Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret faller. Det mörknar över stigen. I jakt på min ungdom tog jag i förrgår en cykeltur genom skogen. Cyklade norrut, längs mer eller mindre igenvuxna skogsvägar och knaggliga stigar.

Hösten är på väg, då regnet upphört doftar det friskt från mossa och svamp. Myggor och flugor besvärar inte längre. De flesta fåglar har tystnat, bortsett från ett och annat varningsläte. Medan deras himmelsplogar drar fram över en jämnvit sky ropar flyttfåglar till sina medresenärer. För några dagar cirklade en flock tranor högt över oss. De samlade sig för att i en v-formad fylking under skorrande trumpetsignaler inleda sin färd mot Extramaduras sanka slättmarker.

Under de senaste veckornas ensamhet efter min mors död har jag allt oftare mött död och förgängelse. I skogen fann jag den ena övergivna ladan efter den andra. Under infallna tak, bakom gistna dörrar och väggar med flagnande rappning, var de fyllda med allsköns skräp; mjölkkannor, nerrostade redskap och maskiner, odugliga kylskåp och spisar, bilmotorer, rostiga rör och ruttna brädor. Jag undrade vilket år, vilken dag någon burit in en förbrukad gräsklippare eller lastat av en hög brädor för att de skulle bli liggande där de låg, år ut och år in, långt efter det att ägaren dött och ingen sökte dem.

Ett par övergivna torp hade sönderfallna spisar. Sängar och fåtöljer i vilka generationer av skogsmöss och andra djur haft sin boplats. När lämnade de sista värkbrutna åldringarna sina hus? Torpen låg bland gärdsgårdar som generationer av fattigbönder med ryggknäckande möda staplat upp längs fält och hagar, nu var de övervuxna med sly och skog. Ingen köpte husen, marken lades till någon grannes eller bolags marker. 

Och här hade de levt. Varje meter jag färdades över hade varit någon välbekant. Någon hade varit ett med träden, backarna och träsken.  Mindes några rader ur Theodor Thufvessons dikt om en gammal gård:

Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången.

Kom ut ur skogen och cyklade över ängar och ekdungar, med betande hästar och kor. Såg en välskött gård med en vacker furstukvist. Tyckte huset påminde om Värpatorpet som jag nyligen sett på ett gammalt fotografi. Stannade och tog ett kort medan ägaren dök upp, givetvis nyfiken på vem jag kunde vara. Han hette Erling och kunde vara ett tiotal år äldre än jag. Snart dök även hans fru, Vera, upp. Nej, det var inte Värpatorpet, det låg längre in i skogen, ett par kilometer högre upp, på andra sidan hagarna.

Erling var född på gården. Han mindes sin farfar, som någon gång på 1920-talet återvänt från Amerika och som äldste son på gården övertagit fädernearvet. Nej, Erlings farfar hade inte haft det bra där borta. I flera år hade han farit illa och haft dåligt med pengar. Men, vid fädernegården fanns ängsmarker och en hel del skog. Erlings far och  fadfar hade levt på vad gården gav, men för honom hade det inte varit tillräckligt för att försörja familjen, så Erling hade öppnat åkerirörelse och efterhand gjort sig av med korna och arrenderat ut betesmarkerna till granngårdarna. Nu kunde han dock inte klaga, huset var bra, trakten vacker och han och hans Vera klarade sig bra.

- Såg du grannfälten? Ståtliga, inte sant. Och den stora dammen som har en flera meter hög vattenstråle installerad.

Det var hustrun till Erlings gode vän och granne som vunnit tolv miljoner på lotteri.

- Tänk att sådant är möjligt! Det är en glädje att få uppleva hur en granne får det bra, haft en sådan tur och gjort bra saker med pengarna.

Jag följde Erlings instruktioner och cyklade vidare norrut. Värpatorpet låg avsides, mittemot ett stort kalhygge. Eftersom jag inte kände igen den röda längan cyklade jag flera gånger förbi den. På det fotografi jag tidigare sett, taget vid slutet av artonhundratalet, var huset vitt och hade en utsirad furstukvist. 

Det röda huset som jag flera gånger passerat var dock, förutom det övergivna och förfallna Fasatorpet ett par hundra meter längre bort, det enda som låg längs den delvis igenvuxna skogsvägen. Jag klev därför av cykeln och gick in i snårskogen bakom huset och fann att dess utsirade furstukvist låg inåt gården, vid en tämligen nyklippt gräsmatta.

Det var välsnickrad byggnad. Erling hade berättat att det numera ägdes av en dansk familj, men som så ofta är fallet med sommarhus då ägarnas barn vuxit upp, de själva har blivit äldre och bor på annat håll, så uppvisade huset flera tecken på förfall. Snårskogen hade smugit upp vid knutarna, färgen flagnade, stuprännorna rostade och då jag blickade in genom ett fönster såg jag visserligen en ståtlig kakelugn, men också en sliten möblering som vittnade om bättre tider. Det var sådana möbler som efterhand dyker upp i hus man inte längre tillbringar sina vardagar i.

Det var 1880 som det nya Värpatorpet stod klart. Den andra stugan hade legat längre in i skogen. Den hade gistnat och blivit för liten för Per och Malena Perssons växande barnaskara. Timmer forslades från gårdens stora ägor och en stor, gedigen gård uppfördes. Tiderna hade ljusnat för en bondefamilj som likt Perssons ägde skogsmark med moget virke. Perssons hade fått förskottsbetalning på det timmer som skulle levereras till det närliggande Bjärnum, som 1883 fått sin första ångmaskin, som drev ett sågverk och levererade virke till ett framgångsrikt tunnbinderi. 1890 nådde järnvägen Bjärnum och en mängd snickerifabriker etablerades.

Den första större möbeltillverkningen hade påbörjats 1886 då Paul Eliasson anställde tre snickare.  Alfred Baum, som vid 17 års ålder börjat i snickar- och svarvarlära hos Paul Eliasson byggde 1896 sin första verkstadsbyggnad och hade 1903 fler än tjugo anställda, efter det att hans möbler genom järnvägens försorg kunde levereras till resen av landet. De nya möjligheterna till förtjänst på möbeltillverkning lockade 1895 August Pettersson och Karl Persson tillbaka från Amerika och med sitt sparkapital startade de möbelfirman Pettersson & Persson, som till en början hade tio man anställda, men snart expanderade. Karl Gustav Lennström kom som vandrande gesäll till Bjärnum 1903 och fick anställning vid Pettersson & Perssons Möbelfabrik. Han blev snart egen företagare och etablerade 1912 en verkstad som lockade ett stort antal vandrande gesäller. På våren 1901 byggde bröderna Ernst, Emil och Per Troedsson en möbelfabrik som kort därefter hade 50 anställda. 1904 kom C. A. Hallendorf som vandrande gesäll till Bjärnum och fick anställning på Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik. Han gifte sig med en förmögen arvtagerska, Augusta Olsson, och kunde därmed 1911 bygga en egen möbelfabrik. Hallendorf sålde 1914 sin fabrik till AB Amerikanska Kontorsmöbelfabriken.  År 1904 startade Gottfrid Nilsson och Johan Bengtsson en möbelsnickeriverksamhet under namnet Nilsson & Bengtsson. August Persson som kommit till Bjärnum 1899 och då fått anställning på Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik startade 1914 egen möbeltillverkning. Hans fabrik blev den första i Bjärnum med elektrisk kraft.

Kort sagt, vid förra seklets början samlades ett betydande antal lönearbetare i Bjärnum. Vandrande gesäller hade från olika platser fört med sig socialistiska idéer och flera snickeriarbetare radikaliserades. Den elfte augusti 1907 bildades Bjärnums Arbetarkommun, men efter det att mötet avbrutits av fabrikörerna Troedsson och deras ”handgångne män” fick det konstituerande mötet flyttas till annan lokal.

I samband med storstrejken 1909 utlyste flera av byns företagare lockout. Då nyheter om den ryska revolutionen började spridas uppträdde alltfler agitatorer i Bjärnum. Välkända radikala politiker och författare som Kata Dahlström, Zeth Höglund, Fabian Månsson och Hinke Bergren höll välbesökta anföranden i socialisternas föreningslokal, inbjudna av arbetarkommunen, i allmänhet på initiativ från den radikale tryckeriägaren och bokbindaren Atto Peto.

God vän med Atto Peto var Per Axel Persson som 1864 hade fötts på Värpatorpet, som ett av Per och Malena Perssons fem barn. Redan i Hemmeströs bygdeskola hade P. A., som han kallades, utmärkt sig som en flitig och bokslukande elev. Han var dessutom musikalisk och kunde vid unga år traktera såväl dragspel, som fiol och orgel. 

Flera av hans ungdomsvänner anslöt sig till den socialistiska rörelsen och likt dem förfärades P. A. av det oscarianska samhällets klasskillnader; av löneslaveriet, trångboddheten, spritmissbruket och all annan andlig och materiell misär som frodades i göingebygden. Han anslöt sig till nykterhetsrörelsen, men tvekade inför socialisternas förkunnelse och sökte sig istället till den gren av den liberala rörelsen som kallades De Frisinnade och som huvudsakligen lockade lantbrukare, hantverkare och arbetare som redan var aktiva inom väckelse- och nykterhetsrörelserna.

Tillsammans med sina radikala bjänumskamrater tyckte P. A. Persson att visionen om ett mera jämställt samhälle bäst kunde spridas genom en tidning. 1890 hade de gemensamt gett ut ett veckoblad som uppskattats livligt i byn och snart strävade de efter att ge ut en tidning i Hässleholm, som skulle kunna konkurrera ut den stockkonservativa Hessleholms Tidning. Men, pengar saknades och då hans far dog och hans äldre bror Olof 1894 emigrerat till USA tog P. A. Persson motvilligt hand om föräldragårdens skötsel. Han gav dock inte upp tidningsplanerna, avverkade skog och sålde timmer alltmedan han försökte spara pengar. När de inte räckte beslöt P. A. sig för att kontakta folk i bygden och be dem ”teckna lotter à 25 kronor styck så att tidningen icke står under enskild mans sold”. Då 3 000 lotter hade tecknats arrenderade P. A. ut fädernegården till en svåger och tillsammans med poliskonstapeln Ljunggren, pappershandlaren Carl Holtze och tryckeriägaren Atto Peto lanserade han 1899 tidningen Norra Skåne:

… för att kämpa mot öfvergrepp och oegentligheter, mot våld, orätt och tyranni, utan hänsyn till person eller den samhällsställning, hvari den eller de felande än må befinna sig.

Norra Skåne skulle dock inte sprida:

… vanligt, småaktigt personligt skvaller, förtal eller osanning. Sådant skys af varje hederlig tidning.

Under en militär fältmanöver hade P.A. träffat den norrländske, radikale journalisten Anders Thelin, som han utnämnde till chefredaktör för den nya tidningen. I en serie välskrivna, raljerande artiklar och kåserier försökte Thelin ”huta ner den skällande byrackan” Hessleholms Tidning. Stort och smått blandades i spalterna; en följetongsroman av Emile Zola, högstämda dikter, smånotiser om världshändelser och mer eller mindre viktiga tilldragelser i närområdet. Nedan ser vi P.A. tillsammans med Thelin på Norra Skånes kontor.

Norra Skåne blev snabbt populär i bygden, men ekonomin vacklade.  Tryckerikostnaderna var alldeles för stora. Då grep vänstersocialisten Atto Peto in. Han tryckte tidningen på sitt tryckeri i Bjärnum och förskotterade tryckeriräkningarna genom att inteckna skulden i framtida annonsintäkter. Sin radikalism till trots tyckte P.O. att Anders Thelins artiklar var lite väl hårda mot bygdens makthavare och tvingade honom lämna sin post som chefredaktör. P.O., som nu börjat kallas ”Värpatorparen”, tog full kontroll över Norra Skåne, såväl ekonomiskt som redaktionellt. Den radikala linje som Thelin företrätt skulle fortsättas, men med måtta och försiktighet: ”Folk här omkring är liksom lite långsamma av sig. Man får inte jäkta dem”, predikade Värpatorparen för sin redaktionella stab.

Hessleholms Tidning gick slutligen upp i Norra Skåne. Värpatorparen blev en förmögen man. 1919 lät han uppföra ett ståtligt tidningshus mitt emot Hässleholms stationshus, med rotationspress och handplockad expertis. Även om han anställde skickliga redaktionssekreterare och journalister förblev Värpatorparen till sin död 1943 chefredaktör och tidningens flitigaste skribent.  

Likt många andra framgångsrika personer som nått en hög position mer i kraft av begåvning än utbildning, var Värpatorparen nyckfull och ytterst personlig i sitt förhållningssätt till människor. Medarbetare som en gång vunnit hans sympati kunde klanta sig rejält och likväl räkna med hans fulla stöd, alltmedan den som av olika anledningar hamnat på hans svarta lista hade svårt att avföras från den. Värpatorparen skötte allt på sitt speciella sätt, alltid övertygad om att han gjorde rätt. Han skrev invecklade artiklar och klippte ogenerat andra tidningars ledare, som han ”kladdade till med sina egna originella synpunkter”, som hans efterträdare formulerade det efter Värpatorparens frånfälle.

Värpatorparen var en flitig man med omfattande intressen. Ett var flygning. Redan 1911 bjöd han in ett danskt flygaress för att göra uppvisningar med start från ett flygfält som han låtit anlägga utanför Hässleholm och som han under tjugotalet, med föga framgång, ville öppna för kommersiell trafik. Själv flög Värpatorparen aldrig. Nedan ser vi hur han på en av bilderna i förgrunden skymtas tillsammans med flygplanstillverkaren Enoch Thulin som i sitt plan tog emot passagerare som vara villiga att betala för att ”se sin hembygd från ovan”. 1919 dödsstörtade Thulin i sin födelsestad Landskrona.

Ofta visade Värpatorparen stor generositet och omtänksamhet. Han bekostade parkanläggningar i Hässleholm och Bjärnum och lät resa statyer av den på sin tid populäre och välbetalte skulptören Axel Ebbe. Av Ebbe beställde Värpatorparen bland andra en staty som skulle föreställa en ”vaksam snapphane”, en göingsk frihetskämpe. Motivvalet visade sig vara kontroversiellt eftersom många, speciellt storsvenska högermän, bestämt hävdade att snapphanarna inte varit annat än ”banditer och stråtrövare”.

Som autodidakt och självlärd vilade det en skugga av underlägsenhetskänslor över Värpatorparen och det hände att han beklagade sig över sitt levnadsöde: ”Far ville inte låta mig studera trots att jag städse var en av de bästa eleverna i klassen”. Nedan hyllas han i fädernegården på sin femtioårsdag.

Vid slutet av 1918 påverkades såväl Hässleholm som Bjärnum av händelser ute i världen. Världskriget var slut, men inbördeskrig härjade i Ryssland och flera arbetare hoppades på en revolution även i Sverige, även om de flesta socialdemokrater förordade successiva reformer och förhandlingar med arbetsgivare och andra makthavare. Sedan oktober 1917 hade Sverige en koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Hopp om bättre tider hägrade även för vänstersocialisterna i Bjärnum. Deras starke man hette Edvard Roskvist. Han var född i Danmark 1889 och kom 1901 tillsammans med sina föräldrar till Bjärnum. Fadern var stenhuggare och då han i femtonårsåldern arbetade vid faderns sida miste Roskvist genom ett stenskott sitt ena öga och bar under resten av sitt liv ett konstgjort glasöga.

I Bjärnum var den ”allmänna meningen” att Roskvist var en ohjälplig bohem, någon som var mer intresserad av att läsa böcker än att arbeta. Han gick ofta för sig själv och var likgiltig för sitt yttre, men han skaffade sig betydande kunskaper och det var främst de välbärgade byborna som förtalade honom. Bland radikala snickeriarbetare bemöttes Roskvist ofta med både respekt och beundran. Han blev distriktstudieledare inom IOGT och god vän med radikalen Atto Peto. Roskvist anlitades ofta av de så kallade ”flyttande folkhögskolekurserna” i Kristianstad, dessa organiserade föreläsningar och kurser i olika byar. Ingen mindre än den blivande akademiledamoten Artur Lundkvist har vittnat om att det var Edvard Roskvist som en gång stärkte hans lust att läsa böcker.

Säkerligen var Roskvist bekant med ungsocialisten Anton Nilsson från Norra Sandby. 1908 dömdes Anton till giljotenering för ett bombattentat mot strejkbrytarfartyget Amalthea då en man dött och 23 skadats. Nilsson benådades dock och dömdes till livstids fängelse. I oktober 1917 släpptes Anton Nilsson fri av den nya regeringen, skaffade sig flygutbildning och innan han 1918 for till Ryssland för att enrollera sig som spaningsflygare i Röda Armén, besökte Anton flera skånska arbetarkommuner, bland annat i Bjärnum. När stalinismen växte sig starkare återvände Anton 1926 till Sverige, han hade då kommit att betrakta Stalin som en förrädare till revolutionen och arbetarklassen. Han hade upplevt hur Sovjetunion blivit en polisstat där ”verkliga socialister” förföljdes och mördades.

År 1918 var dock Anton Nilsson och det blivande Sovjetunionen stora ideal för Edvard Roskvist och hans kamrater i Bjärnum. De drömde om en våldsam revolution även i Sverige. Då han vid slutet av året återkom från en resa till Köpenhamn hade Roskvist med sig en revolver. För att provskjuta den tog han med sig tre kamrater från den lokala Sparatakusrörelsen ner till sjön Bjärlången. Med skräckblandad förvåning konstaterade Roskvist: ”Dä ä en liten jävel att smälla bra”. Då de återvänt från sin utflykt ägnade sig de fyra kumpanerna åt att göra upp en lista över vilka personer som skulle ställas inför rätta och möjligen skjutas i Bjärnum, Vankiva och Vittsjö, efter det att revolutionen under deras ledning brutit ut i Bjärnum.

Edvard Roskvist förstod dock snart att revolutionen skulle dröja och lämnade därför revolvern och dödslistorna till säkert förvar hos en kamrat, som 1972 överlämnade dem till Bjärnums Fornminnesförening. Det var Per Kåks, som varit länsantikvarie i Kristianstad, som berättade för mig om revolvern. Då han hört att vi hade ett hus i Bjärnum hyllade han Bjärnums museum som ett av de bästa hembygdsmuséer han besökt. Att jag kom i kontakt med Kåks berodde på att jag och min hustru kände hans fru, som är dominikanska och innan hon gifte sig med honom hade varit anställd på Nationalmuséet i Santo Domingo.

Ända sedan Kåks berättade för mig om revolvern har jag tänkt leta rätt på den och efter min utflykt till Värpatorpet cyklade jag ner till Bjärnums museum där en dam låste upp valvet där vapensamlingen förvarades, men då vi inte kunde finna ”revolutionsrevolvern” kallade hon på museichefen, Jonny Dolkov, som berättade att den stulits vid ett inbrott 1976. Dödslistorna finns dock kvar i muséets arkiv, men Jonny förklarade att han fortfarande var förbjuden att visa dem för allmänheten. Jonny Dolkov, en entusiastisk och vänlig man, djupt rotad i bygden och med gedigna kunskaper, är egentligen bilmekaniker, med en imponerande samling veteranbilar och mopeder som han restaurerat på egen hand. Dessvärre blev han allergisk mot färg och lösningsmedel och var då tvungen att lämna sitt yrke för att istället med stor kunnighet ägna sig åt Bjärnums museum.

Kort efter det att Edvard Roskvist avfyrat sin revolver vid Bjärlången spände löjtnanten Ragnar Ohlson sin häst Maharaja för sin eleganta dogcart och for ner Hässleholms station där han tog tåget till Malmö. Han skulle välkomna en för honom okänd gäst. Ragnar Ohlsson, som var född i Kristianstad 1880, var en välkänd dressyrryttare som vunnit flera tyska mästerskap. Fram till 1917 hade han, tillsammans med hustrun Mia Kockum från Malmö, varit bosatt i Berlin. Löjtnant Ohlson inköpte samma år Hässleholmsgården för ”140 000 kronor, inklusive kreatur och inventarier”. 

Den konservative löjtnanten kände sig inte längre trygg i Berlin, där man anade att kriget höll på att förloras och fruktade att socialisterna planerade en blodig revolution. Det var antagligen en bekant till Ohlson som å finska ambassaden i Berlins vägnar, den 21:e november 1919 över telegrafstationen i Hässleholm telefonledes hade kontaktat honom och korthugget frågat:

- Kan du ta emot en hög tysk officer någon tid som gäst på din gård?

Givetvis skulle finska ambassaden stå för för alla kostnader för gästens uppehälle. Utan tvekan svarade Ragnar Ohlson att han gärna ville stå till tjänst, men då han frågade vem gästen var fick han till svar att det var alldeles för konfidentiellt för att kunna meddelas över telefon. Den uppskakade Mia Ohlson undrade förskräckt om det inte kunde röra sig om självaste Kaisern. Den svenska pressen hade meddelat att Wilhelm II hade lämnat Tyskland den tionde november och antagligen befann sig i Holland. Eftersom finska ambassaden i Berlin varit så förtegen om vem den högt uppsatte gästen var kunde man misstänka att det rörde sig om den avsatte och flyende tyske kejsaren. Ragnar Ohlsson skakade på huvudet, men var själv osäker.

På eftermiddagen den 27:e november 1918 tog löjtnant Ohlsson i Malmö hamn emot sin ovanligt högreste gäst, som trots mörkblå glasögon och en avrakad mustasch genast blev igenkänd av Ohlsson. Den tyske gästen var försedd med ett finländskt diplomatpass som på svenska deklarerade:

Finlands sändebud i Berlin anmodar alla vederbörande att låta finske medborgaren, legationsrådet vid utrikesexpeditionen i Helsingfors, Ernst Lindström, fritt och obehindrat passera, samt lämna honom skydd och bistånd i händelse av behov.

Det rörde sig dock inte om någon Ernst Lindström, utan om general Erich Ludendorff, som till för en månad sedan i princip varit Tysklands enväldige diktator.

Ludendorff föddes 1865 i Ostpreussen, till föräldrar som visserligen var godsägare och tillhörde junkerklassen, men likväl var lågadel, något som påverkat Ludendorffs karriär inom det militära. Han var en duglig soldat, vars exceptionella flit, intelligens och ohämmade karriärhunger gjort att han snabbt steg i graderna. Ludendorff hamnade vid generalstaben i Berlin där han arbetade direkt under Alfred von Schlieffen, som ansvarade för Tysklands strategi inför ett kommande storkrig.

Många av Ludendorffs högadliga officerskollegor såg föraktfullt ned på honom. Han hade rykte om sig att vara burdus och nervig. Högdragna och etikettsmedvetna officerare ogillade en lågadlig junker som demonstrerat förakt för adlig hierarki, gjort en snabb karriär och dessutom vid relativt hög ålder, fyrtiofem år, gift sig med en betydligt yngre, ovanligt vacker och ofrälse dam, dotter till en förmögen fabrikör, som skilt sig för hans skull och fört med sig fyra barn i boet. 

Dessutom bröt Ludendorff mot god ton inom den preussiska officerskåren genom att ohämmat ägna sig åt politik och att i tid och otid yppa extrema åsikter om germansk/arisk förträfflighet, svekfulla judar, frimurare och socialister, samt ”ockulta svärmare”.  Officerskollegor påstod även att Erich Ludendorff var i total avsaknad av humor. De hade svårt att tåla hans skrik och oväsen, nävar i bordet och igenslängda dörrar, samt de störtfloder av telegram, hastigt nedskrivna order och långa telefonsamtal som han överöste sina kollegor med, liksom hans gränslösa självuppskattning som tog sig uttryck i formuleringar som ”mina segrar” och ”de slag jag vunnit”. Men, Ludendorffs oborstade personlighet, djärvhet och stora pliktmedvetenhet gjorde honom populär bland de soldater han förde befäl över.  Dessutom var han en till synes outtröttlig arbetsmyra som ibland inte unnade sig mer än någon timmes sömn per natt.

Ludendorff hade innan kriget bröt ut å Schlieffens vägnar grundligt undersökt den belgiska landsbygden, eftersom det var genom det neutrala Belgien som hans chef hade planerat anfalla Frankrike. Tyskarna var väl medvetna om fransmännens revanschbegär för de förluster och den förnedring som Tyskland åsamkat deras fosterland genom kriget 1870 – 71. Under de första krigsmånaderna ansvarade Ludendorff för mobiliseringen av material och understöd till de tyska trupper som ryckte in i Belgien. Då armén den 6:e augusti marscherade upp mot staden Liéges fort dödades dess brigadchef och Ludendorff övertog, på eget initiativ, kommandet. Hans kyla, mod och gedigna kunskaper om Liége och dess väl befästa fort, gjorde att han kunde leda trupperna till en snabb och i det närmaste oblodig seger. Han blev hjälte i Tyskland och skickades mot de framstormande ryska trupperna på den östra fronten.

På perrongen i Hannover mötte Ludendorff sin befälhavare, den väldige Paul von Beneckendorf und Hindenburg, som med kort varsel hade kallats in till aktiv tjänst. Hindenburgs uniform hade under hans tid som pensionär blivit alltför trång och han uppenbarade sig, till Ludendorffs förskräckelse, i en föga reglementsenlig kombination av parad- och fältuniform. Under den långa tågresan österut fann de båda herrarna att de passade varandra som hand i handske och de kom att samarbeta under hela kriget.

Den i Tyskland och Sverige omåttligt populäre storsvenske upptäcktsresanden, författaren, konstnären, vetenskapsmannen, hjältedyrkaren och entusiastiske tysklandsvännen Sven Hedin blev i mars 1915 överdådigt trakterad av dessa germanska karlakarlar vid Hindenburgs högkvarter i den ostpreussiska staden Lötzen. Hedin imponerades av Hindenburg, som sin överbefälhavarstatus till trots gav intryck av att vara en kraftfull, trygg odalman, med fötterna stadigt på jorden: ”En genomärlig man som grubblat mycket under sin sextioåttaåriga levnad.” Med oförställd beundran beskrev Hedin:

… de allvarliga, bistra, kärva dragen, de vemodiga vänliga ögonen, den fasta munnen, det uppåtstående gråa håret och de yviga, i skarp båge böjda mustascherna. […] Hans bragder skola leva till tidernas slut, ty de inskrevos genast i folkets medvetande såsom övermänskliga och folkets kärlek omgav genast sin hjälte med sagans underbara skimmer.

Hedin insåg dock att det var den ”insiktsfulle” Ludendorff, som trots den barska kommandoton han använde vid deras samtal, i mångt och mycket var den ”bestämmande” av de två fältherrarna och konstaterade att det var de två vännernas skickliga samarbete som skulle föra Tyskland till slutseger:

Rörande vackert är förhållandet mellan Hindenburg och hans stabschef – endast döden kan upplösa deras trofasta förbund.

Den ständigt sysselsatte, hårt arbetande idésprutan Ludendorff kompletterade den bergfast lugne och faderlige Hindenburg, som under sin sympatiska framtoning dock dolde stora mått av obeslutsamhet och liksom Ludendorff var en stockkonservativ man med antisemitiska och antisocialistiska åsikter.

Genom sina insatser vid östfronten kom Hindenburg och Ludendorff att hyllas som ”klipporna i öster”, detta trots att de i stort sett följt strategier och planer som utarbetats av två officerare som var väl förtrogna med östfronten och ryssarnas krigföring – generalen Herrman von François och överstelöjtnanten Max Hoffmann, som även hade deltagit aktivt i de hårda striderna, men detta var inte något som varken Hindenburg eller Ludendorff riktade någon större uppmärksamhet på – det var de som framstod som de ”legendariska segrarna vid Tannenberg”.  I augusti 1916 utnämnde Kaisern Hindenburg till överbefälhavare för Tysklands samtliga stridskrafter och Ludendorff kommenderades till västfronten för att där lösa skyttegravsförlamningen.

”Firman Hindenburg-Ludendorff”, som radarparet kom att kallas, förde med sig betydande förändringar till den fastlåsta västfronten, baserade på strikt ordning, planering och nya idéer. Trupperna försågs med fler kulsprutor, mer och bättre ammunition, avlösningar i skyttegravarna blev snabbare och tätare, ställningar och underhåll byggdes ut på djupet. Unga, dugliga meniga snabbutbildades för att ersätta befälsbortfallet, det högsta befälets allsmäktighet luckrades upp, nyrekrytering av trupper intensifierades. Flera reformer var inspirerade av Ludendorffs idéer om der Totaler Krieg som baserade sig på den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitzs skrifter. Clausewitz hade i början av artonhundratalet hävdat att krig är en samhällsfråga. Gemensamt och allomfattande för all politik, samhällsplanering och produktion måste vara att i grunden besegra fienden. Hela befolkningen måste mobiliseras för krigsinriktad verksamhet.

Ludendorff insåg på ett tidigt stadium att det liberala England var mer skickat att föra krig än det hierarkiskt styrda och genommilitariserade Tyskland. Enligt Ludendorff var allt en kamp, en strävan efter makt och expansion, därför borde varje samhällsmedborgares förmåga och vilja vara inriktad mot framgång - mot seger över varje motståndare.

Ludendorff propagerade för ökat bostadsbyggande, socialhjälp, jämställdhet, hälso- och mödravård, bekämpande av könssjukdomar, höjande av nativiteteten och stöd till ökad jordbruksproduktion. Samhället måste formas på ett sådant sätt att det blev så krigseffektivt som möjligt. Idéer som senare kom att inspirera män som Hitler och Goebbles och som ledde till att Ludendorff kom att samla allt mer makt i sina händer. Totaler Krieg innefattade för honom även en skoningslös kamp mot ”inre” fiender. För Ludendorff representerades sådana skadliga samhällselement främst av judar, socialister, katoliker, ”svärmare” och frimurare. För att bekämpa sådana ”mörkmän” krävdes en effektiv propaganda-apparat. Ludendorff byggde vid krigsministeriet upp en speciell propagandaenhet och begärde en mängd undersökningar för att kunna stärka det tyska folkets moral och kampvilja.

Bland annat underströk en samhällsforskare att humor spelade en stor roll för de engelska soldaterna och hemmafronten.”Was ist Humor?“ undrade Ludendorff och gav order om vetenskapliga studier kring begreppet och resultatet blev bland annat att humoristiska böcker och tidningar spreds bland tyska frontsoldater. Ludendorff försäkrade sig också om att filmindustrin fick finansiellt stöd och att ”motståndsgrupper” som katolska kyrkan och socialistiska sammanslutningar infiltrerades av säkerhetspolisen. Ett resultat av den sistnämnda verksamheten blev att den marxistiske revolutionären Alexander Helphand, ”Parvus”, rekryterades av den tyska underrättelsetjänsten. Parvus, som sedan år 1900 varit nära bekant med Lenin, hade även om han förblev militant socialist i Istanbul genom vapen- och matleveranser till den turkiska armén skaffat sig en stor förmögenhet och där blivit god vän med den tyske ambassadören Hans von Wagenheim.

Ambassadören fascinerades av Parvus idéer om att en tysk-österrikisk seger skulle knäcka tsarismen och resultera i en rysk revolution, medan en fransk-engelsk seger istället skulle gynna det tsaristiska förtrycket. Enligt Parvus borde den tyska regeringen därför samarbeta med Lenins bolsjeviker, bidra till att störta tsarismen och därigenom åstadkomma ett fredsavtal med Ryssland. Han förklarade att Lenin var galnare än Rysslands mensjeviker och ofelbart skulle skapa kaos, ta makten och sluta en separatfred med Tyskland.  Wagenheim ordnade så att Parvus i februari 1915 blev inbjuden till Berlin och där erbjöds en miljon Reichsmark för ”omstörtande verksamhet”. Då det visade sig att Tysklands regering fick valuta för pengarna utbetaldes ytterligare fem miljoner och därefter fler miljoner.

Den 25:e mars 1917 mötte Parvus Ludendorff i Bad Kreuznach och de kom då överens om att Ludendorff skulle se till att en utvald grupp bolsjeviker, bland dem Lenin, med tåg skulle föras genom Tyskland, Sverige och Finland till Skt. Petersburg, för att, med Churchills ord ”som pestbaciller föras från Schweiz till Ryssland.” Den nionde april avreste Lenin från Zürichs station och allt blev som Parvus förutspått. 

Givetvis nämnde Ludendorff inte denna episod i sin 827 sidiga Meine Kreigserinnerung 1914 – 1918, som han dagen efter sin ankomst till Hässleholmsgården påbörjade vid skrivbordet i Ohlsons sexåriga Marits rum, utan hjälp av anteckningar, men med en stor kartbok framför sig. Makarna Ohlson erbjöd sig att låta gästen få arbeta helt ostörd, men nej – den barnkäre onkel Lindström påpekade att han var van vid att arbeta mitt i ett krig och ville gärna att flickan fortsatte leka i rummet. Att ha ett lekande barn i närheten inverkade enligt honom lugnande på hans nerver. Nedan ser vi rummet där Ludendorff skrev sina krigsmemoarer, till höger sitter en femtonårig Marit.

I inledningen till sin bok konstaterade generalen Ich blieb Herr meinen Nerven, ”jag förblir herre över mina nerver”, men det var just det han inte varit då krigsslutet närmade sig. Han brusade lätt upp, sov knappt och for allt emellanåt ut i våldsamma anklagelser mot sina medarbetare. Han grälade med Hindenburg och ömsom förhandlade med, ömsom angrep ledarna för de fientliga nationerna. Trots sin arbetskapacitet och obestridliga intelligens hade Ludendorff begått flera, avgörande misstag – hans stöd till ett urskillningslöst u-båtskrig hade fört USA in i kriget. Ludendorffs till en början hårdnackade motstånd mot att efter fredsavtalet med Ryssland förflytta trupper från öst till väst - han ville hålla kvar de besatta områdena inom ett stortyskt rike - ledde till att västfronten försvagades. Två stora, av honom noggrant planerade, genombrytningar på västfronten hejdades innan Tyskland stod inför en avgörande seger. Han vägrade lyssna till ”civilister” och misstrodde de tyska socialdemokraterna. Ludendorff hade rått kejsaren att låta civila politiker förhandla om fred, ”låt dem koka i sin egen soppa”, väl medveten om att det i allmänhetens ögon skulle överskyla krigsledningens skuld till det förestående nederlaget. Då freden skulle undertecknas ändrade sig dock Ludendorff och vill åter gå till attack mot fienden i väst. Då Hindenburg vägrade stödja honom, blev Ludendorff rasande på sin gamle bundsförvant och avgick med omedelbar verkan.

En månad satt Erich Ludendorff och ruvade i Berlin, alltmedan kejsaren lämnade Tyskland, arbetare och återvändande soldater revolterade i städer och hamnar och våldsamma anklagelser riktades mot honom. Till slut uppsökte Ludendorff den finska ambassaden. Det finska inbördeskriget hade avslutats fem månader tidigare med en seger för den ”vita” sidan, som fick till följd att 21 000 tillfångatagna arbetarbrigadister avrättades eller dog av svält och sjukdomar. Avgörande för de vitas seger hade varit en av Ludendorff beordrad intervention som innebar att den tyska Östersjödivisionen landsteg i ryggen på de röda stridskrafterna och framgångsrikt bekämpade dem. Av tacksamhet tvekade den finländska regeringen inte att se till att den pensionerade generalen fick ett pass till och en fristad i Sverige.

Det var en sårad och ilsken Ludendorff som i Hässleholm satt och skrev sina krigsmemoarer, i vilka han gav upphov till den så kallade dolkstötslegenden. Det var inte den tyska militärledningen, med honom i spetsen, som varit orsak till att kriget förlorades. Det var socialdemokratiska politiker, understödda av kommunister, judar, katoliker och frimurare, som sett till att den tyska armén kapitulerade, trots att fienderna inte hade erövrat någon tysk mark och att Tysklands militära ledare, med Ludendorff som befälhavare, ville fortsätta kampen. Som vi sett ovan var detta långt ifrån sanningen. Ludendorff hade i hög grad bidragit till Tysklands fall. Redan vid slutet av kriget, då flera av hans närmaste medarbetare misstänkte att han blivit galen av överansträngning, hade Ludendorff börjat örla om hur den renhjärtade hjälten Siegfrid i det tyska medeltideposet Nibelungen av den förrädiske Hagen hade dödats genom ett spjutstick i ryggen. På liknande sätt hade den rättfärdige Ludendorff  genom socialisters och judars ränker tvingats kapitulera. Legenden om dolkstöten i ryggen kom fortsättningsvis att förmörka Ludendorffs fortsatta verksamhet och blev en mäktig inspiration för nazisterna och deras kamp mot socialister och judar.

På Hässleholmsgården steg Ludendorff varje morgon upp klockan nio, tog en stärkande entimmespromenad, oftast ensam, men i ibland i sällskap med löjtnant Ohlson. Sedan satt han i Marits rum och skrev intensivt, medan lunch och middag bars upp till honom. Vid sju-tiden kom generalen ner till gårdens herrskap och redovisade då under några timmars högläsning vad han skrivit under dagen.

Snart började man i det lilla stationssamhället tala om den mystiske främlingen på Hässleholmsgården. En adelsdam från Malmö hade skymtat den högreste generalen då han steg ut från en av stadens raksalonger och bestämt hävdat att det där måste röra sig om den berömde general Ludendorff. Informationen fångades upp av Norra Skånes nyutnämnde redaktionssekreterare, Harald Göransson, som också fått höra att maltfabriksdisponenten August Svensson den 8:e december, efter en harjakt tillsammans med sina två söner, Sture och Per-Yngve, hade stött samman med två livligt gestikulerande herrar i ekskogen bakom Hässleholmsgården. Den ene var godsägare Ohlson, medan den tysktalande herrn vid hans sida haft en förvånande likhet med general Ludendorff. Göransson sökte upp kronolänsman Stjerndahl som på Hässleholmsgården kontrollerat det finska legationsrådet Lindströms papper. Journalisten hade med sig ett tidningsurklipp med Ludendorffs bild och den förbluffade kronolänsmannen utbrast:

- Du har rätt! Det är general Ludendorff som befinner sig på godset. Han kallar sig Ernst Lindström. Men säj för Guds skull ingenting. Kommer det ut får vi bråk!

Göransson sökte avgörande bevis. Klockan åtta på morgonen dolde han sig i snön bakom ett av träden i allén som leder fram till Hässleholmgården. Exakt klockan nio kom en storvuxen man spatserande, han var iklädd en grå sportkostym av vadmal. Då främlingen närmade sig Göranssons gömställe rusade denne fram, ställde sig rakryggad mitt på vägen och utropade: Guten Morgen Herr General von Ludendorff! Den förvånade tysken besvarade genast hälsningen: Guten Morgen, mein Herr. Wünschen Sie mir etwas Besonderes? Men, innan Göransson förmått svara på frågan hade Ludendorff vänt på klacken och skyndsamt återvänt till Hässleholmsgården. Med andan i halsen rusade Harald Göransson in till Värpatorparen på Norra Skånes tidningsredaktion och meddelade med hög röst:

-Ludendorff är på Hässleholmsgården!

Värpatorparen lyfte på huvudet och svarade kort:

- Jag vet. Det har inget lokalintresse.

Då Göransson förtvivlat bedyrade att det var en världsnyhet. Att Norra Skåne skulle bli först i världen med nyheten, tillade Värpatorparen:

- Om det nu än vore sant att Ludendorff vistas på Hässleholmsgården … vad skulle det tjäna till att Norra Skåne först av alla talade om detta?

Göransson blev svarslös, men fann senare att Värpatorparen på egen hand forskat vidare i saken och på julafton skev Norra Skånes ägare och chefredaktör:

Ett rykte har de senaste dagarna gått i Hässleholm att den ryktbare tyske härföraren general Ludendorff skulle vistas å en gård i denna ort. Vid förfrågan härom har vederbörande godsägare förklarat att hos honom vistas en personlig vän som gäst. Dennes pass och annat är vederbörligen granskat o. godkänt av polismyndigheterna och hans namn är helt annat än hvad ryktet uppgifvit.

