Roughly a month ago, I picked up my youngest daughter at the airport here in Rome. Ahead of us we had a busy time of preparations. Esmeralda had left her studies at Durham University in northern England to attend her older sister's wedding.

In the car, we talked about a conference she had attended. Archaeologists had been discussing the role of water in religious contexts. They had debated the shape and depth of various basins in Petra, how water had moved from container to container within an Asclepian sanctuary in Asia Minor and other similar observations. It had been stimulating and interesting. However, Esmeralda had been surprised by fact that most presenters seemed to deliberately avoid associating their analyses of materials and positions of canals, tanks and reservoirs with those religious beliefs that might have inspired their design.

It seemed like several older archaeologists had looked embarrassed when some of their younger colleagues speculated about religious practices and ideas in connection with their findings. Esmeralda wondered if it could be so that earlier wild guesswork and hasty conclusions had contributed to speculations falling into disrepute and in order to safeguard a strictly scientific approach archaeologists nowadays exclusively dedicated themselves to measuring, weighing, chemically analysing, categorizing and digitalizing their findings, avoiding any association with religious practices.

I understood Esmeralda´s bewilderment. When I in different contexts had been working with "development" I had often been amazed by the fact that colleagues who had been living within communities where people were deeply religious, had practiced interesting rituals and been eager to retell their myths and legends, in spite of all that had not shown any interest whatsoever in “religious issues”. While I for a couple years edited "donor reports" from various development projects I often became bored by their dull conformity. They generally followed the same pattern, the same log frame, i.e. a logical framework presenting planned activities, preparation of various components, number of meetings and consultations, number of participating stakeholders, costs, the build-up of infrastructure, achievements, etc., etc. Probably important information, but abstract, so overwhelmingly abstract.

It was seldom I got any sense of a larger context. There were no individuals, few mistakes. Some difficulties and obstacles were generally mentioned, but rarely associated with any living individuals, or with the specific environment where the projects had been implemented. They might just as well have been realized in Bjärnum, Gorgoroth, or Sylvania. Above all, there was no hint of any religious practices or beliefs that could have impacted the realization of the endeavours. This despite the fact that when I had found myself "in the field", in Latin America, Africa or Asia, I had always come across religious practices and beliefs that had impacted power constellations, health issues and resource utilization.

A few months ago I read in the newspaper that René Girard had died. What had interested Tord Olsson, my professor in History of Religions, in Girard had been the French professor´s speculations about religious rituals, specifically bloody sacrifices, something Tord had studied in depth among Bambara hunters in Mali.

What I found stimulating with Tord was his appetite for direct experience. Tord was interested in theories. His doctoral thesis had focused on the structuralist anthropologist Claude Lévi-Strauss. Tord devoured fiction, was no stranger to wild speculations and familiar with various efforts to find a comprehensive explanation of human behaviour and thinking. However, he was not only a theoretician. Tord wanted to participate in the experiences he read about and had thus wandered with the Maasai in Kenya, participated in Sufi dance rituals in Turkey and been initiated into a secret brotherhood in Mali.

Tord did not at all suffer from the fear of religion that Girard often complains about in his writings. According to the French literary scholar, religion has increasingly become removed from western, everyday life. When science has celebrated a triumph, the same process is repeated all over again - some old mystery is brought to light, converted into a question, which almost always receives a scientific explanation and thus becomes demystified. What once had been grand theories and multi-faceted belief systems are disintegrated into separate symbols and actions, which then are isolated from each other and painstakingly dissected, only to be assembled into new structures, which consolidate the researchers in their belief that religion and mysticism are absurdities lacking coverage within a logically structured reality.

My socialist acquaintances sometimes complain about my fascination with postmodernism. They regard me as a scatter brained aficionado with an acquired taste for whimsical opinions. Someone who in the name of general benevolence towards all that is foreign and exotic, believing that everything should be accepted and tolerated. According to them, structuralism and postmodernism are rhetorical delicacies turning everything into a multicultural compote that appeals to people unable to make use of a logical approach to human existence. Unworldly aesthetes ignoring reality, while drowning themselves in art and literature.

To me was the postmodernist Jean Francois Lyotard's insights about "grand narratives", or meta-narratives, something of a revelation. Already in the early seventies Lyotard had prophesied that a computerized information society was going to replace a learning experience based on books, conversations and face-to-face teaching. He also hinted that we are being trapped by thought patterns promoted by power structures that ought to be questioned to a much higher degree than now, at the same time as our existence is splitting up into different micro stories.

Lyotard was inspired by Ludwig Wittgenstein's theories about language-games (Sprachspiele). Wittgenstein probably meant that words obtain their meaning from various forms of lifestyles, which do not always coincide. There exists a separate world of science where words receive their meaning through the way in which they are used. "Truth" is differently defined by a lawyer, a historian, or a physicist. These professionals are all trapped in their language-games and it is not always that someone who is outside these circles may understand what people inside them are talking about. As Wittgenstein famously stated: "If a lion could talk, we could not understand him." Empirically substantiated science is one example of a language-game where religion appears to be superfluous, or as the mathematician Pierre-Simon Laplace famously replied Napoleon when he asked how it was that he could have written an extensive scientific thesis without mentioning God: "Sire, I have no need of that hypothesis.”

Friedrich Hegel believed that when humans developed their civilization, they created institutions, rules and ideas that eventually would turn out to be a straitjacket they cannot escape from. People may not even understand what they have accomplished. They are projecting qualities they would like to possess onto a God, who they believe to be perfect, omniscient and omnipotent, while they consider themselves to be poor, ignorant and powerless. A thought that was taken up by Karl Marx when he wrote:

Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering. Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions. It is the opium of the people.

Undeniably a more nuanced opinion than the disjointed slogan that later on was frequently used by Communist critics of religion: "Religion is the opium of the people". But such a view can certainly find support in Marx's continuing argument:

The abolition of religion as the illusory happiness of the people is the demand for their real happiness. To call on them to give up their illusions about their condition is to call on them to give up a condition that requires illusions. The criticism of religion is, therefore, in embryo, the criticism of that vale of tears of which religion is the halo.

Totalitarian Communism turned Marx's ideas about religion into a meta-narrative, one great truth which meant that religion should be banned and thus eventually disappear. In the same manner had an official variant of Christianity once been benefited by other oppressive power structures, while persecuting opposing ideas. When it is declared to be an illusion, religion loses its legitimacy, particularly if such a view is supported by influential authorities – like policymakers and dominant scientists.

Sigmund Freud, who admittedly is losing some of his former authority, nevertheless remains a major influence on the notion that many people have of religious ​​faith as a damaging illusion. He considered religion to be a “universal obsessional neurosis". An infantile defence against "the crushingly superior force of nature ". According to him, religious beliefs were nothing more than “illusions and insusceptible of proof." Civilization “has little to fear from educated people and brain-workers," though the "the great mass of the uneducated and oppressed" could easily be induced to murdering its opponents if its imaginary God had not ordered them to avoid committing crimes. Accordingly, the "ignorant" had to continue to be oppressed by those in power, unless “the relationship between civilization and religion” underwent “a fundamental revision”.

According to Freud, religious education prevented such a beneficial development and contributed to a continued intellectual impoverishment of all societies. Nevertheless, there was hope that in the long run nothing would be able to withstand reason and experience, “the contradiction which religion offers to both is all too palpable [...] in the future science will go beyond religion, and reason will replace faith in God."

If one attempts to assign to religion its place in man’s evolution, it seems not so much to be a lasting acquisition, as a parallel to the neurosis which the civilized individual must pass through on his way from childhood to maturity.

Freud compared religious individuals with mental patients he had observed and been confronted with, they suffered from a similar obsessive behaviour characterized by constantly repeated rituals, which they considered themselves forced to perform in order to avoid obliteration.

Freud adapted religion to his theories about sexuality and his famous Oedipus Complex, i.e. that a child desired its mother and considered its father as an intimidating rival for her love. In his fascinating book Totem and Taboo, which like so much else Freud made him worthy of a Nobel Prize, though in my opinion not in medicine but in literature, Freud presented us with a fascinating creation myth through which he explained the origin of religion. Like many other advantageous books about people's habits and customs of the time, not least James Frazer's fascinating and highly influential The Golden Bough, the Totem and Taboo was an impressive and resourceful catalogue of a wide variety of  reading material about human behaviour through the ages and across the globe.

As the hurricane's eye in this whirlwind of observations Freud placed his invented myth positioned in a distant past when a humanoid herd, like wild horses or buffaloes, roamed around led by an all-powerful alpha male, who surrounded himself with a harem of attractive females, who he begrudged any other male of his flock. In an act triggered by sexual frustration this tyrannical leader was killed by the suppressed males, who also devoured him. The action brought about severe feelings of guilt among the perpetrators, who after all had respected and feared their murdered and eaten father. According to Freud, this ancient crime was the origin of the Oedipus Complex and modern human society, it was turned into Original Sin, sublimated and ritualized into religious behaviour. The self-denial and obsession with guilt that have come to characterize our civilization have in individuals a counterpart in severe pathological disorders – compulsive behaviour, phobias and delusions resulting from a detrimental suppression of natural urges.

When I first came across this strange theory I found it completely crazy and could not fathom how it could have been accepted by so many sensible people. How could a single crime in a remote past be embodied in virtually every human being? Nonetheless, for many it has remained a proven fact and the phenomenon even has a scientific name, phylogenesis, from old Greek phylon - tribe/ clan/race and genetikós - origin /rise/birth. In any case, I cannot fail to consider Freud's theory as yet another example of a "grand narrative", a myth almost as "true" and influential as the Bible's creation myth, which under the surface hides a multitude of truths and insights about the culture that it spawned.

In a postmodern world full of contradictions and different assumptions, an existence which nevertheless still is ruled by different power structures trying to control, manipulate and determine our thinking, people continue to search for a centre - a belief that they may cling to in their craving for meaning and order. They may rejoice from the fact that they belong to a group of "decent people"; that they are Swedes, Christians, labourers, heterosexual, healthy and sound in body and mind. They may have come to the conclusion that they as in Archimedes´ fantasy have found the fixed point from which they might move the world. Like Hamlet, whose fate it was to correct the time that has come out of joint, they want to clear out “their” society from all harmful influences, such as outsiders, criminals and perverts, and thus be able to restore their grand narrative in the form of a Christian Community, a Welfare State, or a Socialist Utopia.

In this maelstrom of diverse influences, I sometimes get the notion that any crazy idea might be mobilized to establish our place on earth and create harmony between ourselves and our surrounding environment - a proper diet ideally adapted to our physical and psychological constitution, a correct positioning in relation to  the stellar constellation at our birth, proper breathing, correct posture, a realization that the injuries we received in our childhood - by our teachers, by the place where we were born - can be corrected so we might be able to will live happily for the rest of our lives. Everything is good enough to explain why we became what we are. Astrology, biodynamics, yoga, Marxism, veganism, healing crystals, foot massage, religious salvation, martial arts or psychotherapy can get us back on track. It may help each and every one of us to create her/his own grand narrative. Maybe Lyotard, through his denial of other grand narratives created a new grand narrative that we may adapt ourselves to, or reject?

In any event, René Girard was not ashamed of admitting that he was obsessed by his own theory about mimesis and collective atonement as the secret behind religion and mystery. Obviously Girard perceived Marx´s and Freud´s as intending to convince us all that they had come up with all-encompassing, all-explaining grand narratives, but they were nevertheless children of their own time and thus their notions were of limited scope - Marx's theories were born out of and could be applied to industrial England, while Freud's theories emerged from and was applied to bourgeoisie fin-de-siècle Vienna, where the patriarch controlled nuclear family seemed to reign supreme.

According to Girard, both Marx´s and Freud´s theories could be subsumed into a larger notion, namely mimesis, a concept Plato had used to describe storytelling as a mimicry of individual thoughts and behaviour. For Plato, art and mimesis were identical and actually useless since they were nothing more than a clumsy mockery of the phenomena that were really true, namely ideas. An artist, or writer, are similar to a monkey in the sense that they are only able to ape what they see or hear, without any authentic understanding of its inner meaning and structure. A perception that several Renaissance artists were aware of and some of them consciously portray themselves as monkeys. Like when Giovanni Bellini in his painting of the Madonna and an instructing Baby Jesus, now in the Brera Gallery in Milan, in the background´s lower left corner has painted a pedestal inscribed with his name and put a monkey on top of it.

Girard was an historian of literature and had like many others studied literature´s ability to capture and comment the reality, most famous is maybe Erich Auerbach's Mimesis: Reality Reproduction in Western literature, which I had problems with and was unable to finish. In his book Violence and the Sacred Girard depicts human's uniqueness as mimesis, a tendency among flock animals to mimic each other, both consciously and unconsciously, a quest that leads to development and cooperation, but also to negative emotions such as jealousy, frustration and violence. Unfortunately, it is common for most of us to compare ourselves with "everyone else", even though such a group of people does not exist. Additionally, we are deep in our inner self harbouring envy against fortunate people - the beautiful, the successful and the wealthy - whose presence and glamorous lifestyle we are constantly reminded of and more or less secretly aspire to achieve. René Girard wrote:

People learn to desire from other people and turn want into ideals, trying to emulate them. Aware of our own shortcomings we want others to teach us what we should appreciate and what we should try to be. At first, when we imitate our role models´ thoughts, this quest is harmless, but when we begin to actively pursue their ideals and ideas we are transformed into a threat to our own paragons of virtue, we turn into their rivals, this leads first to competition and then to violence.

Girard criticized Freud's Totem and Taboo as being simplistic and overly based on its author´s obsession with sexuality, but he agreed with Freud that religious notions were largely based on competition and associated with shame and self-loathing. Religion promises a healing of the wounds that human existence accords us and unites people around a utopian hope of salvation and communion. Yet the history of religions is filled with blood, sacrifice and condemnation. Brutal actions perpetrated in the name of religion compel us to wonder why violence and religion are so easily confused and repeatedly able induce "decent" people to commit monstrous crimes and atrocities in accordance with their religious beliefs. 

Girard, sought an answer in literature, anthropology, psychology and not least in the Bible. In book after book and numerous articles Girard has deepened what he himself called his "fix idea" namely the creation and sacrifice of scapegoats as the foundation and preservation of human culture.

Real or symbolic violence inflicted on a common enemy, either a member of the community or a stranger, tend to convert frustrations and latent violence into a socially strengthening force. Social structures are reinforced when frustration and violence are sublimated into sacred rituals and myths, which transform the innocence of a selected scapegoat into a symbol of common guilt and thus hide the real function and meaning of the act of persecuting or even killing her/him.

Common rituals supported by both written and oral traditions repeat sacred violence in such a way that it becomes a routine action, or a celebratory event. Chaos and divisive violence become transformed into a key ingredient for social cohesion and identification. The simple and often unpleasant origin of the ritual is kept secret and instead confirmed by opaque legends and myths. The ancient Greek word muthos comes from the verb mu which meant "closing" or "keeping secret".

The sacrifice of a scapegoat may be entirely symbolic, or inflicted on an animal that thus incarnates a human being. In some societies, the scapegoat may have been a real person and in such cases the victim often represented the entire society and might occasionally even become an object of respect and worship, like the Aztec sacrifice of Quetzalcoatl when a young, exceptionally handsome man was chosen to incarnate the Aztecs´ most important deity and culture hero. In fact Quetzalcoatl (Kukulcan among the Mayas) had initially been a human Messiah opposed to human sacrifice. For a year, the Chosen One lived in a palace, surrounded by all kind of luxuries; delicious food, drink, entertainment beautiful women and moreover enjoyed boundless admiration and worship until he finally was publicly sacrificed  in front of the same people who had earlier  bestowed so much respect upon him. Through his sacrificial death the chosen youngster was believed to have been united with the deity he had incarnated on earth.

All this appears to have been a sacred act staged to bequeath purification, catharsis, to a wounded, suffering social body. Something that also has been considered as the origin of the Greek dramas and even the Catholic Mass. Voodoo ceremonies I have attended and which included bloody animal sacrifices, made an impression on me as if they were some kind of dramatic spectacle following fixed rules and formats, although they also gave some room for improvisation and individual, emotional outbursts.

Girard presents in his book I See Satan Fall Like Lightning a hideous example of the selection of a scapegoat. It is an extract from a novel by the Ancient Roman writer Philostratus about the miracle-worker and philosopher Apollonius, written in 220 BC.:

He summoned the Ephesians together, and said: ‘Don´t worry, I will end plague today.’ So saying he led them all, young and old, towards the theatre, where the statue of Apotropaios [the Averting God, Herakles] stands. There they found what appeared to be an old beggar, pretending to have his eyes closed. He carried a big bag and a lump of bread in it, and had ragged clothing and a wrinkled face. Apollonius made the Ephesians stand around the man, and said, ´Collect as many stones as possible and throw them at this outcast.´ The Ephesians were puzzled by this meaning and shocked at the thought of killing someone who was a visitor and so destitute, and the man also pleaded with them saying everything to gain their pity. But Apollonius urged the Ephesians relentlessly to crush the man and not let him escape. 

When some of them hit him from the distance and the man, who had appeared to have his eyes closed, suddenly opened them and showed them to be full of fire, the Ephesians realized that it was a spirit and threw so many stones that a pile was built up over him. After a while Apollonius told them to remove the stones and to discover the beast they had killed. When they uncovered the man they thought they had stoned, he had vanished; instead they saw a dog resembling a Molossian hound but the size of the largest lion, crushed by the stones and spewing foam like a dog with rabies. The statue of the Averter, in the shape of Hercules, stands near the spot where the apparition was stoned.

I called Philostratus´ book about Apollonius of Tyana a novel, not a biography, even if it exclusively deals with an itinerant philosopher who was born a few years after Christ and died around the year 96. Research has shown that many details in Philostratus´ portrayal is consistent with what we know about Apollonius´ contemporaries, tough at the same time, several parts of the book are written in a style reminiscent of popular adventure novels that were common in the ancient Roman Empire, of which some fragments are preserved.

For example, during his travels to Ethiopia and India Apollonius confronted strange animals; fish spreading their fins likes peacocks and which could only be caught by kings, parti-coloured people who were white at the top of their bodies and black below, wild donkeys with horns on their forehead, as well as large herds of white deer foraged by shepherds. Some of these animals could of course have been rhinoceros and reindeer, though their appearance indicate that they were borrowed from other fantastic tales, where they were a common feature.  Apollonius also visited enormous waterfalls, which roaring was so powerful that it blew the eardrums of his companions and in India he met Brahmins who floated freely in the air.

The great wisdom that Apollonius was said to possess seems mostly to be constituted by his ability to predict the future and that he was a clairvoyant. Likewise, the wisdom of the Brahmins he met in India fail to impress the reader, as does the one of the "naked philosophers" in Egypt. Apollonius did not fail to point out to everyone he met how unusually wise he was and he was received with great respect by all the Roman emperors who reigned during his ninety years long life and they were all impressed by Apollonius´ sound advice and great candour.

Obviously did the biography that Philostratus wrote in the early 200's become very popular and early on Apollonius was compared with Jesus. It was said that he was divinely conceived, though in the book it is actually his birth that is somewhat strange. Unlike Jesus Apollonius came from a wealthy family, though he gave away his inheritance to his brothers. Like Jesus, Apollonius walked around with a group of disciples, but over a much larger area. He visited metropoles like Rome, Alexandria, Babylon, Antioch and Ephesus and everywhere he was favourably received by wealthy and influential people. He distinguished himself by not sacrificing live animals, only sleep in temples, being a strict vegetarian, wearing his hair long, being dressed in strange clothes and wearing sandals of his own making. All this suggests that Apollonius was not a hippie-like personality, but rather the follower of a Pythagorean sect. Like Jesus, who preferred to call himself "Son of Man" and often was mentioned in connection with his home village of Nazareth, Apollonius always wanted to be addressed as "the man of Tyana." Although Philostratus wrote his book while the Christian presence was growing within the Roman Empire, he does not mention the Christian sect and it does not seem as if he knew of any similarities between Jesus and Apollonius. Philostratus wrote his book at the request of Julia Domna, wife of the emperor Septimus Severus and Apollonius of Tyana seems even then (about a hundred years after his death) to have been worshiped as a god in many parts of the Roman Empire, mainly in Asia Minor.

Apollonius did perform several miracles, but as Philostratus retells most of them it appears as if he regarded Apollonius more as a knowledgeable and attentive doctor than a miracle worker. For example, while in Rome Apollonius stopped a funeral procession that carried a dead woman on a stretcher. He asked the mourners to put down the stretcher and intently observed the deceased before he bowed down and whispered something in her ear. Philostratus commented: "He may have seen a spark of life in her which her doctors had not noticed, since apparently it was drizzling and steam was coming from her face." Similarly it seems like Apollonius behaved like Pasteur when he encountered a rabid boy. Apollonius sent off one of his disciples in search of the dog that had bitten the boy and when the rabid beast had been captured he forced it to lick the boy's wounds and he was thus cured of the deadly disease. Like in the case of Jesus it was alleged that Apollonius resurrected. After he had been presumed dead Apollonius suddenly appeared among his disciples, though Philostratus states that no one knew where Apollonius had gone after he had disappeared after being acquitted in a trial preceded by the emperor Domitian and it was generally assumed that he had died.

After reading Philostratus, by all means a quite amusing book, I cannot understand how it could be taken so seriously that it was even spread to counter the increasingly popular Christian Gospels. The enlightened and tolerant Emperor Julian, called the Apostate because he in 362 abolished Christianity as state religion and declared full religious freedom in the entire Empire, privately proclaimed that Philostratus´ biography of Apollonius was superior to the Gospels. Something that is hard to agree with, though several church fathers devoted themselves thereafter to violent attacks on both Julian and Apollonius.

Girard makes to the latter's advantage an interesting comparison between Apollonius and Jesus, something which it may be interesting to elaborate on now when Pope Francis has declared that during this year we especially should contemplate Misericordia, compassion. Girard emphasizes that the idea of ​​scapegoating and violence are just as vivid now as before, and that we must constantly be on our guard against their disruptive impact:

…  it is now evident that the transfer of the goodness is in our days is becoming ever weaker, more sporadic and fleeting, moreover it is scorned by the intellectuals, while transfer of the evil has a tremendous strength and is seldom condemned, other than in exceptional cases. There is a continuous vicious transfer and no question of criticizing it, it would even be immoral to do so: it is the ideological opponent, it is the class enemy, it is their parents' generation, it is our incompetent politicians, the ethnic minorities, the rioters, etc.

It is in this context that Girard pays homage to Jesus, comparing him with Apollonius of Tyana. According to Girard, Apollonius acted as a skilled demagogue. It was the leading community members of Ephesus who sought him out and ask him to speak to the people in, who found themselves in a state of exalted panic while facing an approaching plague. It was important to reassure the citizens that they had to calm down, to induce them to act in common and in a focused manner. Apollonius achieved this by finding a scapegoat, a beggar outside the community. Through a joint act of murder everyone got involved and united in something that could be either a crime or a redemptive act, regardless of what Apollonius ingenious action welded people together and lightened up their panicky mood. The ultimate responsibility rested with Apollonius, a person who had been asked to act on the community´s behalf and by its members been provided with the power and authority to advise them. In Philostratus´ narrative Apollonius conduct appeared as laudable. He succeeded in his attempt to unite and help the Ephesians and deliver themselves from their crippling anxiety and inefficiency. What was missing was compassion.

By introducing compassion as a beacon of human actions Jesus turns around the entire idea about atonement and scapegoats by introducing compassion as an essential human trait:

Then the King will say to those on his right, ‘Come, you who are blessed by my Father, inherit the kingdom prepared for you from the foundation of the world. For I was hungry and you gave me food, I was thirsty and you gave me drink, I was a stranger and you welcomed me, I was naked and you gave me clothing, I was sick and you visited me, I was in prison and you visited me.´ Then the righteous will answer, 'Lord, when did we see you hungry and gave you food, or thirsty and gave thee drink? When did we see you a stranger and welcome you, or naked and gave you clothing? And when did we see you sick or in prison and visit you? 'The King will answer them, 'Truly, whatever you did for one of the least of these my brethren, ye have done it unto me. "(Matthew 25: 34- 40)

In the Gospels Jesus never defined his own death as a sacrifice, instead he considered his suffering and death to be mankind's salvation. According to Girard, in the Gospel of God human collective violence is countered by a forgiving love. Proclaiming that God is on the side of the victims, is Christianity's central message. The official Church has too long been preaching a misinterpreted view of Jesus' death - as if it had been a sacrifice to a God who requested blood sacrifices. Jesus saw himself as a human scapegoat, not as the sacrifice to a touchy God. He did not die for a merciless father who demanded the sacrifice of his own son, he died for the sake of all humans. Like the beggar in Ephesus, Jesus was sacrificed for the people and by the people.

The surest way to miss the link between the cure (the crucifixion and its consequences) and the disease (the violent form of sacrifice that humankind hitherto had indulged in) is to read the Passion as a detective story, a search for the culprit and then accuse him, or them - Judas, God, Pilate, the entire Jewish people, the high priests or the Romans. The debt is thus moved away from the entire humankind and attached to a certain group, or a few individuals, and the search for scapegoats can start all over again, as if nothing had happened, as if the act of Jesus had not changed anything.

In his excellent book Zealot: The Life and Times of Jesus Christ Reza Aslan depicts Jesus as a militant opponent to the temple priests´ power and wealth, based on the fact that they on behalf of the people executed, controlled and enriched themselves through the bloody animal sacrifices, which took place in the temple of Jerusalem, under the auspices of a foreign occupying power. Through his "cleansing" of the temple, Jesus made a direct attack on this power monopoly.

Girard depicts Jesus as a man firmly on the victims' side, as an advocate for compassion. Those who in one of Jesus' parables indifferently passes by a severely injured and robbed victim, laying pleading in the dust of the roadside, are a temple priest and a Levite, both people who thrived through the temple´s monopoly on animal sacrifices and all the profit it generated. The injured man was eventually saved by a Samaritan, a marginalized individual who belonged to a group which accepted and adhered to the Jewish scriptures, following their rules, but was nevertheless by the religious establishment considered to be impure and reprehensible since its members did not accept the temple priests´ power and the sacrifices conducted within the realm of Jerusalem´s temple.

Jesus was the complete opposite of Apollonius of Tyana. Instead of arranging and incite a lynch mob, he did everything to prevent the lynching of a woman taken in adultery. When an angry mob headed by a group of scribes brought a woman to Jesus and asked: "Teacher, this woman was caught in the very act of committing adultery. Now in the law Moses commanded us to stone such women. Now what do you say?" he did not answer them, but instead bent down and began to make drawings on the ground in front of him, this while the excited crowd surrounded him, impatiently waiting for what he had to say. Contrary to the Ephesians in Philostratus´ history, who in the beginning kept a peaceful stance, opposing the lynching recommended by Apollonius, it is in Jesus' case an aggressive mob who has dragged the accused woman to him.

The literary scholar René Girard states that the detail of Jesus' making drawings in the dust enhances the scene´s realism, increasing its credibility. By not directly responding to and becoming antagonized by its hostility Jesus´ aloof behaviour serves to calm down the aggressive crowd, while people expectantly await his response. Only after the blood-thirsty fanatics have persisted with their question, Jesus looks up from the ground and says: "Whoever is without sin cast the first stone at her." Then he stooped down again and resumed his drawing. Note that in Philostratus´ history it was the victim´s "sudden penetrating gaze" which aroused the wrath of the mob, while Jesus consciously avoided meeting the bystanders’ irate glances. He remained calm, he did not provoke them and instead of addressing them as a group he becomes personal - without singling out an individual through looks and gestures he nevertheless succeeds in awakening the conscience of each person by indicating her/his personal responsibility - compassion, Misericordia.

After the crowd had dispersed Jesus was left alone with the woman before him. Jesus looked up and said to her: "Woman, where are they? Has no one condemned you?’" She replied: "No one, sir." Jesus stated: “Neither do I condemn you. Now go and sin no more.”

A powerful and poignant scene that the official Church on several occasions tried to discredit and stamp as false. But, thankfully, it has not succeeded in its intent. Early on it was discovered that the story, found only in the Gospel of John, was different from the surrounding text. Of the 1 476 Greek manuscripts including the Gospel of John, which have survived to our time, the text is missing in 267 of them. However, already in the early third century the text was quoted by several Christian writers and some of them even suggested that it had been censored out from the other gospels as well as it had been excluded from several copies of the Gospel of John. In 420, Augustine of Hippo was upset by the fact that scribes had fiddled with the Bible texts, a fate that had especially befallen the section about the "adulteress":

Certain persons of little faith, or rather enemies of the true faith, fearing, I suppose, lest their wives should be given impunity in sinning, removed from their manuscripts the Lord's act of forgiveness toward the adulteress, as if he who had said, Sin no more, had granted permission to sin.

Despite all its shortcomings, Christian written tradition succeeded in preserving this key text, and I cannot avoid paying tribute to the, as yet, amazingly gifted and good pope because he has had the courage to, in these troubled times, to highlight what I assume is the core of Christianity's message - Compassion.

I 

Azlan, Reza (2013) Zealot: The Life and Times of Jesus Christ. London: The Westbourne Press. Barry, Peter (1995) Beginning Theory: An Introduction to Literary and Cultural Theory. Manchester: Manchester University Press. Esposito, Roberto (2015) ”Addio René Girard l’ultimo degli umanisti” in La Repubblica, 6 november. Freud, Sigmund (2011) Totem and Taboo. New York: Dover Publications. Freud, Sigmund (2010) Moses and Monotheism. Eastford, CT: Martino Fine Books. Freud, Sigmund (1962) Civilization and its Discontents. New York: Norton. Girard, René (1987) Things Hidden since the Foundation of the World: Research undertaken in collaboration with J.-M. M Ougbourlian and G. Lefort. Stanford: Stanford University Press. Girard, René (2001) I See Satan Fall Like Lightning. Maryknoll: Orbis Books. Knust, Jennifer Wright (2007) "Early Christian Re-Writing and the History of the Pericope Adulterae", in International Review of Biblical Studies, Volume 53 2006-2007. Lyotard, Jean Francois (1979) The Postmodern Condition. Minneapolis: University of Minnesota Press. Marx, Karl (1992) “A Contribution to the Critique of Hegel’s Philosophy of Law. Introduction” in Karl Marx, Early Writings. London: Penguin Classics. Piña Chan Román (1978) Quetzalcóatl: Serpiente plumada. México D.F.: Fondo Cultura Economica. Philostratus (1970) Life of Apollonius. Harmondsworth: Penguin Classics. Vidal, Gore (1992) Julian: A Novel. New York; Vintage Books. Wittgenstein, Ludwig (2001) Philosophical Investigations. Oxford: Blackwell Publishing. 

För någon månad sedan hämtade jag min yngsta dotter på flygplatsen här i Rom. Vi hade en hektisk tid av förberedelser framför oss. Esmeralda hade lämnat sina studier vid Durhams universitet i norra England för sin äldre systers bröllop.

I bilen samtalade vi om en konferens hon deltagit i. Arkeologer hade diskuterat vattnets roll i religiösa sammanhang. Man hade avhandlat formen och djupet på olika bassänger i Petra, hur vattnet rört sig från behållare till behållare i en Asklepiushelgedom i Mindre Asien och liknande iakttagelser. Det hela hade vart stimulerande och intressant, men vad som förvånat Esmeralda var hur föredragshållarna medvetet tycktes ha undvikit att sammanställa sina analyser av material och positioner av kanaler, behållare och reservoarer med de religiösa föreställningar som inspirerat deras konstruktion.

Esmeralda tyckte att flera äldre arkeologer uppenbarligen blivit illa berörda då en och annan yngre kollega spekulerat kring fyndens sammanhang med religiösa bruk och idéer. Hon undrade om det kunde vara så att tidigare vilda gissningar och förhastade slutsatser bidragit till att spekulationer hamnat i vanrykte och för att slå vakt om sin verksamhets strikta vetenskaplighet ägnade sig arkeologer numera åt att i minsta detalj mäta, väga, kemiskt analysera, kategorisera och datasystematisera sina fynd, samtidigt som det gällde att nogsamt undvika att sätta det arkeologiska materialet i samband med eventuella religiösa bruk.

Jag förstod Esmeraldas förvåning. Då jag i olika sammanhang arbetat med ”utvecklingsfrågor” har jag ofta förbluffats av hur kollegor som befunnit sig i samhällen där människor varit djupt religiösa, ägnat sig åt intressanta ritualer och berättat märkliga myter och legender, likväl inte visat något som helst intresse för sådant. Då jag under ett par år redigerade ”givar-rapporter” från biståndsprojekt tröttnade jag ofta på deras trista konformitet. De följde i allmänhet samma mönster, samma logframe - logiska ramverk med redovisningar över planerade insatser, förberedandet av olika komponenter, antal möten och konsultationer, beskrivningar av behov och förutsättningar, antalet medverkande intressenter, kostnader, uppbyggandet av infrastrukturer, uppnådda resultat, med mera, med mera. Antagligen viktiga upplysningar, men ack så abstrakta.

Det var sällan jag fick en känsla av ett större sammanhang. Där fanns inga individer, få misstag. Vissa svårigheter nämndes, men de sattes sällan i samband med verkliga människor eller med den speciella miljö där projekten iscensatts. De kunde lika gärna ha förverkligats i Bjärnum, Gorgoroth eller Sylvania. Framförallt fanns ingen antydan om religiösa bruk eller föreställningar som kunde ha inverkat på projektens genomföranden. Detta trots att jag de gånger jag befunnit mig ”i fält” såväl i Latinamerika, Afrika som Asien alltid har stött på religiösa bruk och föreställningar som präglat maktkonstellationer, hälsa och produktionsmetoder.

För några månader sedan läste jag i tidningen att René Girard avlidit. Vad som intresserat Tord Olsson, min professor i religionshistoria, för Girard var hans spekulationer kring religiösa ritualer, främst offerhandlingar, något som Tord senare med stor fascination studerade hos bambarajägare i Mali. Vad jag fann stimulerande hos Tord var hans aptit på direkt erfarenhet. Tord var intresserad av teoribildning. Hans doktorsavhandling hade handlat om den strukturalistiske antropologen Claude Lévi-Strauss. Tord slukade skönlitteratur, var ingen främling för vilda spekulationer och väl förtrogen med olika försök att finna en allomfattande förklaring till mänskligt handlande och tänkande. Men, han var inte enbart en teoretiker. Tord ville deltaga i sådant han läst om och vandrade därför tillsammans med massajer i Kenya, deltog i sufiordnarnas dansritualer i Turkiet och initierades i ett hemligt mansförbund i Mali.

Hos Tord fanns inte den rädsla för religion som Girard ofta påtalar i sina skrifter. Enligt den franske litteraturvetaren har religion alltmer avlägsnats från den västerländska vardagen. Var gång vetenskapen firar en triumf upprepas samma process. Något gammalt mysterium förs fram i ljuset, omvandlas till en gåta som hur komplicerad den än tycks vara inom kort får sin vetenskapliga förklaring och avmystifieras. Det som en gång varit storslagna teorier och trossystem sönderdelas till enskilda symboler och tecken, som sedan isoleras från varandra enbart för att plockas samman till nya konstruktioner som befäster forskarna i deras tro att religion och mystik är absurditeter, tankefoster som saknar täckning i en logiskt uppbyggd verklighet.

Mina socialistiska bekanta ondgör sig ibland över min fascination för postmodernism. De betraktar mig som en virrhjärna med smak för flummiga åsikter. Någon som i namn av allmän välvilja till allt främmande och exotiskt anser att sådant villkorslöst bör accepteras och tolereras. Enligt dem är strukturalism och postmodernism retoriska spetsfundigheter som förvandlar allt till en multikulturell kompott som tilltalar personer som är oförmögna att genom logisk analys närma sig sakernas rätta natur. Världsfrånvända esteter som ignorerar verkligheten och dränker sig i konst och skönlitteratur. 

För mig hade postmodernisten Jean Francois Lyotards tankar kring ”stora berättelser”, eller metaberättelser, varit något av en uppenbarelse då jag någon gång i början av åttiotalet läste om dem. Redan i början av sjuttiotalet hade Lyotard konstaterat att ett datoriserat informationssamhälle var på väg att konkurrera ut ett inlärande baserat på böcker, samtal och undervisande lärare. Han antydde också att vi är fångna inom tankemönster som befrämjas av maktstrukturer som borde ifrågasättas, samtidigt som vår tillvaro splittras i olika mikroberättelser.

Säkerligen var Lyotard inspirerad av Ludwig Wittgensteins teorier om ”språkspel”. Wittgenstein menade  att ord får sin mening inom olika livsformer, som inte alltid sammanfaller med varandra. Det finns en värld präglad av vetenskaplig verksamhet där vetenskapliga ord får sin mening genom det sätt på vilket de används inom denna värld. ”Sanning” definieras olika av en advokat, en historiker eller en fysiker. De är alla fångna inom sina språkspel och det är inte alltid att de som befinner sig utanför dessa kretsar kan förstå dem. Som Wittgenstein skriver: ” Om ett lejon kunde tala, skulle vi inte förstå honom”. 

Empiriskt underbyggd naturvetenskap omfattas exempelvis av ett språkspel där religion är överflödig, eller som matematikern Pierre-Simon Laplace svarade Napoleon då denne frågade hur det kom sig att han kunnat skriva en omfattande vetenskaplig avhandling utan att nämna Gud: ”Sire, jag hade ingen användning av den hypotesen.”

Redan Hegel ansåg att då människan byggde upp sin civilisation skapade hon institutioner, regler och idéer som nu blivit till en tvångströja hon inte kan slippa ur. Människor kanske inte ens förstår vad de har åstadkommit.  De projicerar egenskaper de själva skulle vilja äga på en Gud som de anser vara fullkomlig, allvetande och allsmäktig, alltmedan de betraktar sig själva som usla, okunniga och maktlösa. En tankegång som fångades upp av Karl Marx då han skrev:

Religiöst lidande är på samma gång uttryckandet av verkligt lidande och en protest mot verkligt lidande. Religion är den förtryckta varelsens suck, hjärtat i en hjärtlös värld, och själen hos själlösa villkor. Den är folkets opium.

Onekligen ett mer nyanserat yttrande än det lösryckta slagord som sedan dess flitigt har använts av kommunistiska religionskritiker: ”Religion är opium för folket”. Men en sådan uppfattning kan förvisso finna stöd i Marx fortsatta argumentation:

Att avskaffa religion som människors inbillade lycka är att kräva deras verkliga lycka. Att försöka förmå dem att överge sin vanföreställning om sina villkor är att försöka förmå dem att överge de villkor som kräver vanföreställningar. Religionskritik är därför i grund och botten kritik av den dal av tårar där religionen utgör glorian.

De totalitära kommuniststaterna förvandlade Marx tankar om religionen till en metaberättelse, till en enda stor sanning som innebar att religion borde förbjudas och försvinna. På samma sätt hade en officiell variant av kristendomen en gång gynnats av andra förtryckande maktstrukturer. Religionen förlorar sitt berättigande då den förklaras vara en illusion och om en sådan uppfattning får stöd av inflytelserika auktoriteter – som makthavare och dominerande vetenskapsmän.

Sigmund Freud, som visserligen håller på att förlora en del av sin forna auktoritet, har likväl fortfarande ett stort inflytande över mångas uppfattning om tron som en skadlig illusion. Han konstaterade att ”religion är mänsklighetens kollektiva tvångsneuros”. Ett infantilt försvar mot ”naturens förkrossande överlägsna kraft”. Enligt honom är religiösa övertygelser "illusioner och oemottagliga för bevis". "Civilisationen” har dock ”lite att frukta från utbildade människor och intellektuella". Dessvärre skulle dock den "den stora massan av outbildade och förtryckta" kunna mörda sina motståndare om den inte av sin imaginära Gud blivit beordrad att inte begå brott, därför måste de ”okunniga” fortsätta att förtryckas av makthavarna, såvida inte "sambandet mellan civilisation och religion genomgår en genomgripande revision".

Enligt Freud förhindrar dessvärre religiös utbildning en sådan utveckling och bidrar till en fortsatt intellektuell utarmning av alla samhällen. Det är dock hans förhoppning att "i längden kan ingenting motstå förnuft och erfarenhet, och den självmotsägelse som religionen innebär för dem båda är alltför uppenbar […] vetenskapen kommer i framtiden att överflygla religionen och förnuftet ersätta tron på Gud."

Om man försöker anvisa religionen en plats i den mänskliga utvecklingen, så framstår den inte som en förvärvad och beständig egenskap, utan snarast som ett neurotiskt stadium som en civiliserad individ måste genomgå på sin väg från barndom till mognad.  

Freud jämför religiösa individer med olika mentalpatienter som han observerat och konfronterats med, de lider av samma tvångsmässiga beteende präglat av ständigt upprepade ritualer, som de för sin överlevnads skull anser sig vara tvungna att utföra.

Freud anpassade religionen till sina teorier kring sexualitet och sitt välkända oidipuskomplex, vilket innebar att barnet åtrår sin mor och såg fadern som en hotfull medtävlare om hennes kärlek. I sin fascinerande bok Totem och tabu, som i likhet med så mycket annat Freud skrivit gjort honom förtjänt av ett nobelpris, enligt min åsikt dock inte i medicin utan i litteratur, ger Freud oss en fascinerande skapelseberättelse som förklarar religionens ursprung. Likt så många andra läsvärda böcker om människors seder och bruk från samma tid, inte minst James Frazers fascinerande och mycket inflytelserika Den Gyllene Grenen, är Totem och Tabu en imponerande och uppslagsrik katalog över allsköns läsefrukter kring mänskligt beteende genom tiderna och över hela jorden.

Som orkanens öga i sin virvelvind av iakttagelser placerar Freud en av honom uppfunnen myt från en avlägsen forntid då människohopar drog fram som flockar med vilda hästar och bufflar, anförda av en allsmäktig alfahanne omgiven av ett harem attraktiva honor, som han inte unnade någon annan hanne att närma sig. I en akt av sexuell frustration blev dock ledaren dödad av unghannarna, som dessutom åt upp honom. Handlingen väckte svåra skuldkänslor hos de upproriska hannarna, som trots allt hade respekterat och fruktat sin mördade fader.  Enligt Freud var denna forntida handling upphovet till Oidipuskomplexet och det mänskliga samhället, den förvandlades till en arvsynd, som sublimerades och ritualiserades i form av religion.

Den självförnekelse och skuldbesatthet som kommit att prägla vår civilisation fick hos individer sin motsvarighet i sjukliga tillstånd - som tvångsmässigt beteende, fobier och sjukliga vanföreställningar, samt ett skadligt undertryckande av naturliga drifter.  

Då jag först läste denna märkliga teori fann jag den helt galen och kunde omöjligt begripa hur den kunde ha accepterats av så många förnuftiga människor. Hur kunde en enskild akt i en avlägsen forntid prägla så gott som varje mänsklig individ i flera årtusenden? Men, det var tydligen en vanligt förkommande åsikt som t.o.m. hade ett namn phylogenesis, från phylon – stam/klan/ras och genetikós  - ursprung/upphov/födelse.  Under alla förhållanden kan jag inte undgå att betrakta Freuds teori som ännu ett exempel på en “stor berättelse”, en myt nästan lika ”sann” och inflytelserik som Bibelns skapelseberättelse, som under ytan döljer en mängd sanningar och insikter om den kultur som gett upphov till den.

I en postmodern värld fylld av motsägelser och skilda intressen som pockar på vår uppmärksamhet, en tillvaro som trots allt fortfarande behärskas av skilda maktstrukturer som försöker styra, manipulera och bestämma vårt tänkande, fortsätter antagligen folk att söka efter en fast punkt – en övertygelse om att de har ett unikt värde. De gläder sig över att tillhöra en grupp ”anständiga individer”; över att de är svenska, kristna, löntagare, heterosexuella, friska och sunda till kropp och själ. Likt Arkimedes har vi funnit en fast punkt från vilken vi kan rucka världen. Likt Hamlet ankommer det oss att rätta till en tid som nu har kommit ur led, att rensa vårt samhälle från allt skadligt inflytande i form av utbölingar, kriminella och perversa typer och därmed kunna återupprätta en stor berättelse i form av en kristen gemenskap, ett folkhem, eller en socialistisk utopi.

I denna malström av skilda inflytanden får jag ibland uppfattningen att vilken tokig idé som helst kan användas för att upprätta vår plats på jorden och skapa den harmoni med oss själva och tillvaron som vi alla eftersträvar – en riktig kost anpassad till vår kroppskonstitution, ett anpassande till stjärnornas ställning vid vår födelse, rätt andning, rätt hållning, en insikt om att om de skador vi fått genom vår barndom, genom våra lärare, genom den plats där vi fötts, kan rättas till så kommer vi att leva lyckliga resten av våra liv. Allt duger som förklaring till varför vi blivit till vad vi är. Astrologi, biodynamik, yoga, marxism, veganism, läkande kristaller, fotmassage, frälsning, kampsporter eller psykoterapi kan få oss på rätt väg igen. Kanske skapar var och en av oss sin egen stora berättelse. Kanske skapade Lyotard genom sitt förnekande av andra stora berättelser en ny stor berättelse, som vi kan anpassa oss till, eller förkasta.

Under alla förhållanden skämdes René Girard inte över att erkänna att han var besatt av sin egen teori om att mimesis och kollektiva försoningsoffer var hemligheterna bakom människoblivandets mysterium. Uppenbarligen uppfattade Girard, Marx och Freuds allomfattande teorier som nedslag i tiden – Marx teorier föddes ur och kunde tillämpas i industrialismens England, medan Freuds teorier framträdde och tillämpades i borgerskapets sekelskiftes Wien, där den patriarkaliskt styrda kärnfamiljen tycktes vara allenarådande.

Enligt Girard kunde dock både Marx och Freud inordnas under en större berättelse, nämligen mimesis, en estetisk term som Platon använde för att beskriva berättelser som ett härmande av personers handlingar, tillstånd och erfarenheter. För Platon var konst och mimesis identiska och egentligen meningslösa eftersom de enbart efterbildade en vrångbild av sådant som var verkligt, nämligen idéerna. En konstnär eller författare liknar apor i så måtto att de enbart härmar vad de ser, utan att begripa dess inre mening och struktur. En uppfattning som under Renässansen kom flera konstnärer att framställa sig själva som apor. Som när Giovanni Bellini i sin målning av Madonnan och det undervisande Jesusbarnet i Breragalleriet i Milano i bakgrundens nedre vänstra hörn har målat en piedestal med sitt namn och placerat en apa ovanpå den.

Girard var litteraturhistoriker och hade likt många andra undersökt hur litteraturen på olika sätt försökt fånga och kommentera verkligheten, mest berömd är kanske Erich Auerbachs Mimesis: verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen, som jag faktiskt inte begrep mig på och inte orkade läsa ut. I sin bok Våldet och det heliga förklarar Girard människans särart som mimesis, en tendens att som flockdjur härma varandra, både medvetet och omedvetet, en strävan som leder till utveckling och samarbete, men också till negativa känslor som avundsjuka, frustration och våldstendenser. Dessvärre är det ju vanligt hos de flesta av oss att jämföra oss med "alla andra", trots att en sådan grupp människor inte existerar.Vi hyser dessutom innerst inne en avundsjuka gentemot de "lyckligt lottade" - de vackra, framgångsrika och förmögna medmännsikor vars närvaro och glamorösa tillvaro vi ständigt påminns om och mer eller mindre i hemlighet eftersträvar. René Girard skriver: 

Människor lär sig begära genom att ta andra människor som ideal och försöka efterlikna dem. Medvetna om våra egna brister ser vi till andra för att lära oss vad vi bör uppskatta och vad vi bör försöka vara. Till en början, då vi härmar våra förebilders tankar, är denna strävan harmlös, men då vi börjar eftersträva deras ideal och idéer förvandlas vi till ett hot för våra egna föredömen, till rivaler, detta leder först till konkurrens och sedan till våld.

Girard kritiserade Freuds Totem och tabu som varande alltför enkelspårig och överdrivet baserad på sexualitet, men han höll med honom om att det religiösa tänkandet till stor del var baserat på konkurrens och känslor förenade med skam och självförakt. Religionen utlovar ett läkande av de sår som den mänskliga existensen ger oss och förenar oss människor kring ett utopiskt hopp om frälsning och gemenskap. Likväl är religionshistorien fylld av blod, offer och fördömanden. Den brutalitet som utövats i religionens namn tvingar oss att undra varför våld och religion så lätt blandas samman och gång på gång lockar ”anständiga” människor att begå oerhörda brott och skändligheter i enlighet med sina religiösa övertygelser.

Girard, sökte svaret i litteratur, antropologi, psykologi och inte minst i Bibeln.  I bok efter bok och ett stort antal artiklar har Girard fördjupat vad han själv kallat sin “fixa idé” nämligen att det är skapandet och offrandet av syndabockar som grundat, bevarat och förenat all mänsklig kultur.

