My life has been long and often quite incomprehensible. My memory has several shortcomings. In some cases it may be comforting to forget all about some of the past actions and events, since certain memories may be quite worrying, perhaps even scary. In the darkness surrounding them memories might appear as flashes from sudden thunderbolts. In his novel Snöljus, “Light from Snow”, the Swedish author Lars Andersson has described the phenomenon:

His memory used to be like a kennel where he knew all the dogs by name: he called for them and they came, placing a piece of memory by his feet. He could call on a dog named "Gällivare 1948"

- Fetch!

And the dog came running at full speed, throwing his memory piece on the ground in front of him and he found that it dealt with his first long-term job away from home. 

Unfortunately have my memory dogs often excessively chewed on the memories they are placing before me. Occasionally, I do not even know if they have fetched the proper bits and pieces. It is quite possible that the dog has dug up something that actually is not my memory at all, but something I have heard, read or simply imagined. It also happens that my memory dogs do not show up at all when I call for them.

I now find myself in Hässleholm, in the house that I, together with my parents, moved into when I was sixteen years old. My father was then fifty-four years, almost ten years younger than I am now and mother was forty-eight. I'm sitting on the first floor, leafing through old photo albums and finding pictures from the time I was born.

My mother was then thirty three years old, just over a year younger than my oldest daughter and a beautiful woman. She still is, at the age of ninety-six. In un-opened boxes are Super8 movies. The last time I saw some of them was when I on the second floor had assembled the display equipment. When I finally got the old films running my youngest daughter became saddened:

- In a strange way that's quite scary. You´re younger than I am now. I did not even exist by then.

The clattering projector, which in the dark room displayed flickering images from times gone by reminded me of a few lines form an autobiography by the Swedish novelist Torgny Lindgren:

Inside me there is a tired and neglected film projector. The cogs have loosened, the engine is skidding, the big reel is skewed, the celluloid scratched. However, for a precious moment everything works as it should and a few frames become clearly visible, until the broken projector clanks on as before.

Every day I visit my mother in the hospital, where she was taken in for a severe bout of pneumonia. I then learned that her lungs had become more or less inoperative, severe scar tissues make it impossible for her to breathe normally without a constant supply of oxygen. My mother is very tired, has lost her appetite and it hurts me to experience how her health is deteriorating. Her memory is affected and when I see my beautiful mother in all her dependence and vulnerability I realize that even if I still might live for quite a long time my memory will be weaker as well. That is one reason to why I am writing these lines. I want to remember my images of my parents, mull over my inner projections before they are lost and gone.

Just over half a year ago my mother stopped reading, before that she had read at least three novels a week. She has a determined literary taste that in many respects coincides with mine. After my father's death, twenty years ago, she stopped playing the piano. She is musically talented and enjoyed playing even difficult pieces by Beethoven and Schubert. She claimed that her motivation got lost when my father died and that rheumatism had begun to plague her hands.

Nevertheless, my mother continued to enjoy her immaculate garden and painted diligently, both in oil and acrylic - for example, these portraits of my daughter Janna and my father.

My mother also travelled quiet a lot, she did for example, when she was ninety years old, visit me while I lived in Paris. As always filled with energy - curious and adventurous.

There was a strain of aesthetics in both my father and mother. They loved their garden. Most of the time my father just walked around within it with his pipe, enjoying the sight and scent of every flower. It was generally my mother who tended and weeded it. My father was the theorist who read seed catalogues and gardening books, bought the seeds, soil and plants. He could during occasional moments of intensive activity arrange a compost, crop a tree or cut the grass, but the daily, more tiring garden work fell on my mother, who relished everything connected with such activities.

When my mother grew older, she began to paint and occasionally had quite a significant production. She had a natural talent, uninhibited and bold she did with high speed paint landscapes and portraits.

When my father was younger, he worked as a night editor and appeared at home first after midnight. During the Nordic summer nights he often made a stop on his way home in one of the typographers´s lush garden to watch the sun rise, listen to the birdsong and walk along the flowerbeds.

My father was proud of his elegant wife and when I was a kid the family used to get dressed up on Saturdays for a walk together through the small town in which we lived. Despite her family's fierce opposition my mother had decided to marry a six-year-older and divorced man. 

She always respected him and my father was also apparently in love with my mother. When I recently asked her if my father used to say that he loved her, she answered:

-No, he rarely did that, though he used to say I had rescued him.

Among my memories I find the experience of getting up from my bed late at night and finding my father in the warm light circle around the armchair next to the bookshelf, smoking his pipe while immersed in a newspaper, or a book. He subscribed to several literary magazines, read the books that arrived at the newspaper for reviewing and was a frequent visitor to the town library.

In his early youth my father worked as a kind of secretary for Gabriel Jönsson, a rather famous poet from my part of the country. As a journalist, he had later worked on newspaper after newspaper, pursued by what has been called “the blight of newspapers” i.e. the disappearance of local papers in Sweden. In Stockholm he met with several famous authors and when he for a couple of years worked at the local paper in the small, southern port of Simrishamn, he ended up in the circle of the legendary Danish vice consul Gunnar Ohlsson, who in his coterie at the Restaurant Svea counted upon the local poet Theodor Tufvesson, author of a poem, which intro my father liked to quote: 

It is in an old farm that my heart rests

among people with humble needs,

a house with chalked walls and swallows´ nests

under moss green roofs of reeds.

Where elm trees´ crowns tell their tales,

in summer´s breeze they are swinging,

among the lush fields and vales,

while their leaves are gently singing. 

There was also the quite brilliant author Fritjof Nilsson “The Pirate”, whose novels and stories generally were based on anecdotes about eccentric people of Skåne, my home province. Even if his stories often are amusing, several of them have a tragic undercurrent. My father told me that “The Pirate” always carried with him a note book and when he had listened to a good story he used to ask: “Do you mind if I write down a few words to remember what you just told me?” My father was a reading man and often spent his free time at the town library, where he, just like I use to do, swallowed whatever coming his way. His favourite author was William Faulkner.

The fact that that my father for a long time of his professional life worked during nights meant that our family customs were slightly different from those of our neighbours. For example, we had dinner around three o´clock, when I and my sister came home from school, something that left time for my father to spend time with his children; me, my sister and our half-sister Nunno, who is twelve years older than me, but who occasionally stayed with us. Apparently he spent most time with me. He made landscapes of plaster for my cowboys and Indians; with mountains, rivers and blockhouses and also built a castle for my knights. Since my grandfather had a carpentry in his basement in Stockholm my father used it to make wooden hussars and Indians for me, while Grandpa built me ​​a miniature farmhouse.

My father used to tell me interesting stories he had encountered through his reading, spicing them up with curious anecdotes he had picked up through his work at the local newspaper and thus he turned me into a teller of ghost stories. My comrades listened to my stories in attics, in basements and in huts we had built in the forest. I loved being at the centre, though I could also behave like a loner, devoting hours to reading and drawing.

My father liked to listen to music and we had a record collection with Marlene Dietrich, Lena Horne, Frank Sinatra and similar artists, as well as classical music, but, like me, my father was not as musically gifted as my mother and younger sister, who both had a beautiful singing voice. My sister Nunno, daughter of Consul Olsson's daughter Disa, who had previously been married to my father, did not sing either, but had a collection of fine jazz and popular music, like Miles Davis and The Supremes. What I shared with my sisters and parents was a great interest in art.

One of my mother´s brothers was an artist and our apartment was filled with his paintings. During his time as a night editor my father could devote his days to sculpting in clay. He did not burn his artefacts and most of his works have eventually fallen to pieces, or crumbled. He also carved small sculptures in wood. My father's influence has certainly been one reason for me and my sisters truning into devourers of books and we have all studied art history at the university, while my oldest sister became a librarian. 

Both my mother and father were fascinated by animals and nature. They always had dogs, after they had acquired the rather poorly disciplined Doberman Lord, handsome and strong. Thankfully, Lord was faithful to his family, otherwise he was aggressive to outsiders. He was followed by mild Labradors.

Almost every weekend the family went on picnics in my hometown´s bucolic surroundings. At first by bicycle, though I or my youngest sister Annika sometimes went out alone with our father, sitting behind him on his moped. Later we found a cottage in the forest where we spent the weekends. My parents´ taste for adventure made the family travelling through Europe with car and tent. My father did not have a driver's license and it was my mother who drove, while my father in his somewhat whimsical manner directed the entire endeavour.

Occasionally, I read books in which the authors vehemently attack their parents, a behaviour that is strange to me. Nevertheless, other authors might devote themselves to panegyrics by declaring either their father or mother to have been a saint. Often, it is the mother who appears in a Madonna-like glow. By my mother´s sick-bed I have been reading the autobiography of a Swedish author, Frank Heller, who declared:

I once read an irritated article by a Danish, female author, who stated that "All men imagine, God help me, that their mothers have been saints!" Her point was that since the daughters of such mothers were assumed to be far from being any saints, mother worshipping men ought to realise that it is a false Madonna cult they are propagating [...] Nevertheless, I stubbornly maintain an illogical and untimely worship of my mother. While admitting that she had extremely earthy sides and was as much of a woman as someone could ask for, I still have to declare that there was an infallible air of piety, of gentleness, of kindness, of caring for others, understanding and forgiveness around her, meaning that she among those who knew her well preserves something like the halo of a saint.

I agree - this is a description of my mother as well. While she is confined to her sick bed, she rarely complains about her situation, she may wonder "Shall I die now?" or complain "Air, air, I need air!" Otherwise she worries about the wellbeing of others. She asks where my daughters are and how they feel, if my wife does not miss me when she now is alone in Rome. Once my mother told me:

When I was young, it happened that one or another claimed that I was stupid. Maybe I am. I may not know everything that one should be acquainted with.

This wretched self-image is far from the truth. My mother followed what happened in the world and around her. She was trained as a nurse at the reputed Red Cross Training and Nursing Home at Sabbatsberg Hospital in Stockholm and worked as a nurse at several hospitals before she, when I was ten years old, received further training to become a school nurse and after that she worked as such at a couple of schools in Hässleholm.

Perhaps it was her curiosity, striking beauty and compassion that deceived people around my mother, making them believe that she was naive. However, she is far from being stupid, on the contrary - she is endowed with a sharp and straightforward intuition when it comes to judging other human beings. Frequently, she does far earlier than people around her discern falseness, or honesty. Nevertheless, she can sometimes be fooled since, despite her general scepticism, she deliberately avoids suspecting others of foul play. Her sensitivity is revealed through the way she played the piano and her bold paintings. Without deliberations she could in her rapidly and audaciously executed paintings capture shifting light and specific moods.

In addition, she is tolerant and forgiving: "The damage is already done. There is nothing to do about it, other than forgetting it all. That it went bad is punishment enough." Can such thinking be called stupidity? Hardly.

In childhood remembrances, one parent often perseveres at the expense of the other. A parent, father or mother, takes hold of the centre of the story, mainly as an object of anger and resentment, while the other is turned into a saint, or a shadow. Mostly, it is fathers who end up in the line of fire - men locked up in old-fashioned patriarchal armour, allowing their frustrations to hail over wife and children. Seen through a child's perplexing despair and rage, such paternal monsters abuse their families through various forms of mental and physical violence, sometimes fuelled by drugs and alcohol.

However, not all depictions of parents are misogynic in the sense that it is the father who is the great villain, sometimes mothers are presented as oppressive beasts. One such book, which several of my pupils used to choose when I asked them to list the books that had impressed them the most, is Dave Pelzer´s A Child Called It, which describes a mother straight out of hell.

A nasty consequence of parents' abuse may be that you with fear and wonder might detect a similar behaviour in yourself. On one occasion, I and my wife, together with a group of other people, heard a woman confessing: "My insane mother could sometimes chase me around the kitchen table, with a knife lifted for a cut.” After a shiver of horror and doubt had passed through the congregation, she continued: "And now I'm behaving in the same manner with my daughters.”

From time to time I have become upset when friends and acquaintances, who I previously had imagined having a completely normal and harmonious upbringing, have told me about the violence, contempt and neglect they have been exposed to by their parents. Of course, such depictions are completely true, but like my own memories, they are created from the eye of the viewer. There are several examples of how writers´ depictions of their parents have been contradicted by their siblings. An American psychologist, Peter Toohey, has noted that childhood memories are part of our identity and if they are challenged, our entire sense of who we are might be threatened. If someone doubts our childhood depictions s/he is actually passing a judgement on us and may thus shatter our self-mage. This may be a reason to why siblings sometimes completely disagree about remembrances of their joint childhood. For example did Pelzer´s younger brother Stephen deny the truth of his brother´s tale about the Inferno their mother had created and stated that his brother was not placed in foster care because their loving mother was a demon, but because “he started a fire and was caught shoplifting."

In psychoanalysis it seems to be the rule to perceive parents as threatening, despotic and irrational. I recall how I many years ago met with a psychotherapist who seriously believed that I was lying when I stated that my parents had behaved lovingly towards me. That I considered my father to be one of my best friends and my mother as an ideal of kindness and tolerance. The doubting psychotherapist presented me with two photographs. One depicted a man shouting at a defenceless child:

- Do you recognize yourself in this picture? Did your father never behave like that?

- Never. Not towards me anyway. It happened that he could be quite annoyed with my youngest sister. However, in accordance with my memories, he rarely raised his voice against me. He would rather listen, understand, explain and negotiate.

- It´s hard to believe you. Your mother then?

She presented another photograph depicting a confrontation between mother and son.

- No, frankly speaking I have difficulty remembering that my mother ever behaved in such a manner.

- It appears that you are suffering from some kind of obtrusion.

- Not at all. Of course, there is the possibility that my memories might lie to me, but it cannot be denied that I always have felt close to my parents. I am convinced that our relationship was based on mutual respect, making it possible for both me and my parents to acknowledge that we sometimes made mistakes.

- Who was closest to you? Your mother or father?

There it surfaced one more, that annoying question! I have always detested comparisons. Claims that someone is better than anyone else, or the hopeless expression "all others". “All others think so or so, everyone else knows that, everyone else behaves like that.” Downright idiocy. What do I know about me, about you, about "everyone else"?

I distinctly remember how I during my time in primary school once became the object of what I then perceived as an insidious attack from my teacher:

- How is it children? Is it not, after all, so that you love your mum more than your daddy? For sure he is probably a very nice person as well, but you love your mother more. Is it not like that, Jan?

I became upset. Here I was encouraged, in front of all my classmates, to disown my father. I had not graded my love of my parents. In my opinion, I loved them both equally. Certainly, they had different personalities and behaved differently, but to me they were equivalent. How can you measure and rate your love? Everybody's eyes were directed towards me. My face had become glowingly red, my cheeks were hot and I was boiling inside. Appalled and in an uncontrolled voice I asked:

- But … how can Miss ask me such a question!

For sure, my father's curiosity could appear as overly intrusive. He was a journalist and his constant striving to be loved by his family could be somewhat troubling. At the age of two, he had lost his own father and when I was six-years old my older half-brother died in the aftermath of a car crash that left him paralyzed for a year, a deep wound which harrowing effects my father seldom revealed, though I know he suffered from feelings of betrayal and ineptitude.

My mother's gentle tolerance could also be somewhat annoying. My parents' exaggerated interest in what I and my youngest sister were up to and who our comrades were, their claim that we always had to put the family first, could be bothersome and more than I did my sister react by stubbornly claiming her independence. By doing so, she could often clash with our father. Nevertheless, they were quite alike. My father often behaved in a rebellious manner against authorities, constantly trying to safeguard his journalistic integrity, while he brought up his children to question the language and abuse of power, as well as preconceived opinions. "If they assume they have placed me on the potty they´re wrong." “You cannot defend evil with evil" were some of the dictums he liked to repeat.

My parents' great interest in what their children did and thought could occasionally turn into a somewhat inconsiderate need to control us, resulting in badly thought-out actions. Once I fell in love with a beautiful classmate and wrote a glowing love letter to her. I wrote it on one of the art cards that I already had a large collection of. The card reproduced a Chagall painting in which the Russian painter floated in the air above his beloved Bella Rosenfeld, while giving her a kiss. Worrying if I could send something like that to the girl I was interested in, I left the card on my desk at home. When I came back from an inter-rail journey, I found that my parents had found the card and sent it to the girl. I became furious and desperate, but did not accuse them for their stupid behaviour. The girl never told me if she had received the card or not and I did not ask her, though I know that her interest in me did not suffer from my parents' unwarranted act. However, it was hard for me to forgive them for their disrespect.

I know that most parents occasionally behave gratuitously and selfishly towards their children, not the least do I commit idiotic mistakes in my relationship with my daughters. With disgust I recall idiotic things I have told them, how I without reflection have wounded them through my big mouth and impulsiveness. For sure, others envisage my parents in a different way than I do, but I cannot honestly state that their behaviour towards me has been inconsiderate, or that my love for them was ever broken. Who can anyone be perfect? Is not perfection a nuisance? My parents did not hide neither their emotions, nor their shortcomings. And as the case is for most of us, their impact on my life has been immense.

I think of it now while I am sitting by my mother´s sick bed and am confronted with her helpless fragility. Realizing how old age eventually can break us, defeat our thoughts and bodies. Nevertheless, my mother´s inner, bright character perseveres. Her previously clear, blue eyes are becoming clouded, her skin wrinkled and loose-fitting, but that is just surface. Behind her sometimes confused speech, strained breathing and trembling hands, I distinguish her compassion and great kindness. Perhaps I should be bitter and sad while being confronted with her increasing decay, but all the joy and care she has bestowed upon me throughout my life defeat my sorrow. When I look at her, she remains close to me. I feel how her love lives within me. As long as I am alive her flame, her loving glow cannot die, maybe I can even transmit it to my daughters.

I do not like to think that it may now be time for my mother to leave me. I wish she could stay with me a few more years. While our parents are aging I assume that most of us are preparing ourselves for their passing. How it will be when they are no longer with us. The emptiness they leave behind. I am not at all prepared for my mother's disappearance. Not yet, and the thought pains me. It is rare that my own death scares me, but it may happen that the cold of the emptiness left by my mother might engulf me, that it would be difficult to master.

There is a sharp dividing line between what is close to us and everything else. Between the big and the little world. Between the outside world and the family. When I watch my mother lying on her sick bed, I remember an article by Sara Lidman, one of Sweden´s great proletarian authors, often honoured as an unusually good person, almost like a saint. For example did the influential critic and poet Karl Vennberg, in a book review from 1969, write that "I think she is a saint and that her love and anger are like the great prophets' love and wrath."

In an article The sight of lovers feedeth those in love (a quote from Shakespeare´s As You Like It) Sara Lidman did in 1979 lovingly write about her parents. After ninety years, of which they had spent fifty-one together, they had been brought to a nursery home in Jörn in northern Sweden, where they, according to their daughter, prepared themselves for the end by "speaking of death and reliving the past." She tells with tenderness about broken-down peasants who after a life of backbreaking work stoically are awaiting their death. How their aged bodies reveal traces from a hard life and the respect and gentle care nursing staff and relatives are bestowing upon them. Lidman describes how old human bodies through their wear and tear obtain a strange beauty “while the flesh shrinks away the bony shape is revealed in all its miraculous beauty, the gnarled limbs, the perfect shape of the scull, the wrinkles´ testimony of a life lived.”

When she left the hospital and waited for the train that would take her back home Sara Lidman spots a movie poster – The Longest Yard. With her thoughts lingering with her parents and the caring staff, Sara reads the text intending to lure the inhabitants of the wintry, isolated village to watch the evening´s movie:

1. You choose the prison's toughest criminals!

2. Give them a lesson in breaking up people with their bare hands!

3. Form a team and claim that they are exceptionally interested in the world's toughest sport!

4. It's not true!

5. Their only interest is to break the arms and legs and, if possible, kick in the teeth of their opponents; the very men they hate most of all, their prison guards.

The film breaks all records of action, violence, black humour, tastelessness and unkempt excitement. The audience is excited. 

Instead of respect and reverence for the miracle of a human lives and bodies, the Western entertainment industry is apparently celebrating and propagating human despair and violence as a form of entertainment:

Love is sustained by witnessing and experiencing love, but imagine if abuse is sustained by watching violence - in film after film after film - until a human face first and foremost is considered to be something to beat and destroy. We may be turned into sadists if our gloat and malice are persistently stimulated, if our taste is degraded, our desire to humiliate others titillated. To torture our fellow human beings is becoming a pleasure, an accepted form of entertainment.

To see my mother confined to her sick bed, her gentle and grateful smile, her helplessness and the beauty that remains intact after a long life, as well as witnessing the hospital staff's friendly care, is in stark contrast to what we are confronted with through video violence and computer games. The clinically clean and highly effective environment, with its abundance of discreet devices, is far removed from those hospitals I have seen in poor countries, not to mention the dirty, torn-out remains of Aleppo's hospitals, where desperate humans are awaiting death and mutilation.

The big and the little world. How difficult is it not to relate to other people's suffering? Not even the good-hearted Sara Lidman went free from the poison that makes us idealize what we believe in and forget about the individual human presence in history.

A week ago, I met a friendly Vietnamese lady who, together with her husband, a retired surgeon from Aachen, rented our house in Bjärnum. The Catholic lady told me how she and her parents during the brutal land reform, ordered by Ho Chi Minh's Politburo, in 1955 had escaped from North Vietnam. In Saigon, she had met her husband and in 1979, with their infant sons, they had fled the Communist repression in an unsafe, open boat, packed with desperate refugees.

When we in the early 1990s lived in Hanoi, I learned from my Vietnamese acquaintances about the brutality of the Communist regime. As I rode my bicycle through the town it happened that people cheered me, making thumbs up, calling me gringo. How could these people, many of whom had been exposed to the US terror bombings, or had themselves been fighting a brutal war against the super-technological American empire, express appreciation of someone who they assumed to be a representative of such a murderous regime?

I got one explanation from a veteran who had fled north from South Vietnam and then fought with Viet Cong against the American invaders and their Vietnamese supporters. Together with a Viet Cong unit he had been trapped within Hué's citadel where he had witnessed how several of his comrades had been executed in accordance with a list compiled by the Revolutionary Army General Võ Nguyên Giáp, who originally came from Hué. While this repression occurred within their own ranks the Viet Cong nevertheless desperately continued to fight the US and South Vietnamese forces:

I was a Buddhist and patriot, far from being a Communist. I fought for my faith and my country and not for political reasons. The Americans took care of their dying and wounded, while we Vietnamese could be ordered to storm a hill and die like flies, simply because our troops in another place would be able to successfully attack the enemy. We were simple cannon-fed. Our deaths were explained as a necessary strategic sacrifice for the Communist ideals and the Regime did not care about the well-being of any single soldier. The American boys also fought for a regime that willingly sacrificed them for an idea that these youngsters never understood. Many of them barely knew where they were, but as young men they were nevertheless willing to obey the orders of their superiors. I was then a mature man and, like my comrades in arms, I had made a conscious choice. I struggled for my faith, my family, my land and my country, but certainly not for any oppressive regime that deceived me as much as those poor American boys were deceived by their regime. Why should I then hate a regular American, a man like me?

For some reason, Sara Lidman did not hear such testimonies when she visited Vietnam four times, beginning in 1965, and then justifiably attacked the ugly war the United States were staging in support of a corrupt regime and their own murky interests. Instead, she celebrated a regime that, with her beloved Ho Chi Minh's support, between 1953 and 1956, as part of a land reform, cold-bloodedly executed a predetermined number of "landowners". On May 4, 1953, the Politburo issued a document that ordered the executions of "reactionary and malicious landowners" and established that a sentence of death had to be passed on one per thousand inhabitants. An estimated eleven million people were living in the "liberated areas" and the quota was met. In 1954, at least 13,500 individuals were selected and killed, the total amount of those executed was probably more than 15,000.

The author Le Minh Khue, who in Sweden met with Sara Lidman in 1998, found her to be far too naive and serious minded. According to Khue did the Swedish writer's lack of distance to the brutal realities of war, its cruelty and meaninglessness, prevent her from correctly perceiving the North Vietnameses´ wretched situation and the fact that cynicism and humour was necessary if a struggling Vietnamese woman like Le Minh Khue, who was with the Viet Cong during the entire war, would be able to survive with her wits intact.

Like so many others, the good-hearted Sara Lidman was blinded by her ideology and was thus unable to discover any beauty spots on her Communist heroes. For the same reason did she, like so many others, not least the prime minister Olof Palme, advice against welcoming Vietnamese boat refugees to Sweden. She regarded them as mostly wealthy people and adversaries to her beloved Communist regime, which she could not imagine being a gratuitous oppressor of people with opinions other than those of the sovereign State:

If wealthy people of such a country are deprived of their possibilities to propagate their own way of life, their affluent counterparts in observing nations are rushing in and scream: "Look at that! The freedom of expression is suppressed! That nation has to be punished! It is persecuting its dissidents!"

Sara Lidman was an excellent author, her texts radiate compassion with the wretched of the earth, but unfortunately she adopted North Vietnam's violations of human rights with lock, stock and barrel. Obviously, she was blinded by her legitimate rage for the US´s insane war and her commitment to the Communist regime. Accordingly did Lidman in spite of her compassionate humanity, unfortunately end up as the characters whom Joseph Conrad often depicts in his novels. For example in Nostromo, where people are transformed by power and greed, or blinded by idealism:

A man haunted by a fixed idea is insane. He is dangerous even if that idea is an idea of justice.

After the liberation and unification of the nation two million Vietnamese fled Vietnam, between 200,000 and 400,000 of them (men, women and children) died on the open sea, or were murdered by "pirates". Sweden received 5,000 refugees, most of them Hoa, i.e. members of the relatively affluent Chinese-speaking minority in Vietnam, who after the war became particularly harshly treated by the Communist regime. When I during the eighties worked as a teacher in Malmö, some of my students were children of Vietnamese refugees, all of them were extremely ambitious. I do remember two sisters, one of them was after only a couple of years in Sweden speaking perfect Swedish and was best in class in all subjects, the other suffered from her sister's brilliance, feeling stupid and unsuccessful.

The Canadian writer Kim Thuy's lyrical novel Ru, describes, among other things, how she as a ten-year-old escapes from Vietnam across the sea. A harrowing experience far removed from Lidman's ideologically based assessment of these people. However, Thúy's novel is not an exhaustive tale about the fate of the “boat refugees”, but rather a collage of memory fragments.

The small world. My life, your life, we must not forget them for the "big issues". I think it is through compassion we meet other people, by searching for ourselves in others we find both ourselves and them. Recognizing what we have in common. Like death. Our own death and the death of others. Now when my mother is so week, I worry about losing her. It would be the second time I lose a parent. My father died in 1996 and before his death I often feared how I would feel when he was gone.

He suffered from a severe and painful cancer and it was especially hard for my mother who was forced to live through his long fight against pain. For a long time she cared for him at home and as she always did during her life together with him, she did everything to make him feel good. I lived in Rome at the time and occasionally tried to travel to Hässleholm, but it did not feel good about being separated from my parents under such conditions. I think my father was prepared to die. He knew more than his family about his fatal condition, when his time would come. I got the impression that he was not at all fearing death.

Some weeks before Christmas he was admitted to the hospital. They gave him plenty of morphine and we all knew that he would die. After New Year´s Eve he would be moved from his single room. Deep inside me I felt it might be best for him if he died before that. My mother kept vigil by his bed, night after night. We understood that there was not much time left and I travelled up to Hässleholm. During the day and night before the New Year I watched over him.

We found ourselves in a typical Swedish hospital room; a large bed with a drip bottle by its side, a chair next to it and a bedside table. There was another bed in the room. It was snowing outside. My father was extremely tired and spoke incoherently. They had given him large doses of morphine against the excruciating pain. While I sat next to him and experienced his helplessness, I felt a great tenderness towards him. My father had always been kind to me, caring, supporting and encouraging.

He had been childishly fond of every little success that I, my siblings, my mother, their grandchildren and others close to him had had. Some would probably consider my father to be boastful, though I interpreted his behaviour as a genuine joy over others' successes. In spite of the fact that he appeared to be extremely extrovert, he was at the same time quite reserved, possibly fearing to be manipulated. A fear I assume he shared with other journalists, who care for their independence and integrity. Nevertheless, he was always interested in people.

From time to time he woke up from his morphine induced stupor and for a few moments his mindfulness became apparent. As when he suddenly turned around and looked at me. He said something, but I could not make out the words. Then he took my arm and drew me down towards him:

- Jan, I like you, he whispered clearly.

There was a hymn book placed on the bedside table and I remembered how my father once had told me how he had kept vigil by the death bed of Uncle Daniel, one of my mother's uncles. My father was quite fond of this considerate and taciturn bachelor. Uncle Daniel had told to him, "You´re lucky man, Axel. You who have your children. I have no one and therefore I will die alone, leaving no one behind." My father felt ill at ease and to soothe Uncle Daniel he read aloud some hymns he found in the psalmody, which in those days generally was placed by sick beds in Swedish hospitals. 

Now it was I who opened the hymn book and read one psalm after another. I belong to a generation that in primary school was forced to learn certain hymns by heart. My father seemed to listen, though occasionally he regressed and spoke incomprehensible baloney. Suddenly he nodded and became wide-awake. I was reading a hymn, I think it was:

Morn amid the mountains,

lovely solitude.

Gushing streams and fountains,

murmur:” God is good. God is good.”

Now the glad sun is breaking,

pours a golden flood.

Deepest vales, awaking,

echo: “God is good. God is good.”

He listened intensively, and then he said in a loud voice: "My mother liked that one." I wanted him to become even more conscious, so I began to pick out hymns that might make him react, but he did not respond anymore. Then I came to “A mighty Fortress is our God, a Bulwark never failing.” I knew my father loathed that hymn and when I came to the part he disliked the most “And though this world, with devils filled, should threaten to undo us, we will not fear” he opened his eyes and rose up to a seated position:

- Don´t read that one. I don´t like it.

Then his head again sank back to the pillows. I finished reading hymns and looked at him. I did not feel any sadness, no pain or despair and it worried me. I returned to my bed and began to read a book I had brought with me, while my father went into deep sleep. The clock passed midnight. The snow continued to fall outside the window and in the darkness the wind was increasing, tossing the snowflakes back and forth. It was warm and cosy inside. My father was fast asleep, though his breathing was irregular. Suddenly he awoke and I rushed to his side while he opened his eyes, turned  his head and looked intensively at me while he lifted his right hand, as if he wanted me to lower my head, then he said quite clearly:

- Jan, I like all people. But, can you love everyone?

Then he turned his head again and closed his eyes. I assume he fell asleep and I lay down on the other bed again. I could not sleep and continued to read. Around three o'clock, my father stopped breathing. I got up and saw that his jaw had fallen down. He lay on his back with his eyes closed. He was dead. I stood watching him. My father was no more. He looked like a sculpture. Completely without life. I found him to be beautiful. He had become a picture of himself and I felt joy instead of sadness. A gratitude for having been given the blessing of having had such a nice person as my father. Everything was said and done between us. I had listened to his last words and now I saw him in his death, beautiful like a perfect sculpture.

Tears came streaming over my face, though I felt no sorrow. I went out to tell the night staff that my father was dead and then I went home to my mother. I did not want to call a taxi, but walked home in the snowstorm. On my way home, I wondered why I had been given the grace to experience what I just had gone though. Since then, I have not had any deep sense of loss after my father. What has remained with me is a strong feeling that he is still alive inside me. Not only through my memories, but in a strange, physical manner.

Now I realize that my mother is moving away from me as well. I wish that the sorrow she leaves behind will be as easy to bear as the one I felt when my father left me. For sure, a large chunk of my life will vanish for ever, but I know that both my parents will live on within me and hopefully within my daughters as well.

Conrad, Joseph (2007) Nostromo. London: Penguin Classics. Jordan, Pat (2002) “Dysfunction for Dollars,” in The New York Times, July 28. Khue, Le Minh (1997) The Stars, the Earth, the River. Evanston,IL: Northwestern University Press. Lind, Michael (1999) Vietnam, the Necessary War: A Reinterpretation of America´s Most Disastrous Conflict. New York: The Free Press. Pelzer, Dave (1995) A Child Called “It”: One Child´s Courage to Survive. Deerfield Beach, FLA: HCI Books. Thúy, Kim (2012) Ru. New York: Bloomsbury. Toohey, Peter (2014) Jealousy. New Haven CT: Yale University Press.

Mitt liv har varit långt och ofta obegripligt. Det finns brister bland mina minnen. I vissa fall kan det vara lindrande att glömma handlingar och händelser, en del minneshål är dock djupt oroande, kanske skrämmande. I det mörker som omger dem framstår flera minnen i blixtsken. Lars Andersson har i sin roman Snöljus beskrivit sådana tillfällen:

Minnet brukade vara som en hundgård där han kände alla hundar vid namn: han ropade på dem och de kom och la sin bit av historien framför fötterna på honom. Han kunde ropa på en hund som hette ”Gällivare 1948”

- Apport!

Och hunden kom och daskade sin bit av historien i backen intill hans fötter, den biten handlade om hur han fick sitt första långvariga arbete långt hemifrån …

Dessvärre har minneshundar gnagt ordentligt på de minnen de lagt inför mig, emellanåt vet jag inte ens om de fått fatt på de korrekta bitarna. Att hunden rotat rätt på något som faktiskt inte är mitt minne, utan något jag hört, läst eller helt enkelt inbillat mig. Det händer även att minneshundarna inte alls dyker upp då jag kallar på dem.

Jag befinner mig i Hässleholm, i huset dit jag tillsammans med mina föräldrar flyttade då jag var sexton år. Far var då femtiofyra år, nästan tio år yngre än vad jag är nu och mor var fyrtioåtta. Jag sitter på nedre våningen, tittar i fotografialbum och finner bilder från tiden när jag föddes. 

Mor var då trettiotre år, drygt ett år yngre än min äldsta dotter och en vacker kvinna. Det är hon fortfarande, vid nittiosex års ålder. I lådor jag inte öppnat på flera år finns Super8filmer. Sista gången jag såg en del av dem var då jag riggat upp visningsutrustningen på andra våningen. Vid det tillfället blev min yngsta dotter sorgsen:

- Det är skrämmande. Du är yngre än jag är nu. Jag existerade inte då.

Den slamrande projektorn som i ett mörklagt rum framställde flackande ljusbilder från en gången tid kom mig att tänka på några rader i Torgny Lindgrens Minnen:

Innerst inne i mig står en sliten, vanvårdad filmprojektor. Kuggar har lossnat, motorn slirar, den stora filmrullen är skev, celluloiden har brustit. Men för något flyktigt ögonblick fungerar allt som det ska och en bildruta, en enda, blir synlig. Sedan rasslar den trasiga projektorn vidare.

Dagligen besöker jag min mor på sjukhuset, där hon blev intagen för en långt gången lunginflammation. Jag fick sedan veta att hennes lungor till stor del har blivit obrukbara; svåra ärrbildningar gör att hon inte längre kan andas utan en ständig tillförsel av syrgas.  Mor är trött, har ingen aptit och det smärtar mig att se hur hon med en skrämmande hastighet har försämrats. Hennes minne har påverkats och när jag ser min vackra mor i all sin hjälplöshet inser jag att även jag, om jag får leva så pass länge, kommer att få ett allt svagare minne. En orsak till att jag skriver dessa rader. Jag vill minnas mina bilder av Mor och Far, betrakta mina inre projektioner innan de förvanskas och försvinner.

För drygt ett halvår sedan slutade Mor i stort sett att läsa, innan dess hade hon i genomsnitt läst tre romaner i veckan. Hon har en mycket bestämd litteratursmak som i mångt och mycket överensstämmer med min. Efter min fars död för tjugo år sedan slutade hon spela piano. Mor är musikalisk och tyckte om att spela, inte minst svåra stycken av Beethoven och Schubert. Hon påstod att viljan saknades och reumatismen hade börjat angripa hennes händer. 

Men, Mor fortsatte glädja sig åt sin prunkande trädgård och målade flitigt, både i olja och akryl – exempelvis porträtt av min dotter Janna och min far.

Mor reste också en hel del, bland annat besökte hon mig då jag 2011 bodde i Paris. Som alltid fylld av energi, intresserad och nyfiken.

Det fanns ett stråk av estetik hos både Far och Mor. De älskade sin trädgård. Far gick mest omkring med sin pipa och njöt av blomsterprakten, det var i allmänhet Mor som krattade och lukade rabatterna. Far var teoretikern som läste frökataloger och trädgårdsböcker, köpte fröer och plantor. Han kunde under vissa tider av intensiv aktivitet anlägga en kompost, beskära ett träd eller klippa gräset, men det dagliga, mer vardagliga slitet med trädgården föll på Mor, som stortrivdes med sådan verksamhet.

Då Mor blev äldre började hon måla och kunde tidvis komma upp i en ansenlig produktion. Hon hade en naturlig talang och målade fritt och obehindrat landskap och porträtt.

Då Far var yngre arbetade han som nattredaktör och dök upp i hemmet först efter midnatt och då hade han om sommarnätterna ofta gjort en avstickare till en av typografernas trädgård för att se solen gå upp, lyssna  till fågelsången och promenera längs rabatterna.

Far var stolt över sin eleganta hustru och då jag var liten brukade vi alla om lördagarna klä upp oss för att tillsammans promenera genom småstaden vi bodde i. Trots släktens motstånd hade Mor stått fast vid sitt beslut att gifta sig med en sex år äldre frånskild man och hon respekterade honom alltid. Far var också synbart förälskad i Mor.  

Då jag nyligen frågade henne om Far brukade säga att han älskade henne svarade Mor:

-Nej, det gjorde han sällan. Men, han brukade säga att jag räddat honom.

Bland mina tidigare minnen finns upplevelsen av att ha klivit upp ur min säng sent om natten och finna Far i den varma ljuskretsen kring fåtöljen bredvid bokhyllan, piprökande och djupt försjunken i en tidning eller en bok. Han prenumererade på All världens berättare (som 1956 gick upp i Bonniers Litterära Magasin), Vi och Veckojournalen, läste recensionsexemplar som kommit till tidningen och var en flitig bibilioteksbesökare.

I sin tidiga ungdom hade Far arbetat som en slags sekreterare hos skånepoeten Gabriel Jönsson. Som journalist hade han senare, tätt följd av tidningsdöden gått från tidning till tidning, från Skåne till Norrland. I Stockholm hade han vid flera tillfällen mött Nils Ferlin och då han under ett par år arbetade på Cimbrishamnsbladet (som lades ner 1944) hamnade han i kretsen kring den legendariske danske vicekonsuln Gunnar Ohlsson, som innefattade poeten Theodor Tufvesson, författare till den oförglömliga dikt vars början Far ibland citerade:

Mitt hjärta bor i en gammal gård,
en gammal gård på slätten,
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten.

Och åldriga almar med sagor i,
- en evigt susande klunga,
och tätt inpå väggarna vångar och fält,
som förtroligt i sommaren sjunga.

Och där fanns även den mästerlige Fritjof Nilsson Piraten. Far tillbringade ofta sina fria stunder på stadsbiblioteket, där han liksom jag oplanerat brukade sluka vad som kom i hans väg. Hans favoritförfattare var William Faulkner.

Det faktum att Far under lång tid av sitt yrkesverksamma liv arbetade under natten gjorde att vi fungerade något annorlunda än våra grannfamiljer. Vi åt exempelvis middag vid tretiden, då jag kommit hem från skolan och Far hade sedan tid att ägna sig åt mig och mina systrar. Kanske mest åt mig. Han gjorde landskap av gips för mina cowboys och indianer, med berg, floder och blockhus. Hos Morfar, som hade en snickeriverkstad i källaren, gjorde han husarer och indianer i trä, medan Morfar byggde mig en hel bondgård.

Far berättade för mig om vad han läste och han kryddade ofta sina redogörelser med märkvärdiga anekdoter från bygden, som han fångat upp genom sitt arbete på tidningen. Han fick mig därigenom att för mina kamrater bli en berättare av spökhistorier; i kojor i skogen, på vindar och i källare - då älskade jag att vara i centrum, annars var jag också en enstöring, som ensam kunde sitta i timmar och ägna mig åt läsning och tecknande.

Far lyssnade gärna på musik och vi hade en skivsamling med Edith Piaf, Lena Horne, Frank Sinatra och liknande artister, samt en hel del klassiskt, men han var liksom jag inte så musikalisk som min Mor och yngre syster, som båda hade en vacker sångröst. Min tolv år äldre halvsyster, Nunno, dotter till konsul Olssons dotter Disa, som far tidigare varit gift med, var heller inte så musikalisk, men hade tidigt en samling fin jazz med exempelvis Miles Davis. Vad jag delade med mina systrar och föräldrar var ett stort intresse för konst. Mors bror Gunnar var konstnär och vår lägenhet var fylld med hans konst. Far kunde under sin tid som nattredaktör under dagen ägna sig åt att skulptera i lera. Han brände inte sina alster och de flesta av hans verk har med tiden fallit i golvet, eller smulats sönder. Han snidade också små skulpturer. Fars inflytande har säkert haft betydelse för att såväl jag som mina systrar är stora bokslukare och att vi tre sedermera läste konsthistoria på universitetet, medan min äldsta syster blev bibliotekarie.

Liksom Mor, var Far fascinerad av djur och natur. De hade alltid hund, efter det att de skaffat den milt sagt vildsinte dobermannen Lord, stilig och stark. Tack och lov var Lord trogen sin familj, annars var han aggressiv mot omvärlden, sedermera följdes han av milda labradorer. Varje helg gjorde familjen med kaffekorg utflykter i det skånska landskapet och senare skaffade vi ett torp i göingeskogarna, där vi tillbringade veckosluten och stora delar av sommaren. 

Till en början cyklade hela familjen ut på landet, fast det hände också att jag eller min yngsta syster Annika for ut ensamma med Far, sittande bakom honom på hans knallert. Mors och Fars äventyrslusta ledde till att familjen efter det att vi 1962 skaffat bil tältsemestrade ute i Europa. Far skaffade aldrig körkort och det var Mor som körde, medan Far på sitt något nyckfulla och oorganiserade sätt dirigerade hela företaget.

Jag läser ibland böcker i vilka författare riktar våldsamma anklagelser mot sina föräldrar, ett beteende som är mig främmande. En del kan dock ägna sig åt en form av panegyrik som helgonförklarar fadern och modern. Ofta är det då modern som framstår i ett madonnelikt skimmer. Vid Mors sjukbädd har jag läst Frank Heller, som i sina minnen skriver:

Jag läste en gång en irriterad artikel av en dansk författarinna, vari det stod: ”Alla män inbillar sig, Gud hjälpe mig, att deras mödrar har varit helgon!” Och meningen var, att eftersom dessa mödrars döttrar långtifrån voro några helgon, så borde männen begripa vilken falsk madonnakult de hängav sig åt […] Men jag framhärdar inte desto mindre i en ologisk och otidsenlig dyrkan av min mor. Låt så vara att hon hade ytterst jordiska sidor och var så helt kvinna som någon kunde begära, det stod i alla fall en sådan atmosfär av fromhet, av blidhet, av hjärtegodhet, av omsorg för andra, av förståelse och förlåtelse omkring henne, att hon i sina närmastes minne måste komma att stå med något av helgongloria kring sig.

Jag instämmer, sådan är min mor. Då hon ligger på sin sjukbädd klagar hon sällan över sin situation, hon kan undra ”skall jag dö nu?”, eller klaga ”luft, luft, jag behöver luft!”. Men annars oroar hon sig mest för andra. Hon frågar hur mina döttrar har det, om min fru inte saknar mig då hon nu är ensam i Rom. En gång berättade Mor för mig:

- Då jag var ung påstod några att jag var dum. Kanske är jag det, jag kanske inte vet allt sådant man borde förstå och känna till.

Denna usla självbild är långt ifrån sanningen. Mor följde med vad som hände i världen och omkring sig. Hon utbildade sig till sjuksköterska vid Röda Korsets elev- och sjuksköterskehem på Sabbatsbergs sjukkhus och verkade som sjuksköterska vid flera sjukhus, innan hon då jag var i tioårsåldern vidareutbildade sig till skolsköterska och sedan arbetade vid ett par skolor i Hässleholm.

Kanske är det Mors varsamma nyfikenhet, uppenbara skönhet och förmodade eftergivenhet som bedrog folk omkring henne och fick en del att inbilla sig att hon var naiv. Hon är absolut inte dum, utan försedd med en skarp och rättfram människokännedom. En säker intuition som, även om hon inte alltid visar det, gett henne förmågan att bedöma människor omkring sig. I allmänhet långt tidigare än sin omgivning upptäcker hon falskhet eller ärlighet. Fast ibland kan hon hon trots sin skepsis bli lurad, mest därför att hon medvetet anstränger sig för att inte tro ont om någon.  En känslighet som avslöjar sig i hennes pianospel och djärva måleri. Utan tvekan fångade hon i sina snabbt och tveklöst utförda, oskolade målningar ljusskiftningar och uttryck.

Dessutom är hon tolerant och alltid förlåtande: ”Skadan är skedd. Det är inget att göra åt den, annat än att glömma. Att det gick illa är straff nog.” Kan det kallas dumhet? Knappast.

I barndomsskildringar framhärdas ofta den ena föräldern på bekostnad av den andra. En förälder, far eller mor, blir centrum för en tidigare uppdämd ilska och förbittring, medan den andra förvandlas till helgon, eller skuggestalt. Mestadels är det fäder som med all rätt hamnar i skottlinjen – förstockade figurer som låst in sig i ålderstigna, patriarkaliska rustningar. Som låtit sina frustrationer hagla över hustru och barn. I ett för barnen obegripligt raseri misshandlar de sin familj genom olika former av psykiskt och fysiskt våld, ibland underblåst av droger och alkohol.  Dock är inte alla skildringar misogyna i meningen att det är fadern som är den store skurken, ibland drabbas även mödrar av bannstrålen och framställs som förtryckande odjur.

En otäck följd av föräldrars övergrepp kan vara att du med skräck och undran finner samma beteenden hos dig själv. Vid ett tillfälle hörde jag och min fru, tillsammans med en grupp andra människor, hur en tårögd kvinna bekände:

- Min vansinniga mor kunde ibland jaga mig kring köksbordet, med en kniv i högsta hugg.

Efter att ett sus av skräckslaget tvivel gått genom församlingen, konstaterade hon:

- Och nu beter jag mig själv på samma sätt gentemot mina döttrar.

Emellanåt har jag blivit uppskakad då vänner och förtrogna, som jag tidigare inbillat mig ha haft en fullständigt normal och harmonisk barndom, har berättat om det våld, förakt och försummelse som de varit utsatta för från sina föräldrars sida. Givetvis är sådana skildringar fullkomligt sanna, men likt mina egna minnesbilder skapas de utifrån betraktarens ögon. Det finns flera exempel på hur en författares skildring av sina föräldrar har motsagts av syskonen. Några välkända svenska exempel är Jan Myrdals barndomsskildringar, Felicia Feldts bok om sin mamma Anna Wahlgren, eller P. G. Gyllenhammars dotter Cecilia von Krusenstjernas skildring av sin uppväxt.

Inom psykoanalys tycks det vara kutym att uppfatta sina föräldrar som hotfulla, despotiska och irrationella. Minns hur jag för många år sedan hamnat hos en psykoterapeut som på fullt allvar menade att jag ljög då jag påstod att min föräldrar så gott som alltid agerat kärleksfullt och förstående gentemot mig. Att jag uppfattat Far som en god kamrat och Mor som ett ideal av godhet och tolerans. Psykoterapeuten betraktade mig tvivlande och lade fram två fotografier. Ett föreställde en man som öste ovett över ett försvarslöst barn:

-Känner du igen dig i den här bilden? Kunde inte din far uppföra sig så ibland?

- Aldrig. Inte mot mig i varje fall. Det hände att han kunde bli våldsamt förargad på min yngsta syster. Men vad jag kan minnas höjde han sällan rösten mot mig. Han ville hellre lyssna, förstå, förklara och förhandla.

- Jag har svårt att tro dig. Din mor då?

Hon lade fram ett annat fotografi som visade en konfrontation mellan mor och son.

- Nej, uppriktigt sagt har jag svårt att minnas att Mor någonsin betedde sig så mot mig.

- Du har antagligen förträngt alltihop.

