgång. Hundra år före honom hade den sedermera mentalsjuke konstnären Carl Blechen gjort samma sak.

I sin visa Rönnerdahls polka från 1954 beskriver Evert Taube scenen:

Rönnerdahl står målande i Anienes myrtenlund,
där strömmarna de sorlande gör skuggan ljuvligt sval.
Stig ned från solglödsheta berg, du vägdammsgråa skald
och skåda i min friska färg en flod med vattenfall!

Rönnerdahl, dig vill jag ge, i Anienes myrtenlund,
mitt skönhetsdruckna evoe långt bortom dagens larm!
Din målning lät mig återse, i Anienes myrtenlund,
min Sylvia, min nymf, min fé, som flydde ur min famn.
Hur naket skön min älskling står på vattenfallets brant!
Se solens glimt på hennes hår är tavlans färgdiskant!

När Sylvia tar sitt morgonbad i Anienes myrtenlund,
en brunhyllt, sprittande najad med varmt och lustigt blod,
då målar du, då sjunger jag i Anienes myrtenlund
där Sylvias knoppande behag omsvallas av en flod.

Genom att nämna ”evoe” ger Taube prov på sin klassiska bildning. Det var ett extatiskt utrop de berusade backanterna brast ut i då de rusade genom skogarna under de vilda bacckanaler som utgjorde en del av det hänryckta dyrkandet av vin- och fruktbarhetsguden Dionysos, romarnas Bacchus. I Euripides Backanterna sjunger kören:

Från Asiens land kommer jag, från det heliga Tmolus i min iver att visa min glädje inför Den Rytande . I en strävan som inte är betungande ropar jag mitt Evoe till Backanternas herre.

Tmolus är berget Bozdağ i dagens Turkiet. Man trodde att det var där Dionysos föddes, guden som i sin djuriska aspekt kallades Den Rytande. Likt naturguden Pan kunde den ”djuriske” Dionysos ibland framställas med bockhorn, men i allmänhet skildrades han som en stilig man med svart skägg, krönt med en krans av eklöv och iklädd en fotsida, orientaliskt färgad, kvinnlig himation, mantel. 

Killingar var ett vanligt offerdjur till Dionysos ära, kanske är det för honom, eller kanske snarare Pan, som Horatius skär halsen av en ung get och låter dess blod färga Bandusias källa innan man grillar det och avnjuter det med goda viner:

Redo att söka strid, redo för parningslek,
men förgäves, den skall färga dig med sitt blod
när den offras i morgon,
Ungdjuret från en lekfull flock.

Hettans brännande luft kan inte röra dig
ens i hundstjärnans tid.
Svalka ger du år djur:
Oxar, trötta av plogen,
hjord av strövande kreatur.

Du blir vida berömd när jag besjunger dig,
källa som porlar fram under en åldrig ek,
ut ur rundade klippblock
skuggade av dess täta löv.

Dikten gör det dock klart att det inte är till någon gud, utan till själva källan som offret görs. Likt Horatius var romerska skalder omgivna av en frisk och levande natur. På den tiden fanns inget maskinbuller, ingen skvalmusik, inga avgaser och inget elektriskt ljus som inkräktade på naturens vederkvickande, allomfattande närvaro. Du kunde ta med dig ett krus vin, svalka det i källvattnet, alltmedan du i skuggan av en lunds höga träd, med ryggen mot en bädd av frodigt gräs genom ett nyutsprunget lövverk blickade upp mot en klarblå himmel, lyssnande till vindens sus och fågelsång, insupande vårens dofter –  inget annat. Som i en dikt av Jorge Guillén:

Ser, nada más. Y basta.
Es la absoluta dicha.
¡Con la esencia en silencio
Tanto se identifica!

Att vara, inget mer. Det räcker.
Den fullkomliga lyckan.
Med tystnadens essens
är mycket förklarat!

För de antika romarna var naturen allt annat än död, den levde mer än den gör nu. Du vistades i naturens sköte och kunde där känna det friska livets starka närvaro och kanske till och med låta dig fyllas av välvilja gentemot hela skapelsen; växter, djur och inte minst människor. Som Suetonius skrev i ett av sina brev till Lucilius:

I varje god man bor det en gud, fast obekant vilken. Om du kommer in en skog med gamla träd som har vuxit till ovanlig höjd och som med sina täta grenar som täcker varandra och tar bort åsynen av himlen, då skall den höga skogen och platsens avskildhet och din förvåning över en så tät och avbruten skugga i det fria övertyga dig om en gudoms närvaro. Om klippan har urholkats djupt och gjort en grotta som bär upp berget, icke ett verk av händer utan av naturen urgröpt till en sådan rymd kommer din själ att gripas av en aning om det gudomliga. Vi dyrkar stora floders källor; där en mäktig ström bryter fram ur det fördolda, reser vi altaren; varma källor hålls i helgd och vissa sjöar har deras mörka vatten eller omätliga djup gjort heliga.

Det där lärde jag mig förstå då jag för många år sedan under en tid vistades bland bönder längs gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti. Även där var naturen besjälad i avsaknad av elektiskt ljus och stinkande motorvägar. Husen brädväggar var tunna, nätterna långa och himlavalvet bestrött av stjärnor. Naturens mättade dofter och ljud fanns överallt, människorna var en del av skapelsen, enbart delvis tämjd och påverkad av vår närvaro. Romilio Ventura berättade för mig:

– Ibland vandrar jag upp i bergen, till grottan under Nalga del Macos skogstäckta höjd. Där möter jag Gud.

Enligt honom och många andra som likt honom vandrade mellan tillvarons olika världar, likt en man som vandrar genom solsken och skugga, är marken enbart ett hölje över en allstädes närvarande, livgivande kraft som springer fram i källor och vissa heliga platser, inte minst grottor – då vi stiger ner dem kommer vi att känna hur Guds Stora Makt lever där nere, under oss och då vet vi att det är den som frambringar växtligheten ur marken och ger de levande varelserna kraft och mening.

Liksom det romerska landskapet var den dominikanska landsbygden späckad med heliga platser där naturens trängde fram och blev påtaglig. Liksom de antika romarna hade de dominikanska bönderna uppfört kännetecken på att det rörde sig om heliga platser; altare, färgade band knutna i trädgrenarna, anhopningar av stenar, kors eller mystiska tecken målade på trädstammar, stenar eller klippväggar.

På romerska fresker möter vi stämningsfyllda, märkligt stilla och besjälade landskap med altare och ruiner, som precis som i cafarellaparken antyder en gudomlig närvara. De vittnar om romarnas tro på numen. Som allt som har med tro att göra är det svårt att ge en entydig definition av begreppet. Det brukar översättas som “gudom”, men med förbehållet att det snarare rör sig om en “personifierad kraft”, inte en gud i sig. Ett ting, som en sten eller en växt, ett djur, eller till och med en människa kan ha en numen inom sig. Om en man hyser en numen  är det den som alstrar hans kraft, hans fortplantningsförmåga, ja till och med hans förmåga uträtta saker och ting på bästa sätt. Varje numen har nämligen mycket bestämda, avgränsade uppgifter.

Numina kan också anta en egen gestalt, som våra tomtar och troll, eller representeras av ett föremål eller djur, ofta ormar, eftersom man trodde att de vaktade heliga platser och ringlade sig upp ur underjorden, källan till allt spirande liv. På en fresk i en gymnastiksal i Herculanum, liksom Pompeji begravt och bevarat efter Vesuvius utbrott 79 e.Kr., ser vi hur en naken pojke med en kvist i handen närmar sig en orm som slingrar sig kring ett altare och slukar en frukt som lagts där. Bredvid ormen står det Genius huius loci montis, anden för denna del av berget. Tydligen handlar det om en pojke, bondson eller herde, som visar sin vördnad inför en numen som råder över speciell plats. 

Som i det gamla svenska bondesamhället var säkerligen flera numina en slags rådare som det gällde att hålla sig väl med. Rådare skyddade, eller snarare ”rådde över” vissa platser, som skogsrået som höll till på vissa platser i skogen, vattenrået, med namn som Näcken, Bäckahästen eller Brunnsgubben, som rådde över sjöar, vattendrag, källor och brunnar, eller tomten som skyddade gården. All dessa väsen måste vördades och blidkades, annars kunde de bli mycket farliga.

De antika romarna, och kanske alldeles speciellt landsbygdsborna, ansåg tydligen att allt var besjälat av mystiska, övernaturliga krafter. Fornax gjorde så att ugnarna fungerade och blev ordentligt upphettade, Robigo gjorde så att säden inte angreps av mjöldagg. Laverna gjorde så att tjuvar förblev oupptäckta. Pilumnus fick bagarnas degar att jäsa. Terminus straffade de som inte respekterade ägandegränser. Concordia gjorde så att stadsbor kom överens. Liber skyddade vinet och gav det dess rätta styrka. Pietas såg till att barnen vördade sina föräldrar.

Varje fas av graviditeten, födandet och barnets uppväxt övervakades av en numen: Alemona skyddade fostret, medan Nona och Decima vakade över den blivande modern, Partula såg till att förlossningen gick rätt till. Lucina, Candelifera och Caraminerna åkallades för att barnet inte skulle skadas, vara döfött eller missbildat. Efter barnets födelse gav man tackoffer till Inrecedona, Pilumno och Deverra. Cuniva vakade över vaggan. Vagitano fick barnet att skrika. Rumina såg till att bröstmjölken flödade, Edusa och Potina åkallades för att barnet skulle äta ordentligt. Fabulino fick det att tala. Statulino gjorde så att det kunde gå, medan Abeona och Adeona följde barnet inne och ute, så att det inte skulle komma till någon skada. 

Sålunda kan man sammanställa långa listor med olika numina, inte minst de vars makt var begränsade till speciella platser, som Egeria vid nymféet i Cafarellaparken där även en huvudlös skulptur av Amone, dalgångens ås specielle numen, fortfarande vilar ovanför vattenstrålen som bryter fram ur Egerias kulle.  

Jag fortsätter min promenad uppför en sluttning vid sidan om Egerias nympheum och snart öppnar sig landskapet. På en höjd ser jag Bosco Sacros, Den heliga lundens, frodiga träddunge. Sådana heliga lunder fanns det gott om i det Romerska imperiet. De var sacer. Ännu ett komplicerat begrepp, det kommer ursprungligen från det latinska ordet för att “hugga av” och kom att betyda något som var avskilt/annorlunda, både i betydelsen okränkbart/fridlyst och ”förbannat”, det vill säga farligt/skadligt. Det svenska ordet heligt har samma betydelse som sacer och begreppet finns i en mängd kulturer; i Polynesien betecknas det genom ordet tabu, på hebreiska är det qadosh och de antika grekerna använde ordet τέμενος, tenemos för att beteckna för ett stycke land som avsatts för dyrkan av en gudomlighet och som absolut inte fick kränkas.

Inom religionshistorien betecknas sådan platser ofta med begreppet hierofani, som lanserades av den inflytelserike forskaren och författaren Mircea Eliade och som betecknar var och hur det ”heliga” manifesterar sig. Den tyske religionsfilosofen Rudolf Otto skrev 1917 en epokgörande bok om vad “helighet” innebär, Das Heilige – Über das Irrationale in der Idee des Göttlichen und sein Verhältnis zum Rationalen, Det Heliga – Om det irrationella i det gudomligas idé och dess relation till det rationella. Liksom de flesta av den tidens humanister hade Otto genom den hårda pluggskolan fått latinet implanterat i ryggraden och därigenom utgick han i sin  undersökning från det latinska begreppet numen och förklarade att känslan av att något var heligt var numinöst – en "icke-rationell, icke-sensorisk erfarenhet eller känsla vars främsta och omedelbara objekt är utanför en själv". Då Otto närmare förklarade vad han menade med en numinös känsla blev han både lyrisk och dramatisk:

En känsla som emellanåt kan välla fram likt en stilla dyning, som skänker din själ en förnimmelse av allomfattande, rofylld och djup andakt.  Ett tillstånd som kan övergå i en varaktig sinnesstämning, dramatiskt levande och gripande tills det slutligen falnar då själen återfinner sin profana, icke-religiösa vardagsexistens. Men den kan också ur själens avgrunder oväntat brista ut i spasmer och konvulsioner, eller leda till en särpräglad upphetsning, till hälsovådlig hänryckning, till extas. Den kan ta sig otyglade och demoniska uttryck och förfalla till nästan avskyvärd skräck och gastkramning.

Själva ordet numen betyder ”att nicka med huvudet”, ett uttryck som har förklarats med att numen ursprungligen betecknade en ”gudomlig handling”, ett sätt för en gudom att göra sin närvaro känd. Detta får mig att minnas en egendomlig händelse som Armando Caceres en gång berättade för mig. I början av 1990-talet bodde vi i Guatemala, ett märkligt och våldsamt land, präglat av de stora orättvisor som begåtts och fortfarande begås mot dess ursprungsbefolkning. Kanske något i stil med Horatius och Senecas Rom där folk roade sig med att på cirkus se hur människor torterades ihjäl under estetiska former, slets i stycken av vilddjur eller dödades under gladiatorstrider. Där naturälskande skönandar som Seneca och Horatius inte upprördes om en granne piskade ihjäl en av sina slavar och utan några samvetskval förlustade sig med sina slavar, som de ansåg mindre värda än slavägare och fria medborgare. Vi lever förvisso i skilda världar, nu som då.

Armando Caceres berättelse om hur en gud nickade samtycke har stannat hos mig. En gång skrev jag en artikel om det, men jag har den inte här i Rom, likväl skall jag försöka rekonstruera händelseförloppet, dock med förbehållet att några detaljer kan vara felaktiga.

Mellan höga berg och vulkaner ligger sjön Atitlán, som under sekler varit centrum för strider mellan europeiska erövrare, moderna arméer och mayaättlingar, som trots skoningslös yttre påverkan och våld lyckats behålla mycket av sina fäders tro, samtidigt som de har anpassat den till sina behov.

Vid en vik vid Atitlánsjöns södra strand ligger staden Santiago Atitlán, med dammiga, branta gator, numera kantade av butiker som säljer hemslöjd till alltmer tätnande horder av turister och hippies, vilar staden i skuggan av tre imponerande vulkaner – Atitlán, Touman och San Pedro. En gång var den centrum för tz´utujilernas rike, men 1524 tvingades de kapitulera inför den hänsynslöse Pedro de Alvardos spanska trupper och deras bundsförvanter, tz´utujilernas eviga fiender –  kakchikelerna. Sedan dess har tz´utujilerna tvingats underkasta sig kristendom och slavarbete.

Jag vet inte hur tillståndet är idag, men då jag och Rose vid flera tillfällen besökte staden för mer än tjugofem år sedan fanns mycket av tz´utujilernas traditioner kvar. De flesta kvinnorna bar fortfarande sin traditionella klädnad; vackra hemvävda kjolar och blusar, samt sin särpräglade huvudbonad, kallad gloria och som består av ett 2,5 centimeter brett och 10 meter långt bomullsband som viras likt ett hjul kring hjässan, medan männen bar broderade blusar och byxor av samma längd som bermudashorts.

Vad som speciellt lockade mig till Santiago Atitlán, som på den tiden enbart kunde nås efter en timmes båtfärd från staden Panajachel på sjöns motsatta strand, var Maximóns kult. Det finns flera maximones i olika mayasmåstäder runt om i Guatemala, men Santiagos Maximón är mest känd. Det finns tusentals historier kring Maximóns ursprung. Vanligast är att betrakta honom som en modern anpassning av en urgammal fruktbarhetsgud, den cigarrrökande Ma´am, men vad jag fick mig berättat i Santiago Atitlán var att någon gång i början av förra seklet fann en aj´kun, mayapräst, på Santiago Atitláns kyrkogård masken till ”en Judas”.

Det är en spansk tradition att på långfredagen både hänga och bränna en stor docka som får representera Judas Iskariot, lärjungen som förrådde Kristus. I Santiago Atitlán utgjordes i allmänhet judasdockans ansikte av en mask som skurits ur tsaj´tol, ett trädslag som enligt Mayafolkets heliga skrift Popol Vuh av gudarna användes för att skapa människorna efter världens andra undergång. Vi lever nu i mänsklighetens fjärde tidsperiod.

Tsaj'tol, amerikanskt korallträd (Erythtrina Rubrinervia), uppskattades av alla forntida kulturer på de amerikanska kontinenterna. Aj'kunerna använder dess röda frön för spå framtiden och hålla reda på sin komplicerade kalender. Barken och blommorna kan kokas och användas som medicin för olika sjukdomar. Dekokten har en mild hypnotisk effekt som antas få kvinnor erotiskt upptända, speciellt om tsaj'tol kokas tillsammans med flugsvamp, från vars mycel trädet tros växa. Den religiösa trance som tsaj'tol tros orsaka är förmodligen ett av skälen till varför det kallas "det talande trädet".

Den aj´kun som fann Maximón var ingen annan än Francisco Sojuel. En del påstår att han dog 1907, hackad i småbitar av sina fiender, men andra säger att Sojuel aldrig har dött. Han har alltid funnits och vandrar genom Santiago Atitlán om nätterna. Visserligen fann han Maximóns mask på kyrkogården, men han hade själv tillverkat den för tusentals år sedan. I själva verket är det Maximón, Rilaj Ma´am ”Den Uråldrige” som skapat glömska, hunger, sterilitet och galenskap, men han råder även över motsatserna – minne, överflöd, mättnad, obegränsad virilitet och kunskap. Likt Francisco Sojuel vandrar Maximón om nätterna genom Santiago Atitlán och förför i gestalten av en ung man unga kvinnor,. Det var på grund av att Maximón ständigt vandrade kring i hela världen och ställde till ofog som Sojuel högg av honom huvud och ben och sedan band dem samman, så att han inte skulle kunna lämna Santiago Atitlán. Maximón betyder egentligen ”Den Sammanbundne”.

Maximóns ansikte är ovalt, med rak näsa, kisande ögon och en skarp, halvöppen mun genom vilken han röker cigarrer, eller cigaretter. Maximóns ansiktsmask talade till aj´kunen som funnit honom, enligt myterna kan tsaj´tolträd tala, och bad honom att ta med sig till sitt hus. Sedan dess vistas Maximón i ett år i bostaden hos en medlem av hans cofradía, brödraskap, fram till påskdagen, då han byter vistelseort.

Maximón är ungefär en meter lång. Han är klädd i tz´utujilernas karaktäristiska bomullsbyxor och en mängd färggranna slipsar och sjalar, som täcker hela hans överkropp. På huvudet bär Maximón inte mindre än tre Stetsonhattar och han har bruna, blankpolerade läderskor. Jag har sett honom bolma på sina tjocka cigarrer. Maximón tar emot besökare i ett rum dekorerat med olikfärgade crepepappersgirlanger och är alltid omgiven av aj´kuner, aguaciles, livvakter och andra cofradíamedlemmar. Flera av dem är ofta berusade. De dricker hemdistillerat brännvin, inte för nöjes skull utan för att alkohol och rökverk får dem ”att stiga uppåt”, till den högre sfär där andar och gudar vistas. En gång samtalade jag med en aj´kun som påstod att det han fann svårast med sitt kall var det myckna drickandet, la carga kallade han det – bördan. Flera gånger upprepade han suckande ordet – la carga, la carga.

Maximón hjälper oss människor att komma i kontakt med den andra sfären. Han är både gud och människa. Han är en Judas, en förrädare. Jag frågade en aj´kun hur det kom sig att han visade respekt och vördnad för en förrädare:

– För att han är som vi. Alla vi människor är förrädare. Ingen är perfekt, varken du eller jag. Vi är alla lögnare, som låtsas vara bättre än vi är. Inte Maximón … han är ärlig. Han erkänner att han är både skurk och gud. Eftersom han varken är helgon eller dödlig känner han oss alla och det är därför vi i förtroende kan vända oss till honom. Han är ärlig. Vi kan lita på honom eftersom vi vet hur han är. Även Gud litar på Maximón, eftersom han aldrig har påstått sig vara någon annan än den han är.

Maximón är varken tz´utujil eller vit. Han är gift med en tz´utujildam och har en vit älskarinna – Yamteh´or, Jungfruhora. Maximón tar sig gärna ett glas eller två och röker som en borstbindare, är fullkomligt omoralisk och ständigt på jakt efter kvinnor att lägra. Han är som vi, fast betydligt visare. Han känner och är en del av hela världen.

En gång besökte jag Maximón tillsammans med Víctor, han var kuban och gift med Roses syster. Det var Víctor och Anys som tog emot oss då jag tillsammans med Rose först kom till Karibien och han var den förste som jag talade min usla spanska med. Vi blev goda vänner. Víctor var en fin man, mer än trettio år äldre än Anys och dog för ett par år sedan. Då vi kom till Maximóns cofradía kände en av aj´kunerna igen mig. Han hälsade vänligt på Víctor och mig, men beklagade att Maximón inte var där. Han sov sin siesta på loftet ovanför oss, men om vi ville kunde vi ta en titt på honom. Maximón sov alltid djupt och blev inte störd. 

Jag och Víctor klättrade uppför en brant stege och i loftets halvdunkel låg Maximón och sov. Han hade fötterna vända mot oss. De stack rakt upp i sina grova, blankpolerade läderskor. Vi kunde inte urskilja ansiktet. Han hade en filt över sig och stetsonhattarna hängde på en krok vid ena långväggen.

– Han andas inte. Han är helt orörlig, viskade Víctor.

– Men, han är ju inte levande. Han är en staty, viskade jag tillbaka.

Víctor såg förvånad ut. Jag hade tydligen inte förklarat att Maximón var ett beläte.

– Men, de talar ju om honom som han vore en levande människa.

– Kanske tror de att han är det, sa jag till Víctor efter att ha klättrat ner igen.

Och Armando Caceres? Vad var det för en historia han berättade för mig? Redan innan jag träffade Armando hade jag läst om vad som 1950 hade inträffat i Santiago Atitlán.

På den tiden hade Santiago Atitlán ingen egen präst, det året arrangerades påskhögtiden för första gången av en viss Fader Godofriedo Recinos från El Salvador. När Recinos anlände till kyrkan blev han våldsamt uppbragt över att finna Maximón placerad på kyrktrappan, där han tog emot folkets offergåvor. Efter det att han sparkat omkull Maximón blev Recinos nästan lynchad, men ett par ”skrivkunniga” pojkar lyckades lugna de uppretade stadsborna och förklarat för prästen att han absolut inte fick misshandla Rilaj Mam, eftersom han var en mäktig gud och Santiago Atitláns beskyddare. Den uppretade prästen rusade dock bort till de paulinska fädernas kloster, där han förvarade sin pistol.  Beväpnad återvände Fader Recinos till kyrktrappan där han åter sparkade omkull Maximón, alltmedan han skrek:

- Jag dör för sanningen men jag skall se till att ni följer mig [i döden] och kommer till Helvetet som det pack avgudadyrkare och vildar ni är!

Eftersom Recinos avfyrade flera skott och höll sin pistol riktad mot folkmassan, lät aj´kunerna honom hållas och oskadd ge sig av från staden. Sex veckor efter incidenten återvände dock Fader Recinos med en motorbåt och i sällskap med två andra präster. Sent på natten bröt de sig under pistolhot in i Maximóns bostad slog söner Maximón och högg med machetes sönder hans ansiktsmask, medan de tog med sig två andra masker. En av dem försvann, men den andra dök efter ett par år upp i Musée de l´Homme i Paris. Armando Caceres påstod att det var Nathaniel Tharn som tog den dit.

Antropologen och poeten Nathaniel Tharn bodde under några år i början av  femtiotalet i Santiago Atitlán för att där skriva sin doktorsavhandling om Maximónkulten, Underligt nog skrev Tharn sina studier om mayareligion och buddhism under pseudonymen Michael Mendelson. Tharn är av franskt, rumänskt, engelskt, litauiskt ursprung och född i Paris, där han studerade antropologi och emellanåt var knuten till Musée de l´Homme, sedan flera år tillbaka är han bosatt utanför Santa Fe i USA.

Armando Caceres är en trevlig, något bohemisk kille, mja, han är väl äldre än jag, som forskar kring etnobiologi och därmed är väl förtrogen med allsköns mayalore och personlig bekant med flera aj´kuner runtom i hela Centralamerika och Mexiko. Trots att han var en respekterad forskare var Armando på den tiden jag lärde känna honom något av en hippie som gärna rörde sig i informella kretsar där han blivit bekant med Martin Pretchel. Pretchels mor var kandensisk indian, hans far schweizisk paleontolog och han hade vuxit upp bland puebloindianer i New Mexico.

Tillsammans med Pretchel besökte Armando Maximóns cofradía, där en av aj´kunerna plötsligt började inressera sig för honom. Nicolás Civiliu Tacaxoy, som varit med när Fader Recinos förstörde Maximón, började tala inspirerat, grep den amerikanske killen om axlarna alltmedan han såg honom stint in i ögonen:

– Jag hade en dröm om att en ung man, som liksom Maximón hör hemma i två världar, skall komma hit och bli som en av oss. Du är den som skall föra tillbaka Maximóns ansikte. Du skall bli hans telenel [bärare]. Ansiktet finns någonstans långt härifrån och du är den som skall ta hit det.

Armando visste att masken fanns deponerad i Musée de l´Homme, tillsammans skrev han och Pretchel till Nathaniel Tharn som svarade omgående och efter ett års tid fördes masken av en attaché vid Franska Ambassaden formellt till Guatemala och överlämnades under högtidliga former till representanterna för Cofradía de Santa Cruz som är maximóncofradiáns officiella namn. Nedan ser vi  Civiliu, Pretchel och Tharn vid cermonin 1979.

Nu kommer vi äntligen till gudens nick. Nicolás Civiliu förklarade för de förvånade fransmännen att han omöjligt kunde acceptera masken å Maximóns vägnar, guden måste själv acceptera den.

– Hur skall det gå till? undrade främlingarna. Aj´kunen nickade mot amerikanen:

– Han där, som Maximón själv valt till telenel. Det är han som ikväll skall ge ansiktet till honom. Accepterar Maximón ansiktet som sitt, tar vi emot det.

Under kvällen tändes mängder av stearinljus och placerades på golvet framför Maximón. Cofradíamedlemmarna dansade sina märkligt trippande danser och sjöng sina entoniga sånger, brännvinet flödade och gång på gång bad de amerikanen att han skulle räcka fram masken mot Maximón, men inget hände. Först efter midnatt då Pretchel reste sig upp, gått ner på knä framför Maximón och än en gång räckt fram masken, nickade Maximón tydligt tre gånger. Ansiktet var accepterat, cofradíamedlemmarna skrattade och jublade.

– Vi såg det alla, det var alldeles klart och tydligt, påstod Armando. Jag är fullkomligt övertygad om att Maximón nickade, det var uppriktigt sagt ganska kusligt. Men, men, vad skall jag säga, vid det laget var vi alla ordentligt berusade.Vid ett senare tillfälle frågade jag en aj´kun om Maximón nu hade sitt ursprungliga ansikte:

- Nej, nej det är en kopia, originalet har vi gömt.

Det numinösa finns tydligen överallt. Carl von Linné, den store naturkännaren och skarpe iakttagaren, av allt omkring honom var bergfast övertygad om Guds närvaro i sin skapelse. Linné kunde förundra sig över den ofantliga slösaktigheten med avkommor till växter och djur, som ständigt vissnar bort, dödas och slaktas, men för honom var allt detta en del av existensens oändliga kedja av kraft och liv. Allt levande är beroende av andra organismer och Gud står bakom allt i ett ständigt fortgående kretslopp.

Gud allmakt är också närvarande och verksam i varje människas liv, den utgör en del av mänsklig moral. I sin underliga bok Nemisis Divina höll Linné reda på hur Gud straffat hans fiender. För honom var den etiska ordningen lika med naturlagarna  – Gud hämnas på den som bryter hans regler.

Över dörrkarmen till sovrummet på sin gård i Hammarby hade Linné satt upp en bild på en valhona och hennes kalv. Under bilden står det skrivet Innocue vivito, numen adest, lev oförvitligt en numen är närvarande.

Jag vet uppriktigt sagt inte om jag är religiös, eller ej. Jag tror faktiskt att jag är det. Annars skulle jag inte ha känt att, hur absurt det än kan tyckas vara, en högre, välvillig makt vakar över mig. En förmätenhet, speciellt med tanke på allt det oförklarliga lidande som drabbar och har drabbat miljontals människor som varit betydligt snällare och bättre än jag. Men märkliga ting har hänt mig och jag kan inte hjälpa att känna mig oförtjänt gynnad av någon/något bortom mig själv. Något numinöst som ständigt vakar över mig. Som orden i Beatles sång:

Do you believe in love at first sight?
I'm certain it happens all the time.
What do you see when you turn out the light?
I can't tell you but it sure feels like mine.

Euripides (2005) The Bacchae and Other Plays translated by John Davie. London: Penguin Classics. Ferguson, John (1985) The Religions of the Roman Empire. Ithaca NY: Cornell University Press. Guillén, Jorge (2013) Cántico. Madrid: Biblioteca Nueva. Henrikson, Alf (1984) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Horatius (2017) Plocka din dag: Oden i urval och översättning av Gunnar Harding och Tore Jansson. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Kozljanič, Robert Josef (2011) “Genius loci and the numen of a place: A mytho-phenomenological approach to the archaic,” i Bishop, Paul (ed.) The Archaic: The Past in the Present. Hove: Routledge. Mendelson, Michael E. (1965) Los Escándalos de Maximón. Guatemala: Minsterio de Educación. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Palm, Anders och Johan Stenström (2011) Evert Taube: Sångboken. Stockholm: Bonniers. Rätsch, Christian (2005) The Encyclopedia of Psychoactive Plants: Ethnopharmacology and Its Applications. New York: Park Street Press. Seneca, Lucius Annaeus (1979) Breven till Lucilius; översättning och kommentar av Bettil Cavallin. Srockholm: Forum. Taube, Evert (1970) När jag var en ung caballero. Stockholm: Bonniers.

The car is a great place for intense music listening. If you are alone in the complete privacy of your vehicle you can indulge in letting thoughts and impressions flout around to the rhythm of the music. It is like being inside a sound system and today I could not avoid thinking about the words of Bob Dylan´s song: “To be stuck inside of Mobile with the Memphis blues again.” As a matter of fact I was listening to a CD with Dylan's generally ill-favoured Saved – too much preaching and Hammond organ, too little Dylan – and to my surprise I discovered that I liked the record. Why would Dylan not do gospel? He has taken on and interpreted all kinds of American musical forms – blues, rock, country, jazz and swing – so why not gospel? I agree that Saved does not belong among Dylan's absolute masterpieces, though that hardly means it is bad.

I listened to the introductory tune – Satisfied Mind and it struck me that this is not a Dylan song. I had heard it several times before. It was sung by my favourite vocalists Ella Fitzgerald and Mahalia Jackson. Ella sang it with backing vocals and a big band; swinging and with her unrivalled sense of rhythm, yet without a textual depth. I it became a religious song when Mahalia provided it with her calm and comforting gospel feeling, spreading devout warmth above a discreet men´s choir, it was impressive but not overwhelming enough. Satisfied Mind has been interpreted by Dylan's ex-girlfriend Joan Baez, though her characteristic vibrant and clear voice did not succeed in reaching the depths of the somewhat cracked message. Country Violinist Joe "Red" Hayes, who wrote the song in 1954, performed it as a typical old-timer tune, a calm and sensual hillbilly melody with steel guitar in the background.

In my opinion it was first Johnny Cash who, in Tarantino's Kill Bill 2, managed to interpret the undertones of guilt and salvation, only accompanied by his guitar. Through Cash's deep, somewhat rugged and vibrating baritone, the song obtains the tragic greatness it deserves. It becomes compelling and gospel-like, as if being performed by a recently saved, alcohol-injured jailbird. Through Cash, the simple text is given the strength that it had lacked before. Obviously, it was an old previously unissued recording that became known through Tarantino's film. Johnny Cash had died the year before:

How many times have
you heard someone say:
“If I had his money
I could do things my way.”

But little they know
that it's so hard to find
one rich man in ten
with a satisfied mind

When my life has ended
and my time has run out,
my friends and my loved ones
I'll leave there's no doubt,
but one thing's for certain
when it comes my time,
I'll leave this old world
with a satisfied mind.

More than twenty years before Dylan had performed the tune in a different manner. Satisfied Mind functions quite well as an introduction to Saved. The choice may even be characterised as brilliant. Dylan´s not particularly pleasing voice make it sound like a declaration of faith made by a justified sinner kneeling on the mercy seat within a Salvation Army Church – a repentant formerly well-off sinner, surrendering his grimy soul to Christ.

Dylan sings it as if it were a piano accompanied blues within a prayer house. Satisfied Mind is more spoken than sung. Behind Dylan the singing of a gospel choir is sinking and rising, sporadically interleaved with encouraging, discreet exclamations. We find ourselves a prayer meeting and Dylan provides us with a rhapsody of hymns and carols. Like an old, experienced preacher Dylan knows his psalmody and Bible, inside out. It all ends with the question Are You ready?

Preaching for the already saved. I cannot assume otherwise than that this is genuine and deeply felt piety. The faith comes forth bright and clear through In the Garden, where Dylan sounds almost like an inspired black Southern Baptist pastor. To organ and piano accompaniment, he hammers through his simple message, it rises upward with the support of a triumphantly swinging gospel choir. Had it not been for Dylan's scratchy, somewhat nasal voice, you might have felt yourself transported into the Deep South, listening to someone of Martin Luther King's committed colleagues:

When they came for Him in the garden, did they know?
When they came for Him in the garden, did they know?
Did they know He was the Son of God, did they know that He was Lord?
Did they hear when He told Peter, "Peter, put up your sword"?
When they came for Him in the garden, did they know?
When they came for Him in the garden, did they know?

When He rose from the dead, did they believe?
When He rose from the dead, did they believe?
He said, "All power is given to me in heaven and on earth."
Did they know right then and there what that power was worth?
When He rose from the dead, did they believe?
When He rose from the dead, did they believe?

Dylan amazes once again. This boisterous and mysterious chameleon, who at the same time is an unrestrained exhibitionist and entertainer and an unfathomable reclusive. That Dylan was saved by the Lord sometime in the late seventies has been doubted by some of my overly politicized comrades and they agreed with Keith Richards of The Rolling Stones when he claimed that the Great Dylan had not been saved at all but sold his soul to win over a Christian audience. That he had simply become a Prophet of Profit.

A long time ago, I read William James´s The Varieties of Religious Experience. It made me realize that religion is something deeply human, linked to how individuals think. How you perceive reality. William James (1842-1910) was a pragmatist, assuming that religion is one of several thought patterns we humans use to relate to the reality which surrounds us. He was also a phenomenologist, believing that all human knowledge is marked by our own specific experiences of reality.

Your whole subconscious life, your impulses, your faiths, your needs, your divinations, have prepared the premises, of which your consciousness now feels the weight of the result; and something in you absolutely knows that that result must be truer than any logic-chopping rationalistic talk, however clever, that may contradict it.

In his The Varieties of Religious Experience, James describes "sick souls." People who believe they have hit rock bottom. After desperately searching for ways of escaping from a nightmarish desperation, they can no longer find any viable solutions. However, within their Dark Night of the Soul they may experience what they believe to be a second birth, a sudden and complete relief from all the worries that hitherto have burdened them, confining them to utmost despair.  All this misery has overloaded their brain, short-circuiting it, though suddenly it become miraculously cleansed and they turn into being convinced believers in Christ´s ability to grant redemption from sin and angst. As if having received a gift from a clear sky a saved believer gains calm and security, becoming delivered from bewilderment and doubts. S/he is saved.

According to William James, salvation creates a powerful feeling of being participant in a context that is infinitely greater than your own futile existence. A sense of familiarity with an all-encompassing, unlimited power far beyond our self-interest. Our previously limited existence becomes linked to an eternal reality, and an utmost conviction of its presence makes us surrender or will to what we perceive as the infinite power of God. We abandon the notion that we are able to control our own lives. We are astounded by a liberating joy smashing all obstacles that previously have been circumscribing our existence. We are no longer ashamed of nurturing and exposing an absurd faith in God and his Heavenly Host. We are no longer hiding our true selves behind play acting and prestige hunting. By turning our "no-no" into a "yes-yes", all inhibitory egocentricity disappears and turns into something we perceive as an all-encompassing and sacred love for all humanity. In the liberating joy of our transformation, we want others to experience that same transformation which has turned us into happy, self-confident and wonderfully free human beings, far away from anxiety and despair.

Did Dylan experience something similar? Was he saved? The conditions were advantageous. He was raised within a solid Jewish tradition. Furthermore, as his autobiography indicates, he has always been a voracious reader, not the least is he familiar with the Bible. A familiarity that often shines through in his lyrics. Take a look at Isaiah chapter 21. A strange vision in which the Prophet in anticipation of a hostile attack appears to be in on guard in a watchtower, from which he pores over the surroundings, at the same time as he is plagued by the state of affairs of his country and his own anxieties. Isaiah is utterly depressed, angst boils inside him. When hostile warriors turn up and announce that Babylon has fallen, Isaiah prophesies about the destruction of his fatherland:

The traitor betrays, the looter takes loot. [...]
At this my body is racked with pain,
pangs seize me, like those of a woman in labor;
I am staggered by what I hear,
I am bewildered by what I see.
My heart falters,
fear makes me tremble;
the twilight I longed for
has become a horror to me. […]
Day after day, my lord, I stand on the watchtower;
every night I stay at my post.
Look, here comes a man in a chariot
with a team of horses.
And he gives back the answer:
“Babylon has fallen, has fallen!
All the images of its gods
lie shattered on the ground!”
My people who are crushed on the threshing floor,
I tell you what I have heard
from the Lord Almighty,
from the God of Israel.

Compare with Dylan´s All Along the Watchtower, preferably in Jimi Hendrix's powerful interpretation. Here, Dylan seems to find strength among the prophets of the Old Testament, Tanach, which is the correct Jewish term.  Like other great poets, he uses the Bible as inspiration. He does not imitate, does not interpret – he creates something new.

