For who would bear the Whips and Scorns of time,
The Oppressor's wrong, the proud man's Contumely,
The pangs of despised Love, the Law’s delay,
The insolence of Office, and the Spurns
That patient merit of the unworthy takes

A passage from Hamlet's to-be-or-not-to-be soliloquy, rightly the most famous monologue in history. Shakespeare´s uncanny excellence in poetry, drama and reflection is enigmatic. I have often thought about what Hamlet says about the insolence of power. The rude arrogance of the mighty is a sickening disease that makes life difficult for many people.

When you have lived for more than sixty years and done so in different environments, in different contexts, it is natural to ponder about power. How you exercise power and, possibly even more obvious, the control and domination you and others have suffered. We are herd animals. Our existence is marked by relationships with others and this relation is seldom equal. Every moment of our lives we have suffered various forms of subjugation - under our parents, teachers, friends and classmates, executives and government officials. At the same time, we have been forced to admit that we also have been guilty of abusing power, bullying and condemning those who have been weaker and less powerful than we have been - children, colleagues, students and many more.

Some persons I have been my more or less familiar with and who have ended up in powerful position have changed completely, poisoned by their elevation above others. Many of them imagined they earned their position though their intelligence, hard work, or charm, outstanding qualities that distinguished them from other people, especially those who ended up in a position of dependence to these admirable personalities. Power provides endorphin kicks stimulated by appreciation, or even fear, from those who live in the shadow of authority. Feelings of well-being increase the body's level of serotonin, a neurotransmitter controlling appetite and general mood. Low serotonin levels tend to be combined with elevated levels of stress hormones. High-ranking people whose well-being means that large doses of serotonin are pumped through their bodies and excite their brains, often experience a refreshing exhilaration. Naturally, they want to protect this euphoria from attacks by inferior wretches, whose blood and brains have been acidified by lack of serotonin and the build-up of stress hormones. It is common that people who courageously have revealed machinations of power mad despots are defused by accusations of hypocrisy and labelled as incurable grumblers.

Unfavourable descriptions of whistleblowers´ habits, appearance and opinions are heaped upon them. Something that has occurred in all ages, from ancient Egypt to our contemporary Edward Snowden. A variety of almost unknown persons who have made people pay attention to foul play by mighty  ones have been relentlessly slashed by those in power and their minions. In Homer´s Iliad we meet Thersites:

The ugliest man who ever came to Troy. Bandy-legged he was, with one foot clubbed, both shoulders humped together, curving over his caved-in chest, and bobbing above them his skull warped to a point, sprouting clumps of scraggly, woolly hair.

 Since he did not hesitate to tease them and thus expose them to public ridicule, Thersites was despised by mighty heroes like Odysseus and Achilles. Thersites could rarely keep quiet and during a deliberation he rose amid the handsome, brave, Achaean leaders, pointing an accusing finger towards the king of them all, Agamemnon, and addressed him in his shrill voice:

Still moaning and groaning, mighty Atrides – why now? What are you panting after now? Your shelters packed with the lion´s share of bronze, plenty of women too, crowding your lodges. Best of the lot, the beauties we hand you first, whenever we take some stronghold. Or still more gold you´re wanting? More ransom for a son of the stallion-breaking Trojans might just fetch from Troy? – though I or another hero drags him back in chains … Or a young woman, is it? – to spread and couple, to bed now for yourself apart from all the troops? How shameful for you, the high and mighty commander, to lead the sons of Achaea into bloody slaughter! Sons? No, my soft friends, wretched excuses – women, not men of Achaea! Home we go in our ships! Abandon him here in Troy to wallow in all his prizes – he´ll see if the likes of us have propped him up or not. Look – now it´s Achilles, a greater man he disgraces, seizes and keeps his prize, tears her away himself. But no gall in Achilles. Achilles lets it go. If not, Atrides, that outrage would have been your last.

In the Iliad, Thersites is called a coward, gifted with a wicked tongue. However, his speech appears to be a fearless and powerful act of resistance by facing an inept and greedy leader. Therefore, it may seem strange that the Achaean nobles, who instead of supporting him poured invectives over Theristes, while the handsome, widely admired Odysseus snatched Agamemnon's scepter form him and to the assembly´s cheerful acclaim tore the clothes from Thersites, flogging him mercilessly with the spire. The skin of Thersites´ back swelled and cracked, his eyes filled with tears as he cowered in a corner, from which he helplessly and sobbing watched the guffawing, high-spirited macho men surrounding him.

Homer provides no comments to the incident. The Iliad expresses admiration for men like the “man of twists and turns”, an epithet for Odysseus and the brutal, ego-tripped Achilles. Odysseus, who also despises Agamemnon, actually does not dare, unlike the "cowardly" Thersites, to give voice to the misgivings of the war weary heroes, instead he flogs the man who openly expressed what everyone was thinking. However, note that Odysseus did not hit Theristes with his own hands, he used the dictator's sceptre to flog the soothsayer. Perhaps Homer thus implied that Odysseus' initiative made him a servant of the power, as well as all the other mighty warriors who Thersites had mocked as cowards. By Odysseus use of the king's sceptre to punish the despised cripple he relieved the mighty heroes from the shame Thersites had bestowed upon them.

According to the myth, Thersites was finally killed by a blow from Achilles, the same man he previously so courageously had defended in the People's Assembly. To point out deficiencies and failures of powerful men has always been a very dangerous undertaking and there is no guarantee for any support from fellow sufferers, not even from those who without fear or hesitation might venture life and limb on the battlefield and during other dangerous endeavours.

Power-drunk men and women are rarely thick-skinned when it comes to themselves and their own shortcomings. Just think of Trump´s pathetic twittering whenever anyone questions his actions and personality, filled with contempt for and threats against those who doubts his excellence, threats that incidentally may be realized. This tendency to overreact is something Trump shares with countless other executives. A stinginess that can be traced far back in ancient times.

The Greek authors Arrian and Plutarch, who lived hundreds of years after the event, tell us how Alexander the Great's divinity was denied by Callisthenes, nephew and student of the philosopher Aristotle. After Alexander had celebrated his wedding with Princess Roxane in Baktra, now Balkh in northern Afghanistan, he organized a sumptuous banquet during which the orator Anaxarchos claimed that Alexander, since his outstanding achievements far exceeded what Hercules and Dionysius had done, should be worshiped as a god. Callisthenes ventured to disagree, pointing out that worshiping Alexander as a god would do injustice to him, since Alexander achieved what he had done through his personal, human abilities and not by virtue of any inherent divine power. Moreover, Callisthenes added, a man was greeted with a kiss on the cheek, no Greek should humiliate himself by crawling before any man, like the defeated Persians now was doing in front of Alexander. Even if Callisthenes speech was applauded, Alexander rose his wine goblet and toasted as Persian princes were wont to do, meaning that he took a swig of wine and then sent the goblet on to a minion of his, who took a swig, went up to the throne, returned the chalice to Alexander and then prostrated himself before him. Greeks and Persians did as Alexander expected them to do. However, Callisthenes drank the wine, but refused to crawl before Alexander.

The young despot kept a good face, but during a hunt a young Greek nobleman, Hermolaos, killed a huge boar that furiously attacked Alexander. Instead of showing gratitude Alexander claimed that Hermolaos had humiliated him by killing a game he himself ought to have killed. He flogged Hemolaos and took away his horse. The humiliated nobleman later tried to assassinate Alexander and after failing to do so he was savagely tortured before being stoned to death. Under torture Hemolaos was asked about Callisthenes, who had been his teacher. Had the daring philosopher ever said anything bad about Alexander? No, he had never said a bad word about the Great Leader. Then Hermolaos was asked if Callisthenes had said anything derogatory about powerful men. No, that had not been part of his teaching, though Hemolaos recalled that when he once had asked Callisthenes what he could do to become a famous man, his teacher had jokingly answered: "You could always kill a famous man." This was taken as proof that Callisthenes was inciting the murder of Alexander. He was arrested, mutilated, chained and thrown into a pit with wild beasts that attacked him, but before he died from his wounds Callisthenes was pulled up again and hanged.

Why would anyone want to be God? Perhaps to be worshiped. Adoration is a kind of surrender. True believers do not question the god they believe in, but accept what they believe to be the god's omnipotence. Powerful individuals seldom want to be challenged, only obeyed. Often they believe themselves to be beyond good and evil. Doubts lead to anxiety and uncertainty, if you are worshiped such dangers disappear. For a powerful person subordinates are easily transformed into figurines or androids that may be used for various tasks and services, it is easy to forget that they are individuals in their own right, with emotions and pride.

At one point I asked one of my bosses if there was something she did not appreciate about me. Her answer was astonishing: "That I am not your role model.” I was taken aback, and since I like Therites have problems being silent I mindlessly declared something that was not true, just to annoy her: "But dear X, how could I have you as a role model, a middle-aged lady, the same age as me? John Wayne and Marlon Brando, for sure." John Wayne is far from being any role model for me, though unfortunately I sometimes have a tendency to express opinions just to create an effect. I admit this is stupid and I would obviously not have said what I said, but I do not have any complete control of my thoughts and tongue. In all honesty, I must admit that this particular person, who was the worst boss I have ever had, nevertheless could be able to utter at least some words of wisdom, like: "Jan, you have to edit yourself.”

It has often been said that if a powerful man loses the respect he enjoys, he becomes more despised than others. A priest who has sinned is generally considered to be worse than an ordinary sinner. Likewise, those worshiped by their subjects - like executives of large corporations or government agencies - as soon as they lose the aura and glamour of their office generally turn into ordinary mortals. It may be one reason to why they usually demand exorbitant severance payments. If you are wealthy you are generally well respected, even if you no longer rule over the destiny of others. An urge to safeguard power and respect is probably also a reason to why powerful people struggle so hard to keep their influential positions and executives strive to get re-elected, while political leaders even may want to become dictators for life. This in spite of their complaints about enormous workloads and the huge responsibilities they have to shoulder. A complaint that reflect a perception of themselves as being superior to others, a feeling that can escalate to such a degree that they may come to believe that their organizations, the entire country, or even the whole world could not do without them.

When I worked for the Swedish international co-operation agency (Sida) I once ended up with a group of high-ranking Cuban government officials at a luxurious restaurant in Stockholm. At the table I had a person from the Cuban Finance Ministry, I do not remember exactly who he was. He could even have been the Minister of Finance, since he told me that he met with Fidel Castro at least once a week. I asked him jokingly if Cuba had given up the plans to spread revolution around the world.

- Yes, unfortunately.

- How come? Has it turned out to be too expensive for you?

- No, no, that's not the reason. The reason is that there is no Fidel to be found anywhere in the world.

- Is he so unique?

-  Oh, yes! Cuba could not do without him.

The assertiveness of those in power can sometimes reach absurd proportions, as when a former colleague of mine before s/he (no names mentioned) ended up at a decision-making/controlling level would seek out linguistic advice and expertise from an English-speaking colleague, only a few days after her/his ascension s/he began correcting the colleague's English. He turned up in my cubicle showing me a memo filled with corrections and sour comments, telling me:

- Look at all these corrections, it is amazing how fast s/he became an English prodigy. Leadership must be the fastest and easiest language course available.

Of course, it would be a liberating feeling if I could pour bile and frustration over power-drunk bullies who occasionally have made my and other people's lives quite miserable. If I revealed their names and positions, I could unreservedly tell you all about how they have hurt and damaged mainly friends and colleagues and to some extent even me. However, it does not feel right to complain, at least not yet. I do not want to appear as a whining quibbler and when it comes to me there are always some dregs at the bottom of the beaker and bosses have for sure been correct in several of their complaints about me. I am far from being one of God's best children.

A sense of inadequacy and gnawing awareness about their own mistakes and shortcomings make many persons forced to suffer in secret - the suspicion that their superior's constant whining and criticism may be justified is mixed with the additional fears that if they ever raised their voices against their tormentors it could only lead to harsh reprisals. In the worst scenarios, the mighty ones may perceive grievances as an attack on the entire hierarchical system and thus an assault on their power position. The result of questioning authority, abuse and self-justification may often result in isolation, decreased salary, limited tasks, libel, dismissal and perhaps even psychological disorders leading to depression, psychotherapy, drug - or alcohol abuse, and maybe a nursing home as end station.

Controlling people´s means of expression and creating an atmosphere of insecurity and exploitation is not an efficient method for fomenting enthusiasm, innovation and well-being. I consider it as a sign of self-doubt and anxiety, in line with what a good friend once told me when I asked him about a senior member of higher management:

- A very uncertain and accordingly dangerous person.

This remark has become a warning sign for me. It applies to almost all people who have tried to control and silence me and furthermore have had the power to do so. However, to be quite honest I must admit that I also have had the great joy of depending on straightforward, kind-hearted and generous mentors, though my friend's words have made me trying to avoid ending up as some kind of leader and they have also boosted my efforts to discern power abuse by realizing that it actually is based on concealment of weaknesses. I have even been able to pity power poisoned individuals who have made life sour for me and/or my friends. Or, as another friend once observed:

- Now he walks around and feels sorry for some noxious idiot again!

Many powerful persons have a tendency to crawl in the dust before those who are even higher up in the hierarchy and in worse case scenarios these minions, who control others beneath them, expect the same behaviour from their underlings. Has a manager chosen a paltry underling to a position of responsibility s/he must defend her/his prestige by defending the bad choice to others and accordingly have a tendency to forgive the glaring incompetency of a chosen one, doing nothing about a subordinate manager's deplorable acts and behaviour. Power often means a sickening game of adoration upwards and kicking downwards.

How does a ruler go about to hide her/his ignorance, shortcomings and uncertainty? I do not know, but an acquaintance of mine, an elderly man who worked at a renowned African research institution once told me that during his long professional life he had personally met several dictators and claimed that what they all seemed to have in common was to use inaccessibility as a kind of protection, but if you happened to end up working for them you would soon find out that their favourite mode of  governing was to express themselves through shallow verbosity, platitudes, criticism of others and above all – micromanagement.  A behaviour that meant they avoided crucial decisions, leaving those to minions who could be criticised and chastised if they turned out to be wrong and instead concentrate themselves on correcting pointless details.

This ridiculous window dressing could have been laughable, had it not been for the fact that it often has dire consequences. While I was writing this I read a novella by Amélie Nothomb Fear and Trembling, well written and quite hilarious it deals with the adventures a well-intentioned and smart young Belgian lady within an immense Japanese corporation. Even if she is fluent in Japanese she is confronted with unfathomable situations originating from the preposterous, prestige-ridden sensibilities of her superiors. She is gradually degraded until she ends up as a rest-room attendant. The quoted press blurbs praised the book as “a vituperatively funny attack on an alien culture”, describing the “age-old divide between East and West”. Most absurdities might probably be traced to Japanese peculiarities, though my own experiences within big organisations made me inclined to consider this delectable little book as an appropriate description of the power induced craziness that reigns in many huge workplaces, all over the world.

The central message of Fear  and Trembling is that Fubuki Mori, the narrator´s stunningly beautiful and unmarried closest supervisor who makes her life miserable, herself is a bullied and utterly frustrated victim of the hierarchic and patriarchal system. The downtrodden make those below them suffer, like the brutal Afro-American men in Alice Walkers The Color Purple who through internalized oppression have become rapists and wife beaters.

Power dazzles its prey and, like other intoxicants, easily results in addiction and demands for increasingly stronger doses. It happens, for example, that people have voted for millionaires with the hope that their wealth would be sufficient to hinder them from becoming corrupt and enrich themselves further. A hope squashed by leaders like Berlusconi and Trump, who use their power to become even richer and benefit both themselves and their minions.

A tale of a continuously escalating desire for obtaining more and more power is told by the brothers Grimm - The Fisherman and his Wife. A tale about an old fisherman who pulls out a huge flounder from the sea. The fish can talk and asks to be thrown back into the sea, something the fisherman does. When he returns home and tells his wife about the strange event, she becomes furious and wonders how he could have been so incredibly stupid that he did not asked such a strange fish to reciprocate him for having saved it´s life. She demands that her husband immediately returns to the beach, calls for the fish and asks for repayment for his merciful act. Reluctantly the fisherman walks down to the seashore, calls upon the fish, which against all odds reappears and wonders what the old man wants. Humbly he replies with a chant:

Mandje! Mandje! Timpe Te!

Flounder, flounder, in the sea!

My wife, my wife Ilsebill,

Wants not, wants not, what I will.

The flounder asks what Ilsebill wants and the fisherman answers that she wants a real house instead of the miserable hut they now live in. The fish feels sorry for the hen-pecked man, telling him to return home. To his great astonishment he found his wife sitting by the fire in a cosy, stone house. When Ilsebill found that her husband´s connection with superhuman forces worked miracles she could not be impeded. Now she wished for a castle and the old fisherman obediently went down to the seashore, where he repeated his chant and the flounder turned up to once more grant Ilsebill´s wish. However, she was now unstoppable. She did no longer asked for immaterial things, she wanted power and consequently became king, emperor and pope.

Every time his wife expressed a desire the fisherman went down to the seashore and called on the flounder, but the more unreasonable his wife's wishes became the more he angered the fish. The sky darkensed and the sea rose. Climax comes when Ilsebill asks to be God, then the earth shakes, the wind roars and rocks plunge into the roaring sea. For the last time the flounder rises up from the depths and shouts to the fisherman that he has to return home, where he finds his power-crazed wife sitting glum and despairing by an extinguished fire within their previous, miserable shack.

What may be surprising with this story is that it is a woman and not a man who becomes king, pope and eventually wants to be God. Indeed, it has generally been men who have tried to attain such positions. Oppression of women, combined with an exaggeration of the excellence "male" characteristics and abilities, seems to be what in social anthropology has been described as a "cultural universal", i.e. patterns of life and institutions common to all human societies. There is, despite several romantic feminists´ assurances to the contrary, no definite proof that matriarchy really has existed, neither in history, nor in so-called "primitive" societies. Although there are several examples of how kinship and heritage have been determined in accordance with maternity, as well as the fact that women in certain societies have had the right to be consulted on laws and government. Nevertheless, actual power has always rested with men, even if this cannot be taken as a pretext for men´s superior intelligence or abilities, but rather as a sign that brute force and a deeply rooted gendered prejudices have been the God-given basis for universal patriarchal power structures.

Women's social roles within community and family have in general rather been those of underlings and even victims. As in John Lennon's controversial song Woman is the Nigger of the World (an expression originating from Yoko Ono).

We make her paint her face and dance

If she won't be slave, we say that she don't love us

If she's real, we say she's trying to be a man

While putting her down we pretend that she is above us

Woman is the nigger of the world ... yes she is

If you don't believe me take a look to the one you're with

Woman is the slaves of the slaves

Ah yeah...better scream about it.

It was of course somewhat unfortunate that it was a man who wrote that song. There is the suspicion that if someone who constitutes a part of a repressive system is criticizing it, there might somewhere be the smell of a rat. John Lennon was certainly no saint, something his neglected son Julian has noted:

I have to say that, from my point of view, I felt he was a hypocrite. Dad could talk about peace and love out loud to the world but he could never show it to the people who supposedly meant the most to him: his wife and son. How can you talk about peace and love and have a family in bits and pieces - no communication, adultery, divorce? You can't do it, not if you're being true and honest with yourself.

John Lennon's second son, Sean, to whom he devoted considerably more attention and love than to Julian, is also to a certain degree condemning his father, albeit he is far more appreciative of him than his half-brother is. Sean was only five years old when his father was murdered:

He was a macho pig in lots of ways, and he knew it. I think his greatest accomplishment was recognizing that he was a macho asshole and trying to stop it. […] His saving grace. He tried to overcome it. […] People forget how easy it is to overglorify human beings, to mythify them. The reality was, he was my dad. Sometimes he would yell at me for no fucking reason, scream and shout, and I would cry hysterically. If there's anything the public doesn't understand, it's that he was a human being. That when he died, he left a real family behind. And that I miss him every day. I don't miss John Lennon the persona. I miss my dad.

Men who write about women have to be prepared for the fact that their sex by certain people may be regarded as a liability. They may turn into the lop-sided concept of "man" and thus lose their individuality as a specific human being. I experienced it when my good friend Bernth invited me to the Department of Literature at Lund University. He had written a, in my opinion excellent, master's thesis about signs of anorexia nervosa in the Danish author Karen Blixen's writings. The seminar was dominated by a group of aggressive young women who appeared to be furious at Bernth for his outrageous suggestions that a prominent female writer like Blixen might have suffered from a mentally conditioned ailment.

Why do men always have to apply mental disorders to intelligent women? What did a man like Bernth know about women's minds and bodies? While being confronted with such unexpected and ferocious attacks the decent and rather taciturn Bernth became speechless. His interest in Karen Blixen was based on a thorough assessment of her writings and he was well prepared. Not for a moment had Bernth been able to imagine that he would be attacked for having found signs of anorexia nervosa in Blixen´s writing. Bernth had not even paid enough attention to Blixen's particularities as a female writer.

The day before the incident, I had been to the movies and seen a, in my opinion quite excellent, movie by Fellini, though the critique had scorned it – City of Women. It was generally interpreted as a macho infested, old man´s portrayal of the women's liberation movement. Personally, I found that it was Marcello Mastroianni´s bewildered, women chasing character, Professor Snáporaz, who in his pathetic search for a mother figure within a grotesque dream world populated with all kinds of women, appeared as a pathetic and ridiculous figure.

City of Women begins with a masterly rendered scene on a train, where Professor Snáporaz, observes a beautiful fellow traveller. It is not spelled out, but it appears as if the professor falls asleep and we enter a sumptuous dream world depicted in Fellini´s most exuberant manner. Snáporaz does simply not understand women. For him, every woman is a mystery and by his excesses and foolishness he transforms the women he meets into abstract archetypes. He provides them with masks that hide their individuality. For Snáporaz every woman turns into a fantasy of the ideal woman, something that prevents him from encountering women as fellow human beings, to understand that they, just like him, are unique persons.

I considered City of Women to be an imaginative indictment of machismo and misogyny, but while talking to my friends I found to my surprise that I appeared to be alone with that impression. At the same time, I read Günther Grass´s The Flounder and also came to regard that novel as a portrayal of men's limited and contemptuous view of women. In The Flounder, like City of Women, man appears to be a loser in the sexist struggle.

The novel deals with an immortal man's moving from life to life, during each time of his life on earth he has a relationship with a female cook. Among other things, the fact that the novel portrayed women as cooks subjected Grass to feminist criticism. How could Grass be so presumptuous that he assigned the women to their traditional role as cooks? What did such a portrayal has to do with women's liberation? Furthermore, the novel was a lush tribute to the physical love between man and woman and furthermore packed with exciting recipes for dishes created by attractive women. Could one imagine a more chauvinistic wallowing in female stereotypes?

Grass published his novel in 1977, a time when feminism experienced its so-called "second wave". After the European women's movement´s tough fight for suffrage, participation in decision-making, access to higher education and more extensive social rights, radical women wanted to correct abuses in the private sphere - unpaid housework, sole responsibility for children, gender based violence, economic dependency, limited freedom of movement, circumscribed rights to their own sexuality, their bodies, etc. They also began to scrutinize the patriarchal discourse that had characterized culture, science and politics and furthermore suppressed female expression in the arts. Feminists followed women back in time in search of the Mother Goddess and matriarchy, powerful women in myths and fairy tales. It was pointed out that in ancient farming communities and among nomads, it had often been women who sang and told stories for children and to each other. In Germany, there was talk of a feminist Märchenwelle, a wave of fairy tales.

Grass's novel was inspired by these developments. He took the fairy tale The Fisherman and His Wife as the foundation for an intricate story about a talking, male flounder that was captured, or rather let itself be caught, by three lesbians feminists. It proves to be the fairy tale’s wondrous fish which offers himself to promote the cause of women, instead of as previously giving his advice to men. The flounder is tired of men´s misrule, which has ruined and destroyed the world. He now wants to serve the women instead. However, the three feminists do not accept his offer and instead imprisons the Flounder in an aquarium and convenes a feminist tribunal, called the Womenal and accuse the talking fish of all the patriarchy´s crimes.

The story alternates between the narrator's many lives and his dealings with the Flounder and the Womenal. The Flounder is also a description of Prussia´s history from the Stone Age onwards. It begins with the Flounder teaching the prehistoric fisherman who first caught him to count with his fingers, examine the surroundings outside his village and how the men of his clan may gain power by oppressing women. Along the time line, which continues up until our present time, we learn how men are building a world based on their power over women, excessive violence and a ruthless exploitation of natural resources. All the time there is an alternative view provided by different female cooks and their contributions to development. The last in a line of nine cooks is a canteen cook working in the kitchen of the Lenin Shipyard in Gdansk, where Solidarność was born, becoming the final nail in the coffin of communism.

The story is lush, raunchy and filled with exciting recipes, like when the members of the Womenal ceremonially bury the failed and violence-obsessed patriarchy with a feast on flounder:

eleven good-sized specimens ranging from four-and-a-half to nine pounds each (at wholesale prices the bill came to 285 marks) were promptly sautéed in tarragon butter, deglazed with white wine, covered with stock, simmered, seasoned with dill and capers, and finally, along with the roe and milt, which are well developed in June, placed in preheated serving dishes, covered with aluminium foil, and (along with boiled potatoes and cucumber salad) […] Lemon slices had been bedded on lettuce leaves. Chilled Riesling stood in readiness. The steaming dishes were brought in. 

The Flounder contains some rather heavy didactic elements, though those are mitigated by the pure delight in telling tall tales. The immortal "narrator" is now married to the rabid feminist Ilsebill, who in a blustering, whiny, illogical and hypocritical manner leads a faction that within the Womenal is engaged in attempts to a hostile takeover of the proceedings and prevents the creation of the feminist utopia the Flounder advocates, this while the narrator is seducing all of the Womenal´s members. Had Grass´s Flounder praised feminism from a "female" angle and the novel been relinquished from its author´s inventiveness, folly and the voice of a male, rather narrow-minded narrator, I assume it would constitute a rather boring reading. Nevertheless, I have some understanding of the feminist critique of Günther Grass and his book.

Of course, it can be frustrating for women to constantly be forced to submit to the bullying of self-glorified men, who have taken the liberty to interpret women´s feelings and innermost thoughts. It can probably be irritating to constantly listen to the praise of world literature's acclaimed male descriptions of women like Madame Bovary and Anna Karenina. In their The Madwoman in the Attic, Sandra Gilbert and Susan Gubar describe how literary female characters of the 1800s, by both male and female writers, generally were described as either angelic, or rebellious, unkempt and crazy. This was as a result of women being locked up within a patriarchal context that deprived them of their true personalities, turning them into objects of male desire, disdain or veneration. The discomfort arising from such conditions have convinced some of my female friends that it is only worthwhile to read books written by women, and they can not avoid a sense that there probably might be a misogynist dog buried somewhere when a male writer tackles, or even worse writes, novels about gender issues.

The Womenal asks the Flounder if it can come up with examples of some beneficial results from male power, in spite of the wealth of such examples the Flounder only mentions the Strasbourg cathedral and the car engine. The Womenal´s accuser cries out:

"We know you. You are the destructive, life-negating, murderous, male, warlike principle!" To which the Flounder replied: "Yes. That's how it is. That's how it has been up to now. Given the male view of morality and power — for the one follows from the other — men have always been able to supply logical proof that their cause is just, that the enemy attacked first, that they themselves misjudged the situation but acted in good faith, that they want nothing so much as peace, but that conspicuous weakness, pacifism, and suchlike childishness only provoke aggression, that, suffering and sorrow notwithstanding, it is pleasant and noble to die for the fatherland or for an idea, sprung in all likelihood from a male mind, and finally that we can't expect to live forever. 

The Flounder wanted the women to rule the world. Personally, I remain dubious if matriarchy would be a solution to world problems. It is not the belonging to a certain sex category of those who govern and decide the fate of the world that determines whether a system will be fair and beneficial for everyone, but if power will unchecked and allowed to corrupt them. I have had both female and male bosses and among the worst of them I have not been able discern a greater benevolence and aptitude for the job among the women than among the men, both sexes have proved to be just as inept. Both genders may be susceptible to corruption and those who have abused their staff, while being poisoned by their own power, have been so regardless of their gender.

What is the connection between humans and power? Several researchers have been looking for the origin of and desire for power, as well as our inclination to submit ourselves to persons considered to be strong and influential, in the constitution of the human brain. Human herd behaviour has been explained by our "social brain”.

Neocortex, the outermost layer of the cerebral cortex, exists only among mammals. This membrane is constituted by multiple layers of neurons and has in all mammals the same depth, though multiple folds make the size variable. It is the neocortex that controls voluntary, mental processes, like knowledge, learning abilities, language use and the processing of information. Small mammals, such as mice, have a neocortex with a smooth surface, while whales, and primates, such as monkeys and humans, have a neocortex with corrugated surface. The human neocortex has a thickness of less than 5 mm, though its weight constitutes more than eighty percent of the total brain weight, whereas in other mammals it is between ten and forty percent of the weight of their brains.

Since the neocortex controls conscious choices and our relationship with other creatures, anthropologists like Robin Dunbar have assumed that the human brain evolved in a context of survival and reproduction within complex social groups. Our consciousness has gradually been adapted to our socializing, to altruism, compassion and cooperation, but it has also become inclined to manipulation and fraud.

Power and leadership seem to adapt to the size of the groups that are likely to come under their spell. Dunbar assumes that the first humans, the hominids, liberated themselves from their original habitats by joining groups that were large enough to effectively defend themselves against predators, at the same time as their members were able to share their food supply among themselves. When people learned to work effectively together and move around in groups, they could forage further and further away, covering vast, flat areas like savannahs and steppes where they were much more vulnerable than in the jungle areas they originated from.

Contemporary groups of hunter/gatherers seldom exceed more than thirty members. A platoon generally consists of thirty soldiers. The crew of a whaling ship was never more than thirty-five individuals, or less than sixteen, depending on the size of the vessel. Core groups of bandits rarely exceeded thirty men and Che Guevara wrote that an effective guerrilla unit should not be less than thirty men and certainly not include more than a hundred. When I worked for the Swedish Development Co-operation Agency (Sida) my department consisted of thirty colleagues. As a teacher, I have found that the pain threshold when it comes to control and more or less effectively teaching a class was around twenty-five pupils.

Through the study of herd animals and different human groupings it has been found that if a person will be able to closley know and understand each member of a group it cannot exceed eight members. Perhaps one reason to why powerful people tend to surround themselves with family members and often provides them with great political powers (nepotism). Really good friends whom you assume you can trust completely on are seldom more than fifteen. Groups working together effectively and more or less equitably sharing resources and food, consist of between thirty and fifty individuals. The upper limit for effective leadership is ideally eighty group members and a maximum of one hundred and fifty. If groups are bigger than that they require fixed rules and individuals who on the leader's order control and discipline the group members. The number of soldiers within a company varies between eighty and a hundred men.

The number of individuals in a management group presents similar patterns. A leading clique of decision makers rarely includes more than five individuals, often supported by and cooperating with a board of up to fifteen persons. These people generally have great power over people who are below them in the ranking scale and split in similar sub-groups.

Power structures are based on the fact that a person has power over another one who finds her/himself in a position of dependence, which may be based on a variety of factors, social as well as economic, coercion and threats of violence. The more commands and threats of reprisals a powerful person subjects a subordinate to, the less popular, s/he becomes. Especially bad is it if the commanding and controlling person is found to be incapable of doing what s/he demands and expects of others. For a person in power it is accordingly important to cover up weaknesses, something that often means that s/he may be hiding behind structures and rules, referring to persons with even greater powers.

Attacks on power structures are often interpreted as a defence of an attacker's own shortcomings. Instead of admitting their own shortcomings powerful people tend to concentrate on those of their foes. Those in power tend to use the uncertainty of their subordinates to protect themselves and a fierce counter-attack on whistle blowers are generally harsher than necessary. If you are attacked by someone in power, or even worse - the system that protects her/him, it would of course be natural to seek the support of those who are stronger than your adversaries - but where are they to be found? Or to get help from friends and colleagues - but do they dare to help and defend you? And worst of all - alone is rarely strong in this world of herd mentality where people's well-being is dependent on alliances within power structures, which gradually have assumed the shape of a pyramid where the summit is occupied by a small group of individuals whose power rests on ever larger groups, which in turn control all those who find themselves further down. The leader of a senior management may find her/himself so high up in the hierarchy that s/he imagines her/himself  as being worthy of worship due to her/his outstanding intelligence and skills and may thus easily come to nurture the idea that God, or fate, has elevated her/him to be better than any other living person.

Such power pyramids arose in places where agricultural systems based on joint work with planting, watering, harvesting and storage was developed, while more specialized social functions were created. As in ancient Egypt.

Pyramidal social system were later created in places in like Mesopotamia, India, China, Central America and other hierarchically controlled societies, based on the shared use of various natural resources.

In Europe, the ancient Roman, centralized government power was substituted by a feudal power pyramid and I assume that contemporary power structures and the division of labour within complex business structures, or global organizations such as the UN, continue to be characterized by similar hierarchical systems, where key decisions are made by a small clique of people with substantial powers.

Within every workplace I have happened to end up in, it seemed to exist a similar set of individuals - some ambitious, hard-working colleagues, an intelligent but rather lazy person. Manipulators, sycophants and careerists. Someone who was an expert on work simulating efforts - for example, by volunteering for non-onerous tasks that others for various reasons avoided to acquaint themselves with and thus gained general acclaim. Someone who was jovial and easy-going. Someone no one knew what s/he was working with. A stupid wretch who was supported by everyone. One who was a bore, another one a schemer, etc., etc. I am convinced that within each group of thirty individuals, at any position of the social ladder, you will find a similar assortment of individuals- in schools, academies, universities, municipal offices, mines, warehouses, construction sites. Accordingly, I do not believe those who claim that "smart" people should rule the world. I do not think there exist such a group of individuals. Idiots and geniuses, evil and good people are to be found everywhere, at all levels, in all contexts.

What worries me are the myths that certain individuals have greater value than others. Delusions about the ability of rich people, the worth of those who have acquired their talents due to better living conditions than others, through security, inheritance and health, or better luck.

Beliefs in superiority may intoxicate those who are hailed as superior beings, making them despise, enslave and exploit others. Systems based on inequality and privileges, which create spheres inhabited by powerful untouchables, who are excused from common responsibilities are often protected by religion or ideologies that preach difference between people.

Could it be that the human species´ peculiar tendency to unconditionally submit to power, especially power based on money, is the reason for the strange fact that most of us willingly accept such an incomprehensible absurdity as the fact that the world's richest 62 individuals (of whom 53 are men) between themselves control a joint fortune of 16 billion USD, equivalent to the amount of money shared by 3.5 billion of the world's poorest individuals, keeping in mind that the earth harbours an estimated 7 billion inhabitants. Another absurdity was that a single individual like Stalin could keep a country with 182 million people in fear, or that Mao could control a billion people.

Is humanity like a herd of chimpanzees, where a small group of alpha males controls the availability of food and through their power and strength are able to keep the others in place? If anyone in the flock would oppose a powerful male s/he is immediately put in place by brute force, while occasional fighting on life and death may erupt within the leadership.

However, there might be counterweights to this constant rat race for power, something that the National Association of Principals (NASSP) beginning in 1948 incorrectly has stated as coming from the English politician William Gladstone (1809 -1898) and that hence has been frequently quoted by New Age philosophers and even ascribed to Jimi Hendrix, namely:

We look forward to the time when the Power of Love will replace the Love of Power. Then will our world know the blessings of peace.

Sorry to say so, but I wonder if such a time will ever come.

Arrian (1976) The Campaigns of Alexander. London: Penguin Classics. Dunbar, Robert, Louise Barrett and John Lycett (2007) Evolutionary Psychology, A Beginner´s Guide: Human behaviour, evolution and the mind. Oxford: Oneworld. Finch, Helen (2009) “Günter Grass and gender” in Stuart Taberner The Cambrige Companion to Günter Grass. Cambridge: Cambridge University Press. Fricke, David (1998) “Sean Lennon on his father, Yoko Ono and his own musical career,” Rolling Stone, June 11. Gilbert, Sandra M. and Susan Gubar (2000) The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination. New Haven, CN: Yale University Press. Grass, Günther (1989) The Flounder New York: Mariner Books. Grice, Elisabeth (1998) “Julian Lennon: ‘Dad was a Hypocrite,” The Telegraph, May 23. Hamilton, J. R. (1999) Plutarch Alexander: A commentary. Bristol: Bristol Classical Press. Homer (1991) The Iliad: Translated by Robert Fagles. London: Penguin Classics. NASSP, National Association of Elementary School Prinicpals (1948) The Elementary-School principalship – Today and Tomorrow, Twenty-Seventh Yearbook. Reston, VA: NASSP. Nothomb, Amélie (2004) Fear and Trembling. London: Faber and Faber. Walker, Alice (2006) The Color Purple. New York: Mariner Books. 

OXFAM International (2016) An economy for the 1% https://www.oxfam.org/en/research/economy-1

For who would bear the Whips and Scorns of time,
The Oppressor's wrong, the proud man's Contumely,
The pangs of despised Love, the Law’s delay,
The insolence of Office, and the Spurns
That patient merit of the unworthy takes,

Vem ska tåla världens gisselslag

tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,

föraktad kärleks pina och lagens tröghet?

Ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger

den tåliga förtjänsten?

Ett avsnitt ur Hamlets ”att-vara -eller inte-vara” monolog, med rätta världslitteraturens kanske mest välkända fundering kring livets plåga och mening. Shakespeares gåtfulla perfektion i dikt, drama och reflektion är svindlande. Ofta har jag tänkt på vad Hamlet säger om maktens hutlöshet, eller som Shakespeare skriver insolence. De mäktigas oförskämda och hänsynslösa arrogans är ett kväljande sjukdomstillstånd som gjort livet surt för många människor.

Då du som jag levt i mer än sextio år och gjort det i olika miljöer, i olika sammanhang, faller det sig naturligt att fundera över makten och dess förutsättningar. Hur du själv utövat makt och, möjligen än mer uppenbart, den kontroll och dominans du och andra har utsatts för. Vi är flockdjur, vår tillvaro präglas av vårt förhållandet till andra och det är sällan jämlikt. Varje moment av våra liv för med sig olika former av underkastelse – under våra föräldrar, lärare, lek- och klasskamrater, chefer och myndighetspersoner. Samtidigt tvingas vi erkänna att vi gjort oss skyldiga till maktspråk, översitteri och fördömande av sådana som varit svagare och maktlösare än vi – barn, arbetskamrater, elever och många andra.

En del av mina mer eller mindre bekanta och förtrogna som jag arbetat tillsammans med, eller lärt känna på annat sätt, har efter att promoverats till en maktposition förgiftats av sin upphöjelse. Många inbillar sig ha förtjänat sin maktposition genom intelligens, arbetsförmåga, charm eller and förträffliga egenskaper som skiljer dem från andra människor, speciellt sådana som befinner sig i beroendeställning till dessa förträffliga individer. Makt ger endorfinkickar stimulerade av uppskattning, eller till och med fruktan, från de som hamnat i skuggan av din auktoritet. Känslor som ökar kroppens serotoninhalt, en signalsubstans som kontrollerar aptit, humör och ilska. Låga serotoninnivåer tenderar att kombineras med förhöjda nivåer av stresshormoner. Högt uppsatta personer, vars välbefinnande gör att stora doser med serotonin pumpas genom kroppen och piggar upp hjärnan, upplever ofta en uppfriskande upprymdhet. Givetvis vill de skydda sitt lyckorus mot attacker från underlägsna stackare, vars blod och hjärna genom bristen på serotonin har försurats av stresshormoner.

Det är inte ovanligt att de som modigt avslöjar maktgalna despoters fel och brister blir desarmerade genom att beskrivas som hycklande och långt ifrån felfria kverulanter. Ofördelaktiga beskrivningar av deras ovanor, utseende och åsikter hopas över dem. Något som skett i alla tider, från det forntida Egypten till samtidens Edward Snowden. En mängd så gott som okända whistleblowers har obevekligt sablats ner av makthavare och deras representanter.

I Homeros Iliad möter vi Thersites ”Greklands fulaste man”, krumbent med en förlamad fot, sluttande axlar, insjunket bröst och med ett litet huvud krönt med ett par glesa hårstrån. Eftersom han inte drog sig för att reta dem och därmed göra dem till allmänt åtlöje, föraktades Thersites av hjältar som Odysseus and Akilles. Thersites kunde sällan hålla tyst och under en överläggning reste han sig, mitt bland de stiliga, tappra, akajiska ledarna, pekade ett anklagande finger mot kungen över dem alla, Agamemnon, och anklagade honom med sin ”skrikiga röst”:

Vad är nu åter din önskan, Atrid och vad klagar du över? Fulla av koppar du tälten ju har och de skönaste kvinnor har du i tälten ju också i mängd, dem vi andra achaier alltid ge främst åt dig, så ofta vi taga ett fäste. Säkert vill också du hava nu guld, som förstås någon troer skall ifrån Ilion bringa dig hit en lösen för sonen, vilken har bunden förts hit av mig själv eller ock av en annan. Eller kanhända en blomstrande mö vill du hava i famnen att henne äga allena för dig? Men det skickar sig icke, att den som hövdingen är, skall achaierna störta i ofärd. Ack, I kujoner, I mesar, achaiskor och icke achaier! Låtom oss bara nu segla vår väg för att låta den kaxen ligga och ruva sin skatt här i Troja, så kanske han märker, om vi betyda en smula, vi med, för hans väl eller icke, han, som Achilles nu och, den vida berömdare hjälten, vågat att kränka och röva åt sig hans föräring med våldsmakt. Ack, men Achilles han är ju så spak och ej mäktig till vrede; eljest, Atrid, skulle denna skymf bli din sista.

I Iliaden kallas Thersites för en feg stackare, begåvad med en ondskefull tunga. Fast egentligen är hans tal ett exempel på orädd och kraftfull opposition mot en oduglig och girig ledare. Därför kan det tyckas underligt att de akajiska ädlingarna i stället för att stödja honom öste ovett över Theristes och den stilige, allmänt beundrade Odysseus ryckte till sig Agamemnons spira och till församlingens glada bifall slet han kläderna från Thersites och pryglade honom skoningslöst med spiran. Thersites rygg bulnade, hans ögon tårades medan  han kröp ihop i ett hörn, varifrån han sig hjälplöst och snyftande betraktade de gapskrattande machomännen.

Homeros ger inga kommentarer till händelsen. Hans verk andas beundran för män som den listige Odysseus och den brutale, egotrippade Akilles. Den ”mångförslagne” Odysseus, som även han föraktar Agamemnon, vågar till skillnad från den ”fege” Thersites inte ta sig ton mot krigstågets ledare, utan väljer istället att prygla en man som sagt vad alla innerst inne håller med om. Men märk väl att Odysseus inte slår Theristes med sina egna händer, utan använder diktatorns spira för att prygla sanningssägaren. Kanske vill Homeros därmed antyda att Odysseus ”förslagenhet” gör honom till en maktens tjänare, liksom de andra mäktiga krigarna som Thersites hånat som fega stackare. Genom att Odysseus med kungens spira pryglar den föraktade krymplingen befrias de starka männen från sig egen skam.

Enligt myten dödades Thersites slutligen av Akilles, den man som han modigt försvarat i folkförsamlingen. Att påpeka brister hos mäktiga män har alltid varit ett farligt initiativ och det finns ingen garanti för något stöd från andra, inte ens från sådana som utan rädsla eller tvekan vågat liv och lem på slagfält och i annan livsfarlig kamp.

Någon som uppskattade Thersites var Gustaf Fröding, som ofta identifierade sig med utstötta, fula och föraktade individer. I sin debutsamling Guitarr och dragharmonika från 1891 beskriver han den bittre, skorpionlike Thersites som en modig man:

När Agamemnon alltför högljutt skrävlar 
och när Odyssevs eller Nestor tävlar 
i dunkla råd med delfiska oraklet, 
du ensam vågar skratta åt spektaklet.

Maktberusade män och kvinnor är sällan hårdhudade då det gäller dem själva. Se på Trumps patetiska twittrande så fort någon ifrågasätter hans handlande och personlighet, ofta fyllt med förakt och hot gentemot tvivlarna på hans förträfflighet, hot som för övrigt ofta infrias. En tendens till överreaktion Trump  delar med ett otal chefer och som även den kan spåras långt tillbaka i forntiden.

De latinska författarna Arrianos och Plutarchos har berättat hur Alexander den Stores gudomlighet förnekades av Kallisthenes, författare och elev till Aristoteles. Efter det att Alexander firat bröllop med prinsessan Roxane i Baktra, numera Balkh i norra Afghanistan, hölls en väldig bankett under vilken vältalaren Anaxarchos hyllade Alexander och påstod att eftersom dennes oförlikneliga bragder vida överträffade vad Herkules och Dionysios hade uträttat så borde den unge konungen med större rätt än de nu dyrkas som en gud.  Då reste sig Kallisthenes och påpekade att dyrkan av Alexander vore en orättvisa gentemot honom eftersom Alexander kunnat göra vad han gjort enbart genom sin personliga, mänskliga förmåga och inte med stöd av någon inneboende gudomlig kraft. Dessutom, tillade Kallisthenes, skall en människa hälsas med en kyss på kinden och ingen grekisk man borde förödmjuka sig genom att kräla i stoftet inför en annan man, som de besegrade perserna gjorde inför Alexander. Visserligen applåderades Kallisthenes tal livligt, men Alexander skålade sedan på orientaliskt furstevis, vilket innebar att han tog en klunk ur en vinpokal, skickade den vidare till en gunstling som sedan drack, gick fram till tronen, räckte pokalen till Alexander och kastade sig framstupa inför honom. Både greker och perser gjorde som Alexander förväntade sig att de skulle göra. Men, Kallisthenes drack vinet och vägrade krypa inför Alexander.

Den unge despoten höll god min, men under en jakt dödade en ung grekisk ädling, Hermolaos, en väldig vildsvinsgalt som ursinnigt störtade sig mot Alexander. Istället för att visa tacksamhet ansåg Alexander att Hermolaos förödmjukat honom genom att döda ett villebråd han själv borde ha nedlagt. Han lät piska Hemolaos och tog ifrån honom hans häst. Den förödmjukade ädlingen försökte senare mörda Alexander och torterades och stenades därefter till döds. Under tortyren tvingades Hemolaos berätta om Kallisthenes, som varit hans lärare. Hade den djärve filosofen någonsin sagt något ont om Alexander? Det hade han aldrig gjort. Man frågade då Hemolaos om Kallisthenes sagt något ont om makthavare. Inte ens något sådant yttrande kunde Hemolaos minnas, men då han en gång frågat sin lärare vad man borde göra för att så snabbt som möjligt bli en känd man, hade Kallisthenes på skämt svarat: ”Man kan mörda en känd man.” Detta togs som bevis på att Kallisthenes uppviglat till mord på Alexander. Han greps, stympades, slängdes i en kedja ner till vilddjur som anföll honom, men innan han dog drog man upp honom igen och hängde honom.

Varför skulle någon vilja vara Gud? Kanske för att dyrkas. Dyrkan innebär kapitulation och sant troende ifrågasätter inte den gud de tror på, utan underkastar sig vad de tror vara gudens allsmäktighet. Makten vill inte ifrågasättas, enbart åtlydas. Maktmänniskan tror sig vara bortom gott och ont. Tvivel leder till ångest och osäkerhet, är du dyrkad försvinner den faran.

Underordnade människor förvandlas lätt till staffagefigurer som kan utnyttjas för olika uppgifter och tjänster, det är lätt att glömma att även de är individer med specifika känslor och egen oro.

Vid ett tillfälle frågade jag en av mina chefer vad det var hon inte uppskattade hos mig. Hennes svar var förbluffande: ”Att jag inte är din role model (förebild).” Jag blev häpen och eftersom jag likt Thersites har svårt för att vara tyst hasplade jag tanklöst ur mig ett osant yttrande, antagligen för att reta henne: ”Men kära … hur skulle jag rimligen kunna ha dig som förebild, en medelålders dam i min ålder. John Wayne och Marlon Brando, visst, men när det gäller dig är jag osäker.” Jag har inte alls John Wayne som någon role model, men dessvärre säger jag ibland saker jag inte menar, enbart för att skapa en effekt. Det är idiotiskt och jag skulle givetvis inte ha sagt vad jag sa, men jag har ingen styrsel på mina tankar och tunga. I ärlighetens namn måste jag också nämna att sagda chefsperson också yttrade några visdomsord: ”Jan you have to edit yourself. Jan du måste redigera dig själv.”

Det har ofta sagts att en människa som förlorat sin makt blir mer föraktad än andra. En präst som syndat anses vara värre än en vanlig syndare. Likaså kan sådana som dyrkats av sina undersåtar – som chefer för stora koncerner eller ämbetsverk – så fort de mist sitt ämbetes aura förvandlas till helt vanliga dödliga. Det kan var en orsak till varför de kräver så hutlösa avgångsvederlag. Är du förmögen är du i allmänhet också respekterad, även om du inte längre styr och ställer över andra. För maktmänniskor gäller det alltså att värna om sin makt. I allmänhet kämpar högt uppsatta personer för att till varje pris behålla eller bli återvalda till sina ämbeten, eller till och med bli diktatorer på livstid. Även om de ofta klagar över sin oerhörda arbetsbörda och det enorma ansvar de axlar. En klagan som speglar en självsyn som innebär att de anser sig vara förmer än andra, en känsla som kan stegras till en sådan grad att de kan komma att tro att deras ämbetsverk, hela deras land, ja, världen inte skulle kunna klara sig utan dem.