- Det tror jag inte alls. Visserligen kan mitt minne ibland ljuga för mig, men det kan inte förnekas att jag alltid känt mig nära mina föräldrar. Jag är övertygad om att vårt förhållande grundade sig på en ömsesidig respekt som gjorde att både jag och mina föräldrar för varandra kunde erkänna att vi ibland begick misstag.  

- Vem stod dig närmast? Din mor eller far?

Där dök den där irriterande frågan upp igen! Jag har alltid avskytt jämförelser. Påståenden om att någon är bättre än någon annan, eller det hopplösa uttrycket ”alla andra”. Alla andra tycker si eller så, alla andra tänker på det viset, alla andra uppför sig så. Fullkomligt idiotiskt. Vad vet du eller jag om ”alla andra”. Jag minns tydligt hur jag i andra klass utsattes för vad jag uppfattade som ett lömskt angrepp från min fröken:

- Hur är det barn? Är det inte så att ni trots allt tycker mer om er mamma än er pappa. Han är säkert snäll han också, men visst älskar ni er mamma mest. Är det inte så, Jan?

Jag blev våldsamt upprörd. Här skulle jag inför mina klasskamrater uppmuntras att svika min far. Jag hade inte graderat kärleken till mina föräldrar. Enligt min uppfattning älskade jag dem lika mycket. Visst var de olika personer och uppförde sig olika, men för mig var de likvärdiga. Hur kan man gradera sin kärlek? Allas blickar riktades mot mig. Jag hade blivit röd i ansiktet, kinderna hettade och det kokade inom mig. Med okontrollerad stämma vräkte jag ur mig:

- Hur kan Fröken fråga så!

Visserligen kunde Fars nyfikenhet ibland kännas påträngande, han var journalist och hans strävan att vara omtyckt av sin familj kunde bli besvärande. Han hade vid två års ålder förlorat sin egen far och min äldre halvbror hade då jag var sex år avlidit efter en bilolycka som under ett år lämnat honom förlamad, ett djupt sår vars effekter Far sällan avslöjade. Mors vänliga fördragsamhet kunde också vara lite väl omfattande. Mina föräldrars överdrivna intresse för vad jag och min yngsta syster hade för oss och vilka våra kamrater var, deras krav på att vi alltid skulle sätta familjen främst, kunde bli irriterande och mer än jag reagerade min syster genom att envist hävda sin självständighet. Därigenom kunde hon komma i konflikt med Far, som hon dock liknar genom att Far ofta var upprorisk mot auktoriteter, ständigt hävdade sin journalistiska integritet och uppfostrade oss att ifrågasätta maktspråk och allmänt accepterade uppfattningar: ”Tror de att de har satt mig på pottan så tror de fel.” ”Man kan inte försvara ont med ont,” var deviser som han emellanåt yttrade.

Mina föräldrars stora intresse för vad deras barn gjorde och tänkte kunde ibland slå över i ett tanklöst kontrollbehov och illa genomtänkta handlingar. En gång var jag förälskad i en vacker klasskamrat och skrev en dag en glödande kärleksförklaring till henne. Jag skrev den på ett av de konstkort som jag redan då hade en stor samling av. Det framställde hur en svävande Chagall gav sin fästmö en kyss. Tvekande om jag verkligen skulle skicka något sådant till henne lät jag kortet vila på mitt skrivbord. Då jag kom tillbaka från en inter-rail resa fann jag att mina föräldrar funnit konstkortet och skickat iväg det till flickan. Jag blev rasande och förtvivlad, men anklagade dem inte för deras idiotiska tilltag. Flickan sa heller aldrig att hon fått kortet, men jag vet att hennes intresse för mig inte alls blev lidande genom mina föräldrars fullkomligt oförsvarliga tilltag. Jag kunde dock inte förlåta dem för deras respektlöshet.

Jag vet att de flesta föräldrar emellanåt beter sig oövertänkt och självsvåldigt gentemot sina barn, inte minst begår jag idiotiska misstag i mitt förhållande till mina döttrar. Med osmak minns jag idiotiska saker jag sagt till dem, hur jag utan avsikt sårat dem genom min stora käft och impulsivitet. Säkerligen betraktade andra människor mina föräldrar på ett annat sätt än jag gjorde, men jag kan uppriktigt sagt inte finna att deras uppträdande gentemot mig var inkorrekt, eller att min kärlek till dem någonsin har brustit. Vem kan vara perfekt? Är inte perfektion en styggelse? Mina föräldrar dolde varken sin känslosamhet eller sina tillkortakommanden. Och som fallet är för de flesta av oss har deras inverkan på mitt liv varit mycket stor.

Jag tänker på det nu då jag besöker Mor och konfronteras med hennes hjälplösa bräcklighet. Tvingas bevittna hur ålderdomen till slut bryter ner oss, besegrar våra tankar och kroppar. Men, likväl består hennes inre, ljusa karaktär. Hennes klarblå blick har grumlats, huden är skrynklig och hänger lös, men sådant är enbart yta. Bakom hennes ibland förvirrade tal, ansträngda andning och darrande händer förnims värmen från hennes omtanke och godhet. Kanske borde jag känna mig bitter och ledsen då jag nu konfronteras med hennes ökande förfall, men all den glädje hon gett och den omsorg hon ägnat mig under ett helt liv betvingar sorgen. Då jag betraktar henne är hon mig inte alls avlägsen. Jag känner hur starkt hennes kärlek lever inom mig.

Jag tycker inte det är tid för Mor att lämna mig och jag hoppas innerligt att hon skall leva några år till. När våra föräldrar åldras förbereder sig antagligen de flesta av oss på deras bortgång. Hur det skall bli när de inte längre finns hos oss. Tomheten de kommer att lämna efter sig. Jag är inte beredd på mors försvinnande. Inte än och tanken smärtar mig. Det är sällan min egen död skrämmer mig, men det händer att den kyla som tomheten efter nära och kära sprider omkring sig kan vara svår att bemästra.

Det finns en skarp skiljelinje mellan det som står oss nära och allt annat. Mellan den stora och den lilla världen. Mellan omvärlden och familjen. När jag ser Mor på sin sjukbädd minns jag en artikel av Sara Lidman, en av våra stora proletärförfattare som hyllats som en ovanligt god människa, nästan som ett helgon. Karl Vennberg skrev exempelvis i en recension 1969 att ”Jag tycker hon är ett helgon och att hennes kärlek och vrede är som de stora profeternas kärlek och vrede.”

I en artikel ”Kärlek lever av att kärlek se” skrev Sara Lidman 1979 kärleksfullt om sina föräldrar. De hade efter nittio år, varav femtionio tillsammans, blivit intagna på sjukstugan i Jörn i Västerbotten, där de enligt dottern förberett sig för slutet genom att ”dels tala om döden, dels återuppleva det förflutna.” Hon berättar med ömhet om värkbrutna bönder som efter arbetstyngda liv stoiskt inväntar döden. Hur deras ålderssköra kroppar uppvisar spåren efter en hård tillvaro och den respekt och mjuka omvårdnad som personal och släktingar visar dem. Lidman skildrar hur åldringarnas kroppar genom slit och avmagring fått en sällsam skönhet, då ”kroppen förloras framstår dess byggnad som ett allt större under”, lemmarnas knotighet, skallens form, rynkornas vittnesbörd. 

Då hon lämnat sjukstugan och på järnvägsstationen inväntar rälsbussen hem till Missenträsk får Sara Lidman syn på en bioaffisch - Benknäckargänget. Med tankarna kvar hos sjukvårdarna och föräldrarna på sjukstugan läser hon med förskräckelse reklamtexten som skall locka folket till kvällens bioföreställning på Folkets Hus i Jörn:

1.      Du väljer ut fängelsets hårdaste förbrytare!

2.      Ger dom en lektion i att bryta sönder människor med bara händerna!

3.      Bildar ett lag av dom och påstår att dom är obeskrivligt intresserade av världens hårdaste sport!

4.      Det är inte sant!

5.      Deras enda intresse är att bryta armar och ben och om möjligt sparka ut tänderna på

sina motståndare: männen de hatar mest av allt, sina egna fångvaktare.

Publikjubel över filmen som slår alla rekord i action, våld, svart humor, osmakligheter och olidlig spänning. Publiken jublar.

Istället för respekt, förundran och vördnad inför det mirakel en mänsklig varelses liv och kropp utgör hyllar den västerländska underhållningsindustrin människoförakt och våld:

Kärlek lever av att kärlek se, men tänk om också misshandel lever av att misshandel se – i film efter film efter film – tills ett människoansikte först och framför allt blir något att slå på. Vi kan tydligen förvandlas till sadister bara man ihärdigt nog utmanar vår skadeglädje, skämmer vår smak, kittlar vår lust att förödmjuka. Plågandet av medmänniskor blir högsta nöje, underhållning.

Att se Mor i sin sjuksäng, hennes milda och tacksamma leende, hjälplösheten och skönheten som finns kvar efter ett långt liv, levandegör Lidmans ord. Sjukhuspersonalens vänliga omvårdnad står i skriande kontrast till sådant vi konfronteras med genom videovåld och dataspel. Det kliniskt rena och högeffektiva sjukrummet, med dess överflöd av diskreta hjälpmedel står i skarp kontrast till sådana jag sett i fattiga länder och de smutsiga, sönderbombade resterna av sjukhus i Aleppo, där sargade människor under svåra plågor inväntar död och lemlästning.

Den stora och den lilla världen. Hur svårt är det inte att relatera sig till andra människors lidande. Inte ens den godhjärtade Sara Lidman gick fri från det gift som gör att vi idealiserar sådant vi tror på och glömmer den enskilda människans närvaro i historien.

Senast för en vecka sedan träffade jag en vänlig, vietnamesisk dam, som tillsammans med sin make, en pensionerad kirurg från Aachen, hyrde vårt hus i Bjärnum. Damen, som var katolik, berättade hur hon, under den brutala jordreform som beordrats av Ho Chi Minhs Politbyrå, med sin familj 1955 hade flytt från Nordvietnam. I Saigon hade hon träffat sin make och 1979 hade de med sina små söner i en ranglig, fullpackad och öppen båt flytt från kommunisternas repression efter deras övertagande av Sydvietnam.

Då vi bodde i Hanoi under början av 1990-talet fick jag från vietnamesiska bekanta höra om den kommunistiska regimens brutalitet. Då jag cyklade genom staden hände det att folk glatt ropade gringo efter mig och gjorde tummen upp. Hur kunde dessa människor, av vilka många hade utsatts för de amerikanska terrorbombningarna och de själva, eller deras föräldrar, utkämpat en våldsam kamp mot det superteknologiserade, amerikanska imperiet, uttrycka sin uppskattning av någon som de antog vara representant för en sådan, mordisk regim?

Jag fick en förklaring från en veteran som flytt från Sydvietnam och därefter kämpat med FNL mot amerikanarna och deras vietnamesiska medlöpare. Han hade en gång med FNLstyrkorna varit innesluten i Hués fort och där fått bevittna hur flera av hans kamrater hade avrättats i enlighet med en lista som revolutionshjälten General Võ Nguyên Giáp, som själv kom från Hué, hade sammanställt, alltmedan de förtvivlat kämpade mot de amerikanska inkräktarna.

- Jag var buddhist och patriot, aldrig kommunist. Jag kämpade för min tro och mitt land, inte för en kommunistisk regim. Amerikanarna tog hand om sina stupade och sårade, medan vi vietnameser kunde av vår regim beordras att storma en kulle och dö som flugor, enbart för att våra trupper på ett annat håll framgångsrikt skulle kunna anfalla fienderna. Vi var kanonföda. Man räknade vår död som ett nödvändigt strategiskt offer för den kommunistiska idén och brydde sig inte om den enskilde soldatens väl och ve. De amerikanska pojkarna stred även de för en regim som villigt offrade dem för en idé de aldrig begrep. Många av dem visste knappt var de var, men som unga män faktiskt har för vana så lydde de sina överordnade. Jag var då en mogen man och likt mina kamrater gjorde jag ett medvetet val. Jag stred för min tro och mitt land, men absolut inte för någon förtryckande regim som bedrog mig lika mycket som de där stackars amerikanska pojkarna blev bedragna av sin regim. Varför skall jag då hata en vanlig amerikan?

Av någon anledning hörde Sara Lidman inte sådant då hon med början i 1965 fyra gånger besökte Vietnam, givetvis med guider och tolkar, och med all rätt angrep USAs vidriga krig. Istället hyllade hon en regim som med hennes älskade Ho Chi Minhs godtycke mellan 1953 och 1956, som del av en jordreform, kallblodigt avrättade ett i förväg fastställt antal ”jordägare”. Den fjärde maj 1953 fastställde ett politbyrådokument att avrättningar av “reaktionärer och ondskefulla jordägare” skulle uppgå till en per tusen invånare. Uppskattningsvis levde elva miljoner människor i de ”befriade områdena” och kvoten uppfylldes – under 1954 valdes minst 13 500 människor ut och sköts, slutsumman för de avrättade blev troligtvis fler än 15 000.

Författarinnan Le Minh Khue, som 1998 träffade Lidman på bokmässan i Göteborg, fann henne vara alldeles för naiv och allvarlig. Den svenska författarinnans brist på distans till krigets verklighet, dess grymhet och meningslöshet, hade enligt Le Minh hindrat Sara Lidman från att betrakta den vietnamesiska tillvaron med den cynism och humor som krävdes för att en aktivt kämpande kvinna som Le Minh skulle kunna överleva med förståndet i behåll.

Som så många andra förblindades den hyggliga Sara Lidman av sin ideologi och kunde inte se skönhetsfläckarna hos sina kommunistiska hjältar och det var väl av samma orsak som hon liksom många andra, inte minst Olof Palme, motsatte sig att vietnamesiska båtflyktingar skulle välkomnas till Sverige. Hon betraktade dem som till största delen förmögna människor och därmed motståndare till sin älskade kommunistregim, som hon inte kunde föreställa sig som en skoningslös förtryckare av människor med andra åsikter än den allenarådande Statens:

Om de rika i ett sådant land fråntas möjligheterna att propagera för sin egen livsstil störtar de rika i åskådarländerna till och skriar: "Se där! Åsiktsfriheten förtrycks! Detta Land måste straffas! Det förföljer sina oliktänkande!”

Sara Lidman var en alldeles utmärkt författarinna och hennes texter utstrålar medkänsla med samhällets olycksbarn, men dessvärre slukade hon tydligen Nordvietnams överträdelser mot de mänskliga rättigheterna med hull och hår. Uppenbarligen förblindades hon genom sitt berättigade ursinne inför USAs vansinniga krig och sitt engagemang för kommunistregimen. Därmed blev Lidman, i all sin milda medmänsklighet, dessvärre även en sinnebild för de människor som Joseph Conrad skildrar i sina romaner. Exempelvis Nostromo, där hans romangestalter går under genom att låta sig behärskas av antingen makt och girighet, eller förvillas av idealism:

En man som jagas av en fix idé är galen. Han är farlig även om denna idé gäller rättvisa.

Två miljoner vietnameser flydde Vietnam efter befrielsen, mellan 200 000 och 400 000 av dem (män, kvinnor och barn) dog på det öppna havet eller mördades av ”pirater”. Sverige tog emot 5 000 ”båtflyktingar", de flesta av dem Hoa, medlemmar av den relativt förmögna kinesisktalande minoriteten i Vietnam, som efter kriget blev speciellt hårt ansatt av den kommunistiska regimen.  Då jag under åttiotalet arbetade som lärare i Malmö var några av mina elever barn till vietnamesiska flyktingar, samtliga var ytterst ambitiösa. Jag minns speciellt två systrar, den ena talade efter enbart ett par år i Sverige perfekt svenska och var i samtliga ämnen bäst i klassen, den andra led svårt av sin systers briljans och kände sig dum och misslyckad. 

Den kanadensiska författarinnan Kim Thúys lyriska roman Ru, som bland annat skildrar hur hon som tioåring med sin familj flyr över havet, ger en skildring av båtflyktingarnas öde, fjärran från Lidmans ideologiskt baserade bedömning av dessa människor. Thúys roman är dock ingen regelrätt skildring av flyktingarnas öde utan snarast ett collage av lösryckta minnesfragment.

Den lilla världen. Mitt liv, ditt liv. Vi får inte glömma dem för de ”stora frågorna”. Jag tror att det är i medlidandet vi möts, genom att söka i oss själva finner vi varandra. Sådant som vi har gemensamt. Som döden. Vår egen död och andras död. Nu när Mor är så sjuk oroar jag mig för att mista henne. Det vore då andra gången jag mister en förälder. Far dog 1996 och innan dess fruktade jag ofta hur jag skulle känna inför hans död. Hur saknaden skulle te sig. Han drabbades av en svår sjukdom och det var speciellt hårt för min mor då hon tvingades genomleva hans långa kamp mot smärtan. Hon vårdade honom länge i hemmet och som hon alltid gjort under deras liv tillsammans gjorde hon allt för att han skulle må bra. Jag bodde i Rom och försökte emellanåt resa upp till Hässleholm för att besöka mina föräldrar, men det kändes inte bra att vara skild från dem under sådana förhållanden. Jag tror att Far var fullständigt på det klara med att han skulle dö. Han visste mer än vi andra när det skulle ske och jag fick aldrig uppfattningen att han fruktade döden.

Veckorna innan jul lades han in på sjukhus. Han fick rikligt med morfin och vi visste att han snart skulle dö. Efter nyår skulle han flyttas från sitt enskilda rum. Innerst inne tänkte jag att det kanske var bäst om han fick dö innan dess. Mor vakade natt efter natt hos honom. Innan nyår förstod vi att det inte var mycket tid kvar för honom och jag reste upp till Hässleholm. Dagen och natten innan det nya året vakade jag hos honom.

Ett sedvanligt svenskt sjukhusrum, en stor säng med droppflaska, en stol bredvid och ett nattduksbord. Det fanns också en annan säng i rummet. Det snöade utanför. Far var mycket trött och talade osammanhängande. De gav honom stora doser morfin mot smärtorna. Jag satt bredvid honom och då jag såg hans hjälplöshet kände jag en stor ömhet gentemot honom. Han hade varit snäll och omtänksam mot mig, stött och uppmuntrat mig. Han hade varit barnsligt förtjust över varje liten framgång som jag, mina syskon, Mor, deras barnbarn och andra som stod honom nära hade haft. Några tyckte säkert att han var lite väl skrytsam, men jag tolkade det som en genuin glädje över andras framgångar. Far var intresserad av människor.

Emellanåt vaknade han upp ur sitt morfinrus och hans medvetande blev då under några ögonblick alldeles klart. Som när han plötsligt vände sig om och fick syn på mig. Han sa något, men jag kunde inte uppfatta orden. Då tog han min arm och drog mig ner mot sig:

-Jan, jag tycker om dig, viskade han klart och tydligt.

Det låg en psalmbok bredvid sängen och jag minns hur Far en gång berättat för mig hur han vakat vid sängen hos Farbror Daniel, en av min mors farbröder som Far tyckte om. Han hade berättat att den snälle men barnlöse Daniel sagt till honom: ”Du är lycklig, du Axel. Du som har barn. Jag har inga och därför dör jag ensam.” Far hade också berättat att han läste psalmer för Farbror Daniel och jag slog därför upp psalmboken och läste högt den ena psalmen efter den andra. Far tycktes lyssna, men talade emellanåt osammanhängande. Plötsligt kvickande han till då jag läste en psalm, jag tror det var: "Morgon mellan fjällen. Hör, hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunga: Gud är god." Han lyssnade intensivt och sedan sa han högt och tydligt: ”Den tyckte min mor mycket om.” Jag ville att han skulle vakna till igen och fortsatte därför läsa psalm efter psalm, men han reagerade inte. Då fick jag upp Vår Gud är oss en väldig borg. Jag visste att Far avskydde den psalmen och då jag kom till de fraser han tyckte mest illa om: ”Mörkrets furste stiger ned, hotande och vred. Han rustar sig förvisst med våld och argan list,” slog han upp ögonen och hasade sig upp i sittande ställning:

- Läs den inte. Jag tycker inte om den.

Sedan lade han sig ner igen. Jag slutade läsa psalmer och betraktade honom. Jag kände varken sorg, smärta eller förtvivlan och det oroade mig. Det gick flera timmar och klockan passerade midnatt. Snön yrde utanför fönstret, vinden tilltog därute i mörkret. Det var varmt och ombonat inne hos oss. Far hade somnat. Hans andhämtning var oregelbunden. Han öppnade ögonen, vände sig om, såg på mig och lyfte ena handen som om han ville att jag skulle sänka huvudet mot honom, sedan sa han klart och tydligt:

- Jan, jag tycker om alla människor. Men, kan man älska alla?

Så vände han åter på huvudet och blundade. Jag tror att han somnade och gick och lade mig på den andra sängen. Kunde inte sova, utan låg och läste. Vid tre-tiden tystnade Fars andhämtning. Jag gick upp och såg att hans käke fallit ner. Han låg på rygg med slutna ögon. Han var död. Jag stod och betraktade honom. Min far fanns inte mer. Han såg ut som en skulptur. Helt utan liv. Men, jag tyckte att han var vacker. Han hade blivit till en bild av sig själv. Plötsligt kände jag glädje, istället för sorg. En tacksamhet över att ha fått ynnesten av att ha haft en fin människa som far. Allt var sagt och gjort mellan oss. Jag hade fått ynnesten av att lyssna till hans sista ord och nu fick jag se honom i sin död, vacker som en skulptur.

Tårarna rann över ansiktet. Jag gick ut för att säga till nattpersonalen att Far var död och sedan gick jag hem till Mor. Jag ville inte ringa och jag ville inte ta en taxi, utan gick hem i vad som nu blivit en snöstorm. Under vägen hem undrade jag varför jag fått uppleva vad jag nyss upplevt. Sedan dess har jag visserligen känt en djup saknad efter Far, men inte riktigt. Jag har också en stark känsla av att han lever i mig. Inte enbart genom mina minnen av honom, men på något märkligt sätt inuti min person. 

Nu inser jag att Mor också är på väg bort från mig. Jag hoppas att sorgen efter henne inte blir svårare än sorgen efter Far. En stor del av mitt liv försvinner med mina föräldrar, men jag vet att de lever vidare inom mig och förhoppningsvis även hos mina döttrar.

Andersson, Lars (1979) Snöljus. Stockholm: Månpocket. Conrad, Joseph (2014) Nostromo. Stockholm: Modernista. Heller, Frank (1940) På detta tidens smala näs. Stockholm: Bonniers. Khue, Le Minh (2009) Monsunens sista regn. Stockholm: Bokförlaget Tranan.  Lidman, Sara (1980) Varje löv är ett öga. Stockholm: Bonniers. Lind, Michael (1999) Vietnam, the Necessary War: A Reinterpretation of America´s Most Disastrous Conflict. New York: The Free Press. Lindgren, Torgny (2010) Minnen. Stockholm: Norstedts. Thúy, Kim (2011) Ru. Stockholm: Sekwa. Vennberg, Karl (1969) ”Sara Lidman: Vänner och u-vänner,” i Aftonbladet 28 mars.

Wherever we exist we live in parallel worlds; other contexts, other lives, other families. We live our lives within given coordinates. Sometimes we get an opportunity to have a look into a completely different existence. Such meetings can be unexpected and beyond our everyday life. Like a few weeks ago, when I with my oldest daughter visited Cinecittá here in Rome.

Like everything else, Cinecittá as an origin and developed in a unique way. Accordingly, before I tell you about our visit to Cinzia Lo Fazio, let me, as you say in the theatre world, present you with a mise-en-scène, a background to and description of the place. Just as the case is with books, we can obtain a direct acquaintance with films. We may take out an old book out from the shelves, browse through it and read it, in a similar faschon we may borrow or buy a DVD to watch what people have seen and experienced years ago. During a brief solitude I watched some old movies. If I would present a black-and-white movie for a class of my students, they would be wondering why I bothered them with such old junk, though to me many antique artefacts are endowed with both charm and attraction.

Paul Auster tells us in The Book of Illusions about a university teacher, David Zimmer, who immersed in distress after the sudden death of his wife and children retreats to his house and dosed with alcohol lethargically zaps between different television programs until he gets stuck in front of a silent movie, which makes him laugh out aloud in the midst of all encompassing grief.  He becomes fascinated by the director and begins to research about him. An endeavour that successively releases Zimmer from his crippling mourning.

David Zimmer writes a biography about Hector Mann, the silent film director whose movies had caught his attention. After the book has been published, he receives a letter from the wife of Hector Mann. The lady tells him that her husband liked the biography and now wants to meet the author. The strange thing about this letter is that since 1928 Hector Mann has been lost to the world. However, an attractive lady appears at Zimmer´s doorstep and under dramatic forms brings him to Hector, while she on their way to meet the mysterious man tells Zimmer the movie director´s life story. It turns out that for more than sixty years Mann has directed movies on his desolate farm in New Mexico, which thanks to his wife's fortune had been transformed into a small Hollywood. None of the movies that Hector Mann created there has ever been shown to the public. Before he dies, Mann wants to show them to David Zimmer. In his last will Mann has instructed that the films have to be destroyed twenty-four hours after his death.

In his novel, Auster expresses the pleasure of watching silent movies and tells us how David Zimmer in his empty house devours one age-old movie after another:

I was witnessing a dead art, a wholly defunct genre that would never be practiced again. And yet, for all changes that had occurred since then, their work was as fresh and invigorating as it had been when it was first shown. This was because they had understood the language they were speaking. They had invented a syntax of the eye, a grammar of pure kinesis […] They were like poems, like the renderings of dreams, like some intricate choreography of the spirit, and because they were dead, they probably spoke more deeply to us now than they had to the audiences of their time. We watched them across a great chasm of forgetfulness, and the very things that separated them from us were in fact what made them so arresting: their muteness, their absence of color, their fitful, speeded-up rhythms.

Cinecittá was inaugurated in 1937, ten years after the breakthrough of the soundtrack, but its roots are to be found much earlier later. The most influential promotor was the Fascist, Futurist and journalist Luigi Freddi. As an eighteen year old, Freddi had joined the so-called Milanese Futurist group formed around the most significant Futurists - Marinetti, Boccioni and Balla. Inspired by such mentors, Freddi had in 1914 begun to write poems and articles in Mussolini's newspaper Il Popolo d'Italia. After the war, he volunteered to join Gabriele D'Annunzio´s quite insane adventure when the famous author with an army of enthusiastic legionaries for sixteen months occupied the city of Fiume, which after the end of the War had been incorporated with newly founded state of Yugoslavia.

The fervent combination of art and politics that characterized the environment around D'Annunzio in Fiume turned Freddi, after his return to Italy, into an even more enthusiastic supporter of Mussolini and his Fascists. He participated with delight in bloody street fights, while heading the Party's student faction and the Fascist "youth magazine" Giovinezza, Freddi developed an impressive talent for using art for mobilization and propaganda.

Freddi became a friend of the Fascist party's most fashionable and admired leaders - Galeazzo Ciano, who became Mussolini's grandson and the war hero and air pioneer Italo Balbo. Luigi Freddi's futuristic past, his acquaintance with Mussolini and close friendship with Ciano and Balbo, enabled him in 1932 to organize an impressive exposition of the Fascist "revolution", together with another Fascist big shot, Dino Alfieri, who later became Minister of Culture. He also wrote and designed the lavish exhibition catalogue.

The exhibition, characterized by a combination of fascist megalomania and futuristic avant-garde, became a well-attended success and during the two years it was open it was visited by four million.

The impressed Italo Balbo, who had recognized Luigi Freddi's great aptitude for effective propaganda, invited him to join La Crociera del Decennale, the Tenth Anniversary Cruise, during which an armada of twenty-four amphibian planes under Balbo´s leadership between 1 and 12 August 1933 flew from Italy to Chicago and New York.

On Balbo's request Luigi Freddi continued to travel from Chicago to Hollywood. The two friends nursed great plans for an Italian film Renaissance. Inspiration came from Sergei Eisenstein's films Strike, Battleship Potemkin and October, which throughout the world effectively had spread the myth of the greatness of the Soviet Union. Now, in turn, the Italians wanted to produce artfully exquisite cinematic masterpieces that would open the eyes of the general public to the excellence of Italian Fascism. However, instead of turning to the Soviet Union, which Communism increasingly emerged as Fascism's opposite and arch enemy, the Fascists had their aim set at Hollywood.

In their book Society as Theatre: Aesthetics and politics in the Third Reich the Swedish authors Ingemar Karlsson and Arne Ruth gave a description of how cultural life in Nazi Germany was transformed into a stage for Nazi ideology, which strived to "place art at the centre of politics". The same can be said about Italian Fascism, which largely was constructed as a multicultural spectacle around the ego-tripped Mussolini, who in contemporary media justifiably was often characterized as "a great actor", with a propensity for superficial and rhetorical melodramatics. He was especially fond of the Baroque spectacles of public devotion, which often was favoured by the Catholic Church, expressed through stately and at the same time folkloristic rites, or the extravagance that was supposed to have characterized the triumphal and official festivals of the Roman Empire. Mussolini tried to combine such "true Italian traditions" within the framework of his political and military campaigns.

Mussolini's rhetoric was based on an inflated homage to martyrdom, overheated patriotism and shared spiritual experiences. A pervasive spectacle was developed around the drainage of the Pontine Marshes
south of Rome and Mussolini´s so-called Battaglia del Grano, The Battle of the Grain, which was supposed to result in Italy's self-sufficiency when it came to agricultural products. A goal that also was used to defend the country's brutal colonial wars in North Africa and Ethiopia.

Luigi Freddi's Hollywood visit was part of such a cultural policy, a preparation for great plans to make Rome into an Italian counterpart to Hollywood's dream factory. Like many young Fascist leaders, Luigi Freddi was impressed by the power of the cinema, its ability to reach all walks of life: "This formidable social weapon that only finds its counterpart in the press."

While in Hollywood, Freddi studied in depth everything that had to do with economic and practical aspects of film production. Upon his return, he became in 1934 Director of Direzione Generale per la Cinema, a Government agency established to control and stimulate Italian film production. Movies based on selected manuscripts were paid to one hundred percent, while other film projects received generous financial support. Most cinemas were amplified and more were built throughout the country. A film school, Centro Sperimentale di Cinematografia, was founded and an impressive cadre of talented young directors was trained. Soon, the annual Italian film production had more than tripled and films were presented to full houses.

At the same time, the construction of the Cinecittá studios was initiated, based on those Freddi had visited and carefully documented in Hollywood. Cinecittá was equipped with the latest in film technology, as noted by admiring visitors like Frank Capra and Mary Pickford, who at the time were influential directors and producers in Hollywood.

Freddi was not only interested in the practical aspects of moviemaking, but also in aesthetic qualities. Cinecittá produced light entertainment, which due to its high society environment, was called "white phone movies". Such films were generally socially conservative and designed to promote family values, respect for authority, a rigid class hierarchy and occasionally - a healthy country life. But it happened that intentions aimed higher and most of all Freddi wanted to produce aesthetically-perfected epic movies, where technical skills coincided with powerful political messages. The ideal for both Freddi and Mussolini was D.W. Griffith, not only considered to be the "father of modern movie making", but also a prominent admirer of Fascist Italy. 

Griffith had been received with open-arms when he in 1924 visited Italy. Freddi was convinced that the Italian film Renaissance had to be initiated by a spectacular, historic extravaganza, crafted with a view at Griffith's internationally admired and revolutionary The Birth of a Nation from 1915. Unfortunately, this already classical film had a vulgar and unpleasant theme – the humiliation and defamation of an entire group of individuals, namely the coloured people of the US, though the technical accomplishments of the film demonstrated that even such a dubious message could be accepted, even its opponents were willing to ignore the movie´s repulsive message and declare The Birth of a Nation to be a masterpiece, due to its pathos and aesthetic qualities.

Just one year after Mussolini's takeover, David Wark Griffith had been officially invited to Italy, where he was received with great honours. He had met with Mussolini and talked about the future of the cinema and during the intense week of Griffith´s stay he was escorted by a "Fascist honorary guard". Upon returning to the United States, Griffith declared to the waiting press:

I believe that anything may happen as a result of this fascism. I should like to put into a film the remarkable spirit of the fascism.

The Fascist respect for Griffith was also based on the fact that he had indicated that the Italian epic movie Cabiria from 1914 had made a huge impression on him, convincing him that movies were a unique art form, speaking to both connoisseurs and the broad audience, declaring that within a not too distance future movies would change people's existence and thinking.

With hisThe Birth of a Nation Griffith had created a technical chef-d'œuvre. With great skill he utilized a unique and innovative variety of close-ups, half - and waist images, combined with innovations like dimming and parallel clips he had been able to strengthen dramatic moments of action, combined with carefully planned stage solutions, based on dramatically-built stories, often with violent climaxes. His movies were a combination of advanced technology, effective narrative and a refined feeling for previously unrealized possibilities when it came to controlling an audience's feelings and reactions through visual stimulation.

When, on January 8, 1915, noticeably moved crowds streamed out of Clune's Auditorium in Los Angeles, after watching the three hours long movie The Clansman, which had been accompanied by a full-fledged symphony orchestra, most of them realized they had witnessed the birth of a new era in film making.

The Clansman? The film's original title indicated that it was a version of Thomas Dixon's popular novel with the same name - a passionate homage of Ku Klux Klan as the American Nation's rescuer. The murderous organization had, according to the bigoted, fire-and-brimstone Southern preacher-man and author Thomas Dixon, through its terrorist activities placed the released and rebellious slaves in their proper place and had thus saved the United States. All this schmaltzy bestseller writer wrote and preached focused on three themes: the ultimate importance of racialism, the wickedness of socialism and the preservation of a nuclear family built around the wife's/mother's central role. Dixon's views were shared by a large number of Americans, not least by the president of the country, Woodrow Wilson, Dixon's close friend and fellow student from John Hopkins University.

When it comes to the demonization and denigration of millions of individuals The Clansman is equivalent to the equally well-made Jud Süss. A flagrant anti-Semitic Nazi propaganda movie from 1940, which is now totally forbidden. Like The Clansman, Jud Süss played with fears of racial violence, rape and miscegenation, the threats to blond Aryan women from grotesque sub-humans and just as the roles of Jew in Jud Süss were played by "Aryans", whose race purity was stated in the film's captions, the leading roles of ”Negroes and Mulattoes” in The Clansman were executed by white actors with blackened faces.

During the eight-minute break between the two parts of the movie, a deeply moved Thomas Dixon entered the stage at the Los Angeles premiere and announced with his powerful ministerial voice: "I would have allowed none but the son of a Confederate to direct the film version of my novel!" Then he called Griffith to the stage and to standing ovations Griffith, barely audible, declared that a main task for all moviegoers was to be instrumental in "freeing motion pictures from the curb of censorship". After they had returned to their seats, the overwhelmed Dixon pointed out to his friend that the title The Clansman was far too "modest" for Griffith´s masterpiece and suggested that a more proper name would be The Birth of a Nation and so it became.

The first part of the film concludes with dazzling and highly skilled staged scenes from the American Civil War and a tragic aftermath when defeated Southern soldiers returned to their impoverished and devastated homes. As an impressive final, Griffith presents a detailed depiction of Lincoln's murder, with dynamic shifts between close-ups, bird's eye views and dramatic lighting. After the break and Dixon's speech, the audience was thus prepared for an exciting continuation. It is launched with a text box quoting the influential History of the American People, written by no-less than the country's peace-loving president - Woodrow Wilson:

The policy of the congressional leaders wrought a veritable overthrow of civilization in the South in their determination to ´put the white South under the heel of the black South´. The white men were roused by a mere instinct of self-preservation… until at last there had sprung into existence a great Ku Klux Klan, a veritable empire of the South, to protect the Southern country.

Then Griffith's cinematic masterpiece gorges in grotesque racist clichés. We are presented to Austin Stoneman, leader of the radical defeaters of the “Gallant South”, who, according to the text boxes wish to "hang the Southern leaders and treat their states as conquered provinces." With his ill-fitting wig and club foot "The Great Radical" Stoneman is a grotesque cartoon of the liberal senator Thaddeus Stevens. Stoneman's "lover" and evil genius, the demonical "Mulatto" Lydia Brown, who habitually and provocatively places her hand on her bosom and throws horny glances at the males surrounding her, is a caricature of Steven's quite decent housekeeper Lydia Hamilton Brown. On the other hand, Stoneman's daughter Elsie is presented as a lovely and "Aryan" beauty, after whom the senator's friend and confidant, the "Mulatto" Silas Lynch throws furtive looks. Elsie is engaged with the dashing Ben Cameron, one of the "gentle South´s" true gentlemen.

Well, Austin Stoneman sends Silas Lynch to South Carolina where he, through electoral fraud and by barring Whites from voting, rigs the state parliament to the advantage of the “Negroes”. According to the film South Carolina's parliament becomes controlled by ridiculously-attired Afro-Americans, who during a grotesque scene attends a parliament session while eating grilled chickens, taking sips from pocket flasks, putting their naked feet on the tables and vote for the right of Black men to marry White women, this while the white representatives are abased and humiliated.

Ben Cameron's sweet and innocent little sister is later surprised by a forest spring by a black soldier - Gus (portrayed by black-faced, white actor). "I'm Capt´n now," he declares "and want to marry you". Flora Cameron pushes the urgent soldier aside and flees in terror, pursued by Gus, who quickly got on his feet and shouts "I don´t want to hurt you, Missus!" Now follows a series of dramatic parallel clips, which in shorter and shorter sequences depict how Ben Cameron desperately searches after his little sister in the woods, while she in utter terror rushes along between the trees. Flora ends up on a high cliff and while the horny Gus approaches her she throws herself towards death and is found by his brother. Ben Cameron gathers the Klan and make them swear an oath to revenge the death of Flora and purge the State from the black usurpers by putting their hands on an American banner dipped in Flora's blood. Gus is lynched by the masked Ku Klux Klan and his corpse is thrown on the porch of Silas Lynch's residence.

Now the pace of the film is increasing even further. Lynch orders his black troops to eradicate the Klan. South Carolina's white citizens are terrorized. Among other abuses, Ben Cameron's father is arrested after his son's Ku Klux Klan regalia is found in his residence. The old man manages to flee together with the terrified women of his household, but they are in a log cabin, inhabited by Yankee war veterans, surrounded by black troops. Together, the former enemies fight desperately against their attackers, while the text frame declares that "former enemies from North and South unite in a common defence of their Aryan birth right."

Meanwhile, the lascivious Mulatto Silas Lynch has locked in Ben Cameron's fiancé, the beautiful daughter of his mentor Stoneman, in a desperate attempt to make her marry him. An attempt that eventually comes dangerously close to rape. Griffith is now cutting quickly between the Aryan heroes in the log cabin, assaulted by excited Blacks whose main purpose appears to be raping the white women, Elsie who is chased around by the agitated Lynch and Ben Cameron, who in full Ku Klux Klan regalia, assembles the Klan members, who in streaming white mantles, sitting on caparison draped horses, in full career to the tones of Wagner's Ride of the Valkyries rush to safeguard the chastity of the beleaguered white women.

First we see two riders in full gallop, afterwards they are joined by other advancing Klan members, who like streams join an ever-widening river of masked men, who soon become a powerful army. Griffith cuts quickly, the camera shifts from remote distances, to half-pictures of riding clan members, to track shots – meaning that the frantic riders are filmed from a car moving in front of them. The spectators are whipped forward by the steady rhythm of the images, the fiery music and fast clips - we ride along with the clan members. At the same time, in quick snapshots, we witness how desperate women are close to falling into the hands of menacing Blacks. However, the White people are finally rescued from the lingering abuse of "crazed negroes".

The end of this unpleasant brew becomes an explanation to why the movie is called The Birth of a Nation – it is a racially segregated nation, ruled by white masters, which is hailed. The final scenes depict how drunk “Negroes” stumble away to vote, but at the sight of masked riders sitting on their white caparison draped horses, they choose to return to their slave huts. The text asks:

Dare we dream of a golden day when the bestial War shall rule no more? But instead – the gentle Prince in the Hall of Brotherly Love in the City of Peace.

The wish is followed by a dream scene where a pale rider sweeps a claymore above the heads of a host of terrified white people, who huddles beside a vast heap of corpses. Then we witness how mantle clad, white people happily dance in the glow from a towering, blond Christ, a scene which slowly merges into the sight of a blissfully united Ben Cameron and Elsie Stoneman sitting on a sea shore, followed by the text:

Liberty and union, one and inseparable, now and forever!

A New Nation, but a paradise for white people where "coloured" people knew their place and never again try to steel power from their white masters or lay hands on their women. No wonder that The Birth of a Nation still may be presented to enthusiastic accolades at White Supremacy meetings worldwide.

Obviously, such an unpleasant and racist film could not avoid to raise vocal protests, even in a nation whose president applauded the Ku Klux Klan, tried to clear his management from all presence of "coloured races", limited immigration and at all costs maintained racial segregation within the US army, treasury, and other Federal offices, declaring to Afro-American leaders that “segregation is not a humiliation but a benefit, and ought to be so regarded by you gentlemen”. At the same time Wilson sent troops to Europe to "vindicate principles of peace and justice in the life of the world as against selfish and autocratic power", was praised as a peacekeeper and in 1919 rewarded with the Nobel Peace Prize.

In order to avoid censorship against such inflamed films as The Birth of a Nation, Dixon and Griffith showed it privately to Wilson, who apparently declared that:

It is like writing history with lightning, and my only regret is that it is all so terribly true.

However, Dixon and Griffith also had to obtain a blessing from the Supreme Court and to that end invited the Chief Justice to a private presentation of the movie. However, the elderly Edward D. White turned out to be entirely unwilling to deal with something as insignificant as a movie, but when he heard about its message he became enthusiastic and proudly declared:

I was a member of Clan, Sir … Through many a dark night I walked the sentinel´s beat through the ugliest streets in New Orleans with a rifle on my shoulder … I´ll be there.

Consequently, the film was not censored, but shows led to violent riots in several cities. Another result was mass association to the Ku Klux Klan, which in the mid-1920s could count on more than four million members. Obviously, Griffith was troubled by well-founded claims that he was an unreformed racist. At one point he cut out all scenes that celebrated the Klan, but of course this meant that he also cut away all the drama of his masterpiece.

In 1919, Griffith made the film Broken Blossoms, an "interracial" love story which generally has been considered as an act of atonement for the rampant racism in The Birth of the Nation. However, Broken Blossoms dealt with the relationship between a white woman and a highly-educated Chinese immigrant who preached the love message of Buddhism. Another attempt to free himself from the racist stamp was Griffith's Intolerance from 1916, in which he not only presented parallel scenes with actions in the present, but also between historical events. All the time stressing human compassion as a contrast to intolerance - the struggle between religious fundamentalists in ancient Babylon, Jesus' struggle for marginalized women and his death in Palestine, the massacre of Protestants in sixteenth century Paris, as well as labour conflicts and the struggle of a single mother for the custody of her child in contemporary USA.

The main inspiration for Intolerance was Giovanni Pastroni´s Cabiria from 1914. Griffith watched the Italian epic while working with The Clansman and the movies have several technical features in common. They are both three hours long and consist of short effective scenes, with dramatic lighting and an effective interaction between dramatic close-ups and scenes filmed from a distance.

Pastroni, like Griffith, understood the importance of light in the staging of each single scene. Both directors used electric light, which they amplified and focused by using spotlights and mirrors. This is particularly evident in Griffith's staging of the murder of Lincoln and Pastroni's depictions of sacrifices in Moloch´s temple and how Archimedes puts the Roman fleet on fire.

The films are also characterized by effective transitions between scenes, which are filmed in both the studio and outdoors, in addition they were very expensive productions. Cabiria was the first movie to be shown privately in the White House, like The Clansman was to be done a year later. Like The Clansman, Cabiria's premier was also preceded by a very comprehensive and effective advertising campaign, and both films brought a profit that far exceeded the elevated production costs. Like the American film, the Italian is a historical picture, but it is taking place far back in time, during the Second Punic War between Rome and Carthage, 218 to 201 BC. The film was not like Griffith's film based on a best-selling novel, but it was launched in Gabriele D'Annunzio's name. However, the world-renowned author had not written the script, but acted as a consultant and wrote the captions. Initially, D´Annunzio was not at all attracted by the project and made everything possible to avoid any commitment, but Pastroni knew the worth of the name of an eminent cultural and political icon and was relentless in his chase after D´Annunzio, who finally gave in to the most effective bait of all – money.

The battle scenes in both films are effectively done and realistic. Without the help of trick-shooting, the stuntmen perform in a dare-devil manner, fighting realistically and falling down from high walls and rocks. In Cabiria elephants were even brought up to the snow covered Alps and it was shot both in Italy and in Tunisia, at the actual sites where the Punic War had been fought.

However, it cannot be denied that The Birth of a Nation is both narratively and technologically superior to Cabiria. The camera moves with greater freedom, the story flows smoother and Griffith's cross-cutting between scenes is done with a proficiency that Pastroni does not achieve. When it comes to the race issue the films are completely different. Cabiria´s hero is the stalwart slave Maciste, interpreted with bravura by a black-painted former pack handler, Bartolomeo Pagano. Maciste has been called the movies´ first action hero and during the fourteen years that followed Cabiria, Pagano played him in no less than 26 silent films before he married and returned to form a family in his hometown of Genoa.

It is said that Mussolini staged his official appearance with the popular Bartolomeo Pagano as a model. This strong-man often posed with shaved head, crossed arms and protruding chin. A peculiar detail is that it was Vincenzo Leone, the father of Sergio Leone, master director of The Good, the Bad and the Ugly who met Pagano in Genoa's harbour and told Giovanni Pastrone that the powerful stevedore was cut for the role of Maciste. During that time, Vicenzo Leone worked as director assistant to Pastroni, he later directed no less than thirty-three films, of which thirty were silent movies.

Another "black" hero in Cabiria was Masinissa, the noble Numidic king who fell in love with the proud Sophonisba, daughter of the Carthaginian king Hasdrubal, and his love was obviously reciprocal.

Cabiria's strength lies in its craftsmanship. The scenes are ingeniously created and performed, especially strong is the recreation of the horrifying child sacrifices performed in Moloch's temple, where terror-stricken naked children wrangle in the hands of serious priests who feed them into fire spurting bronze monstrosity.

Giovanni Pastroni was originally a violinist from Piedemonte and had also worked as a maker of violins and cellos. A vigilant attention to detail characterizes each scene in his expertly fashioned movie and he also introduced several technical inventions, like il cararello, a wagon on which the camera was mounted to follow the movements of the actors, both siedways and in depth. For the first time in film history, the camera became involved in the story. Pastroni also arranged his shootings by using deep-focus much more efficiently than Griffith.

In spite of being such a significant pioneer in film history, Giovanni Pastroni remains a rather unknown person. He retired early from film production to devote himself to "medical research".

Cinecitta's first production was an unsuccessful attempt to combine Griffith's action-packed, technically efficient and political driving force with Cabiria's aesthetically pleasing and large-scale reconstruction of Roman monumentality. However, the mastodon movie Scipione l´africano, “Scipio Africanus: The Defeat of Hannibal”, which engaged 32 848 extras, 1 000 horses and 50 elephants, was fatally infected by Mussolini's megalomania. The Dictator had placed the cornerstone to Cinecittá in front of an enormous placard, depicting himself behind a camera and the slogan ”Film is the mightiest weapon”,  a catchphrase he had stolen from Lenin. Afterwards, Mussolini made several visits to inspect the huge sets constructed for Scipione l’africano and with his entourage he witnessed the cinematic reconstruction of the battle of Zama, which was re-enacted on a vast field uncovered through the drainage of the Pontine Marshes.  

Scipione l’africano plagiarized Cabiria by playing on the same theme. That the emphasis was on the battle of Zama was no coincidence. The film premiered one year after Italy's conquest of Ethiopia, a war which was considered as a revenge for Italy's embarrassing defeat against the Abyssinian forces in the Battle of Adua in 1896. The parallel was evident - the battle at Zama was the vengeance of the Romans for their defeat against the Carthaginians at Cannae (216 BC). That the film was shot on the dry-laid Pontine Marshes was at the same time a tribute to the Fascist drainage of them.

When the battle was filmed, Mussolini watched it all from a custom-built tower from which he, on a documentary movie film, leans towards a camera as if it was he who filmed it all. We also witness how a squad of, according to the voice-over, "mounted Roman legionaries, who in fact have fascist hearts enclosed by ancient armour" break ranks to ride up to Mussolini´s tower to pay homage to the Great Leader.