Men, genom sin korta notis hade Värpatorparen mot sin vilja fått den svenska pressen och Sveriges regering att inse att det verkligen var Ludendorff som befann sig på Hässleholmsgården. Journalister skockades i Hässleholm. En del kom hela vägen från Köpenhamn och Berlin. Den sjunde januari 1919 publicerade Dagens Nyheter en lång raljerande artikel som bland annat konstaterande:

Allmänna opinionen började syssla med främlingsskapet på Hessleholmsgården och man förvånades av naturliga skäl däröver att det finska legationsrådet Lindström bara kunde tala tyska, inte ett ord svenska. Huruvida finska legationsrådet behärskar finska språket har inte kunnat utrönas. Finska har han i varje fall så liten användning för i Hessleholm.

Redan innan nyheten om Ludendorffs vistelse spritts i hela riket hade Hässleholms Arbetarkommun hos stadens styrmän protesterat mot Ludendorffs närvaro. Till julen hade generalens fru, Margarethe, kommit på besök. Hon hade haft med sig en stor docka och ett silverfat till lilla Marit och firandet hade varit trevligt, tills fru Margarethe blev illamående av lutfisken och man på godsets trappa under mellandagarna fann ett kuvert som innehöll en handskriven lapp med en mängd otrevligheter:

Slaktardräng!!! Bov! Massmördare!!! Knektslusk!! Res hem!!! Du är ej värdig att trampa Sveriges jord. Förbannade äppeltysk.

Möjligen kan lappen ha skrivits av någon medlem i Hässleholms Arbetarkommun som den tjugonde januari 2018, tillsammans med liknande föreningar från grannbyarna, marscherade mot Hässleholmsgården under banderoller som ”Ned med massmördarna!” ”Kom ihåg de belgiska barnen” och ”Tyska knektar är inte välkomna i Hässleholm”. Godsägare Ohlson lyckades dock lugna ner demonstranterna med en försäkran om att hans gästs uppehållstillstånd hade begränsats till slutet av februari och att han då skulle återvända till Tyskland. De upprörda arbetarna hade dock skrämt upp fru Margarethe, som i sina memoarer skrev att demonstranterna vrålat att det på svensk mark inte fanns någon plats för en massmördare som Ludendorff och att om han inte omedelbart avvisades skulle de sticka gården i brand. Margarethe ansåg att det enbart var löjtnant Ohlsons lugn och fattning som räddat dem:

Det hade kunnat inträffa annat, ty Hässleholm ligger för sig självt och till närmaste stad var det åtminstone en halvtimmes väg, vi befunno oss i en farlig situation.

Den 23:e januari fick Sven Hedin ett telefonsamtal från Hässleholm:

- Guten Tag, Herr Doktor! För inte er väg er någon av de närmaste dagarna förbi Hässleholm? I så fall ville jag mycket gärna få tala med er.

- General Ludendorff, är det verkligen Ni? Givetvis står jag till er tjänst. Jag far imorgon kväll, Ers Excellens, och är tidigt i övermorgon hos er.

Hedin packade sina väskor och avreste dagen efter med nattåget till Hässleholm. Det var kallt och snöyra då den vittberömde upptäckaren i morgonmörkret hämtades med släde av löjtnant Ohlson. Ludendorff hade ännu inte vaknat då Hedin anlände, så denne tog sig en tupplur och då han vaknat brann stor brasa mellan två bekväma fåtöljer i bottenvåningens intima salong. Hedin och Ludendorff tillbringade hela dagen och lång tid in på kvällen i dessa fåtöljer, alltmedan den tyske generalen med kraftig stämma läste upp manuskriptet till sina Krigsminnen. Hedin fann dem storslagna. Men då Ludendorff riktade sin ilska och besvikelse mot sin forne befälhavare, Hindenburg, opponerade sig Hedin. Inte kunde väl Excellensen bete sig så mot en hedersman som Hindenburg? Ludendorff blev rasande och daskade manuskripthögen i rökbordet: ”Va, får jag inte säga sanningen! Får jag inte tala fritt ur hjärtat!” Hedin, som var en mästare i marknadsförening, tog det hela med ro och rådde Ludendorff, som nu irriterat börjat vanka av och an i rummet:

- Jo, självklart, men med sådana yttranden vinner ni intet, ni skadar er själv och förlorar världens sympati. Detta stycke måste ovillkorligen strykas, annars skulle ni ångra er och ni skulle aldrig kunna förlåta mig om jag icke varit uppriktig mot er. Det är mycket vackrare och noblare att icke säga ett ord om den här saken i en bok avsedd för hela världen och för framtiden. Det förstärker er ställning oerhört om ni förtiger den bitterhet ni nu känner mot fältmarskalken.

Ludendorff hade tvärstannat och blängde på Hedin, så lugnade han sig, satte sig ner och fortsatte läsa. ”Nun weiter”, mumlade han. Vid kvällssupén deklarerade Ludendorff:

- Hur skulle jag kunna bli förargad över öppna ord. De komma från vänner. Där finns mycken, ja mycken bitterhet hos mig. Den måste jag skriva ut ur hjärtat; sedan detta skett kan det åter strykas.

Hedin fick med sig manuskriptet för att överlämna det till Tysklands ambassadör i Stockholm så att det sedan med kurir kunde föras till Ludendorff i Berlin. Hedin såg också till att Bonniers fick världsrättigheterna till Ludendorffs krigsminnen, som blev en bästsäljare i Sverige, Tyskland och flera andra länder och gjorde författaren till miljonär.

Tidigt på morgonen den 23:e februari var det kallt, men barmark och löjtnant Ohlson beslöt därför att spänna för docarten och föra Ludendorff till järnvägsstationen i Sösdala. De färdades till den sydligare stationen eftersom det fanns risk att någon socialisthuligan strök omkring i Hässleholm på jakt efter den tyske generalen. Som en extra säkerhetsåtgärd hade Ludendorff iklätt sig fru Ohlsons päls och bar en av hennes vidbrättade hattar. Några timmar senare befann sig Ludendorff på färjan till Sassnitz, på väg mot allt värre politiska äventyr.

1920 var Ludendorff en av männen bakom Wolfgang Kapps kupp i Berlin, då tjänstemannen från finansdepartementet med stöd av militära frikårer lyckades fördriva regeringen från Berlin, men då en generalstrejk lamslog Tyskland tvingades kuppmakarna ge upp makten och Kapp flydde till Södertälje. I november 1923 stod Ludendorff vid Adolf Hitlers sida under ölkällarkuppen i München, då denne och hans kumpaner försökte störta delstatsregeringen i Bayern. Den gången slog armén ner de nazistiska kuppmakarna. Hitler hamnade i fängelse, men Ludendorffs krigsmeriter gjorde att han gick fri. 1925 ställde han istället för Hitler upp som Nationalsozialistiche Freihetsparteis presidentkanidat, men fick enbart en procent av rösterna, något som ledde till en definitiv brytning med Adolf Hitler.

Samma år hade Ludendorff gift sig med sin före detta hustru Margarethes nervläkare, Mathilde Spiess. Den psykiska stressen det inneburit att vara gift med Tysklands krigsledare, nervositeten i Hässleholm och makens fortsatta engagemang på yttersta högerkanten, samt hans allt som oftast obehärskade temperament, hade blivit för mycket för Margarethes känsliga psyke. Ludendorff och Margarethe skildes och hans fortsatta existens kom att hamna i skuggan av den karismatiska Mathilde Spiess och hennes bisarra idévärld.

Mathilde var prästdotter och uppvuxen i en begränsande kristen miljö som inte gav kvinnor det utrymme och de möjligheter de behövde. Hon utbildade sig, mot faderns vilja, till läkare, blev en slagfärdig förespråkare för kvinnors rättigheter, grundade och förestod ett Spa, skrev en avhandling i neurologi och blev assistent hos Emil Kraepelin (1856-1926), en pionjär som kliniskt studerade och dokumenterade olika former av sinnessjukdom. Kraepelin namngav en mängd sjukdomssymptom och en del av hans nomenklatur används fortfarande. Kraepelin förstod att flera sinnessjukdomar kunde vara genetiskt betingade och att psykotiska tillstånd kunde förvärras genom yttre faktorer, som psykofarmaka/droger, men även av sociala faktorer som arbetslöshet, stress, skilsmässor, politisk eller religiös fanatism, etc. Den senare insikten ledde till att Kraepelin kom att betrakta det ”germanska psyket” som i grunden sunt och livskraftigt, men att det hotades att brytas ner av skadliga inflytanden.

Den senare åsikten kom att få stor betydelse för Mathilde Ludendorff som predikade den germanska ”rasens” förträfflighet, men att den till stora delar hade besmittats av socialism, judar, frimurare, tro på vidskepelse som astrologi och ockulta fenomen - och främst kristendomen. Hon predikade något hon kallade för germansk Gotterkenntnis, ”Gudskunskap”, en känsla av Guds närvaro som förmedlades genom det germanska blodet och fick sitt uttryck i en sund asatro på fruktbarhet, fri sexualitet mellan människor av samma ras och lika rättigheter för man och kvinna. Denna Gotterkenntnis hotades av judendomens fördärvliga inflytande, som gett upphov till såväl den föraktliga kristendomen, som österländska religioner, som buddhismen. Mathilde Ludendorff hävdade att Dalai Lama var en judelakej och att Stalin var hans marionett.

All denna rappakalja smaksattes med Ludendorffs idéer om dolkstöten i ryggen och socialismens fördärvliga inflytande på germansk kropp och själ. I all sin galenskap tilltalade paret Ludendorffs knäppa idéer en stor mängd tyskar, som exempelvis den på sin tid välkände SS-konstnären Wolfgang Willrich, som gjorde flera porträtt av Mathilde och i sin av Hitler livligt uppskattade konst, i enlighet med Mathildes idéer, skildrade ett germanskt, folkligt paradis.

Mathilde Ludendorffs uppfattningar kring ras och religion påverkade även nazisternas store ideolog Alfred Rosenberg, alltmedan Goebbles anammade Ludendorffs idéer om det totala kriget. De stora likheterna mellan ideologierna och Ludendorffs ofta uttalade förakt för Hitler i synnerhet och nazister i allmänhet, var antagligen en bidragande orsak till varför Rosenberg och Goebbles ansåg att makarna Ludendorff var galna och förbjöd partianslutna nazister att ansluta sig till deras förening  Bund für Gotterkenntnis, ”Federationen för Gudskunskap”.  Något som inte hindrade att de var grundligt inspirerade av deras åsikter.

Med tanke på allt detta vansinne är det inte alltför långt från sanningen att hävda att det Andra Världskriget tog sin början på Hässleholmsgården, då den bittre, besegrade general Ludendorff, omgiven av hotande socialister, satt och skrev sina friserade krigsminnen och gav upphov till dolkstötslegenden, som inspirerade Hitler och nazisterna, liksom Ludendorffs med tiden alltmer verklighetsfrämmande spekulationer. 

Kriget kom, med all sin vansinniga förintelse, nu är den tiden över och förbi, liksom träindustrin och Arbetarkommunen i Bjärnum.

Anonym (1999) Norra Skåne 100 år: 1899 – 1999, hundra år – en tidning i tiden. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Björkegren, Hans (1985) Ryska posten: De ryska revolutionärerna i Norden  1906 – 1917. Cixthenson, Evert (1989) Hässleholm i Ord och Bild. Hässleholm: Västra Göinge Hembygdsförening. Engkvist, Gunnar (2006) Vägen gick österut: Skåne efter partisplittringen 1917. Bjärnum: Bokpro. Gugenberger, Eduard (2001) Hitlers Visionäre: Die okkulten Wegbereiter des Dritten Reiches. Wien: Ueberreuter.  Jacobsson, Gert (1979) Norra Skåne 80 år, 1899 -1979. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Lundin, Allan-Sigward (1963) Det var i Hässleholm det hände. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Nilsson, Anton (1987) Amaltheamannen talar. Malmö: Kulturföreningen Spartacus. Odelberg, Axel (2008) Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. Stockholm: Norstedts. Ohlsson, Per T. (2017) 1918: Året då Sverige blev Sverige. Stockholm: Bonniers. Olsson, Jan Olof (1965) Den okände soldaten, 1914 – 1918. Stockholm: Bonniers.

My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible words, there has been an incessant flow of them. I am seldom tongue-tied.  As long as I can remember, I have without hesitation spoken up in public, no matter how big or small an audience might have been. One of my many bosses, the worst I ever had, often told me: "Jan, you must learn to edit yourself." She was certainly right. To my disgrace, I tend to expose unnecessary platitudes, letting myself go and easily fall into other´s speech.

This despite of being a fairly taciturn person, who likes to be by myself - alone in big cities or out in the woods, enclosed by books, music and pictures, or as now – busying myself with pointless writing. Nevertheless, I also like to be with friends and my dear ones. For some time I have now been alone in my parents' home, filled as it is with memories from my deceased father and mother.  When I end up among others I thus become like a calf released on green pastures, talking about anything entering my mind, like an alcoholic who after a time of forced sobriety loses himself in unrestrained alcohol consumption.

I recently visited a good friend of mine, who occasionally expresses opinions that appear to be quite different from mine. While happily tumbling around in my own sea of ​​opinions I found out how fine I felt while responding to his criticism and opposing arguments. I assume that this is how an ideal dialogue ought to proceed; dynamic and exciting. Apparently different views are confronted with each other, knocked down and bleeding, or fine-tuned and transformed, while being fired by good food and fine beverages. We dive into depths of our subconscious, bringing up debated issues, spicing them with what we have read and heard, occasionally unearthing old beliefs, unexpectedly found among "the grime and mold of time". Our species is not only Homo Sapiens, but also Homo Ludens, The Playful Man and Homo Interlocutor, The Talking Man. The opposite to being listened to may be tedious or even worse – the torment of being ignored, unfairly attacked or confronted with paralyzing refusals to move an inch from preconceived opinions. Situations that might end up in unrestrained shouting and even violence.

A few days after the aforementioned dinner, I talked with the priest who was going to conduct my mother's funeral. We became engaged in an intensive dialogue about the meaning of life, the presence of God, about aesthetics and dogma. Soon both I and the priest became deeply moved. We found that, in spite of our different positions as priest and layman, we nevertheless easily could exchange our innermost thoughts and experiences in a thought provoking manner. A mutual and unobtrusive dialogue, which in me highlighted previously unknown feelings and knowledge, hitherto secluded in some forgotten quarters and meanderings off my brain.

This now makes me think of of Plato (428-348 BC), the undisputed master of dialogue. The Greek διάλογος consists of διά, dia, "through" and λόγος logos a word originating from λέγω, "I say." It is usually stated that logos correspond to what we may call "word", though Greek philosophers did of course elaborate on the notion much further than that. First out was Herakleitos, who believed that logos expressed our attempt to articulate what we assume is the inherent order of Universe, i.e. the rules and regulations that govern the entire Cosmos. By naming an animal with wings and feathers "bird" we would be able to specify it, by naming things and phenomena we bring order to an environment that otherwise would appear to be quite chaotic. We create a pattern within which the term "bird" has been provided with a fixed position, thus we create order, i.e. cosmos (from κoσμειν kosmein, “to dispose, to prepare”). We are living within a contexture of words that we share with other people - a language. Our language includes all our "knowledge" and thus constitutes what we commonly call a “logic”. That which does not fit within such a structure accordingly becomes "illogical" and thus incomprehensible. Through dialogue, in the meaning “talking in accordance to logic”, we are strengthening our understanding of the universe.

In Plato´s dialogue Phaedrus, Socrates runs into the young Phaedrus, who after a morning in the company of the famous orator Lysias decided to take a lonely walk "outside the walls" to to gather his thoughts. To the much older Socrates, Phaedrus praises the amazing eloquence of Lysias The speech was so brilliantly conceived that Phaedrus feels he had to be alone and concentrated to recall its beautiful details. Socrates asks Phaedrus to repeat some of the highlights, but Phaedrus explains that he is incapable to do so. Socrates then spots that the young man fumbles with a scroll among the folds of his cloak and thus understands that Phaedrus is carrying with him a written copy of the speech and succeeds in persuading him to read it to him.

Through Plato's spirited and effortless retelling of the episode we are relocated to a past, exotic world in which well-off men spent much of their time devoting themselves to wine drenched parties and lighthearted conversations, while women and slaves were relegated the periphery, being denied most of their human and civil rights. Nevertheless, Plato make these pleasure seeking men share thoughts and opinions that, after more than two thousand years, make us believe that they, after all, were not so different from us. Several of them appear to be unusually clever and sharp, not the least Plato´s hero, the smart and tolerant Socrates.

For his convincingly described and perfectly-controlled dialogue Phaedrus Plato depicts an archaic landscape, which frames Phaedrus's and Socrates's stimulating talk about love, changing perceptions and the limitations of the written word:

Phaedrus: It seems it´s just as well I happen to be barefoot; you always are. So we can easily go along the stream with our feet in the water; and it won´t be unpleasant, particularly at this time of year and of the day.

Socrates: Lead on, then, and keep a lookout for a place to sit down.

Phaedrus: Well, you see that very tall plane-tree?

Socrates: Of course.

Pahedrus: There´s shade and a moderate breeze there, and grass to sit on, or lie on, if we like. […] The rivulets look attractively pure and clear – just right for young girls to play beside.

They settle down in the lush grass by a rippling source. Phaedrus reads aloud Lysias's speech. Socrates is commending its composition and excellent choice of words, though soon the reader finds that even if Socrates states that it is a skillfully conceived speech, an excellent example of eloquence, he nevertheless considers it to be a superficial creation. A piece of craftsmanship without depth or meaning, filled with varied, but shamelessly repeated phrases it does not say anything of value. Socrates´s criticism makes Phaedrus upset and he asks Socrates to deliver a better speech. Socrates pretends to be reluctant, but he is really not difficult to convince and soon deliver not only one, but two speeches, each of them smothering Lysias's arguments.

In his first speech, Socrates describes, contrary to the opinion expressed by Lysias, love as a feeling that cannot be mastered and understood through reason. In spite of the fact that Socrates argues that rhetoric is an essentially useless skill, a public undertaking comparable to the crafts of cooks and cosmetologists, he nevertheless masterly constructs his speech based on strict rhetorical rules. However, Socrates cuts his speech short, becoming increasingly uncomfortable with his own performance. Disgusted by his cynical arguments he suddenly wants to return to town. However, Phaedrus persuades him to stay and Socrates decides to "purge" himself by expressing his innermost feelings in a more honest way. He throws himself into a myth of his own making, describing love as the soul´s attempt to free itself from its fixation on the fulfilment of physical urges. On the contrary true love is an attempt to transform violent lust and desire. A lover is by his love of another human being carried far beyond the limitations of his daily toil.

Mῦθος, mythos, might to some extent be said to equal the word "fairytale", but by Plato it means much more than that. For him myth telling becomes a way to simplify and clarify philosophical reasoning. Like religious teachers, such as Jesus, Buddha and Muhammad, he uses narratives and legends to make his message understandable. Like them, Socrates creates his own myths. Love is described through a myth, which places it beyond good and evil, beyond true and false. Myths become pictures, interpretations of our existence, of Cosmos, and it is only through myths that love may be represented.

In his second speech, Socrates describes love as the soul's pursuit of liberation from the shackles created by what we call the reality. Through love, the soul is trying to retrieve its lost wings. It strives to return to a blessed existence beyond good and evil, merging with Cosmos and forgetting it is a stranger on earth.

Through narrow-minded cynics like Lysias, love is diminished to a bodily urge. Like hunger it becomes an impulse that might be saturated for a while, before it is awaken anew. For a true philosopher, a friend of wisdom, love is something completely different. The memory of a cosmic timelessness, which we all once was part of. A liberated state within which we forget our everyday endeavors and concerns. Love allows us to embrace feelings of happiness and harmony, offering them both to ourselves and to the one we love. Every soul seeks a friend reminiscent of the god who was once his companion during the cosmic life that preceded the existence we ​​now endure.

Apart from love, which unfortunately tends to be volatile, it is difficult to find happiness beyond our regrettable everyday existence. Perhaps poetry, music and art, which Socrates probably was familiar with, sine tradition makes him a sculptor, might provide us with a glimpse of the happiness and harmony concealed beyond our existence. But the insights and pleasures that art and literature might provide us with are incomplete and transitory. Plato seems to scorn the arts, regarding them as a chimera, an evanescent drug. In Phaedrus, he allows Socrates to claim that it is the pursuit of beauty and kindness that saves us from falling into despair.

Music and art cannot be an answer to our quest for bliss and happiness. Like music and mathematics, aesthetics are only able to describe and simplify. Plato's apparently assumes that written language is just as insufficient and treacherous as the arts, a simple drug. Yet he was an extremely productive author. In Phaedrus, Plato writes:

The gardens of letters he [a writer] will, it seems, plant for amusement, and will write, when he writes, to treasure up reminders for himself, when he comes to the forgetfulness of old age, and for others who follow the same path, and he will be pleased when he sees them putting forth tender leaves. 

Having company along the road - dialogue, meetings and togetherness - is probably the best way to gain spiritual calm. Like love when it is at its best – dialogue, passion and consensus gratify us far better than written texts. Written texts have a number of shortcomings that the spoken word lack. A written text cannot change. It states the same thing all the time. If it occasionally appears to be different from the last time we read it, this is not because of the text itself - it is our lives, experiences and meetings with others that have changed its meaning. According to Plato, a written text has a lot in common with a painting, which creatures remain silent, but nevertheless are open to different interpretations at different times.

Written texts do not respond if they are spoken to, nor can they search us out. They certainly constitute an asset in our search for harmony and happiness, but it is the close contact with other human beings that strengthen us. Our soul and spiritual growth require the warmth and dynamism of an honest dialogue.

To be sure of the impact and usefulness of her/his writing, an author must read them to friends, who understand understand them and are able to criticize, or pay tribute to, the thoughts behind the text. In Phaedrus, Socrates compares written texts with a peasant's Adonis Gardens. Adonis was a fertility god and an important part of his cult was constituted by his gardens. This meant that a farmer took seeds from his crops, sowed them in pots and then kept them indoors, cared for and watered them until they developed sprouts far earlier than the seed that sprouted on his fields. After a few weeks, when the potted gardens had become lush and green, they were carried away by young women. Singing and dancing they went down to the sea, or lakes and springs, where the pots were thrown into the water.

Socrates explained that in comparison with conversations and dialogues, Adonis gardens were like writings - greenhouse products which usefulness was quite insignificant in comparison with planted fields, which fruits benefited both peasants and consumers. Furthermore, there were other difficulties connected with the written word. A writer is usually alone and cannot receive neither help with, nor response to his writing. On the contrary, during a conversation new thoughts are constantly being born and their phrasing becomes considerably easier since others assist you with reactions and ideas, this while the lonely endeavour of writing words requires specific skills, knowledge of the language, various means of expression, as well as mindfulness about the targeted audience and possibilities for publication. Something that can make anyone despair and give up her/his writing.

The Swedish poet Gunnar Ekelöf, suffering from alcoholism and anxiety, often despaired about his writing and complained about the painful inadequacy of the written word:

We will begin over, i and he she it.

we will begin over.

i and she it. We will begin over.

crush the alphabet between your teeth yawn vowels the fire is burning in hell vomit and split now or ever i and dizziness now or never.

In ancient Egypt, scribes were privileged citizens and scriptures holy. The word hieoroglyph is Greek and means "holy sign", probably a transfer from the Egyptian denomination of scripture as Word of God. God is in singular and thus it is possible that the god in question is Thoth, mediator between the gods and between gods and humans. He is protector of everything; including law and order, the scriptures and the scribes. Thoth's task is to ensure that the rules of the Universe are followed, he is thus also god of math and time. It was Thoth who brought scripture and time to the humans, in the form of calendars and hieroglyphs. Thoth was married to Ma'at, goddess of truth, equilibrium, harmony, law, morality and justice. Thoth was generally depicted with an ibis's head, an allusion to the fact that the bird's beak´s resembles a crescent moon. Since the moon was considered to rule over time, menstrual cycles, tides and months, Thoth was also god of the moon.

We tend to regard ancient times as a period when people lived far apart from each other and that contact was insignificant between the Hittite, Syrian, Egyptian, Etruscan, and Greek cultural spheres. In fact, communication was not so meagre in the ancient Mediterranean - even during the Bronze Age, goods and ideas were exchanged between people living in widely different places.

A few years ago, I and my wife visited our friend Hasan in the Turkish town of Bodrum by the Aegean Sea. In the city museum we saw cargo which had been salvaged from a vessel that more than three thousand four hundred years ago had sank by Uluburun, Grand Cape, close to Kaş on Turkey´s southern coast. The type of vessel and its cargo, which was brought to the surface between1984 and 1994, suggested that it had sailed from a Syrian-Palestinian port. 

The goods had originally come as far away as from the Baltic Sea coast in the north and the African shores of the Arabian Sea in the south, from Sicily and Sardinia in the West and Mesopotamia in the East. Nevertheless, it was certainly a quite ordinary, commercial merchant ship. The load contained ten tonnes of copper and one ton of lead from Cyprus and the Hittite Empire. 149 pots from Syria, containing glass beads, olives, large amounts of turpentine (pistacia) and 175 small blocks of turquoise and lavender coloured glass from Egypt. Ebony timber, elephant and hippopotamus tusks, turtle shells and ostrich eggs from Africa. Oil lamps and painted pots, in the form of women's and sheep's heads from Palestine, a cosmetic box from Egypt, a trumpet, two dozen rings made of mother of pearl of unknown origin, amber beads from the Baltic Sea. Jewellery in gold and silver, arrows and spikes, clubs and daggers, swords from Mycenae and Italy, plows, weights, pebbles, axes and saws. A complete set of armour from Mesopotamia. Pots contained remains of almonds, figs, olives, pomegranates, grapes, cumin, thistle oil, sumac, coriander, pine nuts and wheat. Below is a display stand with some of the jewellery originating from Egypt.

Greece was thus far from being isolated from the outside world and it is not surprising that several Egyptian myths appear in Plato´s dialogues. For example, in the dialogues of Timaios and Critias, he tells about the lost island of Atlantis. Plato tells us that the Greek lawyer Solon was told about Atlantis by priests at Neith's temple in Sais. Neith was a powerful creation goddess, who ruled over war, hunting and weaving. In parenthesis, my youngest daughter is just now in Sais, located in the Nile delta, participating in excavations looking for Neith's lost temple.

Plato clearly indicates where his Egyptian myths came from. In connection with his criticism of written language, he does in Phaedrus retell a story about the Egyptian god Thoth:

At the Egyptian city of Naucratis, there was a famous old god, whose name was Theuth; the bird which is called the Ibis is sacred to him, and he was the inventor of many arts, such as arithmetic and calculation and geometry and astronomy and draughts and dice, but his great discovery was the use of letters.

Naukratis had since the beginning of the 700's BC been a Greek trading city in the Nile delta and remained for several centuries the most significant Greek colony in Egypt, with an interesting Egyptian-Greek culture. In modern times, several papyrus fragments with Greek texts have been found in Naukratis and it was further south, in the town of Oxyrhynchus, that in 1897 the oldest fragmentary version of Phaedrus was found, on a sheet of papyrus from the year 109.

Plato and his contemporaries certainly knew about the big libraries in Egyptian temples, called Houses of Life. Egypt was by several Greek philosophers considered as a foreign and exotic country, though with an ancient and profound, written tradition. They assumed that long ago both mathematics and letters had been invented by the Egyptians.

In Phaedrus, Socrates tells us that in a remote era, the mighty god Thoth had appeared in person to an Egyptian pharaoh called Thamus. Thoth had told the pharaoh about several inventions he with his help wanted to donate to the Egyptian people. After each gift, Thamus rejoiced and praised the great generosity of the god. Finally, Thot presented Thamus with the letters:

This, said Theuth, will make the Egyptians wiser and give them better memories; it is a specific gift both for the memory and for the wit. Thamus replied: O most ingenious Theuth, the parent or inventor of an art is not always the best judge of the utility or inutility of his own inventions to the users of them. And in this instance, you who are the father of letters, from a paternal love of your own children have been led to attribute to them a quality which they cannot have; for this discovery of yours will create forgetfulness in the learners' souls, because they will not use their memories; they will trust to the external written characters and not remember of themselves. The specific which you have discovered is an aid not to memory, but to reminiscence, and you give your disciples not truth, but only the semblance of truth; they will be hearers of many things and will have learned nothing; they will appear to be omniscient and will generally know nothing; they will be tiresome company, having the show of wisdom without the reality.

Through Thamus, Plato describes writing as a drug. The word he uses is pηαρμακον pharmakon a composite of several meanings; remedy, poison, spell and scapegoat. Plato seems to be well aware of the different implications of the word and thus uses it on purpose.

Well aware of its well-stocked libraries and ancient writing tradition, Plato appears to regard the Egyptian empire as a culture that did not promote boldness, change and personal initiative, but used its preserved writings to guarantee that ancient customs and stability were respected. In his dialogue The Laws, Plato described Egyptian art as static and governed by hard, unchanging laws:

[the patterns of] forms and strains of virtue [are] fixed and exhibited in their temples; and no painter or artist is allowed to innovate upon them, or to leave the traditional forms and invent new ones. To this day, no alteration is allowed either in these arts, or in music at all. And you will find that their works of art are painted or moulded in the same forms which they had ten thousand years ago; - this is literally true and no exaggeration, - their ancient paintings and sculptures are not a whit better or worse than the work of today, but are made with just the same skill.

It is hard to determine if Plato believed the Egyptian conservatism to be an asset or not. Either he assumed that strict rules prevented the confusing diversity that characterized the art of his Greek contemporaries, or that, like the written language, it hindered dynamics, individual thinking and initiatives. Instead of relying on his own intelligence and ability, the reader, like the Egyptian artist, adapt himself to pre-fabricated notions. Plato appears to regard his own writings as an old man´s vice and a limitation, pointing out that his idol Socrates did not write a single line, yet he managed to change the thinking of his followers, who in their turn have had an indelible impact on the following generations.

While reading Plato, I come to think of the directives of the Swedish Skolverket (The National Agency for Education), which point to the dangers of unreasonably absorbing the massive information flow of the the intranet:

Being able to critically review and evaluate information is an ability needed in all school work and by the citizens of an information society. We offer material that provide you, as a teacher and school librarian, with in-depth knowledge of how digital tools are supporting learning. It also includes advice on how to work with critical perspectives on internet usage. It is about how you can train students in information retrieval and source criticism. You will also work on building critical perspectives on algorithms, search and social networking services.

It appears as if the National Agency for Education, like Plato, believes that writing and reading have to be supplemented by dialogue.

Several hundred years before BC, Egyptian priests wrote about the vast amount of writings available to priests and scribes. Foremost among them was Mantho, who lived around 300 BC. According to him, there were 36,525 books that had been written by Thoth and which were preserved in the Houses of Life in temples all over Egypt. This makes me remember Borges´s story about the Library in Babel, which books contained all possible combinations of letters, punctuation marks and spaces. Most of the employees of that library had by their desperation been driven to paralyzing lethargy or insanity, while others who called themselves Purifiers destroyed all books they considered to be nonsense, while searching for a place they called the Crimson Hexagon, which they assumed contained illustrated, magical books that would provide clues to the library's core of wisdom and knowledge. Others were searching for what they assumed would be a book containing a perfect, topic-based register of the library´s collection. Some believed in the existence of a messianic figure they named The Man of the Book, who had read and understood the library index and thereby could convey the essence of the library's collected information. In search of this mythical figure, they travelled in groups through the vast universe of the library.

Several Egyptian priests and scribes also believed in the existence a book that could explain the Universe's structure, purpose and meaning. They called it the Book of Thoth and it was assumed that it contained, among other things, spells that would make it possible for those who pronounced them to understand all languages ​​of humans and animals. Other formulas made it possible to see the sun, the moon and the stars in their correct forms, perceive the gods in all their glory and understand all secrets of heavens, earth and the underworld.

The legend of the Book of Thoth book narrates how one of Ramses's hundred sons, Setne Chaemwase, in search of the desirable book, penetrated the tomb of the late Prince Neterkaptah.There he was confronted with Neterkaptah's mummy, on whose side he met the Ka, the vital essence of a human surviving death, of Prince Neterkaptah's wife, Ahwere.  

Ahwere´s Ka told Setne about hers and her husband's sad fate. Neterkaptah had from an old priest learned that the Book of Thoth book laid buried under the water of the Nile, in a place called Coptos. There the large papyrus roll had been stored within an iron box, which concealed a bronze chest, which contained another five coffins of mulberry wood, ebony, silver and gold. The spaces between each coffin swarmed with scorpions and venomous snakes.

Together with Ahwere and their three-year-old son Merib, Neterkaptah sailed down the Nile to Coptos, where he managed to redirect the water of the Nile to lay bare the bottom of the river. In this way, Neterkaptah found the coffin containing the Book of Thoth. His feet sank deep into the wet sand, while he was mercilessly attacked by swarms of snakes and scorpions. Through the use of powerful magic, Neterkaptah succeeded to render the vermin harmless, but not a giant snake that ringed the iron chest and now rose its head above the it, baring its poisonous fangs. Neterkaptah hacked it to pieces with his sword, though hardly had he chopped up the monster until its wriggling parts reunited themselves and the snaked resumed its assault with an ever increasing rage. This was repeated over and over again, until Neterkaptah managed to throw sand between the separated snake parts and thus prevent them from reassembling themselves. The snake died in violent plagues. With great effort, Neterkaptah succeeded in breaking open the coffins and finally opened up the papyrus roll. He found the spell that made him understand all the languages ​​of the earth and also the one that revealed the hidden mysteries of the Universe.

The enraged Thoth asked the sun god Ra to destroy the bold thief - if a mortal gained power over the Universe by uttering his Book's powerful formulas, the entire order of God´s Creation would be destroyed. Ra therefore blinded Merib, the son of Neterkaptah, making him fall overboard into the Nile and drown. The desperate Ahwere also drowned, when she in vain tried to save her son. In his despair, Neterkaptah threw himself into the Nile as well and died. However, he had kept the Book of Thoth tightly pressed against his chest and thus succeeded to bring it with him into his tomb.

Thoth had realized that it would be significantly more effective if his book was protected by a mortal who from hard-won experience had realized its devastating powers and thus could detract other people from abusing the knowledge it contained. Furthermore, Neterkaptah had before his own death written a copy of the whole book on papyrus sheets, which he crumbled in beer, mixing it all with water before he drank it. By doing so, the text was turned into a drug, which as it spread through Neterkaptah's veins, turned him into a slave under the will of Thoth.

In Neterkaptah's tomb chamber, Setne Chaemwase listened to Ahwere's story, but the temptation to obtain the book overwhelmed him and he picked up the scroll that had been placed in front of Neterkaptah's mummy. However, before Setne managed to leave the tomb chamber, he witnessed how the mummy rose up from its coffin, tearing off the gold mask that had covered its shrunken face, while screaming: "You'll soon be back with the book holding a cloven stick in your hand and carrying a bowl of incense on your head!"

Setne studied the stolen book, but before he had learned the powerful spells, he met in Ptah's temple an unbelievably beautiful lady, the daughter of the renowned prophet Bastet of Ankhtawy, her name was Tabube. Setne became obsessed by her amazingly good looks and promised Tabube anything just to be close to her. Tabube asked Setne to give all his riches to her, something that meant that he had to kill his heirs, i.e. his wife and their daughters. The lust intoxicated Setne agreed to Tabube´s insane demands. Lying on couches, Tabube and Setne coolly observed how the corpses of his family members were torn to pieces by cats and dogs. Blinded by desire Setne made it happen without a second thought and approached the coveted lady´s divan, trying to embrace her, though his hands were filled with ashes, while everything around him disappeared.

Setne found himself alone in the desert. Half mad by remorse after his terrible crime, he staggered around in the wilderness. Suddenly, out of nowhere, a palanquin made of gold and ebony appeared, carried by four Nubian slaves, who lowered it beside Setne. The owner of the palanquin parted its heavy curtains and invited Setne to sit down beside him. It was a handsome man of undistinguishable age, dressed in precious clothes who welcomed his guest with a winning smile. The slaves lifted up the palanquin and carried it through the desert sands while the mysterious stranger listened to Setne's horrifying story. The man then declared that Setne's wife and daughters actually were alive. Everything had been an illusion, intended to teach Setne a lesson, though all the terrifying events would become true if Setne did not sprinkle ash over his head and placed a pot with smoking incense on it. He had to return to Neterkaptah's tomb carrying a cloven stick and hand over the Book of Thoth to its rightful place.

As abruptly as it appeared the palanquin disappeared. Setne once again found himself alone in the desert, though he hurried back to Memphis, realizing that the man in the palanquin had been no other than Thoth himself. When Setne had returned to the tomb and handed over the book to Neterkaptah's mummy, it commanded the repentant thief to find the corpses after its wife and son, give them a stately burial and bring their mummies to the tomb chamber. With great effort Setne succeeded in doing what Neterkaptah´s mummy had demanded, the curse was lifted and Setne could return to his wife and daughters.

What seems to me to be the strangest part of this story is when Neterkaptah drank the dissolved Book of Thoth. It appears as if the written words are vessels carrying the essence of the book and when they were absorbed by the beer and spread throughout the body of Neterkatah they turned him into a sage.  

While in Mali, I once asked a marabout about the men we witnessed within a mosque, where they sat reading the Qur´an while they rhythmically moved their bodies back and forth. Did they really understand the Arabic text they hummed to themselves? The marabout explained to me that that most of them did not understand what they read, but that they knew, or rather felt, within themselves the essence of the text. When they read the word of God in the language he had chosen for revealing its message, they felt assured of His presence within themsleves. The words filled them in the same manner as love possesses a man. This was beyond understanding, but nevertheless true. The marabout´s words made me remember the introductory words in a poem by the Danish poet Inger Christensen:

Once again I discover

a glow in the language,

the locked words

made to be loved

and repeated towards simplicity

Bass, George F. (1987). "Oldest Known Shipwreck Reveals Splendors of the Bronze Age" National Geographic, Vol. 172 no. 6. Borges, Jorge Luis (2007) Labyrinths. New York: New Directions. Christensen, Inger (1962) Lys. Copenhagen: Gyldendals Forlag. Ekelöf, Gunnar (1967) Late Arrival on Earth: Selected Poems. Translated by Robert Bly and Christina Paulston. London: Rapp & Carroll. Fowden, Garth (1993). The Egyptian Hermes: A Historical Approach to the Late Pagan Mind. Princeton University Press. Plato (2005) Phaedrus. London: Penguin Classics. Plato (1970) The Laws. Harmondsworth: Penguin Classics.  Harris, Geraldine (1982) Gods and Pharaohs from Egyptian Mythology. London: Eurobook Ltd. Szlezák, Thomas A. (2002) Reading Plato. London: Routledge.

Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera begripliga ord har det inte varit någon hejd på min svada.

Det är ytterst sällan jag drabbas av tunghäfta och jag yttrar mig i tid och otid. Så länge jag kan minnas har jag dessutom utan tvekan talat offentligt, oavsett hur stor eller liten lyssnarskaran har varit. En av mina chefer, den sämsta jag haft, sa ofta: ”Jan, du måste lära dig att redigera dig själv”. Hon hade säkert rätt. Till min skam vräker jag ofta ur mig onödiga plattityder, låter mig rivas med av min egen snackesalighet och faller lätt andra i talet.

Detta trots att jag är en tämligen tillbakadragen person, som trivs med att vara för mig själv – ensam i storstäder eller ute i naturen, innesluten i rum bland böcker, musik och bilder, eller som nu – upptagen med onödigt skrivande. Likväl tycker jag om att vara med mina vänner, med mina nära och kära. Nu har jag under en längre tid varit ensam i mitt föräldrahem, fyllt av minnen efter mina avlidna föräldrar, speciellt den kvardröjande närvaron av min mor, som dog för mer än en månad sedan. Då jag hamnar bland andra blir jag därför som en kalv på grönbete.  Ohämmat börjar jag tala om allt möjligt, som en alkoholist som efter en tid av påtvingad nykterhet förlorar sig i ohämmad spritförtäring.

