A few years ago, in a Hässleholm, far from the rest of the world, I asked some of my students to read Joseph Conrad's Heart of Darkness, as attentively as they could. They participated in a study programme called "international relations" and I wanted to confront them with the how the prisms of great books may produce several different images. How our emotions interpret books, movies or music, depending on the occasion and the circumstances during which we are confronted with them.

I have read Heart of Darkness several times and each time it has come forth as a different book. William Faulkner was once asked about the three novels he would like to recommend to a student.He replied: "Anna Karenina, Anna Karenina, Anna Karenina". I assume Faulkner meant that the novel had been different every time he read it.

For me Heart of Darkness constantly appear in new and different guises. For example, I wrote these lines in Rome just before I left for our house in Bjärnum, Sweden. After a day in the forests of Göinge I found that my wife had put a CD in the car on which the Swedish actor Max von Sydow read Heart of Darkness. I listened and found that I had forgotten the detailed landscape descriptions and the scattered mind games in the beginning of the book. I also noticed the different layers of storytelling - how an unknown sailor recalls how Marlow tells about his Congo experience to a group of his friends. As a young man, I read the novel as an adventure story about how one man ended up in a strange world; with threatening jungles, incomprehensible savages and crazy colonizers, while nature´s barbarizing influence infected and wiped out the thin veneer of “Western culture".

Then I came to study anthropology and found that Heart of Darkness was a story about Westerners´ meeting with The Other. About a yearning for adventure born out of youthful reading of exciting tales from different centuries and places. How Marlow, an explorer of exotic places and the human mind, to a spellbound circle of friends on the rear deck of a yacht anchored on the River Thames, related his experiences in a mysterious and alien world. The anthropologist is not only a provider of scientific information from different societies, but also an adventurer who often single-handedly has penetrated an unfamiliar sphere of thoughts and behaviour and like a writer s/he conveys her/his exclusive impressions to us. Not for nothing did one of the pioneers of modern anthropology, Bonislaw Malinowski, who like Conrad had travelled among Pacific and Indonesian islands, state that it was his wish to be “the Joseph Conrad of anthropology”.

I saw Apocalypse Now, and once again read Heart of Darkness, the main inspiration for the movie. Now I saw the novel in the light of the Vietnamese madness. How the West's insatiable greed and exploitation of people broke down and corrupted their victims, altering a culture and social interactions, which had developed in harmony and interaction with an admittedly often cruel and merciless nature, but still consistent with our essential human nature, marked as it was by our pursuit of happiness and fellowship with our neighbours and next of kin. How war and greed break down both victims and perpetrators. Every violent intervention in people's lives tends to create a devastating chaos.

I read that while Coppola shot his film in a region of the Philippines a quiet little town changed into something completely different. The huge movie team´s requirement of workers had created a boom and some of the lately, relatively wealthy urban residents did, according to the authorities, indulge in rampant drunkenness and fornication. After Coppola and his team had left the island a Minister of Social Security complained:

Some gays with the crew fell in love with the young macho boatmen, and then it went to much younger boys, down to nine, ten, eleven years old, and the whole town got into it. By 1989, a flourishing trade in boy prostitution tacitly supported by the community had brought economic advantages to the children and their families.

While in high school I worked one summer as a waiter at a seaside hotel where I met with  a Senegalese, who worked as dishwasher. He was an avid reader and when I asked him which he considered to be the best African novel, he declared that Le Regard du roi had changed his view of the world.  "The King's gaze," was written by Camara Laye, a writer born in what was then the Haute-Guinée, French Guinea. I read the English translation The Radiance of the King and became impressed. The novel tells the story of a white man in an unnamed African country. In despair due to gambling debts and contempt from bigoted colonizers Clarence is searching for a legendary king residing in the heart of the African continent. Imprisoned by his own arrogance Clarence assumes himself be significantly more important and wronged than he actually is and assumes that the mighty ruler, who in secret appears to control life in the country, will be happy to take him into his service. Clarence caught a glimpse of him during a procession in the capital, but when he is trying to get an audience in the royal palace he is told that the king had left for the interior. In the company of a beggar and two mischievous boys, Clarence starts his quest for the ever elusive king and they find themselves in an increasingly surreal landscape. During his trek into the unknown, Clarence is forced to reveal himself from one after the other of his prejudices and delusions, until he naked and confused is sold as a slave and ends up by the king's court in the interior of Africa's jungles. The king proves to be a black youth surrounded by a remarkable radiance. Humiliated and destitute Clarence crawls in the dust before this unspoiled, young monarch, who raises him up and presses the humiliated white man to his chest. Clarence can hear Africa's heart pounding.

Obviously, Camara Laye had read Kafka, the Bible and Joseph Conrad. Clarence is like K in Kafka's novels, a seeker, but unlike K Laye´s downtrodden hero reaches the goal of his quest, which is rooted in the life-giving, African earth from which all of us humans originate. Camara Laye provided Heart of Darkness with an African angle. Without mentioning this novel he turned its message upside down. Conrad´s tale may be interpreted as uncivilized Africa breaking down the Westerners who dare to penetrate the continent, changing them into greedy brutes. Like the maddened ivory trader Kurtz, colonizers are in the danger of losing the varnish of the “enlightened and decent” culture that for centuries have been part of their self-image. Although even if their state of "higher development" initially gave the Westerners an advantage over the people they colonized, this sense of superiority eventually brutalized them. They mixed their self-righteous arrogance and greed with the oppressed peoples´ "crudeness" and thereby became far more brutal than the "savages" they had subdued. In Laye´s novel all this is reversed. The white hued Clarence becomes ennobled through an acceptance of his African origins - the living heart of Africa, its unadulterated humanity.

My good friend Michael, who was my supervisor at the Swedish International Development Cooperation Agency, had been attracted to Heart of Darkness because its fame of being an effective attack on colonialism in general and especially as a battle cry against the unrestrained exploitation of people in Leopold the II´s Congo. The so-called Congo Free State belonged between 1885 and 1908 to this Belgian monarch as his personal property and under his rule between 8 and 30 million people were brutally killed, depending on the population estimates. With astonishment Michael told to me:

- I recently read Heart of Darkness and became appalled. The novel is outright racist! Honestly, I do not understand why it has been hailed as a compassionate defence of the Congolese while challenging Leopold's ruthless exploitation. The protagonist considers black people to be inferior beings.

Michael´s reaction might effortlessly be confirmed. Conrad was not opposed to colonialism. However, according to him it had to be practiced virtuously, not as it was applied by the Russian rulers of his native Poland, or prompted by the murderous greed that motivated the Belgian presence in the Congo. Conrad considered his adopted Britain as a guardian of morality and civilization and did not object to the British Empire. However, regarding black people he appears to have been consumed by a mixture of terror and fascination, largely coloured by the evolutionary racism of his time.

Michael is far from being the only reader who has been distraught by the novel's obvious racism. It is understandable to be disturbed by Conrad's description of Marlow´s stoker aboard the riverboat he steers along the Congo River:

… and, upon my word, to look at him was as edifying as seeing a dog in a parody of breeches and a feather hat, walking on his hind-legs […] He ought to have been clapping his hands and stamping his feet on the bank, instead of which he was hard at work, a thrall to strange witchcraft, full of improving knowledge. He was useful because he had been instructed…

The Nigerian writer and university professor Chinua Achebe did in a famous lecture define Heart of Darkness as an "offensive and deplorable book", expressing his regret that such an openly racist, albeit well-written and multi-layered, novel is being studied with approbation in schools and universities.

Conrad saw and condemned the evil of imperial exploitation but was strangely unaware of the racism on which it sharpened its iron tooth. But the victims of racist slander who for centuries have had to live with the inhumanity it makes them heir to have always known better than any casual visitor even when he comes loaded with the gifts of a Conrad.

Possibly Conrad could be defended by the fact that he does not hide fear and alienation. Marlow does not only talk with occasional derision about the Congolese natives, but also merciless criticizes the colonists, with ironic distance ruminating about their ridiculous, bloated complacency and insensitive cruelty. Marlow is a stranger, both among colonialists and natives. When the steamboat chugs along the jungle beaches Marlow is dismayed by the primeval forest´s vastness and the uninhibited behaviour he notices among its inhabitants, a world completely foreign from anything he had expected:

The earth seemed unearthly. We are accustomed to look upon the shackled form of a conquered monster, but there -- there you could look at a thing monstrous and free. It was unearthly and the men were .... No they were not inhuman. Well, you know that was the worst of it -- this suspicion of their not being inhuman. It would come slowly to one. They howled and leaped and spun and made horrid faces, but what thrilled you, was just the thought of their humanity -- like yours -- the thought of your remote kinship with this wild and passionate uproar.

Apparently, Conrad does not despise of the Congolese. On the contrary, he expresses some kind of kinship with them. He is reluctantly attracted by their "spontaneity", their openness. The steamy, stifling jungle atmosphere and its "savages" appear to be more vivid and attractive than a Brussels Conrad called "a whited sepulchre".  When he describes the stoker as a trained dog it might indicate that Conrad regretted "civilization´s" devastating impact on unrestrained emotions.

Let the fool gape and shudder - the man knows, and can look on without a wink. But he must at least be as much of a man as these on the shore. He must meet that truth with his own true stuff - with his own inborn strength. Principles won't do. Acquisitions, clothes, pretty rags - rags that would fly off at the first good shake. No; you want a deliberate belief.

Marlow, Conrad's narrator, is obviously a personification of his own experiences as a captain in the oppressive Belgians´ service. Conrad, who had been mistreated in Congo and became seriously ill, felt alienated from everything, just like Marlow:

We were cut off from the comprehension of our surroundings; we glided past like phantoms, wondering and secretly appalled, as sane men would be before an enthusiastic outbreak in a madhouse. We could not understand because we were too far and could not remember because we were travelling in the night of first ages, of those ages that are gone, leaving hardly a sign—and no memories.

I was quite perplexed when I a few years ago spent some time in Kinshasa. The vast slums, dirt roads, incomprehensibly dilapidated government buildings, traffic congestion, heavily armed guards and soldiers who asked for, or rather - demanded money. People everywhere, except during the dark evenings in the diplomatic quarters, most of them very friendly. The constant concern born out of being a single white person in this throng of poor people, though my Congolese hosts followed me everywhere and did their best to make me feel safe, have a good time in their company and get a good impression of their city. The Congolese rumba, the dancing in the evenings, poverty and chaos. I remember how the plane approached its goal above trackless jungles with villages clustered by brown tributaries, as well as the huge, leisurely moving Congo River. All this must have been even more remarkable in Conrad's time, when his steamboat chugged along between beach embankments, among huge logs, hippos and crocodiles:

Trees, trees, millions of trees, massive, immense, running up high; and at their foot, hugging the bank against the stream, crept the little begrimed steamboat, like a sluggish beetle crawling on the floor of a lofty portico.

The misery of the small, shabby colonial settlements, where violence and ruthless exploitation revealed its ugly face, where people were beaten and exploited until they became mere, starving shadows of their former selves:

They were dying slowly—it was very clear. They were not enemies, they were not criminals, they were nothing earthly now — nothing but black shadows of disease and starvation, lying confusedly in the greenish gloom. Brought from all the recesses of the coast in all the legality of time contracts, lost in uncongenial surroundings, fed on unfamiliar food, they sickened, became inefficient, and were then allowed to crawl away  […] glancing down, I saw a face near my hand. The black bones reclined at full length with one shoulder against the tree, and slowly the eyelids rose and the sunken eyes looked up at me, enormous and vacant, a kind of blind, white flicker in the depths of the orbs, which died out slowly.

Gender research has examined "adventure stories" like Conrad's novel, Stanley's jingoistic descriptions of his expeditions, and above all H. Rider Haggard´s and Edgar Rice Burroughs´s thrilling, male-dominated stories about how white men penetrates perilous jungles to come across forgotten kingdoms in the depths of Africa. Such stories are obviously masculine fantasies about a feminized Africa, like a prostrated woman's body awaiting a white male to penetrate and tame her, robbing her of pride and dignity. Racist and misogynistic stereotypes ravage unbound in depictions of naked, black women and untamed wilderness, "lush, fertile and mysterious."

Is this typically male? Overgrown, testosterone fuelled bucks embarking on adventures into the unknown, while white women are depicted as more practical, moving around home and children, writing books, which with sharpened eyesight and psychological depth depict everyday problems. Probably a generalization. Anyone might enumerate adventurous, fearless ladies who have embarked on what the English denominate as The Quest.

I once read a thought-provoking book by Elaine Showalter, Sexual Anarchy, in which she pointed out that many male writers by the end of the 1800s felt threatened by a growing number of writing and reading women. At that time, three quarters of all published novels in the US were written by women. In the smoke and whiskey-soaked gentlemen's clubs and officer messes on both sides of the Atlantic self-declared, virile gentlemen dreaded that "male" virtues were retreating from contemporary literature. Did not this radical feminisation of the written word represent a danger to young men growing up? Accordingly, “boys´” literature received a major boost and mannish adventure seekers appeared in books by Robert Louis Stevenson, Rudyard Kipling, Conan Doyle, G.A, Henty and H. Rider Haggard, to mention some of my favourite authors during my literature devouring youth. Not least Heart of Darkness was written for a male audience and published as a serial in Blackwood's Magazine. Conrad remarked:

One was in decent company there. And had a good sort of public. There isn´t a single club and messroom and man-of-war in the British Seas and Dominions which hasn´t its copy of Maga [the popular name of Blackwood´s Magazine].

What is Heart of Darkness all about? Does the novel have a clear-cut message? Does it reflect the views of the author? The American literary critic Harold Bloom wrote that Heart of Darkness has been analysed and interpreted more than any other individual, literary work, something which is due to Conrad's "unique propensity for ambiguity." A reader of well-written "seeker" novels, like Conrad's Heart of Darkness, or Kafka's The Castle, is confronted with a variety of clues to how the world might be considered. Trails that run in different directions - into the world or into the reader. Heart of Darkness brought me to one of the truly great "seeker novels", which also is told by a person other than the author, like in Conrad´s story he is a sailor who remembers a fatal adventure in his youth, a life-changing experience he probably shared with the author. Central in both novels is a ship within a macho world and with a mixture of mysticism, realism and alienation both novels drill down deep into human existence and madness, the mystery of nature and our place on earth - Herman Melville's strange Moby Dick or The Whale.

I recently saw John Houston's film version from 1954 with Gregory Peck in the role as the crazed Captain Ahab, who with unbridled vindictiveness over the oceans pursues the immense, white sperm whale that has swallowed up his leg and damaged his mind. It has been said that Peck was out of place in his role as Ahab, though I found him to be quite impressive and I reread the novel to check my positive impression of the movie. Last time I read it I was twelve years old. I know this because it is written in it that my father gave it to me as Christmas present.

I found now that Moby Dick can be read as a fairly straightforward adventure story and that the more than six hundred pages can easily be shortened by two thirds, without losing any of its dramatic progress and the essential episodes, which are told with masterful drama. When I read the novel I could not understand how a twelve years old boy with such ease could overcome the philosophical and scientific reflections, written in a language alluding to Shakespeare, Milton and the Bible. Particularly considering that at that age I was a very diligent reader, sinking deep into the books.

My father probably gave me the book since he knew that I, mainly through my grandfather's influence, was fascinated by salty tales of the sea and large sailing ships. And what kid is not overcome by awe at the thought of the secrets of the dark depths of the sea? Even as a little boy I was appalled by the bloody slaughter of the mighty whales. During the customary February breaks from school, the decrepit assembly hall of the town´s high school was the scene of screening of nature – and fairy tale movies.  In the dusky light from windows that had been feebly hidden by poorly drawn curtains and to the sound a rattling projector flickering movies about foxes and lions were presented and I particularly remember a colour film about Norwegian whale hunt. Floating factory ships processed bloody whale carcasses that were winched on board ship decks, slippery with blood. These huge, peaceful creatures had been helplessly harpooned while their blood catapulted high up in the sky. It was like a horror movie, to be forced to witness this wanton slaughter to the accompaniment of a dry voice over.

Many years later, I took my then eleven years old daughter to the American Museum of Natural History in New York and we were both taken by the colossal Blue Whale suspended over our heads in one of the halls, but Janna had sleepless nights after being confronted with a diorama, which portrayed how a sperm whale somewhere in a deep-sea trench struggled with a giant squid. I must have been younger than her when I saw the skeleton of a Blue Whale that some funfair company exhibited in the town square in Hässleholm. I remembered that when I last year found myself on a beach by the Caribbean Sea was reading Lázló Krasznahorkai´s eccentric novel The Melancholy of Resistance, which describes how the presentation of a stuffed whale in a small Hungarian town triggers off riots, intimidation and abuse of power. On the book's cover was a picture of a humpback whale and when I looked up I could imagine how shoals of such whales was moving under the sea far out beyond the horizon.

Every year, between December and April, thousands of humpback whales appear in the warm waters along the American Atlantic coasts, after traveling from the Arctic Ocean around Iceland, Greenland and Canada. Many seek out the Samaná Bay in the Dominican Republic. In small boats you may circle around these immense, but strangely peaceful sea creatures and also through probes, lowered into the water, listen to how they talk to each other. Occasionally, a whale my jump up out of the water, high up in the air, but always away from the boats, something that does not prevent the whales to approach them and raise their noses, often covered with barnacles, right next to the gunwales. My wife, who does not like to travel by boat over deep water, described the tranquillity that reigns around the whales´ powerful presence. She and my daughters have experienced this twice, but I have never had such an encounter. My only experience with marine mammals was then a shoal of dolphins closely followed a small boat that took me to the town of Livingston in Guatemala, it was unforgettable but probably not as powerful as being close to the whales in the Samaná Bay.

In his book The Cruise of the Cachalot Frank T. Bullen wrote about how humpback and sperm whales care for their calves. A female humpback whale had been harpooned outside the Tonga Islands:

Close nestled to her side was a youngling of not more, certainly, than five days old, which sent up its baby-spout every now and then about two feet into the air. One long, wing-like fin embraced its small body, holding it close to the massive breast of the tender mother, whose only care seemed to be to protect her young, utterly regardless of her own pain and danger. If sentiment were ever permitted to interfere with such operations as ours, it might well have done so now; for while the calf continually sought to escape from the enfolding fin, making all sorts of puny struggles in the attempt, the mother scarcely moved from her position, although streaming with blood from a score of wounds. Once, indeed, as a deep-searching thrust entered her very vitals, she raised her massy flukes high in air with an apparently involuntary movement of agony; but even in that dire throe she remembered the possible danger to her young one, and laid the tremendous weapon as softly down upon the water as if it were a feather fan.

So in the most perfect quiet, with scarcely a writhe, nor any sign of flurry, she died, holding the calf to her side until her last vital spark had fled, and left it to a swift despatch with a single lance-thrust. 

Like many other contemporary whaling writers, Bullen respects the whales, particularly sperm whales, the big toothed whales that unlike other whales often attacked their tormentors. Bullen´s book describes several epic battles against sperm whales and the great risks whale hunters ran when their small boats, alone in apparently endless oceans, harpooned these desperate, giant mammals. Despite dramatic depictions of broken boats, adrenaline-fueled pursuits and aggressive sperm whale males, a reader cannot fail to be dismayed by the bloody slaughter, especially as Bullen describes how whalers first tried to kill calves in order to attract their worried mothers and then speared them so the mighty males would swim up to defend their wounded mates.

Bullen´s book was published in 1898, but describes the author's experiences twenty years earlier. It was hailed by Rudyard Kipling: "It is immense - there is no other word. I've never read anything that equals it in its deep-sea wonder and mystery." I am inclined to agree. Through its forthright language and ingenious narrative style The Cachalot is one of the best sea stories I have read. It describes a journey of self-realization, telling how the orphaned, totally destitute Bullen is confronted with the brutal regime, the heavy, dangerous work and confinement on the whaling ships that between two and three years sailed all over the world´s oceans, in search of sperm whales. Eventually, Bullen becomes accustomed to the raw life aboard and is promoted to second mate.

By the beginning of the last century  The Cruise of the Cachalote became required reading in several American schools and the gung ho president Theodore Roosevelt recommended the book as excellent reading for educating boys to men. American “whale men” became role models for virile machos and even symbols for the young, profit-oriented American nation. At first the whaling industry was an extremely lucrative business, the pure whale oil was a superior lubricant and excellent lamp fuel, while musk and ambergris were coveted by the perfume industry. The practical approach and inventiveness that characterized virtually everything associated with whaling, combined with the physically demanding and exceedingly strenuous work meant that sailors, mates and captains not only had to be experts at handling large full-rigged ships, but also ready to expose themselves to the dangerous whaling, the taxing efforts to slay the mighty animals from small boats and then salvage and prepare the precious oil. This exciting activities turned whalers into proletarian model workers. Already in 1834 the author Joseph C. Hart praised the whalers as "a bold and hardy race of men."

Descriptions of the hard life at sea fitted like hand in glove to the ideal of masculine hands-on adventure stories that were greatly appreciated at the time before World War I. It was a hard life that welded a macho collective through constant dangers and hard work. Descriptions of life at sea was generally free from deep psychological analysis, based as they were on robust experience. Probably did those storm whipped, word stripped tales influence important forerunners of modern literature. Hemingway appreciated the energetic books on whaling and Faulkner's fascinating The Bear in his collection of short stories Go Down Moses, can be read like a Moby Dick transferred to the American wilderness.

Walt Whitman is in a poem, Song of Joys, included in his mighty Leaves of Grass, extolling the arousing effect whaling had on its practitioners, not unlike the enthusiasm that Hemingway showed bullfights:

O the whaleman's joys! O I cruise my old cruise again!

I feel the ship's motion under me, I feel the Atlantic breezes
fanning me,

I hear the cry again sent down from the mast-head, There — she 
blows!

Again I spring up the rigging to look with the rest — we descend, 
wild with excitement,

I leap in the lower'd boat, we row toward our prey where he lies,

We approach stealthy and silent, I see the mountainous mass, 
lethargic, basking,

I see the harpooneer standing up, I see the weapon dart from his 
vigorous arm;

O swift again far out in the ocean the wounded whale, settling, 
running to windward, tows me,

Again I see him rise to breathe, we row close again,

I see a lance driven through his side, press'd deep, turn'd in 
the wound,

Again we back off, I see him settle again, the life is leaving him 
fast,

As he rises he spouts blood, I see him swim in circles narrower 
and narrower, swiftly cutting the water—I see him die,

He gives one convulsive leap in the centre of the circle, and then 
falls flat and still in the bloody foam.

However, everything was not an exciting drama. Week after week, whalers could sail across the vast oceans without sighting any prey, or lying idly in numbing doldrums, suffering from thirst and scurvy. The windowless cabin of the crew "before the mast" smelled of sweat, mildew, moisture, and airless confinement, "there was a rainbow-coloured halo round the flame of the lamp, showing how very bad the air was." Here the sailors slept in shifts while they waited to be called up to their two-hour night shifts. During violent storms water trickled or gushed into the decks below, where it mixed with vomits and whale oil, while the men were called up into the rigging, salvaging and furling the huge stretched, bulging or violently flapping sails. Otherwise, the nights could be devoted to flaying the whales from their fatty blubber, which was cooked on the deck in huge pots and stored in barrels, something that must be done in haste since shoals of sharks feasted on the whale carcasses, which were lashed firmly along the ship's sides. The stench was thick and fat from slaughtered whales seeped in everywhere where it fattened cockroaches, lice and fleas, which seemed to disappear in chilly climes, where the sailors instead suffered from scorching humidity and icy cold. However, the vermin had only gone into hibernation just to be crawling all over the place as soon as the ship returned to the Tropics. The rats were not such a big plague since they were taken care of by ship´s cats. Cleanliness was paramount on every whaling ship, everything was constantly washed and scrubbed. This was also a tactic to keep the men going, ennui and confinement could otherwise lead to fights and mutinies.

Along with dirt, difficulties and dangers, American whaling men suffered under a rigidly organized and oppressive hierarchy, which devastated their independence. Tyranny was considered to be necessary for maintaining the discipline. The complicated management of sailing ships, combined with the hunt and slaughter of whales, demanded that all activities of the sailors´, as well as those of their officers, had to be coordinated in every detail. Each protest and deviant behaviour was struck down with fierce ruthlessness.

No wonder that many Pacific natives suffered when humiliated and hitherto subjugated men were let loose on their islands. Melville writes in his autobiographical novel Typee how whalers subjected Polynesian women to “every species of riot and debauchery”. While aboard the ships strong bonds of friendship were forged between the men. Occasional long periods of peace and calm made it possible for several of them to devote themselves to reading, journal writing and various kinds of handicrafts, of which bone carving and so called scrimshawing, i.e. engraving sperm whale teeth, were popular pursuits. Melville told in his original manner how whalers were able to create correct images of whales, contrary to established artists who could not study these animals in situ, but were obligated to depict bloated carcasses that had been washed ashore. Melville gave a description of an amputee beggar in London, an old whaler who offered his engraved whale teeth for sale. Melville praises those detailed depictions of whale hunts skilfully recreated by barely educated whalers as being far superior to those made by acknowledged artists and academics.

Moby Dick is an extraordinary novel born out of the brutal world of whaling, which at the same time is described as strangely romantic. Pequod, with its crew of hard working men from all over the world under the command of the obsessed Captain Ahab, who knows how to play at their trapped passions and fears, becomes a symbol of the US with its motley crew of citizens travelling towards a distant future, where wealth and money finally will solve all problems, just like the spermaceti oil and ambergris in Pequod´s cargo hold one day will be converted to gold in Nantucket's harbour - something that never happens.

Pequod mirrors the pioneers' covered wagons making their way westward in search of new land and gold, while the bison and indigenous people were slaughtered along their path. Railways and huge cities were built, mines were dug, fortunes heaped, while people from around the world were drawn to the new land, fought with each other and under appalling conditions shipped enslaved individuals across the ocean to work on their plantations. Many Americans were trapped in a dream of a better world beyond the horizon, enclosed by their own distorted ideas and hopes. While creating a world of democracy, celebrating personal freedom, most of them nevertheless remained imprisoned by a myth about their grandeur and uniqueness.

Melville and several other authors writing about the whale hunt seem to be remarkably exempt from intolerance and racial prejudices. Some racist brawls are mentioned by almost all them, though described as anomalies. Melville tells that his main protagonist’s best friend is the heathen, grotesquely tattooed Polynesian Queeqeg, while Bullen´s protector, role mode and friend is the huge Mr Jones, a former slave from Cameroon. Both Bullen and Melville declare that their frequent intercourse with people from diverse cultures and corners of the world has taught them not to judge people on the basis of beliefs and skin colouring, but on their behaviour, honesty and friendship, something that made "culture" and "religion" irrelevant abstractions. Melville´s tolerance and compassionate vision permeates much else that he wrote. I have read his short stories and especially The Paradise of Bachelors and the Tartarus of Maids is impressive as it contrasts an orgy of gluttonous over-eating at a Gentleman's Club in London with the devastating factory work that degrades women in an American backwater. The story convincingly envisages the ruthless exploitation and contempt that women have endured throughout the millennia. A maltreatment that first began to be seriously observed and partly amended during the last century. Early on, Melville understood how women's life cycles, their physical well-being, were threatened by the slavery of machine culture and rampant machismo. How profit hunger prevented women from living a life of free choices, as independent individuals. Insights that did not prevent Melville from being a house tyrant and wife beater.

I am surprised that this and other short stories by Melville, which foreshadow Kafka with fifty years, have not received more attention, while almost every punctuation mark in his Moby Dick has been commented on and interpreted. Nevertheless, by the end of the 19^th century Melville and his mighty whaling saga were almost unknown, and if mentioned Melville was usually considered as a failed writer, a parenthesis in American literary history. Nevertheless, eventually the titanic Moby Dick rose up from the depths and made its presence felt all over the literary spectrum.

As in Kafka's stories and novels, Melville's depiction of life on a whaling ship is realistic and tangible, yet it is brim-full with strange symbolism, which might be interpreted in several alternative manners. Melville can unexpectedly immerse his reader in encyclopaedic descriptions, break out in romantic depictions of nature, or breathlessly describe thrilling events, constantly keeping us aboard his ship, like when you are being forced to go astray among Kafka's office corridors, or be locked up in his cramped rooms, or feverishly accompany Raskolnikov on his wanderings within a frozen Petersburg. In all its unwieldiness Moby Dick remains “the great American novel”. The Quest above all others. The search for and intended killing of  the giant whale remind of how US rulers often assume that if a Stalin, a Hitler, a Bin Laden, a Saddam Hussein, or an Abu Bakr al-Baghdadi would be killed all problems will be solved. Strife and struggle are the optimal solutions. Most of us are like the captive crew of Pequod, blindly obeying their obsessed captain, not realizing that the pursuit of and the fight with the white whale is nothing more than a prolonged battle with themselves and the powerful, unlimited nature surrounding them. A struggle that results in the final defeat of them all.

While I with increasing fascination read Moby Dick, I happened to watch the  movie Charlie Wilson's War about the maverick, partying, cocaine-snorting, women charmer and Congressman Charles Wilson, who unexpected adopted the Afghan struggle against the Soviet Empire as his main project and managed to ensure that CIA funds for covert arms purchases multiplied, equipping Afghan mujahidin fighters with highly efficient FIM-92 Stingers, which destroyed the Soviet Air Force in Afghanistan and forced the previously unbeaten Red Army on the run, becoming one of the main causes for the collapse of the Soviet Union.

I read more about this and it actually seems like Charles Wilson´s effort was imperative not only to the fall of the Soviet Union, but also for the misery that followed and now is being harvested in Aleppo's hell and Europe's fear of terrorists and immigrants. The obsession of a Captain Ahab may serve as a mirror not only for Charlie Wilson´s engagement, though also its effects that eventually created the madness we now find ourselves in. I shudder and think of Donald Trump, Sweden Democrats and many others.

Nevertheless, I want to state that Charlie Wilson, after all, seems to have been a decent man. He saw the Afghans' suffering under Soviet superiority and helped them to extricate themselves. He also realized the danger of arming the mujahidin and one strength of the movie, as well as the book it is based on, is that they hammer home a message indicating that a single person's dedication can have immense consequences, but also, as Charlie Wilson rightly pointed out - the war was won, while the peace was lost. Trillions of dollars were poured into the Afghan war (the total is estimated at between four and six trillion USD), but when Wilson asked for a few million dollars to schools and education, with the hope that such efforts afterwards, just like before, would be increased and Afghanistan be pulled out of the misery following the war. However, the money flow was hampered. To build and secure peace is obviously much more difficult than waging war. Money for the good of all of us is more difficult to procure than those money sacrificed to greed and armament, the only development assistance that is truly effective.

Enormous efforts were dedicated to the slaughter of whales, as long as their oil was valuable these huge, peaceful creatures were ruthlessly hunted to the brink of extinction. Melville´s Moby Dick did escape, but his model, the mighty Mocha Dick, was killed. The whale hunt subdued, hardly no prey was left and what could be extracted from their carcasses became more or less worthless.

Will Trump win the US election? Will the hunt for terrorists cease? Will Al Baghdadi be killed? Will there be peace on earth? The Quest continues.

Achebe, Chinua (1977) "An Image of Africa: Racism in Conrad's 'Heart of Darkness'" in Kimbrough, Robert (ed.) (1988) Heart of Darkness, An Authoritative Text, Background and Sources Criticism. London: W. W Norton. Bullen, Frank T. (2001) The Cruise of the Cachalot: Around the World After Sperm Whales. Torrington, WY: The Narrative Press. Cohat, Yves (2001) Whales: Giants of the Seas and Oceans. New York: Abrams. Conrad, Joseph (2007) Heart of Darkness. London: Penguin Classics. Crile, George (2004) Charlie Wilson's War: the Extraordinary Story of the Largest Covert Operation in History. New York: Grove Press. Laye, Camara (1965) The Radiance of the King. Glasgow: Harper/Collins. Melville, Herman (2003) Moby Dick or The Whale. London: Penguin Classics. Melville, Herman (1986) Billy Budd and Other Stories. London: Penguin Classics. Schell, Jennifer (2013) "A Bold and Hardy Race of Men": The Lives and Literature of American Whalemen.  Amherst: University of Massachusetts Press. Showalter, Elaine (1990) Sexual Anarchy: Gender and Culture at the Fin de Siècle. London: Penguin. Whitman, Walt (1961) Leaves of Grass: The first (1855) edition. Harmondsworth: Penguin Classics. 

I Hässleholm, fjärran från resten av världen, bad jag för några år sedan mina elever att så noggrant som möjligt läsa Joseph Conrads Mörkrets hjärta.  De studerade inom ett program som kallades ”internationella relationer”.  Jag ville konfrontera dem med hur böckernas prismor bryter intryck vi får från vår omvärld. Hur vi i vårt inre på olika sätt tolkar böcker, film eller musik, beroende på tillfället och under vilka förhållanden vi konfronteras med de upplevelser de förmedlar.

Jag har läst Mörkrets hjärta flera gånger, varje gång framstår den som annorlunda, som då William Faulkner blev tillfrågad om vilka tre romaner han skulle vilja rekommendera en student och han svarade: ”Anna Karenina, Anna Karenina, Anna Karenina”, jag antar att Faulkner menade att romanen varit annorlunda varje gång han läste den.

För mig dyker Mörkrets hjärta upp i ständigt nya skepnader. Exempelvis så skrev jag dessa rader i Rom strax innan jag reste till vårt hus i Bjärnum. Efter en dag i Göinge fann jag att min fru satt in en CD i bilen på vilken von Sydow läste Mörkrets hjärta. Jag lyssnade och upptäckte att jag glömt de ingående landskapsbeskrivningarna och den spridda tankeflykten i bokens inledning. De olika lagren av berättelser - hur en okänd sjöman berättar om hur Marlow berättar sin historia för en grupp av sina goda vänner. Som ung läste jag romanen som en äventyrsberättelse om hur en man hamnat i en främmande värld; med hotande djungel, obegripliga vildar och galna kolonisatörer, alltmedan naturens förvildande inverkan infekterade och bröt ner Västerlandets tunna fernissa av ”kultur” och ”civiliserade” umgängesformer.

Så läste jag antropologi och fann att Mörkrets hjärta var en berättelse om västerlänningens möte med Den Andre, eller The Other som man säger på engelska. Om en längtan efter äventyr som fötts ur vår ungdoms läsning av spännande historier från skilda sekler och platser på jorden. Hur antropologen likt Marlow som på sitt akterdäck för en trollbunden vänskapskrets berättar om sina erfarenheter från en mystisk, främmande värld. Antropologen, inte enbart som förmedlare av vetenskapliga rön från skilda platser, utan som en äventyrare som på egen hand trängt in i en främmande tankesfär och likt en författare förmedlar sina intryck till oss. Inte för inte skrev en av antropologins pionjärer, Bonislaw Malinowski, som likt Conrad reste bland öarna i Indonesien och Stilla Havet, att han ville bli antropologins Joseph Conrad.

Sedan såg jag Apocalypse Now och läste återigen Mörkrets Hjärta, som filmen bygger på. Nu såg jag, i ljuset av Vietnamkrigets vansinne, romanen på ett annorlunda vis. Hur Västerlandets ohejdade profithunger och rovdrift på människor bröt ner och korrumperade människor och samhällsformer som utvecklats i harmoni och samverkan, med en förvisso ofta grym och skoningslös natur, men likväl förenlig med vår mänskliga natur, präglad som den är av vår strävan efter gemenskap och mättandet av kroppsliga och själsliga begär. Hur krig bryter ner såväl offer som förövare. Att varje våldsamt ingrepp i människors liv har en tendens att skapa ett förödande kaos.

Läste att Coppolas inspelning av filmen i en trakt på Filippinerna hade förändrat en stillsam liten stad till något helt annat. Den väldiga filmtruppens behov av arbetare hade skapat en boom och vissa av de nyrika stadsborna hängav sig, enligt stadens styresmän, åt ohejdad dryckenskap och skörlevnad. Efter det att Coppola och hans medarbetare lämnat ön beklagade sig en socialminister:

Vissa gay män från filmteamet förälskade sig i machomännen som skötte flodtrafiken och sökte sig sedan till allt yngre pojkar, ner till nio, tio, elva år gamla och stora delar av stadens befolkning accepterade det. År 1989 hade en blomstrande handel med barn, med samhällets samförstånd, fört med sig ekonomiska fördelar till barnen och deras familjer.