När jag arbetade på Sida hamnade jag av någon anledning med en grupp högt uppsatta kubanska regeringstjänstemän på restaurang Gondolen under gångbron vid Katarinahissen i Stockholm. Vid bordet hade jag en person från finansdepartementet, minns inte om han till och med kunde ha varit ministern själv, i varje fall träffade han Castro varje vecka för överläggningar. Jag frågade honom skämtsamt om Kuba nu gett upp planerna på att sprida världsrevolutionen.

- Ja, tyvärr.

- Det har blivit för dyrt för er?

- Nej, nej, det är inte orsaken. Skälet är att det inte finns någon som Fidel någon annanstans i världen.

- Är han så unik?

- Ja, utan honom skulle Kuba inte klara sig.

Makthavares självsäkerhet kan emellanåt ta sig tämligen absurda uttryck, som när en tidigare kollega till mig som innan hon/han (inga namn nämnda) hamnat i en beslutsfattande/bestämmande position brukade uppsöka en engelskspråkig arbetskamrat för att söka hennes/hans råd och expertis, enbart för att någon dag efter sin upphöjelse börja korrigera kollegans engelska, eller som hans/hennes tidigare mentor uttryckte det efter att ha fått tillbaka en skrivelse fylld med rödmarkeringar och syrliga kommentarer:

- Chefskap måste vara den snabbaste och enklaste språkkurs som finns.

Visst skulle det kännas befriande om jag här kunde ösa galla över de maktberusade översittare som emellanåt gjort mitt och andras liv tämligen eländigt. Om jag avslöjade deras namn och position skulle jag utan förbehåll kunna berätta hur de sårat och skadat främst vänner och kollegor och i viss mån även mig. Men, det känns inte rätt att klaga, i varje fall inte ännu. Jag vill inte framstå som en gnällig rättshaverist och i mitt fall finns alltid grums i botten av bägaren – kanske har maktmänniskorna haft rätt i sina klagomål på mig. Jag är förvisso inte Guds bästa barn.

En känsla av otillräcklighet och gnagande medvetenhet om egna fel och brister gör att många människor tvingas lida i det fördolda - misstanken om att överordnades ständiga gnäll och kritik kan vara berättigade blandas ofta med fruktan för att om de någon gång höjde rösten mot sina plågoandar skulle det enbart leda till hårda repressalier. I värsta fall skulle ännu högre makter uppfatta sådana missnöjesyttringar som ett angrepp på hela det hierarkiska systemet och därmed även en attack på deras maktposition. Följden av ett ifrågasättande av maktens våld och självberättigande blir ofta isolering av den underordnade, mindre lön, begränsade arbetsuppgifter, stoppad karriär, förtal, avskedande och kanske även psykiska besvär som leder till djupa depressioner, psykoterapi, drog- eller alkoholmissbruk och kanske ett vårdhem som slutstation.

Maktmänniskors kontrollbehov, osäkerhet och utnyttjande av andra leder, i varje fall enligt min uppfattning, inte till några effektiva arbetsinsatser eller ett allmänt välbefinnande, snarare tvärtom. Helt i enlighet med vad en god vän svarade mig då jag en gång undrade vad en oss överordnad person egentligen var för en slags figur:

- En mycket osäker och därmed farlig människa.

Ett yttrande som blev till en varning för mig. Det stämmer in på flertalet av de människor som försökt styra och ställa över mig och dessutom haft befogenhet att göra så. I sanningens namn måste jag dock erkänna att jag även haft glädjen av att hamna i beroendeställning till alldeles utmärkta, godhjärtade och generösa mentorer. Min väns ord har dock lett till att jag själv undvikit att söka chefskap och även blivit ett stöd i mina försök att genomskåda maktmissbruk och insikten om att sådant grundar sig på döljandet av egna svagheter. Jag har till och med kunnat tycka synd om maktförgiftade personer som gjort tillvaron sur för mig och/eller mina vänner. Eller som en annan vän en gång konstaterade om mig:

- Nu går han där och tycker synd om en djävel igen!

Många maktmänniskor har en tendens att krypa i stoftet inför sådana som befinner högre upp i hierarkin och som i värsta fall utkorat dem i hopp om att de skall vara dem underdåniga och ägna dem sin dyrkan. Har en chef valt en usel underhuggare till en maktposition ansvarar ju hon/han för sitt val inför andra och har därför en tendens att till varje pris försvara den odugliga, underordnade chefens beteende och ignorera hans/hennes eventuellt bedrövliga behandling av sådana som i sin tur befinner sig i beroendeställning till henne/honom. Ett tjänande uppåt och sparkande neråt.

Hur kan då en stackars chefsperson kunna dölja sin okunnighet, sina tillkortakommanden och sin osäkerhet. Inte vet jag, men en bekant, en äldre man som arbetade på ett välrenommerat afrikanskt forskningsinstitut berättade att han under sitt långa liv personligen mött flera diktatorer och påstod att vad de alla tycktes ha gemensamt var att genom oåtkomlighet skydda sig från avslöjanden om deras osäkerhet och om du träffade dem – ordsvall, plattityder, kritik av andra och framförallt vad amerikanerna kallar micro management, mikroförvaltning, vilket betyder att de undviker väsentligheter genom att yttra sig om, sätta sig in i och försöka korrigera onödiga detaljer.

Detta i allmänhet löjliga beteende kunde vara skrattretande, om det inte kunde få ödesdigra konsekvenser. Medan jag skriver detta läste jag en roman av Amélie Nothomb Underkastelsens sötma, välskriven och syrligt komiskt berättar den om hur en välmenande, men samtidigt vasst intelligent, ung belgiska hamnar på en obetydlig befattning inom ett enormt japanskt företag. Även om hon talar flytande japanska konfronteras hon med ofattbara absurditeter, som söker sitt ursprung i befängda, prestigebaserade infall från hennes överordnade. Hon blir gradvis degraderad av sin närmaste överordnade, en häpnadsväckande vacker, men ytterst frustrerad och förnedrad dam. Till slut hamnar belgiskan som avdelningens toalettstädare.

Recensionerna som prydde försättsbladen på min engelska översättning hyllade romanen som en “respektlöst rolig attack på en främmande kultur” som träffande beskrev den “uråldriga splittringen mellan öst och väst”. Givetvis kan flera av absurditeterna spåras till unikt japanska besynnerligheter, men mina erfarenheter från diverse organisationer gör mig benägen att betrakta denna utsökta lilla bok som en tämligen träffsäker beskrivning av den maktberusade galenskap som präglar många stora arbetsplatser lite varstans i världen.

Det centrala budskapet i Underkastelsens sötma är att Fubuki Mori, berättarens vackra men ogifta (ett förnedrande tillstånd inom den patriarkala maktstrukturen) närmaste chef som gör hennes liv eländigt, själv är ett mobbat offer för systemet. De förtryckta plågar de som är underställda dem, som de brutala afro-amerikanska männen i Alice Walkers Purpurfärgen som genom vad som brukar kallas "internaliserat förtryck" har förvandlats till våldtäktsmän och hustrumisshandlare.

Makt bländar sina offer och likt andra berusningsmedel leder den lätt till beroende och krav på allt starkare doser. Det händer exempelvis att folk har röstat på miljonärer med hopp om att deras rikedom skulle vara tillräcklig för att de inte skall frestas att låta sig korrumperas och ytterligare berika sig. En förhoppning som motsagts av politiska ledare som Berlusconi och Trump, som använt sin makt för att bli än rikare och gynna både sig själva och sina gunstlingar.

En saga om ett oavbrutet upptrappat maktbegär är bröderna Grimms Fiskaren och hans hustru som handlar om en gammal fiskare som drog upp en väldig flundra ur havet. Fisken kunde tala och bad att få bli kastad i havet igen, något som gubben gjorde. Då han kommit hem och berättat om den märkliga händelsen för sin hustru blev hon rasande och undrade hur han kunde varit så korkad att han inte bad en så egendomlig fisk om en gentjänst. Hon krävde att maken omedelbart skulle gå ner till stranden, ropa på fisken och kräva betalning för sin godhet. Motvilligt gick fiskaren ner till havstranden och ropade på fisken som mot förmodan dök upp och undrade vad gubben ville. Denne svarade underdånigt med en ramsa:

Manntje, manntje, timpe tö

flundra, flundra, i vår sjö,

Ack, min käring Ilsebill,

hon vill inte som jag vill.

Då flundran undrade vad Ilsebill ville, svarade gubben att hon önskade sig ett rejält hus istället för den eländiga kojan de nu bodde i. Fisken tyckte synd om den stackars toffelhjälten och sa att han skulle återvända hem och då han gjort det fann fiskaren Ilsebill sittande i ett ombonat stenhus. Då Ilsebill fann att maken genom sin kontakt med flundran kunde få önskningar uppfyllda bad hon om ett slott istället för huset och tvingade fiskargubben ner till havsstranden igen, där han upprepade ramsan. Flundran uppfyllde åter Ilsebills önskan. Nu fick hon blodad tand och önskade sig alltmer, inte längre nya egendomar utan allt större makt. Hon fick som hon ville – blev kung, kejsare och påve.

Inför varje önskan begav sig fiskaren ner till havsstranden och kallade på flundran, men ju orimligare hustruns önskningar blev desto mer vredgad blev fisken. Himlen mörknade och havet stormade. Kulmen kom då Ilsebill bad om att få bli Gud, då skälvde jorden, vinden dånade och berg störtade ner i det vredgade havet. Flundran dök för en sista gång upp ur djupet och vrålade till den gamle fiskaren att han skulle återvända hem, där fann han sin maktgalna hustru bister och förtvivlad sittande i den ursprungliga, eländiga kojan.

Vad som kan förvåna i denna saga är att en det är en kvinna och inte en man som blir kung, påve och slutligen vill bli Gud. Det har nämligen under alla tider främst varit män som eftersträvat och nått sådana positioner. Kvinnoförtryck kombinerat med ett överdrivet hävdande av ”manliga” egenskaper tycks vara något som inom socialantropologin brukar betecknas som ”kulturella universaler”, det vill säga detaljer, livsmönster och institutioner som är gemensamma för alla mänskliga samhällen. Det finns, trots flera romantiska feministers försäkran om motsatsen, inga bevis på att matriarkat verkligen har existerat, varken i historien eller inom så kallade ”primitiva” samhällen. Även om det finns exempel på hur släktskap och arv beräknats och fastställts baserat på mödernet och att kvinnor haft rätt att yttra sig om lagar och styrelseskick är det trots allt män som innehaft den reella makten, något som inte kan ses som bevis på deras överlägsna intelligens, utan snarast som ett tecken på att råstyrka och ett djupt rotat genustänkande har varit den gudagivna basen för patriarkaliskt grundade maktstrukturer.

Kvinnor har som social grupp och inom hem och familj i allmänhet snarare varit offer än ledare. Som i John Lennons kontroversiella sång Woman is the Nigger of the World (ett uttryck som söker sitt ursprung hos Yoko Ono).

We make her paint her face and dance

If she won't be slave, we say that she don't love us

If she's real, we say she's trying to be a man

While putting her down we pretend that she is above us

Woman is the nigger of the world...yes she is

If you don't believe me take a look to the one you're with

Woman is the slaves of the slaves

Ah yeah...better scream about it.

Vi får henne att måla sitt ansikte och dansa för oss.

Om hon inte vill vara slav, säger vi att hon inte älskar oss.

Om hon är äkta säger vi att hon försöker vara en man,

alltmedan vi förtycker henne, låtsas vi att hon är oss överlägsen.

Kvinnan är väldens nigger … ja, det är hon.

Om du inte tror mig, se på henne du är tillsammans med.

Kvinnan är slavarnas slav.

Ja, så är det … lika bra att skrika om det.

Det är förstås olyckligt att det var en man som skrev sången. Det anses alltid misstänkt om någon som utgör en del av det förtryckande systemet kritiserar det. John Lennon var förvisso inget helgon, något som hans försummade son Julian har konstaterat:

Jag måste säga att ur mitt perspektiv tyckte jag att han var en hycklare. Pappa kunde högljutt tala till världen om fred och kärlek, men han kunde aldrig visa det för de människor som borde ha betytt mest för honom: sin hustru och son. Hur kan du tala om fred och kärlek och ha en krossad familj - ingen kommunikation, äktenskapsbrott, skilsmässa? Det kan du inte göra om du är sann och ärlig mot dig själv.

John Lennons andre son, Sean, som han ägnade betydligt mer uppmärksamhet åt än Julian, är även han något fördömande av fadern, om än betydligt mer erkännsam än halvbrodern. Sean var enbart fem år gammal då fadern mördades:

På många vis var han en mansgris och han var väl medveten om det. Jag tror att hans största bedrift var att erkänna att han var en machoskitstövel och försökte stoppa det.[…] Jag tänker på min pappa som en stor skitstövel. Det enda som gjorde det okej var att han kunde erkänna det. Det var det som frikände honom. Att han försökte övervinna det. […] Folk glömmer hur lätt det är att lovprisa en människa, att förvandla henne till en myt. I själva verket var han min pappa. Ibland kunde han utan någon som helst anledning skrika på mig, skrika och gorma och jag kunde gråta hysteriskt. Om det finns något som gemene man inte förstår så är det att han enbart var en människa. Att då han dog lämnade han en verklig familj efter sig. Och varje dag saknar jag honom. Jag saknar inte fantasiprodukten John Lennon. Jag saknar min pappa.

Män som skriver om kvinnor bör vara beredda på att deras kön av vissa personer kan betraktas som en belastning. De förvandlas till belätet ”man” och mister därigenom sin särprägel. Jag upplevde det då min gode vän Bernth bjudit in mig till den litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds Universitet. Han hade skrivit en i mitt tycke alldeles utmärkt magisteruppsats om tecken på anorexia nervosa i Karen Blixens författarskap. Seminariet präglades av en grupp aggressiva, unga kvinnor som tycktes vara rasande på Bernth för förmätenheten att som man antyda att en så framstående kvinnlig författare som Blixen led av en psykiskt betingad sjukdom.

Varför måste karlar ständigt behäfta intellektuella kvinnor med mentala åkommor? Vad visste en man som Bernth om en kvinnas psyke och kroppsfixering? Berndt blev mållös inför den våldsamma attacken. Hans intresse för Karen Blixen grundade sig på en gedigen uppskattning av hennes författarskap och han var väl påläst. Inte för ett ögonblick hade Bernth kunnat ana att han skulle bli attackerad för att ha funnit tecken på anorexia nervosa i hennes författarskap. Bernth hade inte ens in någon större utsträckning uppmärksammat Blixens särprägel som kvinnlig författare.

Dagen innan det där intermezzot hade jag varit på bio och sett den i mitt tycke alldeles utmärkta, men av kritiken nergjorda, fellinifilmen Kvinnostaden. Den hade av flertalet kritiker tolkats som en manschauvinistisk, gubbsjuk skildring av kvinnofrigörelsen. Personligen fann jag att det var Marcello Mastroiannis förvirrade, kvinnojagande rollfigur, Professor Snàporaz, som i sitt patetiska sökande efter en modergestalt i en grotesk drömvärld befolkad med allsköns kvinnor framstod som en patetisk och ofta löjlig figur.  

Kvinnostaden skildrar en absurd värld sedd genom Snàporaz ögon. Han begriper sig helt enkelt inte på kvinnor. För honom är varje kvinna ett mysterium och genom sina drifter och sitt oförstånd förvandlar han dem han möter till abstrakta arketyper. Han förser kvinnor med masker som döljer den verkliga individen. Kvinnor blir för Snàporaz till fantasier om den ideala kvinnan, något som hindrar honom från att möta dem som medmänniskor, att förstå att de liksom han är unika individer.

Jag betraktade Kvinnostaden som en fantasifull vidräkning med manschauvinism och kvinnoförakt, men fann till min förvåning att jag tycktes vara ensam om den uppfattningen. Vid samma tid läste jag Günther Grass Flundran och även den betraktade jag som en utmärkt skildring av mäns begränsade och föraktfulla kvinnosyn. Även i Flundran framstår mannen som en förlorare i könskampen.

Romanen handlar om en odödlig mans förhållande med nio kokerskor, under olika tidsperioder. Bland annat det faktum att det rörde sig om kokerskor gjorde att Grass utsattes för feministisk kritik. Hur kunde Grass vara så förmäten att han tilldelade kvinnorna den traditionella rollen som kokerskor? Vad hade det med kvinnofrigörelse att göra? Dessutom var romanen en frodig hyllning till den kroppsliga kärleken mellan man och kvinna och späckad med spännande recept på rätter som skapats av attraktiva kvinnor. Kunde man tänka sig ett mer manschauvinistisk vältrande i kvinnostereotyper?

Grass skev sin roman 1977, en tid då feminismen genomgick sin så kallade ”andra våg”. Efter det att kvinnorörelsen under hårt motstånd tillkämpat sig kvinnors  rösträtt, delaktighet i beslutsfattande organ, tillgång till högre utbildning och alltmer omfattande samhälleliga rättigheter, började radikala kvinnor försöka rätta till missförhållanden inom den privata sfären - obetalt hushållsarbete, ensamt ansvar för barnen, könsbaserat våld, ekonomiskt beroende, begränsad rörelsefrihet, kringskuren rätt till sin sexualitet, sina kroppar, etc. Man började också skärskåda den patriarkaliska diskurs som präglade kultur, vetenskap och politik. Man framhöll kvinnliga röster inom litteraturen. Feminister sökte sig långt bak i tiden på jakt efter modersgudinnor och matriarkat, mäktiga kvinnor i myter och sagor. Det påpekades att i bondesamhället var det ofta kvinnor som sjöng och berättade sagor för barn och för varandra. I Tyskland talades det om en feministisk Märchenwelle, en sagovåg.

Grass roman inspirerades av den utvecklingen. Han tog sagan Fiskaren och hans hustru som utgångspunkt för en invecklad historia om hur en talande, manlig flundra infångas, eller rättare sagt låter sig fångas, av tre lesbiska feminister. Det visar sig vara sagans fantastiska fisk som nu erbjuder sig att främja kvinnornas sak, istället för att som tidigare försöka råda männen. Han är trött på att ge råd till män, som har ruinerat och förstört världen. Han vill nu tjäna kvinnorna. Men de tre feministerna accepterar inte hans anbud utan placerar Flundran i ett akvarium och sammankallar en feministtribunal, kallad Feminalen, där han anklagas för patriarkatets alla brott. 

Berättelsen alternerar genom berättarens många liv och samröre med Flundran och Feminalens rättegång. Flundran blir till en beskrivning av Preussens historia från Stenåldern och framåt. Det börjar med att Flundran lär den primitive fiskare som först fångat honom att räkna på fingrarna, undersöka omgivningarna utanför sin by och förtrycka klanens kvinnor. Längs den vägen fortsätter det fram till våra dagar och vi får följa hur männen bygger en värld grundad på sin makt över kvinnorna, våld och hänsynslöst utnyttjande av naturresurserna. Hela tiden finns ett alternativt synsätt framställt genom olika kokerskors öden och deras bidrag till utvecklingen, Den sista i raden av nio kokerskor är en kantinkokerska vid Leninvarvet i Gdansk, där arbetarorganisationen Solidarność föddes och blev till den sista spiken i kommunismens likkista.

Berättelsen är frodig, innehållsrik och fylld med lärdomar om Preussens historia, sedd underifrån, från kokerskornas perspektiv, späckad med spännande recept, som när Feminalens medlemmar begraver det misslyckade och våldsbesatta patriarkatet med en festmåltid:

Flundra brynkokad på estragonsmör, överhälldes med vitt vin, kokades i rikligt spad på liten låga, kryddades med dill och kapris, och slutligen, jämte rom och mjölke skiktades i värmda fat, jämte kokt potatis och gurksallad.

Flundran har sina didaktiska inslag, men de mildras genom den mustiga berättarglädjen. Den odödlige ”berättaren” är nu är gift med den rabiata feministen Ilsebill, som gapig, gnällig, ologisk och hycklande leder en fraktion inom Feminalen som ägnar sig åt stridigheter kring petitesser och förhindrar skapandet av den feministiska utopi som Flundran förespråkar. Samtidigt ägnar sig berättaren åt att förföra samtliga medlemmar i Feminalen. Hade Flundran hyllat feminismen utifrån ett ”kvinnligt” perspektiv och varit befriad från sitt fantasteri, sin galenskap och sin manlige, något inskränkte, berättare hade den blivit en usel roman. Likväl har jag viss förståelse för feministernas kritik Günther Grass och hans bok.

Givetvis kan det vara frustrerande för kvinnor att ständigt ha tvingats underordna sig översitteriet hos självförhärligade män, som dessutom tagit sig friheten att tolka deras känslor och innersta tankar. Det kan kännas irriterande att litteraturens hyllade ”stora kvinnoporträtt”, som Madame Bovary och Anna Karenina, har skrivits av män. I The Madwoman in the Attic, Den galna kvinnan på vinden, visar Sandra Gilbert och Susan Gubar att litterära kvinnogestalter under 1800-talet i allmänhet, av både manliga och kvinnliga författare, beskrevs som antingen änglalika eller rebelliska, ovårdade och galna. Detta genom att kvinnorna inom den i närmaste allenarådande patriarkalismen hade fråntagits sin personliga särprägel och betraktades som objekt. Olusten inför ett sådant tillstånd bör dock inte leda till de extrema ställningstagande som jag mött hos en del väninnor, som enbart läser böcker skrivna av kvinnor och som dessutom anar att det ligger en misogyn hund begraven då en manlig skribent tar sig an, eller än värre skriver romaner om jämställdhetsfrågor. Varför kan inte en man tillåtas acceptera giltigheten i påståendet om att kvinnor har och har haft en svårare situation än män och samtidigt kritisera vissa avarter inom det feministiska lägret?

I slutet ber Feminalen Flundran försvara männens insatser genom historien, men den lyckas enbart, bland oräkneliga exempel, få fram Strasbourgs domkyrka och dieselmotorn. Den sammanfattar dock patriarkatet som att det:

i alla tider har varit män, som med kylig lidelse, slagna av tro, alltid trogna mot en rättvis sak, med blicken naglad vid slutmålet, lika ärkeänglar och fruktansvärt orubbliga har satt tidigare data för människors död: självhärliga, troende, fjärran från hustru och barn, i stället lidelsefullt och ömt hängivna tidens för tillfället fungerande instrument, som om dödandet var en fortsättning av sexualiteten med andra medel.

Personligen tvivlar jag på om ett matriarkat vore en lösning på världens problem. Det är inte könstillhörigheten hos de som styr och bestämmer som avgör om ett system kommer att vara rättvist och fördelaktig för var och en, utan om makten skall tillåtas korrumpera dem. Jag har haft såväl kvinnliga som manliga överordnade och de som missbrukat och förgiftats av sin makt har gjort så oavsett sitt kön.

Varför har det blivit så? Flera forskare söker ursprunget till maktbegär och benägenheten att underkasta sig sådana personer som anses vara starka och inflytelserika, till den mänskliga hjärnans speciella konstitution. Människans flockbeteende har förklarats genom hennes ”sociala hjärna”. 

Neocortex, det yttersta lagret av hjärnbarken, finns enbart hos däggdjur. Det är hinna som består av flera lager neuroner och är hos alla däggdjur lika tjock, men veckbildningar gör att storleken varierar. Det är neocortex som styr våra viljestyrda, mentala processer, som kunskap, inlärning, språkanvändning och informationsbehandling. Mindre däggdjur, exempelvis möss, har en necortex med slät yta, medan den hos valar och primater, som apor och människor, har en veckad yta. Människans neocortex har en tjocklek på knappt 5 mm, men dess vikt utgör mer än åttio procent av hjärnans totalvikt, medan den hos andra däggdjur utgör mellan tio och fyrtio procent av hjärnvikten.

Eftersom neocortex styr medvetna val och vårt förhållande till andra varelser har antropologer, som engelsmannen Robin Dunbar, antagit att den mänskliga hjärnan utvecklats i samband med överlevnad och fortplantning inom komplexa, sociala grupperingar. Vårt medvetande har successivt anpassats till sociala beteendemönster, som altruism, medlidande och samarbete, men också manipulation och bedrägeri.

Makt och ledarskap tycks anpassa sig till storleken hos de grupper de har inflytande över. Dunbar menar att de första människorna, hominiderna, frigjorde sig från sitt ursprungliga habitat genom att förena sig i grupper, som var så pass stora att de effektivt kunde försvara sig mot rovdjur, samtidigt som dess medlemmar kunde dela födan mellan sig. När människorna lärt sig samarbeta och röra sig i grupp kunde de på jakt efter föda vandra över allt större ytor och till slut ge sig ut på savanner och stäpper där de var betydligt sårbarare än i de djungelområden de ursprungligen kom från.

Samtida grupper med jägare/samlare omfattar sällan fler än trettio individer. En militär pluton består i allmänhet av trettio soldater. Besättningen på ett valfångstfartyg var aldrig större än trettiofem individer, eller mindre än sexton, beroende på fartygets storlek. Kärntruppen i ett banditgäng översteg sällan trettio man och Che Guevara skrev att ett effektivt gerillaförband borde inte vara mindre än trettio man och absolut inte omfatta fler än hundra. Då jag arbetade på Sida hade min avdelning trettio medlemmar. Som lärare har jag funnit att smärtgränsen då det gäller att kontrollera och mer eller mindre effektivt undervisa en skolklass ligger kring tjugofem elever.

Genom studier av flockdjur och människogrupperingar har man funnit att om en person skall intimt kunna känna och förstå varje medlem inom en grupp kan den inte överstiga åtta medlemmar. Kanske ett skäl till att maktmänniskor ofta vill omge sig med familjemedlemmar och ofta ger dem stora politiska befogenheter (nepotism). Riktigt goda vänner som du tror dig fullständigt kunna lita på är sällan fler än femton. Grupper som arbetar effektivt tillsammans och mer eller mindre rättvist delar resurser och föda består av mellan trettio och femtio individer. Den övre gränsen för effektivt ledarskap är idealt åttio gruppmedlemmar och högst etthundrafemtio. Utöver den gränsen krävs fasta regler och speciella individer som på ledarens uppdrag kontrollerar och disciplinerar gruppmedlemmarna. Antalet soldater inom ett kompani varierar mellan åttio och hundra man.

Antalet individer inom en ledningsgrupp uppvisar liknande mönster. En ledande klick av höga beslutsfattare omfattar sällan fler än fem individer, oftast stödda av och samarbetande med en styrelse på högst femton individer. Dessa personer har i allmänhet stor makt över de personer som befinner sig under dem på rangskalan.

Maktstrukturer grundar sig på att en person har makt över en annan, som därmed hamnar i en beroendeställning som kan vara grundad på en mängd olika faktorer, sociala såväl som ekonomiska och/eller tvång och hot om våld. Ju fler order och hot om repressalier en mäktig person utsätter en underlydande för, desto mindre populär blir hon/han hos den som drabbas av ständiga befallningar och tillrättavisningar. Speciellt illa blir det om den befallande och kontrollerande personen visar sig vara oförmögen att själv göra vad hon/han kräver av andra. För en maktmänniska gäller det därför att dölja sina svagheter, något som gör att hon/han ofta gömmer sig bakom strukturer och regelverk, samt hänvisar till sådana individer som har ännu större makt.

Varje attack mot makten ses som ett försvar av angriparens egna brister och det är i allmänhet svagheter hos sådana som klagar eller tvivlar som makten skjuter sig in på, istället för att erkänna egna brister. Överordnade spelar med osäkerheten hos sina underlydande och för att skydda sig själv blir maktmänniskans försvar ofta betydligt hårdare än nödvändigt. Om du anfalls av en maktmänniska och än värre – det system som håller henne om ryggen, vore det naturligt att söka stöd hos sådana som är starkare – men var finns de? Eller få hjälp av vänner och kollegor ­– men vågar eller kan de hjälpa dig? Och värst av allt ­– ensam är sällan stark i denna flockmentalitetens värld där människors välmående är beroende av olika allianser inom en maktstruktur som antagit formen av en pyramid vars krön utgöts av en liten grupp individer som vilar på allt större grupper, som i sin tur kontrollerar de som befinner sig under dem. Ledaren för det ledande kotteriet befinner sig så högt upp och är uppburen av så pass många tillbedjare att han/hon lätt kan få för sig att Gud eller ödet utsett henne/honom att vara förmer än andra.

Sådana maktpyramider uppstod på platser där jordbrukssystem grundade på gemensamt arbete kring sådd, bevattning, skörd och lagerhållning utvecklades, samtidigt som alltmer specialiserade samhällsfunktioner skapades. Som i det forna Egypten.

Pyramidformade samhällssystem skapades efterhand på platser i Mesopotamien, Indien, Kina, Centralamerika och andra hierarkiskt styrda samhällen som baserade sig på gemensamt nyttjande av olika naturresurser.

I Europa följdes de romerska, centralstyrda samhällssystemen av feodalismens maktpyramid och fråga är om inte maktstrukturerna och arbetsfördelningen inom komplicerade företagsstrukturer, eller globala organisationer som exempelvis FN inte präglas av liknande hierarkiska system där de avgörande besluten fattas av en liten klick personer med stora maktbefogenheter. 

Inom varje arbetsplats jag hamnat inom tycks det finns en likartad uppsättning av olika individer – några ambitiösa, hårt arbetande kollegor, en intelligent men tämligen arbetsskygg person. Manipulatörer, lismare och karriärister. Någon som är expert på arbetsmarkerande insatser – exempelvis genom att snoka rätt på icke betungande uppgifter, som kollegor av olika skäl skyggar inför, och till allas glädje göra dem. Någon jovial och lättsam person som de flesta uppskattar. Någon som ingen har någon aning vad hon/han egentligen gör. Någon korkad stackare som blir hjälpt och stödd av alla. En och annan tråkmåns, etc., etc. Jag är övertygad om att inom varje grupp med trettio individer, var helst på samhällsstegen man finner dem – inom skolor, akademier, universitet, kommunalkontor, gruvor, varuhus, byggarbetsplatser, kommer du att finna liknande grupperingar av människor. Jag tror inte på sådana som påstår att ”intelligenta” personer bör styra världen. Jag tror inte det finns sådana grupperingar - idioter och genier, elaka och goda människor står att finna överallt, på alla nivåer, i alla sammanhang.

Vad som oroar mig är myterna om vissa individers större värde än andra. Hur sådana vanföreställningar gör att människor med mer pengar, vissa medfödda eller förvärvade talanger, bättre förutsättningar genom trygghet, arv och hälsa, eller bättre tur, tror sig vara värda allt de har och därmed anser sig vara bättre än de flesta av sina medmänniskor.

Börjar de sedan på bas av dessa förutsättningar förakta, förslava och utnyttja andra människor är det riktigt illa. Eftersom vi människor som jag nämnt ovan tycks bygga upp samhällssystem grundade på makt och privilegier kan sådana system lät stelna till en verklighet stödd av religion eller andra ideologier som gör skillnad mellan människor.

Kan det vara så att människoartens säregna benägenhet att förutsättningslöst underkasta sig makten, speciellt den makt som grundar sig på pengar, gör att vi med lätthet accepterar en så obegriplig absurditet som att världens rikaste 62 individer (av vilka 53 är män) sinsemellan delar på en gemensam förmögenhet på 16 miljarder kronor, motsvarande den summa som delas mellan 3,5 miljarder av jordens fattigaste individer (jorden har uppskattningsvis 7 miljarder invånare). Lika absurt som att en enskild person som Stalin kunde hålla ett land med 182 miljoner människor i skräck, eller Mao som behärskade en miljard människor.

Är hela mänskligheten som en flock schimpanser där en liten grupp alfahannar kontrollerar tillgången på föda och genom sin makt håller alla andra på plats? Om någon opponerar sig slås hon/han omedelbart ner och emellanåt börjar ledarklicken slåss med varandra, på liv och död. Det finns motvikter till maktkampen, något som den amerikanska föreningen för rektorer (The National Association of Secondary School Principals, NASSP) med början 1948 felaktigt påstått att den engelske politikern William Gladstone (1809 -1898) sagt och som sedan flitigt citerats av New Age filosofer och även lagts i munnen på Jimi Hendrix:

Vi ser fram emot den tid då kärlekens kraft kommer att ersätta kärleken till makt. Då kommer vår värld att uppleva fredens välsignelse.

Dagerklint, Bernth (1989) "Anorexia nerviosa i Karen Blixens liv och författarskap," i Nordica, Bind 6. Dunbar, Robert, Louise Barrett och John Lycett (2007) Evolutionary Psychology, A Beginner´s Guide: Human behaviour, evolution and the mind. Oxford: Oneworld. Finch, Helen (2009) “Günter Grass and gender” i Stuart Taberner The Cambrige Companion to Günter Grass. Cambridge: Cambridge University Press. Fricke, David (1998) “Sean Lennon on his father, Yoko Ono and his own musical career,” Rolling Stone, June 11. Fröding, Gustaf (2014) Samlade dikter. Stockholm: Bonniers. Gilbert, Sandra M. och Susan Gubar (2000) The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination. New Haven, CN: Yale University Press. Grass, Günther (1979) Flundran. Stockholm: Bonniers. Grice, Elisabeth (1998) “Julian Lennon: ‘Dad was a Hypocrite,” The Telegraph, May 23. Henrikson, Alf (1984) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Homeros (2012) Iliaden i Erland Lagerlöfs översättning. Stockholm: Atlantis Bokförlag. NASSP, National Association of Elementary School Prinicpals (1948) The Elementary-School principalship – Today and Tomorrow, Twenty-Seventh Yearbook. Reston, VA: NASSP. Nothomb, Amélie (2004) Underkastelsens sötma. Lund: Sekel bokförlag. Shakespeare, William (2016) Hamlet i Britt G. Hallqvists översättning. Stockholm: Ordfront förlag. Walker, Alice (1984) Purpurfärgen. Stockholm: Trevi.

OXFAM International (2016) An economy for the 1 %: https://www.oxfam.org/en/research/economy-1

Occasionally I watch movies several times and may then be surprised by the fact that I have completely forgotten several scenes, how they disappeared from my mind without leaving the slightest trace, this even if only a couple of months may have passed since I last saw them. However, quite the opposite may also be the case. Decades may have passed before I watch a movie again and then it happens that I become quite by astonished how well I remember certain scenes. For example, the misty banks of the Italian river Po, Emilia-Romagna´s vast dampened fields and sparse poplar forest from a film about the wretched life of Antonio Ligabue, which I watched on Swedish television sometime in the late seventies.

I recently revisited that film on the web while I here in Prague am babysitting my five months old grandchild. I was looking for that particular movie since I a week ago in Rome visited an exhibition of Ligabue´s art and once more became impressed. Seventeen years have passed since I last saw his paintings, that time in Rome´s closed-down prison, which had been turned into an art gallery. Since then I have read quite a lot about Ligabue and even seen one of his paintings in a private home in Rome - a cat with a rat in its jaws.

The film Ligabue, especially the first part in a series of three sections, produced by RAI in 1977, portrays in a contemplatively and poetic manner an outsider´s difficult existence. It sets out with a twenty-year-old Ligabue, who in 1919, in the company of two gendarmes, arrives in the city of Gualtieri, situated in the heart of the Po Valley. It is raw and humid winter and Ligabue is brought to a wretched municipal home for "homeless beggars". In the movie, Ligabue speaks excellent Italian, though in reality he could not say a word in that language.

He had been born by Italian parents in Switzerland and had since he was a year old been living with German-speaking foster parents, intercepted with sojourns at mental institutions. It was his foster mother who requested that he should be extradited to Italy since his stepfather was born in Gualtieri, and his mother and three siblings had died. Ligabue´s foster mother wrote several letters to the authorities in Gualtieri explaining that apart from recurrent bouts of uncontrollable rage Ligabue was a kind and harmless man. Since he now was an adult she could no longer take care of him or deal with his outbursts of uncontrollable anger. Ligabue´s stepfather was not be found in Gualtieri and even if he had been found there Ligabue would certainly have done everything in his power to avoid him. He hated his stepfather, whom he throughout his life accused of having poisoned his mother and three younger brothers. Officially they had all died from food poisoning after having lived in utter "filth and poverty."

The film Ligabue exudes an Italian neo-realistic, melancholic mood, easily recognized in movies like Vittorio da Sica's unforgettable masterpieces Bicycle Thieves and Umberto D. This is no coincidence, Cesare Zavattini wrote the script for Ligabue, in addition to almost all of da Sica´s films, as well as great number of other Italian films. Zavattini came from the same region of Emilia Romagna where Ligabue spent most of his life and he had on several occasions met the artist.  In 1966, a year after the death of Ligabue, Zavattini wrote a cycle of poems about his tragic life.

Zavattini´s story of Ligabue is an example of the genre of stories about misunderstood geniuses, though Ligabue´s case may be even more tragic than most of the others. He was considered to be an ugly and disarticulate man, speaking a strange mixture of German and Italian. Violent outbursts and self-mutilation forced him to be detained in institutions for the mentally disturbed. For many years he detached himself from other humans, living as a hermit together with his rabbits and dogs in a makeshift shack he had built in a grove by the banks of the river Po. Since he was considered to be appallingly attired and repulsive people avoided him, especially since he used to spy on the washerwomen by the river and to their great dismay occasionally came rushing out of the bushes and begged them for "a little kiss".

Ligabue had for some years been working alongside impoverished men collecting clay from the river banks, but was so severely mocked and heckled that he finally chose to live apart from everyone. He loved animals more than people and later in life revealed that he would have liked to be born as an animal, instead of living as a despised human being.

A poignant documentary made by Raffaele Andreassi  in 1962 depicted how Ligabue with a mirror around his neck walked along the river Po, bursting out in bestial howls. He sounds like birds and animal predators. Occasionally, he lifts up the mirror to watch himself screaming, as if to remember what he looks like when he emits his painful sounds.

Andreassi also shot a sequence documenting Ligabue´s strange proceedings before he began to work on a painting. First, he dressed up as a woman, while explaining: "I like it. It makes me feel free." After sitting silent on his bed, he approaches the easel where he crouches and huddles for a minute or so. Ligabue seems to be tormented and when he rises up and stretches his back he bursts out in his bestial howls. This ritual is repeated several times before Ligabue seize the brush and begins to paint. Without any model, or props. He gradually produces a self-portrait and as in all his portraits he starts with the eyes.

When you watch Ligabue in person you understand that Zavattini´s film is an euphemistic representation of an odd and evidently mentally disturbed person. Zavattini gives the impression that Ligabue gradually broke down mentally due to onerous experiences of poverty and exclusion. These must have had a destructive effect on his psyche, though documents and eyewitness records indicate that Ligabue from a very early age suffered from severe mental problems.

However, it is also a true film. Ligabue was tormented by his surroundings. Most people avoided him and he tried to communicate with animals instead. Even before he started painting, Ligabue collected mud from Po´s banks, mixing it with water and saliva he shaped stunningly realistic sculptures of various animals, many of them were later cast in bronze.

While he lived as a recluse he occasionally annoyed hunters and fishermen while trying to prevent them from shooting ducks, pheasants and quail. Sometimes he rushed forward and unexpectedly threw back the still living fish that someone had caught. He always surrounded himself with dogs and rabbits. It soon spread that he at tree trunks around his shack, with carbon and other materials, had painted pictures of women and animals and had surrounded his strange abode with impressive clay sculptures, something that interested Gualtieri´s most famous artist, the sculptor Marino Renato Mazzacurati, who later became known for his monuments dedicated to partisans and soldiers. In 1928 Mazzacurati succeeded in winning Ligabue´s trust and make him move into Gualtieri, where he was known as Al Matt, The Lunatic or Al Tedesch,The German.

Mazzacurati managed to persuade Ligabue to move into an outbuilding at his homestead and for several years Ligabue used it as his studio and home. Mazzacurati gave Ligabue canvases and oil paints and soon his art blossomed in an unexpected manner. Right from the start Ligabue had been a skilled, though somewhat insecure, artist. His first works are distinguished by the thin colours he used, abundantly mixed with turpentine. To begin with he painted exotic animals, generally inspired by newspaper clippings, books like Alfred Brehm´s popular volumes about wild animals, which he borrowed at Gualtieri´s lending library, or trading cards from the meat extract company Liebig.

Usually, his animals are playing the leading role, but sometimes we may glimpse humans, and even himself as in the early painting below in which we see Ligabue wearing a pith helmet and being accompanied by an African lady.

Under the tutelage of Mazzacurati, Ligabue came to use thick layers of shining oil paint, in a manner reminiscent of Van Gogh. He liberates himself further from his prototypes and boldly paints directly on canvases and panels. He is finding inspiration from memories of his Swiss youth, with stagecoaches drawn by powerful horses, much more powerful than those he found in his Liebig pictures, plunging through alpine landscapes, or he painted farmhouses with sturdy cows and horses, aggressive cooks and the half tamed dogs and cats he encountered within the bucolic landscape of Emilia-Romagna.

Relatively well-known is his early portrait of a dead neighbourhood girl whom he painted with her mourning mother as a model.

However, it was usually force and drama that attracted Ligabue. Horses frightened by lightning or defenceless animals ruthlessly attacked by predators. While he painted, Ligabue identified with the fate and anguish of the animals - growling, grumbling, whining and whimpering.

Sometimes Ligabue associated himself with victims, sometimes with aggressors. As in the painting below of a pair of belligerent gorillas, which have abducted a woman and assert their superiority through hostile gestures and facial expressions.

Often Ligabue would link his feelings to hunted or felonious animals, creatures shunned by society, like a fox who had stolen a chicken. 

Ligabue is at his most pathetic and exceptional when he enters imaginary jungles and transforms into a leopard, tiger or lion, often attacked and painfully defeated by an enormous boa constrictor, or even a giant spider as big as the mighty feline.

Ligabue´s production may be of uneven quality, but his paintings are usually carefully executed and stunningly well made, especially in view of his inadequate schooling, combined with severe mental and physical disabilities. At their most impressive, his animal portraits and jungles may remind the viewer of the greatest of all naive artists, the retired customs officer Henri Rousseau. We discern a similar exoticism, boldness and realism. However, through his extreme and passionate attachment to the animal world Ligabue adds a desperate verve to his representations of a frequently cruel world.

Ligabue was a constantly struggling man, tormented and misunderstood, painfully aware of his shortcomings and disfigurement. Enduringly on the lookout for affection and the company of a woman, but rejected due to his wretchedness, ugliness and insanity.

In his documentary, Andreassi did painfully and intrusively depict Ligabue´s dejected flirtation with his "beloved" Celestina, daughter of the owner of an eatery, bar and simple guest house in Gualtieri, where Ligabue used to hang out and also lived for a while. We witness how Ligabue in a clumsy and unattractive manner tries to seduce Celestina, desperately asking her for a kiss. She pulls away from him, even if she does not directly reject her pathetic admirer. Celestina was well aware of Ligabue´s fame. He offered her drawings and paintings, and even made a portrait of her. Like other citizens of Gulatieri Celestina knew that Ligabue´s artwork already fetched quite a good prize and probably would increase in value.

Ligabue is an inexplicable artistic phenomena - a natural. To his despair, but also pride, people began to search him out, requesting drawings and paintings. Despair because painting was for Ligabue both a torment and a pleasure. A ritual act which required time, concentration, convolution and scrupulously performed magic preparations. However, his coveted works also meant that he experienced a vindication he had hoped for during his entire life. He now knew that the scorn and contempt that previously had been directed against him became neutralized by the flattering attention he enjoyed from the press, the art establishment and the relatively wealthy tycoons who now paid ever increasing sums for his paintings. As a result Ligabue´s self-portraits became more monumental, although their merciless lucidity was kept intact.

Ligabue could afford to buy a car and pay a driver, though he mostly enjoyed the freedom of roaming through the landscape of Emilia Romagna on his powerful, red motorcycle. This vehicle was the beginning of his tragic downfall and death. In 1961, Ligabue had an accident. First it appeared as if he had survived rather unscratched, though a few months after the crash he suffered a partial paralysis. He became incapable of moving the part of his body. Not able to paint anymore Ligabue became bedridden in a nursing home until his death in 1965.

Especially in Italy Ligabue´s fame has increased steadily with every year. Gualtieri bestowed a magnificent funeral to the man who once had been considered as a crazed, good-for-nothing, but who eventually came to be regarded as one of the small town´s great sons and it now houses an excellent museum dedicated to his memory.

While I look at Ligabue´s artwork and reflect upon how people avoided to associate with him,  becoming disgusted by his pleas for attention and desperate entreaties for a “little kiss”, two memories from my military service turn up. One is when I and a bunch of my comrades in our uniforms were dancing at a place called Sjöstugan and a sloshed wretch, with a glowing red face, sat on a chair, pathetically stretching out his arms after each girl who happened to appear within his reach, crying in thick göingska, the dialect of my home district:  "Please, look at me, I´m a hankerin’ for some smooching!" Of course no girl wanted to come near him.  

On another occasion I was coming back late to the regiment, at that time we did not have any night leave and had to report back before midnight. On my way to the barracks, it was in the middle of winter and everything was covered in snow, I met a skinny guy who was pacing back and forth in the cold. He came up to me and said: "You seem to be a decent chap. Can you help me?" "With what?" "Follow me to my barracks so the other guys may see that I have a friend" "What do you mean?" "I'm so damn lonely. All the other troopers bully me." Of course I followed him to his lodgings and bade farewell to the poor fellow with a hearty handshake. There were eight men sleeping in each dormitory, the other seven pretended to be asleep.

For several months I was tortured by that guy. He wanted so desperately to become my friend, but he got on my nerves. I could not stand him. He became especially annoying when he followed me around and in a painfully contrived manner asked me how to charm "babes", my stomach turned. He clearly saw a connection between his alienation, the mercilessness of his torturers and his utter inability to attract women. His pitiful appearance made me feel extremely sorry for him, but I made anything in my power to avoid him.

Some of the outsiders´ general despair must come from a realization of their own uniqueness, at the same time as people around them harbour fears of the shortcomings they find within themselves. Tormenting odd individuals, or keeping them at a safe distance, are probably based on the fact that we recognize our own peculiarities in them. Qualities within ourselves that we do not want to acknowledge. This may also be the reason for a common fascination that has produced a wealth of movies and books about unappreciated, mad geniuses, arousing our sympathy, while they are safely distanced from us by time and place. If they had been closer to us, we would probably have considered them just as bothersome as I found my "friend" at the regiment to be.

The really mad geniuses, those who were locked up in mental institutions, have like the so called "primitive" artists had a major influence on modern art. By fin de siècle much was written about what was called the creative impetus. Authors and philosophers searched for answers to the mystery of creativity and even before Freud it was surmised that creativity emerged from a subconscious spring. Artists and writers believed that, for example, the Swedish painters Carl Fredrik Hill and Ernst Josephson, who continued to produce inspiring and highly original work after breakdown and mental illness, had been liberated from creative limitations and thus could give free reins to their imagination.

In a scene of August Strindberg's roman à clef The Gothic Rooms a lady sitting with a group of writers and artists throws a rose to an Italian singer on the stage of one of Stockholm's finer restaurants. However, the rose lands on a table where a lone man sits:

It is Syrach! exclaimed Sellén, and everyone on the balcony looked at the solitary figure, who wore a red fez on his head and was dressed rather strangely. But Syrach didn´t seem to recognize a single one of his old friends, but put the rose in his button-hole and continued rolling a cigarette.

The lady who had thrown the rose said something unfavourable about the man (who in reality was Ernst Josephson):

- Shut your mouth! the Doctor [Henrik Borg, a cynical, medical doctor who in the novel acts as Strindberg´s spokesperson] cut her off. ´The one who now extinct sits down there, would have been the first man up here tonight, unless you and your equals had not mixed the poison cup for him. You are not even worthy of being spit in the eye by him. No, you took the honour, the bread and self-respect from him, at a moment you are well aware of.´ Then, turning to Sellén:

Let Syrach sit in his dream world; he has it better there than we imagine, and more over he does not recognize us.

At this point a former friend and colleague of Syrach, in then novel called Lage Lang, but in reality the quite famous Norwegian artist Fritz Thaulow, was so stung by the sorry sight of the mentally disturbed Syrach that he rose up and:

wanted to call forth a ´long live!´ and ´hurrah´ for our greatest painter, but fortunately he was deflected, for the police would have been called, and moreover no one in the salon knew the painter, other than possibly as a silly, decrepit human being who was remarked on the streets for his red fez and his strange behaviour. Syrach remained sitting; he sat now with his eyes directed over the group, as if he did not see them, but rather gazed in the distance overhead, surrounded by his dream images that he could not show to others.

There are many examples of cracked geniuses who are admired for their art. Ingenious poets like Friedrich Hölderlin, Gérard de Nerval, Antonin Artaud and Sigbjørn Obstfelder, or artists like Richard Dadd, Charles Meyron and Lars Hertervig. All these men were, like Josephson and Hill, skilled artists even before their madness set in, while many other so-called outsider artists began to express themselves through the arts only after they had become mentally ill.

A common misconception about most of these mentally ill artists is that they, as Strindberg wrote, had it better in their “dream world". Actually they tend to suffer from difficulties in coping with both outer and inner torments. One summer while I worked as a warden in a mental hospital it struck me how many of the patients considered themselves to be incurably ill. How many of them that suffered from agonizing delusions and felt excluded from the world of "normal people", fearing a return to it. Madness is hardly a relief, mostly it means an almost unbearable suffering, something that is evident in Ligabue´s tragic life story.