 “There must be some kind of way outta here”,
said the joker to the thief.
There's too much confusion
I can't get no relief.
Business men, they drink my wine.
Plowman dig my earth.
None were level on the mind.
Nobody up at his word.
“Hey, hey,
no reason to get excited,”
the thief he kindly spoke.
“There are many here among us
who feel that life is but a joke.
But, uh, but you and I,
we've been through that
and this is not our fate.
So let us stop talkin' falsely now.
The hour's getting late, hey.”
All along the watchtower
princes kept the view
while all the women came and went,
barefoot servants, too. Outside in the cold distance
A wildcat did growl.
Two riders were approaching
and the wind began to howl.

There are some indications that before his salvation, Dylan had what William James called a sick soul. By the mid-sixties, Dylan was highly productive, writing and performing at a virtually uninterrupted speed. His relationship with Joan Baez was terminated and while continuing with his notorious womanizing Dylan eventually became increasingly romantically involved with the beautiful Shirley Marlin Nozinsky who, after being married to a twenty-five years older, wealthy fashion photographer, had changed her name to Sara Lownds. In November 1965, Bob and Sara married.

Six months earlier, Bob had bought a large estate, Hi Lo Ha, just outside the small town of Woodstock in the Catskill Mountains north of New York. Woodstock had since the 19th century been the centre and home of several well-known artists and musicians. When the newly established Dylan family moved in, there were still several lively art collectives. The main reason for Dylan deciding to move to Woodstock was probably the fact that his manager David Grossman had a large property there. Grossman was a sturdy and skilled businessman who knew how to make Bob wealthy and popular, something he had worked on since Bob contracted him in 1962. It was through Grossman's wife that Dylan had come into contact with Sara Lownds.

When Dylan after a gruelling world tour, a sequel to the poetically and musically successful Blonde on Blonde, came back to Hi Lo Ha, he was mentally and physically exhausted. After too many night sessions, drugs and cigarettes he was pale and shaky, and his voice was slurred. In front of him there were plans for another exhaustive tour, which was planned to take place after a few months respite. Soon after his homecoming, Dylan suffered a motorcycle accident, mysterious and legendary as much else concerning him.

It is unclear how badly injured he was. Dylan himself said he had broken several vertebrae. For a while he carried a neck brace, though he did not seem to have undergone any comprehensive medical treatment. During the six weeks that followed the accident, Dylan isolated himself in a room within his doctor's house. Probably, he tried to make arrangements for his future existence, cut down on alcohol, stress and drugs and it appears as if he came out of his predicament as a calmer man. In his autobiography, Dylan wrote: "Truth was that I wanted to get out of the rat race.” His goal was to become a good father for his children and some of them have stated that he really was a caring parent:

The gunning down of the Kennedys, king, Macolm X … I didn´t see them as leaders being shot down, but rather as fathers whose families had been wounded.

Dylan tried to live an ordered family life with Sara, with whom, after adopting her four-year-old daughter Maria, in quick succession he begot four children. A neighbour, Bruce Dorfman, made him interested in painting and they often spent several hours together by their easels or during pleasant conversations on the Dorfman´s porch.

Dylan was far from unproductive, he wrote several songs and played music with members of the group The Hawks, who previously had accompanied him during his recent tour. All members of the group (except Mickey Jones) lived nearby and in 1968 they began performing as The Band. Dylan continued to collaborate with The Band over the course of their career, including a joint 1974 tour.

Perhaps Dylan's time in Woodstock was one of the happiest and serenest in his life. Sara and Bob seemed to be a harmonious couple and apparently they managed, despite the pressure from Dylan's celebrity, to create a relatively pleasant family life. However, external circumstances and Dylan's intrinsic rootlessness eventually crushed this tranquillity.

Ruthlessly violating their idol's privacy fans climbed the trees surrounding Hi Lo Ha. Frequently hippies made their way into both the garden and the house. Dylan found them swimming in the pool, at one point he even surprised a loving couple in his and Sara´s bed. The Dylan family moved to a house further into the woods, but even there no relief could be found from intruding nuts. It was a nightmare. When Dylan writes about it in his autobiography, it is as if he described scenes from George Romero's Night of the Living Dead. The fans seemed to be terrifying zombies, infesting his wellbeing, threatening his entire existence:

Roadmaps to our homestead must have been posted in all fifty states for gangs of dropouts and druggies. Moochers showed up from as far away as California on pilgrimages. Goons were breaking into our place all hours of the night [...] rouge radicals  looking for the Prince of Protest began to arrive – unaccountable-looking characters, gargoyle-looking gals, scarecrows, stragglers looking to party, raid the pantry. […] These gate-crashers, spooks, trespassers, demagogues, were all disrupting my home life […] Everything was wrong, the world was absurd. It was backing me into a corner. Even persons near and dear offered no relief.

Society around them also seemed to have gone crazy. Nixon had been elected president and Dylan did not at all appreciate the mass hysteria around the Woodstock Festival and the hippie hordes that appeared ever more frequently, becoming bolder and even more intrusive than before. The Manson murders worried him, as well as the deaths that increasingly affected friends and acquaintances, often triggered by violence or drugs. The Dylan family left Woodstock and in the late 1969 they moved into Greenwich Village in New York, but there the unbearable pressure from crazy fans became even worse than before.

Dylan quarrelled and broke up with his long-time manager David Grossman, his marriage to Sara began to skid. Dylan sought out the company of other women, even though he constantly testified his love to Sara. In 1973, they had rented out their houses in Woodstock and moved to California, where they settled on the peninsula Point Dume, a few miles north of Malibu. There they lived more isolated than in Woodstock and New York, while Dylan initiated intense construction activities. For millions of dollars, he built a palace similar to a Baroque Mexican hacienda, perhaps to satisfy Sara, who had become increasingly concerned about her husband's alcohol abuse and womanizing. It did not get any better, rather all the worse. Sara complained about Dylan's bizarre way of life, his mood swings and constant arguing:

I was in such a fear of him that I locked doors to protect myself from his violent outbursts and temper tantrums.

Dylan sought escape routes through his writings, resumed painting and enrolled in an art course in New York. Strangely enough, Dylan later pointed to his artistic interest as the decisive cause for his crashed marriage. He stated that after returning home after his first New York art session, he encountered a sour and incriminating Sara:

I went home after that first day and my wife never did understand me ever since that day. That's when our marriage started breaking up. She never knew what I was talking about, what I was thinking about, and I couldn't possibly explain it.

Perhaps Dylan was annoyed that his wife could not realize that painting constituted a safety valve for him. That he, like many others, was able to forget himself and his troubles while entering worlds of his own creation. Several artists have found refuge in painting, artists like Joni Mitchell and Miles Davis were skilled painters. Enclosed in his madness, the Swedish artist Karl Fredrik Hill used to explain that he "painted for my defence", to protect himself from attacking demons.

By painting, Winston Churchill was able to control his recurring depressions, he called them his Black Dog. Something that makes me think of Dylan's idol, the peerless blues singer Robert Johnson who, throughout his short life fought against the despair that constantly was tracking him:

And the days keeps on worryin' me.
There's a hellhound on my trail, hellhound on my trail.
Hellhound on my trail.

But, it was certainly much more complicated than that and the strangely reticent, but at the same time bluntly self-disclosing Dylan presented in his confusing "film" Renaldo and Clara a portrayal of a fragmented soul. It was recorded in 1975, during his Rolling Thunder Revue tour that involved a host of outstanding musicians. With him on the road were Sara Dylan, Dylan's former fiancée Joan Baez and the beat poet Allen Ginsberg, while other greats came and went.

I find the four-hour movie to be an artistic disaster.  Dylan did pretty soon withdraw it from screening, but it is now available on Youtube. Renaldo and Clara makes me think of what moderately talented youngsters, with an exorbitant illusion of eventually becoming some kind of geniuses, could accomplish with a Super 8 camera, after spending some night by airing messy ideas about film sequences and then arbitrarily realize them, combined with ad-hoc improvisations and coincidences. In any case, that was what I occasionally did together with my friend Claes while I was studying Drama, Theatre and Film at Lund University. In Lund and Malmö we recorded a fairly large number of talentless film snippets. Mostly on our own, but occasionally introducing some of Claes´s at that time numerous girlfriends as movie stars. He was like Dylan notoriously unfaithful. Those films have fortunately been lost somewhere, I do not know where. There is so much rubble a person leaves behind during a lifetime.

Probably some Dylan fanatics might consider Renaldo and Clara to be a masterpiece, assuming they have found deep meanings and remarkably calculated actions in the this pandemonium, a medley of scenes with preaching pastors on Wall Street, Ginsberg reading his poems to elderly women in a retirement home, David Blue, one of several of Dylan's folk singing pals, pops up on a regular basis, reminiscing by a pinball machine, visits to Jack Kerouac's tomb, restaurant scenes, bordello scenes, concert performances, Hurricane Carter, Dylan's mother, train journeys, some bewildering ceremonies organized by Ginsberg, seemingly endless shots through windshields of moving busses and cars and I do not know what. “Documentary” filming is mixed with “directed” scenes, where Dylan acts as himself or Renaldo, or makes others personate him. Sometimes Dylan wears a translucent plastic mask and occasionally he appears with white-painted face. Obviously, all this confusing mayhem evolves around the legend –  the myth –  Dylan. In her review published in The New York Times, the sharp film critic Janet Maslin caught what became my impression of the film:

As an actor, Mr. Dylan specializes In giving the simultaneous impressions that he isn't really interested in acting, and that he is always acting anyway. Renaldo is thus virtually useless as character, but his alleged presence in the film does help call attention to Mr. Dylan's obsessive camouflaging of his feelings, a tendency that produces the film's only intelligible conceit.

An opinion that appeared to be mirrored by Dylan himself, when he in a Playboy interview was asked:

– Would you tell us basically what the movie's about?
– It's about the essence of man being alienated from himself and how, in order to free himself, to be reborn, he has to go outside himself. You can almost say that he dies in order to look at time and by strength of will can return to the same body.

Ron Rosenbaum, who made the interview, tells us how he with Dylan ended up in an editing studio at Burbank Studios in California, where Dylan was busy with the sound synchronizing of his film. Ron Rosenbaum was surprised by Dylan's pedantry, how he watched the same sequence over and over again, confirming that the editors followed his detailed instructions. Dylan looked unusually pale, his hair was on end, occasionally he appeared to be confused, unfocused and fidgety.

The scene appearing on the clipboard displayed how Renaldo, enacted by Dylan and Clara, represented by Sara Dylan, while being engaged with connubial foolery are surprised by a knocking on the door and Joan Baez makes an entrance. From head to toe she is dressed in white and has a red rose in her hand (Clara had at a much earlier stage picked a red rose).  Baez states she has come to see Renaldo, who in astonishment drops his jaw.

One of the sound editors stopped the movie and wondered: “You want to get rid of that footstep noise in the background, maybe from outside the door?” “There are no footsteps” Dylan declared. “It's the sound of Renaldo's clapping heart.” “How can you be so sure?” wondered the sound engineer jokingly. “I feel him pretty well,” replied Dylan. “I feel him through the heart.” “Do you want to keep it then?” “Make it stronger!”

The scene provides a good summary of how Dylan treated Sara in his movie. I do not understand how she could be able to participate in so many humiliating scenes. Especially as Dylan had assigned her the role of a Marie Magdalene, the saintly prostitute, while Baez appeared to be some kind of music muse, a goddess, who Renaldo/Dylan openly dallies with, as well as with several other women. The unfortunate experience must have been both overwhelming and degrading for Sara Dylan.

It has been speculated that Renaldo and Clara might have been inspired by Children of Paradise, Marcel Carné's masterpiece from 1945, something which is not entirely inconceivable given Dylan's general knowledge and wide-ranging interests. Compared to the French film, Renaldo and Clara is so flimsy it would be embarrassing to compare the two movies. Nevertheless, Children of Paradise, which takes place within artistic circles in Paris of the 1830s, deals with conceit, acting and love, both as a diversion and a deadly drama. If Children of Paradise is compered to Renaldo and Clara, Joan Baez could be interpreted as a modern time version of Garance, a dream woman desired by men from all walks of life and Sara Dylan could then be equalled to the pitiable Nathalie, hopelessly in love with the admired mime Baptiste, who when his adored Garance slips away from him, marries the affectionate Nathalie. Baptiste is a dreamer, a fantasist, at the same time as he is an extraordinary artist. When Garance once again appears in his life, Baptiste abandons the self-denying Nathalie, whom he admires, but does not love. Nathalie, however, remains painfully in love with the fantasising, immature Baptiste.

If Children of Paradise was a paragon for Dylan, and he imagined himself in the role of Baptiste, the dreamer, he was quite off the target with his Renaldo and Clara. Like Baptiste, Dylan appeared in different roles, sometimes masked, sometimes unmasked, though unremittingly exasperating and mysterious. However, Dylan fails to convince in his dual role as actor and director.

Dylan's miserable treatment of Sara, his shaky self-esteem, womanizing, artistry and rising confusion and imbalance shines forth through the film and the crisis that seemed to be lingering within Dylan was certainly not playacted. Strangely enough, during the marital crisis, his musical/lyrical creativity continued unabated.

By the end of 1978, Dylan reached rock bottom. As in William James´s descriptions of the experience of salvation, his anxieties steered him towards an overwhelming experience. According to Dylan, he was unexpectedly seized by a vision, a life-changing “feeling”. His, at the moment, deeply religious, “born-again” girlfriend assumed he had experienced a “visit from Jesus himself" and Dylan later explained:

Jesus put his hand on me. It was a physical thing. I felt it. I felt it all over me. I felt my whole body tremble. The glory of the Lord knocked me down and picked me up.

This was the solution to Dylan's anxieties, his liberation and it opened the floodgates for an intense outflow of religious songs. Initially, Dylan hesitated if he should go public with his overwhelming sensation of having been saved by Jesus Christ:

I wanted the songs out but I didn't want to do it [myself], because I knew that it wouldn't be perceived in that way. It would just mean more pressure. I just did not want that at that time.

However, under the influence of his current girlfriend and new, convinced Christian acquaintances, Dylan did practically every morning attend Bible studies and prayer meetings, was baptized and soon initiated a Bob Dylan Gospel Tour, exclusively dedicated to Christian hymns and songs, most of them written and performed by him. Before each performance the band members shared prayers and read the Bible. As a convinced Christian, Dylan tried to persuade his friends to become true Christians. To many of his friends, acquaintances and fans Dylan's Christian conversion came as a shock, not least among those of his friends who were Jews. They could not fathom that Bob Dylan, who never had been a stranger to the Jewish faith in which he had grown up, could abandon the beliefs and convictions if his ancestors. 

Dylan was saved by the Lord, though he remained as unpredictable as ever and sometimes almost incomprehensible. On Youtube I watched a clip from a concert in Toronto in 1980 where Dylan testifies and preaches. He began by quietly speaking about how hard it is for unsaved people to understand that they need to love their enemies, but then began to wander around and seemingly lost the red thread of his preaching. He stated that for “a supernatural mind"” it is not difficult to love your enemies. Dylan told a story about how he had performed at a college. He did not really remember where, "maybe in Arizona or somewhere" where "higher knowledge" was taught and they studied philosophies, “Nietzsche and Plato and such.” Dylan declared that he also reads a lot, though now he mainly studied the Bible. He told how he had read about Antichrist in the Book of Revelations. He who eventually will deceive humanity, such people as Jim Jones and Hitler were merely portents about the powerful maniac who soon would arrive among us and ultimately become “supernaturally defeated” by God Almighty. He told his audience about the great army being assembled in the East, which soon would invade an eastern country. However, by now the students at the college in Arkansas, or somewhere, were no longer agreeing with him. They had booed and yelled “as they usually do.” However, a month later Russia had attacked Afghanistan. Those forlorn students had nothing to believe in, nothing to hold on to, though Bob Dylan confided in a solid rock, a mighty mountain of truth and salvation – Jesus Christ. By now his band members had burst out in prayer and supportive, discrete shouts.

This might appears as an odd behaviour, though during my time in the US, more than twenty years ago, one of my favourite pastimes was to watch TV programmes with inspired evangelical pastors whose often confusing preaching was very similar to Dylan's improvised outpourings.

Over time, Dylan's overwhelming Christian salvation conviction began to fade away and in the last of his three "Christian" albums, Shot of Love, a more balanced and reflective Dylan begins to appear, as often is the case, in an impressive lyrical form:

I have gone from rags to riches in the sorrow of the night.
In the violence of a summer's dream, in the chill of a wintry light.
In the bitter dance of loneliness fading into space.
In the broken mirror of innocence on each forgotten face.
I hear the ancient footsteps like the motion of the sea.
Sometimes I turn, there's someone there, other times it's only me.
I am hanging in the balance of the reality of man.
Like every sparrow falling, like every grain of sand.

Once I was approached by a black-bearded young man, with payots, those side looks that Chassidic Jews wear. It was on Park Avenue in New York and I was on my way to Grand Central Station to catch a train up to Stamford, Connecticut, where I was teaching Swedish to some kids.  It was a long time ago and I have forgotten the children, but not the young man. By discreetly raising a hand he made me stop and listen to him:

–Sir, please excuse me if I bother you, but do you mind if I asked you about your name?

Why would he like to know my name? Perhaps he would like those Scientologists, who used to appear here and there, ask me if I would like to sign a protest “against drugs”, probably so they later could use my name and address to lure me into their yarns? I smiled and wondered:

– Why would you want to know my name?

He looked at me with a strangely scrutinizing gaze, declaring that if he knew my name he might help me to find my roots.

-–My roots? Why? I'm Swedish. I know where I can find my roots.

– So you have a Swedish name?

Why was he so interested in my name?

– Sure, my name is Jan.

– But you do not want to reveal your last name?

– Lundius. How come?

He exclaimed:

– Just what I expected. You´re Jewish. Right, Mister?

I laughed, but did not want to take him out of his error by explaining that Lundius is not a Jewish name at all. That I was born a Lutheran and had no particular desire to change that.

– Let´s say I´m a Jew, what would it matter to you and me?

– Everything, Sir! Everything! You must learn who you really are. Find out what your mission in life is. Your responsibilities. If you might spare some time you are welcome to join us over there and we can inform you about how we can help you to become a happier person.

He indicated a white-painted camper that was parked by the sidewalk, attached to it was a big banner with the text: “Mitzva Tank. Your resource for everything that has to do with Judaism.” I was worried about getting involved in something I could not wriggle myself out of. Accordingly, I explained that I was in a hurry to catch a train, but I would love to return when I had more time. He gave me a brochure and I hurried on. In the future, I avoided going near any Mitzva Tank. On the train I read in the brochure in which Rebbe Menachem Mendel Schneerson was quoted:

Even if you are not fully committed to a Torah life, do something. Begin with a mitzvah – any mitzvah – its value will not be diminished by the fact that there are others that you are not prepared to do.

A mitzvah is one of the 613 mitzvot (regulations and commandments) found in the Torah, the Pentateuch of Christianity. Schneerson was the last Rebbe, Master, of the Chassidic Lubavitcher dynasty, and he founded a worldwide movement which purpose is to reach out with his message to as many Jews as possible, thereby preparing Mashiach's arrival among us. Several Lubavitcher even believe that Schneerson truly was the Messiah. The movement's followers call their faith Chabad, a word consisting of the three Hebrew words Chochma, Bina and Daat - Wisdom, Insight and Knowledge.

Although Bob Dylan in recent years has declared that he has no “time for organized religion" he has occasionally been spotted in Chabad-shuls (synagogues) where he wears the tefillin, head phylacteries and a tallit, prayer shawl. Perhaps Dylan has found a way back to his roots and the innermost truth about himself? Nevertheless, I suspect he continues to be amazed by himself. His uncanny ability to write songs:

A song is like a dream, and you try to make it come true. They´re like strange countries that you have to enter. […] I´d written plenty and that was fine. I did whatever it took to get there. […] They came from out of the blue. Maybe I wouldn´t have written them if I wasn´t laid up like I was. Maybe, maybe not. They were easy to write, seemed to float downstream with the current. It´s not like they´d been faint or far away – they were right there in my face, but if you look too steady at them they´d gone.

Is Dylan a prophet? A vehicle for something beyond himself? Is it because of that why he sometimes seems to be so confused and incomprehensible, while at the same time he can break through to you with an almost scary clarity and undisturbed depth? He can also be easy-to-understand and comrade-like, like in his memoirs, or radio programmes, Theme Time Radio Hour, where he quietly and confidently is speaking directly to you. The radio shows were always introduced by impressions from the nightlife of a big city, read by Ellen Barkin, with the veiled voice of a femme fatale from some Cinema Noir movie:

It's night in the big city. Rain falls, the fog rolls in from the waterfront. A night nurse lights up the last cigarette in the package. Wondering what the weather is like? Look out the window, take a walk. Here is your host for the night – Bob Dylan.
[Dylan's swinging, nasal, all-knowing and quietly enthusiastic voice greets us welcome] – One again ... welcome to Theme Time Radio Hour, filled with themes, schemes and dreams.

An hour's enjoyment followed, with seldom heard melodies, wrapped within a soothing mood, like in the soft light under a night lamp over an armchair in a warm, cosy and darkened room. Dylan, saved or not –  how much has not this strange man given me during a long life?

Dylan, Bob (2004) Chronicles: Volume One. New York: Simon & Schuster. James, William (1982) The Varieties of Religious Experience: A Study in Human Nature. New York/London: Penguin Classics. Maslin, Janet (1978) “Renaldo and Clara.” Film by Bob Dylan: Rolling Thunder” in The New York Times, September 25. Rosenbaum, Ron (1978) “Playboy Interview: Bob Dylan, a candid conversation with the visionary whose songs changed the times” in Playboy, March. Sounes, Howard (2002) Down the Highway. The Life of Bob Dylan. London: Black Swan.

Bilen är en utmärkt plats för att ensam försjunka i musik. Alltmedan tankar och intryck kommer och går känner mig som om jag befann mig inuti en musikanläggning. Lyssnade nyligen till Bob Dylans i allmänhet nerklassade och illa omtyckta Saved – för mycket predikande och hammondorgel, för lite Dylan – och upptäckte till min förvåning att jag gillade skivan. Varför skulle Dylan inte ge sig på gospel? Han har ju tagit till sig och omtolkat alla upptänkliga, amerikanska musikformer – blues, rock, country, jazz och swing – så varför inte gospel? Håller med om att Saved inte hör till Dylans bättre alster, fast det betyder knappast att den är dålig.

Lyssnar till inledningslåten – Satisfied Mind, Tillfredsställt sinne. Och det slog mig … detta är inte en dylansång. Jag hade hört den flera gånger förut. Den sjöngs av mina favoritsångerskor Ella Fitzgerald och Mahalia Jackson. Ella sjöng den med doa-doa kör och storband, svängigt och med sin oöverträffade rytmik, likväl utan textmässigt djup. Förstod att det var en religiös sång då Mahalia gav låten sin lugna, tröstande gospelvärme över en diskret manskör, det var som alltid imponerande … men inte tillräckligt omtumlande. Satisfied Mind har tolkats av Dylans ex-flickvän Joan Baez, men hennes karaktäristiska lätta vibrato och höga, klara stämma lyckades inte nå djupet av dess spruckna budskap. Countryviolinisten Joe ”Red” Hayes, som skrev låten 1954, framförde den som en typisk old-timer, en lugn och sansad hillbillymelodi med steel guitar i backgrunden.  

För mig var det dock först Johnny Cash som i Tarantinos Kill Bill 2 överlägset lyckades tolka låtens spruckna levnadsvisdom, endast ackompanjerad av sin gitarr. Genom Cashs djupa, något skrovliga och vibrerande bariton får sången den tragiska storhet den förtjänar. Den blir stark och gospelartad, som vore den framförd av en nyfrälst, alkoholskadad kåkfarare. Genom Cash förlänas den enkla texten en styrka som tidigare inte nått fram. Uppenbarligen var det en gammal, tidigare opublicerad inspelning som blev känd genom Tarantinos film. Johnny Cash hade dött året innan:

How many times have
you heard someone say:
“If I had his money
I could do things my way.”
But little they know
that it's so hard to find
one rich man in ten
with a satisfied mind

When my life has ended
and my time has run out,
my friends and my loved ones
I'll leave there's no doubt,
but one thing's for certain
when it comes my time,
I'll leave this old world
with a satisfied mind.

Hur ofta har du
hört någon säga:
”Om jag hade hans pengar
kunde jag handla på mitt sätt.”

Men, de vet inte
hur svårt det är att finna
en rik man bland tio
med en tillfredsställd själ.
När mitt liv tagit slut
och min tid har förlupit,
då finns inget tvivel om
att jag lämnar nära och kära,
men en sak är säker
att då min tid kommer
så lämnar jag denna gamla värld
med en tillfredsställd själ.
 

Mer än tjugo år tidigare gör Dylan det hela annorlunda. Som inledning till Saved fungerar Satisfied Mind alldeles utmärkt. Valet att låta den inleda skivan är genialt, en bekräftelse på att Dylan nu är en born again Christian, pånyttfödd kristen. Han framför sången likt en nybliven frälsningssoldat som vid botbänken bekänner sin frälsning – en förmögen, tidigare uppburen syndare som överlämnar sin solkiga själ till Kristi gottfinnande.

Dylan sjunger sången som vore den en blues ackompanjerad av ett piano i ett bönehus. Satisfied Mind är mer talad än sjungen. Bakom Dylan sjunker och stiger nynnandet från en gospelkör, interfolierat med uppmuntrande, diskreta utrop. Vi har hamnat på ett bönemöte och genom Saved skänker Dylan oss en rapsodi av hymner och psalmer. Dylan kan det här, likt en gammal pastor känner han sin psalmbok och bibel, utan och innan. Det hela slutar med frågan Are You ready? Är du redo?

Inspirerat predikande i kretsen av redan frälsta. Jag kan inte tro annat än att detta är äkta vara och djupt känt. Trosvissheten lyser stark i In the Garden, I trädgården, där Dylan axlar rollen som inspirerad förkunnare, inte olik en inspirerad svart Southern Baptist pastor. Till orgel och pianoackompanjemang hamrar han in sitt enkla budskap, allt starkare stiger det uppåt understött av en triumferande, svängande gospelkör. Hade det inte varit för Dylans inte direkt angenäma, nasala stämma kunde jag ha trott mig vara förflyttad ner i den djupa Södern, lyssnande till Martin Luther King Jrs starkt besjälade och trosvissa kolleger:

When they came for Him in the garden, did they know?
When they came for Him in the garden, did they know?
Did they know He was the Son of God, did they know that He was Lord?
Did they hear when He told Peter, "Peter, put up your sword"?
When they came for Him in the garden, did they know?
When they came for Him in the garden, did they know?

When He rose from the dead, did they believe?
When He rose from the dead, did they believe?
He said, "All power is given to Me in heaven and on earth."
Did they know right then and there what that power was worth?
When He rose from the dead, did they believe?
When He rose from the dead, did they believe?

Dylan förbluffar åter. Denne undanglidande och skygge kameleont, som samtidigt är en ohämmad exhibitionist och underhållare. Att han blev frälst någon gång vid slutet av sjuttiotalet, var det som en del av mina överpolitiserade kamrater och Keith Richards, ett uttryck för Dylans gränslösa penningbegär? En gest för att vinna över en kristen publik? Att han var en simpel prophet of profit, en profet för profitens skull?

För länge sedan läste jag William James Den religiösa erfarenheten i dess skilda former. Den fick mig att inse att religion är något djupt mänskligt, kopplad till hur individer tänker. Hur du uppfattar verkligheten. William James (1842-1910) var en pragmatiker, han ansåg att religion är ett av flera tankemönster vi använder oss av för att relatera oss till den verklighet som omger oss. Han var också fenomenolog och menade att all vår kunskap präglas av våra specifika erfarenheter av verkligheten.

Hela ditt undermedvetna liv, dina impulser, din tro, dina behov, dina förhoppningar, har skapat förutsättningarna för hur ditt medvetande skall tolka erfarenheter och intryck. Något inom dig vet med säkerhet vad som är sant och inget logiskt och förnuftigt argumenterande, hur smart det än kan vara, kan bestrida din uppfattning.

I Den religiösa erfarenheten i dess skilda former beskriver James “sjuka själar”. Människor som tycker att de nått ett absolut bottenläge. Efter att förtvivlat ha sökt utvägar från sin nattsvarta desperation kan de inte längre finna några lösningar. De kan då uppleva vad de tror vara en förlossning, en plötslig och total befrielse från alla bekymmer som tyngt och inneslutit dem. All förtvivlan har överbelastat deras hjärna och den rensas slutligen då de plötsligt får något att tro på. Som en skänk från ovan får de en ny säkerhet och som genom ett trollslag befrias de från villrådighet och tvivel. De blir frälsta.

Enligt James leder frälsning till en mäktig känsla av delaktighet i ett sammanhang som är oändligt större än vår egen futtiga existens. En allomfattande, obegränsad kraft bortom allt egenintresse. Vår tidigare begränsade tillvaro kopplas till en evig existens och ett bejakande av dess realitet gör att vi kapitulerar inför vad vi uppfattar som Guds oändliga kraft och makt. Vi överger tanken på att vi kan kontrollera våra egna liv. Vi överraskas av en befriande glädje som gör att det hämmande skal som tidigare omslutit oss sprängs i småbitar och faller bort. Vi skäms inte över vår absurda tro på Gud och hans härskaror. Vi gömmer oss inte längre bakom skådespeleri och prestigejakt. Genom att vårt ”nej-nej” förvandlas till ett ”ja-ja” försvinner all hämmande egocentricitet och förvandlas till något vi uppfattar som en allomfattande och helgjuten kärlek till hela mänskligheten. I den befriande glädjen över vår förvandling vill vi att även andra skall uppleva samma förvandling som gjort oss lyckliga, självsäkra och underbart befriade från ångest och förtvivlan.

Upplevde Dylan något sådant? Blev han frälst?  Förutsättningarna fanns. Han var uppfostrad inom en judisk tradition och som hans självbiografi visar är han en bokslukare av stora mått, inte minst är han förtrogen med Bibeln. En bekantskap som ofta bryter genom i hans texter. Ta en titt på Jesajas kapitel 21. En märklig vision i vilken profeten i väntan på ett fientligt anfall tycks befinna sig i ett vakttorn, varifrån han spejar utöver omgivningarna alltmedan hans plågas av tillståndet i sitt land och sin egen ångest. Jesaja är deprimerad, ångesten river i honom. Då fientliga krigare dyker upp och meddelar att Babylon har fallit profeterar Jesaja om sitt lands undergång:

Bedragaren bedrar
plundraren plundrar. […]
Jag har gripits av ångest
som en födande kvinnas ångest.
Jag är nertryckt
så att jag inte kan höra,
jag är bestört
så att jag inte kan se.
Mitt hjärta är utom sig,
bävan överväldigar mig.
Skymningen som jag längtade efter
får mig att darra.[…]
Herre, här står jag ständigt
på vakt, dagen lång,
jag står här på min post
natt efter natt. […]
Och se, här kommer en vagn
med män och ryttare i par!
Och han tog till orda och sade […]
”Ja, det kommer en dag
av förvirring, nertrampning
och bestörtning
från Herren Gud Sebaot
i Syndernas dal,
med nerbrutna murar
upp mot berget.”

Jämför med Dylans All Along the Watchtower, helst i Jimi Hendrix kraftfulla tolkning. Här tycks Dylan finna styrka hos gammaltestamentliga profeter. Som flera betydande poeter använder han Bibeln som inspiration. Han imiterar inte, tolkar inte, utan på en grund vi redan känner skapar han något nytt.

 “There must be some kind
of way outta here”,
said the joker to the thief.
There's too much confusion
I can't get no relief.
Business men, they drink my wine.
Plowman dig my earth.
None were level on the mind.
Nobody up at his word.
“Hey, hey,
no reason to get excited,”
the thief he kindly spoke.
“There are many here among us
who feel that life is but a joke.
But, uh, but you and I,
we've been through that
and this is not our fate.
So let us stop talkin' falsely now.
The hour's getting late, hey.”
All along the watchtower
princes kept the view
while all the women came and went,
barefoot servants, too. Outside in the cold distance
A wildcat did growl.
Two riders were approaching
and the wind began to howl.

“Det måste finnas någon
väg härifrån,”
sa skojaren till tjuven.
”Det är för mycket förvirring,
jag får ingen ro.
Affärsmän dricker mitt vin.
Bonden plöjer min jord.
Ingen är normal.
Ingen står vid sitt ord.”
”Såja, såja,
det finns inget skäl att bli upprörd,”
sa tjuven vänligt.
”Det finns många här bland oss
som finner att livet enbart är ett skämt.
Men, uh, men du och jag
vi har varit med om allt det där
och det är inte vår ödeslott.
Så, låt oss vara ärliga nu,
timmen är sen. Hey?”
Längs hela vakttornet,
stod furstar på vakt,
medan alla kvinnorna kom och gick,
även barfota tjänare.
Ute i ett kyligt fjärran,
hördes en vildkatt gläfsa.
Två ryttare närmade sig
och vinden började tjuta.
 

En del tyder på att Dylan före sin frälsning hade en vad James kallar ”sjuk själ”. Vid mitten av sextiotalet var Dylan högproduktiv, han skrev och uppträdde så gott som oavbrutet, bland annat under bejublade konserter i England. Hans förhållande med Joan Baez avslutades och även om han fortsatte med sina kvinnotjusartendenser blev Dylan alltmer fästad vid den exotiskt vackra Shirley Marlin Nozinsky, som efter att hon varit gift med en tjugofem år äldre, förmögen modefotograf hette Sara Lownds. I november 1965 gifte sig Bob och Sara.

Ett halvår tidigare hade Bob köpt en stor egendom, Hi Lo Ha, utanför byn Woodstock i Catskillbergen norr om New York, Woodstock hade sedan 1800-talet varit centrum och hem för flera välkända konstnärer och musiker. Då Dylan flyttade dit fanns där fortfarande flera livaktiga konstnärskollektiv. Den främsta orsaken till att Dylan bestämde sig för att flytta dit var av allt att döma att hans manager David Grossman hade en stor egendom där. Grossman var en kraftig och skicklig affärsman som visste hur han skulle göra Bob förmögen och populär, något han arbetade med sedan Bob kontrakterade honom 1962. Det var genom Grossmans fru som Dylan hade kommit i kontakt med Sara.

Då Dylan efter den hårda turnén i Europa, en uppföljare till den poetiskt och musikaliskt lyckade Blonde on Blonde, kom tillbaka till Hi Lo Ha var han psykiskt och fysiskt slut. Efter alltför många nattvak, droger och cigaretter var han blek och skakig med sluddrande röst. Framför honom låg inom några månader ännu en lång turné. Efter hemkomsten drabbades han av en motorcykelolycka, mystisk och legendomspunnen som så mycket annat kring Dylan och hans ofta förtegna tillvaro.

Det är oklart hur skadad han blev. Själv påstod Dylan att han brutit flera ryggkotor, Under en tid syntes han med ett nackskydd, fast han verkar inte ha genomgått någon läkarbehandling. Under de sex veckor som följde olyckan isolerade Dylan sig i sin läkares hus. Antagligen försökte han få ordning på sin tillvaro, dra ner på sprit, stress och droger, och det tycks som om han kom ur det hela som en lugnare man. I sin självbiografi skrev Dylan: ”Sanningen är att jag ville bort från karriärjakten.” Hans mål var att bli en god far för sina barn och en del av dem säger att han verkligen var det:

När de sköt Kennedybröderna, King, Macolm X, betraktade jag dem inte som ledare som mördats, utan snarare som fäder som lämnat skadade familjer efter sig.

Dylan levde familjeliv med Sara, med vilken han, efter att ha adopterat hennes fyraåriga dotter Maria, i snabb följd fick fyra barn. En granne, Bruce Dorfman, fick honom intresserad av måleri och de tillbringade åtskilliga timmar tillsammans vid sina stafflin, eller under angenäma samtal på Dorfmans veranda.

Dylan var långt ifrån improduktiv, han skrev en mängd sånger och spelade tillsammans med medlemmarna i den grupp, The Hawks, som tidigare ackompanjerat honom under hans senaste turné i USA, Europa och Australien. Samtliga medlemmar i gruppen (förutom Mickey Jones) bodde i närheten och blev sedermera gruppen The Band.

Kanske var Dylans tid i Woodstock en av de lyckligaste och lugnaste i hans liv. Sara och Bob tycktes vara ett harmoniskt par och de lyckades, trots den oerhörda pressen från Dylans kändisskap, uppenbarligen skapa ett relativt tryggt familjeliv. Men, yttre omständigheter och Dylans inneboende rotlöshet krossade efterhand friden.

För att glo på sin idols privatliv klättrade fansen upp i träden kring Hi Lo Ha. Gång på gång trängde galningar in i både trädgården och huset. Dylan fann dem emellanåt badande i poolen och vid ett tillfälle överraskade han ett älskande par i sin och Saras säng. Dylanfamiljen sökte sig till ett hus längre in i skogen, men fann att inte heller där kunde de få någon ordentlig ro från diverse vildhjärnor som med jämna mellanrum dök upp. Det var en mardröm. Då Dylan berättar om det i sin självbiografi är det som om han beskrev scener från George Romeros Night of the Living Dead. Fansen tycktes ha blivit till skräckinjagande zombies som invaderade hans liv:

Vägkartor till vår bostad måste ha klistrats upp i alla femtio delstater, hos varje gäng med lodisar och pundare. Ända från Kalifornien dök snyltare och trashankar upp på pilgrimsfärd. Vid varje tid på dygnet bröt sig dårar in […] perverterade radikaler på jakt efter Proteströrelsens Furste dök upp – obeskrivligt anskrämliga karaktärer, gargoyleliknande käringar, fågelskrämmor, partysökande snyltare, skafferiplundrare [...] Plankare, gastar, inkräktare och demagoger förstörde mitt hemliv [...] Allt var fel, världen var absurd. Den trängde in mig i ett hörn. Till och med personer som var nära och kära förmådde inte ge mig någon lindring.