Jag arbetade en sommar som kypare på Hotell Kattegatt i Torekov och träffade där en senegales, som arbetade som diskare. Han visade sig vara litteraturintresserad och då jag frågade honom vilken han ansåg vara den främsta afrikanska romanen svarade han Le Regard du roi , ”Kungens blick”, av Camara Laye, en författare född i det dåvarande Haute-Guinée, Franska Guinea. Jag läste den engelska översättningen The Radiance of the King och blev imponerad. Romanen berättar om en vit man i något afrikanskt land. Tyngd av spelskulder och förakt från bigotta kolonisatörer ger sig Clarence i sin förtvivlan ut på sökandet efter en legendarisk kung i det inre av Afrika. Fången i sin förmätenhet tror sig Clarence vara betydligt viktigare och mer kränkt än vad han i själva verket är och inbillar sig att den mäktige konung som tycks styra och ställa i det fördolda skall ta honom i sin tjänst. Han har skymtat honom under en procession i huvudstaden, men då Clarence försöker få audiens i kungapalatset berättar man att kungen gett sig av till det inre av landet. Clarence ger sig då, i sällskap med en tiggare och två spjuveraktiga pojkar, ut på jakt efter den ständigt undflyende kungen och finner sig i ett alltmer surrealistiskt landskap.  På sin väg in i det okända tvingas Clarence befria sig från den ena efter den andra av sina fördomar och villfarelser, tills han naken och förvirrad säljs som slav och hamnar vid kungens hov i det inre av Afrikas djungler. Konungen visar sig vara en svart yngling omgiven av en märklig strålglans. Förnedrad och utblottad tvingas Clarence krypa i stoftet inför denne oförstörde, unge monark, som lyfter upp honom och trycker den vite mannen till sitt bröst. Clarence kan höra hur Afrikas Hjärta bultar därinne.

Givetvis har Camara Laye läst Kafka, Bibeln och Joseph Conrad. Clarence är likt K i Kafkas romaner en sökare, men till skillnad från K kommer Clarence fram till målet för sin strävan, sina rötter i den livgivande, afrikanska mullen, den som alla vi människor är komna ur. Camara Laye gav Mörkrets hjärta en afrikansk blick, utan att nämna boken tycktes han vända dess budskap – som kan tolkas som att det ociviliserade Afrika bryter ner de västerlänningar som tränger in i kontinenten och pådyvlar dess invånare sin ”civilisation”. Likt elfenbenshandlaren Kurtz förlorar kolonisatörerna den upplysta och anständiga kultur som de under århundraden har låtit sig präglas av. Även om deras ”utvecklingsnivå” till en början ger västerlänningarna ett övertag gentemot de koloniserade folken leder denna överlägsenhet till att de brutaliseras i den främmande miljön. De blandar sin självgoda högdragenhet och profithunger med de förtryckta folkens ”primitivitet” och blir därigenom långt brutalare än de ”vildar” de behärskar. I Layes roman blir förhållandet det omvända, den vite Clarence förädlas genom sin kontakt med Afrikas ursprunglighet – dess levande hjärta, dess oförfalskade mänsklighet.

Min gode vän Michael, som var min chef på SIDA, hade lockats till Mörkrets Hjärta eftersom den i allmänhet betraktas som ett effektivt angrepp på kolonialism i största allmänhet och i synnerhet mot rovdriften på människor i Leopold den Andres Kongo. Den så kallade Kongofristaten tillhörde mellan 1885 och 1908 den belgiske monarken som hans personliga egendom och under hans styre dödades brutalt mellan 8 och 30 miljoner människor, beroende på vilken befolkningsuppskattning som görs. Med uppenbarar förvåning sa Michael till mig:

- Jag läste nyligen Mörkrets hjärta och blev konfunderad. Boken är ju rasistisk, rakt igenom! Begriper inte varför den hyllats som en roman vars medlidande med kongoleserna ledde till slutet på Leopolds hänsynslösa exploatering av dem.  Huvudpersonen tycks ju betrakta svarta människor som lägre stående varelser.

Michael hade säkert rätt. Antagligen var Conrad inte motståndare mot kolonialism, den borde enligt honom enbart brukas på rätt sätt, inte genom det förtryck som hans hemland Polen utsattes för av ryssarna, eller den mordiska profithunger som motiverade belgarnas närvaro i Kongo. Conrad betraktade sitt adoptivland Storbritannien som en moralens och civilisationens väktare på jorden och opponerade sig inte alls mot det engelska imperiet. Däremot tycks han ha hyst en skräckblandad fascination inför svarta människor, till stor del färgad av sin tids evolutionära rasism.

Michael var långt ifrån den ende som blivit upprörd över romanens uppenbara rasism. Det är lätt att bli illa berörd vid av Conrads beskrivning av Marlows eldare ombord på den flodbåt han styr längs Kongofloden in mot Kurtzs handelsstation:

Att titta på honom var min själ lika uppbyggligt som att se en hund göra sig till spektakel med att gå på bakbenen klädd i byxor och hatt med fjäder […] Han borde ha klappat i händerna och stampat med fötterna på stranden; i stället svettades han här i hårt arbete, träl under främmande trolldom och full av förädlande kunskap. Han var användbar därför att han hade blivit utbildad.

Den nigerianske författaren och universitetsprofessorn Chinua Achebe stämplade i en berömd föreläsning Mörkrets hjärta som en ”kränkande och beklagansvärd bok” och uttryckte sin ledsnad över att en så öppet rasistisk, om än välskriven och mångbottnad, roman lästes med beundran i skolor och på universitet.

Conrad såg och fördömde den onda imperialismens exploatering av människor, men var märkligt omedveten om rasismen som den använde för att vässa sina ståltänder. Offren för det rasistiska förtal som i århundraden tvingats leva med denna omänskliga behandling känner den betydligt djupare än en tillfällig besökare kan förstå, även om denne kommer försedd med en Conrads litterära talang.

Möjligen kan Conrad försvaras genom att han inte döljer rädsla och främlingskap. Marlow riktar skoningslös kritik mot kolonisatörerna och betraktar med ironisk distans deras löjliga uppblåsthet och okänsliga grymhet. Då ångbåten tuffar fram längs djungelstränderna förfäras Marlow av urskogens väldighet och det hämningslösa beteende han tror sig finna bland dess invånare, en värld fullkomligt främmande från allt han förväntat sig:

Jorden var inte vår gamla jord. Vi är förtrogna med ett besegrat vidunder i fjättrar, men vad vi såg där var vidundret i frihet. Det var helt främmande och människorna – nej, människorna var inte främmande. Ni förstår – det var egentligen det värsta av alltsammans – den där misstanken att de inte var så värst främmande. Det gick bara så småningom upp för en. De tjöt och hoppade och snurrade och gjorde hemska grimaser, men det spännande var just tanken att de var människor som vi själva. Tanken på en avlägsen frändskap med all denna lidelse.

Conrad tycks inte förakta kongoleserna. Han känner i det närmaste en frändskap med dem. Lockas av deras ”naturlighet”, deras öppenhet. Den ångande, kvävande djungeln och dess ”vildar” tycks vara mer levande och lockande än ett Bryssel som Conrad kallar ”gravkammarstaden”.  När han beskriver eldaren som en dresserad hund kan det möjligen betyda att Conrad beklagar ”civilisationens” förödande inverkan på frigjorda känslor. Västerlänningens förmätna fördömande av andra folkgrupper:

Den som är utan förstånd gapar och ryser, men en helgjuten människa förstår och kan se på utan att blinka. Fast då måste hon vara lika oförfalskat mänsklig som de där på stranden. Hon måste möta det äkta hos dem, med sin egen inneboende styrka. Principer är inget att komma med  - löst gods, utanverk, granna klutar som skulle flyga av vid första rejäla omskakning.

Marlow, Conrads berättare, är uppenbarligen en personifikation av hans egna erfarenheter som skeppare i de förtryckande belgarnas tjänst. Likt Conrad, som i Kongo blivit illa behandlad och svårt sjuk, känner sig Marlow fjärmad från allt:

Vi hade ingen möjlighet att förstå; vi gled förbi som spöken, undranden och i själ och hjärta ganska förfärade som väl vanligt folk skulle bli inför ett utbrott av hänryckning på ett dårhus. Vi kunde ingenting förstå, därför att vi hade kommit för lång väg och ingenting mindes …

Själv var jag tämligen förbryllad då jag för några år sedan tillbringade en tid i Kinshasa. De väldiga slumområdena, lervägarna, de obegripligt nerslitna regeringsbyggnaderna, trafikstockningarna, de tungt beväpnade vakterna och militärerna som bad om eller krävde pengar. Folk överallt, utom under de mörka kvällarna i diplomatkvarteret, de vänliga människorna. En ständig oro som ensam vit i detta myller, fast mina kongolesiska värdar följde mig överallt och gjorde sitt bästa för att jag skulle känna mig trygg, ha det trevligt i deras sällskap och få ett bra intryck av deras stad. Den kongolesiska rumban, dansandet på kvällarna, fattigdomen och kaoset. Inflygningen över obanade djungler, utan vägar, men med byar omgivna av tät grönska vid ständerna av bruna flodarmar och givetvis den väldiga, sävligt framglidande Kongofloden vid vars strand Kinshasa låg. Allt detta måste ha varit ännu märkligare på Conrads tid, då hans ångbåt tuffade fram mellan strandbankar, väldiga trästockar, flodhästar och krokodiler:

Träd, träd, miljoner träd, massiva, kolossala, skyhöga; och vid dess fot kröp den lilla svarta ångbåten lik en långsam skalbagge som kryper på golvet i en hög pelargång.

Misären i de små kolonialsamhällena, där våldet och rovdriften låg i öppen dager, människor misshandlades och utnyttjades tills det enbart återstod svältande spillror efter dem:

De var inte fiender, de var inte brottslingar, de var ingenting längre som hörde jorden till, ingenting annat än svarta skuggor av sjukdom och svält som vilade i ett virrvarr av det gröna dunklet. Ditsläpade från alla kustens skrymslen, allt enligt fullt lagliga anställningskontrakt, bortkomna i en ovan miljö med främmande kost, sjuknade de, förlorade arbetsförmågan […] Jag började urskilja de glimmande ögonvitorna under träden. När jag råkade se ned uppräckte jag ett ansikte helt nära min hand. Det svarta benranglet låg utsträckt med ena axeln mot ett träd, ögonlocken lyftes långsamt och de insjunkna ögonen såg upp mot mig, stora och tomma med liksom ett blint, vitt fladder längst in som sakta dog bort.

Genusforskningen har granskat ”äventyrsberättelser” som Conrads roman, Stanleys skildringar av sina expeditioner och i än högre grad H. Rider Haggards och Edgar Rice Burroughs rafflande, manligt dominerade berättelser om hur vita män tränger sig genom farofyllda djungler och finner bortglömda riken i Afrikas inre. Det rör sig uppenbarligen om maskulina fantasier om ett feminiserat Afrika, utsträckt likt en kvinnokropp väntande på att vita män skall tränga in i henne, tämja och plundra henne. Rasistiska och misogyna stereotyper härjar fritt i skildringar av nakna, svarta kvinnor och en otämjd vildmark, “frodig, fruktbar och mystisk”.

Är detta sökande typiskt manligt? Förvuxna, testosteronstinna unghannar som ger sig ut på äventyr, in i det okända, alltmedan kvinnor är mer praktiska, rör sig kring hem och barn och med psykologisk skarpsyn skildrar vardagsproblem. Antagligen en generalisering. Vem som helst kan osökt räkna upp en rad äventyrliga damer som gett sig ut på vad engelskan betecknar som the quest, sökandet.

Läste en tankeväckande bok av Elaine Showalter, Sexual Anarchy, där hon påpekade att flera manliga författare vid slutet av 1800-talet kände sig hotade av den växande skaran av författande och läsande kvinnor. I USA skrevs vid den tiden tre fjärdedelar av alla publicerade romaner av kvinnor. I rök- och whiskeyindränkta herrklubbar och officersmässar på ömse sidor om Atlanten fruktade självdeklarerade kraftkarlar att ”manliga” dygder var på reträtt från litteraturen. Utgjorde inte feminiseringen av det skrivna ordet en fara för uppväxande ynglingar? Pojklitteraturen fick ett rejält uppsving och yttrade sig i virilt, manligt äventyrssökande i böcker av Robert Louis Stevenson, Rudyard Kipling, Conan Doyle, G.A, Henty och H. Rider Haggard, samtliga bland mina favoritförfattare under slukaråldern. Inte minst Mörkrets Hjärta var skriven för män och publicerades som följetong i Blackwood´s Magazine. Conrad konstaterade förnöjd:

Där var man i anständigt sällskap. Och hade en utmärkt läsekrets. Det finns inte en enda klubb och mäss eller krigsfartyg i de brittiska farvattnen och besittningarna som inte har sin kopia av Maga [det populära namnet på Blackwood's Magazine].

Vad handlar egentligen Mörkrets hjärta om? Hur speglar den författarens åsikter, han eventuella budskap? Den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom skrev att Mörkrets hjärta har analyserats mer än något annat enskilt, litterärt arbete, något som beror på Conrads "unika benägenhet för tvetydighet”. En läsare av välskrivna ”sökande” romaner, likt Conrads Mörkrets hjärta eller Kafkas Slottet, finner en mängd ledtrådar till hur världen kan te sig och betraktas. Stigar som löper åt olika håll – in i världen, eller in i läsaren. Tanken på Mörkrets hjärta förde mig till en av de verkligt stora ”sökarromanerna”, som även den berättas av en annan person än författaren, en sjöfarare som minns ett fatalt ungdomsäventyr och en livsavgörande erfarenhet som han antagligen delar med författaren. Centralt i bägge romanerna är ett fartyg i en främmande machovärld och med en blandning av mystik, realism och alienation borrar sig de båda romanerna ner i den mänskliga existensen, i galenskap, naturens mysterium och vår plats på jorden – Herman Melvilles mäktiga, märkliga Moby Dick eller valen.

Jag såg nyligen John Houstons filmatisering från 1954 med Gregory Peck i rollen som den galne kapten Ahab, som i ohämmad hämndlystnad över världshaven förföljer den enorma, vita kaskelott som slukat hans ena ben och skadat hans inre. Det har sagts att Peck var malplacerad i rollen som Ahab, men jag tyckte att han var imponerande och för att kolla mina positiva intryck av filmen läste jag om romanen, som jag senast läste då jag var tolv år (det står nämligen i den att jag fick den av min far då).

Jag fann nu att Moby Dick går att läsa som en tämligen rak äventyrsberättelse och att de mer än sexhundra sidorna lätt kan kortas ner med två tredjedelar, utan att något av det dramatiska förloppet och de virtuost beskrivna episoderna blir lidande. När jag nu läser romanen begriper jag dock inte hur tolvåringen med sådan lätthet kunde ta sig igenom filosofiska och naturvetenskapliga betraktelser, skrivna på ett språk som alluderar till Shakespeare, Milton och Bibeln. I den åldern skumläste jag ingenting, utan sjönk djupt in böckerna. Nu kan jag inte begripa hur jag bar mig åt, det kan inte vara mycket jag fattade.

Att jag fick romanen berodde säkert på att Far visste att jag, antagligen genom min morfars inflytande, var fascinerad av saltstänkta sjöskildringar och stora segelfartyg. Och vilket barn är inte betaget av  valarna och de mörka havsdjupens hemligheter? Redan som liten upprördes jag av den blodiga valslakten. Under februariloven visades i Parkskolans aula, med dess nödtorftigt fördragna gardiner och rasslande projektor, olika natur- och sagofilmer. Jag minns Arne Sucksdorffs Det stora äventyret, men alldeles speciellt en färgfilm om norsk valjakt, med harpunkanoner och väldiga, flytande valkokerier på vilka de blodiga valkropparna vinschades upp. Blod överallt, i havet och på de slippriga fartygsdäcken. Det var som under en skräckfilm att tvingas se dessa väldiga, stillsamma djur hjälplöst bli harpunerade så att blodet slungades högt upp i skyn, för att deras kroppar sedan skulle slaktas och styckas, allt till ackompanjemang av en torrt berättande speakerröst.

Många år senare tog jag min då elvaåriga dotter till The American Museum of Natrural History i New York och vi blev båda tagna av den kolossala blåval som hängde över våra huvuden i en av salarna, men Janna fick sömnlösa nätter av att ha konfronterats med ett diorama som framställde hur en kaskelott i en djuphavsgravs svarta mörker kämpade med en jättebläckfisk. Jag måste ha varit yngre än henne då jag såg skelettet av en blåval som något tivolisällskap ställt ut på Stortorget i Hässleholm. Jag mindes det då jag förra året vid stranden av det Karibiska havet läste Lázló Krasznahorkais besynnerliga roman Motståndets melankoli, som skildrar hur utställandet av en jätteval i en liten ungersk stad orsakar upplopp, förföljelser och maktmissbruk. På bokens omslag fanns en bild av en knölval och när jag lyfte blicken kunde jag föreställa mig hur flockar med sådana valar rörde sig under havsytan långt ut vid horisonten.

Varje år, mellan december och april, samlas tusentals knölvalar i de varma vattnen vid de amerikanska atlantkusterna. Efter att ha färdats från ishaven kring Island, Grönland och Kanada. Flera söker sig ftill Samanábukten i Dominikanska Republiken. I småbåtar kan man då kretsa kring de ofantliga, men märkligt fredliga havsdjuren och även genom sonder, som sänkts ner i vattnet, lyssna till hur de samtalar med varandra. Emellanåt kastar sig en och annan val högt upp i luften, men alltid på behörigt avstånd från båtarna, något som inte hindrar att de även kan närma sig och höja sina havsanemonbevuxna nosar alldeles bredvid båtrelingarna. Min fru, som annars inte tycker om att färdas i båt över djupa vatten, beskrev det trygga lugn som infinner sig i valarnas mäktiga närvaro. Hon och mina döttrar har upplevt det två gånger, men själv har jag aldrig varit med om något sådant. Min enda erfarenhet av havsdäggdjur var då ett stim delfiner på nära håll följde en liten motorbåt som tog mig till staden Livingston i Guatemala, en oförglömlig upplevelse, men säkerligen inte lika mäktig som den att färdas tillsammans med valarna i Samanábukten.

I sin bok Kaskelotten skriver Frank T. Bullen om knölvalarnas omsorg om sina kalvar, som valungarna kallas. Han är med om att harpunera en valhona utanför Vänskapsöarna i Stilla Havet:

Men valen höll sig så stilla som om den hade varit fullkomligt oberörd. Tätt intill dess sida låg en unge, säkert inte med än fem dagar gammal, som då och då sände sin lilla barnsliga blåsning omkring en halv meter upp i luften. En lång, vingliknande fena var svept kring dess lilla kropp och höll den tätt intill det väldiga bröstet på den ömma modern vars enda omsorg tycktes vara att skydda sin unge utan att bry sig om sin egen smärta och fara. […] medan ungen gjorde små, hjälplösa försök att komma loss från fenan som höll fast den, rörde sig modern knappast från stället fastän blodet strömmade från ett dussin sår. En gång då en spjutstöt trängde djupt in i hennes vitala delar lyfte hon den väldiga stjärten högt i vädret i en tydligen ofrivillig reaktion av smärta, men till och med i denna svåra vånda tycktes hon komma ihåg att det kunde vara farligt för ungen och lade ner sitt fruktansvärda vapen i vattnet, så mjukt som om det varit en fjäder. Så dog hon fullkomligt stilla utan att ens vrida sig eller göra det minsta kast. Hon höll ungen intill sig tills hennes sista livsgnista hade slocknat, och då dödades den med en enda spjutstöt.

Likt flera andra samtida skildrare av valjakten hyser Bullen respekt för valarna, speciellt kaskelotterna, de stora tandvalar som till skillnad från andra valar ofta gick till anfall mot sina plågoandar. Bullens bok skildrar flera episka strider mot kaskelotter och den stora fara som valjägarna utsatte sig för då de i små båtar, ensamma på oändliga oceaner, harpunerade desperata jättedjur. Trots skildringarna av krossade båtar, adrenalinstinna jakter och aggressiva kaskelotthannar, går det inte att undgå att uppröras av den blodiga valslakten, speciellt när Bullen beskriver hur de först försökte döda valkalvarna för att därigenom locka till sig deras oroliga mödrar och sedan harpunera dem så att de väldiga hannarna skulle simma upp till försvar av sina sårade honor.

Bullens bok, som publicerades 1898 men skildrar författarens upplevelser tjugo år tidigare, hyllades av Rudyard Kipling: ”den är oerhörd – det finns inget annat ord. Jag har aldrig läst en liknande skildring av havsdjupens under och mysterier”. Jag är böjd att hålla med. Genom sitt enkla språk och frimodiga berättarstil är Kaskelotten en av de bästa havsskildringar jag läst. Den är också en mognadsroman som beskriver hur den föräldralöse, totalt utblottade Bullen konfronteras med den brutala regimen, det tunga, farliga arbetet och instängdheten på valfångstfartyg som mellan två och tre år seglade över samtliga världshav på jakt efter kaskelotter. Bullen vänjer sig vid den råa tillvaron och befordras till styrman.

I början av förra seklet blev Kaskelotten obligatorisk läsning i flera amerikanska skolor och den överenergiske president Theodore Roosevelt rekommenderade boken som utmärkt läsning för att fostra pojkar till män. ”Valmännen” blev till förebilder för viril manlighet och en symbol för den unga, profitinriktade nationen. Till en början var valfångst en ytterst lukrativ verksamhet, den rena valoljan var ett överlägset smörjmedel och lampbränsle, medan mysk och ambra eftertraktades av parfymindustrin. Den praktiska, livsnära uppfinningsrikedomen som präglade så gott som allt i samband med valjakten, kombinerad med det fysiskt ansträngande arbetet som innebar att matroser och befäl inte enbart måste vara experter på att sköta stora fullriggare, utan även utsätta sig för den livsfarliga valjakten och det hårda arbetet med att slakta de väldiga djuren för ta tillvara den dyrbara olja och ambra som utvanns från dem, gjorde dem till proletära mönsterarbetare. Redan 1834 hade författaren Joseph C. Hart hyllat valmännen som a bold and hardy race of men, ”en djärv och härdig art av män”.

Skildringar av det hårda livet till sjöss passade som hand i handske till det ideal av maskulint handfasta äventyrsberättelser som uppskattades livligt vid tiden före det Fösta Världskriget. Här fanns en hårdför machotillvaro med manliga kollektiv som svetsats samma genom livsfara och hårt arbete. Sjölivet skildrades frigjort från djuppsykologiserande och baserades på robust erfarenhet. Antagligen har dess saltstänkta skildringar haft stor betydelse för en del av den moderna litteraturen. Inte för inte uppskattade Hemingway livligt böcker om valfångst och Faulkners Björnen i hans novellsamling Go Down Moses, kan läsas som en Moby Dick förflyttad till Amerikas vildmarker.

Walt Whitman har i en dikt, En sång om glädjeämnen som ingår i hans mäktiga Strån av gräs, skildrat valfångstens upphetsande inverkan på dess utövare, inte olikt den entusiasm som Hemingway visade tjurfäktningar:

Och valjägarens glädje! Å, jag seglar åter längs min gamla färdväg!

Under mig fartygets krängningar, Atlantens bris

viner.

Åter hör jag ropet från mastens krön,

Där — blåser hon!

Jag kastar mig upp riggen för att med de andra upptäcka valen —

så klättrar vi ner, vilda av upphetsning.

Störtar ned i båten, vi ror mot vårt byte.

Vi närmar oss taktfast och tyst, jag ser den bergiga massan,

slött solande sig.

Jag ser harpuneraren resa sig, ser vapnet flyga från hans

kraftiga arm;

O, snabbt ut igen, långt ut i havet efter den skadade valen, som

simmande i lovart släpar oss efter sig,

Åter ser jag honom stiga upp för att andas, åter ror vi upp.

Jag ser lansen drivas in i hans flank, pressad djupt in vrids

den runt i såret.

Återigen backar vi, jag ser honom lugna sig, hastigt lämnar livet

honom.

Då han reser sig sprutar han blod, jag ser honom simma i allt tätare cirklar,

vattnet kokar kring oss, jag ser honom dö,

Ett sista krampaktigt språng i cirkelns mitt innan

han faller platt och blir stilla i det blodiga skummet.

Men allt var inte samma upphetsande dramatik under valfångarnas vardagar. Vecka efter vecka kunde de segla över väldiga havsytor utan att sikta något byte, eller ligga sysslolösa i bedövande stiltje, lidande av törst och skörbjugg. Den gemensamma, fönsterlösa manskapsruffen ”för om masten” stank av svett, mögel, fukt och instängdhet, ”en regnbågsfärgad ljusgård kring lampan visade hur dålig luften var”. Här sov matroserna i skift medan de väntade på att bli kallade upp till sina tvåtimmars nattpass. Under stormarna sipprade eller forsade vattnet in under däck, blandade sig med spyorna, alltmedan manskapet kallades upp i riggen för att fastklamrade vid tackel och tåg bärga och beslå seglen. Annars kunde nätterna ägnas åt att flå valarna från sitt feta späck, som kokades på däck i väldiga grytor och lagrades i tunnor, något som måste ske i stor hast eftersom hajstim kalasade på valkadavren som surrats fast längs skeppssidorna. Stanken var tät och valfettet sipprade in överallt där det gödde kackerlackor, löss och loppor, som tycktes försvinna vid kyliga breddgrader, då matroserna istället led av den bitande fukten och kylan. Fast ohyran gick endast i dvala för att åter krylla överallt så fort man seglade in i tropikvärmen. Råttorna tog skeppskatterna hand om. Renlighet var av yttersta vikt på fångstfartygen och de skrubbades och skurades för jämnan. Det gällde också att hålla männen igång, leda och instängdhet kunde annars leda till slagsmål och myteri.

Tillsammans med smuts, svårigheter och faror, led de amerikanska valfångstmännen under en fast organiserad och förtryckande hierarki, som ödelade deras självständighet. Tyranniet var nödvändigt för disciplinen; seglandet, fångsten och slakten av valar krävde att samtliga sjömäns och deras befäls ansträngningar samordnades in i minsta detalj. Varje protest och avvikande beteende slogs ner med stenhård skoningslöshet.

Inte undra på att många söderhavsbor blev lidande då dessa förnedrade och hårt hållna män släpptes loss på deras öar. Melville skriver i sin självbiografiska roman Typee hur valmän utsatte polynesiska kvinnor för varje form ”av misshandel och utsvävningar”. Samtidigt smiddes på skeppen starka vänskapsband mellan männen. Långa perioder av lugn och stiltje gjorde att flera av dem kunde ägna sig åt läsning, dagboksskrivande och olika former av hantverk, varav bensnideri och så kallad scrimshawing, d.v.s. etsande på valtänder, var populära sysselsättningar. Melville berättar på sitt originella sätt hur valar genom tiderna framställts fullständigt felaktigt av olika konstnärer, främst för att dessa djur sällan kunde studeras på plats, eller i havsdjupen, utan mest som ilandflutna kadaver. Men genom att skildra hur en amputerad tiggare i London bjuder ut kaskelottänder på vilka han etsat in detaljrika skildringar av valjakter kan Melville visa hur skickligare och trovärdigare enkla, knappt utbildade män kunde vara än uppburna konstnärer och akademiker.

Moby Dick är en fantastisk roman, sprungen ur valfångstens brutala och samtidigt märkligt romantiska värld. Skeppet Pequod med sin besättning av hårt arbetande män från världens alla hörn under befäl av den besatte Kapten Ahab, som vet att spela på deras instängda passioner och rädsla, blir en sinnebild av ett USA på färd mot en avlägsen, ständigt bortglidande framtid, där rikedom och pengar skall lösa allt, precis som det tran, spermacetiolja och ambra som samlas i Pequods lastrum skulle omsättas till guld i Nantuckets hamn – något som aldrig sker.

Pequods valjagande skepp är som pionjärernas täckta vagnar som sökte sig västerut på jakt efter nytt land och guld, medan bisonoxar och urinvånare slaktades längs deras väg. Järnvägar drogs, väldiga städer byggdes upp, gruvor grävdes, förmögenheter hopades. Alltmedan människor från hela världen drogs till Det Nya Landet, slogs med varandra och tvingade med sig förslavade människor från andra sidan havet. Många amerikaner var fångna i en dröm om en bättre värld bortom horisonten, inneslutna av sina egna förvrängda idéer och förhoppningar. Samtidigt som de inom sin nation skapat en värld av demokrati och hyllandet av personlig frihet, förblev likväl flertalet inneslutna i en myt om sin egna, unika förträfflighet.

Både Moby Dick och Kaskelottens författare tycks befriade från fördomar. De har genom sin täta samvaro med människor från de mest skilda kulturer och hörn av världen lärt sig bedöma dem utifrån deras uppträdande, ärlighet och vänskap, något som gjort ”kultur” och ”religion” till ovidkommande abstraktioner. Denna humanistiska fördomsfrihet framstår ofta som förbluffande hos Melville, som skrev sin mäktiga roman 1850. Hans tolerans och klarsyn genomsyrar också mycket annat som han skrivit. Tidigt läste jag hans noveller och speciellt hans Ungkarlarnas paradis och flickornas helvete som kontrasterar en matorgie på en herrklubb i London med det förödande fabriksarbetet som bryter ner kvinnorna i en amerikansk avkrok, är mästerlig och förebådar insikten om den hänsynslösa rovdrift och det förakt som kvinnor uthärdat genom årtusenden och som först började bli ordentligt uppmärksammat under det förra seklet. Tidigt förstod Melville hur kvinnors livscykel, deras fysiska välbefinnande, hindrades av slaveriet under maskinkultur och manschauvinism. Hur profithungern hindrar kvinnor från att leva ett liv som fria, självständiga människor. Insikter som inte hindrade Melville från att misshandla sin egen hustru. 

Jag förvånas över att denna och andra noveller av Melville, som förebådar Kafka med femtio år, inte har uppmärksammats mer, alltmedan varje punkt och komma i hans Moby Dick har kommenterats och tolkats. Fast det fram till sekelskiftet i stort sett var tyst om den stora romanen och Melville i allmänhet var bortglömd eller betraktades som en misslyckad författare, en parentes inom amerikansk litteraturhistoria, enbart för att till slut likt en titanisk Moby Dick stiga upp ur djupen.

Som hos Kafka är Melvilles skildring av livet på ett valfångstfartyg realistisk och påtaglig, men samtidigt bräddfylld av egendomlig, mångtolkningsbar symbolism. Han kan oväntat fördjupa sig i uppslagsboksliknande beskrivningar, bryta ut i högromantiska naturskildringar, eller andlöst beskriva ett rafflande händelseförlopp och hela tiden hålla läsaren fast på sitt fartyg, ungefär som då du hamnat i Kafkas kontorsgångar och trånga rum, eller tillsammans med en febrig Raskolnikov irrar runt på Petersburgs frusna gator. I all sin otymplighet är och förblir Moby Dick den stora amerikanska romanen. The Quest framför alla andra. Precis som USAs styresmän ofta tror att om man för krig mot en Stalin, en Hitler, en Bin Laden eller en Abu Bakr al-Baghdadi och slutligen lyckas döda dem så löses därmed USAs och världens alla problem. Strid och kamp är den optimala lösningen, trots att vi liksom den fångna besättningen på Pequod och deras besatte kapten inte inser att jakten på och kampen mot Den Vita Valen inte är något annat än en utdragen strid med oss själva och den mäktiga, obegränsade natur som omger oss. En kamp som kan leda till allas vår undergång.

Samtidigt som jag med stigande fascination läser Moby Dick såg jag filmen Charlie Wilson's War om den vilt festande, kokainsniffande kvinnocharmören och kongressmannen Charles Wilson som plötsligt blir gripen av afghanernas kamp mot det sovjetiska imperiet och lyckas se till att CIAs fonder för hemliga vapeninköp mångdubblas och att de afghanska mujahaddin förses med högeffektiva FIM-92 Stingers som slår ut det sovjetiska flygvapnet i Afghanistan, får den tidigare obesegrade Röda Armén på flykt och därmed åstadkommer Sovjetunionens fall.

Jag läste mer om detta och det tycks faktiskt som Charles Wilson insats har haft en avgörande betydelse inte enbart på Sovjetunionens fall, men också för allt det elände som sedan följde och nu skördas som Aleppos helvete och Västs skräck för terrorister och invandrare. Besattheten hos en Kapten Ahab ledde alltså hos en Charlie Wilson till det vansinne världen nu finner sig i. Jag ryser och tänker på Donald Trump, Sverigedemokrater och många andra.

Fast jag vill ha sagt att Charlie Wilson trots allt tycks framstå som en anständig man. Han såg afghanernas lidande under den sovjetiska övermakten och hjälpte dem att befria sig själva, Han insåg också faran i att beväpna mujahaddin och styrkan i filmen och den bok den bygger på, ligger i att den hamrar in budskapet att en enskild människas engagemang kan får oerhörda konsekvenser, men också, som Charlie Wilson så riktigt påpekade – det räckte inte med att vinna kriget, freden måste också vinnas. Till slut strömmade biljoner dollar in till kriget i Afghanistan (slutsumman beräknas till mellan fyra och sex biljoner USD), men då Wilson efter freden bad om några miljoner dollar till skolor och utbildning, med hopp om att insatserna efterhand, liksom tidigare, skulle kunna ökas och Afghanistan dras upp ur det elände som följt med kriget, då blev det stopp på penningflödet. Att bygga och säkra fred är tydligen betydligt svårare än att föra krig. Pengar till allas vårt bästa är svårare att uppbringa än de som går till profithunger och vapenexport, det enda bistånd som verkligen är effektivt.

Enorma ansträngningar lades ner på att slakta valarna så länge deras olja var värdefull. De väldiga, stillsamma djuren jagades hänsynslöst till utrotningens gräns. Melville lät Moby Dick undkomma, men i verkligheten blev hans förbild, den väldiga Mocha Dick, slaktad. Jakten tog slut – vad återstod?

Kommer Trump att vinna det amerikanska valet? Kommer jakten på terrorister att ta slut? Kommer Al Baghdadi att dödas? Blir det fred på jorden? The Quest goes on.

Achebe, Chinua (1977) "An Image of Africa: Racism in Conrad's 'Heart of Darkness'" i Kimbrough, Robert (ed.) (1988) Heart of Darkness, An Authoritative Text, Background and Sources Criticism. London: W. W Norton. Bullen, Frank T. (1958) Kaskelotten: Jorden runt efter spermacetivalar. Stockholm: Natur och Kultur. Cohat, Yves (1993) Valarnas liv och död. Stockholm: Berghs förlag. Conrad, Joseph (1960) Mörkrets hjärta. Stockholm: Prisma. Crile, George (2004) Charlie Wilson's War: the Extraordinary Story on the Largest Covert Operation in History. New York: Grove Press. Laye, Camara (1965) The Radiance of the King. Glasgow: Harper/Collins. Melville, Herman (1963) Moby Dick eller den vita valen. Stockholm: Prisma. Melville, Herman (1965) Billy Budd och andra berättelser. Malmö: Tema. Schell, Jennifer (2013) "A Bold and Hardy Race of Men": The Lives and Literature of American Whalemen.  Amherst: University of Massachusetts Press. Showalter, Elaine (1990) Sexual Anarchy: Gender and Culture at the Fin de Siècle. London: Penguin. Whitman, Walt (1961) Leaves of Grass: The first (1855) edition. Harmondsworth: Penguin Classics. 

A few days ago I saw a picture of an artist I have not seen or heard of before, something that is not particularly surprising considering how much art there is to be seen in the world. But nevertheless, I was for some reason pleasantly surprised by that picture - House by the Lake: Skaters on the Lake, painted in 1922 by a certain Walter Spies. A peculiar light engulfs the motif, as well as a singular musical rhythm. The figures in the foreground are smaller than those in the background and the perspective is taken from above, stressed by a lone viewer who leans on a fence, high above the skaters. A realistic picture, but it nevertheless appears as a depiction of a dream, or a memory. The figures are deathly pale, reminding of stiff paper masks. They all lack personality. All of them are serious and an eerie silence prevails, in spite of the dancelike movements.

The picture brought about childhood memories; winter evenings that soon became night and yet I could continue to entertain myself with skating even if the hour seemed to be late and darkness spread around the Vena pond. The white light reminded me of the streetlights glowing on the ice, while the yellow light coming from the house, where the skaters apparently rented their skates, made me think of the cosy, warm light that greeted me when I after skating, happy and contented returned home to drink hot chocolate. I enjoyed the comfortable feeling after I had taken off of my skates. How nice and easy it was to casually and gently move over the ground. Like walking on clouds, though it had also been nice to glide across the ice.