Someone who have had great significance for the appreciation of “outsider art” was the German psychiatrist and art historian Hans Prinzhorn (1886 -1933), who like so many of his compatriots was suffering from his war experiences. In 1919, Prinzhorn was by the University of Heidelberg entrusted with the systematization and expansion of an art collection consisting of works made by mentally ill patients, all of whom had been diagnosed by Emil Kraepelin (1856-1926). Kraepelin had been a pioneer in efforts to diagnose and systematize mental illnesses. It was Kreapelin who gave rise to the diagnosis of manic-depressive psychosis, which later became known as bipolar disorder, as well as dementia praecox a condition that Paul Bleuler renamed schizophrenia. What Prinzhorn brought to the interpretation of the mental patients' art was his background as an art historian and philosopher, influenced by the philosophy of Ludwig Klages and theories of the social anthropologist Leo Frobeneius. Klages (1872 – 1956) had systematically compiled a huge collection of “graphological” examples. By the term graphology Klages meant the “scientific study” of how individuals' personal characteristics are revealed through their handwriting. Klages was influenced by Nietzsche's ideas about a contrast between the human soul, Seele, i.e. humans´ original life force and a disciplining conscience that Klages labelled as "spirit", Geist. For Klages Seele equalled the original vitality of human beings, their instincts and unique character It was a person´s Seele  that was revealed in her/his handwriting.

The social anthropologist Leo Frobenius (1873 – 1938), who had conducted field research in Romania, Sudan and various locations in North Africa, introduced the concept paideuma, meaning something like "controlling" or "ownership". What Frobenius assumed was that every "cultural circle" is dominated by specific thought patterns that he termed Geist, a mental mould shaping the minds the members of this specific cultural circle.

According to Prinzhorn the mentally ill generally attempted to create order within a highly personal chaos. Attempts that were not circumscribed by any disciplining consciousness, a Geist, instead the insane, in particular those suffering from schizophrenia, tended to rely on their Seele, i.e. their own twisted instincts uninhibited by any socio-cultural norms.

In his influential and richly illustrated book from 1922, Bildnerei der Geisteskranken, Artistry of the Mentally Ill, Prinzhorn stated that the presented works could be described as art in the sense that they were characterized by an extreme, original creativity and expressiveness:

The deeper the phenomenon of expression is anchored within the individual, the higher it ranks as a configuration, the less capable does the quantifying and conceptualizing researcher find himself in coming to grips with it.

Expression depends on the vigour of the creative impulse of an artist, not on the means he use. For a mental patient expression is foremost on her/his mind. It is through their art the insane try to gain a foothold in life, to organize their existence by creating a paideuma they can relate to, though their social exclusion limits this paideuma to their own existence.

Rembrandt´s use of colours is not explained by an analysis of their chemical components, a violinist´s virtuosity cannot be understood by investigating the wavelengths of different tones. To understand the creative power of the mentally ill we have to recall our own beginnings. A child's game reflects its thinking. Primitive humans´ art was a means to understand and control the nature that surrounded them.

Prinzhorn recommended his readers to identify themselves with the insane by reflecting on their own behaviour, for example our habit of doodling when concentration wavers during a meeting, or a lecture. How we create patterns out of star - and cloud formations, or the dirt stains on a wall. The mentally ill are searching for signs that may enable them to create their own means of controlling their existence and making their universe understandable. However, they do so without making use of “our” common reality, our culture circuit, our paideuma.

Prinzhorn gradually lost his own grip on existence. Scientists remained sceptical about his theories and he was never offered a much sought after university position. After three failed marriages Prinzhorn began to present signs of mental instability. He retired from the world, moved in with an aunt in Munich and began to write extensive books related to Nazi ideology, until he died of typhus in 1933, shortly after Hitler came to power.

Even if scientists showed a general a lack of interest in Prinzhorn's ideas and collection of artworks, artists immediately became interested and inspired by them. The Dadaist and Surrealist Max Ernst brought with him a copy of Prinzhorn's book to Paris and the interest spread like wildfire within the surrealist circles. The book was devoured by Breton, Bellmer, Dali and many others, who were caught under its spell. The reading of Prinzhorn was vital to Jean Dubuffet, who launched the concept of L'Art brut, Raw Art. He visited Prinzhorn and several mental institutions, acquiring a large collection of outsider art, which became the backbone of a museum he founded in Lausanne. Dubuffet´s own art became inspired by works of the mentally ill and children's drawings.

In his book Prinzhorn presented in-depth studies of ten "schizophrenic masters" from the collection he had compiled and systematized. He used pseudonyms, but all the artists and their medical records have eventually been identified by using Prinzhorn´s archive material. An example of a schizophrenic artist featured in Prinzhorn's book is the former electrician August Natterer, who in 1907 suffered a mental breakdown followed by an experience that by him was interpreted as a spiritual awakening:

I saw a white spot in the clouds absolutely close – all the clouds paused – then the white spot departed and stood all the time like a board in the sky. On the same board or the screen or stage now images as quick as a flash followed each other, about 10,000 in half an hour… God himself occurred, the witch, who created the world – in between worldly visions: images of war, continents, memorials, castles, beautiful castles, just the glory of the world – but all of this to see in supernal images. They were at least twenty meters big, clear to observe, almost without color like photographs… The images were epiphanies of the Last Judgment. Christ couldn't fulfill the salvation because he was crucified early... God revealed them to me to accomplish the salvation.

This demanding mission resulted in Natterer´s feeling of being constantly followed by God's eyes (he painted different versions of them). Natterer made several suicide attempts and was during six years moved from one mental institution to another, while he wrote down and painted his strange visions. Among other things, we find among them landscape depictions where Natterer indicated the constant presence of the evil witch he assumed was corrupting God´s creation by conceiving an evil and sinful world. Natterer died of typhus in the same year as Prinzhorn.

Some of madness´s blight is certainly loneliness. The difficulty in making themselves understood and their efforts to master it is perhaps part of the strength of several of the mentally ill artists. Because they are considered to be hopelessly insane no one listens to them, but in their art they can reveal their world view and undisturbed proclaim their ideas to the world. It seems that schizophrenic artists do not shy away from showing their art. Most of them seem to be thrilled if they are noticed and even admired.

On the fly leaf of his book Prinzhorn presents a reproduction of a "throttle angel" painted by Franz Bühler. The artwork, as in the case of mentally ill artists like Josephson or Hertervig, is quite sophisticated since Bühler like them was educated in the arts and thus demonstrates basic, technical skills. He had been a teacher of decorative arts at the Strasbourg University for Art, Design and Crafts, but after only three years of employment Bühler was at the university management's request transferred to a mental hospital in Breitenau in Switzerland. Unfortunately, he was later taken to a mental institution in Achem in Germany, where he spent thirty years until he in 1940 was gassed to death with carbon monoxide, as part of the Nazi euthanasia program, which according to official records between September 1939 and August 1941 liquidated 70, 273 mental patients.

Franz Bühler believed he was be persecuted not only by people but by God and his angels as well. His worldview is reminiscent of the final words of Alfred Kubin´s novel Die Andere Seite, “The Other Side", from 1909:

When I ventured back into the world of the living, I discovered that my god only held half-sway. In everything, both great and small, he had to share with an adversary who wanted life. The forces of repulsion and attraction, the twin poles of the earth with their currents, the alternation of the seasons, day and night, black and white - these are battles. True hell lies in the fact that this discordant clash continues within us. Even love has its focus 'between faeces and urine'. The sublime can fall prey to the ridiculous, to derision, irony. The Demiurg is a hybrid.

 Alfred Kubin was like Franz Kafka a German-speaking Czech and in his time an admired artist. In the 1920s he read read Prinzhorn's book and then became particularly fascinated by Franz Bühler´s paintings and drawings. They were like Kubin´s own drawings populated by monsters and threatening, strange animals, which intruded into the human sphere. In The Other Side the disintegrating town Perle is invaded by of a variety of vermin, exotic animals and blood sucking insects. Like Natterer when he suffered his life-shattering psychosis, Kubin could specify the exact date when he was overwhelmed by a new sense of purpose and creativity, which made him write a "great novel" and change his artistic style.

Kubin had had a difficult childhood. The father, who was an officer in the Austro-Hungarian army and land surveyor, was seldom at home. Kubin´s beloved mother was a pianist but very fragile and died when he was ten years old. His father took his young wife´s death very hard and soon remarried her sister, but she also died after a few years and he married for a third time. Kubin was on no good terms with his stepmother and in a constant conflict with his moody father. He failed a military career and as a photographer's apprentice. At the age of nineteen years he felt like a complete loser and tried to shoot himself on his mother's grave, but the rusty gun clicked. Kubin´s father finally agreed to send his artistically talented son to art education in Munich and he soon became a well-known artist, appreciated for its morbid, decadent motifs.

A deep depression took hold of Kubin when his fiancée died, but was eased after a year of misery when he in 1904 got married and inherited an estate in the village of Zwickledt in northern Austria, where he withdrew with his sickly and increasingly morphine dependent wife. When his father died in 1907 Kubin was hit by another severe crisis. In an effort to recover from an overwhelming melancholy he arrived at Lake Garda in Italy where he unexpectedly was overtaken by a great calm. A cascade of mental images engulfed him. Kubin became euphoric, but found himself incapable of drawing everything he perceived, instead he began to write. During days and nights he did in  two months write his first and only novel, Die Andere Seite.

In the emptiness that followed after the novel writing Kubin´s artistic creation power came back and in the following weeks he illustrated his novel, which was published in 1909. He was now a changed man, freed from his previous anxiety, though he kept his pessimistic stance using it to illustrate books by authors such as Edgar Allan Poe, Gérard de Nerval, E.T. A. Hoffmann and - Kafka, "who later on would become so famous."

When I several years ago read The Other Side it was a bewildering experience which has remained with me since then, perhaps because it was an artist's novel, filled with strange images and visions. As when the narrator's wife is plagued by a menacing presence she assumes abides under their apartment. The narrator finds a trap door leading down to damp catacombs extending under the entire town. Down there he is surprised by a wildly rushing, blind white horse, which he follows through the labyrinths until he ends up in his favourite haunt, a seedy tavern. A scene that reminds me of a diary entry by Kafka, when he on the 27th May 1914 described a dream involving a lone white horse, trotting through a deserted alley. It is dusk and sparks fly around the hooves as they are hitting the damp, cobble stones. Demonic horses also play an important role in Kafka's nightmare story A Country Doctor, which Kubin illustrated in 1920, four years before Kafka's death.

There are several correspondences between Kubin and Kafka. I am writing this in Prague and when I travelled here I brought with me an edition of Kafka's diaries from 1909 to November 1911 and there I found Alfred Kubin in several places. In his autobiography, which I read before I came here, Kubin writes that he in 1912 spent a few months in Prague, a city he had not visited since his childhood - Kubin was born in a small town four miles north of Prague. However, while reading Kafka's diaries I found that Kubin was mistaken, it was in 1911 he was in Prague and then he often met with Kafka and his friends, with whom he visited taverns and brothels.

It is difficult to form a clear idea about Kafka´s opinion of Kubin. Kafka was a discerning and critical observer and I have the impression that Kafka used his diaries as sources and inspiration for his literary endeavours, something that is suggested by his detailed descriptions of facial expressions and body movements and often irrelevant scenes and details. When he writes about Kubin it is with a mixture of fascination and irritation.

It appears as if Kafka admired the six years older and well-established artist. Die Andere Seite had been published the year before Kubin turned up in Prague and it had been reviewed in several journals. It must have been known and read by many of Kafka's German-speaking friends. It would not be farfetched to assume that even Kafka had read the novel, especially as there are several similarities not only between Kubin´s misty, crumbling dream city Perla and Prague, but several of the novel's atmospheric descriptions and strange moods seem to be reflected in some of Kafka's writings.

As is the case with the settings in several of Kafka's stories Perla is characterized by a greyish dream aura, with vague contours and absurd incidences. The city's founder and creator, Claus Patera, has from all corners of Europe brought buildings and people to central of Asia, where he had built a cosmopolitan city, like Prague located by a river far from the sea.

Like a mad Creator God, Patera shaped an environment reflecting his own thoughts and inner life. Then Claus Patera is shaken by epileptic seizures the entire city quavers, when he falls ill plague and anxiety spread all over the place. Claus Patera appears to be a harbinger of mad dictators like Hitler and Stalin, whose distorted emotions characterized the societies they created around themselves. Claus Patera is not any revolutionary, but a staunch conservative. His city, with its chaotic government offices, smoky railway stations, grimy churches, damp catacombs, badly assembled tenements and seedy entertainment districts, a conglomerate of a crumbling Europe far from development and modernization.

All people who have been attracted to this godforsaken place appear to be endowed with quirky personalities. The better among them are delicate, hyper-sensitive persons. However, all citizens of Perla are obsessed by manias; collecting compulsion, excessive reading, gambling urge, religious fanaticism and thousands of other forms of overwhelming desires and abuse created by weak nerves, resulting in a surreal state of mind. Hysteria and general tensions are rampant. Citizens seem to have been chosen on the basis of their peculiarities, something which include physical defects. It was conspicuous that so many are misshapen by contorted limbs, crooked backs and malformed noses.

Something Perla shares with many of Kafka's stories is an absurd and almost impenetrable bureaucracy, Kubin´s narrator suffers from it when he tries to obtain an appointment  with his former schoolmate, the dictatorial multimillionaire Claus Patera, undisputed ruler of Dreamland. It is Patera who has sent for the narrator and his wife, paying for their trip and lodgings. But when the narrator wants to encounter him, he is like Kafka's protagonists in his novel drafts Amerika, The Process and The Castle, encountered with a wide variety of bureaucratic problems and obstacles:

On the door was a notice: Do not knock. Inside, a man was asleep. I had to clear my throat three times before any sign of life came into his completely rigid, deeply reflective pose. Then I was favoured with a glance of majestic disdain. “What do you want?” he growled. “Have you a summons? What papers have you brought with you?” Here there was not the same curtness as outside; on the contrary, information came bubbling out. “ To receive your ticket for an audience you need in addition to your birth certificate, baptismal certificate, and marriage certificate, your father’s graduation diploma and your mother’s inoculation certificate. Turn left in the corridor. Administration Room 16, and make your declaration of means, education, and honorary orders. A character witness for your father-in-law is desirable but not absolutely essential.” Whereupon he nodded condescendingly, bent once more over the desk, and began to write with, as I could see, a dry pen.

Against all odds the narrator receives permission to meet the mighty Claus Patera and ask him for permission to leave Dream Land together with his wife. To get in touch with his old schoolmate and involve him in a discussion the narrator wonders if he is happy in Dream Land. Instead of answering Patera shouts: "Give me a star! Give me a star!" He seems to be in a trance state and his face constantly seems to change shape. First, it seems to belong to one person, then another. Soon, it looks like a cloud of faces is sweeping across Patera´s skull, yes - perhaps even visions of the world. His eyes become like two empty mirrors reflecting infinity and the narrator finally doubts if his former friend is really alive. "If the dead could look, that is what their gaze would be like." The narrator panics and rushes out of Patera´s residence.

Kafka´s impression Kubin seems to reflect a similar indeterminacy, Kubin appears to be an elusive, a shifting person. According to Kafla he listened attentively to what people around him said and then had a tendency to reiterate it all with approval, only to at other occasions expose completely opposing views, something Kafka found extremely irritating.

Kubin liked telling sensational stories. Kafka was intrigued, but remained sceptical. When Kubin told about a meeting with Hamsun and how strange the Norwegian author behaved Kafka wondered about Kubin´s truthfulness and claimed in his diary that anyone could produce similar stories based on Hamsun's own tales. Kafka was occasionally astonished by Kubin´s superficiality: “"When you listen to his many stories it is easy to forget to his importance. Suddenly you are reminded of this and become frightened.”

At one moment Kubin could be lively and happy, though suddenly he withdrew within himself and sat “with sagging cheeks” until he was “ brought to life" again. After being alerted he began to take part in the conversation, but soon had difficulty finding the right words and slipped away again. Kafka watched him with scrutiny and Kubin seemed like Claus Patera to be shifting appearance:

very strong, but somewhat monotonous facial expression, he describes the most varied things with the same movement of muscles. Looks different in age, size and strength according to whether he is sitting, standing, wearing just a suit, or an overcoat.

Kubin was kind to Kafka, took him under the arm as they walked together, worrying over his paleness and bad physique, gave tips about stomach pains and constipation, a problem they shared and was shockingly sincere about of his fancy for women and interest in sex. Kafka was fascinated by that part of Kubin´s storytelling. The shared an interest in sex and death. In his diary, Kafka writes frankly and rather coarsely about Kubin´s fascination with corpulent women with large breasts, a fancy Kubin explained as being developed due to a sexual relationship he had maintained with a classmate's mother, who had seduced him when he was fifteen years of age.

Kafka and Kubin apparently shared a mixture of terror of and fascination with their own sexuality and the feminine mystery. I guess this could be due to the brothel culture that characterized the time and their circle of friends. Carnal “love" existed in the shape of the soiled and callous atmosphere of the brothels, side by side with sincere friendship with, affection towards and appreciation of women. In Kafka's case, more so than in Kubin´s. Kubin was sincerely attached to the two women of his, making great sacrifices for them, though he was also a chauvinistic womanizer, maintaining several permanent relationships with voluptuous mistresses, of whom he displayed obscene snapshots to the engrossed Kafka.

Kubin and Kafka did apparently not become close friends. On 22^nd of July 1914 Kafka wrote a quite formal postcard to Kubin. World War I had just broken out and Kafka had recently experienced a shattering separation from Felice Bauer, that just ten days before the card to Kubin  had culminated in an excruciating scene in a hotel room in Berlin, where Kafka was held accountable for his behaviour by Felice, her sister and a mutual friend.

Dear Herr Kubin,

Many thanks for the card, which found me in a stupid state from which I am not yet wholly recovered; that is why I have not answered. Now I am travelling up and down the Baltic. You are no doubt working hard in the peace of your beautiful estate. Perhaps I will someday find word for saying again what your work has meant to me.  

Yours F. Kafka

Since I came to Prague a couple of days ago, I have during late evenings been writing on this blog post and it is thus only natural that I have been thinking about Kafka and that he entered into my writings about Ligabue. The day before yesterday, I followed my daughter and granddaughter on a visit to the doctor. It turned out that the clinic was not far from the new Jewish cemetery where Kafka is buried. It made an eerie impression, desolate in a twilight haze, with trees and tombstones covered by ivy. No flowers or ornaments, only pitch black or grey tombstones. Kafka's grave was easy to find since several signs pointed the way.

The same evening I went to IKEA to buy Christmas food and some household items. As usual I examined the titles of the books that decorate the bookshelves. Wherever you find yourself in the world IKEA exposes Swedish books on its shelves. To my great surprise I have seen excellent Swedish classics at IKEA in New York, Santo Domingo and Singapore. Now I was struck by amazement when I amid twenty copies of Katarina Mazetti´s Tarzan´s Tears and five copies of Lars Ahlin´s If discovered a copy of Torsten Ekbom´s The Invisible Court of Law: A book about Franz Kafka. Here at IKEA, in Kafka´s hometown, stood an excellent book that I had been hunting after for years, humiliated as a decorative filling of IKEA´s Billy bookcase.

After reading his books on Beckett and Stravinsky, I had long wanted to read Ekbom´s Kafka biography and now it turned up when I needed it the most. For a long time I went around wondering if I would write and thank Ekbom for being such an excellent guide to European avant-garde in art, music and literature. I never wrote to him and now Torsten Ekbom is dead.

I flipped through the book and found a chapter entitled "Kafka's animals." Here was a connection between Ligabue, Kubin and Kafka - their identification with various animals. I approached a store clerk and asked if I could purchase the book. He shook his head: "No English", but took the book and disappeared. Maybe he was going to ask for someone who could speak English. I waited, and after a minute the clerk came back and gave me the book with the words: "Take book". I looked at him questioningly. He smiled broadly and said, "Present." "Sure?" I wondered uncertainly. "Sure," he replied: "Christmas present from IKEA." Grateful and surprised I devoured the book after I had come home to the apartment and it met all my great expectations.

Here were they all - Kafka´s horses, monkeys, dogs, mice, beetles, vultures, pigs and moles. Fable animals like unicorns, dragons and green kangaroo-like creatures with human faces and several metres long tails. Hybrids between sheep and cats. Pharmacy assistants with squirrel tales, singing mice and lecturing monkeys as well as Odradek, immortal but neither thing, animal or human. Kafka identified himself with them all, not like Ligabue who imagined himself to be different predators; tigers, falcons and foxes. Not like Kubin who in his drawings transformed himself into solitary, sex driven monsters. Unlike them Kafka identified himself with humble, threatened or hunted creatures. Or those that were imprisoned - "I carry the bars within me." "I, a free ape, submitted myself to this yoke." There are also the degraded or forgotten creatures: "and if you are treated like a dog the whole time, you end up thinking that´s what you are.”

Ligabue roaring at his easel, Kubin sublimating his horror and sexuality by drawing fearsome animals and Kafka who time and again assumed an animal´s persona, make me recall a Dutch childrens´ TV series, De Fabeltjeskrant, called The Daily Fable in the UK, which began with Mr. Owl reading a newspaper while singing singing:  

Here are animals´ thoughts and dealings. 

Animals have people´s feelings. 

Animals are like girls and boys, 

playing games and making noise,

 they are females and males, 

at least in fables and fairy tales. 

Danchin, Laurent (2006) L´art brut: L´instinct créateur. Paris: Gallimard. Kafka, Franz (1988) Diaries, 1910-1923. New York: Schocken Books.  Kafka, Franz (2007) Metamorphosis and Other Stories. London: Penguin Classics. Kubin, Alfred (1973) The Other Side. Harmondsworth: Penguin Classics.  Kubin, Alfred (2004) Demoni e visioni notturne. Milano: Abscondita. Parmiggiani, Sandro och Sergio Neri (2016) Ligabue. Milano: Skira Editore. Prinzhorn, Hans (1972) Artistry of the mentally ill: a contribution to the psychology and psychopathology of configuration. New York: Springer. Serafini, Giuliano (2005) Ligabue, Art Dossier, No. 211.

Andreassi, Raffaele (1962) Il vero naif3 https://www.youtube.com/watch?v=8OpJLvlJJ-U Nocita, Salvatore (1977) Ligabue, mini-serie in 3 puntate, RAI https://www.youtube.com/watch?v=0J5Zh8mQRx8

Ibland ser jag filmer flera gånger och kan då förvånas över hur jag fullständigt har glömt bort flera scener, även om det enbart gått ett par månader sedan jag sist såg dem. Men, det kan också vara tvärtom. Decennier kan ha passerat innan jag ser om en film och då finner hur bra jag minns vissa scener. Exempelvis floden Pos dimhölja flodbankar, Emilias vidsträckta leråkrar och glesa poppelskogar från en film om Antonio Ligabue som jag så på svensk TV någon gång i slutet av sjuttiotalet.

Jag hittade filmen på nätet nu då jag här i Prag sitter barnvakt för min äldsta dotters lilla flicka, mitt första barnbarn. Att jag letade rätt på filmen berodde på att jag för en vecka sedan i Rom såg en utställning med Ligabues konst och blev då lika imponerad som när jag första gången konfronterades med hans tavlor för sjutton år sedan, även den gången i Rom. Sedan dess har jag läst en hel del om Ligabues märkliga livsöde och även sett en av hans tavlor i ett privathem i Rom – en katt med en råtta i gapet.

Filmen Ligabue, speciellt den första delen i en serie med tre avsnitt som producerades av RAI 1977, skildrar eftertänksamt och poetiskt en utanförstående särlings ensamma liv. Den börjar med att den tjugoårige Ligabue 1919 i sällskap med två gendarmer kommer till staden Gualtieri på Poslätten. Det är mitt i vintern, rått och fuktigt och han förs till ett kommunalt hem för ”husvilla tiggare”. I filmen talar han utmärkt italienska, men i verkligheten kunde Ligabue inte säga ett ord på det språket.

Han var född i Schweiz och hade sedan han var ett år bott hos tysktalande fosterföräldrar och även i olika omgångar vistats på mentalsjukhus. Det var hans fostermor som begärt att han skulle utlämnas till Italien, eftersom hans styvfar kom därifrån, närmare bestämt Gualtieri. Fostermodern skrev flera brev till myndigheterna i Gualtieri och förklarade att bortsett från sina återkommande anfall av okontrollerbar ilska var Ligabue en snäll och harmlös människa. Eftersom han var vuxen kunde hon inte längre ta hand om honom, eller handskas med hans utbrott. Ligabues styvfar fanns inte i Gualtieri och även om han hade varit där skulle Ligabue säkerligen ha undvikit honom. Han hatade sin styvfar som han med visst fog under hela sitt liv anklagade för att ha förgiftat hans mor och tre yngre bröder. Officiellt dog de alla av matförgiftning efter att ha levt i ”smuts och armod”.

Filmen Ligabue utstrålar ett ”neorealistiskt”, melankoliskt stämningsläge som vi känner igen från Vittorio de Sicas oförglömliga mästerverk Cykeltjuven och Umberto D. Det är ingen tillfällighet eftersom det var Cesare Zavattini som skrev manus till Ligabue och dessutom till så gott som samtliga av da Sicas filmer och även en mängd andra italienska filmer från neorealismens storhetstid. Zavattini, som kom från samma område av Emilia Romagna där Ligabue levde, hade vid flera tillfällen träffat konstnären och skrev 1966, ett år efter Ligabues död en diktcykel om hans tragiska liv.

Zavattinis filmberättelse om Ligabue är ett exempel på en berättelse om det missförstådda geniet, fast i Ligabues fall var det värre en så. Han var ful och talade hela sitt liv en märklig blandning av tyska och italienska. Våldsamma utbrott och självstympning gjorde att han vid flera tillfällen tvångsintogs på mentalsjukhus. Under många år isolerade han sig fullständigt från människor och levde som en eremit med sina kaniner och hundar i en primitiv hydda han byggt vid Pos strand. Eländigt klädd och frånstötande undvek folk honom, speciellt som han brukade spionera på tvätterskorna vid floden och ibland, till deras förskräckelse, kom ut från buskarna och enträget bad om ”en liten kyss”. Han hade under något år arbetat tillsammans med de utfattiga män som hämtade lera från flodens stränder, men blivit så illa hånad och häcklad att han valde att leva skild från människor. Han älskade djur mer än människor och sa senare i livet att han hellre hade velat bli född som ett djur än leva som människa.

En gripande dokumentärfilm av Raffaele Andreassi från 1962 visar hur Ligabue med en spegel kring halsen vandrar längs Pos stränder medan han med jämna mellanrum utbrister i djuriska tjut, han låter som fåglar och rovdjur. Emellanåt tar han upp spegeln och betraktar sig i den som för att minnas hur han såg ut då han brast ut i ett visst skri.

Andreassi visar också i en lång sekvens hur Ligabue gick tillväga då han målade. Först klädde han sig till kvinna, med förklaringen: ”Jag tycker om det. Jag känner mig fri.” Sedan gick han fram till stafflit, hukade sig och kröp ihop för att efter någon minut stäcka på sig igen. Ligabue tycktes plågas och brast ut i djuriska skrin. Ritualen upprepades flera gånger innan Ligabue grep penseln och började måla. Helt utan synlig förebild. Det var ett självporträtt han arbetade med och liksom i alla sina porträtt började han med ögonen. Då man ser den verklige Ligabue förstår man att Zavattinis film är en skönmålning av denne ytterst märklige och uppenbarligen galne konstnär. I filmen Ligabue får man uppfattningen att Ligabue successivt bryts ner av sina erfarenheter av fattigdom och utanförskap och det kan givetvis ha haft en destruktiv inverkan på hans psyke, men det tycks som om han var tämligen obalanserad och med grava psykiska problem redan vid unga år.

Men, det är också en sann film. Ligabue plågades av sin omgivning och sökte sig till djuren som han kände väl. Redan innan han började måla tog Ligabue lera från Pos stränder och med vatten och saliv formade han förbluffande realistiska skulpturer av olika djur, flera av dem gjöts i brons efter det att han blivit berömd.

Då han bodde som enstöring i sin hydda retade sig jägare och fiskare på att han ibland störde dem och försökte hindra dem från att skjuta änder, fasaner och vaktlar, eller rusade fram och slängde tillbaka fångade fiskar i vattnet. Han omgav sig alltid med hundar och kaniner. Det spred sig snart att han på träden kring sin hydda med kol och annat material målade kvinnor och djur på trädstammarna och omgav sin boplats med sina imponerande lerskulturer, något som gjorde att Gualtieris inom bygden mest kände konstnär, skulptören Marino Renato Mazzacurati som senare blev känd för sina minnesmärken över partisaner och soldater, 1928 sökte upp den udde luffaren, som i den lilla staden var känd som Al Matt (Galningen) eller Al Tedesch (Tysken). 

Mazzacurati lyckades förmå Ligabue att flytta in i ett uthus vid sin bostad och under flera år kom Ligabue att använda det till hem och bostad. Mazzacurati gav Ligabue pannåer och oljefärger och snart blommade Liagbues konst ut på ett ofattbart sätt. Redan från början var han en skicklig, om än något osäker artist. Hans första verk utmärker sig genom att han använde färgen tunt, uppblandad med terpentin. Till en början målade han exotiska djur, i allmänhet med inspiration från tidningsurklipp, böcker som Alfred Brehms stora volymer om vilda djur, eller samlarkort från köttextrakstfirman Liebig.

Oftast låter han djuren spela huvudrollen, men ibland skymtar han själv i bakgrunden, som i nedanstående tidiga målning där vi ser honom i bakgrunden, iförd tropikhjälm och i sällskap med en afrikanska.

Snart började Ligabue använda allt tjockare lager med oljefärg på ett sätt som kan påminna om van Gogh, Han frigör sig från sina förlagor och börjar djärvt måla direkt på dukar och pannåer. Han söker motiv från sina schweiziska minnen, med diligenser som med kraftiga hästar störtar fram genom alplandskap, eller så målar han bondgårdar och husdjur från sina omgivningar i Po.

Relativt välkänt är hans tidiga porträtt av en död grannflicka som han målade med hennes mor som förlaga. 

Men oftast är det dramatik Ligabue söker. Hästar som skräms av blixtar eller djur som anfalls av rovdjur. Medan han målar lever han sig in i djurödena – morrar, gläfser, gnyr och gnäller.

Även om det kan finnas människor med i bilden är det dock i allmänhet djuren som Ligabue identifierar sig med. Som i hans målning av ett par  aggressiva gorillor, med inspiration från ett Libiegkort, som rövat bort en kvinna.

Eller så skildrar han sig som djuret utanför gemenskapen, exempelvis som en räv som stulit en höna.

Mest patetisk och suverän blir Ligabue då han stiger in i sin fantasis djungler och förvandlar sig till tiger eller lejon.,ofta anfallna och till synes även plågsamt besegrade av boaormar eller enorma jättespindlar.

Ligabues produktion är av ojämn kvalité, men allt som oftast är målningarna noggrant utförda och förbluffande välgjorda, speciellt med tanke på hans bristfälliga undervisning och svåra mentala och fysiska handikapp. Som störst är han i sina djur- och djungelskildringar, därmed inte olik den störste av alla naiva konstnärer tullnären Henri Rousseau - exotism, djärvhet, realism.

Fast i verkliga livet var Ligabue en kämpande man, pinad och missförstådd. Ständigt på jakt efter en kvinna, men avvisad genom sin misär, fulhet och galenskap. Andreassi skildrar plågsamt och närgånget i sin dokumentärfilm Ligabues flirt med sin ”älskade” Celestina, dotter till ägarinnan till ett matställe, bar och enkelt härbärge i Gualtieri där Ligabue brukade hålla till och även bodde under en tid. Vi ser hur Ligabue kurtiserar Celestina och förtvivlat ber henne om en kyss, men hur hon drar sig undan, även om hon inte direkt avvisar sin patetiske beundrare. Hon är väl medveten om Ligabues berömmelse, han ger henne teckningar och målar av henne. Konstverk som snart kommer att betinga höga priser.

Ligabue är ett oförklarligt, konstnärligt fenomen; en naturbegåvning. Folk började, till hans stora förtvivlan, men även stolthet, att ansätta honom med begäran om konstverk. Förtvivlan eftersom det för Ligabue var både en plåga och njutning att måla. En rituell handling som krävde tid, koncentration och komplicerade, magiska förberedelser. Men hans eftertraktade verk betydde också upprättelse. Han visste nu att det hån och förakt som tidigare riktats mot honom neutraliserades genom den smickrande uppmärksamhet han åtnjöt från press, konstetablissemang och relativt förmögna magnater. Hans självporträtt blev allt monumentalare, även om de bevarade sitt sin skoningslösa klarsyn.

Ligabue fick råd att köpa en bil och betala en chaufför, men mest njöt han av friheten att få fara genom Emilia Romagna på sin röda motorcykel. Den blev också början till hans undergång och död. 1961 körde Ligabue omkull och blev ordentligt skadad, något som antagligen ledde till en partiell förlamning några månader senare. Han blev oförmögen att röra sin högra sida. Ligabue kunde inte länge måla och blev fram till sin död 1965 sängliggande på ett sjukhem.

Speciellt i Italien har Ligabues berömmelse ökat för varje år. Han fick en ståtlig stadsbegravning i Gualtieri, som nu hyser ett välbesökt museum tillägnat minnet av stadens store son.

När jag ser Ligabues konst och tänker på hur folk undvek samröre med honom, hans förtvivlade vädjan om en kyss från kvinnor, dyker två minnen från min militärtjänstgöring upp. Ett är när jag och ett gäng kamrater i uniform dansade på ett ställe som hette Sjöstugan och en höggradigt berusad stackare, med rödflammigt ansikte och grova drag satt på en stol, sträckte ut armarna efter varje flicka som dök upp inom räckhåll och på bred göingska ropade: ”Ge mej en liden puss!”

Vid ett annat tillfälle kom jag sent tillbaka till regementet, på den tiden hade vi inte kvällspermission. På väg till kasernen, det var mitt i vintern och mycket snö, stötte jag på en tanig kille som vankade fram och tillbaka i nattmörkret. Han kom fram till mig och sa: ”Du verkar vara en hygglig kille. Kan du inte hjälpa mig?” ”Med vad då?” ”Följ med mig till logementet så att de ser att jag har en kompis”. ”Vad menar du?” ”Jag är så förbaskat ensam och de andra plågar mig hela tiden.” Givetvis följde jag honom till logementet och sa adjö till stackaren med ett hjärtligt handslag. Det fanns åtta mannar i varje logement och de övriga sju låtsades sova.

I flera månader plågades jag av den där ensamma killen. Han ville så förtvivlat gärna vara min vän, men han gick mig på nerverna, hur synd jag än tyckte om honom. Speciellt irriterande var det när han undrade hur man kom i kontakt med ”brudar”. Han såg ett samband mellan sin kontaktlöshet med plågoandarna och sin oförmåga att attrahera kvinnor. Hans beklämmande framtoning fick det att vända sig i magen på mig.

En del av de utanförståendes förtvivlan är deras insikt om sin särart, samtidigt som människorna omkring dem hyser skräck för svagheterna de finner inom sig själva. Plågandet av särpräglade individer, eller försöken att hålla dem på behörigt avstånd, grundar sig nog på det faktum att vi finner våra egna drag hos dem. Sådant vi inte vill kännas vid inom oss själva. Kanske är det även orsaken till alla dessa filmer och böcker om misskända, galna genier som väcker vår sympati. Tack och lov befinner de sig på behörigt avstånd från oss, hade de varit alltför nära hade de antagligen blivit lika besvärande som min ”vän” på regementet.

De riktigt galna genierna. De som satt inspärrade på mentalsjukhus, har liksom ”primitiva” konstnärer haft en stor inverkan på den moderna konsten. Vid förra sekelskiftet skrevs det mycket om ”ursprungskraften”. Man sökte efter svar på kreativitetens gåta och redan innan Freud anade man att det hos skapande konstnärer fanns ett undermedvetet källsprång  Det fanns artister och författare som ansåg att exempelvis konstnärer som Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson, som fortsatte sitt skapande efter sammanbrott och mentalsjukdom, genom sjukdomen hade befriats från sina begränsningar och därmed kunde ge fritt utlopp åt sin skapande fantasi.

I ett berömt avsnitt i Strindbergs nyckelroman Götiska Rummen kastar en dam en ros till en italiensk sångare på estraden av en Stockholms finare krogar. Men rosen når inte fram utan hamnar på Syrachs bord, en man med en ”något bisarr klädsel” och fez på huvudet. Han sätter rosen i knapphålet, men tycks inte känna igen de tidigare vännerna som hojtar åt honom.  Damen som kastat rosen säger något ofördelaktigt om den stackars konstnären, verklighetens Ernst Josephson:

– Håll du mun, avklippte doktorn, den som sitter där nere utslocknad, skulle varit förste man häroppe i kväll om inte du och dina vederlikar blandat giftbägaren åt honom; och du är inte värd att bli spottad i synen av honom en gång; nej, för ni tog äran, brödet och självkänslan av honom, den gången du vet!

Därpå vänd till Sellén:

– Låt Syrach sitta i sin drömda värld; där har han det bättre än vi anar, och han känner för övrigt icke igen oss!

En konstnär i sällskapet vill resa sig upp, utbringa en skål och högljutt hylla Sveriges störste konstnär. Men tilltaget avstyrs när de andra påpekar att det:

… fanns ingen i salongen som kände målaren, om icke möjligen såsom en fjoskig och förfallen människa, vilken gjort sig bemärkt på gatorna med sin röda fez och sina besynnerliga åtbörder.

Syrach fick sitta; han satt nu med blickarne lyftade över folksamlingen, liksom han icke såg dem, utan skådande fjärran uppåt umgicks med sina drömbilder dem han icke kunde visa andra.

Spruckna genier som beundrats för sin sjukdomskonst är exempelvis de geniala diktarna Friedrich Hölderlin, Gérard de Nerval, Antonin Artaud och Sigbjørn Obstfelder, eller konstnärer som Richard Dadd, Charles Meyron och Lars Hertervig. Alla dessa var, liksom Josephson och Hill, skickliga artister även före sin galenskap, medan många andra så kallade utanförskapsartister, outsider artists, började uttrycka sig i konst först efter det att de blivit psykiskt sjuka.

Gemensamt för de flesta av dessa mentalsjuka konstnärer är inte att de som Strindberg skriver hade det bättre i ”sin drömda värld”, snarare ansattes de svårt av både av yttre och inre kval. Då jag en sommar arbetade som vårdare på ett mentalsjukhus slog det mig hur många av patienterna som ansåg sig vara psykiskt sjuka. Hur flera av dem led av plågsamma vanföreställningar och kände sig uteslutna från de ”normalas” värld. Galenskap är knappast en befrielse, snarast ett svårt lidande, något som inte minst Ligabues tragiska livsöde visar.

Någon som haft stor betydelse för utanförskapskonstens genomslag var den tyske psykiatrikern och konsthistorikern Hans Prinzhorn (1886 -1933), som så många samtida landsmän svårt märkt av sina krigsupplevelser. 1919 fick han uppdraget att vid Heidelbergs universitet systematisera och utöka en konstsamling som uteslutande bestod av verk gjorda av mentalsjuka patienter, som samtliga hade diagnostiserats av Emil Kraepelin (1856 – 1926). Kraepelin var en pionjär inom försöken att diagnostisera och systematisera sinnessjukdomar. Det är han som gav upphov till diagnosen manisk-depressiv pyskos, som sedermera fick beteckningen bipolärt syndrom, och dementia praecox ett tillstånd som Paul Bleuler döpte om till schizofreni. Vad Prinzhorn förde med sig till tolkningen av mentalpatienternas konst var en bakgrund som konsthistoriker och en livsfilosofi präglad av filosofen Ludwig Klages och antropologen Leo Frobeneius.

Klages systematiskt sammanställda arbeten kring grafologi, alltså hur individers personliga egenskaper avslöjas genom deras handstil, har haft stor betydelse. Klages var påverkad av Nietzsches tankegångar kring en motsats mellan människans själ (Seele), hennes ursprungliga driftsliv och en disciplinerande medvetenhet, som Klages betecknade som ”ande” (Geist). För honom kunde driftslivet jämställas med Seele, d.v.s. den ursprungliga livskraften hos människan, hennes karaktär, och det var den som framträdde i handstilen.

Socialantropologen Leo Frobenius, som bedrivit fältforskning i Rumänien, Sudan och olika platser i Nordafrika, införde begreppet paideuma, kanske något i still med ”kontrollerande” eller ”ägande”. Vad Frobenius antog var att varje ”kulturkrets” domineras av vissa tankemönster med en speciell form/karaktär som han benämnde - Geist, ett sätt att skapa en ordning i tillvaron, ett mönster varje medlem i en kulturkrets kunde relatera sig till.

För Prinzhorn blev de mentalsjukas konst liktydig med försök att skapa ordning i ett personligt kaos, men dessa försök tyglades inte av något disciplinerande medvetande,Geist, utan var istället relaterade till deras Seele, deras förvrängda driftsliv, precis som handstilen inte speglar en kultur, utan en personlighet

I sin inflytelserika och rikt illustrerade bok från 1922, Bildnerei der Geisteskranken, ”De mentalsjukas artisteri”, skriver Prinzhorn att de verk han presenterar kan betecknas som konst i den meningen att de präglas av en extrem, ursprunglig skaparkraft och uttrycksfullhet:

Ju grundligare uttrycket är förankrat i individens särpräglade tänkande, desto kraftfullare blir framställningen och därmed blir det också svårare för forskaren att beskriva och förstå vad det egentligen rör sig om.

Det är livskraften hos den skapande konstnären som styr uttrycket, inte medlen. För mentalpatienten är uttrycket a och o. Genom sin konst kämpar hon/han för att få fotfäste i tillvaron, ordna den, skapa ett paideuma att förhålla sig till. Rembrandts användande av olika färger förklaras inte genom en analys av deras kemiska sammansättning, en violinists virtuositet förklaras inte genom de olika tonhöjderna.

För att förstå de mentalsjukas skaparkraft bör vi söka oss tillbaka i tiden, till ursprungligheten. Till barnets lek som speglar dess tänkande, till den primitiva människans användande av konsten som ett besvärjande av tillvaron. Prinzhorn rekommenderade sina läsare att försöka sätta sig in i de sinnessjukas föreställningsvärld genom att till exempel fundera över hur vi har för vana att klottra då vi tappar koncentrationen under ett möte eller en föreläsning. Hur vi skapar mönster av molnformationer eller smutsfläckar på en mur. De mentalsjuka skapar sina egna kontrollmekanismer, men de är befriade från vår kontrollerande verklighet, vår kulturkrets, vår paideuma.

Prinzhorn tappade själv successivt greppet om tillvaron. Vetenskapsmän var skeptiska mot hans teorier och han erbjöds aldrig en hett eftertraktad universitetstjänst. Efter tre havererade äktenskap började Prinzhorn visa tecken på psykisk ohälsa. Han drog sig tillbaka från världen, flyttade in hos en moster i München och började skriva omfattande och uppskattande böcker om nazismen tills han dog i tyfus 1933, strax efter Hitlers makttillträde.

Visade vetenskapsmännen i allmänhet ett bristande intresse för Prinzhorns verk så blev konstnärer desto mer gripna av det. Dadaisten och surrealisten Max Ernst hade med sig ett exemplar av Prinzhorns bok till Paris och intresset spred sig som en löpeld bland surrealistkretsarna och den lästes av Breton, Bellmer, Dali och många andra som greps av dess budskap. Läsningen blev livsavgörande för Jean Dubuffet som lanserade begreppet L´Art Brut, Rå konst. Han besökte Prinzhorn och flera mentalsjukhus och skaffade sig efterhand en stor samling utomståendekonst, som blev stommen för ett museum i Lausanne. Dubuffet lät sig också inspireras av de mentalsjukas konst och barnteckningar.

I sin bok presenterade Prinzhorn ingående studier av tio ”schizofrena mästare” ur den samling han sammanställt och systematiserat. Han använde pseudonymer, men samtliga konstnärer och deras sjukjournaler har identifierats med hjälp av Prinzhorns välordnade arkivmaterial. Som exempel på en schizofren mästare presenterad i Prinzhorns bok kan tas den före detta elektrikern August Natterer, som 1907 skakades i grunden av en psykisk kollaps, av honom tolkad som ett andligt uppvaknande:

Jag såg en vit fläck bland molnen helt nära - alla moln upphörde röra sig - då flyttade den vita fläcken sig och stod sedan hela tiden kvar som ett riktmärke på himlen. På samma plats, eller skärm, eller scen, uppenbarade sig i blixtsnabb följd, under en halvtimmes tid, ungefär 10 000 scenerier  ... Gud själv uppenbarade sig, häxan, som skapat världen - mellan världsliga visioner: bilder av krig, kontinenter, minnesmärken, slott, vackra slott, all världens märkligheter - men allt detta manifesterade sig i överjordiska bilder. De var minst tjugo meter höga, tydliga att betrakta, nästan utan färg, som fotografier ... Bilderna var uppenbarelser av den Yttersta domen. Kristus kunde inte fullfölja frälsningen eftersom han korsfästes alltför tidigt ... Gud uppenbarade allt för mig eftersom det var jag som skulle frälsa välden.

Det krävande uppdraget fick till följd att Natterer kände hur Guds blick ständigt följde honom (han målade flera versioner av den). Natterer gjorde flera självmordsförsök och fördes under sex år från mentalsjukhus till mentalsjukhus, alltmedan han tecknade sina märkliga versioner. Bland annat finner vi bland dem landskapskildringar där Natterer framställer den ondskefulla häxans ständiga närvaro i sin skapelse. Natterer dog i tyfus samma år som Prinzhorn.

En del av galenskapens tragik är säkerligen ensamheten. Svårigheten att göra sig förstådd är kanske en del av styrkan i flera av de mentalsjukas konst. Eftersom de är galna lyssnar ingen på dem, men i sin konst kan de uttrycka sig och ostört förkunna sina idéer för omvärlden. De kan genom sin konst visualisera sina tankar. Det tycks som om de galna inte alls skyggar för att visa sin konst. De flesta av dem tycks vara stolta över att få den uppmärksammad och beundrad.

På försättsbladet till sin bok presenterar Prinzhorn en reproduktion av en ”strypängel” målad av Franz Bühler. Att konstverket liksom hos mentalsjuka artister som Josephson eller Hertervig visar på ett grundläggande kunnande beror på att Bühler liksom de var konstnärligt utbildad. Han var lärare i konsthantverk vid Strasbourgs högskola för konst-, design och konsthantverk, men efter tre års anställning fördes han på högskoleledningens begäran till mentalsjukhuset i Breitenau i Schweiz. Olyckligtvis togs han senare till mentalsjukhuset i Achem i Tyskland. Där tillbringade han trettio år tills han 1940 gasades ihjäl med kolmonoxid, som en del av nazisternas eutanasiprogram, som mellan september 1939 och augusti 1941 ledde till att, enligt myndigheternas bokföring, 70 273 mentalpatienter likviderades.

Franz Bühler trodde sig vara förföljd inte enbart av människor utan även av Gud och hans änglar. Hans världsbild påminner om slutorden i Alfred Kubins roman Die Andere Seite, ”Den andra sidan”, från 1909:

När jag vågat mig tillbaka till livet [efter att ha vistats en tid på ett mentalsjukhus], upptäckte jag att min Gud enbart till hälften behärskade världen. Inom det största och det minsta delade han makten med en motståndare. De frånstötande och de attraktiva krafterna är världens motpoler [...] årstidernas växlingar, dag och natt, svart och vitt – det är kamp. Det verkliga helvetet uppkommer genom det motsägelsefulla dubbelspel som detta tillstånd förpassar oss till. Själva kärleken har sin brännpunkt ”mellan avlopp och latrin". Sublima ögonblick förvanskas till löje, förakt och ironi. Skaparguden är en hermafrodit.

 Alfred Kubin, liksom Kafka en tysktalande tjeck, var en på sin tid beundrad konstnär som under tjugotalet läste Prinzhorns bok och framförallt blev gripen av Bühlers konst och öde. Bühlers tavlor var liksom Kubins teckningar befolkade av monster och ofta hotfulla, underliga djur. I Die Andere Seite invaderas den sönderfallande staden Perle av en mängd ohyra, exotiska djur och insekter. Liksom Natterer när han drabbades av sin psykos kunde även Kubin ange den exakta tidpunkten då han överväldigades av skaparkraft och fick idén att skriva en ”fantastisk roman”.

Kubin hade haft en svår barndom. Fadern, som var officer och lantmätare var sällan hemma och hans mor, som var pianist, dog när han var tio år. Fadern tog dödsfallet mycket hårt och gifte om sig med den döda hustruns syster, men även hon dog efter ett par år och han gifte sig för tredje gången. Kubin drog inte jämt med sin styvmor och var i ständig konflikt med sin far. Han misslyckades med en militär karriär och som fotograflärling och försökte som nittonåring skjuta sig på moderns grav, men revolvern klickade. Fadern gick slutligen med på att skicka sin konstnärligt begåvade son till konstutbildning i München och Kubin blev snart en välkänd konstnär, uppskattad för sina morbida, dekadenta motiv.

En depression som drabbade honom när hans fästmö dog mildrades då Kubin1904 gifte sig och ärvde ett gods i byn Zwickledt i norra Österrike, dit han drog sig tillbaka med sin sjukliga och alltmer morfinberoende hustru. Då fadern dog 1907 drabbades Kubin av en svår skaparkris och drogs in i nattsvart melankoli. Under ett försök till återhämtning anlände han med en god vän till Gardasjön i Italien där ett oväntat stort lugn infann sig. En störtsjö av mentala bilder drabbade honom, men Kubin fann sig totalt oförmögen att fästa dem på papper, istället började han ett febrilt skrivande och under dagar och nätter i tolv veckor skrev han sin första och enda roman, Die Andere Seite.

