Varje minne är en tolkning, ett tillrättaläggande. Vår tillvaro, politiken, världshistorien är uppbyggd av egna och andras minnen, som förändrar och förändras. Inte ens det vi tror vara beständigt; tingen - naturen, byggnaderna, böckerna - är beständiga. Även de finner sitt ursprung i minnen, även de förändrar karaktär genom minnets tolkningar av dem.

Detta lärde jag mig nyligen i en bok av Matt Masuda, The Memory of the Modern, som genom exempel från fransk historia analyserar och tolkar betydelsen av monument i form av resningen, rivningen och återuppbyggandet av Vendômekolonnen i Paris. Hur siffror användes på den franska börsen och sedan påverkade ekonomin som vetenskap. Hur ord omvandlades till tecken inom fransk lingvistik och telegrafi. Hur mänskliga kroppar präglas av minnen och händelser och hur detta återspeglades inom fransk antropologi och Henri Bergsons filosofi. Hur vittnesmål värderades, utforskades och tolkades inom fransk juridik. Hur brottslingar identifierades genom statistik, kartotek och fotografier. Hur fransk imperialism, kriminalvård och deportationer påverkades av föreställningar om exotism och främlingskap, som odlats av författare och filosofer. Hur bevarandet av händelser förvandlades till underhållning genom automater och filmkonst och slutligen hur dans och musik förenar influenser från olika håll och sedan tolkas av författare och musiker. Masudas gemensamma nämnare är att visa hur minnen både formar och formas av historien. Hur de ger upphov till olika trender inom vetenskap, samhällsliv och politik. En ständigt pågående dynamik; påverkningsbar, flytande och föränderlig precis som våra personliga minnen.

Vid läsningen kom jag att tänka på hur flera av mina minnen var relaterade till en plats, ett monument och olika historier jag läst eller hört. Hur ett monument, eller en byggnad, i sig kan innesluta en mängd idéer, tankar och föreställningar och samtidigt vara ständigt stadd i förändring. Hur ett besök till en sådan plats påverkas av de unika minnen, associationer och betydelser den bär på och hur de sedan formar vårt minne av besöket

Vid mitten av mars förra året kom jag med tåg till Srbsko, en by några mil söder om Prag med ett namn som hämtat från ett Tintinäventyr. Det var skymning och Srbsko tycktes kura ihop sig i fukten, ruvande på minnen från vardagsgrå kommunism. Jag tycktes vara ensam gäst på hotellet, som låg mitt emot stationen, fast på andra sidan en flod med trögflytande vatten.

Det långsmala rummet var litet, men varmt och försett med väsentligheterna för en hotellvistelse.  Dessvärre var restaurangen stängd. Jag gick ut i duggregnet för att finna något att äta i byn, men dess två krogar var lågsäsongsstängda. Jag fick nöja mig med att sitta i ett hörn med ett stop öl och en kloábasakorv med rågbröd och senap, alltmedan en grupp äldre bybor nyfiket betraktade mig från ett bord i lokalens motsatta ända. Kände mig som den udda främling jag var, tillfreds med min ensamhet.

Följande morgon var jag tidigt uppe och möttes i den tomma restaurangen av en redan framdukad, överdådig frukost,ett näringstillskott som räckte hela dagen. Trots duggregnet beslöt jag mig för att inte ta tåget utan att gå till fots för att därigenom ordentligt kunna insupa den subtila stämningen av övergiven dysterhet. Under min timslånga vandring mötte jag varken bilar eller människor. Vägen var omväxlande och stundtals riktigt vacker, med flod och fält på ena sidan och skogar och klipphällar på den andra.

Bebyggelsen var inte tät, emellanåt passerade jag någon öde småindustri eller nerlagd bilverkstad. Speciellt fascinerande var ett torn krönt av svart, multnande trävirke. Det tycktes inte vara speciellt gammalt, kanske hade det för ett hundratal år sedan av uppförts av någon hemsnickrande och smått excentrisk industriidkare. Nu såg det hotfullt ut, som en hemvist för fladdermöss, eller kanske en dyster vampyr vars förmodade närvaro utgjorde en spännande fasa för den omgivande bygdens barn.

Även ledningarna som följde vägen hade en sinister karaktär som antydde en nattstånden, inte helt bortglömd kommunism, präglad av hemlighetsfullt förtryck och dålig service.

Marsvintern höll landskapet i sitt grepp, men en och annan blommande kvist lyste upp snårskogen och varslade om att våren trots allt var på väg, mitt i den kompakta gråheten.

Var skogen tämligen trist och enahanda så var bergväggarna desto mer spännande och färgglada. På vissa ställen glänste de i rött, blått och grått, medan de på andra täcktes av slingrande mönster formade av band med småsten.

Jag nådde mitt mål - Hrad Karlštejn den medeltida borgen som på en klippa lyfte sig högt över en gammal handelsstad, som nu förvandlats till turistfälla. Min första anblick av den sagolika borgen, lika overklig som en Hollywoodkuliss, var från en kyrkogård.

Av turister syntes denna tidiga, fuktbemängda morgon inga spår, annat än de igenbommade souvenirbutikerna. Med stigande förväntan vandrade jag upp mot den slutna borgen. Givetvis tänkte jag på Kafkas Slottet och dess vilsegångna lantmätare – om han nu verkligen var det? – som irrade runt i en gudsförgäten by medan han förgäves sökte tillträde till slottet som hotfullt ruvade över bybornas eländiga och obegripliga liv.

Givetvis hade jag läst en del om Karlstein innan jag reste dit och eftersom jag sett slottet på bild associerade jag det med Kafkas roman, men trots mina försök att hitta en koppling fann jag inte mycket som förenade Kafka med Karlstein, enbart en notis i ett brev till systern Ottla, som i och för sig var typisk för Kafka. Från ett regnigt Prag skrev han i maj 1916 att han inte ville följa med systern på en veckoslutsresa till Karlstein. Som orsak angav Kafka att han inte visste vem hon, förutom honom, tänkte vara tillsammans med och att mein Unbehagen in Prag gerade groß genug ist, um es nicht noch in Bewegung bringen zu wollen, ”mitt obehag i Prag är tillräckligt stort för att jag ännu inte vill sätta det i rörelse”.

Att Kafka inte reste till Karlstein i sällskap med sin syster är varken bevis för att han inte besökt slottet, eller att han inte låtit sig inspireras av det. Sedan förfallet hejdats genom omfattande restaurationsarbeten som avslutades 1899 blev slottet och dess handelsstad ett populärt utflyktsmål för pragborna, speciellt som de med järnväg bekvämt kunde ta sig dit. Likt de flesta medeltidsborgar hade det vördnadsvärda slottet vid den tiden samlat på sig en ansenlig legendflora, ofta av kuslig karaktär. Där fanns djupa fängelsehålor och under restaurationen hade man funnit en inmurad skatt med smycken av guld och ädelstenar.

Kafkas gode vän och krönikör, Max Brod, förnekade att Kafka låtit sig inspireras av skräckromantiska sagor och gotiska romaner, som de som skrivits av Ann Radcliffe, Mary Shelley, Matthew Lewis, Charles Maturin och Bram Stoker, för att inte tala om den mängd likartade historier som massproducerades i form av billiga sensationsromaner. Det förvånar mig att Kafka vars skrifter är bemängda med skräckromantiska inslag inte skulle ha läst ovannämnda författare och fler därtill. Under alla förhållanden läste han och uppskattade E.T.A. Hoffman, Heinrich von Kleist och inte minst Fjodor Dostojevskij, som samtliga var storkonsumenter av gotisk skräcklitteratur och vars verk allt som oftast närmar sig genren. Kanske ville Max Brod, som hade en tendens att skönmåla sin författarvän, undvika att eftervärlden uppfattade honom som en läsare av den inom snobbiga kretsar allmänt föraktade skräcklitteraturen.

Slottet uppvisar en hel del likheter med romantikens Schauergeschichte, rysare, där yttre händelser speglar inre världar, som då den sakta döende Franz Kafka skriver om den alienerade lantmätaren K:s upplevelser i en mardrömslik värld som starkt påminner om vår egen, men likväl är fjärran från den. Att huvudpersonen är en ensling som enbart betecknas med en boskstav är också ett vanligt grepp inom gotisk skräcklitteratur alltsedan Friedrich Schiller 1787 skrev sin Der Geisterseher – Aus den Papieren des Grafen von O**, ”Andeskådaren – från greve von 0**s papper”.

Jag undrar om Kafka inte hört talas om Francis Marion Crawfords skräckhistoria The Witch of Prague, Häxan från Prag, som visserligen publicerades 1891, men inte översattes till tyska förrän 1929. Att Kafka mycket väl kunde ha hört talas om den på sin tid populära romanen beror inte endast på att den utspelar sig i Prag, utan att huvudpersonen heter Israel Kafka. Troligare är kanske att han läste en annan gotisk skräckroman som jag fann i faksimil på nätet - Drahomira mit dem Schlangenringe: oder, die nächtlichen Wanderer in den Schreckensgefängnissen von Karlstein bei Prag: eine Schauergeschichte aus Böhmens grauer Vorzeit von Ludwig Dellarosa, 1842. Titeln var onekligen lockande – ”Drahomira med ormringen: eller nattvandraren i Karlsteins skräckfängelser utanför Prag: En skräckhistoria från Böhmens gråa forntid av Ludwig Dellarosa, 1842.”

Jag orkade dock inte stava mig igenom bokens tyska frakturstil utan gav upp efter att på nätet ha läst hälften av boken, som efter en ingående beskrivning av Karlsteins slottsruin berättade om en ung böhmisk skönhet vid namn Drahomira, som i ett medeltida Böhmens djupa skogar möter en häxa och av henne får en ring i form av en orm med gröna ögon. Om Drahomira till ringen viskar en önskan som kommer att gå i fullbordan gnistrar och glöder ormens ögon, men om något ont hände någon hon höll av skulle smaragdögonens glans mattas.

Jag kom aldrig så långt i den svårlästa romanen att jag fann kopplingen mellan Drahomira och Karlstein. Ludwig Dellarosa var en av de många pseudonymer som användes av den österrikiske tjänstemannen och teaterdirektören Josef Alois Gleich (1772 -1841). Han skrev inte mindre än över hundra romaner och tvåhundrafemtio pjäser, men dog fattig och såväl han som hans talrika böcker glömdes snart bort.

Som vid all läsning öppnas oavbrutet nya spår till fascinerande världar. Drahomíra? Hon föddes antingen 877 eller 890 och dog 935. Efter att ha gift sig med Vratislav I blev Drahomíra hertiginna av Böhmen och då maken plötsligt avled blev hon hertigdömets härskarinna, innan hennes son Wenceslas blev myndig. På tjeckiska kallas Drahomíras son - Dobrý král Václav, Den gode kung Wenceslas och vördas som den tjeckiska nationens fader.

Drahomíra var född som prinsessa av havolanernas slaviska stam och inte kristen. Istället för de kristnas gud tillbad hon Rod, Universums skapare. Rod hade två aspekter, Belobog, Den vite Guden och Chernobog, Den svarte guden. Rod var således varken ond eller god utan innefattade i sig allt, vilket betydde att ondska ibland kunde gynna det goda, och tvärtom, något som Drahomíra uppenbarligen höll för sant.

Även om hon döptes vid sitt giftermål förblev Drahomíra uppenbarligen livet ut trogen sin barndoms gudar. Hennes svärmor, Ludmila, var däremot en from, ytterst kristen dam som med stöd av munkar och invandrat prästerskap försökte fostra den lille Wenceslas i den sanna, latinska tron. Drahomíra blev ytterst uppbragt då det allt mäktigare tyska prästerskapet fråntog henne vårdnaden av lille Wenceslas. Som tröst fick hon ta hand om sin yngre son, Boleslaus, som enligt planerna aldrig skulle bli Böhmens härskare. 

Arrangemanget gjorde dock Drahomíra än mer rasande. Med viss rätt antog hon att svärmodern med hjälp av bayerska präster försökte hjärntvätta Wenceslas för att därmed begränsa Drahomíras allt större inflytande över hertigdömets öden och istället knyta Böhmen tätare till de germanska och kristna sachsarna. Drahomíras ökande aggressivitet gjorde att Ludmila fruktade för sitt liv och beslöt sig för att söka skydd i den bayerska biskopsstaden Regensburg. På vägen dit stannade Ludmila en tid i borgen Tetín, söder om Prag.

Då Drahomíra fick reda på svärmoderns vistelseort tillkallade hon två ”nordmän”, vikingarna Tunna och Gommon, och sände dem efter Ludmila med order om att strypa henne. Drahomíra hade nämligen fått sig spådd att hon för sitt eget och sina söners bästa borde mörda sin svärmor, men om blod spilldes vid dådet skulle Gud straffa Drahomíra genom att en av hennes söner även han skulle blöda till döds.

Tunna och Gommon lyckades ta sig in i Ludmilas sängkammare i borgen Tetín. Då hon upptäckte våldsverkarna rusade Ludmila till altaret för att där söka Guds beskydd, men övermannades och ströps. Då Ludmila föll död till marken träffade hennes panna altarets kant och slogs blodig, ett ytterst illavarslande tecken att det skulle kunna gå riktigt illaför någon av Drahomíras söner.

Wenceslas teg vid meddelandet om sin farmors död, men så fort han tre år efter mordet blev myndig förvisade han sin mor och sökte hos den germanske hertigen av Sachsen, Henrik Fågelfängaren, stöd och beskydd mot de mestadels hedniska magyarerna, som från söder hotade Böhmen. Henrik Fågelfängaren ombesörjde att Böhmen hamnade inom den romerska katolicismens sfär. Som ett tecken på att Böhmen hädanefter skulle följa den latinska riten och som ett band mellan germaner och slaver lät Henrik Fågelfängaren till Prag föra en hand av det sicilianska helgonet St. Vitus. Wenceslas byggde över den heliga handen den kyrka som slutligen skulle förvandlas till Katedrála svatého Víta, Prags mäktiga katedral. Det är möjligt att Henrik Fågelfängaren valde just en relik av St. Vitus som gåva till Böhmens tjecker på grund av att hans namn Svatého Víta påminner om Svetovid en vördad slavisk gud som rådde över krig, fruktbarhet och överflöd.

Då Wenceslas på inrådan av sin egen mor Drahomíra mördades av sin lillebror Boleslaus blev han tämligen omgående helgonförklarad och förvandlades snart till Böhmens och därefter Tjeckiens skyddshelgon. Det var kring Wenceslas staty i Prag som Pragvårens och Sammetsrevolutionens protester koncentrerades, 1968 respektive 1989.

Wenceslas skalle förvaras fortfarande i St.Vituskatedralen och tas varje år fram den 27:e september, för att under en högtidlig procession föras till Stará Boleslav två mil norr om Prag, platsen där Wenceslas
mördades av sin bror. På helgonets dödsdag den 28:e september firas sedan en överdådig mässa i den kyrka som hundra år efter mordet byggdes över den träkyrka utanför vilken Wenceslas hade mördats och som då var en del val Boleslavs slott.

Trots illdådet är Boleslavs eftermäle inte så illa bland tjeckerna, Under en lång regeringstid blev han en imponerande lagstiftare som dessutom försökte bringa ordning i Böhmens finanser. Boleslav I var visserligen vasall under de mäktiga sachsarna, under vars välde han lyckades skapa en stark armé, som han tillsammans med de germanska länsherrarna använde för att i grunden besegra magyarerna. Trots att Boleslav mördat sin bror gynnade han helgonkulten av Wenceslas och sin katolska farmor Ludmila och använde sig av den för att stärka tjeckernas ställning gentemot sachsarna. Boleslav gjorde Prag till centrum för ett biskopsdöme, byggde upp ett system av borgar och garnisoner och välkomnade köpmän från alla länder, inte minst spanska judar och morer.

Kanske som en del av sin politik visade Boleslav stor och offentlig ånger över mordet på sin helgonlike bror. Enligt legenden stacks Wenceslas ihjäl medan Boleslav och hans hov firade helgonen Kosmas och Damians födelse. I samma ögonblick som Wenceslas framför en tillbommad kyrkport gav upp andan födde Boleslavs hustru honom en son. Brodermördaren betraktade sonens födelse som ett tecken från Gud och gav sonen det egendomliga namnet Strachkvas, Fruktansvärd fest. Strachkvas vigdes till Gud, blev munk och dog som biskop av Prag.

Av allt att döma bodde Drahomíra fram till sin död på Boleslavs slott i Prag. Legenden berättar däremot en annan historia, här återberättad i en illustrerad ”folkbok” från 1729:

Drahomira, drottning av Böhmen, var en oförsonlig fiende till de kristna, och många av dem dödades. Men, då hon råkade passera över en plats där några goda ämbetsmän låg begravda, öppnade jorden sin mun och slukade henne levande tillsammans med vagnen hon befann sig i tillsammans med allt som var i den: Platsen kan till denna dag beskådas framför Prags slott.

Vad är då sambandet mellan Drahomíra och Karlsteins slott? Antagligen obefintligt, annat än att både den brutala damen och det fantasieggande slottet kopplats samman i en hel del skräckhistorier och det faktum att ruinerna av borgen Tetín, där Ludmila mördades, ligger mindre än en mil från Karlstein och därmed var dess närmast belägna slott.

Sann och lokaliserad till Karlsteins slott är däremot historien om Kateřina Bechyňová, som 1534 dömdes för 14 mord och låstes in i Prags kruttorn, där hon dog av svält. Givetvis spökar hon och hennes offer fortfarande i Karlsteins fängelsehålor.

Kateřina var gift med markgreven Jan Bechyně av Lažany, som genom sina uppdrag tvingades vistas i Prag och därför överlämnade ansvaret för Karlsteins skötsel till Kateřina, som dock sades vara mentalt instabil och för varje litet misstag av sina underlydanden lät dem lida överdrivet hårda straff. Flera av dem torterades i hennes närvaro, en del dog medan andra invalidiserades.

Under tiden kom hennes make i våldsam konflikt med Vaclav Hajek, dekanus för Karlsteins domkapitel. Till en början anklagades inte Jan Bechyně för missförhållandena vid slottet, något han faktiskt borde känna till eftersom han emellanåt vistades där under längre perioder. Då missämjan mellan Jan Bechyně och Vaclav Hajek, sedermera en välkänd författare, blev allt värre presenterade Hajek sina klagomål för de kungliga myndigheterna under Ferdinand I, Böhmens lydkonung under den tysk-romerske kejsaren Karl V. Dessa ansåg rapporterna om övergreppen mot Karlsteins tjänstestab som de mest graverande.

Vaclav Hajek hade samlat in vittnesmål från präster i slottets närhet, där det berättades hur flera medlemmar av slottets tjänarstab hade torterats till döds eller svultit ihjäl, efter att ha låsts in i Karlsteins fängelsehålor. Jan Bechyně anklagade Vaclav Hajek för förtal, men efter det att han under rättegången överbevisats om att flera oförklarliga dödfall verkligen ägt rum lade Bechyně skulden på sin hustru, som omedelbart anhölls för morden.

Till en början försäkrade ”skräckslagna” vittnen att deras husfru var en ”mild och vänlig dam”. Slutligen vittnade dock en välbärgad pragbo att ett par av hans släktingar hade torterats ihjäl i Kateřinas närvaro. Vittnesmålet gjorde Kateřina ytterst upprörd. Hennes fortsatt osäkra och förvirrade uppträdande gjorde att rätten återinkallade flera av de tidigare vittnena som nu tog tillbaka vad de tidigare bedyrat och anklagade Kateřina för grymhet och ohämmad sadism. Slutligen erkände Kateřina att hon orsakat fjorton dödsfall, fast rätten ansåg sig ha bevis på att upp emot trettio av slottets tjänare och en del av deras anhöriga hade dödats. Kateřina Bechyňová dömdes att spärras in utan mat eller vatten.

Kateřinas hårda dom fick inga som helst följder för Jan Bechyně, som kort därefter utnämndes till “provinsskrivare”, en högre tjänst än den han haft tidigare. Den hårda domen mot en så betydande adelsdam som Kateřina Bechyňová väckte stor uppmärksamhet och då hennes domare, Vojtěch av Pernštejn, oväntat avled i mars 1534, två dagar efter Kateřina, ryktades det att hon dragit med sig honom ner i helvetet.

Karlsteins slott byggdes mellan 1348 och 1368, under en kulturell och ekonomisk blomstringstid för Böhmen. En tid vitt skild från Sverigedemokraternas historiskrivning. Begreppet nation existerade nämligen inte, staterna var dynastiska och territoriella, inte nationella.

Kanske vore en liten didaktisk utvikning nu på sin plats – det finns två nationsbegrepp. Det ena har vi européer ärvt från 1800-talets tyska samhällsdebatt, som var knuten kring etnicitet, språk, kultur och historia, onekligen svårdefinierade och luddiga begrepp. Det andra är knutet till begreppet ”medborgarskap” och finner sitt ursprung i den Franska revolutionen då ”nationsgemenskap” ansågs bestå av alla franska medborgare, oavsett etnisk bakgrund. Det tyska kulturnationsbegreppet, vars arv nu plågar oss, uppkom som en reaktion mot det tidiga 1800-talets franska imperialism.

Under senmedeltiden, då Karl IV lät bygga Karlstein, var den europeiska verkligheten fullkomligt annorlunda än den är nu. Då var det de nybildade, stora furstehusen - Oldenburg, Wittelsbach, Valois, Tudor, Habsburg, Vasa och allt vad de hette - i färd med att rita upp gränserna för ständigt skiftande nya stater. Ett exempel är huset Luxemburg.

Då den siste arvtagaren till den Přemyslidiska kungadynastin, instiftad 935 av den ovan nämnde brodermördaren Boleslav I, mördades 1306 försökte huset Habsburg säkra kungadömet i Böhmen. En koalition med präster, adel och borgare från Prag fruktade dock att Habsburgarna skulle utarma deras rikedomar och sökte därför stöd hos kejsar Henrik VII av Luxemburg, vars son Johan gifte sig med en prinsessa från huset Přemyslid. Johan, som enbart talade franska och latin, ville förena Böhmen och Polen mot huset Habsburg och England och deltog därför med sina trupper i det hundraåriga krig som franska furstar förde mot engelsmännen, något som ledde till att han stupade i slaget vid Crécy i Frankrike.

Johan hade varit helt blind under tio år, men ledde likväl sin här under slaget. Jean Froissart berättar i sin Krönika:

Då sa kungen något mycket modigt till sina riddare: "Mina herrar, ni är mina män, mina vapenbröder. Idag har jag en särskild begäran till er. Ta mig tillräckligt långt fram så att jag kan utdela ett slag med mitt svärd. […] För att framstå i god dager och inte förlora kungen i slaget, band de samman sina hästar vid betslen och placerade kungen mellan sig på ett sådant sätt att han kunde få sin önskan uppfylld. […] De sprängde fram mot fienden och kom de så nära att kungen flera gånger kunde använda sitt svärd och kämpa ytterst modigt, liksom riddarna vid hans sida. De avancerade så långt fram att samtliga blev liggande på fältet, ingen av dem undkom med livet. Man fann dem nästa dag liggande runt sin ledare, deras hästar var fortfarande fastbundna vid varandra.

Johans son Karl, deltog i slaget vid Crécy men annars bodde han hos sin mor i Prag. Efter faderns död valdes Karl till kejsare över det tysk-romerska riket. Detta ”rike” var en slags europeisk federation med gemensam riksdag. Biskopar, hertigar och kungar valde en kejsare som skulle ha den högsta makten över dem alla. Då det var som störst innefattade det tysk-romerska kejsardömet nuvarande Tyskland. Österrike, Slovenien, Schweiz, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, samt de norra och sydöstra delarna av Polen, östra och södra Frankrike och Norditalien.

Som nyvald kejsare över denna federation ville Karl IV skapa en konstitutionell särställning för sig själv och sina framtida böhmiska ättlingar. De skulle bli de främsta bland alla kurfurstar inom det tysk-romerska riket och från deras skara skulle hädanefter kejsaren utses, som fastare än tidigare skulle förena ”ett förbund av furstestater under kejsarens ledning”. Detta och en mängd andra ”rikslagar” fastställdes i den s.k. Gyllene bullan från 1356.

Karl IV var en kraftfull och energisk härskare, som talade en mängd språk och emellanåt färdades till olika hörn av sitt väldiga rike, bland annat vistades han under längre tider i Nürnberg och Norditalien. Ett tecken på att den tidens furstar inte såg sig begränsade av några nationsgränser, eller exklusiva ”nationella” intressen. Det var den egna makten och ätten som gällde. Detta märktes inte minst genom Karl IV:s olika äktenskap. Likt nutidens mäktiga potentater var Karl inte speciellt intresserad av att hans hustrur var av samma ”etniska” ursprung som han. Karl IV var gift fyra gånger, varav tre av hans hustrur dog under hans regeringstid. De var Blanka av Valois från Frankrike, Anna av Pfalz från Bayern, Anna av Schweidnitz från Ungern och Elisabeth av Pommern, som överlevde sin make.

I Prag grundade Karl IV det första universitet norr om Alperna och öster om Rhen. Det försåg de kejserliga regeringskontoren med skickliga administratörer, lockade till sig lärda män från hela Europa och spred glans över kejsaren och hans hov. Stora borgar och praktfulla byggnader uppfördes över hela riket. Flera av dem finns kvar, bland annat den sägenomspunna Karlsbron i Prag.

Speciellt omsorg lades på Karlstein, som var tänkt att vara Karl IV:s bostad och tjänade honom som sådan under de sista tio åren av hans levnad. I Karlsteins andaktsrum för Det Heliga Korset förvarades det Tysk-romerska rikets riksregalier. Där kunde kejsaren i kontemplativ ensamhet beskåda den kejserliga kronan från 900-talet med vilken han 1355 i Rom av påven kröntes till kejsare.

Där fanns även Karl den Stores sabel, Den heliga lansen som tagits med från Första korståget, rikssvärdet från 1000-talet, riksäpplet från 1100-talet, kröningsskruden från normannernas Palermo och en mängd reliker, bland annat bitar av Jesu krubba och kors, Johannes Döparens tand och mycket annat som nu hamnat i Wien, sedan habsburgarna 1796 tog hela rasket från Nürnberg.

Det var kejsar Sigismund som fört regalierna till Nürnberg efter det att han 1423 blivit vald till kejsare. Sigismund var son till Karl IV:s fjärde fru och då han valdes till kejsare var det i protest mot den sittande kejsaren Wenceslas IV, son till Karl IV:s tredje fru och han hade dessvärre kommit i konflikt med påven och katolikerna.  Sigismund var dock en korsfarare som stred mot turkarna och stod högt i kurs hos påven i Rom.

Böhmens prakt och rikedom under Karl IV gynnades av att Västeuropa efter att ha slitits sönder av krig och inre stridigheter drabbades av den fruktansvärda Digerdöden, som mellan 1347 och 1351 dödade mellan 30 och 70 procent av Europas befolkning beroende på vilka områden som var drabbade. Underligt nog klarade sig Prag och stora delar av Böhmen och Polen från pestens härjningar, skördar och rikedomar bevarades och Karl IV:s makt ökade, speciellt som det tycktes som om hans rike hade Guds välsignelse.

Mitt i all denna välfärd reste sig Karlsteins slott och då det stod färdigt 1368 var det förvisso det återuppståndna, progressiva Europas absoluta mittpunkt. Att det hela sedan till stor schabblades bort av Karl IV:s son Wenceslas IV är en annan historia präglad av de europeiska dynastiernas, påvarnas och turkarnas komplicerade maktspel, uppmuntrat av starka sociala motsättningar som tagit formen av skilda religiösa trosriktningar och urartade i 1500- och 1600-talens blodindränkta religionskrig. 

De där krigen tog även de sin början i Prag där prästens Jan Hus provocerande straffpredikningar mot det tyska prästerskapet i Böhmen och påven Johannes XXIII:s avlatshandel ledde till att Hus och hans tjeckiska anhängare bannlystes. Hus protesterade genom att låta sin församling under mässan ta del av nattvardsvinet, slutligen dömdes Hus till döden och brändes levande bränd på torget i tyska Konstanz. 

Då den katolske Sigismund tagit makten från sin bror Wenceslas kom katastrofen. De böhmiska ständerna vägrade svära Sigismund tro och lydnad och en allmän resning inleddes. Ett våldsamt inbördeskrig rasade mellan 1419 och 1436. De radikala husiterna leddes av den enögde och ständigt obesegrade Jan Zizka, som tillfogade Sigismunds korstågshärar det ena nederlaget fruktansvärdare än det andra. EfterZizkas död i pesten 1424 splittrades husiterna i alltfler fraktioner och härförare från andra områden blandade sig för egen vinnings skull i striderna.

Bland dem var polacken Sigismund Korybut, som till en början stred på Zizkas sida, men då han senare såg vart vinden vände gick över till katolikerna. För husiterna räkning belägrade han år 1422 Karlstein. Det stora slottet, högt upp på sin klippa, med en outsinlig djupbrunn och väldiga lager av spannmål och insaltat kött visade sig till en början vara ointaglig. Dock lyckades Sigismund Korybut genom biologisk krigföring besegra försvararna. Med katapulter slungades en mängd lik över murarna, tillsammans med 2 000 vagnslaster dynga. Snart spred sig infektioner bland slottets trupper och de tvingades ge upp.

I ett tilltagande duggregn vandrade jag mellan de tillbommade souvenirbutikerna längs den branta vägen upp mot slottet. Även borggården låg tom och övergiven, men i biljettluckan kunde jag betala för en guidad tur, den enda möjligheten att besöka Karlsteins slott och snart vandrade jag genom de stora salarna i sällskap med en äldre dam och en guide som på tyska berättade vad som skett i de olika rummen.

Allt var ganska sparsamt möblerat och mycket var kopior av originalinredningen. Möjligen var Karl IV:s säng densamma som den han brukat och han hade antagligen även använt bönpallen som stod placerad framför en trästaty av Jungfru Maria, som jämte en till synes frusen Kristus var de enda dekorationerna i hans sovrum.

Säkerligen hade allt varit överdådigare under den gamle kejsarens tid på slottet, något som en utställning med hans bordsilver vittnade om.

Efter den guidade turen stod det mig fritt att ensam vandra kring bland borgens bröstvärn och små trädgårdar, varifrån det emellanåt bjöds på en magnifik utsikt över det omgivande landskapet.

Efter ett par timmar på slottet gick jag över en bro till flodens andra sida, varifrån jag tänkte ta tåget tillbaka till Srbsko, men det skulle dröja flera timmar innan dess ankomst. Gick därför in på en krog och tog en pilsner medan jag betraktade de andra gästerna som i den eftermiddagsgrå lokalen satt stillsamt konverserande över sina ölglas. Jag bestämde mig att gå tillbaka till Srbsko längs den andra flodstranden, även om jag sett att den på sina ställen bestod av branta klippväggar misstänkte jag att det måste finna en väg ovanför dem.

Jag följde floden och snart hade vägen förvandlats till en smal stig. Regnet hade upphört och då solskenet bröt fram under det tunga molntäcket fick allt en sällsam lyster. Passerade en del öde hus och en stor fabriksanläggning som även den tycktes vara övergiven.

Stigen tog slut, men jag lyckades ta mig under järnvägen genom en tunnel och efter att ha trasslat mig igenom en snårskog med björnbärssnår och ruttnande alträd kom jag fram till en underlig plats som tycktes ha varit en slags ungdomskoloni, eller något liknande. En mängd trekantiga träskjul låg utspridda i klungor på olika platser i den risiga skogen, i flera av dem fanns sängar och madrasser kvar och en del av skjulen såg ut att ha brunnit.

Slutligen kom jag fram till en smal asfalterad väg som ledde upp till en by, folktom även den, förutom en mängd höns som sprang fritt omkring överallt. Vägen bar brant uppåt och nådde slutligen en platå med vidsträckta fält.

Åter var vägen obanad och jag var nu tvungen att klättra över en del smärre klipputsprång tills jag kom fram till kanten ett bråddjup med utsikt över flodlandskapet. Jag hade definitivt nått vägs ände och om jag inte ville riskera livet genom friklättring hade jag inget annat val än att återvända till den andra flodstranden längs samma, långa väg jag redan tillryggalagt.

Medan jag återvände kunde jag långt i fjärran emellanåt skymta Karlsteins slott.

Då jag trött, men nöjd, i skymningsmörker återvänt till Sbrsko funderade jag över vad jag varit med om. Det hade på olika nivåer varit en resa genom tid och rum, men främst ett minne. Som Matt Masuda påpekat får minnen form och innehåll genom den tid och plats där de skapats. De formas i det förgångna, men skapar framtiden. En stund på jorden, ett minne. Tänker på Salvatore Quasimodos dikt :

Ognuno sta solo sur cuor della terra

trafitto da un raggio di sole:

Ed è subito sera.

Var och en är ensam på jordens hjärta

genomborrad av en solstråle:

Och plötsligt är det afton.

Agnew, Hugh (2004) The Czechs and the Lands of the Bohemian Crown. Stanford: Hoower Press. Bridgwater, Patrick (2003) Kafka, Gothic and Fairytale. Leyden: Brill. Burton, Robert (2010) Wonderful prodigies of judgement and mercy, discovered in near hundred memorable histories (facsimile from A. Bettesworth and J. Batley, London 1729). Farmington Hills, MI: Gale ECCO.  Dellarosa, Ludwig (1842) Drahomira mit dem Schlangenringe: oder, die nächtlichen Wanderer in den Schreckensgefängnissen von Karlstein bei Prag: eine Schauergeschichte aus Böhmens grauer Vorzeit. Faksimile på nätet under Google Books. Froissart, Jean (1978) Chronicles. Aylesbury: Penguin Classics. Imsen, Steinar (2011) Senmedeltiden: Europas historia 1300 – 1550. Stockholm: Dialogos. Kafka, Franz (2007) Nu återstår bara att spetsas på pålar: Brev mars 1914 - augusti 1916. Lund: Bakhåll. Matsuda, Matt K. (1996) The Memory of the Modern. Oxford: Oxford University Press.

Of course, hisstory does not repeat itself, neither as a tragedy nor as a farce. All flows and no man ever steps in the same river twice. With one of my sisters I spent a weekend cleaning out my parents' home, among other things we found vast amounts of letters. Chests and drawers overflowed with letters exchanged between my grandparents, between my parents and those I and my sisters had written over time. It was sad to be confronted with letters my parents had written and received when they were still alive. The letters preserved thoughts and concerns nurtured on specific occasions. When I read them I heard their voices and saw my parents in front of me. At first I throw away bundles with letters, particularly those I had written, though I eventually changed my mind. "Someday" I thought "sometime I'm going to sit down and read everything." Try to track my parents' lives and thoughts and maybe to certain degree succeed to make them live again. It will probably never happen.

Most amazed I become over the amount of letters I had written and received. Reading a few of them I realized that he who wrote and received these letters was a different man than the one I am today. Someone who lived in another time, had other friends and priorities, thoughts and feelings. Nevertheless, some of those friends remain and several convictions are still there, though in a different kind of existence, within a different time sphere.

I found other documents, like an essay that my then seventeen-year-old father had written after the Nazi takeover of Germany. To my dismay, I discovered that he, whose strong reluctance to intolerance and power abuse have become beacons for me, once had defended the National Socialism. My father seldom hid his radical ideas and did not hesitate to expose his occasionally unconventional views to relatives, acquaintances and even unknown people. Surely he would have been ashamed if I had presented my find to him. Though - why had he kept that essay during all those years? Had he forgotten all about it? I do not think so. Maybe he had just like me become fascinated by the person he had once been. Maybe he wanted me to find it?

One of my father's older brothers did at that time work for a German-owned company and often visited Hamburg. Uncle Herbert, or Hubbe as my father called him, furthermore had a German fiancée, a relative to his boss and Hubbe was soon to marry her. My grandfather, who died when my father was two years old, was apparently a convinced socialist. At one photograph I see him was standing on a scaffold together with his bricklayer workmates. After the bankruptcy of the family smithy my grandfather had lived in Germany for several years and when returned to Sweden he was a bricklayer, germanophile, teetotaller and Social Democrat. Accordingly, Germany was to a certain degree present in my father´s family and who could in 1933 imagine how badly it all would end? Millions of people; completely harmless children, women and men, Jews, homosexuals, mentally handicapped, Romani, socialists, pacifists and Soviet prisoners of war, would have been efficiently murdered to an unprecedented extent.

In his essay my father argued that reports about Nazi discrimination against Jews were exaggerated, while he exposed musty views about race and nation. I do not believe that my Father could have been a full-fledged Nazi: I assume that he already at that age was a Liberal, or rather Social Democrat, but the shoddy arguments of his essay was painful reading.

When I now listen to how Jimmie Åkesson, leader of the Sweden Democrats, is speaking in the radio, I come to think about my young father. How would he have behaved if he was young today? Would he have argued that the Sweden Democrats do "raise important questions" and in "several respects have quite sensible opinions"? Would he agree that this political party's murky past has nothing to do with its present appearance? That comparisons between Sweden Democrats and totalitarian, racist ideologies are unjustified?

It is not my seventeen years old father, but the older, more experienced and critical journalist who makes me ask questions like: "Why listen to such a party?" If the Sweden Democrats are "expressing good opinions," why accept all that dirty washing from times gone by that ripple around in its backwater? "The Swedish-friendly Party", which prioritises issues like health - and elderly care, though they nevertheless consider them to be less significant  than the all-encompassing issue of immigration's adverse effects on Swedish society. Or, as Jimmie states:

Mass immigration has transformed an ethnically homogeneous Sweden into a multicultural mess, with violence, drugs and ethnic conflicts - a country where the future looks darker than ever.

If some of my friends would happen to catch a glance caught a glance of what I am writing, they would probably make their usual remark about my dogged opinions: "Now he's caught up in his old track about the Sweden Democrats. His disc repeats the same old scratchy sound, over and over again. Why does he care? The Sweden Democrats are no Nazis, but a big national that, which in the name of democracy raises unpleasant but necessary questions about an issue that other political parties are reluctant to deal with. In addition, far from all their opinions are as repellent as Jan seems to assume they are."

What do I answer to that? Nothing except that it was my aversion to these so called "democrats" that made me start writing this blog a few years ago. Those friends of mine point to the apparent absurdity of my way of equating the Sweden Democrat Party´s chanting about how a marvellous, homogeneous Sweden is being threatened by unrestricted immigration, with the Nazis' idea of ​​Blut und Boden, “Blood and Soil” which aimed at justifying ethnic cleansing, extermination or repatriation of people the Nazis considered to be a threat to the purity of the Aryan race.

My friends may be right, I am exaggerating. Let me therefore ignore my generalizations and instead scrutinize the healthy opinions of the Sweden Democrats. Can those also be traced to Nazi ideology? Certainly, at that time, there was for sure several voters who neglected or excused the Nazis' mad antisemitism, their xenophobia, homophobia and hatred of all those whom they considered to be odd and abnormal. Instead, they voted in support of the Party's health- and employment policy.

A glance at the Sweden Democrats website “The Sweden Democrats - The Swedish Friendly Party” reveals that under the heading Our policy the party prioritizes the well-being of the elderly:

Pensioners are probably the most neglected group of our time. [...] We Sweden Democrats want to strengthen the elderly's status in society. It is an endeavour at many levels. Several elderly people have the energy and will to continue to work, though today they are denied that opportunity. We need to be better at taking advantage of the skills of our older generation both in the labour market and in society at large.

Already in their in their first party program from 1920 the German National Socialists demanded "a generous increase in the benefits for the elderly". However, when they came to power in 1933 all commitments and reforms related to the elderly were linked to citizens' duty

to mentally and physically act for the general welfare. Claims of an individual cannot be allowed to violate public interests, but must always be judged whether they are beneficial to each and everyone. Your health is not your exclusive concern, it is your duty to society.

Difference between individuals were emphasized: "not every elderly person is valuable". The primary goal of all health care should be to prolong an active, profitable life, guaranteeing every citizen a "full disposal of the achievements and health that find their foundation in inheritance and race." The main concern was to maximize the employability of citizens and "reducing the unemployed phase of a person's life". In fact, pensions did not change significantly after the National Socialists had come to power, other than retirement pensions and payments were becoming calculated, controlled and disbursed by the State.

National Socialism declared that health care, healthy living and sustainable resource utilization had to be prioritized. It defended the rights of the animals and several party members had a craze for things natural and organic. Hitler's party pointed to the fact that German doctors in the early 1930s had clarified the connection between smoking and lung cancer and did accordingly initiatiate the world's first state-sponsored campaign against smoking. Research on the harmful effects of smoking was extensive. Hitler's personal disgust for tobacco was crucial for a campaign that was already associated with racism. Hitler, who devoured Karl May's books about noble Indians, regarded smoking as the "Red Man's Revenge" since "they the White People had poisoned him with their alcohol". According to the Führer and medical expertise, addiction was currently weakening and could finally destroy the entire Aryan race.

Pregnant women's smoking and alcohol consumption resulted in a higher rates of fetal death and miscarriage. The Nazis anti-tobacco campaign included a ban on smoking in public places and mandatory health education in schools. Health magazines with names like Gesundes Volk, Healthy People, Volksgesundheit Public Health and Gesundes Leben, Healthy Living, warned of the harmful effects of smoking and alcohol. At the same time, it became commonplace among national socialists to attack the “Jewish monopoly” that favoured "excessive and unnecessary" healthcare and drug production. As an alternative the Nazi regime favoured a plethora of unconventional medical treatment.