Samhället omkring dem tycktes också bli allt galnare. Nixon hade valts till president, Dylan uppskattade inte masshysterin kring Woodstockfestivalen och de hippiehorder som med allt tätare mellanrum dök upp. Mansonmorden oroade honom, liksom de dödsfall som allt oftare drabbade vänner och bekanta, ofta genom våld eller droger. Familjen lämnade Woodstock och bosatte sig i slutet av 1969 i Greenwich Village i New York, men där blev pressen från galna fans än värre.

Dylan grälade och bröt med sin manager David Grossman, äktenskapet mer Sara började slira. Dylan sökte sig till andra kvinnor, även om han ständigt bedyrade Sara sin kärlek. 1973 hyrde de ut sina hus i Woodstock och flyttade till Kalifornien, där de bosatte sig på halvön Point Dume några mil norr om Malibu. Där levde de mer isolerade än i Woodstock och New York och Dylan satte igång en febril byggnadsverksamhet. För miljontals dollar byggde han ett palats liknande en barock, mexikansk hacienda, kanske för att tillfredsställa Sara, som säkerligen oroades över makens spritmissbruk och kvinnohistorier. Det blev inte bättre, snarast värre. Sara klagade över Dylans bisarra livsstil, han grälsjuka:

Jag hade sådan skräck för honom att jag låste dörrarna omkring mig för att skydda mig från hans våldsamma humörsvängningar och raseriutbrott.

Dylan sökte utvägar i sitt skrivande, återupptog sitt måleri och skrev in sig på en konstkurs i New York. Underligt nog tog Dylan senare upp sitt nyvaknande konstintresse som den avgörande orsaken till sitt kraschade äktenskap. Han berättade att efter det att han kommit tillbaka hem efter sin första konstsejour i New York blev ingenting som förr:

Jag kom hem efter den där första dagen och sedan den dagen förstod min fru mig aldrig. Det var då vårt äktenskap började brytas sönder. Sedan dess begrep hon aldrig vad jag talade om, vad jag tänkte på och jag kunde omöjligt förklara varför.

Kanske irriterades Dylan över att hustrun inte insåg att måleriet var något av en säkerhetsventil för honom. Att han, liksom så många andra, kunde glömma sig själv då han gick in sitt skapande. Flera artister har sökt sin tillflykt i måleri, exempelvis varJoni Mitchell och Miles Davis skickliga konstnärer. Fångad i sin galenskap kunde Karl Fredrik Hill förklara att han ”målade till sitt försvar”, att han därigenom kunde hålla demonerna från halsen.

Winston Churchill kunde genom sitt måleri hålla sina återkommande depressioner i schack, han kallade dem sin Svarta Hund. Något som får mig att tänka på Dylans idol, den oförliknelige bluessångaren Robert Johnson som genom sitt korta liv kämpade mot den förtvivlan som ständigt förföljde honom:

And the days keeps on worryin' me.
There's a hellhound on my trail, hellhound on my trail.
Hellhound on my trail.

Men, det var säkert betydligt mer komplicerat än så och den märkligt förtegne, men samtidigt våldsamt självutlämnande Dylan gav i sin mer än lovligt förvirrande ”film” Renaldo and Clara en skildring av ett splittrat själstillstånd. Den spelades in 1975, under hans Rolling Thunder Revue turné som engagerade en mängd framstående musiker. Med på färden var Sara Dylan, Dylans före detta flamma Joan Baez och beatpoeten Allen Ginsberg, alltmedan andra storheter kom och gick.

Enligt mig är den fyra timmar långa filmen – som Dylan tämligen omgående drog tillbaka från visningar, men som numera finns tillgänglig på Youtube – en katastrof. Den får mig att tänka på vad hjälpligt begåvade ungdomar med geniambitioner på sin tid åstadkom med en Super 8 kamera, efter att någon kväll ha kokat ihop en rörig idé om några scener och sedan under inspelningen godtyckligt ha kopplat ihop dem med improvisationer och tillfälligheter. Det var i varje fall vad jag emellanåt pysslade med tillsammans med min kompis Claes medan jag läste Drama, Teater, Film i Lund. Ett ganska stort antal talanglösa filmsnuttar som vi spelade in i Lund och Malmö. För det mesta på egen hand, men ibland med en och annan av Claes på den tiden talrika flickvänner, han var likt Dylan notoriskt otrogen. De där röriga filmerna har nu lyckligtvis försvunnit någonstans, jag vet inte var. Det finns så mycket bråte en människa lämnar efter sig.

Antagligen anser en del dylanfanatiker att Renaldo and Clara är ett mästerverk och tror sig finna ett djup, en tanke och handling bakom sammelsuriet – förflugna scener med predikande pastorer på Wall Street, Ginsberg läsande sina dikter för damer på ett ålderdomshem, David Blue, en av flera av Dylans folksångarkompisar, dyker med jämna mellanrum upp och berättar osammanhängande minnen vid en pinballmaskin, besök vid Jack Kerouacs grav, bordellscener, restaurangbesök, konsertuppträdanden, en sjungande zigenardam, Hurricane Carter, Dylans mamma, tågresor, några mysko ginsbergriter, filmande genom buss- och bilfönster och jag vet inte vad. ”Dokumentärfilmandet” blandas med ”regisserade” scener där Dylan spelas av honom själv, eller av andra som spelar honom. Ibland har Dylan en genomskinlig plastmask för ansiktet, vid några tillfällen är han vitsminkad. Emellanåt är han ”Renaldo”, emellanåt Bob Dylan. Uppenbarligen kretsar hela det förvirrande hopkoket kring legenden, myten ”Dylan”. Den skarpa filmkritikern Janet Maslin fångade i sin recension i The New York Times mitt intryck av filmeländet:

Som skådespelare tycks herr Dylan vilja ge intryck av att han inte är speciellt intresserad av att agera, men trots det spelar han hela tiden teater. Renaldo är sålunda praktiskt taget värdelös som karaktär, men den fiktiva personens påstådda närvaro i filmen hjälper till att uppmärksamma Dylans obsessiva kamouflage av sina känslor, en tendens som skapar filmens enda begripliga tankegång.

En uppfattning som tycks speglas av Dylan då han i en Playboyintervju får frågan:

– Vill du berätta för oss vad filmen i grund och botten handlar om?

– Den handlar om den innersta sanningen att en människa är främmande för sig själv och hur, för att befria sig, för bli återfödd, måste han gå utanför sig själv. Du kan nästan säga att han dör för att kunna betrakta tiden och med viljestyrka kan han återvända till samma kropp.

Ron Rosenbaum, som gjorde intervjun, berättar hur han tillsammans med Dylan hamnade i ett klipprum på Burbank Studios i Kalifornien, där Dylan är fullt upptagen med klippning och ljudsynkning av sin film. Ron Rosenbaum förvånas över Dylans pedanteri, hur han gång på gång noggrant ser om samma sekvens och försäkrar sig om att redigerarna följer hans detaljerade instruktioner. Dylan ser ovanligt blek ut, håret står på ända, han är orakad, kedjeröker och verkar vara ovanligt rastlös.

Scenen som utspelas på klippbordet visar hur Renaldo, spelad av Dylan och Clara, spelad av Sara Dylan under ett äktenskapligt smågnabbande överraskas av att det knackar på dörren och in träder Joan Baez, vitklädd från topp till tå och med en röd ros i handen (i en långt tidigare scen har Clara plockat en röd ros). Baez säger att hon kommit för att hämta Renaldo, överraskad tappar han hakan.

En av redigerarna stoppade filmen och undrade: ”Vill du att jag skall ta bort ljudet av fotstegen som hörs i bakgrunden?” ”Vilka fotsteg?” undrade Dylan. ”När Joan kommer in genom dörren och vi går över till Renaldo hörs ljudet av fotsteg, de kommer antagligen utifrån, bakom dörren.” ”Det där är inga fotsteg” påstod Dylan. ”Det är ljudet av Renaldos klappande hjärta.” ”Hur kan du vara så säker på det?” undrar ljudteknikern retsamt. ”Jag känner honom ganska väl” svarar Dylan ”Jag känner honom genom hjärtat.” ”Vill du ha kvar det där, då?” ”Gör det starkare!”

Scenen ger en bra sammanfattning av hur Dylan i sin film behandlade den stackars Sara. Begriper inte hur hon kunde ställa upp i så många scener. Speciellt som Dylan hade tilldelat henne rollen som en slags Maria Magdalena, den goda skökan, medan Baez framstår som en slags sånggudinna, en inspirerande musa som Renaldo/Dylan flirtar öppet med, jämte en hel del andra kvinnor. Det hela måste ha varit både omskakande och förnedrande för Sara Dylan.

Det har spekulerats att Renaldo and Clara skulle ha varit inspirerad av Paradisets barn, Marcel Carnés mästerverk från 1945, och det är väl inte helt otänkbart med tanke på Dylans beläsenhet och vittfamnande intressen. Jämförd med den franska filmen är Renaldo and Clara dock så eländig att det vore pinsamt att sammanställa de båda filmerna. Men, men, Paradisets barn, som utspelas i artistlivet i 1830-talets Paris, handlar om förkonstling, skådespeleri och kärleken både som lek och dödligt drama. I så fall skulle Joan Baez kunna tänkas vara en modern version av Garance, en drömkvinna omsvärmad av män från alla samhällsklasser och Sara Dylan skulle då motsvaras av den stackars Nathalie, olyckligt förälskad i den uppburne mimaren Baptiste, som då hans avgudade Garance glidit bort från honom gifter sig med Nathalie. Baptiste är en drömmare och svärmare, samtidigt är han en stor artist. Då Garance återkommit i hans tillvaro överger Baptiste sin självuppoffrande Nathalie, som han visserligen högaktar, men inte älskar. Nathalie förblir dock plågsamt kär i den världsfrånvände, ogripbare Baptiste.

Ja, ja, om Paradisets barn var Dylans förebild och han såg sig själv i rollen som drömmaren Baptiste sköt han i sin Renaldo and Clara långt från målet, även om han som Baptiste uppträdde i olika roller, ibland maskerad och ibland vitsminkad och hela tiden ogripbar och mystisk.

Dylans usla behandling av Sara, hans självupptagenhet, kvinnohistorier, konstnärskap och stigande förvirring och obalans lyser igenom i filmen och den kris som tycks sjuda inom Dylan var säkert inte spelad. Märkligt nog fortsätter under den äktenskapliga krisen hans musikaliska skapande med samma kraft och inspiration som tidigare.

I slutet av 1978 nådde Dylan botten och liksom i William James beskrivningar av frälsningens förutsättningar leder hans livsångest till en omtumlande upplevelse. Enligt Dylan greps han oväntat av en vision, en livsförändrande “känsla”. Hans dåvarande ”pånyttfödda” djupt religiösa flickvän antog att han fått ”besök av Jesus i egen hög person” och Dylan förklarade senare:

Jesus lade sin hand på mig. Det var fysisk påtagligt. Jag kände det. Jag kände det över hela mig. Jag kände hur hela min kropp skälvde. Herrens härlighet slog mig till marken och lyfte sedan upp mig.

Det blev lösningen på Dylans ångest, hans befrielse och i vanlig ordning fick den utlopp i skapande, denna gång blev resultatet att dammluckorna öppnades för ett våldsamt flöde av religiösa sånger. Till en början tvekade Dylan om han verkligen borde offentliggöra sin frälsning:

Jag ville få ut sångerna, men ville inte själv framföra dem, eftersom jag inte ville att de skulle förstås på det sättet. Det skulle enbart betyda ännu mer stress. På den tiden ville jag inte ha det så.

Men under påverkan av en ny flickvän och nya, frälsta bekanta började Dylan så gott som varje morgon delta i bibelstudier och bönemöten, lät sig döpas och var snart inbegripen i en Bob Dylan Gospel Tour, där varje uppträdande uteslutande innehöll kristna sånger och bandmedlemmarna innan föreställningarna gemensamt bad och läste bibelord tillsamman. Som övertygad kristen försökte Dylan även omvända sin närmaste omgivning. För flera av hans vänner, bekanta och fans blev Dylans kristna omvändelse något av en chock, inte minst bland de av hans vänner som var judar och trodde sig veta att Dylan egentligen aldrig varit främmande för den judiska tro inom vilken han vuxit upp.

Dylan var frälst, men förblev likväl Dylan - oförutsägbar och ibland i det närmaste obegriplig. Jag såg ett klipp från en konsert i Toronto 1980 där Dylan vittnar och predikar. Han inledde genom att stillsamt tala om hur svårt det är för icke frälsta personer att förstå att de bör älska sina fiender, men började sedan slira runt. Att tro något sådant är inte svårt för ”ett övernaturligt sinne”. Dylan berättar hur han uppträtt på ett college. Han mindes inte riktigt var, ”kanske i Arizona eller någonstans” där man ägnar sig åt ”högre kunskap” och studerar filosofier, ”som Nietzsche och Platon och sådana”. Dylan läser även han en massa, men numera studerar han mest Bibeln. Han berättade om vad han läst i Uppenbarelseboken om Antikrist, som skall komma för att bedra mänskligheten, typer som Jim Jones och Hitler var enbart en försmak om den galning som skall komma och slutligen bli ”övernaturligt besegrad” av Gud. Och om en väldig armé som i öster skall invadera ett land. Men nu var studenterna inte längre med på noterna, de buade och skrek ”som de i allmänhet brukar göra”. Men en månad senare attackerade Ryssland Afghanistan. De där buande studenterna hade inget att tro på, inget att hålla fast vid, men Dylan tyr sig till en solid rock, ett hälleberg - Jesus Kristus. Nu brister hans bandmedlemmar ut i bönerop. Genom stödjande tillrop får de Dylan att till ett fortsatt, okomplicerat, eget gitarrackompanjemang, likt en sydstatspastor att stiga allt högre i sitt förkunnande.

Ett i mitt tycke mycket förbryllande uppträdande, men under min tid i USA, för mer än tjugo år sedan, hade ett av mina nöjen varit att på TV titta på pastorer vars örlande var förvirrande likt Dylans improviserade och i grunden ologiskt självsuggererande predikande.

Med tiden ebbade Dylans allomfattande frälsningsupplevelse ut och i den sista av hans tre ”kristna” album Shot of Love, börjar en mer eftertänksam Dylan återkomma, som så ofta förr i imponerande lyrisk form:

I have gone from rags to riches in the sorrow of the night.
In the violence of a summer's dream, in the chill of a wintry light.
In the bitter dance of loneliness fading into space.
In the broken mirror of innocence on each forgotten face.

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea.
Sometimes I turn, there's someone there, other times it's only me.
I am hanging in the balance of the reality of man.
Like every sparrow falling, like every grain of sand.

I nattens sorg har jag vandrat från trasor till rikedom.
I en sommardröms aggressivitet, i kylan av vinterns ljus.
I ensamhetens bittra dans, bleknande in i rymdens oändlighet.
I varje bortglömt ansiktes spruckna spegel.

Jag hör de åldriga fotstegen, likt havets böljegång.
Ibland vänder jag mig om, det är någon där, men ibland endast jag.
Jag hänger i vågskålen av människans existens,
som varje sparv som faller, som varje korn av sand.

En gång hejdades jag av en svartskäggig ung man, med peyos, de sidolockar som chassidiska judar bär.  Det var på Park Avenue och jag var på väg ner till Grand Central Station för att ta tåget till Stamford i Connecticut, där jag undervisade några barn i svenska. Det var länge sedan och jag har glömt barnen, men inte den unge mannen. För att få mig att stanna höjde han diskret handen och då jag hejdat mig undrade han artigt:

– Mister, var snäll att ursäkta mig om jag stör er, men har ni något emot om jag frågar er om ert namn?

Varför ville han veta mitt namn? Kanske ville han använda det till något, likt de där scientologerna som dök upp på olika håll och bad om underskrifter ”mot droger”, antagligen för att de skulle använda mitt namn för att locka mig in i deras garn? Jag log och undrade:

– Varför vill Ni veta mig namn?

Han betraktade mig en underligt intresserad blick och sa att om han visste mitt namn kunde han kanske hjälpa mig att finna mina rötter.

– Mina rötter? Varför det? Jag är svensk. Jag vet var jag har mina rötter.

– Så Ni har ett svenskt namn?

Varför var han så intresserad av mitt namn?

– Visst, jag heter Jan.

– Men vill ni inte avslöja ert efternamn?

– Lundius. Hur så?

Han sken upp:

– Precis som jag trodde. Ni är jude. Inte sant?

Jag skrattade, men ville inte ta honom ur villfarelsen genom att förklara att Lundius inte alls är ett judiskt namn, att jag var född lutheran och inte hade någon speciell lust att ändra på det.

– Om jag så vore, vad har det för betydelse?

–  Allt! Ni måste lära er vem Ni är. Finna er uppgift här i livet. Har Ni tid så är ni välkommen in så kan vi informera er om hur vi kan hjälpa er att bli en lyckligare människa.

Han visade mot en vitmålad husbil som var parkerad vid trottoarkanten, fästad på den var en stor banderoll med texten: ”Mitzva Tank. Din resurs för allt som har med judendom att göra”.  Jag var ju inte alls judisk, men ville inte göra killen besviken och dessutom var jag orolig för att bli insyltad i något. Så jag förklarade att jag hade bråttom för att hinna med ett tåg, men gärna kunde återkomma då jag hade mer tid. Han gav mig en broschyr och jag skyndade vidare. I fortsättningen undvek jag att gå nära en Mitzva Tank. På tåget läste jag i broschyren i vilken Rabbi Menachen Mendel Schneerson citerades:

Även om du inte är fullkomligt övertygad om att leva i ett Torahliv, gör likväl något. Börja med en mitzvah – vilken mitzvah som helst – dess värde kommer inte att minskas genom det faktum att det finns andra påbud som du ännu inte är beredd att följa.

En mitzvah är en av de 613 mitzvot (föreskrifter och förmaningar) som finns i Toran, kristendomens Moseböcker. Schneerson var den siste rebben, mästaren, av den chassidiska Lubavitcher dynastin och han grundade en världsomspännande rörelse vars syfte är att nå ut med sitt budskap till så många judar som möjligt, för att därigenom förbereda Mashiachs ankomst till jorden. Flera lubavitcher tror till och med att Schneerson verkligen var Messias. Rörelsens anhängare kallar sin trosinriktning Chabad ett ord bestående av de tre hebreiska orden Chochma, Bina och Daat - Visdom, Insikt och Kunskap.

Även om Bob Dylan på senare år har försäkrat att han inte har “någon tid till övers för organiserad religion” har han ibland blivit sedd i chabad-shuls (synagogor) där han burit tefillin och bönesjal. Kanske har Dylan hittat tillbaka till sina rötter och funnit den innersta sanningen om sig själv? Jag tror dock att han fortsätter vara förundrad över sig själv. Sin förmåga att skriva sina sånger:

En sång är som en dröm och du försöker förverkliga den. De är likt märkliga länder du måste besöka […] Jag har skrivit många och det var bra. Jag gjorde allt för att nå dit. […] De kom ur det blå. Kanske hade jag inte skrivit dem om jag inte haft det förspänt såsom jag haft det. Kanske, kanske inte. Det var inte svårt att skriva ner dem, de tycktes flyta medströms. Det var inte som de var otydliga, eller långt borta – de var där, alldeles framför mitt ansikte, men om jag stirrade alltför intensivt på dem försvann de.

Är Dylan en profet? Ett redskap för något bortom honom själv? Är det därför han ibland verkar så förvirrad och obegriplig, samtidigt som han emellanåt bryter igenom med en nästan skrämmande klarhet och oanade djup. Han kan också vara lättbegriplig och kamratlig, som i sina memoarer, eller i radioprogrammen Theme Time Radio Hour, där han stilla och förtroligt talar direkt till dig. Programmen inleddes med skiftande bilder från nattlivet i en storstad, upplästa av Ellen Barkin, med den beslöjade rösten hos en femme fatale från någon Cinema Noir gangsterfilm:

Det är natt i storstaden. Regn faller, dimman rullar in från kajerna. En nattsköterska röker den sista cigaretten i paketet. Undrar du hur vädret är? Blicka ut genom fönstret, ta en promenad. Här är kvällens värd – Bob Dylan. [Dylans svängande, nasala, allvetande och avslappnat entusiastiska röst hälsar oss välkomna] – Åter igen … välkomna till Theme Time Radio Hour, fylld med teman, projekt och drömmar.

En timmes njutning följer, med sällan hörda schlagers och en stilla stämning som i ljusskenet under en nattlampa över en fåtölj i ett varmt, ombonat och mörklagt rum. Dylan, frälst eller inte, hur mycket har inte denne märklige man skänkt mig under ett långt liv?

Dylan, Bob (2004) Chronicles: Volume One. New York: Simon & Schuster. James, William (1974) Den religiösa erfarenheten i dess skilda former. Lund: Studentlitteratur. Maslin, Janet (1978) “Renaldo and Clara.” Film by Bob Dylan: Rolling Thunder” i The New York Times, September 25. Rosenbaum, Ron (1978) “Playboy Interview: Bob Dylan, a candid conversation with the visionary whose songs changed the times” i Playboy, March. Sounes, Howard (2002) Down the Highway. The Life of Bob Dylan. London: Black Swan.

For me reading and writing is an inescapable necessity. I cannot be without it. It is a source for harmony and joy. An escape valve. Unfortunately, it takes a lot of time. If it provided me with an income my urge could easily be justified and my happiness would be complete. Not the least could it benefit my immediate surroundings if I could turn my craving into a support for my closest of kin.  Sadly enough, my writing currently strikes me as a self-centred, shameful vice that constantly demands an outlet, but must be practiced in secrecy.

If I do not write and read I get restless. However, while I am doing it I am troubled by bad conscience. To me writers' block is an entirely unknown state of mind, it is maybe only professional writers´ whose living depends on their skills who suffer from that ailment. However, there must be a very limited number individuals who are able to support themselves and their families through their writing. I have read several biographies about writers   describing how writers´ block have made them seek wanton solace in alcohol and drug abuse, turned them into wife- and child abusers, if they have not found peace and security in overpowering, though often short-lived, religious experiences. Being an amateur writer is probably safer than being a professional one.

For an amateur like me, there is an apparent danger in fantasising about a literary breakthrough, an acknowledgment that would allow me an existence where my writing skills provide me and my family with a decent income. However, celebrity and admiration, Andy Warhol's worn utterance about 15 minutes of fame, do not appeal to me anymore.

Occasionally, I have sent a novel to Swedish publishers, only to, like other aspiring writers, after a few months receive a standard rejection. From whatever publisher it may come it is generally worded in a similar manner:

Dear Author,

We have now read your manuscript and must unfortunately inform you that we have decided not to publish it. Competition is great and only very few of the submitted manuscripts can be published.

The editors

Of course the rejection slips lack signature. Nevertheless, the message is clear and unmistakeable. It is written on the wall – Mene, mene, tekel, upharsin "you have been weighed and found wanting." Others are better than you, while you are no good. Do not ask us why, it will only hurt you and bother us.  

Publishers assure us that all manuscripts are read, but "due to the large amount of manuscripts we receive, we can only exceptionally provide personal comments." This is obviously a lie. Even small publishers receive large amounts of both illegible and relatively agreeable manuscripts. Of course can a solitary publisher, or even a team of editors, only afford to dedicate a quick glance to each and every one of submitted manuscripts and spend more than a few minutes to determine their possible value, which generally is considered to be redundant.

Manuscripts submitted by established authors, or their agents, as well as by celebrities and personal acquaintances to publishers do of course receive proper attention. I have occasionally been a member of committees assessing submitted material, generally research applications. Since I have written and submitted quite a few myself and have had some approved while others were arbitrarily rejected, I used to read the requests quite carefully. When I was young and inexperienced I used to write well-thought-out and carefully crafted rejections, signing them with my name. That was a grave mistake. Most recipients of my polite dismissals grabbed these straws and immediately contacted me with repeated pleas, assuring me that they would make any improvements I could suggest and worst of all – grumpy entreaties, intimidations and insults, even thinly disguised suicide threats. Most painful was the fact that I understood the feelings of the refused researchers and could identify with their despair. Soon I restricted myself to curt rejections, clinically exempted from judgments and advice, confusingly similar to the example I presented above. The rejected unfortunates did not contact me and my life and conscience became considerably easier to cope with.

Almost as annoying as publishing refusals are the sententiousness advice provided to prospective authors, which may be found on publishing houses´ network sites, or offered by semi–shoddy authors at universities and colleges, whilst one or another passable author has written a book or two about his/her writing.

A disappointment with one specimen of that genre was The Art of Reading and Writing by one in his time appreciated and important trendsetter,  Olof Lagercrantz, editor–in–chief and literary critic on Sweden's largest newspaper. On the contrary, I appreciated Stephen King´s On Writing: A Memoir of the Craft.  King has a safe touch when it comes to find the right tone of voice to place him at his reader's level, an ability supported by his own fiction writing, which is quite uneven – from embarrassing lows to masterpieces. Kings' taste also has an admirable width – movies, music and literature along an entire scale from junk to classics. For King it is also comes quite natural to write about writing – a large number of his novels and short stories deal writers´ dilemmas, it may even be labelled as his most persistent theme.

Why did I not like Lagercrantz's book? It was a long time since I read it and it may happen that I change my mind if I re-read it, but then I felt it had a too strong scent of posturing. A role played by the author himself: "Listen to me … I am a successful and established author. I know how things have to be done. I am a professional. I have something to teach you."  Boastfulness is a common writer's sin, in addition, it is one of the seven Deadly Sins – vanity/hubris (superbia), envy (invidia), wrath (ira), sloth (acedia) greed (avaritia), gluttony (gula), and lust (luxuria). Each and every one of us are guilty of all of them, to a greater or lesser extent. Such transgressions seem to form part of our human nature.

First on the list, and with good reson, stands Superbia. It covers and is part of all the other sins. I suppose my writing may be regarded as a form of hubris. A boastful demonstration of my knowledge. A weakness I share with most other teachers. Of course, I would like to consider it in quite another manner – an uncontrollable desire without any hidden agendas, an ongoing practice of my writing skills, a memory list that may be of use some day in the future, a struggle against memory loss and Alzheimer´s disease. However, at the bottom of any practice of the arts, there is a measure of vanity. Is it not a kind of arrogance to try to imitate, or even strive to surpass, something that already exists? To provide your own, pesonal version of existence?

Apparently have philosophers and writers for thousands of years considered vanity to be a grave offence. To strive at being better than others, feel more valuable, to behave like a god by appearing as all-knowing and powerful. To want to be immortalized through your actions, was by many of ancient Greeks considered to be a grave and dangerous sin. It threatened the established world order – Cosmos. Being humble was healthier for yourself and others. It was far better was to demonstrate reverence and submit yourself to the benevolence of gods and neighbours. Such behaviour purified your soul.

Aristotle defined hubris as an act of abasement of fellow humans, a conscious diminishing of their worth. A vain person use bragging as a means to dodge from threats and attacks. Aristotle assumed that such behaviour was merely a result of the pleasure you find in a feeling of being superior to others.

The original and exact meaning of the word hubris is difficult to trace, but it was obviously linked to ancient beliefs related to social status, i.e. an individual's position vis-a-vis members of a group. Hubris is thus intimately connected with concepts like power and value. The more valuable a group of individuals assumes you are, the greater is the honour and pride bestowed upon you, like the Fascist slogan The Duce is always right. To be admired, feared and powerful boasts your self-esteem enormously. Being the flock's dominant male, an alpha beast, is something that most flock animals seem to aspire to. Aristotle wrote:

The cause of pleasure for those insulting is that they think that by treating others badly they are themselves the superior (that is why the young and the rich tend to insult; for in their insults they feel they are superior); and there is a dishonouring in an insult, and to dishonour is to belittle.

Christianity generally emphasized that Superbia was a serious sin. Perhaps the mother of all sins. The doctrine of seven evil thoughts that occupy us, and which must be combated if we are to achieve salvation, seems to have arisen among Egyptian desert eremites, the so-called Desert Fathers. The one who first wrote them down seems to have been a certain Evagrius Ponticus (345–399 AD). He was born in a small town in the northern part of present Turkey, but he eventually ended up as an ascetic somewhere in the Egyptian deserts.

Evagrius had once been praised by a now forgotten clergy of Constantinople. They admired him for his eloquence and profound knowledge. According to Evagrius, vanity distorted his keen judgement. Self-aggrandisement brought him into the yarn of sin, caused him to fall and made him taste all the sins he later listed as being particularly grave. This was the reason to why he placed Superbia above all other sins. Plagued by feelings of disgrace and despair Evagrius ultimately embraced solitude and self-inflicted suffering in a desolate wilderness – though he could not refrain from writing.

During the Middle Ages, speculation about the Deadly Sins grew ever more intense and finally, like so many other Medieval ideas, it reached its most vivid artistic and intellectual expression in Dante Alighieri's Divina Commedia, which was written between 1308 and 1321. Presented as a detailed dream, the epic describes how Dante, accompanied by the Roman poet Vergil and later on by his dream woman Beatrice, travels through Hell (Inferno), the Purgatory and through the heavens all the way up to God.

Since it is a dream, I am inclined to assume that Divina Commedia may be said to take place within Dante´s mind. Like in a dream his speculations, reading, feelings of love, hate, sorrow, well-being and longing; his everyday experiences and disappointments; mythology and theology are all moulded into vivid depictions and transformed into a tale about Aldilá, the Far Beyond. As in a dream, thoughts and speculations are concretized and transformed into events. as well consequential meetings with various creatures – humans, devils, angels, monstrous beasts, saints, as well as personalized ideas and concepts. Dante's Purgatorio is thus both a place and a thought.

If Inferno is a place where malefactors for all eternity are punished for sins and abuse they have committed, Purgatorio is an abode where you are cleansed from your sinful thoughts and behaviour so that you finally may become worthy of entering Paradise.

Like all profound transformation processes, life on the immense Purgatory Mountain is protracted and painful, though it is nevertheless a completely different place than Inferno´s heavy darkness and endless despair, the abyss over which entrance it was written Lasciate ogne speranza, voi ch'intrarte, Leave all hope behind, you who enter here.

Purgatorio´s suffering differs from the one that engulf victims of Hell. At the Purgatory Mountain all suffering have a purpose, it is part of a therapeutic treatment. As in a facility for the curing of drug- and alcohol abusers your body and mind are cleansed from the harmful toxins of sin. Above the painful existence of the remedied souls there is an open sky where sun, moon and stars are moving as time passes; days are followed by nights, while in the enclosed caves and dungeons of Hell there reigns an everlasting, nauseous night and not the slightest hope for redemption and final deliverance can be found.

However, as in Hell, the burden of committed sins rests heavily on the penitents toiling upon the Purgatory Mountain. And above them all weighs the all-encompassing sin, the one who gave rise to all other misery – Superbia, which lurks behind contempt for others and our abuse of them for our own benefit, an attitude that is the mother of all sins.

Superbia is present in every nook and corner of Hell, permeating everything. This is the reason to why here is no specific place where the egomaniacs are plagued. On the other hand, there exists such a department on the Purgatory Mountain, which serves as some kind of rehabilitation centre for sinners who have been diagnosed as gravely contaminated by Superbia. The torment facility for self–centred megalomaniacs is the first department you come to while visiting the Purgatory Mountain.  When the sinner has been cured from the worst symptoms of arrogance s/he is admitted to other treatment facilities – the departments dealing with invidia, ira, acedia, avaritia, gula and luxuria. The cure offered by the Purgatory Mountain is actually based on harsh, but efficient, treatment of the Deadly Sins, one by one.

In Hell, unchangeable and eternal retribution defines the suffering. However, even if sinners also are tormented on the Purgatory Mountain, love and compassion are ultimately governing the activities. The goal is to liberate love from harmful perversion, confusion and misunderstanding. To rectify urges. The first three and lowest departments treat thoughts and actions based on misguided love arising from self-love, jealousy and hatred. The following niche focuses on curing laziness and unconcern, sins preventing you from demonstrating love and doing good deeds. The last three treatment departments are devoted to misguided energy, like love focused on satisfying your own desires, without any consideration for the well-being of others (greed) or when love is obsessively and rampantly serving self-oriented physical needs (gluttony), or when consummation of sexual desire is the driving force behind love (lust).

In several of the places Dante visits, he confesses that he himself has been hard pressed and plagued by pride and vanity. He has considered himself to be better than others; better skilled, more knowledgeable and superior to his contemporary poets. For good reason Dante Alighieri was during his lifetime and even before he wrote La Divina Comedia an admired poet. Nevertheless, his inflated sense of worth plagued him, in any case he asserts over and over again, though the insistence makes the claim somewhat dubious. Dante´s journey through Aldilà, The Other Side, was maybe an attempt to remedy his own erroneous perceptions and misconduct. The main purpose may have been to make Dante Alighieri a more humble, human being, a better and more loving Christian.

After their demanding walk through Hell, Dante and Vergil do, in the bright and early  morning of April 11, 1300, arrive at the foot of the Purgatory Mountain. They had reached it through an underground tunnel, passing the core of the earth and now find themselves on the other side of the globe.

Although his world view was Medieval, Dante nevertheless assumed that the earth was round and that the other hemisphere was covered by an ocean. The only land area that existed there was the immense Purgatory Mountain, which rose in the middle of the sea. Dante and his companion take deep breaths of fresh air, which proves to invigorating after they for so long had been forced to inhale Hell´s stale air. Vergil washes the soot, sweat and dirt from the face of his companion and together they look up towards the sky above them:

The tender tint of orient sapphire,
suffusing the still reaches of the sky,
as far as the horizon deeply clear,
renewed my eyes' delight,
now that I found myself free of the deathly atmosphere
that had weighed heavy on my eyes and heart.

Along the shores of the mountain, the two poets meet souls that have not yet been granted to undergo treatment within the Purgatory. These are sinner who just before death had confessed and regretted their sins and evil deeds, even those who had been forced to confess their transgressions and thus been forgiven by God. They have reached the foot of the Purgatory Mountain, but are plagued by uncertainty about their future and the long waiting time.

After passing through Puratory´s gates, Virgil and Dante climb through a narrow, winding and rocky path and around ten o'clock in the morning they reach a smooth thoroughfare that stretches upwards along Purgatory Mountain. The two visitors can now walk unobstructed along this not particularly wide road. Its width was three "man lengths", which according to the measurements of the time roughly corresponded to five metres.

As an inspiration for the sinner who struggles along this particular section of the mountain road, the cliff is covered by exquisite marble reliefs, depicting compassionate and good deeds of various heroes. After a while Dante is astonished by the fact that not only the cliff walls are covered by art, also the smooth surface of the road they walk on is covered by images, though these do not depicted any heroes but well-known mythological and legendary villains who have been punished for their pride and vanity. The reason for such art work is revealed when Dante is approached by a grey mass that slowly rounds a curve of the road. At first he does not understand what this approaching thing might be, it is when they pass to him by that Dante discovers that it is naked sinners weighed down by heavy rocks they carry on their lowered backs. By carrying the load of these bulky stones stubborn egoists learn humility.

Dante bends down to look into the people's tormented faces and it is then that he is recognized by a recently deceased friend, Oderiso from Gubbio, a once famous miniature painter who had had a workshop in Paris, but now is almost unknown, that he is ever mentioned is probably due to the fact that he is mentioned by Dante. It's almost as if Dante knew that his friend would be forgotten in the future. Oderiso regrets:

Your earthly fame is like the green in grass:
It comes and goes and He who makes it grow
Green from the earth will make it fade again.

Oderiso was well aware of the fact that his reputation would dissolve into nothingness and among the connoisseurs be replaced by the great master Cimabue, whose fame soon would be bleached alongside Giotto's excellence, which later would be overshadowed by future even more impressive. Dante realizes that the joy of being admired and well-known is transient and meaningless in view of the eternity that awaits us after death. He answers Oderiso:

Your words of truth have humbled
my heart; they have reduced my swollen pride.

Dante now understands that vainglorious sinners´ punishment consists not only  of being weighed down by huge boulders, but also being forced to have their gaze fixed towards the ground, which imagery continuously reminds them of the meaninglessness of letting yourself become dumbfounded by a conviction of your own excellence. They are also reminded that their current suffering is only the beginning of a lengthy agony as the Purgatory Mountain contains a multitude of afflictions awaiting them along their torturous path towards the gates of Paradise. Unwarranted pride tends to be more common among youngsters than with old people, it resides by the beginning of our lifespan. 

Youthful vanity is reflected in the introductory chapter of William Styron's novel Sophie's Choice, where the author's alter ego, Stingo, finds a job as publishing editor at McGraw Hill in New York. Like Styron, newly graduated from literature studies at Duke University in North Carolina, the twenty-two-year-old Stingo is initially awed by his role as appraiser of literature at a large, respected publishing house. With great appetite he throws devours the piles of manuscripts that litter his desk, rejecting them with gusto and scorn.

Stingo perceives himself as a refined aesthetic with an exemplary knowledge of what is good and bad literature, like the English nineteen-century poet Matthew Arnold, he regards himself as a distillate of English schooling, with a natural intuition about rhythm and content of a text and a clear sense of the linguistic magic of an author:

… at my age with a snootful of English Lit. that made me as savagely demanding as Matthew Arnold in my insistence that the written word exemplify only the highest seriousness and truth, I treated these forlorn offspring of thousand strangers´ lonely and fragile desire with the magisterial abstract loathing of an ape plucking vermin form his pelt. High in my glassed-in cubby hole on the twentieth floor of the McGraw–Hill Building […] I levelled scorn […] upon these sad outpourings piled high on my desk, all of them so freighted with hope and clubfooted syntax.

Stingo cannot remember if, during his five months at McGraw-Hill, he ever recommended a script for publishing. Every text that came in his way fell victim to his scrutinizing gaze

However, over time he was vanquished by the cruelty of his acts, especially after a weather-bitten peasant from North Dakota, with the strange name of Gundar Firkin, in person appeared in his module. Gundar had brought with him two dilapidated suitcases and an awe–inspiring script bundle with no less than 3,850 sheets, which proved to be an epic about the Viking king Harald Haarfager. Carefully and flawlessly handwritten in a hopelessly outdated, hyperbolic language.

