In the countryside, by our house in Bjärnum - within the woods by the lake, the sound of spring can be heard; birdsong and how the wind sweeps through crowns of beech tree forests. Their buds opened during night and fresh leaves now span a shimmering vault of new born greenery above smooth, silvery grey trunks, creating natural cathedrals of immense beauty, above them flocks of calling wild geese and cranes are flying north. Loneliness enhances the sounds. As I in the dusk row across the quiet lake, the oars serenely splash against the water, a bird calls from the shore. While I walk through the woods, a thrush stirs among dry leaves, while a woodpecker is drumming against a tree trunk and a cuckoo calls in the distance.

On the other hand, when I try to fall asleep I hear a sound with origin I do not know, a low humming. It does not come from the pump, or the water filter in the cellar beneath me, I have turned them off for the night, nor does it come from any neighbouring houses, they are all empty at this time of the week. Aircraft and trains are too far away and they do not make that kind of sound. A weak buzzing; not coming from the wind blowing through the trees, not the splashing of water. What is it then? Tinnitus? Sounds being created within me? Does the humming noise arise in my peripheral nervous system, my heart beat or vibrations in my inner ear? I do not think so. It is rarely that I perceive that peculiar sound it beyond Bjärnum, in any case, it is at its strongest there.

Where does the sound come from? Is it electromagnetic radiation moving through our bedroom and being caught by my ear drums? Movements that oscillate throughout the universe, travelling through time and space? Whispers and shouts, voices and explosions that constantly vibrate all around and within us?

Could it be what is called the hum? A persistent, invasive low-frequency rumbling, not audible to all of us, seeping into our lives, but not from any known source, not from other people, animals, home appliances or any other kind of machinery. Some people perceive the hum only indoors, or in some specific places, others hear it constantly. Nobody knows where it comes from, or what it is. Some became crazy from hearing it, some even take their own lives.

Generally speaking, we know how sound occurs, it consists of mechanical wave movements, "disturbances" making solids, gas and fluids vibrate. Actually, sound only exists if someone receives it. Sound is not like a projectile moving forward through space, it is rather like elastic oscillations moving forward in a certain direction and like a passing wave they are followed by silence. Sound waves are constantly present. We live in a landscape, but also find ourselves within a soundscape. We cannot see and perceive everything within a landscape, likewise we cannot perceive everything within a soundscape.

During my military service, I worked as a telegraphist and spent lonely nights in front of an apparatus through which I listened to a constant flow of dots and dashes in Morse code. Most of the frequencies were crammed with a great variety of sounds, while some emitted sound walls of white noise, meaning that the room I found myself in was incessantly pierced through by telegraphic din, which I could only perceive if I put on the headphones. What I found to be extremely strange was that I in this hullabaloo of different sounds could discern signals that were meant for me. Not because they were stronger than other sounds, sometimes they were barely audible, like shadows of sound within an ocean of noise. How might that be explained?

And silence? Is it not as strange as sound? Somewhere I read that in the ancient Norse, the origin of current Scandinavian languages, the word liuþ, “sound” could mean both "listening" and "silence". Perhaps no absolute silence exists. Sound-absorbing rooms, known as anechoic chambers, absorb reflections from sound and electromagnetic waves, as well as they are isolated from incoming sound waves. The necessity for creating an anechoic space, actually means that every other place, how quiet and empty it appears to be, nevertheless is filled with sound – most of which we actually are unable to perceive.

Silence is often considered as soothing and capable of inducing meditative moods. It is said that we can meet God in the silence, that it promotes inner peace. Buddhists, Quakers, Trappist monks and many other religious groups consider silence to be a path towards inner peace, it helps us to find ourselves. In his writings the Trappist monk Thomas Merton praises silence:

In a world of noise, confusion and conflict it is necessary that there be places of silence, inner discipline and peace. In such places love can blossom. […] When I am liberated by silence, when I am no longer involved in the measurement of life, but in the living of it, I can discover a form of prayer in which there is effectively no distraction. My whole life becomes a prayer. My whole silence is full of prayer. The world of silence in which I am immersed contributes to my prayer.

Merton also perceived the connection between sound and silence:

Music is pleasing not only because of the sound but because of the silence that is in it: without the alternation of sound and silence there would be no rhythm.

As in any kind of movement, music is created through an interplay between emptiness and presence. Short breaks between words create a story. The empty strips between each frame create a movie. Silence between tones create dynamics and movement, and not only that - many composers have used silence to produce anticipation and reflection.

Somewhere in Bach's thrilling and profound St. Matthew Passion the choir sings Sind Blitze, sind Donner in Wolken verschwunden? "Has lightning and thunder disappeared among the clouds?" The question is followed by a short silence, then comes a ruthless and scary command:Eröffne den feurigen Abgrund, o Hölle! “Open the flaming abyss, O Hell!” Famous are also Wagner's silences in his prelude to Tristan and Isolde, the introduction to the second movement of Beethoven's Ninth Symphony, the cutting breaks in the finale of Sibelius´s Fifth Symphony and the quiet breathing pauses by the end of Barber´s Adagio for Strings. The masters of jazz also knew how to create excitement and dynamics by introducing moments of silence. Listen to and marvel at Miles Davis's skills in So What.

And then we have composers like John Cage, who occasionally indulge themselves in silence, John Cage´s famous composition 4 '33” consists entirely of muteness. A piece that has come to be considered both as significant and as pointless as the Campbell Soup Cans which Andy Warhol painted ten years later – subjects to boundless admiration, and at least as much mockery and scorn.

During the premiere of 4´33” on the 29th of August 1952, the classically-educated pianist David Tudor sat by a piano, opened the keyboard lid and was then silent for thirty seconds before closing the lid. He opened it again and then remained silent for two minutes and twenty-two seconds. Closed and then opened the lid again, sitting quietly in front of the piano for one minute and forty seconds more, before finally closing the lid and leaving the stage. Strangely enough, of most of the audience appreciated the performance, although some left the room, utterly irritated. David Tudor was the right person for the performance - he was quite well-known and serious in a manner that convinced most onlookers that they took part in a historical event. While several whispered discomfited before the end, others felt that the silence had created both excitement and reflection. They stated to have become aware of their own bodies and the sounds that vibrated around them. There had been no silence whatsoever, only intense awareness of the seriousness of the moment. Of course, the performance had ran the risk of becoming a total failure, however most of those present had been prepared for something unique. In spite of his fancy for startling pranks, John Cage was a skilled musician. I personally appreciate the oriental meditative mood of his Sonatas and Interludes for Prepared Piano, which he wrote five years before 4 '33”.

Cage was entirely serious when he planned 4 '33”. It was far from being a joke. He had studied Japanese Zen philosophy and was fascinated by the importance silence have for sound and music. Cage assumed that sound is constantly present, and assists us in our search for meaning in life. An appreciation of our existence means that we first of all have to learn to listen, to pay attention to ourselves and our surroundings. "The purpose of music is to quiet the mind and thus making it susceptible to divine influences.”

A few months before he conceived 4 '33”, Cage visited the Anechoic Chamber at Harvard University. Cage was expecting to hear silence, but found that:

I heard two sounds, one high and one low. When I described them to the engineer in charge, he informed me that the high one was my nervous system in operation, the low one my blood in circulation.

.

Cage expected to experience total silence, yet he heard sound: "Until I die there will be sounds. And they will continue following my death. One need not fear about the future of music." After visiting the soundproofed chamber, Cage realized that sounds are everywhere, a fact that unceasingly affects us all and according to him thus reminds us all about the authenticity of existence: "We must wake up to the life we really live." That was what Cage intended to demonstrate through his 4 '33”:

They missed the point. There's no such thing as silence. What they thought was silence, because they didn’t know how to listen, was full of accidental sounds. You could hear the wind stirring outside during the first movement. During the second, raindrops began pattering the roof, and during the third the people themselves made all kinds of interesting sounds as they talked or walked out.

John Cage was not only a musician, he was also interested in and practiced art and design. An important inspiration for 4 '33” was a series of white paintings created by his friend Robert Rauschenberg. The artist had simply covered canvases with regular house paint, even if each painting was completely white it was provided with a distinctive character. The uniqueness depended on where in the room the canvas had been placed, the light falling across it, shadows entering though the windows of the gallery, how visitors´ shadows were thrown upon it, the uneven distribution and thickness of the applied colour. The interaction of the artworks with their setting became the ultimate inspiration Cage needed to complete 4'33".

I got a feeling of how silence could talk through art when I several years ago was confronted with Barnett Newman's 14 paintings at the National Gallery of Art in Washington, images he had named Stations of the Cross. They were hung on white painted walls in a room of their own, where the viewer could sit on a bench in the middle of the gallery. For quite some time I was lucky enough to find myself alone there. While I with my eyes swept back and forth across the black and white paintings, made up by black and beige lines of various thickness and texture painted over a white surface, I was overtaken by a meditative calm. Instead of fourteen depictions of Jesus' suffering, which was suggested by the title of the work, I imagined it dealt with the words Jesus uttered on the cross. The seven phrases he spoke while hanging nailed to the wood; bloody, tortured and vilified, alternating between instructions, pieces of advice, blessings, words of forgiveness and despair. Newman´s energetic black and beige strokes became akin to the soundtracks on a film strip and a strange feeling of spiritual presence took hold of me. While looking at the paintings I felt as if the empty hall vibrated with sounds, while the black stripes flickered over the white painted canvas. A powerful and strange experience that is still with me.

I have praised silence, but let us not forget how it can be cruel, detached and cold, particularly between people. A most painful experience for each and every one of us is not to be listened to, to be ignored. To face mockery, irony and contempt is bad enough, but even worse is not to be noticed at all, or willfully ignored, being confronted with ice cold silence. Being deemed as worthless and exposed to humiliating silence may force you to despise yourself and to avoid the company of others, it has even driven people to suicide.

Silence about their suffering, and futile attempts to make themselves heard, plagued the millions of victims of Nazi cruelty. The pope in Rome and politicians in Stockholm were well aware of what was happening, but they remained silent about the abysmal horrors. Watch Costa-Gavra's excellent film Amen. Kurt Gerstein's fate, on which the film is based, says a lot about all of us.

Gerstein was a German SS officer, member of Waffen SS´s hygiene section where he initially was engaged with the disinfection of drinking water and the use of the Cyklon B gas for disinfecting clothes, as well as ships, warehouses and box cars. As head of the SS Department for Technical disinfection he later became responsible for the delivery of Cyclone B to Rudolf Höss, Auschwitz´s commandant who experimented with the most effects methods for mass extinction. As part of this activity, Gerstein visited the camp of Belzec on 17 August 1942 and witnessed the killing of 3,000 Jews through the use of carbon monoxide, which via diesel engines was transferred into specially constructed gas chambers. The next day he witnessed a similar procedure in Treblinka. Belzec and Treblinka were extermination camps exclusively dedicated to the killing of millions of women, men and children. The far more famous Auschwitz was a combined extinction and work camp. Shortly after Gerstein's visit, it was decided that Cyclone B should be used instead of carbon monoxide to kill the prisoners.

Gerstein was deeply shocked by what he had witnessed and realized that the world immediately had to be painstakingly informed about what was going on, though he also realized that his only option for convincing the world of what was actually happening was to remain within the SS and collect as much and detailed information as possible . In danger for his own and his family's lives, he contacted the Swedish diplomat Göran von Otter and members of the Catholic Church, who forwarded his well-documented descriptions to both the Swedish Government and the pope. They did not react or respond.

Two weeks before 22 April 1945, when Germany finally capitulated, Gerstein surrendered himself to the French commander in the occupied city of Reutlingen. He was treated with respect and was quartered in the best hotel of the town, where he compiled his so-called Gerstein Report. However, the French commander received orders that Gerstein had to be transferred to the Cherche-Midi military prison in Paris, where he was treated as a common Nazi offender. On July 25th, Gerstein hung himself in his cell.

Crime against humanity; the abandonment, anxiety, torture and isolation that at this very moment afflict hundreds of thousands of individuals should plague the conscience of each and every one of us. Nevertheless, decision-makers ignore the abject mistreatment of fellow human beings and instead engage themsleves in issues they and we consider to be much more important. An irrationality that may be described as a roaring silence.

After lying in bed and thinking about all this I got up and went into the kitchen to prepare some breakfast. On my way there a glance caught the back of a book standing in the shelf, Dieter Kühn´s Stanislaw der Schweiger, “Stanislaw, The Silent One”. It was a long time ago I read that novel. My friend Mats Olin had given it to me and when I opened it I found that he on the cover sheet had written: "To eat sound - what hearing he may have had!"

In the deep forests of the Carpathian Mountains, where roads were few and the night dark, Count Stanislaw brooded in his gloomy castle. He had a terrifying quality; he could, but did not speak. Though that was not enough - he sucked in sound. He sustained himself by devouring sound. Certain sounds, like an open, vibrating a-vowel and the sound of church bells, he appreciated more than anything else. But he was no gourmet and devoured with delight anything he heard. Fervently he let every conceivable sound be sucked in behind his moist and sensual lips. Birdsong, the barking of dogs, the sizzling of frying oil, the roar of thunder, the swishing of the wind, the ticking of clocks and the cry of children, everything disappeared into him. Everyone around him was silenced. Some tried, in desperate attempts to maintain their ability to speak, to please the Count by incessant babbling, hoping to divert his enormous appetite for sound from themselves to others, though these obsequious cronies were also silenced in the end, while others of the Count´s subordinates were driven into flight or became mad, while an ice cold silence spread its paralyzing terror around him.

Kühn was a proliferate and quite extraordinary writer, not only of novels; he was also an expert in and translator of German medieval, epic poetry, like the Nibelungen and Wolfram von Eschenbach's Parzival and Willehalm, written during a time when roads were few, the forests much more extensive than they are now and it was a long, perilous walk between villages and towns.  However, people living in those times were also surrounded by sounds. They lived closer to nature and enjoyed the peal of church bells, hymns sung in cathedrals, dance and music during communal festivities, lullabies and storytelling - they listened more than they read. 

At night, when the moon is invisible and the sky is clear, I sometime switch off the lights and leave the house to gaze up at the millions of stars that sprinkle the heavenly dome. Once while we were listening to Luciano Pavarotti, my wife Rosmery said:

"Such a voice cannot just disappear, it must continue to vibrate somewhere out there in the universe.”

Does it? I do not know for sure. “In space nobody can hear you scream" was the motto for Ridley Scott's horror movie Alien. Sound cannot move through a vacuum and we have been told that space is a vacuum. Is it then true that there is no substance capable of transmitting sound waves out there? Apparently not - why else would huge satellite dishes direct their mighty ears towards infinity to capture cosmic noise? It is said that old sounds can still be intercepted, even the immense bang when the universe was created. Probably the Swedish poet Ola Hansson was wrong when he wrote:

Unyielding is infinity; void and soundless;

the wanderer listens to his own pace.

Dead stars spinning in an abyss, cold and boundless.

Creation´s fire is extinguished, empty is the space.

A few months ago, Rosmery and I received an invitation to the Roman Quadrennial, called Other Times, Other Myths. At least one hundred artists were exhibited. The premiere was quite chaotic; lots of people, bad organization and few works of art that left any lasting impression. Rosmery and I soon lost each other in the throng and strolled on our own from room to room. I ended up in a white-painted room that was not as crammed with visitors as the others. On the walls there were some monochrome paintings and glass boxes with tiny arrangements of wildflowers. Ten large wooden beams had been placed by the middle of the floor. They were positioned in different directions and arranged in such a way that they did not constitute neither a pile, nor a heap. The beams appeared to have been scrupulously placed in a mutual relationship that I could not fathom. The smooth surface of the wood made me lay a hand on one of the beams and thus felt how it was shaking, almost imperceptibly. After bowing down and placing an ear close to the woodwork I could perceive a distinct and beautiful tone. I did the same on another beam and discerned a similar tone, though it differed from the first one I had heard. I lifted my head and realized that the different lengths and small variations in the structure of the beams made the same, original tone to sound differently. Apparently there was a sound source concealed in the floor under the beams. I straightened my back, turned around and saw how a pale, thin, serious looking and slightly nerdy young man, with black-rimmed glasses and entirely dressed in black, was looking at me. Correctly, I assumed he was the artist who had installed the sounding beams.

An interesting conversation developed and in a few minutes I learned a lot. Michele Spanghero spoke excellent English and he had like many other young people a sophisticated mobile phone through which he showed me pictures of his artworks, even playing various sound samples. He was according to his own definition a "sound sculptor". Young and young, by the way - I no longer know what the word "young" signifies. I consider anyone younger than me as a youngster. Spanghero was 37 years old and born in the northern border town of Gorizia, north of Trieste. After graduating in Modern Literature at the University of Trieste he became increasingly involved with music, art, sound and acoustics. Like John Cage, he became obsessed by the notion that sound is present everywhere, even within what we call “silence”. He considered that one of the art's duties was to capture this fact in an aesthetically pleasing manner. Purpose and technical solutions would serve and realize imaginative art.

I wondered if one of his inspirations could possibly have been John Cage and that was obviously the case. However, as an erudite artist Spanghero moreover mentioned several artists who were unknown to me, all of whom seemed to find themselves in an acoustically aesthetic universe. Michele Spanghero mentioned that his main inspirational source was the American Alvin Lucier, a classically-educated composer who had studied under Aaron Copland. However, during musical studies in Rome, he met with John Cage and David Tudor in the early sixties. A meeting that changed Lucier's thinking and focus, he became fascinated  the sound of silence, an obsession that maybe could be linked to Lucier´s stutter and the silences that developed when he was trying to express himself as clear as possible. 

In 1969, Lucier created his most famous work I am sitting in a Room. Alone in a room Lucier pronounced the phrase:

I am sitting in a room different from the one you are in now. I am recording the sound of my speaking voice and I am going to play it back into the room again and again until the resonant frequencies of the room reinforce themselves so that any semblance of my speech, with perhaps the exception of rhythm, is destroyed. What you will hear, then, are the natural resonant frequencies of the room articulated by speech. I regard this activity not so much as a demonstration of a physical fact, but, more as a way to smooth out any irregularities my speech might have.

Of course, as soon as I came home from the exposition I listened to I am sitting in a room and it was an interesting experience. The performance lasts for 45 minutes and 24 seconds. At first, the phrase is clearly heard, but gradually its words are getting scrambled and after a few minutes their meaning disappears and passes into tones and echoes in different rhythms, and finally, only one lonely, metallic, echoing tone remains.

Lucier succeeded in achieving what many artists were dreaming about by the end of the sixties - an action-oriented happening. Lucier´s artwork was commenting itself, its action develops in the actual time during which the listener participates in the performance. I am sitting in a room is a meditative, minimalist artwork, requiring calm and undisturbed attention. The performance is impersonal in the sense that it is supported by natural phenomena. The artist fades away during the performance of his work. Contrary to several other art forms, the artist´s personality is not at the centre of the artistic expression.

Following Lucier's example Spanghero has captured and amplified the sounds of an empty theatre, but he has also used sounds that may be heard without any technical means. In his work, Guttatim, Latin for drop by drop, Spanghero recorded the sound of drops that constantly and rhythmically fall on a stalagmite in Grotta Gigante, the world's largest cave chamber, located outside Trieste. Then he played the sound of the splashing droplets back in the vast space of the cave to capture its resonance as its echo moved around among stalagmites, stalacites and walls. The result was an audio composition, where the rhythmic sound of the drops is heard against a dark, deep and rather lugubrious sound wall.

Spanghero´s Audible Forms were created by sinking small microphones into the interior of bronze sculptures, found in the Revotella Museum in Trieste, to record sound vibrations inside them during one night in the empty museum. He amplified the barely perceptible sounds arising within five sculptures, which insides differed in accordance with their external form. Then he joined the soundtracks into a kind of choir by reproducing them through four loudspeakers placed at the centre of the circling sculptures, which originally had produced the different sounds.

With the help of his mobile phone, Michele Spinghero also showed me a sound sculpture that looked strangely familiar, though I could not remember where I had seen a similar form before.  He told me that he called it Echea Aeolica and described it as a large, resonant amphora, which now was permanently placed by the coast just south of the Sicilian town of Syracuse. If you place an ear on its surface, you hear how the sound of the wind and surrounding voices vibrate within the huge pot. Spinghero explained that the title of this work alluded to the Greek word echea from echeia, "sounder" a kind of great vases that the ancient Greeks used for capturing sound. Spanghero told me that Vitruvius in great detail had described the echeia in his book De Architectura.

Marcus Vitruvius Pollo (80 BC - 15 AD) was a Roman architect and engineer whose writings, after being rediscovered during the Renaissance, regained great importance for art and architecture up to the present day. His opinion that a building must exhibit three properties; firmitas, utilitas and venustas, stability, utility and beauty, is still quoted with acclamation by current teachers in architecture and technology. Vitruvius worked as a doctor ballistarum, artillery expert, which meant that he designed and was responsible for the use of the huge Roman war machines.

Vitruvius was during his lifetime more known for his writings. With accuracy and by presenting examples of intricate calculations, Vitruvius wrote about topics like strength theory, construction of buildings and bridges, heating –and drainage systems, chemistry, materials best suited for different purposes, urban planning, architecture, pumping devices and, not the least - acoustics.

In the fifth book of his De Architectura Vitruvius did in great detail explain the principles for maximizing theatre acoustics; how to mathematically calculate the movements of sound through space and capture and strengthen it within a theatre, thus revealing the sophisticated knowledge ancient Greek and Roman sound engineers had about acoustics. It is in this context Vitruvius mentioned the echeia:

… bronze vases are to be made in mathematical ratios corresponding with the size of the theatre. They are to be so made that, when they are touched, they can make a sound from one to another of a fourth, a fifth and so on to the second octave. Then compartments are made among the seats of the theatre, and the vases are to be so placed there that they do not touch the wall, and have an empty space around them and above. They are to be placed upside down. On the side looking towards the stage, they are to have wedges put under them not less than half a foot high. Against these cavities openings are to be left in the faces of the lower steps two feet long and half a foot high.

Well-designed and correctly placed, these big vases captured the actors' voices, amplified them and spread them among the theatre visitors:

Thus by this calculation the voice, spreading from the stage as from a centre and striking by its contact the hollows of the several vases, will arouse an increased clearness of sound, and, by the concord, a consonance harmonising with itself.

Not a single one of these sound vases have been found, they were probably melted down while the theatres withered away. I did not know anything about their existence until I heard about them from Spanghero, in spite of the fact that Vitruvius assured these vases and several other acoustic devices, were very common during the great time of classical theatre. Almost every town around the Mediterranean displayed at least one sophisticated theatre building. Vitruvius claimed that Rome had lots of them:

Someone will say, perhaps, that many theatres are built every year at Rome without taking any account of these matters. He will be mistaken in this.

An unexpected testimony of how common theatre sounders were may be found in St. Paul's first letter to the Corinthians, where he introduced his powerful homage to love with the claim that:

If I speak with the tongues of men and of angels, but have not love, I am become sounding brass, or a clanging cymbal.

The words χαλκὸς ῶχῶν, chalkos echon, have been a thorny issue for Bible translators, who generally assumed that the words "sounding brass" described some kind of musical instrument. However, the word χαλκὸς was never used to describe music, only the sound of natural phenomena, like in a phrase like "the roaring sea". ῶχῶν, translated as "bronze", is actually the same word that Vitruvius used in its plural form - echeia, when he in his Latin text described "sound vases" of Roman theatres. Accordingly, when Paul writes chalkos echon he hinted at such sound vases, making them into a striking description of persons limiting themselves to reflect the speech and opinions of others. By mechanically transmitting notions of others, people avoid taking a firm stand and thus function like thoughtless sound vases within a theatre, a parable the majority of listeners to Paul´s epistles could capture without any difficulty.

But, how why did recognize the shape of Spanghero's sound sculpture, particularly since not a single copy of Vitruvius sound vases has been preserved? Michele Spanghero gave me the answer. He had been inspired by the Helmholtz Resonator, a contraption I several years ago came across in a storage in a school where I worked as teacher. A shining metal vase with a narrow opening, which the physics teacher used to explain acoustic phenomena. If you put an ear to the resonator, you could hear how it amplified sounds in the ambient air, capturing the energy of sound waves through its opening and strengthening within its cavity. Actually, I do not understand much of how that works, though a resonator is undeniably beautiful contraption that stimulate our imagination Like Dieter Kühn's sound sucking vampire, the resonator inhales sounds.

What fascinates me with blog writing is the unexpected contexts that tends to pop up while I am writing my essays. When I after breakfast drove into town I listened to the car radio and heard how a lady from Sweden's State Radio´s Drama Section played a tape she had retrieved from the archives. It was an old interview with Friedrich Jürgenson (1903 -1987), where he described how he had captured voices of deceased people on tape. After the old recording a visual artist explained what Instrumental Trans Communication (ITK) is about. ITK is a pseudoscience claiming that the radio, TV, computers, and other electronic appliances can transmit voices of the deceased, often drowned by the noise that surrounds us – but they are there and they want to be listened to. Trans-communicators believe they are surrounded by invisible dimensions where dead people and unknown creatures exist and that they through their different devices are able to capture their voices.

While I was listening to all that, I could not help smiling. Many years ago, I and my friend Claes had watched a television program called The Dead Talk on Tape where a gentle and elegant Friedrich Jürgenson eloquently and seriously told the viewers about how he had managed to record the voices of dead people on tape. These voices spoke German, Norwegian, English and several other languages, as well as a polyglot mixture that was difficult to make any sense of. Jürgenson presented several examples of messages from “The Other Side”. It was undeniably difficult to perceive what was said and make any sense of it all, though Jürgenson interpreted the messages to an evidently impressed TVcrew.

It is beyond any doubt that Jürgenson honestly believed that he had established contact with deceased people´s souls, but what seemed to be slightly ridiculous was the short and banal messages the dead conveyed to us: "We are here." "I'll see you". "I'm there ... I'm with you". "I'm German" and so on. During several years, I, Claes and our friends, had a lot of fun with these assumptions. We distorted our voices over the phone. If any disturbance appeared on television or radio we hummed the theme from The Twilight Zone and said “Listen carefully, now they are talking to us.” We signed our letters with "your friend from the other side", and so forth. Claes died young and I sincerely hope he lives on in another dimension.

Friedrich Jürgenson's life story was unusual. He was far from being your regular village fool, with religious inclinations, who claims that he through his home manufactured contraptions are in contact with the inhabitants of other dimensions.

Jürgenson was born in Odessa in 1903. His mother was Swedish and his father, who was Danish, worked as a doctor. Jürgenson, who was musically talented, studied at the Odessa Conservatory and also took lessons in painting. In 1925, the family moved to Estonia and a year later Friedrich continued his music studies in Berlin. He wanted to become an opera singer and had as his teacher a Jew who in 1932 migrated to Palestine. Jürgenson followed suite and remained in Palestine for six years.

In 1938, Jürgenson moved to Milan to study song with Emilio Piccoli, who had had Tito Schipa as his student, one of the world's most famous tenors. In 1943, Jürgensson came to Sweden where he married and supported himself by painting portraits. A serious cold had destroyed his voice and Jürgenson had thus been forced to give up his hope of becoming an opera singer. In 1949, Jürgenson visited Pompeii, where he made a suite of watercolours that ended up with Pius XII. The Pope appreciated Jürgenson´s talent and employed him to document the findings unearthed during recently completed excavations of the catacombs below St. Peter's Basilica. With the Vatican´s blessing Jürgenson also got the possibility to participate in excavations in Pompeii.

Jürgenson's good relations with the Vatican allowed him in 1968, on behalf of the Swedish Television, to make a unique documentary about the Italian professor Margherita Guarducci's investigations of bone remains extracted during the excavations of the Vatican Catacombs. At the centre of these analyses was a collection of bones wrapped in purple cloth with goldthreads, which had been placed right under the main altar of St. Peter´s Basilica. After several years of diligent research, using the latest scientific methods and documented by Jürgenson, professor Guarducci's team was able to determine that the bone fragments belonged to a sixty-year-old man deceased during the first century AD. Christ. The television programme produced by Jürgenson received a lot of international attention and Paul VI presented Jürgenson with the order Commendator Gregorio Magno for his efforts.

Jürgenson, who was proficient and well-articulated in several languages, such as Swedish, German, Italian and Russian, as well as he was keenly interested in all forms of oral communication and acoustics, related how he by his house in the Swedish village of Mölnby in June 1959, equipped with a tape recorder, had been walking around in the forest recording birdsong. When he later on played the tape he found not only birdsong, but also a very weak Norwegian-speaking voice that spoke about "birds at night". Jürgenson first assumed that a radio broadcast accidentally had interfered his recording. However, he later on discerned a message in Swedish: "Friedel, can you hear me? It's Mom." Friedel was Jürgenson's deceased mother's pet name for her son.

Jürgenson was deeply moved and by constantly having his tape recorder turned on, he eventually managed to capture more voices. Using fresh, recently acquired recording coils and evermore sophisticated recording devices, Jürgenson managed to record more of what he assumed to be deceased people´s attempts to communicate themselves with their survivors. Those who listened to Jürgensons´s recordings had to prick up their ears to capture the messages and generally needed Jürgenson's assistance to make them out.

Jürgenson wrote several books about his findings and several of them have been translated into different languages, making quite an imprint  ​among New Age circles where many consider Jürgenson´s  to be a decisive evidence of the presence of other dimensions and the fact that occupants of those spheres are trying to get in touch with us. 

There is even a radio frequency, between 1445-1500 kHz, where the voices of spirits are said to be heard clearer than anywhere else and is thus called the Jürgenson Frequency. Unfortunately, the messages remains quite muddled and rather bland. However, it does not prevent the existence of an international network of enthusiasts who devote who devote a lot of their time trying to trace voices if the dead.

Over the years, various radio amateurs have compiled vast amounts of recordings of what is assumed to be voices and images from other dimensions, but some convincing evidence have been difficult to produce. The most common explanations are that the recorded sounds and images are either fallacies, or originate from radio/TV broadcasts accidentally captured by amateur receivers and interpreted as spiritual messages.  Several serious investigations of the recordings, not least those from Jürgenson's extensive sound archives, have been made and it has been conclusively proven that the soundtracks are composed of human voices.

Unfortunately, the scientific authorities most commonly quoted in connection with Jürgenson's discoveries are quite dubious. For example, Friedbert Karger who regularly is presented as a serious researcher from the prestigious Max Planck Institute. It is true that Karger has been active at a Max Planck Institute (there are 80 such institutes with 23,000 connected persons), though he was a researcher of plasma and nuclear fusion. His interest in parapsychology was far from being part of those activities. Dr. Karger was during many years a regular guest in German TV sofas and at newspaper slots, involved in almost any spectacular New Age discovery, for example the ridiculous claim that ten deaths had occurred in connection with the discovery of the Ice Age mummy Ötzi. Dr. Karger attested that this belief was unfounded, nevertheless he remained convinced that we "survive our bodily death in a different form and in another dimension."

Another authority in this context was the continuously pipe smoking and cosy professor Hans Bender from a famous parapsychological institution in Freiburg. However, Bender had a dubious past as a convinced National Socialist and with a medical doctorate which eventually proved to be non-existent.

The well-made and interesting radio program about Jürgenson and ITK phenomena made me think of an exhibition that I recently visited in England. Hearing Voices is a serious, interdisciplinary research project at Durham University, investigating how people throughout the ages have heard voices emanating from an invisible source. The exhibition, which the researchers presented at Durham´s Museum, featured several interesting items from various museum collections around the world. Either in originals or copies were texts written by people who had experienced paracusia, i.e. perceiving sounds without auditory stimulus, and interpreted them as heavenly voices dictating what they had to write down. There were, for example, excerpts from The Prophecies and Revelations of Saint Bridget of Sweden , together with writings by Teresa of Ávila, Margery Kemp and Emanuel Swedenborg. 

Some originals of William Blake's writings and illustrations were also displayed. There were medical records from mental hospitals, tightly written notebooks of mental patients, along with restraining shirts and other means used to "deliver patients from their dangerous delusions."

Exhibited were also copies of Freud's notes about an interesting book written by a senior judge named Daniel Paul Schreber, who after being admitted to a mental hospital in detail, described the delusions he assumed originated from the tough discipline he had been exposed to by his “well-meaning” father. After the rejection of his application to one of the highest legal positions in Austria-Hungary, Schreber suffered a severe mental breakdown and began to hear a multitude of voices, at the same time as he imagined that his body was becoming depraved of its vital organs, while he gradually was transformed into a woman to enable him to give birth to a child of God.

Schreber's book is fascinating. It can be read as a detailed and occasionally amazingly lucid case description, narrated from within by a man who sincerely believed he was undergoing an utterly strange metamorphosis, while describing religious perceptions and visions that probably could have been taken seriously during the Middle Ages. While reading Schreber's book, I remembered long and convoluted conversations I had with schizophrenic patients while I during a summer many years ago worked as a temporary warden for mentally ill persons.

Durham's research group includes academics from cognitive neurosciences, cultural studies, English literature, humanities, linguistics, philosophy, psychiatry and theology. They work closely with physicians who treat mentally ill patients and a variety of "normal" people who experience paracusia, an "affliction" which apparently is not as uncommon as you might assume.

The research group compiles and investigates a vast variety testimonies, both historical and contemporary, in attempts to shed light on the relationship between hearing voices and everyday processes of memory, language and creativity. They also investigate why some voices, and not others, are perceived as disturbing and how voice hearing may serve as social, cultural and political inspiration. There are several examples of successful politicians and leaders like Martin Luther King, Jr. who have assumed they were guided by “inner voices”. The exhibition presented several texts written by writers like Charles Dickens and Joseph Conrad, describing their inner voices and recordings done by authors who talked about similar experiences, such as Samuel Beckett, Virginia Woolf and Jeanette Winterson.

Unfortunately, I do not think that the voices recorded by Friedrich Jürgenson prove the existence of a dimension inhabited by souls of deceased people. However, that assumption does not prevent me from being convinced that we are far from being familiar with all subtleties connected with sound and silence - echoes of past events, sounds created and remaining around us and several other strange phenomena that we currently cannot even imagine, but will be discovered in the future. As Hamlet told his friend Horatio:

There are more things in heaven and earth, Horatio, Than are dreamt of in your philosophy.

Davis, Miles (1959) So What. https://www.youtube.com/watch?v=zqNTltOGh5c Friedländer, Saul (1969). Kurt Gerstein: The Ambiguity of Good. New York: Alfred A. Knopf. Garland, David E. (2003) 1 Corinthians: Baker Exegetical Commentary on the New Testament. Ada MI: Baker Academic. Groopman, Jerome (2017) “The Voices in our Heads: Why do people talk to themselves, and when does it become a problem,” in The New Yorker, January 9. Kostelanetz, Richard (2003) Conversing with John Cage. New York: Routledge. Kühn, Dieter (1997) Stanislaw der Schweiger. Frankfurt: S. Fischer. Lucier, Alvin (1969) I am Sitting in a Room. https://www.youtube.com/watch?v=fAxHlLK3Oyk Merton, Thomas (2002) No Man is an Island. New York: Mariner Books. Schreber, Daniel Paul (2000) Memoirs of My Nervous Illness. New York: New York Review of Books Classics. Vitruvius (2001) Ten Books on Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.

Ute på landet, i vårt hus i Bjärnum – i skogen, vid sjön, hörs vårens ljud; fågelsången och hur vinden sveper genom nyutslagna bokars kronor, ropen från vildfågelsträck som flyger norrut. Ensamheten förstärker ljuden. Då jag i skymningen ror över den stilla sjön skvalpar årorna rofyllt mot vattnet, en fisk spritter till vid vattenytan, en fågel kallar från strandkanten. Då jag vandrar genom skogen prasslar en trast bland löven, en hackspett pickar mot en trädstam, en gök ropar i fjärran.

När jag på natten försöker somna hörs däremot ett ljud vars ursprung jag inte känner till, ett lågt brummande. Det kommer inte från pumpen och filtret under mig, de har jag stängt av, inte från grannhusen, de står tomma i natten. Flygplan och tåg är alltför fjärran och de låter inte så. Ett svagt, malande surr; inte från vinden genom träden, inte vattenporlande. Vad är det? Tinnitus? Ljud som skapas inom mig? Kommer ljudet från det autonoma nervsystemet, hjärtats slag, blodets pulserande, spänningar i innerörat? Jag tror inte det, det är nämligen sällan jag hör det bortom Bjärnum. Under alla förhållanden är det starkast där.

Kommer ljudet utifrån? Är det elektromagnetisk strålning som rör sig genom sovrummet och fångas upp av mina trumhinnor? Vågrörelser som fortplantar sig genom universum, dyningar genom tid och rum,? Viskningar och rop, röster och explosioner som vibrerar omkring och inom oss?

Kan det vara det som på engelska kallas the hum? Ett bakgrundsljud, främmande från andra ljud som omger oss, som sipprar in i vår existens från andra människor, djur, hushållsmaskiner och allsköns andra apparater. En del förnimmer the hum enbart inomhus, eller på vissa platser, andra hör det ständigt. Ingen vet var det kommer ifrån, eller vad det är. Några blir galna av det, en del tar livet av sig.

Vi vet hur ljud uppstår. Det är mekaniska vågrörelser, ”störningar” som får fasta ämnen, gas och vätskor att vibrera. Egentligen existerar ljud enbart om någon tar emot det. Ljud är inte likt en projektil som rör sig framåt, snarare är det elastiska svängningar som vidarebefordras i en viss riktning, då vågrörelsen passerat följs den av stillhet och tystnad. Ljudvågor äär ständigt närvarande, likaväl som vi lever inom ett landskap befinner vi oss i ett ljudskap. Vi kan inte se och uppfatta allt i ett landskap, lika lite som vi uppfatta allt i ett ljudskap.

Under militärtjänsten var jag telegrafist och tillbringade ensamma nätter vid en apparat genom vilken jag lyssnade till morsesignaler. I allmänhet var frekvenserna fyllda av ljud, något som betydde att rummet jag befann mig i oavbrutet genomfors av telegrafernas smatter, ett brus jag endast kunde uppfatta om jag satte på mig hörlurarna. Vad jag fann vara ytterst märkligt var att jag ur detta sammelsurium av ljud snart lärde mig urskilja just de signaler var ämnade för mig. Inte för att de var starkare än andra, ibland hördes de enbart som en flåsning, en ljudskugga i en ocean av andra ljud … men jag förstod likväl att det var mig de sökte. Hur var det möjligt?

Och tystnaden. Är inte den lika märklig som ljuden? Läste att fornsvenskans liuþ kunde betyda både ”lyssnande” och ”tystnad”. Kanske det inte existerar någon absolut tystnad. Ljudabsorberande kammare, som på engelska kallas anechoic chambers, absorberar reflektioner från ljud och elektromagnetiska vågor, dessutom är de isolerade från ljudvågor som skulle kunna leta sig in utifrån. Konstruktionen av sådana rumbetyder att varje annan plats, hur tyst och tom den än anses vara, är fylld av ljud – ljud som vi i allmänhet är oförmögna att uppfatta.

Tystnaden vara lugnande, invagga oss i en meditativ stämning. Det sägs att det är i tystnaden vi möter Gud, att den befrämjar inre ro. Buddhister, kväkare, trappistmunkar och många andra religiösa grupper hyllar tystnaden som en väg mot inre ro. Tystnaden tiger inte, den talar till oss. I en värld av buller och kaos hjälper den oss att finna oss själva. I sina skrifter hyllade trappistmunken Thomas Merton tystnaden:

I en värld av larm, förvirring och konflikt är det nödvändigt att finna platser av tystnad, inre disciplin och frid. På sådana ställen kan livet, kärleken blomma ut. […] När jag befrias genom tystnaden, när jag inte längre är upptagen av att ta mått på allt utan existerar mitt i livet, finner jag en form av bön som är i avsaknad av tankspriddhet. Mitt liv förvandlas till bön. Min tystnad blir fylld av bön. Den tystnadens värld som jag då uppslukas av bidrar till min bön.

Merton uppfattade också sambandet mellan ljud och tystnad:

Musik är njutbar inte enbart genom sitt ljud utan också genom tystnaden den omfattar: utan samverkan mellan ljud och tystnad finns ingen rytm.

Som i all rörelse uppkommer musik genom ett växelspel mellan tomhet och närvaro, liksom de korta pauserna mellan orden skapar en berättelses och tomrummen mellan bildrutorna en film, skapar tystnaden mellan tonerna dynamik och rörelse och inte enbart det – många tonsättare har i sina verk använt tystnaden för att skapa spänning och eftertanke.

På ett ställe i Bachs Matteuspassion sjunger kören Sind Blitze, sind Donner in Wolken verschwunden? ”Har blixt och åska försvunnit bland molnen?” Frågan följs av en kort tystnad. Sedan kommer den skrämmande befallningen: Eröffne den feurigen Abgrund, o Hölle! ”Öppna den flammande avgrunden, O Helvete!” Berömda är också Wagners tystnader i förspelet till Tristan och Isolde, den andra satsens inledning i Beethovens Nionde symfoni, de huggande pauserna i finalen till Sibelius Femte symfoni och andhämtningen mot slutet i Barbers Adagio för stråkar. Även jazzens mästare visste hur man skapar spänning och dynamik genom tystnad mitt i musiken. Lyssna till och förundras över Miles Davis skicklighet i So What.

Och så finns kompositörer som John Cage, vars mest berömda skapelse 4 '33”, helt och hållet består av tystnad. Ett stycke som för många blivit lika betydelsefullt och innehållslöst som de av Andy Warhol målade soppburkarna tio år senare - föremål för gränslös beundran och minst lika mycket hån och åtlöje.

Vid uruppförandet den 29:e augusti 1952 satte sig den klassiskt skolade pianisten David Tudor vid pianot, öppnade tangentbordslocket och var sedan tyst i trettio sekunder, innan han stängde locket. Han öppnade det åter och satt sedan tyst under två minuter och tjugotvå sekunder. Stängde och öppnade sedan åter locket och satt sedan tyst i en minut och fyrtio sekunder, innan han stängde locket och lämnade scenen. Märkligt nog möttes uppförandet hos de flesta av åhörarna med beundran, fast en del lämnade irriterade lokalen. David Tudor var rätt person för framförandet – han var tämligen välkänd för publiken, allvarlig och seriös på ett sätt som påverkade dem. Medan flera viskade och tasslade och gick ut, har andra vittnat om hur tystnaden skapade spänning och eftertanke, de blev uppmärksamma på sin egen kropp och ljud som vibrerade omkring dem, tystnad fanns inte. Givetvis kunde uppförandet ha blivit ett totalt fiasko, men många var beredda på något unikt. John Cage var trots sina många upptåg en skicklig musiker. Själv uppskattar jag den orientaliskt, meditativa stämningen hos hans Sonatas and Interludes for Prepared Piano som han skrev fem år innan 4 '33”.

Cage var fullkomligt seriös då det gällde 4 '33”. Det var långt ifrån ett skämt. Han hade studerat japansk zenfilosofi och fascinerats av tystnadens betydelse för uppskattande av ljud och musik. Cage ansåg att ljud är ständigt närvarande, sökandet efter dess värde innebär att vi lär oss att lyssna, bli uppmärksamma på oss själva. ”Musiken syfte är att lugna vårt sinne och därmed göra oss mottagliga för gudomligt inflytande.” 

Några månader innan han koncipierade 4 '33” besökte Cage den anechoiska kammaren vid Harvard University. Cage väntade sig att få höra tystnad, men fann att:

Jag hörde två ljud, ett högt och ett lågt. När jag beskrev dem för den ansvarige ingenjören informerade han mig om att det höga ljudet fann sitt ursprung i mitt nervsystem, medan det låga var min blodcirkulation.

Cage hade förväntat sig att uppleva total tystnad, likväl hörde han ljud: "Tills dess jag dör kommer det att finnas ljud omkring mig. Och det kommer även att vara så efter min död. Ingen behöver oroa sig för musikens framtid." Efter besöket i den ljudisolerade kammaren insåg Cage att ljud finns överallt, ett faktum som oavbrutet påverkar oss. Ljudet ständiga närvaro påminner oss om existensens påtaglighet: ”Vi måste vakna upp till det liv vi verkligen lever”. Det var det Cage ville visa med sin 4 '33”:

De missade poängen. Det finns inget sådant som tystnad. Vad de inbillade sig vara tystnad, eftersom de inte visste hur man lyssnar, var full av oväntade ljud. De kunde under den första delen höra vinden utanför. Under den andra började regndroppar smattra mot taket och under den tredje bidrog publiken med intressanta ljud då de småpratade eller gick ut.

John Cage var inte enbart musiker, han var också intresserad av konst och design. En viktig inspiration till 4 '33” var en serie vita målningar hans vän Robert Rauschenberg gjort.  Konstnären hade helt enkelt strukit vanlig husmålarfärg över stora dukar, trots att samtliga var helt vita fick varje duk en speciell karaktär beroende på var i rummet den placerats, ljuset som föll över den, skuggor frånfönstren och galleribesökarna, ojämnheten hos den tjockt påstrukna färgen. Tavlornas ”samverkan med rummet” var den insikten Cage behövde för att fullborda sin 4 '33”- rummet skulle skapa musikstycket.

Själv fick jag för flera år sedan en känsla av ljud i tystnaden då jag på National Gallery of Art i Washington konfronterades med Barnett Newmans 14 målningar, som han kallade Stations of the Cross. De hängde på vitmålade väggar i ett rum där betraktaren kunde sitta på en bänk mitt i salen. Jag hade så pass mycket tur att jag kunde sitta där alldeles ensam. Då jag svepte med blicken över de svartvita målningarna, som framställde vita och beigea streck av olika tjocklek och struktur på en vit yta, greps jag av ett meditativt lugn. Istället för fjorton framställningar av Jesu lidande, som titeln på verket anspelade på, tyckte jag att det rörde sig om Jesu ord på korset. De sju fraser han uttalade då han hängde där blodig, sargad och uppspikad och som pendlade mellan instruktioner, visdomsord, välsignelser, förlåtelser och förtvivlan. De svarta strecken blev för mig till ljudspåren på en filmremsa och det kändes som om en andlig närvaro grep mig. Jag betraktade målningarna och tyckte det var som om den tomma salen vibrerade av ljud och de svarta strecken flimrade över de vita dukarna. Det var en mäktig och märklig upplevelse jag inte glömmer.

Jag har nu hyllat tystnaden, men låt oss inte glömma att den också kan vara grym, isolerande och känslolös, speciellt tystanden mellan människor. Något av det mest plågsamma för var och en av oss är att inte bli lyssnad till. Att mötas av hån, ironi och förakt är illa nog, men värst är nog att bli ignorerad genom iskall tystnad. Det förvandlar dig till något som inte är värt någon uppmärksamhet och kan låsa in dig i kvävande känslor av självförakt.

Tystnad inför deras lidande och försök att göra sig hörda plågade de miljoner judar som gick under i Nazisternas koncentrationsläger. Påven i Rom och politiker i Stockholm var väl medvetna om vad som hände, men de teg. Se Costa-Gavras utmärkta film Amen. Kurt Gersteins öde, som filmen bygger på, säger mycket om oss alla.