Scipione l’africano is a film entirely in accordance with such spectacles. Its mass scenes and exaggerated rhetoric make the intended general human dimension, through the depiction of the sufferings of a Roman family enslaved by Carthaginians, appear as belonging to a completely different spectacle. Likewise, the battle of Zama turns into a distasteful slaughter while several elephants are battered and killed in front of the cameras, including "Scipio" throwing a spear straight into the eye of an elephant. These actual incidents affected cinema audiences in an undesired manner, making them protest violently against the cruel mishandling of such profoundly loved beasts as elephants.

Large-scale initiatives were not at all Cinecitta's strength, it was much later that the shooting of epic movies like Quo Vadis, Barabbas, Ben Hur, Cleopatra and the TV series Rome became one of the trademarks of Cinecittá. Instead it was the young directors who had been educated at the Centro Sperimentale di Cinematografia and who wrote artices in the uncensored magazine Cinema, edited by Mussolini's film-interested son Vittorio, who transformed Italian cinema and making Cinecittá world-renowned. As a protest against the white phone films and mastodon projects like Scipione l’africano, they developed a style that initially came to be called calligrafia realistically capturing the lives and striving of individual human beings, both historical and contemporary. After Mussolini's fall in 1943, the calligrafia genre developed into neorealism, with names like Visconti, Rosellini, De Sica and De Santis, as well as the young Fellini.

Elephants also appear by Griffith, but in a different context than big combat scenes. The craftsmanship of Cabiria caught Griffith's attention and when he planned the Babylonian scenes of his spectacular Intolerance, he insisted on using Italian craftsmen. Fortunately, several of them had been active in the construction of a vast world exhibition held in San Francisco in 1915 to celebrate the opening of the Panama Canal and the restoration of the city after the devastating earthquake of 1906. Griffith wanted to have huge sculptures of elephants, even though it was uncertain if such creatures ever had been present in Babylon. It was the elephant sculptures in Cabiria that made Griffith wanting to have similar props in his movie.

Griffith´s elephants inspired the directors and brothers Paolo and Vittorio Taviano to make their first English-language film Good Morning, Babylon. The film is a fictional story about two brothers, sons of a restaurateur of churches, who when their adored father's company goes bankrupt leave for the United States. After harsh tribulations they end up at Griffith´s studios making the famous elephants. In one scene, the brothers are harassed by a supervisor working for Griffith:

- No, here is no work for people like you. I know the Italians well; liars, good at words, nifty, but without perseverance. A bench in the sun and hands on the stomach.

Offended one of the brothers raises the hands of the other brother stating:

- These hands have restored the cathedrals of Pisa, Lucca and Florence!

When no one reacts, the other brother breaks out in a verbal attack on the supervisor:

- And you? Whose son are you? We are the sons of the sons of Michelangelo and Leonardo's sons. Whose son are you?

Later, when the brothers have made their elephants and Griffith has invited them, their American brides and their Italian family to a wedding party among Babylon's scenery, the brothers' father, the old craftsman Bonanni, accuses his sons of neglecting the family's centuries-old traditions, abandoning their craftsmanship by selling themselves to the Americans. Griffith raises from his chair, apologizes for being neither a son nor a relative, but declares that he is a sincere man and therefore he cannot refrain himself from paying homage to the sons of Master Bonanni:

- I do not know if our work, your sons and mine, might be considered as stately as your magnificent Roman Cathedrals. What I believe, on the other hand, is that these ancient works of art were born in a similar manner as those born here today, from the same common dream. I am convinced that your sons, Mr. Bonanni, resemble those unknown masons who created the magnificent cathedrals that you honour. They made them famous by their work and thus they also helped people to believe and to live better lives. This said because I really love the movie and also because I respect you, Master Bonanni.

This finally leads me back to Janna´s and my visit to Cinzia Lo Fazio  in Cinecittá. Janna had worked with Cinzia on a film production in Prague. Cinizia, who is a very lively lady, became very happy when Janna called her and wondered if she could not visit her in Cinecittá to show her newborn daughter and since I drove my daughter I was also welcome there.

Cinzia welcomed us by Cinecittà's staff entrance and then led us through a strangely abandoned studio area, with decayed scenery and quiet workshops. She offered coffee and cornettos in Cinecittà's nice cafe, where we had a view of a lawn with statues from Fellini's and Visconti's films, then she took us to her studio.

The slender Cinzia, who once had been a member of Italy's national team of high jumpers, was the daughter of a farmer who also had been a craftsman and inventor. She told us that she had always been fascinated by film and model building and as young woman she dreamed of becoming part of Cinecittá´s famous theme of set designers.

Initially, Cinzia survived in Rome by giving occasional lessons in gymnastics for priests in the Vatican. She lived in a trailer without water and electricity. One day she sneaked into Cinecittá by pretending to be a journalist. She met a scenographer she had previously encountered in the town and took the opportunity to present him with her drawings. He promised to contact her if something would come up. Cinzia had no address, but gave him the address of a bar not far from her trailer. The bar had no phone and to her great surprise the bar owner did a few days later give her a telegram that announced that Valerio de Paolis, one of Italy's leading film producers, immediately needed a set decorator. Since then Cinzia have been part of Cinecittá´s staff, although she has also worked with movies outside of Italy, as well as with theatre and opera  and theatre productions all over the world.

We passed by several worn-down backdrops, with flaking rapping and flapping fabrics, before we reached a small metal door, just behind a lush lemon tree. Cinzia asked us in and we ended up in a huge room, with a high ceiling and desks covered with magazines, sketches and models. One wall was entirely covered by a wooden structure with rows of small arches, behind which piles of books were stored, a strong aroma of cigar smoke floated in the air. 

A small, compact and square man with a jovial smile, a well-kept white moustache and a fleshy handshake came forward and greeted us. It was Luciano Ricceri, who until the famous director´s death last January had been Ettore Scola's chief designer and it was in this legendary director's studio we had ended up. Luciano and Cinizia had for more than twenty years worked together on the design of Scola's films.

It was like Ali Baba's treasure cave. On the walls there were drawings for various movie and theatre sets. Amongst other things, I was impressed by sketches Luciano had made for a presentation of Turandot in Verona's arena. Exquisite, detailed drawings that gave the impression to be a blend of Italian Baroque and Chinese ink and wash paintings.

Cinzia brought us from room to room, where shelves rose three meters high, crowded with boxes containing film and art magazines in different languages, as well as sketches for sets used in movies by Scola and other master directors. All neatly labelled.

Finally Cinzia took us to the room where Ettore Scola had been working, there was a hackneyed sofa and shelves with hats and models for wagons, towns and apartments. Cinzia produced a folder of drawings she had made for a TV series based on Quo Vadis. They were beautiful and I regretted that I had nor brought a camera with me. I have searched for Cinzia´s sets online, but from Quo Vadis I just found a picture that did not give any justice to Cinza's detailed and elegant sketches, which reminded me of neoclassical drawings by Karl Friedrich Schinkel that I once had seen in Berlin.

Cinzia works in a variety of styles and she showed us sketches for sets she had made for Concorrenza Sleale, Unfair Competition, a movie about how Mussolin's race laws destroys the friendship between old comrades. On our way to the studio we had passed the decaying sets for a street in that movie. They had remained because after Cinzia in 2001 had designed the street it had been reused several times, including in Scorsese's Gangs of New York.

Cinzia also showed us, among other things, a bold modernist sketch of a staircase used in a to me entirely unknown movie called SMS.

In 2013, Cinzia had in the Moroccan desert constructed the huge scenery for a mini-series called Tut, dealing with the short life of Tutankhamon. She proudly stated that set building was not just about designing, it was also important to make the backdrops as functional as possible. This meant adapting them to the environment. Accordingly, she had worked hard to find the best way to anchor her Egyptian temples and palaces in the desert sand.

- My father used to tell me that quality work always pays off. This also applies to something as volatile as movie sets. You have to do your best and it is not just a matter of art and aesthetics, but also of technology and engineering.

With a smile, Cinzia told us that the backdrops for another production that Americans constructed nearby her set had blown away in a desert storm, while her temple walls had remained unharmed.

I looked around. In the room there was a dark, expressionist painting with a theatre wagon crossing a bridge during a storm. Underneath this painting was a sturdy, wooden model of the same carriage that had been placed on a shelf and surrounded by a pair of hats with multi-coloured feathers. Cinzia told us:

-That is the wagon from The Voyage of Captain Fracassa, which Ettore Scola made in 1990. He was especially fond of that movie. I made the carriage and a village. I like that movie, it depicts another reality. It´s magic realism.

Janna, Little Liv and Rose have all left Rome and I am alone in our apartment. I recently watched The Voyage of Captain Fracassa. It is based on a novel by Théohpile Gautier and has been filmed several times. It deals with a poor theatre company that sometime during the sixteenth century is heading for Paris to give a performance for the king. On their way they pick up a poor, young and naive nobleman, who falls in love with two of the young ladies of the company. We follow them on their journey, during which they present magical performances in starving, rural villages, or as temporary guests in castles. They struggle to move their carriage through wind or rain, mud and snow. They are attacked by bandits. One of the actors commits suicide, the young nobleman is almost killed in a duel, while one of the young ladies is abducted by a count. When the film ends, they have not yet reached Paris.

The Voyage of Captain Fracassa reminded me of other road movies about circus and theatre. Like the deeply tragic masterpieces Fellini´s La Strada, the present pope's favourite movie and Ingmar Bergman´s The Naked Night/Sawdust and Tinsel, which was inspired by La Strada. Both of them are, in my opinion, perfect movies, with scenes that have got stuck in my memory. Compared to them, The Voyage of Captain Fracassa is a lightweight story, though it is a magical piece of work.

While I watched The Voyage of Captain Fracassa, which in its entirety unfolds in an artificial world, I understood what Griffith's character implied in Good morning Babylon - that Italian film is an art form with roots far back in time, picture follows upon picture in a magnificent visual tradition. For centuries Italy has continuously produced by magnificent movies, art, theatre and opera.

Ettore Scola has explained that his idea about making The Voyage of Captain Fracassa originated when he as a nine-year-old read the book of Gautier and inwardly created images from which he could not free himself since. For several years he imagined how a poor theatre company with a wagon travels through autumn, winter, snow, fog and storm. In his imagination, the story unfolded in a closed, theatrical world, even though it at the same time was part of the entire universe, “all the world's a stage, and all the men and women merely players.” Scola realized that he could realize his dream by using cardboard, wood and fabrics. It was only in his studio in Cinecittá that his parallel reality could be realized.

Now, I, Janna and Liv had been there, in this other world, in an alchemist laboratory where Luciano Ricceri, Cinzia Lo Fazio and Ettore Scola together had created their own magical reality.

Auster, Paul (2002) The Book of Illusions. New York: Henry Holt and Company. Caprotti, Federico (2007) Mussolini´s Cities: Internal Colonialism in Italy, 1930 – 1939.  Youngstown NY: Cambria Press. Gundle, Stephen (2013) Mussolini´s Dream Factory: Film Stardom in Fascist Italy. New York: Berghahn Books. Pierson, Inga (2009) Towards a poetics of neorealism: Tragedy in the Italian Cinema 1942-1948. Thesis/Dissertation, New York University. Recanatesi, Matteo (2016) “Cinzia Lo Fazio: That passion for construction” in Scenografia & Costume vol 4, no. 10.  Schickel, Richard (1984) D.W. Griffith: an American Life. New York: Simon and Schuster. Scorsese, Martin (2006) Martin Scorsese presents Cabiria by Giovanni Pastrone. Turin: Museo Nazionale del Cinema. Wade, Wyn Craig (1987) The Fiery Cross: The Ku Klux Klan in America. New York: Touchstone/ Simon and Schuster.

Var vi än befinner oss existerar parallella världar; andra sammanhang, andra liv, andra familjer. Vi lever våra liv inom givna koordinater. Ibland får vi en möjlighet att blicka in i en fullkomligt främmande tillvaro. Sådana möten kan vara fullkomligt oväntade, bortom vår egen vardag. Som för några dagar sedan då jag med min äldsta dotter besökte Cinecittá, filmstaden här i Rom. 

Som allt annat har Cinecittá ett ursprung. Den utvecklades på ett unikt sätt. Så innan jag berättar om besöket hos Cinzia Lo Fazio låt mig, som man säger inom teatervärlden, presentera en mise-en-scène, en bakgrund till och beskrivning av platsen. Precis som fallet är med böcker kan vi i dessa tider göra direkta nerslag i filmhistorien. Liksom vi kan ta fram en gammal bok ur våra hyllor, bläddra och läsa i den, kan vi låna hem eller ta fram en DVD och se sådant som folk för flera år sedan sett och upplevt. I min tillfälliga ensamhet har jag tittat på några gamla filmer. Om jag för mina elever skulle visa en svartvit film suckar de och undrar varför jag i hela världen besvärar dem med något sådant, men för mig har allt ålderstiget både charm och attraktion. 

Paul Auster berättar i Illusionernas bok om en universitetslärare, David Zimmer, som i förtvivlan efter sin hustrus och sina bans plötsliga död dragit sig tillbaka i sitt hem, där han super ner sig och håglöst zappar mellan olika TVprogram, tills han en natt fastnar framför en stumfilm som får honom att skratta, mitt i all sin avgrundsdjupa sorg. Han fascineras av regissören och börjar forska kring honom. Ett arbete som succesivt frigör litteraturprofessorn från den bedövande sorgen.

David Zimmer skriver en biografi och när den publicerats får han ett brev från hustrun till Hector Mann, stumfilmsregissören som varit föremål för hans efterforskningar. Damen berättar att hennes make blivit förtjust i boken och nu vill träffa författaren. Det underliga med brevet är att sedan 1928 har Hector Mann varit spårlöst försvunnen. Zimmer blir dock upphämtad av en atrraktiv ung dam och det visar sig att Mann under mer än sextio år spelat in film efter film på sin ödsligt belägna gård i New Mexico, som han genom hustruns förmögenhet har förvandlat till ett litet Hollywood. Ingen av de filmer som Hector Mann skapat där har någonsin visats för allmänheten. Innan han dör vill Mann presentera dem för David Zimmer. I sitt testamente har Mann beordrat att filmerna skall förstöras tjugofyra timmar efter hans död.

I sin roman beskriver Auster stumfilmernas tjusning och han berättar hur David Zimmer i sitt ensliga hus på landet slukar den ena ålderstigna filmen efter den andra:

När jag den kvällen såg Hector och de andra komikerna visa sina konster i mitt vardagsrum i Vermont, slog det mig att jag bevittnade en död konstart, en totalt avsomnad genre som aldrig mer skulle komma att utövas. Men trots alla förändringar som hade inträffat sedan deras tid var deras verk ändå lika friskt och livgivande som det hade varit första gången det visades. Det berodde på att de hade förstått det språk de talade. De hade uppfunnit ett ögats syntax, en den rena kinesins grammatik. [...] De var som dikter, som drömtolkningar, som något slags andens invecklade koreografi och eftersom de var döda talade de antagligen djupare till oss idag än de gjort till sin tids publik. Vi såg dem över en bred klyfta av glömska, och det som skapade detta avstånd var i själva verket just det som gjorde dem så fängslande: deras stumhet, deras frånvaro  av färg, deras ryckiga, forcerade rytm.

Cinecittá invigdes 1937, tio år efter ljudfilmens genombrott, men dess rötter bör sökas längre tillbaka. Initiativtagare var fascisten, futuristen och journalisten Luigi Freddi. Som artonåring hade Freddi anslutit sig till den så kallade milanesiska futuristgruppen, som vuxit upp kring de mest betydande futuristerna - Marinetti, Boccioni och Balla. Inspirerad av sina futuristiska mentorer hade Freddi 1914 börjat skriva dikter och artiklar i Mussolinis tidning Il Popolo d´Italia. Efter kriget följde han som frivillig Gabriele D´Annunzio under det tämligen vansinniga äventyret då den berömde författaren med sina entusiastiska legionärer under sexton månader ockuperade staden Fiume, som efter krigsslutet tillfallit den nygrundade staten Jugoslavien.

Den febrigt uppdrivna kombinationen av konst och politik som i Fiume präglat miljön kring D´Annunzio gjorde att Freddi vid återkomsten till Italien blev en entusiastisk anhängare till Mussolini och hans fascister. Han deltog med förtjusning i blodiga gatustrider och genom att leda partiets studentfraktion och den fascistiska ”ungdomstidningen” Giovinezza utvecklade Freddi en imponerande talang för att använda konst som mobilisering och propaganda.

Freddi blev god vän med fascistpartiets mest fashionabla och beundrade ledare - Galeazzo Ciano, som 1930 blev Mussolinis svärson och krigshjälten och flygpionjären Italo Balbo. Luigi Freddis futuristiska förflutna, hans bekantskap med Mussolini och nära vänskap med Ciano och Balbo, gjorde att han blev vald att tillsammans med en annan fascistisk höjdare, Dino Alfieri, 1932 organisera en överväldigande utställning till tioårsminnet av den fascistiska ”revolutionen”. Han skrev och designade också den påkostade utställningskatalogen.

Utställningen, som präglades av en kombination av fascistisk storvulenhet och futuristiskt avantgarde, blev en stor och välbesökt succé och hade under de två år den var öppen fyra miljoner besökare.

Den imponerade Italo Balbo, som insåg Luigi Freddis fallenhet för effektiv propaganda kunde utvecklas vidare, bjöd in honom att följa med på La Crociera del Decennale, tioårsjubileumskryssningen, under vilken en armada med tjugofyra amfibieplan under Balbos ledning mellan den 1:e och 12:e augusti 1933 flög tur och retur till Chicago och New York.

Från Chicago fortsatte Luigi Freddi, på Balbos begäran, till Hollywood. De två vännerna hyste storstilade planer för den italienska filmens renässans. En inspiration kom från Sergei Eisensteins filmer Strejken, Pansarkryssaren Potemkin och Oktober, som över världen effektivt spridit myten om Sovjetunionens storhet. Nu ville italienarna, i sin tur, åstadkomma konstnärligt utsökta filmiska mästerverk som skulle öppna biopublikens ögon för fascismens förträfflighet.  Men, istället för att vända sig till Sovjet, vars kommunism alltmer kom att framställas som fascismens motsats och ärkefiende, sökte sig fascisterna till Hollywood.

I sin bok Samhället som teater beskrev Ingemar Karlsson och Arne Ruth hur kulturlivet i Nazityskland förvandlats till en scen för nazisternas ideologi, man strävade efter att ”placera konsten i politikens centrum”. Det samma kan sägas om den italienska fascismen som till stor del byggdes upp som mångkulturellt spektakel kring den egotrippade Mussolini, som med all rätt i den samtida pressen ofta karaktäriserades som ”en stor skådespelare”, med fallenhet för praktfull, ytlig och retorisk melodramatik. Han var speciellt förtjust i den katolska kyrkans barocka överdåd, som ofta åskådliggjordes genom ståtliga och samtidigt folkloristiska riter, eller den extravagans som präglat det romerska imperiets triumftåg och officiella högtider. Mussolini strävade efter att kombinera sådana ”sant italienska traditioner” inom ramen för sina politiska och militära kampanjer.

Följdriktigt var Mussolinis retorik baserad på en uppeggande brygd av martyrskap, överhettad patriotism och gemensam, andlig upplevelse. Ett svulstigt skådespeleri utvecklades kring dräneringen av de Pontinska träsken söder om Rom och Mussolinis Battaglia del grano, ”Striden om vetet”, som skulle leda till Italiens självförsörjning då det gällde jordbruksprodukter. En målsättning som också användes för att försvara landets brutala kolonialkrig i Nordafrika och Etiopien.

Luigi Freddis hollywoodbesök var en del av den fascistiska kulturpolitiken, en förberedelse till storstilade planer för att i Rom skapa en italiensk motsvarighet till Hollywoods drömfabrik. Likt många unga fascistledare var Luigi Freddi imponerad av filmkonstens kraft, dess förmåga att nå alla samhällsskikt: ”Detta enastående sociala vapen som enbart finner sin motsvarighet i pressen.”

I Hollywood studerade Freddi ingående allt som hade att göra med filmproduktionens ekonomiska och praktiska förutsättningar. Vid sin återkomst blev han 1934 chef för Direzione Generale per la Cinema, ett statligt organ som instiftats för kontrollera och stimulera italiensk filmproduktion. Filmer baserade på speciellt utvalda manus bekostades till hundra procent, medan andra filmprojekt fick frikostigt, ekonomiskt stöd. De flesta biografer förstatligades och fler byggdes över hela landet. En speciell filmskola, Centro Sperimentale di Cinematografia, grundades och en kader begåvade unga regissörer utbildades i rask takt. Snart hade den årliga, italienska filmproduktionen mer än tredubblats och filmerna gick för fulla hus.

Samtidigt startade konstruktionen av Cinecittás studior, som baserades på de som Freddi besökt och noga dokumenterat i Hollywood. Cinecittá utrustades med det senaste inom filmteknisk utveckling, något som konstaterades av beundrande besökare som Frank Capra och Mary Pickford, som vid den tiden var inflytelserika regissörer och producenter i Hollywood.

Freddi intresserade sig inte enbart för det praktiska utan också för de estetiska kvalitéer som han ville skulle bli ledande inom italiensk film. Cinecittá producerade lättsmält underhållning, som på grund av sin överklassmiljö kom att kallas "vita telefonfilmer". Det rörde sig i allmänhet om en socialt konservativ underhållning, avsedd att främja familjevärden, respekt för auktoritet, en styv klasshierarki och emellanåt – ett sunt lantliv. Men man siktade även högre och strävade efter att producera estetiskt fulländade storfilmer där teknisk perfektion samverkade med slagkraftiga politiska ställningstaganden. Idealet för såväl Freddi som Mussolini var D.W, Griffith, som inte enbart räknades som ”den moderna filmkonstens fader”, utan också var en uttalad beundrare av det fascistiska Italien. Griffith hade i Hollywood tagit emot sin italienske besökare med öppna armar och Freddi blev övertygad om att den italienska filmrenässansens borde inledas med en storfilm likt Griffiths internationellt beundrade och revolutionerande Nationens Födelse från 1915. Den redan klassiska filmen hade visserligen haft ett vulgärt och osmakligt tema – förtyckandet och förnedrandet av svarta människor, men filmens hantverksskicklighet hade visat att även ett sådant tvivelaktigt budskap kunde få ett populärt genomslag, samtidigt som motståndare till dess otäcka budskap var villiga att bortse från filmens ideologiska brister och istället hylla dess patos och estetiska kvalitéer.

Ett år efter Mussolinis maktövertagande hade David Wark Griffith 1924 bjudits in till Italien, där han tagits emot med stora ärebetygelser. Han hade samtalat med Mussolini om filmkonstens framtid och under den intensiva vecka Griffith vistades i Italien eskorterades han av en ”fascistisk hedersvakt”. Vid återkomsten till USA deklarerade Griffith inför den väntande pressen:

Jag tror att allt möjligt kan realiseras genom fascismen, Jag skulle genom en film vilja framställa fascismens remarkabla anda.

Fascisternas respekt för Griffith grundade sig också på det faktum att han pekat på den italienska storfilmen Cabiria från 1914 som ett konstnärligt och tekniskt mästerverk som fått honom att tro att filmen verkligen var en unik konstart, Att den genom att tala till såväl konnässörer som den breda publiken inom en snar framtid skulle kunna förändra människors existens och tänkande.

Griffith hade i Nationens födelse skapat ett filmtekniskt chef-d'oeuvre i vilket han med stor skicklighet utnyttjat en på sin tid unik och nyskapande variation av närbilder, halv- och midjebilder, kombinerade med innovationer som nedtoning och parallellklipp med dramatiska handlingsmoment, allt inom noggrant planerade scenlösningar baserade på dramatiskt uppbyggda berättelser, som ofta stegrades mot våldsamma klimax. Hans filmer var en kombination av avancerad teknik, effektivt berättande och en raffinerad känsla för de tidigare oanade möjligheter som filmkonsten erbjöd då det gällde att styra publikens reaktioner genom visuell stimulans.

När folk den 8:e januari 1915 märkbart gripna strömmade ut från Clune's Auditorium i Los Angeles, efter att under tre timmar ha sett filmen The Clansman,  ackompanjerad av en fulltalig symfoniorkester, insåg de flesta av dem att de hade bevittnat den mäktiga ouvertyren till en helt ny era i filmens historia.

The Clansman? Filmens ursprungliga titel angav att den var en version av Thomas Dixons populära roman med samma namn - en lidelsemättad hyllning av Ku Klux Klan som nationens räddare. Den mordiska organisationen hade enligt den bigotte eld- och svavelosande evangelisten Thomas Dixon genom sin terrorverksamhet satt de frigivna slavarna på plats och därmed räddat USA. Allt denne sentimentale bästsäljarförfattare skrev och predikade rörde sig kring tre teman: den yttersta vikten av rasrenhet, socialismens ondska och bevarandet av en kärnfamilj byggd kring hustruns/moderns centrala roll. Dixons åsikter delades av en stor mängd amerikaner, inte minst av landets president, Woodrow Wilson, Dixons nära vän och studiekamrat från John Hopkins University.

Då det gäller smutskastandet av en hel folkgrupp var filmen The Clansman fullt likvärdig med den likaledes välgjorda Jud Süss. En flagrant antisemitisk nazipropagandafilm från 1940 som numera är totalförbjuden. Liksom The Clansman handlade den filmen om risken för rasskändning av högtstående blonda ariska kvinnor från groteska undermänniskor och precis som skådespelarna i Jud Süss spelades av ”arier”, vars rasrenhet intygades i filmens förtexter, så spelades de ondskefulla, eller korkade, svarta i The Clansman av vita med svärtade ansikten.

Under den åtta minuter långa pausen mellan filmens två delar steg en rörd Thomas Dixon upp på scenen vid premiärvisningen i Los Angeles och tillkännagav med sin mäktiga predikantstämma: ”Jag skulle aldrig ha tillåtit någon annan än sonen till en sydstatssoldat att filma min roman!” Därefter kallade fram Griffith, som till stående ovationer, djupt gripen  och knappt hörbart, deklarerade att ”vi måste befria filmkonsten från censur”.  Då de återvänt till sina platser påpekade den överväldigade Dixon för sin vän att titeln The Clansman var alldeles för ”beskedlig” för ett sådant mästerverk, den borde istället kallas En nations födelse och så blev det.

Fösta delen av filmen avslutades med omtumlande och mycket skickligt iscensatta scener från det amerikanska inbördeskriget och de slagna sydstattruppernas patetiskt gripande återvändande till sina förödda städer och fält. Som en imponerande final iscensätter sedan Griffith en detaljerad skildring av mordet på Lincoln, med ett dynamiskt växlingsspel mellan close-ups, fågelperspektiv och dramatisk ljussättning, Efter pausen och Dixons tal beredde sig biopubliken därför på en spännande fortsättning. 

Den inleddes med en textruta med citat från den inflytelserika History of the American People, skriven av ingen mindre än landets dåvarande, fredsivrande president - Woodrow Wilson:

Genom sin föresats att ”tvinga det vita Södern under det svarta Söderns klack” ledde kongressledarnas politik till en sannskyldig förstörelse av Söderns civilisation.  De vita männen hölls vid liv blott och bart genom självbevarandets instinkt ... tills slutligen det mäktiga Ku Klux Klan skapades, ett veritabelt Söderns imperium för att skydda det Södra landet.

Därefter frossar Griffiths filmatiska mästerverk i groteska rasistklichéer. Vi presenteras för Austin Stoneman, ledare för de radikala segrarna som enligt textrutorna ville ”hänga Söderns ledare och behandla deras stater som erövrade provinser”. Med sin illasittande peruk och klubbfot är ”den store Radikalen” Stoneman en grotesk karikatyr av senatorn Thaddeus Stevens. Stonemans ”älskarinna” och onda genius, den demoniskt blängande ”mulattskan” Lydia Brown, som för jämnan lägger handen på sina bröst och kastar liderliga blickar mot männen i sin omgivning, är en karikatyr av Stevens helt anständiga hushållerska Lydia Hamilton Brown. 

Däremot framställs Stonemans dotter Elsie som en älsklig och ”arisk” skönhet, som senatorns förtrogne, ”mulatten” Silas Lynch, kastar lystna blickar efter. Elsie är förlovad med den ridderlige Ben Cameron, en av ”det galanta Söderns” gentlemän.

Nåväl, Austin Stoneman sänder Silas Lynch till South Carolina där han, genom valfusk och hinder för vita att delta, fixar valen till delstatsparlamentet till de svartas fördel. South Carolinas parlament kommer därmed enligt filmen att kontrolleras av löjligt utstyrda svarta män, som under en grotesk scen från en föregiven parlamentsejour kalasar på grillade kycklingar, smuttar ur brännvinspluntor, sätter sina nakna fötter på borden och röstar genom rätten för svarta att gifta sig med vita, alltmedan de vitas representanter häcklas.

Ben Camerons ljuva och oskuldsfulla lillasyster överraskas vid en skogskälla av en svart soldat, Gus (även han en vit skådespelare med black-face).  ”Jag är kapten nu” deklarerar han ”och vill gifta mig med dig”. Flora Cameron knuffar undan den påträngande soldaten och rusar därifrån jagad av Gus, som snabbt kommit på fötter och skriker ”Jag vill inte skada dig, Missie!” Nu följer en rad dramatiska parallellklipp, som i allt kortare sekvenser visar hur Ben Cameron desperat söker efter sin lillasyster i skogen, alltmedan hon jagas mellan träden. Parallellscenerna blir allt kortare och intensivare tills dess Flora från en hög klippa störtar mot sin död och återfinns av sin bror. Ben Cameron samlar traktens klanmedlemmar och får dem att svära trohet genom att lägga händerna på en amerikansk fana doppad i Floras blod. Gus lynchas och hans kropp slängs på trappan till Silas Lynchs bostad.

Nu ökar filmens tempo ytterligare. Lynch befaller sina svarta trupper för att utrota Klanen. South Carolinas vita medborgare terroriseras. Bland andra arresteras Ben Camerons far efter det att man funnit sonens Ku Klux Klan regalia i hans bostad. Fadern lyckas fly tillsammans med kvinnorna från sitt hushåll, men blir i en timmerstuga, bebodd av Yankee krigsveteraner, omringad av svarta trupper. Tillsammans kämpar de forna fienderna förtvivlat mot sina angripare, alltmedan filmtexten deklarerar ”tidigare fiender från Nord och Syd förenas i ett gemensamt försvar av sin ariska födslorätt.”

Samtidigt har den liderlige mulatten Silas Lynch låst in Ben Camerons fästmö, sin mentor Stonemans dotter, i ett desperat försök att få henne att gifta sig med honom. Ett försök som efterhand tycks komma farligt nära våldtäkt. Griffith klipper nu snabbt mellan de kringrända hjältarna i krigsveteranernas stuga, vilken upphetsade svartingar försöker bryta sig in i, uppenbarligen främst i avsikt att våldföra sig på de vita kvinnorna, Elsie som jagas runt av den tygellöse Lynch och den hjältemodige Ben Cameron som i full Ku Klux Klan regalia samlar klanmedlemmar, som i sina vita mantlar, sittande på schabrakprydda hästar, i full karriär till tonerna av Wagners valkyrieritt störtar till räddning av de kringrända vita kvinnornas kyska renhet.

Först två ryttare i full galopp, efterhand får de sällskap av andra framgalopperande klanmedlemmar, som likt bäckar förenas till en flod av maskerade män som bildar en mäktig armé. Griffith klipper snabbt, kameran skiftar från tagningar på avstånd, till halvbilder på ridande klanmedlemmar, till track shots - de framstörtande hästarna filmas från en bil framför dem. Åskådarna piskas framåt av bildrytm, musik och snabba klipp – vi rider tillsammans med klanmedlemmarna. Samtidigt får vi i snabba ögonblicksbilder bevittna hur desperata kvinnor är nära att falla i händerna på sedeslösa svartingar. De vita räddas till slut från övergrepp av ”the crazed negroes”, de galna negrerna.

Slutet på hela den osmakliga brygden blir en förklaring till varför filmen kallas Nationens födelse – det är en rasren, vit nation som hyllas. Slutvinjetterna skildrar hur berusade svarta män bereder sig för att rösta, men vid åsynen av hotfulla maskerade ryttare sittande på schabrakprydda hästar väljer de att återvända till sina slavhyddor. Sluttexten undrar:

Vågar vi drömma om en gyllene dag då det bestialiska kriget inte längre skall tillåtas styra? Utan istället - den stillsamme Fursten i den Broderliga Kärlekens Sal i Fredens Stad.

Önskan följs av en drömvinjett där en väldig ryttare med ett slagsvärd sveper över en skock vita människor, som kurar vid sidan av en hisklig likhög. Därefter får vi bevittna hur mantelklädda, likaledes vita människor glatt dansar i skenet från en reslig, blond Kristusgestalt. 

En scen som tonas över till de lyckligt förenade Ben Cameron och Elsie Stoneman och texten:

Frihet och gemenskap, ett och oskiljaktigt, nu och för alltid.

En Ny Nation, men ett de vitas paradis där ”färgade” människor vet sin plats och aldrig mer kommer att försöka tillskansa sig makten över de vita herrarna eller besudla deras kvinnor. Inte undra på att Nationens födelse fortfarande med entusiastiskt bifall visas på White Supremacy möten världen över.

Givetvis kunde en så obehagligt rasistisk film inte undgå protester, inte ens i en nation vars president hyllade Ku Klux Klan, försökte rensa förvaltningen från all närvaro av ”färgade raser”, begränsade invandringen och till varje pris ville upprätthålla rassegregeringen i USAs armé, samtidigt som han skickade trupper till Europa för att ”försvara friheten”, hyllades som fredsivarare och 1919 belönades med Nobels fredspris.

För att undgå censur mot en så inflammerande film som Nationens födelse visade Dixon och Griffith den privat för President Wilson, som av allt att döma, deklarerade att:

Det är som att skriva historia med blixten och mitt enda beklagande är att allt är så fruktansvärt sant.

Dock måste Dixon och Griffith också försäkra sig om en välsignelse från Högsta Domstolens ordförande och bjöd in även honom till en privat visning. Ordföranden, den gamle Edward D. White, tog motvilligt emot dem och visade sig vara totalt ovillig befatta sig med något så oväsentligt som en film, men då han fick höra vad den handlade om lyste den gamle juristen upp och deklarerade stolt:

Jag var medlem i Klanen, Sir ... Under mången natt patrullerade jag de värsta gatorna i New Orleans med ett gevär på min axel ... Jag kommer att vara där.

Följaktligen censurerades inte filmen, men visningar ledde i flera städer till våldsamma kravaller och en annan följd blev massanslutningar till Klanen, som vid mitten av 1920-talet kunde räkna med mer än fyra miljoner medlemmar.  Uppenbarligen besvärades Griffith av de välgrundade påståendena att han var rasist. Vid ett tillfälle lät han klippa bort alla scener som hyllade Klanen, men givetvis klippte han då också bort dramatiken i sitt mästerverk.

1919 gjorde Griffith filmen Broken Blossoms, Brutna blommor, om en ”rasöverskridande” kärlekshistoria, men kärleken rörde sig om ett förhållande mellan en vit kvinna och en högt bildad kines som predikade buddhismens kärleksbudskap. Ett annat försök att befria sig från rasiststämpeln var Griffiths mäktiga Intolerance från 1916, i vilken han inte enbart parallellklippte mellan olika handlingar i nutiden, utan också mellan historiska händelser. Hela tiden med unika människoöden i centrum – kampen mellan religiösa fundamentalister i det forntida Babylon, Jesu kamp för missaktade kvinnor och hans död i Palestina, massakrerna på protestanter i femtonhundratalets Paris, samt arbetskonflikter och en ensam moders kamp för vårdnaden av sitt barn i det samtida USA.

Den främsta inspirationen till Intolerance var Giovanni Pastronis Cabiria från 1914. Griffith såg den italienska storfilmen medan han arbetade med The Clansman och filmerna har en hel del gemensamt. De är tre timmar långa och består av korta effektiva scener, med dramatisk ljussättning och ett intimt samspel mellan närbilder och scener filmade på avstånd.

Pastroni förstod liksom Griffith ljusets betydelse i iscensättandet av varje tablå. Regissörerna använde sig av elektriskt ljus, som de förstärkte och riktade med hjälp av strålkastare och speglar. Detta märks tydligt i Griffiths iscensättning av mordet på Lincoln och Pastronis skildring av hur Arkimedes sätter den romerska flottan i brand.

Filmerna präglas också av effektiva övergångar mellan scener filmade i studio och utomhus, dessutom var de för sin tid mycket dyra produktioner. Cabiria var den första film som visades privat i Vita Huset, liksom The Clansman skulle göras ett år senare. Liksom The Clansman föregicks Cabirias premiär av en mycket omfattande och effektivt genomförd reklamkampanj och båda filmerna inbringade en vinst som vida övergick de höga produktionskostnaderna. Liksom den amerikanska filmen är den italienska en historisk skildring, men den utspelar sig långt tillbaka i tiden, under det Andra puniska kriget mellan Rom och Karthago, 218 till 201 f.Kr. Filmen bygger inte som Griffiths film på en bästsäljande roman, men  hade  även den litterär anknytning, den lanserades i Gabriele D´Annunzios namn. Den världsberömde författaren hade dock inte skrivit manus, utan medverkat som konsult och skrivit bildtexterna. 

Krigsscenerna i båda filmerna är också skickligt och realistisk genomförda, utan hjälp av trickfilmande utför stuntmännen stordåd då de slåss på ett realistiskt sätt, eller faller ner från höga murar och klippor. Griffith byggde upp en noggrant konstruerad replik av slagfältet utanför Petersburg US och I Cabiria fördes till och med elefanter upp till Alperna, medan den spelades in anslutning till historiska platser i såväl Italien som Tunisien.

Det kan dock inte förnekas att Nationens födelse är berättartekniskt överlägsen. Kameran rör sig med större frihet, berättelsen flyter smidigare och Griffiths coss-cutting mellan scenerna görs med ett mästerskap som Pastroni saknar. Rasmässigt är filmerna dock vitt skilda. Cabirias hjälte är den urstarke slaven Maciste, spelad med bravur av en svartmålad före detta hamnarbetare, Bartolomeo Pagano. Maciste har kallats filmhistoriens förste action hero och under de fjorton år som följde Cabiria spelade Pagano honom i inte mindre är 26 stumfilmer, innan han gifte sig och återvände för att bilda familj i sin hemstad Genua.

Det sades att Mussolini skapade sin officiella framtoning med den populäre Bartolomeo Pagano som förebild. Denne poserade nämligen ofta kortklippt, med händer vid höften och framskjuten haka. En kuriös detalj är att det var Vincenzo Leone, fadern till Sergio Leone, mästerregissören till Den onde, den gode, den fule, som träffat Pagano i Genuas hamn och sagt till Giovanni Pastrone att den kraftige hamnsjåaren var som klippt och skuren för rollen som Maciste. På den tiden arbetade Vicenzo Leone som regissörsassistent till Pastroni, innan han själv regisserade inte mindre än trettiotre filmer, vara trettio var stumfilmer.

En annan ”svart” hjälte i Cabiria är Masinissa, den ädle numidiske kungen som förälskat sig i den högmodiga Sophonisba, dotter till den kartagiske kungen Hasdrubal och hans kärlek är tydligen besvarad.

Cabirias styrka ligger i dess hantverksskicklighet. Scenerierna är konstfärdigt och originellt utförda, speciellt starkt är iscensättandet av de kusliga barnoffren i Moloks tempel, där skräckslaget sprattlande, nakna barn av allvarliga präster matas in i ett eldsprutande bronsbeläte.

Giovanni Pastroni var ursprungligen violinist från Piedemonte och hade även arbetat som instrumentbyggare. En fiolbyggares omsorg om detaljer tycks prägla varje scen i hans välbalanserade film och även de tekniska uppfinningar han introducerade har en mekanikers finess, som il carello, en vagn på vilken kameran monterades så att den kunde följa skådespelarnas rörelser, såväl sidledes som på djupet. För första gången i filmhistorien blir kameran därmed medverkande i berättelsen. Pastroni arrangerar också sina tagningar på djupet i form av ett deep focus som han använder sig av vid fler tillfällen och effektivare än Griffith.

Trots att han var en så betydande pionjär inom filmhistorien förblir Giovanni Pastroni en tämligen okänd person. Han drog sig tidigt undan från filmproduktion för att istället ägna sig åt ”medicinsk forskning”.

Cinecittás första produktion var ett tämligen misslyckat försök att kombinera Griffiths handlingskraftiga, tekniskt effektiva och politiska drivkraft med Cabirias estetiskt tilltalande och storvulna rekonstruktion av romersk monumentalitet. Men Scipione Africanus som engagerade 32 848 statister, 1000 hästar och 50 elefanter var besmittad av Mussolinis storvulenhet.

Diktatorn lade grundstenen till Cinecittá framför ett enormt plakat med en bild av honom bakom en kamera och texten ”Film är det mäktigaste vapnet”, en slogan han stulit från Lenin. Mussolini inspekterade sedan vid flera tillfällen kulisserna som byggts upp för Scipio Africanus och med sitt entourage bevittnade han även rekonstruktionen av slaget vid Zama, som ägde rum på ett väldigt fält som frilagts genom dräneringen de Pontinska träsken.

Scipio Africanus plagierade Cabiria genom att utspelas vid samma tid. Att tonvikten lades vid slaget vid Zama var ingen tillfällighet. Filmen hade premiär ett år efter Italiens erövring av Etiopien, som bland annat betraktades som en hämnd för Italiens pinsamma nederlag mot de abessinska styrkorna i slaget vid Adua 1896. Parallelen var uppenbar - slaget vid Zama var romarnas hämnd för sitt nederlag mot karthagerna vid Cannae. Att filmen spelades in på de torrlagda Potinska träsken var också en hyllning till den fascistledda dräneringen av dem.

När slaget filmades betraktade Mussolini det hela från ett specialbyggt torn från vilket han på en journalfilm lutar sig fram mot en kamera, som om det är han som filmar det hela. Vi ser också hur en trupp med, enligt speakerrösten, ”beridna romerska legionärer som i själva verket har fascistiska hjärtan inneslutna av antika rustningar” bryter rank för att rida fram till Mussolini för att hylla honom. 

Scipione Africanus är en film helt i enlighet med sådana spektakel, dess masscener och överdrivna retorik gör att den tänkta allmänmänskliga dimensionen genom skildringen av en romersk familjs umbäranden som fångar hos karthagerna inte fungerar i harmoni med resten av handlingen. Likaså urartar det väldiga slaget vid Zama till ett olidligt djurplågeri då flera elefanter misshandlas och dödas inför kameran, bland annat slungar ”Scipio” ett spjut i ögat på en elefant. Dessa verkliga incidenter berörde biopubliken illa.

Storvulna satsningar blev till en början inte alls Cinecittás styrka, fast senare kom historiska storfilmer som Quo Vadis, Barabbas, Ben Hur, Kleopatra och TVserien Roma att spelas in där. Det blev istället de unga regissörerna som utbildades vid Centro Sperimentale di Cinematografia och skrev i den frispråkiga tidningen Cinema, som på ett liberalt sätt redigerades av Mussolinis filmintresserade son Vittorio, som kom att förvandla italiensk filmkonst och göra den och Cinecittá världsberömda. Som en protest mot de vita telefonfilmerna och mastodontprojekt som Scipio Africanus utvecklade de en stil som till en början kom att kallas kalligrafism genom vilken de ville på ett realistiskt sätt fånga enskilda människoöden, historiska såväl som samtida. Efter Mussolinis fall 1943 utvecklades kalligrafismen till neorealism, med namn som Visconti, De Santis, Rosellini, De Sica och den unge Fellini.

Italienska elefanter dyker för övrigt upp hos Griffith, men då i ett helt annat sammanhang än stora stridsscener. Den hantverksmässiga kvalitén i Cabiria fångade Griffiths intresse och då han planerade det storslagna, babyloniska sceneriet i Intolerance insisterade han på att få använda sig av italienska hantverkare. Som tur var hade flera sådana varit verksamma vid uppförandet av den väldiga världsutställning som under 1915 hölls i San Francisco för att fira öppnandet av Panamakanalen och återställandet av staden efter den förödande jordbävningen 1906. Griffith ville ha väldiga skulpturer av elefanter, även om det är osäkert om sådana funnits i Babylon. Det var elefantskulpturerna i Cabiria som gjort att Griffith ville ha liknande props i sin film.

De där elefanterna inspirerade regissörerna och bröderna Paolo och Vittorio Taviano att 1987 spela in sin första engelskspråkiga film Good Morning, Babylon. Filmen är en uppdiktad historia om två bröder, söner till en restauratör av kyrkor, som då faderns firma gått i konkurs söker sig till USA. Efter en mängd vedermödor hamnar de hos Griffith och får till uppgift att göra de berömda elefanterna. I en scen trakasseras bröderna av en arbetsledare hos Griffith:

Nej, här finns inget arbete för er. Jag känner väl till italienarna; lögnare, bra på ord, sluga, men med dålig uthållighet. En bänk i solen och händerna på magen.

Sårad lyfter en av bröderna upp den andre broderns händer och konstaterar:

Dessa händer har restaurerat katedralerna i Pisa, Lucca och Florens.

Då ingen reagerar utbrister brodern i en verbal attack på arbetsledaren:

Och du då? Vem är du son till? Vi är sönerna till sönerna till sönerna av Michelangelos och Leonardos söner. Vem är du son till?

Långt senare, då bröderna gjort sina elefanter och Griffith bjudit dem och deras amerikanska gemåler på bröllopsfest bland Babylons kulisser, reser sig brödernas ditreste far, den gamle hantverkaren, och anklagar sina söner för att ha svikit familjens sekelgamla traditioner, för att ha övergett sitt hantverkskunnande och sålt sig till amerikanerna. Därefter reser sig Griffith, ursäktar sig för att han varken är son eller släkting, men deklarerar att han är en uppriktig man och därför inte kan avhålla sig från att hylla Mäster Bonannis söner:

Jag vet inte om vårt arbete, era söners och mitt, kan anses vara lika ståtligt som era magnifika, romanska katedraler. Vad jag däremot tror mig veta är att dessa antika konstverk föddes på ett liknande sätt som de som föds idag, ur samma gemensamma dröm. Jag är övertygad om att era söner, Herr Bonanni, liknar de okända stenhuggare som skapade de storslagna katedraler som ni vördar. De gjorde dem berömda genom sitt arbete och därmed hjälpte de också människor att tro och att leva bättre. Detta sagt eftersom jag verkligen älskar filmkonsten och respekterar Er, herr Bonanni.

Detta leder mig slutligen till Jannas och mitt besök hos Cinzia Lo Fazio i Cinecittá. Janna arbetade med Cinzia på en filmproduktion i Prag och hon blev mycket glad då Janna ringde henne och undrade om hon inte kunde få besöka henne i Cinecittá för att visa sin nyfödda dotter och eftersom jag körde min dotter dit var även jag välkommen.

Cinzia tog emot oss vid Cinecittás personalingång och förde oss sedan genom ett märkligt övergivet studio-område, med förfallna kulisser och tysta verkstäder. Hon bjöd på kaffe och cornettos på områdets fina kafé, där vi hade utsikt över en gräsmatta med statyer från Fellinis och Viscontis filmer, sedan tog hon oss till sin studio.

Den magra Cinzia, som en gång varit höjdhopperska i Italiens landslag, var dotter till en bonde som även verkade som hantverkare och uppfinnare.  Hon är en sprudlande och livlig person, som berättade att hon alltid varit fascinerad av film- och modellbygge och som ung drömde om att hamna i Cinecittá.

Till en början överlevde Cinzia i Rom genom att ge tillfälliga lektioner i gymnastik för präster i Vatikanen. Hon bodde i en husvagn utan vatten och elektricitet. En dag lyckades hon krångla sig in i Cinecittá genom att låtsas vara journalist.  Hon mötte en scenograf hon tidigare stött på ute på stan och passade då på att visa honom sina teckningar. Han lovade kontakta henne om något dök upp. Cinzia hade ingen adress, utan gav honom adressen till en bar i närheten av hennes husvagn. Baren hade ingen telefon och hennes förvåning blev därför stor då barägaren några dagar senare gav henne ett telegram som meddelade att Valerio de Paolis, en av Italiens främsta filmproducenter, omedelbart behövde en kulissmålare. Sedan dess har Cinzia haft sitt centrum i Cinecittá, även om hon arbetat med film och teater på många andra platser.