The bewildered Stingo asked the hopeful Gundar to wait at a hotel while he read the bulky manuscript. After poring over a few hard-to-understand sentences of the epic Stingo realized that the manuscript was a catastrophic mess. After a couple of days, he reluctantly responded to Gundar's urgent phone inquiries with the harsh verdict that McGraw-Hill considered itself unable to publish Gundar´s epic and the desolate farmer disappeared from Stingo´s life never to be heard of again.

The drop that caused the cup to flow over and made Stingo realize that he could not act as publishing editor was when he had refused Thor Heyerdal's Kon-Tiki, which after being accepted by another publisher remained month after month as number one on the US bestseller lists.

However, William Styron's understanding and sympathy for rejected authors did not make him particularly humble when he eventually became a celebrated author. Styron's daughter has in a biography described how her father plagued his family through his alcohol fuelled mood swings, painful writers´ blocks and constant demand for respect and calm to be able to practice his writing.

When his organism unexpectedly responded to his alcohol abuse with violent allergies to all kinds of alcohol, Styron ended in a frantic depression. However, he finally managed to convalesce and wrote A Darkness Visible: A Memorial of Madness, a book that became popular not least by its observation that depression is a fatal state of mind that in many cases can lead to suicide. Although Styron believed that by retelling his horrifying malady he overcame his angst, he had during the sixteen years remaining of his life he had several relapses of severe depression, at the same time as he. Like so many other well–known writers and artists, continued to be self–centred and moody.

A lighter but no less gloomy depiction of the publishing world than William Styron´s is Terry Southern's autobiographical sketch The Blood of a Wig.  Southern was a successful journalist and scriptwriter. He wrote, among other things, the script for Dr Strangelove and Easy Rider and a lot of comic tableaus for Saturday Night Live. In The Blood of a Wig, Sothern tells us how he in his youth had fallen deep down into an uncontrollable drug addiction. However, in all its misery, his depiction of the process is wittily and boldly written.

Before being submerged in a swamp of drugs and alcohol Southern ends up in a literary magazine where he is forced to assess "an incredible amount of manuscripts, about two hundred each day." They reach him classified according to two criteria: 1) scripts submitted by literary agents and 2) those submitted by the authors themselves.

The ratio was about 30 to 1, in favour of the latter – which formed a gigantic heap called ”the shit pile,” or (by the girl-readers) “the garbage dump,” These always contained a lot of return postage – so right away I was able to supplement my weekly wage by seven or eight dollars  day in postage stamps. Everyone else considered the “shit pile” as something heinously repugnant.

When Southern offers to handle the shit pile, his colleagues say that he is crazy. No one who is in full use of his sense does voluntarily devote valuable time to reading such crap. However, Southern initially assumes that that despised pile might possibly hide a future Faulkner or Hemingway and he systematically labours through the unwanted manuscripts.

After a couple of days he gives up and after a while he refuses to read anything that comes his way. To begin with he puts aside manuscripts whose writers presents themselves with a "Mr", "Ms" or "Mrs" added to their names, then they are joined by authors who use titles – Ph.D. M.D. and similar. After a while Southern decides that all those writers who have middle initials in their names are worthless. At an early stage, he has already rejected all manuscripts that have idiotic or titles that are too “standard”.

Since Southern is paid for each written statement he produces, he begins to write fake assessments, based on author names and manuscript titles, well aware of the fact that it is unlikely that someone will read, or even look at, rejected manuscripts. Southern silences his conscience and disinterest with alcohol and drugs while his story changes into detailed descriptions of varied abuse of illicit drugs.

It is no wonder that several of authors who have been allowed to passed the rigorously or, just as often, randomly guarded gates opening up to the bliss of being a published author, or even more wonderful – the Wonderland of literary fame, come to regard themselves as superior to common scribblers. They may even among Parnassian giants, according to one member of the shrinking Swedish Academy

… an assembly point for geniuses where the country's leading writers, actors and musicians gathered to drink wine, mingle and listen to each other.

I wrote “shrinking” because the previously so prestigious, Nobel prize distributing Swedish Academy is currently falling to pieces due to an internal strife that has convinced several members to leave the illustrious congregation.

Without mentioning any names, I am convinced that several members of Sweden's cultural elite has fallen victims to vanity and baseless pride, while participating in the dance around the golden calf of scholarships and privileges. I have no idea if that activity is gender–related or not, I emphasize my opinion since a popular uprising against the male chauvinist culture of the Academy is on the rise among Sweden feminists, since it´s female director (or Permanent Secretary as the position is called within the Academic context) recently has resigned.

The reason for me assuming that the gender issue was not the decisive factor for the Academy´s disintegration, even if it was the #MeToo debate which triggered the crisis (cf. my blog entry “Not me”),  is  that I have encountered quite a lot of vanity and power abuse among both male and female bosses and directors. Though by stating this I do not assume that an earlier permanent secretary of the Academy, Horace Engdahl, who has been particularly vociferous in his attacks on the female permanent secretary, is exempt from excessive pride and vanity.  

I am convinced that The Swedish Academy is important for the upkeep of the Swedish language, homogenising it by repeatedly issuing a glossary which serves as a criterion for the correct use of the language, as well as it is in charge of publishing a multi–volume, etymological dictionary, a project initiated in 1893, which now has reached the letter v.  The Academy is furthermore administrating a wealth of scholarships and prizes supporting Swedish literature and linguistic research. However, I cannot ignore the fact that the Academy apparently is an exclusive organization and I assume several members have a soft spot for mutual admiration, nurtured by the Academy´s pomposity and wealth. In any case, I think that one and another member is suffering from Suberbia, not surprising if you have been admitted to an illustrious gang, which as its slogan has “Genius and Taste.” Does not that mean that you have been chosen because you are a person considered to be in possession those precious qualities?

Sometimes I wonder if one of the Academy´s former permanent secretaries is not a victim of vanity. In that case, he may be living dangerously:

   Ooh, the harder they come,    
the harder they'll fall, one and all.

Horace Engdahl's ex-wife, the influential feminist writer Ebba Witt-Brattström, who probably has her share of pride and vanity, has suggested that her powerful ex-husband suffers from exaggerated self-esteem:

When he later became what he called “elevated”, by being picked up by the Swedish Academy, I thought it was a good thing – now he got to shine. [...] I have been critical of the Academy throughout my life. I think it's sad that Sweden's cultural life is dominated by a small bunch of people in charge of 25 million SEK, to annually distribute among people they like. I never thought he would fall straight into that arrogant swamp.

Taylor Hackford describes in his movie The Devil's Advocate from 1997 how the Devil controls and manipulates humanity. The movie earn lot from Al Pacino, who shines in the role of a multi–skilled and undefeated Prince of Darkness. In the shape of star attorney John Milton, the Devil moves around like a fish in the waters of New York's glitterati, fed and respected by a fortune created by all manner of criminal activities, as well as other more widely accepted doings such as supporting the arms industry and environmentally hazardous food production. It is through his "favourite sin" – vanity – that the Devil attracts his employees and appoints their victims.

The film begins with how an unusually successful young lawyer, Kevin (played by Keanu Reeves), who never has lost a lawsuit, is defending a math teacher accused of sexually abusing teenage students. During the course of the process, Kevin is convinced that the teacher is guilty of his crimes, but not to lose confidence and reputation as an undefeated criminal prosecutor, the ambitious lawyer sticks to his skilled defence of the appalling teacher and eventually wins the case.

This opens up for the Devil´s entry, alias John Milton owner of New York's most successful law firm. The film is about free will. It is through our own choices you end up in the Devil's yarn. By sacrificing your conscience to the well-being of pride and vanity, you are lured into acting in a despicable manner. For your own benefit and that alone, you are prepared to hurt your fellow human beings:

You always hurt the one you love, 
the one you shouldn't hurt at all. 
You always take the sweetest rose 
and crush it till the petals fall.

John Milton sacrifices one of his closest confidants, the corrupt and career hungry Eddie Barzon, when becomes detrimental even to the Devil himself and he makes a couple of demons, who in the shape of two drifters beat him to death. John Milton explains his deed to Kevin by stating that it is powerful men like him who attract and create vainglorious humans like Eddie Barzon, the bait is vanity and in the end it destroys both its victims and the entire world:

Eddie Barzoon – take a good look, because he's the poster child for the next millennium! These people, it's no mystery where they come from. You sharpen the human appetite to the point where it can split atoms with its desire, you build egos the size of cathedrals, fiber-optically connect the world to every eager impulse, grease even the dullest dreams with these dollar-green, gold plated fantasies until every human becomes an aspiring emperor, becomes his own god, and where can you go from there?

The film is becoming increasingly absurd while John Milton's true nature is revealed and the young lawyer's story evolves into a real horror show with real demons and a Devil who intends to create an Antichrist by coupling with ordinary women. Nevertheless, after a bloody climax we once again find ourselves again in a restroom in a Florida Court of Justice where Kevin decides not to represent and defend the girl-molesting teacher. Was the whole story nothing but a dream, a parallel story that did not unfold in real life?

Kevin returns to the courtroom and, to everyone's surprise, he gets his client convicted of child abuse and thereby exposes himself to the possibility of disbarred. In the final scene, Kevin hurries out of the courtroom. Along with his wife, Mary Ann, he runs down a staircase when they are halted by a journalist, Larry, who cries out to Kevin asking him to give him an interview.

– Kevin!  … Hey! Listen, this story … this is the one, pal … this … is the one you dream about!

Kevin answers:

– There is no story.

Larry retorts:

– Bullshit. A lawyer with a crisis of conscience? You gotta be kidding. It's huge!

Mary Ann turns around and asks Larry:

– Wait a second, can they really do that?

– Not when I get through with the story! assures the journalist and pleads again:

– You gotta talk, Kevin. You gotta gimme an exclusive. This is wire service. This is Sixty Minutes. This is a story that needs to be told. It's you! You're a star!

Kevin shakes his head and laughs, somewhat flattered he pretends to be unwilling to agree to the enticing proposal. Mary Ann whispers pleadingly:

– Baby.

Kevin calls out to Larry:

– Call me tomorrow!

– You got it. First thing! shouts Larry back.

Larry smirks contentedly while his features change, transforming into John Milton´s face. Smilingly the Devil states: 

– Vanity, definitely my favourite sin.

We are all in the danger of becoming victims to vanity. Many falls in its trap while looking for fame and glory – within sports, entertainment, literature. Many of us hope to distinguish ourselves from the crowd by becoming admired authors. Then the pearly gates of fame will open. Vanity is created or vanish depending on whether our scripts are accepted or rejected. I assume it is best to avoid the entire spectacle by considering my writing as nothing more than an innocent hobby, a means of relaxation no more dramatic than golf or fishing, then it will become a true pleasure.

Aristotle (1991) The Art of Rhetoric. London: Penguin Classics. Bosco, Umberto e Giovanni Reggio (2005) Dante Alighieri, La Divina Commedia: Purgatorio. Roma: Gruppo Editoriale L´Espresso  SpA. Musa, Mark (1985) The Divine Comedy. Volume 2: Purgatory. New York: Penguin Classics. Southern, Terry (1967) ”The Blood of a Wig” in Shannonhouse, Rebecca (ed.) (2003) Under the Influence: The Literature of Addiction. New York: Random House. Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Styron, William (1992) Sophie´s Choice. New York: Vintage Books.

För mig är läsande och skrivande en svårbemästrad drift, en källa till harmoni och glädje. Det tar dessvärre mycket tid i anspråk. Om det gav en inkomst skulle verksamheten rättfärdigas och lyckan vore fullständigt. Inte minst genom att jag för min närmaste omgivning därmed skulle kunna förvandla begäret till en välgärning för allas bästa. Nu känns det ofta som om skrivandet är en självcentrerad, skamlig brunst som kräver sitt utlopp, men måste utövas i hemlighet.

Om jag inte skriver och läser blir jag rastlös. För mig är Writers´ Block ett okänt begrepp, antagligen drabbar det enbart etablerade författare, sådana som har författandet som levebröd. Det måste dock röra sig om ett fåtal individer som kan försörja sig på ett författarskap. Dessutom har jag läst en mängd skildringar av hur författare genom sin oförmåga att skriva har drivits in i alkohol- och drogmissbruk, blivit hustru- och barnmisshandlare eller funnit frid och säkerhet i genomgripande, men ofta relativt kortlivade, religiösa upplevelser. Att förbli författaramatör är säkerligen tryggast.

För en amatör som jag hägrar emellanåt drömmen om ett litterärt genombrott, ett erkännande som skulle möjliggöra en tillvaro där mitt skrivande ger en dräglig inkomst och därmed trygghet för mig och min familj. Kändisskap och beundran, Andy Warhols söndertjatade bonmot om en längtan efter 15 minutes of fame, femton minuters kändisskap, är mig däremot främmande.

En och annan gång har jag skickat ett romanmanus till de svenska förlagsjättarna, enbart för att som tusentals andra förhoppningsfulla skribenter efter ett par månader få ett standardavslag. Från vilket förlag det än må vara är det i allmänhet mer eller likalydande:

Hej,

Vi har nu läst ditt manus och måste tyvärr meddela att vi beslutat oss för att inte anta det. Konkurrensen är mycket stor och det är enbart en liten del av de insända manuskripten som kan antas för utgivning.

Lycka till

Givetvis utan underskrift. Meddelandet är tydligt och klart. Det står skrivet på väggen - Mene mene tekel u-farsin ”du är vägd på en våg och befunnen för lätt”. Andra är bättre, du duger inte. Fråga inte varför, det ställer enbart till besvär för dig och för oss.  

Förlagen bedyrar att alla manus läses, men ”på grund av den stora mängden manus vi får in kan vi endast undantagsvis ge personliga kommentarer.” Detta är givetvis en lögn. Även små förlag får in stora mängder av såväl oläsliga som relativt drägliga manuskript, givetvis kan den ensamme förläggaren, eller hans team av förlagsredaktörer, enbart kasta en hastig blick på dem och efter någon minut avgöra deras eventuella värde, något som i allmänhet bedöms vara ringa.

Manuskript från etablerade författare, eller deras agenter, kändisar och personliga bekanta till förlagsägare, ges givetvis en större uppmärksamhet. Jag har en och annan gång hamnat i kommittéer som bedömt skriftliga alster, i allmänhet ansökningar om forskningsmedel. Eftersom jag själv har skrivit och sänt in sådana, fått en del godkända och andra godtyckligt avslagna, brukade jag läsa andras alster relativt noggrant. Då jag var ung och grön skrev jag väl genomtänkta och noggranna avslag. Det var ett misstag. Främst krävde sådant mycket arbete och snart fann jag att de förtvivlade mottagarna grep efter dessa halmstrån och genast kontaktade mig med upprepade vädjanden, försäkringar om förbättringar och värst av allt – klagande litanior, hotelser och förolämpningar, till och med förtäckta hot om självmord. Mest plågsamt var att jag förstod de refuserades känslor, deras förtvivlan. Snart begränsade jag mig till kortfattade avslag, kliniskt befriade från omdömen och ansvar, förvirrande lika exemplet ovan. De refuserade stackarna hörde då inte av sig och min tillvaro och mitt samvete blev betydligt lättare.

Nästan lika irriterande som förlagsavslag är de förnumstiga råd till blivande författare som finns på förlagens nätsajter, eller som inom universitetens eller högskolornas ”skrivarskolor” presenteras av halvusla författare, medan en och annan hyfsad författare skriver en bok om sitt skrivande.

En besvikelse bland de senare var Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, intressant var dock Stephen Kings Att skriva: En hantverkares memoarer. King har en förmåga att finna ett kamratligt tilltal, ett berättande som ställer honom på läsarens nivå och som stöttas av hans egen produktion, som är ytterst ojämn - från bottennapp till mästerverk. Kings smak är även den beundransvärt bred – filmer, musik och litteratur längs hela skalan från skräp till klassiker. För King faller det sig också helt naturligt att skriva om författande – ett stort antal av hans skräckberättelser handlar just om skrivandets dilemma, kanske är det hans mest genomgripande tema.

Varför gillade jag inte Lagercrantz bok? Det var länge sedan jag läste den och det kan hända att jag ändrar uppfattning om jag läser om den, men då tyckte jag mig ana doften av författarposerande. Rollen spelad av honom själv. ”Jag är en lyckad och etablerad författare. Jag vet. Jag är professionell. Jag har något att lära ut.” Konstnärens, skaparens självgodhet lyste igenom. 

Högmod är en vanlig författarsynd, dessutom är det en av de sju dödssynderna – högmod/fåfänga (superbia), girighet (avaratia), otukt (luxuria), avund (invidia), frosseri (gula), vrede (ira) och lättja (acedia). Vi har begått dem alla, i högre eller mindre grad. Dessa försyndelser tycks utgöra en del av vår mänskliga natur.

Först på listan, och på goda grunder, står högmodet. Det har en tendens att omfatta de övriga synderna. Jag antar att mitt skrivande kan betraktas som en form av högmod. En demonstration av mitt kunnande. En svaghet jag delar med många lärarkollegor. Själv vill jag givetvis betrakta det på ett annat vis – en okontrollerbar drift utan dolda agendor, en träning av min skrivförmåga, en minneslista som kanske kan komma till användning. Men, inom konstbegreppet, såväl litterärt som konstnärligt skapande, finns ett mått av övermod. Är det inte förmätet att försöka efterbilda, eller till och med sträva efter att överträffa, något som redan omger oss?

Det tycks som om tänkare och författare sedan flera tusen år tillbaka har uppfattat högfärd som en grundläggande mänsklig egenskap. Att sträva efter att framstå som förmer än andra, att uppföra sig som en gud – allvetande, maktfullkomlig. Att försöka bli odödliggjord genom sina handlingar betraktades av flera av de antika grekerna som en form av storhetsvansinne. En synd som hotade att rubba världsordningen. Bättre var att känna vördnad och ödmjukhet inför gudar och människor, sådant renade själen.

Aristoteles definierade hybris som en akt som skämmer ut en medmänniska, eller förminskar hennes värde. Någon som är ansatt av hybris behöver inte känna sig hotad eller angripen, tillståndet är enbart ett resultat av glädjen av att känna sig överlägsen andra.

Den ursprungliga och exakta betydelsen av ordet är svår att finna, men den var uppenbarligen kopplat till uråldriga hedersbegrepp, till social status, d.v.s. en individs ställning inom en grupp och har därmed hade hybris ett intimt samband med begrepp som makt och värde. Ju värdefullare en grupp individer anser dig vara, desto större heder och ära tilldelar den dig. Att bli beundrad, fruktad och mäktig. Att vara flockens dominerande hanne, en alfahanne, är något som de flesta flockdjur tycks eftersträva. Aristoteles skriver:

Anledningen till det välbehag som förödmjukande människor känner är att de genom den dåliga behandling de ger andra tycker sig bli överlägsna. Det är därför de unga och de rika tenderar att förnedra andra, genom förolämpningar känner de sig förmer än andra; det finns förakt i en förolämpning, att förakta en annan människa är liktydigt med att försvaga henne. Ty det som saknar värde, saknar även nytta.

Kristendomen anser i allmänhet att superbia, högmod/fåfänga är en ytterst allvarlig synd. Kanske alla synders moder? Läran om de sju onda tankar som ständigt ansätter oss och som måste bekämpas om vi skall uppnå salighet tycks ha uppkommit bland egyptiska ökeneremiter, de så kallade Ökenfäderna. Den som först skrev ner dem tycks ha varit en viss Evagrius Ponticus (345 – 399 e.Kr), som föddes i en liten stad i norra delen av nuvarande Turkiet, men slutligen hamnade som asket i de egyptiska öknarna.

Evagrius hyllades en gång av det numera bortglömda prästerskapet i Konstantinopel. De beundrade honom för hans vältalighet och djupa kunskaper. Enligt Evagrius förvrängde egenkärleken synen för honom. Högmod förde honom in i syndens garn, fick honom på fall och gjorde att han smakade alla de laster han senare räknar upp. Det var orsaken till att han placerade högmodet främst i sitt syndaregister.  I skam och förtvivlan sökte Evagrius slutligen ensamhet och självplågeri i obanade vildmarker – men, han kunde inte avhålla sig från att skriva om det.

Under Medeltiden växte spekulationerna kring de grövsta synderna sig allt starkare och fick slutligen, som så många andra tankegångar, sitt förnämsta konstnärliga och intellektuella uttryck i Dante Alighieris Divina Commedia, som han skrev mellan 1308 och 1321. Framställd som en detaljerad dröm skildrar den märkliga diktcykeln hur Dante i sällskap med den romerske poeten Vergilius, och sin drömkvinna Beatrice, färdas genom Helvetet (Inferno), Skärseldsberget (Purgatorio), och genom himlarna fram till Gud.

Eftersom det rör sig om en dröm vill jag påstå att Divina Commedia utspelar sig bland tankarna inne i Dantes huvud och därmed blandas, bearbetas och ordnas spekulationer, läsefrukter, känslor av kärlek, hat, sorg, välbefinnande och längtan, vardagliga upplevelser och besvikelser, mytologi och teologi. Liksom i en dröm tar sig allt detta konkreta uttryck och blir till händelser som utspelar sig inom olika miljöer. Dantes Purgatorio, Skärseldsberg, är således både en plats och en tanke.

Om Inferno, Helvetet, var en plats där syndarna i all evighet straffades för begångna missdåd så är Skärselden mer en plats där du renas från syndiga tankar och drifter så att du därigenom förbereds för ditt inträde i Paradiset.

Som alla djupgående förändringsprocesser är tillvaron i Skärselden långvarig och plågsam, men det rör sig om en helt annan plats än Helvetets tunga mörker och förtvivlan, över vars ingång det stod skrivet Lasciate ogne speranza, voi ch´intrarte, Lämna allt hopp ni som går in.

Plågorna i Skärselden skiljer sig från de som drabbar människosjälarna i Helvetet. På Skärseldsberget lever hoppet, plågorna har ett syfte. Som i ett behandlingshem för drogmissbrukare renas din kropp och själ under plågsamma former från syndens skadliga gifter. Över själarnas kvalfulla tillvaro välver sig en öppen himmel, över vilken sol, måne och stjärnor rör sig. Tiden går; dagar följs av nätter.  I Helvetet råder evig natt och tröstlös plåga.

Men liksom i Helvetet vilar skuldabördan tung över skärseldstillvaron. Och den största allomfattande synden, den som gett upphov till allt annat elände, är övermodet/fåfängan. Övermodets egenintresse skapar maktfullkomlighet, självgodhet och förakt för andra människor.

I Helvetet ligger Superbia, högmodet, bakom alla synder, genomsyrar allt. Därför finns ingen specifik plats där maktfullkomliga egoister plågas. Däremot finns en sådan avdelning i Skärselden, som fungerar som ett slags vårdhem för syndare, där synden måste diagnostiseras och åtgärdas inom en specialavdelning. 

Plågoanstalten för egoistiska maktmänniskor och självgoda konstnärer är den första avdelning du kommer till om du besöker Skärseldsberget. Då syndaren blivit botad från högmodets värsta symptom förs hen i tur och ordning till de andra vårdinstanserna – invidia, ira, acedia, avaratia, gula och luxuria. Behandlingen inriktar sig alltså på att bota dödssynderna, en efter en.

I Helvetet är det bestraffning som reglerar plågorna, i Skärselden är däremot kärlek/medlidande den princip som styr all verksamhet. Det gäller att befria kärleken från sina skadliga avarter. Exempelvis så behandlar de tre första avdelningarna tankar och handlingar baserade på missriktad kärlek, sådan som uppkommit genom egenkärlek, avundsjuka och hat. En annan avdelning är inriktad på att bota lättja och oföretagsamhet, alltså synder som hindrat dig från att visa kärlek och göra goda gärningar. De sista tre behandlingsavdelningarna är ägnade att komma tillrätta med missriktad energi, som då kärlek koncentrerat sig på att tillfredsställa det egna begäret, utan någon större tanke på andras välbefinnande (girighet), eller då den inriktats mot ett överdrivet gynnande av kroppsliga behov (frosseri), eller då tillfredställandet av sexuell lust har varit den drivande bakom kraften bakom kärleken (kättja).

På flera ställen i sitt verk erkänner Dante att han pressats hårt och plågats av sitt högmod. Att han trott sig vara förmer än andra; skickligare, kunnigare och bättre än samtida diktare. Detta med goda skäl - Dante Alighieri var en beundrad författare, en skickligare skald än samtliga konkurrenter. Det hindrade dock inte att hans självuppskattning plågade honom, det tröttnade han i varje fall inte på att bedyra inför sin omvärld. Färden genom Aldilà, Den Andra Sidan, var ett försök att råda bot på missförhållandet. Syftet var att göra Dante Alighieri mer ödmjuk, göra honom till en bättre och mer kärleksfull kristen.

Efter sin mycket krävande vandring genom underjorden når Dante och Vergilius tidigt på morgonen den elfte april år 1300 Skärseldsbergets strand. De har kommit dit genom en underjordisk tunnel och befinner sig nu på jordklotets andra sida.

Även om hans världsuppfattning var medeltida ansåg Dante att jorden var rund och att den andra hemisfären var täckt av en ocean, det enda landområde som fanns där var det väldiga Skärseldsberget, som reste sig i havets mitt. Dante och hans följeslagare andas ut och känner sig lättade i den friska morgonluften. Vergilius tvättar Helvetets sot och smuts från sin ledsagares ansikte och tillsammans blickar de upp mot himlen över dem:

Mild såsom österländsk safir i färgen
och genomskinlig upp till första kretsen
stod en seren rymd framför mina blickar
och fick dem ånyo att känna glädje
så snart jag sluppit ur den döda luften
som hade kvalt mitt bröst och mina ögon.

Längs bergets stränder möter de två poeterna själar som ännu inte släppts in för att renas i Skärselden. Det är syndare som strax innan döden har ångrat sin ogärningar, till och med sådana som med våld tvingats att bekänna sina synder, men som förlåtits av Gud. De har nått fram till Skärseldsbergets fot, men måste vänta på tillåtelse att genomgå den behandling de skall utsättas för.

Efter att ha passerat porten till berget och klättrat uppför genom en smal och stenig stig når Vergilius och Dante vid tio-tiden på morgonen en väg som slingrar sig uppåt längs Skärseldsberget, den är lätt att vandra längs, men inte speciellt bred – den motsvarar tre ”manslängder”, vilket enligt tidens mått skulle motsvara fem meter.

Som inspiration för de syndare som släpar sig fram längs bergsvägen är den kornisch (Dante kallar Skärseldsbergets avsatser för cornice, d.v.s. ”vallar” eller ”lister”) där de övermodigas själar luttras kantad av utsökta marmorreliefer, som skildrar olika hjältars medlidsamma och goda gärningar, alltmedan själva vägens yta visar hur övermodiga människor, hjältar och gudar har bestraffats. Orsaken till att sådant skildras på vägbanan blir Dante snart varse efter det att han på avstånd sett en grå massa närma sig. Först begriper han inte vad det är som rytmiskt rör sig framåt, det är först då de kommer fram bredvid honom som han upptäcker att det är nakna syndare som bär på väldiga stenblock. Genom att tyngas av de tunga stenbumlingarna lär sig de tidigare så förmätna egoisterna ödmjukhet.

Dante böjer sig ner för att se de plågade människornas ansikten och blir då igenkänd av en nyligen avliden vän, Oderiso från Gubbio, en på sin tid välkänd miniatyrmålare som var verksam i Paris, men som numera i stort sett enbart är ihågkommen genom Dantes omnämnande av honom i Purgatorio. Det är nästan som om Dante visste att hans vän skulle bli bortglömd i framtiden. Oderiso beklagar sig:

En ryktbarhet har gräsets färg som kommer
och går; och samma makt får det att blekna
som lockar det att spira grönt ur jorden.

Oderiso är väl medveten om att hans ryktbarhet kommer att försvinna och bland konnässörerna ersättas av den store mästaren Cimabue, som snart dock kommer att förblekna vid sidan av Giottos mästerskap, som sedan kommer att överskuggas och glömmas bort då nya konstnärer föds. Dante inser att glädjen över att vara beundrad och välkänd är övergående och betydelselös med tanke på den evighet som väntar oss efter döden. Han svarar Oderiso:

En stor böld sjunker ihop i bröstet
vid dina ord, som väcker i mitt hjärta
sann ödmjukhet.

Dante förstår nu att de högmodigas bestraffning består i att både tyngas av stenblocken och tvingas ha sina blickar riktade mot marken, vars bilder ständigt påminner dem om meningslösheten i att låta sig yvas över sin egen förträfflighet. De påminns också om att deras nuvarande plågor enbart är början på den långa väg, kantad av Skärseldsbergets skilda plågor som väntar dem innan de kan nå fram till Paradisets portar. Tid och erfarenhet slipar ner högmodet, som är som störst hos kaxiga ungdomar och de som har makt och myndighet.

Ungdomlig dumdristighet och litterärt högmod speglas utmärkt i inledningskapitlet till William Styrons roman Sophies val, där författarens alter ego, Stingo, får jobb som förlagsredaktör på McGraw-Hill i New York. Liksom Styron, nyutexaminerad från litteraturstudier vid Duke University i North Carolina, blir den tjugotvå-årige Stingo till en början överväldigad av sin roll som litteraturdomare vid ett stort, välkänt förlag. Med god aptit kastar han sig över manuskripthögarna som tornar upp sig på hans skrivbord.

Stingo uppfattar sig som en förfinad estet med exemplarisk kännedom om vad som är bra och dålig litteratur, likt den engelske artonhundratalsdiktaren Matthew Arnold betraktar han sig som ett destillat av engelsk bildning, med rytmisk instinkt och en klarsynt uppfattning om författandets språkliga trollkraft.

… genomdränkt som jag blivit av engelsk litteraturhistoria var jag likt Matthew Arnold brutalt krävande i min förvissning om att det skrivna ordet kräver högsta allvar och sanning. Jag behandlade dessa patetiska resultat av tusentals främlingars ensamma och bräckliga förhoppningar med samma myndigt och abstrakta avsky som när en apa som plockar ohyra ur sin päls. Högt upp i min inglasade modul på McGraw-Hill skyskrapans tjugonde våning [...] öste jag förakt över [...] de tragiska tirader som växt sig höga på mitt skrivbord, samtliga hopplöst nertyngda av förhoppningar och klumpfotad syntax.

Stingo kan inte minnas om han under sina fem månader på McGraw-Hill rekommenderade något manus för publicering. Samtliga som kom i hans väg föll offer för hans kritiskt granskande blick.

Med tiden överväldigades han dock av grymheten i sin hantering, speciellt efter det att en väderbiten, grovhuggen bonde från North Dakota, med det märkliga namnet Gundar Firkin, personligen dök upp i hans modul. Gundar hade med sig två resväskor och en pappersbunt med inte mindre än 3 850 ark, som visade sig utgöra ett versepos om Harald Hårfagre. Omsorgsfullt och felfritt handskrivna på ett ohjälpligt föråldrat, högtravande språk.

Den överrumplade Stingo bad den förhoppningsfulle Gundar ta in på ett hotell medan han läste det väldiga manuskriptet. Efter att ha stavat sig igenom ett antal svårförståeliga versrader insåg Stingo att manuskriptet var en svårbedömd katastrof. Efter ett par dagar svarade han motvilligt på Gundars enträgna telefonförfrågningar med beskedet om att McGraw-Hill såg sig oförmögna att ge ut det väldiga verket och Gundar försvann ur hans liv.

Droppen som fick bägaren att rinna över och få Stingo att inse att han inte dög som förlagsredaktör var när han refuserat Thor Heyerdals Kon-tiki och då den efter att ha blivit antagen av ett annat förlag månad efter månad höll sig kvar som nummer ett på bestsellerlistorna.

William Styrons förståelse och sympati för refuserade författare gjorde honom dock inte speciellt ödmjuk efter det att han blivit en hyllad och berömd författare. Styrons dotter har i en biografi skildrat hur hennes far plågade sin familj genom sitt alkoholinfluerade dåliga humör, plågsamma writer´s block och ständiga krav på respekt och lugn för att ostörd få utöva sitt författarskap.

Då hans organism oväntat reagerade på hans supande med en våldsam allergi mot alla former av alkohol hamnade Styron i nattsvart depression. Han lyckades dock ta sig ur den och skrev Ett synligt mörker: minnen av vansinnet, en bok som blev populär inte minst genom att den uppmärksammade att depression är ett livsfarligt tillstånd som kan leda till självmord. Även om Styron trodde att han genom att skriva om och göra sitt tillstånd känt kunde övervinna sin ångest fick under de sexton år han hade kvar att leva flera återfall av svår depression, alltmedan han likt så många andra välkända författare och konstnärer fortsatte vara självcentrerad och lynnig.

En lättsammare men inte mindre dyster skildring av förlagsvärlden än den som William Styron gav i Sophies val är Terry Southerns självbiografiska The Blood of a Wig, Blodet från en peruk. Southern var på sin tid en framgångsrik journalist och manusförfattare. Han skrev bland annat manus till Dr Strangelove och Easy Rider och en mängd sketcher för Saturday Night Live. I The Blood of a Wig berättar han om hur han i sin ungdom sjönk allt djupare ner i ett okontrollerbart drogberoende. I allt sitt elände är dock skildringen sorglöst och slagfärdigt skriven.

Southern berättar hur han hamnar på ett litterärt magasin där han dagligen tvingas bedöma ”en otrolig mängd manuskript, ungefär två hundra varje dag.” De når honom sorterade i enlighet med två kriterier: 1) manus som skickats in av agenter, d.v.s. att de förmedlas av ombud för olika redan erkända författare och 2) sådana som kom in direkt från författarna.

Förhållandet var trettio mot ett, till förmån för den senare bunten [d.v.s. manuskript insända av författare]. Den utgjorde en gigantisk trave och kallades för ”skithögen”. Den innehöll alltid en mängd returfrimärken – som jag tog hand om och omgående kunde lösa in för att komplettera min veckolön med mellan sju och åtta dollar. Alla andra uppfattade skithögen som någonting avskyvärt motbjudande.

Då Southern erbjuder att befatta sig med ”skithögen” säger hans kollegor att han är spritt språngande galen. Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk ägnar dyrbar tid åt att frivilligt läsa sådan smörja. Southern tror dock till en början att det i skithögen möjligen kan dölja sig en och annan blivande Faulkner eller Hemingway och börjar systematiskt gå igenom de oönskade manuskripten.

Efter ett par dagar ger han dock upp sitt sökande och refuserar sedan på löpande band allt som kommer i hans väg. Snart lägger han åt sidan alla manus vars författare presenterar sig med ett ”Herr”, ”Fröken” eller ”Fru” framför sina namn, sedan får de sällskap av författare som använder sig av titlar, Ph.D. M.D. och liknande. Så bestämmer Southern sig för att alla som har mittinitialer i sina namn är värdelösa författare. På ett tidigt stadium har han redan förkastat alla manuskript som har idiotiska eller fantasilösa titlar.

Eftersom Southern får betalt för varje skriftligt utlåtande om ett manus börjar han fantisera ihop omdömen, baserade på författarnamn och titlar, väl medveten om att ingen kommer att läsa de refuserade originalmanuskripten. Southern dövar sitt samvete och ointresse för sina arbetsmarkerande insatser med alkohol och droger och berättelsen övergår efterhand till en detaljerad skildring av hans varierade missbruk.

Det är inte att undra över att flera av de författare som passerat de väl- eller slumpmässigt bevakade portar som öppnar sig mot publicering och kanske även - under över alla under - litterär berömmelse, betraktar sig som övermänniskor, speciellt om de vunnit tillträde till Parnassens Lyckorike, där de kanske till och med kan försörja sig på sin konst. En plats som enligt patetiska medlemmar av den krympande Svenska Akademin är

en geniernas tummelplats där landets ledande författare, skådespelare och musiker samlas för att dricka vin, framträda och lyssna till varandra.

Utan några namns nämnande är jag övertygad om att en och annan av Sveriges kulturpersonligheter har fallit offer för sitt högmod och bekymmersfritt deltar i dansen kring stipendiernas och privilegiernas guldkalv. Om den verksamheten är genusrelaterad eller inte har jag ingen bestämd uppfattning om. Jag har funnit högmod och maktmissbruk hos såväl kvinnor som män och tror exempelvis inte att Akademins förra direktör, Sara Danius, var offer för några manliga ränker, lika lite som jag tror att Horace Engdahl har rent mjöl i påsen.

Svenska Akademin är förvisso en unik och märklig institution. Jag är övertygad om att den fyller en viktig funktion för Svenska Språkets stadgande ock upodlande, med sin ordlista och ordbok, samt förvaltandet av stipendier och priser. Samtidigt kan jag dock inte undgå att ana att den även är ett sällskap för inbördes beundran, vars medlemmar genom organisationens exklusivitet och förmögenhet löper faran av att falla offer för högmodets grova synd. I varje fall tror jag att en och annan medlem gjort det, något som inte att undra på om du blivit invald i ett illustert sällskap som har som måtto Snille och smak. Betyder det då inte det att du blivit utvald emedan du är en person som anses ha just de ädla egenskaperna?

Ibland undrar jag om den förre ständige sekreteraren inte är offer för sin fåfänga. I så fall kan det hända att han lever farligt. Ett ordspråk säger som bekant att högmod går före fall. Horace Engdahls före detta hustru, Ebba Witt-Brattström, som antagligen även hon är något anfrätt av högmod, antyder i varje fall att exmaken lider av självgodhet:

När han sen blev det han kallar upphöjd, invald i Svenska Akademien, då tyckte jag det var bra, då fick han glänsa. […] Jag har varit akademikritisk i hela mitt liv. Jag tycker att det är trist att Sveriges kulturliv har ett litet gäng som delar ut 25 miljoner årligen till folk de gillar. Och jag trodde aldrig att han skulle falla rakt in i det där egenkära träsket.

Taylor Hackford skildrar i sin film Djävulens advokat från 1997 hur Djävulen manipulerar mänskligheten. Filmen vinner mycket genom Al Pacino, som briljerar i rollen som en mångkunnig och obesegrad Mörkrets Furste. I skepnad av stjärnadvokaten John Milton rör sig Djävulen som fisken i vattnet bland New Yorks glitterati, gödd och respekterad genom en förmögenhet skapad medelst allsköns kriminell verksamhet, samt andra mer allmänt accepterade verksamheter som vapenindustri och miljöfarlig livsmedelsproduktion. Det är genom sin ”favoritsynd” – vanity, högmod/fåfänga, som Djävulen lockar till sig medarbetare och utser sina offer.