Personally, Hitler fought for animal rights and often complained about meat intake, as well as the use of animal fat (gelatine) in cosmetics. Vivisection and painful animal testing were banned. Under Hermann Göring, the Reichsforst und Jägermeister, National Forestry and Hunting Master, a Reichstierschutzgesetz, Animal Protection Act, was established, which forbade kosher slaughtering, boiling of live crustaceans, commercial use of animal traps, and harmful use of animals in film and entertainment. Specific rules were established for nature conservation, forestry and animal transport.

However, the care for helpless creatures did not include humans classified as Lebensunwertes Leben, Life unworthy of life. The systematic killing of Jews and Romani, as well as Russian prisoners of war were not the only savagery resulting from this kind of twisted reasoning, approximately 300,000 mentally and physically disabled people were killed by gas or mortal injections, while 400,000 were sterilized.

In 1933, more than 6 million German men were unemployed. Hitler's party promised Arbeit und Brod, Work and Bread, by imposing labour duty, expanding the weapon industry and trying to make Germany self-sufficient (autarchy). Reichsarbeitsdienst (RAD), The Reich Labour Service, proclaimed that every man between 18 and 25 years of age for six months had to undergo "manual labour training" in specific camps. RAD included forestry, digging of drenches, as well as construction of highways and hospitals. At the same time the armed forces increased from 100,000 men in 1933 to 1,400,000 in 1939. Men aged 18-25 had to undergo two years of mandatory military service. In 1939, less than 350,000 Germans were unemployed, with the exception of women and Jews. However, the autarchy policy failed. In 1939, Germany imported 33 percent of its raw materials and several parts of the country suffered food shortages.

Aggressive militarism, nationalism, yearning for revenge and territorial expansion, contempt for others and the ever expanding arms industry led to the inevitable - war! Nazi Germany had once again taken the road that earlier had led to the First World War. The former English Foreign Minister, Edward Grey, did in 1925 determine the cause of the Great War:

More than one true thing may be said about the causes of the war, but the statement that comprises most truth is that militarism and the armaments inseparable from it made war inevitable. Armaments were intended to produce a sense of security in each nation - that was the justification put forward in defence of them. What they really did was to produce fear in everybody. Fear causes suspicion and hatred; it is hardly too much to say that, between nations, it stimulates all that is bad, and depresses all that is good.

Lord Grey wrote this after he had retired to his estate, the Fallodon. At that time he was half-blind: “I am getting to an age when I can only enjoy the last sport left. It is called hunting for your spectacles.” Two years after he had written about his role in Great Britain´s war efforts he wrote a charming book about birds and birdsong. Reading it I came to think of how nice it would be if certain politicians, instead of forcing unpleasant ideas on their nations, dedicated their time to listening to birdsong. Fanatics are dangerous and if they engage in politics their views and actions become threat to us all.

When Jimmie Åkesson joined the Sweden Democrats in 1995, he was as old as my father was when he wrote his defence of German National Socialists in 1934. When he had matured emotionally and politically my father changed his opinions completely, after realizing how harmful it is to generalize and make a distinction between people and people.

At the age of seventeen my father had written a poorly informed school assignment, which now lies forgotten in a box placed in a corner of our garret in Bjärnum. At the same age, however, Jimmie Åkssson joined a party whose founders had their roots and inspiration among extreme, racist organizations. The party's first chairman (1988 - 1995) was Anders Klarström, convicted of, among other things, unlawful threat to the television entertainer Hagge Geigert: "We will burn you, damned Jewish swine!" Klarström was succeeded by Mikael Jansson, who has been acclaimed for housetraining the party. However, I doubt that a man who believes that "some cultural differences between countries are there for a racial reason" actually succeeded in doing so. When Jimmie Åkesson was joining the Sweden Democrats, Klarström was still party chairman and when Åkesson took over the chairman's club it was from Mikael Jansson. Are the Sweden Democrats roots insignificant? I am told they have sturdy and healthy Swedish roots:

For us it is also obvious that Sweden is unique and that Swedish culture is exceptional and worthy of preserving and underscoring. The common Swedish culture is much older than multicultural culture and we in particular want to highlight its significance for the peaceful, democratic and solidary welfare society we live in.

According to Jimmie we Swedes are not like any others:

I mean that Swedishness cannot be considered as some kind of general identity that anyone can acquire. I cannot become an Albanian, an Aboriginal or a Chinese.

This means I cannot become a Sweden Democrat, since I cannot understand what is meant by Swedishness and is unable to swallow the chit-chat on their party site. To me, the views and actions of Sweden Democrats are similar to the bargain Faust made with the Devil, through which he abandoned his moral principles for wealth, security and other personal benefits. We live in a time of general indifference in which we constantly ask ourselves, "What's in it for me?" I want my smartphone, my car and villa and nobody will stop me in this endeavour of mine, or take away my rights from me.

Faust's shadow rests heavily on Germany. At last year's art biennial in Venice, the German pavilion presented Faust a Gesamtkunstwerk, “total work of art” by Anne Imhof. The pavilion had been transformed to accommodate a five-hour performance by Imhof's work team. By the entrance visitors had to pass fenced-in Dobermanns, who occasionally barked at the passers-by. Imhof´s black-dressed, young collaborators either sat high up on the faces, staring absent-mindedly into empty space, or were playing with the dogs.

Within the exhibition halls, youngsters crawled under a thick glass, which constituted the visitors' floor and their roof. Underneath the glass the actors performed mysterious rituals, sat alone, or rested in the corners. Likewise, young people were moving around the premises, where they either stood on protruding shelves above the visitors' heads, or performed complicated ballet movements, apparently mimicking emotionless mating games.

Occasionally someone sang under the glass – long winding, German song cycles. The environment was cold and chilly; steel, glass and white walls. Alienation, numbness and incomprehension, which emanated something threatening, something pending. Past, present and future mixed together. The aggressive watchdogs reminding of concentration camps and/or East German border patrols. The classical songs, the glass floor separating visitors from an incomprehensible underworld populated by strangers who moved under the vistors and even in the midst of them, acting in an incomprehensible manner. Europe/Germany - choices made and not made, choices that have to be made. The story of Faust, who for his own short-sighted benefit made a fatal choice, ending up in the claws of the Devil. Again, Germany and Europe are at the crossroads, making its choice between good and evil.

In the introduction to Murnaus's movie Faust from 1926, we meet a grotesque Devil discussing with an archangel. The Devil proudly declares that the world belongs to him, but is contradicted by the angel who reminds the demon that there are good people and to prove his point the angel shows the demon Faust, who is instructing a group of eager students reminding them about the great gift God has given humankind – that we unlike animals are able to choose, something that opens up a host of exciting possibilities. The angel challenges the Devil by proposing that if he can make Faust doing a bad choice and live a life in sin and God denial the Devil has proved that the world belongs to him.

The Devil accepts the challenge. In the next scene we see how people are enjoying themselves within the square of a medieval town. Menacing the Devil´s immense figure rises above the picturesque thatched roofs of the little town. He spreads his black coat over it all, darkness devours everything and like poisonous smoke evil sweeps in, taking the form of a plague that Faust is supposed to cure.

A prophetic vision of the utter immorality and despair, which seven years after Murnaus's film relentlessly would consume Europe. Like Faust, who made a fatal choice and thus brought misery upon himself, as well as everything and everyone he came into contact with. Nevertheless, Goethe succeeded in transforming his tale about Faust's originally tragic story into a legend of salvation in which the ever-dreaming, stubborn and striving Faust finally is pardoned by a merciful God. However, in the so-called German folk book The History of Dr. Johann Faustus, the Devil drags the unfortunate Doctor with him down into the eternal damnation of Hell.

Ever since I as a child read a Classics Illustrated based on Goethe´s Faust I have been obsessively fascinated by the story. An interest that was enlivened further when I among my grandfather's bookshelves found a German luxury edition of Goethe´s Faust with illustrations by a certain Dr. August von Kreling.

A few years ago, while I was alone driving our car from Rome to Bjärnum, I passed through Germany and visited Bayreuth, the epicentre of a global Wagner cult. The weather was brilliant and I visited the piteously renovated Baroque opera house, Wagner's Villa Wahnfried and his Festspielhaus. For several years I have in vain tried to understand and appreciate Wagner's music. Particularly since some of my friends and acquaintances are dedicated Wagnerians. I have honestly, with great effort, really tried to enjoy Wagner's music, though have not succeeded to do so, despite extensive reading and intense listening to his operas.

Like other cities I visited I was amazed by how beautiful and tranquil Bayreuth was. In former West Germany, the completely destroyed cities were quickly rebuilt after World War II, but the results were often terrifying with their tasteless, brutal functionalism, lack of character and charm, this while large parts of East Germany remained in ruins until the town centres now are being restored with greater care than in the old West. Although Bayreuth was saves from the Communism of East Germany it appeared to have been rebuilt with the same care as the ancient cities of the East.

Wagner's newly restored Villa Wahnfried, who had been badly damaged during World War II, was now restored but was alas not much more than a beautiful shell. The minimalist décor did not reflect the plotty Bierermeier style that had appealed to its luxury-loving builder.

Quite strange were the rooms in the cellar, with their sacred atmosphere and reverential exposure of the original manuscripts to the Master's operas, shrines of devotion erected for members of the Wagnerian cult.

In the adjacent museum I bought Daniel Barenboim's recording of Parsifal and during my continued journey along the nail-straight highways up to Lübeck I listened to it. However, I was not able to experience Thomas Mann's “wonderful hours of deep and solitary happiness […] hours filled with frissons and brief moments of bliss.”

Lübeck reflects Mann's detailed and rather heavy breakthrough novel Buddenbrooks. The last time I was in the city was with my parents in 1963 and my memories were therefore more linked to the novel than with that bygone visit. It was a sunny day and from early morning to late afternoon I walked through the town, visiting its churches and museums, all impeccably fresh and restored. The churches´ cool, white-washed interiors bore witness about all that had disappeared through the bombings during the war. Lübeck was one of first towns to be terror-bombed and a fire storm devoured it.

Of course, I visited Buddenbrook House, where rooms from the novel were recreated, yet with a slightly creepy feeling that nothing was quite correct, because everything was new. The whole of Lübeck, with its well-organized tranquillity, is a reconstruction, a scene and while I walked up and down along its streets, I thought more about Thomas Mann's Doctor Faustus than Buddenbrooks. Perhaps because, although it was 36 years between the novels, Buddenbrooks was published in 1901 and Doctor Faustus in 1947, a time during which Germany and Lübeck had been destroyed and completely changed, both novels presented great similarities, for example an obsession with music, and this was of course due to the character and interests of the author.

The novels deals just as much with Thomas Mann as with Germany, maybe even more with Mann. His strange double character as a wealthy, strict and stiff philistine and witty bohemian, dissident and philanthropist, between humour and dryness, acting, self-awareness and honesty. There is something out of joint with Thomas Mann. He is a skilled and often original stylist, but occasionally monotonous and pretentious. During World War II, he became a symbol of "the second Germany", the cultured, humanitarian, genial and musical Germany, in stark contrast to Nazi brutishness. A role that suited Thomas Mann perfectly and which he cleverly adapted himself to. However, at the same time, Doctor Faustus emits a sense of guilt, deceit and insufficiency, something that makes Thomas Mann interesting, both as a person and as an author.

As soon as I had returned to Sweden, I looked up my father's copy of Doctor Faustus and read it. I remembered how my father used to talk about that novel in very appreciative terms. He said it explained a lot about how the Nazis could gain a grip on Germany. When I several years before had tried to read Doctor Faustus I soon got stuck. I found that the narrator, the somewhat dry and pedantic, but nevertheless likable Serenus Zeitblom, side up and side down lost himself in convoluted music theory. When I now much later returned to the novel I found it quite interesting, though I did not find it particularly informative about how the Nazi movement could overwhelm Germany. It is mostly about Thomas Mann, in various chameleonian disguises. He did admittedly distance himself from Nazism and turned into a fierce and quite brave opponent to its barbarism, but under his disguise as the main character of the novel, Adrian Leverkühn, Thomas Mann distances himself from the world, ruthlessly using his life experience and the people around him to create art. Like Leverkühn, Mann apparently felt himself to be excluded from normal life, an exclusion that made real love impossible. Through his bargain with the Devil Leverkühn succeeds in creating great art, but he does not surrender himself to love and kindness, an aspect he appears to share with Thomas Mann, who through his masterly writing and intellectual haughtiness turned himself into a lonely giant on the cool heights of the Parnassus.

Thomas Mann's radical brother Heinrich, also he a skilled writer, wrote in 1918 in a non-sent letter to his more famous and admired younger brother:

Probing and struggle have defined the experience of a few others besides yourself, if more modestly; what they have as well is regret and a new strength for action: they´re not just “managing” which is not worth all the trouble; not just “suffering” for the sake of the self, this furious passion for your own ego. It is to this passion that you owe the production of a few narrow but resolute works. To it you owe as well your complete lack of respect for others, particularly for those who don´t measure up to your standards, you owe that “contempt” that sits more easily with you than any other, in short, the inability to grasp the real earnestness of another person´s life.

On another occasion, Heinrich Mann wrote about his brother:

What he wanted most was to be loved, not for his literary skill or his talent as an entertainer but for his human qualities. What he wanted least was to be condemned as cold, detached, unloving, unlovable.

In Doctor Faustus, Adrian Leverkühn lives under modest conditions - an ingenious hermit, assured of his own greatness, honoured by music connoisseurs, without family, but surrounded by a small number of devoted friends. Leverkühn knows in advance, after being infected with syphilis in his youth, that he has been sentenced to privation of love and a premature death. The contrast seems to be great between Levekühn and Thomas Mann, the world renowned and acclaimed Nobel laureate who enjoyed a wealthy existence among waiters, drivers and chefs, surrounded by the most respected intellectuals of his time and a big family. He and his wife Katia had six talented children. However, the similarities are great between Thomas Man and the sharp, almost eerily talented Leverkühn, who lives for his art, while nurturing a cynical distance towards an environment, which he make use of in his art. Germany collapses around Leverkühn, while he transforms the impressive German music tradition into something completely new, making use of the tragic state of affairs that affect everyone around him, he achieves this through its brilliant intellect and intense discipline. However, he has to pay for it all with an inability to experience true love. He is a loner, an angry genius on the verge of total collapse and madness.

Thomas Mann´s acquaintance, the multifaceted inventor of twelve-tone music, Arnold Schönberg, believed himself to be the main model for the tragic Leverkühn, but it is doubtful if he ever read the novel with much attention. If Schönberg had done that he would probably have discovered that it is Thomas Mann himself, and especially Nietzsche, who are to be found behind the character of Adrian Leverkühn. The brutally sincere Nietzsche who shook up the intellectual history of the twentieth century has provided the novel with much of his life story - his loneliness, crippling migraine, syphilis, clear-mindedness, cleverness, vanity and final, total paralysis. Not least, was Nietzsche like Thomas Mann a passionate music lover, with and impressive knowledge of music history and harmonics. Nietzsche explained that he wrote his philosophy like a composer writes his music, while Thomas Mann claimed that Wagner's music constituted a pattern, a model, for his writing. According to Mann, his brave masterpiece Buddenbrooks could not have been conceived without the help of Wagner's music.

The convoluted music theories and elaborate, almost rigid structure of Doctor Faustus , are in my opinion the most unfortunate features in this rather bizarre novel. Mann described how he made use of what he called his “montage technique”. How he lifted entire segments from other books, like The Brothers Karamazov, Theodor Adorno´s musical theories, and the German folk book about Faust, and then grinded, brushee and adaptsed them to his all-encompassing novel structure.

Adrian Leverkühn's conversation with a demon is, is for example a quite faithful copy of Ivan Karamazov's more awe-inspiring meeting with the Devil himself, and the death of little Nepomuk, the only person for whom Leverkühn was able express a sincere and deeply felt love, is a reflection of Ivan Karamazov's violent accusations of a God who is capable of letting innocent children undergo excruciating, deadly pain and abuse.

If you read Doctor Faustus side by side with the German folk book The story of Dr. Johann Faustus, it becomes apparent that Mann used it as a model for the structure of his novel and that the folk book's burlesque and occasionally long-winding descriptions have been adapted to modern conditions. For example, the difficult music theory sections may be compared to Dr. Johann Faustus bewildering discourses about the universe's nature and structure.

Another aspect of Mann's montage technique is that he ruthlessly made use of the lives of friends and close of kin. In Doctor Faustus, the sisters Rodde play an important role. One of the sisters dies after an unsuccessful acting career, during which she became exploited by an unpleasant deceiver, while the other sister, after accepting an unemotional marriage, becomes a morphinist, kills her lover and ends up at a mental hospital. Destinies that somewhat to perfectly harmonized with those of Thomas Mann´s sisters Carla and Julia, one of whom killed herself after a failed acting career, while the other who in spite of striving to maintain a bourgeoisie facade had an excessive love life, became a drug addict and finally took her life. Several others of Mann's relatives, friends and acquaintances played under easily uncovered disguises prominent roles in his novel.

Doctor Faustus was not the first tale in which Thomas Mann used music as an important ingredient, for example is music important in Buddenbrooks and it may be that the outwardly correct, bourgeoisie and stoic-minded Mann considered the romantic music tradition, with Wagner at its highest peak, to be an almost inaccessible ideal, a model for his authorship, Nevertheless, he admitted that any ideal, in all its perfection also requires shadows that may take the shape of disharmony, fraud, theft and exploitation, and that such ingredients are required if you want to create meaningful and great art, hence Leverkühn´s bargain with the Devil, and the unavoidable bad choices the agreement brought with it.

Within religious sphere, and Doctor Faustus is to a certain extent a religious tract, heavenly tunes are combined with infernal ones. Music belongs both to God and the Devil. Religion has always been wrestling with the nature of music. Is it divine or demonic? It has been declared that it may bring the pious closer to God, while others accuse it of turning them away from his presence. The divinely inspired Bach, juxtaposed to the shrewd wizard Wagner.

Nazism and the disaster of World War II are present though almost invisible in Doctor Faustus's, for me it is more concerned with an artist who loses his soul by sacrificing it to his artistry, utilizing and victimizing people around him. However, those who sold their sold to Nazism behaved much worse than Leverkühn. The stifling and destructive ferocity of the regime, the abominable crimes committed by human beings in the Party´s service, how their humanity, their love, compassion and human souls perished, disappeared completely, is revealed with much more frightening clarity in other fictional works, for example in Jonathan Littell's terrifying The Kindly Ones, which credibly and chillingly describe the monstrous inhumanity of a cultured SS officer - Maximilian Aue.

And when it comes to a Faustian bargains with the Nazis, when a human being for money and fame sells his soul to the Nazis, Thomas Mann's Doctor Faustus is surpassed by his son Klaus Mann's novel Mephisto, which tells the story of how the actor Hendrik Höfgen leaves his conscience and radical friends behind to move into the Nazi sphere in order to improve this social status, secure his income and gain admiration from the general public and Nazi bigwigs.

The model of the pathetic collaborator and traitor Hendrik Höfgen was Klaus Mann's former brother-in-law Gustaf Gründgens, who had been married to his beloved sister Erika, Thomas Mann's favourite among his six children. Through his stage interpretation of Mephistofeles in Goethe's drama, Gründgens celebrated great triumphs in Hitler Germany. He thus played the demon who seduced Faust into making his fatal deal with the Dark Forces and in Klaus Mann's novel, Gründgens becomes identical with both the Devil and Faust, and thus a representative for the seemingly radical and benevolent persons who for their well-being, betrayed their ideals and ended up as associates with absolute malevolence.

Thomas Mann's relationship with his talented son reflects Adrian Leverkühn's attitude towards the world and others. The bisexual Thomas Mann, whose inclinations were no secret within the family circle, and who to a quite astonishing degree hinted at them in his correspondence, apparently respected his son's open homosexuality, his unconventional radicalism and the straightforward popular writing style he used in his novels and articles. Furthermore, Thomas Mann was intrigued by the chic appearance of his son: However he did seldom reveal anything of this to Klaus, whom he routinely criticized for depravity, idleness and laziness, maybe due to a grain of envy of Klaus unequivocal stance. Klaus Mann's prose was easy to read and his opinions effortlessly discernible. His character was volatile, generous and unreserved, yet he did often fall into the trap of boundless melancholy.

Thomas Mann kept Klaus at a certain distance, criticizing him for his openness and bluntness, while he at the same time concealed his fascination and admiration. Thomas Mann's aloofness and internalized, personal struggles probably wounded Klaus and like his younger brother, the musician Michael Mann, he eventually took his own life. The youngest of Thomas Mann´s sons, the historian Golo Mann, wrote about his father's behaviour shortly after the First World War:

We had once loved our father almost as tenderly as our mother, but that changed during the war. He could still project an aura of kindness, but for the most part we experienced only silence, sternness, nervousness or anger. I can remember all too well certain scenes at mealtimes, outbreaks of rage and brutality that were directed at my brother Klaus but brought tears to my own eyes. If a person cannot always be very nice to those around him when he is devoting himself exclusively to his creative work, must it not be much more difficult when he is struggling day after day with Reflections of a Non-Political Man in which the sinking of the British ship Lusitania with twelve hundred civilian passengers on board is actually hailed, to name just one of the book’s grimmest features.

Thomas Mann remains despite - or because of - his shortcomings one of the few writers who have stayed with me after reading their novels. He has become a life companion. Notwithstanding his acting, his intellectual haughtiness and stiff rectitude Thomas Mann is an unusually lively and distressed author, whose exquisite language and hypersensitive artistry continue to amaze me. Doctor Faustus is probably among Thomas Mann's worst works and is occasionally too long-winding, a shortcoming it shares with Buddenbrooks and The Magic Mountain, though at the same time it is his most engaging novel. I cannot agree with the opinion that he succeeds in describing and explaining Germany's descent into the abyss. But ... it does maybe after all succeed is doing just that - through its description of how a person by turning his back towards love and compassion. Instead Leverkühn chases glory and admiration, though not even fame and admiration satisfy him and he loses his soul. It is maybe only by acknowledging our weaknesses, our shortcomings that we become truly human. Accordingly, we need to identify ourselves with the weak, the forgotten, the lonely and odd people who surround us.

My father wrote in his youth a pathetic defence of Nazism. However, he did not remain in that place. Apart from politics and accepted opinions, he was interested in and found individuals and eccentrics. Of course, my father was not a perfect human being, but he was a curious and kind man. He wanted to get to know other people, understand them, learn from them. He was probably also trying understand himself. Perhaps that was one reason to why he safeguarded his unpleasant essay. Perhaps he even wanted me read it and understand that we can all change, that we while dealing with politics need to be unfaithful, doubtful and not fall into any inhuman, vicious traps. Adrian Leverkühn denied love and compassion and suffered for it, that is the message I carry with me from Thomas Mann´s novel and maybe from his life story as well.

Grey, Edward (1925) Twenty-five Years: 1895 – 1916, 2^nd Volume. London: Hodder and Stoughton. Grey, Edward (2001) The Charm of Birds. London: Gollancz. Imhof, Anne (2017) Faust. London: Koenig Books. Hayman, Ronald (1995) Thomas Mann: A Biography. New York: Scribner. Mann, Thomas (1975) The Letters of Thomas Mann, selected and translated by Richard and Clara Winston. Bungay, Suffolk: Penguin Modern Classics. Proctor, Robert N. (1988) Racial Hygiene: Medicine Under the Nazis. Cambridge: Harvard University Press. Proctor, Robert N. (1999) The Nazi War on Cancer. Princeton University Press. Weiss, Andrea (2008) In the Shadow of the Magic Mountain: The Erika and Klaus Mann Story. University of Chicago Press.

Givetvis upprepar historien sig inte, varken som tragedi eller fars. Allt flyter och det är omöjligt att stiga ner i samma flod två gånger. Med en av mina systrar ägnade jag en helg åt att rensa ur mitt föräldrahem, bland annat fann vi oanade mängder brev. I kappsäckar och lådor fanns brev som växlats mellan mina morföräldrar, mellan mina föräldrar och sådana som jag och mina systrar skrivit. Det var sorgligt att se brev som mina föräldrar skrivit medan de fortfarande levde. Breven bevarade tankar de haft vid bestämda tillfällen. Då jag läste dem hörde jag deras röster och såg min föräldrar framför mig. Det bjöd emot att slänga breven. ”Någon gång” tänkte jag, ”någon gång skall jag sätta mig ner och läsa allt.”  Försöka spåra mina föräldrars liv och tankar och därigenom levandegöra dem. Det kommer nog aldrig att ske.

Mest förbluffad blev jag över den mängd brev jag skrivit och tagit emot. Till en början slängde jag dem hämningslöst, men snart insåg jag att han som skrivit och fått breven var en annan person än den jag är nu. Någon som levde under en annan tid, hade andra vänner och prioriteringar, andra tankar och känslor än de jag nu har.

Jag fann andra tidsdokument, exempelvis en uppsats som min sjuttonårige far skrivit efter nazisternas maktövertagande i Tyskland. Till min förskräckelse upptäckte jag att min far, vars starka motvilja mot intolerans och maktmissbruk varit förebilder för mig, en gång i tiden hade försvarat nationalsocialismen. Far dolde inte sina radikala idéer och tvekade inte att hävda bestämda uppfattningar inför släktingar, bekanta och även för honom okända personer. Säkerligen hade han skämts om jag visat uppsatsen för honom. Men, varför hade han då bevarat den? Kanske var han liksom jag fascinerad av den person han en gång varit.

En av Fars äldre bröder arbetade på den tiden för ett tyskägt företag och besökte ofta Hamburg. Farbror Herbert, eller Hubbe som Far kallade honom, hade en tysk fästmö, släkting till hans chef och han gifte sig sedermera med henne. Min farfar, som dött då min far var två år, var visserligen övertygad socialist, men hade under flera år bott i Tyskland. Och vem kunde 1933 veta hur illa det skulle gå? Att miljontals människor; fullkomligt harmlösa barn, kvinnor och män, judar, homosexuella, psykiskt handikappade, romer, socialister, pacifister och krigsfångar, skoningslöst skulle avrättas i industriell omfattning?

I sin uppsats hävdade Far att uppgifterna om nazisternas diskriminering av judar säkerligen var betydligt överdrivna, samtidigt som han förfäktade numera nattståndna åsikter om ras och nation. Nationalsocialist var han antagligen inte, kanske var han redan då liberal, eller snarare socialdemokrat, men uppsatsens aningslöst urskuldande ton var plågsam.

Då jag nu lyssnar till hur Jimmie Åkesson talar i radion tänker jag på min unge far. Om han varit ung idag? Hade han då tyckt att Sverigedemokraterna ”lyfter väsentliga frågor” och i ”flera avseenden hyser vettiga åsikter”? Skulle han hålla med om att partiets förflutna inte har något med dess nuvarande framtoning att göra? Att jämförelser med människoföraktande och totalitära ideologier är obefogade?

Det är inte min en gång sjuttonårige far, utan den äldre, mer livserfarne och kritiske journalisten som får mig att ställa frågor som: ”Varför överhuvudtaget lyssna till ett sådant parti?” Om Sverigedemokraterna kan tänkas ”hysa goda åsikter”, varför acceptera all den smutsiga byk från anno dazumal som skvalpar i deras bakvatten? ”Det Sverigevänliga partiet” som prioriterar hälso-och äldrevård, dock med underordnad betydelse än den allomfattande frågan om invandringens skadeverkningar på det svenska samhället. Eller som den tillräckligt polerade, satis polito, Jimmie uttrycker det: ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.”

Om några av mina vänner fick syn på vad jag nu skriver skulle de antagligen tänka: ”Nu är han inne på sitt gamla spår kring Sverigedemokraterna. Skivan har hakat upp sig. Varför bryr han sig? De är inga nazister utan ett stort parti som i demokratins namn lyfter frågor som andra partier efterhand tvingas befatta sig med. Dessutom är långt ifrån alla deras åsikter förkastliga.”

Vad svarar jag? Inget annat än att det var min aversion mot dessa ”demokrater” som för ett par år sedan fick mig att börja skriva den här bloggen. Nämnda vänner pekar på den uppenbara absurditeten i mitt likaställande av Sverigedemokraternas partiparoll om ett utmärkt, homogent Sverige, som nu hotas av invandringens nedbrytande krafter, med nazisternas idé om Blut und Boden, som ytterst syftade till att rättfärdiggöra etnisk rensning, förintelse eller repatriering av sådana människor som de såg som ett hot mot den ariska rasens renhet.

Vännerna kan möjligen ha rätt. Låt mig nu bortse från mina grundlösa generaliseringar och istället skärskåda Sverigedemokraternas sansade åsikter. Kan även de spåras hos Nazisterna? Förvisso, på den tiden var det säkert flera väljare som bortsåg från, eller urskuldade, nazisternas galna antisemitism, deras främlingsfientlighet, homofobi och hat mot allt de ansåg vara udda och anormalt. Istället röstade de till förmån för partiets stöd till en anständig hälsovårds- och sysselsättningspolitik.

En blick på Sverigedemokraternas hemsida Sverigedemokraterna – Det sverigevänliga partiet visar att de under rubriken Vår politik sätter äldrevården främst.

Pensionärerna är vår tids kanske mest eftersatta grupp. […] Vi sverigedemokrater vill stärka de äldres status i samhället. Det är ett arbete på många plan. Många äldre har ork och vilja att fortsätta arbeta men ges idag inte den möjligheten. Vi måste bli bättre på att ta tillvara på den äldre generationens kompetens såväl på arbetsmarknaden som i samhället i stort.

Även de tyska nationalsocialisterna krävde i sitt första partiprogram från 1920 ”en generös ökning av förmånerna för de äldre”. När de kom till makten 1933 kopplades dock alla åtaganden och reformer till medborgarnas plikt att

mentalt och fysiskt verka för den allmänna välfärden. En enskild individs existens får inte kränka allmänhetens intressen utan måste alltid bedömas ifall den är till gagn för alla och envar. Din hälsa är inte din ensak, den är en plikt.

Människors olika värde poängterades: ”inte varje åldring är en värdefull person”. Det främsta målet för all hälsovård borde inte vara att förlänga livet, utan att varje medborgare garanterades ett ”fullständigt förfogande över de prestationer och den hälsa som finner sin grund i arv och ras”. Det gällde att maximera medborgarnas arbetsförmåga och ”minska den arbetsfria fasen av en människas liv”. Pensionsförmånerna ändrades i själva verket inte nämnvärt efter nationalsocialisternas makttillträde annat än att in- och utbetalningar av pensioner förstatligades. 

Nationalsocialismen sade sig prioritera hälsovård, en sund livsföring och hållbart resursutnyttjande. Den värnade om djurens rätt och vurmade för sådant som är naturligt och organiskt. Hitlers parti pekade på det faktum att tyska läkare på 1930-talet upptäckt sambandet mellan rökning och lungcancer och inledde därmed världens första, statsunderstödda kampanj mot rökning. Forskning kring rökningens skadeverkningar var omfattande. Hitlers personliga avsky för tobak var avgörande för en kampanj som redan från början förenades med rasism. Hitler, som slukade Karl Mays böcker om ädla indianer, betraktade rökning som den ”röde mannens hämnd” för att ”de vita förgiftat honom med sin sprit”. Enligt Führern och medicinsk expertis var missbruk i färd med att försvaga och förstöra den ariska rasen.

Gravida kvinnors rökning och spritförtäring resulterade i en högre frekvens av fosterdöd och missfall.  Nazisternas antitobakskampanj inkluderade förbud mot rökning på allmänna platser och obligatorisk hälsoundervisning inom skolorna.Hälsotidskrifter som Gesundes Volk, Friska människor, Volksgesundheit, Folkhälsa, och Gesundes Leben, Sunt leverne, varnade för rökningens och spritens skadeverkningar. Inom den nationalsocialistiska rörelsen blev det samtidigt vanligt att angripa ”judemonopolets” gynnande av ”överdriven och onödig” sjukvård och läkemedelsproduktion. Naziregimen gynnade allsköns ”alternativ” medicinsk behandling.

Personligen vurmade Hitler för djurens rättigheter och ondgjorde sig ofta över köttförtäring, samt användandet av djurfetter och gelatin (svinsvål) i kosmetika. Vivisektion och plågsamma djurförsök förbjöds. Under Hermann Göring, Reichsforst und Jägermeister, Riksskogs- och jaktmästare, instiftades en Reichstierschutzgesetz, Riksdjursbeskyddsakt, som förbjöd kosherslakt, kokande av levande kräftdjur, kommersiellt användande av djurfällor, skadligt användande av djur inom film och underhållning. Specifika regler instiftades för naturskydd, skogsplantering och humana djurtransporter.

Omtanken om hjälplösa varelser omfattade dock icke personer som klassats som Lebensunwertes Leben, Liv ovärdigt att leva. Detta gällde inte enbart judar, romer och ryska krigsfångar, men uppskattningsvis 300 000 mentalt och fysiskt handikappade människor som dödades genom gas eller dödliga injektioner, medan 400 000 tvångssteriliserades.   

1933 var mer än 6 miljoner arbetsföra tyskar arbetslösa. Hitlers parti utlovade Arbete och Bröd genom att införa arbetsplikt, bygga ut vapenindustrin och försöka göra Tyskland självförsörjande (autarki). En Reichsarbeitsdienst (RAD) instiftades, något som innebar att varje man mellan 18 och 25 år under sex månader måste genomgå ”manuell arbetsträning” i speciella läger. RAD omfattade bland annat skogsplantering, dikesgrävning, byggande av motorvägar och sjukhus. Samtidigt ökades armén från att 1933 ha omfattat 100 000 man till 1 400 000 man år 1939. Män mellan 18 och 25 måste genomgå två års obligatorisk militärtjänstgöring. 1939 var mindre än 350 000 tyskar arbetslösa, undantagna var kvinnor och judar. Autarkipolitiken misslyckades dock - 1939 importerade Tyskland 33 procent av sina råvaror och det rådde livsmedelsbrist i landet.

Den aggressiva militarismen, nationalismen, expansionslusten, revanschviljan, människoföraktet och den väldiga rustningsindustrin ledde till det oundvikliga – Krig! Nazitidens Tyskland slog in på en väg som det Första Världskrigets engelske utrikesminister, Edward Grey, 1925 påstod ha varit orsaken till det stora kriget: ”Militarismen och de rustningar som är oskiljaktiga från den gjorde kriget oundvikligt.” Det där skrev Lord Grey två år innan han halvblind på sitt gods Falloden författade en charmig bok om Fåglar och fågelsång. Det är inte utan att jag tycker att politiker borde ägna sig mer åt att lyssna till fågelsång än att tvinga obehagliga idéer på sina nationer. Fanatism är skadlig och om den tar formen av politiska program och åtgärder blir den direkt farlig för allmänheten.

Jimmie Åkesson var då han 1995 gick med i Sverigedemokraterna lika gammal som min far var då han 1934 skrev sitt försvar av Tysklands nationalsocialister. Då han mognat emotionellt och politiskt ändrade Far sina åsikter i grunden efter att ha insett hur skadligt det är att generalisera och göra skillnad på människor och människor.

Som sjuttonåring hade Far skrivit en dåligt informerad skoluppsats, som nu ligger bortglömd l i en låda på vår vind i Bjärnum. Vid samma ålder gick däremot Jimmie Åkssson med i ett parti vars grundare fann sina rötter i högerextrema och rasistiska organisationer. Partiets första ordförande (1988 – 1995) var Anders Klarström, dömd för bland annat olaga hot mot TVprofilen Hagge Geigert: "Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin!" Klarström efterträddes av Mikael Jansson, som hyllats för att ha gjort partiet rumsrent. Dock tvivlar jag på att en man som anser att "en del kulturella skillnader länder emellan torde ha rasmässig grund" egentligen lyckades med det. Då Jimmie Åkesson sökte sig till Sverigedemokraterna var Klarström fortfarande partiordförande. Åkesson tog sedan över ordförandeklubban från Mikael Jansson. Är Sverigedemokraternas rötter oväsentliga? Det rör sig ju om sunda, svenska rötter:

För oss är det också självklart att Sverige är unikt och att den svenska kulturen är unik och värd att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen och vi vill särskilt belysa dess betydelse för det fredliga, demokratiska och solidariska välfärdssamhälle vi lever i.

Vi svenskar är inte som andra, utan som Jimmie uttrycker det:

Jag menar att svenskheten kan inte vara en sådan där allemansidentitet som vem som helst kan bli. Jag kan inte bli alban, inte aboriginer eller kines.

Detta betyder att jag inte kan bli Sverigedemokrat. Jag förstår inte vad som menas med svenskhet och kan inte svälja det orediga pratet på deras partisajt. För mig vore en röst på Sverigedemokraterna likt den pakt som Faust gjorde med Djävulen, genom vilken han för rikedom, säkerhet och andra fördelar övergav sina moraliska principer. Vi lever i likgiltighetens tid då vi oavbrutet frågar oss ”vad finns det för mig?” Jag vill ha min smartphone, min bil och villa och ingen skall hindra min strävan eller ta mina rättigheter från mig.

Fausts skugga vilar tung över Tyskland. Vid förra årets konstbiennal i Venedig presenterade Anne Imhof i den tyska paviljongen sitt allkonstverk/föreställning Faust. Paviljongen hade omformats för att hysa en fem timmar lång föreställning av Imhofs arbetslag med svartklädda ungdomar.

På väg in i lokalen passerade besökaren inhägnader med dobermannhundar, som emellanåt skällde och gläfste åt de förbipasserande, eller lekte med ungdomarna, som antingen befann sig inne i inhägnaden, eller stelt stirrande satt gränsle över staketen som skilde hundarna från besökarna.

Inne lokalen kröp ungdomar kring under ett tjockt glas, som utgjorde besökarnas golv och deras tak. Därunder utförde de tillsammans mystiska ritualer, eller satt ensamt hopkrupna eller låg vilande i hörnen. Likaså fanns ungdomar spridda runtom i lokalerna, där de antingen stod eller satt på utskjutande hyllor ovanför besökarnas huvuden, eller utförde komplicerade balettrörelser, som anspelade på känslolösa parningslekar.

Emellanåt sjöng någon under golvglasen - långa, klassiska tonstycken. Miljön var kall och kylig; stål, glas och vita väggar. Alienation, känslokyla och obegriplighet, allt präglat av något hotfullt, något väntande. Dåtid, nutid och framtid i ett rum. De aggressiva vakthundaren som väckte minnen från koncentrationsläger och östtyska gränspatrulleringar. De klassiska sångcyklerna, glasgolven som skilde besökarna från en obegriplig värld med främlingar som rörde sig under dem och även mitt ibland oss, där det även där försiggick sådant som vi inte begrep. Europa, Tyskland - om val som gjorts och val som måste göras. Historien om Faust som i mänskligt lättsinne och för sin egen lyckas skull gjorde ett fatalt val och hamnade i Djävulens våld. Återigen befinner sig Tyskland och Europa vid skiljevägen, i valet mellan gott och ont.

I inledningen till Murnaus sällsamt suggestiva film Faust från 1926 möter vi en grotesk djävul i samspråk med en ärkeängel. Djävulen deklarerar att världen tillhör honom, men blir motsagd av ängeln som påminner demonen om att det finns goda människor och då visar honom Faust, som inför en grupp hängivet lyssnande studenter påminner sina adepter om den stora ynnest Gud gett människan – att till skillnad från djuren kunna välja och därmed alla de spännande möjligheter som står oss till buds. Ängeln säger till Djävulen att om han kan få Faust att välja det onda så har han därmed bevisat att världen tillhör honom.

Djävulen antar utmaningen och i nästa scen ser vi hur människor roar sig på ett torg i en medeltida småstad. Hotfullt reser sig Djävulens väldiga gestalt över den välmående staden och breder sin svarta kappa över den, mörkret faller och likt en giftig rök sprider sig ondskan över nejden.

En profetisk vision över den omoral som sju år efter Murnaus film obevekligt skulle förpesta hela Europa. Likt Faust som för sin egen lystnads skull gjorde fel val och därigenom drog elände över sig själv och allt och alla han kom i kontakt med. Visserligen lyckades Goethe i sin beundransvärda versroman omvandla Fausts tragiska historia till en frälsningsfabel, där den ständigt drömmande och strävsamme Faust till slut blir benådad, men i den så kallade ”tyska folkboken” Historien om doktor Johann Faustus, som Goethe inspirerades av, hämtas Faust av Djävulen och förs ner i helvetet.

Jag har sedan jag som barn gång på gång läste en Illustrerad Klassiker om Goethes Faust varit fascinerad av historien. Ett intresse som späddes på ytterligare då jag i min morfars bokhylla fann en tysk praktutgåva med illustrationer av en viss Dr. August von Kreling.

Då jag för några år sedan ensam körde bil från Rom till Bjärnum tog jag vägen genom det forna Östtyskland och besökte då bland annat Bayreuth, centrum för all världens wagnerdyrkan. Vädret var strålande och jag besökte den pietetsfullt renoverade barackoperan, Wagners villa och hans Festspielhaus. Under flera år har jag förgäves försökt förstå och uppskatta Wagners musik. Speciellt som en del vänner och bekanta uppskattar de tungt storvulna tonerna har jag med stor ansträngning försökt njuta av Wagners musik, men förgäves, trots omfattande läsning och genomlyssnande av hans operor.

Liksom andra städer jag som hastigast besökte imponerade Bayreuth på mig genom hur vacker och stillsam den var. I större delen av det forna Västtyskland byggdes de totalförstörda städerna snabbt upp efter Andra världskriget, resultaten blev dock ofta förskräckande genom en opersonlig, anskrämlig funkisstil, utan karaktär och gemyt, detta alltmedan stora delar av Östtyskland förblev i ruiner tills de gamla stadskärnorna nu har restaurerats med större omsorg än i Väst. Även om den låg i det forna Väst har dock Bayreuth återuppbyggts med stor pietet.

