Blog
One of mine and my youngest daughter’s pleasures is to visit IKEA, a strange place where I cannot avoid being fascinated by the small, decorated rooms. They make me think of reconstructions of antique environments which are to be found in museums. The only difference is that at IKEA people move around among the furniture. Otherwise, the IKEA environment is just as strangely removed from reality as the museum displays.
Recently I did in an art magazine discover the works of the American artist Rikki Nihaus – Swedish Landscapes. Contour-sharp, hyper-realistic oil paintings showing how the same man, wearing a gray suit and black tie, places himself among IKEA's furniture displays. Perhaps these artworks might be considered as a critique of our consumer society. I do not know. The images are emotionally cold, testifying to surface and alienation. The man seems to e something in common with the furniture – rigid and devoid of signs of expressions he reflects an illusion of “reality”, that is nothing less than lifeless sterility.
One of Nihaus’ paintings appears to reflect a painting by the English artist Walter Sickert'– Ennui, Boredom. A cigar smoking man stares blankly at something beyond us. while a woman is leaning against a chest of drawers seemingly looking straight into the wall, or possibly she is dreamily looking at a painting. It is hard to establish which is the case.
In Nihaus’ Swedish landscape, the man also looks at something outside the picture and just as the older cigar-smoker in Sickert's painting has a half-filled glass in front of him, and possibly an ashtray, or a matchbox, the well-dressed man sitting among IKEA’s furniture display has glass and porcelain in front of him. The woman behind him turns away. The two IKEA-visitors have no contact whatsoever. O each other they are complete strangers. IKEA is here appearing as a Twilight Zone, a world far beyond the “real” life.
On the contrary, the persons in Sickert’s painting might know each other far too well, in any case they have no contact either.
Walter Sickert (1860-1942) was undoubtedly, along with his contemporary Philip Wilson Steer, England’s foremost impressionist, although his misanthropic disposition makes Sickert often seem to be in a twilight zone between impressionism and expressionism. Below we see the serious Sickert and a more jovial Steer in a painting by Henry Tonks.
Sickert painted atmospheric landscapes from Venice, Dieppe and the English countryside, but made himself best known as a city painter.
His representations of taverns and cabarets have a certain liking to Degas, at least in terms of motifs, although Sickert makes use of a more fragmented colour surface and diffuse contours.
In 1883, Sickert met Degas in Paris and was then deeply impressed by him and his art. Like Degas, Sickert depicts entertainment venues and portrays prostitutes, and like the virtuoso Frenchman, Sickert used unexpected angles, bold cuts, and paid attention to subtle light shifts and reflections.
However, if Degas in his painting seems to find himself in the middle of life, Sickert, who quite often was overtaken by depressions, seem to express a feeling of exclusion, paired with a negative view of humanity. Sickert used to state that he regarded humanity as divided between "caretakers and patients".
In London, Sickert liked roaming around in poor, run-down neighborhoods. In his pictures of prostitutes, Sickert does not seem to meet them like in Degas in brothels, but in shabby hotel rooms, and he portrays them with a ruthless, almost contemptuous realism.
It is possible that Sickert, despite having a several girlfriends, had a degrading view of women. In fact, he explicitly forbade women to participate in the artists’ group he founded in 1911 and named The Camden Town Group. For three years, sixteen artists met regularly in Sickert’s studio and arranged joint exhibitions. Several of them were already well-known, like Robert Bevan, Augustus John, Wyndham Lewis and Duncan Grant.
Robert Wood was an artist who, like Sickert, lived in Camden. However, he was too young and unrecognized as an artist to be honoured with membership in an illustrious artist fellowship. Wood was primarily an engraver and was working as designer at the reputable London Sand Blast Decorative Glass Works. Since he and Wood shared the same interests, Sickert was probably acquainted with him. Like Sickert, Wood was often seen in pubs, restaurants and various places of entertainment and was known as a somewhat blasé, though nevertheless a charming man.
Emily Dimmock, who occasionally worked as a prostitute, was in 1907, in an apartment she shared with a railway worker, found with the throat slit. The couple was not married and when the man was away on lengthy work shifts Emily received her former customers in the couple's shared apartment. The perpetrator had killed Emily in her sleep he had deed unseen disappeared from the crime scene.
The murder became a sensation and was followed up by a number of sensational newspaper articles. It was wildly speculated that Jack the Ripper had reappeared. Robert Wood’s former girlfriend, Ruby Young, who was a prostitute as well, knew that Wood had an affair with the murdered Emily. The artist forced Ruby to provide him with a false alibi for the night of the murder. Ruby, however, told what happened to an acquaintance, who went to the police who when they pressed Ruby and furthermore showed her a postcard they had found in Emily's apartment, she recognized Wood’s handwriting. Ruby's testimony was fitted in with the fact that several of Wood’s acquaintances on the night of the murder had seen him together with the murdered Emily. Wood was arrested, but was acquitted after an extraordinary skillful defense.
Through his handsome, youthful appearance and calm demeanor, Wood had during the trial been able to charm a large part of the audience, while others became disturbed by his light-hearted, obviously careless behaviour. During his trial and detention, Wood made a number of sketches which were immediately published in the press. After his acquittal, the suspected killer lived a relatively unnoticed and quiet life until his death in 1966.
Walter Sickert was a trained actor and could easily identify with different people, not least suspected murderers. He became famous after devoting several drawings, etchings and paintings to what he called The Camden Town Murder. All these works of art depicted how a dressed man is seen in the same room as a naked woman lying on a bed.
Sickert had previously made himself known for renderings of “vulgar” nudity and his depictions of the Camden Murder created a widespread scandal. Rarely had a well-known artist in such a brutal manner manifested his engagement in an actual murder, which furthermore hinted at sexual violence. Sickert went out in defense. In an article he opposed the shallow and enticing nudity of salon art and instead advocated an uninhibited realism:
An inconsistent and prurient puritanism has succeeded in evolving an ideal which it seeks to dignify by calling it the Nude, with a capital “n,” and placing it in opposition to the naked. An interdict to representations of the naked figure, such as was in force in certain Catholic countries in the middle ages is worthy of respect, and is consistent. The modern flood of representations of the vacuous images dignified by the name of the Nude, represents an intellectual and artistic bankruptcy that cannot but be considered degrading, even by those who do not believe the treatment of the naked human figure reprehensible on moral or religious grounds.
From time to time, Sickert painted naked women with disfigured faces and bodies, reminding of the work of Ernest Joseph Bellocq (1873–1949), a commercial photographer who in New Orleans devoted himself to portrait - and landscape photography. Bellocq came from a well-to-do family and was something of a dandy, who according to friends and acquaintances had no other interests other than photography. Bellocq was attracted to Storyville, the city's shabby, red light district, the birthplace of jazz and an abode of disgraceful entertainments. Bellocq spent much of his time in the brothels and opium dens located to these infamous neighbourhoods.
After his death, Bellocq became known for his previously unknown photographs of nude prostitutes. Pictures that have made Bellocq the subject of a number of films and biographies, often of a lugubrious kind. The main reason for this interest is that several of the naked women portrayed in Bellocq’s photographs have had their faces scraped away. Something done already while the photo emulsion was still moist, i.e. the liquid mixture of gelatin and photosensitive silver salts that early photographers used to develop their images.
That Bellocq acted in such manner remains a mystery, especially since his nude models on several images have their faces intact. However, Bellocq often provided his models with face masks.
Bellocq’s and Sickert’s nudes are through their rather shabby surroundings reminding of Francis Bacon's numerous depictions of distorted, helplessly naked and almost massacred figures twirling around on soiled beds.
Bacon’s occasionally quite repulsive pieces of meat, placed as they are on disheveled beds, bear a resemblance to the revolting forensic photographs taken of Jack the Ripper's victims. Jack the Ripper was the designation for an unknown serial killer who between August and November in 1888 murdered at least five women, the so-called Canonical Victims, this since there might be several more victims of The Ripper’s murder spree.
The killings came to prominence through their connection with social and moral squalor of the undiscovered assassin’s hunting grounds within Whitechapel, one of London’s East End’s most infamous neighborhoods, immortalized by Gustave Doré’s etchings in Jerrold Blanchard’s London, A Pilgrimage from 1869 and Jack London’s impressive reportage book The People of the Abyss, from 1903.
Murder was common in the East End, not the least did its poor and unprotected prostitutes live dangerously. The general public’s anxiety and imagination were further provoked by the Ripper’s defilement of his victims. He opened their corpses opened and removed internal organs. In some cases, he arranged severed body parts together with various objects in the same room where he had committed his horrendous crimes. This was done in such a way that it seemingly suggested macabre rituals. In other cases, he took some of the organs with him. One of the the Ripper’s victims was Swedish port of Gothenburg.
When the commotion was at its greatest heights, the police and press received hundreds of letters whose senders pretended to be Jack the Ripper. Most of them could be rejected as written by journalists, or by people who wanted to enjoy the effect of their antics. Several researchers believe that all letters are fake, but one of them is, due to its special content, often highlighted. This so-called Letter-From-Hell was addressed to the leader of a civic guard which assisted the police force in its search for Jack the Ripper.
The letter was sent in a small box that also contained half a human kidney. The grotesque object may have originated from one of the victims, Kate Eddowes, who suffered from the same disease as the sent kidney showed signs of. The letter writer, it is the only letter that is not signed with “Jack the Ripper”, said he had fried and eaten the other half of the kidney. The misspelled, strangely formulated and awkwardly texted letter eventually disappeared during the London Blitz. It got its name from its introductory words “From Hell”.
Jack the Ripper’s rampage among East End’s prostitutes ceased as abruptly as it had begun. Had he simply taken his own life? Or was he perhaps a well-to-do gentleman from the city's upper classes who assumed that hunters were on his track? In any case, the gruesome murders gave rise to a plethora of “investigators” who, from 1888 onward, have been presenting a myriad of theories and assumptions about who the killer might have been. There is no lack of articles, books, plays, musicals, operas, comic books, paintings, rock music and not the least novels dealing with Jack the Ripper. The perpetrators have been identified as teachers, thieves, lawyers, surgeons, butchers, mental patients, vampires, demons, doctors, hairdressers, blackmailers, arsonists, royalty, writers, artists, businessmen and police officers. Jews, Freemasons and priests have been suspected. In addition to being English, Scots or Irish, the alleged perpetrators have been Poles, Russians, Americans, Germans, French, Belgians, Italians, or Australians.
After presenting his artistic renderings of the Camden Murder, Sickert began to expose an increasingly immersive interest in Jack the Ripper. He continued to paint naked female figures on beds in impoverished environments and even imagined that his home on 8 Morning ton Crescent once had housed Jack the Ripper. His landlady had assured him that a tenant, a young man studying to be a veterinarian, who had rented the apartment in 1881, had been no less than the infamous serial killer.
That Sicker was engrossed by his interest in brutal murders has been observed stated, among others, by his artist colleague Marjorie Lilly (1891-1980), who in her memoir Sicker: The Painter and His Circle from 1971 described how Sicker when she once visited him was obsessed by a “burning craze for crimes personified in Jack the Ripper.”
The artist and gallery owner Helen Lessore (1907-1994), who in the thirties spent a lot of time with Sickert and wrote several articles about him, also pointed out his great interest in murder scenes and claimed that she and Sickert often visited places where heinous crimes had been committed. In parentheses it might be mentioned that it was Lessor who first paid serious attention to the young Francis Bacon’s art and she did in 1953 in her London gallery Beaux Arts arrange the artist's first exhibition, when among other outrageous works his later so famous Screaming Pope was exhibited.
Several of the paintings and sketches that Sickert made of his bedroom he named The Bedroom of Jack the Ripper. In a particularly enigmatic version we see the room through an open door. It is dark and contours are blurry, light enters from gaps in the window blind. It appears as if a menacing figure is standing with his back to us, looking out through the narrow openings in the window screen – the Death, Jack the Ripper? In comparisons with several other of Sickert’s representations of the same room, we realize that it is in fact not the shape of a dark male figure, but a mirror.
Did Sickert often stand in front of that mirror while pretending to be Jack the Ripper? A fantasy he possibly portrayed in his depictions of disfigured, naked women? He made a large number of paintings of naked women lying exposed on a bed in the same room. Were they fantasies about slaughters by Jack the Ripper?
Sometime in 1969, Helen Lessore, who was sister-in-law to Sickert's third wife, was in her gallery visited by a peculiar man and thus began a new chapter in the strange story about Jack the Ripper.
Joseph Gorman, a rather unsuccessful artist and art restorer, claimed to be the illegitimate son of the otherwise childless Walter Sickert. Gorman had sought out Lessore because she was known to be an authority concerning most matters related to Walter Sickert, if she accepted Gorman's story it would be an important part of his intents to prove that he was Sickert’s son.
It was not only Walter Sickert’s fatherhood that Gorman revealed to Lessore, most sensational was that according to him had Jack the Ripper not at all been a crazy serial killer. The five women had actually been murdered as part of an effort to hide a scandal within the British royal family. According to Gorman, the killer had been no less than the respected Sir William Withey Gull, one of Queen Victoria’s trusted medical doctors. Walter Sickert had also been involved in the bloody and sordid drama.
Through Helen Lessore, the BBC got in touch with Joseph Gorman, or Joseph Sickert as he now called himself and this contact became the origin of a conspiracy theory that still haunts movies, books and newspapers.
In 1973, the BBC did in six episodes broadcast a series dealing with Jack the Ripper. The programs were in part presented as a discussion between two “detectives” and interspersed with dramatized scenes taking place in the 1880s. In episode six, Joseph German appeared and told his astonishing story.
According to Gorman, his grandmother – Annie Elizabeth Crook, had secretly been married to the English heir to the throne, Albert Victor, and had a daughter with him. In connection with this rather incredible story, German claimed that the Ripper murders were part of a conspiracy to silence a potential scandal by murdering everyone who knew that Albert Victor had begotten a daughter with a commoner, a woman who worked in a tobacco shop.
Prince Albert Victor, Duke of Clarence and Avondale, was the eldest son of Albert Edward, Prince of Wales and later King Edward VII. Accordingly Albert Victor was in second place in the British succession order. However, he died in 1892, only 28 years old, and since Edward VII died childless, this would actually mean that Joseph Gorman’s mother, Albert Victor's daughter, had been the rightful heir to the British throne and that Joseph Gorman thus was a prince. However, when Edward VII died in 1910 it was Albert Victor’s son, George Frederick Ernest Albert, who became British King under the name of George V.
According to Gorman, Walter Sickert knew everyone involved in the conspiracy to cover up the fact that Albert Victor had a daughter. They were all Freemasons. Sickert also knew Since Albert Victor, Edward VII and the future George V all were members of the same Masonic lodge as Sickert he was personally acquainted with all of them. That Sickert knew George V is partly based on the fact that he made several portraits of him. However, like so many other of Sickert's “portraits”, they were actually based on newspaper clippings.
At the request of her Masonic friends, Sickert, still in accordance with Gorman’s imaginative tale, employed a nanny to Prince Albert Victor’s secret daughter, whose mother by the conspirators had been locked up in a mental institution. The nanny was, in fact, a prostitute, Mary Jane Kelley, who, when she learned about the truth of the child’s ancestry, began blackmailing the British royal family. Mary Jane Kelley became Jack the Ripper’s last victim, before whom Sir William Withey Gull, on behalf of the royal family and with the help of his Masonic colleagues had murdered four of Mary Jane’s friends, they were all prostitutes, making it all appear as crimes committed by a perverted misogynist.
Joseph Gorman/Sickert had claimed that he had been told the sordid story by his alleged father, Walter Sickert, who according to him had had an affair with Prince Albert Victor’s alleged daughter, who thereby had became the mother of Joseph Gorman/Sickert.
The reason I became interested in this singular story was that while I in 1983 was teaching history of religions in Santos Domingo was approached by one of my adult students who came up to me and greeted me with a somewhat peculiar handshake. He blinked conspiratorially while declaring: “I understand that you are one of us.” When I seemed to be completely unaware of what he meant, he whispered: “Los Masonicos” the Freemasons. Somewhat later I discovered that handshake on the cover of a book by Stephen Knight The Brotherhood, which in addition to providing an interesting account of the history of the Freemasons presented a number of more or less fantastic conspiracy theories about this legendary society. In Knight’s book I found Joseph Gorman’s ingenious story, which the author apparently had taken very seriously.
After watching the BBC’s series about Jack the Ripper, Stephen Knight (1951-1985) had sought out Joseph Gorman in his shabby apartment in north London. For hours, Knight had been sitting and with great fascinated listened to the mythomaniac’s cunningly constructed stories. At first, however, Knight had been extremely doubtful whether the whole thing could be true or not and accordingly dug himself into investigative journalism, which led him to discover quaint contexts and inexplicable coincidences. Finally, Knight became convinced that Gorman was largely telling the truth. The result was a 1975 bestseller – Jack the Ripper: The Final Solution, which captured public imagination not only because of the fantastic story told by Knight, but also due tom his “discovery” of a high-level conspiracy. About hidden forces at the heart of British society – the lugubrious manipulations of Masons, who for centuries had shaped English politics. Knight’s book thus became another contribution to the nutty nets that are spun around what is conceived to be global, damaging and outright dangerous intrigues generated and stage-managed by powerful, secretive associations.
An enraged Gorman did however partially destroy Knight’s cleverly constructed theories about Free-masonic manipulations. Knight had slightly changed German's tale by emphasizing a suspicion that Walter Sickert was more involved in the murders than previously assumed. Knight even hinted that it was Sickert and not Dr. Gold who was identical with Jack the Ripper. Joseph Gorman, who stubbornly continued to claim that he was Sickert’s son, went to The Sunday Times and admitted that he had invented most of his wondrous story.
Nevertheless, Knight did not give up and wrote The Brotherhood, another bestseller in which he further developed his theories about the Freemasons’ control of British politics, yes – how they actually had a frightening influence on the whole of English society. By that time, Knight had become one of the disciples of Bhagwan Rejnesh, “Osho”, and called himself Swami Puja Deba. Two years after the release of The Brotherhood, Knight died of a brain tumor.
Knight’s theories gave birth to several sequels that spanned both his conspiracy speculations and the possibility that Walter Sickert had been Jack the Ripper. When it came to the conspiracy, Alan Moore's and Eddie Campbell’s “graphic novel” from 1998 became influential, mainly because it formed the basis of the Hughes brothers’ 2001 film From Hell.
In their film, the brothers Hughes transform Walter Sickert into Prince Albert Victor, who when he moves to the East End and marries Anne Crook pretends to be the artist “Albert Sickert” (sic). In their graphic novel, however, Moore and Campbell downplay Sickert’s role and concentrate their tale on the physician and Freemason William Gull, who is portrayed as a misogynistic lunatic whose contempt for women is fueled when he, on behalf of Queen Victoria, as Jack the Ripper murders one prostitute after another. They let Gull be harassed by strange visions inspired by Douglas Adam’s humorous detective story Dirk Gently’s Holistic Detective Agency, which Douglas described as a “ghost-horror-detective-time-travel-romantic-comedy-epic, mainly concerned with mud, music and quantum mechanics.”
In his 1990 Sickert and the Ripper Crimes, Jean Overton Fuller, author of several biographies, singled out Walter Sickert as the misogynistic Jack the Ripper and several authors began to follow her trail.
Obviously, an engrossing interest can easily develop into a phobia. I assume this might happen when imaginative people discover contexts and opportunities where others have not perceived them, people like artists, writers and scientists. It seems that conspiracy theories in particular have an ability to occupy people’s mind sets, discoloring their ideas and interpretation of life.
Patricia Cornwell, who had worked in a forensic lab where she learned the intricacies of forensic investigations, became a multimillionaire through her Kay Scarpetta detective stories, which have sold more than 100 million copies worldwide. The novels about the forensic doctor Scarpetta contain a number of details about forensic methods, which provide solutions to often extremely macabre murders.
By the end of the last century, Cornwall was seized by a mania which meant that she at all costs had to prove that Walter Sickert was identical with Jack the Ripper. It seems as if she, with her autopsy and author background, became overtaken by an obsession forcing her to solve London’s most gruesome murder mystery. Cornwell put her well-founded reputation as a skilled tracking dog at stake in her search for evidence based on interpretations of Walter Sickert’s dark, provocative and elusive paintings.
An approach that makes me remember how I, together with a school class, visited one of Sweden's most well-known forensic pathologists. It was his observations that had led to the capture of a serial killer.
Between October 1978 and January 1979, an 18-year-old relief worker at long-term care unit at Malmö’s Eastern Hospital had poisoned elderly patients with corrosive cleaning agents. A total of 27 patients developed life-threatening symptoms, while 24 of them died in severe pain. The medical examiner explained to us:
I autopsied most of those senior patients. It was pure routine work and, as usual it was a simple matter of determining the cause of death. They had all suffered from severe age-related ailments and many had suffered from far-reaching dementia. In cases like that an autopsy generally recognizes a variety of possible causes of death. In my role as hospital pathologist I am generally not searching for crimes and may thus usually identify “natural” causes of death. However, my suspicions were triggered when an extraordinary number of deaths occurred within a very limited time span, all originating from the same long-term care ward. This awakened the coroner within me and as soon I assumed that there could be a crime hidden behind these deaths I almost immediately found the cause of death. It was so obvious that I could not understand that I had not discovered it before. All the corpses had a strong purple discoloration in the trachea and I could quickly determine that someone had poured deadly detergents, Gevisol, or Ivisol, into them.
The perpetrator was sentenced to “closed psychiatric care” for eleven homicides and sixteen attempted murders. He had been allowed to take care of severely disabled, elderly patients despite having been fired from his previous job as a care assistant at another hospital, with the motivation:
The medical doctor in charge and medical orderlies at the ward have spoken with and about him. He is entirely lacking power of initiative. Acts weird, does not seem to understand what he is being told. Not to be re-employed.
The last sentence was underlined several times.
Patricia Cornwell’s increasingly tenacious efforts to identify Walter Sickert as Jack the Ripper probably has made her blind to other possibilities. Her obsession seems to have led her in the opposite direction to the one generally taken by a criminal investigator. Instead of finding a point of departure based on a chain of clues and events which eventually would lead to a perpetrator, she has from the outset decided that it was Walter Sicker who committed the horrific murders. Cornwell considers his paintings, biography and preserved personal documents as essential clues which binds him to the Ripper murders.
To solve the murder mystery, Cornwell spent part of her substantial wealth to buy no less than thirty-two of Sickert’s oil paintings, as well as a number of his drawings and etchings and a large amount of other “essential Ripper material”.
Cornwell’s fixation on Sickert as a mass murderer has meant that while scrupulously reviewing his works of art she finds nothing else but hints to the murders she believes he had committed. A narrow conception of art that could turn Picasso into a misogynistic murderer.
Not to mention Sickert’s contemporaries among German expressionists, who undeniably had a morbid interest in sexually inspired murders of women and mutilation of their bodies. A phenomenon that has given rise to several special studies.
In addition, Cornwell ignores several characteristics of Sickert's art. She states, for example, that “this artist never painted anything he had not seen”, when he actually used to paint with the help of photographs, postcards and newspaper clippings. Well aware of the fact that public interest was aroused by scandals and crime, Sickert often used ostentatious titles for his painting, alluding to gruesome crimes and sensational news.
When I several years ago read Cornwell's book about Jack the Ripper, I found it to be quiet good, especially her depictions of the misery in the East End and the unrestrained violence against and contempt for the prostitutes of that time.
However, I found that she went too far in her apparently meticulous analysis of Walter Sickert’s assumed character, misled as she was by preconceived notions. Her mistakes are manifold, not least her superficially easy-going analysis of Sickert's peculiar art, which actually is far from being the reflection of a mass murderer’s delusions and/or bad conscience. Likewise, the results of the surveys conducted by generously paid graphologists and DNA experts are not particularly convincing. First, it is uncertain whether any of the carefully researched Ripper Letters, which are filed with Scotland Yard, were actually written by the serial killer. Secondly, Cornwell’s conclusions that the traces of human DNA on two postage stamps correspond to the DNA on stamps found among Sickert’s preserved correspondence. The mitochondrial DNA present on the stamps can be found among one to ten percent of England’s population, i.e. at least tens of thousands of individuals. The same goes for the paper on which several of the Ripper letters were written, although being identical to the one Sickert used this specific stationary was the one most commonly used in England at the time when the letters were written.
Despite this and several other spurious observations, Cornwell stubbornly continues to insist that she is one hundred percent sure that Walter Sickert was identical with the elusive Jack the Ripper, declaring that:
Because if somebody literally proves me wrong not only will I feel horrible about it, but I will look terrible and I will lose my good reputation. […] If it turns out that something indisputably proved that this notorious killer was someone other than Walter Richard Sickert, I would be the first to offer congratulations and retract my accusations.
Unsolved murders often lead to complicated conspiracy theories and if they appear to be politically motivated, those looking for a solution can easily get lost in a labyrinth where unrelated, but sometimes not entirely improbable facts interfere with the investigations, until a quite preposterous pattern emerges.
Just think of the thicket that grew up around the Kennedy – and the Swedish Palme murders, where Occam’s razor rarely has been used: “entities should not be multiplied beyond necessity,” or “the simplest explanation is usually the best one.” Even if 36 years has passed since the Swedish Prime Minister was shot down in open street and the murderer has not yet been convincingly identified, speculations and crack-pot ideas remain endemic.
Personally, I believe in the theory that it was the US citizen Francis Tumbelty who was identical with Jack the Ripper. He was a famous quack with a lugubrious collection of female body parts in his New York home. Tumbelty had traveled extensively throughout the United States and Canada and also visited England. As a shameless and big-lying self-promoter he sold worthless herbal medicines and even performed surgery. Tumbelty became known for reckless dithyrambs against women, especially prostitutes, whom he hated after his failed marriage to a woman who eventually turned out to be a prostitute.
In 1996, former Detective Commissioners Stewart Evans and Paul Gainey published Jack the Ripper: First American Serial Killer, in which they presented evidence that Tumbelty had resided in a Whitechapel guest house during the short period that Jack the Ripper ravaged the East End. He was arrested on suspicion of “gross indecency”, which at the time was the term for “illegal homosexual activity”. Scotland Yard had Tumblety on its list of suspected Jack the Rippers and when he was released on a bail of £ 300, the quack did under false name escape to France, from where he four days later boarded a ship destined for the US. Scotland Yard immediately requested that Tomblety be extradited, but US authorities refused on the grounds that there was no evidence of Tomblety' s involvement in the Whitechapel murders and the crime for which he had been detained in London was not grounds for extradition from the United States. The American authorities completely ignored the fact that Jack the Ripper’s bloody progress ceased completely when Tumblety left London.
Most experts critique of Patricia Cornwell's bestseller Portrait of a Murderer was quite ruthless. An example is Caleb Carr’s review in The New York Times:
Portrait of a Killer is a sloppy book, insulting to both its target and its audience. The only way for Cornwell to repair its damage will be to stay with this case, as she says she intends to, continuing her research, studies and tests for the years required to complete them thoroughly. Perhaps then she can then do what she claims to have done already – prove Walter Sickert’s guilt decisively. Failing that, she should apologize for this exercise in calumny.
For several reasons Caleb Carr was the right man to criticize Cornwell’s book. After several years of study, he was an expert on most of what had been written about Jack the Ripper, as well as the time and environment in which the murders were committed. This is especially noticeable in Carr’s two novels The Alienist and The Angel of Darkness.
The two thrillers take place in New York by the end of the 1890s. The environment is accurately described in great detail. Several celebrities take part in the stories, such as the future president Theodore Roosevelt and the multimillionaire J.P. Morgan. Nasty mass murderers reminding of Jack the Ripper are ravaging the metropolis, though tracked down by child psychiatrist Laszlo Kreizler, the private detective Sara Howard and journalist John Schuyler Moore, who use modern methods such as investigative journalism, fingerprints and forensic psychology. The novels are well-written and constitute a quite exciting reading, and have furthermore become the basis for two excellent TV series.
If Jack London's and Gustave Doré's depictions of the misery in the East End provided a frightening depiction of the environment where Jack the Ripper committed his crimes, the Danish-born Jacob Riis’ (1849-1914) detailed depictions of the misery in New York's slums did the same for Caleb Carr's novels.
To bring about social reforms Riis tried to spread knowledge about the terrible situation of the poor. He was one of the first to use photography to document miserable conditions and thus make people realize the deplorable situation of destitute people. The new invention of photo flashes made it possible for Riis to take photos indoors and as a fearless, kind man he was able to move unmolested in lawless areas. In 1890 he published an upsetting, but nevertheless unsentimental and coldly documented social report How the Other Half Lives, richly illustrated with photographs and drawings.
In an interview Carr stated that it is important for him that everything in his thriller is true “except for the story itself.” Especially in The Angel of Darkness, Carr explores the lingering effects of childhood trauma and the destructive violence they might bring forth in their victims.
I had a lifelong fascination with all forms of violence, from war to personal violence, the latter being what I had the most experience with in my life, whether from the troubles with my father or battles on the streets of Manhattan . ... And that interest eventually evolved into wanting to understand the roots of violence.
Through his hero Dr. Kreizler Carr intended to portray how a skilled psychiatrist may gain insight into a murderer’s disturbed state of mind. Kreizler is able to enter the mind of a serial killer, by descending into his own memories and experiences he is able to fathom what controls a killer’s murderous instincts and guides her/his actions. The only difference is that Twizzlers and the killer went their separate ways. Carr created Kreizler by projecting his own personality on him. The author makes no bones about his own mental wounds “there was a lot of madness in my family, a lot of alcoholism among the adults" and he states that this has hurt him for life.
Caleb Carr's father, Lucien Carr (1925-2005) was a key figure in the so-called Beat Movement and especially close friend of Jack Kerouac. Carr knew the unusually mad William Burroughs from his youth in St. Louis. It was actually Carr who introduced the Beat Movement’s most prominent men – Burroughs, Kerouac and Allen Ginsburg – to each other. It has been suggested that Carr was a troubled and mentally unstable young man, nurturing a host of crazy, inventive and downright dangerous whims that fascinated the beat poets. Allen Ginsburg later stated that Lucien Carr was in many ways the center of the entire beat group, at least in the beginning – “Lou was the glue.”
The first time Jack Kerouac’s name appeared in the press was on August 18, 1944, when he and William Burroughs were arrested as material witnesses to a brutal murder. Even if the news of the day before had been dominated by the Allies’ successful landing on the south coast of France, the assassination was sensational enough to appear on the front page of The New York Times: “Columbia student kills friend and sinks body in Hudson River.”
David Kammerer and Lucien Carr had met in St. Louis at a summer camp for boys. The then twelve-year-old Carr was a student and the fourteen year older Kammerer sports instructor. Kammerer had a Ph.D. in English Literature and taught Literature and Sports at Washington University in St. Louis. Carr would later, like his friends and family, insist that a homosexual Kammerer had stalked the handsome Carr, and for the next nine years he had appeared wherever the young Carr found himself.
Much of that story, however, is doubtful. It is almost impossible to unravel the threads of insinuations, legal spins and lies surrounding Hammerer's death. There is no independent evidence that Kammerer actually had been a stalker, only Carr’s own words that it had been the case. However, there is compelling evidence that Kammerer was not gay and Carr often boasted about his ability to manipulate the older man. He even got Kammerer to write essays for his classes at New York’s Columbia University.
In any case, the then twenty-three-year-old Carr did on his own accord go to the police and admitted that in desperation and panic over Kammerer’s homosexual approaches had stabbed him to death with his scout knife. After the bloody deed he had wrapped his victim’s arms with his own belt, weighed his corpse down with stones and dumped it in Hudson River.
By all accounts, the two men had been seriously intoxicated, possibly also under the influence of drugs, and the motive for the murder has remained unclear. It is possible that Carr used Kammerer’s implied homosexuality and alleged stalking to mitigate his sentence. In any case, he was sentenced to twenty years in prison, but was released after two years. Lucien Carr then spent 47 years as a journalist at the United Press International’s (UPI) news agency.
Although Lucien Carr became significantly more established than his beat friends, he continued to hang out with them. His son Caleb found it disconcerting to be close to his father’s erratic friends:
They could be perfectly nice people one-to-one. Kerouac was a very nice man. Allen could be a very nice guy. Burroughs was a little strange for a child. But they weren't children people. You needed to be grown up to be around them if you wanted to not be terrified. What they were up to was not gonna make any child reassured.
Patrica Cornwell also had a difficult childhood. In an interview, she claimed that her interest in brutal murders and forensic techniques was based on childhood experiences:“It’s because I grew up with terrible fear. I grew up in such a frightening manner."
After her father, who was a medical doctor, had left the family and she had been assaulted by a police officer who turned out to be a well-known pedophile, Patricia moved with her mother and two brothers from Miami to North Carolina. There the mother suffered from a severe depression that made it impossible for her to take care of her children. Patricia Cornwell was placed in a foster home where she was bullied and frightened by foster mother. As a teenager Patricia suffered from severe anorexia and was later affected by recurrent depressions and intermittent alcoholism.
Thus, it seems that several detective story writers, and apparently many of those fascinated by Jack the Ripper, have suffered from severe childhood traumas and through their novels tried to conjure up and try to handle their inner demons. But, what about their readers? Several of my acquaintances devour detective stories and for some of them it is the only reading they are engage in.
It does happen that I occasionally read a thriller or detective story, but it is far from an immersive interest. Despite that, this blog post actually testifies that over the years I too have devoted a certain interest to Jack the Ripper. As long as I remember I have had a tendency to scare myself and even enjoying it. Even the Swedish children’ book author Elsa Beskow, whose ingenious and sometimes disturbing illustrated tales have etched themselves forever in my memory. Perhaps most of all the Tomtebobarnen, in English translated as The Mushroom Children, which she wrote and illustrated in 1910. It contained an image of a terrible troll that gave me an unforgettable fright when I first saw it:
An old mountain troll lives in a gorge next door,
the children walk quietly past, when they hear him snore,
cause sometimes it might happen he looks out and hollers “Boo!”
happily scaring the wits out of you.
Then the children rush home in highest speed,
scrubbing knees, while stumbling over tufts and weed.
But the troll bellows and laughs out loud:
“It’s great fun to see that frightened crowd!”
Elsa Beskow (1874-1953) was married to Natanael Beskow, a famous priest, author, artist and school principal. They had six boys, among them the artist Bo Beskow. While her husband was active as a pastor with his own church and later as principal, Elsa Beskow cultivated her art by creating lavish picture books and ingenious stories. She thus accounted for an important part of the household’s income, at the same time as she took care of both home and her writing while her boys were playing around her.
Like his wife, Natanael Beskow was a skilled artist and the talent was apparently inherited by his son Bo. Below we see Bo Beskow’s portrait of his close friend, the UN General Secretary and member of the Royal Swedish Academy, Dag Hammarsköld, next to a still life painted by Natanael Beskow.
Bo Beskow (1906-1989) wrote a charming book about his childhood, Krokodilens middag, The Crocodile's Dinner, in which Jack the Ripper suddenly appears in the otherwise obviously quite harmonious, Beskow home:
The wardrobes contained exciting treasures. In one of them, Father kept immoral literature, which he collected as a member of a committee dedicated to the eradication of such nuisance. My older brothers had found this treasure trove and a lot of extensive reading was done at night, when everyone was officially asleep. Bo was six years old and had just learned to read. Totally engrossed by the thriller Jack Uppskäraren, [“Jack the Slicer” the Swedish denomination for the killer] I took the book down to Sunday breakfast. “What is Bo reading?” I was never able to finish the book and since then tried in vain tried to get hold of it. Who was Jack the Slicer? The mystery has interested many, most recently I found that Blaise Cendrars claimed that his hero Moravagine was Jack the Slicer, which of course is bragging. My childhood hero remains undiscovered. I dare to say that no child lives in what is called a protected world, even if parents and themselves pretend that it is like that. Life becomes predestined by what you learn during the first five intense years of your existence, for better or worse. Even children’s parties and games could be a harrowing experience, especially refined variants of Blindman’s Bluff.
I assume that the book that Bo Beskow had found in his father’s secret e closet was Jack Uppsprättaren, which in 1889 was published with a title that might be translated as “Jack the Slicer: The Story of the Killer of Nine Women within the City of London and a Mournful Song about the Murderous Jack.”
The book was one of the first books published about the Ripper murders. It was written just after the murder spree had come to an end and contained detailed descriptions of the grotesque murder cases, not least new and sensational information about the Swedish victim, Elizabeth Stride. The anonymous author, who wrote under the pseudonym Ansgarius Svensen, was unusually well informed.
That a Swedish book came out so shortly after the Ripper murders is not so strange, considering that a lot of English, speculative books were written within weeks after Jack the Ripper’s disappearance. First of them all was The Curse Upon the Miter Square 1530-888, written by the Catholic and organist John Francis Brewer (1865-1921). This novel was published just a week or so after the discovery of the murdered Catherine Eddowes – Jack the Ripper’s penultimate victim. Brewer’s novel is far from a reportage book, it is a “Gothic” horror concoction about a mad monk who in 1530 murdered and maimed a woman in front of the high altar of The Church of Holy Trinity in Aldgate, a church that once lay in the same place where the murdered Catherine Eddowes was murdered. This spot was apparently considered be haunted and the scene of several other murders. The monk’s victim turned out to be his own sister whom he by mistaken had murdered and eventually dismembered. In spite of his mixture of fantasy and facts, Brewer gives a fairly correct and detailed description of the gruesome findings in connection with the Dowses murder, though he suggests that the restless ghost of the mad monk had a hand in the game.
In 2021, an estimated 437,000 people were murdered. During World War I, 20 million were killed, the subsequent Spanish flu is estimated to have claimed 50 million lives. Between 70 and 85 million people fell victim to World War II. In the Nazi concentration and death camps 6 million Jews, 3 million Soviet prisoners of war and an estimated 500,000 Roma/Sinti were annihilated. In the Soviet Union, between 15 and 25 million people were killed through Government action. The Vietnam War resulted in 3.6 million deaths. The last two wars in the Democratic Republic of Congo and its direct consequences have cost 5.5 million lives. Genocide in Cambodia led to between 1.5 and 3 million deaths, in Rwanda between 400,000 and 500,000 persons were massacred, in former East Pakistan between 300,000 and 3 million, in Indonesia between 500,000 and 1.2 million. In addition to these enormous death tolls have dictatorships and genocide claimed millions of victims around the world. Why are we among all these millions of victims so fascinated by the murders of a few individuals – like the five victims of Jack the Ripper?
Why are mass atrocities not as upsetting as individual murders and so often quite forgotten? One example among tens of thousands – who is today talking about atrocities like those committed by Romanian soldiers in Odessa during two October days in 1941?
The campaign that now ensued against the Jew of Odessa was reported by Germans who witnessed it. That same morning, October 23, nineteen thousand Jews were assembled into a square near the port, which was surrounded by a wooden fence; they were sprayed with gasoline and burnt alive. In the afternoon, gendarmes and the police rounded up over twenty thousand persons in the streets – again most of them Jews – and squeezed them into the municipal goal. The next day, October 24, they removed sixteen thousand Jews from the goal and in long columns they were forced to walk in the direction of Dlnik, a nearby village […] they were bound to one another´s arms and in groups of between forty and fifty they and shot dead. When this method proved too slow, they were pressed into four large warehouses which had holes in the walls. Machine gun nozzles were pushed into the holes, and in this manner mass murder was committed in one warehouse after another […] for fear that that some might escape, nevertheless, three warehouses, which were mainly filled with women and children were set on fire. Those who were not killed killed by the flames sought to escape through the holes in the roof, or through the windows; these were met with with hand grenades or machine -gun fire. Many women went mad and threw their children out of the windows. The fourth warehouse, which was filled with men, was shelled the next afternoon.
When I lived in the Swedish town of Lund and during cold winters looked out of the window over apparently endless snow fields, it happened that I sometimes thought of Göran Sonnevi's poem About the War in Vietnam. How he after a heavy snowfall in the morning goes out and shovels snow outside his house in Lund and then thinks:
The dead are numbers, they lie down, whirl
like crystals in the wind over fields. Up till now
they figure 2 million have died in Vietnam.
Here hardly anyone dies
except for personal reasons. The Swedish
economy doesn’t kill
many, at least
not here at home.
Maybe there is a connection with the man at Niehaus’ IKEApaintings. When the dead become too many, they are abstracted as the man among IKEA's constructed home environments. Reality becomes diffuse, constructed and difficult to understand.
I am reminded of a painting by Lorenzo Lotto – Michele arcangelo caccia Lucifero, The Archangel Michael Chases Lucifer, from 1545. If we look closely at that painting we find that the angel and the devil are the same person.
Begg, Paul och Martin Fido (2015) The Complete Jack The Ripper A-Z - The Ultimate Guide to The Ripper Mystery. London: John Blake Publishing. Cadwalladr, Carole (2025) ”Patricia Cornwell: ’I grew up with fear’”, The Guardian, November 1. Carr, Caleb (1994) The Alienist. New York: Random House. Carr, Caleb (1997) The Angel of Darkness. New York: Random House. Cornwell, Patricia (2002) Portrait of a Killer: Jack the Ripper Case Closed. New York: G. P. Putnam’s Sons. Gainey, Paul och Stewart Evans (2013) Jack The Ripper: First American Serial Killer. New York: Random House. Garner, Dwight (1997) ”Interview with Caleb Carr”, Salon, October 4. Gilbert, Martin (1987) The Holocaust: The Jewish Tragedy. London: Fontana/Collins. Homberger, Eric (2005) ”Lucien Carr: Fallen Angel of the Beat Poets, Later an Unflappable News Editor with United Press”, The Guardian, February 9. Knight, Stephen (1979) Jack the Ripper: The Final Solution. New York: HarperCollins. Knight, Stephen (1988) The Brotherhood: The Secret World Of The Freemasons. London: Grafton Books. Lilly, Marjorie (1971) Sickert: The painter and his circle. London: Paul Elek Publishers. Moore, Alan och Eddie Campbell (1999) From Hell. Marietta, GA: Top Shelf Productions. Riis, Jacob (1997) How the Other Half Lives: Studies among the Tenements of New York. London: Penguin Classics. Sickert, Walter Richard (1910) ”The Naked and the Nude,” The New Age, 21 July. Sonnevi, Göran (1982) The Economy Spins Faster and Faster. Translation from Swedish by Robert Bly. Pawcatuck CT: Sun Publishing. Tatar, Maria (1997) Lustmord: Sexual Murder in Weimar Germany. Princeton University Press.
Ett av mina och min yngsta dotters nöjen är att besöka IKEA, där jag fascineras av de inredda rummen. De får mig att tänka på de rekonstruktioner av äldre miljöer som finns på flera muser. Skillnaden är att på IKEA rör sig människor bland möblerna. Annars är IKEAmiljön minst lika livlös som museiuppställningarna.
Nyligen upptäckte jag i ett konstmagasin den amerikanska konstnären Rikki Nihaus Swedish Landscapes. De konturskarpa, hyperrealistiska oljemålningarna visar hur samme man, klädd i en grå kostym och svart slips har placerat sig bland IKEA:s möbler. Kanske utgör konstverken en kritik av konsumtionssamhället. Inte vet jag. Bilderna är känslokalla, vittnande om yta, och alienation. Mannen tycks höra samman med möblerna – stel och uttryckslös speglar han en illusion av ”verklighet”, en livlös sterilitet.
En av Nihaus målningar tycks vara ett återsken av den engelske konstnären Walter Sickerts Ennui, Tristess. En cigarrökande man blickar tomt mot något bortom oss alltmedan en kvinna lutar sig mot en byrå och tycks stirra in i väggen, eller möjligen betraktar hon drömmande en tavla. I Nihaus Svenska landskap blickar mannen också mot något utanför bilden och liksom mannen på Sickerts tavla har ett halvfyllt fyllt glas framför sig, och möjligen ett askfat eller en tändsticksask, så har den välklädde mannen som sitter bland IKEA:s möbelexpositioner glas och porslin framför sig. Kvinnan som befinner sig bakom honom vänder sig bort. De har ingen kontakt. De är fullständiga främlingar för varandra. IKEA framstår här som en Twilight Zone, en värld bortom det ”verkliga” livet.
Personerna i Sickerts tavla känner möjligen varandra alltför väl, under alla förhållanden har inte heller de någon kontakt.
Walter Sickert (1860-1942) var utan tvekan, tillsammans med sin samtide Philip Wilson Steer, Englands främste impressionist, fast hans misantropiska läggning gör att Sickert ofta tycks befinna sig i en skymningszon mellan impressionism och expressionism. Nedan syns den allvarlige Sickert och den mer jovialiske Steer på en tavla av Henry Tonks.
Sickert målade atmosfäriska landskapskildringar från Venedig, Dieppe och den engelska landsbygden, men gjorde sig mest känd som stadsskildrare.
Hans framställningar av krogar och kabaréer har ett viss tycke av Degas, i varje fall motivmässigt, fast Sickert använder sig mer av en fragmenterad färgyta och diffusare konturer.
Sickert mötte Degas i Paris 1883 och blev då djupt imponerad av honom och hans konst. Liksom Degas skildrar Sickert nöjeslokaler och avbildar prostituerade och liksom den virtuose fransmannen använder sig Sickert av oväntade vinklar, djärva beskärningar och är uppmärksam på subtila ljusskiftningar.
Men om Degas i sitt måleri tycks stå mitt i livet så finns hos Sickert, som ofta greps av djupa depressioner, en känsla av utanförskap, parad med en misogyn människosyn som ibland tycks gränsa till perversion. Själv brukade Sickert konstatera att han betraktade mänskligheten som uppdelad mellan ”vårdare och patienter”.
I London rörde han sig med förkärlek i fattiga, nerslitna kvarter. Sickert tycks i sina bilder av prostituerade inte liksom Degas träffa på dem i bordeller, utan i sjaskiga hotellrum och han skildrar dem med en skoningslös, i det närmaste föraktfull realism.
Det är möjligt att Sickert, trots att han hade en mängd väninnor, hyste en förnedrande uppfattning om kvinnor. Faktum är att han uttryckligen förbjöd kvinnor att medverka i den konstgruppering han grundade 1911 och benämnde Camden Town Group. Under tre år träffades sexton konstnärer regelbundet i Sickerts ateljé och arrangerade gemensamma utställningar. Flera av dem var redan då välkända artister, som Robert Bevan, Augustus John, Wyndham Lewis och Duncan Grant.
Robert Wood var en konstnär som likt Sickert var bosatt i Camden. Han var dock alltför ung och obemärkt som konstnär för att bevärdigas medlemskap i ett illustert konstnärskotteri. Wood var främst gravör och arbetade som designer på London Sand Blast Decorative Glass Works. Sickert kände säkert till honom eftersom han och Wood delade samma intressen. Wood var ofta sedd på pubar, restauranger och olika förlustelseställen och känd som en blasé men charmig man.
Emily Dimmock, som emellanåt var verksam som prostituerad, blev 1907 funnen med halsen avskuren i en lägenhet hon delade med en järnvägsarbetare. De var inte gifta och då mannen var borta på långa arbetspass tog Emily emot forna kunder i parets gemensamma lägenhet. Förövaren hade medan hon sov skurit halsen av Emily och därefter osedd försvunnit från brottsplatsen.
Mordet blev en sensation och följdes upp av en mängd sensationella tidningsartiklar, Det spekulerades vilt om att Jack Uppskäraren åter hade uppenbarat sig. En f.d. flickvän till Robert Wood, Ruby Young, som även hon var prostituerad, visste att Wood haft ett förhållande med den mördade Emily. Konstnären tvingade Ruby att ge honom ett falskt alibi för mordkvällen. Ruby berättade dock vad som hänt för en bekant, som gick till polisen som då de pressade Ruby och dessutom visade henne ett vykort de funnit i Emilys lägenhet kände hon igen Woods skrivstil. Rubys vittnesmål sammanställdes med det faktum att flera av Woods bekantskaper på mordkvällen hade sett honom tillsammans med den mördade Emily. Wood häktades, men frikändes efter skickligt försvar.
Genom sitt stiligt ungdomliga utseende och lugnt vänliga uppträdande charmade Wood under rättegången en stor del av åskådarna, alltmedan andra stördes av hans lättsamma, uppenbart nonchalanta beteende. Under rättegången och häktningstiden gjorde Wood en mängd skisser som omgående publicerades i pressen. Efter frikännandet levde den förmodade mördaren ett tämligen obemärkt och stillsamt liv, tills han avled 1966.
Walter Sickert var utbildad skådespelare och kunde med lätthet identifiera sig med olika personer, inte minst förmodade mördare. Han blev ryktbar efter att ha ägnat flera teckningar, etsningar och tavlor åt vad han benämnde The Camden Town Murder. Samtliga konstverk framställde hur en klädd man befinner sig i ett rum tillsammans med en naken kvinna.
Redan tidigare hade Sickert gjort sig känd för ”vulgära” nakenstudier, men hans framställningar av Camdenmorden skapade en allmänt uppmärksammad skandal. Sällan hade en välkänd konstnär på ett så brutalt sätt ägnat sig år ett verkligt mordfall, som dessutom antydde sexuellt våld. Sickert gick ut i försvar. I en artikel motsatte han sig salongskonstens läckert, lockande nakenakter och förordade istället en hämningslös realism:
En motsägelsefull och samtidigt liderlig puritanism har lyckats skapa och utveckla ett ideal som den försöker ge glans åt genom att kalla det hela för ”nakenakter” och därmed sätta sådana framställningar av en naken människa i motsatsställning till någon som verkligen är ”naken”. […] Uppskattningen av denna moderna störtflod av uselt andefattiga ”nakenakter” utgör en intellektuell och konstnärlig konkurs som inte kan anses vara annat än förnedrande, även för dem som inte anser att den nakna människokroppen på något vis är moraliskt, eller religiöst, förkastlig.
Emellanåt målar Sickert nakna kvinnor med vanställda ansikten och kroppar, något som får mig att tänka på Ernest Joseph Bellocq (1873–1949), en kommersiell fotograf som i New Orleans ägnade sig åt porträtt- och landskapsfotografering. Bellocq kom från en välsituerad familj och var något av en dandy, som enligt vänner och bekanta inte hade andra intressen än fotografering. Bellocq attraherades av Storyville, stadens sjaskiga och illa ansedda red light district, som också var jazzens födelseplats. I dessa ökända kvarter tillbringade Bellocq mycket av sin tid i bordeller och opiehålor.
Efter sin död blev Bellocq känd för sina tidigare hemlighållna nakenstudier. Något som gjort Bellocq till föremål för en mängd filmer och biografier, ofta av det mer lugubra slaget, är att flera av de nakna kvinnor som porträtterats på hans fotografier har fått sina ansikten sönderskrapade. Något som skett redan då emulsionen fortfarande var fuktig, dvs. vätskeblandningen av gelatin och ljuskänsliga silversalter som tidiga fotografer använde vid framkallandet av sina bilder.
Att Bellocq förfor på ett sådant sätt är tämligen gåtfullt, speciellt som flera av kvinnorna på hans nakenbilder har sina ansikten i behåll. Han försåg dock ofta sina modeller med ansiktsmasker.
Bellocqs och Sickerts nakenmodeller påminner genom sina tämligen sjaskiga omgivningar om Francis Bacons talrika gestaltningar av förvrängda, hjälplöst nakna och i det närmaste massakrerade gestalter som vrider sig i sängar.
Bacons ofta otäcka, ensamma och i allmänhet frånstötande köttstycken som placerats i solkiga sängar påminner om de lugubra och flitigt publicerade, forensiska fotografier som gjordes på Jack Uppskärarens offer. Jack the Ripper var beteckningen på en okänd seriemördare som mellan augusti och november 1888 mördade minst fem kvinnor, de s.k. ”kanoniska offren”, det kan nämligen finnas fler.
Att morden blev uppmärksammade berodde på att den aldrig avslöjade dråparen härjade i Londons East End:s mest ökända kvarter, odödliggjorda genom Gustave Dorés etsningar i Jerrold Blanchards London, A Pilgrimage från 1869 och Jack Londons imponerande reportagebok Avgrundens folk, The People of the Abyss, från 1903.
Mord var vanligt förekommande i East End, inte minst de utfattiga och rättslösa prostituerade kvinnorna levde farligt. Allmänhetens oro och fantasi hetsades dock alldeles speciellt genom att Uppskäraren skändade sina offer genom att skära upp deras buk och avlägsna inre organ. I några fall arrangerade han de utskurna kroppsdelarna tillsammans med olika föremål i samma rum där brotten blivit begånget. Det skedde på ett sätt som tycktes antyda makabra ritualer. I andra fall tog han med sig en del av organen. Ett av offren var den svenskättade Elizabeth Stride, född som Elisabet Gustavsdotter i Torslanda.
En bakomliggande skräck var även den anonymitet som skapades i framväxande megametropoler. Den bestilaikse mördaren kunde obemärkt försvinna bland Londons väldiga, okontrollerbara människomassor. Även hans offer kunde vara obemärkta; oanseliga, ersättningsbara och föraktade. Som de prostituerade kvinnor han mördade. Såväl förövare som offer var uppenbarligen alster av den omänskliga, människoslukande kapitalismen, ett industri- och konsumtionssamhälle där individer förvandlats inte till Sickerts ”vårdare och patienter” utan till varor och konsumenter.
När uppståndelsen var som störst kring den okände mördaren mottog polis och press hundratals brev vars avsändare utgav sig för att vara Jack the Ripper. De flesta av dem kunde avvisas som skrivna av journalister, eller av folk som ville avnjuta effekten sina upptåg. Flera forskare anser att samtliga brev är falska, men ett av dem brukar på grund av sitt speciella innehåll lyftas fram. Det så kallade Från-Helvetet-brevet som adresserats till ledaren för ett medborgargarde som assisterade poliskåren i sökandet efter Jack Uppskäraren.
Brevet skickades i en liten låda som även innehöll en halv mänsklig njure. Det groteska föremålet härrörde möjligen från ett av offren, Kate Eddowes, som led av samma njursjukdom som den avsända njuren visade tecken på. Brevskribenten, det är det enda brev som inte är undertecknat med ”Jack the Ripper”, sa sig ha stekt och ätit upp den andra halvan. Det felstavade, underligt skrivna och sedermera försvunna brevet har fått sitt namn av inledningsorden From Hell.
Jack the Ripper’ s framfart bland East End:s prostituerade kvinnor upphörde lika plötsligt som den börjat. Hade han helt enkelt tagit livet av sig? Eller var han kanske en välsituerad herre från stadens överklass som ansåg att jägarna kommit honom på spåret? Under alla förhållanden gav de gräsliga morden upphov till en uppsjö av rippologer som sedan 1888 tills idag i en mängd skilda former har presenterat ett otal teorier om vem mördaren kan ha varit; reportage- och dokumentärböcker, pjäser, musikaler, operor, serietidningar, tavlor, rockmusik och inte minst romaner. Gärningsmännen har utpekats som varande namngivna lärare, tjuvar, jurister, kirurger, slaktare, mentalpatienter, vampyrer, demoner, läkare, frisörer, utpressare, mordbrännare, kungligheter, författare, konstnärer, affärsmän och poliser. Judar, frimurare och präster har misstänkliggjorts. Förutom engelsmän, skottar och irländare har de förmodade gärningsmännen varit polacker, ryssar, amerikaner, tyskar, fransmän, belgare, italienare, eller australiensare.
Efter att ha presenterat sina skildringar av Camdenmorden började Sickert visa ett alltmer uppslukande intresse för Jack Uppskäraren. Han fortsatte måla nakna kvinnogestalter på sängar i torftiga miljöer och föreställde sig att hans bostad, 8 Mornington Crescent, även hade hyst Jack the Ripper. Hans värdinna hade nämligen försäkrat honom att en hyresgäst, en ung man som studerade till veterinär, som bott där 1881 hade varit den beryktade seriemördaren.
Att Sickert ofta var uppslukad av sitt intresse för brutala mord konstaterades bland andra av hans konstnärskollega Marjorie Lilly (1891-1980), som i sin minnesbok Sickert: The Painter and His Circle från 1971 skildrade hur Sickert då hon en gång besökte honom var fullkomligt gripen av en ”brinnande vurm för brottslighet personifierad i Jack Uppskäraren”.
Även konstnärinnan och galleri-innehavarinnan Helen Lessore (1907-1994), som under trettiotalet umgicks flitigt med Sickert och skrev flera artiklar om honom, påpekade hans stora intresse för mordscener och påstod att hon ofta tillsammans med Sickert uppsökt platser där avskyvärda brott begåtts. Inom parentes sagt kan nämnas att det var Lessor som först på allvar uppmärksammade den unge Francis Bacons konst och 1953 i sitt Londongalleri, Beaux Arts, arrangerade konstnärens första utställning, då bland andra upprörande verk hans sedermera så berömda Vrålande påve ställdes ut.