I found the picture in an art magazine, which I always look forward to buy on the first day of each month - Art e Dossier, a journal with admirably crisp reproductions. This month's theme was "magical realism". The author's starting point for his description of an art movement that was strong during the European Twenties was a book by the German photographer and art critic - Franz Roh Nach Expressionismus: Magischer Realismus: Probleme der neuesten europäischen Malerei ” "After Expressionism: Magical realism: Questions about the newest European painting." Roh´s book was translated into several languages and especially the one of the famous Spanish philosopher José Ortega y Gasset was read and commented upon among literary circles in Latin America. It came to influence the Latin American literature which later came to be gathered under the denomination Realismo magico, which main representative was the Colombian Nobel Prize winner Gabriel García Márquez.

Unlike the English version I got hold of, Roh´s original book was richly illustrated and the by now in Europe virtually unknown Walter Spies was represented with the largest selection of reproductions, no less than seven. What, according to Roh characterized Spies´s art was its movement, musicality and an understanding of the importance of details.

What did Roh really mean with "magical" realism? Part of the explanation can probably be found in the fact that Roh was a photographer. Through his profession he had been trained to consider the reality, the objects and the people surrounding us, with a peculiar look. A photographer is a "realist" in the sense that he/she must proceed from reality and is compelled to regard it through a gadget. In their search for the right angle, the right light and the right technology photographers are confined to the camera and the development opportunities available to them.

To describe the art he appreciates Roh uses the adjective "magic", instead of "mystic". For Roh "magic" has to do with craftsmanship. A magician performs his tricks by using spells and instruments to transform what is already there. In this manner a photographer is similar to a magician. Mysticism is something completely different – a mystic sees beyond our everyday existence and reshapes reality.

An expressionist founds his/her art on expressiveness, on interpretations of the reality, not on impressions. Accordingly, expressionism is more akin to mysticism than realism, in the sense that it allows ideas and emotions to govern representations of reality. When an expressionist depicts a city, s/he does so by applying emotional excess - agitated crowds, earthquakes, volcanic eruptions, mass hysteria. If s/he wishes to portray evil in a person, facial features are distorted and the portrayed individual is turned into a demonic creature, while cows and horses are painted blue or red. Everything is transported into a parallel reality. Expressionists do not find their point of departure in the objects themselves, but from their ideas about the creatures and things surrounding them, thus expressionists are not realists, but idealists.

On the contrary, a magic realist creates art by being directly inspired by objects that can be seen and touched. S/he has no need to distort reality. A magic realist makes us see everyday objects in a new light by making use of meticulous observation and profound deliberation, thus, just like a magician, they make us perceive reality in a different manner, making it magic.

Who was Walter Spies? As so often before when I have opened a door ajar, searching for the reality behind a name that previously has been unknown to me, a new world is revealed with paths branching out in various directions. In the case of Walter Spies, I ended up in contexts that I could not possibly have expected.

Walter Spies was born in Moscow in 1895, as the son of a wealthy businessman, Leon Spies, who was also the German Consul at Nicholas II's court. Since more than fifty years back Walter's relatives and family members had been German-speaking Russian citizens. One of his aunts maintained a literary, musical salon with well-known visitors as Sergei Rachmaninoff, Alexander Scriabin and Maxim Gorky. Walter was a precocious musical young man who soon became popular among the members of the Russian elite who were befriended with his family. 1910 Spies began his studies in Dresden, but he spent his summers in the family home.

When Russia in1914 declared war on Germany, Walter's father was immediately arrested as a suspected German spy, but was released after the treaty of Brest-Litovsk, 2 March 1918. The family had by then lost its fortune due to the revolution and moved to Berlin. Because of his father's suspicious contacts with Germany the nineteen-year-old Walter Spies was not summoned to the Russian army, but instead forced into exile in the city of Sterlitamak in the Ural Mountains. His exile was far from being as harsh as it would be for prisoners in the later Gulag Archipelago. Walter Spies first ended up in an internment camp but was soon transferred to a wealthy Tatar family, by whom he had his own room, with Oriental carpets and a piano. Sterlitamak had several leather industries, vodka distilleries, beer breweries and a wealthy upper class in which Walter and other exiled intellectuals were welcomed. He took violin lessons, learned Arabic, Turkish and Persian and began painting, inspired by works of avant-garde artists such as Chagall and Larionov.

After the war, Walter returned to Moscow where Maxim Gorky had found work for him as a stage designer at the Moscow Opera. However, he stayed in Moscow for less than half a year, moved to Germany where he enrolled at the Academy of Arts in Dresden and was hired as assistant to a wealthy, Dutch sculptress. In Dresden, Walter Spies met and exhibited with famous expressionists like Oskar Kokoschka and Otto Dix

The young, remarkably handsome and talented Spies, with an exciting background among Tatars and Bashkirs in the Urals, made no secret of his homosexuality. Attracted by the permissiveness in Berlin he left Dresden and while he supported himself as a tango dancer in night clubs in the German capital he eventually ended in the gay circle around the bisexual actor Conrad Veidt, who introduced him to his friend Friedrich Murnau.

Murnau engaged Walter Spies to decorate his villa in the fashionable neighbourhood of Grunewald. Murnau had inherited the big house after the mother of one of his lovers. While he covered the villa's walls with frescoes, inspired by Persian miniatures, Walter moved in with Murnau and they soon became inseparable. Murnau had by the beginning of his acting career changed his strange name from Friedrich Plumpe, which means “scurrilous”, something he definitely was not. Murnau was known as an accomplished aesthete, with a discreet demeanour, He was furthermore a war hero, who during the war had been a bold and decorated flying ace.

Murnau engaged Walter Spies as an assistant for his epochal vampire film Nosferatu: A Symphony of Horror and they travelled a lot together, including on the Baltic Sea with Murnau's sailboat. They seemed to be inseparable. Murnau declared that he could not live without Spies´s "sunny cheerfulness and indomitable vitality”. Nevertheless, by all accounts, the adventurous Walter felt trapped. The seven years older Murnau behaved like a father to him. Walter asked one of his friends, Georgette Schoonderbeek who had organized a one man show of his work at the prestigious Stedelijk Museum in Amsterdam, to convince Murnau that the young man "needed his freedom." She wrote in her memoirs:

I tried to get him to see that what we freely give up and let go is always there for us, whereas what you try to hold on to inevitably gets lost. Whoever renounces something retains it; whoever clings loses it forever. And suddenly Murnau saw the truth of it, so that he could say with total conviction: “Walter must be free to go. I must not try to stop him.”

Walter Spies went to Indonesia and the two men never met again, though they regularly wrote to each other. Occasionally, Murnau also sent money to his friend. Repeatedly Murnau told Spies that he planned to shoot a film in Bali, where his younger friend had settled, but these plans never took shape. When Spies in 1931 was reached by the news of the master director's death, he wrote: "He was the only man on earth who loved me and that I could trust."

By signing on as a sailor on a freighter and then jump ship, Spies ended up in Indonesia. In 1923 we find him in Bandung as piano accompanist at a Chinese movie theatre. After a few months, he went to Yogyakarta, where the Dutch legation regularly invited him to entertain its guests with piano playing, there he attracted the attention of the Sultan of Yogyakarta, who hired him as the leader of a salon orchestra he had put together by engaging various wind-driven musicians.

Spies who had a knack for languages, quickly learned both Javanese and Malay, which were the trading languages among Indonesia's thousands of islands. His open-minded approach to people helped him to make friends among the local elite. In 1927, he was invited to Bali by the tjokorde gede, "duke" of Ubud, a small town in the island's highlands. Rake Sukawati, the name of the tjokorde, gave Werner Spies a piece of land close to his palace and soon had the elegant German attracted a group of both foreign and domestic artists, with himself at the centre, as arbiter elegantiae and philosopher-raja.

It is possible to Sukawati´s invitation to Walter was part of the Dutch colonial policy. The Dutch feared that the population in Bali could become affected by trends from the larger islands of Java and Sumatra - anti-colonialism, communism and radical Islam – and as a countermeasure tried to bestow more power upon the local aristocracy, which received funding to "balinize" the small island "kingdoms". The Dutch authorities assumed that the traditional, religious respect for local Rajas and the complicated, traditional celebrations and rites performed under their supervision would keep the locals busy enough to avoid falling into the traps of unwanted influences.

Dutch, bureaucratic reports provided recommendations about the best way to control their Balinese subjects through different means of support to the local power elite and how continue and deepening the successful  balinizing policies, by strengthening folk traditions and promoting the Balinese interest in dance, music, painting, carving, religious ceremonies and celebrations.

Every day, large numbers of indigenous artists gathered in Spies huge bungalow, to present and exhibit their artwork, tune instruments and practice different dances. His home also became the centre for wealthy tourists attracted to Ubud after De Koninklijke Paketvaart-Maatschappij, the Royal Steamboat Shipping Company, started calling at Buleleng on the north coast. The coveted, affluent visitors were transferred by car to Ubud, which was in the interior of Bali. However until 1940, it was only hundreds of tourists who annually came to the island, but they were generally a quite renowned company; like the entertainer and composer Noël Coward, world-famous authors like H. G. Wells and Vicki Baum, the former French president and war hero Georges Clemenceau, the anthropologist Margaret Mead, Charlie Chaplin, Barbara Hutton, the world's richest woman and many other celebrities. All of them visited Walter Spies.

Several of the visitors wrote down their enthusiastic impressions of their host. Chaplin who visited him twice, in 1932 and 1936, described how the thin, slender Walter Spies was served by handsome young men and surrounded himself with tame monkeys and cockatoos. According to Chaplin was Walter Spies, with his "fine, sensitive, clean-cut features and quite manner […] not so much representative of Bali as he was typical … of a German aristocrat.”

There is a collection of amateur films in which we see how Chaplin in the company of Spies feeds monkeys, visits markets, local celebrations and dance shows. Chaplin's cynical travel companion, Noël Coward, wrote a little ditty suggesting that it all had become a somewhat too much of a good thing:

As I said this morning to Charlie,

There is far too much music in Bali.

And although as a place it's entrancing,

There is also a thought too much dancing.

It appears that each Balinese native

From the womb to the tomb is creative,

And although the results are quite clever,

There is too much artistic endeavor.

Margaret Mead described Walter Spies as "fair and full of grace."

Walter lived in a world which he made as claimless as possible, even his own genius as a painter was allowed to make no heavy duties on his spirit. If a visitor to Bali wished to order a Walter Spies painting, he made a painting.  In between, for many months, he would do other things….The Balinese painters whom he helped and inspired treated his work with the kind of awe they reserved for the miraculous …

The Mexican artist Miguel Covarrubias spent most of 1933 travelling with his wife Rosa and Spies all over Bali. In search of magical places, ruins and folk art they often slept in tents and ended up in places rarely visited by others than local residents.

The months went by as we roamed all over the island with Spies, watching strange ceremonies, enjoying their music, listening to fantastic tales, camping in the wilds of West Bali or on the coral reefs of Sanur.

The result was an excellent book, which through its photographs and well-written observations about Balinese history and culture attracted much attention in the United States and even influenced the art scene. Covarrubias manner of describing Bali followed a pattern that was to become quite dominant for most visitors to the island. Even if the book contained some criticism of the Dutch colonial power and hinted that modernity and consumerism threatened the island's unique culture, Covarrubias book is a careful selection of descriptions and comments aiming to produce a vision of a paradisiacal realm, which to a large degree has survived unscathed from Western culture levelling. Bali is turned into a dream-like parallel world.

Like Margaret Mead, Covarrubias was impressed by Walter Spies´s "charmingly devil-may-care attitude" and also described Spies´s both capricious and painstaking way to devote himself to his art:

Walter loves to collect velvety dragonflies, strange spiders and sea slugs, not in a naturalist´s box, but in minutely accurate drawings. For hours at a time he would sit in his tent drawing them, because once dead, their beautiful colors disappeared. He was temperamental when he went into seclusion to paint, he would work incessantly for months on one of his rare canvases, great pictures that made the Balinese exclaim: “Beh!” with their mouths wide open in astonishment, and that were snatched by prosperous art-loving travellers who were lucky enough to find Spies with a finished painting. There were never two paintings in his house at once. He paints dream-like landscapes in which every branch and every leaf is carefully painted, done with the love of a Persian miniaturist, a Cranach, a Breughel or a Douanier Rousseau.

Spies´s celebrity guests got to see the island through his eyes and intermediation. In Ubud, Spies established a museum of art and history, organized and choreographed major dance events and gave lessons in painting techniques to Balinese artists. The English ballet dancer, poet and anthroposophist Beryl de Zoete wrote with him an influential book on "dance and drama" in Bali.

The prominent social anthropologists Margarete Mead and Gregory Bateson came to Walter Spies as newlyweds and he came to have a great significance for their "multi-layered" descriptions and documentation of the "Balinese character". The anthropologist couple dedicated an important part of their work to film and photographs. They investigated the relationship between parents and children, ritual ceremonies and artistic creation. Their films provide me with an odd sensation. Mead comments in great detail what anonymous people are doing on the screen, as if they were animals in a zoo. Probably does this, to me quite ridiculous approach to fellow humans, represent some kind of misguided "scientific observation". Mead and Bateson collected 1200 works of art, co-wrote the book Balinese Character: A Photographic Analysis (1942) and produced a film, Trance and Dance in Bali (1952).

Mead was complaining that “Westernisation” affected her ability to study the "character" of indigenous peoples. When she long after her Balinese studies obtained the opportunity to work among the Arapesh people in Papua New Guinea, she found them to be “badly missionized”. Mead found their great interest in adapting to extraneous influences to be very “annoying". Therefore, she organized them into groups in which she encouraged the Arapesh to live in accordance with their earlier traditions. Something that makes me wonder who adapted whom, and how. To me Mead´s method appears to be based on arbitrary decisions and even suggests an “annoying” disrespect for others.

Mead's approach has been labelled as culture collecting. Not only does she organize and analyse collected material, but occasionally she even organizes the people she is studying, and it often appears as if this is done in accordance with notions of her own, while arbitrating what she assumes was their authentic culture and character. This makes me think that such behaviour was also a prominent feature of Walter Spies, who was not a social anthropologist but mainly a performer, an artist, musician and choreographer. As artist and choreographer he converted Balinese traditions in accordance with his own tastes, probably trying to make Balinese more "genuine", than they really were.

Spies´s aesthetic, sensual way of looking at his surroundings, his magical realism, was probably reminiscent of the way a lover is trying to transform the object of his/her desire, in such a way that it enhances his/her passion. I assume that's how many artists behave when they portray a loved one. Once I was told that when she was staying with the famed Swedish director Ingmar Bergman at their shared and isolated home at the island of Fårö, his actor wife Liv Ullmann had to wear clogs and a specific striped dress. When Liv Ullmann several years after her divorce from Bergman visited him at Fårö she found that Ingrid von Rosen, Bergman's new wife, was dressed in exactly the same wooden clogs and striped dress. Maybe Walter Spies behaved in a similar way, trying to transform his beloved Bali to an equivalent of his dream of a paradisiacal island.

The Dutch anthropologist Johannes Fabian wrote a book that made a great impression on me when I in my youth was studying history of religion  - Time and the Other: How anthropology creates its object. What worried Fabian was the lack of respect many anthropologists revealed in their interaction with the individuals they studied. They conversed with them, but anthropologists did not generally behave as if they were talking to friends and colleagues of theirs. Instead, they regarded their informants as objects of study, separated from themselves, both in time and space, thus real people were converted into to structures/interpretations created by the anthropologists. Like when Mead films Balinese mothers and comments on their performance. They turn into performers within acts sanitized/interpreted by her.

Anthropologists, at least until recently, often assumed the existence of a primitive culture, prior to “our own”, thus creating an image frozen in time, like a work of art. They describe people as if they existed within a realm different from “our” own. Studied individuals lose their personality and become "savages," "primitives" – or more “politically correct” Indigenous People. The Other becomes locked in a timeless realm. "Indigenous" traditions and life seem to be constant, not influenced by external conditions and above all do personal initiatives seem to be absent. The Other's personality and way of thinking appear to have been predestined by a timeless room to which anthropologists have banished her/him, sealing it with the word "culture".

According to this approach a Balinese is no longer an individual, but the result of a world that is often described as a timeless paradise. A fabulous place that houses communities created way back in time. If you apply a Western scale of values perhaps the existence that characterizes a Balinese life may appear as poor, but in fact it is astoundingly rich in spiritual values and joie de vivre. Bali is a place where an aesthetically sensible person is confronted with a culture characterized by art, manifested not only through an astonishing range of aeshetic works of art, but mainly by life-enhancing, society and personality developing ceremonies, endowed with layer after layer of symbolism. A peaceful, open society, for which music and dancing is one of the finest expressions.

This seemed in any case to be the impression that Walter Spies wanted to convey to his guests; anthropologists like Margarete Mead and Jane Belo, travel writers like Miguel Covarubbias and Geoffrey Gorer and a composer like Colin McPhee. Among those who spread Spies´s image of Bali over the world was also the at the time very popular Vicki Baum, who for a year, lived in a bungalow which Spies had let be built for millionaire Barbara Hutton, who had fallen hopelessly in love with him, but she left the island when she found her feelings unanswered.

Vicki Baum, who had been married to Richard Lert, one of Germany's foremost conductors, was when she appeared in Ubud already on friendly terms with Spies´s musically gifted family. In Ubud, Baum wrote her novel, Love and Death in Bali. A dramatic love story set against the backdrop of the Dutch brutal occupation of the island in 1906, called Puputan, "The End" by the islanders. Baum was able to skillfully weave together complex social contexts and her passion for women's liberation, with her bestselling abilities. In her novel, which became a worldwide success, Vicki Baum did in the usual manner depict the Balinese as a passionate but peaceful and deeply religious people, steeped in a refined culture.

In the preface to her novel, Vicki Baum expresses her gratitude to a certain Dr. Fabius, who had entrusted her with meticulous notes he had written during his long-term residence in Bali. Of course, "Dr. Fabius” is a pseudonym for Walter Spies, who according to Adrian Vickers, professor of Southeast Asian Studies at the University of Sydney, had a decisive influence on the outside world's perception of Bali as a paradise. According to Vickers, Spies cultivated contacts with influential cultural role models while he ignored or opposed, those who did not share his views. All in accordance with the title of Professor Vickers interesting book, Bali, a Paradise Created.

Vicki Baum knew how to spice her novels with an appropriate dose of passion and love, and here we find an undercurrent within the Western world´s fascination with Bali. A construction of The Other. In several Western notions is the image of the Balinese as a child of nature living within an open, permissive and peaceful society. Much of the art and dance which have been praised as genuinely Balinese have in reality been influenced, and in some cases even created, by Walter Spies and much of it has been seasoned with a suitable dose of sex.

The bisexual Margaret Mead spent a large part of her research to track down attitudes to sex among different indigenous peoples. Customs and traditions which she contrasted with Western bigotry and inhibitions of healthy sexual expressions. Mead became a representative of the women's liberation, not least when it came to women's rights and opportunities to recognize and realize their sexual desires. Margarete Mead did in several of her books communicate insights she had gained about sexual behaviour through her studies of indigenous peoples, for example Sex and Temperament in Three Primitive Societies (1935).

Like many of his guests Margarete Mead had noted what she called Spies´s “light involvement with male youth”. She explained Spies´s "liberated" behaviour as a "repudiation of the kind of dominance and submission, authority and dependence which he associated with European culture”.  Such freedom was also found by Spies fellow artist Rudolf Bonnet, where he in his bungalow not far from Spies lived in openly gay relationships. So did the Swiss artist Tho Meier, whose "decadent lifestyle", however, was so outrageous that it was even condemned by the otherwise so tolerant "foreign circles" in Ubud.

The promiscuity in the circle around Spies might be regarded as a manifestation of what the Singaporean researcher Eng-Beng Lim has described as a manifestation of "homoerotic orientalism" in which undemanding "brown boys" act as a fulfilment of Western fantasies about erotic/exotic liberation. It was not just young boys who became lovers to much older men. At Sanur Beach south of Ubu lived, for example, the Belgian artist Adrien-Jean Le Mayeur de Merpres, who 52 years old arrived in Bali and began a relationship with the then barely 15-year-old Ni Nyoman Pollok, who became his model for numerous drawings and paintings.

Eng-Beng Lim demonstrates the danger of "exotizing" our fellow human beings and in accordance with our own desires turn them into attractive objects, while they remain “different” creatures to their perpetrators. The sexual profiteer defends his actions by claiming that his victims are part of a permissive culture that has turned them into beings with different morals, needs and thoughts. A sublimation of reality that may obtain grotesque dimensions when older men sexually exploit under-aged girls and boys, without feelings of neither compassion and responsibility, nor shame.

Walter Spies´s sexual relationship with young boys was by his intellectual acquaintances defended as an aesthetically motivated ritual, which liberated him from stifling Western inhibitions. Eng-Beng Lim points to the fact that while a “common” paedophile may be harshly punished, the same behaviour of “artistic people” may easily be excused. Western artists residing in Ubud, like Walter Spies and the respected Canadian composer Colin McPhee, trained and successfully seduced not only the communities they lived in and exploited, but they also managed to gain the respect of people who unreservedly accepted their romanticized version of a lifestyle, which in reality was predatory. Their abuse of children was whitewashed through explanations that they were sensitive persons and great artists.

So was for example Colin McPhees relationship with the eight-year-old Samphi romanticized in light of the boy's masterful dance and McPhee´s sensitive "neo-classical" interpretation of the Balinese Gamelan music. This is how McPhee describes his meeting with Samphi in his lyrically written A House in Bali:

A crowd a small boys splashed in midstream, leaping from rock to rock. Their wet brown skins shone in the sun as they danced up and down in the ecstasy of nakedness. They were completely wild, agile and delirious as a tree full of monkeys.

McPhee fall accidentally into the river and pulled up to the surface of one of the boys.

He was perhaps eight, underfed and skimpy, with eyes too large for his face, daring and lightly mocking. I offered him a cigarette, but he suddenly took fright and was off into the water before I could say a word.

McPhee takes Samphi to his home as a house boy and trains him for the starring role in a particular dance form that Walter Spies had developed. Kecak was originally a trance-inducing hymn sung by men, but Spies transformed it into a suggestive male group dance in which scantily clad men, closely together with strictly coordinated moves, dance in accordance with what Eng-Beng Lim has characterized as a "homoerotic script".

The strange Kecak dance, which received international attention, is an example of what the anthropologist James Clifford has described as a process in which a Westernized art perception dislodges a rite that had previously been incorporated in a strictly religious context and transforms it into a separate artistic expression. The result is no longer part of a traditional, cultural context, even though it is presented as such.

The collective trance that the Kecak ideally should result in a kind of collective catharsis, though it may just as well be considered as homoerotic grandstanding. Kecak has been removed from its cultic context and is now merely a male ballet created by Walter Spies. A process by which he has transformed individual Balinese men into impersonal aspects of an artist's vision of a culture. The men are playing the roles expected of them, something that seems to be apparent in the lascivious, sidelong glances that some men directed towards the camera in Victor von Plessen´s film The Island of Demons (1933), for which Walter Spies choreographed the ritual dances. Some critics have praised von Plessen´s film for its suggestive dance scenes, while meaner voices have called it a queer masquerade, a kind of ethno-pornography where the actors move around relaxed and provocative, with cynical smiles, when they do not indulge in over-acted ecstasy.

In those kecak performances where Samphi became the central person, he was according to Eng-Beng Lim turned into the prototype of a tempting, undemanding, effeminate soft “brown boy", as in so many other homoerotic fantasies that Western desire has enforced upon the Orient. A construction that eventually became realized in paedophile abuse, which was defended through the discourse of The Other. Seemingly innocent "boys", it is included in the fantasy vision that that abused males have to be "boys" in the sense of being undeveloped children of nature who by their culture has not been endowed with moral inhibitions and are thus not subjected to any mistreatment, something that makes the abuser blameless. 

Colin McPhee brought in 1952 with him Samphi on a highly acclaimed US tour together with a Balinese dance troupe. In 1954 Samphi´s dead body was found floating in the Lauh River, passing in front of his home village. He had been strangled.

Samphi´s violent death might be considered as a serious denial of the notion of Bali is a peace-loving paradise. In fact, Bali is not, and never has been, a harmonious, blissful place. Just as any other place on earth it is far from being a perfect paradise. This misconception is just like the legend of the willing brown boys a Western construct.

During the terrible carnage that followed Suharto's military coup in 1965 more than 80 000 people were massacred in Bali, shot with automatic weapons or hacked to death with knives and machetes. Nevertheless, the myth of a peace-loving paradise endured this horrific explosion of senseless mass murder.

The anthropologist Clifford Geertz wrote about a variety of aspects of Balinese culture, not only about dances and rituals, but also about political structures in villages and small towns. While I read Geertz, I was overtaken by the same sense of timelessness evident in so many books by other anthropologists. Geertz is famous for his perception of culture, i.e. that culture is a multifaceted concept endowed with several dimensions and manifestations. Geertz make use of the term "thick description" to describe how he imagined an ideal description of an action, or a specific phenomenon, ought to be.

A social anthropologist would ideally search for as many aspects as possible related to the phenomenon s/he has chosen to describe. A method that for me offers an impression of a certain lack of dynamism. In any case, it may seem odd that Geertz only three years after the fact that 80,000 people had been killed in Bali, an island that for so many years had been the object of his “thick descriptions", in his book Interpretation of Cultures, published just three years after the massacres occurred, reduces his comments to that cataclysmic event to no more than a few paragraphs:

What happened was the mass slaughter of 1965 in which somewhere between a quarter and three quarters of a million people lost their lives. The blood bath in which the Sukarno regime with painful slowness was drowned was the result of a vast complex of causes, and it would be absurd to reduce it to an ideological explosion. Yet, whatever the role of economic, political, psychological, or – for that matter – accidental factors binging it on (and, what is even harder to explain, sustaining it), marked the end of a distinct phase in the progress of Indonesian nationalism.

The same year that Geertz published his Interpretation of Cultures the Australian-born artist and author Donald Friend moved to a big bungalow close to Sanur, a long sandy beach by the sea south of Udub. To some extent, it seems that the story of Walter Spies time repeated itself, as if nothing had happened. Friend presided over a household with a dozen servants and house boys, keeping an open house for a variety of world-famous celebrities, like Mick Jagger, Rupert Murdoch, Gore Vidal, Robert Hughes, the Duke of Bedford.

Like Walter Spies, Donald Friend was accused of paedophilia, but seemed to be completely unshaken by the accusations, which he did not deny. He was like so many other artists protected by his art and his friendly demeanour. Donald Friend did not admit any regret whatsoever for his sexual rapacity, not recognizing that it might hurt the small boys he surrounded himself with. For example, Dolog, just one of many other boys he used for his pleasure and who he described as “thoughtful and sweet and quietly happy”, was only ten years old.

After his death, the Australian National Library published Donald Friend´s diaries, which were hailed by the cultural elite for their exquisite style, this in spite that those diaries openly and lyrically depicted crimes for which any commoner would have been sentenced to several years in jail. Members of the Australian cultural elite could state that:  "[Friend] was nobility … essentially a romantic, in search of an unfulfilled ideal”. However, it would actually have been more apt to describe Donald Friend in a far more unsavoury manner. He was actually a wealthy and cynical corrupter of young boys with poor parents:

It was a pleasant way to spend a morning, with the chattering children laughing and shouting at the waves. We swam and picnicked. Dolog kept giving me secret smiles and languid glances. I am understood to be his property now. Last night he quietly arrived and stayed again, and to my slightly horrified delight made passionately and expert love.

Walter Spies was twice arrested for abuse of minors. It was the religious wife of an elderly Danish and generally respected sculptor, Louis van der Noordaa, who turned Walter Spies in to the authorities, as suspected of paedophilia. Margaret Mead and Gregory Bateson immediately mobilized Spies´s many friends and acquaintances in a committed defence. The anthropologists related Spies´s behaviour to their scientific research results. To me their arguments appear to be quite absurd and I do not understand how they could convince a jury to proclaim Spies not guilty to all charges. For example, they claimed that because Balinese lack Western concepts of time, it is difficult to accurately verify the different testimonies against Walter Spies and even more difficult to determine the age of the sexually exploited youth. In addition, the Balinese believed that homosexuality was a perfectly normal behaviour and thus an accepted pleasure for unmarried young men. These dubious "expert opinions" may be compared with what Mead wrote in a letter, stating that she had not found  "an ounce of free intelligence or free libido in the whole culture [of Bali]" and Bateson´s remark that the regulation of daily life by Balinese culture was an unpleasant reminder of the circumstances in "his England".

Walter Spies was acquitted from the charges, but not immediately released. When the Netherlands in May 1940 was invaded by the German army the already imprisoned Spies, along with several other "unreliable foreign nationals" was kept in custody. During his captivity, Spies was intensely engaged with his painting. His last motif was a golden temple behind dark palm trees – probably a picture of his incessant dream of a paradisiacal Bali.

After some time, Spies was transferred to an internment camp in Sumatra. Shortly before the Japanese attacked Indonesia, Spies was brought, along with 411 German citizens, aboard the cargo ship Van Imhoff. However, just outside the island of Nias the ship was sunk by Japanese attack planes. The Dutch crew had orders not to rescue any prisoner and they all drowned inside the holds.

What happened to Spies´s close friend Friedrich Murnau? He became one of movie history's most skilled directors. An innovator of the art of film, with acclaimed masterpieces as The Last Laugh, where he introduced the concept of subjective camera, Faust, an unforgettable piece of cineaste imagination, and not the least Sunrise, by many film critics listed as one of the best movies ever made. Murnau´s artistry survived his transition from the European scene to Hollywood and he eventually became a wealthy man, though he could not accept the “talkies”. His last movie Tabu from 1931 was actually shot as a “talking film”, but at the last moment Murnau removed the audio track.

Tabu appears to be a film version of Walter Spies´s homoerotic dream of an uninhibited, tropical paradise. At first, Murnau collaborated with the documentary movie anthropologist Robert Flathery, previously praised for his film about the Inuit – Nanook of the North. However, during the shooting the two directors could not agree about how to approach their story and even if they remained friends, Flathery ceded the direction to Murnau, something that probably favoured end product - an exquisitely filmed portrayal of South Sea life, without any distancing, anthropological glance at the participating Polynesians, who appear as any Western actors. However, what permeates the entire film is its portrayal of an existence characterized by peaceful children of nature. Even the opening credits declare that:

Only native-born South Sea islanders appear in this picture, with a few half-castes and Chinese.

The first part is denominated as:

Paradise – An island of enchantment, the island of Bora Bora, remote in the South Seas, still untouched by the hand of civilization.

The opening sequences bring us to a paradisiacal state of nature, where scantily clad, well-built young men cheerfully and boldly fish together, or tumble around among waterfalls and crystal clear lakes, surrounded by lush greenery. Not for nothing was this effectively told and skilfully filmed masterpiece soon becoming a cult film in gay circles.

It is possible that Tabu would be followed by the film that Murnau repeatedly had promised Walter Spies to be unfolding in Bali. But a week before the premiere Murnau´s rented Packard at high speed swerved for a truck and crashed into a lamppost next to California's legendary Pacific Coast Highway. At the steering wheel was Murnau's valet the Filipino boy Garcia Stevenson. He had persuaded Murnau to be allowed to drive the car, the driver sat in the back seat together with Murnau's German shepherd. All escaped unharmed, except Murnau who died instantly. Carcía Stevenson was fourteen years old.

Perhaps my blog developed into something like Geertz´s "thick description" and became lost among different layers and whims. Probably I ended up too far away from where I started. When I now once more look at Spies´s painting I am confronted with the same feeling of distancing that I first experienced when I looked at it. The people are accessories performing synchronized movements within an exotic, albeit Nordic landscape. It is a cold, yet poignant image, reinforced by the loneliness of the man who turns his masque like, pale face towards us. Is it Walter Spies who turns his face towards us, while he directs his gaze towards the skaters? Long before he found his paradise in Bali. Or did he ever find it?

Greta Garbo with Murnau's death masque, which she had having made just after his death. Nothing is known about their relationship, but Garbo kept the masque with her until her own death. She was one of the just eleven persons who attended Murnau's funeral.

Baum, Vicky (2011) Love and Death in Bali. Singapore: Periplus. Clifford, James (1988), The Predicament of Culture: Twentieth-Century Ethnography, Literature, and Art. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Covarubbias, Miguel (2008) Island of Bali. Singapore: Periplus. Eisner, Lotte M. (1973) Murnau. Berkeley: University of California Press. Fabian, John (1983) Time and the Other: How Anthropology makes its Object. New York: Columbia University Press. Friend, Donald (2006), The Diaries of Donald Friend: The Bali Diaries. Volume 4 edited by Paul Hetherinton. Canberra: National Library of Australia. Geertz, Clifford (1973) The Interpretation of Cultures. New York: Basic Books. James, Jamie (2016) The Glamour of Strangeness: Artists and the Last Age of the Exotic. New York: Farrar, Straus and Giroux. Lim, Eng-Beng (2013) Boys and Brown Rice Queens: Spellbinding Performance in the Asias. New York: New York University Press. Mead, Margaret (2003). Sex and Temperament in Three Primitive Societies. New York: Perennial. McPhee, Colin (2000) A House in Bali. Singapore: Periplus. Negri, Antonello (2016) "Realismo Magico." Art e Dossier N. 335. Robinson, Geoffrey (1998) The Dark Side of Paradise: Political Violence in Bali. Ithaca: Cornell University Press. Roh, Franz "Magic Realism: Post-Expressionism", in Zamora, Lois Parkinson's and Wendy B. Fariseds (eds.) (1995). Magical Realism: Theory, History, Community. Durham and London: Duke University Press. Vickers, Adrian (1989) Bali, A Paradise Created. Singapore: Periplus.

Charlie Chaplin's trip to Bali: https://www.youtube.com/watch?v=fjHdPwAzgE8 Childhood Rivalry in Bali and New Guinea, with comments by Margaret Mead https://www.youtube.com/watch?v= gITZEVAc8DY

För några dagar sedan såg jag se en bild av en konstnär jag varken sett eller hört talas om tidigare och det är väl i och för sig inte så underligt med tanke på hur mycket konst det finns att se i världen. Men likväl, jag blev av någon anledning positivt överraskad av den där bilden – Hus vid sjö: skridskoåkaran på sjön, målad 1922 av en viss Walter Spies. Ett märkligt ljus och en säregen musikalisk rytm. Figurerna i förgrunden är mindre än de i bakgrunden och perspektivet är taget snett uppifrån. Något som understryks genom att en ensam betraktare är framställd lutad vid ett staket, ovanför skridskoåkarna. En realistisk bild, men likväl en bild av en dröm, eller ett minne? Figurerna är likbleka och deras ansikten liknar stela pappersmasker. De saknar personlighet. Alla är allvarliga och en kuslig tystnad råder, trots de danslika rörelserna.

Tavlan väckte barndomsminnen till liv, hur vinterkvällarna fort blev till natt och att jag trots det kunde fortsätta att roa mig med att åka skridsko, fast timmen tycktes vara sen och mörkret spred sig kring Vena kärr. Det vita ljuset påminde mig om gatlyktornas sken över isen och det gula ljuset från huset, där skridskoåkarna tydligen hyrde sina skridskor, kom mig att tänka på hemmets varma ljus, då jag efter skridskoåkandet glad och nöjd kom hem för att dricka varm choklad. Glömmer inte den lättnad jag kände då jag fått av mig skridskorna. Hur skönt och lätt det var att så ledigt och mjukt gå på marken. Som att gå på moln, fast det hade också varit härligt att snabbt glida fram över isen.

Jag fann bilden i ett konstmagasin jag ser fram emot att få köpa den första dagen i varje månad – Art e Dossier, en tidning med föredömligt skarpa reproduktioner. Månadens tema var ”magisk realism”. Författarens utgångspunkt för beskrivningen av en konstriktning som var stark under det europeiska tjugotalet, exempelvis presenterades verk av svenskarna Otte Sköld och Hilding Linnqvist, var en på sin tid mycket uppmärksammad artikel av den tyske fotografen och konstkritikern Franz Roh Nach Expressionismus: Magischer Realismus: Probleme der neuesten europäischen Malerei ”Efter expressionism: Magisk realism, frågor kring det nyaste europeiska måleriet.” Rohs artikel översattes till flera språk och speciellt den spanske filosofen José Ortega y Gassets översättning, som ivrigt lästes bland litterära kretsar i Latinamerika, kom att få stort inflytande på den latinamerikanska litteratur som sedermera kom att samlas under namnet Realismo magico, vars främste representant blev den colombianske nobelpristagaren Gabriel García Marquéz.