Gerstein var tysk SS officer, medlem av Waffen SSs hygiensektion där han till en början sysslade med desinfektion av dricksvatten och användandet av gasen Cyklon B för avlusning av kläder och som desinfektionsmedel av skepp, lagerlokaler och godsvagnar. Som chef för SSs avdelning för ”Teknisk desinfektion” blev han senare ansvarig för leverans av Cyklon B till Rudolf Höss, som experimenterade med de bästa metoderna för massavrättningar. Som en del av den verksamheten besökte Gerstein den 17e augusti 1942 lägret Belzec och bevittandet mördandet av 3 000 judar med hjälp av kolmonoxid som via dieselmotorer leddes in i specialbyggda gaskammare. Dagen efter bevittnade han ett liknande förfarande i Treblinka. Belzec och Treblinka var utrotningsanläggningar där man uteslutande ägnade sig åt att mörda miljontals kvinnor, män och barn. Det långt mer berömda Auschwitz var ett kombinerat utrotnings- och arbetsläger. Kort efter Gesteins besök beslutades att Cyklon B istället för kolmonoxid hädanefter skulle användas vid massgasning av människor.

Gerstein blev djupt chockad av vad han sett i utrotningslägren och insåg att världen måste få veta vad som försiggick, men förstod också att hans enda möjlighet att göra världen övertygad om vad som verkligen försiggick vara att stanna på sin tjänst inom SS och där samla in så mycket vederhäftig information som möjligt. Med fara för sitt och sin familjs liv kontaktade han den svenska diplomaten Göran von Otter och medlemmar av den katolska kyrkan, som vidarebefordrade hans väldokumenterade redogörelser till såväl den svenska regeringen som till påven. De teg och reagerade inte.

Två veckor före den 22.e april 1945, då Tyskland kapitulerade, anmälde sig Gerstein frivilligt till den franske kommendanten i den ockuperade staden Reutlingen. Han blev välvilligt bemött och fick bo på ett hotell i staden, där han sammanställde sin så kallade Gersteinrapport. Den franske kommendanten fick dock order om att Gerstein skulle föras till Cherche-Midis militärfängelse i Paris, där han behandlades som en vanlig nazistförbrytare. Den 25:e juli hängde sig Gerstein i sin cell.

Tystanden kring brott mot mänskligheten; glömskan, ångesten, tortyren och isoleringen som just i detta ögonblick drabbar hundratusentals individer, borde plåga allas samveten. Men beslutsfattare ignorerar vansinnet för att istället ägna sig åt sådant som vi och de anser vara betydligt väsentligare. Ett ointresse som kan beskrivas som en vrålande tystnad.

Efter att ha legat i sängen och funderat på allt detta steg jag upp och gick ut i köket för att äta frukost. På väg ditin föll min blick på en bok i hyllan, Dieter Kühns Stanislaw Tigaren. Det var länge sedan jag läste den romanen. Jag fick den av min vän Mats Olin och då jag öppnade den fann jag att han på försättsbladet hade skrivit: ”Att äta ljud – vilken hörsel han måtte ha haft!”

I Karpaternas milsvida skogar, där vägarna var få och nattmörkret kompakt, ruvade Greve Stanislaw på sitt slott. Han hade en skrämmande egenhet: han teg. Men han inte bara teg. Han slukade ljud, levde på ljud. Vissa ljud, som välljudande vokaler och klangen från kyrkklockor, uppskattade han mer än annat. Men han var ingen gourmet, utan slukade med förtjusning allt han hörde. Varje ljud lät han njutningsfullt glida ner i svalget bakom sina fuktiga, sensuella och fylliga läppar. Fågelsång, hundskall, stekflottets sprakande, vindens sus, allt försvann in i honom. Människor i hans närhet förstummades. Några försökte i förtvivlade försök att behålla sin talförmåga få greven välvilligt inställd till dem genom att oavbrutet babbla för att därigenom stimulera hans aptit och välbefinnande, i hopp om att han skulle rikta sitt omätliga ljudbegär mot andra stackare. Men, även dessa myglare tystnade till slut, medan andra av grevens underlydande drevs på flykt eller blev galna, samtidigt som iskall tystnad spred en förlamande skräck omkring honom.

Kühn var en märklig författare, inte enbart av romaner, han var också expert på och översättare av tyska medeltidsepos, som Nibelungen och Wolfram von Eschenbachs Parzival och Willehalm, skrivna under en tid då vägarna var få, skogarna större och människorna färre, men de som levde då var omgivna av naturens ljud, kyrkornas sång, de gemensamma festernas dans och musik, något som förnims om du läser de gamla berättelserna, som berättades och sjöngs, mer än de lästes.

På natten, då månen är i nedan och himlen molnfri, går jag, efter att släckt alla ljus, ut ur huset för att blicka upp mot universums milliarder stjärnor. En gång när vi i bllen lyssnade på Luciano Pavarotti konstaterade Rose, min fru:

- En sådan röst kan inte bara försvinna, den måste fortsätta vibrera långt därute i universum.

Gör den det? Vet inte. In space, no one can hear you scream. “I rymden kan ingen höra dig skrika” var mottot för Ridley Scotts skräckfilm Alien. Är det verkligen så att det därute inte finns någon substans som förmår vidarebefordra ljudvågor? Det verkar inte vara så, rymden är inte ett enormt vakuum  – varför skulle annars jordens parabolantenner rikta sina väldiga öron ut mot oändligheten för att fånga upp det kosmiska bruset? Det sägs att gammalt ljud fortfarande kan avlyssnas, till och med et väldiga dånet då universum skapades. Antagligen hade Ola Hansson fel då han skrev:

Oändligheten tiger; tyst står allt; 
och vandrarn lyssnar till de egna fjäten. 
Och stora döda stjärnor stråla klart och kallt 
på skapareld, som släckts och är förgäten.

För några månader sedan fick Rose och jag en inbjudan till Konstkvadrinalen i Rom, som kallades Andra tider, andra myter. Minst hundra konstnärer ställde ut. Premiären var kaotisk; massor med folk, dålig organisation och mycket få konstverk lämnade något bestående intryck. Rose och jag tappade snart bort varandra och strosade omkring var för sig i trängseln. Jag hamnade i ett vitmålat rum som inte var lika sprängfyllt som de andra. På väggarna hängde några monokroma målningar och en del glaslådor med smäckra arrangemang av grässtrån och oansenliga vildblommor. Mitt på golvet hade ett tiotal stora träbjälkar placerats. De riktade sig år olika håll och hade arrangerade på ett sådant sätt att de varken utgjorde en hög eller en stapel. Bjälkarna tycktes medvetet ha placerats i en inbördes relation som jag inte förstod. Träets mjuka, välslipade yta fick mig att lägga en hand på en av bjälkarna och jag kände då hur den vibrerade svagt. Jag lade örat till trävirket och hörde en svag, dov, men vacker ton. Jag lade örat tätt till en annan bjälke och fick då höra en liknande ton, fast den skilde sig tydligt från den jag först hade hört. 

Jag lyfte på huvudet och förstod att stockarnas olika längd och små variationer i virkets sammansättning fick samma ursprungston att låta olika. Uppenbarligen fanns en ljudkälla i golvet under bjälkarna. Jag rätade på ryggen, vände mig om och fick se hur en blek, mager, allvarlig och något nördig ung man med svartbågade glasögon och helt klädd i svart betraktade mig. Helt korrekt antog jag att han var konstnären som åstadkommit de ljudande bjälkarna som jag nyss lagt örat till.

Ett intressant samtal utspann sig och under ett par minuter lärde jag mig en hel del. Michele Spanghero talade en alldeles utmärkt engelska och hade likt många andra unga människor en sofistikerad mobiltelefon med vars hjälp han visade bilder mig på sina verk även spelade upp ett och annat ljudexempel, han var nämligen ”ljudskulptör”. Ung och ung, förresten. Jag vet inte längre vad ”ung” vill säga. Jag betraktar alla som är yngre än jag som ”ungdomar”. Spenghero var 37 år och född i gränsstaden Gorizia, norr om Trieste. Till en början hade han studerat litteratur, men blivit alltmer intresserad av musik, konst, ljud och akustik. Likt John Cage hade han uppfyllts av tanken på att ljud finns överallt och ansåg att en av konstens uppgifter var att fånga upp att visa detta för oss på ett estetiskt tilltalande sätt. Funktionen skulle prägla, skapa, den föreställande konsten.

Jag undrade om en av hans förebilder möjligen kunde vara John Cage och visst var han det. Men, Spanghero, som var en intellektuell och beläst konstnär, nämnde en hel del för mig fullkomligt okända konstnärer och artister, som likt honom befann sig i ett akustiskt estetiskt universum. Den han betraktade som sin viktigaste inspirationskälla var amerikanen Alvin Lucier, en klassiskt skolad kompositör som studerat under Aaron Copland, men som under studier i Rom, i början av sextiotalet hade träffat John Cage och David Tudor. Ett möte som förändrat Luciers tänkande och inriktning. Nu var han liksom de tagen av tanken på ljud och tystnad, en besatthet som var besläktad med funderingar kring hans eget stammande och de ljudande tystnader som uppkom då han försökte uttrycka sig inför andra.

1969 skapade Lucier sitt mest berömda verk I am sitting in a Room. Sittande ensam i ett rum uttalade Lucier frasen:

I am sitting in a room different from the one you are in now. I am recording the sound of my speaking voice and I am going to play it back into the room again and again until the resonant frequencies of the room reinforce themselves so that any semblance of my speech, with perhaps the exception of rhythm, is destroyed. What you will hear, then, are the natural resonant frequencies of the room articulated by speech. I regard this activity not so much as a demonstration of a physical fact, but, more as a way to smooth out any irregularities my speech might have.

Jag sitter i ett rum, annat än det som du nu befinner dig i. Jag spelar in ljudet av min röst och jag kommer att spela upp inspelningen i rummet. Gång på gång tills rummets resonansfrekvenser förstärks på ett sådant sätt att varje likhet med mitt tal, möjligen med undantag för rytmen, förstörs. Vad du då kommer att höra är de naturliga resonansfrekvenserna som i rummet har skapats av min röst. Jag betraktar denna verksamhet inte så mycket som en demonstration av en fysisk realitet, utan snarare som ett sätt att jämna ut varje oegentlighet som mitt tal kan tänkas ha.

Givetvis lyssnade jag på I am sitting in a Room så fort jag kom hem och det var en intressant upplevelse. Föreställningen varar i 45 minuter och 24 sekunder. Till en början hörs tydligt den ovanstående frasen, men successivt förvrängs orden och redan efter några minuter försvinner deras betydelse och övergår i toner och ekon i olika rytmer, slutligen återstår enbart en ensam, metalliskt ekande ton.

Lucier lyckades med vad många artister och konstnärer vid slutet av sextiotalet drömde om att åstadkomma – en aktionsorienterad happening; konstverket kommenterade sig själv, alltmedan handlingen utspelades och utvecklades under den reala tid som det tog för lyssnaren att bli delaktig i framförandet. Vidare var det ett meditativt, minimalistiskt konstverk som krävde en lugn, ostörd uppmärksamhet. Jag lyssnade på det ensam i mörkret, liggande på min säng. Framförandet var också opersonligt i den meningen att det tog naturfenomen till hjälp och artisten bleknade bort vid framförandet av sitt verk.

I Luciers efterföljd har Spanghero fångat och förstärkt ljuden i en tom teater, men han har också använt ljud som verkligen kan höras utan tekniska hjälpmedel. I sitt verk Guttatim, latin för droppe för droppe, spelade han in ljudet från droppar som oavbrutet och rytmiskt faller mot en stalagmit i Grotta Gigante, världens största grottkammare, som ligger utanför Trieste. Droppljudet spelade han sedan upp baklänges i grottan för att därmed fånga deras resonans då den ekar i den väldiga grottan. Resultatet blev en ljudkomposition där dropparnas rytmiska klang hörs mot en mörk, djup och ganska luguber ljudkuliss.

Spangheros Hörbara former skapades genom att han sänkte ner små mikrofoner i det inre av bronsskulpturer som fanns Museum Revotella i Trieste och därigenom inifrån skulpturerna spela in de vibrationer som uppkom inuti i dem under en natt i det tomma muséet. Han förstärkte de knappt förnimbara ljuden som uppkom i olika skulpturers innandömen, som skilde sig i enlighet med deras oliks yttre form. Sedan klippte han samman de ljudspåren till ett slags körverk som han sedan återgav genom en högtalare, omgiven av de skulpturer inom vilka ljuden uppkommit.

I sin mobil visade mig Michele Spinghero också ett konstverk som jag tyckte mig känna igen. Han berättade att han kallade det för Echea Aeolica och beskrev det som en ljudskulptur; en stor, genljudande amfora som var uppställd vid kusten utanför Syrakusa. Om man lägger örat vid dess yta hör man hur ljudet av vinden och omgivande röster vibrerar inom den väldiga krukan. Spinghero förklarade att han hämtat titeln på sitt verk från grekiskans echea från echeia, ”ljudare”, en slags väldiga vaser som grekerna använt för att fånga ljud och Spinghero berättade att Vitruvius skrivit utförligt om dem.

Marcus Vitruvius Pollo (80 f.Kr. - 15 e.Kr) var en romersk arkitekt och ingenjör vars skrifter, efter det att de återupptäckts under Renässansen har kommit att få en stor betydelse för konst och arkitektur ända fram till våra dagar. Hans åsikt att en byggnad måste ha tre egenskaper, firmitas, utilitas, venustas, stadga, nytta och skönhet, citeras fortfarande med gillande av lärare i arkitektur och teknik. Vitruvius arbetade som doctor ballistarum, artilleriexpert, något som betydde att han konstruerade och ansvarade för användandet av romarnas väldiga krigsmaskiner.

Vitruvius var under sin livstid mest känd för sina skrifter i vilka han med yttersta noggrannhet och komplicerade beräkningar av handlade ämnen som hållfasthetslära, byggnadskonstruktion, dräneringssystem, kemi, materiallära, stadsplanering, brobyggande, arkitektur, värmesystem, pumpanordningar och inte minst akustik. Det är i sin femte bok av hans intressanta, men för mig alltför matematisk baserade De architectura som han ägnar ett helt kapitel om teaterakustik; hur man matematiskt beräknar ljudets rörelser inom en speciell konstruktion och på bästa sätt maximerar akustiken. Det är i det sammanhanget han nämner ljudvaserna.

Bronsvaser tillverkas i enlighet med matematiska beräkningar som motsvarar teaterns storlek. De skall vara gjorda på ett sådant sätt att det då man rör vid dem skapas ett ljud från en till en annan av en fjärde, en femte och så vidare upp till den andra oktaven. Vaserna placeras i noggrant uträknade mellanrum bland teaterns sittplatser. De får inte röra vid väggar och måste ha ett tomt utrymme över och vid sidan om sig. De skall placeras upp och ner. På den sidan som vetter mot scenen skall de placeras på träkilar som inte får vara mindre än en halv fot hög. In mot bronsvasernas håligheter Mot dessa vaser håligheter lämnas på framsidan öppningar i deras del, de skall vara två fot långa och en halv fot höga.

Rätt konstruerade och placerade förmår dessa stora vaser fånga upp skådespelarnas röster, förstärka dem och sprida dem bland teaterbesökarna:

Genom dessa beräkningar kommer således rösten som sprider sig från scenen då den träffar vaserna och kommer i kontakt med deras håligheter att uppväcka en ökad klarhet hos ljudet som kommer att åstadkomma en harmonisk samklang.

Inga av dessa märkliga ljudvaser har påträffats, antagligen blev de alla nersmultna när teatrarna förföll. Deras existens var tills jag hörde om dem från Spinghero fullständigt okänd för mig, fast Vitruvius försäkrar att de, och andra akustiska konstruktioner, var mycket vanliga under den antika teaterns storhetstid:

Någon kommer kanske att påstå att det varje år i Rom byggs många teatrar utan att hänsyn tas till dessa frågor. Men, han misstar sig i detta.

Ett oväntat vittnesbörd om hur vanliga ljudarna var i städerna kring Medelhavet finner vi i Paulus första brev till Korinthierna, där han inledning sitt mäktiga lovtal till kärleken skriver:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Orden χαλκὸς ἠχῶν, chalkos echon, har orsakat huvudbry hos bibelöversättare, som i allmänhet antagit att ”ljudande brons” beskriver någon form av musikinstrument, antagligen ett slagverk. Men χαλκὸς ljudande, mullrande, användes i forngrekiskan aldrig om musik, utan enbart för att beskriva ljuden från naturfenomen, som ”ett brusande hav”. ἠχῶν som översätts som ”brons” är samma grekiska ord som Vitruvius använder i plural, echeia, då han i sin latinska text nämner sina ”ljudare”. Det är alltså sådana ljudare som Paulus anspelar på då han skriver chalkos echon, alltså en människa som tanklöst återger andras tal och åsikter utan att själv ta ställning till vad hon tänker eller anser – ett eko, inget annat.

Men, hur kom det sig att jag tyckte mig känna igen formen på Spangheros ljudskulptur, även om inte ett enda exemplar av Vitruvius en gång så vanliga echeia finns bevarat och jag heller inte funnit några bilder på sådana ljudvaser? Det var Michela Spanghero som gav mig svaret. Han hade inspirerats av Helmholtz resonator jag hade sett ett i ett materialrum på någon skola jag arbetat på. En metallvas med trång öppning som fysikläraren använde för att förklara akustiska fenomen. Om du lägger örat till en heimholtzresonator kan du hör hur den förstärker svängningsrörelserna hos den omgivande luften genom att ta energi från de ljudvågor den fångar upp, eller åstadkommer genom att de i en jämn ström tvingas in genom resonatorns öppning. Egentligen begriper jag inte mycket av det där, men en resonator är onekligen både vacker och fantasieggande. Uppenbarligen fångar den in något av allt det osynliga ljud som omger oss i vad vi uppfattar som tystnad. Likt Dieter Kühns ljudvampyr suger den i sig ljud.

Vad som fascinerar mig med bloggskrivande är de oväntade sammanhang som dyker upp medan jag skriver. Som när du ur ljudbruset omkring dig lägger märke till sådant som gäller, eller tilltalar, just dig. Då jag efter att ha ätit frukost tog bilen in till stan slog jag min vana trogen på P1 på bilradion och får då höra hur en viss Marie Wennersten på Sveriges Radio Drama ur SR:s arkiv letat rätt på en gammal intervju med Friedrich Jürgenson (1903–1987), ur viken hon spelade upp några avsnitt innan hon intervjuade konstnären Leif Elggren som intresserat sig för instrumentell transkommunikation (ITK), en pseudovetenskap som med hjälp av radio, datorer, TV och all möjlig annan elektronisk utrustning försöker få kontakt med avlidnas andar, eller andra former av varelser som gör sig hörda i ljudbruset som omger oss. Transkommunikatörer tror att vi omges av osynliga dimensioner som kan förnimmas enbart genom de röster och andra ljus som de tror sig kunna fånga upp genom sina apparater.    

Medan jag lyssnade på det där smålog jag för mig själv. För många år sedan hade jag och min vän Claes sett ett TVprogram, De döda talar på band, där den magre och stilige Friedrich Jürgenson vältaligt och allvarligt berättat om hur han lyckats spela in dödas röster på band, samt spelade upp flera exempel med kusligt förvrängda röster som sades tala tyska, norska, engelska och flera andra språk. Det var onekligen svårt att uppfatta vad som sades, men Jürgenson tolkade meddelandena för de andäktigt lyssnande reportrarna.

Det rådde igen tvekan om att Jürgenson var fullkomligt övertygad om att han hade fått kontakt med avlidnas andar, men vad som framstod som lätt löjligt var de korta och banala meddelanden som de döda förmedlade till oss levande: ”Vi är här”. ”Jag hör och ser dig”. ”Jag finns … jag är med dig”. ”Jag är tysk” och så vidare. Under flera år hade jag, Claes och våra vänner mycket roligt åt De döda talar på band. Vi förvrängde våra röster över telefon, nynnade temat ur The Twilight Zone om någon störning dök upp på TV eller radio, viskade som andeväsen om vi var ute i mörkret, undertecknade våra brev med ”rösten från andra sidan”, och så vidare. Claes dog ung och jag hoppas att han lever vidare i en annan dimension.

Friedrich Jürgensons livshistoria var ovanlig. Han var inte någon vanlig byfåne med religiösa inklinationer, som genom sitt pyssel med egenhändigt förfärdigade mottagare fångat in radiobrus som han tolkade som meddelanden från andevärlden.

Han föddes i Odessa 1903. Hans mor var svenska och fadern, som var dansk, arbetade som läkare. Jürgenson, som var musikalisk, studerade vid Odessas konservatorium och tog även lektioner i måleri. 1925 flyttade familjen till Estland och något år senare fortsatte Friedrich sina musikstudier i Berlin. Han ville bli operasångare och fick som lärare en judisk musikpedagog som han 1932 följde till Palestina där han stannade i sex år.

Nåväl, 1938 flyttade Jürgenson till Milano för att studera sång under Emilio Piccoli, som haft en av världens mest kända tenorer, Tito Schipa, som elev. 1943 kom Jürgensson till Sverige där han gifte sig och försörjde sig genom att måla porträtt. En allvarlig förkylning hade förstört hans röst och Jürgenson hade därmed tvingats ge upp hoppet om att bli operasångare. 1949 besökte Jürgenson Pompeii där han gjorde en svit akvareller som hamnade hos Pius XII. Påven uppskattade dem och anställde Jürgenson för att genom sina akvareller dokumentera de fynd som gjorts under de nyligen slutförda utgrävningarna av katakomberna under Petersbasilikan. Med Vatikanens välsignelse fick Jürgenson även möjlighet att delta i utgrävningar i Pompeii.

Jürgensons goda relationer med Vatikanen gjorde att han för Sveriges Televisons räkning  under 1968 kunde göra ett unikt program om den italienska professorn Margherita Guarduccis undersökningar av de benrester man under utgrävningarna av katakomberna under St. Peterbasilikan funnit insvepta i purpurrött tyg med guldtråd rakt under kyrkans huvudaltare. Professor Guarducci hade efter flera år av undersökningar med säkerhet kunnat fastställa att benresterna tillhörde en sextioårig man och diverse tester hade fastslagit att de med stor trolighet härrörde från det första århundradet efter Kristus. TVprogammet blev mycket uppmärksammat och påven Paulus VI förlänade Jürgenson med ordern Commendatore Gregorio Magno för hans insatser.

Jürgenson, som var ytterst språkkunnig och välartikulerad på flera språk, som svenska, tyska, italienska och ryska, och intresserad iav alla former av muntlig kommunikation och akustik, har berättat hur han vid sitt hus i Mölnby i juni 1959 varit ute med sin bandspelare för att spela in fågelsång. Vid en senare uppspelning av bandet fann han inte bara fågelsång utan även en mycket svag norsktalande röst som talade om "fåglar på natten". Jürgenson trodde först att det rörde sig om en radioutsändning som av misstag fångats upp av hans inspelningsapparatur. Snart urskilde han även ett rop på svenska: "Friedel, kan du höra mig? Det är mamma". Friedel var Jürgensons avlidna mors smeknamn på sin son.

Jürgenson blev djupt gripen och genom att ständigt ha sin bandspelare påslagen lyckades han fånga alltfler röster som i radiobruset hördes tala på olika språk. Med hjälp av stora rullbandspelare lyckades Jürgenson spela in vad han trodde var avlidnas försök att kommunicera sig med sina efterlevande. De som lyssnade fick spetsa öronen ordentligt tills de, ofta med Jürgensons hjälp, trodde sig höra ord, meningar och brottstycken som med lite god vilja kunde tolkas som budskap från en annan dimension.

Jürgenson skrev flera böcker om sina fynd, de har översatts till en mängd olika språk och dyker för jämnan upp i New Age kretsar som bevis på såväl spiritismens vederhäftighet när det gäller närvaron av andra dimensioner och utomjordningars försök att få kontakt med oss.

Det finns till och med en speciell radiofrekvens, mellan 1445-1500 kHz, där andarna sägas höras som bäst och som nu kallas Jürgensonfrekvensen. Dessvärre förblir andarnas grumliga meddelanden tämligen intetsägande. Det hindrar dock inte existensen av ett internationellt nätverk entusiaster som ägnar sig år EVP, Electronic voice phenomenon, eller som det heter på svenska - elektroniska röstfenomen.

Under åren har olika radioamatörer gjort en mängd inspelningar av vad som angetts vara röster och bilder från andra dimensioner, men några övertygande bevis har varit svåra att åstadkomma. De vanligaste förklaringarna är att mottagna ljud och bilder antingen är rena falsarier, kommer från radio-/TV-sändningar som av misstag fångats upp eller att det rör sig om vanligt radiobrus i vilket entusiaster tror sig urskilja ord och meningsfragment. Flera seriösa undersökningar av inspelningarna, inte minst de från Jürgensons omfattande ljudarkiv, har gjorts och de bevisar att de uppfångade ljuden verkligen är mänskliga röster.

Dessvärre är de vetenskapliga auktoriteter som oftast citeras i samband med Jürgensons upptäckter ganska tvivelaktiga. Exempelvis var visserligen Friedbert Karger verksam vid ett Max Planck -institut i Tyskland (det finns 80 sådana med 23 000 anslutna personer), men han var plasma- och kärnfusionsforskare som vid sidan av den verksamheten ägnade sig åt parapsykologi och i den egenskapen en mycket flitig gäst i TVsoffor och tidningsspalter. Dr Karger är övertygad om att vi ”överlever vår kroppsliga död i en annan form och i en annan dimension.”

En annan auktoritet i sammanhanget var den piprökande mysprofessorn Hans Bender från en berömd parapsykologisk institution i Freiburg. Bender hade dock ett tvivelaktigt förflutet som nationalsocialist och en medicinsk doktorsgrad som slutligen visade sig vara obefintlig.

Det välgjorda och intressanta radioprogrammet om Jürgenson och elektroniska röstfenomen fick mig att tänka på en utställning som jag för några månader sedan såg på ett museum i England. Hearing Voices, ”Höra röster” är ett seriöst, tvärvetenskapligt forskningsprojekt vid Durhams Universitet, som undersöker hur människor genom tiderna har sagt sig höra röster. Utställningen som dess forskare presenterade på muséet i Durham förevisade en mängd intressanta föremål från olika museisamlingar världen över. Antingen i original eller kopior visades texter som skrivits av människor som upplevt paracusia, hörselhallucinationer, ofta mystiker som tyckt sig höra himmelska röster som dikterade för dem vad de skulle skriva ner. 

Där fanns exempelvis utdrag från den Heliga Birgittas uppenbarelser, tillsammans med Teresa av Ávilas, Margery Kemps och Swedenborgs skrifter. I original visades också några av William Blakes skrifter och illustrationer. Där fanns sjukjournaler från mentalsjukhus, tättskrivna anteckningsböcker av mentalpatienter, tillsammans med tvångströjor och andra medel som använts för att ”befria dem från sina hemsökelser.”

Utställda var även kopior av Freuds anteckningar kring en intressant bok skriven av en högt uppsatt jurist vid namn Daniel Paul Schreber, som efter att ha blivit intagen på ett mentalsjukhus i detalj beskrev sina vanföreställningar som han antog hade sitt ursprung i den hårda disciplinering han hade utsatts för av sin välmenande far. Efter att ha blivit förbigången i sin ansökan till en av de högsta juridiska positionerna i Österrike-Ungern kollapsade Schreber mentalt och började höra en mängd röster, alltmedan han inbillade sig att hans kropp fickflera av sina organ utbytta och att han successivt förvandlades till kvinna för att bli havande med Guds barn.

Schrebers bok är fascinerande. Den kan läsas som en detaljerad och emellanåt klarsynt fallbeskrivning berättad inifrån av en man som tror sig genomgå en metamorfos, samtidigt som han redogör för religiösa uppfattningar och visioner som under Medeltiden antagligen skulle kunna tas på fullt allvar. Schrebers skrift utgör intressant läsning, den präglas av en klar logik som dock grundas på vansinniga föreställningar som präglats av en genuin fromhet byggd på en gedigen kunskap om katolska trosföreställningar. Medan jag läste Schrebers bok drog jag mig till minnes de långa samtal som jag haft med schizofrena patienter då jag för många år sedan under en sommar vikarierade som mentalvårdare.

Durhams forskargrupp innefattar akademiker från kognitiv neurovetenskap, kulturstudier, engelsk litteratur, humaniora, lingvistik, filosofi, psykiatri, psykologi och teologi. De samarbetar nära med läkare som är yrkesverksamma inom mentalvård och en mängd ”normala” personer som vittnar om de röstfenomen de hör, en ”åkomma” som tydligen inte alls är så ovanlig som man skulle kunna tro.

Forskargruppen sammanställer och undersöker en mängd material och vittnesbörd, både historiska och samtida, i försök kasta ljuset på relationerna mellan att höra röster och vardagliga processer av minne, språk och kreativitet. De undersöker också varför att vissa röster, och inte andra, upplevs som störande och hur rösthörande kan fungera som social, kulturell och politisk inspiration.Det finns flera exempel på framgångsrika politiker och folkledare som Martin Luther King, Jr. som trott sig vara vägledda av inre röster. Utställningen visade flera texter skrivna av författare som Charles Dickens och Joseph Conrad där de beskriver sina inre röster och inspelningar av författare som talar om liknande upplevelser, exempelvis Samuel Beckett, Virginia Woolf och Jeanette Winterson.

Dessvärre tror jag inte att Jürgensons avlidnas röster finns bland alla de ljud som omger oss – sådana vi hör och de vi inte kan höra. De är nog inbillningsfoster. Men, det hindrar mig inte från att vara övertygad om att vi långt ifrån känner till alla de subtiliteter och nyanser som ryms bland tystnadens ljud – ekon av förgångna händelser, ljud som skapats och förblir omkring oss och många andra märkliga fenomen som vi nu inte ens kan ana, men som kommer att upptäckas i framtiden. Som Hamlet sa till sin vän Horatio:

There are more things in heaven and earth, Horatio, Than are dreamt of in your philosophy.

Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än någonsin filosofin har drömt om.

Davis, Miles (1959) So What.  Friedländer, Saul (1969). Kurt Gerstein: The Ambiguity of Good, New York: Alfred A. Knopf.Garland, David E. (2003) 1 Corinthians: Baker Exegetical Commentary on the New Testament. Ada, MI: Baker Academic. Groopman, Jerome (2017) “The Voices in our Heads: Why do people talk to themselves, and when does it become a problem,” i The New Yorker, January 9. Jürgenson, Friedrich (1968) Radio och Mikrofonkontakt med de Döda. Uppsala: Nybloms Förlag. Kostelanetz, Richard (2003) Conversing with John Cage. New York: Routledge. Kühn. Dieter (1977) Stanislaw Tigaren. Stockholm: Rostrum/Forum.  Lucier, Alvin (1969) I am Sitting in a Room. https://www.youtube.com/watch?v=fAxHlLK3Oyk Merton, Thomas (2002) No Man is an Island. New York: Mariner Books. Schreber, Daniel Paul (2000) Memoirs of My Nervous Illness. New York: New York Review of Books Classics. Vitruvius (2001) Ten Books on Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.

My blog entries may be likened to the game where you draw a line between points provided with numbers until an image emerges. For me, the points are constituted by memories; some close, others distant. At first it seems like the memory points are disconnected, but soon a context, a story, appears. The process is set off by something I have read, heard or seen and eventually a string of memories is formed.

The starting point of the following essay is a comment that President Trump's advisor and "chief strategist" Steve Bannon made in July 2013. Bannon was then managing The Government Accountability Institute (GAI), a conservative "research association" with a self-imposed task to "investigate and expose crony capitalism, misuse of taxpayer monies, and other governmental corruption or malfeasance."

Bannon characterizes himself as an alternative conservative Catholic and had by his friend Benjamin Harnwell, founder of the Dignitatis Humanae Institute (DHI), in 2013 been invited to give a lecture at the Institute's annual conference in the Vatican. DHI is one of several working groups operating under the umbrella of the European Parliament. The organization arranges an annual conference with exclusive invitees. DHI states their task as monitoring and promoting what its members have defined as "human dignity", declaring that since humans are created in God's image this signifies that they develop from conception to natural death. The most effective way to safeguard this state of affairs is to "actively promote the Christian faith in the public domain". This means among other things that DHI is opposed to abortion and homosexuality and wants to counter the forces that are believed to undermine the traditional family and thereby "erode one of western civilization´s pillars”. DHI proudly declares that it is a conservative organization, which safegurads traditional Catholic values.

Steve Bannon was in 2013 unable to personally attend to DHI's annual conference and therefore he gave a speech and answered questions via an Internet link. He answered a question about Vladimir Putin's worldview by noting that Putin is "very, very, very intelligent" and that:

when you really look at some of the underpinnings of some of his [Putin´s] beliefs today, a lot of those come from what I call Eurasianism; he’s got an adviser who harkens back to Julius Evola and different writers of the early 20th century who are really the supporters of what’s called the traditionalist movement, which really eventually metastasized into Italian fascism. A lot of people that are traditionalists are attracted to that.

Julius Evola? The name brought back a string of memories, beginning in 1977 when I wrote a novel. As usually is the case with me, the story evolved while I was writing it and after a month I had finished Alfio Scandurra. I got the name from a Sicilian carabiniere who had signed a paper certifying that I had been robbed of a wristwatch. As soon as I got back to Sweden and had received a new watch from the insurance company, I began writing.

The criticism was not particularly gracious. One paper wrote: "The only redeeming with Lundius´s novel is that it is only ninety pages long," while other reviewers found it to be "totally irrelevant", or "too messy, confusing and devoid of substance ". I don´t know. I have not read it since I got it published by Bo Cavefors in Lund.

That I sent the manuscript to Cavefors Publishing was due to the fact I lived in Lund where the publisher was established and I thus entertained a vague hope of being able to meet with him after my novel had been rejected. After just a month I found a friendly rejection letter in my mail box. It was written by Bo Cavefors himself and since I had a high opinion of both Cavefors and his company I was both happy and grateful.

I was an avid reader of much of the publisher's releases and had devoured the decadent, and pataphysical stories in collections like Fantastika and In Search of the pig that escaped. Cavefors published a wealth of interesting literary acquaintances like Tadeusz Borowski, Roald Dahl, Karl Marx, Richard Brautigan, Ivan Goncharov, Michel Foucault, Hermann Broch, Ezra Pound, Lautréamont, and Alfred Jarry, as well as African authors like Ngũgĩ wa Thiong'o, Wole Soyinka, Ousmane Sembène and Camara Laye. In short, Bo Cavefors was knowledgeable and headstrong, though there were also some substantial lows like Mao's military writings, not to speak of Kim Il-sung´s illegible concoctions.

Bo Cavefors wrote that he had read my novel with great interest, and though it "was far from finished", I was welcome to drop in at his office, if I wanted to. Of course I wanted to see him. His office was in a famous villa not far from the cathedral and had belonged to the famous architect Helgo Zetterwall, who in the mid-1800s had restored Sweden´s cathedrals, as well as he had designed the imposing main building of Lund University. 

Cavefors received me behind his desk in a bright, elegant salon with Ionic columns. Bo Cavefors, who at the time was forty-years, gave with his high forehead, thin hair and unusually blue eyes a charismatic impression. For some reason, I came to think of Mussolini, not in a negative sense, rather through the fact that Cavefors appeared to be sure of himself. Mussolini had been blinded by the role played by himself, while Cavefors gave an honest impression; open-hearted, kind and sharp. He asked me if I had been offended by him writing that my novel "was far from finished."- Not at all, I answered truthfully.

- I liked it, he added, and continued:

- You do not write like most young writers do nowadays. Did you send the manuscript to me because you had a feeling that I would appreciate it?

I admitted that I liked most of the books he published.

- I will be honest with you, he said. I think you have talent and could develop into an able writer and already now you seem to have a well-stocked cupboard of experiences to draw from. However, if I publish your novel it may prove be a disservice to you. If a young debutante like you can get a novel so easily placed, it may mean that it can be hard to write and publish another one.

- Due to the negative reviews?

Cavefors smiled:

-  I assume they will be quite benevolent.

- Why would I then find it difficult to write again?

- Like I said ... your novel is not finished yet. It can be improved. However, if you want me to publish it, I'll do it at once.

- Sure, I would be very grateful if you published it.

And he did so, in a very short time and for me it was nice experience and not at all inhibiting to see it in print. Nevertheless, Bo Cavefors´ words have followed me through life. I did not forget what he said about the "experience cupboard” and what I considered to be a warning to take my writing too seriously. I still consider myself to be an amateur writer, someone who writes for his own pleasure and this realisation has probably protected me from writer's block and from being hypersensitivity to scathing criticism.

In my small hometown of Hässleholm, the father of a former classmate of mine, Per-Erik Lindahl, had written a comprehensive biography, The Oscillations of the Anxiety Wheel, about the remarkable Erik Hermelin, who after being admitted to St Lars Mental Hospital in Lund had translated a variety of poets and mystics from ancient Persian, as well as the Swedish mystic Emanuel Swedenborg from Latin and Jacob Boehme from German. The year before Cavefors published my Alfio Scandurra he had published Lindahl's book. Per-Erik Lindahl, who was teacher in the Swedish language and literature at the Technical School where my mother worked as a school nurse, warned me the only time I met him: - Beware of Cavefors.

- How so? I wondered in surprise. He has been very straight with me.

- Did he pay you?

- Absolutely! He read my manuscript himself, made good comments, gave me a decent standard contract and paid according to the established rules

- Oh, that was interesting. For he has pulled me by the nose in different ways. Cavefors is an intelligent, highly cultured and well-read man, but he harbours a lot of strange ideas and is certainly not to be trusted.

It was from Lindahl that I found out that Bo Cavefors planned to publish the memoirs of the aged and blind Nazi Per Engdahl. A colleague of Lindahl, the math teacher Barwart Giese, was an unrepentant Nazi. I once got into loggerheads with him when my mother one summer had invited the members of Hässleholm´s church choir to our cottage in the woods. At that occasion, the humourless Giese had in a completely uninhibited manner exposed stale and utterly loathsome racist opinions, thus making all present squirming from embarrassment. Young and inexperienced as I was, I was unable to keep my big mouth shut, something that resulted in an unpleasant quarrel between me and the Nazi troglodyte. I considered Barwart Giese to be an evil old man, but at the time he was actually younger than I am now.

My father, who worked at Hässleholm´s local newspaper Norra Skåne, told me that Giese was President of the ill-famed Malmö Section of the Swedish National Association (SNF), a notorious Nazi organization that had survived World War II. I do not know if Giese was still alive when SNF´s Malmö Section in 1990 applied to join the American Ku Klux Klan. It is quite possible, if that had been the case Giese had at that time been 79 years old.

Well, Per-Eric Lindahl told me that Bo Cavefors had contacted Barwart Giese´s former party comrade, the Fascist/Nazi Per Engdahl and asked him whether he wanted to write his memoirs. To me it appeared inconceivable that the friendly and eagle-eyed Cavefors had offered a perverse reactionary to publish a book. I felt uncomfortable to have been published by such a man and began to wonder what kind of oddball Cavefors could be.

The cornerstone of Barwart Giese´s political beliefs was brazen racism and I suspect that it was the same with Per Engdahl, though he presented himself as a cultured poet and intellectual, with extensive international contacts, good friend and adviser to admired Swedish politicians. Not least did Engdahl claim in his Filibuster in the Swedish Welfare State that he was on good terms with moderate and influential Social Democrats like Ernst Wigforss and Tage Erlander. However, it was a well-known fact that Engdahl out in Europe had been helpful in resurrecting the hideous ghost of Nazism and tried to make it presentable again. Not the least had he been one of the main organizers of what has been called The Nordic Ratline.

The rat lines were an international network, which after the war brought wanted mass murderers and war criminals to security in Latin America and the Middle East. The main escape routes went over the Spanish ports of Algeciras and Valencia to Buenos Aires and the Italian port of Genoa to Alexandria. Engdahl collaborated with prominent Nazi smugglers like the former SS Obersturmbannführer Otto Skorzeny in Spain and the Croatian Franciscan monk Krunsolav Draganovic in Italy, the latter also had contacts with the US Counter Intelligence Corps (CIC), which later was integrated with the CIA. CIC was interested in the scientific/technical skills of some Nazi criminals, while they also wanted to build up spy- and resistance networks in communist-controlled Eastern Europe. In connection with his "rescue missions" Per Engdahl visited several prominent, wintering Nazis and Fascists in France, Spain and Italy.

In his autobiography, Per Engdahl tells us about the sufferings and killings that befall Nazis and Fascists in postwar Europe. He qualifies the Nuremberg Trials as the "so far darkest chapter in European legal history".

Nuremberg etched itself into our consciousness as a triumph of Evil. If there ever is to be spoken about "crimes against humanity", it is the Nuremberg trials.

The state organized and systematic mass slaughter of millions of Jews, Gypsies, prisoners of war, homosexuals, mental patients, opposition members, etc. that is unprecedented in human history, is by Per Engdahl mentioned only en passant and in the manipulative apologetic manner that permeates his entire autobiography. Of course, there is not a trace of the fact that those criminals who Engdahl labels as "freedom fighters" generally were racist mass murderers, or people who had supported and pardoned murder and inhumane treatment of their fellow human beings. In his book, evildoers do instead appear as stalwart champions of individual freedom against a stifling, levelling democracy, which favours miscegenation and degeneration:

Atrocities were carried out on both sides. They do not excuse one another. The only difference is that the transgressions of one side have for more than 30 years been granted constant publicity, while the misdeeds of its opponents, which was not a lot better, have been covered up and darkened. On the one hand, one side controls all the media, while the other has been forced into silence. Over time this will prove to be a dangerous game. The slogan that has been repeated for decades now, that "We must not forget" has also been heard by those who have been silenced. This keeps hatred alive. The memory is not worse on one side, than on the other. The thirst for revenge is kept alive and is now passed on to a new generation. Europe cannot afford such a vendetta. It is not inconceivable that repressed feelings may someday come in handy for some non-European superpower on the rise. The old victors still dominate the scene. But for how long? And what will come next?

Such devious siren songs have brought both unsuspecting and unscrupulous individuals into the pens of the abyssal Right. Engdahl´s history falsification rantings, lousy poetry and even worse politics have made violence and suffering abstract. His entire worldview, like that of Trump and the Sweden Democrats, is nothing but a simplified sheet without depths or shadows and it makes me think of Jean Baudrillard´s descriptions of our post-modern consumer society, where everything is being turned into a spectacle. Economy, art, politics and sexuality are mixed together into a show. Reality does not exist anymore. We have entered a world of illusions. Who can seriously identify her/himself with the sufferings of a concentration camp inmate, or a raped and tortured refugee? Idiotic extremist parties are paying tribute to "their own people", their own unique culture, while erecting walls and implementing entry bans, attacking free speech and opposite views:

… the notion of freedom for all, a new and recent idea, is already fading from the minds and mores, and liberal globalization is coming about in precisely the opposite form — a police-state globalization, a total control, a terror based on ‘law-and-order’ measures. Deregulation ends up in a maximum of constraints and restrictions, akin to those of a fundamentalist society.

Ideological constructions like Nazism and "alternative conservatism" create utopian dreams instead of recalling what they actually have resulted in - unrestrained terror, mass slaughter and misanthropy.

In 1942, Per Engdahl´s reality counterfeiting attracted the sixteen-year-old, enterprising and in many ways admirable Ingvar Kamprad, IKEA's founder, to write a letter in which he declared himself to be interested in "genuinely Swedish literature" and wondered if he could receive some free copies of Vägen Framåt, “The Way Forward”, a paper published by Engdahl's Nazi party. The alert young man concluded his letter with "in the hope of good relations and with a Nordic greeting I sign, Ingvar Kamprad". Good relations were established and a friendship developed between the Nazi leader and Kamprad, who invited Engdahl as one of few non-relatives to his wedding in 1950.

As late as 2010, Kamprad declared that "Per Engdahl is a great man, and I will maintain that as long as I live." In Älmhult, the cradle of IKEA, which is not so far from my birthplace and where I have occasionally ended up, there are very few IKEA employees and locals to be found who speak ill of Ingvar Kamprad. It is possible that even Per Engdahl, despite its obstinate defence of mass murder and distressing racism, was a likable person. It is easy to overlook distasteful opinions of pleasant acquaintances and interaction with such people may even make you blind to the serious nature of their thinking. In defence of his commitment to an open racist party that minimized Nazi atrocities Kamprad directed attention to a different aspect of Engdahl's ideology:

They called me a Nazi, but the truth is that I could have been called a Fascist instead, because the corporatist doctrine, i.e. that everyone who worked for example in the leather industry stuck together, like everyone in the agricultural sector, that was the basic idea of ​​the corporative doctrines which I then, as a young man, believed in. But it turned out that it was wrong and today I have a completely different view.

Bo Cavefors also mentioned corporativism, while remaining silent about Englund´s racism when he asked him to write his autobiography:

Given the long time you have been politically active in Sweden and internationally for the corporative movement, I think it would be in the public interest to have your explanation of what had been essential for you and also your analysis of the future.

His blatant anti-Semitism is absent from Engdahl's memoirs. In the Way Forward he used to publish distasteful dithyrambs, which he in his memoirs described as objective arguments in support of the emergence of an equitable Swedish society - not a word about the fire and brimstone racism he expressed in those bygone days. The same year as the Wannsee Conference adopted the guidelines for how the "final solution", i.e. the total extermination of the Jews, would be coordinated and streamlined,  the Way Forward published the Swedish Opposition´s party program:

If a people has both physical and spiritual health, if it is in a good disposition to pass on such a state of wellbeing through generations, people do not have to despair about their future and the preservation of their race. But if a people does not protect these good capabilities by allowing less worthy racial elements to intrude and interfere with the working masses, if persons with bad disposition, physically crippled, untalented and morally lax, are allowed to develop freely, then a nation´s material and spiritual standards will be undermined.

In fairness it should be noted that similar notions could be expressed from all contemporary Swedish political camps, also from generally decent Social Democrats. Thus could Arthur Engberg, who was a respected Social Democratic Minister of Education in the 1930s, during the previous decade welcomed the founding of a Swedish State Institute for Racial Biology at the University of Uppsala with the words:

However, it is strange that while we are so very keen to trace the pedigrees of our dogs and horses, we are not at all so keen to make sure how to preserve and protect our own Swedish public stock. It is high time that this now takes place.

Nevertheless, the racism of some Social Democrats was far from being shared by all party members and it was far from being as radical and immutable as those of Engdahl's supporters, who by their frequent German contacts were well aware of the merciless Nazi persecution of "less worthy races". Even if Engdahl did not directly advocate liquidation of “less valuable” races, he wanted to implement forced "sterilization of all inferior racial elements", "marriage bans for overseas races," "a complete halt to all immigration of Jews", "no Jews in leading positions" and that:

All Jews in Sweden shall be forced to join an organization, which leadership will be responsible for the Jews' behaviour and handle all negotiations between the Swedish government and Jews residing in Sweden.

Such views do now appear to be absurd, though it may be argued at the time they were expressed the entire Swedish society was basically impregnated by racism. The Swedish Army´s Manual for Soldiers, which was introduced in 1929 and up until 1938 distributed in 100 000 copies to all conscripted soldiers. Enlistment for all eighteen years old citizens was obligatory at the time and even when I made my military service back in 1974. It was not until 1938 that the following paragraph was abandoned, probably due to the disturbing news about racial persecutions in Germany.

It is upon our people's racial characteristics that our abilities and power ultimately are based.  For a nation the conservation and breeding of good properties are of outstanding importance in the permanent and continuous power competition between nations. A nation's power, prosperity and culture depend thereof. Therefore, mixing with a non-equal race is an extreme threat to a people of a high standing.