Genom att omorganisera och förena individers och gruppers våldstendenser till en front mot en gemensam fiende, antingen en medlem av gemenskapen eller en främling, och sedan rikta sin frustration mot henne/honom omvandlas frustrationer och latent våld till en socialt stärkande kraft. […] Sociala strukturer grundas och förstärks genom att alldagligt våld sublimeras till sakralt, rituellt våld, blir till myter och riter som döljer syndabockens oskuld och verkliga funktion.

De heliga riterna, understödda av såväl skriftlig som muntlig tradition, upprepar sakralt våld på ett sådant sätt att det blir en rutinhandling, eller en gemensam fest. Kaos och splittrande våld omvandlas till en viktig ingrediens för social sammanhållning och identifikation. Den enkla och otäcka bakgrunden till de rituella handlingarna hemlighålls och bekräftas genom mytbildning. Det forngrekiska ordet muthos kommer från verbet mu som betydde ”att försluta”, “att hemlighålla”.

Offrandet av en syndabock kan ske symboliskt, eller i form av ett djur som får personifiera en människa, eller också i form av individ. I ett sådant fall får offret representera ett helt samhälle och förvandlas emellanåt t.o.m. till ett objekt för respekt och dyrkan, som offret av Quetzalcoatl inom aztekisk kultur. Det innebar att en ung, ovanligt vacker man valdes att representera en gud, som i själva verket uppenbarligen till en början varit en mänsklig frälsargestalt som motsatt sig människooffer. Under ett år levde den utvalde i ett palats, omgiven av allsköns lyx; kvinnor, utsökt mat och dryck, underhållning och åtnjöt dessutom gränslös beundran och dyrkan tills han slutligen offrades offentligt inför samma människor som visat honom så mycken vördnad och han ansågs efter sin död ha förenats med den gudom han representerat på jorden.

Allt detta framstår som ett heligt skådespel ägnat att skänka rening, katharsis, åt en sårad, lidande samhällskropp. Något som även anses ha varit ursprunget till de grekiska dramerna och till och med det katolska mässoffret. De voodooceremonier jag deltagit i, och som också innefattat blodiga djuroffer, har på mig gjort intryck av att vara ett slags dramatiska skådespel som följde fasta regler och former, även om de också gav ett visst utrymme för improvisationer och individuella känsloutbrott.

Girard ger i sin bok Jag såg Satan falla som en blixt från himlen ett otäckt exempel på utväljandet av en syndabock, det är ett utdrag från den antike författaren Philostratus roman om undergöraren och filosofen Apollonius (skriven 220 e. Kr):

”Redan idag skall jag göra slut på den epidemi som plågar er.” Med dessa ord ledde han [Apollonius] hela befolkningen till teatern, där skyddsguden fanns avbildad. Här såg han ett slags tiggare som klippte med ögonen som om han var blind och som bar en påse med en brödkant. Mannen var klädd i trasor och hade något frånstötande över sig.

Apollonius ställde efesierna i en ring runt honom och sade: ”Samla ihop så många stenar ni kan och kasta dem på denne fiende till gudarna” Efesierna undrade vart han skulle komma. För dem var det en chockerande tanke att man skulle döda en okänd och uppenbart ömkansvärd person som tiggde och bad att man skulle ha förbarmande med honom. Apollonius insisterade och drev på för att efesierna skulle kasta sig över honom och hindra honom att ge sig av.

Så snart några av dem följde rådet och började kasta sten på tiggaren, vars blinkande ögon fick honom att verka blind, kastade han plötsligt en genomträngande blick på dem och visade dem ett par lågande ögon. Då förstod efesierna att de hade att göra med en demon och stenade honom så grundligt att det bildades en stor gravhög omkring hans kropp.

Efter en liten stund uppmanade Apollonius dem att ta bort stenarna och betrakta det vilddjur de hade dödat. När de fått fram den varelse de hade slungat sina stenar mot, kunde de konstatera att det inte var tiggaren. I hans ställe fanns där ett djur som liknade en gårdvar men var lika stort som det största lejon. Det låg framför deras ögon, förvandlat till slarvsylta av deras stenar och med fradga runt käftarna som en hund med rabies. Därför reste man en staty av skyddsguden Herakles just på den plats där den onda anden hade fördrivits.

Jag kallade Philostratus bok om Apollonius från Tyana för en roman och inte en biografi, även om den uteslutande handlar en kringvandrande filosof som föddes några år efter Kristus och dog omkring år 96. Forskningen har visat att många uppgifter i Philostratus skildring överensstämmer med vad man vet om Apollonius samtid, men samtidigt är flera stycken i boken skrivna i en stil som påminner om de populära äventyrsromaner som var vanliga under Antiken och av vilka en del fragment finns bevarade. Under sina resor till Etiopien och Indien såg Apollonius exempelvis märkliga djur; fiskar som spred ut sin fenor som påfåglar och endast kunde infångas av kungar, brokiga människor som var vita upptill och svarta nertill, vildåsnor med horn i pannan och stora flockar med vita hjortar som vallades av herdar.  Han besökte vattenfall vars dån var så kraftigt att det sprängde trumhinnorna på hans följeslagare och i Indien mötte han brahminer som svävade fritt i luften.

Den stora visdom Apollonius sades besitta verkar mest ha bestått i att han kunde förutsäga framtiden och var synsk, likaså imponerar inte visdomen hos brahminerna han möter i Indien eller den hos de ”nakna filosoferna” i Egypten. Apollonius påpekade för alla han träffade hur ovanligt vis han var och möttes hela tiden med stor respekt. Under sin levnad samtalade han intimt med samtliga romerska kejsare och väckte hos dem respekt genom sina goda råd och stora frispråkighet.

Uppenbarligen blev biografin som Philostratus skrev i början av 200-talet mycket populär och Apollonius började tidigt jämföras med Jesus. Det sades att han var gudomligt avlad, men i boken är det snarast hans födelse som är något märklig. Till skillnad från Jesus kom Apollonius från förmögna förhållanden, fast han skänkte bort sitt fadersarv. Liksom Jesus vandrade han kring med en grupp lärjungar, men över ett betydligt större område. Han besökte vid flera tillfällen stora städer som Rom, Alexandria, Babylon, Antiokia och Efesos och överallt togs han välvilligt emot av förmögna och inflytelserika personer. Han utmärkte sig genom att inte offra levande djur, enbart bo i tempel, vara vegetarian, bära långt hår, egendomliga kläder och sandaler han själv tillverkat. Detta tyder på att han inte var någon hippieliknande personlighet, utan snarare anhängare av Pythagoras sekt. Likt Jesus som föredrog att kalla sig ”Människosonen” och ofta nämndes i samband med sin hemby Nasaret, ville Apollonius alltid bli tilltalad som ”Mannen från Tyana”. Även om Philostratus skrev sin bok medan den kristna närvaron ökade inom det romerska imperiet, nämner han inte den kristna sekten och det tycks inte som om han kände till några likheter mellan Jesus och Apollonius. Philostratus skrev sin bok på begäran av Julia Domna, hustrun till kejsaren Septimus Severus och Apollonius från Tyana tycks redan då (ungefär hundra år efter sin död) ha dyrkats som en gud på flera håll i det romerska imperiet, främst i Mindre Asien.

Apollonius utförde likt Jesus flera underverk, men hos Philostratus framstår det mest som om han betraktade Apollonius som en kunnig och uppmärksam läkare. Exempelvis hejdade Apollonius i Rom ett begravningsfölje som bar med sig en avliden kvinna på en bår. Han bad dem sätta ner båren, betraktade ingående den avlidna och böjde sig sedan ner och viskade något i hennes öra. Philostratus kommenterade: ”Han kan ha sett en gnista av liv hos henne som läkarna inte observerat, uppenbarligen duggregnade det och han kan ha upptäckt hur det ångade lätt kring hennes ansikte.” Likaså tycks Apollonius bete sig som Pasteur då han fick se en rabiessmittad pojke. Apollonius sände iväg en av sina lärjungar på jakt efter hunden som bitit pojken och då man lyckats fånga in den galna hyndan tvingade han det rabiessmittade djuret att slicka pojkens sår som på så sätt blev botad från den dödliga sjukdomen. Även Apollonius påstådda uppståndelse, då han efter att ha förmodats vara död plötsligt dök upp bland sina lärjungar, förklarade Philostratus med att man inte visste var Apollonius tagit vägen efter det att han försvunnit efter att ha frikänts under en rättegång som hållits med kejsar Domitianus som domare.

Efter att ha läst Philostratus, för all del ganska roande, bok kan jag inte begripa hur den kunde tas på så stort allvar att den till och med spreds som en motskrift mot de allt populärare kristna evangelierna. Den upplyste och tolerante kejsaren Julianus, kallad Apostaten (Avfällingen) eftersom han 362 avskaffade kristendomen som statsreligion och lagstiftade om fullständig religionsfrihet, hyllade Philostratus Apolloniusbiografi som överlägsen evangelierna. Något som är svårt att hålla med om, men flera kyrkofäder ägnade sig därefter åt våldsamma angrepp på både Julianus och Apollonius.

Girard gör till den senares fördel en jämförelse mellan Apollonius och Jesus, något som det kan vara intressant att gå närmare in på nu när Påve Franciskus har deklarerat att vi under detta år speciellt bör ägna oss åt Misericordia, medlidande. Girard understryker att tanken på syndabockar och våld är minst lika levande nu som tidigare och att vi ständigt måste vara på vår vakt mot dess samhällsupplösande effekter:

Det står emellertid idag klart att överföringen av det goda i våra dagar blir allt svagare, mer sporadisk och flyktig, dessutom förhånas den av de intellektuella, medan överföringen av det onda har en väldig styrka och aldrig fördöms annat än undantagsvis. Det finns alltid ett objekt för en ond överföring och det är inte fråga om att kritisera den, det skulle till och med vara omoraliskt att göra det: det är den ideologiska motståndaren, det är klassfienden, det är föräldragenerationen, det är våra odugliga politiker, de etniska minoriteterna, upprorsmakarna, etc. 

Det är i detta sammanhang som Girard lyfter fram Jesus och sammanställer honom med sina tankar kring offer och syndabockar. Enligt Girard agerar Apollonius som en skicklig demagog. Det är ledande samhällsmedlemmar som söker upp honom och ber honom att tala till folket i Efesos, som befinner sig i ett tillstånd av upphetsad panik inför den annalkande pesten. Det gäller att lugna medborgarna och få dem att agera gemensamt och solidariskt. Han gör det genom att finna en godtycklig syndabock, en tiggare som står utanför gemenskapen. Dödandet av honom sker gemensamt, alla är delaktiga och därmed förenade i något som kan vara antingen ett brott eller en frälsande handling, oavsett vilket så svetsar handlingen samman folket och lättar upp den panikslagna stämningen. Speciellt som det yttersta ansvaret för handlingen vilar på en person som folkhopen gett makt och myndighet att råda dem. I Philostratus skildring framstår Apollonius handlande som vällovligt och han lyckades i sitt uppsåt att ena och hjälpa efesierna och befria sig från sin förlamande ångest och oföretagsamhet. Vad som saknades var dock medlidande.

Enligt Girard vänder Jesus hela denna uppfattning och introducerar medlidandet som en ledstjärna för allt mänskligt handlande:

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Då kommer de rättfärdiga att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matteusevangeliet 25:35-40)

I evangelierna definieras aldrig Jesu död som ett offer, istället presenteras hans lidande och död som mänsklighetens räddning. Enligt Girard besvarar evangeliernas Gud människornas kollektiva våld med en förlåtande kärlek. Förkunnandet att Gud står på offrens sida är enligt Girard kristendomens centrala budskap. Den officiella kyrkliga förkunnelsen har alltför länge misstolkat Jesu död som ett offer till en Gud som begär blodsoffer.

Jesus uppfattade sig själv som en mänsklig syndabock, inte som ett offer till en snarstucken Gud. Han dog inte för att en skoningslös fader krävde ett offer, han dog för människornas skull. Som tiggaren i Efesos offrade sig Jesus för människorna och av dem.

Det säkraste sättet att missa sambandet mellan botemedlet (korsfästelsen och dess följder) och sjukdomen (den våldsamma form av försoningsoffer som mänskligheten dittills ägnat sig åt) är att läsa passionshistorien som en deckare, ett sökande efter den skyldige för att sedan anklaga honom, eller dem – Judas, Gud, Pilatus, hela det judiska folket, översteprästerna eller romarna. Skulden flyttas därmed från hela mänskligheten till en viss grupp, eller några individer och sökandet efter syndabockar som kan offras tar åter sin början, helt i motsats till Jesu budskap och vad hans offerhandling innebar.

I sin utmärkta bok Upprorsmakaren: Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus presenterar Reza Aslan Jesus som militant motståndare till tempelprästernas makt och rikedom, en särställning som grundade sig på att de å folkets vägnar utförde, kontrollerade och berikade sig på de blodiga djuroffer som ägde rum i Jerusalems tempel, under beskydd av en främmande ockupationsmakt. Genom sitt ”rensande” av templet gjorde Jesus en direkt attack mot detta maktmonopol.

Jesus stod på offrens sida, han var medlidandets apostel. De som i en av Jesu liknelser passerar det svårt skadade och rånade brottsoffret vid vägkanten är en tempelpräst och en levit, män som levde på och frodades genom offren i templet. Den som räddar den slagne är däremot en samarit, en marginaliserad individ som tillhörde en grupp som visserligen accepterade de heliga skrifterna och följde deras regelverk men vars medlemmar ansågs vara orena och förkastliga eftersom de inte accepterade templets maktposition och de offer som utfördes där.  

Jesus är raka motsatsen till Apollonius av Tyana. Istället för att arrangera och hetsa upp en lynchmobb gör han allt för att förhindra en stening. Då de skriftlärda förde en kvinna till honom och undrade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Jesus svarade inte på frågan utan böjde sig istället ner och började rita på marken, alltmedan den upphetsade hopen otåligt väntade på vad han skulle säga. Tvärtemot efesierna i Philostratus historia, som i början hade en fredlig hållning och ställde sig avvisande till lynchningen, är det i Jesu fall en aggressiv folkhop som släpat med sig en äktenskapsförbryterska till honom.

Litteraturvetaren René Girard ansåg att den märkliga detaljen att Jesus ”ritar på marken” förhöjde scenens realism och trovärdighet. Genom att inte direkt bemöta och reta upp den ytterligare lugnade Jesus den aggressiva hopen och fick den att förväntansfullt invänta hans svar. Först då de blodtörstande fanatikerna envisades med sin fråga såg Jesus upp från marken och sa: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Sedan böjde han sig åter ner och återupptog sitt ritande. Märk väl att i Philostratus historia är det offrets ”plötsligt genomträngande blick” som väckte lynchmobbens vrede. Jesus undvek att möta de kringståendes uppretade blickar, han behöll sitt lugn, han provocerade inte hopen utan vände sig istället till dess enskilda komponenter, till var och en i mobben - utan att genom blick eller åtbörder peka ut en enskild person. Men, han var likväl personlig och lyckades väcka det enskilda samvetet till liv, det personliga ansvaret – medlidandet, Misericordia.

Han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus svarade: ”inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.”

En mäktig och gripande scen som den officiella Kyrkan vid flera tillfällen försökt misstänkliggöra och stämpla som falsk.  Men, tack och lov har den inte lyckats i sitt uppsåt. Redan tidigt upptäckte man att berättelsen, som enbart finns i Johannes evangelium, skiljde sig från den omgivande texten. Av de 1 476 grekiska manuskript med Johannesevangeliet, som bevarats till vår tid, saknas texten i 267, men redan på tvåhundratalet citerades den av flera kyrkofäder och några av dem antydde att den hade censurerats bort från flera texter och även uteslutits från avskrifter av Johannesevangeliet.  År 420 ondgjorde sig Augustinus över att folk fifflat med bibeltexterna och att det speciellt hade drabbat avsnittet om "äktenskapsbryterskan": 

Vissa personer med svag tro, eller snarare fiender den sanna tron, antar jag fruktade att deras fruar skulle ges strafflindring efter att ha syndat om de inte från sina manuskript hade avlägsnat Herrens akt av förlåtelse gentemot äktenskapsbryterskan, som om Han genom sin förmaning om att hon inte skulle synda mer hade gett henne tillåtelse att göra det.

Trots alla sina tillkortakommanden lyckades Kristendomen bevara denna centrala text och jag kan inte annat än hylla vår, än så länge, förbluffande skicklige och gode påve för att han haft modet att i dessa tider lyfta fram det som jag tillsammans med Girard tror vara det centrala i Kristendomens budskap till människorna – Medlidandet.

Aslan, Reza (2014) Upprorsmakaren: Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus. Stockholm: Weyler Förlag. Barry, Peter (1995) Beginning Theory: An Introduction to Literary and Cultural Theory. Manchester: Manchester University Press. Esposito, Roberto (2015) ”Addio René Girard l’ultimo degli umanisti” i La Repubblica, 6 november. Freud, Sigmund (1939) Moses och monoteismen. Stockholm: Bonniers Förlag. Freud, Sigmund (1955) Orientering i psykoanalysen. Stockholm: Natur och Kultur. Freud, Sigmund (1969) Vi vantrivs i kulturen. Stockholm: Bonniers Förlag. Freud, Sigmund (1995) Totem och tabu: några överensstämmelser mellan vildars och neurotikers själsliv. Göteborg: Daidalos. Girard, René (2007) Syndabocken – en antologi sammanställd och med ett förord av Anders Olsson. Stockholm: Themis. Girard, René (1977) Violence and the Sacred. Baltimore: John Hopkins University Press. Knust, Jennifer Wright (2007) "Early Christian Re-Writing and the History of the Pericope Adulterae", i International Review of Biblical Studies, Volume 53 2006-2007. Lyotard, Jean Francois (1979) The Postmodern Condition. Minneapolis: University of Minnesota Press. Marx, Karl (2003) ”Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin”, i Linnell, Björn och Sven Eric Liedman (red.) Karl Marx. Texter i urval. Stockholm: Ordfront. Piña Chan Román (1978) Quetzalcóatl: Serpiente plumada. México D.F.: Fondo Cultura Economica. Philostratus (1970) Life of Apollonius. Harmondsworth: Penguin Classics. Vidal, Gore (1992) Julian: A Novel. New York; Vintage Books. Wittgenstein, Ludwig (2001) Philosophical Investigations. Oxford: Blackwell Publishing. 

As I often do these days, I woke up far too early and staggered into the bathroom. In the mirror, the strong electric light revealed my worn and aged features. So this was me. This is the way I look. Deepening wrinkles, sunken cheeks, loose skin, stubble. Slowly but relentlessly my eyelids and crannies are about to hide my grey-blue eyes. It annoys me that the corners of my mouth, in the manner of aging men, are turned down. Someone recently told me that I was beginning to look like Marlon Brando in his role as the Godfather. I do not know if it's flattering, or not. Under all this decay is my skull, with its white, hard bones, unaffected by time. Thought about T.S. Eliot's poem, Whispers of Immortality:

Webster was much possessed by death

And saw the skull beneath the skin;

And breastless creatures under ground

Leaned backward with a lipless grin.

Daffodil bulbs instead of balls

Stared from the sockets of the eyes!

He knew that thought clings round dead limbs

Tightening its lusts and luxuries.

The skull, symbol of the fear of death, with its permanent grin behind meat and skin, which constantly age and change. It seems to sneer at us, we - the prematurely doomed creatures which move towards an inexorable death. Death defeats everything. As the inscriptions in the Capuchin grave chambers here in Rome dryly remark: "As we are now, you will become.” Or as Hamlet deliberates in his worn, but beautiful soliloquy:

Alas, poor Yorick! I knew him, Horatio, a fellow of infinite jest, of most excellent fancy. He hath borne me on his back a thousand times, and now, how abhorred in my imagination it is! My gorge rises at it. Here hung those lips that I have kissed I know not how oft. —Where be your gibes now? Your gambols? Your songs? Your flashes of merriment that were wont to set the table on a roar? Not one now to mock your own grinning? Quite chapfallen? Now get you to my lady’s chamber and tell her, let her paint an inch thick, to this favour she must come. Make her laugh at that.

 In Hamlet, Prince of Denmark, death is ever present. In his existential despair Hamlet cries out: "O that this too too solid flesh would melt, Thaw, and resolve itself into a dew! " However, decomposition is not so beautiful. Few things are as loathsome as a swollen, rotting cadaver – stinking and blue-black, with fractured abdomen and belching guts. Humans marvel at why a rotting carcass has be so weirdly disgusting. Decomposing corpses are far from being as common in the art as the dry, much more beautiful skeletons, from the Greek word for desiccated - σκελετός, skeletós.

If decaying bodies occur in the arts it is mainly as memento mori "remember that you are mortal." To scare people into realizing the need to take care of their lives and during their brevity not cause pain to others, this is achieved by depicting death as disgusting as possible. What can be more repulsive than a rotting, stinking carrion? In art, tomb sculptures presenting rotting carcasses are called transi, or as in Flanders, where they were relatively common in the sixteenth century - l'homme à moulons, "man eaten by worms".

In Buddhism the sight of rotting bodies may be used as a theme for meditation concerning the decay of everything, a means to realize that life is really an abomination. In the Satipatthana Sutta, originally written in Pali sometime around 20 BC, it is told how the Buddha instructed his disciples how to meditate in order to overcome their physical and mental limitations and thereby attain Nibbana:

This is the direct path for the purification of beings, for the overcoming of sorrow & lamentation, for the disappearance of pain & distress, for the attainment of the right method, & for the realization of Unbinding. 

The road away from the pain begins with meditation on the body's limitations and its repulsiveness:

And further, O bhikkhus [momks], a bhikkhu reflects on just this body hemmed by the skin and full of manifold impurity from the soles up, and from the top of the hair down, thinking thus: 'There are in this body hair of the head, hair of the body, nails, teeth, skin, flesh, fibrous threads (veins, nerves, sinews, tendons), bones, marrow, kidneys, heart, liver, pleura, spleen, lungs, contents of stomach, intestines, mesentery, feces, bile, phlegm, pus, blood, sweat, solid fat, tars, fat dissolved, saliva, mucus, synovic fluid, urine.

Everything will rot away in a disgustin and stinking manner:

Or again, as if he [the monk] were to see a corpse cast away in a charnel ground, picked at by crows, vultures, & hawks, by dogs, hyenas, & various other creatures... a skeleton smeared with flesh & blood, connected with tendons... a fleshless skeleton smeared with blood, connected with tendons... a skeleton without flesh or blood, connected with tendons... bones detached from their tendons, scattered in all directions — here a hand bone, there a foot bone, here a shin bone, there a thigh bone, here a hip bone, there a back bone, here a rib, there a breast bone, here a shoulder bone, there a neck bone, here a jaw bone, there a tooth, here a skull... the bones whitened, somewhat like the colour of shells... piled up, more than a year old... decomposed into a powder: He applies it to this very body, 'This body, too: Such is its nature, such is its future, such its unavoidable fate.'

As an aid in meditation on life´s brevity, its horrendous futility and the suffering of all creatures, a Buddhist monk could use images of decay, like a silk painting by the Japanese artist Kobayashi Eitaku, which in nine scenes presents the decay of the corpse of a courtesan.

But, what is left after this disgusting process? The skeleton. I must admit that after my youngest daughter studied forensic medicine, I do not find skeletons scary anymore. Now they can even give a rather beautiful and fascinating impression. They may even provide fascinating tales about a person's life. Teeth, worn joints, postures - every detail of a skeleton can tell you about an individual's diseases and toils, what s /he inherited of physical features and shortcomings, or what befall her/him during her/his long or short life span. How people died and where.

Skeletons are resistant, they are what is left below the surface of skin and muscles, something completely different from perishable meat and evaporating body fluids. The structure behind it all, the enclosed bones that carry the weight of our mortal lives. Within these bones reposes the marvelous human brain, behind the ribs´ lattice move the lungs and the heart, in the women's pelvic bones rest foetuses. Attached to the bones is the entire body's sophisticated communication network, with its blood vessels and nerves. A wonder of functionalism. Skeletons may seem daunting, but they are actually quite amazing. Something that may be perceived through the fascination emerging from da Vinci's drawings, or in the beautiful etchings of Vesalius's anatomy textbook.

In the world of art, skeletons do not only appear as images. All over Rome I find magnificent sculptural representations of skeletons and skulls. What is really a skeleton? It is made of lime, which is also the origin of marble; metamorphosed limestone.  A polished skull is thus really not so very different from a sculpture made of Carrara marble.

Some time ago I wandered around in the Basilica di Sant´Agostino not far from Piazza Navona. As so often before, I wanted to take a have look at Caravaggio's Madonna of Loreto, presenting her divine child to two kneeling pilgrims. When I see her I think of my art professor Aron Borelius´ comment that it must have been irritating for a priest officiating the Mass to have those dirty feet right in front of his face. Though, perhaps it was Caravaggio´s intention to make the priest, as he lifted up the chalice with the blood of Christ, to also rise his eyes from the everyday reality of dirt and toil towards the Madonna´s radiant, otherworldly beauty.

I strolled along in the church and ended up in front of Pietro Bracci´s grave monument to Cardinal Giuseppe Renato Imperiali. I had not noticed it before. However, since I had begun to think about skeletons and skulls I discovered, on each side of the Cardinal´s name plate, two magnificent, winged skulls.

It is like that in this magical city - everyday a new discovery and if you are on the trail of something, it pops up all the time. Now I find skeletons and skulls everywhere. A favourite of mine is Bernini's bronze skeleton at the grave monument of Pope Alexander VII in the Vatican, completed two years before the great master's death at the age of eighty-one. There Death hides his face while he is lifting up his hourglass, himself floating in the air under a heavy draping by the pope's feet.

On my way home after my visit to Sant´Agostino I passed by San Pietro in Vincoli to have a look at Michelangelo's statue of Moses. I had not done it in years. And what do I find there? Another fantastic marble skeleton, this time on the grave monument to Cardinal Cinizio Aldobrandini. I had not noticed that one before either.

Skeletons were also present during my time in France, a few years ago. For example, perhaps the most famous of all transi - Rene de Chalon´s flayed cadaver in the church of Saint-Etienne in the small town of Bar-le-Duc, south of Verdun. I ended up there because outside the town of Verdun I had seen the macabre monument at Le Mort Homme, The Dead Man, a 300 metres high hill from where the French troops could direct their artillery fire towards the German outposts. During March and April 1916 more than 100,000 Germans and French were killed during the Germans´ unsuccessful attempts to conquer that hill. Most of the time it was raining and many of the young men died while the abdomen swelled up on them after they mad with thirst had drank water poisoned by the many corpses.

The several metres high sculpture, which was erected in 1922 in memory of the insane battle, shows how Death with one hand lifts up his shroud to reveal his emaciated body. Over the other arm he carries a rolled up banner and on the base of the monument we read Ils n'ont pas passé They did not pass. An answer to the generals´ motto and orders: On ne passe pas! They shall not pass! I have visited the battlefield of Verdun three times and each time the weather has been raw, cold and rainy, as if a curse hangs over the entire area, reinforced by the poisoned earth itself. A hundred years ago it was churned by incessant bombardment, as corpses of hundreds of thousands dead, young were grinded into the black soil. While I stood there, alone in the pouring rain and biting wind, watching the monument it occurred to me that I had seen something similar before.

When I later had dinner in Verdun, I caught a glimpse of a picture on a postcard rack standing on the reception desk. It was the sculpture I had been thinking of, made by a certain Ligier Richier and to be found in the cathedral of Bar-le-Duc, a small town some thirty kilometres south of Verdun. Even if the rain continued unabated I ran out to my rental car, taking a chance that the church had not been closed yet. When I arrived at Bar-le-Duc at half past seven the clouds had dispersed, dusk was falling but to my great pleasure I found the church door open, it would be closed in fifteen minutes.

I was alone in the darkening church and behind a grill was René de Chalon, once Prince of Orange, in natural size, with his skin torn, exposing the ribs. He kept his heart high in the right hand, while he held the other against his empty chest. He looked triumphant. But why? With that terrible appearance? While I was standing there with my hands closed around the iron bars, I was deeply moved. The sculpture was indeed macabre, but it gave a strangely soothing impression. Remembered a Bible quote, I did not know from where, "Oh death, where is thy victory? Where, oh death, is thy sting?" It became increasingly dark, shadows fell dramatically over the dead René de Chalon. I winced as a voice behind me whispered: Il est temps d'aller maintenant. It's time to go now. As if death was calling upon me, but it was the church janitor who announced that he was about to close the church.

Death was also present in Paris. On some occasions I went to down into the catacombs, where bones and skulls are densely packed along the walls. The tunnel system is more than 300 kilometres in circumference and began to be develop during Roman times when limestone was broken down there. By the end of the eighteenth century it was assumed that infections and diseases spreading all over the town found their origin in the city's many cemeteries, it was decided that most of them had to be closed down and their skeletons were brought down into the mining tunnels.

In Paris I saw an exhibition at the Musée Mailliol - C'est la vie! Vanites the Caravage à Damien Hirst, That's life! Vanitas from Caravaggio to Damien Hirst. I went there partly because I hoped to see For the Love of God, a skull covered with 8,601 diamonds, the eight thousand six hundredth and first diamond is cut in a pear-shaped form and placed in the middle of the parietal bone. Maybe this object can be perceived as yet another example of kitschy exuberance, like so much else done by Damian Hirst, though it cannot be denied that the diamond encrusted skull in all its bizarre tastelessness, its vulgar unpleasantness, is an impressive comment on our pursue of luxury, our death captivated consumer society, with its ridiculously hyped art and fashion market, which conceals a glaring emptiness, injustice, pointless waste and dire poverty. This work of art is priced at fifty million pounds and it remains uncertain if it has been sold, or not. Well, there was no diamond encrusted skull to be seen at the Musée Mailliol, other than in the form of a three-dimensional image, but the exhibition was impressive, with its large number of depictions of skulls from Roman times to the present.

Before leaving Paris, I have to mention a few more skeletons. Mainly those in Galerie d'Anatomie et de comparée Paléontologie, Gallery of Comparative Anatomy and Paleontology, in the Jardin des Plantes, the Biological Garden not far from the street of Square Adanson where I lived during my time in Paris. Often I took an early morning jogging session in the Jardin des Plantes or sat reading on a bench in the shade of the tall trees. Sometimes I also visited Le Galerie d'Anatomie, a run-down place that had obviously not been refurbished since its opening in 1898. It consists of two huge galleries. Downstairs it is filled with skeletons of all conceivable beings, while the second floor houses prehistoric animals - dinosaurs, mammoths and giant Irish deer. I liked the remarkable uniqueness of the place and was seized by the skeletons´ beauty. Apart from the fact that they constitute the underpinning of the flesh, its firmness, there is also something fragile, something naked and exposed about these bones, particularly the human ones. Hard to describe - though there is maybe a pathetic naïvity, a fragile childishness in their naked state, their lack a protective cover of muscles, skin and hair.

I also come to think about the final chapter in Victor Hugo´s great Paris novel called Notre Dame de Paris since its main protagonist is the cathedral itself. What grabbed me when I read the novel as a kid was the tragic end, far from the Disney version. When Esmeralda has been executed and Claude Frollo plunged to his death, the kind-hearted, but terribly deformed Quasimodo disappears after having sobbed: "Oh, all that I have loved." The book's final chapter is entitled "Quasimodo´s Wedding":

… when they came to the cellar of Mounfaucon to fetch the corpse of Olivier le Dim, who had been hanged two days earlier and to whom Charles VIII had granted the favour of burial at Saint-Laurent, in better company, they found amongst all those hideous carcasses two skeletons, one of which was clasping the other in a  strange embrace. One of the two skeletons was that of a woman and still wore a few shreds of a robe of what must have been white material, while round its neck could be seen a necklace of margosa seeds, together with a little sachet, decorated with green glass beads, which lay open and empty. These objects were of such small value that the executioner had doubtless not wanted them. The second skeleton, which had enfolded the first in a tight embrace, was that of a man. They noticed that its spinal column was curved, that its head was between the shoulder-blades and that one leg was shorter than the other. But the vertebrae of the neck showed no fracture, and it had obviously not been hanged. The man to whom it had belonged must therefore have come there and have died there. When they tried to release him from the skeleton he was embracing, he crumbled into dust.

Quasimodo´s skeleton turned into dust, maybe an image of how odd he had always been, otherwise perhaps his bones had been preserved as a curiosity, like the skeleton of another gentle and misunderstood freak - Joseph Merrick, The Elephant Man, whose bones are still preserved at the Royal London Hospital, but have now, after years of public display, been relegated to the basement. At the hospital it has, however, been prepared a small exhibition of some of Merrick´s personal possessions.

I write this essay in our "studio", a garage we rent here in Rome and which we arranged so the first floor became a place for painting and the other a writer's den. It has been a grey and dreary day with creeping cold and incessant rain. I made a break and went down to the railway station for a late lunch, on my way there I encountered our friends Belén and Danilo and together we went to a bar to have a chat and cup of coffee. As so often happens when I am writing a blog post random conversations and events tend to connect to my track of thoughts.

Belén and Danilo had recently been to Naples and told me they had visited the Sansevero chapel and there they had marvelled at Giuseppe Sanmartino´s Il Cristo Velato, The Veiled Christ. Virtuously carved from a single block of marble we glimpse the body of Christ under a thin, transparent veil. When Belén and Danilo enthusiastically told me about the dexterously made sculpture I remembered a visit I had made to that chapel more than forty years ago, when I was stunned not only by Sanmartino´s masterpiece but also by others of the chapel´s strange marvels, of which some even lingered in my nightmares.

The chapel's creator, Raimondo di Sangro, was one of the many odd, legendary geniuses and charlatans who during the eighteenth century popped up here and there in Italy and among European royality, men like Casanova and Cagliostro. Like them Raimondo de Sangro was fascinated not only by enlightenment and science, but also by mysticism and alchemy. Like many alchemists he was pursuing the origin of life. His dream was to be able to, like Dr. Victor Frankenstein, bring the dead to life.

To better understand Raimondo di Sangro´s strange ideas it could maybe be appropriate to, for a short time enter into the eighteenth-century´s entangled world of Freemasons. The Masonic movement was a motley network of secret, up-scaled gentlemen's clubs that were spread all across Europe. Officially, Freemasonry originated in London in 1717, when The Grand Lodge of London united four different builders´ lodges. However, the history of Freemasonry is infinitely more complicated than that. It may suffice to state that in 1710 the great architect Christopher Wren was the grand master of a Masonic lodge that allowed wealthy men, who were neither draughtsmen, nor architects, to obtain membership. The original masonic lodges could be considered as a continuation of the medieval guild system, in which master builders through secret rituals were introduced to an exclusive, inner circle of particularly skilled building experts.

Soon an entire mythology developed around these societies, including legends surrounding the construction of the Solomon´s temple in Jerusalem. When the Masonic lodges were liberated from the guild system and became secret associations in their own right the mythmaking proliferated even more. Particularly influential became the so-called Scottish Rite which supplemented older rituals with wild speculations about freemasonry´s roots among Medieval chivalric military orders, in particular the Knights Templar, or more correctly - The Poor Fellow-Soldiers of Christ and of the Temple of Solomon.

During the 1700s, the core of the ideology of the members of most Masonic lodges became a quest for liberation from the 1600s religious intolerance, which had meant that governments´ had intervened to prevent individuals from seeking happiness, knowledge and experience on their own. Freemasonry came to be a part of the radical Enlightenment, though its strange rituals and the secrecy surrounding the meetings helped to conceal the true relationship. What Freemasonry basically was about was the establishment of a secular and enlightened way of thinking and behaving. Many lodges were exclusive, male communities, which members claimed to pursue the establishment of a more virtuous and just social system, liberated from religious dogmatism.

Protected by the secrecy of their lodges several “Masonic brothers” rejected Christian metaphysics´ most basic assumptions and formulated an entirely new approach to life and creation, based on scientific discoveries about how the nature actually worked. Speculations and philosophizing thrived within Freemasonry.  “Solidarity and honesty between men” was emphasized in the statutes of several lodges, meaning that the Masons tried to communicate their feelings through a straightforward language. Nothing should be uttered for "the sake of rhetoric". Overly eloquent niceties and contrived language were loathed and it was declared that the “brethren” had to communicate their feelings in such a way that it “revealed what their souls really felt.” All reference to perfunctory, customary and unproven truths was rejected, as well as hollow insincerity, something that certainly could have been a relief for military men, lawyers and courtiers.

Raimondo di Sangro, who was born in southern Italy in 1710 to an old noble family, was one of the founders of the first Freemasonic lodge of Naples. He was in many ways a brilliant man who spoke several languages ​​and understood many more (including Arabic and Hebrew). He was extremely well read and also a successful military man, inventor, scientist and alchemist. He invented an effective, easily transported cannon, a portable pump that could pump water to any height, a light source that provided light for several months in succession, multi-coloured fireworks, a carriage that through an ingenious paddle system could travel over land, as well as water, and a printing press that on the same sheet instantly could print several colours. However, through his science-based endeavours he sought above all life's secret. The ignition that sparked life. How could it be kept it alive? Was it possible to resurrect a dead organism, especially a human being?

Raimodo di Sangro was originally a wealthy person, later ruining himself through the construction of the Sansevero chapel. Before he spent his money on the chapel he built up an extensive library, while he corresponded with Freemasonic brethren from different parts of Europe, several of whom were influential scientists and thinkers. Almost all were wealthy. As examples of costs associated with Freemasonry lodges may be mentioned those in the Swedish towns of Gothenburg and Stockholm. Among their members they not only counted high ranking officers, lawyers and aristocrats, but also many academics, including several prominent disciples of the renown botanist  Carl Linnaeus and in the seaport city of Gothenburg - a large number of East Indiamen, especially the latter two groups had extensive international contacts and were important in both academia and politics.

Freemasons in Gothenburg, the trading port on the Swedish westcoast, had in 1759, four years after the founding of their lodge, over one hundred wealthy members. Of these 25 were employees at various superior positions of the Swedish East India Company and a further 28 were naval officers, most of whom had participated in the East India Company´s profitable voyages. Soon, the two groups amounted to more than 50 persons each. The admission fee was 100 silver thalers (approximately 1,900 USD in today´s currency) to be paid in advance and on top of that was an annual fee of 16 silver thalers (560 USD). A captain in the Swedish East India Company earned 100 silver thalers a month.

During the second half of the 1700s, there were Freemasonic lodges in every European nation and many of their members corresponded frequently with one another. a correspondence that certainly was an important source of Raimodo di Sangro´s speculations about and extensive experimentation concerning the origin of life. He concentrated mainly on the heart and circulatory function. Unfortunately, we do not know much about di Sangro´s research since his relatives after his death in 1771 destroyed Raimondo´s laboratory, burned his correspondence and quite a lot of his books. Even if he wrote many books and pamphlets, which he printed on his press, he unfortunately used several pseudonyms and his authorship is thus more or less unknown and open to speculation. All these precautions were justified. The Papal States had spies everywhere and they kept their eyes and ears open, constantly reporting about Masonic opposition to the Church's unyielding dogmas.

In 1751, Pope Benedict XIV issued the Bull Providas Romanorum Pontificum, which condemned the Freemasons and through this Bull several European rulers realized the Freemasonic lodges subversive activities and they were banned in several states. Charles VII of Naples followed the trend and although he closed the lodges in 1751, he changed his mind the year after. He was probably a Freemason himself, in any case Charles VII was a quite popular and considered to be an enlightened ruler. During his rule, several important trading offices were established in Naples by Ottomans, Swedes, Dutch and French, influential and frequent contacts with these nations stimulated the growth of Freemasonry.

When Charles VII in 1759 was succeeded by one of his sons, Ferdinand, by the Napolitanos called Re Nasone, King Big Nose, the monarchy's relations with the Freemasons gradually went sour and in 1781 the king forbade them. Long before that Raimondo di Sangro had already retreated into the anonymity of his alchemical laboratory and ibegun constructing his famous Chapel Sansevero. Something that cost him so much that he sometimes had to engage in petty crime. For several years he maintained, for example, extensive illegal gambling in his palace, which led to him being jailed and forced to spend several months in a dungeon in the town of Gaeta.

While Raimondo di Sangro devoted himself to alchemy, petty crime and a secretive cult of Isis, Osiris and Horus, the Neapolitan Freemasons were reorganized into various resistance cells, which later gave rise to the revolutionary Carbonari, charcoal burners, also called Forest Masons as they had their secret meetings in the countryside surrounding Naples. Carbonari later organized the resistance against Napoleon's invasion of Italy and their organization and ideas inspired similar resistance cells in several different locations in Europe. During the 1820s and 1830s they organised uprising in Naples, Milan, Paris, Vienna and Berlin, and they had a great importance for the leaders of the unification of Italy, with Garibaldi and Mazzini as prominent members.

Exactly, what were Raimondo di Sangro´s immortality experiments? Aside from speculation and macabre legends not much is known about them, though they have left some traces in the literature and especially in the Sansevero chapel. To trace some of the ideas we may assume that di Sangro in his library kept the writings of an important source of inspiration to modern science - Andrea Cisalpino (1519-1603). Cisalpino was like di Sangro interested in the origin of life. He worked as a lecturer at the University of Pisa; botanist, philosopher and scientist. To trace the order of creation and laws of nature he initiated the first plant systematisation since Antiquity and his theories inspired Carl Linnaeus. Cisalpino thoughts on blood circulation were also an important inspiration for the Englishman William Harvey (1578-1657), who finally discovered how it really worked.

William Harvey (1578 - 1657) enrolled in 1600 at the University of Padua, which was the contemporary European centre for anatomical research. During January-February every year famous scientists performed public autopsies in the city's large autopsy theatre. That they were carried out during these oarticular months depended on the fact that they were the coldest ones in Italy and the corpses did not rot so quickly.

Autopsies began at eight in the morning and lasted for three hours. The audience was elated and often drunk, it was carnival time and autopsies were by many considered as a macabre entertainment. An orchestra played throughout the event, since it was assumed that the mucis would have a calming effect on the audience. That anatomy studies attracted so much attention to the University of Parma were partly due to the fact that Vesalius had worked as an "anatomist" at that university and his lavishly illustrated anatomy book was used by doctors throughout Europe. Fifty years after the death of Vesalius his insights still attracted large numbers of “anatomists” to Padua, where the heritage of careful autopsies was  honoured by a large team of professionals who developed and documented increasingly sophisticated methods.

William Harvey was schooled in Galen´s (129-199 AD) classical anatomy and as a devout Christian he shared the Roman doctor´s belief that the mystery of life and the divine presence in a human were to be found in the heart. According to Galen's theories the "vital spirit" was present both in the air, as pneumat and in the liver, in the form of pneuma. Blood was created in the liver out of chyle, a milky fluid formed in the small intestine, when pneuma charged it with the body's inherent vitality, the peneuma. In the heart the blood mixed with nature's life force, penumat, which was pumped in from the lungs. The heart thus constituted the nexus between the divine and human spheres.

For more than a thousand years the Christian Church had taught that a person's entire life was enshrined in the heart, the body's meeting place with God's spirit. After our death we end up in the Judgement House where we have to open our hearts to God, who will read them all. In the Capella degli Scrovegni in Padua, we find a fresco by Giotto depicting how Charity lifts her heart towards God so he may read what is recorded within it. It is the same gesture as the one of René de Chalon´s rotting carcass in the Church of Bar-le-Duc. Neither René de Chalon, nor Charity are ashamed of displaying their hearts to God.

It was during anatomy lessons, through reading of the books by Andrea Cisalpino and the lectures he attended in Padua that William Harvey first sensed how blood circulation functioned. After his return to England he began to carry out dissections by himself and even vivisections on live animals. Harvey was finally able to map the entire blood circulation process and was furthermore capable proving its function through simple demonstrations when he blocked and opened veins with ligatures and finger pressure.

And now we come back to the Freemasons. During the seventeenth century Holland had become a haven for free thinkers. There were French Protestants, Huguenots, fleeing from Catholic fundamentalists, Englishmen on the run from Protestant fundamentalists and Jews fleeing from both Catholics and Protestants. From England and France came the Freemasons and they grew strong in the tolerant Netherlands. In Leiden we find the very influential Herman Boerhaave. He was hardly a Freemason, but a pious Christian. However, Boerhaave was also a pragmatist who had abandoned his theological studies to examine how disease processes unfold, how nature behaves if influenced by various diseases. Extremely cautiously he studied healing processes of various types of lesions, as well as he analysed changes in faeces and urine, applying the latest discoveries in physics and chemistry. Intellectuals from all over Europe soon flocked to be taught by Boerhaave, among many others - Carl Linnaeus.

To Boerhaave came the young French physician Julien Offray de La Mettrie (1709 - 1751), of almost the same age as Raimondo di Sangro and a Freemason as well. After his return from Holland La Mettrie began to apply Boerhaave´s teaching in his medical practice and when he was struck by a violent attack of fever and melancholy, La Mettrie understood that his psychological state could be traced to bodily ailments, and thus came to the conclusion that the brain and the nervous system were physical organs, which produced thoughts and feelings, just like other organs produced fluids and secretions.

Notions that he developed further in his controversial book L'Homme Machine, Man a Machine. According to La Mettrie Homo Sapiens is just another an animal species. Just like animals humans learn by imitation. We are made up of the same basic elements as the animals, the only difference is that these elements are organized in a different manner. It just happened that in humans random combinations of various traits have made it possible for us to think and act in a particular way. God does not exist, all existence is governed by the basic laws of universe and due to our superior brain humans we will soon be able to decipher these laws. The only philosophy worthy of any attention is an unbiased exploration of the nature that surrounds us and of which we are an integrated part.

Perhaps it was only natural for a committed Freemason and scientist like Raimondo di Sangro to occupy himself with the issue of reanimating dead organisms. Freemasonry did not only involve discussions about science and freedom of thought - in order to be admitted to the different degrees within the secretive lodges, of which the degrees of apprentice, fellow craftsman and Master Mason are present in every each lodge, though some of the “rites” may have up to ninety additional degrees. In order to pass from one degree to another it was necessary to undergo complicated initiation rites. Entrance rituals of the third degree – the Master level - revolved around the legend of Hiram Abiff, who was assumed to have been a master builder at the temple of Solomon and murdered since he refused to reveal the secrets of his guild. The initiation ritual consists of a magical staging of Hiram Abiff´s death and resurrection, resulting in the initiate´s acceptance into the realm of Master Masons.

In his alchemical laboratory Raimondo di Sangro, just like the hero of Mary Shelley's novel Frankenstein, or the modern Prometheus, busied himself with electrical and chemical experiments aimed at bringing dead organisms to new life. He was well aware of the speculations about animal magnetism and static electricity and before men as Alessandro Volta, Benjamin Franklin and Hans Christian Ørsted made their revolutionary discoveries about electricity, di Sangro had approached similar theories and solutions.

Raimondo di Sangro´s speculations were to a high degree influenced by a branch of Italian alchemy which was inspired by the Hermetism popularized by Marsilio Ficino who in the fifteenth century got access to a collection of manuscripts dealing with ideas revolving around a certain Hermes Trismegistos. These writings had been brought to Florence by Greek-speaking refugees from Constantinople, which was threatened by the onslaught of the Turks and finally fell into their hands in 1453. The Hermetic scriptures were based on ideas first written down in Egypt in the first century AD and contained a mixture of Neoplatonism and domestic Egyptian traditions about Thoth, god of wisdom. Hermes Trismegistus was perceived as a person and his teachings were assumed to be much older than those of Moses, Plato and Christ.

Much of the Hermetism was based on magical thinking, i.e. that you could through practical actions impact the world by applying the laws by which it is governed it. Someone who eagerly studied the Hermetic scriptures was Isaac Newton (1642 - 1727), deservedly and boundlessly admired by Raimondo di Sangro´s contemporaries.

Naples was the breeding ground for a revival of ancient Egyptian speculations about Isis´ awakening from the death of her husband, the fertility god Osiris. According to a popular tradition had Naples in Roman times, in connection with Italy´s close trading contacts with their homeland, been hosting a large group of Egyptians and the notorious Giuseppe Balsamo (1743-1795), born in Palermo and generally called Cagliostro, spread the doctrine of Egyptian wisdom through Freemasonic lodges all over Europe . Traces of such notions are apparent in Mozart's The Magic Flute in which, among other things, we may enjoy Sarastro´s magnificent aria O Isis und Osiris. Even before Cagliostro's influence Raimondo di Sangro had introduced Egyptian traits in Naple´s Freemasonry lodge, through his "ancient" Egyptian rite Memphis et Mizraïm.