Till skillnad från den version jag fått tag på var Rohs ursprungliga artikel rikligt illustrerad och den numera i Europa så gott som okände Walter Spies var representerad genom flest reproduktioner, inte mindre än sju stycken. Vad Roh fäst sig vid hos Spies var rörelsen, musikaliteten och känslan för detaljernas betydelse.

Vad menade Roh med ”magisk” realism? En del av förklaringen kan antagligen sökas i det faktum att Roh var fotograf. Genom sitt yrke hade han lärt sig betrakta verkligheten, de föremål och människor som omger oss, med en egenartad blick. En fotograf är ”realist” i meningen att han/hon måste utgå från verkligheten och är tvingad att betrakta den genom ett redskap. Fotografen måste i sitt sökande efter rätt vinkel, rätt ljus och rätt teknik använda sig av sin kamera och de framkallningsmöjligheter som står honom/henne till buds.

För att beskriva den konst han imponeras av använder Roh adjektivet ”magisk”, istället för ”mystisk”. För Roh har ”magi” med hantverk att göra. En magiker utför vissa handlingar och använder olika instrument för förvandla sådant som redan finns. På det sättet liknar magikern en fotograf. Mystik är något helt annat – inom mystiken söker du dig bortom vardagen, bortom hantverket och låter något obekant påverka och omforma verkligheten.

En expressionist utgår från uttrycket, inte intrycket, därmed är expressionismen mystisk i meningen att den låter tankar och idéer påverka framställningen. Då expressionisterna skildrar en stad gör de det genom känslomässiga överdrifter – agiterade människomassor, jordbävningar, vulkanutbrott, masshysteri. Om de vill framställa ondskan hos en människa förvränger de hennes ansiktsdrag som om det rörde sig om en demonisk kannibal, hästar och kor målas blå eller röda. Allt omformas till en parallell verklighet. Expressionisterna utgår inte från föremålen, utan från sin idé om föremålen, därför är de inte realister utan idealister.

En magisk realist utgår däremot från vardagliga ting, sådant som kan ses och vidröras. Han/hon har inget behov av att förvränga verkligheten. En magisk realist får oss att se vardagliga föremål i ett nytt ljus. Det är genom att noggrant utgå från föremålen, från deras förutsättningar, som en magisk realist förlänar dem en ny dimension.

Vem var då Walter Spies? Som så ofta förr då jag gläntat på en dörr med ett tidigare för mig okänt namn avslöjas en ny värld, med stigar som förgrenar sig. Då det gäller Spies hamnade jag i sammanhang jag omöjligt kunde ha väntat mig. Walter Spies föddes i Moskva 1895, som son till en förmögen affärsman, Leon Spies, som också var tysk konsul vid Nikolaus II:s hov. Sedan mer än femtio år tillbaka var Walters släktingar och familjemedlemmar tysktalande ryska medborgare. En av Spies fastrar höll en litterär, musikalisk salong med välkända besökare som Sergei Rachmaninoff, Aleksandr Skrjabin och Maksim Gorkij. Walter var en brådmogen, musikalisk ung man som snart blev populär bland de medlemmar av den ryska eliten som var goda vänner till familjen. 1910 började Spies vid en skola i Dresden, men tillbringade sina somrar i familjehemmet.

När Ryssland 1914 förklarade Tyskland krig arresterades Walters far som misstänkt tysk spion, men frigavs efter freden. Familjen, som förlorat sin förmögenhet genom revolutionen, flyttade till Berlin. På grund av faderns misstänkta tysklandskontakter inkallades inte den nittonårige Walter Spies till ryska armén utan tvingades istället till exil i staden Sterlitamak i Uralbergen. Vistelsen där var långt ifrån så hård som i Sovjetunionens senare Gulagarkipelag, visserligen hamnadeSpies först i ett interneringsläger men inackorderades snart hos en förmögen tatarfamilj, där han hade eget rum, med äkta mattor och piano. Sterlitamak hade en mängd läderindustrier, vodka- och ölbryggerier och en förmögen överklass inom vilken Walter umgicks tillsammans med andra deporterade intellektuella. Han tog fiollektioner, lärde sig arabiska, turkiska och persiska och började måla, inspirerad av verk av avantgardeartister som Chagall och Larionov.

Efter fredsavtalet med Tyskland kunde Walter återvända till Moskva där Maksim Gorkij ordnade arbete åt honom som scenograf vid Moskvaoperan. Efter ett par månader lämnade dock Walter Moskva och skrev in sig vid Konstakademin i Dresden och anställdes som assistent hos en förmögen, holländsk skulptris. I Dresden blev han bekant med och ställde ut tillsammans med berömda expressionister som Oskar Kokoschka och Otto Dix.

Den unge, ovanligt stilige och talangfulle Spies, med en spännande bakgrund bland tatarer och basjkirer i Uralbergen gjorde ingen hemlighet av sin homosexualitet. Han lockades av frigjordheten i Berlin, lämnade Dresden och medan han försörjde sig som tangodansör på nattklubbar i den tyska huvudstaden hamnade Walter Spies i den homosexuella kretsen kring den bisexuelle skådespelaren Conrad Veidt, som presenterade honom för sin vän Friedrich Murnau.

Murnau engagerade Walter Spies för att dekorera sin villa i det fashionabla Grunewald. Murnau hade ärvt det stora huset efter modern till en av sina älskare. Medan han täckte villans väggar med fresker, inspirerade av persiska miniatyrer, flyttade Walter in till Murnau och de blev snart oskiljaktiga. Murnau hade i början av sin skådespelarkarriär ändrat sitt namn från Friedrich Plumpe, som på tyska, liksom på svenska, betyder framfusig och snuskig, något han definitivt inte var. Murnau var känd som en kunnig estet med diskret framtoning och var dessutom krigshjälte. Under Världskriget hade han varit ett djärvt och flerfaldigt dekorerat flygaräss.

Murnau engagerade Walter Spies som assistent vid arbetet med sin epokgörande vampyrfilm Nosferatu: A Symphony of Horror och de reste mycket tillsammans, bland annat på Östersjön med Murnaus segelbåt. De tycktes vara oskiljaktiga. Murnau deklarerade att han inte kunde klara sig utan Spies ”soliga glädje och okuvliga vitalitet”. Av allt att döma kände sig dock den äventyrslystne Walter instängd. Den sju år äldre Murnau betedde sig som en far för honom. Walter bad en av sina väninnor, Georgette Schoonderbeek som ordnat en separatutställning med hans verk på Museum Stedelijk i Amsterdam, att övertyga Murnau om att den unge mannen ”behövde sin frihet”. Hon berättar i sina memoarer:

Jag försökte få honom att inse att det som vi oförskräckt ger upp kommer alltid att förbli med oss, medan allt sådant som vi klänger oss fast vid oundvikligen försvinner från oss och vi förlorar det för alltid. Plötsligt såg Murnau sanningen och kunde med total övertygelse säga: ”Walter måste vara fri att gå. Jag får inte försöka hindra honom".

Walter Spies for till Indonesien och de två männen möttes aldrig mer igen, även om de regelbundet skrev till varandra. Allt som oftast sände även Murnau pengar till sin vän. Murnau planerade att spela in en film på Bali där Spies bosatt sig, men planerna tog aldrig form. När Spies 1931 nåddes av budet om mästerregissörens död skrev han: ”Han var den enda människan på jorden som älskat mig och som jag kunnat lita på.”

Genom att ta hyra på ett fraktfartyg tog sig Spies från Holland till Indonesien. 1923 finner vi honom i Bandung som pianoackompanjatör till kinesiska stumfilmer. Efter några månader tog han sig till Yogyakarta, där den holländska legationen ofta bjöd in honom för att underhålla sina gäster med pianospel, där uppmärksammades Walter av sultanen av Yogyakarta, som anställde honom som ledare för en salongsorkester han ställt samman genom att engagera diverse vinddrivna musiker.

Spies hade lätt för språk och lärde sig snabbt både javanesiska och malajiska. som var handelsspråken bland Indonesiens tusentals öar. Hans öppna och fördomsfria sätt att närma sig folk gjorde att han fick flera goda vänner bland den inhemska eliten. 1927 blev han inbjuden till Bali av Tjokorde Gede ”hertigen” av Ubud, en liten stad i öns högländer. Raka Sukawati, som han egentligen hette (tjokorde gede var en titel), skänkte Werner Spies mark i närheten av sitt palats och snart hade den elegante tysken attraherat en grupp med både utländska och inhemska konstnärer, med honom själv som arbiter elegantiae, smakdomare och filosof-raja.

Det är möjligt att Raka Sukawatis inbjudan till Walter var en del av holländsk kolonialpolitik, Holländarna fruktade att befolkningen på Bali skulle påverkas av tendenser från de större öarna Java och Sumatra – antikolonialism, kommunism och radikal Islam – och satsade därför på att ge större makt åt den lokala aristokratin, som nu fick ekonomiskt stöd för att ”balinisera” öns små ”kungadömen”. De holländska myndigheterna förmodade att den traditionella, religiösa respekten för de lokala rajorna och de komplicerade, traditionella fester och riter som utfördes under deras ledning skulle hålla lokalbefolkningen så pass engagerad att den inte lät sig ”infekteras” av oönskade influenser.

Byråkratiska rapporter om det bästa sättet att kontrollera Bali fylldes med rekommendationer om hur den lokala makteliten bäst kunde stödjas och hur viktigt det var att fortsätta med ”baliniseringspolitiken”, genom att stärka och stödja folkliga traditioner och ytterligare fördjupa balinesernas stora intresse för dans, musik, måleri, träsnideri, religiösa ceremonier och fester.

Varje dag samlades stora skaror med inhemska artister i Spies bostad, för att där visa upp och ställa ut sina konstverk, stämma instrument och öva olika danser. Huset blev också ett centrum för förmögna turister som lockats till Ubud efter det att Koninklijke Paketvaart-Maatschappij, det Kungliga ångbåtsfraktskompaniet, börjat angöra Buleleng vid öns  norra del. De eftertraktade besökarna fördes med bil till Ubud, som låg i det inre av Bali. Fram till 1930 var det dock inte fler än hundra turister som årligen kom till ön, men det var i allmänhet en namnkunnig skara; som underhållaren och kompositören Noël Coward, de världsberömda författarna H.G. Wells och Vicky Baum, den före detta franske presidenten och krigshjälten Georges Clemenceau, antropologen Margaret Mead, Charlie Chaplin, Barbara Hutton, världens rikaste kvinna och flera andra celebriteter. Alla besökte de Walter Spies. 

Flera av besökarna skrev ner sina entusiastiska intryck av Spies. Chaplin som besökte honom två gånger, 1932 och 1936, beskrev hur den magre, finlemmade Walter Spies passades upp av stiliga ynglingar och var omgiven av tama apor och kakaduor. Enligt Chaplin var Spies med sina ”fina, känsliga, skarpskurna drag och stillsamma manér snarare mer av en tysk adelsman" än typisk för Bali.

Det finns en samling amatörfilmer på vilka vi ser hur Chaplin i sällskap med Spies matar hans  apor, besöker marknader, fester och dansuppvisningar. Chaplins cyniske färdkamrat Noël Coward skrev en liten vers som antydde att det blivit lite för mycket av det goda:

Jag sa denna morgon till Charlie

Det finns alltför mycket musik på Bali.

Även om platsen är förtjusande

Blir allt dansande till slut berusande

Varje balines som vi har begapat

Tycks från vagga till grav ha skapat

Mycket som är vackert eller dansant

Men alltför mycket för att vara intressant.

Margaret Mead beskrev Spies som ”blond och fylld av charm”.

Walter levde i en värld på vilken han ställde så få krav som möjligt, han lät inte ens sin genialitet som målare betunga hans själsliv.  Om besökare till Bali ville köpa en målning av Walter, så gjorde han en målning åt dem. Däremellan, ägnade han flera månader åt något helt annat. De balinesiska konstnärerna som han hjälpte och inspirerade visade hans konstverk en vördnad som de annars enbart ägnade det mirakulösa.

Den mexikanske konstnären Miguel Covarrubias tillbringade större delen av 1933 åt att i sällskap med sin hustru Rosa tillsammans med Spies färdas över så gott som hela ön. På jakt efter magiska platser, ruiner och folklig konst sov de ofta i tält och uppsökte platser som sällan besökts av andra än lokalinvånarna.

I månader vandrade vi tillsammans med Spies över hela ön, deltog i märkliga ceremonier, njöt av musiken, lyssnade till fantastiska legender, tog oss med kanot genom västra Balis vildmarker eller över korallreven vid Sanur.

Resultat blev en alldeles utmärkt bok, som genom sina fotografier och välskrivna iakttagelser om balinesisk historia och kultur väckte stor uppmärksamhet i USA och även påverkade konstscenen där. Covarrubias sätt att beskriva Bali följde ett mönster som kom att bli dominerande. Även om boken innehöll en del kritik av den holländska kolonialmakten och antydde att modernitet och konsumism hotade öns unika kultur, utgör Covarrubias bok likväl ett urval av iakttagelser som strävar efter att framställa ett paradisiskt tillstånd som till stor del klarat sig helskinnat från västerländsk nivellering. Bali blir till en drömlik parallellvärld.

Likt Margaret Mead imponerades Covarrubias av Walter Spies ”charmigt nonchalanta” sätt och beskrev även Spies såväl nyckfulla, som omsorgsfulla sätt att ägna sig åt sin konst:

Walter älskar att samla sammetslena sländor, märkliga spindlar och havssniglar, inte i askar, men i form av minutiöst exakta ritningar. Dagar i sträck kunde han sitta i sitt tält och teckna dem, då de dött försvann nämligen deras vackra färger. Han var också ovanligt engagerad då han isolerade sig med sitt måleri och han kunde ägna månader åt någon av sina sällsynta dukar, imponerande verk som fick balineser att utropa: "Beh!" med munnarna vidöppna av förvåning. Tavlorna rycktes sedan bort av förmögna, konstälskande resenärer som hade turen att finna en färdig målning hos Spies. Det fanns sällan fler än två målningar i hans hus. Han målar drömlika landskap som skvallrar om en kärlek som hos en persisk miniatyrist, en Cranach, en Breughel eller en Douanier Rosseau.

Spies berömda gäster fick se ön genom hans ögon och förmedling. I Ubud etablerade Spies ett museum för konst och historia, organiserade och koreograferade stora danstillställningar och undervisade i sin studio balinesiska konstnärer. Den engelska balettdansösen, poeten och antroposofen Beryl de Zoete skrev tillsammans med honom en inflytelserik bok om ”dans och drama” på Bali. 

De mycket tongivande socialantropologerna Margarete Mead och Gregory Bateson kom som nygifta till Walter Spies och han fick stor betydelse för deras ”flerskiktade” beskrivningar och dokumentation av balinesernas ”karaktär”. Antropologparet använde som en viktig del av sitt arbete film och fotografier. De undersökte förhållandet mellan föräldrar och barn, rituella ceremonier och artistiskt skapande. På mig gör de där filmerna ett märkligt intryck. Mead kommenterar in i minsta detalj vad de anonyma personerna företar sig, som om de vore djur på ett zoo. Antagligen skall det föreställa ”vetenskaplig observation”. Mead och Bateson samlade in 1 200 konstverk och skrev tillsammans boken Balinese Character: A Photographic Analysis (1942) ”Balinesisk karaktär: en fotografisk analys”, och producerade en film,  Trans och dans i Bali (1952).

Mead ondgjorde sig ofta över att västerländskt inflytande förstörde hennes möjligheter att studera en urbefolknings ”karaktär”. Då hon långt efter sina studier på Bali fick möjlighet att arbeta bland Arapeshfolket i Papua Guinea fann hon dem vara badly missionized, ”svårartat missionerade”. Deras intresse av att anpassa sig till utifrån kommande inflytanden var enligt Mead annoying, ”besvärande”. Därför organiserade hon dem i grupper inom vilka hon uppmuntrade dem att leva i enlighet med sina tidigare traditioner. Något som får mig att undra vem som anpassade vem och hur. Meads metod liknar egenmäktigt förfarande och tyder på respektlöshet gentemot hennes ”studieobjekt”.

Meads tillvägagångssätt har kallats culture collecting, kultursamlande. Inte enbart ett organiserande och insamlande av insamlat material, utan även människor studerades i enlighet med en uppfattning som socialantropologen skapat om vad som var deras genuina kultur och karaktär. Mead sökte efter en ursprunglighet som hon, mer eller mindre medvetet, försökte anpassa till sina egna uppfattningar. Det får mig att tänka att detta även var ett framträdande drag hos Walter Spies, som inte var socialantropolog utan främst artist, konstnär, musiker och koreograf. Som konstnär och koreograf, omvandlade och förändrade han balinesiska traditioner i enlighet med sin egen smak och försökte antagligen göra dem mer ”genuina”.

Spies estetiskt, sensuella sätt att betrakta sin omgivning, hans magiska realism, påminner om hur en älskare försöker omvandla objektet för sitt begär på ett sådant sätt att det ytterligare förhöjer lidelsen. Antar att det är hur många konstnärer går till väga då de porträtterar människor de åtrår. Hörde en gång att då de vistades på Fårö brukade Ingmar Bergman vilja att Liv Ullman klädde sig i trätofflor och en randig klänning. Då hon flera år efter sin skilsmässa från Bergman besökte honom på Fårö fann hon att Ingrid von Rosen, Bergmans nya hustru, var klädd på samma vis – trätofflor och randig klänning. Kanske förvandlade Walter Spies på ett liknande sätt sitt älskade Bali till en motsvarighet för sitt begär.

Den holländske antropologen Johannes Fabian har skrivit en bok som gjorde stort intryck på mig när jag som ung studerade religionshistoria – Tiden och den Andre; Hur antropologin skapar sitt objekt. Vad som oroade Fabian var den bristande respekt som många antropologer visade i sin samvaro med de individer de studerade. De samtalade inte med dem. Antropologerna uppförde sig inte som när du talar med dina vänner och kollegor. Istället betraktade de sina informanter som studieobjekt, skilda från dem själva, både i tid och rum, därigenom förvandlades verkliga människor till konstruktioner/tolkningar skapade av antropologen. Som när Mead filmar balinesiska mödrar och kommenterar deras uppträdande. De förvandlas till statister i en scen tillrättalagd/tolkad av henne.  

Antropologen förevisar en kultur, skapar en bild och som sådan blir den fryst i tiden, likt ett konstverk. De beskrivna människorna hamnar i en annan sfär än vår egen. De förlorar sin personlighet, blir ”vildar”, ”primitiva människor” -  Indigenous People . The Other, Den Andre, inlåst i en tidlös sfär. "Ursprungsfolkens" traditioner och tillvaro tycks inte ha förändrats, inte påverkats av yttre förhållanden och framförallt tycks personliga initiativ vara frånvarande. Den Andres personlighet och tänkande tycktes vara predestinerade av det tidlösa rum som antropologen förvisat henne/honom till, en plats brännmärkt med ordet ”kultur”.

Enligt detta betraktelsesätt blir en balines inte en individ utan enbart resultatet av en värld som ofta beskrivits som ett tidlöst paradis. En sagolik plats som hyser samhällen skapade långt tillbaka i tiden. Om du tillämpar en västerländsk värdeskala kommer kanske den tillvaro som präglar många balinesers liv att framstå som fattig, men i själva verket är den förbluffande rik på andliga värden och livsglädje. Bali är en plats där en estetiskt sensibel person möter en kultur präglad av estetisk verksamhet, gestaltad i form av förbluffande konstverk, men främst genom livsbefrämjande, samhälls- och personlighetsutvecklande ceremonier, förlänade med skikt efter skikt av symbolik. Ett fridfullt, öppet samhälle, för vilket musik och dans är ett de förnämsta uttrycken.

Det tycktes i varje fall vara det intryck som Walter Spies ville förmedla till sina gäster; antropologer som Margarete Mead och Jane Belo, reseskildrare som Miguel Covarubbias och Geoffrey Gorer och kompositörer som Colin McPhee. Bland de som spred Spies bild av Bali över världen fanns också  den på sin tid mycket populära Vicki Baum, som under ett års tid bodde i en bungalow som Spies låtit byggt åt mångmiljonärskan Barabara Hutton, som varit våldsamt förälskad i honom, men lämnat ön då hon fann sina känslor obesvarade.

Vicki Baum, som varit gift med Richard Lert, en av Tysklands främsta dirigenter, var då hon dök upp i Ubud redan bekant med Spies musikaliska familj. I Ubud skrev Baum sin roman Kärlek och död på Bali. En dramatisk kärlekshistoria som utspelar sig mot fonden av holländarnas brutala ockupation av ön 1906, av öborna kallad puputan, ”slutet”. Baum förmådde skickligt väva samman komplicerade sociala sammanhang och sin passion för kvinnlig frigörelse med säljande populism. Hennes roman, som blev en stor succé världen över, skildrade i vanlig ordning balineserna som ett passionerat, men fredligt och djupt religiöst folk på en paradisisk ö genomsyrad av en åldrig, förfinad kultur. 

I förordet till sin  roman berättar Vicki Baum att mycket av hennes berättelse hade inspirerats av de noggranna anteckningar som en långvarig invånare på Bali anförtrott henne, en viss Dr. Fabius. Naturligtvis är "Dr. Fabius" enbart presudonym för Walter Spies, som enligt Adrian Vickers, professor i sydöstasienstudier vid universitetet i Sydney, hade en avgörande betydelse för omvärldens uppfattning av Bali som ett paradis. Enligt Vickers odlade Spies mycket medvetet sina kontakter med vissa inflyelserika kulrtupersonligheter, alltmedan han ignorerade, eller motarbetade, sådana som inte delade hans åsikter. Allt i enlighet med titeln på professor Vickers intressanta bok, Bali, ett skapat paradis.

Vicki Baum visste att krydda sina romaner med en lämplig dos av passion och kärlek och här finner vi en underström i den västerländska förtjusningen i Bali. En konstruktion av Den Andre. I många västerländska föreställningar finns bilden av balinesen som ett naturbarn präglat av sitt frigjorda och öppna samhälle.  Mycket av den konst och dans som hyllades och skapades av Walter Spies var smaksatt med en ordentlig dos av sex.

Den bisexuella Margaret Mead ägnade en stor del av sin forskning åt att spåra attityder till sex hos olika ursprungsfolk. Sedvänjor som hon kontrasterade mot västerländskt bigotteri och hämmande av sund sexualitet. Mead blev till en företrädare för kvinnlig frigörelse, inte minst då det gällde kvinnors rätt och möjligheter att bejaka och förverkliga sina sexuella begär. Hon redovisade i flera böcker de insikter hon fått genom sina studier av ursprungsfolk, bland dem Sex and Temperament in Three Primitive Societies (1935) översatt till svenska som Kvinnligt, manligt, mänskligt.

Likt många andra av hans gäster hade Mead uppmärksammat vad hon kallade för Spies light involvement with male youth, lättsamma engagemang med ynglingar. Hon förklarade Spies ”frigjorda” beteende som ett bevis på att han lämnat bakom sig ”den typ av dominans, auktoritet och beroende som han funnit inom den europeiska kulturen”.  En sådan frihet hade Spies konstnärskollega Rudolf Bonnet också funnit, då han i sin villa inte så långt från Spies levde i öppet homosexuella förhållanden. Det gjorde även den schweiziske konstnären Tho Meier, vars “dekadenta livsstil” dock var så skandalös att den till och med fördömdes av de annars så toleranta ”utländska kretsarna” i Ubud.

Promiskuiteten i kretsen kring Spies kan betraktas som ett utslag av vad den singaporeanske forskaren Eng-Beng Lim beskrivit som ett utslag av ”homoerotisk orientalism” inom vilken mjukt följsamma "bruna pojkar" agerar som ett förverkligande av västerländska fantasier om erotisk/exotisk frigjordhet, något som givetvis även drabbar kvinnliga, ”orientaliska”  skönheter.

Inom det kollektiv som skapades kring Walter Spies kom Bali att bli ett exotiskt paradis för homosexuella och heterosexuella kolonisatörer som där kunde tillfredsställa sina fantasier om vackra, enkla infödingar som väntade på att upptäckas eller upplysas, eller än värre - skamlöst utnyttjas av rika sexturister som lockats av myten om frigjorda och kravlösa pojkar och flickor som villigt underkastade sig den vite mannens dominans. Det var inte enbart unga pojkar som blev älskare åt betydligt äldre män. Vid stranden Sanur söder om Ubu bodde exempelvis den belgiske konstnären Adrien-Jean Le Mayeur de Merpres som när han som 52åring kom till Bali inledde ett förhållande  med den då knappt 15 åriga Ni Nyoman Pollok, som blev hans modell för ett otal teckningar och målningar.

Eng-Beng Lim visar på faran av att ”exotisera” våra medmänniskor, att i enlighet med våra begär förvandla dem till åtråvärda objekt, medan de förblir skilda från gärningsmannen. Den sexuelle profitören försvarar sina handlingar genom att påstå att hans offer är en del av en kultur som gjort dem till varelser med annorlunda behov och tankar.  Ett sublimerande av verkligheten som kan ta sig groteska uttryck, som när äldre män sexuellt utnyttjar minderåriga flickor och pojkar, utan att känna vare sig ansvar eller skam.

Walter Spies sexuella samvaro med unga pojkar försvarades av hans intellektuella bekanta som om den vore en estetiskt motiverat ritual som befriade honom från västerländska hämningar.  Eng-beng Lim pekar på det faktum att medan "vanliga" pedofiler är en allmänt föraktad grupp, ursäktas artistiska pedofiler. Västerländska konstnärer bosatta i Ubud som Walter Spies eller den kanadensiske kompositören Colin McPhee, tränade och förförde framgångsrikt inte enbart de samhällen de utnyttjade utan lyckades även vinna respekt hos människor som oförbehållsamt accepterade deras romantiserade version av en i botten rovgirig livsstil. Kom deras pedofili på tal skyfflades den undan med försvaret att de var känsliga personer och stora konstnärer.

Så har exempelvis Colin McPhees utnyttjande av den åttaårige Samphi romantiserats i ljuset av pojkens mästerliga dans och McPhees känsliga ”neo-klassiska” tolkning av den balinesiska gamelanmusiken. Så här beskriver McPhee sitt möte med Samphi i sin lyriskt skrivna Ett hus i Bali:

En grupp småpojkar plaskade kring i strömfåran skuttande från klippa till klippa, Deras bruna hud glittrade i solen medan de dansade kring i sin nakenhets frigjordhet. De var fullkomligt vilda, smidiga och yra som en flock apor i ett träd.

McPhee faller av misstag ner i floden och rycks upp till ytan av en av pojkarna.

Han var kanske åtta år, undernärd och mager, med ögon alltför stora för hans ansikte, fräckt och lätt hånfullt. Jag erbjöd honom en cigarett, men han blev plötsligt skrämd och försvann ut i vattnet, innan jag hann yttra ett ord.  

McPhee tar snart Samphi som sin house boy och tränar honom för huvudrollen i en speciell dansform som Walter Spies utvecklat. Kecak var ursprungligen en tranceframkallande hymn framförd av män, men Spies omformade den till en suggestiv, manlig gruppdans som de lättklädda männen, tätt tillsammans och strängt koordinerat rör sig i enlighet med vad Eng-Ben Lim karaktäriserat som ett ”homoerotiskt skript”.

Den märkliga Kecakdansen, som fått stor internationell uppmärksamhet, är ett exempel på vad antropologen James Clifford beskrivit som en process då en västerländskt präglad konstuppfattning rycker loss en rit som tidigare varit inkorporerad i ett strikt religiöst sammanhang och omskapar den till ett separat konstnärligt uttryck. Resultatet är inte längre en del av ett traditionellt, kulturellt sammanhang, trots att det presenteras som ett sådant

Den gemensamma trance som Kecak skall leda till har tolkats som en slags kollektiv katharsis, men kan lika väl betraktas som ett homoerotiskt spel för gallerierna. Kecak har avlägsnats från sitt kultiska sammanhang och är numera enbart en manlig balettföreställning skapad av Walter Spies. En process genom vilken han har förvandlat enskilda balinesiska män till opersonliga delar av en konstnärs vision av en kultur. Männen spelar en roll som förväntas av dem, något man också tycks ana i de blickar som en del män riktar mot kameran i Victor von Plessens film Demonernas ö från 1933, för vilken Walter Spies koreograferade de rituella danserna. En del kritiker har hyllat filmen för dess suggestiva dansscener, medan elakare röster har kallat den för en queer masquerade, en form av etnopornografi där aktörerna rör sig avslappnat och provocerande, med cyniska småleenden, då de inte hänger sig åt överspelad extas.

I de kecakföreställningar där Samphi  blev centralpersonen förvandlades han enligt Eng-Beng Lim till prototypen för den lockande, kravlösa, kvinnligt mjuka ”bruna pojke” som enligt honom förekommer i så många homoerotiska fantasier om Orienten. En konstruktion som förverkligas i pedofila övergrepp, försvarade genom diskursen om Den Andre. Skenbart oskyldiga ”pojkar”, det ingår i fantasibilden att de skall vara ”pojkar” i meningen outvecklade naturbarn, som genom sin kultur inte förlänats några moraliska hämningar och därigenom inte utsätts för övergrepp, något som gör att förövaren känner oskyldig till något brott. Argument som även används vid vita mäns övergrepp på asiatiska flickor.

Colin McPhee tog 1952 med sig Samphi under en mycket uppmärksammad USAturé som han gjorde med en balinesisk danstrupp. 1954 fann man Samphis döda kropp flytande i Lauhfloden framför hans hemby. Han hade stryps.

Samphis våldsamma död kan betraktas som en dementi av uppfattningen om att Bali är ett fredsälskande paradis. I själva verket är Bali inte, och har heller aldrig varit, en harmonisk, lycksalig plats. Lika lite som något annat ställe på jorden är ett paradis. Det är liksom legenden om de villiga bruna pojkarna en västerländsk konstruktion.

Under det fruktansvärda blodbad som följde Suhartos militärkupp 1965 massakrerades fler än 80 000 människor på Bali, de sköts med automatvapen eller hackades till döds med knivar och machetes. Likväl har myten om ett fredsälskande paradis överlevt denna fruktansvärda explosion av meningslöst massmördande.

Antropolgen Clifford Geertz har skrivit om en mängd aspekter av balinesisk kultur, inte enbart om danser och riter, men även om politiska strukturer i byarna. Då jag läser honom grips jag av samma känsla av tidlöshet som hos så många andra antropologer. Geertz är berömd för sin kulturuppfattning - att kultur är ett mångfasetterat begrepp med flera dimensioner och yttringar. Han använder begreppet ”tät beskrivning” för att beteckna hur han genom beskrivning av en handling, eller ett speciellt fenomen, söker efter så många aspekter som möjligt i relation till det han valt att beskriva. En metod som för mig ger intryck av en viss brist på dynamik. 

Under alla förhållanden kan det tyckas märkligt att Geertz enbart tre år efter det att 80 000 människor dödats på Bali, som så länge varit föremål för hans ”täta beskrivningar”,  i sin bok Tolkning av kulturer nämner massakrerna enbart med ett par paragrafer, utan att ägna dem någon tät beskrivning:

... 1965-års masslakt då någonting mellan en fjärdedel och tre fjärdedelar av en miljon människor miste livet. Blodbadet ägde rum då Sukarnoregimen genomled en smärtsamt lång drunkningsdöd och var resultatet av ett enormt komplex av orsaker, det vore absurt att reducera det hela till en ideologisk explosion. Ändå, oavsett vad de ekonomiska, politiska, psykologiska, eller - för den delen - oavsiktliga faktorerna betydde för tragedin (och, vad som är än svårare att förklara - regimens vidarebestånd), markerade den slutet på en distinkt fas i utvecklingen av indonesisk nationalism. 

Samma år som Geertz publicerade Interpretation of Cultures flyttade den australienske konstnären och författaren Donald Friend till en villa vid Sanur, en lång sandstrand vid havet söder om Udub. I viss mån tycks det som om historien från Walter Spies tid upprepade sig, som om ingenting hade hänt. Friend presiderade över ett hushåll med ett dussin tjänare och house boys och höll öppet hus för en mängd världsberömda celebriteter, som Mick Jagger, Rupert Murdoch, Gore Vidal, Robert Hughes, hertigen av Bedford m.fl.

Likt Walter Spies anklagades Friend för pedofili, men tycktes vara fullständigt oberörd av anklagelserna, som han för övrigt inte alls förnekade. Han var liksom så många andra artister skyddad genom sin konst och sin vänliga framtoning. Donald Friend ägnade inte en tanke åt att hans sexuella rovgirighet kunde skada de småpojkar han omgav sig med. Exempelvis var, Dolog, enbart en av de många andra pojkar som han utnyttjade för sina sexuella böjelser och beskrev som "tankfull, rar och stillsamt lycklig", tio år gammal.

Efter hans död gav Australiens Nationalbibliotek ut Friends dagböcker och de hyllades av kultureliten för sin utsökta stil, även om de öppet och lyriskt skildrade en brottslig verksamhet för vilken en icke artistisk person skulle ha dömts till fängelse, istället firades han som en tillgång för australisk kultur: ”[Friend] var förnäm ... framförallt var han en romantiker på jakt efter ouppfyllda ideal”. Bättre vore att beskriva Donald Friend på ett betydligt osmakligare sätt. Han var en cynisk och förmögen förförare och fördärvare av minderåriga pojkar med fattiga föräldrar:

Det var ett trevligt sätt att tillbringa en förmiddag, med tjattrande barn som skrattade och ropade på vågorna. Vi simmade och åt picknick. Dolog gav mig förtroliga leenden och lystna ögonkast. Jag är nu uppfattad som hans egendom. Igår kväll smög han tyst in och stannade igen och till min något förskräckta glädje älskade han med passion och expertis.

Walter Spies blev två gånger gripen för otukt med minderåriga. Det var den frireligiösa hustrun till en äldre dansk och allmänt respekterad skulptör, Ludvig van der Noordaa, som anmälde Walter Spies till myndigheterna som misstänkt för grov pedofili. Makarna Margaret Mead och Gregory Bateson mobiliserade Spies många vänner och bekanta i ett engagerat försvar. Antropologerna relaterade Spies beteende till sina forskningsresultat och på mig ger deras försvar ett absurt intryck. Exempelvis påstod de att eftersom balineserna saknar ett västerländskt tidsbegrepp är det svårt att korrekt verifiera de olika vittnesmålen och även omöjligt att fastställa åldern på de sexuellt utnyttjade ungdomarna. Dessutom ansåg balineserna att homosexualitet var fullkomligt normalt och därmed även ett accepterat nöje för ogifta, unga män. Dessa tveksamma "expertutlåtande" blir emotsagda genom Mead's senare fördomsfulla anmärkning att det inte fannns "ett uns av fri intelligens eller fri sexualitet inom hela [den balinesiska]  kulturen" och Bateson anmärkning att regleringen av det dagliga livet inom balinesisk kultur utgorde en obehaglig påminnelse om förhållandena i "hans England".

Walter Spies frikändes, men då Holland i maj 1940 invaderades av tyskarna fängslades Spies, tillsammans med flera andra ”opålitliga utländska medborgare”. Under sin fångenskap var Spies intensivt verksam med sitt måleri. Hans sista motiv var ett guldglänsande tempel bakom mörka palmer – en bild av hans dröm om ett paradisiskt Bali.

Efter en tid fördes han över till ett  interneringsläger på Sumatra. Strax innan japanerna anföll Indonesien fördes Spies tillsammans med 411 tyska medborgare ombord på lastfartyget Van Imhoff. Alldeles utanför ön Nias sänktes dock fartyget av japanska attackplan. Besättningen hade order om att inte rädda fångarna, samtliga drunknade i lastutrymmena.

Hur gick det då med Friedrich Murnau, Spies mentor och älskare? Han utvecklade sig till en av filmhistoriens skickligaste regissörer och nydanare av filmkonsten, med hyllade mästerverk som Det sista skrattet, där han introducerade begreppet subjektiv kamera, Faust, där Gösta Ekman spelade huvudrollen och Soluppgång som många filmkritiker anser vara en av de bästa filmer som gjorts. Murnau klarade elegant övergången från den europeiska filmscenen till Hollywood och blev en förmögen man, fast han kunde inte acceptera talfilmen. Han sista film Tabu, ”Kärlekens ö” från 1931 spelades in som en ljudfilm, men Murnau avlägsnade ljudspåret före premiären.