Wagners nyrestaurerade Villa Wahnfried, som under Andra världskriget bombades sönder och samman, var  inte mycket mer än ett vackert skal. Den minimalistiska inredningen reflekterade inte den plottriga biedermeierstil som tilltalat dess lyxälskande byggherre.

Märkliga var källarlokalerna, som med sin sakrala atmosfär och vördnadsbjudande exponering av originalmanuskripten till Mästarens operor tycktes ha skapats för att bli en brännpunkt för wagnerdyrkan.

Jag införskaffade Daniel Barenboims inspelning av Parsifal och under min fortsatta färd längs de spikraka motorvägarna upp mot Lübeck lyssnade jag på den. Men, jag kunde genom mitt wagnerlyssnande omöjligt uppleva Thomas Manns ”underbara timmar av djup och ensam lycka […] upphetsande timmar fyllda med spänning och korta ögonblick av lycksalighet.”

Lübeck speglar Manns detaljerade genombrottsroman Huset Buddenbrooks, sist jag såg staden var 1963 och mina minnen var därför kopplade mer till romanen än besöket jag gjorde med mina föräldrar. Det var en strålande dag och från tidig morgon till sen eftermiddag vandrade jag genom staden och besökte dess kyrkor och muséer, allt oklanderligt fräscht och restaurerat, fast kyrkornas kyligt vitkalkade inre bar vittnesbörd om vad som försvunnit genom världskrigets bombkrig.

Givetvis besökte jag Buddenbrookshuset där rum från romanen återskapats, dock med en lätt kuslig känsla av att ingenting riktigt stämde, eftersom allt var nygjort. Hela Lübeck, med sin välordnade fridfullhet är en rekonstruktion, en kuliss och medan jag gick upp och ner längs dess gator tänkte jag mer på Thomas Manns Doktor Faustus än Buddenbrooks. Kanske för att även om det var 36 år mellan romanerna, Buddenbrooks publicerades 1901 och Doktor Faustus 1947, en tid under vilken Tyskland och Lübeck förändrats och förstörts i grunden, hade de båda romanerna stora likheter och dessa stod givetvis att finna i gestalten Thomas Mann.

Romanerna handlar både om Thomas Mann och Tyskland. Kanske mest om Thomas Mann; hans kluvenhet mellan borgerlighet och bohemeri, humor och torrhet, skådespeleri och självbekännelse. Hos Mann finns något som inte riktigt stämmer. Han är en skicklig och ofta originell stilist, men emellanåt även enformig, pretentiös och osjälvständig. Under Andra världskriget blev han en symbol för ”det andra Tyskland”, det kultiverade, humanitära, geniala och musikaliska Tyskland, i bjärt kontrast till nazisternas osmakliga pöbelvälde. En roll som passade honom utmärkt och som han skickligt anpassade sig till. Men, samtidigt förnimmer jag i hans böcker en känsla av skuld, svek och otillräcklighet, något som gör honom intressant.

Så fort jag kommit tillbaka till Sverige letade jag upp Fars exemplar av Doktor Faustus och läste om romanen. Mindes hur min far ofta talat om den i uppskattande ordalag, att den förklarat en hel del om hur nazismen fått grepp om Tyskland. Då jag för många år sedan försökte läsa romanen gav jag upp efter det att berättaren, den något torre, pedantiske men ovanligt renhårige Serenus Zeitblom, sida upp och sida gav sig in i tillkrånglad musikteori. Många år senare läste jag dock romanen med ett betydligt större intresse, men inte heller då fann jag den speciellt informativ som förklaring till hur nazismen fick grepp om kultiverade tyskar. Snarast handlar den om Thomas Mann, som visserligen tog avstånd från nazismen men under sin förklädnad som romanens huvudperson, Adrian Leverkühn, antyder att han för sin konsts skull hänsynslöst använt sin livserfarenhet och människorna omkring sig för att fullända sin konst. Likt Leverkühn upplevde uppenbarligen Mann ett utanförskap som omöjliggjorde riktig kärlek. Leverkühn blir genom sin pakt med djävulen framgångsrik, men förnekas ömhet och kärleksfulla förhållanden, liksom Mann som genom sitt mästerliga författande förvandlades till en ensam gigant på Parnassens kyliga höjder.

Thomas Manns radikale bror Heinrich, även han en skicklig författare, skrev i ett icke avsänt brev till sin än mer berömde och beundrade bror:

Självprövning, kamp finns det också andra än du som upplever, om än i mera blygsam måtto; men då också med ånger och ny handlingskraft; inte bara ett ´konstaterande´ som det inte lönar sig att göra stor affär av. Inte enbart ett ´lidande´ för det egna jagets skull, denna ursinniga lidelse för det egna jaget. Denna lidelse har du att tacka för […] en total brist på respekt för allting som inte faller dig i smaken, ett ´förakt´ vilket sitter löst som hos ingen annan, kort sagt oförmåga att någonsin kunna fatta allvaret i en annan människas liv.

Vid ett annat tillfälle skrev Heinrich Mann om sin bror:

Vad han önskade mest av allt var att bli älskad, inte för sin litterära talang, eller sin förmåga att underhålla. Vad han ville minst av allt var att bli betraktad som kylig, oengagerad, kärlekslös, oälskad.

I Doktor Faustus lever Adrian Leverkühn under enkla förhållanden - en genial eremit, förvissad om sin egen storhet, hyllad av musikkonnässörer, utan familj men omgiven av en liten skara hängivna vänner. Leverkühn vet på förhand, efter att i sin ungdom ha smittats av syfilis, att han är dömd till kärlekslöshet och en förtidig död. Kontrasten tycks vara stor till den världsberömde och hyllade nobelpristagaren Thomas Mann, som aktad och förmögen levde på stor fot bland betjänter, chaufförer och kockar, i centrum för samtidens mest aktade intellektuella och en talrik familj. Han och hustrun Katia hade sex talangfulla barn. Dock är likheterna stora mellan Thomas Man och den skarpsinnige, nästan kusligt begåvade Leverkühn, som lever för sin konst och med cynisk distans betraktar en omgivning som han använder sig av i sin konst. Tyskland rasar samman kring Leverkühn, samtidigt som han genom sin lysande förmåga och arbetsdisciplin omvandlar den mäktiga tyska musiktraditionen och landets ödesmättade tragedi till stor konst och något fullkomligt nytt. Men detta sker till priset av en oförmåga att uppleva verklig kärlek. Han är ett ensamt, plågat geni på gränsen till sammanbrott och vansinne.

Thomas Manns bekant, den mångkunnigt snillrike uppfinnaren av tolvtonsmusiken, Arnold Schönberg, trodde sig vara den främste förebilden till den tragiske Leverkühn, men det är tveksamt om han läste romanen med någon större uppmärksamhet. Om Schönberg gjort det skulle han säkert ha upptäckt att det är Thomas Mann själv och främst Nietzsche som ligger bakom gestalten Adrian Leverkühn. Den brutalt uppriktige Nietzsche som skakade om nittonhundratalets intellektuella historia har försett romanen med stora stycken av sitt liv – ensamheten, den bedövande migränen, syfilisen, klarsynen, kluvenheten, det misslyckade frieriet, det smygande vansinnet och slutgiltiga paralysin. Inte minst var Nietzsche likt Thomas Mann en passionerad musikälskare, med imponerande kunskaper i musikhistoria och harmonilära. Nietzsche förklarade att han skrev sin filosofi som en kompositör skriver sin musik, medan Mann hävdade att Wagners musik utgjorde ett mönster för hans skrivande. Enligt Mann hade inte minst hans brådmogna mästerverk Buddenbrooks inte kunnat skrivas utan hjälp av Wagners musik.

Musikteorierna och den genomarbetade, nästan förkonstlade strukturen, är i min mening det mest olycksaliga i den snåriga romanen. Mann beskrev hur han använt sig av vad han kallade en montageteknik. Hur han lyft stycken ur andra böcker, som Bröderna Karamazov, Theodor Adornos musikteoretiska skrifter och den tyska folkboken om Faust, för att sedan slipa och anpassa dem till sin allomfattande romanstruktur.

Adrian Leverkühns samtal med en demon är exempelvis en lite väl trogen kopia av Ivan Karamazovs betydligt kusligare möte med Djävulen och likaså är den helgonlike lille Nepomuks död, den enda person som Leverkühn förmådde ägna en uppriktig kärlek, en spegelbild av Ivan Karamazovs anklagelser mot en Gud som är kapabel att låta barn genomlida obegripligt oförtjänt smärta.

Och om du läser Doktor Faustus vid sidan om den tyska folkboken Historien om doktor Johann Faustus märks det tydligt att Mann använt den som förlaga för romanens struktur och att den bokens folkligt burleska och emellanåt långrandiga skildringar har anpassats till moderna förhållanden. Så kan exempelvis de krångliga musikteoretiska styckena jämställas med folkbokens krångliga beskrivningar av universums natur och struktur och likt folkboken rymmer Doktor Faustus även flera roande avsnitt.

En annan aspekt av Manns montageteknik är att han ovanligt hämningslöst använde sig av sina närmastes livsöden. I Doktor Faustus spelar systrarna Rodde en viktig roll. Den ena av systrarna tar livet av sig efter en misslyckad skådespelarkarriär, under vilken hon utnyttjats av otrevlig streber, medan den andra systern efter att ha hamnat i ett känslokallt äktenskap blir morfinist, mördar sin älskare och hamnar på mentalsjukhus. Öden som alltför väl överensstämmer med de som drabbade Manns systrar Carla och Julia, varav den ena efter en misslyckad skådespelarkarriär tog livet av sig och den andra, som ansträngde sig för att upprätthålla en högborgerlig fasad, hade ett vidlyftigt kärleksliv, blev narkoman och slutligen tog livet av sig, även hon. Flera andra av Manns släktingar, vänner och bekanta tilldelades, under tunna täckmantlar, framträdande roller i hans roman.

Det var inte första gången Mann vävde in musik som en viktig ingrediens i sina romaner, den spelar exempelvis en viktig roll i Buddenbrooks och det är möjligt att den till det yttre så korrekte, högborgerlige och stoiskt behärskade Mann såg den romantiska musiktraditionen, med Wagner i spetsen som ett harmoniskt ideal, en förebild för hans författarskap, samtidigt som han insåg att det ideala dock kräver sina skuggor i form av disharmoni, svek, stöld och utnyttjande och att det trots allt är sådana tillsatser som krävs för att kunna skapa stor konst, därav avtalet med Djävulen och de samvetskval som ett sådant avtal för med sig.

Inom religionen, och Doktor Faust är även en slags religiös traktat, samsas himmelska tongångar med infernaliska sådana. Musik tillhör såväl Gud som Djävulen och religionen har alltid brottats med musikens vara eller icke vara; dess förmåga att föra människor närmre Gud, samtidigt som den har anklagats för att fjärma dem från honom. Den gudomligt inspirerade Bach ställd bredvid den genialiske förföraren Wagner.

Nazismen och världskrigets förödelse skymtas bakom Doktor Faustus text, men för mig handlar det mer om en konstnärs själsförlust genom att alltför strikt hänge sig åt sitt konstnärskap och därigenom utnyttja, glömma och offra människorna omkring sig. Med andra ord – att försmå och förakta kärleken. Att sälja sig till nazismen var dock betydligt värre än så. Regimens kväljande och människoföraktande destruktivitet och de avskyvärda brott som människor med lätthet förmådde begå  i dess tjänst, hur deras mänsklighet, deras kärlek, medkänsla och själar förtvinade och försvann framgår med än mer skrämmande tydlighet i andra skönlitterära verk, exempelvis i Jonathan Littells milt sagt skrämmande, ja kväljande, De välvilliga som trovärdigt och förskräckande skildrar den kultiverade SS-officeren Maximilian Aues monstruösa omänsklighet.

Och då det gäller ett faustiskt avtal med naziregimen, där en människa för pengar och berömmelse säljer sin själ till nazisterna överträffas Thomas Manns Doktor Faustus av Klaus Manns Mephisto, som skildrar hur skådespelaren Hendrik Höfgen överger sitt samvete och sina radikala vänner för att genom sin anslutning till nationalsocialisterna förbättra sin sociala ställning, trygga sitt jobb och beundras av publik och makthavare.

Förebilden till den ömklige medlöparen Hendrik Höfgen var Klaus Manns tidigare svåger Gustaf Gründgens, gift med hans älskade syster Erika, Thomas Manns favorit bland sina sex barn. Genom sin gestaltning av Mefistofeles i Goethes drama firade Gründgens stora triumfer i Hitlertyskland. Han spelade alltså den djävul som förförde och gjorde sitt fatala avtal med Faust och i Klaus Manns roman blir Gründgens identisk med både Djävulen och Faust, människovännen och radikalen som för sitt välbefinnande svek sina ideal.

Thomas Manns förhållande till sin talangfulle son speglar Adrian Leverkühns hållning till världen och människorna. Den bisexuelle Thomas Mann, vars läggning inte var någon hemlighet inom familjekretsen och som i sin brevväxling med viss öppenhet underligt nog avslöjade sin karaktär, förundrade sig säkerligen över sonens öppna homosexualitet, oförvägna radikalism och den raka, populära skrivstil han nyttjade i sina böcker och sin journalistik. Dessutom var Thomas Mann förtjust i sonens stiliga yttre, men i faderns ständiga kritik av sonens hållningslöshet förmärks en viss avundsjuka gentemot Klaus oförvägna beteende. Klaus Manns prosa var lättläst. Hans karaktär var flyktig, generös och oreserverad, trots detta försjönk han allt som oftast i nattsvart melankoli.

Thomas Mann höll sonen på ett visst avstånd, kritiserade honom tämligen hårt för hans öppenhet och obetänksamhet, samtidigt som det genom hans avståndstagande märks både fascination och dold beundran. Thomas Manns kyliga distans och personliga själskamp drabbade antagligen Klaus hårt och liksom sin yngre bror, musikern Michael, tog han sitt liv. Den yngste brodern, historikern Golo Mann, skrev om sin fars uppträdande strax efter Första världskriget:

Vi hade en gång älskat vår far nästan lika mycket som vi älskade vår mor, men det förändrades under kriget. Han kunde fortfarande utstråla en aura av vänlighet, men för det mesta upplevde vi enbart tystnad, stränghet, nervositet eller ilska. Jag komma alltför väl ihåg vissa scener vid våra måltider; utbrott av raseri och brutalitet som främst riktades mot min bror Klaus, men som även fick mina egna ögon att tåras. Om en person inte alltid kunde vara vänlig och snäll mot dem som omgav honom medan han ägnade sig åt sitt kreativa arbete, så måste det ha varit än svårare då han dag efter dag kämpade med sin En opolitisk mans betraktelser i vilken han hyllade sänkningen av Lusitania, med tolvhundra civila passagerares död som följd, enbart för att nämna ett av den bokens hjärtlösa avsnitt.

Thomas Mann är trots – eller på grund av – sina brister en av de få författare som stannar hos mig efter läsningen. Han har blivit till en följeslagare genom livet. Trots sitt skådespeleri, sin intelligenshögfärd och stela borgerlighet förblir Thomas Mann en ovanligt levande, plågad människa, vars utsökta språk, sitt överkänsliga artisteri, når fram till mig. Doktor Faustus är antagligen Thomas Manns sämsta, men samtidigt hans mest gripande roman. Jag kan inte hålla med om att den beskriver eller förklarar Tysklands störtande ner i avgrunden. Men … kanske gör den det ändå – genom sin beskrivning av hur en människa genom att vända kärleken ryggen, den förbehållslösa kapitulation som sann kärlek innebär, för att istället söka ära och beundran och därmed förlora sin själ. Först genom att erkänna sin vår svaghet, våra tillkortakommanden blir vi sant mänskliga och därigenom kan vi möjligen även identifiera oss med de svaga, de förbisedda, de ensamma och udda människor som finns omkring oss.

Min far skrev i sin ungdom ett patetiskt försvar av nazismen. Men, han förblev inte där. Bortom politik och vedertagna åsikter fann han den enskilda människan och insåg faran i grupptänkande och fördömandet av andra. Givetvis var Far inte perfekt, men han var en nyfiken man. Han ville lära känna andra människor, förstå dem, lära sig från dem. Han ville nog också förstå sig själv. Kanske var det därför som Far sparade den otrevliga uppsatsen. Kanske ville han att jag skulle finna den? Läsa den och därmed förstå att vi alla kan förändras, att vi inom politiken bör vara trolösa, ifrågasättande och inte falla ner i några människoföraktande fällor. Inte som Adrian Leverkühn försmå och förneka kärleken.

Grey, Edward (1967) Fåglar och fågelsång. Stockholm: Pan/Norstedts. Imhof, Anne (2017) Faust. London; Koenig Books. Levander, Hans (1995) Thomas Mann och hans tid: Liv och verk. Stockholm: Carlssons. Mann, Thomas (1975) The Letters of Thomas Mann, selected and translated by Richard and Clara Winston. Bungay, Suffolk: Penguin Modern Classics. Proctor, Robert N. (1988) Racial Hygiene: Medicine Under the Nazis. Cambridge: Harvard University Press. Proctor, Robert N. (1999) The Nazi War on Cancer. Princeton University Press. “Sverigedemokraterna – Det sverigevänliga partiet.” https://sd.se/ Weiss, Andrea (2001) Flykt till livet – berättelsen om Erika och Klaus Mann. Stockholm: Telegram Bokförlag.

Literature meets us somewhere between poetry and reality. While reading we are confined in ourselves, perceiving the text through the eyes and minds that life has created for us. I spend most of my time alone in our house, in the woods by the lake. For sure, I work three days a week at a school in Landskrona, by the coast some miles to the west, though there I feel like a temporary guest. This has often been the case for me - being a guest of reality. All my jobs have been temporary, lasting from a few months to several years and often taking place within a wide variety of locations. This has turned me into an onlooker. Sometimes I am reminded of some verses from Paul Simon´s You can call me Al:

A man walks down the street

It's a street in a strange world

Maybe it's the third world

Maybe it's his first time around

Does not speak the language

He holds no currency

He is a foreign man

He is surrounded by the sound, the sound

Cattle in the marketplace

Scatterings and orphanages

He looks around, around

He sees angels in the architecture

Spinning in infinity

He says, "Amen and Hallelujah!"

Now I spend my life between Bjärnum and Rome. Occasionally, I am together with one of my sisters emptying our parents' home, an epoch has entered the grave, carrying with it memories, some of which were forgotten a long time ago.  

Driving the car from Bjärnum and Hässleholm I am listening to the radio, like the newspapers and the TV it is filled to the brim by with the #MeToo debate. It even made the cover of Time Magazine and in Sweden it has spread like wildfire. A phenomenon that always has been obvious now disperses a tremor all through a nation that seems to be able to concentrate on just one issue at the same time. It´s all or nothing.

I have often worked in surroundings dominated by female employees - in restaurants, schools and among the "development set", in the latter setting I have been involved with gender equality issues, both in the field and at different headquarters, among them the one of UNESCO in Paris, where I for a couple of years worked at the Organization's gender equality department, directly under Madame Bukova, UNESCO's Director General.

In several of these places I have witnessed how power structures govern and distinguish people´s behaviour – for women as well as for men. For sure, I have several times witnessed how men abuse their positions by harassing, offending and insulting women, safely resting within their own sense supremacy, while being protected and spurred by powerful pals. However, I have also experienced how powerful women have abused their authority by harassing both women and men. How they have used the gender weapon as well: "Look at Sture, he is a real, compassionate man who willingly accepts his parental leave to support his hard working wife." "Greta! How can you have the audacity to ask me for maternal leave just to take care for your son, who only suffers from a slight cold? When I had a seriously ill child at home, I sat by his side day and night while I was doing my work from his bedside. I did not take out any leave. Oh no, not me. I have always done my best to fulfil my duties" Or when one of my bosses was accused of harassing her female staff and was able to avoid an internal investigation by accusing the male chief legal officer of sexual harassment directed towards her, thus causing the investigation to be dropped and the numerous complaints against her were eventually left without any measure whatsoever.

No, no, I am not trying to minimize the sexual harassment that women everywhere are exposed to, I just want to point out that discrimination is generally supported by hierarchies fomented by economic, social, religious and political power structures. Who is strong enough to offend others? It often men who are the culprits, acting within the safety net of ancient traditions, which unfortunately to a high degree continues to benefit patriarchal structures and behaviour.

This dos not mean that individual misconduct can be defended by referring to oppressive power structures. A sadistic concentration camp guard, or a member of a Jew massacring Einsatz commando, cannot avoid personal responsibilities by implying he was forced to become a monster due to his submission to a higher authority, something that was convincingly demonstrated by Cristopher Browning´s almost unbearable cruel account -Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland.  On a lesser scale, but nevertheless chocking in its disrespect for human feelings is the behaviour of power drunk male elitists´ harassment and abuse of women.

Such men may dress up their despicable behaviour in a feeble defence similar to that of  the desperate murderer in Fritz Lang's movie M- A city loooks for a murderer where Peter Lorre´s character shouts: Aber ich kann nicht!  But I can´t!

Again and again I have to walk the streets and I always feel there is someone after me, silently persecuting me. But I can hear it anyway. It is my own self! Sometimes it´s like I was running after myself. I want to run – get away from myself, but I can´t – I can´t escape from myself.

The murderer in M ​​is an underdog, a pathetic man devoid of any social protection, being far away from an elevated social position, perhaps a contributory cause to why he is raping and murdering those who are even more powerless than he is - little girls. By doing so, he differs from another fictional female abuser – the Latin teacher Caligula in the Swedish director Alf Sjöberg's movie Torment, which won the Grand Prix in Cannes 1946. For sure, Caligula also defends his wickedness by declaring: "I have been ill, very ill." But, then we have seen him in full action, ruthlessly practising his sadistic on his hapless students, while being protected by his superior knowledge in Latin and the backing of the school board he enjoys breaking the will and confidence of those who depend on him:

- I'm presenting them with a sieve - making sure that idiots, loafers and cheaters are caught.

Caligula tears are those of a malignant crocodile. Even though he acknowledges that he is imprisoned by his own sick desire, he nevertheless regards himself as being an exceptional and superior human being. Through his superior language skills and sheltered social position, Caligula is what recently in Sweden has been labelled as a Cultural Personality, with the power and authority to raise or lower those who obey him. An advantage he makes use of while harassing and abusing a poor, unprotected woman who works at the tobacco shop in front of his high school. Ruthlessly he uses her to quench his sexual desires until he destroys her completely.

Power, sex and culture. For more than twenty years, another cultural personality, in charge of a sophisticated culture club in the centre of Stockholm, has ruthlessly abused young women. Married to an academician and thus moving among the elitist circles of Stockholm´s crème de la crème of Parnassian artists and hallowed writers, while he unconstrained pawed young ladies and allegedly committed worse acts of indecencies. A behaviour that surfaced during the ongoing #MeToo hurricane. Several women have witnessed how this so called Cultural Personality had been offering them the opportunity to enjoy the cosy warmth of becoming a literature celebrity. A position that generally does not offer much of an income, transient attention and a degrading dependency on persons who decide if you will be published and rewarded, or rejected and despised.

Any closed community, may it be Hell's Angels, Rotary, The International Organisation of Good Templars or a board of directors of any cooperation or organisation, constitutes a hierarchy and generally conveys a soothing feeling of well-being to its members. Assuring them that they are certainly not "everyone else", but chosen to belong to privileged group. Having been found worthy of belonging to an exclusive circuit. As the advert for the American Express Gold Card states:  Membership has it's privileges. The Bible itself appears to be in agreement with such a statement: "He has tried me, and I have come forth as gold." Hallelujah! You have passed the threshold and reached your goal.

Perhaps the Cultural Personality had contributed to your acceptance by the cultural elite. In spite of all initial humiliation, you might join the reverential choir, hoping for acceptance to High Society: “He the pearly gates will open, so that I may enter in.” Taking part in the activities of the Cultural Personality´s club Forum, perhaps gave you a taste of what could be expected if you were accepted in Stockholm´s exclusive, cultural circles, as one of its members declared:

He is super generous and very charming. He has several agreeable talents, which is why he has succeeded. He talks with at least twenty guests in one evening and always invites someone for dinner, or a glass. He is a mingle master and offers a lot.

Or in the words of a member of the Swedish Academy:

He knows how to live the good life and he is almost alone with that knowledge, he should turn the Forum into a styling school for young men: do not become hipsters, become gentlemen!

I do not know, it may well be that the Cultural Personality is a wonderful person, though an impressive number of young women have on #MeToo testified about despicable sexual behaviour and abuse.  This refined charmer is one of the few who has been deemed worthy of receiving a rare and distinguished royal medal of honour - the Order of the North Star. Grand Cross.  Another academician and member of the Swedish Parnassus acknowledged:

His has done an outstanding effort for literature, music, art - including the reading of Proust's entire narrative series. Many musicians, artists and poets have more or less begun their career towards the cultural heights in this unique basement locale and often performed there for free. Few would be so highly deserved of the Order of the North Star.

Listening to celebrities reading Proust´s entire Remembrance of Things Past? Would it not be more convenient and rewarding to read it alone at home? Why should you bother to seek out a camaraderie for mutual admiration to listen to his "narrative series"? And - "begun their career towards the cultural heights", what heights? To sit and prattle with lecherous old cultural celebrities? Elitist paradises like the club of the Cultural Personality "a rather shabby, windowless locale" illuminated by being:

an assembly point for geniuses where the country's leading writers, actors and musicians gathered to drink wine, mingle and listen to each other.

Being a provincial guy I do not know any of the cultural icons who gather at these watering holes for the chosen ones, though I do know they exist. Some years ago we could read about  count “Noppe” Carl Adam Lewenhaupt's membership club Noppe´s Bar & Restaurang situated with the exclusive High Society enclave of Östermalm in the centre of Stockholm. It had 1,000 elected members and within its inner circle we found the Sweden's King. Noppe´s was an exclusive, very private sphere. According to Noppe himself his clientele was purely elitist:

A clique of noblemen, artists and financiers, though the great sea of people is generally unheard of by common people.

The staff had sworn confidentiality and members unlocked the door with their membership cards.  It was around this private club´s notorious Oldboys´ Twelth hat rumours were spun around the goings-on of the Swedish King and his friends with so-called coffee girls.

Each big city contains such mysterious places. When I as a young man travelled through Europe on the Interrail Pass I once ended up in Munich. Tired and dirty after several days without a shower, I spotted a sign with the word Sauna. As a Nordic youngster I thought in my innocence that a real sauna bath was what I really needed and was ready to spend some money on such a reinvigorating experience. I had left my backpack in the locker room at the Central Station and assumed my clothes did not look so shabby that I would be denied entry. I entered a small lobby, which looked far too luxurious to be the entrance to a bathhouse. With a strange look on his face the guy behind the counter scrutinized me. In those days, I was young and innocent looking, curly haired and blonde and apparently did not have the appearance of being a regular at that peculiar place.

- Are you a member? he wondered.

- No, I'm passing through Munich, I replied.

- Are you friends with any of the club members?

- No, I was just thinking about taking a bath and enjoy the sauna. Would that be possible, even if I´m not a member?

- OK! Sure, that's fine.

- What does it cost?

- This is a member-only establishment, but we welcome guests. Take a look inside and if you want to stay, come out to me again and I will put you on the guest list.

Smiling, he opened a gold-gilded door and I ended up in a large room with a tall chandelier, the floor was red carpeted, a bar covered the entire length of one wall, there was a pool and discreet lighting. I discerned how well-dressed men sat with naked ladies on their knees and among them circulated scantily dressed waitresses with trays, cluttered with drinks and snacks. Some of the guests watched me with surprise and curiosity, while two waitresses stopped abruptly and stared at me with undisguised astonishment. I immediately turned around, waved to the friendly guy at the reception desk and mumbled:

- It was not what I assumed it would be.

I suppose Noppe´s place was not quite as vulgar, but it was certainly not the same kind of place as the one I and a friend ended up in when we visited the Sweden's capital together with a group from Drama, Theatre and Film at Lund University. As the two of us came from the countryside, we decided to get some taste of the nightlife and walked down to the Old Town. However, it turned out that most of the places were closed. We sat down on a bench talking about what we ought to do. A bunch of slightly drunk men in their thirties passed by. They were well-dressed and looked harmless. My study mate stood up and walked over to them, while I was waiting on the bench. They laughed together, the group waved to me when they walked on and my friend told me they had informed him that there was "a cool place" nearby. "It's a speak-easy serving alcohol. I have the address. All you have to do is say Domaszevski to the guy by the door." “Domaszevski? Is that the owner of the place? "" No idea. Probably not, it's apparently the night's password. That’s what they told me. "

We found the black-painted door, there was a beefy guy with a walkie-talkie standing close by. We said "Domaszevski" and were allowed into a basement locale with whitewashed walls and a variety of round coffee tables littered with bottles and glasses. It was smoky and crowded. We found seats by a table with three girls, when they saw our confusion they laughed at us and wondered if we could invite them to a bottle wine. Sure. We ordered two bottles of white, but we had barely poured the wine into the glasses and cheered when someone went from table to table, leaned forward and in broad Stockholm dialect half-whispered: "Razzia", ​​"Razzia". In no time at all the locale was emptied. My friend and I were left alone. We did not want to leave the wine bottles for which we had paid far too much and in a strange, distracted mood we were awaiting what was going to happen. It was like in the movies. We sat alone in the empty room and drank the wine. After spending half an hour there we got up and left. At first we had feared that the entrance door would be locked, it was not and there were no one no in the street. An absurd and enigmatic episode. We definitely did not form an integral part of Stockholm's nightlife.

On the Order of the North Star, Grand Cross, it is written in Latin Nescit Occasum, "It does not know of any decline", though those words do no longer apply to the Culture Personality, who now is under attack from all quarters, one by one exceedingly mucky stories are appearing about him. An unusually mild testimony states:

He held me and actually pawed me all over my body. I managed to get rid of him and then he told me "with that attitude, I will make it sure that you do not become old in this business" and "did you not know who I'm married to?" At the time I did not know who he was.

There were those who refused to participate in the strutting around this overly charming cultural personality. In one case, a writer looked at the spectacle with an ironic, distant gaze, writing about "the distasteful whoring" that had developed due to "a pretty fabulous constellation: bourgeoisie, snobbish philosophy and chasing after young women." This was Maja Lundgren, known as a rather erratic writer and cultural journalist, who unreservedly sprinkled her poison over the pettiness of the ridiculously ego-tripped cultural establishment of Stockholm and as a result many of those potentates publicly declared that the outspoken author was mentally ill. A state of affairs I assume is not unique to the Swedish cultural elite, but common within any cultural coterie, which come under fire from a truth-telling, woman journalist.

I read about Maja Lundgren's different statements and her "documentary novel" Myggor och tigrar, Mosquitoes and Tigers, where she states that insignificant mosquitos are more dangerous than tigers, which like the shark in the song Mack the Knife “has such teeth, dear, but he shows them pearly white.

While reading Maja Lundgren I came to remember what a senior colleague of mine many years ago told me while I was working as a waiter at TR, the restaurants of the Swedish State Railways:

What is it with you, Jan, that makes strange, slightly hysterical women attracted to you? Do you like such ladies? My advice to you is that you, for your own wellbeing, should avoid that kind of women. You are far too young and they can actually hurt you quite badly. Believe me, I know, and I worry while I witness how they flock around you. Take care.

Perhaps he was right and it was quite possible that I in those days might have been interested in a lady like Maja Lundgren, who undoubtedly radiates problems, at least judging from her brutally self-revealing novel, which is also unusually well written. Already ten years before she wrote that book she had encountered the grabby Cultural Personality and his entourage:

In 2001, I was invited to attend Forum. Forum is a place in Stockholm with strong undercurrents. The quintessence of the activities is found under a surface of cutting-edge intellectualism. Visitors circle around like leaves on a maelstrom.

Maja Lundgren is obviously fascinated by Stockholm's foppish culture sphere and its women-groping inhabitants, especially members of the pretentious left-leaning bourgeoisie, whom she calls “left- and culture foxes”.  Cynically, but nevertheless deeply fascinated, she participates in the often festive atmosphere of the Stockholm Bohemia. Nevertheless, she coldly observes how a great number of the cultural personalities are plagued by constant worries about how to behave without making any blunders by missing out on the jargon, or losing their balance in the complicated tours that seem to be crucial if you want to move about freely among the cultural elite of Stockholm, where a specific coolness seems to be all-important.

After her first reading at the Forum, where she later regularly returned, Maja Lundgren she was by its owner invited to a luxurious restaurant:

This erotic's Groucho Marx, Jean-Claude Utan Nåd [Without Grace], as he is called, has an enchanting touch that makes even some intelligent women seem to have forbearance with his constant pawing. Katarina Frostenson [a member of the Swedish Academy] is the most illustrious of these tolerant women. She and Jean-Claude Utan Nåd were very cute to each other and to others in the company.

For long periods of time, I have been far away from Sweden and thus lost familiarity with Swedish entertainment, newer literature, TV shows, debates, celebrities and other phenomena that have become part of life for my Swedish friends and colleagues. They are surprised when they notice my great ignorance. For example, I totally missed the violent debate that eventually arose around Maja Lundgren's novel Mosquitoes and Tigers.

Yesterday my curiosity was alerted when I turned on the car radio and ended up in a program where a lady praised Maja Lundgren's novel as a masterpiece, which, despite having been scorned for its unscrupulous candidness, nowadays has been proven to be accurate at least when it dealt with the sickening male chauvinism that blossomed around Jean-Claude Arnault and his club. How this apparently sinister woman abuser, who was nicknamed Jean Kladd, “the Groper”, had been sheltered by his elitist pals, not least some of the leading personalities of the Swedish Academy, who among other benefits provided him with generous funds and the management of the Academy´s luxury apartment in Paris. Arnault´s backers are part of the cultural network that Maja Lundgren had been attacking ten years ago. She then claimed that she did not regret having exposed some of them, since:

... a bunch of coarse and bumptious male chauvinist pigs are poisoning the literary atmosphere.

Her attack on these male chauvinists was confined to the first hundred and fifty pages of her novel, while the rest of its five hundred pages dealt with a sojourn in Naples. Accordingly, scandal-seeking readers could concentrate on the first part, which insulted and named quite a number of authors, debaters, attention seekers and predators whom Lundgren labelled "sperm foxes". She was part of a trend among Swedish female authors, which grew even stronger after her revealing novel, pinpointing culture men who full of themselves abused and fooled around with young women.

Maja Lundgren was compared to Lars Norén, Sweden´s leading dramatist, who a year after Lundgren´s novel issued his En dramatikers dagbok, The Diary of a Dramatist. On more than   1,500 pages he did in an uncompromising manner reveal his daily life, complete with his shopping, meals, diseases, gossip, indiscretions concerning people around him, despair and joy. Does the reader benefit from all that? I do not know, though after witnessing my pupils devouring what Kim Kardashian, Kylie Jenner and other shallow personalities pour out on the web I realize I must have missed out on something in modern culture. However, in spite of his upsetting revelations about celebrities and close of kin Lars Norén was mainly apologized for doing so, while Maja Lundgren´s novel was liquidated for similar reasons and its publisher, Sweden´s biggest and oldest publishing house, was discredited:

... it is remarkable that a renowned  publisher for lucrative reasons issues a book written by an obviously unstable person. To profit from an irrational person's perception of reality and risk that those who come under attack from her grotesque onslaught are being hurt, is irresponsible.

In 2009, similar allegations had been directed against a certain Anna Odell when she in a movie had reconstructed a breakdown she suffered ten years earlier. In her "artistic film", Odell acted as if she was suffering from grave psychotic and suicidal outbreaks. She fought with the police and ended up, as planned, in a hospital where the doctor in charge decided on coercive measures. She was tucked into a belted bed and repeatedly given intermuscular injections. Odell claimed that what happened to her was an almost exact repetition of what she had previously experienced and that her play acting was an artistic attempt to visualize and make apparent insensitive power structures within the Swedish healthcare system, society's view of mental illnesses and the victimization of people with mental disorders.

I came under influence of the negative criticism of Odell´s actions and to me she appeared to be a narcissistic artist who insensitively had used hard-working hospital staff and public resources as props for a dubious happening. However, after watching her "reconstruction" of the bullying she suffered during and after her time in school, I came to change my mind. Her 2013 movie Återträffen, The Reunion, was in my opinion one of the most interesting Swedish films I had seen in years. Expertly staged it gave food for thought and I could not help assuming that the attacks Odell and Lundgren suffered from a serious tinge of misogyny. Without being any feminist, I avoid being connected with limiting connotations and would rather be called a “humanist”, I tend to agree that there might be some truth to the view that a male artist would probably not come under such scrutiny and suffer such an intense crossfire as these two ladies.

It does not appear as particularly uncommon that Maja Lundgren's book made her become labelled as a neurotic. This a fate that has all throughout history has befallen several judicious women writers. Hysteria (from the Greek word for uterus) was up until the middle of the last century assumed to be a uniquely female disorder, mainly linked to suppressed sexuality.

In her study Den sårade divan, The Wounded Prima Donna, Karin Johannisson, professor of History of Science and Ideas, described the mental disorders of three artists; the writers Agnes von Krusenstjerna and Nelly Sachs, as well as the painter Sigrid Hjertén. Her descriptions were based on medical records from the huge mental hospital of Beckomberga just north of Stockholm.

As a young nurse, my mother worked there in the early 1940s. She has to me described how disturbed she had been while encountering the suffering of the mentally disturbed. The treatment they underwent was often both bizarre and cruel. “Therapeutic tranquilising” involved forced strapping to beds, prolonged baths and sleeping cures, when patients were drugged and slept for up to 20 hours. Chock treatments were more harrowing; from fever treatments and insulin chocks, triggered off by intermuscular injections, to the feared electroconvulsive therapy and the even more sinister lobotomy.

My mother also told me how patients were treated differently in accordance with their fame, gender, social class and wealth. There were for example “first-class private rooms and exclusive treatment”. In her book, Johannisson explains how the creative women she writes about tended to use their diagnoses in their writing and behaviour, turning both their art and lives into a kind of roleplaying. They adapted personas induced upon them through a specific culture and the psychiatry that had been developed as a part of it. For example, by interpreting male and female mental disorders differently and in accordance with preconceived ideas about male and female mind-sets, medical doctors tended to ignore pressure from power structures that limited women´s freedom to express themselves and from behaving as unreservedly as men.

An artist, male as well as female, may nurture a desire to tear down boundaries. However, a woman´s experiences of alienation, exclusion, shame and abuse may, due to prevailing paternalistic and macho behaviour, be worse than those of a man and in some cases result in reckless, suicidal and outrageous excesses, which deem her insane.

Many writers, women, as well as men, tend expose and use their own instability, their sensitivity, to create works of art. An author is an actor and Maja Lundgren is no exception. Repeatedly she states:

I am quite sensitive, something that occasionally may develop into paranoia. I am by many considered to be a harmonious person, though the truth is that I am extremely receptive, extremely - to use a word that I am really not so fond of using - sensible. [...] when it comes to my sensibility I am balancing on a needle´s point. I assume that an important part of all communication is non-verbal. I think it is easier to lie with words than to lie through physical signals.

Transforming thoughts and fiction into action is maybe an apt description of the behaviour of those predatory culture men whom Maja Lundgren labels as sperm foxes. They do not only expose their feelings and desires in their writing, but manifest them in real life as well. A behaviour which may be worsened if they are surrounded by admiring young women, culture groupies according to Lundgren´s terminology

Hysteria is not a unique female phenomenon. At Beckomberga, the aforementioned women could have encountered several renowned male writers, who were treated there for grave alcoholism or crippling anxiety. It appears that an amazing amount of leading members of the Swedish cultural elite ended up there, for longer or shorter treatment. Beckomberga´s hospital functioned for 60 years until it was completely closed down in 1995.  

Alienation appears to be an essential part of the lives of several authors and journalists. Their profession often indicates that they have to assume an observational role and establish a certain distance between themselves and the milieu they make use of in their work. It may even happen that they treat people as if they were part of the fictional world they create. It is quite possible that several of them do not realize how badly they may hurt the actual, living persons they write about. It appears as if some artists live in a parallel world of their own creation.

This could have been one ingredient in Lars Norén´s collaboration with convicted criminals. Traumatized by a miserable childhood and a youth spent in small-town Sweden Norén has become Sweden´s greatest playwright, writing with with heat, anger, humour and existential angst. His plays move from love-hate relationships within upper-class dysfunctional families to the generally unnoticed hells of criminals, drug addicts prisoners and institutionalized wretches. A universe where people torment and humiliate each other, which in Sweden have given rise to concepts like “Norén christmases”, or “a typical Norén family”.

In his project 7:3, which Norén staged and wrote in collaboration with three long-time convicted criminals, of whom two were convinced Nazis, allowed them to spread their spiteful gospel from the stage. The inmates were granted furloughs to participate in the play. During the staging of the play one of the “actors” used part his permitted leaves to commit brutal, armed robberies and after the last performance he participated in the cold-blooded murder of two policemen, while another “actor” hid the stolen money and helped the killers to escape. A third man who also had been employed by the project was directly participating in the murder.

In spite of declaring that he had been tormented by his own naïveté Norén nevertheless seems to have been both blind and deaf to the fact that the criminals could have had a parallel life to their theatre endeavour and nurture plans of their own. After the catastrophe, Norén apparently rejected his own responsibility by declaring:

We naturally believed that the authorities had a proper control and that the paroles were carefully planned. We assumed that what we did was part of the rehabilitation program.