Under den gångna veckan har det hänt mig vid två tillfällen. Först då jag besökte en god vän, som emellanåt hyser och hävdar åsikter som tycks vara motsatta mina. Hos honom örlade jag vitt och brett om allt möjligt. Medan jag tumlade kring i åsiktshavet fann jag hur bra jag trivdes med att bemöta hans kritik och att komma med motargument, som säkerligen var såväl dunkelt tänkta, som sagda. I öppet och ärligt uppsåt luftade jag åsikter och bemöttes med mothugg - yttrade i samma anda. Så bör ett samtal fortlöpa; dynamiskt och spännande.  Till synes skilda uppfattningar konfronteras med varandra, stöts och blöts, finslipas och ombildas, uppeldade av god mat och fina drycker.  Djupdykningar ner i det undermedvetna, syftningar till dagsaktuella frågor, sådant vi läst och hört, men också gamla uppfattningar som oväntat hämtats upp ”ur tidens grums och mögel”. Vår djurart är förvisso Homo Sapiens, men även Homo Ludens, Den lekande människan och Homo Interlocutor, Den samtalande människan. Motsatsen kan vara plågsamt tigande eller än värre - en uppretad ovilja att lyssna, parad med en vägran att vika en tum från förutfattade meningar. Ett tillstånd som kan leda till skrik och våld. Att bli ignorerad eller ringaktad är plågsamt för oss flockdjur.

Några dagar efter ovannämnda middag samtalade jag med prästen som skulle förrätta min mors jordfästning. Det blev en lång dialog om livets mening, Guds när- och frånvaro, om estetik och dogmatik. Snart blev både jag och prästen djupt rörda. Vi fann att vi utifrån våra skilda ståndpunkter med lätthet kunde utbyta tankar och erfarenheter på ett tankeväckande sätt. En ömsesidig och oförbehållsam dialog kan bli till ett tillfälle då ljus från tidigare okända känslor och kunskaper bryter in vår tillvaro och lyser upp hjärnans förgätna vrår och skrymslen.

Sådana tankebanor förde mig till Platon (428 - 348 f.Kr), dialogernas mästare. Det grekiska διάλογος består av διά, dia , ”genom” och λόγος logos ett ord om finner sitt ursprung i λέγω, ”jag säger”. Man brukar säga att logos motsvaras av det vi kallar för ”ord”, men givetvis fördjupade de grekiska filosoferna begreppet. Först ut var Herakleitos, som menade att logos är människors försök att uttrycka vad vi tror vara universums inneboende ordning, de regler som styr hela skapelsen. Ett djur med vingar och fjädrar kallar vi ”fågel” och jämför det sedan med andra, liknande djur, varigenom vi tror oss ha kommit naturens ”ordning” på spår och använder orden för att beskriva och jämföra fåglar med andra namngivna väsen och beteenden. Vi har skapat ett mönster inom vilket begreppet ”fågel” har fått sin givna plats, sålunda har vi skapat ordning i kaos. Vi lever inom en väv av ord som vi delar med andra människor – ett språk. Språket innefattar all vår ”kunskap” och blir till en gemensam värld vi kallar logik. Det som inte ryms inom en sådan konstruktion blir ”ologiskt” och därmed obegripligt.

I dialogen Faidros träffar Sokrates i förbigående den unge Faidros, som upprymd efter en morgon i sällskap med vältalaren Lysias beslutat sig för att ta en promenad ”utanför murarna” för att där samla sina tankar. Inför den betydligt äldre Sokrates hyllar Faidros Lysias fenomenala vältalighet och berättar entusiastisk hur Lysias med bländande retorik förklarat varför en äldre älskare egentligen inte behöver älska objektet för sin passion, att en förnuftsmässigt baserad och klarsynt relation är att föredra.

Talet var så välformulerat att Faidros sökt sig till ensamheten för att erinra sig dess detaljer. Sokrates ber Faidros upprepa talets höjdpunkter, men denne förklarar att det klarar han inte av. Sokrates upptäcker då att ynglingen under mantelvecken fumlar med en skriftrulle och förstår att han bär med sig det nedskrivna talet och lyckas övertala Faidros att läsa upp det för honom.

Genom Platons friska och smidiga berättande förflyttas vi till en förgången, främmande värld i vilken förmögna män ägnade en stor del av sin tid åt vinindränkta gästabud, där gossekärleken frodades, medan kvinnor och slavar enbart skymtade i periferin, förnekade de flesta av sina mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Men, det är en värld där de skildrade männen yttrar sig vältaligt och delger oss tankegångar som efter mer än tvåtusen år kan få oss att tro att de inte alls är oss så främmande. Dessutom framstår flera av dem som ovanligt förnuftiga människor, inte minst den skarpsinnige och tolerante Sokrates.

Med säkra penndrag frambesvärjer Platon genom sin perfekt kontrollerade dialogform ett arkadiskt landskap som inramning till Faidros och Sokrates stimulerande samtal kring kärlek, skiftande uppfattningar och skrivkonstens begränsningar:

Vid Hera, vilket härligt rastställe! Platanen är hög, kronan bred, kyskhetsträdet står högrest med underbar skugga och när det blommar får det hela platsen att dofta så ljuvligt. Ur den härliga källan under platanen strömmar det svalkande vatten – det känns på foten […] Du märker hur underbart ljuvligt det fläktar! Det är sommarens melodiska sång som besvarar cikadornas kör. Men, det finaste av allt är det här gräset: det bildar en så mjuk sluttning att det blir ett idealiskt stöd för huvudet när man lägger sig ner.

De slår sig ner i det frodiga gräset vid den porlande källan. Faidros läser andäktigt upp Lysias tal. Sokrates hyllar dess ordval och komposition, men vi finner snart att han anser det vara skickligt hopkommet som ett exempel på vältalighet, men att det är en ytlig skapelse. Ett hantverk utan djup eller mening, som genom snillrikt upprepade och varierade fraser inte säger något av värde. Sokrates kritik gör Faidros upprörd och han ber honom hålla ett bättre tal. Sokrates låtsas vara ovillig men är egentligen inte nödbedd utan levererar snabbt inte ett, utan två tal, som vart och ett krossar Lysias argument.

I sitt första tal liknar Sokrates kärleken vid ett vanvett som inte kan behärskas genom förnuft och beräkning. Trots att Sokrates ofta hävdat att retorik i stort sett är värdelös, en publikfriande inställsamhet, jämförbar med kockarnas och kosmetologernas färdigheter, så bygger han sitt tal på strikt retoriska regler. Sokrates tystnar dock snart. Han känner obehag inför sin känslolösa argumentation och vill gå sin väg. Faidros övertalar honom att stanna och Sokrates beslutar då att ”rena sig” genom att uttrycka sina känslor på ett är ärligare sätt. Han kastar sig in i mytskapande kring själens kosmiska flykt, genom vilken den lyckas frigöra sig från kroppsfixering. I sin strävan efter att släcka sina våldsamma begär lyfts älskaren genom sin kärlek bortom vardagslivets begränsningar och inskränkta ofullständiga förklaringar.

Det grekiska μῦθος, mýthos, kan sägas motsvaras av ordet ”saga”, men hos Platon är det mycket mer än så. För honom blir mytberättande ett sätt att förenkla och tydliggöra filosofiska resonemang. Liksom religiösa läromästare, exempelvis Jesus, Buddha och Muhammed, använder han sig av berättelser och legender för att göra sitt budskap mer förståeligt. Likt dem skapar Sokrates egna myter. ”Kärleken” befinner sig som en ”myt” bortom gott och ont, bortom sant och falskt. Myter utgör bilder, tolkningar av vår existens, av kosmos och endast genom dem kan kärleken åskådliggöras.

I sitt andra tal till Faidros beskriver Sokrates kärlek som själens strävan att frigöra sig från de fjättrar som skapas av det vi kallar ”verklighet”. Genom kärleken söker själen sina förlorade vingar. Den vill ge sig hän åt en strävan efter det goda och sköna, glömma att den är en främling på jorden.

Hos begränsade cyniker som Lysias förnedras kärleken till att bli en kroppslig drift, likt hunger blir den till en impuls som kan en tid kan mättas, innan den åter gör sig påmind. Hos en sann filosof, en vän av visdom, är förälskelse något helt annat. Ett minne av den kosmiska tidlöshet som vi alla en gång utgjorde en del av. Ett frigjort tillstånd inom vilket vi glömmer vår alldagliga strävan och oro. Genom kärleken förmår vi ingjuta känslor av lycka och harmoni, både hos oss själva och den vi älskar. Varje själ söker en vän som påminner om den gud som varit dess ledsagare under det kosmiska liv som föregick det liv vi nu lever.

Bortsett från kärlekslyckan, som dessvärre har en tendens att vara obeständig, är det svårt att finna den lycksalighet som dväljs bortom vår beklagansvärda vardagstillvaro. Kanske kunde poesin, musiken och konsten, som Sokrates möjligen var väl förtrogen med eftersom traditionen gör honom till stenhuggare och skulptör, ge oss en inblick i den lycka och harmoni som döljer sig bortom vår existens. Men även sådana insikter och njutningar som konsten och litteraturen kan skänka ärobeständiga. Platon tycks ringakta konsten och betrakta den som en chimär, ett övergående rus. I Faidros låter han Sokrates hävda att det är strävan efter skönhet och godhet som räddar oss från att dras ner i förtvivlans och ondskans fördärv.

Musik och konst kan inte direkt besvara våra frågor. Liksom vetenskap och matematik kan estetik enbart beskriva och förenkla. Platons tvivel på skriftspråket tycks basera sig på samma känsla av otillräcklighet. Likväl var han en ytterst produktiv författare. I Faidros skriver Platon att:

En filosof skriver för att förströ sig och för att på sin ålders dagar ha ett stöd för minnet – han skriver för sig själv och för var och en som vandrar samma väg som han själv.

Att ha sällskap på vägen - dialog, möten och samvaro är den lättast framkomliga vägen mot insikt. Som kärlek när den är som bäst – ett själarnas samtal och samförstånd. Skriftspråk har en mängd tillkortakommanden som samtalet inte har. En skriven text kan inte ändra sig. Den säger samma sak varje gång vi läser den. Om den vid olika tillfällen framstår annorlunda beror inte på texten – det är våra liv, erfarenheter och möten med andra som ändrar dess betydelse. Enligt Platon har en skriven text mycket gemensamt med en målning vars gestalter tiger, men som vi vid skilda tillfällen tolkar på olika sätt.

Skrivna texter svarar inte på tilltal och de kan heller inte söka upp oss. De utgör förvisso ett hjälpmedel i vårt sökande efter harmoni och lycka, men det är nära kontakt med andra människor som hjälper och styrker oss. Vår själ och andliga växt kräver dialogens värme och dynamik.

För att vara säker på sina skrifters slagkraft och nytta måste en författare läsa dem för vänner som förstår, som förmår kritisera eller hylla dem. I Faidros jämför Sokrates skrivna texter med en bondes ”Adonistträdgårdar”. Adonis var en fruktbarhetsgud och en viktig del av hans kult utgjordes av ”trädgårdar”. Det innebar att en bonde tog fröer från sina skördar och sådde dem i krukor som han sedan bevarade inomhus, vårdade och vattnade så att de sköt skott långt tidigare än sådden grodde på hans fält. Efter några veckor, då ”trädgårdarna” blivit frodiga och gröna i sina krukor, bars de av unga kvinnor under sång och dans ner till hav eller sjöar där de slungades ut i vattnet.

Sokrates förklarade att i jämförelse med samtal och dialoger var adonisträdgårdar som författares skrifter – drivhusprodukter vars nytta var liten i jämförelse med sådden ute på fälten, som bar ax och frukt till nytta för dem som sår och skördar, liksom för dem som får födan till del.

Dessutom tillkommer en annan svårighet med det skrivna ordet. En författare är oftast ensam och kan i allmänhet varken få hjälp med eller reaktion på sitt skrivande. Under ett samtal föds ständigt nya tankar och deras formulering blir betydligt lättare då andra hjälper dig på traven, alltmedan författande kräver konstskicklighet, kunskap om språket och dess olika uttrycksmöjligheter, kännedom om målgruppen och möjligheterna att bli publicerad. Något som kan få vem som helst att förtvivla och ge upp med sitt skrivande.  

Gunnar Ekelöf, gravt alkoholiserad och ångestbenägen förtvivlade ofta om sitt skrivande och klagade på det skrivna ordens otillräcklighet:

… jag och han hon det. vi börjar om, jag

och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-

jar om. Jag och han hon det

vi börjar om

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-

den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och

svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

I det forntida Egypten var skrivare priviligierade medborgare och skriften helig. Ordet hieoroglyf är grekiska och betyder ”heligt tecken”, antagligen en överföring av den egyptiska beteckningen på skrift - Guds ord. Gud är singular och det är då möjligt att guden i fråga är Toth, medlare mellan gudarna och mellan gudar och människor. Han är alltings protokollförare, lagens upprätthållare, skriftens och skrivarnas gud. Toths uppgift är att se till att Universums regler följs, därigenom är han också matematikens och tidens gud. Det var Toth som förde skriften och datumkalendern till människorna. Toth var gift med Ma´at, sanningens, jämviktens, harmonins, lagens, moralens och rättvisans gudinna. Toth framställdes i allmänhet med en ibisfågels huvud, antagligen en allusion på att fågelns näbb liknar en halvmåne. Eftersom månen ansågs styra över tiden, mensturationscykler, tidvatten och månader, var Toth var även månens gud.

Vi har en tendens att betrakta forntiden som en period då människor levde långt ifrån varandra och kontakten var sparsam mellan de hettitiska, syriska, egyptiska, etruskiska och grekiska kultursfärerna. I själva verket var Medelhavsvärlden global även då – även under bronsåldern utbyttes handelsvaror och idéer mellan folk som bodde på vitt skilda ställen.

För några år sedan besökte jag och min hustru vår vän Hasan i Bodrum vid Egeiska havet. På stadens museum fick vi se vrakgods från ett skepp som fjortonhundra år f.Kr. hade förlist utanför Uluburun, ”Den stora udden”. Skepptypen och den medförda lasten, som bärgades mellan 1984 och 1994, antydde att fartyget seglat från en syrisk-palestinsk hamn. Varorna kom ursprungligen så långt bortifrån som Östersjökusten i norr till Afrika i söder, Sicilien och Sardinien i väst och Mesopotamien i öst. Likväl rörde det sig säkerligen om ett normalstort handelsfartyg. 

I lasten fanns tio ton koppar och ett ton bly från Cypern och Hettiterriket. 149 krukor från Syrien som innehöll glaskulor, oliver, stora mängder med terpentin (pistacia) och 175 små block med turkos- och lavendelfärgat glas från Egypten. Stockar av ebenholts, elefant- och flodhästbetar, sköldpaddsskal och strutsägg från Afrika. Oljelampor och målade krukor, i form av kvinno- och fårhuvuden från Palestina, kosmetikaskrin från Egypten, en trumpet, två dussin ringar gjorda av pärlemor, mängder med bärnstenspärlor från Östersjön. Smycken i guld och silver, pil- och spjutspetsar, klubbor och dolkar, svärd från Mykene och Italien, plogbillar, vikter, brynstenar, yxor och sågar. En komplett rustning från Mesopotamien. I krukorna fanns rester av mandlar, fikon, oliver, granatäpplen, vindruvor, kummin, tistelolja, sumak, koriander, pinjenötter och vete. Nedan syns en monter med en del av de olika smycken som kom från Egypten.

Grekland var alltså långt ifrån isolerat från sin omvärld och det är därför inte alls förvånande att egyptiska myter ibland dyker upp hos Platon. Exempelvis berättar han i sina dialoger Timaios och Kritias om den sägenomspunna ön Atlantis. Platon berättar att den grekiske lagstiftaren Solon fick höra om det försvunna öriket från präster vid Neiths tempel i Sais. Neith var en mäktig skapelsegudinna, som härskade över krig, jakt och vävnadskonst. Inom parentes sagt befinner sig just nu min yngsta dotter i Sais, som ligger i Nildeltat, där hon deltar i utgrävningar på jakt efter Neiths försvunna tempel. 

Platon anger noggrant var hans egyptiska myter kommer ifrån. Så berättar han i Faidros, i samband med sin kritik av skriftspråket, följande om den egyptiske guden Toth:

Vid Naukratis i Egypten fanns en gång, hörde jag, en av landets gamla gudar; den fågel som kallas ibis är helgad åt honom, och gudomen själv heter Theut. Han hade uppfunnit siffrorna, räkningen, geometrin och astronomin och dessutom brädspelet och tärningsspelet och så bokstäverna.

Naukratis var sedan början av 700-talet f.Kr. en grekisk handelsstad i Nildeltat och förblev under flera sekler den mest betydande grekiska kolonin i Egypten, med en intressant egyptisk-grekisk blandkultur. I modern tid har flera papyrusblad med grekiska texter grävts fram i Naukratis och det var länge söderut, i staden Oxyrhynchus, som man 1897 fann den äldsta, fragmentariska versionen av Faidros, som år 109 hade skrivits ner på ett papyrusark.

Platon och hans samtida kände säkert till de stora bibliotek som fanns i de egyptiska templen och som kallades Livets hus. Egypten betraktades av flera grekiska filosofer som ett visserligen främmande och exotiskt land, men med en uråldrig vishetstradition och de ansåg att en för dem så grundläggande vetenskap som matematik hade sitt ursprung där. De visste också att egyptierna var de första som använt sig av ett skriftspråk.

I Platons dialog berättar Sokrates att i en fjärran forntid hade guden Thot uppenbarat sig för en egyptisk farao vid namn Thamus. Thot berättade för faraonen om de uppfinningar han genom Thamus ville skänka till det egyptiska folket. Efter varje gåva gladde sig Thamus och hyllade gudens generositet. Slutligen presenterade Thot bokstäverna och förklarade:

Min konung! Om egyptierna lär sig det här blir de visare och mer minnesgoda, för det här har jag uppfunnit som en drog för minne och vishet.

Konungen svarade: - Mångkunnige Teuth! En kan framföda konstprodukter, en annan avgöra vilken skada och nytta de medför för dem som ska använda dem. Nu är du bokstävernas far, och av välvilja säger du att deras verkan är motsatsen till den verkliga. När man lär sig dem försummar man nämligen minnet, vilket leder till glömska, för i förlitan på skriften låter man sig påminnas av främmande tecken utifrån, inte inifrån av egen kraft. Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig. Dina lärjungar ger du skenvishet, inte sann vishet.

Genom Thamus beskriver Platon skrift som en drog. Ordet han använder är farmakon, som kan betyda ”botemedel”, ”drog”, ”trollmedel” och ”gift” och Platon är väl medveten om ordets olika betydelser.  

Medveten om dess välfyllda bibliotek och uråldriga skrifttradition tycks Platon betrakta det egyptiska riket som en kultur som inte gynnade djärvhet, förändring och personliga initiativ, utan använde sina bevarade skrifter som en garanti för att gamla sedvänjor och stabilitet respekterades. I sin dialog Lagarna beskriver Platon den egyptiska konsten som statisk och styrd av hårda, oföränderliga lagar.

Du kommer att finna att deras konstverk är målade eller modellerade i samma former som de hade för tiotusen år sedan; detta är verkligen sant och ingen överdrift – deras forntida målningar och skulpturer är varken bättre eller sämre än de som skapas idag och är gjorda med exakt samma skicklighet.

Det är svårt att avgöra om Platon anser detta vara en fördel, eller tvärtom. Antingen menar han att det strikta regelverket förhindrar den mångfaldens förvirring som präglar hans samtids konst, eller att det, likt skriftspråket, förhindrar dynamik, individuellt tänkande och initiativkraft. Istället för att förlita sig på sin egen intelligens och förmåga anammar bokläsaren, liksom den egyptiske konstnären, fastställda tankesätt. Även om Platon själv var en produktiv författare tycks han betrakta sitt skrivande som en begränsning och poängterar att hans idol Sokrates inte skrev en enda rad, men likväl lyckades förändra tänkandet hos sina efterföljare.

Då jag läser Platon kommer jag att tänka på Skolverkets direktiv, dess påpekande av faran i att okritiskt ta till sig det väldiga informationsflöde som intranätet dränker oss i:

Att kunna kritiskt granska och värdera information är en förmåga som behövs i skolarbete, studier och som medborgare i ett informationssamhälle. Vi har material som ger dig som lärare och skolbibliotekarie fördjupade kunskaper kring hur digitala verktyg stödjer lärande. I det ingår också att arbeta med kritiska perspektiv till internetanvändning. Det handlar om hur du kan handleda elever i informationssökning och källkritik. Du får också arbeta med att anlägga kritiska perspektiv på algoritmer, sökning och sociala nätverkstjänster.

Det tycks som om Skolverket likt Platon anser att skrift måste kompletteras med dialog.

Flera hundra år före vår tideräknings början skrev egyptiska präster om den enorma mängd skrifter som fanns i omlopp redan då, främst bland dessa präster var Mantho som levde omkring 300 f.Kr. Enligt honom fanns det 36, 525 böcker som hade författats av Thot och bevarade i flera olika tempels livshus. Något som får mig att minnas Borges berättelse om Biblioteket i Babel, vars böcker rymmer alla möjliga kombinationer av bokstäver, skiljetecken och mellanrum. De flesta av bibliotekets anställda drivs genom sin desperation till förlamande letargi eller vansinne, medan andra "vars namn är avskydda” förstör alla de böcker de anser vara nonsens, samtidigt som de sökte efter en plats de kallade för den Karmosinröda Hexagonen, vars magiska böcker och deras illustrationer skulle ge ledtrådar till bibliotekets innersta kärna av vishet och kunskap. Andra söker på måfå efter vad de tror vara en bok som innehåller ett perfekt, ämnesindelat register över bibliotekets bokförråd. Vissa tror på existensen av en messiansk figur de kallar Bokens Människa, som har läst bibliotekets index, förstått det och därigenom kan förmedla essensen av bibliotekets samlade information. I sin jakt efter denna mytiska figur färdas de i grupper genom bibliotekets väldiga universum.

Flera egyptiska präster och skrivare trodde även de att det existerade en bok som kunde förklara universums uppbyggnad, mål och mening. De kallade den för Thots Bok och det berättades att den bland annat innehöll trollformler som gjorde att den som uttalade dem kunde förstå alla människors och djurs språk. Andra formler gjorde det möjligt att se solen, månen och stjärnorna i deras rätta gestalt, se alla gudar i deras härlighet och förstå alla Himlens, Jordens och Underjordens hemligheter.

Legenden om Thots Bok berättar om hur en av Ramses hundra söner, Setne Chaemwase, på sin jakt efter Toths Bok tränger sig in i den sedan sekler bortgångne Prins Neterkaptahs gravkammare, i vilken han finner Neterkaptahs mumie, vid vars sida han möter prinsens hustru, Ahweres Ka, gravvålnad. 

Ahwere berättar om sitt och makens sorgliga öde. Neterkaptah hade från en uråldrig präst fått veta att Toths Bok låg begravd under Nilens vatten vid en plats kallad Coptos. Där förvarades den stora papyrusrullen i en järnkista, som dolde en bronskista, som inneslöt ytterligare fem kistor av mullbärsträ, ebenholts, silver och guld. I utrymmet mellan varje kista kryllade det av skorpioner och ormar.

Tillsammans med Ahwere och deras treårige son Merib seglade Neterkaptah nerför Nilen till Coptos, där lyckades han dämma och omdirigera Nilens vatten så att bottnen frilades. På så sätt fann Neterkaptah kistan med Thots Bok. Hans fötter sjönk djupt ner i den våta sanden och han attackerades av horder med ormar och skorpioner, men lyckades genom mäktiga trollformler oskadliggöra ohyran. Men, inget bet på den jättelika orm som ringlade sig kring järnkistan, reste sig över den och med sina gifttänder högg efter Netrkaptah, som dock klöv den med sitt svärd. Knappt hade han hackat monstret i bitar förrän dessa åter förenade sig och ormen gick till anfall med stegrat raseri. Detta upprepades gång på gång tills Neterkaptah lyckades sprätta sand mellan de kluvna ormdelarna och på så sätt förhindra att de förenade sig på nytt. Ormen dog i våldsamma plågor. Med stor möda lyckades Neterkaptah bryta upp kistorna och kunde slutligen öppna papyrusrullen på vilken Thots Bok var skriven. Han fann trollformlen som gjorde att han förstod alla jordens språk och öven den som uppenbarade universums dolda sanningar för honom.

Den rasande Thot bad solguden Ra att förgöra den djärve skattplundraren – om en dödlig fick makt över universum genom uttalandet och tillämpandet av bokens magiska formler skulle Skapelsens ordning rubbas. Ra bländade därför Merib, Neterkaptahs son, så att han föll i Nilen och drunknade. Det gjorde även Ahwere då hon försökte rädda sin son och i sin förtvivlan kastade sig Neterkaptah efter dem och dog även han. Men, eftersom Neterkaptah hållit Thots bok tätt pressad mot sin kropp fick han med sig den in i graven.

Thot insåg att det skulle vara betydligt effektivare om hans bok skyddades av en människa som insett dess förödande kraft och som genom sitt exempel och stora kunskaper kunde avhålla andra människor från att missbruka dess kraft.  

Innan sin död hade Neterkaptah dessutom på papyrus skrivit en kopia av hela boken, smulat sönder den i öl, blandat det hela i vatten och druckit upp dekokten. Därigenom hade texten verkligen förvandlats till en drog som då den spred sig genom Neterkaptahs ådror förvandlade honom till slav under Thots vilja.  

I Neterkaptahs gravkammare lyssnar Setne Chaemwase andäktigt till Ahweres berättelse, men frestelsen blir honom övermäktig, han rycker till sig skriftrullen som ligger upprullad framför Neterkaptahs mumie, men innan han lyckas lämna gravkammaren ser han hur mumien reser sig upp, sliter guldmasken från sitt infallna ansikte och ropar: ”Du kommer snart tillbaka med boken med en kluven käpp i handen och en skål med rökelse på huvudet!”

Setne studerar intensivt den stulna boken, men innan han lärt sig de mäktiga trollformlerna möter han i Ptahs tempel en underskön kvinna, prästinnan Tabube, dotter till profeten Bastet av Ankhtawy. Setne blir förhäxad av hennes skönhet och gör allt hon begär för att få henne till sin. Tabube vill att Setne skänker alla sina rikedomar till henne och kräver även att han i hennes åsyn dödar sina arvingar, det vill säga sin hustru och deras döttrar. Galen av åtrå gör Setne gör Tabube till viljes. Vilande på divaner betraktar Tabube och Setne hur liken efter hans familj slits i stycken av kattor och hundar. Förblindad av lust som han är låter Setne det ske, men då han närmar sig den förföriska damens divan och försöker omfamna henne fylls hans händer med aska och allt omkring honom försvinner.

Setne finner sig ensam i öknen, halvt galen efter sitt fruktansvärda brott irrar han kring i ödemarken. Då uppenbarar sig en bärstol av ebenholts, buren av fyra nubier som ställer ner den bredvid Setne. Bärstolens ägare för undan dess förhängen och bjuder Setne att slå sig ner bredvid honom. Det är en storvuxen man i dyrbara kläder som leende lyssnar till Setnes berättelse om hur han för en kvinnas skull slaktat sina nära och kära. Den dyrbart klädde mannen förklarar då att Setnes hustru och döttrar lever. Allt var en illusion ämnad att lära honom en läxa, men den kommer att bli verklighet om Setne inte strör aska över sitt hår, placerar ett rökelsekar på huvudet och med en kluven käpp i handen återvänder till Neterkaptahs gravkammare och återlämnar Thots Bok. Plötsligt försvinner bärstolen och dess ägare. Setne är åter ensam i öknen, men skyndar tillbaka till Memfis. Han har förstått att mannen i bärstolem i själva verket var Thot.  Då Setne återvänt till gravkammaren och lämnat boken till Neterkaptahs mumie befaller den honom att söka upp liken efter sin hustru och son, ge dem en ståtlig begravning och föra deras mumier till gravkammaren. Med stor möda lyckas Setne göra vad Neterkaptah bett honom om, förbannelsen bryts och han kan återvända till sin hustru och sina döttrar.

Det som tycks mig märkligast i denna underliga berättelse är när Neterkaptah dricker den söndersmulade Thots Bok. Det tycks som om de skrivna orden är förvaringskärl för betydelser som sprider sig i ölen och fortplantar sig i Neterkatahs kropp.

När jag en gång i Mali frågade en marabut om männen vi betraktade i en moské, där de satt vaggande och läsande vid sina koranställ, verkligen begrep den arabiska texten de mumlade. Marabuten förklarade att de inte läste för att förstå, utan för att känna. Då de läste Guds ord på det språk han uppenbarat sina budskap kände de Hans närhet. Orden fyllde dem på samma sätt som kärleken fyller en förälskad man. Det var något bortom förstånd och förståelse. Orden innehöll en mening som inte kunde förklaras, något som får mig att tänka på inledningsorden i en dikt av den danska poeten Inger Christensen:

Jeg genkender atter

en lysning i sproget

de lukkede ord

som er till for at elskes

og gentages indtil det enkle.

Jag upptäcker åter

en glöd i språket

de låsta orden

gjorda att älskas

och upprepas intill det enkla.

Det är tveksamt om Platon trodde på gudarna, men han var tveklöst en religiös person som liksom Thots dyrkare var övertygad om att Universum styrdes av obönhörliga lagar. Vi kan genom förvärvad vishet skapa oss en uppfattning om hur dessa lagar fungerar – deras grund är kärleken till vår nästa, ett återsken av de tillstånd som rådde inom den perfekta sfär som vi människor ursprungligen är komna ifrån. För att göra vår jordiska tillvaro dräglig gäller det att genom förnuftet återskapa minnet av det ideala tillståndet, något som enbart kan ske i samspråk och samverkan med andra människor. Vi måste lära från varandra och det är enbart möjligt genom en öppen, osjälvisk dialog med andra människor. Skrifter är enbart ett hjälpmedel och behövs egentligen inte alls om vi förmår lära oss att respektera, lyssna och lära från de människor vi finner i vår omgivning.

En vacker tanke, men låt oss inte glömma att Platon levde i ett samhälle som gjorde stor skillnad mellan människor från olika samhällsklasser. Han var en elitist - slavar och kvinnor hade en underordnad plats i hans utopi. Och vad han än påstår och skriver, så talar böcker till mig, inte minst de han skrev. 

Bass, George F. (1987). "Oldest Known Shipwreck Reveals Splendors of the Bronze Age" i National Geographic, Vol. 172 no. 6. Borges, Jorge Luis (1998) Biblioteket i Babel. Stockholm: Bonniers. Christensen, Inger (1962) Lys. Köpenhamn: Gyldendals Forlag. Ekelöf, Gunnar (1962) sent på jorden med appendix 1962: En natt vid horisonten 1930 – 1932. Stockholm: Bonniers. Fowden, Garth (1993). The Egyptian Hermes: A Historical Approach to the Late Pagan Mind. Princeton University Press. Platon (2001) Skrifter. Bok 2. Stockholm: Atlantis. Harris, Geraldine (1985) Gudar & Faraoner i den egyptiska mytologin. Stockholm: Bokförlaget Legenda. Thesleff, Holger (1990) Platon. Lund: Pegas. Skolverket (2017) Källkritik. https://www.skolverket.se/skolutveckling/resurser-for-larande/kollakallan/kallkritik Szlezák, Thomas A. (1999) Platon och läsaren. Stockholm: Atlantis.

My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed them to make them go faster, though the operation could be discerned by the loud engine noise and some of them were caught by the police. For sure, those guys and their mopeds were quite snappier than my blue-and-white moped scooter, but it did not hinder me from being quite happy with my vehicle. My scooter was actually pretty fast, without being trimmed at all, though the float of the fuel feed occasionally caused me some problems, but it was a nuisance that was quite easily fixed.

In the morning the bog was usually swept in thin veils of mist. One morning, I saw the silhouette of an elk bull majestically moving through a sea of mist, as cut out from grey paper against the slightly lighter haze. An unforgettable sight. There are plenty of elk in my native county, but I seldom come across the magnificent beasts.

That summer was unusually hot. Most dikes had dried up, making mosquitos and flies less abundant than they used to be. We worked on chords piling up rectangular cut peat blocks in pyramid-shaped “hives”, to be dried during the summer months and "harvested" in the autumn.

For lunch I drank my coffee from a thermos with coffee and ate sandwiches I had brought with me to a leaky wooden shed. There I also joined my class mates and friends when the rain poured down so hard that it made work impossible. We were me, Stefan Tell, Dan Forsberg and Johan Nordåker. The first two of them have remained my loyal pals for the forty years that have followed upon our summer job, though I lost contact with Johan long ago.  The following year, Johan and got tired of the bog and began to work as waiters at a seaside hotel, after that I spent some summers as a waiter on train and ferries.

Nevertheless, during my first summer at the bog I had enjoyed the job, especially since it was the first time I got a regularly pay. I bought an easy chair for boy's room and some LP records; Let it Be, Stones´ Exile on Main Street, which was rather fresh and In the Court of the Crimson King, who already had been in the record store for some years. 

I bought the last one since I liked the cover, though it was just the first track 21st Century Schizoid Man met my expectations of something weird and heavy. I also bought my first art book, Dikt och Bild, Fiction and Images, written by Gunnar Tideström, a respected Swedish professor of History of Literature. That book has over the years meant a lot to me. It is now after my mother's death, while I stay alone in my parents´ empty and quite house awaiting the funeral, as I after many years have started to browse Dikt and Bild again and thus I remembered my summer at the peat bog.

In Tideström´s book there is a picture of Georges Rodenbach and a short text about his novel The Dead Bruges from 1892:

... a suggestive depiction of the almost untouched but sadly decayed Middle Age town, which "personality" was so strong that it could take power over the soul of modern people.

I was during my youth an enthusiastic consumer of horror and supernatural fiction, which I found both in the library and the bookstalls where I bought the books of a pulp fiction series called Kalla Kårar, The Creeps. With masters of the genre like Richard Matheson, John Wyndham, Robert Bloch, Fritz Leiber and William Hope Hodgeson, Kalla Kårar could not be designated as pure pulp fiction.

My literary taste was as confusing as my music predilections. A few years after I had had bought it I gave away the Crimson King disc to my somewhat crazy and unusually ingenious comrade Claes Toft, who was a Genesis fan, a group I found to be overly mellow. Genesis reminded me of some of the Crimson King songs, especially Epitaph and Moon Child. Nevertheless, after a while I regretted that I had given the record to Claes. It disappeared when he died in a car accident in 1984, far too young. With him Crimson King came to end up with the dead.

Rodenbach's novel also dwells in the realm of the dead. I found The Dead Bruges to be a captivating book title – a book about a medieval ghost town, it seemed to be captivating. Actually, the novel was called Bruges-la-Morte, Bruges-the-Dead. All I knew about the action was that a single man in desperation after ten happy years together with a woman, who had died when she was almost thirty years old, had moved to Bruges since "a dead wife must be equalled by a dead city." When the novel begins, the widower has lived for five years in the medieval Belgian city, which gloomy streets, canals with stagnant dark water, old-fashioned houses, churches and monasteries generally are wrapped in drizzle or fog. The melancholic character of the city consoled the unhappy man, who stated that it was the town´s "infinite silence and monotonous existence" which was able to make his miserable, solitary life bearable. I did not know what the novel's "macabre end" signified, or what kind of "obsession" that eventually drove the novel´s protagonist into madness. However, the fragmentary hints I had come across were sufficient to speed up my morbid imagination.

I deliberated about the weird languor that apparently engulfed the old town of Bruges. Already at the Hästveda peatbog I thought about Bruges, the dead city. During early, opaque mornings the sight of the watery dikes, with their stagnant, brown bog water made them reminiscent of Bruges´s canals. Unfortunately, I could not get hold of the novel. Hässleholm´s excellent library could not find the Swedish translation from 1904 and when I later searched for Bruges-la-Morte in Paris, it was nowhere to be found. It was not until 2009 that a modern, English translation became available and I have not read it yet. On the other hand, throughout the years I became increasingly familiar with the Belgian Symbolist movement, of which Rodenbach´s novel constituted an important part.

When I in 1974 went travelling on Inter Rail with Claes, who for some reason jumped train outside of Innsbruck, I one day found myself at the Royal Museums of Fine Arts of Belgium in Brussels where I was confronted with Ferdinand Knoppff's huge pastel painting Memories, on which seven elegantly dressed ladies are standing in a meadow. Five of them carry rackets, but their long dresses seem to indicate that they do not intend to engage themselves in any tennis game. Another strange circumstance is that all seven of them seem to be the same person and they do not appear to have any contact with each other, but are seemingly obsessed by their own thoughts. Later on I found that Knoppff had illustrated Bruges-la-Morte.

It was my first encounter with Belgian symbolism, an art form what appeared to have been soaked in what the French call spleen, in reality the black bile produced by that organ and supposed to be the origin of melancholy. It was assumed that a melancholic could find some relief during the blue hour that arrives when dusk passes into night. In of his poems Rodenbach described the feeling:

Doceaur du soir! Douceur de la chambre sans lampe! 

Le crépuscule  est doux comme une bonne mort 

Et l´ombre lentement qui s´insinue et rampe

Se déroule en fumée au plafond. Tout s´endort. 

Sweetness of the evening! Appeal of a room without a lamp!

The twilight is gentle as a good death

And the slowly creeping, mounting shadow

Raising like smoke towards the ceiling. Everything falls asleep.

A mood that apparently was familiar to several talented Belgian symbolists, whose work was not always mellow, but could easily pass into horror, as is the case with León Spillaert (1881-1946), who suffering from insomnia drifted along Oostende's nightly streets and squares, its deserted quays and beaches. His paintings are characterized by a strange, dark and grey atmosphere, where stylized landscapes reflect a state of mind characterized by loneliness, mysteries, hallucinations and despair.

At the same time Xavier Mellery (1845-1921) and Georges Le Brun (1873-1914) depicted silence in almost empty rooms,

while William Degouve de Nuncques (1867-1935) strolled along Brussels's nightly streets or under the trees of its deserted parks. Like the protagonist in Bruges-la-Morte, Degouve de Nuncques had been driven into melancholy and insomnia by the death of his wife.

In Brussels, Fèlicien Rops (1833-1898) also took his nightly rounds, though his thoughts were far from being as pious as those of Degouve de Nuncques´s, mostly circling around pornography and Satanism, though Rops also regarded himself to be a loner and an anxious man.

Some years later we meet Paul Delvaux (1897 - 1994) on Brussels´s nightly streets, depicting deserted railway stations and ghostly ladies moving along empty avenues and alleys. For several years we had a reproduction of the lady with the paraffin lamp hanging on the wall.

There we also had Joop Moesman´s (1909 - 1998) Rumour. Moesman was a Dutchman, but his art reminded of the work of Belgium's great surrealist René Magritte, also a habitual night walker.

Magritte´s paintings radiate a chilly loneliness. A loneliness sometimes shared with death, like James Ensor (1860-1949), who populated Oostende with skeletons and masked ghosts.

In Heart of Darkness, Joseph Conrad called Brussels The Sepulchre City and when modern poetry´s prominent initiator, Charles Baudelaire, spent his last years in the same city, he portrayed it as Death´s waiting room. In 1864, Baudelaire left Paris for Brussels as a hopelessly indebted, alcoholic junky, hoping to sell the rights to his collectedworks and be hired as a lecturer. However, he soon realized he had come there to die.

Baudelaire embodied the French concept of flâneur; loafer, free-liver, observer. A lonely, cynical man, an urban explorer and connoisseur who free from illusions observes his surroundings, as he is stroll along full-packed, or desolate streets, alleys and parks. Baudelaire depicted modern life against a backdrop of death and perversity, and thus found a fellow artist in Fèlicien Rops, who became his friend and confidant during his last years in Brussels. Rops made the following sketch of his French friend, who claimed he was utterly disgusted by both Brussels and the Belgians. 

Baudelaire´s last writings are dithyrambs over the Belgians and their capital:

The countryside around Brussels: fat, buxom, moist, like the Flemish female — murky, like the Flemish male. No insects, no birds. A ghost town, a mummy of a town, it smells of death, the Middle Ages, and tombs. Belgium is a snivelling little ragamuffin who throws himself around the neck of a fine gentleman and says to him: “Adopt me, be my father!” There are already enough morons in France. 

Baudelaire shared his cynic mindset and contempt with Fèlicien Rops. During their strolls through Brussels they spoke about common interests; art, death and perversions. To Eduard Manet, Baudelaire wrote:

Rops is the only real artist – in the sense in which I myself and perhaps only I mean by the word artist – a meaning I have found in Belgium.