Tabu tycks i mångt och mycket vara en filmversion av Walter Spies homoerotiska dröm om ett ohämmat, tropiskt paradis. Till en början samarbetade Murnau med den dokumentärfilmande antropologen Robert Flathery som tidigare hyllats för sin film om inuiter – Nanook: köldens son. Men under inspelningen skar det sig mellan de två regissörerna, något som antagligen gynnade slutprodukten - en utsökt filmad skildring av söderhavslivet, utan någon avståndstagande, antropologisk blick på de deltagande polynesierna, som framstår som vilka västerländska aktörer som helst. Vad som däremot genomsyrar hela filmen är dess poängterande av att den skildrar en tillvaro präglad av fredligt sinnade, frigjorda naturbarn. Redan förtexterna deklarerar att endast:

Infödda söderhavsbor uppträder i denna film, tillsammans med några halvblod och kineser.

Den första delen, Paradis: En förtrollad ö, Bora Bora, fortfarande orörd av civilisationens hand, för oss till ett paradisiskt naturtillstånd, där lättklädda, välbyggda ynglingar glatt och frimodigt fiskar tillsammans eller tumlar kring bland vattenfall och kristallklara sjöar omgivna av frodig grönska. Inte för inte blev detta effektivt berättade och skickligt filmade mästerverk snart en kultfilm inom homosexuella kretsar.

Det är möjligt att Tabu skulle följas av den film som Murnau vid flera tillfällen lovat Walter Spies skulle utspelas på Bali. Men en vecka innan premiären väjde Murnaus Packard för en lastbil och for in i en lyktstolpe bredvid Kaliforniens legendariska Pacific Coast Highway. Vid ratten satt Murnaus filippinske uppassare García Stevenson. Han hade övertalat Murnau att få köra bilen, chauffören satt i baksätet tillsammans med Murnaus schäferhund. Alla klarade sig oskadda, utom Murnau som dog omedelbart. Carcía Stevenson var fjorton år.

Kanske utvecklade sig mitt betraktande av Walter Spies målning till något i stil med Geertz ”täta skildring”, med olika lager och infall. Antagligen avlägsnade jag mig alltför långt från tavlan och dess motiv. Men då jag nu åter betraktar den tycker jag mig finna samma underliga distans till scenen och människorna som Johannes Fabian tyckte sig ha upptäckt i antropologernas skildringar av ”främmande” kulturer. I målningen är Spies människor staffagefigurer som utför synkroniserade rörelser inom ett exotiskt, om än nordiskt landskap. Det är en kall men samtidigt gripande bild, förstärkt av den ensamme mannen som riktar sitt maskliknande, bleka ansikte mot oss, även det märkligt opersonligt. Är det Walter Spies som vänder sitt ansikte mot oss, samtidigt som han riktar blicken mot skridskoåkarna? Långt innan han fann sitt paradis i Bali.

Gretta Garbo med Murnaus dösmask, som hon lät göra strax efter hans död. Ingenting är känt om deras förhållande, men hon hade masken sin ägo fram till sin egen död och hon var en av de elva personer som var närvarande vid Murnaus begravning.

Baum, Vicky (2011) Love and Death in Bali. Singapore: Periplus. Clifford, James (1988) The Predicament of Culture: Twentieth-Century Ethnography, Literature, and Art. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Covarubbias, Miguel (2008) Island of Bali. Singapore: Periplus. Eisner, Lotte M. (1973) Murnau. Berkeley: University of California Press. Fabian, Johannes (1983) Time and the Other: How Anthropology makes its Object. New York: Colombia University Press.  Friend, Donald (2006) The Diaries of Donald Friend: The Bali Diaries. Volume 4 edited by Paul Hetherinton. Canberra: National Library of Australia. Geertz, Clifford (1973) The Interpretation of Cultures. New York: Basic Books.  James, Jamie (2016) The Glamour of Strangeness: Artists and the Last Age of the Exotic. New York: Farrar, Straus and Giroux. Lim, Eng-Beng (2013) Brown Boys and Rice Queens: Spellbinding Performance in the Asias. New York: New York University Press. McPhee, Colin (2000) A House in Bali. Singapore: Periplus. Mead, Margaret (1968) Kvinnligt, manligt, mänskligt: En undersökning av tre primitiva samhällen.Stockholm: Aldus/Bonnier. Negri, Antonello (2016) “Realismo Magico.” Art e dossier N. 335. Robinson, Geoffrey (1998) The Dark Side of Paradise: Political Violence in Bali. Ithaca: Cornell University Press.  Roh, Franz “Magic Realism: Post-Expressionism”, i Zamora, Lois Parkinson och Wendy B. Fariseds (eds.) (1995). Magical Realism: Theory, History, Community. Durham och London: Duke University Press. Vickers, Adrian (1989) Bali, a Paradise Created. Singapore: Periplus.  

Charlie Chaplin´s trip to Bali: https://www.youtube.com/watch?v=fjHdPwAzgE8  Childhood Rivalry in Bali and New Guinea, with comments by  Margaret Mead https://www.youtube.com/watch?v=gITZEVAc8DY

The ongoing disappearance of bookshops and record stores is one of the tragedies of our time. These refreshing oases where a stranger, wherever she/he might be in the world, can find old friends and acquaintances in the form of CDs and books. There is also the possibility of making new contacts, not only through encounters with books with interesting covers and titles, but also conversations with other bookworms, who tend to flock there.

In cities where a totally incomprehensible language is spoken and even the books may be written with a different alphabet, bookshops are nonetheless familiar places. Book covers continue to speak to us and in such places it may also be possible to meet with people who speak a language you may understand. This has happened to me in places like Amman, where the books are written with Arabic characters, or in Budapest and Hanoi with for me completely incomprehensible languages. In bookstores, I have often encountered people who not only spoke in a manner understandable to me, but with whom I also shared my great enthusiasm for the written word. They did not have any intention to sell me something, or cheat and deceive me, we just shared the same interest - a passion for books and music. Such people can be found anywhere. Not only in the big cities, but also in small towns in forlorn places.

I think with sadness how a rising generation may not gain access to such wonderful bookshops, where anyone could find safe bliss among books and music not only in in world metropolises like New York, Buenos Aires, New Delhi or Paris, but also in much smaller places like Osby, Andahuaylas or Ségou. There are often a few chairs waiting for you and maybe a cup of coffee or tea. Every so often there is also an opportunity for stimulating conversations, opening up new, wide horizons, often offering an introduction to and a taste for a country's fascinating culture.

I hope future generations will find the opportunity to enjoy the great satisfaction that books may provide. Not only do they offer experiences quite different from those we obtain through film, television and computer games, enjoyment from books are furthermore enhanced by the fact that they, like LPs and CDs, are physical objects, with a far greater tangibility than an e-reader, a computer or an iPod.

In previous times, books were revered by being provided with precious outfits like ornate covers and exclusive bindings made of vellum, parchment or linen. However, even simple, stapled paper books may be made attractive through their beautiful covers, pleasing paper texture and even a pleasing scent. Unlike e-readers, may books join one another in bookshelves, where their backs attract the presumptive reader. You may take them out, flip through them, set them back and feel surrounded, even cared for, by them.

I come to think of a scene in François Truffaut's film Fahrenheit 491, slightly different from the one described in Ray Bradbury's novel. A group of “firemen” in the service of a totalitarian regime are locating books in order to burn them, since owning any kind of book is a crime. The leader of one such team of book burners, "The Captain", seems to be a well-read man, knowledgeable about the contents of several of the books he destroys, while the younger firemen have never read a book.

 In the scene I am thinking of, the firemen break into a house of a middle-aged lady where they find an extensive, hidden library. Along with the film´s main protagonist, Montag, the Captain flips through some of the books while he to his younger colleague explains how destructive they are. How books make their readers believe that they are unique, superior creatures, causing them to imagine that the world might be different than it really is. According to the Captain, such thinking creates nothing else but confusion and misery. 

The firemen meanwhile join the books in a huge pile in the building's entrance and before they burn them they order the lady of the house to leave the premises, but she refuses:

- Do you want to be a martyr? the Captain asks her

- I want to die as I have lived, the lady answers, obviously indicating that she wants to die among her books.

The Captain suggests that such fatal delusions must be a result of reading books, making their eradication necessary. Books are sources of dangerous, mental infections, something that makes book burning a heroic deed. The lady points to the piles of books that surround her, and declares with a blissful smile:

- These books were alive, they spoke to me.

She lights a match and let it drop among the kerosene-soaked books. Everything flares up around her, while she like a Jeanne d'Arc is standing tall among the violent flames. The firemen rush out the house, though Montag remains as if bewitched, watching the books being consumed by fire. They obviously a have an awful power over their readers and Montag feels irresistibly attracted by them.

Book reading is undeniably a form of addiction, devouring its victims. I become restless if I do not have a book close at hand. Like the protagonist of Stefan Zweig´s novella Chess Story, who has been detained and tortured by the Nazis. After four months in solitary confinement, during which he came close to madness, he is finally brought to an interrogation session. While he is waiting to be led in to the interrogation room, he discovers a book sticking out of the pocket of an overcoat, hanging in the waiting room.

- a book. A book! And the idea flashed through my mind like a bullet: steel this book! Maybe you´ll succeed, you can hide it in your cell and then read, read, read, finally read again!

Extremely careful, risking his life - a guard is present all the time - the prisoner succeeds in stealing the book. A protracted and dangerous process, detailed and excitingly narrated by Zweig. When the prisoner has been returned to his cell he carefully conceals the book. He does not know what kind of book he has stolen and for a long time avoids looking into it. He will first savour the knowledge that he has a book in his vicinity, awaiting to be read. Finally, he opens it, but becomes extremely disappointed. It is a book about famous chess games.

Nevertheless, he reads the book extremely carefully, again and again, and has finally learned all the chess games by heart. He is now able to play complicated chess tournaments in his mind and his thinking is increasingly obtaining the configuration of a chess game. His whole mind-set takes the form of various chess games; famous ones and other ones that he dreams up. This kind of thinking eventually becomes his salvation. His tormentors correctly believe that he has gone mad and are in spite of sophisticated torture methods unable to press any meaningful information out of him.

When he finally is released from the madhouse he has been transferred to, thanks to a sympathetic doctor who also arranges a boat ticket to Argentina for him, the former prisoner has become a disabled person. His entire existence has obtained the character of a complicated game involving white and black chess pieces, something which prevents him from thinking and living like a normal person.

Zweig wrote the story just before he killed himself, while living in exile in Brazil. It is masterfully narrated, but what mainly attracted me was Zweig´s feverish descriptions of reading obsession. As when he describes how the prisoner, in his solitary confinement, is planning to begin his reading of the stolen book:

Now you´ll probably think that I immediately seized the book, examined it, and read it. Not at all! First I wanted to savor to the full the anticipatory pleasure of having a book, the artificially prolonged delight, with a wonderful arousing effect on my nerves, of imagining the stolen book in detail, imagining what sort of book I´d most liked it to be: closely printed above all, with many, many characters, many, many pages so there would be more to read. And then I wanted it to be a work that required intellectual effort, nothing shallow, nothing easy, but something you could study, learn by heart, poems, and preferably – I had the audacity to dream such a thing – Goethe or Homer.

Bookstores come in many styles and shapes, but almost everywhere you may find small hovels with stacks of books on the floor and along the walls, often supervised by some skinny, bespectacled enthusiast who happily talks about his books, or is involved in loud discussions with a local bibliophile, poet or schoolteacher. Small cliques happy to invite you into their circle after having realized that you may be a source of information about the world they love – the inexhaustible treasure trove of books.

Similar observations may be made about in the parallel world of music. For example, I recall how I and some of my friends sometime in the late seventies had ended up by a cave high above the walls of Antakya, the Turkish city that once was known as Antioch. While we rested on the dry grass and looked out over the famous city walls, there appeared a couple of soldiers who sat down with us. They seemed eager to explain that we found ourselves in a place where some well-known saint had been decapitated. They showed how his head had bounced down the slope in front of us. It was all somewhat confusing and we did not really understand if it had been St. Paul, St. Peter or some other Christian celebrity who had met his final fate where we sat. However, the atmosphere eased when we began mentioning names like the Rolling Stones, David Bowie and ABBA and soon found that we shared the same great interest in music as the young recruits and through singing, gestures and facial expressions we became involved in an enthusiastic discussion about music, while the sun sank behind the fabled Antioch.

A few years later, I lived in Santo Domingo with my wife Rosmery and our new-born daughter Janna. When I think back on that time, I realize how important bookstores was for me even then. There were quite a lot of them, especially along a street in the Colonial Town - Arzobispo Noël, where there was also a decrepit parking house, where a corner at the back of the ground floor housed an elderly man with a large stock of mildewed and smelly books for sale, which, however comprised an astonishing collection of valuable literature on Dominican and Caribbean history. I was often there, rummaging among the books, generally after visiting the far fresher Librería Nacional and Instituto del Libro, which housed an assortment of interesting, new literature and where I could run into people who liked talking literature and politics.

I assume it was in one of those bookstores I bought Vittorio Lanternari´s Movimientos religiosos de libertad y salvacion de los pueblos oprimidos, Religious freedom and salvation movements of the oppressed peoples. A fantastic book that came to have a great significance for how I organized and processed the data I had started to gather around the cult of Dios Liborio, a peasant leader who in 1922 was killed by US occupation forces and now is worshiped as God on both sides of the border with Haiti.

Lanternari described how popular religiosity functions as a means to express notions of indigenous people or peasants. Rituals, myths, legends and songs reflect how these people view their environment and their position within a specific society and social hierarchies. Religion unites social groups, while venting frustrations and expresses various needs of individuals. Religion often constitutes a fixed point in a confusing existence, a source for solidarity and a sense of belonging, while it also provides a language that may be used and referred to by anyone who needs to express her/his emotions and world views.

While dissolution, oppression and other dangers threatening the solidarity of cohesive societies, religion may become a tool for asserting the rights and claims of uniqueness of certain marginalized groups. Lanternari provided a wide range of examples of religion as a carrier of hope and protest, from different times and areas. As a historian of religions and experienced social anthropologist Lanternari presented valuable insights about religion as a social, human phenomenon, with great importance for both social development and as a means for social protest.

Laternari made me consider religion as a human phenomenon. A grandiose, amazing creation - such as music, art, mathematics, philosophy, and literature, to use Nietzsche's words - religion is "human, all too human". As other human creations, religion contains something that is very beautiful, something greater than any individual, a notion of ​​infinity and all the possibilities it contains.

However, religion also includes the opposite of beauty and goodness - cruelty, pettiness, intolerance, intimidation and threats. Nevertheless - why deny the beauty of religion because of its shortcomings? Religion is mystery. Something far beyond our understanding, high above our ability to describe and explain – like the boundless universe, quantum theory and the meaning of life.

Religion is mystery, or as Rudolf Otto called it a mysterium tremendum et fascinans, a frightening and fascinating mystery. Like so many others, the German professor struggled in vain to solve the insoluble question of “what is life?", linked with the similar one of  “what is religion"? He was harassed by stifling doubts about the meaning and worth of his research and fell victim to gloom and misery. His friend, the theologian Ernst Troeltsch, tried desperately to snatch Otto away from his life-threatening lethargy and wrote to him that he had to stop allowing the impenetrable riddle of the meaning of life poison his own existence:

You must now above all, pull yourself together, and call to mind the views which you hold for yourself as a man, quite apart from any and every theology. You must have views which are for your own personal use. What you do with theology, we will want to look further into... If it doesn't go well, then you will just have to begin something different. For the moment attend in general only to peace of mind and the strength of the inner man.

Otto gave an impression of being strict and formal and was reputed for being a mediocre lecturer. Theology students at Marburg University, most of whom would become priests, mocked him openly. Several claimed that what Rudolf Otto imparted was not at all any Christianity, but unashamed paganism.

When Otto was 66 years old, he was detained in a mental institution to become detoxed from a devastating morphine addiction. He strayed from the hospital and was a few days later found with a broken leg and foot, after a fall from a twenty-metre high tower. After the near fatal plummet the professor had for several hours lain helplessly in the cold and thus attracted pneumonia, which caused his death a few months later.

The scientific world was told that the renowned professor Rudolf Otto had suffered a stroke up in the tower and fallen over the battlement. Few believed that explanation, especially since professor Otto had been sitting in his hospital room, crying loudly hour after hour. A few weeks before his fall from the tower, Otto had been captured just outside the mental hospital, on his way to throw himself under a train.

I came to think of Otto's sad fate while I was writing about Vittorio Lanternari. I met the Italian professor many years after I had read his book. It was in Rome in 1998. When I two years later sent him a book I had written together with my friend Mats Lundahl, he answered me with a friendly letter:

Dear Jan, thanks for your excellent book, which I read with great interest. I would love to write a review, but find myself in such a deep depression that it is extremely difficult for me to gather enough strength to do anything whatsoever.

I met Lanternari only once, but we came along very well together, among other things, we came to talk at length about Roberto Benigni, whose film Life is Beautiful had premiered a few months earlier. Benigni´s film pays homage to imagination, humour and joy of life as means to deal with evil and despair.

Benigni often takes the world literature to assist him in his fight against pessimism and politically motivated stupidity and cynicism. As his in Italy celebrated stage performances Tutto Dante and I dieci commandamenti in which he with great humour and knowledge preached joie de vivre with the help Dante's Divine Comedy and the Old Testament's Ten Commandments, while he heckled Italy's corrupt politicians and the Mafia.

Through his manic clowning Benigni can occasionally be somewhat tiresome, but if you listen carefully to him and unreservedly accept the way he uses his inflated sense of humour to bring his audience to think critically, he can through its humanistic message and its sentimentality recall the craftsmanship of  Charles Chaplin. Like Benigni, Chaplin was erroneously considered to be of Jewish descent just because he in his masterpiece The Great Dictator, like Benigni in his masterpiece Life is Beautiful, played a friendly, Jewish petit bourgeois who treated his environment with amiable irony and crazy whims.

In the famous final speech he delivers in The Great Dictator Chaplin leaves his clown mask behind, becomes dead serious and let his heart-felt earnestness contrast the brilliant satire he had previously directed against Hitler's pompous oratory. Chaplin's open and honest appearance is a call to all humanity, of which so many at that exact moment suffered under ruthless warfare, barbarism and power-mad dictators.

Likewise, Benigni allows for similar intentions to pierce through his own clowning. Like when he in his film The Tiger and the Snow plays a committed, albeit a little too absent-minded, literature professor who tries to make his dulled students to realize that poetry and joy enrich life. During a lecture he asks his students to wake up and listen - not suddenly and violently, but quietly. He asks them to look around themselves and try to absorb his words. These words may seem to be utterly confusing, but they are deeply and honestly meant. The professor hardly speaks as calmly and with such restraint as Chaplin did, but rushes back and forth while he talks incessantly at a tremendous speed and at one point even lies down on the floor:

Lavish joy! You may be sad and silent, but please, be so with abundance, don´t shy away from your feelings. Let your joy confound gloomy people. How do you achieve that? Show me your notes, the ones I have forgot to comment. Those you were so proud of. That's what you should do! Maybe I have not even read them! But that's not the main purpose of your writing … to be judged. More important is that you convey joy, it will make you satisfied and happy. Even if you share your pain, it may become part of a cure. Be happy! You must suffer! Don´t be scared of suffering. The entire world suffers! Eh? And if you aren´t able to do as I say ... don´t worry. Only one thing is needed for creating poetry … Everything! Use everything and turn it into poetry.

Benigni´s professor assumes that in these times most of us do not even know what poetry is all about. It has disappeared from our lives. He tries to bring it back to his students. Trying to make them realize that it was around them when they were children and that it still may be found out there.

Well then … what is poetry? Stop asking me about it, look at yourself in the mirror: You are poetry! Dress yourself up in poetry! Do it with great care. Search for the right words, it would be like choosing a piece of garment you will impress others with! You must learn to make a right choice among all these words! Sometimes it may take more than eight months to find the most suitable word! Choose carefully, taste the words, search for the beauty of expression.

The professor explains that poetry is a way to see and experience things, to look through the surface, to enter the depths of consciousness:

- Poets don´t watch, they discern! They make us follow their words!

The professor rushes up to the wall next to the blackboard, touches it and then turns hastily:

The word "wall"! Wall ... if you use such a word without thinking about what it really means, then it will not be poetry ... do not use the word “wall” for eight years, thus you may learn what it really means! What do I mean by stating that? Bah! I don´t know! Uncertainty is the beauty of poetry! The feelings words create in you. The unexplained. As the words I have written there.

He points to a few lines of poetry written on the blackboard, in different languages, including Arabic:

Those lines are talking to me and they should perhaps remain there forever. As a means  to turn everything around, to make the past cease to exist. As a sign that we have to start all over again. The lesson is over. Bye, bye, see you again on Wednesday ... uh, Thursday.

I liked Benigni´s movie, but it was generally cut down by the critic, what had angered quite a lot of the professional cinema critics, as well as several in the audiences around the world, was that the film was partly staged in war-torn Iraq. The New York Times wrote:

War may be hell, but for Roberto Benigni it's just another romantic comedy waiting to be filmed.  […] this gnomic Italian superstar has turned his attention to the Iraq war with ''The Tiger and the Snow,'' a scorching affront to Italians, Iraqis and the intelligence of movie audiences everywhere. Mr. Benigni, essentially the same character in all his movies, here plays Attilio, a lovesick poetry professor whose teaching relies heavily on capering hysteria and nonsensical aphorisms. (''To convey pain, you must be happy!'')  […] the grating silliness of these shenanigans pales before their offensiveness; to Mr. Benigni, war is simply another stage for his outlandish ego.

It is the ability to make entertainment of tragedies, making jokes about people's suffering that obviously offend many viewers of Benigni´s movies, paired with his hysterical overacting. Personally, I was shocked when I first saw his film Life is Beautiful. Sure, even then I considered it to be some kind of masterpiece, but became upset by its portrayal of a concentration camp as far removed from the foul hells they actually were. How would, for example, someone like Benigni´s character be able to sneak into a sentry box and over its loudspeaker system reach his wife in a neighbouring women's camp with a comforting message? It would have been utterly impossible, and if it really could have happened, the perpetrator would have been tortured to death.

Ever since the Nazi´s insane mass slaughters of innocent people became widely known virtually every attempt to artistically portray the concentration camps´ hell has been countered with arguments in accordance with Theodor Adorno's famous observation in 1949:

To write a poem after Auschwitz is barbaric and leads to a realization that it really has become impossible to even write poems.

Though he nuanced his statement by adding:

Perrenial suffering has as much right to expression as a tortured man has to scream; hence I may have been wrong to say that after Auschwitz you could no longer write poems. But it is not wrong to raise the less cultural question whether you can go on living after Auschwitz  – especially someone who escaped by accident, one who by right should have been killed, how may he go on living?

For me it is frightfully difficult to read Adorno and I am not quite sure if I fully understand much of his writing. Though the question remains - Should we not write poetry after Auschwitz? As well as the question if it is not reprehensible to joke about war and mass extermination, even if the aim would be to arouse reflection and compassion? Both Benigni and Chaplin have done this.

When my friend Paolo Palmeri, who has been both a student of and colleague with Vittorio Lanternari, to my great joy, invited me home in the company of Lanternari, we came to talk about Life is Beautiful. When Lanternari asked me what I thought about the movie, I said I found it shocking that Benigni had described the concentration camp in such a mild manner. Lanternari´s answers made me somewhat perplexed:

- Why were you shocked by that? Benigni´s film is a work of art. Not a documentary. He conveys a message, paints a picture, and that's the beauty of his film. It awakens thoughts. He is not out to shock. He wants to play with our emotions, mixing laughter and tears. Making  us think is the trademark of great art. Chaplin did the same in The Great Dictator, to which a Life is Beautiful is a worthy successor. Who can forget the geniality of Chaplin´s feat of ridiculing a sinister buffoon like Hitler? An attack by far more efficient and moreover truer than any documentary about that monster in human guise.

- Nevertheless, Benigni´s depiction of the Jews´ tragic situation in Italy appears as a mitigation of the reality. I cannot help but compare his movie with Primo Levi´s shattering Is this a person?

- They are different depictions of the same tragedy. Suffering is never the same for each and every one of us. I myself am a Jew I was born in Ancona, who along with Ferrara, Livorno and Rome was the city that had the highest number of Jewish residents in 1938, the year Mussolini issued his odious racial laws.

I was speechless and felt ridiculous after rambling about my ridiculous views in front of a man who had actually lived through the time Benigni portrayed in his film and who furthermore was a Jew.

- Our family stayed in Italy during the war. We hid in a small village outside of Ancona. All our neighbours knew we were Jews, and we were also well-known in Ancona. But nobody turned us in. Every day the postman came cycling up to us. He often brought letters and packages from our friends in town. Of course, we were officially missing, but neighbours and friends knew where we were. That was my personal experience of the persecution of Jews in Italy, my memory of neighbours´ decency and generosity. What I and my family experienced is certainly unique and special. Maybe it's because of that I'm alive. Others, like Primo Levi, fared a lot worse. I tell you this only to emphasize that Benigni´s film talks to me through its warmth and humanity.  I cannot forget that such acts and feelings also persevered in times of war and persecution, although it is undeniable that barbarism gained the upper hand.

Lanternari, who was a gentle and persuasive man, taught me to appreciate art as art, and not reality. I have since then seen a Life is Beautiful several times and has been moved by what the film really is all about. How a father by turning reality into a play for his young son saves him to life, succeeds in getting him through hell by bringing him joy and peace of mind. The privilege of having had such a father is what makes life beautiful.

The tragedy is that this knowledge is not enough. Darkness, filth and cruelty tend to take the upper hand, defile and destroy us. Like the cold barbarism that finally kills the little boy's father. Yet the boy could beamingly exclaim, when the US battle tank roars through the gates of the concentration camp: "We won!" And they did, they won, even if his father died, his strength and goodness survived within the little boy.

We must not despise what is good and strong in art, religion, literature and music. They are needed in a world like ours, illusion is needed, joy and faith in goodness. It's like Don Quixote´s fight against windmills; an illusion, an idiotic enterprise - yet the Knight of the Sad Countenance won that battle. He is still with us, and so is his belief in the good in humans, a conviction worth fighting for.  The struggle may be hopeless, but it has to be fought, a frightening and fascinating mystery.

Adorno, Theodor W. (1981) Negative Dialectics. London: Bloomsbury. Bradbury, Ray (2013) Fahrenheit 491. New York: Simon and Schuster. Capps, Donald (1997) Men, Religion and Melancholia: James, Otto, Jung and Erikson. New Haven: Yale University Press. Catsoulis, Jeannette (2006) "Dude, where's my Girlfriend: Poet Pines in War Torn Iraq," in New York Times, 29 Dec. Lanternari, Vittorio (1963) The Religions of the Oppressed: A Study of Modern Messianic Cults. New York: Mentor Books. Lundius, Jan and Mats Lundahl (2000) Peasants and Religion: A socioeconomic study of Dios Olivorio and the Palma Sola Movement in the Dominican Republic. London: Routledge. Otto, Rudolf (1958) The Idea of ​​the Holy. Oxford: Oxford University Press. Zweig, Stefan (2005) Chess Story. New York: New York Review Books. 

Bokhandlarnas och skivaffärernas försvinnande är en av vår tids tragedier. Dessa vederkvickande oaser där en främling, varhelst han/hon befann sig i världen kunde finna gamla vänner och bekanta i form av skivor och böcker. Där gick det också att göra nya bekantskaper, inte enbart genom fynd i form av böcker med spännande omslag och titlar, utan också genom konversation med andra bokmalar som sökt sig dit.

I städer där det talas ett språk som är fullkomligt obegripligt och till och med böckerna är skrivna med ett annat alfabet, utgör bokhandlarna likväl en välbekant plats. Böckernas omslag och författarnamnen talar till dig och på sådana platser är det även möjligt att träffa personer som talar något språk du förstår. Det har exempelvis hänt mig på platser som Amman där böckerna är skrivna med arabiska skrivtecken, eller i Budapest med sitt för mig obegripliga språk. I en bokhandel även där har det funnits personer som talat begripligt till mig och delat med sig av sin stora entusiasm för det skrivna ordet. Inte för att de haft för avsikt att sälja mig något, eller lura och bedra mig, utan enbart för att vi delat samma intresse – en passion för böcker och musik. Sådana personer finns överallt. Inte enbart i de stora städerna, utan också i små städer på undanskymda platser.

Jag tänker med sorg på hur den uppväxande generationen kanske inte kommer att få tillgång till dessa underbara bokhandlar där vem som helst kan finna trygg glädje bland böcker och musik i världsmetropoler som New York, Buenos Aires, New Delhi eller Paris, eller ställen som Osby, Andahuaylas eller Ségou. Där det ofta väntar ett par stolar och kanske en kopp kaffe eller te. Allt som oftast finns där också möjligheter till en stimulerande konversation som öppnar upp vida horisonter, ofta en introduktion till och försmak av ett lands fascinerande kultur. En rejäl grund sökande efter information och bekantskaper.

Jag hoppas att kommande generationer kommer att få en möjlighet att njuta av den stora glädje som böcker ger. Inte enbart är det en stimulans som är annorlunda än den vi får genom film, TV och dataspel, njutningen ökas även genom det faktum att böcker, liksom LP- och CDskivor, är fysiska objekt, med en långt större påtaglighet än en läsplatta, en dator, eller en iPod.  

Förr vördades böcker genom att förses med en dyrbar utstyrsel, genom utsmyckade pärmar och exklusiva bindningar – lädersnittsband, blindstämpelband, pergamentband m.fl. Nyare böcker är i allmänhet billigare och betydligt enklare inbundna i klotband, linneband eller välska band. Men, till och med de enkla häftade pappersbanden har bevarat sin attraktionskraft genom vackra, lockande omslag, behaglig pappersstruktur och till och med en speciell doft. Till skillnad från läsplattor kan böcker i bokhyllor samsas sida vid sida där deras ryggar lockar med fascinerande läsupplevelser.  Du kan dra ut dem, bläddra i dem, ställa tillbaka dem och känna dig omgiven, omhändertagen av dem.

Tänker på en scen i François Truffauts film Fahrenheit 491 , som är något annorlunda än samma scen i Bradburys roman. En grupp brandmän i tjänst hos en totalitär regim letar fram de illegala böckerna, att äga en bok är ett brott, och eldar upp dem. Deras ledare ”Kaptenen” verkar vara beläst och känner innehållet i flera av de böcker som förstörs, medan de yngre brandmännen aldrig har läst en bok.

 I scenen jag tänker på bryter sig brandmännen in i ett hus hos en medelålders dam och finner där ett stort, hemligt bibliotek. Tillsammans med huvudpersonen, Montag, bläddrar Kaptenen i böckerna och förklarar för sin yngre kollega hur destruktiva de är. Hur böcker får sina läsare att tro att de är unika varelser, får dem att inbilla sig att världen kan vara annorlunda än den är. Sådant tänkande skapar enligt Kaptenen enbart förvirring och elände. 

Brandmännen samlar böckerna i en väldig hög i husets entré och innan de bränner dem beordrar de damen att följa med dem ut, men hon vägrar:

- Vill ni bli en martyr? undrar Kaptenen.

- Jag vill dö som jag levat, svarar damen, uppenbarligen menar hon att hon vill dö bland sina böcker.

Kaptenen antyder att sådana griller får man genom läsning, något som berättigar utrotandet av smitthärdarna och gör bokbränning till en hjältemodig handling. Damen visar på bokhögarna som omger henne och konstaterar med ett saligt leende:

- De här böckerna var levande, de talade till mig.

Hon stryker eld på en tändsticka och låter den falla ner bland de fotogenindränkta böckerna. Allt flammar upp omkring henne alltmedan hon likt en Jeanne d´Arc står upprätt bland de våldsamma lågorna. Brandmännen rusar därifrån, men in i det sista står Montag som förhäxad och ser hur böckerna brinner. Böcker har uppenbarligen en fruktansvärd makt över sina läsare och Montag känner sig oemotståndligt lockad av dem.

Bokläsande är onekligen en slags missbruk, ett uppslukande begär som dränker sina offer. Jag blir lätt rastlös om jag inte har en bok till hands. Som huvudpersonen i Stefan Zweigs kortroman Schack, som spärrats in och torterats av nazister. Efter fyra månader i en isoleringscell, i vilken han är nära att bli galen av ensamheten, förs han till ett förhör. Medan han väntar på att bli insläppt till förhörsledaren upptäcker han en bok som sticker upp ur fickan på en ytterrock, som hänger i väntrummet.

En bok! Och som ett skott for tanken genom mig: ta den! Kanske lyckas det, och du kan gömma den i cellen och sedan läsa, läsa, läsa, äntligen läsa igen!

Oändligt försiktigt, med fara för sitt liv – en vakt är hela tiden närvarande, lyckas fången stjäla boken. En utdragen och farlig process, detaljrikt och spännande skildrad av Zweig. Då fången kommit tillbaka till cellen gömmer han omsorgsfullt boken och dröjer med att ta fram den. Han vet ännu inte vad det är för en slags bok han stulit och undviker att titta närmare på den. Han vill först njuta av vetskapen om att den finns i hans närhet. Att den väntar på att bli läst. Till slut öppnar han den och blir då oerhört besviken. Det är en bok om berömda schackpartier.

Men, han läser noggrant boken, om och om igen och har slutligen lärt sig alla partier utantill. Han kan nu i sina tankar spela komplicerade schackturneringar och hans tänkande antar alltmer strukturen hos ett schackparti. Hela hans föreställningsvärld antar formen av olika schackpartier; berömda sådana och andra som han själv fantiserar ihop. Det blir hans räddning. Hans plågoandar tror med rätta att han har blivit galen och är fullkomligt oförmögna att få fram någon vettig information ur honom.

Då han slutligen släpps ut från det dårhus han förts till, utskriven av en sympatiserande läkare som också ser till att han får en båtlägenhet till Argentina, är den före detta fången en handikappad person. Hela tillvaron har nu för honom blivit ett komplicerat spel mellan vitt och svart, något som hindrar honom från att tänka och leva som en normal människa.

Hela historien som Zweig skrev innan han tog livet av sig som landsflyktig i Brasilien är mästerligt berättad, men vad jag främst fäste mig vid var den febriga skildringen av läsandets besatthet. Som beskrivningen av hur när fången planerar att börja sin läsning:

Nu förmodar ni sannolikt att jag genast tog fram den, tittade på den och läste den. Visst inte. Först ville jag riktigt njuta försmaken av att ha en bok hos mig, ville konstlat förlänga glädjen genom att fundera ut för mig själv vad slags bok jag helst önskade att det skulle vara. Framför allt borde den vara mycket tättryckt, så att den innehöll många, många bokstäver, och den borde ha många, många tunna blad, så att den måtte räcka länge att läsa. Och sedan önskade jag att det måtte vara en bok som tog mina själskrafter i anspråk, ingenting ytligt, ingenting lätt, utan något som man kunde lära sig, lära sig utantill, dikter till exempel och allra helst, vilken djärv dröm! – Goethe eller Homeros.

Bokhandlar kommer i många former, men nästan överallt kan du finna små kyffen med travar av böcker på golv och längs väggarna, ofta övervakade av någon mager, glasögonförsedd entusiast som glatt talar om sina böcker eller är inbegripen i en högljudd diskussion med någon lokal bibliofil, poet eller skollärare. Små kotterier som gärna bjuder in dig i sin krets efter det att de insett att även du kan vara en källa till information om en värld de älskar – böckernas outsinliga skattkammare.

Och likadant kan det vara i musikens parallellvärld. Minns exempelvis hur jag och några av mina vänner någon gång i slutet av sjuttiotalet hamnat vid en grottmynning högt ovanför Antakya, den turkiska staden som en gång var Antiokia. Medan vi låg där på det torra gräset och såg ut över den berömda stadsmuren, dök det upp ett par soldater som satte sig ner hos oss. De tycktes vara angelägna om att förklara att vi befann oss på en plats där något välkänt helgon blivit halshugget. De visade hur huvudet studsat nerför slänten framför oss. Det hela var något förvirrande och vi begrep inte om det varit Paulus, Petrus eller någon annan kändis som mött sitt slutgiltiga öde där vi satt. Stämningen lättade dock upp då vi genom att nämna namn som Rolling Stones, David Bowie och ABBA snart fann att vi delade samma stora musikintresse och genom sång, gester och minspel var vi snart inbegripna i en entusiastisk diskussion om musiksmak, alltmedan solen sjönk bakom det sägenomspunna Antiokia.