Central to the myth of Isis and Osiris, which was told by the Greek-Roman author Plutarch (46-120 e.Kr), was how Osiris was killed by his brother Set and cut into thirteen pieces, which Set then spread all over Egypt. Osiris's wife Isis and his sister Nephthys managed to collect all the body parts, while Anubis and Thoth pieced them together and embalmed the body of Osiris. Isis managed to revive her husband, get pregnant with him and eventually gave birth to Horus who became ruler of Egypt, while Osiris became lord of the Underworld and sustainer of all life on earth.

Among other things, inspired by the myth about Osiris resurrection, Raimondo di Sangro experimented with dead matter and tried to identify life-giving forces. Like Harvey and La Mettrie di Sangro adopted the belief that the body was designed as a machine and that its life giving force was circulated around the body through the blood vessels. To understand how the system worked di Sangro hired Giuseppe Salerno, an "anatomist" from Palermo, to make two extremely detailed models of the cardiovascular system. A female and a male skeleton were covered with a meticulous and perfectly executed network of blood vessels and capillaries. A rumour spread that Raimondo, like in the novel Frankenstein, in different ways gathered body parts from deceased people. Like Isis and Thoth, he then stitched them together and tried to revive them through various chemical and electrical processes. It was also rumoured that the blood vessels of the two "human machines" he kept in his basement laboratory had been fabricated by the doctor Salerno by "metallizing" real veins and capillaries. However, as late as in 2008, a research team from the University College of London (UCL) found that the blood vessels of di Sangro´s “machines” were made of copper wire covered with coloured wax. The two macabre models are preserved in glass cases in a chamber below the Sansevero chapel in Naples and their grotesque appearance gave me several nightmares after I had seen them many years ago.

It is in the remarkable baroque chapel above the macabre “machines” that Giuseppe Sanmartino´s Veiled Christ can be admired. The veil through which one may clearly discern almost every detail of Christ´s body is so virtuously executed that people for a long time thought it was a real piece of cloth that Raimondo di Sangro had managed to “marmorize” through various chemical processes, as he in the basement had "metallized" real blood vessels. It has however been proven that Sanmartino chiselled the sculpture from a single block of marble.

While thinking about the Veiled Christ, I come back to the beginning of my essay - "the skull beneath the skin", the eternally indestructible hidden beneath perishable skin and flesh, like the dead Jesus under the thin veil that hides him, but by revealing most of his body  nevertheless suggests his presence. Like a veil hiding the truth about the secret of life. The resurrected Jesus will cast aside the shroud, just like science according to many Freemasons, would finally reveal the truth about everything.

Nevertheless, despite all his efforts Raimondo di Sangro was unable to solve the riddle about life´s origin and sustainability, though he managed to accomplish remarkable things - lasting works of art. To conclude this meandering journey through anatomy and mysticism, I write down some words I came across when we last year visited the Greek island of Kos, one of the destinations for desperate refugees fleeing from the Syrian hell. There I read an inscription near the tree under which the physician Hippocrates is said to have taught his students:

Life is short, and Art long; the crisis fleeting; experience perilous, and decision difficult.

Yet one more minor coincidence. When I came home today, my gaze fell upon a house plant Rose has placed by our front door. It is called Viper's Bowstring Hemp, or Mother-in-Law's Tongue, while its bionomial classification is Sansevieria trifasciata. Trifasciata means extended, about the genus Sansevieria I read that the name originally was coined by the Napolitano botanist Vincenzo Petagna as a tribute to his benefactor Pietro Antonio Sanseverino, Count of Chiaromonte, but that the name for "unknown reasons" was changed by Linnaeus´ disciple Carl Peter Thunberg and instead of alluding to Pietro Antonio Sanseverino the nameof the plant now pays homage to Raimondo di Sangro, Prince of San Severo.

I did not know why Thunberg wanted to pay tribute to Raimondo di Sangro, but when I looked up the Swedish botanist I found some coincidences with my essay. Thunberg was a Freemason and when he was in Holland he became acquainted with the Masonic brother Nicolaus Laurentius Burman, who had studied with Linnaeus in Uppsala. Thunberg was by Nicolaus Burman persuaded to become a medical doctor in the service of the Dutch East India Company, thus Thunberg was enabled to meticulously explore the flora of South Africa, Ceylon and especially Japan. Nicholas Burman's father, Johan Burman, who Thunberg also got to know, was one of Herman Boerhaave´s most respected disciples. As we have seen Boerhaave was the inspiration for the Freemason La Mettrie, whose books probably brought Raimondo di Sangro to his studies of the bloodstream and its connection with the origin of life. Maybe Thunberg's "unknown reason" to baptize the Mother-in-Law's Tongue to Sansevieria may be found somewhere in the mazes of Freemasonry?

However, the truth might be simpler than that. In an extensive article an Italian historian describes how Vincenzo Petagna in Naples had found the strange plant in the garden of Pietro Antonio Sanseverino, the count had received it from Ethiopia. In 1787, Petagna wrote "since I did not trust my ability to determine the plant, I sent a description and a piece of it to the brilliant Tunberg [sic] in Sweden and it was flattering for me when the Swedish botanist allowed me to identify and name a new species.". However, in his Flora Capensis, which Thunberg published in 1818, he had made a slight modification of the plant's Latin name, referring its name to the more famous Raimondo di Sangro, instead of to Pietro Antonio Sanseverino, at the same time Thunberg made himself appear as the discoverer of the strange plant. Vincenzo Petagna had then been dead for eight years.

Catello, Elio (2004) Giuseppe Sanmartino (1720-1793). Napoli, Electa, 2004. Eliot, T.S. (1977) Collected Poems 1909 - 1962. London: Faber & Faber. Galiano, Paolo Raimondo di Sangro - Rito di Memphis e Misraim https://www.memphismisraim.it/StonaiuoloAGGIUST.pdf  Holmes, Richard (2008) The Age of Wonder: How the Romantic Generation Discovered the Beauty and Terror of Science. London: Harper Press. Horne, Alistair (1993) The Price of Glory: Verdun 1916. London: Penguin Books. Hugo, Victor (2004) Notre-Dame of Paris. London: Penguin Classics. Jacob, Margaret C. (2006) The Radical Enlightenment Pantheists, Freemasons and Republicans. Lafayette, Louisiana: Cornerstone. Loiselle, Kenneth (2014) Brotherly Love: Freemasonry and Male Friendship in Enlightenment France. Ithaca, NY: Cornell University Press. Mangani, Roberto (2010) "La vera storia del nome Sansevieria", in Bulletino della Società Toscana di Orticultura, No. 2. Piedimonte, Antonio Emmanuele (2010) Raimondo di Sangro principe di Sansevero. La vita, le invenzioni, le opere, i libri, la Cappella, le leggende, i misteri. Napoli: Intra Moenia. Skuncke, Marie-Christine (2014) Carl Peter Thunberg – Botanist and Physician. Career-Building across the Oceans in the Eighteenth Century. Uppsala: Swedish Collegium for Advanced Studies. Thera, Soma (1981) The Way of Mindfulness: The Satipatthana Sutta and Its Commentary. Kandy, Sri Lanka: Buddhist Publication Society. Wellman, Kathleen (1992), La Mettrie. Medicine, Philosophy, and Enlightenment. Durham NC and London: Duke University Press. Wright, Thomas (2012) Circulation: William Harvey´s Revolutionary Idea. London: Chatto & Windus. Yates, Frances Amelia (2002) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. London and New York: Routledge.

Som jag ofta gör nu för tiden vaknade jag alldeles för tidigt och stapplade ut i badrummet. I det starka, elektriska ljuset avslöjade spegeln mina slitna, åldrade drag. Så detta var jag. Så såg jag ut. Allt djupare rynkor, infallna kinder, löst hängande skinn, skäggstubb. Sakta, men skoningslöst nerfallande ögonlock och ögonvrår är i färd med att dölja min gråblåa blick. Det irriterar mig att mungiporna på gamla mäns vis vänds neråt. Någon har sagt mig att jag börjar likna Marlon Brando i rollen som Gudfadern. Vet inte om det är smickrande, eller motsatsen. Under det hela finns min skalle, med sitt vita, hårda ben, opåverkad av tiden. Tänkte på T.S. Eliots dikt Whispers of Immortality, Odödlighetens viskningar:

Webster was much possessed by death          Webster var mycket besatt av döden

And saw the skull beneath the skin;                  Och såg skallen under huden;

And breastless creatures under ground            Och bröstlösa varelser under jorden

Leaned backward with a lipless grin.                 Bakåtlutade med ett läpplöst grin

Daffodil bulbs instead of balls                           Påskliljelökar istället för ögonglober

Stared from the sockets of the eyes!                Stirrade ur ögonhålorna!

He knew that thought clings round                   Han visste att tanken klamrar sig fast

dead limbs                                                        kring döda lemmar

Tightening its lusts and luxuries.                      Stramande åt dess drifter och överflöd.

Döskallen, sinnebild för dödsskräck, med sitt beständiga grin finns den där bakom förfallet, alltmedan kött och hud åldras och förändras. Den tycks hånle åt oss i förtid dömda varelser på vår vandring mot en obeveklig död. Döden besegrar allt. Som inskrifterna i kapuchinergravkamrarna här i Rom, med dess överflöd av snillrikt arrangerade skelettdelar, torrt konstaterar: ”Såsom vi nu är, kommer du också att vara”. Eller som när Hamlet i sin slitna, men vackra monolog säger:

Ack, stackars Yorick! – Jag kände honom. Horatio, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl. Han har väl tusen gånger burit mig på sin rygg och nu, vilken fasa för min inbillning. Jag äcklas av det. Här satt dessa läppar som jag kysst oräkneliga gånger. Var är nu dina stickrepliker, dina krumsprång, dina visor, dina blixtrande infall, som fick hela bordssällskapet att skratta? Nu har du ingenting att göra dig lustig över, hur fult du än grinar. Nu är du handfallen. Gå in i Drottningens sängkammare och säg henne att även om hon sminkar sig centimetertjockt så kommer hon ändå till slut att få denna din fysionomi. Få henne att skratta åt det.

I Hamlet, prins av Danmark är döden ständigt närvarande. I sin existentiella förtvivlan ropar Hamlet: ”O kunde detta alltför fasta kött få smälta, töa, lösas upp i dagg!”. Men, så vacker är inte förruttnelsen. Få ting är så vedervärdiga som ett uppsvullet, ruttnande kadaver – stinkande, blåsvart med sprucken buk och framvällande inälvor. Människor förundras över varför en människas övergång från kropp till skelett måste vara så osedvanligt vämjelig. Den ruttnande kroppen är långt ifrån så vanlig inom konsten som det torra, betydligt vackrare skelettet, ett ord som egentligen betyder ”uttorkat”, från grekiskans σκελετός, skeletós.

Förekommer ruttnande kroppar i konsten är det som memento mori, ”kom ihåg att du är dödlig”. För att skrämma människor till insikt om nödvändigheten av att ta vara på sitt liv och under dess korthet inte orsaka andra smärta så görs döden så motbjudande som möjligt. Vad är mer frånstötande än ett ruttnande, stinkande kadaver?  Inom konsten kallas gravskulpturer som framställer multnande kadaver för transi, eller som i Flandern, där de var relativt vanligt förekommande under femtonhundratalet – l´homme à moulons, ”man äten av maskar”.

Inom buddhismen kan åsynen av ruttnade kroppar användas för meditation över alltings förgängelse, över livets avskyvärdhet. I Satipatthana Suttan som antagligen skrevs ner på pali omkring 20 f.Kr. beskriver Buddha för sina lärjungar hur de bör meditera för att överkomma sina kroppsliga och själsliga begränsningar och därigenom uppnå Nibbana:

Detta är den omedelbara vägen för renandet av varelser, för att övervinna sorg och klagan, för avlägsnandet av smärta och lidande, för att finna den rätta metoden och förverkliga befrielsen.

Vägen bort från smärta inleds med meditation över kroppens begränsningar, dess ringa varaktighet och orena existens:

… en munk mediterar över hela denna kropp. Från fotsulorna till hjässan och ner igen är den omgiven av hud och fylld med orena, förgängliga ting: "I denna kropp finns huvudhår, kroppshår, naglar, tänder, hud, kött, senor, ben, benmärg, njurar, hjärta, lever, lungsäckar, mjälte, tjocktarm, tunntarm, anus, avföring, galla, slem, var, blod, svett, fett, tårar, saliv, slem och urin.”

Och allt detta kommer att ruttna bort på ett frånstötande och stinkande sätt:

Och om han [dvs en munk] skulle se ett lik bortslängt i ett bårhus – en människa som varit död en dag, två dagar, tre dagar - uppsvälld, askgrå, fylld med var, då skall han tillämpa dessa tankar på det kadavret. Sådan är kroppens natur, sådan är dess framtid, sådant dess oundvikliga öde [...] bortkastad, plockad och gnagd av kråkor, gamar, och hökar, av hundar, hyenor, och diverse andra varelser ... ett skelett sörjigt av kött och blod, sammanhållet av senor ... eller så har benen lossnat från sina senor och spritts i alla riktningar - här en hand, en fot, här ett skenben, där finns ett lårben, här höftbenet, här ett revben, där ett bröstben, ett skulderblad, ett halsben, ett käkben, en tand, här en skalle ... ben vitnande till färgen på ett äggskal ... uppstaplade, mer än ett år gamla ... eller nermalda till benmjöl: Betänk även det. Sådant är allt till sin natur, sådan är dess framtid, sådant dess oundvikliga öde.

Som hjälpmedel för meditation över livets korthet och alla varelsers lidande kunde en buddhistmunk använda sig av bilder av förruttnelse, exempelvis en framställning som japanen Kobayashi Eitakus sidenmålning, som i nio scener visar förruttnelsen av en kurtisans kropp.

Men, vad blir då kvar? Skelettet. Jag måste tillstå att efter det att min yngsta dotter studerat rättsmedicin finner jag inte skelett skrämmande. På mig ger de ett både vackert och fascinerande intryck. Förruttnelsens stank och vämjelighet har lämnat dem och rentvättade kan de berätta om en människas liv. Tänder, förslitna leder, hållning - varje detalj hos ett skelett kan berätta om en individs sjukdomar, arbete och slit, vad hon/han har ärvt för kroppsliga funktioner och tillkortakommande, eller vad som drabbat henne/honom under hennes/hans långa eller korta liv. Hur människor dog och var.

Skelett är beständiga, de är vad som finns kvar under ytan, något helt annat än förgängligt kött och bortdunstade kroppsvätskor. Strukturen bakom allt, benen som bär upp och innesluter våra förgängliga liv. Inom skallbenen finns människans förunderliga hjärna, bakom revbenens spjälverk rör sig lungor och hjärta, i kvinnornas bäckenben vilar foster. Benen är fäste för kroppens kommunikationsnätverk, för blodådror och nerver. Ett under av funktionalism.  Visst kan skeletten tyckas skrämmande, men egentligen är de vackra. Man förmärker fascinationen i da Vincis teckningar, eller i de vackra etsningarna i Vesalius anatomiska lärobok.

De vackra skeletten finns inte enbart som bilder. I Rom finner jag lite varstans magnifika framställningar av skelett och skallar. Vad är egentligen ett skelett? Det är skapat av kalk, som också är ursprunget till marmor. En putsad skalle är egentligen inte så väsensskild från en skulptur framställd i carraramarmor.

För en tid sedan strövade jag kring i Sant´Agostinobasilikan i närheten av Piazza Navona. Som så ofta förr ville jag ta en titt på Caravaggios Madonnan från Loreto, som håller upp sitt barn inför två knäböjande pilgrimer. När jag ser henne kommer jag att tänka på min konstprofessor Aron Borelius kommentar om att det måste ha varit irriterande för en präst att medan han förrättade nattvarden ha de där smutsiga fötterna mitt framför näsan. Men, kanske var det helt enkelt så att Caravaggio ville att prästen då han lyfte kalken också skulle lyfta blicken från det påtagliga och jordnära, från den fattige pilgrimens smutsiga fötter, upp mot Madonnans ljusomstrålade, utomjordiska skönhet.

Jag flanerade vidare i kyrkan och hamnade då framför Pietro Braccis monument över kardinalen Giuseppe Renato Imperiali. Det hade jag inte lagt märke till förut. Men, eftersom jag börjat fundera kring skelett och döskallar upptäckte jag på var sida om namnplattan två magnifika, bevingade döskallar.

Så är det i den här i staden – varje dag en ny upptäckt och har du väl kommit något på spåren dyker det upp hela tiden. Nu såg jag vackra skelett och döskallar lite varstans. En favorit är Berninis bronsskelett på gravmonument över påven Alexander VII i Vatikanen, avslutat två år före den store mästarens död vid åttioett års ålder. Döden döljer sitt ansikte alltmedan han svävande lyfter sitt timglas under den tunga draperingen vid påvens fötter.

På hemväg efter att ha varit i San Agostinokyrkan tittade jag in i San Pietro in Vincoli för att betrakta Michelangelos staty av Moses. Jag hade inte sett den på flera år. Och vad finner jag där? Ännu ett fantastiskt marmorskelett, denna gång på Kardinal Cinizio Aldobrandinis gravmonument. Det hade jag heller inte lagt märke till tidigare.

Skeletten fanns också under min tid i Frankrike. Exempelvis den kanske mest berömda av alla transi – René de Chalons flådda kadaver i kyrkan Saint-Étienne i den lilla staden Bar-le-Duc, söder om Verdun. Att jag hamnade där berodde på att jag utanför Verdun sett det makabra monumentet på Le Mort Homme. Den Döde Mannen, en 300 meter hög kulle varifrån fransmännen kunde dirigera sitt artilleri mot tyska posteringar. Under mars och april månad 1916 dog mer än 100 000 tyskar och fransmän under tyskarnas misslyckade försök att erövra den där kullen. Det mesta av tiden ösregnade det och många av männen dog medan buken svullnade upp på dem efter det att de galna av törst hade druckit vatten förgiftat av de många liken.

Den flera meter höga skulpturen som 1922 restes till minnet av den vansinniga bataljen visar hur Döden med ena handen för undan sin svepning för att blotta sin utmärglade kropp. Över den andra armen bär han en hoprullad fana och på sockeln till monumentet står Ils n'ont pas passé ”De passerade inte”. Ett svar på generalernas motto och order On ne passe pa pas! ”Ingen passerar”. Jag har varit tre gånger på slagfältet i Verdun och varje gång var det rått, kallt och regnigt, som om en förbannelse vilar över området, förstärkt av att själva jorden tycks vara förgiftad.  För hundra år sedan luckrades den upp av det oavbrutna bombardemanget, som i den svarta myllan malde ner liken efter hundratusentals döda unga män . Då jag i regnet och snålblåsten ensam betraktade monumentet tyckte jag mig ha sett något liknande tidigare.

Då jag senare åt middag inne i Verdun fick jag i ett vykortsställ syn på en bild av skulpturen jag tänkt på. Den hade gjorts av en viss Ligier Richier, som föddes år 1500 och fanns i en katedral i Bar-le-Duc, drygt tre mil söder om Verdun. Även om regnet öste ner sprang jag ut till hyrbilen och chansade på att kyrkan inte hade stängt. Då jag kom fram till Bar-le-Duc vid halv åtta-tiden hade molnen lättat, men skymningen föll och till min stora glädje fann jag kyrkporten stod öppen, den skulle stängas om en kvart.

Jag var ensam i den mörknande kyrkan och där bakom ett galler stod René de Chalon, en gång prins av Orange, i naturlig storlek, med huden söndersliten över sina blottade revben höll han sitt hjärta högt upp i högra handen, medan han höll den andra mot sin tomma bröstkorg. Han såg triumferande ut. Men varför? Med det förskräckliga utseendet? Medan jag stod där med händerna slutna kring gallerspjälorna blev jag djupt gripen. Skulpturen var förvisso makaber, men den gav underligt nog ett lugnande intryck. Mindes ett bibelcitat, jag visste inte varifrån: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” Det blev allt mörkare och skuggorna föll dramatiskt över den döde René de Chalon. Jag ryckte till när röst bakom mig viskade: Il est temps d'aller maintenant. ”Det är dags att gå nu.” Som om döden kallat mig, men det var kyrkvaktmästaren som meddelade att han skulle stänga kyrkan.

De döda fanns även i Paris. Vid ett par tillfällen var jag nere i katakomberna, där ben och skallar ligger tätt packade längs väggarna. Tunnelsystemet är mer än 300 kilometer i omkrets och började utvecklas redan under romartiden då man bröt kalksten därnere. När det vid slutet av sjuttonhundratalet misstänktes att smitta spreds från stadens många kyrkogårdar beslöt man att de flesta av dem skulle stängas och skeletten föras ner i gruvgångarna.

Jag såg en utställning på Musée Mailliol C'est la vie! Vanités de Caravage à Damien Hirst ”Det är livet! Vanitas från Caravaggio till Damien Hirst”. Jag gick dit bland annat för att jag hoppades få se For the Love of God, ”För Guds kärleks skull”, en döskalle täckt med 8 601 diamanter, den åttatusensexhundraförsta diamanten är skär och päronformad och placerad mitt på hjässbenet. Kanske är det föremålet ett exempel på smaklöst överdåd, som så mycket annat som Damian Hirst tar sig för, men det kan inte förnekas att i all sin bisarra smaklöshet, sin banala obehaglighet, utgör den diamantbesatta skallen en kommentar till vårt lyxinriktade, dödsfascinerade konsumtionssamhälle, med dess våldsamt upphaussade konst- och modemarknad, som döljer en skriande tomhet, orättvisor, meningslöst slöseri och fattigdom. Verket är prissatt till femtio miljoner engelska pund, alltså 600 miljoner svenska kronor och det är oklart om det har sålts. Nåväl, givetvis fanns inte diamantskallen på Musée Mailliol, annat än i form av en tredimensionell bild, men utställningen var imponerande med sin stora mängd framställningar av skallar från romartiden fram till idag.

Innan vi lämnar Paris vill jag nämna ytterligare några skelett. Främst Galerie d'Anatomie comparée et de Paléontologie, ”Galleriet för jämförande anatomi och paleontologi”, som ligger i Jardin des Plants, den biologiska trädgården inte långt från Square Adanson där jag bodde under min tid i Paris. Ofta tog jag tidigt på morgonen en joggingtur i Jardin des Plants eller satt och läste på en bänk i skuggan av de höga träden. Ibland besökte jag Le Galerie d'Anatomie, ett slitet ställe som uppenbarligen inte hade rustats upp sedan det öppnades 1898. Det består av två väldiga gallerier. Det på nedre våningen är fyllt med skelett från alla upptänkliga varelser, medan den andra våningen rymmer förhistoriska djur – dinosaurier, mammutar och jättehjortar. Även här greps jag av skelettens skönhet. Skapelsens stomme, fastheten, evigheten bakom det ruttnande köttet och alltings förgängelse. Samtidigt finns det något skört och naket över dessa skelett, inte minst de mänskliga. Det är svårt att beskriva den känsla de ger – kanske en slags patetisk naivitet, en skör barnslighet, möjligen för att de är så nakna. De saknar sitt skyddande hölje av muskler, hud och hår.

Tänker på slutkapitlet i den stora parisroman som på franska heter Notre-Dame de Paris, eftersom huvudpersonen är katedralen, men på svenska blev titeln Ringaren i Notre Dame. Vad som grep mig då jag som liten läste romanen var det tragiska slutet, fjärran från Disneyversionen. När Esmeralda hängts och Claude Frollo störtat mot sin död försvinner den godhjärtade, men ohyggligt vanskapte, Quasimodo efter ha snyftat: ”Ack, allt som jag har älskat”. Bokens sista kapitel bär titeln ”Quasimodos bröllop”:

Omkring två år eller arton månader efter de händelser som avslutar denna berättelse kom man för att i Montfaucons gravvalv leta rätt på liket efter Olivier le Daim, som hade blivit hängd två dagar tidigare men av Karl VIII blivit beskärd nåden att få begravas på Saint-Laurent-kyrkogården i bättre sällskap. Man fann då bland de hemska liken två skelett, av vilka det ena höll det andra omfamnat på ett egendomligt sätt. Det ena av de båda skeletten, som var av en kvinna, hade ännu kvar några flikar av ett tyg som hade varit vitt, och runt om sin hals ett halsband med en liten sidenpåse som var prydd med ett grönt glassmycke. Denna påse var öppen och tom. Det andra skelettet, som höll det förra tätt omfamnat var ett mansskelett. Man lade märke till att dess ryggrad var krokig, dess huvud nertryckt mellan skulderbladen och det ena benet kortare än det andra. Ryggraden var för övrigt inte bruten vid nacken, och han hade följaktligen inte blivit hängd. Den man som skelettet hade tillhört hade alltså kommit dit själv och dött där. När man ville ta loss det från det skelett som det omfamnade, föll det sönder till stoff.

Quasimodo blev till stoff, kanske en bild av hur apart han alltid varit, annars skulle kanske hans skelett ha bevarats som en kuriositet, som skelettet av ett annat milt och missförstått missfoster – Joseph Merrick, Elefantmannen, som fortfarande finns på Royal London Hospital, men det visas numera inte utan har förpassats till källaren. Man har dock iordningställt en liten utställning med några av hans personliga ägodelar.

Jag skiver den här essän i ”studion”, ett garage vi hyr här i Rom och som vi inrett så att första våningen har blivit en plats för att måla och den andra en ”skrivarstuga”. Det hade varit en grå och trist dag med kyla och ösregn. När det blev uppehåll gick jag ner till järnvägsstationen för en sen lunch, på vägen dit mötte jag våra vänner Belén och Danilo. Vi gick till en bar och drack kaffe tillsammans. Som så ofta sker när jag skriver på ett blogginlägg tycks slumpvisa samtal och händelser osökt koppla till mina tankespår.

Belén och Danilo hade nyligen varit i Neapel och berättade att de då bland annat besökt Sanseverokapellet och förundrats över Giuseppe Sanmartinos Il Cristo Velato, ”Den beslöjade Kristus”. Virtuost framhuggen ur ett marmorblock skymtas Kristi kropp under en tunn, genomskinlig slöja. När Belén och Danilo entusiastiskt berättade om den obegripligt skickligt gjorda skulpturen mindes jag mitt besök i kapellet för mer än fyrtio år sedan och då inte enbart Sanmartinos skulptur utan även andra av kapellets märkvärdigheter, av vilka en del har dröjt sig kvar, inte minst i form av mardrömmar.

Kapellets upphovsman, Raimondo di Sangro, var en av de många udda, mytomspunna genier och charltaner som under sjuttonhundratalet dyker upp lite varstans i Italien och vid de europeiska furstehusen, män som Casanova eller Cagliostro. Liksom de var Raimondo de Sangro fascinerad inte enbart av upplysning och naturvetenskap, utan också av mystik och alkemi. Som många alkemister sökte han efter livets ursprung. Hans dröm var att likt doktor Victor Frankenstein väcka de döda till liv.

För att bättre begripa Raimondo di Sangros tankegångar kanske det kan vara på sin plats att för en kort tid träda in i sjuttonhundratalets snåriga frimurarvärld. Frimurarrörelsen var ett brokigt närverk av hemliga, ytterst exklusiva herrklubbar som spred sig över hela Europa. Officiellt har frimureriet sitt ursprung i London 1717, då The Grand Lodge, Den Stora Logen, grundades genom att fyra olika byggnadsloger slogs samman. Men dess historia är oändligt mycket mer komplicerad än så. Det kan kanske räcka med att konstatera att 1710 var den store arkitekten Christopher Wren stormästare i i en frimurarloge i London. Den kunde betraktas som en forsättning av Medeltidens skråväsen då arkitektmästare genom hemliga riter invigdes i andra mästares krets. Snart utvecklades en hel mytologi kring dessa sällskap, bland annat baserad på legender kring konstruktionen av templet i Jerusalem som under sjuttonhundratalet, inom den så kallade skotska riten, kompletterades med en legend om att frimurarna hade varit inflytelserika inom de så kallade korsfararordnarna, speciellt tempelherreorden, Kristi och Salomos tempels fattiga riddare.

Under 1700-talet invigdes inflytelserika män utan någon koppling till arkiterktur och byggnadshantverk i logerna och kärnan i deras ideologi kom att bli ett krav på frigörelse från 1600-talets religiösa intolerans som hindrat den enskilde att själv söka lycka, kunskap och erfarenhet utan myndigheternas inblandning. Frimurarna kom att bli en del av den radikala upplysningsrörelsen, fast de underliga ritualerna och hemlighetsmakeriet kring deras sammankomster bidrog till att dölja det rätta förhållandet. Vad det i grunden handlade om var att upprätta en sekulariserad och av upplyst förnuft präglad, manlig gemenskap till mänsklighetens glädje och fromma.

I skydd av sina hemliga klubbar vägrade flera ordensbröder acceptera den kristna läran och förkastade den kristna metafysikens mest grundläggande antaganden, Det formulerades ett helt nytt tänkande baserat på nya upptäckter kring hur naturen i själva verket fungerade. Inom logerna spekulerades och filosoferades det flitigt. Man vinnlade sig om befrämja ”solidaritet och ärlighet mellan män”, något som betydde att klubbmedlemmarna försökte kommunicera sina känslor genom ett så enkelt och rättframt språk som möjligt. Inom statuterna för flera loger fanns det inskrivet att man skulle tillämpa en ”enkelhetens retorik” och undvika alltför vältaliga utsmyckningar av språket. Vid initiationsceremonier försäkrade ordensbröderna varandra att de skulle tilltala varandra på ett sådant sätt att det röjde vad själen kände. Allt falskt användande av slentrianmässig kutym och oprövade sanningar förkastades, något som säkerligen kunde kännas som en befrielse för den tidens miltärer, jurister och hovmän.

Raimondo di Sangro, som 1710 föddes i en gammal syditaliensk adelsätt, var en av grundarna av Neapels första frimurarloge. Han var en på många sätt genialisk man som talade flera språk och förstod ännu fler (bland annat arabiska och hebreiska). Han, var ytterst beläst och samtidigt en framgångsrik militär, uppfinnare, vetenskapsman och alkemist. Han uppfann en effektiv, lätttransporterad kanon, en bärbar pump som kunde pumpa upp vatten till vilken höjd som helst, en ljuskälla som avgav ljus flera månder i följd, mångfärgade fyrverkerier, en vagn som genom ett snillrikt paddelsysten kunde färdas över såväl land som vatten och en tryckpress som på samma ark omgående kunde trycka flera färger. Men, i sin vetenskapligt grundade strävan sökte han framför allt efter livets hemlighet. Hur tänds livsgnistan? Hur kan man hålla den vid liv? Är det möjligt att återuppväcka en död organism, främst en människokropp?

Raimodo di Sangro var till en början en förmögen person, med ruinerade sig sedermera genom byggandet av sitt kapell. Till en början spenderade han sina pengar på att bygga upp ett omfångsrikt bibliotek, medan han flitigt korreponderade med frimurarbröder på olika håll i Europa, av vilka flera var inflytelserika personer, vetenskapsmän och fritänkare. Så gott som samtliga var dessutom förmögna. Som exempel på kostnader i samband med frimureriet kan nämnas logerna i Göteborg och Stockholm. Som bland sina medlemmar inte enbart räknade högt uppsatta miltärer, jurister och aristokrater, utan även många akademiker, bland annat flera framstående linnélärjungar och i Göteborg dessutom ett stort antal ostindiefarare, speciellt de två senare grupperna hade omfattande internationella kontakter.

Frimurarlogen i Göteborg hade 1759, fyra år efter sitt grundande, över hundra medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar inom Ostindiska kompaniet och ytterligare 28 var sjöofficerare, av vilka de flesta hade deltagit i Ostindiska kompaniets resor. Snart uppgick de två grupperna till drygt 50 personer vardera. Inträdesavgiften var 100 daler silvermynt som skulle erläggas i förskott och därtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt.  En kapten i Ostindiska Kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden.

Under 1700-talets senare hälft fanns det frimurarloger i varje europeiskt land, de korresponderade flitigt med varandra och denna korrespondens var säkerligen en viktig källa för Raimodo di Sangros spekulerande och experimenterade kring livets ursprung. Han koncentrerade sig främst på hjärtats och blodomloppets funktion. Dessvärre vet vi inte så mycket om di Sangros studier eftersom hans släktingar efter hans död 1771 förstörde Raimondos laboratorium, brände hans korrespondens och en hel del av hans böcker. Visserligen skrev han många böcker och pamfletter, som han tryckte på sin press, men för det mesta använde han sig av olika pseudonymer. Alla dessa försiktighetsåtgärder var befogade. Påvestaten hade spioner överallt och de höll ögon och öron öppna för frimurarnas opposition mot kyrkans orubbliga dogmer.

1751 hade påven Benedict XIV genom bullan Providas Romanorum Pontificum fördömt frimurarna och flera europeiska regenter insåg genom bullan frimurarnas omstörtande verksamhet och förbjöd logerna. Karl VII av Neapel följde trenden och även han stängde frimurarlogerna, men året efter ändrade han sig. Kanske var även han frimurare? Karl VII var under alla förhållanden en populär regent och betraktades som en upplyst härskare. Under hans styre öppnades i Neapel handelskontor för ottomaner, svenskar, holländare och fransmän och täta kontakter med dessa nationer stimulerade frimureriets tillväxt.

Då Karl VII 1759 efterträddes av en av sina söner, Ferdinand, av napolitanerna kallad Re Nasone, Kung Stornäsa, försämrades monarkins relationer till frimurarna successivt och 1781 totalförbjöds deras verksamhet. Innan dess hade Raimondo di Sangro dragit sig tillbaka till anonymiteten i det alkemistiska laboratorium han inrett i källaren under sitt palats och även börjat konstruera sitt berömda kapell Sansevero. Något som kom att kosta honom så mycket att han emellanåt tvingades ägna sig åt en hel del ljusskygg verksamhet. Under flera år hade han exempelvis en omfattande illegal spelverksamhet i sitt palats, något som ledde till att han fängslades och tillbringade flera månader i en fängelsehåla i staden Gaeta.

Medan Raimondo di Sangro ägnade sig år alkemistiska experiment, småkriminalitet och en hemlig kult till Isis, Osiris och Horus, omorganiserade sig andra frimurare i olika motståndsceller, som senare gav upphov till de revolutionära Carbonari, kolarna, som också kallades skogsfrimurare eftersom de höll sina hemliga möten på landsbygden kring Neapel. Carbonari organiserade senare motståndet mot Napoleons invasion av Italien och deras organisation och idéer inspirerade liknande motståndsceller på flera olika platser i Europa. Under 1820 och 1830-talen var de verksamma under uppror i Neapel, Milano, Paris, Wien och Berlin och de fick stor betydelse för ledarna för Italiens enande.

Vari bestod då Raimodo di Sangros odödlighetsexperiment? Bortsett från spekulationer och makabra legender är inte mycket känt om dem, fast de har lämnat en del spår i litteraturen och framför allt i Sanseverokapellet. För att spåra en del av tankegångarna kan vi anta att di Sangro i sitt bibliotek hade skrifter av en viktig inspiratör för modern vetenskap - Andrea Cisalpino (1519-1603). Cisalpino var likt di Sangro inresserad av livets ursprung.  Han var verksam som föreläsare vid universitetet i Pisa; botaniker, filosof och naturvetare. För att komma skapelsens ordning och lagar på spåren inledde han den första växtsystematiken sedan Antiken och hans teorier inspirerade Carl von Linné. Cisalpinos tankar kring blodcirkulationen var också inspiration för engelsmannen William Harveys (1578-1657) upptäckt av hur den verkligen fungerade.

William Harvey (1578 – 1657) skrev år 1600 in sig vid universitet i Padua, som var dåtidens centrum för anatomisk forskning. Under januari till februari varje år utförde universitets berömda vetenskapsmän offentliga obduktioner i stadens stora obduktionsteater. Att de gjordes under de månderna berodde på att de var de kallaste i Italien och att liken därför inte ruttnade så snabbt. Obduktionerna inleddes klockan åtta på morgonen och pågick under tre timmar. Publiken var upprymd och ofta berusad, det var karnevalstider och obduktionerna uppfattades av många som en makaber underhållning. En orkester spelade under hela förställningen, eftersom det ansågs ha en lugnande inverkan på publiken. Att anatomistudier hade så stor betydelse i Padua berodde på att Vesalius varit verksam som ”antomist” vid universitetet och hans överdådigt illustrerade anatomibok användes av läkare över hela Europa och lockade fortfarande femtio år efter hans död stora skaror till Padua, där Vesalius insatser hedrades genom alltmer sofistikerade dissektionsmetoder.

Harvey som skolats i Galenos (129-199 e.Kr.) klassiska anatomi och dessutom var djupt troende kristen ansåg att livets gåta och den gudomliga närvaron i en människokropp stod att söka i hjärtat. Enligt Galenos teorier var ”livsanden” närvarande både i luften, som pneumat, och i levern, som pneuma. Blod skapades i levern genom att mjölksaft från matsmältningsorganen fick liv av peneuma, som tilsatte kroppens inneboende livskraft. I hjärtat blandades naturens livskraft som pumpades in genom lungorna med blodet, som fått sin livskraft genom levern. I hjärtat förenades därigenom det gudomliga med det mänskliga.

Under mer än tusen år ansåg den kristna kyrkan att en människas hela levnad fanns inskriven i hjärtat, kroppens mötesplats med Guds ande. Efter sin död kommer människan till Domens Hus där hon öppnar sitt hjärta och Gud läser vad det döljer. I Capella degli Scrovegni i Padua ser vi på en fresk av Giotto hur Välgörenheten lyfter sitt hjärta mot Gud, så att han kan läsa vad som står inskrivet i det. Det är samma gest som hos René de Chalons ruttnande kadaver i kyrkan i Bar-le-Duc. Varken René de Chalon eller Välgörenheten skäms alltså för att visa sina hjärtan för Gud.

Det var under anatomilektionerna i Padua och läsningen av Andrea Cisalpino som Harvey först anade hur blodcirkulationen verkligen fungerar. Genom att efter sin återkomst i England utföra egna dissektioner och experiment på djur kunde Harvey slutligen kartlägga hela blodcirkulationsförloppet och även bevisa dess funktion genom en enkel demonstration:

Om man snörper åt en arm måttligt sväller de ytliga venerna, medan artärpulsen ännu känns. Snörper man åt armen ytterligare försvinner även denna. Om en ven på en underarm tilltrycks med ett finger och man med ett annat finger stryker längs venen i riktning mot hjärtat blir venen tom på blod, och när sista fingret avlägsnas, rusar blodet tillbaka, men blott till den närmast perifert om detta finger belägna venklaffen. Släpper man så det första fingret, fylls venen med blod i riktning mot venklaffen.

För Harvey fortsatte dock hjärtat att vara den plats där det mänskliga möter det gudomliga och varifrån Guds livgivande ande förs ut i kroppen. Han kallade hjärtat för ”kroppens vårdnadshavare” och hävdade att dess rytm även bestämmer våra känslor. Genom experiment på ålar fann han att blodet hos ”kallblodiga djur” flyter trögare och att starka känslor hos männsikor får deras hjärtan att slå fortare, att blodet hettar kinder och spänner kroppens muskler.

Och nu kommer vi åter till frimurarna. Under sextomhundratalet hade Holland blivit en fristad för fritänkare. Dit kom franska protestanter, hugenotter, på flykt från katolska fundamentalister, engelsmän på flykt från fundamentalistiska protestanter och judar på flykt från både katoliker och protestanter. Från England och Frankrike kom även frimurare och de växte sig starka i det toleranta Holland. I Leiden fanns Herman Boerhaave. Han var knappast någon frimurare utan en djupt troende kristen, dock var han en pragmatiker som övergett sina teologiska studier för att istället undersöka hur sjukdomsförlopp utvecklar sig, hur naturen går tillväga vid sjukdomstillstånd. Han studerade sjukliga förändringar, bland annat genom noggrann analys av avföring och urin och vid sina studier tillämpade han de senaste rönen från fysik och kemi. Snart flockades intellektuella från hela Europa för att lära sig från Boerhaave, bland många andra Carl von Linné.

Till Boerhaave kom också den unge, franske läkaren Julien Offray de La Mettrie (1709 – 1751), nästan jämnårig med Raimondo di Sangro och frimurare även han. Efter sin återkomst från Holland började La Mettrie tillämpa Boerhaaves lärdomar inom sin läkarpraktik och när han själv drabbades av en våldsam attack av feber och melankoli förstod han att psykiska tillstånd kunde spåras till kroppsliga åkommor och kom därigenom till slutsatsen att hjärnan och nervsystemet i själva verket är fysiska organ som producerar tankar och känslor, precis som andra organ producerar vätskor och sekret.

Tankar som han vidareutvecklade i sin revolutionerande bok L'homme Machine, "Människan, en maskin". Enligt La Mettrie är människan en djurart och som djur lär vi oss genom imitation. Vi är uppbyggda av samma grundelement som djuren, den enda skillnaden är att dessa element är organiserade på olika sätt och hos människan har det slumpat sig så att kombinationen har gjort att vi tänker och agerar på ett speciellt sätt. Gud existerar inte, hela tillvaron styrs av gundläggande naturlagar som vi snart kommer att kunna dechiffrera. Den enda filosofi som är värd att uppmärksammas är ett neutralt utforskande av naturlagarna, utan något hänsynstagande till religioner och ideologier.

Kanske var det enbart naturligt för en övertygad frimurare och vetenskapsman som Raimondo di Sangro att sysselsätta sig med återuppståndelsens möjligheter. Den tidens frimureri ägnade sig inte enbart åt diskussioner kring vetenskap och tankefrihet, utan för att beredas tillträde till de olika graderna, av vilka lärling, medbroder och mästare fanns inom varje loge, var det nödvändigt att genomgå komplicerade initationsriter. Inträdesriterna för den tredje graden – mästargraden – kretsade kring en legend om Hiram Abiff, som skall ha varit en mästerbyggare vid Salomos tempel och som mördats då han vägrade avslöja sina skråhemlighter. Ritualen är en magisk iscensättning av Hiram Abiffs död och uppståndelse, där initianden framställer mästerbyggaren.  

I sitt alkemistiska laboratorium arbetade Raimondo di Sangro likt hjälten i Mary Wollenstonecaft Shelleys roman Frankenstein eller den moderne Prometheus, med elektriska och kemiska experiment som syftade att väcka döda organismer till nytt liv. Han var väl medveten om spekulationer kring animalisk magnetism och statisk elektricitet och innan män som Alessandro Volta, Benjamin Franklin och Hans Christian Ørsted hade gjort sina revolutionerande upptäckter kring elektiricitet närmade han sig di Sangro liknande teorier och lösningar.

Raimondo di Sangros spekulationer var även påverkade av den inom italiensk alkemi mycket livaktiga hermetismen som grundats när Marsilio Ficino på fjortonhundratalet populäriserade en samling manuskript som behandlade idéer kretsande kring Hermes Trismegitos. Dessa skrifter hade förts till Florens av grekisktalande flyktingar från Konstantinopel, som hotades av de anfallande turkarna och slutligen föll i deras händer 1453. Skrifterna grundade sig på tankegångar som först skrevs ner i Egypten under det första århundradet e.Kr. och som var en blandning av nyplatonism och inhemska egyptiska traditioner kring visdomsguden Thoth. Hermes Trismegistos uppfattades som en person och hans lära ansågs vara betydligt äldre än den som förmedlats av Moses, Platon och Kristus. 

Mycket inom hermetismen bygger på magiskt tänkande, det vill säga att genom praktiska handlingar påverka världen med hjälp av de grundlagar med vilka den styrs. Någon som ivrigt studerade de hermetiska skrifterna var Isaac Newton (1642 – 1727), välförtjänt och gränslöst beundrad av Raimondo di Sangros samtida.

Neapel var grogrunden för återupplivandet av forntida egyptiska spekulationer kring Isis uppväckande från döden av sin make, fruktbarhetsguden Osiris. Enligt en folklig tradition hade Neapel under romartiden, i samband med sina täta handelskontakter, hyst en stor grupp egyptier och genom den välkände Giuseppe Balsamo (1743-1795), född i Palermo och kallad Cagliostro, spreds läran om egyptisk visdom genom frimurarloger i hela Europa. Spåren av sådana tankar finns exemplevis i Mozarts opera Trollflöjten i vilken man bland annat kan avnjuta Sarastros magnifika aria O Isis und Osiris. Redan innan Cagliostros inflytande hade Raimondo di Sangro infört egyptiska drag i Neapels frimureri, genom sin ”forntida” egyptiska rit Memphis e Misraïm.

Centralt i myten om Isis och Osiris, som berättades av den romersk-gerkiska författaren Plutarchos (46-120 e.Kr), var hur Osiris dödats av sin bror Set och styckats i tretton delar, som Set sedan spred över hela Egypten. Osiris hustru Isis och hans syster Neftys lyckades samla ihop alla bitarna. Anubis och Thoth sammanlänkade sedan kroppsdelarna och balsamerade Osiris kropp. Isis lyckades blåsa liv i sin make och bli gravid med honom, och födde Horus som blev härskare över Egypten, medan Osiris blev herre över underjorden och upprätthållare av allt liv på jorden.

Bland annat inspirerad av den myten började Raimondo di Sangro experimentera med död materia och livgivande krafter. Liksom Harvey och La Mettrie antog di Sangro att kroppen var konstruerad som en maskin vars livskraft genom blodcirkulationssytemet fördes till varje liten del av helheten. För att förstå hur systemet fungerade konstruerade di Sangro tillsammans med Giuseppe Salerno, en ”anatomist” från Palermo, två modeller av blodomloppet. Ett kvinnligt och ett manligt skelett täcktes med ett minutiöst och perfekt utfört nätverk av blodkärl och kapillärer. Ett rykte spred sig snabbt att Raimondo, likt romanfiguren Frankenstein, på olika sätt samlade ihop kroppsdelar från avlidna människor. Likt Isis och Thoth försökte han sedan förena dem och genom olika kemiska och elektriska processer få liv i dem. Det sades också att blodkärlen på de två ”mänskliga maskinerna” som han förvarade i sitt källarlaboratorium tillverkats genom att läkaren Salerno ”metalliserat” verkliga vener och kapillärer. Så sent som 2008 fann dock ett forskarteam från University College i London (UCL) att blodkärlen tillverkats av koppartråd täckta med färgad vax. De två makabra modellerna finns bevarade i glasmontrar i en kammare under Sanseveros kapell i Neapel och deras groteska utseende gav mig flera mardrömmar efter det att jag sett dem för flera år sedan.

Det är i det märkliga barockkapellet ovanför dem som man kan beundra Giuseppe Sanmartinos Den beslöjade Kristus. Slöjan genom vilken man tydligt kan skönja vare detalj i Kristi kropp är så virituöst utförd att folk under långa tider trodde att det var ett verkligt tygstycke som Raimondo di Sangro genom olika kemiska processer hade lyckats ”marmorisera”, liksom han i källaren hade ”metalliserat” verkliga blodkärl. Det blev dock för länge sedan bevisat att Sanmartino högg sin skulptur ur ett enda marmorblock.

Vid betraktandet av den beslöjade Kristus kommer jag tillbaka till inledningen av min essä – ”skallen under huden”, hur det evigt oförstörbara döljer sig under förgänglig hud och kött, precis som den döde Jesus vilar under under tunn slöja som döljer honom, men likväl antyder hans närvaro. Likt en slöja som döljer sanningen om livets hemlighet. Slöjan som den återuppståndne Jesus kommer att kasta åt sidan, precis som vetenskapen, enligt många frimurare, slutligen skulle avslöja sanningen om sakernas verkliga tillstånd.

Men, trots all sin strävan fann aldrig Raimondo di Sangro gåtornas lösning, men han lyckades likväl åstadkomma märkliga ting – bestående konstverk. Som avslutning på denna irrande färd genom anatomi och mystik skriver jag ner några ord som jag såg när jag förra året besökte den grekiska ön Kos, till vilken i skrivande stund desperata flyktingar färdas från Syriens helveten i förtvivlade försök att nå tryggheten i Europa. Där läste jag en inskrift i närheten av ett träd under vilket läkaren Hippokrates sades ha undervisat sina elever:

Livet är kort, konsten är lång. Tillfället flyktigt, försöket farligt, omdömet svårt.

Förresten, enbart ännu ett litet sammanträffande. När jag kom hem idag föll min blick på en krukväxt vi har stående bredvid vår dörr. Den kallas Svärmors tunga och heter på latin Sansevieria trifasciata. ”Trifasciata” betyder förlängd, om artnamnet Sansevieria läser jag att beteckningen ursprungligen kom från den napolitanske biologen Vincenzo Petagna som en hyllning till sin välgörare Pietro Antonio Sanseverino, greve av Chiaromonte, men att namnet av ”okänd anledning” ändrades av linnélärjungen Carl Peter Thunberg för att istället hylla Raimondo di Sangro, hertig av San Severo.