Baudelaire gave Rops the assignment to make the cover for a Belgian edition of the six immoral poems he, through a court decision, had been prohibited to publish in France. The year before the poet's death the poems were published with the title Les Épaves, The Wrecks. After two years in the Belgian capital, Baudelaire was struck by paralysis and taken to Paris to receive The Last Rites.

Baudelaire´s steadily increasing popularity among Belgian avant-garde writers and artists certainly influenced the death- and flâneur cult that seized their prime representatives by the turn of the last century. By Rodenbach we find the entire Baudelaire catalogue of fascination with women's hair, voyeurism, decadence, art and decay, as well as a strange blend of attraction to and repudiation of Catholic piety. But, with Rodenbach the passions are more subdued. Generally speaking, the Flemish dampness and fog appear to have siphoned into Belgian novels, works of art and poetry, relieving them from the Frenchmen´s more uninhibited passions.

We find a Flemish restrained, soothing tone by Rodenbach's contemporary and good friend - Émile Verhaeren (1855-1916), who with the Frenchman Mallarmé, often is regarded as the main representative of symbolist poetry. Verhaeren has, for example, in an atmospheric poem Au passant d'un soir, An Evening's Demise, gathered emotions and motifs from the many impressions that artists and writers created around the flâneur. Poems describing and moving along roads where people have travelled throughout the ages - pilgrims, loving couples, seekers - whose lives inexorably end with one final step. The poem´s refrain is:

Dites, quel est le pas

Des mille pas qui vont et passent

Sur les grand’routes de l’espace,

Dites, quel est le pas

Qui doucement, un soir, devant ma porte basse

S’arrêtera?

Say, which is the step,

Among thousands which come and go

Along the highways of Universe,

Say, which is the step,

Which carefully, one evening, in front of my low door,

halts.

For Hugues in Bruges-la-Morte, Bruges became the end station of his life´s journey. An out-of-the way place, far beyond the bustle and noise of the rest of the world. However, that had not always been the case. In the 12th century, wool had made Bruges one of Europe's wealthiest and most important cities, in this bustling town the wool had been processed and woven into precious fabrics.

The city's entrepreneurs developed an increasingly intensive trade. The Cogs, sailing ships of the Hanseatic League, brought English and Scottish wool, cereal from Normandy and wine from Gascogne. Later, Portuguese ships came with spices from India, while goods from the Silk Road were brought by Venetians and Genovese. From Bruges, exquisite fabrics and other luxury goods were shipped, not the least altar cabinets and oil paintings by masters like Van Eyck and Memling.

Wealthy traders founded banks and lent money. However, the natural Zwin Canal, the town's connection with the sea, slowly silted. Soon, large ships could not dock by the ports of Bruges and in the latter part of the 16th century, the city began losing its significance and wealth and its commerce was steadily taken over by the ever-expanding port of Antwerp. Bruges turned inwards and became a conservative place, safeguarding ancient Catholic rituals and exquisite art treasures. However, the town aged with grace and avoided becoming a modern, perverted sepulchre city like Brussels, which by the early twentieth century increasingly had become associated with unjustly begotten riches, amassed through a predatory exploitation of the defenceless inhabitants of the Congo.

Even if I have visited Brussels several times, especially during the time I lived in Paris and could take the train to visit one of my sister-daughters who lives there, I never came to Bruges, which lies nine miles to the west. Bruges has thus remained a chimera, the same enticing, mysterious place as I imagined it to be while working on the peatbog in Hästveda.

After I began writing this blog post I have travelled to Prague to visit my oldest daughter's family and watch over my little grandchild, with whom I daily venture on discovery expedition within this mysterious city, which also conceals medieval secrets, dark alleys, alchemist cellars and treasure chambers. At this time of the year, however, Prague is far from being a deserted, melancholy place, crowded as it is by tourists from all over the world.

Today it is my birthday and while I am writing this in the evening I remember how I when I turned sixty-one spent a weekend with my wife at a nice beach hotel by Sperlonga in Italy. As is often the case with hotels, there were bookshelves with left behind books, among them I found a small volume with red covers - Bruges-la-Morte! The novel had finally appeared, though in Italian. I devoured it at once and probably due to the fact that my Italian still leaves a lot to be desired it was as if the inner core of the story concealed itself and the novel thus appeared to be even more enigmatic than it really is.

Bruges-la-Morte was only 90 pages long and lacked the thirty-five photographs included in the original edition. Today this lack of photographs appear as even stranger than when I read the novel two years ago. As a birthday present my daughter gave me today W. G. Sebald's novel Austerlitz, in which black and white photographs, play an important role, forming part of the action. As a matter of fact Rodenbach's Bruges-la-Morte was the first novel to use photographs as a comment to the text.

The coincidences between the two novels are even stranger than that. The German author's novel deals with a lonely man with an uncertain past. Death and memories of the dead are constantly present in Sebald´s multifaceted and suggestive book – strangely enough, with its detours and sudden incursions it makes me think of my blog, though Sebald´s novel is of course far superior to my scribblings.  

Like Hugues in Rodenbach´s novel, who feels that the departed are alive in Bruges, Jacques Austerlitz perceives their presence in the concentration camp of Terezin (Thersienstadt). Their glances seem to follow him through windows of empty barracks. He imagines how the dead throng within the old citadel, hears their steps between the houses and gets an unsettling sensation of how they invisibly gather at the camp´s Apellplatz.

According to Sebald, the dead are at our mercy, we can chose to remember or forget them. They leave their silent belongings behind, but our memories of their departed owners can nevertheless give a kind of life to such objects. Something I strongly feel when I live in my departed parents´ home in Hässleholm. I stayed there before I went to Prague and will return in a few days to prepare my mother´s funeral and the emptying out of the house. My mother´s presence is still strong in the house, all of her belongings are still there. Like houses filled with memories from their lost owners, photographs of past times also speak by themselves. As a matter of fact, at the exact moment when a photograph is taken, the image is transformed to history. Sebald's novel is filled with photographs of people and objects, the protagonist seems to get lost among all this paraphernalia. Jacques Austerlitz states that he:

… never shook off the feeling that something very obvious, very manifest in itself, was hidden from me. Sometimes it was as if I were in a dream and trying to perceive reality; then again I felt as if an invisible twin brother were walking beside me …

When Austerlitz searches among his memories, he is caught by a feeling that when he moves back in history he ends up in a circular movement. While he at a specific moment is looking for his missing parents, tracing them through photographs, texts and meetings with people and things, it seems that time is curving and he dissolves in an endless time-space continuum.

Something similar happens to Hugues at the beginning of Bruges-la-Morte. He has filled his home with memorabilia after his deceased and passionately beloved wife. A strong, long braid of her golden-blonde hair, which he cut from her at her death bed, is kept in an oblong glass box. A full-length portrait of his wife adorns a wall in the salon, flanked by her lute. The wardrobes on the upper floor are filled with her clothes. But, his intensely missed wife is nowhere to be found, only the objects that indicate a kind of abstract presence. The deceased is not there in person, but her presence remains. Hugues has turned her into an impersonal existence, kept alive by his idealized veneration of a constructed memory. Likewise, he considers Bruges to be a “dead” town, though it is nevertheless filled with the presence of times gone by. Bruges retains a great amount of memories, but these were not Hugues´s memories. He did not know the city before he moved there five years earlier. He was now living in Bruges, but did not belong. Every day Hugues visited churches and monasteries, even if he did not consider himself to be a believer:

The town has essentially a believer's face. A demand for piety and self-denial flows from it, from the walls of hospitals and monasteries, from the many churches, which genuflect in robes of stone. Once again it began to rule over Hugues, forcing him into obedience. It once again became a person, a confidant who persuaded, dissuaded and commanded. He orientated himself in accordance with it and allowed it to control its actions.

Hugues was present, but not involved, a feeling that relieved his sadness and lament. He could no longer be close to his beloved wife, he did not believe in God - but the signs of a divine presence were conspicuous in Bruges; the churches, the holy objects, its exquisite religious art. All of this had a soothing influence on the lonely, futilely yearning man. In a similar manner the town's glowing Catholic piety was kept alive by holy relics, rituals and processions. Around himself Hugues had gathered the possessions of his dead wife and his devotion towards them reminded of religious worship. He assumed that he through his commitment to preserving her things and in keeping his memory of her alive could create a feeling of perpetuity, which could not be disturbed by longing or passion. Nevertheless, when Hugues least could suspect it, reality it broke into his morbid sanctuary and overturned his melodramatic worship. His dreamy obsession with the past became his curse and ruin.

During one of Hugue's lonely walks through the misty town, a young woman passed him by:

When he saw her, he stopped dead, it was as if he had been destroyed. The young lady who passed him in the opposite direction swept close by. It was like a shock, a revelation. For a moment Hugues seemed to be falling over. He placed his hand over the eyes, as if trying to chase away a dream.

The passing woman seemed to be a perfect double of Hughes dead wife. The pastel hue of her skin, the widened jet black pupils in the mother-of-pearl gleam of her eyes, the hair's tint of ambra and raw silk. The figure of the unknown woman, the rhythm of her body movement, facial expression, an inward dreaminess of the eyes, bore witness about a mysterious inner life, about the stirrings of her soul. The resemblance to the deceased wife was overwhelming. A scary miracle!

Hugues followed the woman, who did not fail to notice the taciturn and well-dressed gentleman's attention. During the following days the women gave Hugues small hints of her interest. Even if Hugues lacked acquaintances in the town, he was nevertheless known as a discreet, wealthy and elegant widower. The woman who had captivated his mind was originally from England. Hugues found out that her name was named Jane Scott and that she was a member of an opera company visiting Bruges, where they performed Giacomo Meyerbeer's opera Robert le Diable. Hugues attended the performances and finally made himself known to the lady, soon they were engaged in an intensive romance.

Hugues installed the attractive Jane in a cosy apartment, where he visited her daily. The wealthy widower tried to appear as prudent and tactful as possible, though soon his relationship with the actress had become the talk of the town.

Hugue's joy of finding a lady who so perfectly corresponded to his ideal image of the deceased wife, blinded him to all dissonances, or rather he tried to hide them both from himself and others. In his effort to turn Jane into a perfect image of his deceased wife Hugues strived for total control by governing every single detail of Jane´s appearance and behaviour. He tried to isolate her, turn her into his own personal property, an object for his desire and worship, similar to the blonde braid he kept locked into a glass box. In order to succeed, Hugues was forced to make some concessions. He overlooked Jane´s excessive expenditure on clothes, jewellery and beauty products and refused to admit that the blonde colouring of her soft, voluminous and wavy hair was achieved through artificial means. That her gentleness and obedience were not based on love, but more on the need for the financial security and comfort that the wealthy and impassioned Hugues provided.

Jane was a skilled actress, also in the sense that she enjoyed her ability to manipulate the dazzled Hugues. He was spellbound by her resemblance to his dead wife and made a conscious effort to preserve a dream state that ignored the surroundings and the fact that Jane's extravagant needs and desire threatened not only his previously stable economy, but also his mental and physical health. Hugues refused to realize his pathetic compliancy and the sad figure he made in the eyes of the bigoted majority of the small town.

Since Hugues did not find the same intellectual stimuli with Jane as he had encountered with his deceased wife, he let his erotic desires subdue all other feelings. As the opera singer she was, Jane could entice her hapless lover with song and music, like Hugues´s dead wife she could play the lute and her love making was refined.

Storm clouds were gathering. The pious Barbe, Hugues's caring housekeeper, lived in a world that was completely alien to from his passionate bliss. She belonged to the ancient, devotional and trustworthy Bruges, and had a close relationship with the town´s ancient congregation of Beguine sisters. In fact, Bruges was one of the few places where, by the beginning of the last century, still existed a dynamic Beguine community.

Beginues were nun-like associations where women lived in a monastery-like communites. The communities arose during the latter part of the twelfth century, especially in cities like Bruges, where several unmarried, self-sufficient women had settled, being engaged in sewing, weaving and other market-oriented activities. Within the Church's sphere of piety and community work, such independent women were able to create relationships that not only gave them protection and some security, but also opportunities for exchanging knowledge and experience, unique to women's positions and functions within an often alienating and excluding society. Beguine communities were supported economically by donations, while the sisters devoted themselves to artisanal labour and health care. The Beguines who chose to live within a cloistered community were committed to chastity and swore obedience to their prioress, though they controlled their own possessions and income. Beguines were also free to leave the monastery community and marry whenever they wanted. The Beguines who had chosen to live within a monastery were visited and supported by a larger community of women, both married and unmarried, and they also supported and helped groups of vulnerable women such as widows, prostitutes and orphans.

Barbe had a sister who was a cloistered Beguine and visited her every weekend. In the cloister Barbe came to know what the whole of Bruges seemed to talk about - that her employer, whom she both admired and cared for, lived in sin and kept a foreign mistress of doubtful morals. Despite his erotic obsession, Hugues had forbidden Jane to visit his home, partly because he knew that Barbe would not be able to accept her and treat her with due respect, partly because he was ashamed of the pitiable cult of his dead wife of which his entire home bore witness.

A turning point in the novel occurs when Hugues gave way to his nagging desire to see Jane dressed in his dead wife's clothes. Jane was reluctant and with good reason interpreted Hugues´s urge as some kind of necrophilous perversion. But, when Hugues brought the dress that his deceased wife wore on the portrait in his living room, Jane gave in to his pleading. As she put on the precious but old fashioned dress, Jane at first complained how ridiculously outmoded it was, but she soon adapted herself to the role and began to swagger in a manner that Hugues found unbearably vulgar and offensive. For sure, Jane was like a copy of his wife, but her sensual tangibility tore Hugue's dream world to shreds. He realized that he no longer had to filter his passion and desire for Jane through any reverence for the dead wife. His refined longing for the deceased had gradually been transformed into an unwarranted, earth-bound desire. After that crucial event Hugues accepted Jane's wish to finally come to his house. However, before the ostentatious lady showed up, the abhorred Barbe sad and upset quit her job:

- Oh, Lord Jesus! My poor gentleman! And for such a woman, a bad woman ... who is deceiving you.

As she swept into Hugues´s abode, Jane laughed heartily at his ridiculous collection of memorabilia and relics from his dead wife. Hugues felt exposed, mocked and humiliated. Meanwhile, Bruges´s venerable crystal rock phial containing The Precious Blood of Our Saviour was brought out from the Cathedral in a traditional and highly respected procession. The bells chimed and hymns rose to the darkened skies. Hugues was moved by the mystery that engulfed the entire town, by the piety reflected in all these faces, by the humble faith demonstrated by all those who gathered in the streets, just under his windows and further away, all the way to the end of the ancient, devout town. He lowered his head in respect when he witnessed how all these people throw themselves on their knees when the relic passed, collapsing like under a storm wind while the hymns swept over them.

In the midst of all this commotion, Hugues tried to prevent a mocking Jane from appearing in the open window, fully visible to all pious participants in the solemn procession. Jane became violently upset by what she perceived as yet another proof of Hugues's over-anxious double morals and when he in traditional Catholic deference wanted to light candles in the windows while the procession passed, Jane accused him of being hypocritical. At the sight of the scornful Jane dressed up in his deceased wife´s clothes, Hugues lost his temper. He rushed towards her, but Jane was unable to perceive the seriousness of his frenzied madness and ran mischievously into the salon, where she took the braid out of its glass box and impishly waved it in front of the furious Hugues, who tore the twinned hair from Jane and strangled her with it. When she suffocated fell to the floor Hughes took a step back and looked in horror at what he had done. However, he soon he calmed down, sat down in an armchair and intensively watched the deceased woman:

Jane lay extended on the floor; the dead was even more dead ... Hugues mulled over it all without understanding, without knowing anything anymore. The two women had become one. So alike in life, they resembled one another even more in death, which gave them the same pallor. Hugues could no longer distinguish one from the other - it was the same beloved face. Jane was the ghost of the dead, visible only to him. Hugues's soul had returned to the past. He remembered nothing more than very distant things.

Without a doubt, Hugues suffered from scopohilia, a psychiatric term denoting expressions of sexual pleasure based on contemplation, on visual stimuli. The diagnosis is primarily applied to men who become intensely excited by watching women, or images and films presenting female bodies, or anything that may be associated with femininity, such as hair, specific garments, and the like. Within the realms of art, scopophilia has naturally been very prominent and in recent years an extensive literature has grown up around the phenomenon. Especially from a feminist point of view it has been emphasized that women through scopohilia are being deprived of their unique human worth and transformed into objects. A scopophiliac attaches itself, often exclusively, to the exterior aspects of women. His ideal woman thus becomes an ideal in the original meaning of the word - the Greek ἰδεῖν, idein, "to see". Thus, scopohilia turns into a mentality that obstructs a clear comprehension of how reality looks like and functions. Estimates and conceptions based solely on what can be seen become a serious mental constraint.

In order to grasp reality, our consciousness requires significantly more information than mere visual impressions. Something that the seventy-three-year-old Goethe realized after making a fool of himself in Marienbad after having fallen passionately in love with the seventeen-year-old Ulrika von Levetsow: "Love is an ideal thing, marriage a real thing, a confusion of the real with the ideal never goes unpunished."

In Rodenbach´s novel visual impressions dominate the entire story telling. Love becomes an abstraction, a mere façade, the reader is provided with detailed descriptions of the deceased wife's and Janes appearances, but their inner feelings, their individuality, remain unknown. It was certainly the novel´s often impressive descriptions, its unique mood, which captivated so many artists.

A more recent work of scopohilia is Alfred Hitchock's Vertigo, considered as such especially after the English film theorist Laura Mulvey in 1979 made an in-depth analysis of the film from a feminist perspective, thus popularizing the now-common concept of The Male Gaze:

… fetishistic scopophilia, builds up the physical beauty of the object, transforming it into something satisfying in itself.  […] The power to subject another person to the will sadistically or to the gaze voyeuristically is turned to the woman as the object of both. Power is backed by a certainty of legal right and the established guilt of the command.

Among others, has Hitchcock's daughter Patricia observed that Vertigo was the movie closest to her father. Long before he initiated the shooting of the film, Hitchcock had elaborated an extremely detailed plan:

… he’d already made that movie. He knew what that movie was going to look like. He took a finished script, then drew every shot. So that when he stepped on that set, he knew exactly what that was going to look like. He never looked through a camera.

The action is complicated and I do not know if the following summary makes it understandable:

Scottie, a lawyer who has become a policeman, witnesses how a colleague falls to his death something that results in a paralyzing fear of heights that makes him leave the police force. A former fellow soldier, Elster, hires Scottie to spy on and watch over his wife, Madelaine, who Elder says is psychotic and suicidal. Every day, Madelaine goes to a museum to look at a painting depicting a certain Carlotta Valdez, who committed suicide a hundred years earlier due to an unhappy love affair. Madelaine apparently imitates the looks of the lady on the painting. She has for example the same hairdo.

After the museum visit Madelaine goes to a hotel where Carlotta once lived and where Madelaine now is renting a room. Apparently Madelaine suffers from a morbid identification with Carlotta and she does eventually go to the church tower from which the unfortunate lady threw herself a hundred years ago. Scottie suspects that Madelaine intends to repeat that suicide, but his fear of heights prevents him from rushing after her when she enters the tower and is thus forced to stay behind and helplessly witness how Madelaine throws herself to her death.

Scottie becomes devastated by Madelaine´s death and after being released from a mental institution where he has undergone treatment, Scottie visits the places where he previously had spied on Madelaine, whom he by then already had fallen desperately in love with. One day he notices a woman who reminds him of Madeleine. Scottie follows her until he dares to make an approach. The woman is reluctantly fascinated by Scottie, telling him that her name is Judy Barton and that she works in a department store.

In a central scene of the film, Scottie persuades Judy to dress in exactly the same grey dress that Madelaine wore at the time of her death and to fashion her platinum blond hair in the same manner as Madelaine had done. Judy turns into Madelaine and Scottie makes love to her, just as he would have liked to have done with the "real" Madelaine. The moviegoers, but not Scottie, learn from a letter that Judy writes, but never sends, that she was involved in a murder plot staged by Elser in order to kill his wife. Elser had paid Judy for acting the role as Madelaine, who Scottie never had seen. When Judy ran up in the tower, both she and Elser knew that Scottie would not be able to follow her. Elser had with his real wife been waiting up in the tower and when Judy appeared he had thrown the real Madelaine to her death.

During the investigation into Madelaine´s death Scottie had explained how he had been hired by Elser to watch over Madelaine to detain her from committing suicide, thereby he freed Elser from all murder suspicions. Judy, afflicted by her love for Scottie and plagued by her guilt for the death of Madelaine´s death, decides to commit the suicide that Scottie believed he had witnessed. Followed by Scottie, she rushes up in the tower. However, Scottie´s concern for Judy makes him overcome his fear of heights and he succeeds in preventing Judy from throwing herself out of the tower. At that same moment a nun appears, saying: "I thought I heard voices". Her unexpected appearance frightens Judy, she staggers and falls to her death.

Vertigo is one of my favourite movies and I have seen it several times, always equally impressed by Hitchcock's skilled artistry - camera angles, colouring and the coolly balanced story. It is a very personal movie. The viewer perceives the course of events from Scottie's point of view. We enter a scopophiliac´s brain and follow him during his pursuit of the dead Madeleine's double through a San Francisco that seems to be as secretive and mysterious as the Bruges through which Hugues followed his deceased wife's double.

Both stories deal with loneliness, desire, obsession and death. Hitchcock stated that: "I made the film to present the dreamlike nature of man," while placing himself under the skin of a character created by him. Like Rodenbach, Hitchcock was an observer, a voyeur. He instructed Kim Novak that in her roles as Madelaine and Judith she would merely "be", meaning she was supposed to be seen, acting more like a representation of beauty and distance than a human being of flesh and blood: "You have a lot of expression in your face. I do not want any of that" he told her. Kim Novak later stated:

Of course, in a way, that was how Hollywood treated its women in those days. I could really identify with Judy, being pushed and pulled this way and that, being told what dresses to wear, how to walk, how to behave. I think there was a little edge in my performance that I was trying to suggest that I would not allow myself to be pushed beyond a certain point - that I was there, I was me, I insisted on myself. Working with Hitchcock was strange because I don't know if he ever liked me. I never sat down with him for dinner or tea or anything, except one cast dinner, and I was late to that. It wasn't my fault, but I think he thought I had delayed to make a star entrance, and he held that against me. During the shooting, he never really told me what he was thinking.

Hitchcock was well aware of the difference between the cool blondes he liked to depict in his movies and other women who appear as comrades and intellectual sparring partners to his movie heroes. If Judy/Madelaine are male projections of a dream woman, Scottie's former girlfriend, Midge, corresponds to the intellectual comrade woman. When Scottie tries to transform Judith into the perfect object of his desires, she pleads: "Could you not like me, just as me?" Through Scottie's gaze we may assume his inner thought: "I do not like you. I like Midge, but I could love you."

With Midge, it is just the opposite, Scottie likes her, but cannot love her, something that becomes apparent in the scene where Midge has painted her face into Carlotta's portrait. The image Madelaine tried to imitate. It is obviously Midge's attempt to break down Scottie's scopophiliac fixation on the outer aspect of a woman. Midge fails completely. Scottie looks at Midge´s portrait, leaves her studio and a desperately crying Midge.

Something similar unfolds after Scottie's encounter with a Judy transformed into Madelaine. Hitchcock's camera lingers at the back of Judy's head, with its hairdo shaped like a whirl, probably a symbol of Scottie's cheating of himself and Judy, the bizarre maelstrom he is being dragged into. Judy turns slowly and finally looks straight at us, who perceive her pain of being apprised and considered as an another human being by the man she desires, then the film turns red.

The fact that much of Hitchcock´s personality was apparent in the dichotomy between the reality-based Midge and the dreamed-up Madelaine is confirmed by Tippi Hedren, another of Hitchcock's blonde and cool actresses, who played the leading role in The Birds and Marnie. Hedren had difficulties in fighting off the master director's sexual innuendos, his dominance and control needs. Hedren claims that Hitchcock actively opposed her continued film career after she openly had expressed her aversion to his sexual provocations. Hedren assumed that Hitchcock, under the guise of his metier, felt free to exert his scopophiliac addiction by directing his desire towards the blonde beauties who were his erotic ideal. His wife Alma, like Scottie´s Midge, did not correspond to his sexual ideal. Alma stated that their marriage was quite sexless. Instead of a lover, Alma played the role of Hitchcock´s counsellor and confidant.

In her despair, Hedren turned to Alma and asked her to try to make Hitchcock put an end to his sexual harassment:

She knew full well what was going on. I said: “It would just take one word from you to stop this,” and she just walked away, with a glazed look in her eyes. I felt helpless to stop what was going on, thought it pointless to try and tell anybody else about it, but unable to get away from the situation I was in.

Like few other directors, Hitchcock succeeded in portraying the predicament of women who have become victims of the scopophilic gaze. Rodenbach is unable to do it in Bruges-la-Morte, where Jane remains a cliché. However, similarities between Bruges-la-Morte and Vertigo are occasionally quite amazing - the importance of women´s hair, the attempts to transform a living woman into the image of a deceased and desired other, the aesthetics in descriptions of colours and atmosphere, the importance of the scenery - Bruges and San Francisco, the religious background with death and monasteries, the lonely man who plagued by his desire pursues a woman within in a dreamlike setting.

However, Hitchcock denied all knowledge of Bruges-la-Mort. Vertigo was based on a novel D'entre les morts, Among the Dead, by the French author duo Pierre Boileau and Thomas Narcejac, who located their story to Paris after World War II. Despite several crucial differences, Vertigo basically follows the action of that novel, and it is known that Boileau and Narcejac were familar by Bruges-la-Mort. That Hitchcock also new about Rodenbach´s novel is actually most likely. One of his early films Waltzes from Vienna was based on a musical with Strauss waltzes adapted and rewritten by Erich Korngold. The composer Bernard Herrmann, who Hitchcock appreciated and who wrote the music to several of Hirchcock´s  most notable movies, was also familiar with Erich Korngold's film music, which had won two Oscars.

Erich Korngold? He was born in Vienna as the son of an influential music critic, close friend with greats like Gustav Mahler, Hugo Wolf and Alexander von Zemlinsky. As a musical prodigy the thirteen-year-old Erich Korngold had written a piano sonata that the well-known piano virtuoso Artur Schnabel performed during his world tours. Before he became twenty years old, Korngold had written two operas that Bruno Walter directed for full houses in Vienna and when he was twenty-two years old Erich Korngold wrote the opera Die tote Stadt, The Dead City, which built on the novel of Rodenbach. It was praised by Puccini and became a big success at several of Europe's most significant opera houses. In 1934, Korngold moved to Hollywood to write film music, due to his Jewish ancestry he chose to stay in the U.S. to escape the increasing and violent anti-Semitism in Austria.

I have long known about Die tote Stadt, without having been able to see or hear it. Just as I created my own imagery about Rodenbach's novel, I fantasized about Die tote Stadt imagining it to be powerful work with horror-romantic elements, something like Alban Berg´s Wozzeck and Lulu, which I have seen and become impressed by. When I was working at UNESCO in Paris, the employees were offered subsidized tickets to the Paris Opera, and thus I saw several outstanding performances, often together with a young colleague of mine, Keiko Nowacka.

This is once again one of those strange coincidences that seem to characterize my relationship with Bruges-la-Morte. Keiko is namely an expert in medieval women's history, a subject she studied at Cambridge University. She gave me a paper she had written about Beguins and thus I became somewhat knowledgeable about an for me hitherto unknown Catholic world that plays such a significant role in the Rodenbach´s novel.

Together with Keiko I saw Debussy's opera Pelléas et Mélisande, which premiered in 1902 and was based on a tale by Maurice Maeterlinck, who received a Nobel Prize in 1911. Maeterlinck was often mentioned together with his compatriots Verhaeren and Rodenbach. The latter were born seven years before Maeterlinck. All three had studied at Ghent University, were Flemish but wrote in French and their texts had a meditative and serene character.

I was impressed by Pellás and Melisande, a contributing reason was probably Robert Wilson's abstract scenery, dominated by a circle that could symbolize a source, the sun or the moon. The music ran like an unperturbed stream. Without arias and recitals a continuous musical flow was created that contained a story where people and actions coincided and created an abstract, dreamy entirety. When I listened to Pellás and Melisande I imagined that an opera based on Bruges-la-Mort would probably sound something like that while it described the dark canals and their white swans in an ancient, withering Bruges.

My surprise was therefore quite great when I a couple of years later finally obtained a CD with Korngold's opera and encountered a dazzling, dynamic music reminiscent of his highly dramatic music to movies like Captain Blood and Robin Hood, which I already had on a CD. The story in Korngold's opera had also been changed, the characters were given new names and the list of protagonists was amplified with several new characters. The centre of the drama had also changed and more emphasis had been placed on Jane´s artistic background. Her lively, bohemian lifestyle was contrasted to Hugue's reticent obsessions. The opera contained a variety of characters and several mass scenes contrasting to the meditative mood of the novel. I admit that I in spite of the almost operetta like dynamism of Die tote Stadt it occasionally expressed more contemplative moods, though to me it was far removed from the calm melancholy I had expected after experiencing Pelleás et Melisande.

One final feature of my life trip in company with Bruges-la-Morte would be that after I returned to Hässleholm after my trip to Prague at the library came across an excellent Swedish translation from 2004. I have now read it in the solitude of my departed parents´ house, where I am alone but still feel their presence. I realize that writing on my blog is a way to keep my feeling of emptiness after my mother´s demise away from me. 

Life involves a constant flow of memories and impressions, eventually it forms a story that I do not know if it is created by myself, or what we might call “fate”. Pieces of a complicated puzzle appear and disappear, though I anticipate some kind of comprehensive image of my existence - who I am, who I was, though I do not have the slightest idea if the picture will turn out to be “true” or “false”. To pass a judgement about the shape and meaning of it all is far beyond my mental capacity. I think about Hitchcock´s statement that he with Vertigo wanted to "present the dreamlike nature of man" - La vida es un sueño. Life is but a dream. It probably is, at least for me.

Ackroyd, Peter (2016) Hitchcock: A Brief Life. New York: Nan A.Talese/Random House. Ebert, Roger (1996) Kim Novak Looks Back at Vertigo https://www.rogerebert.com/interviews/kim-novak-looks-back-at-vertigo Heldren, Tippi (2016) Tippi: A Memoir. New York: William Morrow/HarperCollins. Mulvey, Laura (1999) “Visual Pleasure and Narrative Cinema,” Braudy Leo and Marshall Cohen Film Theory and Criticism: Introductory Readings. New York: Oxford University Press. Nowacka, Keiko (2004) Pastoral Care of Beguines and Prostitutes in 13th-Century Paris, paper presented at the Institute for Medieval Studies, University of Leeds. Pichois, Claude (1989) Baudelaire. London: Hamish Hamilton. Rodenbach, Georges (2009) Bruges-la-Morte. Sawtry: Dedalus Ltd. Sebald, W. G. (2011) Austerlitz. London: Penguin Books. Verhaeren, Émile (2013) Les Flammes Hautes. Paris: Hachette Livre BNF. 

Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå fortare, dock hördes det på motorljudet och en del av dem blev tagna av polisen. Ja, nog var de där killarna och deras mopeder skarpare än jag med min blåvita mopedscooter, men det hindrade inte att jag var ganska nöjd med den. Min scooter gick faktiskt ganska fort utan att vara trimmad, men flottören krånglade lite väl ofta, fast det var lätt att fixa.

På morgonen var mossen oftast svept i tunna dimmor. En morgon fick jag se silhuetten av en älg majestätiskt avteckna sig i dimsjoken, som skuren i grått papper i det något ljusare diset. En oförglömlig syn. Det finns gott om älg i mina hemtrakter, men det är sällan jag sett dessa ståtliga urdjur.

Den sommaren var ovanligt varm. De flesta av dikena hade torkat, mygg- och flugplågan var därför inte helt olidlig. Vi jobbade på ackord och skulle längs ett dike lava upp de rektangulärt utskurna torvblocken i pyramidformade kupor, så att de under sommaren kunde torka för att sedan ”skördas” under höstmånaderna. 

Till lunch drack jag termoskaffe och åt medhavda mackor i en gisten träbod, tillsammans med mina kompisar Stefan Tell, Dan Forsberg och Johan Nordåker. De två förstnämnda har under de följande femtio åren förblivit mina trogna vänner. Johan har jag sedan många år tillbaka tappat kontakten med. Då vi året efter tröttnade på mossjobbet började jag och Johan arbeta som servitörer på Hotell Kattegatt i Torekov.

Torvjobbet var enahanda, men jag trivdes med det, speciellt som jag fick regelbundet betalt. Jag köpte en läsfåtölj till mitt pojkrum och några LPskivor - Let it Be med Beatles, Stones Exile on Main Street, som var relativt nyutkommen och In the Court of the Crimson King, som redan var flera år gammal. 

Den senare köpte jag eftersom jag gillade omslaget, men det var enbart den första låten 21st Century Schizoid Man som motsvarade mina förväntningar på något våldsamt och underligt, de andra låtarna var mer i enlighet med associationer som föddes genom boken jag köpte samtidigt - min första konstbok, Dikt och Bild av Gunnar Tideström. En bok som kom att betyda mycket för mig. Det är efter min mors bortgång då jag under en tid är bosatt i mitt tomma föräldrahem, som jag åter börjat bläddra i Dikt och Bild och så kommit att minnnas min tid på Hästveda torvmosse.

I boken finns en bild på Georges Rodenbach och en kort text om hans roman Det döda Brygge från 1892:

... en suggestiv skildring av den nästan orörda men vemodigt förfallna medeltidsstaden, vars "personlighet" var så stark att den kunde ta makten över en nutidsmänniskas själ. 

En medeltida död stad, som likväl hade en personlighet. Det måste röra sig om en form av litteratur som skapar känslor av oförklarliga hot och undergång. Jag var i min ungdom storkonsument av allsköns skräcklitteratur, både sådan jag fann på biblioteket och i kiosken, där speciellt en bokserie som hette Kalla Kårar utgjorde en förträfflig läsning. Med mästare inom skräckgenren som Richard Matheson, John Wyndham, Robert Bloch, Fritz Leiber och William Hope Hodgeson kunde Kalla Kårar egentligen inte kallas för kiosklitteratur.

Min litteratursmak var lika förvirrande som min musiksmak. Crimson Kingskivan gav jag några år senare till min smått galne och ovanligt infallsrike kamrat Claes Toft som var Genesisfan, en grupp som jag fann något mjäkig. Tyckte Genesis påminde om Crimson Kinglåtarna, speciellt Epitaph och Moon Child. Jag ångrade snart att jag gav skivan till Claes. Den försvann då han dog 1984, alltför ung. Med honom kom Crimson King att hamna hos de döda.

Rodenbachs roman befinner sig även den inom de dödas sfär. Jag tyckte  Det döda Brygge var en fängslande boktitel - en spökstad. Egentligen hette romanen Bruges-la-Morte, Brygge-den-Döda, vilket var lika fantasieggande. Allt jag visste om handlingen var att en ensam man i förtvivlan efter tio lyckliga år tillsammans med en kvinna, som dött då hon varit knappt trettio år, hade sökt sig till Brygge, eftersom ”den döda hustrun måste motsvaras av en död stad”. Då romanen tar sin början har änklingen bott fem år i den medeltida, belgiska staden, vars öde gator, kanaler med stillastående vatten, ålderstigna hus, sina kyrkor och kloster, oftast är insvept i duggregn eller dimma.Stadens melankoliska karaktä gör att den otröstlige mannen kan hänge sig åt ”den oändliga tystnad och enformiga tillvaro” som gör hans ensliga liv uthärdligt. Jag visste inte vad romanens ”makabra slut” innebar eller vad det var för en slags ”besatthet” som slutligen drev berättaren till vansinne. Men de antydningar jag läst var tillräckliga för att sätta fart på min morbida fantasi.

Jag funderade på det stilla, kusliga vemod som uppenbarligen inneslöt den gamla staden Brygge. Redan ute på Hästveda torvmosse kunde jag under tidiga, dimhöljda morgnar vid åsynen av de vattenfyllda dikena, med sina stillastående, bruna myrvatten, komma att tänka på Brygge, den döda staden. Dessvärre kunde jag inte finna romanen. Biblioteket i Hässleholm kunde inte få tag på den svenska översättningen från 1904 och då jag senare sökte Bruges-la-Morte i Paris fanns den ingenstans att få tag på. Däremot blev jag med tiden alltmer bekant med den belgiska symbolism som Rodenbachs bok var ett uttryck för.

Då jag 1974 for på Inter Rail med Claes, av någon anledning hoppade han av tåget utanför Innsbruck, hamnade jag en dag på Kungliga Konstmuseet i Bryssel och fick där se Ferdinand Knoppffs stora pastellmålning Minnen, på vilken sju elegant klädda damer står på en äng. Fem av dem bär racketar, men deras långa klänningar tycks tyda att de inte tänker ägna sig åt något tennisspel. Märkligt är också att alla sju tycks vara samma person och de verkar inte ha någon kontakt med varandra, utan vara uppslukade av egna tankar. Senare fann jag att Knoppff illustrerat Bruges-la-Morte.

Det var mitt första möte med belgisk symbolism, en konstform indränkt med det tillstånd som fransmän kallar spleen, på svenska motsvarat av mjältsjuka eller melankoli. Tegners dikt om mjältsjukan stämmer väl överens med framställningarna av ensamma människor, nattvandrare och tomma landskap som vi finner hos ovanligt många belgiska konstnärer:

Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt, 
Och sol och stjärnor mörknade i hast; 
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt, 
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast, 
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne, 
Allt mod, all glädje vissnade där inne.

En melankoliker ansågs kunna finna lugn och lindring under den blå timme som inföll då skymningen övergår i natt. I sin Dikt och Bild citerade Gunnar Tideström en dikt av Rodenbach:

Doceaur du soir! Douceur de la chambre sans lampe! 

Le crépuscule  est doux comme une bonne mort 

Et l´ombre lentement qui s´insinue et rampe 

Se déroule en fumée au plafond. Tout s´endort.

Kvällens sötma! Välbehag i rummet utan belysning!

Skymningen är mild som en behaglig död

Den långsamt krypande skuggan lutar mot taket

Där den blir till dimma. Allt somnar.

En stämning som tycktes vara välbekant för flera belgiska symbolister, vars verk dock inte alltid andades skymninsfrid utan lätt kunde övergå i skräck, som hos León Spillaert (1881 – 1946), som lidande av sömnlöshet drog omkring på Oostendes nattliga gator och torg, dess övergivna kajer och stränder. Motiven på hans tavlor omges  av en främmande, mörk och grå atmosfär, där stiliserade landskap speglar själstillstånd präglade av ensamhet, mysterier, hallucinationer och förtvivlan. 

Xavier Mellery (1845 – 1921) och Georges Le Brun (1873 – 1914) skildrade samtidigt tystnaden i nästan tomma rum, 

Alltmedan William Degouve de Nuncques (1867 – 1935) strosade kring på Bryssels nattliga gator och parker. I likhet med berättaren i Bruges-la-Morte hade Degouve de Nuncques genom din hustrus död drivits in i melankoli och sömnlöshet . 

I Bryssel hade också Fèlicien Rops (1833 -1898) smugit kring på nätterna, men hans tankar var långt ifrån så fromma som Degouve de Nuncques, de kretsade mestadels kring pornografi och satanism, men även Rops betraktade sig som en ensam och orolig man.

Senare möter vi i samma stad Paul Delvaux (1897 – 1994) med nattliga järnvägsstationer och spöklika gator. Damen med fotogenlamporna hade vi länge som affisch på väggen. 

Där hade vi  även Joop Moesmans (1909 – 1998) Ryktet. Moesman var visserligen holländare, men hans konst påminde om verk av Belgiens store surrealist René Magritte, även han en nattvandrare.

Magrittes tavlor utstrålar också de en kylig ensamhet. En ensamhet som emellanåt delas med döden, precis som hos landsmannen James Ensor (1860- 1949), som låter benrangel och maskerade varelser befolka Belgien.

