Books are quietly resting in my bookshelves, year after year. When I look at them I wonder where and why I bought them, one day I will read them. When I few a weeks ago, travelled to Prague I brought with me One, a novel by David Karp, without any other thought than "now it may be the right time for me to read it".

I usually write my name on the first page, and when I saw that my signature was not as unreadable as it has become, I realized that I bought the book while I was still in high school. Maybe I had been tempted by the text on the cover:

You know what I intend to do with the Burden? I am going pulverize his identity, reduce him from one to zero, into nothing.

David Karp? Even if several of his novels had been published by the prestigious Penguin, a publishing house that even included One  among its Modern Classics, Carp has now disappeared into the mists of the past. Between 1952 and 1964 he wrote eleven novels, only to leave this badly paid endeavour to devote himself to the writing of scripts for TV series and commercials. 

David Karp seems in many ways to have been the archetype of a "typical, successful American". He was born in poverty on Manhattan, where he made a living as dish washer, street vendor and as barker for theatres and restaurants, before he served as a radio operator in the Pacific war, after his return he took a course of literature at a college and finally worked as freelance writer for various TV channels. Carp married when he was 22 years, moved to Los Angeles and had two sons. In 1999, he died of lung cancer - too much smoking. That's basically all the information I could mine from the web.

Perhaps Karp perceived himself as one of the characters who appear in his books. His novel Leave Me Alone, written in 1956, has been compared to the TV series Mad Men and according to a blog writer it depicts

… the plight of the mildly talented, burdened with artistic sensibility and the painful, growing realisation of their own mediocrity.

This description also applies to Professor Burden in One, he is a literary scholar and teacher at a provincial college in a future state, which is reminiscent of the United States in the fifties. Professor Burden is living with his beautiful, loving wife and two moderately mischievous boys in a suburban house, surrounded by similar households with discreet, friendly residents. It is a calm, orderly existence and Burden seems to be quite satisfied with his life. However, by subtle means Carp succeeds in convincing his readers that all is not right in this somewhat too glaring idyll.

When Burden comes home from his rather tedious lecturing, he retires after supper into his cosy office, fills the bowl of his pipe, lights it and then devotes himself to his favourite pastime. Exactly at eight o'clock he starts writing his daily report to the Ministry for Review of Internal Conditions. Generally he has his report ready within an hour, which gives him enough time to calmly read it through and then bring it down to the mailbox, in good time before the last pick-up, at ten thirty.

Burden's report is a precise description of his daily impressions of his colleagues, their general behaviour and one or two occasional startling statements uttered by them. It has been more than ten years since Burden was summoned to the Ministry for Review of Internal Conditions and received his specific task. Like other informers, Burden was asked to conceal his activities even for his family and was also informed that he had been selected after a very careful examination of his character, trustworthiness and general capabilities.

Burden likes his task, he enjoys writing reports and assumes that his assessments of his environment contribute to sharpening his ability of observation and thus favours his skills in literary analysis. He has also learned to read other persons' lips, a great asset for his task as informer. Burden does not ponder on the fact that his statements might harm his colleagues, that he is in fact a cunning spy. So far, he has considered his reports to be some a kind of literary endeavour that develops his writing skills. When he reads what he has written the reports appear as first-rate short stories born out of his everyday experiences. While sitting by his typewriter, puffing contentedly on his pipe Burden imagines how a young, for him unknown, lady at the Ministry for Review of Internal Conditions appreciatively and approvingly enjoys his excellent reports.

Burden does not realize that every evening Government trucks gather tons of reports from all over the country, which eventually are dumped on the huge ramps at "the extreme boundary units" of the Ministry for Review of Internal Conditions. An enormous building complex where reports are labelled and archived. A report file is brought to light only when certain crimes or conspiracies are suspected, much like when recordings from surveillance cameras are examined only after a crime has been committed, or is suspected to take place. However, periodically are a specific amount of reports picked out for routine check-ups and one day Burden´s report is picked up and placed before one of thousands of secretaries at the Department for Special Tasks, who forwards it to a pipe-smoking, corpulent and obviously good-natured bureaucrat called Conger, who despite his apparent cosiness is a cynical and well-trained judge of people whose job it is to track down any sign of "heresy" of the person whose report file has ended up on his desk.

One describes a future society without the neverending wars, the slogans, video screens, electronic surveillance, regime loyal soldiers and torture chambers we have been acquainted from classical dystopias like 1984 or We. There are no amazing technical features in Karp's novel; not much seems to separate its environment from the US middle-class world of the fifties, there are still paper magazines around, regular mail service, villas with well-kept lawns, family peace, breakfast and dinners shared by all family members, offices with typewriters and water fountains. Every detail seems to be controlled and regulated, but is obviously a safe and peaceful existence, where conflicts, critical thinking, dissent and improper behaviour are avoided. You take vacations, go out into the countryside, read pulp literature and watch TV. Nevertheless, hidden from the sight of most people there is a huge state-controlled bureaucracy that keeps a careful watch over any deviation from what is considered to be the norms for each and every one.

The novel was written in 1952 and has of course been compared with Orwell´s 1984 and then assessed as a pale copy of that acclaimed novel. However, despite some similarities One is a different novel than 1984 and the benevolent, conformist, but alas so vapid society of Karp´s novel makes me think more about the American ideals of the1950s, than a totalitarian, Stalinist future state.

Karp's vast Ministry for Review of Internal Conditions appears to correspond to an American wishful thinking thinking about about  an institution able to track down any threat to national security. The terminology is reminiscent of the US Department of Homeland Security, a US federal agency established after the terrorist attacks of 11 September 2001 and headed by a minister of homeland security. During Karp's lifetime there was, just as nowadays, a Federal Bureau of Investigation (FBI), which under the tight leadership of J. Edgar Hoover (1924-1972) devoted time, energy and resources on investigating political activists, who were not suspected of any crime per se, but who were nevertheless registered in extensive archives describing their views and actions.

 In 1947, the president Harry Truman ordered the establishment of a Federal Employees Loyalty Program, and loyalty review boards were created throughout the nation to assess the degree of Americanism of federal employees and recommending immediate dismissal and/or punishment of Government employees who had been forced to admit spying for the Soviet Union's behalf, or suspected of other un-American activities. A general fear of Communist terror soon spread all through the American society and resulted in what has been called The Second Red Scare.

The First Red Scare shock the nation in the early twenties, as a response to trade union activities, the rise of the Soviet Union and anarchism. It led among other things to the deportation of radical "elements", stricter immigration laws, especially directed against Asians, Southern Europeans and refugees from Russia and Eastern Europe, increased racism and registration of individuals assumed to constitute a danger to society. It was the heyday of Ku Klux Klan, which at its peak in the mid-1920s, claimed to include about 15 percent of the nation's eligible population, approximately 4–5 million men. 

The Second Red Scare was also a period marked by active political repression of Communists, terror campaigns by right-wing forces and generally baseless allegations of Soviet espionage in government circles, academia and industry. This period of opinion registration, stooling and general fear of everything foreign is said to have lasted between 1947 and 1957, but it does of course live on, especially now when Communists have been replaced by “Muslims” as a threat to "civilization" and social order.

Professor Burden in Karp's novel is proud of his reports and believes that an order to appear before the Department for Special Tasks means that he will be commended for his outstanding efforts, or perhaps even receive some kind of award. As a matter of fact, Conger the respected bureaucrat who receives the insignificant lecturer in his office deep inside the bowels of the Department's labyrinths, has not read a single word in any of Burden´s reports. He quietly asks his unsuspecting visitor:

- Do you have any idea of why you were called in?

Burden nervously lingers with the answer, but after a while Conger get him to admit:

- I nursed a pretty childish belief that I would ... be officially congratulated for my work.

Conger plays with Burden like a cat plays with a mouse. Burden seems to believe that he is a special person, better than other citizens - a gross sin in a nation where everyone should consider him/herself as an equal to anyone else, neither better, nor worse. A discussion unfolds and Conger becomes convinced that Burden is an independently thinking individualist - a heretic:

- You consider yourself as one of the Ministry's more prominent informers?

The confused Burden cannot answer. He does not know that his reports have never been read by anyone. Conger is lying shamelessly:

- As a matter of fact, your reports have been found to be a good step below average in terms of both evaluation and perception, lacking accuracy and workmanship.

The offended literature professor is incapable of hiding his outrage and thus reveals that he holds a high opinion about himself. On the suspicion of being a dangerous heretic Burden is retained within the Ministry and the novel depicts in detail the systematic brainwashing he is subjected to. No open torture, but a quiet, patient destruction of Burden's self-esteem, which is actually just as worrying and terrifying as the diabolical degradation processes depicted in so many other dystopian novels.

The torture is not executed by any blunt, insensitive thugs, but by highly intelligent individuals. Hand-picked outsiders familiar with heretical thought, like the clear-minded, extremely cynical and kindly Lark:

Neither a full-grown man, nor a boy. He was neither a scientist, nor a mystic. He was something vastly subtler, something very much wiser - woman, snake, magician, seer, a fool. The Ministry had its specialists, interrogators, medical technicians psychologists, politicians, administrators [...] However, there was only one single, one hundred percent inquisitor. Lark was the Ministry's brain and marrow - a fact that practically nobody was familiar with. He had neither the corresponding title, nor the salary, not even any crucial influence. However, he was in possession of a true inquisitor´s soul, his sharpness and intuitive grasp.

With the help of his subordinates Lark picks Burden's broken soul and mind, and then build him up again – to become a good corporate citizen, without family or past. By transforming him into submissive zombie, Lark saves Burden from liquidation.

Burden is an "insignificant" citizen, unlike Rubashov, a character who Arthur Koestler in his novel Darkness at Noon created as a blend of several well-known Communist leaders wiped out by Stalin, some of whom had been familiar with Koestler. The author was also inspired by the three weeks he spent in a cell in Seville in anticipation of being executed as a communist spy by Franco fascists. As a matter of fact Koestler was at the time a spy serving the Stalinist regime under the cover as a journalist for a right-wing newspaper.

In particular the fate of Nikolai Bukharin, once an appreciated General Secretary of Comintern´s executive committee, permeates the entire novel. Bukarin broke down during Stalin's Great Purge (1936-1938) and was after one of many show trials executed in 1938, the same year Koestler left the Communist Party and began his novel. Before Rubashov was executed, he had been quashed by bad conscience for his actions in allegiance to a party that finally forced him to make baseless confessions and destroyed him in the name of an ideology which integrity he had a hard time denying, even if he continuously was exposed to a ruthless mental and physical torture by servants to the same political system he believed in.

Professor Burden was treated milder and more subtle than the victims of Stalinism. He seems to be a willing participant in his own brainwashing, motivated by a sincere desire to become "normal". Following the process of his complicated and pitiful breakdown the reader wonders why the Government made such efforts to "reform" an “insignificant” citizen like Burden. We do not become familiar with the leadership of this totalitarian state power, which presence is much more discreet than 1984s Big Brother. David Karp´s State is not involved in any war, its propaganda is not conspicuous and the society it controls is characterized by peace and equality.

Could it perhaps be that Burden's case is just one of thousands of others? We don´t know. His persecutor – Lark, might possibly be just one of several other, similar inquisitors. Perhaps Karp´s State is as large and comprehensive as those in Borges´ mirror worlds? Perhaps is Burden's novel, not at all taking place in the future.

I am reading One while resting on a sofa bed in my oldest daughter's apartment in Prague. Occasionally, I lift my eyes from the book pages and through the beautiful, cubist-framed windows I look out on dark clouds looming outside.

Karp wrote his book in 1952, on the third of December that same year eleven men were between three o'clock and a quarter to six in the morning hanged in the courtyard of the Pankrác prison in Prague, all of them had been participants in the Communist nomenklatura. In the same courtyard where they were being executed, no less than 234 men had been hanged during a Communist coup d'état four years earlier. 

The bodies of the eleven executed Communists were directly transferred to a crematory and their ashes poured into a potato sack. Two policemen and a driver were ordered to scatter the ashes on a field outside of Prague, but it was very cold day and the roads were slippery. As soon as they arrived outside the city the three men went out of the car and scattered the ashes directly on the road. When they later reported their deed the driver laughed, quipping that he never before had had fourteen people in his car - himself, the two policemen and the eleven dead criminals in the potato sack. The newspapers published a list of those who had been executed, after the name of ten of them it was written "Jew of birth".

Some of those executed, but far from all, were to be blamed for the death of others. Between 1945 and 1948, 90 million citizens of Eastern European countries ended up under Communist rule. During negotiations taking place during World War II the allied forces had guaranteed the leaders of the Soviet Union that countries liberated by its Red Army, would be subjected to the Soviet demand that all regimes established within these conquered territories had to be friendly disposed to the Soviet Union and that occupying Red Army forces would have a free hand to act against fascist groups. Stalin gave himself the exclusive right to judge what ”Fascism” was and according to him it was basically a term for everything and everyone that stood in opposition to his own interpretation of "Communism".

Unlike the case in most other "liberated" Eastern Bloc countries several Czechoslovak citizens were relatively sympathetic to their domestic Communists and the Soviet Union, which had refused to sign the shameful Munich Agreement, which had cleared the way for Nazi Germany's carnage and terror in Czechoslovakia. In the free elections of May 1946, the Communists gained 38 per cent of the votes, while the Social Democrat's popular leader, Edvard Beneš, was elected president. Beneš wanted to tie Czechoslovakia, which was still one of Europe's leading industrial nations, closer to the West, but he had one weakness - he wanted at all costs expel the German speaking population from Sudetenland, which for centuries had been an integral part of Bohemia, Czechoslovakia's core area.

Beneš policy of ethnic cleansing was supported by the Communists and furthermore popular with the majority of the Czech population. It was a contributing factor to why the army and the police came to be dominated by Communists, as well as the Department of Agriculture came under Communist control. This Ministry was in charge of distributing the land left by the over 50 000 German-speaking Sudeten, who by army and police had been expelled from territories that for centuries had been populated by their ancestors.

Beneš´ Social Democrats negotiated a trade agreement with England and in 1947 they participated in the Paris meetings that would result in the US Marshall Aid, aiming at building up the economy in Europe´s war-torn countries. This initiative displeased the Soviet Union and the Czechoslovakian Social-democratic government was forced to abandon its cooperation with Western powers. Czechoslovakia´s principled and popular foreign minister, Jan Masaryk, son of the Republic´s founder, Tomáš Masaryk, was found dead below his office window, apparently thrown out by the Communist secret police. The murder occurred a month after the Communist Prime Minister Klement Gottwald headed a military coup ousting Edvard Beneš, who died of natural causes eight months later. This so-called Prague Coup was followed by the persecution and summary executions of opponents to the Communist regime. Those killed were branded as "fascists", although most of them had been fierce opponents of the Nazi empire, several had spent time in prisons and concentration camps.

Heda Margolius´ memoirs constitute an outstanding description of those tumultuous times. She was the widow of one of those who had been executed on December 3, 1952. Her book is written  in a highly legible, ironic, yet deeply moving style. Heda Margoulis depicts her suffering in the hells of Lodz ghetto and Auschwitz. How her entire family was wiped out and how she managed to escape during the death marches of emaciated Jews towards Germany, after the eastern concentration camps had been closed down. When she turned up in the still Nazi occupied Prague she was met by the cold shoulder of her terrified friends. After sleeping in the streets and trying to kill herself, she was finally rescued by a few faithful friends and reunited with the love of her life, Rudolf Margolius, who had survived the ghetto in Lodz, and the concetrations camps of Auschwitz and Dachau. Heda and Rudolf Margolius eventually joined the Communist Party, she was far more doubtful than her husband, though Heda states:

Our conditioning for the revolution had begun in the concentration camps. […] Communists who often behaved like being of a higher order. Their idealism and Party discipline gave them a strength and endurance that the rest of us could not match. They were like well-trained soldiers in a crowd of children.

Those who returned from the camps´ hell, where every day had meant a struggle to preserve life and dignity, needed something to resort to, something to believe in:

When the war finally ended, our joy soon changed into a sense of anti-climax and a yearning to fill the void that this intensity of expectation and exertion of will had left behind. A strong sense of solidarity had evolved in the concentration camps, the idea that one individual´s fate was in every way tied to the fate of the group, whether that meant the group of one´s fellow prisoners, the whole nation, or even all of humanity. For many people, the desire for material goods had largely disappeared.

Such feelings made victims of war and persecution sympathetic to the Communist message of solidarity and justice for all. They participated enthusiastically in marches with banners fluttering, singing Communist hymns, shouting slogans about solidarity and common sacrifice, while accepting shoddily paid work for the rebuilding of their shattered communities.

The lawyer Rudolf Margolius considered it as his duty to participate in the build-up of Czechoslovakia. He studied economics and eventually became, against his wife's will, Deputy Finance Minister and Chief Negotiator for the trade agreement with England. After her privations and social marginalization Heda Margolius suddenly found herself in the midst of the Czech-Communist nomenclature, a privileged sphere with chauffeur-driven limousines, magnificent feasts, usually in company with the vulgar wives of Communist politruks, while previously unknown people reverently began to strut around her, this after she a short time before had been ignored or even hunted down, or forced to live homeless and shunned.

Her new existence alarmed the idealistic and sophisticated Heda Marglolis and not the least the growing personality cult that grew up around the Communist coryphees. "Stalin's friend and confidant," the mushy and occasionally drunken Klement Gottwald witnessed how monuments were erected in his honour, celebrating his “heroism”, while he surrounded himself with a court of fawning minions.

Gottwald´s corpulent wife, a former domestic servant, who had to fight to get her daughter Martha recognized by an unwilling Gottwald, who finally for the sake of his political career had to accept to be married to the unsightly and poorly educated Martha. Their daughter married a certain Alexei Čepička who then was appointed Minister of Justice, engaging in a ruthless persecution of opponents of the regime.

After a few years Čepička (that means small cap), became an inept defence minister and began favouring a ridiculous, overblown cult of Gottwald, including the embalmment of his father-in-law´s body and have it exhibited for public worship in a lavish mausoleum. Čepička was finally deposed in 1958, accused of a variety of abuses. Čepička´s situation was not improved by his homosexual inclination and after a heart attack he was evicted to the doldrums.

In her book Heda Margolius describes a meeting with Klement Gottwald:

I was standing with a group of Rudolf´s colleagues in one of the smaller salons when Klement Gottwald himself stumbled in on the arm of the Speaker of National Assembly. The president of the Republic was sloshed, the Speaker was actually holding him up. Gottwald picked a path across the room straight toward me, lurched to a stop, and babbled – “What´s the matter? You ain´t drinking! Why ain´t you drinking?" The men around me signalled frantically for a waiter and one leaped forward with a tray. I took a glass of wine. So did the president. We both drank up. The president waved his empty glass in the air, stared at it for a moment, then he fixed his bloodshot eyes on me and started babbling again, just as before:  “What´s the matter? You ain´t drinking! Why ain´t you drinking?”

The apparently homely, pipe-smoking, but ruthless Gottwald had far worse problems than his alcoholism. Stalin tried to maintain his newly acquired, but fragmented and oppositionist, Communist empire. Russia was devastated; its industries in tatters, the huge mines in Donetsk under water, oil wells blown up and fields laid barren. Stalin felt that the only way towards reconstruction was an even stricter control of social life. Russia and its satellites must be shielded from the outside world, so that this could not interfere with a brutal, merciless reconstruction of the damaged, socio-economic system. People of the Communist Commonwealth would not get to experience that citizens in other nations were far better off as they had to put up with a much slower rise in their living standard. Neighbouring countries that the Soviet Union had forced into its sphere of influence had to accept being exploited to contribute to the Russian recovery. Their intellectuals; academics, researchers and writers, must surrender to the Soviet force and adapt themselves and their activities to the Soviet pen. The propaganda was constantly denouncing "alien and bourgeois tendencies".

Stalin feared Anglo-American influence and the resurgence of the Social Democracy, a mind-set that according to him had tainted the Communists who during the war had found themselves outside the Russian sphere - in the Spanish Civil War, in France, in England and the US, in Mexico and Scandinavia. This had been the case with several of the leading Czech Communists. There was also a danger that the strong Czech nationalism could be inspired by the Yugoslav nationalist independent stance towards the Soviet giant. A special danger represented the solidarity many Czech Communists demonstrated for the newly founded Israel. Furthermore, Stalin´s arch enemy, the exiled Trotsky, bragged about his Fourth International, which he claimed was a revolutionary and internationalist alternative to the Stalinist Comintern and with a strong presence in both the Soviet Union and its subdued, allied states.

Stalin's Soviet Union had initially supported the founding of the state of Israel and even encouraged Czechoslovak arms exports to the newly formed nation, a support that without which, according to Ben-Gurion, Israel´s frist prime minister, the Israelis would not have been able to offer resistance to the hostile Arab states. Soon, however, Stalin's paranoia overwhelmed him. In the light of Stalin's nationally oriented Communism, Jews came to be regarded as highly educated, multilingual and dangerous cosmopolitans who opposed his political regimentation, an idea that surely benefited from his rabid hatred against Lev Trotsky and his fear of the “Fourth International”. Stalin began to clean out people with Jewish from his inner circle and even the wife of his faithful squire Molotov was sent to the Gulag, without a word of protest from his side – she joined her husband again after the death of Stalin.

A final outburst of Stalin's paranoia was the so-called Doctors´ Plot, an assumed conspiracy that mainly was imposed upon medical doctors of Jewish ancestry, accused of trying to murder Communist leaders by poisoning. This new madness was initiated in 1951 and was worsened in 1954 when Mikhail Ryumin, Deputy Head of the Ministry of State Security, accused the Jewish economics professor Yakov Etinger of convincing Jewish doctors to poison Zhadnov (who had been chief negotiator with the dissident Yugoslavs, but according to Stalin far too indulgent) and his secretary, Alexander Shcherbakov.

Unfortunately, Etinger died during the torture he suffered. However, the carousel continued to whirl. In a first round 32 doctors were jailed, but the number quickly rose to several hundred, under merciless torture they began to accuse one another of absurd crimes. Stalin complained that interrogators failed to provide a clear picture of how the doctors had organized their Zionist conspiracies .

When Stalin's personal physician, Vladimir Vinogradov, in the early 1952 recommended that the work obsessed Stalin ought to take it easier and relax more the “Brilliant Genius of Humanity” became absolutely furious and had Professor Vinogradov immediately arrested as suspected member of a Jewish medical conspiracy. Lack of a competent physician and the compact horror that surrounded Stalin during his last days of life may have been one reason to why no one dared to enter the “Father of Nation´s” office in his dacha in Kuntsevo outside Moscow, where he in the aftermath of a stroke during the night of March 1, 1953, for more than 13 hou3 hours laid alone and helpless on the floor. He had apparently been conscious all that time, but lost the power of speech. A few days later, Stalin died.

Anti-Semitism rested heavily on the high-ranking Communists who were accused in Prague. Certainly Stalin wanted to scare the Czech Communist leadership into submission. Pointing to the relatively large number of Jews in the party leadership and their support for Israel was one of the more effective means for breaking down the prisoners. Stalin did not want the Yugoslav fiasco to be repeated. The single-minded Tito had managed to go his own way and liberate himself and his countrymen from the Stalinist iron grip.

For starters, the main accusation was that the accused had been participants in a conspiracy, inspired by Yugoslav nationalism and Zionism organized by the Anglo-American intelligence services, primarily through a double spy named Noël Field, who was responsible for an international organization called the Unitarian Service Committee. Field had been arrested in Czechoslovakia and soon became the main witness in several Hungarian show trials. Field was during his whole life a convinced communist. After his disappearance his wife travelled around in Eastern Europe in search of him, contacting people he had known, several whom were arrested after meeting her. Noël Field surfaced in Budapest and after "disclosing" several friends and acquaintances as spies, some of them were sentenced to death in Hungary, Czechoslovakia and Poland. Field died as a free, Hungarian citizen in 1970.

Shortly after his arrest the Czech former deputy minister of foreign affairs, Artur London, was told by his interrogator Bohumil Smola:

We´ll get rid of you and your filthy race! You´re all the same! Not everything Hitler did was right, but he destroyed the Jews and he was right about that. Too many of you escaped the gas chamber. We´ll finish what he started. He stamped his foot: ´We´ll bury you and your filthy race ten yards deep.

It was Artur London's description of his years of torture inside the inferno of Czechoslovakia´s prisons that first made me aware of Communism´s despicable abuse of stifling power. While I was still in high school I and my friend Claes Toft were engaged in Hässleholm´s Cineaste Club, we even took over the presidency, but to my shame I must admit we were not up to the task and whole project fell apart. However, before the Club´s demise we managed to get some excellent films to Hässleholm. One that affected me was Costa-Gavras film The Confession from 1970. It is an accurate mise-en-scène of Artur London's book with the same name. I would like to see the movie again, but have not been able get hold of it. However, I have read the book that reveals Artur London´s astounding memory for details and dialogues. Step by step London leads us through bleak prisons and mindboggling physical and psychological torture, practiced with an incomprehensible brutality.

London had been a trustworthy Communist since the age of fourteen and had devoted his entire life to the Party. He had participated in clandestine resistance in France and Czechoslovakia and been a soldier in service of the Spanish republic during the Civil War. During the worst Stalinist terror he had studied and lived in Moscow, later he had been been imprisoned in France and ended up the concentration camp of Mauthausen. In spite of all this hardship he had not for a minute doubted that the Party was always right, like in the East German anthem:

Oh, The Party, the Party is always right

And comrade, may it ever be so;

For who fights for the right

He is always right

Against lies and exploitation.

Whoever insults life

Is stupid or bad.

Whoever defends humanity

Is always right.

Grown from the spirit of Lenin

Welded by Stalin

The party – the party – the party.

Like Joseph K. in Kafka's Process, Artur London cannot understand what he is accused of. Can his torturers really work for Communism? He was utterly shocked by what his tormentors told him:

This was the first time in my adult life that I was insulted because I was a Jew ad was held to be a criminal because of my race – and that by a man from State Security of a socialist country, a member of the Communist party. Was it possible that the mentality of the SS had arisen in our ranks? This was the mentality of the men who shot my brother, Jean in 1941, who deported my mother, my sister Juliette and her husband, and dozens of my family to Auschwitz and sent them to the gas chamber. I had concealed my race to the Nazis, should I do the same thing in my own socialist country?

After being shadowed by StB (State Security) for a couple of weeks Artur London's car was intercepted in Prague´s centre. He was arrested, blindfolded and brought from one prison after another. It was in the middle of winter. He was trapped in a cell, four by four square metres, and forced to walk around in circles. As soon as he stopped walking, guards rushed in and pounded his head against the wall. Everything was dripping with cold moisture, his clothes were soaked, and there was no window, icicles hanged from the roof. Lights were on day and night, the floor was slippery with mud. Occasionally the guards did not beat him if he rested, but instead poured a bucket of ice cold water over him.

When Artur London had become completely confused from hunger and fatigue he was brought to a dry cell. There he could rest for a while, but soon he was again forced to walk back and forth. From time to time he was tortured by being brought to another new cell where the space was slightly larger. However, through a kind of drain in the middle of the cell black, disgusting water came oozing up at fixed intervals. The floor was flooded and London had to slouch around in stinking mud. After a few weeks of this misery London was brought to a cell with a bed, blankets and a latrine. Now the interrogation sessions start, 18 to 20 hours without a break, with a spotlight directed towards his face and always standing. As London was transferred from his cell to the interrogation room, he wore motorcycle goggles with blackened glass. Chains had turned his hands into a swollen, painful mass of sour meat. His clothing did not warm his constantly frozen body. Thanks to the rough "slippers" and the eternal wandering his feet became disfigured. Blisters and swelling make them look as if he was suffering from elephantiasis. The skin between his toes cracked and the wounds were filled with pus.

Artur London spent 27 months in absolute isolation. He saw only guards and inquisitors. On several occasions he tried in vain to commit suicide by starving himself to death or by swallowing a large quantity of cigarettes he managed to steal from his interrogators. The last attempt resulted in serious illness, but his tormentors saw to that he was healed. They wanted at all costs Artur London to survive to testify at the trial.

The interrogations changed character. The brutal Bohumil Smolek was replaced by the more patient, calm but equally ferocious Vladimir Kohoutek, who during one of their introductory meetings asked Artur London to tell him his life story. This constituted a respite from the constant unilateral pressure to confess absurd and uncorroborated crimes. London began to narrate his life story. It took a long time and when London had finished Kohoutek ordered him: "Take the whole thing from the beginning!" And so it went on, every day, week after week – “twice, ten times, a hundred times”.

Kohoutek was well aware of the fact that every individual nurtures some guilt.  Remorse and shame constitute a part of our conscience. We all have both small and large debts and mistakes we ought to account for. After listening to London´s long and comprehensive accounts of how his life had unfolded Kohoutek knew exactly where to drill into London's subconscious. At the same time as Kohoutek reminded London about his crimes and mistakes he informed him about concessions, accusations and confessions made by his invisible fellow prisoners. Kohoutek told London that his wife had betrayed him, that she had a lover and no longer wanted to acknowledge London as a husband and father to their children. That she considered him to be a traitor to both his country and his family. All lies, and when London refused to believe Kohoutek´s insinuations he threatened to harm his children. To terrify London even more the prison guards exposed him to mock executions.

London´s tormentors found it increasingly difficult to construct a viable story out of his disconnected confessions. For the upcoming trial the Czech government needed a story that could connect the disparate stories of the accused, able to please the Russians who waited in the back stage. So far the interrogators had only traced some disconnected contacts with Israelis, Yugoslavs and American agents and one or two misgivings with the behaviour of the Party, but so far it had proved impossible to tie everything together into a credible plot against the Government, the Party and the Soviet Union.

The method they had been using so far was to force the accused to name acquaintances who could be suspected of being "Zionists", "spies" or "Trotskyites". If asked if they he knew such people the accused might reply yes and the following accusation would then be: “If you are familiar with such people it would mean that you are a Zionist/Trotskyist as well." Upon which the accused would declare "No, no, I'm a committed Communist". "Communists do not socialize with such rabble, but since you have mentioned such people it means that you have connections with them and accordingly is not a true communist." And so it went on, back and forth, day in and day out.

Other interrogators had from Evžen Löbl, one of the accused who had been deputy finance minister, managed to squeeze out an admission that he could not have been able to do anything without direct orders from Rudolf Slánský, a very influential politician of Jewish ancestry who served as General Secretary of the Communist Party, making him the second man in the party, behind President Gottwald.

Kohoutek used Löbl´s remark to press Artur London to admit that Slánský had organized the accused as part of his scheme to overthrow the Government on behalf of Western, capitalist forces. If London did not agree with this interpretation Kohoutek threatened to once again deliver him to Bohumil Smolek´s insensitive brutality and the moisture dripping cells: "By following my instructions you may save your life and escape from this hopeless situation. Otherwise, I will once more unleash the demons upon you." According to the interrogation report the bewildered London finally acknowledged that he belonged to a Trotskyite group, led by “another person”. After being beaten, starved and tortured London "once" mentioned Slánský´s name and that was enough for constructing a case against all of the accused.

Russian advisers, who moved behind the scenes, assumed that accusing Slánský for machinations against the Government would be an excellent opportunity for challenging President Gottwald´s absolute faithfulness to Stalin and the Soviet Union. If the Czechoslovak president was prepared to sacrifice his closest friend and ally it would be a gesture proving his unconditional loyalty to the Stalinist regime. Gottwald gave in and offered his friend and confidant as a scapegoat atoning for the mistakes and lack of loyalty the Czech government had demonstrated, according to Stalin and his henchmen.

Rudolf Slánský was not especially well liked among his co-defendants. Heda Margolius wrote:

My husband had always intensely disliked Slánský. He considered him a dogmatic extremist. A vain and ruthless man, pathologically hungry for power and recognition. He had always avoided Slánský as much as possible and I knew that had no official or personal connection with him.

Russian advisors and Czech politruks carefully read the printouts from the different interrogations, which were done simultaneously with all the accused. The interrogators and their superiors tried to unite the confessions into a concocted story indicating that the accused under the leadership of Rudolf Slánský had engaged in "Trotskyist-Titoist-Zionist activities in the service of American imperialism." When all accused had been tortured and brainwashed thoroughly they had within a couple of weeks to learn their pre-fabricated confessions by heart, to be able to repeat them flawlessly during the trial. Each of them was instructed to ask for the strictest possible punishment.

A nasty consequence of these show trials was the social isolation and misery that befell the families of the convicted. Their wives were evicted from their homes and lost their jobs, their children denied higher education and all family members were subjected to daily contempt and distrust. Heda Margoulis described how she was close to death during her husband's trial, but was nevertheless denied proper medical treatment and how, just like during the war, those who she believed to be her and her husband's friends avoided her. Just as back then, it was only the self-sacrificing support of a few individuals that kept her and her son alive.

The journalist Otto Katz had in his closing argument added some words that had not been submitted to him for the carefully prepared declarations, but since the trial had been broadcasted all over the Communist world, they had to be included in the official protocol, which was translated into seven languages ​​and distributed worldwide.

Katz had been a master spy, infiltrating communities of exiled opponents to the Nazi regime in Germany, France, Spain and especially Hollywood, where he had inspired several successful movies, including Casablanca where the character of the resistance fighter Victor Laszlo generally is believed to be based on Katz. Otto Katz had written and edited numerous books and articles in support and defence of anti-fascists around the world. He had once saved Arthur Koestler from being executed by Franco's fascists, in Mexico he had been involved in the assassination of Trotsky. Katz had probably ended up in the dock due to a contemptuous remark that the Russian Foreign Minister Vyacheslav Molotov had made about him during the Paris Peace Conference in 1946: "Why is that globetrotter here?"

Otto Katz was a Jew and his extensive international network was certainly the reason to why he was sentenced to death. With bowed head had Katz during the trial declared:

I am a writer, supposedly an architect of the soul. What sort of architect have I been — I who have poisoned people's souls? Such an architect of the soul belongs to the gallows. The only service I can still render is to warn all who by origin or character are in danger of following the same path to hell. The sterner the punishment.

As Arthur Koestler read the statement, he was upset because he thought it reminded Rubashov´s final words in Darkness at Noon, which he once had given to Katz. Rubashov´s speech is an almost exact reproduction of Nikolai Bukharin's "confession" during the Moscow show trial in 1938:

Shrouded in shame, forced into the dust and ready to die, I'm going to show you a traitor´s sad trajectory that it may be a warning and deterrent to millions of our country.

Koestler understood Katz´ words as an appeal to all writers, movie stars, book publishers and other parlour Communists who once had swarmed around the handsome representative of the Popular Front and who now kept silent about the obvious murder carried out by the so called “Justice” of the Communists in Prague. Koestler wrote in his diary: "I felt sick, my stomach ached and I cried for my old friend."

Commenting upon the Prague citizens futile protests against the Russian invasion in 1968 the Czech exile historian Jaroslav Orpat wrote:

A remarkable novel exists, known all over the world except in our country, the novel Darkness at Noon by Arthur Koestler, which accurately describes the mechanism of Soviet trials in the second half of the thirties, the logic of the interrogators, the judges, the prosecutors and the accused who themselves become collaborators of the investigation and prosecution. . . . The most tragic thing is that a decade later these events repeated themselves with the force of a natural law

Once more a meandering blog is arriving at its endpoint. I have been pondering about the human face of ruthless political persecution, based on obvious lies. The fate of the fictitious, insignificant professor Burden, or the very real Artur London, Rudolf Margolius and Otto Katz and all the effort that was put into brainwashing and breaking them down.

The extremely lengthy Slánský process finds it´s politically charged counterpart in the US process against Sacco and Vanzetti, between 1921 and 1927, which took place during the First Red Scare and the process against the Rosenbergs, 1950-1953, which took place during the Second Red Scare. Like the Slánský process these US trials resulted in the death penalty for the accused.

Artur London mentioned that the trial of Sacco and Vanzetti convinced him that Communism was the only ideology that could protect against such injustice, the execution of Julius and Ethel Rosenberg likewise outraged many Communists throughout the world. This while the Stalinist regime were guilty of at least 6 million murders of non-combatants. Every single person of those millions could tell us about horrible.  What do numbers say? We need to be shaken up by what a victim tells us.

Kaplan, Karel (1990) Report on the Murder of the General Secretary. Athens, OH: Ohio State University Press. Karp, David (1972) One. Harmondsworth: Penguin Modern Classics. Koestler, Arthur (1984) Darkness at Noon. Harmondsworth: Penguin Modern Classics. Koestler, Arthur (2005), The Invisible Writing. New York: Vintage. London, Artur (1971) The Confession. New York: Ballantine Books. Margolius Kovály, Heda (2012) Under a Cruel Star: Life in Prague, 1941-1968. London: Granta. Miles, Jonathan (2010) The Nine Lives of Otto Katz: The Remarkable Story of a Communist super-spy. London: Bantam Books. Morgan, Ted (2004) Reds: McCarthyism in the Twentieth Century America. New York: Random House. Rayfield, Ronald (2003), Stalin and His Hangmen: An authoritative portrait of a Tyrant and Those Who served him. London: Penguin Books. Snyder, Timothy D. (2010) Bloodlands: Europe between Hitler and Stalin. New York: Basic Books.

The Party Is Always Right - Song of the Socialist Unity Party of Germany https://www.youtube.com/watch?v=bqgvQ88KGLs

I mina bokhyllor står böcker stillatigande år ut och år in. När jag ser dem undrar jag när jag köpte dem, alltmedan jag tänker att en dag skall jag läsa dem. När jag för några veckor sedan reste till Prag tog jag, utan någon annan tanke än att ”nu kan det vara dags”, fram David Karps roman Mannen som tvivlade. Jag brukar skriva mitt namn på försättsbladet och när jag såg att namnteckningen inte var så oläslig som den blivit genom åren, förstod jag att boken köptes medan jag fortfarande gick i skolan. Kanske fascinerades jag av texten på omslaget:

Vet ni vad jag tänker göra med Burden? Jag tänker pulverisera hans identitet, reducera honom till en siffra, från ett till noll, till ingenting.

David Karp? Även om flera av hans böcker publicerades av Penguin Books tycks han numera i stort sett ha försvunnit in i det förflutnas dimmor. Mellan 1952 och 1964 skrev Karp elva romaner, sedan ägnade han sig åt att skriva manus för TV-serier.

Även om Karps romaner fick bra kritik är det numera märkligt tyst kring författaren, som på många sätt tycks ha varit arketypen för en ”typisk, framgångsrik amerikan” – född under fattiga förhållanden på Manhattan, där han drog sig fram som restaurangdiskare, gatuförsäljare och teaterinkastare innan han deltog som telegrafist i kriget i Stilla Havet och vid sin återkomst läste litteratur vid någon högskola och kunde slutligen börja som freelanceförfattare för olika Tv-bolag. Karp gifte sig när han var 22 år, flyttade sedermera till Los Angeles och fick två söner. 1999 dog han i lungcancer – för mycket rökning. Det är i stort all information som jag på nätet kunde vaska fram om David Karp.

Kanske uppfattade han sig som någon av de karaktärer som dyker upp i hans böcker. Romanen Leave Me Alone, ”Låt mig vara”, skriven 1956, har jämförts med TV-serien Mad Men och skildrar enligt en bloggskrivare

den svåra situationen för milt begåvade personer som belastas med konstnärlig känslighet och drabbats av en smärtsam, växande insikt om sin egen medelmåttighet.

Den beskrivningen passar in på Professor Burden i Mannen som tvivlade, verksam som litteraturvetare på ett landsortscollege i en framtida stat som dock påminner om femtiotalets USA. Professor Burden lever tillsammans med en vacker, kärleksfull hustru och två lagom okynniga pojkar i en villa, omgiven av snarlika hushåll med diskret, vänliga invånare. Det är en lugn, välordnad tillvaro och Burden tycks vara nöjd med sitt liv. Med små medel lyckas dock Karp smyga in att allt inte står rätt till i den alltför påfallande idyllen. 

När Burden kommer hem från sitt rutinerade föreläsande drar han sig efter kvällsmaten tillbaka, går in i sitt ombonade arbetsrum, stoppar och tänder sin pipa. Exakt klockan åtta börjar han skriva sin dagliga rapport till Departementet för granskning av interna förhållanden. I allmänhet kunde han avsluta rapporten inom en timme, vilket gav honom tid att lugnt läsa igenom den för att därefter ta den till brevlådan, i god tid för den sista tömningen, klockan tio.

Burdens rapport är en noggrann skildring av hans dagliga intryck av sina kollegor, deras allmänna beteende och ett och annat uppseendeväckande uttalande. Det var mer än tio år sedan han kallades till Departementet för granskning av interna förhållanden och fick sin speciella uppgift. Som andra rapportörer ombads han att hemlighålla sin verksamhet även för sin familj och blev också meddelad att han blivit vald efter en noggrann granskning av hans karaktär och eventuella pålitlighet.