Inte visste jag varför Thunberg ville hylla Raimondo di Sangro, men då jag slog upp hans namn fann jag flera märkliga beröringspunkter till min essä. Thunberg var frimurare och då han i Holland blev bekant med sin frimurarbroder Nicolaus Laurentius Burman, som studerat för Linné i Uppsala, övertalade denne honom att ta hyra som läkare på det Nederländska Ostindiska Kompaniets skepp och på så sätt blev Thunberg en mycket uppburen och noggrann utforskare av Sydafrikas, Ceylons och inte minst Japans flora. Nicolaus Burmans far, Johan Burman, som Thunberg också lärde känna, var en av Herman Boerhaaves främsta elever. Som vi sett var Boerhaave inspiratör för frimuraren La Mettrie, vars böcker antagligen förde Raimondo di Sangro till sina studier av blodomloppet och livets ursprung. Kanske går Thunbergs ”okända anledning” till att döpa Svärmors tunga till Sansevieria att finna i någonstans i frimureriets labyrinter?

Men sanningen kan vara enklare än så. I en omfattande artikel beskriver en italiensk historiker hur Petagna i Neapel hade funnit den märkliga växten i Pietro Antonio Sanseverinos trädgård, denne hade fått den från Etiopien. 1787 skrev Petagna ”eftersom jag misstrodde min egen förmåga att artbestämma växten sände jag en förklaring och en bit av den till den lysande Tunberg [sic] i Sverige och det var smickrande för mig då den svenske botanikern lät mig identifiera och namnge en helt ny art”. Men, i sin Flora Capensis, som Thunberg publicerade 1818, hade han gjort en smärre ändring av växtens latinska namn så att det kom att hänvisa till den betydligt mer välkände Raimondo di Sangro, istället för till Pietro Antonio Sanseverino, samtidigt framstod Thunberg som upptäckaren av den märkliga växten. Vincenzo Petagna hade då varit död i åtta år.

Berg, Olof P. Frimureriet bland Ostindiefararna https://www.frimurarorden.se/loger/tredje-fordelningen/elisabeth/historik/ostindiefararna Catello, Elio (2004) Giuseppe Sanmartino (1720-1793). Napoli, Electa, 2004. Eliot, T.S. (1977) Collected Poems 1909 - 1962. London: Faber & Faber. Galiano, Paolo Raimondo di Sangro - Rito di Memphis e Misraim https://www.memphismisraim.it/StonaiuoloAGGIUST.pdf Holmes, Richard (2008) The Age of Wonder: How the Romantic Generation Discovered the Beauty and Terror of Science. London: Harper Press. Horne, Alistair (1993) The Price of Glory: Verdun 1916. London: Penguin Books. Hugo, Victor (2002) Ringaren i Notre-Dame. Stockholm: Rabén och Sjögren. Jacob, Margaret C. (2006) The Radical Enlightenment Pantheists, Freemasons and Republicans. Lafayette, Louisiana: Cornerstone. Loiselle, Kenneth (2014) Brotherly Love: Freemasonry and Male Friendship in Enlightenment France. Ithaca, NY: Cornell University Press. Mangani, Roberto (2010) "La vera storia del nome Sansevieria", i Bulletino della Società Toscana di Orticultura, No. 2. Piedimonte, Antonio Emmanuele (2010) Raimondo di Sangro principe di Sansevero. La vita, le invenzioni, le opere, i libri, la Cappella, le leggende, i misteri. Napoli: Intra Moenia. Skuncke, Marie-Christine (2014) Carl Peter Thunberg – Botanist and Physician. Career-Building across the Oceans in the Eighteenth Century. Uppsala: Swedish Collegium for Advanced Studies. Thera, Soma (1981) The Way of Mindfulness: The Satipatthana Sutta and Its Commentary. Kandy, Sri Lanka: Buddhist Publication Society. Wellman, Kathleen (1992), La Mettrie. Medicine, Philosophy, and Enlightenment. Durham NC and London: Duke University Press. Wright, Thomas (2012) Circulation: William Harvey´s Revolutionary Idea. London: Chatto & Windus. Yates, Frances Amelia (2002) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. London and New York: Routledge.

The Olivoristas, most of whom live in villages along the border between the Dominican Republic and Haiti, believe that the peasant Olivorio Mateo, who in 1922 was shot by the US Marines, is God. A cult has grown up around Papá Liborio, as most call him, complete with rituals, legends and hymns. The Olivoristas are not centrally organized, their cult is concentrated around various charismatic leaders. Each group has developed its own variations of beliefs and rites. They have a variety of beautiful hymns sung as antiphonal, reflecting their worldview, some are prophetic, others are preaching, or being indications of  the devotees´ interaction with and reverence for Papá Liborio. One or two salves may even allude to legends and historical events related to the real Olivorio Mateo.

Olivorista hymns are called salves probably because of Salve Regina, “Hail Holy Queen”, one of the four Marian antiphones sung at different seasons of the Catholic liturgical calendar. There are several Olivorista salves celebrating Virgin Mary, though most of them have a different content. When I once asked Julián Ramos, who had been a personal friend of Olivorio Mateo, which was his favourite salve, he sang:

La Nalga de Maco sabe una cosa:

Cuidado quien dice que es profecía

cuando Colon lleve a Olivorio

a la Maguana en romería.

Which means something like: “The frog´s rear knows something: Beware of those who say it is a prophecy when Columbus takes Olivorio on pilgrimage to La Maguana." There was not much I understood of that, more than that La Maguana, or more precisely La Maguana Arriba, was Olivorio´s birthplace, where he owned a piece of land and which, because of a nearby source, was a place of worship for the entire district, even long before Columbus and his Spaniards appeared on the island. It was here the Olivoristas used to gather for celebrations around their leader, before they had been violently dispersed by both domestic and US troop units. From then on Olivorio and his most loyal supporters moved around as an armed guerrilla unit, from village to village in the Dominican Republic´s and Haiti´s inaccessible mountain regions.

When I asked Julián what the text meant he laughed and se hizo chivo "turned himself into a goat" the Dominican expression for making yourself more stupid than you actually are. Julián lied to me and explained that the Nalga de Maco was the frog's rump, and that Colon "was the great discoverer." When I suggested to him that his explanations turned the salve into pure rubbish. Julian Ramos then stated that for those who do not understand the deeper truths, they may appear as incomprehensible.

It was only when I in the archives in Washington D.C. had found US Marine reports from their pursuit of Olivorio and his men, that I realized that the Frog´s Rear was Nalga de Maco a 2 000 meters high mountain by the border to Haiti and that Columbus, Colon in Spanish, could possibly be the same person who the US reports described as Olivorio's right-hand man - Colén Cuevas.

When I after my visit to the United States came back to the San Juan Valley and once again interviewed people about Olivorio I found that several of my informants knew that Olivorio used to roam about in the area around Nalga de Maco, where he had several followers in the village of Río Limpio, which is situated close to the mountain and where it in the times of Olivorio lived many Haitians. From Río Limpio runs a path across the border into the neighbouring country. It was regularly frequented by smugglers and armed opponents to the US occupiers.

In a gorge on the other side of Nalga de Maco is the opening to a deep and holy cave, which contains several santos. These are stalagmites interpreted as different deities. People from all over the region flock to the vast cave system, carrying with them their palos, the big drums used in ceremonies, and in the light from torches and candles they dance in front of the saints, especially by a stalagmite called La Virgen de la Altagracia because it resembles the Virgin of the Highest Grace, protective Madonna of the Dominican Republic. They dress the stalagmite in blue robes. In the flickering candlelight is possible to discern signs that this is an ancient place of worship. Cave paintings adorn several rock walls, some of them faded almost beyond recognition. But some may still be discerned; trees, lizards, birds and various anthropomorphic creatures, especially birdlike shapes. It was the Taínos, the island's indigenous people who painted them. Most bird figures seem to depict the woodpecker Inrire Cahuvayal and we thus understand that the Taínos probably considered the cave, which the locals call La Iglesia, The Church, as one of the places from which the first people came forward.

When the Spaniards arrived in the island there lived approximately half a million Taínos, but war, slavery, mistreatment and above all smallpox had in 1548 decimated them to less than five hundred individuals, soon they had disappeared completely. They left behind their cave paintings, small sculptures and other objects that still can be found in caves, or in the soil. In a glass cabinet here in Rome we have a vomit spatula with an ornate effigy. It was used during the nausea that afflicted Taínos during rituals when they became high on hallucinogenic drugs.

They left some words as well, like canoe, hurricane, barbecue, hammock, tobacco, potato and maize, as well as some legends collected by the priest Ramon Pané, who accompanied Columbus on his second voyage to the island. The Italian discoverer ordered the priest to learn the native language and write down what the Indians believed in, so it would be easier to enslave them and convert them to Christianity. What Pané wrote might explain the woodpecker paintings in the Nalga de Maco cave:

They found a bird now called inrim, and in ancient times inrire cahuvayal, that is, a woodpecker, which bores holes in trees. Then, seizing those women without male or female genitals, they bound their hands and feet, and tied that bird to the body of each. The bird, thinking they were trees, began his accustomed work, pecking and hollowing out the place where women's genitals are wont to be. The Indians say that is the manner in which they acquired women, as told by their oldest men. As I wrote in haste and had not enough paper, I could not put everything where it belonged, yet I have made no mistake, for they believe everything that is written here. 

Taínos also gave Pané a reason to why they honoured the stalagmites:

From Cacibayagua [the name of a cave] came the majority of the people who settled the island. When they lived in that cave, they posted a guard at night, and they intrusted that charge to a man named Marocael [the culture hero of the Taínos]; they say that one day the sun carried him off because he was late in coming to the door. Seeing that the sun had carried away this man for neglecting his duties, they closed the door to him, and so he was changed into a stone near that door. They say that others who had gone fishing were caught by the sun and changed into the trees call jobos or myrobalans [mango trees].

According to the Taínos some trees had a soul and could thus be made into effigies and drums. This is the procedure they told to Pané:

They make the wooden cemies [deities] in this fashion. If a man walking along the way sees a tree moving its roots, he stops, filled with fear, and asks who it is. The tree replies, "Summon a buhuitihu [shaman], and he will tell you who I am." Then that man goes in search of a physician and tells him what he has seen. The sorcerer or warlock immediately runs toward that tree, sits down by it, and prepares a cohoba for it […] he rises, and pronounces all its titles as if it was a great lord, and says to it: "Tell me who you are and what you are doing here, and what you want of me and why you summoned me. Tell me if you want me to cut you down, and if you wish to come with me, and how you want me to carry you; for I shall build a house for you and endow it with land." Then that cemi or tree, becomes an idol or devil, tells him the shape in which it wants to be made.

Cohoba was a ceremony when grounded peas from the yopo tree were inhaled in a twin-nasal, Y-shaped pipe producing a psychedelic effect.

Even today palos, the holy drums of the Olivoristas, are made of tree trunks believed to have a life of their own. They are baptized, have a secret name and a specific personality.

Romilio Ventura, a controversial and legendary Olivorista leader, once told me that he often visited La Cueva, The Cave, where he meets with God. What he meant was probably that he felt the presence of El Gran Poder de Dios, The Great Power of God, a vital force that animates some people, animals and plants and is especially present in sources and caves, because they are in direct contact with Earth, where the power originates. For many, the San Juan Valley is like a blanket covering the abode of spirits and other vital forces. One peasant told me:

When the Spaniards came they killed and abused the Indians, who despite being peaceful and tranquil are the real owners of the land. To survive, they settled in the land below us, where they still live. Their power manifests itself in springs and in caves.

I believed I finally understood some of the "deeper meanings" of the strange salve Julián Ramos had sung, but it was probably more colloquial than mysterious. Could it simply mean that Olivorio and his men remained hidden in, or around, the cave under Nalga de Maco and the salve was sung as some kind of coded message to their loyal supporters in La Maguana? Thus could the phrase "Nalga de Maco knows something" mean that the cave under the mountain was hiding Olivorio and his men. "Beware of those who say it is a prophecy," meant you cannot believe those who say that Olivorio is dead, because "Colon brings Olivorio on pilgrimage to La Maguana", meaning that Colén Cuevas and Olivorio Mateo will appear in La Maguana Arriba, Olivorio´s native village, on Midsummer´s Eve when people from all over the region gather for annual fertility rites at the source in La Maguana, an event commonly known as La Romería de la Agüita.

When I after returning to Santo Domingo read a notice that a certain Mark Feedman, organic grower from an agricultural project in Río Limpio, would give a talk, I went there with the hope of meeting someone who could guide me to the Olivoristas in Río Limpio and through the mysterious landscape surrounding Nalga de Maco. The audience was a group of agronomists, a representative from the Ministry of Agriculture and several Anthroposophists, including three Swedes - a likable gentleman of my father's age named Arne Klingborg and two youngsters. They came from Järna, which proved to be the centre of the anthroposophist movement in Sweden. I did not know much about anthroposophist ideas, but I had read one or two things about the movement. In the seventies I had in Sweden also visited the recently founded Waldorf School in Lund, because a friend of mine had her son there.

I found the lecture somewhat too effervescent - Mark Feedman´s agricultural project could hardly be as wonderful as he described it. However, I also thought it could a possibility that I was prejudiced. To me it sometimes appear as if some Americans are a bit too energetic, cheerfully naive and overly self-confident, perhaps due to what my Italian friend Niki used to call their "over-vitaminized culture".

After the lecture I conversed with Arne Klingborg, a cordial and enthusiastic person. Klingborg was an artist, a convinced anthroposophist and he related his creative activities to Rudolf Steiner's ideas about colours. How the founder of anthroposophy had discovered a link between growth, colour and art. How each plant grows from a seed rooted in the black earth, and then develop their green leaves and the perfection in colourful flowers and fruit, all due to the life-giving warmth and light of the sun's cosmic energy:

The green leaves, in their form and thickness and in their greenness too, carry an earthly element, but they would not be green unless the cosmic force of the Sun were also living in them. And even more so when you come to the coloured flower; therein are living not only the cosmic forces of the Sun, but also the supplementary forces which the Sun-forces receive from the distant planets — Mars, Jupiter and Saturn. In this way we must look at all plant growth. Then, when we contemplate the rose, in its red colour we shall see the forces of Mars. Or when we look at the yellow sunflower — it is not quite rightly so called, it is called so on account of its form; as to its yellowness it should really be named the Jupiter-flower. For the force of Jupiter, supplementing the cosmic force of the Sun, brings forth the white or yellow colour in the flowers.

And much more in a similar vein all mixed into Steiner's imaginative brew of theosophy, occultism, Goethe's colour theory and natural science. His thoughts on colour and growth had a great significance for the Waldorf pedagogy, where up to the age of seven children are defined in accordance with warm and saturated red, violet and pink. At puberty they are being connected with stronger shades of yellow, green and blue, which after a few years turn into intensely pink, orange and grass green, to finally settle down into more subtle, pastel-like, warm shades of green, light brown and grey.

Admittedly, Klingborg did not express himself in such a fairly opaque manner, but I could nevertheless discern some of Steiner's notions while he spoke about the relationship between growth and colour, light and clarity. It was fascinating to listen to Klingborg when he explained how he devoted himself to painting and gardening and allowed these activities to cross-fertilize each other. I became even more interested when he told me that he had been a pupil of Isaac Grünewald, an influential Swedish artist who in his turn had been a pupil of Henri Matisse and written an excellent book about his mentor.

I had for some incomprehensible reason recently read a book about the German architect Bruno Taut and it turned out that Klingborg was very interested in Taut, especially in his way of combining colours with his imaginative architectural forms. We agreed that we would have lunch together the next day and that I would bring him the Taut book. Mark Feedman and the young Swedish couple would also be there. The next day it was agreed that the youngsters would rent a car and take me and Rose with them up to Río Limpio. Unfortunately was Arne Klingborg forced to go back to Sweden that same day.

Rose and I went early in the morning with the anthropologist couple young people up to Río Limpio, where we were warmly received by Mark Feedman and his wife Chela Lightchild. It was a typical Dominican village, with open and friendly people. It even appeared to be slightly more "developed" than other Dominican villages along the frontier with Haiti. There were several well-stocked colmados, small groceries/bars, a police station, a well-kept central square and some communal installations, among them a coffee roastery, which however was out of order. Maybe all this was due to the fact that Río Limpio once had been one of the border villages which the dictator Trujillo in the 1930s had planned to populate with immigrants - Jews, Japanese, Spaniards - to constitute a kind of "bulwark" against what his political propaganda depicted as harmful influences from Haiti, the source of “Gallo-African” promiscuity, barbarism and superstition.

What was a bit worrying, however, was that Mark Feedman, while he demonstrated his neat, but not particularly extensive, biodynamic cultivations, continually stressed his major contributions as a revolutionary organizer and inspirer. A lonely hands-on and enlightened man, who single-handedly worked in a backward part of the country. He talked about his grandiose plans, how they differed from the polluting, large-scale and locally insensitive aid projects that the Government and other NGOs devoted themselves to.

Rose who is a Dominican country girl, originating from a large and typical Dominican peasant family, did like me find it quite embarrassing when Feedman depicted the for us quite familiar Dominican countryside as a backward place. Our impression was not improved when we felt that Feedman obviously did not appreciate us talking freely and openly with the locals. Furthermore, he introduced us to a young man who was visiting him, doing reconnaissance for a German TV team. The German complained that he had not found any "sufficiently poor people to film." Certainly there is much misery and poverty in rural areas of the Dominican Republic, but people are far from being as awkward as Feedman apparently seemed to insinuate.

Nevertheless, Rose and I assumed that Río Limpio could be a sufficiently interesting place to spend some days in and jumped at Feed's generous offer for a week´s sojourn as guests at his biodynamic, experimental station, something which also meant that I, along with our friend Mats Lundahl, who would soon arrive in the island, could explore the areas around the village and maybe even find some old Olivoristas to interview. The same day we left with the anthroposophy youngsters, driving along the Haitian-Dominican border, sleeping over at a rundown hostel in the little town of Bánica, from where I remember the big tarantulas who lived behind a door and a woman´s night long wailing that could be heard through the thin walls.

A few weeks later, Mark Feedman came to see us in Santo Domingo and brought us up north with his pick-up. Rose and our four years old daughter Janna sat with Feedman in the front seat, while I and Mats sat on the flatbed. It was election times and we had put on baseball caps with the violet and yellow colours of the then very popular author and former president Juan Bosch's party El Partido de la Liberación Dominicana (PLD), something that made people honk and wave at us throughout the long journey.

Mats Lundahl, who had been Rose´s professor of Economics, is twelve years older than me and at the time we worked together on a book about Olivorio Mateo and socio-economic conditions in the Dominican Republic during the last century. We always have fun together and enjoyed our time on the truck, heading for new adventures.

We slept in Mark Feedman´s "guest cottage" - a large, round hut with a cone-shaped roof made of paja, straw. I, Rose and Janna slept in a bed on the ground floor, while Mats had to climb up a ladder to some kind of loft. From the rafters hung jute sacks with seed and there were also some of them stacked up behind Mats´ bed. The bags hung as they did so the rats could not get at them. As soon as the night fell, pitter-patter and wheezing was heard in the dark. Rats crawled along the rafters above us and ran back and forth over the bags behind Mats, gnawing and scurrying, he had a tough night.

The following day, Mark Feedman once again showed us his organic crops. His approach to gardening was based on Alan Chadwick´s "French, intensive, bio-dynamic method". It basically meant that the garden beds were raised and plants were densely planted to increase their growth capacity; sunlight, fertilization and soil moisture was utilized to the maximum, no chemicals or pesticides were added, everything was based on nature´s own produce and elaborated in the same place. All fertilization was based on composting and pests were battled through natural means. Feedman pointed out that he was engaged in culture - agriculture. Everything that grows and develops, like life itself, have to grow as part of its natural environment. It has to be organic.

He and his wife had for a few years been trained by Alan Chadwick on a collective farm that 1973 had been founded in Colevo, California. It was regarded as some kind of hippie community. However, the young people had earned the locals´ respect since they devoted themselves not to drugs and radical politics, but to hard work under the guidance of their culture hero Alan Chadwick, a wise master, but endowed with a violent temper.

Chadwick, who was born in 1909 in a noble English family, had since then worked as a captain of a minesweeper during World War II and a traveling Shakespeare actor in South Africa. All his life he had also been a dedicated gardener, an interest that eventually occupied him full time and he came to be considered as one of the great pioneers of organic farming. He was religiously inclined and when he became older he entered a Zen Buddhist community. Chadwick eloquently preached the doctrine that man must return to his origins, becoming an integrated part of nature and a considerate keeper of its gifts.

It was in South Africa that Alan Chadwick met countess Freya von Moltke, widow of Helmut von Moltke, who in his castle Kreisau in Poland had devoted himself to organic farming, before he had been drafted as an officer in the Wehrmacht. Profoundly shocked by his experiences on the Eastern Front he joined the Nazi opposition and was executed in January 1945.

Freya and Alan shared an interest in Rudolf Steiner's theories about gardening. In 1960, Freya chose to live with the historian and philosopher Eugen Rosenstock-Huessy and they moved to California. When the University of California in 1967 started a course in gardening, Freya suggested that Alan Chadwick could build up a bio-dynamic garden and supervise practical horticulture.

I knew nothing about that when we met Marc Feedman, but he talked constantly about Alan Chadwick and Rosenstock-Hussey. What he also did not got tired of was pointing out that he was a practical man, someone who was not afraid of getting his hands dirty. For him practical work was equal to philosophy and he quoted Rosenstock-Huessy who apparently had claimed that the brain is the only body part that does not produce new cells and hence would be a dead organ if not continuously stimulated by physical activities.

We began to be quite irritated by Feedman´s preaching. Especially his explanations of how Dominican peasants thought and acted, made Rose lose her patience. Mark Feedman also had an annoying habit of answering questions and objections by repeating: “I do not think so, I do know so.” He claimed that he trained peasants to become" barefoot agronomists” who would spread his gospel of organic farming throughout the country. Peasants would eventually come to him from the entire country to learn about organic farming.

The day after our restless night among the rats was the First of May and we had begun to understand that something was not quite right with Feedman´s agricultural collective. The peasants who worked for Feedman said they would rather not work on that particular day since it throughout the Dominican Republic was celebrated as the day of the labourers.  Feedman argued that that First of May was not celebrated in the US and it could therefore not be a day off. We understood then that the garden workers were employed, something that had not been clear before.

In the afternoon there was tuition in a "classroom", Chela Lighthild instructed the weary workers. On a blackboard, she drew with chalk a plant that grew out of the earth and the sun and the moon, then she launched one of the most muddled expositions I've ever heard - about how the sun, the moon and planets affected the Earth´s vegetation in different ways, something apparently along the lines of Steiner's more befuddled theories. The peasants listened intently. I wondered if they understood more than I did, i.e. – almost nothing. Feedman stood with crossed arms in the doorway, when he spotted that one of the audience had fallen asleep, he went over and pushed him awake.

After the lesson there was a scene in the courtyard. Someone said that they should not have been working at all during such a day, it had brought bad luck. One of the men had accidentally cut himself in the leg with a machete. The peasant who had fallen asleep during Chela´s lecture muttered to Mats and me that Feedman had withdrawn his daily payment, which apparently was the punishment for his lack of attention. Later that evening, Chela gave another lesson, this time it was about knitting to a group of women. Rose, who knows how to sew and knit perfectly well, was now thoroughly annoyed, not the least since Chela´s approach to knitting was exclusively theoretical, using the chalkboard for a theoretical review of the esoteric secrets of kitting. No one had touched any knitting needles during the hour that the lesson lasted. At our vegetarian supper Rose argued with Mark Feedman pointing out that she did not believe neither in him nor his project and left the following day with Janna. I do not remember how. I and Mats stayed on because we wanted to encounter Olivoristas.

Feedman wanted to keep me and Mats in his vicinity during the remaining week, something that meant that he did not want us to meet with any Olivoristas. Nevertheless, we managed to talk to a peasant who brought us to an old Olivorista, who lived on the hillside of Nalga de Maco. He told us the old man had known both Olivorio Mateo and one of his followers, José Popa, who in 1930 had been murdered by Trujillo's henchmen.

We had a long conversation with the old gentleman, who in spite of making himself into a goat gave us a wealth of interesting information.  He denied he had known anyone with name of Olivorio Mateo. He had never heard that there would be a cave under Nalga de Maco. Such "superstitions" did not interest him. When we pointed out that he had several palos and an altar inside his house, he asserted that he kept them "for the sake of the children".

However, there was no doubt that he was a convinced Olivorista. He made one mistake after another, got entangled in his own denials and to escape his web of unsustainable fabrications he began to tell us what “others” believed in and had told him. In the end, Mats and I had gently winded quite a lot of unique material out of him; about the area, Olivorista lore, smuggling routes and revelations about a living, popular religiosity. As we walked away, we asked the peasant who had brought us up there why the old man had been so reticent. Laughingly he replied that the old man had become upset by our unannounced visit and believed we were "two generals with pistols."

When we returned to Feedman´s farm, he had been waiting for us. He was furious, claiming that we, through our “self-indulgent behaviour”, could have jeopardized the future of "his project". Mark Feedman had his position and his reputation to think about and therefore he could not let us run around and talk to people he had not formally introduced us to.

When Mats and I later in the evening were alone in our rat infested abode we decided to leave. It seemed as if our dealings with Feedman jeopardized our attempts to make contact with Olivoristas. Moreover, Feedman was far too moody and his wife apparently up the creek. The anthroposophical lectures, considered in connection with her name - Chela Lightchild, indicated that she and her husband apparently had some hazy hippie background. Lightchild could hardly be her real name and I happened to know that chela was a Hindu term for a female disciple of a guru.

However, it turned out that Feedman owned the only car in the village and he refused us to take us back to Santo Domingo, or drop us off in a nearby town. He had decided to convince us that his project was truly excellent. There was a risk we could slander him. Mats was a professor at the Stockholm School of Economics and Feedman was negotiating Swedish support, especially from the Anthroposophists and various Swedish agricultural institutions, moreover he knew that I knew some key persons in Santo Domingo.

He drove us around in his pick-up, telling us about his time as a Peace Corps volunteer in various parts of Latin America, his time with Alan Chadwick and Rosenstock-Huessys philosophy. Rosenstock-Huessy had apparently been the inspiration for the founding of the US Peace Corps. Freedman told us how hard he struggled to gain support for his revolutionary farming ideas. He was disliked by the international aid establishment, which was opposed to his hands-on approach, unlike most others he had chosen to live and work among peasants and was fed up with aid agencies who generally were the obedient servants of a squandering consumer society.

Mark Feedman was probably, after all, a true idealist, but did nevertheless appear as slightly too blunt and clumsy to our taste. His imprudent statement that he used various organizations to “pump money” and his refusal to take up hitchhiking farmers irritated us. I had not seen anyone behave like that. If there was room on the flatbed it was in the Dominican countryside customary to pick-up pedestrians.

Another day of idleness had passed. In the evening, Mats and I brought the bottle of whiskey we had bought to give to my friend Father Reilly, the priest of San Juan de La Maguana and sneaked out to visit some peasants we had talked with during the day. Together we shared the contents of the bottle while they talked about how Mark Feedman often was in a bad mood and had dismissed several of those working for him. The gringo did not like that they spoke with people like Mats and me. Unfortunately, without a horse, mule or car it was difficult to get away from the village. We had to walk a few miles to get down to the main road, unless the policemen by the roadblock by the village entrance could drive us, but they were not there right now.

Mats and I had no other choice than rising before sunrise and cautiously sneak out of the village. We had come half way down to the main road when we heard Feedman´s pick-up and saw the dust cloud around it. We threw ourselves headlong into the ditch and breathed out as he drove past, without having discovered us. While we continued our walk we were constantly worried that he would come back, but we were lucky as soon as we came down to the main road and almost immediately hitched a ride with a group of soldiers and sat with them on the flatbed, while their pick-up drove down along the border. We were singing and drinking rum together with the soldiers, relieved after having been able to escape from Río Limpio and Feedman´s surveillance.

I came to write about my memories from Río Limpio since I had just read a book about Yanomami, an ethnic group living in a remote area of the Amazon jungle. While I studied history of religions in the mid-seventies Napoleon Chagnon´s book Yanomamö: The Fierce People was quite popular, as well as his accomplished films about this isolated group of people, where men fought fierce battles to master as many women as possible.

Chagnon´s theories were influenced by socio-biology, a view which explains social behaviour in accordance with the evolutionary benefits it may provide. Chagnon felt that Yanomami´s apparent isolation made it possible to detect ancient social behaviour among them, traits strengthening a human species' ability to survive in a harsh and demanding environment. In the case of Yanomami, in particular how strong men through fights and other forms of violence insured their ability to mate with as many appealing women as possible. Chagnon noted:

Not all organisms live permanently in socially organized groups. Why some do it is a fascinating question, one that cannot be explained by the social sciences. It is biological and evolutionary matter, so it falls outside the scope of this book, outside the scope of cultural anthropology. This does not mean, however, that anthropologists can ignore this question.

Many regarded Chagnon´s book as a useful counterweight to depictions of indigenous people as noble savages, in fact, they were just as wicked as "ordinary, civilized” people - if not even worse. They oppressed women, fought and betrayed one another and all this for their own personal gain. Chagnon despised desk anthropologists who had not, like him, really lived close to the people they wrote about:

We´ve all been on camping trips, but imagine the hygienic consequences of camping for about three years in the same small place with two hundred companions without sewers, running water, or garbage collection, and you get a sense of what daily life is like among the Yanomamö.

In those days it was probably few anthropology students who had not seen Chagnon´s films about Yanomami fighting with each other, getting high on hallucinogenic drugs and living close by and through a hostile nature. I could sometimes fantasize about how exciting it could have been as a sole Westerner to get to know a hitherto "non-contacted" tribe, learn its language and arrive at revolutionary insights.

Chagnon´s book soon gave rise to a wealth of "scientific" studies of the Yanomami, and a not insignificant number of romanticized descriptions of their fascinating way of life. A great success was the anthropologist Florina Donner´s New Age inspired story about her time with Yanomami - Shabono: A Visit to a Remote and Magical World in the South American Rainforest. It was eventually revealed that Donner had been in Los Angeles during the time she claimed to have be in the Amazon and large parts of her experiences were plagiarized from an Italian anthropologist´s interviews with Helena Varelo, who as a twelve years old girl in 1932 had been kidnapped by the Yanomami. Florinda Donner disappeared without a trace when her husband Carlos Castaneda, a legendary New Age writer, died in 1998. However, Helena Varelo was still alive when Patrick Tierney met her in 1996 with the Yanomami group she had returned to after for some years been living depressed at a mission station.

Patrick Tierney also met Yarima, a Yanomami lady who still spoke some English after being married to one of Chagnon´s assistants, and future adversary, and then lived for several years in New Jersey, before she left her husband and children to return to the Yanomami. As a contrast to Chagnon´s adrenaline fuelled depictions of Yanomami I may recommend David Good's emotional meetings with his mother Yarima, which began in 2013, after nineteen years of separation. a goog start would be a a CBS documentary From the Amazon to the Garden State https://www.youtune.com/watch?v=LI0-gyJdi6U

It seems hat Tierney, unlike Chagnon, whom he mercilessly attacks in his well-documented book Darkness in Eldorado, made an effort to present the Yanomami as individuals. By Chagnon it is easy to get the impression that he describes Yanomami only as types, although he learned their language and lived with them for more than seventeen months, and after that returned on several occasions. Tierney describes how Chagnon´s Yanamamö in fact, was not the "un-contacted" and isolated group they seem to be in his study.

Yanomami had already before Chagnon´s appearance among them in 1963, retreated from their original areas since lumber jacks and gold diggers had begun to trouble them. They had also been decimated by a violent smallpox epidemic and from missionaries and various developers received axes, household utensils and machetes. They were thus not some completely isolated human remnants, surviving in accordance with ancient traditions, but individuals whose traditional way of life was changing in a drastic manner. A destructive process, which according to Tierney, was exacerbated by Chagnon´s wanton intercourse with them.

Something which, among other things, meant that he got the Yanomami to face his camera while he staged regular battles and fights, hallucinatory rites, revealed tabooed bloodlines and names, making them sell information and even their blood for coveted weapons, utensils and machetes. Tierney claimed that the Yanomami never had been as “fierce” as Chagnon depicted them. In fact, they avoided conflict and had shirked from people they felt threatened by. Likewise, Chagnon´s claims about the numerous battles for control of women was largely exaggerated. Several of Tierney's accusations against Chagnon have not been corrobated and for several years a debate raged for and against him. A fairly unbiased summary, which primarily supports Chagnon´s assertions, is available by Ramsay (2013).

Chagnon was not alone in exploiting Yanomami for different purposes. There was, for example Chagnon´s ally, the French anthropologist Jacques Lizot, who lived with the Yanomami for 24 years, between 1968 and 1992, and published a comprehensive Yanomami dictionary, while he surrounded himself with and sexually exploited a court of Yanomami boys, whose services he paid with guns and metal tools.

On several occasions Chagnon returned with journalists, film makers, government officials and various developers, always bringing with him a big amount of goods. On one occasion, he arrived with a helicopter, which landed in the middle of the open space of a shabono, one of the Yanomami confined villages.

In a book Chagnon wrote in response to Tierney's attacks, the reader is told that although Chagnon sometimes ventured into the jungle, though always in company with native guides and abundant goods as gifts and disbursement, most of the time he lived with his family on James P. Barker´s mission station. The shabono whose inhabitants he studied so intensely had four years earlier at Barker's advice built their village close to his mission station. Chagnon lived in a roomy hut close to Barker´s house and his kids often played in the missionary´s enclosed garden, where he had a large hen house. In The Fierce People Chagnon nevertheless rarely mentions his missionary neighbour and the reader gets the impression that Chagnon lived as close to the “natural state” as a Westerner could possibly do.

That it was Barker who introduced the Yanomami Chagnon becomes clear at the beginning of The Fierce People. A description that it may be worthwhile to quote in its entirety, not the least as an example of one of the arrival stories that Marie Louis Pratt has analysed. She stated that an anthropologist´s description of his/her arrival to the people that will be an object for his/hers scientific observations, may serve as an indication of perceptions that will dominate the research.  Is the arrival description off-putting, the research findings will be framed in a negative manner, and vice versa.

Pratt's analysis is included in one of James Clifford's studies of anthropology as a kind of literary genre. He interprets anthropological studies as literary texts, finding that they seldom are “objective”, instead they are interpretations of other peoples´ reality, or as in Émile Zola´s famous definition of works of art “corners of nature seen through a temperament”.

Chagnon´s arrival story underscores Yanomami uniqueness, their physicality and menacing attitudes. Chagnon is and remains an outsider, a watcher, albeit a bold and enterprising one:enterprising one:

I had travelled in a small aluminium rowboat propelled by a large outboard motor for two and a half days, cramped in with several extra fifty-five-gallon gasoline barrels and two Venezuelan functionaries who worked for the Malarialogía, the Venezuelan malaria control service. They were headed to their tiny outpost in Yanomamö territory—two or three thatched huts. […]

We picked up a passenger at Tama Tama, James P. Barker, the first outsider to make a sustained, permanent contact with the Venezuelan Yanomamö in 1950. He had just returned from a year’s furlough in the United States, where I had briefly visited him in Chicago before we both left for Venezuela. […]

The excitement of meeting my first Yanomamö was almost unbearable as I duck-waddled through the low passage into the village clearing. I looked up and gasped when I saw a dozen burly, naked, sweaty, hideous men staring at us down the shafts of their drawn arrows! Immense wads of green tobacco were stuck between their lower teeth and lips making them look even more hideous, and strands of dark-green slime dripped or hung from their nostrils—strands so long that they clung to their pectoral muscles or drizzled down their chins.

We arrived at the village while the men were blowing a hallucinogenic drug up their noses. One of the side effects of the drug is a runny nose. The mucus is always saturated with the green powder and they usually let it run freely from their nostrils.

 My next discovery was that there were a dozen or so vicious, underfed dogs snapping at my legs, circling me as if I were to be their next meal. I just stood there holding my notebook, helpless and pathetic. Then the stench of the decaying vegetation and filth hit me and I almost got sick. I was horrified. [...] So much for my discovery that primitive man is not the picture of nobility and sanitation I had conceived him to be. 

Chagnon eventually participated in Yanomami´s hallucinogenic rituals, dressed like them and tried to represent himself as an intimidating and powerful shaman. However, he retained his distance and regarded Yanomami as a different group of people. In defence of his behaviour and research methods, forty-five years after his first contact with the Yanomami Chagnon wrote a book he called Noble Savages: My Life Among Two Dangerous Tribes _ Yanomamö and Anthropologists . He did not want to admit that he could have harmed any of them. He was himself a victim:

The damage done to me and my work by the false accusations in this book [Darkness in Eldorado] devastated my research career [Chagnon was already retired when Tierney's book was published], damaged my health, gravely distressed my family […] I was so overwhelmed by incessant calls from reporters during the first several weeks of the press coverage that early one morning in October 2000, I collapsed from all the stress and had to be hospitalized.

It has not been my intention to equate Chagnon´s self-indulgent behaviour with Mark Feedman´s considerably more modest and discreet efforts in Río Limpio. The suffering that Chagnon apparently caused several individuals had no counterpart in Río Limpio. On the contrary, Mark Feedman´s efforts were probably largely beneficial for the residents of the Dominican village and he has certainly also done something for the dissemination of organic farming in the Dominican Republic. The only similarity I may perceive between Chagnon and Feedman is an impression of their great confidence in themselves and their perceptions. Strangers who know best and tell others what is right or wrong - “I don't think so. I do know so.”

While I wrote the essay, I came to wonder what had happened to Mark Feedman and his project. I checked online and found that in Río Limpio was a project supported by Swedish Anthroposophists and I wrote a couple of lines to Mikko Tuononen, who heads the initiative. He sent me a very friendly reply in which he told me that he arrived in Rio Limpio in the autumn of 1986, and stayed there for seven years. At first, he worked with Mark Feedman and later on with the Working Group for Rural Development, a Swedish anthroposophical NGO in which Arne Klingborg was a board member until his death in 2006. Mark Feedman and his wife Chela left Río Limpio in the early nineties, having built up CREAR, which now serves as a kind of state-funded agricultural school. Mark and Chela live in New Mexico and the reasons for leaving Río Limpio was Feedman´s failing health and maybe also the fact that "the financing of the work might not have been so easy for him."

Mikko Tuonen wrote that I was very welcome to Rio Limpio and if I were to come by we could maybe coordinate our trips so we could meet there. Mikko lives in Finland, but visits Río Limpio every fall. I am tempted to accept his invitation.

Arrom, José Juan (1974) Relación acerca de las antigüedades de las Indias de fray Ramón Pané. México D. F: Ed. Siglo XXI. Biocca, Ettore (1965) Yanoáma: dal racconto di una donna rapita dagli Indi. Bari: Leonardo da Vinci. Chagnon, Napoleon A. (1977) Yąnomamö: The Fierce People. New York: Holt, Reinhart and Winston.  Chagnon, Napoleon A. (2013) Noble Savages: My Life Among Two Dangerous Tribes — The Yanomamö and the Anthropologists. New York: Simon and Schuster. Donner, Florinda (1982) Shabono: A Visit to a Remote and Magical World in the South American Rainforest. New York: Delacorte Press. Lee, Paul L. (2003) There is a Garden in the Mind: A Memoir of Alan Chadwick and the Organic Movement in California. Berkeley: North Atlantic Books. Lundius, Jan (1994) The Great Power of God in San Juan Valley: Syncretism and Messianism in the Dominican Republic. Stockholm: Almquist & Wiksell International. Oliver, José R. (2009). Caciques and Cemi Idols. The Web Spun by Taino Rulers between Hispaniola and Puerto Rico.  Tuscaloosa: University of Alabama Press. Pratt, Marie Louise (1986) “Fieldwork in Common Places”, in Clifford, James and Marcus, George E. (eds.) Writing Culture: The Poetics and Politics of Ethnography. Berkeley: University of California Press. Clifford, James (1988) The Predicament of Culture: Twentieth-Century Ethnography, Literature, and Art. Cambridge: Harvard University Press. Ramsay, Gordon (2013) "The Chagnon Controversy - What are the Issues, What´s as Stake, Where do We Stand?" https://embodiedknowledges.blogspot.it/2013/03/the-chagnon-controversy-what-are-issues.html Tierney, Patrick (2001) Darkness in El Dorado: How Scientists and Journalists Devastated the Amazon. New York: W.W. Norton. Steiner, Rudolf (2008) Spiritual Ecology: Reading the book of nature and reconnecting with the world. Forest Row: Rudolf Steiner Press.

Olivoristerna, av vilka de flesta bor i byar längs gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti, tror att bonden Olivorio Mateo, som 1922 blev skjuten av amerikanska trupper, är Gud. En kult har vuxit fram kring Papá Liborio, som de flesta kallar honom, komplett med riter, legender och hymner. Olivoristerna är inte centralt organiserade utan kulten koncentreras kring olika karismatiska ledare. Varje grupp har utvecklat egna varianter av tro och riter. De har en mängd vackra hymner som sjungs som växelsång.  De speglar deras världssyn, en del är profetiska, andra predikande, eller tecken på kontakt med och vördnad inför Papá Liborio. En och annan kan även anspela på legender och historiska händelser kopplade till den verklige Olivorio Mateo.

Hymnerna kallas salves antagligen på grund av Salve Regina "Var hälsad, Drottning", en av de katolska sånger som tillägnats Jungfru Maria. Det finns många olivoristasalves som hyllar Jungfrun, fast de flesta har ett annat innehåll. När jag en gång frågade Julián Ramos, som varit Olivorios vän då denne var livet, vilken som var den populäraste salven sjöng han:

La Nalga de Maco sabe una cosa:

Cuidado quien dice que es profecía

Cuando Colon lleve a Olivorio

a la Maguana en romería.

Något som betyder: ”Grodans Bak vet någonting: Se upp med den som säger att det är en profetia då Columbus tar med sig Olivorio på pilgrimsfärd till La Maguana.” Det var inte mycket jag begrep, mer än att La Maguana, eller mer exakt La Maguana Arriba, var Olivorios födelseplats där han ägt en jordplätt och som på grund av en närbelägen källa var en central kultplats för hela distriktet, även långt innan Columbus och hans spanjorer dök upp på ön. Det var här som olivoristerna brukade samlas till fester kring sin ledare, men efter det att de blivit våldsamt attackerade av både inhemska och amerikanska truppenheter hade olivoristerna skingrats. Olivorio och hans mest trogna anhängare rörde sig sedan som ett beväpnat gerillaförband från by till by i Dominikanska Republikens och Haitis svårtillgängliga bergstrakter.

Då jag frågade Julián vad texten betydde skrattade han och se hizo chivo ”gjorde sig till get” som är det dominikanska uttrycket för att göra sig dummare än vad man är. Ett annat vanligt uttryck för samma fenomen, som tycks finnas i hela Latinamerika, är underligt nog - hacerse sueco, ”göra sig svensk”. Han ljög alltså för mig och förklarade att Grodans Bak är grodans bakdel och att Columbus ”var den store upptäckaren”. Då jag antydde för honom att hans förklaring gjorde salven till rena rappakaljan svarade Julían Ramos att för den som inte förstår de djupare sanningarna framstår mycket som obegripligt.

Det var först när jag i arkiven i Washington fann de amerikanska truppernas rapporter från sin jakt på Olivorios män som jag förstod att Grodans Bak, Nalga de Maco, är ett 2 000 meter högt berg på gränsen till Haiti och att Columbus, Colon på spanska, möjligen kunde vara samma person som de amerikanska rapporterna beskrev som Olivorio´s right hand-man, Olivorios närmaste man – Colén Cuevas.

Då jag efter mitt besök i USA kom tillbaka till San Juan dalen nystade jag vidare och då jag återigen intervjuade folk om Olivorio fann jag snart att många visste att Olivorio hållit sig dold i trakterna kring Nalga de Maco, där han hade många kontakter i byn Río Limpio, som är belägen i närheten av berget och i vilken det på Olivorios tid bodde många haitier. Från Río Limpio löper en stig in över gränsen till grannlandet, den var frekventerad av smugglare och beväpnade motståndare till de amerikanska ockupationstrupperna.

I en klyfta på andra sidan Nalga de Maco finns öppningen till en djup och helig grotta som gömmer flera santos. Det rör sig stalagmiter som tolkas som olika gudomligheter. Folk från hela trakten vallfärdar till det väldiga grottsystemet, de bär med sig sina palos, de stora trummor som används vid ceremonierna och vid ljus- och fackelsken dansar de framför helgonen, speciellt framför en stalagmit som de gett namnet La Virgen de la Altgracia, eftersom den liknar Jungfrun av Den Högsta Nåden, som är den Dominikanska Republikens skyddande Madonna. Henne klär de i en blå mantel. I det fladdrande ljusskenet går det att urskilja tecknen på att detta är en urgammal kultplats. På flera klippväggar finns nämligen grottmålningar, av vilka en del har bleknat nästan till oigenkännlighet. Men flera går att urskilja; träd, ödlor, fåglar och olika antropomorfa varelser, speciellt fågelgestalter. Det är tainos, öns urinvånare som målat dem. De flesta fågelgestalterna tycks föreställa hackspetten Inrire Cahuvayal och vi förstår då att taínos antagligen betraktade grottan, som av traktens folk ofta kallas La Iglesia, Kyrkan, som en av de platser varifrån de första människorna trädde fram.

Då spanjorerna kom till ön bodde där uppskattningsvis en halv miljon taínos, men krig, slaveri och främst smittkoppor hade 1548 decimerat dem till mindre än femhundra individer och snart var de helt försvunna. De lämnade efter sig sina grottmålningar, små skulpturer och andra föremål som man fortfarande kan finna i grottor eller i jorden. I ett glasskåp här i Rom har vi en spyspatel med en utsirad gudabild. Den användes under det illamående som drabbade taínos då de i rituella sammanhang blev höga på hallucinogena  droger.

Det finns också några ord kvar efter dem, som kanot, orkan, barbecue, hammock och majs, samt en del legender som samlades in av prästen Ramón Pané, som följde med på Kolumbus på hans andra resa till ön. Den italienske upptäckaren gav prästen i uppdrag att lära sig infödingarnas språk och skriva ner vad de trodde på, så att det därigenom skulle bli lättare att förslava dem och omvända dem till kristendomen. Vad en taínoshaman berättade för Pané om sina förfäder kan möjligen förklara hackspettarnas närvaro i Nalga de Macos grotta:

De fångade den fågel som nu kallas inrim, och i forna tider inrire cahuvayal, det vill säga en hackspett, de som gör hål i träd. Sedan tog de dessa kvinnor, som varken hade manliga eller kvinnliga könsorgan, och band deras händer och fötter. Då de var bundna satte sig fågeln på kroppen till var och en av dem. Fågeln, som trodde de var träd, började sin vana trogen med sitt arbete och urholkade den plats där kvinnornas könsorgan nu är. Indianerna påstår att det var på det viset de fick sina kvinnor och att det har berättats för dem av deras äldste. Som jag skrev i all hast och inte hade tillräckligt med papper, kom inte allt på rätt plats, men jag har inte gjort några misstag, för de tror på allt som jag har skrivit ner här.

Taínos gav också Pané en orsak till varför de dyrkade stalagmiter:

Från Cacibajagua [namnet på en numera okänd grotta] kom majoriteten av de människor som är bosatta här på ön. Då de bodde i grottan ställde de på natten ut en vaktpost och den som fick den uppgiften var en man vid namn Marocael [Taínos kulturhjälte, som lärde dem jordbruk och fiske]. De säger att en dag försinkade solen honom och han kom försenad till grottöppningen. De trodde att solen fört bort den där mannen, att han försummat sina plikter, de stängde därför dörren för honom och han förvandlades till en stenstod nära ingången. De säger också att andra som gett sig av för att fiska fångades av solen och förvandlades till de träd som kallas jobos eller myrobalanas [mangoträd].

Enligt Taínos hade vissa träd en själ och kunde därför göras om till gudabilder och trummor. Hur detta gick till berättade Pané:

De gör sina träcemies [gudomligheter] på följande sätt. Om en man kommer gående längs stigen och ser ett träd vars rötter rör sig, hejdar han sig i förskräckelse och frågar vem det är. Trädet svarar då "Kalla på en buhuitihu [shaman] och han kommer att berätta vem jag är." Mannen letar rätt på en medicinman och berättar för honom vad han sett. Trollkarlen går omedelbart till trädet, sätter sig vid det, och utför en cohoba  [...] han stiger upp och uttalar alla dess [trädets] titlar som om det vore en mäktig herre och ber det: "Säg mig vem du är och vad du gör här och vad du vill ha från mig och varför du kallade på mig. Berätta om du vill att jag skall hugga ner dig, om du vill följa med mig och hur du vill att jag ska bära dig; för jag tänker bygga ett hus åt dig och ge dig mark." Då berättar cemien, eller rättare sagt trädet, hur det skall bli en avgudabild eller djävul, det berättar för honom vilken form det vill ha.