It was in the name of veracity that Norén allowed the actors to uncurbed spread an odious message from the stage. He did not really think much about what hearing this would mean to Jews, Muslims and immigrants, many of whom who heard this hate coming from bulky strong men supported by a state sponsored theatre company, became both scared and upset. The victims of earlier brutal crimes committed by the actors also got upset when they were confronted with their defense of their crimes – blamed on miserable childhoods, disturbed parents, alienation and an insensitive society. This was actually what Norén had wanted to achieve; strong reactions and an intense debate:

I wanted to understand the reason for hate. Learn - in a radical manner - to master my own fears – and to reveal them to the audience, show it to the people. That was my real purpose. A theme I had worked with for 40 years.

However:

This is me! I have too much on my plate. When I write I am so concentrated that I create a circle around my work, to defend it. However, I have in later years realised, under other circumstances, that this is no good. I ought to be more observant, more responsive.

This ignorance was maybe one reason to why Norén transferred so many responsibilities to his motherly, kind and sensitive producer Isa Stenberg. She organized everything around repetitions and performances. In her own car she drove the convicted criminals back and forth from their prisons. She cared for and talked to them. She even allowed one of them, the murderer, to stay in her house and her address was put up as his residence during furloughs.

However, the constant pressure became too much for Isa Steneberg. It was hard to resist the violent reactions and criticism directed towards the play and it became even worse when Norén after the play´s premier left the project for other challenges. On top of that she had constantly to calm down the actors and solve their often violent arguments between each other. All of them confided in her and took her help and compassion for granted.

Apparently Isa Stenberg also became a victim of the female role as caregiver and support to unruly males, and when she asked for help many men proved to be uncomprehensive. In the aftermath of the brutal murders the wanton press even, totally unfounded, accused the almost sixty years old Isa of having been the lover of one of the thirty years younger criminals. A blatant example of this harassment is when one prison director answered her query if the correctional system could offer therapy to someone like her with an off-colour joke:

During the weekend I will take the ferry over to Finland. You can come with me and I can offer you some nice therapy in my cabin.
 

I assume several authors, both women and men, tend to be fascinated by an "extreme" reality, that they are attracted to the shadow zones of human existence. Maja Lundgren appears to be such an author. The “tigers” in the title of her novel are apparently the camorristi, the mafiosi of Naples. In her novel, Lundgren is deliberately searching for them in Naples's Spanish quarter, hoping to get in contact with the ragazzi, the criminal youngsters who thrive there.

She stumbles into two unpleasant adventures, one in Boscoreale, where she is taken for an Eastern European prostitute and apparently becomes witness to a murder scene and something that may be interpreted both as a brutal rape and an erotic game with a Neapolitan camorrista, which went completely wrong.

Actually, I found it somewhat regrettable that Lundgren's Neapolitan depictions ended up in the shadow of the first part of her novel, the one where she unleashes her contempt over the self-indulgent, male “foxes” from Stockholm´s elitist circles. Her life in a Neapolitan apartment, her keen observations of life around her, her contacts with opera singers, publishers, wealthy loafers and an occasional Swede, aroused a host of associations with me. Not the least about how it is to live as a foreigner in Italy, a country you love but is not entirely an integrated part of. A sense of belonging and exclusion, since you lack the anchorage involved in becoming an entirely accepted member of an Italian family, which I assume is the prerequisite for learning all the shades of a language and finally getting into Italian culture, something that actually is an attractive scenario for me.

Maja Lundgren does not avoid proclaiming that she is fascinated by actions and behaviour she also wants to distance herself from. Like the case of some "feminists" I am acquainted with, I have a suspicion that Lundgren is enticed by the interest and desire she may create in men she both fear and despise, but nevertheless finds attractive - like good-looking and ruthless criminals and ego-tripped “foxes” of the cultural elite. A kind of playing with fire. Lundgren frankly acknowledges that she is fascinated by the bloody spectacle of Spanish bullfights and is appealed by the mysterious unknown, including criminality. With keen attention she observes the activities in the street below her Neapolitan balcony, hoping to catch a glimpse of camorrista presence.

Like many authors and celebrities Maja Lundgren apparently plays the role of being her self-created persona. A cynical observer, an enticing femme fatal. A self-revealing excoriation that makes her more authentic than many of the cultural poseurs she exposes. I assume Maja Lundgren actually belongs to the category of neurotic ladies my colleague at TR once warned me against.

All my sources for this blog were in Swedish and presented in its Swedish version. 

Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag mig som en tillfällig gäst. Så har det ofta varit för mig - en gäst hos verkligheten. Jag har förstått att mina arbeten varit tidsbegränsade, från ett par månader till flera år och ofta på vitt skilda platser, inom skilda miljöer. Mitt liv har gjort mig iakttagande. Jag har blivit en betraktare. Det händer att jag tänker på några verser ur Paul Simons You can call me Al. En hymn till främlingsskapet:

A man walks down the street

It's a street in a strange world

Maybe it's the third world

Maybe it's his first time around

Doesn't speak the language

He holds no currency

He is a foreign man

He is surrounded by the sound, the sound

Cattle in the marketplace

Scatterings and orphanages

He looks around, around

He sees angels in the architecture

Spinning in infinity

He says, "Amen and Hallelujah!"

En man går nerför gatan

En gata i en underlig värld

Kanske är det den tredje världen

Kanske är det första gången han är där

Talar inte språket

Han har ingen valuta

Han är en utländsk man

Han är omgiven av ljudet, ljudet

Boskap på marknaden

Avfall och barnhem

Han ser sig omkring, omkring

Han ser änglar i arkitekturen

Virvlande i gränslösheten

Han säger, "Amen och Halleluja!"

Nu bor jag mellan Bjärnum och Rom. Emellanåt tömmer jag tillsammans med en av mina systrar vårt föräldrahem, en epok har gått i graven, fylld med minnen, varav många är förgätna. På väg mellan Bjärnum och Hässleholm lyssnar jag på radion, den är liksom tidningar och TV fylld till brädden med #MeToodebatten, hashtaggen som skapats för att uppmärksamma sexuella trakasserier mot kvinnor. Det går en rysning genom nationen. Alla talar och debatterar om något som alltid varit uppenbart. Det förvånar mig hur totalfixerad den svenska debatten är vid en fråga i taget – allt eller intet.

Jag har i allmänhet arbetat inom miljöer som dominerats av kvinnliga medarbetare – på restauranger, skolor och inom ”biståndet”, där jag ofta arbetat med jämställdhetsfrågor, såväl i fält som på olika ”huvudkontor”, bland annat på UNESCO i Paris, där jag under ett par år var verksam på organisationens jämställdhetsavdelning, som var direkt underställd Madame Bukova, UNESCOs generaldirektör.

I olika sammanhang har jag bevittnat hur maktstrukturer styr och präglar människor - kvinnor såväl som män. Visst har jag sett män missbruka sin ställning – tafsat på, kränkt och förolämpat kvinnor, tryggt vilande inom sina maktpositioner, bland beskyddande polare. Men, jag har även upplevt hur makthavande kvinnor kränkt sina underlydande, kvinnor såväl som män. Hur även de allt som oftast har använt könsvapnet: ”Se på Sture, han är en rekorderlig man som tar ut sin föräldraledighet för att stödja sin hustru.” ”Greta! Hur kan du få för dig att begära ledighet enbart för att ta hand om din förkylde son? Då jag hade ett sjukt barn satt jag minsann vid hans sida, dag och natt, medan jag skötte mitt arbete från sängkanten. Inte tog jag ut någon barnledighet.”  Eller då en av mina chefer anklagades för att ha kränkt sin kvinnliga personal och undgick internutredningen genom att anklaga den manlige chefsjuristen för sexuella trakasserier gentemot henne, något som fick till följd att undersökningen lades ner och de talrika klagomålen på henne lämnades utan åtgärd.

Nej, nej, jag försöker inte alls förminska de anklagelser om sexuella trakasserier som kvinnor i alla samhällssystem är utsatta för, enbart peka på att diskriminering, olika former av kränkningar i allmänhet grundar sig på makthierarkier. Vem upprätthåller och gynnas av den ekonomiska, sociala och politiska makten? Vem är stark nog att kränka andra? Ofta är det män som agerar utifrån den kultur de verkar inom och den är dessvärre till stor del fortfarande patriarkalisk.

Därmed inte sagt att ett individuellt oskick kan försvaras med hänvisning till en förtryckande maktstruktur. En sadistisk koncentrationslägervakt eller medlem av ett judemassakrerande Einsatzkommando slipper inte undan sitt personliga ansvar genom att hänvisa till en högre makt, lika lite som en Kulturprofil kan skylla sitt driftstyrda vilddjursbeteende på att han är fången inom en machokultur.

Det går heller inte att som den förtvivlade lustmördaren i Fritz Langs film M - en stad söker en mördare skrika Aber ich kann nicht! Men, jag kan inte!

Gång på gång måste jag vandra längs gatorna och jag känner då att någon förföljer mig. Men, jag hör det inte. Det är mitt egna jag! Ibland är det som om jag sprang bakom mig själv. Jag vill fly – bort från mig själv, men jag kan inte – jag kan inte fly från mig själv!

Mördaren i M är en underdog, en patetisk man i underläge, utan skydd från en upphöjd social position, kanske en bidragande orsak till varför han våldför sig på sådana som är maktlösare än vad han är - småflickor. Därigenom skiljer han sig från en annan fiktiv kvinnokränkare – latinläraren Caligula i Alf Sjöbergs Hets. Visserligen försvarar även Caligula sin ondska genom att förklara: ”Jag har varit sjuk, mycket sjuk.” Men, vi har sett honom i full verksamhet, då han skoningslöst utövar sitt sadistiska terrorvälde över maktlösa elever, skyddad av sitt överlägsna latinkunnande och med skolledningen i ryggen, njuter han av att knäcka eller upphöja de stackare som är beroende av honom:

- Jag håller upp ett raster – ser till att idioterna, lathundarna och svamlarna … fastnar.

Caligulas tårar är krokodiltårar. Trots att han erkänner att han är fånge under sina drifter betraktar han sig som en undantags- och övermänniska. Genom sin överlägsna språkkunskap och säkra position inom läroverket är Caligula en Kulturprofil, med makt och myndighet att höja eller sänka de som lyder under honom. Ett övertag han även utnyttjar då det gäller att för sina sexuella böjelsers skull utnyttja en stackars skyddslös dam, som arbetar i tobaksaffären framför skolan, och slutligen förgöra henne.

Makt, sex och kultur. I mer än tjugo år drev en annan Kulturprofil en kulturklubb på Sigtunagatan i Stockholm. Gift med en akademiledamot och omgiven av den svenska kulturelitens crème de la crème kunde han ostraffat våldföra sig på unga kvinnor, som förhoppningsfullt sökt sig till småpåvarnas häckningsplatser, för att där kanske erbjudas en chans att njuta av det litterära kändisskapets värme. En position som i allmänhet inte ger någon inkomst, snabbt övergående uppmärksamhet och ett förnedrande beroende av personer som avgör om du skall bli publicerad och hyllad, eller refuserad och förkastad.

Inom varje slutet sällskap, om det så är Hell´s Angels, Rotary, Godtemplarorden eller företagsledningen, finns hierarkier och en värmande känsla av välbehag i förvissningen om att sällskapets medlemmar inte är som ”alla andra”, att de som anslutits till den priviligierade gruppen är utvalda, att de har befunnits värdiga att tillhöra en exklusiv krets. Som reklamen för American Express Gold Card konstaterar Membership has it´s privileges, medlemskap har sina förmåner. Bibeln tycks stödja en sådan tillhörighet: ”Han har prövat mig och jag har befunnits lik guld.” Du har passerat tröskeln och nått ditt mål.

Kanske bidrog  Kulturprofilen till ditt inträde i kulturelitens sfär. Trots inledande förödmjukelser kan du slutligen delta i hyllningskören: ”Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in!” Att ha deltagit i aktiviteterna på Kulturprofilens källarklubb Forum, gav dig kanske en försmak om vad som kunde förväntas högre upp i de kulturella paradiskretsarna:

Han är supergenerös och väldig schysst. Han har många trevliga sidor, det är därför han har lyckats. Han pratar med tjugo personer under en kväll, och bjuder alltid ut någon på middag eller ett glas. Han är en mingelmästare och bjuder på mycket.

Inte vet jag, det kan mycket väl hända att Kulturprofilen är en underbar människa, chevaleresk, gentlemannamässig. En världsvan charmör som förärats Nordstjärneorden för att, som en annan kulturomstrålad herre på den Svenska Parnassen har deklarerat, har gjort stora insatser för svenskt kulturliv:

Det är en fråga om en enastående insats för litteratur, musik, konst - med bl a läsningen av hela Prousts romansvit. Många musiker, konstnärer och diktare har mer eller mindre inlett sin karriär mot höjderna i denna oansenliga källare och ställer ofta upp gratis där. Få vore så högt förtjänta av Nordstjärneorden.

Läsa Proust? Kan du inte göra det hemma? Varför skall du tvunget gå till ett sällskap för inbördes beundran för att få höra hans ”romansvit” läsas upp? Och – ”inlett sin karriär mot höjderna”, vilka höjder? Att sitta och grogga med kulturpersonligheter, som ostraffat tafsar på unga kvinnor? Som på Kulturprofilens klubb där ”den ruffiga, fönsterlösa lokalen” lystes upp genom att vara

en geniernas tummelplats där landets ledande författare, skådespelare och musiker samlades för att dricka vin, framträda och lyssna till varandra.

Inte vet jag hur det går till på sådana klubbar. Men jag vet att de finns och att det sedan lång tid tillbaka har funnits åtkilliga exklusiva tummelplatser i Stockholm. Läste om Greve Carl Adam Lewenhaupts medlemsklubb Noppe Bar & Restaurang på Östermalm med sina 1 000 medlemmar, bland dem Sveriges konung. Där festade ”eliten”, enligt Noppe själv: ”En klick med adelsmän, artister och finansmän, men det stora havet är människor som ingen hört talas om.” Personalen hade tystnadsplikt och medlemmarna plastkort som öppnade dörren till klubben. Det var kring den platsen och dess beryktade ”gubbtolva” som rykten spanns om kungens och vännernas festande med så kallade "kaffeflickor".

Varje storstad har väl sådana ställen. Som ung man när jag var ute och tågluffade kom jag en gång till München. Trött och smutsig efter att inte ha duschat på flera dagar, fick jag syn på en skylt där det stod Sauna och tänkte då i min oskuld att ett rejält bastubad skulle göra susen. Ryggsäcken hade jag lämnat på stationens bagageinlämning och mina kläder såg väl antagligen inte fullt så sjaviga ut att jag skulle nekas inträde. Kom in i en mycket liten lobby, som såg alltför lyxig ut för att vara entrén till ett badhus. Med en undrande blick synade killen bakom disken mig – jag var ung och blond och hörde uppenbarligen inte till stamklientelet.

- Är du medlem? undrade han.

- Nej, jag är enbart på genomresa, svarade jag.

- Känner du någon av klubbens medlemmar?

- Nej, jag tänkte basta och ta mig ett bad. Kan jag göra det här?

- Visst, det går fint.

- Vad kostar det?

- Det här en medlemsbaserad verksamhet, men vi tar emot gäster. Ta en titt och om du vill stanna så kom ut till mig så sätter jag upp dig på gästlistan.

Leende öppnade han en guldförgylld dörr och jag hamnade i ett stort rum med en väldig kristallkrona i taket, röd heltäckningsmatta, en bar längs ena väggen, en pool och i den diskreta belysningen urskiljde jag hur välklädda män satt och hånglade med nakna damer, mellan dem cirkulerade likaledes nakna damer med brickor med drinkar. En del riktade nyfikna blickar mot mig, två servitriser stannade och betraktade mig med förvånade ansiktsuttryck. Jag vände omedelbart, vacklade ut och mumlade till den vänlige killen vid mottagningsdisken:

- Det var inte vad jag trodde.

Förmodar att Noppes inte var fullt så vulgärt, men det var säkerligen inte heller som det ställe som jag och en kompis hamnade på då vi tillsammans med en grupp från Drama, Teater och Film vid Lunds Universitet var på studiebesök i landets huvudstad. Som två pågar från landet beslöt vi på kvällen att få lite smak av storstadens nattliv och begav oss därför in i Gamla Stan. Men, det visade sig att de flesta ställena var stängda. Vi satte oss på en bänk och funderade över vad vi skulle hitta på. Ett gäng lätt berusade, uppspelta män i trettioårsåldern dök upp. De var välklädda och såg ofarliga ut. Min studiekamrat reste sig och gick fram till dem, medan jag avvaktande satt kvar på bänken. De skrattade tillsammans, gruppen lomade glatt iväg medan de vinkade till mig och kompisen berättade att det låg ”ett häftigt ställe” i närheten. ”Det är en svartklubb som serverar alkohol. Jag fick adressen. Allt vi behöver göra är att säga Domaszevski till killen vid dörren.” ”Domaszevski? Är det han som äger stället?” ”Antagligen inte, det är tydligen kvällens lösenord, det byts ut hela tiden. De sa så i alla fall.”

Vi kom fram till dörren, det stod storvuxen man med walkie talkie vid den. Vi sa ”Domaszevski” och släpptes in i en enkel källarlokal med vitmenade väggar och en mängd alldagliga, runda cafébord, belamrade med flaskor och glas. Det var rökigt och smockfullt. Vi fick plats vid ett bord med tre tjejer, de skrattade åt oss då de såg vår förvirring och undrade om vi ville bjuda dem på vin. Visst ville vi det. Vi beställde in en flaska vitt, men knappt hade vi hällt upp förrän någon gick från bord till bord, lutade sig fram och på bred stockholmska halvviskade: ”Razzia”, ”Razzia”. På nolltid var lokalen tom. Jag och min kompis satt förvirrade kvar, vi ville inte lämna vinflaskan som vi betalat dyra pengar för och på ett underligt, avtrubbat sätt var vi nyfikna på vad som skulle hända.  Det var som på film. Vi satt ensamma kvar i den tomma lokalen och drack upp vinet. Sedan reste vi oss och gick, först fruktade vi att entrédörren skulle vara låst, det var den inte och det fanns heller inga människor ute på gatan. En absurd och gåtfull episod. Vi utgjorde definitivt inte en integrerad del av Stockholms nattliv.

Forum, klubben som drevs av den nu så omtalade Kulturprofilen var säkerligen vitt skild från Noppes, den tyska bastuklubben och Domaszevskistället, men tycks även den ha varit ett tämligen absurt ställe. På Kulturprofilens Nordstjärneorden står det på latin Nescit Occasum,  "den vet inte av någon nedgång", men det tycks inte längre vara tillämpligt på dess bärare. Kulturprofilen anklagas nu för att av unga damer ha krävt favörer för att sedan kunna öppna portarna till de litterära geniernas underbara sagovärld:

”Han höll fast mig och verkligen tafsade över hela kroppen. Jag lyckades slingra mig loss och röt till och då sa han ´med den attityden kommer jag att se till att du inte blir långvarig i branschen´ och ´vet du inte vem jag är gift med?´Jag visste inte alls vem han var då.”

Det fanns de som vägrade delta i dansen kring denne charmerande Kulturprofil. I varje fall betraktade en författarinna spektaklet med ironiskt kylig distans och skrev om ”det högtravande horeriet” som utvecklats av ”en ganska sagolik konstellation: borgerlig publik, snobbig filosofi och flickjakt.” Orden är Maja Lundgrens, en författarinna och kulturjournalist som förbehållslöst sprutat sitt etter över kulturetablissemangets småpåvar och därigenom av flera av dem offentligen förklarats vara mentalsjuk. 

När jag läst om Maja Lundgrens olika uttalanden och nu även hennes ”dokumentärroman” Myggor och tigrar, kommer jag att tänka på vad en äldre kollega för många år sedan konstaterade då jag under några års tid extraknäckte på SJs Trafikrestauranger, mellan Malmö och Stockholm:

Jan, vad är det egentligen hos dig som gör att du attraherar underliga, lätt hysteriska kvinnor? Gillar du att vara tillsammans med sådana damer? Mitt råd är att du bör undvika den sortens kvinnor. Du är ung och de kan faktiskt skada dig ordentligt. Tro mig, jag vet och det oroar mig att se hur de flockas kring dig.

Kanske hade han rätt och det är möjligt att jag på den tiden kunde ha uppskattat en dam som Maja Lundgren, som onekligen utstrålar problem, i varje fall genom sin nästan kusligt självutlämnande roman, som dessutom är ovanligt välskriven. Redan för tio år sedan gisslade hon i den boken Kulturprofilen och hans kotteri:

Jag blev inbjuden att uppträda på Forum år 2001. Forum är ett ställe i Stockholm med kraftiga underströmmar. Det väsentliga utspelar sig under den avancerade intellektualismen. Besökarna driver som löv på en malström.

Maja Lundgren fascineras uppenbarligen av Stockholms snobbigt ytliga kultursfär och dess kvinnojagande invånare, speciellt vänster- och kulturrävarna. Målmedvetet tycks hon söka sig till ”stockholmsbohemernas” ofta festliga stämning. Hon konstaterar dock hur många av ”kulturpersonligheterna” ständigt oroar sig för att göra fel, att inte platsa, inte hänga med i jargongen och tappa balansen i de komplicerade turer som tycks vara viktiga för att friktionsfritt kunna röra sig inom Stockholmskotterierna, där en speciell coolness tycks vara allenarådande.

Efter sin första uppläsning på Forum, som hon senare uppenbarligen uppsökte åtskilliga gånger, blir Maja Lundgren utbjuden av dess ägare:

Denne erotikens Groucho Marx, Jean-Claude Utan Nåd heter han, har ett förtjusande finurligt drag som gör att även en del intelligenta kvinnors tycks ha överseende med att han tafsar. Katarina Frostenson är den mest illustra av dessa toleranta kvinnor. Hon och Jean-Claude Utan Nåd var väldigt gulliga mot varandra och mot oss andra i sällskapet.

Jag har under långa perioder varit fjärran från Sverige och har därför stora kunskapsglapp då det gäller svensk underhållning, nyare litteratur, TVprogram, debatter, kändisar och annat som människor i min omgivning tycks vara väl införstådda med. De förvånas då de lägger märke till min stora okunnighet. Så missade jag exempelvis fullständigt den våldsamma debatt som uppstod kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Min nyfikenhet väcktes igår då jag slog på bilradion och hamnade i ett program där en dam hyllade Maja Lundgrens roman som ett litterärt mästerverk, som trots att det på sin tid sablades ner för sin skoningslösa öppenhet nu har visat sig vara rykande aktuell genom avslöjandena av kotterierna kring Jean-Claude Arnault och hans klubb. Hur denne tafsande manschauvinist, som fått öknamnet Jean-Kladd, har hållits om ryggen av kulturella höjdare, inte minst ett antal akademiledamöter, som ingår i det nätverk som Maja Lundgren för tio år sedan retade sig på.  Hon påstod då att hon inte ångrade sig för att ha hängt ut en del av dem eftersom:

… en massa plumpa och dumdryga manschauvinister går omkring och förpestar de litterära miljöerna.

Hennes attack på dessa manschauvinister begränsar sig till romanens första hundrafemtio sidor, medan resten av dess femhundra sidor handlar om hennes tid i Neapel. Alltså kunde skandalsökande läsare koncentrera sig på den första delen som förolämpade ett antal ”spermarävar” inom Stockholms kulturelit, som ”flirtkulan” Carl-Johan Vallgren, Björn Larsson, som tillsammans med en fransk journalist utsatte ”en liten kulturgroupie” för "en erotisk korseld”, Björn Ranelid som ägnade sig åt fjantiga ”verbala trakasserier”, den labile och manipulerande Anders Paulrud, Tomas Lappalainen, som hon kallade Tompa Maffialainen och jämförde med den cyniske sadisten Valmont i Laclos Farliga Förbindelser och inte minst Dan Josefsson, ”strebern med vänsterfernissa”.

Maja Lundgren redogjorde i sin roman för sin olyckliga förälskelse i Aftonbladets dåvarande kulturchef Håkan Jaensson. Den skildringen kom mig att tänka på Lena Anderssons Egenmäktigt Förfarande i vilken huvudpersonen Ester Nilsson genomlider en i stort sett ensidig romans med den egotrippade, kulturikonen Hugo Rask, "ett praktexemplar på en kulturman." Även om Lena Andersson bestämt hävdade att hennes roman var en ”fiktiv” historia, identifierade många inom Stockholmskotterierna Hugo Rask med filmregissören Roy Andersson, något som även hävdades av honom själv.

Maja Lundgren tycks ha genomgått likande kval som den stackars Ester Nilsson genom sitt intresse för den betydligt äldre, religiöse och något osäkre Håkan Jaensson, som uppenbarligen var smickrad av den yngre journalistens åtrå, men som på grund av äktenskapets helgd begränsade sitt intresse till ett par till intet förpliktigande erotiska eskapader, one night stands, och några retsamma provokationer. Lundgren trodde sig finna, på ett i det närmaste neurotiskt sätt, att Jaensson genom olika notiser på Aftonbladets kultursida riktade förtäckta meddelanden, vädjanden och antydningar till henne. Allt som oftast påminner Lundgren om Strindberg, inte minst genom sina djärva påhopp på kulturpersonligheter och sitt nästan schizofrena sökande efter tecken och budskap i oväsentligheter. Likt Strindberg tycks hon heller inte rädas för att blotta sig själv genom sina skriverier. Hon namngav exempelvis Håkan Jaensson utan att rådgöra med honom. eller en tanke på vad hennes avslöjanden kunde betyda för hans familj. Maja Lundgren visade oförsynt upp sig själv som en bitter och försmådd älskarinna.

Hon jämfördes med Lars Norén, som året efter i sin En dramatikers dagbok på mer än 1 500 sidor lät sin vardag välla över läsaren, komplett med klädinköp, måltider, sjukdomar, skvaller, uthängning av vänner och fiender, förtvivlan och glädje, samlag och arbete, allt på ett fullständigt ohämmat och samtidigt egotrippat sätt. Vad har vi för intresse av allt det där? Och likväl klarade sig Norén i stort sett från att bli vansinnesförklarad. Något som däremot drabbade Maja Lundgren.

Hårdast attackerades Maja Lundgren av Dan Josefsson, med vilken hon haft en kortvarig romans och varit oförsiktig nog att sända några skarpa och obalanserade mejl. Som bevis på att Lundgren var paranoid och galen publicerade Josefsson de olika mailen i Dagens Nyheter och hans ursinne späddes på av tidningens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, som anklagade Bonniers för att ha publicerat en roman av en psykiskt störd författare:

… det hör till ovanligheterna att ett stort förlag ger ut en bok där en uppenbarligen labil person går bärsärkargång på sin namngivna omgivning. Att profitera på en skör människas verklighetsuppfattning och riskera att de som råkar komma i vägen blir groteskt uthängda är ansvarslöst.

Liknande anklagelser hade 2009 riktats mot Anna Odell då hon i en film rekonstruerade ett psykiskt sammanbrott hon haft tio år tidigare. I sin ”konstfilm” spelade Odell psykotisk och självmordsbenägen, slogs med polisen och hamnade som planerat på ett sjukhus där överläkaren beslutade om tvångsåtgärder.  Hon spändes fast i en bältessäng och gavs vid upprepade tillfällen intermuskulära preparat. Odell påstod att det hela blev en nästan exakt upprepning av vad som drabbat henne tidigare (fast flera röster menade att verkligheten inte alls motsvarade den dramatik som Odell gav sken av att den haft) och att hennes agerande var ett konstnärligt försök att gestalta och synliggöra olika maktstrukturer inom vården, samhällets syn på psykisk sjukdom och den offerroll som pådyvlas sjuka personer.

Jag påverkades av skriverierna och ansåg att Anna Odell måste vara en egotrippad konstnärstönt som utnyttjat hårt arbetande sjukhuspersonal och allmänna resurser för en ytterst dubiös happening. Jag kom dock att ändra uppfattning efter att ha sett Odells ”rekonstruktion” av den mobbning som hon utsatts för under och efter sin skoltid. Hennes film Återträffen från 2013 var enligt min mening en av de intressantaste svenska filmer jag sett, skickligt iscensatt och med tankeväckande innehåll.

Jag fann Maja Lundgrens bok vara både välskriven och fängslande. Att hon liksom så många andra kvinnliga författare av flera kritiska röster förpassades till de neurotiska kvinnornas skara är ju inte speciellt ovanligt. Hysteri (från grekiskans hysteria, "livmoder") ansågs ju fram till 1900-talet vara unikt kvinnliga, psykiska störningar, främst knutna till undertryckt sexualitet, men även andra otillfredsställda behov som hos kvinnor ansågs ge upphov till starka ångestkänslor.

I en studie som kom för två år sedan, Den sårade divan, beskrev Karin Johannisson utifrån Beckombergas sjukjournaler de mentala sjukdomstillstånden hos författarinnorna Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs, samt konstnärinnan Sigrid Hjertén. Johannisson redogjorde för hur dessa skapande kvinnor använde sina sjukdpmsdiagnoser i sitt skrivande. De blev till delar i ett rollspel. Deras öden utspelades på en scen skapad av en specifik kultur och en dominerande psykiatri som präglat deras och deras publiks uppfattningar om kön, kropp och sexualitet. 

Kvinnorna var mentalt störda, men sjukdomens yttringar sammanblandades med den kultur inom vilken den manifesterades. Som konstnärer förenade de sin sårbarhet med det som var djärvt och starkt i deras skapande, sin gestaltningsförmåga. En "galen" kvinna är på samma sätt som en ”normal” kvinna ett offer för sina och andras förväntningar på det rollspel som ”kvinnlighet” förväntas fullgöra inom vårt speciella samhällssystem. I sin konst kan en kvinnlig författare således spela med extrema känslor och gester, skiftningar mellan känslolägen och stämningar. En vilja att bryta genom gränser, att ägna sig åt ”det högsta”, likväl som ”det lägsta”, kan leda till  självdestruktivitet, eldad av erfarenheter från besvikelser, utestängning och skam. Litteraturens rollspel kan därmed också förvandlas till en verklighet inom vilken en "galen" kvinna exponerar yviga känslor, impulshandlingar, perversioner och ”vansinne”. Frågan är om inte män kan bete sig på ett liknande sätt, men deras beteende tolkas då utifrån ett "maskulint" rollspel och tillerkänns en helt annan betydelse än de avarter som manifesteras av "själssjuka" kvinnor.

Som många författare, kvinnliga, såväl som manliga (kanske med undantag för sådana som vill dölja sin sårbarhet bakom tillkämpade masker av stoicism och normalitet), spelar även Maja Lundgren med sin instabilitet, sin känslighet inför omgivningen. En författare är en skådespelare. Hon/han ställer genom sina verk ut sig till beskådande/bedömning:

Jag är rätt känslig. Det riskerar att slå över i paranoia. Jag tror att många personer uppfattar mig som en harmonisk person, men saken är den att jag också är extremt receptiv, extremt – för att använda ett ord jag egentligen har svårt för – sensibel. […] jag balanserar på en nålsudd vad gäller känsligheten. Jag tror att en viktig del av all kommunikation är ickeverbal. Jag tror att det är lättare att ljuga med ord än det är att ljuga med utomspråkliga signaler.

Det är kanske just det som Maja Lundgrens spermarävar gör då de tafsar på kvinnor. I sina romaner skildrar de lust och driftsliv, själva skrivandet är en manifestation av deras känslor och önskningar. När de sedan rör sig ute i det verkliga livet, omgivna av vad de tror vara unga beundrande ”kulturgroupies”, så övergår deras skrivna ”lögner” till ”utomspråkliga" signaler.

Hysteri är förvisso inte ett kvinnligt fenomen. På Beckomberga kunde de ovannämnda damerna säkerligen emellanåt även skymta manliga författarkollegor som behandlades för grav alkoholism och ångest  – Nils Ferlin, Wilhelm Ekelöf, Johannes Edfelt, Stig Malmberg och Erik Lindgren, för att enbart nämna några av de medlemmar ur sin tids författarelit som emellanåt fick tas in för vård och vars eskapader inom ett tidigare stockholmskt författarreservat skildras i Olof Lagercrantzs postumt utgivna Vid sidan av, där vi även får bekanta oss med icke speciellt tilltalande sidor av personer som exempelvis Artur Lundkvist och Lars Ahlin, som var bland min ungdoms författarhjältar.

Utanförskapet är en väsentlig del i flera författares och journalisters liv. Deras yrke innebär ju att de antar en iakttagande roll som tillämpas på såväl de själva som på den omgivning de använder sig av i sina verk. Det händer att gränsen mellan fiktion och verklighet bryts ner. De behandlar människor i sin omgivning som om de vore en del av deras fiktionsskapande. Möjligen inser de inte hur svårt de kan skada de verkliga personer de skriver om. De lever i en parallellvärld.

Kanske var det något sådant som drabbade Lars Norén då han genom sitt pjäsprojekt 7:3 samarbetade med tungt kriminella, av vilka den ledande av dem var övertygad nazist och strax efter pjäsens sista föreställning gjorde sig skyldig till ett brutalt polismord. Norén tycks ha varit både blind och döv för vad som försiggick inom brottslingarnas parallella existens, inom deras privata livssfär, där de smidde planer spm var vitt skilda från Noréns teaterprojekt. Efter katstrofen frånsade sig Norén uppenbarligen ansvaret för sin del av vad som skedde:

Vi trodde naturligtvis att det fanns en ordentlig kontroll och tanke bakom deras straff och permissionstider. Vi trodde att det vi gjorde var en del av kriminalvårdens rehabiliteringsprogram.

Han sysselsatte sig med en helt annan sfär av mänsklig existens. Norén befann sig i ”det konstnärliga rummet”, uttolkarens, betraktarens elfenbenstorn:

Jag ville förstå grunden till hatet. Lära - på ett radikalt sätt - att behärska min egen rädsla - Att visa människorna. Det var mitt egentliga tema. Detta hade jag arbetat på i 40 år.

Det är hela jag! Jag har för mycket. När jag skriver är jag så koncentrerad att jag slår en ring runt mitt arbete för att skydda det. Men det har jag förstått på senare år, i andra sammanhang, att det inte är bra. Jag borde vara mer observant, mer lyhörd. Jag har inte reagerat.

Jag tycker mig hos flera författare finna en fascination inför en ”extrem” verklighet, En dragning till existensens skuggsidor. Till våld och hänsynslöshet. Jag retade mig exempelvis på Stig Larsons När det känns att det håller på att ta slut från 2012 där han vältrar sig i sitt drog- och alkoholberoende, sin ångest, sitt driftsliv och sin fascination inför de kriminellas värld. Hans bekantskap med brottslingen Kim och den än mer glamoröse Clark Olofsson. Samtidigt sticker han inte under stol med sin egen förträfflighet, sina framgångar som poet, romanförfattare, regissör, pjäsförfattare och sin intima bekantskap med litterära glitterati som Horace Engdahl. Likt Karlfeldt är Stig Larson en kulturman som kan förflytta sig från sfär till sfär, samtidigt både folklig och sofistikerad: ”han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”.

En sådan hybristofili, attraktion till kriminella personer, kan spåras hos flera av de kulturelitister som Maja Lundgren gav sig på. Exempelvis lyser en stark fascination för Stockholms undre värld fram i Carl- Johan Vallgrens Luciferdeckare. Förresten tycker jag att Maja Lundgren var lite väl föraktfull gentemot Vallgrens författarskap, han skriver bra och intressant. Antagligen retade hon sig på hans höga svansföring. Vallgrens slängkappa, laxrosa- och rutiga kostymer. Jag begriper inte varför en seriös författare tvunget måste spela pajas och emellanåt vräka ur sig vulgäriteter, som när Vallgren avslutade sitt sommarprogram med att säga att han ”skulle hem och slicka fitta”.  Kanske är det så när man dagligen befinner sig inom ett kulturreservat tillsammans med andra tuppar som envisas med att spela rollen av sig själva.

Tomas Lappalainen är kanske även han en hybristofil. Han har specialiserat sig på de syditalienska brottssyndikaten, samtidigt som han kryddar sina texter med utvikelser till Antikens Magna Graecia och olika filosofisk/historiska teman. Kanske delar jag med Maja Lundgren, som även hon har vistats i de trakterna och som i sin bok visar en större närvaro och förtrogenhet med miljöerna hon skildrar, en irritation över vad jag uppfattat som en elitistisk ytlighet hos Lappalainen, en form av brottsturism. Även jag är fascinerad av Syditalien och har vänner och bekanta därnere. Visst finns där brottssyndikat och jag inte förneka att jag fascineras av dem och läser om dem, men lika lite som jag skulle vilja umgås bland Stockholms kriminella har jag ett behov av att söka upp de syditalienska brottssyndikaten. Dessutom finns det mycket att hämta hos djärva kriminologer som kommer från samma område. Exempelvis professorerna Nocla Gratteri och Antonio Nicaso vid Reggio di Calabrias universitet, vars böcker den italienskkunnige Lappalainen kan finna i vilken italiensk bokhandel som helst, men som han inte nämner, även om de kunde ha berikat hans böcker ytterligare. Vill du dessutom lära känna Camorrans fruktansvärda brutalitet räcker det bra med att se den italienska TVserien Gomorra, som överträffar allt vad Lappalainen skrivit om Neapels undre värld. 

En som i stort sett undgår Maja Lundgrens kritik är Stig Larson, som hon tydligen också varit tillsammans med. Kanske för att hon uppskattar hans något klunsiga öppenhet och uppenbara hybristofili. Det tycks som om Lundgren medvetet sökte sig till Neapels spanska kvarter i förhoppning om att få kontakt med ragazzi, ungdomar från de kriminella gäng som frodas där.

Hon råkar ut för två otrevliga äventyr, ett i Boscoreale, där hon blir tagen för en östeuropeisk prostituerad och tror sig ha blivit ofrivilligt vittne till ett mord och något som kan tolkas som både våldtäkt och ett obetänksamt erotiskt spel med en napolitansk camorrista.

Egentligen är det lite synd att Lundgrens napolitanska skildring hamnat i skuggan av den första delen om spermarävarna i Stockholm. Hennes tillvaro i sin lägenhet i Neapel, hennes betraktande av livet omkring sig, spelet omkring henne, kontakten med operasångare, förläggare, rika småfifflare och en och annan svensk, väckte en mängd associationer hos mig. Inte minst detta med att leva i ett Italien som jag trots allt inte är en del av. Att älska och fascineras av landet, samtidigt som jag förskräcks av dess avarter och även efter många år har svårt att begripa hur allt fungerar. Att vara utesluten för att jag inte har den förankring i en italiensk familj/släkt som jag antar är förutsättningen för att jag skall kunna lära mig språkets alla subtila nyanser och slutligen få uppgå i den italienska kulturen, något som faktiskt är ett lockande scenario för mig.

Maja Lundgren är en betydligt spänstigare stilist än Lappalainen och dessutom är hon självutlämnande. Hon sticker inte under stol med sitt inte helt korrekta driftsliv och sin fascination inför sådant som hon samtidigt vill ta avstånd ifrån. Som en del ”feminister” jag känner är hon både oroad och lockad av det intresse hon väcker hos olika män, inte minst kriminella och kulturelitister, en slags lek med elden och Lundgren erkänner att hon i Spanien har fascinerats av tjurfäktningarnas blodiga skådespel och lockats av den mystiska, säkerligen småkriminella, verksamheten på gatan under hennes napolitanska balkong.

Likt de kulturmän som hon spyr sin galla över, tycks hon spela rollen av sig själv. En cynisk iakttagare, med drag av en lockande femme fatale. Ett självblottande som gör att hon framstår som mer äkta än de egotrippade kulturrävar som attackerat henne.

Jag förmodar att Maja Lundgren är just en sådan, neurotisk dam som min kollega på TR en gång varnade mig för och det är möjligt att jag dessvärre skulle komma bra överens med henne om vi träffades.

Andersson, Lena (2013) Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek. Stockholm: Natur och Kultur. Browning, Christopher (1998) Helt vanliga män: Reservbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen. Stockholm: Norstedts. Johannisson, Karin (2015) Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S). Stockholm: Bonniers. Josefsson, Dan (2007) ”Moraliskt haveri”, Dagens Nyheter, 3 september. Lagercrantz, Olof (2011) Vid sidan av: Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. Dagboksanteckningar i urval av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Lapidus, Arne, Hanna Jakobson, David Baas och Alexandra Andersson (2017) ”Kulturprofilens maktspel, med hot, löften och misstänkta sexövergrepp,” Expressen, 1 december. Larsson, Stig (2012) När det känns att det håller på att ta slut. Stockholm: Bonniers. Lundgren, Maja (2007) Myggor och tigrar. Stockholm: Bonniers. Norén, Lars (2008) En dramatikers dagbok. Stockholm: Bonniers. Sjöberg, Tomas, Deanne Rauscher och Tove Meyer (2010) Den motvillige monarken. Stockholm: Lind & Co. Åsbrink, Elisabeth (2010) Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander. Stockholm: Natur och Kultur.

I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities.

Back in the house, I made a fire and pulled out a book from the shelf. It happened to be Edward S. Ellis's Ned in the Blockhouse: A Tale of Early Days in the West, this novel, as well as Ned on the River were the only books by Ellis that had been included in Bonniers´s series Immortal Books for Young People, of which I still had some left. I assume that I during my adolescence swallowed almost all of those fabulous novels. At that time it delt like entering another reality. A unique feeling that few other novels have been able to create, either then or later.

I was now reading Ned in the Blockhouse once again, well aware of the fact that I would never again be surrounded by the wilderness of Kentucky and Ohio; ancient forests inhabited by the sad survivors from indigenous tribes who already by the middle of the eighteenth century had been decimated by chickenpox, cholera and typhoid, diseases brought to the West by intruders into the hunting grounds of Native Americans, pushing them aside or brutally killing off those who had survived their tribulations.