Flera av de målningar och skisser som Sickert gjorde av sitt sovrum benämnde han The Bedroom of Jack the Ripper. I en speciellt gåtfull framställning betraktar vi rummet genom en öppen dörr. Det är mörkt och konturerna oskarpa, ljuset kommer från springorna i fönstrets persienn. Det tycks som en hotfull gestalt står med ryggen mot oss och blickar ut genom fönsterspringorna – Döden, Jack the Ripper? Vid jämförelser med flera andra av Sickerts framställningar av samma rum inser vi att det i själva verket inte rör sig om en mansgestalt, utan om en spegel.
Stod Sickert ofta framför den där spegeln medan han förställde sig vara Jack Uppskäraren? En fantasi som han möjligen gestaltade i sina framställningar av vanställda, nakna kvinnor? Han gjorde en stor mängd målningar av nakna kvinnor exponerade på en säng i samma rum. Rörde sig även de om fantasier kring Jack Uppskäraren?
Någon gång under 1969 fick Helen Lessore, som var svägerska till Sickerts tredje hustru, i sitt galleri besök av en märklig man och därmed inleddes ett nytt kapitel i den underliga historien om Jack Uppskäraren.
Joseph Gorman, en tämligen misslyckad konstnär och tavelrestaurator, påstod att han var oäkta son till den annars barnlöse Walter Sickert. Gorman hade sökt upp Lessore eftersom hon var känd som en auktoritet om sådant som gällde Walter Sickert, om hon accepterade Gormans historia vore det en viktig del av hans bevisföring.
Det var inte enbart Walter Sickerts faderskap som Gorman avslöjade för Lessore, mest sensationellt var att enligt honom var Jack Uppskäraren inte alls var en galen massmördare. Det för att dölja en skandal inom kungafamiljen som de fem kvinnorna hade mördats. Mördaren skulle enligt Gorman ha varit Sir William Withey Gull, en av Drottning Victorias livläkare och Walter Sickert hade även han varit inblandad i det blodiga dramat.
Genom Helen Lessore fick BBC kontakt med Joseph Gorman, eller Joseph Sickert som han nu kallade sig och det blev upphovet till en konspirationsteori som fortfarande spökar på film, i böcker och tidningar.
1973 sände BBC i sex avsnitt en serie om Jack Uppskäraren. Programmen presenterades delvis som en diskussion mellan två ”detektiver”, varvad med dramatiserade scener som utspelade sig på 1880-talet. I avsnitt sex dök Joseph Gorman upp och berättade sin häpnadsväckande historia.
Enligt Gorman hade hans farmor, Annie Elizabeth Crook, i hemlighet gift sig med den engelske tronarvingen Albert Victor och med honom fått en dotter. I samband med denna tämligen otroliga berättelse hävdade Gorman att Rippermorden var del av en konspiration för att tysta ner varje potentiell skandal genom att mörda alla som kände till att Albert Victor hade en dotter med en commoner, en ofrälse kvinna som arbetade i en tobaksaffär.
Prins Albert Victor, hertig av Clarence och Avonddale, var äldste son till Albert Edward, prins av Wales, sedermera Kung Edward VII, och därmed var Albert Victor på andra plats i den brittiska tronföljden. Han dog dock 1892, enbart 28 år gammal, och emedan Edvard VII dog barnlös skulle det innebära att Gormans mor, Albert Victors i lönndom födda dotter, var den rättmätiga arvtagerskan till den brittiska tronen och Joseph Gorman var därmed en prins. Det var dock Albert Victors son, George Frederick Ernest Albert, som under namnet George V blev brittisk konung då Edward VII dog 1910.
Enligt Gorman kände Walter Sickert samtliga som varit iblandade i konspirationen – de var alla frimurare. Han kände även Albert Victor, som tillsammans med Edward VII och den blivande George V var medlem i samma frimurarloge. Att Sickert kände George V är bland annat baserat på att han gjorde flera porträtt av honom, som så många andra av Sickerts ”porträtt” utgick de dock från tidningsurklipp.
På begäran av sina frimurarvänner hyrde Sickert, fortfarande i enlighet med Gormans fantastiska historia, en barnflicka till Prins Albert Victors hemlighållna dotter, hennes mor hade av konspiratörerna förpassats till ett mentalsjukhus. Barnflickan var i själva verket en prostituerad kvinna, Mary Jane Kelley, som då hon fått reda på sanningen kring barnets härkomst började utöva utpressning mot det brittiska kungahuset. Mary Jane Kelley blev Jack Uppskärarens sista offer, innan dess hade Sir William Withey Gull på uppdrag av kungahuset och under medverkan av sina frimurarkollegor mördat fyra av Mary Janes väninnor, de var samtliga prostituerade, och gjort så att det hela framstod som brott begångna av en perverterad kvinnoföraktare.
Allt detta hade påstod Joseph Gorman/Sickert att han hade fått berättat av sin föregivne far, Walter Sickert, som enligt honom haft ett förhållande med Prins Albert Victors förmenta dotter, som därigenom blivit mor till Joseph Gorman.
Orsaken till att jag blev intresserad av den märkliga historien berodde på att medan jag 1983 undervisade i religionshistoria i Santo Domingo kom en av mina vuxenelever fram till mig och hälsade mig genom ett något märkligt handslag. Han blinkade konspiratoriskt och konstaterade: ”Jag förstår att du är en av oss”. Då jag tycktes vara helt ovetande om vad han menade viskade han: Los Masonicos, Frimurarna. Något senare upptäckte jag det där handslaget på omslaget till en bok av Stephen Knight The Brotherhood, Brödraskapet, som förutom att den gav en intressant redogörelse för Frimurarnas historia presenterade en mängd mer eller mindre fantastiska konspirationsteorier kring det legendomspunna sällskapet. Hos Knight fann jag Joseph Gormans fantasirika berättelse, som författaren av allt att döma tagit på fullt allvar.
Efter att ha sett BBC:s serie om Jack the Ripper hade Stephen Knight (1951-1985) sökt upp Joseph Gorman i hans sjaskiga lägenhet i norra London. I timmar hade Knight fascinerad suttit och lyssnat på mytomanens snillrikt konstruerade berättelser. Knight var dock till en början ytterst tveksam om det hela kunde vara sant och grävde därför ner sig i omfattande efterforskningar och undersökande journalistik, något som gjorde att han upptäckte märkliga sammanhang och oförklarliga tillfälligheter. Slutligen blev Knight övertygad om att Gorman i stort sett talat sanning. Resultatet blev 1975 en bestseller – Jack the Ripper: The Final Solution, som grep den offentliga fantasin inte enbart på grund av den fantastiska historien Knight redogjorde för, utan även hans upptäckt av en konspiration på hög nivå. Om dolda krafter i hjärtat av det brittiska samhället – de enligt Knight mäktiga Frimurarnas lugubra manipulationer. som under århundraden präglat engelsk politik och vardag. Därmed sällade sig Stephen Knight till den stora mängd konspitationsteoretiker som ständigt spinner de mest knasiga nät kring vad de är övertygade om är mäktiga sammanslutningars globala och skadliga intrigspel.
En uppretad Gorman förstörde dock delvis Knights skickligt hopsnickrade teorier kring Frimurarnas manipulationer. Knight hade nämligen förändrat sin version av Gormans berättelse genom att understryka en misstanke om att Walter Sickert varit mer inblandad i morden än vad som tidigare antagits. Knight antydde till och med att det var Sickert och inte Dr. Gull som varit Jack Uppskäraren. Joseph Gorman, som envist fortsatt hävda att han var Sickerts son, gick till Sunday Times och erkände att han hittat på det mesta av sin fantastiska berättelse.
Knight gav sig dock inte och skrev The Brotherhood, ännu en bästsäljare i vilken han vidareutvecklade sina teorier om Frimurarnas kontroll av brittisk politik, ja – hur de hade ett skrämmande inflytande på hela det engelska samhället. Vid det laget hade Knight blivit en av Bhagwan Rejneshs, ”Oshos” lärjungar och kallade sig Swami Puja Deba. Två år efter utgivandet av The Brotherhood avled Knight genom en hjärntumör.
Knights teori fick flera uppföljare som spann vidare på såväl konspirationsspekulationerna som möjligheten att Walter Sickert varit Jack Uppskäraren. Då det gällde konspirationen blev Alan Moores och Eddie Campbells ”grafiska roman” från 1998 inflytelserik, främst därför att den utgjorde underlaget till bröderna Hughes 2001 film From Hell.
I sin film förvandlar dock bröderna Hughes Walter Sickert till Prins Albert Victor, som då han rör sig i East End och gifter sig med Anne Crook utger sig för att vara konstnären ”Albert Sickert”. I sin grafiska roman tonar dock Morre och Campbell ner Sickerts roll och koncenterar sig på läkaren och frimuraren William Gull, som framställs som en misogyn galning vars kvinnohat eldas på då han på uppdrag av Drottning Victoria som Jack Uppskäraren mördar den ena prostituerade efter den andra. Moore/Campbell låter Gull ansättas av märkliga visioner inspirerade av Douglas Adams humoristiska deckare Dirk Gently’s Holistic Detective Agency, som Douglas beskrev som en ”ghost-horror-detective-time-travel-romantic-comedy-epic, mainly concerned with mud, music and quantum mechanics.”
I sin Sickert and the Ripper Crimes från 1990 pekade Jean Overton Fuller, författarinna till en mängd biografier, ut Walter Sickert som den misogyne kvinnodråparen.
Uppenbarligen kan ett uppslukande intresse lätt utveckla sig till en fobi. Jag skulle tro att sådant kan ske med uppslagsrika människor som upptäcker sammanhang och möjligheter där andra inte ser dem – artister, författare och vetenskapsmän. Det tycks som om speciellt konspirationsteorier har en förmåga att besätta folk, att färga av sig på all deras tolkning av tillvaron.
Patricia Cornwell, som arbetat på ett kriminaltekniskt labb och sedan dess lärt sig alla de finesser som ingår i en kriminalteknisk utredning, blev mångmiljonär genom sina Kay Scarpetta-deckare, som sålts i mer än 100 miljoner exemplar. Romanerna om rättsläkaren Scarpetta innehåller en mängd detaljer kring kriminaltekniskt tillvägagångssätt och lösningen på de skildrade, oftast ytterst makabra morden står alltid att finna i någon detalj som uppkommit i samband med obduktioner och brottsplatsundersökningar.
Vid slutet av förra seklet greps Cornwall av en mani som innebar att hon till varje pris måste bevisa att Walter Sickert varit identisk med Jack Uppskäraren. Det tycks som om hon med sin obduktions- och författarbackgrund blivit besatt av tvångstanken att hon till varje pris måste lösa Londons mest kusliga deckargåta. Cornwell satte satte sitt grundmurade rykte som skicklig spårhund på spel genom att utifrån en tolkning av Walter Sickerts mörka, provocerande och gäckande målningar finna bevis för att den framstående konstnören i själva verket var identisk med den legendariske mördaren.
Ett tillvägagångssätt som får mig att minnas hur jag tillsammans med en skolklass besökte en av Sveriges mest välkända rättsobducenter. Det var hans iakttagelser som gjort att en seriemördare avslöjats.
Mellan oktober 1978 och januari 1979 hade en 18-årig beredskapsarbetare vid Långvårdsklinken på Malmö östra sjukhus förgiftat åldringar med frätande rengöringsmedel. Totalt fick 27 patienter livshotande symptom och 24 av dem dog under svåra plågor. Rättsläkaren förklarade för oss:
Jag obducerade de flesta av de där åldringarna. Det var ren rutin och som vanligt gällde det bland annat att fastställa dödsorsaken. Samtliga hade alla lidit av svåra ålderskrämpor och många hade varit gravt dementa. I sådana fall kan en obducent med lätthet finna en mängd dödsorsaker. I min roll som sjukhusobducent söker jag i allmänhet inte efter brott och i samtliga fall kan jag i allmänhet finna vad som skulle kunna kallas naturliga dödsorsaker. Men då det under en kort tid kom in en ovanligt stor mängd avlidna från samma långvårdsavdelning vaknade rättsobducenten inom mig. Till saken hör att det inte alls är ovanligt att det från en stor långvårdsavdelning periodvis blir en anhopning av lik, något som antagligen gjorde att jag först inte fann det hela speciellt märkvärdigt. Men … så fort jag antog att det låg ett brott bakom dödsfallen fann jag dödsorsaken nästan omgående. Den var så uppenbar att jag inte kunde begripa att jag inte upptäckt den tidigare. Samtliga lik hade en starkt lila missfärgning i luftstrupen och jag kunde snabbt konstatera att någon hällt i dem dödligt Gevisol, eller Ivisol.
Gärningsmannen dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård för elva mord och sexton mordförsök. Han hade tillåtits arbeta med de gravt invalidiserade åldringarna trots att han avskedats från sin tidigare verksamhet som vårdbiträde på ett annat sjukhus, med motiveringen:
Avd. har uttalat sig muntligen ang. honom. Har ingen som helst initiativförmåga. Ter sig konstig på avd.; verkar inte alls fatta vad man säger till honom. Skall ej återanställas.
Den sista meningen var understruken med flera streck.
Patricia Cornwells alltmer uppslukande ansträngningar att identifiera Walter Sickert som Jack Uppskäraren tycks ha fått henne att agera i motsatt riktning än den som en brottsutredare i allmänhet använder sig av. Istället för att utgå från en kedja av indicier som leder fram till en förövare har hon redan från början beslutat att det var Walter Sickert som begick de gräsliga morden och det var hos honom; hans tavlor, biografi och efterlämnade dokument, som hon sökte de ledtrådar som skulle binda honom vid Rippermorden.
För att lösa mordgåtan har Cornwell använt en del av sin förmögenhet för köpa inte mindre än trettiotvå av Sickerts oljemålningar, samt en mängd av hans teckningar och etsningar, samt en stor mängd annat Rippermaterial.
Cornwells fixering vid Sickert som styckmördare gör att hon i hans konst inte finner annat än ledtrådar till de mord hon tror att han begått. En inskränkt konstuppfattning som skulle kunna göra Picasso till kvinnomördare.
För att nu inte tala om Sickerts samtida bland tyska expressionister som onekligen hade ett morbidt intresse för kvinnomord och lemlästade kvinnokroppar. Ett fenomen som har gett upphov till flera specialstudier.
Dessutom förbigår Cornwell flera särtecken på Sickerts konst. Tvärsäkert konstaterar hon exempelvis att ”Denne konstnär målade aldrig något han inte hade sett". I själva verket använde Sickert i stor utsträckning såväl fotografier som tidningsurklipp som förlagor till sina konstverk. Cornwell förbigår även det faktum att Sickert i uppseendeväckande syfte ofta gav sina konstverk namn som alluderade på brott och skandaler.
Då för flera år sedan läste jag Cornwells bok om Jack the Ripper tyckte jag den var riktigt bra, speciellt hennes skildringar av eländet i East End och det hämningslösa våldet mot och föraktet för den tidens prostituerade. Redan då tyckte jag dock att hon i sin noggranna analys av Walter Sickerts antagna karaktär gick alltför långt, vilseförd av sina förutfattade meningar. Misstagen är mångfaldiga, inte minst hennes ytligt lättvindiga analys av Sickerts egenartade konst – den rör sig långt ifrån om ett återsken av en mördares dåliga samvete. Så enkelt är det förvisso inte. Likaså är resultaten av de undersökningar som gjordes av hennes generöst betalda grafologer och DNAexperter inte speciellt övertygande. För det första är det osäkert om ett enda av de omsorgsfullt undersökta Ripperbrev som finns arkiverade hos Scotland Yard verkligen är skrivet av seriemördaren. För det andra är hennes slutsats att frimärkena på två av dem motsvarar DNA på frimärken funna bland Sickerts stärbhus. Det mitokondriella DNA som fanns på frimärkena återfinns hos en till tio procent av Englands befolkning, alltså minst tiotusentals individer. Likaså var det brevpapper som flera av Ripperbrven var skrivna på visserligen identiskt med det som Sickert använde, men det var förvisso det vanligast förekommande engelska brevpappret vid den tid då breven skrevs.
Trots detta och flera andra suspekta slutsatser fortsätter Conwell envist att framhärda med att hon är hundra procent säker på att Walter Sickert var Jack Uppskäraren och att:
Om någon bevisar att jag har fel, kommer jag inte bara att framstå i dålig dager, jag kommer att förlora mitt goda rykte.
Olösta mord leder ofta till komplicerade konspirationsteorier och om de möjligen är politiskt motiverade kan de som söker efter en lösning lätt förirra sig i en labyrint där orelaterade, men ibland inte helt osannolika fakta blandar sig i leken tills dess fantastiska mönster uppkommer. Tänk enbart på den snårskog som vuxit upp kring Palmemordet där Ockhams rakkniv sällan tillämpats: ”man skall inte anta fler företeelser eller ting än de som behövs för att förklara de observationer man gör”.
Själv tror jag på teorin att det var amerikanen Francis Tumbelty som var identisk med Jack Uppskäraren. Han var en berömd kvacksalvare som i sitt hem i New York bland annat hade en samling kvinnliga kroppsdelar. Tumbelty färdades över hela USA och Kanada och besökte även England. Som skamlös och storljugande självpromotor sålde han värdelösa örtmediciner och utförde t.o.m. kirurgiska ingrepp. Tumbelty blev även känd för besinningslösa dityramber mot kvinnor, speciellt prostituerade som han avskydde efter ett misslyckat äktenskap med en kvinna som visat sig vara prostituerad.
1996 publicerade de tidigare kriminalkommissarierna Stewart Evans och Paul Gainey Jack the Ripper: First American Serial Killer i vilken de presenterade bevis för att Tumbelty under den korta period som Jack Uppskäraren härjade i East End varit inneboende på ett pensionat i Whitechapel. Han greps som misstänkt för gross indecency, grov oanständighet, som vid den tiden var beteckningen på ”olaglig homosexuell verksamhet”. Scotland Yard hade Tumblety på sin lista över misstänkta Jack Uppskärare och då han släpptes mot en borgen på £300 flydde kvacksalvaren under falskt namn till Frankrike, varifrån han fyra dagar senare avseglade till USA. Scotland Yard begärde omgående att Tomblety skulle utlämnas, men amerikanska myndigheter vägrade med motiveringen att
det finns inga bevis för hans delaktighet i Whitechapel-morden och brottet för vilket han blev frihetsberövad i London är i USA inte någon grund för utlämning.
Faktum är att Jack Uppskärarens blodiga framfart slutade samtidigt som Tumblety lämnat London.
Kritiken av Patricia Cornwells bästsäljare Porträtt av en mördare blev från experthåll tämligen skoningslös. Ett exempel är Caleb Carrs recension i New York Times, som slutade med omdömet:
Portrait of a Killer är en slarvigt hopkommen bok, förolämpande mot såväl den förmodade mördaren, som sin läsekrets. Det enda Cornwell kan göra för att reparera skadan är att gå vidare i sin undersökning, precis som hon säger att hon har för avsikt att göra. Det krävs år av grundlig forskning, studier och vetenskapliga tester för att möjligen komma fram till en tämligen korrekt bevisföring. Möjligen kan hon då belägga något hon påstår sig redan ha gjort – nämligen att på ett avgörande sätt fastställa Walter Sickerts skuld. Om det misslyckas borde hon be om ursäkt för denna manifestation av förtal.
Caleb Carr är av flera orsaker rätt man för att kritisera Cornwells bok. Han är efter flera år av studier expert på det mesta som skrivits om Jack Uppskäraren och den tid och miljö då morden begicks. Detta märks inte minst i hans två romaner The Alienist och The Angel of Darkness.
Deckarna utspelar sig i New York vid slutet av 1890-talet. Miljön är träffsäkert och detaljrikt skildrad. Flera kända personer medverkar i berättelserna, som den blivande presidenten Theodore Roosevelt och mångmiljonären J.P. Morgan. Otäcka massmördare av Jack Uppskärarens karaktär och sinnelag härjar i den stora staden alltmedan de efterspanas av barnpsykiatrikern Laszlo Kreizler, privatdetektiven Sara Howard och journalisten John Schuyler Moore, som använder sig av moderna metoder, som undersökande journalistik, fingeravtryck och kriminalpsykologi. Det är välskriven och spännande läsning som blivit underlag för två utmärkta TV-serier.
Om Jack Londons och Gustave Dorés skildringar av misären i East End ger en skrämmande belysning av bakgrunden till Jack Uppskärarens miljö så gör den danskättade Jacob Riis (1849-1914) ingående skildringar av misären i New Yorks fattigkvarter detsamma för Caleb Carrs romaner.
Riis försökte sprida kunskap om de fattigas fruktansvärda situation för att därigenom få till stånd sociala reformer. Han var en av de första som använde fotografi för att dokumentera miserabla förhållanden och propagera för social förändring. Den nya uppfinningen av fotoblixtar gjorde det möjligt för Riis att ta foton inomhus och orädd rörde han sig oantastad inom laglösa områden. År 1890 gav han ut det upprörande, men osentimentala och kyligt dokumenterade socialreportaget How the Other Half Lives, rikligt illustrerad med fotografier och teckningar.
I en intervju konstaterade Carr att det är viktigt för honom att allt i hans deckare är sant ”förutom själva berättelsen”. Speciellt i The Angel of Darkness utforskar Carr de kvardröjande effekterna av barndomstrauman och det våld de kan ge upphov till, samtidigt som han skildrar kontrasten mellan rika och fattiga, de som har makt att tala och bestämma och de som saknar officell röst.
Jag hyser en livslång fascination för alla former av våld, från krig till personligt våld, det sistnämnda är det jag haft mest erfarenhet av i mitt liv, allt från problem med min far och våld på Manhattans gator. . .. något som så småningom utvecklades till en vilja förstå våldets rötter.
Genom sin hjälte Dr. Kreizler vill Carr skildra hur en skicklig psykiatriker kan få inblick i en mördares ondska sinnelag. Inte på grund av sin utbildning utan genom sina egna mörka erfarenheter. Kreizler förmår sätta sig i en seriemördares tankesätt, förstå varför han blev en männsikoslaktare. Enda skillnaden är att Kreizler och mördaren gick skilda vägar. Carr sticker inte under stol med att ”det var mycket galenskap i min familj, mycket alkoholism bland de vuxna” och att det skadat honom för livet.
Caleb Carrs far, Lucien Carr (1925-2005) var en nyckelfigur in den så kalade Beatrörelsen och speciellt nära vän med Jack Kerouac. Carr kände den mer än lovligt galne William Burroughs från sin ungdomstid i St. Louis och det var Carr som introducerade Burroughs, Kerouac och Allen Ginsburg för varandra. Det finns mycket som tyder på att Carr var en orolig och mentalt instabil yngling, men han hade en mängd galna, uppfinningsrika och rent av farliga infall som fascinerade beatpoeterna. Allen Ginsburg konstaterade senare att Lucien Carr i mångt och mycket stod i centrum för beatgruppen, i varje fall i början av dess tillblivelse –”Lou var limmet”.
Första gången Jack Kerouacs namn dök upp i pressen var den 18:e augusti 1944, då han och William Burroughs greps som material witnesses, ögonvittnen till ett brutalt mord. Även om nyheterna dagen innan hade dominerats av de allierades framgångsrika landning på Frankrikes södra kust, så var nyheten om mordet sensationellt nog för att dyka upp på New York Times första sida: ”Student vid Columbia University dödar vän och sänker kroppen i Hudson River”.
David Kammerer och Lucien Carr hade träffats i St. Louis på ett sommarläger för pojkar, där den då tolvårige Carr var student och den fjorton år äldre Kammerer instruktör. Kammerer hade en Ph.D. i engelsk litteratur och undervisade i litteratur och idrott vid Washington University i St. Louis. Carr skulle senare, liksom hans vänner och familj, insistera på att Kammerer hade stalked, sexuellt förföljt, den stilige Carr och under de följande nio åren hade Kammerer dykt upp varhelst den unge Carr befann sig.
Mycket av den historien är dock tveksam. Det är i det närmaste omöjligt att nysta upp trådarna av insinuationer, juridiska spinn och lögner. Det finns inga oberoende bevis för att Kammerer verkligen var en stalker, enbart Carrs ord på att så var fallet. Det finns dock övertygande bevis för att Kammerer inte var gay och Carr skröt ofta om sin förmåga att manipulera den äldre mannen. Han fick honom till och med att skriva uppsatser för sina klasser vid New Yorks Columbia University.'
Under alla förhållanden uppsökte den då tjugotreårige Carr själv polisen och erkände att han i desperation och panik över Kammerers homosexuella närmande med sin scoutkniv hade knivhuggit honom till döds, varefter han lindat sitt offers armar med hans eget bälte, tyngt kroppen med stenar och dumpat den i Hudsonfloden.
Av allt att döma var de båda männen ordentligt berusade, möjligen även drogpåverkade, och motivet för mordet är oklara. Det är möjligt att Carr använde Kammerers antydda homosexualitet och påstådda stalking för att därigenom mildra sin dom. Under alla förhållanden dömdes han till tjugo års fängelse, men släpptes fri efter två år. Lucien Carr tillbringade sedan 47 år som journalist på nyhetsbyrån United Press International (UPI).
Även om Lucien Carr blev betydligt mer stadgad än sina beatkompisar fortsatte han att umgås med dem, fast sonen Caleb fann det oroande att vistas i närheten av faderns oberäkneliga vänner:
De kunde var trevliga på tu-man-hand. Kerouac var en väldigt trevlig man och Allen kunde också var en mycket trevlig kille. För ett barn var dock Burroughs lite väl underlig. Men ingen av dem var barnmännsikor. Om du inte ville undgå att vara skräckslagen i deras sällskap så måste du vara vuxen. Vad de sysslade med kunde inte få något barn att känna sig tryggt.
Även Patrica Cornwell hade en besvärlig barndom. I en intervju berättade hon att hennes intresse för brutala mord och kriminaltekniker grundade sig i hennes barndomsupplevelser:
Det beror på att jag växte upp med en fruktansvärd rädsla. Jag växte upp på ett så skrämmande sätt.
Efter att hennes far, som var läkare, hade lämnat familjen och hon själv antastas av en polisman som visade sig vara en välkänd pedofil flyttade Patricia med sin mor och sina bröder från Miami till North Carolina. Där drabbades modern av en svårartad depression som omöjliggjorde hennes omhändertagande av sina barn. Patricia Cornwell placerades i ett fosterhem där fostermodern mobbade och skrämde henne. Som tonåring kom Patricia att lida av svår anorexi och senare drabbades hon av återkommande depressioner och periodisk alkoholism.
Det tycks alltså som om flera deckarförfattare, och uppenbarligen de som fascinerats av Jack the Ripper, har lidit av svåra barndomstrauman och genom sina romaner försökt besvärja sina inre demoner. Men, hur är det med deras läsare? Flera av mina bekanta slukar deckare och för en del av dem är det den enda läsning de ägnar sig åt.
Det händer visserligen att jag också läser en och annan deckare, men det är långt ifrån ett uppslukande intresse. Trots det vittnar ju faktiskt det här blogginlägget om att även jag genom åren har ägnat en ett visst intresse åt Jack Uppskäraren. Det får mig underligt nog att tänka på barnboksförfattarinnan Elsa Beskow, vars geniala och ibland oroande böcker för alltid etsat sig in i mitt minne. Kanske främst av dem alla Tomtebobarnen som hon skrev och tecknade 1910 och vars bild av ett ruskigt troll satte ordentlig skräck i mig:
Ett gammalt bergtroll bor där i berget näst intill,
förbi hans dörr går barnen så rysligt tyst och still,
för tänk, ibland så händer (jag narras inte nu)
han tittar fram ur berget och ropar: ”bu-u-u!”
Då rusar barnen hemåt i allra värsta sken,
de snavar över tuvor och skrubbar sina ben.
Men trollet bara skrattar och pustar: ”Ack, ack, ack,
jag jag fick så roligt att magen nästan sprack!”
Elsa Beskow (1874-1953) var gift med Natanael Beskow, en känd präst, författare, konstnär och rektor. De fick sex pojkar, bland dem konstnären Bo Bekow. Medan maken var verksam som pastor med egen kyrka och senare som rektor för Djursholms samskola odlade Elsa Beskow sin konst genom bilderboksskapande och sagoskrivande. Hon stod därmed för en viktig del av hushållets inkomster, samtidigt som hon skötte såväl hem som sitt skrivande med pojkarna lekande omkring sig.
Liksom hustrun var Natanael Beskow en skicklig konstnär och talangen gick tydligen i arv till sonen Bo. Nedan ser vi Bo Beskows porträtt av hans nära vän Dag Hammarsköld, bredvid ett stilleben av Natanael Beskow.
Bo Beskow (1906-1989) skrev en charmig bok om sin barndom, Krokodilens middag, där Jack Uppskäraren plötsligt dyker upp i det annars så uppenbart harmoniska, beskowska hemmet:
Garderoberna rymde också spännande skatter. I en förvarade Far osedlig litteratur, som han i egenskap av medlem av en kommitté för utrotande av dylik samlade på. Detta listade mina äldre bröder ut och det lästes flitigt på nätterna, när alla officiellt sov. Bo var sex år och hade just lärt sig läsa. Helt fascinerad av ”Jack Uppskäraren” tog jag den med ned till söndagsfrukosten. ”Vad är det Bo läser?” Jag har aldrig fått läsa boken färdig och har har förgäves försökt få tag i den senare. Vem var "Jack the Ripper?” Gåtan har intresserat många, nu senast ser jag att Blaise Cendrars påstår att hans hjälte Moravagine var Jack the Ripper, vilket naturligtvis är skryt. Min barndoms hjälte är oavslöjad. Barn finner alltid en väg att korrigera det som brister i en alltför omtänksam uppfostran, jag vågar påstå att inget barn lever i vad man kallar en skyddad värld, även om båda parter låtsas att det förhåller sig så. Livet blir vad man lärt sig de fem första intensiva åren, av gott och ont. Till de mera chockartade upplevelserna hörde väl att vara borta på barnkalas och leka sällskapslekar, oftast raffinerade varianter på blindbock.
Det är mycket möjligt att boken som Bo Beskows bröder fann i garderoben var Jack Uppsprättaren eller Berättelsen om den niodubble qvinnomördaren från staden London samt en ömklig visa om den blodiga Jack, som i början av 1889 gavs ut av C. M. Bååths Boktryckeri i Malmö.
Boken publicerades alltså enbart några månader efter Rippermorden och innehöll detaljerade skildringar av de groteska mordfallen, inte minst information kring det svenska offret, Elizabeth Stride. Den anonyme författaren, som skrev under pseudonymen Ansgarius Svensen, var ovanligt välinformerad.
Att en svensk bok kom ut så kort efter Rippermorden är inte så underligt, med tanke på att det redan då fanns en mängd böcker skrivna om Jack the Ripper. Den första av dem alla var The Curse Upon the Mitre Square 1530 – 1888, skriven av den katolske författaren och organisten John Francis Brewer (1865-1921). Boken kom ut enbart någon vecka efter fyndet av den mördade Catherine Eddowes, Jack the Rippers näst sista offer. Brewers bok är dock långt ifrån en reportagebok utan en ”gotisk” skräckroman om en galen munk som 1530 mördar och lemlästar en kvinna framför högaltaret i The Church of Holy Trinity in Aldgate, en kyrka som en gång låg på samma plats där man långt senare fann den mördade Catherine Eddowes. Platsen ansågs tydligen vara hemsökt och scenen för flera andra mord. Munkens offer visade sig vara hans egen syster som han mördat och styckat av misstag. Brewer ger dock även en tämligen detaljrik skildring av mordet på Eddowes och tycks antyda att den galne munkens ande haft ett finger med i spelet.
År 2021 mördades uppskattningsvis 437,000 människor. Under Första världskriget dödades 20 miljoner, den efterföljande Spanska infuensan anses ha skördat 50 miljoner liv. Mellan 70 och 85 miljoner människor blev offer för Andra Världkriget, i de nazistiska koncentrationslägren dödades 6 miljoner judar, 3 miljoner sovjetiska krigsfångar och uppskattningsvis 500 000 romer/sinti. I Sovjetunionen dödades mellan 15 och 25 miljoner genom statliga åtgärder. Vietnamkriget resulterade i 3,6 miljoner dödsoffer. De senaste två krigen i Demokratiska Republiken Kongo och dess direkta följder har kostat 5.5 miljoner människoliv. Folkmord i Kambodja ledde till mellan 1,5 och 3 miljoner dödsoffer, i Rwanda mellan 400 000 och 500 000, i forna Östpakistan mellan 300 000 och 3 miljoner, i Indonesien mellan 500 000 och 1,2 miljoner, förutom dessa ofantliga dödssiffror har diktaturer och folkmord skördat miljontals offer runt om i världen. Varför fascineras vi bland alla dessa miljoner offer av morden på ett fåtal individer – som Jack Uppskärarens fem offer?
Blodiga massakrer påmtusentals människor blir ofta bortglömda. Ett exempel bland tiotusentals – vem talar idag om de vidriga grymheter som under två oktoberdagar 1941 iscensattes av rumänska trupper i Odessa?
Det följande blodbadet på judar inrapporterades av tyskar som bevittnat det. Samma morgon, den 23:e oktober, trängdes nittontusen judar samman på ett torg nära hamnen. Det var kringgärdat av ett trästaket; judarna besprutades med bensin och brändes därefter till döds. På eftermiddagen samlade gendarmer och polis ihop ytterligare tjugotusen personer – återigen var de flesta av dem judar – och föste in dem i det kommunala häktet. Följande dag, den 24:e oktober, avlägsnades sextontusen judar från de som häktats och tvingades sedan i långa kolonner vandra ut ur staden i riktning mot Dlnik, en närliggande by […] de bands arm vid arm i grupper mellan fyrtio och femtio personer, fördes ner i redan grävda diken och sköts ihjäl. När denna metod visade sig vara alltför långsam pressades de blivande offren in i fyra stora lagerlokaler vars väggar försetts med hål genom vilka munstycken till kulsprutor fördes in. Offren besköts i den ena lagerlokalen efter det andra […] för att ingen skulle undkomma sattes de tre lokaler vars fångar beskjutits, de flesta var kvinnor och barn, i brand. De som inte bränts ihjäl av lågorna försökte fly genom öppningar i taket, eller genom fönstren; samtliga av dem mejades ner av handgranater eller maskingevär. Många kvinnor blev galna och slängde ut sina barn genom fönstren. Den fjärde lagerlokalen var fylld med män, de besköts följande eftermiddag och även den lokalen sattes sedan i brand.
Då jag bodde i Lund och under kalla vintrar genom fönstret blickade ut över snöfälten hände det att jag ibland tänkte på Göran Sonnevis dikt Om krtiget i Vietnam. Hur han efter ett ymnigt snöfall på morgonen går ut och skottar snö och då tänker att
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten.
Hittills beräknas 2 millioner ha dött i Vitenam.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl
Kanske finns det ett samband med mannen på Niehaus IKEAbilder. Då de döda blir alltför många abstraheras de som mannen bland IKEA:s konstruerade hemmiljöer. Verkligheten blir diffus, konstruerad och svårbegriplig.
Massmord blir till siffror. Enskilda mord kan däremot kopplas till våra egna erfarenhet och de mördade får därigenom en helt annan närvaro. Vi kan sätta oss in i deras död. Och mördarna? Samma sak gäller nog även där. Var och en av oss funderar möjligen en och annan gång om vi skulle förmå oss att ta livet av en annan människa … eller oss själva. Vi kan nog tänka oss som både förövare och offer. Ett sådant rollspel ligger kanske till grund för att att deckarläsning och därmed även mord, kan betraktas som en form av underhållning, för att nu inte tala om alla våldsbejakande filmer och videospel.
Kommer att tänka på en målning av Lorenzo Lotto – San Michele arcangelo caccia Lucifero, Ärkeängeln Mikael jagar Lucifer, från 1545. Betraktar vi noga den tavlan finner vi att ängeln och djävulen är samma person.
Beskow, Bo (1969) Krokodilens middag. Stockholm: Bonniers. Beskow, Elsa (1910) Tomtebobarnen. Stockholm: Bonniers. Begg, Paul och Martin Fido (2015) The Complete Jack The Ripper A-Z - The Ultimate Guide to The Ripper Mystery. London: John Blake Publishing. Cadwalladr, Carole (2025) ”Patricia Cornwell: ’I grew up with fear’”, The Guardian, November 1. Carr, Caleb (1994) The Alienist. New York: Random House. Carr, Caleb (1997) The Angel of Darkness. New York: Random House. Cornwell, Patricia (2002) Portrait of a Killer: Jack the Ripper Case Closed. New York: G. P. Putnam’s Sons. Gainey, Paul och Stewart Evans (2013) Jack The Ripper: First American Serial Killer. New York: Random House. Garner, Dwight (1997) ”Interview with Caleb Carr”, Salon, October 4. Gilbert, Martin (1987) The Holocaust: The Jewish Tragedy. London: Fontana/Collins. Homberger, Eric (2005) ”Lucien Carr: Fallen Angel of the Beat Poets, Later an Unflappable News Editor with United Press”, The Guardian, February 9. Knight, Stephen (1979) Jack the Ripper: The Final Solution. New York: HarperCollins. Knight, Stephen (1988) The Brotherhood: The Secret World Of The Freemasons. London: Grafton Books. Lilly, Marjorie (1971) Sickert: The painter and his circle. London: Paul Elek Publishers. Moore, Alan och Eddie Campbell (1999) From Hell. Marietta, GA: Top Shelf Productions. Riis, Jacob (1997) How the Other Half Lives: Studies among the Tenements of New York. London: Penguin Classics. Runerheim, Sten (1995). ”Morden på Malmö östra sjukhus”, Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift. Sickert, Walter Richard (1910) ”The Naked and the Nude,” The New Age, 21 July. Sonnevi, Göran (1974) Dikter 1959-1973. Stockholm: Aldus/Bonniers. Tatar, Maria (1997) Lustmord: Sexual Murder in Weimar Germany. Princeton University Press.
It became a lengthy blog post and a parable is at hand – it seems as if I had been seized by an octopuses’ sucker-covered tentacles and unable to offer any resistance was dragged down into the depths of a sea of stories. It was difficult to get out of it all. When I finally have surfaced again, I realize that down there I found so much more than could be contained within the text below.
A walk through central Rome stimulates the imagination, trapdoors open up, leading down to forgotten history. Shortly after I finished writing my previous blog post about Victor Hugo and The Toilers of the Sea, I ended up in Piazza Navona. Standing by a fountain depicting how Neptune fights an octopus, I came to think about Hugo’s novel and Gilliatt’s fight against with the sucker equipped monster. However, could that story really have been an inspiration for such an old sculpture? I asked an Italian friend of mine if he knew who had created the fountain. Like so many others, he replied that it must have been Bernini, the master who made the magnificent fountain in the middle of the square. It did not sound right, to me. The octopus fight was well done, but it did not “feel” like a Bernini sculpture.
After returning home, I visited Wikipedia and … the so-called Neptune Fountain had been completed in 1878, more than 250 years after Bernini in 1651 had created his obelisk-decorated Fontana dei Quattro Fiumi, Four Rivers Fountain. Since 1570, what is now the Neptune Fountain had been a basin used as a source of drinking water and for washing clothes.
It was not until the beginning of 1870 that the Sicilian sculptor Gregorio Zappalà turned it into a fountain and along the edge created baroque-inspired nereids, cupids and seahorses. In 1878, the fountain was crowned with Neptune’s octopus fight battle, made by the Roman sculptor Antonio della Bitta, about whom I have not been able to find any information. Accordingly, it would not be impossible that this della Bitta had been inspired by Hugo’s portrayal of Gilliatt's struggle with Le Piuevre. After being published in 1866, The Toliers of the Sea immediately became an international success. In Italy as in the rest of the world, the bad reputation of the octopus was permanented as a predatory monster attacking and feeding on humans.
The octopus had long before that, throughout the Mediterranean, been a well-known creature, both admired and feared. Already around 1400 BC we find the strange animal depicted on a number of pots and vases from Knossos and Mycenae. It was for certain considered to be a delicacy and became a model for monsters like Hydra, Scylla and Medusa.
The intelligent mollusk was also a symbol of smart activities and widespread influence. After all, it consisted almost entirely of a head and eight constantly active tentacles. This remarkable constitution made the octopus appear on Greek coins, such as the one below from the Greek colony of Syracuse on Sicily.
A Pompeian floor mosaic accurately depicts the octopus as a predator capable of attacking and cracking the shell of larger and complicated prey, like a lobster. Recent research has found that the strange mollusk, unlike a large number of other creatures, also is capable of using tools, for example stones to break mussel shells. In the Pacific Ocean, the octopus might seek out and carry away broken coconut shells, which that it use to build nests and hide itself from other predators.
Appropriately, the Pompeian octopus adorns the cover of Natural History: A Selection by Pliny the Elder, which I like to botanize in. A delightfully crazy, encyclopedic, all-encompassing “natural” history from the first century AD.
The knowledgeable, well-informed and sometimes wildly fabling Pliny the Elder wrote quite a lot about the marvelous octopus; its great adaptability, ability to change colour and astonishing intelligence. However, just like Victor Hugo, who may of course have been inspired by Pliny, the Roman writer incorrectly describes the great mollusk as a predator that tends to attack humans, kill and eat them:
… no animal is more savage in killing a man in the water: it struggles with him, embracing him with its tentacles, swallows him with its many suckers and pulls him apart, it attacks shipwrecked men or men who are diving.
Even though huge variants of such a monster did not often occur in the Mediterranean, Pliny knew how to tell that there were unusually large octopuses there. According to him, Emperor Augustus' good friend Lucullus had been presented with an octopus which head was the size of a barrel capable of holding 400 litres of water, its tentacles were nearly nine meters long, while the beast weighed 315 kilograms.
After looking at the Fountain of Neptune, I walked down Via dei Lorenesi, turned left onto Largo Febo, and followed a parallel street of Piazza Navona to Santa Maria dell’Anima, the main church for the German Catholic congregation in Rome.
A church, filled with art treasures, even a hint of the short span of European history when the Swedish Baltic Sea Empire was in the spotlight of Italian intelligentsia. Not far from the high altar of Santa Maria dell’Anima we find stately tomb monument of the Swedish brothers Magnus originally named Johan and Olof Månsson), equipped with magnificent baroque decorations and an impressive skeleton which in a bony grip carries Archbishop Olaus’ picture medallion.
All roads lead to Rome. Standing in front of the grave monument, I was a Swede caught by a feeling of slight dizziness. I was, as so often before in Rome, looking down into a historical abyss where by chance, reading fruits and personal thoughts became united into an almost incomprehensible unity. I had not expected to find in the German Church the brothers Magnus memorial, at least after just around the corner watching the fight against an octopus. In a strange way, the Magnus brothers connect Sweden with Rome and not the least with astounding octopus-like monsters.
Let me take the Swedish connection first. How did two Swedish archbishops end up in Rome? In 1512, Sweden was part of union with Denmark and Norway. The common kingdom was generally ruled by a Danish king. However, some Swedish nobles were dissatisfied with the arrangement. They wanted to break away from the pact and elect their own king. Leading member of this group was the Riksföreståndare, satrap, Sten Sture the Younger and it was he who sent the erudite, young priest Johan Månsson to the Pope in Rome. This was done on the advice of the Swedish archbishop Gustav Trolle, who in Rome had been installed in his office by none other than the Pope himself. Since then, Gustav Trolle considered Pope Julius II as a personal acquaintance and this was the reason why Johan Månsson, now with the Latinized name Johannes Magnus, was sent to Rome. Julius II was a adroit and aggressive politician who waged war on several fronts, including against France, while he with an iron fist defended his Church State against any foreign intrusion.
Unfortunately, Kristian, who a year after Johannes Magnus’ arrival in Rome under the name Kristian II, in Sweden called Kristian The Tyrant, had become king of the Nordic Union. Kristian already had better cards on hand than Sten Sture, the Dane had namely close contacts with the Pope’s most powerful ally – the German-Roman emperor and in 1515 Kristian II married Carlos de Habsburg’s sister, Isabella. After his grandfather Maximilian I, Carlos eventually become German-Roman emperor in 1519. Both the emperor and the pope were well aware of the fact they were forging schemes against the emperor and the papacy.
Sten Sture the Younger sent the scholar Johannes Magnus to Rome as part of a PR drive that intended to increase Sweden’s importance while diminishing Denmark’s influence among the papal courtiers. Johannes had through his research found that Sweden was the country of origin of the Goths, a mighty tribe of warriors who once had defeated the mighty Rome, as well as conquering large parts of Europe. Eventually the Goths had become devoted defenders of the True Christian Faith. According to Johannes Magnus the Goths’ Swedish descendants had remained faithful upholders of the pure doctrinal Catholicism of the Papacy and thus worthy of replacing the Danes as the rightful rulers over all the Nordic countries. Unfortunately, Johannes Magnus’ shaky argumentation for Swedish superiority did not convince Julius II, who died the year after Johannes’ arrival, though the Swedish prelate remained in Rome with the intention of trying to convince the new pope, Leo X, with his arguments about the Swedes’ preeminence, at least if compared to their Nordic neighbours.
After Sten Sture’s death three years after Johannes Magnus’ arrival in Rome, Christian II attacked Sweden, subdued his enemies and union breakers and was crowned king in Stockholm. Shortly after the three-day coronation party, Bishop Trolle, who had anointed Christian II, demanded compensation for his castle Stäket, which Sten Sture had attacked and burned down, after he rightly, assumed that Trolle had joined Kristian II’s union party. Under Kristian II's supervision, Bishop Trolle saw to it that rebellious and “untrustworthy” priests and nobles, who had sided with Sten Sture, were sentenced to death for heresy.
One week after the coronation festivities, the executions began at Stortorget, just below the royal palace. Even he nobles’ servants were also executed with sword and gallows. A total of 84 people fell victim to what came to be called Stockholm’s Bloodbath. The corpses were burned at piles on Södermalm, just outside the city gates. Sten Sture the Younger’s grave was dug up and his cadaver thrown into the fire. Johannes Magnus’ brother Olof was witness to all this.
After ten years in Rome, Johannes Magnus dared to return to Stockholm, where Gustav Vasa now had become king after Sweden had broken away from the union with Denmark an Norway. Gustav Vasa had offered Johannes to become Sweden’s new archbishop, but he considered it to be an overly dangerous position, especially considering that a small but influential group of priests, trained by Martin Luther in Wittenberg, now had the king’s ear and recommended a break with the Pope and offered Sweden’s new and autocratic ruler to become dictator of the Church as well.
On a diplomatic mission in Danzig (he was to find a wife in Gustav Vasa) Johannes chose to stay abroad. His two-year-younger brother Olof, who now called himself Olaus Magnus, was soon reunited with him. Like his brother, Olaus was also a learned man. In Sweden he found himself in a vulnerable position after making himself known as a convinced supporter of the papacy. Furthermore, he had on behalf of the Catholic Church traveled all over Scandinavia, selling indulgences. He had even for a time been living the Sami in northern Sweden.
For several years he brothers lived in Danzig, unsure if they could venture down to Rome. Johannes Magnus had not been undivided critical of Lutheranism and had furthermore been a fierce opponent to the introduction of the Inquisition in Sweden. Eventually, the brothers dared to travel up in Rome, where they were warmly welcomed by the Pope, hoping that they could be instrumental in winning Sweden back to the Catholic faith. When Johannes died in 1544, the pope appointed Olaus as archbishop of Sweden. It was a useless maneuver since the Lutherans by now had a strong grip on Gustav Vasa’s kingdom and Olaus never returned to his homeland.
In 1557, Olaus Magnus died in Rome, he had until the day of his death tirelessly been working on creating revolutionary and attractive impression of his previously internationally relatively unknown homeland. In several books he had described a fantastic, mysterious and basically wealthy nation. At first he published letters and pamphlets while propagating for his brother’s extensive volume Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, The Story of All the Kings of Gothia and Sweden, written in clear and flawless Latin. The book became a bestseller and Olaus made sure that it ended up with Gustav Vasa’s sons.
Johannes Magnus had created comprehensive lists and detailed descriptions of members of Swedish royalty, all the way back to one of Noah's son, who according to him was called Magog and actually had been king of the Swedes, or Goths as he called them. In a similar vein he continued to tell tall tales composing wild and often quite funny fables, with one or two elements of proper reading fruits. Several of the kings he wrote stories about were of course Johannes’ own inventions. However, Gustav Vasa’s sons became firm believers in Johannes Magnus’ concoction and this belief was the reason to why they, as Erik XIV and Karl IX, adopted such high order numbers.
Olaus Magnus did not content himself only with spreading knowledge about Sweden’s marvelous history, he also spread, in the same fantastically fabulous spirit as his brother, knowledge about Sweden’s geography and wonderful history.
During their exile in Danzig, Johannes and Olaus had by the the Portuguese historian and geographer Damião de Góis been emboldened to write about their homeland and were in this endeavor financially supported by Johannes Dantiscus, a wealthy diplomat and poet, closely associated with Sigismund I, King of Poland and Grand Duke of Lithuania. These men assumed that the Magnus brothers in the Nordic countries could contribute to a strengthening of the position of Catholicism. These influential potentates gave them access to books and manuscripts and were very interested in Olaus’ stories about his own travels up in the far North. After ten years in Danzig, the Magnus brothers went to Venice and in 1539 had their great map of Nordic countries published by a famous Venetian master printer.
The map is certainly a masterpiece. It is the earliest reasonably accurate map of the Nordic and Baltic countries, with accurate indications of cities, villages and geographical landmarks. In addition, the map was lavishly illustrated, not the least with imaginative sea monsters, something that made the Italians describe it as Mappa Marina, the Sea Map.
Above Lofoten, we glimpse the monster that became associated with Olaus Magnus – a depiction of the legendary Kraken, a giant octopus wonder capable of devouring entire ships. Two years before his death in 1555, Olaus Magnus was able to publish, in the same flawless Latin as his brother, a huge work which initially had been intended to be a complement to Mappa Marina, though over the years it grew in scope.
In the preface to his work, Olaus Magnus emphasized his purpose of providing the educated readership with a
history about the Nordic peoples, their different conditions, customs, leisure activities, social conditions and their specific way of life. Their wars, buildings and tools, mines and other wonderful things, as well as descriptions of almost every animal living in the Nordic countries, being part of their nature. A work with a variety of knowledge, partly illuminated through foreign examples and partly with depictions of domestic things, to a large extent suitable for entertainment and a pleasure to read, for certain it will amuse and stimulate the reader’s mind.
Magnus’ extensive description of Nordic ways was the result of more than thirty-five years of hard work and is filled with the sheer joy of telling stories. A mixture of short reflections and stories based on his own youthful experiences, tall tales, reading fruits and pure fantasies,which in spite of a lot of nonsense actually contains a core of truth. The whole thing becomes a peculiar reading experience, augmented by strange images which are a mix of everything possible. It is almost impossible to read the work from cover to cover, but it is a pleasure to randomly read a paragraph or two in this remarkable book.
An example, among thousands of others, of the work’s idiosyncratic character is when Olaus Magnus came up with the idea of carefully trying to describe snowflakes. The lack of literary and artistic precursors becomes noticeable when Olaus Magnus draws our attention to hitherto unsubscribed phenomena. He writes about the “changing forms of snow” and then gets involved in a number of attempts to describe what snow really looks like, referring to Aristotle, chemistry and his own observations, and writes among other things:
it is obvious for people everywhere and especially in the Nordic countries, as well as neighbouring areas, to have an opportunity to perceive the variety of wonderful shapes and images of snow […] one may admire these phenomena rather than try to explore the reason to why and in what way so many forms and images might occur. It is beyond any artist’s creative ability to portray such soft and insignificant things. It is actually not uncommon to see 15 or 20, or sometimes even more, different shapes of snow and ice. At times, changing patterns appear on glass panes, which in order to exclude the cold are applied over window openings of heated cabins, and one might thus have the opportunity to appreciate how through the influence of the external cold and the wonderful art of nature, the glass becomes adorned with changing images that an artist, any one, at the sight of it may rather admire the glory of nature than imitate it.
The difficulty of describing something well-known, which nevertheless has never been described before, permeates the entire Olaus book, or rather books – his work about the Nordic peoples was published in thirteen volumes. The difficulties of depicting unknown things to the public are also noticeable in the images of the unknown illustrators, which accompany Magnus’ text. The artists apparently did not know first-hand what they were trying to portray. They were forced to build on what they knew and what Magnus had told them. Accordingly, turned to the work of other artists and took theses depictions as models for what they were trying to convey. For example, when they try to portray Swedish hospitality, which Olaus Magnus of course says is very generous, though according to him it had certain limitations – Russians, Muscovites and Danes generally smelled so bad that you could not keep them in your house for a longer time – so could for example, an artist working for Olaus Magnus make use of a woodcut by Hans Holbein the Younger.
Just as Olaus Magnus constantly combined his descriptions with information taken from the writings of Pliny the Elder and Aristotle, the artists’ imagery also appears as a form of collage reminiscent of those found in contemporary manuscripts. where it occasionally happened that authors cut out pictures from books, pasted them in their manuscripts and occasionally pieced together parts from various other pictures. An approach made possible by how the art of printing had revolutionized art and literature.
When Olaus Magnus described one of his sea monsters, it became a kind of collage. He did for example portray a wondrous “fish”, which on his map is reproduced north of Lofoten, as if it was composed of different parts:
Off the coasts of Norway, or in the sea around it, there are monstrous fish. They have unusual names and reputed to be a kind of whales, who show their cruelty at first sight, and thus make men afraid to see them; and if men look long enough upon them, they will fright and amaze them. Their forms are horrible, their heads square, all set with prickles, and sharp and long horns around them, resembling the roots of an uprooted tree. Such a head is 10 to 12 cubits in circumference. The eye’s pupil is a cubit wide, scarlet in colour. When it is dark, the fishermen can in the distance see how it shines among the waves like a blazing fire. Its hairs resemble goose feathers, are dense and long and look like a drooping beard. The rest of the body, on the other hand, is very small in comparison with the square head, certainly not exceeding 14 – 15 cubits in length. One of these sea-monsters will easily drown many great ships provided with strong mariners.
The illustrator has fairly accurately reproduced Olaus Magnus’ description of the beast. The thorns around the head, the big eyes and the elongated body have led many to assume that this is not a kind of fish or whale, but rather a giant squid.
Several of Magnus’ imaginatively described and illustrated sea creatures have, on closer inspection, turned out to be fairly accurate descriptions of real mammals and fish. Magnus’ Sea Unicorn could thus be a narwhal – Olaus Magnus was well aware of the fact that“unicorn horns” exposed in churches and cabinets of curiosities were in fact narwhal teeth, though he nevertheless called the animal Sea Unicorn. The Pristern is obviously a sperm whale, while The Polyp, which in the picture in Olaus Magnus’ book looks like a lobster, is in the text quite correctly provided with eight arms equipped with suckers and described as feeding on fish and mussels, laying eggs and able to adapt both body and colour to its environment. Completely erroneously, however, Olaus Magnus, like his so often quoted Pliny the Elder, believed that The Polyp, or more correctly the octopus, was a predator attacking and killing humans. Quite correctly, however, both Pliny and Magnus assumed that the whale described as being as large as an island, was in fact a Blue Whale. What Olaus Magnus named as Ziphius is an orca and he refers to the walrus alternately as “Sea Pig”, “Sea Cow” or Rosmarus, while quite correctly mentioning that its tusks are used to carve chess pieces.
Olaus Magnus’ books became a success and Latin editions were printed in several of Europe's major cities. In Amsterdam and Antwerp they were reprinted several times. The famous epic poet Torquato Tasso was in Ferrara one of many who were fascinated by the brothers Magnus’ tales about Nordic peoples and based his verse drama, Galeato Re di Norvega, on the brothers’ stories. The plot was inspired by Johannes Magnus’ tales about Scandinavian kings, while environmental descriptions reflect Olaus Magnus’ fanciful narrative. Tasso later reworked his drama and named it Torrismondo. Tasso's lover, Orazio Ariosto, grandson of the great poet Ludovico Ariosto, wrote in his grandfather’s style an extensive unfinished work about the Icelander Alfeo, a tale which was also based on the writings of the brothers Magnus. Through Olaus Magnus’ books, the mysterious and cold Nordic regions became attractive to romantically inclined poets such as Lasso and Ariosto. Russia’s National Library preserves an edition of Olaus Historia de gentibus septenrionalibus filled with Torquato Tasso's handwritten marginal notes.
However, it was not primarily poets and historians who became fascinated by Olaus Magnus’ books, but zoologists and natural scientists. Ullisse Aldrovandi (1522-1605), a physician and naturalist whom Carl von Linné considered as originator of the scientific exploration of nature, published several books on healing herbs, birds, insects and fish, much more skillfully and realistically illustrated than Olaus Magnus’ books.