Några år senare bodde jag i Santo Domingo med min fru Rosmery och vår nyfödda dotter Janna. När jag tänker tillbaka på den tiden inser jag hur viktiga bokhandlarna var för mig även där. Det fanns ovanligt många sådana, speciellt längs en gata i Gamla Stan – Arzobispo Noël, där det också fanns ett parkeringshus, som i ett hörn längst in på nedre botten hyste en äldre man med ett stort lager malätna och illaluktande böcker, som dock utgjorde en förbluffande samling värdefull litteratur om dominikansk och karibisk historia. Jag var ofta där och rotade bland böckerna, i allmänhet efter att på samma gata ha besökt de betydligt fräschare Librería Nacional eller Instituto del Libro, som hyste ett stort sortiment med intressant, nyutkommen litteratur och där jag också kunde stöta på personer som gärna talade litteratur och politik.

Jag tror det var i någon av de där bokhandlarna som jag köpte Vittorio Lanternaris bok  Movimientos religiosos de libertad y salvación de los  pueblos oprimidos, ”De förtryckta folkens religiösa frihets- och frälsningsrörelser.” En fantastisk bok som fick stor betydelse för hur jag skulle organisera och behandla de uppgifter jag börjat samla in kring kulten av Dios Liborio, en bondeledare som 1922 hade dödats av den amerikanska ockupationsmakten och nu dyrkades som Gud i gränstrakterna mot Haiti.

Lanternari beskrev hur folklig religiositet fungerar som ett sätt att uttrycka en ursprungsbefolknings eller bönders tankesätt. Ritualer, myter, legender och sånger speglar hur de betraktar sin omgivning och sin position inom samhällen och sociala hierarkier. Religionen blir till ett medel för att hålla samman sociala grupperingar, vädra frustrationer och uttrycka förhoppningar. En fast punkt i en förvirrande tillvaro, en källa till solidaritet och tillhörighet, samtidigt som religionen blir till ett språk som kan användas av var och en för att uttrycka både känslor och världsuppfattning.

När upplösning, förtryck och andra faror hotar ett fast sammanhållet samhälle blir religionen ofta det medel som en hotad grupp människor använder sig av för att hävda sin rätt och särart. Lanternari ger en rad exempel på sådant från skilda tider och platser. Som religionsvetare och antropolog med erfarenhet från ett liv tillsammans med marginaliserade grupper var Lanternari en utmärkt förmedlare av insikter om religion som ett socialt, mänskligt fenomen med stor betydelse för både samhällsutveckling och som en form av social protest.

Laternari fick mig att tänka att religion är en mänsklig skapelse. En storstilad, fantastisk skapelse – som musik, konst, matematik, filosofi och litteratur - ett fenomen på vilket man man tillämpa Nietzsches ord: ”mänskligt, alltför mänskligt”. Som andra mänskliga skapelser är religion något oändligt mycket större än en enskild individs värld och tänkande, liksommusiken ger den en aning om kosmos obegänsade möjligheter.

Men, religion innefattar även motsatsen till skönhet och godhet – grymhet, småskurenhet, intolerans, skrämsel och hot. Likväl - varför förneka religionens storhet på grund av dess brister? Religion är ett mysterium. Något som övergår vårt förstånd, vår uppfattningsförmåga  – som oändligheten, universum, kvantteori och livets mening.

Religion är ett mysterium, eller som Rudolf Otto konstaterade ett mysterium tremendum et fascinans, en skrämmande och fascinerande gåta. Liksom många andra stångade den tyske professor Otto pannan blodig genom sina försök att beskriva fenomen som ”liv” och ”religion”. Tvivel på meningen med sin forskning och sina grubblerier fick honom att falla ner i nattsvart förtvivlan. Hans vän, teologen Ernst Troeltsch, försökte rycka upp Otto ur hans levnadsfientliga letargi och skrev till honom att han måste upphöra med att låta den stora, olösliga gåtan om livets mening förgifta hans egen existens:

Du måste framför allt försöka ta dig samman, ständigt påminna dig själv om din egen existens som en enskild man, skilja den från allsköns teologi. Du måste hysa åsikter för eget, personligt bruk. Vad du använder teologin till, det kan vi diskutera närmare vid ett annat tillfälle ... Om det inte fungerar, då måste du börja om med något annat. För tillfället bör du ägna dig åt att endast skapa egen sinnesfrid, åt att finna styrkan i ditt inre.

Otto gav ett strikt och formellt intryck och hade rykte om sig att vara en usel föreläsare. Teologistudenterna vid Marburgs universitet, av vilka de flesta skulle bli präster, hånade honom öppet och flera påstod att vad han undervisade var inte kristendom, utan hedendom.

Då Otto var 66 år gammal internerades han på ett mentalsjukhus för att avgiftas från morfinmissbruk. Han avvek från sjukhuset och återfanns någon dag senare med brutet ben och fot efter ett fall från ett tjugo meter högt torn. Efter att skadad ha legat i kylan i flera timmar hade han fått lunginflammation, något som ledde till hans död några månader senare.

Det konstaterades att den världsberömde Rudolf Otto hade fått hjärtslag uppe i tornet och att det hade orsakat hans fall. Få trodde på den förklaringen, speciellt som Otto brukade sitta på sitt sjukrum och gråta timme ut och timme in. Några veckor innan fallet från tornet hade Otto fångats in utanför mentalsjukhuset, efter det att han sagt att han tänkte kasta sig under ett tåg.

Jag kom att tänka på Ottos sorgliga öde medan jag skrev om Lanternari. Jag träffade nämligen den italienske professorn många år efter det att jag läst hans bok, närmare bestämt i Rom 1998. Då jag två år senare sände honom en bok som jag skrivit tillsammans med min vän Mats Lundahl, svarade han med ett vänligt brev:

Käre Jan, stort tack för din utmärkta bok som jag läst med stort intresse. Jag skulle gärna vilja skriva en recension, men befinner mig i en så djup depression att jag har svårt att företa mig någonting.

Jag träffade Lanternari enbart en gång men vi kom då mycket bra överens, bland annat kom vi att tala länge om Roberto Benigni, vars film Livet är underbart haft premiär några månader tidigare. Benignis film hyllar fantasin, humorn och livslögnen som medel för att klara av att handskas med nattsvart ondska och depression.

Benigni tar ofta världslitteraturen till hjälp i sin kamp mot pessimism och politiskt motiverad dumhet och cynism. Som sina i Italien bejublade scenframträdande Tutto Dante och I dieci commandamenti, då han med stor humor och kunnighet med utgångspunkt från kommentarer till Dantes Divina Commedia och Gamla Testamentets tio budord har predikat livsglädje, samtidigt som han häcklat Italiens korrumperade politiker och maffia.

Genom sitt maniska clowneri kan Benigni emellanåt vara något tröttande, men om du lyssnar noga till honom och oförbehållsamt accepterar hur han använder sin uppskruvade humor för att väcka publiken till kritiskt tänkande, kan han genom sitt humanistiska budskap och sin sentimentalitet påminna om Charles Chaplin. Liksom Benigni ansågs Chaplin felaktigt vara jude eftersom han i sitt mästerverk Diktatorn, liksom Benigni i sitt mästerverk Livet är underbart, spelar en vänlig, judisk småborgare som bemöter sin omgivning med älskvärd ironi och galen infallsrikedom.

I sitt berömda sluttal i Diktatorn lägger Chaplin av sig clownmasken och låter sitt allvar kontrastera den strålande satir han tidigare riktat mot Hitlers pompösa talekonst. Chaplins öppna och ärliga framträdande blir till en appell till hela mänskligheten, varav så många just då led under krig, barbari och maktgalna diktatorer.

Likaså kan Benigni låta liknande intentioner tränga igenom sitt clowneri. Som när han i sin film Tigern och snön spelar en engagerad, om än lite väl tankspridd, litteraturprofessor som försöker få sina förslöade studenter att inse att poesi och glädje berikar livet. Under en föreläsning ber han sina studenter att vakna till och lyssna - inte hastigt och våldsamt, utan lugnt och stilla. Se sig omkring och försöka ta till sig hans ord. De kan verka förvirrande, men är djupt och ärligt menade. Professorn talar knappast så lugnt och återhållsamt som Chaplin, utan rusar fram och tillbaka medan han talar med våldsam hastighet och vid ett tillfälle till och med lägger sig ner på golvet:

Slösa med er glädje. Var gärna ledsna och tysta, men var det i övermått, räds inte era känslor. Låt er glädje drabba dystra människor. Hur gör du det?  Visa mig dina anteckningar, som jag glömt kommentera. De som du var stolt över. Det är vad du bör göra! Jag har kanske inte ens läst dem! Men det är inte huvudsaken. Att bli bedömd. Viktigare är att du förmedlar glädje, det kommer att göra dig nöjd och lycklig. Till och med om du delar med dig av din smärta kan det bli en källa till bot. Var glad! Du måste lida, var inte rädd för lidandet. Hela världen lider! Eh? Och om du inte har möjlighet att göra som jag säger … oroa dig inte. För att skapa poesi behövs enbart en sak – Allt! Använd allt och förvandla det till poesi.

Benignis professor anar att i dessa tider vet de flesta av oss inte ens vad poesi är för något. Den har försvunnit ur våra liv. Han försöker ge den tillbaka till sina studenter. Försöker få dem att inse att den levde omkring dem då de var små och att den fortfarande finns kvar, mitt ibland dem:

Vad är då poesi? Sluta fråga mig, titta dig istället i spegeln: Dikten är du! Och klä dig omsorgsfullt med dikt! Dikta med omsorg. Sök efter de rätta orden, precis som när du väljer ett plagg i avsikt att göra intryck på andra! Du måste lära dig välja bland alla ord! Ibland kan det ta mer än åtta månader att hitta det bästa ordet! Välj med omsorg, smaka på orden, sök skönheten i uttrycket.

Professorn förklarar att diktning är ett sätt att se och uppleva, att genomskåda ytan och gå ner i djupet:

- Poeter tittar inte, de betraktar! De får oss att följa orden!

Professorn rusar fram till väggen bredvid den svarta tavlan, tar på den och vänder sig hastigt om:

Ordet ... "vägg"! ”Vägg” … om du använder ordet utan att tänka efter vad det verkligen innebär, då blir det inte poesi … använd det inte under åtta år! På det viset kommer du att lära dig vad det betyder! Vad menar jag med det? Bah! Inte vet jag! Det är ovissheten som är ordens skönhet! Känslorna de skapar hos dig. Det oförklarliga. Som de orden jag skrivit där.

Han pekar på några diktrader på olika språk, bland annat arabiska, som han skrivit på den svarta tavlan:

De där raderna, de linjerna, talar till mig och de borde kanske bli kvar där för evigt. Som ett sätt att förvandla allt, få det gamla att upphöra. Som tecken på att vi måste börja om på nytt. Lektionen är slut. Hej på er, vi ses igen på onsdag … eh, torsdag.

Jag gillade Benignis film, men den sablades i allmänhet ner av kritiken. Vad som upprörde kritiker och många i publiken var att filmen delvis utspelar sig i ett krigshärjat Irak. New York Times skrev bland annat:

Krig är ett helvete, men för Roberto Benigni är det enbart en annan romantisk komedi som väntar på att filmas. […] Herr Benigni spelar i huvudsak samma karaktär i samtliga sina filmer, här spelar han Attilio, en kärlekskrank poesiprofessor vars undervisning består av ett hysterisk kringskuttande och yttrandet av meningslösa aforismer - ”För att förmedla smärta, måste du vara glad!" […] enfalden hos hos dessa lustifikationer bleknar vid tanken på den kränkning de i själva verket utgör. För Herr Benigni blir kriget inget annat än en skådeplats hans besynnerliga ego.

 Även den svenska krtiken var nergörande, men här retade man sig inte så mycket på krigstemat som på Benignis "ständiga mundiarré", exempelvis i Svenska Dagbladets anonyma recension:

Ja, och så babblar han. Hela tiden. När den stackars Vittoria ligger i koma, och poeten babblar som vore babblet enda boten, önskar man bara att hon finge sova för gott och att denna alltför långa och enformiga film snart skulle vara över

I stort sett var det enbart den italienska kritiken som delvis var av en annan åsikt än den internationella kören av fördömanden och som i allmänhet hävdade att Tigern och snön var mer av en saga och en ”poetisk tolkning” av sakernas tillstånd i världen:

I "Tigern och snön", visar sig Benigni och manusförfattaren Vincenzo Cerami som öppna motståndare till invasionen av i Irak, men de föredrar att inte göra politiska ställningstaganden utan skapar istället en  anti-krigsfilm. I ”Livet är underbart” råder det ingen tvekan om att nazister och fascister är skurkarna, men i "Tigern och snön" finns det enbart en viss skillnad mellan utövare av humanitärt bistånd, aggressiva soldater vid vägspärrar och rädda människor, såväl bland inhemsk befolkning som förvirrade rekryter.

Det är förmågan att göra underhållning av tragedier, att skämta om människors lidande som uppenbarligen kränker många betraktare av Benignis filmer, parat med hans hysteriska förmåga att spela över. Själv blev jag chockad när jag såg hans film Livet är underbart. Visst, jag tyckte redan då att den var mästerlig, men blev illa berörd av att skildringen av koncentrationslägret i filmen var så långt från de otäcka helveten de i själva verket var. Hur skulle exempelvis någon som Benignis karaktär kunna smyga sig in i en vaktkur och över högtalaranläggningen nå fram med ett meddelande till sin hustru i ett angränsande kvinnoläger? Det skulle ha varit omöjligt och om det verkligen skedde skulle han som straff ha torterats till döds.

Ända sedan nazisternas vansinniga folkutrotningar blev allmänt kända har i stort sett varje försök att konstnärligt gestalta helvetet bemötts med argument i enlighet med Theodor Adornos välkända konstaterande från 1949:

Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt och detta leder till insikten huruvida det i själva verket är möjligt att ens skriva dikter.

Adorno nyanserade sitt konstaterande genom tillägga:

Ett ständigt återkommande lidande har lika stor rätt att finna adekvata uttryck som en torterad mans behov av att skrika; därför kan det ha varit fel av mig att påstå att efter Auschwitz kan man inte längre skriva dikter. Men det är inte fel att ta upp den inte lika kulturella frågeställningen huruvida man kan fortsätta leva efter Auschwitz - särskilt någon som varit bestämd att dö, men undkommit genom en slump.

Den sista anmärkningen bör kanske betraktas i ljuset av att Adorno hade judiskt påbrå. Hans mor var dotter till en korsikansk officer, men hans far var en judisk vinhandlare.  Adorno betraktades därför som icke-arier och flydde från Tyskland efter Hitlers maktövertagande.

För mig är det oerhört besvärligt att läsa Adorno och jag är inte helt säker på om jag har förstått så mycket av det jag har läst av honom. Men frågan kvarstår - Bör vi inte skriva poesi efter Auschwitz? Är det inte förkastligt att skämta om krig och massutrotning, även om syftet är att väcka eftertanke och medkänsla? Något som både Benigni och Chaplin har gjort.

När min gode vän Paolo Palmeri, som varit både elev och kollega till Vittorio Lanternari till min stora glädje bjöd hem mig i sällskap med Lanternari kom vi att tala om Livet är underbart. Då Lanternari frågade mig vad jag tyckte om filmen sa jag att jag funnit det chockerande att Benigni framställt koncentrationslägret i en så pass mild form. Lanternaris svar gjorde mig eftertänksam:

- Varför blev du chockad över det? Benignis film är ett konstverk. Inte en dokumentärfilm. Han förmedlar ett budskap, målar en bild och det är det som är det fina med hans film. Den väcker eftertanke. Den är inte ute för att chockera. Den vill spela på våra känslor, blanda skratt och tårar, samtidigt som den vill få oss att tänka. Så fungerar stor konst. Det gjorde Chaplin med Diktatorn, till vilken Livet är underbart är en högst värdig arvtagare. Vem kan glömma Diktatorn. Hur Chaplin lyckades med konststycket förlöjliga en sinister pajas som Hitler. En attack långt mer effektiv och dessutom sannare än varje dokumentär om det monstret i människohamn.

- Men, Benignis skildring av judarnas situation i Italien framstår på ett sätt som tycks förmildra verkligheten. Jag kan inte låta bli att jämföra den med Primo Levis omskakande Är detta en människa?

- Det är olika skildringar av samma tragedi. Lidande är aldrig identiskt för var och en av oss. Jag är själv jude, född i Ancona, som jämte Ferrara, Livorno och Rom var den stad som hade flest judiska invånare då Mussolini 1938 utfärdade sina avskyvärda raslagar.

Jag blev mållös och kände mig löjlig över att överhuvudtaget ha örlat om mina åsikter inför en man som verkligen genomlevt den tid som Benigni skildrat och som dessutom var jude.

- Vår familj stannade kvar i Italien under kriget. Vi gömde oss i en liten by utanför Ancona. Alla våra grannar visste att vi var judar och vi var även välkända i Ancona. Men ingen angav oss. Varje dag kom brevbäraren cyklande upp till oss. Han hade ofta med sig brev och paket från våra vänner i staden. Givetvis var vi officiellt försvunna, men grannar och vänner visste var vi var. Det var min erfarenhet av judeförföljelserna i Italien och mitt minne av våra grannars anständighet och generositet. Vad jag och min familj upplevde är säkerligen unikt och speciellt. Det är kanske därför jag lever. Andra, som Primo Levi, råkade mycket värre ut. Jag berättar det här enbart för att understryka att Benignis film lever genom sin värme och medmänsklighet och vi får inte glömma att sådant också finns under krig och förföljelser, även om barbariet tagit överhanden.

Lanternari, som var en stillsam och övertygande man, lärde mig att uppskatta konst som konst, och inte verklighet. Jag har sedan dess sett Livet är underbart flera gånger och har då blivit gripen av vad filmen egentligen handlar om. Hur en far genom att göra om verkligheten till en lek för sin lille son räddar honom till livet och därmed lyckas få honom att genom helvetet föra med sig glädjen och tryggheten över att ha fått en far som vet att bortom all grymhet, allt elände, det också finns en värld av hopp och godhet.

Tragiken är att den vetskapen inte alltid räcker till. Mörkret, smutsen och grymheten tar oftast överhanden, besudlar och förstör oss. Liksom barbariet till slut tog död på den lille pojkens far. Likväl kunde han glädjestrålande utropa, då den amerikanska stridsvagnen dånar in genom koncentrationslägrets portar: ”Vi vann!” Och det gjorde de, även om fadern dog, överlevde hans styrka och godhet i den lille pojkens minne.

Vi får inte förakta det goda och starka hos konsten, religionen, litteraturen och musiken. De behövs, illusionerna behövs, glädjen och tron på godheten. Det är som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna; en illusion, ett idiotiskt företag – likväl vann Riddaren av den Sorgliga Skepnaden även den kampen. Han finns kvar hos oss och så gör även hans tro på det goda hos människan, något som det alltid är värt att kämpa för, hur hopplös den kampen än kan tyckas vara.

Adorno, Theodor W. (1981) Negative Dialectics. London: Bloomsbury. Bradbury, Ray (2013) Fahrenheit 491. Stockholm: Norstedts. Capps, Donald (1997) Men, Religion and Melancholia: James, Otto, Jung and Erikson. New Haven: Yale University Press. Catsoulis, Jeannette (2006) ”Dude, Where´s my Girlfriend:  Poet Pines in War Torn Irak”, i New York Times, 29 Dec.  Lanternari, Vittorio (1965) Movimientos religiosos de libertad y salvación de los pueblos oprimidos. Barcelona: Seix Barral. Lundius, Jan och Mats Lundahl (2000) Peasants and Religion: A socioeconomic study of Dios Olivorio and the Palma Sola Movement in the Dominican Republic. London: Routledge. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Press. Young, Deborah (2005) "La tigre e la neve" i La Repubblica, 14 octobre. Zweig, Stefan (1975) Schack, Amoklöparen: Två berättelser. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

On beaches in Sweden and Italy, I have occasionally seen bathers tattooed with the Latin words Carpe Diem. In most souvenir shops here in Italy you may purchase the phrase as a refrigerator magnet, or engraved on small marble slabs. When our beautiful friend Ann-Kristin lay dying of cancer, which devastated her day by day, she kept the words on the wall of her sick room. What moved us deeply was how Ann-Kristin to her last breath tried to take advantage of every day. Seldom have I met such a strong person.

Just back in our Roman home I have in vain searched for an adequate translation of the Roman poet Horace's poem to the unknown Leuconoe, found in his first book of Odes, published 23 BC. The intent below is a clumsy version based on the Latin, without rhythm and poetic metre. My Latin teacher, Bengt Hemberg, who was captain in the cavalry reserve, was as old as I am now when he tried to teach me Latin. Then I considered him to be a very old and extremely knowledgeable man. Hemberg thought my attempts to translate Horace were "inept and even pathetic", he was certainly right:

Do not ask me, Leuconoe, neither you nor I,

and certainly not any Babylonian horoscope,

know the destiny chosen for us by the gods.

Better to accept whatever we encounter,

whether more winters are awaiting, or if this one will be our last,

which Jupiter now brings forth from the Tyrrhenian Sea,

weary from its constant struggle with rocky shores.

Let us quietly strain our wine, let it mature and drink it.

Life is short and vanishes as we speak.

Carpe diem quam minimum credula postero,

seize the day, do not put much faith in tomorrow.

A few days may contain a wealth of impressions and contribute to a change of your mind and ideas. By writing down what happened during the last days is for me a way a of taking care of a gift and express my gratitude. In Italy, and probably in any other place on earth, every day might contain unexpected gifts. Like when Rose  as a birthday present gave me two days with her and our youngest daughter in a hotel by the beaches in Anzio, an hour drive from Rome.

At time of sun and rest after stress and worries, in a place where on the 22^nd of January 1944 five cruisers, twentyfour destroyers, four huge cargo ships (Liberty ships) and 180 landing crafts brought  40,000 Englishmen, Scots, Canadians and Americans ashore, as well as more than 5000 vehicles. The landing was a success. The Germans were completely taken by surprise and only thirteen men from the allied forces were killed. However, everything got far worse. To begin with, the allied forces were unable to break through the German-Italian defence lines. The Germans retreated first after 136 days of hard fighting, then 7000 young men from the Allied forces had been killed in action and 5000 from the German and Italian fascist troops. 36,000 of the allied soldiers had been wounded, many with life-long injuries, several had “disappeared” and since their remains could not be identified they were not included among the killed. 30,500 of their opponents had suffered the same fate, being wounded or “vanished”. Time on earth had been short for the deceased, the majority of them were eighteen years old when they died. 

Lloyd Clark, who wrote a book about the battle concluded:

The Battle of Anzio had been nightmarish. In its pure awfulness it stands comparison with any other battle of the Italian Campaign, or the Second World War for that matter. […] It was a battle fought with the ferocity of an encounter that neither side could afford to lose.

When I several years ago, together with one of my brothers-in-law visited one of the war cemeteries in Anzio, one where 1056 white stones marked a grave, he pointed out that the 40 ovens in Auschwitz handled 4,400 cadavers per day. Human behaviour is incomprehensible. Why all this wanton killing? What do numbers really say? I have seen war cemeteries in Normandy, Vietnam and Verdun, there are none in Auschwitz, only a “pond of ashes”.

Those are my thoughts right now, in Anzio it was rest and joy for having a family, a feeling that was prolonged through my daughter Esmeralda´s gift - a trip to her boyfriend's family in a village called Piminoro, in the interior of Aspromonte, Calabria's legendary mountain range. A timeless landscape I remember after I many years ago had read Corrado Alvaro´s novel Revolt in Aspromonte:

For centuries, the village had lain hidden in the valley, oblivious of the passage of time. All around, each a few kilometres away, were the other villages, perched on the steep slopes. They merged with the rock where they lay, they had the same structure, the same colour, as the butterfly becomes one with the flower on which it sways.

Corrado Alvaro´s harsh, inhospitable landscape is evident on the side of the Aspromonte where steep, scorched slopes lean towards the Ionian Sea, indicating:

a life that you have to be a part of, to understand - to love it you have had to be born there, shrouded as it is by rocks and thorns.

Piminoro lays on the mountain range´s lush side, the western slope that embedded in greenery, through which streams with fresh, drinkable water are purling. Vincenzo´s big family received me with open arms and a variety of food home grown in garden plots in and around their village; wine and olive oil that had matured on their slopes and pressed by friends and neighbours; sausage, cheese and ham stored, seasoned and cooked in their kitchen.

Every evening I and Esmeralda were treated to a feast, and on the second day we shared a sumptuous meal with parents, sisters, brothers, uncles, aunts, grandparents and their grandchildren, by a long table set in a meadow between the beech trees high above their village, close to a babbling brook and garden plots.

The houses in Piminoro are not like the dilapidated shacks with mud walls which I later saw in several of the poor, semi-abandoned villages on the other side of the mountains. They were sturdy houses made of stone and concrete, unfortunately most of them unpainted, with modern bathrooms and large kitchens. From the terraces you look out over hillsides and vast fields opening up to the distant Tyrrhenian Sea. Over us fluttered swallows and it smelled of rosemary, basil and mint. Everything was clean and swept, the villagers friendly and generous.

Calabria is ancient country, like everything else in Italy characterized by human presence. On the Ionian side of the massif there are villages where some older residents still talk Griko, Greek. Specifically 2000 people living in nine villages. Calabria had, despite periods when it was conquered by Romans, Arabs and Normans, since 800 BC been recognized as part of Magna Grecia, the Greater Greece, but with an increasingly influential papal state and a Spanish-Italian central power based in Naples, Greek disappeared as the dominant language from most places in Calabria, with the exception of some small isolated villages high up in the mountains.

We visited the town of Bova, which rises on both sides of a tall, oddly shaped rock. The paved, clean swept alleys are similar to those you may find in towns of the Greek islands. Streets and alley names are written in both Latin and Greek alphabet. From the base of the  cross that crowns the cliff high above the village we could look out over the distant, sapphire blue Ionian Sea.

Southern Calabria is mostly mountains and sea. They are always present and below the joviality and generosity of its people and varied landscapes I occasionally imagined a somewhat frightening presence. In the hills above Piminoro there is by a crossroad a high, wooden crucifix with a black painted Christ. It is erected to mark the place where the 'Ndrangheta, the Calabrian Mafia, after ransom had been paid for kidnapped victims, who had not been dissolved in acid or drowned, were returned to their loved ones. Not far from the crucifix are the ruins of a house where Esmeralda´s boyfriend's grandfather was born by the beginning of the last century.

To my surprise, people talked openly and generally condemningly about the 'Ndrangheta, although this does not mean that the criminal organization has discontinued its lucrative racketeering, corruption of politicians, trading hard drugs and illegal garbage disposal, but it seems that 'Ndrangheta influence differs from village to village, and it appeared to be non-existent among Piminoro´s open, generous and exceptionally friendly inhabitants.

The idea of ​​Calabria's landscapes had been poisoned came to me when we were on the first day bathed in the crystal clear water in front of the beach at the town of Scilla. A place I have dreamed of ever since Grandpa read the Odyssey for me.

Circe - enchantress, and daughter of the sun god, who after having turned Odysseus' crew into pigs, became so enchanted by their leader that she once again turned them into men and even came to appreciate them. After returning to Circe´s island from a perilous journey through the Underworld the goddess came down to the Greek ships to greet their crew and warn about the perils awaiting them:

She hurried toward us, decked in rich regalia, handmaids following close with trays of bread and meats galore and glinting ruddy wine.

The men gathered around the beautiful but treacherous, goddess and while they enjoyed the wine and food they listened by their fires to Circe´s tales about monsters and hazards along the Mediterranean coasts. After having escaped the singing, but man-eating sirens, they would have to sail underneath an enormous crag that “thrusts into the vaulting sky its jagged peak, hooded round with a dark cloud that never leaves”. In its interior, within a "fog-bound cavern, facing west toward Erebus, realm of death and darkness" lived the terrible Scylla, before Odysseus and his men were confronted with her they could hear the monster´s pitiful whimpering:

… yelping horror, yelping, no louder than any suckling pup, but she´s a grisly monster, I assure you. No one could look on her with any joy, not even a god who meets her face-to-face … She has twelve legs, all writhing, dangling down and six long swaying necks, a hideous head on each, each head barbed with a triple row of fangs, thickset, packed tight – and armed to the hilt with black death. Holed up in the cavern´s bowels from her waist down, she shoots out her heads, out of that terrifying pit, angling right from her nest, wildly sweeping the reefs for dolphins, dogfish or any bigger quarry she can drag [out of the sea].

Not only marine animals were devoured by Scylla. No ship could pass within her reach without her snatching up “a man from the dark-prowed craft and whisk him off.” When Odysseus´ men rowed his vessel through the dark and disturbed water beneath Scylla´s cave, she snatched six of his “toughest, strongest” companions

Glancing backward over the decks, searching for my crew  I could see their hands and feet already hoisted, flailing, high, higher, over my head, look – wailing down at me, comrades riven in agony shrieking out my name for one last time!

The high cliff of Scilla is no longer as smooth and inaccessible as Homer depicted it, now it is crowned by a castle built, torn down and reconstructed since time immemorial. The Roman-Greek writer Strabo (64-24 BC) mentions in one of his seventeen books about Mediterranean settlements that Scilla even before 500 BC was the haunt of pirates, since then the cliff´s constantly changing rulers - sometimes Greeks, sometimes Romans, Byzantine soldiers, Normans, Spaniards, or Barbary corsairs. Residents were known to be untrustworthy and rebellious, in 73 BC they chose to support of Spartacus's fight against the Romans.

Perhaps the legend of Scylla finds its origin in a cave, now hidden by a gallery built for motor traffic, from which a crescent of sand, with depth and size perfect for the anchorage of ancient ships, could be mastered. It was probably from this beach that pirates' vessels with great speed shot out like Scylla´s rapacious heads, snatching wealth and slaves from passing merchant ships.

As in real life, myths and legends have a life of their own. They tell about people, gods, animals and monsters whose origin, age and appearance vary depending on the narrator's skill, origin and purpose. They all agree that Scylla once was human, but the notion about of ​​how and why she was turned into a monster differ.

The most dramatic and poignant description of Scylla´s tragic fate was provided by Ovid (43 BC - 18 AD). In his Metamorphoses this adroit poet tells us that Scylla once was a beautiful maiden tormented by the woeers who assailed her with persistent entreaties for intimacy and weddings. To avoid all these eager males Scylla sought refuge in an isolated bay, where discrete water nymphs became her friends, foremost among them Galatea, an unfortunate naiad who told Scylla how an  obsessed admirer had ruined her life. The brutal, one-eyed giant Polyphemus, maddened by jealousy had thrown a rock at Galatea´s lover, Acis, and then cut him to pieces.

However, the admirer who caused Scylla´s terrifying fate was no brutal, one-eyed, hairy giant, but a handsome, cheerful fisherman named Glaucus, though at the time he fell in love with Scylla Glaucus was no longer a human being, but a triton with fish tail. Ovid lets Glaucus tell us how it all happened:

I was once mortal, but even then I was destined for life in the depths of the sea and passed my days in the joys of the ocean, drawing the nets which were drawing the fish or busily plying my rod as I sat on the rocks.

Even as a young human Glaucus was coveted by the beautiful sea nymphs and he felt more attracted to the sea than land. After a day of fishing he once ended up at a beach where lush, soft grass grew right down to the edge of the water. Glaucus placed his abundant catch directly on the grass, fascinated by the contrast of the fish´s glittering colours against the emerald freshness of the grass he suddenly noticed how the fish began to quiver and jump, finally, they had all made it back into the sea:

I was dumbfounded and long perplexed as I searched for a cause: “Had a god produced this effect, or was it some juice in the grass? No grass in the world has a power like this!" I said to myself, as I causally plucked a couple of blades and started to chew them. I´d barely swallowed the unfamiliar juices down, when I suddenly felt a powerful flutter inside my heart and with an overwhelming to belong to the sea.

Glaucus dived into the water and found that he could tumble around in the depths without having to catch air, he had never been so free and happy:

The sea-gods received me and judged me worthy of joining their number. Ocean and Tethys were asked to purge me of all my mortal features, and quickly they both took charge of my ritual cleansing. After they´d chanted a spell nine times for my purification, I next was told to immerse myself in a hundred streams. At once the rivers discharged their waters from every direction and swirled in a deluge over my head.

Glaucus fainted, when he returned to his senses, his body had been transformed; his hair had turned green, his skin become blue, his chest and arms even more muscular than before, while the lower part of his body had been transformed into the tail and fins of a heavy, silvery fish.

The miraculously transformed fisherman was overjoyed. Glaucus had found his true nature and tumbled around in the element he always had wanted to be a part of, until fate one day hit him with a devastating force.

Picture a little pool, with its margin curved like a bow, where Scylla delighted to rest. It was there she would find a retreat from the fury of the seas and the sky when the noonday sunbeams were burning most fiercely and the shadows were shortest.

Like a seal Glaucus rose his head out of the water and became irretrievably imprisoned by the young woman's dazzling beauty. Quickly he swam toward land and pleadingly called out to Scylla, maybe as in the scene below, though the baroque artist has here turned Ovid´s handsome young man into a pleading, ridiculous old man.

Horrified Scylla stared at Glaucus´ blue-green body, his glittering, smoot fish tail and his green hair that covered his back and shoulders. Glaucus was for sure a handsome creature, but was he a god or a monster? The sea creature tried in vain to calm Scylla:

“Fair maiden” he said “I am not some monster or dangerous beast. My sway in the ocean is no less mighty than what Próteus or Triton wields ...”

Scylla, who had listened to Galatea´s sad story about how a love crazed monster had ruined her life, asked Glaucus to leave her alone and ran further inland. Scylla's dismissive attitude shocked Glaucus. How could a mere mortal maiden put off a handsome creature like him? A an attractive , strong man who was coveted by every sea nymph.

Angry and heartbroken Glaucus swam across the seas towards Circe´s island. When he arrived at her palace he pleaded: "No one knows the power of herbs and grasses better than I, for my transformation was due to their magic," that was the reason to why he had turned to Circe, among all deities she was the one who was most knowledgeable about witchcraft and magic potions. He asked the goddess if she could produce a concoction making Scylla desiring him. Glaucus did not know that after Helios, the Sun, had revealed Mars´ and Venus´ love affair for all to see, the love goddess had put a curse on Helios´ offspring – Circe would be doomed to fall in love with every handsome man she met – this was the reason to why she turned the males she encountered into animals. However, Glaucus was no longer an ordinary man and Circe had thus no power over him:

Look into my eyes, I may be a goddess, a daughter born to the gleaming Sun; the power of my spells and my herbs may be great, but I pray that I may be yours.

As a matter of fact, the drugs and spells of Circe could not affect a god like Glaucos. He had to be attracted to Circe out of his own free will and Circe wad forced to persuade him to love her through words alone: “Reject the one who rejects you, respond to her who pursues you.”  However, Circe´s boundless passion frightened Glaucus and he assured her:

While Scylla is living, my love for her will not alter, till foliage grows in the ocean and seaweed sprouts on the peaks of the mountains!

Circe became bitterly disappointed and decided to let her frustration smite Scylla, whose human beauty had been preferred to that of a goddess like her. The daughter of the Sun mixed together herbs and poisonous juices into a hideous brew. Dressed in a "sea-blue cloak" she walked dry-shod across "the seething waves of a stormy sea", until she arrived at Scylla´s secluded beach, placed herself on the water surface and emptied her poison bowl, fouling the water

with monster-producing poison, by sprinkling the juice from baleful roots as she darkly muttered her magic spell thrice nine times over in mazy, mysterious language.

When the merciless heat of noon scorched the earth, Scylla came and waded into the sea, though when the water reached her waist she was startled by a sudden, agonizing pain in her legs and found herself surrounded by menacing, yapping beasts.

At first she did not realize that the hell hounds actually were a part of her, but violently threw herself back and forth, only to find that when she in inexpressible fear tried to protect herself against the squealing monsters they followed her around where ever she went, howling and stabbing after her while she seemed to drag them behind herself. She brought her hands down to her waist, trying to feel her legs, but all she encountered was the ferocious pack of hell hounds with their drooling jaws.