Ellis´s books are contaminated by unashamed racism; disdainful views of Native – and Afro Americans. He generally described Native Americans as savages, though he nevertheless provided them with a certain degree of cunning and described them as thoroughly familiar with the natural habitat, in which they had their home. On the contrary he considered Afro Americans as quite kind-hearted beings, albeit clumsy and generally quite dim-witted. Black people, in reality slaves, though Ellis called them "servants", represented the lighter entertainment in his novels.

As in many other novels by Ellis the undisputable hero of Ned in the Blockhouse was the Christian Shawnee Deerfoot. He is true son of the wilderness. Young, handsome, athletic and intelligent he moves silently and swiftly through the woods and is capable of swimming like an utter. Furthermore, Deerfoot is an unwavering friend of all white settlers and trappers, and does not hesitate to betray, or even kill, members of his own tribe to protect the white intruders.

Certainly, already as a youngster I reacted to the trappers Simon Kenton and Daniel Boone, too good to be true, and not least the young, annoyingly perfect Ned Preston. Already then I found Ellis´s depiction of Neds "servant" Blossom Brown to be not only irritating, but outright offensive. This young Afro-American was depicted as a jovial, clumsy and moderately talented glutton, who constantly messed things up for his noble Massa Ned. Blossom Brown´s shortcomings was not due to his youth and inexperience since he shares his laughable traits with the grown-up, “black servant” Jethro Juggins.

Nevertheless, the formidable Deerfoot managed to escape from my disapproval, despite his exaggerated religiosity and unreserved loyalty to racist settlers. Deerfoot was an exceptional human being. He knew the trails of all animals and humans. Just by scrutinizing broken twigs and imprints from moccasins, he knew which tribe of Native Americans who had been travelling through the forests. Deerfoot could mimic the sound of all animals, knew all the scents of the forest and could even move silently over dry leaves, something I often tried to do - an impossible endeavour.

It was the natural habitat in which Ellis´s characters move, how it influenced their actions that caught me. For me, it found its equivalent in the forests of my own, gfamiliar terrain, the forests and lakes of Göinge, with impenetrable brushwood, beech woods, which smooth, silky grey trunks rose from rust coloured leaves and resembled pillars in a cathedral made out of lush, light-green foliage. There were huge moss covered boulders, fallen timber, small streams and just like in the Kentucky and Ohio of Deerfoot, lakes shimmered in the depths of the forest and I could occasionally come across an elk, or frighten a group of deer.

While renewing my acquaintance with Ellis´s novels I did of course notice his flagrant racism and his often rather awkward language, yet I could easily discern what had fascinated me as a young boy. Both Ned in the Block House and Ned on the River tell the story of how a small group of settlers during the so called Tecumseh War 1811 – 1813, becomes cordoned off by threatening natives. During this war white settlers were attacked by the Confederacy of Tecumseh, a network of North American indigenous peoples, who tried to fight off a US government supported colonization after the North American Freedom War. The Confederation´s goal was to push away American troops and US settlers from the so-called Ohio Territory, which lay south of Lake Erie and between the Appalachian mountain range in the east and the Ohio River to the west.

Leader of the Confederacy was the charismatic Shawnee chieftain Tecumseh and he was inspired and supported by the religious teachings of his brother Tenskwawata. The war broke out in 1811 when US troops attacked the central villages of the Confederation. When Tecumseh died in 1813, his movement collapsed.

In Ned in the Blockhouse the colonisers are trapped inside a wooden fortress by the Licking River, a tributary to the Ohio River in north-eastern Kentucky, where another party of white settlers in Ned on the River cannot leave their barge while being surrounded by “blood thirsty natives” on the war path under their formidable leader Tecumseh, Deerfoot´s sworn enemy.

Undeniably, in spite of all their blatant shortcomings, Ellis´s novels still provide exciting reading. Ned and Blossom are in both of the books I recently reread, lost in trackless forests, while vicious savages try to kill them.

While reading Ned in the Block House, I suddenly remembered how I once had encountered a picture of Ned hiding in a tree. I flipped through the book without finding the illustration and then remembered it was in Ned on the River I had seen it. Returning to the bookshelf, I found that particular book and was soon back with a ten-years-old Jan, who invisibly together with Ned Preston clung to a tree trunk while two Shawnee warriors were searching for Ned´s footprints on the ground below him: 

… he found he was surrounded by so many twigs and leaves, that he could not be seen from either shore. With an anxiety that can scarcely be imagined, he awaited the issue of his attempt to outwit the red men. He was not kept long in waiting.

Ned looked down at his pursuers, the Shawnee warriors were circling the tree. Even though he was more eager than ever to keep them under surveillance, he shivered from the imminent danger. He feared that if he opened his eyes, the scouts would discover the whites of his eyes. He forced himself to shut his eyes, listen, wait and pray. When he could not use his sight, his hearing was sharpened,

The Shawnees did not have to say anything, they understood each other so well that all speech was superfluous. They acted on their own and if someone discovered something he would certainly not be late in communicating his findings to his companion.

When you are as hard up as Ned Preston, time is slow. After ten minutes, he was convinced that he had been lying in the same position for more than half an hour. During this time he heard nothing that could increase his concern. He nurtured a slight hope that the men had gone away. His anxiety became so excruciating that he had to open his eyes and slowly pull away the leaves with his right hand, carefully glancing over the edge of the branch. 

To his horror, Ned finds that at the opposite shore of the stream, a Shawnee looks straight into the tree among whose branches and leaves Ned is concealed, while the warrior´s companion stands in the water just below Ned, looking up at the tree branch he is resting on. The Shawnee below Ned takes a few steps back, constantly facing upwards, but then he happens to walk into a cavity below the water and disappears from sight, when he surfaces again hicompanion laughs heartily and the warrior cannot help bursting into laughter as well. After some hesitation, he wades into the water and joins his companion on the other side of the stream. They walk on and Ned can finally begin breathing with ease.

While I after several years once again was confronted with Uno Stallarholm's illustration, I understood that it was it, perhaps more than the story's intensity, which had stuck with me. When I continued to browse among the novels in my bookshelf, I realized how much their illustrations and covers had impacted me and nurtured my imagination. English and French pictures had been rooted in my subconscious, but also Swedish artwork. I realized how impressed I had been by several more or less forgotten Swedish illustrators, like Uno Stallarholm, Stig Södersten, Gunnar Brusewitz, Douglas Dent, Birger Lundkvist, Martin Lamm, Sven Olov Ehrén, Adolf Hallman, Ib Thaning. The list is long and may be even longer. However, among the absolute best was Eric Palmquist.

It is astonishing that such a professional and hardworking artist as Palmquist does not figure more prominently on the internet. I was unable to find much written about this self-taught artist who, to my mind, almost as much as my favourite authors, has come to represent my perceptions of a wide range of novels. And not only that, Palmquist also illustrated several bird - and wildlife books.

Not least, he created the prototypes for the elegant Swedish banknotes that were in use 1965 to1985.

Equally skilled and fascinating are Palmquist´s hundreds of book covers. My father kept several of them in his bookstand. Palmquist's dust cover art was unique since it did not only adorn the front sides, but the backs and spines as well. Book ledges framed our TVset and when I did not pay attention to the screen I used to let my sight wander across the shelves. Thus, already before I was able to read, I had become fascinated by the spine of The Three Musketeers on which Palmquist had depicted how D'Artagnan was sitting with Mylady on his knee, while a musketeer directed his weapon towards me. I was not disappointed when I later swallowed up Dumas´s wonderful novel and found that it in every respect fulfilled the excitement and fascination promised by Palmquist's dust cover.

Sometimes, I found that the dust covers had indicated more than the novels could deliver. Palmquist did for example encourage me to read historical novels like M.M. Kayes´s Shadow of the Moon, which dealt with the Indian Sepoy Rebellion. However, I had just before I read Kayes´s novel been impressed by Rudyard Kipling´s Kim and this was probably one of the reasons to why I did not find Kayes's story, despite its exciting features, as interesting as I had hoped it would be. Maybe there was too much love story in it. I do not remember and someday I maybe ought to read it again.

Likewise, I felt tricked by Palmquist´s exciting dust cover when I read the American writer Anya Seyton's novel about Katherine Swynford, who in the 14^th century had relationships with several influential men and found herself at the centre of crucial events in France, as well as in England, but for me the story involved too many names, complicated intrigues and too much romance.

On the other hand, I was excited by Robert Lewis Taylor's The Great Gold Rush and without rereading it I assume it remains the best Western I have read. Night after night I devoured it before I fell asleep at around three o'clock in the morning.

Robert Lewis Taylor's West was quite different from the place I knew from the Western movies on TV; more tangible and raw and furthermore, it was perceived through the eyes of a young man.

The unknown, exotic, yet intimately and carefully depicted, is something that several of Palmquist's illustrations have in common. For example, his dust cover for the Yugoslav Nobel laureate Ivo Andrić's epos The Bridge on the Drina was a fascinating assortment of Slavic, historical exoticism, which corresponded well to the novel's striking storytelling. During my military service, it kept me awake in front of switchboard and Morse key during long night watches.

The same erudite spirit of place was evident in Palmquist's dust covers for the Romanian author Zaharia Stancu´s novels about freedom-loving Gypsies and cruel landowners,

or for Knut Hamsun´s  Nietzchean depictions of how earth was broken and cultivated in the Norwegian wilderness,  as told in his Growth of the Soil.  

It was not only novels by authors in the Nobel Prize league that Palmquist illustrated. It seems as if he was willing to illustrate whatever he was offered, short stories in magazines, children´s books, as well as local and international bestsellers, he executed all tasks with equal seriousness and empathy. He made the dust covers for novels by folkish and popular writers like Marit Söderholm and Sven Edvin Salje. With great interest I read Salje´s novel about seventeenth guerrilla fighters from my part of Sweden, All Men out of the House, attracted to it by Palmquist's book cover.

He also created the cover of novels by the more respected authors who belonged to what had been labelled the Proletarian School, a literature trend which in Scandinavia had its palmy days during the 1920s and 1930s. Among those highly esteemed autodidact worker authors Palmquist illustrated novels by Moa Martinsson and Jan Fridegård.

Fridegård impressed me with his trilogy about the slave Holme, who lived during the turbulent days when Swedes gradually accepted Christianity. Before giving me those novels my father had consulted with my mother, asking her if it was really advisable that he gave his young son novels that at times indulged in somewhat unconventional descriptions of sex scenes. My mother thought it could not be so particular dangerous and it was furthermore quite probable that I did not understand much of what that was all about. Nevertheless, I appreciated those sparingly occurring parts in Fridegård's novels, though I was even more fascinated by their dark, brutal mood and by reading those and other Fridegård´s novels I became interested in politics and class struggle.

The slave Holme was constantly involved in battles against insolent masters and rulers, at the same time as the novels dealt with something that always has fascinated me, namely religion. Fridegård´s tales admirably described how Christianity challenged the Aesir faith of the Vikings and true to the old Icelandic sagas he depicted the Christians as either meek, or just as brutal as their pagan adversaries.

And all of it was quite exciting for an eleven years old boy. With bloody battles and Viking raids. Something that was excellently emphasised by Palmquist's straightforward illustrations. Through his eyes I could see how women looked for their wounded and killed kinsmen, while enraged men continued to fight each other on blood-soaked battlefields.

Through Palmquist I could also envision the strong and independent women of the Scandinavian Viking age and admire how he depicted slender longships heading for opening horizons.

It was Eric Palmquist's ability to blend into different cultural environments and powerfully depict them from within that fascinated me. Especially his depictions of the wilderness have remained in with me.  For example, his illustrations of Jack London´s Call of the Wild and Fenimore Cooper´s The Last Mohican.

In the latter he succeeds in portraying the wildness and ruthlessness of the eighteenth century Indian Wars. His illustrations reinforced James Fenimore Cooper's descriptions of callous massacres, or mortal combat man to man.

At the same time, Palmquist found bold angles and unexpected image compositions, thus creating a sense of documentary presence. Through the unexpected originality of his illustrations I was brought straight into the action of Fenimore Cooper´s exotic universe.

This applies not the least to Palmquist's illustrations to Michael Strogoff: The Courier of the Czar by Jules Verne. When I recently reread it I became fascinated by how Palmquist had managed to add a large measure of drama and depth to descriptions that nevertheless were filled with excitement, though to a certain degree lacking the depth and human presence that I, after reading the great Russian authors, could expect from a story taking place in nineteenth century Russia. Certainly, Michael Strogoff evolves within a landscape and a society where class differences and misery are evident. Where half-civilised Cossacks and Tatars make the courier´s mission extremely dangerous and difficult, an ability they share with arrogant officers and corrupt civil servants. However, Jules Verne, who certainly knew Russia only through his Russian acquaintances, encyclopaedias and atlases, succeeded in telling a thrilling story, though he failed to provide enough authenticity to his characters and also failed to provide enough depth to his Russian scenery. Occasionally Jules Verne falls into the trap of providing rather dry geographical descriptions and generalizations about people and politics. However, through Palmquist´s illustrations we are invited to Petersburg's palace and also meet common people from the multitudes of Imperial Russia, individuals who might just as well appear in novels by Gogol or Dostoyevsky .

Palmquist depicts the thrills and dynamics of Verne's novel. Occasionally he even succeeds in increasing both the drama and exotic sceneries described by Verne. We become surprised by sudden appearances of ferocious bears and blood-thirsty wolf packs

and are confronted with unscrupulous officers, clerks and bandits.

And, strangely enough, Palmquist is even able to convey the specific rhythm that permeates the entire novel. We feel the urgency of the courier when he travels across endless steppes, over snowy mountain passes and vast rivers with trains, troikas, rafts and on horseback.

He travels through snow storms, across deserts and across war torn areas.

He comes under attack from riotous hordes or becomes subjected to time-consuming confrontations with bullying officials serving the Tsar, or various warlords.  

With great empathy and detail, Palmquist enters one after the other of classical novels. He mystifies the depths of the sea in his illustrations of Verne´s Twenty Thousand Leagues Under the Sea.

In Palmquist´s illustration for Robinson Crusoe I recognized the mystery and strangeness that through his loneliness were created around the lost sailor .The shipwreck is transformed to a rather eerie fairy tale castle, while Crusoe's hard pursuits are provided with a dignified dimension.

However, Huckleberry Finn's Adventure and Tom Sawyer's Adventures are depicted with a tangible small-town realism. An amused nostalgia permeates Tom Sawyer's boyhood and to a certain degree Huckleberry's and Nigger Jim's cruise along the river, though in the latter we also perceive chilly streaks of mystery and horror.

Especially in Palmquist´s illustrations of Huckleberry Finn we are confronted with the picturesque folklore of small towns along the Mississippi River, but also with the shifting climate and wildlife along the vast river's shores and just as the weather unexpectedly changes, violence may explode and threaten the young men on the raft.

A deep familiarity with the scenery and the people of past communities are also evident in Palmquist's illustrations to Astrid Lindgren's children´s books like Rasmus the Vagabond and Master Detective: A Kalle Blomkvist Mystery, a bygone rural Sweden, with flowering meadows and jolly police constables, is depicted against a barely noticeable fund of poverty and social vulnerability.

To me, Palmquist reaches one of his peaks in depictions of the exotic and foreign. In my opinion, he never fails while doing just that. Like when he takes on one of my all-time favourites - Robert Louis Stevenson's The Treasure Island, a novel filled to the brink with ingredients required to create an unforgettable adventure. It immediately takes off with a mysterious, auspicious introduction with weird, malicious strangers like the pirates Billy Bones and the Black Dog, as well as a blind beggar, who are confronted with solid, local trustees like Livesey and Trelawney, all this perceived through the eyes and mind of the young, witty and adventurous Jim Hawkins. When Jim, in the deceased Billy Bones seaman's chest, comes across a treasure map we know that we going to be thrown into thrilling adventure.

In each chapter Stevenson is able to heighten the excitement, which was of great use to me while I was trying to feed my older daughter, who as a child, to the great despair of her parents, was reluctant to eat the food we offered her. However, she ate while I read The Treasure Island. I stopped reading as soon as she refused to swallow a piece of food. My tactics worked well, like her father my daughter was fascinated by Stevenson's skilfully presented story.

Palmquist managed to capture the mystery of the ocean. How the ship Hispaniola lightens anchor and with filled sails sets out across the sea on its way to adventure.

He catches the days and nights aboard the ship and how young Jim Hawkins at dawn from the ship's forefoot gets a first glimpse of The Treasure Island.

With Palmquist we perceive Jim's fascination with the ruthless old sea lion, Long John Silver. As the youngster are captured by the pirates and join them in their blockhouse, he listens to how old Long John Silver, with his parrot on the shoulder and clay pipe in the mouth, tells secrets and stories about his adventures on land and at sea. In his depiction of this incident Palmquist proves capable of capturing the essence and mood of Stevenson's indomitable book, a pinnacle of adventure and storytelling.

Stevenson's rhythm as he moves between tranquillity and high drama, dark nights and exotic daylight, is mirrored by Palmquist's illustrations. Like when during the pirates' pursuit of the lost treasure, Jim is stumblingly dragged along by the diabolically energetic Long John Silver, who with high speed strides towards the story´s climax.

It is in his depictions of life at sea that Palmquist is at his best. Countless times have I leafed through an anthology called Famous Narrators from the Seven Seas, a book which my father once gave to my grandfather. Grandad´s father had been a skipper in west coast town of Varberg and with his brothers Grandad had in his youth on his father´s schooner sailed across the North - and Baltic Seas and he always felt close to seamen on sailing ships, a fascination he managed to convey to me.

I read Marryat, Conrad, Dana and Melville with great respect and in the Famous Narrators from the Seven Seas I found everything I could ask for. Excerpts from Melville's peerless story about the pursuit of the white whale, which developed not only from detailed descriptions of the prodigious whale hunt, the lives and behaviour of whales, the battles, the wearisome, dirty toil of slaughtering the huge animals, the socialising and loneliness onboard a  whaling ship. However, in addition to all that Melville tells us about the state of humanity. Our position in God´s creation. About the vastness of the sea, of human existence in all its aspects; its greatness and its misery.

Palmquist's pictures took me with him high up in the rigs of mighty sailing ships.

and down into congested, cold, humid, and smelly crew cabins, which have been described by the old sea captain Joseph Conrad:

The tin oil-lamp suspended on a long string, smoking, described wide circles; wet clothing made dark heaps on the glistening floor; a thin layer of water rushed to and fro. In the bed-places men lay booted, resting on elbows and with open eyes. Hung-up suits of oilskin swung out and in, lively and disquieting like reckless ghosts of decapitated seamen dancing in a tempest. No one spoke and all listened. Outside the night moaned and sobbed to the accompaniment of a continuous loud tremor as of innumerable drums beating far off.

Palmquist also brought me along with him to the fishing banks of the Northern seas and allowed me to witness the fishermen's toil in blinding, icy storms. 

It was not only big sailing vessels boats and fishing boats I was invited to, but decrepit, coal-fuelled merchantmen described by Scandinavian Proletarian authors like Aksel Sandemose, Josef Kjellgren and Harry Martinsson. Martinsson´s short story, A Greek Tragedy, is a wonder of concentrated expressiveness and narrative skill, especially considering that its exciting, unique style was created by a young man with limited schooling.

Martinson was six years old when he lost his parents and as a so called parish child was forced to work as a farm hand, suffering from an existence characterized by social exclusion, starvation and misery. Fourteen-years-old, he ran away from the farm where he served and lived as a vagabond, when he was not caught and sent to educational institutions, from which he regularly ran away.

Sixteen years old, he boarded in 1920 on a schooner destined to Ireland and then spent several years traveling around the world. Lung problems forced him to return to Sweden, where he for several years lived on chance work, when he did not wander around as a vagrant. In 1927, Martinson published his first poem, and in less than a year he had managed to place no less than 69 newly written poems in various magazines. In 1932, he published his first collection of short stories and became an established author.

In A Greek Tragedy, Martinson tells us about the crew life of a dilapidated Greek steamer on its way from Pensacola to Buenos Aires, overloaded with sequoia timber stowed on deck as a several meters high pile that soon begins to lean sideways and gives the ship a dangerous tilt.

Martinson worked a mess boy and his tale brings us to cabins and engine rooms, providing lyrical descriptions of an ever changing ocean, telling us about an innocent romance with the captain's wife and the interaction between crew members who come from all parts of the world. With bravura he then describes how a hurricane strikes the ship on open sea, the timber brake lose and is lost among enormous waves, while three men are washed overboard into their death in the raging inferno of the sea. Martinson probably remembered this dramatic experience when he in his first collection of poems, Ghost Ship, included the following lines:

Have you seen a tramp collier come out of a hurricane—
with broken booms, gunwales shot to pieces,
crumpled, gasping, come to grief—
and her captain gone all hoarse?
Snorting, she puts in at the sunlit wharf,
exhausted, licking her wounds
while the steam thins in her boilers.

He shows us the loneliness and chill among gray, desolate waters, where the infinity of the water joins the sky's gloomt pallor.

After having so often been fascinated by Eric Palmquist´s (1908 - 1999) art, I became somewhat surprised when I was confronted with his portrait on Wikipedia. I had expected an impressive, obviously audacious, adventure keen person, but instead I found a conventionally attired man, resembling the architype of a civil servant, with retreating hairline, a suit and a bow tie, who with an elongated face and a stern gaze appeared to be sketching one of his numerous illustrations. Palmquist´s mundane appearance made me assume that he like Jules Verne primarily was a desktop traveller, who in his own mind managed to embark on adventures and trace the very nature of the environments he depicted after intense studies of books and pictures – making his performance even more impressive.

After having spent quite sometime in the company of the art of Eric Palmquist, I would like to mention another artist/illustrator who has opened the doors to the domains of imagination – the Finno-Swedish Björn Landström (1917-2002). Like many other illustrators, Landström also wrote novels and historically-oriented books, especially about discovery expeditions and sailing ships. He illustrated his own works and several others by well-known writers, often fairy tales and legends.  Especially interesting are his illustrations to the Finnish national poem Kalevala.

Unlike Eric Palmquist, Landström's appearance seems to coincide with the mental image I have made of him, apparently mirroring the famous sailor, shipbuilder, adventurer and scientist he was.

With Palmquist, the artist Björn Landström shares his efforts to meticulous study the context of his illustrations, though in even greater detail, often based on a direct familiarity with the places he depicts, being reinforced by scientifically based studies and prolonged visits to places around the world. However, this does not prevent an imaginative quality of his depictions of historical scenes, which he often described with great, yet chilly drama.

Among his best acievements is The Quest for India, which descrines exploratory journeys from the beginning of historical record up until Columbus's journey to America, which he in detail described in another of his books.

To look at a picture by Landström is like moving back in time, like his image of Phoenician sailors in the process of repairing their ship, pulled up on a beach by The Rock of Gibraltar.

We meet an exhausted Roman legionary, sweltering from heat and thirst in the Arabian Desert.

Roman ships are in Aden's harbour awaiting the monsoon winds that will bring them across the Indian Ocean to India's trading cities.

Olupun, a Nestorian missionary from Syria, is in 781 AD received by Chinese Imperial dignitaries.

Odoric from Pordenone, a lonely Franciscan monk travels in 1328 across the Himalaya on his way Lhasa, to meet with the Dalai Lama, Obassi "for such is the name of their Pope in their language”.

A Moroccan Bedouin watches in 1291 how a Venetian galley passes by the African coast, heading towards an unknown fate.

We follow Landström up to the far North. He conveys exciting theories and insights. As when he tells us about how Irish monks during the sixth century reached the icy seas of the North, where sighted the terrible apparition of Judas Iscariot chained to an island of purest crystal.

Instead of an eternally condemned and plagued Judas, Landström assumes that what the Irish monks had spotted was probably a walrus resting on an iceberg.

Landström also lets us be confronted with the monsters that the Portuguese captain Cadamosto in 1456 had encountered while he sailed up the Gambia River.

Landström lets us also accompany Leif Eriksson when he from his wind-driven ship through ice-cold mists in the spring of 1000 AD for the first time saw the coastline Vineland the Good, i.e. present-day New Foundland.

Landström also takes us on board a Greek ships sailing between the Pillars of Hercules on its way into the Atlantic sea.

By an African coast, sometime during the 1400s, three Portuguese ships rest under the Southern Cross.

And finally, Columbus´s three ships leave the port of Palos de la Frontera, setting course towards the New World.

Looking at illustrations by artists such as Palmquist and Landström, as a youngster I often felt the pull of adventure. Reading the novels and books they illustrated made me understand the meaning of the words of the narrator of Melville´s Moby Dick:

As for me, I am tormented with an everlasting itch for things remote. I love to sail forbidden seas, and land on barbarous coasts.

But such wishes can easily have terrible consequences, so perhaps it is best to enjoy the adventures that art and literature may offer though the craftsmanship of masters like Palmquist and Landström.

Conrad, Joseph (2007) The Nigger of the ´Narcissus´ and Other Stories. London: Penguin Classics. Ellis, Edward S. (2012) Ned on the River. Charleston, SC: Nabu Press. Landström, Björn (1964) The Quest for India: A history of Discovery and Exploration from the Expedition to the Land of Punt in 1493 B.C. to the Discovery of the Cape of Good Hope in 1488 A.D. in Words and Pictures. Crows Nest, Australia: Allen & Unwin. Martinson, Harry (1934) Cape Farewell. New York: Putnam. Martinson, Harry (2017) Poetry. https://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1974/martinson-poetry.html Sugden, John (1998) Tecumseh: A Life. New York: Henry Holt and Company.

Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete. 

Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det råkade bli Edward S. Ellis Blockhuset vid Lickingfloden, den och Bakhållet vid Ohio var de enda böckerna av Ellis som ingick i Bonniers bokserie ”De odödliga ungdomsböckerna”, av vilka jag har några kvar. Tror att jag under mina ungdomsår slukade så gott som allihop. Det kändes som att stiga in i en annan värld. En unik och säregen sinnesstämning som få andra böcker försatt mig i, varken då eller senare. 

Jag läste nu Blockhuset vid Lickingfloden, väl medveten om att jag aldrig åter skulle kunna omslutas av Kentuckys och Ohios milsvida vildmarker, med uråldriga skogar bebodda av de sorgliga resterna av en ursprungsbefolkning som redan vid sjuttonhundratalets mitt allvarligt hade decimerats av smittkoppor, kolera, tyfus och kikhosta som de vita främlingarna fört dit över havet. Ofta hade sjukdomarna kommit innan nybyggarna tog indianernas land genom att driva bort eller döda de som överlevt sjukdomarna. 

Ellis böcker är genomsyrade av rasism; nedlåtande uppfattningar om Amerikas urinvånare och afroamerikaner. De förra framställdes som blodtörstiga vildar, om än listiga och väl förtrogna med den natur där de hade sitt hem, de senare skildrades som tämligen godhjärtade, om än klumpiga och korkade. De svarta, ofta slavar, även om de kallades för ”tjänare”, fick genom sin roande naivitet stå för den lättsammare underhållningen i Edward S. Ellis romaner.

Blockhuset vid Lickingfloden och Bakhållet vid Ohio ingår i en bokserie av Ellis som har den kristne shawneeindianen Hjortfot som hjälte. Han är ung, stilig, atletisk, intelligent och en sann vildmarksson som rör sig ljudlöst genom skogarna och simmar som en utter. Hjortfot är de vita nybyggarnas och pälsjägarnas orubblige vän och drar sig inte för att skydda dem genom att ange och mörda sina stamfränder.

Visserligen retade jag mig redan som ung på de rekordeliga pälsjägarna Simon Kenton och Daniel Boone och inte minst på den unge scouthurtige Ned Preston. Speciellt osmaklig fann jag redan då skildringen av Neds ”tjänare” Vildblomma Brown; ett jovialiskt, klumpigt och måttligt begåvat matvrak som ständigt ställer till trassel för sin herre, Massa Ned.

Överlöparen Hjortfot klarade sig dock från min kritik, trots sin mjäkiga religiositet och obetingade lojalitet mot rasistiska nybyggare. Hjortfot var ett naturbarn. Han kände spåren efter alla djur och människor, enbart genom brutna kvistar och avtryck från mockasiner visste han vilken stam de indianer som färdats genom skogarna tillhörde. Hjortfot kunde härma samtliga djur- och fågelläten, kände alla skogens dofter och kunde till och med röra sig ljudlöst över torra löv, något jag ofta förgäves försökte göra. Jag kunde heller inte ”tilla” som indianerna gjorde. Det var först långt senare som  jag en dag begrep att det inte rörde sig om ett språk utan var ett stlistiskt knep för att variera ordet sa: ”´Inte ett ljud´ viskade Hjortfot till Blomman. ´Fattar du?´ tillade Ned, medan han vände sig mot sin svarte tjänare.”

Det var den mäktiga naturen i Ellis böcker som grep mig. För mig fann den sin motsvarighet i göingeskogarna, med dess svårgenomträngliga snår, milsvida bokskogar, vars släta, sidengrå stammar från rostbruna lövbäddar reste sig likt pelare i en grönskimrande katedral. Där fanns mossbelupna stenbumlingar och nedfallna trädstammar och liksom i Ohio skimrade sjöar och bäckar i skogarnas djup. Ibland hände det att jag kunde skymta en älg, eller några rådjur.

Då jag med regnet skvalande över rutorna i det varma brasskenet återigen stiftade bekantskap med Ellis böcker lade jag förvisso märke till den flagranta rasismen och det ofta torftiga språket, men insåg likväl vad som fascinerat mig som ung. Både Blockhuset vid Lickingfloden och Bakhållet vid Ohio handlar om hur en liten grupp nybyggare under det så kallade Tecumsehs krig, 1811 - 1813, av krigiskt sinnade indiankrigare har blivit inneslutna dels i ett träfort i en ogästvänlig vildmark, dels på en pråm på Ohiofloden.

Tecumsehs konfederation var ett förbund mellan Nordamerikanska ursprungsbefolkningar inom det så kallade Ohioterritoriet, som låg söder om Erie sjön och sträckte sig mellan Appalachernas bergskedja i öster till Ohiofloden i väster.  Federationen leddes av den karismatiske shawneehövdingen Tecumseh och insprirerades av de religösa läror som spreds av hans bror Tenskwawata. Kriget bröt ut 1811 när amerikanska trupper anföll konfederationens centrala byar. Då Tecumseh stupade 1813 föll konfederationen samman.

Ellis båda böcker är onekligen spännande läsning. Vid upprepade tillfällen hamnar ungdomarna Ned och Blomman ensamma i stiglösa skogar, alltmedan "blodtörstiga vildar" är dem på spåren.

Medan jag läste Blockhuset vid Lickingfloden drog jag mig till minnes hur jag en gång andlöst läst om hur Ned Preston och Blomman spårats av ett gäng shawneeindianer och hur de förtvivlat försökt skaka av sig dem. En bild av Ned i uppkrupen i ett träd dök upp. Jag bläddrade genom boken utan att finna illustrationen och kom då ihåg att det var i Bakhållet vid Ohio  jag hade sett den. Återvände till bokhyllan, drog fram den boken och var snart tillbaka hos den tioårige Jan, som osynlig vid Neds sida klamrade sig fast vid en trädstam alltmedan två shawneekrigare kretsade kring trädet vi befann oss i, sökande efter våra spår:

Ned spejade genom lövverket till de båda shawanoerna var helt nära. Då vågade han inte ta risken längre, fast han var ivrigare än någon sin att får se vad krigarna företog sig. Men även om han bara kikade med ett öga skulle de skarpsynta rödskinnen troligen upptäcka det. Han kröp därför ihop och nöjde sig med att vänta och lyssna.

Shawanoerna signalerade inte nu, de förstod varandra så väl att det inte behövdes. Var och en hade sitt område att undersöka, och den som gjorde någon upptäckt skulle säkert signalera till den andra.

Tiden går sakta för den som befinner sig i en sådan situation som Ned Preston. Då tio minuter hade gått var han säker på att det var en halvtimme. Under hala tiden hade han inte hört ett ljud. Ett svagt hopp att de redan passerat började spira upp. Spänningen blev så stark att han måste skjuta löven åt sidan med högra handen och speja över ån.

Till sin förskräckelse finner Ned att vid åns motsatta strand blickar en shawnee stint mot de träd bland vilkas grenar och blad han dolt sig, alltmedan indianens krigarkamrat står i vattnet rakt under Ned, blickande upp mot den trädgren han befinner sig på. Krigaren under Ned tar ett par steg tillbaka, heal tiden med blicken riktad uppåt, men så trampar han i en grop under vattnet och försvinner under vattenytan, då han åter frustande kommit upp skrattar hans kamrat åt honom från andra sidan ån och krigaren kan själv inte låta bli att brista ut i skratt. Efter en viss tvekan vadar han sedan ut i vattnet och förenar sig med sin kamrat på åns andra sida. De fortsätter sin vandring och Ned kan andas ut.

Medan jag betraktade Uno Stallarholms illustration, förstod jag att det var den, kanske mer än berättelsens intensitet, som fastnat hos mig. Då jag sedan fortsatte bläddra bland mina ungdomsböcker insåg jag hur stor inverkan deras illustrationer haft på mig och mitt fantasiliv. Engelska och franska mästertecknares alster hade slagit rot i mitt undermedvetna, men så hade även svenska alster. Jag insåg att jag tagit djupa intryck från en stor mängd mer eller mindre bortglömda svenska illustratörer, som Uno Stallarholm, Stig Södersten, Gunnar Brusewitz, Douglas Dent, Birger Lundkvist, Martin Lamm, Sven Olov Ehrén, Adolf Hallman, Ib Thaning. Listan är lång, men som en av de främsta framstår för mig den oförliknelige Eric Palmquist.

Det förvånar mig att en så yrkesskicklig konstnär som Palmquist inte figurerar mer på intranätet. Det var inte många uppgifter jag fann om denne självlärde konstnär som för mig, i nästan lika hög grad som mina älsklingsförfattare, har präglat min uppfattning om en stor mängd romaner. Och inte bara det, Palmquist illustrerade även flera fågelböcker och naturskildringar. 

Inte minst skapade han förlagorna till de eleganta, svenska sedlar som användes 1965 till 1985.

Lika skickligt och fascinerande åstadkom Palmquist genom åren hundratals bokomslag. Far hade flera av dem i sin bokhylla. Palmquists omslag var speciella därigenom att de inte enbart ståtade med fängslande framsidor, även baksidorna och ryggarna var prydda med fantasieggande illustrationer, hämtade från romanernas innehåll. Vår bokhylla kringgärdade Teven och då jag inte hade uppmärksamheten fäst vid TVrutan brukade jag låta blicken glida över bokryggarna. Sålunda hade jag ända sedan jag inte kunde läsa fascinerats av ryggen till De tre musketörerna, på vilken Palmquist tecknat hur D´Artagnan satt med Mylady i knäet, alltmedan en musketör riktade sitt vapen mot mig. Jag blev knappast besviken då jag senare slukade Dumas vidunderliga roman och fann att den i varje avseende infriade den spänning och fascination som Palmquists omslag hade utlovat.

Ibland fann jag att omslagen lovat mer än vad romanerna infriade. Palmquist lockade mig exempelvis att läsa historiska romaner som M. M. Kayes Genom månskuggans dal, som handlade om det indiska sepoyupproret, men strax innan dess hade jag läst Kiplings Kim och det var antagligen en orsak till varför jag inte fann  Kayes berättelse, trots spännande inslag, så bra som jag hoppats. Kanske var det för mycket kärlekshistoria i den. Minns inte och måste nog läsa om den någon gång.

Likaså kände jag mig lurad av det spännande omslaget då jag läste den amerikanska författarinnan Anya Setons roman om Katherine Swynford, som under trettonhundratalet hade förhållanden med en mängd betydande män och stod i händelsernas centrum i såväl Frankrike som England, för mig blev det dock för många namn, krångliga intriger och alltför mycket romantik.

Däremot rycktes jag med av Robert Lewis Taylors Den stora guldruschen och utan att ha läst om den tror jag att den fortfar att vara  är den bästa västernbok jag läst. Natt efter natt slukade jag den, innan jag somnade vid tretiden på morgonen.

Rodert Lewis Taylors Västern var fjärran från dem jag lärt känna genom Tevens västernfilmer; påtagligare, råare och dessutom sedd genom en ynglings ögon.

Det okänt, exotiska, men likväl intimt skildrade är något som flera av Palmquists illustrationer tycks ha gemensamt. Exempelvis så var hans bokomslag till nobelpristagaren Ivo Andrićs epos Bron över Drina ett potpurri av slavisk, historisk exotism, som väl motsvarade romanens vildsinta, djuplodande berättarglädje. Under min militärtjänst höll den under flera  långa vaknätter mig vaken vid telefonväxel och telegrafiapparat.

Samma inkännande exotism fanns hos Palmquists omslag till rumänen Zaharia Stancus romaner om frihetsälskande romer och grymma godsägare, 

eller Hamsuns, nietzscheanskt kraftfulla skildring av hur jorden av en övermänniska bryts och behärskas i den norska ödemarken, Jordens gröda.

Det var inte enbart romaner i nobelpristagarklass som Palmquist illustrerade. Det tycks som om han var villig att med samma allvar och inlevelse illustrera allt vad som erbjöds honom och han grep sig an de mest skilda litteraturalster. Han illustrerade omslagen till de på sin tid mycket populära bygdeförfattarna Margit Söderholm och Sven Edvin Salje. Den senares snapphanneskildring Man ur huse läste jag med stor behållning, återigen lockad av Palmquists bokomslag.

Han skapade även omslagen till de mer respekterade svenska proletärförfattarnas böcker, som Moa Martinsson och Jan Fridegård.

Fridegård grep mig djupt då far gav mig hans trilogi om trälen Holme. Innan han gjorde det hade Far rådgjort med Mor om det verkligen var lämpligt att han gav sin unge påg böcker som emellanåt rakt och okonventionellt skildrade olika sexscener. Min mor tyckte att det inte kunde vara så farligt och kanske jag inte fattade vad det hela gick ut på. Det gjorde jag dock och uppskattade livligt de där sparsamt förkommande partierna i Fridegårds romaner, men mest fascinerades jag av den mörkt brutala stämningen och blev genom Fridegårds vikingaböcker tidigt intresserad av politik och klasskamp. 

Trälen Holme var ständigt invecklad i kamp mot övermakten, samtidigt som romanerna skildrade något som alltid fascinerat mig – religion. Fridegård berättade inlevelsefullt om hur kristendomen mötte och förändrade vikingatidens bistra asatro.

Och spännande var det. Med blodiga strider och vikingafärder. Något som underströks av Palmquists rättframma illustrationer. Här kunde jag se hur kvinnor sökte upp sina sårade och dödade fränder, alltmedan deras män i bakgrunden fortsatte strida med varandra på blodindränkta slagfält.

Hos Palmquist fann jag även vikingarnas starka kvinnor och männens färder i smäckra fartyg på väg mot öppnande horisonter.

Det var Eric Palmquists förmåga att leva sig in i skilda kulturmiljöer och kraftfullt skildra dem inifrån som fascinerade mig. Det gällde speciellt hans skildringar av vildmarkens fascination i romaner som fortsatt leva hos mig. Exempelvis hans bilder i Skriet från vildmarken och Den siste Mohikanen. 

I den sistnämnda lyckas han skildra vildheten och hänsynslösheten i sjuttonhundratalets indiankrig. Hans illustrationer förstärkte James Fenimore Coopers skildringar av grymheten i en massaker eller en dödlig närkamp.

Samtidigt sökte Palmquist djärva vinklar och oväntade bildkompositioner, som för understryka en känsla av dokumentär närvaro. Läsaren förs genom illustrationernas oväntade originalitet rakt in i handlingen.

Detta gäller inte minst Palmquists illustrationer till Tsarens kurir av Jules Verne. Då jag nu läser om den fascineras jag hur Palmquist lyckats addera ett stort mått av dramatik och djup till en skildring som förvisso är sprängfylld av drama, men i gengäld saknar det djup och mänskliga närvaro som jag efter att ha läst de stora ryska författarna förväntar mig i en skildring av artonhundratalets Ryssland. Visserligen rör sig tsarens kurir genom ett landskap där klasskillnader och misär är uppenbara. Där halvciviliserade kosacker och tatarer strider mot tsarmaktens översittare, i form av arroganta officerare och korrupta tjänstemän. Men, Jules Verne, som förvisso kände Ryssland enbart genom ryska bekanta, uppslagsverk och kartböcker, lyckas genom sin rafflande berättelse inte ge ordentligt kött och ben år sina karaktärer, eller förläna tillräckligt djup åt sin rysslandsskildring. En och annan  gång förfaller han till torra kartbeskrivningar och generaliserande fakta kring folk och politik. Så icke Palmquist. Genom hans illustrationer förs vi in i Petersburgs palats och möter även människor ur folkdjupen, som tycks ha hämtats från Gogols och Dostojevskijs romaner. 

Palmquist lyckas ta vara på spänningen och dynamiken i Vernes roman. Emellanåt lyckas han också förläna den en ökad dramatik och åskådlighet. Vi överraskas av rasande björnar och blodhungrande vargflockar.

Konfronteras med vildsinta kosacker, eller exotiska tatarer.

Och, märkligt nog förmår Palmquist förmedla rytmen som  genomsyrar Vernes bok. Vi förnimmer kurirens brådska då han med ångande tåg färdas över oändliga stäpper.

Hur han genom snöstormar och vargflockar färdas med trojkor över krigshärjade områden.

Attackeras av skoningslösa kosackhorder, eller utsätts för tidskrävande konfrontationer med stridande fraktioner och kejsardömets högdragna representanter.