I Mörkrets hjärta kallar Joseph Conrad Bryssel för the Sepulchre City, Gravkammarstaden och då den moderna poesins store portalgestalt, Charles Baudelaire, tillbringade sina sista år i samma stad skildrade också han den som ett dödens väntrum. 1864 hade den hopplöst skuldsatte, försupne och nerknarkade Baudelaire lämnat Paris för Bryssel, med en förfelad förhoppning om att sälja rättigheterna till sina samlade verk och försörja sig som föredragshållare. Innerst inne insåg han att han kommit dit för att dö.

Baudelaire förkroppsligade det franska begreppet ”flanör”; dagdrivare, lebeman, observatör. Den ensamme, cyniske mannen som illusionslöst betraktar sin omgivning, alltmedan han flanerar genom fullpackade, eller ödsliga, gator, gränder och parker.  Baudelaire skildrade det moderna livet mot en bakgrund av död och perversitet och däri fann han en frände i Fèlicien Rops, som blev hans vän och förtrogne under åren i Bryssel. Rops gjorde nedanstående skiss av sin franske vän, som sa sig avsky Bryssel och belgarna.

Baudelaires sista skrifter utgörs av våldsamt överdrivna klagosånger över belgarna och deras huvudstad:

Landskapet kring Bryssel: fett, frodigt och fuktigt som den flamländska honan – mulet och dystert som den flamländske hannen. Inga insekter, inga fåglar. En spökstad, en mumie som stinker av död, medeltid och gravar. Belgien är en snörvlande snorvalp som kastar sig kring halsen på en distingerad gentleman och ber honom: ”Ta hand om mig! Var min pappa!” Men, det finns redan tillräckligt med idioter i Frankrike […]. Belgien är ett monster!

Illusionslösheten och föraktet delade han med Fèlicien Rops och under sina promenader talade de om sina överskuggande intressen; konst, död och perversion. Till Eduard Manet skrev Baudelaire.

För mig är Rops den ende sanne konstnären – i meningen att jag förstår honom, jag och jag ensam är kanske den ende som förstår den sanna meningen av ordet artist – som jag har funnit i Belgien.

Det var åt Rops som Baudelaire gav uppdraget att göra försättsbladet till de sex, omoraliska dikter som han genom ett domstolsbeslut hade förbjudits att publicera i Frankrike och som året innan poetens död i Bryssel publicerades med titeln Les Épaves, Vrakdelarna. Efter två år i den belgiska huvudstaden drabbades Baudelaire av ett förlamande slaganfall och fördes till Paris för att där få sista smörjelsen och dö.

Kanske kan Baudelaires stadigt stigande popularitet bland belgiska avantgardeförfattare och konstnärer kan ha inverkat på den döds- och flanörkult som vid det förra sekelskiftet grep deras främsta representanter. Hos Rodenbach återfinner vi det baudelaireska registret med fascination inför kvinnors hår, voyeurism, flanerande, dekadens, konst och förfall, samt en blandning av attraktion och avståndstagande till katolsk fromhet. Men, Hos Rodenbach rör det sig om en mer dämpad, mindre skabrös konstform. I allmänhet tycks det som om den flamländska fukten och dimman smugit sig in i belgiska romaner, konstverk och poesi och där mildrat de franska passionerna.

Vi finner mjukt mollstämda, uppgivna stämningar hos Rodenbachs jämnårige och gode vän Émile Verhaeren (1855 - 1916), som jämte fransmannen Mallarmé ofta räknas som symbolismens främste poet. Verhaeren har exempelvis i en stämningsfylld dikt Au passant d’un soir, Vid en aftons övergång, samlat en mängd känslolägen och motiv från de många verk som konstnärer och författare skapat kring den ensamme flanören. Dikten rör sig längs vägar människor vandrat genom tiderna – pilgrimer, älskande par, sökare, vars livsfärd avslutats med ett sista steg. Omkvädet är:

Dites, quel est le pas

Des mille pas qui vont et passent

Sur les grand’routes de l’espace,

Dites, quel est le pas

Qui doucement, un soir, devant ma porte basse

S’arrêtera?

Säg, vilket är det steg

bland de tusental som kommer och går

längs universums vägar,

säg, vilket är det steg

som försiktigt, en afton, framför min låga dörr,

stannar?

För Hugues, huvudpersonen i Bruges-la-Morte, blev Brygge slutstationen på hans livsvandring. En plats vid sidan om, bortom den övriga världens jäkt och buller. Det hade dock inte alltid varit så. Under 1100-talet gjorde ull Brygge till en av Europas rikaste och viktigaste städer, i den av aktivtet sjudande staden förädlades och vävdes ullen till dyrbara tyger.

Stadens entreprenörer utvecklade en alltmer intensiv handel - hansakoggar förde in engelsk och skotsk ull, spannmål från Normandie och vin från Gascogne. Senare kom portugisiska skepp med kryddor från Indien, medan varor från Sidenvägen fördes dit av venetianer och genuesare. Från Brygge skeppades utsökta tyger och andra lyxvaror, inte minst altarskåp och oljemålningar av mästare som van Eyck och Memling.

De rika handelsmännen grundade banker och lånade ut pengar, Börsen sjöd av aktivitet. Men så började den naturliga Zwinkanalen, stadens kontakt med havet, sakta men säkert slamma igen. Snart kunde stora skepp inte lägga till vid Brygges hamnar och under 1500-talets senare del miste staden sin betydelse och rikedom, som övertogs av det stadigt växande Antwerpen i vars bakvatten Brygge isolerades från kommers och omvärld, slöt sig inåt. Ett inkrökt konservativt ställe med nattstånden religiositet och förnämliga konstskatter. Ett fornminne. Men, ett värdigt sådant, inte en modern, perverterad gravkammarstad som Bryssel, som under nittonhundratalets början alltmer kommit att associeras med orättfärdigt förtjänta rikedomar, grundade på en besinningslös rovdrift på Kongos försvarslösa invånare.

Även om jag flera gånger besökt Bryssel, inte minst under den tid då jag bodde i Paris och kunde ta tåget dit för att besöka en av mina systerdöttrar som bor där, kom jag aldrig till Brygge, som ligger nio mil västerut. Staden har förblivit en hägring, samma lockande, mystiska plats som den var då jag på Hästveda mosse funderade över den.

Efter det att jag började skriva det här blogginlägget har jag rest till Prag för att där besöka min äldsta dotters familj och passa min lilla dotterdotter. Jag går nu dagligen tillsammans med henne på upptäcktsfärd i denna mystiska stad, som den även den gömmer medeltida hemligheter, mörka gränder, alkemistkällare och skattkammare. Vid den här tiden på året är staden dock långt ifrån en öde plats. Den myllrar av turister.

Idag är det min födelsedag och i skrivande stund minns jag hur jag för två år sedan fyllde sextioett år och med min hustru tillbringade en helg på ett fint strandhotell vid Sperlonga i Italien. Som ofta är fallet med hotell, fanns det där bokhyllor med kvarlämnade böcker och bland dem fann jag en liten volym med röda pärmar - Bruges-la-Morte. Romanen dök äntligen upp, fast på italienska. Jag slukade den omgående och eftersom jag ännu inte är så bra på italienska bidrog mina bristande språkkunskaper till läsupplevelsen. Det var som om dess inre kärna dolde sig och romanen blev därmed mer hemlighetsfull än den verkligen är.

Romanen var endast nittio sidor lång och saknade de trettiofem fotografier med stadsvyer som ingick i originalupplagan. Det där med fotografierna finner jag just idag vara ganska märkligt, eftersom jag i födelsedagspresent av min dotter fick W. G. Sebalds roman Austerlitz i vilken svartvita fotografier också spelar en viktig roll och utgör en del av handlingen. Rodenbachs roman var den första som använde fotografier som en kommentar till texten.

Tillfälligheterna och sammanträffandena mellan de båda romanerna är märkligare än så. Delar av Sebalds roman utspelar sig i Belgien och Prag och den tyske författarens roman handlar om en ensam man med ett oklart förflutet. Samtidigt är döden, tillsammans med minnet av de döda, ständigt närvarande. Liksom Rodenbach anar bortgångna människors närvaro i Brygge, känner Jacques Austerlitz hur de dröjer sig kvar i koncentrationslägret Terezin (Thersienstadt), där han genom fönstren till tomma rum känner deras blickar, hör steg mellan husen och tycker sig märka hur de döda samlas på appellplatsen.

Enligt Sebald är de döda utlämnade åt vårt godtycke. Vi kan välja att glömma eller bevara dem. De lämnar efter sig döda ting, men minnet av deras ägare kan ge föremålen liv. Något jag kände mycket starkt innan jag for till Prag och ensam bodde i min nyligen avlidna mors hus. Hennes närvaro är fortfarande mycket stark där. Liksom hus fyllda med minnen från sina försvunna ägare talar även fotografier om en förfluten tid. Det är faktiskt så att i samma ögonblick som ett fotografi tas förvandlas bilden till historia. Zebalds roman är fylld med fotografier och föremål, huvudpersonen tycks gå vill bland allt detta. Jacques Austerlitz berättar att han kan:

aldrig bli kvitt känslan att något mycket nära till hands liggande, i sig uppenbart var fördolt för mig. Ibland var det som om jag inifrån en dröm försökte urskilja verkligheten; andra gånger tyckte jag att en osynlig tvillingbror gick bredvid mig …

Då Austerlitz söker bland sina minnen grips han av en känsla av att då han söker sig bakåt i tiden hamnar han i en cirkelrörelse. Under det att han i nuet är på jakt efter sina försvunna föräldrar och letar sig bakåt med hjälp fotografier, texter och möten med människor och ting tycks det som om både tiden och han själv upplöses.

Något liknande drabbar Hugues i början av Brygge-den-Döda. Han hade fyllt sin bostad med memorabilia efter sin avlidna och passionerat älskade hustru. En kraftig, lång fläta av hennes gyllenblonda hår, som han på dödsbädden skurit från henne, förvarade han i ett glasskrin. Hustruns porträtt i naturlig storlek hängde på väggen och likaså hennes luta, garderoberna var fyllda med hennes kläder. Men, hans intensivt saknade hustru fanns inte där, enbart den närvaro som föremålen vittnade om. Den döda var främmande, men likväl nära – hon hade förvandlats till en opersonlig existens. Likadant förhöll det sig med Brygge. Staden var död, men likväl fylld med närvaro. Brygge bevarade mängder med minnen, men de var inte Hugues minnen. Han kände inte staden innan han fem år tidigare hade flyttat dit. Han var nu bosatt i Brygge, men hörde inte dit. Hugues sökte sig till kyrkor och kloster, men var inte religiös:

Staden har framförallt en troendes ansikte. En maning till fromhet och försakelse strömmar ut från den,från hospitalens och klostrens murar, från de många kyrkorna på knä i mässkrudar av sten. Den började åter härska över Hugues och avtvinga honom lydnad. Den blev på nytt en person, en förtrogen som övertalade, avrådde och befallde. Han orienterade sig efter den och lät den styra sina handlingar.

Hugues var närvarande, men inte delaktig, en känsla som lindrade hans sorg och saknad. Han kunde inte längre vara nära sin älskade hustru, han trodde inte på Gud – men tecknen på en gudomlig närvaro levde i Brygge; kyrkorna, de heliga föremålen, den utsökta religiösa konsten. Allt sådant hade lugnande inverkan på den ensamme, förgäves trånande mannen. På ett liknande sätt som stadens katolska glöd hölls vid liv genom helgade föremål, riter och processioner, samlade Hugues omkring sig den döda hustruns ägodelar och ägnade dem något som liknade en religiös dyrkan, därigenom skapade han en evighetskänsla som inte stördes av längtan eller passion. Men, då Hugues minst anade det bröt sig verkligheten in i hans morbida helgedom och melodramatiska hustrudyrkan. Hans drömmande besatthet av det förflutna krossade honom. Under en av Hugues ensamma promenader genom den dimhöljda staden passerade en ung kvinna honom:

När han fick se henne stannade han tvärt, som förstenad; den unga damen som gick i motsatt riktning, strök tätt förbi honom. Det var som en stöt, en uppenbarelse. För ett ögonblick verkade Hugues nära att falla omkull. Han lade handen över ögonen, som för att förjaga en dröm.

Den förbipasserande kvinnan tycktes vara den döda hustruns dubbelgångare. Hennes pastellhy, de vidgade pupillerna i ögonens pärlemor, hårets nyans av ambra och råsilke där det i diset stack fram under den svarta hatten. Den okända kvinnans figur, kroppens rytm, ansiktsuttrycket, blickens inåtvända drömskhet, allt vittnade om ett inre liv, om själens rörelser. Likheten med den avlidna hustrun var överväldigande. Ett skrämmande mirakel!

Hugues började följa efter kvinnan, som inte undgått att lägga märka till den diskrete, välklädde mannens uppmärksamhet. Under dagarna som följde deras korta, slumpartade möte gav hon Hugues små tecken på sitt intresse. Trots att Hugues inte hade några bekanta i staden var han likväl känd som en diskret, förmögen och elegant ensling. Den åtrådda kvinnan hade engelskt påbrå. Hon hette Jane Scott och var medlem i ett operasällskap som gästade Brygge där de framförde Giacomo Meyerbeers opera Robert le Diable. Hugues bevistade föreställningarna, tog slutligen mod till sig och inledde en alltmer uppslukande romans. 

Han installerade den attraktiva Jane i en ombonad våning, där han dagligen besökte henne. Den ständigt uppmärksamme Hugues ville vara så försynt och taktfull som möjligt, men förhållandet mellan den förmögne änklingen och den slösaktiga damen blev snart ett samtalsämne inom stadens begränsade societet och religiösa kotterier.

Hugues glädje över att ha funnit en varelse som så fulländat motsvarade hans idealbild av den avlidna hustrun, gjorde honom blind för alla dissonanser, eller snarare han försökte dölja dem både för sig själv och andra. I sin strävan att förvandla henne till en dubbelgångare till sin avlidna hustru eftersträvade Hugues en total dominans över Jane. Han ville detaljstyra hennes liv, isolera henne, göra henne till sin personliga egendom, ett objekt för sin dyrkan, likt den döda hustruns avklippta hårfläta som vilade innesluten i sitt glasskrin. För att lyckas med sina avsikter tvingades Hugues att i vissa avseenden göra Jane till viljes. Han översåg med hennes stora utlägg  på kläder, smycken och skönhetsprodukter och vägrade att för sig själv erkänna att den blonda färgen hos hennes mjuka, voluminösa hårsvall kom sig av att hon färgade det med artificiella medel. Att hennes mildhet och undfallenhet inte grundade på kärlek, utan mer på lystnad efter den ekonomiska trygghet Hugues gav henne.

Jane var en skicklig skådespelerska, även i det avseendet att hon njöt av sin förmåga att manipulera den bländade Hugues. Han var trollbunden av hennes likhet med den döda hustrun och vinnlade sig om att bevara ett drömtillstånd som gjorde att han ignorerade omgivningens misstycke och det faktum att Janes extravaganta begär hotade inte enbart hans tidigare så stabila ekonomi, utan även hans mentala och fysiska hälsa. Hugues vägrade inse sin patetiska undfallenhet och den sorliga figur han utgjorde i omgivningens ögon.

Eftersom Hugues inte fann samma intellektuella utbyte med Jane som han haft med sin avlidna hustru lät han sina erotiska begär döva alla andra känslor. Som den operasångerska hon var förmådde Jane trollbinda sin älskare med sång och spel, liksom den döda hustrun kunde hon spela luta, och då det gällde älskogskonster var hon ytterst raffinerad.

Orosmoln hopades. Den fromma Barbe, Hugues omtänksamma hushållerska, levde i en värld fullkomligt skild från Hugues älskogslycka. Hon tillhörde det uråldriga, andakts- och tillitsfulla Brygge och hade täta kontalter med stadens beginersystrarnas gemenskap fortfarande levde kvar. I själva verket var Brygge en av de få städer där det vid förra sekelskifet fortfarande fanns beginsystrar och ett livaktigt beginkloster.

Beginer var nunneliknande föreningar med kvinnor som levde i en klosterliknande gemenskap. Gemenskaperna uppstod under 1100-talets senare del, speciellt i städer som Brygge. där det levde flera ogifta, självförsörjande kvinnor, sysselsatta med sömnad, väveri och annan marknadsinriktad verksamhet. I kyrkans hägn fann sådana självständiga kvinnor en samhörighet som inte enbart gav dem skydd och en viss trygghet, utan även möjligheter att utbyta kunskaper och erfarenheter, unikt för kvinnorollen inom ett ofta alienerande och uteslutande samhälle. Beginerklostren stöttades ekonomiskt genom donationer, medan systrarna ägnade sig åt handarbete och sjukvård. De beginer som levde inom en klostergemenskap var förpliktade till kyskhet och svor lydnad till sin priorinna, men de förfogade själva över sina ägodelar och inkomster. Beginer var också fria att utträda ur klostergemenskapen och gifta sig närhelst de ville. De beginer som valt att bo i kloster besöktes och stöddes av en större gemenskap av kvinnor, både gifta och ogifta och de utövade också hjälpverksamhet inom grupper med utsatta kvinnor som änkor, prostituerade och pigor.

Barbe hade en syster som var begin och besökte henne ofta i hennes kloster. Där fick Barbe sedermera veta vad hela Brygge tycktes tala om – att hennes arbetsgivare, som hon både beundrade och månade om, levde i synd och försörjde en älskarinna med tvivelaktig moral. Trots sin erotiska besatthet hade Hugues förbjudit Jane att besöka hans hem, delvis eftersom han visste att Barbe inte skulle acceptera henne, dels för att han skämdes över den kult av den döda hustrun som hans bostad vittnade om.

En vändpunkt i romanen inträffar då Hugues gav vika för sitt pockande begär att få se Jane i sin döda hustrus kläder. Jane var svårbedd och tolkade spektaklet som en nekrofil perversion. Men, då Hugues hade med sig den klänning som hustrun bar på porträttet i hans salong föll Jane till föga. Då hon iklätt sig den dyrbara, men otidsenliga dräkten, ondgjorde hon sig först över hur löjligt urmodig den var, men snart fann hon sig i rollen och började kokettera på ett sätt som Hugues fann olidligt vulgärt och kränkande. Jane var som en kopia av hustrun, men hennes sensuella påtaglighet slet sönder Hugues drömvärld. Han insåg att han åtrådde Jane och inte behövde filtret av vördnad för den döda hustrun. Hans förfinade längtan efter den avlidna hade förvandlats till oförfalskad, jordisk åtrå. Efter den avgörande händelsen gick Hugues med på Janes önskan att äntligen få komma till hans hus. Innan den gudlösa damen dök upp sa dock den förfärade Barbe upp sig:

- Åh, Jesus! Min stackars herre! Och för en sådan kvinna, en dålig kvinna … som bedrar er.

Då hon svepte in hos Hugues skrattade Jane hjärtligt åt hans löjliga reliksamling med memorabilia efter den döda hustrun. Hugues kände sig avslöjad, skamsen och förnedrad. Utanför drog Brygges ärevördiga och djupt respekterade procession till Det Heliga Blodets ära förbi.

Hugues kände sig gripen av mystiken, av andakten i alla dessa ansikten, av tron hos denna människomassa, som samlats på gatorna under hans fönster och längre bort, överallt, ända till slutet av den i bön försänkta staden. Även han böjde sitt huvud när han såg alla dessa människor kasta sig på knä vid relikskrinets ankomst, som hopvikta under psalmsångens stormvind. 

Mitt i all denna andakt försökte den våldsamt konsternerade Hugues förhindra en hånskrattande Jane från att inför de förbipasserande processionsdeltagarna visa sig i fönstret. Hon blev våldsamt upprörd över vad hon uppfattade som ännu ett bevis på Hugues ängsliga dubbelmoral och då han traditionsenligt i katolsk vördnad tände stearinljus i fönstren medan processionen drog förbi hånade Jane honom för hans skenhelighet och konformism. Vid åsynen av den gäckande Jane i sin döda hustrus kläder blev Hugues utom sig av skam och ursinne. Han rusade fram till henne, som inte uppfattade allvaret i hans ursinne utan lekfullt sprang in i salongen, tog den dödas hårfläta ur dess glasskrin och viftade den retfullt framför den besinningslöse Hugues, som slet till sig hårpiskan och ströp Jane med den. 

Efter att lugnat sig betraktade Hugues den mördade kvinnan:

Jane låg utsträckt på golvet; den döda var ännu mera död … Hugues betraktade det hela utan att förstå, utan att längre veta något … De båda kvinnorna hade förenat sig till en enda. Så lika varandra i livet, liknade de varandra ännu mera i döden, som gav dem samma blekhet. Hugues kunde inte längre skilja den ena från den andra – det var samma älskade ansikte. Janes lik var vålnaden av den döda, synlig endast för honom. Hugues själ hade återvänt till det förflutna. Han mindes nu inget annat än mycket fjärran ting …

Utan tvekan led Hugues av scopohilia, en psykiatrisk term som betecknar uttryck för sexuell njutning som utgår från betraktande. Diagnosen har främst tillämpats på män som drabbas av våldsam upphetsning då de betraktar kvinnor, eller bilder och filmer som framställer nakna kvinnokroppar, eller allt sådant som kan associeras till kvinnlighet, som hår, vissa klädesplagg och dylikt. Inom konsten har scopophilia varit mycket framträdande och under senare år har en omfattande litteratur vuxit upp kring fenomenet. Speciellt från feministiskt håll har man poängterat hur kvinnor genom scopohilia fråntas sitt unika människovärde och förvandlas till föremål. En scopophil fäster sig främst, eller kanske enbart, vid en kvinnas yttre. Hans kvinnouppfattning blir därmed ett ideal i ordets ursprungliga mening - det grekiska ἰδεῖν, idein, ”att se”. Alltså en sinnebild, något som egentligen inte existerar i verkligheten. En uppskattning som enbart grundar sig på sådant som kan ses blir därmed en allvarlig mental begränsning. 

För att greppa verkligheten kräver vårt medvetande betydligt mer information än enbart synintryck. Något som den sjuttiotreårige Goethe insåg efter det att han i Marienbad gjort bort sig genom trånaden efter den sjuttonåriga Ulrika von Levetsow: ”Kärlek är något ideellt, giftermål något reellt, och man förväxlar aldrig ostraffat det ideella med det reella”.

I Rodenbachs roman överväger synintrycken. Kärleken blir till utanverk, läsaren får noggranna beskrivningar av den döda hustruns och Janes utseenden, men som individer förblir de okända. Det var säkerligen romanens lyriska beskrivningar som fängslade artister. Efter att ha läst Bruges-la-Mort vallfärdade en författare som Oscar Levertin och en konstnär som Olof Sager Nelson till Brygge.

Ett verk som under den senaste tiden blivit till sinnebilden för scopohilia är Alfred Hitchocks Vertigo (Studie i brott), speciellt efter det att den engelska filmteoretikern Laura Mulvey 1979 gjorde en näranalys av filmen ur ett feministiskt perspektiv och därmed populariserade det nu vanliga begreppet Den Manliga Blicken:

… en blick som är central för handlingen, pendlande mellan voyeurism och fetischistisk fascination. […] Makten att utsätta en annan person för sadistiska önskemål eller att låta blicken voyeuristiskt göra kvinnan till ett objekt. En makt som stöttas av legala nätverk och etablerandet av skuld hos offret.

Bland andra har Hitchcocks dotter Patricia vittnat om att Vertigo var den film som stod närmast Hitchcock. Redan innan han gjorde den hade Hitchcock detaljplanerat filmatiserandet:

Han hade redan gjort den filmen. Han visste exakt hur den skulle se ut. Han använde ett färdigt manus och planlade sedan in i minsta detalj varje scen. Så då han steg in på the film set visste han exakt hur allt skulle bli. Han gick aldrig fram till en kamera för att se hur scenen skulle te sig genom linsen.

Handlingen är komplicerad och jag vet inte om följande sammanfattning gör den begriplig:

Scottie, en advokat som blivit polisman, blir vittne till hur en kollega faller till sin död och drabbas därigenom av en förlamande höjdskräck, som får till följd att han lämnar polisyrket. En lumparkompis, Elster, hyr honom dock för att skugga sin hustru, Madelaine, som är psykotisk och som Elster befarar skall begå självmord. Madelaine går varje dag till ett museum för att betrakta en målning som föreställer en viss Carlotta Valdez, som hundra år tidigare tagit livet av sig på grund av en olycklig kärlek. Madelaine har samma håruppsättning som damen på tavlan.

Efter museibesöket tar sig Madelaine till ett hotell där Carlotta bott och där hon hyr ett rum. Uppenbarligen lider Madelaine av en sjuklig identifikation med Carlotta och beger sig slutligen till det kyrktorn från vilket den olyckliga damen hundra år tidigare kastade sig till sin död. Scottie anar att Madelaine tänker upprepa självmordet, men hans höjdskräck hindrar honom från att rusa upp i tornet och hejda Madelaine från att döda sig själv.

Scottie blir fullkomligt nerbruten och efter det att han släppts från ett mentalsjukhus där han vårdats besöker han de platser där han tidigare spionerade på Madelaine, som han redan då varit hopplöst förälskad i. En dag lägger han märke till en kvinna som påminner honom om Madeleine. Scottie följer henne, tills han slutligen vågar göra ett närmande. Kvinnan blir motvilligt fascinerad av Scottie, berättar att hon heter Judy Barton och arbetar på ett modevaruhus.

I en central scen i filmen övertalar Scottie Judy att klä sig i exakt samma grå klänning som Madelaine bar vid sin död och sätta upp sitt platinablonda hår på samma sätt som Madelaine gjort. Judy förvandlas därmed till Madelaine och Scottie älskar med henne, precis som han hade önskat göra med den ”verkliga” Madelaine. Biobesökarna, men inte Scottie, får genom ett brev som Judy skriver, men aldrig sänder, till Scottie veta att hon varit delaktig i en komplott iscensatt av Elser i avsikt att mörda sin hustru. Elser har betalt Judy för att inför den spionerande Scottie spela rollen av sin hustru, som Scottie aldrig sett. Då Judy gick upp i tornet visste både hon och Elser att Scottie genom sin höjdskräck skulle vara oförmögen att följa efter henne. I tornet väntade Elser med sin hustru som han då Judy uppenbarade sig kastade ut från tornet.

Scottie förklarar som huvudvittne att han av Elser hyrts för fastställa att Madelaine var psykotisk och självmordsbenägen, varigenom Elser friades från alla mordmisstankar. Judy, som plågas av sin kärlek till Scottie och insikten om sin skuld till den verkliga Madelaines död, beslutar sig för att begå det självmord som Scottie tror sig ha bevittnat. Följd av Scottie rusar hon upp i tornet, men mot förmodan övervinner Scottie sin höjdskräck och hindrar i sista stund Judy från att kasta sig ut. I samma ögonblick dyker dock en nunna upp med orden: ”Jag tyckte jag hörde röster”, den skrämda Judy rycker till och faller till sin död.

Vertigo är en av mina favoritfilmer. Jag har sett den flera gånger, alltid lika imponerad av Hitchcocks mästerskap då det gäller att detaljplanera varje scen – kameravinklar, färgsättning och det kyligt balanserade berättandet. Det är samtidigt en mycket personlig film. Betraktaren uppfattar händelseförloppet utifrån Scotties synvinkel. Vi träder in i en scopohils hjärna och följer honom under hans jakt på den döda Madelaines dubbelgångare genom ett San Francisco som verkar vara lika hemlighetsfullt som det Brygge genom vilket Hugues följde sin döda hustrus dubbelgångare.

Båda berättelserna handlar om ensamhet, åtrå, besatthet och död. Liksom Rodenbach kunde Hitchcock konstatera att: ”Jag gjorde filmen för att presentera människans drömlika natur”,samtidigt som han ville placera sig själv under huden på den av honom skapade karaktären. Likt Rodenbach var Hitchcock en iakttagare, en voyeur. Han instruerade Kim Novak att hon i rollerna som Madelaine och Judith skulle vinnlägga sig om att enbart ”vara”, att synas, men mer som en framställning av skönhet och avstånd, än som en människa av kött och blod: ”Du har mycket uttryck i ditt ansikte. Jag vill inte ha något av det.” Kim Novak har berättat:

Givetvis var det på det sättet som Hollywood behandlade sina kvinnor på den tiden. Jag kunde verkligen identifiera mig med Judy; att skyfflas hit och dit, beordras vilka klänningar du skulle ha, hur du skulle gå, hur du skulle bete dig. Jag tror att en liten, skarp kant framkom genom min rollprestation. Jag försökte framställa att jag inte tillät mig att drivas bortom en viss gräns - att jag var där, att jag var jag, att jag insisterade på att få vara mig själv. Att arbeta med Hitchcock var en underlig sensation, jag visste inte om han tyckte om mig. Han bjöd mig aldrig på middag eller te, förutom den inledande bjudningen, som jag kom försent till. Det var inte mitt fel, men jag tror att han antog att jag kom för sent för att demonstrera mina divalater och han höll det mot mig. Under och efter tagningarna avslöjade han aldrig vad han tänkte om mitt agerande.

Hitchcock var väl medveten om skillnaden mellan de svala blondiner som han hade en faiblesse för att framställa i sina filmer och andra kvinnogestalter som framstår som kamrater och intellektuella likar till hans filmhjältar. Om Judy/Madelaine är manliga projektioner av en drömkvinna, så motsvarar Scotties före detta flickvän Midge den intellektuella kamratkvinnan.  När Scottie försöker omforma Judith till föremålet för sina begär vädjar hon: ”Skulle du inte kunna tycka om mig, enbart som jag är?” Genom Scotties blick inser vi hans tanke: “Jag tycker inte om dig. Jag tycker om Midge, men jag skulle kunna älska dig.”

Med Midge är det precis tvärtom, Scottie tycker om henne, men kan inte älska henne, något som framgår i en scen då Midge målat in sitt ansikte i Carlottes porträtt. Den bild som Madelaine försökt efterlikna. Det är uppenbarligen Midges försök att bryta ner Scotties scopohila fixering vid en kvinnas yttre aspekt.  Midge misslyckas fullständigt. Scottie betraktar med avsky Midges porträtt, lämnar hennes studio och en förtvivlat gråtande Midge. 

Något liknande utspelar sig efter Scotties möte med den till Madelaine förvandlade Judy. Hitchcocks kamera dröjer vid Judys håruppsättning, formad som en virvel, antagligen en symbol för Scotties svindel och den vanvettiga malström han dragits ner i. Judy vänder sig sakta om och blickar slutligen rakt mot oss, som förstår hennes smärta inför att bedömas och uppfattas som en annan av den man hon åtrår, sedan blir filmduken röd.

Att det fanns mycket av Hitchcock i dikotomin mellan den verklighetsförankrade Midge och den drömda Madelaine bekräftas av Tippi Hedren, en av Hitchcocks sedvanligt blont svala skådespelerskor, som spelade huvudrollen i Fåglarna och Marnie. Hon hade svårt att värja sig mot mästerregissörens sexuella inviter, hans dominans och kontrollbehov. Hedren hävdar att Hitchcock aktivt motarbetade hennes fortsätta filmkarriär, efter det att hon öppet visat sin ovilja mot honom. Hedren menar att Hitchcock i skydd av sin yrkesroll kunde utöva sina scopohila böjelser genom att rikta sitt begär mot de blonda skönheter som var hans ideal, alltmedan hans hustru Alma, likt Scotties Midge, inte motsvarade hans sexuella kliché utan, inom ett i stort sett sexlöst äktenskap, snarare spelade rollen av hans rådgivare och förtrogna.

I sin förtvivlan vände sig Hedren till Alma och bad henne försöka få Hitchcock att upphöra med sina sexuella trakasserier: 

Hon var fullt medveten om vad som försiggick. Jag sa: "Det skulle räcka med ett ord från dig för att stoppa det här", men hon vände sig bort med en glasartad blick i ögonen. Jag kände mig hjälplös, tyckte det var meningslöst att vända mig till någon annan, samtidigt som jag inte förmådde befria mig från situationen jag hamnat i.

Som ett fåtal andra regissörer lyckas Hitchcock i sina filmer skildra en scopophil kvinnosyn, utan att för den skull dölja de plågor som drabbar kvinnor som utsätts för den manliga blickens övergrepp. I Brygge-den-Döda lyckas Rodenbach inte med samma konstycke, hans Jane förblir en kliché. Dock är likheterna mellan Brygge-den-Döda och Vertigo ofta förbluffande – rollen som porträtt och hår spelar, försöken att omvandla en levande kvinna till avbilden av en annan, avliden och åtrådd kvinna, estetiken då det gäller beskrivningen av färger och atmosfärer, skådeplatsens betydelse – Brygge och San Fransisco, den religiösa bakgrunden med död och kloster, mannen som ensam med sitt begär irrar kring i en främmande omgivning, och en mängd andra beröringspunkter.

Dock förnekade Hitchcock all kännedom om Brygge-den-döda. Hans förlaga till Vertigo var en roman D´entre les morts, Bland de döda, av det franska författarparet Pierre Boileau och Thomas Narcejac, som utspelar sig i Paris efter Andra världskriget. Trots flera avgörande skillnader följer Vertigo i stort sett handlingen i den romanen och det kan anses bevisat att Boileau och Narcejac inspirerats av Brygge-den-döda. Att Hitchcock även kände till den romanen är faktiskt högst troligt. En av hans tidiga filmer Waltzes from Vienna byggde på en musikal med straussvalser som skrivits om och arrangerats av Erich Korngold. Även den av Hitchcock uppskattade kompositören Bernard Herrmann, som gjorde musik till flera av hans mest uppmärksammade filmer, var väl förtrogen med Erich Korngolds filmmusik, som bland annat vunnit två Oscar.

Erich Korngold? Han var född i Wien som son till en inflytelserik musikkritiker, nära vän med storheter som Gustav Mahler, Hugo Wolf och Alexander von Zemlinsky. Som musikaliskt underbarn hade Erich Korngold som trettonåring skrivit en pianosonat som den välkände pianovirtuosen Artur Schnabel uppförde under sina världsturnéer. Innan han fyllt tjugo år hade Korngold skrivit två operor som Bruno Walter dirigerat för fulla hus i Wien och när han var tjugotre år uruppfördes hans opera Die tote Stadt, Den döda staden, som byggde på Rodenbachs roman. Den  hyllades av Puccini och blev en stor succé vid flera av Europas mest betydelsefulla operahus. 1934 flyttade Korngold till Hollywood för att skriva filmmusik och på grund av sin judiska härstamning valde han att stanna kvar för att undkomma den allt våldsammare antisemitismen i Österrike.

Jag har länge känt till Die tote Stadt, utan att någonsin ha hört den. Precis som jag fantiserat om Rodenbachs roman, hade jag förställt operan som ett stillsamt, men mäktigt verk med skräckromantiska inslag. Då jag arbetade på UNESCO i Paris erbjöds de anställda subventionerade biljetter till parisoperan och jag fick därigenom se flera ytterst imponerande uppsättningar, ofta i sällskap med en ung kollega vid namn Keiko Nowacka.

Återigen ett av de märkliga sammanträffanden som präglat mitt samröre med Brygge-den-Döda. Keiko var nämligen expert på medeltida kvinnohistoria, ett ämne som hon doktorerat på vid Cambridge Universitet. Hon hade gett mig ett paper hon skrivit om beginer och det var därigenom jag blivit bekant denna för mig tidigare okända, katolska orden, som spelar en så betydande roll i Rodenbachs roman.

Tillsammans med Keiko såg jag Debussys opera Pelléas et Mélisande som uruppfördes 1902 och baserade sig på ett sagospel av Maurice Maeterlinck, som senare fick nobelpris. Maeterlinck nämndes ofta tillsammans med sina landsmän Verhaeren och Rodenbach. De sistnämna var födda sju år före Maeterlinck, alla tre hade studerat vid universitet i Ghent, skrev på franska och deras texter hade en meditativ och stillsam karaktär.

Jag blev gripen av Pellás och Melisande, en bidragande orsak var Robert Wilsons stämningsmättade, abstrakta scenografi som dominerades av en cirkel som ömsom fick symbolisera en källa, ömsom solen eller månen. Musiken flöt fram som en stilla ström. Utan arior och recitativ skapades ett kontinuerligt, musikaliskt flöde som bar en berättelse där personer och handling flöt samman till en abstrakt, drömsk helhetsbild. Just så hade jag tänkt mig en opera baserad på Rodenbachs roman om det åldrade Brygg och dess mörka kanaler med vita svanor.

Min förvåning blev därför stor då jag några år senare skaffade en CD med Korngolds opera och möttes av en svulstig, dynamisk musik som påminde om hans dramatiska musik till filmer som Kapten Blod och Robin Hood, som jag redan hade på CD. Berättelsen i Korngolds opera var också förändrad i så måtto att han lade poängen på Janes levnadsglada bohemeri i kontrast till Hugues tungsinne. Operan har en mängd karaktärer och flera masscener som kontrasterar till romanens meditativa enslighet. Visserligen dämpas emellanåt operans nästan operettlika dynamik genom mer vemodiga, kontemplativa tongångar, men för mig var det hela fjärran från den lugna melankoli jag förväntat mig efter att ha upplevt Pelleás et Melisande i Paris.

Ett sista inslag i min livsresa i sällskap med Bruges-la-Morte blev när jag strax innan jag nu for till Prag på biblioteket i Hässleholm fick tag på romanen i en utmärkt svensk översättning från 2004. Jag läste den i det nu döda hus som mina föräldrar lämnat efter sig, där deras närvaro fortfarande lever kvar, liksom den gör i mitt liv. För att i viss mån döva saknaden efter dem började jag skriva min blogg och då jag nu av min dotter fick Sebalds Austerlitz i födelsedagspresent inser jag att vad jag skrivit reflekterar flera av de tankar Sebald väckt hos mig.

Livet blir till ett flöde av minnen och intryck och till slut formar det en berättelse som jag inte vet om den är skapad av mig själv, eller av det vi kallar ödet. Pusselbitar dyker ständigt upp och tycks emellanåt falla samman till en bild som kommenterar min tillvaro, vem jag är och har varit, fast jag har inte en aning om bilden är sann eller falsk. Den befinner sig bortom mig och jag betraktar den som en voyeur betraktar tillvaron. Kanske liknande det som Hitchcock påstod var avsikten med Vertigo, att ”presentera människans drömlika natur” – La vida es un sueño. Livet är en dröm.

Ackroyd, Peter (2016) Hitchcock: A Brief Life. New York: Nan A.Talese/Random House. Clason, Synnöve (1999) Pudelns kärna: En bok om Johann Wolfgang Goethe. Stockholm: Bonniers.  Egbert, Roger (1996) Kim Novak Looks Back at Vertigo. https://www.rogerebert.com/interviews/kim-novak-looks-back-at-vertigo Heldren, Tippi (2016) Tippi: A Memoir. New York: William Morrow/HarperCollins. Jäger, Leif (2004) “Efterord”, i Rodenbach (2004). Mulvey, Laura (1999) “Visual Pleasure and Narrative Cinema,” i Braudy Leo och Marshall Cohen Film Theory and Criticism: Introductory Readings. New York: Oxford University Press. Nowacka, Keiko (2004) Pastoral Care of Beguines and Prostitutes in 13th-Century Paris, paper presented at the Institute for Medieval Studies, University of Leeds. Pichois, Claude (1989) Baudelaire. London: Hamish Hamilton. Rodenbach, Georges (2004) Brygge-den-Döda. Stockholm: CKM Förlag. Sebald, W. G. (2011) Austerlitz. London: Penguin Books. Tideström. Gunnar (1965) Dikt och bild: Epoker och strömningar. Glimtar av samspelet mellan,konst, litteratur och liv. Lund: CWK Gleerup Bokförlag.  Verhaeren, Émile (2013) Les Flammes Hautes. Paris: Hachette Livre BNF. 

One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I realized that the trams had been redirected. I was on my way to the opening of an exhibition and was becoming increasingly worried that I would arrive too late.