In his old age, Aldrovandi wrote a book he called Monstrorum historia cum Paralipomenis historiae omnium animalium, a description of monsters illustrated with examples from the entire animal kingdom, in which he, after being inspired by his studies of freaks of nature and fish, listed and depicted monstrous creatures from the animal as well as legendary tales about misshapen humans. The excellent illustrations provide detailed representations of animals that Aldrovandi and others had seen and were able to describe in a fairly correct manner. However, for more rare or legendary creatures he occasionally used images inspired by Olaus Magnus, like the narwhal that can be viewed under a realistically rendered shark.
Like Olaus Magnus and his illustrators, Aldrovandi created monsters by combining different models and creatures.
Contemporary with Aldrovandi was the Swiss Conrad Gessner (1516-1565) who published an equally lavishly illustrated Historia animalium, The History of Animals, in five volumes with more than 4,500 illustrated pages. His octopus is for example as true to nature and as skillfully depicted as the one found by Aldrovandi.
But, when Gessner ventured to describe and depict wondrous sea creatures, he was like Aldrovandi inspired by Olaus Magnus.
By the middle of the 17th century, a priest, Francesco Negri (1623-1698), became in Ravenna immersed in Olaus Magnus’ books about the Nordic countries and seized by an urge to visit the strange places that the Swedish bishop had described in such a vivid manner. Between 1663 and 1666 Negri traveled alone through Sweden, Finland and Norway. Negri’s Viaggio Settentrionale, Nordic Journey, was published just after his death. The book relates what he has seen, heard and experienced in the distant north. During his travels, Francesco Negri could confirm some of Olaus Magnus’ tales and observations, though he admits that much of what the Swede wrote was exaggerated of distorted.
Like Olaus, Negri also had difficulties in finding the right words and comparisons to describe what he had witnessed, like the northern lights and strange animals, including a stranded, rotting whale he was confronted with on the Norwegian coast. Like Olaus Magnus, Negri spent some time with the Sami, whom he considered to be the “happiest people on earth”, liberated as they were from other needs and values than those they encountered during their ”perfect nomadic life”. Despite his priesthood, there is no preaching nor any intents of proselytizing in Negri’s book, he demonstrates an open curiosity about everything and everyone he encounters. Negri’s book is not illustrated, though his preserved notebooks have several drawings, quite peculiar is for example his inability to draw spruces, even if he had them right in front of him they became a kind of strange palm trees.
Negri is the first one to mention Kraken by name, he calls it Sciu-crak and writes that he has heard Norwegian fishermen tell him about
a fish of immeasurable size, with a flat, round figure, with many horns or arms at its ends, with which it hugs the fishermen's boats from all sides... very slowly he rises from the depths of the sea and with his backside he touches the boat, which he soon afterwards squeezes to smithereens.
By Negri, Kraken definitely appears as some kind of octopus and even more so by Erik Pontoppidan the Younger (1698-1764) He was a Danish theologian, historian, fiction writer, entomologist and ornithologist who from 1746 to 1754 served as bishop in the Norwegian seaside town Bergen, where he wrote Forste Forsorg paa Norges Naturlige Historie, A First Attempt to Describe Norway’s Natural History, which in 1753 was published in Copenhagen.
In his extensive work, Pontoppidan devoted several pages to the Kraken, which he had heard described by fishermen and other seafarers. According to Pontoppidan, the Kraken is “the largest sea monster in the world. It is round and flat and full of arms or branches.” He adds that the beast seems to have been endowed with a capacity to colour the water around it with a black secretion. Large as a floating island, its huge arms can reach the tops of a warship’s masts and drag it into the depths. It lives several hundred metres below the sea surface, but may occasionally rise up from the depths. When fishermen became aware of a slowly ascending, enormous shadow under the waves, they knew that the Kraken was surfacing and had to hurry away from the place, because the enormous size of the animal might make boats capsize by causing huge wide vortices able to carry ships down deep into the depths.
A jocular summary of Kraken lore, spiced with some new information, is provided in Jacob Wallenberg’s cheerful travelogue Min son på galejan, or more exactly My Son on the Galley, An East Indian Voyage Containing All Kinds of Ink-horn Fancies, Collected Onboard the Ship Finland, Which Sailed from Gothenburg sometime in December 1769, and Returned There in June 1771. The voyage described by Wallenberg began rather unfortunate when the Swedish East India Company’s three-masted barque was forced to seek a port in Norway only after a day of sailing through a violent storm on the North Sea. In the Norwegian port it was decided to stock up the ship further and load additional timber for repairs. In the port, Jacob Wallenberg was by the Norwegian pilot told stories about the dreadful Kraken:
Kraken, also called the Crab-fish, which is not that huge, for heads and tails counted, he is no larger than our Öland [the second largest Swedish island - less than 16km]. He stays at the sea floor, constantly surrounded by innumerable small fishes, who serve as his food and are fed by him in return: for his meal, (if I remember correctly what E. Pontopiddan writes,) lasts no longer than three months, and another three months are then needed to digest it. His excrements nurture in the following an army of lesser fish, and for this reason, fishermen plumb after his resting place. Gradually, Kraken ascends to the surface, and when he is at ten to twelve fathoms, the boats had better move out of his vicinity, as he will shortly thereafter burst up, like a floating island, spurting water from his dreadful nostrils and making ring waves around him, which can reach many miles.
By Wallenberg we encounter a confusion between Kraken and ancient yarns about how sailors went ashore on what they thought was an island, but which eventually turns out to be the back of a huge whale. The earliest surviving evidence of this history is the Voyage of Saint Brendan the Abbot, journey of Abbot Saint Brendan, which was written down sometime in the seventh century, though the tale is earlier than that. It tells the story of how Brendan and his comrades dock at a barren, small island. They make a fire to grill their mutton,. Suddenly the ground begin yo shake beneath them. An earthquake! Terrified, the monks rush back to their ship and to their great surprise they watch how the whole island sail away with the fire still burning. Only the wise, old Saint Brendan remained calm, explaining that the island must have been a Jasconius, the Ocean’s biggest whale.
It is a well-known folk tale and is for example found in the popular Russian tale of Ivan and the humpbacked horse. In Arabian Nights, it appears in the story of Sinbad the Seafarer, where in several versions the mysterious island seems to turn into a giant octopus, rather than a whale.
As I now read these stories, I remember that Ivan and the Humpbacked Horse was one of my oldest daughter’s favorite fairy takes and I once decorated her birthday cake with pictures from the story.
When Janna was ten years old, she had a horrifying experience in New York that for several nights gave her nightmares. She and I had in New York visited The Irma and Paul Milstein’s Family Hall of Ocean Life at the American Museum of Natural History where a large diorama that shows how a sperm whale in the darkness of the depth of an ocean fights a squid made an indelible blow to the mind of my unusually imaginative daughter.
Possibly did Pierre Dénys de Monfort (1766-?) experience something similar when he had ended up standing in front of a votive plaque in Saint Thomas’ chapel in Saint-Malo, sometime by the end of the eighteenth century. With a commentary text, the votive painting had been placed in the chapel by grateful sailors after they had been miraculously rescued off the coast of Angola:
a sea monster of frightening size rose from the waves. It had already been seen gurgling in the distance and it now came up above the bridge deck, clinging to the ship, surrounding it with its long arms, agile and terrifying, reaching both sails and masts up to their full height.
At last, Monfort assumed he had found crucial evidence of his theory that huge squid lived in the depths of the sea and that these creatures were capable of sinking a ship. Skilled draftsman as he was, Monfort made a copy of the votive image, which since has become the epitome of the terrifying Kraken.
Monfort included the picture with several others in his work Histoire Naturelle Générale et Particulière des Mollusques, General and Detailed Account of the Mollusks, which was published in 1802 as an annex to a new edition by the great naturalist Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffon’s Histoire Naturelle Générale et Particulière.
Monfort, who was born in the port city of Dunkirk had in a book by the linguist and medical doctor Franz Xavier Swediauer (1748-1824) read about how a captain of a whaling ship, “a sober and worthy man with common sense and known for his honesty” had told Swediauer that he in a sperm whale had found a partially gnawed, eight-meter-long tentacle. Eight meters! Monfort, who was known as a “shell researcher” and expert on mollusks, became immediately fired up and for a number of years he interviewed whalers who originating from the American ports of Nantucket and New Bedford used to dock in Dunkirk. Among others, captains “Ben Johnson” and a certain “Reynolds” assured Monfort several sperm whales killed by them had been marked by the tentacles of giant octopuses, and that half-rotten tentacles often had been found in their entrails. Monfort was also told that people traveling in canoes along the coasts of West Africa could be attacked by giant octopuses, which were called “demon fish” or “evil spirits” – ambazombi.
Monfort's enthusiasm and hasty conclusions became his downfall. In one of his writings, he claimed that ten English warships which had disappeared in the early 1780s for certain had been ensnared by giant octopuses and dragged down into the depths. It is somewhat strange that the otherwise well-informed Monfort appears to have been ignorant of the consequences of Hurricane San Calixto, which in 1780 swept across the Caribbean Antilles and caused the deaths of at least 22,000 people.
Due to unrest and fighting in connection with the American Revolutionary War, a number of British warships had been within and around the Caribbean Sea. During the hurricane that struck the area on October 9, 1780 and finally ebbed out on the twentieth of the same month, the HMS Phoenix and HMS Blanche frigates were sunk off the coast of Cuba. The frigates HMS Andromeda and HMS Laurel sank by Martinique, while the HMS Sandwich went under by Jamaica sank and HMS Egmont was wrecked on cliffs by St. Lucia. Further out to sea HMS Thunderer, HMS Stirling Castle, HMS Scarbourough, HMS Barbados, HMS Deal Castle, HMS Victor and HMS Endeavor disappeared leaving few survivors behind; Vice Admiral Peter Parker and Rear Admiral Joshua Rowley were drowned during the disaster.
For some reason, Monfort’s book ended up with the mighty British Admiralty, in charge of The Royal Navy. Its reaction was violent, how could an unnoticed little French snail scientist have the guts to claim that one of the worst disasters in the history of the mighty British Navy had been caused by enormous octopuses? How utterly ridiculous. The Admiralty’s angry dismissal of Monfort’s theory was spitefully quoted in Parisian newspapers and a generally scorned Montfort disappeared from sight, himself an obvious victim of giant octopuses.
When the mollusk researcher and geologist Gérard Paul Deshayes (1795-1875) as a young man in Paris visited a shell dealer, a drunk and miserably dressed man appeared carrying a bag filled with shell telling the shop owner that he thoroughly had studied, named and cataloged them. The shell dealer gave the ragamuffin a couple of banknotes and he disappeared. When Deshayes wondered who the strange man was, the trader had to his to his great surprise replied that it was the once highly respected Pierre Dénys de Monfort. The only other trace of Monfort’s sorry fate comes from the famous zoologist and paleontologist Georges Cuvier (1769-1832) who in a list of naturalists wrote that the “eccentric” Monfort had “on a street in Paris died of misery sometime around 1820 or 1821.”
A couple of years ago, when I had ended up in Saint-Malo, I searched in vain for Monfort’s votive image, but apparently there was no Saint Thomas’ chapel in the city. It was only afterwards that I found out that the chapel had been ruined during American bombings in August 1944, when 300 so-called Medium Bombers caused great damage to the old town during an attempt to drive out 70 German soldiers who stubbornly had put up a fierce resistance inside Saint-Malo.
Monfort had been quite right in his assumption that those who actually could provide valuable information about the mysterious giant squids were the American whalers. In his Moby Dick from 1851 Melville describes that while the hunting rowing boats had left the main ship and on the open sea was on the outlook for the giant White Whale, something strange and wondrous slowly emerges from the depths of the sea:
Almost forgetting for the moment all thoughts of Moby Dick, we now gazed at the most wondrous phenomenon which the secret seas have hitherto revealed to mankind. A vast pulpy mass, furlongs in length and breadth, of a glancing cream-color, lay floating on the water, innumerable long arms radiating from its centre, and curling and twisting like a nest of anacondas, as if blindly to catch at any hapless object within reach. No perceptible face or front did it have; no conceivable token of either sensation or instinct; but undulated there on the billows, an unearthly, formless, chance-like apparition of life.
As with a low sucking sound it slowly disappeared again, Starbuck still gazing at the agitated waters where it had sunk, with a wild voice exclaimed- “Almost rather had I seen Moby Dick and fought him, than to have seen thee, thou white ghost!”
“What was it, Sir?” said Flask.
“The great live squid, which, they say, few whale-ships ever beheld, and returned to their ports to tell of it.”
The almost aphasic and devotional scene in Moby Dick made remember an illustration in the comic magazine Prince Valiant, in which a craft with the same shape as a whaling boat, meaning that both the fore and aft are identical, encounters a giant squid:
Strangely mute, but nonetheless dramatic, is the fight between a sperm whale and a giant squid that which Frank T. Bullen describes in his autobiographical The Cruise of the “Cachalot” from 1898, which in my youth was one of my favourite books. As Bullen is on deck during a moonlit night-watch outside the coast of Sumatra, he witnesses a strange scene. Suddenly the still surface of the water became agitated:
Getting the night-glasses out of the cabin scuttle, where they were always hung in readiness, I focused them on the troubled spot, perfectly satisfied by a short examination that neither volcano nor earthquake had anything to do with what was going on; yet so vast were the forces engaged that I might well have been excused for my first supposition. A very large sperm whale was locked in deadly conflict with a cuttle-fish or squid, almost as large as himself, whose interminable tentacles seemed to enlace the whole of his great body. The head of the whale especially seemed a perfect net-work of writhing arms … naturally I suppose, for it appeared as if the whale had the tail part of the mollusk in his jaws, and, in a business-like, methodical way, was sawing through it. By the side of the black columnar head of the whale appeared the head of the great squid, as awful an object as one could well imagine even in a fevered dream. Judging as carefully as possible, I estimated it to be at least as large as one of our pipes, which contained three hundred and fifty gallons; but it may have been, and probably was, a good deal larger. The eyes were very remarkable from their size and blackness, which, contrasted with the livid whiteness of the head, made their appearance all the more striking. They were, at least, a foot I diameter, and, seen under such conditions, looked decidedly eerie and hobgoblin-like. All around the combatants were numerous sharks, like jackals round a lion, ready to share the feast, and apparently assisting in the destruction of the huge cephalopod. So the titanic struggle went on, in perfect silence as far as we were concerned, because, even had there been any noise, our distance from the scene of conflict would not have permitted us to hear it.
Eventually, science proved Monfort to be right – there were actually giant octopuses in the unknown depths of the oceans, although it was doubtful whether they were able to sink entire ships. In 1861, the two-masted, wheeled steamer Alecton was on its way across the Atlantic to French Guiana. Outside the Canary Islands, a large animal seemed to be floating on the sea surface. Several cannon shots were fired at what the captain assumed could be a giant squid, however the bullets did not seem to have any impact and the beast approached the ship. When the squid was right next to the ship’s hull, one of the crewmen managed to throw a harpoon at the monster. The harpoon entered deep into the back of the body and was attached to a strong rope. Despite the injured animal’s violent wringing back and forth, they began to winch it up and were able to attach a rope loop just under the tip of its spearhead-like tail. However, since the huge squid was twisting around so violently Commander Bouger ordered that the entire operation had to be aborted, fearing that the animal ”would damage the ship and injure the crew.” At that moment the squid was torn into two pieces and its lower part could be salvaged aboard the. When Alecton cocked at the port of Tenerife, the remains of the octopus could be thoroughly documented. It was a scientific sensation.
This event inspired Jules Verne to include a dramatic battle with a shoal of giant squids in his 1870 novel Twenty Thousand Leagues Under the Seas:
The Nautilus had then risen to the surface. One of the sailors, posted on the top ladderstep, unscrewed the bolts of the panels. But hardly were the screws loosened, when the panel rose with great violence, evidently drawn by the suckers of a pulp's arm. Immediately one of these arms slid like a serpent down the opening and twenty others were above. With one blow of the axe, Captain Nemo cut this formidable tentacle, that slid wriggling down the ladder. Just as we were pressing one on the other to reach the platform, two other arms, lashing the air, came down on the seaman placed before Captain Nemo and lifted him up with irresistible power […] The unhappy man, seized by the tentacle and fixed to the suckers, was balanced in the air at the caprice of this enormous trunk. He rattled in his throat, he was stifled, he cried, “Help! Help!” […] That heart-rendering cry! I shall hear it all my life. The unfortunate man was lost.
Just as Gilliatt's fight against the octopus raised concerns about how octopuses could attack individuals, Verne’s octopus fight inspired tales about even more extensive attacks of ever-larger sea monsters, a trend that reached its peak in the 1950s when nuclear fear created a multitude of mutated monsters, for example in the film It Came from Beneath the Sea from 1955, possibly inspired by a famous octopus fight in Disney’s film 20,000 Leagues Under the Sea which had premiered the year before.
Through extensive hydrogen bomb tests in its immediate habitat, a huge octopus had been driven out of its haunt in the almost 10,000 meter deep Mindanao Deep in addition it had become radioactive, something which made its natural prey avoid the enormous polyp, which through the radioactive radiation had become monstrously big. This colossal natural freak wonder instead began to attack ships to devour humans. Finally, the monster seeks refuge in San Francisco, after paralyzing the city in fear it is finally driven back into the ocean with the help of flamethrowers. Eventually is confronted with the film’s hero who from a submarine with a torpedo manages make a direct hit on one of the octopus’ eyes, the missile penetrates the beast, explodes and blows it to pieces.
It is quite possible thar It Came from Beneath the Sea also might have been inspired by the American author Howard Phillips Lovecraft's short story The Call of Cthulhu, from 1928, in which a huge aquatic creature that during millennia has slept on the bottom of the sea is awakened by an apocalyptic phenomenon caused by different celestial bodies placing themselves in a specific sequence. A similar event had long before humans appeared on earth made it possible for The Great Old Ones, enormous god-like forces from the depths of the Universe, to reach our planet. These primordial forces took no account of other creatures other than demanding worship from them so that the The Great Old Ones could be kept alive through dreams, human sacrifices and orgiastic rituals. Due to some unknown reason they had fallen asleep, though their hidden power over the evil urges continued to influence the brutish religions of “savages”.
A worldwide cult ensured that The Great Old Ones would one day be resurrected. A faith promoted by
low mix-blooded and mentally abhorrent types, who throughout animal fury and orgiastic license whipped themselves to daemonic heights by howls and squeaking ecstasies that tore and reverberated through those nightly woods like pestilential tempests from the gulfs of Hell.
Lovecraft (1890-1937) was for sure a tenacious racist and his descriptions” uncivilized” rites might be considered as a reflection of the lurid and contemptuous descriptions of the” barbaric” rites of fierce” savages” that European/American popular culture was soaked in at the time. A depiction of” undeveloped brutes” which was allowed to tinge mass media well into the 1960s and which and which harmful influence is far from obliterated from the minds of ”Westerners”.
In Lovecraft's short story, which takes place during his time, there are signs that the heavenly constellations are becoming arranged in such a way that soon will be awakened. Forced by recurrent nightmares, artistically gifted people begin to create images of ancient monsters, some of these artists eventually become insane, while in the bayous of Louisiana, in Haiti´s barren valleys, on the atolls in the South Seas and inaccessible hinterlands of Asia, idolaters are calling upon their cruel and ancient deities. Down by Antarctica, the Kingdom of The Great Old Ones – R’lyeh rising from the depths of the sea. In one of its vast burial chambers, the ruler of The Great Old Ones, Cthulhu, awakes from his multi-millennial slumber. A huge creature with a scaly humanoid body equipped with huge bat wings and an octopus-like head.
It is impossible to miss where Lovecraft took inspiration for its creation. He states that it is a contemporary tribe of ”degenerate Eskimos” which are praising Cthulhu as a god, something that has been discovered a ”rune researcher”. Runes do actually play a major role in Olaus Magnus’ history of the Nordic peoples. The one who eventually succeeds in destroying Cthulhu (temporarily, because the monster cannot die) is the Norwegian Gustaf Johanson, ”a sober and dignified man” who the narrator has been looking for in Oslo and Gothenburg, though his search was in vain because after his heroic deed Gustaf Johanson had been murdered by evil forces. This Nordic setting implies that Cthulhu is another variant of the Kraken, as the monster was depicted by Alfred Tennyson (1809-1892), a poet whose oeuvre Lovecraft was familiar with:
Below the thunders of the upper deep,
Far, far beneath in the abysmal sea,
His ancient, dreamless, uninvaded sleep
The Kraken sleepeth: faintest sunlights flee
About his shadowy sides; above him swell
Huge sponges of millennial growth and height;
And far away into the sickly light,
From many a wondrous grot and secret cell
Unnumbered and enormous polypi
Winnow with giant arms the slumbering green.
Cthulhus’ tentacled face may also have been inspired by works of art made by Lovecraft’s good friend Clark Ashton Smith (1893-1961). Ashton Smith wrote a number of short stories and novels based on Lovecroft's Cthulhu myths. Like Lovecraft, Ashton was fascinated by the dark, cold and mythical Nordic countries and wrote a series of novels set in Hyperborea, a legendary, Arctic continent which warmth and rich vegetation during the Pleistocene ice age are increasingly threatened by emerging ice masses. Several Cthulhu-like monsters live in Ashton’s Hyperborea, such as Abhoth, The Source of all Uncleanness, an abominable, dark gray, almost shapeless organism which constantly breeds ”malformations and abomination”. All sorts of obscene monsters crawl out of Ahoth's den. Several wander far and wide, but if any of them approaches their origin , Abhoth seizes it with his tentacles and devours it, as does the beast with every other creature that approaches its repugnant nest.
Like Cthulhu, the pirate ghost Davy Jones in the film Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest from 2006, has a horrifying, tentacled face. It is Davy Jones who in the film’s final scenes urges Kraken to rise up from the Sea and devour the film's hero – Jack Sparrow.
Someone who also evoked Kraken was the English author John Wyndham, who in 1953 wrote The Kraken Wakes. A novel that might appear as prophetic with its descriptions of advanced, technological warfare and global warming. The novel's main characters witness how five ”fireballs” fall from the sky into the sea. It takes years before people become aware that this was an invasion of aliens. The spacecrafts ended up in the deepest depths of the oceans. The creatures that emerged from them could only survive under the great pressure that exists in the most profound ocean depths. In principle, humans and aliens could thus coexist on earth. However, the human feel threatened by the alien presence. An English bathysphere is lowered to explore the giant Kraken-like creatures, but the aliens perceives the deep-sea submersible as a threat and attacks it and the death of the two Englishmen who manned is considered a declaration of war. Americans and Britons attack the aliens with nuclear weapons, with catastrophic consequences. The aliens are intelligent creatures and with the help of sophisticated weaponry ships are sunk all over the world and the global economy collapses. For unclear reasons, humans by ”naval tanks” snatched away from coastal areas, while the extraterrestrial technology melts the ice cap of the polar regions, to expand the habitat of the invading creatures, at the expense of humans. Huge crowds flee from low-lying areas and higher-lying countries are invaded y terrified migrants.
Finally, Japanese scientists manage to develop a weapon which through the use of ultrasound destroys the alien invaders, but by then one-eighth of the world's population has been wiped out, the climate has changed and the global sea levels are 40 meters higher than they were before the alien invasion.
For certain, Wyndham was inspired a H.G. Wells’ The War of the Worlds, written in 1898. In this novel, the earth is hit by a number of meteorites, which turn out not to be of stone but being metal capsules containing octopus-like creatures from Mars. Their planet has become uninhabitable and the aliens had begun to look around in the solar system to find a new planet to settle. They are not at all willing to share the earth with any human midges and when a desperate defense is activated by the inhabitants of the world, it turns out that their military capacity does not at all affect the space creatures’ sophisticated weapon arsenal. Their main instruments of destruction are giant, tentacle-equipped tripods that with directed heat rays can shoot everything to smithereens, the killing machines is furthermore equipped with a deadly gas. With mechanical tentacles, the tripods capture humans, who they probably use them as food, or for fueling their machinery.
An artillery officer shares his opinions with the main character telling him that we humans have become like ants: like these insects we build our own cities, like ants we live our lives in them, but the ants have needs and habits completely separate from ours.
”There’s the ants builds their cities, live their lives, have wars, revolutions, until the men want them out of the way, and then they go out of the way. That's what we are now—just ants. Only—”
“Yes,” I said.
“We're eatable ants.”
In Spielberg's skillfully made version of The War of the Worlds from 2005, the main character and his little daughter are in an eerily intense scene threatened by a mechanical, sophisticated high-tech, efficient and flexible tentacle.
https://www.youtube.com/watch?v=kytDzjuBGJI&ab_channel=Movieclips
The monster movies of the 1950s made octopuses return to popular comic books where they once had been quite common, though then as smaller creatures, now they more often appeared as huge, mutated monsters – like in the Marvel Comics. Somewhat later octopuses are even humanized, like like the diabolical Dr. Oc in Stan Lee’s The Amazing Spider-Man, who like the tripods in The War of the Worlds is equipped with deadly efficient, mechanical tentacles.
During the 1950s octopuses appeared in many so-called pulp fiction books:
and of course in a variety of comic books.
Earlier on, diabolical octopuses had also appeared in comics, which I devoured when they were reissued, such as Hal Foster’s well-drawn Prince Valiant, where the hero in an episode from 1938 is thrown into a well with a man-eating octopus, which he of course escapes from.
Octopuses were also frequent in Frank Frazetta’s Buck Rogers series from 1930s.
In the 1970s, Marvel Comics introduced a comic series about Conan the Barbarian based on Lovecraft´s friend Robert Ervin Howard's (1906-1936) 28 stories about the ancient superhero Conan. They had for the most part been published in the early 1930s in the U.S. science fiction-, horror- and fantasy magazine Weird Tales. Marvel Comics’ muscle-swelling Conan was a replica of Frank Frazetta’s muscle men, and in both books and comic magazines Conan, is involved in several fights with life-threatening octopuses.
A quite magnificent sequel to all these evil polyps is the humanized, deceitful and self-pitying manipulator Ursula, the sea witch in Disney's film The Little Mermaid from 1989. Ursula is endowed with an impressive body language and cynical words of wisdom, like:
Life's full of tough choices, isn't it?
"If you want to cross the bridge, my sweet, you've got to pay the toll.”
“They weren’t kidding when they called me, well, a witch.”
"Don’t underestimate the point of body language!”
During bygone days, octopuses were generally considered as insensitive, but strangely intelligent strangers, elusive to human intellect. Terrifying parasites capable of attacking and killing humans. So-called men’s magazines, or as they were called in the USA – Men’s Adventure Magazines offered descriptions of how testosterone-fueled men fought to the death with life-threatening, huge polyps, which with their nasty sucker equipped tentacles could squeeze the life out of their antagonists, or quite often – seductively shaped, scantily dressed ladies.
The tradition of the evil octopuses that had been revived by Victor Hugo in his Toilers of the Sea was constantly revised and evolving. The large mollusks could, as in Jean Delville’s 1894 painting Satan’s Treasures even be associated with the Devil himself.
A nasty octopus appears in William Hope Hodgson’s remarkable sea novel The Boats of the “Glen Carrig”, which was admired by Lovecraft and like his The Call of Cthulhu Hope Hodgson´s novel was apparently inspired by Edgar Allan Poe’s only novel The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket from 1838. In Hodgson’s novel from 1907, a huge octopus lurks under the Sargasso Sea, from where it attacks and devours the crews of every ship that happens to drift into these treacherous, algae-covered waters.
'
In the 1880s, octopuses began to emerge as a symbol for ruthless capitalist forces that, for their own gain, sucked out life and well-being from innocent, unsuspecting and hard-working people. Each of the capitalist’s tentacles acted as an independent element, but they were all connected to the brain of a sinister capitalist, or an entire conglomerate of greedy parasites, sitting awaiting for their victims like spiders close to their huge, sticky webs. In 1882, the artist Frederick Keller published a satirical cartoon in which he likened the Southern Pacific Railroad monopoly to a giant octopus that controlled everything, while sucking the life blood out of California.
The author Frank Norris took Keller’s drawing as the starting point for his 1901 novel The Octopus: A Story of California. In the form of a thrilling Western the novel tells the story of a bloody conflict between ranchers and agents who work for the land-expropriating Southern Pacific Railroad.
The octopus eventually became a powerful symbol for all forms of syndicates and monopolies that devoured and extorted money from innocent people, such as Standard Oil in this satirical drawing from 1904.
The Italian mafia has often been likened to a vicious octopus, which tentacles enters and meanders everywhere, re-emerging as soon as they are chopped and whose head it is virtually impossible to access. For example, the mafia depicted in La Piovra, The Octopus, an excellent Italian TV series broadcasted between 1984 and 2001 as ten miniseries, exciting and with astonishing candor and accuracy it depicted the complicated interplay between State and mafia.
Since the second half of the nineteenth century, the octopus began to symbolize imperialism and could then be used as illustrating the greediness of England, Prussia or Russia.
Somewhat later, it was Hitler, Stalin and Mussolini who were portrayed as octopuses:
By the beginning of the last century, and onwards, the octopus metaphor was linked to conspiracy theories and nasty racism.
I have always been attracted by comic books, and as a boy I did with fascination in Hemmets Journal read in the comics about Prince Valiant and at the age of thirteen a classmate drew my attention to the comic book Flash Gordon, which like Prince Valiant was well-drawn and exotically interesting, with his evil Emperor Ming the Merciless who with iron hand ruled the planet Mongo and occasionally hissed: “Pathetic earthlings! Who can save you now?”
This was one of Max von Sydow’s recurrent utterances when he portrayed Emperor Ming in a unusually kitschy lousy film version made in 1980. When I now once again saw the film, I wondered if Stanley Kubrick had not been inspired by the scene where Flash Gordon is going to be executed and the eerily masked participants remind of the, of course, superior masquerade scene in Eyes Wide Shut.
In Flash Gordon, there were lots of episodes in which the superhero was attacked by various octopus-like monsters.
The demonic Ming with his oriental appearance and aptitude for exotic torture methods fits well into a genre of intelligent, but malicious, Chinese masterminds, often linked to criminal syndicates, all of whom striving after evil world domination. The master of this suspicious genre was the Englishman Rex Rohmer (Arthur Henry “Sarsfield” Ward) who created the super-villain Fu-Manchu, who also was the main character in a number of popular movies.
Fu-Manchu was n 1915 introduced i in the novel The Insidious Dr. Fu Manchu, in which his constant nemesis, Sir Denis Nayland Smith, stated:
Dr. Fu-Manchu rarely had been absent from my dreams day or night. The millions might sleep in peace – the millions in whose cause we laboured! - but we who knew the reality of the danger knew that a veritable octopus had fastened upon England – a yellow octopus whose head was that of Dr. Fu-Manchu, whose tentacles were dacoity, thuggee, modes of death, secret and swift, which in the darkness plucked men from life and left no clue behind.
Later he gives a lurid description of his arch-enemy:
Imagine a person, tall, lean and feline, high-shouldered, with a brow like Shakespeare and a face like Satan, a close-shaven skull, and long, magnetic eyes of the true cat-green. Invest him with all the cruel cunning of an entire Eastern race, accumulated in one giant intellect, with all the resources of science past and present... Imagine that awful being, and you have a mental picture of Dr. Fu-Manchu, the yellow peril incarnate in one man.
One of Fu-Manchu’s literary heirs is found in Ian Fleming’s misogynous and often openly racist novels about James Bond. Dr. No was written in 1958 as the sixth in a series of novels about the Secret Agent 007 “with license to kill”. The novel is clearly inspired by Fu-Manchu, with its wealthy oriental villain, a member of an international organization that, with the help of advanced technology, aims to destroy Western democracy through crime and corruption. In Dr. No and several other Fleming novels, the organization is called SPECTER, a crime syndicate directed by the world’s worst villains - surviving members of the Gestapo, the Soviet SMERSH, the Yugoslav OZNA, the Italian mafia, the Corsican Unione Corse, the Chinese Tong and the Triads, as well as the Japanese Yakusa and Black Dragon Society. SPECTER has an octopus as logo.
Dr. Julius No, with a German father and Chinese mother, was expelled from the Chinese Tong Syndicate after a theft and to punish him further the Organization had his hands cut off (thus Dr. No is like so many of Fleming’s villains – disabled). Dr. No succeeds, despite his lack of hands (he is equipped with technically advanced prostheses), in pursuing a sophisticated scientific career and at the same time create a fortune based on guano production on an island off the coast of Jamaica, which is largely his private property. After trying in vain to join the secret services of both the US and Soviet Union, Dr. No is finally recruited by SCEPTER, within which he reached a high position.
James Bond is commissioned to examine Dr. No’s island facilities from which he is suspected of sabotaging the launching of long-range missiles from Cape Canaveral in Florida. However, Bond is captured by the sadistic Dr. No, who has a great interest in the human body’s ability to endure pain. Bond is thus forced to, under observation, travel through an obstacle track constructed in Dr. Nos underground ventilation system. After enduring painful trials, including almost lethal electric shocks and encounters with large poisonous spiders, Bond finally ends up in a pool separated from the sea by a high metal fence. There he is surprised by a giant squid. To escape the beast, Bond is forced to climb up the fence, from where he looks down into the water below him where “a forest of tentacles” swings back and forth like thick snakes. The animal is as big as a steam engine:
The eyes watched him, coldly, patiently. Delicately, like the questing trunk of an elephant, one of the long seizing tentacles broke the surface and palpated its way up the wire towards his leg. It reached his foot. Bond felt the hard kiss of the suckers. … Like a huge slimy caterpillar, the tentacle walked slowly on up the leg. It got to the bloody blistered kneecap and stopped there, interested. Bond's teeth gritted with the pain. He could imagine the message going back down the thick tentacle to the brain: Yes, it's good to eat! And the brain signaling back: then get it! Bring it to me! Bond took a quick glance into the two football eyes, so patient, so incurious.
Bond has wedged his arms between the metal wires of the fence and hang from his armpits while the octopus winds his tentacles along Bond's body, trying to drag him into the water. At first Bond does not manage to free his arms from the fence and it feels as if he is going to be torn pieces. However, with one hand he succeeds to break off a piece of steel wire and eventually release his arms from the fence. He allows the monster’s tentacles to drag him towards its head and the menacing beak at the center of the vigorous feelers. On the brink of being torn to pieces by the hardy beak, Bond manages to wedge his legs into the fence and suspended by his knees he ends up hanging upside down while facing the sinister octopus. With one hand Bond plunges the steel wire straight into one of the monster’s eyes. Suddenly, everything around Bond turns black. The octopus has released its sticky, ink-like protective substance, with a scent of ammonia and rotten fish. When Bond regains his senses, he finds himself surrounded by pitch black water, though the octopus has disappeared, hopefully it has died and sunk to the bottom of the pond. James Bond manages to find a way out, gets hold of Dr. No and succeeds, by changing the direction of a loader in the harbor, burying him alive under a stream of stinking guano.
Dr. No’s affinity with its octopus is obvious. Both creatures, like all of Ian Fleming's villains, are strangers; abnormalities, exceptions proving the perfection of Creation. In a contribution to a collection volume about the Bond phenomenon, Umberto Eco (1932-2016) put his finger on this distinctive feature of Ian Fleming's books:
The Villain is born in an ethnic area that stretches from central Europe to the Slav countries and to the Mediterranean basin: as a rule he is of mixed blood and his origins are complex and obscure; he is asexual or homosexual, or at any rate is not sexually normal: he has exceptional inventive and organisational qualities which help him acquire immense wealth and by means of which he usually works to help Russia: to this end he conceives a plan of fantastic character and dimensions, worked out to the smallest detail, intended to create serious difficulties either for England or the Free World in general. In the figure of the Villain, in fact, there are gathered the negative values which we have distinguished in some pairs of opposites, the Soviet Union and countries which are not Anglo-Saxon (the racial convention blames particularly the Jews, the Germans, the Slavs and the Italians, always depicted as half- breeds), Cupidity elevated to the dignity of paranoia, Planning as technological methodology, satrapic luxury, physical and psychical Excess, physical and moral Perversion, radical Disloyalty.
Dr. No is not the only Bond villain with an affinity for octopuses. In Ian Fleming’s last Bond story, Octopussy, which was published posthumously, villain and octopus are united in an almost erotic, deadly embrace.
Major Dexter Smythe an elegant, retired marine biologist and former spy, has withdrawn to Jamaica. During the war, Smythe murdered Bond's friend Hannes Oberhauser, after they together had found a treasure trove of hidden Nazi gold. Since then, Smythe had sold the gold bars, one by one, to the Chinese Foo brothers, who smuggled them on to Macao. After Bond reveals him, Smythe takes his daily swim to feed his beloved pet – an octopus he has named Pussy. However, Smythe is stung by a scorpion-fish and lethally poisoned he seeks out his beloved Pussy:
Yes! The brown mass was till there. It was stirring excitedly. He heard himself babbling deliriously into his mask Pull yourself together, old boy! You’ve got to give Pussy her lunch! […] And then the tentacles leaped! But not at the fish! At Major Smythe's hand and arm. Major Smythe's torn mouth stretched in a grimace of pleasure. Now he and Pussy had shaken hands! How exciting! How truly wonderful! But then the octopus, quietly, relentlessly pulled downward, and terrible realization came to Major Smythe. […] The tentacles snaked upward and pulled more relentlessly. Too late, Major Smythe scrabbled away his mask. One bottled scream burst out across the empty bay, then his head went under and down, and there was an explosion of bubbles to the surface. Then Major Smythe's legs came up and the small waves washed his body to and fro while the octopus explored his right hand with its buccal orifice and took a first tentative bite at a finger with its beaklike jaws.
The Bond film Octopussy from 1983 is completely different from the short story. Admittedly, Dexter Smythe also appears in it, but it is his attractive daughter Octavia, in the film played by Swedish Maud Wikström from Luleå, who keeps an octopus as a pet. In her case it is a small blue-ringed variant, which bite is fatal. All octopuses are poisonous, but only the blue ringed one can kill. Octavia, who is called Octopussy by her father, does not appear in Fleming’s short story, though hers and the octopus’ deadly connection is, as so often by Fleming, spelled out.
The erotic attraction of octopuses is yet another of the strange aspects that the animals seem to fascinate people with. In Japanese folklore, octopuses often have terrifying properties. Then in the form of Akkorokamui which apparition, like that of the Kraken, can be rather indeterminate and it is this included in the group of Ayakashi, a collective name of all yōkai – monstrous sea creatures creatures with an appetite for human flesh.
However, yōkai also has another aspect well known through their manifestation in one of Hokusai’s woodcuts – The Dream of the Fisherman’s Wife from 1814. The image is an example of the so-called tentacle eroticism, shokushu goukan, a pornographic genre depicting women’s intercourse with octopuses and fictional monsters.
However, it is as a blood-sucking monster that the octopus retains its lugubrious character during most of the last century. Especially Nazi propaganda linked its xenophobia with octopuses. The so called “World Jewry” was portrayed as a monstrous octopus in the process of sucking strength and wealth from the world's population, an image that could easily be exchanged for another monster, not equipped with eight arms, but eight legs instead, though just as disgusting – the poisonous spider.
Dictators such as Hitler and Stalin could then be portrayed as fighting octopuses in the form of Judaism or communism, which in the drawing below by Arthur Johnson is described as "Marxism".
Arthur Johnsson (1874-1954) was the son of the German consul in Hamburg and as an early and fanatical Nazi he became a popular cartoonist who in several illustrations in German “satirical media” in various ways praised Adolf Hitler as a defender of German values, or as here as the destroyer/transformer of degenerate German art.
The nasty connection between Judaism, conspiracy theories and octopuses has continued into our time, for example when supporters of Victor Orbán in Hungary portray philanthropist George Soros about a manipulative, world-controlling octopus
Wilson’s and Shea’s The Illuminatus Triology from 1975 is an outlandish parody of all sorts of nutty conspiracy theories. An absurd, but occasionally quite amusing concoction where the action takes place in alternative universes where quantum physics mixes with New Age, conspiracy theories, pseudo-history, mythology, religion, fantasy, sciencie fiction, B movies, comic books and rock music. It appears as if the authors were under the influence of drugs while writing most of the confusing text and it is no wonder that the LSD guru Timothy Leary, “turn on, tune in, drop out”, praised the novel trilogy as a masterpiece.
A bunch of police detectives and journalists who call themselves The Discordians are opposing the sinister Illuminati , well-organized criminals who obviously are trying to make the entire world order collapse. Somehow an octopus-like monster, Leviathan, which pyramid-shaped and amoeba-like is resting on the ocean floor, seems to have something to do with it all. But, when the heroes onboard the millionaire Hagbard’s golden submarine finally confront the monster and through the submarine’s computer system manage to synchronize its thoughts with other beings, Leviathan’s evil aversion to humanity comes to an end when it understands that it was all the result of a boundless sense of loneliness. The Illuminati can finally be defeated and disappear into the unfathomable eternity of the Universe.
Of course is the golden submarine related to The Beatles’ yellow submarine and thus also to Ringo Starr’s charming Octopus's Garden. He wrote it when he left The Beatles after a crisis in the late summer of 1968. Ringo vacationed in Sardegna where he from fishermen learned that octopuses create small gardens on the seabed. Perhaps his song expressed a desire for liberation from all the madness that had been built up around The Beatles. However, Ringo eventually returned to the famed rock group and his garden song was included in their album Abbey Road.
It is possible that Ringo’s song was part of a trend that was changing octopuses from being cruel monsters into appreciated and sensitive creatures. Nevertheless, you still eat them with good appetite. I must admit that I with great appreciation feast on fried squid and octopuses together with a well-chilled, tasty and healthy, white wine, though a light, cool red one also goes well with frutti di mare, especially if I can enjoy it all with a sea view.
Sympathetic octopuses began to appear in children's programs, such as Squiddly who made his debut already in 1965. With a sailor’s cap and always in a good mood, Squiddly worked in Chief Winsley’s aquatic park Bubbleland, which he constantly tried to escape from while intending to intitiate a musical career on his own. Squiddly could with his many tentacles play a wide variety of instruments However, the cheerful octopus became saddened when people were frightened by him, assuming he was a dangerous creature.
Perhaps after having a bad conscience for presenting the magnificent but vicious sea witch Ursula as a malicious octopus in The Little Mermaid, the Disney Company did in its sequels introduce the sympathetic little Ollie Octopus, good friend of the mute mermaid Gabriella.
In the Disney film Searching for Dory, a somewhat grumpy, though nevertheless warm-hearted octopus appears. In fact Hank has like other octopuses no less than three hearts. Like them, Hank is also a master of disguise and can, by changing his appearance in relation to the environment, become almost invisible. When Hank gets upset, he also secretes an ink-like substance. By the end of the movie, Hank becomes a hero while helping his aquatic friends escape from captivity and survive in the vast ocean.
With properties such as changing the colour and texture of his skin, the strange suckers, his agility and adaptability, his ability of compressing his body in such a way that he can pass through tight spaces, his three hearts and intelligence, it may seem as if Hank belongs in the realm of fantasy. However, the reality is even more astonishing—octopuses can cause make wounded or even disappeared tentacles to grow back again. They can open the lids of closed glass cans, both from the outside and the inside, by gaining experience they are also able learn to open childproof cans. Their sight and memory are excellent. They live solitary lives and without parents, but nevertheless appear to have different and well-developed personalities. They learn new skills and can even move across land. Their central brain is coordinated with the nervous system of the tentacles, which obviously are endowed with a faculty of acting partially on their own.
Octopuses use 168 different protocadherins, humans have 58. Cadherins are a type of cell adhesion molecules and are crucial for the formation of so called adhesion-crossings causing cells to attach to each other, a function that regulates tissue growth. Cadherins allow cells to repair damage. When, for example, a wound occurs, cahderin makes skin cells feel that there are no cells next to them and begins to repair the dent. An ability that in octopuses is highly developed. Perhaps most remarkable of all is that all these abilities and qualities are allowed to work and develop for such a short time. An octopus lives on average only three years. Males die after mating and females after their eggs have hatched.
Despite their short lifespan, octopuses have had a long time to develop. Their evolution has been incredibly much more time-consuming than that of Homo Sapiens and this impressive evolution span seems to have taken place in parallel with humans. The strange creatures were almost fully developed even before human beings appeared. Below is an octopus fossil from the Jurassic era. The fossil is more than 183 million years old and was created long, long before man appeared on earth.
In his 2016 study Other Minds: The Octopus, the Sea, and the Deep Origins of Consciousness, Peter Godfrey-Smith, Professor of History and Philosophy at the University of Sydney, takes as his starting point the fact that intelligence has developed separately in two groups of animals – in cephalopods, ieoctopuses and ten-armed squid, as well as sepia squid, and in vertebrates, such as birds and humans. Godfrey-Smith notes that an octopus is probably the closest we can get when it comes to meeting and studying an “intelligent alien”. According to Godfrey-Smith, an octopus’s mind is the one most “different” from the human mind.
A popular feature of this benevolent change in the view of octopuses is the documentary My Octopus Teacher. It tells the story of how a documentary filmmaker named Craig Foster retreats to False Bay, not far from Cape Town, where he spends his days dives into the dense kelp forests. In there he meets a females octopus, which for a year lets him follow her daily life; playing with him, hunting, eating and sleeping. She is constantly fighting pajama sharks which at one point tear off one of her tentacles. The octopus isolates herself until her tentacle has grown back after three months. By then, she had learned to escape the pajama sharks, among other things by swimming up over their backs and thus coming out of reach for them. After she mates and her eggs have hatched, the octopus swims away and dies.
Craig realizes that he has lost a friend who had taught him to appreciate life and the wondrous vastness of nature, its incomprehensible variety and strength, our intimate connection to the universe, and that man is neither its ruler nor superior to the beings we share our existence with. The film won an Oscar in 2020.
Octopuses are curious, observant, even friendly, but the architecture of their nervous system differs significantly from that of vertebrates. The octopus’ intelligence is distributed throughout its body – in its eight muscular arms it has almost twice as many nerve cells as in its brain. This allows octopuses to take the form of the enormous ten-armed creatures of the deep sea, which through folk imagination have been transformed into the Kraken and finally created the monstrous Cthulhu, which haunts human nightmares. But… at the same time, they reveal themselves as Craig's pleasant friend in the kelp forests by the coasts of South Africa. It has been demonstrated that the octopuses and squid that have made their presence felt in our imagination have among several cultures been endowed with an all-encompassing universal power. In some cultures, they have even become a symbol of both the insensitive forces of nature and the life-providing harmony of the Universe.
Especially in the mythologies created in and around the Pacific Ocean, the octopus has by its human inhabitants come to be regarded as a strange, all-encompassing entity. Among the Polynesians, who through an almost incomprehensible effort managed to populate the entire archipelago of the vast Ocean, Kanaloa was a god often symbolized by an octopus. As in so many other religions, there was a certain dualism integrated into the concept of Kanaloa. The god Kāne was associated with shipbuilding, while Kanaloa had to do with the sails. Taken together, these forces represented the wild and the domesticated. Kanaloa was the master of the uncontrollable, unknown Ocean, but through his association with the organizing, human power of Kāne, he was transformed into a teacher, a magician. In Tahiti, Kanaloa, in the form of an octopus, is referred to as Taumata-Fe'e-Fa'atupu-Hau, the mighty octopus fostering prosperity, or Tumu-Ra'i-Fenua, the origin of Heaven and Earth.
Around the entire Pacific Ocean, there has been, and perhaps still is, an intense worship of deities which manifest themselves in the form of an octopus. Along the American west coast, the strange animal was worshiped as something, strange, alien and extraterrestrial. The active, dynamic but at the same time incomprehensible power of the universe, which for example among Kwakiutl manifested itself as Kumugwe, lord of humans, seals and other sea animals. Like the Kraken, Kumugwe could rise to the surface of the sea in the form of a huge island.
The Polynesians regarded their god Kanaloa as the manifestation of the Universe on earth; inconceivable, immense, unaffected and ubiquitous and this perception seem to have existed among different cultures around the entire Ocean. For example, in the tomb treasures found in connection with the Moche culture, which between 300-600 AD. existed in present-day Peru and Ecuador, the octopus is constantly present, such as gold tiaras, necklaces, masks and various forms of jewelry.
The Māori cultural hero Kupe, who according to legends came to Aotearoa (New Zealand) from Hawaiki, the mythical realm of origin of the Polynesians, sometime during the 10th century. After killing his cousin and kidnapping his wife, Kupe traveled in his huge out-rigger canoe, Matawhourua, across the ocean to the new land. On the way there, he was forced to fight an enormous octopus – Te Wheke-a-Muturangi.
I got lost in all those octopus tentacles. One whim, one thought, after another leas to memories and connections that I could not imagine when I started writing. Maybe it is because the same day I ended up in front of Antonio della Bitta's sculpture of Poseidon’s fight with the octopus and after my confrontation with the brothers Magnus’ tomb monument in Santa Maria dell’Anima, I went into a bookstore and found Fabio Genovese’s book Il calamaro gigante, The Giant Octopus. As I read this rather odd book, with its mixture of personal memories and encyclopedic accounts of various myths, thoughts emerged that entered this my longest blog post. During the writing process, the strange octopus became a kind of antithesis, a symbol of human existence. What it meant to me and what it could possibly have meant to you who have read all this - I do not know.
Ashton Smith, Clark (1971) Hyperborea. New York: Ballantine Books. Beckwith, Martha W. (1982) Hawaiian Mythology. Honolulu: University of Hawaii Press. Bullen Frank T. (2008) The Cruise of the Cachalot: The Story of a New Bedford Whaler. Tuscon, AZ:Fireship Press. Collins, Max Allen and George Hagenauer (2008) Men’s Adventure Magazines. Cologne: Taschen. Del Buono, Oreste, ed. (1965) Il caso Bond: Origini, natura, effetti del fenomeno 007. Milano: Bompiano. Fleming, Ian (2004) Dr. No. London: Penguin Modern Classics. Fleming, Ian (2008) Octopussy & The Living Daylights. London: Penguin Modern Classics. Genovesi, Fabio (2021) Il calamaro gigante. Milano: Feltrinelli. Godfrey-Smith, Peter (2017) Other Minds: The Octopus, the Sea, and the Deep Origins of Consciousness. New York: Farrar Straus & Giroux. Harmon Courage, Katherine (2013) Octopus: The Most Mysterious Creature in the Sea. New York: Current. Joshi, Sunand Tryambak ed. (2007) American Supernatural Tales. London: Penguin Classics. Magnus, Olaus (1998 and 1999). A Description of the Northern Peoples, 1555: Volumes I and II, Edited by P.G. Foote. London: Hakluyt Society/Routledge.Melville, Herman (2003) Moby Dick, or, The Whale. London: Penguin Classics. Negri, Francesco (2000) Viaggio Settentrionale. Venezia: Leading Edizioni. Pliny the Elder (1991) Natural History: A Selection. London: Penguin Classics. Rohmer, Rex (1961) The Insidous Dr. Fu-Manchu. New York: Pyramid Books. Santini, Carlo et.al. (1999) I fratelli Giovanni e Olao Magno: Opera e cultura tra due mondi. Roma: Editrici il Calamo. Tennyson, Alfred Lord (2007) Selected Poems. London: Penguin Classics. Wallenberg, Jacob (1994) My Son on the Galley. Wyomissing, PA: Dufour Editions. Wells, H.G. (2005) The War of the Worlds. London: Penguin Classics. Wyndham, John (2008) The Kraken Wakes. London: Penguin Books.
Det blev det längsta blogginlägg jag skrivit och en liknelse ligger väl till hands. Det tycks som jag blev gripen av bläckfiskarnas sugkoppsbetäckta tentakler och oförmögen att bjuda motstånd obevekligt tvingades ner i berättelsernas grumliga vatten. Det var svårt att ta sig ur det hela och då jag nu äntligen kommit upp till ytan inser jag att där nere i djupet fann mycket mer än vad som rymdes i nedanstående text.
En promenad genom centrala Rom stimulerar för mig så gott som dagligen fantasin och öppnar portar in mot såväl förgäten historia, som det undermedvetna. Kort efter det att jag skrivit klart mitt förra blogginlägg om Victor Hugo och Havets arbetare hamnade jag på Piazza Navona och blev stående framför en fontän som framställer hur Neptunus kämpar med en bläckfisk. Det var inte utan att jag omedelbart kom att tänka på Gilliatts kamp mot bläckfisken i Hugos roman, men den berättelsen kunde väl knappast utgöra inspiration för en så gammal skulptur? Jag frågade en god italiensk vän om han visste vem som skapat den där fontänen med dess mittskulptur. Som så många andra svarade han att det måste väl ha varit Bernini, samma mästare som gjort den magnifika fontänen på torgets mitt. Men, för mig kunde det inte stämma. Bläckfiskkampen är visserligen alldeles utmärkt framställd, men jag tyckte inte den ”kändes” som en berniniskulptur.
Efter att ha kommit tillbaka hem besökte jag Wikipedia och … alldeles riktigt. Den så kallade Neptunfontänen blev klar 1878, alltså mer än 250 år efter det att Bernini 1651 skapat sin obeliskprydda Fontana dei Quattro Fiumi, Fyrflodsfontänen. Sedan 1570 hade det som nu är Neptunfontänen varit en bassäng som användes som källa för dricksvatten och för att tvätta kläder.
Det var först i början av 1870 som sicilianaren Gregorio Zappalà gjorde om den till en fontän och längs kanten skapade barockinspirerade nereider, kupider och sjöhästar.1 878 kröntes fontänen med Neptunus kamp med en bläckfisk, utförd av den romerske skulptören Antonio della Bitta, som jag inte funnit några uppgifter om. Alltså skulle det inte vara omöjligt att denne della Bitta varit inspirerad av Hugos skildring av Gilliatts kamp mot Piuevren. Efter att ha blivit publicerad 1866 blev Havets arbetare en internationell succé, omgående översatt till italienska och i det landet, precis som i resten av världen, grundmurades bläckfiskens rykte som ett rovgirigt monster som lurade på och anföll människor.
Fast i sanningens namn var bläckfisken långt innan dess, inom hela medelhavsområdet, en välkänd och likväl märklig varelse. Den finns redan omkring 1400 f.Kr. dramatiskt framställd på en mängd krukor från Knossos och Mykene och var säkerligen redan då ansedd som en delikatess och förebild för monster som hydran, Skylla och Medusa.
Men det intelligenta blötdjuret var också en symbol för smart aktivitet. Det bestod ju i stort sett enbart av huvud och åtta ständigt aktiva armar. Något som gjorde att bläckfisken förekom på grekiska mynt, som nedanstående exempel från den grekiska kolonin Sirakusa på Sicilien.
Nedan är en realistisk mosaik av en åttaarmad bläckfisk, också den från ett pompejanskt golv som helt korrekt framställer bläckfisken som ett rovdjur kapabelt att ge sig på och knäcka ett större och komplicerat byte som en hummer. Den intelligenta bläckfisken kan utan svårighet knäcka skalet på humrar och olika snäckdjur. På senare tid har forskningen funnit att det underliga blötdjuret till skillnad från det stora antalet andra varelser även är kapabel att använda redskap – stenar för att slå sönder musselskal. Den söker i Stilla Havet också upp kokosnötskalshalvor som den använder för att dölja sig från andra rovdjur.
Med all rätt pryder samma mosaikbild omslaget till min Pliny the Elder – Natural History: A Selection, som jag allt som oftast botaniserar i. En härligt galen, encyklopediskt alltomfattande historia från första århundradet e.Kr.
Den kunnige, välinformerade och emellanåt vilt fabulerande Plinius den äldre skriver en hel del om den fantastiska bläckfisken, dess stora anpassningsförmåga, förmåga att skifta färg och förbluffande intelligens. Men, precis som Victor Hugo, som givetvis kan ha inspirerats av Plinius, så beskriver den romerske författaren också den stora mollusken, helt felaktigt, som ett rovdjur som gärna ger sig på människor, dödar och äter upp dem:
… inget djur är mer brutalt då det gäller att döda en man under vatten: det kämpar med honom, omfamnar honom med sina tentakler, häftar sig med sina många sugskålar fast vid honom och sliter honom i stycken, den attackerar skeppsbrutna män, eller män som dyker.
Och även om enorma varianter av ett sådant vidunder inte förekom i Medelhavet visste Plinius att berätta att det även där fanns ovanligt stora bläckfiskar. Enligt honom hade kejsar Augustus gode vän Lucullus blivit förevisad en bläckfisk vars huvud var stort som en tunna som kunde rymma 400 liter vatten och dess tentakler var i det närmaste nio meter, alltmedan odjuret vägde 315 kg.
Efter att ha betraktat Neptunfontänen vandrade jag nerför Via dei Lorenesi, vek av till vänster på Largo Febo och följde Piazza Navonas parallellgata fram till Santa Maria dell’Anima, den tyska, katolska församlingens huvudkyrka i Rom.