Med stor inlevelse och detaljrikedom levandegör Palmquist den ena efter den andra av de klassiska ungdomsromanernas hemlighetsfulla världar. Han förlänade djup och mystik till Vernes En världsomsegling under havet.

Och i hans illustrationer till Robinson Crusoe känner jag igen den mystik och främlingskap som ensamheten skapade kring den förliste sjömannens. Skeppsvraket blir ett sällsamt sagoslott, medan Crusoes vandringar över ön och all hans hårda strävan förlänas en dimension av stor värdighet.

I Palmquists illustrationer till Huckleberry Finns Äventyr och Tom Sawyers Äventyr möter romanläsaren däremot en handfast verklighet. En småstadstrygghet som omsvärmar såväl Sawyers pojkstreck som Huckleberrys och Nigger Jims mer flerdimensionerade flodäventyr.

Speciellt i illustrationerna till Huckleberry Finn konfronteras vi med det pittoreska folklivet i småstäderna längs Mississippifloden, men också med vädrets skiftningar och djurlivet vid den väldiga flodens stränder. Plötsligt kan gemytligheten dock ge vika för våld och kusliga händelser.

En folklighet och djup förtrogenhet med landskapen och människorna inom ett förgånget samhälle är även uppenbara i Palmquists illustrationer till Astrid Lindgrens böcker om Mästerdetektiven Blomquist och Rasmus. Ett lantligt Sverige, med blommande ängar och gemytliga poliskonstaplar, skildrat mot en knappt märkbar fond av fattigdom och social utsatthet.

För mig når Palmquist högst i sina skildringar av det exotiska och främmande. I mitt tycke misslyckas han aldrig. Som när han tar sig an ett av mina allra största läsäventyr, Robert Louis Stensons Skattkammarön, en roman fylld med ingredienser som krävs för att skapa ett oförglömligt äventyr. Från sin mystiska, ödesdigra inledning med märkliga, illavarslande främlingar som piraterna Billy Bones, Svarta Hunden och en blind tiggare, som konfronteras med gediget stadgade, lokala förtroendemännen som Livesey och Trelawney, allt betraktat med utgångspunkt i den unge, kvicktänkte och äventyrslystne Jim Hawkins. Då Jim finner en skattkarta i den avlidne Billy Bones sjömanskista vet vi att vi står inför ett rafflande äventyr.

I varje kapitel förmår Stevenson stegra spänningen, något som var mig till stor nytta då jag försökte fostra min matvägrande äldre dotter då hon som liten, till sina föräldrars stora förtvivlan, hade stora svårigheter med att få i sig maten vi gav henne. Hon åt dock medan jag läste högt ur Skattkammarön och jag slutade tvärt när hon inte gjorde det. Min taktik fungerade, likt sin far fascinerades min dotter av Stevensons skickligt framförda historia.

Palmquist lyckades i sina illustrationer fånga havets mystik. Hur skeppet Hispaniola lättar ankar och med fyllda segel stävar ut över haven, bort mot äventyren.

Han fångar dag och natt på fartyget, hur den unge Jim Hawkins i gryningen från förstäven får sin första skymt av Skattkammarön.

Hos Palmquist möter vi Jims fascination inför den hänsynslösa, gamle sjöbjörnen Long John Silver. Som då ynglingen finner sig tillfångatagen av piraterna i deras fort och gamle Long John Silver, med papegojan på axeln och kritpipan i munnen, i ett flackande eldskens dramatiska skuggor ger förtroenden till den fångne pojken och berättar om sina äventyr till lands och till sjöss. I sin bild fångar Palmquist själva essensen av äventyrens lockelser för en ung människa och därmed även stämningen i Stevensons oförlikneliga bok.

Stevensons rytm mellan stillhet och dramatik, natt och exotisk dagshetta, speglas skickligt i Palmquists illustrationer. Som under sjörövarnas jakt efter den försvunna skatten, då Jim snubblande följer den diaboliskt energiske Long John Silver, som i full fart haltar iväg mot historiens klimax.

Det är i sina saltstänkta sjöskildringar jag tycker Palmquist når längst. Otaliga gånger har jag försjunkit i antologin Berömda berättare från de sju haven, som min far en gång gav till min morfar. Morfars far hade varit skutskeppare i Varberg och Morfar hade med sina bröder i sin ungdom seglat med fadern över såväl Nordsjön som Östersjön och kände därefter alltid en närhet till de stora segelskeppen och sjömanslivet, en fascination som han lyckades förmedla till mig. Jag läste Marryat, Conrad, Dana och Melville med stor behållning och bläddrade ofta i Berömda berättare från de sju haven. Där fanns allt jag kunde begära - utdrag från böcker av stora författare som själva hade färdats över haven och bilder som väckte min fantasi och längtan efter äventyr.

Där fanns avsnitt hämtade från Melvilles oförlikneliga berättelse om jakten på den vita valen, som utvecklade sig inte enbart till en detaljerad skildring av valjaktens alla detaljer, valarnas liv, kampen, farorna, slitet och tristessen på valfångstskeppen. Utan den vidgade sig också till att handla mänsklighetens tillstånd. Vår plats i skapelsen. Om havets väldighet, den mänskliga tillvaron i all sin strävan, sin storhet och sitt elände.

Palmquists bilder tar oss med högt upp i riggen på de väldiga segelfartygen

och ner i trånga, kalla, fuktiga, och stinkande manskapsskanser, beskrivna av den gamle sjökaptenen Joseph Conrad:

Fotogenlampan av bleckplåt, upphängd i en lång kedja, beskrev rykande, vida cirklar. Våta kläder låg i mörka högar på den glittrande durken, ett tunt lager vatten rusade av och an. I kojerna låg karlarna med sjöstövlarna på, stödda på armbågarna och med öppna ögon. Upphängda oljeställ svängde utåt och tillbaka igen, levande och skrämmande som halshuggna sjömäns vålnader. Ingen talade, alla lyssnade. Utanför jämrade och snyftade natten till ackompanjemang av ett ihållande, vibrerande dån som från otaliga trummor långt i fjärran.

Palmquist för oss även långt upp till Nordsjöns fiskebankar och låter oss betrakta fiskarnas slit i förblindande ishavstormar.

Det är inte enbart segelfartyg och fiskeskutor vi får följa med, utan även nerslitna, koleldade lastfartyg, skildrade av proletärförfattare som Martinsson, Kjellgren och Sandemose. Martinsons En grekisk tragedi är ett under av koncentrerad uttrycksfullhet och berättarglädje, speciellt med tanke på att dess spänstiga, unika stil skapats av en ung man med begränsad skolgång. Martinson var sex år gammal då han förlorade sina föräldrar och utackorderades som sockenbarn, tvingad att leva i utanförskap, svält och elände.  Som fjortonåring började han leva på rymmen, när han inte fångades in och skickades till en uppfostringsanstalt i Göteborg, från vilken han regelbundet avvek.

Sexton år gammal mönstrade Martinson 1920 på en skonert destinerad till Dublin och tillbringade sedan flera år på resor runt jorden. Lungproblem tvingade honom sedermera att återvända till Sverige, där han mestadels befann sig på luffen. År 1927 publicerade han sin första dikt och på mindre än ett år hade han lyckats placera inte mindre än 69 nyskrivna dikter i olika tidskrifter. År 1932 publicerade han sin första novellsamling och blev därigenom en etablerad författare.

I En grekisk tragedi berättar Martinson om besättningslivet på ett nergånget grekiskt lastfartyg på väg från Pensacola i Florida till Buenos Aires, överlastad med sequoiatimmer som stuvats på däck i en flera meter hög trave, som snart sätter sig och ger fartyget en farlig slagsida. 

Martinson arbetade mässpojke och för oss till hytter och maskinrum, ger lyriska beskrivningar av havets skiftningar, berättar om en romans med kaptenens fru och umgänget mellan besättningsmedlemmarna. Med bravura berättar han sedan om en orkan som slår skeppet på öppet hav, kastar virket i de väldiga vågorna och tre män till sin död i havets rasande inferno. Martinson mindes antagligen den dramatiska upplevelsen då han i sin första diktsamling, Spökskepp, skrev:

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan –
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.

Han visar oss ensamheten och kylan på gråa, ödsliga farvatten, där vattnets gråa oändlighet förenar sig med himlens grånad. 

Efter ett liv under vilket jag ofta fascinerats av Eric Palmquists (1908 – 1999) konst förvånas jag då jag nu på Wikipedia möter hans porträtt. Jag hade förväntat mig en kraftfull, uppenbart äventyrsbenägen person, men konfronteras istället med en korrekt klädd man av ämbetsmannatyp, med vikande hårfäste och fluga, som med ett långsmalt ansikte uppmärksamt tycks stå och skissa på en illustration. Hans utseende får mig att tro att han likt Jules Verne främst var en skrivbordsresenär som genom intensiva studier lyckades sätta sig in i särarten hos de miljöer han skildrade – desto mer imponerande är då inte hans insats!

Då jag nu ägnat tid åt Eric Palmquist vill jag även nämna en annan konstnär/illustratör som för mig öppnat portarna till fantasins domäner - den finlandssvenske Björn Landström (1917-2002). Likt många illustratörer skrev Landström även romaner och historiskt inriktade böcker, speciellt om upptäcktsfärder och seglande skepp. Han illustrerade sina egna verk och flera andra av välkända författare, ofta sagor och legender, speciellt spännande är hans illustrationer till det finska nationaleposet Kalevala.

Till skillnad från Eric Palmquist ger Landströms utseende syn för sägen och tycks skvallra om den vittbereste seglare, skeppsbyggare, äventyrare och vetenskapsman han var.

Gemensamt med Palmquist har Landström dock sitt intresse för noggrant instuderade miljöer, men hos Landström finns en än större detaljrikedom, närd av en förtrogenhet med de platser han skildrar, förstärkt av vetenskapligt grundade studier och besök på stället. Det hindrar dock inte den fantasieggande kvalitén hos hans skildringar av historiska, förgätna plaster som han ofta beskrev med stor, men likväl kylig dramatik.

Bland det bästa han åstadkommit är den av honom själv författade Vägen till Indien, som berättar om upptäcktsresor från tidernas början fram till Colombus färd till Amerika, som han ingående skildrat i en annan bok.

Att betrakta en bild av Landström är som att förflyttas bakåt i tiden, som hans bild av feniciska sjöman i färd med att reparera sitt skepp, som de dragit upp på stranden mittemot Gibraltarklippan.

Vi möter en uttröttad romersk legionär som är nära att förgås av törst i den Arabiska öknen.

Romerska skepp väntar i Adens hamn på monsunvinden som skall föra dem över Indiska Oceanen till Indiens handelsstäder.

Olupun, en Nestoriansk missionär från Syrien, tas 781 e.Kr. emot av kinesiska dignitärer.

Odoric från Pordenone, en ensam fransiskanermunk färdas 1328 mot Lhasa för att där träffa Dalai Lama, Obassi ”namnet deras påve har på deras språk”.

En marockansk beduin betraktar 1291 hur en venetiansk galär stryker förbi den afrikanska kusten, på väg mot ett okänt öde.

Vi följer Landström upp till ishaven. Han förmedlar spännande teorier och insikter. Som när han berättar om hur irländska munkar på sina färder i haven kring Island trodde sig ha sett hur Judas fjättrats vid ett isflak.

Istället för en evigt fördömd och plågad Judas antar Landström att det var en valrosshanne de skymtat.

Vi får också se att av de monster som den portugisiske kaptenen Cadamosto 1456 såg i Gambiafloden.

Landström låter oss följa med Leif Eriksson då han från sitt vinddrivna fartyg genom de iskalla dimmorna på våren 1000 e.Kr. skymtar Vinland det Goda, det vill säga New Foundland.

Landström tar oss även ombord på grekiska skepp då de mellan Herkules stoder seglar ut mot Atlantens horisont.

Vid en afrikansk kust vilar, någon gång under 1400-talet, tre portugisiska skepp i stiltjen under det Södra Korset.

Och slutligen lämnar Colombus tre skepp hamnen Palos de la Frontera med kurs mot Den Nya Världen.

Hos konstnärer som Palmquist och Landström kände jag ofta i min ungdom äventyrens lockelse. Att läsa romanerna och böckerna de illusterade och leva mg in i deras bilder fick mig att förstå berättaren i Melvilles Moby Dick då han säger om sig själv:

.,, men för min del, plågas jag av ett evigt begär efter avlägsna ting. Jag älskar att segla över förbjudna hav och lägga till vid barbariska kuster.

Men sådana önskemål kan lätt få förskräckliga följder, bäst är det kanske då att få njuta av de äventyr som konst och litteratur erbjuder genom mästare som Palmquist och Landström.

Asklund, Erik (ed.) (1954) Berömda berättare från de sju haven. Stockholm: Folket i Bilds Förlag. Ellis, Edward S. (1962) Bakhållet vid Ohio. Stockholm: Bonniers. Fridegård, Jan (1963) Offerrök. Stockholm: Folket i Bilds Förlag. Landström, Björn (1964) Vägen till Indien: Upptäcksresor till lands och sjöss från expeditionen till Punt 1493 f.Kr. till upptäckten av Godahoppsudden 1488 e.Kr. Stockholm: Forum. Martinsson, Harry (1997) Dikter 1929-1945.  Stockholm: Bonniers. Stevenson, Robert Louis (1957) Skattkammarön. Stockholm: Tidens förlag. Söderblom, Staffan (1994). Harry Martinson. Stockholm: Natur och kultur. Sugden, John (1998). Tecumseh: A Life.  New York: Henry Holt and Company. Verne, Jules (1965) Tsarens kurir. Stockholm: Tidens förlag.

The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn splendour that was mirrored in the glass clear lake. I untied boat and rowed into the midst of nature. Sudden gusts of wind made glittering paths on the water surface and when clouds once again covered the sun, the lake turned into a black, glossy surface. The light rain showers did not last long and the tranquillity that followed them was soothing. Sometimes loneliness can be difficult, but on an autumn lake like ours it may be euphoric.

Nature provides forgetfulness - anxiety, abstractions, reading and politics are transformed into oblivious silence, strengthened by fresh fragrance and shimmering light. When I returned to our house, I came to think about myths and began browsing my books. Last week I spoke about myths and legends at school. On the lake I had realized how utterly insane they can be. I had told my class how myths can either be believed or denied. Some believe in their literal truth, others interpret them as allegorical descriptions of a complicated existence, others consider them to be nothing more than ridiculous fairy tales. I could also have pointed out that through the millennia people have died and killed because of myths. That many still behave like that. Myths can poison our brains, turn us into monsters, inspire us to torment others, despise and murder them. Why are we humans more attached to ridiculous generalizations and myths instead of trying to understand and make the best of the surrounding? Why are we imbued with violence and cruelty, while we ridicule love, compassion, understanding, and forgiveness? We are even afraid of using tender words, of exposing positive feelings, care and love.

Back to everyday life. Die Ewige Wiederkunft des Gleichen, the constant return of the same. Just as when I began writing my blog a few years ago, I am back on a train, heading to a school, this time in Landskrona, an old town by the sea, several miles from the woods where I live. I leave our house in darkness, it dawns while I am on my way to Lund, where I change trains for Landskrona. Several fellow passengers are picking on their mobiles, concentrated like hens in farmyard. Several of my students behave in the same manner during my lessons. Why? What I teach might be quite boring, but what constitutes the seductive information that people on the train and in school are succumbing to?

This morning I ended up next to peculiar persons. They were not picking on any mobiles phones. A young man had placed himself in front of me. He was dressed in black. Gaunt and pale. His sunken cheeks disappeared into a squarely trimmed, blonde beard. He hold onto a long broadsword he kept in a black leather sheath. Why? Was he a member of a medieval role-playing society? A teacher who was bringing with him a surprise for his students? A blacksmith on his way to sell a sword to a weapons collector? None of my mobile-picking fellow passengers rose their heads from their smartphones and wondered why a sword carrying man had been allowed to enter the train.

Was anyone thinking about the black-dressed twenty-year-old Anton Lundin Pettersson, who two years ago in a school of the Swedish town of Trollhättan had killed three persons with a sword? Did my fellow travellers not find it strange that a tall, serious man, with a vacant stare sat in front of me with a huge, medieval sword by his side? Not even the ticket inspector seemed to react to the presence of the pale man with a meter-long weapon. I remained silent as well.

By my side was an undersized lady, possibly in her thirties. Dressed in a light-red anorak she had a round, glowing red face, crowned with dry, platinum-coloured, unkempt hair that sprawled in all directions. The lady was deeply engaged in the reading of a Bible. Between her teeth she kept a yellow marker pen, which she occasionally took out of her mouth to underline something in the text. I glanced at the book and found that she had come to the end of it and thus assumed it was the Book of Revelation she devoted such an intense study. Perhaps she believed, as more than half of the United States´ inhabitants, that "the catastrophic events described in the Book of Revelation will occur", several of them are members the country's congress and senate, or serve within its mighty army.

Maybe she was member of a non-conformist congregation, or a sect? Probably she nurtured ideas similar to those of a mate of mine during my obligatory military service. In the military service we generally called each other by surnames, though some of us soon obtained various epithets and nicknames. Larsson, who exposed his Christian faith at any suitable or inappropriate time, regarded us with whom he shared his lodgings as "lost souls". Actually, I felt sorry for Larsson. He was different; big and strong, thin-haired but with ample body hair. Every morning and evening, he smeared his almost bald skull with some kind of lotion he assumed would promote hair growth, something that more than once made one or another of his roommates caution him: "Ufo! Be careful so you don´t spill that stuff on your body! "

Larsson was called Ufo, from Unidentified Flying Object, due to his permanently red-blossoming face and the fact that he used to rush forward as soon a commanding officer asked for a volunteer, or if he through some other means could make himself obsequious, not the least by reporting to our superiors if someone simulated illness, or had returned late after an evening leave.

Ufo was not particularly liked. I found it somewhat strange that he by persistently proclaiming his Christian faith faced an imminent risk of being bullied. Every evening Ufo claimed that he had to listen to a Christian radio channel, and then, in a loud voice, he said his evening prayers. This despite the fact that we, his roommates, grunted and complained. We demanded our right to listen to Stones or Santana. At an early stage, Ufo had to the authorities reported that some of us had tried to prevent him from exercising his faith. Even though the tone could be raw sometimes, I found my conscripted friends to be unusually nice and tolerant. Despite my pacifism I liked my obligatory military service, and to me my comrades did not at all appear as any "lost souls", but friendly and communicative. I learned a lot from them.

For sure, Ufo did not appreciate the occasionally crude bantering and the more often cordial camaraderie. He stubbornly persevered in his exclusion. Ufo could have acquired a new identity, "become one of us". For sure he realized that his life could have been far easier if he had refused to play his tragic role as a lamb among wolves. Perhaps we were cruel to him, but we were probably not as unpleasant as he imagined us to be. Ufo was so unique that we found it needless to tease him. That must have been one of the reasons to why no one had commented on Ufo´s wishful thinking: "You mock me and attack my faith. But one time I'll sit in the Kingdom of Heaven and revel in watching how you all you are being tormented for your sins, because that's how it is written." It happened that Ufo opened his thick Bible, filled with underlining and scribbled comments, to quote a passage providing God's approval of what Ufo had stated:

These are they who have come out of the great tribulation; they have washed their robes and made them white in the blood of the Lamb. Therefore, they are before the throne of God and serve him day and night in his temple; and he who sits on the throne will shelter them with his presence. Never again will they hunger; never again will they thirst. The sun will not beat down on them, nor any scorching heat. For the Lamb at the centre of the throne will be their shepherd; he will lead them to springs of living water. God will wipe away every tear from their eyes.

Since I met Ufo, I have sometimes wondered about the last book of the Bible, the terrible Book of Revelation, written by a frustrated Christian man who by Roman authorities had been relegated to the isolated island of Patmos in the Aegean Sea. There he sat and wrote letters to a number of congregations whose members he, as self-appointed spokesperson of God, either praised or condemned.

After rebuking the parishes, John's language became increasingly bewildering and visionary as he tells what he has seen after a gate had been opened to Heaven and a voice commanded: "Come up here and I will show you what happens next." Together with a chosen crowd, John is invited to stand by God's throne and witness how His wrath strikes the earth and its wretched inhabitants. Four demonic riders sweep down on the world. One of them has been commissioned to take peace from the earth so that people will kill each other and a long sword has been given to him. Another rider, who is “followed by the Kingdom of Death”, gains power over a quarter of the earth - to kill with sword and with famine and plague and through the wild beats of the earth. 

This while those who had been slaughtered for the sake of their faith were lying beneath an altar, crying out, "How long, Sovereign Lord, holy and true, until You judge the inhabitants of the earth and avenge our blood?" God answers to their pleading and continues to pour disasters and devastation over his own creation:

I saw heaven standing open and there before me was a white horse, whose rider is called Faithful and True. With justice he judges and wages war. His eyes are like blazing fire, and on his head are many crowns. He has a name written on him that no one knows but he himself. He is dressed in a robe dipped in blood, and his name is the Word of God. The armies of heaven were following him, riding on white horses and dressed in fine linen, white and clean.  Coming out of his mouth is a sharp sword with which to strike down the nations. “He will rule them with an iron sceptre.” He treads the winepress of the fury of the wrath of God Almighty. On his robe and on his thigh he has this name written: “King of Kings and Lord of Lords.”

Here we are far away from the poor construction worker from Nazareth. He who preached love and compassion as he spoke of forgiveness and declared that violence had to be countered by turning the other cheek: "for all who draw the sword will die by the sword." However in the Book of Revelation, he who is "like a son of man" carries a scythe which he uses to cut down his harvest.

The grapes were trampled in the winepress outside the city, and blood flowed from the winepress in a stream about 180 miles long and as high as a horse’s bridle.

The sea turns into blood. When darkness is not covering it, the sun scorches the earth. In indescribable pains the humans bite their tongues into bleeding flesh, carbuncles cover their bodies. The earth´s surface is cracked open by earthquakes, hail mixed with blood rain down from heaven, while falling stars kill off the suffering humans. One third of all trees and grass is charred, while one third of all creatures in the sea and the ships upon it perish. Armies of demons sack towns and ravish the fields.

On their heads they wore something like crowns of gold, and their faces resembled human faces. Their hair was like women's hair, and their teeth were like lions' teeth. They had breastplates of iron, and the sound of their wings was like the thundering of many horses and chariots rushing into battle. They had tails with stingers, like scorpions, and in their tails they had power to torment people for five months.

Even more deadly and terrifying armies appear from the east:

The number of the mounted troops was twice ten thousand times ten thousand. I heard their number. The horses and riders I saw in my vision looked like this: Their breastplates were fiery red, dark blue, and yellow as sulphur. The heads of the horses resembled the heads of lions, and out of their mouths came fire, smoke and sulphur. A third of mankind was killed by the three plagues of fire, smoke and sulphur that came out of their mouths.

False prophets, horrendous monsters, seductive prostitutes, evil bureaucrats emerge from all corners of the earth, from the depths of the sea and from the netherworld, to corrupt and mislead those whose faith is weak. They are killed off one by one. God cleanses the earth from all evildoers and heretics, rewarding His faithful with eternal bliss. He sits upon his throne and declares: ”Behold, I am making all things new!”

Hallelujah! Salvation and glory and power belong to our God, for true and just are His judgments. He has condemned the great prostitute who corrupted the earth by her adulteries. He has avenged on her the blood of his servants.

And those who served God "shall be kings forever and ever":

... and he will dwell with them. They will be his people, and God himself will be with them and be their God. He will wipe every tear from their eyes. There will be no more death or mourning or crying or pain, for the old order of things has passed away. […] Those who are victorious will inherit all this, and I will be their God and they will be my children. But the cowardly, the unbelieving, the vile, the murderers, the sexually immoral, those who practice magic arts, the idolaters and all liars--they will be consigned to the fiery lake of burning sulphur. This is the second death.

The son of miners D.H. Lawrence (1882 – 1930) regarded the Book of Revelation as "perhaps the most detestable of all the books of the Bible." When he died of tuberculosis only 45 years old, Lawrence had published nearly 50 books and after his death another ten were published posthumously, first of them was The Apocalypse, which Lawrence finished just before his death. The book was a final confrontation with the disgust he from early childhood had nurtured for all the sanctimony he had been showered with all through his life,

the pie-pie, mouthing, solemn, portentous way in which everybody read the Bible, whether it was parsons or teachers or ordinary persons. I dislike the “parson” voice through and through my bones. And this voice, I remember, was always at its worst when mouthing out some portion of Revelation.

He loathed the parsimonious imagery of the book, its absurd and cruel prophesies, so far removed from Jesus´s commandment: “love one another: just as I have loved you.” According to Lawrence, there were two types of Christianity, one characterized by tenderness and compassion and another one based on inflated self-assertion and hatred. The faith of the humiliated, fearsome, dissatisfied and failed ones. Those whose principal belief and hope was, "down with the strong and powerful and all the glory to the poor".

As a child, Lawrence had been amazed by the self-assurance of miners:

They certainly were not humble or apologetic. No. They came home from the pit and sat down to their dinners with a bang and their wives and daughters ran to wait on them quite cheerfully, and their sons obeyed them without overmuch resentment. The home was rough yet not unpleasant, and there was an odd sense of wild mystery or power about.

The dissenting miners believed they had been granted a certain force from above, like the socialists they were convinced that the future eventually belonged to them. These deeply religious miners gained strength from an assurance that from their persistence, hard toil, honesty and pride in their work they deserved a glorious reward after death. With atheist socialists and communists they shared a strong belief that a better world would come. It was so simple. The Book of Revelation had told them so, and strangely enough – Marx as well. However Lawrence did not believe neither in Christianity nor in socialism. He could not agree with the believers that

the weak and pseudo-humble are going to wipe all worldly power, glory and riches off the face of the earth, and then they, the truly weak, are going to reign. It will be a millennium of pseudo-humble saints, and gruesome to contemplate.

A popular, raw religiosity, not to be confused with any thoughtful, intellectually and emotionally founded faith. Lawrence felt disgust for the unilateral contempt directed towards all those who had ended up outside the community of righteous. He was repulsed by the blood-soaked hatred of the Book of Revelation with its joyful crowd of the blessed and the saved, reminding of the screaming and jubilant mob that had enjoyed the bloodbaths in Roman arenas. What had the ghastly Book of Revelation in common with Jesus´s teachings?

Well, there is certainly a lot of hardness and condemnation to be found in the New Testament, where for example St Matthew writes:

And he will send his angels with a loud trumpet call, and they will gather his elect from the four winds, from one end of the heavens to the other. […] there will be weeping and gnashing of teeth. […]Then he will say to those on his left, ‘Depart from me, you who are cursed, into the eternal fire prepared for the devil and his angels.

Who was this John who wrote down his revelations during a stay on the rocky island of Patmos? No one knows, though serious Bible scholars agree that it could neither have been "the disciple whom Jesus loved", nor the same man who wrote the Gospel of St. John. The  Book of Revelation was probably written during the reign of the Emperor Domitian (81-96 AD). An oppressive despot, who titled himself Dominus et Deus, Lord and God. A cruel opponent to the Christian faith. When he in his bedroom was cut down by four hired murderers, there were many who took a sigh of relief.

Much indicates that John was a Christian leader of Jewish background and as such he could have had personal experience of, or profound knowledge of such disasters as Jerusalem's destruction in 70 AD, the violent ending of the Jewish resistance movement in Masada by the year 74 and not the least recurrent, often bloody persecutions of Christians. It was a bitter man, with a strong hatred against the Roman superpower, who relished dreams of the punishment, suffering and massacres that would befall his enemies and all those who negated the Christian doctrine

At two church meetings, in Carthage 397 AD and Hippo 398 AD, it was finally decided which books were to be included in the New Testament. Most of the dismissed book were burned, destroyed or simply disappeared. During the sessions several voices were raised questioning the authenticity of the Book of Revelation.

Some fifty years earlier had the influential bishop Eusebius of Caesarea (265 – 340 AD) in his Ecclesiastical History mentioned several earlier Christian writers who had been suspicious of the Book of Revelation, foremost among them had been the venerated bishop Dionysius of Alexandria, who died 268 AD.  In no uncertain terms Dionysius had claimed that the Book of Revelation was a blatant forgery.

Nevertheless, the Book of Revelation passed the scrutiny and was included among the canonical books of the New Testament, perhaps according to Eusebius's view that "if so considered justified".

The Book of Revelation has had great implications for the development of Christian doctrine. For thousands of years, preachers have terrified their congregations with the sulphurous rantings of the bitter John. His book has been used to inspire "Christian warriors" to violence and massacres – crusaders, dictators, tyrants and murderous mobs have been motivated and enthused to participate in bloodbaths similar to those described in the awful Book of Revelation. Deus vult, "God wills" was the battle cry of the first Crusaders while, after conquering Jerusalem, they waded up to their ankles in blood. Gott mit uns, "God is with us" was the slogan of the Prussian and German armies from 1861 up until the end of World War II.

How unbelievable it may seem, millions of Christians still believe that John´s prophecies are true, either literally, or they convert the horses, demonic armies, false prophets, and fire from the sky into tanks, homosexuals, feminists, Communists or Muslims, the European Union, contemporary statesmen and nuclear bombs. Every year interpretations of that cracked book are spread in several hundred thousand copies, devoured and believed by pious people, who by friends and neighbours are considered to be sensible people and quite normal.

In the United States, and unfortunately elsewhere in the world, we find a host of high-ranking military leaders and decision-makers who consider themselves to be God's allies in a cosmic battle against moral decay and human evil. Fanatics and strategists enthusiastically backed by influential and economically strong "Christian organizations" with names like Moral Majority, Free Congress Foundation and Christian Coalition of America. Denial of human and civic rights, war on drugs and terrorists, or events in Iraq, Afghanistan and Iraq, are outfitted in prophetic language, while soldiers and politicians declare that their struggle is being supported by an ancient, vengeful and blood stained God and a rancorous Jesus far removed from the poor labourer who in the Gospels preached love, forgiveness and tolerance.

Similar phenomena poison other religions than Christianity. Unconfirmed myths and unfounded accusations are used as arguments for violating human rights, such as freedom of speech, free health care, fair distribution of resources and equal rights and dignity for both women and men. Under the cover of religion, it is argued that tradition and religious writings can be used to support oppression and ruthless violence, while a comfortable laissez-faire liberalism in the name of religious tolerance provides carte blanche to bigoted, in reality frightfully impious, so called “religious leaders” to spread their messages of hate and violence, while fomenting inhuman laws. Religious “independent” schools and intolerant religious communities enjoy Government support and can freely spread their poison into healthy minds of children and adolescents, turning them into idiots, killers and fanatics.

Recently, I read the Norwegian author Åsne Seierstad´s book Two Sisters. It tells the true story of how two intelligent, and originally well-behaved girls of Somalian descent in Norway became influenced by a lethal mixture of feelings of alienation and divine inspiration. They became ”radicalized” through the internet and by socially estranged, bewildered young men, or beard chewing old bigots, nurturing an unsound  hatred towards anything expect their own, twisted ideology. In our secularized consumption society it is free for anyone to lure confused, unprotected and immature youngsters into extremist pens. Young people seeking security and acceptance are offered affiliation, salvation and fellowship under God's all-powerful protection by wolves in sheep's clothing, who are well aware of the fact that the problems of modern youngsters do not stem from the assumption that they do not believe in anything, but that they believe in everything. Theses ravenous, “pious” beasts are well aware of and know how to exploit the difficulties of disconcerted youngsters, unable to make choices on their own. They know how easy it is to capture them through superficial, social media like Facebook, Instagram, Youtube and Twitter.

A few years ago, I read one of these books that place ants in my mind. Ants that continue to run around in my brain and sometimes appear in unexpected contexts. Recently I revisited such a book, José Ortega y Gasset´s (1883-1950) peculiar La rebelión de las masas, The Revolt of the Masses, from 1929.

Ortega y Gasset represents a type of writer who reminds me of philosophers such as Friedrich Nietzsche and Henri Bergson. They seduce me and make me enter a state of mind where I am guided by their writing style and odd opinions. I find myself in some kind of comforting labyrinth in which I do not know what is waiting for me around the next corner and thus I gradually lose my way completely. They are neither bird, nor fish. From time to time their opinions and observations come forth with dazzling clarity, but suddenly I feel as I have fallen into a whirlwind of follies. Are they demeaning elitists, or sincere fellows?

Ortega y Gasset declares that we live under the dictatorship of manipulative media. According to him, most of his contemporary statesmen were what he labelled as dangerous "mass people". A group of people that should not be confused with the "proletarian" category of class conflicts. A mass person cannot be categorized through his/her class belonging, s/he may be found in any social position, though mass people tend to be predominant among ruling/influential persons. They are worried by innovative and odd opinions, of ideas and behaviour that cannot be easily categorized, but require analysis and reflection to be understood. According to Ortega y Gasset, mass people are the new barbarians who through social media are conquering the world. For a mass person, only white or black exist. They despise any kind of nuances. Their own well-being becomes alpha and omega for their entire existence. In his Revolt of the Masses, Ortega y Gasset described the mass man as follows:

If the psychological structure of this mass man is considered in regard to its social effect we find the following: (1) he is possessed of an inborn and deep-seated belief that life should be easy, plentiful, without tragic limitations; thus the average individual is animated by a sense of power and success which (2) leads him to affirm himself just as he is, and to consider himself complete in his moral and intellectual being. This self-satisfaction leads him to deny any exterior authority, to refuse to listen, to evade submitting his opinions to judgment, and to avoid considering the views of others. He is driven to make his weight felt. He will tend to act as if only he and his kind exist in the world; and thus (3) he will involve himself in everything, putting forth his mediocre view, without hesitancy, reserve, reflection, or negotiation.

The mass man is like a spoiled child around whom the entire world is circling. He is foolish, but believes himself to represent simplicity and common sense. He does not realise that unique ideas and initiatives are created through critical thinking, by questioning generally accepted opinions, something that only outsiders are capable of doing. Mass people rely on rhetoric and general truths. They "say what people really think". A mass man moves around within his own limited sphere, unable to realise that "reality" is complex and diverse.

On the contrary, “true” philosophers, lack the self-assurance of mass men. They know their own limitations. They are dissatisfied and wounded, but honest. They are well aware of the fact that they lack something. That they are "amputated":

The essence of man is discontent, divine discontent; a sort of love without a beloved, the ache we feel in a member we no longer have.

Perfection and common sense do not exist. When we assume that we are perfect, we lose our humanity. We become fanatics, who hate and despise things and people we presume are imperfect. If we believe in an ideal state of being, we believe in a myth, something that does and cannot exist. Lack of doubt makes us ready to die and kill for a myth, a lie - we become fundamentalists, fanatics.

What made me remember Ortega y Gasset was what he wrote about the pain in a non-existent limb. Fundamentalists make us believe that we lack and worry about something that does not exist in reality and eventually convince us that we can reach a state of fictional bliss. The girls in Åsne Seierstad´s Two Sisters dress in niqab, learn the Qu´ran by heart and demand to be allowed to perform daily prayers in their home and in public spaces, while they implore their parents and brothers to change their lives, so they after death may dwell eternally in Paradise. They assure themselves and others that their own lives have a meaning, in reality the only meaningful existence which is available to a human being. They preach and plead to everyone around them that they must make amends and become like them. If they do so, not only their friends and acquaintances will become happier, but eventually will all virtuous persons serve the will of God. They followed their Qu´ran teacher's directives:

One - learn about Islam. Two - live in accordance with Islam. Three - teach others about Islam.

However, it was their teacher's interpretation of Islam that convinced the girls that his teachings was the right path to follow, just like the interpretation of Christianity by Christian fundamentalists allow them to forget compassion and practice forgiveness and instead wage war on dissidents, while they are forgiven the murder of a doctor who aborts a foetus, as well as they are free to condemn and punish  homosexuals. Their imaginary world order becomes more important than the reality they actually live in. Subsequently they wholeheartedly accept and adapt to the absurdities of fundamentalism and are ready to violate other people's lives and opinions.

In Seierstad´s book the girls' newfound faith makes them to cover their whole body - face, body, hands - with the black cloth and subject themselves to the will of and desires of "right-minded" men. “Men” who in many cases were adolescents, of whom some had been, and still were, criminals, though converted into Jihadists. Marginalized Norwegian youngsters who had been transformed into masters of life and death, willing to cuts throats, torture and massacre in the name of their newly acquired religious convictions. They became subjects to something non-existent, like being guided by the pain in a missing. A faith that made the girls accuse their beloved family of living in a state of "sin and ignorance." According to their distorted perceptions, the comfort and well-being their parents and brothers experienced in this world put their eternal life after death at stake.

A fanatic Islamist may find as much inspiration from the Qu´ran and the Hadiths as a fanatic Christian may find in the Bible, the Book of Revelation, and in the multitude of like-minded fundamentalists´ distorted interpretations of such texts. Within the Hadiths we may find the same sadistic variations of scourges and afflictions that will smite the unbelievers as those we find in the Book of Revelation. Stories about demons, chaos, confusion and destructive monsters. With similar enthusiasm as Christian fundamentalists, Islamist preachers may invoke fire, sulphur and limitless suffering, using prophesies to cope with their own bewilderment and to condemn their enemies. They terrify and inspire their herd of believers with sufferings in hell and glory in Paradise, where they will be rewarded after a life of hardship and sacrifices - as Joe Hill sang: “Work and pray, live on hay, you'll get pie in the sky when you die.”

Already in its first stanzas the Qur'an assures us that God gave it to his Prophet and that an ultimate judgment will come and separate the just from the unbelievers:

In the name of God, merciful to all, compassionate to each! Behold the Book! No trace of doubt in it. A guide to the pious, to those who believe in the Unseen, who perform prayer, and who spend from Our bounty; Those too who believe in what had been revealed to you, and what had been revealed before you, and who know for certain there is an afterlife. These are truly guided by their Lord; these are truly saved. As for the unbelievers, it is all the same if you warn or do not warn them: they will not believe. God has sealed up their hearts, their hearing and their vision with a shroud, and terrible punishment awaits them.

The ultimate judgment, as well as the corruption and chaos that will precede it, are mentioned and described in several places of the Qur´an, which among Muslims is considered to be the word of God, and thus immutable. However, pestilence and pains are mentioned in more detail in several of the Hadiths, i.e. the Prophet's deeds and opinions written down after His death.  Like the Book of Revelation of Christian Fundamentalists, such terrifying descriptions form an important part of the fundamentalist preaching that currently is spread through Islamic communities all over the world. In general, it can be said that the Hadiths are more open to different interpretations than the Qur'an. They received their written form during the two hundred years that followed the revelation of the Qur'an. The truth of some Hadiths may be questioned even by a righteous Muslim, but few would question that the Qur'an is God's own words conveyed through his messenger Muhammad:

Say: "If the whole of mankind and Jinns were to gather together to produce the like of this Qur'an they could not produce the like thereof even if they backed up each other with help and support. […] When you read the Quran, We place between you and those who do not believe in the Hereafter an invisible barrier. And We drape veils over their hearts, preventing them from understanding it, and heaviness in their ears. And when you mention your Lord alone in the Qur´an, they turn their backs in aversion. We know well what they listen to, when they listen to you, as they conspire, when the wrongdoers say, “You only follow a man bewitched.” Note what they compared you to. They are lost, and unable to find a way. And they say, “When we have become bones and fragments, shall we really be resurrected as a new creation?” Say, “Even if you become rocks or iron. Or some substance, which, in your minds, is even harder.” Then they will say, “Who will restore us?” Say, “The One who originated you the first time.” Then they will nod their heads at you, and say, “When will it be?” Say, “Perhaps it will be soon.”

However, despite beliefs in the absolute truth of the Qur'an, even the word of God is open to interpretation. We, with our human limitations, cannot imagine that we could be able to seize the scope of God's all-encompassing understanding and power. All we can do is to try to pair our faith with reason, we cannot interpret everything in the Holy Scriptures literally, but must use our own wisdom and through dialogues with others seek its essence:

It is He who revealed to you the Book. Some of its verses are definitive; they are the foundation of the Book, and others are unspecific. As for those in whose hearts is deviation, they follow the unspecific part, seeking dissent, and seeking to derive an interpretation. But none knows its interpretation except God and those firmly rooted in knowledge say, "We believe in it; all is from our Lord." But none recollects except those with understanding.

The final utterance is obviously something that fanatics seem to ignore completely, instead they find delight in descriptions of the suffering that will befall unbelievers during the final days of this world and preach that theirs is the perfect truth, which allows to support the oppression of women, exploitation of subjugated groups and the slaughter of unbelievers.

In Oslo, the Norwegian-Somali girls in Åsne Seierstad's book were "radicalized". Their chaotic existence became ordered and gradually obtained a meaning. The reason for their existence came to be their ultimate reward in Jannah, the Kingdom of Heaven. However, not only that - they signed up to a large number of credit institutions, received credit cards and over drafted their accounts by buying clothes and tickets. They left their family and were soon in Raqqa, IS’s centre, the hurricane's eye, where especially the volunteers, foreign Jihadists, had a privileged existence.

The girls´ desperate father did everything he could to get them back. Endangering his life, he repeatedly found himself in the lawless border areas between Syria and Turkey, where different fractions fought against each other; perhaps for their faith, but mostly about control, profit, power, money and survival. A reckless bloodbath in a No Man´s Land, where only those able to make a profit could survive, and not even then.

The father slipped further and further into despair, white lies, debt and dependency. He was supported by friends, Norwegian authorities and various news media, while becoming acquainted with business associates and even making friends among smugglers, gangsters and warlords in the Syrian border areas, but everything was in vain. The girls did not want to return home to Norway. They continued to live in their Raqqa bubble of intranet chatting, surrounded by all sorts of privileges and consumer goods, which the war provided them with. They continued to believe they were on the right side of the big final battle preceding Yawm ad-Dīn, the Doomsday. On their computers they watched movies staging the cutting of throats of unbelievers, their husbands´ fierce fighting and happily applauded it all – the kuffār was losing the battle for world rule. Talk about deception! As their compatriot Henrik Ibsen wrote in one of his tragedies: "Rob the average man of his life-illusion, and you rob him of his happiness at the same stroke."