Burden trivs med sin uppgift. Han tycker om att skriva och uppdraget att ingående betrakta och bedöma sin omgivning har skärpt hans iakttagelseförmåga och även gynnat hans verksamhet som litteraturbedömare. Han har också lärt sig att läsa andras läppar. Burden tycks inte alls reflektera över det faktum att hans rapporter kan skada kollegorna, att han i själva verket är en spion. Snarast betraktar han sina rapporter som en slags litterär syssla och de utvecklar sig till välskrivna noveller om hans vardagsupplevelser. När han sitter vid skrivmaskinen och förnöjt puffar på sin pipa funderar Burden kring den unga, men för honom okända dam, som läser hans alster på Departementet för Granskning av Interna Förhållanden.

Okänt för Burden samlas varje kväll lastbilslaster med tonvis av rapporter in och dumpas av på den väldiga ramp som tillhör ”den yttersta avgränsande enheten” till Departementet för Granskning av Interna Förhållanden. Ett väldigt byggnadskomplex där rapporterna etiketteras och arkiveras. En rapportdossier lyfts fram enbart då brott eller konspirationer misstänks, ungefär som när övervakningskamerors inspelningar granskas först efter det att ett brott begåtts eller misstänks. Dock görs med jämna mellanrum ett och annat stickprov något som gör att Burdens rapportsamling plockas ut och hamnar hos en av tusentals sekreterare på Avdelningen för Speciella Uppgifter, som sedan skickar den vidare till den piprökande, korpulente och uppenbart godmodige Conger, som trots det skenbara gemytet är en cynisk och vältränad människokännare vars uppgift det är att spåra ”kätteri” hos den person vars rapportdossier hamnat på hans bord.

I Mannen som tvivlade möter vi en framtid utan de eviga krig, slogans, videoskärmar, elektronisk övervakning, regimtrogna soldater och tortyrkammare vi känner från klassiska dystopier som 1984, Kallocain eller Vi. Det finns inga tekniska finesser i Karps roman; inte mycket tycks skilja miljön från femtiotalets amerikanska medelklassvärld; där finns papperstidningar, vanlig postgång, villor, familjefrid, lunchsamtal och kontor där man använder skrivmaskiner. Det är en detaljreglerad, men uppenbart trygg värld där man undviker konflikt, kritiskt tänkande och avvikande åsikter och beteende. Man tar semester, åker ut på landet, läser kiosklitteratur och tittar på TV. Men, dolt för de flesta, finns en väldig statskontrollerad byråkrati som håller uppsikt över alla avvikelser från vad som anses vara ett normalt, samhällbefrämjande tänkande.

Romanen skrevs 1952 och har givetvis jämförts med 1984 och då bedömts som en blek kopia av den hyllade romanen. Men, trots ett fåtal likheter är Mannen som tvivlade en helt annan bok än 1984 och det välvilliga, konformistiska, men ack så andefattiga samhället i Karps roman får mig mer att tänka på femtiotalets idealamerika än en totalitär, stalinistisk framtidsstat.

Karps väldiga Departement för Granskning av Interna Förhållanden tycks motsvara drömmen om en allomfattande undersökningsenhet som förmår spåra varje hot mot den egna nationens säkerhet. Terminologin påminner om United States Department of Homeland Security (USA:s Departement för Inrikes Säkerhet), ett amerikanskt federalt regeringsdepartement som instiftades efter terroristattacken den 11 september 2001 och som leds av en minister för inrikes säkerhet. På Karps tid fanns, liksom nu, den Federala Utredningsbyrån (FBI), som under J. Edgar Hoovers ledning (1924 – 1972) alltmer kom att ägna tid och energi åt att undersöka politiska aktivister, som inte misstänktes för några brott, utan registrerades i omfattande arkiv genom avvikande åsikter och handlingar.

1947 upprättade Harry Truman ett Federal Employees Loyalty Program, ”Lojalitetsprogram för federalt anställda”, inom vilket lojalitetsprövningsnämnder fastställde graden av "amerikanism" hos federalt anställda personer och rekommenderade omedelbar uppsägning och bestraffning av statsanställda som tvingats erkänna spioneri för Sovjetunionens räkning, eller misstänktes för "oamerikansk verksamhet". En allmän kommunistskräck bredde snart ut sig och resulterade i vad som har kallats The Second Red Scare, ”Den andra röda skräcken”.

Den första röda skräcken dök upp i början av tjugotalet, som en reaktion på fackföreningsverksamhet, den ryska revolutionen och anarkism. Den ledde bland annat till deportationer av radikala ”element”, skärpta immigrationslagar, speciellt riktade mot asiater, sydeuropéer och flyktingar från Ryssland och Östeuropa, ökad rasism (det var Ku Klux Klans storhetstid) och statlig registrering av personer som antogs utgöra en samhällsfara. 

Den andra röda skräcken var också en period präglad av aktivt politiskt förtryck av kommunister, skräckkampanjer från högerkrafter och såväl välgrundade som grundlösa påståenden om sovjetiskt spioneri inom regeringskretsar, den akademiska världen och näringslivet. Perioden av åsiktsregistrering, angiveri och allmän rädsla för allt främmande sägs ha varat mellan 1947 och 1957, men lever givetvis vidare, inte minst nu då kommunisterna ersatts med muslimer som ett hot mot ”civilisation” och samhällsordning.   

Professor Burden i Karps roman är stolt över sina rapporter och tror att en order om att inställa sig hos Departementet för Granskning av Interna Förhållanden betyder att han kommer att lovordas för sina insatser, eller kanske till och med få en utmärkelse. I själva verket har Conger, som tar emot den obetydlige lektorn på sitt kontor i det inre av departementets labyrinter, inte läst ett ord ur Burdens rapporter. Conger frågar stillsamt sin besökare:

- Har ni någon aning om anledningen till att ni kallats in?

Burden dröjer nervöst med svaret, men efter en stund får Conger honom att erkänna:-

- Jag hade en ganska barnslig tanke om att jag skulle … lyckönskas officiellt för mitt arbete.

Conger leker med Burden som katten leker med råttan. Burden tycks tro att han är en speciell person, förmer än andra medborgare – en grov synd i en nation där alla bör uppfatta sig som jämlika. En längre diskussion utspelar sig och Conger övertygas om att Buden är en självständigt tänkande individualist - en kättare:

- Och er personliga inbilskhet gör att ni har en känsla av att vara en av Departementets mera framstående rapportörer?

Den förvirrade Burden kan inte svara. Han vet inte att hans rapporter inte blivit lästa. Utan omsvep ljuger den leende Conger:

- Era rapporter har befunnits vara ett gott steg under medelnivån såväl beträffande bedömning och uppfattning, som i noggrannhet och utformande överhuvudtaget.

Litteraturprofessorn förmår inte dölja sin upprördhet och avslöjar därmed höga tankar om sig själv. Burden hålls kvar inom Departementet och romanen skildrar detaljerat den systematiska hjärntvätt han utsätts för. Ingen öppen tortyr, men ett stillsamt, tålmodigt nedbrytande av Burdens självkänsla, som egentligen är minst lika oroande och skräckinjagande som de diaboliska nedbrytningsprocesser som skildras i så många andra framtidskildringar.

Hjärntvätten utförs inte av några systemtrogna grobianer, utan av intelligenta personer. Outsiders väl förtrogna med kätterska tankegångar, som den klartänkte, cyniske och ytterst vänlige Lark:

Varken en fullvuxen man eller en yngling. Han var varken vetenskapsman eller mystiker. Han var något oerhört mycket subtilare, någonting oerhört mycket visare – kvinna, orm, magiker, siare, dåre. Departementet hade sina specialister, sina förhörsledare, sina medicinska tekniker, sina psykologer, sina politiker, sina administratörer […] Men, där fanns enbart en hundraprocentig inkvisitor. Lark var Departementets hjärna och märg – ett faktum som praktiskt taget ingen visste om. Han hade varken motsvarande titel eller lön, eller ens inflytande. Han var i besittning av den verklige inkvisitorns själ, av hans skarpsinne och av hans intuitiva fattningsförmåga.

Med hjälp av sina underlydande plockar Lark sönder Burdens själ och medvetande för att sedan bygga upp honom igen – till en god samhällsborgare, utan familj eller förflutet. Lark räddar Burden från likvidering, ett öde som för det goda samhällets bästa väntar ohjälpliga kättare.

Burden är en ”obetydlig” medborgare, till skillnad från Rubashov som Arthur Koestler i sin roman Natt klockan tolv på dagen låter innefatta flera välkända kommunistledare och några av Koestlers vänner, som utplånades och avrättades i samband med skenrättegångar och skådeprocesser i Moskva mellan 1935 och 1938. Främst inspirerades Koestler av de tre veckor han tillbringade i en cell i Sevilla i väntan på att av Francos fascister bli avrättad som kommunistspion, vilket han i själva verket också var. Nikolai Bucharins öde genomsyrar också hela romanen. Han var vid sitt gripande uppskattad ledare för Komintern, det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning, men bröts ner under Stalins utrensningar och avrättades 1938 efter en av Stalins många ”skådeprocesser”. Samma år som Koestler lämnade kommunistpartiet och påbörjade sin roman.

Innan Rubashov avrättas har han tillintetgjorts av sitt dåliga samvete över vad han gjort i trohet mot ett parti som nu tvingar honom till grundlösa bekännelser och förgör honom i namn av en ideologi vars giltighet och berättigande han innerst inne har svårt att förneka, samtidigt som han handgripligt och mentalt utsätts för oavbruten tortyr.

Burden, behandlas mildare och mer subtilt och tycks genom sin uppriktiga strävan efter att bli ”normal” villigt medverkar i hjärntvätten. Läsaren frågar sig varför Staten gör så stora ansträngningar för att ”reformera” Burden. Vi blir dock inte förtrogna med denna Stat, vars närvaro är betydligt diskretare än 1984s Big Brother. Karps Stat är inte inbegripen i några krig, dess propaganda är inte iögonfallande, i dess samhälle råder fred och jämställdhet.

Kan det kanske vara så att Burdens fall enbart är ett av tusentals andra? Lark är möjligen enbart en av många andra inkvisitorer. Kanhända är Karps Stat lika stor och allomfattande som Borges spegelvärldar? Kanske handlar Burdens roman, som på engelska heter One, inte alls om någon framtid utan om en tillvaro där många människor, liksom nu, lever utan att vara medvetna om sitt värde, om sin ändlösa förmåga att fantisera och drömma. Just därför är det inte så underligt att Penguin inkluderade romanen i sin prestigefyllda klassikerserie, men det är likväl förvånande att den i flera avseenden unike David Karp förblivit i stort sett okänd, precis som sin huvudperson Burden.

Jag läste Mannen som tvivlade medan jag låg i bäddsoffan i min äldsta dotters nya lägenhet i Prag. Emellanåt lyfte jag blicken från boksidorna och såg då genom de vackra, kubistiskt inramade fönsterna, hur mörka moln tornade upp sig utanför.

Karp skrev sin bok 1952, den tredje december samma år hängdes på Pankrácfängelsets innergård, mellan klockan tre och kvart i sex på morgonen, elva män (på samma plats hade 234 män avrättats under den kommunistiska statskuppen fyra år tidigare). De avrättades kroppar fördes direkt till ett krematorium och askan hälldes sedan i en potatissäck. Två poliser och en chaufför beordrades att sprida askan över ett fält utanför Prag, men det var mycket kallt och vägarna var glashala. Så fort de kommit utanför staden gick de tre männen ur bilen och strödde ut askan direkt på vägen. När de senare avlade rapport skrattade chauffören och sa att han aldrig haft fjorton personer i sin bil – de tre levande och de elva döda i säcken. Tidningarna publicerade en lista över de avrättade, efter namnet på tio av de elva angavs ”av judisk börd”.

En del av de avrättade, men långt ifrån alla, var medskyldiga till andras död. Under åren mellan 1945 och 1948 hamnade 90 miljoner medborgare i Östeuropas länder under kommunistiskt välde. Under förhandlingar under Andra världskriget garanterade de allierade Sovjetunionen att i länder som befriats av Röda Armén hade ryssarna rätt att kräva upprättandet av regimer som var vänskapligt inställda till Sovjet och de skulle ha fria händer att ingripa mot fascistiska grupper. Stalin gav sig själv rätten att bedöma vad som var ”fascism” och enligt honom blev det i stort sett en benämning på allt och alla som stod i opposition till Stalins tolkning av ”kommunism”.

Till skillnad från fallet i de flesta andra ”befriade” öststater var flera tjeckoslovakiska medborgare relativt välvilligt inställda till sina inhemska kommunister och inte minst Sovjetunionen, som vägrat underteckna den skamliga Münchenöverenskommelsen som bredde vägen för Nazitysklands blodbad och terrorvälde i Tjeckoslovakien. Vid valen i maj 1946 fick kommunisterna 38 procent av rösterna, medan den socialdemokratiske och populäre Edvard Beneš valdes till president. Beneš ville knyta Tjeckoslovakien, som fortfarande var en av Europas ledande industrinationer, närmare till Väst, men han hade en svaghet – han ville till varje pris fördriva den tyska befolkningen från Sudetenland, som under århundraden varit en integrerad del av Böhmen, Tjeckoslovakiens kärnområde.

Denna politik hade starkt stöd hos kommunisterna och var även populär hos majoriteten av den tjeckiska befolkningen, Den var en bidragande orsak till att armé och polis kom att domineras av kommunister, liksom jordbruksdepartementet som fördelade det land som beslagtogs från de 50 000 tysktalande sudeter som nu med hjälp av armé och polis fördrevs från landområden som under hundratals år brukats av deras förfäder.

Beneš socialdemokrater förhandlade om handelsavtal med England och deltog 1947 i de parismöten som skulle leda till att USAs Marshallhjälp kunde användas för att bygga upp ekonomin i flera krigsdrabbade länder. Detta misshagade Sovjetunionen som tvingade Tjeckoslovakien att avstå från samarbete med västmakterna. Tjeckoslovakiens principfaste och populäre utrikesminister, Jan Masaryk, son till Republikens grundare Tomáš Masaryk, hittades död under sitt kontorsfönster, uppenbarligen utslängd av kommunisternas hemliga polis. Mordet ägde rum en månad efter det att den kommunistiske premiärministern Klement Gottwald ställt sig i spetsen för en militärkupp och avsatt Edvard Beneš, som dog av naturliga orsaker åtta månader efter kuppen. Den så kallade Pragkuppen ledde till förföljelser och summariska avrättningar av motståndare till kommunisterna. De dödade stämplades som ”fascister”, även om de flesta av dem varit våldsamma motståndare till naziväldet.

En grundbok för denna tumultartade tid är Heda Margolius memoarer. Hon var änka efter en av dem som avrättades den tredje december 1952. Hennes bok är skriven med en driven, lättläst, sparsmakad, ironisk, men samtidigt djupt gripande stil. Heda Margolius skildrar sina umbäranden i helvetena i ghettot i Lodz och Auschwitz. Hur hela hennes släkt utplånades. Hur hon lyckades fly under dödsmarscherna mot Tyskland och under brinnande krig tog sig till Prag där hon möts av kalla handen från skräckslagna vänner. Efter att utsvulten ha sovit på gatorna och försökt ta livet av sig räddas hon till livet av några trogna vänner och återförenas med sitt livs stora kärlek, Rudolf Margolius, som överlevt ghettot i Lodz, Auschwitz och Dachau.

Heda och Rudolf Margolius går med i kommunistpartiet, hon betydligt mer tveksamt än sin make, men som Heda skriver:

Vår välvilliga inställning till revolutionen sökte sitt ursprung i koncentrationslägren. [...] Kommunisterna uppförde sig där ofta som om de tillhörde en högre ordning av mänskligheten. Deras idealism och partidisciplinen gav dem en styrka och uthållighet som resten av oss inte kunde visa prov på. De var som vältränade soldater mitt i en skara hjälplösa barn.

De som återvänt från omänskliga förhållanden, där de varje dag kämpat för att bevara sina liv och mänskliga värdighet, behövde något att ty sig till, något att tro på:

När kriget äntligen tog slut, förvandlades vår glädje snart till en känsla av antiklimax, en längtan att fylla tomrummet som intensiteten av förväntan och viljeansträngning hade skapat inom oss. I koncentrationslägren hade en stark känsla av solidaritet utvecklats, tanken att individs öde var på alla sätt knutet till gruppen, till dina medfångar, hela nationen, eller till och med hela mänskligheten. För många människor hade en önskan om materiella varor i stort sett försvunnit.

Sådana känslor gjorde att många skadade och vilsna människor lockades av kommunismens budskap om solidaritet och rättvisa för alla. De drogs med i marscherna med fladdrande fanor och gemensamt, uppoffrande, uselt betalt arbete för återuppbyggandet av krossade samhällen.

Juristen Rudolf Margolius såg det som sin plikt att delta i Tjeckoslovakiens uppbyggnad, läste nationalekonomi och blev slutligen, mot sin hustrus vilja, vice finansminister och chefsförhandlare för handelsavtal med England. Efter sina hårda umbäranden fann sig Heda Margolius plötsligt inom den tjeckisk-kommunistiska nomenklaturans priviligierade sfär, med chaufförsdrivna limousiner, storartade fester, oftast i samröre med vulgära hustrur till kommunistpolitruker, samtidigt som tidigare okända personer vördnadsfullt började svassa kring henne, detta efter det att hon några år tidigare hade varit en jagad uteliggare på Prags gator.

Allt detta oroade den idealistiska och sofistikerade Heda Margolius och inte minst den växande personkulten kring kommunistkoryféerna. ”Stalins vän och förtrogne”, den plufsige och alkoholiserade Klement Gottwald fick heroiserande monument uppförda till sin ära och var ständigt omgiven av ett hov med fjäskande undersåtar.

Gottwalds korpulenta hustru, som tidigare varit hemhjälp och fått kämpa för att få dottern Martha erkänd av den ovillige Gottwald, som för sin karriärs skull efter tio år gick med på att gifta sig med den obildade Martha. Dottern gifte sig sedermera med en viss Alexej Čepička som utnämndes till justitieminister och ägnade sig åt en skoningslös förföljelse av regimmotståndare.

Efter några år blev Čepička (det betyder liten mössa) en oduglig försvarsminister och gynnade kulten kring Gottwald genom att låta balsamera svärfaderns kropp och likt Lenins lik ställa ut den till allmän dyrkan i ett överdådigt mausoleum. Čepička avsattes 1958, anklagad för en mängd övergrepp. Čepičkas situation förbättrades inte genom att han var homosexuell. Drabbad av en hjärtattack avpolletterades han till en undanskymd tillvaro.

Heda Margolius berättar om ett möte med Klement Gottwald:

Jag befann mig i en av de mindre salongerna tillsammans med en grupp av Rudolfs kollegor när Klement Gottwald kom insnubblande stödd på armen av Nationalförsamlingens förste talman. Republikens president var asfull och hölls i själva verket upprätt av talmannen. Gottwald fick syn på mig, stakade ut sin väg genom rummet, gjorde tvärstopp framför mig och sluddrade - "Vad är det här? Du dricker ju inte! Varför dricker du inte?” Männen omkring oss signalerade frenetiskt efter en servitör och när en sådan dök upp med en bricka grep jag ett glas vin. Och det gjorde även presidenten. Vi drack upp vinet. Presidenten viftade med sitt tomma glas och efter att ha stirrat på det vände han sina blodsprängda ögon mot mig och sluddrade precis som tidigare: "Vad är det här? Du dricker ju inte! Varför dricker du inte?"

Den tryggt piprökande Gottwald hade betydligt värre problem än sin alkoholism. Stalin försökte hålla ihop sitt nya, splittrade, oppositionsbesmittade kommunistimperium. Ryssland var ödelagt, industrierna i spillror, gruvorna i Donetsk stod under vatten. Stalin ansåg att enda vägen mot återuppbyggnad var en ännu strängare kontroll av samhällslivet. Ryssland och dess satelliter måste avskärmas från yttervärlden, så att denna inte störde rekonstruktionen av det skadade Systemet. Folket skulle inte få uppleva att medborgare i andra nationer hade det bättre medan de fick hålla till godo med en betydligt långsammare standardhöjning. Grannländerna som Sovjetunionen hade tvingat in i sin säkerhets- och intressesfär fick finna sig i att bli utnyttjade för den ryska återhämtningen. Deras intellektuella; akademiker, forskare och författare, måste anpassa sig, låta sig stängas in i den kommunistiska fållan. Propagandan fördömde ”folkfrämmande och borgerliga tendenser”.

Stalin fruktade det anglo-amerikanska inflytandet och den återuppväckta socialdemokratin, tänkesätt som enligt honom säkerligen smittat de kommunister som under kriget befunnit sig utanför den ryska sfären – i det spanska inbördeskriget, i Frankrike, England, USA, Mexiko eller Skandinavien. Detta hade varit fallet med flera av de tjeckiska kommunisterna. Där fanns också en fara för att den starka tjeckiska nationalismen kunde låta sig inspireras av jugoslavernas nationalistiskt självständiga hållning gentemot den sovjetiska jätten. En speciell fara utgjorde den solidaritet många tjeckiska kommunister visat det nygrundade Israel.

Stalins Sovjetunion hade till en början stött grundandet av Israel och till och med uppmuntrat Tjeckoslovakiens vapenexport till den nybildade nationen, utan vilken, enligt Ben-Gurion, Israel hade varit oförmöget att bjuda motstånd mot de fientligt sinnade arabstaterna. Snart tog dock Stalins paranoia överhanden. I Stalins nationellt inriktade kommunism kom judar att betraktas som högutbildade, flerspråkiga kosmopoliter som motsatte sig hans politiska likriktning, en uppfattning som säkert gynnats av hans rabiata hat mot sin ärkemotståndare Lev Trotskij. Stalin började rensa ut judar från sin närmaste krets, till och med hans trogne vapendragare Molotovs judiska hustru sändes till Gulag.

Ett sista utslag av Stalins paranoia var den så kallade läkarkomplotten, en påstådd konspiration som främst pådyvlades judiska läkare, som antogs försöka mörda kommunistledare genom att förgifta dem. Vansinnet inleddes 1951, men förvärrades oroväckande i början av 1953 då chefen för Ministeriet för Statssäkerhet, Mikhail Ryumin, rapporterade att den judiske ekonomiprofessorn Yakov Etinger, anklagad för “borgerlig nationalism”, hade fått judiska läkare att förgifta Zhadnov (som förhandlat med jugoslaverna, men enligt Stalin varit alltför eftergiven) och hans sekreterare, Aleksandr Shcherbakov.

Dessvärre dog Etinger under tortyren han utsattes för. Men, karusellen snurrade vidare. I en första omgång fängslades 32 läkare, men antalet steg snabbt till flera hundra, som under skoningslös tortyr började anklaga varandra för milt sagt absurda brott. Stalin klagade över att förhörsledarna inte lyckades åstadkomma en klar bild av hur läkarna förhöll sig till de sionistiska konspirationer som han ansåg sig vara utsatt för. 

Då Stalins livläkare, Vladimir Vinogradov, i början av 1952 påtalade att den arbetsbesatte Stalin borde ta det lite lugnare blev denne fullkomligt rasande och lät omgående arrestera professor Vinogradov som misstänkt medlem i den judiska läkarsammansvärjningen. Läkarbristen och skräcken som omgav Stalin under hans sista tid i livet kan ha varit en av förklaringarna till varför ingen vågade gå in i ledarens arbetsrum i dachan i Kuntsevo utanför Moskva, där han efter ett slaganfall under natten till den första mars 1953 i tretton timmar ensam hade blivit liggande på golvet. Han hade hela tiden varit vid medvetande, men förlorat talförmågan. Ett par dagar senare dog Stalin.

Antisemitismen vilade tung över de högt uppsatta kommunisterna som anklagades i Prag. Säkerligen ville Stalin skrämma den tjeckiska kommunistledningen till underkastelse. Att peka på de relativt många judarna i partledningen och deras stöd till Israel var ett av flera effektiva medel. Stalin ville inte att det jugoslaviska fiaskot skulle upprepas, då Tito lyckades gå sin egen väg och befria sig själv och sina landsmän ur det stalinistiska järngreppet.Till att börja med var huvudanklagelsen att de åtalade deltagit i en sammansvärjning, inspirerad av jugoslavisk nationalism, judisk sionism och organiserad av anglo-amerikanska underrättelsetjänster, främst genom dubbelspionen Noël Field, som ansvarat för den internationella organisationen Unitarian Service Committee. Field hade gripits i Tjeckoslovakien och sedan varit huvudvittne vid flera ungerska skådeprocesser. Field var hela sitt liv, till en början utan sin hustrus vetskap, en övertygad kommunist. Efter det att han ”försvunnit” for hans hustru kring i Östeuropa på jakt efter honom och alla de personer hon varit i kontakt med i Prag greps senare. Noël Field dök upp Budapest och de ”avslöjanden” han presenterade förde många av hans vänner, bekanta och flera andra in i döden. Field dog som fri, ungersk medborgare 1970. 

Kort efter sin arrestering fick den vice utrikesministern Artur London från sin brutale utfrågare Bohumil Smola höra:

Ni och er smutsiga ras – vi vet nog hur ni ska behandlas! Ni är allesammans likadana. Allt vad Hitler gjorde var inte lika lyckat, men att han gjorde sig av med judar var bra. Lite för många slank undan gaskamrarna, men vi tar hand om och avslutar det han inte hann med! Han stampar vilt i golvet: Tio meter under jorden ska ni, hela er stinkande ras!

Det var Artur Londons skildring av sin fleråriga tortyr i Tjeckoslovakiens fängelseinfernon som först gjorde mig medveten om kommunismens maktutövande. Medan jag fortfarande gick på gymnasiet engagerade jag och min vän Claes Toft oss i Hässleholms Filmklubb, vi tog till och med över ordförandeskapet, men till min skam måste jag erkänna att vi inte klarade av det och blev orsaken till att hela projektet klappade ihop. Dock lyckades vi få en del utmärkta filmer till Hässleholm. En som grep mig på djupet var Costa-Gavras film Bekännelsen från 1970. En noggrann rekonstruktion av Artur Londons bok med samma namn. Jag skulle gärna se om den filmen, men har inte kunnat få tag på den, däremot har jag läst boken.

Artur Londons detaljminne är förbluffande. Steg för steg för han oss genom kommunismens nattsvart hopplösa fängelsehelvete. Med dess nedbrytande fysiska och psykiska tortyr, utövad med en obegriplig brutalitet. London hade varit kommunist sedan fjorton års ålder och ägnat hela sitt liv åt Partiet, som motståndsman i Frankrike och Tjeckoslovakien, som soldat för den spanska republiken. Han hade suttit fängslad i Frankrike, klarat sig från koncentrationslägret i Mauthausen, studerat och bott i Moskva under den värsta terrorn, men aldrig tvivlat på att Partiet alltid har rätt, som i den östtyska kampsången:

Oh, Partiet, Partiet har alltid rätt

och kamrat, må det alltid vara så;

för den som kämpar för rättvisa

han har alltid rätt

gentemot lögn och exploatering.

Vem som än förolämpar livet

är dum eller ondsint.

Den som försvarar mänskligheten

har alltid rätt.

Vuxet ur Lenins ande,

härdat av Stalin:

Partiet – Partiet – Partiet.

Likt Josef K. i Kafkas Processen kan Artur London inte begripa vad han anklagats för. Kan hans torterare verkligen arbeta för kommunismen?:

Det finns samma anda hos dessa män som hos dem som 1941 sköt min bror Jan, deporterade min mor till Auschwitz och lät henne dö i en gaskammare tillsammans med min syster Julia och hennes man och ett tiotal andra av våra släktingar! Jag lyckades dölja mitt judiska påbrå för Hitlers lakejer. Borde jag ha gjort detsamma nu? I ett socialistiskt land!

Efter att under ett par veckor ha blivit skuggad genskjuts Artur Londons bil och han grips på öppen gata i Prag. Med förbundna ögon förs han från det ena fängelset efter det andra. Det är mitt i vintern. Han stängs in i en cell, 4 gånger 4 kvadratmeter, och tvingas att gå i cirklar. Så fort han stannar rusar vakter in och bankar hans huvud mot väggen. Allt dryper av kall fukt, kläderna blir genomsura, det finns inget fönster, istappar hänger från taket. Ljuset är tänt dag och natt, golvet är slipprigt av lervälling. Emellanåt slår vakterna honom inte om han stannar utan häller istället en hink iskallt vatten över honom.

När Artur London blivit fullständigt förvirrad av hunger och utmattning förs han till en torr cell. Där får han vila en tid, men sedan tvingas han åter vandra fram och tillbaka. Nu bestraffas han genom att emellanåt föras till en ny cell där utrymmet är något större. Men, genom ett slags avlopp i mitten väller då och då svart, äckligt vatten upp. Golvet översvämmas och han tvingas vandra kring i sörjan. Efter ytterligare några veckor förs London till en ny cell, med säng, filtar och latrin. Nu börjar han förhöras, 18 till 20 timmar utan uppehåll, med en strålkastare riktad mot ansiktet och alltid stående. Då han förs mellan cellen och förhörsrummet bär han motorcykelglasögon med svärtade glas. Bojorna har förvandlat händerna till svullna, smärtande köttmassor. Kläderna värmer inte. Tack vare de grova ”tofflorna” och det eviga vandrandet har fötterna blivit vanställda. Blåsor och svullnader får det att se ut som om han lider av elefantiasis. Huden mellan tårna spricker. Såren fylls med var.

Artur London tillbringade 27 månader i absolut isolering. Han såg enbart vakter och inkvisitorer. Vid flera tillfällen försöker han förgäves ta livet av sig, genom att svälta sig till döds eller svälja en stor mängd cigaretter som han lyckats stjäla från en förhörsledare. Det sista försöket resulterar i att han blir svårt sjuk, men hans plågoandar såg till att han botades. De ville till varje pris att Artur London skulle överleva för att vittna vid rättegången.

Förhören ändrar karaktär. Den brutale Bohumil Smolek byts ut mot den lugnare och tålmodigare, men lika grymme och oförsonlige Vladimir Kohoutek, som ber Artur London berätta sin livshistoria. En respit från de ständiga anklagelserna och London berättar gärna och länge. Under berättandets gång minns han alltmer från sitt omväxlande liv i Partiets tjänst. Då London berättat klart befaller Kohoutek: ”Ta om alltihop från början!” och så fortsätter det varje dag under ett par veckor. Två gånger, tio gånger, hundra.

Sedan börjar förhörsledaren gräva i minnena för att där finna Londons skuldkänslor. Kohoutek är väl medveten om att varje individ är fylld med skuldkänslor. De utgör en del av vårt samvete. Det finns både små och stora skulder, Kohoutek vet exakt vilka han skall välja för att kunna borra sig in i Londons undermedvetande. Samtidigt läser Kohoutek upp både sanna och falsa medgivanden, anklagelser och bekännelser från Londons osynliga medfångar. Kohoutek berättar för London att han fru svikit honom, att hon haft älskare och inte längre vill veta av honom. Allt är lögn. Förhörsledaren hotar att skada hans barn. Fångvaktarna utsätter honom för skenavrättningar.

Utan att själv begripa det försåg Artur sina plågoandar med en idé som de kommer att utnyttja för att få struktur och styrsel på den kommande rättegången. Hittills hade de enbart funnit lösryckta kontakter med israeler, jugoslaver och amerikanska agenter, samt en och annan förflugen anklagelse mot Partiet, men det hade visat sig omöjligt att knyta samman all information till en trovärdig sammansvärjning.

Metoden de hittills använt sig av var att nämna en grupp bekanta till den anklagade och sedan påstå att de var ”sionister”, ”spioner” eller ”trotskister” och sedan fråga om han kände dem. Givetvis svarade den anklagade ja och följdfrågan blev – då är också du sionist/trotskist, varför skulle du annars ha umgåtts med dem? ”Nej, jag är kommunist”. ”Kommunister umgås inte med sådant slödder, men du erkänner att du gör det. Alltså är du inte en sann kommunist.” Och så fortsatte det, fram och tillbaka, dag ut och dag in.

Andra förhörsledare hade ur Löbl, en annan anklagad som varit vice finansminister, lyckats pressa fram att han inte hade kunnat agera som han gjorde utan direkta order från Rudolf Slánský, jude även han och generalsekreterare i kommunistpartiet, något som gjorde Slánský till andreman i partiet, bakom president Gottwald.

Kohoutek tog fasta på Löbls oskyldiga anmärkning och pressade därefter Artur London genom att hota honom att återigen lämna ut honom till Bohumil Smoleks godtycke och de fuktdrypande cellerna: “Om du följer mina instruktioner kan du rädda ditt liv och komma ur den här hopplösa situationen. Annars kommer jag att släppa lös demonerna på dig igen.” Enligt förhörsprotokollen erkände den förvirrade London att han tillhörde en trotskistisk grupp, ledd av en annan person. Efter att ha blivit slagen, svulten och plågad nämnde London ”en gång” Slánskýs namn.

Ryska rådgivare som hela tiden rört sig i kulisserna fann att detta var ett utmärkt tillfälle för att testa president Gottwalds hundraprocentiga förtroende för den stalinistiska staten. Om den tjeckoslovakiske presidenten var beredd att utlämna sin närmaste man kunde man även i fortsättningen räkna med honom som en lojal stalinist som satte troheten mot kommunismen högre än sin fosterlandskärlek och vänfasthet. Gottwald gav med sig och offrade sin vän och förtrogne, vars roll som förföljare av oliktänkande var långt ifrån fläckfri.

Rudolf Slánský var inte speciellt omtyckt av sina medåtalade. Heda Margolius skriver:

Min make hyste en intensiv aversion gentemot Slansky. Han ansåg honom vara en dogmatisk extremist. En fåfäng och hänsynslös man, med en patologisk hunger efter makt och erkännande. Han hade alltid undvikit Slansky så mycket som möjligt och jag visste att han inte haft någon officiell eller personlig kontakt med honom.

Ryska rådgivare och tjeckiska politruker gick igenom de samlade bekännelserna och kokade ihop en historia om att de anklagade under ledning av Rudolf Slánský hade ägnat sig åt "trotskistiska-titoist-sionistiska aktiviteter i tjänst hos den amerikanska imperialismen”. Samtliga anklagade som nu torterats och hjärntvättats ordentligt, lärde sig sedan under ett par veckors tid sina vittnesmål utantill och samtliga uppförde dem mekaniskt och felfritt under rättegången, varefter de bad om den strängaste möjliga bestraffningen.

En otäck följd av skådeprocesserna var den sociala isolering och misär som drabbade de dömdas familjer. Deras hustrur vräktes från sina hem och miste sina arbeten, barnen förvägrades högre utbildning och samtliga familjemedlemmar utsattes dagligen för förakt och misstro. Heda Margolius skildrar hur hon vara nära att dö då hon under makens rättegång förvägrades ordentlig läkarvård och hur, precis som under kriget, de som hon trott vara hennes och makens vänner undvek henne. Precis som då var det enbart ett självuppoffrande stöd från ett litet fåtal individer som höll henne och hennes pojke vid liv.

Journalisten Otto Katz hade i sin slutplädering lagt till några ord som inte förelagts honom i de noggrant förberedda deklarationerna, men likväl kom med i rättegångsprotokollen, som översattes till sju språk och spreds över hela världen.

Katz hade varit en av Sovjets mästerspioner och infiltrerat exilförfattarmiljöer i Tyskland, Frankrike, Spanien och inte minst Hollywood, där han inspirerat flera filmsuccéer, bland dem Casablanca. Katz hade skrivit och redigerat en mängd böcker och artiklar till stöd och försvar för antifascister runt om i världen. Han hade en gång räddat Arthur Koestler från att bli avrättad av Francos fascister, men också i Mexiko varit inblandad i mordet på Trotskij. Katz hade antagligen hamnat på de anklagades bänk genom en föraktfull anmärkning som den ryske utrikesministern Molotov fällt om honom till Gottwald och Slánský under fredskonferensen i Paris 1946: ”Vad gör den där globetrottern här?”

Otto Katz var jude och hans omfattande internationella nätverk var säkert orsaken till att han dömdes till döden. Med böjt huvud hade Katz under rättegången deklarerat:

Jag är författare och därigenom en själens arkitekt. Vilken sorts arkitekt har jag varit? – Jag som har förgiftat människor själar? Jag hör hemma i galgen. Den enda kompensation för mina brott som återstår för mig är att tjäna som en varning för alla de som genom sitt ursprung eller sin karaktär löper risken av att slå in på samma väg som jag, vägen till helvetet.

Då Arthur Koestler läste uttalandet blev han illa berörd eftersom han tyckte att det påminde om Rubashovs slutord i Natt klockan tolv på dagen, som han en gång gett till Katz. Rubashovs tal är en nästan exakt återgivning av Nikolai Bucharins ”bekännelse” under skådeprocessen 1938:

Höljd av skam, tvingad i stoftet, färdig att dö, tänker jag visa för er en förrädares sorgliga bana, på det att den må vara till en varning och ett avskräckande exempel för vårt lands miljoner.

Koestler uppfattade Katz ord som en vädjan till alla de författare, filmstjärnor, bokförläggare och andra salongskommunister som en gång svärmat kring den stilige representanten för Folkfronten och som nu teg inför justitiemorden i Prag och kommunismens alltför uppenbara lögner. Lögner som även en man som Otto Katz trott på och offrat sig själv och andra för. Koestler skrev i sin dagbok: ”Jag kände mig sjuk, det värkte i magen och jag grät för min gamle vän.”

Under pragbornas lönlösa protester mot ryssarnas invasion 1968 skrev den tjeckiske exilhistorikern Jaroslav Orpat:

Det finns en märklig roman, känd över hela världen utom i vårt land, romanen ”Natt klockan tolv på dagen” av Arthur Koestler, som exakt beskriver mekanismen i de sovjetiska rättegångarna under andra hälften av trettiotalet, logiken hos förhörsledarna, åklagarna och de anklagade, vilka själva blev kollaboratörer åt undersöknings- och åklagarmyndigheterna […] Det är ett i hög grad tragiskt förhållande att dessa händelser ett decennium senare återupprepades med en naturlags obeveklighet.

Åter har en slingrande blogg nått sitt slut. Undrar över fascinationen inför det enskilda människoödet - den fiktive, obetydlige Burden, eller de högst verkliga Artur London, Rudolf Margolius och Otto Katz. All den omsorg som lades ner på att hjärntvätta och knäcka dem. Den ytterst långdragna Slánskýprocessen finner genom sin politiskt laddade betydelse motsvarigheter i processen i USA mot Sacco och Vanzetti mellan 1921 och 1927, som ägde rum under den Första Röda Skräcken och processen mot makarna Rosenberg 1950 till 1953, som ägde rum under den Andra Röda Skräcken, liksom Slánskýprocessen resulterade de rättegångarna i dödsstraff för de anklagade.

Artur London nämner att processen mot Sacco och Vanzetti övertygade honom om att kommunismen var den enda ideologi som kunde skydda mot sådana rättsövergrepp, likaså upprördes många kommunister genom avrättningen av Ethel och Julius Rosenberg. Detta medan stalinisterna gjorde sig skyldiga till minst 6 miljoner mord på icke stridande. Varje enskild person av dessa miljoner hade ett fruktansvärt livsöde bakom sig. Vad säger siffror?

Kaplan, Karel (1982) I centralkommiténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen. Stockholm: Ordfronts förlag. Karp, David (1967) Mannen som tvivlade. Stockholm: Rabén och Sjögren. Koestler, Arthur (1975) Natt klockan 12 på dagen. Stockholm: Askild & Kärnekull. Koestler, Artur (1988) Den osynliga skriften. Stockholm: Tidens Förlag. London, Artur (1970) Bekännelsen. I Prag-processens maskineri 1951-1952. Stockholm: Rabén och Sjögren. Margolius Kovály, Heda (2012) Under a Cruel Star: Life in Prague, 1941-1968. London: Granta. Miles, Jonathan (2010) The Nine Lives of Otto Katz: The Remarkable Story of a Communist Super-Spy. London: Bantam Books. Morgan, Ted (2004) Reds: McCarthyism in the Twentieth Century America. New York: Random House. Rayfield, Ronald (2003) Stalin and His Hangmen: An authoritative portrait of a tyrant and those who served him. London: Penguin Books. Snyder, Timothy D. (2010) Bloodlands: Europe between Hitler and Stalin. New York: Basic Books.

The Party Is Always Right - Song of the Socialist Unity Party of Germany  https://www.youtube.com/watch?v=bqgvQ88KGLs

With good reason it happens quite often that my generally chic and fashion conscious wife complains about the way I dress, as well as my general appearance. Just before we are going out together she tends to give me an apologetic glance and point out that I am dressed like a hobo and that my hair sprawls in all directions "like it does on that mad professor in Back to the Future."

She's right, I am actually enjoying being well-dressed, but sometimes I lack clean, ironed clothes, combined with the fact that during a number of years I have  not, out of sheer laziness, renewed my wardrobe; shirt collars and cuffs are worn, my costumes are dingy, pants are stained and my socks have holes. I am careless while shaving, not always sprinkling myself with fragrance and cut my hair far too sporadically. Actually, I am quite convinced that there must be some truth behind the expression that "clothes make the man." Even if I may be blind to my own shortcomings, I pay attention to how others dress, behave and smell. With wonder and horror I remember the old men's scent that struck me when I in my youth worked in mental institutions or visited elderly persons in their lightly cleaned and poorly ventilated apartments.