Vi passerade flera slitna byggnader med flagnande rappning innan vi kom fram till en liten metalldörr, alldeles bakom ett frodigt citronträd. Cinzia bad oss stiga in och vi hamnade i ett stort rum, högt i tak och med arbetsbord belamrade med tidskrifter, papper och modeller. Ena väggen täcktes av en träkonstruktion med rader av små valv, bakom vilka böcker låg upptravade, det doftade starkt av cigarrök. 

En småvuxen, kompakt och fyrkantig man med ett jovialiskt leende, en välansad vit mustasch och ett köttigt handslag kom fram och hälsade på oss. Det var Luciano Ricceri, som fram till hans död i januari förra året varit Ettore Scolas chefsdesigner och det var i den store regissörens studio vi hade hamnat. Där hade Luciano och Cinizia i 23 år tillsammans arbetat med att designa Scolas filmer, men också en mängd andra filmproduktioner och även opera- och teateruppsättningar.

Det var som Ali Babas skattkammare. På väggarna fanns scenteckningar till olika filmset och teateruppsättningar. Bland annat imponerades jag av skisser Luciano gjort för en uppsättning av Turandot på Veronas arena; utsökta, detaljerade teckningar som tycktes vara en blandning av italiensk barock och kinesiskt tuschmåleri. 

Cinzia förde oss från rum till rum, där det fanns hyllor upp till tre meters höjd, belamrade med boxar med blanketter som angav att de innehöll film- och konsttidskrifter på olika språk och skisser till filmer Scola och andra mästerregissörer gjort.

Cinzia tog oss till ett rum där Ettore Scola hållit till, där fanns en nersutten soffa och hyllor med hattar och modeller till vagnar, städer och lägenheter. Cinzia tog fram en mapp med teckningar hon gjort till en TVserie byggd på Quo Vadis. De var vackra och det retade mig att jag inte hade kameran med mig. Jag har sökt efter kulisserna till den serien på nätet, men fann enbart en bild, som inte alls ger rättvisa åt Cinzias detaljerade och eleganta skisser, som påminde mig om neoklassiska teckningar av Karl Friedrich Schinkel, som jag en gång sett på en utställning i Berlin.

Cinzia arbetar i en mängd olika stilarter och hon visade oss teckningar till kulisser hon gjort för Orättvis konkurrens, en film om effekterna av Mussolinis raslagar på två vänner. På vår väg till studion hade vi passerat de sönderfallande kulisserna till Concorrenza sleale. De stod kvar eftersom de efter det att Cinzia 2001 designat en gatstump hade den återanvänts flera gånger, bland annat i Scorseses Gangs of New York.

Hon visade oss också, bland annat, en djärv, modernistisk skiss över en trappuppgång som använts i en för mig totalt okänd film vid namn SMS.

2013 hade Cinzia i den marockanska öknen byggt upp väldiga kulisser för en miniserie kallad Tut, som handlade om Tutankhamon. Hon berättade stolt att det inte enbart gällde att designa och bygga upp kulisser, för henne var det också viktigt att göra dem så hantverksmässigt funktionella som möjligt. Det gällde att anpassa dem till miljön. Hon hade därför arbetat mycket med att finna det bästa sättet för att förankra sina egyptiska tempel i ökensanden.

Min far brukade säga till mig att gediget arbete alltid lönar sig. Det gäller också för något så flyktigt som kulisser. Du måste göra ditt bästa och det är då inte enbart fråga om konst och estetik, utan även om teknik och ingenjörskonst.

Med ett leende berättade Cinzia att de kulisser för en annan produktion som amerikaner konstruerat i närheten hade blåst bort i en ökenstorm, alltmedan hennes tempelmurar stod kvar.

Jag såg mig omkring. I rummet fanns en mörk, expressionistisk tavla med en teatervagn som under en storm passerade över en bro. Under tavlan fanns på en hylla en gediget utförd trämodell av samma vagn, omgiven av ett par fjäderprydda hattar. Cinzia berättade:

Det där är vagnen till Kapten Fracassas resa som Ettore Scola gjorde 1990. Han var speciellt förtjust i den filmen. Jag gjorde vagnen och kulisserna till en by. Jag tycker om den där filmen, den framställer en annan verklighet. En magisk realism.

Janna, lilla Liv och Rose har rest och när jag nu är ensam kvar i lägenheten tittade jag på Kapten Fracassas resa, som filmats flera gånger och bygger på en roman av Théohpile Gautier. Den handlar om ett fattigt teatersällskap som någon gång under sextonhundratalet med sin teatervagn är på väg till Paris för att där ge en föreställning för kungen. Med sig på färden får de en likaledes fattig, men ung och naiv ädling som förälskar sig i två av sällskapets unga damer. Vi följer dem på färden, under vilken de ger magiska förställningar i svältande, nerslitna bondbyar, eller som tillfälliga gäster på slott. De sliter i blåst eller regn, tar sig fram genom gyttja och snö. De råkar ut för banditöverfall. En av skådespelarna begår självmord, ädlingen blir nästan dödad i en duell, medan en av de unga damerna blir enleverad av en furste. När filmen slutar har de ännu inte nått fram till Paris.

Kapten Fracassas resa fick mig att minnas två andra road movies om cirkus och teater. Som de djupt tragiska mästerverken Fellinis La Strada, påvens favoritfilm och Bergmans Gycklarnas Afton, som inspirerades av La Strada. Båda två är i mitt tycke perfekta filmer, med scener som för alltid etsat sig fast i mitt minne. Jämfört med dem är Kapten Fracassas resa en lättviktare, men liksom dem befinner den sig också den vid sidan av verkligheten, i den magiska filmvärlden.

Medan jag såg Fracassas resa, som helt utspelar sig i en kulissvärld, förstod jag att, som Griffiths karaktär antydde i Good morning Babylon, italiensk film är en konstform med rötter långt tillbaka i tiden, bild följer på bild i en storslagen visuell tradition, som i århundraden oavbrutet burits fram av konst, teater och opera.

Ettore Scola har berättat att Kapten Fracassas resa finner sitt ursprung då han som nioåring läste Gautiers bok och i sitt inre skapade bilder som han sedan dess inte kunde frigöra sig ifrån. I flera år föreställde han sig hur ett fattigt teatersällskap med en vagn färdas genom höst, vinter, snö, dimma och storm. I hans fantasi utspelade sig historien i en sluten teatervärld, trots att den samtidigt innefattade hela livet. Han förstod att han kunde realisera sin dröm enbart med hjälp av kartong, trä och tyg. Det var enbart i hans studio i Cinecittá som hans parallella verklighet skulle kunna manas fram.

Nu hade jag och Janna varit därinne, ett alkemistiskt laboratorium där Luciano Ricceri, Cinzia Lo Fazio och Ettore Scola tillsammans hade skapat en magisk verklighet.

Auster, Paul (2002) Illusionernas bok. Stockholm: Bonniers. Caprotti, Federico (2007) Mussolini´s Cities: Internal Colonialism in Italy, 1930 – 1939.  Youngstown NY: Cambria Press. Gundle, Stephen (2013) Mussolini´s Dream Factory: Film Stardom in Fascist Italy. New York: Berghahn Books. Karlsson, Ingemar och Arne Ruth (1983) Samhället som teater: Estetik och politik i Tredje Riket. Stockholm: Liber. Pierson, Inga (2009) Towards a poetics of neorealism: Tragedy in the Italian Cinema 1942-1948. Thesis/Dissertation, New York University. Recanatesi, Matteo (2016) “Cinzia Lo Fazio: That passion for construction” i Scenografia & Costume vol 4, no. 10.  Schickel, Richard (1984) D.W. Griffith: an American Life. New York: Simon and Schuster. Scorsese, Martin (2006) Martin Scorsese presents Cabiria by Giovanni Pastrone. Turin: Museo Nazionale del Cinema. Wade, Wyn Craig (1987) The Fiery Cross: The Ku Klux Klan in America. New York: Touchstone/ Simon and Schuster.

Sooo, be quite ... slow down, take a deep breathe. It´s warm outside. The sun shines from a clear blue sky. A gentle breeze. Windows and doors are open towards the greenery, thin linen curtains are softly wafting. My granddaughter - a small creature, new to the world, beautiful and helpless, rests safely in my arms. Children are miracles. Their existence astounding. 

Here is the Swedish-Finnish poet Elmer Diktonius´s image of a small child:

The child in the garden

is a wondrous thing;

a tiny, tiny animal

a tiny, tiny flower.

Like a cat it snuggles by the carnations

rubbing its head

against the stem of a giant sunflower.

Maybe thinks: sun is delicious -

green is grass colour.

Maybe knows: I´m growing!

Little Liv warms my heart, makes me feel that life is strong within me. After all those years my heart is steadily going strong, my lungs continue to move in their rolling rythm.

In my granddaughter there is not the slightest grain of evil. She rests confidently in herself, dreaming unknown dreams. By her there is are no worries about money shortage, unpaid bills, envy, harrowing commitments, responsibilities for everyone and everything. No longing for love and understanding keeps her awake in the nights. She is not whipped by prestige hunt. It is not her that Odin is talking about in the ancient Viking poem Havamal:

The stupid man stays awake all night

and worries about everything;

he's tired out when the morning comes

and all's just as bad as it was.

For me and others, life goes on. Before we fall asleep we sense how a dark future is hovering around our bed. When unease rages in and around us, moments of peace and satisfaction are shortened. Like the beast under the bed, the stress is sharpening its teeth. We cannot handle our losses and shortcomings, our wrecked economy. Fear lingers; of being exploited, threatened or simply forgotten and overlooked. Diseases gnaw within us, external forces are tearing us apart. When I´m threatened by something that the Italians call caos calmo, quiet chaos, or more explicitly - nagging anxiety, I, like most of us, take my refuge to unsustainable solutions. I get rid of problems by trying different attempts to obscure life´s demands. Sometimes I follow the recommendations of the unhappy Swedish poet Dan Andersson:

When those old wounds are hotly tearing

and from loneliness your cheeks are wet with tears;

When your life is just a stone to carry

and your song is grief, like crying cranes astray,

go and drink a whiff of windy autumn,

Watch with me the fading, pale blue sky!

Come, we'll lean against the pasture gate-bars

while those wild geese are flying by.

However, that is no more than temporary relief. Other escape routes from an impossible life project are reading, art, music and blog writing. Though they all lead nowhere, it is impossible to deny that reading, writing and listening to my friends are alleviating anxiety. The Swedish poet Erik Lindegren, explains, in his poem Arioso how we meet "the others" inside ourselves, those who are also me - in the Hindu sense Tat twam asi, तत्त्वमसि, "you are it". Each and every one of us constitutes a part of the universe, within us all breathes the universal spirit, the Brahman:

Somewhere within us, we are always together.

Somewhere within us, our love cannot escape.

Somewhere, oh somewhere,

all the trains have left and the clocks have stopped,

Somewhere within us, we are always here and now ...

Arioso, "airy", is a musical term used to describe when a soloist, in an opera or an oratorio, with orchestral accompaniment expresses her/himself through rhythmic speech. For me, especially chamber music appears to be endowed with an intimate and dynamic character which distracts me from everyday stress and pain. I imagine that music possesses a supernatural force, something beyond all constraints - a Tat twam asi.

Perhaps it was this assumed creative joy that is inherent in music, its connection with something extra-terrestrial, which made the aged Swedish movie director Ingmar Bergman to state that: "Just like Bach, Christ was a philosopher who testified about other worlds than the one we live in.” Bergman compared his own creative force with what he claimed to be Bach's evening prayer:" O Lord, please don´t take my joy away from me."

When I listen to Bach, though maybe even more intensively to Schubert's music, I imagine that the creator of such perfection must have been a happy human being, and in one of his diaries Schubert claimed that “anyone who loves music can never be quite unhappy.” Nevertheless, mind that he wrote "quite unhappy” as if the sadness is constantly present, as a dark background to our lives.

Schubert wrote continuously, despite suffering from financial concerns, love pain, illness and notwithstanding his unrivalled brilliance a dismal feeling of insufficiency. Five years before his death, at the age of thirty, Schubert wrote to his friend Leopold Kupelweiser:

Every night when I go to bed, I hope that I may never wake again, and every morning renews my grief. I live without pleasure or friends.

Chill often penetrates Schubert's tense music, like in his Winterreise , or in his the intense Doppelgänger, in which a quietly developing unease  is accompanied by increasingly dissonant chords, which inevitably lead to a final packed with threatening premonitions of a terrifying disaster, which nevertheless is not allowed to blossom. Schubert has an amazing ability to immerse himself in a text and interpret it in a profound, deeply personal manner, something he does with Heinrch Heine's already creepy text:

Du Doppelgänger! Du bleicher Geselle!
Was äffst du nach mein Liebesleid,
Das mich gequält auf dieser Stelle,
So manche Nacht, in alter Zeit?

O you Doppelgänger, you pale comrade!
Why do you ape the pain of my love,
which tormented me upon this spot
so many a night, so long ago?

No wonder Schubert stated that "there is no such thing as happy music." Even music that makes me happy and excited seems to harbour a grain of pain, perhaps because music interprets life, which is actually like that. Schubert explained:

No one understands another’s grief, no one understands another’s joy. […] My music is a product of my talent and my misery. And that which I have written in my greatest distress is what the world seems to like best.

Perhaps he would be in agreement with Dimitrij Shostakovich, another composer whose music I am willing to spend considerable time with. Shostakovich, who in both his life and music seems to reflect a bitter point of view, though nevertheless often quite often humorous and sharp, stated that he had never been happy. Despite his gloomy disposition, Shostakovich could not avoid composing every day and declared that if even his hands were cut off, he would continue to write, even he was forced to compose with a pen between his teeth:

When a man is in despair, it means that he still believes in something. […] The majority of my symphonies are tombstones […] The withering away of illusions is a long and dreary process, like a toothache. But you can pull out a tooth. Illusions, dead, continue to rot within us. And stink. And you can't escape them. I carry all of mine around with me.

Is this a result of the "Russian melancholic soul"? I do not believe in national character, but it cannot be denied that Russian artists generally lived under suffocating oppression. Most of them had lost dear ones to the tyranny. However, some insisted in considering their failures and the abuse they were subjected to as fuel for their art. I recently read a few lines by Boris Pasternak, whose life and literary production was characterized by the constant and often devastating presence of Soviet surveillance and censorship, much of his works were lost in chaos and repression:

In life it is more necessary to lose than to gain. A seed will only germinate if it dies. One has to live without getting tired, one must look forward, and feed on one´s living reserves, which oblivion no less than memory produces.

An assertion that finds an echo in the bitter, but also gloomy humorous Samuel Beckett. Who offers his famous advice in the "novel" Worstward Ho:

Ever tried. Ever failed. No matter. Try Again. Fail again. Fail better.

Anguish may thus be regarded as a positive feature insofar as it leads to insight and improvement, perhaps in line with Nietzsche's endlessly cited and generally misquoted eighth aphorism from Maxims and Arrows" in his The Twilight of the Idols and the Anti-Christ: or How to Philosophize with a Hammer:

Aus der Kriegsschule des Lebens. – Was mich nicht umbringt, macht mich stärker. From life´s war school: What does not destroy me makes me stronger.

Insights about positive effects of suffering are offered by various religious writings. Not the least among Christians, suffering may be described as a valuable experience resulting in an increased understanding of the inner meaning of life. Jesus's redemptive suffering is considered as an act of compassion, a reconciliation with God, the power governing our existence. By believing in and following the example of Jesus, we may be able to reinstate our broken bond with God´s Creation. Suffering thus becomes a means of finding God and to understand that faith exists beyond reason and understanding.

Likewise, music is almost impossible to explain - it speaks differently to each and every one of us. The strictly Calvinist Japanese conductor Maasaki Matzuki believes that God speaks directly to us through Bach's music:

With the help of His disciples, God left us the Bible. Into the hands of Bach He delivered the cantatas. That is why it is our mission to keep performing them: we must pass on God’s message through these works, and sing them to express the Glory of God.

Matzuki, who undoubtedly is one of the world's premier interpreters of Bach's music, claims that:

Bach works as a missionary among our people. After each concert, people crowd the podium wishing to talk to me about topics that are normally taboo in our society—death, for example. Then they inevitably ask me what ‘hope’ means to Christians. I believe that Bach has already converted tens of thousands of Japanese to the Christian faith. 

As an example of Bach's ability to make his listeners to Christians, Matzuki mentions a Japanese organist who told him that: ”Bach introduced me to God, Jesus, and Christianity. When I play a fugue, I can hear Bach talking to God.”

Obviously there is a connection between religiosity and music. Pythagoras (570-495 BC) considered music to be a reverberation of universal perfection. Since a tone results from the vibrations a string, the same kind of harmony between sound and motion probably prevails throughout the universe. In his attempt to clarify such a relationship, Pythagoras used mathematics. Through music we may get an idea of ​​what Pythagoras called "the harmony of the spheres". For Pythagoras, music was unmistakably "God's voice."

Several major composers have been deeply religious, while others have complained that they were unable to feel the presence of the divine. For example Shostakovitj answered the question whether he was religious with a lamentation: " No, and I am very sorry about it.”

After writing about the balm to the soul that music may provide, let me now return to the monster, which during troublesome nights lurks under our beds – The Stress. Since stress affects our psyche, it may be appropriate to turn to the author, I hesitate to call him "scientist", who usually is associated with explanations about the state of the soul among modern human beings, namely Sigmund Freud. Obviously, the prophet of psychoanalysis did not have an ear for music. He could be profoundly moved by literature and art, in the latter case more by sculpture than painting, though he seemed to be a complete stranger to musical experiences.

Obviously, Freud never listened to music for pleasure, and he rarely wrote about music. One of Sigmund Freud's brother-in-laws, Harry Freud, claimed that his uncle "despised music", something that may seem strange, not the least considering the fact that he lived in the intensely musical Vienna. One of the few occasions when Freud mentioned music was in an article he wrote about Michelangelo's statue of Moses, which he in 1914 published anonymously in the magazine Imago. Freud began his analysis of the Moses Statue by declaring that he was far from being an art connoisseur, explaining that he was more interested in the content of art than its means of expression:

Nevertheless, works of art do exercise a powerful effect on me, especially those of literature and sculpture, less often painting. This has occasioned me, when I have been contemplating such things, to spend a long time before them trying to apprehend them in my own way, i.e. to explain to myself what their effect is due to. Wherever I cannot do it as for instance with music, I am almost incapable of obtaining any pleasure.  Some rationalistic, or perhaps analytic, turn of mind in me rebels against being moved by a thing without knowing why I am thus affected and what it is that affects me.

It appears almost as if Freud was afraid of music; maybe due to the fact that it so difficult to describe in a meaningful manner, how it speaks directly to our inner feelings and thus repudiates any attempt at explanation - or with another word being "analysed". On the other hand, Freud´s friend, Romain Rolland, was extremely musical. Rolland, author, essayist, art historian and mystic, received the Nobel Prize in Literature in 1915, with the motivation that it was awarded him:

as a tribute to the lofty idealism of his literary production and to the sympathy and love of truth with which he has described different types of human beings.

Rolland presided over the Department of Music History at the University of Sorbonne (he later left this position to become a full-time writer) and his great musicality and enthusiasm for the emotional power of music runs like a red thread through his life and activities. Rolland had an unwavering belief in humanity's ability for goodness and positively change of our living conditions. He was strongly influenced by Hindu philosophy and corresponded with Rabrindranath Tagore and Gandhi. In 1923, Rolland also launched an intensive correspondence with Freud. He tried to convince his pen pal about the meaning of what he called the "oceanic feeling":

The true Vedantic spirit does not start out with a system of preconceived ideas. It possesses absolute liberty and unrivalled courage among religions with regard to the facts to be observed and the diverse hypotheses it has laid down for their coordination. Never having been hampered by a priestly order, each man has been entirely free to search wherever he pleased for the spiritual explanation of the spectacle of the universe.

Vedanta is by Rolland apparently most akin to Adi Shankara´s (788-820 AD), advaita (non-dualistic) view that all opposites are mere illusions, the only absolutely certain and persistent fact of life is the vital force inherent in all existence – the Brahman, the soul of the Universe, the divine reality of all existence. Brahman is obviously identical with what Rolland calls the oceanic feeling, which he believed could be found among other things in music and true friendship.

In one of his letters to Rolland, Freud apologized for being insensitive to Rolland´s oceanic feeling, explaining that he was inaccessible to both mysticism and music. However, this standpoint did not prevent Freud from taking Rolland's perceptions as a starting point for his book Civilization and Its Discontents from 1929. His atheism blocked Freud from Rolland's notion of ​​the presence of a religious sense of eternity and boundlessness as the true basis for a universal human community. Freud referred to his "scientific obsession” and declared that Rolland's belief was merely a fragmentary remnant of a childish consciousness, emerging from the fact that a child cannot distinguish her/his own existence from people and things surrounding her/him.

When the child is becoming more mature, it comes across increasingly negative aspects of the reality that it is surrounded by and in order to protect its own well-being, the child begins to build strategies in order to deal with a threatening reality. According to Freud, we constantly try to master a painful realisation of the certainty of our own death, nature´s cruelty and destructiveness and the fact that we are forced to share our lives with other people, who tend to make sure we comply with the laws of society.

A paradox is that we humans have created culture and civilization to protect us from the indifferent cruelty of nature, but at the same time we have invented a kind of community that plagues us as well. We have been transformed into neurotic beings through our adaption to cultural notions of a society that is supressing our natural urges. Progress in science and technology may have contributed to making our existence easier and happier, but since civilization has distanced us from our true nature, it has also been instrumental in making us distressed and unhappy. Not meeting all demands and continuously trying to control our needs and passions have made us frustrated.

The idea that Western civilization can be detrimental to our well-being prompted several “intellectuals” to welcome the First World War as an effective cure for thoughtless convenience and intellectual deprivation. To re-establish harmony between itself and nature, humanity was in dire need of a thorough "fire baptism". However, when young men returned from the hell of the trenches, mentally and physically injured by their gruesome experiences, they were far from being any "reborn" heroes that the pro-war propaganda had promised them to become. To cure the war veterans from anxiety, hopelessness and despair, scientists gave an ever increasing attention to how frustrating experiences affect body and mind.

Research did not only focus on the brain and the nervous system, but also on what has been labelled as the endocrine system. All mammals, birds and fish are endowed with various internal organs that discharge chemical substances, hormones, which circulate in the bloodstream throughout the body, carrying signals that initiate and coordinate different body functions. Hormones are produced in a variety of glands, such as the pituitary gland, the pancreas, ovaries, testicles, the thyroid gland, and adrenal glands. Unlike the nervous system, the endocrine system is not immediately effective, but it works for a long time and its effects are considerably longer. By producing and delivering different hormones, the brain's pituitary gland, or as is also called hypothalamus, carries all the necessary information to the endocrine system.

Knowledge of the endocrine system is relatively new. It was the English doctors Ernest Starling and William Bayliss who in 1905 realized that the fluid and mucus produced by different glands were produced without the support of the nervous system and thus gave rise to the medical discipline that was called endocrinology. Starling and Bayliss found the molecules produced by glands and acting as the body's signalling substances and named them hormones, from the ancient Greek name for “particles”. Different hormones initiate specific physiological and behavioural processes. Digestion, metabolism, breathing, tissue functions, sensory perceptions, sleep, breastfeeding, stress, growth, reproduction and mood are all dependent on hormone signals. Since hormones are palpable substances the pharmaceutical industry was, and still is, very interested in hormonal research and generously supported it at several universities.

János Hugo Bruno “Hans” Selye was one of many bright men who after being born around the fin-de-siècle in one or another city of the Austrian-Hungarian empire turned up in quite other places from where they spread amazing insights that forever have changed our lives. 

Selye grew up in a Hungarian-speaking family in Komárom, a town spanning two facing banks of the Danube. When the border between Czechoslovakia and Hungary was established in 1920 Komárom came to be divided between two different nations. Selye´s family moved to Budapest, while Hans studied medicine at the Institute for General and Experimental Pathology in Prague, where he eventually became Doctor of both Medicine and Chemistry. In 1931, he received a visiting professorship in the United States and a few years later he continued his research in Montreal. When it darkened in Europe, he chose to stay in Canada. His Austrian mother was killed during the Hungarian Uprising in 1956 by a stray bullet. Selye had then long been active in the lucrative pursuit of new hormones.

To find hormones, experimental animals were injected with different substances to study whether they triggered chemical processes that could be used to track the body's hormone production. Already Starling and Bayliss had been subjected to violent criticism after they, in front of sixty students, had vivisected a brown terrier. Swedish women students reported the incident and animal lovers throughout Europe became extremely upset. In 1906, a statue in memory of The Brown Dog, plagued and killed by Starling and Bayliss was erected in London, and thousands of students, suffrages and union members marched through London with images and small sculptures depicting the dog. The protest resulted in a bloody confrontation with 400 police officers. Selye's research was also based on animal experiments and financed by government agencies, charities and pharmaceutical companies. After 1945 his institute at the University of Montreal employed 40 assistants who worked with 15,000 experimental animals. What was the main reason for this intensive activity?

Initially, Selye had among his laboratory rats found symptoms similar to those he had been confronted with as a young general practitioner in Prague where several of his patients had complained about more or less diffuse pains, in particular in joints and arms. They stated they had lost appetite and often had bouts of fever, while Selye could establish that several of them had enlarged spleen and/or liver, combined with "more general" symptoms. Since then, Selye had wondered why so many physicians had devoted so much thought and energy to curing "isolated" disease states, while so few of them had paid any attention to the state of "being just sick".

Selye did not find any new hormone, though he continued to inject his rats with a variety of concoctions, extracted from placenta, kidneys, spleen and a host of other organs, with consistently had the same results. Finally he injected toxic substances, like formalin, and the result turned out to be the same. Obviously, each time the body was exposed to the influence of a foreign matter, the brain´s pituitary gland transmitted similar signals to the endocrine system. Selye assumed that his rats did not only respond to the hormone injections, but also to stress caused by the laboratory environment and the disagreeable experiments. He concluded that the disease symptoms resulted from both physical and psychological influences.

In an article published in 1936 in the English journal Nature, A Syndrome Produced by Various Nocuous Agents, Selye introduced the term stress to describe the disease symptoms he had introduced among his experimental animals. According to Selye, stress could appear in two varieties; it could be a general adaptation syndrome meaning that the body has difficulties in adapting its functions to a specific external threat, or it could also be the development of a pathological condition, which origin it is difficult to track. According to Selye's article, stress or general adaptation syndrome develops in three phases - an initial alarm phase, followed by a stage of resistance, or adaptation, ultimately leading to an end stage of severe fatigue, or worse - death. Stress could develop from chronic diseases such as hypertension, stomach ulcers, kidney disease, diabetes, arthritis, asthma and cancer, but also severe cold, surgical damage, excessive emotional responses or excessive doses of drugs.

Selye had a tendency to refer most his notions to his own research findings, but there is no doubt about the fact that he was influenced by the spirit of the time and not the least Freud's theories about our "dissatisfaction in culture". After the First World War, neurasthenia, or as it nowadays generally is labelled chronic fatigue syndrome, was a very common diagnosis of nerve problems. It was even argued that neurasthenia was especially common among Jews because they had a "specific emotional character", or businessmen since they worried about the state of the stock exchange. Like stress, neurasthenia was a very broad term that included insomnia, anxiety, fatigue and difficulties in accepting responsibility. Selye's fame is mainly based on his linkage of the body´s chemical processes to "deficiencies in the body's defence - and adaptation mechanisms".

Selye was a hyperactive person, his average working day consisted of 10 to 14 hours, including weekends and holidays. He usually rose at five o'clock in the morning, took a dip in the cold water pool of his house's basement and then cycling the ten kilometres road to his laboratory. 

He published 1700 research reports and 39 books. Together with the at the time very popular futurologist Alvin Toffler, Selye founded in 1975 the The American Institute of Stress to publicize and further develop his theories. Among other things, the Institute published a "stress test" consisting of 31 symptoms that every person should be aware of to avoid stress. Among some often very general signs of acute stress may be mentioned loud laugh, liquid anxiety, i.e. being worried and afraid without knowing the cause, dry mouth, an unnatural urge to urinate, increased smoking, and "an overwhelming desire to run and hide".

By the mid-1970s, stress management had developed into billion dollar industry. Academic research institutes were created, searching for cures for stress-related diseases, not to mention all the psychopharmacology that has developed around the phenomenon, as well as a wealth of books, specialist bookshops and various companies dedicated to stress management, relaxation theories, yoga and meditation. 

Selye was largely integrated in that development. The point of increased smoking in his stress test is interesting, not the least due to the fact that Selye claimed that smoking was not particularly harmful, it could even be recommended as having a calming effect on nervous stress. The pipe smoking Selye often appeared in television shows, movies and advertisements where he questioned the link between smoking and cancer, pointing to stress as a far more serious threat to public health. It was Selye who, in search of funding for his stress research institute, had approached the tobacco industry. Only in 1969, Selye received $ 300,000 in financial support from the tobacco industry. For example, between 1970 and 1973, Philip Morris gave $ 50,000 a year to Selye for what was simply referred to as a "special project". Selye's defence of smoking appeared to be in line with Freud's argument that we should, for the sake of easing our anxiety, seek out viable ways to alleviate the pressure that modern society exposes us to:

The question is not “to smoke or not to smoke,” but to smoke or drink, eat, drive a car—or simply fret. Since we cannot discard our surplus energy, we must occupy it somehow … that often more damage is done by creating, through well-meant crusades of enlightenment, innumerable hypochondriacs whose main sickness is really the fear of sickness.

In addition to financial support from the tobacco industry, Selye also received support from other somewhat suspicious institutions, at least when it comes to public health. He obtained, as an example, significant contributions from the Sugar Research Foundation and consequently recommended a diet rich in carbohydrates as a viable antidote to stress.

Selye was nominated for the Nobel Prize not less than seventeen times, but he never received it. A contributing factor for denying him the prize may have been his unfortunate aptitude for self-centred propaganda. Most crucial was that what he believed and suggested were not always entirely correct. There was a lot of stress-inducing factors that he chose to ignore in his selective research. Nowadays, the estimation of Selye's contribution seems to be based mainly on the fact that his discoveries inspired others to make new breakthroughs and present better theories.

Famine, war and disease all remain with us, though the world is changing rapidly. I remember how I in the nineties first heard about cell phones; clumsy devices with antenna and the net, which was reached through the installation of a modem and basically worked like the phones of those days, with complicated subscription arrangements and fees based on usage per minute. After ten years all that has changed and an entirely new cyber world is now controlling our existence. Artificial intelligence is already about to create a new human species, Homo Sapiens will soon be replaced by another species whose brain and body are linked and dominated by devices and substances that we no longer are in entire control of. World famine decreases, epidemics are not as serious threats as before and although it may not seem to be so, armed conflicts are decreasing. After thousands of years of struggling to get food for the day and keep ourselves healthy, many of us are now confronted with entirely different problems.

Inventions and scientific advances develop with breath taking speed, while the results are not always what could be expected. Medical research claims all its efforts are dedicated to fight disease, but the results can have completely different consequences. After the First World War, plastic surgery was advanced to reconstruct the horrendously deformed faces of injured soldiers, but the technology soon became a billion dollar industry to "improve" the appearance of those who can afford to pay for it. Viagra was originally a cardiac medicine, but it is now used to increase male potency. For the good or bad, our lives and our thinking are constantly adapted to scientific advances.

Not the least has Hans Selyes's research contributed to the brave new world we now live in. The discovery that a variety of chemical concoctions can affect our mood, thinking and behaviour and our innermost feelings, has made that the drug industry from the beginning of the fifties has filled the market with a variety of miraculous drugs - chlorpromazine to cure psychoses, lithium carbonate to cure obsessions, tricyclic drugs and monoamine oxidase inhibitors to cure depression, benzodiazepine to cure sleep disorders, etc. etc.

Why suffer from stress and anxiety? Forget economic growth, social reforms and political revolutions. Humanity can become better-off through easier means. Why just not manipulate human biochemistry? During 2011, 2.5 million children in the US were treated with chemical concoctions, mainly methylphenidate, to relieve attention deficit hyperactivity disorder (ADHD), or simply hyperactivity. Not only to alleviate acute concentration difficulties, but also to meet teachers 'and parents' learning requirements for their young. There are drugs for dealing with all kinds of mental barriers - soldiers are provided with drugs to become brave and ruthless, athletes to become stronger and more efficient and schoolchildren to become smarter and more ambitious. I recently read an exciting and thoughtful book about the artificial future that soon will change our lives - Yuval Harari´s Homo Deus.

Everything changes. In twenty years from now the present will be incomprehensibly outdated. Nevertheless, despite this bold new cyber world, I sincerely hope that nature remains to console our children and grandchildren. That they, like you and I, may lay down among the green fragrance of grass, close their eyes, let the sun warm their faces and listen to a blackbird's song. Or cuddle a sleeping infant in their loving embrace.

Tense nerves, stress hormones being released in the blood stream, tingling anxiety, the body being relentlessly worn down – all these are bleak elements of our human existence. However, do not allow the beauty of life be ignored. Also remember Havamal's wise word that a human is human´s happiness. Especially in those times when a generalizing idiocy strives to turn everyone and everything into threat and misery. And then we have the music! Listen to Beethoven's Ninth:

Oh friends, not these sounds!
Let us instead strike up more pleasing
and more joyful ones!

Joy!
Joy!

Joy, beautiful spark of divinity,

Daughter from Elysium,
We enter, burning with fervour,
heavenly being, your sanctuary!

Beckett, Samuel (2009) Company/ Ill Seen Ill Said/ Worstward Ho/ Stirrings Still. London: Faber & Faber. Burkert, Walter (1972) Lore and Science in Ancient Pythagoreanism. Cambridge Ma: Harvard University Press. Cantor, David and Edmund Ramsden (2014) Stress, Shock and Adaption in the Twentieth Century. Rochester NY: University of Rochester Press. Fischer, David James (2003) Romain Rolland and the Politics of Intellectual Engagement. London and New York: Routledge. Freud, Sigmund (2002) Civilization and its Discontents. London: Penguin Modern Classics.  “The Moses of Michelangelo” in Gay, Peter (ed.) The Freud Reader. New York:  W.W. Norton & Company. Gammond, Peter (1982) Schubert. London: Methuen. Larrington, Caroline (2014) The Poetic Edda. Oxford: Oxford University Press. Nietzsche, Friedrich (1990) The Twilight of the Idols and the Anti-Christ: or How to Philosophize with a Hammer. London: Penguin Classics. Pasternak, Boris (1973) The Last Summer. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Modern Classics. Petticrew, Marc and Kelley Lee (2011) “The Father of Stress” Meets “Big Tobacco”: Hans Selye and the Tobacco Industry”, in American Journal of Public Health, March. Schubert, Franz (1828) Doppelgänger https://www.youtube.com/watch?v=fKVnL9JvuO8 Selye, Hans (1977) The Stress of My Life: A scientist´s memoirs. Toronto: McClelland and Stewart. Schleef, Caroline (1943) Charcoal Burner's Ballad and Other Poems by Dan Andersson. New York: Fine Editions Press. Thomson, Damian (2016) “Does the great Bach conductor Masaaki Suzuki think his audience will burn in hell?” in The Spectator, 12 March. Volkov, Solomon (1984) Testimony: The memoirs of Dimitri Shostakovich. New York: Limelight Editions.

Såå… stanna upp, andas ut. Det är varmt, solen strålar från en klarblå himmel. En mild bris, intet mer. Fönster och dörrar står öppna, tyllgardiner fläktar svagt. Mitt barnbarn – en mycket liten människa, ny i världen. Så vacker, hjälplös och trygg i min famn. Vilka mirakler är inte barn. Deras existens är ett under. 

Elmer Diktonius bild av ett barn i livets mitt:

Barnet i trädgården
är ett underligt ting:
ett litet litet djur
en liten liten blomma.
Det myser som en katt åt nejlikorna
och skubbar sitt huvud
mot solrosens jättestängel.
Tänker kanske: sol är gott -
grönt är gräsfärg.
Vet kanske: jag växer!

Lilla Liv värmer mitt hjärta, får mig att känna livet starkt inom mig. Efter alla år slår hjärtat lika träget och lungorna rör sig i sin böljande rytm.

Hos mitt barnbarn finns inte ett spår av ondska eller elakhet. Hon vilar tryggt i sig själv, drömmer okända drömmar. Ingen ångest över penningbrist, obetalda räkningar, ogjorda åtaganden och ansvar för allt och alla. Ingen längtan efter kärlek och förståelse håller henne vaken. Hon piskas inte av prestigejakt. För henne gäller inte det som Odin talar om i Havamål:

En vesäll man ligger vaken var natt

Och grubblar på allt upptänkligt;

När morgonen kommer är mannen trött,

All vedermödan är som den var.

För mig och andra rusar livet vidare. Innan vi somnar känner vi hur en mörknande framtid tornar upp sig kring vår säng. När oron ruvar i och omkring oss blir stunder av lugn och tillfredställelse allt kortare. Likt ett vilddjur under sängen lurar stressen på oss, blottar sina tänder. Vi klarar inte förluster och tillkortakommanden, ekonomin vacklar.  Samtidigt finns fruktan för att bli utnyttjad, hotad eller helt enkelt bortglömd och förbisedd. Sjukdomar gnager inom mig, yttre krafter sliter ner mig.

Drabbas jag av något som italienarna kallar kaos calmo, lugnt kaos, en gnagande ångest, söker jag mig, som de flesta av oss, till icke-hållbara lösningar. Jag smiter från problemen och prövar olika metoder för att skymma livets krav. Ibland gör jag som Dan Andersson rekommenderat:

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Det där är dock en tillfällig lindring. Andra flyktvägar undan livets omöjliga projekt är läsning, konst, musik och bloggskrivande. De leder heller ingen vart. Fast det går inte att förneka att läsa, skriva och lyssna till mina vänner mildrar ångest. I Erik Lindegrens sönderciterade dikt Arioso, möter vi inom konsten ”de andra”, de som också är vi – i hinduernas mening Tat twam asi, तत्त्वमसि, ”det är du”. Var och en av oss utgör en del av världsalltet, inom oss alla andas Brahman:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,

någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly

Någonstans, o någonstans

har alla tågen gått och alla klockor stannat,

någonstans inom oss är vi alltid här och nu...

Arioso, ”luftigt”, används inom musiken då en solist, inom en opera eller ett oratorium, till orkesterackompanjemang uttrycker sig genom välljudande, rytmiskt tal. Speciellt kammarmusik framstår för mig som ”luftiga” samtal. Schuberts sånger, stråkkvartetter och piano trios har för mig ett personligt tilltal. Deras gripande, intima och dynamiska karaktär fjärmar mig från vardagens stress och smärta. I musik finns en övernaturlig kraft förborgad, något bortom alla begränsningar – ett Tat twam asi.

Kanske är det skaparglädjen inom musiken, dess kontakt med det utomjordiska, som fick den åldrade Ingmar Bergman att konstatera att: ”Kristus är en filosof som ger vittnesbörd om att det finns andra världar. Precis som Bach” och han jämförde sin skapardrift med vad han påstod vara Bachs aftonbön: ”Milde Herre Gud, tag inte min glädje ifrån mig.”

Då jag lyssnar till Bach, men kanske i än högre grad Schuberts musik, inbillar jag mig att skaparen av något så perfekt måste ha varit en lycklig människa och mycket riktigt påstod Schubert i en av sina dagböcker att ”den som älskar musik kan aldrig vara riktigt olycklig.” Men märk väl att han skrev ”riktigt olycklig”, som om bedrövelsen är ständigt närvarande, en mörk grundton.

Schubert skrev oavbrutet, samtidigt som han led svårt av ekonomiska bekymmer, kärlekssmärta, sjukdom och trots sitt mästerskap en tärande känsla av otillräcklighet. Fem år före sin död vid trettioett års ålder, skrev han till sin vän Leopold Kupelweiser:

Varje natt, då jag går till sängs, hoppas jag att inte få vakna igen och varje morgon förnyas min sorg. Jag lever utan nöje och vänner.

Kylan tränger ofta in i Schuberts spänningsmättade musik, som i hans Winterreise, eller i den sparsmakade Doppelgänger, Dubbelgångare, där en stillsamt framkrypande obönhörlighet ackompanjeras av alltmer dissonanta ackord, som obevekligt leder fram till en final bräddfylld med hotande varsel om en skrämmande fullbordan som aldrig tillåts blomma ut. Schubert har en förbluffande förmåga att fördjupa sig i en text och tolka den på ett djuplodande, djupt personligt sätt, något han gör med Heinrch Heines redan kusliga text:  

Du Doppelgänger! Du bleicher Geselle!
Was äffst du nach mein Liebesleid,
Das mich gequält auf dieser Stelle,
So manche Nacht, in alter Zeit?

Du, Dubbelgångare! Du bleke följeslagare!
Varför efterapar du min kärlekssmärta

som plågat mig här

så mången förfluten natt?

Inte undra på att Schubert konstaterade att ”det finns inget sådant som lycklig musik.” Även sådan musik som gör mig glad och upprymd tycks ha en underton av egendomlig smärta, kanske beroende på att den tolkar livet, som faktiskt är sådant. Schubert förklarar:

Ingen förstår en annans sorg, ingen förstår en annans glädje […] Min musik skapas ur min talang och mitt elände. Och det jag har skrivit i min yttersta nöd är sådant som världen tycks uppskatta mest.

Kanske skulle han få medhåll av Dimitrij Sjostakovitj, en annan kompositör vars musik jag gärna ägnar en hel del tid. Sjostakovitj, som både i sitt liv och sin musik tycks spegla en bitter, men ofta humoristisk livsinställning, lär ha sagt att han aldrig var lycklig. Trots sin dystra läggning kunde Sjostakovitj omöjligt upphöra med sitt komponerande och påstod att om man så högg av honom händerna skulle han fortsätta skriva sina noter med pennan mellan tänderna:

När en man är förtvivlad betyder det att han fortfarande tror på något […] De flesta av mina symfonier är gravstenar […] Illusioners vissnande är en långdragen och bedrövlig process, som tandvärk. Men du kan dra ut en tand. Däremot fortsätter döda illusioner att ruttna inom oss. Och stinka. Du kan inte undkomma dem. Jag bär ständigt på mina.

Är detta ett utslag av det så ofta anförda ”ryska tungsinnet”? Jag ställer mig tvekande inför tron på nationalkaraktärer, men det kan inte förnekas att ryska artister i allmänhet levt under ett kvävande förtryck. De flesta av dem miste kära och nära genom statens, eller andra makthavares, tyranni. En del lyckades dock betrakta sina misslyckanden och de övergrepp de utsattes för, som bränsle för sin konst. Läste nyligen ett par rader av Boris Pasternak vars liv och litterära produktion präglades av den sovjetiska censurens ständiga och ofta förödande närvaro, stora delar av hans verk har gått förlorade:

I livet är det mer nödvändigt att förlora än att vinna. Ett frö kan endast gro om det dör.  Man måste leva utan att förtröttas, man måste se framåt och leva på livsreserver, som skapats av såväl glömska som minnen.

Ett påstående som finner ett eko i den bittre, men också dystert humoristiske, Samuel Becketts råd i sin ”roman” Worstward Ho:

Någonsin försökt. Någonsin misslyckats. Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

Ångest kan alltså betraktas som en positiv egenskap i så måtto att den leder till insikt och förbättring, kanske i linje med Nietzsches vid det här laget uttjatade och i allmänhet felciterade åttonde aforism från ”maximer och pilar” i hans Avgudaskymning: ”Från livets krigsskola: Det som inte förstör mig, härdar mig.”

Insikter om lidandets positiva verkan förmedlas genom en mängd religiösa skrifter.  Inte minst inom kristendomen framställs lidande som en värdefull erfarenhet som kan leda till en ökad förståelse av livets inre mening. Jesu ställföreträdande lidande anses vara en akt av medkänsla, en försoning med Gud, den kraft som styr vår tillvaro. Genom att tro på och följa Jesu exempel kan vi människor återupprätta vår brustna samvaro med skapelsen. Lidandet blir därigenom ett medel för att finna Gud och förstå att tro är något bortom förnuft och förståelse.

Likt tro är musik svårförklarlig och den talar på olika sätt till var och en av oss. Den strängt kalvinistiske, japanske dirigenten Maasaki Matzuki tror exempelvis att Gud talar direkt till oss genom Bachs musik:

Gud gav oss Bibeln genom sina lärjungar och genom Bach gav han oss kantaterna. Därför är det vår plikt att framföra dem. Vi måste genom att spela och sjunga dessa verk vidarebefordra Guds budskap och vi sjunger dem till Guds ära.

På fullt allvar hävdar Matzuki, som utan tvekan är en av världens främsta uttolkare av Bachs musik, att:

Bach verkar som en missionär bland människorna. Efter varje konsert kommer folk fram till podiet för att där samtala med mig om ämnen som normalt är tabu i vårt samhälle – exempelvis döden. Jag får ständigt frågan om vad ”hopp” betyder för en kristen. Jag tror att Bach har omvänt tiotusentals japaner till den kristna tron.

Som ett exempel på Bachs förmåga att göra sina lyssnare till kristna nämner Matzuki en japansk organist som berättade för honom att: ”Bach förde mig till Gud, Jesus och kristendomen. När jag spelar en fuga hör jag hur Bach talar med Gud.”

Det råder ingen tvekan om att det finns en koppling mellan religiositet och musik. Pythagoras (570 – 495 f.Kr.) ansåg att musiken var en återklang av skapelsens perfektion. Eftersom tonhöjden reflekterar en strängs vibrationer, bör samma harmoni mellan ljud och rörelse råda i hela universum. I sina försök att klargöra förhållandet använde sig Pythagoras av matematiken. Genom musiken kan vi få en uppfattning om vad Pythagoras kallade för ”sfärernas harmoni”. För Pythagoras var musiken verkligen ”Guds röst”.

Flera stora kompositörer har varit djupt religiösa, medan andra beklagat att de inte varit det. Exempelvis svarade Sjostakovitj på frågan om han var religiös: ”Nej, och jag är mycket ledsen för det.”

Efter att ha skrivit om den balsam för själen som musik skänker, låt mig nu återgå till monstret som under oroliga nätter lurar under sängen – Stressen. Eftersom stress berör psyket kan det vara lämpligt att vända sig till den författare, jag tvekar att kalla honom ”vetenskapsman”, som oftast kopplas samman med den moderna människans själsliv, nämligen Sigmund Freud. Uppenbarligen var psykoanalysens profet omusikalisk. Han kunde bli djupt gripen av litteratur och konst, i det senare fallet mer av skulptur än måleri, men tycks stå främmande inför musikaliska upplevelser.

Uppenbarligen lyssnade Freud aldrig till musik för nöjes skull och han skrev ytterst sällan om musik. En av Sigmund Freuds brorsöner, Harry Freud, påstod att hans farbror ”föraktade musik”, något som kan tyckas märkligt, inte minst med tanke på att han levde i det så intensivt musikaliska Wien. Ett av det få tillfällen då Freud nämnde musik var i en artikel om Michelangelos staty av Moses som han 1914 anonymt publicerade i tidskriften Imago. Freud inleder sin analys av Mosesstatyn med att deklarera att han långt ifrån är någon konstkonnässör, att han är mer intresserad av konstens innehåll än dess uttrycksmedel:

Likväl har konstverk en kraftfull verkan på mig, särskilt litteratur och skulptur, mindre ofta måleri. Detta har fått mig, då jag funderar på sådant, att ägna mycket tid åt att försöka begripa dem på mitt sätt, det vill säga att för mig själv förklara vad deras effekt beror på. Närhelst jag inte kan det, som exempelvis inför musik, är jag närmast oförmögen att uppleva någon njutning. Någon rationalistisk, eller möjligen analytisk, sinnesrörelse gör uppror mot att bli gripen av något när jag inte förstår, varför jag blir berörd och vad det är som berör mig.