Filmen inleds med hur en ovanligt framgångsrik ung advokat, Kevin (spelad av Keanu Reeves), som aldrig förlorat en rättsprocess, försvarar en matematiklärare anklagad för att sexuellt ha ofredat flera tonåriga elever. Under processens gång blir Kevin övertygad om att läraren är skyldig, men för att inte förlora förtroende och anseende som obesegrad brottmålsadvokat fortsätter han sitt skickliga försvar av den antastande läraren och vinner målet.

Detta öppnar för Djävulen, alias John Milton, ägare till New Yorks mest framgångsrika advokatfirma. Filmen handlar om fri vilja. Det är genom våra val vi trasslar in oss i Djävulens garn. Genom att offra vårt samvete för det välbefinnande som högmod och fåfänga skänker lockas vi att agera som vi gör. För vårt högmods skull är vi beredda att skada våra medmänniskor, till och med de som står oss riktigt nära.

John Milton offrar en av sina närmaste medarbetare. Korrupt och karriärsugen blir Eddie Barzon skadlig till och med för Djävulen och denne låter ett par demoner i form av två uteliggare klubba Barzon till döds. Inför Kevin försvarar John Milton sitt dåd genom att förklara att män som Eddie Barzon finns det i överflöd. Djävulen har själv skapat dem genom att låta dem uppslukas av sin egen fåfänga, sin befordringshunger, viljan att vara förmer än andra:

Eddie Barzoon - ta en bra titt på honom, för han är urtypen för nästa årtusendes människa! Män som han, det är inget mysterium var de kommer ifrån. Du ökar den mänskliga aptiten till en nivå där de med sina omättliga begär kan splittra atomer. Du bygger egos stora som katedraler. Till varje lysten impuls kopplar du audio-visuella verkligheter. Smörjer banala drömmar med dollargröna, guldpläterade fantasier tills varje mänsklig varelse slutligen förvandlas till en aspirerande kejsare, blir sin egen gud, och vart kan du gå därifrån?

Filmen blir alltmer absurd alltmedan John Miltons sanna natur uppenbaras och advokatberättelsen utvecklas till en regelrätt skräckfilm med verkliga demoner och en djävul som försöker skapa sig en Antikrist genom att para sig med vanliga kvinnor. Men efter en blodig klimax befinner vi oss åter på toaletten till Domstolen i Florida där den unge advokaten Kevin beslutar sig för att inte företräda och försvara den flickantastande läraren. Var hela historien inget annat än en dröm, en parallellhistoria som inte blev verklighet?

Kevin återvänder till rättssalen och till allas förvåning får han sin klient dömd för otukt mot barn och utsätter sig därmed för möjligheten att mista rätten att representera klienter inför domstol. I den sista scenen skyndar Kevin sig ut från rättssalen. Tillsammans med sin hustru, Mary Ann, springer han nerför en trappa då de hejdas av en journalist, Larry, som ropar år Kevin och ber honom hejda sig för att ge honom en kort intervju. Kevin svarar att det vill han inte:

– De kommer att ta ifrån mig rätten att agera inför domstol, Larry. Det kan du läsa om sen!

Mary Ann hejdar sig och frågar Larry:

– Vänta en sekund, kan de verkligen göra det?

– Inte efter det att jag fått igenom min historia, försäkrar journalisten och vädjar åter:

– Du måste tala, Kevin. Ge mig en exklusiv intervju. Det här är kabel-TV. Det blir stort, Sixty Minutes! Den här historien måste ut. Det är du! Du är en stjärna!

Kevin skakar blygsamt på huvudet, ler smickrat men låtsas likväl som om han är ovillig att gå med på det lockande förslaget. Mary Ann viskar vädjande:

– Baby.

Kevin ropar upp till Larry:

– Kör till! Ring mig i morgon bitti!

– Överenskommet! svarar Larry triumferande. Det blir det första jag gör!

– Vi ses! Ropar Kevin och vinkar avsked till journalisten som ler knipslugt alltmedan hans anletsdrag förvandlas till John Miltons. Djävulen konstaterar:

- Vanity, definitely my favorite sin. Fåfänga, utan tvekan min favoritsynd.

Vi är alla möjliga offer för högmodet. Många av oss söker det genom jakt efter berömmelse – inom sport, underhållning, författande. Flera av oss hoppas kunna skilja oss från mängden genom att våra skriverier antas av en förlagsjätte. Då öppnas berömmelsens pärleportar. Fåfänga skapas eller faller beroende på om våra alster antas eller refuseras. Bäst är nog att undvika hela cirkusen och betrakta sig som en författaramatör, se skrivandet som en hobby, inget annat, en avkoppling som inte är mer dramatisk än golf eller fiske, då blir det ett sant nöje.

Aristotle (1991) The Art of Rhetoric. London: Penguin Classics. Björkeson, Ingvar (1983) Dante Alighieri: Den gudomliga komedin. Stockholm: Natur och Kultur. Bosco, Umberto e Giovanni Reggio (2005) Dante Alighieri, La Divina Commedia: Purgatorio. Roma: Gruppo Editoriale L´Espresso  SpA.  Hagen, Cecilia (2017) “En separation är som en amputation” Expressen, 26 mars. Southern, Terry (1967) ”The Blood of a Wig” i Shannonhouse, Rebecca (ed.) (2003) Under the Influence: The Literature of Addiction. New York: Random House. Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Styron, William (1983) Sophies val. Wahlström och Widstrand.

This year our Easter weekend became, at is often is, varied and inspiring. Good Friday – rainy and dark – ended up with the traditional procession in Civitavecchia, an expression of grief over the deceased Christ. It is told that the procession first took place in 899 AD, as a public, joint expression of the harbour town's concerns about the upcoming century and out of fear of an expected invasion of Muslim pirates.

Concerned about past sins and God's forthcoming punishment, hundreds of penitents – men and women – walked along the streets with their faces covered by hoods, with heavy chains fastened to their ankles and burdened by solid, wooden cross. The chains dragged over and rattled against the paving stones, and still do. The tradition is kept alive. After more than one thousand and one hundred years, hundreds of barefoot penitents pass through Civitavecchia's streets and the clattering of their chains mixes with brass bands´ funeral marches.

Some of the hooded, ku-klux-clan-like penitents carry catafalques adorned with sculpture groups representing the lashing of Christ, his crucifixion, the mourning Maria´s and his dead, battered and beaten body. Police officers, carabinieri and town notabilities pass by, profoundly serious in their gala uniforms. The atmosphere is heavy, saturated. Everything is weird, beautiful and tragic.

Easter day dawned with a clear, blue sky. We drove down to St. Peter´s Square where  expectant people from all corners of the globe queued in front of security controls, which with each passing year have become increasingly rigorous in fear of constantly mounting threats of terrorism. The controlling policemen and military were polite and friendly, the Vatican visitors patient and calm. Good Friday's weighty atmosphere had evaporated.

While he was sweeping a kind of electronic rod across my body, the mobile phone of the controlling carabiniere rang. With an excusing smile, he interrupted the survey while answering the call:

– Yes, yes, Mom, I'll call as fast as I can. Right now I'm in the middle of my work. Of course we´re coming to dinner. Chiara, as well? Certainly. I´ll call you back as soon as I can. Promise.

"It was my mom," the carabiniere explained, while he nodded as a sign that I was free to continue toward St. Peter´s Square.

The speaker system worked well while various church potentates sang and prayed, though we could not hear a word of what the pope had to say.

- Sabotage, mumbled someone next to me. The Curia is against the man. They have probably tampered with the loud speaking system so we would not be able to hear what the Good Father is telling us. Tradittori, infedele … l'intero pacchetto.

The enthusiastic crowd cheered Pope Francis as he walked down the stairs of St. Peter to enter in the papamobile. Bared from earlier-day bulletproof glass, the vehicle drove among the jubilant crowd. It could be heard where the popular pope passed by, the cheering followed the papamobile around St. Peter´s Square.

"It is as if the Rolling Stones are driving past, commented my younger daughter. I thought of John Lennon's provocative statement: "We are more popular than Jesus." Now maybe Pope Francis might be even more popular than Lennon. As he passed by, I caught an excellent photo of the waving Jorge Mario Bergoglio, God's representative on earth. I also appreciate this smiling man.

After watching the Pope we drove north, to Tarquinia. The Etruscan grave chambers were open and the entry free of charge. We have been there several times before. The small structures built on top of the graves are scattered across a wide field that, by the beginning of the approaching spring, are covered by meadow flowers and lush grass.

A long time ago we once tended Artemis here, the rabbit of my eldest daughter, Janna. When she had grown older, Janna painted a picture inspired by a photo I took of her cradling the beloved Artemis. She gave it to me on one of my birthdays and I brought it to Stockholm, where I kept at my office at Sida, The Swedish Development Cooperation Agency. To my disappointment and great anger the picture was eventually stolen. It was quite good and someone maybe thought it was valuable. Janna now lives with our soon two-year-old grandchild in Prague, though we had brought Esmeralda, our youngest daughter with us to Tarquinia and I took a photo of her where she stands among the greenery under a blue sky.

The darkness and the murals of the burial chambers constituted a sharp contrast to the light and spring above them. Some were quite lugubrious. We wondered why some Etruscans had their grave chambers adorned with frescoes depicting menacing demons. Some monstrous looking creatures flanked fake doors, which had been painted, or constructed, above the actual entrances to some of the burial chambers, probably as attempts to confuse unwelcome visitors, or trick evil creatures.

Most common among these creatures of eternal night was Charun. A hellish demon with pointed ears, bushy eyebrows, frowning forehead, nose like a vulture´s beak, thick lips, fangs and a pointed goat beard. Often his hue is depicted as bluish grey, as to indicate that he is actually a carcass in the first stages of carnal decay. Snakes wrap around his legs and arms, sometimes he is wearing huge wings. In almost all depictions, he carries a hammer, or rather a wooden mallet, probably used to club opponents, or sacrificial victims, to death. Sometimes a nasty smile lingers on the demon's lips.

In my books about Etruscan civilization I read that Charun originally was called something else but he was later provided with a Greek name, the one the used to denominate another demon who brought souls of the deceased across the river bordering The Kingdom of the Dead. The texts described Charun as an apotropaioi, these were creatures protecting humans from evil, scaring away malicious forces. However, I assume that Charun's tasks were more extensive and complicated than that.

At the museum of Tarquinia, which also offered entry free of charge to celebrate the Easter, we came across a sarcophagus that once had preserved the remains of a priest called Laris Pulena. On one side of the stone coffin was a relief showing how two Charun creatures swing their mallets above the head of Laris Pulena. To me it looked like they instead of protecting the priest were in the process of killing him.

In books about gladiators it is often claimed that Roman gladiator games originated from the Etruscans. However, the claim is doubtful. Certainly, there are several tomb murals that seem to depict ritual killings that may have been part of funeral rituals. Most famous is a fresco from a tomb in Vulci, where naked men have their throats slit by elegant, strangely inexpressive executioners, while Charun is observing the killings with his wooden mallet in readiness.

A blue-hued monster appeared in Roman gladiator games, generally described as Dis Pater, Father of the Underworld. His task was to kill injured gladiators with a wooden mallet. Obviously, the creature is no other than Charun in a different shape.

I remember how I and my cousin Erik Gustaf sometime in the early 1960s by our grandfather, were invited to watch Mervyn LeRoys Quo Vadis from 1951, with an extraordinary Peter Ustinov as Nero. After all these years a short scene has stuck with me. When the doomed Christian martyrs are to be released from their dungeon to be torn apart and devoured by lions in front of a jubilant spectator mass, a black-dressed creature ceremonially progresses to the large gate separating the Christians from the arena. He wears a green-greyish mask with pointed ears, protruding eyes and fangs, a thick snake is winding itself around one of his arms. In his right hand he holds a baton with which he knocks on the gate three times, until it opens to release the terrorized Christians. Since I saw Quo Vadis, and afterwards when the monster appeared in my nightmares, I have wondered who that demon could be and it is first now I realise it was Charun in his disguise as Dis Pater.

I guess Charun apparently was far from being, as it has often been argued, a psychopomp, a gentile creature who accompanies the dead to "the other side". He was rather a murderous beast who made sure that the dead were indeed deceased before they were brought into the Kingdom of Death. The Etruscan psychopomp was rather a winged woman, who often is depicted together with Charun. Her name was Vanth and on the mural in Vulci she stands behind one executioner who is slitting the throat of a victim.

Charun is no companion of the deceased, he is rather some kind of bailiff who makes sure that everything is rightly done, that the dead really are dead before being handed over to the awaiting Vanth.

The name of the death god who executed injured gladiators on e blood-stained arenas, Dis Pater, makes me think of the English word dispatcher, which denotes someone who delivers an item, or a person, from one place to another. That word apparently originates from the French despeechier, to liberate, related to the Latin pedica, chain or manacle. It is thus possible to imagine that Charun, in his shape as the gladiator dispatcher Dis pater, by death ultimately freed gladiators from their wretched slavery.

On a vase in Paris, we see Charun waiting beside the Greek hero Ajax, who is piercing his sword through a Trojan warrior. A scene reminiscent of the mural of Vulci, which apparently does not reproduce a gladiatorial battle, but how prisoners of war are executed beside a hero's tomb, like when Akilles in the Iliad by Patroclus´s funeral pyre executes twelve Trojan prisoners of war.

I wonder why the unsavoury Charun is present in so many Etruscan tombs. Why not settle for the beautiful, winged Vanth, who cautiously carries the souls of the deceased to the other side?

Perhaps Charun served as a memento mori, a reminder of our mortality. His presence reminds us that we must take care of our moment on earth, making the most of our lives. Like those representations of time in the shape of Chronos we may be confronted with while strolling through ancient cemeteries.

In the museum of the small town of Sarteano, within the wine district of Montepulciano, we are confronted with the, in my opinion, most scary depiction of Charun. It was found in a tomb discovered as late as in 2003. From the sarcophagus of the deceased, a three-headed worm slithers towards a banquet scene by the entrance to the tomb, where a couple of lively discussing men lay next to each other on a divan. 

On the other side of the doorway, a quadriga, a two-wheeled chariot drawn by two lions and two gryphons, is scurrying along the wall. Charun stands at the reins, with his pointed fangs and undulating hair. Most notably, and strangely terrifying, is the shadow that Charun throws upon the wall next to him. Is it the darkness of death that follows us everywhere?

Death is present in the Etruscan tombs, though there is also plenty of life. People are bathing, chasing, fishing, making love, dancing and drinking wine. Dolphins tumble among ocean waves, birds swirl in the air; there are flowers, deer, panthers and lions. Life and vivid colours, unbridled hymns to life and joy.

Especially fascinating are the banquet scenes, depicted with wine, music and dance. Surprisingly, we sometimes find men and women resting on the same couches. Just like on some sarcophagi, where they repose close together.

At several depicted banquets participants hold up eggs, as if they were demonstrating something. Eggs are also displayed during our present-day Easter banquets. Our familiarity with them may make it easy to forget that eggs are loaded with symbolism by representing new life, resurrection and rebirth – cosmos, perfection and harmony.

After coming out into the street by Tarquinia's museum, we found that the town dwellers were waiting for the traditional procession of the resurrection of Christ in all his glory. A brass band was followed by men dressed in blue and with red scarves around their necks, armed with rifles they fired resounding volleys up in the air. 

After them came other blue-clad men carrying tree trunks decorated with intricate foliage, weighing more than a hundred kilos. By the end of the procession a group of men carried a catafalque with a heavy statue weighing more than half a tonne and carved in 1832, to replace a similar statue that was probably created in 1635.

The following day, together with our friends, we ate a lamb steak – an Agnello alla Pugliese. A delicious dish with the succulent roast meet placed on a bed of thinly sliced ​​potatoes and spiced, sweet Italian tomatoes, together with lard, herbs and rosemary. I cover the steak with a mixture of olive oil, parsley, grated lemon peel and peccorino cheese. It never fails.

Easter - a feast for life and death. Tragedy and Resurrection. Remembering my parents' death, I was with my mother an hour before she passed away half a year ago, I miss them intensively, keenly feeling the emptiness they have left behind, but strangely enough, no sadness. They gave me a love and joy that stayed with me throughout life. I also think about my own aging and become amazed that it does not scare or torment me. Perhaps because the decay, sickness and other ailments of old age have not begun in earnest yet. I've lost my dense curly hair. My body is caving in, while my belly swells. I have slight difficulties while getting up, or bending down. Though not exceedingly. The memory may fail, but is probably not much worse than before and in my mind I have not yet passed twenty years.

Is my old age similar to the one described depicted in Paul McCartney´s When I'm Sixty-Four? In five months, I will actually become sixty-four years old. It is completely OK. I have most of my life been a blessed man. In spite of annoying misgivings I have assumed that I have been a fortunate man. When I'm a Sixty-Four gleams of harmony and well-being. In that song there is no fear of old age. One of my best friends was in his youth quite obsessed by John Lennon's unique personality, his charisma, genius and creativity, something that has meant he nurtures a certain disregard for Paul McCartney and his music.

- Of those two, Lennon was the genius. What Paul did was composing songs for pubs.

Maybe he is right. When I'm Sixty-Four is fit for warbling, a simple, warm, yet charming and comforting song. In recent days, it has been circling around inside my skull. To my surprise I know the entire text by heart:

When I get older losing my hair
Many years from now
Will you still be sending me a Valentine
Birthday greetings, bottle of wine?
If I'd been out till a quarter to three
Would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?
You'll be older too
And if you say the word
I could stay with you

I could be handy, mending a fuse
When your lights have gone
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride
Doing the garden, digging the weeds
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight
If it's not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck & Dave

Send me a postcard, drop me a line
Stating point of view
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, wasting away
Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

The song is almost childishly banal. It is reassuring, pleasant and cheerful. It was a young man who wrote it. Paul was only sixteen years old when he improvised it on his father's piano. He later told that it took shape in his consciousness as some kind of cabaret song, something from a music hall, a ditty that could be heard on the radio.

- When I wrote I'm Sixty-Four I thought I was writing a song for Sinatra.

Everything was not rock´n´roll for young Paul. His father was a musical man who picked out schlagers on the piano and listened to hit songs on the radio and gramophone. In his youth, Jim McCartney had organized and played in a big band - Jimmy Mac Jazz Band.

John Lennon recalled that when their band was still called the Quarrymen, before Pete Best had been replaced by Richard Starky, or Ringo Starr as he called himself, and they still played at The Cavern Club, it happened that Paul was playing When I'm Sixty -Four on the piano and sang it. The other guys in the band liked the song:

We've just wrote a few more words on it, like “grandchildren on your knee,” and stuck in “Vera, Chuck and Dave.” It was just one of those ones that he'd had, that we've all got, really - half a song. And this was just one of those that was quite a hit with us. We used to do them when the amps broke down, just sing it on the piano.

When I'm Sixty-Four became the first song The Beatles recorded for the LP to be their eighth studio album Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band.

Despite the harmony and joy it radiates, the sixteen-year-old Paul composed the song in the shadow of his life's greatest tragedy. When he was fourteen, his mother Mary had died in breast cancer. To the last she had been working as a midwife and “home nurse”. For Paul her memory was engulfed in an angelic shimmer and several years after her death he wrote the captivating and strangely comforting Let It Be as a tribute to his deceased mother:

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
speaking words of wisdom:
"Let it be"
And in my hour of darkness
she is standing right in front of me,
speaking words of wisdom:
"Let it be".

Both Paul and John lived in the shadow of the tragic deaths of their mothers. John's mother Julia died in a car accident in 1958. He had previously lost contact with her, when Julia had handed over the custody of her five-year-old John to her sister Mimi. In 1956, John had reconnected with his mother. John's half-sister, Julia Baird, tells in a book about John's complicated relationship with her mother, about how hard he took her death. She quotes her half-brother:

I lost my mother twice. Once as a child of five and then again at seventeen. It made me very, very bitter inside. I had just begun to establish a relationship with her when she was killed. We´d caught up in so much in just a few short years. We could communicate. We got on. Deep down inside, I thought, ´Sod it! I´ve no real responsibilities to anyone now.

Sam Taylor-Wood´s movie Nowhere Boy from 2009 told us about how John and Paul met, how their fabulous collaboration began and developed in the shadow of the deaths of their mothers. It was a good movie and with great expectations I listened to John's Aunt Mimi when she looks out of the window and shouts:

– John, you´re little friend is here!

Geniuses meet and history is created. When John's mother dies and he breaks down during the funeral, he lets his frustration go out over Paul, who assures him that he can imagine how he feels. His mother has also died. In that scene we obtain a foreboding of their future breakdowns and attacks on each other, but also the deep kinship between their souls, with undertones of desperation that occasionally appear in their joint production and especially in Lennon's later, increasingly tragic, existence, with its oscillations between satisfaction, selfishness and desperation.

Neither Paul, nor John grew up in abject poverty, though hardly under any prosperous conditions. Paul's father worked as a supplier of cotton fabrics to various shops and his wife Mary earned more than twice as much as a nurse, something that caused troubles for his family when she died. John's Aunt Mimi first worked as a nurse and then as a secretary, while her husband George first had a dairy shop together with his brother, but then earned a living as bookmaker. George, who was close to John, died when John was fifteen years old. He took his stepfather´s death hard since they had shared many interests, not the least popular music.

The future music geniuses did not grow up in any particular intellectual circumstances, though they had music in their veins and were able to share their musicality with those who were close to them. John had his stepfather and his mother Julia, who sang and played banjo and piano. Paul had his father, who was an able, self-taught pianist with a great repertoire and a profound interest in various kinds of popular music. He taught the son to play and inspired him to compose his own music.

Jim McCartney was thirty-eight years old when Paul was born and thus already fifty-four years old when his son composed When I'm Sixty-Four and sixty-five years when Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band came out. Jim may well have been an inspiration for the song - an older man who had taught Paul to appreciate and play the kind of music on which the song is based. It develops an imagery of a typical English environment, characterised by the mores of a relatively poor, low middle class – cosy evenings, a night at the pub and with friends, Sunday excursions, and caution with money. Let us have a closer look at the text:

When I get older, losing my hair, many years from now. It is where I find myself at the moment. How could the sixteen-year-old Paul McCartney know that his hair could be on the mind of a sixty-four-year-old man? Especially since he once had lots of it, like me and Paul?

Will you still be sending me a Valentine, birthday greetings, bottle of wine? Old flame never dies. We meet an older couple who still give each other signs of their love and affection, for whom the sharing of the contents of a bottle of wine becomes a celebration worthy of a lifelong kinship of souls. I come to think about the old couple in Disney's Up in which Carl and Ellie Fredricksen live a happy life together. Despite the fact that their longing for children is not met, they succeed in preserving their shared youthful dream of going away to a distant, exotic place, an existence and dream that unfortunately transforms Carl into a grumpy old man when his beloved Ellie dies, but the story ends happily – as in all true fairy tales.

If I'd been out till a quarter to three, would you lock the door? Here we find ourselves in England's pub culture, contentment within the fraternity of good ol´friends, albeit with somewhat too many drinks, but this does not prevent a loving wife from condoning minor, actually not too serious transgressions. After decades of fellowship, virtuous married couples know their partners well and can trust that a spouse does not go about committing any major crimes or stupidities.

Will you still need me, will you still feed me, when I'm sixty-four? We need each other. We want to trust each other and share our lives with someone we love, even when we grow older. We want to be well cared for and feel needed. Here too, the sixteen-year-old Paul displays an amazing insight about our hopes for a safe and cosy old age.

I could be handy, mending a fuse when your lights have gone. Here we find ourselves in an immaculate home environment and within safe, traditional gender roles. The husband fixes practical things, takes care of the technicalities, while, through her soft femininity, his wife guarantees an atmosphere of security and warmth – You can knit a sweater by the fireside. Weekly heydays and relaxation are also homely and shared – Sunday mornings go for a ride.

The home is beautiful, the husband is doing his part – Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more? Well, maybe the economy could be somewhat better, but where trust and love abode we find means for simple, but enjoyable pleasures – Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight. If it's not too dear. We shall scrimp and save.

The old couple´s harmonious way of life is not childless. Unlike Carl and Ellie in the Disney movie, they have enjoyed and still the benefit from an ideal family life and now they revel in their grandchildren who stay close to them, something the lyrics express in a simple and touching manner – Grandchildren on your knee, Vera, Chuck & Dave.

The end of the song, however, proves that it is all a dreamed-up utopia. It is an offer of marriage, which a young man writes to the woman he wants to share his life with:

Send me a postcard, drop me a line
Stating point of view
Indicate exactly what you mean to say
Yours sincerely, wasting away
Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, you will still feed me
When I'm sixty-four?

Did it all end up well for The Beatles? Did their Utopia turn into a reality? When the song was sung, written and recorded, they were all close:

The Beatles spent their lives not living a communal life, but communally living the same life. They were each other's greatest friends. [George Harrison's ex-wife Pattie Boyd remembered that] "all belonged to each other. George has a lot with the others that I can never know about. Nobody, not even the wives, can break through or even comprehend it.”

They had a lot in common, not just the music, but also their humour and view of life. They came from humble living conditions. They had had a difficult childhood. John and Paul had lost their mothers. Ringo's parents divorced when he was three years old. He had been sickly and experienced an inadequate and insufficient schooling. Nevertheless, he had, like John, had a friendly and musical stepfather, who dedicated a lot of time and interest to his stepson and together with his mother he both sang and played the piano. The one Beatle who apparently had the quietest childhood was Paul, whose mother was a shop assistant and father a bus driver. They encouraged his musical interests and the father bought him a guitar.

Over time, all the Beatles had their fair share of drug abuse and crashed marriages. Over time they slipped away from each other. John and Paul publicly interrupted their friendship, clashed with each other and only occasionally succeeded in provisionally repairing their once so intense and close friendship. They became involved in a difficult, painful and very public display of battle for prestige, independence and recognition. At the same time it became apparent that George Harrison had felt marginalized by John's paternalism and Paul's constant prioritization of his own creations, his music, while Ringo had suffered from an inferiority complexity vis-à-vis the other members of the band, in spite of the fact that The Beatles could not have become The Beatles without Ringo's efforts.

It was only Paul and Ringo who were due to become sixty-four years old and they are now 75 and 77 years old, respectively. John was murdered at the age of 40, while George could, to some extent, experience the utopia in Paul's song. He mostly lived a quiet family life, far removed from John's hectic and public one, cultivating his large garden. At the end of 1999, a terrible tragedy struck him when a madman broke into his home, punctured one lung, while giving him forty stab wounds and a head injury. These injuries may have contributed to the fact that less than two years later, at the age of fifty-eight, George died with lung cancer and a brain tumour.

Did Paul live his utopia? Perhaps, according to his own opinion his marriage to Linda was happy and for regular periods they apparently enjoyed a secluded, harmonious family life on their farm in Scotland. However, in 1998 Linda died of breast cancer, fifty-six years old and like his friend John, Paul occasionally exposed a fragmented and plagued impression.

And the aging? I remember how girls of my age remarked that Paul was "the cutest of the Beatles", but lately I've heard how they have lamented that he has not aged in an "appealing manner". Someone pointed out that he is increasingly resembling an old lady, perhaps Angela Landsbury, who became famous through the TV-series Murder, She Wrote. I do not know if the similarity is particularly eye-catching, you may judge for yourselves:

In some of the movies I have seen, acted by or inspired by The Beatles, I have assumed there are allusions to When I'm Sixty-Four. For example, in the absurd, carefree and animated Yellow Submarine, one scene presents how John accidentally messes up the pointers of a huge clock, causing the submarine to pass through a head full of gears and clogs, entering The Sea of ​​Time, an ocean constituted by old-fashioned pocket watches. The Beatles are aging at record speed while white beards grow out of their faces. As soon as the submarine has safely crossed the sea they become rejuvenated and regain their original age.

The music that accompanies this short glimpse into the future is not, however, When I'm Sixty-Four, but like many other tunes in the movie it is performed by an orchestra and composed by Georg Martin, presenting elements of Indian and classical music, as well as a melody string reminiscent of George´s Within You Without You from Sgt. Peppers's Lonely Hearts Club Band.

Strangely enough, I now find that the movie that makes me associate even more with When I'm Sixty-Four is Richard Lester´s in my opinion quite strange A Hard Day's Night from 1964. Richard Lester has explained that his motivation for making this movie was the liberating lifestyle that The Beatles personified, a kind of playful, liberating anarchism:

The general aim of the film was to present what was apparently becoming a social phenomenon in this country. Anarchy is too strong a word, but the quality of confidence that the boys exuded! Confidence that they could dress as they liked, speak as they liked, talk to the Queen as they liked, talk to the people on the train who 'fought the war for them' as they liked. ... [Everything was] still based on privilege—privilege by schooling, privilege by birth, privilege by accent, privilege by speech. The Beatles were the first people to attack this… they said if you want something, do it. You can do it. Forget all this talk about talent or ability or money or speech. Just do it.

The working class lads from Liverpool were turning the antiquated English class society upside down. They were a fresh breath of air in an old fashioned and cramped England, which would never become the same after having experienced their revolutionary influence.

Scriptwriter Alun Owen, who was fifteen years older than The Beatles and like them a devoted Liverpudlian, spent several days in their company. Paul McCartney later commented on his contribution:

Alun hung around with us and was careful to try and put words in our mouths that he might've heard us speak, so I thought he did a very good script.

Alun realized that The Beatles felt like captives of their own success. They had recently been on a tour in Sweden and when John was asked about his impressions from that trip, he responded: "A train and a room and a car and a room and a room and a room and a room." Already when I as a 10 years old boy saw the movie I became slightly confused by "Paul's grandfather". Who was he really? What did he have to do in a film about The Beatles? His presence was in the movie provided with different, strange explanations. Paul states that his grandfather should accompany them because his mother had explained that it would make him a lot of good since he was "nursing a broken heart". Time after time, The Beatles are questioned: "Who is that guy?" And those who are wondering receive different answers. At one point, George told Paul "That's not your grandfather. I've seen your grandfather; he lives in your house." Paul answers: "That's my other grandfather, but he's my grandfather as well."

"The grandfather" turns out to be a villain and a free-liver, who constantly puts the patience of The Beatles to the test. They are declaring him to be a villain and a “mixer”. He flirts with the girls around The Beatles, fakes and sells their autographs, causing Ringo to end up in a prison cell and generally works havoc on The Beatles´s life. What does this old man's presence mean? Is he an anarchist? A representative of the obsolete class society that The Beatles so effectively punctures? A kind of projection of what they themselves would become in the future?

When the film was made, Paul´s grandparents were not alive and his mother was also deceased. Why did he then let such a strange character appear in a movie where The Beatles play themselves, as well as stating that his mother had asked him to take care of him? Perhaps Paul's grandfather is a kind of a more or less conscious representation of Paul´s father. Henry Brambell who played Paul's grandfather was only fifty-one years at the time, ten years younger than Paul's own father, whom he actually reminded about. At least could Brambell´s looks be related to Jim McCartney´s and Brambell looked much older than he actually was.

However, Jim McCartney was hardly such a slippery character as “Paul's grandfather” and his son often expressed his affection for him. Several of Paul's jazzy compositions remind of music hall compositions and have been perceived as a tribute to his father, who taught his son to appreciate vintage English popular music. Songs such as Your Mother Should Know and Honey Pie, as well as the concept of a somewhat antiquated Liverpool atmosphere that frames Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, may be reminiscent of Jim McCartney´s tastes. Despite all the appreciation Paul showed his father, he did not refute that he was often troubled by his father's overly appreciation of his successes and what he perceived as an exaggerated and self-centred pride in having such a famous son.

Easter, with its messages of death and resurrection, its mixture of despair and hope, made me silently hum When I'm Sixty-four. I am right there now, having lost my parents and with a long life behind me. I hardly live in an utopia like the one a sixteen-year-old Paul McCartney dreamed up in Liverpool, long gone. Nevertheless, I would have loved to be there with its safe warmth and simplicity. Life proved to be considerably more complicated and unpredictable. However, during these Easter celebrations I felt quite at ease and The Beatles song warmed me like the fire by which the woman of the song is sitting knitting. Behind me are experiences I regret and are plagued by. My future continues to be uncertain and insecure. However, joy and gratefulness are also present – due to what I have and what I have received. I will soon be sixty-four years old, a fact that I do not fear. It´s quite OK.  

The long and winding road
that leads to your door
will never disappear.
I've seen that road before
it always leads me here.
Leads me to your door.

Baird, Julia (2007) Imagine This. London: Hodder & Stoughton. Davis, Hunter (2009) The Beatles: The Authorized Biography. New York: W.W. Norton & Company. de Grummond, Nancy (2006) Etruscan Myth, Sacred History and Legend. Philadelphia: University of Philadelphia Museum. Firehammer, John (2015) “The Beatles Are Pent-Up Prisoners of Their Own Notoriety in ´A Hard Day´s Night´, Pop Matters at https://www.popmatters.com/192382-the-beatles-are-pent-up-prisoners-of-their-own-notoriety-in-a-hard-d-2495540861.html Hanks, Patrick (ed.) (1980) Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Welch, Katherine E. (2007) The Roman Amphitheatre: From its Origins tothe Colliseum. Cambridge, UK: Cambridge University Press. 

Årets påskhelg var i vanlig ordning omväxlande och inspirerande. Långfredagen – regnig och mörk ledde den fram till en traditionell procession i Civitavecchia, ett utryck för sorgen över den döde Kristus. Det sägs att processionen gick av stapeln första gången 899 e.Kr. och att den arrangerades på grund av hamnstadens oro inför det nya seklet och en väntad invasion av muslimska sjörövare.

Bekymrade över gångna försyndelser och Guds kommande straffdom, vandrade hundratals penitenti, botgörare – män och kvinnor – längs stadens gator med ansiktena dolda av huvor. Tunga kedjor hade anbragts vid de ångerfulla syndarnas anklar och bar på bastanta träkors. Kedjornas rassel mot gatstenarna ljöd långväga kring och gör så fortfarande. Traditionen hålls vid liv. Efter mer än ettusen etthundra år vandrar hundratals, barfota penitenti genom Civitavecchias gator och slamret från deras kedjor blandas med blåsorkestrars begravningsmarscher.

Med böjda huvuden bär ku-klux-klanliknande pentitenter tunga uppsättningar som framställer den piskade Jesus, hans korsfästning, de sörjande Mariorna och hans döda, malträterade kropp. Poliser, karabinjärer och stadens honoratiores passerar förbi, klädda i sina galauniformer och under djupt allvar. Stämningen är tung, ödesmättad och allt är underligt, vackert och tragiskt.

Påskdagen grydde med klarblå himmel. Vi körde ner till Petersplatsens där förväntansfulla männsikor från jordens alla hörn köade framför säkerhetskontrollerna, som för varje år blivit alltmer rigorösa inför stigande hot om terrordåd. De kontrollerande poliserna och militärerna var artiga och vänliga, vatikanbesökarna tålmodiga och stillsamma. Långfredagens lugubra atmosfär hade lättat.

Medan han med en slags elektronisk stav svepte över mig ringde den kontrollerande karabinjärens mobiltelefon. Med ett urskuldande leende avbröt han undersökningen och besvarade samtalet:

– Ja, ja, Mamma, jag ringer så fort jag kan. Just nu är jag mitt uppe i arbetet. Det är klart vi kommer till middagen. Chiara också? Givetvis. Jag ringer, lovar.

– Det var min mamma, förklarade karabinjären medan han nickade och visade att jag kunde fortsätta fram mot Peterplatsen.

Högtalaranläggningen fungerade bra medan olika, kyrkliga potentater talade, men vi kunde inte höra ett ord av vad påven sa.

– Sabotage, mumlade någon bredvid mig. Kurian avskyr honom. De har säkert fifflat med elektroniken så att vi inte skall kunna höra vad han säger.

Den entusiastiska folkmassan jublade då påve Fransiskus vandrade nerför Peterskyrkans trappor för att stiga upp i Papamobilen. Befriad från tidigare påvars skottsäkra glas körde fordonet sedan ut bland folket. Det hördes var den populäre påven passerade, jublet följde papamobilen kring Peterplatsen.

– Det är som om Rolling Stones kör förbi, kommenterade min yngre dotter. Jag tänkte på John Lennons provokativa uttalande: ”Vi är populärare än Jesus”. Nu var kanske påven Fransiskus kanske mer populär än Lennon. Då han for förbi oss fångade jag ett utmärkt foto av den vinkande Jorge Mario Bergoglio, Guds representant på jorden. Även jag uppskattar denne leende man.

Efter att ha sett påven for vi norrut, till Tarquinia. Etruskergravana var öppna och inträdet gratis. Flera gånger har vi varit där. De små husen som byggts över gravarna ligger utspridda på ett fält som i den begynnande våren prunkade av ängsblommor och frodigt gräs.

För länge sedan rastade vi en gång min äldsta dotter Jannas kanin, Artemis, här och jag tog då ett kort av henne där hon kramar om sin kanin. Då hon blev äldre målade Janna en bild baserad på det kortet. Jag fick den på min födelsedag och blev förtjust i den.  Jag tog mig med den till Stockholm, där jag satte upp den på mitt kontor på Sida, men till min besvikelse och ilska blev den stulen. Nu bor Janna med mitt snart två-åriga barnbarn i sitt hem i Prag, men jag hade med mig Esmeralda, min yngsta dotter och tog ett kort av henne där hon står bland grönskan under en blå himmel, en vårdag i Tarquinia.

En skarp kontrast mot ljuset ovan jord utgjorde de målade gravkamrarna under blomsterängarna. En del var hemlighetsfullt lugubra. Vi undrade varför etruskerna emellanåt framställde bilder av demoner i sina gravar. De flankerade de falska dörrar som målats ovanför de verkliga ingångarna till en del av gravkamrarna, antagligen för att förvirra såväl verkliga besökare, som ondskefulla varelser.