I read Engdahl's deeply dishonest autobiography, his self-righteous corrections of his life story and distorted ideology, as well as some texts written by and about this bigot with whom we find some of the mainsprings to the currently so appallingly successful Sweden Democrats. Right wing extremists still celebrate Per Engdahl´s great knowledge, his intelligence, and especially his poetry. In several volumes, Engdahl published his grandiose and pathetically bad poetry. Below an example in my translation, which is no worse than the Swedish original:

If you have an enemy, sullen and without any joy.

one who you want to humiliate and destroy,

just spread a rumour that he´s a Fascist,

then he will be worse than any racist.

And if your rival is nice to be with

harmless as Svensson or Smith,

you may send him off to Benghazi,

just by calling him a Nazi.

That Bo Cavefors opened up his publishing company for a chauvinist like Engdahl might possibly be justified that by giving voice to an old Nazi tinged Swede could be considered as rendering some relief to the otherwise politically correct and doctored history writing that media mainstream has so far provided us with. Cavefors is probably right when he declares:

I am of the definite opinion that one cannot discuss or criticize another person, a religion or a political movement, terrorists or demonstrators, if you do not know what such people write and think. To be able to argue with Hilding Hagberg we must initially take him seriously. I was certainly provocative when I published this RAF book (Cavefors had illegally published the texts of the terrorist group The Red Army Faction, commonly known as The Baader-Meinhof Gang, in both Swedish and German) and I've been that all the time. I published Hagberg´s memoirs, Kim II Sung, Marx, Stalin, Lenin, Althusser, Jünger - the whole lot.

The Swedish Communist leader Hilding Hagberg could possibly be considered as the Nazi Per Engdahl´s complete opposite, though they coincided in their admiration for power-hungry autocrats and their brutal persecution of dissidents. Hagberg´s opinion about Stalin may just as well be equated with Engdahl's reverence for the "Godsent" Adolf Hitler:

Stalin's life work symbolizes everything what the noblest sprits of a people may dream of and wanted to achieve through their struggle.

Perhaps one of the sources behind Cavefors´ detached and "objective" view of his publishing endeavours may be found in Ernst Jünger´s texts, which Cavefors appreciates. In his novel Eumeswil from 1977 Jünger explores in much detail the concept of Anarch. The novel largely lacks action, in a strange fashion the text appears like an ocean with ripples moving on its surface. It has a narrator, Manuel Venator, who along with his work as a historian is “night steward” at the Kasbah, residence of the dictator of the small state of Eumeswil. The country gives an impression of being a kind of Arabian Nights inspired feudal state, located by the Mediterranean coast of northern Africa. We find ourselves in a distant future where ideologies, or as postmodernists call them "great stories", have become "stale". Society is global in the sense that people and cultures from all around the world come together in Eumeswil, which is dominated by a Machiavellian tyrant who rules his kingdom through a ubiquitous network of informants. If his power is threatened The Condor, as he is called, does not hesitate to use violence, yet he allows his subjects to live quite free from repressive control and complicated regulations.

Manuel Venator realizes that the world is imperfect, that something is wrong from the beginning. A human paradise cannot be created on earth and we should therefore not strive for an ideal form of society. Instead we ought to try to deliver ourselves from any form of “progressive thinking” and even within a dictatorial system be able to protect our personal freedom. We should learn to know ourselves, while thoroughly studying the rules that govern our existence. An Anarch is someone who: 

fights alone, as a free man, and would never dream of sacrificing himself to having one inadequacy supplant another and a new regime triumph over the old one. In this sense, he is closer to the philistine; the baker whose chief concern is to bake good bread; the peasant, who works his plow while armies march across his fields.

An Anarch limits himself (men and not women are always at the centre of Jünger´s stories and musings) to study his surroundings and immerse in all sorts of cultural expressions, mainly books. In an essay Bo Cavefors explains:

... love is anarchic but not marriage, "the warrior is anarchic but not the soldier. Manslaughter is anarchic but not murder. Christ is anarchic, not Paul." A free man is anarchic, but not an anarchist.

I am troubled by such notions, they appear as arrogant and misanthropic. An Anarch is far removed from what I consider to essential for a human society and interactions between individuals, namely compassion.

People who chose to belong to a particular group, it may be anything from UFO believers, gangsters, Nazis and jihadists, radical feminists or sadomasochists, often live within a universe, which presence the uninitiated cannot even imagine. The homosexual icon Christopher Isherwood wrote in his diaries how he during nights disappeared from the world of “Average Joes” and entered the twilight zone of a secret gay community:

An enormous subterranean world, a delicious purgatory, a naked democracy in which the only class distinctions are anatomical. And that this underworld merely has a number of different entrances and vestibules in all the cities of the world. You could enter it in Sydney and emerge from it to find yourself in Jermyn Street [a street in central London famous for shops that aim at gentlemen's clothing market].

In 1997 the Swedish author Bengt Jangfeldt opened the door to such a world. I was going to have an essay published in a journal run by him and the poet Gunnar Harding and in anticipation of that I visited their office in Stockholm to submit a few illustrations. Jangfeldt who saw that I had published a novel with Cavefors took out a magazine:

- Do you know what Bo Cavefors is doing these days when he no longer has his publishing house?

No I did not know that. I did not live in Sweden and had poor knowledge of what was happening there.

- Stuff like this. I cannot understand the value of it all, to me it is quiet unpleasant.

He gave me the magazine, Svarta Fanor, Black Banners. It was illustrated with explicit photographs of homosexual sadomasochism and presented articles about neighbouring phenomena, as well as writers who devoted themselves to such activities, some of them harbouring ideas that could be considered as being far to the right of current views. Cavefors´ own contributions were occasionally well-written, though the entire genre appeared not only as disturbing but outright unsavoury. It appeared as if Cavefors surrounded himself with a coterie of like-minded young men and staged performances, often with the naked Bo Cavefors at the centre of the action. It all made me think of other bisexual cultural celebrities. Writers such as Oscar Wilde, Stefan George and Yukio Mishima, who had behaved in a similar manner.

What worried me was the perverted enticement of what is sordid and illicit. Like Pasolini´s tributes to Ragazzi di vita, “Boys of Life” - poor, petty criminals and sexually liberated young men. His dealings with such ragazzi came to cost him his life. Like Fassbinder, Pasolini appeared to be both attracted to and discouraged by the perversions of society's darker side. His last film was the distasteful sadomasochistic Salò, or the 120 Days of Sodom and in his last film Fassbinder wallowed in an aestheticizing portrayal of homosexuality and criminality, based on Jean Genet's outlandish novel Querelle.

Certain intellectuals seem to suffer from hybristophila, a morbid attraction to crime and criminals. Something that among other reasons may be due to a desire to be free and independent. Épater la bourgeoisie, to alarm the conformists, was a rallying cry that brought together brilliant poets like Baudelaire and le enfant terrible Arthur Rimbaud, who was uninhibitedly bisexual and a petty criminal. The fix star for this French tradition was, and remains, the Marquis de Sade, who wrote chilly, tedious novels, brimming with detailed descriptions of grisly, sexual abuse, violence, crime, blasphemy and philosophical attacks on Catholicism. de Sade eventually became an ideal for modernists, Dadaists and Surrealists, probably beginning after Guillaume Apollinaire in his book Le Marquis Divin, written in 1909, had celebrated the perverted aristocrat as the "freest spirit that ever existed."

Apollinaire's boundless admiration for a mad prophet who had violated all conceivable decency and regarded humanity with pitch black contempt, have inspired such diverse writers and thinkers as Mishima, Celine, Beckett, Barthes, Weiss, Angela Carter, Susan Sontag, Adorno, Lacan, etc., etc. In her essay Must we burn de Sade? the feminist icon Simone de Beauvoir wrote that the radical pervert represented a revolutionary philosophy of freedom that was a forerunner to existentialism.

Beauvoir's beloved companion Jean-Paul Sartre, who I always have been rather uneasy about, wrote more than six hundred closely printed pages about the self-revealing and play-acting Jean Genet's penchant for crime and other forms unrestrained behaviour - Saint Genet, comédien et martyr. Michel Foucault and Georges Bataille wrote about, was fascinated by and practiced sadomasochism. People are enchanted by Charles Bukowski´s depictions of sex and alcoholism at the bottom of society, or novels like William S. Burroughs´ outrageous The Wild Boys: A Book of the Dead from 1971, fantasising about a gay youth movement which goal is the destruction of Western civilization through an apocalyptic devastation by the end of the twentieth century.

A "novel" about an author and enfant terrible, who through his persona summarizes an entire era is Emmanuel Carrère´s Limonov. Like Sartre, in his Saint Genet Carrère seems to be overwhelmed by his protagonist, though Carrère´s novel lacks Sartre's psycho-philosophical speculations about his hero's character and behaviour. Veniaminovich Eduard Savenko, who uses the pseudonym Limonov, is a Russian, violent and skilled writer and poet, dissident, active participant in the wars in Bosnia and Transnistria, bisexual, ardent nationalist, whimsical publicity seeker, truth-teller, etc., etc.

Limonov appears to be what Americans may label as “bigger than life” and it is no wonder why Carrère wrote about this man with a mixture of amazement and admiration. Limonov was a juvenile delinquent, an admired writer in Russia and France, homeless in New York City until he ended up as butler to a millionaire, bellicose friend and fellow-traveller with ruthless Serbian gangsters and war criminals like Željko Ražnatović, aka Arkan, and Radovan Karadzic. In Russia, he supported the "Black Colonel" Viktor Alksnis, founder of an ultra-nationalist party, the National Salvation Front and Yury Kostenko, a veteran from the war in Afghanistan who headed a private army of right-wing militias in Transnistria, a self-proclaimed state that most other nations consider to be part of Moldova. Kostenko´s gangster methods was apparently so exaggerated that he was obviously murdered by his own followers.

It was while he fought under Kostenko that Limonov met Aleksandr Dugin, who with his overgrown beard can bring to mind Russian Orthodox monks, or Grigori Rasputin. Dugin speaks and reads a variety of languages. His thinking is a thicket of influences from medieval writers, alchemy, hermitism, oriental mysticism, theosophy, racism, Pan-Slavism, fascism and National Socialism. Until 2014, Aleksandr Dugin was heading the Department of Sociology at the State University of Moscow, but was forced to resign after a speech in support of Russian intervention in Ukraine, which he concluded by yelling, "Kill, kill, kill!"

Aleksandr Dugin is inspired by Julius Evola´s writings and advocates the creation of elitist men's groups and, like the Italian ideologue, who despised fascism, communism and the Nazi state, but appreciated SS and Himmler's preposterous research institute Ahnenerbe, Dugin may burst out in unrestrained tributes to Nazi racist-based ideologies and with forked tongue declare that he:

by no means support the racist and chauvinist aspects of  National Socialism that determined the nature of its ideology. The excesses of this ideology in Germany are a matter exclusively of the Germans, while Russian fascism is a combination of natural national conservatism with a passionate desire for true changes. […] Waffen-SS and especially the scientific sector of this organization, Ahnenerbe [was] an intellectual oasis in the framework of the National Socialist regime.

An unappetizing gibberish that resembles Per Engdahl's harangues:

… and for sure the Waffen-SS, with its Nordic, Dutch, Flemish, Spanish and French formations emerged as a Europe in miniature, a collaboration between patriots across borders in the struggle for the common European heritage. The concentration camp horrors we became only later fully aware of, we, like most others. But regardless of this the dream does not die, the idea was not extinguished.

Like Engdahl, Dugin is a chauvinist who collaborates with like-minded fanatics in other countries. Engdahl strived for a European Union based on the Fascist /Nazi ideas, while Dugin pursues what he calls an "Eurasian Union" and has to that end established a political organisation, The Euroasian Party. He is an appreciated lecturer and advisor in both Turkey and Iran, where he advocates a close cooperation between "Aryan Persians, Turkish peoples and the Slavs".

It was, of course, Aleksandr Dugin who Steve Bannon alluded to when he mentioned that Putin "got an adviser who harkens back to Julius Evola" and mentioned that several of Putin's ideas find their origin in what Bannon called "eurasianism". Dugin is well known in Russia and apparently played an important role when it came to mediate between Putin and Erdogan after the Turkish army in November last year shot down a Russian attack plane. However, state officials deny that the Russian government has any dealings whatsoever with Dugin.

While Dugin and Limonov in 1993 socialized during the Transnistrian evenings, Limonov, who probably was inspired by all the vodka he consumed, became impressed by Dugin´s verbiage and education, especially his tales about his great role model – the Baltic-German Junker and madman Roman von Ungern-Sternberg, who in 1918 with his private army exerted a reign of terror in Mongolia, converted to Buddhism and considered himself to be an incarnation of Genghis Khan, while piles of corpses grew around him and he planned to conquer Russia and Western Europe.

The two cronies decided to jointly establish a National Bolshevik Party and publish a magazine called Limonka, Grenade. Their party symbol was the red and white Nazi flag, but instead of the swastika at its centre it carried the communist hammer and sickle. Limonov surrounded himself with handsome, black uniformed young men and the party attracted much attention, though it had little electoral success. Soon Limonov´s and Dugin´s road parted and the party, which originally stood on the Russian dissidents' side against Putin and was thus thwarted by the authorities, finally had to be closed down. Nevertheless, Limonov and Dugin have once again joined forces in their support for Putin and the war against Ukraine.

A few years after my meeting with Jangfeldt I went by train from Rome to Stockholm. While I was having lunch in the dining car three well-dressed, elderly gentlemen turned up and wondered if they could share the table with me. All three were grey-haired, short-cropped and upright. At that time, I spoke better German than I do now and was intrigued when I heard that they were Junkers who with their families had been forced to flee from East Prussia after the Second World War. All three were lawyers, experts on international law and in some manner linked to the EU. They told me they had participated in a "Catholic Conference" in Rome and were now on their way to Innsbruck. Clearly amused by meeting with a Swede who knew something, but not much, of what a Junker was, apart from an airplane, they ordered more wine and became quite talkative. Soon they paid tribute to their own social class while pouring poison over everything and everyone they considered to be opponents to what they labelled as the "new world order".

Junkers had once been aristocratic landowners who owned and controlled most of the land in East Prussia, where the peasants lived under serf like conditions. Since the reunification of Germany in 1871, the mostly very conservative Junkers came to be a major influence in the Government and especially the army. The distinguished gentlemen at the restaurant table, spoke warmly of what they referred to as das Preussische Krieger Ideal, the Prussian Warrior Ideal. An honourable officer tradition perpetuated within their aristocratic circles ever since the Crusaders of the Teutonic Order, who beginning in the 1220s had conquered Prussia, Christianising, germanising or simply exterminating the pagan Prussians. This Krieger Ideal had according to my table companions been dragged through the mud, first by the sordid Nazis, then by the loathsome Communists and now the poor Junkers´ high ideals were threatened by the onslaught of Ossies, brainwashed communists who were moving westward after the unification of Germany, to say nothing about the surging "hordes" of "Negroes and Orientals".

I was amazed by the Junkers´ uninhibited bragging and their assurance that only "a strong Europe united under a monarchist, feudal rule" could impede the general decadence. Only religion could save Europe and that was why they now sought the support of conservative Catholics. That was the first time I heard about Julius Evola, who according to the Junkers had been an amazing, human being:

His ideal was a proud and aristocratic Europe. He turned to the elite to realize this dream and not to the uneducated, bastardised masses. Forces fighting for higher ideals than economic reasons, party-interests, feminism, consumerism and spineless conformism. European society must be based on a male ideals, like those of the Indian Brahmins, Japanese samurai and - why not? - the Teutonic Ständerstat.

My question if they were Catholics annoyed the Junkers. Of course they were fervent German Lutherans. Nevertheless, they were intelligent, thinking, Protestants as well! Evola had not been a Catholic either, but a thinking Buddhist. He was like my Prussian table companions a traditionalist and according to them tradition was for an Italian the same as Catholicism - medieval Catholicism, like the one of Dante and Thomas Aquinas. Traditional Catholicism! Like their Catholic friends the Junkers detested everything connected with the Second Vatican Council. A united Europe, a new European order, would end democracy once and for all. The old European princely families and the Prussian Warrior Ideal would be reinstated. "Read Evola" the Junkers told me.

I was taken aback. Where these crazy remnants of a feudal past really senior lawyers working for the EU? Had I like Isherwood ended up in a parallel world, which hitherto had been unknown to me? Since then I have read quite a lot about and by Evola and marvelled at the fact that such crazy concoctions could be taken seriously and written about with respect by people like Cavefors and the highly cultured Marguerite Yourcenar, author of Memoirs of Hadrian and A Coin in Nine Hands, a novel about a lady who tried to assassinate Mussolini. Was it her lesbian orientation that made Yourcenar appreciate bisexual writers like Evola and Mishima?

Julius Evola began his career as a Futuristic and Dadaist painter. His abstract paintings are OK, but his awkward depictions of women reveals his amateurism. Evola can indisputably be called a misogynist. He despised women and on several occasions he quoted approvingly the stock conservative Joseph de Maistre's statement that “a woman can be superior only as a woman, but as soon as she tries to imitate a man, she is nothing but a monkey.”

According to Evola a woman had to submit to a man in everything. Evola wrote a lot about heterosexual sex and in his youth enthusiastically participated in tantric and sadomasochistic orgies. He was in fact early on deeply interested in Hindu and Japanese philosophy, in particular theories about how male virility could be increased through discipline, meditation and yoga. He was also a skilled mountaineer, hailing adrenaline increasing endeavours, especially war and fighting. Cavefors wrote:

Like Jünger and Schmitt, Evola is part of a centuries-old conservative radical tradition, independent of religions, political entities and ethnic differences. [...] Evola stands remote from aesthetic compromises, a man´s being must be given an opportunity to partake in bold adventures without having to rely on the instructed and uniform grammar of poetry and authors "who have yielded to reality". Existential openness does of course require that a volunteer who dares to venture into such a realm is willing to open ears and eyes to capture the mysterious existence beyond Jewish and Christian dogmas.

Cavefors white washes Evola and in a later blog post I might elaborate on Evola´s and like-minded authors´ deplorable racism, including similar notions that have seeped into nationalist parties´ notions, where among several others we find the root system of the Sweden Democrats. For now it may be sufficient to briefly mention Evola´s beliefs in the Theosophists´ bizarre ideas about "root races" and sunken continents. In his book Il mito del sangue. Genesi del razzismo, The Blood Myth. Genesis of racism, from 1937 Evola approvingly cites Herman Wirth´s ideas about an Atlantic-Nordic race and as far as I know Evola never distanced himself from those cheesy theories.

Herman Wirth became in 1935 director of SS's research department Ahnenerbe, but was dismissed already in 1938 after it had been revealed that he had fiddled away large amounts of money and personally manufactured several "antiquities" that proved the existence of an ancient and technically advanced Nordic race. Furthermore was Himmler not particularly fond of Wirth´s theories about an original matriarchate. Himmler did however continue to believe in most of what Wirth wrote and persisted in supporting him financially. After the war, Wirth moved to a farm outside my hometown of Hässleholm in Sweden, where he lived until 1953 when he and his family moved to Bjärred outside the university town of Lund, just north of Malmö, where he maintained good contacts with Per Engdahl. However, after repeated accusations of financial irregularities and other problems Wirth moved back to Germany in 1958.

Well, in accordance with  Wirth´s theories Evola asserted that in ancient times there existed an extensive, advanced culture in the Northern Hemisphere. However, a sudden shift of the Earth's axis forced the Aryan Hyperboreans to emigrate further south, to the now sunken continent of Atlantis, where they met with "proto-Mongols" and "proto-Negroes" from another sunken continent - Lemuria, which was located where we now find the South Pacific. The Atlantean culture was patriarchal and strictly hierarchical, while Lemurian culture was matriarchal and democratic. Through a strict caste system most Atlanteans avoided to mix with the Lemurians, whom they ruled over and subjugated to inferior positions. However, the ancient continents eventually disappeared during cataclysms caused by continental shifts and of the four major eras that have marked human civilization, we now live in the last and worst – the Kali Yuga. Some remains of the sophisticated Atlantean culture continued to influence Europe and some parts of the Orient, particularly in the form of feudalism, caste systems, monarchy and male warrior ideals, though these remnants are now under threat of extinction by decadent and feminized descendants of the Lemurians, who thrive in a climate of democracy, flabby and immoral existence.

I cannot understand how a "philosopher" propagating such flimsy ideas can be taken seriously. Evola was very influential in Fascist Italy, which he nevertheless found to be too "democratic" for its taste. He was also a popular lecturer in Germany and its allied states and vassals. Evola despised the Nazis, but was attracted to the SS, which he regarded as a military order, like the Indian warrior caste and the Japanese samurai. Himmler and Hitler sought his advice and in 1943 Evola spent several months in Hitler's Wolfsschanze, Wolf Lair, the Führer headquarter in the woods outside of Kętrzyn in north-eastern Poland. Due to some unknown reason Evola returned to Wolfsschanze on July 20, 1944, when he came in the company of Mussolini, arriving just a few hours after the failed attempt on Hitler´s life. We glimpse him in the background of a photo taken on the same day.

Evola was offered a leading role in Mussolini's government in Saló in northern Italy, established after the rest of Italy had capitulated to the allied forces and declared war on Germany, but he refused to deal with the Fascists and instead began to cooperate with Ahnenerbe and Waffen-SS. His position in the SS has never been revealed and Evola himself was reticent about his role, though evidence suggests that when Himmler realized that the war was lost, he planned to convince the Allies that they should spare him and his SS to use them to infiltrate and fight against the communists in the east.

Apparently, Evola was commissioned to build up Nazi resistance groups and organize them as some kind of Freemason lodges, something he claimed expertise on. That was probably why he found himself in Vienna on January 21, 1945, when he was hit in the back by bomb shrapnel and became paralyzed from the waist down. In Vienna, Evola had been researching documents about Freemasons that had been amassed by Ahnenerbe, but was lost forever during the chaos that followed the War. In spite of the vigilance and presence of Soviet occupation forces, Evola was under false name treated at various nursing homes and sanatoriums in Austria and Hungary, before he under the auspices of the Red Cross was returned to Italy on August 10, 1948.

Since then the paralyzed Julius Evola incubated like an old vulture in his apartment in central Rome, where he wrote book after book and gathered a coterie of young Neo-fascists, while "old fighters" regularly appeared to seek advice from their oracle. Evola could very well be characterized as an Anarch in Jünger´s sense. In Riding the Tiger, from 1961, he wrote:

Apoliteia is the interior distance, unassailable by this society and its "values"; it does not accept being bound by anything spirituality or morality. Once this is firm, the activities that in others would presuppose such bonds can be exercized in a different spirit. Moreover, there remains the sphere of activities that can be made to serve a higher-ordained and invisible end …

Evola is a murderous Anarch, calling for violent action. In his Men among the Ruins from 1953 he wrote that strong, bellicose men are needed to change Europe:

It remains to be seen which and how many men, in spite of it all, still stand upright among so many ruins, in order that they may make this task their own. […] It is not a question of contesting and polemicizing, but of blowing up everything.

Evola´s name surfaced on international headlines after Neo-fascists on the 2nd of August 1980 detonated a bomb at Bologna´s railway station, killing 85 persons and wounding 200. It was revealed that one of the men behind the terrorist attack, the young Roberto Fiore, was an enthusiastic fan of Evola, from whose writings he embraced the idea of a so-called "third position", which meant armed struggle against both communism and capitalism. When the attack in Bologna was carried out Evola had been dead for six years, but his teachings could obviously continue to inspire Europe´s abysmal Right. Bannon´s mentioning of Evola for a group of reactionary Catholics did not surprise me at all. In fact Catholic right-wing forces are currently mobilizing themselves against our present, hopefully sane Pope and many of them are familiar with Evola´s writings.

Evola was actually a mystic inspired by Oriental religions, who often attacked the Catholic Church, but at the same time he was motivated by a religiously inspired view of life and advocated a monarchist-feudal society, thus he could ally himself with Catholic black coats. A few years ago, I learned that a friend of mine here in Rome for several years had been plagued by a reactionary husband who was intensely involved with Fascist inspired Catholic associations, which fought against feminism and democracy while they confessed adherence to the Third Position. It would not surprise me if many such personages listened to Bannon´s speech to the participants of the conference organized by the Dignitatis Humanae Institute. Fanatics who now is breathing morning air when a conservative Catholic like Bannon acts as advisor to Trump and a crazy Evola admirer like Aleksandr Dugin has Putin´s and Erdogan's ear, while my Junker table companions from the train to Innsbruck act as lawyers on EU's behalf.

And Cavefors? What about him? I do not know what he is doing now, though I could not help being both grateful and touched when I several years ago read Cavefors´ review of one of my novels, in which he recalled how I had turned up at his publishing house "dressed in an elegant white suit, slim and blond, rather romantic" and continued by noting that “Alfio Scandurra was a book that did not fit in at a time when the 68ers ruled almost unmatched and decided on what could be said and written." Especially flattering was Cavefors claim that "Lundius´ novel remains today, in 2007, more fuming up-to-date than almost anything that was written in Swedish in the 1970s." However, now after everything I have written in this essay, I fear that Cavefors maybe regarded me as one of his cynical Anarchs, when I actually do not want to appear as an unworldly elitist, but rather as a fellow human being without any elitist ambitions. I would rather be connected with the kind of thinking that the unfortunate Swedish poet Bengt Lindner (1757 – 1793) expressed in lines like:

On Nova Zembla´s peaks, in vales of parched Ceylon,

The man of hapless lot is as my friend and brother.

Aarons, Mark and John Loftus (1998) Unholy Trinity: The Vatican, the Nazis, and the Swiss Banks. New York: St. Martin´s Griffin. Baudrillard, Jean (2002) The Spirit of Terrorism: And Requiem for the Twin Towers, London: Verso.  Bower, Tom (1988) The Paperclip Conspiracy: The Hunt for the Nazi Scientists. Boston: Little, Brown & Company. Carrère, Emmanuel (2014) Limonov. New York: Farrar, Straus & Giroux. Clover, Charles (2016) Black Wind, White Snow: The Rise of Russia´s New Nationalism. New Haven CT: Yale University Press. de Turris, Gianfranco (2017) Julius Evola: Un filosofo in guerra 1943 – 1945. Milano: Mursia. Evola, Julius (1937) Il mito del sangue. Genesi del razzismo. Milano: Hulrico Hoepli. Evola, Julius (2002) Men Among the Ruins: Post-War Reflections of a Radical Traditionalist. Rochester VT: Inner Traditions. Evola, Julius (2003) Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul. Rochester VT: Inner Traditions. Goodrick-Clarke, Nicholas (2003) Black Sun: Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity. New York: New York University Press. Isherwood, Cristopher (1997) Diaries, Volume 1:1939 – 1960. New York: HarperCollins. Jünger, Ernst (2014) Eumeswil. Candor NY: Telos Press. Lee, Martin (1997) The Beast Awakens: The chilling story of the rise the neo-Nazi movements. London: Warner Books. BuzzFeed News: This Is How Steve Bannon Sees The Entire World: https://www.buzzfeed.com/lesterfeder/this-is-how-steve-bannon-sees-the-entire-world?utm_term=.ly8jXrdQvm#.tbmMze4Dn1

Mina blogginlägg kan liknas vid leken då du drar ett streck mellan sifferförsedda punkter tills en bild skapas. För mig utgör punkterna skilda minnen; en del nära, andra långt borta. Till en början tycks minnespunkterna vara oförenliga, men snart framträder ett sammanhang, en berättelse. Processen inleds då något jag läst, hört eller sett följs av ett pärlband av minnen.

Utgångspunkten för min essä är en kommentar som President Trumps rådgivare och “chefsstrateg” Steve Bannon fällde i juli 2013. Bannon var då chef för The Government Accountability Instititute (GAI) ett konservativt “forskningsinstitut” med syfte att “undersöka och avslöja kumpankapitalism, missbruk av skattebetalares pengar och andra former av statlig korruption och maktmissbruk.”

Bannon karaktäriserar sig som en alternativt konservativ katolik och hade av sin vän Benjamin Harnwell, grundare av Dignitatis Humanae Institute (DHI), blivit inbjuden att hålla ett föredrag vid institutets årliga konferens i Rom. DHI är en av många arbetsgrupper verksamma under det Europeiska Parlamentets paraply. Organisationen anordnar varje år en konferens i Vatikanen, med exklusivt inbjudna deltagare. DHI anger sitt åläggande som att bevaka och främja vad dess medlemmar har definierat som "mänsklig värdighet" nämligen att eftersom människan är skapad till Guds avbild innebär det att hon utvecklas från befruktningsögonblicket till den naturliga döden. Det mest effektiva sättet att värna om detta faktum är att ”aktivt främja den kristna tron i det offentliga rummet”. Detta betyder bland annat att DHI är motståndare till aborter och homosexualitet och vill motverka sådana krafter som underminerar den traditionella familjen och därmed "urholkar en av det västerländska samhällets grundpelare.” DHI deklarerar stolt att det är en konservativ organisation som upprätthåller traditionellt katolska värderingar.

Steve Bannon var 2013 förhindrad att personligen delta i DHI:s årliga konferens och höll därför sitt anförande och besvarade frågor via internetlänk. En fråga om Vladimir Putins världsbild besvarade han genom att konstatera att Putin är ”mycket, mycket, mycket intelligent” och att:

Om du verkligen skärskådar grunderna för en del av hans rådande åsikter, kommer du att finna att flera av dem har sitt ursprung i vad jag kallar eurasianism; han har en rådgivare som stöder sig på Julius Evola och olika författare verksamma under det tidiga 1900-talet. De var anhängare till vad som har kallats den traditionalistiska rörelsen och som så småningom utkristalliserade sig till den italienska fascismen. Många människor som idag räknar sig som traditionalister lockas av deras åsikter.

Julius Evola? Namnet väckte hos mig ett pärlband av minnen som tar sin början 1977 då jag skrev en roman. I vanlig ordning skapades berättelsen medan jag skrev och efter en månad var jag klar med Alfio Scandurra. Namnet fick jag från en siciliansk carabiniere som skrivit under ett papper som intygade att jag blivit bestulen på ett armbandsur. Så fort jag kommit tillbaka hem till Sverige och genom försäkringen fått en ny klocka började jag skriva.

Nils Schwarz som sedermera blev tongivande kritiker på Expressen tyckte i Helsingborgs Dagblad att: ”Det enda försonande med Lundius roman är att den bara är nittio sidor lång”, andra recensenter tyckte att den var ”totalt ointressant”, eller ”alltför rörig, förvirrande och substanslös”. Inte vet jag. Jag har inte läst den sedan jag fick den publicerad på Bo Cavefors förlag.

Att jag sänt manuskriptet till Cavefors berodde på att jag bodde i Lund och hyste en vag förhoppning om att personligen kunna träffa förläggaren då boken hade refuserats. Redan efter en månad kom ett vänligt avslag skrivet av Bo Cavefors. Eftersom jag hade höga tankar om både Cavefors och hans förlag blev jag glad och tacksam.

Jag var en ivrig läsare av stora delar av förlagets utgivning och hade slukat dekadenta och patafysiska berättelser i samlingar som Fantastika och På spaning efter den gris som flytt, Cavefors presenterade dessutom spännande bekantskaper som Tadeusz Borowski, Slas, Roald Dahl, Harry Järv, Karl Marx, Brautigan, Ivan Gontjarov, Foucault, Hermann Broch, Ezra Pound, Lautréamont, Alfred Jarry och Bruno K. Öijer, samt afrikaner som Ngugi wa Thiong´o, Wole Soyinka, Sembene Ousmane och Camara Laye. Bo Cavefors bokutgivning var kunnig, personlig och egensinnig, fast där fanns även en del rejäla bottennapp, som Maos militärpolitiska skrifter, för att inte tala om Kim Il Sungs oläsliga alster.

Bo Cavefors skrev att han med stort intresse hade läst min roman och fast den ”var långt ifrån färdig” var jag välkommen att titta in till förlaget, om jag ville. Givetvis ville jag det. Det låg på Sandgatan mellan Universitetsbiblioteket och Akademiska Föreningen. Cavefors tog emot mig bakom sitt skrivbord i en ljus och elegant sal med joniska kolonner. Den då fyrtiotvå-årige Bo Cavefors gjorde med sin höga panna, tunna hår och ovanligt blåa blick ett karismatiskt intryck. Av någon anledning kom jag att tänka på Mussolini, inte i någon negativ bemärkelse, snarare så att Cavefors gav intryck av att vara säker på sig själv. Mussolini hade förblindats av rollen spelad av honom själv, medan Cavefors däremot gav ett ärligt intryck; öppenhjärtlig, vänlig och genomskådande. Han undrade om jag blivit sårad av att han skrivit att min roman ”var långt ifrån färdig”.

- Inte alls, svarade jag.

- Jag gillade den, tillade han och fortsatte:

- Du skriver inte som flertalet unga författare gör nu för tiden. Skickade du manuskriptet till mig eftersom du anade att jag skulle uppskatta det?

Jag medgav att jag gillade de flesta böcker han gav ut.

- Jag skall vara ärlig, konstaterade han. Jag tror att du har goda utvecklingsmöjligheter som författare och redan nu tycks du ha en ordentlig erfarenhetsreserv att ösa ur. Men, om jag ger ut din roman kan det bli en björntjänst. Om en ung debutant som du redan nu får en bok förlagd kan det innebära att du fortsättningsvis får svårt för att skriva en ny roman.

- På grund av de negativa recensionerna?

Cavefors log:

- De blir nog ganska välvilliga.

- Varför skulle jag då få svårt för att skriva?

- Som jag sa … din roman är inte färdig. Den kan bli bättre. Men, om du vill så ger jag ut den.

- Visst, jag vore mycket tacksam om du gav ut den.

Och han gav ut min roman. Det gick fort och för mig var det trevligt och inte alls hämmande att se den i tryck. Bo Cavefors ord har följt mig genom livet. Jag glömde inte vad han sagt om ”erfarenhetsreserven” och vad jag uppfattade som en varning för att ta mitt ”författarskap” alltför mycket på allvar. Jag betraktar mig som en skrivande amatör, någon som skriver för sitt eget nöjes skull och det har antagligen skyddat mig från skrivkramp och överkänslighet för svidande kritik.

I Hässleholm hade fadern till en före detta klasskamrat till mig, Per-Erik Lindahl, skrivit en omfattande biografi, Ångesthjulets svängningar, om den märklige Erik Hermelin som intagen på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund från persiskan hade översätt en mängd poeter och mystiker, men också kristna mystiker som Emanuel Swedenborg som han översatt från latin och Jacob Böhme från tyskan. Året innan Cavefors publicerade min Alfio Scandurra, hade han gett ut Lindahls bok. Per-Erik Lindahl, som var svensklärare på Hässleholms Tekniska Skola där min mor var skolsköterska, varnade mig den enda gång jag träffade honom:

- Akta dig för Cavefors.

- Hur så? undrade jag förvånat. Han har varit mycket schysst mot mig.

- Betalade han dig?

- Absolut! Han läste själv mitt manuskript. Jag fick ett ordentligt standardkontrakt och betalt enligt avtalet.

-Jaså, det var intressant. Han har nämligen dragit mig vid näsan på olika sätt och vis. Cavefors är en intelligent, mycket kultiverad och beläst man, men han hyser en hel del underliga idéer och är absolut inte att lita på.

Det var genom Lindahl jag fick reda på att Bo Cavefors planerade att ge ut den gamle nazisten Per Engdahls memoarer. En kollega till Lindahl, matematikläraren Barwart Giese, var en obotfärdig nazist från Malmö som jag en gång råkat i luven på då min mor en sommar bjudit medlemmarna i Hässleholms kyrkokör till vårt torp. Vid det tillfället hade den humorlöse Giese hämningslöst hävdat nattståndna och vedervärdiga rasiståsikter och därmed fått alla att besvärat skruva på sig. Ung och oerfaren som jag var kunde jag inte hålla käft och det blev ett otrevligt meningsutbyte mellan oss. Jag tyckte Giese var en ondsint gammal gubbe, men på den tiden var han faktiskt yngre än vad jag är nu.

Min far, som arbetade på Hässleholms lokaltidning Norra Skåne, berättade för mig att Giese var ordförande för Sveriges Nationella Förbunds (SNF) Malmöavdelning, en ökänd nazistorganisation som överlevt Andra Världskriget. Jag vet inte om Giese fortfarande var i livet då SNFs Malmöavdelning 1990 ansökte om medlemskap i amerikanska Ku Klux Klan. Det är möjligt, om så varit fallet hade Giese vid det tillfället varit 79 år.

Nåväl, Per-Eric Lindahl berättade att Bo Cavefors hade kontaktat Barwart Gieses före detta partikamrat, den ökände fascist/nazisten Per Engdahl och bett honom skriva sina memoarer. För mig framstod det som ofattbart att den vänlige och skarpsynte Cavefors erbjudit en förstockad reaktionär att ge ut en bok. Jag kände mig illa till mods över att ha kommit ut på ett sådant förlag och funderade över vad Cavefors, som jag fram till dess betraktat som en hjälpsam mentor, egentligen kunde vara en för en märklig figur.

Grundbulten i Barwart Gieses politiska övertygelse var rasism och jag misstänker att det förhöll sig likadant med Per Engdahl, även om han framställde sig som en kultiverad poet och kulturpersonlighet, med vittgående internationella kontakter, god vän till och rådgivare åt sin tids beundrade svenska ledargestalter. Inte minst hävdade Engdahl i sin Fribytare i Folkhemmet att han stod på god fot med sansade och inflytelserika socialdemokrater som Ernst Wigforss och Tage Erlander. Det var dock ett välkänt faktum att Engdahl ute i Europa varit med om att uppväcka nazismens anskrämliga spöke och försökt att få det salongsfähigt igen. Inte minst hade han varit en av huvudorganisatörerna för vad som har kallats The Nordic Ratline.

Råttlinjerna var ett internationellt nätverk som efter kriget förde eftersökta massmördare och krigsförbrytare till säkerhet i Latinamerika och Mellanöstern. De främsta flyktvägarna gick över de spanska hamnstäderna Algeciras och Valencia till Buenos Aires och över den italienska hamnstaden Genua till Alexandria. Engdahl samarbetade med framstående nazistsmugglare som den f.d. SS-Obersturmbannführer Otto Skorzeny i Spanien och den kroatiske franciskanermunken Krunsolav Draganovic i Italien, den sistnämnde hade dessutom kontakter med USAs Counter Intelligence Corps (CIC) som sedermera integrerades med CIA. CIC intresserade sig för de vetenskapliga/tekniska kunskaperna hos en del naziförbrytare, samtidigt som de ville bygga upp ett spion- och motståndsnätverk inom det kommunistkontrollerade Östeuropa. I samband med sin ”räddningsverksamhet” besökte Per Engdahl framstående, övervintrande nazister och fascister i Frankrike, Spanien och Italien.

I sin självbiografi skildrar Per Engdahl de lidanden och avrättningar som drabbade nazister och fascister i efterkrigstidens Europa. Han kvalificerar Nürnbergsprocesserna som ”det hittills mörkaste kapitlet i europeisk rättshistoria”.

Nürnberg etsade sig in i vårt medvetande som en ondskans triumf. Om det någonsin skall talas om ”brott mot mänskligheten”, så är det Nürnbergprocessen.

Den statligt organiserade och systematiskt genomförda masslakten på miljontals judar, zigenare, krigsfångar, homosexuella, mentalpatienter, oppositionella m.fl. som saknar motstycke i mänsklighetens historia, nämner Per Engdahl endast en passant på det manipulativt ursäktande vis som genomsyrar hela hans självbiografi. Det framkommer inte att Engdahls ”frihetskämpar” i allmänhet var rasistiska massmördare, eller sådana som ursäktat mord och människoförakt. I hans skildringar framstår istället ogärningsmännen som ståndaktiga förkämpar för personlig frihet mot en förkvävande, förflackande demokrati som gynnar rasblandning och degeneration:

Grymheter har förekommit på båda hållen. De ursäktar inte varandra. Skillnaden är bara att den ena sidan i mer än 30 år givit en ständig publicitet åt motsidans ogärningar, medan de egna som inte varit en bit bättre, kunnat mörkläggas. Den ena sidan har förfogat över alla massmedia. Den andra har tvingats till tystnad. Det är i längden ett farligt spel. Den i årtionden upprepade parollen ”Vi får inte glömma” avlyssnas också den av den nertystade sidan. Den håller hatet vid liv. Minnet är inte sämre på den ena sidan än den andra. Hämndkravet hålls levande. Det förs vidare till en ny generation. Europa har inte råd med denna vendetta. Det är inte otänkbart, att undertryckta stämningar en dag kan komma en uppåtstigande utomeuropeisk supermakt väl till pass. Ännu dominerar de gamla segermakterna. Men hur länge? Och vad kommer sedan?

Sådana försåtliga locktoner har fört såväl anings- som skrupellösa individer till avgrundshögerns fållor. Engdahls verklighetsfrämmande örlande om historia, poesi och politik abstraherar våld och lidande. Hans världsbild, liksom Trumps och Sverigedemokraternas, blir till ett förenklat planschverk utan djup eller skuggor och får mig att tänka på Jean Baudrillards beskrivningar av vårt postmoderna konsumtionssamhälle, där allt har förvandlats till skådespel. Ekonomi, konst, politik och sexualitet blandas samman till ett estetiskt spektakel, en show. Verkligheten finns inte längre. Vi har hamnat i en värld av illusioner. Vem kan på allvar identifiera sig med lidandet hos en koncentrationslägerfånge, eller en våldtagen flykting? Idiotiska extremistpartier hyllar ”sitt folks” unika kultur, reser murar och angriper meningsmotståndares yttrandefrihet:

… frihetstanken är en relativt färsk idé som redan nu bleknar bort från folks medvetande och uppförande; den liberala globaliseringen förvandlas till sin exakta motsats – en världsomfattande polisstat präglad av total medborgarkontroll, ett skräckvälde baserat på åtgärder som påstås befrämja ”lag och ordning”. Avregleringar har resulterat i en uppsjö av begränsningar och restriktioner, liknande de som råder i ett fundamentalistiskt samhälle.

Idékonstruktioner som nazism och ”alternativ konservatism” skapar drömmar om utopier, istället för att erinra om vad de verkligen resulterat i – hämningslös terror, skräck, masslakt och människoförakt.

Per Engdahls verklighetsförfalskande skönmålningar lockade 1942 den sextonårige, ytterst företagsamme och i många avseenden beundransvärde Ingvar Kamprad, IKEAs grundare, till att skriva ett brev i vilket han förklarade sig vara intresserad av ”äktsvensk litteratur” och undrade om han inte kunde få några gratisexemplar av Vägen Framåt, en tidning som gavs ut av Engdahls naziststödjande parti Svensk Opposition. Den vakne ynglingen avslutade sitt brev med ”i hopp om goda förbindelser och med en nordisk hälsning tecknar jag Ingvar Kamprad”. Goda förbindelser etablerades och en nära vänskap utvecklades mellan nazistledaren och Kamprad som bland annat bjöd in Engdahl, som en av sina få icke-släktingar, till sitt bröllop 1950.

Så sent som 2010 deklarerade Kamprad att ”Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.” I Älmhult, som inte är så avlägset från min födelseort och där jag hamnat emellanåt, är det ytterst få IKEAanställda och lokalbor som talar illa om Ingvar Kamprad. Det är möjligt att även Per Engdahl, trots sitt envetna försvar av massmördare och skrämmande rasism, var en sympatisk person. Det är lätt att överse med att trevliga bekantskaper hyser osmakliga åsikter och det kan helt enkelt bli så att du blir blind för människofientliga uppfattningar. Till försvar för sitt engagemang för ett öppet rasistiskt parti som överskylde nazismens illgärningar riktar Kamprad uppmärksamheten mot en helt annan aspekt av Engdahls tänkande:

Man kallade mig för nazist, men sanningen var den att i så fall skulle man ha kallat mig för fascist, därför att den korporativa läran, dvs att alla som jobbade t.ex. i läderbranschen dom höll ihop, och alla i lantbruksbranschen höll ihop, det var grundidén i de korporativa lärorna som jag då, som ung, trodde på. Men det visade sig att det var fel och i dag har jag en helt annan uppfattning.

Även Bo Cavefors nämnde korporativismen, men var tyst om rasismen, då han bad Englund skriva sin självbiografi:

Med tanke på den långa tid Ni varit politisk verksam i Sverige och internationellt för den korporativa rörelsen, tror jag det skulle vara ett allmänt intresse dels att få Er redogörelse över vad som varit och dels Era analyser för framtiden.

I Engdahls självbiografi lyser hans flagranta antisemitism med sin frånvaro. Engdahl framställer de osmakliga dityramberna i Vägen Framåt som sakliga argument för stödjandet av framväxten av ett rättvist svenskt samhälle – inte ett ord om den svavelosande rasismen som förkom i hans tidning. Samma år som Wannseekonferensen fastställde riktlinjerna för hur ”den slutgiltiga lösningen” för judeutrotningen skulle samordnas och effektiviseras kunde man i Vägen Framåt läsa Svensk Oppositions partiprogram:

Om ett folk både kroppsligt och själsligt är sunt, om det har goda anlag, som föras vidare genom släktleden, då behöver detta folk inte misströsta om sin framtid, då är dess ras fullgången. Men om ett folk icke skyddar de goda anlagen, om det låter mindrevärdiga raselement tränga sig in och blanda sig med de arbetande massorna, om det låter människor med dåliga anlag, kroppsligt lytta, obegåvade och moraliskt slappa utveckla sig fritt, då kommer folkets materiella och andliga standard att undergrävas.

I ärlighetens namn bör det påpekas att liknande tongångar kunde höras från samtliga, samtida svenska politiska läger, inte minst från socialdemokratiskt håll. Så kunde exempelvis Arthur Engberg, som var socialdemokratisk ecklesiastikminister under 1930-talet, under det tidigare decenniet välkomna grundandet av ett svenskt Rasbiologiskt Institut med orden:

Men det underliga är ju att, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara och skydda vår egna svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.

Men socialdemokraternas rasism var knappast så radikal och oföränderlig som hos Engdahls meningsfränder, som genom sina täta tyska kontakter var väl medvetna om nazismens skoningslösa förföljelser av ”mindrevärdiga raser”. Engdahl förespråkade visserligen inte direkt likvidering, men dock ”sterilisering av alla mindervärdiga raselement”, ”äktenskapsförbud med utomeuropeiska raser”, ”stopp för all judisk invandring”, ”inga judar på ledande poster” och att:

Alla judar i Sverige skola sammanföras till en judisk organisation, vars ledning ansvarar för judarnas uppträdande och sköter alla förhandlingar mellan den svenska staten och de i Sverige bosatta judarna.

Sådana åsikter framstår nu som absurda, men de hävdades under en tid som i stort sett var impregnerad av rasism. I inledningskapitlet till svenska arméns Soldatinstruktion som delades ut till värnpliktiga 1929 till 1938 slogs det fast att: 

Det är i folkets rasegenskaper som vår förmåga och kraft ytterst bottna. För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken. Nationens kraft, välstånd och kultur bero därav. Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk. 

Jag läste Engdahls djupt oärliga självbiografi, hans självgoda tillrättaläggande av sin livshistoria och förvrängda ideologi, samt en del som skrivits av och om denne mörkman som vi finner vid Sverigedemokraternas källsprång. Högerextremister hyllar fortfarande hans stora kunnande, intelligens och inte minst lyrik. I flera volymer gav han ut sin storvulna och usla poesi. Ett smakprov:

Har Du en fiende, trumpen och trist,

en som Du vill sätta på kneken,

sprid blott ett rykte att han är fascist,

sen är han ute ur leken.