Looking at myself on photographs I cannot fully understand that the old, wizened, thin- and white-haired man, actually is me. Maybe my natural odour has now become similar to the one I abhorred among the old men in nursing homes. Do I have the same dishevelled and unhealthy look? Looking at myself is like when I hear my own voice. Do I really sound like that? I thought my deep baritone was quite appealing, but it isn´t and inside my withered shell I feel no older than thirty years. Maybe the irritating feelings about my looks are amplified by a lack of the concern about them that most Italians around me, young and old, expose by always being well groomed and smartly dressed.

Such notions were brought to life once again when I some time ago saw the movie  Saturday Night Fever. It was better than expected, it was almost forty years ago the last time I saw it. In the opening scenes we meet Tony Manero, the character played by a twenty-two years old John Travolta, n acto that is actually born the same year as I, spending his working days in a hardware store, or at home  in his parents´ meagre, but stuffy house, where he has his bedroom decorated with posters of Bruce Lee, Sylvester Stallone and a young Robert de Niro. On weekends Tony transforms into a dapper dandy with razor-sharp creases on his white, slimmed trousers, wearing a winning smile he confidently sports a spotless, dazzling white Three Piece Suit, partially exposing his hairy chest under a black silk shirt and several gold links. The undefeated king of the dance floor, a dream and eye-catcher for enchanted, young ladies. Tony Manero appears as a prototype for an Italian Bella Figura.

The words mean “beautiful figure”, though Italians attach a much richer meaning to the expression. In a dictionary I find the explanation "to make a good impression" a concept associated with both visual and inner qualities - how you look, and behave, how to win admirers and impress your surroundings. It may occasionally appear as if the effort to charm the people around you is appreciated almost as much as the actual result.

I guess that Italian culture is endowed with a significant element of hedonism; enjoyment of life and beauty, a search for aesthetic perfection - in music, art, design; how a suit is cut, flowers arranged, the shape of a car, colour combinations on a house facade, the composition of a culinary dish, the angles in a movie, or a photograph. I remember how a Jewish friend of mine, the writer Esther Hautzig, once told me: "We Jews have or scriptures and books, we are a people of stories, but the Italians are the great aesthetes, the supreme artists. They have the visual arts, we have the word." Similarly another friend, who had converted to Catholicism, noted: "I tell you, Jan, that compared to Roman Catholicism, Lutheranism is like Swedish knäckebröd, crispbread, compared with Danish pastry." I think they both were quite right, there is in Italy a baroque, full-bodied opulence, an enduring aesthetic commotion.

The youthful Karol Józef Wojtyła, alias Pope John Paul II, was in many ways an incarnation of La Bella Figura and thus immensely popular among many Italians. When he in 1978, fifty-eight years of age became the head of the Catholic Church Wojtyła was a handsome man, with a background not only as a spiritual guide, but also as an actor and able football player. He was in radiant good health; jogged in the Gardens of the Vatican City, hiked in the Italian Alps, lifted weights and swam. I appreciated his struggle against Communism, but was influenced by what some of my Latin American Jesuit friends told me between four eyes - that the Pope had a steel fist in a silk glove.

When I several years ago met him in La Paz, Father Xavier Alba shock his head and told me: "This Pole that now occupies the chair of Saint Peter, does not at all understand what so many of us Latin American priests are fighting for." Obviously, John Paul II was no friend of Latin American liberation theology. When Bishop Óscar Romero, who was mowed down by machine-gun fire while celebrating mass in a hospital chapel in San Salvador, had visited the pope in Rome and asked for the Church's support against Salvadoran death squads, he got a flat refusal. Nevertheless, the martyrdom of the bishop apparently affected the pope and he bestowed the title of Servant of God upon the dead Romero and a cause for canonization was opened for him. When the radical priest and poet Ernesto Cardenal knelt to kiss the Pope's hand in Nicaragua John Paul took it away, waving his finger at him and said: "You have to sort out your position with the Church." Recently I came across a picture of my Jesuit friend Xavier Albo, he wore a T-shirt that read I Love Papa Francesco. He finally got a Jesuit brother with the proper views on the papal throne.

John Paul II was a charming and powerful representative of a struggling Church. With his shortcomings he was "a Pope of his time", who after having lived through two assassination attempts, the last one he survived as by a miracle. Four gunshots hit him from close quarters; two in the abdomen, one in his right arm and another shattered his right little finger. One of the bullets buried deep in his abdomen could not be removed. John Paul II recovered and continued to travel around the world. He was ecumenically minded and as the first pope ever he even visited a mosque, he chose the magnificent mosque in Damascus. Large crowds hailed him wherever he appeared. I saw him several times. His aging was merciless, with severe breathing difficulties, while Parkinson's disease made it difficult for him to speak and severe arthritis gave him a painful, staggering gait. Nevertheless, almost to his last breath John Paul II continued to be seen in public, with obvious pain and slurred speech.

Toward the end of John Paul II's life I and Rose's found ourselves on St. Peter's Square when he to an outburst of general exaltation appeared in one window of the papal apartments to greet the crowd. He was bent and looked very weak, his garbled speech was reinforced by the loudspeakers, but I could not grasp a word of what he was saying. Then a nun turned to me with beatific smile, tears running down her cheeks. Deeply moved she said,: Que Bella Figura! Que Bella Figura! At that moment I understood the true meaning of the words. The immense respect that the nun felt before this pain broken, stammering old man who had dragged himself up before his flock of devoted admirers. Incredulously I repeated her words: Que Bella Figura? The nun grabbed me gently by the arm, leaned toward me and said: "Behold that man. How he with all that pain and obvious physical decline dares to show himself before us in all his human frailty. What stature!  What bravery! What faith! Que Bella Figura."

Another surprisi and completely different interpretation of the notion of Bella Figura was given to me by a friend of mine who spoke appreciatively about Berlusconi's face lifts, his oily, black coloured and implanted hair and his exaggerated facial makeup. My friend noted that he had not appreciated this clever, but villainous and manipulative politician, but it was a different matter with his winning smile, perfect costumes and outrageous statements. 

This guy really knows how to behave. He is furbo [smart] out to his fingertips. He knows what people want, he plays them like a piano. And this with his latest hair implant, is it not amazing that he dares to admit what he has done so openly? He proves that he is making his utmost to make a good impression. It is quite different from all other participants in the danse macabre of Italian politics. Il Cavaliere [“the cavalier”, an epithet that Berlusconi's supporters like to use about him] is for sure a Bella Figura.

All that made me  dive down into what I imagine are some aspects of the Italian concept of beauty. As so often before, I began with the word. The Italian bello apparently originates from the Latin bellus, which meant "sweet, handsome and charming," but the term was used only in connection with children and women. If used about a man the ancient Romans understood bellus to be an insult, an allusion to "unmanly" behaviour, related to the Greek expression  καλός, kalos, which was used to indicate that something was of good quality, but also being "sweet". There seems to have been a connection between affectation and bellus/kalos, though both words could also be used about natural splendour, and somewhat later about something that was “well made”, in the sense of a skilful imitation of nature, or even more refined - an "improvement" of nature, which could be done through bodily change, makeup, clothes and mannered behaviour.

Throughout all time periods and in all forms of societies, people have demonstrated an urge to change their looks and adorn their bodies, sometimes in an extravagant manner. Thousands of years back in time, we find among different peoples a variety of methods intended to enhance beauty. For instance, ancient Egypt's upper class women and men enjoyed a morning dip in flower-scented water. They scrubbed themselves with soap made of a mixture of soda and oil. Natron was used to polish the teeth and rinse the mouth. Egyptians also manufactured something they called “soap rock”, clay boiled to remove various minerals and then enriched with fragrant oils.

Wealthy women applied dyes all over their bodies trying to create a golden hue. Veins glimpsed on bosom and temples were considered a sign of beauty and could be painted with narrow, bluish streaks. Eyelids were painted with different hues manufactured from malachite, turquoise, terracotta and coal. Eyes were outlined by narrow streaks "to give them life," the ideal shape was that of a fish, a "lively" animal. A peculiar device among Egyptian beauty accessories was a perfumed "cone", which was placed on top of curly, black wigs, when this cone began to melt it spread fragrance over both wig and face.

Centuries passed in review, demonstrating a continuous interaction between naturalness and artificiality. The pursuit of pleasure, beauty and good living was by severe philosophers and theologians considered to be a treacherous trap that corrupted and ultimately would destroy mankind. To benefit both ourselves and our fellow men we should all ideally live in a measured and constructive manner. However, other thinkers taught that during our short life it was our duty to enjoy grace and beauty. Why waist our precious time on austerity and discipline? Especially if we were fortunate enough to be endowed with an ability to appreciate the joys of life? Each epoch has offered luxury, beauty and enjoyment to affluent classes, while others generally had a quite miserable life, though even the poor adorned themselves in different ways.

Many beauty enhancing practices have been cruel and incomprehensible. Like the Kayan people of Burma among whom some women obtain "giraffe-necks" by having girls from the age of five carry copper rings around their neck in such a way that it slowly expands until it is extended to an unnatural length. If those rings are removed the neck brakes. Or the painful Chinese practice of binding small girls' feet in such a way that their growth was hampered and became "lotus feet". Upper class ladies with such feet could neither walk nor work as other women, a sign of their high status. Several Chinese regimes tried unsuccessfully to ban the practice, while others favoured it and the despicable practice did not disappear completely until the beginning of the last century. Several people have in different parts of the world also engaged in "skull deformation" by applying various techniques to force children's skulls to grow in a specific way. This was a common practice among several groups of Native Americans, including among Mayan upper classes.

Such practices are undeniably cruel and grotesque. However, people trying to change their bodies and thus turn into belle figure is not at all uncommon in our times, where technological advances have enabled plastic surgery to be used to change appearance in such a way that it appeals to those who have undergone the procedures, or who consider them as means to counter the effects of natural aging. People may easily become addicted to such procedures and suffer them at regular intervals, not least Sweden's queen, who almost once a year put herself under the knife. Eventually such routines may become such a bad custom that their practitioners do not even notice how the operations are turning their faces into grotesque masques.

This makes me think of Terry Gilliam's movie Brazil from 1985, a film that, like Matrix, several years later made me consider life with new eyes. In Brazil, people are trapped in an artificial world and a scene etched in my memory is the one where the protagonist Sam Lowry's wealthy mother receives him in a private beauty salon where a strutting doctor is changing her appearance. Like a mixture of hairdressing and surgery he stretches out  Mrs. Lowry´s facial skin and then wraps it up with a transparent plastic sheet, while carrying on with soothing small talk assuring his client that the treatment will make her twenty years younger. At a party to celebrate Mrs. Lowry's new "youthful" appearance, a colleague tells the plastic surgeon that his methods are outdated and that Mrs. Lowry's face will soon be disfigured. Unfortunately, an equally rich and superficial lady like Mrs. Lowry, who has undergone surgery by the competitor, suffers a graduate disintegration while parts of her face are distorted, or fall off.

Gilliam now seems to be some kind of prophet, at least when it comes plastic surgery that was not yet in vogue when the film was made. Gilliam's manner of portraying a dysfunctional future has inspired many followers. His future world appears to be very English - men are wearing well-tailored suits, long coats and hats. It is a class society with wealthy people living away from crime infected slums, where poor people are crowded in run-down, inhuman, concrete colossi, while glamorous glitterati engage in shameless consumption. Impersonal power hides behind an oversized, bewildering bureaucracy, watched over by armed guards and armoured vehicles. Everywhere there are strange machines giving an archaic, overly complicated impression and constantly breaking down, or run uncontrollably amok. In accordance with the British chutzpa at its best, Brazil is an elaborate piece of art (albeit somewhat uneven), seasoned with irony and black humour. A mixture of German-Russian expressionism, cinema noir, Monty Python, Chaplin and Kafka. More than with a distant future, Brazil presents us with a contrived and distorted parallel world.

In art, appearance-altering interventions do often not only become an aesthetic means of expression, but also political and culture-critical manifestations. The French artist Mireille Suzanne Francette Porte, who nowadays calls herself ORLAN (always with capital letters) and resides in Los Angeles, began early on to experiment with different forms of body art - she tried different, distorted ways of moving around, manipulated photographs and films, applied various tricks that intended to unite the organic body with the machine, until she in the early 1990s began to call herself Saint ORLAN and engaged in what she called "carnal" art. Through various surgeries she declared that she was going to transform her body and face into a "work of art". Her goal was to obtain cheeks like Botticelli's Venus, a nose like Jean-Léon Gérôme´s painting of Psyche, lips like those of Francois Boucher's Europe, eyes like Diana´s on a painting from the Fontainbleau School and a forehead like Mona Lisa´s. It is doubtful whether the final outcome corresponded to her high expectations.

Unlike ORLAN, several Renaissance artists intended not to change nature but wanted instead find a key to its perfection. They rediscovered ancient Greek speculations about mathematics and beauty. They wanted to apply harmony and strict order to architecture, art and even representations of the human body. Everything was thought to be related and they searched for the perfect context of divine proportions. They measured, compared, calculated and constructed. Ingenious artists like Dürer and da Vinci compiled rules for perfectly proportioned human bodies and tried to relate them to different architectural contexts. A quest that in modern times were continued by, for example, the influential architect and artist Le Corbusier.

Several artists and philosophers believed that absolute beauty could be found anywhere in nature and felt that our libido was the compass we ought to follow in our search for perfection. If we found absolute beauty, we could perhaps find God as well. The Italian poet Agnolo Firenzola noted in 1578 in his Dialogo delle belleze delle donne, "On the Beauty of Women” that

… a beautiful woman is the most beautiful object one can admire, and beauty is the greatest gift God bestowed on His human creatures. And so, through her virtue we direct our souls to contemplation, and through contemplation to the desire for heavenly things. For this reason, the beautiful women have been sent among us as a sample and foretaste of heavenly things, and they have such power and virtue that wise men have declared them to be the first and best object worthy of being loved. They have even called her the seat of love, the nest and abode of love, of that love, I say, which is the origin and source of all human joys.

Of course, many women have aspired to equal a reflection of the divine. Some in order to attract men to favourable marriages, others were prostitutes looking for customers. If these women did not entirely match the ideals of perfection, there were various tricks they could resort to. Probably as a result of an assumed correlation between the white colour, purity, beauty and divinity, beauty ideals of the Middle Ages, the Renaissance and the Baroque tended to be coupled with whiteness, like smooth, lightly blushing womanly complexion and blond hair.

During their washing ceremonies it was common for wealthy or high-born, Italian ladies to scrub their skin in their quest to obtain a hide as white as possible and to that end they used finely grounded coral sand, resin from the dragon tree, white wine vinegar, various types of pulverised bone and apricot kernels, mixed with cinnamon and honey. They also powdered their bodies with substances, which could include anything from potassium carbonate to arsenic. They bleached their hair with a variety of chemical compounds and it was common for women to wear wide-brimmed hats that left their hair free while their white faces were protected from the sun. Vain ladies slept with their hands covered by gloves prepared with honey, mustard and bitter almonds, in the morning they washed with rainwater and anointed themselves with benzoin ointment.

Such beauty rituals were far from being limited to women, even wealthy and propertied men had an aptitude for various beauty regimens, and then, as now, it was common to assume that elegant costumes and cosmetics could hide their aging bodies´ decay.

Until the late 1700s wealthy, vain men powdered their faces, painted their lips and there existed strict rules for colouring the cheeks as unobtrusively as possible. Both men and women wore different kinds of wigs, dusted with fragrant substances. Many went to extremes. Behind the backs of the aging Cardinal Mazarin it was whispered how he laid on far too thick layers of makeup to hide his advancing age and the French Henry III was considered a ridiculous figure when he exposed himself "made-up like a prostitute" with white-powdered face, with shades elevated by saffron and rouge, while his hair was covered by a specific violet, scented powder.

It sounds extreme, but that people ridicule themselves by trying to apply makeup to cover up their age has probably been common in all ages. My wife remembers how shocked she became when she as a child saw the Dominican dictator Trujillo and discovered how much make-up he had applied to his face – red lips and rouged cheeks. It is also obvious to everyone that Berlusconi is a bit too generous with facial creams and other “rejuvenating” tricks.

Of course makeup and clothes emit sexual signals and a young, blossoming woman with discreet applied makeup may stimulate the desire of a philanderer. Giacomo Casanova wrote that although he hated excessive wear and cosmetics applied to hide fading beauty, he nevertheless avoided to to seduce an unembellished and badly dressed woman:

What I found extraordinary, and what pleased me greatly, was the excess of rouge, applied in the manner of the court ladies at Versailles. The charm of these painted cheeks lies in the negligence with which the color is applied. It is not intended to appear natural, but rather to please the eyes, which see in it the signs of an intoxication that promises abandon and the transports of love. 

During Casanova´s lifetime artificiality and "sophistication" became increasingly questioned by people who craved for a return to all that was natural. In England, gardens and parks were created in such a manner that they would give the appearance of being "real" nature, wealthy women freed themselves from their layers of clothing, corsets and complicated wigs, began breast-feeding their own children and took long walks in the countryside. Openness, simplicity and honesty were being praised and expected to be revealed in people's behaviour, stressed by simple clothes and an undisguised exposure of honest expressions.

Philosophers and scientists became interested in how emotions could be reflected through body language and facial expressions. Many felt that it was wrong to try to hide their feelings. It was better to give free rein to joy, anger and sadness. It was no longer contemptible for a man to cry. It was assumed that an essential part of an upright person's true nature was to openly reveal to others how s/he felt. The large amount of facial muscles were proof of this.

Between 1775 and 1778 the Swiss physician Johann Kaspar Lavater did, in collaboration with Goethe, write four volumes of his influential Physiognomische Fragmente zur Beförderung der Menschenkenntnis und Menschen Liebe “Physiognomic Fragments to promote Knowledge about Human Nature and Human Love". Thus Lavater introduced what, according to him, was a scientific approach meaning that a through a systematic study of the posture, specifics of the body and more or less conscious facial expressions could reveal the character and inclinations of a human being. The mind shapes the body and vice versa, thus generous makeup, overly elegant clothes and affected behaviour were not only false, but reprehensible. Being endowed with a Bella Figura ceased to mean a person´s adherence to established ideals of beauty. Harmonizing your looks and behaviour with other people's desires and expectations was assumed to be an indication of being both false and insecure.

Such thoughts soon gained importance in art and fashion. Leading woman artists like Louise Vigée-Lebrun and Marie-Guillemine Benoist began to present themselves in intimate and loving relation with their children and put on négligés - elegant, thin airy dresses draped over the body. Men and women ceased wearing wigs and makeup, like in all times, however, there were also those who in protest clinged to the old fashion, and some even began to exaggerate artificiality.

Even the absence of makeup could go to extremes and within bohemian circles it became increasingly common to exaggerate emotions, and even shortcomings, weaknesses and diseases. The English philosopher and social critic Edmund Burke had in 1786 in his A Philosophical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful discussed the concept of beauty and found that it was far from the ideal of Greek Pythagoreans, speculative Renaissance philosophers or French academy members. According to Burke, beauty was not only found among phenomena that could be calculated in accordance with a logical framework. Instead, it could be quite the opposite - what appear as beautiful could also be found in the wild; the uncontrolled, the incomprehensible and exotic. Yes, in some cases even the cruel and frightening can be considered beautiful.

Passion and admiration caused by the untamed, or what Burke preferred to denote as the “sublime” nature, appeared to be the most powerful, and emotions caused by unaffected nature were generally conditioned by some degree of horror, since horror comes from something we cannot control, or even understand or expect:

Astonishment, as I have said, is the effect of the sublime in its highest degree; the inferior effects are admiration, reverence, and respect.

Now violent storms, steep mountains, deep oceans, and wildlife rushed into literary works and sophisticated soirées. No longer was enlightenment and harmony considered chic and beautiful, light craved its shadows. Movement, the unexpected and uncontrollable passion gave depth to existence and increased aesthetic enjoyment, gave relief from the tediousness of everyday life. Imagination, dreams, and unbound creation were dazzling and adorable. Without darkness no light, no night, no days without grief, fear and longing, joy demanded its opposite.

Aesthetic delight was not dependent on any mathematical rules and neither was love and passion. Life had its dark, unfathomable depths, where death, suffering and disease were looming, their threats and proximity might even enhance our pleasure, the unfathomable bliss of the moment. The bright white might be synonymous with the divine, but could just as well be a premonition of death. Like the hectic fever roses on a tuberculosis sufferer's deathly pale face. A combination of light and dark, white and black, life and death were suddenly in vogue.

Blonde hair was no longer an ideal of beauty and was replaced by the black. An open blue gaze gave away to unfathomable, deep-set eyes. Gone were the voluptuous ladies of the Baroque and Rococo, with their tender flesh exposed in lush gardens or among satin, silk and lace, inside intimate boudoirs. Now men and women controlled their weight by drinking vinegar and lemon juice, avoiding meat and fat. Several bohemians experimented with hallucinogenic drugs, turned days into nights while indulging themselves in dreams and imagination in "artificial paradises" of art and intoxication. Women read late into the night in search of the dark circles around the eyes, which were considered a sign of mysterious beauty.

Susan Sontag wrote in her masterful essay Illness as Metaphor that even the dreaded tuberculosis could be perceived as "sublime", with its heated feverishness in proximity of death. Tuberculosis was considered to bestow an "ethereal" appearance and the disease was also believed to stimulate creativity. Aesthetes seemed to ignore the sickening stench from infected lungs that wrecked the breath of ailing victims and instead described the course of the insusceptible sickness as a drama undulating between deathly paleness and fever rosy complexion, paired with hyperactivity that suddenly could be converted into deep lethargy. How the body faded away until it seemed to be almost transparent, while anxiety and fear of death´s relentlessness gradually were replaced by stoic calm and resignation. Sontag gives a number of famous examples of "romantic" depictions of TB patients last moments.

However, even the pale, doomed ideal of women could turn into its opposite. A bold artist could just as well become attracted by an ”Amazon", embodied by a liberated woman writer like George Sand, who by her friend Marie d'Agoult was described as

an excellent hunter and amazon, with whip in hand, spurs on the boots, rifle over her shoulder, a cigar between her lips, a glass of wine in the hand, the subject of gossip and scandals.

The men surrounding a woman like George Sand also appeared as enticing and exotic. Several of theme belonged to the group of free spirits who called themselves “bohemians”, people from Bohemia, a term commonly used to denote the Romani people.  By calling themselves Bohemians free-spirited artists wanted to demonstrate that they were independent filibusters far removed from oppressive bourgeois conformism. They dressed and acted their part to emphasize their singular personality. Some of them did not even pretend to be odd, they gave from the start an exotic and alluring impression. Archetypes were the death marked violin virtuoso Paganini, or the astoundingly talented pianist Ferencz Liszt, who in his Hungarian homeland early had been fascinated by the Romani people:

Few things fire our imagination more in early youth than the glaring enigma of the Bohemians, begging a miserable coin before every palace and cottage in exchange for a few words murmured in the ear, a few dance tunes which no wandering fiddler could ever imitate, a few songs for setting lovers aflame, but not invented by lovers. […] this charm to which everyone fell victim, but which could not explain it.

Dressed in black, with his long hair, his profile of a raptor and passionate piano playing, Liszt captivated his audience. His piano playing was said to be able to lift a many-headed audience to unprecedented levels of mystical, musical ecstasy, while Paganini's violin playing gave birth to a legend he had entered a pact with the Devil, a rumour that even caused problems surrounding his funeral – was he really a true Christian?

Admirers swarmed constantly around Liszt and violently fought over handkerchiefs and gloves he had left behind. His fans carried his portrait as brooches and cameos, for everyone to see who their idol was. Armed with scissors women crept upon their boundlessly admired piano virtuoso, to cut a lock of his hair. If a piano string snapped during one of Liszt´s concerts groups of excited women rampaged on the stage to rip it off to make a bracelet out of it. The lucky ladies who happened to attend any of Liszt´s café or salon visits brought with them small glass phials to preserve the coffee swigs he left behind. Women fainted during his concerts and had to be carried out, while police and guards were ordered to protect the musician. The poet Heinrich Heine dubbed this mass psychosis Lisztomania and it would not be repeated until a hundred years later by the even more passionate Beatlemania. A journalist wrote:

Liszt once threw away an old cigar stump in the street under the watchful eyes of an infatuated lady-in-waiting, who reverently picked the offensive weed out of the gutter, had it encased in a locket and surrounded with the monogram "F.L." in diamonds, and went about her courtly duties unaware of the sickly odour it gave forth.

That story made me recall a radio programme I listened to in 1998 in which the Swedish actor Thommy Berggren told the listeners that when he lived with his wife Monika Ahlberg in Hollywood his agent called him to inform that Frank Sinatra, Thommy´s idol, was sitting alone at the bar of Chasen's restaurant. Berggren and Monika rushed away to Chasen's, but Sinatra could not be found anywhere. Berggren ordered a drink from the Italian bartender and entered a conversation about Frankie.

- But he is here right now, exclaimed the bartender. He just went to the loo.

The Swede and his wife just had to sit by the bar and Sinatra would for sure be there in a minute or two and he would probably like to speak to the Swede, especially if he was in the company of such a beautiful lady. Berggren asked what Sinatra used to drink

- Always whiskey. Jack Daniels. There he is! whispered the bartender and nodded in the direction of the exit.

Berggren caught a glimpse of his idol on the way out, he wanted to run after him, but Monika grabbed her husband's arm:

- Calm down, please! and Frankie disappeared.

- Damn it! Berggren thought as the bartender pointed to the ashtray:

- That was a pity, so close for you. Look, there lies his cigarette.

Thommy Berggren stared at the ashtray by his side, where thin smoke was still rising from a Chesterfield cigarette. Monika saw her husband's loving gaze at the butt and wondered ironically;

- Should you not take a puff? before she headed to the toilet

When Monika had disappeared, Berggren quickly ordered a double Jack Daniels

Then I gently lifted Sinatra´s cigarette and took a long, deep inhale, washing it down with a giant swig of Jack Daniels, while I closed my eyes.

The appearance, looks and clothes women and men endowed with bella figura have always been admired and copied. It is said that Goethe's novel The Sorrows of Young Werther made many young men who had been unfortunate in love, to walk around in a blue dress coat and yellow vest. It has even been stated that like the fictional hero some of them committed suicide. Elvis, Hemingway and Marilyn Monroe have thousands of imitators and lookalikes, Jim Hendrix and Audrey Hepburn were trendsetting fashion idols. Examples are countless.

Of course, fashion designers have had a huge influence on what had to been done in order to appear as a bella figura. It is said that it was Coco Chanel who in the early twenties, by abolishing umbrellas and gloves, took away women's fear of sunshine. Soon it became a prevailing ideal for both women and men to be tanned and fit. Trends come and go. We are constantly changing, perhaps without even noticing it. Fanatical, or frightened, Japanese soldiers who after decades appeared again among their fellow citizens, after being isolated in islands of Indonesia and the South Pacific, did not understand much of what they met in their homeland - the people were longer, spoke differently, were strangely dressed and, above all, had completely changed their opinions and behaviour.

La Bella Figura may also be related to an elusive, powerful emotion that may arise if we are gripped by an aesthetic shock. Something so beautiful that we are completely overwhelmed, unable to speak and describe our feelings - it can be a beautiful woman that has taken hold of our mind, a magnificent landscape, a work of art, or a piece of music. There is even a name for this affliction – the Stendahl Syndrome, named after a passage in one of Stendahl´s books Rome, Naples and Florence: 1826, where the author explains what happened to him in the church of Santa Croce in Florence:

There lay Machiavelli's tomb, and next to Michelangelo, rested Galileo. What an astonishing collection of men! Looking on Volterrano's Sibylline frescoes, I experienced the most intense pleasure art has ever bestowed upon me. I was in a sort of ecstasy, absorbed by the contemplation of sublime beauty ... I had reached the point of celestial feeling ... As I emerged from the porch of Santa Croce, I was seized with a fierce palpitation of the heart; the wellspring of life was dried up within me, and I walked in constant fear of falling to the ground.

Could it have been something like that the nun felt there in St. Peter's Square, as she admired John Paul the Second´s Bella Figura?

Burke, Edmund (2013) A Philosophical Inquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful. Cincinatti: Simon & Brown. Casanova, Giacomo (2002) The Story of My Life. London: Penguin Classics. Firenzola, Agnolo (1992) On the Beauty of Women. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. O´Bryan, C. Jill (2005) Carnal Art: Orlan´s Refacing. Minneapolis: University of Minnesota Press. Paquet, Dominique (1997) Miroir, mon beau miroir. Une histoire de la beauté. Paris: Gallimard. Rostand, Claude (1972) Liszt. London: Calder and Boyars. Stendahl (1987) Rome, Naples et Florence: 1826. Paris: Gallimard. Sontag, Susan (2009) Illness as Metaphor and Aids and Its Metaphors. London: Penguin Classics. Walker, Alan (1987) Franz Liszt, the Virtuoso Years (1811 – 1847). Ithaca: Cornell University Press.

Med goda skäl händer det allt som oftast att min eleganta och modemedvetna hustru klagar på mitt sätt att klä mig och på mitt utseende. Precis innan vi skall gå ut tillsammans ger hon mig ofta en beklagande blick och påpekar att jag är klädd som en luffare, att håret står åt alla håll ”som hos den där galne professorn i Tillbaka till framtiden”. 

Hon har rätt, jag trivs faktiskt med att vara välklädd, men tycker ibland att jag saknar rena, nystrukna kläder, eller att jag under en följd av år av ren slöhet inte har förnyat min garderob; skjortkragar och manschetter är nerslitna, kostymerna är sjaskiga, byxorna fläckiga och strumporna har hål. Jag slarvar med rakning, deodorant och herrparfym, klipper mig sällan och motionerar alltför sporadiskt. Uppriktigt sagt tror jag att det finns en viss sanning i uttryck som ”kläderna gör mannen”. Även om jag kan vara blind för mina egna tillkortakommande, uppmärksammar jag hur andra klär sig, uppför sig och doftar. Med undran och skräck tänker jag på gubbdoften som slog emot mig när jag i min ungdom arbetade på mentalsjukhus, eller besökte äldre personer i deras lindrigt städade och dåligt ventilerade lägenheter. Ser mig själv på fotografier och begriper inte att den där äldre, rynkige, tunn- och vithårige gubben faktiskt är jag.

Kanske luktar jag nu som gubbarna på ålderdomshemmen. Ser jag lika lufsig och osund ut? Det är som när jag hör min egen röst. Talar jag verkligen så? Samma sak med fotografierna. Ser jag verkligen så ut? Inom mitt yttre skal känner jag mig inte äldre än trettio år. Kanske förstärks mina känslor av bristande sund och stilig manlighet av det faktum att jag befinner mig i Italien.

Tankarna väcktes till liv då jag för någon dag sedan såg Saturday Night Fever med John Travolta och fann att den inte var så dålig som jag inbillat mig. I inledningen möter vi en ung Travolta som tillbringar sina vardagar i en järnaffär, eller hemma hos sina föräldrar i deras påvra och överlastade hem, där han har sitt pojkrum med affischer på Bruce Lee, Sylvester Stallone och en ung de Niro. På helgerna lever han dock upp och blir ett modelejon med rakbladsvassa veck på sina vita, slimmade byxor, vinnande leende, självsäker gång, fläckfri, three piece suit och det håriga bröstet delvis blottat under sidenskjortor och guldlänkar. Han är dansgolvets obesegrade konung, dröm och blickfång för tjusade, unga damer. John Travolta framstår som urbilden för en italiensk Bella Figura.

Orden betyder egentligen vacker figur men har i italienskan en betydligt rikare innebörd än så. Jag finner i ett lexikon att de närmast betyder ”att göra ett gott intryck” begreppet är alltså förenat med både synintryck och uppträdande – hur du ser ut, uppför dig, hur du vinnlägger dig om att imponera på din omgivning. Det kan ibland tyckas som om ansträngningen att tjusa människor omkring dig uppskattas i nästan lika hög grad som resultatet.

Jag antar att det inom italiensk kultur finns ett betydande inslag av hedonsim; livsnjutning och skönhetsdyrkan, ett sökande efter estetisk fulländning – i musiken, konsten, designen; hur en kostym är klippt och skuren, hur blommor arrangeras, formerna hos en bil, färgkombinationerna i en husfasad, uppläggningen av en maträtt, vinklarna i en film eller ett fotografi. Minns hur en judisk väninna, författarinnan Esther Hautzig, en gång sa till mig: ”Vi judar är skriftens, berättelsernas folk, men italienarna är de stora esteterna, konstnärerna, de har bilden i sin makt, vi har ordet.”  Likaså konstaterade en annan vän, som konverterat till katolicismen: ”Jag skall säga dig, Jan, att jämfört med svensk lutherdom är romersk katolicism som knäckebröd jämfört med wienerbröd.” Jag tror de hade rätt, det finns i Italien ett barockt, mustigt överflöd, ett estetiskt fantasteri.

Den ungdomlige Karol Józef Wojtyła var som påven Johannes Paulus II i mångt och mycket en sinnebild för La Bella Figura och omåttligt populär hos många italienare. När han 1978 vid femtioåtta års ålder blev den katolska kyrkans överhuvud var Wojtyła en stilig, kraftfull man, med en bakgrund inte enbart som grubblande präst och själasörjare, men också som skådespelare och fotbollsspelare. Han var vid strålande hälsa; joggade i Vatikanträdgårdarna, fotvandrade i de italienska alperna, lyfte tyngder och simmade. Jag uppskattade hans kamp mot kommunismen, men förstod också vad en del av mina latinamerikanska jesuitbekanta inom skål och vägg menade då de sa att han hade en stålnäve i en silkesvante.

Exempelvis så skakade Fader Xavier Albo betänksamt på huvudet och sa till mig när jag en gång hälsade på honom i La Paz ”att den där polacken på påvetronen förstår inte alls vad så många av vi latinamerikanska präster kämpar för”. Uppenbarligen var Johannes Paulus II ingen vän av latinamerikansk befrielseteologi. När Biskop Óscar Romero, som mejades ner av kulspruteeld framför högaltaret i sin katedral, besökte påven i Rom och bad om Kyrkans stöd mot de salvadoranska dödsskvadronerna fick han blankt nej och när den radikale prästen och poeten Ernesto Cardenal knäföll för att kyssa påvens hand i Nicaragua drog Johannes Paulus undan den, viftade med fingret och sa: ”Du måste reda ut din position med Kyrkan”. Nyligen såg jag en bild av min jesuitbekant Xavier Albo, han bar en T-shirt med texten: I Love Papa Francesco. Han gläder sig säkerligen över att äntligen ha fått en jesuitbroder med ordentliga åsikter på påvetronen.

Johannes Paulus II var dock en charmig och kraftfull representant för en kämpande Kyrka. Med sina tillkortakommande var han i mångt och mycket ”en påve i tiden”, som efter att ha genomlevt två mordförsök, det sista överlevde han som genom ett mirakel. Fyra pistolskott träffade honom från nära håll; två i buken, ett i hans högerarm och ett annat höger lillfinger. En av kulorna i buken gick inte att avlägsna. Johannes Paulus tillfrisknade och fortsatte resa kring i världen. Han var ekumeniskt sinnad och besökte som första påve en moské, han valde den magnifika moskén i Damaskus. Stora folkmassor hyllade honom vart han än visade sig. Själv såg jag honom flera gånger. Då var han åldrad, med grava andningssvårigheter, Parkinsons sjukdom gjorde det svårt för honom att tala. Svår ledgångsreumatism gav honom en plågsam, stapplande gång, men med uppenbar smärta och sluddrande tal fortsatte han in i det sista att uppträda offentligt.

Mot slutet av Johannes Paulus II:s levnad befann jag och Rose oss på Sankt Peters torg när han till allmänt jubel visade sig i påvevåningens fönster. Han var böjd och såg mycket svag ut, hans sluddrande tal förstärktes av högtalarna, men jag kunde inte uppfatta vad han sa. Då vände sig en nunna till mig, saligt leende och med tårar rinnande över kinderna sa hon djupt rörd: Que Bella Figura! Que Bella Figura! Jag förstod då ordens innebörd. Den oerhörda respekt som denna nunna kände inför den värkbrutne, stammande mannen som släpat sig fram inför sin flock av hängivna beundrare. Jag upprepade frågande orden: Que Bella Figura? Nunnan grep mig då försiktigt om överarmen, lutade sig fram mot mig och sa: ”Se vilken man. Hur han mitt all denna smärta vågar visar sig inför oss, i all sin mänskliga skröplighet. Vilken resning, vilken tro. Que Bella Figura!”

En annan förvånande, men fullständigt annorlunda, kommentar kring La Bella Figura fick jag några år senare av en ung italiensk vän som uppskattande talade om Silvio Berlusconis ansiktslyftningar, hans oljigt svartfärgade och inplanterade hår och överdrivna ansiktssmink. Min vän konstaterade att han inte alls uppskattade den smarte, men skurkaktigt manipulerande politikern, men det var en helt annan sak med hans vinnande leende, perfekta kostymer och sanslösa uttalanden. ”Den killen kan verkligen föra sig. Han är furbo [smart] ut i fingerspetsarna, vet precis vad folk vill ha, han spelar dem som ett piano. Och detta med hårimplantet. Fantastiskt att göra det så öppet! Han visar verkligen att han anstränger sig för att göra ett gott intryck. Det är annat än de andra döddansarna inom italiensk politik Il Cavaliere [kavaljeren, ett epitet som Berlusconis anhängare gärna använder om honom] är verkligen en Bella Figura.”

Allt det där har fick mig att göra en djupdykning ner i vad jag inbillar mig vara en del aspekter av det italienska skönhetsbegreppet. Som så ofta förr började jag med ordet. Det italienska bello kommer uppenbarligen från latinets bellus som betydde ”söt, stilig och charmig”, men uttrycket användes enbart om barn och kvinnor. Använde de antika romarna ordet bellus om en man ansågs det förolämpande, en anspelning på ett ”omanligt” sätt att uppföra sig och då besläktat med det grekiska καλός, kalos, som egentligen betydde bra, eller ”av god kvalitet” – men också en ”godsak”. Det tycks alltså ha funnits ett samband mellan tillgjordhet och ”skönhet”, men det hindrade inte att ordet bello också har kopplats samman med naturlig prakt. Det som är ”vackert” kan vara både okonstlat och konstruerat, i meningen en skicklig efterapning av naturen, eller än mer raffinerat - en skicklig ”förbättring” av det naturliga och då det gäller människan kan sådant åstadkommas genom kroppsliga förändringar, smink, kläder och ”manierat” uppträdande.

Genom alla tider och inom samtliga samhällsformer tycks människor ha haft ett behov att förändra och smycka sina kroppar, ibland på ett tämligen extremt sätt. Tusentals år tillbaka i tiden finner vi hos olika folk en mängd av skönhetsförhöjande metoder, Exempelvis tog sig det antika Egyptens överklasskvinnor och -män gärna sig ett på morgondopp i blomsterparfymerat vatten. Man skrubbade sig med tvålar gjorda av en blandning av natron och olja. Natron användes också för att putsa tänderna och skölja munnen. Man använde sig även av bergtvål, lera som kokats för att få bort olika mineralämnen. När natron och bergtvål sköljts bort lät man sig masseras med väldoftande oljor.

Kvinnor applicerade gärna färgämnen över hela kroppen, man försökte exempelvis åstadkomma en brungul, gyllene färgton. Svagt skymtande vener på bröst och tinningar ansågs vara skönhetstecken och kunde målas dit med smala, blåskimrande streck. Ögonlocken målades med olika preparat från grön malakit, ljusblå turkos, rödaktig terrakotta och svart kol. Kring ögonen ritade man sedan med kolstift smala streck ”för att ge dem liv”, de gavs formen av en fisk, ett ”livligt” djur.  En märklig detalj bland de egyptiska utsmyckningarna var en parfymerad ”kon” som placerades ovanpå de lockade perukerna, för att sedan smälta och sprida sin väldoft över peruk och ansikte.

Århundraden passerade revy med en ständig växelverkan mellan naturlighet och förkonstling. Strävan efter njutning, skönhet, utsmyckningar, exklusivt kosthåll och vällevnad betraktades av allvarstyngda filosofer och teologer som en förrädisk fälla som korrumperade och förstörde oss. Vi borde alla leva på ett måttfullt och konstruktivt sätt för att därigenom gynna både oss själva och våra medmänniskor. Andra menade att vi under våra korta liv borde avnjuta skönhet och behag. Speciellt om vi var så pass lyckligt lottade att vi kunde uppskatta livets glädjeämnen. Varje tid bjöd lyx, skönhet och njutning åt de besuttna klasserna, medan andra ofta hade det svårt och eländigt. Fast även den fattige kunde smycka sig på olika sätt.