Vid dessa portar till det hinsides kunde Charun vara framställd. En underjordsdemon med spetsiga öron, buskiga ögonbryn, fårad panna, gamnäsa, tjocka läppar, huggtänder och svart pipskägg. Ofta är hans hy blågrå, som för att visa att han är ett kadaver i förruttnelsens första stadium. Ormar slingrar sig kring hans ben och armar, ibland är han försedd med väldiga vingar. I nästan alla framställningar bär han en hammare, eller träklubba, antagligen använd för att klubba motståndare eller offer till döds. Ibland spelar ett otäckt leende på demonens läppar.

I mina etruskerböcker läser jag att Charun, som ursprungligen hette något annat men sedan försågs med grekernas namn på den demon som i sin skrangliga roddbåt forslar de avlidnas andar till dödsriket, är framställd i gravarna för att tjäna som en apotropaioi. Sådana apotropaioi var gudar eller demoner som tjänade som skydd mot ondskan och för att skrämma bort illvilliga makter. Jag tror dock att Charuns funktioner var mer omfattande än så.

På Tarquinias museum, som dagen till ära även det erbjöd fritt inträde, såg vi en sarkofag som bevarat resterna av prästen Laris Pulenas. På stenkistans sida fanns en framställning av hur två charunfigurer svingar sina klubbor över Laris Pulenas huvud. Det tycks som om de istället för att skydda honom är i färd med att slå ihjäl honom.

I böcker om gladiatorer påstås det ofta att romarnas gladiatorspel finner sitt ursprung hos etruskerna. Påståendet är tveksamt. Visserligen finns det flera gravmålningar som tycks framställa rituellt dödande som tycks ha utgjort en del av begravningsriter. Mest berömd är en gravfresk från Vulci där nakna män får sina halsar avskurna, alltmedan Charun betraktar det hela med sin träklubba i beredskap.

Ett blåmålat monster dyker även upp i de romerska gladiatorspelen, i allmänhet beskriven som Dis Pater, Underjordens fader. Hans uppgift är att med en träklubba slå ihjäl skadade gladiatorer. Uppenbarligen rör det sig här om Charun i en annan gestalt.

Jag minns hur jag med min morfar och min kusin Erik Gustaf någon gång i början av sextiotalet såg Mervyn LeRoys Quo Vadis från 1951, med en oförliknelig Peter Ustinov som Nero. Efter alla dessa år har en kort scen fastnat hos mig. Då de dödsdömda, kristna fångarna skall släppas ut ur sin fängelsehåla för att inför en jublande åskådarmassa slitas sönder av lejon, skrider en svartklädd varelse fram till den stora port som skiljer de kristna offren från arenan. Han bär en grågrön mask med spetsiga öron, glosögon och huggtänder, kring hans ena arm slingrar sig en bastant orm. I handen håller han en stav som han tre gånger slår mot porten, som öppnas för att släppa in de skräckslagna kristna. Ibland har jag undrat vem den där demonen kunde vara och det är först nu jag förstår att det var Charun i sin skepnad av Dis Pater.

Jag anar att Charun uppenbarligen inte var, som det ofta har hävdats, en psykopomp, en varelse som ledsagar de döda till ”den andra sidan”. Han var snarare den som såg till att de döende verkligen var avlidna innan de fördes in i Dödens rike. Psykopomp var snarare den bevingade kvinna som allt som oftast avbildas tillsammans med Charun – Vanth. På fresken i Vulci ser vi henne bakom en bödel som skär halsen av ett offer.

Charun är ingen ledsagare, han är snarare en förrättningsman, bödeln som ser till att allt går rätt till, att den döde verkligen är död innan hen kan överlämnas till den väntande Vanth.

Namnet på dödsguden som avrättade de skadade gladiatorerna på Roms blodindränkta arenor, Dis Pater, får mig att tänka på det engelska ordet dispatcher, som betecknar en person som för ett föremål från en plats till en annan. Ordet finner tydligen sitt ursprung i det fornfranska despeechier, ”att befria”, som har ett samband med latinets pedica kätting/boja. Det går alltså att föreställa sig att Charun i gestalt av gladiatordräparen Dis pater genom döden befriar en gladiator från sitt slaveri.

På en vas i Paris ser vi Charun väntande vid sidan om den grekiske hjälten Ajax, som är i färd med att borra sitt svärd genom en trojansk krigsfånge. En scen som påminner om fresken i Vulci som uppenbarligen inte framställer en gladiatorstrid utan hur krigsfångar avrättas vid en hjältes grav, som då Akilles i Iliaden dödar tolv trojanska fångar vid Patroklos griftefärd.

Jag funderar varför Charuns ruskiga gestalt är närvarande i så många etruskiska gravar. Varför inte nöja sig med den vackra, bevingade Vanth, som varsamt för den avlidnas själ till den andra sidan?

Kanske var Charun ett momento mori, en påminnelse om allas vår dödlighet. Hans närvaro minner oss om att vi måste ta vara på vår stund på jorden, göra det bästa av våra liv. Som de framställningar av Tiden i gestalt av Kronos som vi kan konfronteras med då vi vandrar genom gamla kyrkogårdar.

I muséet i den lilla staden Sarteano i vindistriktet Montepulciano finns den i mitt tycke mest skrämmande framställningen av Charun. Den blev funnen i en grav som upptäcktes så sent som 2003. Från den dödes sarkofag slingrar sig en trehövdad orm bort mot en gästabudsscen vid gravens ingång, där ett par livligt diskuterande män ligger bredvid varandra på en divan. 

På andra sidan jagar en quadriga farm, en tvåhjulig vagn förspänd med två lejon och två gripar, vid tömmarna står Charun, med blottade huggtänder och svallande hår. Märkligast, och mest skrämmande, är skuggan som Charun kastar på väggen bredvid sig. Är det dödens mörker som följer oss överallt?

I samma grad som döden är närvarande i de etruskiska gravarna finns livet där. Folk badar, jagar, fiskar, älskar, dansar och dricker vin. Delfiner tumlar kring i havet, fåglar svirrar i luften, där finns blommor, hjortar, pantrar och lejon. Liv och färg, uppenbarligen ohämmade hymner till livet och glädjen.

Speciellt fascinerande är bankettscenerna, rikligt med vin musik och dans. Förbluffande nog finner vi ibland män och kvinnor vilande på samma divaner. Precis som vi på en del sarkofager finner dem vilande tätt tillsammans på sina stenkistor.

På flera bankettscener håller deltagarna upp ägg till beskådande. Även som centrum för nutidens påskfirande har vi kanske lätt för att glömma äggens betydelse som symboler för nytt liv, uppståndelse och återfödelse. För kosmos, perfektion och harmoni.

Då vi från Tarquinias museum kom ut på gatan fann vi stadens invånare väntande på den traditionella processionen till den återuppståndne Kristus ära. En blåsorkester följdes av blåklädda män, beväpnade med gevär som de med våldsamma knallar fyrade av upp i luften. Efter dem kom andra män som även de hade blå kläder och röda halsdukar. De bar på hundra kilo tunga uppsatser med kraftiga trädstammar, som prytts med intrikata lövverk.

Sist i processionen bars den mer än ett halvt ton tunga staty som av träsnidarnas skrå skars 1832 för att ersätta en liknande staty som antagligen skapades 1635.

Dagen efter åt vi tillsammans med våra vänner ett ugnstekt påskalamm – Agnello alla Pugliese. En utsökt rätt med steken lagd på en bädd av skivad potatis och skållade, söta italienska tomater, tillsammans med ister och rosmarin. Steken täcker jag med en blandning av olivolja, persilja, rivna citronskal och peccorinoost. Den misslyckas aldrig.

Påsken – en högtid för liv och död. Tragedi och uppståndelse. Tänker på mina föräldrars död, känner saknad, men underligt nog ingen sorg. De gav mig kärlek och glädje, som förblivit hos mig livet igenom. Tänker på mitt åldrande och förvånas över att det varken skrämmer eller plågar mig. Inte än i varje fall, kanske beroende på att ålderskrämporna ännu inte satt in. Jag har förlorat mitt täta, lockiga hår. Kroppen har slappnat och jag känner en viss svårighet då jag reser mig upp, eller böjer mig ner. Men, inte mycket. Minnet kanske sviker, men antagligen är det inte värre än förr och i mitt sinne har jag ännu inte passerat tjugo år. En ålderdom i stil med den som skildras i Paul McCartneys When I´m Sixty-Four. Om mindre än ett halvår fyller jag faktiskt sextiofyra år. Det är helt OK. Jag har helt oförtjänt varit en lyckliggjord man. When I´m Sixty-Four tindrar av harmoni och välbefinnande. I den sången finns ingen skräck inför ålderdomen.

En av mina bästa vänner, som i sin ungdom var djupt gripen av John Lennons personlighet, hans karisma, geni och skaparkraft, något som betyder att han fortfarande hyser ett visst förakt för Paul McCartney.

– Lennon var geniet av de två, vad Paul gjorde var pubsånger.

Kanske har han rätt. When I´m Sixty-Four är en trallvänlig, enkel, varm och för mig likväl charmig och tröstande sång. Under de senaste dagar har den cirklat runt i skallen på mig. Jag har till min förvåning upptäckt att jag kan hela texten:

When I get older losing my hair
Many years from now
Will you still be sending me a Valentine
Birthday greetings, bottle of wine?
If I'd been out till a quarter to three
Would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

You'll be older too
And if you say the word
I could stay with you

I could be handy, mending a fuse
When your lights have gone
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride
Doing the garden, digging the weeds
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight
If it's not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck & Dave

Send me a postcard, drop me a line
Stating point of view
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, wasting away
Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

Det är en enkel sång, nästan barnsligt banal. Den är betryggande, angenäm och gladlynt. Det var en ung man som skrev den. Paul var endast sexton år gammal då han improviserade fram den på sin fars piano. Han berättade senare att den tog form i hans medvetande som en slags kabaretsång, något från en music hall, en trudelutt från radion.

– Jag tänkte då att den kanske kunde bli en sång för någon som Frank Sinatra. Eller kanske en sång i en nummer-revy.

Allt var inte ny musik för den unge Paul. Hans far var musikalisk och spelade gärna schlagers på pianot och grammofonen. I sin ungdom hade Jim McCartney organiserat och spelat med i ett storband, Jimmy Mac Jazz Band.

John Lennon mindes att redan då deras band fortfarande hette the Quarrymen, innan Pete Best hade blivit ersatt med Richard Starky, eller Ringo Starr som han kallade sig, och de fortfarande spelade på The Cavern Club så hände det att Paul spelade When I´m Sixty-Four på piano och sjöng den. De andra killarna i bandet gillade sången:

Vi lade bara till några fler ord, som "barnbarn på knäet" och petade in "Vera, Chuck och Dave." Det var en av de där låtarna han hade med sig, som vi alla hade, egentligen … en halvfärdig sång. Och det var en av dem som blev något av en hit för oss. Vi brukade sjunga sådant då förstärkarna klappade ihop, vi sjöng dem helt enkelt till pianoackompanjemang.

When I’m Sixty-Four blev den första sång Beatles spelade in för den LP som skulle bli deras åttonde studioalbum Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band.

Trots harmonin och glädjen som den utstrålar komponerade den sextonårige Paul sången i skuggan av sitt livs största tragedi. När han var fjorton år dog hans mor Mary i bröstcancer. Hon hade in i det sista arbetat som barnmorska och hemsjuksköterska. För Paul framstod hon i ett änglalikt skimmer och han skrev flera år efter hennes död sin gripande och trösterika Let It Be, som en hyllning till henne:

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
"Let it be"
And in my hour of darkness
She is standing right in front of me
Speaking words of wisdom
"Let it be"

När jag finner mig i svåra tider
kommer Moder Maria till mig
och talar kloka ord:
"Låt det vara".
Och i min timme av mörker
Står hon framför mig
och talar kloka ord:
"Låt det vara"

Både Paul och John levde i skuggan av sina mödrars tragiska död. Johns mor Julia dog 1958 i en bilolycka. Han hade en gång tidigare förlorat kontakt med henne. då modern överlämnat vårdnaden av den femårige John till sin syster Mimi. 1956 fick John åter kontakt med sin mor. Johns halvsyster Julia Baird berättar i en bok om Johns komplicerade förhållande till sin mor om hur hårt han tog hennes död. Hon citerar sin halvbror:

Jag förlorade min mor två gånger. En gång som ett barn på fem år och sedan igen vid sjutton. Det gjorde mig väldigt, väldigt bitter inuti. När hon dödades hade jag börjat återupprätta mitt förhållande till henne. Under ett några få år hade vi fångat upp så mycket hos varandra. Vi kunde kommunicera. Vi kom överens. Djupt inom mig, tänkte jag: ”Skit i det!  Nu har jag inte längre något verkligt ansvar för någon.”

Sam Taylor-Woods film Nowhere Boy från 2009 berättade om hur John och Paul träffades, hur deras fabulösa samarbete skapades och utvecklades i skuggan av deras mödrars död. Vi får klart för oss hur mötet mellan dessa två så vitt skilda och likväl likartade tvillingsjälar gav upphov till Beatles geniala bidrag till både vår kultur och egna utveckling. Det är med förväntan jag lystrar till hur Johns moster Mimi i filmen ser ut genom fönstret och ropar:

- John you´re little friend is here! John, din lille vän är här!

Genierna möts och historia skapas. Då Johns mor dör och han bryter samman under begravningen låter han sin frustration gå ut över Paul, som dock försäkrar honom att han kan ana hur han känner. Hans mor har också dött. Vi förnimmer rötterna till deras framtida brytningar och attacker mot varandra, men även deras själsgemenskap och undertonen av desperation som emellanåt dyker upp i deras gemensamma produktion och speciellt i Lennons senare alltmer tragiska tillvaro med dess svängningar mellan tillfredsställelse, egoism och desperation.

Både Paul och John växte inte upp under fattigdom, men knappast under några välbärgade förhållanden. Pauls far arbetade som leverantör av bomullstyger till olika affärer och hans hustru Mary tjänade som sjuksköterska mer än dubbelt så mycket som han, något som gjorde det blev knapert för familjen då hon dog. Johns moster Mimi arbetade först som sjuksköterska och sedan som privatsekreterare, medan hennes make George först drev en mjölkaffär med sin bror, men försörjde sig sedan som bookmaker, vadhållningsagent. George, som stod John nära, dog då John var femton år, han tog det hårt eftersom de delade många intressen, inte minst populärmusik.

Det var alltså inte under några speciellt intellektuella eller förmögna omständigheter som de blivande musikgenierna växte upp i, men de hade musiken i blodet och kunde dela sin musikalitet med dem som stod dem nära. John hade sin styvfar och sin mor Julia, som sjöng samt spelade banjo och piano. Paul hade sin far som var en god, men självlärd pianist med en stor repertoar och intresse för olika sorters populärmusik, han lärde sonen spela och inspirerade honom att komponera egen musik.

Jim McCartney var trettioåtta år äldre än Paul och alltså redan femtiofyra år då sonen komponerade When I’m Sixty-Four och sextiofem år då Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band kom ut. Jim kan mycket väl ha varit en inspiration för sången – en i Pauls ögon äldre man som lärt honom uppskatta och spela den sorts musik som låten bygger på, en typiskt  engelsk miljö präglad av relativt fattig småborgerlighet – hemmakvällar, någon afton på puben, söndagsutflykter, försiktighet med pengar. Låt oss analysera texten:

När jag blir äldre och tappar mitt hår, många år från nu. Där är jag nu. Hur kunde den sextonårige Paul McCartney veta att det är vad en sextiofyraårig man kan komma att tänka på, speciellt som han en gång var hårfager som jag och Paul en gång var?

Kommer du att sända mig ett kort på Alla hjärtans dag? En flaska vin som födelsedagspresent? Gammal kärlek rostar inte. Vi möter ett äldre par som fortfarande skänker varandra tecken på sin kärlek och tillgivenhet, för vilka delandet av innehållet i en flaska vin blir en fest värdig en livslång själarnas gemenskap. Tänker på det gamla paret i Disneys Upp där det barnlösa paret Carl och Ellie Fredriksson lever ett lyckligt liv tillsammans, trots att deras längtan efter barn inte blir uppfylld och lyckas bevara sin delade ungdomsdröm om att åka till en speciell plats, ett hopp som dessvärre förvandlar Carl till en vresig gubbe då hans älskade Ellie dör, dock slutar det hela som i en sann saga lyckligt.

Om jag varit ute till klockan tre på morgonen, kommer du då att låsa dörren? Här befinner vi oss i Englands pubkultur, förnöjsamhet i goda vänners lag, om än med lite väl många starka drycker, men det hindrar inte en kärvänlig hustru från att överse med ett och annat av våra smärre övertramp. Efter årtionden av gemenskap känner goda makar varandra och kan tryggt lita på att den andre inte hittar på några större dumheter.

Kommer du fortfarande att behöva mig, kommer du fortfarande att laga mig mat då jag är sextiofyra? Vi behöver varandra. Vi vill lita på varandra och dela våra liv med någon vi älskar, även då vi blivit äldre. Vi vill vara väl omhändertagna och känna oss behövda. Även här visar den sextonårige Paul förbluffande insikter om våra förhoppningar om en trygg ålderdom.

Jag skall vara händig, fixa propparna då ljuset ditt har gått. Här finner vi oss i den ombonade hemmiljön och de trygga könsrollerna. Mannen som åt sin hustru fixar praktiska ting, tar hand om teknikaliteterna, medan hon genom sin mjuka kvinnlighet skapar trygghet och värme – du kan sticka en tröja vid den öppna spisen. Avkoppling är ombonad och trygg även den – på söndagsmorgnarna gör vi en utflykt.

Hemmet är vackert och välordnat, maken gör sitt till – sköter trädgården, rensar ogräs. Kan du begära mer? Mja, ekonomin kunde kanske var bättre, men där tryggheten och kärleken finns där finner vi även medel för enkla men trivsamma nöjen – Varje sommar kan hyra en stuga på Isle of Wight, om det inte är alltför dyrt. Vi skall snåla och spara.

Gamlingarnas tillvaro blir heller inte barnlös, till skillnad från Carl och Ellie i disneyfilmen får de ynnesten av ett familjeliv och njuter nu av sina barnbarn, som står dem nära, något som framställs på ett enkelt och träffsäkert vis – barnbarn sitter i ditt knä, Vera, Chuck och Dave.

Sångens slut visar dock att det hela rör sig om en utopi. Den är ett frieri en ung man skriver till den kvinna han vill gifta sig med:

Sänd mig ett vykort,
säg vad du tycker.
Precisera vad du vill ha sagt.
Din tillgivne tynar bort.
Ge mig ditt svar, fyll i en blankett.
Bli min för alltid.
Kommer du att behöva mig, kommer du att laga mat åt mig
när jag är sextiofyra?

Hur blev det då för Beatlarna? Blev utopin deras? Då låten sjöngs, skrevs och spelades in stod de alla varandra nära:

Beatlarna levde inte med i en allmän tillvaro, de levde gemensamt samma liv. De var varandras bästa vänner. [George ex-fru berättade] ”De hörde alla till varandra. George delade mycket med de andra, sådant som jag aldrig kunde veta något om. Ingen, inte ens deras fruar, kunde bryta sig in där, eller ens förstå det.”

De hade mycket gemensamt, inte enbart musiken, utan även sin humor och syn på livet. De kom från enkla förhållanden. De hade haft en besvärlig, inte direkt burgen barndom. John och Paul hade förlorat sina mödrar. Ringos föräldrar skilde sig då han var tre år. Han hade varit sjuklig och haft en otillräcklig, ryckig skolgång. Men liksom John fick han en vänlig och musikalisk styvfar, som ägnade honom stort intresse och även hans mor sjöng och spelade. Den som tydligen hade den lugnaste barndomen var Paul, vars mor var affärsbiträde och far busschaufför. De uppmuntrade hans musikintresse och fadern köpte honom en gitarr.

Med tiden fick de alla sin beskärda del av drogmissbruk och kraschade äktenskap. De gled från varandra. John och Paul bråkade offentligt, bröt med varandra och lyckades efterhand enbart någorlunda lappa ihop sin tidigare så intensiva vänskap. De blev invecklade i en besvärlig och plågsam prestigestrid. George kände sig marginaliserad genom Johns paternalism och Pauls ständiga prioritering av sitt egna skapande, sin musik, medan Ringo led av mindervärdighetskomplex gentemot de andra, mer geniala medlemmarna av bandet, även om Beatles aldrig skulle kunna ha blivit Beatles utan Ringos insatser.

Det blev enbart Paul och Ringo som förunnades att bli sextiofyra år och de är nu 75 respektive 77 år gamla. John mördades vid fyrtio års ålder, medan George möjligen i viss mån fick uppleva utopin i Georges låt. Han levde emellanåt ett stillsamt familjeliv, fjärran från Johns hektiska offentlighet och odlade sin stora trädgård. I slutet av 1999 drabbade en fruktansvärd tragedi honom då en galning bröt sig in i hans hem, punkterade hans ena lunga, gav honom fyrtio sticksår och en skallskada. Skadorna kan ha haft samband med att han mindre än två år senare vid femtioåtta års ålder avled med lungcancer och en hjärntumör.

Levde Paul sin utopi? Kanske, enligt egen utsaga var hans äktenskap med Linda lyckligt och de tyckte om att allt som oftast leva ett tillbakadraget, harmoniskt familjeliv på sin gård i Skottland, men Linda dog i bröstcancer 1998, femtiosex år gammal och liksom sin vän John ger Paul emellanåt ett splittrat och plågat intryck.

Och åldrandet? Jag minns hur flickor i min ålder ofta svärmade för Paul som ”den sötaste av Beatlarna”, men jag har under den senaste tiden hört hur de beklagat att han inte åldrats på ett ”tilldragande vis”. En och annan har påpekat att han alltmer liknar en gammal tant, kanske Angela Landsbury, som blev berömd genom TVserien Murder, She Wrote, eller som den hette på svenska Mord och inga visor. Jag vet inte om likheten är speciellt iögonfallande:

I en del av de filmer jag sett och som inspirerats av Beatles tycker jag mig finna allusioner till When I´m Sixty-Four. Exempelvis trasslar John till tiden i en scen ur den lättsamt absurda, tecknade Yellow Submarine då han av misstag drar ner visaren på en stor klocka. Ubåten seglar genom ett huvud fyllt av kugghjul och hamnar i Sea of Time, ett hav bestående av gammaldags fickur. Beatlarna åldras rekordsnabbt och omfångsrika, vita skägg växer fram ur deras ansikten. Så fort båten passerat havet föryngras de dock och återfår sin ursprungliga ålder.

Musiken som ackompanjerar denna korta blick in i framtiden är dock inte When I´m Sixty-Four, utan som så många andra av filmens musikinslag är den framförd av en orkester och komponerad av Georg Martin, med inslag av indisk, klassisk musik och en melodislinga som påminner om Georges Within You Without You från Sgt. Peppers´s  Lonely Hearts Club Band. 

Underligt nog finner jag nu att den film som främst får mig att associera till When I´m Sixty-Four är Richard Lesters i mitt tycke ganska underliga film A Hard Day´s Night från 1964. Richard Lester har sagt att hans motivation för att göra filmen var den befriande livsstil som Beatles personifierade, nämligen en välgörande fräckhet, en form av befriande anarkism:

Syftet med filmen var att presentera något som tydligen blivit ett socialt fenomen i landet. Anarki är ett alldeles för starkt ord, men självförtroendet som pojkarna utstrålade! Djärvheten att klä sig som de ville, tala som de ville, att prata med drottningen på sitt sätt, att på sitt speciella vis prata med folk på tåget, de som "utkämpat kriget för dem” ... [Allt var] fortfarande baserat på privilegier grundade på utbildning, födsel, dialekt, sätt att tala. Beatles var de första att angripa detta ... de sa att om du vill göra något, gör det. Du kan göra det. Glöm allt snack om talang, förmåga, pengar eller uttryckssätt. Gör det bara.

Arbetargrabbarna från Liverpool vände upp och ner på det antikverade engelska ståndssamhället. De var en frisk, förändrande fläkt i ett gammalmodigt och inskränkt England, som aldrig skulle bli detsamma efter deras insats.

Manusförfattaren Alun Owen, som var femton år äldre än Beatlarna och liksom de en hängiven Liverpudlian, tillbringade flera dagar med dem. McCartney kommenterade senare hans insats:

Alun hängde runt med oss och var försiktig med att inte försöka sätta några ord i munnen på oss, han ville höra hur vi uttryckte oss och jag tycker att han åstadkom ett mycket bra manus.

Owen tog fasta på att Beatlarna kände sig som fångar i sin egen framgång. De hade nyligen varit på turné i Sverige och då John blev tillfrågad om sina intryck från den resan svarade han: ”Ett tåg och ett rum och en bil och ett rum och ett rum och ett rum och ett rum.” Redan då jag som tioåring såg filmen blev jag konfunderad över ”Pauls farfar”. Vem var han egentligen? Vad hade han i filmen att göra? Hans närvaro ges i filmen olika, egendomliga förklaringar. Paul säger att farfadern skall följa med dem eftersom hans mor har förklarat att det skulle göra honom gott eftersom han har ”ett brustet hjärta”. Gång på gång blir Beatlarna tillfrågade: ”Vem är den där gubben” och de som undrar får olika svar. Vid ett tillfälle säger George till Paul: ”Det där är inte din farfar. Jag har sett din farfar, han bor i ert hus”. Paul svarar: ”Det där är min andre farfar, men han är också min farfar.”

”Farfadern” visar sig var en skurk och en lebeman, som ständigt testar Beatlarnas tålamod. De säger rent ut att han är en bov och en minglare. Han flirtar med flickorna kring Beatlarna, förfalskar och säljer deras autografer, gör så att Ringo hamnar i fängelse och ställer till oreda filmen igenom. Vad betyder då denne gamle mans närvaro i filmen? Är han en anarkist? En representant för det föråldrade klassamhället som Beatles så effektivt punkterar? En slags projektion av vad de själva kommer att bli i framtiden?

Då filmen gjordes hade Paul varken mor- eller farföräldrar i livet. Hans mor var död. Varför lät han då en så underlig karaktär dyka upp i en film där Beatlarna spelar sig själva. Kanske är Pauls farfar en slags mer eller medveten vrångbild av hans far. Henry Brambell som spelade Pauls farfar var femtioett år, tio år yngre än Pauls egen far, som han faktiskt liknade, i varje fall utseendemässigt.

Men, Jim McCartney var knappast en så slipprig karaktär som Pauls farfar och sonen uttryckte ofta sin uppskattning av honom. Flera av Pauls jazziga kompositioner som alluderar till gamla slagdängor och music hall traditioner har uppfattats som hyllningar till fadern och vad han lärt sin son tycka om.  Stycken som exempelvis Your Mother Should Know och Honey Pie, samt hela den något antikverade liverpoolstämning som inramar Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band. Trots all den uppskattning Paul visade sin far stack han inte under stol med att han allt som oftast besvärades av faderns stora uppskattning av Pauls framgångar och vad han uppfattade som hans överdrivna skrytsamhet över att ha en så berömd son.

Påsken, med sitt budskap om död och uppståndelse, sin blandning av förtvivlan och hopp, fick mig att tyst för mig själv nynna When I´m Sixty-four. Jag är strax där, har förlorat mina föräldrar, har ett långt liv bakom mig och lever knappast inom den utopi som den sextonårige Paul McCartney skildrade och drömde om. Men, jag skulle gärna vilja vara där, med dess trygga värme och enkelhet. Livet visade sig dock vara betydligt mer invecklat och oförutsebart. Men just nu, efter denna påskhelg, känner jag mig nöjd och trygg och Beatles sång värmer mig, som brasan vid vilken sångens kvinna sitter och stickar. Bakom mig finns sådant jag ångrar och som plågar mig. Framtiden fortsätter att vara oviss och otrygg. Men, glädjen och tacksamheten finns också där - över vad jag har och vad jag fått. Jag är strax sextiofyra år, ett faktum som jag inte alls känner mig plågad av.

The long and winding road
that leads me to your door
will never disappear.
I've seen that road before
it always leads me here.
Leads me to your door

Baird, Julia (2007) Imagine This. London: Hodder & Stoughton. Davis, Hunter (2009) The Beatles: The Authorized Biography. New York: W.W. Norton & Company. de Grummond, Nancy (2006) Etruscan Myth, Sacred History and Legend. Philadelphia: University of Philadelphia Museum. Firehammer, John (2015) “The Beatles Are Pent-Up Prisoners of Their Own Notoriety in ´A Hard Day´s Night´," Pop Matters: https://www.popmatters.com/192382-the-beatles-are-pent-up-prisoners-of-their-own-notoriety-in-a-hard-d-2495540861.html Hanks, Patrick (ed.) (1980) Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Welch, Katherine E. (2007) The Roman Amphitheatre: From Its Origins to the Colosseum. Cambridge, U.K.: Cambridge University Press. 

Two weeks ago we went to the beach at Sosúa. It was the first beach I came to after I as a newly married man had arrived to Dominican Republic from Puerto Rico in 1980. In those days Sosúa was a village consisting mainly of white painted, wooden houses. There was a synagogue and a dairy, which were also made with white painted planks. A few years later, we visited Sosúa with my parents and my mother used to remember how it sounded when the hoofs of horses and donkeys clattered against the pavement while they passed by Beck's guesthouse, where we used to stay.

If I'm not wrong, I once sat with the Beck couple on their porch, speaking in German, something they liked to do since they were from Vienna. At that time, Sosúa was a picturesque village with a few, mostly domestic tourists and we used to go barefoot down the hill to a perfect crescent shaped sandy beach, wreathed by arboles de uva, grape trees (Coccoloba uvifera).

Now everything was quite different. Most of the wooden houses had disappeared and been replaced by casinos, hotels, restaurants and hastily erected concrete houses. Shaded by the grape trees the shore line was now littered with shacks selling street food, shawls, swimsuits, and kitschy “art”, which most common motives were women´s behinds and Bob Marley. There were a multitude of restaurant shacks with menus in English, German, French, Italian and Russian. Last year's hurricane had created a new, silky beach. However, beneath the sea surface the violent waves had scraped the bottom free from sand and it was now littered with sharp stones. It had not been like this before - then the bottom had been soft with lily white sand and the water had been crystal clear. Time passes and does not repeat itself. Why nurture any regrets for the unattainable?

We had a nice time at the beach, Rose, Mayra, Vicky and I. We enjoyed the Republic's excellent pilsner, Presidente, and ate delicious fish dishes served by an elderly and serious man who was indubitably member of an evangelical church, he said that his nickname was El Lobo, the Wolf.

Vicky is the daughter of one of Rose´s sisters, although she was born in the Dominican Republic and spent her early childhood there she has since then grown up, studied and worked in the United States and now Vicky marvelled at the strange stories of the island we told her.

In 1938, most well informed people of the world had realized that Germany´s Jews lived dangerously and were at risk of not only being deported, but murdered by their own Government. Several were concerned by the boundless hatred directed against the Jews by authorities, as well as by "ordinary and decent" citizens. Human rights groups demanded that the nations of the world should open their borders for persecuted Jews.

There were probably several noble reasons to the why United States President Franklin D. Roosevelt convened a conference in the French spa town of Évian-les-Bains between the 6^th to 15^th July, with the intention of persuading the nations of the world to open their borders to the Jews. Nevertheless, a crucial reason for this magnanimity may have been that Roosevelt intended to distract attention and criticism from a policy that restricted the quota of Jewish refugees welcomed to the United States.

Representatives from 32 governments participated in the conference, but only Costa Rica and the Dominican Republic agreed to welcome Jewish refugees. As an example of the global indifference to the plight of the European Jews I found that the Swedish delegation expressed doubts about their sparsely populated nation´s ability to receive Jews refugees. Its leader, Gösta Engzell, director of the judicial section of the Swedish Ministry of Foreign Affairs, stated that Sweden could possibly receive a small and limited number of refugees, but his Government was of the opinion that "the Jewish question" had to be resolved by allowing Jewish refugees to settle "outside of Europe".

The Dominican Republic´s government representatives assured the other conference delegates that their country could welcome 100,000 Jewish refugees. Each Jewish family would be offered 38 hectares of land, ten cows, one mule and one horse. If they had children, they would be offered two extra cows per child. Each family would also be offered a loan of 10,000 USD, with one percent interest rate.

However, the generous offer was not entirely inspired by humanitarian concerns. In October 1937, the Dominican Republic´s dictator, Rafael Leonidas Trujillo, had ordered his army, dressed up as peasants, to massacre all Haitians who could be found on the Dominican territory. In 1938, the Haitian President Elie Lescot established that the number of brutally slaughtered Haitians had been 12,168. However, more recent Dominican research has estimated the actual number of victims to have been around 35,000. When the state-sponsored massacre attracted international attention and general condemnation Trujillo ordered that everything had to be done to alleviate the global criticism and the offer made in Évian was part of such a policy.

Another reason for his unexpected magnanimity was that Trujillo by promoting a massive European immigration hoped to “whiten” overwhelmingly "dark" features of the Republic´s population. Trujillo was an ingrained racist.  An indication of this purpose was that the Dominican Republic Settlement Association (DORSA), which in Europe handled Jewish asylum applications and interviewed each claimant, acted under directives to prioritize endurance, social adaptability and skills, as well as sturdy, young applicants. Instead of entrepreneurs, doctors and lawyers, DORSA was ordered to identify resourceful farmers, this despite the fact that most asylum seekers came from German and Eastern European cities.

Strangely enough, none of the emigrating European Jews came directly from Europe to the Dominican Republic, all of them had to pass through the United States, which authorities had to approve their transit visas, something which led to a an additional culling of the Jewish refugees destined to the Dominican Republic. Before Germany in October 1941 definitely closed its borders for continued Jewish emigration, only 500 European Jewish refugees had reached Sosúa. Nevertheless, more than 4,000 Jews had with Dominican visas been able to leave Germany and Austria for other countries.

The Jews who ended up in Sosúa found a virgin landscape and an inviting beach, though the soil was generally almost barren. On top of that, most of the immigrants had been urban residents who in vain tried to squeeze good harvests from the unfamiliar tropical earth.

There were more men than women among the immigrants, most were young and to impress DORSA staff several of them had exaggerated their agricultural skills. Furthermore, after suffering from despotic abuse they were by and large suspicious of Dominican authorities. The country was, like Germany, suffering under a racist dictator, but as one of the immigrants noted:

People would ask me how it felt to move from one dictator to another. It was hard. One dictator wanted to kill us and thought we were inferior, and the other one wanted us and thought we were superior.

They tried to carry out efficient farming on a grand scale, but apart from horticulture, the result was meagre. Instead, the European immigrants focused on livestock breeding and dairy production. Their concern for high quality and hygiene soon made their cheeses and milk popular among the locals, who furthermore graciously welcomed their presence.

In accordance with Trujillo's plans a rapid development soon changed the isolated part of the country, especially after one of the most energetic of the immigrants, Arthur Kirchheimer, who actually counted upon a previous experience from farm management, succeeded in importing first-rate pigs from the United States. The sturdy boars had soon improved the degenerated local variants. The Jewish immigrants did not eat pork, though it became popular with locals and soon Sosúan meat products could be exported to the US mainland and Puerto Rico, while the butter, cheese and milk production continued to increase. The company Productos Sosua, founded by Paul Cohnen and Werner Meyerstein, still exists, although it has recently discontinued its meat production.

However, Trujillo's hopes for "improving the Dominican race" was not particularly successful. Only a few Jewish bachelors married Dominican ladies and formed a family on the island. When the war ended, most Jewish Sosúa families paid for their children's higher education in the United States and soon parents followed their offspring to the great country in the north. However, those Jews who had found a Dominicans spouse generally stayed behind and I and Rose met with some of them when we came to Sosúa in the early eighties. By that time, the little village had not grown significantly and it was still constituted by scattered, white painted, wooden houses, a dairy, cattle farms, a butchery and a synagogue. Nowadays, the resident Jewish inhabitants can hardly be more than a dozen.

As we sat talking in the shade of the grape trees, Vicky caught sight of a well-built young, dark man with golden-blonde hair. We explained that he probably was a sanky panky. Vicky wondered what kind of person a sanky panky was. We laughed heartily since sankypankism is a well-known concept all over the island and Sosúa had actually been one of the places where the phenomenon first had become known and subsequently notorious.

In the late 1980s, the vast sandy beaches of the Dominican North Coast began to be increasingly exploited and "beach towns" similar to those in other places of the world suddenly began to emerge, replacing picturesque wooden houses with hotels and casinos. Wherever you visit a beach, it may be in the Canary Islands or Pattaya , such beach towns tend to look pretty much the same - bars with bamboo walls and ceiling fans, shops with colourful shirts and skirts, swimwear, surfboards, seashells, rum, vodka and knick-knacks sold by sunburnt youngsters, or old hippies, from all corners of the earth.  Cottage companies offer fishing and diving trips, safaris with jeeps or horses, nightly cabarets with exotic acts and free drinks.

The "development" was unrelenting and land prices skyrocketed. The second generation Jews, who now mainly resided in the United States, sold their parents' land with substantial profits, while the seniors enjoyed their prime of life in well-deserved comfort in Florida's or California's reserves for the elderly. More and more middle-aged gentlemen and ladies began to enjoy the Caribbean's beaches and it is mainly among the latter that sanky pankies began find their clientele.

Sanky pankies live by the sea and from the sea. They care about their bodies, engage in muscle development and general work-out, they fish, swim, dive, jog, dance throughout the nights and surf. Several of them have steady jobs, or engage in work-related activities - as instructors in scuba diving or windsurfing, as "animators" in hotels or they are being hired by organized travels to keep guests and clients in a good mood through dance instruction on the beach, pool gymnastics or evening shows where they dance dressed up as indigenous people or pirates. Several are married and have children, but they hide their marital relationships for the ladies they pick up at the beaches and discotheques.