Det tycks nästan som om Freud var rädd för musik; för dess obestämbarhet, hur den talar direkt till känslorna och aldrig riktigt kan ringas in, bli begriplig - eller med ett annat ord ”analyserad”. Däremot var hans vän, Romain Rolland ytterst musikalisk. Rolland, författare, essäist, konsthistoriker och mystiker, fick 1915 nobelpriset i litteratur med motiveringen att han fick priset:

såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper.

Rolland förestod den musikhistoriska avdelningen vid Sorbonnes universitet (han lämnade det sedermera för att helt ägna sig åt sitt författarskap) och hans stora musikalitet och entusiasm inför musikens känslomässiga kraft löper som en röd tråd genom hans liv och verksamhet. Rolland hade en orubblig tro på mänsklighetens förmåga till godhet och positiv förändring av våra livsvillkor.  Han var starkt påverkas av hinduisk filosofi och korresponderade flitigt med Rabrindranath Tagore och Gandhi. 1923 inledde Rolland även en intensiv korrespondens med Freud. Han försökte övertyga sin brevvän om betydelsen av vad han kallade den “oceaniska känslan":

Den sanna vedantiska tron har inte som sin utgångspunkt ett system av förutbestämda idéer. Den baserar sig på absolut tankefrihet och ett oöverträffat mod då det gäller att bland religionerna finna de sanningar som bör bejakas och de strategier som har presenterats för att samordna dem. Den har aldrig låtit sig begränsas av någon prästerlig hierarki, utan varje människa har varit fullständigt fri att söka en andlig förklaring till universums drama.

Med Vedanta tycks Rolland närmast mena Adi Shankaras (788 – 820 e.Kr.) advaita (icke-dualistiska) uppfattning att alla motsatser är chimärer och det enda som är absolut verkligt och beständigt är livskraften bakom all existens – Brahman, världssjälen, det stora världsalltet, den gudomliga verkligheten. Brahman är uppenbarligen en annan beteckning på det som Rolland kallar den oceaniska känslan och som han trodde sig finna bland annat i musiken och sann vänskap.

I ett av sina brev till Rolland ursäktade Freud sina tvivel inför ”den oceaniska känslan” med att han är lika otillgänglig för mysticism som för musik. Men, det hindrade inte att Freud tog Rollands uppfattningar som utgångspunkt för sin bok Vi vantrivs i kulturen från 1929. Sin vana trogen spärrade Freud in Rollands idé om närvaron av en religiös känsla av evighet och gränslöshet som den sanna basen för mänsklig gemenskap, inom sin egen ”vetenskapliga” tvångströja och förklarade att Rollands tro enbart var en fragmentarisk kvarleva av ett barnsligt medvetande som innebär att ett barn inte förmår skilja sin existens från omgivande människor och ting. 

När barnet mognar finner det alltfler negativa aspekter inom den verklighet som omger det och för att skydda sitt välbefinnande börjar barnet bygga upp strategier för att hantera den hotfulla verkligheten. Den livsångest vi ständigt försöker behärska utgår enligt Freud främst från vår smärtsamma insikt om dödens visshet, naturens grymhet och destruktivitet och att vi tvingas dela vår tillvaro med andra människor, som ser till att vi efterlever samhällets lagar.

Paradoxen är att vi människor har skapat kultur och civilisation för att skydda oss mot naturens nyckfulla grymhet, men att vi därigenom också har uppfunnit ett tillstånd som även det plågar oss. Vi har förvandlats till neurotiska varelser genom att anpassa oss till de kulturella idealen hos ett samhälle som vi själva varit med om att skapa. Framstegen inom vetenskap och teknik kan möjligen ha bidragit till att göra vår existens lättare och lyckligare, men genom att civilisationen har fjärmat oss från vår sanna natur har den också bidragit till att bryta ner oss.  Vi klarar inte av alla de krav som ställs på oss, att ständigt försöka behärska våra drifter har gjort oss frustrerade.

Tanken att den västerländska civilisationen kan vara skadlig för vårt välbefinnande fick många att välkomna det Första världskriget som en effektiv kur mot tanklös bekvämlighet och intellektuell förflackning. För att återigen komma i harmoni med sig själv och naturen behövde mänskligheten ett ordentligt ”elddop”. Då unga män återvände från skyttegravarnas helveten, psykiskt och fysiskt skadade av sina förskräckliga upplevelser, var de dock långt ifrån de ”pånyttfödda” hjältar som förkrigspropagandan hade utlovat. För att bota krigsveteranerna från ångest, hopplöshet och förtvivlan började man undersöka hur frustrerande upplevelser påverkar kropp och själ.

Hur vårt psyke påverkas av yttre faktorer och hur kroppen behandlar skadliga inflytanden kom alltmer i centrum för forskarnas ansträngningar. Man studerade inte enbart hjärnan och nervsystemet utan även det som kom att kallas för det endokrina systemet. Alla däggdjur, fåglar och fiskar har olika inre organ som avsöndrar kemiska substanser, hormoner, som genom blodcirkulationen sprids i kroppen och bär med sig signaler som sätter igång och samordnar olika kroppsfunktioner. Hormoner produceras i en mängd olika körtlar, som hypofysen, tallkottkörteln, bukspottskörteln, äggstockarna, testiklarna, sköldkörteln, bisköldkörteln och binjurarna. Till skillnad från nervsystemet är det endokrina systemet inte ögonblickligen verkningsfullt, men det arbetar under en längre tid och dess effekter är betydligt mer långvariga. Genom att producera och avge olika hormoner sköter hjärnans hypotalamus all information till det endokrina systemet.

Kunskapen om det endokrina systemet är relativt ny. Det var de engelska läkarna Ernest Starling och William Bayliss som 1905 förstod att den vätska och slem som producerades av olika körtlar tilverkades utan inverkan från nervsystemet och de gav därmed upphov till den medicinska disciplin som kom att kallas endokrinologi. Det var de som betecknade de molekyler som produceras av körtlar och fungerar som kroppens signalsubstanser för hormoner. Olika hormoner startar olika fysiologiska och beteendeskapande processer. Matsmältning, metabolism, andning, vävnadsfunktioner, sensoriska perceptioner, sömn, amning, stress, tillväxt, reproduktion och humör är alla beroende av hormonsignaler. Eftersom hormoner är påtagliga substanser intresserade sig läkemedelsindustrin för hormonforskningen och stödde frikostigt sådan verksamhet vid olika universitet.

János Hugo Bruno "Hans" Selye var en av de många centraleuropéer som födda i början av seklet i någon av det österrikisk-ungerska imperiets olika städer och avkrokar hamnade på helt andra ställen och därifrån, med eller utan vår vetskap, har spridit förbluffande insikter som förändrat våra liv.

Selye växte upp i en ungersktalande familj i Komárom, en liten stad på ömse sidor om Donau. Staden delades i två olika delar då floden 1920 kom att bli gräns mellan Tjeckoslovakien och Ungern. Familjen flyttade till Budapest, medan Hans studerade vid Institutet för allmän och medicinsk patologi i Prag, där han sedermera blev doktor i både medicin och kemi . 1931 fick han en gästprofessur i USA och några år senare fortsatte han sin forskning i Montréal. Då det mörknade i Europa valde han att stanna kvar i Kanada. Hans österrikiska mor dödades under Ungernrevolten 1956 av en förflugen kula. Selye var då sedan lång tid tillbaka verksam i den lukrativa jakten efter nya hormoner.

För att finna hormoner använde man sig av försöksdjur i vilka man sprutade in olika ämnen för att studera om de satte igång kemiska processer genom vilka man kunde spåra kroppens hormonproduktion. Redan Starling och Bayliss hade råkat ut för våldsam kritik efter det att de inför sextio studenter, utan att ha sövt ner den, opererat på en brun terrier. Svenska studentskor anmälde incidenten och djurvänner i hela Europa blev våldsamt upprörda. 1906 restes i London en staty över Den Bruna Hunden som plågats och dödats av Starling och Bayliss och då tusentals studenter, suffragetter och fackföreningsmedlemmar året därefter marscherade genom London med bilder på och små skulpturer förställande Den Bruna Hunden ledde det till en blodig konfrontation med 400 poliser. Selyes forskning var frikostigt finansierad av statliga myndigheter, välgörenhetsorganisationer och läkemedelsföretag och sysselsatte efter 1945 vid Universitetet i Montréal 40 assistenter som arbetade med 15 000 försöksdjur. Vad var den främsta orsaken till denna intensiva verksamhet?

Selye hade hos sina försöksdjur funnit sjukdomssymptom som liknade dem han som ung, allmänpraktiserande läkare i Prag hade funnit hos en mängd patienter som klagat över mer eller mindre diffus värk och smärta i leder och armar. De hade sagt sig sakna aptit, hade ofta feber, förstorad mjälte och/eller lever och andra ”mer generella” symptom. Sedan dess hade Selye funderat över hur det kom sig att läkare under så många århundraden ägnat så mycket tanke och energi åt att bota ”isolerade” sjukdomstillstånd, men inte ägnat någon uppmärksamhet åt tillståndet ”att enbart vara sjuk”.

Selye fann inget nytt hormon men fortsatte injicera sina råttor med en mängd olika preparat, som extrakt av placenta, njurar, mjälte och en mängd andra organ, med ständigt samma resultat. Slutligen injicerade han giftiga ämnen, som formalin, och resultatet blev det samma. Uppenbarligen sände hypofysen ut liknande signaler till det endokrina systemet varje gång kroppen utsattes för inverkan från ett främmande ämne. Samtidigt anade Selye att hans råttor inte enbart reagerade på hormoninjektionerna, utan också på den stress som laboratoriemiljön och experimenten orsakade. Sjukdomssymptomen var ett resultat av såväl fysisk som psykisk påverkan.

I en artikel, publicerad 1936 i den engelska Nature, ”A Syndrome Produced by Diverse Nocuous Agents!” introducerade Selye beteckningen ”stress” på de sjukdomstillstånd han framkallat hos sina försöksdjur. Enligt Selye kunde stress ha två varianter. Det kunde röra sig om ett "generellt anpassningssyndrom", d.v.s. att kroppen harft svårt att anpassa sina funktioner till utifrån kommande hot, eller utvecklingen av ett patologiskt tillstånd präglat av stress vars ursprung var svårt att spåra.

Enligt Selyes artikel utvecklade sig stress, eller "allmänt anpassningssyndrom", i tre faser; en initial alarmfas, följd av ett stadium av motstånd eller anpassning, vilket slutligen ledde till ett slutstadium av svår utmattning, eller i värsta fall - död. Stress kunde utvecklas från kroniska sjukdomar, såsom högt blodtryck, magsår, njursjukdom, diabetes, artrit, astma eller cancer, men också orsakas av svår kyla, kirurgiska skador, överdrivna känsloreaktioner eller höga doser av läkemedel.

Selye hade en benägenhet att hänvisa det mesta han hävdade till sina egna forskningsresultat, men det råder inge tvekan om att han var påverkad av tidsandan och inte minst Freuds teorier om vår ”vantrivsel i kulturen”. Efter Första världskriget var neurasteni, eller som det nu antagligen skulle kallas utmattningsdepression, en mycket vanlig diagnos på nervproblem. På fullt allvar kunde det hävdas att neurasteni var speciellt vanlig hos judar, eftersom de hade en ”särskilt känslomässig karaktär”, eller hos affärsmän, som ständigt oroade sig för aktiepriserna. Liksom stress var neurasteni ett mycket brett begrepp som innefattade sömnlöshet, ångest, utmattning och problem med att ta ansvar. Selyes insats bestod i att koppla sådana tillstånd till kemiska processer och ”brister hos kroppens försvars- och anpassningsmekanismer”.

Selye var en hyperaktiv person, hans genomsnittliga arbetsdag var 10 till 14 timmar, inklusive helger och helgdagar. Han steg vanligtvis upp vid femtiden på morgonen, tog ett dopp i kallvattenpoolen i husets källarvåning och cyklade sedan den milslånga vägen till sitt laboratorium.

Han publicerade 1 700 forskningsrapporter och 39 böcker. Tillsammans med den på sin tid mycket populäre futurulogen Alvin Toffler grundade han 1975 the International Institute of Stress som arbetade för att sprida hans teorier. Bland annat publicerade institutet ett ”stress-test” bestående av 31 symptom som varje person borde vara medveten om för att undvika att drabbas av stress.  Bland en del av de emellanåt mycket allmänna tecknen på akut stress kan nämnas högljutt skratt, flytande ångest, d.v.s. att vi är oroade och rädda utan att veta orsaken, muntorrhet, en onaturlig drift att urinera, ökad rökning, och ”en överväldigande önskan att springa och gömma sig”.

Vid mitten av sjuttiotalet hade stresshantering utvecklats till en miljardindustri. Akademiska forskningsinstitut och beteendemedicinska institutioner skapades för att finna botemedel för stressrelaterade sjukdomar, en mängd olika psykofamaka producerades, en uppsjö av böcker skrevs, specialbokhandlar och förlag grundades och företag erbjöd olika former av stress management; avslappningsmetoder, sensitivitetskurser, yoga och meditation.

Selye var i hög grad integrerad i den utvecklingen. Punkten ökad rökning i hans stress-test är intressant, inte minst genom det faktum att Selye hävdade att rökning inte var speciellt skadlig, utan att den till och med kunde rekommenderas som en lugnande inverkan på nervstress. Den piprökande Selye uppträdde ofta i TVprogram, filmer och reklaminslag där han ifrågasatte kopplingen mellan rökning och cancer och betonade att stress var ett långt allvarligare hot mot folkhälsan.  Det var Selye som i sin jakt efter finansiering för sitt stressforskningsinstitut hade närmat sig tobaksindustrin. Enbart under 1969 fick Selye 300 000 dollar i finansiellt stöd från tobaksindustrin och exempelvis Philip Morris gav mellan 1970 och 1973 årligen 50 000 dollar till Selye för något som i företagets budget enbart betecknades som ”ett speciellt projekt”. Selyes försvar för rökning tycktes vara i överenstämmelse med Freuds argument att vi bör för vår mentalas hälsas skull söka utvägar från den press som det moderna samhället utsätter oss för:

Frågan är inte "att röka eller inte röka", men om man bör röka, dricka, äta, köra bil eller helt enkelt nöja sig med att vara jäktad. Om vi inte kan bli av med vår överskottsenergi på annat sätt, måste vi hitta på något att sysselsätta oss med. Mer skada åstadkoms genom igångsättandet av välmenande upplysningskorståg av inbillningssjuka människor, vars huvudsakliga sjukdom egentligen är deras rädsla för sjukdom.

Förutom finansiellt stöd från tobaksindustrin fick Selye även stöd från andra något suspekta institutioner, i varje fall då det gällde folkhälsa. Han mottog betydande bidrag från the Sugar Research Foundation och rekommenderade som motmedel mot stress följaktligen en kost rik på kolhydrater.

Inte mindre än sjutton gånger nominerades Selye till nobelpris, men han fick det aldrig. En bidragande orsak kan ha varit hans olyckliga fallenhet för en självcentrerad och inte alltid vederhäftig propaganda. Mest avgörande var nog att vad Selye trodde och föreslog emellanåt inte var helt korrekt. Det fanns en hel mängd stressframkallande faktorer som han i sin selektiva forskning valde att ignorera. Numera tycks uppskattningen av Selyes insats främst grunda sig på att hans upptäckter inspirerat andra att forska kring stress och presentera bättre teorier.

Svält, krig och sjukdom finns kvar hos oss, men världen ändrar sig snabbt. Minns hur jag på nittiotalet först fick höra om mobiltelefoner; klumpiga apparater med antenn och nätet, som du nådde genom modem och som i princip fungerade ungefär som dåtidens telefoner, med komplicerade abonnemangsavtal och avgifter per minut. Efter tio år hade allt förändrats och en helt ny cybervärld behärskar nu våra liv. Artificiell intelligens är i färd med att skapa en helt ny djurart. Homo sapiens försvinner och ersätts med varelser vars hjärna och kropp kopplats samman och kanske till och med domineras av anordningar och substanser som de själva har skapat, men inte längre har någon kontroll över. Världssvälten minskar, epidemier är inte lika allvarliga hot som förr och även om det inte kan tyckas vara så - minskar väpnade konflikter. Efter att under tusentals år ha kämpat för att få mat för dagen och hålla oss friska konfronteras många av oss nu med helt andra problem.

Uppfinningar och vetenskap avancerar med hisnande hastighet och resultaten är inte alltid vad som förväntats. Inom medicinsk forskning hävdas att allt görs för att bekämpa sjukdomar, men resultaten kan få helt andra följder. Efter Första världskriget avancerade plastikkirugin för att rekonstruera skadade soldaters ohyggligt vanställda ansikten, men tekniken har nu blivit en miljardindustri för att ”försköna” utseendet hos de som har råd att betala för det. Viagra var ursprungligen en hjärtmedicin, men används nu för att för att öka manlig potens. På gott och ont anpassas våra liv och vårt tänkande till de vetenskapliga ”framstegen”.

Inte minst har Hans Selyes forskning bidragit till denna Brave New World, djärva nya värld. Upptäckten att en mängd kemiska preparat kunde påverka vårt humör, tänkande och beteende, våra innersta känslor, gjorde att läkemedelsindustrin med början under femtiotalet fyllde marknaden med en mängd mirakulösa droger – klorpromazin mot psykoser, litiumkarbonat mot manier, tricykliska läkemedel och monoaminooxidashämmare mot depressioner, bensodiazepin mot sömnstörningar, etc. etc.

Varför lida av stress och oro? Glöm ekonomisk tillväxt, sociala reformer och politiska revolutioner. Mänskligheten kan lyckliggöras med enklare medel. Varför helt enkelt inte manipulera den mänskliga biokemin? År 2011 behandlades 2.5 miljoner barn i USA med kemiska preparat, främst metylfenidat, för att lindra ADHD (attention deficit hyperactivity disorder), eller helt enkelt – hyperaktivitet. Inte endast för att lindra akuta koncentrationssvårigheter, utan också för att de skulle kunna möta lärares och föräldrars inlärningskrav. Det finns droger för att åtgärda i stort sätt alla psykiska hinder – soldater fylls med droger för att bli modigare och hänsynslösare, idrottare för att bli starkare och effektivare och skolbarn för att bli smartare och mer ambitiösa. Jag läste nyligen en spännande och tankeväckande bok om den artificiella framtid som står för dörren - Yuval Hararis Homo Deus.

Allt förändras. Om tjugo år kommer nuet att vara obegripligt föråldrat. Men trots vår djärva nya cybervärld hoppas jag att naturen finns kvar för våra barn och barnbarn. Att de, liksom du och jag, kan lägga sig i doftande gröngräs, sluta ögonen, låta solen värma deras ansikten och lyssna till koltrastens sång. Eller hålla ett tryggt sovande spädbarn i sin famn.

Spända nerver, hormoner som frigörs i blodströmmen, gnagande oro, kroppen som slits ner – en dyster grundton i vår tillvaro. Tillåt dock inte att livets skönhet glöms bort. Kom också ihåg Havamåls visdomsord om att människa är människas glädje. Speciellt i dessa tider då en generaliserande idioti strävar efter förvandla allt och alla till hot och elände.  Och så har vi musiken! Lyssna till Beethovens Nia:

O vänner, inte dessa toner!

Låt oss istället brista ut

i en angenämare och lyckligare sång.

Glädje!

Glädje!

Glädje, sköna gudagnista,

dotter från Elysium!

Eldberusade träder vi in,

du Himmelska, in i din helgedom.

Andersson, Dan (1980) Dan Andersson: Svalans svenska klassiker. Stockholm: Bonniers. Beckett, Samuel (2009) Company/ Ill Seen Ill Said/ Worstward Ho/ Stirrings Still. London: Faber & Faber. Burkert, Walter (1972) Lore and Science in Ancient Pythagoreanism. Cambridge Ma: Harvard University Press. Cantor, David och Edmund Ramsden (2014) Stress, Shock and Adaption in the Twentieth Century. Rochester NY: University of Rochester Press. Collinder, Björn (1972) Den poetiska Eddan. Stockholm: Forum. Diktonius, Elmer (1975) Dikter och prosa. Stockholm: Rabén & Sjögren. Fischer, David James (2003) Romain Rolland and the Politics of Intellectual Engagement. London and New York: Routledge. Freud, Sigmund (1995) Vi vantrivs i kulturen. Stockholm: Röda rummet.  “The Moses of Michelangelo” i Gay, Peter (ed.) The Freud Reader. New York:  W.W. Norton & Company. Gammond, Peter (1982) Schubert. London: Methuen. Harari, Yuval Noah (2017) Homo Deus: En kort historik över morgondagen. Stockholm: Natur och Kultur. Lindegren, Erik (1966) Sviter. Stockholm: Aldus/Bonniers. Nietzsche, Friedrich (2013) Avgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren: Samlade skrifter 8. Ågerup: Symposion. Pasternak, Boris (1973) The Last Summer. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Modern Classics. Petticrew, Marc och Kelley Lee (2011) “The Father of Stress” Meets “Big Tobacco”: Hans Selye and the Tobacco Industry”, i American Journal of Public Health, March. Piltz, Mattias (2007) ”Ständigt denna kristendom! Ingmar Bergman och evigheten” i Signum, nr. 7. Schubert, Franz (1828) Doppelgänger https://www.youtube.com/watch?v=fKVnL9JvuO8 Selye, Hans (1977) The Stress of My Life: A scientist´s memoirs. Toronto: McClelland and Stewart. Thomson, Damian (2016) “Does the great Bach conductor Masaaki Suzuki think his audience will burn in hell?” in The Spectator, 12 March. Volkov, Solomon (1980) Vittnesmål –Sjostakovitjs memoarer. Rabén & Sjögren.

During the days before the French election, I wondered what has happened and will happen. How has all this insanity become possible? How has fear and intolerance once again been allowed to control our feelings, thoughts and choices? Why do so many choose to follow paths that previously have led us all into the abyss? Thankfully, the Le Pen harpy was defeated, but let's not forget that one third of the French people voted for her, not to mention all those who did not vote at all.

While sitting in the car, my youngest daughter puts on a CD from a concert she heard in Florence. It is Vasco Brondi from Ferrara who is rapping. The beautiful Italian, a language suitable for poetry, fills the car while Brondi mirrors my thoughts:

Cadeva la sera

su una bella e malandata Europa multiculturale

su un altro bar che cambia gestione

su un altro eroe da dimenticare

Il giorno degli attentati hai scritto

per tranquillizzare tutti

che come sempre eri da quelle parti

ma non eri tra i feriti o tra i morti

E dove c’era un minareto o un campanile

c’è un albero in fiore tra le rovine

ci siamo noi due accecati dal sole

mentre cerchi di spiegare

cos'è che ci ha fatto inventare

La torre Eiffel

Le guerre di religione

Le sinfonie di Beethoven

La stazione spaziale internazionale

Le armi di distruzione di massa

e le canzoni d’amore.

The evening came

to a beautiful, lost, multicultural Europe.

To another bar that had changed owner.

To another hero who will be forgotten.

During the day of the assassinations, you wrote,

to calm all of us down,

that even if you had been there,

you were not among the injured or dead.

And where there is a minaret or a church tower,

there is a flowering tree among the ruins

where we two, dazzled by the sun,

are trying to explain

what created the

Eiffel Tower,

religious wars,

Beethoven's symphonies,

the International Space Station,

weapons of mass destruction

and the love songs.

Yes, how and why? What's happening around us? Back at home I sit by the kitchen table and read an interview with Marek Halter, a Jewish writer who is quite well-known in France, where his historical novels have sold millions of copies.

Halter is one of those Europeans living and working among us, with an almost unimaginable life history. He was born in Warsaw in 1936. His parents managed to escape the Nazis and brought their son with them to Ukraine, but they were soon by war and Stalinism swept to Moscow, eventually ending in Kokand in eastern Uzbekistan. In 1946, the family managed to return to Poland. In 1950, they came to France. Halter started studying mime under the famous Marcel Marceau and was admitted to the academy of arts. He became a rather successful artist, with a mixed style that occasionally may be considered as a reverberation of Nicolas de Staël's art.

After a successful exhibition in Buenos Aires in 1955, Halter moved there and stayed for two years, before returning to Paris, where he increasingly left the art for political journalism and activism. In 1991, Halter founded a French school in Moscow and began to commute between the Russian and French capital. In 1989, he had a great success with his novel La Mémoire d'Abraham, a romanticized description of the fate of his ancestors during two millennials. The novel has now been sold worldwide in five million copies. Then, a new novel followed almost every year.

Like so many other enthusiastic and popular authors who have used their eventful lives as sources for their stories, famous examples are Laurens van der Post and Jerzy Kosinski, Halter soon came to suffer embarrassing criticism from people who knew him or had lived in the same areas as he had. For example, did the Polish-Jewish partisan Michel Borwicz, write that Halter's autobiography "was stuffed with pure inventions". Something that does not prevent Halter from being a bold exposer of injustices, committed to the defence of dissidents around the world and not the least a convinced religious Jew, who nevertheless has exhibited a great understanding for Palestinians suffering from Israeli abuse.

Why recount Marek Halter's life story? Only as a reminder that there are people living among us, some are outstanding writers and scientists, who once were refugees not being welcome anywhere. While the majority of them were killed, the borders of Europe and the United States were closed to them. Some went in their desperation far away; ending up in Buenos Aires, Harbin, Shanghai, Sydney or Yokohama, while their friends and relatives were assassinated, confined and exterminated.

Marek Halter gave a congenial impression in the interview I read. He quoted Hanna Arendt's observation that: ”clichés, stock phrases, adherence to conventional, standarized codes of expression and conduct have the socially recognized function of protecting us against reality” We have to scrutinze ourselves; our fears, our chauvinism and conventional opinions. Only then might we try to imagine the thoughts and convictions of terrorists and politicians who nurture opinions and act in a manner incompatible with human decency and compassion.

Marek Halter believes that the current discourse on terrorism and uncontrolled immigration should not be allowed to blind us about what really matters, though I wonder if Halter did not fall into a trap created by such blindness when he with strong conviction argued that there was no doubt that the French would vote for Emanuel Macron. After two weeks of waking up to shocking news about the triumphs of Trump and Brexit, I do not longer pay any attention to such wishful thinking. However, I was fascinated by Halter's thoughts about the Trojan horse:

By shrewdly increasing and aligning personal difficulties, as well as social deficiencies, ISIS´s propaganda is extremely successful and it is in this context we have to fight and defeat this beast. ISIS is our time´s Nazis, who in the name of their distorted ideals are happy to sacrifice the lives of youngsters. It is quite clear that terrorists want Marine Le Pen to win the elections. For them, the National Front Leader is a perfect Trojan horse, which can be used to pollute French society with hate, intolerance and racism, something that is strengthening the extremists and other fanatics and will inspire proselytes to ISIS´s hate-mongering ideology.

Younger people than I probably associate Trojan horses with malicious computer programmes breaking into our computers to destroy or steal useful information. There are a lot of such horses, most of them based on something that is called social technology. Through psychological manipulation, data abusers make their victims reveal confidential information allowing them to steal their hard-won savings.

For example, a computer felon may engage in phishing. The villain sends an e-mail that appears to come from a legitimate enterprise - a bank or a credit card company - which wants to "verify" information by linking you to a fraudulent webpage, with a fake logo and alleged information where you are asked to fill in a form revealing some of those codes that swarm around us and provide access to our assets.

Phishing might also take the form of "spear fishing". This from of deception make use of the wealth of information which is available about us, providing you with the impression that they know you quite well, or that you at least are known to them. By using such information they convince you that you should share your secret information with them. There are a lot of tricks to con you with. Most of them are based on our weaknesses - bad conscience, greed, cravings, curiosity, or vanity. Or simply our helplessness; someone offers to help you with your computer problems, but soon it turns out that they were wolves hiding in a Trojan horse.

Such horses are to be found everywhere, especially in these times. They appear to conceal everything - Desperate refugees who are denied access by being accused of protecting and concealing the very executioners and torturers who plagued and tortured them.

Fear of strangers and EU hostility act as Trojan horses, which in their interior conceal dark forces. Old fogies and angry young men, who want to reintroduce dictatorship and despair in a Europe, or the United States, areas which for a long time have been protected from war, starvation and other forms of social misery.

The fight against ISIS has become a Trojan horse concealing sinister or generally shady interests. It is believed that the interior of Trojan horses conceal Russians, Americans or terrorists, any kind of group that is in accordance with your fears concerning evil forces threatening to sneak into your safe existence to annihilate you and your loved ones.

Brave men and women have heroically disclosed fraudulent villains hiding within false flagged vehicles. For example the Swedish entertainer Karl Gerhard, who was one of the few who dared to save some of Sweden´s soiled honour during the awkward times when our coalition government made embarrassing concessions to the victorious Nazis. In Karl Gerhard's revue Golden Showers, staged in 1941, the Trojan horse was rolled onto the scene, as an easy-to-understand symbol of the Nazis infiltrating the Swedish democracy.

Out of the belly of the wooden horse, painted in a folkloric manner, four girls dressed in dirndl dresses stepped out, dancing to a Tyrolean tune, which changed into a German march when an elegant Karl Gerhard stepped out of a column (the fifth one) under the horse, singing:

Out of history´s dirt and mould

comes a scary ghost.

Even old Greece, we are told

had an unpleasant host

of xenophobes crushing hope and joy,

hiding in an infamous beast

that was rolled up towards Troy

to squash relief and feast.

In a Europe where many a girl and boy

are taught that chauvinism is Europe´s soul,

they now roll up the horse from Troy,

to play the leading role.

The infamous horse from Troy

by democracy saddled and shoved.

is presented as a harmless ploy,

though it´s both feared and loved.

History repeats itself. The Trojan horse is once again placed in the middle of Europe, where we all can see it quite clearly. Shall we allow its vermin to spread among us? Let the old dragons and demons crawl out of its belly to once again destroy democracy, tolerance and unity?

For centuries, people have been fascinated by the treacherous horse and its murderous interior. The first known presentation of the beast is on a fragment of a fibula, a decorated buckle used to hold a mantle in place. Here we may discern the horse´s wheeled front legs next to a strange pot-shaped creature with two legs.

The fibula, which may be seen in the British Museum, dates back to 680 BC, 120 years after the Iliad and the Odyssey were written down. Manufactured somewhat later is a more complete presentation of the infamous horse at a funeral urn in the museum of the island of Mykonos, where the warriors have not hidden themselves, but are visible sitting by open windows on the side of the horse.

The story of Troy spread far and wide. We do, as an example, find the wheeled horse on a Ghandara relief from 100 AD. Ghandara was an ancient kingdom with its centre in today's Peshawar Valley in North-western Pakistan. Typical of the Ghandara style is a mixture of East and West. The warriors surrounding the horse are dressed like Greeks, while the woman in the doorway (Helen?) is depicted as an Indian dancer.

Ever since my grandfather told me about the Trojan horse, I have been fascinated by that strange story. Early on I devoured the stories about Troy and Odysseus's voyages and they have since followed me throughout life. The story about the mighty wooden horse hiding warriors. So crazy! How could the Trojans have been so extremely gullible that they could bring such a strange contraption into their city? Especially as so many of them knew that there was something fishy about it.

When they found the giant wooden horse among the remains of the fortified camp of the Greeks, the excited Trojans shouted that it should be burned to ashes, that they should throw their spears deep into its woodwork to listen to screams from confined Greeks and watch how their blood sipped trough the sides of the horse, or dragging it to a cliff and plunge it into the depths. As Virgil writes in his powerful Aeneid: "Fling it into the seas or torch the thing to ash, or bore into the depths of its womb where men can hide!"

To my delight I recently gained access to the Deutsches Archälogisches Institute´s large library here in Rome, which houses a complete collection of Loeb Classical Library Books. I could thus read the most famous tales about the Trojan horse. These are not found in the Iliad, but in a few sections of the Odyssey, in the Aeneid and particularly in Quintus Smyrnaeus´s  undeservedly forgotten, dramatically and brutally told Posthomerica from 400 AD, which is at its best in its fervent depictions of Troy´s blood drained destruction by “ferocious" Achaeans. But, let me take it all from the beginning, trying to combine some of the texts I have read:

After ten years of exhausting fighting, war fatigue had become endemic in the Greeks' war camp. Their great hero, Achilles, had been killed by an arrow from Paris´s arch. The same man who through his abduction of Helen had become the origin of the devastating war, also became the one who ended the life of the divine Achilles, called divine due to his constant quest for perfection in everything and his almost inhuman ruthlessness and incredible strength in battle.

Perhaps the gods were not any longer on their side? Nevertheless, a powerful symbol of the presence of the gods remained - Achilles armour, a thing of both good and evil. His best friend, Patroclus, had died in battle outfitted in Achilles´s armour, something that had caused the Trojans to believe he had been the dreaded Achilles, returning to the battlefield after several weeks having secluded  himself in his tent, embittered after the Greeks´ leader, Agamemnon, had taken his beloved slave Briseis from him.

The Trojans stripped Achilles´s armour from the dying Patroclus and after mocking him for playing the role of the incomparable Achilles, they tried to hinder the Greeks from retrieving his body. A violent battle developed around Patroclus's naked corpse, which the Greeks finally managed to bring to Achilles. The sorrow after his friend infuriated Achilles. The only manner for soothing his enormous pain was to kill as many Trojans as possible and finally quench his first for revenge by annihilating, and furthermore debase the corpse of the warrior who had mocked and killed Patroclus - Hector. But, Achilles lacked his armour and in his despair Achilles turned to his mother, the sea goddess Thetis, who convinced Hephaestus, god of blacksmiths, craftsmen and artisans, to forge the most magnificent armour and shield ever crafted.

When Achilles was killed by Paris, Odysseus and Ajax the Telamonian succeeded in retrieving his body. The mighty Ajax carried the fallen warrior while Odysseus held the Trojans at bay. After in the same urn having mixed the ashes of Achilles with those of Patroclus, Thetis declared that the warrior who had been decisive in the rescue of her son's corpse would inherit his armour. Odysseus and Ajax quarrelled about who was most worthy of obtaining the inimitable armour. To be as impartial as possible the Greeks asked some captured Trojans to testify about who had fought the hardest to save the body of Achilles. They replied that Odysseus had dealt most of the deadly blows, while the mighty Ajax "only" had carried the armoured body. Odysseus was presented with the armour and Ajax became outraged. Without a word he went off to his tent, while bitterness and hatred raged within him. Was he not a greater warrior than Odysseus? Could that cheating swindler have been able to drag off the armour-weighted body by himself? 

Locked into his dark loathing Ajax did not seem to notice neither his wife, nor his son. Overtaken by his humiliation he could not sleep. Finally he rushed out into the night.  With his sword in the ready he dashed in among the cattle of the Greeks and in an unbounded fury he began to hack the hapless creatures to pieces. When Ajax bloody and exhausted dropped to the ground, the Greeks had come out of their tents and were with horror watching the gored cows and the blood-spattered Ajax. The carcasses oozed in the cool morning air. Ajax stumbled towards his tent, took leave of his wife and son, went out again, drilled down his sword's hilt into the ground, then he threw himself on the blade.

The story is typical of the Iliad, among intrigues and violent battles, outlandish personalities and amazing life experiences emerge, which through their absurdity remain in the memory of the reader and after all, tell us a great deal about us humans. The skilled writer also tends to spin his stories around amazing objects - like the armour of Achilles and the Horse of Troy.

Now, Odysseus was the main hero of the entire Greek army and when outfitted in Achilles´s armour a strong sense of power and pride filled him to the brim. The war could be won, and it would be won thanks to him! Odysseus was similar to several other of the Homeric heroes, a composite character. He could be moved to tears, for example when he in the Oddyssey listened to how the poet Demodocus sang about the mighty feats of the Greek heroes, or when he met their tragic shadows in the Underworld. He also nurtured a sincere love for his wife and son. Nevertheless, Odysseus could also be awe-inspiring and unreliable. Like many of the Greek warriors, Odysseus was obsessed by fame and prominence, mixed with a profound contempt for those whom he considered to be weaker than himself. Vergil, who obviously loathed Odysseus´s role as Troy's destroyer, called him in his Aeneid for the "iron-hearted" Odysseus. 

Odysseus saw it as his unique task to conquer and sack Troy at all costs, something that could happen not only through brutal force, careful planning was also necessary. Odysseus therefore decided, along with the loyal, princely warrior Diomedes, to sail to the island of Skyros to convince Neoptolemos, Achilles only son, to join forces with them. Neoptolemos was known to be just as impulsive and violent as his father. Quite rightly Odysseus assumed that young Neoptolemos, he was still a teenager, but already as strong as his father, would be eager to avenge Achilles´s death and that he even might try to surpass his father in fierce boldness.

After Neoptolemos had proven to be the only one able to lift up and throw Achilles´s legendary spear, the Pelion, Odysseus understood that he had been right in assuming that the youngster's efforts could be as crucial as those of Achilles and to tie the hero's son closer to himself, he gave him Achilles´s armour and shield, a gesture greatly appreciated by all the Greeks. Under the leadership of Neoptolemos, they immediately attacked the Trojans and inflicted severe losses. The war was about to turn to the benefit of the Greeks.

Highly pleased with himself, Odysseus took Neoptolemos and Diomedes with him to the island of Lemnos. There he had left Philoctetes all alone ten years earlier. The reason for this drastic decision was that Philoctetes, who had been Heracles friend and inherited his bow and poisoned arrows, had been bitten by a poisonous snake. The wound had not healed and been infected in such a way that its stench became so unbearable that it affected the well-being of the Greeks. Odysseus persuaded the Greek warlord Agamemnon that their fleet had to leave Philoctetes behind.

Since then Philoctetes had had a miserable life on the deserted island, avoided like the plague because of his unbearably stinking wound. But, Odysseus had by a soothsayer been told that it was Philoctetes who with his poisoned arrows finally would kill Paris, Achilles´s slayer. The only one who would be able to convince the unmatched archer to come with them to Troy would be young Neoptolemos, who, at the time of Philoctetes´s abandonment had been far too young to participate in the Trojan expedition. At that time had Philoctetes, when he found himself so treacherously abandoned, screamed after his disappearing brothers-in-arms that he would never ever help those Greeks who so deceitfully had left him alone on the island with his stinking foot.

Obviously, Philoctetes became furious when he spotted Odysseus. Nevertheless, he softened when he listened to Neoptolemo's desperate pleas for help. To everyone's delight, Podalirius, the Greek´s most efficient physician, son of the healing god Asclepius, was able to cure Philoctetes´s foetid foot. Immediately afterwards, Paris became deadly injured in one hand by one ofPhiloctetes´s poisoned arrows. Helen, who was still in love with Paris, rushed in her despair up to the slopes of Mount Ida to find the wood nymph Oenone, the only creature who knew an antidote to Heracles´s arrows. But it turned out that Oenone once had been abandoned by Paris in favour of Helen and she now refused to help her former lover and her beautiful rival. The poisoned Paris died in Helen's arms.

Odysseus diligently spied all over the place, listening to all sorts of rumours and had his informants everywhere. In this way he learned that Helenus, like Paris and Hector a son of the Trojan king Priam, angry and bitter was living as a hermit in the woods of Mount Ida. When Paris died, Helenus asked his father to marry the widow of Paris. However, after Hector's death, Priam had given his brother Deiphobus command over Troy's troops and in connection with this forced Helen to marry him. Helen detested Deiphobus, who was a drunkard, and in irritation over his father´s and brother's betrayal and well aware of Helen's contempt for Deiphobus, Helenus had moved far away from the city. Now he was captured by Odysseus henchmen. Helenus, who like his sister Cassandra was a seer, was well-versed in all the secrets of Troy.

Under torture Helenus was forced to reveal that the Trojans firmly believed that as long as Athena's sculpture, the so-called Palladium, was in her temple within the walls of Troy, the city would never fall to a foreign army. Together with Diomedes, Odysseus sneaked into Troy to steal Athena´s effigy. They killed the temple guard, but while the two cronies were breaking down the goddess´s statue from her altar, the priestess Theano, armed to the teeth, rushed in and declared at the top her voice that she would with her violent screams wake up the entire town in defence of its invaluable Palladium. Odysseus silenced Theano by declaring that if she concealed the theft, he could guarantee that her husband Antenor, who was known as willing to negotiate peace with the Greeks, and her entire household would be spared when the Greeks stormed the city, something that now was inevitable. Theano promised to keep quite. Odysseus later convinced the Greeks to honour his deal with Theano.

Diomedes and Odysseus brought with them the Palladium. Diomedes was the only mortal being who, besides Heracles, had succeeded in wounding a god and his weapons, like the armour of Achilles, had been forged by Hephaestus. However, if Diomedes was unconventional and pure-hearted, Odysseus was cunning and could sometimes prove to be an extremely deceitful friend. Something he revealed when he and Diomedes dragged the Palladium through the night.

Odysseus wanted all the honour of Troy's fall for himself and when he saw the stronger Diomedes struggling with the Palladium, he apologized himself and said he had to tie up his sandal. When Diomedes turned his back on him, Odysseus drew his sword with the intention of running it through Diomedes and bring the Palladium to the Greeks by himself, claiming that Diomedes had been killed by the Trojans. However, the moon came out from behind a cloud and made the sword of Odysseus to gleam. Diomedes noticed the flash of bronze, turned around and found that his friend stood behind him with a raised sword. He threw himself on Odysseus, pressed him to the ground, tied up his hands and securely fastened the Palladium to the back of his sneaky friend, while he with the flat side of his sword was rapping Odysseus´s upper arms to force him to stumble towards the Greek quarters. Ajax spared Odysseus's life because he had realized that his plans and endless scheming were necessary for defeating the Trojans.

Assiduously Odysseus continued with his meticulous planning for the final demise of Troy. After the torture of Helenus, he now knew how bitter Helen had become after Paris's death and her unfortunate marriage to Deiphobus. According to Helen's own story, as she told it to Odysseus´s son Thelemachus in the Odyssey, Odysseus had sought her up inside Troy:

By flogging his own body till it showed all the marks of ill-usage he made himself look like a slave, and with a filthy rag across his back he slunk into the enemy city and explored its streets. […] I was the only soul who pierced through his disguise, but whenever I questioned him he was clever enough to evade me. However, the time came when he let me bathe and anoint him, and at last, after I had given him some clothes to wear and solemnly sworn that I would not disclose his name to the Trojans before he returned to the huts by the ships, he gave me full details of the Achaean´s plans.

Odysseus now eagerly awaited a sign from the gods and it finally came in the shape of a dream. Epeius, an architect and craftsman, had in his sleep seen how Athena had bent over him and ordered him to build a huge wooden horse. It would be able to accommodate fifty men, fully dressed in armour and the goddess would guide Epeius in his work. In the Aeneid Virgil wrote that "ship timber" was used to construct the horse and that was probably the reason to why the horse in Wolfgang Petersen's epic movie Troy from 2004 appears to have been constructed of parts from demolished ships.

However, Quintus Smyrnaeus writes that it was made from carefully selected wood from “the shagged mountain heights of the Hellespont's shores.” Other authors mention that the horse was built with the reddish wood of dogwood. The horse was completed in three days and was a masterpiece, “the streaming tail, the ears, the lucent eyes - all that which lifelike horses have. So it grew like a live thing more than a human work, for a God gave to a man that wondrous craft.” It was so excellently crafted that the tiny gaps where the trapdoor was fitted into the horse's belly could not be discerned with the naked eye.

Inside the horse it was crowded and hot and the confined warriors had to be absolutely quiet. They could not even move, since their heavy armour could squeak and warn the Trojans about their presence. They suffered and sweated.

Soon the Trojans came out of their walled city to marvel at the mighty wooden horse, which stood alone among the remains of the Greeks' camp. Epeius had on its belly engraved the words: “For their return home, the Greeks dedicate this thankoffering to Athena." The bewildered Trojans discussed among themselves what to do with this enormous, abandoned wooden horse. They admired its perfection, read the inscription and wondered about it. Could it not in all its utter absurdity, after all be a strange and hallowed gift to Athena. Their livid discussions were interrupted when a dirty, excited Greek was brought to Priam, the Trojans' revered king. The young man, who was called Sinan, had been discovered trembling from fear among the reeds by the river of Scamander.

Priam talked kindly to the upset Greek and asked him to explain why he had been left alone on their shores. The distraught youngster declared that he had been chosen to be a sacrificed to the gods. The lot had fallen on him to ensure a safe return for the Greek fleet. The Greeks, who always had been counting upon Athena's benevolent patronage, had been utterly terrified when her statue, the Palladium, which Diomedes and Odysseus had stolen from Troy, suddenly fell to the ground. They put it back again and moored it securely to the altar. Nevertheless, it fell down again, not once but twice. Then they summoned their high priest, Calchas, who enthusiastically supported by Odysseus had demanded that Sinan had to be sacrificed and that it was now high time to break the siege and leave Troy's beaches. If Athena was against them, they could not win the war. In addition, Epeius had had a dream that was interpreted in such away so that the Greeks had to appease Athena further by making the wonderful horse as a sacrificial gift, more remarkable than anything else. It would be so huge, beautiful and absurd that it would astonish the Trojans, at the same time as they would be unable to bring it through the gateway to Troy. The intention was to make the Trojans burn the wooden horse on the beach and thus provoke the wrath of Athena, who would destroy Troy, and the Greeks did not have to lift a single finger in support of the destruction.

Sinan's story was broken off by wild screams from the priest Laocoön, who came running towards the horse, closely followed by his two sons, while shouting: “Trojans, never trust that horse. Whatever it is I fear the Greeks, especially bearing gifts." With great force he threw a lance deep into the horse's side. The weapon vibrated violently and from the inside of the horse the reverberation of high-sounding bronze was heard together with creepy death rattle. The Trojans were stunned by fear and hesitation - were warriors hidden inside the daunting contraption, or were the frightening sounds a warning from Athena?

The suspicion that gods were involved in it all was confirmed when the earth under Laocoön began to shake violently. The legs of the priest trembled uncontrollably, his eyes rolled in their sockets. Desperately he pressed his hands against his temples, complaining it felt as if his head would burst into pieces. He fell to his knees, while his eyes exploded and blood gushed across his cheeks. But despite being struck by aching and sudden blindness Laocoön stumbled towards the altar of Poseidon, which centuries ago had been erected on the beach. His sons brought forth a flower-adorned bull as a gift to Poseidon, god of horses and oceans.

The Trojans and the Greek Sinan silently watched the doings of the blind Laocoön. While his sons gathered firewood for the sacrifice, Laocoön turned his empty eye-sockets towards the Trojans, shouting: "This is a deceitful deception planned by the Achaean chiefs. I will through this sacrifice demonstrate that I´m right!" As with most characters of the Iliad, Laocoön had a complicated life story.

Laocoön had been an Apollo priest and as such sworn to celibate, though he was already married and had further aggravated his god by making love to his wife in front of his effigy. Consequently, Laocoön was disgracefully deposited by the Apollo worshipers. This happened when Poseidon's priest had been stoned to death. After refusing to sacrifice to Poseidon for generating storms and other misery preventing the Greek fleet from reaching the shores below Troy. After the death of Poseidon's priest, Laocoön was by lot chosen to be his successor.

Laocoön thus found himself in a sensitive position, as a former Apollo priest he had to prove himself worthy of the trust the Trojans had bestowed upon him as Poseidon's servant. Despite his blindness and desperation, Laocoön could with the help of his sons proceed with the slaughter of the bull and present a burnt offering to Poseidon. Vergil wrote how Aeneas later told Queen Dido of Carthage what had expired:

Laocoön, the priest of Neptune picked by lot, was sacrificing a massive bull at the holy altar when – I cringe to recall it now – look there! Over the calm deep straits off Tenedos swim twin, giant serpents, rearing in coils, berating the sea-well side, plunging toward the shore, their heads, their blood-red crests surging over the waves, their bodies thrashing, backs rolling in coil on mammoth coil and the wake behind them churns in a roar of foaming spray, and now, their eyes glittering, shot with blood and fire, flickering tongues licking their hissing maws, yes, now, they´re about to land. We blanch at that sight, we scatter. –Like troops on attack they´re heading straight for Laocoön - first each serpent seizes one of his small young sons, constricting, coiling around him, sinks its fangs in the tortured limbs, and gorges.

Vergil suggested that it was Athena who had sent the monstrous snakes, but other writers seem to agree that it was Apollo who did it, to punish a distrustful servant who had decided to serve another god and in his name tried to impress the Trojans. A powerful Hellenic sculpture in the Vatican depicts Laocoön and his sons' painful deaths in the embrace of snakes. We can clearly perceive the despair of Laocoön when he has realized that the gods wished for his death and that all hope had evaporated.