Många ”skönhetsmedel” kan betraktas som obegripligt grymma och minst sagt underliga. Som de burmesiska kayankvinnornas ”giraffhalsar” som åstadkoms genom att flickebarn från fem års ålder bar kopparringar kring halsen på ett sådant sätt att den sakta utökades tills dess den hade förlängts på ett onaturligt sätt, om ringarna avlägsnades bröts nacken. Eller det smärtsamma kinesiska bruket att binda flickors fötter på ett sådant sätt att deras tillväxt hindrades och manipulerades så att “loutusfötter” bildades. De överklassdamer som fått sådana fötter kunde varken gå eller arbeta som andra kvinnor, ett tecken på deras höga status. Flera regimer försökte förgäves förbjuda bruket, medan andra gynnade det och den otäcka seden försvann inte helt förrän i början av förra seklet.  Flera folk har på olika håll i världen också ägnat sig åt ”skalldeformering” genom att med olika medel tvinga barns skallar att växa på ett speciellt sätt, detta var ett vanligt bruk bland flera grupper av Amerikas ursprungsbefolkning, bland annat bland Mayafolkets överklass.

Allt sådant är onekligen grymt och groteskt. Men, människors strävan efter att förändra sina kroppar och därmed förvandlas till belle figure är knappast ovanligt i vår samtid, där tekniska framsteg har möjliggjort att plastikkirurgi kan användas för att ändra utseendet på ett sådant sätt att det tilltalar de som genomgått sådana ingrepp, eller så betraktar de dem som ett medel för att motverka följderna av ett naturligt åldrande. Det händer att människor blir beroende av förändringskurerna och genomlider dem med jämna mellanrum, inte minst Sveriges drottning. Till slut kan det bli så illa att de inte märker att operationerna har förvandlat deras utseende så att det blivit i det närmaste groteskt.

Något som får mig att tänka på Terry Gilliams film Brazil från 1985. Minns hur den, liksom Matrix många år senare fick mig att betrakta tillvaron med nya ögon. I Brazil är människorna instängda i en artificiell värld och en scen som etsat sig fast i minnet är när huvudpersonen Sam Lowrys förmögna mor tar emot honom i en privat skönhetssalong där en svassande läkare håller på att förändra hennes utseende. Likt en blandning av hårfrisör och kirurg töjer han ut fru Lowrys ansiktshud och plastar in hennes ansikte alltmedan han genom sitt småprat försäkrar henne om att behandlingen kommer att göra henne tjugo år yngre. På ett party för att fira Mrs Lowrys nya, ”ungdomliga” utseende försäkrar en kollega till plastikkirurgen att hans metod är föråldrad och att Mrs Lowrys ansikte snart kommer att vanställas. Dessvärre ger olyckskorpens egna offer, en lika rik och ytlig tant som Mrs Lowry, syn för sägen, under filmens gång får vi bevittna hur hennes ansikte successivt faller sönder.

Gilliam framstår nu som en profet, i varje fall då det gäller plastikoperationer, som då filmen gjordes ännu inte var på modet. Gilliams sätt att gestalta en dysfunktionell framtid har fått många efterföljare. Hans framtidsvärld framstår som mycket engelsk - männen bär välskräddade kostymer, långa rockar och hattar. Det rör sig om ett utpräglat klassamhälle med torftiga, brottsinfekterade slumkvarter där fattiga människor trängs inom nergångna, omänskliga betongkolosser, medan en glamorös överklass ägnar sig åt skamlös konsumtion. En överdimensionerad centralmakt omsluter en blankettfrossande byråkrati, bevakad av beväpnade vakter och bepansrade fordon. Överallt finns underliga maskiner som ger ett ålderdomligt, alltför invecklat, intryck och som ständigt klappar ihop, eller löper amok. I enlighet med brittisk anda, när den är som bäst, är Brazil ett väl genomtänkt konstverk (om än något ojämnt), kryddat med ironisk, svart humor. En blandning av tysk-rysk expressionism, cinema noir, Monty Python, Chaplin och Kafka. Mer än en framtidsskildring framställer Brazil en konstgjord, snedvriden parallellvärld.

Inom konsten har utseendeförändrande ingrepp emellanåt blivit estetiska uttrycksmedel, eller till och med politiska och kulturkritiska manifestationer. Den franska konstnärinnan Mireille Suzanne Francette Porte, som numera kallar sig ORLAN (alltid med stora bokstäver) och är bosatt i Los Angeles, började tidigt experimentera med olika former av kroppskonst – hon prövade olika gångarter, manipulationer av fotografier och film, olika tricks som tycktes sträva efter att förena kropp och maskin, tills hon i början av 1990-talet började kalla sig Sankta ORLAN och uteslutande ägna sig åt vad hon kallade ”köttslig” konst. Genom olika kirurgiska ingrepp sa hon sig vilja förvandla sin kropp och sitt ansikte till ett ”konstverk”. Hennes mål var att få kinder som Botticellis Venus, en näsa som på Jean-Léon Géromes målning av Psyke, läppar som hos Francois Bouchers Europa, ögon som Diana på en målning från Fontainbleuskolan och en panna som Mona Lisa. Det är tveksamt om slutresultatet motsvarade hennes högt ställda förväntningar.

Till skillnad från ORLAN försökte flera renässanskonstnärer inte förändra naturen utan istället finna dess perfektion. De återupptäckte antika grekers spekulationer kring matematik och skönhet. Balans och ordning började tillämpas på arkitektur, konst och även framställningar av människokroppen. Allt tänktes höra samman och man sökte efter de perfekta sammanhangen – de gudomliga proportionerna/harmonierna. Man mätte, jämförde, räknade och konstruerade. Geniala konstnärer som Dürer och da Vinci ställde samman mönster för den perfekt proportionerade människokroppen och sökte även placera in den i olika arkitektoniska sammanhang. En strävan som fortsatt in i vår tid, exempelvis hos den tongivande arkitekten och konstnären Le Corbusier.

Flera konstnärer och filosofer trodde alltså att den absoluta skönheten fanns att finna någonstans i naturen och ansåg att vårt driftsliv var den kompass vi borde följa. Fann vi den absoluta skönheten kunde vi kanske även finna Gud. Den italienske poeten Agnolo Firenzola konstaterade 1578 i sin Dialogo delle belleze delle donne, ”Dialog om kvinnors skönhet” att

en vacker kvinna är den underbaraste skapelse som finns att beundra och skönhet är den största gåva Gud skänkt mänskligheten. Det är kvinnans förtjänst att vi kan rikta våra själar mot kontemplation och genom vår försjunkenhet i skönheten föds en längtan efter himmelska ting. Av denna anledning ger de vackra kvinnor som finns bland oss en försmak av den himmelska lycksaligheten och de har en sådan kraft och sådana dygder att visa män har förklarat dem vara de första och främsta skapelser som är värda att älskas. De har även kallat dem för kärlekens säte, kärlekens ursprung och boning. Jag vill påstå att kärlek till kvinnan är källan till all mänsklig glädje.

Givetvis strävade många kvinnor efter att motsvara denna återglans av det gudomliga. En del för att locka män till förmånliga giftermål, andra var prostituerade på jakt efter kunder. Om dessa kvinnor inte motsvarade idealet för den perfekta människan så fanns det olika knep att tillgripa. Antagligen som en följd av att man såg ett samband mellan den vita färgen och renhet, skönhet och gudomlighet, kopplades Medeltidens, Renässansens och Barockens skönhetsideal till sådant som var vitt eller ljust, som mjäll, lätt rodnande kvinnohy och blont hår.

Under sina tvagningsceremonier var det vanligt att förmögna, eller högättade, italienska damer skrubbade sig i en strävan att få huden så vit som möjligt och man använde sig då bland annat av finmald korallsand, harts från drakblodsträdet, vitvinsättika, olika former av benmjöl, malda aprikoskärnor och kanel.  Man pudrade också kroppen med olika substanser, som kunde innehålla allt ifrån kaliumkarbonat till arsenik. Man blekte håret med en mängd olika kemiska preparat och det var vanligt att kvinnor gick med bredbrättade hattar som lämnade håret fritt medan de skyddade ansiktet mot solen. På natten sov eleganta damer med handskar som preparerats med honung, senap och bittermandel och tvättade sig på morgonen med regnvatten och smorde sedan in sig med bensoinsalvor.

Sådana skönhetsriter var långt ifrån begränsade till kvinnor, även förmögna och besuttna män hade en fallenhet för olika skönhetskurer och då, liksom nu, var det vanligt att ta till eleganta klädedräkter och kosmetika för att dölja sina åldrande kroppars förfall.

Fram till 1700-talets slut pudrade förmögna, fåfänga män sina ansikten, målade läpparna röda och det fanns noggranna regler för hur kinderna så diskret som möjligt skulle färgläggas med rouge. Både män och kvinnor bar olika former av peruker, som pudrades med väldoftande substanser. Mångagick till överdrift. Bakom ryggen på den åldrande Kardinal Mazarin viskades det om hur han lade på alltför tjocka lager med smink för att dölja sin ålder och den franske Henrik III betraktades som löjlig figur då han på Paris gator visade sig ”sminkad som en prostituerad”, med kritpudrat ansikte, förhöjt med nyanser av saffran och rouge, alltmedan håret täckts av violett, parfymerat puder.

Det låter extremt, men att människor förlöjligar sig genom att försöka sminka bort sin ålder har antagligen varit vanligt i alla tider. Min fru minns hur chockad hon blev när hon i sin barndom kom nära den dominikanske diktatorn Trujillo och upptäckte hur grovt sminkad han var. Det är även uppenbart för var och en att Berlusconi är lite väl generös med sina ansiktskrämer.

Givetvis ger smink och kläder sexuella signaler och en ung, blomstrande kvinna med diskret anlagt smink kan förhöja åtrån hos en lebeman. Giacomo Casanova skrev att även om han avskydde överdriven klädsel och kosmetika anlagd för att dölja vissnande behag så lät han sig sällan tjusas av en osminkad, illa klädd kvinna:

Vad jag fann enastående och som tilltalade mig mycket, var det överdrivna bruket av rouge, applicerat på samma sätt som hos hovdamerna vid Versailles. Charmen med dessa målade kinder ligger i den vårdslöshet med vilken färgen har applicerats. Den är inte avsedd att vara naturlig, utan snarare söker den tillfredsställa ögonen, som vid åsynen skönjer tecknen på det rus som gör att vi förlorar oss själva, uppslukade av kärlek.

Casanova levde på gränsen mellan en tid då förkonstling och ”förfining” sattes högt och en ny epok då sådant föraktades och man istället vurmade för en återgång till allt som var naturligt. I England anlade man trädgårdar som skulle ge sken av att vara ”riktig” natur, förmögna kvinnor befriade sig från sina lager av kläder, korsetter och komplicerade peruker, ammade sina barn och gjorde utflykter på landsbygden. Öppenhet, enkelhet och ärlighet skulle visa sig i människors beteende och understrykas genom klädedräkt och oförställda ansiktsuttryck.

Man började intressera sig för hur känslor speglades genom kroppsspråk och minspel. Många ansåg att det var fel att försöka dölja sina känslor. Det var bättre att ge fritt utlopp för glädje, vrede och sorg. Det var inte längre föraktligt för en man att gråta, det var en del av människans sanna natur att visa hur hon kände. Den stora mängden ansiktsmuskler var ett bevis för detta.

Mellan 1775 och 1778 publicerade den schweiziske läkaren Johann Kaspar Lavater tillsammans med Goethe i fyra band sin inflytelserika Physiognomische Fragmente zur Beförderung der Menschenkenntnis und Menschenliebe ”Fysiognomiska fragment för att förmedla kunskap om den mänskliga naturen och människokärlek” och introducerade därmed sin fysiognomik som enligt Lavater var ett vetenskapligt betraktelsesätt som möjliggjorde att människors karaktär kunde avslöjas genom ett systematiskt studium av deras hållning, kropps- och ansiktsuttryck, samt deras särpräglade uppträdande. Sinnet formade kroppen och tvärtom, därmed var smink, överdrivet eleganta kläder och förkonstlat uppträdande både falskt och förkastligt. Att vara försedd med en Bella Figura betydde därmed inte längre att man anpassat sitt beteende och sin kropp till ett fastställt skönhetsideal, utan att man vågade vara så naturlig som möjligt. Om du omformade dig själv efter andras önskemål var det ett tecken på att du var en både falsk och osäker människa.

Sådana tankegångar fick snart sitt genomslag inom konst och mode. Tongivande konstnärinnor som Louise Vigée-Lebrun och Marie-Guillemine Benoist började framställa sig i intimt och kärleksfullt samröre med sina barn och klädde sig i négligé elegant, tunna klänningar som luftigt draperades över kroppen. Män och kvinnor slutade använda peruker och smink, likt i alla tider fanns det dock de som i ren protest höll sig kvar i det gamla modet, eller började överdriva förkonstlingen.

Även frånvaron av smink kunde gå till överdrift och efterhand blev det i bohemkretsar allt vanligare att överdriva sitt känsloliv, sina svagheter och sina sjukdomar. Den engelske filosofen och samhällskritikern Edmund Burke hade 1786 i sin A Philosphical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful diskuterat vad vi anser vara vackert eller lockande och funnit att det långt ifrån var de ideal som grekiska pythagoréer, spekulerande renässansfilosoferna eller franska akademiledamöter hade förordat. Skönhet stod inte enbart att finna bland sådant som kunde beräknas i enlighet med ett logiskt regelverk. Istället kunde det vara tvärtom – det som lockar och även kan framstå som vackert kan finnas det vilda, det otuktade, det obegripliga och exotiska. Ja, till och med det grymma och skrämmande kan vara vackert.

Den lidelse som orsakas av det stora och sublima i NATUREN, då dessa orsaker verkar som mäktigast, är häpnad; och häpnad är det själstillstånd, i vilket alla själsrörelser är betingade av någon grad av skräck […] Häpnad säger jag, är effekten av det sublima i dess högsta potens; de lägre effekterna är beundran, vördnad och respekt.

Nu störtade stormar, bergsmassiv, hav och vilda djur in i de preciösa salongerna. Det var inte längre ljus och harmoni som ansågs vara vackert, utan även spelet mellan ljus och skugga, rörlighet, det oväntade, det hotande gav djup åt tillvaron och ökade den estetiska njutningen, gav relief åt vardagen. Fantasin, drömmarna, och det fria skapandet var vackert även det. Utan mörker inget ljus, utan natt, ingen dag, utan sorg och skräck, ingen glädje.

Konstupplevelsen var inte beroende av några matematiska regler och det var inte heller kärleken och passionen. Driftslivet hade sina mörka, outgrundliga sidor och så hade död, lidande och sjukdom, känslan av deras hot, deras närhet kunde kanske till och med förhöja den estetiska känslan. Det ljusa och vita slutade var synonymt med det gudomliga, det kunde lika gärna vara en föraning om döden. Som de hektiska feberrosorna på en tuberkulossjuk människas likbleka ansikte. Kombinationen av ljus och mörker, liv och död blev inom modet en kombination av svart och vitt.

Det ljusa håret var inte längre ett skönhetsideal, utan ersattes av det svarta. En öppen, blå blick vek undan för outgrundliga, djupt liggande ögon. Borta var barockens och rokokons yppiga damer med sitt mjälla hull i blomstrande trädgårdar. Nu kontrollerade män och kvinnor sin vikt, drack vinäger och citronsaft, medan de undvek kött och fett. Flera bohemer experimenterade med hallucinogena droger, gjorde dagen till natt och hängav sig åt drömmarnas och fantasins ”artificiella paradis”. Kvinnor läste till långt in på nätterna emedan mörka ringar kring ögon ansågs vara lockande.

Susan Sontag skriver i sin mästerliga essä Sjukdom som metafor att även den fruktansvärda tuberkulosen kunde uppfattas som ”sublim”, med sin hetsiga febrighet i dödens närhet. Tuberkulossjuka ansågs ha ett ”eteriskt” utseende och sjukdomen troddes stimulera skaparkraften. Skönandarna tycktes bortse från utandningsluftens vedervärdiga stank från infekterade lungor, utan beskrev istället sjukdomens förlopp som ett drama med skiftningar mellan likblekhet och mörk rodnad, parad med uppskruvad hyperaktivitet som plötsligt kunde omvandlas till djup letargi. Hur kroppen tynade bort tills den tycktes vara nästan genomskinlig, hur oro och skräck inför dödens obeveklighet efterhand ersattes av stoiskt lugn och resignation. Sontag ger en rad exempel på ”romantiska” skildringar av tuberkulospatienters sista stunder.

Men, även det bleka, dödsmärkta kvinnoidealet kunde slå över i sin motsats. Den frigjorde konstnären kunde likaväl lockas av ”amazonen”, förkroppsligad genom en frigjord kvinna som författarinnan Georg Sand, som av sin väninna Marie d´Agoult.beskrevs som

en utmärkt jägare och amazon, med piska i handen, sporrar på kängorna, bössa över axeln, en cigarr mellan läpparna, ett glas vin i handen, föremål för skvaller och skandaler.

Även männen kring en kvinna som Georg Sand framstod som lockande och exotiska. De kallade sig ofta för bohemer, folk från Böhmen, en vanlig benämning på romer. Med den beteckningen ville de visa att de var självständiga konstnärsnaturer, fria från borgerskapets förtryckande konformism. De klädde sig och uppträdde apart för att poängtera vilka sällsamma personligheter de ansåg sig vara.  En del av dem behövde inte ens förställa sig, de gav redan från början ett exotiskt och lockande intryck. Det kunde röra sig som den dödsmärkte violinvirtuosen Paganini eller den förbluffande skicklige pianisten Ferenc Liszt, som i sitt ungerska hemland tidigt hade fascinerats av romerna:

Få ting kunde i vår tidiga ungdom elda vår fantasi såsom böhmernas iögonfallande gåta, de som bad om några fattiga mynt framför varje palats eller koja i utbyte för några ord som de viskade i våra öron, ett par dansmelodier som ingen vandrande spelman någonsin förmådde efterlikna, några sånger som hettade upp älskare, utan att vara uttänkta av dem […] en förtrollning som trollband alla, men som ingen kunde förklara.

Svartklädd, med sitt långa hår, sin hökprofil, och passionerade pianospel fängslade Liszt sin publik. Hans pianospel sades kunna lyfta en månghövdad åhörarskara till oanade nivåer av mystisk, musikalisk extas, medan Paganinis fiolspel av många betraktades som om han haft en pakt med Djävulen, något som orsakade problem kring hans begravning – var han verkligen en sann kristen?

Beundrarinnor svärmade ständigt kring Liszt och slogs om hans kvarlämnade näsdukar och handskar. De bar hans porträtt som broscher och kaméer så att ingen skulle sväva i tvivel om vem som var deras idol. Beväpnade med saxar smög sig kvinnor på den gränslöst beundrade pianovirtuosen för att klippa en lock av hans hår. Om en pianosträng brast under något av Lizts framträdanden rusade grupper av upphetsade kvinnor upp på scenen för att slita den till sig för att göra sig ett armband av den. De lyckliga damer som varit närvarande vid något av hans kafé- eller salongbesök hade små glasflaskor med sig för att bevara de kaffe- och dryckesslurkar han lämnat efter sig. Kvinnor svimmade under konserterna och fick bäras ut, medan folk fick avsättas för att skydda musikern. Heinrich Heine döpte psykoserna till Lisztomania och de skulle inte upprepas förrän hundra år senare genom den ännu våldsammare Beatlesmanian. En författare berättar:

Liszt slängde en gång ifrån sig en cigarrstump på gatan, något som omedelbart uppmärksammades av en av de efterhängsna, beundrande damerna, som vördnadsfullt plockade upp det osmakliga rökverket ur rännstenen och hade det sedan infattat i ett skrin med initialerna ”F.L” ingraverat och besatta med diamanter. Hon gick ständigt omkring med det lilla skrinet, uppenbarligen omedveten om den stickande odör det avgav.

Den där historien kom mig att minnas ett sommarpratarprogram från 1998 i vilket Thommy Berggren berättade att när han bodde med sin hustru Monika Ahlberg i Hollywood ringde hans agent och berättade att Frank Sinatra satt ensam i baren på Chasen´s restaurang. Agenten visste att Thommy ville träffa sin idol och eftersom sångaren tycktes vara på ovanligt gott humör så kunde antagligen den svenske skådepelaren närma sig honom. Berggren och Monika for till Chasen´s, men kunde inte upptäcka Sinatra. Berggren kommer i samspråk med den italienske bartendern som säger att visst är Sinatra där, de behöver enbart sätta sig vid bardisken så dyker säkert Sinatra upp igen och kommer då antagligen att vilja tala med svensken, speciellt som denne är i sällskap med en så vacker dam. Berggren undrar vad Sinatra dricker

- Alltid whiskey. Jack Daniels. Där är han! viskar bartendern och nickar mot utgången.

Då Berggren ser att idolen är på väg ut vill han springa efter honom, men Monika griper sin make om armen:

-Lugna ner dig! och Frankie försvann.

-  Fan också! tänkte Berggren, då bartendern pekade mot askfatet:

- Titta där ligger hans cigarett. Thommy Berggren stirrar mot askfatet och där ryker fortfarande en lång Chesterfieldcigarett. Monika Ahlberg ser makens lystna blick och undrar ironiskt;

- Skall du inte ta ett bloss? innan hon ger sig av till toaletten

Då Monika försvunnit beställer Berggren in en dubbel Jack Daniels

”Sedan tog jag försiktigt upp Sinatras cigarett drog ett djupt, djupt halsbloss och sköljde ner med en jätteklunk Jack Daniels och slöt ögonen.”

Uppträdandet, kläderna och utseendet hos män och kvinnor med bella figura har genom tiderna beundrats och efterapats. Det berättas att Goethes Den Unge Werthers Lidande fick många olyckligt förälskade, unga män att gå omkring i blå frack och gul väst. En del sägs till och med likt sin hjälte ha tagit livet av sig, Elvis, Hemingway och Marilyn Monroe har fått tusentals imitatörer och dubbelgångare, Jim Hendrix och Audrey Hepburn var trendsättande modeidoler. Exemplen är otaliga.

Givetvis har modeskapare haft ett stort inflytande på vem som kan tänkas framstå som en bella figura. Det sägs att det var Coco Chanel som i början av tjugotalet, genom att avskaffa parasoller och handskar, tog bort kvinnors skräck för solsken. Snart blev det rådande kvinnoidealet solbrända, vältränade och frigjorda kamratflickor och så fortsätter det. Trender kommer och går. Vi förändras ständigt, kanske utan att vi märker det. Fanatiska, eller skrämda, japanska soldater som efter årtionden dök upp efter sin isolering på öar i Indonesien eller Söderhavet begrep inte mycket av vad de möttes av i sitt hemland – människorna var längre, talade annorlunda, var annorlunda klädda och framförallt fullständigt förändrade i åsikter och beteenden.

La Bella Figura består och vad som också finns kvar är den ogripbara, mäktiga känsla som kan uppkomma när vi grips av en omvälvande estetisk chock. Något så vackert att vi inte begriper oss på det och inte förmår beskriva våra känslor – det kan vara en vacker kvinna, ett mäktigt landskap, ett konstverk, ett musikstycke. Det är sällen det händer, men det är en fantastisk upplevelse. Ibland sådana tillstånd beskrivits som en sjukdom – Stendahlsyndromet, uppkallat efter en passus i en av Stendahls böcker Rom, Neapel och Florens: 1826. Författaren berättar där hur han har kommit in i kyrkan Santa Croce i Florens:

Där fanns Machiavellis grav och bredvid Michelangelo vilade Galileo. Vilken förbluffande samling män! Då jag blickade upp mot Volterranos fresker med sibyllor greps jag av den mest intensiva njutning som konsten någonsin har kunnat skänka mig. Jag hamnade i en slags extas, fullkomligt uppslukad av sublim skönhet … Jag hade nått en nivå av himmelsk lycksalighet … då jag kom ut genom Santa Croces portal greps jag av en våldsam hjärtklappning; det var som om livskänslan torkat upp inom mig och jag gick i ständig skräck för att falla till marken.

Kan det ha varit något liknande nunnan kände där på Sankte Pers torg då hon beundrade Johannes Paulus Bella Figura?

Burke, Edmund (1995) Filosofisk undersökning av ursprunget till våra begrepp om det sublima och det sköna: med en inledande essä om smaken. Stehag: Symposion.  Casanova, Ciacomo (2002) The Story of My Life. London: Penguin Classics. Firenzola, Agnolo (1992) On the Beauty of Women. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. O´Bryan, C. Jill (2005) Carnal Art: Orlan´s Refacing. Minneapolis: University of Minnesota Press. Paquet, Dominique (1997) Miroir, mon beau miroir. Une histoire de la beauté. Paris: Gallimard. Rostand, Claude (1972) Liszt. London: Calder and Boyars. Stendahl (1987) Rome, Naples et Florence: 1826. Paris: Gallimard. Sontag, Susan (1978) Sjukdom som metafor.  Stockholm: Natur & Kultur. Walker, Alan (1987) Franz Liszt, The Virtuoso Years (1811 – 1847) Cornell University Press.

Sometime during the third century AD the North African Terentianus Maurus wrote four books about “letters, syllables and metrics”. Most of the content of these books are probably forgotten by now, aside from the quote habent sua fata libelli, "books have their destiny". Actually Maurus wrote Pro captu lectoris habent sua fata libelli, "depending on the reader's ability books have their destiny". So - books obtain their meaning from those who read them. In his novel The Name of the Rose, Umberto Eco interprets the saying somewhat differently - books share their destinies with their readers.

In a letter to his American publisher, Bennett Cerf, James Joyce wrote that as soon as his Ulysses had been printed and published it began to live a life of its own, though not with me - unfortunately I did not like Joyce's so intensely acclaimed novel, it did not speak to me and I stopped reading it after a couple of chapters.

August Strindberg, the literary touchstone for Swedish authors and readers, apparently also considered his books to be some kind of organisms with a life of their own, as in a poem he wrote in Paris, the city where Joyce wrote his Ulysses:

By the Avenue de Neuilly

There lies a slaughterhouse,

And when I go to the city,

I always go thereby.

The huge and open window

It shines with blood so red,

On white marble slabs

There steams new slaughtered flesh.

Today there hung on the glass door

A heart, I believe of veal,

Which, shrouded in goffered paper.

I thought did quake in the cold.

Then hasty my thoughts went

To the old North Bridge Bazaar,

Where shining rows of windows,

Are inspected by women and children.

There hangs in the bookstore window

A thin-clad little book.

It is a heart taken out

That dangles there on its hook.

Books can be stillborn, or end up in some kind of torpor, only occasionally waking up to life, when reader gets hold of them - as in a poem by the Finno-Swedish author Lars Huldén:

About eternity´s length is this tale.

Not far from here

there is a university library.

In a bookcase

stands this collection of poems.

Every hundred years

a librarian

blows away the dust collected upon it

and reads this poem

When the entire poem

has been worn down in this manner

a second of eternity

has passed away.

I think it is a little disappointing that Swedish libraries, after the introduction of computer-based accounting, no longer stamp in the back of books when they were borrowed. In the past I was fascinated when I found that someone else had read some obscure book I borrowed home with me. Who else in my little hometown of Hässleholm had read the book I was reading now? Books come and go in my life, as if they had a life of their own.

A dozen of years ago, I had ended up in Porto Alegre in southern Brazil and was, as it often befalls me, in an urgent need of reading material. Like an alcoholic craving for booze I entered into a bookstore and found a novel that immediately spoke to me: Borges e os orangotangos eternos Borges and the eternal orangutans. I do not know any Portuguese, but the book was thin, the title exciting and my hankering for any kind of novel was so strong that I bought the book while hoping that my Spanish would help me to get through it, especially since the bookseller declared that the writer, Luis Fernando Verissimo, was residing in Porto Alegre and considered to be one of the country's most popular writers.

During the evenings at the hotel I spelled my way through the short novel and became fascinated. Like so many of Borges´ books Verissimo´s novel dealt with books and their readers. It was about mazes, mysteries and inexplicable coincidences. About the world as a book and a puzzle, where one story opened up to others, like Chinese boxes, as if when you enter an elevator and find yourself in an illusory corridor created by mirrors, which on both  sides of you reflect each other in such a way that endless hallways with your own reflection open up around you.

To read Borges e os orangotangos eternos in a hotel room in southern Brazil was the perfect spot for an engrossing experience. The novel is namely set in a hotel in Buenos Aires and in front of a glowing, electric heater placed in the furnace of Jorge Luis Borges´ cosy library in the Palermo district of the same town.

The narrator is Vogelstein, an inveterate bachelor, son of a Jewish woman who was murdered in Auschwitz, after having been turned in by her lover and "protector", a man who probably was Vogelstein's father. Vogelstein, an inconsequential high school teacher and bookworm who had grown up with his old aunt in Porto Alegre, ventured to a conference in Buenos Aires. The meeting was called by a mysterious literary society, Israfel, dedicated to Edgar Allan Poe's pen craft and publishing a magazine for which Vogelstein had written an occasional article. When Vogelstein registered for the meeting in Buenos Aires he did so with the hope of meeting his idol Jorge Luis Borges.

As a young man Vogelstein had worked as editor for an obscure literary magazine and then changed the story of an for him completely unknown author called Jorge Luis Borges. Consequently the infuriated Argentine writer sent the young editor an ironically formulated and utterly scathing letter. Since then the terrified Vogelstein had read everything by Borges and also written novel after novel, all rejected, as well as numerous apologetic letters to the great Borges, all unanswered and ignored.

At the conference the star struck Vogelstein encountered Borges, who did not seem to remember neither the Brazilian´s clumsy paraphrase of his short story, nor his countless letters.

At a cocktail reception, the increasingly intoxicated Vogelstein witnessed how the brusque and unpleasant German literary critic Joachim Rotkopf made himself enemy to all present and insulted no less than the great Borges, who had been very obliging to the awkward Vogelstein and even invited him for tea in his home the next day.  As Vogelstein stayed at the same hotel as the bullying and severely inebriated Rotkopf, and no one else wanted to engage themselves with the bombastic German, the hapless Vogelstein was chosen out to escort him back to the hotel.

During the same night Rotkopf is brutally murdered, a murder which reflected "the locked room" mysteries that Borges and Vogelstein were familiar with. They were both great connoisseurs of Anglo-Saxon detective stories and in particularly Allan Poe's short story The Murders of Rue Morgue, where the offender turned out to be an orangutan. Incidentally, not the novel's only allusion to orangutans.

Night after night, Borges, Vogelstein and an Argentine police detective are congregating in Borges´ library to discuss various clues - three knives found in different ventilation shafts, conflicting testimonies, the fact that the victim's room was locked from the inside, three playing cards found on the bedside table, and above all the body's peculiar placement in front of a mirror, seemingly creating the shape of different letters - X, V, M, O. All this produce various speculations about mirrors, Kabbalah, alchemy, strange legends and ancient books. Allusions are frequently made to Borges´ and Edgar Allan Poe's books.

Borges and Vogelstein's excited speculations, which exhaust the patience of the crime inspector are nevertheless quite exiting for anyone who has happened to enter the fascinating worlds that Borges created. In his novel Verissimo merges the person Borges, with the myth “Borges”, entirely in accordance with Borges´ own opinions:

I am not sure that I exist, actually. I am all the writers that I have read, all the people that I have met, all the women that I have loved; all the cities I have visited, all my ancestors.

The reader is constantly reminded that it is a book about books s/he is reading and that the solution to the mystery is to be find in other novels the text is alluding to. It is Borges who in a fictional postscript finally solves the riddle. Fictitious because Borges died long before Verissimo wrote his novel.The novel's motto is a paragraph from Borges short story Ibn Hakkan al-Bokhari, Dead in his Labyrinth:

Vexed a bit, Unwin stopped him. "Please - let's not multiply the mysteries. Mysteries ought to be simple. Remember Poe's purloined letter, remember Zangwill's locked room.” “Or complex” volleyed Dunraven: “Remember the Universe.”

The Englishman Israel Zangwill wrote in 1892 the first "locked room" story after Edgar Allan Poe's The Murders of Rue Morgue, i.e. a murder mystery within a locked room, without duplicate keys, secret passages, trap doors and similar tricks. The Big Bow Mystery by Zangwill actually contains more than one hint to the solution of the murder in Verissimo´s novel. Zangwill´s slightly ironic, narrative style might also have had an influence on Verissimo.

When I some days ago, true to what now has become a habit of mine, during one of my frequent visits to FAO, the UN Food and Agriculture Organization here in Rome, looked through the piles of used books for sale on the UN Women's Guild´s table in the entrance hall I found to my great surprise Borges and the Eternal Orangtans! Verissimo´s book in English translation. Now I could enjoy the novel with far greater ease than the last time I came across it. Now I found details I had not discovered earlier. In particular I became interested in the allusions to reflections and mirrors and the fact that the novel on several occasions mentioned Borges´ fear of them.

It made me remember the old ghost story about the Bloody Mary, which also was a game we played as kids. In a darkened house with two floors you were supposed to walk backwards up a flight of stairs holding a mirror in your hand while you intensively looked into it. If you saw a different face than your own reflected in the mirror, it would be the person you would marry in the future.  However, it could just as well happen that a skull, a ghost girl, or a monstrous creature, appeared in the mirror and this meant then that you would die by the end of the upcoming week.

A nasty story that probably got stuck somewhere in my brain, otherwise it is difficult to explain how I much later, certainly when I was over fifteen years since the film was R rated, got a shock when I saw Polanski's Repulsion.

It is an effectively narrated story about a lost and worried French lady, Carol (Catherine Deneuve), who works as a manicurist while living with her older sister in a rundown apartment in London. Carol has a strangely alienated existence, though outwardly she appears as cool and calm. After a while we discover how disturbed she really is. Under the tranquil surface of Carol a lurking psychosis is boiling violently, only to explode with full strength when Carol´s sister is away on holiday in Italy.

First only small signs appear, they might or might not indicate that everything is not quite right with Carol. We are following the events from her point of view. Carol stares at cracks in the ground or on the walls, it could be perfectly normal for a person living alone, but when a skinned rabbit on the kitchen zinc begins to rot, we know that something nasty will happen. Actually, not much happens in the beginning of the movie, though with small, subtle means Polanski increases tension and fear. Climax comes during a second when Carol sees her reflection in a mirror, while we discover how a male figure quickly passes by. A seemingly insignificant scene, no bloody knife lifted to struck again, no exaggerated close-ups of a terrified woman, no scary music. Nevertheless, in uncontrolled fear I jumped up from my movie theatre seat.

Mirrors have an important role in Borges and the Eternal Orangutans and it even mentions John Dee's magical instruments that sometimes, not always, are on display in a glass case at the British Museum. These are a small gold plate with magic inscriptions, a small crystal ball, an Aztec obsidian mirror and three round discs made out of wax, the largest showing The Seal of Emeth.

Emeth´s seal was a kind of magical diagram/key composed of circles, pentagrams, hexagrams, letters and magical characters. It may be described as some kind of map indicating the composition of a  world of angels and spirits, used to interpret messages received by a skryer, whose task it was to look into a crystal ball, a bowl with water or a speculum, a mirror of shiny polished stone or metal and report what he saw.

Frequently, it was not a magician or astrologer who gazed into a crystal ball to perceive the future, or receive messages from the spirit world. For them it was of utmost importance to find a suitable skryer, not an easy task. Ideally a competent skryer ought to be a child, someone who was not limited by “plain truth” and logic, but equipped with “unrestrained” perception:

Skrying was a task best performed by a receptive sensitivity, by a malleable mind unburdened by the limitations of rationality. That is why Kelley with his juvenile tantrums and uncontrollable passions, seemed such so convincing candidate [for skrying].

When Edward Kelley on the 8^th of March 1582 showed up at Dr. John Dee´s (1527 - 1608) doorstep. The famous scientist´s life was thoroughly altered. Dr. Dee was a mathematician, astronomer, astrologer, geographer, theologian and occultist, respected confidant and adviser to the mighty Queen Elizabeth I of England. Among his close friends he counted highly influential ministers like Francis Walsingham and William Cecil. Dr. Dee had one of Europe's most extensive and well equipped private libraries and taught contemporary prominent sea captains an efficient navigation system that he had developed on the basis of Euclid's geometry. It was Dr. Dee who first coined the term The British Empire.

Dr. Dee’s greatest aspiration was to understand and improve the world we live in, which according to him was far from perfect, something that is easily understood given that the sixteenth century was just as brutal, violent, bloody and incomprehensible as the times we now live in - probably even worse.

According to Dr. Dee, mathematics was a divine language that could be used as a tool for creating a new, more harmonious world. Such perfection could be discerned behind intricate mathematical processes, indicating another, higher sphere of existence. A world inhabited by angels who had a specific language, which like mathematics could be learned and perfected. Though, how could we find out anything about the angelic language? Probably by using our intuition, seek out what is inexplicable within and outside man. Penetrate a spiritual realm, though only as onlookers and listeners.

Before he met Dr. Dee, Edward Kelley´s life is virtually unknown. He was of Irish descent and when he showed up at Dr. Dee´s doorstep he called himself Talbot. Maybe he was one of many scammers who at that time walked around the kingdom trying to make living out of people's superstitions. Kelley was an educated man. He knew Latin and probably also some Greek. Dr. Dee had tried in vain to engage in skrying himself and in his home he had a darkened room furnished with soft carpets, tables, charts, and instruction manuals concerning practical magic. In this chamber he spent several hours every evening while gazing into reflecting surfaces, trying to induce himself into a state of visionary trance. However, it had all been in vain until Edward Kelley turned up and in a deluge of visions told Dr. Dee what he saw in Dr. Dee's crystal balls and obsidian mirror. Kelley even stated that he could look into an angelic sphere and even hear the talk of angels. I cannot help smiling thinking about Kelley enthusing the gullible scientist, who in his magical chamber maybe felt like in the song by Eurythmics

No-one on earth could feel like this.

I´m thrown and overblown with bliss.

There must be an angel

Playing with my heart.

And when I think that I´m alone

It seems there´s more of us at home.

It´s a multitude of angels

And they´re playing with my heart.

Together Kelley and Dr. Dee reconstructed an angelic language they called Enochian since Dr. Dee new about the Jewish ancestor Enoch, mentioned in the genealogy lists in Genesis, as a man who turned into an angel and thus never died:

Altogether, Enoch lived a total of 365 years. Enoch walked faithfully with God; then he was no more, because God took him away.(Genesis 5: 23-24).

Dr. Dee also knew that Enoch was central in rabbinic literature; in the Book of Enoch and the Kabbalah. That he was well known among the Muslims and a prominent figure in the Ethiopian church. In the Kabbalah, Enoch is even regarded as Metatron, God's mouthpiece, perhaps even God's own voice.

Dr. Dee´s world was comprehensive, not least due to his voluminous library and frequent contacts with sailors and sea captains. Probably had Dr. Dee obtained Tezcatlipoca´s obsidian mirror from one of them and it is possible that he also had heard about this strange divinity from one of the seafarers. Together with his brother Quetzalcoatl, Tezcatlipoca was the most powerful god in the fearsome Aztec pantheon and recipients of countless brutal human sacrifices.

Tezcatlipoca was associated with the night sky, night winds, the black earth, obsidian, hostility, temptation, dominion, jaguars, wizardry and war, though he was also the god of beauty and called "the friend of slaves”. His many epithets reflect his immense power, the fear he inspired, but also his dual nature as a god beyond good and evil - Titlacauan "We are his slaves," Ipalnemoani "Him we are living through," Necoc Yaotl "Enemy to both sides," Tloque Nahuaque "Lord of that which is near and far," Yohualli Ehacatl "Night wind" and Ilhuicahua Tlalticpaque "Master of Heaven and Earth".

Tezcatlipoca´s powers made him unpredictable and erratic. Accordingly, he was the God of Destiny and the inner meaning of his most common name was connected with that task – The Smoking Mirror. The only creature who knew how to use the obsidian mirror in all its aspects was Tezcatlipoca, who had sacrificed his right foot, it had been replaced by an obsidian mirror. The concept that a god had to sacrifice a part of his body to gain a thorough knowledge of the secrets of Universe makes Tezcatlipoca akin to the Norse god Odin, who had to sacrifice one of his eyes to gain his all-encompassing knowledge. Like Tezcatlipoca, Odin was the god of soothsayers.

Obsidian was sacred to the Aztecs, more valuable than gold and silver. It was a weapon – the sacrificial knives used to cut up the victims' torso to rip out their hearts were usually made of obsidian and so was the Aztec warriors´ main weapon, the maquahitl, a one metre long blade made of oak, with two sides studded with sharpened obsidian. A maquahitl could with one blow chop off the head by a horse.

John Dee's speculum was an obsidian mirror, which certainly had been used in Aztec divination. Like the Maya and the Toltecs before them, the Aztecs were extremely interested in changing seasons and the course of the stars across the sky. They had at their disposal complicated calendars and star charts to keep a careful track of the passage of time.