Most important for a sanky panky is to keep his body in excellent trim. Enhance his appearance by subtle means, through discreet, exotic tattoos, heavy gold chains around the neck and rings in ears and on toes. Many bleach their hair to make it look like saltwater, sand and sun have made it blonde. They are hunters. They seek out and seduce suitable women, age has no decisive importance, more crucial is if the women turn out to be capable to spend money on their “relationship” on the  paradisiac beaches; being free, far away from stifling duties, work routines and depressions. Some women are fooled by the play acting, others know the game and participate wholeheartedly in the love charade.

Sanky Pankies are exotic elements in a world of make-belief, exposing fake bigheartedness, counterfeit beauty, love and glamor. Sankies play the roles that are expected of them. Unpretentious boys attracted by Western women's openness, affection and curiosity. They do what other men hesitate to do with mature women, they caress them, whisper sweet words in their ears - "My darling, you are everything for me, the woman I've always wanted to be mine; mature and experienced, endowed with these well-developed curves that turn me on. You´re far from being a confused, little, stupid bimbo. You´re not like the women of this godforsaken island. You´re elegant, sophisticated and cultivated. I want you. I need you. I cannot live without you. Since I met you I´m a changed man. You´ve opened the world for me. I´m a free spirit, a modest man, a son of the sea. I´m not married, but poor and all my life I´ve been without true, honest love. Such love that only a woman like you can give me. I understand that now, after I met you."

A sanky panky asserts that he needs to be in constant contact with his dream woman, every now and then she leaves him alone, but unfortunately did he, out on the open sea, last week lose his mobile phone. Perhaps she could buy him a new one, as a small token of their newfound love? He would like to pay for the drinks and the food she offer him, but he lost all of his money while paying for his dying mother's hospital bills. He lost his job, accused of stealing the money that another employee had misappropriated. A true sanky panky is deliberately breaking a macho man's most sacred rules – namely, never to let a woman pay for your food, your subsistence, or your drinks.

Months, years of experience, have taught a sanky what a tourist lady really is after and how she wants to be treated. His movements, speech, opinions, looks, and confidence are well-rehearsed. A sanky does not use sex as his main bait, though it will eventually become an essential part of his game, the seal of a make-believe relationship, a love performed in such a manner that his star struck victim believes in it. The sany panky's ultimate goal is far greater than a lucrative summer flirtation. He wants to be allowed to enter the United States or a wealthy European nation. He is pursuing a permanent relationship, even marriage, anything needed for obtaining a visa so that he finally may enjoy the glamour and riches of the First World. When he tells his betrothed that he needs money and support for paying the hospital bills for poor relatives, for buying a boat or a refrigerator, it may be both a lie and plain truth, the most important reason for his behaviour is that he wants to get something out of the relationship. In that aspect he is a prostitute, but he also provides something beyond sex. He gives his victim an experience for life, makes her feel free and attractive. He teaches her something about the unbridled life of the tropics. How a strong, beautiful and well-built man can be enticed by someone like her, being capable of giving her an unsurpassed adventure.

A somewhat different version of a summer romance, but with a similar theme, is an English film from 1989, Shirley Valentine, in which a middle-aged, typical housewife from Liverpool on a trip to a Greek island, along with an outgoing friend of the same age, falls in love with a restaurant owner and fisherman, who makes her feel like an attractive woman and introduces her to passionate, carnal love. However, Costas Dimitrades proves to be in the same business as his Dominican counterparts; he routinely seduces women in Shirley's age. However, the film has no tragic ending. The summer romance makes Shirley lot of good. She obtains a new perspective on existence and feels a lot better than before, assuming her adventure has turned her into a stronger and more independent woman.

A sanky panky does not only sell six. He offers an entire concept and is prepared to sacrifice himself for it, use his "love" to reach the promised land. However, there are also sankies seeking other solutions. Who choose to stay in Dominican Republic and receive wire transfers while they assure their financier that they are arranging and waiting for finally getting united with their loved one, who is longing for them far away in a distant country, something that actually never will happen.

We sat at the table in the shade under the grape trees watching sanky pankies passing by and asked El Lobo about his cousin who had made a career as sanky panky, an effort that had been rewarded with a marriage in Germany. How did his cousin feel about it?

- He's not happy. It did not turn out as he had wished it to be.

Even though they have become a standard feature of Dominican humour and are caricatured in cartoons and entertainment shows, I consider most sankies to be quite tragic persons - poor, self-denying and fake, they tend to become victims of their own trade. They fear losing their only capital - their charm, attraction, well-built bodies and youth.

Vicky and I began to fantasize about writing a movie script and sell it to Hollywood. We would call our movie proposal Geishas of the Sea. At that moment did I not know that a Spanish director, José Pintor, had already made no less than three movies in the Dominican Republic - Sanky Panky 1, 2 and 3. Judging from the posters I have seen I suspect that all three are bordering on gross out comedy, a genre I have never appreciated and I have thus no particular interest in watching any of them.

Our sanky movie would be serious and tragic. Its main theme would be the specific sanky panky culture, its function as a cultural marker  a specific place specific identity that has become a part of a sanky´s self-perception. Sanky Pankies cultivate looks, movements, seduction techniques, acting and loneliness. Like geishas caught up within a unique culture, which has created them and which they also participate in creating. Sankies, i.e. poor Dominican males seeking an entry into an existence that actually is completely foreign to them and when they finally reach their goal and enter into their dream world, many of them cannot cope with it - a suburb of Minneapolis or Frankfurt do not have much in common with a beach in the Dominican Republic.

"But," wondered Vicky, "where does the word sanky panky really come from?" Without any hesitation I came up with an answer to here question.

- It must have come from the word hanky panky.

- Hanky panky?

My response was due to the fact that I had come to think of one of my favourite songs from the 1990s, the Danish group Acqua´s bouncy, bubble gum pop tune I´m a Barbie Girl:

I'm a blond bimbo girl, in a fantasy world
Dress me up, make it tight, I'm your dolly
You're my doll, rock'n'roll, feel the glamor in pink
Kiss me here, touch me there, hanky panky
You can touch
you can play
if you say "I'm always yours"

However, I did not know from which language the word came. Since we were in Sosúa, one of sankypankism's springs, I assumed the word might have an Eastern European origin, maybe Jiddisch. An assumption strengthened by the fact that I had encountered the word in one of my favourite movies, the Cohen brother´s masterpiece A Serious Man, from 2009. The film takes place in the 1960s, in a Jewish environment within in a small town in Minnesota. The serious man is Larry Gopnik, a discrete, well-meaning math teacher who encounters a harsh destiny.

As God tried Job, he tests Larry Gopnik. Among a host of misfortunes, the principled and well-meaning Larry is stricken by a serious blow when his wife explains that she intends to divorce him and marry the intimidating, pompous and bogus friendly Sy Ableman. The wife, Judith, and her future husband Sy Ableman invite the battered Larry to a diner and explain that it is now time for him to prepare for the divorce. They tell him that this radical action is for Larry's own best, the reason is that he is unable to make Judith realize her full potential as a woman and mother. According to them, Sy´s and Judith's relationship is a highly respectful one and far from based on any whoopsy-doopsie. Larry must learn to understand this and accept his shortcomings.

Larry is a serious man, right? A morally upright man like Larry has to understand that Sy and his wife Judith are not behaving like a pair of irresponsible adolescents. When Larry tries to cope with his misery and seek advice from lawyers and rabbis, while trying to explain how his wife and Sy Ableman have told him that there is no hanky panky going on between them, the professionals only shake their heads and tell him strange stories.

However, it turned out that I was mistaken when I had assumed that the term had a Jewish origin. It was more fascinating than that. According to a dictionary I consulted, hanky panky means:

Hocus-pocus 1. Trickery or chicanery. 2. Mystifying jargon. 3. An incantation used by conjurors or magicians when performing tricks. 4. Conjuring skills or practice 5. To deceive or trick (someone). [perhaps a dog-Latin formation invented by jugglers].

I dug deeper and found the following explanation in the Word Book of the Swedish Academy:

English - hocuspocus, or hocas pocas (1624), in older English also used as an denomination for a magician, commonly explained as a distortion of the Catholic Latin Eucharist formula hoc enim est corpus meum, "this is my body" whereby the distorted word filiokus (from filias) may have been added, alluding to the addition filii corpus, "the son's body".

The words hokus pokus are thus connected with Christianity’s essential transformation process, namely when a Catholic priest during mass by pronouncing Jesus' words at the Last Supper turns bread and wine into the flesh and blood of Christ - Mysterium fidei, Mystery of Faith.

The words Hocus pocus appear in writing for the first time in a German translation from 1590 of Shakespeare's The Taming of the Shrew, where Hortensio says: “The priest asked: ´Do you now want this lass to be your wife?´ ´Of course´, he cried out loudly ´That's why I'm here. Now do your hocus pocus.´"

Thirty years later the words appear again, this time in a pamphlet attacking Jesuits and Catholic priests, declaring that it is revealing their tricks and lies. The Foot Out of the Snare was written in 1624 and in it the Protestant priest John Gee writes about the Catholic clergy: I alwayes thought they had their rudiments from some iugling Hocas Pocas in a quart pot. I do not really understand the meaning of this phrase, though I suppose it must be something like “I have always assumed they got their superficial skills from a bluffing magician´s box of tricks".

Accordingly, hokus pokus has to do with magic tricks mimicking transforming processes and it has thus been suggested that the words, apart from Latin, may be related the Slavic word pocus, "attempt" or "experiment" and that it may thus be related to the alchemists who under Emperor Rudolf II (1521 - 1612) in Prague tried to produce gold. Their activities could thus be described as hocus pocus, where the word hocus possibly is inspired by the Latin word hoc, "this" and thus we are back to the Catholic faith and the phrase hoc (enim) est corpus (meum), which according to the Oxford English Dictionary by magicians was perverted into hax pax max Deus Adimax, which eventually became Hocus Pocus and later was transformed into the English word hoax, trick, swindle or deception.

A sanky panky apparently devotes himself to hanky panky, sexual services characterized by fake pretensions, a kind of magic that turns reality into a refined spectacle. However, a sanky panky is more than that. He is part of a distinctive culture, a spectacle that he both adapts himself to and creates. This made me propose the title of Vicky´s and mine movie script as Geishas of the Sea. Like their Japanese counterparts, I imagine sanky pankies to be some kind of courtesans. Like geishas they engage in interpersonal relationships based on sophisticated play acting. It is about culture in its original meaning as an agricultural term – to overcome the uncontrollable chaos of nature by cultivating it, making it serve your needs. From antique times, women have served the needs and desires of wealthy and influential men by refining their behaviour, appearance and knowledge to attract male attention.

In particular, courtesans appear to thrive in rigid, hierarchical class societies, where there is a big difference between wealthy rulers and "common" people. A courtesan does generally not come from the affluent classes, though is prepare herself to gain entrance to them by cultivating their appeal and artistry to impress members of the elite. Becoming their friends and confessors during their time of leisure, not the least within the intimate sphere of their bedrooms.

Wealthy men of time passed by kept courtesans, who behaved in accordance with the mores of these specific time periods.  Indian brahmins and maharajas kept tawaífs, ganikas, devadasis or bajis. Courtesans who entertained them with song, dance and poetry and who also could be hired to teach different art forms and to instruct both men and women about how to behave properly among well-established and cultured socialites.

Renaissance princes, even popes and cardinals, had courtesans as mistresses, as well as their French counterparts in modern times had their maîtresses or demi-mondaines, often found in the Parisian entertainment industry, they could be anything from admired salon hostesses to suspected spies like the Dutch Mata Hari, who claimed to be an exotic, Javanese princess.

Chinese mandarins and emperors had their qies, who lived in wealthy households as widely accepted sexual partners for the household´s master and were expected to give birth to his children. The more powerful a man was the more qies he used to keep. A qie's position increased with the power and dignity of her lord and it was expected that her cultural skills and grace would improve at the same pace.

Korean taewangs supported gisaengs, professional artists who could be both private and state employees. Their task was to entertain nobles and royalty and to that end they developed a variety of artistic skills and often complemented their artistry with medical skills and needlecraft. Gisaengs were trained at special academies, gyobangs, where they were taught to master dangak and sogak music, dance and theatre.

Japanese samurais and emperors supported with geishas and oirans, who also developed a very specific culture.

Courtesans active within in feudal societies, like those listed above, cannot be characterized as simple prostitutes, rather did they operate within a sphere of pleasure and artistry. They were rarely born into these sophisticated circles, but assumed the behaviour and privileges of the wealthy classes, honing performances that allowed them to blend in and cross class boundaries in a manner that both separated them from and united them with the women that powerful men were officially married to.

In bygone privileged communities, and it may even be like this in some contemporary circles, marriages were generally a political issue, a method to buttress binding agreements; allocate wealth, inheritance and land ownership. Within such marriages there was no guarantee that love and friendship were established between spouses. Their unions did not necessarily have to be expressed through common interests, mutual trust and pleasant sexual relations. It was within a sphere beyond marital, economic, religious and political commitments and duties that the courtesan exercised her art. 

The word courtesan comes originates from the italian cortigiana, the female equivalent of a cortigiano, courtier, and denoted a lady who lived at a court and knew how to behave like a respected, educated, cultivated and independent woman.

The classic book about how a skilled cortigiano ought to behave is Baldassare Castiglione's Il Cortigiano from 1528. In his book, Castiglione explains that a perfect courtier should take pains to behave in a well composed, seemingly unaffected manner. His speech must be well-articulated, equipped with elegant but nevertheless easy-to-understand words, anecdotes and parables, all articulated with a pleasant voice. A courtier also needs to take good care of his health and physique, move around with elegance. Nevertheless, an exquisite demeanour is not enough for making a good impression at a court.  A cortigiano must also be knowledgeable, well versed in different languages and erudite when it comes to contemporary and classical literature, as well as being interested in art and music and above all he has to be endowed with spezzatura:

A certain nonchalance, so as to conceal all art and make whatever one does or says appear to be without effort and almost without any thought about it.

Unusual for his time was Castiglione's appreciative views of women, whom he addressed in several sections of his book. Il Cortigiano is structured as a philosophical discussion at the court of the castle of Urbino, where it is led by Elisabetta Gonzaga, wife of the disabled and impotent Gudiobaldo da Montefeltro, and her sister-in-law Emilia Pia. During the evening several appreciable words are spoken about women:

“Don't you think that we might find many women just as capable of governing cities and armies as men?” […] “Cannot you recall reading of many women who knew philosophy, of others who have been consummate poets, and others who prosecuted, accused and defended before judges with great eloquence?” […] “I say that everything men can understand, women can too and where a man's intellect can penetrate, so along with it, can a woman's.”

It has been said that wives to powerful men begot their children, maintained the family ties and secured the heritage, while courtesans were responsible for the fulfilment of their husbands´ cravings for culture, pleasure and sexual diversion. To protect themselves from falling into disgrace the courtesans had to avoid losing their allure. Their delicate position forced them to excel in artistic expressions, through exquisite dresses, musicality, corporeal beauty and grace. Book-learning and a capacity to maintain an interesting conversation became means for self-promotion. In contrast to legally married wives, courtesans had to cultivate their survival skills, becoming masters of manipulation, be engaged in political and personal intrigues and surround themselves with fawners and spies.   

A courtesan should therefore be able to behave like someone who is considerably more respected and cultivated than a simple prostitute, a function reflected by the Greek word hɪˈtaɪrə hetaira, which means friend/companion. This is certainly one reason to why it is generally pointed out that a geisha is not trained to provide sexual pleasures, although, after all, it has often been one of their tasks. A geisha is a highly cultivated lady who, unlike a yūjo, prostitute, wears her obi, kimono sash, tied by her back and not in the front. A geisha has to endure years of formal education and several of them do not offer any sexual services at all. The word geisha consists of 芸 gei, which means "art" and 者 sha "someone who creates". But, as in many other courtesan contexts, the difference between friend and mistress can be quite fluent.

Ever since Phryne's time, she was born in 371 BC, recorded history offers quite a lot of tales about like courtesans who have been famous for their beauty and great knowledge. Phryne was desired both as a conversation partner and mistress and eventually became a wealthy lady. She was the model for the greatest artists of the time, among them the sculptor Praxiteles and the painter Apelles.

A famous anecdote tells how one of her lovers, the orator Hypereides, once defended Phryne in a court of law. When the members of the court had been convinced of her guilt, Hypereides rushed forward and tore off her clothes. Her beauty was so dazzling that the judges could not bring themselves to condemn such a well endowed "priestess in the temple of Aphrodite" and acquitted her at once.

Another famous courtesan was Jeanne-Antoinette Poisson, Marquise de Pompadour (1721 - 1764), as maîtresse of Louis XV she exercised a formidable influence over French politics and became a well-known friend and sponsor of philosophers of the Enlightenment, not least Voltaire. She was the daughter of the king's equerry and through various intrigues she soon succeeded in finding way into the king's heart and bedchamber. When the courtiers frowned their noses at the beautiful and witty parvenu, the king knighted her and gave her a coat of arms and a grand estate.

Madame de Pompadour received the ministerial reports and on behalf of the king she made a number of important decisions, determining how the offices would be occupied and policies designed and set. She became a skilled engraver, a role model in fashion, was vital for the development of the porcelain industry in Sèvres and supported a plethora of skilled artists, among them François Boucher, who made several masterful portraits of her. She was also interested in literature, organized salons for philosophers and writers like Voltaire, d'Alembert and Diderot and contributed to the release of the monumental Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers.

Obviously, the refined environment that surrounded geishas in imperial palaces and maîtresses in Versailles was entirely different from the world of sanky pankies. Nevertheless, there are some similarities. Sankies´ modest backgrounds, their connection to a specific milieu - sea beaches and the entertainment centre close to them - the fashions and culture they invented to make themselves interesting for a well-off (at least in relation to them) clientele, the skills they have acquired, not the least their language skills and the combination of fun, adventure and sex they take great care to radiate. They try hard to give an impression of being exotic, easy-going machomen, and behave as if they can grant any wish of the fun seeking, love starved women they court, and – behind all this play acting - their ultimate purpose is to get away from their marginalised position and become part of the wealthy, carefree existence they expect to find in the United States or Europe.

Nowadays, much of the centuries-old courtesan culture has been adapted to and degraded by mass tourism and commercialism. Ordinary, soiled prostitution tries to pilfer the glamour, refinement, exoticism and allure of traditional courtesan mores. For example, in the 1960s, there emerged in Korea a thriving sex industry that revolved around formerly strictly traditional and controlled gisaeng revelries. Hundreds of thousands of  Japanese men bought through Japanese travel agencies sex package tours, which included “authentic” gisaeng gatherings, which were nothing more than pathetic parodies of the real thing.

As long as there exists a chasm between poor and rich, intimately linked to dreams of love, wealth and free sex, phenomena like sankypankism will continue to emerge, while other traditions, as well as beautiful places like Sosúa and its beach, will continue to be corrupted and despoiled through commercialism and illusions of fake dream worlds.

Bruce, Elsye (2015) Hocus Pocus. https://idiomation.wordpress.com/2015/06/04/hocus-pocus Castiglione, Baldesar (1976) The Book of the Courtier. Harmondsworth: Penguin Classics. Feldman, Martha and Bonnie Gordon (eds.) (2006) The Courtesan´s Arts: Cross-cultural Perspectives. Oxford: Oxford university press. Hanks, Patrick (ed.) (1980) Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Kaplan, Marión. (2008) Dominican Haven: The Jewish Refugee Settlement in Sosua, 1940-1945. New York: Museum of Jewish Heritage.

För ett par dagar sedan reste vi till stranden vid Sosúa. Det var den första strand jag kom till efter det att jag 1980 som nygift rest till Dominikanska Republiken från Puerto Rico. Sosúa var en liten by som till stor del bestod av vitmålade trähus. Där fanns en synagoga och ett mejeri, som likaledes var uppförda av vitmålade plankor. Några år senare besökte vi Sosúa med mina föräldrar och min mor brukade minnas hur det lät då hästarnas och åsnornas hovar klapprade mot stenläggningen då de passerade utanför Becks pensionat, där vi brukade bo.

Om jag inte minns fel så satt jag en gång med paret Beck på deras veranda och talade tyska, de var från Wien. På den tiden var Sosúa en pittoreskt, lantlig by med ett fåtal, mestadels inhemska turister och vi brukade gå barfota nerför backen till en perfekt halvmåneformad sandstrand, kransad av arboles de uva, druvträd.

Nu var allt annorlunda. Byns trähus hade försvunnit och ersatts med en stökig, hårt trafikerad stad med kasinon, hotell och restauranger. Skuggade av strandens druvträd låg skjul efter skjul belamrat med krimskrams, usla hötorgstavlor med motiv som damrumpor och Bob Marley och det ena restaurangkyffet efter det andra, med menyer på engelska, tyska, franska, italienska och ryska. Förra årets orkan hade skapat en sidenmjuk strand, men under havsytan var bottnen stenig. Så var det inte förr – då var även bottnen mjuk av len, vit sand och vattnet kristallklart. Tiden går och upprepar sig inte. Varför beklaga sig?

Vi hade en fin stund vid stranden, Rose, Mayra, Vicky och jag.  Vi drack landets sällsynt utmärkta pilsner, Presidente, och åt utsökta fiskrätter serverade av en äldre, allvarlig man som säkerligen var medlem i en frikyrkoförsamling, han kallades El Lobo, Vargen. 

Vicky är en Roses systerdöttrar, visserligen hade hon som liten bott i Dominikanska Republiken, men hade sedan dess tillbringat största delen av sitt liv i USA och därför förundrade hon sig över den mängd märkliga historier om ön som vi berättade för henne.

1938 insåg alltfler att Tysklands judar levde farligt att det fanns en risk för att de inte enbart skulle deporteras, utan även mördas. Man förskräcktes av det gränslösa hat som riktades mot dem av myndigheter och ”vanliga, anständiga” medborgare. Flera krävde att världens nationer skulle öppna sina gränser för de förföljda judarna. Det var antagligen ädla skäl till varför Förenta staternas president Franklin D. Roosevelt den sjätte till femtonde juli sammankallade en konferens i den franska kurorten Évian-les-Bains med syfte att övertala världens nationer att öppna sina gränser för de förföljda judarna. Men, trots allt - en avgörande orsak kan ha varit att Roosevelt ville avleda uppmärksamhet och kritik från en politik som strängt begränsade kvoten av judiska flyktingar som välkomnades till USA.

Representanter från 32 regeringar deltog, men enbart Costa Rica och Dominikanska Republiken gick med på att ta emot några judiska flyktingar. Den svenska delegationen ställde sig tveksam inför sitt glesbefolkade lands möjligheter att ta emot judar på flykt. Dess ledare, utrikesrådet Gösta Engzell, förklarade att Sverige möjligen kunde ta emot ett litet, begränsat antal, men ansåg att ”judefrågan” måste lösas genom att judar tilläts bosätta sig ”utanför Europa”.

Dominikanska Republikens regeringsrepresentanter försäkrade att deras land skulle välkomna 100 000 judiska flyktingar. Varje judisk familj skulle erbjudas 38 hektar land, tio kor, en mulåsna och en häst. Om de hade barn skulle de erbjudas två extra kor per barn. Varje familj skulle även erbjudas ett lån på 10 000 USD, med en procents ränta.

Det generösa erbjudandet var dock inte fullständigt grundat på humanitära motiv. Under oktober 1937 hade Republikens allsmäktige diktator Rafael Leonidas Trujillo beordrat armén att massakrera haitier på den dominikanska sidan av gränsen mot Haiti. Den haitiske presidenten Elie Lescot förklarade att antalet brutalt slaktade haitier var 12 168, men senare dominikanska uppskattningar har satt antalet till omkring 35 000. Den statsunderstödda massakern uppmärksammades internationellt och Trujillo beordrade att allt skulle göras för att mildra den hårda, internationella kritiken och erbjudandet i Évian var del av en sådan politik.

Ett annat, rasistiskt motiv var att Trujillo genom att främja en massiv europeisk invandring ville bidra till att landets ”mörka” befolkning ”blektes”.  En antydan om det syftet var att Dominkanska Republikens Bosättningsförening (DORSA) som i Europa behandlade de judiska migrationsansökningarna och intervjuade de sökande, hade fått klara direktiv att prioritera uthållighet, anpassningsförmåga, sociala färdigheter och ungdomlighet. Istället för företagare, läkare och advokater skulle de vinnlägga sig om att identifiera kraftfulla jordbrukare, detta trots att de flesta sökande kom från tyska och östeuropeiska storstäder.

Underligt nog skeppades inga av de utvandrande, europeiska judarna direkt från Europa till Dominikanska Republiken, samtliga var tvungna att ta vägen över USA, vars myndigheter måste godkänna deras transitvisa, något som ledde till att ytterligare flyktingar gallrades ut. Innan Tyskland i oktober 1941 definitivt stängde sina gränser för fortsatt judisk utvandring hade enbart 500 av dem kommit fram till Sosúa.  Något mer är 4 000 judar hade dock med dominikanska visa kunnat lämna Tyskland och Österrike.

Det var alltså i Sosúa de judiska invandrarna hamnade. Landskapet var jungfruligt och stranden härlig, men jorden var mager. De flesta av invandrarna var stadsbor som med stor möda försökte tvinga fram goda skördar ur den tropiska marken.

De var fler män än kvinnor, fast det kom även familjer med små barn. De flesta var unga och för att imponera på DORSAs personal hade de flesta av dem överdrivit sina jordbrukskunskaper. Flera var också misstänksamma mot de dominikanska myndigheterna. Landet lydde ju liksom Tyskland under en rasistisk diktator, men som en av invandrarna konstaterade:

Folk frågade mig hur det kändes att flytta från en diktatur till en annan. Det var tufft, men en diktator ville döda oss eftersom han ansåg oss vara mindervärdiga, medan den andre välkomnade oss eftersom han oss vara överlägsna [den inhemska befolkningen].

De försökte sig på jordbruk i stor skala, men bortsett från trädgårdsodlingar blev resultatet magert.

De satsade på boskapsuppfödning och mejeriproduktion. Deras omsorg om kvalitet och hygien gjorde snart deras ostar och mjölk populära bland lokalbefolkningen, som också välkomnade deras närvaro, som helt i enlighet med Trujillos planer förde med sig att den isolerade landsdelen snart började utvecklas ekonomiskt, speciellt efter det att en av de driftigaste immigranterna, Arthur Kirchheimer, som verkligen hade tidigare erfarenhet från jordbruk, lyckats importera grisar från USA som snart förbättrat de degenererade lokala varianterna. Själva åt de judiska invandrarna enbart nötkött, men fläsket blev populärt bland lokalbefolkningen och snart exporterades köttprodukter till USAs fastland och Puerto Rico, alltmedan smör, ost och mjölkproduktionen fortsatte öka. Företaget Productos Sosua som grundats av Paul Cohnen och Werner Meyerstein existerar fortfarande, fast de har nyligen slutat producera köttprodukter. 

Däremot blev det inte så mycket med Trujillos hopp om att “förbättra den dominikanska rasen”. Enbart ett fåtal av de judiska ungkarlarna gifte sig med dominikanskor och bildade familj på ön. Då kriget tog slut bekostade de flesta av de judiska Sosúaborna sina barns högre utbildning i USA och snart följde de dem till det stora landet i norr, kvar blev de som gift sig med dominikaner och det var några av dem som jag och Rose mötte då vi kom till Sosúa i början av åttiotalet. På den tiden hade som sagt den lilla byn inte vuxit nämnvärt från den tid då den bestod av spridda, vitmålade trähus, ett mejeri, boskapsstallar, slakteri och en synagoga. Numera kan de bofasta judiska invånarna knappast vara fler än ett tjugotal.

Då vi satt och samtalade i skugga av strandens druvträd fick Vicky syn på en välbyggd ung, mörk man med gyllenblont hår. Vi förklarade att det var en sanky panky. Vicky undrade vad en sanky panky var för en slags person. Vi skrattade hjärtligt eftersom sankypankism är ett mycket välkänt begrepp på ön och Sosúa var faktiskt ett av de ställen där fenomenet först blev känt.

Då den dominikanska nordkustens vidsträckta sandstränder i slutet av 1980-talet började hårdexploateras och ”strandstäder” likande de som finns över hela världen började plötsligt dyka upp, för att efterhand ersättas med allt större hotell och kasinon. Varhelst du besöker en strand, såväl på Kanarieöarna som Pattaya, ser de där strandstäderna i stort sett likadana ut – barer med bambu väggar och takfläktar, butiker med färggranna skjortor, kjolar, badbyxor, surfingbrädor, snäckskal, rom, vodka och krimskrams som försäljs av brunbrända ungdomar och övervintrade hippies från jordens alla hörn. Små garagefirmor erbjuder fiske-och dykutfärder, safari med jeepar eller hästar, nattliga cabareter med exotiska shower och fria drinkar.

”Utvecklingen” gick rekordsnabbt och markpriserna steg snabbt. Andra generation judar som nu till största delen bodde i USA sålde med ansenliga vinster sina föräldrahem, medan föräldrarna njöt sin ålderdom i välförtjänt välmåga och trygghet i Floridas eller Kaliforniens åldringsparadis. Äldre herrar och damer började turista på Karibiens ständer och det är främst bland de senare som sanky pankies började söka sitt klientel.

Sanky pankies lever vid havet och av havet. De värnar om sina kroppar, ägnar sig åt muskelbygge och work-out, fiskar, simmar, dyker, joggar, dansar nätterna igenom och surfar. Flera har arbete, eller ägnar sig åt arbetsmarkerande insatser – som instruktörer i scuba diving eller vindsurfing, ”animatörer” på hotell och för sällskapsresor, dvs de håller gästerna på gott humör genom dansinstruktion på stranden, poolgympa, eller kvällsshower där de dansar utklädda till indianer eller pirater. Flera är gifta och har barn, men det döljer de för damerna de raggar upp.

Viktigast av allt är att hålla kroppen i trim. Förbättra utseendet med subtila medel, med diskreta, exotiska tatueringar, guldkedjor och ringar i öronen. Många bleker håret för att det skall se ut som om saltvatten, sand och sol har gjort det. De är jägare. De söker och förför kvinnor, åldern har ingen betydelse, som kan försörja dem under den tid damerna semestrar vid de paradisiska stränderna; fria, bortom plikter, arbetsrutiner och depressioner. En del kvinnor låter sig luras, andra känner spelet och deltar fullt medvetet i charaden.

Sanky pankies är exotiska inslag i en värld av make-belief, med konstlad generositet, falsk skönhet, kärlek och glamour. Sankies spelar en roll som förväntas av dem. Enkla killar som attraheras av de västerländska damernas öppenhet, tillgivenhet och nyfikenhet. De gör sådant som andra män tvekat göra med dem, smeker dem, viskar ömma ord – ”mi amor, du är allt för mig, den kvinna jag alltid sökt, mogen och erfaren, med väl tilltagna former, sådant tänder mig. Du är ingen förvirrad, liten, korkad bimbo. Inte som kvinnorna här i landet. Elegant, sofistikerad och kultiverad. I want you, I cannot live without you, sedan jag träffade dig har mitt liv förändrats, du har öppnat världen för mig, jag inser nu att jag inte kan leva utan dig. Jag är en fri, obunden man, en havets son. Jag är inte gift, men fattig och saknar sann, ärlig kärlek. En sådan som enbart du kan ge mig, I understand that now.”

En sanky panky säger sig vilja vara i ständig kontakt med sitt offer, både här och då hon lämnat honom ensam kvar på ön, men dessvärre förlorade sin mobiltelefon ute på havet förra veckan. Kanske kunde hon köpa honom en ny, som tecken på deras nyfunna kärlek. Han skulle vilja betala för drinkarna och maten, men han förlorade sina pengar på moderns sjukhusräkningar. Han förlorade sitt jobb, anklagad för att ha stulit pengar som en annan anställd tog. Medvetet bryter en sann sanky panky mot den dominikanske machomannens viktigaste regel – låt aldrig en kvinna betala för din mat, ditt uppehälle eller dina drinkar.

Månader, år av erfarenhet har lärt sankyn vad en turistande kvinna trånar efter och hur hon bör behandlas. Hans rörelser, tal, åsikter, blickar, minspel och förtroenden är väl inövade. Sanky pankyn använder inte sex som sitt främsta lockbete, det blir först senare en del av spelet, visserligen en viktig del, men mer som ett sigill på ett spelat förhållande, en pesudoförälskelse arrangerad så att hans offer tror på den. Sany pankyns mål är nämligen mer än att bli försörjd under sommarflirt. Han vill komma till USA eller Europa. Han söker ett fast förhållande, giftermål, inte utav kärlek utan för att få ett visum så att han kan få del av den andra världens lockande rikedomar. Då sankyn säger att han behöver pengar och stöd för att klara sjukhusräkningar för fattiga släktingar, för att köpa en båt eller ett kylskåp, kan det vara såväl lögn som sanning, det väsentligaste är att han vill få ut något av förhållandet, tjäna på det. I så måtto är han en prostituerad, men han ger också något utöver sex. Han skänker sitt offer en upplevelse, får henne att känna sig fri och eftertraktad. Lär henne något om det obundna livet i tropikerna. Hur en stark, vacker och välbyggd man kan bli attraherad av någon som hon. Är kapabel att skänka henne ett äventyr för livet.

En annorlunda version av en sommarromans, men med ett liknande tema är en charmig engelsk film från 1989, Shirely Valentine, i vilken en medelålders, typisk hemmafru från Liverpool som på en resa till en grekisk ö, tillsammans med en utåtriktad väninna i samma ålder, blir kär i en restaurangägare och fiskare, som får henne att känna sig som en attraktiv kvinna och ägnar henne passionerad älskog. Men Costas Dimitrades visar sig dessvärre vara i bransch som sina Dominikanska motsvarigheter och dajtar rutinmässig besökande damer i Shirleys ålder. Filmen har dock inget tragiskt slut. Sommarromansen gjorde Shirley gott, hon fick ett nytt perspektiv på tillvaron, och känner sig som en bättre och mer självständig kvinna.

En sanky panky tillhandahåller inte enbart sex. Han säljer ett helt koncept och är beredd att offra sig för det, använda sin ”kärlek” för att genom den komma till sitt förlovade land. Fast givetvis finns sankies som söker andra lösningar. Som väljer att stanna kvar i Dominikanska Republiken och där ta emot wire transfers för sitt uppehälle alltmedan de säger sig vänta på slutligen få förenas med sin älskade i ett annat land, något som aldrig kommer att ske.

Vi satt vid bordet i skuggan under druvträdet och betraktade förbipasserande sanky pankies och frågade El Lobo om hans kusin som gjort karriär som sanky panky och belönats med ett giftermål i Tyskland. Hur trivdes han där?

- Han har det inte bra. Det blev inte alls som han trodde att det skulle bli.

Även om de är ett standardinslag i dominikansk humor och gisslas i karikatyrer och underhållningsprogram är många sankies egentligen tragiska figurer – fattiga, självföraktande, outbildade blir de ofta offer för sitt eget spel. De fruktar att de skall förlora sitt enda kapital – sin charm, sina välbyggda kroppar och sin ungdom.

Jag och Vicky började fantisera om att vi inte borde göra ett filmmanus och sälja det till Hollywood. Vi skulle kalla vårt filmförslag Geishas of the Sea  Havets geishor. Jag visste inte då att en spansk regissör vid namn José Pintor redan spelat in inte mindre är tre filmer i Dominikanska Republiken – Sanky Panky 1, 2 och 3. Uppenbarligen var samtliga tämligen fjantiga underhållningsfilmer och jag har ingen speciell lust att se någon av dem.

Vår Sankyfilm skulle bli annorlunda, allvarligare och mer tragisk. Den skulle koncenteras på sankypankykulturen, på dess kulturella särtecken, det som kallas cultural markers. Sanky pankies utseende, deras rörelser, förföringstekniker, skådespeleri och ensamhet. Likt geishor fångna i en säregen kultur, som både skapat dem och som de själva varit med om att skapa. Fattiga dominikaner som söker inträde i en existens som egentligen är dem fullständigt främmande och då de slutligen trätt in i sin drömvärld går flera av dem under – en förstad till Minneapolis eller Frankfurt har inte mycket gemensamt med en strand i Dominikanska Republiken.

”Men” undrade Vicky, ”var kommer egentligen ordet sanky panky ifrån?” Utan att tänka mig för hade jag ett direkt svar på den frågan.

- Det måste komma från hanky panky.

- Hanky panky?

Mitt svar kom sig av att jag mindes en av mina favoritlåtar från 1990-talet, den danska gruppen Aquas fyndiga och medryckande tuggummidiscorocklåt I´m a Barbie Girl:

I'm a blond bimbo girl, in a fantasy world.
Dress me up, make it tight, I'm your dolly
You're my doll, rock´n roll, feel the glamor in pink.
Kiss me here, touch me there, hanky panky.
You can touch
you can play
if you say "I'm always yours”.

Jag är en blond bimboflicka i en fantasivärld.

Klä upp mig, gör det snävt, jag är din lilla docka.

Du är min docka, rock´n roll, upplev glamour i rosa.

Kyss mig här, rör mig där, hanky panky.

Du kan röra,

du kan leka,

om du säger ”jag är alltid din”.

Men jag var osäker på från vilket språk ordet kom från. Eftersom vi var i Sosúa, ett av sankypankismens källsprång, fick jag för mig att ordet kunde ha ett östeuropeiskt, kanske judiskt ursprung. Det berodde även på att jag stött på ordet i en av mina absoluta favoritfilmer, bröderna Cohens mästerliga A Serious Man från 2009. Filmen utspelar sig under 1960-talet sig i en judisk miljö i en stad i Minnesota. Den allvarlige mannen är Larry Gopnik, en hunsad, välmenande matematiklärare som går ett omilt öde till mötes.

Som Gud prövade Job, testar han Larry Gopnik. Och bland en mängd andra missöden drabbas den hederlige och gode Larry som en blixt från ovan av att hans hustru förklarar att hon ämnar skilja sig och gifta sig med den väldige, bufflige och falskt hygglige Sy Ableman. Hustrun Judith och Ableman bjuder den slagrörde Larry på middag och förklarar att det nu är dags för honom att förbereda en skilsmässa. Det är för Larrys eget bästa och orsaken är att han inte förmår få Judith att förverkliga sig själv. Sys och Judiths förhållande är enligt dem ytterst respektfullt, allvarligt och inte alls byggt på något whoopsy-doopsie. Det måste Larry lära sig att förstå. 