My eagerness to come in time made me get off one stop too early and the drizzle forced me to sprint up to the museum. Once there, I found that the event would not end until eleven o'clock and I would thus have plenty of time to get acquainted with the exhibited works. Usually, I prefer to roam around museums and exhibitions on my own. I do not mind listening to what others are talking about around me, but to begin with I prefer to keep my impressions to myself. Later, however, I can willingly prattle about what I have seen and experienced and do not mind to return in company with others. However, being confronted with works of art for the first time is for me a very personal experience, like meeting someone I have not known before. An intimate encounter, which requires openness, calm and attention, followed by reflection and reflection.

People were crowding the foyer. Most of them belonged to an elite of intellectual, alert and interested young people, who in their quest for originality might end up in some kind of outsider conformism.  Everyone was offered a free glass of wine, which was not bad considering the big influx and the fact that it was Prague's municipality which financed the event.

While standing in the midst of the throng, a sense of disappointment got hold of me. To enter the exhibition hall I was asked to put a contribution, "what I found to be reasonable", in a box. Such requests make me ill at ease. What would be “reasonable” for experiencing the works of Prague's young artist elite? Of course, the creations might be quite impressive and thought-provoking, though there was also a risk that it could be pretentious rubbish. Furthermore, the enthusiastic youngsters made me feel lost. I was caught up by a vague feeling of existential anxiety. Who am I? What did I do here?

I felt like a complete outsider, a Swedish old man who did not belong here, in addition I had assumed it was an exhibition of Ai Weiwei's latest art work I was going to see. However, to my relief I discovered that the museum's permanent collection was open for visitors. I hurried over there and found that there was actually a new Ai Weiwei exhibition, Journey's Law, last in a series of diverse events concerning the European refugee crisis, which Ai Weiwei in his characteristically witty, provocative and often quite aesthetic manner previously had presented in Vienna's Belvedere Palace, the Berlin Concert Hall and the Palazzo Strozzi in Florence. At each particular event he had presented new objects and activities around the same theme. In preparation for his exhibitions Ai Weiwei had for long periods lived among refugees on the Greek islands, at the Turkish-Syrian and the US-Mexican border areas, where he had collected material and stories, filmed and photographed.

When the Danish Folketing, Parliament, in January 2016 adopted a law which meant that one of the world's richest nations legislated the confiscation of jewellery and valuables exceeding 10, 000 Danish Crowns, i.e. 1, 580 USD, from refugees entering the country, Ai Weiwei immediately closed down his exhibition Ruptures, which at the time was presented in Copenhagen:

”They just want basic human dignity, no bombs, no fear. My moments with refugees in the past months have been intense. I see thousands come daily, children, babies, pregnant women, old ladies, a young boy with one arm. They come with nothing, barefoot, in such cold, they have to walk across the rocky beach. Then you have this news; it made me feel very angry. The way I can protest is that I can withdraw my works from that country. It is very simple, very symbolic – I cannot co-exist, I cannot stand in front of these people, and see these policies. It is a personal act, very simple; an artist trying not just to watch events but to act, and I made this decision spontaneously.”

Even if I had read quite a lot about Ai Weiwei, especially during his much publicized exhibition in Florence, I was completely unprepared for what I was confronted with in Prague. Even if the entrance was free of charge, the visitors were fewer than those attending the other event, probably because that one was a local event, attracting friends and relatives of  the exhibitors. I was handed a brochure that thankfully was bilingual and read:

The exhibition Law of the Journey is Ai Weiwei’s multi-layered, epic statement on the human condition: an artist’s expression of empathy and moral concern in the face of continuous, uncontrolled destruction and carnage. Hosted in a building of symbolic historical charge – a former 1928 Trade Fair Palace which in 1939–1941 served as an assembly point for Jews before their deportation to the concentration camp in Terezín – it works as a site-specific parable, a form of (public) speech, carrying a transgressive power of cathartic experience, but also a rhetoric of failure, paradox and resignation.

In spite of the fact that the country's population had been suffering both Nazi terror and Communist oppression, which made several persons flee their country, the Czech government has violently opposed the European Union's refugee quotas. Its prime minister has even threatened to sue the EU because the organization has tried to force the Czech Republic to accept more refugees. The official refugee reception has been extremely modest, between July 2015 and July 2017, the Czech Republic has received 400 Syrian refugees. Nevertheless, or perhaps because of that, Ai Weiwei accepted the National Gallery's invitation for an exhibition. He stated that an important reason for his acceptance was his admiration for the Republic´s former and in 2011 deceased president Vaclav Havel, who he admires as a valiant fighter for freedom of expression and global humanism. In the National Gallery´s brochure, Ai Weiwei declared:

“If we see somebody who has been victimised by war or desperately trying to find a peaceful place, if we don’t accept those people, the real challenge and the real crisis is not of all the people who feel the pain but rather for the people who ignore to recognise it or pretend that it doesn’t exist. That is both a tragedy and a crime. There´s no refugee crisis, but only a human crisis. In dealing with refugees we´ve lost our very basic values.”

In the foyer to the grand hall, which in the 1940s was used as the last gathering place for Jews to be brought to the concentration camp Thersienstadt, where 33,000 died while 88,000 were sent to their death in Auschwitz and Treblinka, was a giant snake undulating just under the roof. On closer inspection it became apparent that it was made out of life vests.

Eight years earlier, Ai Weiwei had made a similar snake out of 3 500 backpacks, symbolizing the schoolchildren who in 2008 died in ill-constructed schools during an earthquake in Sichuan, the year before. The number of children killed had not been announced by the Chinese Government, though Ai Weiwei and his co-workers collected their names and documented their deaths.

Now a similar snake symbolized those who had died during their flight over the Mediterranean Sea. The snake thus became a symbol not only for threat and danger, but also for falsehood, like its alike in the Earthly Paradise, as well as mendacity, movement and change, due to the venom the snake carries, that it can immobilize its victims through its stare and its ability to change skin and become like new.

Two short corridors led into the large central hall. They were wallpapered with black and white, stylized images. Cold, with sharp lines, they depicted war, destruction, refugee camps, dangerous voyages across the sea, risky landings, followed by new camps and deportations.

The picture strips reminded of Babylonian-Assyrian reliefs. Associations confirmed by the fact that they were initiated with images of Greek and Babylonian warriors, followed by modern war scenes with city ruins, helicopters, tanks and robotic fighters. 

The scenes were mainly made in profile, as in ancient Egyptian tombs and temple paintings:

Assyrian battle scenes or Persian processions:

The picture bands also reminded of the scenes that wind around Trajan's and Marcus Aurelius´s columns in Rome. The same cold observations of death and cruelty.

The stylization of war and suffering could also be a reminder of ​​how war had been depicted in Chinese propaganda posters. There were no individuals in these pictures, only standard templates of human beings, like documentary films depicting war and suffering through the cool distance of the camera eye.

As so much in Ai Weiwei's art, his manner of expression indicated a keen knowledge of aesthetics during different periods of time. It could be just as well Chinese as European art. Ai Weiwei nurtures a great respect for craftsmanship. He knows how war and suffering has been depicted from a distance, of course with a few terrifying exceptions, such as Callot's etchings from the thirty-years war, Goya's furious Desastres de la Guerra and some footage from the war in Vietnam.

Ai Weiwei's refugee tapestry is equally classically balanced, stiff and chilly as John Flaxman's illustrations to the Iliad and the Odyssé, which Ai Weiwei certainly also is familiar with.

After this discreet introduction, the exhibition visitor became overwhelmed by a huge rubber raft, more than seventy feet tall, which with 258 faceless passengers was diagonally hovering over the grand hall. 

The raft shaded a marble floor with inscriptions of quotes from famous humanists, who from Mengzi and onwards have been appealing for compassion while pointing to the importance of helping our neighbours.The visitors moved in the shadow of the black raft and its rubber passengers. Its presence, the impact of its shadow could not be avoided. As we moved under it, we trampled upon the words that pleaded for understanding, compassion, assistance and participation.

The black rubber figures, representing nameless refugees, were bigger than we and sat with their backs towards us. In the hall, other rubber figures floated in lifebuoys lifting their hands to gain some attention. 

The cool marble floor with its quotes, like the stylized representations on the entrance´s wallpaper, indicated the timelessness and resilience of human suffering, as well as the fact that many of the venerated masters of mankind have been well aware of the state of affairs and been appealing both to our reason and our feelings. Although we live in the shadow of bad conscience and fear, most of us still seem to be unaware of, or hardly bother ourselves about, all the appeals pleading that it would be far better for us all if we shared love and compassion. Instead of preventing our fellow human beings from enjoying equal rights and freedom, instead of nurturing feelings of empathy we are inclined to use violence, while turning our backs to the starvation, suffering and diseases of others.

Inside the grand hall, the walls were not wallpapered with aesthetically pleasing drawings, depicting violence and suffering, but instead decorated with thousands of densely arranged colour photographs depicting boat refugees and those lingering in wretched camps around the world. 

Their motely diversity constituted an aesthetically pleasing backdrop, looking like the various photomontages that now are fashionable in advertising and some of contemporary art, probably inspired by David Hockney's elegant photomontages, or Chuck Close´s close-ups, which are composed of skilfully arranged, small abstract units.

If you approached the walls, you could distinguish derelict vessels and rafts packed with people, barbed wired refugee camps, people crowding under plastic sheets, in rain and mud.

Amongst some of the walls covered with colour photos, monitors had been installed. They presented videos of a lonely rubber raft in a blue infinity of heaven and sea. These were recordings of Ai Weiwei spending a few days alone in the middle of the Mediterranean Sea. He claimed that he did so in an effort to feel how it could be to be alone in a rubber vessel in the middle of an ocean. That act may undoubtedly seem to be a bit overly theatrical and ridiculous. A well-fed, wealthy and internationally renowned artist could impossibly share the feelings of a malnourished refugee, risking his life while crossing an unknown ocean. However, Ai Weiwei himself agreed that it would be utterly impossible. Through his act he did not try to identify himself with any refugee, instead he explained that he wanted to gain some insight of feelings he might be able to use in his attempts to portray the sufferings of others.

Ai Weiwei´s “prank” angered many of his usual critics, those who had already designated him as a prankster, an ego-tripped joker who veils his clowning within a cloak of self-dramatizing and flashy concern for human beings, while he in reality use his compassionate image to make millions of dollars and gain the admiration of easily duped do-gooders.  Ai Weiwei´s adversaries like to point to his “happenings”, like posing nude in Tiananmen Square, or "giving the finger" to a variety of the world's most revered monuments.

Maybe it is like that. Perhaps Ai Weiwei is a crowd-pleasing charlatan, who knows where the wind blows and turns his coat in its direction. Perhaps he is an unpleasant fellow in search of money and fame. I do not know. Nevertheless, to me Ai Weiwei's art does not at all ring false. His work is often quite beautiful and amazing, as well as it arouses thoughts. Is good art ideally not assumed to function like that? Art does not equal truth, it is a comment to the world. An artist does not need to be a perfect human being, it is not s/he who speaks to us but her/his work. Or, as Arthur Koestler allegedly stated: "“To want to meet an author because you like his books is as ridiculous as wanting to meet the goose because you like pâté de foie gras.”

I recently read a book about Picasso, where I found an interview that the Mexican artist, journalist and jack of all trades, Marius de Zaya, conducted with him in Paris in 1923. De Zaya´s course of action was to talk to Picasso during a few days and then in Spanish summarize Picasso´s claims, observations and ideas. de Zaya presented his notes to the artist, who checked them, deleted things he did not like, or found superfluous, as well as he wrote some additions that he assumed would improve the text. de Zaya then translated it all into English and published the text in a US magazine, The Arts, under the heading Picasso Speaks. Among other things, Picasso stated:

We all know that Art is not truth. Art is a lie that makes us realize truth, at least the truth that is given us to understand. The artist must know the manner whereby to convince others of the truthfulness of his lies. If he only shows in his work that he has searched, and re-searched, for the manner to transmit lies, he would never accomplish anything.

According to Picasso, Art is different from truth, in the sense that it is a way to reveal what the artist considers to be a truth, i.e. an interpretation of the reality. Thus, if the message conveys an insight it also makes us consider how the world may be understood, as well as the meaning of our own existence. If art induces such reflections, the artist has succeeded in his intentions. If Ai Weiwei by running around naked on Tiananmen Square or produces giant inflatable rubber boats - and humans, arouse thoughts and fascination he is, according to Picasso's definition, a true artist.

It was not only Prague´s National Gallery's grand hall which exposed Ai Weiwei's work, even the top floor of the big building was filled with his art. There was, for example, a pile of some of the 100 million hand-painted porcelain sunflower seeds, painted, glazed and burned by 1,600 craftsmen in Jingdezhen, which for more than a thousand years was the centre of Chinese imperial porcelain production. In 2010, the turbine hall of Tate Modern in London was filled with 150 tons of these seeds.

Other ceramic items at display were 21 Neolithic clay pots dipped in industrial colour:

Hundreds of meticulously crafted river crab in grey and pink porcelain.  A Ming Vase painted and glazed on its inside:

Porcelain reproductions of tidal waves and fantastic animals:

A two millennials old pot painted with the Coca Cola logo:

A flower bouquet placed in a plastic basket, with both items made of white porcelain:

Furniture from the Ming Dynasty turned into sculptures and a host of other strange objects, filled hall after the hall. Finally, I reached a room from which I through a glass wall could look down at the huge rubber raft in the grand hall, which then turned out to contain hundreds of children curled up in the middle of the boat and surrounded by the adults. The children were also made of inflated, black rubber.

When I turned around I discovered that the floor of this hall, just like the one in the grand hall below, was filled with text messages. Not made in marble but in modern laminate. The entire floor area was covered with messages from the web, this white noise that constantly surrounds us, day and night. The texts were both fanatical condemnations of the refugee avalanche, day-to-day profane, hateful outbursts, and factual accounts of deaths, suffering, statistics and figures, sensible proposals and desperate disclosures.

On this floor, once again trampled by the visitors' shoes, there were rigorously placed racks with hangers holding a wide variety of garments. 

Each rack had a handwritten note informing what it displayed – “children's jeans”, “rompers”, “children's clothes, 0-7 years”, “life jackets, children's sizes, 0-7 years”, etc., etc. These were garments that had been collected on the beaches of Greek Islands. They had been washed and classified according to type and size. There were also lots of shoes and boots, placed in strictly organized rows.

Like hair, glasses and similar things that have been in contact with an individual's body, Ai Weiwei's apparel awoke thoughts about personal lives. A huge accumulation of such things might serve as a reminder of our own, personal lives, as well as the death that constantly threatens us. Seeing all these personal items was in a certain way reminiscent of the shock of being confronted with the piles of clothes, briefcases, glasses and hair in Auschwitz. Items testifying about the inconceivable extent of the brutal, cold-hearted violence that befell their owners.

When I lived in Paris, I sometimes visited the Musée d´Art Moderne de la Ville de Paris not least because the entry was free. In the basement was an installation that impressed me every time I experienced it. The French artist Christian Boltanski had arranged three rather small rooms, calling his installation La Réserve du musée des enfants I et II, The Inventory for Children's Museums 1 and 2.

The installation was from 2000. The walls in the first room are covered with metal shelves on which tightly packed children's clothes have been placed. The room is illuminated by lamps attached to the upper frames of the shelves.

The walls in the second room are covered from floor to ceiling by black and white photographs on anonymous children, each 50 x 30 cm. They are dimly illuminated by lamps placed above each vertical row with four children's portrait. The cords of the lamps hang in front of the pictures.

The walls of the inner room are covered by black bookshelves, filled with telephone directories from all over the world. In the room there is a black table, a bench and a reading lamp. A visitor may pull out a phone directory, sit by the table and find the name she/is searching for.

You enter the first room and immediately associations to Auschwitz occur, though also to your own childhood, your children and parents. The flight of time, the transience of everything, how something that has been familiar, ultimately turns into something strange.

You enter the other room. Associations return to Auschwitz. To the insane slaughter of innocent children. Not only the estimated 1.5 million Jewish children who were massacred in ghettos and extermination camps, but also millions of others who died, mutilated and abused in bombed-out towns and godforsaken hamlets. Who lost all their relatives and forsaken, hungry and frozen wandered around Europe, or in company with their persecuted, terrified parents, without money and possessions, went astray in a world that had lost reason and compassion, without a clue where to turn; blocked, lost and despised. The children in the pictures are anonymous. You do not know who they are, where they come from, though you are confronted with their open, innocent faces.

You enter the third room and become confounded by the contrast between the amount of phone directories from Europe and North America, compared to those from countries in the the Third World. How thin their directories are, even those from gigantic nations like China, India and Nigeria.  A reminder of our world's distorted resource allocation. All directories are from 2000. I opened the directory from Kristianstad County and found my birthplace Hässleholm. In the directory Axel and Inga Lundius live at Vinkelvägen 7, though both of my parents are now dead. I find names and phone numbers of class mates and childhood friends, some remain but most of them have moved on to other places, a few of them are now dead. I also find Jan and Rosemary Lundius at Kolonivägen in Bjärnum. I see my family in front of me. Much younger than now. Esmeralda was only eight years. I remember hers and Janna's smiles. Nowadays, phone directories are disappearing, landlines are replaced by smart phones with ever-changing contact possibilities.

Boltanski's three rooms were filled with the weight of things no longer present. They told about the absence of people, the insensitive brusqueness of memories. This despite the fact that traces of children and adults remain in Boltanski´s small rooms; the phone directories, the clothes, the portraits. There I could be confronted with the evil and joys of humankind. The dead and the living, as well as myself, my insignificant person in the midst of this ocean of human life, joy and suffering. My minimal grain of sand in a Sahara of immense eternity. My irrelevance, which nevertheless remains a part of the whole, the Universe.

Ai Weiwei might have visited those rooms as well. For certain, he knows who Christian Boltanski is and his knowledge of the power of things over our minds. The apparel Ai Weiwei and his co-workers collected on the Greek beaches are a similar testimony about other people's sufferings and hopes. Between the garment racks I saw, through the large panoramic window, the big raft with its cargo of black and crouching human figures, throwing its shadow over the great hall below, where once tens of thousands human beings, men, women and children, had been registered for a final destinations where they would be starved to death, shot, gassed and burned.

The drizzle had not abided while I took the tram back home to my daughter and her family. Workers were still welding the tracks, while someone froze in a tent not far from Syria's borders. Someone sat in a derelict boat on a rolling, night-dark sea, with her terrified and wet child in her arms, surrounded by her fellow-travellers' smelly clothes. Somebody lay alone in her bed in an asylum accommodation in a small town in Northern Sweden, waiting for her expulsion to a war-torn country. Somebody reworked his letter to the editor of a local newspaper, lamenting the refugee avalanche threatening his fatherland and all the tax money wasted in support of Muslim fanatics. Another sat by his computer and listed asylum accommodations, hoping that someone else would put them on fire. A politician wondered how to formulate himself to win some crucial votes - for or against the mass immigration? Someone had difficulties falling asleep, being irritated with family and friends who did not realize the threat of uncontrolled immigration, that a stable economy and prosperity were about to be lost forever. Another had difficulty in falling asleep haunted by bad conscience, the notion that he silently was accepting the suffering of others. Somebody was unemployed, suffering from a lousy economy, fearing how tomorrow would be. Some planned an armed robbery. An addict broke into an elderly lady's residence to steal her pension money. Others worked night shift at a hostel for homeless people. In an operating theatre a team struggled to keep a patient alive. Someone watched by a bed where a lonely, old lady was going to die.  At the exact moment when I was sitting on the tram, thousands of people died, others came to life and there were people who loved others, being prepared to sacrifice their own lives for that love.

I watched water droplets slide over the tram window, they flashed and shone in the lights of the night.

Crouch David (2016). “Ai Weiwei shuts Danish show in protest at asylum-seeker law” i The Guardian, 27 January. Fajt, Jiří and Adam Budak (2017) Ai Weiwei: Law of the Journey. Prague: Národní galerie v Praze. O´Brian, Patrick (1994) Picasso: A Biography. New York:  W.W. Norton & Company.

En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags rälsarbete, förstod jag att spårvagnarna hade omdirigerats. Jag var på väg till en utställningspremiär på Nationalgalleriet och oroade mig för att jag skulle komma försent.

Ivern över att komma i tid gjorde att jag klev av en hållplats för tidigt och ett duggregn tvingade mig att småspringa. Väl framme fann jag att evenemanget inte slutade förrän vid elvatiden och att jag därför skulle ha gott om tid för att bekanta mig med de utställda alstren. I allmänhet föredrar jag att på egen hand ströva kring i muséer och under vernissager. Jag har inget emot att lyssna till vad andra besökare säger till varandra, men mina upplevelser vill jag helst ha för mig själv. Senare kan jag dock både positivt och negativt örla om vad jag sett och om jag återvänder har jag inget emot att göra det i sällskap med någon.  Men att första gången konfronteras med konst är för mig en högst personlig upplevelse, som att möta någon för första gången. En intim erfarenhet, som kräver ett öppet, stillsamt betraktande och lyssnande, följt av reflektion och eftertanke.

Det var mycket folk som trängdes i foyern. De flesta av dem tillhörde den typ av intellektuella, vakna och intresserade ungdomar, som i sin strävan att vara originella likväl gör ett likartat, första uttryck. Alla fick ett gratis glas vin, vilket inte var dåligt med tanke på den stora tillströmningen och det faktum att det var Prags kommun som bjöd på tillställningen.

Min besvikelse i trängseln blev dock stor då jag fann att för att komma in till utställningen skulle jag i en låda lägga ”vad jag fann rimligt”. Den sortens uppmaningar gör mig villrådig och illa till mods. Vad var rimligt för att se alster av Prags unga konstnärselit? Det kunde visserligen röra sig om alldeles utmärkta, tankeväckande alster, men risken fanns att det mesta var preteniöst skräp. Dessutom fick de entusiastiska ungdomarna mig att känna mig bortkommen och jag greps av en vag känsla av existentiell oro. Vem är jag? Vad gjorde jag här? Kjell Höglunds sång dök upp i skallen:

Vi är många som är här på vernissage

och vi dricker lite portvin och tuggar kex.

Det blåser på Gennesarets Sjö

och likaså på Galleri Bleue.

Det är roligt att så många ville komma

drömmen ska brinna om ett annat liv.

Vi visar några målningar i blått,

men konstnären har visst redan gått.

Kände mig som en särling, en gammal svensk gubbe som inte hörde hit, dessutom hade jag trott att det var en utställning med Ai Weiweis alster jag skulle få se.

Då upptäckte jag till min glädje att även muséets permanenta kollektion var öppen. Lättad skyndade jag mig dit och fann då Ai Weiweis utställning, Resans Lag, den hittills sista i en rad mångfacetterade evenemang kring flyktingkrisen, som Weiwei på sitt karaktäristiskt infallsrika, provocerande och ofta högst estetiska manér tidigare presenterat i Wiens Belvederepalats, Berlins konserthall och i Palazzo Strozzi i Florens. Vid varje tillfälle hade han kring samma tema presenterat nya föremål och aktiviteter. Som förberedelse för utställningarna hade Ai Weiwei under längre perioder vistats bland flyktingar på de grekiska öarna, vid de turkisk-syriska och USA-mexikanska gränsområdena, där han samlat in både material och berättelser, samt filmat och fotograferat.

Då Danmarks Folketing i januari 2016 antog ett beslut som innebar att ett av världens rikaste länder lagstiftade om konfiskering av smycken och värdesaker som överskrider 10 000 danska kronor från flyktingar, stängde Weiwei omedelbart sin utställning Ruptures, Bristningar, som då pågick i Köpenhamn:

”De söker enbart mänsklig värdighet, inga bomber, ingen fruktan. Min tid tillsammans med flyktingar under de senaste månaderna har varit intensiv. Dagligen ser jag tusentals barn, spädbarn, gravida kvinnor, gamla damer, en ung pojke med en arm. De kommer utblottade, i kylan måste de barfota ta sig över steniga stränder, i ösregn kura under plastskynken. Då jag fick denna nyhet kom den mig att känna stor ilska. Det sätt jag kan protestera på är att jag kan dra tillbaka mina verk från det här landet. Det är mycket enkelt, mycket symboliskt - jag kan inte befinna mig här, stå inför dessa människor och bevittna en sådan politik.  Det är en personlig handling, mycket enkel; som artist försöker jag inte enbart betrakta händelser utan vill agera och jag fattade spontant detta beslut."

Även om jag läst en hel del om Ai Weiwei, speciellt under den uppmärksammade utställningen i Florens, var jag fullkomligt oförberedd på vad som väntade mig i Prag. Inträdet var fritt, men besökarna var färre än hos ungdomarna, kanske för att den andra utställningen hade ett mer lokalt intresse och att flera av besökarna därför kände utställarna. Jag fick en broschyr som dessbättre var tvåspråkig och kunde där läsa:

Utställningen Resans lag är Ai Weiweis mångbottnade, episka vittnesbörd om det mänskliga tillståndet: en konstnärs uttryck för empati och moralisk oro inför en pågående, okontrollerad förintelse, ett blodbad. Den är installerad i en byggnad med symbolisk, historisk laddning – ett palats som 1928 uppfördes för en internationell handelsmässa avsedd att hylla Tjeckoslovakiens industriella framgångar. Mellan 1939 och 1941 fungerade byggnaden som en uppsamlingsplats för judar som fördes till koncentrationslägret Theresienstadt, därigenom tjänar platsen som en specifik metafor, en form av ett offentligt tillkännagivande, en gränsöverskridande appell, en strävan efter en katharsisk upplevelse, men också en retorisk gest som berättar om misslyckanden, motsägelser, absurditeter och resignation.

Trots vad landets befolkning har genomlidit under såväl nazistisk terror, som kommunistiskt förtryck, något som ledde till stora flyktingströmmar från Tjeckoslovakien, har den tjeckiska regeringen våldsamt motsatt sig de flyktingkvoteringar som beslutats av EU. Dess premiärminister har till och med hotat att stämma EU för att organisationen försökt tvinga Tjeckien att ta emot flyktingar. Det officiella flyktingmottagandet har varit ytterst blygsamt, mellan juli 2015 och juli 2017 har Tjeckien tagit emot 400 syriska flyktingar. Trots detta, kanske även på grund av det, accepterade Ai Weiwei Nationalgalleriets inbjudan om en utställning. Ett av de skäl han anförde var den beundran han hade för Vaclav Havels modiga insatser för yttrandefrihet och global humanism. I Galleriets broschyr deklarerade Ai Weiwei:

"Om vi bevittnar hur någon offras genom krigshandlingar eller under sina desperata försök att finna en skyddad plats, om vi inte accepterar henne som en medmänniska, utgörs inte den stora utmaningen och den verkliga krisen av alla de människor som verkligen drabbas av smärtan, utan snarast av alla de människor som vägrar erkänna deras utsatthet, eller låtsas att den inte existerar. Det är både ett brott och en tragedi. Det finns ingen flyktingkris, enbart en humanitär kris. Genom vår behandling av flyktingar har vi visat att vi förlorat våra grundläggande moraliska värderingar.”   

I förhallen till den stora sal som under 1940-talet användes som den sista uppsamlingsplatsen för judar som skulle föras till koncentrationslägret Thersienstadt, där 33 000 av dem dog, medan 88 000 sändes vidare till en säker död i Auschwitz och Treblinka, slingrade sig under taket en jättelik orm. Vid närmare betraktande blev det tydligt att den bestod av flytvästar.

Åtta år tidigare hade Ai Weiwei gjort en liknande orm av 3 500 ryggsäckar som symboliserade de skolbarn som 2008 omkommit i uselt konstruerade skolor under en jordbävning i Sichuan året innan. De dödade barnens antal hade inte tillkännagivits av regeringen, utan Ai Weiwei och hans medarbetare samlade på egen hand in deras namn och dokumenterade deras död.

Nu fick en liknande orm symbolisera de som omkommit under sin flykt över Medelhavet. Ormen blev därigenom en symbol inte enbart för hot och fara, men också för falskhet, liksom sin företrädare i Paradiset, och obeständighet, rörelse och förändring, genom att den skiftar hud.

Två korta korridorer ledde in till den stora centralsalen. De var tapetserade med svart-vita, stramt stiliserade bilder. Kyligt, med skarpa linjer, skildrade de krig, förstörelse, flyktingläger, farofyllda färder över haven, riskfyllda landstigningar, följda av nya läger och deportationer.

Bildremsorna påminde om framställningar på babylonisk-assyriska reliefer. Associationer som bekräftades genom att bildsviten inleddes med framställningar av grekiska och babyloniska krigare, följda av moderna krigsscenerier med stadsruiner, helikoptrar, stridsvagnar och robotliknande krigare. 

Scenerierna var främst framställda i profil, som forntida egyptiska grav- och tempelmålningar: 

Eller assyriska stridscener och persiska processioner: 

Bildbanden påminde också om scenerierna som slingrar sig kring Trajanus och Marcus Aurelius kolonner i Rom. Samma nollställda observation av grymheter.

Stiliseringen av krig och lidande kunde även leda tanken till hur krig framställdes i kinesiska propaganda-affischer. Det fanns inga individer i bilderna, enbart schabloner, likt dokumentärfilmer som skildrar krig och lidande genom kameraögats kyliga distans.

Som så mycket i Ai Weiweis konst tydde uttrycksformerna på kunskap om den gällande estetiken under skilda tidperioder. Det kunde vara kinesisk, såväl som europeisk konst. Ai Weiwei har stor respekt för konstens hantverksskicklighet. Han vet hur krig och lidande under större delen av konsthistorien har skildrats på avstånd, givetvis med få upprivande undantag som Callots etsningar från trettioåriga kriget eller Goyas rasande Desastres de la Guerra, Krigets Katastrofer.

Ai Weiweis flykting- och krigstapet är lika klassiskt balanserad, stel och kylig som John Flaxmans illustrationer till Iliaden och Odysséen, vilka han säkerligen också är väl förtrogen med.

Efter denna diskreta introduktion överväldigas utställningsbesökaren av en enorm gummiflotte, mer än sjuttio meter lång, som med 258 ansiktslösa passagerare diagonalt svävar över den stora salen. 

Den väldiga flotten skuggade ett marmorgolv som bar inskriptioner med citat från stora humanister som från Mengzi och framåt har vädjat om medlidande och pekat på vikten av att hjälpa sin nästa. Besökarna rörde sig i skuggan av den svarta flotten och dess passagerare. Det gick inte att undgå dess närvaro, dess slagskugga. Alltmedan vi rörde oss under den, trampade vi på ord som manat till förståelse, medkänsla, bistånd och delaktighet.

De svarta gummifigurerna, som representerade de namnlösa flyktingarna, var större än vi och satt med ryggarna stumt vända mot oss. Fritt i salen flöt andra gummifigurer i livbojar och lyfte vädjande sina händer. 

Den kyliga marmorn med sina citat visade, liksom de stiliserade framställningarna på tapeterna vid éntren, på det mänskliga lidandets tidlöshet och fortbestånd, samt det faktum att flera av mänsklighetens läromästare alltid har varit medvetna om sakernas rätta tillstånd och vädjat både till vårt förnuft och vår känsla. Fast även om vi lever i skuggan av dåligt samvete och fruktan tycks vi likväl förbli omedvetna om, eller knappast bry oss om, alla de vädjanden som finns om att det vore betydligt bättre för oss alla om vi delade med oss av kärlek och omvårdnad, istället för att hindra våra medmänniskor från deras fri- och rättigheter och är snara till att bruka våld och vända ryggen åt andras svält, lidande och sjukdom.

Inne i den stora salen var väggarna inte tapetserade med estetiskt tilltalande teckningar som skildrade våld och lidande, utan istället dekorerade med tusentals, tätt sittande färgkort, tagna bland båtflyktingar och i flyktingförläggningar världen över. 

Deras brokiga mångfald blev till en estetiskt tilltalande fond, liksom de olika fotomontage som nu är på modet inom en del av den samtida konsten, bland annat inspirerade av David Hockneys eleganta montage, eller Chuck Close som byggde upp stora ansikten med hjälp av noggrant arrangerade, små abstrakta enheter.

Om du närmade dig de fototäckta väggarna kunde du urskilja usla farkoster och flottar fullpackade med människor, taggtrådsomgärdade flyktingläger, plastskynken och hopkrupna människor i ösregn och gyttja.

Mitt bland några av fotografitapeterna fanns videmonitorer installerade. De visade en ensam gummiflotte i en blå oändlighet av himmel och hav. Det var inspelningar av Ai Weiwei då han under några dagar satt ensam i en flotte i Medelhavet. Han hävdade att han gjorde det i ett försök att känna hur det kunde kännas att skyddslös i en skranglig farkost befinna sig mitt ute i havet. Det kan onekligen tyckas vara lite väl teatralt och löjligt. Inte kan en välgödd, förmögen, internationellt välkänd och beundrad konstnär känna sig som en undernärd flykting som med fara för sitt liv korsar ett hav? Det påstod visserligen inte heller Ai Weiwei att han gjorde. Han identifierade sig inte med någon flykting, men ville ha en aning om det han försökte skildra. Försöket påminde mig om hur Per Olov Enquist som svalt i ett försök att förstå hur de hungerstrejkande balter han skrev en roman om kunde ha känt sig. 

Ai Weiweis tilltag retade åtskilliga av hans kritiker, som redan betecknat honom som en fjantig upptågsmakare, en egotrippad clown som skyler sina pajaskonster i en mantel av egenhändigt uppdiktad humanism och medmänsklighet, som han använder sig av för att tjäna miljoner och vinna en lättbedragen världs beundran. Man pekar på hans infall att posera naken framför Maos porträtt på den Himmelska Fridens Torg, eller att ”ge fingret” åt en mängd av världens vördade monument.

Kanske är det så. Kanske är Ai Weiwei en publikfriande charlatan som vet vart vinden blåser och vänder kappan efter den. Kanske är han en otrevlig person på jakt efter pengar och berömmelse. Inte vet jag. Men, likväl … Weiweis konst talar ett annat språk. Den är ofta vacker och häpnadsväckande, samt väcker till eftertanke. Är det inte det som god konst bör göra? Konst är inte sanning, den är en kommentar till världen. Konstnären behöver inte vara perfekt, det är hans verk som skall tala till oss. Eller som Arthur Koestler påstås ha sagt: ”Att vilja träffa en författare eftersom du gillar hans böcker är lika korkat som att vilja träffa gåsen för att du tycker om gåslever.”  

Läste nyligen om Picasso och fann en intervju som den mexikanske artisten, journalisten och mångsysslaren Marius de Zaya gjorde med honom i Paris 1923. Det gick till så att de Zaya under några dagar samtalade med Picasso och sedan på spanska skrev korta satser och konstateranden som sammanfattade vad Picasso sagt. De Zaya visade dem för konstnären som kontrollerade dem och skrev om en del av dem. De Zaya översatte sedan det hela till engelska och publicerade texten i den amerikanska tidskriften The Arts under titeln Picasso Speaks. Picasso sa bland annat:

Vi vet alla att konst inte är sanning. Konst är en lögn som gör att vi inser sanningen, åtminstone den del av sanningen som får oss att förstå vad tillvaron kan gå ut på. Konstnären måste känna till de medel man använder för att övertyga andra om att hans lögner överensstämmer med sanningen. Om han genom sitt arbete enbart lyckas visa hur och vad han har sökt då kommer konstnären aldrig att kunna åstadkomma någonting.

Enligt Picasso är alltså konsten inte samma sak som sanning, utan något helt annat – ett sätt att framställa vad konstnären anser vara en sanning, alltså en tolkning. Om budskapet därmed förmedlar en insikt får den oss att reflektera över vår omvärld och därmed har konstnären lyckats i sitt uppsåt. Om Ai Weiwei genom att springa omkring naken på Den Himmelska Fridens Torg eller framställa jättelika uppblåsbara gummibåtar – och människor, väcker tankar och fascination, inte minst genom sitt estetiska uttryck, då är han enligt Picassos definition en sann konstnär.

Det var inte enbart Nationalgalleriets centrala sal som upptogs av Ai Weiweis verk, även den stora byggnadens översta våning var fylld med konstnärens verk. Där fanns exempelvis en hög med några av de 100 miljoner handmålade solrosfrön av porslin, som målats, glaserats och bränts av 1 600 hantverkare i Jingdezhen, som under mer än tusen år var centrum för den kejserliga porslinstillverkningen. 2010 fylldes turbinhallen på Tate Modern i London med dessa frön.

Andra utställda föremål var till exempel 21 neolitiska lerkrukor doppade i industrifärg: 

Hundratals utsökt detaljerade flodkrabbor i grått och rosa porslin, en Mingvas som målats och glaserats på insidan:

Porslinsreproduktioner av flodvågor och fantasidjur:

En tvåtusenårig urna med Coca Cola loggan:

En blomsterbukett i en plastkorg, återgivna i vitt porslin:

Skulpturer gjorda av möbler från Mingdynastin och en mängd andra, märkliga föremål fyllde sal efter sal.

Slutligen nådde jag fram till ett rum från vilket jag genom en glasvägg kunde blicka ner mot den väldiga gummiflotten, som då visade sig innehålla hundratals barn som mellan de vuxna kurade i båtens mitt. Även barnen var framställda som uppblåsta, svarta gummidockor. 

Jag upptäckte att golvet, precis som i den stora salen, var fyllt med text. Inte som där i marmor utan i modern laminat. Hela golvytan var täckt med text messages från nätet, detta white noise som ständigt omger oss, dag som natt. Texterna var ömsom fanatiska fördömanden av flyktingströmmen, domedagsprofetior, hatiska utbrott, eller sakliga redogörelser för död lidande, statistik och sifferuppgifter, vettiga förslag och förtvivlad uppgivenhet.

På detta golv, som återigen trampades av besökarnas skor, var uppställda rigoröst placerade klädhästar vars galgar upptogs av olika klädesplagg.

Varje klädhäst bar en handskriven lapp som informerade vad den bar på – barnjeans, sparkdräkter, barntröjor 0-7 år, kappor alla åldrar, flytvästar barnstorlek 0 – 7 år, etc., etc. Det rörde sig om plagg som hittats på stränderna till grekiska öar, som sedan tvättats och klassificerats efter art och storlek. Där fanns även en mängd skor och stövlar, uppställda i disciplinerade enheter.

Likt hår, glasögon och liknande ting som varit i beröring med en individs kropp väckte Ai Weiweis utställda plagg tankar kring personliga livsöden. En stor anhopning av sådana ting blir till en påminnelse om våra egna, högst personliga liv och den död som ständigt hotar oss. Som chocken att konfronteras med högarna av klädespersedlar, resväskor, glasögon och hår i Auschwitz. Föremål som vittnar om den oerhörda omfattningen av det skoningslösa, känslokalla våld som drabbade deras ägare.

Då jag bodde i Paris besökte jag ibland Musée d´Art Moderne de la Ville de Paris, Paris stadsmuseum för modern konst, inte minst för att inträdet var gratis. På källarplanet fanns en installation som grep mig på djupet varje gång jag besökte den. Den franske konstnären Christian Boltanski hade där inrett tre ganska små rum och kallat sin installation La Réserve du musée des enfants I et II, Förrådet [reservatet] för barnmuseum 1 och 2.

Installationen var från år 2000. Väggarna i det första rummet är täckta med metallhyllor på vilka tättpackade barnkläder har placerats. Rummet är upplyst av lampor som fästs vid hyllornas övre ramar.

Väggarna i det andra rummet täcks från golv till tak av svartvita fotografier på anonyma barn, vart och ett 50 x 30 cm. De är svagt upplysta av lampor som placerats ovanför varje vertikal rad med fyra barnporträtt. Lampornas sladdar hänger framför bilderna.

Väggarna i det inre rummet täcks av svarta bokhyllor fyllda med telefonkataloger från hela världen. I rummet finns ett svart bord, en bänk och en läslampa. En besökare kan dra ut en telefonkatalog, sätta sig vid bordet och leta fram ett namn hon/han söker efter.

Du går in i det första rummet och genast väcks associationer, till Auschwitz, men även till din egen barndom, till dina barn och föräldrar; tidens flykt, alltings förgänglighet, hur något som varit välbekant till slut förvandlas till något främmande.