Cohoba var en ceremoni då yopoträdets torkade och malda ärtor inhalerades genom ett y-format rör för att ge en psykedelisk effekt.

Även idag tillverkas palos, olivoristernas heliga trummor, av trädstammar som tros ha ett eget liv. De döps och anses ha ett hemligt namn och en specifik personlighet.

Romilio Ventura, en omstridd och legendarisk olivoristaledare, berättade för mig att han ofta besökte La Cueva, Grottan, eftersom han mötte Gud därinne. Vad han menade var antagligen att han kände närvaron av El Gran Poder de Dios, Gud Stora Kraft, en livskraft som många i San Juan dalen tror besjälar vissa människor, djur och växter och som är speciellt närvarande i källor och grottor, eftersom man där får kontakt med Jorden, där kraften har sitt ursprung. För många ligger San Juan dalen som ett täcke över ett annat landskap där andar och livskraft finns. En bonde berättade för mig:

Då spanjorerna kom, dödade och misshandlade de indianerna, som trots att de är fredliga och stillsamma är de verkliga ägarna till jorden. För att klara sig bosatte de sig under jorden och där lever de fortfarande. Deras kraft visar sig i källor och i grottor.

Jag trodde mig till slut begripa att den märkliga salven som Julían Ramos sjungit verkligen hade ”en djupare mening”, men antagligen mer påtaglig än mystisk. Kunde det helt enkelt vara så att Olivorio och hans män höll sig dolda i, eller vid grottan under Nalga de Maco och att salven sjöngs som ett slags kodat meddelande om att de var på väg till sina trogna anhängare i La Maguana? Alltså skulle då frasen ”Nalga de Maco vet något” kunna betyda att i grottan under berget gömde sig Olivorio och hans män. ”Se upp när någon säger att det är en profetia”, tro inte på de som säger att Olivorio är dödad, ty ”Colon för med sig Olivorio på pilgrimsfärd till La Maguna”, det vill säga att Colén Cuevas och Olivorio Mateo tillsammans kommer att dyka upp i La Maguana Arriba, Olivorios födelseby, på Midsommarafton då folk från hela trakten samlas för de årliga fruktbarhetsriterna vid källan i La Maguana, ett tillfälle som kallas La Romería de la Agüita.

När jag i Santo Domingo läste en notis om att en viss Mark Feedman, organisk odlare från ett jordbruksprojekt i Río Limpio, skulle hålla ett föredrag gick jag dit med hopp om att få en kontakt som kunde vägleda mig till någon som visste något om olivoristatraditionerna och det mystiska landskapet kring Nalga de Maco. Publiken var en grupp agronomer, en representant från Jordbruksministeriet och flera antroposofer, bland dem tre svenskar – en sympatisk herre i min fars ålder vid namn Arne Klingborg och två ungdomar. De kom från Järna, som visade sig vara centrum för den antroposofiska rörelsen i Sverige. Jag visste inte mycket om antroposofernas tankegångar, men en del hade jag läst. Jag hade också besökt den på sjuttiotalet nystartade Waldorfskolan i Lund, eftersom en av mina väninnor hade sin son där.

Jag tyckte föredraget var lite väl hurtfriskt – så fantastiskt som Mark Feedman beskrev sitt jordbruksprojekt kunde det väl knappast vara. Men, tänkte jag, det kunde hända att min åsikt berodde på att jag var fördomsfull. För mig framstår vissa amerikaner emellanåt som lite väl energiska, optimistiskt naiva och självsäkra, kanske beroende på vad min italienske vän Niki brukade kalla för deras ”övervitaminiserade kultur”.  

Efter föredraget kom jag i samspråk Arne Klingborg, en hjärtlig och entusiastisk person.  Klingborg var konstnär, övertygad antroposof och använde sig i sin konst av antroposofins grundare, Rudolf Steiners olika tankar om färg, hur han funnit samband mellan tillväxt, färg och konst. Hur varje planta växer upp från ett frö i den svarta jorden, för att sedan utveckla sina gröna blad och fullkomnas i färgrika blommor och frukter, allt genom inflytande från den livgivande värmen och ljuset från solens kosmiska energi:

De gröna bladen bär i form, tjocklek och i sin grönska ett jordiskt element, men de skulle inte vara gröna om inte solens kosmiska kraft bodde i dem. Och än mer så när det gäller den prunkande blomman; däri lever inte enbart de kosmiska krafterna från solen, utan även kompletterande krafter från avlägsna planeter - Mars, Jupiter och Saturnus. På detta sätt måste vi begrunda alla växters tillväxt. Rosen, i vars röda färg vi skönjer Mars krafter. Eller när vi ser den gula solrosen – ett inte helt korrekt namn, den borde kallas Jupiterblomman, ty Jupiter kompletterar solens kosmiska kraft, frambringar hos blommorna vita och gula färger […] Alltså det som lyser i blommans fägring verkar starkast i roten, ty de krafter som lever och finns i överflöd på andra planeter verkar som vi sett här nere i jordens mylla.

Mycket liknande blandades i Steiners fantasifulla brygd av teosofi, ockultism, Goethes färglära och naturvetenskap. Hans tankar om färg och växande har haft betydelse för waldorpedagogiken, där upptill sju års ålder barn definieras med varmt och mättat rött, violett och rosa. Vid puberteten sätts de i samband med starkare nyanser i gult, grönt och blått, som efter ett par år övergår i intensivt rosa, orange och gräsgrönt, för att slutligen lugna ner sig till mer subtila, pastellartade, varma nyanser av grönt, ljusbrunt och grått.

Visserligen uttryckte sig inte Klingborg på ett sådant för mig obegripligt och grumligt sätt, men nog kunde jag skönja Steiners tankar när han talade om sambandet mellan växande och färg, ljus och klarhet. Jag fascinerades när Klingborg berättade om hur han samtidigt ägnade sig åt måleri och trädgårdsodling och lät verksamheterna korsbefrukta varandra, än mer intresserad blev jag när han berättade att han varit elev till Isaac Grünewald.

Jag hade av någon obegriplig anledning läst en bok om den tyske arkitekten Bruno Taut och det visade sig att Klingborg var mycket intresserad av just Taut, speciellt hans användande av färg i förening med sina originella arkitekturformer. Vi kom överens om att vi skulle äta lunch nästa dag och att jag då skulle ge honom Tautboken. Även Mark Feedman och de två svenska ungdomarna var med på lunchen och vi kom överens om att ungdomarna nästa dag skulle hyra en bil för ta med sig mig och Rose till Río Limpio. Arne Klingborg var dessvärre tvungen att ta sig tillbaka till Sverige.

Rose och jag åkte tidigt på morgonen med de två antropologungdomarna upp till Río Limpio, där vi blev hjärtligt mottagna av Mark Feedman och hans fru Chela Lightchild. Det var en typisk dominikansk liten by, med öppna, trevliga männsikor, till och med lite mer ”utvecklad” än vad sådana ofta är, med flera välsorterade colmados, små affärer/barer, en polisstation, ett välskött litet torg och en hel del allmänna installationer, bland annat ett kafferosteri, som dock inte fungerade. Det berodde nog på att Río Limpio en gång varit en av de gränsbyar som diktatorn Trujillo på trettiotalet planerat att befolka med invandrare – judar, japaner, spanjorer – för att utgöra en slags ”buffert” mot vad som i hans politiska propaganda utmålades som det skadliga inflytandet från Haiti, källa till gallisk-afrikansk promiskuitet, barbari och vidskeplighet.

Vad som var lite oroande var dock att Mark Feedman, medan han förevisade sina välskötta, men inte speciellt omfattande biodynamiska odlingar, oavbrutet underströk sina stora insatser som revolutionerande organisatör och inspiratör En ensam hands-on, västerländsk upplysningsman som på egen hand arbetade i en efterbliven del av landet. Han talade om sina storstilade planer och hur de skilde sig från de miljöförstörande, storskaliga och lokalt okänsliga biståndsprojekten som staten och andra biståndsorganisationer ägnade sig.

Rose som kommer från landet, dotter i en stor, typisk dominikansk bondefamilj, fann liksom jag att det var besvärande när Feedman utmålade den för oss så välbekanta dominikanska landsbygden som ett efterblivet ställe. Intrycket blev inte bättre av att den PRmedvetne amerikanen uppenbarligen inte gillade att vi talade fritt och öppet med lokalbefolkningen. Han presenterade oss för en ung man som besökte honom och som gjorde research för ett tyskt TVteam. Tysken beklagade sig över att de inte funnit ”tillräckligt fattiga miljöer att filma”. Visst finns det mycket elände och fattigdom på landsbygden i Dominikanska Republiken, men folk är långt ifrån så aviga och bakom som Feedman tycktes insinuera.

Men, men, vi tyckte likväl att det var ett ganska spännande ställe och nappade på Feedmans generösa erbjudande om att vi under en veckas tid kunde få bo som gäster på hans biodynamiska experimentstation, något som innebar att jag tillsammans med vår vän Mats Lundahl, som snart skulle komma till ön, kunde utforska områdena kring byn och kanske även finna några olivorister att intervjua. Samma dag åkte vi vidare med antroposofungdomarna. Vi körde längs gränsen och sov över på ett muggigt hotell i Bánica, varifrån jag minns de stora tarantulaspindlarna som höll till bakom en dörr och en kvinna som genom de tunna väggarna hördes gråta hela natten.

Några veckor senare hämtade Mark Feedman oss i Santo Domingo med sin pick-up. Rose och vår fyraåriga dotter Janna satt med Feedman i framsätet, medan jag och Mats placerade oss på flaket. Det var valtider och vi hade på oss kepsar med de violetta och gula färgerna till den då mycket populäre författaren och före detta presidenten Juan Boschs parti El Partido de la Liberación Dominicana (PLD), något som gjorde att folk tutade och vinkade till oss under hela färden.

Mats Lundahl, som varit Rose professor i Nationalekonomi, är tolv år äldre än jag och vi arbetade då tillsammans med att skriva en bok om Olivorio Mateo och om förra seklets socio-ekonomiska förhållanden i Dominikanska Republiken. Vi har alltid trevligt tillsammans och njöt i fulla drag då vi där på flaket var på väg till nya äventyr.

Vi sov i Mark Feedmans ”gäststuga” - en stor, rund hydda med ett strutformat tak av paja, halm. Jag, Rose och Janna sov i en säng på nedre botten, medan Mats fick klättra upp för en stege till ett slags loft. Från takstolarna hängde jutesäckar med utsäde och det fanns även en del staplade uppe hos Mats. Att säckarna hängde som de gjorde var tydligen för att råttorna inte skulle komma åt dem. Så snart natten fallit hördes tassande och pipande i mörkret. Råttorna kröp längs takstolarna över oss och uppe hos Mats sprang de fram och tillbaka över säckarna och gnagde hål i dem, givetvis fick han det svårt med nattsömnen.

Dagen efter förevisade Mark Feedman oss sina organiska odlingar, baserade på Alan Chadwicks ”franska, intensiva, bio-dynamiska metod”. Den innebar i korthet att trädgårdssängarna var upphöjda och plantorna tättplanterade så att växtkraft, solbestrålning, gödsling och jordfuktighet utnyttjades maximalt, inga kemikalier tillsattes, all gödsling var baserad på kompostering. Feedman poängterade att han sysslade med kultur – agrikultur. Allt växande måste liksom livet vara organiskt baserat. Han och hustrun hade under ett par års tid utbildats vid Alan Chadwicks trädgårdskollektiv som 1973 hade grundats i Colevo, Kalifornien. Det betraktades då som ett slags hippiekollektiv, fast ungdomarna ägnade sig inte åt droger, utan åt hårt arbete vägledda av sin odlingsguru Alan Chadwick, en vis herre, men med ett våldsamt humör.

Chadwick, som var född 1909 i en adlig engelsk familj, hade efter ett förflutet som kapten för en minsvepare under Andra Världskriget och som kringresande shakespeareskådespelare i Sydafrika slagit sig på organisk trädgårdsodling och anses nu vara en av de stora föregångsmännen då det gäller biodynamisk odling. Han var något av en guru, som då han blev äldre var aktiv inom ett zenbuddhistiskt kollektiv. Han predikade vältaligt en lära om att människan måste återvända till sitt ursprung som en del av naturen och en hänsynsfull vårdare av dess gåvor.

Det var i Sydafrika som Alan Chadwick träffade grevinnan Freya von Moltke, änka efter Helmut von Moltke, som på sitt slott Kreisau i Polen ägnat sig åt organiskt jordbruk, men efter upplevelser på Östfronten blivit en aktiv motståndare till nazismen och avrättats i januari 1945. Freya och Alan delade ett intresse för Rudolf Steiners teorier om trädgårdsskötsel. 1960 levde Freya med historikern och filosofen Eugen Rosenstock-Huessy och de flyttade tillsammans till Kalifornien. Då University of California 1967 startade en kurs i trädgårdsskötsel föreslog Freya att Alan Chadwick skulle anlägga en bio-dynamisk trädgård och handleda praktisk hortikultur.

Det där visste jag ingenting om då vi träffade Marc Feedman, men han talade jämt och ständigt om Alan Chadwick och Rosenstock-Hussey. Vad han också poängterade var att han var en praktisk man, någon som inte var rädd för att få sina händer smutsiga. Att han byggt upp sin verksamhet på egen hand. Mark Feedman påstod att han inte var den som snackade och filosoferade i onödan. Filosofi var jordbruk och han citerade Rosenstock-Huessy som tydligen sagt att hjärnan är den enda kroppsdel som inte producerar nya celler och följaktligen skulle vara ett dött organ om den inte stimulerades av kroppslig verksamhet.

Vi började irriteras av Feedmans predikande. Speciellt hans förklaringar av hur dominikanska bönder tänkte och agerade fick Rose att förlora tålamodet. Mark Feedman hade dessutom den störande vanan att vid frågor eller invändningar från vår sida upprepa: I do not think so, I do know so. ”Jag tror inte att det är på det viset. Jag vet det verkligen.” Han påstod att han utbildade bönderna till att bli ”barfota agronomer” som skulle sprida hans budskap om organisk odling över hela landet. De skulle komma att söka sig till honom i allt större skaror.

Dagen efter vår oroliga natt bland råttorna var det den första maj och vi hade börjat förstå att det var något som inte stod riktigt rätt till. Bönderna som arbetade för Feedman sa att de helst inte ville arbeta eftersom det i hela Dominikanska Republiken var ”arbetarnas dag” och de borde vara lediga. Feedman konstaterade då att Första Maj inte firades i USA och att det därför inte kunde bli någon fridag. Vi förstod då att trädgårdsarbetarna var anställda, något som inte varit helt klart tidigare.

På eftermiddagen var det undervisning i ett ”klassrum” och det var Chela Lightchild som instruerade de trötta arbetarna. På en svart tavla ritade hon med krita en planta som växte upp ur jorden och en sol och en måne, sedan inledde hon en av de mest virriga utläggningar jag någonsin lyssnat till - om hur sol, måne och planeter påverkade växtligheten på olika sätt, något som tycktes vara helt i linje med Steiners mest virriga teorier. Bönderna lyssnade intensivt. Jag undrade om de begrep mer än jag, alltså – ingenting. Feedman stod med händerna i kors i dörröppningen och då han fick se att en av åhörarna hade somnat gick han fram och stötte till honom så att han vaknade.

Efter lektionen blev det ett uppträde på gårdsplanen. Någon sa att de inte skulle ha arbetat, det hade fört otur med sig, en av männen hade av misstag huggit sig i benet med en machete. Bonden som somnat under Chelas föreläsning muttrade till Mats och mig att Feedman hade dragit in hans dagsersättning, något som tydligen var straffet för bristande uppmärksamhet under hustruns föreläsningar. Senare på kvällen höll Chela ett föredrag om stickning för en grupp kvinnor. Rose som både syr och stickar alldeles utmärkt, blev nu ordentligt irriterad, inte minst därför att Chela åter använt den svarta tavlan för en teoretisk genomgång av stickningens hemligheter. Ingen hade rört någon stickning under den timme som genomgången varade. Vid vårt vegetariska kvällsmål skällde Rose ut Mark Feedman och konstaterade att hon varken trodde på honom eller hans projekt och lämnade dagen efter med Janna Río Limpio. Jag kommer inte ihåg hur. Jag och Mats stannade kvar eftersom vi ville söka rätt på olivorister.

Av någon anledning ville Feedman till varje pris att jag och Mats skulle stanna kvar hela veckan ut, men han ville, eller kunde inte föra oss till några olivorister. Dock lyckades jag och Mats genom några bönder få reda på att på Nalga de Macos sluttning levde en gammal olivorist som känt både Olivorio Mateo och en av hans efterföljare, José Popa, som 1930 hade mördats av Trujillos handgångna män.

Vi fick ett långt intressant samtal med den gamle mannen, som dock gjorde sig till get och nekade till att han känt till Olivorio. Han hade heller aldrig hört att det skulle finnas en grotta under Nalga de Maco. Sådan ”vidskepelse” intresserade honom inte. Då vi påpekade att han hade flera stora palos och ett altare inne i sitt hus, påstod han att det var ”för barnens skull”. Det var dock ingen tvekan om att han var övertygad olivorist, gång på gång försa han sig. Till slut hade Mats och jag försiktigt nystat ur honom en hel del upplysningar om områdets olivoristatraditioner, smuggelvägar och flera unika insikter om levande, folklig religiositet. 

När vi gick därifrån frågade vi bonden som fört oss dit upp varför den gamle mannen varit så förtegen. Han svarade skrattande att den gamle mannen blivit orolig och trott att vi var ”två generaler med pistoler”. Då vi kommit tillbaka till Feedmans farm väntade han på oss. Han var rasande och påstod att vi genom vårt självsvåldiga beteende hade kunnat äventyra hela ”hans projekt”. Mark Feedman hade sin ställning och sitt rykte att tänka på och kunde därför inte låta oss springa omkring och tala med vem som helst.

Då Mats och jag senare under kvällen samtalade med varandra beslutade vi oss för att ge oss av. Det verkade som om vårt samröre med Feedman äventyrade våra försök att få kontakt med olivorister. Dessutom var Feedman alldeles för lynnig och hans fru snurrig. De antroposofiska föreläsningarna i samband med hennes namn – Chela Lightchild, tydde på att hon tydligen, liksom maken hade någon flummig hippiebakgrund. Lightchild, Ljusbarn, kunde knappast var hennes riktiga namn och jag råkade veta att Chela var den hinduiska beteckningen på en kvinnlig lärjunge till en guru. Vi beslöt att ge oss av nästa dag.

Men, det visade sig att Feedman hade den enda bilen i byn och han ville absolut inte att vi skulle ta oss tillbaka till Santo Domingo. Han hade beslutat sig för att till varje pris övertyga oss om att hans projekt var alldeles utmärkt. Det fanns en risk att vi kunde förtala honom. Mats var professor vid Handelshögskolan i Stockholm och Feedman förhandlade om svenskt stöd, speciellt från antroposoferna och olika jordbruksinstitutioner, dessutom visste han att jag kände folk i Santo Domingo.

Han tog med oss i sin pick-up och körde oss runt medan han berättade om sin tid som fredskårist på olika håll i Latinamerika, sin tid hos Alan Chadwick och om Rosenstock-Huessys filosofi. Rosenstock-Huessy hade tydligen varit inspiratör till den amerikanska Peace Corps, fredskårens instiftande. Freedman berättade hur hårt han kämpat för att få stöd för sina revolutionerande odlingsidéer, men hur han motarbetats av det internationella biståndsetablissemanget som motsatt sig hans praktiska tillvägagångssätt - att han till skillnad från de flesta andra hade valt att bo och arbeta bland bönderna och att han begripit att andra biståndsorgan i allmänhet enbart gick konsumtionssamhällets ärenden.

Mark Feedman var kanske, trots allt, en sann idealist, men samtidigt lite väl burdus och klumpig för vår smak. Hans oförsiktiga uttalande om att han använde olika organisationer för att pumping money, pumpa upp pengar, och hans vägran att ta upp liftande bönder och låta dem fara med på flaket retade oss. Jag hade aldrig tidigare sett någon bete sig så. Om det fanns plats på flaket lät man på den dominikanska landsbygden alltid liftande fotgängare fara med. 

Det gick ännu en dag av inaktivitet och under natten beslöt jag och Mats oss för att smita iväg. Vi tog flaskan whiskey som vi köpt för att ge till min vän, Fader Reilly, prästen i San Juan de La Maguana, och smög ut för att hälsa på några bönder vi samtalat med under dagen. Tillsammans delade vi flaskans innehåll medan de berättade om hur Mark Feedman allt som oftast var på dåligt humör och hade avskedat flera av de som arbetat för honom. Att gringon inte gillade att de talade med folk som Mats och mig. Dessvärre var det svårt att ta sig från byn utan häst, mula eller bil. Vi måste till fots ta oss ner till huvudvägen, som låg någon mil därifrån, om inte poliserna vid posteringen vid byns entré kunde köra oss, men de var inte där just nu.

Mats och jag hade inget annat val än att innan soluppgången försiktigt smyga oss ut ur byn. Vi hade kommit halvvägs ner till huvudvägen då vi hörde Feemans pick-up och såg dammolnet omkring den. Vi kastade oss huvudstupa i diket och andades ut då han körde förbi, utan att ha upptäckt oss. Då vi fortsatte vår vandring var vi hela tiden oroliga för att han skulle komma tillbaka, men som tur var fick vi så fort vi kommit fram till huvudvägen lift med en grupp soldater och satt sedan med dem på flaket medan vi for ner längs gränsen, sjöng och drack rom, lättade efter att ha kunnat ta oss från Río Limpio och Mark Feedmans övervakning.

Att jag kom att skriva om mina minnen från Río Limpio berodde på att jag läste en bok om övergrepp mot Yamomami, en folkgrupp i Amazonas. Då jag på sjuttiotalet studerade religionshistoria var Napoleon Chagnons bok Yanomamö: The Fierce People mycket populär och likaså hans välgjorda filmer om en isolerad folkgrupp i det inre av Amazonas, där män utkämpade våldsamma strider för att behärska så många kvinnor som möjligt. Chagnons teorier ar påverkade av sociobiologi, en uppfattning som förklarar socialt beteende genom att undersöka vilka evolutionära fördelar det kan ge. Chagnon ansåg att yanamamös uppenbara isolering gjorde att man hos dem kunde studera tidiga sociala förhållanden som gick ut på att stärka en arts möjligheter för överlevnad i en hård och krävande omgivning. I yanamamös fall rörde det sig om hur starka män genom strid och våld försäkrade sig om att kunna para sig med så många kvinnor som möjligt. Chagnon konstaterade:

Inte alla organismer existerar i socialt organiserade grupper. Varför vissa gör det är en fascinerande fråga, men den förklaras inte av samhällsvetenskaperna. Det är en fråga inom ramen biologi och evolution och faller därför utanför innehållet i denna bok, utanför ramen för kulturantropologi. Men … detta betyder dock inte att antropologer kan ignorera den.

Många betraktade Chagnons bok som en nyttig motvikt mot skildringar av naturfolk som ädla vildar, i själva verket var det lika illa ställt med dem som med ”vanliga” civiliserade människor – om inte värre. De förtryckte kvinnor, slogs och svek varandra, allt för egen vinnings skull. Chagnon föraktade skrivbordsantropologer som inte likt honom verkligen levt nära folk som levde i ett ”primtivt tillstånd”:

Vi alla varit på campingsemester, men föreställ dig de hygieniska följderna av att campa i omkring tre år på samma begränsade plats tillsammans med två hundra följeslagare, utan avlopp, rinnande vatten, eller sophämtning, då kan du få en känsla av hur det dagliga livet är bland Yanomamö.

På sjuttiotalet var det var antagligen få antropologistudenter som inte sett Chagnons filmer om hur yanomami slogs med varandra, berusade sig på hallucinogena droger och levde nära och genom en ogästvänlig natur. Jag kunde ibland fantisera om hur spännande det vore att som ensam västerlänning ta sig till en ”icke kontaktad” stam, lära mig dess språk och komma fram till revolutionerande insikter.

Chagnons bok gav snart upphov till en mängd ”vetenskapliga” studier av yanomami och ett inte oansenligt antal romantiserande skildringar. En stor succé var antropologen Florina Donners New Ageinspirerade berättelse om sin tid hos yanomami - Shabono: En avlägsen och magisk värld i hjärtat av den sydamerikanska djungeln. Det avslöjades dock snart att Donner befunnit sig Los Angeles under den tid hon påstått sig vara i Amazonas och att stora delar av hennes upplevelser plagierats från en italiensk antropologs intervjuer med Helena Varelo, som tolv år gammal 1932 hade kidnappats av yanomami. Florinda Donner försvann spårlöst då hennes make Carlos Castaneda, en legendarisk författare och New Ageguru, dog 1998, men Helena Varelo levde fortfarande då Patrick Tierney träffade henne 1996 hos en yanomamigrupp hon återvänt till efter att ha vantrivts på en missionsstation.

Patrick Tierney träffade också Yarima som fortfarande talade en del engelska efter att varit gift med en av Chagnons assistenter, och sedermera ovän, och därefter bott flera år i New Jersey innan hon lämnade sin make och sina barn för att återvände till yanomami.  Som en kontrast till Chagnons adrenalinstinna skildringar av yanomami rekommenderas David Goods möten med min sin mor Yarima som inleddes 2013, efter nitton års separation. En bra början är ett CBS program From the Amazon to the Garden State.  https://www.youtube.com/watch?v=Ll0-gyJdi6U

Det verkar som om Tierney, till skillnad från Chagnon som han skoningslöst attackerar i sin väldokumenterade bok Darkness in Eldorado, anstränger sig för att presentera yanomami som individer. Hos Chagnon är det lätt att få intrycket att han beskriver yanomami enbart som typer, trots att han lärde sig deras språk och bodde tillsammans med dem i sjutton månader och efter det återvände vid flera tillfällen. Tierney beskriver hur Chagnons yanamamö i själva verket inte var den ”okontaktade”, isolerade grupp han beskriver dem som.

Yanomami hade i själva verket redan då Chagnon dök upp hos dem 1963 dragit sig undan från sina ursprungliga områden och de skogsskövlare och guldgrävare som besvärade dem. De hade decimerats av en våldsam smittkoppsepidemi och från missionärer och olika exploatörer hade de försetts med eftertraktade yxor och machetes. De var alltså inte några fullständigt isolerade människospillror som levde i enlighet med urgamla traditioner, utan individer vars traditionella levnadssätt var i färd med att förändras. En nedbrytande process som enligt Tierney förvärrades av Chagnons hänsynslösa umgänge med dem. Något som bland annat innebar att han fick yanomami att inför sin filmkamera iscensätta regelrätta strider och slagsmål, hallucinatoriska riter, avslöja tabubelagda blodsband och namn och sälja sitt blod för åtråvärda vapen, husgeråd och machetes. Tierney påstod att yanomami i själva verket aldrig varit så våldsamma som Chagnon framställde dem. I själva verket var de konflikträdda och hade genom tiderna dragit sig undan från människor de ansåg sig hotade av. Likaså var Chagnons påståenden om de talrika striderna kring kvinnor överdrivna och dåligt underbyggda. Flera av Tierneys anklagelser mot Chagnon har inte kunnat substansieras och under flera år rasade en debatt för och emot honom. En relativt klar sammanfattning, som främst stödjer Chagnon ges av Ramsay (2013).

Chagnon var inte ensam om att utnyttja yanomami för olika ändamål. Där fanns exempelvis också Chagnons lierade, den franske antropologen Jacques Lizot som levde med yanomami i 24 år, mellan 1968 och 1992, och som publicerade ett omfattande yanomamilexikon, samtidigt som han omgav sig med och sexuellt utnyttjade ett hov av yanomamipojkar, vars tjänster han betalade med vapen och metallverktyg. Chagnon återkom vid flera tillfällen med journalister, filmare, regeringstjänstemän och olika exploatörer, alltid med en mängd varor. Vid ett tillfälle anlände han med en helikopter, som landade mitt på den öppna platsen i en shabono, en av yanomamis kringgärdade byar.

Genom den självförsvarsbok som Chagnon skrev som svar på Tierneys attacker får läsaren reda på att även om Chagnon en och annan gång tog sig in i djungeln, dock alltid med infödda guider i sällskap och rikligt med varor som betalning, bodde han med sin familj på James P. Barkers missionstation. Den shabono vars invånare han så intensivt studerade hade fyra år tidigare på Barkers inrådan anlagts vid hans missionsstation. Chagnons barn lekte ofta i Barkers staketomgärdade trädgård, där han hade en stor hönsgård. I The Fierce People kallar Chagnon dock sin missionärsgranne Mr. Barker och vi får ingen uppfattning om att han befann sig i Chagnons närhet medan denne ”bodde så nära ´naturtillståndet´ som man kunde göra.”

Att det var Barker som introducerade Chagnon till yanomami står klart redan i början av The Fierce People. En skildring som det kan löna sig att citera i sin helhet, inte minst som exempel på en av de ankomstskildringar som Marie Louis Pratt har visat att man kan det går att analysera som indikation på hur skildringen av en antropologs ankomst till en för dem tidigare främmande folkgrupp innefattar en bild av och uppfattning om den grupp som de fortsättningsvis kommer framställa.

Är ankomstskildringen negativ kommer forskningsredogörelsen också att vara det, och tvärtom. Pratts analyser ingår i en av James Cliffords många undersökningar av antropologi som en form av litteraturgenre där antropologers beskrivninar bör tolkas som litterära texter. Det är sällan de överensstämmer med ”verkligheten”. De är nämligen ”landskap sedda genom ett temperament”, Émile Zolas välkända definition av ett ”konstverk”.

Chagnons ankomstskildring understryker yanomamis särart, deras kroppslighet och hotfulla attityd. Chagnon är och förblir en främling, en betraktare, om än en djärv och företagsam sådan:

Jag hade under två och en halv dag färdats i en liten aluminiumroddbåt som drevs av en stor utombordsmotor, det var trångt med flera tvåhundraliters bensinfat och två venezuelanska funktionärer, som arbetade för den venezuelanska malariakontrollen. De var på väg till sin utpost i yanomamöområdet, två eller tre halmtäckta hyddor.

I Tama Tama plockade vi upp James P. Barker, den första utomstående som varit i permanent kontakt med venezuelanska Yanomamö sedan 1950. […] Barker hade levt med den här speciella yanomamögruppen i fyra år. […]

Jag hukade i den låga öppningen in till centralplatsen. Tittade upp och flämtade chockerad då jag fick se hur ett dussin bastanta, nakna, svettiga, skräckinjagande män nervöst blickade mot oss längs sina mot oss riktade pilar! Strimmor av slem, grönfärgat av tobak, kletade mellan tänder och läppar, något som gjorde dem än mer ohyggliga. Mörkgrönt snor hängde i strängar från näsborrarna, droppade från hakorna ner mot deras muskulösa bringor och flöt trögt över deras magar, där de blandade sig med röd färg och svett. [...]

Vi hade kommit till byn medan männen med långa rör blåste ett grönaktigt pulver, en hallucinogen drog som kallas ebene, upp i varandras näsor. Yanomamö blåste med sådan kraft att klumpar av snor sprutade ut ur den motsatta näsborren. En av biverkningarna av den hallucinogena drogen är en ymnigt rinnande näsa, hackande hosta, och ibland kräkningar. Snoret är alltid mättat med grönt pulver och männen brukar låta det rinna fritt ur näsborrarna.

Min nästa upptäckt var ett dussin aggressiva, undernärda och morrande hundar som nafsade efter mina ben, cirklande kring mig som om jag vore deras nästa måltid. Jag stod där med min anteckningsbok, hjälplös och patetisk, stanken från ruttnande vegetation, hundexkrementer och avskräde slog emot mig och fick mig nästan att spy. [...]

Vi hade kommit strax efter en allvarlig strid. Sju av kvinnorna från shabonon hade dagen innan rövats bort av en angränsande grupp och männen och deras gäster hade just den här morgonen återtagit fem av dem efter en brutal klubbkamp, som nästan avslutades i ett pilregn. Kidnapparna var nu rasande efter att ha förlorat fem av sina sju kvinnliga fångar och hade hotat att plundra Bisaasi-teri och döda dess invånare med pilar. När Barker och jag oväntat dök upp trodde de att vi var angriparna. […] 

Så pass mycket om min upptäckt att den primitiva människan inte är den sinnebild av ädelmod  och sundhet som jag hade föreställt mig att han skulle vara.

Sedermera deltog Chagnon i yanamamis hallucinogena riter, klädde sig som dem och försökte framställa sig som en hotfull och mäktig shaman. Han behöll dock hela tiden sin distans och betraktade dem som en främmande människogrupp. Som försvar av sitt beteende och sina forskningsmetoder skrev Chagnon fyrtiofem år efter sin första kontakt med yanomami boken Ädla vildar: Mitt liv bland  bland två farliga stammar — Yanomamö och antropologerna. Han ville dock inte erkänna att han på något sätt skulle ha kunnat skada någon av dem. Han var själv ett offer:

Skadan de falska anklagelserna i denna bok [Darkness in Eldorado] gjorde mig och mitt arbete ödelade min forskarkarriär [Chagnon var redan pensionerad då Tierneys bok publicerades], förstörde min hälsa och bedrövade allvarligt min familj. Jag blev så överväldigad av de oupphörliga samtalen från reportrar under de första veckorna efter det att boken kommit ut att jag en tidig morgon i oktober 2000 kollapsade av all stress och var tvungen att läggas in på sjukhus.

Det har inte varit min avsikt att likställa Chagnons självsvåldiga uppträdande med Mark Feedmans betydligt blygsammare och diskretare insatser i Río Limpio. Det lidande som Chagnon uppenbarligen förorsakade flera individer hade ingen motsvarighet i Río Limpio. Tvärtom var antagligen Mark Feedmans insatser för invånarna i den dominikanska byn i stort sett positiva och han har säkerligen också gjort något för utbredandet av organisk odling i Dominikanska Republiken. De enda likheterna jag kan se baserar sig på egna intryck och uppfattningar, som givetvis kan vara helt felaktiga, nämligen Feedmans stora självsäkerhet och blindhet inför hur han kunde uppfattas av andra. Främlingen som vet bäst och talar i andras sak – I don´t think so. I do know so.

Medan jag skrev min essä kom jag att undra hur det gått för Mark Feedman och hans projekt. Jag kollade på nätet och fann att det i Río Limpio fanns ett projekt stött av svenska antroposofer och jag skrev ett par rader till Mikko Tuononen, som förestår initiativet. Han gav mig ett mycket vänligt svar där han berättade att han kom till Río Limpio hösten 1986 och stannade där i sju år. Först arbetade han med Mark Feedman och sedan med Arbetsgruppen för landsbygdsutveckling, en svensk antroposofisk NGO i vilken Arne Klingborg var styrelsemedlem fram till sin död 2006. Mark Feedman och hans fru Chela lämnade Río Limpio i början av nittiotalet, efter att byggt upp CREAR, som nu fungerar som en slags statsfinansierad lantbruksskola. Mark och Chela bor i New Mexico och skälen till att de lämnade Río Limpio var hans vacklande hälsa och att ”finansieringen av arbetet kanske inte var så enkelt för honom”.

Mikko Tuonen skrev att jag var mycket välkommen till Río Limpio och om jag skulle komma kunde vi kanske koordinera våra resor så att vi kunde träffas där. Mikko bor i Finland, men brukar besöka Río Limpio på hösten. Jag funderar på om jag kanske skulle nappa på förslaget. 

Arrom, José Juan (1974) Relación acerca de las antigüedades de las Indias de fray Ramón Pané. México D. F: Ed. Siglo XXI. Biocca, Ettore (1965) Yanoáma: dal racconto di una donna rapita dagli Indi. Bari: Leonardo da Vinci. Chagnon, Napoleon A. (1977) Yąnomamö: The Fierce People. New York: Holt, Reinhart and Winston.  Chagnon, Napoleon A. (2013) Noble Savages: My Life Among Two Dangerous Tribes — The Yanomamö and the Anthropologists. New York: Simon and Schuster. Donner, Florinda (1986) Shabono: En avlägsen och magisk värld i hjärtat av den sydamerikanska djungeln. Stockholm: Almquist & Wicksell. Lee, Paul L. (2003) There is a Garden in the Mind: A Memoir of Alan Chadwick and the Organic Movement in California. Berkeley: North Atlantic Books. Lundius, Jan (1994) The Great Power of God in San Juan Valley: Syncretism and Messianism in the Dominican Republic. Stockholm: Almquist & Wiksell International. Oliver, José R. (2009). Caciques and Cemi Idols. The Web Spun by Taino Rulers between Hispaniola and Puerto Rico.  Tuscaloosa: University of Alabama Press. Pratt, Marie Louise (1986) “Fieldwork in Common Places”, i Clifford, James and Marcus, George E. (eds.) Writing Culture: The Poetics and Politics of Etnography. Berkeley: University of California Press. Clifford, James (1988) The Predicament of Culture: Twentieth-Century Etnography, Literature, and Art. Cambridge: Harvard University Press. Ramsay, Gordon (2013) "The Chagnon Controversy - What are the Issues, What´s as Stake, Where do We Stand?" https://embodiedknowledges.blogspot.it/2013/03/the-chagnon-controversy-what-are-issues.html Tierney, Patrick (2001) Darkness in El Dorado: How Scientists and Journalists Devastated the Amazon. New York: W.W. Norton. Steiner, Rudolf (2008)  Spiritual Ecology: Reading the book of nature and reconnecting with the world. Forest Row: Rudolf Steiner Press.

I had to do some errands at a couple of UN organisations here in Rome and then came to think about all those glossy and colourful pictures of working people, which are so common in international aid contexts. They adorn the corridors, meeting rooms and publications in almost any office for international development, throughout the Western world. Generally they present women and children, often in exotic outfits, working with agriculture, handicrafts or market sales, if they do not listen to an expert who lectures them within a rural setting. Most photographs seem to be captured outdoors in sunny weather and everyone in them seems to be pleased and happy.

Such images make me somewhat uncomfortable, even if it would be nice to see people happy and get a comfortable feeling that the World´s development is on track, at least in some fortunate places. Still, I have an awkward feeling that something is missing, that the glossy pictures are hiding something, keeping it out of sight. It is maybe something about the human touch, the proximity to others? I do not know.

It is maybe my point of view that bothers me. The images create a feeling of exclusion. The viewer is separated from the subject. Those pictures of working people in developing countries must have been placed where they are for a reason, probably to indicate that something good is achieved in meeting rooms and working modules. Here we work for the poor. It is our actions that make them happy and satisfied. Here on our walls you may find evidence of how good we are. But images are surface, they do not explain everything behind and around them. A picture presents the obvious, but not the less obvious. Like the visible part of an iceberg where the visible part is much smaller than what lies hidden beneath the surface.

We are told that there is a huge difference between being "developed" and "underdeveloped". Just like there is a difference between the viewer and what is viewed. I sense an underlying distance, even racism, in the entire concept of development.

In most European languages the exact meaning of the word “development” ​​is not, as many of us seem to believe – progress, i.e. a kind of movement from a lower to a higher state. Rather it means unfolding, bringing out latent possibilitis. Or, as Amartya Sen and other developing philosophers in recent years have described the concept - expand the opportunities people have to live the kind of life they aspire to. But referring to such concepts does apparently not change anything. The term “developing countries” continues to create associations to something that is "undeveloped", something that ought to grow and change into something better. In many people's mind-set "development" is equalled to biological evolution, i.e. a process by which the characteristics of living organisms change from one form to another.

To me the word "underdeveloped" emits an odour of racism, in the sense that it suggests a world where people are divided into separate entities - us and them. I am well aware that the national bigots, whose presence is felt all over Europe, and many others with them, avoid the word “race”. It is considered an outdated concept, which died with Nazism and Apartheid. But perhaps it is only so that racism has changed appearance The basic idea remains, that the difference between “us” from a glorious nation like Sweden, Germany or Great Britain (you may place any nation of your preference here) are so much better than poor people in other parts of the world, especially is the difference great between "us, the Europeans" and those of a darker complexion. They are definitely different. Racism is apparently being transformed from having been biologically based and is now hiding under the cover of "culture", where it thrives just as before. The “new” racism is now about insurmountable "cultural differences" and is becoming a racism without racism, something that does not at all mean that “biological” differences neither are forgotten nor counted out.

Scrape the surface, especially of people who should have been exempt from prejudices such as several of those teachers, aid workers and feminists that I have come in contact with, then you will to your own surprise encounter daunting and spontaneously expressed racist and gender biased perceptions. People from other countries foreign are sweepingly described as backward, corrupt and with no hope of improvement.

Through the years, I have sometimes dealt with gender issues and been confronted with a variety of beliefs about how hopelessly bigoted men are in the “Third World”. It is easy to get the impression that these men are just a bunch of oversexed, imperfectly tamed beasts in dire need of being civilized by assimilating enlightened, Western values. They are depicted as irrational and violent, lacking self-control and only striving to satisfy their appetites and passions at the expense of others.

Men´s promiscuity is contrasted to women's marital fidelity, their violence to women's subjugation, their irresponsibility to women's sense of responsibility. I certainly do not deny that machismo and patriarchal abuse of power are commonplace and everywhere limit women's and girls' freedom and rights, but the image easily turns into a distortion that glosses over structural causes of gender inequality. Like racism that transforms human behaviour to biologically preconditioned instincts making the tropical male specimen into a particularly troublesome example of a nature driven creature. Nevertheless, as Stephen Jay Gould has pointed out:

Why imagine that specific genes for aggression, dominance, or spite have any importance when we know that the brain's enormous flexibility permits us to be aggressive or peaceful, dominant or submissive, spiteful or generous? Violence, sexism, and general nastiness are biological since they represent one subset of a possible range of behaviours. But peacefulness, equality, and kindness are just as biological - and we may see their influence increase if we can create social structures that permit them to flourish.

 Like industrialization, urbanization and colonization, racism also grew strong during the 1800s. It was soon becoming evident that Britain's success as an industrial nation and world economic power had brought with it increased class differences and a shameless exploitation of labour. In his science-based settlement with exploitation of people, The Condition of the Working Class in England, written in 1845, Friedrich Engels explained:

... the victory of machine-work over hand-work in the chief branches of English industry [...] The consequences of this were, a rapid fall in price of all manufactured commodities, prosperity of commerce and manufacture, the conquest of nearly all unprotected foreign markets, the sudden multiplication of capital and national wealth; a still more rapid multiplication of the proletariat, the destruction of all property-holding and of all security of the working class, demoralisation, political excitement and all those facts so highly repugnant to Englishmen in comfortable circumstances ...

In his book Engels warns the wealthy of what can happen if they persist in being blind and deaf to the glaring inequalities that a skewed allocation of resources has created around them:

In spite of all of this, the English middle class, especially the manufacturing class, which is enriched directly by the poverty of the workers, persists in ignoring this poverty. This class, feeling itself the mighty representative class, is ashamed to lay the sore of England bare before the eyes of the world; it will not confess, even to itself, that the workers are in distress, because it, the property-holding, manufacturing class, must bear the moral responsibility for this distress. Hence the scornful smile which intelligent Englishmen (and they, the middle class, alone are known on the Continent) assume when anyone begins to speak of the working condition of the working class; hence the utter ignorance of the entire middle class of all things related to workers; hence the ridiculous blunders which men of this class,  in and out of  the Parliament, make when  the position of the proletariat comes under discussion;  hence the absurd freedom from anxiety, with which the middle class dwells upon a soil that is honeycombed, and may any day collapse ...

In every big city the Lumpenproletariat was painfully present, and its misery was so evident that an affluent person might doubt whether these destitute people could really be of the same human species as her/him. The confrontation with poverty and poor people´s lack of health, hygiene, decent clothing and “civilized” manners could be so extreme that it led to reflections like those Primo Levi describes in his horrifying book about the bottomless hell of Auschwitz, If this is a man, that is introduced by a poem which begins with the exhortation:

You who live safe
In your warm houses, 
You who find warm food
And friendly faces when you return home. 
Consider if this is a man
Who works in mud, 
Who knows no peace, 
Who fights for a crust of bread, 
Who dies by a yes or no.
Consider if this is a woman
Without hair, without name,
Without the strength to remember,
Empty are her eyes, cold her womb,
Like a frog in winter.

One who realized the danger of a widening gap between the classes in England was the politician Benjamin Disraeli, a dandy and charmer who began his career as a writer of novels and later became a close friend of Queen Victoria. The same year as Engels published The Condition of the Working Class in England Disraeli published his novel Sybil, or the Two Nations. In many ways a typical product of its time, with a too obviously designed plot and generally implausible characters. The heroine, Sybil, is too good to be true; a youthful, dazzling beauty, with a saint's heart, an angelic voice and despite her limited education capable to burst out in monologues in a language like an Oxford don. She lives under very modest circumstance as the daughter of an impoverished artisan and falls in love with a handsome aristocrat. But, as in a Dickens novel, in the end it turns out that her family actually is of aristocratic origin, but had been cheated out of their estates through blatant fraud.

Despite its shortcomings, the novel has occasional flashes action, wit and sophistication, especially when Disraeli unleashes his imagination and eloquence. As when he describes the misery of the poor, or when he lets one of Sybil's admirers, a young radical artisan, burst out in a speech in which he describes England as a sadly divided country:

Two nations; between whom there is no intercourse and no sympathy; who are as ignorant of each other's habits, thoughts, and feelings, as if they were dwellers in different zones, or inhabitants of different planets; who are formed by a different breeding, are fed by a different food, are ordered by different manners, and are not governed by the same laws: the rich and the poor.

The novel was a great success and helped Disraeli's political career. When he was asked why he wrote it the witty Disraeli answered: "When I want to read a novel, I write it myself."

The idea that the rich and the poor constituted two separate nations was by the Social Conservative Disraeli interpreted in accordance with his political faith. Namely, that the Government had not taken its responsibility for all citizens, by legislating in such a manner that everyone could be guaranteed a decent standard of living. It was the task of politicians to integrate the workers in the national community, by ensuring minimum wages, combating hazardous work environments and diseases, safeguarding the nuclear family, and create social stability through laws that guaranteed equality, otherwise violent conflict and revolution threatened to destroy the growing prosperity.

But it was far from everyone who entertained opinions similar to those of Disraeli and several used science a tool for political purposes. Science has always been influenced by prevailing social conditions and vice versa. 1859 came Charles Darwin's book The Origin of Species. In it he presented conclusive evidence that evolutionary development is the only possible scientific explanation for natural diversity. An unfortunate (mis)interpretation of Darwin´s revolutionary discoveries was an ideology that perceived social development as a competition between individuals, groups, nations, and ideas. Any attempt to prevent such competition by political intervention, for example by protecting the poor and weak in society, would prevent the development of higher, sturdier forms of social life.

An ideology that could easily be combined with economic liberalism, which wanted to distinguish between state and society. State power was considered as based on coercion, while society was a voluntary association where a free and healthy competition stimulated economic growth and thus the development of a superior human race. Had humankind not developed through competition and ruthlessness?  State interference in citizens' lives should be limited to an efficient police, military and judiciary. In 1776, Adam Smith had published his epochal An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, in which he presented self-interest as a positive force. If citizens acted for their own good and followed the economic law of supply and demand, general welfare was created that benefitted the entire society. An "invisible hand" arranged the outcome to be the best for the entire community.

Adam Smith's book is not a particularly easy read, though sharp, clear-headed. Arguments are presented with an admirable clarity. Without hesitation Smith boldly exposes his opinions and thoughts on war and slavery, his historical digressions and observations of contemporary phenomena are often exciting, and many are still valid. Adam Smith's Wealth of Nations is a life's toil, it took more than thirty years to develop and consummate.

Adam Smith was far from a cynical bigot, this in spite of the fact that his theories have been used as a weapon by profit hungry capitalists and politicians in their fight against tolerance and human rights. His point of departure was the individual's unique abilities and constant efforts to improve hers/his wellbeing and he claimed that a privileged person of property was no better than those who had not been blessed by her/his good fortune. Smith advocated for peace and understanding, and not least everybody´s the right to education. Although his "invisible hand" has been used to defend the exploitation of fellow human beings, he sharply warned for malicious self-interest, which means that you tries to hinder the ability of others by depriving them of their rights and power of decision-making. Smith noted that plans and opinions of possessors of wealth and power

ought always to be listened to with great precaution and ought never to be adopted till after having been long and carefully examined, not only with the most scrupulous, but with the most suspicious attention. It comes from an order of men, whose interest is never exactly the same with that of the public , who have generally  an interest to deceive and even to oppress the public, and who  accordingly have , upon many occasions, both deceived it an oppressed it. 