Is it not high time not to eradicate our enemies? To pull ourselves together and finally learn to listen, see and understand. To preserve peace and love and not throw us into entangling webs of lies, myths and self-deception, which relentlessly are created around us, making us pay tribute to violence, human despair and fierce struggle. Why do we have to cling to ancient, brutal traditions advocating ruthless violence while callously inflicting suffering on others? Why not listen to a milder music? For example, the happiness we find by making friends, as Havamal, the Words of the High One´s author wrote about 900 AD.

Young and alone on a long road,

Once I lost my way;

Rich I felt when I found another,

Man rejoices in man.

Or sharing the joy and beauty of nature, as an anonymous Japanese poet wrote during the Nara Period (710-781 AD):

You may hate me –

I don´t demand your love.

But please, for once,

come to my garden to see

flowers blossom at my mandarin tree.

Auden, W.H. (2010) Havamal, Words of the High One. Whitefish, MT: Kessinger Publishing. Baigent, Michael (2010) Racing Towards Armageddon – The Three Great Religions and the Plot to End the World. San Francisco: HarperOne. Lawrence, D. H. (1996) Apocalypse. London: Penguin Classics. Ortega y Gasset, José (1957) The Revolt of the Masses. New York: W. W. Norton. 

Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade vattrade stråk i vattenytan, som ömsom var svartblank, ömsom glittrade vit av gnistrande solblänk. Regnbyarna varade inte länge och stillheten som följde var rogivande. Ibland kan ensamheten tyckas svår, men på den höstliga sjön blev den euforisk.

Naturen skänkte glömska – ångest, abstraktioner, läsning och politik, förflyktigades i stillheten. Då jag återvänt till huset tänkte jag på myter, alltmedan jag bläddrade i mina böcker. Förra veckan talade jag om dem i skolan. På sjön hade jag insett hur vansinniga de kan vara. Inför klassen hade jag utbrett mig om hur myter antingen kan bli trodda, eller förnekade. Några tror på deras bokstavstrogna sanning, andra tolkar dem som allegoriska framställningar av komplicerade livsfrågor, en del betraktar dem som löjliga sagor. Jag kunde också ha påpekat att genom årtusenden har människor dödat och dött på grund av myter. Att de gör så fortfarande. Myter kan förgifta våra hjärnor, förvandla oss till monster, få oss att ringakta och förakta andra människor. Varför tror folk mer på generaliseringar och myter än på den verklighet som omger dem? Varför är vi så snara till våld och grymhet, än tillkärlek, förståelse och förlåtelse?

Åter till vardagen. Die Ewige Wiederkunft des Gleichen, livets ständiga återkomster. Som då jag för ett par år sedan började skriva min blogg sitter jag åter på ett tåg, på väg till en skola, denna gång i Landskrona. Stiger upp i mörker, dagen gryr först då jag på tåget väg reser till Malmö. Flera medpassagerare pickar på sina mobiler. Det gör även mina elever under lektionerna. Varför? Varav består den förföriska information de så lätt försjunker i?

I morse hamnade jag bredvid två udda personer som inte glodde på sina mobiler. Mitt emot mig hade en ung man placerat sig. Han var svartklädd, lång, blek och hade insjunkna kinder som avslutades i ett blont skägg. Den svartklädde blickade stint framför sig, vid sin sida hade han ett slagsvärd i svart läderfodral. Varför? Var han medlem i en rollspelande medeltidsförening? En lärare som bar med sig en överraskning för sina elever? En smed som skulle sälja svärdet till någon vapensamlare? Ingen av mina mobilblickande medpassagerare lyfte på huvudet och tycktes undra hur det kom sig att en svärdbeväpnad man hade tillåtits att stiga in i tåget.

Var det ingen som tänkte på den svartklädde tjugoettåringen Anton Lundin Pettersson, som den 22:e oktober 2015 uppenbarat sig på en skola i Trollhättan och med ett svärd huggit ihjäl tre personer? Hade min medpassagerare något liknande i sinnet, där han satt och stirrade tomt framför sig? Inte ens konduktören som rutinerat kontrollerade biljetterna tycktes reagera på att den bleke mannen hade ett meterlångt vapen vid sin sida. Även jag teg.

Bredvid mig satt en småvuxen dam, möjligen i trettioårsåldern. Klädd i ljusröd anorak hade hon ett runt, rödkindat ansikte, krönt med torrt, platinafärgat hår som okammat spretade åt alla håll. Damen var djupt försjunken i läsningen av en bibel, mellan tänderna höll hon en gul markeringspenna, som hon emellanåt tog ur munnen för att stryka under något textavsnitt. Jag sneglade mot boken och fann att hon kommit till slutet och antog därför att det var Uppenbarelseboken hon ägnade ett så intensivt studium. Kanske trodde hon, likt uppskattningsvis mer än hälften av USAs invånare att ”de katastrofala händelser som skildras i Uppenbarelseboken kommer att inträffa”, flera av dessa medlemmar i olika trossamfund sitter i landets kongress och senat, eller tjänstgör inom dess mäktiga armé.

Kanske var hon frireligiös? Likt en något påfrestande logementskamrat. I lumpen kallade vi varandra, likt befälen, i allmänhet vid efternamn, fast några av oss behäftades snart med olika epitet och öknamn. Larsson, som den hällörade malmöbon hette, exponerade i tid och otid sin kristna tro och betraktade oss som delade logement med honom som ”förtappade själar”. Egentligen var det synd om Larsson. Han var annorlunda; stor och kraftig, tunnhårig, men med kraftig kroppsbehåring. Varje morgon och kväll smorde han in sin kala hjässa med ett medel som skulle befrämja hårväxt, något som mer än en gång fick någon av logementskamraterna att utropa: ”Ufo! Akta så att du inte spiller!”

Larsson kallades Ufo efter Unidentified Flying Object, Oidentifierat flygande föremål, eftersom han med sitt permanent rödblossande ansikte kom framrusade då det gällde att anmäla sig som frivillig för något uppdrag, eller för att på annat sätt försöka ställa sig in hos befälet. Inte minst då det gällde att anmäla att någon av oss hade fejkat sjukdom, eller kommit försent tillbaka efter en kvällspermission.

Ufo var inte någon allmänt uppskattad person. Jag fann det märkligt att han inför den överhängande risken att bli mobbad framhärdade i sin kristna tro. Varje afton skulle Ufo tvunget lyssna på någon kristen radiokanal och därefter bad han med kraftig stämma sin aftonbön. Detta trots att rumskamraterna gnydde och klagade. Vi krävde vår rätt att få lyssna till Stones eller Santana. På ett tidigt stadium hade Ufo anmält att vissa av oss hade försökt hindra honom i hans trosutövning. Även om tonen emellanåt kunde vara rå, tyckte jag likväl att mina lumparkompisar var ovanligt trevliga och toleranta. Trots min pacifism trivdes jag under militärtjänsten och för mig framstod kamraterna inte alls som några ”förtappade själar”.

Ufo uppskattade säkerligen inte det gudlösa umgänget, men jag kan likväl inte förstå varför han så hårdnackat framhärdade i sitt utanförskap. I lumpen skulle Ufo ha kunnat skaffa sig en ny identitet, ”bli en av oss”. Säkerligen insåg han att tillvaron långt ifrån skulle bli lättare för honom om han envisades med att spela rollen av ett lamm bland vargar. Kanske var vi grymma mot honom, men egentligen var vi nog inte så speciellt otrevliga. Ufo var så pass speciell att vi fann det lönlöst att reta oss på honom. Därför var det ingen som kommenterade en förhoppning som Ufo ofta uttalade: ”Ni hånar ni mig, kränker mig och smutskastar min tro. Men, en gång skall jag sitta i Himmelriket och därifrån få njuta av att få se er plågas för era synder, ty så står det skrivet.” Det hände att Ufo slog upp sin vältummade bibel och citerade något avsnitt som gav Guds godkännande av vad Ufo yttrat och i vilket hans trogna anhängare hyllades: 

De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och de tjänar honom dag och natt i hans tempel och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.

Sedan jag mött Ufo har jag ibland funderat över Bibelns sista bok, den förskräckliga Johannes Uppenbarelse, skriven av en frustrerad kristen man, som av de romerska myndigheterna hade förvisats till den isolerade klippön Patmos i det Egeiska Havet. Där satt han och skrev brev till ett antal mindreasiatiska församlingar, vars medlemmar han, som Guds självutnämnda språkrör, antingen hyllade eller fördömde.

Efter att ha förmanat församlingarna blir Johannes språk alltmer förvirrat visionärt då han berättar hur han efter att ha sett en dörr stå öppen till himlen blivit befalld: ”Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som sker härefter.” Tillsammans med en utvald skara får Johannes förtroendet att stående vid Guds tron få bevittna hur Hans vrede drabbar jordens fördömda. Fyra demoniska ryttare sveper fram över världen. Av dem har en eldröd ryttare givits uppdraget ”att ta freden från jorden så att människor skall slakta varandra, och ett långt svärd gavs åt honom.” En annan ryttare ”hade dödsriket i följe. De fick makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden.”

De som blivit slaktade för sin tros skull ligger däremot under ett altare och ropar: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare.” Gud blir dem inte svaret skyldig och öser katastrofer och förödelse över sin skapelse:

Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den kallas ”Trovärdig och sann”, och han dömer och strider rättfärdigt. Hans ögon var som eldslågor, på huvudet hade han många kronor, och på honom var ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som doppats i blod och hans namn är ”Guds ord”. De himmelska härarna följde honom på vita hästar och är klädda i skinande vitt linne. Och ur hans mun kom ett skarpt svärd som han skall slå folken med, och han skall valla dem med en stav av järn, och han skall trampa vinpressen för Guds, allhärskarens, stränga vredes vin. Och han har ett namn skrivet på manteln och på låret: ”Konungarnas konung och herrarnas herre”.

Här är vi fjärran från den fattige byggnadssnickaren från Nasaret. Han som predikade människokärlek, som led för andra och talade om förlåtelse och medkänsla, att våld skulle bemötas genom att vända andra kinden till: ”Den som tar till svärd skall med svärd förgås.” Men i Uppenbarelseboken har han ”som var lik en människoson” i handen en vass skära med vilken han skall skörda

druvorna på jordens vinstock och kasta dem i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom från pressen och sextonhundra stadier därifrån stod det upp till betslet på hästarna.

Havet blir till blod, solen sveder jorden, när inte mörkret täcker den och människor biter sönder sina tungor i smärta, alltmedan bölder förtär dem. Jordbävningar skakar den uppsprickande jorden, hagel blandat med blod och fallande stjärnor dödar värnlösa människouslingar. Jorden ”bränns av”, en tredjedel av alla träd och allt gräs bränns upp, medan en tredjedel av alla väsen i havet dör och en tredjedel av fartygen går under. Demonarméer föröder städer och fält:

Deras ansikten var som människors ansikten. De hade hår som kvinnohår och deras tänder var som lejontänder. De hade bröstpansar som av järn och dånet från deras vingar var som dånet från många hästar och vagnar som stormar fram till strid. De hade stjärtar och gaddar som skorpioner och i stjärten ligger i deras makt att skada människorna i fem månader.

Andra arméer dyker upp från öster, än mer dödliga och fruktansvärda:

Antalet män i deras ryttarhär var tjugo tusen gånger tio tusen: jag hörde deras antal. Och så här såg jag hästarna och deras ryttare i min syn: de hade eldröda och blåsvarta och svavelgula harnesk, och hästarna hade huvuden som lejon och ur deras munnar kom eld och rök och svavel. En tredjedel av människorna dödades genom dessa tre plågor, elden, röken och svavlet, som kom ut ur deras munnar.

Falska profeter, vedervärdiga vidunder, förföriska prostituerade, ondskefulla byråkrater dyker upp från jordens alla hörn, ur havens djup och jordens avgrunder, för att korrumpera och vilseleda dem vars tro är svag. De avslöjas efterhand och Gud rensar jorden från allsköns patrask så att hans trogna skall kunna belönas med evig frid och glädje. Han sitter på sin tron och försäkrar: ”Se, jag gör allting nytt!”

Halleluja! Frälsningen och härligheten och makten finns hos vår Gud, ty sanna och rättfärdiga är hans domar. Han har dömt den stora skökan som fördärvade världen med sin otukt och han har utkrävt hämnd på henne för sina tjänares blod.

Och de som tjänat Gud ”skall vara kungar i evigheters evighet”:

Han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finna mer. […] Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son, Men de fega och de otrogna och skändliga, mördare, horkarlar, trollkarlar, avgudadyrkare, och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel, och det är den andra döden.

Gruvarbetarsonen D.H. Lawrence betraktade Uppenbarelseboken som ”kanske den mest avskyvärda boken av bibelns alla böcker.” Då han dog av tuberkulos 1930, endast 45 år gammal, hade Lawrence publicerat närmare 50 böcker och efter hans död blev ytterligare tio postumt publicerade, först av dem var Apocalypse, som han avslutat strax före sin död. Boken var en uppgörelse med den vämjelse han kände inför att alltifrån barnaåren ha översköljts med den

skatskrikiga, högtravande, olycksbådande predikotonen som alla använde då de läste ur bibeln, antingen de var präster, lärare, eller vanliga människor. Jag tycker illa om präströsten med hela min varelse och den rösten minns jag, var alltid värst när den basunerade ut något avsnitt ur ”Uppenbarelseboken”.

Han avskydde bibelbokens pråliga bildspråk, speciellt motbjudande genom sin orimliga förkonstling. Dess budskap så fjärran från Jesus och ”budet Älsken varandra!” Enligt Lawrence fanns det två typer av kristendom, en som präglas av ömhet och medkänsla och en annan baserad på uppblåst självförhävdelse; de förödmjukades, nertrampades, missnöjdas och misslyckades revanschlust. Uppenbarelsebokens budskap var enligt Lawrence ”ner med de starka och mäktiga och ära vare de fattiga”.

Som barn hade Lawrence förundrats över gruvarbetarnas ”säregna självsäkerhet”. De obildades självhävdelse. När de kom hem från gruvan var de varken ödmjuka eller undfallande. De satte sig med en duns vid middagsbordet, där de ödmjukt vördades och betjänades av hustru och barn. Enligt Lawrence var det en primitiv värld, fast egentligen var den inte speciellt grym och hård, ”det vilade en säregen stämning av otämjt mysterium och kraft” över livet i de engelska gruvsamhällena. De frikyrkliga gruvarbetarna trodde att de tilldelats en smula obändig kraft från ovan, medan socialisterna var övertygade om att framtiden tillhörde den. De religiösa hämtade styrka från förvissningen om att de i sin arbetsstolthet och ärliga strävan förtjänade en belöning efter döden, eller vid den yttersta dom som snart skulle komma. En tro på en bättre värld som de delade med socialister och kommunister. 

Så enkelt var det. Det förkunnade Uppenbarelseboken och det skrev Marx. Men Lawrence trodde varken på kristendom eller socialism:

De svaga och föregivet ödmjuka skall sopa all världslig makt, ära och rikedom från jordens yta, och sedan skall de, de sant svaga, regera. Det kommer att bli ett tusenårsrike av falskt ödmjuka helgon, fruktansvärt att tänka på.

En folklig, rå religiositet, inte att förväxla med någon genomtänkt, intellektuellt och emotionellt grundad tro. ”Vi, de rättfärdiga, skall sätta er på plats, alla ni rika, mäktiga förtryckare. Vi skall sätta er på plats, otrogna hädare, babylonier och skökor, ner till helvetet och svavlet med er!” Lawrence kände avsmak inför allt ensidigt förakt för sådana som hamnat utanför de rättänkandes sfär. Han vämjdes av Uppenbarelsebokens blodindränkta hat och de frommas skadeglädje, så lik den skriande och jublande pöbel som på de romerska arenorna hade avnjutit gladiatorspelens blodbad. Vad hade den hiskliga Uppenbarelseboken med Jesu lära att göra?

Mja, det finns visserligen en del hårdhet och fördömanden även hos Matteusevangeliets Jesus som bland annat säger att:

Han skall sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra. […] det skall bli ett lidande vars like inte har funnits från världens början till denna dag och inte heller kommer att finnas. […] Sedan skall han säga till dem som stå till vänster: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.”

Uppenbarelsebokens detaljrika sadism saknas dock.

Vem var då denne Johannes som skrev ner sina uppenbarelser under sin vistelse på ön Patmos? Ingen vet, men seriösa bibelforskare tycks vara ense om att det inte kunde ha varit ”den lärjunge som Jesus älskade” och inte samme man som författade Johannesevangeliet. Det tycks som om boken skrevs under kejsar Domitianus regeringstid (81 - 96 e.Kr.). En förtryckande despot som lagt sig till med titeln Dominus et Deus, Herre och Gud. En rabiat kristendomsmotståndare som deklarerat nolltolerans mot den nya religionen. Då han av fyra lejda mördare i sitt sovrum knivhöggs till döds var det många som drog en lättnadens suck.

Mycket tyder på att Johannes var en kristen församlingsledare med judisk bakgrund och som sådan skulle han kunna ha haft personliga erfarenheter av, eller djup kunskap om sådana katastrofer som Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr., krossandet av den judiska motståndsrörelsens sista fäste i Masada år 74 och inte minst av flera blodiga förföljelser av kristna som blossade upp med jämna mellanrum. Det var en bitter man, med ett väl närt hat mot den romerska övermakten som på sin förvisningsö frossade i drömmar om de straff, lidanden och massakrer sim skulle drabba hans fiender och alla de som inte omvänt sig till den kristna läran.

Vid två kyrkomöten, i Hippo 398 och Kartago 397, fastställdes slutgiltigt vilka böcker som skulle ingå i det Nya Testamentet. De flesta av de som slopades brändes, förstördes eller försvann. Flera röster höjdes som öppet betvivlade Uppenbarelsebokens äkthet. Den klarade dock prövningen och inkluderades bland de kanoniska böckerna, kanske i enlighet med kyrkofaderns Eusebius uppfattning att ”om så anses befogat” kunde Johannes Uppenbarelse innefattas av Nya testamentet. Han påpekade dock att skriften har ”förkastats av vissa medan andra inkluderar den bland sina sanktionerade skrifter”. Flera östkyrkliga församlingar, som sedermera fördömdes, accepterade den dock inte.

Trots tvivel på bokens äkthet och förundran inför den skoningslöse, hämndlystne Gud som skildras i Uppenbarelseboken har fått en mycket stor betydelse för utformningen av den kristna läran. I tusentals år har predikanter skrämt sin församlingar från vettet har med dess svavelosande hämningslöshet och Uppenbarelseboken har ofta använts för att eggat ”Kristi stridsmän” till våld och massakrer – korsfarare, ordensriddare, bondeledare och legoknektar har genom Uppenbarelseboken motiverats och inspirerats till ofattbara blodbad. Deus vult, ”Gud vill det”, var de första korsfararnas stridsrop medan de efter att ha erövrat Jerusalem vadade upp till anklarna i blod. Gott mit uns, ”Gud är med oss”, var de preussiska och tyska arméernas slagord från och med 1861 och fram till Andra världskrigets slut.   

Hur otroligt det en kan tyckas inspirerar Uppenbarelseboken fortfarande troende till förhoppningar om att dess vansinniga profetior är sanna, antingen bokstavligt, eller så omskapas hästar, demoniska arméer, vidunder, falska profeter och eld från skyn till stridsvagnar, homosexuella, feminister, kommunister eller muslimer, Europeiska Unionen, samtida statsmän och atombomber. Varje år utkommer tusentals tolkningar av den galna boken i mångmiljonupplagor. De slukas och blir trodda av fromma personer, som av vänner och grannar betraktas som sansade och normala.

I USA, och dessvärre även på andra håll i världen, finner vi en mängd högt uppsatta militära ledare och beslutsfattare som anser sig vara Guds redskap i en kosmisk strid mot moraliskt förfall och mänsklig ondska. Fanatiker och strateger som entusiastiskt backas upp av inflytelserika och ekonomiskt starka ”kristna organisationer” med namn som Moral Majority, Free Congress Foundation och Christan Coalition of America. Förnekande av medborgerliga rättigheter, krig mot droger och terrorister, eller händelseutvecklingen i Irak, Afghanistan och Irak kläds i ett språkbruk och föregivet gudomligt sken som snarast för tankarna till Jahves hänsynslösa, gammaltestamentliga raseri, eller den blodbesudlade Jesus framfart i Uppenbarelseboken, än till den fattige frälsare som i evangelierna predikade kärlek, förlåtelse och tolerans.

Liknande fenomen förgiftar även andra religioner. Obekräftade myter och amsagor används ostraffat som argument för att kränka mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet, fri hälsovård, rättvis resursfördelning och kvinnors och mäns jämlika rätt och värdighet. Under religionens täckmantel hävdas att tradition och hjärndöda skrifter kan användas som försvar av människovidrigt förtryck, alltmedan en bekväm och ryggradslös laissez-faire liberalism ger förstockade mörkmän carte blanche att ostraffat utöva sin kränkande, skadliga verksamhet i namn av religiös tolerans. Religiösa friskolor och intoleranta trossamfund åtnjuter statsstöd och kan i godan ro sprida sitt gift i barns och ungdomars friska sinnen och förvandla dem till idioter, mördare och fanatiker.

Läste nyligen Åsne Seierstads bok Två Systrar, som skildrar hur två intelligenta och duktiga flickor med somaliskt ursprung i Norge förstärks i sina känslor av utanförskap och utvaldhet. De ”radikaliseras” genom nätet och av missanpassade, förvirrade unga män, eller skäggtuggande gubbar, med inpyrt hat mot allt annat än sin egen fanatism. I vårt sekulariserade konsumtionssamhälle står det fritt för vem som helst att locka förvirrade, utsatta och omogna ungdomar in i sina förrädiska fanatismfållor. Unga människor som söker trygghet och acceptans, erbjuds tillhörighet, frälsning och gemenskap under Guds allsmäktiga beskydd. Bedragna av ulvar i fårakläder. som är väl medvetna om att den moderna människans problem inte består i att hon inte tror på någonting, utan att hon tror på allt. De känner och utnyttjar förvirrade ungdomars svårigheter att göra val på egen hand. De vet hur lätt det är att fånga dem med nät som slungats ut på Facebook, Instagram, Youtube och Twitter.

För några år sedan läste jag en av dessa böcker som sätter myror i huvudet på mig. Myror som fortsätter löpa kring i hjärnans irrgångar och ibland dyker upp i de mest oväntade sammanhang. Nyligen återbesökte jag José Ortega y Gassets (1883-1950) underliga bok La rebelión de las masas, Massornas Uppror, från 1929.

Ortega y Gasset representerar en typ av författare som för mig även företräds av filosofer som Friedrich Nietzsche och Henri Bergson. De vaggar in mig i ett lulligt tillstånd där jag förförs av deras stil och åsikter. Samtidigt finner jag att jag hamnat i en behaglig labyrint, där jag inte vet vad som väntar bakom nästa hörn, men som jag efterhand får allt svårare att hitta ut ur. De är varken fågel eller fisk. Emellanåt framstår deras åsikter och iakttagelser med bländande klarhet, men plötsligt tycker jag mig ha hamnat i ett gungfly av flummigheter. Är de människoföraktande elitister, eller uppriktiga och plågade medbröder?

Ortega y Gasset anser att vi lever under en mediokritetens diktatur. Enligt honom var de flesta av hans samtids statsmän ”massmänniskor”. De tillhörde en grupp personer som inte bör förväxlas med klasskonfliktens ”proletärer”. En massmänniska kan inte karaktäriseras utifrån sin klasstillhörighet, man finner dem i alla samhällspositioner, fast de är vanligast förkommande bland härskande/inflytelserika personer. De oroas av nyskapande och udda åsikter, av sådant som inte kan kategoriseras, utan kräver analys och eftertanke för att kunna förstås. Massmänniskor är de nya barbarerna som genom sociala medier är i färd med att erövra världen. För en massmänniska finns enbart vitt eller svart, de misstror nyanseringar. Deras eget välbefinnande blir till a och o för tillvaron. I Massornas uppror beskrev Ortega massmänniskan på följande sätt:

Om vi betraktar en massmänniskas mest framträdande psykologiska egenskaper finner vi följande: (1) en medfödd, genomgripande tro på att livet bör vara enkelt, lyckligt och framgångsrikt, utan tragiska begränsningar. En tillvaro präglad av god ekonomi, makt och framgång, som i sin tur (2) leder till en bekräftelse av en individs sanna jag. Massmännsikan betraktar sig som en i moraliskt och intellektuellt avseende komplett människa. En självhävdelse som hos en massmänniska leder till ett förnekande av all yttre påverkan som kan rubba hans övertygelser. I fruktan för att få sina åsikter prövade och bedömda vill han inte lyssna och ignorerar andra människors åsikter. Samtidigt behärskas massmänniskan av en drift att övertyga andra om sin egen förträfflighet. Massmänniskan anser att egentligen existerar enbart sådana människor som han, alla andra är onormala. Därigenom (3) blandar sig massmänniskan i allt, exponerar sina mediokra åsikter, helt i avsaknad av tvivel, reservation, reflektion och försonlighet.

Massmänniskan är som ett bortskämt barn kring vilket allting kretsar. Han är enfaldig, men tror sig representera enkelhet och sunt förnuft. Unika idéer och initiativ skapas genom kritiskt tänkande och ifrågasättandet av vedertagna åsikter, något som enbart outsiders är kapabla att göra. Massmänniskor förlitar sig däremot på retorik och allmänna sanningar. De ”säger vad folk verkligen tycker och tänker”. Massmänniskan rör sig inom sin begränsade sfär, oförmögen att inse att verkligheten är komplicerad och mångskiftande. Undantagsmänniskor, de sanna filosoferna, saknar massmänniskans självgodhet. De känner sina begränsningar, är såväl missnöjda som skadade, men ärliga. De är medvetna om att de saknar något. De är ”amputerade”.

Människans sanna väsen är baserat på missnöje, ett gudomligt missnöje; en form av kärlek där den älskade saknas, som att känna smärta i en förlorad lem, något vi aldrig kan få tillbaka.

Perfektion och sunt förnuft existerar inte. Då vi tror vi oss vara perfekta, förlorar vi vår mänsklighet. Vi blir till fanatiker som hatar och föraktar sådant som är ofullkomligt. Tror vi på ett idealt tillstånd tror vi på en myt, något som inte existerar. Bristen på tvivel gör oss beredda att dö och döda för en myt, en lögn – vi blir till fundamentalister, fanatiker.

Vad som kom mig att minnas Ortega y Gasset var vad han skrivit om smärtan i en icke existerande lem. Fundamentalister får oss att känna saknad efter och oro inför något som inte existerar. Flickorna i Åsne Seierstads Två systrar klär sig i niqab, lär sig Koranen utantill och kräver att få utföra de dagliga bönerna i hemmet och det offentliga rummet, samtidigt som de bönfaller sina föräldrar och bröder att de måste förändra sina liv. De försäkrar sig själva och andra att deras egna liv har fått en mening och predikar för alla i sin omgivning att de måste göra bättring och bli som de. Då kommer inte enbart deras vänner och bekanta att bli lyckligare, utan även goda människor som tjänar en högre makts mål och vilja. De följde sin koranlärares direktiv:

Ett – att lära sig om Islam. Två – att leva i enlighet med Islam. Tre – att undervisa andra människor om Islam.

Men det var deras lärares tolkning av Islam som gällde, likaväl som en kristen fundamentalists tolkning av kristendomen innebär att han mycket väl kan föra krig, men bli förlåten ett mord på en läkare som aborterar foster, eller kräva att homosexuella skall bestraffas. Det imaginära blir viktigare än en verklighet som efterhand anpassas till fundamentalismens absurditeter och kränkningar av andra människors liv och åsikter. I flickornas fall ledde deras tro till att de täckte hela kroppen – ansikte, kropp, händer – med svarta skynken och underkastade sig ”rättrogna” mäns beslut och vilja. Män som i flera fall fortfarande var finniga, halvbildade ynglingar av vilka en del varit kriminella, men som nu omvandlats till jihadster. Marginaliserade norska ungdomar hade förvandlats till herrar över liv och död, villiga att i sin nyvunna religiösa övertygelses namn utföra halshuggningar, tortyr och massmord. En underkastelse inför något icke-existerande, som att låta sig styras av smärtan i en obefintlig arm, fick flickorna att anklaga sin familj för att leva i ”synd och okunnighet”. Enligt deras förvridna uppfattning satte deras föräldrars och bröders komfort och trevnad i denna värld deras eviga liv efter döden på spel.

En bokstavstroende, fanatisk muslim kan finna lika mycket inspiration från Koranen och haditherna, som en bokstavstroende kristen kan finna i Bibeln, Uppenbarelsboken och en stor mängd av likasinnades förvridna tolkningar av texterna. Inom haditherna finner vi samma sadistiska variation som i Uppenbarelseboken av plågor som skall drabba de otrogna. Berättelser om folkförförare, demonarméer, kaos, förvirring och människoförintande monster. Med samma entusiasm som kristna eld- och svavelpredikanter använder islamistiska förkunnare undergångsprofetior för att mana sina förvirrade skaror till strid mot sina fiender. De eggar de troende med de himlens härligheter som de kommer att belönas med efter att ha lidit på jorden, eller ha vadat i sina fienders blod. Eller med Joe Hills ord: Work and pray, live on hay, you'll get pie in the sky when you die. 

Koranens poetiska predikoton fastslår redan i inledningen av de uppenbarelser Allah gav sin Profet att Den yttersta domen är i antågande:

I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN. Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre, den Nåderike, den Barmhärtige som allsmäktig råder över Domens dag!  Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp. Led oss på den raka vägen – den väg som Du har välsignat med Dina gåvor, inte den som har drabbats av [Din] vrede och inte de som har gått vilse.

Den yttersta domen, samt den korruption och det kaos som kommer att föregå den, nämns och beskrivs på flera ställen i Koranen, som inom Islam anses vara Guds oförvanskade ord och därigenom ofelbar. Dock nämns plågorna och domsluten mer i detalj i flera av haditherna, Profetens yttranden, som liksom Uppenbarelseboken för kristna fundamentalister, utgör grundbulten i den förkunnelse som sprids av deras likar inom Islam. I allmänhet går det att påstå att haditherna är mer öppna för olika tolkningar än Koranen. De fick sin skrivna form under de tvåhundra år som följde efter uppenbarandet av Koranen. Hadithernas sanningshalt kan möjligen diskuteras av en rättrogen muslim, men få skulle ifrågasätta att Koranen är Guds egna ord, förmedlade genom hans språkrör Muhammed:

Säg: ”Om människor och osynliga väsen i samarbete försökte åstadkomma något som skulle kunna jämföras med denna Koran skulle de misslyckas, även om de gav varandra all hjälp.” I denna Koran har Vi till nytta för människorna framställt alla slag av liknelser där vi låter detaljerna växla, men de flesta av dem vägrar envist att upphöra att förneka sanningen. […] De som Gud vägleder har funnit den rätta vägen; men för dem som Han låter gå vilse kan du aldrig finna någon som [leder dem rätt] i Hans ställe. Vi skall samla ihop dem på Uppståndelsens dag [liggande framstupa] på sina ansikten, blinda, stumma och döva. Deras slutgiltiga bestämmelse är helvetet och så ofta [dess eld] mattas skall Vi låta den flamma upp kring dem med förnyad styrka. Detta är den lön [som väntar dem] på grund av deras vägran att tro på våra budskap och för deras ord: ”Skall vi, efter att ha blivit ben och sönderfrätta rester, återuppstå i en ny skapelse?” Inser inte [dessa människor] att Gud, som har skapat himlarna och jorden, har makt att skapa dem på nytt sådana de var? Och Han har utsatt en frist för [vad som skall ske med] dem; detta är ställt utom allt tvivel. Men de orättfärdiga vägrar envist att upphöra att förneka sanningen. 

Men, trots tron på Koranens absoluta sanning är Guds ord öppna för tolkningar. Vi människor kan genom våra begränsningar inte inbilla oss att vi skulle kunna gripa omfånget av Guds allomfattande förstånd och makt. Det enda vi kan göra är att försöka para vår tro med förnuft , vi kan inte tolka allt i Den Heliga Skriften bokstavligt utan måste med hjälp av vett och reson söka dess kärna av sanning:

Det är Han som har uppenbarat för dig denna Skrift, där det finns fast och klart formulerade budskap - de utgör dess kärna - och andra som är framställda i bilder. Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som har framställts i bild, när de försöker så split och förvirring genom [godtycklig] tolkning av dess innersta mening - dess innersta mening känner ingen utom Gud. - De vilkas kunskap är fast och djupt rotad säger: "Vi tror på denna [Skrift]; allt är från vår Herre." Men ingen ägnar eftertanke åt [och tar varning av] detta utom de som har förstånd.

Det sista konstaterandet är uppenbarligen något som bokstavstrogna fanatiker tycks ignorera för att istället frossa i beskrivningar av de yttersta dagarnas plågor och predika liknelsernas fullkomliga sanning alltmedan de manar till människoförakt, kvinnoförtryck, utnyttjande av undertryckta grupper och slakt av otrogna.

I Oslo blev de somaliska flickorna i Åsne Seierstads bok ”radikaliserade”, deras kaotiska tillvaro fick en mening, deras liv ett mål – allt för Islam och belöning i Jannah, Himmelriket. Men, inte bara det - de anmälde sig till ett stort antal kreditinstitut, fick kreditkort och övertrasserade en mängd konton genom att köpa kläder och biljetter. De lämnade sin familj och befann sig snart i Raqqa, IS centrum, orkanens öga, där speciellt de frivilliga, utländska jihadisterna levde ett priviligierat liv.

De norsk-somaliska flickorna gifte sig med norsktalande jihadister, fick barn med dem och delade sina liv med andra jihadisthustrur. De var knappt myndiga men förvandlades till husmödrar med intenätuppkoppling, plasmaTV, kyl och frys och fina lägenheter, allt beslagtaget som ghanima, krigsbyte, från kuffar, de otrogna. Till och med människor var ghanima. Flickorna fick tjänstefolk, slavar som förklarades vara ghanima. De översåg med att då deras män var ute fält hade de samlag eller levde i konkubinat med tillfångatagna kuffarflickor. De var ju enbart ghanima och jihadisthustrurnas tro sa dem att männens beteende var både tillåtet och förlåtligt. Genom Twitter och Facebook försökte de norsk-somaliska döttrarna övertyga sina bröder, sina föräldrar och vänner om att de hade det bra i Raqqa.  Att de gjort ett utmärkt val. Att även om det skulle gå dem illa här på jorden så var de förvissade om att de offrat sig för en god sak och att de skulle få sin belöning i Jannah.

Deras förtvivlade far gjorde allt han förmådde för att få dem tillbaka. Med fara för sitt liv gav han sig gång på gång in i de laglösa gränsområdena mellan Syrien och Turkiet, där olika fraktioner kämpar mot varandra; kanske för sin tros skull, men mest om kontroll, profit, makt, pengar och överlevnad. Ett vansinnigt blodbad i ett Ingen Mans Land där enbart de som lyckats göra sig en hacka klarar sig, och inte ens då.

Fadern gled längre och längre ner i förtvivlan, halvlögner, skulder och biståndsberoende. Han fick stöd av vänner, norska myndigheter och olika nyhetsmedia. Han skaffade sig förtrogna, vänner och affärskompanjoner bland smugglare, gangsters och krigsherrar i Syriens gränsområden, men allt var förgäves. Flickorna ville inte återvända hem till Norge. De fortsatte leva instängda i sina hem, i en bubbla av intranät, hushållsarbete, allsköns privilegier och konsumtionsvaror som kriget försåg dem med. De fortsatte  tro sig vara på rätt sida i den stora slutkamp som föregår Yawm ad-Dīn, Domedagen. På sina datorer såg de filmer med halshuggningar, sina mäns stridsframgångar och applåderade lycksaligt – kuffar höll på att förlora kampen om världsherraväldet. Själva befann de sig på det sannas och rättas sida. Tala om livslögn! Som deras landsman Ibsen skrev: ”Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska tar ni lyckan från honom på samma gång.”

Är det nu inte hög tid, inte för att utrota våra fiender, utan ruska om oss själva, våra vänner och motståndare? Att äntligen lära oss och andra att lyssna, se och förstå. Att värna om fred och kärlek och inte huvudlöst kasta oss in de nät av lögner, myter och självbedrägerier som ständigt frodas och skapas omkring oss och får oss att hylla våld, människoförakt och kamp. Varför skall vi tvunget vända oss till urgamla traditioner som förespråkar våld och lidande för andra? Varför inte lyssna till mildare tongångar? Till exempel lyckan över vänner som Havamals skald skrev om 900 e.Kr.:

Ung var jag förr

och färdades ensam,

då vart jag vilse om vägen.

Rik blev jag först

när jag fann en vän.

Mänskan är mänskans glädje.

Eller om att dela glädjen vi känner inför naturens skönhet, som en anonym japansk skald diktade om under Naraperioden (710-781 e.Kr.):

Hata mig gärna –

kärlek begär jag icke!

Men kom en enda

gång till min trädgård och se

mitt mandarinträd blomma!

Baigent, Michael (2015) Armageddon – tre världsreligioner och deras domedagsprofetior. Stockholm: Bazar Förlag. Lawrence, D. H. (1959) Lawrence, en samlingsvolym: Räven och andra berättelser, noveller, brev, lyrik, essäistik. Stockholm: Rabén & Sjögren. Lönnroth, Lars (2016) Den poetiska Eddan. Stockholm: Atlantis. Ortega y Gasset, José (1957) The Revolt of the Masses. New York: W. W. Norton. Seierstad, Åsne (2016) Två systrar. Stockholm: Bonniers.  Wahlund, Per-Erik (1964) Japansk poesi i urval och tolkning. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will lose my breath while climbing stairs, my skin will wrinkle, the hair fall off. It is darkening over the path. Yesterday, in search of lost youth I took a bike ride through the woods. Cycling north, along more or less overgrown forest pathways and bumpy trails.

Autumn has come, when the pouring rain comes to an end, mushrooms and dense moss emit a fresh fragrance. Mosquitoes and flies have disappeared. Birds have quieted down, apart from an occasional warning call. High up in the blue migratory birds are beckoning their fellow travellers while their sky ploughs pass by. A few days ago a flock of cranes circled above us. With sharp trumpet signals they gathered before forming a v-shaped flight group heading south towards Extramadura's marshlands.

During the last weeks' loneliness after my mother's death it seems to me that I more than usual am confronted with death and corruption. In the woods I found one abandoned barn after another. Under leaking roofs, behind doors and walls with flaking paint and plaster, they were filled with all kind of rubbish; dairy cans, rusting tools and machines, useless refrigerators and stoves, car engines, rusty pipes and rotten, wooden boards. I wondered when someone had placed a used lawnmower in there or piled up planks and bricks, abandoning them year after until their original owner had forgotten all about them, or simply died.

I entered a few abandoned cottages with decayed fire places, beds and armchairs were lying around, home for generations of forest mice and other animals. When did the last broken-down, elderly couple leave their house? The cottages could be found among stone walls that generations of poor farmers with backbreaking efforts had stacked along fields and hills, now overgrown with brushwood and forest. No one had bought the houses, the land had been added to neighbours´ possessions, or a company estate. 

And here they had lived. Every metre of land that I passed by had once been familiar to someone. Someone had known all the trees, the meadows and the swamps. I recall a few lines from Theodor Thufvesson's poem about an old farm in the plains:

Here the old ones lived, here their lives floated away,

in a time long gone.

I came out of the woods and rode over meadows and hills with grazing horses and cows. Came across a well-kept farmhouse with a wooden gingerbread porch. The house reminded me of Värpatorpet, which I recently had seen in an old photo. I climbed down from the bicycle and took a photo while the owner showed up, of course he was curious about who I could have been. His name was Erling and he was approximately ten years older than me. Soon his wife, Vera, also appeared. No, this was not Värpatorpet, it lay further into the woods, a few kilometres to the north, across the meadows and after that a few hundred metres into the forest.  

Erling had been born on the farm. He remembered his grandfather and told me that he, as the oldest son, had to return from America when his father had died. No, no, his grandfather had not at all had a good time over there, across the sea. For several years he had suffered from loneliness and hard work that had did not generated any savings. The farm the Erling´s grandfather had inherited did not make him a wealthy man, but its meadows and forest land hand produced enough to support Erling´s grandfather´s family. Erling´s father had also lived from the farm, though he himself had been forced to work as a hauling contractor as well, subsequently selling off the cows, pigs and sheep, while leasing the pastures to neighbouring farmers. However, now Erling could not complain; the house was sturdy built, the area beautiful and he and his Vera managed well.

- Did you see the neighbouring fields? Stunning, right? And the large dam with its several metres high water jet. It was dug and installed by my neighbour.

The wife of Erling's good friend and neighbour had won twelve million Swedish crowns at the lottery.

- Imagine that such things can happen! It's a pleasure and a joy to experience how a neighbour and friend becomes so fortunate and furthermore was to do nice things with the money.

I followed Erling's instructions and rode north. Värpatorpet was far from the main routes, by a large clear-felled area. Since I did not recognize the oblong, red-painted house, I drove past it several times. On the photo I had seen, taken by the end of the nineteenth century, the house had been white and with an exquisite porch. 