Du går in i det andra rummet. Associationerna för dig åter till Auschwitz. Till förintelsens vansinniga slakt på oskyldiga barn. Inte enbart de uppskattningsvis 1.5 miljoner judiska barn som dödades i ghetton och förintelseläger, utan även miljontals andra som dog, lemlästades och for illa i sönderbombade städer, som miste alla sina anhöriga och drev husvilla och hungrande kring i hela Europa, eller i sällskap med sina förföljda/skräckslagna föräldrar. Utan vare sig pengar eller ägodelar irrade de runt i en värld som förlorat all mening och förnuft, utan en aning om vart de skulle vända sig, vilsna eller bortmotade. Barnen på bilderna är anonyma. Du vet inte vilka de är, var de kommer från, men du konfronteras med deras öppna, oskyldiga ansikten.

Du går in i det tredje rummet och slås av kontrasten mellan mängden av telefonkataloger från Europa och Nordamerika. Hur tunna katalogerna från enorma länder som Nigeria, Kina och Indien är i jämförelse. En bild av världens snedvridna resursfördelning. Alla kataloger är från år 2000. Jag tar fram katalogen över Kristianstads Län och finner Hässleholmsdelen. Axel och Inga Lundius bor på Vinkelvägen 7, de lever inte längre. Jag finner klasskamraters namn och telefonnummer, de flesta har flyttat, en del av dem är döda. Där finns även Jan och Rosemary Lundius på Kolonivägen i Bjärnum. Jag ser min familj framför mig. Mycket yngre än nu. Esmeralda var enbart åtta år. Jag minns hennes och Jannas leenden. Numera försvinner telefonkatalogerna, den fasta telefonin ersätts av smart phones med ständigt skiftande kontaktmöjligheter.

Boltanskis tre rum var fyllda med tyngden av sådant som inte längre är närvarande. De berättade om människors frånvaro, minnets obeständighet. Detta trots att spåren av barn och vuxna finns kvar; telefonkatalogerna, kläderna, porträtten. I de tre rummen trängdes historiens tragedier, människans ondska och glädje. De döda och de levande barnen, tillsammans med dig själv, mitt i denna ocean av mänskligt liv, glädje och lidande. Ditt minimala sandkorn i evighetens Sahara. Din obetydlighet, som likväl är en del av helheten.

Kanske har även Ai Weiwei varit inne i de där rummen. Han känner säkert till Christian Boltanski och hans kunskap om tingens makt över våra sinnen, kanske därav alla de klädesplagg Ai Weiwei samlat, med sina stumma vittnesbörd om andra människors lidande och förhoppningar. Mellan raderna av klädesplagg i Prags konstgalleri skymtade jag genom det stora panoramafönstret den väldiga flotten med sina hukande svarta människogestalter, som kastade sin skugga över den stora salen nedanför, där det för snart åttio år sedan samlades människor som snart skulle svälta ihjäl, skjutas eller gasas till döds.

Duggregnet fortsatte att falla över Prag medan jag reste tillbaka hem till min dotter och hennes familj. Arbetarna svetsade fortfarande spåren, samtidigt som någon frös i ett tält i Syriens gränstrakter. I en gisten båt på ett böljande, nattmörkt hav satt någon med sitt barn i famnen, sammanpressad mellan medpassagerarnas stinkande klädespersedlar. Någon låg ensam i en flyktingförläggning i Falun, i väntan på sin utvisning till ett krigshärjat land. Någon filade på sin insändare till lokaltidningen i vilken han ondgjorde sig över flykting-tsunamin som hotar hans hemland och alla de skattepengar som går till att försörja muslimska fanatiker. En annan satt vid sin datamaskin och listade flyktingförläggningar i hopp om att någon skulle sätta dem i brand. En politiker undrade hur han skulle formulera sig för att vinna röster – för eller emot massinvandringen? Någon vred sig sömnlös i sängen i irritation över att hans familj och vänner inte insåg hotet från den okontrollerade invandringen, hur ekonomi och välstånd var på väg att gå förlorade. En annan hade svårt att somna genom tanken på att han liknöjt accepterade andras lidande. En annan hade inget arbete, usel ekonomi och fruktade hur morgondagen skulle bli. Några planerade ett väpnat rån. En narkoman bröt sig in en äldre dams bostad för att stjäla hennes pensionspengar. Andra arbetade på ett natthärbärge för hemlösa. Ett operationsteam kämpade i en operationssal för att hålla en patient vid liv. Någon vakade vid en säng där en gammal människa låg för döden. Medan jag satt i spårvagnen, dog och led tusentals människor, andra kom till jorden och det fanns människor som älskade varandra och var beredda att offra sina liv för den kärleken.

Jag betraktade hur vattendropparna gled över spårvagnsrutan, de blixtrade och glimmade i nattens ljus.

Crouch David (2016) “Ai Weiwei shuts Danish show in protest at asylum-seeker law” i The Guardian, 27 January. Fajt, Jiří and Adam Budak (2017) Ai Weiwei: Law of the Journey. Prague: Národní galerie v Praze. O´Brian, Patrick (1988) Pablo Ruiz Picasso - en biografi. Stockholm: Forum.

Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm. 

I began taking the photos while I walked down to our magazine where I often sit and write, there I ended up looking at some pictures in the art books I have laying around, before I decided for an evening stroll in the neighbourhood, watching the grafitti. A perishable art form that gradually disappears, as I hope my melancholy mood eventually will do as well. When I came home I gave our fish some food and went to bed.

Some friends of mine use to complain that my blog entries are too wordy, so here I give you one with almost no words at all:  

Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and glaring mendacity pose a serious threat to our entire world.

Of course, I was not able to shut up about my views of the growing populist party called The Swedish Democrats. Who supports them? Welfare beneficiaries who fear that immigrants are threatening their economic support? Workers because blattar are threatening their job security? And what is wrong with people from Skåne? Why are compatriots from my home province considered to be the stoutest supporters of a party I despise? Why are so many of them enthusiastic about a manipulative, populist party? Perhaps because the Nazis unfortunately still are firmly rooted in Skåne´s fertile soil, the best in Sweden?

Today, Sentio, a reputable opinion poll institute based at the Norwegian University of Science and Technology, estimated support for the Swedish Democrats to be an unbelievable 26.9 percent. It makes me nauseous. There is no doubt that Swedish Democrats' raison d'être is fear of "the others" - those with different skin colours, other religions and other traditions. The blattar, spaggar and utbölingar who have sneaked into Our society and are threatening Our way of life; stealing, cheating, killing and raping. 

An English speaker probably needs some explanation of Swedish pejoratives. Blatte designates “a person with a foreign background and dark skin”, it originates from the Finnish Romani word blāto, meaning “blue”. Blue man was a Nordic Middle Age denomination for a dark-skinned person. Spagge comes from “spaghetti” and is a pejorative for people from the Mediterranean area. Utböling, actually means “born outside” and was in the ancient Swedish peasant society used to denominate the feared ghosts of murdered children.

In the fairy tale of H.C. Andersen there were not many who saw that the emperor was naked. Likewise, generally sane people, many of whom are good friends of mine, assume that Sweden Democracy is not a shabby, needle shedding Christmas tree from Anno Dazumal, which after being hailed and worshiped, thankfully was hidden away in a mouldy wardrobe after the national chauvinism of World War II had resulted in between 50 and 80 million dead.

After that disaster, it did not feel entirely alright to pay tribute to navel-watching patriotism, blended with religious fundamentalism and idiotic generalizations. Something that did not hinder that I as a kid in school had to learn a hymn that included a phrase like:

Being Christian and free is Sweden´s goal,

the nation´s law and belief.

A manly and Christian soul

keeps Sweden safe from war and grief

and King and people united.

This marvellous time seemed to have disappeared, when We Swedes were the strongest, the most beautiful, the noblest and most pleasant people upon the face of the earth. Certainly, could we sons of the Wasa Empire and bold Vikings in all our excellence still be prepared to fight for our beloved Fatherland, "the fairest land upon earth." “We” are the ones who have received the divine grace of having been born into this holy, glorious, high North, but in addition to that benefit we could also follow our proud blood line back to ferocious, but brave, barbarians:

Any foe is met with the same old story,

that we who fight for Sweden,

by our name and ancient glory

with blood will be watering our Eden.

Such a grandiose, brisk and healthy life! So far away from economic worries, lousy marriages, suicidal thoughts, unpaid bills, unemployment, alcoholism and all “other forms of boredom advertised as poetry”.  So wonderful it must have been to once have been a splendid Swedish Superman; fresh, strong and noble. Oh, those magnificent times - Let's make Sweden great again!!! Oh, you vigorous, genuine, beautiful Sweden, which now is being threatened by hordes of blattar.

Sweden, Sweden, Sweden, native land,

our longing's home, our place on earth!

Nevertheless, something has happened - more than a quarter of the brave Swedish people are now supporting the young mavericks who have been bold enough to pull the moulding, patriotic carcass out of the closet again. Now with pride and swelling breasts, without shame or hesitation, we can once again burst into the anthem of their favourite rock band, Ulitima Thule:

Here I want to live, here I will die.

Here I live in freedom.

Here I want to live, here I will die.

Here I live in freedom.

Unfortunately, I cannot participate in these songs of joy. I watch and listen to the leaders of the Swedish Democrats and assume I am witnessing lying, neurotic youths and superficial careerists, or insipid good ol´boys who scenting morning air have titivated the old chauvinist corpse with eye-catching adornments like Increased Safety, Law and Order, Swedish Values, Protecting the Wellbeing, Dignified Old Age, Lower Taxes, More Care Centres, Better Education.

Now the ruffled old boneshaker shines and glitters, while hatred, xenophobia and racism are hidden behind a bogus glitziness, which is enthusiastically applauded by more than a quarter of the Swedes. My frustration at this misreable spectacle makes me, like Cicero, want to break out in anguished lament, while accusing the Sweden Democract´s leader:

Quo usque tandem abutere, Jimmie Åkesson, patientia nostra? In the name of heaven, Jimmie Åkesson, how long do you propose to exploit our patience? Do you really suppose that your lunatic activities are going to escape our retaliation for evermore? Are there to be no limits to this audacious, uncontrollable swaggering? Look at the garrison of our Roman nation which guards the Palatine by night, look at the patrols ranging the city, the whole population gripped by terror, the entire body of loyal citizens massing at one single spot! Look at this meeting of our Senate behind strongly fortified defences, see the expressions on the countenances of every one of these men who are here! Have none of these sights made the smallest impact on your heart? You must be well aware that your plot has been detected. Now that every single person in this place knows all about your conspiracy, you cannot fail to realize it is doomed. Do you suppose there is a single individual here who has not got the very fullest information about what you were doing last night and the night before, where you went, the men you summoned, the plans you concocted? What a scandalous commentary on our age and its standards! -  O tempora! O mores! 

The Swedish citizen who reads these lines is of course, like many of my neighbours and comrades, free to think whatever s/he might want about the mendacious Sweden Democrats, support their policies, to believe in their Doomsday scenarios. Nevertheless, I prefer to think in another manner. That the ideology and politics of this pathetic political party reflect bad self-esteem, fear and a pandemonium based on chauvinism and cynicism. I consider that believing in and supporting such a party is a tragic result of what the Pope has described as the "Globalization of Indifference". Do not for a second assume that I would pay tribute to any kind of fundamentalism, intolerance and violence that tend to thrive within other self-honouring confederations, like all the fanatics who consider themselves to be exclusive representatives of genuine Islam. To me, such fundamentalists are fretful individuals caught up in what Peter Gabriel sings about:

Fear, Fear, she's the mother of Violence,

Making me tense to watch the way she breed.

Fear, she's the mother of Violence,

You know self-defense is all you need.

It's getting hard to breathe,

It's getting so hard to believe,

To believe in anything at all.

Just as I do not regard Christianity as the sole basis of compassion, I do not consider Islam to be a "religion of peace", like Christianity it is much more than that. But, I do believe in Jesus when he says, "The one who is free from sin shall throw the first stone," or Muhammad, when he states:

Because of that, We decreed upon the Children of Israel that whoever kills a soul unless for a soul or for corruption [done] in the land – it is as if he had slain mankind entirely. And whoever saves one – it is as if he had saved mankind entirely. (The Qur´an 5:32).

During our conversation, my friend repeated what he had said once before:

- I believe it would be a good idea to find a way to make it possible for sensible, wise people to be responsible for the destiny of the world. To create a brain trust of intelligent, knowledgeable people.

- How?

- I don’t know. I´m not a genius. Hard tests, recruitment from the best universities?

I smiled to myself. I did not want to tell my friend that for a number of reasons I thought it was a rather senseless thought. My experience told me that power can corrupt anyone in a quite perplexing manner. I have seen it destroying sane individuals, turning them into insensitive idiots. Victims to excessive power are often lured into believing that they are better than others. That an organization, even a country or why not the entire world, cannot survive without them. At the same time they may become hypersensitive to criticism and the threat of losing their privileged position. As Jimmy Cliff sang in 1972: "Yeah, the harder they come, the harder they fall, one and all."

In whatever group I have ended up, I have imagined that I found the same distribution of dumb and wise people, regardless of social class, or work community. The opinion the Swedish chancellor Axel Oxenstierna shared with his son, when he was on his way to international peace talks after the Thirty Years War, still holds: "Do you not know, my son, with how little wisdom the world is governed?

As is the case with most fine quotes, these words were probably not uttered by the person they have been attributed to. A similar statement was documented in 1633, fifteen years before it was ascribed to Oxenstierna. It was a certain Vigilius von Zuichen who said something similar to a relative who assumed he was too stupid to join the City Council of Brussels. Nevertheless, Oxenstierna could very well have uttered the famous quote. He wrote several letters to his son Johan when he in 1648 participated in the peace talks of Münster. These letters are filled with sound advice from a man who by his contemporaries was celebrated as one of Europe's most skilful and intelligent diplomats.

When Oliver Cromwell in 1654 asked how his diplomatic envoy, Bulstrode Whitelocke, had been able to adapt to life in a country "said to be ugly, poorly cultivated and very cold," Whitelocke answered that it had been tolerable even if "in the summer their heat is so much stronger than by us and their winters much harsher”. Nevertheless, in the damp and dingy Stockholm Whitelocke had appreciated the stimulating company of the old gentleman Axel Oxenstierna:

With skill he spoke a quite beautiful Latin; and he was also fluent in French, though he was not happy speaking in that language, since he did not find it as enjoyable as the ancient tongue of the Romans, so much more beautiful and rich. [...] He often apologized for his great verbosity, which he himself characterized as a senilis garrulitias [an old man´s gibberish]. However, it was a great pleasure to listen to him while he, in everything he uttered, demonstrated a profound understanding and an extensive wisdom. [...] He is the wisest man I have ever met outside of England and his qualities do in all respects correspond to his great reputation.

It is very likely that Axel Oxenstierna was one of the best statesmen Sweden have had; a very knowledgeable, skilled and efficient strategist. After her father´s death in Germany, Oxenstierna governed Sweden until the princess Christina was old enough to become queen. This enigmatic lady has been the object of several international biographies and movies, especially the one from 1933 with Greta Garbo in the leading role. Oxenstierna and Christina often had violently opposed views, particularly about her refusal to marry, her conversion to Catholicism and finally her abdication from the Swedish throne. Nevertheless, he served as her mentor and she had an enormous respect for him. In her autobiography, which she wrote in Rome twenty-seven tears after her chancellor´s death, she wrote:

It was from him I learned everything I know about the art of ruling. You have wished, Lord, that one of the greatest men in the world would be my teacher and for this I owe You the greatest gratitude. [...] For me it was an indescribable pleasure to hear him speak and there was no book, no game or pastime that I did not leave for the joy of listening to him. He, for his part, found enjoyment in teaching me, and we often spent three, four hours and often more in greatest satisfaction with each other. [...] He possessed a great depth of human understanding and a profound knowledge of the affairs of this world. He knew the strength and weaknesses of all nations in Europe. He possessed wisdom, extraordinary care, a wide-ranging ability and a great deal of greatness. [...] Moreover, he was vain, but faithful and incorruptible, though somewhat slow and phlegmatic.

That I in secret smiled at my friend's opinion that the world ought to governed by an intelligent cabal of women and men does not mean that I do not believe in the existence of capable politicians. Lately, I have been reading Tage Erlander´s memoirs, which occasionally proved to be quite boring. Erlander became with his 23 years as Swedish prime minister one of the longest-running heads of government in a democratic state. While reading his detailed memoirs it becomes evident that Erlander was an over-sensitive hypochondriac and a very self-reflective individual. Along with his easily intensified anxiety and querulous outbreaks Erlander comes forth as an imaginative and sharp intellectual, who methodically studied and processed both his own weaknesses and those of friends and opponents. Time after time, Erlander makes very accurate interpretations of difficult situations and is able to make the right decisions. Always on the look-out for people´s inner drive and motivations: "It is hard to try to figure out what people really mean, the essence and incentive behind their acts." His world view was essentially pessimistic. Unsentimentally, Tage Erlander noted deficiencies of both opponents and supporters, observing their "indecisions, recklessness, and hunger for prestige and rewards". He considered himself to be a person who suffered from exactly the same shortcomings.

As I read about such a knowledgeable, ideologically driven and largely honest politician as Tage Erlander and his cooperation with Gustav Möller, the architect of the Social-democratic, Swedish welfare state, I shiver at the confrontation with the superficial, distasteful and deceitful appearance of Swedish Democrats. Not least, their unpleasant abduction of the Social Democrats' catch-word The People´s Home. I was utterly disgusted when I, a few days ago, heard how Jimmie Åkesson in one of his a speeches no less than 40 times mentioned The People´s Home, while attacking the Social-democratic Government:

Fellow Swedes, visitors to Almedal [during a week every summer Swedish politicians come together at this place for speeches and debates]. Now, we are going to rebuild what you have destroyed. Now we are going to rebuild The People´s Home that has been torn apart. Our home is divided. I belong to those who are concerned. Sweden has become unhealthy. We have to put a stop to all that. Now you have been experimenting far too long. Now you have caused enough wreckage. Now, we are going to rebuild what you have destroyed. Now we are going to rebuild The People´s Home. This concerns those who want to contribute to the common good, not those who want to destroy it. It is about those who build the cars, against those who burn them. If you intend to settle yourselves here, you must have the will and ambition to become one of us. If you are not prepared to accept the requirements we make, then you have to live elsewhere.

Mene, mene, tekel parsin! Do we not see what's written on the wall! "Become one of us" shouts Jimmie Åkesson. Would I really like to be like Jimmie Åkesson and his companions? No thanks! To me it is quite clear that the gibberish that pours out of the mouth of populist, semi-educated, self-glorified and notorious liars like Per Jimmie Åkesson and Donald John Trump may well lead us all into destruction. However, a quarter of the Swedes do not seem to believe so.

Let us for a moment leave this sickening spectacle and go back in time. My hometown Hässleholm, sometime in the spring of 1968. I finally managed to sneak in to watch my first “adults only” movie. I was bewildered by the fact that the mightily feared accountant Fäldt, who worked at the Savings Bank and moonlighted as a movie theatre usher, did not stop me. It was not the first time I tried to watch an “adults only”. Perhaps he assumed I had just become fifteen years old, though that would not happen until a year later. Maybe it was because Bo Göransson, who was bigger than me, partially had covered me up. Unfortunately, I had not avoided the attention of accountant Fäldt. The next day he had phoned my father and asked if I really was fifteen years old. When Father came home from work, he made me feel ashamed for having lied so brazenly. Though, to tell the truth - I did not actually feel any shame at all. The film had been excellent and even if it is now almost fifty years ago I watched The Planet of the Apes, I still remember much of it. I had never seen anything like that – the movie had not only been amazing and thrilling, but also thought provoking.

When I was on my way up from Rome I had at the airport spotted a cheap pocket book called Desperate Games and bought it at once. The cover informed that its French author, the war hero Pierre Boulle, earlier had written the novel Planet of the Apes. I read the short novel during my flight and the train trip up to Hässleholm. It was no masterpiece; Boulle´s descriptions of persons and the settings are rather flat and superficial, yet it was a fascinating novel, especially if considered as a novel of ideas.

The novel was written in 1972 by an author who not only wrote the The Planet of the Apes, but also the The Bridge over the River Kwai, which also inspired an unforgettable film. Desperate Games reminded me of a host of films depicting an apocalyptic world where grisly gladiator games have become mass entertainment. By decades Boulle antedates several movies and books with a similar theme - Battle Royale, The Hunger Games, Mad Max, The Running Man, Fight Club and Amores Perros, to name just a few, apart from a swarm of video games, which describe a perverted future where people's greatest pleasure derives from the excitant experience of watching fellow human beings torturing and killing each other.

Most remarkable with my book finding was that one week after I had read Boulle's novel, the conversation took place during which my friend expressed his opinion that a world government of geniuses ought to be established.

Boulle narrates that in a not too distant future, just as now, the world continues to by devastated by a reckless overexploitation of its natural resources, brazen nepotism, corruption and absurd armed conflicts. Scientists constantly call for moderation and sustainable development, while pointing to the fact that most misery originates from short-sighted power abuse by idiotic politicians, who do not realize that there is no other way to avoid a complete collapse of human existence than an immediate application of the knowledge that we already possess and concentrate all resources to the achievement of a fair and unbiased resource distribution and a sustainable use of the world´s natural wealth. Science has solutions to most problems, a knowledge that must be used to save our planet and the life it sustains, a process that unfortunately is stalled by the short-sighted behaviour of power drunk and outright stupid politicians.

Against all odds the scientists succeed in reversing the catastrophic development. As members of a global community they obtain, with the help of a comprehensive network created by skilled and manipulative psychologists (a foreboding of the rising power of social media?), a strong global support for their initiatives. Under the threat of uncontrolled rioting, humiliated politicians realize, one by one, that they have to surrender their power to the scientists. The researchers do, within an unusually short space of time, create a new and improved United Nations, cleansed from power-hungry politicians and meaningless memoranda, a far cry from its fumbling and toothless predecessor. Now the world is led by intelligent and capable scientists, who serve no other purpose than the best interest of the general public.

A cabal of so called Nobels, i.e. influential Nobel prize winners, are set up to choose the women and men who, on a strict scientific basis, will lead the fate of the world. The Nobels develop a carefully designed and implemented international test package that eventually leads to the selection of a brainy, global leadership. The result is far beyond the most optimistic expectations. Within a couple of years starvation and poverty are exterminated. Global cooperation eliminates armed conflicts and all available resources are put in place to protect what remains of the world's natural resources and to maintain them in as sustainable manner. Throughout the world, education and health care are in their entirety funded by the expanding wealth of the global Government, which is capable of achieving an efficient use of natural resources, ever more advanced technological innovations, better communication systems and an ever-expanding general knowledge. Based on human collaboration and within a surprisingly short time period a perfect Utopia is created.

Nationalism disappears almost overnight and an effective propaganda machinery fosters global solidarity, which is growing ever stronger through the rapid and positive changes that every, better educated, global citizen experiences and contributes to. All people enjoy greater prosperity and shorter working hours. Lots of resources are provided to libraries, museums and high-tech theme parks, all built up in accordance with a principle aimed at stimulating people's interest in education and science.

Soon, however, the governing geniuses find that something missing. Levelling and lethargy make people demanding more and more activity and entertainment. Apathy and worse - suicide - become common. Psychologists conclude that human nature is not content with knowledge, pleasure and harmless adventures. A perfect society does not evoke neither excitement, nor violence. Poets and writers turn into pseudo-revolutionaries nursing a nostalgia for barricades and civil strife, but for what purpose?  Without salt and fervour art is dying and cannot evoke any strong reaction and passions. Utopia needs no poets, the perfect cannot be completed by adding new, unnecessary values. Citizens long for the unforeseen, for passion, for violence.

However, passion and unprovoked violence are chaotic and dangerous, as well as they might be fatal. Most consumers like to watch violence from a safe distance, though to be excited about it many want it to be real; Movies and books do not cover such an urge for excitement. Soon, the huge, impressive spectacles that were staged to promote peace, science, fellowship and cooperation lose their interest. Instead, in front of jubilant spectators, both male and female gladiators battle for life and death during state endorsed shows. A thriving, high-tech entertainment industry is built up around raw and brutal murder, which only affects those who have volunteered to take part in such public butcheries, which are astonishing many, because the blood-soaked victors are hailed as heroes.

The ruling scientists are caught up in a spiral of violence leading to increasingly sophisticated gladiator battles, not in the sense that the brutal violence becomes more refined, it remains at the same utterly, ruthless level, but the shows are becoming increasingly extensive and with the help of high tech innovations the violence and suffering become more tangible for the enthusiastic masses. The gladiator fights turn into huge battles where everything is done to increase the spectators' experience and total commitment through three-dimensional representations, complete with sounds and smells. Blood baths are staged on giant arenas and distributed to a global audience through ever more sophisticated means of communication. Eventually, the fierce battles are transferred to strictly demarcated land areas, while peace and security rule within the surrounding communities.

To increase thrills and tension, two global teams are formed – Alphas, also called Physics and Betas, also called Biology. Through this polarization, the majority of the world population and their ruling scientists soon became attached to and familiar with one or the other camp. After being committed to support the general well-being, scientists soon end up as supporters of one or the other of the two battling teams, supporting it through lies and manipulation, at the same time as they more or less secretly provide them with increasingly sophisticated means for killing their opponents.

Soon, such historical battles as Waterloo and Somme, with the same macho force and brutality as before, were enacted while adhering to the limited means of destruction available at those times, though spiced up with some discrete additions. The victims were still volunteers who put their lives at risk to counteract the meaningless existence they experience beyond the bloody games.

While supporting their respective team the enlightened scientists soon became as bloodthirsty as the general public and the ancient war madnessis soon repeated. The biologists’ team tried to annihilate Physics through biological and chemical warfare, while physicists reintroduced nuclear bombs. Soon the earth had ended up in an even worse murderous chaos than before.

Having read Boulle's novel, it is easy to agree with Mark Twain's observations in his essay What is Man? from 1906:

I am aware that when even the brightest mind in our world has been trained up from childhood in a superstition of any kind, it will never be possible for that mind, in its maturity, to examine sincerely, dispassionately, and conscientiously any evidence or any circumstance which shall seem to cast a doubt upon the validity of that superstition. I doubt if I could do it myself. We always get at second hand our notions about systems of government; and high tariff and low tariff; and prohibition and anti-prohibition; and the holiness of peace and the glories of war; and codes of honor and codes of morals; and approval of the duel and disapproval of it; and our beliefs concerning the nature of cats; and our ideas as to whether the murder of helpless wild animals is base or is heroic; and our preferences in the matter of religious and political parties; and our acceptance or rejection of the Shakespeares and the Arthurs Ortons [a con man who made an aristocrat believe that he was his long lost son and only heir] and the Mrs. Eddys  [Mary Baker Eddy, founder of Christan Science, believed that sickness and death were just illusions]. We get them all at second hand, we reason none of them out for ourselves. It is the way we are made. It is the way we are all made, and we can't help it, we can't change it. And whenever we have been furnished a fetish, and have been taught to believe in it, and love it and worship it, and refrain from examining it, there is no evidence, howsoever clear and strong, that can persuade us to withdraw from it our loyalty and our devotion.

Once again an issue of the individual and the flock. The crucial feeling of belonging or not. It is a prevalent belief that through my attachment to a tough group of people I might become both strong and unique. The more unsuccessful I feel, the more comfort I may find in a feeling of being like "everyone else" or, on the contrary, feel alone and shunned because I  am unique, or even superior to “the others”. My outstanding insights and extraordinary intelligence may induce me to assume that I am an exceptional person. I might even be an unnoticed member of the exclusive group of geniuses. A self-deception that may lead to extreme positions. Perhaps I might convince myself that I am some kind of spokesperson for a silent majority. That I dare to express opinions I share with like-minded, but muted equals. A lone ranger. As the great apostle of lonely geniuses, Friedrich Nietzsche, wrote in his Beyond Good and Evil: "In individuals, insanity is rare; but in groups, parties, nations and epochs, it is the rule."

According to this champion of paradoxes, true knowledge demands doubts and constant contradictions. Only knowledge which is able to incorporate opposing views is, according to Nietzsche, true wisdom. He is generally remembered as a proponent of supermen and "blond beasts", but it is then forgotten that Nietzsche was an antimilitarist who despised the German Emperor and his chauvinist admirers, while he praised France, Switzerland and Italy, where he spent most of his adult life. Nietzsche did not believe in any Aryan superiority, instead he asserted his Polish ancestry.

Nietzsche wrote for and against Judaism, for and against Christianity, for and against racism. An obstinate openness made him realise the real raison d'être behind xenophobia. According to him, anti-Semitism is the losers´ revolt, people who do not realize the depths and complications of existence, an indication of the cowardice and jealousy that Nietzsche hated and deplored. According to him, an anti-Semite considered "Jews" to be privileged strangers with power and money, at the same time as s/he reluctantly recognized the Jews' “superior spirituality and knowledge”. He stated that anti-Semitism is the religion of losers, the faith of the underprivileged (the Sclechtweggekommenen).

A denial of intellectual inferiority and failure seems to be a driving force behind several populist politicians, who seldom miss a chance to emphasize their own superior intelligence. Donald Trump claims:

Sorry losers and haters, but my IQ is one of the highest - and you all know it! Please don't feel so stupid or insecure, it's not your fault.

Time and again, Trump refers to his high IQ as he compares himself to people he routinely declares to be idiots. However, there is no evidence that Trump has ever obtained an IQ score.

Alleged IQ levels are also thrown back and forth in the miserable debate caused by Swedish Democrats - "Swedish Democrats have lower IQ than the Swedish average", alternatively "Africans and other non-Europeans have lower IQ than Swedes", the latter allegation has been propagated by the web publication Fria Tider, Free Times, which ideologically is close to the Swedish Democrats. The assertion spread rapidly within the Swedish-democratic circles, for example, did the Swedish Democrats' leader in my hometown of Hässleholm recently refer to an article in Fria Tider, which based on dubious reserach claimed that "the largest immigrant groups have a lower IQ than ethnic Swedes" and added that "many African countries have such low IQ that it could be classified as 'cognitive developmental disorder'." I do not know how to rank Ulf Erlandsson, but I am not afraid of classifying him as a deplorable and badly informed nuisance.

In his court defence, the mass murderer Anders Behring Breivik, who relentlessly murdered 77 completely innocent people, most of whom were children and adolescents, also revealed a fixation at IQ tests, as well as his hatred of the "cultural elite".

Norwegian media and prosecutors have argued and will continue to argue that the reasons I executed the attack were random, and because I was a pathetic and spiteful loser, that I do not have integrity, that I am a notorious liar, lack morality, am insane and that I am therefore forgotten by other cultural conservatives in Europe. They will say that I fell out of the workplace, and socially. All this they have claimed. They also claimed that I am a narcisstic, antisocial, have a phobia for germs, have gone with a face mask for many years, and that I´ve had an incestuous relationship with my mother. They also claimed that I am a child and baby killer, despite the fact that I have not killed anyone under 14. It has been argued that I am a coward, homosexual, pedophile, psychopath, and Nazi. All this has been claimed. They also claimed that I am mentally and physically retarded, with an IQ of around 80. I am of course not surprised by these characterizations. I expected this and wrote down in advance what would be written, and  it turned out to be true.

Like so many others who have slipped into fanaticism, Breivik seems to have evolved into an extreme narcissist, obsessed with his own body, building up his physique with the help of anabolic steroids, taking selfies with himself equipped with imaginative costumes and even undergoing plastic surgery. He enjoyed being at the centre of the world's attention. Despite, or rather because of, his repeated failures and persistent shortcomings, he built up a personality that demanded the lime light of press and TV. In his defence speech, Breivik paid homage to another racially motivated murderer, the Swede Peter Mangs, who was convicted for two murders and guilty of a series of assassination attempts: ”It is important that more patriots in Scandinavia and Europe take responsibility as I have done, as Peter Mangs of Malmö has done”. During a later interview Breivik repeated his admiration for the same lunatic:

Peter Mangs used an intelligent strategy. His murders put the blame on several others, it caused concern and was thus one step closer to the war.

In his book Det svenska hatet, The Swedish Hatred, the journalist Gellert Tamas describes how many extremists, Islamists as well as Sweden Democrats, seem to share a deep sense of exclusion and take refuge in the comfort of being unique personalities, endowed with greater sharpness and intellect than people around them. Among such people we find, for example, Kenth Ekeroth, one of the most important ideologists of the Swedish Democrats, who like many of his comrades in the party leadership, has confessed that he during certain periods of his life had been bullied and marginalized. A frustration that in many people may result in social dysfunctions. Sune Mangs has stated:

To me, all other people appeared to be narrow-minded and socially inbred. I could not stand other people, they all felt like as if they belonged to inbred groups.

Confident about his own intellectual brilliance, Mangs participated in Mensa's entrance exams, but obtained 117 in IQ and was thus not eligible to become a member of this association for people with an intelligence quotient of over 130, which is reached by only two percent of the world's population.

It was very difficult for me to receive that message, I cried. Partly because I had overestimated my abilities and had mocked ´the stupid ones´, a group I now officially belonged to. But it also felt like a dejection that I now was excluded from yet another social group. My intelligence was the same as before, it was only my self-image that had been corrected.

Mensa? Is that not a place where we might encounter the intellectual titans who my friend would like to see as directors of the fate of the world. But, within this illustrious society we obviously find as many, or perhaps even more, persons who consider themselves to have been dejected and thus nurse bitterness towards an ungrateful society. A former Mensa member has observed:

Apparently these high IQ people felt persecuted in some way. Misunderstood from a young age onwards, many Mensans saw themselves as left out of ‘normal’ society, unable to connect with their peers and struggling to conform to society’s norms. They felt themselves as being ‘different’ and often bullied because of that.

I have no idea about my own IQ and am furthermore completely uninterested in knowing what it might be. I have like so many comrades of my own generation been exposed to the so-called Raven´s Progressive Matrices. These were introduced in 1936 by the English psychologist John C. Raven, and now form the basis for most IQ tests. I remember them from my 1973 obligatory, military recruitment muster and my IQ is thus listed somewhere among the Swedish state archives and it would surprise me if it is particularly impressive.

What exactly do these IQ tests measure? Probably what Stephen Jay Gould described as:

...the abstraction of intelligence as a single entity, its location within the brain, its quantification as one number for each individual, and the use of these numbers to rank people in a single series of worthiness, invariably to find that oppressed and disadvantaged groups—races, classes, or sexes—are innately inferior and deserve their status.

A definition that fits well with the "experts" frequently quoted by xenophobic racists who, for example, read publications like Fria Tider. Particularly appreciated within such circles is Richard Lynn's and Tatu Vanhanen's book IQ and the Wealth of Nations from 2002, where the two professors, based on IQ tests, present their “evidence” for the superior intelligence of "white" Europeans and Americans. The authors have probably tested their own intelligence and it would not surprise me if it resulted in the high IQ quotas that, for example, allowed Professor Lynn to propose, in my opinion, downright idiotic schemes, like the opinion that the United States have to be split up be in accordance with racist criteria:

I think the only solution lies in the breakup of the United States. Blacks and Hispanics are concentrated in the Southwest, the Southeast and the East, but the Northwest and the far Northeast, Maine, Vermont and upstate New York have a large predominance of whites. I believe these predominantly white states should declare independence and secede from the Union. They would then enforce strict border controls and provide minimum welfare, which would be limited to citizens. If this were done, white civilization would survive within this handful of states.

This while the second author genius, Tatu Vanhanen, claimed that the more ethnic heterogeneous a nation is, the greater is the risk for violent internal conflicts, regardless of economic development. I suppose that Vanhanen's views are not actually substantiated by any "neutral research results", but like so much else in the murky area of scientific racism more likely based on personal and generalizing gleanings motivated by the author's chauvinistic views. For example, his "scientific evidence" does not seem to apply to heterogeneous states like Canada, Australia, Barbados or Singapore.

In their book Fult folk, Ugly people, a word play on the Swedish expression Fint folk, Beautiful People, which is used about celebrities and the cultural elite, the authors Emil Schön and Linnea Nilsson present interviews with several Swedish Democrat voters and reach the conclusion that the traditional political parties, who generally regard themselves as upholders of a fair social system and being mouthpieces for the less privileged, have failed to represent all Swedish citizens. According to many Swedish Democrat voters, there exists an elite of Fint folk who through their "political correctness", performance anxiety and worries about their privileged stature is driving Sweden into the doldrums, while marginalizing “ordinary Swedes”.

In Elsa Beskow's multi-layered fairy tale The Flower´s Festival from 1914, the artist and author makes the flowers come alive on Midsummer's Eve. Garden - and meadow flowers come together with pot - and vegetable plants to sing and feast. However, the weed want to break through the garden gates to participate in the sumptuous party. The philanthropist-minded Rose, the queen of all flowers, does not want to use any violence against the weed, despite the fact that the vegetables, represented by the chubby Mrs. Beetroot, appeal to the Rose Queen pleading that such a "beggar horde and ragamuffins" should not be allowed to attend. The Rose´s compromise suggests that the weed can sit on the road bank just outside of the flower garden, where they receive food and drinks and listen to the flowers' song contest.

The Flower´s Festival is behind its fairy tale veil a story about social exclusion and frustration. We may imagine that the weeds symbolize both disgruntled voters for Sweden Democrats, or marginalized immigrants.

It is not my belief that a globalized world empire ruled by intelligent leaders would be able to solve the world's problems. I assume power tends to corrupt its practitioners, but it might also, of course, contribute to the creation of a more equitable society, based on compassion and a conviction that the wellbeing of my neighbour benefits me as well. What fascinates me with The Flower´s Festival is that Elsa Beskow does not provide any solutions to how the conflict between weed and garden flowers can be resolved, but that does not prevent the author from giving the weed a voice in a gutsy song:

We are just the common weeds,

not deriving from any noble seeds,

but we are bold and strong;

just listen to our song.

Yes, just listen to our song!

With spit and spear they hack us,

With spade and hoe they whack us;

Misery and death they bring,

both in autumn and in spring,

Yes, both in autumn and in spring.

But even if they fight and uproot us,

they can never mute us

Boldly we lift our flowers towards the sun.

each spring and summer this is done,

this is always done.

Yes, always done!

You garden plants, you hate us

and do not want to mate us,

but we are not sour.

We will have our hour.

Yes, we will have our hour!

You cannot stand the slightest cold;

are burned by sun, while rain brings mould,

while we, the weeds, do well,

Our buds and leaves do swell,

Yes, our buds and leaves do swell!

We laugh at all your grieving

and your wealth we´ll be stealing.

One day we´ll be in the lead,

we, the weed.

Yes, we the weed!

Boulle, Pierre (2014) Desperate Games. Croydon: Hesperus. Breivik, Anders Behring (2012) “Opening Statement (Day 2)” Counter-Currents Publishing https://www.counter-currents.com/2012/05/anders-breiviks-opening-statement/  Buckley, Veronica (2004) Christina: Queen of Sweden. London: Harper Perrenial. Cicero (1989) Selected Political Speeches. London: Penguin Classics. Gilbert, Sophie (2013). ”Talk Nerdy to Me: My Year in Mensa,” Washingtonian, 5 December. Gould, Stephen Jay (1996) The Mismeasure of Man. New York: W.W. Norton. Lynn, Richard and Tatu Vanhanen (2002) IQ and the Wealth of Nations. Westport, CT: Praeger. Mark Twain (1973) What is Man? and Other Philosophical Writings. Oakland CA: University of California Press. Nietzsche, Friedrich (2003) Beyond Good and Evil. London: Penguin Classics. Nietzsche, Friedrich (2017) The Will to Power. London: Penguin Classics. Seierstad, Åse (2016) One of Us: The Story of a Massacre in Norway – and Its Aftermath. New York: Farrar, Straus and Giroux.

För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld?

Givetvis kunde jag då inte tiga om mina åsikter rörande Sverigedemokraterna. Vem stödjer dem? Bidragstagare som anser att invandrare hotar deras förmåner? Arbetare för att blattarna hotar deras jobb? Och skåningar? Varför är de eld och lågor inför ett manipulerande populistparti? Kanske för att nazisterna dessvärre har haft och fortfarande har ett ordentligt fotfäste i den skånska myllan?

Läser idag att Sentio, ett välrenommerat opinionsundersökningsinstitut med bakgrund i Institutet för sociologi och statsvetenskap vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Trondheim, uppskattar stödet för Sverigedemokraterna till otroliga 26,9 procent. Det gör mig illamående. Det är höjt över allt tvivel att Sverigedemokraternas raison d´être är rädsla för ”de där andra” – de med annan hudfärg, annan religion och andra traditioner. Utbölingarna, spaggarna, blattarna som klumpats ihop till ett hot för Vårt sätt att leva, alltmedan De snyltar på oss, stjäler, mördar och våldtar. 