Inne i denna kyrka, fylld med konstskatter, finns en antydan om en kort tid då svensk historia hamnade i rampljuset för intresset bland italienska kulturskribenter. Inte långt från högaltaret finns bröderna Magnus (eller som de ursprungligen hett– Johan och Olof Månsson) ståtliga gravmonument, försett med pampiga barockdekorationer och ett imponerande benrangel som i ett benigt grepp håller ärkebiskop Olaui bildmedaljong.
Alla vägar bär till Rom. Stående framför gravmonumentet grips jag som svensk på villovägar av en känsla av svindel. Jag blickade, som så ofta förr, ner i en historisk avgrund, samtidigt som slumpen, läsefrukter och personliga tankar förenades till en svårbegriplig enhet. Jag hade inte väntat mig att i den tyska kyrkan finna bröderna Magnus minnesmärke, allra minst efter att strax runt hörnet ha betraktat kampen mot en bläckfisk. På ett märkligt sätt kopplar nämligen bröderna Magnus ihop Sverige med Rom och inte minst med vidunderliga bläckfiskliknande vidunder.
Låt mig först ta historien. Hur hamnade två svenska ärkebiskopar i Rom? År 1512 var Sverige i union med Danmark och Norge. Det gemensamma rikets styrdes i allmänhet av en dansk kung. Vissa svenska adelsmän var dock missnöjda med arrangemanget. De ville bryta sig loss från unionen och välja sin egen konung. Ledande inom gruppen var riksföreståndaren Sten Sture d.y. och det var han som sände den lärde, unge prästen Johan Månsson till påven i Rom. Det skedde på inrådan av den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle, som till sitt ämbete krönts i Rom av ingen mindre än påven själv. Sedan dess ansåg Gustav Trolle påven Julius II vara en personlig bekant och detta var orsaken till att Johan Månsson, nu med det latiniserade namnet Johannes Magnus, sändes till Rom. Julius II var en vildsint realpolitiker som förde krig på flera fronter, bland andra mot Frankrike och han försvarade med järnhand sin kyrkostat mot utländsk dominans.
Dessvärre hade Kristian, som ett år efter Johannes Magnus ankomst till Rom under namnet Kristian II, av svenskarna kallad Kristian Tyrann, blev den nordiska unionens enväldige konung. Kristian hade sedan tidigare ett bättre kort på hand än Sten Sture, dansken hade nämligen tät kontakt med påvens mäktigaste bundsförvant, den tysk-romerske kejsaren och 1515 Kristian II med Carlos de Habsburgs syster, Isabella. Carlos blev 1519 med namnet Karl V tysk-romersk kejsare efter sin farfar Maximilian I. Kejsaren och påven var väl medvetna om att inflytelserika svenskar var i maskopi med det tyska handelsförbundet Hansan och tillsammans med det mäktiga konsortiet smidde de ränker mot kejsaren och påvemakten.
Att Sten Sture d.y. skickade den lärde Johannes Magnus till Rom var en del av hans plan att öka Sveriges betydelse gentemot Danmark. Johannes hade nämligen genom sina forskningar funnit att Sverige var goternas ursprungsland – ett krigarfolk som en gång besegrat det mäktiga Rom och dessutom lagt under sig stora delar av Europa och därmed även Danmark. Sedan dess hade goterna blivit den sanna trons hängivna försvarare. Deras svenska ättlingar var det fortfarande och därmed borde de ersätta danskarna som Nordens överhuvud. Dessvärre övertygade inte de vacklande argumenten Julius II som dog året efter Johannes ankomst, denne stannade dock kvar i Rom i avsikt att försöka övertyga den nye påven, Leo X, med sina argument om svenskarnas överlägsenhet, jämfört med sina nordiska grannar.
Vid Sten Stures död tre år efter Johannes Magnus ankomst till Rom anföll Kristian II Sverige och lät sig i Stockholm krönas till kung. Strax efter den tre dagar långa kröningsfesten krävde biskop Trolle, som krönt Kristian II, kompensation för sin borg Stäket som Sten Sture anfallit och rivit ner, efter det att den svenske riksföreståndaren, med rätta, antagit att Trolle gått över till Kristian II:s parti. Under Kristian II:s överinseende såg biskop Trolle till att ledande präster och adelsmän inom Sturepartiet dömdes till döden för kätteri.
En vecka efter kröningsfestligheterna inleddes med svärd och galge avrättningarna på Stortorget, strax nedanför det kungliga slottet. Även adelsmännens tjänstefolk avrättades och sammanlagt 84 personer föll offer för vad som kom att kallas Stockholms Blodbad. De avrättades kroppar brändes på bål på Södermalm. Sten Stures den yngres grav grävdes upp och liket slängdes på bålet. Ett vittne till allt detta var Johannes Magnus bror Olof.
Efter tio år i Rom vågade sig Johannes Magnus tillbaka till Stockholm, där Gustav Vasa nu blivit kung efter det att Sverige brutit sig ur unionen med Danmark. Gustav Vasa erbjöd Johannes att bli Sveriges ärkebiskop, men denne ansåg det vara en alltför farlig position, speciellt med tanke på att en liten men inflytelserik grupp präster, som utbildats av Martin Luther i Wittenberg, nu hade kungens öra och rekommenderade honom att bryta med påven och därmed bli kyrkans enväldiga överhuvud.
Då Johannes befann sig på diplomatiskt uppdrag i Danzig (han skulle finna en hustru år Gustav Vasa) valde han att stanna kvar. Hans två år yngre bror Olof, som nu kallade sig Olaus Magnus, förenade sig snart med honom. Även Olaus var en lärd man, men befann sig även han i en utsatt position efter att ha gjort sig känd som övertygad anhängare till påvemakten. Han hade dessutom sålt avlatsbrev över hela Sverige och var därmed vittberest. Olaus Magnus hade exempelvis besökt samerna i norra Sverige, finnarna i öster och norrmännen i väster.
Bröderna levde flera år i Danzig, osäkra på om de de skulle våga sig ner till Rom. Johannes Magnus hade nämligen inte varit odelat kritisk mot lutherdomen och hade dessutom motsatt sig inkvisitionens införande i Sverige. Till slut hamnade dock bröderna i Rom, där Johannes dog 1544 och påven utsåg då Olaus till ärkebiskop över Sverige, men nu hade lutheranerna ett starkt grepp om Gustav Vasas rike och Olaus återvände aldrig till sitt fosterland.
Olaus Magnus dog i Rom 1557, men arbetade in i det sista med att skapa en revolutionerande och attraktiv bild av sitt tidigare internationellt sätt tämligen okända fosterland. Olaus beskrev ett fantastiskt, mystiskt och i grunden rikt och mäktigt land. Till en början arbetade han med att trycka och i brev och pamfletter sprida broderns digra verk Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, Alla göta- och sveakungars historia, skrivet på ett klart och felfritt latin. Boken blev en bestseller och Olaus såg till att den kom Gustav Vasas söner tillhanda.
Johannes Magnus hade konstruerat långa, svenska kungalängder, ända bakåt till till Noahs son som enligt honom hette Magog och var kung över Sverige. Så fortsatte det under ett vilt och ofta roligt fabulerande, med ett och annat inslag av ordentliga läsefrukter. Flera av dessa konungar var dock sagokungar och de flesta av dem var Johannes Magnus egna fantasifoster. Gustav Vasas söner trodde dock på hopkoket och denna tro var orsaken till att Erik XIV och Karl IX antog så höga ordningsnummer.
Olaus Magnus nöjde sig inte med att enbart sprida kunskap om Sveriges enligt honom milt sagt imponerade kungalängder, han spred även, i samma fantastiskt sagolika anda som brodern, kunskap om Sveriges geografi och underbara historia. Under sin exil i Danzig inspirerades Johannes och Olaus av den portugisiske historikern och geografen Damião de Góis och stöddes dessutom ekonomiskt av Johannes Dantiscus, förmögen diplomat och poet, nära förbunden med Sigismund I, Polens konung och storhertig av Litauen. Dessa män ansåg, dock förgäves, att bröderna Magnus möjligen skulle kunna bidraga till ett stärkande av katolicismens position i Norden. Dessa vittberesta potentater gav bröderna Magnus tillgång till böcker och manuskript och intresserade sig högeligen för Olaus berättelser om sina resor i Norden. Efter tio år i Danzig begav sig bröderna Magnus till Venedig och fick hos deras berömda tryckerimästare 1539 sin stora karta över Norden publicerad.
Kartan är förvisso ett storverk. Den utgör den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Norden och Baltikum, med ett noggrant angivande av städer, byar och geografiska järtecken. Dessutom är kartan överdådigt illustrerad, inte minst med fantasifulla havsvidunder, något som fick italienarna att beteckna den som Mappa Marina, Havskartan.
Ovanför Lofoten skymtar vi det vidunder som för all tid har kommit att kopplas samman med Olaus Magnus. Alltså myten om det jättelika bläckfisksvidunder som är förmöget att sluka hela skepp – den legendomspunna Kraken. Två år före sin död 1555, kunde Olaus Magnus publicera, på samma felfria latin som sin bror, ett digert verk som till en början var tänkt som ett komplement till Carta Marina, men som rikt illustrerad genom åren vuxit betydligt i omfång. Olaus Historia de gentibus septenrionalibus, Historia om de nordiska folken, är med all sin uppsluppna galenskap, sitt ohejdade fabulerande och ohöljda avsikt att upphöja allt svenskt, en ovanligt trevlig bok.
I förordet till sitt verk poängterar Olaus Magnus sitt omfattande syfte att förse den bildade allmänheten med en
historia om de nordiska folken, deras olika förhållanden och villkor, plägseder och idrotter, samhällsskick och levnadssätt, krig, byggnader och redskap, gruvor och bergverk, underbara ting samt om nästan alla djur, som leva i Norden, och deras natur. Ett verk med mångahanda kunskap och belyst dels med utländska exempel, dels med avbildningar av inhemska ting, tillika i hög grad ägnat att roa och underhålla, lämnande säkerligen i läsarens håg en stor förnöjelse.
Det digra verket var resultatet av mer än trettiofem års träget arbete och är fyllt med berättarglädje. En salig blandning av korta betraktelser och berättelser grundade på skrönor, läsefrukter och eget diktande, men likväl har en hel del tokigheter en kärna av sanning. Det hela blir till en säregen läsupplevelse, ökad genom de märkliga bilderna som även de är ett mischmasch av allt möjligt. Det är så gott som omöjligt att läsa verket från pärm till pärm, men det är likväl ett sant nöje att på måfå dyka ner lite varstans i den märkliga boken.
Ett exempel, bland tusentals andra, på verkets karaktär är när Olaus Magnus kommit på idén att ytterst noggrant försöka sig på en beskrivning av snöflingor och även avbilda dem. Liksom så många andra nedslag i texten blir bristen på litterära och konstnärliga förebilder kännbar då Olaus Magnus för första gången fäster vår uppmärksamhet på en dittills icke beaktad företeelse. Han skriver om ”snöns växlande former” och vecklar då in sig i en mängd försök att beskriva snö, med hänvisningar till Aristoteles, primitiv kemi och egna iakttagelser. Olaus Magnus skriver bland annat:
det ligger för öppen dag, att man överallt och särskilt i de nordiska, samt de med dem närliggande länderna, skall äga tillfälle att taga i ögnasyn en mångfald av underbara former och bilder av snö […] att man snarare kan beundra detta förhållande än utgrunda orsaken till varför och på vad sätt så många former och bilder, vilka det ligger utom konstnärernas skapelseförmåga att hastigt gestalta i så mjuka och obetydliga ting. Det är nämligen ej sällsynt, att man under ett enda dygn kan få se 15 eller 20, eller understundom ännu flera olika former och samma växling uppträder på de glasrutor som för att utestänga kölden anbringas över fönsteröppningarna i uppvärmda stugor [varvid man] får tillfälle att betrakta huruledes genom den yttre köldens inverkan och naturens underbara konst glaset blir så smyckat med växlande bilder att en konstnär, vilken som helst, vid åsynen därav snarare kan beundra naturens härlighet än efterlikna den.
.
Svårigheten att beskriva något välkänt som likväl är okänt för andra, dvs. sin publik, genomsyrar hela Olaui bok, eller snarare böckerna – de gavs ut i tretton delar. Svårigheterna att för allmänheten skildra okända ting märks även i de okända illustratörernas bilder. De vet inte hur något som de försöker avbilda ser ut i verkligheten. De tvingas därför bygga på vad de känner till och kan hos andra konstnärer söka förebilder till det de försöker framställa . Exempelvis, då de försöker skildra svensk gästfrihet, som Olaus Magnus givetvis säger är mycket stor, fast behäftad med vissa begränsningar – ryssar, moskoviter och danskar luktar i allmänhet så illa att man inte kan ha dem boende hos sig under någon längre tid – så kunde exempelvis Olaus Magnus bokkonstnärer använda Hans Holbeins den yngres träsnitt som förlaga.
Precis som Olaus Magnus ständigt sammanställer sina beskrivningar med uppgifter han hämtat från Plinius den äldres och Aristoteles skrifter med sina egna berättelser och iakttagelser kan även konstnärernas bilder te sig som en form av kollage påminnande om de man kan finna i samtida manuskript där det händer att författare klippt ut bilder från böcker, klistrat in dem och även kombinerat dem med andra bilder, ett tillvägagångssätt om möjliggjorts genom den revolutionerande boktryckerikonsten.
När Olaus Magnus skall beskriva ett av sina vanligt förekommande monster blir det till en slags kollage. Så beskriver han exempelvis sjövidundret som på hans karta var avbildat norr om Lofoten som sammansatt av olika delar:
Vid Norges kuster eller i havet däromkring förkommer vidunderliga fiskar, på vilka man ej har något namn; de räknas emellertid till valarna. Deras vildhet är tydlig vid första anblicken, de injaga skräck hos en och var som får se dem, och komma åskådaren att stelna av både fasa och häpnad, om han länge betrakta dem. De ser nämligen rysliga ut med sina fyrkantiga huvuden, som runtomkring är besatta med taggar och spetsar som omgivna av långa horn likna rötterna av ett uppryckt trä. Ett sådant huvud är 10 till 12 alnar i omkrets. Pupillen är en aln [0,594 m] bred, illröd till färgen. När det är mörkt kan fiskaren på långt avstånd se den lysa bland vågorna som en flammande eld. Håren likna gåsfjädrar, äro täta och långa och se ut som ett nedhängande skägg. Den övriga kroppen är däremot i jämförelse med det fyrkantiga huvudet mycket liten, visst icke överskridande 14-15 alnar i längd. Ett enda dylikt odjur välter med största lätthet omkull och sänker många stora, med kraftiga sjömän bemannade skepp.
Illustratören har tämligen noggrant återgivit Olaus Magnus beskrivning av odjuret. Taggarna kring huvudet, de stora ögonen och den avlånga kroppen har fått många att anta att det inte rör sig om en slags val, utan snarare om en gigantisk, tioarmad bläckfisk.
Magnus fantasifullt beskrivna och illustrerade havsvidunder har vid närmare eftertanke nämligen visat sig vara tämligen korrekta beskrivningar av verkliga djur och fiskar. Sjö-enhörningen är en narval – Olaus Magnus visste mycket väl att de enhörningshorn som exponerades i kyrkor i själva verket var var narvaltänder. Pristern är en kaskelott. Polypen som på bilden i Olaus Magnus bok ser ser ut som en hummer, är i texten helt korrekt försedd med åtta armar med sugskålar och beskriven som livnärande sig på fisk och musslor, läggande ägg och förmögen att anpassa såväl kropp som färg till omgivningen. Helt felaktigt anser dock Olaus Magnus liksom sin så ofta citerade Plinius den äldre att polypen är en människoätare. Helt korrekt anser de dock båda två att valen, beskriven som varande stor som en ö, i själva verket är en blåval. Ziphius är en späckhuggare och Olaus Magnus benämner valrossen omväxlande som sjösvin, sjöko och rosmarus, medan han helt korrekt nämner att människor snidar schackpjäser av dess betar.
Olaus Magnus böcker blev en succé och deras latinska upplagor trycktes upp i flera av Europas större städer. I Amsterdam och Antwerpen trycktes de om flera gånger. Den berömde dramatikern och episke diktaren Torquato Tasso var i Ferrara en av många som fascinerats av bröderna Magnus böcker om de nordiska folken och byggde sitt versdrama, Galeato Re di Norvega, på brödernas berättelser. Handlingen inspirerades av Johannes Magnus kungaskildringar medan miljöbeskrivningen speglar Olaus Magnus. Tasso omarbetade senare dramat och gav det då namnet Torrismondo. Tassos älskare, Orazio Ariosto, sonson till den store diktaren Ludovico Ariosto, skrev i farfaderns efterföljd ett omfattande ofullbordat verk om islänningen Alfeo, som även det byggde på bröderna Magnus skrifter. Det mystiska, kylslagna Norden blev genom Olaus Magnus böcker mystiskt lockande för romantiskt lagda diktare som Lasso och Ariosto. Rysslands nationalbibliotek bevarar en upplaga av Olaus Historia de gentibus septenrionalibus fylld med Tassos handskrivna marginalanteckningar.
Men det var framförallt inte poeter och historiker som fascinerades av Olaus Magnus böcker, utan zoologer och naturforskare. Ullisse Aldrovandi (1522-1605) en läkare och naturforskare som Carl von Linné ansåg vara upphovsmannen till vetenskapligt utforskande av naturen, gav ut flera böcker om läkande örter, fåglar, insekter och fiskar, betydligt skickligare och mer verklighetsnära illustrerade än Olaus Magnus böcker.
På sin ålderdom skrev Aldrovandi en bok Monstrorum historia cum Paralipomenis historiae omnium animalium, En historia om monster med exempel från hela djurvärlden, i vilken han efter att ha blivit inspirerad genom sina studier av missfoster och fiskar beskriver monstruösa varelser bland såväl djur som människor. Om de utmärkta illustrationerna ger detaljrika framställningar av djur som Aldrovandi och andra har sett och kan beskriva så tillgriper han emellanåt bilder inspirerade av Olaus Magnus för mer sällsynta eller legendariska varelser, som exempel narvalen som här kan betraktas under en realistiskt återgiven haj.
Likt Olaus Magnus och hans illustratörer kan Aldrovandi skapa monster genom att förena olika olika förebilder och varelser.
Samtida med Aldrovandi var schweizaren Conrad Gessner (1516-1565) som gav ut en lika överdådigt illustrerad Historia animalium, Djurens historia, i fem volymer med mer än 4 500 illustrerade sidor. Exempelvis är hans bläckfisk lika naturtroget och skickligt gjord som den som finns hos Aldrovandi.
Men, då Gessner skall beskriva och avbilda stora havsvidunder blir även han inspirerad av Olaus Magnus.
Vid mitten av 1600-talet sitter en präst, Francesco Negri (1623-1698), i Ravenna försjunken i Olaus Magnus böcker om Norden och grips då av en våldsam drift att besöka de märkliga platser som den svenske biskopen skriver om. Mellan 1663 och 1666 färdas han ensam genom Sverige, Finland och Norge. Strax efter Negris död publiceras hans Viaggio Settentrionale, Nordisk resa, som berättar vad han sett, hört och upplevt. Under sina resor fick Francesco Negri en hel del av det som Olaus skrivit om bekräftat, även om han tillstår att mycket av vad svensken skrivit var överdrivet.
Liksom Olaus har även Negri svårt att finna de rätten orden för att beskriva vad hans ser, exempelvis norrsken och märkliga djur, bland annat en strandad, ruttnande val han konfronterades med vid den norska kusten. Liksom Olaus Magnus vistades Negri en tid hos samerna som han ansåg vara de lyckligaste människorna på jorden, främmande som de var för andra behov och värden än sådana som de fann inom sitt ”fullkomliga nomadliv”. Trots hans prästerskap finner man hos Grieg inte något predikande och missionerande – han uppvisar en ständig och öppen nyfikenhet inför allt och alla som möter honom. Negris bok är inte illustrerad, men hans anteckningar med egenhändigt gjorda teckningar finns bevarade, märklig är exempelvis hans oförmåga att teckna granar, även om han haft dem rakt framför sig, de blir till en slags underliga palmer.
Negri är den förste som nämner Kraken vid namn, han kallar den Sciu-crak och skriver att han har hört norska fiskare berätta om
En fisk av omätbar storlek, med en platt, rund kropp, med många horn eller armar i ändarna, med vilken den kramar om fiskebåtarna från alla sidor ... den stiger mycket långsamt från havets botten med ryggen uppåt, med vilken den vidrör båten, som han sedan klämmer åt.
Hos Negri framstår Kraken för första gången definitivt som en slags bläckfisk och än mer så hos Erik Pontoppidan den yngre (1698-1764), en dansk teolog, historiker, skönlitterär, författare, entomolog och ornitolog som från 1746 till 1754 var biskop i Bergen där han skrev Forste Forsorg paa Norges Naturlige Historie som kom ut i Danmark 1753.
I sitt omfattande verk ägnar Pontoppidan flera sidor åt Kraken som han hört omtalas av fiskare. Enligt Pontoppidan är Kraken ”det största havsmonstret i världen. Den är rund och platt och full av armar eller grenar”. Han tillägger att odjuret tycks ha en förmåga att färga vattnet omkring sig med svart utsöndring. Stor som en flytande ö kan dess enorma armar nå topparna på ett örlogsfartygs master och dra det med sig i djupet. Den lever på flera hundra meters djup, men kan emellanåt stiga upp till havsytan. Då fiskarna varseblir en sakta uppåtstigande, enorm skugga under vattnet visste de att Kraken var å färde och måste då skynda sig från platsen, ty djurets väldiga omfång kunde få båtar att kapsejsa då det kom upp till ytan och när dök ner igen kunde de väldiga vattenvirvlar som bildades föra med sig fartygen ner i djupet.
En lättsam sammanfattning, kryddad med en del nya uppgifter finns ges i Jacob Wallenbergs muntra resekåseri Min son på galejan, eller en ostindisk resa innehållande allehanda bläckhornskram, samlade på skeppet Finland, som afseglade ifrån Götheborg i Dec. 1769, och återkom dersammastädes i Junii 1771. Den av Wallenberg skildrade seglatsen började tämligen olycksaligt då ostindiefararen enbart efter en dags seglats av en våldsam storm på Nordsjön tvingades söka hamn i Norge, där det beslutades att man måste proviantera ytterligare och lasta virke för reparationer om fler olyckor skulle inträffa. I den hamnen får Wallenberg av den norske lotsen berättat för sig om Kraken:
… eller den så kallade Krabbfisken, vilken understundom säges besöka dessa vatten. Han är icke stor; ty huvud och skärt inberäknade, lär han ej vara längre än vårt Öland utanför Kalmar. Alla fiskare veta här att tala om honom. Han håller sig vid sjöbotten, städse omringad av en oräknelig skara småfisk som tjäna honom till föda, och födas av honom igen. Ty hans måltid om jag minns rätt vad biskop Pontoppidan skriver, räcker intet mer än tre månader i sänder, och andra tre månader gå till att smälta maten. Under denna tid närer han hela arméer av smärre fiskar med sina ofantliga exkrementer. För den orsaken uppleta landets fiskare genom lodning hans lägerställe, och idka där med bästa fördel deras hantering. Efter han höjer sig mer och mer, och så snart han nalkas vattenbrynen på tio eller tolv famnar, är det hög tid för båtarna att flytta sig ur grannskapet, ty i detsamma rusar han upp, likt en sprutande ö, sprutar trollhätteströmmar fram ur sina förfärliga näsborrar, och slår omkring, så att vattnet i stora utvidgande rundlar yrar hela milen kring.
Här får vi oss till livs en sammanblandning med Kraken och de gamla berättelserna om hur sjöman ankrat vid vad de tror vara en ö, men som sedan visar sig vara ryggen på en väldig val. Det tidigast bevarade belägget för denna historia är Navigation Sancti Brendani Abbatis, Abboten Sankt Brendans resa, som skrevs ner någon gång på sjuhundratalet. Där berättas det om hur Brendan och hans kamrater lägger till vid en karg liten ö. För att grilla sitt medtagna fårkött gör de upp en eld. Plötsligt skakar marken under dem. En jordbävning! Förskräckta rusar munkarna tillbaka till sitt fartyg och får då till sin stora förvåning se hur hela ön ger sig av medförande den fortfarande brinnande elden. Enbart den lärde Sankte Brendan behåller sitt lugn och förklarar att ön måste ha varit en Jasconius, oceanens största val.
Det är en välkänd folkskröna och finns exempelvis även i den ytterst populära ryska sagan om Ivan och den puckelryggige hästen. I Tusen och en natt förkommer den i berättelsen om Sinbad Sjöfararen, där den i flera versioner snarare tycks vara en jättebläckfisk än en val.
Då jag nu läser dessa berättelser minns jag att Ivan och den puckelryggige hästen var en av min äldsta dotters favoritsagor då hon var liten och hur jag en gång dekorerade en av hennes födelsedagstårtor med bilder från sagan.
Då Janna var tio år fick hon i New York en skräckupplevelse som i flera nätter gav henne mardrömmar. Det var då hon och jag i New York besökte Irma och Paul Milsteins familjesal för Oceanens liv i det Amerikanska museet för naturalhistoria. Det stora dioramat som visar hur en kaskelott i djuphavets mörker kämpar med en tioarmad bläckfisk gjorde ett outplånligt på min ovanligt fantasirika dotter.
Möjligen blev Pierre Dénys de Monfort (1766-?) på ett liknande sätt omtumlad då han någon gång vid slutet att sjuttonhundratalet djupt gripen blev stående framför en votivtavla i Sankt Thomas kapell i Saint-Malo. Tavlan hade med en kommenterande text placerats i kapellet av tacksamma sjöman efter det att de mirakulöst hade räddats utanför Angolas kust:
ett havsmonster av skrämmande storlek reste sig ur vågorna, vilka redan setts gurgla i fjärran, det kom upp över kommandobryggan, klamrade sig fast vid fartyget och omgav med sin långa armar, smidiga och skräckinjagande, såväl segel som master upptill deras fulla höjd.
Äntligen hade Monfort funnit bevis på sin teori om att det i havsdjupen levde väldiga bläckfiskar kapabla att sänka ett fartyg. Skicklig tecknare som han var gjorde Monfort en kopia av votivbilden, som sedan dess har blivit sinnebilden för den skräckinjagande Kraken.
Han inkluderade bilden med flera andra i sitt verk Histoire Naturelle Générale et Particulière des Mollusques, Allmän och specificerad redogörelse för mollusker, som 1802 publicerades som ett annex till ny upplaga av den store naturforskaren Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffons Histoire Naturelle Générale et Particulière.
Monfort, som föddes i hamnstaden Dunkerque, hade i en i en bok av språkvetaren och läkaren Franz Xaver Swediauer (1748-1824) läst om hur en kapten på ett valfångstfartyg, ”med sunt förnuft och känd för sin ärlighet” berättat för Swediauer att han i en kaskelott funnit en delvis avgnagd, åtta meter lång tentakel. Åtta meter! Monfort som var känd som ”snäckforskare” och expert på mollusker, blev eld och lågor. Under en följd av år intervjuade han valfångstmän som från det amerikanska Nantucket brukade lägga till i Dunkerque och bland flera andra försäkrade kaptenerna ”Ben Johnson” och ”Reynolds” Monfort om att de i av dem dödade kaskelotter, ofta märkta av tentaklerna från jättelika bläckfiskar, även funnit halvsmultna tentakler. Monfort fick också höra att folk som färdades i kanoter längs Västafrikas kuster kunde bli anfallna av jättelika bläckfiskar som där kallades demonfiskar eller onda andar – ”ambazombi”.
Monforts entusiasm och snabbt dragna slutsatser blev dock hans undergång. I en i en skrift påstod han att tio engelska örlogsfartyg som försvunnit i början av 1780-talet säkerligen hade blivit uppslukade av jättebläckfiskar. Det är märkligt att den annars så välinformerade Monfort inte var okunnig om följderna av orkanen San Calixto, som 1780 svepte över de karibiska Antillerna och orsakade inte mindre än 22 000 människors död.
På grund av oroligheter och strider i samband med det Amerikanska frihetskriget befann sig en mängd brittiska örlogsfartyg i och kring Karibien. Under orkanen som bildades den 9 oktober 1780 och ebbade ur den tjugonde i samma månad sänktes vid Cuba fregatterna HMS Phoenix och HMS Blanche. Fregatterna HMS Andromeda och HMS Laurel gick under vid Martinique, vid Jamaica förliste HMS Sandwich och vid St. Lucia HMS Egmont. Långt ut till havs försvann, med få överlevande; HMS Thunderer , HMS Stirling Castle, HMS Scarbourough, HMS Barbados, HMS Deal Castle, HMS Victor och HMS Endeavour. Viceamiralen Peter Parker och konteramiralen Joshua Rowley omkom.
Av någon anledning hamnade Monforts bok hos det mäktiga Admiralty, Amiralitetet, som ansvarade för The Royal Navy. Reaktionen blev våldsam, hur kunde en obemärkt liten fransk snäckforskare ha mage att påstå att en av de värsta katastroferna i den brittiska flottans historia var att dess mäktiga örlogsfartyg skulle ha uppslukats av bläckfiskar? How utterly ridiculous. Amiralitetets upprördhet citerades i parisiska tidningar och en allmänt förhånad Montfort försvann ur sikte, ett uppenbart offer för jättebläckfiskar.
Då den unge molluskforskaren och geologen Gérard Paul Deshayes (1795-1875) som yngling i Paris besökte en snäckhandlare dök en berusad och trasklädd man upp medförande en påse fylld med snäckor och förklarade att han katalogiserat dem. Snäckhandlaren gav slusken ett par sedlar och han försvann. Då Hades undrade vem mannen var svarade handlaren till hans stora förvåning att det varit Pierre Dénys de Monfort. De enda, övriga spåren man har av Monforts öde är att den kände zoologen och paleontologen Georges Cuvier (1769-1832) i en lista över naturforskare skrivit att den ”originelle” Monfort ”dog av elände på en gata i Paris 1820 eller 1821”.
För ett par år sedan , då jag hamnat i Saint-Malo, sökte jag förgäves efter Monforts votivbild, men det fanns tydligen inte något Saint Tomás kapell i staden. Det är först nu som jag läst att kapellet utplånades under amerikanska bombanfall i augusti 1944, då 300 så kallade Medium bombers för att driva ut de 70 tyska soldater som inne i Saint-Malo gjorde hårdnackat motstånd åstadkom stora skador på den gamla staden.
Monfort hade haft helt rätt att de som satt inne med värdefull information om de mystiska jättebläckfiskarna var just valfångare. Melville beskriver i sin Moby Dick från 1851 att medan fångstbåtarna ute på det öppna havet söker efter tecken på den Vita valens närvaro dyker något märkligt och oerhört sakta upp ur havsdjupen:
För tillfället glömska av alla tankar på Moby Dick, betraktade vi nu det mest underbara fenomen som de hemlighetsfulla haven kan avslöja för mänskligheten. En enorm, uppsvälld materia, utsträckt i längd och bredd, med en iögonfallande gräddartad färg, flöt på vattenytan, oräkneliga långa armar strålade ut från dess mitt, ålande och snoende sig som ett ormnäste av anakondor, som vore de blinda men likväl förmögna att snärja varje olycklig varelse som kom inom deras räckhåll. Det fanns hos varelsen ingen antydan om vare sig känslor eller instinkt; men det böljade där på dyningarna, en utomjordisk, formlös, godtycklig livsform, som med ett dovt sugande långsamt försvann igen, Starbuck stirrade på det upprörda vattnet där det sjunkit undan och med hög röst deklarerade han upprört: – ”Nästan hellre hade jag sett Moby Dick och kämpat med honom än att ha konfronterat mig mig dig, du vita spöke!”
”Vad var det, Sir?” undrade Flask.
”Den väldiga, levande bläckfisken, som de säger att få valfartyg någonsin har sett och återvänt till sina hamnar för att kunna berätta om mötet.”
Moby Dicks stumma, nästan andaktsfulla scen får mig att tänka på en illustration i seriemagasinet Prins Valiant, i vilken farkosten har samma form som en valfångstbåt, det vill säga att såväl för som akter är identiska:
Underligt stum men inte desto mindre dramatisk är kampen mellan en kaskelott och en jättebläckfisk som Frank T. Bullen skildrar i sin självbiografiska Kaskelotten från 1898, en av min ungdoms favoritböcker. Då Bullen går på vakt under en stilla natt utanför Sumatra, blir han vittne till en märklig scen. Plötsligt har den stilla vattenytan blivit upprörd och då han riktar kikaren mot det han tror vara ursprunget finner han att:
En väldig spermacetival befann sig i strid med en bläckfisk nästan lika stor som den själv och vars oerhört långa tentakler tycktes omslingra valens väldiga kropp. Valens huvud såg ut att vara omgivet av ett fullkomligt nät av slingrande armar, helt naturligt antar jag, för det verkade som om valen hade bläckfiskens stjärt i sitt gap och på ett rutinerat, metodiskt sätt höll på att såga av den. Vid sidan av valens svarta upptornade huvud syntes bläckfiskens huvud vidrigt som en mardröm. Jag bedömde det så noggrant som möjligt och uppskattade det till minst lika stort som ett av våra största fat som rymde 1 300 liter, men det var troligen betydligt större. Ögonen utmärkte sig särskilt för sin storlek. De var svarta och denna kontrast mot det vita huvudet gjorde dem ännu mer frapperande. De var åtminstone en fot i diameter och under dessa förhållanden verkade de oerhört kusliga och spöklika. Runtomkring slagskämparna var det fullt av hajar som sjakaler kring ett lejon. Färdiga att ta sin andel av kalaset och tydligen biträdande vid tillintetgörande av den väldiga bläckfisken.
Långt om länge gav även vetenskapen Monfort rätt – det existerade jättelika bläckfiskar i oceanernas okända djup, även om det var tvivelaktigt om de förmådde sänka hela fartyg. År 1861var den tvåmastade hjulångaren Alecton på väg över Atlanten mot Franska Guyana. Utanför Kanarieöarna siktades ett stort djur som tycktes flyta på havsytan. Flera kanonskott avfyrades mot vad kaptenen antog kunde vara en jättelik bläckfisk, kulorna tycktes dock inte göra någon skada och odjuret närmade sig obekymrat fartyget. Då bläckfisken var alldeles intill fartygets skrov lyckades en av besättningsmännen slunga en harpun mot vidundret. Harpunen satte sig djupt i bakkroppen, den var angjord vid ett kraftigt rep och trots att det skadade djuret vred sig fram och tillbaka började man vinscha upp det och kunde också fästa en repögla strax under den spjutspetsformade stjärten. Men eftersom den väldiga bläckfisken ålade sig så våldsamt befallde Kommendör Bouger att operationen måste avslutas. Han var rädd för att djuret ”skulle skada fartyget och såra manskapet”. Just då slets bläckfisken i två stycken och man kunde hala ombord nederdelen av dess kropp. Fartyget anlöpte Teneriffa och resterna av bläckfisken kunde dokumenteras. Det var en vetenskaplig sensation.
Händelsen inspirerade Jules Verne till att 1870 i sin roman En världsomsegling under havet inkludera en dramatisk kamp med ett stim jättelika bläckfiskar. Trots att de är åttaarmade antyder deras övriga utseende att det rör sig om den tioarmade arten:
Då Nautilus intagit ytläge steg en av sjömännen upp på de översta trappstegen och lossade luckans bultar. Men han hade knappt skruvat loss muttrarna förrän luckan genom enormt våld med häftig kraft for uppåt, uppenbarligen lossdragen med sugskålarna på en djävulsfisks armar. Strax därefter gled en av de långa armarna likt en orm ner genom öppningen, medan ett tjugotal andra ålade sig ovanför. Med ett svep av yxan högg kapten Nemo av den fruktansvärda tentakeln som vridande sig gled nerför trappan. Då vi trängdes för att nå plattformen, sköt ytterligare två armar fram genom luften, och grep med oemotståndlig styrka sjömannen strax framför kapten Nemo och bar bort den stackars mannen.
Liksom Gilliatts kamp mot bläckfisken gav upphov till oro inför hur bläckfiskar kunde anfalla enskilda individer, gav Vernes bläckfiskkamp inspiration till skildringar av mer omfattande anfall av allt större sjövidunder, en trend som nådde sin kulmen på 1950-talet då atomvapenskräcken skapade en mängd muterade vidunder, exempelvis i filmen It Came from Beneath the Sea från 1955, möjligen inspirerad av en berömd bläckfisk-kamp i Disneys film En världsomsegling under havet som haft premiär året innan.
En väldig bläckfisk har genom vätebombstester i närområdet drivits ut från sitt tillhåll i den nästan 10 000 meter djupa Mindanaograven, dessutom har den blivit radioakiv, något som gjort att dess naturliga bytesdjur flyr polypen som genom den radioaktiva bestrålningen blivit monstruöst stor. Det kolossala vidundret ger sig istället på fartyg och männsikor. Slutligen söker sig monstret till San Fransisco och efter att ha lamslagit staden drivs det med hjälp eldkastare tillbaka ut i oceanen, där det konfronteras med filmens hjälte som från en ubåt lyckas träffa bläckfiskens öga med en torped som söker sig in odjurets inre, där den exploderar och spränger hela eländet i bitar.
Det är mycket möjligt It Came from Beneath the Sea kan ha inspirerats av amerikanen H. P. Lovecrafts novell The Call of Cthulhu, Cthulhus lockrop, från 1928, i vilken en enorm vattenlevande varelse som i evigheter sovit på havets botten väcks ur sin sömn genom en apokalyptisk företeelse som uppkommer då olika himlakroppar rangerar sig i en speciell sekvens. En liknande tilldragelse hade långt innan människorna dök upp på jorden möjliggjort för De Uråldriga, enorma gudalika krafter ur Universums djup, kunnat nå fram till vår planet. Dessa urkrafter tog ingen som helst hänsyn till andra varelser annat än att de från dem begärde dyrkan så att De Uråldriga genom drömmar, människooffer och orgiastiska riter kunde hållas vid liv. Av någon anledning hade de försjunkit i dvala, men deras fördolda makt över människors onda drifter hölls fortfarande vid liv.
En världsomspännande kult såg till att De uråldriga en dag kan komma att väckas till liv. En tro befrämjad av ”mycket lågt stående, blandblodiga och mentalt motbjudande typer”, som genom okontrollerat raseri och orgiastisk frigjordhet hetsade varandra till ett djävulskt klimax präglat av en vrålande, genomträngande extas som rev, slet och genljöd genom nattliga skogar som om en pestbemängd storm släppts lös ur Helvetets djupaste sumpmarker.
Lovecraft (1890-1937) var förvisso en fullfjädrad rasist och hans beskrivning av barbariskt primitiva riter kan betraktas som ett återsken av den exotiskt blodfärgade föreställningsvärld av lågstående ”infödingar” som färgade europeisk/amerikansk populärkultur långt in på sextiotalet.
I Lovecrafts novell, som utspelar sig under hans samtid, finns tecken på att himmelskonstellationerna ordnat sig på ett sådant sätt att De uråldriga håller på att vakna upp. Tvingade av mardrömmar skapar artistiskt begåvade personer bilder av De uråldriga, en del av dem blir vansinniga av sina visioner och tas på mentalsjukhus, alltmedan det i Louisianas sumpskogar, i Haitis sönderbrända dalar, på Söderhavets atoller och i Asiens otillgängliga inland firas orgiastiska riter. Nere vid Antarktis har De uråldrigas rike, R’lyeh, lyft sig ur havsdjupen. I dess väldiga gravkammare reser sig främlingarnas härskare, Cthulhu, från sitt mångtusenåriga viloläger. En ofantligt stor varelse med en fjällig människokropp försedd med vingar och ett bläckfiskliknande huvud.
Det går inte att ta miste på var Lovecraft hämtat inspiration till sin skapelse. Han berättar att ”degenererade eskimåer” hyllar Cthulhu som en gud, något som en runforskare kommit på spåren, runor spelar en stor roll i Olaus Magnus historia om de nordiska folken. Den som tillintetgjort Cthulhu (tillfälligtvis, ty monstret kan inte dö) är norrmannen Gustaf Johanson, ”en nykter och värdig man” som berättaren söker efter i Oslo och Göteborg, men som han dessvärre inte finner eftersom den hjältemodige norrmannen har mördats av ondskefulla krafter. Cthulhu är alltså även han en variant av Kraken, såsom monstret skildrats av Alfred Tennyson (1809-1892):
Under det svallande havets övre djup,
långt, långt därinunder, sover Kraken
sin åldriga, ostörda sömn, bland branta stup;
ingenting finns som håller honom vaken.
Lättaste solglimtar flyr längs han skuggiga sida,
runt honom murkna svampar, tusenåriga
utväxter; och från grottvalv som sträcker sig vida
svävar polypers armar, sega och håriga.
Cthulhus tentakelförsedda ansikte kan även ha inspirerats av konstverk gjorda av Lovecrafts gode vän Clark Ashton Smith (1893-1961). Ashton Smith skrev en mängd noveller och romaner av vilka flera byggde på Lovecrofts cthulhumyt. Liksom Lovecraft var Ashton fascinerad av det mörka, mytomspunna Norden och skrev en serie romaner som utspelar sig i Hyperboreiska, en legendarisk, arktisk kontinent vars värme och rika växtlighet under den pleistocena istiden hotas av framvällande ismassor. Flera Cthulhulikanande monster lever i Ashtons Hyperborea, exempelvis Abhoth, ”Källan till all orenlighet”, en avskyvärd, mörkgrå, i det närmaste oformlig organism som ständigt avlar ”missbildning och styggelse”. Allsköns obscena monster krälar fram ur Ahoths håla. En av dem vandrar vida omkring, men om något av dem åter närmar sig sitt ursprung griper Abhoth det med sina tentakler och slukar det, liksom odjuret gör med varje annan varelse som närmar sig dess avskyvärda näste.
Likt Cthulhu har även sjörövargengångaren Davy Jones i filmen Pirates of the Caribbean: Död mans kista, från 2006 ett anskrämligt tentakelförsett ansikte. Det är Davy Jones som i filmens slutscener frammanar Kraken för att den skall sluka filmens hjälte – Jack Sparrow.
Någon som även frammanade Kraken var den engelske författaren John Wyndham som 1953 skrev The Kraken Wakes, Vidundret vaknar. En roman som med sina skildringar av avancerad teknologisk krigföring och global uppvärmning kan tyckas profetisk. Romanens huvudpersoner blir vittnen till hur fem ”eldbollar” från skyn faller ner i havet. Det tar år innan folk blir medvetna om att det rör sig om en invasion av utomjordingar. Rymdfarkosterna har nämligen hamnat i oceanernas djupaste gravar. De varelser som tagit sig ut ur dem kan under en längre tid endast överleva under det stora tryck som existerar i de största havsdjupen. I princip skulle alltså människor och utomjordingar kunna samexistera på jorden. Men, människor känner sig hotade av den främmande närvaron. En engelsk batysfär, som sänkts ner för att utforska de jättelika Krakenliknande varelserna, angrips dock och två engelsmän dödas något som betraktas som en krigsförklaring. Amerikaner och britter attackerar främlingarna med atomvapen. Följderna blir katastrofala, utomjordingarna är nämligen ytterst intelligenta – fartyg sänks över hela världen och ekonomin brakar samman. Av oklara skäl rövas människor av ”sjöstridsvagnar” bort från kustområden, alltmedan utomjordingarnas avancerade teknik får polarområdenas isar att smälta, så att de invaderande varelsernas habitat på så vis utökas, på människornas bekostnad. Väldiga människomassor flyr från lågt liggande områden och under stridigheter invaderas högre liggande länder.
Slutligen lyckas japanska vetenskapsmän utveckla ett vapen som med ultraljud lyckas förgöra utomjorningarna men vid det laget har en åttondel av världens befolkning utplånats, klimatet har förändrats och de globala havsnivåerna är 40 meter högre än de var innan den utomjordiska invasionen.
Säkerligen har Wyndham inspirerade a H.G. Wells Världarnas krig som kom ut 1898. I den träffas jorden av en mängd meteoriter, som visar sig inte vara av sten utan är metallkapslar innehållande bläckfiskliknande varelser från Mars. Deras planet har blivit obeboelig och de hade börjat se sig om i solsystemet efter en ny plats att bosätta sig på. De är inte alls villiga att dela jorden med människokrypen och då ett förtvivlat försvar sätts upp av världens invånare visar det sig att det militära motståndet inte alls biter på rymdvarelsernas sofistikerade vapenarsenal. Deras främsta förstörelseinstrument är jättelika, tentakelförsedda tripoder som med riktade värmestrålar kan skjuta sönder allt och dessutom är försedda med en dödlig gas. Med mekaniska tentakler fångar tripoderna även in människor, antagligen för att använda dem som föda.
En artilleriofficer delar med huvudpersonen med sig av sin åsikt att vi människor blivit som myror, likt dem bygger vi våra städer. Myror lever sina liv, skilda från våra.
De för krig, har revolutioner, men då människorna vill bli av med dem, då gör vi det utan en tanke på de där små krypens välbefinnande. Det är så vi har blivit för dem – enbart myror. Endast –
”Ja?” undrade jag.
”Vi är ätliga myror.”
I Spielbergs skickligt gjorda version av Världarnas krig från 2005 hotas huvudpersonen och hans lilla dotter i en kusligt intensiv scen av en mekanisk, sofistikerat högteknologisk, effektiv och smidig tentakel. https://www.youtube.com/watch?v=kytDzjuBGJI&ab_channel=Movieclips
Femtiotalets monsterfilmer fick bläckfiskar att återkomma till populära seriemagasin där de tidigare varit vanligt förekommande, men som mindre varelser, nu kom de oftare i form av väldiga, muterade vidunder – som i Marvel Comics, är de något senare även dök upp som den diaboliske Dr. Oc i Spindelmannen, som liksom tripoderna i Världarnas krig är försedd med dödligt effektiva, mekaniska fångstarmar.
Bläckfiskar förekom nu i mängder av så kallade pulp fiction böcker:
och givetvis i en mängd seriemagasin:
Redan tidigare hade diaboliska bläckfiskar dykt upp i serier, som jag slukade då de återutgavs, exempelvis Hal Fosters vältecknade Prins Valiant, där hjälten i en episod från 1938 kastas ner i en brunn med en människoslukande bläckfisk, som han givetvis undkommer.
Även under 1930-talet var seriemagasinen alltså fyllda med diaboliska bläckfiskar, som i Frank Frazettas Buck Rogers serie från 1934:
Under 1970-talet introducerade Marvel Comics en serie om Conan the Barbarian som byggde på Lovecraftvännen Robert Ervin Howards (1906-1936) 28 historier om den forntida superhjälten Conan. De hade till största delen under början av trettiotalet publicerats i den amerikanska science fiction-, skräck- och fantasytidskriften Weird Tales. Marvel Comics muskelsvällande Conan var en tydlig replik av Frank Frazettas konst och i såväl böckerna som i seriemagasinen om fantasyhjälten Conan finns det gott om bläckfiskstrider.
En riktigt magnifik uppföljare till alla dessa ondskefulla polyper är den förmänskligade, lugubra och självömkande manipulatören Ursula, havshäxan i Disney’s film Den lilla sjöjungfrun från 1989, försedd med ett imponerande kroppsspråk och cyniska visdomsord som
”Livet är fullt av svåra val, eller hur?” ”Om du vill passera bron, sötnos, måste du betala vägtullen.” ”De skämtade verkligen inte då de kallade mig häxa”. ”Och … underskatta inte värdet av ett kroppsspråk”.
Bläckfiskar ansågs allmänt vara okänsliga, men märkligt intelligenta främlingar, svårgripbara för mänskligt intellekt. Parasiter kapabla att anfalla och döda människor. Så kallade herrtidningar, eller som de kallades i USA – Men´s Adventure Magazines bjöd på skildringar av hur testosteronestinna karlakarlar kämpade på liv och död med livsfarliga, stora polyper som med sina otäcka, sugkoppsförsedda fångstarmar försökte krama livet ur sina antagonister, eller välsvarvade, lättklädda damer.
Traditionen om de ondskefulla bläckfiskarna som av Victor Hugo hade återupplivats i Havets arbetare vidareutvecklades ständigt. De stora blötdjuren kunde som i Jean Delvilles målning Satans skatter från 1894 till och med associeras med själva Djävulen.
En otäck bläckfisk förekommer även i William Hope Hodgsons märkliga sjöroman The Boats of the ”Glen Carrig”, livligt beundrad av Lovecraft och liksom dennes The Call of Cthulhu uppenbart inspirerad av Edgar Allan Poes enda roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket från 1838. I Hodgsons roman från 1907 lurar en väldig bläckfisk under Sargassohavet, där den anfaller och slukar besättningarna på varje fartyg som driver in dessa förrädiska, algbetäckta vatten.
Under 1880-talet började bläckfiskar dyka upp som sinnebilden över de hänsynslösa kapitalistiska krafter som för egen vinnings skull sög ut oskyldiga, intet ont anande och hårt arbetande människor. Varje tentakel var ett uppenbart självständigt element. Dessa tentakler tycktes handla av egen fri vilja, men var i själva verket enbart delar av ondskefulla, okänsliga konsortium som likt spindeln i nätet styrde den lukrativa, utsugande verksamheten. Är 1882 publicerade konstnären Frederick Keller en satirisk skämtteckning i vilken han liknade the Southern Pacific Railroad monopolet vid en jättelik bläckfisk som kontrollerade allt, samtidigt som det sög kraften ur Kalifornien.
,
Författaren Frank Norris tog Kellers teckning som utgångspunkt för sin 1901 utgivna rafflande roman The Octopus: A Story of California, Polypen; Vetets epos, en historia från Kalifornien. I form av en Västernhistora berättar romanen om den blodiga konflikten mellan ranchägare/jordbrukare och agenter som arbetar för det landslukande Southern Pacific Railroad.
Bläckfisken blev därefter en mäktig symbol för alla former av syndikat som slukade och pressade ut pengar från oskyldiga människor, som Standard Oil i denna satiriska teckning från 1904.
Den italienska maffian har även den ofta liknats vid en en ondskefull bläckfisk, vars tentakler slingrar sig in överallt, samtidigt som de växer ut på nytt så snart de huggits och vars huvud det är så gott som omöjligt att komma åt. Exempelvis som maffian skildras i La Piovra, Bläckfisken, en utmärkt italiensk TV serie som mellan 1984 och 2001 sändes i form av tio miniserier, spännande och med en förbluffande vederhäftighet skildras det komplicerade samspelet mellan stat och maffia.
Sedan andra hälften av artonhundratalet började bläckfisken även identifieras med imperialism, det kunde då röra sig om England, Preussen eller Ryssland.
Och något senare var det Hitler, Stalin och Mussolini som framställdes som bläckfiskar:
Riktig luguber blir bläckfiskmetaforen då den kopplas samman med konspirationsteorier och otrevlig rasism. Något som blev uppenbart vid början av förra århundradet.
Fascinerad som jag alltid varit av serietidningar läste jag med fascination i Hemmets Journal serierna om Prins Variant och i trettonårsåldern gjorde en jämnårig klasskamrat mig uppmärksam på serietidningen Blixt Gordon, som liksom Prins Valiant var vältecknad och exotiskt intressant med sin ondskefulle Kejsar Ming den Skoningslöse, som med järnhand styrde planeten Mongo och emellanåt fräste: ”Patetiska jordbor! Vem kan rädda er nu?”
Det var en av Max von Sydows repliker då han framställde Kejsar Ming i den ovanligt kitschiga och tämligen usla filmversion som gjordes 1980. Men, då jag nu såg om filmen undrar jag om inte Stanley Kubrick sett scenen då Flash Gordon skall avrättas och av de maskerade ceremonideltagarna fått inspiration till sin märkliga och givetvis överlägsna maskeradscen i Eyes Wide Shut.
I seriemagasinet Blixt Gordon förekom en hel del avsnitt i vilka superhjälten tampades med diverse bläckfiskliknande vidunder.
Den demoniske Ming med sitt orientaliska utseende och fallenhet för exotiska tortyrmetoder passade väl in i en genre med intelligenta men illvilliga kineser, ofta kopplade till brottssyndikat, som samtliga strävade efter ett ondskefullt världsherravälde. Mästaren inom denna suspekta genre var engelsmannen Rex Rohmer som skapade superskurken Fu-Manchu, huvudperson i en mängd filmer.
Fu-Manchu introducerades 1915 i romanen The Insidious Dr. Fu Manchu, i vilken hans ständige nemesis, Sir Denis Nayland Smith, konstaterar:
Dr. Fu-Manchu har sällan varit frånvarande i mina drömmar. Miljoner människor sover tryggt om nätterna – ovetande om de hot vi bekämpar i det fördolda. Vi som vet att faran är en verklighet, att en bläckfisk har sugit sig fast vid England – en gul bläckfisk vars huvud är Dr. Fu-Manchu och och vars tentakler består av asiatisk förslagenhet, lönnmord, effektiva manövrar som i mörker och lönndom får män att spårlöst försvinna.
Senare ger han en beskrivning av sin ärkefiende:
Föreställ er en person, lång, mager och kattdjurslik, högaxlad, med en panna som Skakespeare och ett ansikte som Satan, en rakad skalle och långa, magnetiska ögon med den sant kattgröna glansen. Föreställ er honom med all den grymma list som de orientaliska raserna besitter, samlad inom ett enormt intellekt, försett med alla vetenskapliga resurser från förr och nu ... Föreställ er ett sådant hemsk väsende, och ni har skapat er en mental bild av Dr. Fu-Manchu, den gula faran inkarnerad i en enskild man.
En av Fu-Manchus direkta arvtagare finner vi i Ian Flemings misogyna och ofta öppet rasistiska romaner om James Bond. Doctor No, Döden på Jamaica, skrevs 1958 som den sjätte i en serie romaner om agent 007 ”med rätt att döda”. Romanen är uppenbart inspirerad av Fu-Manchu, med en förmögen orientalisk skurk, medlem i en internationell organisation som med hjälp av avancerad teknologi syftar till att genom brott och korruption ödelägga västerländsk demokrati. I Doctor No och flera andra flemingromaner heter organisationen SPECTRE, ett syndikat uppbyggt av flera av världens olika brottskartell – överlevande medlemmar från Gestapo, det sovjetiska SMERSH, jugoslaviska OZNA, italienska maffian, korsikanska Unione Corse, kinesiska Tong och Triaderna, samt japanska Yakusa och det Den svarta drakens sällskap. SPECTRE har som logo – en bläckfisk.
Dr. Julius No, med tysk far och kinesisk mor, blev efter en stöld utesluten ur det kinesiska Tongsällskapet, som för att straffa honom ytterligare skar av hans händer (Dr. No är alltså som så många av Flemings skurkar – handikappad). Dr. No lyckas trots sin brist på händer, han har avancerade proteser, fullfölja en sofistikerad vetenskaplig karriär och samtidigt skapa sig en förmögenhet på guanoproduktion på en ö utanför Jamaica, som i stort sett är hans privata egendom. Efter att förgäves ha försökt ansluta sig till såväl de amerikanska som de sovjetiska säkerhetsorganisationerna accepterades Dr. No slutligen av SCEPTRE, inom vilken han nått en hög position.
James Bond får till uppdrag att undersöka Dr. Nos ö-anläggning från vilken han misstänks sabotera uppskjutningen av långdistansmissiler från Cape Canaveral i Florida. Bond tas dock tillfånga av den sadistiskt anlagde Dr. No, som visar stort intresse för den mänskliga kroppens förmåga att utstå smärta. Bond tvingas under observation att färdas genom en hinderbana som konstruerats i Dr. Nos underjordiska ventilationsanläggning. Efter att ha utstått plågsamma prövningar, som bland andra innefattade elektrochocker och möten med stora giftspindlar, hamnar Bond slutligen i en bassäng som skilts från havet genom ett högt metallstängsel. Där överraskas han av en enorm tio-armad bläckfisk. För att undkomma odjuret tvingas Bond klättra uppför stängslet, varifrån han blickar ner i vattnet under sig där ”en skog av tentakler” svänger fram och tillbaka som tjocka ormar. Djuret är stort som ett ånglok.