I tomheten som följde efter romanskrivandet kom Kubins konstnärliga skapakraft tillbaka och under de följande veckorna illustrerade han sin roman, som kom ut 1909. Han var nu en förändrad man, befriad från sin tidigare ångest och med en helt ny tecknarstil, fast han bevarade sin svartsyn som han använde för att illustrera böcker av författare som Edgar Allan Poe, Gérard de Nerval, E.T.A. Hoffman och – Kafka, ”som sedermera skulle bli så berömd”.

Då jag för flera år sedan läste Den andra sidan blev det en omtumlande upplevelse som sedan följt mig, kanske för att den var en bildkonstnärs roman, fylld med märkliga bilder och visioner. Som när berättarens hustru tycker att hon plågas av en hotfull närvaro och berättaren finner en dörr som leder ner till fuktiga katakomber, där han överraskas av en vilt framrusande, blind vit häst som han springande förföljer genom de underjordiska gångarna tills han hamnar på sin stamkrog. En scen som påminner mig om en dagboksanteckning av Kafka från den 27:e maj 1914 där han beskriver en drömscen med en ensam vit häst som travar genom en öde stad. Det slår gnistor kring hovarna när de träffar stenläggningen på de skymningstomma gatorna. Demoniska hästar spelar också en viktig roll i Kafkas mardrömsberättelse En läkare på landet, som Kubin illustrerade 1920, fyra år innan Kafkas död.

Det finns flera sammanträffande mellan Kubin och Kafka. När jag nu åkte till Prag hade jag med mig en utgåva av Kafkas Dagböcker 1909 – november 1911, i dem dök Alfred Kubin upp på flera ställen. I Kubins självbiografi som jag läst innan jag for hit skriver han att han under ett par månader under 1912 återvände till Prag, en stad som han inte besökt sedan sin barndom – Kubin var född i en liten stad fyra mil norr om Prag. Men, bland Kafkas dagböcker fann jag att Kubin misstagit sig, det var 1911 han var i Prag och då träffade han ofta Kafka och hans vänner, tillsammans med vilka han besökte krogar och bordeller.

Det är svårt att bilda sig en uppfattning om vad Kafka egentligen tyckte om Kubin. Kafka var en skarpsynt och kritisk iakttagare. Intrycket är att Kafka använde sina dagböcker som förlagor till sitt skönlitterära skrivande, något som de detaljerade beskrivningarna av ansikten och kroppsrörelser, liksom ofta ovidkommande scener och detaljer, tyder på. Då han skriver om Kubin är det med en blandning av fascination och irritation.

Det framgår att Kafka beundrade den sex år äldre och väletablerade artisten. Die Andere Seite,var utkommen sedan ett år tillbaka och recenserad i flera tidskrifter. Den måste ha varit känd och läst av flera av Kafkas tyskspråkiga vänner. Det vore inte långsökt att anta att även Kafka läst romanen, speciellt som det finns flera beröringspunkter inte enbart mellan Kubins dimhöljda, sönderfallande drömstad Perla och Prag, utan också att flera av romanens stämnigslägen och beskrivningar tycks återspeglas i Kafkas författarskap.

Liksom fallet är med platserna i flera av Kafkas berättelser är Perla insvept i en gråmelerad drömatmosfär, med obestämda konturer och absurda sammanträffanden. Stadens grundare och skapare, Claus Patera, har från alla Europas hörn och kanter fört med sig byggnader och människor till det inre av Asien där han låtit bygga upp kosmopolitisk stad som likt Prag ligger vid en flod fjärran från havet.

Likt en galen demiurg, skapargud, har Patera åstadkommit en miljö som speglar hans själsliv. Då Patera skakas av epileptiska anfall skakar hela staden, då han insjuknar sprider sig pest och ångest. Claus Patera framstår som ett förebud om galna diktatorer som Hitler och Stalin, vars förvrängda känsloliv kom att prägla de samhällen de skapade omkring sig. Claus Patera är dock ingen revolutionär, utan stockonservativ. Hans stad, med sina kaotiska kanslier, sotiga järnvägsstationer, patriciervillor, katakomber, illa hopfogade hyreskaserner och sjabbiga nöjeskvarter, är ett konglomerat av ett Europa fjärran från utveckling och modernisering.

Alla de som lockats dit var udda personligheter. De bättre bland dem var människor med överdriven finkänslighet. Likväl frodades bland samtliga Perlas medborgare tvångstankar; samlarbegär, läsfeber, spelmissbruk, religiös fanatism och alla de tusentals former av beteenden som skapas av svaga nerver och ger upphov till märkliga drömtillstånd. Kvinnohysteri var ett vanligt fenomen. Medborgarna tycktes ha blivit utvalda på bas av sina egenheter, något som även innefattade kroppsliga defekter [...]. Det var iögonfallande att så många fysiskt handikappade personer hade hamnat i Drömlandet, därav de många missbildade näsorna och puckelryggarna.

Något Perla delar med flera av Kafkas berättelser är en galen och i det närmaste ogenomtränglig byråkrati, som Kubins berättare också drabbas av då han försöker få kontakt med sin före detta skolkamrat, multimiljonären Claus Patera, Drömlandets obestridde härskare. Det är Patera som har skickat efter berättaren och hans hustru och han har även betalat deras resa. Men då berättaren vill träffa diktatorn, möts han liksom Kafkas huvudpersoner i Den försvunne, Processen och Slottet av en mängd byråkratiska besvär och hinder:

För att erhålla biljett till en audiens behöver ni utöver ert födelsecertifikat, dopattest och vigselbevis, er fars examensdiplom och er mors vaccinationsintyg. Gå till vänster i korridoren, tjänsterum 16, och redovisa era tillgångar, utbildningsintyg och meriter. Bevittnat intyg av er svärfar är önskvärt, men inte nödvändigt.

Berättaren möter efter flera besvär den mäktige Claus Patera och ber honom om tillstånd att få lämna Drömlandet tillsammans med sin hustru. För att få kontakt med sin gamle skolkamrat undrar berättaren om han är lycklig. Istället för att svara skriker Patera: ”Ge mig en stjärna! Ge mig en stjärna!” Han tycks befinna sig i ett trancetillstånd och ansiktet ändrar utseende. Först tycks det tillhöra en person, sedan en annan. Snart verkar det som en sky av ansikten sveper över Pateras skalle, ja - kanske till och med visioner av hela världen. Hans ögon blir till två tomma speglar som reflekterar oändligheten och berättaren tvivlar på om hans före detta vän verkligen är i livet. ”Om de döda kunde se skulle deras blick var just sådan.” Berättaren rusar ut från Pateras residens. 

Kafkas intryck av Kubin tycks spegla en liknande obestämbarhet, Kubin tycks var ogripbar, skiftande. Han lyssnade uppmärksamt till vad människor i hans omgivning hävdade och upprepade det sedan med gillande, enbart för att vid andra tillfällen hävda fullständigt motsatta  uppfattningar, något Kafka fann vara ytterst irriterande. Kubin gillade att berätta uppseendeväckande historier. Kafka var fascinerad, men skeptisk. Då Kubin berättade om ett möte med Hamsun och hur underligt den norske författaren betedde sig, undrade Kafka över sanningshalten och hävdade i sin dagbok att hundratals liknande historier kunde vem som helst hämta från Hamsuns berättelser, enbart för att därefter skildra dem som om de vore egna upplevelser tillsammans med författaren, något han misstänker att Kubin gjort sig skyldig till:

När man sitter och lyssnar på alla hans historier glömmer man lätt hur betydande han är. Plötsligt erinrar man sig det och blir alldeles förskräckt.

I ena stunden kunde Kubin vara livlig och glad enbart för att nästa ögonblick sitta försjunken med hängande kinder och ”måste väckas till liv”. Efter att ha vaknat till deltog han i samtalet, men fick snart svårt att finna de rätta orden och gled åter bort. Kafka betraktade honom ingående och Kubin tycktes likt Claus Patera skifta utseende:

Väldigt kraftig, men lite uttryckslöst ansikte, samma stela mimik oavsett vad han pratar om. Ser äldre eller yngre ut beroende på om han sitter eller står, har kostym, eller överrock.

Kubin var ytterst vänlig mot Kafka, tog honom under armen då de promenerade, gav tips om magvärk och förstoppning, ett problem de delade och var nästan skrämmande uppriktig om sitt kvinnotycke och sin sexualitet. Kafka fascinerades av den delen av Kubins historieberättande. De delade ett stort intresse för den sexuellla driften och döden. I dagboken berättade Kafka hur Kubins fascination för korpulenta kvinnor med stora bröst fann sitt ursprung då han vid femton års ålder hade blivit förförd av en skolkamrats mor.

De tycktes dela en skräckblandad fascination inför sin sexualitet och kvinnlighetens mysterium. Jag antar att det kunde bero på tidens bordellkultur. "Kärlekens" solkiga, känslokalla driftskaraktär, sida vid sida med uppriktig kamratskap, ömhet gentemot och uppskattning av kvinnor. I Kafkas fall mer så än i Kubins. Även om Kubin var uppriktigt fäst vid de två kvinnorna i sitt liv och gjorde stora uppoffringar för dem, var han samtidigt en chauvinistisk kvinnojägare och hade även mer permanenta förhållanden med storvuxna älskarinnor, av vilka han förevisade skabrösa nakenkort för den intresserade Kafka. 

Riktigt nära varandra tycks Kubin och Kafka inte ha kommit. Den 22:e juli 1914 skrev Kafka ett högtravande vykort till Kubin. Världskriget hade nyss brutit ut och Kafka hade genomgått en omskakande separation från Felice Bauer, som en vecka tidigare kulminerat i ett uppträde på ett hotell i Berlin där Kafka tvingats stå till svars för Felice, hennes syster och en väninna. Då han skrev till Kubin hade Kafka inlett vad som brukar kallas hans andra ”skaparfas”, ett intensivt skrivande dag och natt som varade i ett halvår.

Ärade Herr Kubin,

Stort tack för kortet som nådde mig mitt i en ännu inte helt övervunnen, galen tid, därför har jag  

inte svarat förrän nu. För tillfället far jag fram och tillbaka till Östersjön. Ni befinner er säkert nedsänkt i lugn och arbete på ert vackra lantställe. Kanske vore det lämpligt att än en gång försäkra er om hur mycket detta arbete betyder för mig.

Er F. Kafka

Sedan jag kom till Prag för ett par dagar sedan har jag sent om kvällarna skrivit på det här blogginlägget och givetvis också tänkt en hel del på Kafka och undrat hur jag återigen hamnat hos honom efter att ha skrivit om Ligabue. I förrgår följde jag min dotter och min dotterdotter på ett läkarbesök. Det visade sig att mottagningen inte låg långt ifrån den nya judiska kyrkogården där Kafka ligger begravd. Den gjorde ett kusligt intryck där den låg öde i skymningsdiset, med träd och gravvårdar täckta med murgröna. Inga blommor eller ornament, enbart nattsvarta eller grå gravstenar. Kafkas grav var lätt att finna, flera skyltar visade vägen.

På kvällen for jag till IKEA för att köpa julmat och en del husgeråd. Som vanligt granskade jag titlarna på böckerna som dekorerade bokhyllorna. Var du än är i världen rör det sig alltid om svenska böcker och jag har med stor förvåning funnit alldeles utmärkta svenska klassiker på IKEA, såväl i New York eller Santo Domingo, som i Singapore. Nu slogs jag med häpnad då jag fann att mitt bland 20 exemplar av Katarina Mazettis Tarzans tårar och fem exemplar av Lars Ahlins Om stod ett exemplar av Torstens Ekboms Den osynliga domstolen: En bok om Franz Kafka . Här på IKEA i Kafkas stad fanns en utmärkt bok förnedrad till dekorativ utfyllnad i bokhyllan Billy.

Efter att ha läst hans böcker om Beckett och Stravinskij har jag länge velat läsa Ekboms Kafkabiografi och nu dök den upp när jag som bäst behövde den . Efter att ha läst Bildstorm och Experimentfälten som jag anser vara de bästa essäsamlingar jag läst, gick jag länge och funderade på om jag inte skulle skriva och tacka denne mästerlige introduktör av europeiskt avantgarde inom konst, musik och litteratur. Men det blev aldrig av och nu är Torsten Ekbom död.

Jag bläddrade i boken och fann ett kapitel med titeln ”Kafkas djur”. Här fanns kopplingen till både Ligabue och Kubin - identifikationen med olika djur. Jag närmade mig ett butiksbiträde och undrade om jag kunde köpa boken. Men, han skakade på huvudet: ”No English”, men han tog boken och försvann. Kanske han tänkte fråga efter någon som kunde tala engelska. Jag väntade och efter någon minut kom biträdet tillbaka och gav mig boken med orden: ”Take book”. Jag tittade frågande på honom. Han log brett och sa ”Present”. ”Sure?” undrade jag osäkert. ”Sure”, svarade han: ”Christmas present from IKEA”. Varm om hjärtat slukade jag boken då jag kommit hem och den uppfyllde alla mina förväntningar.

Här fanns de alla. Kafkas hästar, apor, hundar, möss, skalbaggar, mårdar, gamar, grisar, gråsuggor och mullvadar. Fabeldjur som enhörningar, gröna drakar och känguruliknande varelser med människoansikten och flera meter långa svansar.  Hybrider mellan får och katter. Apoteksbiträden med ekorrsvansar och Odradek som är odödlig och varken ting, djur eller människa. Kafka identifierade sig med dem, inte likt Ligabue som föreställde sig vara olika rovdjur; tigrar, falkar eller rävar. Inte heller Kubin som i sina teckningar förvandlade sig till driftsdrivna monster. Till skillnad från dem levde sig Kafka in i tillvaron för en oansenlig, hotad eller jagad varelse. Eller någon som är fängslad -  ”var och en lever bakom det galler han bär inom sig.” ”Jag, en fri apa, böjde mig under oket.” Där finns också de förnedrade eller bortglömda varelserna: ”När man ideligen blir behandlad som en hund, tror man till slut att man verkligen är det.”

Ligabue rytande vid sitt staffli, Kubin sublimerande sin skräck och sexualitet genom att teckna skräckinjagande djurgestalter och Kafka som gång efter annan stiger in i en djurhamn, får mig att tänka på barnprogrammet Fablernas värld där Jakob Uggla i inledningen läste ur en bok och sjöng:

Här står vad djuren gör och tänker, 

djur har också mänskors känslor,

djuren är väl också mänskor.

Ja det är just vad de är,

I fablernas värld, i fablernas värld.

Danchin, Laurent (2006) L´art brut: L´instinct créateur. Paris: Gallimard. Ekbom, Torsten (2004) Den osynliga domstolen: En bok om Franz Kafka. Stockholm: Natur och Kultur. Kafka, Franz (2003)  Dagböcker 1909 – november 1911. Lund: Bakhåll.  Kafka, Franz (2007) En svältkonstnär och andra texter utgivna under författarens levnad. Lund: Bakhåll. Kubin, Alfred (1973) The Other Side. Harmondsworth: Penguin Classics.  Kubin, Alfred (2004) Demoni e visioni notturne. Milano: Abscondita. Parmiggiani, Sandro och Segio Neri (2016) Ligabue. Milano: Skira Editore. Prinzhorn, Hans (1972) Artistry of the mentally ill: a contribution to the psychology and psychopathology of configuration. New York: Springer. Serafini, Giuliano (2005) "Ligabue", Art Dossier, No. 211. Strindberg, August (2002) Götiska rummen: släkt-öden från sekelskiftet. Stockholm: Norstedts.

Andreassi, Raffaele (1962) Il vero naif.

https://www.youtube.com/watch?v=8OpJLvlJJ-U

Nocita, Salvatore (1977) Ligabue, mini-seie in 3 puntate, RAI

https://www.youtube.com/watch?v=0J5Zh8mQRx8

"Min IQ är en av de högsta - och ni vet det! Känn dig inte så dum eller osäker för det. Det är inte ditt fel ", en tweet av Donald Trump den 8:e maj 2013.

En scen som dykt upp i en eller annan skräckfilm är när en person sliter bort sitt ansikte. Exempelvis i Ingmar Bergmans Vargtimmen där konstnären Johan beskriver hur han plågas av föreställningen om hur en gammal dam med hatt tar av sig hatten och hela ansiktet följer med, som om det varit en mask.

Inom japansk folklor finns ett monster som i ett skräckfyllt ögonblick tar av sig ansiktet, som vore det en mask, och avslöjar att det inte dolt några ansiktsdrag. I Japan kallas ett sådant monster Noppera- Bo och en del av den skräck handlingen orsakar är att monstret först bar drag av någon du känner, eller till och med hade ditt utseende.

Jag antar Donald Trump's ”personlighet” måste ha tett sig attraktiv för sina väljare. Men jag frågar mig vad som gömmer sig bakom denna förbryllande fasad av grovt språk, förolämpningar, häpnadsväckande överdrifter, lögner och storhetsvansinne. Jag fruktar att Trumps beteende döljer någon form av noppera-bo, en formlös personlighet eller en förvandlingskonstnär, liknande de som Cristopher Lasch beskriver i sin bok Den narcissistiska kulturen. En värld där alltfler alienerade personer har en benägenhet att betrakta världen, även om de uppfattar den som tom och meningslös, som en spegling av dem själva.  Något som gör att de inte vill konfrontera sig med sitt ”inre”, sina egna tankar och sin oro. Istället söker de andras uppmärksamhet och sympati genom att framställa sig som en slags ideal. Om andra människor bir förförda att tro på narcissistens skådespeleri blir dennes självkänsla förstärkt.

Redan under artonhundratalet hade USA förvandlas till ett underhållningsmecka, mot vilket invånarna i en alltmer globaliserad värld vände sin uppmärksamhet för att därigenom kunna hänge sig åt glömska och förtrollning.

När vi för några år bodde i New York förvånades jag över att även om mycket inte fungerade kunde vi alltid vara förvissade om att Broadway ständigt bjöd på förstklassig underhållning. Jag är inte säker på om samma kvalitetsbedömning kunde tillämpas på pressen, men jag imponerades av The New York Review of Books, The New Yorker och i viss mån även av The New York Times. Men jag var likväl tvungen att hålla med Cristopher Lasch's åsikt om att massmedia, med sin kändiskult och sina försök att omge förmögna och priviligierade människor med glamour och spänning, har gjort amerikaner till ett folk av ytliga konsumenter av underhållning i olika former. Medierna konkretiserar och intensifierar drömmar om ära och berömmelse medan de uppmuntrar människor att identifiera sig med stjärnorna och förakta flocken av medelmåttor. Därmed finner genomsnittsamerikanerna det allt svårare att acceptera sin vardagsbanalitet. I det de upplever som sin obetydligs tomhet försöker de efter bästa förmåga värma sig i mediernas falska reflektion av stjärnornas glöd.

En glöd som intensifieras genom hastigheten på medieteknikens utveckling som gjort det möjligt för en tidigare oöverträffad masskommunikation att påverka sin ständigt växande globala publik, som stimuleras till en ökande längtan efter berömmelse, lyx och pengar, massor med pengar. Låt oss lyssna till profeten själv, den uppenbart egenkäre Donald Trump:

En del av min tjuskraft kommer från det faktum att jag är mycket förmögen. [...] När jag tror mig ha rätt, stör mig ingenting [...] Jag kommer att vara den störste arbetsskapande president som Gud har skapat. [...] Jag spelar på människors fantasier. Folk kanske inte tänker så stort på egen hand, men de kan bli mycket entusiasmerade om någon gör det åt dem. Det är därför som en och annan överdrift aldrig skadar.

Trumps karaktär är som manna från himlen för den amerikanska drömfabriken och givetvis kan det inte undgå någon att även Trumps förmögenhet finner sitt ursprung i andra människors förhoppningar om pengar, berömmelse och ära. En salighet som enligt mediaillusionen kan uppnås utan ansträngande arbete - genom kasinon, dokusåpor och skönhetstävlingar. Trump nådde sina största framgångar genom dokuextravaganzan The Apprentice, skapad av den brittiskfödde TVproducenten Mark Burnett, skyldig till flera andra prisade, men i slutändan tämligen bristfälliga produkter, bland dem en sirapslen bibelserie producerad för History Channel.En stor hit med en Jesus som enligt The New York Times såg ut som en "surfargrabb".

The Apprentice inleddes med en klassisk Rhythm and Blues sång, The O´Jays For the Love of Money:

Några måste ha dem

Några behöver dem

Lyssna på mig, för att uträtta, uträtta dåliga gärningar med dem.

Du vill göra gott, göra gott, uträtta goda gärningar med dem.

Talar om kontanter, pengar

Talar om kontanter - dollarsedlar.

Handplockade unga, attraktiva tävlanden delades in i två lag, så kallade ”företag”. Under varje episod utsågs en medlem av varje lag för att agera "projektledare" och leda sina lagkamrater vid lösningen av olika uppgifter; som produktutveckling, välgörenhets- eller reklamkampanjer, marknadsundersökningar, m.m. Vinnaren av varje avsnitt utsågs av Donald Trump och hans rådgivare, medan den svagaste medlemmen i varje grupp eliminerades från tävlingen med Trumps hårda ord: "Du är avskedad".

Säsongsvinnaren utsågs till ”vice VD”, fick titeln ”ställföreträdare för företagsledaren” och ett USD 250 000 årskontrakt som talesman för Trump Organization. Serien presenterade kontinuerligt produkter marknadsförda av Trump eller hans familjemedlemmar. Serien blev mycket populär. Donald Trump strålade i dess glans och kom uppenbarligen att betrakta sig själv som en överlägsen bedömare av andras utseende, förmåga och karaktär:

Om jag var ansvarig för The View [en populär pratshow], skulle jag sparka Rosie O'Donnell [komiker och tv-personlighet]. Jag menar, jag skulle titta henne rätt in i hennes fula, feta ansikte och säga "Rosie, du är avskedad.

Jag antar att den typ av exponering The Apprentice skänkte Donald Trump inte kunde ha varit speciellt nyttig för en person som lider av narcissistisk personlighetsstörning (NPD), ett patologiskt tillstånd som kännetecknas av överdrivna känslor av självtillräcklighet, överdrivet behov av beundran, samt brist på empati. Offer för NPD lider av en sjuklig fixering vid framgång, makt, rikedom och utseende. De tenderar också att dra nytta av människor i sin omgivning, alltid på jakt efter "vad kan de kan ha för nytta för mig". Narcissistiskt beteende tenderar att utvecklas i tidig vuxen ålder, och tar formen av mobbning av enskilda, udda individer, hänsynslöst och ”upproriskt” beteende samt en extrem känslighet för varje form av kritik.

Mark Burnett, fick sin idé till en verklighetsbaserad TV-show under ledning av Donald Trump efter att ha läst hans bok The Art of the Deal från 1987 (den har inte översatts till svenska, men titeln kan möjligen tolkas som Affärsuppgörelsens konst). Varje episod av den första säsongen av The Apprentice, som hade premiär 2004, inleddes med scener som skildrade New Yorks hektiska miljö, ackompanjerade av Trumps dramatiska speakerröst. Till slut ser vi Trump sittande i baksätet av en limousin medan han skamlöst skryter om sina fantastiska kunskaper och stora framgångar samtidigt som vi ser klipp med hans hotell, flygplan och kasinon. Donald Trump ställer den retoriska frågan ” Vem vill bli miljardär?” och förklarar sedan: "Jag har bemästrat konsten att göra profitabla affärsuppgörelser. Jag har gjort namnet Trump till ett högkvalitativt varumärke." Uttalandet följdes av en bild av The Art of the Deal´s omslag alltmedan Trump förklarade att han nu som en mästare, a master är på jakt efter en lärling, an apprentice. Den egentlige och nu mycket ångerfulle författaren till boken, Tony Schwartz, har långt senare konstaterat:

The Apprentice är mytbildning på steroider. Det finns en rak linje från den boken fram till showen och sedan till 2016 års presidentkampanj.

Tony Schwartz är en journalist som under mer än tio år hade arbetat för olika prestigefyllda New York tidningar då han i början 1986 blev kontaktad av sin agent som frågade honom om han var villig att skriva en bok om Donald Trump. Till en början var Schwartz motvillig, men som han senare förklarade: "Jag var alltför orolig för pengar. Jag trodde pengar skulle göra mig trygg och säker - eller så var det var min rationalisering för vad jag gjorde." Schwartz känner sig nu ansvarig för Trumps senaste triumf och redan i juni i år berättade han om sin stora fruktan för att Trump verkligen skulle kunna vinna presidentskapet och för att lätta sitt dåliga samvete kontaktade han The New Yorker: "Jag är tvingad att släpa på detta till slutet av mitt liv. Det finns ingen möjlighet att rätta till vad jag gjort."

Schwartz är rädd för att Trumps presidentskap kommer att innebära en katastrof för hela nationen och en stor fara för resten av världen. Schwarz lärde sig frukta den person han under en tid samarbetade så nära med, vars medvetande han ville tränga sig in i så att han skulle kunna skriva en trovärdig biografi. Schwartz påstår att han inte fruktar Trumps idéer - han har antagligen ingen ideologi över huvud taget. Schwarz tvivlar på om Trump någonsin har bildat sig en klar föreställning om någonting. Enligt Schwartz, är ytligheten hos Trumps kunskaper och åsikter "ofattbar". De flesta av Trumps uttalanden grundar sig på en skrämmande okunnighet, godbitar han plockat från TV och personer i sin omgivning. "Det är därför han föredrar TV som sin främsta nyhetskälla, informationen kommer i lättsmälta småbitar.” Vad Schwartz misstänker vara den drivande kraften bakom Trumps handlande är hans omättliga hunger efter pengar, beröm, bekräftelse och kändisskap.

Trump står för många av de saker jag avskyr: hans vilja att köra över människor, överdådiga, smaklösa, gigantiska tvångstankar, en absolut brist på intresse för något utöver makt och pengar, [i boken] har jag skapat en karaktär betydligt mer vinnande än den faktiske Trump.

Trump är oerhört stolt över The Art of the Deal. Under ett massmöte under sin valkampanj frågade han den entusiastiska publiken hur många av dem som hade läst hans första bok, The Art of the Deal. Hundratals händer höjdes och Trump förklarade:

Det är min andra favoritbok genom tiderna. Vet ni vilken min första är? Bibeln! Inget slår Bibeln!

Uttalandet möttes av dånande applåder. När Trump kämpade hårt med de republikanska ledarna för att kunna bevisa att han var en värdig presidentkandidat förklarade han:

Jag gick till Wharton School of Finance och var en strålande student. ... Jag går ut ur skolan, jag skapar en enorm förmögenhet. Jag skriver en bok som heter The Art of the Deal, den bäst säljande affärsboken genom tiderna, åtminstone tror jag det, fast jag är ganska säker på att det är på det viset. Den är verkligen en nummer ett monsterbästsäljare. Jag gör The Apprentice, en enorm framgång, ett av de mest framgångsrika TVprogrammen.

Efter det att en före detta journalistbekant till honom publicerat en bok om sitt samröre med Trump skrev denne ett öppet brev till The New York Times, som publicerat en välvillig recension av boken. Trump hävdade att författaren till Trump and Me, Marc Singer, i motsats till Donald Trump själv "inte var född med någon större skrivförmåga" och till Singer skrev han: "Mark - du är en total loser - och din bok (och dina andra skrifter) suger! Bästa hälsningar Donald. P.S. Och jag hör att den säljer dåligt." 

Trots allt skryt om sitt författarskap bedyrar Tony Schwarz att Trump inte skrev en enda rad av The Art of the Deal, i slutet av den besvärliga och plågsamma skrivprocessen begränsade sig Trump till att stryka ett par kritiska omnämnanden av affärskollegor. När The New Yorker bad Trump kommentera Schwarz påstående svarade han:

Han [Schwartz] skrev inte boken. Jag skrev boken. Jag skrev boken. Det var min bok. Och det var en nr 1 bästsäljare, och en av de bäst säljande affärsböckerna genom tiderna. Vissa säger att det var den bäst säljande affärsboken någonsin.

Och då The New Yorker vände sig till Howard Kaminsky, tidigare chef för Random House, som publicerade The Art of the Deal, och frågade om Trumps uttalande var sant, skrattade han och sa: "Trump skrev inte ens ett vykort för oss". Tony Schwartz antar att Trump's udda och upprörande personlighet vid det här laget har övertygat honom om att han faktiskt skrev boken själv.

Trump passade inte modellen för någon människa jag mött tidigare. Han var besatt av publicitet, och han brydde sig inte om vad du skrev. Trump har enbart två känslolägen. Antingen du är en tarvlig förlorare, en lögnare, vad som helst, eller så är du bäst, störst. Jag blev den störste. Han ville betraktas som en tuff kille och han älskade omslagsbilden.

Schwartz försäkrar att om han hade skrivit The Art of Deal idag skulle det ha blivit en fullkomligt annorlunda bok. Han skulle kalla den The Sociopath, ”Socoipaten”, en sjukdomsbeteckning som är vanligare i USA än i Sverige och där förklaras som ”en abnorm personlighet som lider av sin abnormitet och/eller åstadkommer skada i samhället”.  Schwartz skulle definitivt inte ha skrivit sin nya bok tillsammans med Trump, inte enbart för att han anser honom vara galen, men även på grund av att det var en svår prövning att skriva The Art of the Deal, främst på grund av Trumps brist på tålamod, hans koncentrationsförmåga är ytterst begränsad, något som flera personer i Trumps omgivning har konstaterat.

Marc Singer är en annan författare som tillbringat en längre tid med Trump. Singer gjorde det på uppdrag av The New Yorker som beställt en ”personstudie” av Trump. Den självupptagne magnaten accepterade med entusiasm förslaget om att Singer skulle följa honom under hans arbete och fritid, men journalisten blev snart bestört över hur ytlig och vulgär hans värd tycktes vara.  Det var svårt att förstå hur så många kommit att betrakta denne uppenbart falske och okunnige man som en slags övermänniska. Singer försökte desperat att bli vän med Trump, för att därigenom kunna pejla hans inre djup och övertygelser.  Singer fann dock att Trump främst var inriktad på pengar och vackra damer. Han var en bra golfspelare, men gillade inte fysisk träning, sov enbart fyra timmar om dygnet och sedan hans bror dött som obotlig alkoholist rörde Trump inte någon form av alkohol, fast han hade ett välförsett lager för sina gäster.

Trump ljög, lätt och skamlöst, samtidigt som han tycktes lida av en märklig form av självförnekelse. Han hade skapat en image som tycktes vara en karikatyr av en serietidningsmiljonär. Hans tillvaro framstod enligt Singer som en ”opera-buffa parodi på rikedom". Singer anser att introspektion vore fatalt för Trump, det skulle döda varumärket. I en Playboyintervju från 1990, betonade Trump vikten av intensiv, högt uppdriven aktivitet. Han kallade det "kontrollerad neuros":

Jag tror verkligen att en framgångsrik man aldrig är riktigt nöjd, eftersom det är missnöje som driver honom. Jag har aldrig träffat en framgångsrik person som inte samtidigt var neurotisk. Det är inte ett fruktansvärt tillstånd ... kontrollerade neuroser. Kontrollerade neuroser förutsätter att du har en enorm energi, ett överflöd av missnöje som oftast inte syns. Det gäller också att inte sova bort sitt liv. Jag sover inte mer än fyra timmar per natt.

Liksom Schwartz förvånades Singer av Trumps begränsade koncentrationsförmåga. Han talade ständigt i sina mobiltelefoner, skickade SMS, alltmedan han släppte lös laviner av epitet och intetsägande fraser, rikligt kryddade med ord som "fantastiskt", "häpnadsväckande" och "otroligt" och en uppsjö av synonymer för "största" och ”väldigast”. Universum kretsade kring Trump alltmedan han var fastlåst i sin roll. Om han inte förmådde pressa något ur den ignorerade han sin omgivning. Inte enbart Schwartz och Singer, utan flera andra som varit nära Trump uttrycker allt som oftast en viss utmattning. Jag kan lätt föreställa mig hur det kan vara att bevittna Donald Trump på nära håll. Det är vore kanske något i stil med att ständigt få uppleva en till leda upprepad, överlastad revyföreställning, eller kanske en groteskt överdriven Cecil B. DeMille extravaganza utan någon som helst möjlighet att gripa in i handlingen.  

Schwartzs beskrivning av den ständigt verksamme, övervitaminiserade Trump får mig att tänka på Chaplins skildring av Adenoid Hynkel, alias Hitler, i hans geniala Diktatorn, som i stor brådska och snabb följd dikterar brev, poserar för konstnärer, slänger ur sig ogenomtänkta order, kastar sig över sin älskarinna, etc, etc ., hela tiden fastlåst i ett patetiskt försök att upprätthålla sin status som en stor macholedare. Schwartz pekade på Trumps "unika talang för att vara Trump”:

Jag måste göra en massa saker själv. Det tar så mycket tid. Julio Iglesias kommer till Mar-a-Lago, men jag måste själv ringa till Julio och jag måste ha lunch med Julio. Jag har Pavarotti som kommer. Pavarotti framträder inte för vem som helst. Han är den högst betalde artisten i världen. En miljon dollar för varje föreställning. Den svåraste killen att få att uppträda. Om jag kallar honom, kommer han och gör det för en betydligt mindre summa än han brukar begära. Varför? För att de gillar mig, för att de respekterar mig, jag vet inte.

I öppningsscenerna till The Apprentice förklarar Trump hur tillfredsställd han känner sig genom sin enorma framgång och hur roligt han har det. Men vad är nöje för Trump? De "hem" han skapat kring sig och sin familj är som kulisser för överdådiga operor, inspirerade av Vinterpalatset i St Petersburg, och hans kasinon. Enligt Trump är de platser "som tagna ur en dröm", där han själv är förgrundsfiguren, en vulgär avbild av Ludvig XIV, omgiven av sina tjänare, sitt svassande hov av beundrande lismare.

I en 1990 Playboyintervju förklarade Trump att hans yacht, hans överdådiga kasinon, byggnader och lägenheter som skimrar av marmor, brons och guld alla enbart var "rekvisita för showen", och tillade sedan att showen är "Trump" och att föreställningarna är utsålda överallt.

Och låt mig säga er, att exponera rikedom är bra. Det visar folk att man kan bli framgångsrik. Det visar ett sätt att leva. Dynasty [en såpopera om oljemiljonärer som gick i mer 220 avsnitt mellan 1981 och 1986] gjorde det på TV. Det är mycket viktigt att människor strävar efter att vara framgångsrika. Det enda sättet du kan göra det är om du får se hur de rika har det.

De olika teaterkulisserna för the Trump Show är fyllda till brädden med dyrbar, vulgär ornamentik:

Gobelänger, väggmålningar, fresker, bevingade statyer, porträtt i naturlig storlek av Trump (ett med titeln ”Visionären"), väldiga marmorbadkar, blomsterprydda silversamovarer, korintiska kolonner i vattrad marmor, bländande ljuskronor, intarsia överallt, ett överflöd av guldförgyllning.

Däremot kan man ingenstans i denna sagolika skyltfönstervärld finna en endaste bok. Nej, jag har fel, det finns faktiskt ett undantag. Under Trumps hårda skilsmässokamp med Ivana Trump under 1990 skrev den legendariska undersökande journalisten Marie Brenner en insiktsfull, omfattande och svidande artikel om Donald Trump: Efter Guldruschen. Marie Brenner kände både Ivana och Donald och hade exklusiv tillgång till dem båda. Hon rörde sig dessutom i miljonärparets umgängeskrets. De borde dock ha aktat sig för henne. Det var Brenners artiklar som senare avslöjade den så kallade Enronskandalen, då det visade sig att en oljejätte vilade på lerfötter av bokföringsbedrägerier och korruption. Hennes avslöjanden om ljusskygga intriger inom tobaksindustrin blev till en film med Russell Crowe och Al Pacino, The Insider. I sin artikel berättar Brenner hur en bitter Ivana Trump attackerar Donald:

Hur kan du säga att du älskar oss? Du älskar inte oss! Du älskar inte ens dig själv. Du älskar enbart dina pengar.

Genom sin självförnekelse har Trump, enligt Schwartz, blåst upp sitt ego till sådana proportioner att det har slipat ner de skarpa och ojämna kanterna av hans karaktär och förvandlat honom till en produkt som ständigt placeras i strålkarskenet.  När han träffade Ivana deklarerade Trump att han ville ha minst fem barn "som i min egen familj, för om de är fem, vet jag att en garanterat kommer att bli som jag."

När Marie Brenner försökte skrapa på ytan av Donald Trumps persona genom att antyda att hans hopp om ett barn som skulle likna honom kunde ha samband med hans olycklige och alkoholiserade bror Freds död vid fyrtio års ålder. Donald svarade:

Jag hade framgång och det satte press på Fred. Vad är detta, en psykoanalys av Donald?

Trumps uppenbara olust att minnas detaljer från sitt förflutna var något som komplicerade Schwartzs uppgift att skriva The Art of the Deal. Så snart Schwartz sökte efter Trump's inre känslor, till exempel genom att prata om hans barndom och ungdom, hans kontakter med familj, vänner och skolkamrater, blev Donald orolig "likt en daghemsunge som inte kan sitta still."

När Schwartz pressade Trump ytterligare verkade det som om han inte kom ihåg så mycket av sina år innan framgångarna och han gjorde det klart att han var uttråkad. Eftersom Trumps bidrag till sin biografi blev intetsägande, censurerade och ytliga beslöt sig Schwartz för att upphöra med sina intervjusessioner och sin jakt efter Trumps personliga uppfattningar och inre känsloliv.

Det är omöjligt att för mer än några minuter hålla honom fokuserad på något ämne, annat än sitt ständiga självförhärligande.

Liksom många andra som har försökt att pussla ihop Trumps känsloliv tvingades Schwartz begränsa sig till intervjuer med människor som stod nära Trump och den information han kunde plocka ihop från media. Det var också mycket svårt att diskutera idéer med Trump, i synnerhet som Schwartz misstänkte att "Trump under sitt vuxna liv aldrig har läst en bok rakt igenom ". Han såg aldrig någon bok liggande på Trumps skrivbord, eller någon annanstans i hans kontor, eller i hans olika lägenheter.

Emellertid motsägs Schwartz av Ivana Trump. Under ett av sina desperata utbrott om ex-makens egenheter berättade Ivana för Marie Brenner att Trump antagligen läst en bok med Hitlers samlade tal, My New Order, som han hade i ett skåp vid sin säng. Men även det visade sig vara osäkert, när Brenner frågade Donald Trump om hitlerboken svarade han:

Egentligen var det min vän Marty Davis från Paramount som gav mig en kopia av Mein Kampf och han är en jude.

Fast Davis, en hetlevrad företagsledare som omformat Gulf and Western Industries till mediagiganten  Paramount Communications, berättade för Brenner att det inte var Mein Kampf han gett till Trump och att han tvivlade på om hans vän ens läst den boken:

Det var My New Order, en samling med Hitlers tal, och inte Mein Kampf. Jag trodde att han skulle finna den intressant. Det stämmer att jag är hans vän, men jag är inte jude.

Varför skulle Davis få för sig att skänka en samling med Hitlers tal till Donald Trump? Antagligen för att han antog att Trump, som en advokat berättat för Brenner, var "en övertygad anhängare till läran om Den Stora Lögnen. Om du upprepar något om och om igen, kommer folk slutligen att tro dig."

Den Stora Lögnen, på tyska Die Grosse Lüge, är en propagandateknik som allmänt tros härröra från ett avsnitt i Hitlers Mein Kampf där han beskriver vad han anser vara "marxisternas och judarnas'" smutskastning av hans politiskt allierade General Erich Ludendorff som en av de som var skyldiga till Tysklands nederlag i Första världskriget:

Man utgick därvid från den riktiga principen att ju större lögnen är, desto större är utsikterna för att den ska bli trodd, eftersom de flesta människor inom folkets stora massa i djupet av sitt hjärta visserligen inte medvetet och avsiktligt är dåliga, men så enkelt och primitivt konstruerade att de lättare faller offer för en stor lögn än en liten. De ljuger själva mången gång i smått, men skäms för att göra sig skyldiga till en stor lögn. En sådan får alltså inte plats i deras medvetande, och de tror därför inte heller andra om en så oerhörd fräckhet och en så infam förvrängning. Även då de upplyses om detta tvivlar och vacklar de länge, och försöker tro att lögnen åtminstone har någon grund, varav följden blir att en smula fastnar även av den fräckaste lögn, ett faktum som alla stora lögnkonstnärer och lögnföreningar i denna världen alltför väl känner till och utnyttjar på det gemenaste sätt.

Det är tveksamt om Trump har läst detta. Men Schwartz som efter att ha misslyckats med sin trumpintervjuer fick tillåtelse att osedd lyssna på hans telefonsamtal försäkrar att Trump använder sanning och lögn på ett högst personligt sätt. Enligt Schwartz är Trumps samröre med folk i stort sett enbart show business, en kombination av smicker, skryt och mobbning. Schwartz kunde inte upptäcka någon "privat Trump", föremålet för hans planerade biografi verkade uteslutande drivas av allmänhetens uppmärksamhet, av att ständigt befinna sig på scenenens centrum: "Allt han är, är ´stomp, stomp, stomp´ – ett sökande efter ytligt erkännande." Schwartz kom till slutsatsen att Trump inte vill konfrontera sig med något "inre jag". I en Playboyintervju från 2004 förklarade han:

Många människor går till psykiatriker eftersom de inte är tillräckligt upptagna. Jag tillbringar så mycket tid med att tänka på byggnader och affärsavtal och nattklubbar och göra vad jag gör att jag inte har tid för några mentala problem. Psykiatri är inte min grej [...] Jag har faktiskt inte något dåligt humör. Jag kallar det kontrollerat våld. Jag blir arg på människor för deras inkompetens. Jag blir arg på människor som får betalt en massa pengar och inte ser tillräckligt vakna och slipade ut då de jobbar för mig. En anledning är att jag vill göra allt bättre än alla andra. Det är en anledning till varför jag får ut mer per kvadratmeter än andra fastighetsägare. Det är en förklaring till varför jag är så framgångsrik.

Som den skådespelare han är, uppträder Trump ständigt. Hans mediaföreställningar är en chimär som har mycket lite att göra med verkligheten. Lögn har blivit en del av hans skådespelerirutin:

Att ljuga är en självklarhet för honom. Mer någon annan jag mött har Trump förmågan att övertyga sig själv om att allt han säger vid en given tidpunkt är sant, eller en slags sanning, eller åtminstone borde vara sant. Hur mycket han har betalat för något, eller vad en byggnad han ägde var värd, eller hur mycket ett av hans kasinon tjänade in när det i själva verket var på väg till konkurs.

Då besökare visas runt i hans märkliga, påkostade boningar, guidar Trump dem som om de hamnat i ett museum. Han berättar vad allt har kostat honom, hur exklusivt materialet är - marmor från Carrara, kranar, handtag, gångjärn och till och med skruvar av solitt guld. Skor från berömda basebollspelare, Mike Tysons segerbälte som han tilldelades då han vann världsmästerskapet i tungviktsboxning och en mängd liknande troféer. Matsalen med sin skulpterade elfenbensfris. "Jag erkänner att elfenben är lite av ett nej-nej". Marmorkolonner i onyx som har fraktats dit ”från ett slott i Italien", en ljuskrona som ursprungligen hängde i "ett slott i Österrike", en toalett i blå onyx ”från Afrika”.

Allting runt Trump är show, kanske detta är en anledning till varför massmedia är så attraherad av honom, allt i enlighet med Cristopher Lasch's observation att media dyrkar kändisskap, glamour och spänning. Trump är en kändis och därmed undviker han själsdjup och introspektion, komplikationerna i det inre av den mänskliga själen. Marc Singer berättar om en resa med Trumps privata jetplan från Miami till Atlanta:

Trump bestämde sig för att vi skulle titta på en film. Han hade tagit med sig Michael, en ny release, men efter tjugo minuter tröttande han. [Egentligen ingenting som Trump kan klandras för. Michael är en tämligen usel film med John Travolta i huvudrollen som ärkeängel].Trump poppade ut Michael ur videoapparaten och bytte till en gammal favorit, en Jean Claude Van Damme våldsfilm vid namn  Bloodsport, som han ansåg vara "en otroligt fantastisk film" och gav sin son i uppdrag att snabbspola framåt genom alla handlingsrelaterade moment -Trumps mål var "att få en två timmars film ner till fyrtiofem minuter "- han avlägsnade  alla eventuellt lugnande pauser mellan näshamrande, njurmörande och skenbensknäckande. När en biffig skurk var i färd med att trycka ihop en normalstor, sympatisk kille och fick ett förödande slag mot pungen, skrattade jag. "Erkänn, du skrattar!" skrek Trump. "Du tänkte skriva att Donald Trump var förtjust i denna löjliga Jean-Claude Van Damme film, men är du villig att skriva att du också gillade den?”

Machoimagen verkar vara ytterst väsentlig för Trump. Han är fascinerad av alla varianter as s.k. blodssport. En stor fan av boxning och fribrottning, men den enda sport han personligen utövar är golf. I sin ungdom var Trump ganska bra på baseball, men känd för sitt dåliga temperament och ovilja att förlora. Han sägs att i ilskan ha slagit sönder flera basebollträn. Vid sin lyxiga resort, Mar-a-Lago, har Trump ett välutrustat gym, men besöker det enbart för massage. Marc Singer kommenterade det stora antalet lättklädda, vackra damer på gymmet och Trump förklarade då att han tyckte om att omge sig med vackra kvinnor. Han introducerade Singer för en av de eleganta damerna och förklarade att hon var en ”magnifik, högutbildad läkare”. När Singer diskret frågade Trump från vilket universitet hon fått sin examen viskade Trump i förtroende, "strictly off the record", något han gjorde hela tiden, även om han egentligen inte alls hade något emot att hans ”förtroliga” uttalanden publicerades. Trump fejkade ständigt intimitet och exklusivitet.

"Jag är inte helt säker på det", svarade han. "Baywatch Medical School? Låter det rätt? Jag ska berätta sanningen. När jag såg Dr. Gingers fotografi, behövde jag verkligen inte titta på hennes CV eller någon annans heller för den delen. Om du frågade om vi anställde henne eftersom hon hade utbildats på Mount Sinai Hospital i femton år, skulle svaret bli nej. Och jag skall berätta varför: Efter det att hon tillbringat femton år på Mount Sinai, skulle vi inte ens vilja titta på henne.”

I själva verket har Dr. Ginger Lee Southall sin examen från State University of New York of Stony Brook och fick sin doktorsexamen från New York Chiropractic College. Hon propagerar för närvarande på TV och över nätet för sina de-tox produkter som The Rainbow Juice Clearance.

Intresset för paranta, välsvarvade kvinnor, som dessutom kan presenteras som intelligenta, är något Trump delar med en hel del, ofta tämligen till åren komna, testosteronstinna mediemoguler. Det räcker med att titta på de hårdsminkade, långbenta amerikanska skönhetsideal som i slimmade klänningar exponeras på den trumpglorifierande Fox Channel. Men, eftersom Fox också kräver att de anställda damerna skall vara smarta har kanalen fått åtskilliga problem. Megyn Kellys fall är avslöjande.

Det var efter en ökänd Fox News debatt som Trump under en CNNintervju avfyrade en osmaklig harang om Kelly:

Visst, jag har inte mycket respekt för Megyn Kelly. Hon är en lättviktare och du vet, hon kom dit och läser högt ur sitt lilla manus och försöker vara tuff och skarp. Och när du träffar henne inser du att hon inte är speciellt tuff och inte heller vidare skarp. Hon kommer ut dit och börjar ställa en massa löjliga frågor och man kunde se hur det kom blod ur hennes ögon, blod ur hennes... var som helst.

I en nyutkommen bok, Settle for More, Begär mer, visade Megyn Kelly att den här typen av macho mobbning inte alls är ovanlig inom den maskulint dominerade medievärlden. Många år innan den fatala debatten hade Kelly ett inslag i sin Fox Channel show om Donald och Ivana Trumps skilsmässa, efteråt ringde en rasande Trump till henne och hotade:

Du hade ingen orsak att visa det där inslaget i din show! Åh, jag nästan släppte lös mitt vackra Tweet på dig och jag är fortfarande kapabel att göra det.

Trump förverkligade inte sitt hot utan svalde förtreten, men blev åter uppretad då Kelly i en senare intervju avslöjade hans bristande beläsenhet genom att fråga efter hans favoritböcker och Trump efter viss tvekan svarade På västfronten intet nytt, något som gjorde att mediadrevet omedelbart uppmärksammade att just denna roman hade varit obligatorisk läsning på New York Military Academy (NYMS), en dyr, privat internatskola med militär disciplin och strikta regler, dit Donalds far hade skickat sin son när han var tretton år gammal. Detta efter att unge Trump hade gett sin musiklärare en blåtira ”jag gillade inte hans musiksmak” och tillsammans med sitt gäng rest in till Manhattan för att köpa stiletter så de kunde angripa ett granngäng. 

Trump berättade senare att skolan knappast varit "en kärleksfull miljö", men eftersom han "var tvungen att slå tillbaka hela tiden" blev han en tuff kille och kom att uppskatta sin far, som han beundrande beskriver som sin förebild. En målmedveten man som lärde sin son att slå tillbaka för att vinna respekt. Ett uttalande som kan ha samband med Trumps litterära favoritcitat. Han fick en gång frågan vad som gripit honom mest i hans "favoritbok" Bibeln. Vi det tillfället kunde Trump inte finna ett ordentligt svar, men efter en tid återkom han med ett favoritcitat:

Men om olycka sker, skall liv givas för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.

Tillbaka till Megyn Kelly, som i sin bok berättar att sex månader innan Donald Trump meddelade att han avsåg att ställa upp som presidentkandidat, började kontakta henne och sände inbjudningar till sin Florida resort. Kelly understryker att detta enbart var en av otaliga historier om 2016 års kampanj, att hon långt ifrån varit den enda journalist som Trump erbjudit gåvor och förmåner i utbyte mot positiv rapportering.