Most Trojans confronted with the horrifying scene became convinced that Sinan had spoken the truth. In fact, he had skilfully performed a drama orchestrated by Odysseus and the men who were locked inside the horse's belly attentively listened to Sinan´s skilled acting. With great effort the Trojans dragged the horse towards their walled town, ignoring that they, on no less than three occasions, all had heard indistinct whining and metal clanking from the interior of the huge wooden contraption they were struggling with.

The Trojans tore down the brickwork above the city gate so the horse could pass, when it had arrived inside the walls its exhausted haulers were met by a strange sight. Among a frenzied group of Bacchae and in the company of her estranged husband, Helen had come to meet them. Three times she circled dancing around the horse all the while, with a cuddly voice, she imitated the voices of the wives of the confined warriors. She called their names, enticing them. Confined in the crummy darkness within the horse, the men did not know what to believe. Helen imitated the voices so cleverly that several of the cramped men thoughtlessly came close to respond to Helen´s alluring calls. Anticlus became so convinced that his wife Laodamia was calling for him that he opened his mouth to answer, but Odysseus held his hands so hard across his mouth and throat that he choked him to death.

Why did Helen after previously explaining to Odysseus that she was prepared to kill her husband Deiphobus and return to Menelaus, act as she did? When she apparently confidently and together with Menelaus, much later in the Odyssey recounted the episode to Odysseus´s son Telemachus, her husband tried to explain Helen´s behaviour as an incident of transient insanity induced by a cruel god, in the light of her later actions it might appear as if Menelaus had been right.

In the depth of the night, the Greeks sneaked out of the horse and signalled with torches to their comrades, who in the dark had surrounded Troy, that the coast now was clear and a brutal plunder and massacring could begin. Crazed by previously restrained rage and an uninhibited bloodthirst, like a flock of furious predators, they robbed, raped and killed the startled, drowsy and hangovered Trojans.

Among the worst beasts was Neoptolemos, who in search of the aged Priam, rushed into the palace where, despite the protests of his wife Hecuba, the aged king had armed himself and hobbled along to stop Achilles´s son's crazed rampage. As he followed Hecuba towards the altar of Zeus, placed in the middle of their palace, Priam met with his youngest son, Polites, who severely injured rushed to him, closely followed by Neoptolemos who caught the defenceless boy and slammed him against the marble floor, crushing his skull. Priam faintly hurled his lance towards his son's killer, but Neoptolemos effortlessly blocked it with his shield and grabbed Priam, who had stumbled in Polites´s blood, by his grey hair and dragged the old man to the altar where he buried his sword to the hilt in the king's body.

Neoptolemos then searched for Astyanx, son of Hector and Troy's crown prince. He found the boy in his father's tomb chapel, where his mother Andromache had hidden him. Neoptolemos tore the child from the arms of his mother, rushed up on the walls of Troy and threw down Astynax from the city's highest tower.

While this was happening, Aeneas tried to offer as much resistance as he could muster by collecting a gang of Trojan warriors to attack the Greeks, like a "wolf pack chasing after blood during a foggy night, blindly hounded by wanton, furious hunger." But all was futile, they were decimated one by one, and Aeneas was soon alone rushing through streets and palaces where the Greeks plundered, raped and murdered. He found Helen crying behind Hestia´s altar, "terrified, anticipating the Trojans´ revenge, now when Troy was lost due to her crazy love, terrified by the rage of the Greeks and the anger of her disposed husband." At the sight of the scared woman, Aeneas felt a surge of hot anger, lifting his sword while thinking ”a thing of loathing cowering at the altar. Helen. Out of it flared the fire inside my soul, my rage ablaze to avenge our fallen country - pay Helen back, crime for crime.” Then he imagined he heard the voice of his deceased mother: "What is the use of succumbing to such a meaningless anger? Save instead your wife and son, hurry to them!"

Aeneas left Helen to her fate and immediately after him Menelaus rushed in, catching sight of his runaway wife. Raging from anger and jealousy he raised his sword, but Helen who had bared her breasts awaiting Aenea's death blow was so desperately beautiful that Menelaus dropped the sword, and instead of killing her took the traumatised Helen in his arms and showered her with kisses. Then they rushed into Deiphobus bedroom where he drunkenly fidgeted with his armour. Together Helen and Menelaus hacked him to pieces. A long time later, Aeneas met in Hades Deiphobus´s mangled shadow that bitterly lamented that: ”My own fate and the deadly crimes of that Spartan whore have plunged in this hell.”

How Menelaus spared Helen was briefly mentioned by Aristophanes in his comedy Lysistrate, where women agree to organize a love strike to prevent their men from fighting. When one of the women wondered if their husbands would not be furious if they averted their love, Lysistrate laughed and said that desire could overcome violence:

How? Well just imagine. We´re at home, beautifully made up, and we walk around the house wearing sheer lawn shifts and nothing else; the men are all horny and can´t wait to leap on us; and we keep our distance and refuse to come to them – then they´ll make peace soon enough, you´ll see.

Her friend Lampito added:

Didn't Menelaus drop his sword, I'm thinking, when he got but a wee glimpse of Helen´s twa wee apples.

Beauty and passion were Helen's blessing and curse. It was her infatuation with Paris that caused a bloody war. A passion described by Sappho in a poem from the early 500's BC, partly preserved in a beautiful fragment.

Some believe a team of cavalry, others infantry

And still others a fleet of ships, to be the most beautiful

Thing on the dark earth, but I believe it is

Whatever a person loves.

It is very easy to make this

Clear to everyone, the one who by far

Outshone all humankind in beauty,

Helen, abandoned her high-born husband

And sailed away to Troy with no thought whatever

For her child or beloved parents, lead astray by Eros … lightly.

In the Iliad Helen accused Aphrodite for her tragic fate. After she had witnessed how Paris nearly had come to been killed by Menelaus while they fought a duel outside the walls of Troy, watched by both Greeks and Trojans. On her way to her seat, placed next to King Priam on a dais on Troy's parapets, from which she would witness the duel, Helen was followed by accusatory glances from the Trojans: "There´s the one who caused us so much suffering" they whispered to each other. However, the revered old men around Priam throw admiringly looks after her, murmuring:

Who on earth could blame the Trojan and Achaean men-of-arms for suffering for so long for such a woman´s sake? Indeed she is the very image of an immortal goddess.

When Helen had witnessed how mighty Menelaus had fought for her sake and how Paris had been rescued to life only by Aphrodite´s involvement when she opened the strap to his helmet, which Menelaus had seized and dragged up so he could be able chop off Paris´s head. Helen was seized by the arm by Aphrodite who had appeared next to her. Helen accused her:

Lady of mysteries, what is the object of this mummery? Now that Menelaus has beaten Paris and is willing to take home his erring wife. […] So you begin by coming here, and try to lure me back to Paris. No; go and sit with him yourself. Forget that you are a goddess.  Never set foot on Olympus again, but devout yourself to Paris. Pamper him well, and one day you may be his wife – or else his slave. I refuse to go and share his bed again – I should never hear the end of it. There is not a woman in Troy who would not curse me if I did. I have enough to bear already.

When Paris bloody and beaten returned to Helen, her love and tenderness toward him returned and all her desire for Menelaus evaporated. It was for Paris´s sake she had abandoned everything. It was because of their love that Troy had been plunged into misery and thousands of men had died. How could she let him down now? Perhaps Helen's dilemma was best described in Ludovic Halevsky's libretto to Offenbach's hilarious and frivolous opéra bouffe La belle Hélène, in which he had transformed Homer´s Troy into a seaside resort where silly deities and equally hare-brained Homeric heroes are involved in complicated intrigues to gain the favours of beautiful, but equally ridiculous women. In an aria, Helen explains that she is a hapless victim of her own beauty: 

Oh! How unhappy we are!

Beauty, that fatal gift from above!

We must fight against men,

we must fight against the gods!

I fight with valour.

I fight, but it's useless.

For if Olympus wants me to fall,

one day or another, it will happen.

Tell me, Venus, what pleasure did you find

in showering me with such assets?

More than the ravages of brutal men, it is the tragic fate of women, which gets hold of the reader in the ferocious depictions of Troy's fall and its tragic aftermath. The proud Andromache, Hector's beloved wife, who was forced to witness how her husband's corpse was dragged around Troy's walls after Achilles chariot, how had seen her entire family being massacred and how her only son Astyanax had been ripped out of her arms by the ruthless Neoptolemos, who furthermore had sacrificed her beloved sister-in-law Polyxena on the grave mound of Achilles – the Greek hero had been violently in love with Polyxena. As a final humiliation, Andromache became enslaved by Achilles's brutal son, and after his death, she became a wife of two more men.

Polyxena´s mother Hecuba, who had her husband and several sons and daughters brutally murdered by Achilles and his son, ended up as being passed on as a slave to Odysseus, but after maddened by fury she had gouged out the eyes of Polymestor, she lost her mind completely. During the war she had confided her favourite son Polydorus to the care of Polymestor, though this unreliable king had cowardly murdered Polydorus when he was reached by the news of the Greek victory. When Odysseus rebuked her for her violent temper Hekuba began to bark and the legend states that she was turned into a bitch, or a werewolf. Dante met her in the Inferno:

… then did Hecuba,

a wretch forlorn and captive, when she saw

Polyxena first slaughter´d and her son,

her Polydorus, on the wild sea-beach,

next met the mourner´s view, then reft of sense,

did she run barking like a dog:

Such mighty power had grief to wrench her soul.

Maybe most tragic of all of the surviving Trojan women was Cassandra. Even she a daughter of Priam and Hecuba. Cassandra had as a priestess and sybil been consecrated to Apollo, but when the god violently seized the extraordinary beautiful Cassandra and asked to make love to her, Cassandra rejected his approaches and the snubbed god spit her in the mouth and declared that all her prophecies should be true, but no one would ever believe in her.

Cassandra also appeared by the side of the Trojan horse, soon after Helen had performed her strange dance around it. The sybil entered into a divine trance and like a roaring lioness, with the long, soft and undulating hair flying around her beautiful face and wide opened eyes, she declared:

O wretches! Into the Land of Darkness now we are passing; for all round us full of fire and blood and dismal moan the city is. Everywhere portents of calamity Gods show: destruction yawns before your feet. Fools! Ye know not your doom: still ye rejoice with one consent in madness, who to Troy have brought the Argive Horse where ruin lurks! Oh, ye believe not me, though ne'er so loud I cry! 

However, the Trojans rejected and scoffed her:

Why doth a raving tongue of evil speech, daughter of Priam, make thy lips to cry words empty as wind? No maiden modesty with purity veils thee: thou art compassed round with ruinous madness; therefore all men scorn thee, babbler! Hence, thine evil bodings speak to the Argives and thyself! For thee doth wait anguish and shame yet bitterer than befell presumptuous Laocoön. Shame it were in folly to destroy the Immortals' gift.

They pushed her back when Casssandra rushed forward with an axe in one hand and a burning torch in the other, hindering her from coming close to the unfortunate horse. A furious mob hunted Cassandra down to the temple of Athena, where she pleaded sanctuary by the plinth of the goddess´s statue.

During the night, while Greek hordes overran the defenceless city, the brutal Ajax, to differ him from Ajax the Telamonian he was called Ajax the Lesser, ran to Athena´s temple, knowing that the beautiful Cassandra had hidden herself in there. Already knowledgeable about her horrible fate the sybil clung to the pedestal waiting for the cruel warrior to arrive. He came and raped her. When the poor woman tried to prevent Ajax from bringing her into captivity, she clung to Athena's image and it fell over them.

When Ajax appeared among the Greeks dragging the bleeding Cassandra after him, while she screamed that he had defiled Athena's sanctuary, a furious Odysseus demanded that Ajax had to be stoned to death, when his comrades-in-arms hesitated, he explained "Do you not understand that through his thoughtless brutality he has brought the goddess's wrath upon us. She who always has protected us!" Nevertheless, the Greeks pardoned Ajax, but took the beautiful Cassandra away from him, passing her on to Agamemnon.

Thus ends the tragic story of the Trojan Horse in a powerful final, orchestrated by the incomparable Aeschylus in his drama Agamemnon, from the 400's BC.The key scene of Aeschylus’s drama is when Agamemnon's wife Clytemnestra opens the door for Cassandra to hers and Agamemnon´s palace in Mycenae, asking her to participate in the sacrifice of a bull, intended to be an act of thanksgiving for her husband´s safe return home.

In fact, Clytemnestra and her lover Aighisthus planned to murder both Agamemnon and Cassandra, as revenge for Clytemnestra´s husband sacrificing their daughter, Iphigenia, ten years earlier, just to safeguard the Greek fleet´s journey to Troy. During the absence of Agamemnon, Clytemnestra had comforted herself in the company Aeghisthus and through the murder of the Master of the House, the two lovers now wished to marry and thereby gain control of the wealth and power of Agamemnon.

Obviously, in her capacity as a powerful sibyl, Cassandra was already familiar with the moment of her own death and the misery that would result from that unfortunate murder. In front of the gates of Agamemnon’s palace, Casandra became rigid and did not utter a single word. Agamemnon had already entered and Clytemnestra reminded Cassandra that she had against all odds survived the slaughter at Troy and gained the confidence and protection of Greece's richest and most powerful king, she should thus show some gratitude for the goodwill of the gods.

When Clytemnestra had disappeared into the palace, Cassandra's stunned silence ceased and she embarked on a god-inspired dithyramb, re-counting the blood-drenched history of the Atreus House. How it was being persecuted by the Erinyes, the wanton goddesses of revenge:

The house that hates god, an echoing womb of guilt, kinsmen torturing kinsmen, severed heads, slaughterhouse of heroes, soil drenched by streaming blood.

”Aieeeee!” Cassandra screamed without any apparent sense, time after time. ”Aieeee! Earth – Mother – Rape of the Earth! Apollo, Apollo!”

A powerful dialogue, not much different from the questions, answers and prayers sung in a Catholic mass, developed between Cassandra and a choir of old men, trying to understand and soften her rage. However, Cassandra was a prophetess, who furthermore had experienced the senseless violence that Agamemnon and his men had bestowed upon Troy and how this rape of an entire nation already was affecting the perpetrators. Now it was Agamemnon's turn to be sacrificed and Cassandra was forced to follow him in death. But, Cassandra let herself be sacrificed with open eyes and without fear. She knew what it meant to be a victim. She knew the truth behind everything and even if her prophesies were not believed, she could not be bullied anymore. She knew that her voice would be heard after her death and its message finally be rooted in the hearts of people. She also knew that the future was dark: ”Lust for power never dies – men can never have enough.”

Cassandra's condemnations and warning words would be echoing throughout the centuries - and although she was forced to die, her voice reverberated into the future.

So he [Agamemnon] goes down and the life bursting out of him  -

Great sprays of blood, and the murderous shower

Wounds me, dyes me black and I, I revel

Like the Earth when the spring comes down,

The blessed gifts of god, and the new green spear

Splits the sheath and rips to birth in glory.

Thus ends the story about the Trojan horse, pregnant with the message of Cassandra. Burn the Trojan horses before it's too late! Chase out those hiding inside them. Force them out into the glaring light! And if we do not succeed in doing that - let our youngsters do it. They are our hope for a better future. Let them rejoice in a new spring, think about and secure their children's future, something our generation so shamelessly have neglected. Never let our vigilance against intolerance, ruthlessness and selfishness disappear and die. Do not let outer appearances deceive us. Do not buy a pig in the poke.

Apollodorus (1956) The Library, part II. London: The Loeb Classical Library, William Heineman. Brondi, Vasco (2017) La luci della centrale elettrica: Coprifuoco. https://www.youtube.com/watch?v=PJ098cHaOrU Fagles, Robert (1977) The Orestia: Agamemnon, The Libation Bearers, The Eumenides. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Fagles, Robert (2010) Vergil: the Aeneid. London: Penguin Classics. Guerrera, Antonello (2017) “Marek Halter: ´Vogliono far vincere i Fascisiti ma la Francia saprá resistire all´odio´,” in La Repubblica, 21 april. Johnson, Marguerite (2007) Sappho. London: Duckworth. Kirkpatrick, Robin (2012) Dante Alighieri - The Divine Comedy: Inferno, Purgatorio, Paradiso. London: Penguin Classics. Quintus Smyrnaeus (1913) The Fall of Troy. Cambridge, MA: The Loeb Classical Library, Harvard University Press. Rieu, Emile Victor (1980) Homer: The Iliad. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Rieu, Emile Victor (1986) Homer: The Odyssey. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Sommerstein, Alan H. (2002) Lysistrata and Other Plays. London: Penguin Classics.

Inför valet i Frankrike har jag undrat över vad som har hänt och kommer att hända. Hur har allt detta vansinne blivit möjligt? Hur har rädsla och intolerans åter kunnat tillåtas styra våra känslor, tankar och val. Varför väljer så många att följa stigar som tidigare lett oss i fördärvet. Tack och lov besegrades Le Pen-tanten, men låt oss inte glömma att en tredjedel av det franska folket röstade på henne, för att nu inte tala om alla de som inte röstade alls.

Medan vi sitter i bilen sätter min yngsta dotter på en CD med musik från en konsert hon hört i Florens. Det är Vasco Brondi från Ferrara som rappar. Den vackra italienskan, ett språk som väl lämpar sig för poesi, fyller bilen alltmedan Brondi tolkar mina känslor:

Cadeva la sera

su una bella e malandata Europa multiculturale

su un altro bar che cambia gestione

su un altro eroe da dimenticare

Il giorno degli attentati hai scritto

per tranquillizzare tutti

che come sempre eri da quelle parti

ma non eri tra i feriti o tra i morti

E dove c’era un minareto o un campanile

c’è un albero in fiore tra le rovine

ci siamo noi due accecati dal sole

mentre cerchi di spiegare

cos'è che ci ha fatto inventare

La torre Eiffel

Le guerre di religione

Le sinfonie di Beethoven

La stazione spaziale internazionale

Le armi di distruzione di massa

e le canzoni d’amore.

Kvällen föll

över ett vackert, vilsegånget, mångkulturellt Europa,

över en annan bar som ändrat ägare,

över en annan hjälte som kommer att glömmas bort.

Under attentatens dag skrev du,

för att lugna oss alla,

att även om du varit där,

så var du inte bland de skadade eller döda.

Och där det finns en minaret eller ett kyrktorn,

där finns bland ruinerna ett blomstrande träd

där vi två, bländade av solen,

försöker förklara

vad som skapat

Eiffeltornet,

religionskrigen,

Beethovens symfonier,

den internationella rymdstationen,

massförstörelsevapnen

och kärlekssångerna.

Ja, hur och varför? Vad händer omkring oss? Hemkommen sitter jag vid köksbordet och läser en intervju med Marek Halter. En judisk författare som är välkänd i Frankrike, där hans historiska romaner sålts i miljonupplagor.

Halter är en av dessa européer som lever och verkar mitt ibland oss, med en i det närmaste ofattbar livshistoria bakom sig. Han föddes 1936 i Warszawa. Hans judiska föräldrar lyckades fly undan nazisterna och tog med sin son till Ukraina, men sveptes av kriget och stalinismen vidare till Moskva, för att slutligen hamna i staden Kokand i östra Uzbekistan. 1946 lyckades familjen ta sig tillbaka till Polen. 1950 kom de till Frankrike. Halter började studera mimteater för den berömde Marcel Marceau och antogs till konstakademin. Han blev en tämligen framgångsrik konstnär, med en blandad stil som emellanåt kan betraktas som mer eller minde lyckade pastischer på Nicolas de Staëls konst.

Efter en lyckad utställning i Buenos Aires 1955 flyttade Halter dit och stannade i två år, innan han återvände till Paris, där han alltmer kom att lämna konsten för politisk journalism och aktivism. 1991 grundade Halter en fransk skola i Moskva och började pendla mellan den ryska och franska huvudstaden. 1989 slog han genom med sin roman La Mémoire d´Abraham, en romantiserad skildring av hans förfäder under tvåtusen år, som nu världen över har sålts i fem miljoner exemplar. Sedan följde i stort sett en roman varje år. 

Som så många andra entusiastiska, populära och välskrivande författare som använt sina omväxlande liv som källa, berömda exempel är Laurens van der Post och Jerzy Kosinski, råkade Halter snart ut för en förförödande kritik från människor som känt honom,eller som vistats i samma områden som Halter. Så kallade exempelvis den före detta polske, judiske partisanen Michel Borwicz, Halters självbiografi för ”ett hopkok av rena uppfinningar”. Något som dock inte hindrar att Halter är en frispråkig iakttagare av orättvisor, som ställt upp till försvar av dissidenter världen över och inte minst som övertygad, religiös jude har visat stor förståelse för palestiniernas sak och deras lidanden under israeliska övergrepp.

Varför gå in på Marek Halters livshistoria? Enbart som en påminnelse om att det finns människor bland oss, en del är framstående författare och vetenskapsmän, som en gång likt dagens flyktingar inte var välkomna någonstans. Medan flertalet slogs ihjäl, stängdes Europas och USAs gränser för dem. En del tvingades i sin desperation långt bort; hamnade i Buenos Aires, Harbin, Shanghai, Sydney eller Yokohama, medan deras vänner och släktingar mördades, sattes i läger och gick under.

I intervjun jag läste gav Marek Halter ett sympatiskt intryck. Han citerade Hanna Arendts konstaterande att: ”klichéer, slagord, anpassning till slentrianmässiga uttryck och beteenden har den socialt erkända funktionen att skydda oss från verkligheten.” Vi måste rannsaka oss själva, vår rädsla, vår chauvinism och våra vedertagna åsikter, först därefter kan vi försöka sätta oss in tänkandet hos såväl terroristerna som de politiker som nu torgför åsikter och handlar på ett sätt som är oförenligt med hur vi människor borde tänka och handla.

Marek Halter menar att den rådande diskursen om terrorism och okontrollerad invandring inte bör förblinda oss, fast jag undrar om Halter inte själv fallit i en fälla skapad av en sådan blindhet då han med bergfast övertygelse hävdade att det inte rådde någon tvekan om att fransmännen skulle rösta på Emanuel Macron. Efter att två morgnar ha vaknat upp till de chockerande nyheterna om Trumps och Brexits triumfer lyssnar jag inte längre till sådant önsketänkande. Däremot fascinerades jag av Halters tankar kring den trojanska hästen:

Genom att intelligent förstora och likrikta såväl personliga svårigheter, som sociala brister, är ISIS propaganda ytterst framgångsrik och det är i sådana sammanhang vi måste bekämpa och besegra detta odjur. ISIS är vår tids nazism, som i namn av förvridna ideal med glädje offrar ungdomars liv. Det är helt uppenbart att terrorister vill att Marine Le Pen skall vinna valet.  För dem är den Nationella Frontens ledare en perfekt trojansk häst, som kan användas för att infiltrera det franska samhället med hat, intolerans och rasism, något som kommer att förstärka extremhögern och andra hatspridande fanatiker och därmed orsaka att allt fler proselyter söker sig till ISIS våldsbefrämjande ideologi.

Yngre personer än jag associerar antagligen trojanska hästar med illvilliga datorprogram som bryter sig in i våra datorer, för att där förstöra eller stjäla användbar information. Det finns en mängd sådana hästar, de flesta av dem bygger på något som kallas social teknik. Genom psykologisk manipulation får dataförbrytarna sina offer att avslöja konfidentiell information som ger dem möjlighet att tjäna grova pengar.

Exempelvis kan en dataskurk ägna sig åt phishing, nätfiske. Bedragaren sänder ett e-postmeddelande som tycks komma från ett legitimt företag - en bank eller ett kreditkortsföretag – som vill "verifiera" information genom att länka till en bedräglig webbsida med ett falskt logo och påhittad information där du i ett formulär skall ange någon av alla dessa koder som simmar runt i din tillvaro och ger tillgång till dina surt förvärvade tillgångar.

Nätfiske kan även ta formen av ”harpunfiske”. Bedragarna skaffar en mängd information kring just dig och ger därmed intryck av att de känner dig, eller att du i varje fall är känd av dem. De kan därigenom övertyga dig om att du borde dela med dig av dina hemliga uppgifter. Det finns en mängd tricks som kan lura en aningslös datoranvändare. De flesta bygger på våra svagheter – dåligt samvete, girighet, slarv, begär, nyfikenhet eller fåfänga. Eller helt enkelt på vår hjälplöshet – någon erbjuder sig att hjälpa dig med dina datorproblem, men snart visar det sig att det var en varg som gömt sig i en trojansk häst.

Sådana hästar finns överallt, speciellt i dessa tider. De tycks kunna dölja allt; desperata flyktinggrupper nekas tillträde genom att anklagas för att skydda och gömma de bödlar som plågat och torterat dem.

Främlings- och EUfientlighet fungerar som trojanska hästar som i sitt inre hyser mörkmän med mordiska agendor. Gamla stofiler och arga unga män som vill återinföra diktatur och förtyck i ett Europa eller USA som under långa tider varit förskonade från krig, svält och annat elände.

Kampen mot ISIS har blivit en trojansk häst som döljer ljusskygga intressen. I dess inre lurar ryssar, amerikaner eller terrorister, helt i enlighet med vad du kan tänkas känna dig hotad av och som du fruktar kan smyga sig in i din trygga tillvaro för att där förgöra dig och de dina.

Modiga män och kvinnor har hjältemodigt påvisat falskflaggade farkoster som gömmer bedrägliga skurkar. Så var exempelvis Karl Gerhard en av de få som vågade rädda något av svenskarnas heder under de pinsamma tider då vår samlingsregering gjorde den ena eftergiften efter den andra för segrande nazister.  I Karl Gerhards revy Gullregn 1941 rullades den trojanska hästen in på scenen, som en lättbegriplig symbol för eftergifternas beläte som i vårt demokratiska folkhem hade smugit in sina dödgrävare.

Ur buken på den stora dalahäst som placerats mitt på Storans scen i Göteborg, klev fyra flickor ut, klädda i dirndlklänningar och började valsa till tyrolertoner, som plötsligt övergick i marschtakt då den elegante Karl Gerhard klev fram ur en kolonn (den femte) och sjöng:

Allting går igen, ur tidens grums och mögel 
dyker upp en skrämmande fantom. 
Även Grekland hade sina Wandervögel 
fostrade i Sparta och i Rom. 
Ur seklers skuggor ur årtusens damm 
ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Det är den ökända hästen från Troja 
moderniserad till femte kolonn.

Ty det Europa som högljutt hörs hoja 
att makt är rätt har nu fått sin symbol. 
Det är den ökända hästen från Troja 
som alltjämt spelar sin gamla hjälteroll.

Det är den ökända hästen från Troja, 
av demokraterna sadlad och skodd. 
En samlingskrake för slott och koja, 
med stora skygglappar, rädd att bli beglodd.

Historien går igen. Den trojanska hästen står än en gång i Europas mitt, där vi alla tydligt kan se den. Skall vi nu än en gång släpa in den i vår mitt? Låta dess gamla drakar och demoner kräla fram ur dess buk för att än en gång förstöra demokrati, tolerans och enighet?

Under årtusenden har skilda folk fascinerats av den förrädiska hästen och dess mordiska innanmäte. Den första kända framställningen av odjuret finns på ett fragment av en fibula, ett dekorerat spänne som användes för att hålla en mantel på plats. Där skymtar vi dess hjulförsedda framben bredvid en märklig krukformad varelse med två ben.

Fibulan, som finns på British Museum, är daterad till 680 f.Kr., 120 år efter det att Iliaden och Odysséen skrevs ner. Tillverkad något senare är en mer komplett framställning som finns på en begravningsamfora i muséet på ön Mykenos, där krigarna inte alls har dolt sig utan tittar fram ur fönster på hästens sidor.

Sagan om Troja spred sig vitt och brett. Så finner vi exempelvis från 100 e.Kr. en relief med hästen i Ghandara, ett rike med centrum i nutidens Peshawardal i nordvästra Pakistan. Typiskt för ghandarastilen är att framställningen utgör en blandning av Öst och Väst. Krigarna som omger hästen är klädda som greker, medan kvinnan i portgången (Helena?) är framställd som en indisk danserska.

Ända sedan min morfar berättade för mig om den trojanska hästen har jag fascinerats av den ytterst märkliga historien. Tidigt slukade jag berättelserna om Troja och Odysseus irrfärder och de har sedan dess följt mig genom livet. Märkligast av dem alla var nog historien om den väldiga trähästen. Så galen! Hur kunde trojanerna ha fått för sig att de skulle släpa in det väldiga belätet i sin stad? Speciellt som så många av dem visste att det var något skumt med åbäket?

Så fort de bland resterna av grekernas befästa läger fann den jättelika trähästen, skrek de upphetsade trojanerna att den borde eldas upp, att de borde slunga sina spjut djupt in i dess trävirke för att höra skriken från de inneslutna grekerna och se hur deras blod sipprade ut längs hästens sidor, eller släpa belätet till ett stup och störta ner det i djupet. Som Vergilius skriver i sin mäktiga Aeneid: ”Slunga den i havet eller bränn den till aska, eller varför inte borra spjuten djupt i dess sköte, där män kan vara dolda!”

Till min stora glädje fick jag nyligen tillträde till Deutsches Archälogisches Instituts stora bibliotek här i Rom, där det bland annat finns en fullständig samling av Loeb Classcial Library Books. Jag kunde därmed läsa de främsta skildringarna av den trojanska hästen. De finns inte i Iliaden, utan i ett par avsnitt av Odysséen, i Aeneiden och främst i Quintus Smyrnaeus oförtjänt bortglömda, dramatiskt och brutalt berättade Posthomerica från 400 e.Kr., vars höjdpunkt är hans febriga skildring av Trojas blodindränkta förstörelse genom ”stridsgalna” akajer. Men, låt mig ta det hela från början:

Efter tio års utmattande strider spred sig håglösheten i grekernas läger. Deras store hjälte, Akilles, hade dödats av en pil från Paris båge. Mannen som genom sitt rov av Helena blev upphovet till det förödande kriget blev alltså även den som gjorde slut på den gudalike Akilles. Gudalik genom sin strävan efter fulländning i allt och sin i det närmaste totala hänsynslöshet och kraft i strid.

Det såg hopplöst ut för de krigströtta grekerna. Kanske stod gudarna inte på deras sida? Men, en mäktig symbol för gudarnas närvaro fanns kvar – Akilles rustning, ett ting på gott och ont. Efter det att hans bäste vän och vapenbroder, Patroklos, dött i striden iförd Akilles rustning, något som fått trojanerna att tro att han var den fruktade Akilles som återvänt till slagfältet, efter att i några veckor ha suttit och surat i sitt tält, förbittrad över att grekernas ledare, Agamemnon, tagit hans älskade slavinna Briseis från honom. 

Trojanerna tog Akilles rustning från den döende Patroklos och efter att ha hånat honom för att ha spelat rollen av den oförliknelige Akilles, utspelade sig en våldsam strid kring Patroklos nakna lik, som grekerna slutligen lyckades ta med sig till Akilles.

Sorgen efter vännen gjorde Akilles ursinnig. Enda sättet att döva smärtan var att slakta så många trojaner som möjligt och slutligen utkräva hämnd på den krigare som dödat Patroklos  – Hektor. Men, han saknade sin rustning och i sin förtvivlan vände sig Akilles till sin mor, havsgudinnan Thetis, som fick smedernas gud Hefaistos att smida den mest magnifika rustning och sköld som någonsin skapats. Då Akilles dödats av Paris, lyckades Odysseus och Ajax telamoniden släpa bort hans lik. Den väldige Ajax bar den fallne krigaren, medan Odysseus höll trojanerna stången. Efter det att Akilles aska lagts i samma urna som Patroklos, deklarerade Thetis att den krigare som främst bidragit till att rädda sonens lik skulle få hans rustning.

Oddyseus och Ajax bråkade om vem av dem som var värdig att få den oförlikneliga rustningen. I rättvisans namn bad grekerna då några tillfångatagna trojaner att vittna om vem som kämpat hårdast för att rädda liket från dem. De svarade att Odysseus hade utdelat dödande hugg, medan den urstarke Ajax ”endast” burit den rustningsklädda kroppen. Odysseus fick rustningen och Ajax blev störtförbannad. Utan ett ord gick han bort till sitt tält, inom honom rasade bitterhet och hat. Var inte han en större krigare än Odysseus? Skulle den där mångförslagne fifflaren på egen hand ha kunnat släpa iväg det rustningstunga liket?  Ajax teg. Han tycktes inte lägga märke vare sig till hustru eller barn. På natten sov han dåligt på grund av sina grubblerier, rusade till slut ut ur tältet och med svärdet i högsta hugg högg han ner grekernas boskap.  Då han blodig och utmattad sjunkit ihop hade grekerna kommit ut ur sina tält och betraktade skräckslagna den blodige Ajax och de slaktade kornas kroppar, som låg ångande i den svala morgonluften. Ajax snubblade bort mot sitt tält, tog avsked av hustru och son, gick ut igen, borrade ner svärdets fäste i marken och kastade sig sedan på det.

Historien är karaktäristisk för Iliaden, bland intriger och våldsamma strider träder märkliga personligheter och levnadsöden fram, som genom sin absurditet stannar i minnet och trots allt säger en del om oss människor. Den skicklige författaren spinner också ofta sin historia kring fantastiska föremål – som Akilles rustning och Trojas häst.

Nu var Odysseus grekernas främste hjälte och iförd Akilles rustning kände han hur kraft och stolthet fyllde honom. Odysseus var likt flera av de homeriska hjältarna en sammansatt figur. Han kunde bli rörd till tårar, exempelvis då han i Odysséen lyssnar till hur skalden Demodocus besjunger de grekiska hjältarnas bragder, eller då han möter deras tragiska skuggor i Underjorden. Han hyser även en uppriktig kärlek till sin hustru och son. Men Odysseus kan vara opåkallat grym. Likt många av sina likar var Odysseus besatt av ärelystnad, blandad med djupt förakt för de som var svagare. Vergilius, som givetvis ogillade hans roll som Trojas förgörare, kallade honom i sin Aeneid för den ”järnhjärtade” Odysseus.

Odysseus såg det som sin uppgift att till varje pris få Troja på fall, något som inte kunde ske enbart genom brutalt våld, utan också genom noggrann planering. Odysseus beslöt sig därför att tillsammans med den lojale furstekrigaren Diomedes att segla till ön Skyros för att därifrån ta med sig Neoptolemos, Akilles ende son, känd för att vara lika impulsiv och ärelysten som sin far. Helt riktigt antog Odysseus att den unge Neoptolemos, han var fortfarande tonåring men lika stark uthållig som sin far, skulle vilja hämnas faderns död och kanske till och med försöka överträffa honom i stridsduglighet och djärvhet.

Efter det att Neoptolemos visat sig vara den ende som kunde lyfta Akilles efterlämnade spjut, Pelion, förstod Odysseus att han haft rätt i sitt antagande att ynglingens insatser kunde bli lika avgörande som Akilles bragder och för att knyta hjältens son närmare till sig gav han honom Akilles rustning och sköld, en gest som livligt uppskattades av grekerna. Under Neoptolemos ledning anföll de omedelbart trojanerna och tillfogade dem svåra förluster. Krigslyckan höll på att vända.

Belåten med sig själv tog Odysseus nu med sig Neoptolemos och Diomedes till ön Lemnos. Där han tio år tidigare hade lämnat Filoktetes ensam kvar. Orsaken var att Filoktetes, som varit Herakles vän och i arv fått dennes båge och förgiftade pilar, hade blivit biten av en orm. Såret läktes inte och infekterats på ett sådant sätt att stanken blev så outhärdlig att den påverkade grekernas välbefinnande. Odysseus övertalade krigsledaren Agamemnon att de skulle segla ifrån Filoktetes, som utstött och ensam sedan dess fört ett eländigt liv på ön, skydd som pesten på grund av sitt vedervärdigt stinkande sår.  Men, Odysseus hade av en spåman blivit sagd att det var Filoktetes som med sina förgiftade pilar skulle komma att döda Paris, Akilles baneman. Den ende som skulle kunna övertyga den oöverträffade bågskytten att komma till Troja borde vara Neoptolemos, som vid tiden för Filoktetes övergivande varit allt för ung för att delta i det trojanska krigståget. Filoktetes hade då han fann sig övergiven skrikit åt sina försvinnande vapenbröder att han aldrig någonsin skulle hjälpa de greker som nu så svekfullt lämnade honom ensam på ön med sin stinkande fot.

Givetvis blev Filoktetes rasande då han fick syn på Odysseus. Men, han veknade inför Neoptolemos böner om hjälp. Till allas glädje lyckades Podalirius, grekernas läkare, son till läkekonstens gud, Asklepios, bota Filoktetes fot. Strax därefter skadades Paris i ena handen av en av Filoktetes förgiftade pilar. Helena, som fortfarande var förälskad i Paris, rusade i sin förtvivlan upp till berget Ida för att finna nymfen Oenone, den enda varelse i världen som kände till ett motgift mot Herakles pilar. Men det visar sig att Oenone en gång blivit förskjuten av Paris till förmån för Helena och hon vägrade därför att hjälpa sin före detta älskare och sin vackra rival. Den förgiftade Paris dog i Helenas armar.

Odysseus spionerade flitigt, lyssnade på allsköns rykten och hade sina informanter överallt. På det viset fick han reda på att Helenos, likt Paris och Hektor son till Trojas kung Priamos, arg och bitter levde som eremit på berget Ida. Då Paris dött hade Helenos bett sin far att få gifta sig med Paris änka. Men Priamos hade efter Hektors död gett Helenos bror Deiphobus befälet över Trojas trupper och även tvingat Helena att gifta sig med honom. Helena avskydde den alkholiserade Deiphobus och i irritation över faderns och broderns svek mot honom och väl medveten om Helenas förakt för Deiphobus hade Helenos flytt ur staden. Nu fångades han in av Odysseus underhuggare.  Helenos var liksom sin syster Kassandra siare och väl bevandrad i Trojas alla hemligheter.

Under tortyr tvingades Helenos berätta att trojanerna var fast övertygade om att så länge Athenas skulptur, den så kallade Palladium, fanns inom Trojas murar skulle staden aldrig falla. Odysseus smög sig i sällskap med Diomedes in i Troja. De högg ner tempelvakten, men medan de två kumpanerna bröt ner gudinnans staty från sitt altare kom prästinnan Teano inrusande, beväpnad till tänderna deklarerade hon att hon genom sina våldsamma skrik skulle väcka hela Troja till försvar av den ovärderliga gudinneskulturen. Odysseus tystade henne genom att förklara att om hon dolde stölden kunde han garantera att hennes make Antenor och hela hennes hushåll skulle skonas när grekerna inom kort stormade staden, något som var fullkomligt oundvikligt. Teano lovade att tiga. Odysseus såg senare till att grekerna hedrade hans avtal med Teano.

Diomedes och Odysseus tog med sig Palladiet. Diomedes var den ende dödlige som förutom Herakles hade lyckats såra en gud och hans vapen hade liksom Akilles rustning blivit smidda av Hefaistos. Men, om Diomedes var okonstlad och renhjärtad, så var Odysseus beräknande och kunde emellanåt visa sig vara en ytterst svekfull vän. Något han avslöjade då han och Diomedes under natten mödosamt släpade med sig Palladiet.

Odysseus ville ha all ära för Trojas fall och då han såg den starkare Diomedes slita med Palladiet, ursäktade han sig med att han måste rätta till sin sandal. När Diomedes vänt ryggen till drog Odysseus sitt svärd och tänkte ränna det genom Diomedes, för att sedan själv ta Palladiet till grekerna och påstå att Diomedes blivit dödad av trojanerna. Månen kom dock fram ur ett moln och fick Odysseus svärd att glimma till. Diomedes märkte det, vände sig hastigt om och såg hur hans vän med lyftat svärd stod alldeles bakom honom. Rasande kastade han sig över Odysseus, slog honom till marken, bakband hans händer och surrade sedan fast Palladiet på den lömske vännens rygg, medan han med flatsidan av sitt svärd rappade Odysseus på överarmarna för att tvinga honom stappla mot lägret med sin börda. Diomedes skonade Odysseus liv eftersom han förstod att hans ränker och planer var det enda som skulle kunna få grekerna att besegra trojanerna.

Oförtrutet fortsatte Odysseus med planerandet av Trojas undergång. Efter tortyren av Helenus visste han nu hur bitter Helena var efter Paris död och hennes olyckliga äktenskap med Deiphobus. Enligt Helenas egen berättelse i Odysséen sökte Odysseus upp henne inne i Troja:

Genom att piska sin egen kropp tills den visade tecken på missbruk kom han att se ut som en utarbetad slav och med en smutsig trasa över ryggen slank han in i fiendestaden för att utforska dess gator. [...] Jag var den enda själen som genomträngde hans förklädnad, men då jag frågade honom något var han förslagen nog att undvika mig. Till slut lät han mig dock bada honom och smörja in honom med väldoftande salvor och så småningom accepterade han några kläder jag gav honom, efter det att jag högtidligt svurit på att jag inte skulle avslöja hans namn till trojanerna innan han hade återvänt till tälten vid fartygen. Han invigde mig då i akajernas planer.

Odysseus väntade nu enbart på ett tecken från gudarna. Tecknet kom i form av en dröm. Epeius, en arkitekt och hantverkare, hade sett hur Athena böjt över honom och befallt honom att bygga en stor häst av trä. Den skulle rymma femtio män iklädda rustningar och gudinnan skulle vägleda Epeius vid byggandet. I Aeneiden skriver Vergilius att man använde ”skeppsvirke” och det är antagligen därför som hästen i Wolfgang Petersens film Troy från 2004 ser ut att vara konstruerad av skeppsdelar.

Quintus Smyrnaeus skriver dock att den gjordes av utvalt virke från Hellespontens stränder. Andra författare nämner att den byggdes av det rödaktiga virket från blommande kornellträd. Hästen fullbordades på tre dagar och var ett mästerverk, ”som en levande häst”, med slät yta, lång svans, tät man och gnistrande ögon. ”Så växte den fram under en gudinnas ledning, mer som ett levande väsen än ett ting skapat av människohand”. Den var så välbyggd att luckan i hästens buk inte kunde urskiljas med blotta ögat. Det var trångt och varmt därinne och de inneslutna krigarna måste vara absolut tysta. De kunde inte ens röra sig eftersom deras rustningar skramlade. De led och svettades.  

Snart kom trojanerna ut ur staden för att förundrat betrakta den väldiga trähästen, som stod ensam kvar bland resterna av grekernas läger. Epeius hade på vidundrets buk graverat in orden: ”För sin hemresa skänker grekerna denna offergåva till Athena”. Villrådiga diskuterade trojanerna vad de borde göra med den efterlämnade hästen. De beundrade dess perfektion, läste inskriften och undrade om den, i all sin absurditet, trots allt kunde vara en offergåva till Athena. Gråt och vädjanden avbröt deras diskussioner då en smutsig, upphetsad grek fördes fram till Priamos, trojanernas vördnadsinbjudande kung. Den unge mannen, som hette Sinan, hade upptäckts darrande av skräck i vassen vid floden Skamander.

Priamos bad vänligt den våldsamt upprörde greken att förklara varför han blivit lämnad ensam kvar och stammande förklarade Sinan att han valts att bli försoningsoffer åt gudarna. Lotten hade fallit på honom att han skulle offras för att garantera grekernas lyckliga hemfärd. Grekerna, som alltid räknat med Athenas beskydd, hade blivit förfärade då hennes staty, Palladiet som Diomedes och Odysseus rövat bort från Troja, plötsligt fallit till marken. De ställde tillbaka Palladiet och murade fast det vid altaret. Men det föll igen, inte mindre än två gånger till. De tillkallade då sin överstepräst och främste siare, Kalkas, som stödd av Odysseus krävde att Sinan skulle offras och att det nu var dags att lämna Trojas stränder. Om Athena var emot dem kunde de inte vinna kriget. Dessutom hade Epeios haft en dröm som tolkades så att grekerna för att blidka Athena ytterligare måste tillverka den underbara hästen, en offergåva märkligare än alla andra. Den gjordes så stor, vacker och absurd att den inte skulle kunna föras in genom Trojas portar. Avsikten vara att få trojanerna att bränna hästen där på stranden och därmed väcka Athenas vrede, något som kunde leda till att staden gick under, utan att grekerna behövde lyfta ett finger.

Sinans berättelse bröts genom vilda skrik från prästen Laokoon, som kom rusande, tätt följd av sina två söner: "Lita inte på hästen! Vad den än kan vara, så fruktar jag grekerna då de kommer med gåvor!” Han ryckte till sig ett spjut och slungade det med våldsam kraft in i hästens sida. Klang av brons hördes och en dödsrossling. Trojanerna stod förstummade av skräck och tvekan– fanns det krigare dolda i hästen, eller var de otäcka ljuden en varning från Athena?

Att gudarna hade ett finger med i spelet blev trojanerna övertygade om då jorden skakade under Laokoons fötter. Prästens ben darrade okontrollerbart, Hans ögonen rullade som om han drabbats av vanvett. Han tog sig förtvivlat vid tinningarna och klagade över att det kändes som om huvudet skulle sprängas i bitar. Han föll på knä, ögongloberna sprängdes sönder inifrån och blodet rann över kinderna. Men, trots att Laokoon blivit blind vacklade han oförtrutet bort mot Poseidons altare som var rest vid stranden, alltmedan hans söner förde fram en blomsterkrönt tjur som offergåva till Poseidon - hästarnas och havens gud.

Under tystnad betraktade trojanerna och greken Sinan allt vad den blinde Laokoon företog sig.  Medan sönerna samlade ved till brännoffret vände Laokoon sina tomma ögonhålor mot trojanerna och ropade: "Detta är ett bedrägligt illdåd planerat av de akajiska hövdingarna. Jag skall genom detta offer visa att jag har rätt!" Som fallet var med alla Iliadens karaktärer hade Laokoon en komplicerad historia bakom sig.

Från början hade Laokoon varit en apollopräst och som en sådan vigd till celibat, men han var redan gift och hade ytterligare förargat guden genom att lägra sin hustru framför hans kultstaty. Följaktligen blev Laokoon förskjuten av Apollodyrkarna. Detta skedde i samband med att Poseidons präst hade stenats till döds. efter det att han vägrat offra till Poseidon med en bön om att stormar och annat elände skulle hindra grekernas stridsflotta från att nå fram till ständerna nedanför Troja. Efter det att Poseidons präst dödats utsågs Laokoon genom lottning till hans efterträdare.

Laokoon befann sig således i känslig position, som fördriven apollopräst måste han visa sig värdig det förtroende trojanerna givit honom som Poseidons tjänare. Sin blindhet och desperation till trots lyckades Laokoon med sönernas hjälp slakta tjuren och förätta ett brännoffer på Poseidons altare. Vergilius berättar hur Aeneas några år senare skildrade vad som sedan utspann sig:

Laokoon hade just högtidligt vid Poseidons altare slaktat en kraftig tjur åt guden. Fram över lugna djup, jag ryser vid tanken, nalkas då från Ténedos ö, med väldiga ringlingar, tvenne ormar, klyvande havets våg, med kurs emot stranden. Brösten lyfter de upp mellan böljorna, blodröda kammar reser sig högt ur vågors svall, och på ytan av vattnet kröks ryggarna i högvälvda bukter. Skummet brusar allt mer, och snart når de land; deras ögon brinner, färgade röda av blod och eld, och de slickar hotfullt väsande gap med snabba och spelande tungor. Dödsbleka flyr vi åt alla håll. Mot Laokoon styr de, tvekar inte om färdens mål. Kring hans båda små söners kroppar slingrar sig djuren först i ohyggligt famntag, slukar sedan bit för bit de armas döende lemmar.

Vergilius antyder att det var Athena som sänt ormarna, men andra författare tycks vara ense om att det var Apollo som gjorde det, i harm över att hans svekfulle tjänare trätt i tjänst hos en annan gud och i hans namn försökt imponera på trojanerna. I den mäktiga helleniska skulptur som i Vatikanen framställer Laokoon och hans söners död genom ormarnas smärtsamma famntag kan vi tydligt uppfatta Laokoons förtvivlan då han i dödsögonblicket inser att samtliga gudar önskat hans död och att allt hopp dunstat bort.