Ögonen betraktade honom kallt och tålmodigt. Försiktigt, trevande som en elefants snabel, hade en av de långa grepptentaklerna rest sig upp ur vattnet och slingrade sig längs metallstängslet upp mot hans ben. Den nådde hans fot. Bond kände hur sugskålarna likt smärtande hårda kyssar fäste sig vid huden … som en tjock, slemmig mask segade sig tentakeln långsamt uppför hans ben. Den nådde hans blödande knäskål och stannade där, som vore den intresserad. Smärtan gjorde så Bond gnisslade tänder.Han föreställde sig att tentakeln sände ett budskap ner till hjärnan i huvudet som skymtades strax under vattenytan därnere. ”Ja, det tycks vara gott att äta” och hjärnan signalerade tillbaka ”ta det då. För ner det till mig.” Bond kastade en snabb blick in de två fotbollsfantast ögonen, deras blick var tålmodig, till synes ointresserad.
Bond har kilat in armarna mellan stängslets metalltrådar och hänger nu i armhålorna medan bläckfisken slingrar alltfler av sina tentakler längs hans kropp och försöker slita ner honom i vattnet. Bond lyckas till en början inte få loss sina armar från stängslet och det känns som om han skall slitas mitt itu. Med ena handen kan han dock bryta loss en bit stålvajer och även frigöra armarna från stängslet och låter tentaklerna föra honom honom in mot bläckfiskens huvud och den kraftiga näbb som sitter i tentaklernas centrum. På väg att slitas i stycken av näbben förmår Bond kila in sina ben i stängslet och i knävecken hängande upp och ner hamnar han öga mot öga med bläckfisken. Med ena handen sticker han stålvajern rakt in i monstrets öga. Med ens blir allt svart omkring Bond. Bläckfisken har släppt loss sin klibbiga, bläckliknande skyddssubstans, med en doft av ammoniak och rutten fisk. Då Bond åter kommit till sans finner han sig omsluten av becksvart vatten, bläckfisken är dock örsvunnen, förhoppningsvis har den dött och sjunkit till botten. James Bond lyckas finna en väg ut ur sina prövningar, får tag på Dr. No och lyckas, genom att ställa om riktningen på en lastmaskin i hamnen, begrava honom levande under en ström av guano.
Dr. Nos affinitet med sin bläckfisk är uppenbar. Båda varelserna är likt samtliga Ian Flemings skurkar främlingar; abnormiteter, undantagen som bevisar Skapelsens fullkomlighet. I ett bidrag till en samlingsvolym kring fenomenet Bond satte Umberto Eco (1932-2016) fingret på denna särprägel i Ian Flemings böcker:
Skurken är i allmänhet född i ett etniskt område som sträcker sig från Centraleuropa, inklusive de slaviska länderna, ner till Medelhavsområdet. Som regel är han av blandat blod och hans ursprung är komplext och oklart. Han är asexuell eller homosexuell, eller är i varje fall inte sexuellt normal. Han är försedd med exceptionella innovativa- och organisatoriska egenskaper som hjälper honom att förvärva en enorm rikedom, vilken han använder för att hjälpa främst Ryssland, men även andra sinistra makter. För detta ändamål funderar han ut en plan av fantastisk karaktär och väldiga dimensioner. Den utarbetas in i minsta detalj och är avsedd att skapa allvarliga svårigheter antingen för England eller den fria världen i största allmänhet. I skurkfiguren samlas en mängd negativa värden och egenskaper. Vi kan i synnerhet särskilja vissa motsatser – Sovjetunionen och länder som inte är anglosaxiska (raskonventionen särskiljer särskilt judar, tyskar, slaver och italienare; ständigt utmålade som ”halvraser”), snikenhet upphöjd till paranoid värdighet, planering som en form av teknisk metodik, satrapisk lyx, fysisk och psykisk abnormitet, fysisk och moralisk perversion, radikal illojalitet.
Dr. No är inte den enda Bondskurken med en affinitet för bläckfiskar. I Ian Flemings sista Bondberättelse, Octopussy, som gavs ut postumt, förenas skurk och bläckfisk i en, i det närmaste, erotisk, dödlig omfamning.
Major Dexter Smythe är en elegant, pensionerad marinbiolog och f.d. spion, som dragit sig tillbaka på Jamaica. Under kriget mördade Smythe Bonds vän Hannes Oberhauser efter det att de tillsammans funnit undangömt naziguld. Sedan dess hade Smythe sålt guldtackorna, en efter en, till de kinesiska Foo bröderna som smugglat dem vidare till Macao.
Efter det att Bond avslöjat honom tar Smythe sin dagliga simtur för att mata sin älskade kelgris – bläckfisken Pussy. Han blir dock stungen av en skorpionfisk, dödligt förgiftad söker han upp sin avhållna Pussy.
Jodå! Den bruna massan var fortfarande där. Den rörde sig upphetsat. […] Han hörde sig själv, hur han vansinnigt babblade i sitt cyklopöga: ”Ta dig samman, Old Boy! Du måste ge Pussy hennes lunch!” […] Och så sköt tentaklerna ut! Men inte mot fisken! De fäste sig vid major Smythes hand och arm. Hans sönderrivna mun förvreds i en grimas av tillfredsställelse. Nu hade han och Puss skakat hand! Så spännande! Verkligen underbart! Men så drog sig bläckfisken, tyst, obevekligt nedåt och en fruktansvärd insikt gryr för Major Smythe. […] Tentaklerna smög sig uppåt och slöt sig mer obevekligt tätare samman. Försent let Major Smythe av sig dykarmasken. Ett vrål bröt loss ut över den tomma viken, sedan sjönk huvudet under vattenytan, drogs ner och lämnade efter sig en explosion av bubblor. Så flöt Major Smythes ben upp och hans kropp fördes av vågorna fram och tillbaka alltmedan bläckfisken utforskade hans högra hand och tog vid ett finger med sina näbbliknande käkar ett första trevande bett.
Bondfilmen Octopussy från 1983 är fullkomligt annorlunda än novellen. Visserligen förekommer Dexter Smythe även i den, men det är hans attraktiva dotter Octavia, i filmen spelad av Maud Wikström från Luleå, om har en bläckfisk som husdjur. Fast i hennes fall rör det sig om en liten blåringad variant, vars bett är dödligt. Alla bläckfiskar är giftiga, men enbart de blåringades kan döda. Octavia, som av sin far kallas Octopussy, förkommer inte hos Fleming, men hennes och bläckfiskens dödliga attraktion är som så ofta hos Fleming sammankopplade även i filmen.
Bläckfiskars erotiska attraktion är ännu en av den underliga aspekter som djuren tycks fascinera människor med. Inom japansk folklore har förvisso bläckfiskar ofta skräckinjagande egenskaper. Då i form av Akkorokamui vars skepnad, liksom Krakens, kan vara tämligen obestämd och därför inordnas i gruppen Ayakashi, den kollektiva benämningen på samtliga yōkai – monstruösa bläckfisk varelser med aptit på människokött.
Men, yōkai har också en annan aspekt välkänt manifesterad i Hokusais träsnitt Fiskarhustruns dröm från 1814. Bilden är ett exempel på så kallad tentakelerotik, shokushu goukan, en pornografisk genre som avbildar samlag med bläckfiskar och fiktiva monster.
Det är dock som blodsugande monster som bläckfisken behåller sin lugubra karaktär under större del av förra seklet och speciellt nazipropagandan kopplade samman främlingshat med bläckfiskar. ”Världsjudendomen” framställdes som en monstruös bläckfisk i färd med att suga ut världens befolkning, en bild som lätt kunde bytas ut mot ett annat monster, inte med åtta armar, men åtta ben istället, fast lika avskyvärt – den giftiga rovspindeln.
Diktatorer som Hitler och Stalin kunde då framställas som bekämpande bläckfiskar i form av judendom eller kommunism, som i nedanstående teckning av Arthur Johnson betecknas som ”marxism”.
Arthur Johnsson (1874-1954) var son till tyske konsuln i Hamburg, som en tidig och fanatisk nazist blev han en populär tecknare som i en mängd illustrationer i den tyska ”skämtpressen” på olika sätt hyllade Adolf Hitler som en försvarare av tyska värden, eller som här som omskapare av den degenererade tyska konsten.
Den osmakliga kopplingen mellan judendom, konspirationsteorier och bläckfiskar har fortsatt in i vår samtid, exempelvis då anhängare till Victor Orbán i Ungern framställer filantropen George Soros om en manipulerande, världskontrollerande bläckfisk.
En fullkomligt vansinnig drift med allsköns konspirationsteorier är Wilsons och Sheas The Illuminatus Triology som avslutades 1975. Ett absurt, men emellanåt roande sammelsurium där handlingen utspelar sig i alternativa universa där kvantfysik blandas med New Age, konspirationstorier, pseudohistora, mytologi, religion, fantasy, science fiction, B filmer, serietidninngar och rockmusik. Det tycks som om författarna varit drogpåverkade medan de skrev det mesta av den förvirrande texten och det är inte underligt att LSDprofeten Timothy Leary,"Turn on, tune in, drop out", hyllade romantrilogin som ett mästerverk.
Ett gäng polisdetektiver och journalister som benämner sig The Discordians är de sinistra Illuminati på spåren, välorganiserade förbrytare som uppenbarligen är ute efter att få hela den nuvarande världsordningen att kollapsa. På något sätt tycks ett väldigt bläckfiskliknande monster, Leviathan, som pyramidformad och amöbalik vilar på oceanens botten, ha något med det hela att göra. Men, då hjältarna i miljonären Hagbard’s gyllene ubåt slutligen konfronteras med monstret och genom ubåtens datamaskin lyckas synkronisera dess tankar med andra varelser så upphör Leviathans ondskefulla syn på omvärlden, som visar sig ha uppkommit genom en gränslös känsla av ensamhet, genom Leviathans förändrade sinnelag kan också Illuminati besegras och de försvinner slutligen ut i Universums gränslösa evighet.
Givetvis är den gyllne ubåten besläktad med Beatles gula ubåt och därmed också Ringo Starr’s charmiga Octopuses’s Garden. Han skrev den då han efter en kris hade lämnat Beatles under sensommaren 1968. Ringo vistades på Sardinien där han från fiskare fick höra att bläckfiskar skapar små trädgårdar på havsbottnen och kanske uttrycker sången en önskan om befrielse från allt vansinne som byggts upp kring och i den våldsamt påpassade musikgruppen. Ringo kom dock tillbaka till The Beatles och han trädgårdssång inkluderades på skivan Abbey Road.
Möjligen signalerade Ringos sång även en förändring då det gällde bläckfiskar, från att ha varit ansedda som människofientliga vidunder tycks de successivt förvandlas till uppskattade och känsliga varelser. Fast man äter dem fortfarande med god aptit. Jag måste erkänna att även jag med god aptit äter friterad bläckfisk tillsammans med ett välkylt, gott och friskt, vitt vin, men ett lätt, svalt rött går bra, speciellt om man kan avnjuta det hela med havsutsikt.
Sympatiska bläckfiskar började dyka upp i barnprogram, exempelvis Squiddly som dök upp 1965. Med båtmössa och ständigt gott humör arbetade Squiddly i Chief Winsleys vattenpark Bubbleland, som han ständigt försöker rymma från för att börja en musikalisk karriär. Squiddly kunde nämligen med sina många armar spela en mängd instrument. Den muntre bläckfisken blev dock ledsen och sårad om folk blev skrämda av honom och trodde att han var farlig.
Kanske efter att ha fått dåligt samvete för att i Den lilla sjöjungfrun ha presenterat den magnifika, men ondskefulla havshäxan Ursula som en illasinnad bläckfisk, introducerade Disney Company i uppföljarna den sympatiske lille Ollie Octopus, god vän med den stumma sjöjungfrun Gabriella.
I Disneyfilmen Searching for Dory dyker den något vresige men likväl varmhjärtade bläckfisken Hank upp, i själva verket har han som andra bläckfiskar inte mindre än tre hjärtan. Hank är också liksom de en mästare i förklädnad och kan genom att ändra utseende i förhållande till den omgivning han befinner sig i bli i det närmaste osynlig. När Hank blir upprörd avsöndrar han även bläck. I slutet av filmen blir Hank en hjälte som hjälper sina vänner att fly från sin akvariefångenskap och överleva i den stora oceanen.
Med egenskaper som att skifta hudens färg och konsistens, de märkliga sugkopparna, sin smidighet och anpassningsförmåga, förmågan TT pressa samman sin kropp på ett sådant sätt att han kan ta sig genom trånga utrymmen, sina tre hjärtan och intelligens kan det tyckas som om Hank hör hemma i fantasins värld. Verkligheten är dock än mer förbluffande – bläckfiskar kan få avslitna tentakler att växa ut igen. De kan öppna locken på förslutna burkar, såväl utifrån som inifrån, genom erfarenhet kan de även lära sig att öppna barnsäkrade burkar. Deras syn och minne är utmärkta. De lever solitärt och utan föräldrar, men tycks ha olika och välutvecklade personligheter. De lär sig nya färdigheter och kan även förflytta sig över land, från en vattensamling till en annan. Deras centrala hjärna är samordnad med tentaklernas nervsystem som uppenbarligen har en förmån att delvis verka på egen hand.
Bläckfiskar använder sig av 168 olika protokadheriner, människor har 58. Kadheriner är en typ av cell-adhesionsmolekyler och är avgörande för bildandet av adherens-korsningar som får celler att fästa sig vid varandra, en funktion som reglerar vävnadstillväxt. Kadheriner gör så att celler kan reparera skador. Då exempelvis ett sår uppstår får kahderin hudceller att känna av att det saknas celler bredvid dem och börjar dela sig för att fylla igen hålet. En förmåga som hos bläckfiskar är ovanligt högt utvecklad. Kanske märkligast av allt är att alla dessa förmågor och egenskaper tillåts verka under en så kort tid. En bläckfisk lever i genomsnitt enbart tre år. Hannar dör efter parningen och honor efter det att deras ägg har kläckts.
Trots sin korta levnadstid har bläckfiskar haft en lång tid på sig att utvecklas. Deras evolution är oerhört mycket mer tidsomfattande än Homo Sapiens och dess imponerande utveckling tycks ha skett parallellt med människans. De märkliga varelserna var så gott som färdigutvecklade redan innan mänskliga varelser dök upp. Nedan är en bläckfiskfossil härrörande från Jurassisc-eran. Fossilen är mer än 183 miljoner år och skapdes långt, långt innan människan framträdde på jorden.
I sin 2016 studie Other Minds: The Octopus, the Sea, and the Deep Origins of Consciousness, Djupsinne: hur bläckfisken började tänka, tar Peter Godfrey-Smith, professor i vetenskapshistoria och filosofi vid universitetet i Sydney, utgångspunkt i det faktum att intelligens har utvecklats separat inom två grupper av djur – hos Cephalopoder, det vill säga åtta- och tioarmade bläckfiskar, samt sepiabläckfiskar och hos ryggradsdjur, såsom fåglar och människor. Godfrey-Smith noterar att en bläckfisk förmodligen är det närmaste vi kan komma då det gäller att sammanträffa med och studera en ”intelligent utomjording”. Enligt Godfrey-Smith är bläckfiskars sinnen de som är mest ”annorlunda” våra.
Ett populärt inslag i denna välvilliga förändring i synen på bläckfiskar är dokumentären My Octopus Teacher, Min bläckfisklärare. Den berättar om hur dokumentärfilmaren Craig Foster drar sig undan till False Bay, inte långt ifrån Kapstaden, där han ägnar sig åt att dyka i de täta kelpskogarna. Där träffar han på en bläckfisk, som under ett år låter honom följa sitt liv; hur hon leker med honom, hur hon lever, äter och sover. Hon för en ständig kamp mot pyjamashajar som vid ett tillfället sliter av en av hennes tentakler. Bläckfisken drar sig undan tills hennes tentakler efter tre månader åter har vuxit ut. Vi det laget har hon lärt sig undkomma pyjamasbyxorna, bland annat genom att simma upp över deras ryggar och därmed hamna utom räckhåll för dem. Efter att hon parat sig och hennes ägg klätts drar sig bläckfisken undan och dör.
Craig inser att han förlorat en vän som lärt honom att uppskatta naturens väldighet, dess obegripliga variation och styrka, vår intima koppling till universum och att människan varken är dess härskare eller mer överlägsen de varelser vi delar tillvaron med. Filmen vann 2020 en Oscar.
Bläckfiskar är nyfikna, observanta, till och med vänliga, men deras nervsystems arkitektur skiljer sig väsentligt från ryggradsdjurens. Bläckfiskens intelligens fördelas över hela dess kropp – i sina åtta muskulösa armar har den nästan dubbelt så många nervceller som i sin hjärna. Detta gör att bläckfiskar kan anta formen av havsdjupens enorma tioarmade varelser, som genom folkfantasin förvandlats till Kraken och slutligen skapat den monstruösa Cthulhu, som hemsöker människors mardrömmar. Men … samtidigt uppenbarar de sig som Craigs trevliga vän i Sydafrikas kelpskogar. Det har visat sig att bläckfiskar samtidigt som de är närvarande i vår begränsade fantasi av oss även har förlänats med en allomfattande universal kraft. Inom vissa kulturer har de till och med blivit till sinnebild för såväl naturens okänsliga krafter, som Universums livgivande harmoni.
Speciellt inom de mytologier som skapats i och omkring Stilla Havet har bläckfisken av dess inbyggare kommit att betraktats som ett märkligt, allomfattande väsen. Hos polynesierna, som genom en i det närmaste obegriplig insats lyckades befolka hela den väldiga Oceanens övärld, var Kanaloa en gud som ofta symboliserades av en bläckfisk. Som i så många andra religioner fanns en viss dualism integrerad i begreppet Kanaloa. Kāne var associerad med fartygskonstruktion, Kanaloa hade med seglen att göra. Sammantagna representerade dessa krafter det vilda och det tämjda. Kanaloa var herre över den okontrollerbara, okända Oceanen, men genom sin association med den bättre organiserande, mänskliga kraften Kāne omvandlades Kanaloa till en lärare, en magiker. På Tahiti benämns Kanaloa, i sin skepnad av en bläckfisk, som Taumata-Fe'e-Fa'atupu-Hau, Välståndets väldiga bläckfisk, eller Tumu-Ra'i-Fenua, Himmelens och jordens ursprung.
Kring hela Stilla Havet har det existerat, kanske det fortfarande är så, en intensiv dyrkan av gudomligheter som manifesterade sig i gestalten av en bläckfisk. Längs den amerikanska västkusten dyrkades det märkliga djuret som något, märkligt, främmande och utomjordiskt. Den aktiva, dynamiska men samtidigt obegripliga kraften hos universum, som exempelvis bland Kwakiutl gestaltade sig som Kumugwe, nedan i form av en dansmask, herre över människor, sälar och andra havsdjur. Likt Kraken kunde Kumugwe stiga upp till havsytan i form av en väldig ö. Polynesierna kunde betrakta Kanaloa som Universums manifestation på jorden; ofattlig, ofantlig, opåverkad och allestädes närvarande.
En uppfattning som tycktes finnas kring hela Oceanen. Exempelvis i gravskatterna som blivit funna i samband med Machokulturen, som mellan 300-600 e.Kr. existerade i nuvarande Peru och Ecuador, är bläckfisken ständigt närvarande, som guld-diadem, halsband, masker och olika former av smycken.
Māoriernas kulturhjälte Kupe, som enligt legenderna någon gång under 900-talet kom till Aotearoa (Nya Zealand) från Hawaiki, polynesiernas mytiska ursprungsland. Efter att dödat sin kusin och rövat med sig hans hustru och färdades Kupe i sin väldiga farkost, Matawhourua, över Oceanen till det nya landet. På vägen dit tvingades han utkämpa en väldig strid med en enorm bläckfisk – Te Wheke-a-Muturangi.
Jag förlorar mig i allsköns bläckfisklore. Det ena infallet, den ena tanken, efter den andra leder till minnen och samband som jag inte kunde ana då jag började skriva. Kanske beror det på att jag samma dag som jag hamnade framför Antonio della Bittas skulptur av Poseidons kamp med bläckfisken och efter min konfrontation med bröderna Magnus gravmonument i Santa Maria dell’Anima, min vana trogen gick in i en bokhandel och där fann Fabio Genoveses nyutkomna bok Il calamaro gigante, Den gigantiska bläckfisken. Då jag läste den besynnerligt gripande boken med dess sammanblandning av personliga minnen och en encyklopedisk redogörelse av bläskfiskmyterna växte tankarna kring detta mitt längsta blogginlägg fram. Under skrivandets gång blev den ytterligt märkliga bläckfisken till en slags antites, en sinnebild för min/mänsklighetens existens. Vad det betyder för mig och vad det möjligen kan betyda för dig som läst allt detta – vet jag inte.
Ashton Smith, Clark (1971) Hyperborea. New York: Ballantine Books. Beckwith, Martha W. (1982) Hawaiian Mythology. Honolulu: University of Hawaii Press. Bullen, Frank T. (1958) Kaskelotten. Stockholm: Natur och kultur. Collins, Max Allen and Hagenauer, George (2008) Men’s Adventure Magazines. Taschen: Köln. Del Buono, Oreste, ed. (1965) Il caso Bond: Origini, natura, effetti del fenomeno 007. Milano: Bompiano. Fleming, Ian (2004) Dr. No. London: Penguin Modern Classics. Fleming, Ian (2008) Octopussy & The Living Daylights. London: Penguin Modern Classics. Genovesi, Fabio (2021) Il calamaro gigante. Milano: Feltrinelli. Godfrey-Smith, Peter (2017) Other Minds: The Octopus, the Sea, and the Deep Origins of Consciousness. New York: Farrar Straus & Giroux. Harmon Courage, Katherine (2013) Octopus: The Most Mysterious Creature in the Sea. New York: Current. Joshi, Sunand Tryambak ed. (2007) American Supernatural Tales. London: Penguin Classics. Magnus, Olaus (1976) Historia om de nordiska folken. Stockholm: Gidlunds. Melville, Herman (2003) Moby Dick, or, The Whale. London: Penguin Classics. Negri, Francesco (2000) Viaggio Settentrionale. Venezia: Leading Edizioni. Pliny the Elder (1991) Natural History: A Selection. London: Penguin Classics. Rohmer, Rex (1961) The Insidous Dr. Fu-Manchu. New York: Pyramid Books. Santini, Carlo et.al. (1999) I fratelli Giovanni e Olao Magno: Opera e cultura tra due mondi. Rom: Editrici il Calamo. Swahn, Sven Christer (1997) ”Havsvidundret Kraken”, i Sällsamma berättelser i mästarklass. Stockholm: Klassikerförlaget. Wallenberg, Jacob (1960) Min son på galejan. Stockholm: Prisma. Wells, H.G. (2005) The War of the Worlds. London: Penguin Classics. Wyndham, John (2008) The Kraken Wakes. London: Penguin Books.
For me, who until now has been living in Rome for several years, a visit to Sweden - to meet friends and sisters there - is a time travel. For two years COVID-19 had isolated me in Italy, but now I was back in our house in Bjärnum where I invited former colleagues from my time in a school in nearby Hässleholm, to a dinner, took a rowing trip on the lake and strolled in the woods. Memories appeared everywhere. I spent a few days with my good, old friend Leif in his new apartment in Malmö, sat on his balcony and enjoyed the view of Öresund, the strait between Denmark and Sweden.
At my my sister Nunno’s place in Lund, I found that the trees in her garden had grown bigger, otherwise everything was the same, just like it was in Peter Glas’ large book storage where he as usual gave me a lot of interesting books. Even at Mats’ farm in the forests of Småland, I found myself surrounded by books. From my sister Annika’s cottage in the Stockholm archipelago, we traveled in glorious sunshine with the family’s outboard between islets and skerries.
Everywhere, I was received with friendly openness and generosity. All my friends have lots of books and we indulged in conversations about these creations that contain worlds without which my existence would be so much poorer. Where a book can be read, every day becomes an adventure.
In the guest house by Didrik’s homestead within the forests by Grantinge, just north of my hometown Hässleholm, I found to my delight and surprise Victor Hugo’s The Toilers of the Sea. I had been on the lookout for it during several years. Yes, in fact, ever since my childhood, after reading an excerpt from the novel in My Treasury: Forest, Sea and Sky, in which the heroic fisherman Gilliatt in a sea cave fights for his life against a giant octopus.
It had been my introduction to Victor Hugo’s novels, which I then, after first becoming acquainted with them as Classics Illustrated, devoured with great fascination (I found them all in my grandfather’s library) – Les Misérables, The Hunchback of Notre Dame, The Man Who Laughs and finally The Toilers of the Sea, which in Swedish also is called Hero of the Sea. The novels were and remain great reading experiences. When Didrik became aware of my enthusiasm for having found The Toilers of the Sea, he gave it to me.
I have now read it once again – it was an easy read, endowed with an unforced flow and effective descriptions, which etch themselves into the memory. Its protagonist, Gilliatt, is one of those morally superior, yet misunderstood, scorned and marginalized heroes that Hugo excels at portraying. In The Hunchback of Notre Dame, the tragically deformed Quasimodo is at the centre. A loner who through his appearance cannot be loved by any woman and thus hopelessly yearns for Esmeralda, whom he selflessly protects and supports.
When the light and hope of Quasimodo’s inner thoughts, actually the centre of his entire existence, has been executed, the deformed, despised and helplessly lonesome cripple sneaks down into the grave vault of slain criminals to die by the side of his beloved. Several years later, a skeleton is found, embracing the remains of a young woman:
they found among all those hideous carcasses two skeletons, one of which held the other in its embrace. One of these skeletons, which was that of a woman, still had a few strips of a garment which had once been white […] The other, which held this one in a close embrace, was the skeleton of a man. It was noticed that his spinal column was crooked, his head seated on his shoulder blades, and that one leg was shorter than the other. Moreover, there was no fracture of the vertebrae at the nape of the neck, and it was evident that he had not been hanged. Hence, the man to whom it had belonged had come thither and had died there. When they tried to detach the skeleton which he held in his embrace, he fell to dust.
As noble, strong and misunderstood as Quasimodo is the almost monstrously flawless Jean Valjean of Les Misérable, who by Victor Hugo was allowed to die in peace:
”I had still other things to say, but nevermind, Think a little of me. Come still nearer. I die happy. Give me your dear and well-beloved heads, so that I may lay my hands upon them.” Rosette and Marius fell on their knees, in despair, suffocating with tears, each beneath one of Jean Val jeans's hands. Those august hands no longer moved. He had fallen backwards, the light of the candles illuminated him. […] He was dead.
This after Jean Valjean had been forsaken by his beloved, adopted daughter Cosette who had been convinced about the truth of lies and malicious slander told about her self-sacrificing benefactor and foster father. The same man who had saved her from all sorts of misery and was doing everything to please her. The betrayal had occurred on the advice of her husband, who unknowingly had been saved by the same Jean Valjean he had come to dislike due to a belief that he actually was a criminal, accused of all kinds of injustices he had actually never committed. To put it mildly, Jean Valjean's life had been hell.
But he did not commit suicide like Gwynplaine in The Man Who Laughs, who had become something of a monster since he as a child had his mouth cut open to form an eternal grin and was subsequently shown in markets and miserable cabarets. Like Quasimodo, Gwynplaine was kind-hearted, though both mentally and physically maimed.
Gwynplaine is, however, restored to his rightfully elevated potion in society when it is discovered that he is the son of a deceased, but highly respected nobleman and thus has a seat prepared for him in the English Parliament. There, one of the novel’s tragic highlights takes place when Gwynplaine in a passionate speech describes the tragedy of his life and with it as an example points out the gross inequalities upon which English society is founded. He points to the fact that the construction of a social identity is based on a person’s class status, while completely ignoring her/his good and useful qualities. English citizens are judged on the basis of the cradle in which they once had been placed.
Like Gwynplaine, an unrequited love makes the mighty, hard-working, straightforward and naively gullible Gilliatt of The Toilers of the Sea to take his own life.
Sure… it’s all overly romantic and emotionally exaggerated, though nevertheless told in a skillful, thoughtful and highly original manner. Hugo’s prose has proven its worth across time, something I was able to ascertain when, after more than forty years, I once again read The Toilers of the Sea in the anonymous Swedish translation from 1925 that Didrik had given me.
My fascination with Victor Hugo and his sea toilers was renewed when I two years ago visited Jersey together with Rose and a pair of our good friends. Victor Hugo had spent four years in voluntary exile on this English Channel island, before moving with his family to nearby Guernsey, where he lived for another sixteen years, before he in triumph returned to Paris. By then he had on the islands written a large number of poems and the three novels Les Misérables, The Man Who Laughs and The Toilers of the Sea. The action of the last mentioned novel takes place on Guernsey, in Saint-Malo and their surrounding waters.
In the The Toilers of the Sea, the ocean is ubiquitous, brought to life by the violent shifts between ebb and flow, stillness and storm. The story envolves within a context of fishermen and seafarers, where Hugo lived as if he was part of the sea, he could even call himself The Ocean. Victor Hugo was an extreme narcissist.
There have been to great affairs in my life: Paris and the Ocean. At night it is the Sea that wakes me up and says, “To work!”
And Hugo certainly did work. His literary output is enormous, albeit of varying quality, though generally speaking it is quite good and has successfully withstood the test of time. Already as a young man, Hugo felt like a “chosen one” and early on he became successful; a prolific word smith, a gifted poet who with brio and self-admiration mastered drama in verse and prose, poetry, rhetoric, pamphlet - and novel writing. He loved watching Victor Hugo rise up in the spotlight and if it was not on the theater stage, it could be in the Parliament and the press. In politics, Victor Hugo took a bold stand in such a manner that he was well aware of the fact that his pointed statements and dramatic formations would arouse both hatred and boundless admiration. Hugo regarded himself not only as an incarnation of the Ocean, but also as a personification of the righteous France and his boundless claims certainly found a large number of adherents. As in the following caricature by Daumier where the prospective tenant states:
“Being located at Place Royale, I find this accommodation to be somewhat expensive.” “Somewhat expensive..... somewhat expensive ...... but I have already told you that from this window you will be able to see Victor Hugo get up, two or three times within a week!”
In 1881, to celebrate the titan’s eighty years a French National Day was declared, all punishments in school were lifted for week, while Hugo sat by his front door at Place Royal and waved at the 600,000 people who passed by in an enthusiastic procession. When Hugo was buried four years later, the more than two million people who in Paris witnessed the solemn funerary procession testified to the immense impact of his writing. There stood, side by side, mourning anarchists, feminists, war veterans, government officials, politicians and prostitutes – representatives of every social class and ideological belief.
However, this was after Hugo’s triumphant return from his self-imposed exile on the English Channel Islands. There he had a more limited audience than the entire French population, especially his wife, his mistress, his daughter and two sons, as well as visiting admirers, but when his friend Delphine de Girardin appeared with a table with three legs, through which spirits could communicate through various knocks, Hugo’s fan base expanded with an addition of dead spirits. Among the distinguished visitors were Jesus, Muhammad, Joshua, Luther, Shakespeare, Molière, Dante, Aristotle, Plato, Galilei, Louis the Fourteenth, Isaiah and Napoleon, all of whom regarded Hugo as an equal, or even superior to themselves. These spiritual heavyweights were supported by more unexpected and even more remarkable visitors from the spirit realm, such as the donkey of Balaam, the lion of Androcles, and the dove from Noah’s ark. Incarnations of abstract phenomena also appeared, such as the Critique and the Idea. However, it could also happen that one or two demons appeared, or a bunch of evil spirits. Hugo portrayed some of them in a drawing presented below, taken from one of his “spiritual notebooks”.
Someone who often appeared during the sessions was the mighty Ocean, who explicitly requested that Victor Hugo had to be his mouthpiece and after each session Hugo carefully wrote down what the spirit potentates had said and then often used their statements in his poetry. He does not seem to have pondered about how it came about that he could so easily be convinced of the truthfulness of all that the spirits communicated to him. The most credible explanation is actually that all the session participants moved like obedient satellites around Victor Hugo. Therefore, it was perhaps not so strange that the knocks on the table to such a great extent seemed to reflect the great author’s thoughts and opinions.
Hugo went so far in his firm belief in the flattery of the spirits that he, on their advice, began to work out the guidelines for a religion that would “swallow Christianity, in the same way as it once had swallowed paganism.” The basic idea was that everything has a soul: “flowers are tormented by scissors and close their eyes just like we do.”
The universe and all the mini-universes within it, from the merest atom to the mightiest nebula, are prison cells on which crimes are horribly expiated.
Worst are the stones, “these dungeons of the soul.” Yet all this animated matter do strive upward, toward ever higher, more complete manifestations, driven by the strange power of Love: “Good deeds are the invisible hinges on which the gates of Heaven rest.”
Hugo’s peculiar concoction of politics, Buddhism, Christianity, karma and destiny resulted in a strong belief in “success” and “development”, something that one of his better biographers, Graham Robb, aptly has called “a kind of religion that could have been created by a UNESCO committee.”
Hugo has certainly been canonized by the strange Cao Dai religion in Vietnam. While living there, we visited Cao Dai's Disneyland-like temple in Tay Ninh outside Saigon. There we saw, among other peculiar things, an altarpiece presenting a Victor Hugo provided with a halo and dressed in the uniform of the French Academy while writing down the words: “God and humanity. Love and justice”.
It is thus not without reason that there was a certain truth in Jean Cocteau’s witty statement that “Victor Hugo is a maniac who believes himself to be Victor Hugo.” In response to such a remark, Hugo could have countered with the characterization he made of Shakespeare: “To appear mad is the secret of the sage.” A neighbour and occasional participant in the spirit sessions was a political refugee and inventor named Jules Allix. One day this man appeared at Hugo’s home, La Hauteville. armed with a loaded revolver while declaring that it was he and not Hugo who was identical with God. Before the madman managed to kill the literary titan, he was overpowered and taken to a mental hospital. After the incident, Mrs Hugo declared that she had had more than enough of all these stupidities, stating that she was tired of being forced to share her household with the Shadow of the Grave, the Dove of the Ark and a white shimmering ghost lady who her husband occasionally had glimpsed in the corridors and his bedroom. Unless the crazy sessions ceased immediately, Adèle Foucher-Hugo would leave her husband alone on his island and take their grown-up children with her. Hugo spent a few sleepless nights, but soon found a new, calming occupation – automatic drawing.
Hugo was a constantly creative being – in thoughts, words and deeds. During long walks across the island and swims in the chilly Atlantic, he devised poems and stories, while planning a variety of political initiatives – the fight against the usurper Napoleon III, abolition of the death penalty, solidarity with the fighting patriots in the Balkans, and constant battles against social injustice and slavery (he was one of the few writers of his time who did not wallow in racism, but instead gave a positive image of black people). As a writer, Hugo could be swept along by his own creations, fully immersed in his depictions of nature and the drama developing in his plays, poems and stories. In a similar manner he entered into his drawings.
He could pour ink onto a sheet of paper and then, by turning it back and forth, let the wet ink stain spread. Or he could mix the ink with water and other water-soluble substances and then let it move across the paper.
He could also, like the surrealist painter Max Ernst did much later – press a white sheet of paper against another ink-filled one, so that an imprint was formed, or he could place a thin piece of paper on top of a rough surface, then spread ink over it, press it against the surface and thus obtain an imprint of it. Thus he created random patterns, which he let his imagination play with, imagining they created strange dreamscapes.
Hugo was far from being a bad draftsman and when he “improved” his imaginary creations, he could above, or through them, create contour-sharp and quite skillfully made drawings.
The one who best describes the techniques of Victor Hugo is actually the great Swedish writer August Strindberg (though I do not know if he was aware of them), who in many ways resembles Hugo – through his narcissism, his exquisitely detailed depictions of nature, his fascination with the power of the sea, a ruthlessness paired with a certain tenderness, an unbridled satirical vein, his play writing and a strong political will to battle generally accepted opinions and abuse of power. Not for nothing did Strindberg often mention Dickens and Hugo as his favorite authors.
Another similarity between the two literary giants was their practice of drawing and painting and the “random” procedure they then applied, not to mention their belief in spirits’ impact on human existence. In a short essay, Strindberg described his method of painting as follows:
An obscure desire dominates me. I am aspiring towards a shaded opening from which you can see the sea at sunset.
So: with the palette knife I use for this purpose - I do not own any brushes! - I distribute the colors over a palette, mixing them and apply so that I obtain a drawing, or something similar. […] What now? Above the water there is a white and pink spot, the origin and significance of which I am unable to explain to myself. Just a moment! - A rose! - The knife works for two seconds and the pond becomes framed by roses, roses, what an amount of roses!
A light touch here and there, with the finger, mixing the reluctant colours, melting together and driving away the hard tones, thinning out, dissolving and there is the painting!
My wife, who on this occasion is my good friend comes forward, watches and is seized by rapture […]
Eight days later we have again entered a period of angry antipathy, and in my masterpiece she sees pure dung!
Strindberg’s “wild creativity” is most often expressed in dramatic seascapes, just as the case was with Victor Hugo, when he like Strindberg in both words and images excelled in his sea depictions.
Their work is most often reminiscent of William Turner’s more professional creations:
I must admit that I prefer both Strindberg’s and Turner’s colorful and expressive art to Hugo’s often more murky variant. Yet Hugo’s artwork, like most of the other works he created, was admired by his contemporary groupies. Probably some of Hugo’s drawings have even been been inspiring more significant artists than himself. For example, the incomparable illustrator Gustave Doré, who in collaboration with Hugo illustrated some of his literary works, but who is better known for the masterpieces he created to accompany the Bible, Divina Commedia, Don Quixote, Baron von Münchhausen’s Adventures and many others classics, which Doré graced with his inspiring, often astonishing illustrations. I do for example recall one of Hugo’s drawing of a capsizing ship overtaken by an enormous wave and an illustration Doré made for for Coleridge’s The Ancient Mariner.
Both Hugo and Doré, are occasionally almost erasing of the boundary between sky and sea, one example of this is another of Doré´s Coleridge illustrations, where a ship rests in a calm sea under a full moon.
Strindberg’s artwork sometimes reflect similar scenarios, where the border between sky and sea is vague or obliterated, as in his The Lonely Poison Mushroom, like so many other of Strindberg’s paintings made between divorces, occasions when he felt most alone and vulnerable. Many other artists and amateurs have like Strindberg allowed themselves to be swallowed up by their painting activities, to leave the torments of everyday life far behind.
When money flowed in through his diligent and esteemed writing, Hugo erected a fanciful abode on Guernsey – Hauteville, a multifaceted creation which like so many other of his works of art seemed to mirror Hugo’s kaleidoscopic being. He single-handedly decided on the interior design; a mixture of Orientalism, kitsch, overloaded, petty bourgeoisie taste and stunning, atmospheric minimalism.
In the upper parts of the house, Hugo had balconies and glazed verandas built, from which he could immerse himself in panoramas of the sea, its ever-changing character during ebb and flow, storm and silent tranquility. In these rooms he also entered into his writing, surrounded, but nevertheless pleasantly separated, by the vastness and force of weather/nature.
Like Strindberg, Victor Hugo could begin to write a story or poem and then let chance, or the “spirits” intervene and change it in accordance to something he had not planned from the beginning, thus making the writing of stories into a unique adventure. In the essay quoted above, Strindberg dramatically depicts such a procedure:
Once I felt inclined to make a small figurine of a praying youth in clay, following an ancient model. He stood there with his arms raised, but I was disappointed in him and in an outburst of despair I let my hand fall upon the defective head. And behold! A metamorphosis that Ovid could not have dreamed of. My blow has flattened the Greek hairstyle, it becomes like a Scottish beret, covering the face; the head and neck are pressed down between the shoulders; the arms are lowered in such a manner that the hands remain at eye level below the beret; the legs bend; the knees approach each other; and everything has been transformed into a nine-year-old boy who cries and hides his tears behind his hands. After some retouching, the figurine was completed, that is, the viewer got the desired impression.
Hugo’s preserved collection of manuscripts indicates a cross-fertilization between image creation and writins – his energetically written manuscripts are often filled with sketches. Occasionally, as seems to have been the case with parts of Toilers of the Sea, he first made a drawing which then became inspiration for a written description. Here, for example, is a sketch of the treacherous Captain Clubin, one of the novel’s two villains.
Just as Hugo was able to describe improbably noble personalities (often succeeding in doing so without becoming overly sentimental), his novels also contain insightfully described criminals:
Man’s innermost being, like his external nature, has its own electric tension. An idea is a meteor, in the moment of success the accumulated meditations that have prepared the way for that success become half-open and emit a spark. A man who, like some evil predator, feels a victim within his claws enjoys a happiness that cannot be concealed. An evil thought that has triumphed lights up his face. The success of some scheme, the achievement of some aim, some fierce delectation will momentarily bring to men’s eyes somber flashes of illumination. It is like a joyful storm, a menacing dawn. It is an emanation of a man’s consciousness, becoming a thing of darkness and cloud.
The false and scheming Clubin is the complete opposite of the solid and staunch Gilliatt. While describing the strong, sensible and helpful Gilliatt, Hugo uses the literary trick of adapting the perspective of bigoted, petty villagers. Each good trait of Gilliatt is thus by jealous and/or uncomprehending villagers considered to be a vice, superstition, or even a threat. Through this subtle irony Hugo is able to present Gilliatt as being far superior to his detractors and backbiters. It is excellence and strength of character that make Gillian an outsider.
Public opinion was not quite settled with regard to Gilliatt. In general he was regarded as a Marcou [werewolf]: some went so far as to believe him to be a Cambiou. A cambiou is the child of a woman begotten by a devil.
Another odd character in the novel is the righteous, enterprising, but somewhat naive shipowner Lethierry, who through this success attracts resentment. Known for his contempt for priests and ingrained superstition Lethierry is constantly defamed and opposed . By introducing the first steamboat Lethierry is bringing modern times to the Channel Islands and despite the reluctance felt by those around him, the islanders soon make extensive use of the novelty. Both they and Lethierry are soon benefiting from this efficient and superior means of transportation.
Lethierry becomes a wealthy man and loves his boat Durande, though not as much as he is attached to his orphaned niece Déruchette, whom he has cared for since her infancy. Déruchette is the most striking beauty of the Channel Islands, mysterious in all her naive innocence. When she one winter evening notices Gilliatt in the distance, Déruchette bends down and writes his name in the snow. Even if she leaves the place before Gilliatt has arrived and reads his name, the incident does for him become a an obvious sign that the lovely Déruchette thinks of him and maybe even is attracted by him and he thus falls shyly and helplessly in love with the young maiden.
The treacherous captain Clubin stages an accident, running Durande aground. In connection with the sinking of the steamship, he intends to disappear with a large sum of money stolen from his employer, Lethierry. However, the plan goes awry – Clubin dies and Durande is helplessly wedged between two inaccessible cliffs, far out to sea.
'
The desperate and ruined Lethierry promises his niece’s hand to anyone who can salvage Durande’s valuable machine. None of the Channel Islands’ inhabitants can imagine that the missing, but enterprising and extremely strong Gilliatt, month after month is engaged in a heroic battle against the forces of nature.
Famished and worn out he is single-handedly engaged in an almost impossible effort of salvaging Durande’s unwieldy machine. Gilliatt's inhuman struggle turns him into a some kind of savage. Most of Hugo's novel is dedicated to detailed descriptions of Gilliatt’s troublesome and life-threatening rescue work and his violent clashes with hurricanes and all sorts of natural disasters that continually threaten to annihilate his superhuman endeavor.
Time and time again, Gilliatt is close to being overcome by hunger and exhaustion. He appers to have become like an animal, a beast instinctively focused on surviving and the fulfilling his self-imposed task. Though a beast that nevertheless is a cunning and highly capable creature, equipped with an infallible ability of in due time anticipate every impending disaster and by various means ensure that there is a chance to overcome nature’s constant and ruthless attacks.
Gillian is close to succeeding when he finally is forced to endure the worst of all his life-threatening combats with an insensitive adversary. A struggle against the embodiment of all nature’s destructive and emotionally cold forces – the formidable and frightening Pieuvre, the giant octopus, also called the “bloodsucker”, the “devil fish”, or the "dragon".
”All at once he felt himself seized by the arm. […] Something thin, rough, flat, slimy, adhesive, and living, had just wound itself round his bare arm in the dark. It crept up towards his breast. […] In less than a second an indescribable spiral form had passed around his wrist and his elbow, and reached to his shoulder. The point burrowed under his armpit. […] It was as supple as leather, as solid as steel, as cold as night.”
”… a.large, round, flat, slimy mass emerged from the lower part of the crevice. It was the center; the five thongs were attached to it like spokes to a hub; on the opposite side of this foul disk could be distinguished the beginnings of three other tentacles, which remained under the slope of the rock. In the middle of this sliminess there were two eyes gazing. The eyes were fixed on Gilliatt.”
”When God wills it, he excels in the execrable… All ideals being admitted, if terror be an object, the octopus is a masterpiece. The whale has enormous size, the octopus is small; the hippopotamus has a cuirass, the octopus is naked; the jararoca hisses, the octopus is dumb …”
”The octopus has no muscular organization, no menacing cry, no breastplate, no horn, no dart, no pincers, no prehensile or bruising tail, no cutting pectoral fins, no barbed wings, no quills, no sword, no electric discharge, no virus, no venom, no claws, no beak, no teeth.”
”A grayish form undulates in the water: it is as thick as a man’s arm, and about half an ell long; it is a rag; its form resembles a closed umbrella without a handle. This rag gradually advances towards you, suddenly it opens: eight radii spread out abruptly around a face which has two eyes; these radii are alive; there is something of the flame in their undulation.”
”The hydra harpoons its victim, this creature applies itself to its prey; covers it, and knots its long bands about it.[…] In form it is spider-like, and like a chameleon in its coloring. When irritated it becomes violet in hue. Its most terrible quality is its softness. Its folds strangle; its contact paralyzes.”
”The octopus on the chase or lying in wait, hides; it contracts, it condenses itself; it reduces itself to the simplest possible expression. It confounds itself with the shadow. It looks like a ripple of the waves. It resembles everything except something living.”
”The octopus swims, though he also walks, making use of his eight tentacles he crawls along the seabed.”
”It has no bones, it has no blood, it has no flesh. It is flabby.
"[…] The whole creature is cold. […]. The creature superimposes itself upon you by a thousand mouths; the hydra incorporates itself with the man; the man amalgamates himself with the hydra. You form but one.[…] the octopus, oh horror! breathes you in. It draws you to it, and into it; and bound, ensnared, powerless, you feel yourself slowly emptied into that frightful pond, which is the monster itself. Beyond the terrible, being devoured alive, is the inexpressible, being drunk alive…”
”Gilliatt was the fly for this spider. He stood in water to his waist, his feet clinging to the slippery roundness of the stones, his right arm grasped and subdued by the flat coils of the octopus’s thongs, and his body almost hidden by the folds and crossings of that horrible bandage.”
”The octopus is cunning. It tries to stupefy its prey in the first place. It seizes, then waits as long as it can. […] All at once the creature detached its sixth tentacle from the rock, and launching it at him, attempted to seize his left arm.”
”He avoided the tentacle, and at the moment when the creature was about to bite his breast, his armed fist descended on the monster. […] Gilliatt plunged the point of his knife into the flat, viscous mass, and with a twisting movement, similar to the flourish of a whip, describing a circle around the two eyes, he tore out the head as one wrenches out a tooth. It was finished. The whole creature dropped.”
Gilliatt finds the villain Clubin’s skeleton in the pieuvre’s cave. Like the Beatles member Ringo Starr, Victor Hugo had heard fishermen tell him about how some octopuses collect shells and beautiful stones to create “gardens”, something that actually seems to be true. It is in such a garden that Gilliatt encounters the remains of Clubin, surrounded by seashells and shimmering rocks. A waterproof leather case with Lethierry’s stolen banknotes turns out to be intact.
Exhausted, with the appearance of a savage, calm and gratefully exhausted after all the great work he has done, but without a real sense of triumph, Gilliatt steered his boat away from the barren cliffs where he had spent such a gruesome time. Durande’s salvaged machine had been loaded and securely strapped on his Dutch sloop and early in the morning he moored the quay in St. Sampson, one of Guernsey's small port towns. No one except Déruchette was yet awake, something Gilliatt could ascertain while he sneaked up to Lethierry’s garden, where to his surprise and great despair he also found that he had rival for Déruchette’s affection. From a hiding place he had seen the lovely girl walking alone in the garden, though soon she was accompanied by the small town’s young and handsome Anglican priest, whose life Gilliatt once had saved. In reach of Gilliatt’s forlorn gaze and hearing the priest declared his love for Déruchette and found that his feelings were mutually answered.
The sleepless Lethierry has at the same time found his way down to the harbour and to his great happiness and surprise he found Durand’s salvaged machine resting firmly chained on board Gillian’s sloop. Radiant with joy Lethierry strikes the harbour bell and the town’s dazed population gathers around him. Gilliatt also shows up. The impulsive Lethierry floods him with praise that becomes even more overwhelming when Gilliatt hands over the stolen banknotes he had found at the Clubin’s carcass.
Déruchette appears and Lethierry asserts Gilliatt that he is now facing his future bride, but when Déruchette is confronted with Gilliat's wild looks – he has not yet changed his tattered clothes and months of hard toil, starvation and sleeplessness have ruined his features to such an extent that he looks like a madman – Déruchette faints.
Well groomed and dressed in his finery, the once again handsome Gilliatt seeks out the priest who is about to say goodbye to Déruchette, who desperately seems to have decided to submit to her uncle’s wish and marry the barbarian Gilliatt. However, Gilliatt sacrifices himself for the love of the young lovers and before he takes his own life, Gilliatt acts as a wedding witness at their marriage, that he has arranged on his own accord. While Gilliatt watches the disappearing ship that takes the young couple away from Guernsey, he lets the tide drown him. Resigned, but not in despair, he succumbs, engulfed by “the mighty tomb of the sea.”
Contemporaries had no difficulty in equating Gillat’s heroic struggle with Victor Hugo’s life and endeavours – his exile on the windswept Channel Islands and struggle against the corrupt French government (symbolized by Gillian’s heroic struggle against nature’s forces and not the least the ruthless, many-tentacled pieuvre). For sure, Hugo regarded himself as a noble, brave and shrewd loner, who after a fierce battle against merciless forces against all odds had emerged victorious, only to sacrifice himself in unselfish concern for the happiness of others. Instead of compromising and negotiate with a corrupt French regime, the righteous fighter and French patriot Victor Hugo remained on his isolated, English island.
Hugo’s own illustrations for The Toilers of the Sea seem to support such an interpretation. For example, we find among them a vignette with the boat Durante helplessly wedged between two rocks. The arrangement seems to reflect the signature that Hugo often used – a simple "H".
French cartoonists were not late in alluding to Gilliatt’s sad fate and portrayed how Victor Hugo, like his hero, allowed himself to be drowned on an isolated Guernsey.
But, but, maybe not everything was after all that simple. Hugo skillfully played the role of himself as humanity’s best friend and great philanthropist. For example, every Tuesday afternoon he arranged a sumptous, well-publicized, large dinner party for Guernsey’s most needy and poorest children, when he also handed out clothes and toys. But, suppressed demons were probably in place deep inside him … all the time.
In the press, his poetry and novels, Victor Hugo fought for the rights of the poor and downtrodden, declaring that he was adherent to a religious belief that placed love of thy neighbour and compassion with the needy as its greatest ideals. However, that did not mean that he relinquished his privileged luxury life and in connection with that was able to demonstrate a certain greed. For example, he rejected his regular publisher’s bid of 150,000 francs for the rights to Les Misérables (equivalent to the annual salary of sixty civil servants) and instead sold the eight-year publishing rights for 300,000 francs to a Belgian publisher.
A certain greed, however, was not Hugo’s greatest crime. If there had been a Metoo-movement during his time, Hugo would undoubtedly have been frozen out from society’s appreciation after being branded as a perverted predator. Like several other narcissistic and libido possessed writers, Hugo kept a coded diary, in which he recorded his erotic escapades. It was discovered and deciphered in 1954.
All these women were poor and several of those who have been identified died young, while some went crazy. The notes also describe payments for coal, medicines, food, clothing and “for upkeep of the child.” The devoted family man Victor Hugo left behind several unrecognized children, some of them named after characters in his novels.
In his study of Les Misérables – La tentación de lo imposible, Vargas Llosa stated that revelations about Victor Hugo's unrestrained love life makes the literary giant “human”. I would rather say that they reveal him as a privileged egocentric, who in front of the galleries and himself skillfully played the role of a lovable philanthropist and friend of humanity, though at the same time he did even for himself defend a ruthless and irresponsible sexual exploitation of young women.
Perhaps a behavior that also fertilized his writing, which despite its depictions of morally superior idealists also contain a gallery of ably drawn villains who habitually move around within shady circles. During the spirit sessions, demons and ghosts appeared, perhaps indications of the conscience-gnawing world that Hugo hid within himself. Hints of this subconscious spehere are plentiful even in The Toilers of the Sea. For example – What, or rather who, is the Pieuvre?
While Victor Hugo sits and fantasizes around his ink blots, a strange creature emerges. What can it be? An octopus! The Pieuvre.
Hugo’s inner demons are in full swing, stretching their tentacles into his sensitive and receptive consciousness. True to his habit, he processes the visual messages emerging from his spirit universe, which in fact do not seem to be anything less than manifestations of his own, deeply hidden subconscious. The place to which doubts, shame and bad conscience have been banished.
Perhaps Victor Hugo, just as he described stones, “these dungeons of the soul” was a chilly person, though well-polished on the outside. Who could have guessed his inner tumult? Hugo was probably himself incapable of accepting his moral shortcomings and even less able to expose them – except in the disguised form of his writing. True to his habit, he prepared his ink blot creation and the formidable and horrifying Pieuvre takes shape. Among the mnster’s upper tentacles its creator’s initials might be discerned – V.H.
The pieuvre who in his hidden cave lurks on his victims is a relentless force of nature; intelligent, colour-changing, multifaceted, flexible, monstrous, cold and ruthless, and futhermore equipped with eight tentacles, which seem to have a life of their own and which even have the ability to recreate decapitated limbs. What is this monster, constituted by head and arms? If not a frightening image of Victor Hugo’s own carefully hidden demons?
When the great author projected his own shortcomings on others and described their constant changes of position, harsh attacks on adversaries and concealment of weaknesses, it was at the same time himself he described. He depicted others’ reluctance of confronting themselves as “crayfish souls forever scuttling backward into the darkness”. Replace the crayfish with the pieuvre and we get a picture of Hugo’s fear of his inner conscience, which in the The Toilers of the Sea took the shape of giant slimy monster that his alter ego Gilliatt so successfully fought and vanquished.
Already several of his contemporary zoologists found Hugo’s depiction of the octopus as a malicious predator to be extremely misleading. The French conchologist (mollusk researcher) Joseph Charles Hippolyte Crosse, author of over 300 scientific works on mollusks, published in 1866 the critical work Un Mollusque bien maltraité, ou comment Monsieur Victor Hugo comprend
l´organisation du poulpe, An Ill-treated Mollusk, or How Monsieur Victor Hugo Understands the Octopus’ Organization. The literary titan dismissed such criticism as “sun spots”.
Zoological inaccuracies did not prevent Victor Hugo’s fictuous creation from unleashing a monster that for a number of years came to haunt people’s imagination and nightmares. However… more about this in the next blog post.
Georgel, Pierre (1993) Victor Hugo Pittore. Milano: Mazotta. Grossiord, Sopie (2008) Victor Hugo ”Et s’il n’en reste qu’ un ...” Paris: Gallimard. Hugo. Victor The Toilers of the Sea. New York: Modern Library. Robb, Graham (1997) Victor Hugo. London: Picador. Vargas Llosa, Mario (2004) La tentación de lo imposible. Madrid: Punto de lectura.
För mig, som nu sedan flera år tillbaka pendlat mellan Rom och Bjärnum blir ett återvändande till Sverige där jag möter vänner och systrar – en tidsresa. Under så gott som två år hade COVID-19 isolerat mig i Italien, men nu befann jag mig åter i vårt hus i Bjärnum där jag bjöd före detta kollegor från skolan i Hässleholm på middag, tog en roddtur på sjön och vandrade i skogen. Såg mig omkring och överallt låg minnen på lut. Jag tillbringade sedan några dagar hos min vän Leif i hans nya lägenhet i Malmö, satt på balkongen och njöt av utsikten över Öresund.
Till min förvåning fann jag att min farbror Otto en gång bott i samma hyreshus. Likt Leif kände han sitt Malmö och som min far gjort kunde han citera Gabriel Jönsson:
Och när det redes mig en grav,
där Glumslövs källsprång gå,
skall det på stenen stå -
”Själv sjöng jag blott en liten stund,
sjung för mig evigt Öresund”.
Min fars förfäder hade under århundraden varit smeder i Härslöv, inte långt från Glumslöv, två byar belägna utanför Landskrona. Då jag en tid arbetade som lärare i Landskrona sökte jag efter mina släktingars namn på kyrkogården i Härslöv, men kunde inte finna några spår efter dem.