Dessutom avslöjar Kelly att chauvinistiska machoframtoningen som Trump excellerar i även tycks vara vanlig bakom kulisserna på Fox Channel, inte minst hos den nyligen avgående företagsledaren Roger Ailes:

Jag kunde kallas in till Rogers kontor, han stängde dörren och under den närmaste timmen eller två ägnade han sig åt en slags katt-och-råtta-lek som pendlade mellan besvärande sexuellt laddade kommentarer (t.ex. "vilken sexig behå" jag måste ha och hur gärna han skulle vilja se mig i dem) och legitim, professionell rådgivning. [...] I januari 2006, ringde Roger mig och bad mig komma upp till New York, vi hade ett chockerande möte [...] Han passerade gränsen och försökte flera gånger hålla fast mig och kyssa mig på läpparna. [...] Hans kontor var stort och det var inte lätt för mig att ta mig till den stängda dörren. När jag lyckades slita mig lös följde han efter mig och frågade illavarslande: "När går ditt kontrakt ut?"

Efter det att Gretchen Carlson, före detta Miss America och programledare för Foxs morgonshow Fox & Friends, avtal löpt ut den 23 juni 2016 lämnade hon in en stämningsansökan mot Roger Ailes, i vilken hon åberopade sexuella trakasserier. Hennes modiga initiativ fick andra kvinnor, att anklaga sin chef för otillbörliga närmanden. Murdochkoncernen, Foxs ägare, fick nog, fruktade stora ersättningskrav och tvingade Roger Ailes att avgå.

Locket var av och trots sin rädsla att utsättas för olika former av repressalier och mista sina jobb avslöjade nu fler kvinnliga anställda inom Fox Channel  att de kontinuerligt utsätts för sexuella trakasserier från chauvinistiska kollegor. Inte minst har upprepade anklagelser riktats mot Donald Trumps kompis, den beryktade och mycket inflytelserika Bill O'Reilly, självutnämnd upprätthållare av amerikansk moral.

Redan 2004 stämdes O'Reilly av Fox Channel producenten Andrea Mackris för middagsinbjudningar och telefonsamtal som hon beskrev som oanständiga, liderliga och hotfulla. Tvisten bilades för miljontals dollar O'Reilly verkar dock vara oförbätterlig. Andrea Tantaros, vars välsvarvade ben kan beundras i Foxproduktioner  som Outnumbered och The Five konstaterade nyligen att:

Fox News framställer sig som försvarare av traditionella familjevärderingar, men bakom kulisserna fungerar kanalen som en sexfixerad Playboy Mansion liknande kult, genomsyrad av hotelser, oanständigheter och kvinnoförakt.

Hon fortsätter sin harang genom att beskriva ovälkomna närmanden från olika Fox News gäster och inte minst det skrämmande beteendet hos män som Roger Ailes och Bill O'Reilly. Andrea Tantaros hävdar att den senare bad henne besöka honom på hans herrgård på Long Island där de skulle kunna umgås "mycket privat". O´Reilly konstaterade vid flera tillfällen att han att han förstod att hon var "en vild flicka", och att hon hade en "vild sida." Fox Channels reaktion på avslöjandena var att Tantaros inte längre skulle medverka i The O'Reilly Factor.

Andrea Tantaros hävdar vidare att hon efter sina avslöjande har blivit föremål för flera förtalskampanjer och varnar att för unga kvinnor är Fox Channel en skadlig, fördomsfull och trångsynt miljö att vistas i. Som ett exempel på den råa ton som råder hänvisade Andrea till den nu avsatte VD:n Roger Ailes yttrande om Los Angeles förre biträdande åklagare och populära Foxprofil, Kimberly Ann Guilfoyle, som "den där puertoricanska horan".

Det är möjligt att dessa damer har en agenda som går ut på att skada sina dugliga manliga kollegor och skaffa sig rikt tilltagna skadestånd. Men det finner jag högst osannolikt med tanke på de risker de löper och den rådande mediekulturen i USA och eventuellt runt om i världen, något som förmodligen kommer att bli ännu mer uttalat när en självdeklarerad bock som Donald Trump tar över rodret för världens mäktigaste nation. Som den lysande komikern John Oliver observerade:

Det visar sig att istället för att kunna säga till våra döttrar att de en dag kan bli presidenter för Amerika, så har det nu blivit uppenbart att ingen morfar kan vara alltför rasistiskt för att bli ledare för den fria världen.

Trump spelar upp sin mediokra teater för media och likt hypnotiserade ormar slingrar sig de mansdominerade TVstationernas och tidningsredaktionernas divor inför hans tongångar. På hans begäran dyker de upp i Trump Tower och i strid med all pressetik lovar de att hålla tyst efter att ha blivit tillrättavisade och förelästa om sina uppgifter av den Högste Ledaren. Och efter detta pressens förnedrande knäfall försätter medlöpare, överlöpare och lismare att köa för att få tillträde till den kommande presidenten och inför honom tigga om en plats i skuggan av den självförgudade monarken.

Nu älskar Paul Ryan mig, Mitch McConnell älskar mig, det är fantastiskt hur en seger kan förändra allt!

Efter att ha tillbringat en morgon med dessa ögontjänare och hycklare ödmjukade sig Den Store att besöka The New York Times, en av de mediajättar som inte förödmjukat sig genom att sända någon företrädare till Trump Tower.

Och vad hände där? Trump hälsades med underdånig respekt, tilläts exponera sitt svammel och ge undvikande, till intet förpliktigande svar: "Jag kommer att sätta mig in i det". Oemotsagd avslöjade han sina konstitutionsvidriga avsikter: "Teoretiskt sett kan jag driva min affärsverksamhet och även styra landet perfekt. Det har aldrig varit ett fall som detta." Det råder föga tvivel om att det Donald Trump har för avsikt att använda sitt presidentskap inte enbart för att tillfredsställa sitt ego, utan även för att främja sina ekonomiska intressen: "Det är braaaa att vara president!"

Låt mannen tala för sig själv och lyssna noga. Detta är efter det att Donald Trump i The New York Times högkvarter fått frågan om det stämmer att han som President-Elect sammanträffat med Nigel Farage, ledare UK Independence Party (UKIP) och bett honom att hjälpa honom i kampen mot ett vindkraftsprojekt i närheten av hans Aberdeenshire Golf Resort i Skottland. Var inte det en indikation om att Trump inte skulle kunna avhålla sig från att blanda nationellt ledarskap med personliga affärsintressen, liksom ett förakt för icke-fossila energikällor?

Min farbror var under 35 år professor vid M.I.T. Han var en stor ingenjör, vetenskapsman. Han var en bra kille. Och han var ... en lång tid sedan hade han känslor - det var länge sedan - han hade känslor i den här frågan. Det är en mycket komplicerad fråga. Jag är inte säker om någon någonsin verkligen kommer att veta vad det rör sig om. Jag vet att vi har, de säger att de har vetenskapen på sin sida, men då har de också de där fruktansvärda e-postmeddelandena som skickades mellan forskarna. Var var det, i Genève eller någonstans, för fem år sedan? Fruktansvärt. Där blev de avslöjade, förstår ni, så ni ser det och ni säger, vad handlar det här om. Jag har absolut ett öppet sinne. Jag kommer att säga er detta: Ren luft är livsviktigt. Rent vatten, kristallklart vatten är livsviktigt. Säkerhet är livsviktigt. Varumärket är givetvis ett hetare varumärke än det var tidigare. Jag kan inte hjälpa det, men jag bryr mig inte. Jag sa på 60 Minutes: Jag bryr mig inte. Eftersom det inte spelar någon roll. Det enda som är viktigt för mig är att styra vårt land. De är gjorda av enorma mängder stål, som går in i atmosfären, oavsett om det är i vårt land eller inte, går det in i atmosfären. Vindkraftverk dödar fåglar och vindkraftverk behöver massiva subventioner. Med andra ord, vi subventionerar vindkraftverk över hela landet. Jag menar, för det mesta fungerar de inte. Jag tror inte att de skulle fungera alls utan subventionerna, och det oroar mig, och de dödar alla fåglar. Ta ett vindkraftverk, ni vet i Kalifornien har de, vad är det? Kungsörn? Och de är som, om de skjuter en kungsörn, hamnar de i fängelse i fem år och ändå dödar de dem med, de måste faktiskt skaffa tillstånd att de endast är tillåtna att döda 30 eller något sånt på ett år. Vindkraftverk är förödande för fågelbeståndet, O.K.

På mig ger det där intryck av att vara en dåres rappakalja, även om en och annan hoppfull agnostiker kan mumla: "Låt oss ge killen en chans". Ett tanklöst yttrande, som den sarkastiske John Oliver påpekade:

En Klan-stödd kvinnoföraktare och internättroll kommer att hålla nästa Regeringsdeklaration. Det är inte normalt. Det är rent åt helvete!

Att lita på en sådan person är som:

att befinna sig i ett flygplan och finna att vår pilot är en vombat. Jag gillar inte det här, jag förstår inte hur det hände och jag är ganska säker på att vi är på väg mot en katastrof, men va´ fan, kom igen dårputte - bevisa att jag har fel!

Brenner, Marie (1990) “After the Gold Rush,” i Vanity Fair, September. Hitler, Adolf (1970) Mein Kampf. Stockholm: Askild & Kärnekull. Hochman, David (2004) “The Playboy Interview: Donald Trump,” i Playboy, October.  Kelly, Megyn (2016) Settle for More. New York: Harper. Kunzru, Hari (2016) “Trump and Me by Mark Singer review – a lot of laughs but then horror,” i The Guardian, 21 July. Lasch, Cristopher (1997) Den narcissistiska kulturen. Stockholm: Norstedts/Panter. Mayer, Jane (2016) “Donald Trump´s Ghostwriter Tells All,” i The New Yorker, July 25. Plaskin, Glenn (1990) “The Playboy Interview: Donald Trump,” i Playboy, March. Singer, Mark (1997) “Trump Solo,” i The New Yorker, May 19.

Donald Trump´s New York Times Interview: Full Transcript. 23 November 2016 (online):

https://www.nytimes.com/2016/11/23/us/politics/trump-new-york-times-interview-transcript.html

John Oliver: Trump Wins Election, Last Week Tonight,14 November [online]:

https://www.youtube.com/watch?v=a3vltFa2PhY

Why do humans fight?

Why all the copious blood?

Can letting blood be right,

since hubris makes it flow in the mud?

 Came to think of the Swedish vaudeville writer Emil Norlander´s poignant tune from 1915 and have been humming it after I a week ago began to sense that the year is drawing to an end and that I soon, like Mayakovsky, reluctantly once again would experience how: 

the evening 

turned its back on the windows 
and plunged into grim night, scowling 
Decemberish.

Gloominess threatens many of us, especially if we feel that not everything turns out according to our wishful thinking. Even if we do not like to admit it, we might even wonder why God has not favoured us more than he has done. A shabby query, especially when it comes from a privileged man like me. Someone who has so much to be thankful for. Such a complaint is both pathetic and shameful if contrasted with the torment of all those who suffered/suffer so much more than I have ever done. The hopeless, raw agony in solitary confinement and death camps, the despair in out-bombed cities, among disease, starvation and abandonment.

While I wrote this, Trump won the election in the US. Unfortunately I had suspected such an outcome, but how could it even be possible? I feel numb, nauseated. The election of that man is likely to turn out to be a disaster, no matter what political views you might have. Some people assume Trump won in accordance with God's will. A few days ago I was through the TV confronted with an elderly American lady who told us:

- Every morning and evening I go down on my knees and pray to God that Donald Trump will win.

Did God comply with the old lady´s prayer? Is there really such a thing as divine justice? Several of my friends have been stricken by cancer, with all it implies of fear of death and excruciating pain. And what is worse, given our sense of justice - they have all been and are benevolent, vibrant and beautiful women, who have given much to their fellow human beings, especially me. They are and were much better persons than I ever will be. I who so far have been spared any major ailments.

The ancient theodicy problem - the so far unanswered question why evil, stupidity and suffering subsist everywhere, and at all times. The cold and merciless violence. How can someone under such circumstances explain the faith in the existence of a caring and loving God?

Already in the early 300's, a certain Lactantius wrote a well-formulated text about God's anger. Lactantius was a well-read and erudite advisor to Constantine the Great. His views and crisp explanations of the Christian faith have had a great importance for posterity. In his writings Lactantius took up the issue of the presence of evil in God's creation. To give relief to his opinions, he quoted a variety of ancient philosophers, among them Epicurus.

There are only fragments left of Epicurus's writings, but these are interesting and his followers praised him as a wise, modest and friendly man. During his last years Epicurus was stricken by a painful disease. In a letter to a friend he noted: "I have been attacked by a painful inability to urinate, and also dysentery, so violent that nothing can be added to the violence of my sufferings." Nevertheless, he claimed that he was going to die satisfied: "the cheerfulness of my mind, which comes from the recollection of all my philosophical contemplation, counterbalances all these afflictions."

Much of Epicurus teachings were collected by Diogenes Laertius hundreds of years after the great philosopher´s death and furthermore excellently depicted in Lucretius´s (99 – 55 BC) poem On the Nature of Things.

Several of Epicurus thoughts revolved around the question of how it was possible that almighty gods could accept evil and suffering. Epicurus, who lived 300 BC, believed that "gods" existed, but to him they were a personifications of impersonal forces that control and keep the Universe united. To imagine a God as a being with human characteristics would, according to Epicurus cause painful doubts. Thoughtlessly submitting to the belief in a benevolent God would be tantamount to denying our human intellect and obliterate the joys brought about by curiosity. If we believed that all natural phenomena were controlled by a benevolent God who took care of everything – why bother to study natural phenomena, why try to improve anything?

Lactantius description of Epicurus's doubts about the existence of a merciful becomes an excellent summary of the theodicy problem:

God, he says [Epicurus], either wishes to take away evils, and is unable; or He is able and is unwilling; or He is neither willing nor able, or He is both willing and able. If He is willing and is unable, He is feeble, which is not in accordance with the character of God; if He is able and unwilling, He is envious, which is equally at variance with God; if He is neither willing or able, He is both envious and feeble, and therefore not God; if He is both willing and able, which alone is suitable to God, from what source then are evils or why does He not remove them? I know that many of the philosophers, who defend providence, are accustomed to be disturbed by this argument, and are almost driven against their will to admit that God takes no interest in anything, which Epicurus especially aims at.

Can a Father of the Church really present such a blatant challenge to the omnipotence of God, even if he hides behind a pagan philosopher? Eventually, Lactantius made an attempt to rescue the belief in the goodness of God by claiming that if evil did not exist, we would not be able to know what goodness was. We would be like animals, completely unaware of the presence of God in his creation. Without evil we would not have any reason to seek God´s protection and support. He wants to be loved and to love and humans must thus be endowed with free will.  Without a personal choices love cannot exist.

That there are no choices without evil is an argument that often has been used in Christianity and then with reference to Genesis, in which the first humans by eating the fruit from the Tree of Knowledge were challenged by the choice to love themselves and thus rely on their own abilities, or instead rely on God's power and benevolence. By presenting humans with a choice the serpent in Eden´s Garden was actually a servant of God:

Now the serpent was more crafty than any of the wild animals the Lord God had made. He said to the woman, “Did God really say, ‘You must not eat from any tree in the garden’?”  The woman said to the serpent, “We may eat fruit from the trees in the garden, but God did say, ‘You must not eat fruit from the tree that is in the middle of the garden, and you must not touch it, or you will die.’”  “You will not certainly die,” the serpent said to the woman. “For God knows that when you eat from it your eyes will be opened, and you will be like God, knowing good and evil.”

Lactantius added urgency to this argument by arguing that the Final Judgment would soon come. Accordingly, Christians had no time to squabble whether God was good or evil. Their only chance for salvation would be an unconditional belief in God´s omnipotence. As Paul wrote in his first letter to the Corinthians:

When I was a child, I spake as a child, I understood as a child, I thought as a child: but when I became a man, I put away childish things. For now we see through a glass, darkly; but then face to face: now I know in part; but then shall I know even as also I am known. For now we see through a glass, darkly; but then face to face: now I know in part; but then shall I know even as also I am known.

Jesus was also asked why God did not wipe out evil from his creation and like Lactantius he replied that all we could do was to wait for the Last Judgement:

Because while you are pulling the weeds, you may uproot the wheat with them. Let both grow together until the harvest. At that time I will tell the harvesters: First collect the weeds and tie them in bundles to be burned; then gather the wheat and bring it into my barn.'" (Mat 13: 29-30).

Perhaps Jesus' words reflected a perception common among Jews at the time - brooding about evil´s presence could not affect God's omnipotence. In Judaism and Islam, theories about the presence of evil in God's creation do generally speaking not occupy much space. If a believer accepts the all-powerfulness of God, it is quite enough to lead a righteous life according to religious practices and regulations. Of course, there are quite a lot exceptions from such a claim. Within the folds of both Judaism and Islam we find several writers and theologians who have pondered about evil and suffering.  Among the Muslims, Sufis have been particularly occupied with the theodicy problem.

al-Qurʾān mentions Iblis, the Devil, as an opponent of God. Nevertheless, he is subordinate to Him. Iblis is the epitome of arrogance, megalomania based on self-assertion. An excessive appreciation of one´s own power and ability. The name Iblis is generally interpreted as "he who causes despair." Believing oneself to be better than other creatures, or even equal to God, leads to isolation and loneliness. A power-hungry man isolates himself from others, from the creation and human community.

Iblis is "whispering into the hearts" and make us doubt everything, except our own righteousness. Iblis is the voice of egoism, an exaggerated belief in our own superiority. When God ordered all creatures to kneel before Adam, Iblis refused to do it. He saw only the clay God had used to create man and could not perceive the divine breath that had given him life. Similarly, egoists cannot distinguish the divine soul life they share with other people. They only value what they can acquire from their fellow-beings.

Sufism can be considered as a systematic exercise to gain to self-knowledge, both through practical training and teaching from a wali, a custodian. The Sufis wanted to look beyond the material world and find what they called the Ultimate Reality. Like many other Sufis, Abu Hamed Al-Ghazzali (1058 -1111 AD) searched for a method to unify the pious soul with God. In his book The Alchemy of Happiness, in Farsi - Kimiya-yi Sa'ādat, Al-Ghazzali explained why devout Muslims must adhere to Islam's commandments and regulations, if they do so they become capable to seek God within their inner self and eventually encounter a love beyond good and evil . By purifying our mind and come to realize that love is God's true essence, we enable ourselves to open up our consciousness. Al-Ghazzali´s message appears to be reminiscent of the words of Jesus: "Do not think that I have come to abolish the Law or the Prophets; I have not come to abolish them but to fulfill them” (Matt. 5:17). The ´Sufi poet Rumi (1207-1273) compared the realization of God's omnipotence with the search for love:

The minute I heard my first love story

I started looking for you, not knowing

How blind that was.

Lovers don´t finally meet somewhere.

They´re in each other all along.

To translate Al-Ghazzali´s text as Alchemy of Happiness may be misleading, Science of Happiness might be closer to its actual meaning. For Al-Ghazzali "alchemy" was synonymous with awareness of Cosmos as a manifestation of God - that nothing can exist outside of God. The word al-kīmiyā orginates from the Greek χημία a name for Egypt, from the Egyptian word khmi, meaning "black soil". Kīmiyā thus has to do with life, with plants sprouting from the black, fertile soil.

Ancient Greeks associated emerging life to Egyptians' assumed ability to create life by using heka, a concept meaning “to activate the life force”, like the energy that makes organic plants sprout from the dead soil. The Greek χημία was originally a term for the study of the properties of water as a source for growth; a life-giving power. Only later did the term come to mean magic, in the sense of using supernatural forces for practical purposes. Since the word was linked to "the black", χημία soon came to mean magic used for evil purposes - "black magic".

By using the word alchemy Al-Ghazzali presumably indicated that through knowledge of the world's true nature, i.e. its absolute conformity with God, you may attain communion with the divine. Sufis based their teaching on a notion that practice and teaching were means to seek God in your interior. For example, they could use the Quranic text about the conflict between the sons of Adam - Cain and Abel. Blinded by his jealousy Cain could not realize that both he and his brother were endowed with God's spirit. An ignorance that made Cain bring evil into God's creation. Both Cain and Abel worshiped God, but Cain had the perception that God favoured his brother more than him. This suspicion about God's injustice nurtured Cain's hatred:

Recite to them the true story of the two sons of Adam, when they offered a sacrifice and it was accepted from one of them but not from the other. He said: "I will slay you!" The other replied: "God only accepts from the devout.  Were you to stretch forward your hand to kill me, I shall not stretch forth my hand to kill you, for I fear God, Lord of the worlds. I want you to bear my sin and yours, and thus become a denizen of the Fire, for this is the reward of wrongdoers." […] It is for this reason that We decreed to the Children of Israel that he who kills a soul neither in revenge for another, nor to prevent to prevent corruption on earth, it is as if he killed the whole  mankind; whereas he who saves a soul, it is as if he had saved the whole of mankind. Our messengers came to them bearing clear proofs, but many of them thereafter were disobedient on earth (The Qur´an 5:27 – 32).

According to The Qur´an, we have every right to defend ourselves against injustice and violence, but Abel chose not to defend himself from the fury of his nefarious brother. Consequently, Abel did not rebel againsGod´s design for a perfect world. By allowing Cain´s sin to punish itself, Abel abided to high morals. According to the Sufis, Abel´s refusal to defend himself was an acknowledgement of God´s divine will. By not using force Abel left it to God to pass judgement on his brother, thus subjecting himself to God´s superior command. By disciplining themselves by following what they believed to be the rules of God, which also are the rules of the Universe, the Sufis are adapting themselves to a behaviour they believe is pleasing to God. An inability to quench anger and endure evil is accordingly a sign of a flawed belief in God's omnipotence.

That the world is an integral part of God is also an important ingredient in the mystical direction of Judaism called Kabbalah, “receiving/tradition”. Like the Sufis, Kabbalists devote themselves to an intensive study of the world around them, at the same as they pursue a union with God. Both faiths are confronting the problem of the presence of evil in God´s creation. However, Kabbalists claim even stronger than the Sufis the importance of free will.

According to Kabbalists, God has hidden himself from his creation, though we may seek Him through the Sefirot, evidences of Eyn Sof, Infinity, one of God´s manifestations. Sefirot means "radiance" or "outflow" and may be considered as some kind of "sparks" of the Divine. If combined into a unity the Sefirot may bring us closer to God. Among the ten Seifirot, we find concepts like wisdom, compassion, beauty and understanding. By applying them to our own existence we may approach God. Kabbalah and Sufism both require discipline and love.

Perhaps the most complex Kabbalah tradition, but also a sophisticated description of the origin of evil is found in Isac Luria´s (1534 - 1572) theories. Since Luria lived and worked in Tzfat in Palestine under the Ottoman Empire, it is not impossible that he developed his ideas with awareness of the Sufi system.

In the beginning, according to Luria, God encompassed everything. Like the Brahma of the Hindus "he rested in himself." However, he was endowed with a desire to create, an act that requires movement. Empty/open space is a prerequisite for mobility and to that end God, Ein Sof, had to tighten/narrow himself and the emptiness that thus was created is called Khalal Hapanu a kind of abyss inhabited by us humans.

God exists, we are surrounded by him. He is infinite, but He has consigned us to emptiness so we may seek him in it. Our quest is what makes us human. We are lost in the void and need to find a way out, the solution is found in love and care for others. Compassion fills the void, it creates togetherness. For guidance, we have the Sefirot, the sparks of divine presence we find in the Holy Scriptures and within ourselves and others.

The Kabbalist calls wisdom Naham D'kissufa, Bread of Shame, an awareness of our own shortcomings and sins makes us attentive to the needs and gifts of others. God´s absence makes us aware of our own inadequacy. To move out of emptiness, out of Khalal Hapanu, we need the support of others and faith in God. Love and compassion guide us out of desolation and lead us to the warmth of God.  It is our will, faith and pursuit of the good that saves us. Evil abides in emptiness, love is found in community. As the last words in Dante´s Divina Commedia assure us - l'amor che move i sole e l'altre stele, “the love that moves the sun and the other stars”.

In his fantastic tale The Snow Queen H. C. Andersen turned around Kabbalah´s world view. The brilliant shards that had been spread out in the world turn by Andersen into reflections of evil, contrary to the Sefirot, which emanate goodness.

H.C. Andersen begins his tale by telling how a goblin, "one of the worst; he was the Devil” one day, when he was in a really good mood, made himself a mirror:

that had the power to make everything good and beautiful that was reflected in it shrink to almost nothing, while whatever that  was worthless and loathsome would stand out clearly and looked even worse. In the mirror the loveliest landscape looked like boiled spinach, and the best people turned beastly or stood on their heads with no stomachs. Their faces became so distorted that they were beyond recognition, and if you had a freckle, you could be sure it would spread over your nose and mouth. That was excellent fun, said the Devil. If a good, pious thought passed through someone´s mind, a smirk would appear in the mirror, and the troll demon would have to laugh at his ingenious invention.

Together with the small devils, who went to the Devil´s "troll school", he went around the world and made people reflect themselves and their surroundings in the evil, magic mirror, so they received a distorted view of everything and became unable to agree on anything. They began fighting and arguing, something the Devil found terribly funny.

The Evil One got the brilliant idea that he and his little devils could fly up to heaven to have God and His angels reflect themselves in it. Then everything would turn to chaos, something the Devil always strived for. However, on the way up there the mirror began to tremble in the hands of the devils. They dropped it and when it fell to earth it split" into a hundred million billion pieces and more."

Some shards were smaller than grains of sand, and whirled around in the air. If such a minuscule glass grain ended up in the eye of someone, her/his sight became distorted and the victims could only percieve disgust and misery. Some mirror pieces were so large that they were as window glass, especially among wealthy people and in places where judgement was passed, like castles and courtrooms. Other sheets of glass were used for eyeglasses. Each glass fragment retained its capacity to distort, pervert and make reality worse. The vilest thing that could happen was if a small grain of magical mirror glass sneaked into your body and reached the heart, because the heart was then turned into an icicle.

While reading H.C. Andersen´s tale I came to think of Benedict Spinoza (1632 - 1677), who earned his living by grinding optical glass, which led to a premature death from consumption. The quartz dust was stored in Spinoza's lungs, which could not get rid of it but instead had to encapsulate it in scar tissue, until nodules and inflammation killed him. That glass killed Spinoza may perhaps be considered as a symbol of his philosophy. The optical glass he cut did, unlike Andersen's magic glass, enable people to see better. Spinoza was undeniably very perceptive and he looked at life in a different manner than most of his fellow beings. The glass became part of Spinoza body and may thus be related to his thoughts. Spinoza saw no distinction between dead matter, body and soul, they were just different aspects of the same reality.

Spinoza argued that everything that exists, the whole universe, is controlled by an eternally defined set of rules. God and nature are just two names for the same reality. Creation consists of smaller units that find themselves in different, constantly changing positions, driven by cause and effect. Everything is part of an indivisible whole. God exists and all matter are parts of God, something that is reminiscent of basic ideas within Islam and Judaism.

Since everything is connected, any explanation is limited to smaller entities and relationships within an incomprehensibly large and all-inclusive system - God/Universe. Politics and science are concerned with external acts and circumstances, while religion cannot be explained, not circumscribed by dogmatic thinking and regulations. What really matters is love, righteousness and devotion to God, i.e. the things we experience through our emotions. 

Goodness is what we perceive as well-intentioned and joyful, that which benefits laetitia, joy and contentment, while its opposite, tristitia, sorrow and evil, reduces the soul´s vitality. What Spinoza calls ethics is our common quest for what we feel is best both for ourselves and others, and not least the nature that surrounds us and which we all depend upon. Everything is connected – the material, organic and spiritual spheres are not separated.

Of course the tolerant and perceptive Spinoza came under fierce attack from all quarters; from Jews and Christians, theologians, politicians and scientists. Nevertheless, he was proposed a professorship at the University of Heidelberg, but did not accept the offer since he believed that it would circumscribe his possibilities to express his thoughts in an “unbridled” manner.

Spinoza's writings were placed on the Catholic Church's index of prohibited and harmful books. Already at the age of 23, before he had published anything, Spinoza was placed in cherem, meaning he was cursed by the Council of Elders of the Jewish community in Amsterdam and expelled from the congregation. The cherem is preserved, but not any documents describing the court proceedings that resulted in a curse. It is however clear that the Elders found him guilty of questioning the divine origin of the Laws given to Moses. In addition, Spinoza regarded God as an abstraction and not as an individual, redemptive entity. The formulation of the cherem was relentless:

Cursed be he by day and cursed be he by night; cursed be he when he lies down, and cursed be he when he rises up; cursed be he when he goes out, and cursed be he when he comes in. The Lord will not spare him; the anger and wrath of the Lord will rage against this man, and bring upon him all the curses which are written in this book, and the Lord will blot out his name from under heaven, and the Lord will separate him to his injury from all the tribes of Israel with all the curses of the covenant, which are written in the Book of the Law. But you who cleave unto the Lord God are all alive this day. We order that no one should communicate with him orally or in writing, or show him any favour, or stay with him under the same roof, or within four ells [2 metres] of him, or read anything composed or written by him.

Spinoza was condemned trough a Beth Din, a Hebrew word meaning “Judgment House”. From the beginning, it was an actual abode where rabbis met to pass judgement on those who had violated religious laws and regulations. Over time Beth Din turned into a concept, a kind of legal discussion between the theologians, who presented arguments for or against an accusation. Elie Wiesel wrote a play about a Beth Din where the accused is no less than God Himself - The Trial of God (as it was held on February 25, 1649, in Shamgorod).

The play is written as a Purimschpil, a kind of comedy, almost like a Commedia dell´Arte, which during Purim celebrations was performed by traveling theatre groups in Yiddish speaking villages of Ukraine, Poland and Russia. Purim is a cheerful feast celebrated in memory of the Jewish heroine Esther who saved her people from being massacred by the evil king, Haman. I have read somewhere that Wiesel's piece is not regarded as a major masterpiece, but when I got hold of it, I found it was a quite interesting drama - fast-paced and vibrant. I find it surprising that it is not performed more often.

The story, in brief, deals with three Purimschpilers, wandering actors, who in the winter of 1649 arrives in a shtetel, a small town in Ukraine, named Shamgorod. They seek out the inn and offers the innkeeper the performance of a Purimschpil in exchange for food, drink and shelter. The innkeeper becomes angry and upset. How can a group of ragged comedians imagine would be proper to perform a farce in a city where only last year Khmelnytsky´s Cossack hordes had slaughtered all the Jews, except the innkeeper and his daughter, who had never returned to her own self  after being raped? Nevertheless, the actors insist, they are starved and frozen and the innkeeper gives in to their pleading. He will allow them to perform their comedy, though on the precondition that he choose the theme for the play. The Purimschpilers accept his condition and their host insists that they perform a Beth Din where the accused will be no one less than God himself. The innkeeper, Berish, is going to act as prosecutor, the three actors will be judges, the Christian maid Maria and the host's daughter will bear witness about the cruelties that had been performed in God´s name and sanctioned by Him. An Orthodox priest will be audience, with permission to interrupt the act with his comments.

The performance obtains a sinister backdrop when the priest, a plump bon viveur who aspire for free food and drinks, discloses that he has heard that the small town is being threatened by a new pogrom. There are anti-Semites waiting to join forces with the Cossacks to assassinate Berish, his daughter and the Christian maid who lives with them. They will certainly also kill the three actors. Berish explains that he has already lost everything he loved and before he dies he wants to accuse God for the cruelty and injustice he has inflicted on his people. The priest is taken aback by Berish´s fierceness. Despite the priest´s intention to save Berish and his daughter he is deep in his heart a convinced anti-Semite who regards all Jews as Christ-killers. Berish suspects that the priest's warnings of an impending massacre may be a trick to have an opportunity to baptize him and his daughter.

Before the performance begins the participants cannot agree about who will defend God. Then Sam appears. A handsome, eloquent stranger with great knowledge of Jewish faith and law. According to Wiesel's stage directions:

SAM, the STRANGER. Intelligent, cynical, extremely courteous. Diabolical. His age? Still young. Neat, almost elegant.  

Where does Sam come in? His name stands out from the others on the list of the dramatis personae. It is neither a Jewish, nor a gentile name. He may be a Jew, though he seems to have good contacts with the gentiles. The Christian waitress Maria knows who he is. She has had earlier bad experiences with him, though no other of those present knows Sam. The stranger accepts the role as God´s defender.

Sam explains that since God has given us a free will, we are allowed to question his actions. We can demand explanations and motives from God. However, because He does not answer directly tour questions, we need to seek God in the inner voice we find deep within us. Sam claims that God desires the good. We would all be better off if we helped and loved each other. The presence of evil and cruelty cannot be explained due to our limited understanding. We may blame God, but we cannot deny him, doing so would be to deny the existence of creation. It is a human duty to interpret the divine justice in such a way that it becomes the foundation of kindness and compassion.

Sam concludes his defence by declaring: "Endure. Accept. Say thank you and amen. Our task is to venerate and glorify God. To love him at all costs!" The three actors are deeply moved by Sam's speech and salute him as a performer of miracles, a rabbi, a teacher, one of the 37 Just who according to the Talmud are living on earth, a tzaddik.

However, Bashir's wrath does not diminish. Perhaps he suspects who Sam really is, something that Maria, the maid, knew all along, and which is underlined by Sam's own words:

I am not allowed to reveal myself to you. (In a low voice) And what if I told you that I am God's emissary? I visit His creation and bring stories back to Him. I watch all men. I cannot do all I want, but I can undo all things. 

The priest once again warns that the killers are on the way - the actors, Bashir, and his daughter Maria have to flee. Bashir refuses to leave his inn before judgement has been passed on God:

I lived as a Jew, and it as a Jew that I shall die - and it is as Jew that, with my last breath, I shall shout my protest to God! And because the end is near, I shall shout louder. Because the end is near, I´ll tell Him that He´s more guilty than ever!

Sam laughs and reveals who he really is – he is the Devil:

So you took me for a saint, a Just? Me? How could you be that blind? How could you be that stupid? If you only knew.

We should have suspected the truth, even his name indicated it. Sam is a diminutive. In the Jewish tradition Samael is an angel of evil - the Devil. He lifts his arm as to give a sign, the candles are extinguished, darkness all around. We hear a horrifying, deafening roar.

The play is far more complicated than my summary suggests, filled with allusions to the omnipotence of God and man's submission to His will, in accordance with a variety of Jewish notions - especially the fact that Jews have been selected to be "God´s chosen people" and have no other choice than to accept his will, even if such a choice may involve great suffering. Acceptance of God´s omnipotence is not a choice for a Jew, if he denies God´s existence s/he ceases to be a Jew, and there is a risk that God will lack representation on earth. A Jew can thus accuse God for choosing her/him, but cannot deny God because that would mean denying her/his own existence. Wiesel had personally suffered all this agony. In the image below we see him in Auschwitz. It is Wiesel who, together with the emaciated man is not looking towards the photographer.

Elie Wiesel has stated that his play is based on an experience he had as a seventeen year old inmate of Auschwitz, where he witnessed how three Jewish rabbis in one of the camp barracks conducted a Beth Din against God. The Christian theologian Robert McAfee Brown has described the event in a preface to Wiesel's play:

The trial lasted several nights. Witnesses were heard, evidence was gathered, conclusions were drawn, all of which were issued finally in an unanimous verdict: the Lord God Almighty, Creator of Heaven and Earth, was found guilty of crimes against creation and humankind. And after what Wiesel described as an “infinity”, the Talmudic scholar looked at the sky and said “It´s time for evening prayers,” and the members of the tribunal recited Maariv, the evening service.

Maariv is the opening word in the shared Jewish evening prayers. Maariv is a verb connected with word erev, evening, and can be translated as "to advance the Night". The prayer is performed standing, with the participants facing Jerusalem, and led by a cantor who sings the Jewish creed Shema Yisreal: "Hear, O Israel, the Lord is your God, the Lord is one" and two hymns from the Psalms, one containing the words:

Yet he was merciful; he forgave their iniquities and did not destroy them. Time after time he restrained his anger and did not stir up his full wrath.

The hymns are followed by nineteen blessings proclaiming God's power and protection He bestows upon the people of Israel and then the Maariv ends with an "Amen".

Elie Wiesel's Night dealing with his experiences in Auschwitz and Buchenwald is profound and multifaceted. Wiesel, who died in July this year was the recipient of the Nobel Peace Prize and known for his strong condemnation of massacres of Armenians, Cambodians, Bosnians, Rwandans, Sudanese, Native Americans and many others. However, like the figure of Sam in his play Elie Wiesel personality is difficult to grasp and understand. He was silent about the suffering of people he regarded as a threat to Israel.

Wiesel was member of Irgun, the National Military Organization, a paramilitary Zionist organization that between 1931 and 1948 battled Palestine Arabs and British institutions with terror. Wiesel was also an inveterate defender of Benjamin Netanyahu and his hostile  Palestine policy. He criticized his friend Barack Obama for his view that Israeli settlements on Palestinian land ought to be withdrawn immediately. Wiesel furthermore propagated for the settlement organization Elad, which try to force Palestinians to leave Jerusalem. He defended the Israeli  attacks on Gaza and as Chairman of the Trustees Council of the United States Holocaust Memorial Museum he opposed, until his retirement in 1986, Roma people´s representation within the Museum. Few people are able to live up to their humanitarian ideals, unfortunately this applied to Elie Wiesel as well.

After my exposé of the theodicy problem I probably ought to declare my own faith. Due to my job as a teacher of history of religions I have often been asked whether if I believe in God. My answer is, strangely enough, an unreserved "yes". Does this mean that I can accept a God who permits evil and wrongdoing? To that question I must answer "no". How can I wriggle myself out of such a paradox?

My students tend to dislike my answers. They find them convoluted and elusive. Especially since my faith is far from being pragmatic. I do not at all believe that Joshua convinced God to make the sun stand still at Gibeon and the moon in the valley of Askalon, so he would have time enough to slaughter all of his enemies. Nor that sin entered the world because a woman invited her partner to eat a tasty fruit. I cannot agree with the reasoning that "it has only been one woman in history who gave birth to a child without having sex and that this is the reason for us worshipping her." However, such disbeliefs do not at all prevent me from believing in God and pray to him.

I could perhaps like Kierkegaard answer that belief is a surrender without questioning, a step into the unknown. Credo quia absurdum, I believe because it is absurd. It is true that my faith is incompatible with reason. I am doubtful about a life after death and do not believe in Heaven or Hell. Death does not scare me, at least not yet. I believe in reason and science, but have experienced so many absurdities that I nevertheless am willing to believe in miracles and madness. I have a strong feeling of a presence beyond myself, maybe like in the Beatles song:

What do you see when you turn out the light?
I can't tell you, but I know it's mine.

Oh I get by with a little help from my friends,
Do you need anybody,
I just need somebody to love,
Could it be anybody,
I want somebody to love.

The philosopher Martin Buber described his book I and Thou how we experience a friend's hair, height and weight; a beloved's beauty and fine qualities. However, when we valuate a friend's appearance and behaviour we turn her/him into a thing. A You is something completely different, not a thing among all others. You are a part of my existence, my Self, my Soul. You and I are always together. I can feel Your presence and dialogue with You even if You are not physically present. A relationship between You and I is a symbiosis, far beyond everyday experience, beyond things and phenomena that can be explained.

God is perhaps an illusion, but for me, God is a You. Someone watching over me, helping me. Someone I can talk to. Prayer is probably a prerequisite for faith. Perhaps prayer has probably something to do with what the Swiss theologian Karl Barth suggested when he claimed that if you define God through human reason you just create a projection, an idol. God is something ganz anders, something completely different. God strikes us senkrecht von oben, vertically from above. God exists only if we have a relationship with him. He is a friend, a You and like we do with an absent friend we can establish an inner dialogue with God. We can have a relationship with God.

Does this sound crazy? Sure, it does. But, who can exhaustively explain how our brain functions? It has, for example, been found that the human brain is endowed with an ability to compile different, obviously inconsistent phenomena into coherent stories. Our memories can be extremely fragmented, but when we re-tell them they turn into tales. Our brain creates context and conformity, even it does not exist in reality. A large part of our thinking is based on such "stories", which turn into explanations, motivations and patterns for our actions. Such explanatory “stories” may be ideological, scientific and religious patterns, assumptions and interpretations that often have little foundation in "reality".

It is now considered to be proven that our thinking is controlled by the cooperation between two distinct brain spheres. In most of us, we find the same distribution of specific features of these hemispheres. The left half of the brain contains consciousness, language in the form of both speech and writing, mathematics, logic, analytical ability, storage of events and impressions, as well as future plans. This part of the brain tends to concentrate on one thing at a time. The right half is occupied by intuition, creativity, overall perception, emotion, orientation, sight, sense of form, interpretation of facial expressions and musicality. It can simultaneously work with several different processes.

Experiments have been carried out with people who have a "split brain", often individuals who due to severe epilepsy have had the corpus callosum severed. The corpus callosum acts as a link between the two brain spheres. Individuals who have undergone that kind of surgery generally live "normal" lives and for someone who does not know their condition it may be difficult to discern their handicap.

The lack of communication between the two brain halves has been identified through various experiments. One such test indicates the brain's ability to combine different impressions into a logical context. The subject is confronted with two very different images, like in the illustration below – the claw of a hen and a snowy landscape. The task is to match these pictures with a variety of cards that the subject finds in front of her/him.

A person with normal brain functions places a card with a snow shovel in front of the snow-covered landscape and a picture of a hen in front of the claw. A person suffering from a "split brain" picks only one card, the one that pictures a snow shovel and places it in front of the hen´s claw. Why? Well, the person can see both the snowy landscape and the hen´s claw, but only lifts up the card with the shovel. This is due to the fact the two brain halves are unable to communicate with each other. The left hemisphere that "observes" the image of the winter landscape controls the right hand and picks up the card with a shovel. However, the right hemisphere that controls the left hand does not give any orders to take up a card with a hen. The two hemispheres cannot cooperate with each other, meaning that a person with a “split brain” places the card with a shovel in front of the hen´s claw, instead of in front of the snowy landscape.

If asked why s/he placed the shovel in front of the claw, the expected answer from a person with "split brain" would probably be: "I do not have the slightest idea why I placed a shovel in front of a hen´s claw." However, in all cases, persons with a “split brain” gave similar answers, immediately providing a "logical" explanation for their choice by making up a “story”. 

Oh it´s simple, poultry litter in their coop, strutting around in the dirt with their feet. This is the reason to why I chose a shovel. You use it to use it to scoop out the garbage.

The human brain creates stories and contexts by combining different phenomena. Perhaps an explanation to why we have not found any human culture without religion. We need relationships, contexts, explanations, even where they do not seem to exist. In difficult situations we may need mental constructions to cope with them. Camp prisoners like Solzhenitsyn and Viktor Frankl have testified to the fact that prisoners who fared best, proved to be the strongest and was able to surmount the horrific conditions, were those who had a strong faith in God. Viktor Frankl has described this in his book Man´s Search for Meaning.

Why not accept the incomprehensible? That we in our own mind may encounter God's presence? Is it logical? I do not know, but if the brain is structured as it is and at the same time constitutes an integrated part of the Universe, is it then so bad to believe in God´s existence? To converse with him, without knowing why, just as we are unable to explain the presence of evil in Universe. What is evil? I would like to believe that it is a lack of understanding, kindness and compassion. Let us affirm and cultivate such feelings and constantly fight against bitterness, hatred and intolerance.

I do not know if this is an answer to my friends´ torments and doubts. Or even an answer to why I personally believe I am in contact with a loving God, even though the world undeniable is a place of cruelty and suffering. Even in Auschwitz people searched for a response to the question of God's existence and some even managed to pass through hell with their faith intact.

Al-Ghazzali, Abu Hamid (2009) The Alchemy of Happiness. Houston, TX: WLC. Andersen, Hans Christian (2006) Fairy Tales. London: Penguin Classics. Buber, Martin (1970) I and Thou. New York: Charles Scribners. Epicurus (2013) The Art of Happiness. London: Penguin Classics. Frankl, Viktor (2006) Man´s Search for Meaning. Boston: Beacon Press.  Lactantius (2009) “On the Anger of God”, in Zagzebski, Linda and Timothy D. Miller (eds.) Readings in Philosophy of Religion: Ancient to Contemporary. Oxford: Wiley- Blackwell. Linden, David J. (2007) The Accidental Mind. Cambridge MA: Harvard University Press. Mangina, Joseph L. (2001) Karl Barth on the Christian Life: The practical knowledge of God. New York: Peter Lang. Mayakovsky, Vladimir (2008) Backbone Flute: Poetry of Vladimir Mayakovsky., translated by Andrey Kneller. CreateSpace Independent Publishing Platform, Amazon.  Rumi (2004) Selected Poems, translated by Coleman Banks. London: Penguin Classics. Scholem, Gershom (1978) Kabbalah. New York: Meridian/Plume Books. Spinoza, Benedict (1996) Ethics. London: Penguin Classics. The Qur´an: A new translation by Tarif Khaladi (2009). London: Penguin Classics.  Wiesel, Elie (1995) The Trial of God (as it was held on February 25, 1649, in Shamgorod) New York: Schocken Books.

“My IQ is one of the highest — and you all know it! Please don’t feel so stupid or insecure; it’s not your fault,” a Donald Trump twitter from 8 May, 2013.

An occasional feature in horror movies is when a person removes his/her face, revealing it as a mask hiding no features whatsoever. One famous example of this kind of horror appears in Ingmar Bergman´s Hour of the Wolf.

In Japanese folklore such a monster is called Noppera- bō, and an essential part of its awfulness is that the mask reminds of someone known to you, or even of yourself.

I assume DonaldTrump´s persona must have been attractive to his voters. However, I ask myself who hides himself behind this baffling façade of foul speech, insults, mindboggling hyperboles, lies and megalomania. I cannot help fearing that it is some kind of Noppera-bo, a featureless person, or shape shifter, created by what Cristopher Lasch in his book The Culture of Narcissim, described as the narcissism of post-war USA. A world in which an increasingly alienated person may consider the world:

even in its emptiness, as a mirror of himself. In recording his “inner” experiences, he seeks not to provide an objective account of a representative piece of reality but to seduce others into giving him their attention, acclaim or sympathy and thus to shore up his faltering sense of self.

Already in the 19th century, USA was transformed into a Mecca of entertainment, to which the inhabitants of an increasingly globalized world turned their attention to indulge themselves in enchantment and forgetfulness.

When we for some years lived in New York, I was amazed by the fact that even if a lot of things did not work as expected we could always rest assured that Broadway was capable of offering top-quality products. I am not sure if the same assessment was applicable to the press, though I was impressed by The New York Review of Books, The New Yorker, and quite often also by The New York Times. Nevertheless, I had to agree with Cristopher Lasch´s dictum that:

The mass media, with their cult of celebrity and their attempt to surround it with glamour and excitement, have made Americans a nation of fans, moviegoers. The media give substance to and thus intensify dreams of fame and glory, encourage the common man to identify himself with the stars and to hate the “herd”, and make it more difficult for him to accept the banality of everyday existence. […] In his emptiness and insignificance, the man of ordinary abilities tries to warm himself in the stars´ reflected glow.

A glow intensified through the speed of the development of media technologies, which via unprecedented mass communication affect an ever expanding audience, more often than not titillating people´s desire for fame, luxury and money, lots of money. Let´s listen to the prophet himself, the vainglorious Donald Trump:

Part of the beauty of me is that I am very rich. […] When I think I’m right, nothing bothers me. […] I will be the greatest jobs president God ever created. […] I play to people's fantasies. People may not always think big themselves, but they can still get very excited by those who do. That's why a little hyperbole never hurts.

This is manna from Heaven for the Dream Factory and of course some of Trump´s fortune came from hopes for money, fame and glory, achieved without too much exhausting work – through casinos and beauty contests. He also enjoyed the great success of the docu-TV extravaganza The Apprentice created by British-born American television producer Mark Burnett, guilty of several other praised, but ultimately quite deficient products, like the schmaltzy The  Bible series produced for History Channel, a big hit with a Jesus who according to The New York Times looked like a “surfer dude”.

The anthem of The Apprentice show was a classic Rhythm and Blues song, For the Love of Money, by the O´Jays: 

Some people got to have it

Some people really need it

Listen to me y'all, do things, do things, do bad things with it

You want to do things, do things, do things, good things with it

Talk about cash money, money

Talk about cash money- dollar bills. 

Hand-picked young, good-looking contestants were divided into two teams, called Corporations. During each episode one member in the two teams volunteered as “project manager”, being in charge of tasks such as developing new products, raising money for charity, or creating an advertising campaign. The winner was picked by Donald Trump and his advisors, while the weakest contributor was eliminated from the competition, through Trump´s harsh words: "You're fired".

The winner of each season was named Executive Vice President, granted the title of Owner's Representative and a USD 250,000 one year contract as publicity spokesperson for The Trump Organization. The series frequently featured and promoted Trump´s and his family members´ properties, products and brand. The series was immensely popular and Donald Trump glowed in its sparkle, often using his Apprentice persona as in indication that he is a superior judge of people´s looks, abilities and character:

If I were running ‘The View’ [a popular talk show], I’d fire Rosie O’Donnell [comedian and television personality]. I mean, I’d look at her right in that fat, ugly face of hers, I’d say ‘Rosie, you’re fired.´

I assume the kind of exposure The Apprentice bestowed upon Donald Trump could not have been healthy for a person suffering from Narcissistic personality disorder (NPD), a pathological condition characterized by exaggerated feelings of self-importance, excessive need for admiration and lack of empathy. Victims of NPD suffer from a morbid obsession with success, power, wealth and appearance. They also tend to take advantage of people around them, always on the lock-out for “what´s in it for me”.  Narcissistic behaviour tend to develop in early adulthood, frequently taking the form of bullying, outrageous behaviour and extreme sensitivity to any form of criticism.