Ideas about people's different qualifications and a healthy competition for the best seats by the troughs, had been in circulation before Social Darwinists based such notions on Darwin's discoveries. The French aristocrat and diplomat Joseph Arthur de Gobineau had in his historical and race theoretical work, Essai sur l'inégalité des races humaines, which was published in four volumes between 1853-55, with great ingenuity, but fuzzy science, claimed “Aryan” racial superiority. Gobineau´s fantasies attracted people who considered their privileged position to be well-deserved, due to their superior biological nature. Not much could be done about other people's misery - after all it was hereditary, in accordance with implacable natural laws.

Gobineau differentiated not only between the superior "Aryan" race and the racially inferior riffraff outside the borders of the European continent, he also explained Europe's social differences along racial lines. For him, the "underdevelopment" of the proletariat of Europe was not caused by a lack of education, weak resource allocation and limited rights, but was simply due to the fact that they were "common people":

An inferior race which in [Europe's] southern parts was the result of miscegenation with Negroes and in the north with the Finns.

Such perceptions could with delight and relief be embraced by members of the privileged classes of society, who had come to the realization that an "invisible hand" had not benefitted all citizens. Instead of coming to the correct conclusion that the state, after all, should support health, education and guarantee human rights, they could now state that poor people's misery was hereditary. They were simply unable to assimilate the conditions that nature provided. It was no longer a question that "free entrepreneurship" would clean up the large urban ghettos, instead wealthy citizens had to be protected from a threatening underclass, which was kept in place by the police and military. Stephen Jay Gould again:

How convenient to blame the poor and the hungry for their own condition – lest we be forced not to blame our economic system and our government for an abject failure to secure a decent life for all people.

In some places, for example in the colonies occupied and subdued by European nations, was racial thinking becoming endemic and eventually the poison spread all over Europe, where skulls and all kinds of physical peculiarities were being measured with the intention to determine the racial superiority of the inhabitants of specific nations over other peoples. Such physical measuring, as part of officially sanctioned science became discredited when the disastrous consequences of its madness became evident after the collapse of the Nazi regime. But already before then physical race determination had started to be replaced by IQ measurements, which in the United States caused a eugenics zeal, which in 1924 accomplished an Immigration Act designed to restrict immigration from Southern and Eastern Europe, as well as the Middle East, East Asia and India.

In his book The Mismeasurement of Man Stephen Jay Gould describes how skull -  and facial measurements systematized people and distinguished individuals from each other. From the outset, the dubious results were used to distinguish character traits and intellectual capacity. From having been used to identify criminals and mentally ill persons by their appearance, this "science" was increasingly used to categorize different races and above all establish the "Caucasian" race´s superiority, something that suited colonial ambitions to submit and economically exploit other people and at the same time defend their own behaviour.

The results were not fully satisfactory and riddled by blatant miscalculations and unsustainable claims. Gradually various test packets were elaborated to measure people's intelligence. The aims were the same as with the skull measurements - results were used to distinguish people, often on racial grounds. Something that was proved by the IQ measurements´ impact on the decisions behind the US Immigration Act of 1924. Gould's scepticism towards all these measurement techniques´ reliability is evident:

… what craniometry was to the nineteenth century, intelligence testing has been to the twentieth. [...] More recently, the IQ test has been (mis)used to infer genetic differences in intelligence between races and social classes - always, I must note, for the benefit of the particular group to which the author happens to belong.

Classification into social classes and different races have served economic interests and been the basis for policy decisions - such as restricting state support to education, empowerment, public health and legal rights. Similarly, categorizations of people into different groups with specific and genetically transfixed characteristics have been used as a defence for abuse of power, theft, exclusion and exploitation. Racism veils the structural causes to poverty, exclusion and disease, transferring the responsibility for their own misery and marginalization to individuals and entire populations, who are victims rather than perpetrators.

Racism is concerned with the surface, it is the exterior that determines inner qualities. To judge someone solely based on appearances is a serious violation of an individual´s integrity and personality, something that may be verified by anyone who has been judged because of her/his race. Being forced to submit to the prejudices of strangers is a painful and inhibiting experience that daily affects millions of people. Frantz Fanon writes in his book Black Skin White Masks from 1953:

A normal Negro child, having grown up within a normal Negro family, will become abnormal on the slightest contact with the white world.

Fanon, who was a psychiatrist, compared the feeling of being black with what it means to be a Jew. According to him, the two groups are victims of discrimination, but a Jew may choose to hide his Jewishness, while a black man immediately is revealed as black and directly exposed to the inquisitorial gaze that discloses the viewer´s condemnation and contempt, completely devoid of any interest in the personality of the despised Negro:

A Jew is disliked from the moment he is tracked down. But in my case everything takes on a new guise. I am given no chance. I am overdetermined from without. I am the slave not of the “idea” that others have of me but of my own appearance.

I move slowly in the world, accustomed now to seek no longer for upheaval. I progress by crawling. And already I am being dissected under white eyes, the only real eyes. I am fixed. Having adjusted their microtomes, they objectively cut away slices of my reality. I am laid bare. I feel, I see in those white faces that is it not a new man who has come in, but a new kind of man, a new genus. Why, it´s a Negro!

Racism blame the individual. A certain look categorizes him as "black and man." When I was working at the Swedish International Development Cooperation Agency (Sida) in Stockholm HIV/AIDS was holding large parts of sub-Saharan Africa in its deadly grip (it is still doing it, but many seem to have forgotten all about it now), but it was not spoken so much about that some of the causes of the plague might be found in colonialism and radical structural changes. Many of the worst affected areas had undergone "reforms" in the form of privatization of health care, something which in some cases had led to the introduction of health care fees and savings causing an increased use of unsterilized syringes and a deficient control of blood used for transfusion. The State's withdrawal had in some countries led to unemployment of former government employees - teachers, health workers and civil servants. In many areas, women were particularly hard hit and offering sexual services and prostitution could for some of them have been part of a survival strategy. The opening up of agriculture to global food markets caused an increase in debt, urbanization and unemployment. All this in areas where a pattern had developed during the colonial period, based on seasonal work in mines, or on plantations, forcing married couples to live apart for long periods. In short, HIV/AIDS affected places that underwent complicated economically and/or politically motivated changes.

During my time in Sida the talk was not about such issues. Instead it was quite often declared that HIV/AIDS was caused by "African" traditions; such as blood shift during sworn brotherhood ceremonies, polygamy, child marriage, ritual intercourse, repressive gender roles, male promiscuity, reluctance to use condoms, beliefs that having sex with a virgin could cure the disease, and other similar cultural explanations. Virtually all attention seemed to be focused on “traditional” behavioural patterns among different individuals and a keen interest in "African sexuality". As if promiscuity and "deviant" sexual behaviour, like frequent changes of partners, buying sex and itinerant labour did not exist in the European-American cultural sphere as well.

This does not mean that male sexual behaviour did not have an intimate connection with the spread of HIV, but an often one-sided interest in individual behaviour, blaming traditions instead of sweeping social changes, directed attention to the "at-risk groups" and "risk behaviour" instead of pursuing more comprehensive community-oriented solutions. Of course, both individuals and society cause of the spread of HIV. Likewise, criminal behaviour is fostered by certain social conditions, but the individual is nevertheless guilty of his actions.

War is caused by social conditions, yet it is the individuals who are responsible for war crimes. I once asked a judge who investigated sexual abuse during the Bosnian war if it was possible to read some of the investigative reports. "Why would you be interested in that?" she wondered. "I want to know why men are capable of committing such horrible acts," I replied. "I am a lawyer and not a sociologist," she explained. "I'm investigating and judging crimes. I condemn the guilty party for what he has done, not why he did it." That is often the case in war. The question is not what kind of social conditions that have created an enemy, the goal is to try to destroy him, even if you yourself have been part of the system that turned him into your enemy.

Colonial wars were often characterized by the fact that colonial powers rarely considered themselves to be guilty of creating their enemies. According to those in power, anomalies and grievances were not caused by an unfair regime turning oppressed people into fighters. They attacked you because they loathed your race, or because it was in their genes to react in anger, remorse and brutality and such an uncivilized and dangerous behaviour meant that they could be fought without normal scruples, or even be exterminated like vermin threatening your healthy way of life. Such ideas could surface during wars against the native populations of the US or Argentine, or against the Herero people of German West Africa. However, racist underpinnings were also present during more recent colonial wars.

The so-called Mau Mau uprising between 1952 and 1960, had disastrous consequences for Kenya. At that time, armed conflicts with colonized people were rarely designated as wars, but termed as “mutinies, riots, insurrections or emergencies”. The Mau Mau rebellion found its origin fifty years back in time, when the British East Africa had been established and migration of farmers from the UK was actively promoted by the colonial authorities. In 1914 several thousand British landowner had occupied fertile fields, cultivating mainly coffee with the help of cheap labour, mainly Kikuyus and Maasai who often had been deprived of their own land.

Native workers were quite often treated badly. There were several cases when workers had been beaten to death, without subsequent legal sanctions. It was generally accepted that settlers flogged their employees for minor offenses. Native labour was poorly served by colonial legislation and several rebellion attempts were mercilessly put down by British colonial troops.

When Kikuyus in the early fifties attacked white plantation owners, the reaction of the colonial administration was, to put it mildly, quite exaggerated. The official British explanation for the revolt was not based on insights gained from agronomists, sociologists, economists, or historians (nor by any opinions expressed by Kikuyus), but was based solely on the analysis of an "ethno-psychiatrist" who characterized the rebellion as "an irrational, evil force, dominated by bestial impulses and influenced by world Communism ".

Nairobi was considered to be the epi-centre of the Mau Mau movement, and in 1954, 25, 000 members of the British security forces barred and searched the city, sector by sector. All non-white Kenyans were incarcerated behind barbed wire fences. 20, 000 Kikuyus were eventually transferred to a concentration camp, while 30, 000 were deported to various "reserves". After 18 months, more than a million Kikuyus have been detained in 800 villages, surrounded by barbed wire and guarded by members of the so-called Home Guard. 30, 000 suspected Mau Mau members had been transferred to "labour camps" with inadequate food rations and harsh punishments. Soon hunger and malnutrition were reported from the military-controlled villages and clandestine reports from the labour camps testified about brutal torture; prisoners had had their ears cut off, holes had been drilled into ear canals, boiling wax had been poured over bound victims, several had been castrated.

The brutality of the British authorities was motivated by the "fanatic, primitive and magically inspired" brutality with which the fighting was carried out by poorly armed Mau Mau warriors. Isolated white plantation owners felt defenceless in a sea of vicious, blood thirsty “blacks”. It was then I thought about what I assumed to be an underlying racism in many explanations of HIV/AIDS rampage in sub-Saharan Africa that I came to think about the Mau Mau uprising.

While I researched a more insignificant peasant movement that had been brutally supressed in the Dominican Republic, I found several press reports that revelled in descriptions of the peasants´ primitive and bloodthirsty voodoo cult, something that did not at all reflect any reality. I was in fact personally acquainted with several of the depicted "fanatics". As the movement I studied grew in significance in the late fifties, I came to read several domestic and foreign newspapers from that time and was then struck by how common it was to portray uprisings in the Third World as a blood-soaked spectacles, staged by a primitive rabble incited by superstitious rituals that had infantilised and brutalized rural dwellers, making them return to the uncivilized state they had found themselves in before wellbeing and civilization had been bestowed upon them through the blessings of development. Nowhere was this more evident than in exciting and sensational depictions of how the Mau Mau men raped and butchered innocent white people and brutalized their own. Something that was depicted in several films from the period.

The Kenyan historian Bethwell Ogot, who did not conceal the brutality of several Mau Mau warriors, pointed quite correctly to the fact that war has an escalating effect resulting in a process in which respect and compassion break down and is replaced by an uncontrollable destructiveness:

No war can justify such gruesome actions. In man´s inhumanity to man, there is no race distinction. The Africans were practicing it on themselves. There was no reason and no restraint on both sides.

Statistics reveal, however, a violent overreaction and brutality from the side of British authorities, something that can hardly be explained without considering racist motivations for their actions. Between 320, 000 and 450, 000 suspected insurgents were forcibly detained, 12,000 were officially killed "in combat", while unofficial estimates generally indicate that more than 20,000 is more in line with reality. British military losses amounted to 200 dead, while 32 civilians "Europeans" were killed by the Mau Mau and 1, 850 "natives".

The Mau Mau rebellion was not an isolated incident, at the same time fighting was waged for several years in the Malaysian jungles, in a war known as the Malayan Emergency. Between 1948 and 1960 the “crisis” officially led to 6, 710 guerrillas killed in combat, as well as an estimated 3, 000 civilians killed by both sides in the conflict. The English losses amounted to 519 British soldiers and 1, 346 Malaysian auxiliaries. At the end of the fifties 40,000 British and Commonwealth troops fought an estimated 8, 000 Communist guerrillas.

All that I had not had a clue about until I in the early nineties came across some romantic novels by a certain Noel Barber, which I found in a hotel room in Singapore. Among the books was his The War of the Running Dogs, which was a documentary description of the Malayan Emergency. Noel Barber was obviously a typical representative of what I would like to call "adventure journalists", who during the fifties and sixties were moving from one "exciting" crisis" to another, publishing accounts of their adventures as newspaper articles, fact books and novels. The War of the Running Dogs was not a particularly bad book, it depicted the hostilities in a well-informed, quite comprehensive manner though it suffered from the zeitgeist, basically describing most events with a British, justifying gaze.

The causes of the rebellion was to be found in British efforts after World War II to curb Malaysia's economy, especially through taxes that affected the traditional economy and a tight control of the country's tin and rubber industry, which was considered to be essential for England's reconstruction after the war, but at the same time that branch was affected by a violently fluctuating world market. The British measures caused increased poverty among certain population groups and protests were violently quenched by the colonial authorities, who responded with mass arrests and deportations. The protests were frequently organized by Communists, many of them migrant Chinese workers, with support from the mother party in China.

Soon, the British troops fought a complicated guerrilla war with insurgents scattered among inaccessible villages, deep in the jungle. The war had several similarities with the subsequent Vietnam War. The British used Orange B to remove the dense vegetation in battle zones. As the insurgents were moving among civilians, it was difficult to identify them, and innocent villagers were detained and tortured to obtain information about the enemy. Various forms of landmines, cluster bombs and similar weapons were used to "secure" areas and terrorize the civilian population, certain areas were bombed indiscriminately and in the final months 500,000 people (one-tenth of the country's population) were removed from the war zones and detained in guarded camps called "new villages ".

As in Kenya the enemy was both infantilised and demonized; Malayan peasants were depicted as simple-minded and superstitious victims of evil Communists, while white plantation owners and military were virtuous, strong men who fought for Western, democratic values, ​​selflessly helping the confused Malayan population. It was common to depict Malaysia as an exotic paradise under threat of World Communism, or as one of several feature films about the conflict, stated in its advertisement:

A strange land sleeps like a beautiful woman, so still, so mysterious, so untouched, until the first light of dawn awakens the passions of men and the furies of war!

Something that was hard to romanticize were the terrible massacres that hit Malaysia´s neighbour Indonesia, where in a few months´ time between half and one million people were slaughtered, accused of being Communists. A tragedy depicted in two merciless films by the in Denmark settled American director Joshua Oppenheimer, The Act of Killing from 2012 and The Look of Silence from 2014. These are strange and remarkable films where both the real victims and perpetrators orchestrate their crimes and suffering. Few of the perpetrators show any remorse, but in some a deeply hidden trepidation might be discerned.

Generally speaking, the psychological effect of the killings on survivors and perpetrators has been difficult to access. Of course, this has been due to the fact that the mass killings took place with the direct support of the military leadership, which since those times have controlled the nation. Moreover, the massacres seem to have been remarkably effective in eliminating those they were directed against, and an even larger number of these so-called "leftists" were punished hard during many of the years that followed the military coup that initiated the killings. For many of those who were detained, the Government has itself stated that a million and a half were interned, and for those who shared this experience of hunger, humiliation and beatings, it seems like these years of suffering have overshadowed the months of terror during which the organized killings took place.

Another reason for the ongoing silence about the mass murders is the fact that the Indonesian government assures that the killings was a necessary purge of Communist influence among Indonesia's population and it has never seriously denied that they took place. The Government has even been inclined to support higher numbers of victims than those presented by the few researchers who have tried to calculate them. A common feeling of guilt has also made societies reluctant to identify individual perpetrators, something which deliberately has been encouraged by the army, which made every effort to ensure that it alone does not have to bear the burden of blood.

A deep drilling into the psyche of criminals and those affected by their ruthless violence, which is apparent in Oppenheimer´s shocking films, is missing entirely in the superficial and aloof tribute Time Magazine conferred the architect behind the despicable carnage, Suharto, in an anonymously written article called Indonesia: Vengeance with a Smile.

Amid a boiling bloodbath that almost unnoticed took 400,000 lives, Indonesia, the sprawling giant of Southeast Asia, has done a complete about-face. It changed not only its government but its political direction, fundamentally, radically and unexpectedly. [...] A new regime has risen, backed by the army but scrupulously constitutional and commanding vociferous popular support. 

The article consists of an extreme blackening of Indonesia's former, Communist leaning President Sukarno and a convivial celebration of its new leader, Suharto, whose "purge" of Communists possibly had been a little too drastic, but basically with much needed and commendable results:

The greatest problem of all — and the one that Suharto is most immediately concerned about — is Indonesia's shattered economy — if it can be called an economy. [...] On with the Job. It is General Suharto's intention that things will never get that bad. Economic recovery is the principal goal of Suharto's administration. "He personally doesn't understand the complexities of the economic problems facing the country," says a foreign diplomat who knows him well, "but he inspires confidence and has clear objectives. He wants to get on with the job of nation building." [...] Indonesia's dramatic new stance needs no additional push to make it more than what it is: the West's best news for years in Asia.

A joyous news reporting that included the slaughter of over half a million people in a homage to a man who had ordered the indiscriminate butchering. An example as good as any of the West's chilly glance at the "Third World", which all too often seems to be far away from us, in any case, if we are to believe the decision makers who do not seem to have a clue about all the suffering that a war entails.

For example, these all-knowing experts who seem to be involved in directing the fate of the world, like Sir Robert Francis Cooper, who served as foreign policy adviser to Tony Blair and now is one of the leaders of The European Council on Foreign Relations (ECFR), an influential European think tank dealing mainly with how EU foreign policies can be made "more efficient". More than ten years ago Sir Cooper wrote an article in which he disclosed perceptions that still seem to have some influence.

Sir Cooper divides the world into failed states, modern states and post-modern states. According to him, in the "ancient world" there prevailed order, culture and civilization (he probably means the Roman Empire) while outside this realm barbarism, chaos and disorder roamed. "The notion of peace and order, guaranteed by a hegemonic power centre has since then been influential." Now there are new forms of government, like countries, often former colonies, "where the state has ceased to exist,” then there is the “modern "states that function like the old nation-states, being ruled by a strong, centralized power elite, such as China, India and Pakistan. And then we have the “postmodern” state where liberalism and true democracy prevail and which no longer harbours any imperial ambitions - guess where we find such states?

The challenge to the postmodern world is to get used to the idea of double standards. Among ourselves, we operate on the basis of laws and open co-operative security. But when dealing with more old-fashioned kinds of states outside the postmodern continent of Europe, we need to revert to the rougher methods of an earlier era – force, pre-emptive attack, deception, whatever is necessary to deal with those who still live in the 19th century world of “every state for itself”. Among ourselves, we keep the law but when we are operating in the jungle, we must also use the laws of the jungle.

The “jungle” is areas where chaos and war have become a way of life, where life is controlled by drug barons and self-styled warlords. The most logical way to deal with such chaos is what in the past used to be called colonization. But colonization has now become unacceptable.

What is needed then is a new kind of imperialism, one acceptable to a world of human rights and cosmopolitan values. We can already discern its outline: an imperialism which, like all imperialism, aims to bring order and organisation but which rests today on the voluntary principle.

Oh, I did not know that achieving order and organisation was the prime objective of imperialism. I assumed it was profit for the power centre that was idea behind it all. But, I can of course be wrong. According to Sir Cooper, organizations such as the IMF and World Bank safeguard a benevolent globalization based on open markets and democracy. A state that relies on their benevolent support will find its way into the global economy and its virtuous circle of investment and prosperity.

To me all that make an impression of being extremely simplistic, worthy of a secondary school student, but quite worrying if expressed by an influential theorist. A double talk that confuses peace with violence and freedom with coercion, and not least - the old familiar view of "the other", i.e. those who need our guidance and support for finding a way out of the tangle of their own making.

I suspect that it was Sir Cooper´s "order-promoting" imperialism that was instrumental in creating today's chaos in the failed states, an unpleasant history marked by pillage, slavery and sexual violence, which has left behind a power elite that enriched itself through the benevolence of its former masters and continued to enrich itself within the framework of global neoliberalism, under which guise racism and elitism continue to thrive.

Please, do not get me wrong, it is very possible that deregulated markets and globalization eventually lead to increased global prosperity, but to pretend that "development" usually takes place and is planned in consultation with equal partners, acting freely and independently, is a misconception. And here I come back to the happy women on the photos I found in the corridors of FAO and IFAD. I consider them as being an integrated part of a neoliberal celebration of women as constantly, diligently and happily investing their efforts in small-scale, close-to-nature, but productive and profitable work for the world market - the ultimate way out of poverty and inequality.

Adorned and stylish like "noble savages", romanticized, but with dignity and simplicity, they are the role models for women who are exploited by their oppressive men, or by cunning and greedy strangers. Women who engage in "good spending" promoting family and community, unlike men´s "bad spending" that benefit only themselves. Ideas which seem to reflect Victorian notions about "deserving and undeserving" poor. Reliable, hard-working and enterprising women who incarnate the World Bank's slogan that “Gender Equality is Smart Economics”, because women are better borrowers and better parents than men. Liberated women constitute a mighty contrast to the veiled and gender mutilated beings who are currently oppressed by patriarchal male society. Women on their way to the West's blissful haven for free, independent women.

I do not at all object to this world picture, it is perhaps even correct. However, its one-sidedness worries me. Once again the world is considered through the West's gaze. The images of happy, working women make me think of the happily working women who did not work for any globalized, neoliberal market, but exploitive colonizers.

Instead of observing the pictures I would like to listen to and meet the people they depict, learn from them, learn from their experiences. I do not want to stare at them through a Western filter or forcing my ideas upon them, instead I appreciate an opportunity to take part of and learn from their opinions and desires. Therefore, I sympathize with William Easterly´s division of donors in planners and searchers. Planners believe that the application of centrally designed, big plans will improve the condition of poor countries, while searchers are looking for “bottom-up” future solutions to specific needs.

Easterly perceives planners as modern reflections of colonial self-overestimation. He believes that it would be best to focus on the poorest people's needs, such as education and efficient health care. The poor are not in need of alms, but education and good health will allow them to independently try to improve their lives.

Development is too focused on material well-being. "Experts" are masters at finding technical solutions, hailed as pathways out of poverty, but still they often fail to address the problems´ centre, i.e. the lack of individual rights that prevent the poor from spontaneously find viable solutions to their problems and from defending their interests from various stakeholders. It is often racism and gender-based prejudices, paired with self-possessed presumptions, which prevent us from seeing reality as it really is.

Anderson, David (2005). Histories of the Hanged: The Dirty War in Kenya and the End of Empire. London: Weidenfeld & Nicolson. Anonymous (1966) “Indonesia: Vengeance with a Smile,” in Time no. 3, July 15. Barber, Noel (1971) The War of the Running Dogs: The Malayan Emergency, 1948–1960. New York: Weybright and Talley. Cooper, Robert (2002) “The Post Modern State” in Leonard, Mark (ed.) Re-ordering the world: The long-term implications of September 11^th. London: Foreign Policy Centre. Cribb, Robert (1997) "The Indonesian Massacres", in Totten, Samuel et.al. Century of Genocide: Eyewitness Accounts and Critical Views. New York/London: Garland Publishing. Disraeli, Benjamin (1980) Sybil: Or the Two Nations. London: Penguin Classics. Easterly, William (2006) The White Man’s Burden: Why the West’s Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Harm and So Little Good. London: Penguin. Engels, Friedrich (2002) The Condition of the Working Class in England. London: Penguin Classics. Fanon, Frantz (1971) Black Skin White Masks. London: Paladin. Gould, Stephen Jay (1977) Ever Since Darwin: Reflections in Natural History. New York/London: W.W. Norton. Gould, Stephen Jay (1981) The Mismeasurement of Man. New York/London: W.W. Norton. Kohn, Marek (1996) The Race Gallery: The Return of Racial Science. London: Vintage. Levi, Primo (1991) If This is a Man/The Truce. London: Abacus. Smith, Adam (1979) The Wealth of Nations, Books I-III, with an introduction by Andrew Skinner. Harmondsworth: Penguin Books. Wilson, Kalpana (2012) Race, Racism and Development: Interrogating History, Discourse and Practice. London/New York: Zed Books.

Idag hade jag en del ärenden på FAO och IFAD, ett par av FNorganisationerna här i Rom och kom då att tänka på de i biståndssammanhang så vanligt förkommande glansiga och färgglada bilderna på arbetande människor i u-länder, som pryder korridorer, mötesrum och publikationer hos biståndskontor runtom i västvärlden. I allmänhet framställer de kvinnor och barn som i färggranna, ofta exotiska, klädedräkter är i färd med att arbeta med jordbruk, hantverk eller marknadsförsäljning, om de inte lyssnar till en expert som föreläser i en lantlig miljö. De flesta bilderna är i allmänhet tagna i solsken ute i naturen och alla ser lyckliga och glada ut.

Bilderna oroar, visserligen borde det vara trevligt att betrakta nöjda människor och få en känsla av att det går framåt med utvecklingen i världen. Tänker på Professor Roslings energiska föreläsningar, som jag drabbats av ett flertal gånger på olika håll och i olika sammanhang. Kanske är det dumdrygt att ondgöra mig över hans framställningar, som ”väcker skratt, jubel och eftertanke”, och budskapet om att världen trots allt blir bättre. Men jag tycker att liksom de glansiga bilderna döljer Roslings optimistiska självsäkerhet något. Kanske rör det sig om mänsklig kontakt, närheten till andra.? Jag vet inte.

Det är kanske min blick som stör mig. Bilderna skapar ett utanförskap. Betraktaren är skild från motivet. Bilder på arbetande människor i u-länder har antagligen placerats i biståndskontorens korridorer som bevis på att här uträttas goda ting. Här arbetar vi för de fattiga. Det är våra insatser som gör dem glada och nöjda och här är bevisen. Men bilder är yta, de förklarar inte allt sådant som ligger bakom dem. En bild visar det uppenbara, men inte det mindre uppenbara. Som ett isberg, vars synliga del är långt mindre än vad som ligger dolt under ytan.

Skillnaden mellan ”utvecklade” och ”underutvecklade”. Det finns ett avstånd mellan betraktaren och den betraktade. Jag anar en underliggande rasism i hela utvecklingsbegreppet. På de flesta europeiska språk betyder för övrigt inte ordet, som många tycks tro – framåtskridande, d.v.s. att röra sig från ett lägre tillstånd mot ett högre. Det betyder snarare att framkalla, att öppna upp. Eller som Amartya Sen och andra utvecklingsfilosofer under senare år har beskrivit begreppet, nämligen att utöka de möjligheter som människor har för att kunna leva den sorts liv de eftersträvar. Men att hänvisa till sådana tankar hjälper föga. Termen utvecklingsländer väcker likväl associationer till något som är ”outvecklat”, något som bör stiga uppåt och förändras till något bättre. I många människors föreställningsvärld kopplas ”utveckling” till den biologiska utvecklingsläran, alltså en process varigenom levande organismers egenskaper förändras från en form till en annan.

För mig luktar alltså ordet ”underutveckling” rasism i meningen en världsbild som delar upp människor i separata, biologiska enheter - vi och dem. Jag är väl medveten om att Sverigedemokrater, och många andra med dem, inte vill använda ordet ras. Det anses vara ett förlegat begrepp, som dog med nazism och apartheid. Men kanske är det enbart så att rasismen ändrat utseende, att grundtanken finns kvar som skillnaden mellan oss ”svenskar” och fattiga människor i andra länder, speciellt mellan ”oss” och de som har en mörkare hudfärg. De är annorlunda. Rasismen har förändrat sig genom att efter att ha varit uttalat biologiskt grundad nu gömma sig under ”kulturens” täckmantel, där den lever och frodas som förr. Den nya rasismen talar nu om oöverstigliga ”kulturella skillnader” och därigenom har den blivit till en rasism utan rasism.

Skrapar man på ytan, inte minst hos människor som borde ha varit befriade från fördomar, som en hel del av de lärare, biståndsarbetare och feminister som jag kommit i kontakt med, då kan det allt som oftast dyka upp skrämmande och spontant uttryckta rasistiska och misogyna uppfattningar. Främmande länder i Syd dras allvetande över en kant och beskrivs som efterblivna, korrumperade och utan hopp om förbättring.

Genom åren har jag ibland kommit att syssla med jämställdhetsfrågor och har då fått mig till livs en mängd föreställningar om hur illa ställt det är med män i u-länder. Det är lätt att få uppfattningen om att det rör sig om en skock översexualiserade, ofullständigt tämjda bestar som borde civiliseras genom att tillgodogöra sig upplysta, västerländska värderingar.  Det talas om att män i “Tredje Världen” är irrationella och våldsbenägna, att de saknar självkontroll och strävar efter att tillfredsställa sina böjelser och begär på andras bekostnad.

Mäns promiskuitet ställs mot kvinnors äktenskapliga trohet, deras våld mot kvinnornas underkastelse, deras ansvarslöshet mot kvinnors ansvarskänsla. Jag vill absolut inte förneka att manschauvinism och patriarkaliskt maktmissbruk är milt sagt vanligt förekommande och överallt begränsar kvinnors och flickors frihet och rättigheter, men bilden blir lätt en förvrängning som skyler över strukturella orsaker till bristande jämställdhet. Som fallet är med rasism förvandlas mannen till en biologiskt betingad särart, vars tropiska variant är speciellt bekymmersam. Men, som Stephen Jay Gould påpekat:

Våld, sexism och allmän elakhet är säkerligen alla till viss del biologiskt betingade, men de representerar enbart en del av basen för en mängd olika beteenden. Fridsamhet, jämlikhet och vänlighet är säkerligen lika biologiskt betingade även de - och vi kan se till att deras inflytande ökar genom att skapa sådana sociala strukturer som ger dem möjligheten att blomstra.

I takt med industrialism, kolonisering och urbanisering växte sig rasismen stark under 1800-talet. Det blev exempelvis snart uppenbart att Storbritanniens framgång som industrination och ekonomisk världsmakt fört med sig ökade klasskillnader och ett skamlöst utnyttjande av arbetskraft. I sin vetenskapligt grundade uppgörelse med rovdriften på människor Den arbetande klassens läge i England, skriven1845, förklarade Friedrich Engels:

… segern för maskinarbetet över handarbetet i den engelska industrins viktigaste grenar […] berättar om hur hantverkarna av maskinerna har drivits från den ena positionen till den andra. Följden av allt detta blev, å ena sidan, ett snabbt prisfall på alla fabrikstillverkade varor, blomstring för handel och industri, erövrandet av nästan alla oskyddade utländska marknader, mångdubbling av kapital och nationalrikedom, å andra sidan en ännu snabbare mångdubbling av proletariatet, tillintetgörande av allt egendomsägande och all säkerhet i anställningen för arbetarklassen, demoralisering, politisk spänning och allt det, som är så motbjudande för engelsmän i goda omständigheter …

I sin bok varnar Engels de besuttna för vad som kan hända om de fortsätter med att göra sig blinda och döva inför de skriande orättvisor som en skev resursfördelning skapat omkring dem:

Trots allt detta framhärdar den engelska medelklassen, speciellt den fabriksägande, som direkt berikar sig på arbetarnas nöd, i att inte låtsas se detta nödläge. Denna klass, vilken ser sig som nationens mäktiga, representerande klass, skäms för att inför världen blottlägga Englands ömma punkt. Den vill inte erkänna, ens inför sig själv, att arbetarna befinner sig i ett nödläge, eftersom den, den egendomsägande, industriella klassen, måste bära det moraliska ansvaret för detta nödläge. Därav den hånfulla uppsyn, som bildade engelsmän (och de, medelklassen, är de enda man känner på kontinenten) brukar sätta upp när någon börjar tala om arbetarklassens förhållanden; därav den ytterliga okunnigheten hos hela medelklassen om allt som rör arbetarna; därav de löjliga tabbar, som män ur denna klass gör sig skyldiga till inom och utanför parlamentet så snart proletariatets förhållanden kommer upp till diskussion; därav den befängda sorglöshet med vilken de vandrar på en jord, som är underminerad och vilken dag som helst kan störta in under dem …

I varje storstad var trasproletariatet plågsamt närvarande och dess nöd var så uppenbar att en och annan välmående person tvivlade på om dessa nödlidande människor verkligen kunde vara av samma släkte som henne/honom. Konfrontationen med fattigdom och rättslöshet kunde vara så extrem att det ledde till reflektioner liknande dem som Primo Levi beskriver i sin fruktansvärda bok om det bottenlösa helvetet i Auschwitz, Är detta en människa, som inleds med en dikt med uppmaningen:

Ni som lever trygga i era ombonade hem,

Ni som vid hemkomsten på kvällen

Finner varm mat och vänliga ansikten:

Tänk efter om detta är en man

Som arbetar i leran

Som inte vet vad frid är

Som kämpar för ett halvt bröd

Som dör på grund av ett ja eller ett nej

Tänk efter om detta är en kvinna,

Utan hår och utan namn

Utan ork mer att minnas

Med tomma ögon och kalt sköte

Som en groda om vintern.

En som insåg faran i det vidgade gapet mellan klasserna i England var politikern Benjamin Disraeli, en dandy och charmör som inledde sin karriär som romanskribent och sedermera blev en mycket inflytelserik politiker och nära vän med Drottning Victoria. Samma år som Engels  Den arbetande klassens läge i England kom ut publicerade Disraeli sin roman Sybil, or the Two Nations. En på många sätt typisk produkt av sin tid, med en alltför uppenbart konstruerad handling och ensidigt gestaltade karaktärer. Sybil är för bra för att vara trovärdig; en ungdomlig, bländande skönhet, med ett helgons hjärta, en ängels sångröst och trots sin begränsade utbildning kapabel att brista ut i monologer med ett språkbruk som en oxfordutbildad akademiker. Hon lever under ytterst enkla förhållanden som dotter till en utblottad hantverkare och förälskar sig i en stilig aristokrat.  Men, som i en dickensroman visar det sig på slutet att hennes familj faktiskt är av aristokratiskt ursprung, men genom bedrägeri lurats från sina egendomar.

Trots sina brister, blixtrar både handling och språk till då Disraeli släpper loss sin fantasi och vältalighet. Som när han beskriver de fattigas elände eller i det välkända tal som en av Sybils beundrare, en ung radikal hantverkare, brister ut i och i vilket han beskriver England som splittrat mellan två vitt skilda samhällsklasser:

Två nationer; mellan vilka det inte finns någon samhörighet och ingen sympati; som är lika okunniga om varandras vanor, tankar och känslor, som om de vore invånare på olika planeter; formade genom en fullständigt annorlunda fostran, livnärda av annan föda, anskaffad på fullständigt olika sätt och med liv reglerade av vitt skilda lagar.

Romanen blev en succé som hjälpte Disraelis politiska karriär. När han tillfrågades varför han skrivit den svarade den slagkraftige Disraeli: ”När jag vill läsa en roman, skriver jag den själv.”

Tanken att fattiga och rika var skilda folkslag tolkades av den socialkonservative Disraeli i enlighet med hans politiska övertygelse. Nämligen att samhället inte hade tagit sitt ansvar för att alla medborgare skulle garanteras en dräglig levnadsstandard. Det var politikernas uppgift att integrera arbetarna i den nationella gemenskapen, genom att garantera minimilöner, bekämpa farliga arbetsmiljöer och sjukdomar, slå vakt om kärnfamiljen och skapa social stabilitet genom lagar som garanterade jämställdhet, annars hotade våldsamma konflikter och revolution att ödelägga det växande välståndet.

Men det var långtifrån alla som hyste åsikter liknande Disraelis och flera tog naturvetenskapen till hjälp för sina politiska syften. Vetenskap har alltid varit påverkad av rådande samhällsförhållanden och vice versa. 1859 kom Charles Darwins bok Om arternas uppkomst ut. I den hade han presenterat avgörande bevis för att en evolutionär utveckling är den enda möjliga, vetenskapliga förklaringen till naturens mångfald. En sorglig följd, och till stor del en missuppfattning, av Darwins revolutionerande upptäckter var en ideologi som uppfattade social utveckling som en tävlan mellan individer, grupper, nationer, och idéer. Varje försök att förhindra en sådan tävlan genom politiska ingripanden till skydd för de svaga i samhället skulle leda till att utvecklingen mot högre stående samhällsformer hindrades.

En ideologi som kunde kombineras med ekonomisk liberalism, som ville skilja på stat och samhälle. Statens makt sågs som baserad på tvång, medan samhället var en frivillig sammanslutning där sund konkurrens stimulerade ekonomisk tillväxt genom en artutvecklande tävlan. Statens inblandning i medborgares liv borde begränsas till stödja polis, militär och domstolsväsende. 1776 hade Adam Smith publicerat sin epokgörande Nationernas välstånd i vilken han presenterade egenintresset som en positiv kraft. Fick medborgare möjlighet att agera för sitt eget bästa och  följa den ekonomiska lagen om utbud och efterfrågan, skapades en allmän välfärd som kom hela samhället till del. En "osynlig hand” ordnade så att utfallet blev det bästa för samhället.

Adam Smiths bok är inte speciellt lättläst, men skarp, klartänkt. Argument presenteras med beundransvärd skärpa. Utan tvekan, förbehåll och krusiduller visar Smith sitt klara omdöme och tankarna kring krig och slaveri, hans historiska utvikningar och iakttagelser av samtida fenomen är ofta spännande och många håller än idag. På flera ställen nämner han Sverige och skriver till och med om Gustav Vasa. Adam Smiths Nationernas välstånd är ett livsverk som det tog mer än trettio år att utarbeta och slipa till.

Även om hans teorier använts som tillhygge av profithungrande kapitalister och politiker i deras kamp mot tolerans och mänskliga rättigheter var Adam Smith långtifrån en cynisk bigott. Han utgick från den enskilda människans förmåga och strävan och hävdade att en besutten och priviligierad person inte är förmer än de som inte fått hans förutsättningar. Smith ivrade för fred och samförstånd och inte minst allas rätt till utbildning. Även om hans ”osynliga hand” har använts till att försvara utnyttjandet av medmänniskor, varnade han skarpt för den variant av skadlig egennytta som innebär att du försöker hindra andras möjligheter genom att beröva dem deras rättigheter och beslutsfattande. Smith konstaterade att de besuttnas åsikter och åtgärder

alltid bör beaktas med stor försiktighet och aldrig accepteras förrän efter långt och noggrant övervägande, inte enbart med försiktighet utan med största möjliga misstänksamhet. De kommer från män, vars intressen aldrig är exakt de samma som allmänhetens, utan för det mesta grundar sig på en avsikt att bedra och även förtrycka andra, som de vid ett flertal tillfällen både har lurat och förtryckt.

Tankarna om människors olika förutsättningar och en sund tävlan om de bästa platserna vid mathoarna var i omlopp redan innan socialdarwinisterna baserade dem på Darwins upptäckter. Den franske aristokraten och diplomaten Joseph Arthur de Gobineau hade i sitt historiefilosofiska och rasteoretiska verk, Essai sur l'inégalité des races humaines, som utkom  i fyra band mellan 1853-55, med stor idérikedom, men luddig vetenskaplighet, hävdat den ariska rasens överlägsenhet. Gobineaus idéer tilltalade personer som betraktade sin priviligierade ställning som välförtjänt beroende på deras överlägsna, biologiska beskaffenhet. Andra människors elände kunde man inte göra mycket åt – den var ju ärftligt betingad.

Gobineau skilde inte enbart mellan den överlägsna ”ariska” rasen och utomeuropiskt slödder, utan förklarade också att Europas sociala skillnader var rasmässigt grundade. För honom var ”underutvecklingen” hos Europas proletariat inte orsakad av bristande utbildning, usel resursfördelning och begränsade rättigheter, utan berodde helt enkelt på att de var ”simpelt folk”:

en lägre ras som i [Europas] södra delar uppkommit genom rasblandning med negrer och i norr med finnarna.

Sådana uppfattningar kunde med förtjusning och lättnad anammas av medlemmar i de priviligierade samhällsklasserna, som kommit till insikt om att den ”osynliga handen” inte kunnat skänka bistånd åt alla. Istället för att komma till den korrekta slutsatsen att staten trots allt borde stödja sjukvård, utbildning och garantera mänskliga rättigheter, kunde de nu konstatera att fattiga människors elände var ärftligt betingat. De var helt enkelt oförmögna att tillgodogöra sig de förutsättningar som naturen gav. Det var inte längre fråga om att någon “fri företagaranda” skulle kunna rensa upp storstädernas ghetton, istället gällde det att skydda sig mot en hotande underklass, som måste hållas i schack genom polis och militär. Stephen Jay Gould igen:

Hur bekvämt är det inte att skylla de fattiga och hungriga för det tillstånd de befinner sig i - så att vi inte behöver skylla på vårt ekonomiska system eller vår regering för den extrema underlåtenhet vi själva visat för att säkra ett värdigt liv för alla människor.

På vissa håll, exempelvis i de kolonier som europeiska länder lade under sig, blev det rasmässiga tänkandet allt värre och giftet spred sig till Europa där man började mäta skallar och allsköns andra fysiska särarter, allt med avsikt att bestämma sin egen rasmässiga överlägsenhet gentemot andra folk. Sådant fysiskt mätande i rasvetenskapens namn försvann då de katastrofala följderna av dess vansinne stod klara efter nazismens kollaps. Men redan då hade ”fysisk” rasbestämning börjat ersättas av IQmätningar, som i USA orsakat en ”rasförbättringsiver” som 1924 åstadkom en Immigration Act avsedd att begränsa invandring från Syd- och Östeuropa, samt Mellanöstern, Östasien och Indien.

I sin bok Den felmätta människan skildrar Stephen Jay Gould hur skall- och ansiktsmätningar systematiserat människor och särskiljt individer från varandra. Redan från början användes dessa suspekta mätmetoder för att urskilja karaktärsdrag och tankeförmåga. Från att ha använts för att identifiera brottslingar och mentalsjuka genom deras utseende, övergick ”vetenskapen” till att kategorisera olika raser och framförallt fastställa den ”vita” rasens överlägsenhet, något som passade kolonialismens ambitioner att underkasta och ekonomiskt utnyttja andra människor och samtidigt försvara sitt agerande.

Resultaten var dock inte fullt tillfredsställande och misstagen uppenbara. Efterhand utvecklades då testpaket för att mäta människors intelligens. Syftena var de samma som med skallmätningarna - resultaten användes för att särskilja människor, ofta på rasmässiga grunder. Något som IQmätandets inverkan på 1924års Immigration Act bevisar. Goulds skepsis gentemot alla dessa mätmetoders tillförlitlighet framgår klart:

Vad kraniunmätning var för artonhundratalet, har intelligenstester blivit för nittonhundratalet […] Under senare tid har IQ-tester missbrukats för att fastställa genetiska skillnader mellan raser och samhällsklasser - alltid måste jag konstatera, till förmån för den särskilda grupp som författaren/forskaren råkat tillhöra.

Indelning i samhällsklasser och olika raser har tjänat ekonomiska intressen och legat till grund för politiska beslut - som att begränsa statligt stöd till utbildning, medbestämmande, folkhälsa och rättssäkerhet. Likaså har kategoriseringen av människor i olika grupper med speciella, drag använts som försvar av maktmissbruk, stöld, uteslutning och exploatering. Rasism bidrar till är att dölja strukturella orsaker till fattigdom, utanförskap och sjukdom och överför skulden till fattigdom till individer och hela folkgrupper, som snarare är offer än gärningsmän.

Rasism ser till ytan, det är det yttre som avgör inre kvalitéer. Att döma en människa enbart på grund av hennes utseende är ett grovt våldförande på hennes integritet och personlighet, något som kan omvittnas av varje person som blivit bedömd på grund av sin rastillhörighet. Att tvingas underkasta sig främlingars fördomar är en smärtsam och hämmande upplevelse som dagligen drabbar miljontals människor. Frantz Fanon skriver i sin bok Svart hud, vita masker från 1953:

Ett normalt negerbarn, som har vuxit upp i en normal negerfamilj, blir onormalt genom sin kontakt med den vita världen.

Fanon, som var psykiatriker, jämför känslan av att vara svart med hur det är att vara jude. Enligt honom är de båda utsatta för diskriminering, men enligt Fanon kan en jude välja att dölja sin judiskhet, medan en svart man omedelbart avslöjas som svart och utsätts direkt för nervärderande blickar som avslöjar att betraktaren dömer och föraktar honom, utan att veta hur han är som person:

En jude diskrimineras från det ögonblick någon upptäcker att han är en jude. Men för mig ter sig allt annorlunda. Mig ges inga möjligheter, jag bedöms utifrån. Jag är inte slav under en uppfattning som andra skapat sig om mig, utan under mitt utseende. 

Jag rör mig långsamt i världen, van som jag blivit att inte söka uppmärksamhet. Jag avancerar genom att krypa. Och redan nu dissekeras jag under vita ögon, de enda sanna ögonen. Jag är fixerad. De har justerat sina mikrotomer som skär bort skivor ur min verklighet. Jag är inte längre en människa, utan ett nytt släkte. Men har ni sett, det är ju en neger! ...

Rasism skuldbelägger individen. Ett visst utseende klassar honom som exempelvis ”svart och man”. Då jag arbetade vid Sida i Stockholm gastkramade HIV/AIDS stora delar av Afrika söder om Sahara, men det talades inte mycket om att en del av orsakerna till hemsökelsen stod att finna i kolonialism och radikala strukturförändringar. Flera av de värst drabbade områdena hade genomgått ”reformer” i form av privatiseringar av hälsovård, som exempelvis inneburit införandet av vårdavgifter och besparingar som lett till ökat bruk osteriliserade sprutor och dålig kontroll av blod för transfusion. Statens tillbakadragande hade lett till arbetslöshet hos tidigare statsanställda personer – som lärare, vårdarbetare och tjänstemän. I flera områden hade kvinnor drabbats speciellt hårt och erbjudande av sexuella tjänster och prostitution hade för en del av dem blivit en överlevnadsstrategi. Öppnandet av jordbruket för globala livsmedelsmarknader hade orsakat ökad skuldsättning, urbanisering och arbetslöshet. Allt detta i områden där ett mönster utvecklats redan under kolonialtiden, baserat på säsongsarbete i gruvor, eller på plantager och gifta par tvingades leva åtskilda under långa perioder. Kort sagt, HIV/AIDS drabbade platser som genomgick komplicerade ekonomiskt och/eller politiskt motiverade förändringar.

Under min tid på Sida talades det dock inte mycket om sådant. Istället förklarades HIV/AIDS vara orsakad av ”afrikanska” traditioner; som blodsskifte vid fostrabrödralag, månggifte, barnäktenskap, rituella samlag, repressiva könsroller, manlig promiskuitet, ovilja mot att använda kondom, föreställningar om att ha samlag med en oskuld kunde bota sjukdomen och andra liknande, kulturella förklaringar. Så gott som all uppmärksamhet tycktes vara fokuserad på ”traditionella” beteendemönster hos olika individer och ett stort intresse för "afrikansk sexualitet". Som om promiskuitet och ”avvikande” sexuellt beteende med partnerbyte, sexköp och en ambulerande arbetskraft inte existerade i den europeisk-amerikanska kultursfären.

Därmed inte sagt att manligt sexuellt beteende inte hade ett intimt samband med spridningen av HIV, men det ofta ensidiga intresset för individuellt beteende, som lade vikten vid traditioner istället för genomgripande samhällsförändringar, gjorde att uppmärksamheten riktades till ”riskgrupper” och ”riskbeteenden”, istället för mot mer omfattande samhällsinriktade lösningar. Givetvis är både individer och samhällsförhållanden orsaken till spridningen av HIV. Likaså kan ett brottsligt beteende ha skapats av vissa samhällsförhållanden, men individen är likväl skyldig till sitt handlande.