The hounds had become an outgrowth of herself and resentfully she was forced to accept her sad fate, in vain she tried to kill herself. It was impossible, she had become immortal and to calm the monster dogs she had to feed them with the seals, dolphins and even humans. In the beginning it tormented her, but over time she became cold and in the end fury over her undeserved fate made her just as ferocious and voracious as the animal part of her.

Scylla is described in a variety of ways, sometimes she is provided with the six heads as described by Homer, but just as often as Ovid´s beautiful maiden with her lower body disfigured by a monstrous horde of ferocious wolf dogs, which callously tear their prey to pieces. As represented by the fragmentary sculpture salvaged from the sea by our favourite bathing beach in Sperlonga. From a distance the marble group exhibited in Sperlonga´s museum resembles a scrap sculpture, but if you approach it you will soon discern how desperate men desperately wriggle while hell dogs devour them and the handsome Scylla rises above them.

Myths are believed to be immortal and they thus reflect our current existence. Maybe Scylla´s tragic fate might be compared to the ruthless 'Ndrangetha, which true to its insatiable, murderous greed is dumping lethal chemical - and nuclear waste along the Italian coasts and thus threaten our entire, fragile ecological system, or entire human existence. Like the beautiful, innocent Scylla and cCalabrese are forced to live connected with these ruthless, Mafia monsters, despised and feared by almost everyone.

However, the Calabrian sea conceals more than misery. Still you may like Glaucos swim around in crystal clear waters, there are for example the beach at Capo Bruzzano, where we swam among rock formations that easily can be taken for fossilized monsters and gods. Not far away from Capo Bruzzono were in 1972 two more than man-high, intact bronze sculptures of Greek athletic soldiers salvaged from the sea.

They are now placed in splendid isolation in a whitewashed hall in the museum of Reggio, where we saw them the day before we went swimming by the beaches of the Ionian Sea. The fact that they are standing side by side, in the same position, reinforces the impression they give. One of them has a youthful, muscular body, flowing and curly hair and beard, and an athlete's diadem on his forehead, while the other has an equally athletic body, but by him the strong musculature is more lax and his posture more dejected than by his younger companion. Instead of a diadem he wears a helmet and the defiant attitude of the younger man is by the older man replaced by what seems to be tired resignation, reinforced by the fact that he is missing an eye.

A comprehensive, "scientifically conducted and analysed" survey concerning the impressions of museum visitors found that an overwhelming part of the ladies found that the younger man was "sexually attractive", while most of the men "identified themselves" with the elderly soldier.

In several places in Calabria I imagined I had found a mysterious link between nature and human life. On winding roads, which periodically were littered with fallen stones and an occasional large boulder, Vincenzo drove us into the heart of the Aspromonte. On the slopes above the deserted village of Roghudi he showed us several rock formations rising above the arid landscape and its thorny bushes. Among others, a "dragon head", creating associations to both aliens from outer space and Cycladic idols, they directed their gaze towards villages that laid abandoned by either mass emigration or due to impending natural disasters.

On zigzagging, increasingly unsafe mountain roads we ended up in Roghudi, clinging to a ledge between two riverbeds, which were now almost drained from water, but during winter and spring they may turn into raging torrents threatening to tear away everything in their way. Something that several times endangered the pastoral village of Roghudi. After a violent inundation in 1973 the inhabitants decided to urgently abandon their homes and most of them now live in a newly built village several miles from there.

When we were there no one could be seen in the deserted streets. We looked into rooms where beds, tables and household items remained, soft drinks and beer bottles from the 1970s remained among the vestiges of mattresses and clothing eaten by mice and other animals. Doors and shutters slammed abandoned in the gentle breeze, while hundreds of swallows buzzed in the air above us.

Just before we entered Roghudi we had paused by a walled, solitary cemetery with rusty gates, dilapidated chapels, cracked burial niches and graves overgrown with thistles and other weed. A small village of death, which in its simplicity reminded us of Locri, which remains – temple fragments, votive- and grave offerings, statues and painted urns – we had seen in the museum in Reggio.

Locri, by the Ionian coast, was in Greek antiquity an important pilgrimage site with several temples and underground caves to which pilgrims flocked to bathe in healing, life-giving waters. Ruler of the temples were the underworld gods who were governed by Persephone (daughter of Demeter, goddess of fertility) and Hades (keeper of earth´s treasures). Certainly lugubrious deities both of them, though like earth itself, they were also a promoters and protectors of life. It was they who gave us all the food produced from earth's life giving soil - bread, wine, fruit and olives. Many plaques, which had been hung from trees or close to the idols, show them sitting side by side - Persephone always in front of her husband and in their hands they carry fruit, ears of corn, as well as roosters, an age-old symbol of resurrection and fertility.

I was impressed by the art that had been salvaged in Locri. A wide variety of votive offerings and plaques indicating a fervent worship of earth as life-giver, but also fear and puzzlement emerging from a confrontation with darkness and death. There was apparently a feeling of how the dark depths of the underworld brought forth light and life.

People have often gone down into caves to drink from and bathe in wellsprings, believed to be sources of the life giving force of the world below. An underworld which also was the home of death and darkness. Confronting oneself with such “holy” places could for many mean a life changing experience, a religiosity close to the one the German theologian Rudolf Otto called mysterium tremendum et fascinans, a terrifying and fascinating mystery.

Several sculpture groups found in Locri paid homage to the twins Castor and Polydeuces, both mortal and divine sons of Zeus, emerging from the sea, while their horses were lifted out of the waves by marine divinities. Sometimes the twins seemed to defy the elements by floating weightlessly in front of the horses.

Calabria - a mixture of life and death. A constant, almost timeless intersection of nature and human presence. Sometimes nature seems to have the upper hand, sometimes the people. In some places there is a grim sterility, while others present an abundance of greenery, fruits, vegetables, wine, olives, bread, cheese and meat, served with generosity, joy, dance and music. But there is also an insidious poison sipping in, of envy, petty gossip, apathy and mafia; pollution and invisible violence. Scylla´s tragic attachment to her yapping hounds, the magnificent bronzes arisen from the sea by Riace, the joyous, frantic tarantella with its life-affirming rhythm, poetry with roots deep in the Greek soil, joy of food, beverage and human community, the menacing presence of the ´Ndrangheta.

In Calabria, present and past are intertwined, in all their grandeur, all their misery. A place where carpe diem, seize the day, become a pressing obligation due to ever present dangers and joys. I realized during the few days I spent there that they strangely enough were sufficient for providing me with memories for a lifetime. Thanks Esmeralda, Vincenzo and everyone else who give meaning and warmth to the days of my life.

Alvaro, Corrado (1990) Revolt in Aspromonte. New York: New Directions. Clark, Lloyd (2007) The Friction of War: Italy and the Battle for Rome 1944. London: Headline Publishing Group. Homer (2006) The Odyssey translated by Robert Fagles. London: Penguin Classics. Horatius Flaccus, Quintus (1967) The Odes of Horace, with original texts and translation by James Michie. Harmondsworth: Penguin Books. Ovid Naso, Publius (2004) Metamorphoses a New Verse Translation by David Raeburn. London: Penguin Classics. Osborne, Robin (1998) Archaic and Classical Greek Art. Oxford: Oxford University Press. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press.

På stränder i Sverige och Italien har jag sett flera badgäster som tatuerat de latinska orden Carpe Diem på armar, ben eller bringor. I de flesta souvenirbutiker här i Italien finns frasen att köpa som kylskåpsmagnet eller inristad på små marmorplattor. Då vår vackra väninna Ann-Kristin låg döende i en cancer, som för varje dag allt värre förhärjade henne, hade hon orden på väggen i sitt sjukrum. Vad som grep oss var hur Ann-Kristin in i det sista försökte ta vara på varje dag, innan hon mötte en skoningslös och väntad död. Jag har sällan mött en så stark människa. 

Jag är tillbaka till vårt hem i Rom och sökte här förgäves efter en vacker och adekvat svensk översättning av den romerske poeten Horatius dikt till den okända Leuconoe, den elfte i hans första bok med Oden, som publicerade 23 f.Kr. Försöket här nedan är en klumpig version baserad på latin och engelska, utan rytm och versmått. Min latinlärare, Bengt Hemberg, som varit ryttmästare i kavalleriet, var då han förgäves försökte lära mig latin ungefär lika gammal som jag är nu. Jag tyckte då att han var en mycket gammal och oerhört kunnig man. Hemberg tyckte att mina försök att översätta Horatius var ”ytterst beklämmande” och han hade säkerligen rätt:   

Fråga mig inte Leuconoe, varken du eller jag och

ej heller några babyloniska horoskop, känner det slut gudarna valt åt oss.

Hur mycket bättre är det då inte att bejaka vad som än möter oss,

oavsett om fler vintrar väntar, eller om denna kommer att bli vår sista,

den som Jupiter nu lyfter ur det Tyrrenska havet,

alltmedan det tröttas i sin kamp mot strändernas klippor.

Klokare är att lugnt sila vinet, låta det mogna och dricka det.

Livet är kort, det försvinner medan vi talar.

Carpe diem quam minimum credula postero,

Fånga dagen, tro ej på morgondagen.

Ett fåtal dagar kan ge mycket till skänks. Att skriva ner några minnen och tankar från de senaste dagarna blir för mig ett sätt att förvalta en gåva. I Italien, och antagligen på varje annan plats, kan varje dag gömma oväntade skänker. Som när jag nyligen fyllde år och av Rose som present fick två dagar på ett hotell vid stränderna i Anzio, en timmes färd från Rom.

Sol och vila, efter en tid av stress och oro, på en plats där den 22:e januari 1944 fem kryssare, tjugofyra jagare, fyra väldiga transportfartyg (Liberty ships) och etthundraåttio landstigningsfartyg ilandsatte 40 000 unga engelsmän, skottar, kanadensare och amerikaner, samt fler än 5 000 fordon. Landstigningen var en succé, tyskarna blev överrumplade och enbart tretton man från de allierade trupperna stupade, men det blev snart betydligt värre. Den allierade framryckningen hejdades, efter 136 dagar lyckades de allierade bryta sig igenom de tyska linjerna, men hade då förlorat 7 000 man, av de tyska trupperna och deras fascistanslutna italienska allierade dödades 5 000 man. 36 000 av de ilandsatta soldaterna hade sårats, många med livslånga men, flera hade försvunnit spårlöst, deras rester hade inte kunnat identifieras och de räknades därför inte in bland de dödade. 30 500 av de allierades motståndare hade sårats eller försvunnit. De dödades jordeliv blev kort, de flesta var arton år då de dog. 

Lloyd Clark, som skildrat de fruktansvärda striderna, konstaterade:

Slaget vid Anzio hade varit mardrömslikt. I sin i all sin ohygglighet kan det jämföras med de mest fruktansvärda slagen under hela det italienska fälttåget, ja med de värsta sammandrabbningarna under hela Andra världskriget [...] Det var en strid utkämpad med all den grymhet som utvecklas när ingendera sidan har råd att förlora.

Då jag för flera år sedan tillsammans med min svåger besökte en av krigskyrkogårdarna i Anzio, där 1 056 vita stenar markerar lika många gravar, påpekade han att de fyrtiosex ugnarna i Auschwitz kunde hantera 4 400 kadaver per dag. Mänskligt beteende är obegripligt. Varför allt detta dödande? Vad säger siffror? Jag har sett krigskyrkogårdar i Normandie, Vietnam och Verdun, det finns inga i Auschwitz, endast en "askdamm" där askan från ugnarna dumpades.

Det där tänker jag nu, men i Anzio var det enbart vila och glädje över att jag har en familj och så var det också när jag fick min dotter Esmeraldas present, en resa till hennes pojkväns familj i en by vid namn Piminoro i det inre av Aspromonte, Kalabriens sägenomspunna bergmassiv. Ett tidlöst landskap jag minns efter att för många år sedan ha läst Corrado Alvaros Herdarna på Aspromonte:

I århundraden hade byn legat gömd i dalen, glömsk av tidens flykt. Runt omkring, på några mils avstånd, låg de andra byarna, uppe på de branta topparna. De smälte samman med berget där de låg, de hade samma struktur, samma färg, som fjärilen blir ett med blomman på vilken den gungar.

Corrado Alvaros hårda, ogästvänliga land visade sig ligga på Aspromontes andra sida, de branta, sönderbrända sluttningarna mot det Joniska havet, som skvallrade om:

Ett liv som man måste leva sig in i för att kunna förstå – man måste vara född häruppe för att kunna älska det, fullt som det är, liksom den kringliggande nejden, av stenar och törnen.

Piminoro däremot ligger på bergmassivets västra sluttning, inbäddad i grön och lummig grönska, genom vilken en mängd bäckar med friskt, drickbart vatten porlar fram. Vincenzos stora familj tog emot mig med öppen famn och en mängd mat som odlats på trädgårdstäppor i och omkring deras by; vin och olivolja som mognat på deras slänter och pressats av vänner och grannar; korv, ost och skinka som lagrats, härdats, kryddats och kokats i deras kök.

Varje kväll bjöds på en festmåltid och på den andra dagen åt vi tillsammans – föräldrar, systrar, bröder, far- och morbröder, mostrar och fastrar, mor-och farmödrar med sina barnbarn – vid ett långbord dukat på en äng mellan bokar högt ovanför byn, med en porlande bäck och trädgårdsland.

Husen i Piminoro är inte som de fallfärdiga ruckel med lerväggar som jag senare såg i flera av de fattiga, halvt övergivna byarna på bergens andra sida. Där finns rejäla hus av sten och betong, dessvärre mestadels omålade, med moderna badrum och stora kök. Från terrasserna ser du ut över sluttningar och vidsträckta fält som öppnar sig mot det fjärran havet. Över oss svirrade svalor och det doftade av rosmarin, basilika och mynta. Allt är rent och fejat, byborna vänliga och generösa.

Det är ett urgammalt land präglat av människors närvaro. På andra sidan bergsmassivet finns byar där en del äldre invånare fortfarande talar griko, grekiska. Närmare bestämt 2 000 människor bosatta i nio byar. Kalabrien hade, trots perioder då det varit erövrat av romare, araber och normanner, sedan 800 f.Kr. varit känt som en del av Magna Graecia, det Större Grekland, men i och med en alltmer inflytelserik påvestat och en spansk-italiensk centralmakt med säte i Neapel försvann grekiskan från de flesta platserna i Kalabrien, med undantag för de små isolerade byarna högt upp i bergen.

Vi besökte staden Bova, som reser sig på ömse sidor om en hög, märkligt formad klippa och vars stensatta, rensopade gränder påminner om dem du finner på de grekiska öarna. Gatornas och grändernas namn är skrivna med både latinskt och grekiskt alfabet. Från foten av det vita korset som kröner klippan ovanför byn kunde vi se ut över det blånande Joniska havet.

Södra Kalabrien är till största delen berg och hav. De är alltid närvarande och det finns under gemyt och generositet en skrämmande närvaro. I bergen ovanför Piminoro reser sig vid en korsning ett högt, träkrucifix med en svartmålad Kristus. Det restes för att utmärka platsen där 'Ndranghetan, den kalabresiska maffian, efter det att lösensummor utbetalats för kidnappningsoffer, som inte upplösts i syra eller dränkts i havet, återlämnades till sina nära och kära. Inte långt från krucifixet ligger ruinen efter huset där Esmeraldas pojkväns farfar föddes vid förra seklets början.

Till min förvåning talades det öppet och i allmänhet fördömande om ´Ndranghetan, något som dock inte betyder att den slutat med sin inkomstbringande beskyddarverksamhet, korruption av politiker, handel med tung narkotika och illegal sophantering, men det tycks som om ´Ndranghetans inflytande skiljer sig från by till by och det tycktes vara obefintligt bland Piminoros öppna, generösa och ovanligt vänliga invånare.

Tanken på att Kalabriens landskap hade förgiftats kom till mig då vi under den första dagen badade i det kristallklara vattnet framför stranden vid staden Scilla. En plats jag drömt om alltsedan Morfar läste Odysséen för mig.

Kirke – förtrollerskan och solgudens dotter, som efter att ha förvandlat Odysseus besättning till svin, blivit så tjusad av deras anförare att hon åter gjorde dem till män och till och med kom att uppskatta dem, speciellt efter det att de vågat seglagenom Underjorden. Efter deras återkomst till hennes stränder begav sig Kirke ner till grekernas skepp:

Skyndande kom hon, sedan hon smyckat sig skönt, med ett följe av tärnor som buro glödande, mörkrött vin jämte bröd och en myckenhet sovel.

Männen samlades kring den vackra, men svekfulla, gudinnan och medan de njöt av vin och mat lyssnade de vid sina eldar till hur hon berättade om allt det hemska som väntade dem. Efter att ha undkommit de skönsjungande, men människoätande sirenerna, skulle de tvingas segla inunder en ”överhängande klippa slagen med rytande vågor”. I dess inre, i en ”dunkelblånande håla, vänd mot mörkret” bodde den fasansfulla Skylla, innan hon visade sig skulle de höra hennes ömkansvärda ylande:

Skallet så ynkligt och skärande är som en kvidande hundvalps; själv så vidunderligt hemsk ser hon ut, att ej någon den synen möter med glädje minsann, ej ens de salige gudar. Sex par fötter inalles hon har, vanskapliga alla, sex långräckande halsar jämväl och envar med ett hiskligt huvud försedd, i vars gap tre rader av tänder det glimmar, starka och sittande tätt och av svarta förgörelsen fulla, Hälften av kroppen hon håller försänkt uti djupet av hålan, men sina huvuden sträcker hon fram ur den rysliga avgrund; ivrigt hon vädrar och snokar alltjämt kring sin klippa och fiskar både delfiner och sälar.

Olika havsdjur är dock inte Skyllas enda föda. Ingen skeppare kan oskadd passera hennes klippa utan att hon ”snappar med varje sitt gap en man som rov från varje mörkblåstammigt skepp”, som kommit tillräckligt nära.

På så sätt förlorade Odysseus senare, då hans skepp seglade förbi monstrets kula, sex av sina män. Skylla snappade snabbt åt sig dem och då käftarnas sylvassa tänder slöt sig kring dem vrålade männen ”i dödlig ångest” Odysseus namn. Odysseus berättade hur Skyllas halsar svängde som metspön över skeppet, innan hon blixtsnabbt ryckte till sig de vilt sprattlande männen:

Som när en fiskare står med sitt långa och sviktande metspö ute på udden och slänger i sjön sin rev med dess krokar. Uppe i klyftans gap hon dem åt, och förfärligt de skreko, medan de armarna sträckte mot mig i sin gruvliga dödskamp. Detta det rysansvärdaste är, som jag någonsin skådat, fast jag så mycket bestått, medan havets vägar jag utrönt.

Skyllas höga klippa är inte längre så slät och obestiglig som Homeros skildrade den. Nu kröns den av en borg som byggts, rivits ner och rekonstrueras sedan urminnes tider. Den romersk-grekiske författaren Strabon (64 – 24 f.Kr.) nämner i en av sina sjutton böcker om Medelhavets städer att Scilla redan innan 500 f.Kr. var ett tillhåll för pirater, sedan dess har klippan ständigt bytt härskare – ömsom greker, ömsom romare, byzantinska soldater, normanner och barbareskpirater. Invånarna visade tydligen en tendens att vara opålitliga och upproriska, 73 f.Kr. valde de exempelvis att på Spartacus sida bekämpa romarna.

Kanske legenden om Skylla finner sitt ursprung i att det under klippan finns en grotta, nu dold av ett galleri som byggts för biltrafiken, från vilken en halvmåneformad strand, vars djup och storlek var perfekt för den tidens fartyg, kunde behärskas. Antagligen var det från denna strand som piraternas fartyg med stor hastighet sköt fram och likt Skyllas rovgiriga huvuden snappade åt sig rikedomar och slavar från förbipasserande handelsfartyg.

Som i verkligheten har myter och legender ett eget liv. De berättar om människor, gudar, djur och monster vars ursprung, ålder och utseende skiftar beroende på berättarens skicklighet, ursprung och syfte. Att Skylla en gång var en människa är de alla överens om, men uppfattningarna om hur hon förvandlades till ett monster och vem som gjorde det skiftar.

Mest dramatiskt och gripande skildras Skyllas tragiska öde av Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.) som i sina Metamorfoser berättar att Skylla en gång var en ovanligt vacker ung dam som plågades av alla de män som ansatte henne med böner om samvaro och bröllop. För att undvika dessa brunstiga hannar sökte Skylla, i en isolerad havsvik, de diskreta havsnymfernas sällskap och blev där god vän med nymfen Galatea, en olycklig najad som berättade hur en förälskad tillbedjare förstört hennes liv. Den brutale, enögde jätten Polyfemus hade galen av svartsjuka slängt ett klippblock på Galateas älskare, Acis, och därefter slitit honom i stycken.

Den tillbedjare som blev orsaken till Skyllas förskräckliga öde var dock ingen brutal, enögd och hårig jätte, utan en gladlynt fiskare vid namn Glaukos, fast vid tiden då han blev förälskad i Skylla var Glaukos inte längre en mänsklig varelse, utan en blågrön triton med fisksvans. Ovidius låter Glaukus berätta hur det gick till:

Jag var en gång dödlig, men även då var jag förutbestämd till ett liv i havens djup. Jag ägnade mina dagar åt oceanens glädjeämnen, drog nät fyllda med fisk eller satt på klipporna och metade.

Redan då var Glaukos åtrådd av vackra havsnymfer och han kände sig mer lockad av hav än land. Efter en dags rodd och fiskafänge lade han en gång till vid en strand där frodigt, mjukt gräs växte ända fram till havsranden. Glaukos lade upp sin rikliga fångst på gräset och betraktade fascinerad fiskarnas glittrande färger mot den smaragdgröna friskheten, då märkte han hur fiskarna började spritta och hoppa.Slutligen hade de alla sökt sig tillbaka ut i havet:

Jag var stum av förundran, konsternerad sökte jag en förklaring. Var det en gud som väckt dem till liv, eller kanske en substans i gräset? ”Ingen ört i världen kan ha en sådan kraft”, viskade jag för mig själv, medan jag plockade upp ett par strån och tuggade på dem. Jag hade knappt svalt de obekanta safterna förrän jag kände hur hjärtat skalv och jag greps av en obetvinglig längtan efter att få kasta mig ut i havet.

Glaukos dök ner i vattnet och fann att han kunde tumla kring i djupet utan att behöva andas, aldrig hade han känt sig så fri och lycklig:

Havsgudarna mötte mig, de hade mig funnit mig värdig att vistas bland dem. Oceanus och Tethys ombads rena mig från all dödlighet. Nio gånger sjöng de en trollformel över mig. Jag fann mig nersänkt i hundratals strömfåror, från varje riktning forsade floder över mig, jag virvlade runt i en störtsjö.

Glaukos svimmade, då han åter kommit till sans var hans kropp förvandlad, håret hade blivit grönt, hyn blå, bringan och armarna mer muskulösa än tidigare, medan nederdelen av kroppen hade blivit till stjärten och fenorna hos en kraftig, silverglänsande fisk.

Den mirakulöst förvandlade fiskaren var överlycklig, Glaukos hade funnit sin rätta natur och tumlade runt i det element han alltid önskat sig vara en del av, tills olyckan en dag slog honom med förödande kraft.

Föreställ dig en havsvik, vars ständer välver sig likt en båge, där fann Skylla sin vila. Det var här hon kunde finna en viloplats bortom havets raseri, eller från himlen som under middagshettan bränner hårdast genom solens strålar och då skuggorna är som kortast.

Likt en säl sticker Glaukos huvudet ur vattnet och fängslas då räddningslöst av den unga kvinnans bländande skönhet. Snabbt simmade han in mot land och ropar till Skylla, kanske som i scenen nedan, fast barockkonstnären har framställt Ovidius stilige yngling som en vädjande, löjeväckande gamling.

Förskräckt stirrade Skylla på Glaukos blågröna kropp, det gröna håret som täckte hans rygg och axlar, den kraftiga, havskimrande och smidiga fiskstjärten. Glaukos var visserligen stilig, men var han en gud eller ett monster? Havsvarelsen försökte förgäves lugna Skylla:

Vackra jungfru, jag är varken ett havsmonster eller en farlig best, jag är en gud. Mitt rike finns i oceanen och jag är inte mindre mäktig än Proteus eller Triton.

Skylla, som lyssnat till Galateas sorgliga berättelse om hur ett förälskat monster hade förstört hennes liv, bad Glaukos försvinna och sprang sedan längre in mot land. Skyllas avvisande inställning tog Glaukos hårt. Hur kunde en vanlig dödlig avspisa en så stilig varelse som han? En stilig kraftkarl som åtråddes av varje vacker havsnymf.

Ilsken och förtvivlad begav sig Glaukos över haven till Kirkes ö, framkommen vädjade han till henne: ”Ingen kan bättre än jag erkänna kraften hos örter och gräs, det var deras magi som förändrade mig”, genom insikten om deras kraft har han vänt sig till Kirke, trollkunnigast av alla gudomligheter. Han ber gudinnan framställa en dekokt som får Skylla att åtrå honom. Glaukos visste dock inte att efter det att Solen avslöjat Mars och Venus kärleksaffärer så uttalade kärleksgudinnan en förbannelse över Solens avkomma – Kirke dömdes att bli förälskad i varje stilig man hon mötte – det var därför hon förvandlade allt mankön som kom i hennes väg till djur. Glaukos var dock inte längre en vanlig man och Kirke hade därför ingen makt över honom:

Se mig in i mina ögon. Jag är visserligen en gudadotter, avlad av den bländande Solen. Styrkan hos mina trollformler och örter påverkar människor och djur, men du är inte mänsklig och jag är därför tvingad att be dig att få bli din. Förneka henne som nu ratar dig, besvara istället min åtrå.

Kirkes gränslösa passion skrämmde Glaukos och han försäkrade henne att:

.. så länge Skylla lever kommer min kärlek till henne inte att förminskas, än mindre än att trädens bladverk täcker oceanernas bottnar eller alger springer fram på bergens höjder.

Kirke blev bittert besviken och beslöt att låta sin frustration drabba den vackra Skylla. Hon blandade samman örter och giftiga safter till en ohygglig brygd. Klädd i en ”havsblå mantel” vandrade hon torrskodd över ”ett stormigt havs svällande vågor”, bort till Skyllas badvik, ställde sig på vattenytan, höjde giftskålen och lät dess innehåll sprida sig i vattnet.

… besudlande det med sina monsterframkallande gifter. Hon spred syrorna från förpestande rötter alltmedan hon förbittrat tre gånger nio gånger, på ett invecklat, mystiskt språk, mumlade sina magiska formler.

När middagshettan lägrat sig över nejden kom Skylla och steg till midjan ut i vattnet då hon förskräckt genomfors av hemska plågor och fann sig omgiven av hotfulla, gläfsande bestar.

Till en början begrep hon inte att de utgjorde en del av henne, utan slängde sig våldsamt åt sidan, enbart för att finna att när hon i skräck försökte skydda sig mot dem följde de henne överallt, ylande och vilt huggande tycktes hon släpa dem efter sig. Hon förde sina händer mot midjan, försökte finna sina ben och fötter, men allt hon fann var en vildsint flock av helveteshundar med uppspärrade, dreglande käftar. 

Odjuren hade blivit en del av henne och förbittrad var hon tvingad att acceptera sitt sorgliga öde och för att lugna monsterna som blivit en del av henne tvingades hon föda dem med sälar, delfiner och människor.

Skylla framställs på en mängd olika sätt, ibland med de sex huvudena som beskrivits av Homeros, men lika ofta som Ovidius vackra kvinna med en nedre kropp vanställd genom en monsterhord av vildsinta varghundar som sliter sina offer i stycken. Som den fragmentariska skulptur som bärgats ur havet vid vår favoritbadplats i Sperlonga. I ett museum finns där den stora marmorgruppen utställd. På avstånd påminner den om en skrotskulptur, men närmar du dig ser du snart hur förtvivlade män vrider sig medan helveteshundarna sliter i dem. Alltmedan den stiliga Skylla höjer sig över dem.

Myter sägs vara odödliga och spegla vår tillvaro. Kanske kan Skyllas öde då liknas vid den hänsynslösa ´Ndrangethan som genom sin omättliga, mordiska girighet tar betalt för att dumpa kemiskt - och kärnkraftsavfall längs Italiens kuster och därmed hotar hela vårt ömtåliga, ekologiska system? Likt den vackra, oskyldiga Skylla tvingas kalabrierna att leva med dessa hänsynslösa maffiamonster och liksom dem blir även de både föraktade och fruktade av övriga italienare.

Men det kalabresiska havet gömmer inte enbart gift och elände. Fortfarande kan du bada i kristallklart vatten, som vid stranden vid Capo Bruzzano, där vi simmade bland klippformationer som med lätthet kan tolkas som förstelnade monster och gudar. 

Inte långt därifrån bärgades 1972 ur havet två manshöga bronsskulpturer föreställande grekiska atleter. De är nu uppställda i ensamt majestät i en vitmenad sal i muséet i Reggio, där vi såg dem dagen innan vi badade vid stränderna av det Joniska havet. Det faktum att de står sida vid sida, i samma ställning, förstärker det intryck de ger. Den ena av dem har en ungdomlig, muskulös kropp, svallande hår och skägg och en atlets diadem kring pannan, medan den andre har en likaledes atletisk kropp, men den kraftiga muskulaturen tycks hos honom vara något slappare och kroppshållningen mer uppgiven än hos hans yngre följeslagare. Istället för ett diadem bär han en hjälm och den trotsiga attityden hos den yngres skarpskurna ansikte är hos den äldre mannen ersatt av något som tycks vara trött resignation, förstärkt av det faktum att han saknar ett öga.

En omfattande, ”vetenskapligt utförd och analyserad” förfrågan om uppfattningen hos museibesökarna fann att en överväldigande del av damerna fann att den yngre mannen var ”sexuellt attraktiv”, medan de flesta av männen ”identifierade sig” med den äldre.

Jag tyckte att jag på flera ställen i Kalabrien fann en mystisk koppling mellan natur och mänskligt liv. Ibland var det svårt att avgöra vad som efterbildade vad. På slingrande vägar, som med jämna mellanrum var belamrade med nedfallna stenar och emellanåt stora stenblock, körde oss Vincenzo in i hjärtat av Aspromonte. På sluttningarna ovanför den övergivna byn Roghudi visade han oss flera väldiga klippformationer som reste sig ur det torra landskapet och dess taggiga buskar. Bland andra ett ”drakhuvud”, med tycke av både utomjording och kykladisk gudomlighet riktade det sin blick bort mot byar som övergivits antingen genom massutvandring mot Amerika eller Australien, eller på grund av hotande naturkatastrofer.

På de slingrande, alltmer oroande bergvägarna tog vi oss ner till Roghudi som klamrar sig fast vid ett klipputsprång mellan två flodfåror, som nu var i det närmaste torrlagda, men som under vinter och vår kan förvandlas till rasande störtfloder som hotar att riva med sig allt i deras väg. Något som flera gånger hotade herdebyn Roghudis existens. Under en våldsam översvämning 1973 beslöt sig hela byns befolkning att skyndsamt lämna sina hem och de flesta bor nu i en nyuppförd by flera mil därifrån.

Det övergivna Roghudi finns kvar. När vi var där fanns varken människor eller får på de övergivna gatorna. Vi blickade in i rum där sängar, bord och husgeråd fanns kvar, läskedrycks- och ölflaskor från 1970-talet låg kvar bland resterna av madrasser uppätna av möss och andra djur. Dörrar och fönsterluckor slog övergivet i den milda brisen, alltmedan hundratals svalor svirrade i luften över oss.

Strax innan vi kom till Roghudi hade vi stannat vid en muromgärdad, likaledes övergiven kyrkogård, med rostiga grindar, förfallna kapell, gravnischer och ogräsövervuxna gravar. En liten dödens by, som i all sin enkelhet minde om Lokri, var rester vi tidigare sett på muséet i Reggio.

I Lokri, nere vid den joniska kusten inte långt från Roghudi, fanns under den grekiska antiken ett stort tempelområde med flera underjordiska grottor till vilka pilgrimer vallfärdade för att bada i helande, livgivande vattnen. Härskare över templen var underjordens gudar som regerades av Persefone (dotter till Demeter, fruktbarhetens gudinna) och Hades (förvaltare av underjordens skatter). Förvisso lugubra gudomligheter, men liksom jorden var de också livets främjare och beskyddare. Det var de som skänkte oss jordens föda – bröd, vin, frukter och oliver. Många framställningar visar dem sittande sida vid sida – Persefone alltid framför sin make och i händerna bär de frukter, veteax eller tuppar, en typisk fruktbarhetssymbol.

Jag imponerades av konsten som bärgats i Lokri, bland annat en mängd votivgåvor och plaketter som visade på dyrkan av jorden som livgivare, men också skräck och undran inför det mörker och den död som också finns förborgad där. Där fanns tydligen en känsla av att ur mörker kommer ljuset, ur djupen springer livet fram. Människor har ofta gått ner i grottor för att dricka ur och bada i källsprång , som tros vara källor till Underjordens livgivande kraft. En Underjord som också var hem för död och mörker. Att konfronteras med sådana "heliga" platser kunde för många innebära en livsförändrande upplevelse, en religiositet nära den som av den tyske teologen Rudolf Otto kallades för ett mysterium tremendum et fascinans, en skrämmande och fascinerande gåta.

Flera skulpturgrupper funna i Lokri hyllade tvillingparet Kastor och Polydeukes, den ene dödlig och den andre odödlig son till Zeus, och framställde hur de sittande på sina hästar lyftes upp ur havet av olika havsgudomligheter, ibland tycktes de trotsa elementen och svävade viktlöst framför hästarna.

Kalabrien - en blandning av liv och död. En ständig, i det närmaste tidlös korsning av natur och mänsklig närvaro. Ibland tycks naturen ha överhanden, ibland människorna. På vissa ställen råder en dyster sterilitet, på andra ett överflöd av grönska, frukter, grönsaker, vin, oliver, bröd, ost och kött, serverat med generositet, glädje, dans och musik. Men där finns också det smygande giftet från avundsjuka, småskuret skvaller, uppgivenhet och maffia; miljöförstöring och osynligt våld. Skylla fången av sina gläfsande hundar, bronserna som stigit upp ut havet vid Riace, tarantellan med sin sugande, livsbejakande rytm, poesin med rötter djupt ner i den grekiska myllan, glädjen över mat, dryck och mänsklig gemenskap, ´Ndranghetans hotfulla närvaro.

I Kalabrien lever nuet och det förgångna, sida vid sida, i all sin storhet, i allt sitt elände. En plats där det verkligen gäller att carpe diem, gipa dagen, något jag insåg under de få dagar jag vistades där. Dagar som räckte för att ge mig minnen för livet. Tack Esmeralda, Vincenzo och alla ni andra som ger mening och värme åt mitt liv.

Alvaro, Corrado (1957) Herdarna på Aspromonte. Stockholm: Natur och kultur. Clark, Lloyd (2007) The Friction of War: Italy and the Battle for Rome 1944. London: Headline Publishing Group. Homeros (2014) Lagerlöfs Homeros Odysséen. Stockholm: Atlantis. Horatius Flaccus, Quintus (1967) The Odes of Horace, with original texts and translation by James Michie. Harmondsworth: Penguin Books. Ovidius Naso, Publius (2004) Metamorphoses. London: Penguin Classics. Osborne, Robin (1998) Archaic and Classical Greek Art. Oxford: Oxford University Press. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Smedberg, Marco (2006) Från Sicilien till Rom. Kriget i Italien 1941-44. Stockholm: Norstedts

Lindevägen 26, Enskede. I have always found it hard to remember numbers, but after more than forty-five years I am still able to recall the address of my grandparents' home, which they named Tallebo, Home of the Pine Trees. Now the place must be completely different from the memory palace I have preserved in my mind.

Facing the street was a red-painted fence overgrown by Virginia creeper, and with a white gate, vaulted by an arch, thick with leaves. A recently raked path ran along the gable and, of course, the sun was always shining and the air filled with the fragrance of flowers, leaves and earth. Scents linger in the memory, but unlike sight and sound they cannot be reproduced by our mind.

To the right rouse a mighty lime-tree with rich foliage and below it a lawn ran along the path, in its middle was a flowerbed with multi-coloured snap-dragons, gladioli, hyacinths, lupines and peonies. To the left rose the creeper covered, whitewashed façade, which in my childhood appeared to be very high. Around the corner a short flight of stairs led to a pair of double doors, which opened onto a porch with large windows and a rich variety of potted plants.