Many years ago I was in Ixcan in Guatemala and in the company of an engineer I sought out an aj'kin, aj means "master of” and kin “day”. The aj´kin is a kind of shaman who organizes ceremonies and keeps track of the time – the past, the present and the future. The engineer suggested that we should ask the aj'kin to "sing his family" and he then took up a long monotonous chant, which the engineer, who was an Ixil Indian, explained was a list of the ancestors of the aj´kin, from his father all the way back to a time long ago, before the Spaniards had appeared in Guatemala. The aj'kin also sang "time" and "rain" and I understood how alive and well ancient calendars and divination still was among Aztec and Maya descendants.

Tezcatlipoca was the lord of the smoking mirror and when Aztec priests looked into its polished surface, they saw not only their own reflection but also Tezcatlipoca in his manifestation as Titlahuacan "We are their men", which was the Aztec name for all their gods. The Aztecs believed that their gods were actually a reflection of the "living", i.e. the humans. We are all children of the gods, though the gods are also our creation. Everything is connected, we and the gods - the past, the present and the future.

When people were sacrificed to Tezcatlipoca they were dressed and painted like the god. He was both black and blue, or grey – since the sacrificing priests often dusted themselves with ash from burned victims. The priests who sacrificed victims dedicated to Tezcatlipoca wore masks representing the god. Such a mask is preserved in the British Museum, it is a mosaic encrusted human skull, cleaved in half so it can be worn in front of the face. It is lined with leather and has two ribbons that may be tied by the back of the neck.

When I came home last Tuesday, I was greeted by Erik, an always equally pleasant man, but that particular day he was in an unusually good mood. Erik, who is from the Philippines, helps us once a week with cleaning and ironing and he was now very pleased with the recent election results in his home country, where the controversial, but popular Rodrigo "Rody" Rua Duterte had won.

"You who read so much, Jan, must surely know who Nostradamus was" asked Erik. "Sure, I do," I said. "He had foreseen that Duterte would win," stated Erik happily. Nostradamus can be used for everything, now he had already in 1568 predicted the Philippine election results in 2016. I was thinking about the Aztec magicians who likewise were believed to be capable of telling the future by combining the past, the present and the future, a technique apparently used by Nostradamus as well. He often rewrote happenings in his own time in such a manner that they seemed to foretell the future as well.

After talking with Eric I looked up the prophecies of Nostradamus. They provide an astonishing reading. Almost every one of the 353 quatrains in his book looks and reads like a concentrated poem, prophetic and imaginative, open to various interpretations:

Alas, you will see a great nation bleed.

And the holy law & all the Christendom

Reduced to utter ruin by other creeds.

Each time a new gold, silver mine is found.

A smell of destruction, plagues and cannon smoke permeates everything. It is far from any sunny, optimistic texts that the solemn Nostradamus is offering us. It is not only current occurrences around him that inspire Nostradamus´ prophesies, also bygone times fuel his imagination. We get an invitation to visit him while he looks into the future:

Being seated at night in a secret study

Alone upon a stool of bronze at ease

Slim flame issuing forth from solitude

Fuels prophecies, not futile to believe.

A bronze stool was probably not to be found in Nostradamus´ home, it seems to have been borrowed from the Pythia of the ancient Delphi oracle and almost all of Nostradamus´ knowledge seems to be based on a wide variety of whims, bits and pieces of current news, all kinds of reading, ancient and contemporary history mixed up with thunderous visions and prophecies of a dark future. While the prophet rarely appears in person, there is a strange intimacy in his texts, a subdued passion and intensity. I read page after page and cannot avoid an impression that this is actually great and remarkable poetry. I have not the faintest idea if Nostradamus has something to say about the future, if he has something to say about what is awaiting us it reminds me of Cohen´s words: “I´ve seen the future, brother; it is murder”. Like the Aztecs´ world Nostradamus universe is bleak and menacing.

Incidentally Nostradamus used the same divination technique as Dr. Dee and the Aztecs. He stared down into a vat filled with reflecting water, until he entered a trance and was overpowered by strange visions. A method that seems to stimulate a subconscious mind flow, something the Surrealists were searching for several hundred years later and maybe there might be a connection?

The modernist poet Guillaume Apollinaire was impressed by Nostradamus while he read him in trenches overflowing with mud, blood and rotting carcasses. Apollinaire is one of modern art's great inspirers, with whom we find wellsprings for Cubism, Dadaism and Surrealism. In the Centre Pompidou in Paris we find a portrait of Apollinaire by his Italian friend Giorgio Chirico, painted in the spring of 1914. In the foreground is a marble bust with dark glasses. It does not seem to be a portrait of Apollinaire, in any case it does not look like him. Chirico has said that it is Orpheus, though he cannot always be trusted. However, the bust might also be understood as a symbol of the poet's lack of respect for Classical art, or vice versa - how Apollinaire modernized and revitalized obsolete artistic manifestations. In the background, we immediately recognize Apollinaire's characteristic silhouette and by the temple we find in the pitch black shadow a yellow ring, reminiscent of a target. Two years later Apollinaire was hit by a bullet at exactly the same spot.

Was Chirico a prophet? Hard to tell. In the spring of 1914 Paris buzzed with rumours about an upcoming war, which finally broke out with full strength after a declaration of war against Germany on August the 3^rd. However, it was not until December of the same year that Apollinaire, who was not even a French citizen at the time, volunteered to the French artillery. Maybe Chirico had already in the spring of 1914 anticipated that his friend would enter the war and get shot. Gunshot wounds in the head was after all the most common injury during the upcoming trench warfare. But who could have imagined that it would become such a war? And why did Chirico call his portrait Portrait [prémonitoire] de Guillaume Apollinaire, Portrait (prophetically) of Guillaume Apollinaire.

It was the hell of war that brought Nostradamus to life again. Apollinaire discovered him through his own terrible experiences and knew that Nostradamus spoke of current times. Meanwhile, Tristan Tzara and Hugo Ball made the same discovery – Nostradamus was a Poet – and they began to general acclaim read Nostradamus prophecies aloud in their Cabaret Voltaire in Zurich. And by the way, speaking of Nostradamus as a poet, I might mention that the first edition of The Oracles of Nostradamus as a literary masterpiece, and not only sensational prophecies, was made by Random House in New York in 1942, in their series The Modern Library. Publisher was the same Bennett Serf whom I mentioned in the beginning of the essay as the publisher of Joyce's Ulysses. Perhaps Serf had discovered similarities between the style of the Renaissance visionary and Joyce's celebrated stream of consciousness?

Books have their destinies. My grandfather had an interesting library where I made strange discoveries. One time I found a booklet of fifty pages by a certain Georg Ljungström, with a title which in translation would be The world famous seer Nostradamus prophecies about the fate of the world from the year 1558 to the year 3797. It was the first time I had seen the name Nostradamus and I devoured the book right away and asked my grandfather if I could take it with me home, he laughed and said it was mine.

I then had the booklet lying for years until I sometime in the early eighties came to browse it. Nostradamus prophecies are scattered helter-skelter and you may pick what you want from his vast smorgasbord and adapt it to the time you happen to live in. So did George Ljungström, though I found some his comments to be slightly remarkable.

Ljungström´s book was written in 1922, three years after the Treaty of Versailles and his comments to some of Nostradamus quatrains were interpreted in connection with Versailles. I think they were 5:18, 2: 9, 3:76 and 2:24, though I am not sure since my booklet has disappeared.

The wretch laid so low he shall die of grief

His victrix shall then celebrate his fall

Fresh sets of laws, drawing up of decrees:

The seventh day both Prince and wall will fall.

Germany will see the birth of divers sects

Quite like the paganism of ancient times

Conquering hearts and content with small receipts

They shall return to paying the true tith.

The thin one shall rule for nine years in peace,

Then fall into an immense thirst for blood:

For this lawless one a great people dies,

To be slain by a rival far more good.

Beasts wild with hunger shall swim the rivers:

Most of the hordes shall move against Ister

He will have the great one dragged in iron cage

When the child of the German Rhine surveys

Georg Ljungström interprets these oddities as if the French during the peace negotiations had been far too harsh toward the vanquished Germans. They would not be able to pay the imposed war reparations and instead gather in political parties that would support a certain Hister. About a ten years after the Treaty of Versailles (Ljungström interprets "the thin one" as the American president Wodroow Wilson, who was still alive in 1922, but died in 1924), the Germans would rise again and seek revenge. Actually not so bad calculated, considering that Hitler came to power in 1933. I became even more fascinated by Ljungström´s interpretation of Nostradamus´ quatrain 6:80:

The realm of the Fez into Europe shall spread

Burning its cities, slashing with the sword:

Land and sea, the horde of the Asian men.

Blue turbans most, shall hunt the Cross to death.

Ljungström merged this prophecy with another quatrain, 10:72, which foretold that in 1999 Heaven would choose a ruler who would reinstate the king of Angoumois. The king of Angoumois has been interpreted as the king of Arabs or Mongols, but does in reality appear as being connected the Duke of Angouleme, a town in western France.

What I found both amusing and slightly disturbing in Ljungström's commentary was his remark that after the Young Turks have rebelled against Sultan Mehmed IV and the Ottoman Empire had been cut up by the victors, there was certainly nothing to fear from the Muslims - they would never be able to rise again.

No, no, what Nostradamus meant with “Muslims” was probably, according to Ljungström, those Bolsheviks who recently had gained power in Russia. They were the ones who would threaten Europe in 1999. This remark made me believe that Nostradamus probably made more sense than Ljungström. By the end of the 20^th century it was actually the Muslims who were on the move again. And in the early 1980s, it was quite interesting to read that Nostradamus with the blue turbans meant the Persians, i.e. the people of Iran.

By the beginning of my essay, I mentioned Strindberg, who may be labelled as Sweden´s national author, who by the end of his life could be considered as slightly crazy, engrossed as he had become with strange, occult speculations. However, like other men who changed in their old age and stepped straight into the Spirit World, like John Dee and the Swedish seer Emanuel Swedenborg, a certain geniality may also be detected in the works Strindberg wrote even during this period of his life.

While writing this essay I discovered that Strindberg during his last years socialized quite frequently with the obscure Georg Ljungström, who was an engineer employed by the Swedish Company of Electricity, but also served as president for the Swedish Theosophical Society and had published several books not only about Nostradamus, but also wrote about the Astral World and the Black Magi who according to him lived under the South Pole and affected the entire world in a deplorable manner. Strindberg appreciated both Ljungström´s occult books and his extensive poetic production. For example, a poem that begins:

What we here on earth use to call the night

is but a cloud, rising from waters after days clear and bright,

From you, Underground, old and other

in your depth, dreams will gather.

When I told my father what I had found in Ljungström's book about Nostradamus he assumed that it would thrill Bo "Pax" Göransson, one of his colleagues at the local newspaper Norra Skåne. I knew Pax, a nice man and knowledgeable journalist, but also a religious zealot of great proportions, with an unfortunate propensity for strange cults and inadequate prophecies, something he occasionally vented in Norra Skåne under the heading The Hazelnut. Amusing, but usually quite crazy reflections.

My father lent my Nostradamus book to Pax, but a few months later he suffered a tragic accident. On his way to work during a snowstorm, Pax had no car but rode a bike or walked to work, he got lost in the haze and was run over by a truck. Thus my Nostradamus book also disappeared.

Billquist, John Eric (1986) Strindberg as a Modern Poet: A Critical and Comparative Study. Berkeley: University of California Press. Fermosel, José Luis A. (1981) ”Jorge Luis Borges: ”No Estoy seguro de que yo exista en realidad”, in El País, 26 September. Nostradamus (2012) The Prophesies. A Dual-Language Edition with Parallel Text. New York: Penguin Classics. Olivier, Guilhem (2003) Mockeries and Metamorphoses of an Aztec God: Tezcatlipoca, "Lord of the Smoking Mirror". Boulder: University Press of Colorado. Tedlock, Barbara (1992) Time and the Highland Maya. Albuquerque: University of New Mexico Press. Verissimo, Luis Fernando (2005) Borges and the Eternal Orangutans. New York: New Directions. Woollet, Benjamin (2001) The Queens Conjuror: The Life and Magic of Dr Dee. London: HarperCollins. Zangwill, Israel (2007) The Big Bow Mystery. New York: Dybbuk Press.

When I a few days ago indolently watched TV I ended with a rather insane science fiction movie called Pandorum. It was about how 60,000 people in 2174 had been induced to hyper sleep and sent off on a 123-year-long trip to a planet called Tanis, reckoned to be similar to Earth. Every two years two crew members were awakened to watch over their cargo of sleeping people, while their predecessors returned to hyper sleep. The movie became increasingly bizarre when it turned out that a supervillain through gene altering fluids, which he had introduced into some of the sleeper's oxygen supply had transformed them into degenerate, man-eating monsters.

Pandorum is one of several other science fiction films in which people have travelled in deep sleep, far away into unknown spheres of existence. It would suffice to mention 2001, Planet of the Apes and Alien as some of the better contributions to a genre with roots down deep in Antiquity.

In the Middle East there exist age-old traditions about how men have fallen asleep in a cave and been awakened hundreds of years later. One such legend gained a  compelling influence during the 400's AD, perhaps in conjunction with the Council of Ephesus in 431 when Virgin Mary was recognized as worthy of veneration and cult throughout Christendom at the same as it was decided that all the temples destined for the cult of Roman emperors were to be destroyed.

Some five kilometres outside of Ephesus, not far from modern Izmir in Turkey, you may if you are lucky, since it is occasionally is sealed off by a fence, visit the Cave of the Seven Sleepers. Several Christians and Muslims believe in the miracle of the Seven Sleepers, especially since it is highlighted in the Qur´an. Since the Qur´an is not telling us where the miracle occurred, several caves are currently venerated as the place where the seven men fell asleep. The most visited cave is under a modern mosque just outside of Amman in Jordan. However, everything indicates that the cave outside Ephesus is the original site of the Christian worship of the Seven Sleepers.

The large cave below a hill called Panayirdag was already in the sixth century the goal of numerous pilgrimages. Between 1927 and 1928 the site was excavated and hundreds of graves from different time periods were found. They had been placed under mosaic and marble floors in various shrines erected at different times. In the seventh century a now vanished, large dome surmounted a mausoleum built on the hill slope. Several graves were from the fifth century and inscriptions in tombs and on the cave walls were referring to the Seven Sleepers. Such inscriptions are actually mentioned in the Qur´an.

The fascinating and for its time incomprehensibly well informed historian Edward Gibbon provides in his The History of the Decline and Fall of the Roman Empire, written as early as in the 1770s, a comprehensive account of how the story of the Seven Sleepers was written down already fifty years after the event was said to have occurred, i.e. under Theodosius II's reign (408-450). Gibbon tells us how the legend spread throughout the Near East, how it reached the Arabs and Muhammad and soon ended up on the far away northern coasts of Germania, where Paul the Deacon (720-799) places the story, which by him has been turned into a different kind of miracle story, implying that the pagan peoples in the far North might one day become Christians as well:

In the farthest boundaries of Germany toward the west-north-west, on the shore of the ocean itself, a cave is seen under a projecting rock, where for an unknown time seven men repose wrapped in a long sleep, not only their bodies, but also their clothes being so uninjured, that from this fact alone, that they last without decay through the course of so many years, they are held in veneration among those ignorant and barbarous peoples. These then, so far as regards their dress, are perceived to be Romans. When a certain man stirred by cupidity, wanted to strip one of them, straightaway his arm withered, as is said, and his punishment so frightened the others that no one dared touch them further. The future will show for what useful purpose Divine Providence keeps them through so long a period. Perhaps those nations are to be saved some time by the preaching of these men, since they cannot be deemed to be other than Christians.

Paul the Deacon obviously did not know the legend in the form it had obtained within the former Roman Empire, though the bishop of Tours in the Loire Valley of France, knew it quite well and wrote it down two hundred years before Paul the Deacon. In his chronicle of Frankish history Gregory of Tours (538-594) tells the story of the Seven Sleeper in a way that basically is consistent with the version Jacobus Voragine in 1260 presented in his book The Golden Legend, a collection of legends that became one of Christendom's most popular books.

According to the legend, the Seven Sleepers were wealthy, young Christians who lived around the year 250 in Ephesus, their names were Maximian, Malchus, Marcianus, Dionysius, John, Serapyon and Constantine. In that year the Roman Emperor Decius had decreed that all Roman citizens who did not sacrifice for the emperor's wellbeing would be executed. The seven men gave away their possessions to the poor and withdrew to a cave under the mountain of Celion. When the emperor learned about this he ordered the cave to be sealed off by a stone wall while the young men were sound asleep inside, with the intention that they would die of hunger and thirst, after as Gregory of Tours wrote "devouring one another." The day after the erection of the wall, two men wrote down the immured men´s life story and stuck a parchment with it between the stone blocks.

Thirteen years after Emperor Theodosius II had come to power the wall in front of the sleepers cave was torn down, i.e. ten years before the Council of Ephesus. Here Voragine is poorly informed because he writes that it was 372 years after the men had been detained within the cave, in fact it was 180 years. The Qur´an states that "they stayed in their cave for three hundred years, and [some] add nine." It is interesting to note that the Qur´an use solar years, and not lunar years, which otherwise is customary in Islam. The Qur´an states that "some add nine" - 309 lunar years are actually equivalent to 300 solar years.

The wall in front of the cave entrance was torn down because some shepherds wanted to use the cave as a corral for their sheep and thus replaced the wall with a fence. The following morning brought the sunlight to the sleeping men and woke them up. They thought they had slept for just one night and sent Malchus down to Ephesus to buy bread and to check upon the current situation. He became surprised when he saw the newly erected fence outside the cave and a Christian cross above the city gate. When he tried to pay the bread with centuries-old coins, it rose quite a stir in the market place since people assumed that Malchus had found a buried treasure.

Malchus was brought to the bishop and the mayor and explained to them that he and his friends had the day before fled from the persecutions of Emperor Decius, but he could not understand how the city could have changed so thoroughly during one night and not the least that the behaviour and looks of its inhabitants could have been so utterly transformed overnight. The bishop and the mayor followed Malchus up to the cave, where they among the torn down stone blocks found the parchment that affirmed Malchus story.

They authorities sent for Emperor Theodosius, who at once travelled down to Ephesus, expressly to speak to the resurrected men. After the Seven Sleepers had spoken to the emperor they returned to their cave, laid down and died in their sleep. Almost at once the Seven Sleepers became objects of intense worship, not the least since their long sleep came to be regarded as proof that the death of pious men was nothing more than a long sleep before the upcoming Last Judgment.

Stories about awakened sleepers who have overslept is not an unusual theme in fairy tales. Legends of heroes and villains who sleep for hundreds of years are known worldwide, as well as tales of sleeping beauties, or men who end up in worlds beyond time and space, in mountain caves or under lakes, only after long periods of time to return to places changed beyond recognition. The story of the Seven Sleepers is a legend and as legends commonly do it presents us with name of the actors, the place where the extraordinary event took place and also the time when it all happened. 

It is true that Ephesus around 200 AD was largely a Christian city. It had since the 90s been a bishop seat and an important centre for the spread of Christianity. When Decius came to power in the year 250 he was in his fifties and had served as senator, consul, governor and a general for Roman troops stationed in the Balkan, thus he had become convinced that Rome's central power must be secured and all tendencies to split it up contested. Decius regarded Christianity as a state within the state and demanded tangible proofs of the Christian faithfulness to the Roman supremacy.

The sign that the Christians considered themselves as loyal Roman subjects was that they took part in public sacrifices to the Roman emperor's welfare. This did not mean that they renounced their faith, it was only considered as a visible act that they accepted that the State was their superior. Romans generally distinguished between personal piety and the state cult, the latter had nothing to do with an individual's relation to various deities. Sacrifices for the emperor´s health were simply considered as a proof of an acceptance of the governing laws of the State and that those who supported the sacrifices were opposed to anarchy and any opposition to the Government.

If Christians refused to sacrifice for the emperor's welfare it was considered as an open revolutionary act and in accordance with Decius decree punishable with death. If Christians participated in the sacrifice for the Emperor´s wellbeing they received a written statement from the officiating priest to be used as a guarantee that they were not at all opposed to the supremacy of Roman government.

Naturally, the decree caused violent disturbances. Many Christians refused to sacrifice and several of them were sentenced to death. Some Christians´ refusal to sacrifice also led to violent anti-Christian pogroms in Carthage and Alexandria, where mobs incited by demagogues who claimed that the Christians had poisoned public wells, which according to them had led to a violent plague that affected the entire Roman Empire. This is reminiscent of how Christians much later massacred Jews during the Black Death, for similar, equally baseless accusations of well poisoning.

Only two years after his enthronement Decius died in a battle against the Goths, though his decree that all Roman citizens had to sacrifice for the wellbeing of the emperor was not withdrawn until ten years later, when Emperor Gallienus realized that the whole empire was falling apart and he needed the Christian support to preserve it.

It is possible that Decius attacked the Christians of Ephesus particularly hard, but it could not have been as violent as Gregory of Tours described it:

When Decius came to Ephesus, he ordered that Christians be persecuted to the elimination, if possible, of their faith. He burned them amidst their pleas and fear. They burned victims and the whole city went dark with fumes.

According to Gregory, Decius spared seven young people because they were so handsome, that the emperor thought it would be a waste to execute such strong men and suggested to them that they would closely consider their refusal to sacrifice. If they had changed their mind, he would spare them when he returned to Ephesus within a year. Nevertheless, when Decius returned, he found that the seven young Christians had disappeared from the city and through threats and violence, he received information from their relatives that they were hiding in a cave and while the seven men were asleep Decius´ soldiers sealed the cave.

In Orhan Pamuk's novel My Name is Red, stories are intertwined, forming an intricate pattern, a complicated structure. One of the different perspectives is provided a dog, who is being able to transmit his thoughts. A free and fairly ferocious creature that both confirms and denies several Muslims´ aversion to dogs. He tracks different conceptions of dogs' value and characteristics and thus mentions the legend of the Seven Sleepers, stating that if a faithful dog was worthy of being mentioned in the Holy Qur´an this fact is a great honour for any dog. Accordingly do creatures like him merit more respect from orthodox Muslims.

The Qur’an’s eighteenth sura is called The Cave and we understand that this protective cave is equated with the doctrine Allah revealed in the Qur'an:

And now, having abandoned them and what they worship other than God, let us take refuge in a cave, and God will spread out his mercy and make it easy for you to find the prudent path to follow in this matter.

The eighteenth sura is one of the Qur´an´s longer chapters and mentions several myths and legends. It seems to suggest that the legend of the Seven Sleepers was well known in the world in which the Holy Scripture was revealed. Like so much else in the Qur´an, there is a concrete touch to the story. It is for example explained how it came about that the sleepers did not obtain any bedsores during their long sleep on the hard rock and that their dog could keep guard over them:

And you would have imagined them to be awake as they slept on. We would turn them from right side to left, as their dog spread its paws across the entrance.

The Qur'an emphasizes that there is no point to argue about a narrative´s irrelevant particulars, such as to discuss whether the sleepers were three, five or seven in number.

They shall say:”They were three in number, their dog a fourth.” Others will say: “They were five in number, their dog a sixth” – predicting the Unseen. Yet others will say: “Seven, their dog an eighth.” Say: “My Lord knows best what their number was, and none knows it but few.” So do not dispute this issue with them except in a superficial manner, and do not solicit the opinion of any of them concerning their number.

Most important is what the story really tells us, its deeper meaning, namely that truth consists regardless of the passage of time, how much we humans might argue about it. The Qur´an states that the truth behind everything is God's permanent presence. His all-encompassing power persists whatever we humans might undertake. The proof is that when the seven sleepers entered their cave, it was uncertain whether the truth would be able to survive the divisive perceptions of what was right or wrong, but when the sleepers woke up after their three-hundred-years long sleep, the found that truth had triumphed.

What Pamuk´s dog is proud of the fact that it was a dog that was chosen to watch over the sleepers, it seems to imply that he, unlike humans with all their acquired knowledge, through his animal instinct is an integral part of nature and thus represents God´s unwavering order. The laws of God remain forever true. Or as Galileo Galilei observed when, after having been forced to admit that the Earth does not revolve around the sun eppur si muove, "yet it does move".

Incidentally, this neatly expressed opinion, as well as many other famous sayings and quotes, has been questioned. The first time it was mentioned in the literature was in 1757, more than a hundred years after Galileo's death. However, in 1911 a wealthy family in Brussels left a painting to a restaurateur for cleaning. It represented Galileo in a prison cell, and he held a nail in his hand. When the painting had been cleaned it was found it was signed in the year 1643, the year after Galileo's death and that on the prison wall behind the Italian mathematician the words Eppur si muove was engraved. It is known that Galileo's friend Ascanio Piccolimini after the great scientist's death ordered a painting from the famous painter Bartolome Esteban Murillo. However, like most good stories the tale about the lost portrait is also being doubted. The painting has disappeared and it only remains as a reproduction in lot of books about Galileo, where the picture is taken from a book published in 1929.

That we humans, unlike the cats and dogs that we live together with, have no intimate contact with the great, marvellous universe that surrounds us, also pops up in a strange and frankly speaking quite difficult novel by José Saramago. It is called The Cave, and when I read about the Seven Sleepers I came to think about it, not the least since it is a dog Achado, “Found”, which has a leading role in the story. Achado shows up in an abandoned dog house in the potter Cipriano Algor´s garden. Cipriano lives in a depopulated village near a giant Centre, which mercilessly devours not only the world of the humans, but also their entire way of thinking. An artificial consumption and residential conglomerate where large, artificial establishments are made to imitate nature - storms, lush vegetation, waterfalls, etc. It is the market forces that govern The Centre. Unceasing control and security measures make residents losing their personality and reduce them to mere consumers.

Even the potter Cipriano is pulled into The Centre's relentless march forward. Though the dog Achado saves him from losing his soul. Achado is part of the reality - nature - that surrounds us all, completely in accordance with Galileo's observation eppur si muove. Like the Seven Sleepers in their cave are protected by their faithful dog, Achado is watching over Cipriano. The dog's secure patience, sincere loyalty, tenderness and tranquillity that Ciproano finds reflected in Achado´s gaze make the redundant potter (The Centre has replaced his earthenware with plastic products) relaize the deep love he has for his daughter and her husband. Achado appeared at Cipriano´s place out of his own free will. Cipriano´s realization that the dog actually  chose to live with him and thereby abandoned his previous existence makes it possible for the potter to make the decision to liberate himself and his loved ones from The Centre's ever increasing and immersive parasitism.

All this being said does not mean that I appreciated Saramago's novel in full – the style was far too heavy, too compact and preaching, the parables were too obvious, but in spite of this the story stuck with me. Maybe since its description of different characters was strong and I thus could identify with the poor Cipriano, a loser about the same age as me.

All these stories about sleeping and waking up to strange worlds made me think about how it might feel like to have lost a large part of your life. People who have lost their lives in work, dreams and illusions. Who believed that an attractive, though unrealised future might release them from all their troubles and shortcomings; that money, fame and admiration will finally be bestowed upon them and make them happy. People who have not realized the truth of John Lennon's beautiful words in the song to his son Sean, Beautiful Boy:

Before you cross the street take my hand.

Life is what happens to you while you're busy making other plans

We read and hear about people who have been imprisoned year out and year in, only to be released into an alien world. An essential theme in masterpieces like Chaplin's Modern Times and Döblin's Berlin Alexanderplatz. There are plenty of examples of individuals, both guilty and innocent, who have lost their lives in prisons and labour camps, simply to be thrown headlong into worlds that have changed beyond recognition and where no one seems to know them anymore.

An entertaining story about a sleeper is Washington Irving's short story Rip Van Winkle from his collection The Sketch Book of Geoffrey Crayon, Gen. It tells the story about a charming lazybones who suffered hard after having married a stern lady who constantly, and with good reason, complained about him. Rip stayed as often as possible away from home, roaming in the forests, fishing or helping neighbours and friends with errands and odd jobs that "men avoid doing in their own homes." He was popular with everyone, except his wife who:

… kept continually dinning in his ears about his idleness, his carelessness, and the ruin he was bringing to his family. Morning, noon, and night, her tongue was incessantly going and everything she said or did was sure to produce a torrent of household eloquence. Rip had but one way of replying to all lectures of the kind, and that by frequent use had grown in to a habit. He shrugged his shoulders, shook his head, cast up his eyes, but said nothing. This, however, always provoked a fresh volley from his wife; so that he was fain to draw off his forces, and take to the outside of the house – the only side, which in truth, belongs to a henpecked husband.

A sunny day Rip van Winkle wandered far away, in among the Catskill Mountains, which the Hudson River is winding through. In a glade he surprised a peculiar group of under seized men, who dressed in archaic clothes played nine-pin bowling. They were unusually taciturn and serious, but generously offered Rip a large flagon with a tasty drink reminding him of excellent Dutch ale, before they doggedly return to their skittles. Mug after mug with the tasty ale, mixed with the muffled rumbling of the wooden balls made Rip fall asleep on the deep, cushy grass.

When he woke up, it was a warm and sunny morning. When he came up on his feet he was surprised by how stiff his joints had become and assumed the hard ground had given him a bout of rheumatism. His clothes were worn and torn: "Oh" he thought, "that wicked flagon! What excuse shall I make to Dame Van Winkle?” He was looking for his gun, but in its place there was an old firelock with its barrel incrusted with rust, the lock falling off and the stock worm-eaten. When he called his faithful it refused to appear. On his way home Rip marvelled at how there was a mountain stream where there had been a ditch the day before, and he became even more amazed when he arrived in  his home village and found that people were pointing fingers at him. They seemed to be both amazed and worried. He put his hand to his face and found that it was wrinkled and an unkempt beard had grown a foot long.

When Rip faltered to his home, he found a dilapidated, overgrown hovel. Soon, he encountered a couple of old men and under their beards and wrinkles they revealed themselves as his old drinking cronies, telling him that he had been missing for over twenty years. Rip van Winkle´s wife had died long ago, after a vein had ruptured in a fit of passion at a New England peddler. Rip´s children were grown-ups. The boy was the same lazy fellow as Rip once had been, but the daughter wass both beautiful and thrifty and allowed her aged father to stay with her and her family.

An old man explained that Rip Van Winkle had fallen victim to Henry Hudson and his men, who after their death for more than one hundred and fifty years ago every twenty years was having a party while they visited the place where they once had anchored and where their captain gave the river its name. They then drank a beverage that kept them alive, but at the same time caused them to wake up just for one day and night in every twenty years´ time. It was such a drink they had invited Rip Van Winkle to. The villagers assumed that this might be the only explanation to why an aged Rip had appeared in their village after twenty years of deep sleep.

Oddly enough Rip Van Winkle did not regret that he had slept away twenty years of his life. Instead, he was pleased by the fact that his wife had died and that he, as an old man, was not expected to do any hard work but could devote himself to his favourite pastimes - fishing, walking and tell stories to the village children.

For sure, reality is much worse. Rip Van Winkle slept away twenty years of his life, but other men and women have lost year after year in hell, which they every morning were forced to wake up to. As in Primo Levi´s horrifying memories from Auschwitz where shouts of Wstavac! and Aufstehen! were dreaded because they signify a new day of unfathomable suffering. Have you been imprisoned, racked and separated from normal life you cannot become the same person you were before you entered the gates of hell.

Andrzej Wajda's film Landscape After Battle begins with scenes of how concentration camp inmates in striped prison clothes, to the triumphant sounds of Vivaldi's The Spring, comes running towards us in a drab, grey winter landscape A man walks up to the barbed wire fence and gently grasps a wire - there is no deadly current. He and several others tear down the barbed wire and rush out into the empty, snow-covered landscape. Out there, they meet soldiers and embrace them. Though after a while close-ups reveal bewilderment in the once joyous faces, people do not know where to go and slowly return back towards the barracks, where other groups of prisoners are waiting. The music, which for a while has calmed down, again becomes cheerful and sprightly. Liberated inmates smash windows, burn books, gobble down food (but we see that it makes them sick), hunt down and kill camp guards, undress in the snow, while they naked burn their prison clothes. However, the music once more becomes subdued, melancholic. Once again close-ups of confused faces. Men move between barbed wire fences, or across barren fields. Snow, cold, greyness, emptiness.

Wajda´s movie is based on parts of Tadeusz Borowski´s memories from his time in Auschwitz - This Way for the Gas, Ladies and Gentlemen, a book filled with scenes drilling into your memory. Like Wajda´s movie Borowski´s text swings between close-ups and group shots, activity and reflection, empty landscapes and cramped rooms, portraying Auschwitz, the terrible numbness and emptiness that reigned there and continued to haunt those who survived that hell. Like so many others survived the concentration camps and told as about them, like Primo Levi and Paul Celan, Borowski took his own life.

When I asked my high school pupils, which was their favourite movie they seemed to be almost unanimously in agreement that it was Shawshank Redemption by Frank Darabont. I was surprised, particularly since that film was made in 1994, long before they were born. But their choice was understandable, it is an excellent movie about lost lives and fulfilled dreams, a film about a miracle. It seems that schoolchildren could almost instinctively identify themselves with lifetime prisoners in an inhumane prison. As students they are forced to go to school every work day, while constantly being judged as individuals and according to their efforts. The burden of homework and tests may for some of them be devastating, in particularly if they are constantly monitored by demanding teachers and parents. Most of them certainly dream about a final exemption from the school treadmill, a liberation that might direct them towards money and success.

Darabont´s film is based on a short story by Stephen King Rita Hayworth and the Shawshank Redemption, in which he lets an old jailbird, Red (in the movie played by Morgan Freeman) tell the story about a man who with intelligence and infinite patience managed to damage the system and turn himself into free man. When Stephen King is in great form, he is very good. Red tells his story in a dry, cynical and colloquial manner. Listen to him describing his hero Andy Dufresne´s predecessor as prison librarian. An institutionalized man imprisoned for over thirty years, Brooks Hatlen had once in drunken madness killed his wife and daughter, but was finally pardoned:

He was sixty-eight and arthritic when he tottered out of the main gate in his Polish suit and his French shoes, his parole papers in one hand and a Greyhound bus ticket in the other. He was crying when he left. Shawshank was his world. What lay beyond its walls was as terrible to Brooks as the Western Seas had been to superstitious fifteenth-century sailors. In prison, Brooksie had been a person of some importance. He was the librarian, an educated man. If he went to the Kittery library and asked for a job, they wouldn’t even give him a library card. I heard he died in a home for indigent old folks up Freeport way in 1953, and at that he lasted about six months longer than I thought he would. Yeah, I guess the State got its own back on Brooksie, all right. They trained him to like it inside the shithouse and then they threw him out.

In his movie Frank Darabont expands the poor librarian´s pathetic role and deepens it further. In an interview he explained:

I realized that Brooks Hatlen, a character mentioned in passing in one paragraph of the novella, needed to be a main character, and that we needed to see his experience in order to relate to the entire theme of the movie, and to Red’s (Morgan Freeman) experience at the end of the movie.

In the movie the library of the calm and resigned Brooks Hatlen becomes a sanctuary for the abused, beaten and battered Andy Dufresne, a place where he finds strength to slowly and patiently put together his great and complicated escape plan. Like Burt Lancaster in John Frankenheimer´s Birdman of Alcatraz, Brooks Hatlen keeps a tame bird, a crow called Jake. When he finally is pardoned, Brooks releases Jake and takes the bus back to freedom, where he is shocked by the changes - houses, cars, people, all the stress, all the bustle, the terrible loneliness in the middle of a seething life. He ends up in a dreary rehabilitation apartment and works packing merchandize into bags at a supermarket. Finally, Brooks writes a letter to his prison pals, describing his fears, his loneliness and feeling of worthlessness. On a roof beam in his depressing abode, he carves the message "Brooks was here", before he attaches a rope around it and hangs himself. When Red finally comes out of prison, he ends up on the same flophouse and when he sees the words that Brooks carved on the beam Red realizes that he also is doomed to despair and misery, but a miracle delivers him - Redemption in the form of a message from his friend and hero Andy Dufresne.

I read King's short story four years after I during a summer had worked at Saint Lars´ mental hospital in Lund, Sweden. Even then I was impressed by the short and admirably concentrated paragraph about Brooks Hatlen´s fate. I was once again and even stronger reminded of my time at Saint Lars when I ten years later saw the movie.

Just like in Milos Forman's One Flew Over the Cuckoo’s Nest the patients at Sankt Lars regularly received their small plastic cups with differently coloured psychotropic drugs. I believe that those drugs, combined with the stupefying boredom of the day area and the individual rooms, were instrumental in making the inmates severely institutionalized. The day room was bright and quite nicely furnished, with comfortable sofas, potted plants, board games, books and magazines. The patients could come out into the kitchen to get coffee, mineral water and slices of a sweet loaf, which I will never forget and surely will not eat again, though the food was quite decent. They were dressed in their everyday clothes and occasionally I found the patients nicer and more normal than some of the personell.

I got talking to an elderly gentleman who had been detained since his youth, sometime in the late 1930s. He had been an underpaid farmhand and in youthful bravado put fire on the residence of the landlord. I do not remember if anyone had died or been injured due to the fire, but the perpetrator was interned as "mentally unreliable" and had since then been shuffled from institution to institution, until he ended up in the sofa in the day area at Saint Lars, where he sat reading a newspaper or a book. He was somewhat lethargic in his speech, but to me he gave the impression of being quite normal and when I asked the personnel about him they were all agreed that it was not really anything wrong with him, other than that the constant medication had dulled him down and the medical doctors considered it would be irresponsible to release him outside of Saint Lars´ gates.

What surprised me when I spoke with the patients was that they, contrary to what I had assumed, considered themselves to be in need of care. Even the old man, who when I asked him why replied: "I don´t know about anything else and I don´t want to know anything else either."

Borowski, Tadeusz (1992) This Way for the Gas, Ladies and Gentlemen. London: Penguin Classics. Paul the Deacon (2003) History of the Lombards. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. Drake, Stillman (1995) Galileo at Work: His Scientific Biography. New York: Dover Publications. Gibbon, Edward (2005) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire: Abridged Edition. London: Penguin Classics. Gregory of Tours (1974) History of the Franks. Harmondsworth: Penguin Classics. Irving, Washington (2012) Legend of Sleepy Hollow and other stories. London: HarperColllins. Khalidi, Tarif (2008) The Qur´an. A New Translation. London: Penguin Classics. King, Stephen (1982) “Rita Hayworth and Shawshank Redemption” in Different Seasons. New York: Viking Press. Saramago, José (2002) The Cave. New York: Harcourt. Pamuk, Orhan (2002) My Name is Red.  New York: Vintage Books. Potter, David S. (2002) The Roman Empire at Bay AD 180–395. London and New York: Routledge. Voragine, Jacobo di (1998) The Golden Legend: Selections. London: Penguin Classics.

Någon gång på tvåhundratalet skrev Terentianus Maurus fyra böcker Om bokstäver, stavelser och versmått. Det mesta från de där böckerna är väl numera bortglömt, bortsett från citatet habent sua fata libelli, ”böcker har sina öden”. Egentligen skrev Maurus inte det, utan pro captu lectoris habent sua fata libelli, ”beroende på läsarens förmåga har böcker sina öden”. Alltså – böcker får sin betydelse genom vem som läser dem. I sin roman Rosens Namn tolkar Umberto Eco talesättet lite annorlunda – böcker delar sina öden med sina läsare.

I ett brev till sin amerikanske förläggare, Benett Cerf, skrev James Joyce att så fort hans Ulysses hade tryckts och publicerats så började den leva ett eget liv, fast inte hos mig – jag gillade dessvärre inte Joyces så intensivt hyllade roman och slutade läsa den efter ett par kapitel.  

Strindberg betraktade tydligen också sina böcker som en slags organismer, som i en dikt han skrev i Paris, samma stad där Joyce skrev Ulysses:

Vid avenue de Neuilly 
där ligger ett slakteri, 
och när jag går till staden, 
jag går där alltid förbi.
Det stora öppna fönstret 
det lyser av blod så rött, 
på vita marmorskivor 
där ryker nyslaktat kött.
Idag där hängde på glasdörrn 
ett hjärta, jag tror av kalv, 
som svept i gauffrerat papper 
jag tyckte i kölden skalv.
Då gingo hastiga tankar 
till gamla Norrbro-Bazarn, 
där lysande fönsterraden 
beskådas av kvinnor och barn.
Där hänger på boklådsfönstret 
en tunnklädd liten bok. 
Det är ett urtaget hjärta 
som dinglar där på sin krok.

Böcker kan ju också vara döfödda, eller hamna i en slags törnrosasömn och enbart stundtals vakna upp till liv, då någon läsare finner dem - som i en dikt av Lars Huldén:

Om evighetens längd handlar denna sägen:

Icke långt härifrån

finns det ett universitetsbibliotek.

I ett av bibliotekets armarier

står denna diktsamling.

Vart hundrade år

kommer en bibliotekarie

blåser bort dammet som samlats

och läser denna dikt

När hela dikten

på detta sätt har blivit uppnött

är en sekund av evigheten

förliden.