Krig orsakas av samhällsförhållanden, men likväl är den enskilde ansvarig för de övergrepp som begås. Jag frågade en gång en domare som utredde sexuella övergrepp begångna under Bosnienkriget om det gick att ta del av undersökningmaterialet. "Varför är du intresserad av det?" undrade hon. "Jag vill veta hur det kommer sig att män kan begå så fruktansvärda handlingar," svarade jag. "Jag är jurist och inte sociolog" förklarade hon. "Jag utreder och dömer brottsliga handlingar. Jag dömer den skyldige för vad han gjort, inte varför han gjorde det." Så är det ofta i krig. Man frågar sig inte vilka samhällsförhållanden som skapat en fiende, utan försöker istället förgöra honom, även om du själv som en del av det system som gjorde honom till din fiende, har varit med om att skapa din motståndare. Koloniala krig kännetecknas ofta av att kolonialmakten sällan ser sig skyldig till skapandet av sina fiender. Enligt makthavarna är det inte missförhållanden orsakade av en orättvis regim som gjort att undertryckta folk bekämpar dem. De gör det på grund av din eller sin egen ras och det gör dem till främmande varelser som utan skrupler kan , sbekämpasom om de vore ohyra som hotar hela din sunda tillvaro.

Det så kallade Mau Mau upproret mellan 1952 och 1960, fick katastrofala följder för Kenya. På den tiden benämndes väpnade konflikter med koloniserade folk sällan krig, de betecknades i allmänhet som myterier, upplopp, uppror eller katastrofsituationer.  Upproret fann sitt ursprung femtio år tillbaka i tiden, då det Brittiska Östafrika hade etablerats och invandring av jordbrukare från Storbritannien befrämjades.1914 fanns flera tusen brittiska jordägare i landet och på bördiga områden odlades framförallt kaffe med hjälp av billig arbetskraft, främst kikuyus och massajer som ofta blivit fråntagna sina mark.

Infödda anställda blev ofta illa behandlade. Det förekom flera fall då de utan rättslig påföljd pryglats till döds. Det var allmänt accepterat att bosättare pryglade sina anställda för ringa brott. Infödd arbetskraft var dåligt betjänt av den koloniala arbetslagsstiftningen och flera upprorsförsök slogs skoningslöst ner av brittiska kolonialtrupper.

När kikuyus i början av femtiotalet attackerade vita plantageägare blev kolonialadministrationens reaktion milt sagt våldsam. Den officiella brittiska förklaringen till revolten baserades inte på insikter från agronomer, sociologer, ekonomer eller historiker (och inga som helst åsikter uttryckta av kikuyus), utan baserades uteslutande på en analys av en ”etnopsykiatriker” som karaktäriserade upproret som ”en irrationell, ond kraft, dominerad av bestialiska impulser och påverkad av världskommunismen”.

Nairobi betraktades som centrum för Mau Mau rörelsen och 1954 spärrade 25 000 medlemmar av brittiska säkerhetsstyrkor staden och genomsökte sektor efter sektor, alla icke-vita kenyaner spärrades in bakom taggtrådsstängsel. 20 000 kikuyus fördes sedan till ett koncentrationsläger, medan 30 000 deporterades till olika “reservat”. Efter 18 månader hade mer än en miljon kikuyus spärrats in i 800 byar omgivna av taggtråd och övervakade av medlemmar från det så kallade Home Guard . 30 000 misstänkta Mau Mau medlemmar hade förts till “arbetsläger” med bristfälliga matransoner och hårda bestraffningar. Snart rapporterades svält och undernäring från de militärt kontrollerade byarna och hemlighållna rapporter från arbetslägren redogjorde för brutal tortyr i arbetslägren; fångar hade fått sina öron avskurna, hål hade borrats i hörselgångar, kokande paraffin hade hällts över fastbundna offer, flera hade blivit kastrerade.

Brutaliteten från de engelska myndigheternas sida motiverades med den ”fanatiska, primitiva och magiskt inspirerade” brutalitet med vilken kampen fördes från de dåligt beväpnade Mau Mau krigarnas sida. Isolerade vita plantageägare kände sig skyddslösa i ett hav av illvilligt inställda svarta människor. Det var då jag funderade över den underliggande rasismen i många skildringar av HIV/AIDS framfart i Afrika som jag kom att tänka på Mau Mau upproret.

Medan jag forskade kring en mycket mindre bonderörelse som brutalt slogs ner i Dominikanska Republiken, fann jag pressreportage som frossade i skildringar av böndernas primitiva och blodtörstiga voodookult, något som inte alls stämde med verkligheten. Jag var nämligen personligen bekant med flera av de utmålade ”fanatikerna”. Eftersom rörelsen växte fram i slutet av femtiotalet läste jag flera inhemska och utländska tidningar från den tiden och slogs då av hur vanligt det var att utmåla uppror i tredje världen som blodindränkta spektakel, iscensatta av primitiva människor som hetsats genom magiskt inspirerade riter som gjort att de infantiliserats, brutaliserats och retarderat till det ociviliserade stadium de levt i innan välvilliga vita börjat intressera sig för deras välbefinnande och skänkt dem utvecklingens välsignelser. Ingenstans var detta mer uppenbart än i pojkboksspännande och sensationslystna skildringar av hur Mau Mau män våldförde sig på oskyldiga vita människor. Något som också skildrades i flera filmer från den tiden.

Den kenyanske historikern Bethwell Ogot, som inte dolt den brutalitet som flera Mau Mau krigare visade, påpekar helt korrekt att krig har en eskalerande effekt som leder till en process under vilken hänsyn och medmänsklighet bryts ner och ersätts av okontrollerbar destruktivitet:

Inget krig kan rättfärdiga sådana ohyggliga handlingar. I den omänsklighet människan visar andra finns ingen rasskillnad. Afrikanerna tillämpade den på sig själva. Det fanns ingen återhållsamhet hos någon av de stridande fraktionerna.

Statistiken vittnar dock om en våldsam överreaktion och brutalitet från de engelska myndigheternas sida, något som svårligen kan förklaras utan att räkna med rasistiska motiveringar för deras handlande. Mellan 320 000 och 450 000 misstänkta upprorsmän tvångsinternerades, 12 000 dödades officiellt ”i strid”, medan inofficiella uppskattningar i allmänhet visar att 20 000 är mer i överensstämmelse med verkligheten. De engelska militära förlusterna uppgick till 200 döda, medan 32 civila ”européer” dödades av Mau Mau och 1 850 ”infödingar”.

Mau Mau upproret var ingen isolerad incident, samtidigt pågick i Malaysias djungler den så kallade Malayan Emergency, Den malaysiska krisen, som mellan 1948 och 1960 officiellt ledde till att 6 710 gerillakrigare stupade i strid och uppskattningsvis 3 000 civila dödades. De engelska förlusterna uppgick till 519 brittiska soldater och 1 346 malaysiska hjälptrupper. Vid slutet av femtiotalet stred 40 000 brittiska och samväldestrupper mot uppskattningsvis 8 000 kommunistiska gerillakrigare.

Allt det där hade jag inte haft en aning om förrän jag i början av nittiotalet kom att läsa några romantiska romaner av en viss Noel Barber, som jag fann på ett hotellrum i Singapore. Där fanns också hans The War of the Running Dogs som var en dokumentärskildring av den ”Malaysiska krisen”.  Noel Barber var uppenbarligen en typisk representant för vad jag skulle vilja kalla ”äventyrsjournalister” som under femtio-och sextiotalen rörde sig från den ena ”spännande” krisen” till den andra och publicerade engagerande skildringar av sina äventyr. De löpande hundarnas krig var ingen speciellt dålig bok, den skildrade initierat krigshandlingarna, men led samtidigt av en tidsanda som ser i stort betraktade händelseförloppet med en brittisk, rättfärdigande blick.

Orsakerna till upproret stod att finna i brittiska myndigheters försök att efter Andra Världskriget kontrollera Malaysias ekonomi, speciellt genom skatter som påverkade den traditionella ekonomin och hård kontroll av landets tenn- och gummiindustri, som ansågs viktig för Englands återuppbyggande efter kriget, men samtidigt påverkades av en våldsamt fluktuerande världsmarknad. Åtgärderna orsakade ökad fattigdom bland vissa befolkningsgrupper och protester ledde till våldsamma reaktioner från engelsmännens sida, som svarade med massarresteringar och deportationer. Protesterna organiserades ofta av kommunister, flera av dem invandrade kinesiska arbetare, med stöd från moderpartiet i Kina.

Snart utkämpade de brittiska trupperna ett komplicerat gerillakrig med upprorsmän spridda bland svårtillgängliga byar djupt inne i djungeln. Kriget hade flera likheter med det följande kriget i Vietnam. Engelsmännen använde exempelvis Orange B för att få bort den täta växtligheten i stridszonerna. Eftersom motståndsmännen rörde sig bland civilbefolkningen var det svårt att identifiera dem och det ledde till att oskyldiga bybor internerades och torterades för att avkrävas information om fienden. Olika former av landminor, splitterbomber och liknande vapen användes för att “säkra” områden och terrorisera civilbefolkningen, vissa zoner bombades hämningslöst och i krigets slutskede avlägsnades 500 000 människor (en tiondel av landets befolkning) från krigszonerna och internerades i bevakade läger som kallades ”nya byar”.

Precis som i Kenya infantiliserades och demoniserades fienden; malaysiska bönder framställdes som vidskepliga offer för ondskefulla kommunister, medan vita plantageägare och militärer var rättskaffens, starka män som slogs för västerländska, demokratiska värderingar och osjälviskt hjälpte den förvirrade malaysiska befolkningen. Det var vanligt att framställa Malaysia som ett exotiskt paradis hotat av världskommunismen, eller som en av flera spelfilmer om konflikten skrev i sin reklam.

Ett märkligt land sover som en vacker kvinna, så stilla, så gåtfull, så oberörd, tills hon i det första gryningsljuset uppväcker mäns passioner och krigets ursinne.

Något som däremot var svårt att romantisera var de fruktansvärda massakrer som drabbade Malysias grannland Indonesien, då under några månaders tid mellan en halv och en miljon människor slaktades, anklagade för att vara kommunister. En tragedi som skildrats i två skoningslösa filmer av den i Danmark bosatte amerikanen Joshua Oppenheimer, The Act of Killing från 2012 och The Look of Silence från 2014. Det är märkliga filmer där både verkliga offer och förövare får iscensätta sina övergrepp och sitt lidande. Få av förövarna visar någon ånger, men hos en del anas en djupt liggande bävan inför var de gjort sig skyldiga till.

Ett djupborrande i själslivet hos brottslingar och sådana som drabbats av deras skoningslösa våld som Oppenheimer´s uppskakande filmer visar, är något helt annat än den ytliga, distanserade hyllning som Time förlänade arkitekten bakom blodbadet, Suharto, i en anonymt skriven artikel kallad Indonesien: Hämnd med ett leende.

Mitt i ett kokande blodbad som nästan obemärkt tagit 400 000 liv, har Indonesien Sydostasiens, spretande jätte, gjort en helomvändning som i grunden, radikalt och oväntat, har förändrat inte bara dess regering, men hela dess politiska inriktning, [..] En ny regim har stigit fram, med arméns stöd, men med en noggrant utarbetad konstitution och ett högljutt folkligt stöd.

Artikeln består av en extrem svartmålning av Indonesiens förre, kommunistanfrätte president Sukarno och en gemytlig hyllning av dess nye ledare Suharto vars ”utrensning” av kommunister möjligen varit lite väl drastisk, men i grunden välbehövlig och med ett lovvärt resultat:

Det största problemet av alla och det som Suharto känner sig mest direkt berörd är Indonesiens förstörda ekonomi, om det nu kan kallas för en ekonomi. [...] "Även om han personligen inte är insatt i komplexiteten av de ekonomiska problemen i landet", säger en utländsk diplomat som känner honom väl ”inger han förtroende och har tydligt fastställda mål. Han vill gå vidare med arbetet med nationens återuppbyggnad."[...] Indonesiens dramatiskt nya hållning behöver ingen extra push för att göra den till vad den är - västvärldens bästa nyhet i år när det gäller Asien.

En glädjande nyhet som innefattade slakten av över en halv miljon människor och hyllandet  av den man som beordrat denna masslakt. Ett exempel så gott som något på Västs kyliga blick på den ”Tredje Världen", som allt som oftast tycks ligga fjärran från oss, i varje fall om vi skall tro beslutsfattare som inte tycks ha en aning om allt det lidande som ett krig innebär.

Exempelvis dessa allvetande experter som tycks vara med om styra världens öden, som Sir Robert Francis Cooper som var utrikisk rådgivare åt Tony Blair och nu är ledande inom The European Council on Foreign Relations (ECFR), en inflytelserik europeisk tankesmedja som främst sysslar med hur EU:s utrikespolitik kan göras ”mer effektiv”.  För mer än tio år sedan skrev Sir Cooper en artikel där han hävdade uppfattningar som fortfarande tycks ha ett visst inflytande.

Sir Cooper delar in världen i sönderfallande stater (failed states), moderna stater och postmoderna stater. Enligt honom rådde i den ”antika världen” ordning, kultur och civilisation, medan det utanför den sfären rådde barbari, kaos och oordning. ”Föreställningen om fred och ordning, garanterade genom ett hegemoniskt maktcentrum, har sedan dess varit inflytelserik.” Nu finns det dock nya statsformer, som länder ”ofta tidigare kolonier” där staten har upphört att existera, sedan finns det ”moderna” stater som fungerar som gammaldags nationalstater och regeras av en stark centralmakt, som Kina, Indien och Pakistan. Och så har vi den postmoderna staten där liberalism och sann demokrati råder och som inte längre hyser några imperialistiska ambitioner – gissa var den finns?

Utmaningen för den postmoderna världen är att vänja sig vid tanken på dubbelmoral. Bland oss arbetar vi på grundval av lagar och öppet samarbete i säkerhetsfrågor. Men, när det gäller mer gammaldags typer av stater, utanför den postmoderna, europeiska kontinenten, bör vi återgå till de grövre metoderna från en tidigare epok – maktutspel, förebyggande angrepp, bedrägeri, allt som krävs för att ta itu med regimer som fortfarande befinner sig på artonhundratalet, där varje stat var en värld för sig själv.

Hos ”oss” kan vi hålla oss till lagen, men då vi handlar ute i djungeln råder djungelns lag, det vill säga i områden där kaos och krig är ett sätt att leva, där tillvaron styrs av knarkbaroner och självutnämnda krigsherrar. Det mest logiska sättet att hantera kaos och det som användes i det förflutna är kolonisering. Men kolonisering är numera oacceptabelt.

Vad som krävs är en ny typ av imperialism som är acceptabel för en värld präglad av mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värderingar. Vi kan redan nu urskilja dess konturer: en imperialism som, liksom all imperialism, syftar till att få ordning och organisation.

Jaså, var det ordning som imperialismen främst eftersträvade? Jag trodde att det var profit för det maktcentrum som utövade den imperialistiska makten. Men, jag kan förstås ha fel. Enligt Sir Cooper är det organisationer som IMF och Världsbanken som garanterar en välvillig globalisering baserad på öppna marknader och demokrati. En stat som förlitar sig på deras välvilliga stöd kommer att finna vägen in till den globala ekonomin och dess goda cirkel av investeringar och välstånd.

På mig ger det där intryck av att vara en oerhört förenklad världssyn, värdig en duktig mellanstadie-elev, men oroande då den uttrycks av en inflytelserik teoretiker. Ett dubbelriktat tal som blandar ihop fred med våld, och frihet med tvång och inte minst den gamla välbekanta synen på ”de andra”, sådana som behöver vår vägledning och vårt stöd för att finna en väg ut ur den härva de själva skapat.

Själv antar jag att Sir Coopers ”ordningsbefrämjande” imperialism bidrog till att skapa dagens kaos i sönderfallande stater, en otrevlig historia präglad av plundring, slaveri och sexuellt våld som efterlämnade en maktelit som skott sig på sina forna herrars välvilja och fortsatt att berika sig själva inom ramarna för global neoliberalism, under vars täckmantel människoförakt och rasism fortsätter att frodas.

Missförstå mig inte, det är mycket möjligt att avreglerade marknader och globalisering leder till ökat globalt välstånd, men att låtsas att “utvecklingsarbete” oftast sker och planeras i samråd med likställda partners, som agerar fritt och självständigt, är en lögn. Och här kommer jag tillbaka till de glada kvinnorna på foton i FAOs och IFADs korridorer. Jag ser dem som en del av vår neoliberala hyllning av kvinnor som ständigt, flitigt, och lyckligt bedriver småskaligt, naturnära, men produktivt, arbete för världsmarknaden – den ultimata vägen ut ur fattigdom och ojämlikhet.  

Smyckade och stiliga likt ”ädla vildar”, romantiserade, men med värdighet och enkelhet, utgör de en förebild för de kvinnor som exploateras av sina förtryckande män, eller av listiga och giriga främlingar. Kvinnor som ägnar sig åt ”bra spenderande” som gynnar familj och samhälle, till skillnad från mäns ”dåliga spenderande” som gynnar enbart dem själva. Tankegångar som reflekterar viktorianska föreställningar om ”förtjänta och oförtjänta” fattiga. Tillförlitliga, arbetsamma och företagsamma kvinnor som inkarnerar Världsbankens slogan om att Gender Equality is Smart Economics, Jämställdhet är smart ekonomi, eftersom kvinnor är bättre låntagare och bättre försörjare än män. Frigjorda kvinnor som utgör en kontrast till de beslöjade och könsstympade varelser som förtrycks av patriarkaliska manssamhällen. Kvinnor på väg mot västerlandets lycksaliga paradis för fria, självständiga kvinnor.

Jag motsätter mig inte alls den världsbilden, den är kanske till och med korrekt. Det är ensidigheten som oroar mig. Återigen en värld betraktad utifrån Västerlandets blick. Bilderna på glada, arbetande kvinnor får mig att tänka på glada arbetande kvinnor som inte arbetade för någon globaliserad, neoliberal marknad, utan för exploaterande kolonisatörer.

Istället för att betrakta bilderna skulle jag vilja lyssna till och möta människorna de avbildar, lära mig från dem, ta del av deras erfarenheter. Jag vill inte betrakta dem genom några västerländska filter eller tvinga på dem mina idéer, utan istället få ta del av och lära mig från deras åsikter och önskningar. Därför sympatiserar jag med William Easterlys uppdelning av biståndsgivare som planerare och sökare. Planerare tror att tillämpandet av centralt konstruerade stora planer kommer att förbättra tillståndet i fattiga länder, medan sökare letar efter ”nerifrån” kommande lösningar på specifika behov.

Easterly betraktar planerare som moderna reinkarnationer av kolonial självöverskattning. Han menar att det vore bäst att fokusera på de fattigaste människornas behov, som utbildning och effektiv hälsovård. De fattiga är inte i behov av allmosor, men utbildning och god hälsa ger dem möjlighet att på egen hand försöka förbättra sina liv.

Utveckling är alltför fokuserad på materiellt välbefinnande. ”Experter" är mästare på att finna tekniska lösningar, som hyllas som vägar ur fattigdom, men misslyckas oftast med att ta itu med problemens kärna. Bristen på individuella rättigheter som hindrar de fattiga från att spontant finna lösningar på sina problem och från att försvara sina intressen från olika intressenter. Det är ofta rasism och könsbaserade fördomar, parade med våldsam självöverskattning, som hindrar oss från att se verkligheten som den verkligen är.

Anderson, David (2005). Histories of the Hanged: The Dirty War in Kenya and the End of Empire. London: Weidenfeld & Nicolson. Anonym (1966) “Indonesia: Vengeance with a Smile,” i Time no. 3, July 15. Barber, Noel (1971) The War of the Running Dogs: The Malayan Emergency, 1948–1960 New York: Weybright and Talley. Cooper, Robert (2002) “The Post Modern State” i Leonard, Mark (ed.) Re-ordering the world: The long-term implications of September 11^th. London: Foreign Policy Centre. Cribb, Robert (1997) "The Indonesian Massacres", i Totten, Samuel et.al (eds.) Century of Genocide: Eyewithness Accounts and Critical Views. New York/ London: Garland Publishers. Disraeli, Benjamin (1980) Sybil: Or the Two Nations. London: Penguin Classics. Easterly, William (2006) The White Man’s Burden: Why the West’s Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Harm and So Little Good. London: Penguin. Engels, Friedrich (1983) Den arbetande klassens läge i England: från egna iakttagelser och autentiska källor. Göteborg: Proletärkultur. Fanon, Frantz (1995) Svart hud, vita masker. Göteborg: Daidalos. Gould, Stephen Jay (1977) Ever Since Darwin: Reflections in Natural History. New York/London: W.W. Norton. Gould, Stephen Jay (1981) The Mismeasurement of Man. NewYork/London: W.W. Norton. Kohn, Marek (1996) The Race Gallery: The Return of Racial Science. London: Vintage. Levi, Primo (1988) Är detta en människa? Stockholm: Bonniers. Smith, Adam (1979) The Wealth of Nations, Books I-III, with an introduction by Andrew Skinner. Harmondsworth: Penguin Books. Wilson, Kalpana (2012) Race, Racism and Development: Interrogating History, Discourse and Practice. London/New York: Zed Books.

After Christmas festivities, an attack of gout in my left big toe (a sign of old age?) and a violent cold, I am running again, with all it implies of renewed soreness in my legs and feet. However, all that will pass and be replaced by well-being. It is great to get out in the crisp morning chill and take up the old fight against myself, until I once again will master my body, mind and breathing.

During the winter there are fewer runners in the Caffarella Park, but those who now move around there are the real enthusiasts. Why all this equipment? Can it really assist them in their running experience? I wonder if they have multiple sets of their strange garment. Dressed in shiny black body stockings, with matching wool caps, woollen knee socks, Nike or Adidas running shoes (I have learned that Nike attach a Swoosh sign to their shoes, while Adidas furnishes theirs with three stripes), some kind of heart rate calculator and pedometer attached to one wrist, and earphones connected to a music device/cell phone affixed to an upper arm, they pass me by at high speed, with their eyes set on some distant goal.

Personally, I feel quite archaic while I am lumbering along in my old shorts and with one of the two t-shirts I alternate between. I have kept my running shoes for several years and assume they are quite OK, though I do not know if they were custom made for jogging. I do not want to plug any earphones into my ears. I find them uncomfortable, particularly when I begin to sweat. I prefer listening to the sounds around me. I do not count the time; rhythm and speed adapt themselves to the weather, the road conditions, my shape and my mood.

While I was panting along, up-hill and down-hill following the winding gravel road I know by heart, I came to think about what my professor in history of religions, Tord Olsson, once told me. With the intention of writing a book about them, he followed the Maasai during their wanderings across the Kenyan savannah. At first, he carried a backpack with a small tent and cooking utensils. The scantily clad and sometimes completely naked Maasai laughed at him while he tried to keep up with them, or when he pitched his tent.

Tord finally realized the futility of it all. He threw away the tent and began to sleep by the night fires, directly on the ground. Then he threw away the field kitchen and like the Maasai he began to drink blood mixed with milk and like them he gobbled up meat from freshly slaughtered prey, while it was still warm and soft, without being neither fried, nor cooked. Eventually he was able to keep pace with his Maasai friends, like them wearing a thin cloth, shorts and t-shirts he had also thrown away.

- I began enjoying life, it had become simple, more carefree. Trotting along on the savannah was pleasant, liberating. It was nice to experience how the difference between me and the Maasai became less accentuated. I was faced with a choice. Might I live like this until I became old and decrepit? A part of me affirmed the idea. It was a free roaming life, a parallel existence. Gone were earlier concerns; the prestige hunt, liabilities, debts and deadlines. It could be my imagination fuelled by a triumphantly feeling of mastering a new existence. Would troubles catch up with me in the future? Did I really belong here? Finally, I managed to break free from the spell and was able to add it all to my pool of experience.

According to Tord, among the Maasai our kind of time did not exist – at least not as watches, days and months, specific time periods that had been centrally and permanently established. With the Maasai there was night and day, the changing seasons, the wanderings of wild and domesticated animals. Humans were part of whole, not tormented by any abstracted time. There were no maps. Relationships were built on experiences, emotions, expressions, the body's capacity and speed of thought. Was it better or worse than our everyday life? It would be impossible to answer such a question. Of course, every Maasai is an individual, like you and me.  S/he experiences anger and hopelessness, benevolence and hate, joy and sorrow, performance anxiety, desire and loss.

While I was running my thoughts adapted themselves to the movement of my feet, the rhythm of my heavy panting.  I wondered if I remembered it all correctly. Tord is now dead, I cannot ask him about his experiences. What if all was something I had read and eventually confused with the more or less forgotten conversations I had had with Tord? I tried to remember where he had told me the story of his life with the Maasai. The only thing that came to mind was a winter day when I encountered Tord inside Gleerups bookstore in Lund, Sweden. He had returned from one of his Kenyan visits and had a scarf wrapped around his face, when he pulled it down to speak to me, he revealed a nasty rash: "I got infected by something down there," he explained. I am convinced that it was not at that moment he told me about his life with the Maasai. It could have been on several occasions; during a seminar, or maybe over a coffee, or a glass of beer.

Several of Tord's stories have followed me through life, some of them I have told to students and acquaintances, as amusing examples of how relative everything is. How our beliefs about how the world is or should be, suddenly may be turned upside down. Like when Tord as a young social anthropologist by bus was on his way into the Kenyan countryside, to his first meeting with the Maasai. The man who would introduce him to a group of Maasai was a British anthropologist Tord had been in contact with by mail. The British scholar was apparently a Maasai himself, but he had been living in England for many years. I do not remember if I ever asked Tord about his name and have now in vain made online searches for a British anthropologist with his roots among the Maasai. Let's call him Dr. Smith.

Well, Tord stepped out of the bus, which disappeared in a cloud of dust. He found himself on a savannah, which in all directions distended unobstructed towards the horizon, the air trembled in midday heat. Further down the road he spotted a skinny, tall Maasai. Wearing a damson-coloured cloth, he stood on one leg, leaning himself against a spear. He examined with great interest the Swedish newcomer. Tord went up to the Maasai warrior, nodded and wondered if had to speak in Swahili or Maasai, he was far from fluent in any of these languages, but chose to use his shaky Maasai to explain that he was trying to find a certain Dr. Smith. Smiling broadly the Maasai, hold out his right hand, greeted cordially Tord and said in eloquent Oxford English:

-            Oh that's me! Jolly good to meet you, Mr. Olsson. I've been waiting for you. You must excuse my casual outfit, but this how I dress when I'm at home with my folks.

Another story told by Tord also demonstrated how preconceived opinions and perceptions could play tricks on us. One of Tord's favourite books was Conversations with Ogotemmêli and it was included in our graduate course. It was a book with literary qualities and thus a typical choice of Tord. He was interested in literature, for example was the Turkish Nobel laureate Orhan Pamuk a good friend of his and he invited Tord to the Nobel festivities.

Well, the French social anthropologist Marcel Griaule interviewed over a period of 33 days in 1933 the blind, old hunter Ogotemmêli and in 1948 he published a compilation of his conversations under the title Dieu d'eau: entretiens avec Ogotemmêli, a book that soon became a classic and still attracts tourists to Mali´s Dogon villages. However, some researchers doubted the veracity of Griaule´s interviews, they suspected he had "improved" Ogotemmêli´s stories, using his own interpretations and concepts.

Tord told us that a French social anthropologist, who was fascinated by Ogotemmêli´s stories, decided that as part of his thesis work he had to visit the Dogon people, find out whether some members of the Dogon people still retained the cosmological and religious beliefs reflected in the book. To his great joy and astonishment he found an older man who spoke an almost perfect French, was well-versed in his people's theology and philosophy and agreed to talk about faith and worldviews. Fascinated the French anthropologist recorded the old man's statements and marvelled at how well they coincided with those that Ogotemmêli had expressed almost fifty years earlier. Suddenly the old man stopped his flow of speech, looking pensive he rose and apologized himself:  

- My memory is not quite as good as it has been. Excuse me for a moment. I'll be right back.

He disappeared into his hut and after a while he came back with a worn book, flipping through it. When he found the place he was looking for, he sat down and explained:

- No, no, what I said was not at all correct. It was actually like this ..., and he read aloud a passage from Griaule´s book, which he had collected from inside his hut.

I had a similar experience when I worked at SAREC, the research department at Sida, the Swedish Development Cooperation Agency. There I was responsible for the social research collaboration with Bolivia and we had given some support to a linguistic project that included the collection of examples of dying languages ​​in the Amazon. One of the researchers visited me in my office and told me how his research team in Bení, the Bolivian jungle area, had met with an elderly informant, who could still speak a language that until then had been believed to be extinct. The Swedish researchers recorded the old man and became particularly enthused when he told them that he could sing some ancient religious hymns. Through this informant it would thus be possible to preserve a completely unique material, which could tell us about religious traditions and notions that otherwise would have disappeared from world history.

Returning home to the Department of Linguistics at Stockholm University the research group tried to decipher the old songs. It was impossible! The only remaining possibility to find out their meaning  was to contact the Summer Institute of Languages, a slightly strange American missionary institute whose members took as their task to document and learn as many languages ​​as possible in order to spread the word of the Lord among people who had not yet been reached by the Christian gospel. No matter how many or few they were - each soul won over to Christianity and eternal salvation was a gain, as well as a joy for Christ, who had commanded us all to spread his message:

Therefore go and make disciples of all nations, baptizing them in the name of the Father and of the Son and of the Holy Spirit, and teaching them to obey everything I have commanded you. And surely I am with you always, to the very end of the age.

The University paid the travel and living expenses for one of the Summer Institute of Languages' experts on Amazonic languages ​​and dialects. The excitement was great when the research team and the expert gathered around the tape recorder and listened to the unique recordings from the interior of the Amazon jungle. The old man's cracked singing, which was completely out of tune, filled the room and with a smile of recognition the America expert explained that he understood what the old man was singing. He quickly wrote down his translations of the old hymns. When they read what he wrote the astounded Swedish linguists found that what the old man was in his dying language singing well-known Christian hymns - Amazing Grace, How Great Thou Art, Praise to the Lord Almighty, All hail the power of Jesus' name and several others. He had a lousy singing voice, but excellent memory, apparently he had many years ago, by an American missionary who had learned his language and translated American hymns, been taught to sing them.

I imagine that it was Tord as well who once told me a story about how a white South African had been traveling through an utterly desolate and deserted part of the Kalahari Desert, when his jeep broke down. He was heading for a mission station, or something like that, then the motor stalled. All alone in the scorching sunlight and without the ability to walk the many miles to his destination. Without enough water he could not prevail the desert heat and in the night hyenas and other dangerous animals could attack him. It was best to wait in the shade under the car for someone to come by and pick him up. However, chances for that were minimal. Time passed, the day ended and the night was cold. No one came. Another day and the water ran out. The man despaired, but at dusk on the third day he thought he imagined that he glimpsed a human figure in the distance. He waved desperately, but the man, if had been such a creature, disappeared out of sight.

When the man, after a confused slumber, between dream and waking, opened his eyes, he saw a naked Bushman, one of many derogatory terms for a people that have many other names for themselves. Perhaps the man who sat on the hood considered himself to belong to the Ju /'hoansi, "the real people". The naked man smiled at the white man and motioned to him to get out of the car and follow him. The naked, slim man leaned forward, sniffed and began tracking like a dog. A hundred meters beyond the jeep he fell down on his knees and began to scratch in the sand, soon he had found a big tuber. He scratched at it with his digging stick until he had collected a handful of moist fruit flesh, which he then hugged tightly so a small flow of water could run along his thumb down into his throat. The bulb contained enough water even for the white man, it was not much but sufficient to bring him hope. He followed the Bushman through the desert. They walked for days and nights, sleeping for short periods both during day and night. They did not hunger, nor thirst The Bushman constantly found something to eat and drink. Finally, he had brought the white man to his destination.

The story demonstrated how a naked man, who knew his surroundings, gallantly had saved a stranger. The moral of the story was that a person, someone like you and me, with all his gadgets and knowledge could become utterly helpless if left without them witin a hostile environment, which nevertheless was mastered by a naked Bushman with a cane, a bow and some arrows.  How might we self-proclaimed "civilized" people be so arrogant that we considered ourselves superior to those we call “primitive” people, those who do not "have anything"?

A fascinating history. But, was it true? I have no idea. I do not even know if it was Tord who told it to me. Maybe, maybe not. Possibly I had read it somewhere. But where? It is also possible that I had heard a similar story and then every time I told it had changed and gilded it beyond recognition.

In a previous blog I wrote that sometimes it may seem like books was looking for you, instead of us finding them. When I few days ago visited FAO, the UN Food and Agriculture Organization, here in Rome, true to my habit I searched through a stall where an association called The United Nations Women's Guild puts out used books for sale, for two euros each. There I found a book about Laurens van der Post. Eureka! In that book I could maybe finally find that strange story. I knew that van der Post had written about Bushmen.

I read the book in one go. van der Post's life had been eventful, to say the least –it bordered on the unbelievable. Some instances - he was born as a Boer on a South African farm, early on he began a career as a journalist, making himself known as an eloquent opponent to South Africa's appalling racism. With a friend of his he boarded a sailing ship to Tokyo, where he stayed three months and founded a lifelong fascination with Japanese culture. Twenty-five years old, he settled in London, where he was accepted by the famous Bloomsbury group, befriending people like Virginia Wolf, John Maynard Keynes and Edward Morgan Forster. In 1940, he joined the British Army as a volunteer and received the rank of captain after having fought in Abyssinia with the troops of Haile Selassie and, among other things, been leading a squadron that brought 11,000 camels through deserts and mountain areas. 1942, he was ordered to Indonesia, due to his knowledge of Dutch and some Japanese. There he was captured by the Japanese and spent three years in a concentration camp. An experience he retold in his books The Seed and the Sower and The Night of the New Moon, which in 1982 became the inspiration for an excellent movie by Nagisa Oshima, with David Bowie in the leading role - Merry Christmas, Mr. Lawrence.

After the war, van der Post remained in Indonesia and became acquainted with Ahmed Sukarno. He realized that the country was heading towards disaster and travelled to London and The Hague, where he was received by prime ministers and other government members, who did not heed his warnings. After two more years in Indonesia van der Post went back to South Africa, but soon left the country again, this time for Switzerland, where he became acquainted with Carl Jung, a friendship that lasted until the psychotherapist's death sixteen years later. In 1950, van der Post organized an English expedition to the Kalahari Desert, it was then he initiated his lifelong fascination with Bushman civilization. He often returned to the Kalahari and wrote numerous books and novels about his experiences there. van der Post also made a BBC documentary series about the Bushmen. He described them as Africa's first people, who throughout time had been persecuted by Whites and Blacks alike. He turned them into some kind of "noble savages”, claiming they represented "humanity´s lost soul."  Without doubt Laurens van der Post could have been the origin of the story about the man who was rescued by a Bushman. Unfortunately, I did not find it in John David Francis Jones fascinating biography.

During the sixties van der Post became a well-known TV personality in England. He travelled all over the world, a highly regarded lecturer and was privately known as an extremely fascinating storyteller. He became some kind of guru; with his sermons about Bushmen´s ideal existence, his friendship with Carl Jung, his resistance to apartheid and his strong commitment to environmental protection. He became good friends with Margaret Thatcher and especially with Prince Charles, whom he learned to speak with his flowers and who in 1982 made van der Post godfather to England's heir to the throne. In the picture from Prince William´s baptism we can see van der Post standing behind the father.

With such a life to tell it is easy to believe that J.D.F. Jones had been attached to the subject of his biography, but that was not at all the case. Without denying that van der Post had been to all the places he described in his books, there is hardly one detail in van der Post's many tales about his amazing life that Jones does not question, noting that:

I discovered to my astonishment that not a single word he ever wrote or ever said could necessarily be believed. He was a compulsive fantasist.

Among Jones more spectacular and frightening revelations were that not only was van der Post a notorious womanizer, but during a sea voyage from South Africa to England he seduced a fourteen year old girl, whose parents had entrusted to his care, and with her got a clandestine daughter. This unpleasant incident was not denied by van der Post's legal daughter, Lucia Crichton-Miller, who gave Jones access to her father's posthumous papers. Crichton-Miller, however, was deeply shocked by Jones book and stated that Jones incessantly provides detrimental interpretations of almost everything her father did and stood for. Unfortunately, she had to admit that most of Jones´s findings were essentially true. About her father, she said:

He was not a saint. He hurt people. He hurt me. But by God, he was fascinating.

When Jones asked van der Post's doctor about the cause of his death, he replied: "He was weary of sustaining so many lies".

What is truth, what is a lie? Many years ago, I went in the company of old Mimicito Ramírez, son of the legendary caudillo Carmito Ramírez, up to the villages north of the town of San Juan de La Maguana in western Dominican Republic. I had asked him to introduce me to some of his father's friends, who in the 1910s had joined the Messianic leader Olivorio Mateo to fight the US invaders. Then, in the early 1980s, some of them where were amazingly left alive. Among them, the over one hundred years old Julián Ramos.

Both Mimicito and Julían were skilled storytellers, gifted with an impressive memory. Especially Julián Ramos was fascinating to listen to. He explained that he lived in two worlds - one that you can touch, which men like me call "reality" and another one that is much larger and more powerful, where there is neither time nor physical constraints, where music, memories and spirits dwell. A world that people like me, “those from the North”, don´t know anything about, but which men like him easily could be visiting, walking from one world to another like someone passing through sun and shade. In that other world he could encounter his old friend Olivorio Mateo, who not only was a man, but the living God.

Julían's speech was a mixture of verifiable memories, which I sometimes could check up with other witnesses, old newspapers, church books and notes in different books, but many of his tales and experiences were about what Julián had seen and experienced in the "other world". When I once remarked to him that what he now told me was different from what he said to me last time I saw him, Julían was not at all disturbed by my remark. He explained that his stories were his truth. What other kind of memories could they be? Since they were his personal memories minor details could fluctuate. The shape of memories oscillates when we think about them, tell them and interpret them. We are not exactly the same persons from one day to another and our memories are from being unwavering. Why would they not shift, like running water shifts? However, even if it changes its form it remains water, quenching thirst, providing us with strength and joy.

Julían argued that memories belong, like dreams, to the other realm, the one that is truer than my so-called "reality". If I could check Julían´s recollections with those of other people, I would soon find that they were equally true, yes more true than anything I could find in any of my books, because Julían’s stories, unlike books, were based on experiences and feelings. The fact is that Julían could neither read, nor write and he apparently had quite vague ideas about books. According to Julián, his stories belonged to a higher truth and considering that – why bother about every tiny detail? Why make so much fuss about at what time something had ocurred? The exact wording of what someone said or how he was dressed when he made a comment. "All that I know, because I am an old man, and time is a strict teacher."

Are stories, i.e. fiction, equivalent to a bundle of lies? The problem with van der Post was possibly that he confused life and fiction. I assume stories are part of what Julián Ramos called “the other world”. Mario Vargas Llosa wrote:

Literature prolongs human life, adds a dimension that nourishes life deep within us - the intangible, fleeting but precious life that we can experience only by imagination.

Societies where governments are forcing authors to interpret facts in a predetermined way, become intolerant, sterile and sealed. Once my oldest daughter told me about a discussion she had had with of one of her best friends, who was born and raised in Romania. Janna had told her fiend how much she liked Orwell's 1984. However, her friend stated that she did not like that novel.

- But why? It's all about a dictatorship that restricts people's thoughts. Wasn´t it like that in Romania?

- 1984 could not have been written under a dictatorship.

- Of course not, the censorship would surely not have allowed it to be published.

- Certainly not, but it was not what I meant. What I mean is that 1984 is not funny. If it had been a really good book written under a dictatorship then it would have been funny. Dictators do not understand humour and wittiness. A sense of humour has to do with feelings of freedom, laughter liberates and to endure people use to laugh a lot.

- Is there such a novel?

- Many, but best and most famous is The Master and Margarita by Bulgakov. It's like a fairy tale, a legend, and it is very funny, very true. Few books have so convincingly and wittily demonstrated how it is to live under a dictatorship. You can read it again and again and constantly find new truths. That's how you write when life is at its worst.

Or as Bulgakov wrote:

Follow me, reader! Who told you that there is no true, faithful, eternal love in this world! May the liar's vile tongue be cut out! Follow me, my reader, and me alone, and I will show you such a love!

The Master and Margarita contains a scene where Pontius Pilate is confronted with Jesus. Early one morning a sullen Pontius Pilate is on his way to the court proceedings, from the kitchen regions, where they are preparing lunch, drifts a scent of rose oil. The procurator abhors rose oil, the fragrance aggravates his headache and it does not get any better when he sits down to deal with his daily duties and his secretary announces that the first man  to be sent into the chambers will be another one of those religious fanatics accused of inciting people to destroy the temple in Jerusalem Pilate thinks:

Oh, gods, gods why are you punishing me? ... yes there is no doubt about it´s being back again, that, horrible, relentless affliction … the hemicranias that shoot pain through half my head … there´s no remedy for it, no relief … I´ll try not to move my head.

The prisoner, whose name is Yeshua ha-Notrsi, is dressed in ragged clothes, has a swollen face and a bandage around his head, apparently he has been ruthlessly beaten. He does his best to answer Pilate´s questions as truthfully and accurate as possible. Gradually the nauseous Pilate becomes increasingly fascinated by the man in front of him, who turns out to speak Aramaic, Greek and Latin. ha-Notrsi claims that malicious speech is spread about him, mainly because a certain Levi Matvei, a former tax bailiff, constantly follows him around and writes down everything Yeshua says and does. Most of it that wretch gets wrong and Yeshua has repeatedly asked him to stop hanging out after him, and certainly cease with that incessant scribbling. Pilate thinks he should order Yeshua to be hanged, to avoid being bothered by at least one less of those nutty fanatics, but the Roman procurator has been deeply shaken by Yeshua's undisguised honesty. The prisoner bluntly states that he understands that the procurator´s irritation depends on his migraines, but they will pass as soon as the threatening tempest has passed. It will take some time, but it will certainly be gone by tomorrow.

Surprised the procurator asks Yeshua if he is doctor. The prisoner denies it and claims he only says what he feels and thinks. Pilate considers such a statement to be dangerous and to trap the prisoner he asks him about his opinion about the state of affairs in the world. Yeshua explains that in his opinion, there are really no bad people, it is power and uncertainty that poison and destroy human beings. Yeshua is convinced that a new kingdom soon will be established, where power is spread among as many persons as possible, so that truth and justice will have a better chance to compete with power hungry authoritarianism.

Pilate now understands why Yeshua is considered to be a danger to the community. He asks if he believes in any gods and Yeshua explains that he believes in only one god. Pilate realises that Jesus talks about the vengeful Jewish god and tells the prisoner that through his careless speech he is now playing with death and that for his own sake he should pray to his god, since in Pilate’s opinion he will almost certainly be killed. Yeshua becomes concerned and asks if the procurator could not spare his life: "Can´t you let me go? Everyone wants my death through you." Pilate finds Yeshua pathetic and can no longer control his facial features, which have started to twitch uncontrollably, the headache is about to make him mad and furiously he orders the secretary to promulgate the death sentence.

Through the dynamic, realistic and occasionally amusing dialogue the reader soon realises why the Stalinist regime could not possibly let a masterpiece like The Master and Margarita pass censorship.

It is quite conceivable to regard the scene between Jesus and Pilate in the glow of a desperate letter that Bulgakov wrote to Stalin and six influential politicians, well aware of the fact that the dictator appreciated his work. Stalin had seen Bulgakov's play The Days of the Turbins, no less than fifteen times. However, after his play The Crimson Island had made fun of the entire Soviet literary establishment, Bulgakov had become persona non grata for Vladimir Blyum, Chairman of the Repertory Committee, the Soviet theatre licensing body.

Oddly enough, The Crimson Island had escaped censorship and become a success. It was written as a play within a play, and was about the staging of a satirical comedy, which in Jules Verne's spirit dealt with life on a tropical island - a bold allegory of the state of affairs within the Soviet Union. To get his play performed a writer called “Comrade Dymogatskyi” is fighting Moscow's literary establishment. Bulgakov used every word, every phrase, every episode to make theatre-goers laugh at the absurdity of cultural bureaucracy, which according to him was about to strangle free creativity. Vladimir Blyum had no problems with identifying himself with the play´s most despicable character and managed to convince the press to mercilessly attack Mikhail Bulgakov. Threatened by a total writer´s ban Bulgakov found no other recourse than to defend himself in the brave and witty letter to Stalin and his minions, in which he quoted the malicious articles in the Soviet press:

Bulgakov had become a satirist precisely at the time when true satire (that which penetrates into forbidden areas) became unthinkable in the USSR. It did not fall to me to have the honour of expressing this criminal thought in print. It is expressed perfectly clearly in an article by V. Blyum … and the purport of this article can be brilliantly and precisely condensed into a single formula: anyone who writes satire in the USSR is questioning the Soviet system. Am I thinkable in the USSR?

Bulgakov suggests that the answer is apparent in Blyum´s review of the The Crimson Island:

The truth is contained in the review of Novitsky. I am not going to judge, how witty my play is, but I feel that there rises a most evil shadow, and this shadow is the one of the Head of the Repertoire Committee. It is he, who is nursing Government slaves, bootlickers and other terrorised “servants”. It is he who is killing the creative thought. He is killing the Soviet playwrights.

I haven’t whispered these thoughts while sitting in a corner. I have included them in a dramatic pamphlet and presented this pamphlet on the stage. The Soviet Press, which is defending the Chief Repertoire Committee, wrote that The Crimson Island is a lampoon against the Revolution. 

Bulgakov asks the influential politicians to ensure him a position in the Soviet theatre and if this is not possible, provide him and his wife an exit permit.

After receiving the letter Stalin personally called up Bulgakov and wondered if he really wanted to leave the USSR, Bulgakov replied that it was not an issue about will - a Russian writer cannot live outside his homeland, Stalin begged him to stay and gave him permission to continue working as a director's assistant at the Moscow Art Theatre, the legendary Moskovskij Chudozjestvennyj Akademitjeskij Teatr.

Bulgakov's Yeshua seems to have a lot in common with the Jesus Nietzsche presents in his pamphlet Antichrist, which in reality is not directed against Jesus, but against the Church. Bulgakov's Yeshua is very human and so is his Pilate, with his headaches and oscillations between doubt and authoritarianism. Nietzsche claimed that the Church's deification of Jesus was a lie intended to distort his message. In an overheated and often wittily worded language, he stood on the verge of his madness, Nietzsche defended his view of Jesus:

That holy anarchist who summoned the people at the bottom, the outcasts and "sinners," the chandalas within Judaism, to opposition against the dominant order—using language, if the Gospels were to be trusted, which would lead to Siberia today — he was a political criminal insofar as political criminals were possible at all in an absurdly unpolitical community. This brought him to the cross [...]

This “bringer of glad tidings” died as he had lived, as he taught - not to “redeem mankind” but to demonstrate how one ought to live. What he bequeathed to mankind is his practice: his bearing before his judges, before the guards, before the accusers and every kind of calumny and mockery – his bearing on the Cross. He does not resist, he does not defend his rights, he takes no steps to avert the worst that can happen to him – more, he provokes it … And he entreats, he suffers, he loves with those, in those, who are doing evil to him.

What I am concerned with is the psychological type of the Redeemer. After all, this could be contained in the Gospels despite the Gospels, however mutilated or overloaded with alien features: as Francis of Assisi is preserved in his legends, despite his legends. Not the truth concentrating what he did, what he said, how he really died¸ but the question whether his type can still be exhibited at all, whether it has been “transmitted.”

Nietzsche also defended Pontius Pilate, considering him to be an upright representative of an oppressive power, someone who does not care about the Jewish people's well-being. Someone who is rightly irritated by their misuse of the concept "truth". All religion is in fact based on lies. How could the Jewish clergy then have the audacity to turn to Pilate and ask him to accuse Jesus in the name of their "truth"? This is the reason to why Pilate asks Jesus what truth is:

Need I add that in the whole New Testament, there is only a single man who commands respect? Pilate, the Roman governor. To take a Jewish affair seriously - he does not persuade himself to do that. One Jew more or less – what does it matter? The noble scorn of a Roman, confronted with an impudent abuse of the word “truth”, has enriched the New Testament with the only saying that has value  - one which is its criticism, even its annihilation: "What is truth?”

Pilate was undoubtedly an extremely ruthless administrator. Reza Azlan does in his well-written and thoroughly documented Zealot: The Life and Times of Jesus of Nazareth depict Pilate as a hard-hearted, inflexible and arrogant Roman, without any regard whatsoever to the feelings of a subjugated people.

During his tenure as procurator in Jerusalem, Pilate sent thousands of Jews to die on the cross, without previous trial. He went so far that people with access to the Roman Emperor submitted a letter of complaint demanding Pilate´s deposition. It is actually not consistent with reality that an autocratic and unreachable person like Pilate would take the trouble to personally interrogate a man like Jesus and expose himself to so much trouble in relation with what was merely a routine execution, one among many others.