De flesta trojanerna blev inför den hemska scenen övertygade om att Sinan talat sanning. I själva verket hade han skickligt uppfört en scen som Odysseus låg bakom och uppmärksamt hade männen, som låg instängda i hästens buk, lyssnat till hans skickliga skådespeleri. Med stor möda släpade trojanerna hästen mot sin stad och ignorerade att de vid det vid inte mindre än tre tillfällen hade hörts klaganden och metallskrammel från det inre av det väldiga djuret.

Trojanerna rev ner muröverstycket ovanför stadsporten så att hästen kunde passera, väl komna innanför murarna möttes de av en märklig syn. I spetsen för rusiga backanter och i sällskap med sin make kom Helena dem till mötes. Tre gånger cirklade hon dansande kring hästbelätet alltmedan hon med kusligt förställd röst härmade de inneslutna krigarnas hustrur. Hon ropade männens namn och lockade på dem. Inneslutna i hästens mörker visste männen inte vad de skulle tro. Helena härmade rösterna så skickligt att flera av dem tanklöst var nära att svara på hennes lockrop. Anticlus blev så övertygad om att det var hans hustru Laodamia som ropade på honom att han öppnade munnen för att svara, men Odysseus höll sina händer så hårt kring hans mun och hals att han kvävde honom till döds.

Varför gjorde Helena så, efter att tidigare ha hjälpt Odysseus och för honom förklarat att hon var beredd att döda sin make Deifobos? Då hon till synes trygg och säker, i sällskap med sin ursprunglige make, Menelaus, i Odysséen berättar episoden för Odysseus son Telemachus, förklarar Menelaus att en gud tillfälligt måste ha tagit över hennes förstånd och hennes senare handlingar tycks visa att Menelaus haft rätt.

När grekerna på natten tog sig ur hästen och med facklor signalerade till sin kamrater, som i mörkret omringat Troja, att kusten var klar och en besinningslös plundring och massaker kunde ta sin början. Galna genom tidigare återhållet raseri och vettlös blodtörst plundrade, våldtog och dödade grekerna som en flock uthungrade rovdjur de överrumplade trojanerna. 

Bland de värsta var Neoptolemos, som på jakt efter den åldrade Priamos störtade in palatset där den gamle kungen, trots sin hustru Hekubas protester, tagit på sig sin rustning och på gubbars vis struttat iväg för att stoppa Akilles sons blodiga framfart. Då han följd av Hekuba kommit fram till Zeus altare i palatset mitt, möttes Priamos av sin yngste son, Polites, som svårt sårad kom rusande mot honom, tätt följd av Neoptolemos som grep tag i Polites och slungade honom mot sin far. Pojkens skalle krossades mot marmorgolvet. Priamos kastade kraftlöst sitt spjut mot sin sons mördare, men Neoptolemos parerade med lätthet kastet med sin sköld, grep Priamos, som halkat omkull i sin sons blod, i hans gråa hår och släpade honom fram till altaret där han kallblodigt rände sitt svärd ända till fästet i kungens kropp. Neoptolemos letade sedan reda på Astyanx, son till Hektor och Trojas kronprins. Han fann pojken i sin fars gravkammare, där hans mor Andromake hade gömt honom. Neoptolemos slet barnet ur moderns armar, rusade upp på Trojas muar och slungade från stadens högsta torn pojken mot sin död.

Medan detta pågick försökte Aeneas bjuda så mycket motstånd han förmådde då han med en grupp trojaner gick till anfall mot de grekiska angriparna, likt en ”vargflock jagande efter blod under en dimmig natt, blint framrusande, pådrivna av skoningslös, ursinnig hunger”. Men, det var meningslöst, de decimerades en efter en och snart rusade Aeneas ensam genom palatssalarna där greker plundrade och mördade. Han fann Helena kurande bakom Hestias altare, ”skräckslagen inför trojanernas hämnd, nu när Troja var förlorat, vettskrämd av grekernas raseri och hennes försmådde makes ilska.” Vid åsynen av den livrädda kvinnan genomfors Aeneas av en berusande vrede, lyfte sitt svärd medan han tänkte ”Vilken glädje att få värma mitt hjärta i hämndens hetta och bringa en gnutta fred över mitt folks aska.” Då tyckte han sig höra sin döda moders röst: ”Vad nyttjar en sådan meningslös vrede till? Rädda istället din hustru och son, skynda bort till dem.” 

Aenas lämnade Helena åt sitt öde, men det ville sig inte bättre än att strax efter honom kom Menelaus inrusande och fick syn på sin trolösa hustru. Rasande av ilska och svartsjuka höjde han sitt svärd, men Helena som i förtvivlan blottat sina bröst i väntan på Aeneas banehugg var så förtvivlat vacker att Menelaus tappade svärdet och istället för att döda henne tog han den uppskakade Helena i sin famn och översköljde henne med kyssar. De rusade sedan in till Deifobus, som ännu inte lämnat sitt sovrum och innan han fått på sig sin rustning hade de tillsammans slagit ihjäl honom. Långt senare mötte Aeneas i Hades Deifobus lemlästade skugga som bittert konstaterade att: ”Mitt eget öde och den spartanska horans avskyvärda brott slungade mig ner i detta helvete.”

Hur Menelaus skonade Helena nämndes av Aristofanes i hans komedi Lysistrate, där kvinnorna går i kärleksstrejk för att förhindra sina män från att kriga. Då en av kvinnorna undrar om deras män inte skulle bli rasande om de förvägrade dem sin kärlek, skrattade Lysistrate och påstod att lusten kan övervinna våld:

Tänk dig bara. Där är vi i vårt hem, vackert sminkade går vi omkring i inget annat är genomskinliga slöjor, medan männen är kåta och vill inget annat är kasta sig över oss. Men, vi håller vårt avstånd och vägrar dem komma till … då skall de snart nog sluta fred.

Hennes väninna Lampito tillägger:

Tappade inte Menelaus sitt svärd, om jag inte minns fel, då han fick en glimt av Helenas aptitliga små äpplen.

Skönhet och passion var Helenas räddning och förbannelse. Det var hennes våldsamma förälskelse i Paris som orsakade ett blodigt krig. En passion som skildrades av Sapfo i början av 500-talet f.Kr. i en dikt som delvis är bevarad i ett vackert diktfragment.

Somliga säger en här till häst, och

somliga en här till fots, andra säger

att en flotta är det vackraste på den svarta jorden. Jag

säger att vackrast är det som man älskar.

För en var är detta lätt att begripa.

Ty hon som vida överträffar alla

andra i skönhet,

Helena, övergav den bäste av män,

och seglade till Troja, utan att bry sig

varken om sitt barn eller sina kära föräldrar. Kypris

förde henne vilse…

Kypris var ett annat namn för Afrodite och det är Afrodite Helena i Iliaden anklagar för sina olyckor. Efter det att hon bevittnat hur Paris blivit nära att dödas av Menelaus då de utkämpade en envig utanför Trojas portar, beskådade av såväl greker som trojaner. På väg till sin plats bredvid kungen Priamos, uppe på Trojas murar, från vilken hon skall bevittna duellen följs Helena av trojanernas anklagande blickar: ”Där går hon som orsakat oss så mycket lidande”, viskar de till varandra. Men de vördade åldringarna kring Priamos kastar beundrande blickar mot henne och mumlar:

Ingen kan klandra varken trojaner eller greker för att de dragits in i krigets fördärv för en så vacker kvinnas skull. Hon kan inte klandras för allt det elände so drabbat oss. Skönhet är obegriplig och vi är dess slavar.

Men, då Helena bevittnat hur kraftfullt Menelaus kämpat för hennes skull och Paris räddats till livet enbart genom att Afrodite lossat remmen till hans hjälm då Menelaus gripit tag i den för att hugga huvudet av honom, grips Helena av en häftig längtan att åter få vara vid sin svikne makes sida och då Afrodite strax därefter dyker upp vid hennes sida anklagar Helena henne:

Du är grym, gudinna. När min rätte make nu nästan har vunnit mig tillbaka, varför försöker du på nytt locka mig till Paris? Ge dig av till din älskling Paris och kuttra så han gör dig till sin gemål! Jag vill inte veta av honom mer.

Men då Paris återkommit till Helena, blodig och slagen, genomfars hon åter av kärlek och ömhet till honom. Det var för hans skull hon övergav allt. Det är för deras kärleks skull som Troja störtats i elände och tusentals män dör. Hur kan hon då svika honom? Kanske Helenas dilemma skildrades bäst i Ludovic Halévys libretto till Offenbachs uppsluppna och frivola operett , Den Sköna Helena, i vilket han förvandlat Homeros Troja till en badort där fjantiga gudomligheter och lika töntiga, heroiska hjältar är inblandade i komplicerade intrigspel kring damernas gunst.

 I en aria förklarar Helena att hon är ett hjälplöst offer för sin egen skönhet:

Ack! Hur olyckliga är vi inte!

Skönhet, denna olycksaliga skänk från ovan!

Vi måste kämpa mot männen.

Vi måste kämpa mot gudarna!

Tappert kämpar jag,

jag kämpar, men det är meningslöst.

Om Olympen vill få mig på fall

kommer det att ske en vacker dag.

Säg mig, Venus, vad nöje fann du i att

att slösa så med mina företräden?

Mer än de brutala männens härjningar är det kvinnornas tragiska öden som griper läsaren i skildringarna om Trojas fall och dess tragiska efterspel. Den stolta Andromake, Hektors älskade hustru, som tvingats uppleva hur makens lik släpades runt Trojas murar efter Akilles stridsvagn, hur hela hennes familj massakrerades och hur hennes ende son Astanax, slets ur hennes armar av den hänsynslöse Neoptolemos. Det var denne massmördare som efter Trojas plundring fick henne som krigsbyte  och som avslutning på hela kriget offrade hennes älskade svägerska Polyxena på Akilles gravhög – Akilles hade varit våldsamt förälskad i Polyxena. Som slutlig förnedring åldrades hon som slavinna till Akilles brutale son och efter hans död blev hon hustru till ytterligare två män.

Polyxenas mor Hekuba, som fått sin make och flera söner och döttrar brutalt mördade av Akilles och hans son, hamnade som slavinna hos Odysseus, men efter att i förtvivlan och vansinne ha slitit ögonen ur Polymestor, som tagit hand om hennes son Polydorus, men mördat honom vid nyheten om Trojas fall. Hon förlorade förståndet vrålade och gläfste åt den hårde Odysseus och förvandlades därefter till en hynda eller varulv. Dante mötte henne i Inferno:

Och  Hekabe, förslavad och eländig,

med outsäglig smärta såg hur dottern

Polyxena blev dödad, och på stranden

upptäckte liket av sin Polydoros,

då rubbades hennes förstånd av sorgen

och hon begynte tjuta som en hynda.

Men kanske mest tragisk av dem alla var Kassandra. Även hon dotter till Priamus och Hekuba. Kassandra hade vigts som prästinna och sibylla till Apollo, men då guden gripit tag i Kassandra och begärt att få älska med henne, hade Kassandra försmått guden, som i våldsam ilska spottat henne i munnen och deklarerat att hädanefter skulle alla hennes profetior vara sanna, men aldrig bli trodda.

Även Kassandra dök upp vid den trojanska hästen och strax efter det att Helena utfört sin märkliga dans kring den hade sibyllan i gudomlig trance likt en rytande lejoninna, med det vackra håret böljande kring hennes vackra ansikte med dess vitt uppspärrade ögon, med kraftig stämma förkunnat:

O, alla ni uslingar! Begriper ni inte vad det där vidundret för med sig!  Vad som ryms inom dess buk är eld och blod, klagoskrik kommer att ljuda över hela staden. Förintelse gapar framför era fötter och ni begriper det inte. Trojaner, ni borde darra i skräck inför vad som väntar er! Istället har ni med glädje bjudit in er egen förintelse!

Men de kringstående trojanerna hånade Kassandra:

Vad duger alla dina glåpord till? Du är Priamos dotter, men vi vet alla att dina ord är lika tomma som en vinande vind. Du skrämmer oss med ditt ständiga babblande. Om du inte tiger kommer det att gå dig lika illa som det gick för Laokoon då han förgjordes under sina försök att förstöra de odödligas gåva. Tala inte om sådant du inte begriper. Vi vet att din gud har övergivit dig.

De knuffade henne tillbaka då hon i raseri rusade mot trähästen med en yxa i handen och försökte slänga en brinnande fackla mot den. Den ursinniga mobben jagade in Kassandra i Athenas tempel, där hon sökte skydd vid gudinnans bildstod.

Under natten, medan grekernas horder drog plundrande genom den försvarslösa staden rusade den brutale bjässen Ajax från Lokrien in i Athenas tempel där han fann Kassandra och våldtog henne. Då den stackars kvinnan försökte undvika att Ajax släpade iväg henne i fångenskap klamrade hon sig fast vid Athenas gudabild och fick den att välta över dem. 

Då Ajax dök upp bland grekerna med den blödande Kassandra i famnen och hon skrek att han vanhelgat Athenas helgedom ville den ursinne Odysseus stena Ajax till döds: ”Begriper du inte att du genom din tanklösa brutalitet har väckt gudinnans vrede mot oss. Hon som alltid beskyddat oss!” Grekerna skonade dock Ajax, men tog den vackra Kassandra från honom och gav henne som slavinna till Agamemnon istället. Därigenom slutar den tragiska historien om den Trojanska Hästen i en mäktig final orkestrerad av den oförliknelige Aischylos i hans mäktiga drama Agamemnon från 400-talet f.Kr.

Nyckelscenen i det Aischylos drama infinner sig då Agamemnons hustru Klytaimnestra vid makens hemkomst till Mykene öppnar dörren sitt hus för Kassandra och ber henne vara med vid offret av en tjur som tacksägelse för makens lyckliga hemkomst. I själva verket tänker hon i maskopi med sin älskare Aighistos mörda både Agamemnon och Kassandra, som hämnd för att maken för tio år sedan offrat deras dotter för att säkra avfärden till Troja. Klytaimnestra har tröstat sig i Aeghistos famn och genom mordet på husets herre hoppas de två kunna gifta sig och därigenom tillskansa sig Agamenons förmögenhet.

Givetvis känner Kassandra genom sin siargåva till Klytaimnestras planer, sin egen död och allt elände som skall följa på det olycksaliga mordet. Hon blir stelt och tigande stående framför porten till Agamemnons hus, denne har redan gått in. Klytaimnestra hånar Kassandra genom att konstatera att nu då hon överlevt slakten vid Troja och vunnit förtroende och skydd  hos Greklands rikaste och mäktigaste konung, borde hon visa en smula tacksamhet för gudarnas välvilja.

Då Klytaimnestra försvunnit in i huset lossnar Kassandras tunghäfta och hon bryter ut i en praktfull, gudainspirerad dithyramb, genom vilken hon beskriver det Atreuska husets blodindränkta historia. Hur det förföljts av erinnyernas, hämndegudinnornas, skoningslösa klappjakt på de brottslingar som ständigt frodas där genom mord och blodskam - ”blodets skoningslösa skyfall kommer att dränka detta hus”.

”Aieeeee! ” vrålar Kassandra besinningslöst, gång på gång. ”Aieeee! Jord – Moder – Jordens gissel! Apollo, Apollo!” “Raseriets sköte! Det barnahämnande raseriet!”

En mäktig växelsång utspelas mellan Kasssandra och en kör av åldringar som försöker förstå och milda hennes raseri. Men, Kassandra är en sierska, hon vet att den våldets stig som Agamemnon och han män slog in på då den väldiga hästen fördes in i Troja och staden dränktes i blod och våld, oavbrutet skall leda vidare mot ett allt större vansinne. Nu är det Agamemnons tur att offras och Kassandra tvingas av sitt öde att följa honom i döden. Men, Kassandra låter sig dödas med öppna ögon. Hon vet vad offret innebär. Hon känner sanningen och även om hon aldrig blir trodd, kan hon inte tiga. Hon vet att hennes röst kommer att höras och slutligen slå rot i människors inre. Hon vet dock att framtiden är lika mörk och skoningslös som historien, emedan ”lusten för makt dör aldrig – män kan aldrig få nog.”

Kassandras fördömanden och varningsord kommer att ljuda genom seklerna - och även om hon var tvingad att dö så kommer hennes röst att ge genklang långt in i framtiden.

Så faller även han [Agamemnon] och livet forsar ur honom – ett grymt flöde

som skadar även mig. Färgar mig svart, men jag gläder mig.

Som när våren kommer till jorden,

Guds välsignade gåvor som får de gröna spjuten

att splittra sina höljen och slunga sig mot en födsel i glans och härlighet.

Så slutar historien om den Trojanska Hästen med den föraktade sierskans varningsord. Bränn de trojanska hästarna innan det är för sent! Kör ut de som gömmer sig inuti dem. Ut med dem i ljuset! Avslöja dem! Och lyckas inte vi åldringar göra det - låt ungdomarna vrida tiden rätt. De är vårt hopp, låt dem glädjas över en ny vår, tänka på och säkra sina barns framtid, något vår generation så skamlöst försummat. Låt aldrig vaksamheten mot intolerans, hänsynslöshet och egoism brista. Låt inte det yttre skenet bedra. Köp inte grisen i säcken.

Apollodorus (1956) The Library, part II. London: The Loeb Classical Library, William Heineman. Berg, Fridtjuv (1955) Trojanska kriget. Stockholm: SAGA Svensk läraretidnings förlag. Björkeson, Ingvar (1988) Dante Alighieri: Den gudomliga tragedin. Stockholm: Natur och kultur. Brondi, Vasco (2017) La luci della centrale elettrica: Coprifuoco. https://www.youtube.com/watch?v=PJ098cHaOrU Fagles, Robert (1977) The Orestia: Agamemnon, The Libation Bearers, The Eumenides. Harmondsworth, Middelsex: Penguin Classics. Fagles, Robert (1991) The Iliad. London: Penguin Classics. Fagles, Robert (2010) Vergil: the Aeneid. London: Penguin Classics. Guerrera, Antonello (2017) “Marek Halter:´Vogliono far vincere i Fascisiti ma la Francia saprá resistire all´odio´,” i La Repubblica, 21 april. Papageorgiou, Vasilis och Magnus William-Olsson (1996) “Saphhofragment nr 16”, i Artes, nr 3. Quintus Smyrnaeus (1913) The Fall of Troy. Cambridge, MA: The Loeb Classical Library, Harvard University Press. Rieu, Emile Victor (1986) Homer: The Odyssey. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Sommerstein, Alan H. (2002) Lysistrata and Other Plays. London: Penguin Classics.

In the countryside, by our house in Bjärnum - within the woods by the lake, the sound of spring can be heard; birdsong and how the wind sweeps through crowns of beech tree forests. Their buds opened during night and fresh leaves now span a shimmering vault of new born greenery above smooth, silvery grey trunks, creating natural cathedrals of immense beauty, above them flocks of calling wild geese and cranes are flying north. Loneliness enhances the sounds. As I in the dusk row across the quiet lake, the oars serenely splash against the water, a bird calls from the shore. While I walk through the woods, a thrush stirs among dry leaves, while a woodpecker is drumming against a tree trunk and a cuckoo calls in the distance.

On the other hand, when I try to fall asleep I hear a sound with origin I do not know, a low humming. It does not come from the pump, or the water filter in the cellar beneath me, I have turned them off for the night, nor does it come from any neighbouring houses, they are all empty at this time of the week. Aircraft and trains are too far away and they do not make that kind of sound. A weak buzzing; not coming from the wind blowing through the trees, not the splashing of water. What is it then? Tinnitus? Sounds being created within me? Does the humming noise arise in my peripheral nervous system, my heart beat or vibrations in my inner ear? I do not think so. It is rarely that I perceive that peculiar sound it beyond Bjärnum, in any case, it is at its strongest there.

Where does the sound come from? Is it electromagnetic radiation moving through our bedroom and being caught by my ear drums? Movements that oscillate throughout the universe, travelling through time and space? Whispers and shouts, voices and explosions that constantly vibrate all around and within us?

Could it be what is called the hum? A persistent, invasive low-frequency rumbling, not audible to all of us, seeping into our lives, but not from any known source, not from other people, animals, home appliances or any other kind of machinery. Some people perceive the hum only indoors, or in some specific places, others hear it constantly. Nobody knows where it comes from, or what it is. Some became crazy from hearing it, some even take their own lives.

Generally speaking, we know how sound occurs, it consists of mechanical wave movements, "disturbances" making solids, gas and fluids vibrate. Actually, sound only exists if someone receives it. Sound is not like a projectile moving forward through space, it is rather like elastic oscillations moving forward in a certain direction and like a passing wave they are followed by silence. Sound waves are constantly present. We live in a landscape, but also find ourselves within a soundscape. We cannot see and perceive everything within a landscape, likewise we cannot perceive everything within a soundscape.

During my military service, I worked as a telegraphist and spent lonely nights in front of an apparatus through which I listened to a constant flow of dots and dashes in Morse code. Most of the frequencies were crammed with a great variety of sounds, while some emitted sound walls of white noise, meaning that the room I found myself in was incessantly pierced through by telegraphic din, which I could only perceive if I put on the headphones. What I found to be extremely strange was that I in this hullabaloo of different sounds could discern signals that were meant for me. Not because they were stronger than other sounds, sometimes they were barely audible, like shadows of sound within an ocean of noise. How might that be explained?

And silence? Is it not as strange as sound? Somewhere I read that in the ancient Norse, the origin of current Scandinavian languages, the word liuþ, “sound” could mean both "listening" and "silence". Perhaps no absolute silence exists. Sound-absorbing rooms, known as anechoic chambers, absorb reflections from sound and electromagnetic waves, as well as they are isolated from incoming sound waves. The necessity for creating an anechoic space, actually means that every other place, how quiet and empty it appears to be, nevertheless is filled with sound – most of which we actually are unable to perceive.

Silence is often considered as soothing and capable of inducing meditative moods. It is said that we can meet God in the silence, that it promotes inner peace. Buddhists, Quakers, Trappist monks and many other religious groups consider silence to be a path towards inner peace, it helps us to find ourselves. In his writings the Trappist monk Thomas Merton praises silence:

In a world of noise, confusion and conflict it is necessary that there be places of silence, inner discipline and peace. In such places love can blossom. […] When I am liberated by silence, when I am no longer involved in the measurement of life, but in the living of it, I can discover a form of prayer in which there is effectively no distraction. My whole life becomes a prayer. My whole silence is full of prayer. The world of silence in which I am immersed contributes to my prayer.

Merton also perceived the connection between sound and silence:

Music is pleasing not only because of the sound but because of the silence that is in it: without the alternation of sound and silence there would be no rhythm.

As in any kind of movement, music is created through an interplay between emptiness and presence. Short breaks between words create a story. The empty strips between each frame create a movie. Silence between tones create dynamics and movement, and not only that - many composers have used silence to produce anticipation and reflection.

Somewhere in Bach's thrilling and profound St. Matthew Passion the choir sings Sind Blitze, sind Donner in Wolken verschwunden? "Has lightning and thunder disappeared among the clouds?" The question is followed by a short silence, then comes a ruthless and scary command:Eröffne den feurigen Abgrund, o Hölle! “Open the flaming abyss, O Hell!” Famous are also Wagner's silences in his prelude to Tristan and Isolde, the introduction to the second movement of Beethoven's Ninth Symphony, the cutting breaks in the finale of Sibelius´s Fifth Symphony and the quiet breathing pauses by the end of Barber´s Adagio for Strings. The masters of jazz also knew how to create excitement and dynamics by introducing moments of silence. Listen to and marvel at Miles Davis's skills in So What.

And then we have composers like John Cage, who occasionally indulge themselves in silence, John Cage´s famous composition 4 '33” consists entirely of muteness. A piece that has come to be considered both as significant and as pointless as the Campbell Soup Cans which Andy Warhol painted ten years later – subjects to boundless admiration, and at least as much mockery and scorn.

During the premiere of 4´33” on the 29th of August 1952, the classically-educated pianist David Tudor sat by a piano, opened the keyboard lid and was then silent for thirty seconds before closing the lid. He opened it again and then remained silent for two minutes and twenty-two seconds. Closed and then opened the lid again, sitting quietly in front of the piano for one minute and forty seconds more, before finally closing the lid and leaving the stage. Strangely enough, of most of the audience appreciated the performance, although some left the room, utterly irritated. David Tudor was the right person for the performance - he was quite well-known and serious in a manner that convinced most onlookers that they took part in a historical event. While several whispered discomfited before the end, others felt that the silence had created both excitement and reflection. They stated to have become aware of their own bodies and the sounds that vibrated around them. There had been no silence whatsoever, only intense awareness of the seriousness of the moment. Of course, the performance had ran the risk of becoming a total failure, however most of those present had been prepared for something unique. In spite of his fancy for startling pranks, John Cage was a skilled musician. I personally appreciate the oriental meditative mood of his Sonatas and Interludes for Prepared Piano, which he wrote five years before 4 '33”.

Cage was entirely serious when he planned 4 '33”. It was far from being a joke. He had studied Japanese Zen philosophy and was fascinated by the importance silence have for sound and music. Cage assumed that sound is constantly present, and assists us in our search for meaning in life. An appreciation of our existence means that we first of all have to learn to listen, to pay attention to ourselves and our surroundings. "The purpose of music is to quiet the mind and thus making it susceptible to divine influences.”

A few months before he conceived 4 '33”, Cage visited the Anechoic Chamber at Harvard University. Cage was expecting to hear silence, but found that:

I heard two sounds, one high and one low. When I described them to the engineer in charge, he informed me that the high one was my nervous system in operation, the low one my blood in circulation.

.

Cage expected to experience total silence, yet he heard sound: "Until I die there will be sounds. And they will continue following my death. One need not fear about the future of music." After visiting the soundproofed chamber, Cage realized that sounds are everywhere, a fact that unceasingly affects us all and according to him thus reminds us all about the authenticity of existence: "We must wake up to the life we really live." That was what Cage intended to demonstrate through his 4 '33”:

They missed the point. There's no such thing as silence. What they thought was silence, because they didn’t know how to listen, was full of accidental sounds. You could hear the wind stirring outside during the first movement. During the second, raindrops began pattering the roof, and during the third the people themselves made all kinds of interesting sounds as they talked or walked out.

John Cage was not only a musician, he was also interested in and practiced art and design. An important inspiration for 4 '33” was a series of white paintings created by his friend Robert Rauschenberg. The artist had simply covered canvases with regular house paint, even if each painting was completely white it was provided with a distinctive character. The uniqueness depended on where in the room the canvas had been placed, the light falling across it, shadows entering though the windows of the gallery, how visitors´ shadows were thrown upon it, the uneven distribution and thickness of the applied colour. The interaction of the artworks with their setting became the ultimate inspiration Cage needed to complete 4'33".

I got a feeling of how silence could talk through art when I several years ago was confronted with Barnett Newman's 14 paintings at the National Gallery of Art in Washington, images he had named Stations of the Cross. They were hung on white painted walls in a room of their own, where the viewer could sit on a bench in the middle of the gallery. For quite some time I was lucky enough to find myself alone there. While I with my eyes swept back and forth across the black and white paintings, made up by black and beige lines of various thickness and texture painted over a white surface, I was overtaken by a meditative calm. Instead of fourteen depictions of Jesus' suffering, which was suggested by the title of the work, I imagined it dealt with the words Jesus uttered on the cross. The seven phrases he spoke while hanging nailed to the wood; bloody, tortured and vilified, alternating between instructions, pieces of advice, blessings, words of forgiveness and despair. Newman´s energetic black and beige strokes became akin to the soundtracks on a film strip and a strange feeling of spiritual presence took hold of me. While looking at the paintings I felt as if the empty hall vibrated with sounds, while the black stripes flickered over the white painted canvas. A powerful and strange experience that is still with me.

I have praised silence, but let us not forget how it can be cruel, detached and cold, particularly between people. A most painful experience for each and every one of us is not to be listened to, to be ignored. To face mockery, irony and contempt is bad enough, but even worse is not to be noticed at all, or willfully ignored, being confronted with ice cold silence. Being deemed as worthless and exposed to humiliating silence may force you to despise yourself and to avoid the company of others, it has even driven people to suicide.

Silence about their suffering, and futile attempts to make themselves heard, plagued the millions of victims of Nazi cruelty. The pope in Rome and politicians in Stockholm were well aware of what was happening, but they remained silent about the abysmal horrors. Watch Costa-Gavra's excellent film Amen. Kurt Gerstein's fate, on which the film is based, says a lot about all of us.

Gerstein was a German SS officer, member of Waffen SS´s hygiene section where he initially was engaged with the disinfection of drinking water and the use of the Cyklon B gas for disinfecting clothes, as well as ships, warehouses and box cars. As head of the SS Department for Technical disinfection he later became responsible for the delivery of Cyclone B to Rudolf Höss, Auschwitz´s commandant who experimented with the most effects methods for mass extinction. As part of this activity, Gerstein visited the camp of Belzec on 17 August 1942 and witnessed the killing of 3,000 Jews through the use of carbon monoxide, which via diesel engines was transferred into specially constructed gas chambers. The next day he witnessed a similar procedure in Treblinka. Belzec and Treblinka were extermination camps exclusively dedicated to the killing of millions of women, men and children. The far more famous Auschwitz was a combined extinction and work camp. Shortly after Gerstein's visit, it was decided that Cyclone B should be used instead of carbon monoxide to kill the prisoners.

Gerstein was deeply shocked by what he had witnessed and realized that the world immediately had to be painstakingly informed about what was going on, though he also realized that his only option for convincing the world of what was actually happening was to remain within the SS and collect as much and detailed information as possible . In danger for his own and his family's lives, he contacted the Swedish diplomat Göran von Otter and members of the Catholic Church, who forwarded his well-documented descriptions to both the Swedish Government and the pope. They did not react or respond.

Two weeks before 22 April 1945, when Germany finally capitulated, Gerstein surrendered himself to the French commander in the occupied city of Reutlingen. He was treated with respect and was quartered in the best hotel of the town, where he compiled his so-called Gerstein Report. However, the French commander received orders that Gerstein had to be transferred to the Cherche-Midi military prison in Paris, where he was treated as a common Nazi offender. On July 25th, Gerstein hung himself in his cell.

Crime against humanity; the abandonment, anxiety, torture and isolation that at this very moment afflict hundreds of thousands of individuals should plague the conscience of each and every one of us. Nevertheless, decision-makers ignore the abject mistreatment of fellow human beings and instead engage themsleves in issues they and we consider to be much more important. An irrationality that may be described as a roaring silence.

After lying in bed and thinking about all this I got up and went into the kitchen to prepare some breakfast. On my way there a glance caught the back of a book standing in the shelf, Dieter Kühn´s Stanislaw der Schweiger, “Stanislaw, The Silent One”. It was a long time ago I read that novel. My friend Mats Olin had given it to me and when I opened it I found that he on the cover sheet had written: "To eat sound - what hearing he may have had!"

In the deep forests of the Carpathian Mountains, where roads were few and the night dark, Count Stanislaw brooded in his gloomy castle. He had a terrifying quality; he could, but did not speak. Though that was not enough - he sucked in sound. He sustained himself by devouring sound. Certain sounds, like an open, vibrating a-vowel and the sound of church bells, he appreciated more than anything else. But he was no gourmet and devoured with delight anything he heard. Fervently he let every conceivable sound be sucked in behind his moist and sensual lips. Birdsong, the barking of dogs, the sizzling of frying oil, the roar of thunder, the swishing of the wind, the ticking of clocks and the cry of children, everything disappeared into him. Everyone around him was silenced. Some tried, in desperate attempts to maintain their ability to speak, to please the Count by incessant babbling, hoping to divert his enormous appetite for sound from themselves to others, though these obsequious cronies were also silenced in the end, while others of the Count´s subordinates were driven into flight or became mad, while an ice cold silence spread its paralyzing terror around him.

Kühn was a proliferate and quite extraordinary writer, not only of novels; he was also an expert in and translator of German medieval, epic poetry, like the Nibelungen and Wolfram von Eschenbach's Parzival and Willehalm, written during a time when roads were few, the forests much more extensive than they are now and it was a long, perilous walk between villages and towns.  However, people living in those times were also surrounded by sounds. They lived closer to nature and enjoyed the peal of church bells, hymns sung in cathedrals, dance and music during communal festivities, lullabies and storytelling - they listened more than they read. 

At night, when the moon is invisible and the sky is clear, I sometime switch off the lights and leave the house to gaze up at the millions of stars that sprinkle the heavenly dome. Once while we were listening to Luciano Pavarotti, my wife Rosmery said:

"Such a voice cannot just disappear, it must continue to vibrate somewhere out there in the universe.”

Does it? I do not know for sure. “In space nobody can hear you scream" was the motto for Ridley Scott's horror movie Alien. Sound cannot move through a vacuum and we have been told that space is a vacuum. Is it then true that there is no substance capable of transmitting sound waves out there? Apparently not - why else would huge satellite dishes direct their mighty ears towards infinity to capture cosmic noise? It is said that old sounds can still be intercepted, even the immense bang when the universe was created. Probably the Swedish poet Ola Hansson was wrong when he wrote:

Unyielding is infinity; void and soundless;

the wanderer listens to his own pace.

Dead stars spinning in an abyss, cold and boundless.

Creation´s fire is extinguished, empty is the space.

A few months ago, Rosmery and I received an invitation to the Roman Quadrennial, called Other Times, Other Myths. At least one hundred artists were exhibited. The premiere was quite chaotic; lots of people, bad organization and few works of art that left any lasting impression. Rosmery and I soon lost each other in the throng and strolled on our own from room to room. I ended up in a white-painted room that was not as crammed with visitors as the others. On the walls there were some monochrome paintings and glass boxes with tiny arrangements of wildflowers. Ten large wooden beams had been placed by the middle of the floor. They were positioned in different directions and arranged in such a way that they did not constitute neither a pile, nor a heap. The beams appeared to have been scrupulously placed in a mutual relationship that I could not fathom. The smooth surface of the wood made me lay a hand on one of the beams and thus felt how it was shaking, almost imperceptibly. After bowing down and placing an ear close to the woodwork I could perceive a distinct and beautiful tone. I did the same on another beam and discerned a similar tone, though it differed from the first one I had heard. I lifted my head and realized that the different lengths and small variations in the structure of the beams made the same, original tone to sound differently. Apparently there was a sound source concealed in the floor under the beams. I straightened my back, turned around and saw how a pale, thin, serious looking and slightly nerdy young man, with black-rimmed glasses and entirely dressed in black, was looking at me. Correctly, I assumed he was the artist who had installed the sounding beams.

An interesting conversation developed and in a few minutes I learned a lot. Michele Spanghero spoke excellent English and he had like many other young people a sophisticated mobile phone through which he showed me pictures of his artworks, even playing various sound samples. He was according to his own definition a "sound sculptor". Young and young, by the way - I no longer know what the word "young" signifies. I consider anyone younger than me as a youngster. Spanghero was 37 years old and born in the northern border town of Gorizia, north of Trieste. After graduating in Modern Literature at the University of Trieste he became increasingly involved with music, art, sound and acoustics. Like John Cage, he became obsessed by the notion that sound is present everywhere, even within what we call “silence”. He considered that one of the art's duties was to capture this fact in an aesthetically pleasing manner. Purpose and technical solutions would serve and realize imaginative art.

I wondered if one of his inspirations could possibly have been John Cage and that was obviously the case. However, as an erudite artist Spanghero moreover mentioned several artists who were unknown to me, all of whom seemed to find themselves in an acoustically aesthetic universe. Michele Spanghero mentioned that his main inspirational source was the American Alvin Lucier, a classically-educated composer who had studied under Aaron Copland. However, during musical studies in Rome, he met with John Cage and David Tudor in the early sixties. A meeting that changed Lucier's thinking and focus, he became fascinated  the sound of silence, an obsession that maybe could be linked to Lucier´s stutter and the silences that developed when he was trying to express himself as clear as possible. 

In 1969, Lucier created his most famous work I am sitting in a Room. Alone in a room Lucier pronounced the phrase:

I am sitting in a room different from the one you are in now. I am recording the sound of my speaking voice and I am going to play it back into the room again and again until the resonant frequencies of the room reinforce themselves so that any semblance of my speech, with perhaps the exception of rhythm, is destroyed. What you will hear, then, are the natural resonant frequencies of the room articulated by speech. I regard this activity not so much as a demonstration of a physical fact, but, more as a way to smooth out any irregularities my speech might have.

Of course, as soon as I came home from the exposition I listened to I am sitting in a room and it was an interesting experience. The performance lasts for 45 minutes and 24 seconds. At first, the phrase is clearly heard, but gradually its words are getting scrambled and after a few minutes their meaning disappears and passes into tones and echoes in different rhythms, and finally, only one lonely, metallic, echoing tone remains.

Lucier succeeded in achieving what many artists were dreaming about by the end of the sixties - an action-oriented happening. Lucier´s artwork was commenting itself, its action develops in the actual time during which the listener participates in the performance. I am sitting in a room is a meditative, minimalist artwork, requiring calm and undisturbed attention. The performance is impersonal in the sense that it is supported by natural phenomena. The artist fades away during the performance of his work. Contrary to several other art forms, the artist´s personality is not at the centre of the artistic expression.

Following Lucier's example Spanghero has captured and amplified the sounds of an empty theatre, but he has also used sounds that may be heard without any technical means. In his work, Guttatim, Latin for drop by drop, Spanghero recorded the sound of drops that constantly and rhythmically fall on a stalagmite in Grotta Gigante, the world's largest cave chamber, located outside Trieste. Then he played the sound of the splashing droplets back in the vast space of the cave to capture its resonance as its echo moved around among stalagmites, stalacites and walls. The result was an audio composition, where the rhythmic sound of the drops is heard against a dark, deep and rather lugubrious sound wall.

Spanghero´s Audible Forms were created by sinking small microphones into the interior of bronze sculptures, found in the Revotella Museum in Trieste, to record sound vibrations inside them during one night in the empty museum. He amplified the barely perceptible sounds arising within five sculptures, which insides differed in accordance with their external form. Then he joined the soundtracks into a kind of choir by reproducing them through four loudspeakers placed at the centre of the circling sculptures, which originally had produced the different sounds.

With the help of his mobile phone, Michele Spinghero also showed me a sound sculpture that looked strangely familiar, though I could not remember where I had seen a similar form before.  He told me that he called it Echea Aeolica and described it as a large, resonant amphora, which now was permanently placed by the coast just south of the Sicilian town of Syracuse. If you place an ear on its surface, you hear how the sound of the wind and surrounding voices vibrate within the huge pot. Spinghero explained that the title of this work alluded to the Greek word echea from echeia, "sounder" a kind of great vases that the ancient Greeks used for capturing sound. Spanghero told me that Vitruvius in great detail had described the echeia in his book De Architectura.

Marcus Vitruvius Pollo (80 BC - 15 AD) was a Roman architect and engineer whose writings, after being rediscovered during the Renaissance, regained great importance for art and architecture up to the present day. His opinion that a building must exhibit three properties; firmitas, utilitas and venustas, stability, utility and beauty, is still quoted with acclamation by current teachers in architecture and technology. Vitruvius worked as a doctor ballistarum, artillery expert, which meant that he designed and was responsible for the use of the huge Roman war machines.

Vitruvius was during his lifetime more known for his writings. With accuracy and by presenting examples of intricate calculations, Vitruvius wrote about topics like strength theory, construction of buildings and bridges, heating –and drainage systems, chemistry, materials best suited for different purposes, urban planning, architecture, pumping devices and, not the least - acoustics.

In the fifth book of his De Architectura Vitruvius did in great detail explain the principles for maximizing theatre acoustics; how to mathematically calculate the movements of sound through space and capture and strengthen it within a theatre, thus revealing the sophisticated knowledge ancient Greek and Roman sound engineers had about acoustics. It is in this context Vitruvius mentioned the echeia:

… bronze vases are to be made in mathematical ratios corresponding with the size of the theatre. They are to be so made that, when they are touched, they can make a sound from one to another of a fourth, a fifth and so on to the second octave. Then compartments are made among the seats of the theatre, and the vases are to be so placed there that they do not touch the wall, and have an empty space around them and above. They are to be placed upside down. On the side looking towards the stage, they are to have wedges put under them not less than half a foot high. Against these cavities openings are to be left in the faces of the lower steps two feet long and half a foot high.

Well-designed and correctly placed, these big vases captured the actors' voices, amplified them and spread them among the theatre visitors:

Thus by this calculation the voice, spreading from the stage as from a centre and striking by its contact the hollows of the several vases, will arouse an increased clearness of sound, and, by the concord, a consonance harmonising with itself.

Not a single one of these sound vases have been found, they were probably melted down while the theatres withered away. I did not know anything about their existence until I heard about them from Spanghero, in spite of the fact that Vitruvius assured these vases and several other acoustic devices, were very common during the great time of classical theatre. Almost every town around the Mediterranean displayed at least one sophisticated theatre building. Vitruvius claimed that Rome had lots of them:

Someone will say, perhaps, that many theatres are built every year at Rome without taking any account of these matters. He will be mistaken in this.

An unexpected testimony of how common theatre sounders were may be found in St. Paul's first letter to the Corinthians, where he introduced his powerful homage to love with the claim that:

If I speak with the tongues of men and of angels, but have not love, I am become sounding brass, or a clanging cymbal.

The words χαλκὸς ῶχῶν, chalkos echon, have been a thorny issue for Bible translators, who generally assumed that the words "sounding brass" described some kind of musical instrument. However, the word χαλκὸς was never used to describe music, only the sound of natural phenomena, like in a phrase like "the roaring sea". ῶχῶν, translated as "bronze", is actually the same word that Vitruvius used in its plural form - echeia, when he in his Latin text described "sound vases" of Roman theatres. Accordingly, when Paul writes chalkos echon he hinted at such sound vases, making them into a striking description of persons limiting themselves to reflect the speech and opinions of others. By mechanically transmitting notions of others, people avoid taking a firm stand and thus function like thoughtless sound vases within a theatre, a parable the majority of listeners to Paul´s epistles could capture without any difficulty.

But, how why did recognize the shape of Spanghero's sound sculpture, particularly since not a single copy of Vitruvius sound vases has been preserved? Michele Spanghero gave me the answer. He had been inspired by the Helmholtz Resonator, a contraption I several years ago came across in a storage in a school where I worked as teacher. A shining metal vase with a narrow opening, which the physics teacher used to explain acoustic phenomena. If you put an ear to the resonator, you could hear how it amplified sounds in the ambient air, capturing the energy of sound waves through its opening and strengthening within its cavity. Actually, I do not understand much of how that works, though a resonator is undeniably beautiful contraption that stimulate our imagination Like Dieter Kühn's sound sucking vampire, the resonator inhales sounds.

What fascinates me with blog writing is the unexpected contexts that tends to pop up while I am writing my essays. When I after breakfast drove into town I listened to the car radio and heard how a lady from Sweden's State Radio´s Drama Section played a tape she had retrieved from the archives. It was an old interview with Friedrich Jürgenson (1903 -1987), where he described how he had captured voices of deceased people on tape. After the old recording a visual artist explained what Instrumental Trans Communication (ITK) is about. ITK is a pseudoscience claiming that the radio, TV, computers, and other electronic appliances can transmit voices of the deceased, often drowned by the noise that surrounds us – but they are there and they want to be listened to. Trans-communicators believe they are surrounded by invisible dimensions where dead people and unknown creatures exist and that they through their different devices are able to capture their voices.

While I was listening to all that, I could not help smiling. Many years ago, I and my friend Claes had watched a television program called The Dead Talk on Tape where a gentle and elegant Friedrich Jürgenson eloquently and seriously told the viewers about how he had managed to record the voices of dead people on tape. These voices spoke German, Norwegian, English and several other languages, as well as a polyglot mixture that was difficult to make any sense of. Jürgenson presented several examples of messages from “The Other Side”. It was undeniably difficult to perceive what was said and make any sense of it all, though Jürgenson interpreted the messages to an evidently impressed TVcrew.

It is beyond any doubt that Jürgenson honestly believed that he had established contact with deceased people´s souls, but what seemed to be slightly ridiculous was the short and banal messages the dead conveyed to us: "We are here." "I'll see you". "I'm there ... I'm with you". "I'm German" and so on. During several years, I, Claes and our friends, had a lot of fun with these assumptions. We distorted our voices over the phone. If any disturbance appeared on television or radio we hummed the theme from The Twilight Zone and said “Listen carefully, now they are talking to us.” We signed our letters with "your friend from the other side", and so forth. Claes died young and I sincerely hope he lives on in another dimension.

Friedrich Jürgenson's life story was unusual. He was far from being your regular village fool, with religious inclinations, who claims that he through his home manufactured contraptions are in contact with the inhabitants of other dimensions.

Jürgenson was born in Odessa in 1903. His mother was Swedish and his father, who was Danish, worked as a doctor. Jürgenson, who was musically talented, studied at the Odessa Conservatory and also took lessons in painting. In 1925, the family moved to Estonia and a year later Friedrich continued his music studies in Berlin. He wanted to become an opera singer and had as his teacher a Jew who in 1932 migrated to Palestine. Jürgenson followed suite and remained in Palestine for six years.

In 1938, Jürgenson moved to Milan to study song with Emilio Piccoli, who had had Tito Schipa as his student, one of the world's most famous tenors. In 1943, Jürgensson came to Sweden where he married and supported himself by painting portraits. A serious cold had destroyed his voice and Jürgenson had thus been forced to give up his hope of becoming an opera singer. In 1949, Jürgenson visited Pompeii, where he made a suite of watercolours that ended up with Pius XII. The Pope appreciated Jürgenson´s talent and employed him to document the findings unearthed during recently completed excavations of the catacombs below St. Peter's Basilica. With the Vatican´s blessing Jürgenson also got the possibility to participate in excavations in Pompeii.

Jürgenson's good relations with the Vatican allowed him in 1968, on behalf of the Swedish Television, to make a unique documentary about the Italian professor Margherita Guarducci's investigations of bone remains extracted during the excavations of the Vatican Catacombs. At the centre of these analyses was a collection of bones wrapped in purple cloth with goldthreads, which had been placed right under the main altar of St. Peter´s Basilica. After several years of diligent research, using the latest scientific methods and documented by Jürgenson, professor Guarducci's team was able to determine that the bone fragments belonged to a sixty-year-old man deceased during the first century AD. Christ. The television programme produced by Jürgenson received a lot of international attention and Paul VI presented Jürgenson with the order Commendator Gregorio Magno for his efforts.

Jürgenson, who was proficient and well-articulated in several languages, such as Swedish, German, Italian and Russian, as well as he was keenly interested in all forms of oral communication and acoustics, related how he by his house in the Swedish village of Mölnby in June 1959, equipped with a tape recorder, had been walking around in the forest recording birdsong. When he later on played the tape he found not only birdsong, but also a very weak Norwegian-speaking voice that spoke about "birds at night". Jürgenson first assumed that a radio broadcast accidentally had interfered his recording. However, he later on discerned a message in Swedish: "Friedel, can you hear me? It's Mom." Friedel was Jürgenson's deceased mother's pet name for her son.

Jürgenson was deeply moved and by constantly having his tape recorder turned on, he eventually managed to capture more voices. Using fresh, recently acquired recording coils and evermore sophisticated recording devices, Jürgenson managed to record more of what he assumed to be deceased people´s attempts to communicate themselves with their survivors. Those who listened to Jürgensons´s recordings had to prick up their ears to capture the messages and generally needed Jürgenson's assistance to make them out.

Jürgenson wrote several books about his findings and several of them have been translated into different languages, making quite an imprint  ​among New Age circles where many consider Jürgenson´s  to be a decisive evidence of the presence of other dimensions and the fact that occupants of those spheres are trying to get in touch with us. 

There is even a radio frequency, between 1445-1500 kHz, where the voices of spirits are said to be heard clearer than anywhere else and is thus called the Jürgenson Frequency. Unfortunately, the messages remains quite muddled and rather bland. However, it does not prevent the existence of an international network of enthusiasts who devote who devote a lot of their time trying to trace voices if the dead.

Over the years, various radio amateurs have compiled vast amounts of recordings of what is assumed to be voices and images from other dimensions, but some convincing evidence have been difficult to produce. The most common explanations are that the recorded sounds and images are either fallacies, or originate from radio/TV broadcasts accidentally captured by amateur receivers and interpreted as spiritual messages.  Several serious investigations of the recordings, not least those from Jürgenson's extensive sound archives, have been made and it has been conclusively proven that the soundtracks are composed of human voices.