Mark Burnett, got his idea for a reality-television show headed by Donald Trump after reading his book The Art of the Deal from 1987. Each episode of the first season of The Apprentice, which premièred in 2004, was initiated by scenes depicting the vivid environment of New York´s business set accompanied by Trump´s dramatic voice over. Eventually we see Trump sitting in the back of a limousine boasting about his amazing skills and success while we see his hotels, resorts, airplane and casinos He asks who wants to be a billionaire and declares “I’ve mastered the art of the deal and I’ve turned the name Trump into the highest-quality brand.” The statement was followed by a flash of the The Art of the Deal ´s cover while Trump explained that, as a “master,” he was now looking for an apprentice. The actual author of the book, Tony Schwartz, later declared:

The Apprentice is mythmaking on steroids. There’s a straight line from the book to the show to the 2016 campaign.

Tony Schwartz is a journalist who for more than ten years had worked for various prestigious New York magazines when he was approached by his agent who asked him if he was willing to write a book for Donald Trump. At first Schwartz was reluctant, but as he later stated: “I was overly worried about money. I thought money would keep me safe and secure - or that was my rationalization.” Schwartz now feels responsible for Trump´s latest triumph and already in June this year he feared that Trump could win the presidency and to ease his bad conscience he contacted The New Yorker: “I’ll carry this until the end of my life. There’s no righting it.” 

Schwartz fears that Trump´s presidency will be a disaster. He is scared of the person he worked so closely with, whose mind he tried to open so he could write his biography. Schwartz stated that he does not fear Trump´s ideas, his ideology. He even doubts that he has ever formed any clear notions about anything. According to Schwartz, the superficiality of Trump´s knowledge is “stunning”. Most of his statements are is based on plain ignorance and tit bits picked up from his surroundings. “That’s why he so prefers TV as his first news source—information comes in easily digestible sound bites.” What Schwartz suspects to be the driving force behind Trump´s actions is his insatiable hunger for money, praise, and celebrity. 

Trump stands for many of the things I abhor: his willingness to run over people, the gaudy, tacky, gigantic obsessions, the absolute lack of interest in anything beyond power and money, [in the book] I created a character far more winning than Trump actually is. 

Trump is immensely proud of The Art of the Deal. During a mass meeting along his campaign trail he asked the enthusiastic crowd how many of them had read his first book, The Art of the Deal. Hundreds of hands were raised and Trump declared:

It's my second favorite book of all time. Do you know what my first is? The Bible! Nothing beats the Bible!

The statement was followed by a thunderous applause. When Trump was fighting hard with Republican leaders to prove that he was a serious presidential candidate he declared:

I went to the Wharton School of Finance, I was a great student. ... I go out, I make a tremendous fortune. I write a book called The Art of the Deal, the No. 1 selling business book of all time, at least I think, but I’m pretty sure it is. And certainly a big monster, the No. 1 bestseller. I do The Apprentice, a tremendous success, one of the most successful shows.

When a former journalist acquaintance released a book about Trump he wrote a letter to The New York Times, which had reviewed it positively. Trump asserted that the author of Trump and Me, Mark Singer, contrary to Donald Trump himself was “not born with great writing ability” and to Singer he wrote: “Mark – you are a total loser – and your book (and writings) sucks! Best wishes Donald. P.S. And I hear it is selling badly.”

Nevertheless, according to Tony Schwartz, Trump did not wrote a single line of The Art of the Deal, at the end of the process limiting himself to remove a few critical mentions of business colleagues. When The New Yorker asked Trump to comment this claim he stated:

He [Schwartz] didn’t write the book. I wrote the book. I wrote the book. It was my book. And it was a No. 1 best-seller, and one of the best-selling business books of all time. Some say it was the best-selling business book ever.

However, when The New Yorker asked Howard Kaminsky, former head of Random House, which published The Art of the Deal, if Trump´s statement was true, he laughed and said: “Trump didn’t write even a postcard for us!”

Tony Schwartz assumes that Trump´s odd and outrageous personality have convinced him that he actually wrote the book himself.

Trump didn’t fit any model of a human being I’d ever met. He was obsessed with publicity, and he didn’t care what you wrote. Trump only takes two positions. Either you’re a scummy loser, liar, whatever, or you’re the greatest. I became the greatest. He wanted to be seen as a tough guy, and he loved being on the cover.

Schwartz assures  that if he had written The Art of the Deal today it would have been an entirely different book. He would call it The Sociopath. He would definitely not write it together with Trump, not only because he considers him to be crazy, but since it was an ordeal to write The Art the Deal, mainly due to Trump´s complete lack of an attention span. A shortage several people around Trump has noticed.

Mark Singer spent months with Trump while preparing a “character study” for The New Yorker, something Trump enthusiastically agreed to. However, Singer was utterly appalled by the superficiality of the man. It was difficult to understand how so many had come to consider this insincere and ignorant man as some kind of superman. Singer tried desperately to become Trump´s friend and confident to sound out his inner depths and convictions. However, Singer found that Trump mainly was focused on money and “a piece of ass”. He was a good golf player, but did not like work out, slept only four hours and since his brother died as an alcoholic he did not touch alcohol, though he was well stocked with booze for his guests.

Trump told lies, lightly and without shame and seemed to suffer from some strange sort of self-negation, fashioning himself as a cartoon millionaire, “an opera-buffa parody of wealth”. Singer believes that introspection would be fatal to Trump. It would kill the brand. In a Playboy interview in 1990, Trump stressed the importance of intense activity. He called it “controlled neurosis”:

I truly believe that someone successful is never really happy, because dissatisfaction is what drives him. I’ve never met a successful person who wasn’t neurotic. It’s not a terrible thing … it’s controlled neuroses. Controlled neuroses means having a tremendous energy level, an abundance of discontent that often isn’t visible. It’s also not oversleeping. I don’t sleep more than four hours a night. 

Like Schwartz, Singer was amazed by Trump´s limited attention span. He constantly talked on his mobile phones, sent SMS, while releasing an avalanche of catch phrases like “fantastic”, “amazing”, “terrific” and “incredible” and a wealth of synonyms for “biggest” and “greatest”. The universe revolved around Trump while he had to stay in character, ignoring his environment when he could not squeeze something out of it. Not only Schwartz and Singer, but others who have been close to Trump may express a certain exhaustion. I can easliy imagine how it can be to witness the Donald Trump Show up close. It is maybe like watching some overwrought, repetetive Broadway spectacle, or some over-the-top Cecil B. DeMille extravaganza. Being a hapless spectator of an absurd vudeville, unfolding within a preposterously sumptuous scenery, while being unable to partake in the action.

Schwartz description of busy bodied Trump makes me think of Chaplin´s portrayal of Adenoid Hynkel/Hitler in The Great Dictator, as he in a great hurry dictates letters, poses for artists, gives orders, throws himself on a mistress, etc., etc., all the time trying to maintain an impression of being a great, macho leader. Schwartz recognized Trump´s “unique talent to be Trump:

I have to do a lot of things myself. It takes so much time. Julio Iglesias is coming to Mar-a-Lago, but I have to call Julio, I have to have lunch with Julio. I have Pavarotti coming. Pavarotti doesn’t perform for anybody. He’s the highest-paid performer in the world. A million dollars a performance. The hardest guy to get. If I call him, he’ll do it—for a huge amount less. Why? Because they like me, they respect me, I don’t know.

In the Intro to The Apprentice Trump declares that he enjoys his tremendous success and “has a lot of fun”. However, what is fun for Trump? The “homes” he created for himself and his family are like backdrops for opulent operas inspired by the Winter Palace in St. Petersburg and his casinos. They are places “like out of a dream”, where he is a foreground figure, an image like Louis XIV, surrounded by servants and admiring minions.  

In a 1990 Playboy interview, Trump declared that his yacht, the glitzy casinos, the gleaming bronze and gold of his buildings and apartments were all “props for the show,” adding that “the show is ‘Trump’ and it is sold-out performances everywhere.” 

And let me tell you, a display is a good thing. It shows people that you can be successful. It can show you a way of life. Dynasty did it on TV. It’s very important that people aspire to be successful. The only way you can do it is if you look at somebody who is.

The various theatre sets for Trump life are filled to the brim with tacky, but opulent ornaments:

Tapestries, murals, frescoes, winged statuary, life-size portrait of Trump (titled “The Visionary”), bathtub-size flower-filled samovars, vaulted Corinthian colonnade, thirty-four-foot ceilings, blinding chandeliers, marquetry, overstuffed and gold-leaf-stamped.

However, nowhere in this make-belief showcase can a book be found. No, I´m wrong. During Trump´s nasty divorce fight with Ivana Trump in 1990 the legendary investigative journalist Marie Brenner wrote an insightful, comprehensive and scathing story about Donald Tump, After the Gold Rush. Marie Brenner knew both Ivana and Donald, had exclusive access to both of them and moved around in their circles. However, they had to be beware of her. Brenner´s articles later exposed the Enron scandals and her revelations about the machinations of the tobacco industry was made into a movie with Russell Crowe and Al Pacino, The Insider.

In her article Brenner tells how a bitter Ivana Trump attacks Donald:

How can you say you love us? You don’t love us! You don’t even love yourself. You just love your money.

This in spite of this self-negation Trump has “overgrown, all rough edges and inflated ego” and constantly places himself in the floodlight. When he met Ivana, Trump declared that he wanted at least five children “like in my own family, because with five, then I will know that one will be guaranteed to turn out like me.”

When Marie Brenner tried to scratch the surface of Donald Trump´s persona by hinting that his hope for a child to be like him may have been connected with his unfortunate brother Fred´s death at the age of forty-one, from complications of alcoholism, Donald answered:

I had success, and that put pressure on Fred too. What is this, a psychoanalysis of Donald?

A fear of remembering the past was something that complicated things for Schwartz when he tried to write The Art of the Deal.  As soon as Schwartz tried to find out about Trump´s inner feelings, for example by talking about his childhood and youth, his connections with family, friends and school mates, Donald became uneasy “like a kindergartner who can’t sit still in a classroom.”

When Schwartz pressed Trump further it appeared as if did not remember much from his years before success and he made it quite clear that he was bored. Since Trump´s contributions infallibly became truncated and superficial Schwartz had to avoid sessions that revealed his personal thoughts and feelings.

… it’s impossible to keep him focussed on any topic, other than his own self-aggrandizement, for more than few minutes.

Like many others who have tried to piece together Trump´s life and feelings Schwartz had to confine himself to interviews with people close to Trump and the media. It was also very difficult to discuss ideas with Trump, in particular since Schwartz suspected that “Trump has ever read a book straight through in his adult life”. He never saw a book on Trump’s desk, or elsewhere in his office, or in his apartments. 

However, Schwartz is contradicted by Ivana Trump. During one of her desperate outpours about her ex-husband´s oddities Ivana from time to time told Marie Brenner that her ex-husband read a book of Hitler's collected speeches, My New Order, which he kept in a cabinet by his bed. However, even that is uncertain, when Brenner asked Donald Trump about the book he answered:

Actually, it was my friend Marty Davis from Paramount who gave me a copy of Mein Kampf, and he's a Jew.

While Davis, a short-tempered executive who reshaped the Gulf and Western Industries into the entertainment and publishing giant Paramount Communications, told Brenner that it was not Mein Kampf he had given to Trump and that he doubted that he even had read the book:

It was My New Order, Hitler's speeches, not Mein Kampf. I thought he would find it interesting. I am his friend, but I'm not Jewish.

Why would Marty Davis give a collection of Hitler´s speeches to Donald Trump? Probably because he assumed that he, as one lawyer told Brenner, was “a believer in the big-lie theory. If you say something again and again, people will believe you.”

The Big Lie, in German Die Grosse Lüge, is a propaganda technique that generally is believed to originate from a section of Hitler´s Mein Kampf where he describes what he considers to be “Marxists´ and Jews´” depiction of his political ally General Ludendorff as one of those who were guilty of Germany´s defeat in World War I.

All this was inspired by the principle—which is quite true within itself—that in the big lie there is always a certain force of credibility; because the broad masses of a nation are always more easily corrupted in the deeper strata of their emotional nature than consciously or voluntarily; and thus in the primitive simplicity of their minds they more readily fall victims to the big lie than the small lie, since they themselves often tell small lies in little matters but would be ashamed to resort to large-scale falsehoods. It would never come into their heads to fabricate colossal untruths, and they would not believe that others could have the impudence to distort the truth so infamously. Even though the facts which prove this to be so may be brought clearly to their minds, they will still doubt and waver and will continue to think that there may be some other explanation. For the grossly impudent lie always leaves traces behind it, even after it has been nailed down, a fact which is known to all expert liars in this world and to all who conspire together in the art of lying.

It is doubtful if Trump has read this. However, Schwartz as part of his deal with Trump was allowed to listen in to his telephone conversations. Trump thought this would be more helpful than interviewing him. Accordingly, Schwartz got an insight in how Trump dealt with people. It was all show business, a combination of flattery, bragging and bullying. Schwartz couldn´t detect any “private Trump”, the subject of his planned biography seemed to be exclusively driven by public attention, by constantly being at the centre of the stage: “All he is, is ‘stomp, stomp, stomp’—recognition from outside.”  

It appears as if Trump does not want to confront himself with any “inner self”. In a Playboy interview in 2004 he declared:

A lot of people see psychiatrists because they don’t have enough on their mind. I spend so much time thinking about buildings and deals and clubs and doing what I do that I don’t have time to get into trouble mentally. I don’t knock psychiatry. […] I don’t actually have a bad temper. I call it controlled violence. I get angry at people for incompetence. I get angry at people who are getting paid a lot of money and don’t look sharp when they work for me. That’s one reason I do better than everybody else. That’s one reason I get more per square foot than other real estate people. That’s part of why I’m so successful.

As an actor Trump is constantly performing and performance is make believe, not reality, lying has become a part of the routine:

Lying is second nature to him. More than anyone else I have ever met, Trump has the ability to convince himself that whatever he is saying at any given moment is true, or sort of true, or at least ought to be true. How much he had paid for something, or what a building he owned was worth, or how much one of his casinos was earning when it was actually on its way to bankruptcy.

When a visitor appears in his strange, lavish abodes, Trump shows her/him around like on a museum tour, indicating what all has cost him, the exclusive materials – marble from Toscana, solid-gold fixtures and hardware; like sinks, door hinges and even screws. Shoes from famous baseball players, Mike Tyson´s boxing championship title belt. The two-story dining room with its carved ivory frieze - “I admit that the ivory’s kind of a no-no”- onyx columns with marble capitals that had come from “a castle in Italy”; a chandelier that originally hung in “a castle in Austria”; the African blue-onyx lavatory. 

Everything around Trump is show, maybe this is one reason to why mass media is attracted to him, all in accordance with Cristopher Lasch´s observation that it worships celebrity, glamour and excitement. Trump is a celebrity and thus he avoids depth and introspection, the complicated inner workings of the human soul. Mark Singer tells us about a trip on Trump´s private jet from Miami to Atlanta:

Trump decided to watch a movie. He’d brought along “Michael,” a recent release, but twenty minutes after popping it into the VCR he got bored [he cannot be blamed for that, it is a bad movie with John Travolta in the role as an archangel] and switched to an old favorite, a Jean Claude Van Damme slugfest called “Bloodsport,” which he pronounced “an incredible, fantastic movie.” By assigning to his son the task of fast-forwarding through all the plot exposition—Trump’s goal being “to get this two-hour movie down to forty-five minutes”—he eliminated any lulls between the nose hammering, kidney tenderizing, and shin whacking. When a beefy bad guy who was about to squish a normal-sized good guy received a crippling blow to the scrotum, I laughed. “Admit it, you’re laughing!” Trump shouted. “You want to write that Donald Trump was loving this ridiculous Jean Claude Van Damme movie, but are you willing to put in there that you were loving it, too?”

The macho image appears to be dear to Trump. He is fascinated blood sports. A great fan of boxing and wrestling, though the only sport he practices is golf. In his youth he was quite good at baseball, though known for his bad temperament and fear of losing. He is said to have smashed up several baseball bats. At his luxurious resort, Mar-a-Lago, he has a well-equipped Gym, but visits it only for massage. Singer observed the scantily clad, beautiful women at the Gym and Trump explained that he liked to surround himself with beautiful women. He introduced Singer to one of the good looking attendants, explaining that she was a magnificent, highly educated medical doctor. When Singer asked Trump from which university she had graduated Trump whispered in confidence, “strictly off the record”, something he did all the time, even if he did not mind at all to if his sayings were published. Trump constantly feigned intimacy and exclusivity.

“I’m not sure,” he said. “Baywatch Medical School? Does that sound right? I’ll tell you the truth. Once I saw Dr. Ginger’s photograph, I didn’t really need to look at her résumé or anyone else’s. Are you asking, ‘Did we hire her because she’d trained at Mount Sinai for fifteen years?’ The answer is no. And I’ll tell you why: because by the time she’s spent fifteen years at Mount Sinai, we don’t want to look at her.”

Actually, Dr. Ginger Lee Southall graduated from the State University of New York at Stony Brook and earned her doctorate degree from The New York Chiropractic College. She is currently promoting de-tox products like The Rainbow Juice Cleance.

The taste for good looking women, who eventually also could be marketed as smart and intelligent, is something Trump shares with quite a lot of testosterone-fuelled media moguls, often of advanced age. It is enough to look at the painted, long-legged beauties exposed on Trump glorifying Fox Channel. However, since that channel also have to hire smart women it is constantly running into troubles. Megyn Kelly´s case is revealing.

It was after an infamous Fox News Debate that Trump during a CNN interview discharged his distasteful harangue about Kelly:

Certainly, I don’t have a lot of respect for Megyn Kelly. She’s a lightweight and y’know, she came out there reading her little script and trying to be tough and be sharp. And when you meet her you realize she’s not very tough and she’s not very sharp. She gets out there and she starts asking me all sorts of ridiculous questions, and you could see there was blood coming out of her eyes, blood coming out of her … wherever.

In a recent book, Settle for More, Megyn Kelly revealed that this kind of macho bullying is not uncommon within the masculine media world of Fox Channel. Quite a long time back Kelly had ran a segment on her show about Donald and Ivana Trump’s divorce proceedings, afterwards an enraged Trump had called her up, threatening her:

You had no business putting it on your show! Oh, I almost unleashed my beautiful Twitter account against you, and I still may.

He did not carry out his threat and even swallowed his shame when Kelly in a later interview exposed his illiteracy while asking about his favourite novels and Trump after some hesitation answered All Quite at the Western Front, making the media pack drawing attention to the fact that this particular novel had been obligatory reading at the New York Military Academy (NYMA), an expensive private borading school with military discipline and strict rules, which his father had sent Donald to at the age of 13. This after young Trump had hit his music teacher in the face, giving him a black eye and with his gang had travelled into Manhattan to purchase knives to attack another group of boys.

Trump has acknowledged that the Academy had not been “a loving atmosphere”, but that since he “had to fight back all the time” he became forceful and even closer to his father, who he admiringly describes as his role model. A tough guy who taught his son to hit back to earn respect. A statement which may be connected with Trump´s literary pursuits. He was once asked what had moved him most in his “favourite book” The Bible, at that particular moment Trump was unable to come up with an answer, but after a time he returned with a favourite quote:

… if there is any further injury, then you shall appoint as a penalty life for life, eye for eye, tooth for tooth, hand for hand, foot for foot, burn for burn, wound for wound, bruise for bruise.

Back to Megyn Kelly, who in her book states that six months before Donald Trump announced his presidential candidacy, he began reach out to her, sending notes inviting her to his Florida resort. Kelly emphasizes that this is one of the untold stories of the 2016 campaign – that she was far from the only journalist to whom Trump offered gifts to shape coverage.

Furthermore, Kelly reveals that a chummy, chauvinistic attitude seems to lure on the backstage of Fox Channel, much in harmony with the macho world of Donald Trump. Kelly reveals how the head of the network, Roger Ailes, was part of this behaviour:

I would be called into Roger’s office, he would shut the door, and over the next hour or two, he would engage in a kind of cat-and-mouse game with me—veering between obviously inappropriate sexually charged comments (e.g., about the ‘very sexy bras’ I must have and how he’d like to see me in them) and legitimate professional advice. […] in January 2006, Roger called me up to New York and we had a shocking exchange….He crossed a new line—trying to grab me repeatedly and kiss me on the lips…. His office was large and it took me a beat to get to the door, which was closed. As I walked away from him, he followed me and asked an ominous question, ‘When is your contract up?’

After Gretchen Carlson´s, former Miss America and hostess for Fox´s morning show Fox & Friends, contract expired on June 23, 2016, she filed a lawsuit against Roger Ailes, claiming sexual harassment. Her move emboldened other women, who stepped forward to accuse their boss of harassment. Roger Ailes was eventually forced to resign. The lid was off and in spite of their fears to be exposed and lose their jobs brave women are now revealing how they have been sexually harassed by chauvinist colleagues. Not the least have accusations been levelled against Donald Trump´s buddy, the notorious and highly influential Bill O´Reilly, twister of truth and self-proclaimed upholder of American morals.

In 2004, O´Reilly was sued by Fox Channel producer Andrea Mackris for dinner and phone conversations she described as lewd, lascivious and threatening. The lawsuit was settled for millions of dollars. Nevertheless, O´Reilly appears to be incorrigible. Recently, Andrea Tantaros, whose shapely legs could be admired in Fox shows like Outnumbered and The Five stated that:

Fox News masquerades as defender of traditional family values, but behind the scenes, it operates like a sex-fuelled, Playboy Mansion-like cult, steeped in intimidation, indecency, and misogyny.

She continues to describe unwelcome approaches from various Fox Channel guests and not the least the appalling behaviour of Roger Ailes and Bill O´Reilly. She alleges that the latter asked her to come to stay with him in his mansion on Long Island where it would be “very private,” telling her on several occasions that he could “see [her] as a wild girl,” and that he believed that she had a “wild side.” Fox Channel´s reaction was that Tantaros would no longer appear on The O’Reilly Factor.

Andrea Tantaros claims that she after her denouncements has become subject to several defamation campaigns and warns that Fox Channel is an unhealthy and bigoted environment for young women. For example, the CEO Roger Ailes referred to the former Los Angeles Deputy District Attorney and popular Fox profile, Kimberly Ann Guilfoyle, as “that Puerto Rican whore”.

It might be possible that these ladies have an agenda to hurt their skilled, male colleagues, though I think this is improbable considering the risks they run and the prevailing media culture within the US and possibly around the world, something that probably will be even more pronounced when a self-proclaimed stag like Donald Trump takes the helm of the World´s most powerful nation. As the brilliant comedian John Oliver observed:

It turns out that instead of showing our daughters that they could someday be president, America proved that no grandpa is too racist to become leader of the free world.

Trump plays the media and like hypnoticed snakes the male dominated networks´ and newspapers´ divas wriggle to his tunes and at his demand they are showing up at Trump Tower, contrary  to all media ethics promising to keep quite after being lectured about their duties by the Supreme Leader. And after this kowtow by the press, turncoats and syncopates continue to line up for an audience with the President-Elect, begging for a place by the food troughs within the egomaniac´s Government.

“Paul Ryan right now loves me, Mitch McConnell loves me, it’s amazing how winning can change things.”

After these morning audiences the Sovereign humbled himself by visiting one of the underlings who had not attended his meeting with the muted crowd of humiliated press primi uomi – The New York Times.

And what happened there? He was greeted with respectful obeisance and allowed to expose his shallow ramblings and evasive answers – “I will look into that”. Revealing his unconstitutional intentions: “In theory I could run my business perfectly and then run the country perfectly. There's never been a case like this”. There is little doubt about the fact that that Donald Trump intends to use his presidency not only to aggrandize his ego, but to promote his economic interests as a well. The signs are written all over the wall: “It is good to be the President!”

Let the man speak for himself and listen carefully. This is after Donald Trump at The New York Time´s HQ getting a question if it is true that he as a president-elect met with Nigel Farage, leader the UK Independence Party (UKIP) and asked him to help him in his fight against an offshore wind project near his Aberdeenshire golf resort in Scotland. Was that not a sign of mixing national leadership with personal business interests, as well as a disdain for non-fossil energy sources?

My uncle was for 35 years a professor at M.I.T. He was a great engineer, scientist. He was a great guy. And he was … a long time ago, he had feelings — this was a long time ago — he had feelings on this subject. It’s a very complex subject. I’m not sure anybody is ever going to really know. I know we have, they say they have science on one side but then they also have those horrible emails that were sent between the scientists. Where was that, in Geneva or wherever five years ago? Terrible. Where they got caught, you know, so you see that and you say, what’s this all about. I absolutely have an open mind. I will tell you this: Clean air is vitally important. Clean water, crystal clean water is vitally important. Safety is vitally important. The brand is certainly a hotter brand than it was before. I can’t help that, but I don’t care. I said on “60 Minutes”: I don’t care. Because it doesn’t matter. The only thing that matters to me is running our country.They’re made out of massive amounts of steel, which goes into the atmosphere, whether it’s in our country or not, it goes into the atmosphere. The windmills kill birds and the windmills need massive subsidies. In other words, we’re subsidizing wind mills all over this country. I mean, for the most part they don’t work. I don’t think they work at all without subsidy, and that bothers me, and they kill all the birds. You go to a windmill, you know in California they have the, what is it? The golden eagle? And they’re like, if you shoot a golden eagle, they go to jail for five years and yet they kill them by, they actually have to get permits that they’re only allowed to kill 30 or something in one year. The windmills are devastating to the bird population, O.K. 

To me this sounds like crazy talk, though some hopeful agnostics are mumbling: ”Let´s give the guy a chance”. A dangerous suggestion, as the sarcastic John Oliver pointed out:

A Klan-backed misogynist internet troll is going to be delivering the next State of the Union address. That is not normal. That is fucked up.

To trust such a person is like:

we’re on a plane and we just found out our pilot is a wombat. I don’t like this, I don’t understand how it happened and I’m pretty sure we’re heading for disaster but what the hell, come on, batty, prove me wrong!

Brenner, Marie (1990) “After the Gold Rush,” in Vanity Fair, September. Hitler, Adolf (2007) Mein Kampf. Mumbai: Jaico Publishing House. Hochman, David (2004) “The Payboy Interview: Donald Trump.” Playboy, October.  Kelly, Megyn (2016) Settle for More. New York: Harper. Kunzru, Hari (2016) “Trump and Me by Mark Singer review – a lot of laughs but then horror,” in The Guardian, 21 July. Lasch, Cristopher (1991) The Culture of Narcissism: American Life in an Age of Diminishing Expectations. New York: W.W. Norton & Company. Mayer, Jane (2016) “Donald Trump´s Ghostwriter Tells All,” in The New Yorker, July 25. Plaskin, Glenn (1990) “The Playboy Interview: Donald Trump,” in Playboy, March. Singer, Mark (1997) “Trump Solo,” in The New Yorker, May 19.

Donald Trump´s New York Times Interview: Full Transcript. 23 November 2016 [online):

https://www.nytimes.com/2016/11/23/us/politics/trump-new-york-times-interview-transcript.html

John Oliver: Trump Wins Election, Last Week Tonight, 14 November [online]:

https://www.youtube.com/watch?v=a3vltFa2PhY

Varför skola mänskor strida,

varför skall det flyta blod.

Varför skall så många lida

blott för någras yvesmod.

Kom att tänka revyförfattaren Emil Norlanders gripande visa från 1915 och har sedan gått och nynnat på den sedan jag för någon vecka sedan började känna av att året går mot sitt slut och att jag snart, som Majakovskij skrev, med olust kommer att känna "decembernattens lömska snegling genom rutan". Ett grått missmod griper emellanåt de flesta av oss, speciellt då vi känner att allt inte går oss väl i händer. Och även om vi inte vill erkänna det kan vi då kanske undra över varför Gud inte gynnat oss mer än vad han gjort. Oftast en lumpen jämmer, speciellt om den kommer från en privilgierad människa som jag. Någon som har så oerhört mycket att vara tacksam över. En klagan som framstår som patetisk och skamlig om den jämförs med lidandet hos alla de som lidit/lider som så mycket värre än jag. Det hopplöst, råa lidandet i isoleringsceller och dödsläger, förtvivlan i sönderbombade städer, sjukdom, svält och övergivenhet.

Medan jag skrev detta vann Trump valet i USA. Jag anade det, men hur kunde det likväl vara möjligt? Känner mig slagrörd, förlamad, äcklad, antagligen är det en katastrof, oavsett vilken politisk uppfattning du än har. En och annan lär hävda att det var Guds vilja. För några dagar sedan såg jag på TV hur en äldre, amerikansk dam blev intervjuad.Hon berättade:

- Varje morgon och kväll går jag ner på mina knän och ber till Gud att Trump skall vinna.

Blev hon bönhörd? Var finns den gudomliga rättvisan? Flera av mina väninnor har drabbats av cancer, med allt vad det innebär av dödsskräck och smärta. Och vad värre är, med tanke på rättskänslan, de har samtliga varit och är ytterst välvilliga, levande och vackra kvinnor som gett mycket till sina medmänniskor, inte minst mig. De är och var betydligt bättre personer än jag, som till skillnad från dem ännu inte lidit av några större åkommor.

Det urgamla teodicéproblemet - frågan om ondskans, dumhetens och lidandets oavbrutna närvaro, överallt och under alla tider. Det kalla och obarmhärtiga våldet. Hur kan någon under sådana förhållanden förklara tron på en omtänksam och kärleksfull Guds existens?

Redan i början av 300-talet skrev Lactatnius en välformulerad text om Guds ilska. Lactatnius var en beläst och ytterst kunnig rådgivare till Konstantin den Store. Hans åsikter och skarpa förklaringar av den kristna tron har haft stor betydelse för eftervärlden. I sin skrift tar Lactantius upp frågan om ondskans närvaro i Guds skapelse. För att ge relief åt sina åsikter citerar han en mängd antika filosofer, bland andra Epikuros, denne misskände men alldeles utmärkte filosof.

Det finns enbart ett fåtal fragment kvar av Epikuros skrifter, men dessa är intressanta och hans efterföljare har hyllat honom som en försynt och vänlig man. Under sin sista tid drabbades Epikuros av en mycket smärtsam sjukdom. I ett brev skriver han: ”Jag är inne på den sjunde dagen då jag inte kunnat urinera och har haft smärtor av en sådan grad som leder till döden.” Han konstaterade samtidigt att ”mina smärtor uppvägs av glädjen jag erhåller från att minnas mina teorier och upptäckter.” Flera av dessa tankar samlades av en viss Diogenes Laertios på 200-talet och det är möjligt att hans skrifter utgjorde grunden för Lactantius uppskattning av Epikuros.

Många av Epikuros tankar kretsade kring frågan hur det kom sig att gudarna kunde acceptera ondska och lidande. Epikuros, som levde under 300-talet f.Kr., ansåg att "gudar" existerade, men för honom var de en beteckning på opersonliga krafter som styr och håller samman världsalltet. Att föreställa sig en gud som en varelse med mänskliga egenskaper skulle enligt Epikuros enbart leda till tvivel och lidande. Att tanklöst underkasta oss tron på en välvillig gud vore liktydigt med att förneka vårt intellekt och bli förödande för nyfikenhetens glädje:

Om vi aldrig ansattes av oro för hur fenomenen i himlen eller atmosfären angick oss, eller av fruktan för döden eller av osäkerheten rörande gränserna för våra smärtor och begär, då skulle vi inte ha någon anledning att studera naturen och dess fenomen.

Lactanius tillämpning av Epikuros syn på gudomlig godhet på kristendomen formar sig till en utmärkt sammanfattning av teodicéproblematiken:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Kan en kyrkofader på ett så flagrant sätt ifrågasätta Guds allmakt, även om han gömmer sig bakom en hednisk filosof? Lactantius gör ett försök att rädda tron på Guds godhet genom att påstå att om inte ondskan funnits skulle vi heller inte veta vad godhet var. Vi skulle likt djuren vara fullständigt omedvetna om Guds närvaro i sin skapelse. Utan ondska skulle vi inte ha något skäl för att söka skydd och stöd hos Gud. Han vill bli älskad och för att älska måste vi ställas inför ett val, utan ett sådant finns ingen kärlek.

Att det utan ondska inte finns några valmöjligheter är ett argument som ofta använts inom kristendomen och då med hänvisning till Skapelseberättelsen, i vilken människan, genom att äta frukterna från Kunskapens träd, ställdes inför valet att älska sig själv och förlita sig på sin egen duglighet, eller att istället förlita sig på Guds makt och välvilja. Genom att ställa människan inför ett sådant val var Ormen i Lustgården egentligen en Guds tjänare:

Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?" Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ”Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö." Då sade ormen till kvinnan: "Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont." 

Lactantius spädde på sin argumentation genom att förklara att Den Yttersta Domen stod inför dörren och att de kristna inte hade tid att argumentera om Gud var ond eller god. Deras enda möjlighet till frälsning vore att tro på Bibelns försäkran om existensen av en allsmäktig gud. Varför slösa värdefull tid på hårklyverier kring sådant som vi ändå inte begriper? Som Paulus skrev i sitt första brev till korintierna:

När jag var barn talade och tänkte och resonerade jag som ett barn, men sedan jag blev vuxen sträcker sig mina tankar mycket längre och jag har lagt av det som är barnsligt. På samma sätt kan vi bara se och förstå en del av Guds storhet nu. Det är som spegelbilden i en orolig vattenyta. Men en dag ska vi se honom i hans fullhet, ansikte mot ansikte. Allt det som jag nu vet är ofullkomligt, men då ska jag veta allt precis som Gud vet allt om mig nu.

Jesus fick frågan varför Gud inte utplånar ondskan och svarade då: ”Om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden (Mat 13:29-30).” Kanske reflekterar Jesu ord en på den tiden vanlig uppfattning - grubbel kring ondskans närvaro kunde inte påverka Guds allmakt. Inom Judendom och Islam tar teorier kring ondskans närvaro i Guds skapelse i allmänhet inte någon större plats. Om du accepterar Guds allmakt är det fullt tillräckligt att föra ett rättfärdigt liv i enlighet med religiösa bruk och förordningar.

Givetvis finns det undantag. Inom både Judendom och Islam finns en mängd skribenter som grubblat kring ondska och lidande. Inom Islam har speciellt sufierna behandlat teodicéproblemet.

Koranen nämner Iblis, Djävulen, som en motståndare till Gud, men han är likväl underordnad Honom. Iblis är sinnebilden för hybris, storhetsvansinne baserat på självhävdelse. En överdriven uppskattning av sin makt och förmåga. Namnet Iblis tolkas i allmänhet som ”han som orsakar förtvivlan”. Att tro sig vara bättre än andra människor, eller till och med likställd med Gud, leder till isolering och ensamhet. En maktgalen människa isolerar sig från andra, från skapelsen och normal mänsklig gemenskap.

Iblis ”viskar in i våra hjärtan” och sår därmed tvivel på allt, utom vår egen rättfärdighet. Iblis är egoismens röst, en överdriven tro på vår egen förträfflighet. När Gud beordrade alla varelser att böja knä inför Adam, vägrade Iblis göra det. Han såg enbart leran Gud använt för att skapa människan och inte den gudomliga andedräkt som gav honom liv. På samma sätt uppfattar inte egoister det liv de delar med andra människor, utan ser enbart den materiella nytta de kan få från dem.

Sufismen kan betraktas som en systematisk väg till självkännedom, både genom praktiska övningar och undervisning. Abu Hamed Al- Ghazzali sökte likt många sufier efter en metod att förena den troendes själ med Gud. En sufier vill se bortom sinnevärlden och finna det som kallas den Yttersta Verkligheten.

I sin bok Lyckans alkemi, på persiska Kimiya-yi Sa'ādat, förklarade Al-Ghazzali att fromma muslimer måste följa Islams bud och förordningar, om de gör det kan de också söka Gud i sitt inre och där finna en kärlek bortom gott och ont. Genom att rena sinnet och inse att kärleken är Guds sanna väsen, öppnar vi vårt medvetande. Al-Ghazzalis budskap påminner om Jesu ord: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. (Matt. 5:17)”  Den sufiske poeten Jalal al-din Rumi (1207 – 1273) jämförde insikten om Guds allmakt med sökandet efter kärlek: 

Strax efter att jag hört min första kärlekshistoria

sökte jag efter dig,

utan att inse hur blind jag var.

Älskande möts inte.

De finns alltid i varandra.

Al-Ghazzalis skrift borde kanske inte översättas som Lyckans alkemi, utan snarare som Vetenskapen om lyckans uppkomst. För Al-Ghazzali var ”alkemi” liktydigt med kunskapen om att kosmos är en manifestation av Gud. Att det inte finns någonting utanför Gud. Ordet al-kīmiyā’ kommer från greiskans χημία som var grekernas namn på Egypten, från egyptiskans khmi, i betydelsen ”svart jord”. Kīmiyā’ har alltså med liv att göra, om växter som spirar ur den svarta, bördiga jorden.

Grekerna kopplade förmågan att ge liv till egypternas förmåga att genom heka (aktiverande av livskraften) skapa liv ur materiella ting, som när växter spirar ur myllan. Det grekiska χημία var från början en beteckning på studiet av vattnets egenskaper, av tillväxt och livgivande krafter. Först senare kom begreppet att betyda magi, i meningen att använda övernaturliga krafter för praktiska syften. Eftersom ordet var kopplat till ”det svarta” kom χημία snart att beteckna magi använd i onda avsikter – ”svart magi”.

Med begreppet Lyckans alkemi menade Al-Ghazzali att genom kunskap om världens sanna natur, dess absoluta överensstämmelse med Gud, når du fram till gemenskap med det gudomliga. Sufierna baserade sin mystik på korantexter som de tolkade i enlighet med sin uppfattning om att man måste söka Gud i sitt inre. Exempelvis kunde de använda Koranens text om konflikten mellan Adams söner – Kain och Abel. Genom sin avundsjuka på brodern kunde Kain inte förstå att båda bröderna hade del av Guds ande. En blindhet som fick Kain att föra in ondskan i Guds skapelse. Både Kain och Abel dyrkade Gud, men Kain fick för sig att Gud gynnade hans bror. Det var misstanken om Guds orättvisa som födde Kains hat och därmed gav upphov till ondskan:

Berätta för dem den sanna historien om Adams två söner. De gjorde en offergåva som accepterades från den ena, men inte från den andra. Han sa, "Jag kommer säkerligen att döda dig." Han sa "GUD accepterar enbart gåvor från de rättfärdiga.  Om du bär hand på mig för att döda mig, sträcker jag inte ut min hand för att döda dig. För jag vördar GUD, universums Herre. Jag vill att du, inte jag, ska bära min synd och din synd, sedan hamnar du med de som vistas i Helvetet. Det är straffet för de som överträder." Hans egoism provocerade honom till att döda sin bror. Han dödade honom och hamnade bland förlorarna. […] På grund av detta fastställde vi för Israels Barn, att för den som mördar en person som inte begått ett mord eller hemska brott, ska det vara som om han mördat alla människor. Och för den som skonar ett liv, ska det vara som om han skonat livet på alla människor. Våra budbärare gick till dem med tydliga bevis och uppenbarelser, men de flesta av dem efter allt detta överträder ändå. (Koranen 5:27 – 32).

Enligt Koranen har vi all rätt att försvara oss mot orättvisor och våld, men Abel valde likväl att inte försvara sig från sin ondsinte bror. Abel ville inte förgripa sig mot Guds skapelse, utan satte ett högt moraliskt krav på sig själv och lät därmed synden straffa sig själv. Enligt sufierna var Abels val ett accepterande av Allahs gudomliga vilja. Genom att inte bruka våld accepterade Abel sin livslott och likt en sann sufier underkastade han sig den ordning som Gud fastställt. Genom att disciplinera sig själv i enlighet med sufismens regler bereder sig en troende för en livsföring som behagar Gud. Oförmågan att uthärda världens ondska finner sin orsak i en bristfällig tro på Guds allmakt.

Att Gud utgör en integrerad del av världen är även en viktig ingrediens inom den mystiska riktning som inom Judendomen kallas för Kabbala, Mottagande. Liksom sufierna ägnar sig kabbalisterna åt ett intensivt studium av sin omvärld och även de strävar efter en förening med Gud och har tacklat problemet med ondskans närvaro i världen. Kabbalisterna hävdar dock starkare än sufierna det fria valets betydelse.

Enligt kabbalisterna har Gud dolt sig, men vi kan finna Honom genom sefirot, spåren av Eyn Sof, Oändligheten. Sefirot betyder ”utstrålning”, eller ”utflöde” och är en slags ”gnistor” av det gudomliga, som om de samlas blir till en helhet som för oss närmre Gud. Bland de tio sefirot finner vi begrepp som vishet, barmhärtighet, skönhet och förståelse. Genom att tillämpa dem och förena dem till en helhet närmar vi oss Gud. Kabbala kräver liksom sufismen både disciplin och kärlek.

Den kanske mest komplicerade, men samtidigt sofistikerade beskrivningen av skapandet av ondskan inom kabbalatraditionen bygger på Isac Lurias (1534 – 1572) teorier. Eftersom Luria levde och verkade i Tzfat i Palestina under det Ottomanska Imperiet, är det inte omöjligt att han utvecklade sina tankegångar med medvetenhet om sufiernas system.

Enligt Luria omfattade Gud i begynnelsen allt. Likt hinduernas Brahma ”vilade han i sig själv”. Men för att skapa krävs rörelse och för att något skall röra sig krävs tomma ytor att röra sig på. Gud, eller som kabbalisterna kallar honom Ein Sof, Oändligheten, var därför tvungen att dra ihop sig för att därigenom skapa en tomhet, Khalal Hapanu, Den Tomma/Lediga Rymden, och det är där vi människor nu vistas.  

Gud finns alltså, vi är omgivna av honom. Han är oändligheten, men Han har förpassat oss till tomheten så att vi skall kunna söka honom i den. Det är sökandet som gör oss till goda människor. I tomheten är vi förlorade och för att finna en utväg måste vi, genom kärlek och omvårdnad, söka oss till varandra. Till vägledning har vi sefirot, de gnistor av den gudomliga närvaron vi finner i de heliga skrifterna, hos varandra och inom oss själva.

Vishet är det samma som Naham D´kissufa, Skammens bröd, det vill säga medvetenheten om våra tillkortakommanden och synder. Guds frånvaro gör att vi genom kunskap om vår otillräcklighet kan skapa ”kärlekens bröd”, som vi sedan kan dela med oss till varandra under vår vandring genom Khalal Hapanu, på vår väg mot kärlekens och medkänslans värme hos Gud. Det är vår vilja till och vår strävan efter det goda som frälser oss. Ondskan finns i tomheten.

I sin fantastiska saga Snödrottningen vände H.C. Andersen på ett märkligt sätt Kabbalas värld. De lysande skärvorna som spritt sig i världen blir hos honom istället för sefirot som är godhetens återspegling, till ondskans redskap.

H.C. Anderssen börjar genom att berätta hur ett elakt troll, ”ett av de allra värsta, det var ´den  lede´”, en dag var på riktigt gott humör och då gjorde sig en spegel:

som hade den egenskapen, allt gott och fagert, som speglade sig i den krympte ihop där till nästan ingenting, men allt som inte dugde något till och tog sig illa ut, det framträdde riktigt och blev ännu värre. Det vackraste landskap sågo i den spegeln ut som kokt spenat, och de bästa människorna blevo vämjeliga eller till ett stort huvud utan någon mage, ansiktena blevo så förvridna att de voro oigenkännliga. […] Vaknade någon from och god tanke hos en människa då visade sig ett sådant grin i spegeln att trolldjävulen måste skratta åt sin snillrika uppfinning.

Tillsammans med sina smådjävlar, som gick i Djävulens ”trollskola”, for han runt hela jorden och lät människorna spegla sig och sin omgivning i den onda trollspegeln, därmed fick de en förvriden uppfattning om allting och kunde inte komma överens om någonting. De började slåss och bråka, något som Djävulen tyckte var förskräckligt roligt.

Djävulen fick den strålande idén att med sina smådjävlar flyga upp till Himmelen för att låta Gud och änglarna spegla sig. Då skulle allt förvandlas till det Kaos som Djävulen alltid eftersträvade. Men på väg dit upp började spegeln skälva i djävlarnas händer, de tappade den och då den föll till jorden splittrades den i ”hundra miljoner, biljoner och ännu flera bitar”.

Några skärvor blev mindre än sandkorn och virvlade kring i luften. Om ett sådant glaskorn hamnade i ögat på någon blev allt förvridet och dess offer kunde enbart se sådant som var tokigt hos en sak, händelse eller människa. Några spegelbitar blev så pass stora att de kunde begagnas som fönsterglas, speciellt hos rika människor, på platser där man bestämde över andra, som slott och rättssalar. Andra glasskivor användes till glasögon. Varje glasskärva behöll sin egenskap att förvrida, förvanska och förvärra verkligheten. Värst var det om ett litet korn magiskt spegelglas kunde smyga sig in i kroppen och nå fram till hjärtat, för då ”blev det riktigt hemskt, det hjärtat blev till en istapp.”

Kom att tänka på Benedict Spinoza (1632 – 1677) som försörjde sig genom att slipa optiskt glas, något som ledde till en tidig död i lungsot. Partiklarna från glasets kvartsdamm lagrades i Spinozas lungor, som inte kunde göra sig av med dem utan istället kapslade in dem i ärrvävnad, tills knutor och inflammationer tog död på honom. Att glaset dödade Spinoza kan kanske ses som en sinnebild för hans filosofi. Det optiska glaset han slipade gjorde till skillnad från Andersens trollglas att människor kunde se bättre. Spinoza var onekligen skarpsynt och han betraktade tillvaron på ett annorlunda sätt än de flesta av sina medmänniskor. Att glaset blev en del av Spinozas kropp kan sättas i samband med hans tankar. Spinoza såg nämligen inte någon skillnad mellan död materia, kropp och själ, de var enbart olika sidor av samma mynt.

Spinoza hävdade att allt som existerar, hela universum, är en verklighet styrd av en för evigt fastställd uppsättning regler. Gud och naturen är enbart två namn för samma verklighet. Skapelsen består av mindre enheter som befinner sig i olika, ständigt förändrade lägen, styrda av orsak och verkan. Allt utgör samtidigt en odelbar helhet. Gud existerar och all materia är delar av Gud, något som onekligen påminner om de grundtankar inom Islam och Judendom som jag försökt beskriva ovan.

Eftersom allt hänger samman, begränsar sig varje förklaring till smärre enheter och förhållanden inom ett obegripligt stort och allomfattande system - Gud/Universum. Politik och vetenskap befattar sig med yttre handlingar och förhållanden, medan religion inte kan kringärdas genoi några dogmer, där gäller enbart kärlek, rättrådighet och hängivenhet åt Gud, dvs. det sådant som vi eftersträvar genom våra grundaffekter, det vill säga våra lust- och olustkänslor.

Det goda är allt sådant som vi uppfattar som välmenande och glädjerikt, det gynnar laetitia, glädje och förnöjsamhet, medan dess motsats, tristitia, sorg och ondska, minskar själens livskraft. Det Spinoza kallar etik är vår gemensamma strävan efter det bästa för oss själva och andra, inte minst den natur som omger oss och som vi alla är beroende av. Allt hänger samman.

Givetvis blev den tolerante och klarsynte Spinoza anfallen från alla håll; från judar och kristna, teologer, politiker och vetenskapsmän. Visserligen blev han erbjuden en professur vid Heidelbergs universitet, men accepterade inte erbjudandet eftersom han ansåg att det skulle begränsa hans möjlighet att uttrycka sina åsikter.

Spinozas skrifter sattes upp på den Katolska Kyrkans index över förbjudna och skadliga böcker. Redan vid 23 års ålder, innan han skrivit något över huvud taget, sattes Spinoza i cherem, det vill säga lystes i bann av de Äldstes Råd för den judiska församlingen i Amsterdam. Förbannelsen finns bevarad, men inte domstolshandlingarna. Det står dock klart att Församlingen fann honom skyldig till ifrågasättande av det gudomliga ursprunget för Moses Lag. Dessutom att Spinoza betraktade Gud som en abstraktion och inte som ett dömande och frälsande väsen. Cherems formulering var obarmhärtig:

Förbannad vare han under dagen och under natten; förbannad när han går till sängs och då han stiger upp; förbannad då han går ut och då han kommer hem. Herren kommer inte att skona honom. Herrens ilska och vrede kommer att drabba denne man och över honom ösa alla de förbannelser som finns nedskrivna i denna bok. Herren kommer att utplåna hans namn under himmelen. Herren kommer att till hans skada skilja honom från alla Israels stammar, med alla de förbannelser som finns i Förbundet, inskrivet i Lagens Bok.

Vad som drabbade Spinoza var Bet Din, ett hebreiskt ord som betyder Domens Hus. Från början en plats där rabbiner möttes för att förkunnadomar i samband med brott mot religiösa lagar och förordningar. Sedan blev det namnet för en slags juridisk diskussion mellan teologiskt kunniga personer, där argument för eller emot en fällande dom diskuterades. Elie Wiesel har skrivit en pjäs om en Bet Din där den anklagade inte är någon mindre än Gud själv – Rättegången mot Gud (som den hölls in Shamgorod den 25:e februari 1649).