Och om rivalen är fin i sitt sätt,

harmlös som Hasse och Frasse,

kan Du trots detta få bort honom lätt:

säga bara den han är nasse.

Att Bo Cavefors öppnade sitt förlag för denne bokstavligt blinde chauvinist kan möjligen försvaras med att han genom att ge röst åt nazistanstrukna svenskar bidrog till att ge relief åt den politiskt korrekta och tillrättalagda historia som medias huvudfåra förkunnar. Cavefors har antagligen rätt då han deklarerar:

Jag har den definitiva åsikten att man kan aldrig debattera eller kritisera en annan människa, en religion eller en politisk rörelse, terrorister eller demonstranter, om man inte vet vad åsikterna går ut på. För att bemöta Hilding Hagberg måste man till att börja med ta honom på allvar. Men visst provocerade jag med den här RAF-boken, och det har jag gjort hela tiden. Jag gav ut Hagbergs memoarer, Kim II Sung, Marx, Stalin, Lenin, Althusser, Jünger – hela raden.

Den svenske kommunistledaren Hilding Hagberg kan möjligen betraktas som nazisten Per Engdahls motsats, men de sammanfaller i sin beundran för maktgalna envåldshärskare och deras brutala förföljelser av oliktänkande. Hagbergs åsikt om Stalin kan mycket väl likställas med Engdahls uppskattning av den ”gudasände” Hitler: ”Stalins verk symboliserar allt vad människornas bästa andar format i sina drömmar och velat skapa i sin kamp”.

Kanske kan Cavefors distansierande, ”objektiva” syn på sin bokutgivning sökas hos bland andra Ernst Jünger, som i sin roman Eumeswil utvecklar sina tankegångar kring anarken. Romanen saknar i stort sett handling, texten tycks på ett märkligt sätt bölja fram som en ocean. Den har en berättare, Manuel Venator, som jämte sin syssla som historiker är nattsteward på Kasban, residenset för den lilla staten Eumeswils diktator. Landet ger intryck av att vara en slags tusen-och-en-natt inspirerad feodal stat, belägen i norra Afrika vid Medelhavets stränder. Vi befinner oss i en avlägsen framtid där ideologierna, eller som postmodernister säger ”de stora berättelserna” har blivit ”förbrukade”. Samhället är globalt i meningen att människor och kulturer från jordens alla hörn samsas i Eumeswil, som lyder under en machiavellisk tyrann som styr sitt rike genom en överallt närvarande kedja av informanter. Om hans makt hotas tvekar inte Kondoren att utöva våld, likväl låter han sina undersåtar i stort sett leva fria från repressiv kontroll och komplicerade regelverk.

Manuel Venator inser att världen är ofullkomlig, att något är fel från begynnelsen. Några mänskliga paradis kan inte skapas och därför bör vi inte eftersträva en ideal samhällsform. Vi bör istället  befria oss från progressivt tänkande och även inom ett diktatoriskt system värna om vår egen personliga frihet. Vi bör lära oss att känna oss själva, samtidigt som vi grundligt studerar de spelregler som styr vår tillvaro. En fri människa är någon som:

… det ligger fjärran att uppoffra sig för att den ena bristfälligheten ska avlösa den andra och att ett nytt maktsystem triumfera över det gamla.

En anark begränsar sig till att studera sin omgivning och fördjupa sig i allsköns kulturyttringar, främst böcker. I en essä förklarar Bo Cavefors:

… kärleken är anarkisk men inte äktenskapet, ”krigaren är anarkisk men inte soldaten. Dråpet är anarkiskt men inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus”. Den fria människan är anarkisk men inte anarkisten.

Jag besväras av en sådan livsfilosofi, den tycks mig högdragen och misantropisk. En anark fjärmar sig från det som jag uppfattar som väsentligt för mänsklig gemenskap, nämligen medkänsla. Den temperamentsfulle Dantekännaren Giacomo Oreglia definierade Dante som anark, men fullständigt annorlunda den tolkning som Jünger gav begreppet, nämligen någon som strävade efter att:

skapa övernationella och universella strukturer, med andra ord ett världsparlament [baserat på] självstyre för kommunala och regionala samfund, under aktiv medverkan av alla människor, förenade under frihetens tecken [...] ett återupprättande av Andens och Kärlekens rike.

Oreglia rasade mot Jünger som enligt honom besudlat anarkbegreppet med egoistiska och hänsynslösa motiv. "Den hårdföre nationalbolsjeviken junker Jünger" som ideologiskt sett befann sig ljusår från Dantes medeltida idealism, hade enligt Oreglia lagt beslag på en beundransvärd idé och förvandlat den genom att besmitta den med "helt speciella inslag":

… titaniska, egocentriska, nekrofila och nihilistiska, med nyanser hämtade från bl.a. Sade, Nietzsche, Stirner och Marinetti.

Människor som valt att tillhöra en viss grupp, det kan röra sig om allt från UFOfantaster, gangsters, nynazister och jihadister, till radikala feminister eller sadomasochister, lever ofta i parallellvärldar vars existens icke-initierade inte ens kan ana. Den homosexuelle författaren Chrisopher Isherwood skriver i sina dagböcker hur han om nätterna kan lämna den vanliga Svenssonvärlden och stiga in i bögarnas undre värld:

En enorm underjordisk värld, en läcker skärseld, en naken demokrati där de enda klasskillnaderna är anatomiska. Denna underjord har enbart ett visst antal olika ingångar och vestibuler i alla städer i världen. Du kan stiga in i den i Sydney och då du stigit ut igen kan du befinna dig på Jermyn Street [en gata i centrala London med en mängd specialbutiker för förmögna herrar].

1997 gläntade författaren Bengt Jangfeldt på dörren till en sådan värld. Jag skulle få en essä publicerad i tidskriften Artes som sköttes av honom och poeten Gunnar Harding och besökte därför deras kontor på Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm för att lämna in ett par illustrationer. Jangfeldt som sett att jag publicerat en roman hos Cavefors tog fram en tidning:

- Vet du vad Bo Cavefors sysslar med nu för tiden, då han inte längre har sitt bokförlag?

Nej, det visste jag inte. Jag bodde inte längre i Sverige och hade dålig koll på vad som hände i landet.

- Sådant här. Jag begriper inte värdet i det hela, på mig ger det ett otrevligt intryck.

Han gav mig tidskriften, Svarta Fanor, rikligt illustrerad med explicita fotografier på homosexuell sadomasochism, artiklar om angränsande fenomen och författare som ägnade sig åt sådant, en hel del av dem kända för åsikter som kunde betraktas som stående långt till höger om gängse uppfattningar. På Cavefors manér var de ofta välskrivna, men genren framstod för mig som direkt osmaklig. Det tycktes också som om Cavefors omgav sig med ett kotteri av likasinnade unga män, som även iscensatte teaterstycken, ofta med den nakne Bo Cavefors i centrum. Jag kom att tänka på andra bisexuella kulturpersonligheter. Författare som Oscar Wilde, Stefan George och Yukio Mishima som betett sig på samma sätt.

Vad som oroade mig var den perverterade lockelsen till det ”förbjudna” och kriminella. Som Pasolinis hyllningar till ragazzi di vita, livets pojkar; fattiga, småkriminella och sexuellt frigjorda ynglingar. Hans samröre med sådana ragazzi kom att kosta honom livet. Liksom Fassbinder tycktes Pasolini både attraheras och avskräckas av perversionerna i samhällets skuggsida. Hans sista film var den osmakligt sadomasochistiska Saló, eller Sodoms 120 dagar och Fassbinder förlorade sig i en estetiserande skildring av homosexualitet och kriminalitet i sin sista film, som byggde på Jean Genets Querelle. ”Matrosen och stjärnan”.

Vissa intellektuella tycks lida av hybristophila, en sjuklig dragning till brott och förbrytare. Något som bland annat kan bero på en önskan att vara fria och obundna. Épater la bourgeoisie, att ”chockera bogarskapet” var ett stridsrop som samlade geniala poeter som Baudelaire och le enfant terrible Arthur Rimbaud, ohämmat bisexuell och småkriminell. Fixstjärnan för denna franska tradition var och är Marquis de Sade, som skrev kyligt långrandiga böcker, bräddfyllda med detaljerade skildringar av gräsliga, sexuella övergrepp, våld, kriminalitet, blasfemi och filosofiska attacker på katolicismen. de Sade blev ett ideal för modernister, dadaister och surrealister efter det att Guillaume Apollinaire i sin bok Le marquis divin från 1909 hyllat den perverterade aristokraten som den ”friaste ande som existerat”.

Apollinaires gränslösa beundran för en galen profet som kränkte all upptänklig anständighet och betraktade mänskligheten med becksvart förakt, har inspirerat så skilda författare och tänkare som Mishima, Céline, Beckett, Barthes, Weiss, Angela Carter, Susan Sontag, Adorno, Lacan, etc., etc.  I en essä Måste vi bränna de Sade? skrev Simone de Beauvoir att de Sade representerade en radikal frihetsfilosofi som leder fram till existentialismen.

Beauvoirs älskade livskamrat Jean-Paul Sartre, som alltid väckt en viss olust hos mig, skrev mer än sexhundra tättskrivna sidor om den självutlämnande Jean Genets böjelse för brott och andra former av gränsöverskridande beteende - Saint Genet, comédien et martyr. Michel Foucault och Georges Bataille skrev om, fascinerades av och praktiserade sadomasochism. I Sverige finner vi exempelvis Stig Larssons i mitt tycke osmakliga skryt om sin attraktion till kriminalitet och kriminella, skildrat bland annat i hans självbiografiska När det känns att det håller på ta slut. Folk tjusas av Charles Bukowskis skildringar av sex och alkoholism på samhällets botten eller William S. Burroughs vansinniga The Wild Boys från 1971, som fabulerar om en homosexuell ungdomsrörelse vars mål är den västerländska civilisationens undergång i en apokalyptisk förödelse vid slutet av nittonhundratalet.

En rak och effektivt berättad ”roman” om en författare och enfant terrible, som i sin gestalt innefattar en hel tidsepok är Emmanuel Carrères Limonov. Liksom Sartre i hans Saint Genet tycks Carrère överväldigas av sin huvudperson, dock saknar romanen i stort sett Sartres omfattande filosofiska spekulationer kring sin hjältes karaktär och uppträdande. Eduard Veniaminovich Savenko, som tog sig namnet Limonov, är en rysk, våldsbejakande, skicklig författare och poet, dissident, deltagare i krigen i Bosnien och Transnistrien, bisexuell, brinnande nationalist, stollig publicitetssökare, sanningssägare, m.m., m.m.

Limonov tycks som amerikanarna säger vara larger than life, större än livet och det är inte att undra över varför Carrère med en blandning av häpnad och beundran skriver om denne man. Limonov var ungdomsbrottsling, uppburen författare i Ryssland och Frankrike, homeless och därefter betjänt hos en miljonär i New York, krigsdyrkande vän och medlöpare till hänsynslösa, serbiska gangsters och krigsförbrytare som Željko Ražnatović, alias Arkan, och Radovan Karadžić. I Ryssland stödde han den ”svarte översten” Viktor Alksnis, en av grundarna av det ultranationalistiska partiet Den Nationella räddningsfronten och Yury Kostenko, en veteran från kriget i Afghanistan som ledde en högermilis i Transnistrien, en rysk utbrytarenklav i Moldavien. Kostenkos gangstermetoder var tydligen så överdrivna att de uppenbarligen fick hans egna anhängare att mörda honom. Det var hos Kostenko som Limonov träffade Aleksandr Dugin.

Dugin, som med sitt vildvuxna skägg kan föra tankarna till ryskortodoxa munkar, eller Grigori Rasputin, talar och läser en mängd språk. Hans tänkande är en snårskog av inflytanden från medeltida författare, alkemi, hermitism, orientalisk mystik, teosofi, rasism, panslavism, fascism och nationalsocialism. Fram till 2014 förestod Aleksandr Dugin institutionen för sociologi vid det statliga universitetet i Moskva, men tvingades avgå efter ett tal till stöd för rysk intervention i Ukraina, som han avslutade med att vråla: ”Döda, döda, döda!”

Aleksandr Dugins stora inspiration är Julius Evolas skrifter och som denne förespråkar han skapandet av elitistiska mansgrupper och liksom den italienske ideologen, som ringaktade fascismen, kommunismen och den nationalsocialistiska staten, men uppskattade SS och Himmlers befängda forskningsnätverk Ahnenerbe, kan Dugin utbrista i ohämmade hyllningar av nazisternas rasistbaserade ideologi, samtidigt som han med kluven tunga deklarerar att han:

… ingalunda stödjer de rasistiska och chauvinistiska aspekter av nationalsocialismen som bestämde karaktären av dess ideologi. De överdrifterna hade enbart sitt ursprung hos tyskarna […]  den ryska fascismen är däremot en kombination av en naturlig, nationell konservatism som grundar sig på en passionerad önskan om verkliga förändringar. […] Waffen-SS och i synnerhet den vetenskapliga sektorn i denna organisation, Ahnenerbe, var en intellektuell oas inom ramen för den nationalsocialistiska regimen.

En osmaklig rappakalja som påminner om Per Engdahls haranger:

Och visst hade Waffen-SS med sina nordiska, holländska, flamländska, spanska och franska formationer framstått som ett Europa i miniatyr, en samverkan mellan patrioter över gränserna i kamp för det gemensamma europeiska arvet. Koncentrationslägrens fasor skulle vi först senare bli fullt medvetna om, vi liksom de flesta andra. Men oberoende av detta fick drömmen inte dö, idén inte slockna.

Likt Engdahl är Dugin en chauvinist som samarbetar med likasinnade fanatiker i andra länder. Engdahl eftersträvade en europeisk union baserad på fascistiska/nazistiska tankegångar, medan Dugin eftersträvar vad han kallar en ”euroasiatisk union” och har därför i Ryssland grundat ett Euroasiatiskt Parti. Han är en välkommen föreläsare och rådgivare i Turkiet och Iran, där han förespråkar ett intimt samarbete mellan ”persiska arier, turkiska folkslag och slaver”.

Det var givetvis Aleksandr Dugin som Steve Bannon anspelade på då han nämnde att Putin ”har en rådgivare som stöder sig på Julius Evola” och nämnde att flera av Putins idéer finner sitt ursprung i vad Bannon kallade ”eurasianism”. Dugin är välkänd i Ryssland och tycks även ha haft en viktig roll då det gällde att medla mellan Putin och Erdogan efter det att turkarna skjutit ner ett ryskt attackplan i november förra året. Officiellt förnekar dock den ryska regeringen allt samröre med Dugin.

Då Dugin och Limonov 1993 umgicks under nätterna i Transnistria, hänfördes den vodkaberusade Limonov av Dugins svada och bildning, speciellt hans berättelser om sin stora förebild - den tysk-baltiske junkern och galningen Ungern von Sternberg, som 1918 utövade ett privat terrorvälde i Mongoliet, konverterade till buddhismen och såg sig själv som en inkarnation av Djingis Khan, alltmedan likhögarna växte omkring honom och han planerade att erövra både Ryssland och Västeuropa.

De två kumpanerna beslöt sig för att gemensamt grunda ett parti Nationalbolsjevikerna och ge ut en tidning Limonka, som betyder ”granat”. Partisymbolen blev den nationalsocialistiska fanan, fast med kommunisternas hammare och skära, istället för hakkorset i dess mitt. Limonov omgav sig med stiliga, svartuniformerade unga män och partiet väckte stor uppmärksamhet, men liten valframgång. Snart skildes Limonovs och Dugins vägar åt och partiet, som till en början stod på de ryska dissidenternas sida mot Putin och därigenom givetvis motarbetades av myndigheterna, fick till slut läggas ner. Under senare tid har dock Limonov och Dugin enats i sitt stöd för Putin och kriget mot Ukraina.

Några år efter mitt möte med Jangfeldt åkte jag tåg från Rom till Stockholm. Då jag åt lunch i restaurangvagnen dök tre välklädda, äldre herrar upp och undrade om de i den fullsatta vagnen kunde dela bord med mig. Alla tre var gråhåriga, kortsnaggade och rakryggade. På den tiden talade jag bättre tyska än vad jag gör nu och blev fascinerad då jag hörde att de var junkrar som med sina familjer tvingats fly från Ostpreussen efter Andra Världskrigets slut. De var jurister, experter på ”internationell rätt” och på något sätt kopplade till EU. De hade deltagit i en ”katolsk konferens” i Rom och var nu på väg till Innsbruck. Uppenbart roades de av att samtala med en svensk som visste lite, men inte mycket, om vad junkrar var för några och beställde in vin. Snart var de i full färd med att hylla sin samhällsklass och ösa gift över allt och alla de ansåg vara motståndare till den ”nya världsordning” som de så livligt förespråkade.

Junkrar var en gång adliga godsägare som ägde och kontrollerade det mesta av marken i Ostpreussen, där bönderna levde under statarliknande förhållanden. Då Tyskland enades 1871 kom de oftast mycket konservativa junkrarna att få ett stort inflytande i regeringen och inte minst inom armén. De distingerade herrarna vid restaurangbordet talade sig varma för vad de betecknade som das Preußische Krieger Ideal, det preussiska krigaridealet. En ärofull officerstradition som vidmakthållits inom deras aristokratiska kretsar ända sedan korsriddarna från den Tyska Orden sedan 1220-talet erövrat Preussen, kristnat, förtyskat eller helt enkelt utrotat de hedniska pruserna. Detta ideal hade sedan enligt mina bordsgrannar dragits i smutsen, först av de tarvliga nazisterna, sedan av de vedervärdiga kommunisterna och nu hotades junkrarnas höga ideal av anstormningen av Ossies, de hjärntvättade kommunister som rörde sig västerut efter Tysklands enande, för att nu inte tala om de framvällande ”horderna” av ”negrer och orientaler”.

Jag häpnade inför junkrarnas oförbehållsamma örlande och deras försäkran om att enbart ”ett starkt, enat Europa under ett monarkistiskt, feodalt styre” kunde hindra den allmänna dekadansen. Enbart religionen kunde rädda Europa och det var därför som de sökte stöd hos konservativa, katolska kretsar. Det var då jag för första gången hörde Julius Evola nämnas:

Hans ideal var europeiskt och aristokratiskt. Han vände sig till eliten och inte till de obildade, bastardiserade massorna. Krafter som kämpar för högre ideal än ekonomi, parti-intressen, feminism, konsumism och ryggradslös konformism. Samhället måste baseras på manliga ideal, som hos Indiens brahminer, Japans samurajer och - varför inte? - den Tyska Ordens Ständerstat.

Min fråga om de var katoliker irriterade junkrarna. Givetvis var de protestanter. Men, tänkande protestanter! Liksom Evola inte hade varit katolik, utan en tänkande buddhist. Han hade liksom mina preussiska bordsgrannar varit en traditionalist och enligt dem var tradition för en italienare det samma som katolicism. Traditionell katolicism! Liksom sina katolska vänner avskydde junkrarna allt som hade med det Andra Vatikankonciliet att göra. Ett enat Europa, en ny europeisk ordning, skulle göra slut på demokratin. De gamla europeiska furstefamiljerna och det preussiska krigaridealet skulle återinsättas vid makten! ”Läs Evola” uppmanade de mig.  

Jag var förbluffad. Var dessa galna kvarlevor från en feodal forntid verkligen högt uppsatta jurister inom EU? Hade jag likt Isherwood hamnat i en parallellvärld? Sedan dess har jag läst en del om och av Evola och förundrats över att ett sådant hopkok verkligen har kunnat tas på allvar och blivit seriöst omskrivet av personer som Cavefors och inte minst den högt bildade Marguerite Yourcenar, vars mästerverk Hadrianus minnen och en spännande roman om en dam som försökte mörda Mussolini, jag läst med intresse och beundran. Var det kanske hennes lesbiska läggning som fått henne att uppskatta bisexuella författare som Evola och Mishima?

Julius Evola började sin kulturella bana som futuristisk konstnär och dadaist. Hans abstrakta målningar är väl OK, men hans tafatta skildringar av kvinnor avslöjar hans amatörskap. 

Evola kan utan tvekan kallas en misogynast. Han föraktade kvinnor och citerade vid ett flertal tillfällen den stockkonservative Joseph de Maistres konstaterande att "kvinnan kan inte vara förmer än kvinna, från det ögonblick då hon önskar efterlikna mannen blir hon ingenting annat än en apa."  Enligt Evola måste kvinnan i allt underkasta sig mannen. Visserligen skrev Evola en hel del om heterosexuell sex och i sin ungdom deltog han med entusiasm i tantriska och sadomasochistiska orgier. Han var nämligen tidigt intresserad av hinduisk och japansk filosofi, av teorier om hur den manliga viriliteten kunde ökas genom disciplin, meditation och yoga. Han var också en skicklig bergsbestigare som hyllade adrenalinstegrande företag, inte minst krig och slagsmål. Cavefors skriver:

Som Jünger och Schmitt ingår Evola i en flerhundraårig konservativt radikal tradition. De är obundna av religioner, statsbildningar och etniska skillnader. […] Evola är främmande för estetiskt kompromissande, människans Vara måste ges möjlighet nå fram till djärva äventyr utan att behöva förlita sig på den inlärda grammatiken, på poesin och poeter "som fjäskar för verkligheten". Existentiell öppenhet kräver givetvis att den intresserade vågar och är villig att med öppna öron och ögon fånga in de mystiska existenserna bortom judendomens och kristendomens dogmer.

Cavefors vitmålar Evola och i ett senare blogginlägg tänker jag möjligen gå närmare in på Evolas och hans gelikars osmakliga rasism, som bland annat sipprat in i svensk vitmaktsideologi där Sverigedemokraterna finner en hel del av sina rötter.

Nu kan det räcka med att kortfattat nämna Evolas tro på teosofernas fjolliga idéer om ”rotraser” och sjunkna kontinenter. I sin bok  Il mito del sangue. Genesi del razzismo, ”Blodsmyten. Rasismens uppkomst”, från 1937 citerar Evola med gillande Herman Wirths idéer om den ”atlantiskt-nordiska rasens” uppkomst och vad jag vet så fjärmade sig Evola aldrig från de där töntiga teorierna.

Herman Wirth blev 1935 chef för SS:s forskningsavdelning Ahnenerbe, men avskedades redan 1938 då det uppdagades att han fifflat undan stora belopp och egenhändigt tillverkat en mängd ”fornfynd”, dessutom var Himmler inte speciellt förtjust i hans teorier om ett ursprungligt matriakat. Himmler fortsatte dock tro på det mesta av vad Wirth skrev och fortsatte stödja honom ekonomiskt. Efter kriget flyttade Wirth till en bondgård utanför Hässleholm, där han bodde till 1953 då han och hans familj flyttade till Bjärred utanför Lund. Wirth hade god kontakt med Per Engdahl, men efter upprepade ekonomiska oegentligheter och andra besvär flyttade han 1958 tillbaka till Tyskland.

Nåväl, i enlighet med Wirth hävdar Evola att det i forntiden fanns en stor kulturkrets på det norra halvklotet. En förskjutning av jordaxeln tvingade dock dessa hyperboréer att emigrera söderut, till den nu sjunkna kontinenten Atlantis, där strålade de samman med ”proto-mongoler” och proto-negrer” från en annan sjunken kontinent – Lemurien, som låg där södra Stilla Havet nu breder ut sig. Den atlantiska kulturen var patriarkalisk och strikt hierarkisk, medan den lemuriska var matriarkalisk och demokratisk. Genom ett strikt kastsystem undvek atlantiderna i stort sett att beblanda sig med lemurerna, som de behärskade och hänvisade till underordnade positioner. Men, de forntida kontinenterna gick under genom kontinentalförskjutningarna och av de fyra stora tidsåldrar som präglat mänsklig civilisation lever vi nu i den sista och värsta – Kali Yuga. Resterna av den högtstående atlantiska kulturen som präglades av feodalism, kastväsen, monarki och manliga krigarideal hotas nu att utplånas genom lemurernas dekadenta, feminiserade ättlingar som lever i ett tillstånd av demokratisk, hållningslös skörlevnad.

Inte begriper jag att en ”filosof” som hyser dylika idiotiska föreställningar kan tas på allvar. Evola var dock mycket inflytelserik i fascismens Italien, som han dock fann vara alltför ”demokratiskt” för sin smak. Han var också en uppskattad föredragshållare i Tyskland och dess lierade stater och vasaller. Evola föraktade nazisterna, men var attraherad av SS som han betraktade som en militärorden likt Indiens krigarkast och japanernas samurajer. Himmler och Hitler sökte hans råd och 1943 tillbringade Evola flera månader i Hitlers Wolfsschanze, ”Varglya”, Führerns högkvarter i skogen utanför det nuvarande Kętrzyn i nordöstra Polen. Av okänd anldning var Evola tillbaka i Wolfsschanze den 20:e juli 1944 då han i sällskap med Mussolini anlände enbart några timmar efter det misslyckade attentatet mot Hitler. Vi skymtar honom i bakgrunden på ett foto som togs samma dag.

Evola erbjöds en framskjuten plats i Mussolinis regering i Saló i Norditalien som upprättades efter det att resten av Italien kapitulerat och förklarat krig mot Tyskland, men han vägrade befatta sig med fascisterna utan började istället samarbeta med Ahnenerbe och Waffen-SS. Hans uppgifter har aldrig blivit klarlagda och Evola var själv förtegen om sin roll, men mycket tyder på att då Himmler insett att kriget var förlorat hade han planer på att övertyga de allierade om att de borde skona honom och hans SS för att använda dem för att infiltrera och kämpa mot kommunisterna i öst.

Tydligen fick Evola i uppdrag att bygga upp nazistiska morståndsceller och organisera dem som en form av frimurarloger, något han var expert på. Det var antagligen därför han befann sig i Wien den 21:a januari 1945 då han träffades i ryggen av bombsplitter och totalförlamades från midjan och neråt. I Wien hade han forskat bland nu försvunna handlingar kring Frimurarna som samlats in av Ahnenerbe. Under ögonen på de sovjetiska ockupationstrupperna vårdades Evola sedan under falskt namn på diverse sjukhem och sanatorier i Österrike och Ungern, innan han genom Röda Korsets försorg återvände till Italien den 10:e augusti 1948.

Sedan dess ruvade den förlamade Julius Evola likt en gammal gam i sin lägenhet i centrala Rom, där han skrev bok efter bok och samlade ett kotteri med unga neofascister omkring sig, alltmedan ”de gamla kämparna” dök upp med jämna mellanrum för att söka råd hos oraklet. Evola kan mycket väl karaktäriseras som en anark. I Rid tigern från 1961 skrev han:

Apoliteia är det inre avståndet, oangripbart för samhället och dess ”värden”; det accepterar inte att vara bundet av varken andlighet eller moral. När detta tillstånd är uppnått, kan sådant som hos andra begränsas av de nämnda känslorna, utföras med ett annat sinnelag.

Dock är han en sällsynt mordisk anark, som manar till våldsamma, kriminella handlingar. I sin Män bland ruinerna från 1953 skrev Evola att starka, krigiska män krävs för att förändra Europa:

Det återstår att se vilka och hur många män som trots allt fortfarande står upprätt bland så många ruiner, så att de förmår göra denna uppgift till sin. […] Det är inte fråga om att ifrågasätta och polemisera, utan om att spränga allt i luften. 

Evolas namn dök upp på internationella löpsedlar efter det att neofascister den 2:e augusti 1980 detonerat en bomb på Bolognas järnvägsstation, den dödade 85 människor och skadade 200. Det framkom att en av männen bakom terrordådet, Roberto Fiore, var entusiatisk beundrare av Evola i vars skrifter han anammat idéer om den så kallade ”tredje positionen” som innebar väpnad kamp mot såväl kommunism som kapitalism. Då attentatet i Bologna genomfördes hade Evola varit död i sex år, men hans lära kunde tydligen fortsätta att inspirera Europas avgrundshöger. Bannons omnämnande av Evolas namn inför en grupp reaktionära katoliker förvånade mig inte alls. I själva verket mobiliserar sig katolska högerkrafter för närvarande mot vår så hoppfullt vettige påve och flera av dem är väl förtrogna med Evolas skrifter.

Evola var visserligen en österländskt inspirerad mystiker som ofta angrep den katolska kyrkan, men samtidigt motiverades han av en religiöst inspirerad livssyn och förespråkade ett monarkistiskt feodalsamhälle, därigenom kunde han liera sig med katolska svartrockar. För några år sedan fick jag veta att en väninna i Rom under flera år hade plågats av en reaktionär make som var intensivt engagerad i en katolskt inspirerad fascistsammanslutning som bekämpade feminism och demokrati medan de bekände sig till den tredje positionen. Det skulle inte förvåna mig om flera sådana figurer lyssnade på Bannons tal inför Dignitatis Humanae Institutet. Fanatiker som nu vädrar morgonluft då katoliker som Bannon agerar rådgivare åt Trump och en galen Evolabeundrare som Aleksandr Dugin har Putins och Erdogans öra, medan mina junkerbordsgrannar från tåget till Innsbruck agerar jurister för EU:s räkning.

Och Cavefors? Hur är det med honom? Jag vet inte vad han pysslar med nu, men jag kunde inte hjälpa att bli både tacksam och rörd då jag för flera år sedan läste Cavefors recension av en av mina romaner i vilken han mindes hur jag dykt upp på hans förlag ”klädd i elegant vit kostym, smal och blond, ganska romantisk” och fortsatte genom att konstatera att ”Alfio Scandurra var en bok som inte passade in i tiden, sextioåttorna härskade nästintill oinskränkt över vad som fick sägas och skrivas”. Speciellt smickrande blev det då Cavefors hävdade att "att Lundius roman idag, år 2007, är mer rykande aktuell än det mesta som skrevs på svenska under 1970-talet". Fast nu efter allt vad jag skrivit i den här essän fruktar jag att Cavefors kanske betraktade mig som en av sina cyniska anarker, när jag i själva verket inte alls vill framstå som en världsfrånvänd elitist, utan snarare som en medmänniska utan några elitistiska ambitioner:

På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, 

Hvar hälst en usling finns, är han min vän, min bror.

Aarons, Mark och John Loftus (1998) Unholy Trinity: The Vatican, the Nazis, and the Swiss Banks. New York: St. Martin´s Griffin. Baudrillard, Jean (2002) The Spirit of Terrorism: And Requiem for the Twin Towers, London: Verso. Blomquist, Håkan (2001) Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Bower, Tom (1988) The Paperclip Conspiracy: The Hunt for the Nazi Scientists. Boston: Little, Brown & Company. Carrère, Emmanuel (2013) Limonov. Malmö: Pequod Press. Cavefors, Bo (2007) ”Jünger och kriget”, i Cavefors position Nr. 3/ Nya Svarta Fanor. Cavefors, Bo (2006) ”Julius Evola – från dadaismen till traditionen”, i Tidningen Kulturen, 21 december. Clover, Charles (2016) Black Wind, White Snow: The Rise of Russia´s New Nationalism. New Haven CT: Yale University Press. Dahl, Göran (2007) ”I backspegeln: Kuf, fuskare och nazist”, i Expo Nr. 2. de Turris, Gianfranco (2017) Julius Evola: Un filosofo in guerra 1943 – 1945. Milano: Mursia. Eklöf, Jonas (2004) ”Kärlek med förhinder”, i Folket i Bild Kulturfront, nr. 10. Engdahl, Per (1979) Fribytare i folkhemmet. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Evola, Julius (1937) Il mito del sangue. Genesi del razzismo. Milano: Hulrico Hoepli. Evola, Julius (2002) Men Among the Ruins: Post-War Reflections of a Radical Traditionalist. Rochester VT: Inner Traditions. Evola, Julius (2003) Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul. Rochester VT: Inner Traditions. Goodrick-Clarke, Nicholas (2003) Black Sun: Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity. New York: New York University Press. Isherwood, Cristopher (1997) Diaries, Volume 1:1939 – 1960. New York: HarperCollins. Jünger, Ernst (1981) Eumeswil. Zürich: Cavefors. Lee, Martin (1997) The Beast Awakens: The chilling story of the rise the neo-Nazi movements. London: Warner Books. Lindahl. Per-Erik (1976) Ångesthjulets svängningar, en biografi om Eric Hermelin. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Oreglia, Giacomo (2004) Dante: Liv, verk & samtid. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg. Sjöberg, Thomas (2015) Ingvar Kamprad och hans IKEA: En svensk saga. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Skott, Staffan (2000) Liken i garderoben lever än: Undanflykternas mästare. Om vänsterpartiets förflutna 1918-1998. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg. Soldat instruktion, allmän del: Vårt Fädernesland och dess försvar (1930) Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpeditions bokförlag. BuzzFeed News: This Is How Steve Bannon Sees The Entire World:

https://www.buzzfeed.com/lesterfeder/this-is-how-steve-bannon-sees-the-entire-world?utm_term=.ly8jXrdQvm#.tbmMze4Dn1

While spending some time in Prague as babysitter for my-half year old granddaughter Liv, it sometimes happens that I end up gazing into her intense blue eyes. She cannot speak and barely crawl, but smiles happily and openly, something that makes me warm inside. Her eyes have a peculiar brightness, suggesting something I cannot understand and make me wonder what goes on in her child's brain.

Each face is a mystery, my own makes me confused. What it does say about me, to me? Do I really look like that? Am I so old and worn? What´s behind the façade? Can others judge me by it? It appears that a photograph is more honest than a mirror. I imagine myself better looking in a mirror than in photographs.

When I look at Liv´s enigmatic, beautiful and expressive face I remember how I twenty years ago visited an impressive exhibition in Rome It was called Misteriosi Volti dall 'Egitto, “Mysterious faces from Egypt”. Mummy portraits from the oasis of Fayium were exhibited within black painted halls. All portraits were placed at eye level, being separated exactly the same distance apart from eachother. Each face was lit in a manner that made it stand out from the surrounding darkness. Looking at such a portrait was like standing face to face to a person who had existed two thousand years ago. Several portraits were eerily alive, as if made for the eternity. Throughout the centuries and in the gallery's dark silence they spoke to me, though what they told me was as indescribable as Liv´s gaze.

The portraits were painted between the first century before and the third century after Christ. They are virtually all that is left of a virtuoso portrait painting tradition that was once was common all around the Mediterranean, though many have argued that it did survive through icons in Orthodox and Eastern Christian churches, indicating similarities between the mummy portraits and, for example, an icon like Christ Pantokrator, which was painted in Constantinople sometime during the fifth century and donated to Saint Catherine's Monastery in Sinai.

There are approximately 900 preserved mummy portraits. They were painted with wax or tempera on wooden plates and attached to mummy wrapping. There are several theories about their origin. Since they all have distinctive and realistic features, some researchers have assumed that the portraits were painted from live models and might have been placed in their homes until the portrayed person died and brought the painting with her/him into the grave. This theory is apparently contradicted by the fact that the persons are portrayed at different ages. Several of them are children, while others are elderly persons. Why would you choose to portray them at a certain age? More plausible is that they were portrayed at the age of their deaths.

Since the faces on the wooden tablets are depicted in their natural size it has been assumed that they were carried in funeral processions and then attached to the mummies. None of this can be proven, but the fact remains - the portraits convey an enigmatic presence and each of them depicts a particular individual, who with wide open eyes is looking directly at us.

I visited the exhibition several times and on each occasion I was amazed by these faces that appeared to seek contact with me across elapsed centuries. When I tried to explain this feeling to an acquaintance of mine, an archaeologist who at the time was working at the Swedish Institute in Rome, she became upset and annoyed:

It is exactly these kinds of exhibits that make me so annoyed. To exhibit those portraits completely out of their context seems to me as a kind of cheap showmanship. The curators are trying to make us believe that those ancient Greek-Egyptians were the same kind of people as we are nowadays. They were not at all like us. They were completely different. They lived and talked differently. Their thoughts were different. We have nothing in common with them, except the obvious fact that they were humans. That exhibition is misleading, unreliable and speculative.

I could not understand her outrage. Was it wrong to identify with people who lived several centuries back in time? Were they really so different from us? Surely they must have been loving and hating even then? Been alone, arrogant or confused, felt anxiety or joy, just like us. For sure, I cannot understand them, they spoke a different language, had a different worldview. Other customs and beliefs than I attend to. Nevertheless, do that prevent me from identifying myself with them? To feel their human presence? I do not understand Liv, but love her no less because of that. In a similar vein art speaks to me despite vast distances in time and space.

Here in Prague I visited a comprehensive University collection that among others had been compiled by Bedřich Hrozný (1879 - 1952) an unusually impressive person. Besides his Czech mother tongue, Hrozný mastered several other languages ​​- he spoke fluent English, Russian and German, as well as Hebrew and Arabic, in addition he knew a variety of more or less dead languages, like Latin, Sanskrit, Akkadian, and its closely related  relative Aramaic, as well as Amharic (though that is a living language) and Sumerian.

Hrozný was also an able archaeologist and during excavations in Turkey he came across a vast hoard of clay tablets with Hittite characters, a dead language that he single-handedly managed to decipher. 

This admirable man became after Czechoslovakia's split from the Austro-Hungarian Empire Rector of the venerable Charles University in Prague, founded in 1348. When soldiers of the German occupying forces in March 1939 came to the university in search of Jewish students, who had sought refuge within the main building, they were met by Bedřich Hrozný who in his flawless German, explained that this venerable university, like most similar institutions around the world, was autonomous and therefore off-limits to police and military. Bewildered the German soldiers turned back and the Jewish students could be brought to safety. Nevertheless, shortly afterwards all Czech  universities were closed down and Hrozný had to maintain himself as private lecturer until he in 1944 suffered a paralyzing stroke and died eight years later.

Among my in-law's books I found an art book describing the Bedřich Hrozný collection and other university exhibits which can be found in Prague. The aesthetically pleasing photographs were taken by the renowned Werner Forman. The book was called Umenění čtyř světadílů, which apparently means "Art from four continents" and I decided immediately to visit the museum that now houses the university's art collection. It turned out that the collection, which is certainly not solely compiled by Hrozný, now is scattered in various palaces in Prague. The largest one, the Oriental collection, is found in the vicinity of the Charles University, housed in the Kinskýchpalatset at the Old Town Square. Incidentally Herrman Kafka had his haberdasher in the palace's ground floor and it also harboured the secondary school where his son Franz was taught for eight years.

A friend has told me that my blog entries are far too wordy and in this one I thus intend to  devote myself more to images than words and thus make some visits to my personal “museum without walls”, where I to begin with find some works from the Hrozný collection - A Chinese tomb sculpture from the Fifth Century of BC. In its advanced abstraction it appears as a piece of modern art, both eerie and refined.

A terrifying demon of death, quite different from a soothingly smiling Buddha from 1300 AD, made by the Khmers in what is now Vietnam.

A so-called Ghandara Buddha from ancient Peshawar, which once with the Khyber Pass, the Gateway to India, as its centre covered large parts of current Afghanistan and Pakistan.

The Ghandara Culture, which flourished under the rule of the the Hindu Kush kings from 100 to 500's AD, was a mixture of Greek-Indian influences. Its refined art possesses a Greek dignity mingled with the realistic, yet spiritualized, Buddha representations we find further east.

A Buddha made in fourteenth century Siam presents through his features a closeness to his worshipers, though his appearance is spiritualized and he appears to be resting in himself.

A Buddha from the seventeenth-century Japan smiles quietly, though in a superhuman fashion. Even more than the Siamese Buddha, he appears to be present in a realm beyond our earthly existence, even though he also shows traits of those who worship him.

The Hrozný collection does not only display depictions of deities, but also several exquisite portraits of living beings, like a wooden sculpture from the fourteenth century representing  an elderly Japanese man, with deep wrinkles at the corners of his eyes and a century later a younger Japanese is watching us, smiling though maybe with a certain tinge of distrust.

Besides the sculptures we find an exclusive collection of minor arts, such of lacquered boxes, Japanese netsukes and glazed Japanese and Chinese miniature sculptures from the 1800s. Here a geisha appears as if she was a three-dimensional representation of a contemporary woodcut.

The Karl University collections are not limited to "high cultures", but include several African, Pacific and American artefacts manufactured by indigenous people, these may cherished at the Náprstek Museum of Asian, African and American Cultures. Unfortunately its space does not allow displays of the permanent collection and the museum thus concentrates its efforts on temporary, though excellent, thematic expositions. By my visit I was impressed by small sculptures made by Siberian hunters, who virtuoso reproduce their prey; shamanistic totem animals like bears and caribou. 

If the animals are stunningly naturalistic, depictions of people are more roughly done, nevertheless most of them are strange and intriguing, like a sculpture group depicting how a man carries his child on his shoulders.

Such human figures curiously enough remind me of the several thousand years old Syrian and Hittite sculptures which are included in Hroznýs collections. For example, a five thousand years old fragment of a Hittite woman's face, relic of a thousand years old tradition of women's representations present in everywhere in the Near East, like the enigmatic one metre high plaster sculptures depicting women dated to 6750 BC, which I four years ago saw at the Jordanian National Museum of Amman.

With wonder and anxiety I sometimes think about what might have happened to the evocative fragments of human creativity that impressed me during visits to areas which priceless treasures now are threatened by a temporary and utterly absurd fanaticism. I wonder, for example, what happened to the mighty deities I once saw standing on the backs of bulls and lions at the National Museum of Aleppo. Probably these ancient masterpieces are now turned into rubble by bombs and explosions. A tragedy which nevertheless pales by the thought of all senseless human death and suffering.

My visit to Palmyra forty years ago seems like a strange mirage. When I and my friends almost alone wandered amidst the ancient ruins we found it difficult to comprehend that such magical places existed in reality. It is perhaps not so surprising that if I now fear that there cannot be much left of the National Museum of Aleppo, particularly after having been confronted with pictures of the looted and utterly destroyed remnants of the museum of Palmyra. The beautiful female portraits we saw there are probably nothing more but a memory.

The world's oldest representation of a woman is not be found among the Middle Eastern fountainheads of human culture, but in a small museum in the village of Dolni Věstonice in southern Czech Republic, outside of which an Ice Age settlements was unearthed in 1923. Among many findings, there was a 4.5 cm women's head, which had been cut out from a mammoth tusk 28 000 years ago.

 While I carried little Liv among the sculptures of the Hrozný collections, I recalled one of the most impressive art books I have read - André Malraux´s Les Voix du silence,  "The voices of Silence" from 1951, in which Malraux writes how art has become even more boundless during our  modern era, when photographs and films bring it into our homes and not only that - reproductive technologies make it possible for us to appreciate art in all its details, particulars we may have missed when are  confronted with artworks in real life. In addition, we can easily compare different artworks and seek them out whenever we want to, through reproductions in the vast "museum without walls".

After calling attention to these phenomena Malraux presents a sumptuous buffet of art he appreciates most and does so in an imaginative and personal manner making me recall how my enthusiastic and eloquent art professor Aaron Borelius once opened one door after another leading to treasure chambers I had not frequented before.

Memories of the Faiyum portraits, Malraux´s book and my recent confrontation with the Hrozný collections aroused a desire to introduce some favourites of mine from my own museum without walls. The most beautiful portrait I ever seen I came across in an art book at Hässleholm´s library, many years ago, though it took a long time before I saw it in reality, not in the Palazzo Abatellis in Palermo where the Madonna belongs, but at an exhibition in Rome. She is a wonder of female beauty, radiating a mysterious energy. Antonello da Messina's Madonna raises one hand towards the angel, who is standing where the viewer is, telling her that she will be the mother of Jesus:

And the angel came in unto her, and said, Hail, thou that art highly favoured, the Lord is with thee: blessed art thou among women. And when she saw him, she was troubled at his saying, and cast in her mind what manner of salutation this should be. And the angel said unto her, Fear not, Mary: for you have found favour with God. And, behold, you shall conceive in your womb, and bring forth a son, and shall call his name Jesus. He shall be great, and shall be called the Son of the Highest: and the Lord God shall give unto him the throne of his father David: And he shall reign over the house of Jacob for ever; and of his kingdom there shall be no end.

Virgin Mary accepts the astounding message with calm. It is almost painful to be confronted with the perfection of such a masterpiece. What can I do other than look at it? Every attempt to explanation of its profound beauty becomes utterly useless, though its meaning is obvious – a representation of a young, beautiful and very special woman, caught in a moment, which according to the beliefs of any strict Catholic faithful has changed all human existence forever. It is the most profound work of art I know, but Antonello was not alone in imparting his portraits with an unusual, perhaps even suprahuman, radiance.

Girolamo Francesco Maria Mazzola, called Parmagianino, had the same ability. Parmagianino, whom his contemporaries hailed as a "born-again Rafael" died in 1537, only thirty-seven years old. According to his biographer, Giorgio Vasari, he died in debt, on the run from unfinished tasks, prematurely aged, like a fanatical hermit obsessed with alchemy and strange speculations. A tragic development that can be traced in Parmagianino´s self-portraits.

Vasari is a fascinating and enthusiastic storyteller, who likes to spice his stories with illuminating and peculiar anecdotes. However, it cannot be denied that Parmagianino´s paintings are endowed with a peculiar charisma, an almost ghostly character. Like the portrait called Antea at the Museum of Capodimonte in Naples.

Or his softly curled and spiritualized pale Jesus, who in a childish gesture withdraws from John the Baptist´s kiss.

Children´s almost otherworldly character has also been captured by Goya in his portrait of a boy in a red suit. Aron Borelius scared me ing pointed out that the boy seems to be a spirit, making him recall photographs of dead children that in the early twentieth century were common in his rural childhood district of Dalecarlia.

Such child portraits are completely different from Thomas Lawrence's images of prosperous, happy and wealthy kids, depicted with a freshness that beckons the viewer to touch them. Like his Calmady Children from 1823. 

The rococo-like brilliance of Lawrence´s children is in stark contrast to the sublime portraits which became fashionable during Romanticism, contemporary to Lawrence´s artworks, where the artist's tempestuous brushwork often can be detected, a style that the versatile Lawrence, by the way, was no stranger to.

Much Romantic art and thinking was a reaction against the Enlightenment´s belief in reason. An intense interest in wild imaginations and not the least insanity developed, separated as they were from everything reasonable. The designation of a psychiatrist was at the time alienist, someone who investigates what is strange and different.

Alienists were interested in physiognomy, which meant that they judging from patients´ physical appearance, movement patterns, posture and especially their head shape and facial expressions assumed they could be able to determine the nature of their afflictions and find a cure. Unfortunately, the limited treatments at the time were mainly limited to various forms of body disciplining and shock therapy, almost all completely useless and even harmful.

In their quest for, as accurately as possible, depicting and systematizing their patients' bodily peculiarities several alienists turned to artists. Below are Ambroise Tardieu´s depictions from 1838 of a patient with dementia and another suffering from mania. 

Tardieu was both engraver and alienist. His image of a wide-eyed woman, sitting on her bed in front of an open window, reminds me of a nasty episode that occurred when I for a summer worked in a mental hospital. One of the wardens suggested:

- Come, and I´ll show something funny.

We went into a room where a single patient quietly sat on her neatly made bed.

- How are we feeling today, Veronica [fictitious name]? wondered the warden.

- Just fine, answered Veronica, who according to the medical record suffered from a "schizoaffective disorder characterized by delusions, hallucinations and violent mood swings of a manic or depressive nature."