Jag tycker det är lite trist att biblioteken inte längre stämplar i böckerna när de lånats ut. Förr fascinerades jag då jag fann att någon annan läst någon obskyr bok jag lånat hem. Vilka var de personer i Hässleholm som läst den bok jag nu läste?  Böcker kommer och går i mitt liv, som om de hade ett eget liv.

För ett tiotal år sedan hade jag hamnat i Porto Alegre i södra Brasilien och greps som jag så ofta görs av ett extremt behov av en bok. Gick in i en bokhandel och fann där en roman som talade till mig: Borges e os orangotangos eternos ”Borges och de eviga orangutangerna”. Jag kan inte portugisiska, men boken var tunn, titeln spännande och mitt bokbehov var så stort att jag trodde att jag med hjälp av min spanska nog skulle kunna ta mig igenom den, speciellt som bokhandlaren förklarade att författaren, Luis Fernando Verissimo, var bosatt i Porto Alegre och var en av landets populäraste författare.

Under kvällarna på hotellet stavade jag mig igenom den korta romanen och blev fascinerad. Som så många av Borges böcker var Verissimos också den en bok om böcker och deras läsare. Om labyrinter, mysterier och mystiska sammanträffanden. Om världen som en bok och en gåta, där en historia öppnade sig till andra, likt kinesiska askar eller som när du hamnat i en hiss där speglar på ömse sidor speglar varandra på ett sådant sätt att ändlösa korridorer med din egen spegelbild öppnar sig.

Att läsa romanen på ett hotellrum i södra Brasilien var den perfekta platsen för en total romanupplevelse. Romanen utspelar sig nämligen på ett hotell i Buenos Aires och framför ett glödande, elektriskt värmeelement placerat i eldstaden i Jorge Luis Borges ombonade bibliotek i stadsdelen Palermo i samma stad.

Berättare är Vogelstein, en inbiten ungkarl, son till en judinna som mördats i Auschwitz efter att ha blivit angiven av sin älskare och ”beskyddare”, som antagligen även var Vogelsteins far. Vogelstein, som är en avdankad adjunkt och bokmal som vuxit upp hos sin gamla moster i Porto Alegro, dristar sig till en konferens i Buenos Aires. Mötet är sammankallat av ett mystiskt litterärt sällskap, Israfel, som ägnar sig åt Edgar Allan Poes författarskap och ger ut en tidskrift som Vogelstein har publicerat en och annan artikel i. Att Vogelstein anmäler sig till mötet i Buenos Aires beror på att han anar att hans stora idol och litterära förebild Jorge Luis Borges kommer att bevista konferensen.

Att Vogelstein i sin ungdom, då han arbetade på en obskyr litterär tidskrift, hade ändrat en historia av den då för honom okände Borges hade fått till följd att den argentinske författaren, rasande över tilltaget hade sänt den unge redaktören ett ironiskt, fullständigt nergörande brev. Sedan dess hade den skräckslagne Vogelstein läst allt av Borges och dessutom skrivit roman efter roman, alla refuserade och ett otal ursäktande brev till Borges, alla obesvarade.

På konferensen träffar den kändisbetagne Vogelstein sin stora förebild - Borges, som dock inte tycks minnas varken brasilianarens taffliga omskrivning av hans novell, eller han otaliga brev.

På en cocktailmottagning blir den alltmer salongsberusade Vogelstein vittne till hur den burduse och otrevlige, tyske litteraturkritikern Joachim Rotkopf gör sig till ovän med samtliga närvarande och förolämpar ingen mindre än den store Borges, som dock tar det hela med jämnmod och dessutom blir mycket välvillig inställd till Vogelstein. Borges till och med bjuder hem den omtumlade Vogelstein på te i sitt hem följande dag. Eftersom Vogelstein bor på samma hotell som den bullrige och höggradigt berusade Rotkopf och ingen annan vill ha med den skrävlande tysken att göra, väljs Vogelstein ut för att ledsaga honom tillbaka till hotellet.

Under natten mördas Rotkopf och mordet speglar en mängd ”det låsta rummet” mysterier som Borges och Vogelstein är välbekanta med. De är båda stora habituéer då det gäller anglosaxiska detektivromaner och inte minst Edgar Allan Poes novell Morden på Rue Morgue, där förövaren visar sig vara en orangutang. För övrigt inte romanens enda anspelning på orangutanger.

Kväll efter kväll sitter Borges, Vogelstein och en argentinsk polisdetektiv och diskuterar olika ledtrådar – tre knivar som återfunnits i olika ventileringsschakt, olika, motstridiga vittnesmål, det faktum att offrets rum var låst inifrån, tre spelkort som fanns på nattduksbordet och inte minst att kroppens märkliga placering tycktes forma tecken/bokstäver i en spegel som den placerats vid – X, V, M, O. Allt detta leder till fascinerande spekulationer kring speglar, Kabbala, alkemi, märkliga legender och uråldriga böcker. Allusionerna duggar tätt, alla med kopplingar till Borges och Edgar Allan Poes böcker.

Borges och Vogelsteins upprymda spekulerande, som prövar den närvarande kriminalinspektörens tålamod, blir dock för den läsare som någon gång stigit in i Borges världar ytterst fascinerande. Boken är tunn, men stilensparsmakad, småironisk och mycket effektiv. Tänkvärda och stimulerande är också de tre underfundiga legender som Vogelstein författat och som Borges alluderar till utan att avslöja att han läst dem hos Vogelstein. Den Borges som framställs i romanen är inte den "verklige" Borges, utan "myten" Borges, så som han själv brukade framställa sig:

Jag är inte säker på om jag verkligen existerar. Jag är samtliga författare jag läst, alla människor jag mött, alla de kvinnor jag har älskat; alla de städer jag besökt, alla mina förfäder.

Läsaren blir ständigt påmind om att det är en bok om böcker han/hon läser och själva lösningen till mysteriet finns i den roman läsaren har i sin hand. Det är Borges, som i en fiktiv efterskrift löser gåtan. Fiktiv, eftersom Borges dog långt innan Verissimo skrev sin roman. Boken har som motto en paragraf från Borges novell Abenján el Boajarí, död i sin labyrint:

Irriterad hejdade Unwin honom:

”Utöka inte mysterierna” sa han. ”Mysterier bör vara enkla. Kom ihåg Poes stulna brev, kom ihåg Zangwills låsta rum.” ”Eller komplexa” replikerade Dunraven. ”Kom ihåg Universum.”

Engelsmannen Israel Zangwill skrev 1892 den första ”låsta rummet” deckaren efter Poes Morden på Rue Morgue, det vill säga ett mysterium om ett låst rum utan dubbla nycklar, hemliga gångar, falluckor och liknande berättarknep. The Big Bow Mystery av Zangwill innehåller faktiskt på mer än ett sätt lösningen till mordmysteriet i Borges och de eviga orangutangerna och Zangwills lite slängiga stil kan kanske även den ha haft en inspirerande effekt på Verissimo.

När jag för några dagar sedan, min vana trogen, under ett av mina återkommande besök på FAO, FNs livsmedels- och jordbruksorganisation här i Rom, tittade igenom de begagnade böckerna som finns till salu på UN Women´s Guild bord i éntrehallen, fann jag till min stora förvåning Borges and the Eternal Orangtans! Verissimos bok i engelsk översättning. Nu kunde jag avnjuta romanen med betydligt större lätthet än förra gången den kom i min väg. Jag fann detaljer jag inte upptäckt tidigare. Speciellt fäste jag mig vid de upprepade anspelningarna på speglar och att Borges vid flera tillfällen nämnde sin skräck för dem.

Det fick mig att minnas den gamla spökhistorien om Den Blodiga Maria som det hände att vi lekte som barn. Det hela gick ut på att du i ett mörklagt hus med en spegel i handen skulle gå baklänges uppför en trappa medan du intensivt tittade in i spegeln. Om du då fick syn på ett annat ansikte än ditt eget i spegeln var det en bild av den du någon gång skulle gifta dig med, men det kunde lika gärna hända att en döskalle, eller ett monster, dök upp i spegelglaset och det betydde då att du skulle dö vid slutet av nästa vecka.

En otäck historia som antagligen fäste sig undermedvetet i min hjärna, annars är det svårt att förklara hur jag långt senare, säkerligen när jag var över femton år eftersom filmen var barnförbjuden, fick en chock när jag såg Polanskis Repulsion.

En otäckt effektivt berättad historia om hur en vilsen och orolig fransyska, Carol (Catherine Deneuve), arbetar som manikyrist och bor hos sin äldre syster i en nergången lägenhet i London. Manikyristen är egendomligt främmande inför tillvaron, men tycks till det yttre vara sval och lugn. Vi upptäcker dock snart att det under ytan hos Carol bubblar en lurande psykos, som exploderar med full styrka när systern är på semester i Italien.

Först dyker enbart små tecken upp som visar på att allt inte tycks stå rätt till med Carol. Vi följer händelseförloppet från hennes synvinkel. Carol stirrar på sprickor i marken eller på väggar, en flådd kanin på köksdisken gör hon inget åt och den börjar ruttna. Egentligen händer inte mycket i början av filmen, men Polanski bygger med små, subtila medel upp spänningen och skräcken. Klimax kommer under en sekund då Carol betraktar sin spegelbild och vi ser hur en mansfigur snabbt passerar förbi. En till synes oväsentlig scen, utan blodiga knivar lyftade till hugg, monstruösa närbilder eller skrämmande musik. Men, jag hoppade till av okontrollerad rädsla. Jag har aldrig blivit så skrämd av en scen i en skräckfilm.

Speglar har en viktig roll i Borges och de eviga orangutangerna och där nämns även John Dees magiska instrument som ibland, inte alltid, finns utställda i en monter på British Museum. Det rör sig om en liten guldskiva med magiska inskriptioner, tre runda vaxplattor, varav den största visar Emeths sigill, en liten kristallkula och en aztekisk obsidianspegel.

Emeths sigill var ett slags magiskt diagram bestående av cirklar, pentagram, hexagram, bokstäver och magiska tecken. Det kan kanske närmast beskrivas som en slags karta över andevärlden och användes för att tolka budskapen en skryer fick genom att skåda in i en kristallkula, en skål med vatten, eller ett speculum, en spegel av blankputsad sten eller metall.

Oftast var det inte magikern eller astrologen själv som blickade in en kristallkula för att där se framtiden eller mottaga budskap från andevärlden. Det gällde att finna en lämplig skryer, ofta ett barn, som genom fritt, ohämmat fabulerande kunde berätta vad han/hon såg i den speglande ytan:

Skrying var en uppgift som bäst lämpade sig för en person med mottaglig känslighet, med ett formbart sinne som inte var belastat med rationalitetens begränsningar. Det var säkerligen därför som Kelley med sina ungdomliga vredesutbrott och okontrollerbara känslor var en så övertygande kandidat [för skrying].

När Edward Kelley den åttonde mars 1582 dök upp hos Dr. John Dee (1527 – 1608) ändrades vetenskapsmannens liv i grunden. Dr. Dee var matematiker, astronom, astrolog, geograf, teolog och ockultist, samt respekterad förtrogen och rådgivare till den mäktiga drottning Elisabet I av England. Till sina vänner räknade han ytterst inflytelserika ministrar som Francis Walsingham och William Cecil. Dr. Dee hade ett av Europas mest omfattande privata bibliotek och undervisade samtidens framträdande sjöfarare i ett effektivt navigationssystem som han utvecklat på bas av Euklides geometri. Det var Dr. Dee som först myntade begreppet Det Brittiska Imperiet. 

Dr Dees största strävan var att förstå och förbättra den värld vi lever i, enligt honom var den långt ifrån perfekt, något som är lätt att inse med tanke på att femtonhundratalets värld var minst lika brutal, våldsam, blodig och obegriplig som den vi nu lever i – antagligen till och med värre.

Enligt Dee var matematiken ett gudomligt språk med vilket man kunde skapa en ny, mer harmonisk värld. Den perfektion som kunde anas bakom ständigt bättre utvecklade matematiska processer tydde på att det fanns en annan, högre sfär. En värld bebodd av änglar och liksom matematiken är ett språk som måste läras in, har antagligen änglarna också ett språk. Men, hur skulle man kunna finna det? Antagligen genom att vända sig till intuitionen, till det oförklarliga inom och utom människan. Tränga in i den andliga sfären genom att skåda den, se och lyssna.

Innan Edward Kelley träffade Dr. Dee är hans liv så gott som okänt. Han var irländare och när han dök upp hos Dr. Dee kallade han sig Talbot. Kanske var han en av de många bedragare som på den tiden drog omkring och försökte leva på människors vidskeplighet. Kelley var dock en studerad karl. Han kunde latin och antagligen också en del grekiska. Dr. Dee hade förgäves försökt ägna sig år skrying och i sitt hem hade han ett mörklagt rum med mjuka mattor, tabeller, diagram och instruktionsböcker i praktisk magi, där han i flera timmars tid satt och blickade in i speglande ytor. Men allt hade varit förgäves innan Kelley dök upp och i en störtflod av visioner berättade vad han såg i Dees kristallkulor och obsidianspegel. Kelley påstod att han kunde skåda in i änglarnas värld och att han till och med kunde höra deras språk.

Tillsammans utformade Kelley och Dr. Dee änglarnas språk som de kallade enokiska eftersom den grundlärde Dr. Dee betraktade den judiske anfadern Henok, som nämns i släktlängderna i Första Mosebok, som en människa som förvandlats till ängel och därmed aldrig hade dött:

Henoks hela livstid blev 365 år. Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.” (Första Moseboken 5:23-24).

Dr. Dee kände till att Henok nämndes i rabbinsk litteratur, som Enoks Bok och Kabbalan. Att han var välkänd bland muslimerna och en framträdande personlighet inom den etiopiska kyrkan. I Kabbalan betraktas Enok som Metatron, Guds språkrör, ja kanske är han rentav Guds egen röst.

Dr. Dees värld var omfattande, inte minst genom hans stora bibliotek och täta kontakter med sjöfarare. Antagligen hade Dr. Dee fått Tezcatlipocas obsidianspegel från en av dem och det är då möjligt att han också hade hört berättas om denna märkliga gudomlighet. Tillsammans med sin bror Quetzalcoatl var Tezcatlipoca den mäktigaste guden inom aztekernas skräckinjagande pantheon, mottagare av oräkneliga, brutala människooffer.

Tezcatlipoca var associerad med natthimlen, nattvindarna, jorden, obsidianen, fiendskap, frestelser, härskarmakt, jaguarer, trolldom och krig, men han var också skönhetens gud och ”slavars vän”. Hans många epitet speglar hans makt, den skräck han ingav, men också hans dubbla natur bortom gott och ont – Titlacauan ”Vi är hans slavar”, Ipalnemoani ”Han som vi lever genom”, Necoc Yaotl ”Fiende till bägge sidor”, Tloque Nahuaque "Herre över det som är nära och långt borta", Yohualli Ehacatl ”Nattvinden” och Ilhuicahua Tlalticpaque ”Ägare till Himmel och Jord”.

Tezcatlipocas oerhörda makt gjorde honom oförutsägbar och oberäknelig och han var därför framförallt Ödets gud. Man kunde enbart ana vad han kunde ta sig för och hans namn betydde egentligen ”Den rykande spegeln”. Något som får mig att tänka på Pauli ord om människotillvaron: ”Nu ser vi på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel.” Den enda varelse som visste att använda sig av obsidianspegeln som ett säkert medel för att skåda allt var Tezcatlipoca, som underligt nog saknade höger fot, den var ersatt med en obsidianspegel. Tanken att en gudom måste offra en kroppsdel för erhålla en allomfattande kunskap är inte helt ovanlig. Så offrade exempelvis vikingarnas högste gud, Odin, ett av sina ögon för att få sin kunskap om allt som skulle hända. Liksom Tezcatlipoca var Odin siarnas gud.

Obsidianen var helig för aztekerna, värdefullare än guld och silver. Den var ett vapen – offerknivarna som man använde för att skära upp offrens bål och slita ut hjärtat var oftast gjorda av obsidian och så var deras främsta vapen, maquahitl, ett en meter långt blad gjort av ek, med två sidor späckade med skarpslipad obsidian. En maquahitl kunde med ett slag slå huvudet av en häst.

John Dees speculum var en obsidianspegel som säkerligen använts inom aztekisk spådomskonst. Liksom mayas och tolteker före dem, var aztekerna oerhört intresserade av årstidernas växlingar och stjärnornas gång över himlavalvet. De hade till sitt förfogande komplicerade kalendrar och stjärnkartor och höll noga reda på tidens gång.

För många år sedan befann jag mig i Ixcan i Guatemala och i sällskap med en ingenjör hade jag uppsökt en aj´kin, från aj ”mästare av” och kin ”dag”, en slags shaman som leder ceremonier och håller reda på tiden – dåtiden, nutiden och framtiden. Ingenjören förslog att vi skulle be aj´kinen ”sjunga sin familj” och han stämde då upp en mycket lång entonig ramsa som ingenjören, som var ixilindian, förklarade var en lista på aj´kinens förfäder, från hans far till långt tillbaka i tiden, innan spanjorerna dök upp i Guatemala. Aj´kinen sjöng också ”tid” och ”regn” och jag förstod då hur levande de urgamla kalendrarna och spådomskonsten fortfarande var bland aztekernas och mayas ättlingar.

Tezcatlipoca var herre över Den Rykande Spegeln och då de aztekiska prästerna blickade in i dess blankpolerade yta såg de inte enbart sin egen spegelbild utan också Tezcatlipoca i sin manifestation som Titlahuacan, ”Vi deras män”, som var aztekernas namn på sina gudar. Aztekerna ansåg att deras gudar egentligen var en reflektion av de “levande”, dvs. människorna. Vi är samtidigt gudarnas barn, som de är vår skapelse. Allt hänger samman, vi och gudarna – det förgångna, samtiden och framtiden.

När människor offrades till Tezcatlipoca kläddes och målades de som guden. Han var både svart och blå, eller grå - eftersom offerprästerna ofta pudrade sig med aska. Även offerprästen var smyckad som Tezcatlipoca och bar i allmänhet en mask framför ansiktet. En sådan mask finns bevarad på British Museum, den består av en mosaikbesatt människoskalle som kluvits på mitten så att den kan bäras framför ansiktet, den är fodrad med skinn och har två band som kan knytas i nacken.

Då jag i tisdags kom hem möttes jag av Erik, en alltid lika trevlig man, men just då var han på ovanligt gott humör. Erik som är från Filippinerna hjälper oss en gång i veckan med städning och strykning och han var nöjd med den senaste valutgången i sitt hemland där den kontroversielle, men populäre Rodrigo ”Rody” Rua Duterte hade vunnit. ”Du som läser så mycket vet säkert vem Nostradamus var” undrade Erik. ”Jovisst, det gör jag” svarade jag. ”Han hade förutsett att Duterte skulle vinna” konstaterade Erik glatt. Nostradamus kan användas till allt möjligt, nu hade han redan 1568 förutsett den filippinska valutgången 2016. Tänkte på de aztekiska spåmännen som förutsade framtiden genom att kombinera dåtid, nutid och framtid.

Efter att ha talat med Erik letade jag upp Nostradamus profetior. De utgör en förbluffande läsning. Nästan var och en av 353 fyrradiga stroferna är som en koncentrerad dikt, profetisk och fantasieggande, öppen för olika tolkningar:

Ack, ni skall se en stor nation lida.

Och den heliga lagen & all Kristendom

Kommer genom en annan tro att förvandlas till fullständiga ruiner.

Varje gång kommer en ny guld-, silvergruva att upptäckas.

En doft av undergång, pest och krutrök genomtränger allt. Det här är ingen soligt uppbyggande text Nostradamus ger oss och underligt nog tycks det mesta som står i hans bok inte enbart handla om framtiden utan istället vara väl förankrat i vad som skett och vad som sker i Nostradamus samtid. Vi får till och med en inbjudan att betrakta honom medan han skådar in i framtiden:

Sittande om natten i hemliga studier

Ensam och bekvämt på en pall av brons

En mager flamma stiger upp ur ensamheten

Föder profetior, ingen meningslös.

Bronspallen fanns nog inte i Nostradamus hem, utan tycks vara lånad från Pythian i Delfis orakel och så är det allt om oftast hos Nostradamus, en mängd lån och infall från allsköns böcker och samtidshistoria blandas samman med rungande profetior om en mörk framtid. Samtidigt som profeten sällan uppträder personligen finns det en underlig intimitet i tilltalet. Jag läste sida efter sida och tänkte att detta är faktiskt stor och märklig poesi. Om den säger något om framtiden har jag inte den blekaste aning om och om den gör så är det kanske som ett tecken på att allt hänger samman, som hos aztekerna.

För övrigt använde sig Nostradamus av samma spådomsteknik som Dr. Dee och aztekerna. Han stirrade ner i ett fat med speglande vatten, tills han kom i trance och greps av sina mäktiga visioner. En metod som tycks stimulera det undermedvetna tankeflödet, något som kan påminna om de metoder som surrealisterna flera hundra år senare använde sig av och det är kanske heller ingen slump.

En våldsam uppskattning av Nostradamus poesi drabbade Guillaume Apollinaire då han läste honom i skyttegravarnas lervälling av blod och ruttnande kadaver. Apollinaire, en av den moderna konstens stora inspiratörer, som vi finner vid dadaismens och surrealismens källsprång, greps djupt av Nostradamus och även i Apollinaires märkliga liv tycks spådom och verklighet blandas samman.

På Pompidoucenret i Paris hänger ett porträtt av Apollinaire som hans italienske vän Giorgio Chirico målade våren 1914. I förgrunden syns en marmorbyst med mörka glasögon. Den tycks inte vara ett porträtt av Apollinaire, i varje fall är den inte likt honom. Men bysten kan möjligen förstås som en sinnebild av poetens bristande respekt för klassismen, eller tvärtom – hur Apollinaire moderniserade och vitaliserade förlegade konstyttringar. I bakgrunden känner vi dock omedelbart igen Apollinaires karaktäristiska silhuett och vid tinningen ser vi i den svarta skuggan en gul ring som för tankarna till en måltavla. På samma plats träffades Apollinaire två år senare av en kula.

Var Chirico en profet? Svårt att veta. På våren 1914 surrade Paris av rykten om ett kommande krig, som slutligen bröt ut med full styrka efter en krigsförklaring mot Tyskland den tredje augusti. Men, det var inte förrän i december samma år som Apollinaire anmälde sig som frivillig vid det franska artilleriet (han var italiensk medborgare och behövde vid den tiden inte alls delta i kriget). Kanske anade Chirico redan på våren 1914 att vännen skulle gå med i kriget och bli skjuten. Skottskador i skallen var den vanligaste skadan under det följande skyttegravskriget. Men vem kunde ana att det skulle bli ett sådant krig? Och varför kallade Chirico sitt porträtt Portrait [prémonitoire] de Guillaume Apollinaire ”Porträtt (profetiskt) av Guillaume Apollinaire”.

Det var krigshelvetet som väckte Nostradamus till liv och Apollinaire upptäckte genom sina egna fruktansvärda upplevelser att Nostradamus berättade om nuet. Vad den gamle renässansmagikern skrev var inte enbart profetior, utan även stor poesi. Samtidigt gjorde Tristan Tzara och Hugo Ball samma upptäckt och började till stort bifall läsa upp Nostradamus profetior som dikter på sin Cabaret Voltaire i Zürich. Och förresten, nu när vi är inne på Nostradamus som litteratur kan jag kanske nämna att den första utgåvan av The Oracles of Nostradamus som litterärt mästerverk, och inte som sensationella profetior, gjordes av Random House i New York 1942, i deras serie The Modern Library. Utgivare var samme Bennett Serf som jag nämnde i början av essän som utgivare av Joyce Ulysses. Kanske hade Serf i renässansförfattaren upptäckt likheterna med Joyces Stream of Consciousness, som på svenska brukar översättas som medvetandeström, eller inre monolog?

Böcker har sina öden. Min morfar hade ett spännande bibliotek där jag kunde göra sällsamma fynd. En gång fann jag ett häfte på femtio sidor av Georg Ljungström: Den världsberömde siaren Nostradamus profetior om världens öden från år 1558 till år 3797. Det var första gången jag såg det namnet och jag slukade boken med en gång och frågade Morfar om jag fick ta med mig den hem, han skrattade och sa att jag fick den av honom.

Jag hade sedan den lilla boken liggande i flera år tills jag någon gång i början av åttiotalet åter kom att bläddra i den. Nostradamus profetior är spridda huller om buller i profetens ursprungliga skrift och du kan plocka vad du vill ur det stora smörgåsbordet och försöka anpassa det till den tid du lever i. Så gjorde även Georg Ljungström, man jag fann likväl hans kommentarer anmärkningsvärda.

Ljungströms bok var skriven 1922, alltså tre år efter Versaillesfreden och hans kommentarer till några av Nostradamus fyrradingar ställs i samband med överenskommelserna i Versailles. Jag tror att det kan röra sig 5:18, 2:9, 3:76 och 2:24, men jag är inte helt säker eftersom min bok har försvunnit.

Den eländige kommer att falla så lågt att han dör av sorg.

Hans besegrare skall sedan fira hans fall.

Nya lagar kommer att stiftas, förordningar utarbetas:

På den sjunde dagen skall både Fursten och muren falla.

Tyskland kommer att bevittna födelsen av dykarsekter,

Precis som hedendomen i forna tider.

De erövrar hjärtan och nöjer sig med små kvitton.

De kommer snart att betala ett verkligt tionde.

Den magre skall regera tio år i fred

Sedan falla till föga för en enorm törst efter blod:

För denne laglöse kommer ett stort folk att dö,

Dräpas av en rival som är betydligt godare.

Vilddjur galna av hunger kommer att simma över floderna.

De flesta av deras horder kommer att röra sig mot Ister.

Han kommer att ha den store framsläpad i en järnbur.

Medan Tysklands barn betraktar honom.

Dessa underligheter tolkar Georg Ljungström som att fransmännen i fredsfördraget varit för hårda mot de besegrade tyskarna. De kommer inte att kunna betala det påtvingade krigsskadeståndet, utan kommer istället att samla sig i politiska partier som kommer att stödja en viss Hister. Om en tio år efter Versaillesfreden (Ljungström tolkar den ”den magre” som den amerikanske presidenten Wodroow Wilson, som fortfarande var i livet 1922, men dog 1924) kommer tyskarna att resa sig igen och söka revansch. Faktiskt inte så dåligt uträknat med tanke på att Hitler kom till makten 1933. Än mer fascinerad blev jag när Ljungström tolkade Nostradamus fyrrading 6:80:

Fezens makt kommer att sprida sig över Europa.

Bränna ned dess städer, slakta med svärdet:

Land och hav, horden av asiatiska herrar.

Blå turbaner skall hetsa korset till döds.

Denna profetia satte Ljungström samman med en annan fyrrading 10:72 som säger att 1999 kommer himlen att välja en härskare som skall återinsätta kungen av Angoumois. Kungen av Angoumois har tolkats som kungen över araber eller mongoler, men lär egentligen vara hertigen av Angoulême, en stad i västra Frankrike.

Vad jag fann både roande och något oroande i Ljungströms kommentarer var hans anmärkning att nu sedan ungturkarna gjort uppror mot sultanen Mehmed IV och det Osmanska Riket har styckats upp av segermakterna så finns det säkerligen ingenting att frukta från muslimerna – de kommer nog aldrig att kunna resa sig igen.

Nej, nej, vad Nostradamus menade med att muslimerna åter skulle bli starka var enligt Ljungström nog de där bolsjevikerna, som nyligen tagit makten i Ryssland. Det var de som skulle komma att hota Europa 1999. Det var den anmärkningen som fick mig att tro att Nostradamus faktiskt kunde ha haft mer rätt än Ljungström. Vid slutet av 1900-talet var faktiskt muslimerna på bettet igen. Och i början av åttiotalet var det ganska intressant att läsa att Nostradamus med de blå turbanerna menat perserna, det vill säga folket i Iran.

I början av min essä nämnde jag Strindberg, som vid slutet av sin levnad kunde betraktas som något galen, uppslukad som han blivit av sina ockulta spekulationer. Men, liksom andra män som förändrades på sin ålderdom och steg in andevärlden, som exempelvis John Dee och Emanuel Swedenborg, så vilade det dock en viss genialitet över det som Strindberg åstadkom även under denna period av sitt liv.

Jag upptäckte i skrivande stund att Strindberg under sina sista år umgicks tämligen flitigt med Georg Ljungström, som var ingenjör och anställd vid Rikets Allmänna Kraftverk, men också verkade som ordförande för Sveriges Teosofiska Samfund och gav ut böcker inte enbart om Nostradamus, utan också skrev om Astralvärlden och om Svartmagerna, som bodde under Sydpolen och påverkade människor på ett beklagansvärt sätt. Strindberg uppskattade både Ljungströms ockulta böcker och hans omfattande lyriska produktion. Exempelvis en dikt som börjar:

Vad vi på jorden kalla här för natten
Är blott en sky, som lyfts ur skuggors vatten,
Hos dig du underjord uti sin gamla
Och djupa strandbrädd deras hav sig samla.

Då jag berättade för min far om vad jag funnit i Ljungströms bok om Nostradamus tyckte han att allt det där skulle begeistra Bo ”Pax” Göransson, en av hans kollegor på tidningen Norra Skåne. Jag kände Pax, en trevlig man och kunnig journalist, men också en religiös svärmare av stora mått, med en beklaglig fallenhet för underliga sekter och märkliga profetior, något som han ibland ventilerade i Norra Skåne under rubriken Hasselnöten. Roande, men oftast smått galna texter.

Far lånade alltså ut min nostradamusbok till Pax, men några månader senare råkade han ut för en tragisk olyckshändelse. På väg till arbetet under en snöstorm, Pax hade ingen bil utan cyklade eller gick till jobbet, virrade han sig ut på vägen och blev ihjälkörd av en lastbil. Därmed försvann också min nostradamusbok.

Fermosel, José Luis A. (1981) ”Jorge Luis Borges: ”No Estoy seguro de que yo exista en realidad”, i El País, 26 september. Huldén, Lars (1969) Herr Varg! Stockholm: Rabén & Sjögren. Ljungström, Georg (1922) Den världsberömde siaren Nostradamus profetior om världens öden från år 1558 till år 3797. Stockholm: Litteraturförlaget. Nostradamus (2012) The Prophesis. A Dual-Langauge Edition with Parallel Text. New York: Penguin Classics. Olivier, Guilhem (2003) Mockeries and Metamorphoses of an Aztec God: Tezcatlipoca, "Lord of the Smoking Mirror". Boulder: University Press of Colorado. Szalczer, Eszter (1998) ”Strindberg och Georg Ljungström. En teosofisk bekantskap", Strindbergiana. Trettonde Samlingen. Stockholm: Atlantis. Strindberg, August (1995) Dikter på vers och prosa; Sömngångarnätter på vakna dagar; och strödda tidiga dikter. Samlade verk 15. Stockholm: Norstedts. Tedlock, Barbara (1992) Time and the Highland Maya. Albuquerque: University of New Mexico Press. Verissimo, Luis Fernando (2005) Borges and the Eternal Orangutans. New York: New Directions. Woollet, Benjamin (2001) The Queens Conjuror: The Life and Magic of Dr Dee. London: HarperCollins. Zangwill, Israel (1982) Det stora Bow-mysteriet samt novellen Galgen har inte alltid rätt. Höganäs: Bra Böcker.

När jag för någon dag sedan slötittade på TV fick jag se en tämligen vansinnig Science Fiction film kallad Pandorum. Den handlade om hur 60 000 människor år 2174 hade blivit försänkta i hypersleep och sänts iväg på en 123 års lång resa till en Tellusliknande planet vid namn Tanis. Vartannat år väcktes två besättningsmän upp för att vaka over sin last av sovande människor, medan deras företrädare åter försänktes i hypersleep. Fortsättningen blev på filmen blev alltmer fantastisk då det visade sig att en superskurk genom genförändrande vätskor som spreds i några av de sovandes syretillförsel hade förvandlat dem till degenererade, människoätande monster.

Pandorum är en i en lång rad av Science Fiction filmer som till förutsättning har att människor färdats, djupt försänkta i sömn, långt ut i rymdens okända världar enbart för att åter vakna upp i främmande, oftast hotfulla miljöer. Det kan räcka med att nämna 2001, Apornas Planet och Alien som några av de bättre bidragen till en genre med rötter långt ner i Antiken.

I Mellanöstern har det länge funnits legender om hur män somnat i en grotta och vaknat upp hundratals år senare. En legend som fick en påtagbar form och stort inflytande under 400-talet, kanske i samband med konciliet i Efesos 431, då Jungfru Maria erkändes som värdig vördnad och kult inom hela kristenheten, samtidigt som det beslöts att samtliga tempel avsedda för kejsarkult skulle förstöras.

Fortfarande kan man en halv mil utanför Efesos, vid nuvarande Izmir i Turkiet, om man har tur, den är ibland avstängd med ett stängsel besöka Sjusovarnas Grotta. Flera kristna och muslimer tror på sjusovarnas mirakel, speciellt de senare eftersom det nämns i Koranen. Eftersom Koranen inte talar om i vilken grotta miraklet ägde rum vördas flera platser som den plats där de sju männen somnade, den mest besökta grottan ligger utanför Amman i Jordanien. Allt tyder dock på att grottan utanför Efesos är den ursprungliga platsen för den kristna dyrkan av sjusovarna.

Den stora grottan som ligger under en kulle kallad Panayirdag var redan under femhundratalet målet för talrika pilgrimsfärder. Mellan 1927 och 1928 grävdes platsen ut och man fann hundratals gravar från olika tidsperioder. De hade placerats under mosaik och marmor utsmyckade golv i olika helgedomar som uppförts under olika tider. På sexhundratalet hade ett numera försvunnet, stort kupolkrönt mausoleum byggts på kullens sluttning. Flera gravar var från fyrahundratalet och man fann inskrifter både i gravar och på grottväggarna, som hänvisade till de sju sovarna. Inskrifter som faktiskt nämns i Koranen.

Den fascinerande och den för sin tid obegripligt välinformerade historikern Edward Gibbon ger i sin The History of the Decline and Fall of the Roman Empire, skriven redan på 1770-talet en uttömmande skildring av hur berättelsen om de sju sovarna skrevs ner redan femtio år efter det att den sades ha inträffat, dvs. under Theodosius II:s regeringstid (408 – 450). Gibbon berättar hur legenden spreds över hela Främre Orienten, nådde araberna och Muhammad och snart hamnade den ända uppe vid Germaniens norra kust, dit Paulus Diaconus (720 – 799) förlägger berättelsen, som hos honom förvandlats till en annan slags mirakelhistoria som tycks antyda att de hedniska folken i den kalla Norden en gång skall bli kristna även de:

Längst bort mot nordväst i Germanien ser man under en klippa på havets strand en grotta, där sju män, ovisst sedan hur länge ligger försänkta i djup sömn; både kropparna och kläderna är så väl bibehållna att de obildade och barbariska folkslagen här betraktar de sju männen med stor vördnad just därför att de har legat där så länge utan att ta skada. Av deras klädedräkt kan man sluta sig till att de är romare. Då en man ville ta en av dem hans kläder för att lägga beslag på dem, skall hans armar strax ha förtvinat, och då andra hörde hur han blivit straffad blev de så skrämda att ingen från den stunden vågade röra dem. Man må undra vad den gudomliga försynen kan ha haft för skäl att bevara dem så långa tider. Kanske skall en gång dessa folkslag frälsas genom deras förkunnelse, ty man kan ej annat än anse dem för att vara kristna. I närheten av denna plats bor skridfinnarna; så kallas nämligen detta folk. Hos dem försvinner inte snön ens på sommaren …

Paulus Diaconus kände uppenbarligen inte till legenden om sjusovarna i den form som den fått sin spridning inom det forna romerska imperiet, men det gjorde biskopen av Tours som skrev ner legenden tvåhundra år före Diaconus. I sin krönika om frankernas historia berättar Gregorius av Tours (538 – 594) om de sju sovarna på ett sätt som i stort ett överensstämmer med den version som Jacobus Voragine 1260 presenterade i sin bok Legenda Aurea, Den gyllene legenden, som med sin samling helgonlegender kom att bli en av kristenhetens mest populära böcker.

Enligt legenderna var de sju sovarna kristna, välbärgade unga män som omkring år 250 levde i Efesos, deras namn var Maximianus, Malchus, Marcianus, Dionysius, Johannes, Serapyon och Constantinus. Kejsar Decius dekreterade 250 att alla som inte offrade för kejsarens välgång skulle avrättas. De sju männen delade då ut sina ägodelar till de fattiga i staden och gömde sig sedan i en grotta under berget Celion. När kejsaren fick reda på detta murade han igen grottan för att de sovande skulle dö av hunger och törst, efter att som Gregorius av Tours skrev ”ha ätit upp varandra”. Dagen efter skrev två män ner männens liv och martyrium och stack in sin berättelse mellan murstenarna.

Tretton år efter det att kejsar Theodosius den andre hade kommit till makten revs muren ner, dvs. tio år före konciliet i Efesos. Här är Voragine dåligt informerad eftersom han skriver att det var 372 år efter det att männen spärrats in,  i själva verket var det 180 år. Koranen säger att ”de stannade i sin grotta trehundra år, och [några] lägger till nio”.  Det är intressant att konstatera att Koranen här använder solår och inte månår, något som annars är brukligt inom Islam, dock nämner skriften att "några lägger till nio" - 309 månår motsvarar 300 solår. 

Muren framför grottöppningen revs ner eftersom några herdar ville använda grottan som fålla för sina får och ersatte stenarna med ett staket. Dagen efter väckte solljuset de sovande männen De trodde att de sovit enbart en natt och skickade Malchus ner till Efesos för att köpa bröd och kolla läget. Han förvånades över stängslet utanför grottan och korset över stadsporten och när han försökte betala brödet med sina hundraåriga mynt blev det stor uppståndelse och man antog att Malchus funnit en begravd skatt.

Malchus fördes inför biskopen och borgmästaren och berättade då att han dagen innan flytt för kejsar Decius, men omöjligt kunde begripa hur stadens utseende och inte minst dess invånares beteende och klädedräkter kunde ha förvandlats över en natt. Biskopen och borgmästaren följde honom upp till grottan, där de bland de nerrivna stenarna fann texten som intygade männens historia.

De sände bud efter kejsar Theodosius som reste till Efesos enkom för att få tala med de återuppståndna männen. Efter det att de sju sovarna talat med kejsaren lade de sig ner och dog. De blev sedan föremål för intensiv dyrkan, inte minst för att deras långa sömn betraktades som ett bevis på att för fromma män var döden inte mer än en sömn inför den stundande Yttersta Domen.

Historien om sjusovarna är ett inte helt ovanligt sagomotiv. Legender om hjältar och skurkar som sover i hundratals år är kända från hela världen, liksom sagor om sovande skönheter, eller om män som hamnat i världar bortom tid och rum, under berg eller sjöbottnar, enbart för att efter långa tidsrymder återvända till platser som förändrats till oigenkännlighet. Som så många andra legender anger dock legenden om sjusovarna en exakt plats och tid då händelsen skulle ha ägt rum för att därigenom ge trovärdighet åt en mirakulös berättelse.

Det stämmer att Efesos omkring 200 e.Kr. till stor del var en kristen stad. Den hade sedan 90-talet varit biskopssäte och ett viktigt centrum för kristendomens spridning. När Decius år 250 kom till makten var han i femtioårsåldern och hade verkat som senator, konsul, guvernör och general och därigenom hade han blivit övertygad om att Roms centralmakt måste säkras ytterligare genom att alla splittringstendenser bekämpades. Decius betraktade kristendomen som en stat i staten och krävde påtagliga bevis på de kristnas trohet mot den romerska överhögheten.

Tecknet på att de kristna erkände sig som romerska undersåtar var att de deltog i offentliga offer för den romerske kejsarens välfärd. Detta innebar inte att de avsade sig sin tro, enbart att de accepterade att staten var överordnad dem. Många romare skilde på personlig fromhet och statskult, den senare hade ingenting med en individs förhållande till olika gudomligheter att göra, utan sågs som ett bevis på att man accepterade gällande lagar och motsatte sig anarki och/eller opposition till statsmakten.

Om de kristna vägrade offra för kejsarens välgång betraktades det som en öppen revolutionär handling och straffades enligt Decius dekret med döden. Gick de kristna däremot med på offret erhöll de ett skriftligt intyg från offerprästen som garanti på att de inte motsatte sig den romerska regeringsmakten.

Givetvis blev det dock våldsamma konflikter. Många kristna vägrade offra och flera dömdes då till döden. De kristnas offervägran ledde också till våldsamma antikristna pogromer i Kartago och Alexandra, där folkhoparna hetsades av demagoger som hävdade att de kristna förgiftat brunnar, något som enligt dem hade lett till att en våldsam pest drabbat hela det romerska imperiet. Något som påminner om hur kristna hopar långt senare massakrerade judar under Digerdöden, efter liknande, lika grundlösa anklagelser om brunnsförgiftning.