On the wall next to the door hung my uncle Gunnar´s copy of Charles XII´s funeral procession and a small reproduction of Christan Krogh's painting of a sea captain, who during rough seas, with a bushy beard and a heavy oilskin coat is leaning over a chart in a whitewashed cabin. My grandfather was fascinated by the sea after his father, Severin Caspersson, had been a skipper in the coastal town of Varberg. He had owned several big sailing ships, though never at the same time. I believe that at least two of his ships were wrecked and sank. As a child, I erroneously assumed that the picture depicted him. If I remember correctly my grandfather told me that his father sailed on the Baltic countries and with tar and timber supports for the mines around Newcastle, from where I guess they brought back coke.

In the flower-scented anteroom Grandpa showed me how you could gently pull the leaves of the lemon balm between your fingers to have the fresh scent of lemon linger on them. His mother, Hannah, who my mother remembered as a very strict and religious lady of small stature, had called the lemon balm Heart´s Delight, since the plant was said to have a tonic effect on the heart and was used as a remedy for melancholy.

- Melancholia?

- It is when you are so sad and gloomy that it poisons your entire body. Everything becomes dark and black around you.

Grandpa, who had been a teacher, explained many things to me. He often demonstrated what he was talking about. That was perhaps why so much of what he said remained in my memory. In that way Grandpa reminds me of my father. He was also a great storyteller who willingly and often told me about and showed me strange things.

There were, of course, the peculiar snap-dragons in Grandpa's garden, if you pulled the lower lip from their petals they opened up like a lion´s jaws and bared their intensely yellow interior. Or the monkshood´s blue flower, the top of which looks like a hood, or round helmet, and most children know the secret it is hiding and that it is revealed if you gently pull away the hood and the stamens appear as two horses, which with their delicate stems pull behind them the cupped petals, like the fairy carriage of Cinderella. Grandpa could, filled as his mind was with ancient tales, disclose that the entire monkshood plant was crammed with deadly poison. When drops of froth fell from the hell dog Cerberus and entered the ground below him, they were transformed into monkshood flowers from which the sorceress Medea extracted the poison she used when she in vain tried to kill her stepson Theseus. Grandpa opened up a monkshood flower and explained:

- See how the horses run forward, just as the winged dragons that Medea hitched in front of her carriage, before she fled through the air after her attempted assassination of Theseus. While she flew from Athens to the Aryans´ pastures deep inside Persia, she brought with her Medes, her son, who finally became king and his minions were named Medes after him.

It was often like that with the information Grandpa bestowed upon me. When he told me a story it could turn out to be like a Russian doll, containing ever more stories within itself, leading to more questions. So could for example the opening of the monkshood´s flower bring Grandpa to Medea's horrifying tale about the poisoning of enemies and kin, dismemberment of her brothers, and finally the senseless murder of her own children, only because her husband had abandoned her. Grandpa's opening of a small flower also brought us to flying dragons and distant countries like Persia, where Scheherazade had learned her thousand tales. Stories I later found and could expand by leafing through Grandpa's many, thrilling books. A fantasy world that also transformed his garden, which rose along the "Mountain" behind his house, into an Eldorado where each flower hid a story.

For sure Grandpa had told similar stories to my uncle Gunnar, who behind the attic had a small room where he entered and created dream worlds of his own. Up there wooden boxes contained thousands of small, meticulously painted cardboard figures that could be made standing by olding flaps at their feet. Uncle Gunnar had made the whole army of Charles XII; footmen, horsemen, cannons and hawser wagons. He had also recreated the Arabian Nights with its sultans, harem ladies, evil wizards, princes, elephants, camels and palaces. I and my cousin Erik Gustaf could spend hours up there on the dusty, murky wind, playing with the figurines his father had drawn, painted and cut out as a child. I wonder where all this ended up, it is probable that all those men, horses, animals and places only remain in my, my sister´s and my cousins' memories.

From the anteroom I entered a spacious hall, with a staircase, which in an exciting angle swung up to the second floor. I was fascinated by how the steps on one side narrowed as they turned to the second floor, which they met between two dark brown painted balustrades that I used to climb on while looking down towards the first floor, imagining I was climbing a high mountain. The stairs, where the edge of each step was protected by a shiny brass strip, could easily turn into mountains, ship masts or castle stairs where pirates, musketeers or knights were fencing as Errol Flynn and similar heroes did in the matinee movies.

To a wall next to the stairs a phone was placed on a shelf, under which hang a cardboard with important phone numbers. Despite my bad numeric memory I can still recall the phone number, because at that time you responded with numbers instead of name - 49 07 05. There was a chair under the phone, but we preferred to sit on the stairs while talking in the phone. I also sat on the stairs when I was alone during a dark evening when my cousins, my father and mother, and grandparents had gone to see Windjammer, a movie about a Norwegian sailing ship. I was five years old and it was the first time I had been alone. Apparently, I had slept so deep that they had left me without daring to wake me. I have always found it easy to sleep and seldom wake up during night. Nevertheless, this time I woke up, in the big, empty house and could not understand where all the people had gone. I sat on the stairs waiting for them while the moonlight fell in through the window that was placed on the wall by the staircase.

At that time my grandmother was still alive, a beautiful, fair-haired lady who was very similar to my mother, but I unfortunately do not have so many memories of her, apart from her friendly smile and her last painful hospitalization after a stroke. She died when I was six years old, but Grandpa used to tell me that he felt her presence in the house. When I was alone visiting Grandpa, I used to sleep beside him in Grandma's large bed. Once he told me:

- I was sleeping here when I in the middle of the night suddenly woke up and saw light entering under the door, which then slowly opened and Irene came into the room. She came up to the side of my bed, leaned over me and kissed me on the forehead.

That tale scared me and combined with my cousin's stories about Uncle Gunnar seeing angels it did not leave me for a long time, making me reluctant to be alone on the second floor in the evenings.  

In the lower stairwell was a cabinet hidden behind a heavy curtain, inside were shoe racks, hats and overcoats. The place was called the Overshoe Shelf since it was on such a rack my mother and her brothers had to sit and be ashamed if they had done some mischief. That cabinet used to be the last refuge when we children played hide and seek, and were unable to find no good hiding place in time. The stairwell hall appeared as both threatening and festive. During my mother's childhood it had in time for the Christmas morning been turned into a fairy grotto. When my mother and her brothers came down from their bedrooms on the second floor, they found that Grandma and Grandpa during the night had hung tapestries with Christmas motifs on the walls and lit candles, when they came into the salon they found the Christmas tree dressed and adorned. It appears as if in those days there were always huge drifts of snow outside the large windows. My mother and father also used the night before Christmas Eve to decorate our apartment, while we children were still asleep, something that made us understand that the Christmas season was quite different from everyday life, that it was a time when magic and warmth to entered our lives and changed everything. Such memories have made it difficult for me to accept that the commercial Christmas starts already in November and that Christmas trees are brought into the house long before Christmas Eve - it destroys the magic.

On the building's ground floor were sliding doors, something I have only seen there and in castles. I guess my handy grandfather had made and installed them all by himself. When you from the hallway entered the living you could to the right see a large crescent-shaped and grey, fireplace. Around the opening for the hearth Grandpa had painted a wide loop with patterns in white and red. On the mantelpiece stood a massive, seven-branched candlestick of wood, along with several wooden figurines, all made by Grandpa. No, not all of them, some figures like an Indian chieftain and a hussar had been carved and painted by my father, who also had made and a nice little clay sculpture of a budgerigar sitting on a stone. Above the fireplace was a bulky, wine-red armchair, also, like the fireplace, also made by Grandpa. On the wall next to the chair was a reproduction of Henner´s Fabiola, which in those days was common in many homes. I wondered who she was and still do not know it.

My grandparents' house was filled with surprising interior design details, usually crafted by Grandpa, and paintings done by Uncle Gunnar. The living room had a casket ceiling made of light wood and dark slats, also crafted by Grandpa, who used to sit in the red armchair and listen to the radio, which was placed behind another armchair and beside a green chaise longue over which hung a mighty oil painting made by Uncle Gunnar and depicting Grandpa within a heavy, grey frame.

My cousin Erik Gustaf once stated that Uncle Gunnar had told him that Grandpa and Grandma in the beginning had been concerned about the voices coming from the radio, these might endanger their minds since the human brain was not made to embrace speech from other people than those present in the room. It was also quite late in time that the TV-set appeared in the house. But the big heavy bookcase, next to an equally massive desk in front of the wide picture window, had always been there. Grandpa often sat by the desk and it happened that he suddenly rushed up from his chair and violently shook shock his fist at the magpies, which stole birds' eggs and scratched around among his beloved flower beds. Once he crushed the great table lamp with its magnificent, marbled shade. Since the garden was laid out on a hillside it seemed to pile up outside the window and your gaze was met by a sea of ​​flowers, which like a mighty ground swell, rose up in front of knotty pine crowns and a blue sky.

On the right side beside the desk was a burly piano with a remarkable piano bench, made from beautifully speckled light wood and equipped with small doors, behind which the notes were kept. Even that strange piece of furniture had been made by Grandpa. Grandma, her daughter and two sons were all good pianists. The children went to the same piano teacher in the centre of Stockholm. Mother hated to go there since she did not knew her homework perfectly and the piano teacher used to hit her hard on the fingers. Eventually Mother, just like Uncle Gunnar, became quite good at piano playing and could sensitively perform sonatas by Beethoven, Schubert and Schumann, while Uncle Sven excelled by playing Alexander's Ragtime Band at a neck breaking speed. Beside the piano hung a painting that I was deeply fascinated by, it was a woodcut made by Uncle Gunnar and depicted the eagle Gorgo from the tale The Wonderful Adventures of Nils.

There were not so many flowers inside the house, except in the bright dining room where Grandpa had placed a large self-made table, with heavy seats fitted with carved monograms. In the dining room ticked a large wall clock from Grandpa's childhood home, a sound I've never been fond of because I associate it with death and old age. A service walkway with cupboards filled with crockery and glass led into the kitchen. At the bottom shelf of one of the cabinets Grandpa stored wine and schnapps. It was not often he drank, but it happened that he took a shot for the heart's sake. Next to the kitchen was a small dining room, formerly a maid's chamber. It was there we ate most of the time. I remember Grandpa´s large appetite, how he with special pleasure gobbled down what he called "trousers", i.e. spawn sacks from Codfish.

The kitchen was bright and spacious, there was a large pantry you could walk into. Between thick-painted wooden walls it smelled delightfully of coffee and vegetables. If you continue through the kitchen you reached a wooden door with a large key and if you opened it you ended up in a steep staircase, leading down into another one of the house´s enchanted spaces – Grandpa´s carpentry basement. Down there, in a windowless room, with grey cement walls, smelling of shavings and varnish Grandpa had his huge workbench where he made his remarkable creations, including a large farmhouse with several floors, with living space for the farmer´s family and a stable for cows and horses, there was also outbuildings and a trolley shed where the carts also were made by Grandpa. I was given this fantastic farm for one of my birthdays and I still keep it.

Down in his basement Grandpa also had a toilet with a wooden door, inside it I could sit and watch Grandpa while he planed, nailed and painted at his workbench. On the wooden door he had pasted newspaper clippings, including political cartoons of the witty draftsman EWK. Next to the toilet was a large wooden box with coke, which Grandpa used to fire the boiler in the laundry room next door, where there was also a wood clad boiler for hot water and large stone vats.

From Grandpa´s carpentry basement you reached the garden through a room with a potato bin and a wall with pantries for food that would not be used at once. On the walls hung bass strings that Grandpa used to tie up plants and flowers. The garden tools he kept in a garage down by the building's rear gates. Grandma and Grandpa had no car. A steep staircase led up to an arbour, covered with Virginia Creeper, to its right was the lush garden, while you to the left could follow a narrow path, with irregular laid stones between which houseleek and other stonecrop grew. On a roughly hewn pedestal Grandpa had placed a sundial.

Above the floral exuberance lay the naked rock where I could lie on my back, enjoying the sunshine, there were also white garden furniture under a sturdy birch-tree. From there you looked down at a sea of ​​flowers spreading out towards the house and its porch above the broad picture windows. From that porch I had, dressed in a soft, light blue pyjamas, with my parents and grandparents, in the autumn of 1957 seen how the Russian Sputnik as a bright, tiny spot slowly moved across the starry night sky. The satellite was not much bigger than a beach ball, but I'm convinced that I saw it as a tiny white dot moving across the sky. I was three years old and it is one of my first memories.

Grandfather was a master at combining flowers and plants in such a way that they formed a harmonized abundance of colours, a kind of alluring chaos that could keep your gaze transfixed for hours, especially as bees and other insects moved among plants. In Grandpa's home there was a combination of external and internal worlds; Uncle Gunnar´s toy soldiers, Grandpa´s carpentry, the garden, the books, but also an inner world created by my interchange with Grandpa, among all these books and flowers. I lay in his bed listening to him while he read aloud stories from the Bible or the Iliad, how he sang hymns, like the powerful:

Spread your mighty wings,

O Jesus, over me

and let me quietly rest

in weal and woe with you.

or quoted poems from memory, like those of the now quite outdated Swedish poets Topelius and Snoilsky. Such moments have remained with me. Especially how Grandpa recounted Snoilsky´s poem about how the mysterious Emanuel Swedenborg was asked by a little girl if he could show her one of those angels he was known to be familiar with. The old seer then took her through his garden, “along strawberry patches and under a canopy of honeysuckle”, until they arrived at his gazebo, which still can be seen at the outdoor museum of Skansen in Stockholm, where he picked up the little girl and through a window showed her the angel she wanted to meet. The small girl marvelled at the sight: "What can it be? She sees a child's face" but she laughs and lights up: "Oh, the window is just a mirror!"

I asked Grandpa who Swedenborg had been and he explained that he was a man who lived in Stockholm during the 18^th century, claiming to be able to visit heaven and hell, trips he described in book after book. Grandpa's story created a lifelong interest in Swedenborg, I have written about him and even visited the great Swedenborg connoisseur and pastor of the New Church that Swedenborg founded, Olle Hjern, but that is quite another story that I might come back to sometime in the future.

Here in Rome, I have occasionally visited the room in Palazzo Corsini where the remarkable Queen Christina of Sweden died in 1689, and where I have read her proud words inscribed on a marble slab: "I was born free, lived free and will die liberated". In that room I have remembered how Grandpa in a voice trembling with emotion quoted the final words of another Snoilsky poem. It tells how a poor Swedish student sits beneath the Palazzo Corsini, then called Villa Riario, singing a Swedish folksong, which the dying Kristina listens to through the open windows:

The red robed priests whisper

Touching a hand gone cold.

Followed by Swedish song, Kristina Alexandra

Crossed the bridge to unknown realms.

The Swedish rhyme is quite exquisite and sorry to say I have been, after trying hard, unable to transfer it into English.

Now - you may ask why I have chosen to re-visit my grandparents´ house. The explanation is partly to be found in two books by Frances Yates Giordano Bruno and the Hermitic Tradition and The Art of Memory where she describes a method used to enhance the memory, called the Loci Method, from the Roman word loci, which means "place". Searching for different memorizing methods was popular both in Antiquity and during the Renaissance, when books were expensive and rare, something that made memory training important for philosophers and writers.

The loci technique means that you imagine a building and its different rooms, which you furnish with objects that evoke associations to specific topics and memories. Then you may wander through your mental "memory palace" and pick out objects and sights that activate your memory and stimulate associations. What you then make use of is your eidetic memory (from the Greek εἶδος, eidos "to be seen"), i.e. your ability to activate visual recollections, an ability that apparently is highly developed in children, but weakens with age. Eidetic ability is obviously linked to primitive brain functions and appear to be developed in most mammals. The hippocampus is the brain's centre for eidetic processes and it is also where fantasies and dreams take shape.

With that in mind I walked through my grandparents' house, trying to evoke memories of my grandfather, revisiting the great importance he had for me. My reason for doing so is the fact that I a fortnight ago became grandfather myself, of an extraordinarily beautiful little girl named Liv and if I to her could become the great role model and inspiration that my grandfather was for me, then I would be a very happy man.

Yates, Frances A. (1999) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. New York: Routledge. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: The University of Chicago Press.

Lindevägen 26 i Enskede. Jag har svårt för att minnas siffror, men kommer efter mer än fyrtiofem år ihåg mina morföräldrars adress, där deras hem Tallebo låg och antagligen fortfarande ligger kvar. Men det måste nu vara fullkomligt olikt det minnespalats jag har bevarat inom mig.

Ut mot gatan fanns ett rödmålat staket övervuxet av vildvin, med en vit grind under en frodig lövbåge. En nykrattad gång löper längs husgaveln, givetvis skiner solen och dofter omger mig, det gör de alltid. Dofter lever i minnena, men de kan inte återskapas. Inte återges på samma sätt som en syn, eller ett ljud, de är undflyende och enbart då du åter drabbas av dem kan du förknippa dem med en plats, ett minne.

Till höger reste sig en kraftig lind med ett väldigt lövverk följd av en gräsmatta i vars mitt fanns en rabatt med en mängd olika blommor av vilka jag främst minns de mångfärgade lejongapens färgexplosioner. Till vänster reste sig den vildvinsbevuxna vitkalkade husfasaden, som i min barndom tedde sig mycket hög under sitt sadeltak. Bakom knuten ledde en trappa upp till de dubbla dörrarna som öppnade sig mot en farstu med stora fönster och en mängd krukväxter. På väggen bredvid dörren fanns Morbror Gunnars kopia av Karl den tolftes likfärd och en liten reproduktion av Christan Kroghs målning av en sjökapten, som under svår sjögång, med yvigt skägg och ett väldigt sjöställ lutar sig över ett sjökort i en vitmålad kajuta. Morfar var fascinerad av havet efter det att hans far Severin Caspersson varit skutskeppare i Varberg med flera fartyg, dock aldrig samtidigt, jag tror att två av dem förliste. Om jag inte minns fel berättade Morfar att de seglade på Baltikum och med tjära och gruvstöttor till Newcastle, varifrån jag antar att förde koks med sig tillbaka.

I det blomsterdoftande förrummet visade mig Morfar hur man mellan fingrarna försiktigt kunde dra bladen till en citronmeliss och hur den friska doften av citron då dröjde sig kvar på dem. Hans mor Hanna, som min mor mindes som en mycket sträng och småvuxen, schartauansk dam, hade kallat växten för Hjärtansfröjd den plantan sades ha stärkande effekt på hjärtat och hjälpte mot melankoli.

- Melankoli?

- Det är nu du är så ledsen och dyster att det förgiftar hela kroppen. Allt blir mörkt och svart omkring dig.

Morfar, som varit lärare, berättade och förklarade mycket för mig. Han visade ofta vad han berättade om. Det var kanske därför som så mycket av vad han sagt har stannat i minnet. På det viset påminde Morfar om min far. Han var också en stor berättare som gärna och ofta visade mig olika märkvärdigheter.

Där fanns givetvis de egendomliga lejongapen i Morfars trädgård, som då man drog i deras kronblad öppnade sig likt en rovdjurskäft och blottade sitt intensivt gula inre. Eller stormhattens blåa blomma, vars övre del ser ut om en hjälm och om som de flesta barn vet gömmer en hemlighet, ty om du försiktigt drar undan hjälmen visar sig ståndarna som två små hästar som med fina stänglar drar efter sig de kupade blombladen, likt sagovagnen i Askungen. Morfar kunde, fylld som han var med antika sagor, berätta att stormhatten innehöll dödligt gift. Då droppar av fradgan från helveteshunden Kerberus käftar föll till marken förvandlades de till stormhattar ur vilka häxan Medea utvann det gift med vilket hon tänkte döda sin styvson Teseus. Morfar öppnade en av stormhattens blommor och förklarade:

- Se hur hästarna springer fram, precis som de bevingade drakar som efter sig drog Medeas vagn genom luften då hon efter mordförsöket på Teseus, med sin son Medes, flydde från Aten till ariernas land i Persien, där sonen blev kung och folkets namn ändrades till meder.

Så var det ofta med Morfar, han berättade en historia som var likt en rysk docka, den innehöll andra berättelser som ledde till fler frågor. Genom en handling som öppnandet av stormhattens blomma förde Morfar mig till Medeas mörka historia om styckningen av sina bröder, giftmord på äkta män och släktingar och slutligen det sanslösa dråpet av sina egna barn, enbart för att hennes man övergivit henne. Morfars öppnande av den lilla blomman förde oss också till flygande drakar och fjärran länder, som Persien där Scheherazade lärt sig sina sagor. Berättelser jag sedan fann och kunde utöka genom bläddrandet i Morfars många böcker. En fantasivärld som förvandlade trädgården som höjde sig längs ”Berget” bakom huset till ett Eldorado där varje blomma gömde en berättelse, som Morfar kände till och kunde ge till mig.

Likadant hade Morfar säkert gjort med min Morbror Gunnar, som bakom husets vindskontor hade haft ett litet rum där han tecknat och skapat sina drömvärldar. I lådor och kartonger däruppe fanns tusentals små, minituöst målade pappfigurer som jag kunde ställa upp till hela arméer genom att vika ut flikar vid deras fötter. Morbror Gunnar hade gjort hela Karl den tolftes armé; fotfolk, ryttare, kanoner, trossvagnar. Han hade också återskapat Tusen och En Natt med dess sultaner, haremsdamer, onda trollkarlar, prinsar, elefanter, kameler och palats. Jag och min kusin Erik Gustaf kunde tillbringa timmar däruppe på den dammiga och dunkla vinden, medan vi lekte med figurerna som hans far ritat, målat och klippt ut som barn. Jag undrar var allt det där tog vägen, antagligen finns det enbart kvar i mina, min systers och mina kusiners minnen.

Från förrummet kom jag in i den rymliga hallen, med sin stora trappa, som i en spännande vinkel vred sig upp till andra våningen. Jag fascinerades av hur trappstegens ena sida smalnade medan de svängde upp till övervåningen, som de mötte mellan två mörkbrunmålade balustrader, som jag brukade klänga på. Den där trappan, där kanten på varje trappsteg skyddades av guldglänsande mässingsskenor, kunde med lätthet förvandlas till berg, skeppsmaster eller någon slottstrappa där pirater, musketörer eller riddare fäktades som Errol Flynn och hans likar gjorde på matinéfilmerna.

Bredvid trappan satt telefonen på en hylla och under hängde en pappskiva med viktiga telefonnummer. Mitt dåliga sifferminne till trots kommer jag fortfarande ihåg telefonnumret, eftersom man på den tiden svarade med numret istället för sitt namn – 49 07 05. Det fanns en stol under telefonen, men helst satt jag i trappan då jag talade med någon. I trappan satt jag också ensam en mörk kväll då mina kusiner, Far och Mor, och mina morföräldrar gett sig av för att se Windjammer, en film om ett norskt segelfartyg. Jag var fem år och det var första gången jag var ensam. Jag hade tydligen sovit så djupt att gänget gett sig av utan att de tordes väcka mig, jag har alltid haft lätt för att sova och vaknar sällan under natten. Den här gången vaknade jag dock i det stora, tomma huset och kunde inte begripa vart alla människor tagit vägen. Jag satte mig i trappan för att vänta på dem alltmedan månskenet föll in genom fönstret som fanns på väggen i trappan.

På den tiden levde min mormor, en vacker, ljushårig dam som påminde mycket om min mor men som jag dessvärre inte har så många minnen av, bortsett från hennes vänliga leende. Hon dog när jag var sex år, men Morfar brukade berätta att han kände hennes närvaro i huset. Då jag var ensam på besök hos Morfar brukade jag sova bredvid honom i Mormors stora säng. En gång berättade han:

- Jag låg och sov här då jag plötsligt vaknade av att det kom in ljus under dörren, som sedan sakta öppnades och Irene kom in i rummet. Hon kom fram till sängen, böjde sig över mig och kysste mig på pannan.

Det där skrämde upp mig ordentligt och tillsammans med min kusins berättelser om att Morbror Gunnar sett änglar gjorde att jag under lång tid inte tyckte om att på kvällarna vistas ensam på husets andra våning.

I nedre trapphallen fanns en mörk ”smatt” dold bakom ett tungt förhänge, där inne fanns skoställ, hattar och överrockar. Stället kallades galoschhyllan eftersom det var på en sådan Mor och hennes bröder fick sitta och skämmas om de hittat på något otyg. Den där smatten brukade vara den sista tillflykten då vi barn lekte gömme och inte i tid kunde finna något bra gömställe. Trapphallen framstod som både hotfull och festlig. Under min mors barndom förvandlades den på julaftons morgon till en sagogrotta. Då Mor och hennes bröder från sina sovrum kom nerför trappan fann de att Mormor och Morfar under natten hängt upp bonader med julmotiv och tänt levande ljus, då de sedan kom in i salongen fann de julgranen klädd och smyckad. På den tiden låg det tydligen alltid stora drivor med snö utanför de stora fönstren. Även Mor och Far brukade på natten innan julafton smycka vår lägenhet medan vi barn låg och sov, något som gjorde att vi begrep att juletiden var något helt annat än vardagen, det var då magi och värme trädde in i våra liv och förvandlade allting.

På husets nedre botten fanns skjutdörrar, något som jag antar att min händige morfar åstadkommit, genom dem kom du från hallen in i salongen där det fanns en stor halvmåneformad och grå, öppen spis, kring eldstadsöppningen hade Morfar målat en bred slinga i vitt och rött. På spiselkransen fanns en massiv, sjuarmad ljusstake av trä, tillsammans med flera träfigurer, allt gjort av Morfar. Nej, förresten, där fanns även en del figurer som min far täljt och målat, samt en fin liten målad lerskulptur av en undulat, som han också hade gjort. Framför den öppna spisen fanns en omfångsrik, vinröd fåtölj, även den, liksom spisen, gjord av Morfar. På väggen bredvid fåtöljen fanns en tavla med Henners Fabiola, som på den tiden var vanlig i många hem. Jag undrade vem hon var och vet det fortfarande inte. 

Mina morföräldrars hus var fyllt med förvånande heminredningsdetaljer, oftast hopsnickrade av Morfar, och tavlor målade av Morbror Gunnar. I salongen hade det kasetterade taket av ljust trä och mörka ribbor gjorts av Morfar, som i fåtöljen brukade sitta och lyssna till radion, som stod bakom en soffgrupp bredvid en lång, grön dyscha över vilken det hängde en mäktig oljemålning föreställande Morfar inom en tung, grå ram, målad av Morbror Gunnar, som gått på Akademin. Min kusin Erik Gustaf påstod en gång att Morbror Gunnar sagt att Morfar och Mormor hade oroat sig för att ljudet från radion skulle verka förvirrande på deras medvetande som ännu inte vant sig vid att ta till sig tal från andra än sådana som var närvarande i rummet. Det var ganska sent som TV:n dök upp i huset. Men den stora tunga bokhyllan, bredvid det likaledes massiva skrivbordet framför det breda perspektivfönstret, hade alltid funnits där. Morfar satt ofta vid skrivbordet och det hände då att han for upp och hötte våldsamt med näven mot skatorna, som enligt honom stal fågelägg och sprätte kring bland hans älskade rabatter. En gång slog han ner den stora strindbergslampan vars marmorerade kupa krossades. Eftersom trädgården var anlagd på en bergsluttning tycktes den torna upp sig utanför fönstret och blicken möttes av ett blomsterhav som likt en mäktig havsdyning reste sig upp mot knotiga tallkronor och en blå himmel.

Bredvid skrivbordet stod på höger sida ett bastant piano med en märklig pianobänk av ett vackert ljust trädslag, försett med små dörrar bakom vilka noterna förvarades. Även den möbeln var tillverkad av Morfar. Mormor, hennes dotter och två söner var alla goda pianister. Barnen gick till samma pianolärarinna inne i Stockholms centrum. Mor avskydde att gå dit eftersom hon inte kunde sina läxor och pianolärarinnan slog henne på händerna. Mor blev dock, liksom Morbror Gunnar, sedermera duktig på pianospel och de kunde på ett känsligt sätt framföra sonater av Beethoven, Schubert och Schumann, medan Morbror Sven excellerade med att spela Alexander´s Ragtime Band i väldig hastighet. Bredvid pianot hängde en tavla som jag var djupt fascinerad av, det var ett träsnitt av Morbror Gunnar som föreställde örnen Gorgo i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Det fanns inte så många blommor inne i huset, förutom i den ljusa matsalen där Morfar placerat ett stort egenhändigt tillverkat bord, med tunga stolar försedda med snidade monogram. Därinne tickade en stor väggklocka från Morfars barndomshem, ett ljud jag aldrig varit förtjust i emedan jag alltid förknippat det med död och ålderdom. En serveringsgång med skåp med porslin och glas ledde in till köket. Längst ner i ett av skåpen förvarade Morfar vin och snaps. Det var sällan han drack, men det hände att han tog sig en sup för hjärtats skull. Bredvid köket fanns en litet matrum som tidigare varit pigkammare. Det var där vi åt för det mesta. Vad jag minns så hade Morfar stor aptit och glufsade med speciellt välbehag i sig vad han kallade för ”byxor”, dvs torskens romsäckar.

Köket var ljust och rymligt och där fanns ett stort skafferi som man kunde gå in i, mellan de tjockt målade träväggarna doftade det därinne gott från kaffe och grönsaker. Fortsatte du genom köket kom du fram till en trädörr med en stor nyckel och öppnade du den så fann du en brant trappa som ledde ner till ännu en av husets förtrollade delar – Morfars snickerikällare. Där nere, i ett fönsterlöst rum med grå cementväggar som doftade gott av hyvelspån och fernissa, hade Morfar sin stora hyvelbänk där han tillverkade den ena märkvärdigheten efter den andra, bland annat en stor bondgård i flera våningar med uthus och vagnsbod, där kärrorna även gjorts av honom. Jag fick den unika gården i födelsedagspresent och har den fortfarande kvar.

Där nere hade han också en toalett med en trädörr och därinne kunde jag sitta och titta på Morfar medan han hyvlade, spikade och målade vid sin snickarbänk. På trädörren hade han klistrat upp en massa tidningsurklipp, bland annat politiska karikatyrer av EWK. Bredvid toaletten fanns en stor trälår med koks, som användes för att elda i pannan i tvättstugan intill, där det också fanns en väldig träklädd tank för varmvattnet och stora sköljkar av sten.

Från Morfars snickerikällare kom du ut i trädgården genom ett rum med en stor potatislår och en vägg med skafferi för mat som inte skulle användas med en gång, på väggarna hängde bastsnören som Morfar använde för att binda upp sina blommor. Trädgårdsredskapen förvarade han i ett garage nere vid husets bakre grindar. Mormor och Morfar hade ingen bil. En brant trappa ledde upp till en berså täckt med vildvin, till höger om den fanns den prunkande trädgården, medan det till vänster löpte en smal stig, med oregelbundet lagda stenar mellan vilka det växte taklök och andra fetbladsväxter, förbi ett solur på en grovhuggen piedestal.

Ovanför blomsteröverflödet låg berget naket med mossklädda hällar där jag kunde ligga på rygg och njuta av solskenet, bredvid stod vita trädgårdsmöbler under en kraftig björk. Från dem blickade du ner över blomsterhavet som bredde ut sig bort mot huset och dess veranda ovanför de breda perspektivfönstren. Från den verandan hade jag iklädd en mjuk, ljusblå pyjamas tillsammans med mina föräldrar och morföräldrar hösten 1957 sett hur ryssarnas Sputnik som en ljusfläck sakta rört sig över en stjärnklar natthimmel. Satelliten var ju inte mycket större än en badboll, men jag är övertygad om att jag såg den som en liten vit prick som sakta rörde sig över himlen. Jag var tre år och det är ett av mina första minnen.

Morfar var mästare i att kombinera sina blommor och växter på ett sådant sätt att de bildade en nyansrik matta av ett överflöd av färger, en slags kaotisk ordning som kunde hålla blicken fången timme efter timme, speciellt som bin och andra insekter rörde sig bland dem. I Morfars hem fanns en kombination av yttre och inre världar; Morbror Gunnars leksakssoldater, Morfars hemsnickerier, den stora trädgården och böckerna, men också en inre värld skapad genom min tillvaro tillsammans med Morfar. Jag låg i  hans säng och lyssnade till honom när han läste berättelser ur Bibeln eller Iliaden, hur han sjöng psalmer, som den mäktiga:

Bred dina vida vingar,
o Jesus, över mig
och låt mig stilla vila
i ve och väl hos dig.

Eller ur minnet läste upp dikter från Topelius och Snoilsky. Sådant har stannat i minnet. Speciellt hur Morfar återberättade Snoilskys dikt om hur Swedenborg visat en ängel för en liten flicka, som visste att andeskådaren kände sådana. Swedenborg förde henne genom sin trädgård längs en gång utmed jordgubbslanden, under ett tak av kaprifol, tills de kom fram till ett lusthus, som nu finns på Skansen, där han lyfte upp den lilla flickan och genom ett fönster visade henne den ängel hon bett om att få se. Den lilla bävar förundrad inför synen: ”Vad kan det vara? Hon ser ett barnansikte”, men så skrattar hon och lyser upp: ”Fönstret var en spegel bara!”  

Jag frågade Morfar vem Swedenborg var och han förklarade att det var en man som levt i Stockholm och sagt sig kunna besöka himmel och helvete, något som han sedan beskrev i bok efter bok. Morfars berättelse gjorde att jag hyst ett livslångt intresse för Swedenborg, har skrivit om honom och till och besökt den store swedenborgkännaren och pastorn i Swedenborgs kyrka, Olle Hjern, men det är en annan historia som jag kanske återkommer till någon gång i framtiden.

Här i Rom har jag emellanåt besökt rummet i Palazzo Corsini där Drottning Kristina dog 1689 och där läst hennes stolta ord på en marmorplatta ”Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord”, då minns jag ofelbart hur Morfar med en stämma darrande av rörelse för mig läste upp slutorden i en annan av Snoilskys dikter. Den handlar om hur en fattig svensk student sitter nedanför Palazzo Corsini, som då hette Villa Riario, och sjunger en svensk visa, som den döende Kristina lyssnar till genom de öppna fönstren:          

De röde präster viska med varandra 
Och fatta forskande en kallnad hand. 
Vid svenska ljud Kristina Alexandra 
Förts över bron till obekanta land.

Nu frågar sig kanske mina läsare varför jag valt att så omständligt återbesöka mina morföräldrar hus.

Förklaringen står delvis att finna i två böcker av Frances Yates som fått stor betydelse för mig: Giordano Bruno and the Hermitic Tradition och The Art of Memory. I dem skildrar hon en metod som använts för att förstärka vårt minne, den kallas locimetoden, från det romerska ordet loci, som betyder ”plats”. Att söka efter olika memoreringsmetoder var populärt både under antiken och renässansen då böcker var dyrbara och sällsynta, något som gjorde att minnesträning ansågs vara av stor betydelse för filosofer och författare.

Tekniken går ut på att du tänker dig en byggnad och i tankarna fyller dess rum med föremål som väcker associationer till olika ämnen och minnen. Sedan kan du vandra genom ditt mentala ”minnespalats” och där plocka fram föremål som aktiverar ditt minne och dina associationer. Vad du då aktiverar är ditt eidetiska minne (från grekiskans εἶδος, eidos ”att vara sedd”), det vill säga din förmåga att minnas bilder, något som uppenbarligen är starkt utvecklat hos barn, men som försvagas med åren, om du inte tränar ditt minne minne genom att söka synintryck i det förflutna.

Din eidetiska förmåga är uppenbarligen kopplad till mycket ursprungliga hjärnfunktioner och tycks vara starkt utvecklad hos flertalet däggdjur. Det är hippocampus som utgör hjärnans centrum för eidetiska tankeprocesser och det är också där som fantasier och drömmar tar form.

Genom att i minnet vandra genom mina morföräldrars hus har jag försökt förstärka minnet av min morfar, återbesöka den stora betydelse han haft för mig och att jag gjort det beror på att jag för fjorton dagar sedan blev morfar till en liten flicka vid namn Liv och om jag för henne kunde bli den stora förebild och inspiratör som min morfar varit för mig, då vore jag mycket lycklig.

Snoilsky, Carl (1980) Svenska bilder. Stockholm: Niloé. Yates, Frances A. (1999) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. New York: Routledge. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: The University of Chicago Press.