However, the red house I had been passing several times was, apart from the abandoned and decayed Fasatopet, Cottage of Fear, a few hundred meters further away, the only house along the partially overgrown forest road. Accordingly, I leaned my bike against a stone wall and ventured into the brushwood behind the house and found that the porch was directed towards the yard.

It was a well-built house. Erling had told that it now was now owned by a Danish family, but as often is the case with a summer house when the owners' children have grown up and they themselves had become old while living somewhere else, the house flaunted several signs of decay. The brushwood was closing in, the paint was flaking and when I looked in through a window I could discern a stately, tiled stove, but also a worn down and randomly collected furniture. It was the kind of fitting-up that eventually takes hold of houses you do not spend your entire time in.

It was in 1880 that the new Värpatorpet had been erected. The other cottage had been further away into the woods. It had become far too small for Per and Malena Persson's growing family. Timber had been brought from the homestead´s extensive forest lands and a large, solid farm had been built. The times were brightening up for a farming family that like the Perssons owned forests with mature timber. Per Persson obtained a prepayment for his lumber and it was soon delivered to the nearby village of Bjärnum, which in 1883 received its first steam engine, which operated a sawmill and delivered the material to a successful cooper establishment. In 1890, the railway reached Bjärnum and a fairly great number of carpentry factories were established.

The first major furniture production started in 1886 when Paul Eliasson employed three carpenters. Alfred Baum, who at the age of 17 had become an apprentice by Eliasson, who his first workshop in 1896 and did in 1903 employ over twenty workers, after his furniture had begun to be carried out by rail. The new possibilities for earning an income from furniture manufacturing attracted August Pettersson and Karl Persson, who in 1895 came back from the US, with their savings from abroad they established the Pettersson & Persson Furniture Company, which from the start had ten employees, but soon expanded. Karl Gustav Lennström came to Bjärnum as a journeyman in 1903 and was then employed by Pettersson & Persson's Furniture Company. He soon became his own and in 1912 he established a workshop that attracted a large number of journeymen. In the spring of 1901, the brothers Ernst, Emil and Per Troedsson founded a furniture factory, which soon had more than 50 employees. In 1904, C. A. Hallendorf came as a journeyman to Bjärnum where he was employed by The Troedsson Brothers´ Wood Processing Factory. In 1911 he married a wealthy dowager, Augusta Olsson, and was able to launch his own furniture factory. In 1914 Hallendorf sold his factory to the American Office Furniture Factory. In 1904, Gottfrid Nilsson and Johan Bengtsson started a furniture joinery business under the name of Nilsson & Bengtsson. August Persson came to Bjärnum 1899 and got a job at The Troedsson Brothers´ Wood Processing Factory, in 1914 he started his own furniture making, which soon became successful not the least because his factory was first in Bjärnum to use electric power.

To sum up, by the beginning of the last century, a significant number of wage workers gathered in Bjärnum. Journeymen brought with them socialist ideas from different places and several carpentry workers became radicalized. On the 11th of August 1907, Bjärnum's Workers' Union was formed, though the meeting was interrupted by the Troedsson manufacturers and their "minions". The constituent assembly had to move to another venue.  

In connection with the great Swedish general strike of 1909, several of Bjärnum´s entrepreneurs announced a protracted lockout and the socialist movement gained a firmer support among the workers. In connection with the Russian Revolution, more and more agitators appeared in Bjärnum. Well-known radical and writers like the socialist feminist Kata Dahlström, Zeth Höglund, communist politician, anti-militarist and  journalist, Fabian Månsson from the Social Democrat Left Party and Hinke Bergren, Social Democratic Anarch-syndicalist, spoke in the People's Park, invited by the labour community, generally on the initiative of the radical print shop owner and bookbinder Atto Peto.

A close friend of Atto Peto was a Per Axel Persson who in 1864 had been born in Värpatorpet as one of Per and Malena Persson's five children. Already in Hemmeströ´s tiny village school, P.A., as he was called, had excelled as a diligent and book-loving student. He was also a musician, playing accordion, violin and organ. Several of his youth friends joined the socialist movement and, like them P.A. was upset by the vast class differences of the Swedish society; by the “wage slavery”, the limited opportunities for young peasants and workers, wide-spread alcohol abuse and a general spiritual and material misery that flourished in the backwaters of the Göinge forests. P.A. joined the temperance movement, though he hesitated about joining the socialists, instead he hitched up with a branch of the liberal movement called De Frisinnade, The Freethinkers, which mainly attracted farmers, craftsmen and workers who were already active in the radical education- and temperance movements.

Together with his more radical friends, P.A. Persson shared a vision that the creation of a more equal society best could be served by the establishment of a radical, but at the same time thoroughly locally rooted, newspaper. In 1890, they had jointly published a weekly magazine, which was very much appreciated in the village of Bjärnum. Soon they tried to establish a newspaper in the nearby town of Hässleholm, which would compete with the conservative Hessleholms Tidning, The Hessleholm Magazine. However, money was missing and when his father died and his older brother Olof 1894 emigrated to the United States, P. A. Persson reluctantly had to manage the family farm. However, he did not give up his newspaper dreams, he deforested his land and sold the timber to save money for his planned endeavour. When his savings proved to be insufficient P. A. decided to directly contact people asking them to "sign up for shares at 25 Crowns a piece so that the newspaper would not end up under single man's control." When 3,000 shares had been signed and paid for, P. A. rented out the family farm to a brother-in-law and together with the police clerk Ljunggren, paper mill owner Carl Holtze and the print shop owner Atto Peto, he launched the newspaper Norra Skåne, Northern Skåne:

... to fight abuse and irregularities, violence, injustice and tyranny, regardless of person or the social position to which he may be affiliated.

However Norra Skåne would not spread:

... petty personal gossip, libel and falsehood. Such is shone by every honourable newspaper.

During an obligatory military exercise, P.A. met the radical journalist Anders Thelin, from Northern Sweden, whom he appointed chief editor for the new newspaper. In a series of well-written and blazing articles Thelin tried to "quieten down the yelping mongrel" Hessleholms Tidning. Norra Skåne´s articles constituted a mixed dish; a serialized novel by Emile Zola, high-pitched poems, small notes about world events, radical outpourings and more or less important attractions in the immediate neighbourhood. Below we see P.A. together with Anders Thelin at Norra Skåne´s office.

Norra Skåne soon became popular in the countryside, but the economy continued to be a serious problem, particularly due to high printing costs. The paper was saved by the left leaning socialist Atto Peto. He began printing the newspaper at his printing establishmnet in Bjärnum, agreeing that bills eventually would be covered by future advertising revenues.

Despite his radicalism, P.O. soon declared that Anders Thelin's articles were somewhat too tough for the local potentates and asked him to leave his post as director and chief editor. P.O., who now had begun to be called Värpatorparen, finally took full control of Norra Skåne, both economically and editorially. The radical position that Thelin had represented would be continued, but with moderation and caution. Värpatorparen told his editorial staff: "People around here are a bit slow. You cannot force them to anything"

Hessleholms Tidning finally ended up in Norra Skåne. Värpatorparen eventually became a wealthy man. In 1919, he had a stately building erected by Hässleholm´s railway station, the absolute centre and hub of the recently founded town. Norra Skåne was equipped with a rotational press and hand-picked expertise. Although he employed a skilled editorial staff and experienced journalists, Värpatorparen remained chief editor and was until his death in 1943 the newspaper's most diligent contributor.

Like other successful people who have reached high positions more by virtue of talent than by education, Värpatorparen was quite capricious and extremely personal in his approach to people. Employees who once had won his sympathy and trust could get away with almost anything and still count to upon his full support, while those who for various reasons had fallen from his grace and ended up on his personal blacklist would face immense difficulties while trying to eliminate their name from it. Nevertheless, Värpatorparen was known to be a caring and kind person, even if he was stubbornly convinced about the fact that he always did the right thing. He wrote intricate articles, often based on shameless cuttings from editorials of other newspapers, which he "transformed and muddled up with his own original views", as his successor as chief editor formulated it after Värpatorparens´s departure.

Värpatorparen had many interests. One was aeronautics. Already in 1911 he had invited a Danish airplane pilot to perform stunts after taking off from an airstrip that Värpatorparen had financed just outside of Hässleholm. In 1920s he would, with little success, try to open Hässleholm for commercial air traffic. Värpatorparen never boarded an airplane. Below we see him with the pilot and aircraft manufacturer Enoch Thulin, who in his plan received passengers willing to pay to "see their hometown from above". In 1919, Thulin crashed to his death in his hometown, Landskrona.

Frequently Värpatorparen displayed great generosity and thoughtfulness. He financed the construction of community parks in Hässleholm and Bjärnum, as well as he ordered and paid for sculptures by renowned artists, among them the popular and expensive Axel Ebbe. As an example did Värpatorparen ask Ebbe to make an “inspiring interpretation” of a "watchful Snapphane". In the 1700- and early 1800 centuries had Göinge, the district where Hässleholm is the main town, been a border area between Denmark and Sweden. Snapphanar were part of a peasant militia fighting against the Swedish army, since they wanted to remain Danish citizens.

The brutal Swedish warfare, which included burning down entire villages and in “rebellious areas” the execution of all males above the age of sixteen, is still very much alive in local folklore. Värpatorparen´s choice of a monument proved to be quite controversial, as many, especially stout, conservative supporters of Swedish nationalism, asserted that Snapphanar had been nothing more but "bandits and thugs".

As with many other essentially autodidact persons, there always remained a shadow of inferiority in Värpatorparen´s mind. All his life he complained that: "Dad would not let me study, even though I was the best student in school." Below he is in his birthplace, Värpatorpet, celebrating his 50th birthaday.

By the end of 1918, both Hässleholm and Bjärnum were affected by world events. The “War to End all Wars” was finally over, though a fierce civil war still raged in Russia and several Swedish workers were hoping for a revolution, even if most Social Democrats advocated successive reforms and negotiations with employers and other rulers. Since October 1917, Sweden had a coalition government with Social Democrats and Liberals. Hopes for better times inspired the Left Socialists in Bjärnum. Their strong man was Edvard Roskvist. He was born in Denmark in 1889 and came in 1901 with his parents to Bjärnum. His father was a stone-mason and at the age of fifteen, while working together with his father, Roskvist lost his right eye when a stone shot hit it. He spent the rest of his life with an eye made out of glass.

In Bjärnum, the "general opinion" was that Roskvist was an inept bohemian, someone who was more interested in reading books than in honest work. He often walked by himself and was indifferent to his exterior, though over time he gained a considerable general knowledge and it was primarily wealthy villagers who derided him. Among radical joinery workers Roskvist was generally met with respect and admiration. He became the district study leader for IOGT, the in its time very influential branch of the temperance movement IOGT International, and a good friend of the radical Atto Peto, who also was close to Värpatorparen. Roskvist was employed by "Itinerant Citizen High School Courses", an organization that arranged lectures and courses in different villages. No less than the future and highly influential Swedish Academy member and peasant son Artur Lundkvist testified that it was Edvard Roskvist who once had strengthened his desire to read books.

Roskvist was on friendly terms with the young socialist Anton Nilsson from the nearby village of Norra Sandby. In 1908 Anton was one of the last Swedes to be sentenced to death by beheading (the death punishment was abolished in 1921 and the last execution took place in 1910) for a bomb attack on the ship Amalthea, which carried British scabs during a strike in the southern harbour of Malmö. One man died and 23 were injured. However, Nilsson was eventually pardoned and was in October 1917 released by the new Government. He acquired an aeronautics certificate and before enrolling as a pilot in the Russian Red Army  Anton visited several workers´ communities, including the one in Bjärnum. When Stalinism grew stronger, Anton returned to Sweden in 1926, considering Stalin to be a growing menace for the revolution and the working class. He had experienced how the Soviet Union was becoming a police state where "real socialists" were persecuted and murdered.

However, in 1918, Anton Nilsson and the Soviet Union were great ideals for Edvard Roskvist and his comrades in Bjärnum. They dreamed of a violent revolution, even in Sweden. When he by the end of the year returned from a trip to Copenhagen, Roskvist carried with him a revolver. To test it, he took three of his comrades to Lake Bjärlången, just below our house where I now sit and write. In shocked surprise, Roskvist bursted out: "That's a damn little thing to have such a deafening sound!” When the comrades returned from their excursion, they devoted themselves to making up a list of those who would be brought to justice and possible execution in the villages of Bjärnum, Vankiva and Vittsjö after the revolution had been initiated under their leadership. Nevertheless, Edvard Roskvist soon realized that the revolution would be delayed. He left his revolver and the death lists for safekeeping with a trusted cousin of his, who than fifty years later handed them over to the police, who by then considered their possession to be a time-barred felony. The death lists and the revolver ended up in the in the village museum of Bjärnum.

It was Per Kåks, a retired district antiquarian, who told me about the revolver. When he heard that we owned a house in Bjärnum he praised its museum as one of the best local arts-and-crafts museums he had ever visited. That I came into contact with Kåks was due to the fact I knew his wife, a Dominican lady who before she married Kåks had been employed at the National Museum in Santo Domingo. She had met him at a conference and had asked me to bring a gift and a letter to him, a few years later they married.

Ever since Kåks told me about the revolver, I have intended to go and look for it. After my trip to Värpatorpet I cycled down to Bjärnum's museum where a lady unlocked the vault where its weapons collection was stored, but when we could not find the "revolution revolver" she called the museum director, Jonny Dolkov, who told me that it had been stolen during a break-in in 1976. However, the death lists were still kept in the archives, but Jonny declared that he was still prohibited to show them to the public. Jonny Dolkov is an enthusiastic and friendly man, deeply rooted in the local soil and with a thorough knowledge about everything related to it. He is actually a car mechanic, with an impressive collection of veteran cars and mopeds, which he have restored on his own. Unfortunately, he became allergic to solvents and had to leave his occupation behind to devote himself to Bjärnum's museum instead.

Shortly after Edvard Roskvist had fired his revolver by Lake Bjärlången, Lieutenant Ragnar Ohlson yoked his horse Maharaja to his elegant dogcart and drove down to Hässleholm´s railway station. In Malmö harbour he was going to receive an unknown guest. Ragnar Ohlsson, born in Kristianstad in 1880, was a well-known dressage rider who had won several German championships. Until 1917, he had together with his wife Mia née Kockum, born from a wealthy shipyard owning family, lived in Berlin. Later the same year Ohlson bought Hässleholmsgården, an estate just outside the recently founded town. The conservative lieutenant had no longer felt safe in Berlin, assuming that the war soon would be lost and fearing that the socialists planned a bloody revolution. 

On the 21st November 1919 Ohlson received a telegram from the Finnish Embassy in Berlin, which briefly asked:

- Can you with short notice receive a high-ranked German officer as guest at your estate?

Of course, the Finnish Embassy would cover all costs for the guest's stay. Without a doubt, Ragnar Ohlson responded that he would be most pleased to serve, but when he enquired who the guest might be, the Embassy responded that his identity was far too confidential to be communicated over telephone, or telegraph. The upset Mia Ohlson wondered frightfully if it the unknown gust could not be the Kaiser himself. The Swedish press had revealed that Wilhelm II had left Germany on the tenth of November and probably was in the Netherlands. Since the Finnish Embassy in Berlin was so reluctant to convey who the high-ranking guest could be it was quite possible that it could be the deposed and fleeing German emperor. Ragnar Ohlsson shook his head in disbelief, but he was uncertain.

In the afternoon of November 27^th, 1918, Lieutenant Ohlsson did in Malmö harbour welcome his mysterious guest whom he, in spite of the dark blue glasses and a shaved-away moustache, immediately recognized. The German guest had provided the Swedish authorities with a Finnish diplomatic passport, which declared:

The Finnish delegation in Berlin requests all concerned parties to allow the Finnish citizen and member of the Finnish Foreign Affairs Council, Ernst Lindström, to unrestrictedly obtain free passage and in case of need be provided with protection and assistance.

However, it was not an alleged Ernst Lindström who arrived on Swedish soil. It was no less person than General Erich Ludendorff, who until a month ago in reality had been supreme commander of the German army, as well as sovereign dictator of the German Empire, dominating both the Kaiser and the actual Commander-in-Chief, Hindenburg.  

Ludendorff was born1865 in Ostpreussen, to parents who were property owners and belonged to the Junker class, though of low-ranking nobility, something that affected Ludendorff's military career. He was a skilled soldier, whose exceptional assiduity, intelligence and unmatched career hunger made him climb fast through the ranks. Ludendorff joined the General Staff in Berlin, where he worked directly under Alfred von Schlieffen, responsible for Germany's strategy for a forthcoming great war.

Several of Ludendorff's senior officers treated him with contempt. He had a reputation for being overly blunt and too nervous for being a reliable colleague. Haughty, high and mighty officers dismissed the low-ranking Junker who occasionally demonstrated a scandalous disregard or aristocracy and furthermore had made a fast-track career. As icing on the cake he had at the relatively high age of forty-five years married a significantly younger and exceptionally beautiful and unconventional lady, who was daughter of a wealthy manufacturer. She had been divorced for Ludendorff´s sake and brought four children to the estate. 

In addition, Ludendorff broke against good tune among Prussian officers by engaging himself with politics and did at awkward moments express his extreme views of Germanic/Aryan excellence, deceitful Jews, Freemasons and Socialists, as well as "occult superstitions". Officers furthermore argued that Erich Ludendorff had a total lack of humour. They had difficulties in enduring his screaming and noise-making, fist-banging on tables and loud slamming of doors. He used to inundate subordinates with telegrams, hastily scribbled down orders and long-winding telephone conversations. Another irritating trait was his boundless self-esteem, demonstrated through expressions like "my victories" and "problems I have solved entirely by myself”. Nevertheless, Ludendorff's coarse personality, boldness and a great awareness that his duties had to be fulfilled without any hesitation, made him popular with the soldiers he commanded. In addition, he was a work alcoholic who occasionally did not allow himself more than an hour's sleep.

Since his chief had planned to attack France through neutral Belgium, Ludendorff had on Schlieffen's behalf long before the war broke out thoroughly investigated the Belgian countryside. The Germans were well aware of the French craving for revenge for the losses and humiliation their nation had suffered when Germany defeated them in the war 1870-71. During the first months of World War I, Ludendorff was responsible for mobilizing materials and support for the German troops that entered Belgium. When the army on August 6^th marched on Liége's fortresses, its commander was killed and Ludendorff took on his own initiative over the command. His cool composure, courage and profound knowledge of Liége and its well-fortified forts, enabled him to lead the troops to a fast victory, almost without German losses. He became a hero in Germany and was sent to halt the advancing Russian troops on the eastern front.

On the railway station platform in Hanover, Ludendorff met his commander-in-chief, the impressive Paul von Beneckendorf and Hindenburg, who with short notice had been called back to active service. During his retirement, Hindenburg's uniform had become too tight and to Ludendorff's horror his commanding officer appeared in an inappropriate combination of parade- and field uniform. During their long train journey to the east, the two officers found that they fitted each other like hand in glove and they came to work close together throughout the entire war.

The tremendously popular Swedish explorer, author, artist, scientist, hero and enthusiastic Germanophile Sven Hedin had by the German Army been invited to the Eastern Front where he in March 1915 was graciously received at the Hindenburg´s headquarters in the East Prussian city of Lötzen. Hedin was immensely impressed by Hindenburg, who in spite of being so powerful, gave the impression of being a self-assured yeoman, with his feet steadily planted on the ground: "A thoroughly honest man who have pondered a lot during his sixty-eight years." With unreserved admiration, Hedin described Hindenburg as graced by:

serious, stern, severe features combined with a humble friendly gaze, a firm mouth, ascendant grey hair and a thick moustache bending upwards in a sharp arch. [...] The greatness of his endeavours will survive until the end of time, since people immediately inscribed their superheroic magnitude in their minds and their love came to surround their hero with the wonderful gleam of a fairy-tale.

However, Hedin soon realized that it was the "insightful" Ludendorff who, despite the coarse commanding accent he applied during their affable conversations, was the one who really was in command. Hedin concluded that the two friends' skilled cooperation would eventually bring Germany to victory:

The relationship between Hindenburg and his Commander-in-Chief  is strikingly beautiful - only death can dissolve their faithful covenant.

The hyper active, hard-working Ludendorff complemented the majestic, calm and paternal Hindenburg, who nevertheless concealed a great measure of vacillation and, like Ludendorff, was a stock-conservative man imbued with anti-Semitic and antisocialist views.

Through their achievements at the Eastern Front, Hindenburg and Ludendorff became known as "the Rocks in the East", despite the fact that they largely followed strategies and plans prepared by two officers familiar with the Eastern Front and Russian warfare - General Hermann von François and Lieutenant Max Hoffmann, who also actively participated in the fierce fighting, though that was not something that neither Hindenburg nor Ludendorff directed much attention to - they were the "Legendary Victors at Tannenberg". In August 1916, the Kaiser appointed Hindenburg to Commander-in-Chief for all of Germany's combatting forces, and Ludendorff was ordered to solve the stalemate by the trenches of the Western Front.

The Firm Hindenburg/Ludendorff, as the double act came to be called, brought significant changes to the solidified Western Front, introducing a strict and coordinated organisation, joint planning and new ideas. The troops were equipped with more machine guns, improved and more ammunition frequent changes of personnel in the trenches, while positions and maintenance were built-up in depth. Young, capable men were promptly trained to replace losses of commanding officers, the omnipotence of the Supreme Command was weakened and made more dynamic, answering to ever-changing needs and positions, the recruitment of troops intensified. Several reforms were inspired by Ludendorff's ideas about Totaler Krieg, Total War, based on the writings of the Prussian military theorist Carl von Clausewitz. By the beginning of the nineteenth century Clausewitz had claimed that war was a social issue. Every single aspect of a warring nation had to be directed towards planning and production intending to defeat the enemy. The entire population must be mobilized for war-oriented activities. It was not until the end of the 19^th century that Clausewitz´s s theories gained a breakthrough among German officers and Ludendorff was one the staunchest supporters of Clausewitz´s ideas.

Ludendorff realized at an early stage that liberal England was more apt for warfare than the hierarchically ruled and rigidly generalized Germany. According to Ludendorff, everything was a struggle, fuelled by a constant aspiration for power and expansion. Accordingly, had every citizen´s mind and ability to be focused on success - towards victory over any opponent.

Ludendorff propagated for increased construction of decent housing, social assistance, gender equality, improved health - and maternity care, effective measures against sexually transmitted diseases, raising nativity and an effective support to efforts to increase agricultural production. Society must be shaped in such a way that it became as war oriented as possible. Ideas that later came to inspire men like Hitler and Goebbles and made Ludendorff to concentrate ever more power into his own hands. Totaler Krieg also meant an intensified war against "inner" enemies. For Ludendorff harmful, social elements were predominantly represented by Jews, Catholics, religious fantasists and freemasons. In order to combat such "dark forces" an efficient propaganda effort was required. Ludendorff built up a special propaganda unit within the War Ministry and requested a number of scientific inquiries to find means to strengthen the moral and militancy of the German people.

Among other things, when a scientist emphasized that humour played a major role for English soldiers and at home front Ludendorff enquired "Was ist Humor?" and ordered scientific studies of the concept. One of the results was that humorous books and magazines were distributed to German front soldiers. Ludendorff also assured that the film industry received financial support and that "resistance groups" such as the Catholic Church and socialist associations were infiltrated by the security police. A result of these measures was that the Marxist revolutionary Alexander Helphand, "Parvus", was recruited by the German secret service. Parvus, who had been a closely acquaintance of Lenin since 1900, earned a fortune by providing the Turkish army with arms and food supplies. Nevertheless, he remained a miltant socialist all through his life. In Istanbul Parvus made friends with the German ambassador Hans von Wagenheim.

Wagenheim became impressed by Parvus's opinion that a German-Austrian victory would mean the defeat of Tsarism and result in a Russian revolution. On the contrary, a French-English victory would preserve Tsarist oppression. According to Parvus, the German Government should thus cooperate with Lenin's Bolsheviks, help them overthrowing Tsarism and they would then make peace with Germaany. Parvus explained that Lenin was madder than Russia's Mensheviks and would unquestionably create chaos, take power and make a separate peace with Germany. In February 1915, Wagenheim arranged for Parvus to be invited to Berlin and a million Reichsmark was offered to him to conduct "destructive activities". When it became apparent that the German Government received good value for its expenses, another five million and then more even more millions were granted to Parvus and his machinations.

On March 25, 1917, Parvus met with Ludendorff in Bad Kreuznach where they agreed that Ludendorff would ensure that a selected group of Bolsheviks, among them Lenin, by a “sealed” train were going to be brought through Germany, Sweden and Finland to Skt. Petersburg and thus, with Churchill's words, "like pest bacilli be brought from Switzerland to Russia." On the ninth of April, Lenin departed from Zurich's station and everything happened just as it had been predicted by Parvus.

Obviously, Ludendorff did not mention this episode in his 827 sided Meine Kreigserinnerung 1914-1918, which he began writing the day after his arrival at Hässleholmsgården by the desk in the room of Ohlson's six-year-old Marit, without any help of notes, but with a large atlas in front of him. The Ohlson couple asked their guest work if he did not want to work undisturbed by their little daughter, but uncle Lindström, who was known to be fond of children, answered that a man like him, who was used to work with a war waging around him,   liked to have a loveable little girl playing in the room. According to him, sensing the vicinity of a child had a calming effect on his nerves.

By the beginning of his book, the General noted, Ich blieb Herr meinen Nerven "I remain master of my nerves", but that was exactly what he had not been while the end of the war approached. He easily flared up, barely slept and occasionally got violent outbreaks of uncontrollable anger, accusing and shouting at anyone in his vicinity. He quarrelled with Hindenburg and vacillated between negotiating with or attacking the enemy. Despite his enormous work capacity and undeniable intelligence, Ludendorff committed several crucial mistakes - his support to an indiscriminate u-boat warfare brought the United States into the war. Ludendorff´s initial opposition to moving troops from the pacified Eastern Front - he wanted to retain the conquered areas within a Great German Empire – fatally weakened the Western Front. Two major, carefully planned, breakthroughs on the Western Front came to a sudden halt before Germany could gain a decisive victory. He refused to listen to "civilians" and distrusted and despised German Social Democrats. Ludendorff had advised the Kaiser to allow civilian politicians to negotiate a peace deal and thus "let them boil in their own soup", well aware of the fact that in the public eye this would absolve him and the other militarists from any guilt, even if he and other members of the high command all knew that defeat was imminent and if an agreement was not signed in due time the enemy would enter German soil. When the peace agreement had been signed, Ludendorff suddenly changed his mind and wanted to attack anew. When Hindenburg refused to support him in this, Ludendorff became furious at his old friend and ally and left his command with immediate effect.

For one month Ludendorff sat brooding in Berlin, while the Kaiser left Germany, workers and returning soldiers revolted in towns and harbours and violent accusations were directed towards him. In the end, Ludendorff went over to the Finnish Embassy. Five months earlier, the Finnish Civil War had finished with a decisive victory for the "white" side, resulting in a wanton extinction of 21,000 prisoners, from executions, starvation and diseases. Crucially for the victory of the Finnish “Whites” had been an intervention by the German Baltic Sea Division, ordered by Ludendorff. The German troops landed in the back of the “Red” fighting forces and successfully fought them down. In gratitude the Finnish Government could not refuse to ensure that the retired general received a passport to, and was guaranteed a refuge in Sweden, probably without notifying the Swedish Government.

It was a wounded and angry Ludendorff who in Hässleholm was working hard with his war memories, in which he gave rise to the so-called stab-in-the-back myth. According to the retired general it was not the German military leadership, with him in the lead, which had caused the war to be lost. It was Social Democratic politicians, supported by Communists, Jews, Catholics and Free Masons, who had ensured that the German army surrendered, despite the fact that no enemy troops had conquered a metre of German land and that German military leaders, with Ludendorff at its head, wanted to continue the fight. As we saw above, this was far from being the actual truth. Ludendorff had greatly contributed to Germany's fall. Already by the end of the war, when several of his closest associates suspected that he had become crazy from overwork, Ludendorff had ranted about how the pure-hearted hero Siegfried in the German medieval epic Nibelungen had been killed by a spear throw in the back by the evil and cunning Hagen. Similarly, the righteous Ludendorff had to surrender due to conspiratorial manoeuvrings of Socialists and Jews. The legend of the dagger stab in the back continued to obscure Ludendorff's futrue activities and eventually became a powerful inspiration for the Nazis and their struggle against Socialists and Jews.

At Hässleholmsgården, Ludendorff rose at nine o'clock, ventured on an invigorating one-hour stroll through the wintry landscape, usually alone, but sometimes in the company  of Lieutenant Ohlson. Then he sat down by the desk in Marit's room and wrote intensively, while lunch and dinner were brought up to him. At seven o'clock the general came down to the parlour where he by the fire place, to the attentively listening Ohlson spouses, read aloud what he had written during the day. 

Soon the small town of Hässleholm was filled with rumours about the mysterious stranger at Hässleholmsgården. A noblewoman from Malmö had spotted the German gentleman when he stepped out of one of Hässleholm´s barber shops and had become firmly convinced that it must have been the renowned General Erich Ludendorff. This piece of information reached Norra Skåne´s recently appointed assistant editor in chief, Harald Göransson, who also had been told that the malt factory owner August Svensson on December the 8^th, after a hare hunt together with his sons, Sture and Per-Yngve, in a meadow behind Hässleholmsgården had met with two excitedly gesticulating men. One was Lieutenant Ohlson, while the German-speaking gentleman by his side had a striking resemblance to General Erich Ludendorff. Göransson sought up crown bailiff Stjerndahl who, at Hässleholmsgården, had checked the Finnish Legislative Chancellor Ernst Lindström´s laisssez-passer issued by the Finnish Embassy in Berlin. The journalist brought with him a newspaper clipping with Ludendorff's picture to the crown bailiff, who amazed exclaimed:

- You are right! It is General Ludendorff who is Hässleholmgården´s guest! He calls himself Ernst Lindström. But for God's sake, do not tell anyone anything about this. If you do so, we'll find ourselves in a horrible mess!

However, Göransson continued to hunt for decisive evidence. At eight o'clock in the morning he hid in the snow behind one of the trees of the avenue leading up to Hässleholmsgården. At exactly nine o'clock a big-grown man came walking from the manor, wearing a grey sports suit of wool. As the stranger approached Göransson's hideaway, the journalist rushed forth and placed himself in the middle of the road, crying out: “Guten Morgen, Herr General von Ludendorff!” The surprised German immediately answered the greeting: “Guten Morgen, mein Herr. Wünschen Sie mir etwas Besonderes? ” However, before Göransson was able to answer the question, Ludendorff had turned around and hurriedly returned to Hässleholmsgården. Out of breath, Harald Göransson rushed into Värpatorparen´s office at Norra Skåne and announced on top of his voice:

-Ludendorff is staying at Hässleholmsgården!

Värpatorparen lifted his head from his reading and answered in a calm voice:

- I know. It has no local interest.

When Göransson desperately tried to convince his boss that this was world news and that Norra Skåne was the only paper in universe in possession of this unique information.. That Norra Skåne would be the first in the world with these exciting news. Värpatorparen explained:

- If it now is true that Ludendorff is staying at Hässleholmsgården ... I cannot see the use of telling Norra Skåne´s readers that?  

Göransson became speechless, but later found that Värpatorparen on his own accord had researched the matter further and on Christmas Eve Norra Skåne's owner and chief editor wrote:

A recent rumour has been circulating in Hässleholm, suggesting that the famous German Commander General Ludendorff would be staying at an estate close to the town. Upon my request, the property owner himself has declared that a personal friend of his is staying with his family. His guest´s passport and other documents have been duly reviewed and approved by the local police authorities and his name is completely different from the one that the rumour is indicating.

However, through this brief note, Värpatorparen had, quite contrary to his intention, actually focused the attention of the Swedish press and Government on the small southern town of Hässleholm, indicating that it was really the mysteriously missing General Erich Ludendorff who was hiding in Hässleholmsgården. Journalists flocked to Hässleholm, some of them coming all the way from Copenhagen and Berlin. On January 7, 1919, Dagens Nyheter, one of the big Stockholm newspapers published a long article about the General´s stay in Hässleholm, among other things observing that:

The general opinion became engaged in intensive discussions about the presence of the mysterious stranger at Hessleholmsgården, finding it surprising that the Finnish Legislative Chancellor Lindström could only speak German, not a word of Swedish. Whether the Finnish Legislative Chancellor masters the Finnish language is so far unconfirmed. In any case he would have little use of that language in Hessleholm.

Even before the news of Ludendorff's had spread throughout the nation, Hässleholm's Worker´s Union had protested against Ludendorff's presence and tried to convince the town´s authorities they had to react, claiming that the general´s stay at Hässleholmsgården was illegal and furthermore disgrace for the town and the entire district. By Christmas, the General's wife, Margarethe, had come to visit her husband. She had brought with her a large doll and a silver dish for little Marit and the Swedish Christmas celebrations had been enthralling until Frau Margarethe became sick from the stockfish and on the stairway of the manor came across an envelope that contained a handwritten note, filled with hostile invectives:

Butcher rascal!!! Villain! Mass murderer!!! Knave slob!! Go home!!! You are not worthy to thread Swedish soil. Damned Sauerkraut!!

Possibly the note may have been written by a member of Hässleholm's Worker´s Union , which on January 20^th, 2018, together with similar associations from neighbouring villages marched on Hässleholmsgården under banners reading "Down with the mass murderers!" "Don´t forget the butchered children of Belgium!” and "Murderous knaves are not welcome in Hessleholm". However, Lieutenant Ohlson did manage to calm down the protesters with assurances that his guest's residence permit had been limited to the end of February and that he, as soon as it expired, would return to Germany. Nevertheless, the incensed workers had terrified Frau Mathilde, who in her memoirs wrote that the socialists had intended to burn down the manor if the “murderous” Ludendorff was not evicted at that very moment. Mathilde assumed that it was only Lieutenant Ohlson's composure that had rescued her and her husband from the fury of the rabble:

It could have happened otherwise, because Hässleholm is located by itself and to the nearest town it was at least half an hour's travel, we found ourselves in a dangerous situation.

On January 23^rd, Sven Hedin received a telephone call from Hässleholm:

- Guten Tag, Herr Doctor! If Your road would pass by Hässleholm any of these upcoming days, I would love to talk to You.

Hedin answered:

- General Ludendorff, is it really You? My Excellence! Of course I am at Your service. I'm leaving tomorrow night and will be there early next morning.

Hedin packed his bags and left the following evening with the night train to Hässleholm. It was cold and snowy when the well-known explorer in the early morning darkness was by Lieutenant Ohlson´s dogcart brought to Hässleholmsgården. Ludendorff was still sleeping when when Hedin arrived, so the explorer took a nap and when he woke up, a big fire had been set between two comfortable armchairs in the intimate lounge of the ground floor. In these armchairs Hedin and Ludendorff spent all day and a long time into the evening, while the German General with a loud voice read the manuscript of his war memories. Hedin found them to be magnificent. However, when Ludendorff began to direct his anger and disappointment towards his former friend and commander, Hindenburg, Hedin objected. Could not His Excellence behave more like a gentleman towards Hindenburg? Ludendorff became furious and dashed the manuscript on the smoking table: "Well, am I forbidden to tell the truth! Can I not speak freely from my heart! "

Hedin, who was a champion of marketing, took it all with ease and advised Ludendorff, who angrily had begun to wander back forth in the room:

- Of course, but you win nothing by expressing such opinions, you hurt yourself and lose the world's sympathy. It is necessary that this paragraph is deleted, otherwise you would regret it and you would never have forgiven me if I had not been sincere enough to advise you to get rid of it. It is much more beautiful and noble to say not a word about this matter in a book intended for the whole world, and for the future as well. It reinforces your position immensely if you endure the bitterness you now feel towards the Field Marshall.

Ludendorff interrupted his angry walk and starred at Hedin, before he calmed down, sat down and continued to read. "Nun Weiter" he murmured. By the evening meal Ludendorff declared:

- How could I be angered by such honest words? They came from a friend. There´s a lot, yes a lot of bitterness in me. I have to write it out of my heart; after this has happened, it can be deleted again.

Hedin received the manuscript to hand it over to Germany's ambassador in Stockholm, so it later by courier could be brought to Ludendorff in Berlin. Hedin also saw to it that Bonniers, the biggest publishing house in Sweden, gained the exclusive world rights to Ludendorff's war memorials. They became a bestseller in Sweden, Germany and several other countries and made the author a millionaire.

Early in the morning of February 23^rd it was very cold, but the ground was dry so Lieutenant Ohlson decided to bring Ludendorff with the dogcart down to the train station in Sösdala. They had decided to travel to the southerner station, since there was a risk that some socialist hooligan was pacing Hässleholm in search of the German general. As an extra security measure, Ludendorff was dressed up Frau Ohlson's fur coat and carried one of her pelt hats. A few hours later Ludendorff sat on the ferry to Sassnitz, heading to aggravating political adventures.

In 1920, Ludendorff was one of the men behind Wolfgang Kapp's Berlin coup, when the petty bureaucrat of the Ministry of Finance, supported by military Frei Corps, managed to expel the German Government from Berlin. However, when a general strike struck nation, the coup makers were forced to give up their power and Kapp fled to Södertälje in Sweden.

In November 1923, Ludendorff stood by Adolf Hitler's side during the Beer Cellar Putsch in Munich, when the Austrian corporal and his henchmen tried to overthrow the federal government of Bavaria. That time, the army struck down the Nazi criminals. Hitler ended up in prison, while Ludendorff's war record made him go unpunished. In 1925, instead of Hitler, Ludendorff participated in the general elections as a candidate for the presidency, representing the Nationalsozialistiche Freihetspartei, though he obtained only one percent of the votes, which led to a definitive break with Adolf Hitler.

That same year, Ludendorff had married his former wife Margarethen's nurse, Mathilde Spiess. The mental stress it meant to be married to Germany's war leader, the nervousness in Hässleholm and the spouse's continued commitment to the extreme right, as well as his calamitous temperament, had become too much for Margaret's sensitive psyche. Ludendorff and Margarethe divorced and his continued existence came to end in the shadow of the charismatic Mathilde Spiess and her bizarre world of ideas.

Mathilde was daughter of a severe Lutheran parson and grew up within a confined Christian environment that did not give women the space and opportunities they needed. Contrary to the will of the father she became a medical doctor, an ouspoken advocate for women's rights, founded a Spa, wrote a doctoral thesis in neurology and became assistant at Emil Kraepelin (1856-1926), a therapeutic pioneer who studied and documented various forms of mental illness. He identified and named several mental disease symptoms and part of his nomenclature is still in use. Kraepelin understood the multiple nature mental illnesses, found that they may be genetically conditioned, as well as the fact that psychotic conditions can be exacerbated by external factors, such as psychiatric drugs, but also by social factors such as unemployment, stress, divorce, political or religious zeal, etc. The latter insight led Kraepelin to consider the "Germanic psyche" as basically healthy and vigorous, but under threat from alien and harmful influences.

The latter view became of great importance to Mathilde Ludendorff who preached the excellence of the Germanic breed, but emphasized that it was under constant threat of being contaminated by Socialism, Jews, Freemasons, belief in superstitions like astrology and occult phenomena - and, above all, Christianity. She preached something she called for Germanic Gotterkenntnis, God Knowledge, a sense of God's presence conveyed by the Germanic blood, which expressed its healthiness in fertility beliefs, free sexuality between people of the same race and equal rights for men and women. This Gotterkenntnis was under threat from the corrupt influence of Judaism, which according to her had given rise not only to the contemptuous Christianity, but to Eastern religions as well, such as Buddhism. Mathilde Ludendorff claimed that Dalai Lama was a Jewish pundit and that Stalin was his puppet.

All this idiocy was spiced with Ludendorff's ideas about dagger thrust in the back and the corrupting influence of socialism on Germanic body and soul. In all their madness, the Ludendorff couple´s wild ideas appealed to a large number of Germans. Among them the influential painter Wolfgang Willrich, who made several portraits of both Hitler and Margarethe Ludendorff. In accordance with Mathilde's elevated ideas about the harmony between German soil and soul, Willrich specialized in depicting a Germanic, folkish Paradise, where Aryan men and women expressed their love and unity in fertile landscapes.

Mathilde Ludendorff's perceptions about race and religion also influenced the Nazi movement´s great ideologist Alfred Rosenberg, while Goebbles adopted Ludendorff's ideas about the Total War. The great similarities between the Nazi ideology and Ludendorff's muddled ideas, as well his often expressed contempt for Hitler in particular and Nazis in general, were probably a contributing reason to why Rosenberg and Goebbles denied their adherence to Ludendorff´s ideas and declared that the Ludendorff spouses were raving mad and forbade party-affiliated Nazis to join their association Bund für Gotterkenntnis, Federation of God Knowledge.

In view of all this insanity, it is not too far from the truth to argue that the Second World War began at Hässleholmsgården, when the bitter, defeated General Ludendorff, surrounded by threatening socialists, sat and wrote his doctored war memories, giving rise to the stab-in-the-back myth, which inspired Hitler and the Nazis, as well as Ludendorff's, over time, increasingly madcap speculations.

The war came, with all its insane destruction, now that time is gone and partly , like the wood industry and the Labor Municipality in Bjärnum.

Most sources I used for this blog entry are in Swedish, though the interested reader might be referred to Ludendorff, Erich (2015 and 2017) Ludendorff´s Own Story, August 1914 – November 1918, The Great War, volumes 1 and 2. London: Forgotten Books and Schnoor, Frank (1998)  Mathilde Ludendorff und das Christentum. Eine radikale völkische Position in der Zeit der Weimarer Republik und des NS-Staates. Kiel: Deutsche Hochschulschriften.