- Nice to hear that you´re feeling fine, Veronica. But, now I will let them in!

The warden opened the window wide. Astrid Veronica screamed, jumped up on her feet and in mindless panic pressed herself against the wall:

- Close it! Close it! she yelled at top of her voice.

Unperturbed the warden closed the window and Veronica fell back on her bed.

I shook violently inside. The warden´s ruthless behaviour was one of the most disturbing acts I had ever witnessed. Nevertheless, I did not report the incident, I was too young and inexperienced. All I did was trying to avoid him. His wicked grin when I ran into him made me believe that his manifest sadism had been directed against both Veronica and me.

Artists who themselves had suffered from mental disturbances have also been fascinated by physiognomy. Most famous is probably the case  of Franz Xaver Messerschmidt (1736 - 1783), an Austrian sculptor who during his lifetime became famous for his so-called "character heads", i.e, 64 grimacing self-portraits made from a variety of materials, such as bronze, marble, resin and a special alloy of lead and tin that Messerschmidt had invented. Like many artists, he was fascinated by chemistry, or rather alchemy. Messerschmidt was obsessed by the idea of ​​"universal harmony" and in his work he tried to apply the golden ratio. When he was 38 years old he applied for a post as a professor at the Vienna Academy of Arts. However, he selection board praised his skills, but discouraged his application arguing that Messerschmidt suffered from what they characterized as a "confusion in the head."

The rejection tossed Messerschmidt into a deep emotional crisis, aggravated by a chronic inflammation of the intestinal tract, which caused excruciating abdominal pain. To counter the painful attacks Messerschmidt obtain a habit of "pinching" his lower ribs in an agonizing manner. The pain triggered grimaces which he studied with great interest and then reproduced in the form of self-portraits. His madness made Messerschmidt imagine that he through his ”unnatural grimaces” angered the "The Spirit of Proportions", who reacted by inducing even worse torments upon the hapless Messerschmidt. The afflicted artist assumed he had no other remedy to fight the miseries caused by this hostile spirit than to create even more expressive character heads.

It is remarkable that Messerschmidt in his madness became an even more skilled sculptor than before. A similar case is Richard Dadd (1817 - 1882), an artist who when he at the age of 25 was travelling along the Nile suffered a severe sunstroke and became confused and violent, raving that he had become possessed by Osiris. After his return to England, Dadd began to suspect that his father was the Devil in disguise, killed him with a knife and fled to France, where he eventually was arrested after he in a coach had attacked a fellow passenger with a razor. He claimed to be controlled by demons and that the man he had killed in England was not his real father. Dadd spent twenty years at Bethlehem Hospital (Bedlam) in London. When Dadd´s alienist, Sir Alexander Morison, after ten years, retired and retreated to Scotland Dadd painted his portrait in front of his Scottish house, with hat in hand as if he was taking leave from his patient.

There are borderline cases - artists who portrayed mental patients while they themselves, as well as people who knew them,  occasionally considered them as mentally unstable, crossing the borderline between what was considered to be normal behaviour and madness. A few years ago I came across a strange portrait by Oskar Kokoschka (1886 - 1980), it had ended up at the Musee Royaux des Beaux-Arts de Belgique in Brussels and depicted the actor Ernst Reinhold after he had induced himself in a state of trance. Accordingly Kokoschka called his painting Der Trancespieler, "The Trance Actor".

Reinhold was a childhood friend of Kokoschka and had the same year as his portrait was painted been starring in Kokoschka´s scandalous piece - Mörder, Hoffnung der Frauen, “”Murderer, the Hope of Women. A strange one act play about a Man with his horde of Warriors and a Woman with a gang of Maidens. In accordance with the Viennese zeitgeist the love between Man and Woman develops into a violent sexual struggle against the backdrop of the two groups of Warriors and Maidens either fighting each other or joining forces against the Man and the Woman. The whole act evolves more around form, colour and movement than being based on dialogue. This peculiar drama has been called the first expressionist play. Several viewers found the play to be both disturbing and incomprehensible, but the influential architect Adolf Loos and his friend the writer and journalist Karl Kraus were impressed.

Adolf Loos became even more enthusiastic when he saw Kokoschka´s paintings and listened to the artist explaining how he proceeded to accomplish what he strived for. Like his source of inspiration, van Gogh, he applied thick layers of oil paint and sometimes scraped the canvas, or used his fingers to smear the paint over its surface.

Kokoschka explained that he was trying to look into the soul of the people he portrayed. In his portraits, he wanted to give shape to "anxiety, corruption, disease, innocence, and even insanity." Kokoschka called his portraits of psychograms.

My sitters have to be induced into a state of mind in which they forget that they are portrayed, to do this requests a long experience of socializing with people, in particular personalities trapped in conventions and whose character thus has to be brought to light, somewhat like using a can opener [...] I try to keep the persons I portray in constant motion, entertaining them through discussions to distract them from the fact that they are being portrayed [...] I wanted to create an image that made it possible to preserve a human being not only as a portrait, but as a recollection.

Adolf Loos convinced Kokoschka to exhibit his first painting. He was already known as a graphic artist, Der Trancespieler was actually his first portrait of a man. The interest in Kokoschka´s oilpaintings was so great that Loos managed to persuade his friend Paul Cassirer, Berlin's most famous gallerist, to already the following year exhibit thirty works by Kokoschka. "Do not worry," he stated, "I guarantee it will be a sensational success." At the same time,  Adolf Loos convinced another acquaintance, the manager of Vienna's newly opened mental hospital Niederösterreichischen Landes Heil- und Pflegeanstalt für Nerven- und Geisteskranke Am Steinhof  “The Austrian Provincial Department for the Care and Cure of Mental Illness and Nervous Disorders at Steinhof,” to provide Kokoschka with the opportunity to portray some of its inmates. During two years, Kokoschka made fifty portraits of mental patients, as well as some famous personalities.

However, most impressive is, in my opinion, are Theodore Gericault´s (1791 - 1824) renditions of mentally ill patients, in which he, like Kokoschka, allows them to retain their individuality.

During his short life Géricault was attracted to the violent, macabre and strange, without denying his personal affinity with the wind-driven existences often caught in extreme situations. Through his art we may face the anguish of criminals condemned to death, or feelings of alienation of coloured people who had arrived in France's capital from its different possessions.

Such exotic strangers was by some artists bestowed with a timeless beauty, like Marie Guillemine Benoist´s portrait of a black woman from the Caribbean, painted in 1800, two years before Napoleon reinstated slavery in the French possessions (the slaves had been emancipated in 1794). Benoist´s sitter was a slave who Benoist´s brother-in-law had brought with him to France from Guadeloupe.

Slavery had been banned in France since the Middle Ages and slaves, or former slaves, who by their owners had been transferred to France was immediately granted their freedom and the right to be hired as servants. i.e. being remunerated for their services, as well as free  to resign from their profession, rights that were maintained even after the restoration of slavery in the French colonies. Portraits of black servants is a niche in Western art history, a late example is the Swiss Felix Vallotton's depiction of a black housekeeper from 1911.

Vallotton´s even application of basic colours made me remember an exhibition I a few years ago saw in Stockholm - glossy collages made by a Dutch photographer named Ruud van Empel. Most pictures were of black children in a kind of Rousseauan jungle landscape. With “Rosseau” I mean when the naïvist master painter Henri Rousseau, a comparison that is not entirely irrelevant. Rosseau had never visited a jungle and van Empel, who comes from the small town of Breda, has not been in neither Africa nor the Caribbean. I found some of his pictures to be excruciatingly kitschy, but I nevertheless became fascinated by his depictions of girls dressed up in their Sunday finery. Such girls I have seen in countries in Africa and the Caribbean and van Empel´s beautiful image of a girl in green carrying a white handbag is undeniably archetypal. To me it is an unequivocally rendering of a girl being proud in her best clothes.

Benoist´s black woman is a timeless beauty and makes me wonder whether the concept of beauty is not both global and eternal. Take for example the famous Nefertiti head in Berlin's Neues Museum, which apparently was not intended to be a finished work of art, but rather served as a model in a sculptor's workshop for other artworks, which were carved in stone or perhaps even made from various precious metals, like the splendid mummy mask of Nefertiti's stepson, Tutankhamen.

I recalled Tutankhamen´s mask when I visited one of my nieces who lives in Brussels, more precisely in the leafy suburb of Tervuren, where Leopold II ordered the construction of the mighty Musee Royal de l'Afrique centrale for a World Expo in 1897. The big spctacle was intended to be a showpiece for the Belgian monarch´s great philanthropic project, the so called Congo Free State, which according to the infinitely greedy Leopold would bring civilization and prosperity to the interior of Africa, while it at the same time would prove to be extremely profitable for Europe.

Leopold II managed to sell his project to the renowned participants in a conference to which he in 1876 summoned explorers, philanthropists, missionaries and geographical associations from across Europe. His initiative was crowned with success when the Berlin Conference in 1885, convened to settle the imperialist spheres of interest in Africa, gave the Leopold-controlled International African Association a free hand to exploit Congo's natural resources, while at the same time guaranteeing the well-being and prosperity of the local people. The philanthropic cloak that Leopold used to cover his greed soon proved to conceal a ruthless exploitation of people. In order to earn vast amounts of money mainly from rubber and ivory, an estimated ten million men, women and children were killed during a period of fifteen years.

Some of the results of this unspeakably cruel episode in human history is the exquisite collection of Central African art in the Musée Royal de l'Afrique centrale. Since the museum is at walking distance from my niece's house I have visited it several times and during every visit I have been equally impressed by the expressive Congolese art, in particular sculptures and masks created by the Chokwes, whose twelve clans during the 16- and 1700s paid tribute to the King of Lund, who controlled a large area that now is divided between the The Democratic Republic of Congo, Angola and Zambia. Especially the masks with closed eyes and finely chiselled features exude a sublime and magnificent spirituality.

A similar chilly intensity can be found in much of the Central American art which developed before the Europeans arrived. An impressive example is the intense facial expression of the fertility goddess Tlazoteotl while giving birth.

Like in ancient Egypt, Central American people like Aztecs and Mayas appear to have had a formal, rigorous and highly aesthetic monumental art, parallel with an intimate, realistic portrait making.

Also in ancient Rome a realistic, everyday portraiture flourished alongside grandiose celebrations of influential political leaders.

A polarization that makes me think of Velázquez's masterpiece Bacchus Triumph from 1628. It appears as if this painting could in two halves, where the left side is dominated by the deity´s pale hull and an ancient veneration of vine, while the right half is dominated by rustic drunkards from Velázquez´s own times whom he, like the contemporary Spanish piqaresque authors, could study first hand and become acquainted with in any village tavern. 

Rarely has proletarian drunkards been portrayed with such an empathy as Diego Velázquez was capable of, without turning them into picturesque staffage.

Velázquez´s earthy realism emerges both in his representations of dwarfs and cripples by the Spanish royal court, as in his fictional portraits of ancient greats, like his aging and worn Aesop.

One person who reached a respectable and vital age was Velázquez´s contemporary the abbess Jerónima de la Asuncion, at least if you consider that he portrayed this stern lady when she was 66 years old and was preparing herself to embark on one of the era's fragile vessels to covert stalwart  pagans in the Far East. Ten years later, she died in the Philippines. A seemingly hard and pungent lady with hard grip on her crucifix, almost as if she would like to hit the idolaters with it.

Few artists have as El Greco, Domenikos Theotokopoulos a native of Crete, so deftly been able to capture the overwrought religiosity of many noble Spanish warriors, who after century-long battles with the Muslims nurtured a merciless hatred against all perceived enemies of the true faith. El Greco's dark hidalgos may be set alongside Francisco de Zurbarán´s pious monks as examples of the intense mysticism we find in Spanish saints like John of the Cross, Teresa of Àvila and Ignatius of Loyola.

Emotional intensity js reflected a few centuries later in the Romantic expressive portraiture, so different from the Enlightenment´s crystal clear depictions of self-confidently smiling philosophers, scientists, authors and aristocrats,

or ruthless Renaissance condottieri and grave Germans.

The great realist Albrecht Dürer did not shrink from depicting the ravages of time on a face, like in a drawing of his worn-out mother, like me 63 years old, four years younger than Velázquez´s tough Jerónima whose religiosity seemed to be of the same strict calibre as the Christ Pantocrator, "The Almighty," depicted in a mosaic from the 1000's in the abbey of Greek Daphnis.

Quite unlike Rembrandt's proletarian Jesus in seventeenth-century Holland, which also housed the masterful portrait painter Frans Hals, whose every brush stroke vibrates with dynamism and who, like Velazquez, did not hesitate to describe both the high and the low using the same undifferentiating eye.

I mentioned the Enlightenment´s crystal clear images of various celebrities, but even during that time there were artists who with sweeping brush strokes captured vanishing moments, energy and vigour in their portraits, like the virile Fragonard in France, or the sarcastic but robust Hogarth in contemporary England. The latter succeeded in Hals spirit to catch a shrimp vendor´s open smile. An joyful image that may gladden the heart of any visitor to London's National Gallery how may come across her on one of those gloomy, rainy days, which so often slouch heavy on the massive town.

A contemporary English artist like David Hockney often makes me think of the Rococo masters, his art is light hearted and skilful. In his loving portrait of his mother, a deeply religious and principled vegetarian, he makes use of a fluent brushwork reminiscent of Fragonard's virtuosity, though Hockney succeeds in achieving a greater psychological depth than the French master.

The intense gaze that Hockney's mother directs towards us makes me think of Titian's portraits in which we may encounter similar intense gazes. Or, even in Chuck Close´s huge canvases, which are all close-ups of faces, his own and others, often depicted in a variety of techniques. Close´s fascination with faces obtains a tragic connation if considering the fact that a spinal artery collapse that befall him at forty-eight years of age made his lower body paralyzed. Nevertheless, after this disastrous injury Chuck Close continues to concentrate all his impressive skills to painting huge close-ups of faces, while never rendering other parts of the human body.

The respect of their elderly mothers of such masters as Rembrandt and Dürer is reflected is reflected in the countless portraits of mother and child that have been an integrated part of Western religious art for centuries. It was not until the 18^th century that mother and child pictures lost their almost exclusive connection with religion, mainly due to a vogue for "returning to nature" advocated by Rousseau. Suddenly it became opportune for high society ladies to take care of their infants and be depicted as caring mothers, like Louise Élisabeth Vigée-Lebrun's tender portraits of herself with her son or daughter.

I have now during some evening hours been wandering around in my mental "museum without walls" and without structure or inhibitions followed one association after another.  I now leave this realm at the same place where I stepped into it – how Liv looks into the eyes of her grandfather.

It makes me think of how I have aged, how long time that has passed since I myself was a small child, or since I carried around my own baby girls. I am now an old man, although I am not yet so painfully disfigured as the man in Ghirlandaio´s painting from 1490, where an old man with a horribly disfigured nose tenderly looks down at his grandson. I can easily identify with this man and recognize the boy´s look at his Grandpa and the gentle gesture with which he touches his fur edged mantle. They seem to say: "What do I care about Grandpa´s age and his dreadful nose - he is my friend and I trust him."

I do not have the same social status, background or attitude towards life as the old man in the picture. As my archaeology friend noted - we are infinitely far apart in time and space. But nevertheless, I am inclined to believe  that the old man's love for his little grandson cannot differ much from my love for little Liv.

Fifty-five years before Ghirlandaio made his portrait of the old man and his grandson, Leon Battista Alberti wrote in his treatise on painting:

Painting contains a divine force which not only makes absent men present, as friendship is said to do, but moreover makes the dead seem almost alive. Even after many centuries they are recognized with great pleasure and with great admiration for the painter. […] Thus the face of a man who is already dead certainly lives a long life though painting. Some think that painting shaped the gods who were adored by the nations. It certainly was their greatest gift to mortals, for painting is most useful to that piety which joins us to the gods and keeps our soul full of religion.

What do I care about an artist´s thoughts and feelings, whether s/he is close to me in space and time, or not?  Most important for me is the feeling and message an image conveys to me. Whether I will forget it, or include it in my “museum without walls”. I wonder what my life would be like without art, literature, music and film? Unbearably empty and dull.

Alberti, Leon Battista (1966) On Painting. New Haven and London: Yale University Press. Hochschild, Adam (1998). King Leopold's Ghost: A Story of Greed, Terror, and Heroism in Colonial Africa. London: Palgrave Macmillan. Kokoschka, Oskar (2007) Mein Leben. Wien: Metroverlag. Malraux, André (1974). The Voices of Silence. London: Paladin. Lubor, Hájek (ed.) (1957) Umenění čtyř světadílů. Praha: Orbis. Reuter, Astrid (2002) Marie-Guilhelmine Benoist, Gestaltungsräume einer Künstlerin um 1800. Berlin: Lukas Verlag. Scull, Andrew (2015) Madness in Civilization: A Cultural History of Insanity from the Bible to Freud, from the Madhouse to Modern Medicine. London: Thames & Hudson. Scherf, Guilhem (ed.) Franz Xaver Messerschmidt 1736-1783. Paris: Editions Louvre. Tromans, Nicholas (2011) Richard Dadd: The Artist and the Asylum. London: Tate Publishing. Vasari, Giorgio (1988). Lives of the Artists: Volume 2. Harmondsworth: Penguin Classics. Walker, Susan and Morris Bierbier (1997) Fayum: Misteriosi volti dall´Égitto. Milan: Electa.

I Prag tillbringar jag dagarna som barnvakt åt min halvåriga dotterdotter Liv. Det händer att jag blir sittande och blickar in i hennes intensivt blå ögon. Hon kan inte tala och knappt krypa, men hon ler glatt och öppet, något som gör mig varm inombords. Hennes ögon har en märklig lyster, blicken antyder något jag inte begriper och jag undrar vad som rör sig i hennes barnahjärna.

Varje ansikte är ett mysterium. Mitt eget ansikte gör mig konfunderad. Vad berättar det om mig? Ser jag verkligen ut så? Är jag verkligen så gammal och sliten? Det tycks som om ett fotografi är ärligare än en spegelbild. Tycker att jag ser bättre ut i speglar än på fotografier.

Då jag betraktar Livs gåtfullt vackra och uttrycksfulla ansikte minns jag hur jag för tjugo år sedan i Rom såg en gripande utställning. Den kallades Misteriosi volti dall´Egitto, Hemlighetsfulla ansikten från Egypten. I svartmålade salar hängde mumieporträtt från oasen Fayium. Samtliga porträtt var placerade i ögonhöjd, på exakt samma avstånd från varandra. Varje ansikte var upplyst så att det isolerades från det omgivande mörkret. Dt var som att stå öga mot öga inför en person som levt för tvåtusen år sedan. En del porträtt var kusligt levande. Genom sekler och i galleriets tystnad talade de till mig, men vad de uttryckte var lika outsägligt som Livs blick.

Porträtten målades mellan det första århundradet före och det tredje århundradet efter Kristus. De är i stort sett allt som finns kvar av en virtuos porträttmåleritradition som en gång var allmänt förkommande kring Medelhavet, fastän många har hävdat att porträttraditionen omärkligt gled över i ikonmåleri och pekar på likheter mellan mumieporträtten och exempelvis en ikon med Kristus Pantokrater, som målats på femhundratalet i Konstantinopel och skänkts till Katarinaklostret i Sinai.

Det finns omkring 900 mumieporträtt bevarade. De målades med vax eller tempera på en träplatta och fästes sedan vid mumierna. Det finns flera teorier kring deras tillkomst. Eftersom de är särpräglade och realistiska har en del forskare antagit att de målats efter levande modell och kanske varit uppställda i hemmen tills dess den avporträtterade personen avled och fick med sig tavlan ner i graven. Teorin motsägs dock av att de porträtterade har olika ålder. Flera av dem är exempelvis barn, medan andra är åldringar. Varför skulle man välja att porträttera dem vid en viss ålder?

Eftersom det rör sig om trätavlor med ansikten i naturlig storlek har man även antagit att de kanske bars i begravningsprocessioner för att därefter fästas vid mumierna. Inget av detta går dock att bevisa, men faktum kvarstår - porträtten förmedlar en gåtfull närvaro och vart och ett av dem avbildar en speciell individ som storögt betraktar oss.

Jag besökte utställningen flera gånger och blev vid varje tillfälle lika gripen av dessa ansikten som talade till mig som om sekler inte alls förflutit sedan de målades och jag betraktade dem. När jag berättade om mina upplevelser för en bekant som är arkeolog och på den tiden var verksam vid Svenska Institutet i Rom blev hon upprörd och förargad:

Det är exakt den sortens utställningar som gör mig irriterad. Att ställa ut de där porträtten utanför sitt sammanhang, sin kontext, framstår för mig som en form av billigt effektsökeri. Utställarna försöker inbilla oss att de där forntida människorna var som vi är nu. Det var de inte alls. De var fullkomligt annorlunda. De levde liv som var annorlunda vår tillvaro. De tänkte annorlunda. Vi har inget gemensamt med dem, förutom att de var människor som vi. Den där utställningen är vilseledande, ovederhäftig och spekulativ.

Jag begrep inte hennes upprördhet. Var det fel att identifiera sig med personer som levt flera århundraden tillbaka i tiden? Var de verkligen så annorlunda oss? De måste väl ha älskat och hatat även de? Känt sig ensamma, maktfullkomliga eller förvirrade, känt ångest och glädje precis som vi. Att jag inte kan förstå dem, att de talade ett annat språk, hade en annan världssyn än jag, hindrar mig inte från att identifiera mig med dem. Att gripas av deras mänskliga närvaro. Jag förstår inte Liv, men älskar henne inte mindre för det. Likaså kan konst tala till mig, gripa mig, trots enorma avstånd i såväl tid som rum.

Här i Prag besökte jag idag en sparsmakad universitetssamling som bar den vittbereste Bedřich Hroznýs namn. Denne märklige person bar ansvaret för sammanställandet av en samling som innefattar en mängd utsökta konst- och kultföremål från vitt skilda platser och tider.

Bedřich Hrozný (1879 – 1952) var en osedvanligt imponerande person. Han behärskade förutom sitt tjeckiska modersmål en mängd språk - engelska, ryska och tyska talade han obehindrat, likaså kunde han hebreiska och arabiska, förutom en mängd mer eller mindre utdöda språk, som latin, sanskrit, akkadiska och den närbesläktade arameiskan, amhariska (som förvisso är högst levande) och sumeriska.

Hrozný var även arkeolog och under utgrävningar i Turkiet kom han över en mängd lerplattor fyllda med hettitiska skrivtecken, ett utdött språk som han på egen hand lyckades dechiffrera. Förutom detta var Hrozný en kunnig konstsamlare, inte enbart av äldre asiatisk konst, utan även modernare konstverk från Afrika och Sibirien.

Denne beundransvärde man blev efter Tjeckoslovakiens utbrytning från det österrikisk-ungerska imperiet rektor för det ärevördiga Karlsuniversitet i Prag, grundat 1348. Då den tyska ockupationsmaktens soldater i mars 1939 kom till universitet på jakt efter judiska studenter, som sökt skydd inom dess område, möttes de i porten av Bedřich Hrozný som oförskräckt, på sin felfria tyska, förklarade att det vördnadsvärda universitet, liksom de flesta liknande lärosäten världen över, var autonomt och därmed förbjudet område för polis och militär. Förvirrade vände soldaterna tillbaka och man lyckades föra de judiska studenterna i säkerhet. Universitet stängdes kort därefter och Hrozný drog sig fram som privatförläsare tills han 1944 drabbades av en förlamande hjärnblödning. Han dog åtta år senare.

Bland min svärsons böcker fann jag en konstbok som skildrade Bedřich Hroznýs samling och en del andra som även finns i Prag. De estetiskt tilltalande fotografierna var tagna av den välkände Werner Forman. Boken hette Umenění čtyř světadílů, vilket uppenbarligen betyder ”Konst från fyra kontinenter” och jag beslutade mig omgående för att besöka muséet som nu hyser universitetets konstsamling. Det visade sig dock att samlingen, som förvisso inte enbart ställdes samman av Hrozný, numera är spridd på olika palats i Prag.  Störst är dock den orientaliska samling som finns i närheten av Karlsuniversitetet, närmare bestämt i Kinskýchpalatset vid Gamla Stadens torg. Inom parentes sagt hade Herrman Kafka sin sybehörsaffär i palatsets bottenvåning och det hyste även en realskola där hans son Franz undervisades i åtta år.

En vän har sagt mig att mina bloggar är alldeles för ordrika och jag tänker den här gången ägna mig mer åt bilder än ord och gör några nedslag i mitt personliga museum utan väggar, där jag till att börja med finner några verk från Hroznýs samling. En kinesisk gravskulptur från femte århundrandet före Kristus. I sin abstraktion tycks den vara ytterst modern, både kuslig och förfinad.

En skrämmande dödsdemon, till sin karaktär fullkomligt skild från en Buddha från Vietnams Khmerkultur, som 1300 e.Kr. ler lugnande mot oss.

En så kallad Ghandarabuddha från det forntida Peshawar, som en gång med Khyberpasset, kallad porten till Indien, som centrum täckte stora delar av det nuvarande Afghanistan och Pakistan.

Ghandarakulturen som blomstrade under Hindu Kush kungarna från 100 till 500-talet, var en grekisk-indisk blandkultur. Dess förfinade konst besitter en grekisk upphöjdhet, skild från de mer verklighetsnära, men likväl förandligade buddhaframställningar vi finner längre österut.

En Buddha i trettonhundratalets Siam visar sin närhet till människorna genom att utseendemässigt likna sina tillbedjare, men dragen är förandligade och han tycks vara vilande i sig själv.

En Buddha från sextonhundratalets Japan ler stillsamt och utomjordiskt. Än mer än den siamesiske Buddha tycks han befinna sig i ett rike bortom vår jordiska tillvaro, fast även han visar drag av de som dyrkar honom.

I Hroznýs samling finns inte enbart kultskulpturer utan även flera utsökta porträtt, som en träskulptur från trettonhundratalet av en äldre, japansk herre med djupa rynkor vid ögonvrårna och ett århundrade senare sneglar en yngre japan undrande mot oss.

Förutom skulpturerna finns en exklusiv samling japanska netsukes och glaserade, japanska och kinesiska miniatyrskulpturer från 1800-talet. Här en geisha som framstår som om hon vore en tredimensionell framställning av ett samtida träsnitt. 

Hroznýsamlingen begränsas inte till ”högkulturer” utan innefattar bland annat flera skulpturer gjorda av sibiriska jägarfolk, som virtuost framställer sina villebråd; schamanistiska totemdjur som björnar och vildrenar. 

Är djuren förbluffande naturalistiskt framställda, så är människorna betydligt mer skissartat skildrade, men inte desto mindre är de märkliga och fantasieggande, som en skulpturgrupp som framställer hur en man bär sitt barn på axlarna.

Dessa schematiskt framställda människofigurer påminner på ett egendomligt vis om de flertusenårigt äldre syriska och hettitiska skulpturer som ingår i Hroznýs samling, exempelvis ett femtusen år gammalt fragment av en hettitisk kvinnas ansikte, en kvarleva från en mångtusenårig tradition med kvinnoframställningar i Främre Orienten, som de sällsamma, meterhöga kvinnoskulpturer av gips som daterats till 6 750 före Kristi födelse och som jag för fyra år sedan såg på Jordaniens nationalmuseum i Amman. 

Med undran och oro tänker jag ibland på vad som kan ha hänt med de fantasieggande fragment av mänsklig skaparkraft som gripit mig under besök i områden vars ovärderliga skatter nu hotas av en tillfällig, fullkomligt absurd fanatism. Jag undrar exempelvis vad som hänt med de väldiga gudomligheter jag en gång såg stående på ryggarna till tjurar och lejon på Nationalmuséet i Aleppo. Antagligen är dessa flertusenåriga mästerverk nu söndersmulade av bomber och explosioner. En tragedi som dock förbleknar vid tanken på allt mänskligt lidande.

Mitt besök i Palmyra för fyrtio år sedan framstår nu som en märklig hägring. Då jag och mina kamrater så gott som ensamma vandrade kring bland den forntida stadens ruiner hade vi svårt att begripa att det verkligen existerade en sådan plats. Det är kanske inte så underligt om jag befarar att det är lika lite kvar av det ståtliga muséet i Aleppo, som av dess plundrade och totalförstörda like ute i öknen. De vackra kvinnoporträtt vi såg där är antagligen inget annat än ett minne även de, något som saknar en motsvarighet i verkligheten.

Världens äldsta framställning av en kvinna finns dock inte bland Mellersta Österns källsprång till mänsklig kultur, utan i muséet i byn Dolní Věstonice i södra Tjeckien, utanför vilken man 1923 grävde fram en urgammal istidsbosättning. Bland många fynd fanns ett 4,5 centimeter långt kvinnohuvud som för 28 000 år sedan skurits fram ur en mammutbete.

Medan jag bärande på Liv vandrade bland skulpturerna i Hroznýs samling erinrade jag mig en av de mest omtumlande konstböcker jag läst - André Malrauxs Les Voix du silence, ”Tystnadens röster” från 1951, i vilken Malraux skriver om konstens gränslöshet, som den moderna tiden genom fotografier och film gjort än mer obegränsad och inte enbart det – de moderna reproduktionsteknikerna har gjort det möjligt för oss att uppskatta konsten i alla dess detaljer, enskildheter vi kan ha missat då vi i verkligheten har konfronterats med konstverken. Därtill kan vi med lätthet jämföra olika konstverk och söka upp dem när vi vill inom reproduktionernas ”muséer utan väggar”.

Efter att ha pekat på dessa fenomen presenterar Malraux ett överdådigt smörgåsbord med den konst han uppskattar mest och han gör det på ett fantasieggande och personligt sätt som får mig att minnas hur min entusiastiske och vältalige konstprofessor Aron Borelius för mig öppnade den ena skattkammardörren efter den andra.

Minnet av Faiyumporträtten och Malrauxs bok, samt konfrontationen med hroznýsamlingen väckte en vilja att presentera några favoritporträtt från mitt museum utan väggar. Det vackraste porträtt jag sett fann jag för många år sedan i en konstbok, men såg det sedan i verkligheten, inte i Palazzo Abatellis i Palermo där madonnan hör hemma, utan på en utställning i Rom. Ett under av kvinnlig fägring, utstrålande en mystisk energi.  

Antonello da Messinas Madonna lyfter ena handen mot ängeln, som från betraktarens plats berättar för henne att hon skall bli mor till Jesus:

Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig - Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.

Jungfru Maria accepterar med lugn och tillförsikt det omtumlande budskapet. Det är nästan plågsamt att konfronteras med ett sådant mästerverk. Vad kan jag göra annat än betrakta det? Varje försök till förklaring av dess gripande skönhet blir värdelös, fast dess mening är uppenbar – en framställning av en ung, vacker och mycket speciell kvinna, fångad i ett ögonblick som enligt varje strikt troende katolik för alltid har förändrat all mänsklig existens. Det är det mest gripande konstverk jag känner, men Antonello var inte ensam om att förläna sina porträtt en sällsam, kanske utomjordisk strålglans.

Girolamo Francesco Maria Mazzola, kallad Parmagianino, hade samma förmåga. Parmagianino, som av sin samtid hyllades som en ”pånyttfödd Rafael” dog 1537, enbart trettiosju år gammal. Enligt sin biograf, Giorgio Vasari, dog han skuldsatt, på flykt från ofullbordade uppdrag, åldrad i förtid, likt en fanatisk eremit besatt av alkemi och underliga spekulationer. Ett förfall som kan följas i Parmagianinos självporträtt.

Sin vana trogen är Vasari en fascinerande och entusiastisk berättare, som gärna kryddar sina skildringar med belysande och märkliga anekdoter. Men, det kan inte förnekas att Parmagianinos målningar har en märklig utstrålning, en nästan spöklik karaktär. Som porträttet ”Antea” i Capodimontemuséet i Neapel.

Eller hans mjuklockige och förandligat bleke Jesus, som på barns vis drar sig undan Johannes Döparens kyss.

Barns nästan utomjordiska karaktär har även fångats av Goya i hans porträtt av en pojke i röd dräkt. Aron Borelius skrämde mig när han påpekade att pojken tycks vara en vålnad och fick honom att tänka på de porträtt av döda barn som inte var ovanliga under hans barndom i Dalarna i början av nittonhundratalet.

Dessa barnporträtt är fullkomligt skilda från Thomas Lawrences bilder av blomstrande, lyckliga och förmögna ungar, skildrade med en friskhet som lockar betraktaren att röra vid dem, som hans ”Calmadybarnen” från 1823. 

Den i det närmaste rokokoartade glansen hos barnen står i skarp kontrast till de sublima porträtt med mörkt blickande personligheter som kom på modet under Romantiken och var samtida med Lawrence skildringar. Emellanåt kan konstnärens temperamentsfulla penselföring upptäckas i dem.

Mycket av Romantikens konst och tänkande var en reaktion mot Upplysningstidens förnuftstro. Vid samma tid uppstod ett intensivt intresse för de sinnessjukas föreställningsvärld, skild som den var från allt ”förnuft”. Beteckningen för en psykiatriker var vid den tiden alienist, någon som undersöker sådant som är främmande och annorlunda.

Ordet alienist kan hos en svensk kan väcka associationer till Verner von Heidenstams roman Hans Alienus från 1892, ett tidigt exempel på magisk realism ”ett vimmel av syner och gestalter, som med inbillningsvärldens hela glans böljade fram i landskap med orientaliskt starka färger och klassiskt rena linjer”. Med starka självbiografiska inslag utspelar sig romanen i författarens samtid och en fantasivärld präglad av Orienten och Antiken. Dess självcenterade uppgående i ett frossande i fantasteri och världsfrånvändhet märks tydligt i Hanna Paulis proträtt av författaren i rollen som sin huvudperson.

Alienister intresserade sig för fysiognomik vilket innebar att de utifrån en patients utseende, rörelsemönster, kroppsställning och framförallt huvudform och ansiktsuttryck försökte fastställa arten av deras hemsökelser och finna ett botemedel. Dessvärre begränsades behandlingarna till olika former av kroppsdisciplinering och chockterapi.

I sin strävan att så noggrant som möjligt skildra och systematisera sina patienters kroppsliga egenheter använde sig flera alienister av konstnärer. Nedan är Ambroise Tardieus framställningar från 1838 av en patient med dementia, respektive en med mani. 

Tardieu var både gravör och alienist. Hans bild av en storögd kvinna på sin säng framför ett öppet fönster fick mig att minnas en otäck episod som inträffade då jag under en sommar arbetade på ett mentalsjukhus. En av vårdarna uppmanade mig:

- Kom så skall du få se något lustigt.

Vi gick in i ett rum där en ensam patient lugnt och stilla satt på sin välbäddade säng.

- Hur är det med dig idag då, Astrid [fingerat namn]? undrade vårdaren.

- Bara bra, svarade Astrid, som enligt journalen led av en ”schizoaffektiv störning präglad av vanföreställningar, hallucinationer och starka stämningssvängningar i manisk eller depressiv riktning.” 

- Fint att höra att du mår bra, Astrid. Men, nu släpper jag in dem!

Vårdaren öppnade fönstret på vid gavel. Astrid gallskrek, hoppade upp på sängen och pressade sig i besinningslös panik mot väggen:

- Stäng! Stäng! vrålade hon.

Oberörd stängde vårdaren fönstret och Astrid sjönk samman i sin säng.

Jag skakade våldsamt inombords. Vårdarens beteende var en av de mest hänsynslösa handlingar jag bevittnat. Egentligen skulle jag anmält honom, men jag var ung och oerfaren. Allt jag gjorde var att i fortsättningen undvika honom. Hans elaka småleende då jag stötte på honom fick mig att tro att hans uppenbara sadism riktat sig både mot Astrid och mig.

Även konstnärer som själva lidit av sinnessjukdom har intresserat sig för fysiognomik. Mest berömd är antagligen Franz Xaver Messerschmidt (1736 – 1783) en österrikisk skulptör som redan under sin livstid blev berömd för sina så kallade ”karaktärshuvuden”, 64 grimaserande självporträtt utförda i en mängd material, som brons, marmor, harts och en speciell legering av bly och tenn som Messerschmidt uppfunnit. Som många konstnärer var han fascinerad av kemi, eller snarare alkemi. Messerschmidt var besatt av tanken på ”universell harmoni” och eftersträvade att i sina verk fullkomna ”det gyllene snittet”. Då han vid 38 års ålder sökte en tjänst som professor vid Wiens konstakademi hyllade uttagningskommittén hans stora skicklighet, men avrådde anställning eftersom Messerschmidt enligt kommittémedlemmarnas mening led av ”förvirring i huvudet”.

Avslaget gjorde att Messerschmidt genomled en djup kris, förvärrad av en kronisk inflammation i tarmkanalen, som orsakade olidliga buksmärtor. För att motverka de plågsamma attackerna fick Messerschmidt till vana att hårt ”knipa” sina nedre revben. Smärtan utlöste grimaser som han med stort intresse studerade, för att sedan framställa i form av självporträtt. Hans galenskap gjorde att Messerschmidt inbillade sig att han genom sina naturvidriga grimaser retade upp ”Proportionernas Ande” som reagerade genom att åsamka honom än värre plågor. Den stackars Messerschmidt hade inget annat val att bekämpa honom genom att framställa än fler karaktärshuvuden.

Det är märkligt att Messerschmidt i sin galenskap blev ännu skickligare som skulptör än tidigare. Ett liknande fall är Richard Dadd (1817 – 1882), en konstnär som då han vid 25 års ålder färdades längs Nilen drabbades av solsting, blev förvirrad, våldsam och började yra om att han blivit besatt av Osiris. Vid hemkomsten till England fick Dadd för sig att hans far var Djävulen i förklädnad, dödade honom med en kniv och flydde till Frankrike, där han slutligen blev arresterad efter att med en rakkniv ha kastat sig över en turist, därefter tillbringade Dadd tjugo år på Betlehem Hospital (Bedlam) i London.  Då Dadds alienist, Sir Alexander Morison, efter tio år gick i pension och drog sig tillbaka till Skottland målade Dadd hans porträtt framför sitt skotska hus, med hatten i hand, som om han tog avsked från sin patient.

Det finns också gränsfall – konstnärer som porträtterat mentalpatienter, men som själva varit labila och emellanåt passerat gränsen till det som anses vara normalt. För några år sedan konfronterades jag med ett märkligt porträtt av Oskar Kokoschka (1886-1980) som hamnat på Musée Royaux des Beaux-Arts de Belgique i Bryssel. Det föreställer skådespelaren Ernst Reinhold som i avsikt att identifiera sig med en rollkaraktär har försatt sig i ett tillstånd av trans. Porträttet kallades följaktligen av Kokoschka för Transspelaren.

Reinhold var barndomskamrat med Kokoschka och hade samma år som porträttet målades uppträtt i huvudrollen i Kokoschkas skandalomsusade pjäs – Mördare, kvinnors hopp. En milt sagt märklig enaktare om en Man med sin hord av Krigare och en Kvinna med sina Jungfrur. I tidens anda utvecklar sig kärleken mellan Man och Kvinna till en våldsam könskamp mot bakgrunden av ömsom strider, ömsom samarbete mellan Krigarna och Jungfrurna. Det hela grundar sig mer på form, färg och rörelser än på dialog och har kallats den första expressionistiska pjäsen. Flera fann stycket störande och obegripligt, men den inflytelserike arkitekten Adolf Loos och hans vän författaren och journalisten Karl Kraus blev imponerade.

Än mer entusiastisk blev Adolf Loss då han fick se Kokoschkas målningar och hörde onstnären förklara hur han gick tillväga för att åstadkomma sina verk, i vilka han inspirerad av van Gogh använde tjockt anbringad oljefärg och ibland både skrapade duken eller använde fingrarna för att smeta ut färgen.

Kokoschka förklarade att han försökte skåda in i själen på de personer han porträtterade. I sina porträtt ville han ge form åt “ångest, korruption, sjukdom, oskuld, till och med vansinne”. Kokoschka kallade sina porträtt för psykogram.

Mina modeller måste suggereras in i tillstånd där de glömmer att de blir avbildade, sådant kräver lång erfarenhet av umgänge med människor, personligheter instängda i konventioner måste föras fram i ljuset med hjälp av en konservöppnare […] Jag försökte ständigt hålla mina modeller i rörelse, underhålla dem genom samtal, för att därigenom distrahera dem från det faktum att de blev avbildade […] Jag ville åstadkomma en bild som gjorde det möjligt att bevara en människa inte enbart som ett porträtt, utan som en minnesbild.

Adolf Loos fick Kokoschka att som första målning, han var redan känd som grafiker, ställa ut Transpelaren, det var i själva verket det första porträttet av en man Kokoschka gjort. Intresset blev så stort att Loos lyckades övertala sin vän Paul Cassirer, Berlins mest berömde gallerist, att redan följande år ställa ut trettio verk av Kokoschka. ”Var inte orolig”, konstaterade han, ”jag garanterar dig att det kommer att bli en sensationell framgång.” Samtidigt arrangerade Adolf Loos med en annan bekant, föreståndaren för Wiens nyöppnade mentalsjukhus – Österrikes provinsiella institution vid Steinhof för omvårdnaden och botandet av sinnessjukdom och nervösa störningar – att ge Kokoschka möjlighet att avporträttera några av de intagna. Under två års tid utförde Kokoschka femtio porträtt, av såväl mentalpatienter som välkända personligheter.

Mest imponerande är i mitt tycke dock Théodore Géricaults (1791–1824) framställningar av.mentalpatienter i vilka han likt Kokoschka låter dem behålla sin personliga särprägel.

Under sin korta levnad drogs Géricault till det våldsamma, makabra och främmande, utan att förneka sin samhörighet med vinddrivna existenser som hamnat i extrema situationer. Vi möter ångesten hos dödsdömda förbrytare eller vilsenheten hos färgade individer från Frankrikes besittningar, som hamnat i det för dem så främmande Europa.

Sådana exotiska främlingar förlänades av en del konstnärer med en tidlös skönhet, som i Marie Guillemine Benoists porträtt av en svart kvinna, målat 1800, två år innan Napoleon återinförde slaveriet i de franska besittningarna (slavarna hade emanciperats 1794). Modellen var en slavinna som Benoists svåger fört med sig till Frankrike från Guadalope. 

Slaveri hade varit förbjudet i Frankrike sedan Medeltiden och de slavar, eller före detta slavar, som av sina ägare förts till Frankrike erkändes omgående rätten att räknas som tjänstefolk och måste därför få ersättning för sina tjänster och kunde dessutom säga upp sig från sitt arbete, en rättighet som bibehölls även efter återinförandet av slaveriet i de franska kolonierna. Porträtt av svart tjänstefolk är en nisch inom västerländsk konsthistoria, ett sent exempel är den schweiziske Felix Vallottons framställning av en svart hushållerska från 1911.

Vallottons jämnt anlagda grundfärger kom mig att tänka på en utställning jag såg i Stockholm för några år sedan – glansiga collage av en holländsk fotograf vid namn Ruud van Empel. De flesta var bilder på svarta barn i ett slags rousseauanska djungellandskap. Med Rosseau menar jag då den naive mästaren Henri Rosseau och jämförelsen är inte helt ovidkommande. Rosseau hade aldrig besökt några djungler och van Empel, som kommer från den lilla staden Breda, har heller inte varit i varken Afrika eller Karibien. En del av hans bilder fann jag vara odrägligt tillgjorda och kitschiga, men jag fäste mig vid en bild på en liten flicka i söndagsfin grön dräkt och med en vit handväska. Sådana uppklädda flickor har jag sett i länder jag besökt i Afrika och Karibien. van Empels vackra bild är onekligen arketypisk och framstår för mig som helt realistisk

Benoists svarta kvinna är framställd som en tidlös skönhet och får mig att undra om skönhetsbegreppet är både internationellt och evigt. Se exempelvis den berömda Nefertitibysten i Berlins Neues Museum, som av allt att döma inte var tänkt som ett fullbordat konstverk utan snarare tjänade som modell i en skulptörs verkstad för andra konstverk som höggs i sten, eller kanske till och med utfördes i olika metaller, som mumiemasken för Nefertitis styvson, Tutankhamon.

Jag erinrade mig Tutankhamons mask då jag besökte en av mina systerdöttrar som bor i Bryssel, närmare bestämt i den lummiga förstaden Tervuren där Leopold den andres mäktiga Musée royal de l´Afrique centrale uppfördes för en Världsutställning 1897 som var ämnad som propaganda för den belgiske kungens storslagna humanitära och filantropiska projekt ”Fristaten Kongo”, som enligt den gränslöst girige Leopold skulle föra civilisation och välstånd till det inre av Afrika, samtidigt som det skulle bli lönsamt för Europa.

Leopold II lyckades sälja sitt projekt till ledamöterna under en konferens till vilken han 1876 sammankallade forskningsresanden, filantroper, missionärer och geografiska föreningar från hela Europa. Hans initiativ kröntes med framgång när Berlinkonferensen, som sammankallats för att reglera de imperialistiska intressesfärerna i Afrika, 1885 gav den av Leopold kontrollerade International African Association fria händer då det gällde att exploatera Kongos naturresurser och samtidigt garantera lokalbefolkningens välstånd. Den filantropiska täckmanteln visade sig snart dölja en hänsynslös rovdrift på människor. I syfte att tjäna grova pengar på främst gummi och elfenben, dödades under en femtonårsperiod uppskattningsvis tio miljoner män, kvinnor och barn.  

En del av resultatet av denna obeskrivligt grymma episod i mänsklighetens historia är den oöverträffade samlingen centralafrikansk konst i Musée royal de l´Afrique centrale. Eftersom muséet ligger på gångavstånd från min systerdotters hus har jag besökt det flera gånger och varje gång blivit lika imponerad av den expressiva kongolesiska konsten, främst de skulpturer och masker som skapats av Chokwefolket, vars tolv klaner under 16- och 1700-talen betalade tribut till kungen av Lunda, som kontrollerade ett stort område som nu delas mellan Kongo, Angola och Zambia.  Speciellt maskerna, med sina slutna ögon och fint utmejslade drag utstrålar en sublim, storartad andlighet.

Samma kyliga intensitet finns i mycket av den centralamerikanska konst som utvecklades innan européerna anlände. Se exempelvis det expressiva uttrycket hos den barnafödande gudinnan Tlazoteotl. 

Liksom i det forna Egypten tycks Mayafoket ha haft en formaliserad, sträng och ytterst estetisk monumentalkonst, parallellt med en intim, realistisk porträttkonst.

Som i det antika Rom, där en realistisk, vardagsnära porträttkonst frodades vid sidan av en högtravande grandios hyllning av den tidens inflytelserika politiska ledare.

En polarisering som får mig att tänka på Velázquez mästerverk Bacchus triumf från 1628. Det tycks som om den tavlan skulle kunna klyvas i två delar, där vänstersidan domineras av gudomens bleka överklasshull och Antikens vindyrkande religiositet, medan högra hälften domineras av rustika drinkare från Velázquez samtid, som han likt de spanska pikareskförfattarna kunde studera och stifta bekantskap med på vilken bykrog som helst. 

Sällan har proletära, berusade typer skildrats med en sådan inlevelse som Diego Velázquez och detta utan att förvandla dem till pittoreska staffagefigurer, utan framställa dem som högst levande individer.

Velázquez jordnära realism framträder i såväl hans framställningar av det spanska hovets dvärgar och krymplingar, som i fiktiva porträtt av Antikens storheter, exempelvis är hans Aisopos ett porträtt av en sliten åldring.