Hos min min syster Nunno i Lund fann jag att träden i hennes trädgård hade vuxit sig större, annars var sig allt lik, precis som i Peter Glas stora bokförråd där han sin vana trogen skänkte mig en mängd intressanta böcker. Även på Mats gård i smålandsskogarna fann jag mig omgiven av böcker. Hos min syster Annika i Stockholms skärgård for vi med familjens utombordare i strålande solsken mellan kobbar och skär.
Överallt togs jag emot med vänlig öppenhet och generositet. Hos mina vänner fanns böcker och samtal kring dessa skapelser som rymmer världar förutan vilka min tillvaro vore så mycket fattigare. Där en bok kan läsas blir varje dag till ett äventyr.
I gäststugan vid Didriks gård i skogarna utanför Grantinge fann jag till min glädje och förvåning Victor Hugos Havets Arbetare. Den hade jag under flera år varit på jakt efter. Ja, faktiskt alltsedan min barndom, efter det att jag i Min Skattkammare: Skog, Hav och Himmel hade läst ett utdrag ur romanen, i vilket den heroiske fiskaren Gilliatt i en havsgrotta kämpar för sitt liv mot en jättelik bläckfisk.
Det hade varit min första introduktion till Viktor Hugos romaner, vilka jag sedan, efter att först ha stiftat bekantskap med dem som Illustrerade Klassiker och sedan med stor fascination slukat Samhällets Olycksbarn, Ringaren i Notre Dame, Skrattmänniskan och slutligen Havets Arbetare, som på svenska även kallas Havets Hjälte. Romanerna var och förblir stora läsupplevelser. Då Didrik varseblev min entusiasm över att ha återfunnit Havets Arbetare gav han den till mig.
Jag har nu läst om romanen – lättläst med ett otvunget flyt och effektiva beskrivningar som etsar sig in i minnet. Dess huvudperson, Gilliatt, är en av dessa moraliskt högstående, men likväl missförstådda, försmådda och marginaliserade hjältar som Hugo excellerar i att skildra. I Ringaren i Notre Dame står den tragiskt missbildade Quasimodo i centrum. En särling som genom sitt yttre inte kan bli älskad av någon kvinna och därmed hopplöst trånar efter Esmeralda, som han osjälviskt skyddar och hjälper.
Då Quasimodos hjärtas drift och tillvaros centrum blivit avrättad smyger sig den vanskapte, försmådde och ohjälpligt ensamme krymplingen ner i de avlivade brottslingarnas gravvalv för att där få dö vid sin älskades sida. Flera år senare återfinns ett skelett, omfamnande resterna av en ung kvinna:
Det syntes att ryggraden var krokig, huvudet nedtryckt mellan skuldrorna och att ett ben var kortare än det andra. Dessutom förelåg ingen bristning av nackkotorna, något som gav vid handen att han inte hade hängts. Det antogs därför att mannen av egen vilja sökt sig ditin och dött där. Då de försökte bryta loss detta skelett från det det som omfamnats, smulades det sönder till damm.
Lika ädel, stark och missförstådd som Quasimodo är Samhällets olycksbarns nästan monstruöst storsinnade Jean Valje, som av Victor Hugo visserligen tilläts dö i frid:
Rösten dog på han läppar. Men ännu en gång kom han till medvetande. Han viskade matt:
– Tänk någon gång på mig! Ni, välsignade varelser. Jag ser er framtid i ljus. Kom närmre! Jag dör lycklig! Låt mig välsigna er.
Cosette och Marius föll gråtande på knä. Jean Valjean lade sina stelnande händer på deras huvuden.
Så sjönk han tillbaka i stolen, död.
Detta efter det att Jean Valjean att hans älskade älskade adoptivdotter gett honom upprättelse efter att ha trott på lögner och elakt förtal och därmed lämnat sin välgörare och fosterfar som räddat henne ur allsköns elände och gjort allt för henne. Detta på inrådan av sin make, som ovetande räddats till livet av Jean Valjean och sedan skytt honom i tron att han var en brottsling, anklagade för allahanda orättfärdigheter han inte begått. Milt sagt hade Jean Valjeans liv varit ett helvete.
Men han begick inte självmord som Gwynplaine i Skrattmänniskan, som blivit något av ett monster sedan han som barn fått sina mungipor uppskurna till att forma ett evigt grin och som därefter förevisats på marknader och eländiga kabaréer. Liksom Quasimodo var Gwynplaine en godhjärtad men föraktad krympling.
Gwynplaine blir dock upprättad då det uppdagas att han är son till en avliden, men ytterst respekterad herreman och därmed bereds plats i det engelska Parlamentet. Där utspelar sig en av romanens tragiska höjdpunkter då Gwynplaine i ett passionerat tal redogör för sitt livs tragedi och med det som exempel utpekar samhällets grova ojämlikheter. Jan pekar på det faktum att konstruktionen av en social identitet baseras på en klasstatus som fullkomligt ignorerar en individs goda och nyttiga egenskaper. Engelska medborgare bedöms utifrån vilken vagga de placerats i. Ett strålande anförande, som dock avbryts då Parlamentets vördade ledamöter gemensamt brister ut i ett våldsamt gapflabbande, detta efter att under längre tid hållit tillbaka den munterhet som Gwynplaines clownaktiga flin provocerat.
Likt Gwynplaine får en olycklig kärlek Havets Arbetares urstarke, hårt arbetande, rättframme och naivt troskyldige Gilliatt att ta livet av sig.
Visst … det är romantiskt och känslomässigt överdrivet, men skickligt, tankeväckande och originellt gestaltat. Berättelserna håller, något jag kunnat konstatera då jag efter mer än fyrtio år återigen har läst Havets Arbetare i den anonyma översättning från 1925 som jag fått av Didrik.
Min fascination för Victor Hugo och hans havsarbetare hade fått förnyad stimulans då jag för två år sedan, tillsammans med Rose och goda vänner, besökte Jersey. Victor Hugo hade i frivillig exil tillbringat fyra år på den engelska ön, innan han med sin familj flyttade till den närliggande Guernsey där han bodde i ytterligare sexton år, innan han i triumf återvände till Paris. Då hade han på de engelska öarna skrivit en stor mängd dikter och de tre romanerna Samhällets Olycksbarn, Skrattmänniskan och Havets Arbetare, varav den sista utspelar sig på Guernsey, i Saint-Malo och omkringliggande farvattnen.
I romanen är havet allestädes närvarande, levandegjort genom de våldsamma skiftningarna mellan ebb och flod, stiltje och storm. Detta är fiskar- och sjöfararland och här levde Hugo som om han vore en del av havet, han kunde till och med kalla sig själv för Oceanen. Victor Hugo var nämligen en narcissist av sällan skådat slag:
Det har funnits två stora kärleksäventyr i mitt liv: Paris och Oceanen. På natten är det Havet som väcker mig och säger, ”Sätt igång med att arbeta!”
Och arbetade gjorde Hugo sannerligen. Hans litterära produktion är enorm, visserligen av skiftande kvalité men i allmänhet ovanligt bra. Redan som yngling kände sig Hugo som en ”utvald” och han blev tidigt framgångsrik, en talangfull mästare, en gudabenådad diktare som med brio och självbeundran behärskade dramatik på vers och prosa, poesi, retorik, pamflettskrivande och romanförfattande. Han älskade att se Victor Hugo stiga upp i strålkastarskenet och var det inte på teaterscenen, så kunde det röra sig om Parlamentet. Inom politiken tog Victor Hugo djärvt ställning på ett sådant sätt att han väl visste att hans tillspetsade uttalanden och dramatiska gestaltning skulle väcka såväl hat som gränslös beundran. Hugo betraktade sig inte enbart som en inkarnation av Oceanen, utan även av en personifikation av det rättrogna Frankrike och hans gränslösa anspråk fann förvisso en stor mängd anhängare. Som i nedanstående karikatyr av Daumier där den presumtive hyresgästen konstaterar:
”För att vara beläget vid Place Royale är detta boende lite väl dyrt.” ”Lite dyrt ..... lite dyrt ...... men jag har ju redan berättat att från det här fönstret kan ni två eller tre gånger under en vecka få se Victor Hugo stiga upp!”
För att 1881 fira att han gick in på sitt åttionde år fastställdes en fransk nationaldag, alla bestraffningar i skolan upphävdes, alltmedan Hugo satt framför sin ytterdörr vid Place Royal och vinkade till de 600 000 människor som vandrade förbi i en entusiastiskt hyllande procession. Då han fyra år senare begravdes vittnade de mer än två miljoner människor som i Paris betraktade begavningsprocessionen om hans författarskaps ofantliga genomslag. Där stod sida vid sida sörjande anarksiser, feminister, krigsveteraner, statstjänstemän, politiker och prostituerade – i stort sett representanter för varje samhällsklass och ideologisk övertygelse.
Detta var dock efter Hugos bejublade återkomst från sin självpåtagna exil på de engelska kanalöarna. Där hade han han en mer begränsad publik än hela det franska folket, framförallt sin hustru, sin älskarinna, sin dotter och två söner, samt tillresta beundrare, men då hans väninna Delhpine de Girardin dök upp med ett bord med tre ben genom vilket andarna kunde kommunicera sig genom olika knackningar vidgade sig Hugos beundrarskara genom ett tillskott döda andar. Bland dessa förnäma besökare fanns inga mindre än Jesus, Muhammad, Josua, Luther, Shakespeare, Molière, Dante, Aristoteles, Platon, Galilei, Ludvig den Fjortonde, Jesaja och Napoleon, som samtliga betraktade Hugo som en like, eller till och med överlägsen dem själva. Dessa andliga tungviktare fick medhåll av mer oväntade och ännu märkligare besökare från andesfären, som Bileams åsna, Androkles lejon, och duvan från Noaks ark. Även inkarnationer av abstrakta fenomen dök upp, såsom Kritiken och Idén. Det kunde dock även inträffa att en och annan demon uppenbarade sig, eller ett gäng onda andar dök upp, som Hugo avporträtterat i bilden nedan hämtad ur en av hans ”andliga anteckningsböcker”.
Efter varje seans skrev Hugo nämligen ner vad andepotentaterna sagt och använde sedan ofta deras uttalanden i sin diktning. Han tycks inte ha funderat över hur det kom sig att han så lätt kunde övertygas om sanningshalten i allt det som andarna meddelade honom. Den mest trovärdiga förklaringen är väl egentligen att samtliga seansdeltagare rörde sig som satelliter kring Victor Hugos liv och skapande. Därför var det kanske inte så underligt att ”bordknackandet” i så hög grad tycktes spegla den store författarens tankeliv.
Hugo gick så långt i sin tro på andarnas smicker att han på deras inrådan började utarbeta riktlinjerna för en religion som skulle ”svälja Kristendomen, på samma sätt som denna en gång svalt hedendomen”. Grundtanken var att allt är besjälat: ”blommor plågas av saxen och sluter likt oss sina ögon”.
Universum och alla de miniatyrvärldar som ryms inom det, från den allra finaste atomen till den mäktigaste nebulosan, är fängelseceller inom vilka fruktansvärda brott begås.
Värst är stenarna, ”dessa själens fängelsehålor”, men likväl strävar all denna besjälade materia uppåt, mot allt högre, mer fullständiga manifestationer, drivna av Kärlekens sällsamma kraft: ”Goda gärningar är de osynliga gångjärn på vilka Himlens portar vilar.”
Hugos säregna hopkok av politik, buddhism, kristendom, karma och ödestro resulterade i en stark tro på ”framgång” och ”utveckling”, något som en av hans bättre levnadstecknare, Graham Robb, träffsäkert kallat ”ett slags religion som skulle ha kunnat skapas av en UNESCOkommitté ”.
Hugo har förvisso blivit helgonförklarad av den märkliga Cao Dai religionen i Vietnam. Då vi bodde där besökte vi Cao Dais Disneylandliknande tempel i Tay Ninh utanför Saigon. Där såg vi bland annat på en altartavla hur en gloriaförsedd Victor Hugo i den Franska Akademins mundering skriver ner orden: ”Gud och mänskligheten. Kärlek och rättvisa”.
Det är inte utan att det fanns en viss sanning i Jean Cocteaus kvicka påstående att ”Victor Hugo är en galning som tror sig vara Victor Hugo”. Som svar på denna anmärkning skulle Hugo ha kunnat kontra med den karaktäristik han gjorde av Shakespeare: ”Att framstå som galen är den vises hemlighet”. En granne och understundom deltagare i seanserna, en politisk flykting och uppfinnare vid namn Jules Allix, dök en dag upp Hugos hem, Hauteville. Han var beväpnad med en laddad revolver och förklarade att det var han och inte Hugo som var identisk med Gud. Innan Allix lyckades ha ihjäl den litteräre titanen övermannades han och fördes till ett mentalsjukhus. Efter incidenten förklarade Fru Hugo att hon fått nog och deklarerade att hon tröttnat på att tvingas dela sitt hushåll med Gravens Skugga, Arkens Duva och en vitskimrande spökdam som maken emellanåt skymtat i korridorerna och sitt rum.
Om inte inte de galna seanserna omedelbart upphörde skulle hon lämna maken ensam på sin ön och ta med sig deras barn. Hugo tillbringade några sömnlösa nätter, men fann snart en ny, lugnande sysselsättning – automatiskt tecknande.
Hugo var en ständigt skapande varelse – i tankar ord och gärning. Under sina långpromenader och simturer i den kylslagna Atlanten funderade han ut dikter, berättelser, samtidigt som han planerade en möngd politiska initiativ – kampen mot usurpatorn Napoleon III, avskaffandet av dödsstraffet, solidaritet med de kämpande patrioterna på Balkan, kamp mot sociala orättvisor och slaveri (han var en av sin samtids få författare som inte vältrade sig i rasism, utan istället gav en positiv bild av svarta människor). Som författare kunde Hugo rivas med av sitt egna skrivande, gå fullkomligt upp i sina naturskildringar och i sina pjäsers, dikters och berättelsers dramatik; brodera ut och finslipa stundens ingivelse. På samma sätt förfor han i sitt tecknande.
Han kunde hälla ut en bläckpump på ett pappersark för att sedan genom att vända det fram och tillbaka låta bläcket sprida sig, eller blanda ut det med vatten och andra vattenlösliga substanser och sedan låta det flytta ut över pappret.
Han kunde även som surrealisten Max Ernst gjorde långt senare – trycka ett vitt pappersark mot ett bläckfyllt sådant så att ett avtryck bildades, eller lägga ett tunt papper över en skrovlig yta och sedan stryka bläck över det. På så vis skapade han slumpvisa mönster som han vid betraktandet lät sin fantasi leka med, så att han därigenom kunde skapa märkliga drömlandskap.
Hugo var en inte alls en oäven tecknare och då han ”förbättrade” sina fantasiskapelser kunde han över, eller genom dem, skapa konturskarpa och tämligen skickligt gjorda teckningar.
Den som bäst beskrivit tekniken är faktiskt August Strindberg, som i mångt och mycket påminner om Hugo – genom sin narcissism, de utsökt detaljerade naturskildringarna, fascinationen inför havets mäktighet, en hänsynslöshet parad med en viss ömsinthet, den ohämmade satiriska ådran, pjäsförfattandet och den politiska kampviljan. Inte för inte nämnde Strindberg allt som oftast Dickens och Hugo som sina favoritförfattare.
En annan likhet mellan de två författargiganterna var konsten och det ”slumpmässiga” förfarande de tillämpade, för att nu inte tala om deras tro på ”andarnas” inverkan på den mänskliga tillvaron. Vid ett tillfälle beskrev Strindberg sitt måleri på följande sätt:
En diffus önskan behärskar mig. Jag syftar åt en beskuggad förskottering, varifrån man ser havet i solnedgången.
Alltså: med palettkniven som jag använder för ändamålet – jag äger inga penslar! - fördelar jag färgerna över en pannå, och därefter blandar jag dem så att jag får en teckning, något sånär. […] Vad nu? Ovanför vattnet finns en vit och rosa fläck, vars ursprung och betydelse jag inte kan förklara för mig. Ett ögonblick! - en ros! – Kniven arbetar två sekunder och dammen blir inramad av rosor, rosor, vilken mängd av rosor!
En lätt beröring här och där, med fingret, som blandar samman de motsträviga färgerna, smälter samman och förjagar de hårda färgtonerna, tunnar ut, löses upp, och där är tavlan!
Min hustru, vid detta tillfälle min gode vän kommer fram, beskådar, grips av hänryckning […] Åtta dagar senare har vi åter kommit in i en period av hätsk antipati, och i mitt mästerverk ser hon rena dyngan!
Strindbergs ”vilda skapande” tar sig allt som oftast uttryck i dramatiska havslandskap, precis som fallet var med Victor Hugos konstnärsskap, i vilket han likt Strindberg excellerar i havsskildringar, i såväl ord som bild.
Deras verk påminner allt som oftast om William Turners mer hantverksskickliga skapelser:
Jag måste dock tillstå att jag föredrar både Strinbergs och Turners mer färgrika och expressiva konst än Hugos mer murriga variant, dock var hans konst, liksom det mesta andra han skapade även den beundrad av hans samtida adoratörer. Förmodligen har en del av Hugos teckningar till och med kunnat inspirera mer betydande konstnärer än han själv. Exempelvis den oförliknelige illustratören Gustave Doré, som i samverkan med Hugo illustrerade en del av hans litterära verk, men som dock är mera känd för de mästerverk han skapade för att ackompanjera Bibeln, Divina Commedia, Don Quijote, Baron von Münchhausens äventyr och en mängd andra klassiker, som han förgyllde och fördjupade genom sina uppslagsrika illustrationer. Tänker exempelvis på en av Hugos bilder av ett kapsejsande fartyg och en illustration av Doré till Coleridges The Ancient Mariner.
Hos såväl Hugo som Doré finns emellanåt ett utplånande av gränsen mellan himmel och hav. Jag betraktar exempelvis omslaget till Lars Forsells diktsamling Försök, även det hämtat från Dorés illustrationer till Coleridge och jämför det med några av Hugos teckningar.
Strindbergs konst speglar ibland liknande scenerier, där gränsen mellan himmel och hav är vag eller utplånad, som i hans Den ensamma giftsvampen, som så många andra av Strindbergs konstverk målad mellan skilsmässor, då han kände sig som mest ensam och sårbar. Likt fleara andra konstnärer och amatörer kunde Strindberg låta sig slukas av sitt måleri och på så vis lämna vardagens plågor.
Då pengar strömmade in genom hans flitiga och uppskattade författarskap lät Hugo på Guernsey skapa sin fantastiska bostad Hauteville. Ett väldigt hus som han egenhändigt inredde i en milt sagt underlig och ofta överlastad stil.
I bostadens övre del lät Hugo uppföra altaner och inglasade verandor varifrån han kunde försjunka i betraktelser av havet, dess ständigt växlande karaktär under ebb och flod, storm och stiltje. I dessa rum steg han också in i sitt författande, omgiven, men likväl behagligt frånskild, av vädrets/naturens väldighet och kraft.
Likt Strindberg kunde Victor Hugo inleda en berättelse eller dikt vilken han sedan lät slumpen, eller ”andarna” gripa in i och förändra. I den ovan citerade essän skildrar Strindberg dramatiskt ett sådant förfarande:
En gång fick jag ett infall att modellera en bedjande yngling i lera efter antik förebild. Han stod där med lyfta armar, men jag var besviken på honom och i ett utbrott av förtvivlan låter jag min hand falla på den olycklige huvud. Se! En metamorfos som Ovidius inte drömt om. Under slaget plattas den grekiska frisyren till, den blir som en skotsk barett, som täcker ansiktet; huvudet och halsen trycks ned mellan axlarna; armarna sjunker ner så händerna blir kvar i höjd med ögonen under baretten; benen viker sig; knäna närmar sig varandra; och alltsammans har omformats till en nioårs gosse som gråter och döljer sina tårar bakom händerna. Efter lite retusch blev statyetten fulländad, det vill säga, betraktaren fick det önskade intrycket.
Hugos bevarade manuskriptsamling visar på en korsbefruktning mellan bildskapande och skrivande – hans energiska handskrifter är ofta fyllda med klotter och emellanåt, som fallet tycks ha varit med delar av Havets arbetare, gjorde han först en teckning som han sedan lät utgöra underlaget till en skriftlig skildring. Här är exempelvis en skiss av den svekfullt lögnaktige kapten Clubin, en av romanens två skurkar.
Likafullt som Hugo kunde beskriva osannolikt ädla personligheter (och ofta lyckas med det utan att bli överdrivet sentimental) så finns det i hans romaner även insiktsfullt beskrivna ogärningsmän:
Skrymteriet hade under trettio år tyngt på denne man. Han var det onda och hade hängt sig på det goda. Han hatade dygden. Han hade ständigt umgåtts med brottsliga tankar; men burit det falska skenets tunga vapenrustning. Hos honom bodde ett vidunder, han dolde en bandits hjärta i en god människas omhölje. Han var en mild och beskedlig rövare. Han var redbarhetens fånge: han var innesluten i oförvitlighetens mumiekista. Den allmänna aktningen tryckte honom till jorden. Att gå och gälla för en hederlig människa är ett hårt arbete. Att ständigt bibehålla jämvikten mellan tankar och ord, att tänka illa och tala gott, vilken ansträngning! Han hade måst hålla god min, söka förbli presentabel, fradga av ilska under ytan, småle på samma gång han gnisslade med tänderna.
Clubin är den fullkomliga motsatsen till den gediget rekorderlige Gilliatt. Hugo använder sig av ett litterärt trick genom att beskriva den starke, förnuftige och älskvärt hjälpsamme Gilliatt utifrån bigotta, småsinta bybors perspektiv. Varje god egenskap beskrivs utifrån deras inskränkta räddhågsna syn på en unik särling, som genom sin redobogenhet och karaktärsstyrka är förmer än dem. Gilliatts förträfflighet gjorde honom till en utomstående.
I allmänhet ansåg man Gilliatt för en varulv, men några där på ön ansågo honom till och med vara en bortbyting. Med bortbyting menar man dör en son, som en gift kvinna fått med djävulen.
I samband med detta kan det även understrykas att Hugo skriver att Gilliatt, prcis som han själv är en ”andeskådare”.
En annan udda figur i romanen är den rättskaffens, driftige, men något naive skeppsredaren Lethierry, som drar på sig omgivningens oginhet genom den framgång han röner, trots att han föraktar präster och ingrodd vidskeplighet. Genom att introducera den första ångbåten för Lethierry moderniteten till kanalöarna och trots omgivningens ovilja använder snart öborna sig flitigt av nymodigheten. Både de och Lethierry gynnas snart av alla de fördelar som det effektiva transportmedlet fört med sig.
Lethierry blir en förmögen man och älskar sin båt Durande, fast inte lika mycket som sin föräldralösa brorsdotter Déruchette, som han tagit hand om sedan hennes späda barndom. Hon är den mest slående skönheten på kanalöarna, mystisk i all sin naiva oskuldsfullhet. Då hon en vinterkväll på avstånd blir varse Gilliatt böjer sig Déruchette ner och skriver hans namn i snön. Även om hon lämnat platsen då Gilliatt kommit fram och läst sitt namn, blir det för honom tecknet på att Déruchette tänker på honom och han blir skyggt och hjälplöst förälskad i den späda jungfrun.
Den falske kaptenen Clubin iscensätter en olycka som innebär att Durande sätts på grund. I samband med förlisningen tänker han försvinna med en stor summa pengar han stulit från Lethierry. Planen går dock i stöpet – Clubin omkommer och Durande blir hjälplöst fastkilad mellan två otillgängliga klippor, långt ut till havs.
Den förtvivlade och ruinerade Lethierry utlovar sin brorsdotters hand till den som kan bärga Durandes värdefulla maskin. Ingen av kanalöarnas invånare kan därefter ana att den försvunne, men driftige och urstarke Gilliatt, månad efter månad under heroisk kamp mot naturens krafter under svält och umbäranden på egen hand är i färd med att bärga Durandes maskin.
Gilliatts omänskliga kamp förvandlar honom till en vilde och största delen av Hugos roman beskriver ingående och ytterst åskådligt varje detalj i Gilliatts besvärliga och livsfarliga bärgningsarbete och hans våldsamma sammandrabbningar med orkaner och allsköns svårigheter som oavbrutet hotar att omintetgöra hans övermänskliga strävan. Gång på gång är han nära att besgras av svält och utmattning.
Gilliatt tycks ha förvandlats till ett djur, en primitiv varelse instinktivt inriktad på att överleva och fullgöra sitt uppdrag. Men, det rör sig i så fall om ett oerhört förslaget och listigt djur, försett med en ofelbar förmåga att i tid förutse varje hotande katastrof och genom olika medel försäkra sig om att det finns en möjlighet att bemästra naturens ständigt upprepade och skoningslösa angrepp.
Gilliatt är nära att lyckas i sitt uppsåt då han tvingas genomlida den värsta av alla sina livshotande drabbningar. En kamp mot förkroppsligandet av all naturens nedbrytande, känslokalla krafter – den vidunderliga Pieuvren, jättebläckfisken, kallad ”blodsugaren”, ”djävulsfisken”, eller ”draken”.
”Något tunt, strävt, platt, iskallt, klibbigt och levande hade i mörkret snott sig kring hans nakna arm och slingrade sig nu upp mot hans bröst. […] Omöjliga att skära av eller rycka loss var dessa smutsigt slemmiga tentakler som sugit sig fast vid hans kropp, varje punkt där en sugskål fästat sig var härden för en olidlig, egendomlig smärta.”
”Ett stort, runt föremål gled ut ur skrevan. Det var medelpunkten, de fem tentaklerna som omslingrade Gilliatt voro fästade därvid som ekrarna vid hjulnaven, och på andra sidan denna vämjeliga skiva syntes början till tre andra tentakler, som ännu voro kvar därinne. Mitt i denna klibbiga ohygglighet funnos två stora ögon. De stirrade stint på Gilliatt.”
”När Gud vill excellerar han i det gräsliga. Varför han vill det är den religiöse tänkarens skräck. Med erkännande av att alla ideal är berättigade kan man säga att pieuvren är ett mästerverk. Valen är en koloss, i jämföelse med den är pieuvren liten, flodhästen har ett harnesk, piuvren är naken, vildkatten väser, pieuvren är stum …”
”Pieuvren har ingen muskelmassa, inget hotande skri, inget harnesk, inget horn, ingen gadd, inga vassa fenor, inga gripklor, ingen piskande svans, inga klobesatta vingar, inga taggar, inget svärd, ingen elektrisk urladdnig, inget gift, inga ramar, inga tänder.”
”En gråaaktig skepnad dallrar i vattnet; den är tjock som en arm, kanske en halv meter lång; det är en trasa; skepnaden liknar ett hopspänt paraply utan handtag. Denna trasa närmar sig, plötsligt öppnar den sig. Åtta armar skjuta blixtsnabbt ut omkring ett ansikte med två väldiga ögon. Dessa armar leva, det är något av flammor i deras vågrörelser.”
”Hydran harpunerar människan, hakar sig fast vid sitt rov, betäcker det med sina ringlar […] den är blöt som gelé. Dess knutar strypa, dess beröring förlamar. Den är som fastvuxen vid sitt rov. Dess åtta tentakler, breda i början, blir allt smalare och sluta som nålspetsar. Under var och en av dem sträcka sig parallellt på längden två rader av sugvårtor, som mot spetsarna blir allt mindre.
”När pieuvren jagar eller spanar efter rov gömmer han sig undan; han drar ihop sig och förkortar sig till minsta möjliga storlek. Han sammansmälter med halvmörkret, skiftar färg, ser ut som en krusning på vågen; han liknar minst av allt en levande varelse.”
”Pieuvren simmar, men han går även och begagnar sig då av sina åtta armar, han krälar sig fram.”
”Han har ej ben, ej blod, han är slapp och flabbig, det finns ingenting i honom, han är ett tomt skinn […] Hela djuret är iskallt. […] Med tusen vedervärdiga munnar suger sig odjuret fast vid dig. Hydran växer ihop med människan, människan smälter samman med hydran. Ni äro ett. Denna mara ligger över dig. Han drar dig till sig och i sig, och bunden, fastgrodd, vanmäktig känner du dig långsamt tömmas in i denna förfärliga säck, som är ett vidunder. Över det fruktansvärda ödet att bli uppäten levande står det obeskrivliga att bli urdrucken levande.”
”Pieuvren höll honom fast. Gilliatt var flugan som fastnat i denna spindels nät. Han stod med vatten upp till midjan och med fötterna tryckta mot runda, slippriga klapperstenar, högra armen och hela bålen var fast omsnärjd av odjurets tentakler.”
”Pieuvren är listig och beräknande; han söker först döva sitt rov. Han griper det, varpå han väntar. Plötsligt lösgjorde djuret från klippan sin sjätte tentakel och slungade den som en lasso mot Gilliatt i avsikt att därmed fånga hans vänstra arm.”
”Gilliatt undvek tentakeln och hans knivbeväpnade vänsterarm slog ner mot djurets huvud. Han stötte spetsen av kniven in i den platta klibbiga massan, vred den blixtsnabbt i en cirkel kring de båda ögonen och ryckte ut huvudet, som man rycker ut en tand. Allt var förbi. Hela polypen föll livlöst ner i vattnet.”
Gilliatt finner skurken Clubins skelett i Pieuvrens håla. Likt beatlesmedlemmen Ringo Starr hade Victor Hugo hört fiskare berätta att vissa bläckfiskar samlar snäckor och vackra stenar för att skapa ”trädgårdar”, något som faktiskt tycks stämma med verkligheten. Det är i en sådan trädgård som Gilliatt påträffar resterna av Clubin, omgivna av snäckskal och skimrande stenar. Ett vattentätt skinnfodral med Lethierrys stulna sedlar visar sig vara intakt.
Utmattad, med en vildes utseende, lugnad efter allt utfört arbete, men utan att en triumfkänsla kan infinna sig, styrde Gilliatt sitt fartyg med Durandes bärgade maskin mot S:t Sampson, en av Guernsey’s små hamnstäder. Han anlände tidigt på morgonen innan någon annan än Déruchette är vaken, något Gilliatt kan konstatera då han smyger fram till Lethierrys trädgård, där han till sin förvåning finner sin älskande. Dessvärre upptäcker han från sitt gömställe att han inte är ensam om att söka sig till hennes bostad. Byns unge och stilige anglikanske präst, vars liv Gilliatt en gång räddat, dyker upp och inför den förtvivlade Gilliatts blick bedyrar han Déruchette sin kärlek och finner att hans känslor är ömsesidigt besvarade.
Den sömnlöse Lethierry har samtidigt sökt sig ner till hamnen och till sin stora lycka och förvåning där funnit Durands bärgade maskin vilande fast förankrad ombord på Gilliatts båt. Glädjestrålande slår han i hamnklockan och stadens yrvakna befolkning samlas, även Gilliatt dyker upp. Den impulsive Lethierry överöser honom med lovord som blir än mer översvallande då Gilliatt överlämnar de stulna sedlarna han funnit vid Clubins kadaver.
Déruchette visar sig och Lethierry bedyrar Gilliatt att han står inför sin blivande brud, men då Déruchette konfronteras med Gilliats vildsinta utseende – han har ännu inte bytt sina trasiga kläder och månader av slit och uteliv har råbarkat hans drag till en sådan grad att han ser ut som vettvilling – faller hon avsvimad till marken.
Historiens upplösning blir att den finklädde och uppsnyggade Gilliatt söker upp prästen som är ifärd med att säga farväl till Déruchette, som förtvivlad tycks ha beslutat sig för att underkasta sig sin farbroders vilja och gifta sig med barbaren Gilliatt. Denne offrar sig dock för de unga älskandes kärlek och innan han tar livet av sig agerar Gilliatt som bröllopsvittne vid ett äktenskap han på egen hand har arrangerat. Medan Gilliatt betraktar skeppet som för det unga paret bort från Guernsey låter han tidvattnet dränka honom, uppgiven, men inte förtvivlad omsluts han av ”havets väldiga grav”.
Samtiden hade inga svårigheter med att likställa Gillat heroiska kamp med Victor Hugos verksamhet – hans exil på de vindpinade öarna och kamp mot den korrumperade franska statsmakten. Säkerligen betraktade Hugo sig själv som en ädel, tapper och skarptänkt särling, som efter efter en hård kamp mot skoningslöst våldsamma naturkrafter mot alla odds utgår som segrare, enbart för att sedan offra sig själv, sin triumf, sitt liv och omtanke för andras lycka. Istället för att dagtinga med sitt samvete stannar den rättstänkande kämpen Victor Hugo kvar på sin ensliga, engelska ö.
Hugos egenhändiga illustrationer till romanen tycks stödja sådana tolkningar, exempelvis så finner vi bland dem en vinjett med båten Duerande hjälplöst inkilad mellan två klippor. Arrangemanget tycks spegla den signatur som Hugo ofta använde sig av – ett enkelt ”H”.
Franska karikatyrtecknare var inte sena med att alludera till Gilliatts trista öde och framställde hur Victor Hugo likt honom lät sig dränkas på det isolerade Guernsey.
Men, men, kanske allt inte var så enkelt för Victor Hugo. Hans spelade skickligt rollen av sig själv som den store människovännen och filantropen. Exempelvis arrangerade han varje tisdagseftermiddag en väl annonserad, stor middagsbjudning för Guernseys mest behövande och fattigaste barn och delade då även ut kläder och leksaker. Men, de undertryckta demonerna fanns antagligen hela tiden på plats.
I press och dikt kämpade Victor Hugo för de fattigas rätt och sade sig vara anhängare till en religion som satte kärleken till nästan och medlidande som sina högsta ideal. Men, han avsade sig dock inte sitt privilegierat lyxliv och kunde i samband med det visa en viss girighet. Exempelvis avslog han sin gängse förläggares bud på 150 000 francs (motsvarande årslönen för sextio ämbetsmän) för Samhällets olycksbarn och sålde istället till en belgisk förläggare de åttaåriga utgivningsrättigheterna för 300 000 francs.
En viss girighet var dock inte Hugos största brott. Om det under hans samtid funnits en metoorörelse skulle han tveklöst ha blivit utfryst efter att ha stämplats som en perverterad och rovgirig horbock. Som flera andra narcissistiska och libidobesatta skriftställare hade Hugo en kodad svart bok i vilken han bokförde sina erotiska erövringar. Den uppdagades och dechiffrerades 1954.
Förutom redogörelserna för ”korta stunder” med prostituerade (ofta flera på en gång) i Saint-Malo, andra hamnstäder och sedermera i Paris – när den store författaren dog stängde bordellerna i Paris för en dag så att stadens sexarbetare kunde visa sin sista respekt för en lojal kund – hade Hugo bokfört en väldig mängd ”herdestunder” med tjänsteflickor och andra kvinnor i övre våningen till sin bostad, Hauteville. De betalades i enlighet med en fast taxa: visande av bröst 10 centimes, full nakenhet, utan beröring 50 centimes, omfamningar utan närmare intimitet 1 franc, fullkomligt händelseförlopp 1,50 till 2 francs. Paragraferna i den svarta boken är i allmänhet korthuggna: ”E.G. i morse. Allt, allt”, ”Mlle. Rosiers. Vackra ben”, ”Marianne, första gången”, ”Ferman Bay. Gjorde allt. 1.25 francs”, ”Såg mycket. Gjorde allt. Osculum [latin, ”kyss”]” – sida upp och sida ner, oftast med angivelse av gjorda utbetalningar
Alla dessa kvinnor var fattiga och flera av de man lyckats identifiera dog unga, en del blev galna. Anteckningarna redogör även för utbetalningar för kol, mediciner, mat, kläder och ”för uppehåll åt barnet”. Den ömsinte familjefadern Victor Hugo lämnade efter sig flera icke erkända barn, en del av dem namngivna efter karaktärer i hans romaner.
I sin studie av Samhällets olycksbarn, La tentación de lo imposible, konstaterar Vargas Llosa att avslöjandena om Victor Hugos hämningslösa driftsliv gör den litteräre giganten ”mänsklig”. Jag skulle snarare vilja påstå att de visar honom som en privilegierad egocentriker, som inför gallerierna och sig själv skickligt spelade rollen av en älskvärd filantrop och människovän, men samtidigt inför sig själv dolde och försvarade ett hänsyns- och ansvarslöst sexuellt utnyttjande av unga kvinnor.
Kanske ett beteende som även det befruktade hans författarskap, som trots sina skildringar av moraliskt högstående idealister, även rymmer ett galleri av skickligt tecknade skurkar som hemtamt rör sig i samhälles undre världar. Under seanserna dök demoner och spöken upp, kanske indikationer på den samvetsgnagande värld som Hugo dolde inom sig. Antydningar som det finns gott om även i Havets arbetare. Vad, eller snarare vem, är Pieuvren?
Medan Victor Hugo sitter och fantaiserar kring sina bläckplumpar växer en märklig varelse fram. Vad kan det vara? En bläckfisk! En Pieuvre.
Hugos inre demoner är i full verksamhet, de sträcker sina tentakler in i hans känsligt receptiva medvetenhet. Sin vana trogen bearbetar han dessa visuella meddelandet från andevärlden, som faktiskt inte tycks vara något annat än en manifestation av hans eget, djupt fördolda undermedvetna. Platsen dit tvivel, skam och dåligt samvete har fördrivits.
Kanske var Victor Hugo såsom han beskrev stenar, ”dessa själens fängelsehålor”, kylig och välpolerad på utsidan. Vem kunde ana hans inre tumult? Hugo var antagligen själv oförmögen att acceptera sina moraliska tillkortakommanden och än mindre kapabel att avslöja dem – förutom i sitt författarskaps förtäckta gestalting. Sin vana trogen utarbetar han sin bläckplumpsskapelse och den frutansvärda Pieuvren tar form. Bland hans övre tentakler kan skaparens intialer anas – V.H.
Pieuvren som i en dold grotta lurar på sina offer – en obeveklig naturkraft, intelligent, färgskiftande, månggestaltad, flexibel, monstruös, kall och hänsynlös, samt försedd med åtta tenktaler som tycks ha ett liv för sig själva och som dessutom har förmågan att återskapa avhuggna lemmar – vad är den? Om inte sinnebilden för Victor Hugos egna omorgsfullt dolda demoner? Då den store författaren på andra projicerade sina egna tillkortakommande, ständiga positionsförändringar, hårda attacker och döljande av svagheter, var det antagligen sitt egna själsliv han beskrev. Han skildrade andras ovilja att konfrontera sig med sig själva som ”kräftsjälar som ständigt retirerar, kilande bakåt in i mörkret”. Byt ut kräftan mot piuvren och vi får en bild av Hugos fruktan för sitt inres dåliga samvete, som han i Havets arbetare i gestalt av Gilliatt framgångsrikt bekämpade.
Redan flera av samtidens zoologer fann Hugos skildring av bläckfisken som ett illlasinnat rovdjur varande fullkomligt oförsvarlig. Den franske konkologen (musselexperten) Joseph Charles Hippolyte Crosse, författare till över 300 vetenskapliga verk om mollusker, publicerade 1866 den kritiska skriften Un Mollusque bien maltraité, ou comment Monsieur Victor Hugo comprend l´organisation du poulpe, En illa behandlad mollusk, eller hur monsieur Victor Hugo förstår bläckfiskens organisation. Den litteräre titanen viftade bort kritiken som ”solfläckar”.
Den konkologiska ovederhäftigheten hindrade dock inte att Victor Hugo i sitt litterära skapande släppt lös ett vidunder som under en följd av år kom att hemsöka människors fantasi och mardrömmar. Men … mer om detta i nästa blogginlägg.
Dahlbäck, Bengt, m.fl. (1974) Goethe, Hugo, Strindberg: Diktare, bildkonstnärer. Stockholm: Nationalmuseum. Georgel, Pierre (1993) Victor Hugo Pittore. Milano: Mazotta. Grossiord, Sopie (2008) Victor Hugo ”Et s’il n’en reste qu’ un ...” Paris: Gallimard. Hugo, Victor (1925) Havets Arbetare (Orkan och Stiltje). Malmö: Svenska förlagshuset. Hugo, Victor (2007) The Toilers of the Sea. New York: Modern Library. York Robb, Graham (1997) Victor Hugo. London: Picador. Strindberg, August (2018) ”Nya Konstformer! eller Slumpen i det konstnärliga skapandet” i Vivisektioner II. Stockholm: Norstedts. Vargas Llosa, Mario (2004) La tentación de lo imposible. Madrid: Punto de lectura.
I am a voracious listener to music and encounter favorites within almost any genre. However, I am also a forlorn amateur. Not a musician and far from being an expert. I am even bad at discerning the difference between minor and major. However, when it comes to that disability, I find solace in Schubert's statement: ”There is no such thing as happy music.” He also wrote: ”My compositions spring from my sorrows. Those that give the world the greatest delight were born of my deepest griefs.”
It is the same with pictures. I am obsessed by them, though they make me more happy than sad. Ever since I was a child I have collected art cards (I don’t know how many thousands I have) and I am forgetting myself while looking at art. Nevertheless, I am not a good draftsman and do not paint anymore. My photographs are generally blurry and out of focus and I am far from being a diligent photographer.
Why mention Schubert when I am presenting a random sample of pictures? I am often listening to his music and while doing so I need calm and loneliness around me, just as when I bring forward my boxes with art cards, picking up the safeguarded items one by one and then examining them intensively. There are so many of them and each and everyone evokes memories and emotions, and so does almost every musical piece I like to listen to.
The vastness of the musical output Schubert produced during his short lifespan is dizzying. Just in 1815 he composed over 20,000 bars of music, more than half of which were made for orchestra, including nine church works, a symphony, and 140 songs. Music poured out of him. During the mentioned year, Schubert lived at home with his father, a schoolmaster with a well attended school, wanting his son to follow in his footsteps. Schubert taught in the school - being a miserable and bad teacher - while earning an extra income through private musical instruction and thus obtaining enough money for his basic needs, including clothing, manuscript paper, pens, and ink, but with little to no money left over for luxuries. Leaving home and coming to Vienna furthered his intensive and genial output.
Schubert’s early death at the age of 31 and a later public appreciation of his genial music inspired a welter of sentimental myths spinning around the misunderstood genius, often depicted as a happy-go-lucky bohemian whose heavy drinking and short physical stature made him known as Schwammerl, the Little Mushroom. However, his music bear witness about a much darker and deep inner reality.
Schubert had battled syphilis since 1822. The final illness may have been typhoid fever, though the final symptoms match those of mercury poisoning, at the time the common treatment for syphilis. His last time was harrowing, spent in constant fever and occasional mental disorder.
By the way … writing about Schubert I cannot avoid thinking about a long and intensive debate about Schubert’s assumed homsexuality and while doing so I remember an angry and witty comment to this eternally ongoing discourse , written in the New Yorker by the music expert and Schubert admirer Charles Rosen:
Whether Schubert was homosexual or not would not tell us anything really important about his personality. So long as we are ignorant of crucial details, like whether Schubert was passive or aggressive, preferred immediate satisfaction or extended foreplay, I do not care if he slept with men, women, or horses.
I listen to Schubert. Not as upsetting and agitating as the music of his so much admired Beethoven often can be. More softly spoken, even more personal. Through his dynamic and melodious appearance Schubert covers an entire spectrum of desire, melancholy, happiness and sorrow; a vast field where unexpected emotions grow, constantly surprising you by their fragrance and intricate beauty. Schubert rapidly switches between terror and soothing consolation. From dark tragedy he raises you up to an other-worldly sphere, constantly revealing an astounding inventiveness, which nevertheless is profoundly personal and unique. A universe of interpreted and revealed complex emotions.
As usual I got lost on a sidetrack, but that is what happens when I roam around in the world of pictures I have collected around me. Looking at them is as if entering into Schubert’s musical universe. In order to indulge in the feelings they create I have to look at them in solitude. It is a joy and solace to dwell inside this secluded sphere, which in spite of containing sorrow and tragedy also reflects the joy and immensity of human existence.
I cannot find my camera and two years ago my mobile phone suddenly refused to download my pictures into the computer. Now, while I am trying to unload the pictures stored in the phone (I send them one by one to my e-mail address) I have found that there are much more of them than I imagined. Most of them are of various art works. Paintings, photographs and sculptures I have seen in museums, exhibitions, in the street, or even in some picture magazine or book. I took a photo of them since I liked the motif and wanted to remember it.
Now it occurs to me that I could post some of these pictures in my blog. For my own pleasure and maybe for yours as well. So here is a limited selection of what I have amassed during the last two years. When my professor in History of Art – Aron Borelius, who I came to consider as a friend of mine – had given his introductory lectures he generally finished them by declaring: ”Now we are going to revel in pictures.” So let us do that. There’s lots of them, even if it is just a selection of everything I had in my phone. Maybe you can do what I use to do – linger by a picture that attracted you – look at it, listen to it, while trying to find out what it was that appealed to you.
Just now I am listening to Billie Holiday singing In My Solitude:
In my solitude, you haunt me
with reveries of days gone by.
In my solitude, you taunt me
with memories that never die.
I sit in my chair,
I'm filled with despair.
There's no one could be so sad
with gloom everywhere.
I sit and I stare
I know that I'll soon go mad.
In my solitude
I'm praying,
Dear Lord above
send back my love.
It is a great song, though I cannot share it’s depressive sentiment. Alone with my pictures I’m a happy guy.
'
Vita somnium breve - Life is a short dream, is the title of this unusually kitschy painting by the otherwise quite impressive Arnold Böcklin:
Rosen, Charles (1994) ”In response to ’Music à La Mode’ ”, in The New Yorker, September 22.
As a teacher for young women and father of two daughters, I have, despite the fact that I am a man, assumed I might have some understanding of how transformative it can be for a female child to suffer from the bleeding that introduces her sexual maturation and long menstrual cycle.
My oldest and artistically gifted daughter recently asked me if I could possibly could remember a movie, or a novel, that touched upon the theme. All that came to my mind was Stephen King’s Carrie and the movie Brian de Palma based on that novel.
I also remembered a relatively unknown Italian children’s book. Of course, my daughter knew about the works of King and de Palma and not the least the children’s book, which had been written by a friend of hers. She even mentioned a horror movie I had never heard of – Valerie and HerWeek of Wonders. A kind of creepy Alice in Wonderland that hinted at a girl’s first confrontation with eroticism and threatening men. Menstruation was indicated by a drop of blood that initially fell on a flower.
My daughter told me that she several years ago had seen the film in Brighton and that it had not been particularly good. She remembered it had been about vampires. Since she recalled it as a “horror movie” I assumed it might have been a movie by Roger Corman, or one of Hammer Film’s more inferior and relatively unknown horror flicks. Or maybe something like Andy Warhol’s grotesque and, to put it mildly, blood-soaked Blood for Dracula, which was in fact directed by Paul Morrissey. In that film, Dracula travels down to Italy since he assumes that in a Catholic country there must be a greater access to virgin blood, the only thing he can feed on. But he is mistaken and suffers from violent vomiting, starvation and suffering, after attacking young women who treacherously had claimed to be virgins. When Warhol was asked about his contribution to the film, he replied: “I participate in the parties.” The film was in all its madness quite amusing, the set design was OK, while the historical environment and camera work were not at all as bad as I had expected. I guess so anyway, why would I else have remembered parts of it after fifty years?
However, it turned out that I was completely wrong. Valerie and Her Week of Wonders had been porduced in 1970 and is now considered to be part of the so-called ”Czech Wave”, with masterpieces which I had enjoyed in my Swedish hometown Hässleholm, where they were part of a range of movies from the Swedish Film Institute called Film Annorlunda, Different Movies. By purchasing an unusually cheap punch card, previously unimaginable worlds opened up to me twice a week, evoked by masters such as the Brazilian Glauber Rocha, the Senegalese Sèmbene Ousmane, the Japanese Kaneto Shindō, the Indian Satyajit Ray, and not the least Eastern Europeans such as the Pole Andrzej Wajda, the Hungarian István Szabo, and unforgettable pearls from the Czech wave – Miloš Forman’s The Firemen’s Ball, Jiří Menzel’s Closely Watched Trains and Juraj Herz’s The Cremator. The latter two were based on novels characterized by the playful, though at the same time darkly tragic and absurdly quiet narrative that characterizes so much Czech literature.
Jaromil Jireš’s Valerie and Her Week of Wonders has several admirers, though it does in my opinion not measure up to be mentioned together with the films I mentioned above. It is admittedly made in a lyrical fashion, with exquisite scenery. The Commander, who constantly changes shape – vampire, polecat, intriguer, father, ruthless lover – plays an important role in the novel and is quite frighteningly portrayed in the film, though all through it he remains superficial, sketchy. Monsters like Dracula or Frankenstein has in all their hideousness several human traits we can identify with, though in Jireš’s movie the Commander was unable to conjure any horror, fascination, or means of identification.
Likewise, much more could have been done with the character of the eerily perverted grandmother, who on the outside was endowed with a horrid kind of attraction, though her character did also develop into nothing more than an insipid exterior.
Valerie’s open, childishly healthy face is adorable, but the thirteen-year-old girl’s captivating freshness becomes polluted by the director’s soft-pornographic gaze.
Admittedly, the movie has a more veiled, pleasing look than the one that characterized the at the same time immensely popular Emanuelle-movies, grosser sequels to the Angélique dramas of the sixties, the first part of which was released by Communist censorship in 1969, five years after its Paris premiere. In the Soviet Union, Angélique sold more than forty-five million movie tickets and also became a huge popular success in Poland and Czechoslovakia. Of course, Emanuelle could not pass The Iron Curtain and the visually erotic starving Eastern Europeans had to make to do with a glimpse of Angélique’s naked breasts and artistic movies such as Valerie and her Week of Wonders.
Jireš Valerie consists of softed, shimmering images, which occasionally degenerate into embarrassing kitsch. As mentioned above, it is also difficult to overlook the sexual allusions surrounding the young Jaroslava Schallerová, who among 1,500 girls was chosen for the role of Valerie. It may seem strange that the film institute of the puritan communist Czechoslovakian State invested so much in a film adaptation of Vitezslav Nezval’s undeniably odd novel – the reason could possibly be that the author in recent years fell into the trap of social realist depictions of Communism’s blissful effect on healthy workers. Furthermore, the screenplay was critical of the Catholic Church and general religious superstition.
It is also difficult to explain that Jireš was chosen as director for the lavish film. The year before he had his film The Joke totally forbidden, it was based on Milan Kundera’s first novel which was a reckoning with Stalinism’s damaging impact on the Czechs’ emotional lives. Perhaps this to some extent contributed to the fact that international film criticism generally demonstrated such enthusiasm for Valerie and Her Week of Wonders, which, despite its “lyrical” appearance, with beautiful imagary and an excellent soundtrack, in my opinion could not hide a soft-pornographic approach, as well as a quite messy and supposedly, but misapplied, “sophisticated” appearance. Especially the ending gave a silly impression through its depiction of an erotic utopia, which is entirely missing in the novel.
Luckily, I had read Nezval’s novel before I saw the film. It possesses quite a lot of charm through a combination of dream play, fairy tale, gothic mystery and dated, romantic women’s magazine serials. With subtlety and preserved fascination the novel mixes a variety of styles but nevertheless manages to preserve a logically absurd dream atmosphere, obviously inspired by Alice in Wonderland, Dracula and not the least Max Ernest’s fanciful collage novel Une semaine de bonté, A Week of Benevolence, published in 1934, the year before Vítěslav Nezval wrote his Valerie and Her Week of Wonders, although it was not published until 1945.
Already as a child, I was fascinated by the pictures in Une semaine de bonté that had found in one of the literary magazines my father used to read. After buying the book several years later, I have on several occasions sunk into its fantastic world and marveled at Ernst’s ability to cut and combine images from a variety of Victorian encyclopedias and illustrated novels, most notably Jules Marys’ melodrama Les damnées de Paris, The Damned of Paris and Gustave Doré’s overwhelmingly rich production of fantastic illustrations.
Mx Ernst’s book is imbued with the same horror-romantic, rather discreet erotic mood as Nezval’s novel and like it Une semaine de bonté may be described as a “collage” based on horror stories and gothic novels at a time when they already had fallen out of fashion, though they evoked associations to Freud's congested reception room from anno dazumal, where patients had told the shrink about their dreams and afflictions, which after Freud having published his interpretations of them eventually became essential material and inspiration for the Surrealists’ art, fantasies and speculations. Actually, Freud should have received his Nobel Prize in literature instead of medicine.
In the 1920s, Nezval was a leader within Czechoslovak modernism and founded, together with Karel Teige and the future Nobel laureate Jaroslav Seifert, the left-winged society Devětsil, which published a number of cultural magazines and arranged exhibitions and happenings. At first, Devětsil was inspired by Dadaism and German “magical realism”, but gradually became more “Surrealistic”.
The members of the society questioned generally accepted thinking, while praising a change that they considered to be in harmony with innovative science, architecture and industry. Their watchwords were “Make it new!”, interpreted as everything old and outdated had to be studied, recreated and reinteroreted. The “poetry” behind each object would be evoked, simplicity deepened. According to Jaroslav Seifert, artists and writers should act as cameras, openly and unreservedly registering their surroundings, describing them as a photographer chooses camera angles, or how a director edits a film. They did not strive for originality, but a new way of thinking, a new way of looking at everything around them. This was the reason why Seifert declared that “art is dead”, a statement that Karel Teige clarified by his declaration that “the most beautiful paintings that exist today are those painted by no one.” By this he meant that artists should compile things that already existed around them – newspaper illustrations, posters, kitchen utensils, machines – and thus evoke associations that would deepen our attitude towards the world. An illustration of such thinking may be a picture by the Devětsil member Adolf Hoffmeister, who compiles looting soldiers, death, humor and war in the form of a wallpaper, i.e. an item found in most homes.
Teige and other members of Devětsil pondered on the inner nature of language – could it maybe be a conglomeration of abstract and actual depictions of our thinking and environment? Random imaginings of concepts and things? Just as texts are constructed by different small, limited units, like letters and morphemes, which obtain meaning through general consensus, art is composed of the arrangement of various elements, colours and texture. Seven notes build up an immense multitude of musical tunes; symphonies, chorals, songs. A movie is composed of single picture frames. Most poets and artists affiliated to Devětsil created ”picture poems” by combining cut-outs and photos into collages, at the same time as they experimented with photography, theatre and film. Below is a picture poem by Karel Teige:
Devětsil, Nine Forces, is the Czech name for a plant, which in English is called butterbur, butter container, due to the fact that its huge leaves once were used to package butter. The Czech denomination reminds that the plant since ancient times had been used to amend and cure a large variety of diseases and ailments, such as fever, lung diseases, spasms, migraine and various allergies. Members of Devětsil intended to, like the multifaceted plant, cure several of the wrongs and illnesses harassing our modern society, hoping that a conscious combination of various “elements and forces” inherent in words, musical notes, gestures and other body movements based on age-old traditions, though reinterpretation and “modernization” would eventually change human existence to the better.
An unusually gifted member of Devětsil was the Russian philosopher and linguist Roman Jakobson (1896-1982). Between 1920 he 1939 he shared his time between the universities of Brno och Prague, in the latter town he founded the so-called Prague School, or as its members preferred to call it – The Prague Linguistic Circle, which carried out epoch-making language studies within fields such as syntax, morphology, semantics and language education. Jakobson’s theories have had a huge impact on various means of communication – cybernetics, poetry, music, art and film, just to mention a few.
As a Jew, Jakobson was forced to leave Prague when it in March 1939 becme occupied by German armed forces and a relentless hunt after, and the consequent extermination of Jews was initiated. During 1940 Jakobson lived in Sweden. However, fear of an expected attack on Sweden convinced Jakobson and his wife that they had to leave and by the end of May 1941 they left for the US with the Atlantic cruise ship M/S Kungsholm, ten days later they arrived in New York. In his memoirs Jakobson wrote:
Without the obliging assistance from the University Clinic of Uppsala and the comprehensive library of the Karolinska Institute of Stockholm I would not have been able to conduct any comparative studies of linguistic and neurological syndromes, and in particular carry out a thorough classification and application of therapeutic methods to figure out the reasons behind aphasia, something which today increasingly has proven to be the basis for research related to children’s language development, as well as aphasia.
Aphasia occurs through damage to the brain’s language centers and impedes the ability to speak, write and understand language. Jakobson ended his career as an internationally respected professor emeritus at Harvard University and the Massachusetts Institute of Technology (MIT). His extensive research and discoveries have been of great importance for such diverse fields as philosophy, linguistics, social anthropology, pedagogy, psychology and not least literature, art and film.
In addition to communication in the form of art, music, literature and film, several Devětsil members were fascinated by humans as sexual beings and artists and writers who joined the movement generally linked sexuality to artistic creativity. They regarded the genitals and the pleasure they gave rise to as the focal point of a life-affirming vitality. Most extreme in this regard was the uninhibited poet Jindřich Štyrský. Like many other contemporary Czech artists, he tried to create "poetry without words", expressed in abstract art and complicated collages, often filled with a promiscuous humor that combined pleasure with pain, masochism with sadism.