However, it cannot be denied that the account of Jesus' final days is an epic and moving story about a lonely man, doubting and suffering. John writes about Jesus' dramatic encounter with Pontius Pilate:

Then Pilate went back into his headquarters and called for Jesus to be brought to him. “Are you the king of the Jews?” he asked him.  Jesus replied, “Is this your own question, or did others tell you about me?”  “Am I a Jew?” Pilate retorted. “Your own people and their leading priests brought you to me for trial. Why? What have you done?”  Jesus answered, “My Kingdom is not an earthly kingdom. If it were, my followers would fight to keep me from being handed over to the Jewish leaders. But my Kingdom is not of this world.”  Pilate said, “So you are a king?” Jesus responded, “You say I am a king. Actually, I was born and came into the world to testify to the truth. All who love the truth recognize that what I say is true.” “What is truth?” Pilate asked. Then he went out again to the people and told them, “He is not guilty of any crime. 

Pilate turns his back on Jesus before he gets a chance to answer the difficult question of what truth is all about. Jesus often spoke about the truth. Then one of his disciples asked Jesus about the aim of his work, he replied: "I am the way and the truth and the life. No one comes to the Father except through me." The night before his meeting with Pilate, Jesus suffers extreme agony in in the garden of Gethsemane He thinks about his disciples, how their choice to follow him has separated them from other people:

I have given them your word and the world has hated them, for they are not of the world any more than I am of the world. My prayer is not that you take them out of the world but that you protect them from the evil one. They are not of the world, even as I am not of it.  Sanctify them by the truth; your word is truth. As you sent me into the world, I have sent them into the world.  For them I sanctify myself, that they too may be truly sanctified.

What is the truth of Jesus? John used the Greek word ἀ-λήθεια, aletheia. It is a combination of the word Lethe, which meant oblivion, or "something that is hidden," combined with a negative prefix - alethea thus means "non-forgotten", or rather something that is "revealed" or "unveiled".

What is it that will be revealed? In order to find an explanation, we might seek the origin of the concept of truth far back in the past. The English word truth is probably derived from an old German word related to a concept like “steadfast like a tree”. The old Norse tru, meant both tree and faith/faithful, apparently akin to the Sanskrit word for tree – dru.

The Sanskrit word for truth is satya, which has two meanings - a "lower" one where the word designates what is true in our daily "reality" and a “higher” one where the word becomes equivalent to "existence/being," i.e. the immutable cosmic principle behind everything - the only true reality, Satyam,  which turn out to be identical with Brahman, the World Soul. In Buddhism, which sacred language Pali associates satya with sacca, which a key concept in Buddhism's, as a matter of fact one of its most basic principles - The Noble Truth of the Cessation of Suffering, which is the Noble Eightfold Path leading to the final termination of suffering.

For the Ancient Greeks was forgetfulness, Lethe, a form of relief from all the things that attach us to pain and thus it becomes a path to happiness and salvation. After death the memories of an earthly life of pain and defeat may be wiped out, allowing for the creation of a new life; rebirth, or an eternal happiness within an existence beyond death and suffering.

On their way to the Elysian Meadows, the departed souls have to try to cross five rivers - Styx, River of Hatred, Acheron, River of Sorrow, Cocytus, River of Lamentations, Phlegeton, River of Fire/Passion. If they are able transverse these horrible trials they finally reach Lethe, the River of Forgetfulness. Those who could not pass all these rivers of pain and sorrow did not find any bliss and tranquillity in afterlife. It was only after the soul had drunk Lethe´s water and crossed over to the other shore, they were able to relax within the fragrant and lush Meadows of the Blessed Spirits, where they could await rebirth, or stay on within a carefree existence, liberated from all pain, sorrow and disappointments amassed during an earthly existence.

In his Divina Commedia Dante Alighieri weaves together ancient beliefs and myths with Christian theology and legends, combining it all with memories from his own life and thus presents his vision of the entire structure of Universe and the meaning of human life and history. He wanders through what I believe could be Julián Ramos “other world” – an imaginary landscape parallel to our reality.

Like the Greeks´ departed souls, Dante also drinks from and immerse himself in Lethe's waters to be purified and made worthy to rise up to the divine light of Heaven and finally realize that the Universe's innermost truth is, as he states in the last lines of his mighty poem: "Love that moves the sun and other stars".

Dante does not only lose his memory by drinking water from Lethe, he also drinks water from and crosses another river. It is his dream woman, Beatrice, who welcomes Dante to the earthly Paradise, which is placed on the crest of the Purification Mountain and she brings him to a source where two rivers spring forth, one is Lethe the other one is Eunoë. Dante is the first to mention that after Lethe there is another river. After Lethe´s water has erased all memories of life on earth, Eunoë´s water restores recollections of things and incidents that in our life have made us satisfied and happy. Dante invented the name Eunoë from Greek, combining eu, good with nous, mind/memory.

Dante's Purgatory ends with how Dante with a sense of relief raises from Eunoë´s river, leaving the Purification Mountain to ascend to Paradise:

I came back from that holiest of waves

Remade, refreshed as any new tree is,

Renewed, refreshed with foliage anew,

Prepared to rise towards the stars.

The truth is a fleeting concept, even if  it is quite common to portray it as simple and straightforward - "The Plain Truth", but in fact the truth, like life itself, is complex and multifaceted. It is not only to be found in the "real world", but also in poetry and imagination, where it may appear even more transparent than in everyday life, as in Mikhail Bulgakov's The Master and Margarita. We humans seem to be created to constantly search for the truth, as well as the meaning of life. A mental journey that can take many different forms, not least as a walk through "the other world", like in Dante's Divine Comedy.

Alighieri, Dante (2007) Purgatorio, translated and edited by Robin Kirkpatrick. London: Penguin Classics.  Alighieri, Dante (2005) La Divina Commedia. Purgatorio. A cura di Umberto Bosco e Giovanni Reggio. Roma: Editoriale L´Espresso. Bulgakov, Mikhail (2007) The Master and Margarita. London: Penguin Classics. Curtis, J. A. E. (2012) Manuscripts Don't Burn: Mikhail Bulgakov: A Life in Letters and Diaries. London: Bloomsbury. Deussen, Paul (1966) The Philosophy of the Upanishads. New York: Dover. Jones, J. D. F. (2002) Teller of Many Tales: The Lives of Laurens van der Post New York: Carroll & Graf.  Griaule, Marcel (1965) Conversations with Ogotemmêli: An introduction to Dogon religious ideas. Oxford: Oxford University Press. Hollingdale, R.J. (1977) A Nietzsche Reader. New York: Viking Press. Kaufmann, Walter (1964) The Portable Nietzsche. London: Penguin Classics. Lundius, Jan (1995) Great Power of God in San Juan Valley: Syncretism and Messianism in a Dominican Valley. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Press. Stoll, David (1982), Fishers of Men or Founders of Empire? The Wycliffe Bible Translators in Latin America. A US Evangelical Mission in the Third World. London: Zed Press. Vargas Llosa, Mario (1997) “The Truth of Lies”, in Making waves: Essays. New York: Farrar, Strauss and Giroux.

Efter julfirande, en attack av gikt i vänstra stortån (ett tecken på ålderdom?) och en våldsam förkylning har jag tagit upp min löpning, med allt vad det innebär av förnyad träningsvärk. Under vintern är det färre löpare i Caffarellaparken, men nu rör det sig om fantaster. Flera av dem är exklusivt utrustade. Kan det verkligen underlätta löpningen? Undrar om de har flera uppsättningar av sina märkvärdiga plagg.  Iklädda svartglänsande kroppsstrumpor med matchande yllemössa, knästrumpor av ylle, lyxiga Nike eller Adidas löparskor (jag har lärt mig att Nike har ett Swooshtecken och Adidas tre ränder), någon slags puls- och stegmätare fäst vid ena handleden och med öronsnäckor anslutna till en musikapparat/mobil anbringad vid ena överarmen, passerar de mig i hög hastighet, med blicken riktad långt i fjärran.

Själv känner jag mig ålderdomlig där jag lufsar fram i gamla shorts och med en av de två tröjor jag alternerar mellan. Löparskorna har jag haft i flera år, tycker de är helt OK, fast jag vet inte om de är specialgjorda för joggning. Öronsnäckor vill jag inte plugga in, de är obehagliga och säkert inget vidare då jag börjar svettas. Vill lyssna till ljuden omkring mig, vara en del av naturen. Löpartid är jag ointresserad av, rytmen följer vädret, väglaget, min form och mitt humör.

Medan jag flåsade vidare, backe upp och backe ner längs den vindlande grusvägen, vars varje meter jag känner, kom jag att tänka på vad min religionsprofessor, Tord Olsson, en gång berättat för mig. Han skulle skriva om maasaierna och följde dem under deras vandringar över savannen. Till en början hade han med sig en ryggsäck med ett litet tält, ett ombyte kläder och kokattiraljer, de ytterst lättklädda och emellanåt helt nakna masaierna skrattade år honom när han försökte hålla jämna steg med dem och speciellt då han om natten slog upp sitt tält.

Snart insåg Tord det löjliga. Slängde tältet och sov direkt på marken vid natteldarna. Sedan slängde han fältköket och började liksom maasaierna dricka blod och mjölk och liksom de glufsa i sig köttet från nyslaktade bytesdjur, medan det fortfarande var ljummet och mjukt, utan att vara vare sig stekt eller kokt. Till slut kunde han hålla jämna steg med sina masaikompisar, liksom de iklädd ett tunt skynke, shortsen och tröjorna hade han också slängt.

-  Jag började trivas med livet, berättade Tord. Tillvaron blev allt enklare, alltmer bekymmerslös. Att småspringa på savannen blev lättsamt och angenämt. Det var fint att känna hur skillnaden mellan mig och maasaierna blev allt mindre. Jag ställdes inför ett val. Kanske kunde jag leva så här tills jag blev gammal och orkeslös? En del av mig bejakade tanken. Det var ett fritt liv. Borta var tidigare bekymmer; prestigejakten, tankarna på lönepåslag, skulder och deadlines. Det kunde vara nyhetens behag, triumfkänsla över att jag börjat behärska en ny form av tillvaron, långt bortom Sveriges tid och rum. Skulle bekymren hinna ifatt mig? Hörde jag hit? Till slut lyckades jag bryta mig loss ur förtrollningen.

Hos maasaierna fanns inte tiden i vår mening – som klockor, veckodagar och månader med i förtid fastställda tidsrymder, där fanns natt och dag och naturens växlingar. Människan var integrerad i helheten, inte plågad av tidsabstraktioner. Där fanns inga kartor. Relationer byggde på erfarenhet, på sinnesuttryck, kroppens förmåga och tankens snabbhet. Bättre eller sämre än svensk vardagstillvaro? En omöjlig fråga. Varje masai är en individ, som du och jag, med återkommande känslor av ilska och hopplöshet, välvilja och hat, glädje och sorg, prestationsångest och längtan.

Medan jag sprang och funderingarna följde stegens och flåsandets rytm, undrade jag om jag mindes det hela korrekt. Tord är nu död. Jag kan inte fråga honom. Tänk om det var något jag läst och blandat ihop med de mer eller mindre förgätna samtal jag haft med Tord. Försökte minnas platsen där han berättat om upplevelsen för mig. Vad som dök upp var en vinterdag när jag stött på Tord inne på Gleerups bokhandel i Lund. Han var hemkommen från ett av sina Kenyabesök och hade en halsduk virad kring ansiktet, då han drog ner den för att tala med mig avslöjade han ett otäckt hudutslag: ”Jag blev smittad av något därnere”, förklarade han, men jag är övertygad om att det inte var den gången han berättade för mig om sitt liv med maasaierna.

Flera av Tords historier har följt mig, några av dem har jag återberättat för elever och bekanta, som exempel på alltings relativitet. Som när Tord som ung antropolog med buss är på väg in i den kenyanska landsbygden, till sitt första möte med masaierna. Mannen som skall introducera honom för en grupp masaier är en brittisk antropolog som Tord brevledes varit i kontakt med. Den engelske akademikern var tydligen själv masai, men hade under många år levt i England. Vet inte om jag frågade Tord om hans namn och jag har på nätet förgäves sökt efter en engelsk antropolog med rötter hos masaierna. Låt oss kalla honom Dr. Smith.

Nåväl, Tord kliver av bussen, som sedan försvinner i vägdammet. Omkring honom sträcker sig savannen bort mot horisonterna, luften dallrar i middagshettan. Längre ner längs vägen får han syn på en mager, lång masai. Iklädd ett rött skynke står han på ett ben och lutar sig mot ett spjut.  Han betraktar intresserad den nyanlände svensken. Tord går fram till masaikrigaren, nickar till hälsning och tilltalar honom på det oprövade masaispråk han lärt sig genom lexikon och bandupptagningar. Tord lyckas förklara att han avtalat möte med en viss Dr. Smith och undrar om masaien möjligen känner honom. Masaien ler brett, räcker fram sin högerhand, hälsar hjärtligt 

-Oh that´s me! Jolly good to meet you Mr. Olsson. I´ve been waiting for you. You must excuse my casual outfit, but this how I dress when I´m home with my folks. Åh, det är jag! Förbaskat trevligt att träffa er, Herr Olsson. Jag har väntat på er. Ni måste ursäkta min informella klädsel, men det är så här jag klär mig när jag hos de mina.

En annan historia som Tord berättade visade också hur förutfattade åsikter spelar oss stora spratt. En av Tords favoritböcker var Samtal med Ogotemmêli som ingick i vår doktorandkurs. Det var en bok med litterära kvalitéer och ett typiskt val av Tord. Han var litteraturintresserad, exempelvis var den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk en av hans goda vänner och Tord blev av honom inbjuden till nobelfestligheterna. Nåväl, den franske antropologen Marcel Griaule, intervjuade under 33 dagar 1933 den blinde, gamle jägaren Ogotemmêli och publicerade 1948 en sammanställning av sina samtal under namnet Dieu d'eau: entretiens avec Ogotemmeli, en bok som snart blev en klassiker och fortfarande lockar turister till Malis dogonbyar. Ganska snart fanns det dock en del forskare som ställde sig tvivlande inför Griaules presentation av vad han hört från Ogotemmêli och misstänkte att han med egna tolkningar och uppfattningar ”förbättrat” den gamle mannens berättelser.

Enligt Tord hade en fransk forskare blivit fascinerad av Ogotemmêlis berättelser och beslutat sig för att, som del av sitt avhandlingsarbete, uppsöka Dogonfolket i Mali, för att många år efter publiceringen av Konversationer med Ogotemmêli undersöka huruvida medlemmar av Dogonfolket bevarat några av de kosmologiska och religiösa uppfattningar som speglades i boken. Han reste till Dogonbyarna och fann till sin stora glädje en äldre man som talade en i det närmaste perfekt franska och dessutom var välbevandrad i sitt folks teologi och filosofi. Fascinerad spelade den franske antropologen in den gamle mannens redovisningar och förundrades över hur väl de sammanföll med de som Griaule skrivit ner i sin bok. Fantastiskt! Griaule hade varken skarvat eller ljugit, hans framställning av Dogonfolkets filosofi stämde nästan exakt med nuvarande uppfattningar och traditioner. Plötsligt hejdas berättarflödet, informanten ser fundersam ut och ursäktar sig:

-          Mitt minne är inte som förr. Ursäkta mig ett ögonblick. Jag är strax tillbaka.

Han försvinner in i sin hydda och kommer efter en stund ut med en sliten bok som han bläddrar intensivt i. När han funnit stället han sökte efter sätter han sig åter och förklarar:

-          Nej, nej, det som jag sa stämmer inte alls. Så här var det … och han läser för fransmannen högt upp ett stycke ur Griaules bok, som han hämtat inne i hyddan.

Jag hade en snarlik upplevelse då jag arbetade på SAREK, Sidas forskningsavdelning. Jag var ansvarig för forskningssamarbetet med Bolivia och bland annat ett mindre stöd till ett lingvistiskprojekt som i Amazonas samlat in exempel på utdöende språk . En av forskarna besökte mig på mitt kontor och berättade hur hans forskargrupp i Bení, Bolivias djungelområde, stött på en äldre informant som varit en av de få människor som fortfarande talade ett språk som man fram tills dess trott vara utdött. De svenska forskarna spelade in den gamle mannens berättelser och blev speciellt upplivade då han talade om för dem att han på det utdöende språket kunde sjunga flera gamla, religiösa hymner. Genom denne unike informant skulle det alltså bli möjligt att bevara ett fullkomligt unikt material, som kunde berätta om religiösa traditioner och förställningar, som annars skulle ha försvunnit från världshistorien.

Hemkomna till Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet försökte forskargruppen dechiffrera de gamla sångerna. Det var omöjligt! Sista chansen var att ta kontakt med Summer Institute of Languages, ett något märkligt amerikanskt missionsinstitut vars medlemmar tagit som sin uppgift att dokumentera och lära sig så många språk som möjligt, för att därigenom kunna sprida Guds ord bland människor som ännu inte nåtts av det kristna frälsningsbudskapet – varje själ som kunde vinnas till kristendomen var en framgång som säkert skulle glädja Kristus, som befallt:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Universitetet betalade resa och uppehälle för en av Summer Institute of Languages´ experter på amasoniska språk och dialekter. Spänningen var stor då forskargruppen och experten samlades kring bandspelaren och tillsammans lyssnade på de unika upptagningarna från det inre av Amazonas djungler. Den gamle mannens spruckna falsksång fyllde rummet och amerikanen förklarade leende att han förstod vad gubben sjöng. Han skrev snabbt ner sina översättningar av de gamla hymnerna. När de läste översättningarna fann de förbluffade svenska lingvisterna att vad mannen sjungit på sitt utdöende språk hade varit välkända psalmer - Amazing Grace, How Great Thou Art, Praise to the Lord Almighty, All Hail the Power of Jesus’ Name och några till.  Den gamle mannen hade usel sångröst. men utmärkt minne, uppenbarligen hade han en gång lärt sig väckelsesångerna av en amerikansk missionär som översatt dem till hans språk.

Jag inbillar mig att det var Tord som berättat för mig hur en vit sydafrikan färdades genom en fullkomligt öde och folktom del av Kalahariöknen. Han fick motorstopp på väg mot en missionsstation, eller något liknande. Ensam i den brännheta solen och utan möjlighet att till fots ta sig de många milen till sitt mål. Det var omöjligt att utan vatten vandra i ökenhettan och om natten lurpassade i mörkret hyenor och andra farliga djur. Det var bäst att lägga sig i skuggan under bilen, vänta på att någon skulle komma förbi och ta honom med sig. Men möjligheten var oerhört liten. Tiden gick, dagen tog slut och natten blev kall. Ingen kom. Ännu en dag och vattnet tog slut. Mannen förtvivlade, men vid skymningen på tredje dagen tyckte han sig på avstånd skymta en mänsklig gestalt. Han vinkade ivrigt, men människan, om det nu varit en sådan, försvann ur sikte. 

När mannen, efter en förvirrad slummer mellan dröm och vaka, öppnade ögonen fick han se hur en naken bushman, ett av många nedsättande epitet på ett folk som har flera egna namn på sig själva. Kanske skulle mannen som satt på motorhuven säga att han tillhörde Ju/´hoansi, ”det verkliga folket”.  Bushmannen log mot den vite mannen och tecknade åt honom att stiga ur bilen och följa efter. Den nakne, småvuxne mannen lutade sig fram och började spåra likt en hund. Ett hundratal meter bortom jeepen ställde han sig på knä och började intensivt krafsa i sanden, snart hade han fått fram en stor rova. Han krafsade på den med sin grävkäpp tills han samlat en handfull fuktigt fruktkött, som han sedan kramade hårt så att ett litet flöde av vatten längs tummen rann ner i strupen på honom. Rovans vatten räckte även till den vite mannen, det var inte mycket men tillräckligt för att väcka hoppet till liv. Sedan följde han bushmannen genom öknen. De vandrade i ett par dygn, sov korta stunder både om dagen och natten. De behövde varken hungra eller törsta, bushmannen fann hela tiden något att äta och dricka. Till slut hade han fört den vite mannen till hans mål.

Berättelsen visade hur en naken man, som kände sin omgivning, osjälviskt kunde rädda en person, någon som du och jag, när alla hans prylar och surt förvärvade kunskap inte dög till någonting. Hur kunde då vi som kallade oss ”civiliserade” kunna anse oss överlägsna de vi kallar ”primitiva” människor, sådana som inte ”har någonting”?

En fascinerande historia. Men, var den sann? Jag har inte en aning. Jag vet inte ens om det var Tord som berättat den för mig. Möjligen kunde jag ha läst den någonstans. Men var? Det var också möjligt att jag hört något liknande och sedan varje gång jag berättat den hade förändrat och förgyllt historien.

I en tidigare blogg skrev jag att det ibland tycks som om böcker letade rätt på oss, och inte vi på dem. När jag för någon dag sedan besökte FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation här i Rom sökte jag min vana trogen genom ett bokbord där en förening vid namn The United Nations Women's Guild lägger ut begagnade böcker, som är till salu för två euros. Där fann jag en bok om den sydafrikanske författaren Laurens van der Post. Eureka! Där kunde jag kanske äntligen finna den där märkliga historien. Jag mindes att jag någon gång för länge sedan läst om hur van der Post kört omkring i Kalahariöknen med en Land Rover, kanske var det han som räddats av en bushman?

Jag sträckläste boken. van der Posts liv hade varit omväxlande, på gränsen till det otroliga. Några nedslag – han var född som boer på en sydafriansk farm, började tidigt arbeta som journalist och gjorde sig då känd som en vältalig motståndare till Sydafrikas vederstyggliga rasism. Med en kamrat for han med ett segelfartyg till Tokyo, där han stannade tre månader och grundlade en livslång fascination för japansk kultur. Tjugofem år gammal bosatte han sig i London, där han snart blev accepterad av den berömda Bloomsburygruppen, dvs Virgina Wolf, Keynes, Forster m.fl. 1940 anslöt han sig som frivillig till den engelska armén och fick kaptens grad efter att i Abessinien ha kämpat på Haile Selassies sida och bland annat lett en trupp som förde 11 000 kameler över berg och ökenområden. 1942 förflyttades van der Post, på grund av sina kunskaper i holländska och en del japanska, till Indonesien, där han fångades in av japanerna  och tillbragte tre år i ett koncentrationsläger. En upplevelse han sedan skildrade i sina böcker Kornet och såningsmannen och Den nya månens natt, som 1982 blev inspiration till en alldeles utmärkt film av Nagisa Oshima, med David Bowie i huvudrollen – Merry Christmas, Mr Lawrence.

Efter kriget blev van der Post kvar i Indonesien och blev då bekant med Ahmed Sukarno, begrep att landet var på väg mot en katastrof och reste både till London och Haag, där han togs emot av premiärministrar och regeringar, som dock inte hörsammade hans varningar. Efter två år reste van der Post tillbaka till Sydafrika, men lämnade snart landet för Schweiz, där han blev nära bekant med Carl Jung, en vänskap som varade till psykoterapeutens död sexton år senare. 1950 ledde van der Post en engelsk expedition till Kalahariöknen och det var då han greps av sin stora fascination för bushmännens civilisation. Han återvände ofta till Kalahari och skrev en mängd böcker och romaner om sina upplevelser. Han gjorde även för BBC:s räkning en dokumentärserie om bushmännen. Han beskrev dem som Afrikas urinvånare, som förföljts av alla raser. Han skapade av dem en slags myt om den “ädle vilden” och hävdade att de representerade “mänsklighetens förlorade själ”. Alltså kunde Laurens van der Post verkligen vara ursprunget till historien om mannen som blev räddad av en bushman. Men dessvärre fann jag i John David Francis Jones fascinerande biografi inga hänvisningar till det äventyret.

Under sextiotalet blev van der Post en välkänd TVprofil i England. Han reste över hela världen, besökte bland annat Japan och Sovjetunionen, fortsatte skriva en mängd böcker, var en mycket uppskattad föredragshållare och var privat känd som en ytterst fascinerande berättare. Han blev en slags guru; med sina predikningar om bushmännens idealiska liv, sin vänskap med Carl Jung, motståndet mot apartheid och sitt stora engagemang för miljövård. Han blev god vän med Margaret Thatcher och framförallt med Prins Charles, som han lärde tala med sina blommor och som 1982 gjorde honom till gudfader för Englands tronarvinge. På bilden från Prins Willams dop ser vi van der Post bakom fadern.

Med ett sådant liv att berätta är det lätt att tro att J.D.F. Jones blivit gripen av föremålet för sin biografi, men så är inte alls fallet. Utan att förneka att van der Post varit på alla de platser han beskrev i sina böcker, finns det knappt en detalj i van der Posts många berättelser om sitt fantastiska liv som Jones inte ifrågasätter och han konstaterar att:

Till min förvåning fann jag att inte ett enda ord han någonsin skrev eller någonsin sade skulle nödvändigtvis kunna bli trott. Han var en tvångsmässig fantast och mytoman.

Bland Jones mer spektakulära och skrämmande avslöjande var att van der Post inte enbart var en ökänd kvinnojägare, utan att han under en sjöresa från Sydafrika till England förförde en fjortonårig flicka, som av sina föräldrar hade anförtrotts i hans vård och med henne fick ett hemlighållet barn. Den otrevliga incidenten har inte förnekats av van der Posts legala dotter, Lucia Crichton-Miller, som gav Jones tillgång till sin fars efterlämnade papper. Crichton-Miller blev dock djupt chockad av Jones bok och menar att han i negativa termer oavbrutet tolkar allt hennes far gjorde och stod för.  Men, dessvärre måste hon medge att det mesta Jones skriver tills största delen är sant. Om sin far säger hon:

Han var inget helgon. Han skadade människor. Han sårade mig. Men vid Gud, han var fascinerande!

När Jones frågade van der Posts läkare om dödsorsaken svarade denne: ”Han var trött på att upprätthålla så många lögner”.

Vad är sanning, vad är lögn?  För många år sedan gick jag i sällskap med den gamle Mimicito Ramírez, son till den legendariske caudillon Carmito  Ramírez, upp till byarna norr om den lilla staden San Juan de La Maguana i västra Dominikanska Republiken. Jag hade bett honom introducera mig för några av faderns vänner som under 1910-talet vid den messianske ledaren Olivorio Mateos sida, med vapen i hand, hade bekämpat de amerikanska ockupanterna. Då, i början av 1980-talet, fanns otroligt nog några av dem kvar i livet. Bland dem den över hundraårige Julián Ramos.

Både Mimicito och Julián var skickliga historieberättare, begåvade med ett imponerande minne. Speciellt Julián Ramos var fascinerande att lyssna till. Han förklarade för mig att han levde i två världar – en som man kan ta på och som män som jag kallar för ”verkligheten” och en som är mycket större och mycket mäktigare, där det varken finns tid eller fysiska begränsningar, där musiken, minnena och andarna lever. En värld som sådana som jag kan besöka i drömmen, men som Julián kunde vandra ut och in i. ”Som någon som vandrar genom sol och skugga”. I den världen fanns också Olivorio Mateo, som inte enbart varit en man, men som också var sann Gud.

Julíans tal var en blandning av reella minnen, som jag ibland till och med kunde kolla upp med andra tidsvittnen, tidningsartiklar, kyrkoböcker och notiser i olika böcker, men mycket handlade om sådant Julián sett och upplevt i den ”andra världen”. När jag en gång påpekade för honom att han tidigare sagt något helt annat än vad han påstod nu, blev Julían inte alls störd av min anmärkning. Han förklarade att hans berättelser var hans sanning. Vems kunde den annars vara? Eftersom den byggde på personliga minnen kunde Julíans sanning skifta i oväsentliga detaljer. Minnenas nyanser fluktuerar när vi tänker på dem, berättar dem och tolkar dem. Vi är inte exakt samma människa från en dag till en annan, även vi skiftar och det är vi som berättar våra minnen. Varför skulle de då inte ständigt förändra sig, som rinnande vatten skiftar? Men, det förblir vatten som släcker törsten, skänker oss kraft och glädje.

Julían hävdade att minnen hör, liksom drömmar, till den andra sfären, den som är sannare än min så kallade ”verklighet”. Om jag kunde kolla upp Juliáns hågkomster med andra människor skulle jag snart finna att de var minst lika sanna, ja sannare än allt jag funnit i någon av mina böcker, eftersom Juliáns berättelser, till skillnad från dem, byggde på upplevelser och känslor. Till saken hör att Julián varken kunde läsa eller skriva och han hade antagligen en diffus uppfattning om böcker. Enligt Julián tillhörde hans historier en högre sanning, Vad hade då alla små detaljer för betydelse? Tjafs om vid vilken tidpunkt de ägde rum, den exakta ordalydelsen i vad någon sagt, eller hur han varit klädd då han gjorde än det ena, än det andra. ”Allt det där vet jag, eftersom jag är en gammal man och tiden är en sträng läromästare”.

Är skönlitteratur lögn? Problemet med van der Post var möjligen att han blandade ihop liv och dikt. Berättelser är nog en del av det som Julián Ramos kallade för den andra världen. Mario Vargas Llosa skriver:

Litteratur förlänger människors liv, lägger till en dimension som göder livet djupt inom oss – det ogripbara och flyktiga, men dyrbara liv som vi kan uppleva enbart genom inbillning.

Samhällen där regeringar tvingar författare att tolka faktiska omständigheter på ett förutbestämt sätt blir intoleranta, sterila och slutna. En gång berättade min äldsta dotter för en av sina bästa väninnor, som är född och uppvuxen i Rumänien, att hon blivit djupt gripen av Orwells 1984. Väninnan tyckte dock att det var en usel roman.

- Men, den handlar ju om en diktatur som begränsar människors tankar

- Den skulle inte ha kunnat skrivas under en diktatur.

- Nej, den skulle ju inte ha blivit publicerad.

- Säkerligen inte, men det var inte det jag menade. Jag menade att 1984 inte är rolig. Om det hade varit en verkligt bra bok skriven under en diktatur då skulle den ha varit rolig. Diktatorer begriper sig inte på humor. Humor har med frihet att göra, skratt befriar.

-  Finns det en sådan roman?

-  Många, men bäst och mest känd är Mästaren och Margarita av Bulgakov. Den är som en saga, en legend och den är mycket rolig, mycket sann. Få böcker har så klart visat hur det är att leva under en diktatur. Du kan läsa den gång på gång och ständigt finna nya sanningar. Det är så man skriver när tillvaron är som värst.

Eller som Bulgakov skrev:

Följ mig, läsare! Vem har sagt dig att det inte finns någon sann, trofast, evig kärlek i denna värld? Må den vidrige lögnarens tunga skäras ut! Följ mig, min läsare, och enbart mig, och jag skall att visa dig en sådan kärlek!

I Mästaren och Margarita finns en scen där Pontius Pilatus konfronteras med Jesus. Tidigt en morgon är en surmulen Pontius Pilatus på väg till dagens rättsförhandlingar, från köksregionerna där man förbereder lunchen driver en doft av rosenolja in genom de öppna fönstren. Prokuratorn avskyr rosenolja, doften förvärrar hans huvudvärk, den blir inte bättre då han slagit sig ner för att itu med sina plikter och sekreteraren meddelar att den förste man som skickats till honom är ännu en religiös fanatiker som uppviglat folket i syfte att förstöra templet i Jerusalem Pilatus tänker:

Åh, gudar, gudar varför straffar ni mig? … jo det finns ingen tvekan om den har kommit tillbaka, den hemska, obevekliga hemsökelsen ... migränen som skjuter smärta genom halva skallen på mig... det finns ingen bot, ingen lättnad ... jag skall försöka att inte röra på huvudet.

Fången, vars namn är Yeshua ha-Notrsi, är klädd i trasiga kläder, har svullet ansikte och ett bandage kring hjässan, tydligen han blivit grundligt misshandlad. Han gör sitt bästa för att så sanningsenligt och korrekt som möjligt besvara prokuratorns frågor. Gradvis blir den illamående Pilatus alltmer fascinerad av mannen, som visar sig kunna tala arameiska, grekiska och latin. ha-Notsri påstår att illvilligt tal sprids om honom, främst på grund av att en viss Levi Matvei, en före detta skattefogde, ständigt följer honom i hälarna och skriver ner allt Yeshua säger och gör. Det mesta får den där tokstollen om bakfoten och Yeshua har vid upprepade tillfällen bett honom sluta hänga efter honom och absolut upphöra med det där evinnerliga skrivandet. Pilatus tänker att han borde beordra att den där Yeshua hängdes, så han får ett problem mindre, men den romerske prokuratorn har blivit omskakad av mannens oförställda ärlighet. Fången säger exempelvis rent ut att han förstår att prokuratorns irritation beror på hans migrän, men att den kommer att gå över så snart som den väntade stormen har bedarrat.

Förvånad undrar prokuratorn om Yeshua är läkare. Fången förnekar det och påstår att han enbart säger vad han känner och tänker. Och vad är då hans uppfattning om sakernas tillstånd i världen? undrar Pilatus. Jo, förklarar Yeshua, enligt hans åsikt finns det egentligen inga onda människor, det är makt och osäkerhet som har förgiftat dem. Själv är Yeshua övertygad om att ett nytt rike snart kommer att upprättas, där makten är spridd till så många människor som möjligt, för att sanning och rättvisa skall får en bättre chans att hävda sig.

Pilatus förstår nu varför Yeshua är en samhällsfara. Han frågar om han tror på gudarna och  Yeshua förklarar då att han tror på en gud. Pilatus förstår att det är den för honom okände judiske guden och säger till fången att eftersom han genom sitt oförsiktiga tal leker med döden borde han be till sin gud, han kommer nämligen med all säkerhet att bli dödad. Yeshua blir oroad och frågar om prokuratorn inte kan skona honom: ”Vill du inte låta mig gå? Alla vill min död genom dig.” Pilatus finner Yeshua ynklig och kan inte längre behärska sina ansiktsdrag, som börjar rycka okontrollerat, huvudvärken håller på att göra honom vansinnig och rasande befaller han sekreteraren att slå fast dödsdomen.

Genom den dynamiska, realistiska och emellanåt mycket underhållande dialogen förstår läsaren varför den stalinistiska regimen omöjligt kunde låta ett mästerverk som Mästaren och Margarita passera censuren.

Det går att betrakta scenen mellan Jesus och Pilatus i skenet av ett desperat brev som Bulgakov skrev till Stalin och sex inflytelserika politiker, väl medveten om att diktatorn uppskattade hans verk. Stalin hade sett Bulgakovs pjäs Turbins dagar inte mindre än femton gånger. Efter det att hans pjäs Den karmosinröda ön hade gjort sig lustig över hela det sovjetryska litterära etablissemanget hade Bulgakov blivit persona non grata hos Vladimir Blyum, ordförande för den statliga Repertoarkommitéen, som ansvarade för vilka teaterföreställningar som skulle tillåtas inom Sovjetunionen.

Underligt nog hade Den karmosinröda ön klarat sig undan censuren och blivit en succé. Den var skriven som en pjäs i en pjäs och handlade om uppsättningen av en satirisk komedi, som i Jules Vernes anda framställde livet på en söderhavsö - en djärv allegori över tillståndet i Sovjetunionen. För att få sin pjäs uppförd, kämpar dess författare mot Moskvas litterära etablissemang. Bulgakov använde varje ord, varje fras, varje episod för att få teaterbesökarna att skratta åt undfallande författare, hela det sovjetiska teateretablissemanget och kulturbyråkratin, som enligt honom var i färd med att strypa allt fritt skapande. Värst ansatt var en löjlig karaktär som lätt genomskådades som en nidbild av Vladimir Blyum, som lyckades få pressen att skoningslöst angripa Bulgakov.  Hotad av totalt skrivförbud fann Bulgakov ingen annan utväg än att djärvt och fyndigt försvara sig i brevet till de sovjetiska politrukerna, i vilket han citerade de illasinnade artiklarna i sovjetpressen:

Bulgakov hade blivit en satiriker exakt vid den tidpunkt då satir (det som tränger in på förbjudna områden) blev otänkbar i Sovjetunionen . Det föll mig inte in att få äran av att uttrycka en sådan brottslig tanke i tryck. Det uttrycks med perfekt tydlighet i en artikel av V. Blyum. Innebörden av den artikeln kan briljant och exakt kondenseras i en enda formel: ”Var och en som skriver satir i Sovjetunionen ifrågasätter det sovjetiska systemet.” Är jag [Bulgakov] således tänkbar i Sovjetunionen?

Bulgakov antyder att svaret på frågan framgår klart i Bluyms recension av den Den karmosinröda ön:

Sanningen står att finna i den av Novitsky publicerade recensionen. Jag tänker inte bedöma hur lustig och spirituell min pjäs är, men jag anser att i kritiken av den anas en ondskefull skugga och denna skugga faller från Repertoarkommitténs ordförande. Det är han som fostrar regeringsslavar, fjäskare och terroriserade byråkrater. Det är han som dödar kreativt tänkande. Han mördar sovjetiska dramatiker och kommer att döda sovjetiskt teater.

Jag har inte viskat dessa tankar sittande i ett hörn. Jag har tagit upp dem i en dramatisk pamflett och presenterat denna pamflett på scenen.

Bulgakov ber de inflytelserika politikerna garantera honom en anställning inom sovjetisk teater och om detta inte är möjligt, ge honom och han hustru ett utresetillstånd.

Efter att ha fått brevet ringde Stalin personligen upp Bulgakov och undrade om han verkligen ville ge sig av, då Bulgakov svarade att det inte var fråga om vilja – en rysk författare kan inte leva utanför sitt fosterland, bad Stalin honom stanna och gav honom tillstånd att fortsätta arbeta som regissörsassistent på Moskvas Konstnärliga teater, Moskovskij Chudozjestvennyj Akademitjeskij Teatr. 

Bulgakovs Yeshua tycks ha en hel del gemensamt med den Jesus som Nietzsche framställer i sin pamflett Antikrist, som egentligen inte alls riktar sig mot Jesus, utan mot Kyrkan. Bulgakovs Yeshua är högst mänsklig och så är även hans Pilatus, med sin huvudvärk och sina pendlingar mellan tvivel och maktfullkomlighet. Nietzsche hävdade att Kyrkans gudomliggörande av Jesus var en lögn som förvanskat hans budskap. På sitt överhettade och ofta fyndigt formulerade språk, han stod på gränsen till sin galenskap, försvarade Nietzsche sin Jesus mot kyrkornas lögner om honom:

Jesus uttalade sitt ljungande ”Nej!” mot allt som var präst och teolog. Denne anarkist som manade folket till strids mot den härskande ordningen, enligt evangelierna i ordalag som även idag skulle medfört anstaltsvistelse, var en politisk upprorsman i ett moralistiskt samhälle. Detta bragte honom till korset […]

Denne förkunnare av Det Glada Budskapet dog som han levat och lärt. Inte för att återlösa människorna från Adam och den israeliska arvsynden, utan för att visa hur man skall leva. Sättet att leva är vad han gav eftervärlden i arvedel: uppträdandet inför domare och soldatesk, inför fariséerna och ”Lagen”, dvs moralens och alla självsäkra och hånfulla försvarare. Han gör intet motstånd, han talar inte om sin rätt, han tar inte det steg som skulle kunna avvända ödet från honom: tvärtom, han utmanar det! Och han ber, lider, älskar: med dem, i dem som gör honom ont. Inte försvara sig eller vädja till någon rättvisa, inte ens hänvisa till någon högste domare eller yttersta  dom. Inte stå det onda emot – utan älska även det.

… ungefär som Frans av Assisis typ bibehållit sig i legenderna om honom trots legenderna om honom. Inte sanningen om vad han sagt gjort och tänkt: men ändock typen som sådan, som människoson.

Nietzsche försvarar även Pontius Pilatus och ser honom som en rakryggad representant för en förtyckande makt, som inte alls bryr sig om det judiska folkets väl och ve, men irriteras av missbruket av ordet ”sanning”. All religion är i själva verket en lögn. Vad hade det judiska prästerskapet för rätt att anklaga Jesus i ”sanningens” namn? Det är därför Pilatus frågar Jesus vad sanning är: 

Måste jag säga att i hela det Nya Testamentet finns det bara en gestalt av ära förtjänt att ära? Pilatus, den romerske ståthållaren. Att ta en affär mellan judar på allvar – det kan han ändå inte övertalas till. En jude mer eller mindre – skulle det ha något att betyda? Inför honom bedrivs ett oförskämt missbruk med ordet sanning – och han, Pilatus, har berikat Nya Testamentet med dess enda ord av värde. Tillika en kritik intill tillintetgörelse mot detsamma: ”vad är sanning?!”

Pilatus var utan tvekan en hårding. Reza Azlan beskriver honom i sin välskrivna och väldokumenterade bok Upprorsmakaren - Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus som en grym, hårdhjärtad, rigid och arrogant romare utan hänsyn, till känslorna hos ett underkuvat folk.

Under sin tid som prokurator i Jerusalem sände Pilatus utan rättegång tusentals judar att dö på korset. Det gick så långt att folk med inflytande hos den romerske kejsaren lämnade in en klagoskrift där de begärde Pilatus avsättning. Det är möjligen inte förenligt med verkligheten att en sådan maktfullkomlig och onåbar person som Pilatus skulle ta sig besväret att personligen förhöra en man som Jesus och utsätta sig för så mycket besvär kring något som enbart var en rutinavrättning, en bland många andra.

Men, det går inte att förneka att Bibelns berättelse om Jesu sista dagar är en episk och gripande berättelse om en människas tvivel, ensamhet, lidande och stora offer. Johannes skriver om Jesu dramatiska möte med Pontius Pilatus:

Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla fram Jesus och frågade: "Är du judarnas konung?" Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?" Pilatus svarade: "Jag är väl inte jude. Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?" Jesus svarade: "Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." Pilatus sade: "Du är alltså en konung?" Jesus svarade: "Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst." Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?" Efter att ha sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: "Jag finner honom inte skyldig till något brott. 

Pilatus vänder ryggen åt Jesus innan denne får tillfälle att besvara den svåra frågan om vad sanning är. Vi vet att han ofta talade om Sanningen. Då en av hans lärjungar frågade Jesus om målet för hans verksamhet svarade han: ”Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.”  Då han natten innan mötet med Pilatus, i Getsemane våndades inför sin förstående död, tänkte Jesus på sina lärjungar. Hur han genom sitt predikande fått dem att vistas i ”hans” värld, i Jesu ”sanning”, skilda från andra människor:

Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem från det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.

Vad är då Jesu sanning? Johannes använde sig av det grekiska ordet ἀ–λήθεια, aletheia. Det är en kombination av ordet lethe, som betydde glömska, eller ”något som är dolt” och ett nekande prefix.  Aletheia betyder därmed ”icke-glömt”, eller snarare något som är ”uppenbarat” eller ”avslöjat”.

Vad är det som blir uppenbarat? För att finna en förklaring måste vi  kanske söka oss långt tillbaka i tiden. Det svenska ordet sanning är besläktat med ordet satya, som på sanskrit har två meningar – en ”lägre” där ordet betecknar vad som är sant inom vår ”verklighet” och en "högre" där ordet blir till ett begrepp, ”existens/varande”, dvs den oföränderliga, kosmiska princip som ligger bakom allt - den enda sanna verkligheten, satyam, som är identisk med Brahman, Världssjälen. Inom buddhismen, på vars heliga språk, pali, satya motsvaras av sacca blir begreppet liktydigt med sanningen om lidandets upphävande.

För grekerna var glömska, lethe, en form av befrielse från allt sådant som binder oss vid smärta och blir därigenom en väg till lycka och frälsning. Efter döden kan minnet av jordelivets smärta och nederlag utplånas, något som möjliggör ett nytt liv – återfödelse eller lyckan av en tillvaro bortom död och lidande.

På sin väg mot de Elyseiska Fälten, De Saligas Ängder, måste de avlidnas själar försöka ta sig över fem floder – Styx, Hatets flod, Acheron, Sorgens flod, Cocytus, Klagans flod, Phlegeton, Eldens/passionens flod, tills de nådde fram till Lethe, Glömskans flod. De som inte lyckades ta sig över samtliga smärtofloder nådde inte saligheten. Det var först efter det att själen hade druckit Lethes vatten som den kunde ta sig över floden, in till de Elyseiska Fälten. I De Saligas Boningar kunde andarna sedan vänta på att få återfödas, eller så kunde de stanna kvar i bekymmerslösheten, befriade från all den smärta, sorg och besvikelse själarna samlat på sig under sina jordeliv.

Dante Alighieri väver i sin Divina Commedia samman Antikens tro och myter med kristen teologi och legendbildning, samtidigt som han förenar minnen från sitt eget liv med en framställning hela skapelsens uppbyggnad och historia. Han vandrar genom vad jag tror skulle kunna vara Julián Ramos andra värld - Fantasins landskap. Den italienska diktarens vandring genom helvete och skärseld blir en allegorisk framställning av hans egen och hela mänsklighetens väg mot frälsning. Likt en grekisk självandrare måste även Dante dricka av Lethes vatten för att därigenom bli renad och värdig att stiga upp mot Himlens ljus och slutligen inse att universums innersta sanning är, som det står i diktverkets sista rad: ”Kärlek som rör sol och andra stjärnor”.

Dante nöjer sig dock inte med att förlora sitt minne genom att dricka vatten från Lethes flöde, han tar sig också över och dricker ur ännu en flod. Det är hans drömkvinna, Beatrice, som välkomnar Dante till det prunkade jordiska Paradiset på Reningsbergets krön och för honom till de två renande floderna. Beatrice förklarar:

Den ström som rinner hitåt har förmågan

att utplåna minnet av all synd; den andra

ger minnet åter av allt gott man utfört.

Det här är Lethe, men åt andra hållet

kallas den Eunoë; och om man icke

av båda druckit, har de ingen verkan.

Dante är den förste som nämner att det efter Lethe finns ytterligare en flod. Efter det att Lethe utplånat alla minnen av jordelivet, återför Eunoë hågkomsterna av sådant som under din levnad gjort dig nöjd och lycklig. Det av Dante uppfunna namnet Eunoë är grekiska och består av eu, gott och nous, sinne, minne. Dantes Purgatorio avslutas med hur Dante med en känsla av befrielse stiger upp ur Eunoës flod och lämnar Reningsberget för att stiga upp mot Paradiset:

Ur helig bölja steg jag upp på stranden,

Pånyttfödd som unga träd om våren

Med nyutsprunget lövverk sig förnyar,

ren och beredd att gå mot himlens stjärnor.

Sanningen är flyktigt begrepp, som likväl av många anses vara enkelt och rättframt - ”Den Enkla Sanningen”, men i själva verket kan Sanningen, liksom livet självt, vara komplicerad och mångfacetterad. Den står inte enbart att finna i ”verkligheten”, utan även i dikt och fantasi, där den till och med kan framstå ännu klarare än i vardagslivet, som i Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Vi människor tycks vara skapade för att ständigt söka Sanningen, liksom Livets Mening, det är en resa som kan ta många olika former inte minst som en vandring genom ”den andra världen”, som i Dantes Divina Commedia.

Alighieri, Dante (1988) Den gudomliga komedin, översatt och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur. Alighieri, Dante (2005) La Divina Commedia. Purgatorio. A cura di Umberto Bosco e Giovanni Reggio. Roma: Editoriale L´Espresso. Aslan, Reza (2014) Upprorsmakaren: Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus. Stockholm: Weyler Förlag. Bulgakov, Michail (1971) Mästaren och Margarita. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers. Curtis, J. A. E. (2012) Manuscripts Don't Burn: Mikhail Bulgakov: A Life in Letters and Diaries. London: Bloomsbury. Deussen, Paul (1966) The Philosophy of the Upanishads. New York: Dover. Jones, J. D. F. (2002) Teller of Many Tales: The Lives of Laurens van der Post New York: Carroll & Graf. Nietzsche, Friedrich (1971) Antikrist, Hammaren talar. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Glas, Peter (2013) Livets mening är en hägring. Lund: Bakhåll. Griaule, Marcel (1965) Conversations with Ogotemmêli: An introduction to Dogon religious ideas. Oxford: Oxford University Press. Lundius, Jan (1995) Great Power of God in San Jun Valley: Syncretism and Messianism in a Dominican Valley. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Olsson, Tord (2010) “Den dubbla blicken: en berättelse om konsten att frammana rituell närvaro hos bambarafolket i Mali”, i Hornborg, Anne-Christine (ed.) Den rituella blicken: Flervetenskapliga perspektiv. Linköping: Linköping University Electronic Press. Stoll, David (1982), Fishers of Men or Founders of Empire? The Wycliffe Bible Translators in Latin America. A US Evangelical Mission in the Third World. London: Zed Press. Vargas Llosa, Mario (1997) “The Truth of Lies”, i Making waves: Essays. New York: Farrar, Strauss and Giroux.