I H.C. Andersens saga var det inte många som såg att kejsaren var naken. Likaså tycks vettiga personer, varav flera är goda vänner till mig, anse att Sverigedemokratin inte är ett sjaskigt, barrande, gammalt julgranselände från anno dazumal, som efter att ha hyllats och dyrkats gömdes undan i garderoben efter det att det Andra Världskrigets nationalchauvinism resulterat i mellan 50 och 80 millioner döda. Efter den katastrofen kändes det inte rätt att hylla en navelskådande patriotism som blandats upp med religiös fundamentalism och fördummande generaliseringar:

Kristet och fritt vill Sverige bo, 
råda för landet allena. 
Därom i manlig och kristen tro, 
därom i strid eller lagfäst ro 
konung och folk sig förena.

Denna underbara tid tycktes vara förbi, då Vi Svenskar var starkast, vackrast, noblast och hyggligast av jordens alla folk. Visst kunde vi Vasasöner och vikingar i all vår förträfflighet bli berättigat uppretade och var då beredda att slåss för vårt älskade Fosterland, ”det vänaste land uppå jord”. Vi det är alla vi som inte enbart är födda här i detta heliga, härliga, höga Nord, utan som dessutom kan räkna vårt stolta släktled långt tillbaka till ädla barbarer.

Men kommer någon våra fjäll för nära
och mulnar det i Svithiod,
då bröder vid vårt namn, vår gamla ära
vi hugga oss en väg i blod.

Så härligt storvulet hurtigt, friskt och sunt! Så fjärran från ekonomiska bekymmer, äktenskapsgräl, självmordstankar, mindrevärdeskänslor, räkningar, arbetslöshet, alkoholism och allt annat nutida elände. Så underbart det måste ha varit att en gång ha fått vara en präktig Svensk; frisk, sund, stark och ädel. Makalösa, storslagna tider – Let´s make Sweden great again! O, du sunda, friska, genuina, härliga Sverige, som nu hotas av blattehorderna.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Något har hänt - mer än en fjärdedel av det hugstora svenska folket stödjer nu de unga hjältar som djärvts att släpa fram det patriotiska granskället ur garderoben igen. Nu kan vi med stolthet och svällande bröst, utan skam och tvekan, brista ut i deras husbands stolta hyllning av Fäderneslandet:

Här vill jag leva, här vill jag dö.

Här lever jag i frihet.

Här vill jag leva, här vill jag dö.

Här lever jag mitt liv i frihet.

Dessvärre förmår jag inte delta i glädjesången. Jag ser och lyssnar på Sverigedemokraternas ledare - män som Åkesson, Jomshof, Söder, Skalin, Karlsson, Almquist och Ekeroth. Jag tror mig se och höra lögnaktiga, komplexfyllda ynglingar och ytliga strebrar, eller nattståndna gubbar som nu piffat upp det anskrämligt spattiga, gamla chauvinistspöket med glatt iögonfallande dekorationer - ”ökad trygghet”, ”lag och ordning”, ”svenska värden”, ”folkhem”, ”värna om välfärden”, ”trygghetsboende för pensionärer”, ”lägre skatter”, ”fler vårdplatser”, ”bättre utbildning”.

Allt lyser, glittrar och glänser, men det hela hålls på plats av unken rasism och ynkligt främlingshat, alltmedan mer än en fjärdedel av Sveriges befolkning applåderar all den falska prålighet som bristfälligt döljer de fadda åsikternas ruttnande kadaver. Min vanmäktiga ilska gör att jag liksom Cicero skulle vilja utbrista:

Quo usque tandem abutere, Jimmie Åkesson, patientia nostra? Hur länge ska du missbruka vårt tålamod, Jimmie Åkesson? Hur länge ska ditt vanvett få driva sitt spel bland oss? Hur länge ska din fräckhet ges fria tyglar? Har inte vaktposterna om natten på Palatinen gjort intryck på dig, inte patrullerna i staden, inte folkets fruktan, inte uppbådet av alla lojala medborgare, inte denna utomordentligt väl bevakade plats för senatens sammanträde, inte de här närvarandes blickar och miner? Förstår du inte att dina brottsliga planer är uppenbara? Märker du inte att dina planer är avslöjade? Ser du inte att din statskupp är omintetgjord eftersom alla känner till den? Vad du gjorde i natt, vad du gjorde natten innan, var du var, vilka du kallade till dig, vilka beslut du fattade – tror du att någon av oss är okunnig om det? Vad är det för tid vi lever i? Vad är det för moral vi har?  -  O tempora! O mores! 

Du som läser detta får givetvis, liksom flera av mina grannar och kamrater, tycka vad du vill om de falskflaggade Sverigedemokraterna, stödja deras politik, anse att de har rätt. Jag tycker dock annorlunda; att deras ideologi speglar dålig självkänsla, rädsla och människoförakt. Att tro på och stödja ett sådant parti betraktar jag som ett utslag av det som påven beskrivit som ”Likgiltighetens globalisering”. Anta därmed inte att jag hyllar all den fundamentalism, intolerans och våldbejakelse som frodas inom andra självförhärligande grupperingar, exempelvis hos alla de fanatiker som anser sig föra Islams talan. För mig är de i lika hög grad som Sverigedemokraterna fångna inom det som Peter Gabriel sjunger om:

Fear, Fear, she's the mother of Violence,

Making me tense to watch the way she breed.

Fear, she's the mother of Violence,

You know self-defense is all you need.

It's getting hard to breathe,

It's getting so hard to believe,

To believe in anything at all.

Rädsla, Rädsla, hon är Våldets moder,

jag hetsas av att se henne frodas.

Rädsla, hon är Våldets moder.

Visst, självförsvar är allt du behöver.

Det blir svårt att andas.

Det blir så svårt att tro,

att tro på någonting.

Lika lite som jag betraktar kristendomen som grunden för allt medlidande, anser jag Islam vara en ”fredens religion”. Men, jag tror på Jesus då han säger ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”, eller Muhammed då han säger:

… om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet (Koranen 5:32).

Under vårt samtal upprepar min vän vad han sagt någon gång förut:

- Egentligen borde man finna ett sätt för att få förnuftiga människor att styra världens öden. En hjärntrust bestående av vettiga, intelligenta människor.

- Hur skulle det gå till?

- Inte vet jag. Hårda tester, rekrytering från universiteten?

Jag log för mig själv. Ville inte säga till min kamrat att jag av flera skäl ansåg att det där var en tämligen oförnuftig tanke. Ett är att min erfarenhet säger mig att makt korrumperar, den förstör människor, får sina offer att tro sig vara bättre än andra. De blir överkänsliga för kritik och livrädda för att förlora sin position. Som Jimmy Cliff sjöng 1972: ”Yeah, the harder they come, the harder they fall, one and all.” Jodå, ju häftigare de kommer, ju hårdare faller de, allihop.     

Inom vilken grupp jag än hamnat har jag tyckt mig finna samma fördelning av dumma och kloka människor, oavsett klass eller arbetsgemenskap. Axel Oxenstiernas konstaterande till sin son, då han var på väg till de internationella fredsförhandlingarna efter Trettioåriga kriget stämmer fortfarande: ”Vet du icke, min son, med huru lite visdom världen styres”.

Som fallet är med de flesta fina citat uttalades orden antagligen inte av den person de tillskrivits. Och visst - ett liknande yttrande fälldes 1633, femton år innan Oxenstierna, av en viss Vigilius von Zuichen som sagt det till en släkting som ansåg sig vara för dum för att vara med i Bryssels stadsfullmäktige. Men, Oxenstierna kunde mycket väl ha sagt det. Det finns nämligen en mängd brev bevarade som han skrev till sin tvehågsne son då denne 1648 deltog i fredsförhandlingarna i Münster. Brev fyllda med goda råd och strikta förmaningar av en man som av sin samtid hyllades som en av Europas skickligaste och intelligentaste diplomater.

Då Cromwell 1654 frågade hur hans diplomatiska sändebud, Bulstrode Whitelocke, klarat sig i ett land som ”lärer vara fult, illa uppodlat och kallt” svarade denne att det varit ganska drägligt, fast ”om sommaren är deras hetta så mycket starkare än vår, som kölden om vintren”. I det grådaskiga Stockholm hade Whitelocke dock funnit att samvaron med Axel Oxenstierna varit ytterst stimulerande:

Han talte med färdighet ganska vackert Latin; och ehuru han även i Fransyskan var hemma, ville han dock ej tala detta språk, då han utlät sig ej finna, varför det hellre borde nyttjas, än de gamle Romares språk, som var både vackrare och rikare. […] Han ursäktade ofta sitt myckna talande, vilket han själv sade, var en senilis garrulitias [gamlings babbel]: men det var ett stort nöje att höra honom, och visade han mycket förstånd samt vidsträckt kunskap i allt det han sade. [...] Han är den visaste man jag någonsin utom England träffat, och äro hans egenskaper till alla delar svarande emot ryktet om dem.

Det är mycket möjligt att Axel Oxenstierna var av en av de bästa statsmän Sverige haft; en ytterst kunnig, skicklig och effektiv strateg. Drottning Christina, som han ofta våldsamt drabbade samman med, speciellt då det gällde hennes abdikation och trosskifte, har i sina memoarer, som hon skrev i Rom tjugosju år efter rikskanslerns död, inget annat än gott att säga om honom:

Det var av honom jag i egentlig mening lärde mig vad jag vet om konsten att regera. Du har velat, Herre, att en av de största männen i världen skulle undervisa mig i dessa stycken, och för detta är jag Dig icke minst tack skyldig. […] Jag erfor ett obeskrivligt nöje vid att höra honom tala, och det fanns icke någon bok, någon lek eller tidsfördriv som jag icke med glädje lämnade för att lyssna på honom. Han å sin sida hade sin glädje i att undervisa mig, och vi tillbragte tre, fyra timmar och ofta mera i största förnöjelse med varandra. […] Han ägde stor duglighet och djup kunskap om denna världens angelägenheter. Han kände styrkan och svagheten hos alla länder i Europa. Han ägde vishet, utomordentlig försiktighet, en vittomfattande förmåga och mycket storsinthet. […] Förövrigt var han ärelysten men trofast, omutlig samt något långsam och flegmatisk.

Då jag log åt min kamrats åsikt att världen borde styras av en intelligent skara män och kvinnor så innebar det inte att jag inte anser att det har funnits och finns ytterst dugliga politiker. Har läst en del i Tage Erlanders memoarer, som tidvis är tämligen tradiga men där det med all tydlighet framkommer att Tage, med sina 23 år som statsminister, en av de längst sittande regeringscheferna i en demokratisk stat, var en översensibel, hypokondrisk och ständigt självreflekterande person. Jäms med ångesten och de kverulantiska utfallen framträder ett inlevelsefullt intellekt, som metodiskt bearbetar både sina egna och omgivningens svagheter för att tolka situationer korrekt och fatta rätt beslut. ”Det är alltid svårt att räkna ut vad människor innerst inne menar”, som han själv uttryckte det. Grundhållningen var pessimistisk. Osentimentalt uppmärksammade Tage Erlander både sina motståndares och medarbetares brister, deras ”obeslutsamhet, räddhåga och prestigehunger”. Han ansåg sig själv lida av liknande svagheter.

Då jag läser om en så kunnig, ideologiskt driven och i stort sett ärlig politiker som Tage Erlander och hans samarbete med Gustav Möller, välfärdsstatens arkitekt, ryser det i kroppen på mig inför Sverigedemokraternas ytliga, populistiska och lögnaktiga framtoning. Inte minst deras osmakliga enlevering av socialdemokraternas folkhemstanke. Jag äcklades då jag för några dagar sedan hörde hur Jimmie Åkesson i ett tal inte mindre är fyrtio gånger nämnde Folkhemmet. För att nyttja det ordval Verner von Heidenstam använde, en författare som Åkesson säger sig beundra - ”det är skam, det är fläck på Sveriges banér” att lyssna på sådant lumpet missbruk av ord som Åkesson och hans partikamrater ägnar sig åt.

Sverigevänner, Almedalsbesökare! Nu tänker vi återupprätta det ni ödelagt. Nu tänker vi återupprätta folkhemmet. Sverige slits isär. Vårt hem splittras. Jag tillhör de som är bekymrade. Sverige mår inte bra. Nu är det stopp. Nu har ni experimenterat färdigt. Nu har man förstört tillräckligt. Nu tänker vi återupprätta det ni ödelagt. Nu tänker vi återupprätta folkhemmet. Det handlar om de som vill bidra till det gemensamma, mot de som vill förstöra det gemensamma. Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner bilarna. Ska man bosätta sig här, då måste man ha viljan och ambitionen att bli en av oss. Är man inte beredd att acceptera de krav vi ställer, så får man bo någon annanstans.

Mene, mene, tekel parsin! Ser vi inte vad som står skrivet på väggen! ”Bli en av oss”. Bli som Jimmie Åkesson och hans gelikar? Nej tack! För mig står det klart att rappakaljan som flödar ur munnen på populistiska, halvbildat notoriska lögnare som Per Jimmie Åkesson och Donald John Trump kan leda oss alla i fördärvet. En fjärdedel av svenskarna tycks inte tro det.

Låt oss lämna Sverigedemokraterna och samtiden därhän. I Hässleholm, någon gång under våren 1968, lyckades jag äntligen smyga mig in för att se min första barnförbjudna film. Kunde inte förstå varför den fruktade kamrer Fäldt, som arbetade på Sparbanken, men extraknäckte som biografvaktmästare, inte stoppade mig. Det var nämligen inte första gången jag försökte se en barnförbjuden film. Kanske trodde han att jag nyss fyllt femton, fast det fattades ett helt år tills dess. Kanske var det för att Bo Göransson var större än jag och delvis täckte upp mig. Men, men, jag hade faktiskt inte undgått kamrer Fäldts falkblick. Dagen efter ringde han upp Far och undrade om jag verkligen fyllt femton. Då Far kommit hem från jobbet fick han mig att skämmas för att ha ljugit så fräckt och öppet. Men egentligen var jag inte speciellt skamsen, filmen hade varit alldeles utmärkt och även om det snart gått femtio år sedan jag såg Apornas Planet, minns jag fortfarande stora delar av den. Jag hade aldrig sett något liknande – spännande, fantastisk och dessutom tänkvärd.

Då jag på min väg upp hit från Rom på flygplatsen fick syn på en billig roman vid namn Desperate Games, Desperata lekar, köpte jag den. Omslaget berättade nämligen att dess franske författare, krigshjälten Pierre Boulle, hade skrivit romanen Apornas planet. Jag läste den korta romanen på flyget och tåget hit till Hässleholm. Den var inget mästerverk; personskildringen var ytlig och miljöbeskrivningen tunn, likväl var den fascinerande, speciellt som idéroman betraktat. 

Romanen var skriven 1972 av en författare som inte enbart skrivit Apornas planet utan också Bron över floden Kwai, som även den resulterat i en oförglömlig film.  Desperate Games  fick mig att minnas en mängd filmer som skildrar en apokalyptisk värld där människovidriga gladiatorspel har blivit massunderhållning. Med decennier föregår Boulle en uppsjö filmer och böcker - Battle Royale, The Hunger Games, Mad Max, The Running Man, Fight Club och Amores Perros, för att nämna enbart några som beskriver en perverterad framtid där folks största nöje är att uppleva hur människor under groteska former dödar och torterar varandra. För att nu inte tala om en mängd brutala videospel inom samma genre.

Märkligast med mitt bokfynd var att någon vecka efter det att jag läst Boulles bok utspann sig mitt och min kamrats samtal kring visheten i att etablera en världsregering sammansatt av genier. Boulle berättar nämligen att i framtiden, precis som nu, ödeläggs världen genom en hämningslös rovdrift på jordens resurser, svågervälde, korruption och absurda, väpnade konflikter. Vetenskapsmän manar ständigt till behärskning och påpekar att det mesta av det elände om drabbar mänskligheten och vår planet beror på kortsiktigt maktmissbruk av idiotiska politiker, som inte inser att det inte finns något annat alternativ än att omedelbart och kompromisslöst tillämpa den kunskap som mänskligheten förfogar över och förverkliga en rättvis och hållbar resursfördelning. Vetenskapen har lösningar på de flesta problem, det gäller enbart att tillämpa dem. Det största hindret för ett drägligt mänskligt liv utgörs av det faktum att världens öden, precis som Axel Oxenstierna på sin tid påpekat, avgörs av kortsynta, egoistiska och erbarmligt korkade politiker.

Mot förmodan lyckas vetenskapsmännen med sitt uppsåt. Som medlemmar av en global gemenskap lyckades de med hjälp av ett allomfattande nätverk, skapat med hjälp av skickliga psykologer och manipulatörer ur deras egna led (en föraning om sociala mediers makt?) få världsopinionen på sin sida. Globala upplopp hotar och förödmjukade politiker inser, en efter en, att de för sitt eget bästa måste överlämna makten till vetenskapsmännen. Dessa lyckas inom en ovanligt kort tidrymd skapa en ny form av FN, utrensat från makthungriga politruker och meningslösa promemorior, fjärran från sin fumlande och tandlösa föregångare. Nu leds världen av intelligenta och handlingskraftiga vetenskapsmän/kvinnor och tjänar inga andra syften än det allmännas bästa.

En trust av Nobels, d.v.s. de främsta nobelpristagarna, bildas med uppgift att genom omsorgsfullt konstruerade och genomförda internationella testpaket välja de män och kvinnor som på strikt vetenskaplig bas skall leda världens öden. Planen lyckas över förväntan - svält och fattigdom försvinner inom ett par år. Global samverkan omöjliggör väpnade konflikter och alla resurser sätts in för att skydda vad som finns kvar av världens naturresurser och handha dem på ett så hållbart sätt som möjligt. Över hela världen förstatligas utbildning och hälsovård, som finansieras genom de växande inkomster som den globaliserade regeringsmakten förfogar över tack vare att effektivt utnyttjanade av naturresurserna, ständigt mer avancerade tekniska innovationer, bättre kommunikationssystem och en ständigt ökad kunskap. På bas av samverkan och medmänsklighet skapas på kort tid den perfekta utopin.

Nationalism försvinner och en effektiv propaganda-apparat gynnar en global solidaritet som växer sig allt starkare genom de snabba och positiva förändringar som varje, allt bättre utbildad ,världsmedborgare bidrar till. Samtliga människor åtnjuter större välstånd, kortare arbetstider och mer fritid. Väldiga resurser läggs ner på bibliotek, muséer och högteknologiska nöjesparker, som samtliga byggts upp i enlighet med en princip som syftar till att stimulera människors intresse för bildning och vetenskap.

Snart upptäcker dock de styrande genierna att något väsentligt saknas. Nivellering och vällevnad leder till att människor blir uttråkade och kräver ständigt ökande aktivitet och underhållning. Apatiskhet och än värre – självmord, griper omkring sig. Psykologer drar slutsatsen att den mänskliga naturen inte nöjer sig med kunskap, nöjen och harmlösa äventyr. Det perfekta samhället eggar inte till spänning och våld. Diktarna blir pseudorevoltörer, eller barrikadnostalgiker, vars döda konst inte eggar till någon större reaktion. Utopia behöver inga diktare, det fullkomliga kan inte tillföras nya värden. Medborgarna längtar efter det oförutsedda, efter passion, efter våld.

Men passionernas värld, det ohämmade våldet, är livsfarliga och därför vill konsumenterna helst se och uppleva våld på avstånd, men för att vara riktigt spännande bör det likväl vara verkligt; film och böcker täcker inte sensationsbehovet. Snart ersätts de väldiga, imponerande spektaklen som hyllar fred, vetenskap, gemenskap och samarbete med hämningslös våldsunderhållning. Inför jublande människomassor kämpar både manliga och kvinnliga gladiatorer på liv och död. En blomstrande, högteknologisk nöjesindustri byggs upp kring ett rått och brutalt mördande som dock enbart drabbar dem som frivilligt anmält sig till dessa offentliga slakter, vilket är förbluffande många, ty de blodbestänkta segrarna hyllas som hjältar.

De styrande vetenskapsmännen fångas upp i en våldsspiral som leder till att de till en början begränsade gladiatorstriderna blir alltmer sofistikerade, inte i meningen att det brutala våldet blir mer raffinerat, det stannar på samma brutala nivå, men spektaklen blir alltmer omfattande och med hjälp av högteknoloiska innovationer återges människoslakten närgånget för de begeistrade massorna. Våldsspektaklen förvandlas till formliga slag, där allt görs för att öka åskådarnas upplevelser och totala inlevelse genom tredimensionella återgivningar, kompletta med ljud och dofter. Blodbaden utspelas på jättelika arenor och sprids genom sofistikerade kommunikationsmedel till en global publik. Efterhand överflyttas de väldiga striderna till strikt avgränsade landområden, alltmedan lugn och säkerhet härskar inom de omgivande samhällena.

För att öka spänningen bildas snart två globala lag – Fysiker och Biologer. Genom denna polarisering kommer jordens befolkning och de styrande vetenskapsmännen efterhand att känna sig tillhöriga antingen det ena eller det andra lägret. Från att ha gynnat det allmänna välbefinnandet förfaller vetenskapsmännen efterhand till att stödja något av de båda lagen och för att nå sina syften använder de lögn och manipulation, alltmedan de utvecklar alltmer sofistikerade förintelsemedel. Snart iscensätts historiska slag, som Waterloo och Somme, med samma manspillan och brutalitet som tidigare, dock är offren fortfarande frivilliga som sätter sina liv på spel för att motverka den förstelnande tristess de upplever bortom de blodiga spelen. Allt urartar – de upplysta vetenskapsmännen blir allt blodtörstigare och snart upprepas tidigare vansinnigheter. Biologerna försöker förinta Fysikerna med biologiska och kemiska stridsmedel, medan Fysikerna återintroducerar atombomben. Snart befinner sig jorden i ett än värre mordiskt kaos än tidigare.

Efter att ha läst Boulles roman är det lätt att hålla med om den skarpsynte Mark Twains iakttagelse i hans What is Man? Vad är människan? från 1906:

Jag är medveten om att även vår världs skarpaste hjärna alltsedan barndomen har präglats genom någon form av vidskepelse och därför kommer det aldrig att bli möjligt ens för ett geni att opartiskt, samvetsgrant och uppriktigt undersöka de bevis och omständigheter som kan få oss att betvivla giltigheten hos allsköns fanatism. Jag tvivlar på att jag skulle vara kapabel att göra det. Vi grundar våra förställningar på andra människors tolkningar av ideologier och regeringssystem; deras åsikter om höga eller låga skatter; om förbud eller tolerans om fredens okränkbarhet eller krigets härlighet; om hederskoder och moral; om tvekampens berättigande eller fördömande, vår uppfattning om kattors tankeförmåga och våra åsikter om huruvida mord på hjälplösa vilda djur är förkastligt eller hjältemodigt; och givetvis våra preferenser i fråga om religiösa och politiska åsikter. Huruvida vi accepterar eller förnekar att Shakespeare skrev sina dramer, att Arthur Orton talar sanning [en bedragare som lyckades övertyga en rik adelsman om att han var hans ende son och arvtagare], eller att fru Eddy har rätt [Mary Baker Eddy, som grundade den religiösa rörelsen Kristen vetenskap, ansåg att sjukdom och död enbart var illusioner]. Alla dessa idéer kommer till oss som begagnat gods, vi har inte skapat dem på egen hand. Det är så vi människor är funtade och vi kan inte göra mycket åt det. Varje gång vi ställs inför ett beläte som vi blivit inlärda att tro på, älska och dyrka, så gör vi det utan att betvivla vår tro, det finns inte något bevis, hur klart och starkt det än kan vara, som skulle kunna övertyga oss om att vår lojalitet och hängivenhet inte har någon reell grund.

Återigen är det en fråga om individens förhållande till flocken. Känslan av att höra till. Det är en allmänt förkommande tro att jag genom en stark grupptillhörighet kan bli både stark och unik. Ju mer misslyckad jag känner mig, desto större tröst finner jag i känslan av att vara som "alla andra", eller tvärtom - jag känner mig ensam eftersom jag tror mig vara unik. Mina enastående insikter och min överlägsna intelligens kan leda till att jag anser mig vara en undantagsmänniska, kanske rent utav en obemärkt medlem av geniernas exklusiva grupp. Ett självbedrägeri som kan leda till att jag anammar extrema åsikter, sådana jag inbillar mig dela med en begränsad grupp likatänkande. Kanske jag till och med kan få för mig att jag är ett språkrör för en tyst majoritet. Att jag vågar uttrycka åsikter jag delar med en räddhågat tigande, men stor majoritet av svenska patrioter. Som de ensamma geniernas store apostel, Friedrich Nietzsche, skrev i Bortom gott och ont: ”Vansinnet är bland enskilda människor en sällsynthet – men i grupper, partier, folk, tider är det regeln”.  

Enligt denne paradoxernas mästare krävde sann kunskap tvivel och ständiga motsägelser. Endast sådan kunskap som förmådde införliva motsatta åsikter var enligt Nietzsche sann visdom. Man minns honom som hyllare av övermänniskor och ”blonda bestar”, men glömmer då att Nietzsche var en antimilitarist som avskydde den tyska kejsarmakten och hyllade Frankrike, Schweiz och Italien, där han tillbringade större delen av sitt vuxna liv. Han trodde inte på någon arisk överlägsenhet, utan hävdade istället envist att han hade polska anor.

Nietzsche skrev för och emot judendomen, för och emot kristendomen, för och emot rasism. En obstinat öppenhet gjorde att han förstod främlingsskräckens verkliga raison d´être. Enligt honom var antisemitism de misslyckades revolt, människor som inte förstod sig på tillvarons djup och komplikationer. Ett utslag av den fega, ogenomtänkta avundsjuka som Nietzsche avskydde. För antisemiten framstod ”judarna” som privilegierade främlingar som tillskansat sig både makt och pengar, dessutom erkände antisemiterna, enligt Nietzsche, motvilligt judarnas ”överlägsna andlighet och kunskap”. Antisemitism var de underprivilegierades, de misslyckades (Sclechtweggekommenen) religion.

En förnekad känsla av intellektuell underlägsenhet och misslyckande tycks driva populistiska politiker att poängtera sin stora intelligens. Donald Trump påstår:

Jag beklagar losers och hatare, men min I.Q. är en av de högsta - och det vet alla. Känn er nu inte så dumma och osäkra, det är inte ert fel.

Gång på gång refererar Trump till sin höga IQ, som han jämför med folk som han rutinmässigt idiotförklarar. Det finns dock inga som helst bevis på att Trump någonsin har fått sin IQ beräknad. 

Påstådda IQ-nivåer slungas även fram och tillbaka inom den osmakliga debatt som Sverigedemokraterna har gett upphov till – ”Sverigedemokrater har lägre IQ än det svenska genomsnittet”, alternativt ”afrikaner och andra icke-européer har lägre IQ än svenskar”, det senare påståendet slogs på bräcklig grund upp stort i nättidningen Fria Tider, som ideologiskt står Sverigedemokraterna nära. Påståendet spred sig snabbt inom sverigedemokratiska kretsar, exempelvis hänvisade nyligen Sverigedemokraternas starke man i Hässleholm, Ulf Erlandsson, till Fria Tider då han påstod att "de största invandrargrupperna har en lägre IQ än etniskt svenska" och tillade att "många afrikanska länder har en så låg IQ att det skulle klassas som ´kognitiv utvecklingsstörning´." Inte vet jag vad man kan klassa Ulf Erlandsson som.  

Fria Tiders grundare driver även Granskning Sverige som på Youtube och högerextrema sidor publicerar uppmaningar till mail- och telefonattacker mot nyhetsredaktioner och privatpersoner som hävdar åsikter som inte gillas av tillskyndare av svensk chauvinism.

I sitt försvarstal inför rätten i Oslo avslöjade massmördaren Anders Behring Breivik, som kallblodigt mördat 77 fullkomligt oskyldiga människor, varav de flesta var barn och ungdomar, också sin fixering vid IQ-tester, samt sitt hat och sina underlägsenhetskänslor gentemot den ”kulturella eliten”:

De har också påstått att jag är en ömklig, patetisk, barna- och småbarnsmördare trots att jag inte har dödat någon under åldern 14. Att jag är feg, inavlad, homosexuell, pedofil, nekrofil, rasist, sociopat, fascist, nazist, sionist och anarkist. Allt detta har påståtts. De har också påstått att jag är fysiskt och mentalt efterbliven med en IQ runt 80. Jag är naturligtvis inte överraskad av dessa karaktäriseringar. Innan jag påbörjade min mission beskrev jag i detalj vad jag väntade att de skulle säga och skriva, och det visade sig vara sant. De flesta människor därute förstår att detta bara är falsk propaganda, och det gränsar till komedi. Men det är viktigt att alla förstår varför denna kulturella elit, journalister, redaktörer, och även åklagare i det här fallet, kommer att fortsätta att förlöjliga, håna och ljuga om mig.

Som så många andra människor som halkat in i fanatism, tycks Breivik genom sina sociala handikapp ha utvecklats till en extrem narcissist - besatt av sin egen kropp solade han sig, åt anabola steroider, tog selfies utstyrd i fantasifulla kostymeringar och blev till och med plastikopererad. I rätten njöt han av att ha världens blickar riktade på sig. Trots, eller snarare på grund av, sina ständiga misslyckanden och tillkortakommanden byggde han upp en personlighet som krävde omvärldens uppmärksamhet. I sitt försvarstal hyllade Breivik en annan rasistiskt motiverad massmördare, Peter Mangs, dömd för två mord och skyldig till en mängd mordförsök: ”Det är viktigt att fler patrioter i de nordiska länderna och i Europa tar det ansvar som jag har gjort, som Peter Mangs från Malmö har gjort” och i en senare intervju upprepade Breivik sin uppskattning av samme galning:

Peter Mangs använde sig av en intelligent strategi. Hans mord gjorde att flera andra fick skulden, det skapade oro och var därmed ett steg närmare raskriget. 

I sin bok Det svenska hatet berättar Gellert Tamas om hur många extremister, islamister såväl som Sverigedemokrater, tycks dela en djup känsla av utanförskap och söker sin tillflykt i trösten att vara unika undantagsmänniskor, begåvade med en större klarsyn och skarpare intellekt än sin omgivning. Bland sådana människor finner vi exempelvis Kenth Ekeroth, en av Sverigedemokraternas främsta ideologer, som likt flera andra av sina kamrater i partiledningen berättat hur att han vissa perioder under sin uppväxt blivit mobbad och utfrusen. En frustration som hos många kan leda till människoförakt. Sune Mangs har berättat:

För mig kändes alla andra människor inskränkta, och socialt inavlade. Jag stod aldrig ut med andra människor, de kändes alla som högst inavlade grupperingar.

Övertygad om sin egen förträfflighet ansökte Mangs till Mensas intagningsprov, men fick resultatet 117 och kunde därför inte bli medlem i denna förening för personer med en intelligenskvot över 130, något som enbart två procent av världens befolkning uppnår.

Det var väldigt tungt att få beskedet, jag grät. Dels för att jag hade överskattat min förmåga och hade även hånat ´de dumma´ vilka man nu officiellt tillhörde. Men det kändes även uppgivet för att detta var ännu en socialgrupp som uteslöt mig. Min intelligens var ju samma som innan, det var bara min självbild som blev korrigerad.

Mensa? Där borde vi väl finna de intellektuella titaner som min kamrat kunde tänka sig styra världens öden. Men, inom denna illustra förening finner vi uppenbarligen lika många, eller kanske till och med fler personer, som anser sig var åsidosatta och bittra på samhället. En före detta Mensamedlem konstaterar:

Uppenbarligen kände sig dessa höga IQ-personer förföljda på något sätt. Missförstådda ända sedan unga år, betraktade sig många Mensaner som avskilda från det normala samhället, oförmögna att identifiera sig med sina ”kamrater” och inbegripna i en ständig kamp för att anpassa sig till samhällets normer. De ansåg sig vara "annorlunda" och var ofta mobbade på grund av det.

Jag har inte en aning om vad jag har för IQ och är fullkomligt ointresserad av det. Givetvis har jag liksom många av mina generationskamrater flera gånger utsatts för så kallade Ravens progressiva matriser, som 1936 introducerades av den engelske psykologen John C. Raven och som nu utgör grunden för de flesta IQ-tester. Jag minns dem från min mönstring 1973 och någonstans bland Statens arkiv finns säkerligen min IQ noterad och det skulle förvåna mig om den är speciellt imponerande.

Vad mäter egentligen dessa IQ-tester? Antagligen det som Stephen Jay Gould beskrivit som:

Förenklandet av intelligens till en enda, lättförklarlig enhet, med en given plats i hjärnan, en kvantifiering som innebär att varje individ kan stämplas med ett nummer som sedan kan användas för att rangordna dem inom en enda serie av fastställd värdighet, som möjliggör kategorisering av förtryckta och missgynnade grupper, att klassificera dem efter klasser, kön och ras och därigenom också hävda att vissa människor är sämre än andra och förtjänar sin underordnade sociala status.

En definition som utmärkt väl passar in på de ”experter” som med hänfört bifall citeras av de främlingsfientliga rasister som exempelvis tar sig ton i publikationer som Fria tider och sedan flitigt citeras av Sverigedemokrater.  Speciellt uppskattad i sådana kretsar är Richard Lynns och Tatu Vanhanens bok IQ and the Wealth of Nations från 2002 där dessa professorer på bas av IQ-tester lägger fram sina högst tvivelaktiga bevis för ”vita” européers och amerikaners överlägsna intelligens. Författarna har antagligen testat sin egen intelligens och det skulle inte alls förvåna mig om det resulterat i de höga IQ-kvoter som exempelvis fått professor Lynn att lägga fram sina, i min mening, fullkomligt idiotiska förslag - exempelvis att USA bör styckas upp i enlighet med rasistiska kriterier:

Jag anser att övervägande vita stater bör deklarera sin självständighet och avskilja sig från Unionen. De bör då genomdriva strikta gränskontroller, [inom sina gränser] erbjuda minsta möjliga socialhjälp och begränsa den till staternas ursprungliga medborgare. Om man vidtar sådana åtgärder kommer den vita civilisationen att överleva inom denna handfull stater.

Medan det andra författargeniet, Tatu Vanhanen, hävdade att ju mer etniskt heterogen en nation är desto större blir interna konflikter, oavsett ekonomisk utveckling. Jag antar att Vanhanens åsikter faktiskt inte är underbyggda av några ”neutrala forskningsresultat”, utan som så mycket annat baserar sig på generaliserande axplock, motiverade av författarens chauvinistiska åsikter. Hans ”vetenskapliga bevis” tycks exempelvis inte passa in på heterogena stater som Kanada, Australien, Barbados eller Singapore.

I sin bok Fult folk intervjuar författarna Emil Schön och Linnea Nilsson en mängd av Sverigedemokraternas väljare och konstaterar då att de traditionella politiska partier som ser sig som upprätthållare av ett rättvist samhällssystem och förvaltare av mindre privilegierades röster har svikit sin uppgift att representera alla samhällsmedborgare. Enligt många sverigedemokratväljare finns en elit av ”fint folk” som genom sin ”politiska korrekthet”, prestationsångest och omsorg om sin maktposition håller på att köra Sverige i sank. ”Vänstern och liberalerna” består av en liten grupp lyckligt lottade människor som med näbbar och klor gör allt för att klamra sig fast vid sina positioner inom ”den kulturella eliten”. I sin högst personliga prestigekamp struntar de i ”vanliga svenskar”.

I Elsa Beskows dubbelbottnade Blomsterfesten i täppan från 1914 kommer blommorna till liv på midsommarafton och ordnar då en stor fest till vilken förnäma trädgårds- och ängsblommor tillsammans med kruk- och köksväxter bjuds in. Det blir dock bråk och missämja då ogräsen vill bryta sig in genom grinden för att få vara med på festen. Den filantropiskt sinnade rosen, festens drottning, vill inte bruka våld mot dem, trots att köksväxterna genom Fru Rödbeta vädjar att sådant ”tiggarpack och trasfölje” absolut inte skall få delta i festligheterna. Rosens kompromissförslag blir att ogräsen får sitta i dikesrenen utanför blomstertäppan, där de får förplägnad och tillåts lyssna till blommornas sångtävling. Blomsterfesten i täppan är en saga om social uteslutning och frustration, där ogräsen kan symbolisera såväl frustrerade Sverigedemokrater, som uteslutna invandrare.

Inte tror jag att ett globaliserat världsvälde under intelligenta ledare kan lösa världens problem. Jag anser att makt allt som oftast korrumperar sina utövare, men den kan också bidra till skapandet av ett rättvisare samhälle, baserat på medlidande och insikten att min nästas väl gynnar även mig. Vad jag fascineras av i Blomsterfesten i täppan är att den inte ger några lösningar om hur konflikten med ogräsen skall lösas, men det hindrar inte Elsa Beskow från att ge dem röst i en frejdig sång:

Vi äro bara ogräs vi

och kunna aldrig annat bli,

men morska sjunga vi ändå;

hör nu bara på,

ja, hör nu bara på!

Med spett och spjut man hackar oss,

med stora spadar nackar oss;

man rycker, sliter, drar och slår

både höst och vår,

ja, både höst och vår.

Men hur de slå och mota oss,

på nytt vi likväl rota oss

och lyfta käckt mot solen opp

både blad och knopp,

ja, både blad och knopp.

Ni trädgårdsväxter hata oss

och säga, att vi lata oss,

men vi ä´ inte sura vi;

det ä´ ofta ni,

ja, det ä´ ofta ni.

Ej minsta köld fördraga ni;

och bränner solen, klaga ni;

vi ogräs lika morska stå

och må bra ändå,

ja, vi må bra ändå.

Åt all er jämmer skratta vi,

och från ert goda snatta vi;

vi kunna aldrig bättre bli -

vi ä´ ogräs vi,

ja, vi ä´ ogräs vi.

Anonym (2015) ”Därför har vi olika IQ,” Fria Tider, 19 maj. Berggren, Henrik (2010) Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme. Stockholm: Norstedts. Beskow, Elsa (1998) Blomsterfesten i täppan. Stockholm: Bonniers/Carlsen. Boulle, Pierre (2014) Desperate Games. Croydon: Hesperus. Breivik, Anders Behring (2012) ”Kommendör Breiviks försvarstal” Demokratibloggen www.pr-publishing.com/1234/breiviks-forsvarstal.pdf  Cicero (1975) Sex tal inför senaten och folket. Stockholm: Forum. Christina (1957) Självbiografi och aforismer. Stockholm: Natur och Kultur. Erlander, Tage (1979) Memoarer 1901-1960, fyra delar. Stockholm: Tidens förlag. Gardell, Mattias (2015) Krigaren: Seriemördaren Peter Mangs. Stockholm: Leopard förlag. Gilbert, Sophie (2013). ”Talk Nerdy to Me: My Year in Mensa,” Washingtonian, 5 December. Gould, Stephen Jay (1996) The Mismeasure of Man. New York: W.W. Norton. Hamas, Gellert (2016) Det svenska hatet: En berättelse om vår tid. Stockholm: Natur och Kultur. Lynn, Richard och Tatu Vanhanen (2002) IQ and the Wealth of Nations. Westport, CT: Praeger. Mark Twain (1973) What is Man? and Other Philosophical Writings. Oakland CA: University of California Press. Nietzsche, Friedrich (2002) Bortom gott och ont/Till moralens försvar. Stehag: Symposion.  Nietzsche, Friedrich (2017) The Will to Power. London: Penguin Classics. Olofson, Stefan (2017) "SD:ledare: ´Ulf visade prov på dåligt omdöme," Norra Skåne, 8 mars. Schön, Emil och Linnea Nilsson (2010) Fult folk: Samtal med sverigedemokratiska väljare. Stockholm: Karneval. Seierstad, Åsne (2013) En av oss: En berättelse om Norge. Stockholm: Bonniers. Wetterberg, Gunnar (2002) Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid, del 2. Stockholm: Atlantis.