En på den tiden aktningsvärd ålder uppnådde Velázquez samtida, abbedissan Jerónima de la Asunción, i varje fall om man betänker att han porträtterade den barska damen då hon vid 66 års ålder bereder sig för att stiga ombord på en av den tidens bräckliga farkoster för att omvända hedningar i Bortre Orienten. Tio år senare dog hon på Filippinerna. En till synes hård och amper dam med krucifixet i högsta hugg, nästan som om hon skulle vilja slå det i huvudet på avgudadyrkarna.

Få konstnärer har som El Greco, eller som han egentligen hette Doménikos Theotokópoulos, bördig från det fjärran Kreta, så skickligt kunnat fånga den överspända religiositeten hos många adliga, spanska krigare, som efter en sekellång kamp mot muslimerna odlade ett skoningslöst hat mot de av dem uppfattade fienderna till den sanna tron. El Grecos mörka hidalgos kan ställas vid sidan om Francisco de Zurbaráns fromma munkar.

Känslornas intensitet speglas ett par århundranden senare i Romantikens expressiva porträttkonst, så skild från Upplysningens kristallklara skildringar av självsäkert leende filosofer och aristokrater,

eller Renässansen hårda kondottiärer och allvarstyngda tyskar.

Den tidens store realist var Albrecht Dürer, som inte drog sig för skildra tidens härjningar i ett ansikte, som hans teckning av sin slitna moder, 63 år gammal, fyra år yngre än Velázquez hårda Jerónima, vars religiositet tycktes vara av samma stränga kaliber som Kristus Pantocrator, ”Den Allsmäktige”, som han framställs i en mosaik från 1000-talet i det grekiska Daphnis klosterkyrka.

Helt väsensskild från Rembrandts proletäre Jesus i sextonhundratalets Holland, som också hyste den gudabenådade porträttmålaren Frans Hals, hos vilken varje penseldrag vibrerar av dynamik och som likt Velázquez inte drar sig för att skildra hög som låg med samma friska kraft.

Jag skrev nyss om Upplysningens kristallklara avbildningar av olika berömdheter, men även under den tiden fanns konstnärer som med Hals svepande kraft kunde fånga ögonblicket i sina porträtt, som den virile Fragonard i Frankrike, eller Hogarth i samtidens England. Den senare lyckades i Hals anda fånga en räkförsäljerskas öppna leende. En bild som under någon av stadens vanligt förkommande regntunga dagar kan värma en besökare i Londons National Gallery, speciellt eftersom inträdet är fritt.

En modern konstnär som David Hockney får mig att tänka på Rokokons lätta anslag, även om han i ett kärleksfullt porträtt av sin mor, en djupt religiös och principfast vegetarian, använder en pastos penselföring som påminner om Fragonards virtuositet, fast Hockney lyckas visa fram ett större djup.

Den intensiva blick som Hockneys mor riktar mot oss får mig att tänka på Tizians porträtt från vilka vi också kan träffas av liknande blickar. Eller varför inte Chuck Closes väldiga dukar som alla är närbilder av ansikten, hans egna och andras, ofta utförda i en mängd olika tekniker? Closes tragiska öde som gjort att hans underkropp efter en spinal artär kollaps vid fyrtioåtta års ålder har blivit totalt paralyserad, sätter hans fixering vid ansikten i en ännu strakare belysning. Chuck Close har sedan den fruktansvärda olyckan oförtrutet fortsatt att måla sina ansikten.

Den omsorg om sina åldrade mödrar som exempelvis Rembrandt och Dürer har speglat i sin konst och de otaliga porträtt av mor och barn som präglat västerländsk, religiös konst under århundraden fick en ny inriktning under den tid av ”återgång till naturen” som förordades av Rosseau. Nu var det inte längre några religiösa förtecken kring förhållandet mor och barn utan det sågs inom några kretsar som lovvärt att mödrar tog hand om och ömmade för sina egna barn, som i Louise Élisabeth Vigée-Lebruns ömsinta porträtt av sig själv och sin son eller dotter.

Jag har nu under ett par kvällstimmar irrat runt i mitt inre ”museum utan väggar” och skulle utan hinder fortsätta att följa den ena associationen efter den andra, men jag lämnar nu den världen på samma plats där jag steg in i den - i Livs blick och det mysterium som speglas i den.

Tänker på hur jag själv åldrats, visserligen har jag inte en smärtsamt vanställd näsa som mannen i Ghirlandaios rörande tavla från 1490, men den ömma blick han ger sin sonson kan jag lätt identifiera mig med, liksom jag tror mig känna igen lilla Livs troskyldiga och tillitsfulla blick i pojkens förtroendefulla ögonuttryck och försiktigt omtänksamma gest mot gamlingens pälsbrämade mantel, som tycks säga ”vad bryr jag mig om hans ålder och förskräckliga näsa, han är min vän och jag litar på honom”.

Inte har jag samma samhällsställning, bakgrund och livsinställning som den gamle mannen. Som min arkeologibekant noterade är vi oändligt långt ifrån varandra i tid och rum. Men likväl är jag böjd att tro att den gamle mannens kärlek till sin lille sonson inte kan skilja sig så värst mycket från min kärlek till lilla Liv.

Femtiofem år före tillkomsten av Ghirlandaios porträtt av den gamle mannen och hans sonson skrev Leon Battista Alberti i en studie om måleriet.

Måleri innefattar en gudomlig kraft som inte enbart gör frånvarande män närvarande, något som vänskap också sägs göra, men dessutom får det de döda att förefalla nästan levande. Även efter det att århundraden har förflutit känns de igen med glädje och medför stor beundran för den konstnär som lyckats bevara deras drag. [...] Sålunda fortsätter en död mans ansikte genom en målning att ha ett verkligt långt liv. Vissa tror att det var konsten som skapade gudarna, som nu dyrkas av nationerna. Det var under alla förhållanden deras största gåva till oss dödliga, ty måleriet gynnar mer än något annat den religiositet som förenar oss med gudarna och fyller vår själ med gudsfruktan.

Vad bryr jag mig om vad en konstnär tyckte och kände, eller för den delen den som han porträtterade, Viktigast är vad bilden förmedlar till mig, blir jag gripen av den och därmed kan bereda den en plats i mitt museum utan väggar känner jag mig lycklig, själsligen och intellektuellt berikad. Vad vore livet utan konst, litteratur, musik och film? För mig vore det i varje fall olidligt fattigt och trist.

Alberti, Leon Battista (1966) On Painting. New Haven and London: Yale University Press. Hochschild, Adam (1998). King Leopold's Ghost: A Story of Greed, Terror, and Heroism in Colonial Africa. London: Palgrave Macmillan. Kokoschka, Oskar (2007) Mein Leben. Wien: Metroverlag. Malraux, André (1974). The Voices of Silence. London: Paladin. Lubor, Hájek (ed.) (1957) Umenění čtyř světadílů. Praha: Orbis. Reuter, Astrid (2002) Marie-Guilhelmine Benoist, Gestaltungsräume einer Künstlerin um 1800. Berlin: Lukas Verlag. Scull, Andrew (2015) Madness in Civilization: A Cultural History of Insanity from the Bible to Freud, from the Madhouse to Modern Medicine. London: Thames & Hudson. Scherf, Guilhem (ed.) Franz Xaver Messerschmidt 1736-1783. Paris: Editions Louvre. Tromans, Nicholas (2011) Richard Dadd: The Artist and the Asylum. London: Tate Publishing. Vasari, Giorgio (1988). Lives of the Artists: Volume 2. Harmondsworth: Penguin Classics. von Heidenstam, Werner (1995) Hans Alienus. Stockholm: Atlantis. Walker, Susan och Morris Bierbier (1997) Fayum: Misteriosi volti dall´Égitto. Milan: Electa.

Chilly rain pours down in Durham, but I am comfortable in my youngest daughter's home where I am relaxing while reading Walter Scott's Waverley. I ended up with that old novel since before I arrived here I spent some time in Edinburgh, where the railway station is named after Waverley, probably the only station in the world that is named after a novel.

It was not the first time I ended up in Scotland or Edinburgh. I came to Scotland in the summer of 1972 in the company of my youngest sister and her friend Inger from the Sophia Hospital in Stockholm, where they trained to become nurses. Inger brought her brother Ulf, amateur boxer from Gothenburg. Ulf and I got along well. While our sisters in the evenings spent a nice time on their own, we familiarized ourselves with the Scottish pub life. We had arrived in England after crossing an unusually stormy North Sea. The huge ferry had violently rocked up and down on mighty waves, while I and Ulf nauseous and fascinated sat by the restaurant's panoramic windows watching how the bow had disappeared under one surge after another.

From Newcastle we took the train up to Aberdeen, The Grey Granite City, where we stayed at a bed & breakfast owned by a nice, elderly couple. Mr. Gilmore was a Scottish patriot who frequently quoted his favourite poet Robert Burns and paid constant homage to Robert Bruce, who through the Battle of Bannockburn had beaten up "those pesky Englishmen."

Once a week, Mr. Gilmore brought with him his only golf club as he went to the King's Links´ golf course. According to Mr. Gilmore had "Goffe" been invented in Aberdeen, long before the "unfairly" famous golf course in St. Andrews had been founded. According to him it was at Kings Links that the world's oldest golf course had been established. Mr. Gilmore's golf club had by some local craftsman been made entirely out of wood, "just as it should be":

Irons are used for small details, like putts and the likes, according to me that is cheating. My ancestors used nothing else but wooden clubs and I am perfectly content mine, which furthermore is a beauty. Carrying around an entire bag with clubs is an invention by the wealthy moneybags of The Honourable Company of Edinburgh Golfers, who made their servants lug around with all that rubbish. It has become an abomination. Golf is a hearty Scottish sport created by and for ordinary Scots. Unfortunately, all those affluent capitalists turned a noble exercise into a sickening spectacle.

On Sundays, Mr. Gilmore dressed up in kilt and played the bagpipes in this garden. There is a Super 8 film depicting our excursions with Mr. Gilmore, but it was a long time since I last saw it. The likeable Mr. Gilmore made a lasting impression on me, he was a delightful example of Scottish nationalism. Mr. Gilmore´s benevolent enthusiasm came to characterize my approach to the Scottish people and their fascinating traditions, even though I have never been particularly fond of any exaggerated patriotism.

That visit to Aberdeen gave me a taste for more and a few years later I was back in Scotland this time in the company of my corridor mate Anki. We hitched a ride with a truck from London to Edinburgh and pitched our tent on a swampy campsite outside the city. During days the weather was decent, but every night the rain hurled down. Of course we quarrelled a lot, not surprising given the fact that Anki had a fierce temperament, our uncomfortable tent and earlier hardships in England when I was feverish with a cold, all combined with the chilly moisture. However, it did not prevent us from dressing up, leave the damp tent and spend days and evenings by visiting a wealth of activities during The Edinburgh Festival.

I had promised my father to write an article about in Norra Skåne and accordingly had a press card certifying that I was a temporary contributor to the local newspaper and it gave me and Anki free access to the press club and all activities. We watched everything from contemporary dance and experimental theatre, to Shakespeare, opera and ballet.

What has lingered in my memory was the Royal Edinburgh Military Tattoo, with the Welsh troops´ saddle padded, long-horned goats, Scots with kilts and bagpipes and the emotional finale with a lone piper high up on the castle´s battlement, who in silhouette against the full moon played Amazing Grace. We had given up on our dank tent and spent the last night sleeping back and forth on various warm busses before we flew to Sweden - my first flight ever.

The night before I travelled to Durham, I remembered all this while I sat in a pub next to a blazing log fire, in front of a Haggis Tower and a pint of the excellent beer Innes and Gunn which obtains its special flavour after being stored in rum barrels. At a table sat a group of youngsters playing Scottish reels on pipe, violin and mandolin. Just as at the Café Greco in Rome, framed portraits of famous patrons from the past two centuries adorned the walls, among them were several of the city's famous authors - Arthur Conan Doyle, Robert Louis Stevenson, George MacDonald, J. M. Barrie, Hugh MacDiarmed, up until Irvine Welsh and J. K. Rowling. The pub was warm, cosy and filled with people. While massive, redheaded Scots and their pathetically ill-dressed companions in miniskirts came and went, I sat by my table for a long while, enjoying the convivial atmosphere, eating my haggis, drinking my Innes and Gunn and decided to finally read Waverley.

Actually, it is somewhat surprising that so many Scots speak warmly of Waverely. The novel is in some places unusually difficult to read, filled with a variety of allusions to historical figures and events. There are dialogues that turn out to be a chorus of different style exercises, where high and low English mixed with Latin, French and Gaelic, rich in allusions to ancient and contemporary writers and events. A compact style that often may be quite tiring and which has made several critics and writers pouring invectives on Walter Scott, who nevertheless gained respect from millions of readers all over the world, being praised by giants likes of Goethe, Balzac and Karl Marx. Charles Baudelaire, however, gave in his only novel Fanfarlo, written in 1847, thirty years after Waverley, a scathing critique of the Scottish bard.

The protagonist of Fanfarlo is a reading and writing dandy and flaneur named Samuel Cramer, not unlike the twenty-six-year-old Baudelaire. Cramer is shadowing his youth love, Madame de Cosmelly, during her walks through the Luxembourg Gardens and approaches her by returning a novel she had left behind on a park bench. After having made the elegant lady remembering their shared memories and by exposing his immense literary interests Cramer manages to win her trust. However, he succumbs to what Baudelaire, true to the ironic attitude of his novel, characterizes as a common weakness of writers and critics, namely how they offend every person they encounter with ramblings about their own literary preferences, whether it happens to be a disinterested rag picker or entrepreneur, people generally uninterested in a writers´ literary opinions. In front of Madame de Cosmelly, Samuel Comer slashes the assumed talent of Walter Scott:

“Still, Madame!” said Samuel with a laugh. ”But what are you reading there?”

“A novel by Walter Scott.”

“Now I understand why you interrupt your reading so often! – Oh what a boring writer! – A dusty digger-up of chronicles! A dull accumulation of descriptions of bric-à-brac! – a pile of old things and all sorts of discarded bits and pieces: armour, dishes, furniture, Gothic inns and melodramatic castles, in which wander spring-loaded dummies, clad in jerkins and brightly coloured doublets. All well-known types, that no eighteen-year-old plagiarist will still want to touch in ten years´ time. Impossible chatelains and lovers utterly lacking in any modern significance – no truth as regards the heart, no philosophy as regards the emotions! What difference between him and our good French novelists, where passions and morals are always more important than the material description of objects! – What does it matter whether the chatelaine wears a ruff or panniers, or an Oudinet petticoat, provided she can sob or betray fittingly? Does the interest you much more because he carries in his waistcoat a dagger instead of a visiting card, and does a despot in a black coat cause you a less poetic terror than a tyrant clad in buffalo skin and iron?”

What apparently had irritated Baudelaire, in his guise of Samuel Cramer, was Scott´s alleged weakness for overloading his historical descriptions, though actually this is exactly the opposite to why Walter Scott was so appreciated at the time. He was then hailed as the historical novel's father. Instead of describing distant events from the perspective of royals and other celebrities, his historical depictions assumed the viewpoint of "ordinary people", describing their experiences and opinions; complicated events described within the context of carefully studied settings. Scott was praised for his ability to make history come alive, give it flesh and blood, something that inspired other writers of historical epics, like Victor Hugo, Dumas and Tolstoy.

Scott´s novels provide a sense of presence and trustworthiness. Admittedly, his novels tend to be populated by blond beauties and wild, passionate dark-haired ladies, who tend to be passed over by their more domesticand moderate rivals. However, if the reader ignores the occasional clichés, Scott´s stories are far from being as naive and simple-minded as they often have been considered to be.  Even if Scott´s heroines are typified by their historical context they are far more multifaceted than they seem to be at a first encounter. Furthermore, it is interesting to note that Scott´s heroes generally appears as being hesitant and insecure, in spite of being attractive and masculine several of them suffer from a weak character making them quite easy prey to manipulations of stronger personalities.

Scott occasionally expressed contempt for his "colourless" heroes For example, he characterized Edward Waverley as "a sneaking piece of imbecility" and he felt that Waverley`s hero instead of the servile Rose had married the passionate Flora, she would:

have set him up upon the chimney piece as Count Borowlaski´s [more about him later on] wife used to did with him. I am a bad hand at depicting a hero, properly so called, and have an unfortunate propensity for the dubious characters of borderers, buccaneers, highland robbers […] My rouge always, in despite of me, turns out my hero.

The name "Waverley" alluded to the word wavering and Edward Waverley does not only waver between his allegiances to the English Government and his attraction to the revolting highland clans, but is also wavering in his romantic love for Flora and Rose.

Even if several persons close to him celebrated Walter Scott's generosity, openness and great kindness, many of them also spoke about his evasive and uncertain personality. He was not only a highly respected poet and novelist, but also a poseur, politician and an economically motivated schemer. It has, for example, been wildly speculated why Scott published his so called Waverley novels, i.e. those with a Scottish setting, anonymously. It took twelve years before he acknowledged the authorship of these, his most popular and internationally acclaimed novels, which until then had been issued under the name the Author of the Waverley Novels.

Explanations may be several - a sense of shame that a celebrated poet, lawyer, member of an old Scottish clan, historian, interpreter of venerable traditions and parliamentarian could waste his time by devoting himself to writing novels. At that time, novels were generally published as cheap booklets, primarily targeting romantically inclined ladies, or the sensationalist urge of literate members of the “lower classes”.

Perhaps Scott's desire for anonymity was mixed with an abnormally profound sensitivity to negative criticism, or a businessman's understanding that a certain amount of mystery tickles the interest of consumers. There was also a suspicion that if it was revealed that the immensely popular Waverley novels had been written by the successful author of lofty epics, they might be perceived as a cheap attempt to cash in on that fame. Scott earned money as his own publisher.

Maybe Scott needed a certain anonymity to let himself be inspired by a self-imposed role, a persona. While writing he entered into the role of an all-seeing, all-knowing author. He wrote at a high speed after devoting years to studies and preparation. His ever-changing role playing and occasional remoteness made Scott becoming labelled as The Great Unknown.

Several of Scott´s contemporaries have testified about how difficult it was to grasp Walter Scott´s individuality. He was a trusty companion, generous host, eloquent lawyer, mason and merry-maker, attracted to song and drink, though he could not dance due to a limp caused by polio in his childhood.

His good friend, author and the former shepherd James Hogg, who hailed Scott as "the greatest man in the world. What are kings and emperors compared with him? Dust and sand!" was nevertheless irritated by Scott's weakness for awards, titles, nobility, highly placed acquaintances and a ridiculous insistence on estate related etiquette during the parties and gatherings he organized. Famous artists such as Raeburn, Lawrence, Wilkie and Landseer complained about how difficult it was to catch Scott's character in their portraits despite the poet's distinctive looks, with a brow almost as high as Boris Karloff´s Frankenstein Monster. Maybe Scott was merely an insecure and oversensitive poseur, who constantly hid his inner feelings?

Yet, despite all these shortcomings, I cannot help but being fascinated by Scott's narrative powers and find myself involved in Waverley, discerning layers of interesting observations and ideas. Even in his writing, Scott was a chameleon, possibly this is not a deficiency, it actually makes him both distinctive and interesting. Through much of his debut novel Scott makes use of an ironic, narrative voice reminding me of Thackeray´s Barry Lyndon, both the novel and Kubrick's film. Scott keeps a certain distance from his story, which takes place against the background of the Stuart family's attempt to reclaim the thrones of England, Scotland and Ireland. A struggle beginning when James II in 1671 converted to Catholicism and in 1689 was forced to abdicate and seek refuge in France, after his son-in-law, the Protestant William of Orange had invaded England.

William was supported by a disgruntled, English majority who disliked James´s Catholicism and his close contacts with Louis XIV of France. Until the Battle of Culloden James´s supporters, the Jacobites, most of whom lived in Ireland and Scotland, tried reinstate the Stuart dynasty on the throne. When James's son in 1715, after a failed uprising, gave up his hope of becoming English and Scottish king, the Jacobites transferred their support to his son, Charles Edward, called Bonnie Prince Charles or The Young Pretender. It is after his disembarkation on August 2, 1745 on the island of Eriskay among the Outer Hebrides, that the main story of Waverley unfolds.

The decisive battle of Culloden was fought during a hailstorm lashing the ill-disciplined Highlanders in the face, while they were subjected to a devastating firestorm from professional English troops. Almost half of Bonnie Prince Charles's troops had deserted before a battle they realized was going to be fought on a flat, swampy terrain. They were accustomed to attack their enemies from ambushes among their rocky homelands and were therefore reluctant to expose themselves on an open field, where well-aimed English canons would mow them down and they were easy targets for disciplined, targeted firing. The Highlanders lacked an effective artillery, their cavalry was insufficient and moreover, they were commanded by an inexperienced leader, who did not listen to their clan chiefs, but rather to his Irish and French advisers.

Singing their rowdy fighting songs and incited by their pipers the Highlanders rushed madly against the Redrocks´ methodical firing. The result was disastrous and followed by a ruthless repression during which the Scottish Highlands´ poor residents lost their land and were decimated by terror, hunger and distress, while their feudal lords betrayed them in their efforts to save their lands by allying themselves with the victorious authorities to improve agricultural profitability, streamlining sheep breeding, and safeguarding hunting grounds for the nobility, a policy which led to mass evictions of their tenants and their migration to the Lowlands and over the oceans to Canada and Australia.

Walter Scott reveals his narrative skills by keeping his hero off the decisive battles and preparations of the uprising. Admittedly, Edward Waverley meets with Bonnie Prince Charles and becomes involved with an influential clan chief and his fiery sister. The flamboyant clan chieftain Fergus Mac-Ivor Waverley was inspired by Scott's good friend Alexander Ranaldson MacDonell of Glengarry, whose stately Highland theatrics can be admired at Henry Raeburn's portrait of him in Edinburgh's impressive National Gallery.

Glengarry, as he was generally called, was often hailed by his friend Walter Scott, in spite of the fact that he was familiar with his vanity, violent temper and ruthless evictions of tenants:

This gentleman is a kind of Quixote in our age, having retained, in their full extent, the whole feelings of clanship, elsewhere so long abandoned. He seems to have lived a century to late, and to exist, in a state of complete law and order, like Glengarry of old, whose will was law to his sept, Warm-hearted, generous, friendly, he is beloved by those who know him, and his efforts are unceasing to show kindness to those of his clan who are disposed full to admit his pretension.

Within his overbearing personality Glengarry included some contemporary tendencies, mainly how the Highlands´ former feudal lords were ruthlessly enriching themselves at the expense of their faithful vassals. Despite this, several of them perceived themselves, like Glengarry, as genuine examples of traditional and benevolent tribal chieftains. Glengarry always wore the kilt, or patterned tartan trousers and like his ancestors he rarely journeyed without his tail; meaning that he dressed up his servants in kilts and armed them with broadswords and round shields, travelling in their company and with pipers, a blind minstrel and two tall youngsters who carried him across streams and rugged terrain.

After Culloden, the English made an effort to obliterate the so-called highland culture, including a total ban on kilts and tartan, a checkered woollen cloth assumed to be an attribute of “the Highland Spirit”. Nevertheless, kilts were allowed in the loyal Scottish regiments that had been established by clan chiefs and to which several young Scots were conscripted. The patriotic-minded Glengarry evaded the kilt ban by setting up a separate Scottish regiment, designing specific tartans and kilts for his recruits, this specific outfit can be admired on Raeburn´s portrait. Glengarry also created a cap, boat-shaped and foldable it was adorned with feathers and silk ribbons that hung down over the soldier´s neck. This so-called toorie is still worn by Scottish troops.

While he forcibly recruited young men to his regiment, Glengarry compelled most of his tenants to leave their land, to the end that these could be opened up, mainly as pastures for vast flocks of sheep, perhaps this endeavour was a part of Glengarry´s interest in fashion – tartan patterned plaids and kilts were made from Highland wool and manufactured by local weaving mills. During Glengarry´s reign over his feudatory, several ships with his evicted tenants left for Canada.

Walter Scott, who in Waverley describes Highlanders as some kind of noble savages, not much different from Fenimore Cooper´s Mohicans, and their Jacobite clan chiefs as highly educated nobles, several of them were actually Catholics and had actually been living in exile in France, Spain and Italy. Walter Scott was duly impressed by the ruthless Alexander MacDonell of Glengarry and his craze for folkish Highland manners. However, Scott´s poet colleague, the brilliant Robert Burns, saw through the Glengarry s folkish play acting and mocked the ridiculous nonsense acted out within exclusive Scottish societies where an increasingly wealthy nobility and bourgeoisie cavorted dressed up Highlanders during beer and whiskey drenched festivities, singing and celebrating a concocted Scottish culture, while they forcible emptied their large estates of people to make way for the expanding flocks of sheep and a ruthless deforestation of the remaining forests.

In the form of a nasty letter in verse from Beelzebub to the “Right Honourable President of the Right Honourable Highland Society” in which Burns, in the name of the Devil, sarcastically praises "Mr. Macdonald of Glengary" for so kindly taking care of the lands of their rightful owners, while providing them the opportunity to leave for Canada so they might find “that fantastic thing – Liberty”. Beelzebub offers Mr. Macdonald good advice on how best to discipline and torment the poor fellows remaining on his property, so that Beelzebub finally would be able to welcome the revered clan chieftain to his Hell. An excerpt from the letter provides a sample of the tone:

They’ll keep their stubborn Highlan spirit.

But smash them! crush them a’ to spails!

An’ rot the dyvors i’ the jails!

The young dogs, swinge them to the labour,

Let wark an’ hunger mak them sober!

The hizzies, if they’re oughtlins fausont,

Let them in Drury lane be lesson’d!

An’ if the wives, an’ dirty brats,

Come thiggan at your doors an’ yets,

Flaffan wi’ duds, an’ grey wi’ beese,

Frightan awa your deucks an’ geese;

Get out a horse-whip, or a jowler,

The langest thong, the fiercest growler,

An’ gar the tatter’d gipseys pack

Wi’ a’ their bastarts on their back!

 Scott was more cautious and diplomatic than Burns, though his Waverley cannot be dismissed as propaganda for either Highland romanticism or Lowland capitalism. He clearly demonstrates that several tribal chiefs acted as mafia dons, demanding protection money from defenceless rural residents and that they did not hesitate to punish them and steal their cattle if they refused to pay. Although several clan chiefs were educated and sophisticated it did not hinder them from controlling gangs of hitmen and thugs. Likewise, Lowlanders and the English were not depicted as any saints either, the contempt for the poorer highland residents were endemic among many of them.

Edward Waverley´s vacillation was largely due to the fact can he could appreciate the values ​​among both Highlanders and Lowlanders and could identify himself with individuals from both camps, something which made it difficult for him to choose sides in the bloody power struggle. However, he makes his selection by the end of the novel, when he marries Rose and turns his back on the passionate Highland beauty Flora. Everything indicates that Waverley finally ended up among Edinburgh's entrepreneurial elite, which flourished through international trade and the transformation of the Highlands.

The passion for Scottish culture took off in earnest when the English Government in 1782 lifted its ban on kilts and tartans, mainly under pressure from the influential weaving enterprise William Wilson & Sons, which since 1770 had delivered kilts to the military and now wished to increase their production by reaching general consumers as well. The basis for the Highland Renaissance had been established when James Macpherson in 1765 published The Works of Ossian, an anthology of assumedly ancient ballads, which Macpherson claimed to have found and written down in the Scottish Highlands. The anthology was made up of what had been preserved of an epic created by a Celtic bard in the 200's. Macpherson asserted that he had translated his ballads from Gaelic into English, but since they had been sung to him by informants in isolated villages it was hard to produce any ultimate proof of their existence and authenticity.

Macpherson´s “findings” took England and Scotland by storm, now they had their own Homer in Ossian, whose epic was translated into almost every European language ​​and all over the continent became admired and plagiarized, although several legitimate doubts about their authenticity were presented by connoisseurs of Gaelic and Celtic narrative traditions, not the least by Walter Scott, though this did not hinder their significant impact on the creation of a unique Scottish culture.

Scottish patriots argued that an ancient Scottish culture had survived in the isolated highlands. As a matter of fact, the Highland culture and its ballads were more Irish than Scottish. Similarly, the Scottish plaids, which turned into tartans and kilts, also had an Irish origin. The Scottish Highlands had for thousands of years has been closer to Ireland and Norse influences than those of the eastern lowlands, which had maintained frequent contacts with England to the south, as well as with the European continent. This did not prevent wealthy, intellectual circles in cities like Edinburgh and Aberdeen to recreate a Scottish culture that they claimed to be more original and authentic than the one that could be traced to the rest of Britain and Ireland.

Great importance was given to a distinctive Highland dress, the patterned tartan and the kilt. As a matter of fact they were both remnants of a dress that once had been common among both Celts and Scandinavians; a large piece of fabric draped over the body and held in place by a broad leather belt and a large buckle, a fibula. In general it left one side of the upper body free,  so warriors could swing their swords and battle-axes, while the rest of the mantle was draped over the other arm, depending on whether the bearer was right-, or left-handed.

The modern kilt, or as it is called felie beg, short kilt, was invented on the estate of the MacDonells in Glengarry, where a Quaker from Lancashire, Thomas Rawlinson, in 1727 established an iron smelter using wood from the forests of nearby Invergarry. MacDonells wanted the workers to wear the traditional long kilt, but Rawlinson found it to be cumbersome for the woodcutters and therefore introduced the short kilt, which basically was a skirt wrapped around the hips and held in place by a wide leather belt and a buckle. These felie begs were frequently patterned, though tartans patterned in accordance with clan belonging did not exist at this time.

The short kilt soon became popular and was used by the Scottish regiments, each of which wore specifically patterned tartans. In pictures of Scottish prisoners of war made by the Swiss artist David Morier, who accompanied the Duke of Cumberland during his battles against Highland insurgents, we find that they wore short kilts or tartan patterned trousers.

That different clans wore specific tartans is largely an invention by the brothers John Carter and Charles Manning Allen, who called themselves Sobieski Stuart and claimed to be the only surviving descendants of the in reality extinct Stuart family. The myth of clan tartans were in circulation even before the brothers Allen made a big deal of it and in Waverley, written in 1814, Scott mentions:

By the light which the fire afforded Waverley could discover that his attendants were not of the clan of Ivor, for Fergus was particularly strict in requiring from his followers that they should wear the tartan striped in the mode peculiar to their race; a mark of distinction anciently general through the Highlands, and still maintained by those Chiefs who were proud of their lineage or jealous of their separate and exclusive authority. 

The Allen brothers supported their imaginary mapping of various Clan Tartans through various counterfeit manuscripts and they came to have a huge importance for the development of a history of the kilt. A decisive factor was their assurance that they had found an old manuscript verifying that different tartan patterns had been in use by specific Highland clans already during the Middle Ages. In 1842, the Allen brothers published a magnificent volume illustrated with unique colour pictures, allegedly reproducing a now lost manuscript, Vestiarium Scoticum, which they had found in 1827 and claimed having been compiled in 1571 and then based on an even older manuscript. The author of the Vestiarium Scoticum had been a certain Bishop John Leslie, confidante of Mary Stuart. Two years later, the brothers published an even more lavish edition, now completed with meticulous records of their research in the Highlands and in different European book collections, The Costume of the Clans. Everything was fakes and fantasies, though Scottish weavers and tailors gratefully accepted it all and soon spread the Allen brothers´ discoveries through pattern books and scientific papers, while they produced an extensive selection of imaginative Clan Tartans. Meanwhile, the Allen brothers continued to propagate their sensational finds and dressed in eincrasingly amazing Highland costumes.

Kilts and patterned tartans are now widely accepted as ancient pillars of Scottish culture. In Mel Gibson's costume epic Braveheart from 1995, for example, we witness how virile Scots rush forward in kilts and with blue-painted faces. The film's hero, the medieval nobleman William Wallace, was not as the movie asserts son of a farmer and prabaly fought on horseback dressed in hauberk, like a medieval knight, as did several of his warriors. The peasants and shepherds who participated in the fighting probably wore trousers and not kilts.

Gibson probably got his idea about blue war paint from descriptions of the ancient Picts, who according to Latin authors lived in Scotland, which by the Romans was called Caledonia. Picti, mean ”painted” and the Roman historian Eumenius mentioned in 297 the Picts in few sentences, indicating that they were “blue”. It was probably for the same reason that the Arab Ibn Faladin, who in 921 met Swedish Vikings on the Volga, described how they from "fingers to the neck" were covered with dark-green images of trees and various symbols. Probably they were rather dark blue tattoos, which were created by the use of dyes made from a specific wood ash. That the Picts were tattooed and not painted seems to be confirmed by another Roman source – the historian Herodianus (170 - 240), who mentioned that the negotiators who came down from the countries north of the Hadrian's Wall, which constituted the boundary between the Roman Brittania and Caledonia, were naked, except for iron bands carried around waist and neck and that they were tattooed from head to foot.

Like so many other depictions and descriptions of Scottish Highland culture and costumes Gibson's imagery is built on at least as many unproven legends as historical realities. However, myths easily turn into reality, as evidenced by the variety of clan-related kilts exposed in so many storefronts in Edinburgh, or the "genuinely Swedish culture" that Sweden Democrats' propaganda alludes to, as well as the genuine, national, cultural traits claimed by so many other national parties, like Sinn Féin in Ireland, National Front in France, True Finns in Finland, Lega Nord in Italy, Jobbik in Hungary, LDPR in Russia, etc., etc.

It cannot be denied that such legends and myths, or exciting literature like Waverley can be stimulating and lead to new discoveries. For example, I winced when I found that Scott wrote that Count Borowlaski´s wife used to put him on the mantelpiece. A strange statement, but since I found myself on a train bound for Durham when I read it I remembered that Józef Boruwłaski was a dwarf who died in Durham and when I ended up in Durham, I visited with my daughter, Durham´s Town Hall where there is a natural seized statue of Boruwłaski and a glass cabinet displays his suit, chair, walking cane, violin, hat box and shoes.

Count Boruwłaski was at the age of thirty just a meter high and he died in Durham in 1837 at the then estimable age of 97 years. He was then a respected citizen and was buried Durham´s famous cathedral. Boruwłaski was born in Poland and had been a friend of kings and emperors in Poland, Austria, France and England. He had two beautiful daughters and had been married to a celebrated beauty. He was a well-read and a stimulating converser, a talented guitarist and violinist, with an exciting life behind him, which he related in three autobiographies. And the mantelpiece? It was actually not a mantelpiece, but a high closet that Count Boruwłaski himself told his full-grown and temperamental wife placed him when she was angry at him.

And Bonnie Prince Charles? What happened to him after the disastrous Battle of Culloden? He fled across the Scottish moors, constantly harassed by English troops, but no one betrayed him for the 30,000 pounds promised to the one who could provide information of his whereabouts. Finally, Charles succeeded, disguised as a maid-servant to Flora MacDonald, with a small boat escape from the island of Skye to a waiting French frigate. Flora's grandson was later killed in a duel with the fiery and infamous Alexander Ranaldson MacDonell of Glengarry.

Bonnie Prince Charles continued to dream of eventually becoming an English king, but became increasingly alcoholised and although he went from woman to woman he did not generate a heir and died in Rome as a pathetic parody of his former and handsome persona Bonnie Prince Charles.

In a short novel, Castrates, the Swedish author Sven Delblanc recounts a nightly séance in the Stuart dynasty´s crumbling palace in Rome. The Swedish king Gustaf III, his favorite Gustaf Mauritz Armfelt, the aged Bonnie Prince Charles and the famous castrate singer Marchesi conjure up spirits and soon Marchesi´s even more illustrious colleague Farinelli appears, but he turns out to be a careworn, pathetic spirit. The dilapidated palace is populated with a great variety of ghosts and spirits, even Gustaf III and Charles Stuart appear as pathetic relics from a time that soon will go to the grave, being just as sterile as the two castrate singers.

Delblanc´s depiction of how the drunken and prematurely aged Bonnie Prince Charles receives his guests by the entrance to Palazzo Muti is probably not far from reality:

Surrounded by servants, Charles Edward came reeling down the stairs, intoxicated with sleep or inflamed from other causes, bent with age, intensely red in the face with his clothes in disarray, flapping like a moulting crane losing its plumage. On the blue bodice there was an order cluster, but the naked legs in the kilt´s red tartan were scraggy with age, the Order of the Garter had slithered down to his tarsus. […] White beard stubble on bloated cheeks, efflorescent with drink, deranged in dress, he finally stood on the bottom step, he who by some was called Charles Edward Stuart, Knight of St. George …

Of course, after returning to Rome I rode on my bike to the Palazzo Muti, located in the city centre. In vain I searched for one of the marble slabs which usually are found on ancient Roman houses informing that they once had been inhabited by some famous person. While I stood in front of the palace and I noticed the name Balestra above the entrance gate I became increasingly uncertain if this really could be the famed Stuart palace.

While I stood there in the drizzle an older, erect gentleman came out of the house. He made an eccentric impression with a Borsalino, an elegant coat in beige cashmere and a moustache with upturned tips. While he opened his umbrella, I went up to him and wondered if this was the Palazzo Muti. While he interested inspected me through his horn-rimmed glasses, he kindly replied:

- Of course it is!

- But, it says “Balestra” above the gate.

- Oh, that is nothing you should worry about. By the way, are you a Scot?

- No, I am Swedish. How come?

- It is only Americans and Scots who tend to ask if this is really the famous Palazzo Muti. For you are curious if this is the Stuart´s palace, da vero?

- Yes, though I assumed it would be a sign somewhere.

He laughed:

- Everyone assumes so and there is certainly a sign. It is only that you have come on the wrong day, the door is closed on Saturdays and Sundays. Come, you I will show you.

Politely he opened the heavy gate, let me step inside and on the wall of the doorway there was actually a marble plate:

In this palace lived Duke Henry, who then was Cardinal of York and as the last surviving son of James III of England had taken the name Henry IX and with him in 1807 the Stuart dynasty was quenched.

Henry Benedict Stuart was Bonnie Prince Charles´s homosexual and accordingly childless younger brother and like Charles he had been born and died in the same palace, the equally childless Charles had then been dead for nineteen years.

I continued my bike ride to the Vatican where I in St. Peter's Basilica for a minute stood in front of the Stuarts´ elegant tomb monument, created by Canova and paid for by the English King George III. Henry Benedict Stuart would certainly have appreciated the beautiful, naked and wing adorned youths, Eros and Thanatos, who with extinguished torches bow their heads while standing on either side of the entrance to a mausoleum above which is written in Latin: "Blessed are those who die in the Lord." During World War II, the Stuarts sarcophagus in the basilica´s crypt was restored at the expense of The Queen Mother, also as an excuse for the misery that the British had inflicted the Highlands after the battle of Culloden.

Baudelaire, Charles (2001) The Prose Poems and La Fanfarlo. Oxford: Oxford University Press. Crawford, Thomas (1982) Walter Scott. Edinburgh: Scottish Academic Press. Burns, Robert (1993) Selected Poems. Harmondsworth: Penguin Classics. Delblanc, Sven (1979) The Castratri: A Romantic Tale. Ann Arbor MI: Karoma Publishers. Hogg, James (2010) Familiar Anecdotes of Sir Walter Scott. Charleston SC: Nabu Press. Hudson, Benjamin (2014) The Picts. Chichester: Wiley Blackwell. Hutton, Richard H. (1878) "Sir Walter Scott," in Hayden, John O. (ed.) (1970) Walter Scott: The Critical Heritage. London and New York: Routledge. Prebble, John (1973) The Highland Clearences. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (1974) Culloden. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (2000) The King´s Jaunt. Edinburgh: Birlinn Ltd.  Scott, Walter (2011) Waverley. London: Penguin Classics. Trevor-Roper, Hugh (1987) “The Invention of Tradition: The Highland Tradition of Scotland,” in Hobsbawm, Eric and Terence Ranger (eds.) The Invention of Tradition. Cambridge: Cambridge University Press. Webb, Simon (2008) In Search of the Little Count: Joseph Boruwlaski, Durham Celebrity. Durham.

Kylslaget regn öser ner i Durham, men jag trivs i min yngsta dotters hem där jag nyss kopplat av genom att läsa i Walter Scotts  Waverley. Att jag hamnat i den gamla romanen beror på att jag på vägen hit stannade till i Edinburgh, där järnvägsstationen heter Waverley, antagligen den enda järnvägsstationen i världen som är uppkallad efter en roman.

Det var inte första gången jag besökt Skottland eller Edinburgh. Till Skottland kom jag sommaren 1972 i sällskap med min yngsta syster och hennes väninna Inger från Sophiahemmet i Stockholm, där de utbildade sig till sjuksköterskor. Väninnan hade med sig sin lillebror Ulf, amatörboxare från Göteborg. Ulf och jag kom bra överens. Medan våra systrar på kvällarna hade det trevligt på egen hand bekantade vi oss med det skotska publivet. Till England hade vi kommit över en sällsynt stormig Nordsjö, färjans för hade våldsamt gungat upp och ner under de väldiga vattenmassorna, alltmedan jag och Ulf illamående och fascinerade suttit vid restaurangens panoramafönster som översköljdes av den ena störtsjön efter den andra.

Från Newcastle tog vi tåget till Aberdeen, The Grey Granite City, där vi bodde på en bed & breakfast som innehades av ett trevligt, äldre par. Mr. Gilmore var en skotsk patriot som gärna citerade favoritskalden Robert Burns och berättade om sin store hjälte Robert Bruce, som genom slaget vid Bannockburn hade slagit ”de där irriterande engelsmännen i grunden”.

Mr. Gilmore ägde en golfklubba som han någon gång i veckan tog med sig till Kings Links golfbana. Enligt Mr. Gilmore hade ”goffe” spelats i Aberdeen långt innan den ”oberättigat” berömda golfbanan i St. Andrews hade grundats och enligt honom var det just vid Kings Links som världens äldsta golfbana hade skapats. Mr. Gilmores golfklubba var av någon lokal hantverkare tillverkad helt av trä, ”precis som den skall vara”:

Järnklubbor används enbart för små detaljer som puttar och dylikt, det är i min mening inget annat än fusk. Mina förfäder använde enbart träklubbor och det räcker bra med en sådan. Det där med att bära omkring en hel påse med klubbor är ett påfund som uppfanns av de rika knösarna i The Honourable Company of Edinburgh Golfers, som lät sina tjänare släpa på eländet. Det är en abomination, en styggelse. Golf är en rejäl skotsk sport som skapades av och för vanligt folk. Dessvärre har den av de där rikemansvalparna förvandlats till ett beklämmande spektakel.

På söndagen klädde sig Mr. Gilmore i kilt och spelade på säckpipa i trädgården. Det finns en Super 8 film som skildrar våra utflykter med Mr. Gilmore, men det var länge sedan jag såg den. Den sympatiske Mr. Gilmore gjorde ett bestående intryck på mig, han utgjorde ett trevligt exempel på skotsk nationalism. Mr. Gilmores välvilliga entusiasm kom att prägla min inställning till det skotska folket och deras fascinerande traditioner, detta trots jag aldrig varit speciellt svag för överdriven patriotism.

Besöket gav mersmak, några år senare var jag tillbaka i Skottland denna gång i sällskap med min korridorskamrat Anki. Vi liftade med en lastbil från London till Edinburgh och slog upp vårt minimala tält på en sumpig campingplats utanför staden. Under dagarna var vädret hyfsat, men varje natt vräkte regnet ner. Givetvis bråkade vi en hel del, inte så underligt med tanke på det obekväma tältet, de tidigare strapatserna i England, då jag varit febrig och förkyld, och den kyliga fukten. Det hindrade oss dock inte från att klä upp oss, lämna tälteländet och ägna dagar och kvällar åt att besöka de många aktiviteterna under The Edinburgh Festival.

Jag hade lovat min far att skriva om det hela i Norra Skåne och hade därför ett presskort som intygade att jag var tillfällig medarbetare i lokaltidningen och det gav Anki och mig fritt tillträde till pressklubben och alla aktiviteter. Vi i såg allt från modern dans och experimentteater, till Shakespeare, opera och balett. 

Det som dock har stannat i minnet var Royal Edinburgh Military Tattoo, med walesarnas schabrakprydda, långhornade getter, skottarna i kiltar och med säckpipor och den gripande avslutningen med en ensam piper som högt upp på slottets murar i silhuett mot fullmånen spelade Amazing Grace. Vi hade gett upp om tälteländet och tillbringade natten med att sova fram och tillbaka på diverse varma bussar innan vi flög till Sverige – min första flygresa.

Kvällen innan jag den här gången for till Durham mindes jag allt detta medan jag satt på en pub bredvid en flammande brasa, framför ett Haggis Tower och en pint med det utmärkta ölet Innes and Gunn som får sin speciella smak efter att ha lagrats i romfat. Vid ett bord satt en grupp som med pipa, fiol och mandolin spelade skotska reels. På väggarna satt, precis som på Café Greco i Rom, inramade porträtt på kända stamgäster från de senaste tvåhundra åren, bland dem fanns flera av stadens berömda författare – Arthur Conan Doyle, Robert Louis Stevenson, George MacDonald, J.M. Barrie, Hugh MacDiarmed, fram till Irvine Welsh och J.K. Rowling. Puben var varm, ombonad och fylld med folk. Alltmedan storvuxna, rödhåriga skottar och patetiskt illa klädda damer med kortkorta kjolar kom och gick, satt jag länge kvar och trivdes i den gemytliga stämningen, åt min haggis, drack min Innes and Gunn och bestämde mig för att äntligen läsa Waverley. 

Egentligen är det underligt att så många skottar talar sig varma för Waverely. Romanen är på sina ställen ovanligt svårläst, fylld med en mängd anspelningar på historiska personer och händelser. Där finns dialoger som blir till en kör av olika stilövningar där hög och låg engelska blandas med latin, franska och gaeliska med allusioner till antika och samtida författare och händelser. En kompakt stil som ofta kan bli tröttande och fått en hel del kritiker och författare att ösa ovett över Walter Scott, fast den på sin tid omåttligt populäre författaren har också hyllats av storheter som Goethe, Balzac och Karl Marx. Charles Baudelaire gav dock i sin enda roman Fanfarlo, skriven 1847, trettio år efter Waverley, en nedgörande kritik av den skotske barden.

Huvudpersonen i Fanfarlo är en läsande och skrivande dandy och flanör vid namn Samuel Cramer, inte olik den tjugosexårige Baudelaire. Cramer spanar diskret in sin ungdomskärlek, Madame de Cosmelly, under hennes promenader genom Luxembourgträdgården och närmar sig henne genom att återlämna en roman som hon glömt kvar på en parkbänk. Efter att ha fört den eleganta damen till deras gemensamma minnen och sitt stora litteraturintresse lyckas Cramer vinna hennes förtroende. Han faller dock till föga för vad Baudelaire med det ironiska tonfall som präglar romanen anser vara skribenters och kritikers svaghet, nämligen att de inför varje människa de möter svamlar om sina litterära tycken och smak, oavsett om det råkar vara en ointresserad lumpsamlare eller handelsresande de stött på, personer som i allmänhet är ointresserade av deras litterära uppfattningar. Inför Madame de Cosmelly sablar Samuel Comer sin vana trogen ner Walter Scott:

"Men, vad läser ni nu?"

"En roman av Walter Scott."