Larry är en allvarlig man, inte sant? Inte kan väl en moraliskt ståndaktig man som Larry tänka sig att Sy och Judith skulle bete sig som ett par ansvarslösa ungdomar? Då Larry försöker förstå vad som drabbat honom och söker upp advokateroch rabbiner, för att för dem förklara att hans hustru och Sy Ableman har sagt honom att det inte varit något hanky panky mellan dem, skakar de enbart på huvudena och berättar underliga historier för honom.

Det visade sig dock att jag misstog mig då jag antog att begreppet hade ett judiskt ursprung. Det var mer fascinerande än så. Enligt en ordbok jag konsulterade betyder hanky panky:

1. Dubbeltydigt eller misstänkt beteende. 2. Dumt beteende eller prat. 3. Olämpligt sexuellt beteende. [Variant av hokus pokus]

Hokus pokus 1. Trick, spetsfundighet eller lagvrängning. 2. Mystifierande jargong. 3. En besvärjelse som används av jurister eller trollkarlar då de utför någon form av bluff. 4. Bekräftad skicklighet eller lyckat trick. [Antagligen en form av svinlatin uppfunnen av taskspelare].

Jag gräver djupare och finner i Svenska Akademins Ordbok förklaringen:

Engelska - hocuspocus, även hocas pocas (1624), i äldre engelska även med beteckningen trollkonstnär, vanligen förklarat som en förvrängning av den katolska latinska nattvardsformeln hoc (enim) est corpus (meum), ”detta är min lekamen”, varvid filiokus (filias) skulle ha uppkommit av tillägget filii (corpus), ”sonens (lekamen)”.

Orden hokus pokus skulle alltså ha att göra med världshistoriens främsta förvandlingsnummer, nämligen då en katolsk präst under mässan genom att uttala Jesu ord vid Nattvardens instiftande förvandlar bröd och vin till Kristi kött och blod - Mysterium fidei, Trons mysterium.

Orden hocus pocus finns belagda för första gången i en mycket fri tysk översättning från 1590 av Shakespeares Så tuktas en argbigga, där Hortensio säger: ”Prästen frågar: ´Vill du nu ha denna jungfru som din äkta maka?´´Naturligtvis´ ropar han högt ´det är ju därför jag är här. Gör nu fort ert hocus pocus´.”

Det är först trettio år senare som orden dyker upp i skrift igen, denna gång i en pamflett som angriper jesuiter och katolska präster och säger sig avslöja deras knep, The Foot out of the Snare, Foten ur snaran, skriven som det står i Svenska Akademins Ordbok 1624. I den boken förlöjligar den protestantiske prästen John Gee jesuiter och katolska präster. Han konstaterar att I alwayes thought they had their rudiments from some iugling Hocas Pocas in a quart pot, jag begriper inte riktigt vad som menas, men jag antar att det betyder något i stil med ”jag har alltid trott att de fick sina ytliga kunskaper från någon bluffande Hocas Pocas enliterskruka”. Alltså att de blivit lurade av en marknadsgycklare.

Hokus pokus har alltså med förvandlingstricks att göra och det har antytts att orden, bortsett från latinet, också kan finna sitt ursprung i det slaviska ordet pokus, ”försök” eller ”experiment” och det kan då sättas i samband med de alkemister som under Kejsar Rudolf II (1521 – 1612) i Prag arbetade med att försöka framställa guld. Deras verksamhet kunde beskrivas som hokus pokus, där ordet hokus möjligen anspelar på det latinska ordet hoc, ”detta” och då är vi återigen tillbaka till den katolska mässan och frasen hoc (enim) est corpus (meum), som enligt  Oxford English Dictionary av trollkarlar förvanskades till hax pax max Deus adimax som med tiden förvandlades till hocus pocus och sedermera till det engelska ordet hoax, bluff.

En sanky panky ägnar sig alltså tydligen åt hanky panky, sexuella tjänster som kännetecknas av falska förespeglingar, en slags trolleri som förvandlar verkligheten till ett raffinerat skådespeleri. Men en sanky panky är mer än så. Han är en del av en särpräglad kultur, en skenbild som han både anpassar sig till och skapar. Detta kom mig att föreslå titeln på en tänkt film som Havets geishor. Likt sina japanska motsvarigheter föreställer jag mig nämligen sanky pankies som en form av kurtisaner. En slags mellanting mellan prostituerad och sällskapsdam/herre som från antiken och framåt har betjänat förmögnare kvinnor och män genom att finodla uppträdande, utseende och kunskaper som lockar och tilltalar dem. Kurtisaner tycks uppträda inom alla mer eller mindre rigida klassamhällen där det finns stor skillnad mellan förmögna makthavare och ”vanligt” folk. En kurtisan kommer i allmänhet inte från de besuttna klasserna, men bereds tillträde dit genom att sin konstfärdighet tilltala mäktiga män och kvinnor, bli deras vänner och förtrogna, i såväl sällskapslivet som i den mer intima sängkammaren.

Antikens förmögna män hade sina hetärer, indiska brahminer och maharajor höll sig med tawaífs, ganikas, devadasis eller bajis. Kutisaner som underhöll dem sång, dans och poesi och även kunde anlitas som lärare i olika konstarter och för att lära såväl män som kvinnor hur de borde bete sig bland välsituerade, kultiverade sällskap. 

Renässansfurstar hade cortigiane som sina förtrogna och älskarinnor, liksom deras franska motsvarigheter ända in i modern tid hade sina maitresse, courtisanes eller demi-mondaines, ofta hämtade från den parisiska nöjesindustrin kunde de vara allt från beundrade salongsvärdinnor, eller misstänkta spioner, som holländskan Mata Hari, som påstod sig vara en exotisk, javanesisk prinsessa.

Kinesiska mandariner och kejsare hade sina qiès, som levde inom välbärgade hushåll som allmänt accepterade sexualpartners för husets herre och förväntades föda barn åt honom. Ju mäktigare en man var ju fler qiès kunde han omge sig med. Qiès ställning ökade med deras herres makt och värdighet, likaså förväntades deras kulturella standard, beläsenhet och musikalitet förbättras ju mer respekterade de blev.

Koreanska taewangs försörjde gisaenger, yrkesartister som kunde vara såväl privat- som statsanställda. Deras uppgift var att underhålla adelsmän och kungligheter och de utvecklade en mängd konstnärliga färdigheter, samtidigt som de även kunde verka som sömmerskor och läkare.  Gisaeng utbildades i allmänhet vid speciella akademier, gyobang, där de bland annat lärde sig behärska dangak- och sogakmusik, dans och teater.

Japanska samurajer och kejsare höll sig med geishor och oiran, kring vilka en speciell kultur utvecklades.

Kurtisaner som verkar inom de feodala samhällen, med förmögna mäktiga män, likt de som räknats upp ovan, kan inte karaktäriseras som prostituerade, snarare är de verksamma inom en sfär där nöje och lust samverkar. De är sällan födda in i de besuttnas krets, men antar vissa överklassbeteenden och privilegier i en slags förställning som blandar och överskrider klassgränser, på ett sätt som både skiljer och förenar dem med de kvinnor som de mäktiga männen officiellt är gifta med.

Inom privilegiesamhällen är giftermål i allmänhet en politisk fråga, det rör sig om bindande avtal, fördelning av förmögenheter, arv och landinnehav, ett fastställande av intressesfärer där gemåler blir till bevis att en pakt kommer att respekteras. Inom sådana äktenskap finns ingen garanti för någon kärlek och vänskap makar emellan. Deras förbund behöver inte alls ta sig uttryck i gemensamma intressen, förtroenden och ömsesidigt angenäma sexuella relationer. Det är inom en sådan sfär, bortom äktenskapliga, ekonomiska, religiösa och politiska åtaganden och plikter som kurtisanerna fyllde sin funktion.

Ordet kurtisan kommer från det italienska cortigiana, en kvinnlig motsvarighet till cortigiano, en hovman, och betecknade en dam som levde vid hovet och visste att föra sig där, som en respekterad, utbildad, kultiverad och självständig kvinna.

Den klassiska etikettboken för hur en sann hovman, en cortigiano, skall uppföra sig är Baldassare Castigliones Il Cortigiano från 1528. I sin bok förklarar Castiglione att den perfekte hovmannen skall vinnlägga sig om ett balanserat, till synes oberört sätt, hans tal skal vara välartikulerat, fyllt med elegant men lättförståeliga ord och exempel, uttalade med ett behagligt röstläge. Samtidigt skall en hovman sköta sin hälsa och fysik, röra sig med elegans, fast ett förfinat beteende och intagande är långt ifrån tillräckligt för framgång inom hovlivet. En cortigiano måste också vara kunnig och beläst, intresserad av konst och musik och framförallt ha sprezzatura. Hovmannen bör

I alla sammanhang bruka ett slags sprezzatura [nonchalans] som döljer det konstmässiga, och som visar att det han gör, och det han säger, utförs utan ansträngning, och nästan utan att han ägnar det en tanke.

Ovanliga för sin tid var Castigliones uppskattande åsikter om kvinnor, som han också vänder sig till i flera avsnitt av sin bok. Il Cortigiano är uppbyggd som en filosofisk diskussion vid hovet i Urbino, där den leds Elisabetta Gonzaga, hustru till den invalidiserade och impotente Gudiobaldo da Montefeltro, och hennes svägerska Emilia Pia. Under kvällens lopp fälls flera uppskattande ord om kvinnor:

Tror du inte att vi kan hitta många kvinnor med lika stor förmåga att styra städer och arméer som män? […] Kan du inte minnas hur du läst om flera kvinnor som varit kunniga i filosofi, om andra som var skickliga poeter och om sådana som blivit förföljda, anklagade och inför domare försvarade sig med stor vältalighet? […] Jag säger att allt män kan förstå, kan kvinnor också förstå och där en mans intellekt tränger in, ditin kan också en kvinnas förstånd komma.

Det har sagts att hustrur till mäktiga män upprätthåller släkt-och familjeband, alltmedan kurtisanerna ansvarade för tillfredställandet av männens behov av kultur, nöje och sexuella förlustelser. Kurtisanernas artistiska uttrycksmedel, i form av klädsel, musikalitet, beläsenhet, kroppslig skönhet och grace blev till medel för självbefordran, en slags personlig PR, ett skydd mot att falla i onåd, att förlora attraktionskraft och därmed sin härskares intresse, Deras känsliga ställning övertygade flera kurtisaner om att de, på ett helt annat sätt än en lagvigds hustru, för sin egen säkerhets skull måste sätta sig in i de aristokratiska hovfolkets manipulationer, politiska och personliga intrigspel. Många kurtisaner utvecklade sig till skickliga manipulatörer med omfattande nätverk av smickrare och spioner. 

En kurtisan borde uppföra sig som någon som är betydligt mycket mer respekterad  och kultiverad än en simpel prostituerad, en roll som speglas av det grekiska ordet hetär, hetaira, som betyder vän/följeslagare. Detta är säkerligen en orsak till varför det i allmänhet poängteras att en geisha inte tränats för att tillfredsställa sexuella lustar, även om det, trots allt, ofta har varit en av deras uppgifter. En geisha är en högst kultiverade dam som till skillnad från en yūjo, prostituerad, bär sin obi, kimonobälte, knuten på ryggen och inte framtill. En geisha är tvungen att gå igenom år av formell utbildning och flera av dem erbjuder inte alls några sexuella tjänster. Ordet geisha består av 芸 gei, som betyder ”konst” och 者 sha "någon som skapar". Men, liksom inom många andra kurtisansammanhang kan skillnaden mellan vän och älskarinna vara flytande.

Ända sedan Phrynes tid, en hetär som föddes 371 f. Kr., bjuder historien på en mängd historier som kurtisaner som varit berömda för skönhet och stora kunskaper. Phryne var eftertraktad både som konversationspartner och älskarinna och blev med tiden en förmögen dam. Hon stod modell för sin tids största konstnärer, bland dem skulptören Praxiteles och målaren Apelles.

En välkänd historia förtäljer hur en av hennes älskare, vältalaren Hypereides, försvarade Phryne inför en domstol och då dess medlemmar av åklagaren övertygats om hennes skuld rusade Hypereides fram och slet av henne kläderna. Hennes skönhet var så bländande att domarna inte kunde förmå sig att döma en sådan ”prästinna till Aphrodite” till döden, utan frikände henne omgående.

En annan sägenomspunnen kurtisan var Jeanne-Antionette Poisson, Marquise de Pompadour (1721 – 1764). Som mätress till Ludvig XV utövade Madame de Pompadour ett stort inflytande över fransk politik, samtidigt som hon blev en välkänd vän och beskyddare av upplysningstidens filosofer, inte minst Voltaire. Hon var dotter till kungens hovstallmästare och genom olika intriger fann hon snart vägen till kungens hjärta och sängkammare. Då hovfolket frynte på näsan åt den vackra uppkomlingen adlade kungen henne, förlänade henne gods och vapensköld och hon kom därefter att leva som en härskarinna på Versailles.

Madame de Pompadour tog emot ministerrapporter och fattade i kungens ställe en mängd viktiga beslut, bestämde hur ämbeten skulle besättas och politiken utformas. Hon ägnade sig åt gravyr, blev en förebild inom modet, bidrog till att utveckla porslinsindustrin i Sèvres och finansierade en mängd skickliga konstnärer, bland dem François Boucher som gjorde flera mästerliga porträtt av henne. Hon intresserade sig också för litteratur, höll salong för filosofer och författare som Voltaire, d´Alembert och Diderot och bidrog till att den franska Encyklopedin gavs ut.

Givetvis är den högkulturella miljön kring hovgeishor och mätresser som Madame de Pompadour vitt skild från sanky pankies värld, men likheter finns. Sankies enkla bakgrund, deras koppling till en speciell miljö – havsstränderna och nöjescentra kring dem – det mode och den kultur de utvecklat för att göra sig intressanta för ett välbärgat (i varje fall i förhållande till dem) klientel, de färdigheter de skaffar sig, inte minst språkkunskaper och den kombination av nöje, äventyr och sex de värnar sig om att utstråla. De vinnlägger sig också om att framstå som exotiska, lättsamma machomän och beter sig som om de kan uppfylla sina väninnors önskningar, alltmedan deras främsta syfte är att själva komma upp sig i samhället. Att med hjälp av en kvinnlig välgörare kunna lämna sin fattiga tillvaro för det goda livet i USA eller Europa.

Även sekelgammal konkubinatkultur har anpassat sig till massturism och degraderande konsumtion. Vanlig, solkig prostitution lånar glans och glamour från drömmar om finess och exotism.  Exempelvis så uppkom i Korea under 1960-talet en blomstrande sexindustri kring tidigare strikt traditionella och hårt styrda gisaengfester. Hundratusentals japanska män köpte sexresepaket genom japanska resebyråer och deltog i patetiska pastischer på gisaeng-sammankomster.

Så länge som det existerar stora gap mellan fattig och rik, parade med drömmar om kärlek, rikedom och fri sex kommer säkerligen kulturer som sankypankismen att skapas, alltmedan andra traditioner och vackra platser som Sosúa och dess strand kommer att degraderas och försvinna genom konsumism och skapandet av falska drömvärldar.

Bruce, Elsye (2015) Hocus Pocus. https://idiomation.wordpress.com/2015/06/04/hocus-pocus. Castiglione, Baldassare (2003) Boken om hovmannen. Stockholm: Atlantis. Feldman, Martha och Bonnie Gordon (eds.) (2006) The Courtesan´s Arts: Cross-cultural Perspectives. London: Oxford University Press. Gerner, Kristian och Klas-Göran Karlsson (2005)  Folkmordens historia: perspektiv på det moderna samhällets skuggsida. Stockholm: Atlantis. Hanks, Patrick (ed.) (1980) “Hanky Panky” och “Hocus-pocus” i Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Kaplan, Marión A. (2008) Dominican Haven: The Jewish Refugee Settlement in Sosua, 1940-1945. New York: Museum of Jewish Heritage. Oxford dictionary of English (2013) “Hocus-Pocus”. London: Oxford University Press. Svenska Akademins Ordbok (1932) Elfte bandet h-hydda. Lund: Berlingska Boktryckeri- och Stilgjuteriaktiebolag.

In January 1981, I was on my way from Santo Domingo to Copenhagen, at that time we used to change plans in New York. This time I flew alone. I do not remember why. Probably Rose worked at the Ministry of Agriculture in Santo Domingo while I taught at a high school in Sweden. Prior to the beginning of the spring semester I had to show up at the school in Malmö, so the trip must have taken place in early January. To make it as cheap as possible I had bought a ticket which meant I had to spend one night in New York and continue traveling the following day. It was no idea to take a cab into the centre, or sleep at a hotel close to the airport, it would be both expensive and difficult. Better to find a comfortable chair somewhere in the waiting rooms at the John F Kennedy Airport and let myself be devoured by an exciting novel. The only problem was that I did not possess such a novel.

I had flown down to Dominican Republic on the 10^th of December. By eavesdropping on a conversation between a couple of youngsters behind me I realized that on the plane there were quiet a number of people who hoped to join John Lennon's funeral ceremony. It never took place, but many of my grieving fellow travellers would probably end up among the 250,000 mourners who gathered outside of the Dakota Building on December 14^th.

Lennon had been murdered by eleven o´clock on the evening of December 8^th. Even before I left Sweden, I had read everything I had found about the murder and I could not help thinking about it while I walked from store to store on Manhattan, while looking for the swimsuit I had promised to buy for Rose. It was a cold and gloomy day, but no snow. I did not find any swimsuit, “off season” explained the shop assistants.

I saw posters for Kubrick´s The Shining. The film had premiered six months earlier, but was still presented in several movie theatres. I would have liked to see it. My friend Claes and I had seen Barry Lyndon five times and I was familiar with Stephen King after viewing Brian De Palma's excellent Carrie, though I had not read any of his novels.

Now I searched through the JFK airport's main terminal for a bookstore that was still open. The clock approached eleven in the evening and still I had no night reading whatsoever. A man stepped out of a newspaper stand and lifted his arms in front of it to pull down the iron shutter. Behind him I caught a glimpse of Stephen King´s The Shining. Even if he had closed the checkout for the night I managed to convince the guy to sell me the novel. Now I was looking forward to enjoy my purchase. The night was saved.  

I found a plastic seat, sat down and watched the book cover, which was a copy of the movie poster. It´s bright yellow cover read: Now a Stanley Kubrick Film from Warner Bros, starring Jack Nicholson and Shelley Duvall. It was exactly the kind of book I had been looking for - a realistic, eventful horror story, with supernatural elements. The introduction convinced me that I would spend the entire night and the following morning without any sleep. A young husband and dad had, after a prestigious literary magazine had published one of his short stories, been hired as a high school teacher. However, to his great despair he soon found out that he suffered from a paralyzing writer's block. At the same time he was tormented by having a brilliant student whose stories far exceed anything he himself would ever be able to write. The failed teacher/writer began to suffer from his colleagues' inquiries about his writings, his wife's concern about their future together and what he perceived as his brilliant student's ill-concealed disdain. He took refuge in alcohol, got stuck in the addiction and became increasingly irritable.

This was brilliant! Time and space disappeared. At half past two in the morning a loud voice was heard over the loudspeakers, the airport was closing down for the night and had to be vacated before two o'clock. Closed down? Did they really close JFK, one of the world's largest airports? How could that be possible? Did no planes arrive after two in the morning?

Soon I was standing with my shoulder bag outside the terminal, my suitcase had thankfully already been checked-in to Copenhagen. It was cold, maybe ten degrees below zero, snow covered the ground, but it was not snowing anymore. No taxis could be seen. Where would I go? The only person around was a policeman talking in a walkie-talkie. I went over to him asking him if he knew where the nearest hotel was located. "A mile from here" he answered indifferently and pointed out into empty space.

- You can make a try, but I do not recommend it.

-Why not? Is it dangerous?

The policeman shrugged his shoulders. He seemed reluctant to speak to me:

-  Not exactly dangerous, but there are no walkways around here. And if you end up in a place there´s no guarantee they might have a room of you. Not at this time of the night.

Behind the glass wall at our backs the lights went out in the departure hall. Would the policeman be there all night? Could he not from his patrol car call a hotel nearby? Did he have a car? Maybe he or a colleague of his could in a nice and warm car bring me to the nearest hotel? I did not dare to ask. The tall, massive man gave a dismissive impression. I thanked him. As I stepped into the darkness outside the protective roof of the platform, he muttered something I could not hear.

A desolate landscape - snow, street lights, wide roads that ran in different directions; no footpaths, no sidewalks. A landscape made for cars, but no cars could be seen. I assumed I had caught a glimpse of a neon sign in the distance, possibly a hotel. Although I was not entirely sure that could have been the case. Anyway, I walked in the direction of the weak light. Initially, I kept myself by the edge of the roads, but after a while I did not care much about the risks and began to walk on the highways. There were no cars, no people, only snow and street lights. I do not remember if the wind was particularly biting, just the cold, the emptiness and the lack of planning for strolling people. It was a hotel sign I had seen. I do not remember the name anymore. Ibis? Jamiaca Inn?

The hotel lobby was warm and quiet. The only light came from the hotel reception and the fluorescent lamps by the entrance, the rest was shrouded in darkness. Behind the dark brown counter stood a robust, rather old black man with short-cut white hair and a dark green uniform. He watched me as I approached across an empty, polished marble floor. He had probably through a security camera seen how I had arrived at the hotel entrance. Leaning forward, he kindly wondered:

- Can I help you, Mister?

In the deserted lobby his words came out as strangely subdued.

I told him about my dilemma and wondered if they had any rooms available. However, I had realized that they would be hopelessly expensive, though I did not mention that to him. Instead I told him that my flight was due to one o'clock the following day. The receptionist shook his head:

- I'm so sorry, sir. Not even a broom cupboard.

He was a friendly person, at the same time we turned our faces towards the glass wall by the entrance, watching the darkness, the snow.

-It's completely against the rules. But, let's do like this. You lay down and rest on the couch over there in the corner. If you fall asleep I´ll wake you up when the first guests arrive in the lobby and we´ll take it from there. Would that be OK for you?

I found it to be an extremely friendly and generous gesture. The nice receptionist stepped out from a side door, took me by one shoulder and brought me over to a black leather sofa that was placed in a dark corner of the immense lobby.

- You just sit down right here. I´ll be right back.

I felt lost and somewhat ridiculous. The old man returned with a pillow in a white case with a fragrance of cleanliness and a grey blanket and placed them next to me on the couch, while he asked me:

- By the way, what's your name?

- Jan

- Nice to meet you John. I'm George. Now ... make yourself comfortable. Take a nap. No worries, just relax.

He turned on a foot lamp next to the sofa and then disappeared through the door by the front desk. There the lights was extinguished and the only glow now came from the entrance outside the glass windows and the foot lamp, which in the lobby's darkness created a safe circle of light around me. I took off my shoes, straightened out and pulled the blanket up to my chin. For a short while I lay comfortably under the cover, feeling warm inside, grateful for the goodness of people, overwhelmed by what have been called the comfort of strangers.

Could not fall asleep and returned to Stephen King's novel. Everything slopes downhill for the frustrated teacher. He mismanages his work, becomes unfocused, moody and even   dangerous for people around him. When his five-year-old son messes up his papers with drafts for a hopelessly messy and clumsy novel, he does in an uncontrollable outburst break the arm of the horrified boy. When he by the school finds that the tires on his car have been slashed, the miserable teacher decides that the culprit must have been his hated pupil, the skilled short story writer, and beats him up. The situation becomes unsustainable and he is finally dismissed from his position.

However, the headmaster continues to believe that under his unbalanced surface the failed teacher is actually a future great author. He succeeds in persuading an acquaintance of his to hire the unfortunate Jack Torrence as caretaker of a seasonally closed down high mountain resort. Perhaps the potential writer might retrieve the concentration and calm he needs to be able overcome his alcoholism and the destructive writer's block.

In the winter abandoned hotel, Jack Torrence becomes obsessed by the dramas that have for decades been stockpiled in every room, by the vast amount of memories of mind boggling tragedies that an old grand hotel harbours. A fascination fuelled by his find of a multitude of yellowed newspaper clips which content suggests captivating and scary events that over the years have taken place within the hotel. Here is material for a powerful novel. Jack moves from room to room and his overheated, alcohol powered fantasy is gradually turning into vivid hallucinations. Visions that increase his obsessions, twisting reality into a distorted dream world. Madness takes hold of Jack Torrence's and eventually affects the only people in his presence - his wife and son, who are becoming helpless victims to Jack's delusions, confined as they are by the snow that separates the hotel from the living. Especially the son is suffering. Like his father he is a psychic and can sense, even see and experience, the horrors that have taken place in the hotel. Nevertheless, instead of perceiving his son as s confident when it comes to recognizing the hotel's distinctive character, the father considers him to be a threat to the inspiration and creativity he experience. Through isolation, obsession and an inspiration that still refuses to turn into writing, Jack Torrence's alcoholism is exacerbated and his hatred towards his own family is becoming uncontrollable. He now perceives his wife and son as annoying obstacles to his self-realization and the ultimate cause to his paralyzing writer's block.

A haunted hotel, isolated by impenetrable snow masses. A small family completely in the hands of an increasingly mad head of family, who furthermore believes he is acting on behalf of supernatural powers - and more. An ingenious idea, a relentless, constantly intensified story. No wonder that a master movie director like Kubrick made a remarkable film of it and that another skilful narrator, and like King a former alcoholic, the Swedish author P. O. Enquist has recommended Stephen King for the Nobel Prize in literature:

Why? I have read almost everything by him. His strength? He has written, among other things, The Shining a masterpiece about the unproductivity of authorship - he really understands an author's dilemma - and many other good stories.

Though Enquist made the reservation that he assumes his suggestion would never be accepted by any member of the Swedish Academy.

From time to time I lifted my eyes from Stephen King´s novel and looked around in the dark, desolate hotel lobby, through the large glass panels by the entrance, where the snow shone in the moonlight. What strange coincidence had put King's horror vision in my hands? I had not had such a strong literary experience since I, as a twelve-year-old with high fever and meningitis, had read Tolkien's Lord of the Rings. Around six o´clock in the morning the first hotel guests showed up. The light was lit. I folded the blanket, placed it over the pillow, sat up in a corner of the soda and tried to make myself as unnoticable as possible.

The friendly receptionist appeared by my side, leaned forward and told me as discreetly as possible:

- If you don´t mind sleeping in an unmade bed, there is one available on the fifth floor. Was your flight at one o'clock?

- It´s really one thirty.

- Great! Then we can do like this. The cleaning lady lets you in. You have to be on your feet by eleven o´clock and then I have arranged for your breakfast in the dining room and you may catch the hotel shuttle to JFK by a quarter to twelve.

Deeply moved I wondered how much it all would cost.

- Not a cent and don´t you dare to tip me.

I am still plagued by the fact that I never sent George the thankyou card I intended to write when I arrived in Sweden.

I am remembering that strange night now when we are in our condo in Dominican Republic. Before I left Sweden this time, I found a worn pocketbook at the Landskrona library  - Neil Gaimans American Gods from 2002. A sticker was attached to the cover, declaring As good as Stephen King or you money back. Of course, the offer had expired more than ten years ago and that's not why I exchanged the book for a Swedish whodunit, the novel was namely on a shelf declaring “exchange a book of yours for another one”. It was the memory of The Shining that awoke my interest for Gaiman´s novel. I knew that the American Gods recently had been filmed in the form of a TV series, and I suspected that, as Kubrick's movie had been different from King´s novel, Gaiman's book would probably not be quite the same as its TV adaption and I wanted to read the book before I saw its screen version.

I have recently enjoyed the TV adaption of The Man in the High Castle, which was both similar to and very different from Philip K. Dick´s masterpiece. Just like Kubrick did not explain Jack Torrence´s madness by mentioning his writer´s block, something that is essential in the novel, does the TV series to a great extent avoid Dick´s master stroke to describe a totalitarian state from the perspective of “common” men and women. Furthermore, both King´s and Dick´s novels deal with how a writer´s creation intertwines with and mix up the reality.

Both Kubrick´s The Shining and Frank Spotnitz´s The Man in the High Castle constitute alternative versions of captivating novels, something that is quite OK with me. Faithful and detailed renderings of enjoyable books are seldom good. The reader has his/her own inner vision of the lecture. An effective version of a novel is a director's own, highly personal interpretation of a great reading experience, something that has often been the case with movie versions of Stephen King´s stories, with great films like Carrie, The Shining, Misery, Stand By Me, Secret Window and The Shawshank Redemption, exceptions are also common, many movies based on King´s are unbelievably bad. Not that least is Stephen King himself guilty of a full-fledged turkey.

I was thinking about all those films when I just a week ago, together with Rose, flew down to the Dominican Republic, where I am now writing this block entry. On the flight I was confronted with a lousy film version of Stephen King's complicated series of eight books called The Dark Tower. The movie turned out to be an overheated, hectic mess going berserk, completely devoid of the calmer, mysterious and often religious super structure that occasionally breaks through in the often absurd and genre transgressing, but nevertheless quite fascinating, book series.

The director of the apparently video game contaminated concoction that plagued me on the plane seemed to have been devoid of any clue of what he was trying to achieve. The movie was filled to the brim by continuously shifting angles and perspectives, kept together by clumsy, foreseeable storytelling, unmotivated special effects, shallow characters and ungainly editing. “Kept together” are wrong words, the experience was almost incomprehensible and taxing on my nerves. Puh!

It was a relief to return to a Gaiman´s novel and sink into a world of imagination that inspired my own mental imagery, instead of being helplessly thrown around by another person's crazed picture tornadoes. Like several of Kings' stories, American God's is multidimensional and often surprising through its unexpected focus on US peculiarities and phenomena. King has, for example, in Needful Things dealt with the American obsession with collecting memorabilia, Christine is about car fetishism, Pet Sematary highlights fear and denial of death, Cell underscores the overriding dependency on cellular phones, Misery illustrates engagement in invented characters, make-belief and celebrities, to mention just a few contemporary themes in King´s books. In American Gods, the Englishman Neil Gaiman illuminates the role of the United States as an immigrant country where ancient traditions and lifestyles have changed and are threatened to succumb to mass consumption and mass communication. A nation where celebrity worship, the pursuit of wealth and the replacement of real life by make-believe, destroys people's respect and fear for the unknown, the transforming power of mystery and a true religion reflecting the diversity and unpredictability of life; its pain, joy and greatness.

Gaiman's American gods were brought to the United States by the Irish, Scandinavians, Africans, Russians, Jews, Indians and Chinese, only to be forgotten in the strange, demystified environment, turning into mediocre, incompetent and disrespected immigrants, suffering a miserable existence as marginalized have-beens. Just like King, Gaiman depicts an American everyday existence that conceals depths of horror and mysteries, which gates may occasionally be smashed to let demons and insecurity invade home-grown, idyllic small towns.

With a smile of recognition, I found that Odin, the gangleri, "the hiker tired of traveling", skollvaldr, con man, sanngetall, truth seeker, and Allfather in Gaiman's novel appears as an immoral swindler, yet concealing an all-encompassing wisdom.

Mr. Ibis (Toth) and Mr. Jacquel (Anubis) are a couple of funeral morticians in a small town by Mississippi,

while Czernobog, a Slavonic god I wrote about in my last blog entry, is a retired butcher who lives in a rundown apartment in Chicago, together with the three Zorya sisters, Slavonic deities as well.

Mr Nancy, a slightly alcoholic storyteller from the American South, is in fact the West African trickster Anansi, and many other deities from the Old World are constantly appearing in different shapes. Gaiman presents several, small cameos describing the arrival of immigrants and their gods. Most impressive was a cleverly compressed version of the inhumanity of slave trade. How West Africans often were sold as slaves by their own kinsfolk and during inhumane suffering, tightly packed in smelly, infected ships, were brought across the Atlantic to unceasing misery on Caribbean and American plantations, where they were beaten, mutilated and driven into death and misery. In a few sentences he succeeds in capturing the Haitian slave rebellion and Mackandal. the one-armed, eloquent vodun priest who initiated the struggle for freedom and also tell the story of how a raped girl grows up to become a respected vodun priestess in Louisiana's bayou. Reading that I remembered how I unexpectedly found an equally compressed and admirably summarized description Soviet Union's Great Patriotic War in Colum McCann´s Dancer, a novel based on Rudolf Nurejev's life.

American gods? Do they exist? The philosopher Xenophanes from Colophon stated:

But if cattle and horses and lions had hands, or could paint with their hands and create works such as men do, horses like horses and cattle like cattle, also would depict the gods' shapes and make their bodies of such a sort as the form they themselves have. […] Ethiopians say that their gods are snub–nosed and black. Thrachians that they are pale and red-haired.

Obviously, people create gods influenced by heritage, environment and tradition. We need deities responding to our needs and if our desires and demands change we adapt our gods to them. Farmers have fertility gods, while consumers have consumption gods. Gods become templates depicting functions we equip them with.

The postmodern philosopher Jean Baudrillard would probably argue that gods are simulacra, distorted copies/interpretations of reality, which turn into truth, acquiring a presence of their own. They exist, but do not really have any connection with "reality".

Religion changed in accordance with the place where it was practiced, I experienced this when I studied religious notions concerning a peasant leader called Olivorio Mateo, who is worshipped as God in the border areas between the Dominican Republic and Haiti. In 1922, Olivorio was killed by American marines, but a cult of legends, hymns and rituals in his honour has grown strong around him. Several years ago, I gained the privilege of being personally acquainted with people who had known Olivorio, who had walked with him within Hispaniola's mountain areas, yet they were firmly convinced that their friend and leader continues to live in another existence. That he even is identical with God.

I found that Olivoristas living in Santo Domingo participated in olivorista rituals when they visited their areas of origin, though when they are staying in the capital or in the United States, most of them identify themselves as Pentecostals. They claim that Olivorio belongs to their original homes, though in modern cities he manifests himself as the god of the Pentecostals.

So why would not the American immigrants forget or adapt their faith in gods and spiritual beings to the conditions they were confronted with in the New Country? Where a new faith emerged, based on myths of success, bodily perfection, eternal youth, glamour, wealth and celebrity. With role models like Superman, Superwoman, Kim Kardashian and other superstars, being admired for being "known to be famous". Many dream about meeting with such celebrities, imagining it would be like a state of grace, like being close to Jesus, God's Mother or any legendary saint.

The United States is a country where religion may equal sending hundreds of dollars to a TV evangelist, who in an elegant suit preaches prosperity theology, ensures you that if decently remunerated he can pray to God for you to get well, get a top job, or a luxury car. Where the height of happiness is to be seen on television, meet your idol or win millions of dollars on the lottery. Where a belief in God means that you are a fundamentalist believer in biblical truths, a patriot, gun owner, against abortions and gay rights, while you vote for Trump. Once I saw a bumper sticker in Florida that summarized those beliefs: Good, guns and guts made America great. Let's keep all three.

The God of fundamentalists is completely different from the powerful, dangerous, irreconcilable god of the Old Testament, or the New Testament's forgiving Father. Gaiman´s Odin is also an evasive character. He is both human and divine. Nobody trusts Odin, but everyone knows that his knowledge is more encompassing than theirs. That he, in his capacity of Allfather, has a plan for his Creation and knows how the future will be, but nobody understands what the plan really is about, or what the future will look like.

American Gods also confronts us with the great land's own gods, divinities of its native population, who now have a gloomy life underground, or endure in mobile homes or desolate shacks, where they drink beer and spirits while scrutinising the surrounding decay, wondering what Odin is up to. They represent the virgin land, the nature that once was. They are united with the forests, the mountains and the soil, moving from one world to another like someone walking through sun and shadow. They know how to enter into the spiritual sphere that is hidden behind what we call "reality".

In Gaiman's novel, Mr. Wednesday, i.e. Odin, convinces the weary, aged gods who once came to the United States from all over the world, to stand tall and participate in a final battle against the new divinities that have been created in the New World – the gods of the entertainment industry, the TV evangelists, the PR firms, the junksellers, the web, the sex industry, the drug industry, NRA, the Ku Klux Klan, the Fox Channel, the reality shows, the fashion and cosmetics industries, etc., etc. A Ragnarök through which the spiritual sphere of existence will be resurrected; fresh, strong, renewed and dangerous.

In the Andes and the Caribbean, I have met people who told me they were living in two worlds. Our daily lives and the boundless world where we meet gods, demons and spirits of the deceased. A sphere we common people experience when we dream, but that they are able to visit even when they are awake. It is such an interaction between different spheres we witness in Gaiman's novel, where the body builder coach Shadow meets his deceased wife while he is working as chauffeur and right-hand man for Mr. Wednesday and through this work meets various shabby and humble gods, while he in his spare time has a fairly casual existence in an American small town, where he succeeds in finding a solution to why a large number of young people over the years have disappeared from the seemingly idyllic place.

It is through such seamless passing between imagination and reality I have learned to appreciate stories by Gaiman and King. I honestly do not know if they are world-class authors, though they rarely disappoint me. King can swing violently between quite sloppy storytelling and what I perceive as masterly writing. An interaction between fantasy and reality is indeed present in the work of world literature's brightest shining fix stars - Homer, Dante, Shakespeare, Cervantes and Bulgakov.

I do not know if there are any gods around, an uncertainty that, unfortunately, has not been transformed into certainty through my meetings with remarkable men and women, people firmly convinced about the existence of a divine sphere and who have assured me that they are in daily contact either with several gods or one, omnipotent God.

However, through my reading, my appreciation of art, music and dreams, I have been able to enter into a sphere which I am inclined to believe have something to do with another, a spiritual existence and sometimes I wonder how life seems to be for those of my fellow beings who state they do not believe in anything. Who tell me they are unable to enter into that resplendent, artificial paradise of art, religion and literature.

Baudrillard, Jean (1994) Simulacra and Simulation (The Body in Theory: Histories of Cultural Materialism). Ann Arbor MI: University of Michigan Press. Xenophon of Colophon (2001) Fragments: A Text and Translation with a Commentary by J.H. Lesher. Toronto: University of Toronto Press.