Pjäsen är skriven som ett Purimshil. Detta var en slags lustspel, nästan som Commedia dell´arte, som under purimfesterna spelades upp av resande teatergrupper i de jiddishtalande byarna i Ukraina, Polen och Ryssland. Purim var glada fester som firades till minne av hur den judiska hjältinnan Esther räddat sitt folk från att bli massakrerat av den onde kungen Haman. Jag har någonstans läst att Wiesels pjäs inte betraktas som något större mästerverk, men då jag fick tag på den fann jag att pjäsen var alldeles utmärkt dramatik – färgstark, fartfylld och levande. Jag finner det märkligt att den inte spelas så ofta.

Handlingen är i korthet att tre Purimschpilers, vandrande skådespelare, en vinterdag 1649 kommer till ett shtetel, en liten stad vid namn Shamgorod i Ukraina. De söker sig till värdshuset och erbjuder värdshusvärden att uppföra ett purimlustspel i utbyte mot mat, dryck och husrum. Värdshusvärden blir arg och upprörd. Hur kan de tänka sig att uppföra ett gyckelspel i en stad där förra året Khmelnytskys kosackhorder hade slaktat alla judar förutom honom och hans dotter, som aldrig blivit sig själv lik efter det att hon våldtagits? Men, skådespelarna är uthungrade och frusna och måste ha husrum, Till slut går värdshusvärden med. De skall få spela sin komedi, men han skall välja temat. De går med på det och värden säger då att han vill att de skall uppföra en Bet Din där den anklagade inte är någon annan än Gud själv. Värdshusvärden Berish skall agera åklagare, de tre skådespelarna skall vara domare, den kristna pigan Maria och värdens dotter vittnen och en ortodox präst skall agera publik, med rätt att ge sina kommentarer.

Det hela får en dramatisk bakgrund genom att prästen, en rundnätt bon viveur som är ute efter gratis mat och dryck, berättar att han hört att den lilla staden hotas av en ny pogrom, Det finns antisemiter som vill döda Berish, hans dotter och den kristna pigan som lever med dem. De kommer säkerligen att döda även de tre skådespelarna. Berish förklarar dock att han redan förlorat allt han älskat och innan han dör tänker han anklaga Gud för all hans grymhet och alla orättvisor han låtit drabba Sitt folk. Prästen blir skakad, trots sin vilja att rädda Berish är han innerst inne en övertygad antisemit och betraktar alla judar som kristusmördare. Berish misstänker att prästens varningar om en förestående massaker enbart kan vara ett trick för att kunna döpa honom och hans dotter.

Innan pjäsen i pjäsen börjar kan deltagarna inte enas om vem som skall försvara Gud. Då dyker Sam upp. En stilig, vältalig främling med stora kunskaper om judisk tro och lag. Enligt Wiesels scenanvisningar är Sam:

en främling, intelligent, cynisk och mycket tillmötesgående. Kanske något demonisk. Hans ålder? Fortfarande ung. Prydlig, nästan elegant. Behärskad.

Antagligen är även Sam jude, fast han tycks ha god kontakt med de kristna. Pigan Maria vet vem han är, men ingen annan känner Sam. Främlingen tar på sig rollen som Guds försvarare.

Sam förklarar att eftersom Gud har gett oss vår fria vilja är vi tillåtna att ifrågasätta Hans handlande. Vi kan till och med från Gud kräva redogörelser och bevekelsegrunder för Hans uppträdande. Eftersom han inte svarar direkt, måste vi söka Gud i den inre röst vi finner inom oss. Enligt Sam säger den oss att Gud vill det goda, att vi alla mår bäst om vi hjälper varandra och visar varandra kärlek. Ondskans och grymhetens närvaro kan inte förklaras genom vårt begränsade förstånd. Vi får anklaga Gud, men kan inte förneka honom, det vore att förneka skapelsens existens. Det ankommer människan att tolka den gudomliga rättvisan på ett sådant sätt att den blir grunden för godhet och medkänsla.

Sam avslutar sitt försvarstal genom att deklarera: ”Uthärda. Acceptera. Säg tack och amen. Vår uppgift är att vörda och prisa Gud. Att älska honom till varje pris!” De tre skådespelarna blir djupt gripna av Sams tal och hyllar honom som en mirakelgörare, en rabbi, en lärare, en av de 37 goda människor som enligt Talmud lever på jorden, en tzaddik.

Men Bashirs vrede lägger sig inte. Kanske han anar han vem Sam verkligen är, något som Maria, pigan, hela tiden vetat och som understryks av Sams ord:

… och om jag berättade för er att jag är Guds sändebud? Att jag besöker Hans skapelse och bär med mig mina iakttagelser tillbaka till honom. Jag ser allt, jag betraktar människorna. Jag kan inte göra allt jag vill, men jag kan förstöra allt.

Prästen varnar åter att mördarna är på väg, skådespelarna, Bashir, hans dotter och Maria måste fly. Men Bashirs vägrar att lämna sitt värdhus innan domen mot Gud har fallit:  

Eftersom slutet nu närmar sig skall jag skrika ännu högre! Eftersom slutet närmar sig, skall jag säga Honom att Han är mer skyldig än Han någonsin varit!

Sam skrattar och avslöjar vem han verkligen är – han är Djävulen:

Så … ni tog mig för ett helgon, en av de Rättfärdiga? Jag? Hur kunde ni vara så blinda? Hur kunde ni vara så dumma?

Han lyfter armen som för att ger en signal, ljusen blåses ut, allt blir mörkt och vi hör vi hör ett öronbedövande, mordiskt vrål.

Pjäsen är mer komplicerad än så och fylld med allusioner kring Guds allmakt och människans underkastelse under hans vilja, helt i enlighet med en mängd judiska tankegångar – speciellt kring det faktum att judarna valts av Gud att bli ”hans egendomsfolk” och därför har de inget annat val att acceptera hans vilja, även om ett sådant val kan innebära stort lidande. Accepterar en jude inte sin utvaldhet, upphör hon/han att vara jude och om fler gör det finns det risk att Gud kommer att sakna representation på jorden. En jude kan alltså anklaga Gud för att han valt henne/honom, men kan inte förneka Gud eftersom hon/han då förnekar sin egen existens. Wiesel gick personligen genom all den plågan. På bilden nedan se vi honom i Auschwitz, det är han som tillsammans med den utmärglade mannen inte sermot fortografen.

Elie Wiesel har berättat att hans pjäs bygger på en erfarenhet han själv hade som sjuttonåring i Auschwitz, då bevittande han hur tre judiska rabbiner i en av lägerbarackerna höll en Bet Din mot Gud. De kristne teologen Robert McAfee Bown har skildrat händelsen i ett förord till Wiesels pjäs:  

Rättegången varade i flera nätter. Vittnen hördes, bevis samlades, slutsatser drogs. Slutligen utfärdade samtliga närvarande ett enhälligt domslut: Herren Gud Allsmäktig, Skaparen av himmel och jord, befanns vara skyldig till brott mot skapelsen och mänskligheten. Och sedan, efter vad Wiesel beskriver som en "oändlighet av tystnad", blickade en av rabbinerna uppåt himlen och deklarerade "Det är dags för aftonbönen" och domstolens medlemmar reciterade Maariv.

Maariv är öppningsordet i den gemensamma, judiska aftonbönen. Maariv är ett verb byggt på ordet erev, kväll, och kan översättas som ”att föra fram natten”. Bönen utförs stående, med deltagarna vända mot Jerusalem och leds av en försångare, en kantor, som sjunger den judiska trosbekännelsen Shema Yisreal: ”Hör, o Israel, Herren är er Gud, Herren är en" och två psalmer ur Psaltaren, varav en innehåller orden:  

Men han är barmhärtig och förlåter missgärning, han vill inte förgöra. Många gånger höll han tillbaka sin vrede och lät inte hela sin vredesglöd bryta fram. Herre, fräls oss! Konungen skall svara oss när vi ropar.

Psalmerna följs av nitton välsignelser som förkunnar Guds allmakt och beskydd av Israels folk och avslutas med ett ”Amen”.

Elie Wiesels Natten om hans upplevelser i Auschwitz och Buchenwald är gripande och mångfacetterad. Wiesel som dog i juli i år var mottagare av Nobels fredspris och känd för sina starka fördömanden av massmord på armenier, kambodjaner, bosnier, rwandier, sudaneser, indianer och många fler. Men, liksom gestalten Sam i hans pjäs är Elie Wiesel svår att få grepp om. Han teg exempelvis  om lidandet hos människor som han betraktade som ett hot mot sitt eget folk.

Wiesel var medlem av Irgun, Nationella militära organisationen, en paramilitär sionistisk organisation som mellan 1931–1948 med terror bekämpade Palestinas araber och de brittiska institutioner som då kontrollerade Palestina. Wiesel var också en inbiten försvarare av Benjamin Netanyahu och hans Palestinafientliga politik. Han angrep sin vän Barack Obama för hans åsikt att bosättningarna på palestinsk mark omedelbart måste dras tillbaka. Wiesel propagerade också för bosättarorganisationen Elad, som tvingar palestinier från deras mark i Jerusalem, försvarade attackerna på Gaza och som ordförande för det förtroendevalda rådet för United States Holocaust Memorial Museum motsatte han sig, fram till sin avgång 1986, romsk representation inom museet och rådet. Få människor förmår att leva upp till sina humanitära ideal.

Efter alla dessa redogörelser kring frågan om varför Gud acceptera ondskan bör jag kanske beskriva min egen gudstro. Genom mitt arbete som religionslärare får jag ofta frågan om jag själv tror på Gud. Mitt svar är underligt nog ett obetingat ”ja”. Betyder det att jag kan acceptera en Gud som tillåter ondska och oförrätter? På den frågan måste jag svara ”Nej”. Hur kan jag slingra mig ur en sådan paradox?

Mina elever gillar sällan mina svar. De är snåriga och undanglidande. Speciellt som min tro inte alls är konkret. Jag tror inte att Josua fick solen att står stilla i Gibeon och månen i Ajalons dal. Inte heller att synden kom till jorden på grund av att en kvinna bjöd sin partner på frukt. Jag kan heller inte gå med på ett resonemang som ”Det har enbart funnits en kvinna i historien som födde ett barn utan att ha haft sex och därför dyrkar vi henne”. Men det hindrar mig inte alls från att tro på Gud. 

Jag kunde kanske likt Kierkegaard svara att tro rörsig om en kapitulation utan frågor, ett steg rakt ut i det okända. Credo, quia absurdum, jag tror emedan det är orimligt. Min tro är oförenlig med förnuft. Jag är tveksam om ett liv efter detta, men döden skrämmer mig inte. I varje fall inte ännu. Jag tror på förnuft och vetenskap, men har upplevt så pass många orimligheter att jag även är beredd att tro på oförnuft och mirakler. Främst rör det sig kanske som om känslan av en närvaro bortom mig själv, som i Beatles sång:

What do you see when you turn out the light,
I can't tell you, but I know it's mine.

Oh I get by with a little help from my friends,
Do you need anybody,
I just need somebody to love,
Could it be anybody,
I want somebody to love.

Filosofen Martin Buber beskriver sin bok Jag och du hur vi kan erfara en väns hår, längd och vikt, uppleva en älskad människas skönhet och fina egenskaper. Men, då jag vill värdera en väns utseende och egenskaper förvandlas hon/han till ett Det, ett ting. Ett Du är något helt annat, inte ett ting bland alla andra. Du är en del av min tillvaro, mitt jag. Du och jag finns alltid. Jag kan känna Din närvaro och föra en dialog med Dig även om Du inte är fysiskt närvarande. En relation mellan Du och Jag är en symbios, bortom vardagen, bortom sådant som kan förklaras.

Gud är möjligen en illusion, men för mig är Gud ett Du. Någon som vakar över mig, hjälper mig och som jag kan samtala med, någon jag kan be till. Bönen kan vara en förutsättning för tro. Kanske har bönen att göra med det som den schweiziske teologen Karl Barth antydde då han påstod att om du definierar Gud med hjälp av mänskligt förnuft skapar du enbart projektion, en avgud. Gud är något ganz anders, något helt annat. Han drabbar oss senkrecht von oben, lodrätt från ovan. Gud existerar enbart om har vi en relation till honom. Han blir till en vän, ett Du och likt en frånvarande vän kan vi i vårt inre föra en dialog med Gud. Vi kan samtala med honom och be till honom. Vi kan ha en relation med Gud.

Låter detta galet? Visst, det kan vara fullkomligt vansinnigt. Men, vem kan uttömmande förklara hur vår hjärna fungerar? Det har exempelvis konstaterats att hjärnan har en förmåga att sammanställa skilda, uppenbart oförenliga iakttagelser till sammanhängande berättelser. Våra minnen kan vara ytterst fragmentariska, men då vi återberättar dem förvandlas de till helheter, till berättelser, Hjärnan skapar sammanhang och konformitet även där sådant saknas. En stor del av vårt tänkande bygger på sådana ”berättelser”, som blir till förklaringar och mönster för våra handlingar. Det kan vara ideologiska, vetenskapliga och religiösa mönster, antaganden och tolkningar som egentligen saknar grund i ”verkligheten”.

Det anses nu vara bevisat att vårt tänkande styrs av samarbetet mellan två skilda hjärnhalvor. Hos de flesta av oss finner vi samma fördelning av förmågor mellan hemisfärerna. Den vänstra halvan rymmer medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik, analysförmåga samt jagets historiska aspekter och framtidsplaner. Den koncentrerar sig på en sak i taget. Högra halvan står för omedvetna förmågor - som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, bildförmåga, formkänsla, igenkänning av ansikten, tolkning av ansiktsuttryck och musikalitet. Den kan arbeta med flera olika processer samtidigt.

Man har experimenterat med människor som har en så kallad ”delad hjärna”, ofta individer som på grund av svårartad epilepsi fått hjärnbalken avskuren. Hjärnbalken fungerar som en länk mellan de två hjärnhemisfärerna. Individer som undergått en sådan operation lever i allmänhet "normala" liv och för någon som inte känner till deras tillstånd kan det vara svårt att finna deras handikapp.

Den bristande kommunikationen mellan sådana individers två hjärnhalvor har klarlagts genom olika experiment. Ett intressant sådant visar på hjärnans förmåga att kombinera olika intryck till ett logiskt sammanhang. Försökspersonen konfronteras med två vitt skilda bilder, exempelvis som i illustrationen nedan -  en hönsfot och ett snölandskap. Uppgiften är att para bilderna med en mängd kort som försökspersonen har framför sig.

En person med normala hjärnfunktioner lägger ett kort med en snöskyffel framför det snötäckta landskapet och en bild på en höna framför hönsfoten. En människa som lider av en ”splittrad hjärna” lyfter enbart upp ett kort på en snöskyffel och placerar det framför hönsfoten. Varför? Jo, personen ser både snölandskapet och hönsfoten och lyfter upp kortet på snöskyffeln. Men hjärnhalvorna kommunicerar inte med varandra. Den vänstra hjärnhalvan, alltså den sida som ”observerat” bilden på snölandskapet styr högerhanden, som lyfter upp skyffeln. Den högra hjärnhalvan som styr vänsterhanden ger inte order till den att ta upp ett kort med en höna. Hjärnhalvorna samarbetar inte med varandra, utan personen lägger kortet med skyffeln framför hönsfoten istället för framför snölandskapet.

Försöksledaren frågar nu varför försökspersonen med ”splittrad hjärnfunktion” lade en skyffel fram hönsfoten. Det naturliga vore antagligen att hon/han då svarar: ”Det har jag ingen aning om”. Nu sker dock i samtliga fall att personen med splittrad hjärnfunktion omedelbart ger en ”logisk” förklaring till sitt val.  Hennes/hans hjärna skapar en association mellan skyffeln och hönsfoten, en berättelse. På frågan ”varför lade du kortet med en skyffel framför hönsfoten” svarade samtliga försökspersoner med splittrad hjärnfunktion: ”Enkelt, höns skräpar ner i hönshuset och sprätter runt smutsen med sina fötter, därför valde jag en skyffel för man använder en sådan för att skyffla ut skräpet.”

Hjärnan skapar berättelser och sammanhang av skilda fenomen. Kanske en förklaring till varför man inte funnit någon mänsklig kultur utan religion. Vi behöver relationer, sammanhang, förklaringar, även där sådana inte tycks finnas. I svåra situationer behöver vi kanske tankekonstruktioner som gör att vi klarar av dem. Lägerfångar som Solzjenitsyn  och Viktor Frankl har vittnat om att de fångar som klarade sig bäst och visade sig vara starkast under de fruktansvärda förhållandena var de som hade en stark gudstro. Viktor Frankl har beskrivit detta i sin bok Livet måste ha en mening.

Varför inte acceptera det obegripliga? Att inom oss, i vår egen hjärna, finna Guds närvaro? Är det logiskt? Vet inte, men om hjärnan är uppbyggd som den är och samtidigt en del av skapelsen, är det då så tokigt att tro på Gud? Att samtala med honom, utan att begripa hur och varför, lika lite som vi kan förklara ondskans närvaro i universum. Vad är ondska? Jag vill tro att det är brist på förståelse, godhet och medkänsla. Låt oss bejaka och odla sådant och ständigt kämpa mot bitterhet och hat.

Vet inte om detta är ett svar på vänners plåga och tvivel. Eller ens ett svar på varför jag för egen del tror mig ha kontakt med en kärleksfull Gud, även om världen är ett pinorum för så många människor. Till och med i Auschwitz sökte människan svar på frågan om Guds existens och en del lyckades underligt nog ta sig genom helvetet med sin tro i behåll.

Al-Ghazzali, Abu Hamid (2009) The Alchemy of Happiness. Houston, TX: WLC. Buber, Martin (1962) Jag och du. Stockholm: Bonniers Förlag. Epicurus (2013) The Art of Happiness. London: Penguin Classics. Andersen, Hans Christian (1927) H.C. Andersens Sagor, Volym II. Stockholm: Åhlén & Åkerlund. Frankl, Viktor (2006) Livet måste ha en mening: Logoterapins grundbegrepp. Stockholm: Natur och Kultur. Lactanius (2009) “On the Anger of God”, i  Zagzebski, Linda and Timothy D. Miller (eds.) Readings in Philosophy of Religion: Ancient to Contemporary. Oxford: Wiley- Blackwell. Linden, David J. (2007) The Accidental Mind. Cambridge MA: Harvard University Press. Mangina, Joseph L. (2001) Karl Barth on the Christian Life: The practical knowledge of God. New York: Peter Lang. Rumi (2004) Selected Poems, translated by Coleman Banks. London: Penguin Classics. Scholem, Gershom (1978) Kabbalah. New York: Meridian/Plume Books. Sjödén, Stellan (1998) Hjärnan, människan och kulturen. Jönköping: Brain Books. Spinoza, Benedict (1996) Ethics. London: Penguin Classics. Wiesel, Elie (1995) The Trial of God (as it was held on February 25, 1649, in Shamgorod) New York: Schocken Books. 

	Kväll. 
	Decembernattens 
	lömska snegling 
	genom rutan. 

I have a feeling that a certain knowledge of particle physics is essential in our common search for structure, how things and phenomena relate to each other. Perhaps such an endeavour is part of our genetic code. Unfortunately, it is not much I understand when I try to learn anything about particle physics, though I am maybe not as extraordinarily stupid as I assume I might be. The possibly greatest of all nuclear physicists, Niels Bohr, The Great Dane, declared in 1952 ”If quantum mechanics hasn't profoundly shocked you, you haven't understood it yet.” He also indicated that quantum physics it is a field that is far from being conclusively explored:

There is no quantum world. There is only an abstract quantum physical description. It is wrong to think that the task of physics is to find out how nature is. Physics concerns what we can say about nature...

I'm far from being a nuclear physicist, and will never become one. The topic is furthermore a moving target, being constantly transformed. Sure it would be nice if I had the ability to understand higher mathematics, or if I could play an instrument. But, my inability to do so does not prevent me from speculating about how the universe might be constructed and operate, as well as I appreciate music, without being able to play anything, or even understand the fundamentals of music.

I have for a long time been fascinated by Lise Meitner, not only due to her pioneering activities or difficult fate, her constant struggle against misogyny and anti-Semitism, but also by photographs I've seen of her. I found her to be exceptionally beautiful. A tender, ethereal beauty, which appears to indicate sensitivity, intelligence and a certain distance.

Lise Meitner reminds me of a postcard with a portrait painted by Gustav Klimt, which I as a young man kept on my desk. The nineteen year old Gertha Felsöványi, another Viennese lady, apparently delicate and animated. Klimt painted her portrait in 1902, her name was then Gertha Löw and she was the daughter of the wealthy owner of a renowned sanatorium, where, among others, Gustav Mahler was treated and eventually died. After her father's death in 1907 Gertha took over the management of the sanatorium, which also functioned as a hotel and a meeting place for Vienna's intellectual elite.

In 1938, Gertha Felsöványi, who like Lise Meitner was a Jewess converted to Protestantism, was forced to leave her sanatorium and when she a year later escaped to the United States her portrait ended up with an illegitimate son of Gustav Klimt - Gustav Ucicky, who was a one of  the Nazi era´s  most successful directors of propaganda movies. Throughout his life, Ucicky collected works by his father, perhaps compensating for the insufficient father-son relationship of his childhood. Ucicky’s Klimt collection originally comprised ten paintings and over 15 drawings.

Considering what happened in 1938, it was not surprising that Gertha Felsöványi chose to leave Vienna. On March 12 that year, Germany annexed Austria without violence and to great enthusiasm expressed by the majority of the population.

In the mid-1990s, I met in New York the pianist Walter Hautzig, who was married to a friend of mine, the novelist Esther Hautzig. Walter told me then that he had been born in Vienna, but would never set his foot there again. When I asked why, Walter told me how he as a young man had visited the university and witnessed how Jewish students were brutally beaten. According to its statutes the University was forbidden to accept more than 10 percent of Jewish students, something that made them hopelessly disadvantaged when the anti-Semitic agitation became increasingly worse during the 1930s. The University of Vienna´s status as "free", meant among other things that police and military were forbidden to enter its premises. The Jewish students could thus be severely harassed without any intervention form authorities. One diversion of anti-Semitic students was to shove their Jewish classmates down the stairs. When the bloody and upset victims came out into the street they were arrested by the police, who by the Nazi hooligans were informed that they had been provoked by the Jews, and not vice versa. During the so-called Kristallnacht, which in Vienna actually lasted an entire day, November 10, 1938, Walter experienced how Jews, in front of cheering onlookers, were mercilessly beaten bloody. He was sixteen years old and decided that he at any cost had to leave the city.

Walter was an accomplished pianist and when Vienna shortly after the terrible incidents was visited by Emil Hauser, professor at the Conservatory of Music in Jerusalem, who was in search of a promising young pianist to bring with him to Palestine, Walter waited for the music professor at his hotel. When Emil Hauser, after several hours appeared, he explained that he did not have any time to listen to the young pianist. Nevertheless, the desperate Walter insisted on playing and forced himself into Hauser's taxi. Against all odds, Walter succeeded in persuading the celebrated musician to allow him to play for the guests in the salon he was going to.

At their arrival they were received by a distinguished party dressed company. Hauser pointed towards a grand piano and muttered curtly: Spiel! Play. Walter Hautzig gave his all and after Hauser had heard him play Beethoven´s  Waldstein Sonata he exclaimed: "At any cost I will arrange that you are coming with me to Jerusalem!"

Walter stayed a year and a half in Palestine. Most of his relatives met their death at Buchenwald, but his parents managed to escape to Switzerland and eventually ended up in New York, where they were reunited with their son. After the War, Walter was invited to Oslo to play for survivors from concentration camps. On his journey back home on the Swedish America Line´s S/S Drottningholm, he met Esther Hautzig who had been born in Vilna, but spent her youth exiled to Siberia. Three years later they married.

Die Novemberpogrome, as the Kristallnacht was called in Vienna, probably since it for the most part took place on the day, more than 90 synagogues were burnt down, or blown up. Firefighters were often present, but their efforts were limited to ensuring that surrounding buildings were not ignited. Some ninety Jews were severely beaten, while 27 were killed and 6,547 arrested. Thousands of Jews were evicted from their homes and 4,000 shops were looted. When this occurred Lise Meitner was working at the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry in Berlin, where she since 1917 had been a professor at the Department of Physics.

Lise Meitner had ended up in Berlin after the world famous Marie Curie had rejected her application to work at her research laboratory in Paris, one of the few places that at that time accepted women researchers. In Berlin, the young and shy, but brilliant Lise Meitner had the good fortune to obtain Max Planck, discoverer of quantum mechanics, as patron and friend. Meitner impressed her colleagues and a young scientist, Otto Hahn, asked if they could join forces experimenting with radioactive radiation. The Institute's director, Nobel Prize winner Emil Fisher, did not want any women in his laboratories, "Their hairstyles constitute a danger in laboratory work." However, pressured by Planck, Fisher reluctantly gave permission to Meitner and Hahn to use a corner of the Institute´s maintenance workshop as their laboratory.

Over the years, mainly working with self-produced equipment, Hahn and Meitner succeeded in turning their cellar into one of the world's absolute centres for nuclear research. That Lise Meitner after a few years was appointed as professor of experimental physics was fairly unique in Europe, where women in most places did not even have access to university education and even less likely were able to become professors. Below we see, at the bottom right, Lise Meitner at a meeting of nuclear physicists in Copenhagen.

In 1873 Swedish universities allowed women to study languages, natural sciences and jurisprudence, though they were still banned from academic teaching positions. When Elsa Eschelsson in 1911 applied for a professorship in civil law at the Uppsala University, she was turned down by the male university board. The nine pages long rejection declared, among other reservations:

In our country we do not find any examples of a woman who has carried out innovative scientific work and whose employment as a professor at the University would have been an asset.  Experience - here and abroad - suggests that female students on average are inferior to male ones [...] Generally speaking a woman apparently lacks the scientific imagination and research capacity required of a true scientist.

The stubborn resistance to Eschelsson´s professorship can probably be explained by the fact that she had established the notorious Academically Educated Women´s Association and that several male academics were alarmed by the threat of female competitors to coveted academic positions, for which – just as nowadays – there was within each university a constant and fierce battle. I remember how a renowned professor once told me, when I as a student representative had asked why the Board claimed that one of our female lecturers was a lousy teacher, when she in fact she was our best lecturer:

- Dear Lundius you are new to the University and I understand your concern. As you so correctly has pointed out, X does not yet hold a doctorate, but he is capable of doing things we older professors have neither the time nor the inclination to concern ourselves with. Your admired Doctor Y is admittedly more knowledgeable and a far better educator than X, but since we will benefit more from X´s services than hers, we are unfortunately forced to emphasize his excellence at her expense. When it comes to appointments and promotions, we cannot apply any human considerations. 

Everything indicates that Elsa Eschelsson committed suicide during the night after the rejection of her application. It was only in 1923 that women gained the formal right to hold a teaching position at Swedish universities. In 1938 Nanna Schwarz became the first woman to take up a professorship at a Swedish state university (internal medicine at the Karolinska Institute). However, already in 1889 had Sonja Kovalevsky obtained a professorship at the Stockholm College, which at that time was not a Government institution and thus not considered to be a proper university. Kovalevsky became the world's first female mathematics professor. The first female professor at the Uppsala University was the geographer Gerd Enequist, who received her professorship in 1949. At the Lund University it took until 1965 when the historian Birgitta Odén became its first professor.

Knut Ångström, Professor of Physics at Uppsala University, offered in 1908 Eva von Bahr a position as researcher in physics. She had written a ground-breaking dissertation on how gases absorb infrared radiation, which have had significance for the understanding of the atmospheric effects of global warming. Under the condition that she would obtain permission to teach Eva von Bahr accepted the offer. Eva was a member of the Academically Educated Women´s Association and Ångström's proposal came shortly after Elsa Eschelsson´s suicide. Professor Ångström gave Eva a prestigious teaching position, but after his death two years later Ångström´s successor prohibited Eva from instructing male students. A year after that she left Uppsala and went to Germany, where she met Lise Meitner in Berlin.

The two women immediately became good friends. Yes, more than that - they shared their scientific interests and had similar experiences as solitary, ingenious physicists within a predominantly male scientific community. They were almost the same age, came from a wealthy background with many siblings, had at an early age lost their beloved fathers and both were single. Eva had due to her gender been denied an academic career, while Lise had for more than five years worked for free at her institution, despite the fact that she was already an internationally renowned physicist. The meeting was tumultuous for both women. They talked incessantly about their shared passion for physics, their vulnerability and loneliness they had encountered as women in a male environment and their passion for music and culture. Eva wrote to her mother that her friendship with Lise Meitner made her turn down research proposals from other institutions than the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry, where Max Planck had offered her a tenure.  She described Lise as a soulmate: “She is so sweet and extraordinarily gifted."

Nevertheless, in the autumn of 1912 Eva von Bahr returned to Uppsala University to once again take up a teaching position there. Apparently the influx of students has been higher than expected and Eva had been called in due to the lack of skilled lecturers, she was probably also contacted since the unprejudiced Wilhelm Oseen from Lund University recently had appointed professor of mechanics and mathematical physics in Uppsala. Professor Oseen became a friend for life for both Eva von Bahr and Lise Meitner. However, after New Year 1913 Eva von Bahr was back in Berlin and moved in with Lise Meitner.

In her fascinating and well-written book Kärlek och kärnfysik, Love and Nuclear Physics, the Swedish designer and author Hedvig Hedqvist writes about the lifelong and intense relationship between Eva and Lise.  Eva von Bahr was the younger sister of Hedvig Hedqvist´s grandmother and as a child Hedvig knew both Eva and her friend Lise Meitner. After her mother's death in 1988 Hedvig Hedqvist found among her papers an unopened package from Eva von Bahr. It turned out to contain a vast amount of letters that Lise Meitner over the years had written to her Swedish friend. These letters, together with an extensive collection of letters and documents Hedvig Hedqvist found among Lise Meitner's papers in the Churchill Archive Centre in Cambridge, form the backbone of her intriguing tale about love, nuclear physics and two extraordinary women. Lise Meitner´s letter do self-consciously and passionately tell about the longing, sorrows and triumphs of one the Western World´s most influential scientists.  Had Lise Meitner not been a woman and a Jewess, her life would have been considerably easier and probably happier. Nevertheless, the letters also radiate gratitude for the support of close friends, an unyielding enthusiasm for nuclear physics and the joy of making new discoveries.

The so called Humanism of the Renaissance has been portrayed as a momentous time when human thinking was profoundly shaken. Intellectual elites within wealthy trading cities criticized the subjugation of dominant claims to power. They read in Greek and Latin ancient writers and assumed that they in those texts encountered an insightful vision of the world and its inhabitants. The formerly predominant ideology, which they considered as having been  characterised by exaggerated  humility, introspection and passivity, began to be labelled as the "Middle Ages," a time of intellectual darkness between the brilliant Antiquity and a "New Age".

Renaissance scholars considered philosophers and writers of ancient Greek and Rome as sharp-witted men confident about individuals´ ability to assess the world on the basis of their sensory impressions. They now wanted to interpret the world with similar systematic methods by using observation, experimentation and logical reasoning. The Renaisssance  was a tumultuous time, which unfortunately was followed by mass slaughter of dissidents during brutal religious wars  and rebellions culminating in the Thirty Years War, which killed approximately between 20 and 40 percent of the German population, depending on the affected areas. As an example, Prussia lost two-thirds of its population. The following Peace of Westphalia in 1648 completely reshaped the map of Europe.

It has justifiably been claimed that the time between the mid-1800s and in particular the beginning of the1900s may be compared to the Renaissance explosion of insights and creativity. Art, philosophy and science underwent an amazing and exciting transformation. I come to think about the earthquakes that currently are shaking Italy. Ground swells can be felt here in Rome, but the epicentre has generally remained around and in the town of Norcia, a few miles to the north. Likewise, the Renaissance found its most influential epicentre in northern Italy, but its effects were felt in the whole of Europe and even spread, for better and worse, around the world through the discovery of America and increased European contacts with Africa and Asia.

It has been claimed that beginning the beginning of the last century, scientific revolution found its epicentre in Germany, specifically in Berlin and especially at the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry where a critical mass of brilliant researchers gathered. Like the Renaissance this fervent, enthusiastic activity resulted in amazing discoveries and insights, but was nevertheless followed by horrific mass slaughter. Some of the seeds to Europe's catastrophic civil wars of 1914 - 1918 and 1939 - 1945, which spread around the world and received their dreadful end point with the atomic bombings of Hiroshima and Nagasaki, was to be found in the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry.

To give a picture of Germany's significance for modern science it may suffice to mention some Nobel Prize winners between 1901 and 1921 - Wilhelm Röntgen discoverer of X-ray radiation, Emil von Behring for serum therapy, Adolf von Beyer for ground breaking discoveries in organic chemistry and contributions to theoretical chemistry, Wihelm Ostwald for his work on catalysis, chemical equilibria and reaction velocities, Philipp Lenard for his studies of cathodic rays, Max von Laue for the diffraction of X-rays by crystals, Max Planck for the discovery of quantum mechanics, Fritz Haber for his to method to synthesize ammonium from nitrogen and hydrogen gases, Walther Nernst for his calculations of chemical affinity as embodied in the third law of thermodynamics  and, of course, Albert Einstein.

German research was mainly focused on mechanics, mathematics and empiricism, thus it appeared to have left behind the age-old link between philosophy/religion and science. Natural science was intimately connected with state-supported industrial production of dyes, drugs (such as aspirin and salvarsan), photographic film, explosives, fertilizers and, not the least, an advanced production of steel and iron, as well as thriving, highly sophisticated weapons manufacturing. Huge industrial plants were built by Friedrich Krupp AG and the gigantic conglomerate IG Farben (Bayer, BASF, Agfa, Hoechst, Casella and Kalle). Below is the board for IG Farben in 1926 and the conglomerate´s huge plant for the manufacturing of synthetic rubber in Auschwitz III (Monowitz-Buna), 1943- 1945.

While Europe approached the gory conflict that was to be kicked off in 1914, German research was increasingly becoming linked to war preparations. Enthusiasm for Germany's astonishing research results was tinged with chauvinism and a sense of a growing threat from the outside world. Even a convinced pacifist like Lise Meitner became infected by a feeling that Germany was threatened by jealous nations, a view which soiled the deep friendship, even love, between Lise and Eva von Bahr. However, love between the two women endured and Lise Meitner gradually realized that it had been a mistake to fall into the patriotic trap. Already by the outbreak of the war, she had refused to sign a manifesto called Die Kulturwelt! Ein Aufruf!  World Culture! A Wake-up Call! which had been endorsed by ninety-three of Germany's top scientists, among them Nobel Prize winners like Wilhelm Röntgen, Emil Fischer, Paul Ehrlich, Richard Willstätter, Wilhelm Ostwald, Walther Nernst and Fritz Haber:

We do not support German militarism [but] German civilization would long since have disappeared if it had not been for the fact that the German Army and the people had been an undivided unit.

This manifesto was in agreement with the Zeitgeist. Thomas Mann considered the War to be an opportunity to rise above your own limitations and purge your soul from all the influence of materialism and nihilism transmitted by the intellectuals who had thrived in "this terrible, peaceful world". The poet Rainer Maria Rilke praised the War as "God's resurrection. The God of the masses!" The influential poet Stefan George wrote: 

Tens of thousands must perish in this holy madness

Tens of thousands will perish in this sacred plague

Tens of thousands - in this Holy War!

The brilliant sociolgist ax Weber was enthusiastic: "Whatever the outcome, this war is great and wonderful." For the Jewish mystic Martin Buber, the War could be likened to a holy spring, a wonderful purification of mankind through violence. However, all this enthusiasm soon evaporated and many were instead overtaken by shame and bitter disappointment.

The eccentric, intellectual, Jewish millionaire Walther Ratenhau, whose father was a prominent Jewish business man, owner of Edison's German patent and thus dominating the entire German electrical industry, had initially been opposed to the War. However, due to patriotic reasons he warned, immediately after the outbreak of the War, that the German Government, due to its inadequate, financial planning, would be forced to surrender after just a few months. Political leaders listened to Rathenau´s warnings and he was eventually appointed General and put in charge of a newly established unit under the Ministry of War and assigned to reorganize the entire German economy. Rathenau succeeded beyond expectations. If he had not managed to mobilize a powerful, highly skilled group of scientists, economists and administrators, Germany would, just as he had predicted, have lost the War after only a few months. One of Ratenhaus´s actions was to support and involve researchers from the Kaiser Wilhelm Institute.

Fritz Haber, Nobel Prize in Chemistry in 1918, was one of the Institute's most distinguished scientists. A Prussian super patriot. With his pince-nez, straight posture, mensure scare, eternal cigar and a habit to appear in uniform made his colleagues call him das Geheimrat, The Privy Councillor. Despite his military exterior, strict Lutheranism and boundless patriotism, Haber did not deny his Jewish ancestry, his interest in music and poetry. He was furthermore a valued and eloquent comrade, as well as a workaholic of great proportions, with a vast and solid knowledge in the humanities and natural sciences. Haber had managed to produce ammonia on an industrial scale by synthesising hydrogen and nitrogen from the air. His discovery was decisive for the production of fertilizers and explosives. Previously, the production of fertilizers and saltpetre for explosives had been entirely dependent on imports of Chilean guano, bird droppings, but the war put an end to that trade and accordingly, in a very short time, Ratheanu succeeded to build up an impressive domestic production of explosives, which in 1916 amounted to 300 million tonnes. At the same time large amounts of fertilizers were churned out, resulting in a sharp increase in the German food production.

Fritz Haber was upset by the German armies being bogged down in Flanders´s mud. The losses and terrifying war injuries among young German soldiers spread despair in German public opinion. Haber felt that not only would the use of poison gas turn the war to Germans' advantage. Moreover, according to him, death by gas was gentler than any other lethal warfare. A uniformed unit under his command, in which scientists from the Kaiser Wilhelm Institute had been turned into officers, among them Lise Meitner's friend and colleague Otto Hahn, began under Haber's leadership to research, produce and use gas along both the western and eastern fronts.

At five o'clock on the morning of the 22^nd of April 1915, Haber´s Thirty Sixth Pioneer Company had along the German front line at Ypres in Flanders set up 5,370 cylinders of chlorine gas in liquid form. When the wind direction was found to be beneficial, the gas was released and a six kilometres long and nine hundred meters deep yellow gas cloud drifted in over the French positions, surprising the Algerian troops placed there. The unprotected soldiers choked to death in their trenches or fled in terror. Equipped with primitive gas masks, German troops advanced some twenty meters and found dead Algerians with yellow mucus running from mouths and noses. When the gas cloud had eased they walked further and discovered that all trenches in front of them had been abandoned, or filled with corpses.

A week later, Haber returned to Berlin, where he became thoroughly celebrated for his decisive actions by Ypres. Ten days after the gas attack, Fritz Haber had a violent argument with his wife, the associate professor of chemistry Clara Immerwahr, after the quarrel she ran into the garden and shot herself in the chest with her husband's service pistol. It was well-known that she was appalled by her husband´s commitment to the use of lethal gas. The day after his wife's suicide Haber went the eastern front to spread his gas there as well.

Together with her good friend Albert Einstein Lise Meitner refused to have anything to do with research that she assumed supported the war effort. The easy-going, humorous and brave Einstein did together with a few colleagues sign a manifesto in response to the other scientists' support for Germany's declaration of war, denying that violence could solve anything. Einstein was both tremendously admired and immensely detested. Mobs could often be found outside his workplace or home, shouting that "the filthy Jew deserved to have his throat cut." When a Working Committee of German Natural Philosophers rented Belin´s concert hall for a series of lectures on the "Einstein Hoax", Einstein sat in a theatre box, laughing out loud and clapping his hands at the absurd attacks.

Nevertheless, Einstein was of course hurt by of all the fierce attacks and despite the strong support of the majority of his colleagues he did not feel safe in Germany. One of his most faithful friends was strangely enough Fritz Haber, who had interceded for and helped Einstein during the marital crisis with his first wife. Einstein was both amused and outraged by Haber´s exaggerated chauvinism, but managed in the name of their close friendship to accept it.

Lise Meitner was significantly more patriotic than Einstein even though she suffered from war´s ruthlessness. She avoided Haber and other warmongers, but then the sensitive and kind Hahn told her about the horrors of lethal gas and asked her if she thought it was OK if he relinquished his participation all together, she wrote him:

Of course I can understand your concerns, you are more than excused for being an "opportunist". First of all, you were never asked, but commanded to do what you are currently doing and in addition - if you had refused there would always be another one ready to take your place. Above all, all the means we have at our disposal to end this terrible war are justified.

Eva von Bahr, who after a few years had left Germany to take care of her sick mother, lingered in Sweden in spite of Lise Meitner's heartfelt entreaties that she would come back. Lise longed to be with Eve at the same time as she worried that her friend would lose her great commitment to the development of nuclear physics. Lise had in Eva found a female sibling soul with whom she could share everything, especially her great interest in natural sciences. One problem in their uninterrupted communication was however the fact that Eva could not share Lise's identification with Germany, while Lise could not understand Eva's increasing interest in religion, especially Catholicism, which she later converted to. While Lise wanted Eva to come to Berlin, Eve wanted Lise to come to Sweden, but she also understood what kept Lise in Berlin.

Lise Meitner would never get the same support and understanding from fellow researchers in Sweden, with their lack of knowledge of particle physics, as well as the stinginess a majority of Swedish scientists demonstrated towards their few female colleagues. In Berlin Lise had sympathetic and genial friends. Colleagues like Planck, Einstein and Hahn, as well as many others open minded and enlightened men and women, but there were also a group of insidious anti-Semites within the Institute.

The anti-Semitic and influential Nobel laureates Philipp Lenard and Johannes Stark spread their poisonous slander, characterising anti-Nazis like Max von Laue, Otto Hahn and not least the mighty  Max Planck as “white Jews”. The latter was forced to walk a difficult tightrope to protect his Jewish employees. It has been told how difficult Planck had to give the Hitler greeting or exclaim “Heil Hitler!”, though he forced himself to do it. Planck's opinions were well known, one of his sons were later executed for taking part in the conspiracy against Hitler, and his younger brother had then been killed on the eastern front. Einstein, who was forced to leave Germany in 1932, was offended by German attitudes in general, claiming that most of them were actually an unpleasant bunch, though he added that Planck was sixty percent decent and von Laue a hundred percent.

To his great surprise Fritz Haber also came to suffer from anti-Semitism, despite the great services he had made his beloved fatherland. Haber's poison gas had been found to be not so fatal and critical to the outcome of war as he first had hoped. He continued to develop increasingly efficient lethal gases, among them the infamous pesticide Zyklon B, hydrogen cyanide that was successfully put in use to protect Germany's grain stocks and later to kill innocent people, including in the gas chambers of Auschwitz (the extermination camps of Treblinka, Belzec and Sobibór used lethal exhaust fumes from large combustion engines).

Germany's enemies had gradually constructed more efficient gas masks and eventually applied poisonous gas to a greater extent than the Germans. Although hundreds of thousands of people died from poison gases, Haber´s discoveries also saved millions from starvation. Someone has figured out that the fact that the world´s population in 2000 had reached 6 trillion, instead of a previously estimated 3.6 trillion, was largely due to a staggering increase in food production, mainly due to the use of fertilizers and pesticides that had been developed by Haber.

On 7 April 1933, two months after Hitler came to power a Law for the Restoration of the Professional Civil Service, which meant that all "non-Aryans" in the public service were dismissed. Initially the law excluded veterans who had served at the front, but when Hindenburg died on 2^nd of August 1934 this clause was immediately removed. When Fritz Haber arrived at work at the Kaiser Wilhelm Institute, he was rebuffed by the doorkeeper with the words: "The Jew Haber is not welcome here."

When Haber realized his precarious situation he approached Otto Hahn and Lise Meitner. However, they were resentful due to his former exaggerated patriotism and experimentation with lethal. Max Planck made a desperate attempt to save his friend and colleague. He obtained an audience with Hitler trying get the Führer´s assurance that Jewish scholars would be spared from the anti-Semitic measures. Planck later described the strange meeting. Hitler was galled by his rabid hatred of Jews. In an effort to appear as partially agreeing with the lunatic´s crazed opinions Planck tried to coax him:

"But surely there are all kinds of Jews, some valuable for mankind and others worthless, and among the first old families with the best German culture, and that distinction must be made". To which Hitler responded: "That is not true. A Jew is a Jew; all Jews cling to each other like leeches. Where there is one Jew other Jews of all sorts immediately gather."

Planck objected that it would be a form of self-mutilation if "valuable" Jews emigrated from Germany and that it would only benefit the enemies of the fatherland. Hitler began rambling incoherently, faster and faster. He slapped his knee with a loud bang and shouted: “People say that I suffer from a weakness of nerves. That is slander. I have nerves of steel." Planck assumed that the Führer suffered from some form of mental collapse: “I had no choice except to fall silent and leave.”

Lise Meitner was Jewish, though at first her Austrian citizenship protected her from dismissal. Why did she not leave? Di she not see or experience any anti-Semitism? Was she unaware of the oppression all around her? Of course she was, but where could she go? A single, Jewish physicist, who furthermore was a woman, was not welcome everywhere and university institutions in England, France and the United States were already filled with ingenious, male refugees from Nazi and Fascist regimes. Letters from her dear friend Eva in Sweden were becoming increasingly scarce. Eva had married and left nuclear research behind. Eva von Bahr Bergius now worked at Folk High School, an institution commonly found in Nordic countries, as well as in Germany, generally their courses do not grant academic degrees though they maintain high standards and are often considered as a step in that direction.  Eva also felt obliged to care for her husband Nils, who was considered to suffer from “weak nerves”.

Admittedly, Lise Meitner was welcome to her friend and father figure Niels Bohr in Copenhagen, but even that was an unsafe place for a Jew. In Berlin, she had her laboratory and was supported by men like Planck, von Laue and Hahn. Lise´s and Hahn's research on alpha particles effect on beryllium, lithium and boron was exciting, successful and internationally acclaimed. Lise Meitner isolated herself from an increasingly threatening environment and buried herself in work.

When the Nazis in 1938 annexed Austria to their expanding empire Lise Meitner´s situation became untenable, she had to escape. With help from her friends she was able to enter illegally in the Netherlands from where she could take herself to Eva von Bahr Bergius in Sweden. Niels Bohr had obtained a promise from Professor Manne Siegbahn that he would receive the world-famous researcher at its newly opened Research Institute for Physics in Stockholm. However, Lise Meitner was not received by any open arms. Siegbahn probably considered the sagacious woman to be a threatening competitor for coveted funds. She assigned a desk, but no assistant, nor any necessary laboratory equipment. Siegbahn was not interested in neither her salary, nor welfare.

Professors Oseen and Bohr, who were well aware of Lise's genius, tried in vain to influence the niggardly Siegbahn and approached the Nobel Committee to ensure that Meitner obtained a sensible salary, as well as the support she needed for her research. Unfortunately, not much support was provided from those quarters, even if Lise shortly after her arrival in Sweden made a discovery that would change the world.

Colleagues in Berlin kept in touch with Lise Meitner. In all secrecy and often in code, they told her about their research and its progress. After five months in Sweden, Lise celebrated Christmas together with her nephew Otto Frisch, also a physicist working at the Bohr Institute in Copenhagen. They spent the holidays with Eva von Bahr and her husband. Just before her arrival to the coastal town of Kungälv. Lise had received a letter from Otto Hahn in which he excitedly told her that when he and his assistant had irradiated uranium with neutrons a different element had been created - barium. How come? Hahn searched in vain for an explanation, he could not do without his sidekick Lise Meitner.

When Lise during the morning of Christmas Eve morning plodded through the snow beside his skiing nephew, she arrived at the right solution. While being bombarded with neutrons the uranium atom, the heaviest one in the periodic table, had embraced a neutron, similar to the process when a drop of water by absorbing more water becomes so heavy that it divides. Strong cohesive forces in the uranium nucleus had been disturbed and unbalanced. The atomic nucleus, which until then had been considered indivisible, had been split in two!

Lise and her nephew sat down on a fallen tree trunk. They could all the necessary formulas by heart and on a piece of paper they began to make calculations, which apparently proved that the atom had really been. They continued calculating at Lise´s  hotel room and when they came to celebrate Christmas at Eva´s house they could tell her that they had found the origin of nuclear power! They announced their discovery to Niels Bohr, but he was out on the Atlantic on his way to the US and was not immediately reached by the shattering news.

When Bohr finally arrived at port, Meitner's discovery spread like wildfire among the scientific community. Unfortunately had Hahn and his colleague Strassmann had time to publish their incomplete observations, before Lise announced her definite proofs that a nuclear fission had occurred. For the uninitiated Hahn thus came to appear as the original discoverer of nuclear fission. Since Meitner was Jewish and therefore forbidden to cooperate with Hahn, he could in his article not even mention her name. When Meitner and Frisch were able to publish their discoveries and calculations outside of Germany, it was a few weeks after Hahn's discovery had been cabled out across the world.

Did Lise Meitner realize that she found the principle for the development of a ghastly weapon of mass destruction? Probably, but it is not certain that she realized the possibility for such a development, at least not that it could be realized so quickly. What interested her was the solution to a scientific problem she and Otto Hahn had struggled with for years. When the eminent physicist Leo Szilárd on July 16, 1938 visited Einstein in his vacation home on Long Island outside New York and told him that Meitner's discovery was the prerequisite for the production of a nuclear bomb, Einstein exclaimed: “Ich habe nie daran gedacht! I never thought of that.”