"Då förstår jag varför ni så ofta avbryter er läsning! – Oh, vilken en trist författare! En dammig uppgrävare av gamla krönikor! En tråkig anhopning beskrivningar av småsaker! En hög gammalt skräp, allsköns kasserat tjafs: gamla vapen, disk, möbler, gotiska värdshus och melodramatiska slott befolkade med fjärrstyrda skyltdockor, utklädda i västar och färgglada jackor. Samtliga så välkända typer att ingen artonårig plagiarist skulle befatta sig med dem. Odrägliga slottsbor och älskare helt utan intresse för en modern människa - ingen sanning då det gäller hjärtats böjelser, ingen filosofi kring känslorna! Vilken skillnad mellan honom och våra goda franska författare, där passioner och moral är viktigare än materialbeskrivningar! Vad spelar det för roll om Slottsfrun bär pipkrage, resväska eller en krinolinunderkjol, förutsatt att hon kan snyfta, eller vara otrogen på ett passande sätt? Intresserar älskaren dig mer om han i västen bär en dolk istället för ett visitkort, blir en despot i svart kappa mindre poetisk än en tyrann klädd i buffelhudar eller järnrustning?"

Vad som tydligen retat Baudelaire, i sin skepnad av Samuel Cramer, var Scotts överlastade historiska beskrivningar, fast egentligen var den åsikten raka motsatsen till varför Walter Scott blivit så uppskattad. Han har hyllats som den historiska romanens fader. Istället för att beskriva avlägsna händelser ur perspektivet från kungligheter och andra berömdheter utgick hans historiska skildringar från ”vanliga människors” upplevelser, invecklade händelseförlopp inom noggrant studerade miljöer. Scott hyllades för sin förmåga att göra historien levande, ge den kött och blod, något som inspirerat andra författare av historiska epos som Victor Hugo, Heidenstam och Strindberg, som skrev:

Vad jag läser? Jag har nyss läst om Walter Scott med stort nöje. Victor Hugo med ännu större, och Dickens med icke mindre. Balzac kan jag läsa när som helst.

Romanerna ger en känsla av närvaro och vederhäftighet, men visst är de befolkade av blonda skönheter och vilda, passionerade mörkhåriga damer, som drar det kortaste strået gentemot sina husliga och mer sansade rivaler. Men, om läsaren bortser från ett emellanåt klichéartat utanverk framstår berättelserna varken som enkla eller enfaldiga. Även om Scotts hjältinnor präglas av sin historiska samtid är de betydligt mer mångbottnade än vad de tycks vara vid ett första möte. Intressant är också att hans hjältar allt som oftast framstår som vankelmodiga män, visserligen attraktiva och maskulina, men likväl behäftade med en svag karaktär som gör dem till offer för andras manipulationer.

Scott kunde visa förakt för sina “färglösa” romanhjältar. Edward Waverley beskrevs exempelvis av Scott som “ett lismande exempel på idioti” och han ansåg att om hans romanhjälte istället för den underdåniga Rose gift sig med den passionerade Flora skulle hon:

satt honom på spiselkransen som Greve Borowlaskis [mer om honom senare] fru brukade göra med honom. Jag är dålig på att skildra hjältar i ordets egentliga mening och har istället en olycklig fallenhet för tvivelaktiga karaktärer; smugglare, sjörövare och höglandsbanditer […], trots mina goda intentioner visar sig skurken alltid vara min hjälte.

Namnet ”Waverley” anspelar på ordet wavering, vacklande, och under romanens gång vacklar Edward Waverley mellan trohet till den engelska statsmakten och en dragning till de revolterande höglandsklanerna, samt en vacklan i sin romantiska kärlek till Flora och Rose.

Trots att många vittnat om Walter Scotts generositet, öppenhet och stora vänlighet fanns det ett undanglidande, osäkert drag hos honom. Han var inte enbart skald och romanförfattare, utan även posör, politiker och ekonomiskt beräknande. Man har exempelvis undrat över varför Scott gav ut sina waverleyromaner anonymt. Det dröjde tolv år innan han offentliggjorde författarskapet till de våldsamt populära och internationellt uppmärksammade romanerna, som fram tills dess hade de givits ut under beteckningen ”av Författaren till Waverleyromanerna”.  Förklaringarna kan vara många – en viss skamkänsla över att en uppburen skald, advokat, medlem av en gammal skotsk klan, historiker, uttolkare av vördnadsvärda traditioner och parlamentsledamot ägnade sig åt att skriva romaner. På den tiden gavs romaner i allmänhet ut som billiga häften och riktade sig främst till romantiskt lagda damer, eller sensationslystna och läskunniga medlemmar av de lägre klasserna.

Kanske var Scotts strävan efter anonymitet även uppblandad med en högt uppdriven känslighet för negativ kritik, eller affärsmannens förståelse för att ett viss mått av mystik kittlar konsumenternas intresse. Där fanns även en misstanke om att skulle det visa sig att de populära romanerna var skrivna av en succéförfattare till högstämda epos skulle de kanske uppfattas som ett billigt försök att tjäna pengar på den berömmelsen. Scott tjänade nämligen ordentligt med pengar på egen förlagsverksamhet.

Kanske var diskretionen ett utslag av Scotts behov av att låta sig inspireras av en rollgestaltning, en persona. Han levde sig in i rollen av en allseende och allvetande författare och skrev med högt uppdriven hastighet efter det att han ägnat sitt ämne år av studier och förberedelser. Det ständigt skiftande rollspelet har gjort att Scott har kallats för ”Den Store Okände”.

Flera av hans samtida har vittnat om hur svårt det var att få grepp om Walter Scott. Han var en sällskapsmänniska, generös värd, vältalig advokat, frimurarbroder och föreningsmänniska, en vital om än något sjuklig person som inte drog sig för att sjunga, och dricka, dansa kunde han inte eftersom han var halt efter långvarig polio i sin barndom.

Hans gode vän, författaren och den före detta herden James Hogg, som hyllade Scott som ”världens störste man. Vad är kungar och kejsare jämförda med honom? Damm och sand!" retade sig likväl på Scotts svaghet för titlar, högt uppsatta bekantskaper och löjliga fasthållande vid ståndsetikett under bjudningar och sammankomster. Kända konstnärer som Raeburn, Lawrence, Wilkie och Landseer klagade över hur svårt det var att fånga Scotts karaktär i sina porträtt, trots skaldens särpräglade utseende, med en panna nästan lika hög som Boris Karloffs Frankensteinmonster. Kanske var Scott helt enkelt en osäker och överkänslig posör, som ständigt dolde sina inre känslor?

Likväl, trots alla dessa brister, kan jag inte låta bli av att fascineras av Scotts berättande och tycker mig i Waverley ana en mängd lager av intressanta iakttagelser och tankegångar. Även i sitt skrivande var Scott en kameleont, möjligen är detta inte alls någon brist, utan det gör honom både särpräglad och intressant. Genom en stor del av sin debutroman använder sig Scott av ett ironiskt tonfall som påminner mig om Thackerays Barry Lyndon, både romanen och Kubricks film. Han håller distans till sin berättelse, som utspelar sig mot bakgrunden av det Stuartska kungahusets försök att återerövra Englands, Skottlands och Irlands troner. En kamp som började då James II 1671 konverterade till katolicismen och 1689 tvingades fly till Frankrike efter det att hans svärson, protestanten William av Oranien, invaderat England.

William stöddes av en missnöjd, engelsk majoritet som ogillade James katolicism och nära kontakter med Ludvig den XIV:e.  Fram till slaget vid Culloden försökte James anhängare, jakobiterna, varav de flesta fanns på Irland och i Skottland, återinsätta Stuartarna på tronen. När James son 1715, efter ett misslyckat uppror gav upp hoppet om att bli engelsk och skotsk kung gav jakobiterna sitt stöd till hans son Charles Edward, Bonnie Prince Charles, och det är efter hans landstigning den andra augusti 1745 på ön Eriskay bland de yttre Hebriderna, som huvuddelen av Waverley utspelar sig.

Det avgörande slaget vid Culloden utkämpades under en hagelstorm som piskade de illa disciplinerade högländska klanmedlemmarna i ansiktet, alltmedan de utsattes för en förödande eldstorm från professionella engelska trupper. Nära hälften av Bonnie Prince Charles trupper hade deserterat inför en strid som skulle utkämpas på slät, vattensjuk terräng. De var vana vid att anfalla sina fiender ur bakhåll bland sina höglänta hemtrakter och var därför ovilliga att på ett öppet fält utsätta sig för engelsmännens kanonader och välriktade eldgivning. Själva saknade de ordentligt artilleri, tillräckligt starkt kavalleri och dessutom stod de under befäl av en oerfaren befälhavare som inte lyssnade till deras klanhövdingar, utan hellre till sina irländska och franska rådgivare.

Sjungande vilda kampsånger och hetsade av säckpipsmusik rusade klanvasallerna besinningslöst mot rödrockarnas metodiska kulregn. Resultatet blev katastrofalt och följdes av en hänsynslös repression under vilken högländernas fattiga invånare förlorade sin mark och decimerades genom terror, svält och nöd, alltmedan deras feodalherrar svek dem i försök att rädda sina ägor genom att alliera sig med segermakten och öka markernas lönsamhet genom att effektivisera fåravel, jaktmarker och jordbruk, något som ledde till massvräkningar av deras vasaller och de hemlösas migration till lågländerna, samt över haven till Kanada och Australien.

Walter Scott visar sin berättarskicklighet genom att hålla sin hjälte utanför de avgörande slagen och förberedelserna av upproret. Visserligen träffar han Bonnie Prince Charles och blir invecklad med en av klanhövdingarna och hans eldiga syster. Den flamboyante klanhövdingen Fergus Mac-Ivor i Waverley fann sin förebild i Scotts gode vän Alexander Ranaldson MacDonell av Glengarry, vars ståtliga höglandsteatralitet kan beundras på Henry Raeburns porträtt av honom i Edinburghs förnäma nationalgalleri.

Glengarry, som han i allmänhet kallades, hyllades ofta av sin vän Scott, fast även han var välbekant med hans fåfänga, våldsamma humör och hänsynslösa vräkningar av arrendatorer:

Denne herreman är vår tids Quixote, som i sin fulla omfattning har bibehållit alla klanskapets kännetecken, de som för länge sedan har övergetts på annat håll. Han tycks leva ett århundrade för sent och befinner sig i ett tillstånd av fullständig lag och ordning, som för en forna tiders Glengarry innebär att hans vilja är lag för hans klan. Varmhjärtad, generös och vänlig är han älskad av de som känner honom och hans ansträngningar att visa välvilja är oavlåtliga för de klanmedlemmar som till fullo och villigt erkänner hans anspråk.

I sin högdragna personlighet omfattade Glengarry sin samtids tendenser, som främst innebar att högländernas forna feodalherrer hänsynslöst berikade sig på bekostnad av sina trogna vasaller. Trots detta uppfattade sig Glengarry sig som ett genuint exemplar av en traditionell och välvillig klanhövding. Han bar alltid kilt eller tartanmönstrade byxor och likt sina förfäder färdades han sällan utan sin tail, svans; tjänstefolk som han klätt upp i kilt och beväpnat med bredsvärd och rundsköldar, säckpipsblåsare, en blind bard och två resliga ynglingar som bar honom över bäckar och oländig terräng. 

Efter Culloden försökte den engelska övermakten utplåna all så kallad höglandskultur, bland annat genom ett totalförbud för kiltar och tartan, tartan var ett rutmönstrat ylletyg, dock tilläts de inom de lojala skotska regementen som upprättades av klanhövdingar och till vilka flera unga skottar tvångsrekryterades. Den patriotiskt sinnade Glengarry kringgick kiltförbudet genom att upprätta ett eget skotskt regemente och designa rekryternas uniform, som givetvis bestod av en speciellt mönstrad kilt, som kan beundras på hans porträtt. Han skapade också en mössa, båtformad och hopvikbar var den prydd med fjädrar och sidenband som hängde ner över nacken. Denna så kallade toorie bärs fortfarande av skotska soldater.

Medan han tvångsrekryterade ungdomar till sitt regemente tvingade Glengarry flertalet av sina arrendatorer att lämna sina marker, så att de kunde öppnas upp, främst som betesmarker för väldiga fårhjordar, kanske en del av hans stora modeintresse - tartanmönstrade plädar och kiltar tillverkades nämligen av höglandsull och lokala väverier. Flera skepp forslade tidigare Glengarry  arrendatorer till Kanada.

Walter Scott, som i Waverley beskriver höglandsbefokningen som en slags ädla vildar, inte olika Coopers mohikaner och deras jakobitsika hövdingar som ett mellanting mellan högt bildade ädlingar, flera var katoliker och hade vistats i exil i Frankrike, Spanien och Italien, och Scott var som sagt imponerad av den hänsynslöse, men bygdekultursvurmande Alexander MacDonell av Glengarry. Scotts diktarkollega, den geniale Robert Burns, genomskådade med ohöljt förakt Glengarrys hembygdsteater och hånade det löjliga taskspeleriet inom de exklusiva höglandssällskapen där den allt förmögnare adeln lekte klanhövdingar, höll väldiga öl- och whsikeyindränkta fester, sjungande och hyllande en i stort sett hopdiktad höglandskultur, alltmedan de hårdhänt tömde sina stora ägor på folk för att ge plats åt växande fårhjordar och kalhuggning av de återstående skogarna.

I form av ett elakt brev på vers från Beelzebub till den ”uppriktigt vördade ordföranden för det Vördade Höglandsällskapet”, hyllar Burns giftigt och sarkastikt ”Mr. Macdonald av Glengary” för att han så välvilligt tagit hand om markerna åt deras rättmätiga ägare, alltmedan han gav dem möjlighet att söka sig till Kanada för att där finna ”det mest fantastiska som finns – Frihet.”  Beelzebub ägnar sig sedan åt att ge Mr. Macdonald goda råd om hur han bäst skall disciplinera och plåga de stackare som lever kvar på hans ägor, så att Beelzebub slutligen med glädje skall kunna välkomna den vördade klanhövdingen till sitt Helvete. Ett utdrag ur brevet ger prov på tonfallet:

They’ll keep their stubborn Highlan spirit.

But smash them! crush them a’ to spails!

An’ rot the dyvors i’ the jails!

The young dogs, swinge them to the labour,

Let wark an’ hunger mak them sober!

The hizzies, if they’re oughtlins fausont,

Let them in Drury lane be lesson’d!

An’ if the wives, an’ dirty brats,

Come thiggan at your doors an’ yets,

Flaffan wi’ duds, an’ grey wi’ beese,

Frightan awa your deucks an’ geese;

Get out a horse-whip, or a jowler,

The langest thong, the fiercest growler,

An’ gar the tatter’d gipseys pack

Wi’ a’ their bastarts on their back!

De håller envist fast vid sin höglandsanda:

men krossa dem! Splittra dem till flisor.

Låt dina gäldenärer ruttna i fängelshålorna!

Unghundarna, prygla dem till arbete,

slit och hunger gör dem nyktra!

Ungflickorna, om de bär sig illa åt,

låt Londons bordeller lära dem att veta hut!

Och om käringar och deras smutsiga slynglar

kommer tiggande vid dina dörrar och portar,

i flaxande trasor och gråa av smuts

skrämmer de bort dina ankor och gäss;

leta rätt på en hästpiska eller din pitbull,

din grövsta läderrem eller ett bastant whiskeykrus

och strimla med dem zigenarpackets

och deras oäktingars ryggar!

Walter Scott var betydligt försiktigare och mer diplomatisk ä Burns, fast hans Waverley kan inte avfärdas som propaganda, varken för höglandsromantik eller låglandskapitalism. Han visar tydligt att flera klanhövdingar betedde sin som maffiadons – de kräver skyddpengar från skyddslösa grannar och drog sig inte för att bestraffa dem och stjäla deras boskap om de vägrade betala. Även om flera klanhövdingar var högt utbildade och sofistikerade kontrollerade de band med hitmen och banditer. Likså var låglandsborna och engelsmännen knappast några helgon, vinningslystnad och förakt för de fattigare höglandsborna var endmiska bland dem. Edward Waverlys vacklan berodde till stor del på att han kan såg värden hos både höglands- och låglandskulturerna och att han identifierade sig med individer från båda lägren, något som gjorde det svårt för honom att välja sida i den blodiga maktkampen. Dock gör han sitt val i slutet av romanen, då han gifter sig med Rose och vänder ryggen åt den passionerade höglandsskönheten Flora. Allt tyder på att Waverley slutligen hamnade bland Edinburghs företagarelit, som blomstrade genom internationell handel och förvandlandet av högländerna.

Vurmen för höglandskulturen tog ordentlig fart då den engelska statsmakten 1782 hävde kiltförbudet, främst genom påtryckningar från det det stora väveriet William Wilson & Sons som sedan 1770 levererade kiltar till militären och som ville utöka sin produktion genom att vända sig till allmänheten. Grunden för hölandsrenässansen hade lagts då James Macpherson 1765 publicerade The Works of Ossian, Ossians sånger, en antologi med uråldriga ballader som Macpherson påstod sig ha upptecknat i de skotska högländerna. Antologin utgjordes av vad som bevarats från ett väldigt epos som skapats av en keltisk skald på 200-talet och som Macpherson sa sig ha översatt till engelska från den gaeliska som de sjungits på av hans informanter i isolerade byar. 

Macphersons fynd tog England och Skottland med storm, nu hade de sin egen Homeros. Ossians sånger översättes till så gott som samtliga europeiska språk och blev över hela kontinenten beundrade och plagierade, även om flera rättmätiga tvivel på deras äkthet snart spreds från kännare av gaeliska och keltisk berättartradition, inte minst från Walter Scott, men detta hindrade inte att de fick en stor betydelse för utformandet av den skotska kultur som nu skapades. 

Skotska patrioter började hävda att en urgammal skotsk kultur hade överlevt i de isolerade högländerna. I själva verket var den kulturen och dess fornsånger mer irländska än skotska. Likaså hade de skotska plädar som sedermera blev till kiltar ett irländskt ursprung. De skotska högländerna hade under tusentals år varit närmre Irland och fornnordiska inflytanden än de östra lågländerna, som hade tätare kontakter med England i söder och den europeiska kontinenten. Detta hindrade dock inte förmögna, intellektuella kretsar i städer som Edinburgh och Aberdeen att återskapa en skotsk kultur som de antog var ursprungligare och mer äkta än den man kunde finna spår av i England och Irland.

Stor betydelse fick den särpräglade höglandsdräkten, den mönstrade kilten. I själva verket var den rester av en klädedräkt som en gång varit vanlig bland kelter och skandinaver; ett omfattande tygstycke som draperades över hela kroppen och hölls på plats av ett brett läderskärp och ett stort spänne, en fibula. I allmänhet lämnades den sida krigarna använde för svärd och stridsyxa fri, medan manteln draperades över den andra armen.

Den moderna kilten, eller som den kallas felie beg, kort kilt, uppfanns på klanen MacDonells marker i Glengarry, där en kväkare från Lancashire, Thomas Rawlinson, 1727 etablerade ett smältverk som använde virke från skogarna i det närliggande Invergarry. MacDonells ville att arbetarna skulle bära den traditionella långa kilten, men Rawlinson fann att den var i vägen för skogshuggarna och introducerde därför den korta kilten som i stort sett var en kjol som virades kring höften och hölls på plats av ett brett läderbälte och ett spänne. Dessa felie begs var ofta mönstrade, men några klanmönstrade tartans existerade inte vid denna tid.

Den korta kilten blev snabbt populär och användes av skotska regementen som hade fastställda mönster. På de bilder av skotska krigsfångar som gjordes av den schweiziske konstnären David Morier, som följde med Hertigen av Cumberland under hans strider mot de högländska upprorsmännen, ser vi att de bar korta kiltar eller tartanmönstrade byxor.

Att olika klaner bar skilda tartanmönster är till stor del en uppfinning av bröderna John Carter and Charles Manning Allen, som kallade sig Sobieski Stuart och påstod sig vara de enda ättlingarna till den i själva verket utdöda Stuartsläkten. Myten om klantartans var i svang redan innan bröderna Allen gjorde stor affär av den och i Waverley som skrevs 1814 nämner Scott:

Vid skenet från den öppna elden kunde Waverley urskilja att hans övervakare inte tillhörde klanen av Ivor, eftersom Fergus var särskilt strikt då det gällde att av sina anhängare kräva att de skulle bära tartan mönstrad på ett sätt som var utmärkande för hans släkt; en sed som fordom var allmänt förekommande i Högländerna, och som fortfarande upprätthålls av sådana klanhövdingar som är stolta över sin härstamning eller vårdar om sina exklusiva maktbefogenheter.

Bröderna Allen stödde sin påhittade kartläggning av olika klantartans genom diverse förfalskade manuskript som fick stor betydelse för kiltens historia. Avgörande var deras påstående att de funnit ett gammalt manuskript som visade de olika tartanmönster som en gång använts av högländska klaner. 1842 publicerade de två bröderna ett praktverk illustrerat med färgbilder som enligt dem återgav ett numera försvunnet manuskript, Vestiarium Scoticum, som de funnit 1827 och som 1571 sammanställts med äldre förlagor som grund av en viss biskop John Leslie, som varit en av Maria Stuarts förtrogna. Två år senare publicerade bröderna en än mer påkostad upplaga, nu med ytterst noggranna redovisningar för deras efterforskningar i Högländerna och olika europeiska boksamlingar, The Costume of the Clans. Det rörde sig uteslutande om förfalskningar och fantasier, men de skotska tygfabrikanterna och skrädderierna accepterade tacksamt det hela och snart spreds bröderna Allens upptäckter genom mönsterböcker och vetenskapliga avhandlingar, alltmedan de själva uppträdde i allt mer fantasifulla höglandsdräkter.

Kiltar och tartanmönstrade plädar är nu allmänt accepterade som antika grundpelare i skotsk kultur. I Mel Gibson episka kostymfilm Braveheart från 1995 får vi exempelvis se hur virila skottar störtar fram i kiltar och med blåmålade ansikten. Filmens hjälte, den medeltida adelsmannen William Wallace, var inte som i filmen son till en bonde och stred säkerligen till häst, brynjeklädd som en medeltida riddare och det gjorde även flera av hans krigare och de bönder som deltog i striderna bar snarare byxor än kiltar. 

Idén om blå krigsmålning fick Gibson antagligen från skildringar av de antika pikterna, som enligt romarna bebodde dåtidens Skottland, som de kallade Caledonia. Picti, betyder ”bemålade”. Eumenius nämner med några ord pikterna år 297 och antydde då att de var “blå”. Det var antagligen av samma orsak som araben Ibn Faladin, som 921 träffade svenska vikingar vid Volga, beskrev hur de från “fingrarna till halsen” var täckta av mörkgröna bilder av träd och olika symboler. Antagligen rörde det sig om mörkblå tatueringar som åstadkoms genom användandet av färgämnen framställda ur en speciell träaska. Att pikterna var tatuerade tycks bekräftas av en annan romersk källa - historikern Herodianus (170 – 240) som nämner att de förhandlare som kom ner från länderna norr om  Hadrianus mur, som utgjorde gränsen mellan det romerska Brittania och Caledonia, var nakna, sånär som järnband kring livet och halsen, och att de var tatuerade från huvud till fot.  

Liksom så mycket annat som skildrar högländska seder och klädedräkter är Gibsons bildspråk byggt minst lika mycket på obevisade legender, som historisk verklighet. Men, myter förvandlas lätt till verklighet, något som bevisas av den mångfald av klanrelaterade kiltar som fylller så många skyltfönster i Edinburgh, eller den ”ursvenska kultur” som Sverigedemokraternas propaganda anspelar på.

Det kan dock inte förnekas att sådana legender och myter, eller spännande litteratur som Waverley kan vara stimulerande och leda till nya upptäckter. Exempelvis så ryckte jag till då jag fann att Scott skrev att Greve Borowlaskis fru brukade sätta honom på spiselkransen. Ett underligt påstående, men eftersom jag satt på tåget till Durham då jag läste det kom jag ihåg att Józef Boruwłaski var en dvärg som avlidit i Durham och då jag nu hamnat i Durham besökte jag tillsammans med min dotter Stadshuset i Durham, där det finns en staty i naturlig storlek av Boruwłaski och ett glasskåp som visar hans kostym, stol, promenadkäpp, fiol, hattask och skor.

Greve Boruwłaski som vid trettio års ålder var en meter hög och som avled i Durham 1837 vid den då aktingsvärda åldern av 97 år, var vid sin död en respekterad medborgare och begrovs under högtidliga former i stadens katedral. Han var född i Polen och hade varit god vän med kungar och kejsare i Polen, Österrike, Frankrike och England.  Boruwłaski hade två vackra döttrar och hade varit gift med en firad skönhet. Han var en beläst och stimulerande samtalspartner, skicklig gitarrist och violinst, med ett spännande liv bakom sig som han skildrade i tre självbiografier. Och spiselkrasen? Det var inte en spiselkrans utan en hög garderob som enligt vad Greve Boruwłaski själv har berättat som hans fullvuxna och mycket tempramentsfulla hustru placerade honom på då hon var förargad på honom.

Och Bonnie Prine Charles? Vad hände med honom efter det förödande slaget vid Culloden? Han flydde över de skotska hedarna, ständigt förföljd av de engelska trupperna, men ingen förrådde honom för de 30,000 pund som utlovats den som kunde tala om var han befann sig. Slutligen lyckades Charles, förklädd som husjungfru till Flora MacDonald, med en liten båt ta sig från ön Skye till en väntande fransk fregatt. Floras sonson blev sedermera dödad i en duell med den hetlevrade och ökände Alexander Ranaldson MacDonell av Glengarry.

Bonnie Prince Charles fortsatte drömma om att slutligen bli engelsk kung, men söp ner sig och även om han gick från kvinna till kvinna fick han ingen arvinge och dog i Rom som en patetisk parodi på sitt forna, stiliga jag.

I sin kortroman Kastrater berättar Sven Delblanc om en nattlig seans i ätten Stuarts palats i Rom. Närvarande är Gustaf III, hans gunstling Gustaf Mauritz Armfelt, den åldrade Bonnie Prince Charles och den berömde kastratsångaren Marchesi, snart uppenbarar sig även Marchesis än mer ryktbare kollega Farinelli, men han visar sig enbart vara en förgrämd ande. Det förfallna palatset är befolkat med allsköns andeväsen och även Gustaf III och Charles Stuart framstår som patetiska relikter från en tid som snart skall gå i graven, lika sterila som de två kastratsångarna. Delblancs skildring av hur den försupne och i förtid åldrade Bonnie Prince Charles tar emot sina gäster i porten till Palazzo Muti är antagligen inte långt från verkligheten:

Omsvärmad av tjänare kom Karl Edvard vacklande nerför trappan, sömndrucken eller av andra orsaker échaufferad, kutig av ålder, högröd i ansiktet och med sin habit i oordning, flaxande som en ruggande trana i sin söndriga fjäderskrud … På den blå livrocken glimmade en kraschan, men de nakna benen under kiltens röda tartan var skrangliga av ålder, och Strumpebandsorden hade hasat ner till vristen. […] Borstig av vit skäggstubb över pussiga kinder, blommerant av dryckenskap, derangerad i klädseln, stod han där äntligen på nedersta trappsteget, han som av somliga kallades Karl Edvard Stuart, Chevalier de Saint-Georges …

Givetvis cyklade jag vid min återkomst till Rom ner till Palazzo Muti, som ligger mitt i stan. Förgäves sökte jag efter någon av de marmorplattor som brukar finnas på åldriga romerska hus för att tala om att de bebotts av någon berömd person. Än mer osäker om att det rörde sig om Stuartarnas palats blev jag då jag såg att namnet  Balestra var ingraverat över porten. 

Medan jag stod där i duggregnet steg en äldre, rakryggad herre, med borsalino, elegant rock i beige kaschmir och mustasch med uppåtsvängda spetsar, ut ur porten. Medan han slog upp sitt paraply gick jag fram till honom och undrade om detta verkligen var Palazzo Muti. Medan han intresserat betraktade mig genom sina hornbågade glasögon svarade han vänligt: 

- Visst är det det!

- Men, det står ju Balestra över porten.

- Äsch, det skall du inte bry dig om. Förresten, är du skotte?

- Nej, jag är svensk. Hur så?

- Det är nämligen enbart amerikaner och skottar som brukar fråga om det här är Palazzo Muti. För du är väl nyfiken på om det här är Stuartarnas palats?

- Jovisst, men jag trodde det skulle finnas en skylt.

Han skrattade:

- Det tror alla och det finns verkligen en skylt. Det är enbart så att du kommit hit på fel dag, porten är stängd på lördagar och söndagar. Kom, så skall du få se.

Artigt förekommande öppnade han åter porten och lät mig stiga in och på väggen i portgången fanns verkligen en marmorplatta:

I detta palats bodde hertig Henry, som då var kardinal av York och som den siste överlevande sonen efter James III av England tog sig namnet Henry IX i och med honom utsläcktes år 1807 den stuartska dynastin.

Henry Benedict Stuart var Bonnie Prince Charles homosexuelle och därmed barnlöse yngre bror och liksom Charles föddes och dog han i samma palats, den likaledes barnlöse Charles hade då varit död i nitton år.

Jag fortsatte min cykeltur till Vatikanen där jag i Peterskyrkan någon minut stod framför Stuartarnas eleganta gravvård, skapad av Canova och bekostad av den engelske kungen Georg III. Henry Stuart hade säkerligen uppskattat de vackra, nakna och vingprydda ynglingarna Eros och Thanatos som med släckta facklor  böjer sina huvuden på ömse sidor om ingången till ett mausoleum över vilken det på latin står skrivet "Saliga är de som dör i Herren". Förutom drottning Kristina av Sverige är Stuartarna de enda kungligheter som är begravna i Peterskyrkan. Under Andra världskriget restaurerades Stuartarnas sarkofag i basilikans krypta på bekostnad av The Queen Mother, även det som en ursäkt för det elände som engelsmännen åsamkat de skotska högländerna efter slaget vid Culloden.

Baudelaire, Charles (2001) The Prose Poems and La Fanfarlo. Oxford: Oxford University Press. Crawford, Thomas (1982) Walter Scott. Edinburgh: Scottish Academic Press. Burns, Robert (1993) Selected Poems. Harmondsworth: Penguin Classics. Delblanc, Sven (1976) Kastrater: En romantisk berättelse. Stockholm: Aldus/Bonniers.  Hogg, James (2010) Familiar Anecdotes of Sir Walter Scott. Charleston SC: Nabu Press. Hudson, Benjamin (2014) The Picts. Chichester: Wiley Blackwell. Hutton, Richard H. (1878) "Sir Walter Scott," i Hayden, John O. (ed.) (1970) Walter Scott: The Critical Heritage. London and New York: Routledge. Prebble, John (1973) The Highland Clearences. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (1974) Culloden. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (2000) The King´s Jaunt. Edinburgh: Birlinn Ltd.  Scott, Walter (2011) Waverley. London: Penguin Classics. Trevor-Roper, Hugh (1987) “The Invention of Tradition: The Highland Tradition of Scotland,” i Hobsbawm, Eric och Terence Ranger (eds.) The Invention of Tradition. Cambridge: Cambridge University Press. Webb, Simon (2008) In Search of the Little Count: Joseph Boruwlaski, Durham Celebrity. Durham.

When someone has a given a strange name to their child my mother use say: “It is of no importance at all, the child will put its mark on the name, it changes and will suit her/him well in the end.” Sure, she's right. When we hear the name Beethoven it carries with it all the impressions and meanings his music have. The name is a stamp on Beethoven's complete works. In his case it is a quality seal, or what we in our commercially devastated world would call his brand. A name beyond good and evil. For me, Beethoven's music is a magnificent experience with no trace of evil. But for an evil sociopath like Alex in Anthony Burgess´s  Clockwork Orange the music of “Lovely Ludwig Van”  becomes an inspiration for his outbursts of   “ultraviolence” or as he puts it in Stanley Kubrick's movie:

Oh bliss! Bliss and heaven! Oh, it was gorgeousness and gorgeousity made flesh. It was like a bird of rarest-spun heaven metal or like silvery wine flowing in a spaceship, gravity all nonsense now. As I slooshied, I knew such lovely pictures!

Thankfully, masterpieces like such divine music and unforgettable novels are actually not tarnished by their creators´ human shortcomings, though we are often tempted to assume it. However, the case is quite different when it comes to policies and acts inspired by power-mad people's narcissism. In that case individuals´ names become brands for either good or evil. It´s enough to think about names like Hitler or Stalin. It is probably like an ad for The Walt Disney Company declares: "What's in a name? Everything!"

As I write this, I am listening to Donald John Trump while he speaks with the awful Patrick Sean Hannity, his most boundless admirer who spreads his poison on the Fox Channel in a manner described by CNN as:

Hannity frequently cites areas where he agrees with Trump, or where he thinks Trump was right about something, then asks him to expand on it. Many questions function as a set-up for Trump to discuss anything he wants.

A sickening approach where Trump's pathological narcissism is allowed to flow freely and his repulsive platitudes are encouraged by an unbridled enthusiasm, thus illustrating Sean Hannity´s unconcealed favouritism, completely in accordance with his own description of his act: "I'm not a journalist. I'm a talk show host." I listen to the idiocies with disgust and fear. What worries me the most is all those who sloppily swallow the poisoned bait. Listen to Primo Levi, the most accurate observer of the horrors of the Holocaust:

Information today is the “fourth estate.” In an authoritarian state it is not like this. There is only one Truth, proclaimed from above. The newspapers are all alike; they all repeat the same one truth. Propaganda is substituted for information. It is clear that under these conditions it becomes possible (though not always easy: it is never quite easy to do deep violence to human nature) to erase quite large chunks of reality.

Unfortunately, it seems the media under Donald Trump's government, and with the support of liars like Sean Hannity, will be sacrificed on the altar of unhealthy populism. Primo Levi warns us not to believe in the dangerous lie that there are individuals with less value than others ​​and implores us to be on our guard against autocratic power madness:

Understanding a proposal or a form of human behavior means containing it, containing its author, putting oneself in his place, identifying with him. No normal human being will ever be able to identify with Hitler, Himmler, Goebbels, Eichmann, and the endless others. This dismays us, but at the same time it provides a sense of relief, because perhaps it is desirable that their words and their deeds cannot be comprehensible to us. They are nonhuman words and deeds, really counter-human, without historic precedents, difficult to compare even with the cruellest events of the biological struggle for existence.

Due to his own gruesome experiences Primo Levi is permitted to underscore our duty to reflect on what happened during humanity's darkest hour, with its multitude of lies and wanton mass murder. It is our duty to be thoroughly informed about and make a determined effort to remember what men like Hitler, Stalin and Mussolini really said and did. That they in their own time were deeply trusted men, applauded and boundlessly admired. Hailed as a "charismatic leaders". According to Levi, such men had the power and the ability to deceive most of us. Their motivation was not to be credible, they were not motivated by any truth. Crucial to their means of expression was the way in which it was done, it was a form of repugnant entertainment. It was that which made them so incredibly admired, so they could savour the warmth of fame, constantly increasing their own well-being. Most of all, we ought to realize that:

that their faithful followers, among them the diligent executors of inhuman orders, were not born torturers, were not (with a few exceptions) monsters: they were ordinary men. Monsters exist, but they are too few in number to be truly dangerous; more dangerous are the common men, the functionaries ready to believe and to act without asking questions.

Trump is a monster in the word's original meaning as an omen, a sign from the gods, from the Latin monstrum originating from monere, to warn, remind. Consciously Trump has transformed himself into a brand, a sign to hide himself behind. Accordingly, he has transformed himself into a showcase, a cartoon character. The Trump Organization is a business corporation and its logo illustrates its structure and operations.

A labyrinth; vague, abstract and inhuman - this despite the fact that the enterprise bears a specific individual´s name and its image is largely based on this person's self-imposed role as a symbol of celebrity, glitz, glamour, wealth and power. Sure, Trump's business is far from the only company carrying an individual's name and thus obtaining its allure from his charisma. However, such a fascination is generally instigated from an individual's creative capacity - like the names of big fashion houses, or from inventors and innovators:

Friedrich Bayer, John Cadbury, André-Gustave Citroën, Gaspare Campari, William Colgate, Henry Ford, King Camp Gillette, Charles Goodyear, Soichiro Honda, Will Keith Kellogg, Charles Goodyear, Max Factor, Henri Nestlé, Paul Reuter, Sakichi Toyoda, Werner von Siemens, Henry E. Steinway, Andreas Stihl, etc.,etc.

And Donald John Trump? What do we find behind that name? An inventor, a pioneer? The name Trump seems to be a product in line with what the company offers - fame, glitz, glamour, wealth and power. And Donald John Trump? Who is he? Fame, glitz, glamour, wealth and power?

When a US presidential name adorns skyscrapers and casinos all over the world, their success or downfall are probably to a high decree dependent on the brand and the president's prestige. Is this not a case of an alarming conflict of interest? Upset and exhausted by the TV´s brain dead spectacle around this idiotic president I turn it off to deliver my brain from the misery and make it think about other things.

A name creates presence. In most cultures naming is an indispensable ritual, something which make a baby into a real human being, a member of society, someone to reckon with. A naming ceremony is usually carried out in front of a group of witnesses who may confirm the transformation to others.

Knowing a person's name gives you a certain power over her/him. To reveal your name to someone may be considered as an act of confidence. To reveal the name of someone can mean that you either provide it as a sign of trust, or that you have been forced to do so, or even that you act out of own personal gain, that you have become an informer.

Names can be regarded as holy, from the Old English hal, meaning “health, happiness, good luck” and thus something that has to be protected. Holy came to mean inviolable, something that could not be allowed to be damaged. Holiest of all names is the name of God, a fact emphasized by the Commandment: "Thou shalt not take the name of the LORD thy God in vain; for the LORD will not hold him guiltless that taketh his name in vain."

If someone forgets your name, it could mean that you have not made any significant impression on that person. This is something that has plagued me in my role as a teacher. I am ashamed to have been unable to properly learn the names of all my students. I have a much better visual memory than memory for names and figures. With not too much effort I am able visualize faces, but to my despair I am generally unable to connect them with any names.

To deny someone a name does in many cultures indicate that you intend to harm, condemn or even destroy the one who carries the name. A nameless individual becomes disengaged from society - an outcast, but s/he may also hide behind an apparent non-existence and accordingly become dangerous. Anonymity may serve as a protection for those with bad intentions, but lack of identity may also make them fearless and unrestricted, like Clint Eastwood's character in Sergio Leone's movies -The Man with No Name.

An interesting Italian comic strip from the seventies spin on a similar theme - Lo Sconosciuto, the Stranger, written and designed by Roberto Raviola. The Stranger is a name-less former mercenary, a middle-aged man who appears to be something between a secret agent and a bodyguard. It is likely that at some time in the past he was actively involved in various wars and rebellions, perhaps as a government soldier, or maybe as a member of some guerrilla unit, but the actual facts are never disclosed. Lo Sconosciuto´s past occasionally haunts him in the form of obscure hallucinations, or nightmares. The plots generally consists of Lo Sconosciuto being hired to perform various, seemingly innocuous tasks, but he eventually becomes helplessly embroiled in dangerous entanglements.

The cartoon series was born when homespun Italian and international terrorism ravaged Europe and Lo Sconosciuto becomes entangled in political warfare within the Arab world, is drawn into drug trafficking, mafia dealings, illicit arms trafficking, or ends up in Latin American and African nations on the brink of civil war, or embroiled in bloody conflicts between different interest groups. No one knows neither the real identity of Lo Sconosciuto, nor what he wants to achieve, not even himself.

However, these are romanticized depictions of a harsh and complicated reality. Names were removed from concentration camp prisoners, they became things and as things they could be exploited and destroyed, ending up as human waste, whose disposal did not merit any mourning. The Imperial Japanese Army's Unit 731 was devoted to research on biological and chemical warfare. The researchers busied themselves with applied science, carrying out vivisections, or congealing living people. They tested the effects of lethal drugs on them, pathogenic microbes, gas and a variety of weapons, starved them to death, contaminating them with venereal diseases and subjected them to a host of other atrocities, which in every single case ended up with the death of the victims, either as a result of the experiments, or to keep the operations secret.

The prisoners were designated with numbers from 101 to 1,500, when the executioners had killed all 1,500 they restarted the count from 101. Accordingly, the exact number of victims is not known, a common estimate is 250 000 men, women and children. The Unit's central facility was in Pingfang, outside the big city of Harbin in Northeast China and it was more or less the same size as Auschwitz-Birkenau in Poland. Officially, the death camp was designated as a saw mill, after the prisoners had been stripped of their names and identities they were known as "logs", maruta. Deaths were reported as the number of "felled logs".

Pronouncing a name might be considered as a desire to meet someone, the establishment of a relation with the creature that bears the name. Pronouncing the names of evil entities could thus be considered as a crime, or as a dangerous and irresponsible act. As in the Harry Potter books, where the great fear of the evil wizard Voldemort means that no one dares to pronounce his name and he is thus referred to as He-Who-Must-Not-Be-Named.

The word “name” has an Indo-European origin and is evident in most languages ​​spoken in Europe. In Sanskrit “name” is naman and in Latin nomen. Early on the ancient Romans pondered about the similarity between the word nomen and a phenomenon called numen.

Living in Italy is like being enclosed by a schoolbook. When an earthquake a few months ago razed the city of Amatrice, Rieti was also seriously shaken, this is a small but ancient town by the foot of the Sabine Hills, a few miles north of Rome. 

Rieti, with its medieval centre, ring wall, ancient Roman ruins and a small river running through the town, is a typical example of the charming and strange places that are to be found all over Italy. Small towns and villages I never have heard of until I by some chance end up in them.

Like so many other Italian communities, Rieti contains thick layers of intriguing history. It was from Rieti the first Romans abducted the Sabine women, who they believed to be necessary for expanding their predominantly male community. It was in Rieti that the powerful Flavian dynasty, with emperors like Vespasian and Titus, found its origins. None of this would have been known to me, if I on a chilly autumn afternoon, several years ago, had not gone astray with our car and ended up in Rieti.

After taking a cup of coffee in the piazza, in front of the medieval cathedral that is a customary feature in most ancient Italian towns, I wandered around in the midday sleepy Rieti and ended up in front of a statue of Marcus Terentius Varro (116-27 BC), a man until then completely unknown to me. Of course, I googled him as soon I came back home again. He had been a warrior with Pompey the Great, fighting against pirates in the Mediterranean and also against Julius Caesar in the civil war. Varro ended up on the losing side and was sentenced to death. However, he was pardoned and by Caesar ordered to establish and organize Rome's first Public Library. A fitting task for someone who the church father St Augustine more than three hundred years later praised and quoted almost a hundred times in his massive The City of God declaring that Varro had been:

a man of pre-eminent, of unparalleled erudition, succinctly and neatly described in one line of Terentian, ´Varro, that man of universal science´; a man who read so much that we marvel that he had any time for writing; who wrote so much that we find it hard to believe that anyone could have read it all.

Varro's literary output was obviously huge and included everything from science and history, to novels and poems, all written with an astonishing stylistic variety. He had a great influence on the whole of the ancient world, but only one of his 600 books has been preserved, though fragments of his writings appear in several ancient authors' works.

That I now came to think about Varro was not only due to the earthquakes, which sometimes continue to shake Rome, but because there is a preserved fragment of Varro in which he reflects on the word "name".

The Romans were extremely careful to address their gods by their right and proper names. By accidentally directing oneself to a wrong god, one who did not have the power over what you wanted to be helped with, or even worse, if you on purpose or mistakenly distorted a deity's name, it would have dire consequences. Order had to prevail in universe and everything had to have a proper name. A name designated the power inherited in every object. The divine power, the life force that animated the entire creation, was by the ancient Romans called numen. A word originally meaning “to nod”, i.e. to declare that something was true.

Varro wrote that this is precisely why the words nomen (name) and numen are so closely linked. Varro assumed that they both descended from the verb nosco, to recognize. Naming something was an act of confirming that it was endowed with an inherent power, a numen: "When new things had come into use they added names by which they might know them.” To give someone or something a name means we recognize that something/someone has an intrinsic force, which we may use for our own purposes. Maybe this was why God, according to the Bible, brought all the animals to Adam and asked him to name them.

In Egypt and throughout the ancient Mediterranean world, numerous pottery shards or fragments of papyrus have been found, inscribed with a great variety of nasty curses, always naming the person they were directed against. If a doctor prayed for healing, or sang a curative chant over his patient, he was very careful to indicate her/his name, otherwise the cure would have been worthless.

Researchers have until recently assumed that strange, hitherto unknown names occurring on curse fragments and in healing spells have been invented magical words, though now most of them agree that these were actually secret names of gods and demons. Each deity had several names and each name was a way to "recognize" and evoke the god's power. Most powerful were names that the gods concealed from the uninitiated. Only specific priests and magicians knew these names and thus the gods listened to them even more carefully than names evoked on an everyday basis. Both the Bible and the Qur´an declare that God has many names and several of them are unknown to us mere mortals.

To condemn memory - damnatio memoriae – was by ancient Romans considered to be a punishment worse than death. It meant that the Senate officially forbade the mentioning of a traitor's name and that any inscription or text where his name was visible had to be obliterated. A custom that prevailed in ancient Egypt as well, where images and names of condemned pharaohs were hacked away and wiped out. In Judaism it was common that a condemned person's name was followed by the phrase yimach shmo vezichro, “may his name and memory be erased”. Nowadays, the practice of removing and destroying statues and images of hated politicians and rulers continues unabated.

If, as my mother use to say, a person put her/his stamp on names, it can also be the opposite. That a name impacts it bearer. Probably one reason to why we might choose beloved relatives´ or admired persons' names for our children. We may also name them after after beautiful people, or objects (flowers, natural phenomena), protective beings (saints and angels) or symbols of strength (like Bear Björn, Wolf Ulf or Stone Sten).

I am grateful for the names my parents chose for me - Jan Erik Ragnar. They have helped me to create an identity, an affiliation. Jan is my own name, Erik and Ragnar are family names. Jan is a Christian name, probably originating from the Hebrew יְהוֹחָנָן Yəhōḥānān “God is gracious” and I actually believe that God has been kind to me. My grandfather´s name was Erik, while Ragnar was one of my father's names. They are pagan “strength names”. Erik means "sole ruler" and was among the Vikings a common royal name. However, I am most attached to the name Ragnar. It originates from the word regin, meaning “divine power”, combined with the ending -arr a foreshortening for harjar - warrior. This fascinating and powerful name attracted me to a large and striking book in my grandfather's bookcase. Its cover was black and red, the title written in gold and framed by runslingor, runic bands – The Saga of Ragnar Loðbrókar and his Sons retold by Peter August Gödecke.

It was not a literary masterpiece, but accounted for exciting reading, while August Malmström´s artwork was quite magnificent. I read the book several times and made countless versions of the illustrations, all have now vanished, except for one. Finally Grandpa gave me the book and I have it in front of me on my desk here in Rome. The language is archaic and somewhat too grandiloquent for my taste, though I can easily understand the fascination I once felt about Tora Borgarhjort´s lindorm, pet snake, which eventually became so huge that it could not be contained in the house, but coiled around its palisade and every day was fed with an entire ox.

The Danish king Sigurd Ring was originally a Swede but had after his victory in the mighty battle of Bråvalla become the most powerful king of the Northern lands, settling in the fertile Denmark. The victory was actually not entirely Sigurd Ring´s achievement but more so the feat of his mighty warrior Starkodder. He had mowed down all opposition, though he

was already bleeding from a hundred wounds and had his jaw cut off, but he kept it in place by sinking his teeth into his own beard and continued to deliver his deadly axe blows.