 Decius dog i ett slag mot goterna enbart två år efter sitt trontillträde, men dekretet att alla romerska medborgare måste offra för kejsarens välfärd drogs tillbaka först tio år senare, då kejsar Gallienus insåg att hela Imperiet höll på att falla sönder och han behövde de kristnas stöd för att bevara det. Det är möjligt att Decius gick hårt åt de kristna i Efesos, men det kan inte ha varit så våldsamt som Gregorius av Tours beskrev det:

När Decius kom till Efesos beordrade han att de kristna skulle förföljas så att, om möjligt, deras tro blev utplånad. Han brände dem till ackompanjemang av deras böner och fruktan. De brände offren och hela staden mörknade genom röken.

Enligt Gregorius skonade Decius de sju ungdomarna för att de var så stiliga, kejsaren tyckte det var ett slöseri att avrätta så starka män och föreslog att de istället noga skulle tänka över sin vägran att offra till hans hälsa. om de kommit på bättre tankar skulle han skona dem då han inom ett år återkom till Efesos. Men, då Decius kom tillbaka fann han att de sju unga, kristna männen hade försvunnit från staden och genom hot och våld fick han deras släktingar att tala om var de gömt sig i en grotta och medan de sju männen var försänkta i djup sömn murade Decius soldater igen grottöppningen.

I Orhan Pamuks roman Mitt namn är röd, vävs som i Borges historier en mängd berättelser samman och blir till en labyrint som bildar ett mönster, en struktur. En av de många rösterna och olika perspektiven kommer från en hund. En fri och tämligen vildsint varelse som både bekräftar och förnekar många muslimers aversion mot hundar, bland annat genom att spåra de olika föreställningar om hundars värde och egenskaper som hävdats genom århundradena. Hunden nämner legenden om de sju sovarna och säger att enbart att den trogna hunden blivit omnämnd i Koranen innebär en stor ära och borde göra de som tror sig vara rättrogna muslimer betydligt mer välvilligt inställda till hundarna.

Koranens artonde sura kallas Grottan och vi förstår att denna skyddande grotta likställs med den lära Allah uppenbarat genom Koranen:

Då I skilt eder från dem och det de dyrka istället för Gud, så tagen eder tillflykt till grottan, så skall eder herre skänka eder något av sin barmhärtighet och giva edert företag en lycklig utgång.

Den artonde suran är ett av Koranens längre kapitel och berör en mängd fascinerande myter och legender. Den tycks antyda att legenden om de sju sovarna var välkänd i den värld där Koranen uppenbarades. Som så mycket annat i Koranen har den mitt i sitt fantasteri en konkret framtoning. Det förklaras nämligen bland annat hur det kom sig att sovarna inte fick några liggsår under sin långa sömn på den hårda klippgrunden och att deras hund uppenbarligen höll sig vaken:

Och du skulle hava tänkt, att de voro vakna, ehuru de sovo, ty vi läto dem vända sig på både högra och vänstra sidan, medan deras hund sträckte ut frambenen i ingången. Om du hade överraskat dem, så hade du vänt om och flytt och uppfyllts av förskräckelse för dem.

Koranen understryker att det är ingen idé att tvista om en berättelses ovidkommande enskildheter, som exempelvis att diskutera huruvida sovarna var tre, fem eller sju till antalet.

De skola säga: ”Tre, den fjärde var deras hund”; de skola ock säga: ”Fem, den sjätte var deras hund”, i det de söka gissa sig till det fördolda, och de skola och säga: ”Sju, den åttonde var deras hund.” Säg: ”Min Herre känner bäst deras antal; endast ett fåtal känner dem.”

Viktigast är vad berättelsen egentligen säger oss, dess djupare mening, nämligen att sanningen består oavsett tidens gång och hur mycket vi människor än tvistar om den. Koranen hävdar att sanningen bakom allt är Guds beständiga närvaro. Hans allomfattande makt består vad vi människor än företar oss. Beviset är att när de sju sovarna trädde in i sin grotta var det ovisst om sanningen skulle överleva människornas splittrande uppfattningar om vad som är rätt eller fel, men då de vaknade efter sin trehundraåriga sömn fann de att sanningen segrat.

Vad Pamuks hund är stolt över är att det var en hund som valdes att vaka över sovarna, något som tycks antyda att han, till skillnad från människorna med all sin förvärvade kunskap, genom sin djuriska instinkt är en integrerad del av naturen och därmed en del av skapelsens orubbliga ordning.  Guds lagar förblir evigt sanna. Eller som Galilei Galileo konstaterade när han efter att ha tvingats erkänna att jorden inte rör sig kring solen Eppur si muove, ”likväl rör hon sig”.

För övrigt kan detta fina yttrande liksom många andra berömda talesätt och citat ifrågasättas.  Första gången det nämns i litteraturen är 1757, mer än hundra år efter Galileos död. Men 1911 lämnade en familj i Bryssel in en målning till en restauratör för rengöring. Den föreställde Galileo i en fängelsecell och han höll en spik i handen. När tavlan rengjorts fann man årtalet 1643, året efter Galileos död och att det på fängelseväggen bakom den italienske matematikern stod inristat Eppur si muove. Man vet att Galileos vän Ascanio Piccolimini efter den store vetenskapsmannens död beställt en sådan målning av den berömde konstnären Bartolomé Esteban Murillo. Men, liksom de flesta goda historier är också berättelsen om det återfunna porträttet tveksam. Tavlan har nämligen försvunnit och finns enbart kvar som reproduktion i en hel del böcker om Galileo, där den tagits från en bok publicerad 1929.

Att vi människor, till skillnad mot de kattor och hundar som vi lever tillsammans med, saknar kontakt med det stora, förunderliga universum som omger oss, dyker även upp i en märklig och uppriktigt sagt ganska besvärlig roman av José Saramago. Den heter Grottan och då jag läste om De Sju Sovarna kom jag att tänka på den, inte minst därigenom att det är en hund Achado, Funnen, som har huvudrollen i berättelsen. Achado dyker upp i en övergiven hundkoja i krukmaren Cipriano Algors trädgård. Cipriano bor i en avfolkningsbygd i närheten av ett jättelikt Centrum, som skoningslöst slukar både människors värld och deras tänkande. Ett konstgjort konsumtions- och bostadskomplex som inom stora anläggningar imiterar naturen – stormar, prunkande växtlighet, vattenfall, m.m. – fast under ordnade, artificiella förhållanden. Det är marknadskrafterna som styr i Centrum, kontroll och säkerhet är stenhård, invånarna förlorar sin personlighet och reduceras till konsumenter.

Även krukmakaren Cipriano dras in i Centrums obevekliga frammarsch. Men hunden Achado räddar honom från att förlora sin själ. Achado är del av den verklighet – naturen – som omger oss alla, helt i enlighet med Galileos yttrande eppur si muove. Likt de sju sovande i grottan som skyddas av sin vakande hund, vakar Achado över Cipriano. Hundens trygga tålamod, hans orubbliga trofasthet, ömhet och lugnet som Ciproano finner i Achados blick gör att den överflödige krukmakaren (Centrum har ersatt hans produkter med plast) slutligen kan återfinna den djupa kärlek han hyser för sin dotter och hennes make. Achado dök upp hos Cipriano av egen fri vilja. Ciprianos insikt om att hunden valde att leva hos honom och därmed övergav sin tidigare tillvaro möjliggör hans beslut att befria sig från Centrums allt uppslukande parasitism.

Allt detta sagt betyder inte att jag uppskattade Saramagos roman till fullo – stilen var alldeles för tung, predikandet alltför kompakt, liknelserna alltför uppenbara, men trots allt fastnade berättelsen hos mig. Kanske för att personbeskrivningen var stark och att jag därmed kunde identifiera mig med den stackars Cipriano, en loser ungefär lika gammal som jag.

Alla dessa berättelser om sovande som vaknar upp till främmande världar fick mig att tänka på hur det kan kännas att ha förlorat en stor del av sitt liv. Människor som blivit av med sina liv i arbetets, drömmarnas och illusionernas icke-tillvaro. Som trott att en lockande framtid skall befria dem; att pengar, beundran och berömmelse någon gång skall komma dem till del och göra dem lyckliga. De som inte insett sanningen i John Lennons vackra ord i sången till sin son Sean, Beautiful Boy: 

Before you cross the street take my hand.
Life is what happens to you while you’re busy making other plans.

Tag min hand innan du går över gatan.

Livet är det som händer dig då du är upptagen med att göra andra planer.

Läser om människor som suttit fängslade år ut och år in. Hur är det när de kommer ut i främmande värld? Motivet dyker upp i Chaplins Moderna Tider och Döblins Berlin-Alexanderplatz och i verkliga livet finns det gott om exempel på människor, både skyldiga och oskyldiga, som tvingats förlora sina liv i fängelser och arbetsläger enbart för att huvudstupa kastas ut i till oigenkännlighet förändrade världar, där ingen tycks känna dem längre.

En underhållande historia om en sjusovare är Washington Irvings novell Rip van Winkle från hans samling The Sketch Book of Geoffrey Crayon, Gen. Den handlar om en charmerande, men arbetsovillig, slarver som lider svårt efter att ha gift sig med en amper dam som ständigt klagar på honom. Rip håller sig så ofta som möjligt hemifrån och ägnar sig då att ströva omkring i skogen, fiska eller att hjälpa grannar och vänner med ärenden och småjobb som ”män undviker att göra i sina egna hem” och han är därför populär hos alla, utom sin hustru som:

ständigt bullrade i hans öron om lättja, slarv, och det förfall hans beteende förde med sig till hans lidande familj. Hennes tunga var i ständig verksamhet - morgon, middag och kväll; en störtflod av vardaglig vältalighet. Rip hade enbart ett svar på bannor och föreläsningar och hans upprepade bruk av samma reaktion hade blivit en vana. Han ryckte på axlarna, skakade på huvudet, himlade med ögonen, men sade ingenting. Ett beteende som ofelbart resulterade i en ny salva från hustrun; hans enda möjlighet var då att retirera till utsidan av hemmets väggar - den enda plats där en hunsad make kan finna ro.

En solig dag vandrar Rip van Winkle långt in bland Kaatskillbergen, som Hudsonfloden slingrar sig fram genom. I en dalgång överraskar han ett besynnerligt sällskap, som klädda i ålderdomliga kläder spelar kägla. De är ovanligt tystlåtna och allvarliga, men bjuder gästvänligt Rip på ett stort krus med en välsmakande dryck, innan de sammanbitet återvänder till sitt kägelspel. Kulornas dova muller verkar sövande på Rip, som somnar i en sänka, med djupt, behagligt gräs.

När Rip vaknar är det en varm och solig morgon. Han förvånar sig över hur stela hans leder är och när han mödosamt reser sig upp tänker han att den hårda marken gett honom en släng av reumatism. Kläderna är slitna och trasiga: ”Aj, aj” tänker han ”vad kan den där drycken ha varit egentligen? Vad kommer min fru säga då jag kommer hem i det här eländiga tillståndet?” Han söker efter sin bössa, men i dess ställe finner han ett rostigt och odugligt muskedunder. Då han kallar på sin trogna hund dyker den inte upp. På väg hem förundrar sig Rip över hur en bäck forsar fram där det tidigare var ett dike och än mer förundrad blir han då han kommer in i sin hemby och finner att folk pekar på honom. De ser både förundrade och oroade ut. Han tar sig på ansiktet och finner att det är rynkigt och att han fått ett långt vildvuxet skägg.

Då Rip stapplat fram till sitt hem finner han ett förfallet, övervuxet ruckel. Snart förstår han genom ett par gubbar, som han under skägg och rynkor avslöjat sig som hans gamla dryckesbröder, att han varit försvunnen i över tjugo år.  Rip van Winkles fru har dött för länge sedan, efter det att en åder brustit vid hennes tinning då hon blivit våldsamt upprörd över att en gårdfarehandlare skörtat upp henne. Rips barn är vuxna. Pojken är samma lata odåga som han själv en gång var, men dottern är både vacker och rejäl och låter sin åldrade fader bo hos henne.

En gamling förklarar att Rip van Winkle råkat ut för Henry Hudson och hans män, som efter sin död för mer än etthundrafemtio år sedan vart tjugonde år har en fest och besöker den plats där de en gång ankrade och där deras kapten gav floden sitt namn. De dricker en dryck som håller dem vid liv, men samtidigt gör att de enbart kan vakna ett dygn vart tjugonde år och det var en sådan dryck som de bjudit Rip van Winkle på. Byborna antar den förklaringen som den enda rimliga orsaken till att Rip dykt upp i byn efter tjugo års sömn.

Underligt nog beklagade sig inte Rip van  Winkle inte över att sovit bort tjugo år av sitt liv. Istället gladde han sig över att hans hustru hade dött och att han som en gammal man inte förväntades arbeta utan istället kunde ägna sig åt sina favoritsysselsättningar – fiska, promenera och berätta historier för bybarnen. Verklighten är säkerligen betydligt värre. Rip van Winkle sov bort tjugo år av sitt liv, men många andra män och kvinnor  har förlorat år efter år i ett helvete som de varje morgon har tvingats vakna upp till. År som i fångenskap och plåga har  slukat deras existens. Har du  fängslats, plågats och skiljts från välden kan du säkerligen aldrig bli den samme som du var innan ett sådan helvete drabbade dig.

Andrzej Wajdas film Landskap efter striden inleds med scener som visar hur koncentrationslägerfångar i randiga fångkläder, till de triumferande tonerna av Vivaldis Våren, kommer springande mot oss i ett jämngrått vinterlandskap, En man går fram till taggtrådsstängslet och griper försiktigt tag i det – det finns ingen ström. Glädjestrålande sliter han och flera andra män ner taggtråden och rusar ut i det tomma, snötäckta landskapet, därute möter de soldater som de omfamnar. Men, nu blir närbilderna fler, vi ser oro i de befriades ansikten, snart rör de sig sakta tillbaka mot lägerbarackerna, där andra grupper av fångar väntar. Musiken som under en stund lugnat sig blir åter glad och sprittande. De befriade lägerfångarna slår sönder fönster, bränner böcker, glufsar i sig mat (men vi ser att den gör dem illamående), jagar och slår ihjäl lägervakter, klär av sig helt nakna i snön, medan de bränner sina fångkläder. Men, musiken blir åter melankolisk. Åter närbilder på förvirrade ansikte. Männen rör sig mellan taggtrådsstängsel, eller ute på snövidderna. Snö, kyla, gråhet och tomhet.  

Filmen bygger på delar av Tadeusz Borowskis minnen från Auschwitz - Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar, en bok fylld med scener som borrar sig in i minnet. Wajdas sätt att filma, med svängningar mellan närbilder och gruppbilder, aktivitet och eftertanke, tomma landskap och fyllda rum, illustrerar väl Borowskis sätt att skildra helvetet i Auschwitz och den fruktansvärda tomhet som befrielsen från detta helvete skapade hos många av de som överlevde det. Likt andra oförglömliga skildrare av koncentrationslägrenas infernon, som Primo Levi och Paul Celan, tog Borowski livet av sig.

När jag frågade mina gymnasielever, både i Växjö och Hässleholm, vilken som var deras favoritfilm tycktes flesta av dem vara rörande överens om att det var Shawshank Redemption, Nyckeln till frihet, av Frank Darabont. Jag blev överraskad, den filmen är ju faktiskt gjord 1994, långt innan de föddes. Men valet är förståeligt, det är en alldeles utmärkt film om förlorade liv och uppfyllda drömmar, en film om ett mirakel. Det tycks som om skolungdomarna instinktivt förmådde identifiera sig med livstidsfångarna i det omänskliga fängelset. Som elever är de tvingade att gå i skolan, med dess ständiga bedömande av dem och deras insatser. Det ofta förödande arbetet med allsköns läxor och prov, ständigt övervakade av krävande lärare och föräldrar. De flesta av dem drömmer säkerligen om befrielse från skolans grottekvarn. Om frihet, om pengar, om framgång.

Darabonts filmen bygger på en novell av Stephen King Rita Hayworth and the Shawshank Redemption, i vilken han låter en gammal fängelsekund, Red (i filmen spelad av Morgan Freeman) berätta en historia om en man som med intelligens och oändligt tålamod lyckades skada Systemet och göra sig fri. När Stephen King är i högform är han mycket bra och det förvånar mig egentligen inte att en skicklig författare som Per Olov Enquist skulle vilja se honom som nobelpristagare. Red berättar sammanbitet och slängigt sin historia, bland annat om sin hjältes, den oskyldigt dömde Andy Dufresne, föregångare som fängelsebibliotekarie. En institutionaliserad man som suttit fängslad i över trettio år. Brooks Hatlen hade en gång i berusat vansinne slagit ihjäl sin fru och dotter, men blev till slut benådad:

Han var sextioåtta år och värkbruten av artros, när han vacklade ut ur huvudporten i sin polska kostym och franska skor, med benådningsbrevet i ena handen och en Greyhound bussbiljett i den andra. Han grät när han lämnade oss. Shawshankfängelset var hans värld. Vad som låg utanför dess murar måste för Brooks ha varit lika fruktansvärt som Västerhavet måste ha varit för fjortonhundratalets vidskepliga sjömän. I fängelset hade Brooksie varit en man av viss betydelse. Han hade varit huvudbibliotekarie, en bildad man. Om han nu gick till biblioteket i Kittery och bad om ett jobb skulle de inte ens ha gett honom ett lånekort. Jag hörde att han dog i ett ålderdomshem uppe i Freeport 1953, han varade cirka sex månader längre än jag väntat mig. Ja, jag antar att Staten gjorde sitt då det gällde Brooksie. De fick honom att gilla skithuset och sedan kastade de ut honom.

I filmen utökar Frank Darabont den stackars bibliotekariens patetiska roll och fördjupar den ytterligare. I en intervju förklarade han:

Jag insåg att Brooks Hatlen, en karaktär som nämns enbart i föregående i en kort paragraf i novellen, borde får en framträdande roll och att vi borde uppleva hans erfarenhet för att genom den kunna relatera oss till hela filmens grundtema och Reds genomgripande upplevelse mot slutet.

I filmen blir den lugne och resignerade Brooks Hatlens bibliotek en fristad för den förnedrade och misshandlade Andy Dufresne där han finner kraft för att långsamt och tålmodigt sätta sin stora plan i verket. Likt Burt Lancaster i John Frankenheimers Fången på Alcatraz har Brooks Hatlen en fågelvän, en tam kråka som han kallar Jake. Då han slutligen benådas släpper Brooks Jake fri och tar bussen ut i friheten där han chockas svårt av alla förändringar – hus, bilar, människor, all stress, allt jäkt, den fruktansvärda ensamheten mitt i allt sjudande liv. Han hamnar i en trist rehabiliteringslägenhet och får arbete med att packa varor i påsar till kunderna på en Supermarket. Slutligen skriver Brooks ett brev till sina vänner i fängelset i vilket han berättar om all sin rädsla, sin ensamhet och känsla av värdelöshet. På en takbjälke i sitt trista ungkarlshotell ristar han in ”Brooks var här”, innan han fäster ett rep kring den och hänger sig. Då Red slutligen kommer ur fängelset hamnar han på samma ungkarlshotell och då han ser vad Brooks ristat in på bjälken inser även Red att han inte har någon framtid i friheten, men så kommer miraklet – the Redemption i form av ett meddelande från Andy Dufresne.

Jag läste Kings novell fyra år efter det att jag under en sommar hade arbetat på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund. Redan då grep mig den korta, beundransvärt koncentrerade paragrafen om Brooks Hatlens öde. Jag blev återigen och ännu starkare påmind om min tid på Sankt Lars då jag såg filmen tio år senare. Precis som i Milos Formans Gökboet fick patienterna på Sankt Lars varje dag små plastmuggar med olikfärgad psykofarmaka. Jag tror att de där drogerna tillsammans med den dövande tristessen i dagrum och på rummen bidrog till att göra flera av dem gravt institutionaliserade. Dagrummet var ljust och ganska trevligt inrett med bekväma soffor, krukväxter, sällskapsspel, böcker och tidningar. Patienterna kunde i köket få kaffe, vichyvatten och skivor av en slags söt limpa, som jag aldrig kommer att glömma och säkert inte kommer att äta igen och maten var skaplig. De var klädda i sina vardagskläder och emellanåt fann jag patienterna trevligare och normalare än en del av personalen.

Bland annat kom jag i samspråk med en äldre herre som varit internerad alltsedan sin ungdom någon gång på slutet av trettiotalet. Han hade då varit underbetald lantarbetare och i ungdomligt övermod tuttat eld på en godsägares bostadshus. Minns inte om någon dött eller blivit skadad, men han blev anklagad för mordbrand och internerad som ”mindre tillräknelig” och hade sedan dess skyfflats från anstalt till anstalt, tills han hamnade på dagrummet på Sankt Lars, där han allt som oftast satt i soffan och läste en tidning eller en bok. Han var lite slö i sitt tal, men på mig gav han intryck av att vara normal och då jag frågade personalen om honom var de alla överens om att det egentligen inte var något fel på honom, annat än att den ständiga medicineringen hade förslöat honom och att läkarna ansåg att det skulle vara fullständigt oansvarigt att släppa ut honom utanför Sankt Lars grindar.

Vad som förvånade mig då jag talade med patienterna var att de, motsatt vad jag antagit, så gott som samtliga ansåg sig vara sjuka och i behov av vård. Så även den gamle mannen och då jag frågade honom varför, svarade han: ”Jag vet inte av något annat och jag vill heller inte veta något annat.”

Borowski, Tadeusz (2014) Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar. Stockholm: Modernista. Diaconus, Paulus (1971) Langobardernas historia. Stockholm: Forum. Drake, Stillman (1995) Galileo at Work: His Scientific Biography. New York: Dover Publications. Gibbon, Edward (2005) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire: Abridged Edition. London: Penguin Classics. Gregory of Tours (1974) History of the Franks. Harmondsworth: Penguin Classics. Irving, Washington (2012) Legend of Sleepy Hollow and other stories. London: HarperColllins. King, Stephen (1982) “Rita Hayworth and Shawshank Redemption” i Different Seasons. New York: Viking Press. Saramago, José (2003) Grottan. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Pamuk, Orhan (2016) Mitt namn är röd. Stockholm: Norstedts. Potter, David S. (2002) The Roman Empire at Bay AD 180–395. London och New York: Routledge. Voragine, Jacobo di (1998) The Golden Legend: Selections. London: Penguin Classics.  Zetterstéen, Karl Vilhelm (1979) Koranen. Stockholm: Wahlström och Widstrand.

Today two years have passed since I started writing my blog. It was my sister Annika, who suggested I start blogging and while rain poured outside the train window on my way to the school I was working in, one hour´s ride to the north, I rewrote an article refused by the local press.

That is now an eternity ago. Time is a strange phenomenon. I am sitting on the second floor of our "studio", a converted garage in Rome, listening to an artist who has followed me through life - Peps Persson. He sings about time and when I listen to the words, I find that they are well suited to my present state of mind. They speak, as most that Peps has made, directly to my roots in Göinge´s soil and a host of memories turn up in my mind. So many that this blog will not cover a fraction of them. Peps sings that time is a stretchable dimension:

The past is a dream surviving the night,

the future a possible abstraction.

Nothing is certain in this world,

thanks to time that changes everything.

Time is the truth of the journey.

Time heals wounds with salt.

Nah - there's something strange about time.

It´s here, but does not exist.

We chase it while we are in the midst of it

and each time we remember, we forget it.

It is as time has a direction,

that a goal might be reached somewhere,

the beginning of some abstruse poetry.

It is sung before it can be understood.

Time allows the tree to blunt the saw,

the rings of a trunk know how years go by.

Time is an arrow that has left the bow,

the string is singing - strings do that.

Eternity begins where it ends,

while nothingness rests outside.

No one knows where time is heading,

but we all know what time is doing.

                               Time (tango)

I have glimpsed Per Åke Tommy "Peps" Persson at the ICA store in Vittsjö, a village just north of our house in Sweden, occasionally at some gas station in the neighbourhood and a few months ago outside the pharmacy in Hässleholm. I was surprised to discover how old and worn he has become and could not refrain from waving friendly to him, although I know that he, like most celebrities, is quite agoraphobic and naturally shuns conversation and contact with intrusive strangers. Nevertheless, Peps smiled back at me, friendly and appreciatively.

He lives with his wife Anita in the woods of Björstorp, 10 kilometres from our house in Bjärnum. I've seen him perform several times, mostly in small places and then during my student years in Lund, in the seventies. Perhaps fifteen years ago, I and my oldest daughter listened to him at the jazz club Fasching in Stockholm. By the drums sat, as so often before, the mighty, bearded Bosse Skoglund. Maybe it was one of Skoglund's last appearances before he suffered from cardiac fibrillation and it would take eight years before Peps and his old friend played together again, this time at a café in Vittsjö.

When Janna saw these peasant looking musicians perform in front of the sophisticated jazz audience in Stockholm; connoisseurs who probably did not fully understand Peps´ genuine dialect, which she knew so well from my home area, Janna said:

-It must have been like this when the great, genuine blues masters from The Deep South performed at clubs in Chicago and New York.

One observation that made me remember what Peps once said about a visit he had made to Chicago, when he discovered reggae:

Yes, well, when I came over to Chicago in 1971 the heyday of the blues was history. The blues did no longer reflect how the black community looked like back then. Gangs and phenomena like that were gaining ever increasing proportions, street gangs were taking over in both Chicago and New York. However, that reality was not at all described by blues musicians. There was admittedly a younger crowd of blues musicians on the West Side of Chicago, but they were very underground. They were really street level and back then “young” for blues musicians meant older guys. They were already over fifty, almost all of them. So the blues did not feel particularly up to date and at the same time - it was still in the middle of the hippie era and it came to be more and more political, progressive rock and all that, the day-to-day reality came knocking on the door, so to speak.

The first time I heard about Peps he called himself Linkin'Lousiana Peps and sang blues in English, nowadays he sings in the somewhat odd dialect of my home county - Göinge. It was the youngest of my two sisters who by the mid-sixties heard him playing at a place called "The Barn", located in the small village of Röinge, just outside my hometown Hässleholm. Annika enthusiastically told me that Peps "did not at all sound like a Swede" and that he played harmonica "incomprehensibly good".

My father worked as journalist at the local newspaper Norra Skåne and was not particularly fond of my sister´s visits to The Barn since he had heard that hashish was smoked over there. A few years later his suspicions were confirmed when a young journalist who he thought was exceptionally nice and talented had begun to hang out with Peps and his friends. I remember how the police phoned home one evening and asked my father to come to the station after the young journalist had been arrested "severely disturbed and in possession of mind-altering drugs". The young journalist was extremely upset and cried inconsolably, he had asked if the police could call my father, who at the time was quite well known throughout the district.

It went downwards for the poor fellow. He ended up at a treatment centre before he came in contact with Narconon, a company run by the Scientology movement, claiming to engage in rehabilitation and outpatient care for drug addicts. He was apparently cured and subsequently employed by the Scientologists. I do not remember his last name and therefore I do not know what became of him.

Of course, my father was annoyed by the drug use around the Peps, but he nevertheless found him likeable and appreciated his musicality. Someone from Peps home village, Tjörnarp south of Hässleholm, once told me that Peps was something of an "outsider" already in high school, and that this could have been a reason to why he took up the habit of smoking hashish. My acquaintance claimed that his sister, who was in a parallel class to Peps, once had bought hashish from him. I did not care about that when I first saw Peps Persson perform in a smoke filled, tiny place in Malmö. Tall, bearded and lanky, he sang the blues and played harmonica with great feeling and finesse. Apparently moved by his own talent he kept his eyes closed. It was a great performance and since then I have remained a loyal fan.

Peps has told how he became bewitched by the blues. There was not much music and culture in the small farming village where his father had a radio repair shop. Though his father was interested in music, the family sang and obviously listened to a lot of radio. Early on Peps began playing drums in a dance band and at the age of seventeen he was in 1963 heading his own dance band - Pop Penders Quartet. In the joint between the fifties and sixties there was not much live music within the district and Peps loved to perform together with like-minded friends. Respect for popular music has followed him throughout life and he has always felt at home and firmly rooted in the forests of his home district.

As a young musician Peps wanted to leave the enclosed village life and escape to the big world and when he heard the blues he knew it was his music, it would be the key to open up the world for him. Pep´s siblings had some jazz and rock records he was fascinated by, but it was in 1963 when he started listening to Olle Helander´s radio series In the Blues Quarters he saw the light. Helander had travelled to the US and recorded blues musicians in their backyards; their kitchens, on their porches, or in any hotel lobby where you could find a piano. "So it was a damn close-up, a really intimate performance of the blues you could feel and listen to, it went straight into the heart in some way."

It is the intimate presence, the personal voice, which lives on in Peps music. When I listen to him the Göinge of my childhood and youth comes back. The place on earth where I find my roots. Meanwhile, Peps music is also world music, though he is far from being afraid of using Swedish pop and country music, which he cross-fertilizes with blues, rock and reggae obtaining a result speaking directly to me. Peps Persson is odd and radical. He never sold himself to anyone, neither the music establishment, or the looney left, in spite of the fact that he always has remained a true radical:

No, I was not at all acceptable in the prog circles, not in those strictly political fraternities. It took such expressions that sometimes when we played at, for example, The Communist Youth and such venues, they came into the dressing room before the jig and wanted to look at our repertoire and suggested that such and such tune had to be replaced by what they meant was necessary for  keeping a politically strict line and such stuff . Not great freedom of expression there.

I remember quite well such totalitarian behaviour. Sometime in the mid-seventies, I sat and drank a beer at the Academic Society in Lund and ended up in a heated conversation with some casual acquaintance who was able to quote big chunks from Marx's Das Kapital, suddenly he began to waffle about how Swedish farmers should become inspired by Mao´s speech about culture for the masses that The Great Helmsman had delivered in Yenan 1942. The leftist fanatic proclaimed that "we intellectuals" had to move into the countryside and “radicalize the country bumpkins". We ought to learn “their” music and culture and incorporate such knowledge into "our intellectual work" and thus foment a "genuine socialist worldview" among Sweden's despairingly conservative farmers.

There were young, radical ladies present and the leftist guy tried unabashedly to impress them, especially by quoting long-winding extracts from the Yenan speech. I could not help burst out laughing and choked on the beer. After I had calmed down I stated that I hardly considered myself to belong to such a group as "we intellectuals" and that if I quoted Mao's speech in Yenan to any farmer in Göinge he would consider me ripe for some mental institution. The enraged Maoist emptied the content of his beer glass all over me and said he that he would smash the glass right into my face if I did not shut up with my fascistic insults.

Much better than the violent thug Peps understands the value of absorbing "popular culture" into his artistry, not to induce some farmers to become communists, but because it is inspiring by combining your roots within a living culture with cultural expressions from other parts of the world. After visiting Chicago in the early 1970s Peps deliberated:

For sure, I am not a black person living across the sea. I am a white guy from Skåne. I have some musical roots of my own and like the roots of a black guy over there my kind of music is also working class stuff, old time popular songs, religious tunes and so on. In my own musical background, coming from my part of the world I found parallels with reggae and in a different way with the blues as well. Because Jamaica had been impregnated with English culture for so many years, there was an awful lot of European music influence in reggae as well. You can hear it in the early reggae. To my ear some early reggae sounded just like schottis [a kind of polka that has been very popular in Nordic countries] and they had the same instrumentation, with clarinets and violins and so on. [...] For me it was pathetic to stand and sing in some bogus Jamaican dialect about Jah Rastafari and Haile Selassie. I did not understand much of that, it did not make any sense to me.

It is music's intimate way of addressing our feelings that fascinates Peps. He needs the proximity to those he encounters through his music. Peps has always been a live performer. As a musician he is dependent on his listeners, his fellow musicians. According to him, a musician depends on his environment, the emotional echo that music creates when we find ourselves close together in a cramped room. Peps does not like to play outdoors, on stage, or in a recording studio. Outdoors it feels "as if everything just goes off into outer space," and in the studio, or concert hall, there is no sufficient human presence, according to Peps "you do not have time to take in people's faces and bodies, to feel that specific presence" he needs for inspiration. As the old musical fox Bosse Skoglund, who has played with many of the truly great performers, has observed about Peps:

- He's so incredibly genuine. Genuine right down to his heart roots. And he is a truth-teller. One who is not afraid of criticism. Though there has never been any problem for him since everything he has sad has been quite reasonable.

Peps has reciprocated the praise:

- It was enough when I and Bosse were playing together, there was no need for anything else. We did not have to talk about anything particular, no need to explain anything at all.

Peps does obviously not limit himself to playing as if his music was an extension of his autonomic nervous system. As his song about the enigma of time seems to allude to, he enjoys sitting in his house in the forest and think about the mysteries of human existence, just like other rural eccentrics I sometimes visited in company with my with my father, or whom I met when I in my youth  when I with my friends was cycling around in the Göinge forests.

Peps describes his everyday life as being laid back and easy going:

- I take it easy and enjoy life. Sometimes I play and fool around here in my own little studio, but everything is done in a comfortable slow tempo.

When I studied at Lund University I lived in a student dormitory, there I for a short time had a nice neighbour who played the drums, though I have forgotten his name and what he studied. I think his name was Hasse. Well, when I late at night was sitting alone in the common kitchen and drank a cup of tea Hasse turned up. He seemed slightly intoxicated, obviously he had smoked bananas, what hashish in those day was called in Lund, probably due to a brand named Yellow Leb, which was bought in Copenhagen. Hasse knew and was a great admirer of Bosse Skoglund and had through him come in contact with the gang around Peps. Now Hasse threw himself into a chair across the kitchen table and sighed:

- Whoaw, I'm completely gone, my brain matter is swirling around.

- Maybe too many bananas? I wondered, who neither smoked cigarettes or hashish.

- Maybe, but I do not think so, rather it was all the talk at Pep´s place that made me dizzy and light-headed.

- What were you talking about?

- Astral Bodies, parallel worlds and alternative time.

- Sounds confusing. What did they say?

- It is that which has made me lost. I am vain trying to clear up my mind. It´s all so confusing.

Hasse´s bewilderment made me think about Pep´s ideas about memory, time, existence and music:

The nervous system is built according to our experiences. The brain and the nervous system are intimately connected so the latter definitely has to be affected by experiences gained during our life time. Especially what we went through in younger days. This means that a swing musician's nervous system is built up in a different manner than a reggae musician´s. If you should be so drastic.

When Peps is talking about musicians' nervous he might be moving in the sphere that Ludwig Wittgenstein called "language-games", meaning that each and every one of us lives in a world divided into spheres influenced by our activities and our use of language, by the specific environment of our existence, which determines our way of thinking. An existence akin to what biologists call a biotope, the ecosystem of certain plant and animal communities. The distinctive character of a biotope makes some organisms thriving better there than others, a context that eventually characterizes their entire existence, and probably as Peps asserts - their nervous system and manner of socializing with other creatures.

This way of thinking may be compared to the Pythagorean view that a friend is your equivalent, a second I - allon heautón, which the Romans translated as alter ego. It may thus be possible that within Peps Persson´s language-game, his habitat, i.e. the musical environment that to such a high degree has characterized his existence, Bosse Skoglund might be described as his alter ego. When Skoglund was hit by poor health Pep´s musical creativity suffered:

It's damn hard. The whole situation has changed completely. I experience playing and touring in a completely different way than before. It's hard to explain in a comprehensible manner ... I may state, if I'm exaggerating a little, that before I had generally never considered music playing as a job, as a profession, it was just a great incredible adventure! But now when Bosse is not around anymore it has in some strange manner suddenly become serious. Right now, how shall I'll put it? It's not so much fun anymore?

Skoglund, who is ten years older than Peps, initiated his career as a professional musician in 1951. He has played with some of the jazz's greatest, people like Ben Webster, Dexter Gordon, Don Cherry, Lucky Thompson, Kenny Dorham, Oscar Brown Jr. and Shirley Bassey. During eleven years he played with the brilliant Lasse Gullin, Sweden's greatest saxophonist. Gullin died in 1976. I remember how I in 1972 found myself on a ferry to the big island of Gotland off the Swedish coast, when my friend and art professor Aron Borelius pointed to a thick-set, somewhat mushy looking, square-bearded man in a state of deep, not particularly appealing, state of slumber. He was slumped across a table in the café of the ferry:

- It may not look like that, but that man is a genius. One of Sweden's greatest musicians ... Lasse Gullin. He's probably not so fit and vigorous right now, but remember that few Swedes have been blessed with so much talent.

It was drug abuse that took the life of Lasse Gullin at the age of forty-eight years of age. A drug addiction that probably was not improved through his dealings with Chet Baker. It is noteworthy that a musically talented person like Bosse Skoglund, with a long life among the greatest musicians in Sweden and abroad, is such an earnest admirer of Pep´s skills:

- He is special. Unfortunately, he never made a record as good as he really is. During some of our gigs, he has been so incredibly good that I almost fell off the chair.

It is quite possible that Skoglund appeared in Pep´s life through his contacts with a musical collective a few kilometres from our house in Bjärnum and which my father was well informed about. The same year as Peps began working with Bosse Skoglund, Moki and Don Cherry moved into Tågarp´s old school in the little village of Farstorp. Bosse Skoglund often played drums in various settings conducted by Don Cherry.Moki Cherry, who originally was named Monika Karlsson, had in the early sixties come to Stockholm to study art and then spent much time in the city's avant-garde circles, where she met the already legendary Don Cherry, a giant in the world of jazz. He played with, inspired and was inspired by great musicians such as Gato Barbieri, Sonny Rollins, John Coltrane and Lou Reed.

Cherry had during the sixties, in collaboration with Ornette Coleman, develop the American free jazz movement. Later, Cherry became a pioneer in what has been called world fusion, and mixed his jazz playing with influences from the Middle East, Africa and India. In New York, Don Cherry had, for example, met with Vasant Rai, master of a variety of classical, Indian instruments and had before he settled in Farstorp studied with him in India. A year after moving to Göinge Don Cherry collaborated with the famous, Polish composer Kryszfof Penderecki.

Moki Cherry felt that there was no clear boundary between life and art and together with her friend Anita Roney she converted the Tågarp school into a Gesamtkunstwerk, with large textile applications inspired by voodoo, punk and Indo-Tibetan art. The two friends ran a theatre group they called Octopuss, engaging local children while Moli´s and Don´s home served as one of the various artistic collectives that during that time were established in different parts of the Swedish countryside.

Anita Roney, who as well as Moki was a skilled artist, was married to the Englishman Steve Roney, who had been the owner of an "alternative" music store in Stockholm and they had, in the hippie manner of the time, been travelling around the world together. Anita and Moki declared that they jointly tried to turn their homes into a stage for their world view and their children all became musicians, actors and writers. For Moki Cherry there was no clear boundary between life and art. Within the old school of Tågarp there was a constantly ongoing artistic production. Moki and Don were not working alongside each other, they worked together and integrated their art into new, unique expressions. Talking about Moki Cherry's art, is to talk about her life.

Don Cherry was divided between the art scene in New York, with its jazz, rock, drugs, its hippie creativity and the much simpler country life in Farstorp. Neither Moki nor Don were isolated in Farstorp, guests from afar frequently turned up and when Don Cerry toured with his Organic Music, which he described as a "platform for ideas, a creative outlet" rather than a particular style of music, he used to decorate the venues with Moki´s large, colourful applications and they constantly interacted with various, influential protagonists in music and art. Moki was, for example, a good friend of Niki de Saint Phalle.

From the late seventies the family shared their time between an artist's loft on Long Island in New York, while Don Cherry taught music at Dartmouth College in New Hampshire, and Farstorp, where they lived during summer. Don Cherry died in 1995 and Moki in 2009. Currently an exhibition with Moki Cherry´s art runs at the Stockholm Museum of Modern Art, it will be taken down 8 January 2017.

My father occasionally mentioned Don Cherry. Even if he did not want to get involved with the more or less strange collectives around Hässleholm, he was fascinated by odd personalities and befriended some of them. For example, he was fairly well acquainted with Jørgen Nash, brother to the more famous Asger Jorn, both influential members of the avant-garde movement the Situationist International. Nash lived in the artist collective Drakabygget outside the village Örkelljunga, a strange place I once visited with my father.

Well, I heard more about the Cherry collective in Farstorp around the beginning of this century when I on behalf of Sida (the Swedish International Development Cooperation Agency) participated in an initiative called Sweden in the World. We were a group travelling around to different schools in Sweden, where I gave a lecture on Swedish development cooperation. The other group members varied, but every time I attended there was an actor who performed a piece called Water out of a Gourd and the musician Ahamadu Jah, who told the students about West African music culture and played on different drums.

Ahamadu and I got along quite well and talked at length during evenings at various hotels throughout Sweden. I especially remember one evening at the Park Hotel in the town of Luleå, in the far north of Sweden. Ahamadu originally came from Sierra Leone and had been very active in the Stockholm music scene and played with famous Swedish artists like Cornelis Wreeswijk, Bernt Egerbladh, Benny Andersson from ABBA and Bob Marley. He seemed to have been in every city hotel in Sweden.