Like his wife Marie Čermínová, Štyrský was a skilled artist working with a variety of artistic means of expression. With Čermínová he shared a strong erotic interest and she contributed with erotic drawings to her husband’s Erotická Revue, a magazine published between 1930 and 33 and financed by a secret circulation of 150 copies. Most of Čermínová’s and Štyrsky’s illustrations were collages of a quite scabrous nature, but Čermínová also contributed with disturbing and often eerie works, such as this illustration in which death embraces a louse.
The couple worked intimately together and lived between 1924 and 1930 in Paris where they hung out with leading surrealists like André Breton and Paul Éluard. Members of radical Parisian artist circles had close contacts with most of their like-minded Czech colleagues, not least Teige and Nezval, who in 1938 wrote an admiring monograph on Štyrsky’s and Čermínová’s art and poetry.
The growing surrealist influence was one of the reasons why Devětsil was dissolved in 1930 and several of its members went separate ways, some of them immersed themselves more in the art and manifestos of surrealism, others disapproved of the group's connection to communism, which was increasingly overshadowed by Stalinist totalitarianism.
Marie Čermínová (1902-1980), who eventually adopted the name Toyen, was in many aspects a central personality within the Devětsil circle and later on the Czech surrealism. Already before she in 1922 had joined Devětsil, the poet Seifert had been wondering about the seventeen-years old worker from a nearby soap factory, who after breaking up with her parents lived with her sister in an apartment building at the opposite side of the street in front of Seifert’s home:
In front of our house in the former Husova třída in Žižkov, usually at the time when workers from the Karlín factories were coming home, I often encountered a strange but interesting girl. At a time when women’s attire resumed to skirts and dresses, the girl wore coarse cotton pants, a guy’s corduroy smock, and on her head a turned-down hat, such as ditch-diggers wear. On her feet she had ugly shoes.
It was typical for Seifert to pay attention to Čermínová’s way of dressing. True to Devětsil’s manifestos he was fascinated by how things shape people’s thoughts and behaviour – especially when it came to clothes and he often used them to describe people, as in his eerily beautiful poem Song at the End in which he remembers a Jewish friend, murdered in a Nazi death camp:
Listen: about little Hendele.
She came back to me yesterday
and she was twenty-four already.
And as graceful as Shulamite.
She wore an ash-gray squirrel fur
and a pert little cap
and round her neck she’d tied a scarf
the colour of pale smoke.
Hendele, how well this suits you!
I thought that you were dead
and meanwhile you have grown more beautiful.
I am glad you’ve come!
How wrong you are, dear friend!
I’ve been dead twenty years,
and very well you know it.
I’ve only come to meet you.
Sulamith is Solomon's beloved in the Bible’s Song of Songs.
Čermínová's dress was also noticed by another Devětsil member, the architect Karel Honzík, who described how Čermínová wore
a man’s suit, a man’s shirt, and a beret on her head, her hands in her pockets most of the time and perhaps a cigarette in the corner of her mouth. Her careless, swaying gait seem[ed] to say: “I don‘t care what you all think of me.”
However, this did not prevent Čermínová from gaining great esteem within Devětsil. She was undoubtedly one of the foremost artists in the group. Vítěslav Nezval described her:
She unites gentleness with eccentricity, ingenious charm with bizarre imagination, pure form with magical improvisation.
Like so many others of Devětsil’s followers, Čermínová was fascinated by how things, not the least clothes, create people. In her painting Parveny she portrayed a faceless, female creature who by means of two butterflies seems to have been united with a shadowy male figure. It is only the seductively shaped panther dress that suggests that it is a female figure, in front of the place of her sex, a panther gap opens, which in the painting is surrounded by a pair of crimson red women’s lips, formed by painted plaster.
Like many other men, the poet Jaroslav Seifert was fascinated by Marie Čermínová, who below by her husband Jindřich Štyrský is presented with a tear under one of her eyes.
Like Seifert, and several Devětsil members, not least the above-mentioned language revolutionary Roman Jakobson, Čermínová was sensitive to the nuances of the language and well aware of her own language use. In Czech not only the first name but also the end of the surname determines a person’s gender. It is an extremely gendered language and Čermínová, who felt limited by expectations and obligations generally applied to a woman, believed that the role of women, among other things, was determined by language and in her speech she did accordingly make an effort to always use the Czech masculine singular form.
Seifert wrote that Čermínová did not like to be treated differently as a woman and when they one day sat together in one of Prague's many cafes, she asked him to find a gender-neutral name for her. Seifert wrote down several morphemes on a napkin and then arranged them in a variety of compilations, when the letters formed the gender-neutral “Toyen”, Čermínová adopted the word as her name. She later explained that she was appealed by the association with the French word citoyen, citizen, and seized the latter part of the word for herself.
After the Nazis after 1939 kept Prague within their suffocating grip, Toyen’s life became difficult. Her partner Jindřich Štyrský died of pneumonia in 1942 and by then the couple had the Jewish poet Jindřich Heisler hidden in their apartment, where he spent most of his days and nights in their bathroom. At first, Heisler had been hidden by his sister and Teige, but when they were close to fall into the hands of the Gestapo, he moved to Toyen and Štyrský and did for four years not leave their apartment. Below, Toyen, Heisler and Teige can be seen sitting in an outdoor café in Prague, just before the city became occupied by the Germans.
Heisler published his first poem in 1939, with five drawings by Toyen and a cover by Štyrský. Fifteen copies were printed in Czech and 40 in German, the later books were noticed by the Gestapo and Heisler had quickly to go underground. In order to occupy themselves and the increasingly claustrophobic Heisler – Štyrský’s health got worse and he died a year after Heisler had moved in with him and Toyen – the three poets/artists wrote and drew continuously a number of small books. After Štyrsky’s death, Toyen and Heisler continued to create what eventually became a large number of illustrated books. All her life Toyen was occupied with creating such books and by her death in 1980 she had created more than five hundred strange books, each of which can be considered a work of art.
As part of a domestic resistance movement Toyen and Heilser did during the entire German occupation distribute their works, without specifying a publisher or printing place. At first Heisler wrote poems and Toyen illustrated them, though their activities became increasingly multifaceted.
Through The Kasematt of Dreams, they did in 1941, just after Štyrský’s death, create their most famous, joint work. Casemate is a room in a bastion where cannons and other artillery pieces have been placed.
On the book pages Heisler’s typewritten words were surrounded by photo montages, collages, drawings and “materialized poetry”, i.e. photographs of various objects that Toyen and Heisler had arranged in the apartment.
Heisler wrote:
All stairways are shut. All mouths are
muffled from within.
No grain pecking anymore. The hens have been
choked to death and the fire extinguished.
A half chicken and a wet piece of bread
send their last pellets upward, where a
transparent umbrella of liver skin is
opening up.
At the Moderna Muséet in Stockholm, we find Toyen’s painting The Myth of Light. We see Heisler’s shadow cast upon the bathroom door to the confined space where he hid from the Gestapo and the watchful eyes of curious neighbours. He hands out an uprooted plant – an attempt at contact with the outside world? Perhaps a “materialized poem” reminiscent of his longing for light, freedom and nature? A pair of gloved female hands form a shadow image – a wolf´s head? Or maybe one of the Gestapo's dobermann dogs? Is it a warning, or is the shadow a foreboding of an impending betrayal?
However, back to the introduction – does Vítěslav Nezval’s Valerie and Week of Wonders really deal with a young woman’s first menstruation? Through its symbol-saturated plot, filled to the brim as it is with blood, underground labyrinths and tombs, musty religiosity, virgins, vampires and threateningly enticing eroticism, the novel is undeniably about a young woman’s sexual awakening.
Nezval’s novel begins with Valerie who hidden in a covered carriage witnesses how the Commandant, in the shape of a polecat, tears apart her grandmother’s chickens. She looks away and in the moonlight gazes at her bare feet:
As she was examining them, she felt that a tiny spider was spinning a thread down the inner side of her thigh. She raised her eyes to the sky and thought no more of the unusual sensation.
Valerie turns her gaze and ones again witnesses how the polecat tears the head of a hen. Somewhat later, she is in the process of sneaking out of the carriage, casting a worried look towards the lantern above the hen-house door.
Another cock chimed up, answered by two others from far away. But the night remained unchanging. When the girl glanced back to the door she saw about ten moths obstinately circling around the lamp. She felt the little spider had reached the ankle of her left foot. She glanced down at it and saw to her great dismay a thin stream of blood trickling over her ankle.
And Toyen? It would not surprise me at all if a woman like her, someone who had been thinking intensely about femininity and eroticism, captivity and freedom, had not touched upon themes connected with menstruation, blood and femininity. Perhaps such thoughts may be traced in Toyen's desolate and quite creepy Sleeper from 1937.
A girl with a butterfly net looks out across a sterile field under a dark sky. Is it the light of dawn or dusk that may be seen by the horizon? A girl, by the way? What the viewer is confronted with is actually not a human being at all, only an empty dress. Dress? Rather a kind of cone shaped metal sheet hovering freely above ground and crowned by a wig. It appears that the empty shell has been soiled, or oxidized. Are the black streaks on the right side signs of decay, or are they some kind of pollution? They may just as well be something completely different. Maybe feathers, hinting at a wing. The butterfly net is empty. Toyen often depicted butterflies, though in the Sleeper there is no life at all. Is her painting dealing with grief of a lost childhood? If the growing woman here regarded as an empty shell, without anchorage – unless she is married, or wealthy – and thus forced to face a threatening and uncertain future without any kind of protection?
I have previously stated that when I am writing blog post, books and articles tend to emerge out of the blue, affecting my writing. When the English book shop closed down (COVID-19 has been hitting hard on Rome's bookstores, while favouring Amazon and other delivery companies), I randomly picked up an unusually strange novel – China Miéville's The Last Days of New Paris.
In this book, John Whiteside Parsons finds himself in Marseille in 1940, where he makes contact with a group of Surrealists who are waiting for a boat to take them away from nazi-occupied and Vichy controlled France. Unbelievably, Parsons was actually a real person; a pioneering rocket engineer, while at the same time leader of the Thelemic Ordo Templi Orientis founded by the mad occultist and sexual mystic Aleister Crowley.
As a matter of fact, Parsons was not in Marseille in 1940, with the exception of visiting France as a thirteen-year-old in the company of his mother and wealthy grandparents, he never again traveled outside of the United States. Nevertheless, apart from that, Miéville's choice of Parsons as the protagonist in an insanely surreal tangle is well thought out. An ingenious, largely self-taught chemist, rocket scientist, science fiction fan and more than nutty occultist, without whose efforts future lunar missions and satellite launches would have been impossible – Parsons is almost too fantastic to be true. Since he in 1952 happened to blow himself up Parsons would not experience the triumph of seeing any huge spacecrafts fueled by his inventions. By his death he was entirely immersed in occultism and lonely experimentation with dangerous chemicals, while suffering from
some form of psychosis that as Parsons’ emotional life had been thrown into chaos and his professional achievments retreated further into the past, he should cling to his magic as it were a raft on a raging sea.
In Miéville's novel, Parsons is in Marseille searching for Ithell Colquhoun, another Crowley supporter – artist, writer, occultist and magician. However, he finds that Ithell has been expelled from the surrealist group due to her crazy beliefs and strange behaviour, not unlike the circumstances that had led to Parsons being removed from the company Aerojet, which he had co-founded, after it had been revealed that he was under constant supervision by the FBI, which had compiled a huge dossier about his leadership of a sex-magical sect, his friendship with suspected communists, as well as his “hazardous workplace behaviour”.
Ithell Colquhoun, who in fact never had been in contact with Parsons, was not only a skilled artist but also the author of bizarre novels, such as Goose of Hermogenes in which the narrator ends up in her uncle's labyrinthine mansion on an isolated island and there becomes entangled in alchemy and magic. In Miéville's confusing novel, Parsons search for Colquhoun to obtain her help while trying to materialize harmful thoughts and with his rockets send them to Berlin to create chaos and confusion that hopefully would lead to the collapse of The Third Reich.
Varian Fry, who in fact helped a large number of writers and artists to escape from the Nazi terror, introduces Parsons to a group of surrealists living in a run-down eighteen-room mansion, Villa Air-Bel, located in one of Marseille’s suburbs, where they are awaiting visas to the USA.
The Surrealists spent their time painting, engaging in strange, self-invented board games, designing playing cards and creating cadavre exquisite, exquisite corpses, which meant that the collectively creative artists added a section of a drawing, or a collage, without seeing what the others had previously accomplished. They also wrote poems and novel fragments, which they read aloud to each other.
All this coincides with reality, but not that Parsons, who felt excluded from the illustrious group, discreetly collected drawings, poems, novel fragments and images of surrealistic paintings and through occult, alchemist processes succeeded in transforming them into a kind of matter, which the Marxist influenced Parsons enclosed in a device he intended to send to Berlin by means of a rocket to explode over the city and spread mayhem all over the place.
Unfortunately, Parsons’ contraption was stolen and exploded in a café in Paris, instead of above Berlin. In this undisputed Capital of Art, a number of insane manifs were thus released, i.e. tangible “manifestations” of surrealist art – such as airplane-eating plants, wolf tables, humanized bicycles, shaky cadavres exquises and a bulletproof pajamas. In this chaos, French resistance fighters, many of whom were actually surrealists, fight against German army units, supported by French defectors and SS scientists, who have priests, German occultists and artists in their service. By dissecting surrealistic manifs, the SS and the Gestapo create their own monsters, based on Nazi muscle men created by such sculptors as Thorak and Breker.
The German scientists and occultists even brought into life an actually existing self-portrait of the young Adolf Hitler, in which he had depicted himself as sitting on a stone bridge with his feet dangling above a red river. Perhaps a premonition of the carnage he would soon drown the world in. To indicate that it was a self-portrait, the young Adolf had marked the figure with an X and next to it written his signature “AH”.
It was not only surrealistic works of art that Parsons loaded his bomb with, but also a variety of poems and other writings. The bulletproof pajamas was for example based on a poem by Simone Yoyotte (1910-1933), who with her brother arrived in Paris from Martinique, where they became members of a group of black surrealists from the Caribbean and Madagascar, who published a magazine called Légitime Défense, Legitimate Defense, which in poems and articles attacked French colonialism. A prose-poem by the now relatively unknown Yoyotte, who died young and was a bold advocate of feminism and anti-racism:
Pale blue line in a forced episode: I cut a hole in the flag of the Republic.
My beautiful bird in the eternal flow of the downspouts, I call upon you but don’t think about coming back. The feathers of a beautiful surname won’t fail to admit my fear of the wind in the glaciers. My beautiful bird of the thunder of all my desires, the satisfaction of a sun already set, and of all my confused thorns within an undifferentiated anguish of a sojourn I did not wish to impose upon you, my bird. […] I have wandered through the temples of desolation, by night and by day, at the setting of all the great sorrows and everywhere, beautiful bird, I saw you [...] The call of the rhododendron at the edge of April resembles the music of your own shadow, my useless bird, who only knows to revolt with all the great trees of the avenues and all the boulevards, when the trumpet of the banquet halls resonates under the windows of the woman you do not yet love.
.jpg)
Among a lot of other details that fascinated me in Miéville's bizarre novel was the large number of female surrealists appearing within it. The author made me realize the crucial role women had in Surrealism – both as inspiration for the often extremely self-centered men who dominated the movement, overshadowing female contributions and as surrealists in their own right. Women were far from only being as inspirators for male artists, they were actually independently creative individuals of crucial importance for the movement’s growth and survival. Women who, despite their art being at least as revolutionary, expressive and skilled as the one of male surrealists, have nevertheless been almost completely ignored at the expense of the by now well-known and widely acclaimed men.
It is only recently that masters such as Frida Kahlo, Leonora Carrington, Remedios Varo, Meret Oppenheim and Leonor Fini have attracted the attention of a larger audience, though these extraordinary ladies are just the visible part of a huge iceberg and as is the case with all significant surrealist art that iceberg has branches deep down into the subconscious mind of humanity. It is largely only in recent decades that one or another occasional group exhibition has been devoted to surrealist women. An entrance to this treasure trove of profound, feminist art was, for example, the 2020 Fantastic Women exhibition in the Danish Humlebaek’s Lousiana Museum for which Leonora Carrington’s Catwoman might stand as an emblem for the strange and hitherto largely unknown world that was opened up there.
When I now read about these women’s art and literature, unusually many of them also appear to have been distinctive poets and novelists. It strikes me how so many of them viewed the world from a very specific perspective, characterized by their forced femine role. As creative artists these women were able to convey an outsider’s sharp gaze upon their surroundings and society as a whole. To a large extent their unique position was coloured by kind of affirmation of their own sense of exclusion. In manner similar to homosexual, literary masters such as Proust, Gide and James, the surrealist women created a unique literature and, like colored master writers such as Wright, Ellison and Baldwin, they convey insights into a painful and forced marginalization.
The literary and artistic world of surrealist women often conjures up an erotically coloured, often eerie and grotesque world. On closer inspection, many female writers appear to have moved within a mysterious, often terrifying world, beginning with Gothic masters like Mary Shelley, Emelie Brontë and Ann Radcliffe, through the ages up to J.K. Rowling’s work and unique, extraordinary scary ghost stories such as Susan Hill’s The Woman in Black and Shirley Jackson’s The Haunting of Hill House, or Angela Carter's ingenious paraphrases of Perrault’s horror stories in her The Bloody Chamber. A horror-romantic mix of the everyday with the fantastic that makes me think of Rose Nestler’s contemporary art. For example, her Weird Sisters. Search for the video online, hopefully with a soundtrack.
The deep drilling of surrealism into the “most forbidden” of the archetypal subconscious has coloured several “novels” such as Nelly Kaplan’s strange vampire worlds with their necrophiliacs, robots and ghosts, which occasionally are as distasteful as Poppy Z. Brite's depictions of a perverted and appaling New Orleans.
Or Joyce Mansour, who was born in England, grew up in Egypt and later through a wealthy husband became part of French Surrealism, whose books are characterized by unhinged eroticism and violent rage. As in Julius Caesar where a pair of twins born in Sodom live on a mountain as big as France, blaspheming God while being tormented by their fat nanny Julius Caesar, swearing “to drink all the blood in the world.”
To me, such writing goes far beyond the limits of what I can appreciate and since I do not find either sadism or masochism particularly amusing, instead I prefer to look at the surrealist women’s artwork, even though among many of them there are also undercurrents of both pent-up erotic perversions and attempts at revolt. I am more attracted to the fairy tale worlds of Leonora Carrington and Remedios Varos, than many of the surrealistic “women novels” that have come my way, with the exception such cunning and pleasant stories like Carrington’s The Hearing Trumpet.
I discovered Carrington and Varo (who were best of friends) during a visit to Mexico, where Carrington's large fresco in the City of Mexico's Anthropological National Museum made me seek out her distinctive art and novels.
At the same time, I did in the same city come across an extensive retrospective exhibition of the mystic art of Remedios Varos, previously unknown to me but it has since then continued to fascinate me, not least because it reminds me of the Finnish-Swedish author and artist Tove Jansson’s quirky, mysterious Moomin world, which since my childhood years for me has constituted a great joy and inspiration.
Incidentally, it was in Mexico, with its welcoming refugee policy, that several European “surrealistic” women ended up after fleeing the terror and misery on the Nazi-occupied European continent. Some of them were also on the run from controlling and mentally suffocating husbands.
They came through different channels and for various reasons. The Hungarian photographer Kati Horna came with her husband, after having fled to Paris by the fall of the Spanish Republic in 1939, but after being expelled from the Socialist Party and under a mounting threat of a Nazi occupation they escaped to Mexico. The Spaniard Remedios Varo also arrived in Mexico, accompanied by her socialist husband, both on the run from Paris before the arrival of the Nazis, a year before that they had also fled Spain after the collapse of the Republic.
The same year that Horna and Varo arrived in Mexico, Alice Rahon also came in the company of her husband, but not on the run from persecution, but at the invitation of the Mexican artist couple Kahlo/Rivera, although the unrest on the European continent made them stay in Mexico.
Alice Rahon was born in France to wealthy English parents. At the age of three, she was seriously injured and spent a long time plastered, bedridden and isolated from other children. When she recovered her weakness meant that she was often separated from childish games and experiences, exacerbated by the fact that at the age of twelve she broke her legs again. She became pregnant at a young age, but the baby was mentally damaged and died some years after birth and Alice Rahon was since then unable to conceive. Sixty-two years old, she fell down a flight of stairs and injured her spine, but refused to receive any medical treatment by stating that the doctors had tormented her enough as a child. Twenty years later, she died after spending her time virtually isolated from the surrounding world.
Unntil Frida Kahlo’s death in 1954, Alice Rahon had been very close to her. They shared their frustrations from having wounded and fragile bodies and the inability to have children, as well as their habit of using art and writing to dispel pain and frustration. They were also interested in Mexican folk art, but in Rahon’s case this interest was in later years transformed into abstract painting.
At the same time as Alice Rahon arrived in Mexico, the Italian Leonor Fini and the Spanish Maruja Mallo came to Argentina. Maruja fled after fighting on the side of the Spanish Republicans during the Spanish Civil War. She had been at least as famous for her art as for her wayward behavior. For example, she had as an anarchist and anti-Catholic been arrested after cycling into a church during Mass. Maruja’s art, like so many other surrealistic expressions, was marked by narcissism, eroticism and death.
Leonor Fini was also an unusually independent and controversial person and artist. She often played out her exhibitionist and “poly-amorous” disposition in behaviour, paintings and photographs.
Several of the “surrealistic” women were startlingly beautiful and presented themselves as such in their works of art. Like Dorothea Tanning, who became Max Ernst’s companion for twenty years, until his death in 1976, after being married to both Leonora Carrington and Peggy Guggenheim.
Bridget Bate Tichenor “a glamorous, slender beauty with big azure eyes and full black hair” had worked as a model for Coco Chanel and appeared in centrefolds of Vogue. Tichenor also ended up in Mexico, but not as a refugee. Born and working in Paris, she came to Mexico from New York, attracted by the circle around Frida Kahlo.
It was not only the charisma and artistic endeavors of the Rivera/Kahlo couple that attracted other artists to them, but also the fact that they were known as devoted radicals, as was the stalwart Stalinist María Izquerido, another artist well known at the time. Like Frida Kahlo, Izquerido was cohabiting with a well-known Mexican artist, in her case Rufino Tamayo, and like Kahlo, she painted in a “primitivist” often surreal style.
Tichenor’s art often revolves around the exclusion she suffered from, despite her charismatic beauty. For example, in the painting below, where an exotically beautiful woman is trapped within block of ice, being surrounded by threatening snakes and insects she seems to send out an emergency signal, similar to the Bengali Fires lit up by shipwrecked people. The woman trapped in ice makes me think of another artist – Anna Kavan and her novel Ice. Like several “surrealist women” Kavan was a sensitive individual who sought relationship after relationship. Furthermore, she was a drug addict and often admitted to sanatoriums and mental clinics.
It is typical that female artists and writers are generally mentioned in connection with their more well-known spouses and/or lovers and cohabitants and often considered as being some kind of appendix to them. If they are mentioned at all, it is generally as “inspirators”, or that their art is characterized by its affinity to the one of male geniuses. A fact that overshadows the fact that even before they met their famous husbands, many of these women were active artists and writers and that they, like their male companions met their partners within the artistic circles where they generally moved and even though they, like Frida Kahlo, lived in the shadow of strong, male personalities and often portrayed their hurtful relationships with them, they yet had strong personalities of their own.
Another beautiful woman whose career and notoriety came to be marked by her relationship with a famous man was the Belgian artist Rachel Baes, who had shared her life with the infamous fascist Van Severen, who had been both anti-Nazi and pro-Stalinist. Joris Van Severen was in 1940 by the French executed without trial. Baes never recuperated from her loss and grief. Her former relation with Van Severen isolated her from other Belgians, who did not want to be reminded of the war and demonstrated an open contempt for people whom they knew, or suspected, to have been collaboratoring with the dreaded, occupying Germans. It was first after her death in 1983 that the art of Baes once again became known to the general public. She had then since the end of the war lived an obscure and solitary life in Bruges.
Another Belgian surrealist was the subversive, anti-clerical and Stalinist artist and filmmaker Jane Gravero. Her participation in an erotic-Freudian slapstick movie directed against the Catholic Church, that became prosecuted and banned, came to be attached to the assessment of her continued artistry. Most of Gravero’s paintings reflect the woman as an erotic object. Several are painted in a style reminding of her famous male compatriots Magritte and Delvaux, as well as the Dutch Willink and Moesman, something that made her being accused as being plagiarist, even if she had developed her art and world view in parallel with her male competitors.
Some of the woman artists and authors who came to end up in Mexico had been marginalised by their male partners. One of them was Lenora Carrington, who after great mental and physical suffering was welcomed in the “exotic” country where she eventually came to be appreciated as one of its most celebrated artists, with several prestigious mural assignments.
When Leonora Carrington in 1940 ended up in Mexico, where she to begin with was taken care of by Kati Horna, she was like an injured bird. Her beloved and admired Max Ernst had like several other surrealists through the support of Varian Fry been provided with a sanctuary in the US. However, before he ended up in New York, Ernst had twice been interrogated and interned by Gestapo. The second time looked particularly bleak and Leonora was advised to seek refuge among relatives in Madrid, where she suffered a serious mental berakdown and was forcibly admitted to a mental institution, where she was subjected to repeated electric shocks and treated with heavy drugs like cardiazole and luminal. After being discharged, Carrington was monitored by a keeper who revealed that her parents had requested that she would be transferred to a South African nursing home. When Carrington in Lisbon was to be taken onboard a ship destined for Cape Town, she managed to escape and seek asylum at the Mexican embassy, whose ambassador Renato Leduc she had met by Picasso in Paris. Leduc agreed to marry Leonora in order to be able take her with him first to New York and then to Mexico. In New York Leonora met with Ernst only to learn that he was engaged to the millionaire and art patroness Peggy Guggenheim. After arriving in Mexico Carrington soon divorced Leduc and married a good friend of Kati Horna – Emerico Weisz, who as well as Horna was a refugee from the Spanish Civil War, Hungarian and photographer.
In April 1938, the “Surrealist Pope” André Breton arrived in Mexico and was there welcomed by Diego Rivera and Frieda Kahlo. For seven months Breton lived with his wife, Jacqueline Lamba, in Rivera/Kahlo’s famous Blue House, where Leon Trotsky and his wife Natalja Sedova also were guests and residents until 1939, when they became enemies with Diego Rivera.
With Trotsky, Breton co-authored a manifesto they called A Manifesto of a Free, Revolutionary Art and in which they advocated for the creation of an “International Federation of Prominent Artists and Writers Worldwide”. After returning to France from Mexico, Breton began organizing the Federation and managed to get several well-known artists and writers such as Yves Tanguy, André Masson, Victor Serge, Herbert Read, Ignazio Silone and George Orwell to join him and Trotsky. However, the whole endeavour soon collapsed. Breton admitted to Trotsky that:
Perhaps I am not very talented as an organizer, but at the same time it seems to me that I have run up against enormous obstacles.
Persecuted as he was by Stalin and his loyal henchmen around the world, Trotsky (who, despite his impressive intelligence hardly was one of God’s best children) had asked Rivera to replace him as signatory of the globally dispersed manifesto. From Buenos Aires, Jorge Luis Borges grumbled:
I believe and only believe that Marxism (like Lutheranism, like the moon, like a horse, like a line from Shakespeare) may be a stimulus for art, but it is absurd to decree that it is the only one. It is absurd for art to be a department of politics. That, however, is precisely what this incredible manifesto claims … A poor independent art they are imagining, subordinate to the pedantries of committees.
In a photograph, the three artistic and political giants Breton, Ruvera and Trotsky turn to Breton’s young and delicate wife, Jacqueline Lamba, who like Trotsky, eventually sought Frida Kahlo’s embrace. Even before she became Breton's second wife, Jacqueline was a prominent artist. Breton later remarried once more and had throughout his life many mistresses. Jacqueline divorced Breton in 1943, tired of “remaining nameless and always referred to as 'her' or as 'the woman who inspired, Breton', or as 'Breton's wife'.” Throughout her life, Jacqueline painted in different styles, but usually almost abstract landscapes.
During her time together with Jacqueline, Frida Kahlo painted a still life with different fruits, though when Jacqueline and Breton divorced in New York four years later, Frida repainted her nature morte by including a doll figure representing Jacqueline Lamba and painted the papaya as opened up, this reminding of female genitalia. Below the painting, Frida wrote La novia que se espanta de ver la vida abierta, the bride terrified by seeing the world open.
The Portuguese artist Paula Rego has accurately portrayed women as maids to her husbands and it seems that many artistically gifted individuals have been, and are, quite often extremely self-centered.
'A handsome womanizer and accurate aesthete like Breton could often appear to be both despotic and aggressive, not least in his numerous relationships with women. Someone who got to experience this was Valetine Hugo, creator of a well-known group portrait of the surrealists Paul Éluard, André Breton, Tristan Tzara, Benjamin Péret, René Crevel and René Char, which she called the Star Constellation of Surrealism. As often is the case, this work is often reproduced without providing the name of its female creator.
Hugo’s relationship with Breton became “physical” for a time, and between July 1931 and May 1932, they lived together in extremely tumultuous and often violent circumstances. After an extraordinary aggressive incident, Hugo tried to take her own life, while dying she called Paul Éluard who at the last second got her under medical treatment. After they divorced, Breton never mentioned Valetine Hugo and she does not appear in his basic book about Surrealism – Le Surréalisme et la Peinture.
However, several other “surrealist women” were far from being as submissive to their husbands as Valentine Hugo. An example of a strong-willed and not particularly well-liked surrealist was the wealthy American artist and poet Catherine Linn Sage, known as Kay Sage. In Paris, she became known in Surrealist circles as The Princess, generous in her support of poor artist colleagues, though several of them nevertheless openly despised her because of her wealth and “superior attitude”. Breton’s friend Yves Tanguy fell violently in love with Kay Sage and left his wife for her sake, as well as he broke up his friendship with the jealous Breton. When the war broke out, Kay and Tanguy left Europe and settled in Reno, USA.
Tanguy’s and Sage’s relationship was violent to say the least. Tanguy was a strange, impulsive man, he was for example known to violently bang his own head against those of other men, even those he liked. He often attacked Kay Sage, both physically and with brutal language. On several occasions he threatened her with a knife. Tanguy did not appreciate his wife’s artwork and disliked when it was met with appreciation. At the same time, Kay Sage was often described as “difficult”; moody and haughty. Her art is more “reality-based” than her husband’s and I like it more than Yves Tanguy’s work, especially since Sage’s art generally opens up to different interpretations.
Tanguy’s death caused a severe depression in Kay Sage. She often declared that “Yves was my only friend, he understood everything.” After her husband’s death, Kay painted less and less, probably due to downheartedness, but also to an increasingly impaired vision. Instead, she wrote strange poetry in the partially invented French that she and Tanguy had used among themselves. Kay Sage also devoted herself to securing her husband’s legacy by arranging a number of exhibitions of his art and compiling a complete catalog of his works.
There are several other examples of close-knit artist couples who have mutually inspired each other and kept their lives togetherdespite widely differing characters. One such couple was the Americans Margaret Marley Modlin and her husband Elmer Modlin, who both dreamed of success, but who when they could not obtain it isolated themselves within a quite wretched, Spanish hippie existence. Elmer had had supporting roles in the TV series Bewitched and in Polanski’s Rosemary's Baby, while Margaret had marginally acted in films such as Love and Pain and the Whole Damn Thing and March or Die. However, above anything else, Elmer wanted to be known as a poet and Margaret as an artist. Although Elmer never got a poem published and Margaret did not sell a single painting. Something that does not mean that Elmer was a bad poet, or Margaret a second-rate artist. In fact, in their Spanish isolation they transformed their lives and their surroundings into a kind of universal work of art. Margaret devoted most her painting to portray Elmer and his poetic visions and the fantasy world she shared with him.
Another far more successful pair of artists is the filmmaker and artist Jan Švankmajer and his wife Eva Švankmajerová, although Eva is more of a visual artist than her more sculpturally gifted husband. Despite the fact that they collaborate in all projects, Eva is still significantly more unknown than Jan Švankmajer. Like several other surrealist women’s do, Švankmajerová depicts women’s bodies and death.
However, not all artistically gifted women are privileged enough to share their lives with creative, inspiring men, who provide them with an opportunity to create their own art. For example, it took the French-American painter Fanny Myers Brennan twenty years after the birth of her children before she could resume her painting. One of her paintings seems to allude to how life, or fate, place obstacles in the way of a creative woman – one of the renown, open highways of the American West is unexpectedly blocked by a mountain range.
Some surrealist women have managed to combine a successful professional life with their art. One such example is Grace W. Pailthorpe, who worked as a surgeon in the trenches of Flanders and later at a women’s hospital in Thessaloniki and as a general practitioner at a women’s prison in London, devoting herself to research of criminal behavior, about which she wrote scientific articles, published in the reputable medical science magazine The Lancet. In her art, Pailthorpe often portrays soft, organic forms that possibly are associated with her work as a surgeon and psychologist, for example her A Tale of Mother’s Bones.
Several female British surrealists managed to make a living from their art, like Edith Rimmington, whose work depicts difficult-to-interpret dream worlds with associations to ancient religions and/or fossilized creatures combined with modern clothing and habits.
Marion Adnams divided her time between Provence and her hometown around Derby. Her landscapes are often inspired by Derby’s surroundings, or the English coast, within which she places solitary female figures, and quite often different skeletal parts.
Perhaps because women to a greater extent than men live within their bodies; through menstruation and childbirth and not least the fact that their bodies are viewed and judged through men’s lustful glances. Someone who almost exclusively devoted her art to the depiction of female body parts was the Polish artist Alina Szapocznikow, who spent her difficult youth first in the ghettos of Pabianice and Ƚódź, then in the concentration camps of Auschwitz, Bergen-Belsen and Theresientadt. During the rest of her life, Szapocznikow rarely spoke about her war experiences, traces traces of them are discernible in all her art, which often is expressed as what she called “human landscapes”.
Female surrealism is far from being a unique European and American phenomenon. In Japan, for example, we find Toshiko Okanoue, whose photographic montages seem to reflect the work of Max Ernst and the Czech surrealists, though with allusions to Japanese war experiences and a “feminist” universe.
Several modern “manga artists”, such as Takano Aya might also be included among female surrealists. In contrast to the much older Toshiko Okanue, Takano Aya is in her paintings inspired by the unusually rich Japanese, traditional monster/folk culture.
In India we find Ganesh Pyne Savitri’s dark and often macabre art, which like its European counterparts depicts death and female reality, though firmly rooted in Indian religiosity and folk art.
Amy Nimr was in 1898 born into an Egyptian upper-class family of Lebanese, Syrian, English and French descent. She spent her time between Egypt, England and France. During World War II while her family was on a picnic in Saqqara, her son was killed by a landmine. For a time Nimr was unable to paint, but when she resumed her art it was filled with corpses, skeletons and mutilated bodies. Apart from being a unique artist Nimr was a significant poet and literary critic.
After the Suez crisis in 1956 and the emergence of an increasingly pronounced Egyptian nationalism and xenophobia, Nimr and her husband moved to Paris, where she remained until her death in 1974.
With some exceptions, such as West African sign painting, Senegalese glass painting and paintings made with bicycle lacquer in Tanzania, easel painting has only recently gained entry on most of the African continent, but in many places there is a long tradition of various forms of carvings, expressing conceptions of life that might be described as surrealistic.
When it comes to African “surrealist” female artists, they have also recently begun to express themselves through paintings. Several of them have worked in their respective home countries before the market value of their art was discovered and they gained an opportunity to travel to Europe or America, where they had greater opportunities to expand and refine their means of expression. One of the women who has found such an opportunity is the Kenyan Wangechi Mutu who is now active in the United States. She engages in installations, performances and a collage-like painting in which she, like so many other female surrealists, expresses a female body consciousness, often in grotesque forms influenced by disease, cultural trauma and gender constructions in a manner that can be both mysterious in accordance with ancient traditions and critical in a more modern sense. Mutu’s art can often seem to be both repulsive and strangely appealing.
Virtually every country appears to have its more or less famous surrealist women. Sweden has, among others, Greta Knutson Tzara who in 1924 in Paris met the already well-known and in some circles infamous Romanian poet Samuel Rosenstock, who had taken the name Tristan Tzara and found himself by the sources of both Dadaism and Surrealism. They married the following year and Greta used the inheritance from of her wealthy parents to order a “Cubist/functionalist” house from the Czech architect Adolf Loos. The Tzara couple’s home soon became a gathering place for radical artists and writers and in 1927, after an unusually difficult and extremely painful birth, their son Christophe was born.
Greta has told that throughout her life she tried to find time and peace to be able to work with her art. This was one of the reasons why she invested her money in the radical Loos building to be a home and inspiration for her and Tzara. However, Loos had worked with a vision of open spaces and with as few doors as possible, which made Greta's studio completely open to the dining room, something she thought made her life difficult. Not until after what she described as “endless struggles” was she allowed to put up a wall between her studio and the rest of the house, something that made Tzara furious – he disappeared for a week and no one knew where he had gone. It may seem like an insignificant detail, though it was Greta’s lack of freedom that made her desperate and changed what had at first been a passionate love affair and mutual inspiration into cold indifference.
During his time with Greta, Tzara wrote what has come to be considered his masterpiece. The epic poem L´Homme approximatif, the Approximate Man, which he dedicated to his wife. Through the word approximatif Tzara wanted to indicate that each and everyone of us might be perceived as an unfinished sketch for an ideal human being. Every sketch is more or less perfect, but no one is perfect and the tragedy is that we especially want those around us to be perfect and therefore suffer a hard time accepting that other people are far from being impeccable and thus are unable to perceive tall he possibilities suggested by sketch. According to Tzara, all existence is cursory, even art can never gain perfection, though that is exactly what triggers a constant inspiration – a striving to understand and try to reproduce a vision as skillfully as possible. In his quest to explain life, Tristan Tzara makes everything appear to be much more complicated than it actually is. Accordingly, his language also becomes imaginative, disorganized and imperfect:
…lives are repeated endlessly until approaching atomic thinness
and rise so high that we cannot see where they end
and we cannot discern those lives next to us,
the ultraviolet radiance of so many parallel paths,
those we could have taken,
those through which we could not enter the world,
or those that already had been gone for so long
that we have forgotten them and their time
and the ground through which the world have sucked our flesh,
salts and liquid metals that once came clear from the wells…
World War II separated Tzara and Greta. With her son Chrsitophe, she moved to Aix-en-Provence.in search of a new career. Through her friend the author René Char she did the following year join the French Resistance, becoming leader of a group that manufactured fake passports for Jews and opponents to the terror regime, as well helping to smuggle refugees across the border into Spain. It became a turning point in her life. War and occupation revealed the true nature of human beings. Greta ended up in a tangle of violence, statements and counter-statements, but also sacrifices and kindness. Tzara, who had remained in Paris, also became involved in the active resistance to the German occupation.
After the end of the war and by her return to Tzara and Paris, Greta reacted strongly to the Stalinist wave that was sweeping across Europe, a phenomenon she defined ad a “mindless café Stalinism” that “overnight” turned most Surrealists into rabid “Marxists”. After her time as organizer and active member of the resistance movement, Greta had come to realize the marginalized role that constantly was accrued to women. Within Surrealist circles, they were regarded as gentle, sweet and compliant beings, objects of an absurd worship and were generally not considered to be independently creative individuals. Within Surrealist circles women were forced to remain silent and if they said anything, no one listened to them.
Greta was a prolific writer, among other things as an art critic. Before the Second World War her critique was published in the Swedish magazine Konstrevy. Later she wrote a number of short novels and prose poems and together with Gunnar Ekelöf she translated Swedish literature into French and French into Swedish. Ekelöf, whom I consider to be one of Sweden’s foremost, if not the best, poets, had already before the war met with Tristan Tzara and Greta Knutson-Tzara in their Parisian home where he had “enjoyed himself greatly, reading his own poetry aloud, singing songs by the Swedish poet Birger Sjöberg and jojked.” Jojk is a manner of singing typical for the Sami, the Nordic indigenous people. That Ekelöf was jojking might have been due to the fact that several surrealists nurtured a romantic conception of Sami culture and spirituality.
By the end of 1942, Greta had divorced Tzara and broken with the Surrealists. However, she continued with her artistic activity while becoming increasingly interested in philosophy, mainly in its phenomenological vintage with philosophers such as Husserl and Heidegger. She kept her name and two apartments, one in Paris and one in Stockholm, and although she exhibited her art in both cities she was never accepted as equal to male artists. For example, a review in Expressen, at the time Sweden’s leading evening paper, did in 1947 describe her works of art as “coward and problem-free”, an assessment I find it quite difficult be in agreement with.
During the latter part of her life, Greta Knutson-Tzara came to describe her art as “oniric”, while depicting dreamy scenes with water, ships and fantasy figures, often monstrous, and their encounters with humans.
In psychiatry, onirism refers to a mental state, often between dream and wakefulness, when almost tangible hallucinations might occur. A so-called “oniric” movement was in 1964 established in Bucharest (Greta Knutson-Tzara was linguistically gifted and fluent in Romanian, French, German and Swedish) by the writers Dumitru Ţepeneag and Leonid Dimov, who declared “we do not dream, we create dreams”. For several years they were accepted by the Communist regime, but in 1975 Ţepeneag was deprived of his Romanian citizenship while visiting Paris. He remained in the city and dedicated himself to translating French poetry and novels into Romanian, while feeling alienated from Western commercialism, as well as communism and totalitarianism in general.
In painting and her poetry, which she usually wrote in French, Greta Knutson-Tzara expressed a dreamlike exclusion, often in the vicinity of death. As in the following poem where she hinted at the sore relationship she had had with her mother:
The dying child
Mother, I wanted to sleep under the black water,
place the burning candle by my bed under the water.
Mother, do not be angry with me, rock me to sleep.
Moon, I wanted to sleep on the Island of the Seagull,
place your candle on the cliff edge by the seagull’s nest.
Moon, rock me to sleep.
June night, I wanted to sleep between two roses,
between evening and dawn.
Roses, rock me to sleep.
Skiff, I wanted to sleep in your drifting cradle,
among the green reeds.
Skiff, rock me to sleep.
Mother, if you knew, you would not have been angry with me,
then you would have let me sleep, mother, in the bed
deep below the water.
Over the years, her feelings of isolation and exclusion got worse:
Of all the faces in thousands of cities, none shall no longer be yours – you who are alone in not knowing how the earth weighs on your chest.
Under the roots of the alder, algae grow. Dreams of the water are getting darker under the rock. Even darker is your loneliness under the hoarfrost-covered stone. No-one calls your name anymore.
Since then, ash are falling to the ground, both summer and winter. Time passes by uselessly, no longer does anyone count the days, or years, gone by.
In 1983, Greta Knutson-Tzara took her own life in Paris.
Female “surrealism” seems to a large extent to revolve around the problems of being a woman in a male-dominated world and exclusion is often interpreted in terms of a “dreamy”, alternative reality where desolation, threats and loneliness affect women trapped in and marked by their own bodies. It is not without reason that a childhood which disappeared with the bloody transformation of menstruation often haunts these women’s art and writing, many of whom had been doomed to a shadowy existence behind a male-controlled art that so far has been allowed to dominate the cultural scene.
Colquhoun, Ithell (2018) Goose of Hermogenes. London: Peter Owen. Danchev, Alex (ed.) (2011) 100 Artist’s Maifestos from the Futurists to the Stuckists. London: Penguin Modern Classics. Ernst, Max (1976) Une Semaine De Bonté: A Surrealistic Novel in Collage. New York: Dover. Huebner, Karla (2020) Magnetic Woman: Toyen and the Surrealist Erotic. Pittsburgh: University of Pittsburgh Press. Mansour, Joyce (1991) Julius Casar. St. Paul MN: Hourglass. Miéville, China (2017) The Last Days of New Paris. London: Picador. Nezval, Vítěslav (2005) Valerie and Her Week of Wonders. Prague: Twisted Spoon Press. Rosemont, Penelope (1998) Surrealist Women: An International Anthology. London: Athlone Press. Pendle, George (2006) Strange Angel: The Otherworldy Life of Rocket Scientist John Whiteside Parsons. Boston: Mariner Books. Seifert, Jaroslav (1998) The Poetry of Jaroslav Seifert translated by Ewald Osers. North Haven, CT: Catbird Press. Tzara, Tristan (1968) L’homme approximatif. Paris: Gallimard.
Som lärare för unga kvinnor och far till två döttrar har jag trots det faktum att jag är man trott mig förstå hur omvälvande det kan vara för ett kvinnligt barn att drabbas av de blödningar som inleder hennes könsmognad och mångåriga menstruationscykel.
Min äldsta och konstnärligt begåvade dotter frågade mig nyligen om jag möjligen kunde erinra mig en film, eller en roman, som berörde temat. Det enda jag kom att tänka på var Stephen Kings Carrie och filmen som Brian de Palma gjorde efter den romanen.
Jag kom också att tänka på en tämligen okänd italiensk barnbok. Min dotter kände givetvis till Kings och de Palmas verk och inte minst barnboken, som skrivits av en väninna till henne. Hon nämnde även en skräckfilm jag aldrig hört talas om – Valerie och hennes underbara vecka. En slags tämligen otäck Alice i Underlandet som antydde en flickas första konfrontation med erotik och hotfulla män. Menstruationen antyddes genom en blodsdroppe som i början faller på en blomma.
Min dotter berättade att hon för flera år sedan sett filmen i Brighton och att den inte varit speciellt bra, samt att den handlade om vampyrer. Eftersom hon sagt att det var en ”skräckfilm” antog jag att det kunde röra sig om ett verk av Roger Corman, eller ett av Hammer Films sämre och tämligen okända alster. Eller kanske något i stil med Andy Warhols groteska och milt sagt blodindränkta Blood for Dracula, som i själva verket regisserades av Paul Morrissey. I den filmen söker sig Dracula till Italien eftersom han antar att i ett katolskt land måste det finnas tillgång på jungfruligt blod, det enda han kan livnära sig på. Men han tar miste och drabbas av våldsamma uppkastningar, svält och lidande efter att ha anfallit unga kvinnor som förrädiskt nog sagt sig vara jungfrur. Då Warhol tillfrågades om sitt bidrag till filmen svarade han: ”Jag deltar i the parties”. Filmen var i allt sitt vansinne dock tämligen roande, scenografin var utmärkt, den historiska miljön och kamera-arbetet var inte alls så uselt som jag förväntat mig. Det antar jag i varje fall, varför skulle jag annars efter femtio år minnas delar av den?
Det visade sig dock att jag hade helt fel. Valerie och hennes underbara vecka spelades in 1970 och räknas nu till den så kallade ”nya tjeckiska vågen”, med mästerverk som jag avnjöt i min hemstad Hässleholm, där de ingick i ett utbud från Filminstitutet som kallades Film Annorlunda. Genom inhandlandet av ett ovanligt billigt klippkort öppnade sig två gånger i veckan sällsamma och för mig tidigare oanade världar, frammanade av mästare som brasilianen Glauber Rocha, senegalesen Sèmbene Ousmane, japanen Kaneto Shindō, indiern Satyajit Ray, och inte minst östeuropéer som polacken Andrzej Wajda, ungraren István Szabo, samt oförglömliga pärlor från den ”tjeckiska vågen” – Miloš Formans Det brinner min sköna, Jiří Menzels Låt tågen gå och Juraj Herzs Krematören. De två senare var baserade på romaner som präglats av det lekfulla, men samtidigt mörkt tragiska och absurt stillsamma berättande som utmärker så mycken tjeckisk litteratur.
Jaromil Jireš Valerie och hennes underbara vecka har åtskilliga beundrare, men enligt min mening håller den inte måttet för att kunna nämnas tillsammans med de filmer jag nämnde. Den är visserligen lyriskt filmad, med utsökta scenerier. ”Kommendanten” som ständigt växlar skepnad – vampyr, vessla, intrigör, fader, hänsynslös älskare – har en viktig roll i romanen och är förvisso skrämmande gestaltad i filmen, men han förblir enbart yta, schablonartat framställd. Ett riktigt monster som Dracula eller Frankenstein har i all sin mordiskhet mänskliga drag som vi kan identifiera oss med, men Valerie och hennes underbara vecka förmådde inte framställa sådana djup.
Likaså kunde mycket ha gjorts av den kusligt perverterade mormodern, som till sitt yttre onekligen var förlänad med en otäck attraktion, men även den utvecklades under filmens gång till ett matt utanverk.
Valeries öppet, barnsligt friska ansikte är bedårande, med den trettonåriga flickans intagande fräschör besudlas genom regissörens mjukpornografiska blick.
Visserligen en mer beslöjat behagfull blick än den som präglade de på sin tid populära Emanuelle-filmerna, som utgjorde grövre uppföljare till sextiotalets Angélique-dramer, vars första del släpptes av östcensuren 1969, fem år efter premiären i Paris. I Sovjetunionen sålde Angélique, marquise des anges, Angélique, änglarnas markisinna mer än fyrtiofem miljoner biobiljetter och blev även en stor publikframgång i Polen och Tjeckoslovakien. Givetvis kunde Emanuelle inte passera järnridån, utan de visuellt erotiskt svältfödda östeuropéerna fick hålla tillgodo med en skymt av Angéliques nakna bröst och konstnärliga filmer som Valerie och hennes underbara vecka.
Jireš Valerie består av softade, skimrande bilder, som emellanåt förfaller till pinsam kitsch. Det är som nämnt även svårt att överse med de sexuella anspelningarna kring den unga Jaroslava Schallerová, som bland 1,500 flickor valdes för rollen som Valerie. Det kan förefalla märkligt att den puritanskt kommunistiska tjeckoslovakiska statens filminstitut satsade så mycket på filmatiseringen av Vitezslav Nezvals onekligen udda roman – orsaken kunde möjligen vara att författaren under senare år förfallit till socialrealistiska skildringar av kommunismens saliggörande inverkan på sunda arbetare och för att romanen, såväl som filmmanuset, var kritiskt inställd till den katolska kyrkan och allmän religiös vidskepelse.
Det är också svårförklarligt att Jireš fick göra den påkostade filmen Året innan hade han fått sin film Skämtet totalförbjuden, en film som byggde på Milan Kunderas romaner som var en vidräkning med stalinismens skadliga inverkan tjeckernas känsloliv. Kanske bidrog detta i viss mån till att den internationella filmkritiken i allmänhet visade så stor uppskattning för en film som trots sin ”lyriska” framtoning, vackra bilder och utmärka soundtrack enligt min åsikt inte kunde överskyla en mjukpornografisk, tämligen rörig och förment sofistikerad framtoning. Speciellt slutet gav ett tämligen fånigt intryck genom sin skildring av en erotisk utopi – som inte alls hade sin motsvarighet i romanen.
Som tur var hade jag innan jag såg filmen läst Nezvals originella roman, som besitter en hel del charm genom kombinationen av dröm, saga, gotisk mystik och populär tidningsföljetong. Med subtilitet och bevarad fascination blandar romanen en mängd olika stilarter och lyckas bevara en logiskt absurd drömatmosfär, uppenbart inspirerad av Alice i Underlandet, Dracula och inte minst Max Ernest fantastiska collageroman Une semaine de bonté, En vecka av välvillighet, som publicerades 1934, året innan Vítěslav Nezval skrev sin Valerie och hennes underbara vecka, som dock inte publicerades förrän 1945.
Redan som barn fascinerades jag av bilderna i Une semaine de bonté som jag funnit i en av de litterära tidskrifter som min far brukade läsa. Efter det att jag flera år senare köpte boken har jag vid åtskilliga tillfällen försjunkit i dess fantastiska värld och förundrats över Ernsts förmåga att klippa itu och kombinera bilder från en mängd viktorianska uppslagsverk och illustrerade romaner, främst Jules Marys melodrama Les damnées de Paris, Paris fördömda, föråldrade uppslagsverk och Gustave Dorés överväldigande rika produktion av fantastiska illustrationer.
Max Ernsts bok har samma skräckromantiskt, tämligen diskret erotiska stämning som Nezvals roman och liksom den kan Une semaine de bonté beskrivas som ett ”collage” baserat på skräckhistorier och gotiska romaner som då de ställdes samman redan kommit ordentligt ur modet, men dock väckte associationer till Freuds överbelastade mottagningsrum från anno dazumal där patienter berättade om sina drömmar och anfäktelser och som då Freud skrivit ner dem blev till stoff för surrealisternas konst, fantasier och spekulationer. Egentligen borde Freud ha fått sitt Nobelpris i litteratur och inte medicin.
Under 1920-talet var Nezval ledande inom den tjeckoslovakiska modernismen och grundade tillsammans med Karel Teige och den framtida nobelpristagaren Jaroslav Seifert det vänsterorienterade sällskapet Devětsil, som publicerade en mängd kulturtidskrifter och arrangerade utställningar och särpräglade happenings. Till en början inspirerades Devětsil av dadaismen och den tyska ”magiska realismen”.
Sällskapets medlemmar ifrågasatte allmänt vedertaget slentriantänkande och hyllade förändring i samklang med förnyande vetenskap, arkitektur och industri. Deras fältrop var ”Gör det nytt!”, som tolkades som att allt gammalt och förlegat skulle studeras och omskapas. ”Poetiken” bakom varje föremål skulle manas fram, det enkla fördjupas. Enligt Jaroslav Seifert borde konstnärer och författare fungera som kameror genom att öppet och förbehållslöst registrera sin omgivning, beskriva den som en fotograf väljer en kameravinkel, eller hur en regissör klipper samman en film. Det var inte originalitet som eftersträvades utan ett nytt tänkande, ett nytt sätt att betrakta omgivningen. Detta var orsaken till att Seifert deklarerade att ”konsten är död”, ett påstående som Karel Teige förtydligade genom att konstatera att ”de vackraste målningar som existerar idag är inte de som målats av någon”. Därmed menade han att konstnärer skulle sammanställa sådant som fanns omkring dem – tidningsbilder, affischer, bruksföremål – och därmed väcka associationer som kunde fördjupa vår inställning till världen. En illustration till sådant tänkande kan vara devětsilmedlemmen Adolf Hoffmeisters bild som sammanställer plundrande soldater, död, humor och krig i form av en tapet, dvs. ett bruksföremål som finns i de flesta hem.
Teige och övriga medlemmar av Devětsil funderade kring språkets natur – var det kanske en form av abstrakta bilder, förment ”slumpmässiga” illustrationer till de begrepp och föremål som omger oss? Liksom texter består språk och bilder av en sammanställning av små element – hos litteraturen i form av bokstäver som får mening genom hur de sammanställs, hos konsten färger och andra bildelement. På ett liknande sättt används sju toner till att skapa en oöverskådlig mängd musikaliska stycken, och en film är en kombination av bildrutor. De flesta poeter och konstnärer som anslutit sig till Devětsil skapade ”bildpoem”genom att kombinera bilder till collage, samtidigt som de experimenterade med fotografi, teater och film. Nedan ett bildpoem av Karel Teige.
Devětsil, Nio krafter, är det tjeckiska namnet på en växt som på engelska och svenska kallas butterbur, smörförpackning, beroende på att dess stora blad en gång i tiden användes för att packa in smör. Det tjeckiska namnet Nio krafter kommer sig av att växten sedan urminnes tider har använts för att bota en mängd åkommor – som feber, lungsjukdomar, spasmer, migrän och olika former av smärtor och allergier. Medlemmarna i Devětsil ville liksom den mångfacetterade växten råda bot på en mängd av samtidens mentala åkommor och hoppades att det skulle kunna ske genom en oväntad kombination av olika ”element och krafter” – som bilder, ord, noter och olika kroppsrörelser som baserats på ett nytt sätt att betrakta och använda äldre kunskaper och erfarenheter.
En genial medlem i Devětsil var den ryske filosofen och språkforskaren Roman Jakobson (1896-1982). Mellan 1920 och 1939 vistades han i Brno och Prag där han grundat den så kallade Pragskolan som utvecklade principer och tekniker för epokgörande språkstudier inom områden som syntax, morfologi, semantik och språkinlärning. Jakobsons teorier har haft ett stort inflytande på en mängd olika former av kommunikation, inklusive cybernetik, poesi, musik, konst och film.