Unfortunately, the scientific authorities most commonly quoted in connection with Jürgenson's discoveries are quite dubious. For example, Friedbert Karger who regularly is presented as a serious researcher from the prestigious Max Planck Institute. It is true that Karger has been active at a Max Planck Institute (there are 80 such institutes with 23,000 connected persons), though he was a researcher of plasma and nuclear fusion. His interest in parapsychology was far from being part of those activities. Dr. Karger was during many years a regular guest in German TV sofas and at newspaper slots, involved in almost any spectacular New Age discovery, for example the ridiculous claim that ten deaths had occurred in connection with the discovery of the Ice Age mummy Ötzi. Dr. Karger attested that this belief was unfounded, nevertheless he remained convinced that we "survive our bodily death in a different form and in another dimension."

Another authority in this context was the continuously pipe smoking and cosy professor Hans Bender from a famous parapsychological institution in Freiburg. However, Bender had a dubious past as a convinced National Socialist and with a medical doctorate which eventually proved to be non-existent.

The well-made and interesting radio program about Jürgenson and ITK phenomena made me think of an exhibition that I recently visited in England. Hearing Voices is a serious, interdisciplinary research project at Durham University, investigating how people throughout the ages have heard voices emanating from an invisible source. The exhibition, which the researchers presented at Durham´s Museum, featured several interesting items from various museum collections around the world. Either in originals or copies were texts written by people who had experienced paracusia, i.e. perceiving sounds without auditory stimulus, and interpreted them as heavenly voices dictating what they had to write down. There were, for example, excerpts from The Prophecies and Revelations of Saint Bridget of Sweden , together with writings by Teresa of Ávila, Margery Kemp and Emanuel Swedenborg. 

Some originals of William Blake's writings and illustrations were also displayed. There were medical records from mental hospitals, tightly written notebooks of mental patients, along with restraining shirts and other means used to "deliver patients from their dangerous delusions."

Exhibited were also copies of Freud's notes about an interesting book written by a senior judge named Daniel Paul Schreber, who after being admitted to a mental hospital in detail, described the delusions he assumed originated from the tough discipline he had been exposed to by his “well-meaning” father. After the rejection of his application to one of the highest legal positions in Austria-Hungary, Schreber suffered a severe mental breakdown and began to hear a multitude of voices, at the same time as he imagined that his body was becoming depraved of its vital organs, while he gradually was transformed into a woman to enable him to give birth to a child of God.

Schreber's book is fascinating. It can be read as a detailed and occasionally amazingly lucid case description, narrated from within by a man who sincerely believed he was undergoing an utterly strange metamorphosis, while describing religious perceptions and visions that probably could have been taken seriously during the Middle Ages. While reading Schreber's book, I remembered long and convoluted conversations I had with schizophrenic patients while I during a summer many years ago worked as a temporary warden for mentally ill persons.

Durham's research group includes academics from cognitive neurosciences, cultural studies, English literature, humanities, linguistics, philosophy, psychiatry and theology. They work closely with physicians who treat mentally ill patients and a variety of "normal" people who experience paracusia, an "affliction" which apparently is not as uncommon as you might assume.

The research group compiles and investigates a vast variety testimonies, both historical and contemporary, in attempts to shed light on the relationship between hearing voices and everyday processes of memory, language and creativity. They also investigate why some voices, and not others, are perceived as disturbing and how voice hearing may serve as social, cultural and political inspiration. There are several examples of successful politicians and leaders like Martin Luther King, Jr. who have assumed they were guided by “inner voices”. The exhibition presented several texts written by writers like Charles Dickens and Joseph Conrad, describing their inner voices and recordings done by authors who talked about similar experiences, such as Samuel Beckett, Virginia Woolf and Jeanette Winterson.

Unfortunately, I do not think that the voices recorded by Friedrich Jürgenson prove the existence of a dimension inhabited by souls of deceased people. However, that assumption does not prevent me from being convinced that we are far from being familiar with all subtleties connected with sound and silence - echoes of past events, sounds created and remaining around us and several other strange phenomena that we currently cannot even imagine, but will be discovered in the future. As Hamlet told his friend Horatio:

There are more things in heaven and earth, Horatio, Than are dreamt of in your philosophy.

Davis, Miles (1959) So What. https://www.youtube.com/watch?v=zqNTltOGh5c Friedländer, Saul (1969). Kurt Gerstein: The Ambiguity of Good. New York: Alfred A. Knopf. Garland, David E. (2003) 1 Corinthians: Baker Exegetical Commentary on the New Testament. Ada MI: Baker Academic. Groopman, Jerome (2017) “The Voices in our Heads: Why do people talk to themselves, and when does it become a problem,” in The New Yorker, January 9. Kostelanetz, Richard (2003) Conversing with John Cage. New York: Routledge. Kühn, Dieter (1997) Stanislaw der Schweiger. Frankfurt: S. Fischer. Lucier, Alvin (1969) I am Sitting in a Room. https://www.youtube.com/watch?v=fAxHlLK3Oyk Merton, Thomas (2002) No Man is an Island. New York: Mariner Books. Schreber, Daniel Paul (2000) Memoirs of My Nervous Illness. New York: New York Review of Books Classics. Vitruvius (2001) Ten Books on Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.

Ute på landet, i vårt hus i Bjärnum – i skogen, vid sjön, hörs vårens ljud; fågelsången och hur vinden sveper genom nyutslagna bokars kronor, ropen från vildfågelsträck som flyger norrut. Ensamheten förstärker ljuden. Då jag i skymningen ror över den stilla sjön skvalpar årorna rofyllt mot vattnet, en fisk spritter till vid vattenytan, en fågel kallar från strandkanten. Då jag vandrar genom skogen prasslar en trast bland löven, en hackspett pickar mot en trädstam, en gök ropar i fjärran.

När jag på natten försöker somna hörs däremot ett ljud vars ursprung jag inte känner till, ett lågt brummande. Det kommer inte från pumpen och filtret under mig, de har jag stängt av, inte från grannhusen, de står tomma i natten. Flygplan och tåg är alltför fjärran och de låter inte så. Ett svagt, malande surr; inte från vinden genom träden, inte vattenporlande. Vad är det? Tinnitus? Ljud som skapas inom mig? Kommer ljudet från det autonoma nervsystemet, hjärtats slag, blodets pulserande, spänningar i innerörat? Jag tror inte det, det är nämligen sällan jag hör det bortom Bjärnum. Under alla förhållanden är det starkast där.

Kommer ljudet utifrån? Är det elektromagnetisk strålning som rör sig genom sovrummet och fångas upp av mina trumhinnor? Vågrörelser som fortplantar sig genom universum, dyningar genom tid och rum,? Viskningar och rop, röster och explosioner som vibrerar omkring och inom oss?

Kan det vara det som på engelska kallas the hum? Ett bakgrundsljud, främmande från andra ljud som omger oss, som sipprar in i vår existens från andra människor, djur, hushållsmaskiner och allsköns andra apparater. En del förnimmer the hum enbart inomhus, eller på vissa platser, andra hör det ständigt. Ingen vet var det kommer ifrån, eller vad det är. Några blir galna av det, en del tar livet av sig.

Vi vet hur ljud uppstår. Det är mekaniska vågrörelser, ”störningar” som får fasta ämnen, gas och vätskor att vibrera. Egentligen existerar ljud enbart om någon tar emot det. Ljud är inte likt en projektil som rör sig framåt, snarare är det elastiska svängningar som vidarebefordras i en viss riktning, då vågrörelsen passerat följs den av stillhet och tystnad. Ljudvågor äär ständigt närvarande, likaväl som vi lever inom ett landskap befinner vi oss i ett ljudskap. Vi kan inte se och uppfatta allt i ett landskap, lika lite som vi uppfatta allt i ett ljudskap.

Under militärtjänsten var jag telegrafist och tillbringade ensamma nätter vid en apparat genom vilken jag lyssnade till morsesignaler. I allmänhet var frekvenserna fyllda av ljud, något som betydde att rummet jag befann mig i oavbrutet genomfors av telegrafernas smatter, ett brus jag endast kunde uppfatta om jag satte på mig hörlurarna. Vad jag fann vara ytterst märkligt var att jag ur detta sammelsurium av ljud snart lärde mig urskilja just de signaler var ämnade för mig. Inte för att de var starkare än andra, ibland hördes de enbart som en flåsning, en ljudskugga i en ocean av andra ljud … men jag förstod likväl att det var mig de sökte. Hur var det möjligt?

Och tystnaden. Är inte den lika märklig som ljuden? Läste att fornsvenskans liuþ kunde betyda både ”lyssnande” och ”tystnad”. Kanske det inte existerar någon absolut tystnad. Ljudabsorberande kammare, som på engelska kallas anechoic chambers, absorberar reflektioner från ljud och elektromagnetiska vågor, dessutom är de isolerade från ljudvågor som skulle kunna leta sig in utifrån. Konstruktionen av sådana rumbetyder att varje annan plats, hur tyst och tom den än anses vara, är fylld av ljud – ljud som vi i allmänhet är oförmögna att uppfatta.

Tystnaden vara lugnande, invagga oss i en meditativ stämning. Det sägs att det är i tystnaden vi möter Gud, att den befrämjar inre ro. Buddhister, kväkare, trappistmunkar och många andra religiösa grupper hyllar tystnaden som en väg mot inre ro. Tystnaden tiger inte, den talar till oss. I en värld av buller och kaos hjälper den oss att finna oss själva. I sina skrifter hyllade trappistmunken Thomas Merton tystnaden:

I en värld av larm, förvirring och konflikt är det nödvändigt att finna platser av tystnad, inre disciplin och frid. På sådana ställen kan livet, kärleken blomma ut. […] När jag befrias genom tystnaden, när jag inte längre är upptagen av att ta mått på allt utan existerar mitt i livet, finner jag en form av bön som är i avsaknad av tankspriddhet. Mitt liv förvandlas till bön. Min tystnad blir fylld av bön. Den tystnadens värld som jag då uppslukas av bidrar till min bön.

Merton uppfattade också sambandet mellan ljud och tystnad:

Musik är njutbar inte enbart genom sitt ljud utan också genom tystnaden den omfattar: utan samverkan mellan ljud och tystnad finns ingen rytm.

Som i all rörelse uppkommer musik genom ett växelspel mellan tomhet och närvaro, liksom de korta pauserna mellan orden skapar en berättelses och tomrummen mellan bildrutorna en film, skapar tystnaden mellan tonerna dynamik och rörelse och inte enbart det – många tonsättare har i sina verk använt tystnaden för att skapa spänning och eftertanke.

På ett ställe i Bachs Matteuspassion sjunger kören Sind Blitze, sind Donner in Wolken verschwunden? ”Har blixt och åska försvunnit bland molnen?” Frågan följs av en kort tystnad. Sedan kommer den skrämmande befallningen: Eröffne den feurigen Abgrund, o Hölle! ”Öppna den flammande avgrunden, O Helvete!” Berömda är också Wagners tystnader i förspelet till Tristan och Isolde, den andra satsens inledning i Beethovens Nionde symfoni, de huggande pauserna i finalen till Sibelius Femte symfoni och andhämtningen mot slutet i Barbers Adagio för stråkar. Även jazzens mästare visste hur man skapar spänning och dynamik genom tystnad mitt i musiken. Lyssna till och förundras över Miles Davis skicklighet i So What.

Och så finns kompositörer som John Cage, vars mest berömda skapelse 4 '33”, helt och hållet består av tystnad. Ett stycke som för många blivit lika betydelsefullt och innehållslöst som de av Andy Warhol målade soppburkarna tio år senare - föremål för gränslös beundran och minst lika mycket hån och åtlöje.

Vid uruppförandet den 29:e augusti 1952 satte sig den klassiskt skolade pianisten David Tudor vid pianot, öppnade tangentbordslocket och var sedan tyst i trettio sekunder, innan han stängde locket. Han öppnade det åter och satt sedan tyst under två minuter och tjugotvå sekunder. Stängde och öppnade sedan åter locket och satt sedan tyst i en minut och fyrtio sekunder, innan han stängde locket och lämnade scenen. Märkligt nog möttes uppförandet hos de flesta av åhörarna med beundran, fast en del lämnade irriterade lokalen. David Tudor var rätt person för framförandet – han var tämligen välkänd för publiken, allvarlig och seriös på ett sätt som påverkade dem. Medan flera viskade och tasslade och gick ut, har andra vittnat om hur tystnaden skapade spänning och eftertanke, de blev uppmärksamma på sin egen kropp och ljud som vibrerade omkring dem, tystnad fanns inte. Givetvis kunde uppförandet ha blivit ett totalt fiasko, men många var beredda på något unikt. John Cage var trots sina många upptåg en skicklig musiker. Själv uppskattar jag den orientaliskt, meditativa stämningen hos hans Sonatas and Interludes for Prepared Piano som han skrev fem år innan 4 '33”.

Cage var fullkomligt seriös då det gällde 4 '33”. Det var långt ifrån ett skämt. Han hade studerat japansk zenfilosofi och fascinerats av tystnadens betydelse för uppskattande av ljud och musik. Cage ansåg att ljud är ständigt närvarande, sökandet efter dess värde innebär att vi lär oss att lyssna, bli uppmärksamma på oss själva. ”Musiken syfte är att lugna vårt sinne och därmed göra oss mottagliga för gudomligt inflytande.” 

Några månader innan han koncipierade 4 '33” besökte Cage den anechoiska kammaren vid Harvard University. Cage väntade sig att få höra tystnad, men fann att:

Jag hörde två ljud, ett högt och ett lågt. När jag beskrev dem för den ansvarige ingenjören informerade han mig om att det höga ljudet fann sitt ursprung i mitt nervsystem, medan det låga var min blodcirkulation.

Cage hade förväntat sig att uppleva total tystnad, likväl hörde han ljud: "Tills dess jag dör kommer det att finnas ljud omkring mig. Och det kommer även att vara så efter min död. Ingen behöver oroa sig för musikens framtid." Efter besöket i den ljudisolerade kammaren insåg Cage att ljud finns överallt, ett faktum som oavbrutet påverkar oss. Ljudet ständiga närvaro påminner oss om existensens påtaglighet: ”Vi måste vakna upp till det liv vi verkligen lever”. Det var det Cage ville visa med sin 4 '33”:

De missade poängen. Det finns inget sådant som tystnad. Vad de inbillade sig vara tystnad, eftersom de inte visste hur man lyssnar, var full av oväntade ljud. De kunde under den första delen höra vinden utanför. Under den andra började regndroppar smattra mot taket och under den tredje bidrog publiken med intressanta ljud då de småpratade eller gick ut.

John Cage var inte enbart musiker, han var också intresserad av konst och design. En viktig inspiration till 4 '33” var en serie vita målningar hans vän Robert Rauschenberg gjort.  Konstnären hade helt enkelt strukit vanlig husmålarfärg över stora dukar, trots att samtliga var helt vita fick varje duk en speciell karaktär beroende på var i rummet den placerats, ljuset som föll över den, skuggor frånfönstren och galleribesökarna, ojämnheten hos den tjockt påstrukna färgen. Tavlornas ”samverkan med rummet” var den insikten Cage behövde för att fullborda sin 4 '33”- rummet skulle skapa musikstycket.

Själv fick jag för flera år sedan en känsla av ljud i tystnaden då jag på National Gallery of Art i Washington konfronterades med Barnett Newmans 14 målningar, som han kallade Stations of the Cross. De hängde på vitmålade väggar i ett rum där betraktaren kunde sitta på en bänk mitt i salen. Jag hade så pass mycket tur att jag kunde sitta där alldeles ensam. Då jag svepte med blicken över de svartvita målningarna, som framställde vita och beigea streck av olika tjocklek och struktur på en vit yta, greps jag av ett meditativt lugn. Istället för fjorton framställningar av Jesu lidande, som titeln på verket anspelade på, tyckte jag att det rörde sig om Jesu ord på korset. De sju fraser han uttalade då han hängde där blodig, sargad och uppspikad och som pendlade mellan instruktioner, visdomsord, välsignelser, förlåtelser och förtvivlan. De svarta strecken blev för mig till ljudspåren på en filmremsa och det kändes som om en andlig närvaro grep mig. Jag betraktade målningarna och tyckte det var som om den tomma salen vibrerade av ljud och de svarta strecken flimrade över de vita dukarna. Det var en mäktig och märklig upplevelse jag inte glömmer.

Jag har nu hyllat tystnaden, men låt oss inte glömma att den också kan vara grym, isolerande och känslolös, speciellt tystanden mellan människor. Något av det mest plågsamma för var och en av oss är att inte bli lyssnad till. Att mötas av hån, ironi och förakt är illa nog, men värst är nog att bli ignorerad genom iskall tystnad. Det förvandlar dig till något som inte är värt någon uppmärksamhet och kan låsa in dig i kvävande känslor av självförakt.

Tystnad inför deras lidande och försök att göra sig hörda plågade de miljoner judar som gick under i Nazisternas koncentrationsläger. Påven i Rom och politiker i Stockholm var väl medvetna om vad som hände, men de teg. Se Costa-Gavras utmärkta film Amen. Kurt Gersteins öde, som filmen bygger på, säger mycket om oss alla.

Gerstein var tysk SS officer, medlem av Waffen SSs hygiensektion där han till en början sysslade med desinfektion av dricksvatten och användandet av gasen Cyklon B för avlusning av kläder och som desinfektionsmedel av skepp, lagerlokaler och godsvagnar. Som chef för SSs avdelning för ”Teknisk desinfektion” blev han senare ansvarig för leverans av Cyklon B till Rudolf Höss, som experimenterade med de bästa metoderna för massavrättningar. Som en del av den verksamheten besökte Gerstein den 17e augusti 1942 lägret Belzec och bevittandet mördandet av 3 000 judar med hjälp av kolmonoxid som via dieselmotorer leddes in i specialbyggda gaskammare. Dagen efter bevittnade han ett liknande förfarande i Treblinka. Belzec och Treblinka var utrotningsanläggningar där man uteslutande ägnade sig åt att mörda miljontals kvinnor, män och barn. Det långt mer berömda Auschwitz var ett kombinerat utrotnings- och arbetsläger. Kort efter Gesteins besök beslutades att Cyklon B istället för kolmonoxid hädanefter skulle användas vid massgasning av människor.

Gerstein blev djupt chockad av vad han sett i utrotningslägren och insåg att världen måste få veta vad som försiggick, men förstod också att hans enda möjlighet att göra världen övertygad om vad som verkligen försiggick vara att stanna på sin tjänst inom SS och där samla in så mycket vederhäftig information som möjligt. Med fara för sitt och sin familjs liv kontaktade han den svenska diplomaten Göran von Otter och medlemmar av den katolska kyrkan, som vidarebefordrade hans väldokumenterade redogörelser till såväl den svenska regeringen som till påven. De teg och reagerade inte.

Två veckor före den 22.e april 1945, då Tyskland kapitulerade, anmälde sig Gerstein frivilligt till den franske kommendanten i den ockuperade staden Reutlingen. Han blev välvilligt bemött och fick bo på ett hotell i staden, där han sammanställde sin så kallade Gersteinrapport. Den franske kommendanten fick dock order om att Gerstein skulle föras till Cherche-Midis militärfängelse i Paris, där han behandlades som en vanlig nazistförbrytare. Den 25:e juli hängde sig Gerstein i sin cell.

Tystanden kring brott mot mänskligheten; glömskan, ångesten, tortyren och isoleringen som just i detta ögonblick drabbar hundratusentals individer, borde plåga allas samveten. Men beslutsfattare ignorerar vansinnet för att istället ägna sig åt sådant som vi och de anser vara betydligt väsentligare. Ett ointresse som kan beskrivas som en vrålande tystnad.

Efter att ha legat i sängen och funderat på allt detta steg jag upp och gick ut i köket för att äta frukost. På väg ditin föll min blick på en bok i hyllan, Dieter Kühns Stanislaw Tigaren. Det var länge sedan jag läste den romanen. Jag fick den av min vän Mats Olin och då jag öppnade den fann jag att han på försättsbladet hade skrivit: ”Att äta ljud – vilken hörsel han måtte ha haft!”

I Karpaternas milsvida skogar, där vägarna var få och nattmörkret kompakt, ruvade Greve Stanislaw på sitt slott. Han hade en skrämmande egenhet: han teg. Men han inte bara teg. Han slukade ljud, levde på ljud. Vissa ljud, som välljudande vokaler och klangen från kyrkklockor, uppskattade han mer än annat. Men han var ingen gourmet, utan slukade med förtjusning allt han hörde. Varje ljud lät han njutningsfullt glida ner i svalget bakom sina fuktiga, sensuella och fylliga läppar. Fågelsång, hundskall, stekflottets sprakande, vindens sus, allt försvann in i honom. Människor i hans närhet förstummades. Några försökte i förtvivlade försök att behålla sin talförmåga få greven välvilligt inställd till dem genom att oavbrutet babbla för att därigenom stimulera hans aptit och välbefinnande, i hopp om att han skulle rikta sitt omätliga ljudbegär mot andra stackare. Men, även dessa myglare tystnade till slut, medan andra av grevens underlydande drevs på flykt eller blev galna, samtidigt som iskall tystnad spred en förlamande skräck omkring honom.

Kühn var en märklig författare, inte enbart av romaner, han var också expert på och översättare av tyska medeltidsepos, som Nibelungen och Wolfram von Eschenbachs Parzival och Willehalm, skrivna under en tid då vägarna var få, skogarna större och människorna färre, men de som levde då var omgivna av naturens ljud, kyrkornas sång, de gemensamma festernas dans och musik, något som förnims om du läser de gamla berättelserna, som berättades och sjöngs, mer än de lästes.

På natten, då månen är i nedan och himlen molnfri, går jag, efter att släckt alla ljus, ut ur huset för att blicka upp mot universums milliarder stjärnor. En gång när vi i bllen lyssnade på Luciano Pavarotti konstaterade Rose, min fru:

- En sådan röst kan inte bara försvinna, den måste fortsätta vibrera långt därute i universum.

Gör den det? Vet inte. In space, no one can hear you scream. “I rymden kan ingen höra dig skrika” var mottot för Ridley Scotts skräckfilm Alien. Är det verkligen så att det därute inte finns någon substans som förmår vidarebefordra ljudvågor? Det verkar inte vara så, rymden är inte ett enormt vakuum  – varför skulle annars jordens parabolantenner rikta sina väldiga öron ut mot oändligheten för att fånga upp det kosmiska bruset? Det sägs att gammalt ljud fortfarande kan avlyssnas, till och med et väldiga dånet då universum skapades. Antagligen hade Ola Hansson fel då han skrev:

Oändligheten tiger; tyst står allt; 
och vandrarn lyssnar till de egna fjäten. 
Och stora döda stjärnor stråla klart och kallt 
på skapareld, som släckts och är förgäten.

För några månader sedan fick Rose och jag en inbjudan till Konstkvadrinalen i Rom, som kallades Andra tider, andra myter. Minst hundra konstnärer ställde ut. Premiären var kaotisk; massor med folk, dålig organisation och mycket få konstverk lämnade något bestående intryck. Rose och jag tappade snart bort varandra och strosade omkring var för sig i trängseln. Jag hamnade i ett vitmålat rum som inte var lika sprängfyllt som de andra. På väggarna hängde några monokroma målningar och en del glaslådor med smäckra arrangemang av grässtrån och oansenliga vildblommor. Mitt på golvet hade ett tiotal stora träbjälkar placerats. De riktade sig år olika håll och hade arrangerade på ett sådant sätt att de varken utgjorde en hög eller en stapel. Bjälkarna tycktes medvetet ha placerats i en inbördes relation som jag inte förstod. Träets mjuka, välslipade yta fick mig att lägga en hand på en av bjälkarna och jag kände då hur den vibrerade svagt. Jag lade örat till trävirket och hörde en svag, dov, men vacker ton. Jag lade örat tätt till en annan bjälke och fick då höra en liknande ton, fast den skilde sig tydligt från den jag först hade hört. 

Jag lyfte på huvudet och förstod att stockarnas olika längd och små variationer i virkets sammansättning fick samma ursprungston att låta olika. Uppenbarligen fanns en ljudkälla i golvet under bjälkarna. Jag rätade på ryggen, vände mig om och fick se hur en blek, mager, allvarlig och något nördig ung man med svartbågade glasögon och helt klädd i svart betraktade mig. Helt korrekt antog jag att han var konstnären som åstadkommit de ljudande bjälkarna som jag nyss lagt örat till.

Ett intressant samtal utspann sig och under ett par minuter lärde jag mig en hel del. Michele Spanghero talade en alldeles utmärkt engelska och hade likt många andra unga människor en sofistikerad mobiltelefon med vars hjälp han visade bilder mig på sina verk även spelade upp ett och annat ljudexempel, han var nämligen ”ljudskulptör”. Ung och ung, förresten. Jag vet inte längre vad ”ung” vill säga. Jag betraktar alla som är yngre än jag som ”ungdomar”. Spenghero var 37 år och född i gränsstaden Gorizia, norr om Trieste. Till en början hade han studerat litteratur, men blivit alltmer intresserad av musik, konst, ljud och akustik. Likt John Cage hade han uppfyllts av tanken på att ljud finns överallt och ansåg att en av konstens uppgifter var att fånga upp att visa detta för oss på ett estetiskt tilltalande sätt. Funktionen skulle prägla, skapa, den föreställande konsten.

Jag undrade om en av hans förebilder möjligen kunde vara John Cage och visst var han det. Men, Spanghero, som var en intellektuell och beläst konstnär, nämnde en hel del för mig fullkomligt okända konstnärer och artister, som likt honom befann sig i ett akustiskt estetiskt universum. Den han betraktade som sin viktigaste inspirationskälla var amerikanen Alvin Lucier, en klassiskt skolad kompositör som studerat under Aaron Copland, men som under studier i Rom, i början av sextiotalet hade träffat John Cage och David Tudor. Ett möte som förändrat Luciers tänkande och inriktning. Nu var han liksom de tagen av tanken på ljud och tystnad, en besatthet som var besläktad med funderingar kring hans eget stammande och de ljudande tystnader som uppkom då han försökte uttrycka sig inför andra.

1969 skapade Lucier sitt mest berömda verk I am sitting in a Room. Sittande ensam i ett rum uttalade Lucier frasen:

I am sitting in a room different from the one you are in now. I am recording the sound of my speaking voice and I am going to play it back into the room again and again until the resonant frequencies of the room reinforce themselves so that any semblance of my speech, with perhaps the exception of rhythm, is destroyed. What you will hear, then, are the natural resonant frequencies of the room articulated by speech. I regard this activity not so much as a demonstration of a physical fact, but, more as a way to smooth out any irregularities my speech might have.

Jag sitter i ett rum, annat än det som du nu befinner dig i. Jag spelar in ljudet av min röst och jag kommer att spela upp inspelningen i rummet. Gång på gång tills rummets resonansfrekvenser förstärks på ett sådant sätt att varje likhet med mitt tal, möjligen med undantag för rytmen, förstörs. Vad du då kommer att höra är de naturliga resonansfrekvenserna som i rummet har skapats av min röst. Jag betraktar denna verksamhet inte så mycket som en demonstration av en fysisk realitet, utan snarare som ett sätt att jämna ut varje oegentlighet som mitt tal kan tänkas ha.

Givetvis lyssnade jag på I am sitting in a Room så fort jag kom hem och det var en intressant upplevelse. Föreställningen varar i 45 minuter och 24 sekunder. Till en början hörs tydligt den ovanstående frasen, men successivt förvrängs orden och redan efter några minuter försvinner deras betydelse och övergår i toner och ekon i olika rytmer, slutligen återstår enbart en ensam, metalliskt ekande ton.

Lucier lyckades med vad många artister och konstnärer vid slutet av sextiotalet drömde om att åstadkomma – en aktionsorienterad happening; konstverket kommenterade sig själv, alltmedan handlingen utspelades och utvecklades under den reala tid som det tog för lyssnaren att bli delaktig i framförandet. Vidare var det ett meditativt, minimalistiskt konstverk som krävde en lugn, ostörd uppmärksamhet. Jag lyssnade på det ensam i mörkret, liggande på min säng. Framförandet var också opersonligt i den meningen att det tog naturfenomen till hjälp och artisten bleknade bort vid framförandet av sitt verk.

I Luciers efterföljd har Spanghero fångat och förstärkt ljuden i en tom teater, men han har också använt ljud som verkligen kan höras utan tekniska hjälpmedel. I sitt verk Guttatim, latin för droppe för droppe, spelade han in ljudet från droppar som oavbrutet och rytmiskt faller mot en stalagmit i Grotta Gigante, världens största grottkammare, som ligger utanför Trieste. Droppljudet spelade han sedan upp baklänges i grottan för att därmed fånga deras resonans då den ekar i den väldiga grottan. Resultatet blev en ljudkomposition där dropparnas rytmiska klang hörs mot en mörk, djup och ganska luguber ljudkuliss.

Spangheros Hörbara former skapades genom att han sänkte ner små mikrofoner i det inre av bronsskulpturer som fanns Museum Revotella i Trieste och därigenom inifrån skulpturerna spela in de vibrationer som uppkom inuti i dem under en natt i det tomma muséet. Han förstärkte de knappt förnimbara ljuden som uppkom i olika skulpturers innandömen, som skilde sig i enlighet med deras oliks yttre form. Sedan klippte han samman de ljudspåren till ett slags körverk som han sedan återgav genom en högtalare, omgiven av de skulpturer inom vilka ljuden uppkommit.

I sin mobil visade mig Michele Spinghero också ett konstverk som jag tyckte mig känna igen. Han berättade att han kallade det för Echea Aeolica och beskrev det som en ljudskulptur; en stor, genljudande amfora som var uppställd vid kusten utanför Syrakusa. Om man lägger örat vid dess yta hör man hur ljudet av vinden och omgivande röster vibrerar inom den väldiga krukan. Spinghero förklarade att han hämtat titeln på sitt verk från grekiskans echea från echeia, ”ljudare”, en slags väldiga vaser som grekerna använt för att fånga ljud och Spinghero berättade att Vitruvius skrivit utförligt om dem.

Marcus Vitruvius Pollo (80 f.Kr. - 15 e.Kr) var en romersk arkitekt och ingenjör vars skrifter, efter det att de återupptäckts under Renässansen har kommit att få en stor betydelse för konst och arkitektur ända fram till våra dagar. Hans åsikt att en byggnad måste ha tre egenskaper, firmitas, utilitas, venustas, stadga, nytta och skönhet, citeras fortfarande med gillande av lärare i arkitektur och teknik. Vitruvius arbetade som doctor ballistarum, artilleriexpert, något som betydde att han konstruerade och ansvarade för användandet av romarnas väldiga krigsmaskiner.

Vitruvius var under sin livstid mest känd för sina skrifter i vilka han med yttersta noggrannhet och komplicerade beräkningar av handlade ämnen som hållfasthetslära, byggnadskonstruktion, dräneringssystem, kemi, materiallära, stadsplanering, brobyggande, arkitektur, värmesystem, pumpanordningar och inte minst akustik. Det är i sin femte bok av hans intressanta, men för mig alltför matematisk baserade De architectura som han ägnar ett helt kapitel om teaterakustik; hur man matematiskt beräknar ljudets rörelser inom en speciell konstruktion och på bästa sätt maximerar akustiken. Det är i det sammanhanget han nämner ljudvaserna.

Bronsvaser tillverkas i enlighet med matematiska beräkningar som motsvarar teaterns storlek. De skall vara gjorda på ett sådant sätt att det då man rör vid dem skapas ett ljud från en till en annan av en fjärde, en femte och så vidare upp till den andra oktaven. Vaserna placeras i noggrant uträknade mellanrum bland teaterns sittplatser. De får inte röra vid väggar och måste ha ett tomt utrymme över och vid sidan om sig. De skall placeras upp och ner. På den sidan som vetter mot scenen skall de placeras på träkilar som inte får vara mindre än en halv fot hög. In mot bronsvasernas håligheter Mot dessa vaser håligheter lämnas på framsidan öppningar i deras del, de skall vara två fot långa och en halv fot höga.

Rätt konstruerade och placerade förmår dessa stora vaser fånga upp skådespelarnas röster, förstärka dem och sprida dem bland teaterbesökarna:

Genom dessa beräkningar kommer således rösten som sprider sig från scenen då den träffar vaserna och kommer i kontakt med deras håligheter att uppväcka en ökad klarhet hos ljudet som kommer att åstadkomma en harmonisk samklang.

Inga av dessa märkliga ljudvaser har påträffats, antagligen blev de alla nersmultna när teatrarna förföll. Deras existens var tills jag hörde om dem från Spinghero fullständigt okänd för mig, fast Vitruvius försäkrar att de, och andra akustiska konstruktioner, var mycket vanliga under den antika teaterns storhetstid:

Någon kommer kanske att påstå att det varje år i Rom byggs många teatrar utan att hänsyn tas till dessa frågor. Men, han misstar sig i detta.

Ett oväntat vittnesbörd om hur vanliga ljudarna var i städerna kring Medelhavet finner vi i Paulus första brev till Korinthierna, där han inledning sitt mäktiga lovtal till kärleken skriver:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Orden χαλκὸς ἠχῶν, chalkos echon, har orsakat huvudbry hos bibelöversättare, som i allmänhet antagit att ”ljudande brons” beskriver någon form av musikinstrument, antagligen ett slagverk. Men χαλκὸς ljudande, mullrande, användes i forngrekiskan aldrig om musik, utan enbart för att beskriva ljuden från naturfenomen, som ”ett brusande hav”. ἠχῶν som översätts som ”brons” är samma grekiska ord som Vitruvius använder i plural, echeia, då han i sin latinska text nämner sina ”ljudare”. Det är alltså sådana ljudare som Paulus anspelar på då han skriver chalkos echon, alltså en människa som tanklöst återger andras tal och åsikter utan att själv ta ställning till vad hon tänker eller anser – ett eko, inget annat.

Men, hur kom det sig att jag tyckte mig känna igen formen på Spangheros ljudskulptur, även om inte ett enda exemplar av Vitruvius en gång så vanliga echeia finns bevarat och jag heller inte funnit några bilder på sådana ljudvaser? Det var Michela Spanghero som gav mig svaret. Han hade inspirerats av Helmholtz resonator jag hade sett ett i ett materialrum på någon skola jag arbetat på. En metallvas med trång öppning som fysikläraren använde för att förklara akustiska fenomen. Om du lägger örat till en heimholtzresonator kan du hör hur den förstärker svängningsrörelserna hos den omgivande luften genom att ta energi från de ljudvågor den fångar upp, eller åstadkommer genom att de i en jämn ström tvingas in genom resonatorns öppning. Egentligen begriper jag inte mycket av det där, men en resonator är onekligen både vacker och fantasieggande. Uppenbarligen fångar den in något av allt det osynliga ljud som omger oss i vad vi uppfattar som tystnad. Likt Dieter Kühns ljudvampyr suger den i sig ljud.

Vad som fascinerar mig med bloggskrivande är de oväntade sammanhang som dyker upp medan jag skriver. Som när du ur ljudbruset omkring dig lägger märke till sådant som gäller, eller tilltalar, just dig. Då jag efter att ha ätit frukost tog bilen in till stan slog jag min vana trogen på P1 på bilradion och får då höra hur en viss Marie Wennersten på Sveriges Radio Drama ur SR:s arkiv letat rätt på en gammal intervju med Friedrich Jürgenson (1903–1987), ur viken hon spelade upp några avsnitt innan hon intervjuade konstnären Leif Elggren som intresserat sig för instrumentell transkommunikation (ITK), en pseudovetenskap som med hjälp av radio, datorer, TV och all möjlig annan elektronisk utrustning försöker få kontakt med avlidnas andar, eller andra former av varelser som gör sig hörda i ljudbruset som omger oss. Transkommunikatörer tror att vi omges av osynliga dimensioner som kan förnimmas enbart genom de röster och andra ljus som de tror sig kunna fånga upp genom sina apparater.    

Medan jag lyssnade på det där smålog jag för mig själv. För många år sedan hade jag och min vän Claes sett ett TVprogram, De döda talar på band, där den magre och stilige Friedrich Jürgenson vältaligt och allvarligt berättat om hur han lyckats spela in dödas röster på band, samt spelade upp flera exempel med kusligt förvrängda röster som sades tala tyska, norska, engelska och flera andra språk. Det var onekligen svårt att uppfatta vad som sades, men Jürgenson tolkade meddelandena för de andäktigt lyssnande reportrarna.

Det rådde igen tvekan om att Jürgenson var fullkomligt övertygad om att han hade fått kontakt med avlidnas andar, men vad som framstod som lätt löjligt var de korta och banala meddelanden som de döda förmedlade till oss levande: ”Vi är här”. ”Jag hör och ser dig”. ”Jag finns … jag är med dig”. ”Jag är tysk” och så vidare. Under flera år hade jag, Claes och våra vänner mycket roligt åt De döda talar på band. Vi förvrängde våra röster över telefon, nynnade temat ur The Twilight Zone om någon störning dök upp på TV eller radio, viskade som andeväsen om vi var ute i mörkret, undertecknade våra brev med ”rösten från andra sidan”, och så vidare. Claes dog ung och jag hoppas att han lever vidare i en annan dimension.

Friedrich Jürgensons livshistoria var ovanlig. Han var inte någon vanlig byfåne med religiösa inklinationer, som genom sitt pyssel med egenhändigt förfärdigade mottagare fångat in radiobrus som han tolkade som meddelanden från andevärlden.

Han föddes i Odessa 1903. Hans mor var svenska och fadern, som var dansk, arbetade som läkare. Jürgenson, som var musikalisk, studerade vid Odessas konservatorium och tog även lektioner i måleri. 1925 flyttade familjen till Estland och något år senare fortsatte Friedrich sina musikstudier i Berlin. Han ville bli operasångare och fick som lärare en judisk musikpedagog som han 1932 följde till Palestina där han stannade i sex år.

Nåväl, 1938 flyttade Jürgenson till Milano för att studera sång under Emilio Piccoli, som haft en av världens mest kända tenorer, Tito Schipa, som elev. 1943 kom Jürgensson till Sverige där han gifte sig och försörjde sig genom att måla porträtt. En allvarlig förkylning hade förstört hans röst och Jürgenson hade därmed tvingats ge upp hoppet om att bli operasångare. 1949 besökte Jürgenson Pompeii där han gjorde en svit akvareller som hamnade hos Pius XII. Påven uppskattade dem och anställde Jürgenson för att genom sina akvareller dokumentera de fynd som gjorts under de nyligen slutförda utgrävningarna av katakomberna under Petersbasilikan. Med Vatikanens välsignelse fick Jürgenson även möjlighet att delta i utgrävningar i Pompeii.

Jürgensons goda relationer med Vatikanen gjorde att han för Sveriges Televisons räkning  under 1968 kunde göra ett unikt program om den italienska professorn Margherita Guarduccis undersökningar av de benrester man under utgrävningarna av katakomberna under St. Peterbasilikan funnit insvepta i purpurrött tyg med guldtråd rakt under kyrkans huvudaltare. Professor Guarducci hade efter flera år av undersökningar med säkerhet kunnat fastställa att benresterna tillhörde en sextioårig man och diverse tester hade fastslagit att de med stor trolighet härrörde från det första århundradet efter Kristus. TVprogammet blev mycket uppmärksammat och påven Paulus VI förlänade Jürgenson med ordern Commendatore Gregorio Magno för hans insatser.

Jürgenson, som var ytterst språkkunnig och välartikulerad på flera språk, som svenska, tyska, italienska och ryska, och intresserad iav alla former av muntlig kommunikation och akustik, har berättat hur han vid sitt hus i Mölnby i juni 1959 varit ute med sin bandspelare för att spela in fågelsång. Vid en senare uppspelning av bandet fann han inte bara fågelsång utan även en mycket svag norsktalande röst som talade om "fåglar på natten". Jürgenson trodde först att det rörde sig om en radioutsändning som av misstag fångats upp av hans inspelningsapparatur. Snart urskilde han även ett rop på svenska: "Friedel, kan du höra mig? Det är mamma". Friedel var Jürgensons avlidna mors smeknamn på sin son.

Jürgenson blev djupt gripen och genom att ständigt ha sin bandspelare påslagen lyckades han fånga alltfler röster som i radiobruset hördes tala på olika språk. Med hjälp av stora rullbandspelare lyckades Jürgenson spela in vad han trodde var avlidnas försök att kommunicera sig med sina efterlevande. De som lyssnade fick spetsa öronen ordentligt tills de, ofta med Jürgensons hjälp, trodde sig höra ord, meningar och brottstycken som med lite god vilja kunde tolkas som budskap från en annan dimension.

Jürgenson skrev flera böcker om sina fynd, de har översatts till en mängd olika språk och dyker för jämnan upp i New Age kretsar som bevis på såväl spiritismens vederhäftighet när det gäller närvaron av andra dimensioner och utomjordningars försök att få kontakt med oss.

Det finns till och med en speciell radiofrekvens, mellan 1445-1500 kHz, där andarna sägas höras som bäst och som nu kallas Jürgensonfrekvensen. Dessvärre förblir andarnas grumliga meddelanden tämligen intetsägande. Det hindrar dock inte existensen av ett internationellt nätverk entusiaster som ägnar sig år EVP, Electronic voice phenomenon, eller som det heter på svenska - elektroniska röstfenomen.

Under åren har olika radioamatörer gjort en mängd inspelningar av vad som angetts vara röster och bilder från andra dimensioner, men några övertygande bevis har varit svåra att åstadkomma. De vanligaste förklaringarna är att mottagna ljud och bilder antingen är rena falsarier, kommer från radio-/TV-sändningar som av misstag fångats upp eller att det rör sig om vanligt radiobrus i vilket entusiaster tror sig urskilja ord och meningsfragment. Flera seriösa undersökningar av inspelningarna, inte minst de från Jürgensons omfattande ljudarkiv, har gjorts och de bevisar att de uppfångade ljuden verkligen är mänskliga röster.

Dessvärre är de vetenskapliga auktoriteter som oftast citeras i samband med Jürgensons upptäckter ganska tvivelaktiga. Exempelvis var visserligen Friedbert Karger verksam vid ett Max Planck -institut i Tyskland (det finns 80 sådana med 23 000 anslutna personer), men han var plasma- och kärnfusionsforskare som vid sidan av den verksamheten ägnade sig åt parapsykologi och i den egenskapen en mycket flitig gäst i TVsoffor och tidningsspalter. Dr Karger är övertygad om att vi ”överlever vår kroppsliga död i en annan form och i en annan dimension.”

En annan auktoritet i sammanhanget var den piprökande mysprofessorn Hans Bender från en berömd parapsykologisk institution i Freiburg. Bender hade dock ett tvivelaktigt förflutet som nationalsocialist och en medicinsk doktorsgrad som slutligen visade sig vara obefintlig.

Det välgjorda och intressanta radioprogrammet om Jürgenson och elektroniska röstfenomen fick mig att tänka på en utställning som jag för några månader sedan såg på ett museum i England. Hearing Voices, ”Höra röster” är ett seriöst, tvärvetenskapligt forskningsprojekt vid Durhams Universitet, som undersöker hur människor genom tiderna har sagt sig höra röster. Utställningen som dess forskare presenterade på muséet i Durham förevisade en mängd intressanta föremål från olika museisamlingar världen över. Antingen i original eller kopior visades texter som skrivits av människor som upplevt paracusia, hörselhallucinationer, ofta mystiker som tyckt sig höra himmelska röster som dikterade för dem vad de skulle skriva ner. 

Där fanns exempelvis utdrag från den Heliga Birgittas uppenbarelser, tillsammans med Teresa av Ávilas, Margery Kemps och Swedenborgs skrifter. I original visades också några av William Blakes skrifter och illustrationer. Där fanns sjukjournaler från mentalsjukhus, tättskrivna anteckningsböcker av mentalpatienter, tillsammans med tvångströjor och andra medel som använts för att ”befria dem från sina hemsökelser.”

Utställda var även kopior av Freuds anteckningar kring en intressant bok skriven av en högt uppsatt jurist vid namn Daniel Paul Schreber, som efter att ha blivit intagen på ett mentalsjukhus i detalj beskrev sina vanföreställningar som han antog hade sitt ursprung i den hårda disciplinering han hade utsatts för av sin välmenande far. Efter att ha blivit förbigången i sin ansökan till en av de högsta juridiska positionerna i Österrike-Ungern kollapsade Schreber mentalt och började höra en mängd röster, alltmedan han inbillade sig att hans kropp fickflera av sina organ utbytta och att han successivt förvandlades till kvinna för att bli havande med Guds barn.

Schrebers bok är fascinerande. Den kan läsas som en detaljerad och emellanåt klarsynt fallbeskrivning berättad inifrån av en man som tror sig genomgå en metamorfos, samtidigt som han redogör för religiösa uppfattningar och visioner som under Medeltiden antagligen skulle kunna tas på fullt allvar. Schrebers skrift utgör intressant läsning, den präglas av en klar logik som dock grundas på vansinniga föreställningar som präglats av en genuin fromhet byggd på en gedigen kunskap om katolska trosföreställningar. Medan jag läste Schrebers bok drog jag mig till minnes de långa samtal som jag haft med schizofrena patienter då jag för många år sedan under en sommar vikarierade som mentalvårdare.

Durhams forskargrupp innefattar akademiker från kognitiv neurovetenskap, kulturstudier, engelsk litteratur, humaniora, lingvistik, filosofi, psykiatri, psykologi och teologi. De samarbetar nära med läkare som är yrkesverksamma inom mentalvård och en mängd ”normala” personer som vittnar om de röstfenomen de hör, en ”åkomma” som tydligen inte alls är så ovanlig som man skulle kunna tro.

Forskargruppen sammanställer och undersöker en mängd material och vittnesbörd, både historiska och samtida, i försök kasta ljuset på relationerna mellan att höra röster och vardagliga processer av minne, språk och kreativitet. De undersöker också varför att vissa röster, och inte andra, upplevs som störande och hur rösthörande kan fungera som social, kulturell och politisk inspiration.Det finns flera exempel på framgångsrika politiker och folkledare som Martin Luther King, Jr. som trott sig vara vägledda av inre röster. Utställningen visade flera texter skrivna av författare som Charles Dickens och Joseph Conrad där de beskriver sina inre röster och inspelningar av författare som talar om liknande upplevelser, exempelvis Samuel Beckett, Virginia Woolf och Jeanette Winterson.

Dessvärre tror jag inte att Jürgensons avlidnas röster finns bland alla de ljud som omger oss – sådana vi hör och de vi inte kan höra. De är nog inbillningsfoster. Men, det hindrar mig inte från att vara övertygad om att vi långt ifrån känner till alla de subtiliteter och nyanser som ryms bland tystnadens ljud – ekon av förgångna händelser, ljud som skapats och förblir omkring oss och många andra märkliga fenomen som vi nu inte ens kan ana, men som kommer att upptäckas i framtiden. Som Hamlet sa till sin vän Horatio:

There are more things in heaven and earth, Horatio, Than are dreamt of in your philosophy.

Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än någonsin filosofin har drömt om.

Davis, Miles (1959) So What.  Friedländer, Saul (1969). Kurt Gerstein: The Ambiguity of Good, New York: Alfred A. Knopf.Garland, David E. (2003) 1 Corinthians: Baker Exegetical Commentary on the New Testament. Ada, MI: Baker Academic. Groopman, Jerome (2017) “The Voices in our Heads: Why do people talk to themselves, and when does it become a problem,” i The New Yorker, January 9. Jürgenson, Friedrich (1968) Radio och Mikrofonkontakt med de Döda. Uppsala: Nybloms Förlag. Kostelanetz, Richard (2003) Conversing with John Cage. New York: Routledge. Kühn. Dieter (1977) Stanislaw Tigaren. Stockholm: Rostrum/Forum.  Lucier, Alvin (1969) I am Sitting in a Room. https://www.youtube.com/watch?v=fAxHlLK3Oyk Merton, Thomas (2002) No Man is an Island. New York: Mariner Books. Schreber, Daniel Paul (2000) Memoirs of My Nervous Illness. New York: New York Review of Books Classics. Vitruvius (2001) Ten Books on Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.