Sigurd Ring´s eldest son was Ragnar Lothbrok. The tale recounts how he got that name. Tora Borgarhjort´s father, the Swedish earl Härröd, had promised his fair daughter's hand to anyone who could free his kingdom from the monstrous serpent. Not only could it squeeze an assailant to death, its bite was so toxic that it flushed skin and flesh from the body. Ragnar made himself "shaggy pants and a hairy coat", which he boiled in pitch until they became hard like armour. Dressed in his "pitch outfit", he went into battle with the raging snake, which bite and venom could not hurt him, though the figthing was hard and Ragnar broke his spear in the snake's body. While the snake writhed in death agony and while its toxic blood sprayed over him "Ragnar turned and walked away."

He got his beautiful sköldmö, shield maiden, in marriage only after his rune marked spearhead was found in the body of the dead monster. Tora and Ragnar lived happily together until she died in sotdöd "from sickness". Grief made Ragnar senseless and he ravaged in the west, east and south, indifferent to whether he lived or died. Rumours of the mighty Ragnar Lothbrok spread far and wide. It was after his battle with the snake that Ragnar got his name, loðbrókar meaning leather pants coated with pitch.

The Saga continues to tell how Ragnar got the beautiful and valiant Aslög as his wife. She was the daughter of no less than the mighty dragon slayer Sigurd and Brynhild Budlesdotter, the famous Valkyrie. Aslög sings her sad tale to Ragnar. After Sigurd Fafnersbane had been slayed and Brynhild voluntarily had placed herself on her husband's funeral pyre, the little, orphaned Aslög was looked after by the good King Heime, who to protect her pretended to be a simple bard wandering around in the Northern lands, while he had the little girl hidden in the sound box of his big harp. Besides the girl, Heime concealed gold and silk in the sound box. However, one night he was murdered by an evil couple. The wicked old hag Grima had glimpsed a flap of precious silk by the sound box's edge and suspected that it contained great riches.

The killers crushed the sound box with an axe and found the stunning little Aslög, they could not bring themselves to kill such a beautiful creature, but raised her as their daughter. All the time she lived with the terrifying couple Aslög pretended to be deaf-mute. Her foster parents gave her the name Kråka and she grew up to be a gorgeous and strong maiden. Finally, Ragnar Lothbrok appeared with his fleet of sea raiders, after meeting with him Kråka bid farewell to the nasty old couple with the words:

- I know you slayed my foster father Heime and no one could have any better reason than I to avenge herself on you for the crime you committed, but since I've lived with you for some time I myself will not bring you any harm. Though I wish that fate will make every single day even worse for you than the one that preceded it.

Aslög and Ragnar lived happily together and had many sons. According to Viking custom Ragnar, and later his sons, used to sail away after harvest to fight, trade and plunder in England and the "countries of the South." They were also battling the Swedish king Östen Illråde, magician and blotare, sacrificial priest, whose people worshiped a mighty cow named Sibilja, which they led in front of their armies. Then Sibilja bellowed it caused panic and chaos among Östen´s foes and in their confusion they began to kill each other. Due to the magical powers of Sibilja Ragnar could not defeat Östen, but was seduced by the Swedish king's beautiful daughter, Ingeborg. Blinded by lust, Ragnar Lothbrok made peace with King Östen and promised to come back to Uppsala and marry his daughter after he had divorced Aslög.

Nevertheless, when Ragnar came back home he fathomed his folly. He realized he had been under a powerful spell and understood he could not live without his beloved Aslög, an emotion far stronger than his lust for the coveted maiden Ingeborg. Aslög was obviously furious at her spouse. With great difficulty she forgave him, but refused to send Ragnar into battle against Östen, who had killed the two sons that Thora Borgarhjort had borne to Ragnar and whom Aslög had loved as her own. She sent her four sons against Östen. They were led by Ivar Boneless, who could not walk, but was far stronger in his arms than his brothers and moreover was wiser than other man.

When Östen´s men and women, the Viking armies included bloodthirsty shield maidens fighting alongside the male warriors, went into battle against Ragnar´s sons they brought forth the huge cow Sibilja. However, even before she could emit her deadening bellow Ivar Boneless, whose stretcher had been placed in front of Ragnar´s hird, warriors, he shot an arrow straight into one of the cow's eyes. Bawling in pain and panic the huge animal thundered straight towards Ivar Boneless, goring men to death along its path, trampling them in the mud. To drown Sibiljas ominous roar Ivar gave orders to his warriors that they had to scream at the top of their voices and beat swords and axes against their iron-bound shields. Then the raging cow with lowered horns came rushing towards Ivar Boneless, he bade his brothers to lift him high in the wolf skin that covered his stretcher and with its help they hurled Ivar through the air towards Sibilja. Ivar ended up on Sibilja´s back, which was crushed by his weight and thus the battle was decided.

The tale of Ragnar Lothbrok is available in several versions. It was probably written down sometime in the 13^th century. The Icelandic version that Gödecke mainly used is missing the stories about how Ragnar Lothbrok and his sons looted Paris, something that apparently happened in reality. However, the Icelanders told how Ragnar met his fate in a battle against the Anglo Saxon King Aella of Northumbria.

When Ragnar left for his last raid, Aslög had given him a tunic that made Ragnar invulnerable to blows and stabs. On the battle field he appeared to be invincible:

This day he pushed his way across his enemies´ fylkings [wedge-shaped battle formations], stabbing and crushing shields, armour and helmets. His force was so immense that nothing that had life in it could withstand him. No blow, stab or shot gave him any wound, though he slew scores of King Aella's men. Nevertheless, they were numerous and all of Ragnar´s men fell. He was finally cornered between shield walls and taken prisoner.

As Ragnar refused to speak, Aella doubted whether he could really be the legendary Ragnar Lothbrok. To torture him and possibly get him to talk Aella ordered that Ragnar should be thrown into a pit filled with vipers. However, the magical tunic protected Ragnar from the poisonous snake bites and Aella gave the order to pull him out of the snake pit, tearing the tunic to pieces and once again threw Ragnar into the pit. This time, the naked Ragnar was defenceless and while the vipers crawled all over him, inflicting one poisonous bite after another the tormented old Viking cried out:

- How the little pigs would grunt if they knew how the old boar suffers!

King Aella understood that Ragnar was dying and feared to be avenged by his sons, who indeed after their father's death furiously attacked Aella, cut his army to pieces and killed Aella by carving Blood Eagle on his back. An extremely barbaric method of execution, which involved cutting the ribs loose along the spine, prying them out and pull out the lungs on top of them, so they lay like wings over the victims back. After I had read about the Vikings cutting blood eagles I asked Grandpa what that meant and his explanation provided me with several horrible nightmares.

More than anything else I had read up until then The Saga of Ragnar Loðbrókar haunted me and I even staged a version I wrote on my father´s typewriter and copied on stencils, which I distributed to my classmates, most of whom were going to participate in a play we premiered on the Funny Hour, a regular feature in Swedish schools at the end of each week during which a student was expected to present something fun and interesting. Of course I reserved the leading role for myself, while Maud would be Aslög. It was my intention to make the play as realistic as possible and to that end I advised my warriors to carry plastic or wooden swords and helmets. We made tunics of burlap potato sacks, girded with belts. We voted against false beards, it would make us look like Santa Claus, but some of us had wigs with braids that we had borrowed from our sisters. I made a big snake from paper, which was manoeuvred by strings and a broomstick and we rehearsed for several weeks in Torbjörn´s basement. At the premiere, parallel classes were invited as audience since almost my entire class was involved in my mammoth production. I do not remember if the play was a success, or not. I think the performance was followed by silence, but if I remember correctly it was performed more than once. Several years later I met some schoolmates who laughingly told me that my play had been the strangest and most incomprehensible performance they had ever seen.

When my daughters a few years ago travelled to Iceland and came back with their stories from this strange country, I reread Njál´s Saga where virtually every page is filled with names in an abundance and variety that make efforts to get a grip on the confusing names in a nineteenth-century Russian novel seem like child's play. The Icelandic names function like some kind of incantation, anchoring the tale in specific places and a definite time, thus providing a strong sense of authenticity. The reader forgets that Njál´s Saga, written in the 13th century actually was created several hundred years after the events it describes. 

With its terse language Njál´s Saga succeeds to create genuine, multi-dimensional characters, recreate credible conflicts and conjure up a harsh reality within an inhospitable landscape. The reader is carried along by the narrative and marvels at Gunnar Hámundarson´s steadfast loyalty to his treacherous, domineering and obstinate wife Hallgerður, his firmly-rooted friendship with the lawyer Njál þorgerirsson and how conflicts are resolved or exacerbated by disputes at the Alþingi, the Icelandic governing assembly, or through extremely violent clashes between neighbours, caused by vendettas and ownership disputes.

Njál´s Saga contradicts a commonly occurring perception that small, independent communities, lacking a centralized government, favour peace and cooperation. Like the Mafia families in The Godfather, we follow the tussle and unexpected conflicts within tightly unified families, as well as how warring factions can unite in brigandage against other groups or organize over-sea forays to remote locations, arranged as profit-making enterprises. Most thrilling and richly detailed are the descriptions of bloody clashes and, like in The Godfather, precise descriptions of judicial processes, corruption and broken agreements between warring factions.

Landscape and religion constitute an ever present backdrop, affecting the course of events. We are for example witnessing the Christianization of Iceland, but the implementation of the gospel is far from being carried out by some mild, unassertive priests and monks preaching tolerance and kindness, but rather spread by hard-line fighters ready to enter into single combat with their pagan opponents, using the same brutal methods as their adversaries, meaning bloody duels during which their axes cleave skulls and shields, cut off legs and arms, all in the name of the mighty Vite Krist, White Christ.

We are not provided with any detailed descriptions of neither Christian nor Pagan rituals, but bloody sacrifices and Christian masses are part of the setting. Beliefs in ghosts and interventions from “the other side” by undefeated pagan gods are common. Like when Gunnar Hámundarson after his violent death becomes a draug, a ghost, who during moonlit nights leaves his tomb and sits alone on a hill to meditate. Njál´s Saga ends with the Battle of Clontarf on Ireland, 1014, when the Vikings were finally defeated and the casualties amounted to more than 8,000 warriors.

The night before the battle a man called Dorrud suffered a sleepless night in his cottage in Katanäs on Iceland and went out into the night. Then he saw twelve imposing ladies riding up to a frustuga, women´s cottage. Dorrud sneaked after them and when the door had shut behind them he spied on them through a loophole, witnessing how the women put up a loom and while they weaved they sang a song:  

The warp is woven

with warriors´ guts

and heavily weighted

with the heads of men.

Spears serve as heddle rods,

spattered with blood;

and arrows are the pin bearers;

we will beat with swords

our battle web.

[…]

Now it is gruesome

to gaze around,

as blood-red clouds

cover the sky;

the heavens will be garish

with the gore of men

while the slaughter-wardens

sing their song

The last stanza does not really describe how “blood-red clouds cover the sky” but more accurately “the air is coloured red by the blood of the fallen”, thus referring to a gruesome phenomenon often described in Viking sagas, namely that if a battlefield was cold and frozen  the victims´ warm blood evaporated and rose up as a red mist among the fighters. What Dorrud had witnessed was how Odin's Valkyries, those who retrieved fallen fighters from the battle fields to  bring them to Valhalla, was preparing for a battle that would mean the end of the Vikings´ rule in Ireland.

My Christmas present from my youngest daughter was a box with Vikings, Michael Hirst's version of the stories about Ragnar Lothbrok produced for History Channel. I feared the worst, especially when I saw how Lothbrok´s Viking community was called Kattegat, which actually is a sea area between Sweden and Denmark, the two countries where most of the action takes place and which lack the huge mountains and impressive waterfalls of the landscape where the TV series is set. However, I soon could not help becoming quite obsessed with the series. The episodes actually breathe a similar fiery, humane and unrestrained violent mood as Njál´s Saga. It is dramatic, intense and not entirely unreliable. Names and conflicts admittedly differ, to some degree, from the Ragnar Lothbrok story, but the atmosphere is accurate and there are many similarities between the stories. In short, the TV series is an enjoyable reminder of the pleasure I felt when I read Grandpa´s book as a child, a fascination that has proved to be unbroken for more than fifty years.

The fascination I have with my name Ragnar lingers and to some extent I am inclined to disagree with Romeo's beautiful statement in Shakespeare's Romeo and Juliet:

What's in a name? That which we call a rose

by any other name would smell as sweet.

St Augustine (2003) City of God. London: Penguin Classics. Byock, Jesse L. (2000) The Saga of the Volsungs. London: Penguin Classics. Byers, Dylan (2016)”Sean Hannity embraces Donald Trump, without apology.” CNN, May 2. Burgess, Anthony (1995) Clockwork Orange. New York: W. W. Norton & Company. Corbeill, Anthony (2015) Controlling Laughter: Political Humor in the Late Roman Republic. Princeton NJ: Princeton University Press. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932 to 1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Levi, Primo (1986) “Primo Levi's Heartbreaking, Heroic Answers to the Most Common Questions He Was Asked About "Survival in Auschwitz," New Republic, February 17. Njál´s Saga (2002) London: Penguin Classics. 

Då någon har gett ett underligt namn till sitt barn brukar min mor säga:

- Det gör ingenting, barnet kommer att sätta sin prägel på namnet och namnet förvandlas.

Visst har hon rätt. Då vi hör namnet Beethoven bär namnet med sig de intryck hans musik skapar hos. Namnet blir till en stämpel på Beethovens samtliga verk. I hans fall är det en kvalitetsstämpel, eller som vi i vår kommersiellt brännmärkta värld skulle kalla hans varumärke. Ett namn bortom gott och ont. För mig är Beethovens musik en fantastisk upplevelse, utan spår av ondska. Men för den genomonde Alex i Anthony Burgess Clockwork Orange blir Beethoven beteckningen på en musik som motiverar honom i ett liv präglat av ”våldtäkt, ultravåld och Ludwig van Beethoven”, eller som han utrycker det i Stanley Kubricks film:

Oh lycka! Salighet och Himmelrike! Åh, det är härlighet och praktfullhet förvandlat till kött. Det var som en sällsam fågel spunnen av himmelsk metall, eller likt silvervin flödande i ett rymdskepp, gravitation blev till nonsens. Medan jag genomsköldes av den, upplevde jag så underbara bilder.

Tack och lov kan mästerverk som gudomlig musik och litterära mästerverk egentligen inte befläckas av deras skapares mänskliga brister, men dessvärre förhåller det sig annorlunda med politik och handlingar präglade av maktgalna människors narcissism. Där kan deras namn blir till varumärken för antingen godhet eller ondska. Låt oss minnas namn som Hitler eller Stalin. Eller som reklamen för The Walt Disney Company deklarerar: “What´s in a name? Everything! Vad finns i ett namn? Allt!”

Medan jag skriver detta lyssnar jag till Donald John Trump medan han talar med den förskräcklige Sean Patrick Hannity, hans gränslöse beundrare som sprider sitt gift på Fox Channel genom att enligt CNNs bedömning exklusivt:

åberopa åsikter där han håller med Trump, eller där han anser Trump har rätt och sedan ber honom utveckla dem.

En beklämmande förställning där Trumps sjukliga narcissism tillåts flöda fritt och hans milt sagt vedervärdiga plattityder, utan någon motsägelse, uppmuntras med ohämmad entusiasm och därmed blir till en skrämmande illustration av Sean Hannitys fördomsfulla ensidighet, helt i enlighet med hans egenhändiga karaktärsbeskrivning: ”Jag har aldrig hävdat att jag är en journalist.” Jag lyssnar med avsmak till denna skrämmande föreställning. Vad som främst skrämmer mig är de som tanklöst sväljer detta förgiftade bete. Lyssna till Primo Levi, Förintelsens främste skildrare:

Information är idag den "tredje statsmakten." I en totalitär stat är det inte så. Där finns en sanning som deklareras ovanifrån. Där är tidningarna likadana; de upprepar samma ensidiga sanning. Information har ersatts med propaganda. Det är uppenbart att under sådana förhållanden är det möjligt (men inte alltid så lätt: det är aldrig enkelt att våldföra sig på den mänskliga naturen) att utplåna stora delar av verkligheten.

Tyvärr tycks media, under Donald Trumps styre och med stöd av sådana lögnare som Sean Hannity, offras på den sjukliga populismens altare. Primo Levi varnar oss för att tro på den ödesdigra lögnen om människors olika värde och bönfaller oss att vara på vakt mot den enväldiga maktens vansinne:

Att förstå att en åsikt eller ett mänskligt beteende innebär ett försök att identifiera sig med dess upphovsman, sätta sig i hans ställe. Ingen normal människa skulle någonsin kunna identifiera sig med Hitler, Himmler, Goebbels, Eichmann, och ändlöst många fler som de. Detta oroar oss, men samtidigt ger det oss en känsla av lättnad, eftersom det är önskvärt att deras ord och handlingar förblir obegripliga för oss. Det rör sig om omänskliga ord och handlingar, människofientliga, utan något historiskt stöd för deras sanningsenlighet, de är till och med svåra att jämställa med de grymmaste uttrycken för en biologisk kamp för tillvaron.

Baserat på sina ohyggliga erfarenheter understryker Primo Levis vår plikt att begrunda vad som hände under mänsklighetens mörkaste perioder, med dess lögner och massmord. Vi måste känna till och anstränga oss att minnas vad män som Hitler, Stalin och Mussolini sade och gjorde. Att de på sin tid var betrodda, applåderade och gränslöst beundrade. Att de hyllades som ”karismatiska ledare”. Enligt Levi hade sådana män makten och förmågan att vilseleda de flesta av oss. Deras motivation var inte någon trovärdighet, inte någon sanning. Avgörande var uttryckssättet, underhållningen. Det var det som gjorde att de blev så oerhört beundrade, att de kunde sola sig i berömmelsens värme och därmed öka sitt välbefinnande. Främst av allt bör vi inse att:

deras trogna anhängare, bland dem de flitiga verkställarna av omänskliga order, inte var födda att bli torterare, de var inte (med några få undantag) monster: de var vanliga män. Monster existerar, men de är för få till antalet för att vara verkligt farliga; farligare är de vanliga män, funktionärer som är redo att tro och agera utan att ställa frågor.

Trump är ett monster i ordets ursprungliga betydelse - monstrum, egentligen ”varningljärtecken från gudarna”, från ordet monere, att påminna. Medvetet har Trump förvandlat sig till ett varumärke, ett tecken han döljer sig bakom. Därmed har han förvandlat sig till ett monstrum, ett tecken, eller som det heter i USA, a brand. The Trump Organization är ett företag och dess logotyp illustrerar väl dess uppbyggnad och verksamhet.

En labyrint; obestämt, abstrakt och omänskligt – detta trots att förtaget bär en speciell persons namn och dess framtoning bygger till stor del på den individens självpåtagna roll som en sinnebild för kändisskap, glitter, glamour, rikedom och makt. Visst, Trumps företag är långt ifrån det enda som bär en individs namn och söker sin attraktion i hans karisma. Men, en sådan tjuskraft söker i allmänhet sitt ursprung i en persons kreativa skapande – som de stora modehusens namn, eller från en person som uppfunnit något eller varit först med något –

Friedrich Bayer, John Cadbury, André-Gustave Citroën, Gaspare Campari, William Colgate, Henry Ford, King Camp Gillette, Charles Goodyear, Sōichirō Honda, Will Keith Kellogg, Charles Goodyear, Max Factor, Henri Nestlé, Paul Reuter, Sakichi Toyoda, Wernervon Siemens, Henry E. Steinway, Andreas Stihl, m.fl, m.fl. 

Och Donald John Trump? Vad döljer sig bakom det namnet? En uppfinnare, en pionjär? Namnet Trump tycks vara en produkt i linje med vad företaget erbjuder - kändisskap, glitter, glamour, rikedom och makt. Och Donald John Trump? Vem är han? Kändisskap, glitter, glamour, rikedom och makt?

När en amerikansk presidents namn pryder skyskrapor och kasinon över hela världen kommer deras framgång eller undergång att vara beroende av varumärkets/presidentens prestige. Är inte detta en fråga om en kuslig intressekonflikt? Jag är upprörd och utmattad av det hjärndöda spektaklet kring denne idiotiske president. Blir illamående, slår av TV:n och funderar på annat.

Ett namn skapar närvaro. Inom de flesta kulturer anses namngivande vara en oumbärlig ritual, något som verkliggör en människa. En namngivningsceremoni sker oftast inför en grupp som kan bevittna och därefter för andra bekräfta en varelses människoblivande.

Att känna en människas namn ger dig en viss makt över henne/honom. Att avslöja sitt namn för någon är ofta en gest av förtroende. Att ge någon ett namn, eller avslöja sitt eller andras namn, kan betyda att du antingen ger det som ett tecken på tillit, eller också att du har tvingats göra det, eller gör det för en egen vinnings skull, att du blivit en angivare.

Namn kan betraktas som heliga, i ordets ursprungliga betydelse, forngermanskans haila, ”lyckobringande” och därför något som måste skyddas. Ordet heligt kom att betyda ”okränkbart”, något som inte får skadas. Heligast av alla namn är Guds namn, ett faktum som understryks genom det andra av Tio Guds Bud:

Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.

Skulle någon glömma ditt namn kan det betyda att du inte har någon större betydelse för den personen, att du i hennes/hans ögon har förvandlats till en ”icke-person”. Detta är något som länge plågat mig som lärare. Jag skäms över att inte ordentligt kunna lära mig namnen på alla mina elever. Jag har ett betydligt bättre synminne än namnminne och kan lätt se dem framför mig, men inte minnas deras namn.

Att förneka någon ett namn är i flera kulturer det samma som att man vill förstöra/fördöma henne/honom. Den namnlöse blir frikopplad från samhället - utstött, men också okänd och därmed farlig. Namnlöshet kan vara ett skydd för sådana som har onda avsikter, men också för sådana vars identitetslöshet gör dem obundna, som Clint Eastwoods rollfigur i Sergio Leones filmer –The Man with No Name, Mannen utan namn.

Ett intressant italienskt seriemagasin från sjuttiotalet spinner vidare på ett liknande tema -  Lo Sconosciuto, Den Okände, skriven och tecknad av Roberto Raviola. Den Okände är en före detta legosoldat, en medelålders man som tycks vara ett mellanting mellan hemlig agent och livvakt. Det är troligt att han någon gång i det förflutna varit aktivt involverad i olika krigshärdar, kanske som regeringssoldat, kanske som medlem i något gerillaförband, men de verkliga förhållandena avslöjas aldrig. Den Okändes förflutna hemsöker honom emellanåt i form av diffusa spöksyner eller mardrömmar. Historierna går ut på att han anställs för att utföra olika till synes harmlösa uppgifter, men blir hjälplöst indragen i farliga förvecklingar.

Den tecknade serien föddes när italiensk och internationell terrorism härjade vilt i Europa. Den Okände hamnar bland konflikter i arabvärlden, dras in i narkotikahandel, maffiauppgörelser, illegal vapenhandel, eller hamnar i latinamerikanska och afrikanska länder på randen till revolution eller i öppen, blodig konflikt mellan olika intressegrupper. Ingen vet vem Den Okände är, eller vad han vill, inte ens han själv.

Men detta är romantiserade skildringar. Verkligheten för de namnlösa är betydligt fruktansvärdare. Namnen avlägsnades från koncentrationslägerfångar, de blev till ting, till sådant som kunde utnyttjas eller förstöras, mänskligt avfall. Den kejserliga japanska arméns Enhet 731 ägnade sig åt forskning kring biologisk och kemisk krigföring. Den ägnade sig åt vivisektion på eller nedfrysning av levande människor, testade dödliga preparat på dem, sjukdomsalstrande mikrober, gas och olika vapen, svalt dem till döds i forskningssyfte, besmittande dem med veneriska sjukdomar och utsatte dem för en mängd andra vedervärdigheter, något som i samtliga fall ledde till döden för de drabbade, antingen som en följd av experimenten, eller för att hemlighålla verksamheten.

Fångarna betecknades med nummer från 101 till 1500, då bödlarna avlivat 1500 av sina offer började de om från 101, det är därför inte känt exakt hur många som avlivades. En vanlig uppskattning är 250 000 män, kvinnor och barn.  Enhetens centrala anläggning låg i Pingfang, utanför den stora staden Harbin i Nordöstra Kina och var lika stor som Auschwitz-Birkenau. Officiellt var dödslägret ett sågverk och samtliga fångar fråntogs sina namn och betecknades som ”stockar”, maruta. Dödsfall rapporterades som antal ”fällda stockar”.

Att uttala ett namn kan också betraktas som om man kallar på, eller har ett förhållande till, den varelse som bär namnet. Att uttala namn på onda eller fördömda individer kunde därför betraktas som ett brott, eller som en farlig och oansvarig handling. Som i böckerna om Harry Potter där skräcken för Voldemort gör att ingen vågar ta hans namn i sin mun och istället refererar till honom som ”Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”.

Ordet namn har ett indo-europeiskt ursprung och finns i de flesta språk som talas i Europa. På sanskrit är namn naman och på latin nomen. Tidigt började de antika romarna fundera på likheten mellan orden nomen och numen.

Att leva i Italien är som att bo innesluten av en lärobok. Då en jordbävning för några månader sedan totalförstörde staden Amatrice i centrala Italien skakades också Rieti, en liten, men urgammal stad vid foten av Sabinerbergen, några mil norr om Rom.

Rieti är med sin medeltida stadskärna, ringmur, romerska lämningar och en liten flod som rinner genom den, typisk för de förvånande platser jag aldrig hört talas om förrän jag av någon slump hamnat där. Likt samtliga italienska samhällen rymmer också Rieti mäktiga lager av spännande historia. Det var från Rieti de första romarna rövade sabinskorna, som de tyckte sig behöva för att utöka sitt mansdominerade nybyggarsamhälle. Det var i Rieti som den sedermera så mäktiga flaviiska familjen, med kejsare som Vespasianus och Titus, hade sina rötter. Inget av detta skulle jag ha vetat om jag inte en kulen höstdag för flera år sedan hade kört vilse och hamnat i Rieti.

Då jag efter att ha tagit en kopp kaffe vid piazzan framför den medeltida katedralen vandrade kring i den middagssömniga staden hamnade jag framför en staty av Marcus Terentius Varro (116 – 27 f.Kr), även han fullkomligt okänd för mig. Givetvis tog jag så fort jag kommit hem reda på vem han varit. En krigare som tillsammans med Pompejus kämpat mot piraterna i Medelhavet och även slagits i inbördeskriget mot Julius Caesar. Varro hamnade på förlorarnas sida och dömdes till döden, men benådades och fick av Caesar uppdraget att organisera Roms första stadsbibliotek. En passande uppgift för någon som kyrkofadern Augustinus mer än trehundra år senare beskrev som en man som ”läst så mycket, att man måste förundra sig över att han haft tid att skriva något, och skrivit mer än man kan tro någon har läst.”

Varros litterära produktion var uppenbarligen enorm och omfattade allt från naturvetenskapliga verk, historia, romaner och dikter, allt skrivet med en förbluffande stilistisk variation. Han hade ett stort inflytande på hela den antika världen, men endast en av hans över 600 böcker finns bevarad, fast fragment av hans skrifter dyker upp bland andra antika författares verk.

Att jag kom att tänka på Varro beror inte enbart på jordbävningarna, som emellanåt fortsätter att skaka Rom, utan för att det finns ett bevarat skriftfragment av Varro i vilket han funderar kring ordet ”namn”.

Romarna var ytterst noga med att åkalla sina gudar med deras rätta namn. Att av misstag vända sig till fel gud, till en gudom som inte hade makt över sådant man ville påverka, eller än värre - förvränga gudomens namn, kunde få ödesdigra konsekvenser. För att ordning skall råda måste allt ha ett namn, Namnet är ett sätt att beteckna den kraft som finns hos det föremål eller den varelse som beskrivs genom namnet. Gudarnas kraft, ja kanske den livskraft som ger liv åt hela skapelsen, kallades av romarna för numen. Ett ord som leder sitt ursprung till akten av att böja huvudet, att nicka då man medger att något är sant.

Varro skrev att det är just därför som orden nomen (namn) och numen hänger samman. Varro antog att de härstammade från verbet nosco, erkänna. Att namge något var det samma som att bekräfta att det hade en inneboende kraft, en numen: ”När nya saker kommer i bruk ger vi dem ett namn så att vi kan känna och använda dem.” Att ge någon eller något ett namn betyder att vi erkänner att något/någon har en inneboende kraft som vi kan använda för våra egna syften.

Det var kanske därför som Gud enligt Bibeln förde alla djur inför Adam och bad honom namnge dem. I det antika Egypten och hela den antika medelhavsvärlden har man funnit talrika krukskärvor eller papyrusfragment, på vilka olika otäcka förbannelser har ristats in eller skrivits ner, alltid tillsammans med namnet på den person de riktade sig emot. Om en läkare bad en bön om läkedom eller läste en helande ramsa över sin patient var han ytterst noggrann med att ange hennes/hans namn, annars skulle kuren inte ha någon verkan. Namnet låste en handling till en speciell person.

Man har också funnit förbannelsefragment med underliga, hittills ökända namn, som man länge antog var påhittade magiska ord, men man vet nu att de i själva verket var gudars och demoners hemliga namn. Varje gudom hade i allmänhet flera namn och varje namn var ett sätt att ”erkänna” och framkalla gudens kraft. Mäktigast var de namn som gudarna hemlighöll för de oinvigda. Endast vissa präster och magiker kände dessa namn och därmed var uttalandet av dem ännu mäktigare än de gudanamn som användes till vardags. Både Bibeln och Koranen deklarerar att Gud har många namn och att flera av dem är okända för oss vanliga dödliga.

Att fördöma minnet - damnatio memoriae - ansågs av romarna vara ett straff värre än döden och innebar att Senaten officiellt förbjöd uttalandet av en förrädares namn och att varje inskription eller text som nämnde det skulle utplånas. Ett bruk som också förkom i det antika Egypten där bilder och namn på fördömda faraoner hackades bort och utplånades. Inom judendomen var det vanligt att en fördömd persons namn följdes av frasen yimach shmo vezichro, måtte hans namn och minne utplånas. Nuförtiden har bruket att avlägsna och förstöra statyer och bilder av hatade politiker och härskare fortsatt.

Om, som min mor brukar säga, en person sätter sin prägel på sitt namn kan det också vara tvärtom. Antagligen ett skäl till varför vi ofta väljer kära släktingars eller beundrade personers namn för våra barn. Vi kan också välja namn på vackra människor eller ting (blommor, naturfenomen), skyddande varelser (helgon, änglar) eller styrkesymboler (Björn, Ulf, Sten).

Jag är tacksam för de namn som mina föräldrar gav mig – Jan Erik Ragnar. De har hjälpt mig att skapa en identitet, en tillhörighet. Jan är mitt egennamn, Erik och Ragnar är släktnamn. Jan är ett kristet namn, antagligen med ursprung i hebreiskans יְהוֹחָנָן Yəhōḥānān ”Gud är nådig” och det tror jag faktiskt att Han har varit gentemot mig. Min morfar hette Erik och Ragnar var ett av min fars namn. Det är hedniska kraftnamn. Erik betyder ”ensam härskare” och var bland vikingarna ett vanligt kunganamn. Mest tycker jag dock om Ragnar, som kommer av ordet regin, gudamakt, kombinerat med ändelsen –arr som lära vara lika med harjar – krigare. Ett fascinerande och kraftfullt namn som tidigt drog mig till en stor och stilig bok i min morfars bokhylla, svart och röd, med en ram av runslingor – Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner återberättad av en viss Peter August Gödecke.

Den var väl inget litterärt mästerverk, men utgjorde spännande läsning och August Malmströms teckningar är magnifika. Jag läste boken flera gånger och gjorde otaliga versioner av teckningarna, alla nu försvunna, med undantag för en. Till slut gav Morfar mig boken och jag har den framför mig här i Rom. Språket är ålderdomligt och lite väl högstämt, men jag förstår fascinationen jag en gång kände inför Tora Borgarhjorts lilla lindorm, som blev så stor att han inte rymdes i kungsgården, utan ringlade sig kring dess palissad och varje dag slukade en oxe.

Den danske konungen Sigurd Ring var ursprungligen svensk men hade efter sin seger i det väldiga slaget vid Bråvalla blivit Nordanlandens mäktigaste konung och bosatt sig i det bördiga Danmark. Segern var egentligen inte Sigurd Rings förtjänst utan främst hans väldige kämpe Starkodders. Han hade mejat ner allt motstånd fast han

redan blödde ur hundra sår, fick sin haka avhuggen, men höll henne kvar genom att ta skägget mellan tänderna och så åter gick framåt att dela ut nya banehugg.

Sigurd Rings äldste son var Ragnar Lodbrok. Sagan berättar hur han fick det namnet. Tora Borgarhjorts far, den svenske jarlen Härröd, hade lovat sin fagra dotters hand till den som kunde befria hans rike från den förfärliga lindormen. Inte nog med att den kunde krama ihjäl en angripare, dess hugg var så giftiga att de frätte hud och kött från kroppen. Ragnar lät göra sig ”ludna byxor och en luden kappa” som han kokade i beck tills de blev hårda som en rustning. Klädd i sin ”beckdräkt” gick han i strid med den rasande ormen, vars bett och etter inte bet på honom, fast striden blev svår och Ragnar bröt ett spjut i ormens kropp. Medan ormen vred sig i dödsplågor och giftigt blod sprutade över honom, ”vände sig Ragnar och gick bort”.

Han fick sin vackra sköldmö först efter det att man funnit spjutspetsen i det döda vidundret. Tora och Ragnar levde lyckliga tillsammans tills hon gick bort i ”sotdöden”. Sorgen gjorde att Ragnar härjade vilt både i väster, öster och syd, fullkomligt likgiltig för om han levde eller dog. Rykten om den väldige krigaren Ragnar Lodbrok spred sig vida kring. Det var efter sin strid med ormen som Ragnar fått sitt tillnamn, lodbrokor var nämligen vargskinnsbyxor som bestrukits med beck.

Sagan fortsätter att berätta om hur Ragnar får den vackra, stridbara och trollkunniga Åslög till hustru. Hon var dotter till inga mindre än den väldige drakdödaren Sigurd Fafnesbane och valkyrian Brynhild Budlesdotter. Åslög sjunger sin sorgliga historia för Ragnar. Hur Sigurd dräptes och Brynhild frivilligt lagt sig på makens likbål. Den lilla Åslög hade blivit omhändertagen av den gode kung Heime, som för att skydda henne likt en enkel skald dragit land och rike kring och hållit flickan dold i klanglådan på en väldig harpa. Förutom flickan gömde Heime guld och siden i sin harpa. En natt blir han dock mördad av ett elakt gammalt par. Den ondskefulla käringen Grima hade skymtat en sidenflik vid klanglådans kant och anat att den innehöll stora rikedomar. 

Mördarna kunde dock inte få upp locket till klanglådan och efter det att de med en yxa slått sönder den fann de den änglalikt vackra Åslög, som de inte nändes slå ihjäl, utan uppfostrade som sin dotter. Åslög låtsades under sin uppväxt vara stum. Gamlingarna gav henne namnet Kråka och hon blev en underskön kvinna. Slutligen dök Ragnar upp och Kråka tog farväl av sina otäcka fosterföräldrar medan hon yttrade sina första ord på många år:

Jag vet att ni slog ihjäl min fosterfader Heime och ingen borde jag löna sämre än er, men eftersom jag bott här någon tid vill jag dock inte tillfoga er något ont. Men jag önskar att ödet ville göra den ena dagen värre än den andra för er.

Åslög och Ragnar blev lyckliga tillsammans och fick flera söner. Enligt vikingaseden drog Ragnar och sedermera han söner ofta ut i härnad mot England och ”sydländerna”. De slogs även mot den svenske kungen Östen Illråde, magiker och blotsven, vars folk dyrkade en väldig ko vid namn Sibilja, som de ledde framför sina härskaror. Då Sibilja brölade uppstod panik och kaos bland motståndarna och i sin förvirring började de slå ihjäl varandra. Ragnar lyckas inte besegra Östens krigare, men förfördes av den svenska kungens vackra dotter Ingeborg. Förblindad av åtrå lovade Ragnar Lodbrok Kung Östen att komma tillbaka till Uppsala efter det att ha skilt sig från Aslög.

Men, då Ragnar kommit hem insåg han sin enfald och begrep att han inte kunde lämna Aslög, som han fortfarande var förälskad i, mycket mer så än i den åtråvärda ungmön Ingeborg. Aslög var givetvis rasande på din make, men förlät honom, dock vägrade hon sända Ragnar i strid mot Östen, som dödat de två söner som Tora fött åt Ragnar och som Aslög älskat som sina egna. Hon sände sina fyra söner mot Östen. De leddes av Ivar Benlös, som inte kunde gå, men var starkare i armarna än sina bröder och dessutom klokare än andra män.

Innan Östens män och kvinnor, i vikingahärarna ingick blodtörstiga sköldmör som slogs vid männens sida, inledde striden mot Ragnars söner förde de fram den väldiga kon Sibilja, men innan hon börjat bröla sköt Ivar Benlös från sin bår en pil rakt in i kons ena öga.  Smärtsamt råmande rusade det väldiga djuret mot sina motståndare, stångade ihjäl dem eller trampade ner dem i dyn. För att överrösta Sibiljas olycksbringande brölande gav Ivar order om att krigarna skulle vråla och slå sina svärd och yxor mot de järnbeslagna sköldarna. Då den rasande kon med sänkta horn kom rusande mot Ivar Benlös bad han sina bröder lyfta upp honom i vargfällen som täckte hans bår och med dess hjälp slunga honom mot Sibilja. De gjorde vad han bett dem om och Ivar for handlöst genom luften, hamnade på Sibiljas rygg, som krossades och därmed var striden avgjord.

Ragnar Lodbroks saga finns i flera versioner. Den isländska saga som Gödecke främst använde sig av saknar berättelserna om hur Ragnar Lodbrok och hans söner plundrade Paris, något som uppenbarligen skett i verkligheten. Men, islänningarna berättade om hur Ragnar mötte sitt öde i strid mot den anglosaxiske kungen Ella av Northumbria. Då Ragnar gav sig av för sin sista härnad skänkte Åslög honom en kjortel som hade den egenskapen att den gjorde Ragnar osårbar för hugg och slag:

Denna dag trängde han tvärs genom fylkingarna, och var han högg eller stack, i sköldar, brynjor eller hjälmar, där voro hans slag så väldiga att intet som liv hade kunde stå dem emot. Och dock föll från fienden varken något hugg eller skott så att det vart honom till men och han fick aldrig något sår, ehuru han dräpte en mängd av kung Ellas folk. Så lyktade dock deras strid att allt Ragnars folk föll och han själv vart trängd mellan sköldar och på sådant sätt fången.

Eftersom Ragnar vägrade tala tvivlade Ella på om han verkligen kunde vara den vittberömde Ragnar. För att tortera honom och möjligen få honom att tala befallde Ella att Ragnar skulle bli slängd i en grop fylld med huggormar. Den magiska kjorteln skyddade dock Ragnar från ormbetten och Ella gav då order om att dra Ragnar ur gropen, slita av honom särken och naken slänga tillbaka honom i gropen. Nu krälade ormarna över honom och gav honom det ena giftiga hugget efter det andra alltmedan den plågade Ragnar skrek:

- Grymta månde grisarna om de visste vad den gamle galten lider!

Kung Ella begrep att Ragnar var döende och hoppades bli hämnad av sin söner, som mycket riktigt efter faderns död drog i härnad mot Ella, slog hans här i spillror och dödade Ella genom att rista blodörn på honom. En ytterst barbarisk avrättningsmetod som innebar att man utefter den dödsdömdes ryggrad skar av, samt bände ut, revbenen och drog ut lungorna, så att de låg som vingar över ryggen. Något som efter det att jag läst det och bett Morfar förklara vad det hela rörde sig om gav mig en hel del mardrömmar.

Mer än något annat jag läste spökade Ragnar Lodbroks saga i skallen på mig, så till den grad att jag inför klassens Roliga Timme planerade en stor teaterföreställning om Ragnar Lodbrok och hans söner. På Fars skrivmaskin skrev jag mödosamt ner en scenversion av berättelsen, som jag sedan gjorde blåstenciler av och delade ut till mina klasskamrater. Givetvis hade jag vigt huvudrollen åt mig och Maud skulle vara Åslög. Det var min avsikt att göra pjäsen så realistisk som möjligt och jag såg till att mina krigare var försedda med plastsvärd och hjälmar. Vi gjorde koltar av potatissäckar som vi omgjordade med livremmar. Vi röstade emot att använda lösskägg, det skulle få oss att se it som tomtar, men en del av oss hade peruker med flätor som vi lånat av våra systrar. Jag tillverkade en stor pappersorm som jag trädde upp på ett kvastskaft och vi tränade flera veckor i Torbjörns källare. Vid premiären bjöds parallellklasserna in, så gott som hela min klass var inblandad i mastodontproduktionen. Jag minns inte om förställningen blev lyckad eller ej. Jag tror att den följdes av tystnad, men om jag inte minns fel spelades den mer än en gång. Flera år senare träffade jag skolkamrater som skrattande berättade att min teaterproduktion varit det underligaste och mest obegripliga de sett.

När mina döttrar för några år sedan reste till Island och kom tillbaka med berättelser från detta märkliga land, läste jag Njals saga, där så gott som varje sida är fylld med namn. Egennamn och ortnamn i ett överflöd och en variation som gör att försöken att får ordning på de förvirrande namnen i en rysk artonhundratalsroman framstår som rena barnleken. De isländska namnen får tycke av slags besvärjelse, men de förankrar romanen på bestämda platser, en bestämd tid och ger den därmed en stark verklighetsprägel. Läsaren glömmer att det faktiskt rör sig om en historisk berättelse, skriven flera hundra år efter de händelser den skildrar.

Med sitt korthuggna och dramatiska språk lyckas Njals saga med mästerstycket att göra personerna, konflikterna och det karga landskapet närvarande. Läsaren rivs med i berättelsen och förundras exempelvis över Gunnar på Hlidarendes lojalitet mot sin förrädiska, härsklystna och självsvåldiga hustru Hallgerd, hans grundmurade vänskap med den lagkloke Njal och hur konflikter löses eller förvärras genom dispyter på Tinget och oerhört våldsamma sammandrabbningar mellan grannar, orsakade av blodshämnd och ägandetvister.

Njals saga motsäger en vanligt förkommande uppfattning om att små, självständiga samhällen utan centralstyre, gynnar fred och samverkan. Likt maffiafamiljerna i Gudfadern får vi följa slitningarna och de oväntade konflikterna inom hårt sammanhållna släkter och hur stridande fraktioner kan enas i gemensamma rövartåg mot andra grupperingar, eller tillsammans organisera plundringståg till avlägsna platser, anordnade som vinstbringande företag. Mest rafflande och detaljrikt skildras blodiga sammandrabbningar och likt i Gudfadern finns också noggranna beskrivningar av rättprocesser, korruption och ofta brutna avtal mellan stridande fraktioner.

Landskap och religion utgör en skissartad fond, som dock inverkar på händelseförloppet. Vi får exempelvis bevittna kristnandet av Island, men de som genomför det är långtifrån några mildsinta präster och munkar som predikar toleransens och godhetens evangelium, utan hårdföra kämpar som går i envig med hedniska motståndare och använder samma hårdföra metoder, som innebär de i blodig envig med yxor klyver skallar och sköldar, hugger av ben och armar.

Vi ges inga noggranna beskrivningar av varken kristna eller hedniska riter, men blot och mässor finns i fonden. Spöktro och ingripanden från inte helt besegrade hednagudar dyker upp. Som när Gunnar efter sin våldsamma död blir till en draug, en gengångare, som under månljusa nätter stiger fram ur sin gravhög och sätter sig på en kulle för att meditera. Njals saga avslutas med slaget vid Clontarf på Irland, 1014, då vikingarna slutligen besegrades och manspillan uppgick till mer än 8 000 krigare.

Natten före slaget ser en man, Dorrud, på isländska Katanäs hur tolv gestalter rider upp till en ”frustuga”. Han smyger efter dem och ser genom en glugg hur kvinnor sätter upp en väv och medan de väver sjunger en skrämmande visa:

Till varp fick väven

mänskotarmar,

är hårdspänd med

mänskohuvuden,

blodiga spjut

tjäna till skaft.

Vi skola med svärd

Slå segerväven.

[…]

Nu är skräck

runt om att skåda,

av blodröda moln,

mörk är himlen,

luften färgas

av fallnes blod,

dem stridens mör,

dödssång sjöngo.

Den sista strofen hänvisar till ett otäckt fenomen, som ofta skildras i vikingarnas berättelser – hur kylan över ett slagfält får de fallnas varna blod att förångas och stiga som en röd dimma bland de stridande. Vad Dorrud bevittnade var hur Odins valkyrior, som skall hämta de fallna till Valhalla, förbereder sig för en strid som kommer att innebära slutet för vikingarnas välde på Irland.

Av min yngsta dotter fick jag i julklapp en box med Vikings, Michel Hirsts version av berättelserna om Ragnar Lodbrok producerad för den amerikanska TV-kanalen History Channel. Jag befarade det värsta, speciellt då jag såg hur Lodbroks vikingasamhälle fått det underliga namnet Kattegatt, som faktiskt är ett hav och inte ett samhälle och att Sverige och Danmark, där det mesta handlingen utspelar sig, består av väldiga berg, och stora vattenfall. Men, jag blev snart gripen av filmerna. De är alldeles utmärkta och andas faktiskt samma hetsigt, människonära och ohämmat våldsamma stämning som Njals saga. Det är dramatiskt, intensivt och inte alls ovederhäftigt skildrat. Namn och konflikter skiljer sig visserligen delvis från Ragnar Lodbroks saga, men de ligger nära och jag följde varje avsnitt med stort intresse och väntar nu med spänning på fortsättningen. TV-serien är en njutbar påminnelse om den lädje som Ragnar Lodbroks saga gav mig som barn, en fascination som visat sig vara obruten även för en mer än sextioårig gubbe som jag.

Namnet Ragnars tjuskraft dröjer sig kvar och jag är ibland benägen att i viss mån misstro Romeos vackra konstaterande i Shakespeares Romeo and Juliet:

What's in a name? that which we call a rose
By any other name would smell as sweet.

Vad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla,

Med annat namn dock lika ljuvligt doftar.

Baeksted, Anders (1970) Gudar och hjältar i Norden. Stockholm: Forum. Byers, Dylan (2016) ”Sean Hannity embraces Donald Trump, without apology.” CNN, May 2. Burgess, Anthony (1995) Clockwork Orange. New York: W. W. Norton & Company. Corbeill, Anthony (2015) Controlling Laughter: Political Humor in the Late Roman Republic. Princeton NJ: Princeton University Press. Gödecke, Peter August (1880) Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932 to 1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Levi, Primo (1986) “Primo Levi's Heartbreaking, Heroic Answers to the Most Common Questions He Was Asked About "Survival in Auschwitz," New Republic, February 17. Njals saga i översättning av Hjalmar Alving (1965) Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers. Svenska Akademiens ordbok (A – tövla) https://g3.spraakdata.gu.se/saob/