Som jude tvingades Jakobson fly från Prag då tyskarna i mars 1939 ockuperade staden och inledde sin skoningslösa jakt på judar. Under 1940 vistades han i Sverige. I fruktan för att Sverige skulle invaderas av tyskarna lämnade Jakobson och hans hustru med M/S Kungsholm Sverige i slutet av maj 1941 och ankom tio dagar senare till New York. I sina memoarer skrev Jakobson:
Utan den tjänstvilliga assistansen från universitetskliniken i Uppsala och det omfattande medicinska biblioteket vid Karolinska Institutet i Stockholm, skulle jag inte ha kunnat ägna mig åt jämförande studier av språkliga och neurologiska syndrom, framförallt en omfattande klassificering av och tillämpandet terapeutiska metoder för komma underfund med orsakerna till afasi, något som idag i allt större utsträckning utgör basen för forskning kring barnspråk och afasi.
Afasi uppstår genom skador i hjärnans språkcentra och försvårar förmågan att tala, skriva och förstå språk. Jakobson slutade sin verksamhet som en internationellt respekterad professor emeritus vid Harvard University och Massachusetts Institute of Technology (MIT). Hans omfattande forskning och upptäckter har haft stor betydelse för så skilda områden som filosofi, lingvistik, socialantropologi, pedagogik, psykologi och inte minst litteratur, konst och film.
Förutom kommunikation i form av konst, musik, litteratur och film fascinerades flera devětsilmedlemmarna av människan som sexuell varelse och de konstnärer och författare som anslutit sig till rörelsen kopplade i allmänhet sexualitet till konstnärlig kreativitet. De betraktade könsorganen och den njutning de gav upphov till som brännpunkten för livsbejakande vitalitet. Mest extrem i detta avseende var den hämningslöse poeten Jindřich Štyrský. Liksom många andra, samtida tjeckiska artister försökte han skapa ”poesi utan ord”, något som tog sig uttryck i abstrakt konst och komplicerade collage, ofta fyllda med en promiskuös humor som kombinerade njutning med smärta, masochism med sadism.
Štyrský var liksom sin hustru Marie Čermínová (1902–1980) en skicklig konstnär och arbetade med en mängd konstnärliga uttrycksmedel. Med Čermínová delade han ett starkt erotiskt intresse och hon bidrog med en mängd erotiska skisser till makens Erotická Revue, en tidskrift som mellan 1930–33 gavs ut och bekostades genom en hemlighållen cirkulation av 150 kopior. De flesta av Čermínovás och Štyrskýs illustrationer var collage av en tämligen skabrös art, men Čermínová bidrog även med oroande och ofta kusliga verk, som denna illustration där döden omfamnar en lus.
Paret arbetade intimt tillsammans och vistades mellan 1924 och 1930 i Paris där de umgicks med de tongivande surrealisterna André Breton och Paul Éluard. De radikala, parisiska konstnärskretsarna hade täta kontakter med de flesta av sina likasinnade tjeckiska kollegor, inte minst Teige och Nezval, som 1938 tillsammans skrev en beundrande monografi kring Štyrskýs och Čermínovás konst och poesi.
Det allt större surrealistiska inflytandet var en av orsakerna till att Devětsil upplöstes 1930 och flera av dess medlemmar gick skilda vägar, en del av dem fördjupade sig alltmer i surrealismens konst och manifest, andra ogillade gruppens koppling till kommunismen, som alltmer kommit att överskuggas av stalinismens totalitarism.
Marie Čermínová som sedemera antog pseudonymen Toyen, var i mångt och mycket en centralfigur inom Devětsil, och den tjeckiska surrealismen. Redan innan hon 1922 anslöt sig till Devětsil hade poeten Seifert uppmärksammat den sjuttonåriga arbeterskan vid en närliggande tvålfabrik, som efter att ha brutit med sin familj bodde tillsammans med sin syster i en våning mittemot Seiferts bostad:
Framför vårt hus i Husova třída i Žižkov, stötte jag ofta, vid tiden då arbetare återvände hem från Karlín-fabrikerna, på en märklig, men intressant tjej. Under en tid då kvinnans klädsel bestod av kjolar och klänningar bar den där flickan grova bomullsbyxor, en killes manchesteroverall och på huvudet hade hon en framskjuten keps, en sådan som dikesgrävare bär. På fötterna bar hon fula skor.
Det var typiskt för Seifert att uppmärksamma Čermínovás klädsel, trogen Devětsils manifest fascinerades han av hur ting formar människors tankar och beteenden. Inte minst kläder och han använde dem ofta för att beskriva människor, som i den kusligt vackra dikten Sång vid slutet i vilken han minns en judisk väninna som mördats i ett nazistiskt dödsläger:
Lyssna: om lilla Hendele.
Hon kom tillbaka till mig igår
och hon var redan tjugofyra år.
Lika graciös som Sulamith.
Hon bar en askgrå ekorrpäls
och en näsvis liten hatt,
runt halsen hade hon bundit en scarf,
blek som svag rök.
”Hendele, så väl det klär dig!
Jag trodde du var död
men under tiden har du blivit vackrare.
Jag är glad över att du är tillbaka!”
”Hur fel du har, kära vän!
Jag har varit död i tjugo år,
och du vet mycket väl
att jag enbart kom för att möta dig.”
Sulamith är Salomos älskade i Bibelns Höga Visa.
Čermínovás klädsel uppmärksammades även av en annan devětsilmedlem, arkitekten Karel Honzík, som beskrev hur hon bar
en herrkostym, en skjorta och en basker på huvudet, för det mesta hade hon händerna i byxfickorna och kanske en cigarett i mungipan. Hennes nonchalant svängande gång tycktes signalera: ”Jag bryr mig inte alls om vad ni alla tycker om mig.”
Det hindrade dock inte att Čermínová rönte stor uppskattning inom Devětsil. Hon var utan tvekan en av de främsta konstnärerna inom gruppen. Vitezslav Nezval beskrev henne:
Toyen, fullkomligt fylld av hav, lugna explosioner, obeständighet, skrik och sorg, längtande andars djupa lust, förenad med blinda geniers överflöd. […] Hon förenar mildhet med excentricitet, genial charm med bisarr fantasi, ren form med magisk improvisation.
Likt så många andra av Devětsils anhängare var Čermínová fascinerad av hur ting, inte minst kläder, skapar människor. I sin målning Parveny, Uppkomlingen, har hon framställt en ansiktslös, kvinnlig varelse som medelst två fjärilar tycks ha förenats med en skugglik mansfigur. Det är enbart den förföriskt formade panterdräkten som antyder att det rör sig om en kvinnlig gestalt och framför platsen för hennes kön öppnar sig ett pantergap, som på målningen är omgivet av ett par kvinnoläppar, formade av rödfärgad gips.
Även poeten Jaroslav Seifert var betagen i Marie Čermínová, nedan av maken Jindřich Štyrský målad med en tår under ena ögat.
Liksom Seifert, och flera av Devětsils medlemmar, inte minst den ovan nämnde språkrevolutionären Roman Jakobson, var Čermínová ytterst känslig för språkets nyanser och väl medveten om sitt egna språkbruk. På tjeckiska bestämmer exempelvis inte enbart förnamnet utan även slutet på efternamnet en persons kön. Det är ett ytterst genuspräglat språk och Čermínová, som kände sig begränsad av de förväntningar och skyldigheter som i allmänhet tillämpades på en kvinna, menade att kvinnorollen bland annat bestämdes av språket och vinnlade sig därför om att i sitt tal alltid använda den tjeckiska, maskulina singularformen.
Seifert skrev att Toyen ogillade att bli särbehandlad som kvinna och då de en dag satt tillsammans på ett av Prags många kaféer bad hon honom att finna ett könsneutralt namn åt henne. Seifert skrev då ner några bokstäver på en servett och arrangerade dem sedan i mängd sammanställningar, då bokstäverna bildade det könsneutrala ”Toyen” antog Čermínová ordet som sitt namn. Senare förklarade Toyen att hon tilltalats av associationen till det franska ordet citoyen, medborgare och för egen del lagt beslag på ordets senare del.
Efter det att nazisterna efter 1939 höll Prag i sitt kvävande grepp försvårades Toyens liv. Hennes livskamrat Jindřich Štyrský dog i lunginflammation 1942 och paret hade då den judiske poeten Jindřich Heisler dold i sin lägenhet, där han tillbringade större delen av sina dagar och nätter i deras badrum. Till en början hade Heisler även dolt sig hos Teige och hos sin syster, men då de varit nära att falla i Gestapos händer flyttade han till Toyen och Štyrský och lämnade under fyra års tid inte deras lägenhet. Nedan syns Toyen, Heisler och Teige på en uteservering i Prag, strax innan staden ockuperades av tyskarna.
Heisler gav ut sitt första diktverk 1939, med fem teckningar av Toyen och omslag av Štyrský. Femton exemplar trycktes på tjeckiska och 40 på tyska, de senare böckerna uppmärksammades av Gestapo och Heisler fick snabbt gå under jorden. För att sysselsätta sig själva och den alltmer klaustrofobiske Heisler – Štyrský blev allt sämre och avled ett år efter det att Heisler flyttat in hos dem – skrev och tecknade de tre poeterna/konstnärerna oavbrutet en mängd små böcker. Efter Štyrskýs död fortsatte Toyen och Heisler att varje dag skapa vad som blev en stor mängd illustrerade böcker. Toyen fortsatte hela sitt liv med sådan verksamhet och vid sin död 1980 hade hon skapat fler än femhundra märkliga böcker, av vilka var och en kan betraktas som ett konstverk.
Under den tyska ockupationen spred Toyen och Heilser sina verk, utan angivelse av förlag eller plats, som en del av en inrikes motståndsrörelse. Först skrev Heisler dikter och Toyen illustrerade dem, men deras verksamhet blev ständigt mer mångfacetterad.
Genom Sömnens Kasematt skapade de 1941 sitt mest kända, gemensamma verk. Kasematt är ett rum i en bastion där kanoner och andra artilleripjäser har placerats.
I boken omgavs Heislers maskinskrivna ord av fotomontage, collage, teckningar och ”materialiserad poesi” dvs fotografier av olika föremål som Toyen och Heisler arrangerat i lägenheten.
Heisler skrev:
Alla trappor är stängda.
Alla munnar tilltäppta inifrån.
Ingen pickar längre efter kornen.
Hönorna har kvävts till döds och elden släckts.
En halv kyckling och en blöt bit bröd
sänder sin sista hagelskur mot himlen,
där ett genomskinligt paraply av leverhud spänns upp.
På Moderna Muséet i Stockholm finns Toyens målning Myten om Ljuset. Vi ser Heislers skugga avteckna sig mot dörren till badrummet, där han höll sig dold för Gestapo och nyfikna grannar. Han räcker fram en uppriven planta – ett försök till kontakt med omvärlden? Kanske en ”materialiserad dikt” som minner om hans längtan efter ljus, frihet och natur? Ett par behandskade kvinnohänder formar en skuggbild – en varg? Eller kanske en av Gestapos dobermannar? Är det en varning, eller skvallrar skuggan om ett kommande förräderi?
Men, tillbaka till inledningen. Berättar Vítěslav Nezvals Valerie och hennes underbara vecka verkligen om en ung kvinnas menstruation? Genom sin symbolmättade handling, brädfylld som den är med blod, underjordiska gravkamrar, unken religiositet, jungfrur, vampyrer och hotfullt lockande erotik, handlar romanen onekligen om en ung kvinnas sexuella uppvaknande.
Nezvals roman tar sin början med att Valerie dold i en täckt vagn blir vittne till hur Kommendanten i skepnad av en iller sliter sönder hennes mormoders höns. Hon vänder bort blicken och börjar i månskenet betrakta sina nakna fötter:
Medan hon blickade mot dem kände hon hur en liten spindel spann en tråd längs insidan av hennes lår. Hon lyfte ögonen mot himlen och tänkte inte mer på den ovanliga känslan.
Valerie vänder blicken och ser hur illern sliter huvudet av en höna. Något senare är hon i färd med att smyga ut ur vagnen, alltmedan hon kastar en oroad blick mot lyktan ovanför hönshusets dörr.
En annan tupp gol och besvarades långt i fjärran av två andra. Men natten förblev oförändrad. Då Valerie blickade mot dörren såg hon hur tio nattfjärilar svärmade kring lyktan. Hon kände att den lilla spindeln nu nått fram till ankeln på hennes vänstra fot. Hon tittade ner mot den och såg då till sin stora förfäran hur en tunn strimma av blod sipprade över hennes fotled.
Och Toyen? Det skulle inte förvåna mig om en kvinna som hon, någon som funderat intensivt kring feminitet och erotik, fångenskap och frihet, inte hade tangerat tematiken kring menstruation, blod och kvinnlighet. Kanske kan sådana tankar spåras i Toyens ödsligt kusliga Sovande från 1937.
En flicka med fjärilshåv blickar under en mörk himmel ut över ett tomt, sterilt fält. Är det grynings- eller skymningsljus som lägrat sig vid horisonten? En flicka? Vad betraktaren konfronteras med är i själva inte alls någon människa, enbart en tom klänning. Klänning? Snarast en slags öppen strut som krönt av en peruk fritt svävar över marken. Är den gjord av metall? Det tycks som om det tomma skalet har smutsats ner, eller oxiderats. Är de svarta strimmorna på höger sida tecken på förruttnelse, eller är de en slags föroreningar? De är kanske något helt annat. De kan vara fjädrar, antydan om en vinge. Fjärilshåven är tom. Toyen framställde ofta fjärilar men i Sovande finns inget liv. Handlar hennes målning om sorgen över en förlorad barndom? Om den växande kvinnan betraktad som ett tomt skal, utan förankring, såvida hon inte är gift eller förmögen och därigenom tvingad att värnlös möta en hotfull och oviss framtid?
Jag har tidigare konstaterat att då jag funderar på ett blogginlägg så dyker böcker upp ur det blå och påverkar mitt skrivande. Då jag en vecka innan den stängde ner (COVID-19 har gått hårt åt Roms bokhandlar), plockade jag i den engelska bokhandeln impulsivt upp en ovanligt underlig roman – China Miévilles The Last Days of New Paris.
John Whiteside Parsons befinner sig 1940 i Marseille där han får kontakt med en grupp surrealister som väntar på båtlägenhet för att fly från Frankrike. Otroligt nog är Parsons en verklig person; en avgörande pionjär då det gällde raketteknik och samtidigt ledare för den Thelemiska Ordo Templi Orientis som grundats av den galne ockultisten och sexualmystikern Alestair Crowley. Dock
befann sig Parsons inte i Marseille 1940, faktum är att han med undantag för då han som trettonåring besökte Frankrike i sällskap med sin mor och sina förmögna morföräldrar aldrig vistades utanför USA. Men förutom det är Miévilles val av Parsons som protagonist i en vansinnig surrealistisk härva synnerligen välbetänkt. En genial, i stort sett självlärd kemist, raketforskare, science fiction-fan och mer än lovligt galen ockultist, utan vars insatser framtidens månfärder och satellituppskjutningar varit omöjliga. Något han inte fick uppleva eftersom han 1952 råkade spränga sig själv i luften.
Besatt av sina livsvådliga experiment och en vildvuxen beläsenhet var Parsons en slags samtida Don Quijote som kom att leva i en absurd, magisk, parallell verklighet, men som stilig, charmerande och emellanåt tämligen charmerande och övertygande person lyckades Parsons till skillnad från Riddaren av den Sorgliga Skepnaden samla ett antal virrhjärnor kring sig, tills han drabbades av
någon form av psykos när Parsons känslomässiga liv kastats in i kaos och hans yrkesmässiga prestationer trätt tillbaka längre in i det förflutna, och han komma att klänga sig hålla fast vid sin magi som om det vore en flotte på ett stormande hav.
I Miévilles roman söker Parsons i Marseille efter Ithell Colquhoun en annan anhängare till Crowley men också konstnär, författare, ockultist och magiker. Han finner dock att Ithell på grund av sina galna åsikter och underliga beteende har blivit utesluten ur surrealistgruppen, inte olikt de omständigheter som gjort att Parsons avlägsnats från företaget Aerojet, som han varit med om att grunda, och därefter hamnat under ständiga misstankar från FBI:s sida, som samlade ihop en diger dossier kring hans ledarskap över sexmagisk sekt, kommunistiska umgänge och hazardous workplace conduct, vådligt arbetsplatsbeteende.
Ithell Colquhoun, som i själva verket aldrig var i kontakt med Parsons, var inte enbart en skicklig konstnär utan även författare till bisarra romaner, exempelvis Hermogenes gås i vilken berätterskan hamnar i sin farbrors labyrintiska gård på en enslig ö och där trasslas in i en ständigt växlande härva av alkemi och magi. I Miévilles förvirrande roman föröker Parsons kontakta Colquhoun för att med hennes hjälp kunna materialisera skadliga tankar och med sina raketer sända dem till Berlin för att där skapa kaos och förvirring, som förhoppningsvis skulle kunna leda till nazismens sammanbrott.
Varian Fry, som i realiteten hjälpte en stor mängd författare och konstnärer att fly från nazisternas terror, introducerar Parsons för en grupp surrealister han har boende i en nedsliten artonrumsvilla, Villa Air-Bel, belägen i en av Marseilles förorter där de avvaktar att beviljas visa till USA.
Surrealisterna fördrev tiden med att måla, ägnade sig åt underliga, egenhändigt uppfunna sällskapsspel, design av spelkort och skapandet av cadavre exquis, utsökta lik, vilket betydde att de kollektivt skapande konstnärerna lade till en sektion av en teckning, eller ett kollage utan att se vad de övriga tidigare hade åstadkommit. De skrev också dikter och romanfragment, som de läste upp för varandra.
Allt detta stämmer överens med verkligheten, men inte att Parsons, som kände sig utesluten ur den illustra gruppen, diskret samlade upp teckningar, dikter, romanfragment och bilder av surrealistiska målningar och genom ockult, alkemistiska metoder lyckades omvandla dem till en slags materia som den marxistiskt anstrukne Parsons inneslöt i en anordning som han avsåg att medelst en raket sända till Berlin och låta explodera över staden.
Dessvärre blev Parsons verk stulet och exploderade på ett kafé i Paris, istället för i Berlin. I konstens ovedersägliga huvudstad släpptes därmed loss en mängd vansinniga manifs, det vill säga påtagliga ”manifestationer” av surrealistisk konst – som flygplansslukande växter, vargbord, förmänskligade cyklar, kringvacklande cadavres exquises och en skottsäker pyjamas. I detta kaos kämpar franska motståndsmän, av vilka flera faktiskt var surrealister, mot tyska arméenheter, understödda av franska överlöpare och SS-vetenskapsmän, som i sin tjänst har präster, tyska ockultister och konstnärer. Genom att dissekera franska, surrealistiska manifs skapar SS och Gestapo egna monster, baserade på nazistiska muskelknuttestatyer av Thorak och Breker.
De levandegjorde även ett existerande självporträtt av den unge Adolf Hitler, där han framställde sig sittande på stenbro med fötterna dinglande över en röd flod. Kanske en föraning om det blodbad han snart skulle dränka världen i. För att visa att det rörde sig om ett självporträtt hade den unge Adolf markerat gestalten med ett X och bredvid det skrivit sin signatur ”AH”.
Det var inte enbart surrealistiska konstverk som Parsons laddat sin bomb med, utan även en mängd dikter och andra skrifter. Den skottsäkra pyjamasen var exempelvis baserad på en dikt av Simone Yoyotte (1910 -1933), som tillsammans med sin bror från Martinique anlänt till Paris där de blivit medlemmar av en grupp svarta surrealister från Karibien och Madagaskar, som gav ut en tidskrift kallad Légitime Défense. Legitimt försvar, som i dikter och artiklar angrep den franska kolonialismen. En prosadikt av den nu tämligen okända Yoyotte, som dog ung och varit en djärv förkämpe för feminism och antirasism:
En blek blå linje i en påtvingad episod: Jag klipper ett hål i Republikens flagga.
Min vackra fågel i stuprännornas oavbrutna skvalande, jag anropar dig, men tro inte att jag kommer tillbaka. Ett vackert efternamns vackra fjäderskrud ignorerar inte att kungöra min fruktan för glaciärernas vind. Min sköna åskfågel, född ur längtan och glädjen över en redan nergången sol, samt mängden av mina förvirrade törnen inom en enhetlig ångest skapad ur en vistelse som jag inte ville påtvinga dig, min fågel […] Jag har dag som natt vandrat genom förtvivlans tempel och medan jag bemästrade alla mina stora sorger såg jag dig överallt, vackra fågel. [...] Rhododendrons åkallan vid aprils början liknar din skuggas musik, värdelösa fågel, som enbart känner uppror tillsammans med alla de stora träd som kantar avenyerna och alla boulevarderna, då bankettsalarnas trumpet genljuder under den kvinnas fönster som ännu inte känner kärleken.
Bland en hel del annat som fascinerade mig i Miévilles bisarra roman var den stora mängd kvinnliga surrealister som förekommer i den. Författaren fick mig att inse vilken avgörande roll kvinnor haft inom surrealismen. Både som inspiration för de ofta ytterst självcentrerade män som dominerade rörelsen och som överskuggat kvinnornas roll, inte enbart som inspiratörer för deras verk, men också i deras egenskap av självständigt skapande individer med en stor betydelse för rörelsens framväxt och fortbestånd. Kvinnors som trots att deras konst var minst lika revolutionerande, expressiv och skicklig som de manliga surrealisternas likväl har kommit helt i skymundan av de numera välkända och allmänt hyllade männen.
Det är först på senare tid som mästare som Frida Kahlo, Leonora Carrington, Remedios Varo, Meret Oppenheim och Leonor Fini uppmärksammats av en större publik, men de utgör enbart den synliga delen av ett väldigt isberg och som fallet är med all betydande surrealistisk konst har detta isberg förgreningar djupt ner i det undermedvetna. Det är i stort sett enbart under de senaste decennierna som en och annan samlingsutställning har ägnats åt surrealistkvinnor. En entré till denna skattkammare av djuplodande, feministiskt anstrukna konst var exempelvis 2020-års Fantastiske kvinder, en utställning i Humlebaeks Lousiana Museum för vilken Leonora Carringtons Kattkvinna kan stå som emblem för den märkliga och hittills i stort sett okända värld som öppnades där.
När jag nu läser om dessa kvinnors konst och litteratur, ovanligt många av dem var även särpräglade poeter och romanförfattare, slår det mig att flera av dem betraktade världen utifrån ett ett alldeles speciellt perspektiv. Präglade av sin påtvingade kvinnoroll förmådde de som skapande konstnärer vidarebefordra en utomståendes skarpa blick på sin omvärld. Till stor del färgade deras unika ståndpunkt även ett slags bejakande av sitt utanförskap. Surrealistkvinnorna kunde på ett liknande sätt som homosexuella mästare som då Proust, Gide och James skapa en unik litteratur och likt färgade författare som Wright, Ellison och Baldwin förmedla inblickar i en plågsam och påtvingad marginalisering.
Surrealistkvinnornas litterära och konstnärliga värld frambesvärjer allt som oftast en erotisk färgad, ofta kuslig och grotesk värld. Vi närmare eftertanke har många kvinnliga författare rört sig i en sådan mystisk och ofta skräckanfrätt värld, med en början hos de gotiska mästarinnorna Mary Shelley, Emelie Brontë och Ann Radcliffe, fram till J.K. Rowlings alster och unika spökhistorier som Susan Hills Kvinnan i svart och Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House, eller Angela Carters geniala omskrivningar av Perraults skräckhistorier i The Bloody Chamber. En skräckromatisk blandning av det vardagliga med det fantastiska som får mig att tänka på Rose Nestlers samtida konst. Exempelvis hennes Weird Sisters, Kusliga systrar - sök videon på nätet och se till att få med ljudet
Surrealismens djupborrningar ner i det undermedvetnas ”mest förbjudna” har färgat flera ”romaner” som Nelly Kaplans underliga vampyrvärldar med dess nekrofiler, robotar och spöken, som emellanåt kan bli lika osmakliga som Poppy Z. Brites skildringar av ett perverterat och mystiskt New Orleans.
Eller Joyce Mansour som föddes i England, växte upp i Egypten och sedermera genom en förmögen make blev del i den franska surrealismen och vars böcker präglas av erotik och raseri. Som i Julius Caesar där ett tvillingpar som fötts i Sodom bor på ett berg lika stort som Frankrike där de hädar Gud, plågas av sin feta amma Julius Caesar och svär ”att dricka allt blod i världen”.
För mig går sådant utöver gränsen för vad jag kan uppskatta och eftersom jag inte finner vare sig sadism eller masochism speciellt roande söker jag mig hellre till de surrealistiska kvinnornas konstverk, även om det bland många av dem finns underströmmar av såväl uppdämt erotiskta perversioner och revoltförsök så attraheras jag mer av Leonora Carringtons och Remedios Varos sagovärldar än de surrealistiska ”kvinnoromaner” som kommit i min väg.
Jag upptäckte Carrington och Varo vid ett besök i Mexiko där Carringtons stora fresk i Mexico Citys Antropologiska nationella museum fick mig att söka upp hennes särpräglade konst och romaner.
Samtidigt upptäckte jag där på en omfattande retrospektiv utställning den för mig tidigare okända Remedios Varos konst, som fortsatt fascinera mig, inte minst för att den påminner mig om Tove Janssons finurligt trollska Muminvärld, som ända sedan barndomen varit mig till stor glädje och inspiration.
Det var för övrigt i Mexiko, med dess öppna flyktingpolitik, som flera europeiska ”surrealistiska” kvinnor hamnade på flykt undan terror och likriktning på den naziockuperade europeiska kontinenten. En del av dem var även på flykt från sina kontrollerande och förkvävande män.
De kom på olika vägar och av olika orsaker. Den ungerska fotografen Kati Horna kom med sin make, efter att efter den spanska republikens fall 1939 ha flytt till Paris, men där uteslutits från det socialistiska partiet och sedan gett sig av inför det nazistiska hotet. Även spanjorskan Remedios Varo följde sin socialistiske make på flykt från Paris inför nazisternas ankomst, ett år innan hade även de flytt från Spanien efter Republikens sammanbrott.
Samma år som Horna och Varo anlände till Mexiko kom även Alice Rahon dit i sällskap med sin make, men inte på flykt undan förföljelse, utan på inbjudan av det mexikanska konstnärsparet Kahlo/Rivera, fast oron på den europeiska kontinenten fick dem att stanna kvar i Mexiko.
Alice Rahon föddes i Frankrike med förmögna engelska föräldrar. Tre år gammal skadades hon allvarligt och tillbringade en längre tid gipsad, sängbunden och isolerad från andra barn. Då hon tillfrisknat gjorde hennes svaghet att hon ofta var skild från barnsliga lekar och upplevelser, förvärrat av att hon vid tolv års ålder åter bröt sina ben. Hon blev gravid vid unga år, men barnet var mentalskadat och dog något år efter födseln och Alice Rahon var sedan dess oförmögen att bli gravid. Sextiotvå år gammal föll hon nerför en trappa och skadade sin ryggrad, men vägrade att ta emot medicinsk behandling genom att konstatera att läkarna plågat henne tillräckligt som barn. Tjugo år senare dog hon efter att tillbringat sin tid så gott som isolerad från omvärlden.
Fram till Frida Kahlos död 1954 stod henne Alice Rahon henne mycket nära. De delade sina frustrationer från sårade och ömtåliga kroppar och oförmågan att få barn, såväl som vanan att använda konst och skrivande för att fördriva smärta och frustration. De var även ytterst intresserade av mexikansk folkkonst, men i Rahons fall omformades detta intresse under senare år till ett abstrakt måleri.
Samtidigt som Alice Rahon kom till Mexiko tog sig italienskan Leonor Fini och spanjorskan Maruja Mallo till Argentina. Maruja flydde efter att under Spanska inbördeskriget ha stridit på republikanernas sida, där hade hon varit minst lika välkänd för sin konst som för sitt egensinniga uppträdande. Hon var exempelvis anarkist och antikatolik och hade arresterats efter att under en mässa ha cyklat in i en kyrka. Marujas konst präglades som så mycket annan surrealistiskt uttryckssätt av narcissism, erotik och död.
Leonor Fini var också som person och konstnär ovanligt självständig och konstroversiell. Hon spelade ofta i såväl tavlor som fotografier ut sin exhibitionistiska och ”poly-amorösa” läggning.
Flera av de ”surrealistiska” kvinnorna var uppseendeväckande vackra och framställde sig som sådana i sina konstverk. Som Dorothea Tanning, som under tjuugo år blev Max Ernst följeslagereska, fram till hans död 1976, efter det att han varit gift med såväl Leonora Carrington som Peggy Guggenheim.
Bridget Bate Tichenor ”en glamorös, slank skönhet med stora azurblå ögon och parktfullt svart hår” hade arbetat som modell för Coco Chanel och figurerat på uppslag i Vogue, hamnade även hon i Mexiko, men inte som flykting. Född och verksam i Paris kom hon till Mexiko från New York, lockad av kretsen kring Frida Kahlo.
Det var inte enbart parets Rivera/Kahlos konst och karisma som lockade artister att kontakta dem, utan även det faktum att de var kända som radikala, men samtidigt obundna kommunister, liksom María Izquerido en annan vid den tiden välkänd konstnär. Som Frida Kahlo var Izquerido sambo med en välkänd mexikansk konstnär, i hennes fall Rufino Tamayo, och liksom Kahlo målade hon i en ”primitivistisk” ofta surrealistisk stil.
Tichenors konst rör sig ofta kring det utanförskap som hon trots sin karismatiska utstrålning led av. Exempelvis i nedanstående målning där en exotiskt vacker kvinna sitter innesluten i ett isblock, omgiven av hotande ormar och insekter tycks hon sända upp en nödsignal, likt de ”bengaliska eldar” som tänds av skeppsbrutna. Den av is inneslutna kvinnan får mig att tänka på en annan konstnär – Anna Kavan och hennes roman Is. Likt flera ”surrealistkvinnor” var Cavan en ytterst känslig individ som sökte sig till förhållande efter förhållande. Hon var narkoman och ofta intagen på sanatorier och mentalkliniker.
Det är typiskt att kvinnliga konstnärer och författare i allmänhet nämns i samband med sina mer välkända gemåler och/eller älskare och sambos¨, samt betraktas som en slags bihang till dem. Om de överhuvudtaget nämns är det i allmänhet som ”inspiratörer”, eller att deras konst präglats av deras förhållande till manliga genier. Ett faktum som överskuggar att dessa kvinnor redan innan de mötte sina berömda män var aktiva konstnärinnor och författare och att de liksom sin manliga följeslagare träffat dem inom de artistiska kretsar där de rörde sig och i allmänhet – även om de, liksom Frida Kahlo, levde i skuggan av starka, manliga personligheter - ofta skildrade sina såriga relationer med dem, så var de likväl ytterst speciella och ofta starka personligheter.
En annan vacker kvinna vars karriär och ryktbarhet kom att präglas av hennes förhållande till en välkänd man var den belgiska konstnärinnan Rachel Baes som hade ett förhållande med den rabiate fascisten Joris Van Severen, ledare för Verdinaso, ett ultranationalistiskt fascistinspirerat parti som likväl var anti-nazisitiskt och pro-stalinistiskt. Joris Van Severen avrättades utan rättegång 1940 av fransmännen och Baes återhämtade sig aldrig från förlusten, samtidigt som hon genom sitt förhållande till Van Severen isolerades och det var först efter hennes död, efter ett liv som folkskygg enlsling i Brügge, som hennes konst 1983 började uppmärksammas i någon högre grad.
Belgisk surrealist var även den subversiva, antiklerikala och stalinistiska konstnärinnan och filmskaparen Jane Gravero. Hennes deltagande i en åtalad erotisk-freudiansk filmfars riktad mot kyrkan kom att prägla hennes liv och konstnärliga verksamhet, som ständigt återkommer till kvinnan som ett erotiskt objekt. Hennes stil, som påminner om de betydligt mer välkända belgarna Magritte och Delvaux, samt holländarna Willink och Moesman, gjorde att hon hamnade i skuggan av dessa mer välkända kollegoe och hon kom att betraktas som en "plagiatör" även även om hon utvecklat sin konst och synsätt parallellt med dessa konstnärer och i sin konst var betydligt mer mångfacetterad.
Betydande konstnärinnor som hamnat i Mexiko hade även de marginaliserats av sina män. En av dem var Leonora Carrington som efter stort fysiskt lidande hamnat i det mer välkomnande ”exotiska” landet och med tiden kom att uppskattas som en av dess konstnärliga storheter, med flera betydande beställningsverk som muralist.
Då Leonora Carrington 1940 kom till Mexiko och där till en början omhändertogs av Kati Horna var hon som en skadskjuten fågel. Hennes älskade och beundrade Max Ernst hade likt flera andra surrealister genom Varian Frys försorg blivit räddad över till USA. Innan Ernst kom till USA hade han gripits av Gestapo och Carrington hade då blivit rådd att söka sig till Madrid, där genomgick hon dock en allvarlig mental kris, tvångsintogs på ett mentalsjukhus och utsattes för upprepade elchocker medan hon behandlades med tunga droger som cardiazol och luminal. Efter att ha blivit utskriven övcervakades hon av en vårdare som avslöjade att hennes föräldrar begärt att hon skulle överföras till ett sydafrikanskt vårdhem. Då Carrington i Lissabon skulle föras ombord på ett skepp destinerat till Kapstaden lyckades hon avvika och söka asyl på mexikanska ambassaden vars ambassadör Renato Leduc hon träffat hos Picasso. Leduc gick med på att gifta sig med Leonora Carrington för att på så sätt kunna ta med henne till Mexiko. I Mexiko nåddes Carrington av meddelandet att Max Ernst i New York gift sig med miljonärskan och konstmecenaten Peggy Guggenheim. Carrington skilde sig sedermera från Leduc och gifte sig med en god vän till Kati Horna – Emerico Weisz, liksom Horna flykting från det Spanska inbördeskriget, ungrare och fotograf.
I april 1938 anlämnde ”surrealistpåven” André Breton till Mexiko och välkomnades där av Diego Rivera och Frida Kahlo och bodde tillsammans med sin hustru, Jacqueline Lamba, under sju månader i Rivera/Kahlos berömda Blå hus, där även Leon Trotsky och hans hustru Natalja Sedova var bosatta fram till 1939, då de blev ovänner med Rivera.
Breton skrev tillsammans med Trotsky ett manifest de kallade för Manifest för en fri, revolutionär konst i vilket de förordade skapandet av en Internationell federation bestående av framträdande konstnärer och författare världen över. Efter återvändandet från Mexiko satte Breton igång med att organisera Federationen och lyckades få flera välkända konstnärer och författare som Yves Tanguy, André Masson, Victor Serge, Herbert Red, Ignazio Silone och George Orwell att sluta upp bakom honom och Trotsky. Hela företaget klappade snart dock ihop. Breton erkände för Trotsky att:
kanske är jag trots allt inte så skicklig som organisatör, men samtidigt tycks det mig som om jag har ställts inför enorma hinder.
Förföljd som han var av Stalin och hans trogna hantlangare runtom i världen, bad Trotsky (som trots sin imponerande intelligens knappast var ett av Guds bästa barn) att Rivera skulle ersätta honom som undertecknare av det globalt spridda manifestet. Från Buenos Aires grymtade Borges några sanningens ord:
Jag tror och det är min enda tro … att marxismen (som lutheranism, som månen, som en häst, som en rad från Shakespeare) kan utgöra inspiration för konst, men det är absurt att förordna att det är den enda inspirationen. Det är absurt att hävda att konst skulle utgöra en politisk avdelning. Det är emellertid precis vad detta otroliga manifest hävdar ... en usel, oberoende konst som de föreställer sig skall vara underordnad kommittéers pedanteri.
På ett fotografi vänder sig de tre konstnärliga och politiska giganterna, Breton, Ruvera och Trotsky sig till Bretons späda hustru, Jacqueline Lamba, som liksom Trotsky sökte sig till Frida Kahlos omfamning. Redan innan hon blev Bretons andra hustru var Jacqueline en framstående konstnär. Breton gifte sig ännu en gång och hade under sitt liv en mängd älskarinnor. Jacqueline skiljde sig 1943 från Breton, trött på att vara ”utan namn och refererad till som kvinnan som inspirerade, eller enbart var Bretons hustru.” Under hela sitt liv målade Jacqueline i olika stilarter, men oftast särpräglade, i det närmaste abstrakta landskap.
Under sin tid tillsammans Jacqueline målade Frida Kahlo ett stilleben med olika frukter, men då Jacqueline och Breton fyra år senare skilde sig i New York målade Frida om sin tavla genom att inkludera en dockgestalt som förställde Jacqueline Lamba och målade papayan så att den öppnats och kommit att lika ett kvinnligt könsorgan. Under tavlan skrev Frida La novia que se espanta de ver la vida abierta, bruden skrämd över att se världen öppen.
Den portugisiska konstnärinnan Paula Rego har träffsäkert skildrat kvinnor som tjänarinnor till sina män och det tycks som om många artistiskt begåvade individer ofta är ytterst självcentrerade.
En stilig kvinnotjusare och träffsäker estet som Breton kunde ofta framstå som såväl despotisk och aggressiv, inte minst i sina talrika förhållanden till kvinnor. Någon som fick erfara detta var Valetine Hugo, skapare av ett välkänt grupporträtt av surrealisterna Paul Éluard, André Breton, Tristan Tzara, Benjamin Péret, René Crevel och René Char, som hon kallade Surrealismens stjärnkonstellation. I vanlig ordning reproduceras ofta detta verk av en kvinnlig artist utan angivande av namnet på dess skapare.
Hugos förhållande med Breton blev under en tid ”fysiskt” och mellan juli 1931 och maj 1932 levde de tillsammans under ytterst tumultartade och ofta våldsamma omständigheter. Efter ett aggressivt uppträdande dem emellan försökte Hugo ta sitt liv, döende ringde hon efter Paul Eluard som i sista sekund fick henne under medicinsk behandling. Efter det att de skilts åt nämnde Breton aldrig Valetine Hugo och hon förekommer inte alls i hans grundbok om surrealismen Le Surréalisme et la Peinture.
Flera andra ”surrealistkvinnor” var dock inte så underosdnade sina män som Valentine Hugo. Ett exempel på en viljestark och inte speciellt omtyckt surrealist var den förmögna amerikanskan Katherine Linn Sage, känd som Kay Sage. I Paris blev hon i surrealistkretsar känd som Furstinnan, generös i sitt stöd till fattiga konstnärskollegor, men flera av dem föraktade henne likväl på grund av hennes förmögenhet och ”överlägsna attityd”. Bretons vän Yves Tanguy blev våldsamt förälskad i Kay Sage och lämnade för hennes skull sin hustru och bröt med den svartsjuke Breton. Då kriget bröt ut lämnade Kay och Tanguy Europa och bosatte sig i Reno i USA.
Tanguys och Sages förhållande var milt sagt våldsamt. Tanguy var en märklig, impulsiv man, exempelvis var han känd för att ge andra män, även de han gillade, ”danska skallar”. Han attackerade ofta Kay Sage, såväl med ett brutalt språkbruk som handripligt. Vid flera tillfällen hotade han henne med en kniv. Tanguy uppskattade inte hustruns konst och ogillade då den möttes med uppskattning. Samtidigt beskrevs Kay Sage ofta som ”svår”, lynnig och högdragen. Hennes konst är mer ”verklighetsförankrad” än makens och personligen uppskattar jag den mer än Yves Tanguys verk, speciellt som Sages konst i allmänhet öppnar sig för olika tolkningar.
Tanguys död ledde hos Kay Sage till en svårartad depression . Hon deklarerade ofta att ”Yves var min enda vän, han förstod allt”. Efter makens död målade Kay alltmer sällan, antagligen beroende på svårmod, men också på en alltmer försämrad syn. Hon skrev istället märklig poesi på den delvis uppfunna franska som hon och Tanguy brukade använda sinsemellan. Kay Sage ägnade sig också åt att försäkra makens eftermäle genom att arrangera en mängd utställningar av hans konst och sammanställa en en fullständig katalog över hans verk.
Det finns en hel del exempel på sammansvetsade konstnärspar som ömsesidigt inspirerat varandra och hållit samman trots vitt skilda karaktärer. Ett sådant par var amerikanerna Margaret Marley Modlin och hennes make Elmer Modlin, som båda drömde om framgång, som då de inte kunde nå och isolerade sig i en fattig, spansk hippietillvaro. Elmer hade haft biroller i TVserien Bewitched och i Polanskis Rosemary´s Baby, medan Margaret marginellt hade agerat i filmer som Love and Pain and the Whole Damn Thing och March or Die. Främst ville dock Elmer bli känd som poet och Margaret som konstnär. Fast Elmer fick aldrig någon dikt publicerad och Margaret sålde inte en enda tavla. Något som inte säger att Elmer var en dålig poet, eller Margaret en usel konstnär. I själva verket omvandlade de i sin spanska isolering sina liv och omgivning till ett slags allkonstverk. Margaret ägnade exempelvis sin konst åt att i bild framställa Elmers poesi och deras gemensamma fantasivärld.
Ett annat långt mer framgångsrikt konstnärspar är filmskaparen och konstnären Jan Švankmajer och hans hustru Eva Švankmajerová, fast Eva är mer av en bildkonstnär än sin mer skulpturalt inriktade make. Trots att de samarbetar i alla projekt är Eva likväl betydligt mer okänd än Jan Švankmajer. Likt flera andra surrealistiska kvinnors konst skildrar i sin konst kropp och död.
Det är dock inte alla konstnärligt lagda kvinnor förunnat att dela sina liv med skapande, inspirerande män som ger dem möjlighet att skapa sin egen konst. Det tog exempelvis fransk-amerikanskan Fanny Myers Brennan tjugo år efter sina barns födelse innan hon åter tog upp sitt måleri. En av hennes målningar tycks anspela på hur livet, eller ödet, lägger hinder i vägen för en skapande kvinna – en av den amerikanska västerns öppna highways spärras oväntat av ett bergmassiv.
En del surrealistkvinnor har lyckats sammanlänka ett framgångsrikt yrkesliv med sin konst. Ett exempel är Grace W. Pailthorpe som arbetade som kirurg i Flanderns skyttegravar och senare vid ett kvinnosjukhus i Thessaloniki och som allmänpraktiserande läkare vid ett kvinnofängelse i London ägnade sig åt att forska kring kriminellt beteende, om vilket hon skrev vetenskapliga artiklar som publicerades i den välrenommerade tidskriften The Lancet. I sin konst framställer Pailthorpe ofta mjukt organiska former som möjligen associerar till hennes verksamhet som kirurg och psykolog, exempelvis i hennes En berättelse om mors ben.
Flera kvinnliga, brittiska surrealister lyckades försörja sig på sin konst, exempelvis Edith Rimmington vars verk skildrar svårtydda drömvärldar med associationer till antika religioner och/eller uppenbart uråldriga fossilvarelser som kombinerats med moderna persedlar.
Marion Adnams delade sin tid mellan Provence och sin hemtrakt kring Derby och hennes landskap är ofta inspirerade av Derbys omgivningar eller den engelska kusten inom vilka hon placerar ensamma kvinnogestalter, och allt som oftast olika skelettdelar.
Kvinnor lever möjligen i högre grad än män lever i sina kroppar, genom menstruationer och barnfödande och inte minst genom att deras fysysika lockelser betraktas och bedöms genom mäns lystna blickar. Någon som så gott som uteslutande ägnade sin konst åt framställa kvinnliga kroppsdelar var den polska konstnärinnan Alina Szapocznikow som tillbringade sin svåra ungdom först i ghettona i Pabianice och Ƚódź, sedan i Auschwitzs, Bergen-Belsens och Thereszientadts koncentrationsläger. Under resten av sitt liv talade Szapocznikow sällan om sina krigsupplevelser, men spåren efter dem är tydliga i all hennes konst. Som ofta tar sig uttryck i vad hon kallade ”mänskliga landskap”.
Kvinnlig surrealism är långt ifrån ett unikt europeisk och amerikansk fenomen. I Japan finner vi exempelvis Toshiko Okanoue vars fotografiska montage tycks spegla Max Ernsts och de tjeckiska surrealisternas verk, men med anspelningar till japanska krigsupplevelser och ett ”feministiskt” universum.
Flera moderna ”manga-artister” som Takano Aya kan också räknas in bland kvinnliga surrealister. I motsats till den betydligt äldre Toshiko Okanue låter sig Takano Aya i sitt måleri inspireras av den ovanligt rika japanska, traditionella monster-folkkulturen.
I Indien finner vi Ganesh Pyne Savitris mörkt makabra konst, som likt sina europeiska motsvarigheter skildrar död och kvinnlig verklighet, men förankrad i indisk religiositet och folkkonst.
Amy Nimr föddes 1898 i en egyptisk överklassfamilj av libanesiskt, syriskt, engelskt och franskt ursprung. Hon tillbringade sin tid mellan Egypten, England och Frankrike. Strax innan Andra världskriget då hennes familj var på picknick i Saqqara dödades hennes son av en landmina och under en tid var Nimr oförmögen att måla, men då hon återupptog sin konst var den fylld av lik, skelett och lemlästade kroppar. Nimr var också en betydande poet och litteraturkritiker. Efter Suezkrisen 1956 och uppkomsten av en alltmer uttalad egyptisk nationalism och främlingsfientlighet flyttade Nimr och hennes make till Paris, där hon förblev till sin död 1974.
Med vissa undantag, som västafrikanskt skyltmåleri, senegalesiska glasmålningar och tavlor målade med cykellack i Tanzania har det förställande måleriet först under senare tid vunnit inträde på större delen av den afrikanska kontinenten, men det finns på många platser en lång tradition av olika former av snideri som ger uttryck för en livsuppfattning som skulle kunna betecknas som ”surrealism”.
Då det gäller afrikanska ”surrealistiska” konstnärinnor har även de på senare tid börjat uttrycka sig genom målningar. Flera av dem har verkat i sina respektive hemländer innan deras konsts marknadsvärde upptäckts och de därigenom har fått möjlighet att ge sig av till Europa eller Amerika, där de haft större möjligheter att utöka och förfina sina uttrycksmedel. En av de kvinnor som funnit en sådan möjlighet är kenyanskan Wangechi Mutu som numera är verksam i USA. Hon ägnar sig åt installationer, perfomances och ett collageartat måleri inom vilket hon i likhet med så många andra kvinnliga surrealister uttrycker ett kvinnligt kroppsmedvetande, ofta i groteska former påverkade av sjukdom, kulturella trauman och genuskonstruktioner, på ett sätt som kan vara mystiskt i enlighet med urgamla traditioner. Mutus konst kan ofta verka vara både frånstötande och märkligt lockande.
I stort sett varje land tycks ha sina mer eller mindre kända surrealistkvinnor. Sverige har bland andra Greta Knutson Tzara som 1924 i Paris träffade den redan berömde och i vissa kretsar ökände rumänske poeten Samuel Rosenstock, som tagit sig namnet Tristan Tzara och stått vid såväl dadaismens som surrealismens källflöden. De gifte sig året efter och Greta använde arvet efter sina fömögna föräldrar till uppförandet av en ”kubistiskt funktionalistisk” bostad av den teckiske arkitekten Adolf Loos. Paret Tzaras hem blev snart en samlingspunkt för radikala konstnärer och författare och 1927 föddes, efter en ovanligt svår och ytterst plågsam förlossning, sonen Christophe.
Greta har berättat att hon under hela sitt liv försökte finna tid och ro för att kunna arbeta med sin konst. Det var bland annat en orsak till varför hon satsade sina pengar på att den radikale, österikiske arkitekten Adolf Loos skulle bygga ett hus åt henne och Tzara. Men Loos hade arbetat med en vision om öppna ytor och så få dörrar som möjligt, vilket gjorde att Gretas ateljé låg helt öppen mot matsalen, något hon tyckte gjorde hennes tillvaro besvärlig. Inte förrän efter en, som hon själv beskriver det, oändlig kamp fick hon sätta upp en vägg mellan rummen, men det gjorde Tzara rasande – han reste bort i en vecka och ingen visste vart han tagit vägen. Det kan tyckas vara en detalj, men efter vad som varit en våldsam förälskelse gjorde bristen på frihet Greta förtvivlad och kätleken och den ömsesidiga inspirationen bröts successivt ner.
Under sin tid med Greta skrev Tzara vad som kommit att betraktas som hans mästerverk - den episka dikten L´Homme approximatif, Den ungefärlige mannen, som han tillägnade sin hustru. Genom ordet approximatif ville Tzara visa att var och en av oss kan uppfattas som en ofärdig skiss till en idealisk mänsklig varelse. Varje skiss är mer eller mindre fullkomlig, men ingen är perfekt och vi vill framförallt att de som omger oss skall vara fullkomliga och vi har därför svårt att acceptera andra människor som inte är perfekta och ser inte de möjligheter som en skiss antyder. Enligt Tzara är all tillvaro skissartad, även konsten kan inte bli fullkomlig, men det det är just det som gör den till en ständig inspiration – en strävan efter att förstå och försöka återge en vision så skickligt som möjligt. I sina försök att förklara tillvaron får Tristan Tzara allt att framstå som betydligt mer komplcerat än vad det i själva verket är. Även språket blir infallsrikt, oorganiserat och ofullkomligt:
... liv upprepas oändligt tills dess det når atomens skörhet
och når så högt och långt att vi inte kan urskilja det
i förening med alla de liv som exiterar vid sidan av vårt eget.
Vi färdas färdas på så många parallella vägar
tills de som vi vi kunde ha tagit
för att förenas med världen
förloras och glöms bort så länge
att även vi borde ha glömt dem tillsammans med tiden,
samt den jord genom vilken världen har sugit upp vårt kötts
salter och flytande metaller,
de som var så klara och som sprungit fram vid källflödena brunnarna …
Det Andra världskriget skilde Tzara och Greta åt. Med sonen Chrsitophe flyttade hon till Aix-en-Provence. Hon ville börja en ny bana och genom sin vän författaren René Char gick hon året därpå med i den franska motståndsrörelsen och blev ledare för en grupp som ordnade falska pass till judar och oppositionella, medan hon hjälpte till att smuggla flyktingar över gränsen till Spanien. Det blev en vändpunkt i hennes liv. Krig och ockupation avslöjade människors rätta natur. Hon hamnade i en härva av våld, angivelser och motangivelser, men också uppoffringar och godhet. Även Tzara, som stannat kvar i Paris och där engagerat sig i det aktiva motståndet mot den tyska ockupation, genomgick en tid av omvälvande förändring.
Vid krigets slut och återkomsten till Tzara och Paris reagerade Greta starkt mot den stalinistiska vågen som svepte över Europa, ett fenomen hon kallade för en tanklös ”caféstalinism” som ”över en natt” gjorde de flesta av surrealisterna till rabiata ”marxister”. Efter sin tid som organisatör och aktiv medlem inom motståndsrörelsen hade Greta kommit att inse den marginaliserade roll som ständigt tillföll kvinnor. Inom inom surrealistkretsarna betraktades de om milda, ljuva och medgörliga varelser, föremål för en absurd dyrkan och ansågs i allmänhet inte vara självständigt skapande individer. Inom den surrealistiska gruppen tvingades kvinnor tiga och om de sa något lyssnade ingen till dem.
1942 hade Greta skilt sig från Tzara och brutit med surrealisterna. Hon fortsatte dock med sin konstnärliga verksamhet och kom alltmer att intressera sig för filosofi, främst i dess fenomenologiska tappning med filosofer som Husserl och Heidegger. Hon behöll sitt namn och två lägenheter, en i Paris och en i Stockholm och även om hon ställde ut sin konst i bägge städer blev hon aldrig accepterad som en like till manliga konstnärer. Exempelvis beskrev en recension i Expressen 1947 hennes konstverk, statyer och målningar som ”fega och problemfria”, en bedömning jag har svårt att hålla med om.
Greta var en produktiv skribent, bland annat som konstkritiker, före Andra världskriget publicerades hennes kritik bland annat i den svenska Konstrevy. Senare författade hon en mängd kortromaner och prosadikter och tillsammans med Gunnar Ekelöf översatte hon svensk litteratur till franska och fransk till svenska. Ekelöf hade redan innan kriget träffat Tristan Tzara och Greta Knutson-Tzara och umgåtts i surrealistkretsen i deras parisiska bostad där han ”stortrivdes och läste egna dikter, sjöng Birger Sjöberg och jojkade”.
Under den senare delen av sitt liv kom Greta Knutson-Tzara att beteckna sin konst som ”onirisk” och den kom att präglas av drömska scener med vatten, fartyg och fantasigestalter, ofta monstruösa, och deras möten med människor.
Inom psykiatri refererar onirism till ett mentat tillstånd, ofta mellan dröm och vaka, då i det närmaste påtagliga hallucinationer kan uppkomma. En så kallda ”onirisisk” riktning grundades 1964 i Bukarest av författarna Dumitru Ţepeneag och Leonid Dimov som deklarerade ”vi drömmer inte, vi skapar drömmar”. Under flera år accepterades de av den kommunistiska regimen, men 1975 fråntogs Ţepeneag sitt rumänska medborgarskap medan han besökte Paris. Han blev kvar och ägnar sig åt att översätta franska poeter och romanförfattare till rumänska alltmeden han känner sig främmande inför såväl västerländsk kommersialism som kommunism och totalitarism i största allmänhet.
Även i måleri och dikt, som hon oftast skrev på franska, uttryckte Greta Knutson-Tzara ett drömskt utanförskap, ofta i dödens närhet. Som i följande dikt där hon antydde sitt såriga förhållande till modern:
Det döende barnet
Mor jag ville sova under det svarta vattnet
ställ det brinnande ljuset vid min bädd under vattnet, mor,
var inte ond på mig, vagga mig till sömns.
Måne, jag ville sova på måsarnas ö,
ställ ditt ljus på klippkanten vid måsens bo,
måne, vagga mig till sömns
Juninatt, jag ville sova mellan två rosor,
mellan afton- och morgonrodnaden,
rosor vagga mig till sömns.
Eka, jag ville sova i din drivande vagga,
mitt i den gröna vassen,
eka vagga mig till sömns.
Mor, om du vetat skulle du inte ha varit ond på mig,
då skulle du låtit mig sova, mor, i den djupa bädden
under vattnet.
Med åren blev hennes känsla av isolering och utanförskap allt värre:
Av alla ansikten i tusentals städer skall inget längre vara ditt – du som är ensam om att inte veta hur jorden tynger ditt bröst.
Algerna växer under alens rötter, vattnets drömmar blir allt mörkare under klippan. Än mörkare är din ensamhet under den rimfrosttäckta stenen. Ingen ropar längre ditt namn.
Sedan dess faller aska till jorden, sommar som vinter. Tiden förrinner onyttig, ingen räknar längre dagar eller år.
1983 tog hon livet av sig i Paris.
Den kvinnliga ”surrealismen” tycks i hög grad kretsa kring de problem det innebär att vara kvinna i en mansdominerad värld och utanförskapet tolkas ofta utifrån en ”drömsk”, alternativ verklighet där ödslighet, hot och ensamhet drabbar ensamma människor instängda i och präglade av sina kroppar. Det är inte utan hur en barndom som försvunnit i och med menstruationens blodiga omvandling ofta spökar i dessa kvinnors konst och skrifter. Flera av dem hade hänvisats till en skuggtillvaro bakom en manligt kontrollerad konst som så länge har tillåtits dominera den kulturella scenen.
Danchev, Alex (ed.) (2011) 100 Artist’s Maifestos from the Futurists to the Stuckists. London: Penguin Modern Classics. Ernst, Max (1976) Une Semaine De Bonté: A Surrealistic Novel in Collage. New York: Dover. Holst, Hans (2001) Nu brinner bergen: Greta Knutson och modernismen i Paris. Ystad: Holtres. Huebner, Karla (2020) Magnetic Woman: Toyen and the Surrealist Erotic. University of Pittsburgh Press, 2020. Jangfeldt, Bengt (1997) ”Roman Jakobson in Sweden 1940–41”, i Cahiers de l’ILSL, N° 9. Nezval, Vítěslav (2005) Valerie and Her Week of Wonders. Prag: Twisted Spoon Press. Mansour, Joyce (2009) Julius Casear. Stockholm: Spinx Bokförlag. Miéville, China (2017) The Last Days of New Paris. London: Picador. Rosemont, Penelope (1998) Surrealist Women: An International Anthology. London: Athlone Press. Pendle, George (2006) Strange Angel: The Otherworldy Life of Rocket Scientist John Whiteside Parsons. Boston: Mariner Books. Seifert, Jaroslav (1998) The Poetry of Jaroslav Seifert translated by Ewald Osers. North Haven, CT: Catbird Press. Sommar, Carl Olov (1989) Gunnar Ekelöf. Stockholm: Bonniers. Tzara, Tristan (1968) L’homme approximatif. Pars: Gallimard. Tzara-Knutson, Greta (2006) Månstycken i svensk översättning av Lasse Söderberg. Lund: ellerströms.