The Hungarian-born Jew Leo Szilárd had as a German citizen been forced into exile in 1933. The same year he and the Italian scientist Enrico Fermi took out a patent for the nuclear reactor. Szilárd had early recognized the principle and the danger of nuclear fission, but did not find out any element that could be used. When he heard the news of Meitner and Hahn's discovery, Szilárd was terrified and contacted a lot of colleagues, wondering if they could help him to keep the devastating results secret. No one listened to him. Then Szilárd began to worry about the possibility that the Nazis would be able to produce a nuclear bomb. As a Jew Szilárd had personal experience of their ruthlessness and brutality - they would not hesitate to use such a terrible weapon. The majority of the most prominent nuclear physicists were, after all, Germans and two of the foremost ones - Otto Hahn and Werner Heisenberg were still active in research supported by the Nazi regime.

According to Szilárd the only way to stop the Nazis from producing and using a nuclear bomb was if the Allies could gather as many prominent nuclear physicist as possible and with their help beat the Nazis in the race to manufacture a bomb. Scilárd managed to get support for his idea from several of the leading nuclear physicists and the US government became convinced about the necessity to invest considerable resources in the production of a nuclear bomb. Among Szilárd´s supporters were the sharpest of all nuclear physicists - Albert Einstein and Niels Bohr. Einstein never participated actively in any bomb preparations, though Bohr who was Jewish and had to flee from Denmark eventually went to the US to share his expertise. Lise Meitner was asked to come along, but refused to participate in any project that meant that nuclear power would be used for mass killing.

Almost all Lise Meitner male colleagues received the Nobel Prize. She was nominated more than 15 times, by various highly qualified nuclear physicists. From 1929 and onwards Max Planck nominated her every year, and he was followed by Niels Bohr and Albert Einstein. Lise Meitner used to call Planck and Bohr her "two wonderful fathers". In 1945, the Nobel Committee decided to award Otto Hahn Nobel Prize for the discovery of nuclear fission. An injustice to Lise Meitner, who was the one who actually had solved the problem, after many years of intensive cooperation with Hahn, with whom she was not even allowed to share the fame.

Why was that? Apparently low among Manne Siegbahn behind injustice. He was well aware that he behaved petty and unfair to Meitner. A Nobel Prize would make his behaviour worse light. In addition, a Nobel Prize to Meitner could mean that she required more funds from the cake he wanted for himself. Minutes from the Royal Swedish Academy of Sciences shows that the former Nobel Prize winners Manne Siegbahn and The Svedberg belittled Meitner effort - she had, after all, had not been present when Hahn and his aides managed to create barium from uranium. Hahn could not explain the process and that Meitner was not present because she had to flee from Germany, was not mentioned in the context.

She did not show it outwardly, but Lise Meitner was hurt by the fact that only Otto Hahn was awarded the Nobel Prize and thus was able to bask in the international credit for their joint discovery. She wrote to her friend Eva:

I find it hurtful that Hahn in not a single one of his interviews has mentioned our 30-years long partnership. His motives are complicated, to say the least. He is convinced that Germany has been treated unfairly, even more so – he pushes away the past. His only thought is to speak for Germany. And I am a part of his repressed past.

Recognition finally came to Lise Meitner. In 1947, she left the Siegbahn institute and had a new laboratory was created specifically for her by the Swedish Atomic Energy Commission and she became a Swedish citizen in 1949. In 1960, she moved to the UK where most of her relatives were, although she continued working part-time and giving lectures.  In England, she was a much greater celebrity than in Sweden. She died in 1966 and was buried in Hampshire beside his beloved brother Walter, who like her was a chemist. Her brother had to her great grief and despair died two years before her. On her tombstone her nephew Otto Frisch had engraved: " Lise Meitner: a physicist who never lost her humanity."

Lise Meitner's life can be considered as one symbol of many of a century marked by the oppression of women, anti-Semitism, war, academic pride, machismo and nuclear threat. Nevertheless, she was an upright person, a true friend to her friends and has for better and worse contributed to a great scientific adventure that has transformed our lives and thinking. A very special woman.

Together with a team of nuclear scientists and technicians Enrico Fermi and Leo Szilárd designed a nuclear reactor in a rock cavern under two football fields by the University of Chicago. The reactor consisted of 45,000 graphite blocks, weighing 360 tons and serving as a “moderator”, meaning that it would slow down the speed of neutrons sent to it from 5.4 tons of uranium metal and 45 tons of uranium oxide. In accordance with Meitner's discovery of nuclear fission the process resulted in a "self-sustaining nuclear chain reaction" proving that it would be possible to create a nuclear bomb. Leo Szilárd later described what happened during that afternoon in December 2, 1942:

All we had to do was lean back, turn a switch and watch a screen of a television tube. If flashes of light appeared on the screen it would mean that liberation of atomic energy would take place in our lifetime. We turned the switch, saw the flashes — we watched for about five minutes — then switched everything off and went home. That night I knew the world was headed for trouble.

The process was admittedly somewhat more complicated and the participants in the experiment did not go home after the experiment had finished at four o´clock in the afternoon, first they celebrated the triumph with Chianti wine, which they drank from paper cups.

The demon was unleashed and it is still with us. The horrifying threat of a nuclear disaster is far from over. Humanity has about 15,000 nuclear weapons, thousands of which are on constant alert. Every nuclear country is upgrading its nuclear arsenal and nuclear proliferation will continue, combined with the possibility of nuclear terrorism and accidental nuclear war. The consequences of one single nuclear bomb will be horrific and unfathomable. Currently such a bomb can be carried in a backpack.

Cornwell, John (2004) Hitler´s Scientists: Science, War and the Devil´s Pact. London: Penguin Books. Elon, Amos (2004) The Pity of it All: A Portrait of Jews in Germany, 1743 – 1933. London: Penguin Books. Friedrich, Otto (1986) Before the Deluge: A portrait of Berlin in the 1920s. New York: Fromm International Publishing Company. Heisenberg, Werner (1971) Physics and Beyond. New York: Harper and Row. Kennedy, Maev (2015) ”Gustav Klimt painting with sad history to be auctioned at Sotheby´s,” The Guardian, 4 June. Rhodes, Richard (1986) The Making of the Atomic Bomb. New York: Simon and Schuster. Sime, Ruth Lewin (1996) Lise Meitner: A Life in Physics. Berkeley: University of California Press. Wilson, Peter H. (2009) Europe´s Tragedy: A History of the Thirty Years War. London: Allen Lane.

Jag har en känsla av att en viss kunskap om partikelfysik är väsentlig i vår jakt efter struktur, det vill säga hur allt fungerar, kanske till och hur saker och ting förhåller sig till varandra. Kanske är en sådan strävan inbyggd i vår genetiska kod? Att inte begriper någonting av vad det verkligen rör sig om är kanske inte så illa som jag inbillar mig. En av de främsta av alla kärnfysiker, dansken Niels Bohr, Le Grand Danois, deklarerade 1952:

De som inte blir chockade då de första gången konfronteras med kvantteori kan omöjligen ha förstått vad det rör sig om.

Jag är inte kärnfysiker och kommer aldrig att bli en sådan. Själva ämnesområdet är dessutom ett rörligt mål i ständig förändring. Visst skulle det vara trevligt om jag hade förmågan att fatta högre matematik, eller kunde spela ett instrument. Men, min oförmåga hindrar mig inte att spekulera kring hur universum kan vara uppbyggt och fungera, liksom jag uppskattar musik, utan att kunna spela eller förstå musikens grunder.

Jag har fascinerats av Lise Meitner inte enbart genom hennes banbrytande verksamhet eller problematiska levnadsöde, den ständiga kampen mot kvinnoförakt och antisemitism, utan också genom att på de fotografier jag sett har funnit henne vara ovanligt vacker. En späd, eterisk skönhet som tycks skvallra om känslighet, intelligens och en viss distans.

Lise Meitner påminner mig om ett vykort med ett porträtt målat av Gustav Klimt, som jag som ung hade stående på mitt skrivbord. Den nittonåriga Gertha Felsöványi, en annan wiensk, uppenbarligen spröd och besjälad dam. Då Klimt 1902 målade hennes porträtt hette hon Gertha Löw, dotter till en förmögen ägare till ett välrenommerat sanatorium, där bland andra Gustav Mahler vårdades och dog. Efter faderns död 1907 tog Gertha över skötseln av sanatoriet, som även fungerade som hotell och samlingspunkt för Wiens intellektuella elit.

1938 tvingades Gertha Felsöványi, liksom Lise Meitner en judinna som konverterat till protestantismen, lämna sitt sanatorium och då hon året efter flydde till USA hamnade hennes porträtt hos en oäkta son till Gustav Klimt - Gustav Ucicky, som sedermera blev nationalsocialist och en av Hitlerepokens mest framgångsrika filmregissörer. Med tanke på vad som hände 1938 var det inte märkvärdigt att Gertha Felsöványi valde att lämna Wien. Den tolfte mars det året annekterade Tyskland utan våldsamheter Österrike, något som skedde under stor entusiasm hos merparten av landets befolkning.

Vid mitten av 1990-talet träffade jag i New York pianisten Walter Hautzig, gift med författarinnan Esther Hautzig. Walter berättade då för mig att han var född i Wien men aldrig mer skulle sätta sin fot där. Då jag frågade varför förklarade Walter hur han som ung besökt universitet och då sett hur judiska studenter blev brutalt misshandlade. Enligt statuterna var det förbjudet att acceptera fler än 10 procent judiska studenter, något som gjorde att de, då den antisemitiska agitationen under 1930-talet blev allt värre, hamnade i ett hopplöst underläge. Wiens universitet var ”fritt” bland annat i den meningen att polis och militär inte fick vistas inom universitetsområdet. De judiska studenterna kunde alltså bli trakasserade utan att myndigheterna ingrep. Ett nöje bland antisemitiska studenter var att knuffa ner sina judiska studiekamrater för trapporna. Då offren blodiga och upprörda kom ut från universitetsområdet greps de av polisen, som från nazistiska huliganstudenter fick höra att det var de som provocerats av judarna och inte tvärtom. Under den s.k. Kristallnatten som i Wien egentligen pågick under en hel dag, den 10:e november 1938, hade Walter fått uppleva hur judar skoningslöst slogs blodiga inför jublande åskådarmassor. Han var då sexton år och bestämde sig omgående att han till varje pris måste lämna staden.

Walter var en skicklig pianist och då Wien en kort tid efter de fruktansvärda händelserna besöktes av Emil Hauser från musikkonservatoriet i Jerusalem, i avsikt att ta med sig en lovande, ung pianist till Palestina, sökte Walter upp honom på hans hotell. Då Emil Hauser efter flera timmar dök upp förklarade han att han inte hade tid att lyssna på den unge pianisten, men den desperate Walter insisterade på att få spela och tvingade sig in i Hausers taxi. Mot förmodan lyckades Walter övertala den berömde musikern att låta honom spela i den salong han var på väg till.

Då de kommit fram togs de mot av ett sällskap förnäma gäster. Hauser visade mot en flygel och muttrade korthugget: Spiel! Spela. Walter Hautzig gav sitt allt och då Hauser hört honom spela Beethovens Waldsteinsonat utropade han: ”Kosta vad det vill, men jag skall se till att du kommer med mig till Jerusalem!”

Walter stannade ett och ett halvt år i Palestina. De flesta av hans släktingar mötte döden i Buchenwald, men hans föräldrar lyckades fly till Schweiz och därefter till New York, där de återförenades med sin son. Då Walter efter krigets slut inbjudits till Oslo för att spela för överlevande från koncentrationslägren träffade han på återresan på Svenska Amerikalinjens S/S Drottningholm Esther Hautzig, född i Vilna, men som hade tillbringat sin ungdom deporterad till Sibirien. Tre år senare gifte de sig. Hur jag kom att bli bekant med Esther har jag berättat i en av mina böcker.

Under Die Novemberpogrome, som Kristallnatten kallas för i Wien, antagligen för att den till största delen ägde rum på dagen, brändes eller sprängdes fler än 90 synagogor. Brandmän var ofta på plats, men deras insatser begränsade sig till att se till att kringliggande bebyggelse inte antändes. Ett nittiotal judar misshandlades svårt, medan 27 dödades och 6 547 arresterades. Tusentals judar vräktes från sina hem och 4 000 butiker plundrades. Då detta skedde befann sig Lise Meitner vid Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi i Berlin, där hon sedan 1917 som professor förestod en egen avdelning för fysik.

Lise Meitner hade hamnat i Berlin efter att den världsberömda Marie Curie hade avslagit hennes ansökan om att få arbeta vid hennes forskningslaboratorium i Paris, en av det fåtal platser som vid den tiden accepterade kvinnliga forskare. I Berlin hade den unga, blyga, men geniala Lise Meitner haft turen att få Max Planck, upptäckare av kvantmekaniken, som gynnare och vän. Meitner imponerade på sin omgivning och en ung forskare, Otto Hahn, ville tillsammans med henne fördjupa sig i experiment kring radioaktiv strålning. Institutets chef, nobelpristagaren Emil Fisher, ville dock inte ha några kvinnor i laboratorierna: ”Deras frisyrer utgör en fara i laboratoriearbetet”. Genom Plancks påtryckningar gav Fisher dock motvilligt tillstånd för Meitner och Hahn att hålla till i Institutets fastighetsskötarverkstad, som de genom att arbeta med främst egenhändigt tillverkad utrustning lyckades förvandla till ett av världens absoluta center för kärnforskning. Att Lise Meitner efter några år förordnades som professor i experimentell fysik var tämligen unikt i ett Europa där kvinnor på de flesta platser inte ens hade tillträde till universitetsutbildning och än mindre kunde bli professorer. Nedan ser vi längst ner till höger Lise Meitner vid ett möte för kärnfysiker i Köpenhamn.

År 1873 hade de svenska universiteten öppnats för båda könen, men kvinnor var fortfarande avstängda från akademiska lärartjänster. När Elsa Eschelsson 1911sökte tjänsten som professor i civilrätt vid Uppsala Universitet stoppades hon av den manliga universitetsledningen. I ett niosidigt utlåtandet konstaterades bland annat:

Man torde icke hava exempel i vårt land på en kvinna som utfört vetenskapligt arbete, vittnande om någon egentlig originalitet och vars anställning vid universitet såsom professor skulle hava inneburit något synnerligt intresse för detsamma. Erfarenheterna – här och i utlandet – tyder på att de kvinnliga studerande i genomsnitt äro underlägsna de manliga […] Kvinnan synes i normala fall sakna den vetenskapliga fantasi och de forskningsbegär som krävs av den sanne vetenskapsmannen.

Det hårdnackade motståndet mot Eschelssons professur kan förmodligen förklaras genom att hon grundat Akademiskt Bildade Kvinnors Förening och att flera manliga akademiker oroade sig inför hotet från kvinnliga konkurrenter till eftertraktade akademiska positioner, som det fortfarande inom varje universitet är en strid på kniven om. Minns förklaringen en professor en gång gav mig då jag som studentrepresentant frågat varför institutionsledningen påstod att en av våra kvinnliga föreläsare var en usel pedagog, när hon i själva verket var vår bästa lärare:

- Käre Lundius, ni är ny inom universitetsvärlden och jag förstår varför ni är konfunderad. X är som ni så riktigt påpekat ännu inte disputerad, men han klarar mycket sådant som vi äldre professorer varken har tid eller lust att befatta oss med. Er så omhuldade Doktor Y är visserligen betydligt kunnigare och en bättre pedagog än X, men eftersom vi har mer nytta av honom är vi dessvärre tvungna att framhålla honom på hennes bekostnad. Då det gäller tjänstetillsättningar kan man inte ta några som helst mänskliga hänsyn.

 Allt tyder på att på att Elsa Eschelsson tog livet av sig natten efter avslaget. Det var först 1923 som kvinnor fick den formella rätten att inneha lärartjänst vid svenska universitet. 1938 blev Nanna Schwarz den första kvinnan som tillträdde en professur vid ett statligt lärosäte i Sverige (invärtesmedicin vid Karolinska Institutet). Redan 1889 hade dock Sonja Kovalevsky fått en professur vid Stockholms Högskola, som vid den tiden dock inte var en statlig läroanstalt och därmed inte räknades som universitet. Kovalevsky blev världens första kvinnliga matematikprofessor.  Första kvinnliga professorn vid Uppsala Universitet blev geografen Gerd Enequist, som erhöll sin professur 1949. I Lund dröjde det till 1965 innan historikern Birgitta Odén blev den första professorn vid den stadens universitet.

Knut Ångström, som var professor i fysik i Uppsala, erbjöd 1908 Eva von Bahr en docentur i fysik. Hon hade skrivit en epokgörande licentiatavhandling om gasers absorption av infraröda strålar, något som fått betydelse för förståelsen av atmosfärens inverkan på jordens uppvärmning. Under villkor att hon fick tillstånd att undervisa tackade Eva von Bahr ja till erbjudandet. Eva var medlem i Akademiskt Bildade Kvinnors Förening och Ångströms förslag kom kort efter Elsa Eschelssons död. Professor Ångström gick med på att låta Eva undervisa, men efter hans död två år senare förbjöd Ångströms efterträdare Eva att instruera manliga elever. Ett år senare lämnade hon Uppsala och tog sig till Tyskland där hon i Berlin träffade Lise Meitner.

De två kvinnorna blev omedelbart goda vänner. Ja, mer än så – de delade sina vetenskapliga intressen och hade liknande erfarenheter som ensamma, geniala fysiker i en idel manlig forskarvärld. De var nästan jämnåriga, tidigt faderlösa, från en välbärgad bakgrund med en stor syskonskara, men ensamstående. Eva hade på grund av sitt kön nekats tjänst i Uppsala, medan Lise under fem år som ensam kvinna, men internationellt respekterad fysiker, hade arbetat gratis på sin institution. Ännu ett exempel på könsbaserad diskriminering. Mötet blev omtumlande för båda kvinnorna. De talade oavbrutet om sin passion för fysiken, sin utsatthet och ensamhet som kvinnor och de fann att de hade samma glödande intresse för musik och kultur. Eva skrev till sin mor att hennes umgänge med Lise Meitner hade fått henne att tacka nej till alla erbjudanden om forskning på annat håll än i Berlin: ”Hon är så söt och alldeles ovanligt begåfvad”. Max Planck var beredd att göra ett undantag för fröken von Bahr och erbjöd även henne en tjänst vid Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi.

Hösten 1912 reste dock Eva von Bahr tillbaka till Uppsala för att åter undervisa i Uppsala. Det förvånande erbjudandet berodde på att tillströmningen av elever blivit större än väntat och att Eva fått en gynnare i den fördomsfrie och kunnige Wilhelm Oseen från Lund som nyligen utnämnts till professor i mekanik och matematisk fysik i Uppsala. Professor Oseen kom att bli en vän för livet för både Eva von Bahr och Lise Meitner. Efter nyåret 1913 var Eva von Bahr dock tillbaka i Berlin och flyttade då ihop med Lise Meitner.

Om von Bahrs och Meitners livslånga vänskap berättar Hedvig Hedqvist i sin fascinerande och välskrivna Kärlek och kärnfysik. Eva von Bahr var yngre syster till Hedvig Hedquists mormor och som barn kände författaren både Eva och hennes väninna Lise Meitner. Efter sin mors död 1988 fann Hedvig Hedquist bland hennes efterlämnade papper ett oöppnat paket från Eva von Bahr, det visade sig innehålla ett hundratal brev som Lise Meitner skrivit till sin svenska väninna. Dessa brev utgör tillsammans med den omfattande samling brev och dokument Hedvig Hedqvist funnit bland Lise Meitners efterlämnade papper i Churchill Archive Centre i Cambridge stommen i den spännande levnadsbeskrivning som ges i Kärlek och kärnfysik. Ovanligt välskrivna och öppna brev som återger en av västvärldens mest inflytelserika forskares strävsamma, men ofta ensamma och olyckliga liv. En tillvaro som säkert skulle ha varit betydligt mer sorgfri om Lise Meitner inte varit kvinna och judinna. Likväl utstrålar breven stor tacksamhet för vänners stöd och entusiasm över brevskrivarens upptäckter och vetenskapliga triumfer.

Renässansens humanism har framställts som en omvälvande tid då mänskligt tänkande skakades i grunden. Intellektuella eliter förmögna handelsstäder kritiserade underkastelse under dominerande maktanspråk. De läste på grekiska och latin antika författare och tyckte sig hos dem finna en skarpsynt illusionslöshet. En tidigare ideologi som de ansåg ha dominerats av ödmjukhet, introspektion och passivitet kallade de nu för ”medeltid”, en tid av intellektuellt mörker mellan en briljant Antik och en ”Ny Tid”.

Renässansens lärda män ansåg att skarpsynta män i Grekland och Rom hade förlitat sig på den enskilda människans förmåga att bedöma världen utifrån sina sinnesintryck. De ville nu tolka världen utifrån samma systematiska metoder, baserade på observation, experiment och argumentation. En omvälvande tid som dessvärre följdes av masslakt på oliktänkande under brutala religionskrig som nådde sin kulmen i det Trettioåriga kriget som bland annat dödade mellan 20 och 40 procent av Tysklands befolkning, beroende på vilket område som drabbades. Preussen förlorade exempelvis två tredjedelar av sin befolkning. Den följande freden i Westfalen 1648 omskapade fullständigt Europas karta. 

Det kan med fog påstås att tiden mellan 1800-talets senare del och början av 1900-talet i mångt och mycket kan liknas vid Renässansens lärdomsexplosion. Konst, filosofi och vetenskap genomgick en förbluffande och spännande förvandling. Tänker på de jordbävningar som nu skakat Italien. Dyningar känns här i Rom, men epicentret har i allmänhet legat vid staden Norcia, några mil härifrån. Renässansens hade sitt epicentrum i norra Italien, men dess effekter kändes i hela Europa, ja de spred sig genom upptäckten av Amerika och ökade kontakter med Afrika och Asien, på gott och ont, över hela världen.

Man har hävdat att sekelskiftets vetenskapliga revolution hade sitt epicentrum i Tyskland, närmare bestämt i Berlin, i synnerhet vid Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi där en kritisk massa av geniala forskare samlades. Liksom Renässansen ledde flera upptäckter och insikter till fruktansvärd masslakt. En del av fröna till Europas katastrofala inbördeskrig 1914 – 1918 och 1939 – 1945, som spred sig över världen och fick sin fruktansvärda ändpunkt i atombomberna över Hiroshima och Nagasaki stod att finna i Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi.

För att ge en bild av Tysklands stora betydelse för modern vetenskap kan det räcka med att nämna några nobelpristagare mellan 1901 och 1921 – Wilhelm Röntgen för upptäckten av röntgenstrålning, Emil von Behring för serumterapin, Adolf von Beyer för upptäckter inom organisk kemi och sina bidrag till kemisk teoribildning, Wihelm Ostwald för hans arbete med katalys, kemisk jämvikt och reaktionsgrader, Philipp Lenard för katodisk strålning, Max von Laue för diffraktion av röntgenstrålning, Max Planck för upptäckten av kvantmekanik, Fritz Haber för syntetisering av ammoniak från kväve och vätgas, Walther Nernst för sitt arbete med termodynamik och så, givetvis, Albert Einstein.

Tysk forskning var till största delen inriktad på mekanik, matematik och empirism och tycktes därigenom ha lämnat bakom sig den sekellånga kopplingen mellan filosofi/religion och naturvetenskap. Naturvetenskapen kopplades intimt samman med statsstödd industriell produktion av färgämnen, läkemedel (till exempel aspirin och salvarsan), fotografisk film, sprängämnen, konstgödsel och inte minst en alltmer avancerad produktion av stål, järn och en blomstrande, ytterst sofistikerad vapentillverkning. Väldiga industrianläggningar byggdes av Krupp och det gigantiska kartellet IG Farben (Bayer, BASF, Agfa, Hoechst, Casella och Kalle).  Nedan syns IG Farbens styrelse 1926 och dess anläggning för syntetiskt gummi i Auschwitz III (Monowitz-Buna) 1943 - 1945.

När det drog ihop sig till konflikt mellan de europeiska stormakterna blev den tyska forskningsinriktningen alltmer kopplad till krigsförberedelser. Entusiasmen för Tysklands förbluffande forskningresultat färgades av chauvinism och en känsla av ett växande hot från omvärlden. Till och med en övertygad pacifist som Lise Meitner smittades av känslan av att Tyskland hotades av avundsjuka stormakter, något som solkade den djupa vänskapen, ja kärleken, mellan Lise och Eva von Braun. Vänskapen bestod dock och efterhand begrep Lise Meitner att det varit ett misstag att gå i den patriotiska fällan. Redan vid krigets utbrott hade hon bestämt vägrat att skriva under det manifest, Die Kulturwelt! Ein Aufruf! Kulturvärlden! En appell! som skrevs under av nittiotre av Tysklands främsta vetenskapsmän, bland dem nobelpristagare som Wilhelm Röntgen, Emil Fischer, Paul Ehrlich, Richard Willstätter, Wilhelm Ostwald, Walther Nernst och Fritz Haber:

Vi är stödjer inte tysk militarism [men] tysk civilisation hade för länge sedan gått under om det inte varit för att den tyska armén och folket är en helhet.

Det var helt i enighet med tidsandan. Thomas Mann såg kriget som en möjlighet att höja sig över egna begränsningar och rensa sin själ från all den materialism och intellektuella ohyra som hade frodats inom ”denna förskräckliga, fredliga värld”. Poeten Rainer Maria Rilke hyllade kriget som ”Guds uppståndelse. Massornas Gud!” Den populäre poeten Stefan George skrev:

Tiotusentals måste falla i denna heliga galenskap

Tiotusental gå under i denna heliga pest

Tiotusental – i Det Heliga Kriget.

Sociologen Max Weber var begeistrad: ”Oavsett utgången är detta krig stort och underbart.” För den judiske mystikern Martin Buber var kriget en helig vår, en underbar rening genom våld. Men, allt detta hade enbart nyhetens behag och för många förvandlades entusiasmen till skam och bitter besvikelse.

Den excentriske, ytterst bildade, judiske miljonärssonen Walther Ratenhau, vars far som innehavare av Edisons tyska patent dominerade den tyska elindustrin, hade till en början varit emot kriget, men av patriotiska skäl varnade han omedelbart efter krigsutbrottet den tyska regeringen för dess bristfälliga, ekonomiska planering. Rathenhau utsågs till general och fick kontrollen över ett nytt departement som lydde under krigsministeriet och fick till uppgift att reorganisera hela den tyska ekonomin. Rathenau lyckades över förväntan. Om inte Rathenau lyckats mobilisera en mäktig, ytterst kompetent grupp med vetenskapsmän, ekonomer och administratörer hade Tyskland förlorat kriget efter enbart några månader. En av Ratenhaus åtgärder var att stödja och engagera forskarna vid Kaiser Wilhelm-institutet.

Fritz Haber, som fick nobelpriset i kemi 1918, var en av institutets mest framstående forskare. En preussisk, superpatriot. Med sin pincené, raka hållning, mensurärr, eviga cigarr och vana att uppträda i uniform kallades han av kollegorna för das Geheimrat, Rådsherren. Trots sitt militäriska yttre, strikta lutheranism och gränslösa patriotism förnekade Haber inte sin judiska bakgrund, sitt intresse för musik och poesi och han var dessutom en uppskattad sällskapsmänniska. En arbetsnarkoman av stora mått, med gedigna kunskaper inom såväl humaniora som naturvetenskap, hade Haber bland annat lyckats framställa ammoniak i industriell skala genom syntes av väte och luftens kväve. Hans upptäckt blev avgörande för framställningen av konstgödsel och sprängämnen. Tidigare hade tillverkningen av handelsgödsel och salpeter för sprängämnen varit helt beroende av importen av chilensk guano, fågelspillning, men kriget satte stopp för den handeln och Ratheanu byggde därför på kort tid upp den inhemska produktionen av sprängämnen, som redan 1916 uppgick till 300 miljoner ton, samtidigt producerades stora mängder handelsgödsel, något som ledde till en kraftig ökning av den tyska livsmedelsproduktionen. 

Fritz Haber upprördes av att Tysklands arméer kört fast i Flandern gyttja. Förlusterna och de skrämmande krigsskadorna bland unga, tyska soldater spred förtvivlan bland den tyska hemmaopinionen. Haber ansåg att enbart giftgas skulle kunna vända kriget till tyskarnas fördel, dessutom var enligt honom gasdöden betydligt skonsammare än andra dödsbringande metoder. En uniformerad enhet med vetenskapsmän från Kaiser Wilhelm-institutet, bland dem Lise Meitners vän och kollega Otto Hahn, började under Habers ledning forska fram, framställa och använda gas längs både väst- och östfronten.

Klockan fem på morgonen den 22:e april 1915 hade Habers Trettiosjätte Pionjärkompani längs en tysk frontlinje vid Ypres i Flandern ställt upp 5 370 cylindrar med klorgas i flytande form. När vindriktningen befanns vara gynnsam släpptes gasen ut och ett sex kilometer långt och niohundra meter djupt gult gasmoln drev in över de franska positionerna och överraskade de algeriska trupper som befann sig där. De kvävdes till döds i skyttegravarna eller flydde skräckslagna. Iförda primitiva gasmasker avancerade de tyska trupperna enbart ett tjugotal meter, men fann redan då mängder med döda algerier, med gult slem rinnande ur mun och näsa. När gasmolnet lättat upptäckte de att alla skyttegravar framför dem hade övergivits eller fyllts med lik.

En vecka senare återvände Haber till Berlin och blev där ordentligt firad för sin insats. Tio dagar eftergasattacken vid Ypres hade Fritz Haber ett våldsamt argument med sin hustru, docenten i kemi Clara Immerwahr, förtvivlad efter grälet och nyheterna om massdöden hennes make orsakat, rusade hon ut i trädgården och sköt sig i bröstet med makens tjänstepistol. Dagen efter hustruns självmord for Haber till östfronten för att sprida sin gas även där.

Lise Meitner vägrade liksom sin gode vän Albert Einstein att befatta sig med någon form av forskning som hon ansåg stödde krigsinsatserna. Den egensinnige, humoristiske, mycket modige och anarkistiske Einstein hade tillsammans med ett fåtal kollegor skrivit ett motmanifest som svar på de andra forskarnas stöd för Tysklands krigsförklaring. Einstein var både gränslöst beundrad och omåttligt avskydd. Folkhopar stod ofta utanför hans arbetsplats eller bostad och skrek att ”den smutsige juden förtjänade att få halsen avskuren”.  När en Arbetskommitté för Tyska Naturfilosofer hyrde Belins konserthus för en serie föreläsningar mot ”Einsteinbluffen” satt Einstein i en loge och skrattade högljutt eller applåderade åt de absurda angreppen. 

Men, samtidigt plågades han givetvis av alla angrepp och trots det starka stödet från flertalet av sina kollegor kände han sig inte säker i Tyskland. En av hans trogna vänner var märkligt nog Fritz Haber, som hade medlat för och hjälpt Einstein under hans äktenskapliga kris med sin första hustru. Einstein både roades och upprördes av Habers överdrivna chauvinism, men lyckades i vänskapens namn överse med den.

Lise Meitner var betydlig mer patriotisk än Einstein fast även hon led av krigets skoningslöshet. Hon undvek Haber och andra krigsivrare, men då den stillsamme och känslige Hahn berättade för henne om gaskrigets vedervärdigheter och frågade henne om han inte borde avsäga sig sitt deltagande skrev hon:

Jag kan mycket väl förstå dina betänkligheter, likväl är du mer än väl ursäktad för att vara en ”opportunist”. Först och främst blev du inte tillfrågad, utan beordrad och dessutom – om du hade vägrat hade någon annan ställt upp. Framförallt, alla medel som står oss till buds för att förkorta detta fruktansvärda krig är berättigade.

Eva von Bahr, som efter ett par år lämnat Tyskland för att vårda sin sjuka mor, dröjde sig kvar i Sverige, trots Lise Meitners enträgna böner om att hon skulle komma tillbaka. Lise ville givetvis vara tillsammans med Eva, men var också orolig för att väninnan skulle förlora sitt stora engagemang för fysikens utveckling. Lise behövde en kvinnlig syskonsjäl med vilken hon kunde dela allt, inte minst sitt stora intresse för kärnfysik. Ett problem i deras gemenskap var dock att Eva inte kunde dela Lises identifikation med Tyskland, samtidigt som Lise inte förstod Evas ökade intresse för religion, speciellt katolicismen, vilken hon sedermera konverterade till. Samtidigt som Lise ville att Eva skulle komma till Berlin, ville Eva att Lise skulle komma till Sverige, men hon förstod också vad det var som höll Lise kvar i Berlin. Lise Meitner skulle inte alls få samma stöd och förståelse från forskarkollegor i Sverige, med deras brist på kunskap om partikelfysik, samt deras kyla och njugghet gentemot kvinnliga kollegor. I Berlin fanns förstående och geniala vänner. kollegor som Planck, Einstein och Hahn, samt många andra öppna och upplysta män och kvinnor, men där fanns också den framsmygande antisemitismen.

De antisemitiska och inflytelserika nobelpristagarna Philipp Lenard och Johannes Stark spred sitt giftiga förtal inom Institutet, emotsagda av antinazister som Max von Laue, Otto Hahn och inte minst Max Planck. Den senare tvingades gå en svår balansgång för att skydda sina judiska medarbetare. Forskare som samarbetade med eller försvarade judar kallades föraktfullt för ”vita judar”. Det har berättats hur svårt Planck hade för att ge hitlerhälsningen eller utropa Heil Hitler, men han tvingade sig till det. Plancks åsikter var välkända och en av hans söner avrättades sedermera som delaktig i sammansvärjningen mot Hitler, hans yngre bror hade dödats på östfronten. Einstein, som tvingades lämna Tyskland 1932, ondgjorde sig över att tyskarna i allmänhet var ett otrevligt folk, men tillade att Planck var till sextio procent anständig och von Laue till hundra procent.

Till sin stora förvåning drabbades också Fritz Haber av antisemitismen, trots de stora tjänster han gjort sitt älskade fosterland. Habers giftgas hade visat sig inte vara så avgörande för kriget som han först trott. Han fortsatte utveckla allt effektivare dödsgaser och även den så kallade pesticiden Zyklon B, vätecyanid som framgångsrikt användes för att skydda Tysklands spannmålslager mot skadedjur och senare för att ta livet av oskyldiga människor, bland annat i Auschwitz.

Tysklands fiender hade efterhand konstruerat allt effektivare gasmasker och snart använde även de giftgas, till och med i större utsträckning än tyskarna. Även om hundratusentals människor har dött genom Habers giftgaser, har även miljoner räddats från svält och haft nytta av hans handelsgödsel. Någon har räknat ut att det faktum att jordens befolkning år 2000 nådde 6 biljoner, istället för de tidigare beräknade 3.6 biljonerna, till stor del berodde på en häpnadsväckande ökning livsmedelsproduktionen, främst beroende på användandet konstgödning och pesticider utvecklade av Haber.

Den 7 april 1933, två månader efter Hitlers makttillträde, infördes Lagen om ämbetsmannakårens återupprättande, som innebar att alla ”icke-arier” i offentlig tjänst avskedades. Till en början undantogs krigsveteraner som tjänat vid fronten, men då Hindenburg dog den 2.e augusti 1934 togs den paragrafen bort. Då Fritz Haber anlände till sitt arbete på Kaiser Wilhelm-institutet avvisades han av vaktmästaren med orden: ”Juden Haber är inte välkommen här”.  

Då Haber insett att man börjat motarbeta honom hade han närmat sig Otto Hahn och Lise Meitner, som dock var bittra mot honom för hans tidigare patriotism och gasexperimenterande. Max Planck gjorde ett förtvivlat försök att rädda sin vän och kollega. Han sökte audiens hos Hitler för att får garantier för att judiska forskare skulle skonas från antisemitiska åtgärder. Planck beskrev senare det märkliga mötet. Hitler hade visat sig vara fullständigt rabiat i sitt judehat. I ett försök att till synes delvis hålla med om führerns galna åsikter försökte Planck lirka med honom:

“Det finns olika sorters judar, några kan vara mycket värdefulla för mänskligheten, andra värdelösa, bland de tidigare finns traditionella familjer med exemplarisk germansk kultur och sådana som inom det området har gjort stora insatser.” Hitler svarade: ”Det stämmer inte. En jude är en jude; alla judar klamrar sig fast vid varandra som blodiglar. Varhelst det finns en jude samlar sig andra judar, av varje upptänklig sort.”

Planck invände att det vore en form av självstympning om ”värdefulla” judar emigrerade från Tyskland och att det enbart skulle gynna fosterlandets fiender. Hitler började då svamla osammanhängande, fortare och fortare. Han slog sig på knäet med en ljudlig smäll och skrek omotiverat: ”Folk anklagar mig ibland för att lida av svaga nerver. Det är förtal. Jag har nerver av stål.”  Planck antog att führern fått någon form av sinnesförvirrat anfall och smög sig diskret ut ur rummet.

Lise Meitner var visserligen judinna, men till en början skyddade hennes österrikiska medborgarskap hennes från avskedande. Varför stannade hon kvar? Såg och upplevde hon inte antisemitismen och förtrycket omkring sig? Säkerligen, men vart skulle hon bege sig? En ensamstående judisk fysiker, som dessutom var kvinna, var inte välkommen överallt och universitetsinstitutionerna i England, Frankrike och USA hade redan fyllt med geniala, manliga flyktingar. Breven från hennes kära väninna Eva i Sverige hade blivit alltmer tunnsådda, hon hade gift sig och lämnat kärnforskningen bakom sig, numera arbetade Eva von Bahr Bergius på en folkhögskola och stödde sin neurotiske make. Visserligen var Lise Meitner välkommen till sin vän och fadersgestalt Niels Bohr i Köpenhamn, men även det var en osäker plats för en judinna. I Berlin hade hon sitt laboratorium och stöd av män som Planck, von Laue och Hahn. Hennes och Hahns forskning kring alfapartiklars verkan på beryllium, litium bor var spännande, framgångsrik och internationellt uppmärksammad. Lise Meitner isolerade sig från den alltmer hotande omgivningen och grävde ner sig i sitt arbete.

När nazisterna 1938 anslöt Österrike till sitt imperium blev Lise Meitners situation ohållbar, hon måste fly. Med vännernas hjälp tog hon sig illegalt till Holland och därifrån till Eva von Bahr Bergius i Sverige. Niels Bohr hade utverkat ett löfte från Manne Siegbahn att han skulle ta emot den världsberömda forskaren vid sitt nyöppnade forskningsinstitut för fysik i Stockholm. Men, hon togs inte emot med öppna armar. Siegbahn betraktade antagligen den skarpsinniga kvinnan som en farlig medtävlare, som dessutom hotade att ta eftertraktade fonder i anspråk. Hon fick sig anvisad en plats vid ett skrivbord, utan assistent och nödvändig laboratorieutrustning. Siegbahn intresserade sig varken för hennes lön eller välfärd.

Professorerna Oseen och Bohr, som var väl medvetna om Lises genialitet, försökte förgäves påverka den njugge Siegbahn och dessutom utverka stöd från Nobelkommittén för att garantera Meitner en vettig lön och det stöd hon behövde för sin forskning. Dessvärre gick det mycket trögt, trots att Lise kort efter sin ankomst till Sverige gjorde en upptäckt som för all framtid skulle förändra hela världen.

Kollegerna i Berlin höll kontakt med Lise Meitner. I all hemlighet och ofta i kod berättade de om sin forskning och sina framsteg. Efter fem månader i Sverige firade hon med sin systerson Otto Frisch, även han fysiker och verksam vid Bohrs institut i Köpenhamn, jul hos Eva von Bahr och hennes make i Kungälv. Lise hade fått ett brev från Otto Hahn där han upphetsat berättat att då han bestrålat uran med neutroner hade ett annat grundämne – barium, bildats. Hur kom det sig? Hahn sökte förgäves efter ett svar, han kunde inte klara sig utan sin parhäst Lise Meitner.

Då Lise under julaftons morgon pulsade fram genom snön bredvid sin skidåkande systerson, kom hon på lösningen. Då den bombarderades med neutroner hade uranatomen, den tyngsta i det periodiska systemet, tagit till sig en neutron, som när en vattendroppe tar till sig mer vatten, och blivit så tung att den delar sig. Starkt sammanhållna krafter i uranets kärna hade ruckats och kommit ur balans. Atomkärnan, som dittills hade ansetts vara odelbar, delade sig!

Lise och hennes systerson satte sig på en kullfallen trädstam. De kunde samtliga formler utantill och började på en papperslapp göra beräkningar, som av allt att döma bevisade att atomen verkligen hade delats. Ursprunget till kärnkraften! Tillbaka i hotellet fortsatte de sina beräkningar, allt stämde. De hade funnit ursprunget till kränkraften! De ringde till Köpenhamn för att meddela Niels Bohr sin upptäckt, men han befann sig ute på Atlanten på väg till USA och nåddes inte omgående av den omskakande nyheten.

Då Bohr slutligen kom i hamn spred sig Meitners upptäckt som en löpeld inom forskarvärlden. Dessvärre hade Hahn och hans kollega Strassmann hunnit före med att publicera sina ofullständiga iakttagelser. För de oinvigda kom därför Hahn att framstå som den ursprunglige upptäckaren av atomklyvningen. Eftersom Meitner var judinna och därmed förbjuden att samarbeta med Hahn, kunde han i sin artikel inte nämna hennes namn. När Meitner och Frisch publicerade sin upptäckt utanför Tyskland och lyckades bevisa dess giltighet var det först några veckor efter det att Hahns insats hade kablats ut över världen.

Insåg Lise Meitner att hon funnit principen för utvecklandet av ett ohyggligt massförstörelsevapen? Antagligen, men det är inte helt säkert att hon klart insåg den möjligheten, i varje fall inte att den kunde förverkligas så pass snabbt. Vad som intresserat henne var lösningen på ett vetenskapligt problem som hon och Otto Hahn hade brottats med i åratal. Då den framstående fysikern Leó Szilárd den 16:e juli 1938 sökte upp Einstein i hans fritidshus på Long Island utanför New York och berättade att Meitners upptäckt var förutsättningen för framställandet av en atombomb utbrast Einstein: ”Det här har jag aldrig reflekterat över.”

Den ungerskfödde juden Leó Szilárd hade som tysk medborgare tvingats i exil 1933, samma år som han tillsammans med Enrico Fermi tagit ut patent på kärnreaktorn. Szilárd hade tidigt insett principen för och faran med atomklyvning, men inte funnit ut vilket grundämne som kunde användas. Då han nåddes av nyheten om Meitners och Hahns upptäckt blev han skräckslagen, kontaktade en mängd kollegor och undrade om det inte gick att hemlighålla resultaten. Han fick inget gehör. Sedan började han oroa sig för möjligheten att nazisterna skulle kunna tillverka en atombomb. Som jude hade Szilárd erfarenhet av deras hänsynslöshet och brutalitet – de skulle inte tveka att använda ett så fruktansvärt vapen. Majoriteten av de mest framträdande kärnfysikerna var ju trots allt tyskar och två av de främsta – Otto Hahn och Werner Heisenberg var fortfarande verksamma med forskning som stöddes av naziregimen.

Enligt Szilárd vore enda möjligheten att hejda nazisterna från att framställa en atombomb och använda den om de allierade förmådde samla så många framstående kärnfysiker som med deras hjälp hinna före nazisterna med tillverkningen av en bomb. Scilárd lyckades få stöd från flera av de främsta kärnfysikerna för sin idé att få och fick USAs regering att satsa stora resurser på framställningen av en atombomb. Bland Szilárds supportrar fanns de skarpaste kärnfysikerna av alla – Albert Einstein och Niels Bohr. Einstein deltog aldrig aktivt i bombframställningen, men Bohr som var jude och tvingats fly från Danmark gjorde det. Lise Meitner blev tillfrågad, men vägrade delta i ett projekt som innebar att atomkraften användes för krigiska ändamål.

Nästan alla Lise Meitners manliga kollegor fick motta nobelpris. Själv nominerades hon 15 gånger, av olika ytterst meriterade kärnfysiker. Från 1929 nominerade Max Planck henne varje år och han följdes av Niels Bohr och Albert Einstein. Lise Meitner brukade kalla Planck och Bohr för sina ”två underbara pappor”. 1945 bestämde Nobelkommittén att tilldela Otto Hahn nobelpriset för upptäckten av atomfissionen. En orättvisa mot Lise Meitner som varit den som egentligen löste problemet, efter många års intensivt samarbete med Hahn, med vilken hon nu inte ens fick dela berömmelsen.

Varför blev det så? Uppenbarligen låg bland andra Manne Siegbahn bakom orättvisan. Han var väl medveten om att han betett sig småaktigt och orättvist mot Meitner. Ett nobelpris skulle ställa hans beteende i än värre dager. Dessutom, ett nobelpris till Meitner kunde innebära att hon krävde större fonder från den kaka han ville ha för sig själv. Protokoll från Kungliga Vetenskapsakademin visar att de tidigare nobelpristagarna Manne Siegbahn och The Svedberg förringade Meitners insats – hon hade ju trots allt inte varit närvarande då Hahn och hans medhjälpare lyckats skapa barium från uran. Att Hahn inte kunde förklara processen och att Meitner inte var närvarande eftersom hon tvingats fly från Tyskland, nämndes inte i sammanhanget.

Hon visade det inte utåt, men Lise Meitner blev sårad av att enbart Otto Hahn tilldelades nobelpriset och kunde sola sig i den internationella äran för deras gemensamma upptäckt. Hon skrev till sin vän Eva:

Jag tycker att det är sårande att Hahn inte i en enda intervju nämner vårt 30-åriga samarbete. Hans motiv är minst sagt komplicerade. Han är övertygad om att Tyskland behandlas orättvist, ännu mera så genom att trycka bort det förflutna. Hans enda tanke är att tala för Tyskland. Och jag är en del av hans bortträngda förflutna.

Då Per Albin Hansson hastigt avled 1946 efterträddes han som statsminister av Tage Erlander, som studerat i Lund och var god vän med Torsten Gustavsson, fysikprofessor i Lund och mycket uppskattad av Niels Bohr. Professor Gustavsson uppmärksammade Erlander på den behandling Lise Meitner fått utstå, snart hade hon fått en professur vid Kungliga Tekniska Högskolan, eget laboratorium och två assistenter, 1949 blev hon också svensk medborgare. När Sveriges första kärnreaktor uppfördes trettio meter under jorden bredvid Tekniska Högskolan i Stockholms centrum bistod hon som vetenskaplig expert dess projektledare, Sigvard Eklund, som senare blev generaldirektör för IAEA, det internationella atomenergiorganet. 

1960 flyttade Lise till Cambridge där hon hade tillgång till laboratorium och uppskattande kollegor. I England var hon en betydligt större celebritet än i Sverige. Hon dog 1966 och begravdes i Hampshire bredvid sin älsklingsbror Walter, som liksom henne varit kemist. Han dog till hennes stora sorg och förtvivlan två år före henne. På hennes gravsten lät systersonen Otto Frisch skriva: ”Lise Meitner, en fysiker som aldrig förlorade sin mänsklighet”.

Lise Meitners liv blev som en sinnebild för ett sekel präglat av kvinnoförtryck, antisemitism, krig, akademisk högfärd, manschauvinism och kärnvapenhot, plågor som samtliga drabbade henne hårt. Samtidigt levde hon mitt i och bidrog till det stora vetenskapliga äventyr som har förvandlat vårt liv och tänkande. En mycket speciell kvinna.

Enrico Fermi och Leó Szilárd konstruerade tillsammans med ett team vetenskapsmän en kärnreaktor i ett bergrum under två fotbollsplaner vid University of Chicago. Reaktorn bestod av 45 000 grafitblock, vägde 360 ton och fungerade som moderator, det vill säga att den bromsade hastigheten hos neutroner som skickades mot den från 5,4 ton uranmetall och 45 ton uranoxid. I enlighet med Meitners upptäckt av atomfissionen åstadkoms en ”självunderhållande nukleär kedjereaktion” och därmed möjliggjordes framställningen av en atombomb. Leó Szilárd berättade vad som hänt under eftermiddagen den andra december 1942:  

Allt vi behövde göra var att luta oss tillbaka, slå till en strömbrytare och betrakta en TV-tubs skärm. Om ljusblixtar dök upp på skärmen innebar det att frigörelsen av atomenergi skulle ske under vår livstid. Vi slog på strömmen, såg blixtarna – vi iakttog dem under ungefär fem minuter – sedan slog vi av allting och gick hem. Den natten visste jag att världen skulle få problem.

Processen var onekligen något mer komplicerad och deltagarna i experimentet gick inte hem då experimentet avslutats klockan var fyra på eftermiddagen, utan firade först triumfen med Chiantivin som de drack ur pappersmuggar.

Demonen var lössläppt och finns kvar hos oss. Det fasaväckande hotet om en kärnvapenkatastrof består. Läs Peter Glas detaljerade och nyktra redogörelse Först blir det alldeles vitt.

Cornwell, John (2004) Hitler´s Scientists: Science, War and the Devil´s Pact. London: Penguin Books. Elon, Amos (2004) The Pity of it All: A Portrait of Jews in Germany, 1743 – 1933. London: Penguin Books. Friedrich, Otto (1986) Before the Deluge: A portrait of Berlin in the 1920s. New York: Fromm International Publishing Company. Glas, Peter (2013) Först blir det alldeles vitt: En bok om atombomben. Lund: Bakhåll. Hedqvist, Hedvig (2012) Kärlek och kärnfysik: Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Heisenberg, Werner (1971) Physics and Beyond. New York: Harper and Row. Lagercrantz, Caroline (2000) “Den nya kvinnan”, i Populär Historia, nr. 7.  Lundius, Jan (2009) Kommer strax in på spår fyra. Lund: Bakhåll. Wilson, Peter H. (2009) Europe´s Tragedy: A History of the Thirty Years War. London: Allen Lane.