Ahamadu told me that he in the beginning of the 1960s had been with the Moki Cherry, who at that time was Monika Marianne Karlsson and with her had a daughter named Neneh, who now is a famous musician. It was apparently Ahamadu who introduced Moki to his friend Don Cherry, whom she later married.

- It was quite turbulent at that time and relationships were, unfortunately, exceedingly irresponsible. I still have contact with Moki, and do occasionally visit them down in Tågarp.

Through Ahamadu I learned more about life in the Farstorp community, though I never got to ask him about Bosse Skoglund and Peps Persson, nonetheless I am convinced that he knows them.

When I think of Peps Persson, who lives not far from us in Bjärnum and Farstorp which is even closer, I understand how different worlds we humans inhabit, in spite of the fact that we may be quite close to each other in space and time. Being part of another biotope than the one where Peps exists I can never become part of his habitat, where music constitutes the main ingredient in the lives of his fellow organisms.

When the symbiosis within an enclosed system is disturbed it is possible that plagues occur, often in the form of uncontrollable stress. Like when a harmonious marriage begins to falter. For examples, Peps suffered from the onslaught of Bosse Skoglund's disease and oddly enough a few years later he also began to suffer from similar troubles – cardiac fibrillation:

- Sometimes it passes after one day, but it happens that I have to go to the hospital and receive electric shocks to get the heart beating as it ought to do. When that occurs, it takes a while for my body to recover, then I cannot play at all.

Maybe stress is the main culprit. I have never suffered from fibrillation, though as many others I may sometimes feel how stress cuts into the heart and when that happens I may come to think about another song by Peps, inspired by a reggae by Toots and Maytals´ Pressure Drop: 

Up to you!

Oh-a-a!

Up to you!

Oh-a-a!

I said: - Stress, Brother.

Stress, stress.

The stress, Sister.

The stress can break you!

And when it breaks you

you realize

that you have lived badly!

                  Stress breaks

I initated this essay with a memory of how I started blogging on a bleak day exactly two years ago. I came to think about Peps Persson and have now ended up with stress and its possible influence on our wellbeing. Is there a connection between memory, stress and of how our body functions? Probably these three factors converge in one very specific place of our brains.

Like so many other anatomists, Giulio Cesare Aranzio searched for the place where the soul dwells inside the body. In the dissecting theatre of the University of Bologna, he cut in corpses; opened foetuses, hearts and eyes. He made one discovery after another, but did not fined the soul's abode. As scientists often do, Giulio Cesare relied on his intuition. When he one evening in 1564 had sawn through the skull of an executed criminal and carefully cut into the grey matter, he found deep in the temporal lobe a small organ resting like a tiny foetus imbedded almost at the very centre of the skull. He called it the hippocampus, seahorse, and surmised it had some connection with the soul and like so much within the brain it is a bipolar body, there are two identical hippocampi opposite one another.

We now know that the hippocampus somehow controls our learning and memory functions. The hippocampus is the first organ affected by Alzheimer's disease. It seems to receive and process what is stored in the amygdala, the almond, the oldest part of the brain, known as the "reptilian brain". That part of the brain stimulates fear, aggressiveness and sexual desire; feelings that seem to control every living being. The hippocampus takes amygdala´s primitive emotions and transforms them into narrative memories. The little seahorse is the brain's storyteller. It refines and gives meaning to our primitive emotions.

In humans that are stressed out for a long time the seahorse shrinks. Stressed and depressed persons often have problems with their memory. Depressive and destructive thoughts drag us around in suffocating circles - day in and day out. As the black-clad, old women who every day enter Rome's gloomy churches and place  themselves in front of a blackened altarpiece, depicting how some saint is tortured to death.

Recently it has been discovered how various chemical substances may stimulate the growth of hippocampus´ cells. And not only that - a good mood and a positive attitude may also stimulate cell regeneration in the hippocampus. Neurologists now believe that a continuous turnover of cells of the seahorse probably is necessary for achieving intellectual flexibility, maintain the memory and stimulate our learning ability. Depression attacking the cells of the seahorse may thus be considered as some kind of prerequisite and encouragement for its complex operations. By killing unhealthy cells gloom and despair clean up the hippocampus and thus have a positive effect on its innovative activities by turning depressions into optimism through the creation of healthy cells.

Vladimir Bekhterev was a titan of Russian-brain research. A pioneer in neurophysiology and psychiatry. It was Bekhterev who was called in to took care of Lenin after his fatal brain haemorrhage, but the Soviet state leadership realized that the great brain researcher´s passion for truth was inappropriate if you wanted to find a physiological explanation for Lenin's genius and banned him from being present at the autopsy of the venerated leader´s brain.

It was Vladimir Bekhterev who during his treatment of a patient with severe memory loss first formed a theory about the hippocampo´s importance for transforming emotions into functional memories. He also sensed the small seahorse´s linkage to depressive disorders.

Stalin was gifted with a certain aesthetic sensibility. Often he could sense quality in literature and music and he could even track genius in scientific research. Though he was also deceived by his own absolutism. Most of all, Stalin was a murderer and a ruthless tyrant. In October 1927 Josif Stalin had cleared out the last oppositional politicians from the Soviet leadership. In November that year, Trotsky´s and Zinoviev's membership had been revoked by the Bolshevik Party and during the Party's Fifteenth Congress from the 2nd to 19th December Stalin was praised as the country's only and supreme leader. A man from the depths of the people who would build "socialism in one country" and thereby lead the people into a classless Utopia.

Nevertheless, as so many times before, when a man fulfils his dreams, Stalin felt tired and worn. Desolation spread around him. A week after the party congress the first Soviet Congress of psychiatrists and neurologists was summoned. The seventy-year-old Wladimir Bektherev was at the centre of his admiring colleagues' attention. He was in radiant health and would on the 23rd December pronounce the Congress´ closing statement.

While Dr. Bektherev sat at home and once again went through his speech, the phone rang. It was a personal and highly confidential call from Iosif Vissarionovich - Stalin. The supreme leader confided to the Soviet Union´s greatest psychiatrists that he was tired, very tired. Maybe he was depressed? Could Wladimir Bektherev help him? Diagnose and cure of his condition? Dr. Bektherev hurried to the Kremlin. Several hours later, he appeared behind the psychiatrists´ congress´ lectern and gave an acclaimed lecture. Afterwards, a colleague approached him.

- You look tired, Vladimir Mikhaylovich. It must have been stressful for you to head this Congress. However, I can assure it was a tremendous success.

Wladimir Bektherev shook his head, took his colleague by the arm and led him aside:

- It's not that, my dear Victor Vaselitch. That´s not the congress that made me tired and nervous. It is Stalin.

- Iosif Vissarionovich? whispered the colleague while nervously looking around in all directions.

Dr. Bektherev nodded.

- Is he sick?

- I was able to establish a diagnosis. I'm sure my judgement is correct. Serious paranoia. I consider it to be a clinical case. He poses a danger both to himself and to others. Most of all to others. Yes, for the whole nation.

His colleague was terrified. The day after the thoroughly healthy Bekhterev became seriously ill. Another colleague, Professor Burmin, diagnosed Bekhterev´s condition as "acute gastric catarrh”. Within a few hours Wladimir Bektherev was dead. It was declared that he had died of "natural causes", no autopsy was performed.

Andersen, Per, Richard Morris, David Amari and Tim Bliss (2007) The Hippocampus Reader. Oxford: Oxford University Press. Keitel, Wolfgang (2002) ”Ein Opfer Stalins? Wladimir Michailowitsch Bechterew (1857-1927)”, in Zeitschrift für Rheumatologie, April Vol. 61, No. 2. Lerner, Vladimir, Jacob Margolin and Eliezer Witztum (2005) “Vladimir Bechterev: his life, his work and the mystery of his death”, in History of Psychiatry, June, Vol. 16, No. 2.  Sagan, Carl (1977) The Dragons of Eden: Speculations on the Evolution of Human Intelligence. New York: Random House. Volkov, Solomon (ed.) (1979) Testimony: The Memoirs of Dimitri Shostakovich. New York: Harper & Row. The song texts, clumsily translated by me, are from the album of Peps Blodsband:  Äntligen (2005), Gazell Records AB, GAFCD-1090.

Idag är det två år sedan jag började skriva min blogg. Det var min syster Annika som föreslog att jag skulle börja blogga och med ösregn utanför tågfönstret på väg till skolan jag arbetade på i Växjö skrev jag om en artikel jag fått refuserad av både Sydsvenskan och Norra Skåne.

Det där tycks nu vara en evighet sedan. Tiden är ett märkligt fenomen. Jag sitter nu på andra våningen i vår ”studio”, ett ombyggt garage i Rom, och lyssnar till en artist som följt mig genom livet – Peps Persson. Han sjunger om tiden och då jag lyssnar till orden finner jag att de passar utmärkt till min nuvarande sinnesstämning. De talar som det mesta som Peps gjort direkt till mina rötter i göingemyllan och en mängd minnen dyker upp. Så många att denna blogg omöjligt kan täcka en bråkdel av dem.Att tiden är en töjbar dimension.

Det gångna är en dröm som övernattat,

framtiden en tänkbar abstraktion.

Ingenting är säkert här i världen.

Tack vare tiden som förändrar allt.

Tiden som är sanningen om färden. 

Tiden som kan läka sår med salt. 

Nä - det är något underligt med tiden. 

Den liksom både finns och inte finns. 

Vi jagar den fast vi är mitt i den 

Och glömmer bort den varje gång vi minns. 

Men man sä´r att tiden har en riktning, 

Som om målet finns nånstans att nå 

Och en början i  nån dunkel diktning. 

Sjungen innan nåt fanns att förstå. 

Tiden låter trädet trubba sågen, 

Vedens ringar vet hur åren går. 

Tid är pilen som har lämnat bågen 

Strängen sjunger – strängar gör ju så. 

Evigheten börjar där den slutar, 

Intigheten vilar utanför. 

Ingen av oss  vet vart tiden lutar. 

Alla märker vi vad tiden gör. 

                                    Tid (för tango)

Jag har någon gång skymtat Per Åke Tommy ”Peps” Persson på ICA i Vittsjö, på en och annan bensinstation och senast för några månader sedan utanför apoteket i Hässleholm. Jag förvånades hur gammal och sliten han blivit och kunde inte avhålla mig från att vinka vänligt till honom och även om jag vet att han, som de flesta kändisar, är tämligen folkskygg och givetvis skyr samtal och kontakt med påträngande främlingar, så log Peps vänligt och uppskattande tillbaka.

Han bor med hustrun Anita i skogen i Björstorp, någon mil från vårt hus i Bjärnum. Jag har sett honom uppträda flera gånger, mest i mindre lokaler och då under min studietid i Lund på sjuttiotalet. För kanske en femton år sedan lyssnade jag och min äldsta dotter till honom på jazzklubben Fasching i Stockholm. Vid trummorna fanns som så ofta förr den väldige, skäggige Bosse Skoglund. Kanske var det ett av Skoglunds sista uppträdande innan han drabbades av hjärtflimmer och det skulle dröja åtta år innan Peps och han åter spelade tillsammans, den gången på ett kafé i Vittsjö.

Då Janna såg dessa bondska musiker uppträda inför den sofistikerade jazzpubliken i Stockholm; konnässörer som antagligen inte fullt ut begrep Peps genuina dialekt, som hon kände så väl till från min hembygd, konstaterade Janna:

-Så här måste det ha varit en gång i tiden då de stora, genuina bluesmästarna från The Deep South uppträdde på klubbarna i Chicago och New York.

En iakttagelse som kom mig att minnas vad Peps en gång sagt om ett besök han gjort i Chicago, då han upptäckte reggae:

Ja, alltså, redan när jag kom över till Chicago 1971 så var blusens verkliga storhetsdagar över. Och bluesmusiken speglade inte särskilt bra det svarta samhället som det såg ut då. Då hade just det där med gängbildningar och sådant fått ordentliga proportioner, gatugängen började ta över både i Chicago och New York. Men den verkligheten beskrev inte bluesmusikerna alls. Det fanns visserligen en yngre skara av bluesmusiker på West Side i Chicago men dom var jävligt underground alltså, det var verkligen street level på dom, det var äldre snubbar alltså. De var redan över femtio allihop nästan. Så bluesen kändes inte särskilt aktuell och samtidigt var det hippie-eran som kom att bli mer och mer politisk, progg-eran och det där, då dagens verklighet liksom knackade på dörren, så att säja.

Första gången jag hörde talas om Peps kallade han sig Linkin´Lousiana Peps och sjöng enbart blues på engelska. Det var den yngsta av mina två systrar som vid mitten av sextiotalet hört honom spela på en lokal som kallades ”Ladan” och låg i den lilla byn Röinge alldeles utanför Hässleholm. Annika berättade entusiastiskt att Peps ”inte alls lät som en svensk” och spelade munspel ”obegripligt bra”.

Far som var journalistpå lokaltidningen Norra Skåne gillade inte att Annika gick till Ladan eftersom han hört att det röktes hasch där. Några år senare fick han sina farhågor bekräftade när en ung journalist som han tyckte var ovanligt trevlig och talangfull börjat umgås i kretsen kring Peps. Jag minns hur polisen ringde hem en kväll och bad Far komma över eftersom den unge journalisten hade gripits ”gravt påverkad och med narkotikainnehav”, upprörd och gråtande hade han bett polisen ringa upp Far, som på den tiden var välkänd i hela bygden.

Det gick sedan utför för stackaren. Han kom på behandlingshem innan han fångades upp av Narconon, ett företag som drivs av Scientologrörelsen och säger sig ägna sig åt rehabilitering och öppenvård av narkotikamissbrukare. Han blev uppenbarligen botad och sedermera anställd av Scientologerna. Jag kommer inte ihåg hans efternamn och vet därför inte riktigt vad som blev av honom.

Givetvis var Far irriterad av narkotikamissbruket kring Peps, men han fann honom likväl sympatisk och uppskattade hans musikalitet. Någon från Peps hemby, Tjörnarp söder om Hässleholm, har berättat för mig att Peps var något av en ”outsider” redan på högstadiet och att det var därför han sökte sig till haschet. Min bekant påstod att hans storasyster, som gått i en parallellklass till Peps, en gång hade köpt hasch av honom. Det där brydde jag mig inte om då jag första gången såg Peps Persson uppträda på en rökig, liten lokal i Malmö. Lång, skäggig och gänglig sjöng han blues och spelade munspel med stor inlevelse och finess. Han blundade, uppenbarligen gripen av sin egen talang. Det var storslaget och sedan dess har jag förblivit en trogen fan.

Peps har berättat hur han tidigt blivit förhäxad av bluesen. Det var inte mycket musik och kultur i den lilla bondbyn där hans far hade en radioaffär. Fast fadern var musikintresserad, sjöng gärna och givetvis lyssnade man mycket på radio. Tidigt började Peps spela trummor i ett dansband och som sjuttonåring startade han 1963 ett eget dansband – Pop Penders Kvartett. I skarven mellan 50- och sextiotalet fanns det inga live-band på bygden och Peps älskade redan då att uppträda tillsammans med likatänkande. Respekten för folklig musik har sedan följt honom genom livet och han har alltid känt sig hemma och rotad i den skånska skogsbygden. 

Som en ung, musikintresserad man ville dock Peps bort från byn, ut i den stora världen och då han hörde blues visste han att det var hans musik, att det var den som skulle öppna världen för honom. Peps syskon hade några jazz- och rockskivor som han fascinerades av, men det var då han 1963 börjat lyssna till Olle Helanders radioserie I blueskvarter som han blev frälst och såg ljuset. Helander hade rest över till USA och spelat in bluesmusiker i deras hemmiljö; i deras kök eller i någon hotellobby där det fanns ett piano. ”Så det blev en jävla närbild, en intim bild av bluesen som gick rakt in hjärtat på något vis”.

Det är den intima närvaron, det personliga tilltalet, som lever vidare i Peps musik. Då jag lyssnar till honom kommer Göinge till liv och därmed också det bästa i min barndom och ungdom. Stället där jag finner mina rötter. Samtidigt är Peps musik världsmusik, fast han är inte rädd för svensk schlager och dansbandsmusik som han korsbefruktat med blues, rock och reggae med ett resultat som talar direkt till mig. Peps Persson är udda och radikal. Han sålde aldrig ut sig, varken till musiketablissemang eller töntvänster:

Nej, jag var inte alls rumsren i progg-kretsar, inte i de politiskt strikta kretsarna. Och det tog sig sådana uttryck att ibland när man spelade på till exempel Kommunistisk Ungdom och sådär så kom dom in i logen innan giggen och ville titta på repertoaren och förslog att man skulle byta ut visa låtar för att hålla en politisk strikt linje och sådant där. Inte stort frihetstänkande där alltså.

Den tidens totalitära stämningar minns jag väl. Någon gång vid mitten av sjuttiotalet satt jag och drack öl på Akademiska Föreningen i Lund och kom då i samspråk med någon tillfällig kompis som kunde stora stycken av Marx Das Kapital utantill och som helt omotiverat började örla om att svenska bönder borde låta sig inspireras av Maos tal om masskultur som Den Store Rorsmannen hållit i Yenan 1942. Att ”vi intellektuella” borde flytta ut på landsbygden och radikalisera “bondtölparna” samtidigt som vi från dem borde lära oss hur deras populärmusik och folkkultur skulle kunna inkorporeras i ”vårt intellektuella arbete” så att vi därigenom kunde omvända Sveriges konservativa bönder till en ”ordentlig, socialistisk världssyn”.

Det var unga, radikala damer närvarande och vänsterkillen försökte ogenerat imponera på dem, inte minst genom att citera långa, tradiga stycken ur Yenantalet. Jag började skratta och satte ölen i halsen. Då jag lugnat ner mig och fått ur mig att jag knappast tillhörde gruppen “vi intellektuella” och att om jag börjat citera Maos tal i Yenan för någon göingebonde skulle han säkerligen ha ansett mig färdig för mentalsjukhuset, varvid den våldsamt upprörde maoisten tömde hela sitt ölglas över mig och sa att han skulle slå glaset rakt i nyllet på mig om jag inte höll käften.

Peps begrep betydligt bättre än den där våldsamme tönten värdet av att ta till sig ”folklig kultur”, inte för att omvända några bönder till kommunismen utan för att det var ovanligt inspirerande att kombinera sina rötter med levande kultur från andra håll av världen. Efter att ha varit i Chicago tänkte han:

Att va fan, jag är ju inte svart, jag är ju vit skåning liksom! Så jag vill också ta vara på mina egna musikaliska rötter som då egentligen var arbetsklassmusik, gammeldans, schlagers och så vidare. Och där hittade jag också paralleller med reggaen och på ett annat sätt med bluesen alltså. Därför att Jamaica hade impregnerats med den engelska kulturen i så många år och det fanns en väldig massa europeiskt musikinflytande. Det kan man ju höra i den tidiga reggaen. En del tidig reggae lät precis som schottis i mina öron, och man hade samma instrumentering med klarinetter och fioler och så vidare. […] för mig var det helt meningslöst att stå och sjunga på tillgjord jamaica-dialekt om Jah Rastafari och hylla Haile Selassie. Det där begrep jag inte alls.

Det var musikens intima tilltal som fascinerade Peps. Närheten till dem han möter genom musiken. Peps har alltid varit en live-artist.  Som musiker är han beroende av sina lyssnare, sina medmusikanter. Enligt honom reagerar alltid en musiker på sin omgivning, det emotionella eko som musiken skapar när vi befinner oss tätt tillsammans i samma trånga rum. Peps gillar inte att spela utomhus, på scen eller i en inspelningsstudio. Utomhus känns det ”som om allt bara åker iväg ut i världsrymden” och i en studio eller konsertlokal finns inte tillräcklig mänsklig närvaro. ”Man hinner inte ta in människors ansikten och kroppar så att man känner den där närvaron” som enligt Peps behövs för inspiration och trovärdig franställning. Som den gamle musikräven Bosse Skoglund, som spelat med många av de verkligt stora artisterna, konstaterade om Peps:

– Han är så jävla genuin. Äkta ända in i hjärteroten. Och han är en sanningssägare. Man får inte vara rädd för kritik. Men det har aldrig varit några problem för han har haft fog för det han har sagt.

Alltmedan Peps om Skoglund har sagt:

–  Det har räckt att jag och Bosse har lirat, sedan har det inte behövts något mer. Vi har inte behövt snacka om något och inte behövt förklara någonting över huvud taget.

Peps nöjer sig uppenbarligen inte med att enbart spela som om det vore en förlängning av hans autonoma nervsystem. Som sången om tiden tycks anspela på sitter han antagligen i sin stuga och funderar, likt de bygdeoriginal jag ibland besökte med min far, eller som jag träffade då jag med mina kamrater i min ungdom cyklade runt i göingeskogarna. Som Peps säger:

– Jag går här hemma och tar det lugnt och trivs med livet. Jag spelar in lite ibland här i min egen lilla studio, men allt går i ett behagligt långsamt tempo.

Då jag i Lund bodde i en studentkorridor hade jag under en kortare tid en trevlig granne som spelade trummor, vad han hette och studerade har jag glömt. Jag tror han hette Hasse. Nåväl, när jag en sen kväll satt ensam i det gemensamma köket och drack en kopp te dök Hasse upp. Han verkade lätt påverkad, uppenbarligen hade han rökt bananer som man i Lund kallade hasch, så kallad Yellow Leb. Hasse kände och var stor beundrare av Bosse Skoglund och hade genom honom kommit i kontakt med gänget kring Peps. Nu kastade sig Hasse ner i stolen på andra sidan köksbordet och suckade:

– Puh, jag är helt väck i skallen.

– Kanske för många bananer? undrade jag, som varken rökte cigaretter eller hasch.

– Kanske, men det tror jag inte, det var snarare snacket hemma hos Peps som gjort mig virrig.

– Vad pratade ni om?

– Astralkroppar, parallella världar och alternativ tid.

– Låter förvirrande. Vad sa de?

– Det är just det som gjort att jag är väck i skallen. Jag försöker reda upp det hela, men fattar inget.

Något av det där tycker jag mig känna igen i Peps tankegångar kring minne, tid, existens och musik.

Nervsystemet byggs ju upp av våra erfarenheter, rent bokstavligt och konkret har man ju kommit underfund med att hjärnans och nervsystemets kopplingar och så vidare bestäms av de erfarenheter man gör under sitt liv. Speciellt då förstås i yngre dar. Så att en swingmusikers nervsystem är byggt på ett annat sätt än en reggaemusikers helt enkelt. Om man ska vara så drastisk.

När Peps talar om musikers nervsystem kanske han rör sig inom den sfär som Ludwig Wittgenstein kallade för ”språkspel”, dvs. att vi lever i en värld uppdelad i sfärer präglade av vår verksamhet och där språkbruket skapas genom sin speciella miljö, något som i sin tur i viss mån bestämmer vårt sätt att tänka. Kanske något i stil med vad biologerna kallar en biotop, den omgivning där vissa växt- och djursamhällen hör hemma. Biotopens karaktär gör att vissa organismer trivs bättre där än andra, ett sammanhang som präglar hela deras existens och antagligen också, i Peps mening, deras nervsystem och valet av umgänge. 

Kanske är detta tänkande besläktat med Pythagoras åsikt om att en vän borde vara ditt andra jag – állon heautón, som romarna översatte med alter ego. Peps Perssons språkspel, hans biotop, är musiken som präglar så mycket av hans tillvaro och i så fall kanske det går att påstå att Bosse Skoglund är hans alter ego. Då Skoglund blev sjuk blev Peps musik och skapande lidande:

Det är jävligt svårt. Hela situationen har fullständigt förändrats. Jag upplever spelandet och turnerandet på ett helt annat sätt. Det är svårt att förklara riktigt också … Jag kan säja så här, om jag överdriver lite, att innan har jag över huvud taget inte reflekterat över spelandet som ett jobb, som ett yrke, utan det har bara varit ett stort jävla äventyr! Men nu när Bosse inte är med så har det plötsligt blivit allvar på något konstigt sätt. Eller hur jag nu ska uttrycka det … Är det inte lika roligt?

Skoglund är tio år äldre än Peps och började spela som professionell musiker 1951. Han har spelat med några av jazzens största, som Ben Webster, Dexter Gordon, Don Cherry, Lucky Thompson, Kenny Dorham, Oscar Brown Jr. och Shirley Bassey. Under elva år spelade han med den geniale Lasse Gullin, Sveriges genom tiderna störste saxofonist. Gullin dog 1976 och jag minns hur jag 1972 befann mig på en gotlandsfärja tillsammans med min konstprofessor Aron Borelius. Vi satt i färjans kaféet och Aron pekade ut en tjock och plufsig man med fyrkantigt skägg, som satt och sov vid ett bord:

– Det kanske inte ser så ut, men det där är en av Sveriges absolut största musiker … Lasse Gullin. Han mår nog inte så bra just nu, men kom ihåg att så mycket talang är det få svenskar som har.

Det var säkerligen drogmissbruket som tog livet av Lasse Gullin vid fyrtioåtta års ålder. Ett drogberoende som inte blivit bättre av hans samröre med Chet Baker. Det är intressant att en så genommusikalisk man som Bosse Skoglund, med ett liv bland de största musikerna både i Sverige och utomlands blivit så tagen av Peps skicklighet:

– Han är speciell. Tyvärr har han aldrig gjort den platta som är lika bra som han är. Vissa spelningar har han varit så bra att man nästan har ramlat av stolen.

Det är mycket möjligt att Skoglund dök upp hos Peps genom sina kontakter med ett musikaliskt kollektiv som låg några kilometer från vårt hus i Bjärnum och som Far också kände väl till. Samma år som Peps började samarbeta med Bosse Skoglund flyttade Moki och Don Cherry in i Tågarps gamla skola i byn Farstorp. Bosse Skoglund spelade ofta trummor i olika sättningar med Don Cherry. Moki Cherry, som ursprungligen hette Monika Karlsson, hade i början av sextiotalet kommit till Stockholm för att studera konst och umgicks där i stadens avantgardekretsar där hon träffade den redan då legendariske Don Cherry, en gigant inom jazzvärlden, som spelat med män som Gato Barbieri, Sonny Rollins, John Coltrane och Lou Reed.

Cherry hade under sextiotalet, i samarbete med Ornette Coleman, varit med om att utveckla den amerikanska freejazzrörelsen. Sedermera blev Cherry något av en pionjär inom det som har kallats world fusion och detta genom att han i sitt musikskapande lyckades blanda jazzen med influenser från Mellanöstern, Afrika och Indien. I New York hade Don Cherry exempelvis träffat Vasant Rai, mästare på en mängd klassiska, indiska instrument och hade innan han slog sig ner i Farstorp studerat för honom i Indien. Något år efter flytten till Göinge samarbetade Don Cherry också med den berömde, polske kompositören Kryszfof Penderecki.

Moki Cherry ansåg att det inte fanns någon tydlig gräns mellan liv och konst och tillsammans med väninnan Anita Roney omvandlade hon Tågarps skola till ett allkonstverk, med stora textilapplikationer inspirerade av voodoo, punk och indisk-tibetansk konst. De två väninnorna drev en teatergrupp med barn från bygden som kallades Octopuss och deras hem fungerade som ett av de olika konstnärliga kollektiv som under den tiden växte fram på olika håll ute på den svenska landsbygden.

Anita Roney, som liksom Moki var konstnär, var gift med engelsmannen Steve Roney som haft en ”alternativ” musikbutik i Stockholm, när de inte tillsammans rest kring i världen. Anita och Moki deklarerade att de gemensamt försökte ”etablera scenen som hem och hemmet som scen” och deras barn har alla blivit musiker, skådespelare och skribenter. För Moki Cherry fanns ingen tydlig gräns mellan livet och konsten. Inom den gamla skolan i Tågarp, som Don och Moki flyttat till 1970, pågick en konstant kulturproduktion.  Moki och Don arbetade inte vid sidan om varandra utan tillsammans och integrerade sin konst till nya, unika uttryck. Att prata om Moki Cherrys konst är att prata om hennes liv. 

Don Cherry var splittrad mellan konstscenen i New York, med sin jazz, rock, droger och kreativa hippiemiljö och det enklare livet på landet i Farstorp. Varken Moki eller Don var isolerade i Farstorp, långväga gäster dök ofta upp och när Don Cerry turnerade med sin Organic Music, som han beskrev som en ”idéplattform för kreativt utlopp” snarare än en speciell musikstil, brukade Moki klä lokalerna med sina stora, färggranna applikationer och de träffade ständigt olika tongivande förgrundsgestalter inom musik och konst. Moki var exempelvis god väninna med Niki de Saint Phalle.

Från slutet av sjuttiotalet delade familjen sin tid mellan ett konstnärsloft på Long Island i New York (Don Cherry undervisade på Dartmouth College i New Hampshire) och Farstorp, där de bodde under sommarhalvåret. Don Cherry avled 1995 och Moki 2009. För närvarande pågår en utställning med Moki Cherrys konst på Moderna Muséet i Stockholm, den tas ned den åttonde januari 2017.

Far nämnde ibland Don Cherry. Även om Far inte ville bli inblandad med de olika mer eller mindre underliga kollektiven runt omkring Hässleholm var han ständigt fascinerad av udda personligheter. Exempelvis var han ganska god bekant med Jørgen Nash, bror till Asger Jorn och medlem i Situationistinternationalen. Nash levde i konstnärskollektivet Drakabygget utanför Örkelljunga, ett märkligt ställe som jag en gång besökte tillsammans med Far. Nåväl, kollektivet Farstorp hörde jag mer om i början av seklet då jag för Sidas räkning deltog i ett initiativ som kallades Sverige i Världen. Vi var en grupp som reste runt till olika skolor i Sverige och jag höll ett föredrag om svenskt biståndssamarbete. De andra gruppmedlemmarna varierade, men varje gång jag deltog fanns en skådespelare som framförde en stycke som hette Vatten ur en kalebass och musikern Ahamadu Jah, som berättade för eleverna om västafrikansk musikkultur och spelade olika trummor.

Jag och Ahamadu kom väl överens och samtalade länge om kvällarna på olika hotell runtom i Sverige. Jag minns speciellt en afton på Park Hotell i Luleå. Ahamadu, som ursprungligen kommer från Sierra Leone hade varit mycket aktiv i Stockholms musikliv och spelat tillsammans med personligheter som Cornelis Wreeswijk, Bernt Egerbladh, Benny Andersson och Bob Marley. Han tycktes ha varit på varje stadshotell i hela Sverige.

Ahamadu berättade för mig att han i början av sextiotalet hade varit tillsammans med Moki Cherry, som på den tiden hette Monika Marianne Karlsson, och att han med henne fått en dotter vid namn Neneh, som sedermera blev en skicklig musiker och artist. Det var tydligen Ahamadu som introducerat Moki för sin vän Don Cherry, som hon sedan gifte sig med.

–  Det var ganska livligt på den tiden och förhållandena var dessvärre lite lösliga. Jag har kontakt med Moki och har ibland hälsat på i Farstorp. 

Genom Ahamadu fick jag reda på en hel del om livet i kollektivet i Farstorp, men jag kom aldrig på att fråga honom om Bosse Skoglund och Peps Persson, fast jag är övertygad om att han känner dem.

När jag tänker på Peps Persson som bor inte så långt från oss i Bjärnum och Farstorp som är ännu närmare, förstår jag hur vitt skilda världar vi människor lever i. Även om vi kan befinna ganska nära varandra i rum och tid och att våra väga ibland kan korsas på ett ganska underligt och perifert sätt. Det är nog som Peps säger att det finns en intim koppling mellan musikers nervsystem, speciellt sådana som arbetar tätt tillsammans och delar samma syn på musik, en konstform som samtidigt utgör den viktigaste ingrediensen i deras liv.

När denna symbios rubbas är det mycket möjligt att plågor uppstår, inte minst stress. Som när harmonin i ett äktenskap börjar svikta. Peps led exempelvis av Bosse Skoglunds sjukdom och underligt nog drabbades han själv av liknande besvär några år efter det att de slutat spela tillsammans. Även Peps fick förmaksflimmer i sitt hjärta:

– Ibland går det över efter ett dygn, men andra gånger måste jag åka till sjukhuset och få elchocker för att få det [hjärtat] att slå regelbundna slag. När detta inträffar så tar det ett tag för kroppen att återhämta sig. Då kan jag inte spela, det går inte.

Kanske är det stress som gör det. Vet inte, enbart att jag själv ibland känner att stress kan få det att hugga till i hjärtat och det händer att jag då tänker på en annan sång av Peps:

Upp till dej!

Oh ja-a-a!

Upp till dej!

Oh ja-a-a!

Jag sa:  –  Stressen, Broder.

Stressen. Stressen

Stressen den kan knäcka dej!

Och när den knäcker dej

Så känner du

                             Att du har levat fel!                            

                        Stressen knäcker

Jag började min essä med minnet av när jag började blogga en kulen dag för exakt två år sedan. Kom in på Peps Persson och har nu hamnat hos stressen och dess möjliga inflytande på vår fysik. Finns det ett samband mellan, minne, stress och kropp? Antagligen sammanstrålar de tre faktorerna på en alldeles speciell plats.

Som så många andra anatomer sökte Giulio Cesare Aranzio efter själens boning i kroppen. I anatomisalen på Bolognas universitet skar han i lik; öppnade foster, hjärtan och ögon. Han gjorde den ena upptäckten efter den andra, men fann inte själens boning. Som vetenskapsmän ofta gör, förlitade sig Giulio Cesare på sin intuition. När han en kväll 1564 hade sågat upp kraniet på en avrättad förbrytare och försiktigt skurit sig in i den grå hjärnsubstansen, fann han djupt under tinningloben ett organ som vilade i hjärnan likt ett litet foster. Han kallade det hippocampus, sjöhästen, och anade att organet hade med själen att göra och som så mycket i hjärnan är organet polärt, det finns två exakt likadana hippocampi mitt emot varandra.

Vi vet nu att hippocampus på något sätt styr våra inlärnings- och minnesfunktioner. Hippocampus är det första organ som angrips av Alzheimers sjukdom. Den tycks ta fram och bearbeta vad som lagrats i amygdala, mandeln, hjärnans äldsta del, den så kallade “reptilhjärnan”. Där finns fruktan, aggresivitet och sexuellt begär; känslor som tycks styra varje levande varelse. Hippocampus tar amygdalas primitiva känslor och omformar dem till berättande minnen. Sjöhästen är hjärnans sagoberättare. Den förädlar och ger mening åt vårt primitiva känsloliv.

Hos människor som är stressade under en längre tid krymper sjöhästen samman. En stressad och deprimerad person har ofta problem med minnet. Depressiva och destruktiva tankar släpar sig fram i cirklar - dag ut och dag in. Som de svartklädda gummor som varje dag går in i Roms dystra kyrkor och placerar sig framför samma svartnande altartavla, som framställer hur något helgon blir torterat till döds.

Nyligen har man upptäckt hur olika kemiska preparat kan stimulera tillväxten av hippocampus celler. Och inte bara det – ett gott humör och en positiv inställning kan även stimulera cellernas återväxt. Neurologer tror nu att en kontinuerlig omsättning av sjöhästens celler antagligen är nödvändig för tankemässig flexibilitet, minnen och inlärningsförmåga. Depressionernas attacker mot sjöhästens celler kan alltså ses som en slags förutsättning och stimulans för dess komplicerade verksamhet. Dysterhet och förtvivlan rensar upp och tar död på onyttiga celler, men för att ha en positiv inverkan på hippocampus innovativa verksamhet måste depressionerna efter en viss tid vändas till optimism, så att nya, friska celler kan skapas.

Wladimir Bekhterev var en titan inom rysk hjärnforskning. En pionjär inom neurofysiologi och psykiatri. Det var Bekhterev som kallades in och tog hand om Lenin efter hans fatala hjärnblödningar, men sovjetstatens ledning insåg att den store hjärnforskarens sanningslidelse var olämplig när man ville finna den fysiologiska förklaringen till Lenins snille och man förbjöd honom därför att närvara vid obduktionen av den store ledarens hjärna.

Det var Wladimir Bekhterev som under behandlingen av en patient med svårartade minnesförluster först lade fram en teori om hippocampus funktion då det gäller att omforma känslor till funktionella minnen. Han anade också den lilla sjöhästens koppling till depressiva tillstånd.

Stalin var begåvad med en viss estetisk känslighet. Ofta kunde han pejla var kvalité fanns att finna inom litteratur och musik och han kunde även spåra genialitet inom vetenskaplig forskning. Fast en och annan gång blev han dock vilseförd av sin egen maktfullkomlighet. Främst av allt var Stalin en mördare och en hänsynslös tyrann. I oktober 1927 rensade Josif Stalin ut de sista oppositionspolitikerna från Sovjetunionens ledning. I november samma år annullerades Trotskys och Zinovievs medlemskap i Bolsjevikpartiet och vid partiets femtonde kongress, den 2:a till 19:e december, hyllades Stalin som landets ende och allsmäktige ledare. En man ur folkdjupen som skulle bygga “socialism i ett land” och därigenom leda folket in i ett klasslöst lyckorike.

Men, som så ofta förr när en människa når sina drömmars mål kände sig Stalin trött och sliten. En uppslukande tomhet bredde ut sig omkring honom. Veckan efter partikongressen hade den första sovjetiska kongressen för psykiatriker och neurologer inletts. Den då sjuttioårige Wladimir Bektherev var i centrum för sina beundrande kollegors uppmärksamhet. Han var vid strålande hälsa och skulle den 23:e december hålla kongressens slutanförande.

Då Dr Bektherev satt i sin våning och ännu en gång gick igenom sitt tal ringde telefonen. Det var ett personligt och högst konfidentiellt samtal från Iosif Vissarionovich – Stalin. Statens högste ledare vände sig i största förtroende till Sovjetunionens, ja, kanske världens, störste psykiatriker. Iosif Vissarionovich Dzhugashvili var trött, mycket trött. Kanske var han deprimerad?  Kunde Wladimir Bektherev hjälpa honom? Ställa en diagnos på hans hälsotillstånd? Var han sjuk? Kanske fanns det ett botemedel? Dr Bektherev skyndade till Kreml. Flera timmar senare dök han i sista stund upp i psykiatrikerkongressens talarstol och höll ett bejublat föredrag. Efteråt kom en kollega fram till honom.

– Du ser trött ut, Wladimir Mikhaylovich, konstaterade han. Visst har det varit ett fruktansvärt slitgöra med den här kongressen. Men, vi kan trösta oss med att den blev en hejdundrande succé. Inte sant?

Wladimir Bektherev skakade på huvudet, tog sin kollega i armen och förde honom åt sidan:

–  Det är inte det, min käre Victor Vaselitch. Det är inte kongressen som tröttat ut mig. Det är Stalin.

–  Stalin? viskade kollegan och såg sig oroat omkring.

–  Iosif Vissarionovich?

Dr Bektherev nickade allvarligt.

– Är han sjuk?

– Jag ställde en diagnos. Jag är säker på min sak. Allvarligt paranoida drag. Jag bedömer det som ett kliniskt fall. Han utgör en fara, både för sig själv och för andra. Mest för andra. Ja, för hela nationen.

Kollegan såg skräckslagen ut. Dagen efter blev den tidigare så kärnfriske Bekhterev svårt sjuk. En annan kollega, professor Burmin, diagnosticerade tillståndet som “akut magkattar”. Inom loppet av ett par timmar hade Wladimir Bektherev avlidit. Det konstaterades att han dött av “naturliga orsaker” och han obducerades inte.

Ibland sammanstrålar olika biotoper, tidigare åtskilda världar blandas samman, all balans rubbas, kaos och stress uppstår och följderna kan bli fruktansvärda, såväl för enskilda personer, som hela samhällen.

Andersen, Per, Richard Morris, David Amari och Tim Bliss (2007) The Hippocampus Reader. Oxford: Oxford University Press. Johansson, Björn A. (2008) ”Nervsystemet och närvaron – Ett samtal med Peps Persson", i Internetforum Skawars, 15 augusti. Keitel, Wolfgang (2002) ”Ein Opfer Stalins? Wladimir Michailowitsch Bechterew (1857-1927)”, i Zeitschrift für Rheumatologie, April 2002, Vol. 61, No. 2. Lerner, Vladimir, Jacob Margolin och Eliezer Witztum (2005) “Vladimir Bechterev: his life, his work and the mystery of his death”, i History of Psychiatry, June, Vol. 16, No. 2.  Sagan, Carl (1977) The Dragons of Eden: Speculations on the Evolution of Human Intelligence. New York: Random House. Volkov, Solomon (ed.) Vittnesmål: Sjostakovitjs memoarer. Stockholm: Rabén och Sjögren. Wallgren, Måns (2006) ”Bosse Skoglund ger ut ny skiva”, i Dagens Nyheter, 23 november. Sångtexterna är från Peps Blodbands album Äntligen (2005), Gazell Records AB, GAFCD-1090.