This year we celebrated Christmas in our house in Bjärnum and while I leafed through the more or less forgotten books I had stashed away in closets and storage rooms I found several that I long ago had acquired in Santo Domingo, among them a collection of poems by Tomás Hernández Franco, in which I found his remarkable Yélida, which in an exorbitant, surreal language tells aboy how a Norwegian sailor marries a Haitian lady.

The poem was written in 1942, when it was published privately in an edition limited to one hundred copies, but it soon came to be considered a Dominican classic and it is now included in almost all anthologies of Dominican poetry I have seen so far and may even appear in an occasional compilation of Caribbean poetry.

Hernández Franco had, at least for its time, an unusually vast knowledge of voodoo lore. In any case, his poem is one of the first Dominican publications which take up voodoo themes, a religion that under Hernández Franco's lifetime was forbidden, but nevertheless had fervent adherents everywhere in the Dominican Republic.

Hernández Franco was born in 1904 to wealthy landowners in Tamboril, a village just outside the city of Santiago, in the fertile landscape of Cibao in the Dominican Republic. Seventeen years old, he travelled to Paris to study law, but soon left the university studies to devote himself to literature, mainly inspired by Baudelaire, though he eventually was attracted by the literary experiments in Dadaist and Surrealist circles and wrote poems with titles like The Idyllic boxer and Chewing Gum Poems.

When his mother died in 1929 Hernández Franco returned to his homeland where he joined the coup d´etat of the future dictator Rafael Leonidas Trujillo. He wrote, among other things, one of the first glorifying tributes dedicated to the genius of Trujillo, America's Most Beautiful Revolution, which soon would be followed by an ever increasing number of exorbitant eulogies, written by numerous authors.

Hernández Franco's devotion to the megalomaniac Trujillo resulted in several lucrative missions and diplomatic posts. It was as ambassador to El Salvador that Hernández Franco published his Yélida, a long, strange and overloaded poem that blends Nordic and Caribbean mythology in a lurid account of how Scandinavian culture and not least Nordic "blood" become overwhelmed and weakened by tropical voodoo and exotic sensuality. The poem is filled with racist overtones and thinly veiled misogyny. The introduction describes how a healthy, Norwegian lad on a ship travels to the tropics:

Erik, a Norwegian boy with

his heart and soul in the fog of the fjords,

could when he travelled towards the horizon not know

that his Nordic blood urged him on to a remote shrine.

Erik is a beautiful, strong, naive and fatherless youth, "a beach's child, half angel, half triton":

He was born in the year´s longest month,

in a fishing cabin; outside the nets lay in

the sea and the midnight sun.

His father, a distant shipwrecked,

imprisoned in the depths, among sand and algae,

fish scales, gills and fins.

Erik's longing for the tropics is awakened when one of his uncles tells him about the attractive women who can be encountered down there:

When ship hulls were sealed

with flaming fire and tar,

Erik was twenty years old, a virgin in rubber boots

who believed that children are born like fish in the ocean

during quiet nights in a calm sea,

it was then that his uncle the Captain told him about faraway islands

with leaky, blueing bridges

from which hundreds of naked women loaded coal onto ships

while green birds shouted obscene words

and nights were flourishing in the brothels

to the deep breaths of beaten drums.

Erik decides to become a sailor and escape to the Caribbean:

He longed for islands with mountains of sugar,

where the night smells like cedar barrels with rum.

Where Norwegian sailors abandoned their ships,

until their captains found them drunk in dirty taverns

and booted them back on the ships

back to Norway,

lean, taciturn and distressed.

In Haiti, Erik became infatuated by a prostitute´s love as she "anchored the boy to her bordello´s cabin" until he decided to marry her and open a shop where he sold Norwegian stockfish. However, with time Erik became seriously ill, delirious and with burning fever he cannot get out the bed in which his wife fetters him with lovemaking and rum:

Erik loved Suquié between bouts of fever,

pallor and chills, between sips of rum and quinine.

He wanted to escape his black girl's flesh,

so his blonde's mind could fly

from her arms and body,

from the smell of polished brass and intoxicating jungle,

away to his Norwegian beaches where overturned boats

lay like beached whales.

After making his Suquié with child Erik dies in agony: 

During a sultry night of fever and swamps,

a sailor stranded at Suquié´s body and night,

the sleepless Erik left a heritage, soiled by haematosis and nostalgia,

in his wife's fertile soil

and died, a day between Jesus Christ and Damballa-Oueddó,

like a sailing ship lost in the Sargasso,

while his lost soul hovered towards Norway,

to his memory of a white woman's delicate feet

preserved as footprints in wet sand.

The hapless Norwegian leaves behind a beautiful mulatto girl - Yélida:

... black one day, white another,

immersed in voodoo and with a stranger's name,

a colourful tongue with

the heart of an iceberg,

a flaming belly,

a north wind caught within a nocturnal underworld.

The poem becomes increasingly mad. High up in the distant north the Norse gods are reached by news that one of Norway's sons has left a daughter trapped in the tropics and some of them decide to leave for the south to rescue Yélida and take her back with them up to the far north:

The snow's small, childish gods,

old men dressed in red,

shaking mist from their beards.

aimlessly throwing around the embers

from human fires

letting them dance in the howling wind,

which sketches the Northern Lights in an Arctic sky.

Gods of cotton and apples,

running across the timid, lush life of juicy moss

while playing with snow crystals.

Elves of Northern lands who in sledges follow the reindeer.

The Viking blood swelled in tiny gods,

as male adventures became women's chores

among islands with shells and spices,

where Arctic blood was being lost

within a flaming, liquid archipelago.

But the tomte gods are powerless against the wild voodoo divinities:

Gods of drums and assegais,

man-eaters, keepers of living corpses,

like the cemeteries´ master, Wangol, god of thunder,

keeper of obsidian eyes of zombies and snakes.

They sought out Ayida-Oueddó who

ignites the red lamp of rape

and deep in the caves of drums hide

a hundred snakes, crazed by the pain of life,

while Legba´s black night unleashes the dogs of lust

to shatter the sex in two.

The sacred dance teacher who

supresses shrieks and seizures.

The Nordic gods implore one after another of the tvoodoo deities for permission to salvage a "drop of Erik's blood." They visit the war god

:

Ogoun, master of the fist and the poison,

drifting spirit of the sugar fields.

Father of envy and anger.

He who with a light touch of his black hand sets fire to houses

and violates children in their sleeping mothers' wombs.

They searched for the water god Agoué:

... with an abdomen swollen with water,

partly evaporated by sun and fire,

half imprisoned in the marshes,

tired of flies and eternal dampness,

he sat in his house of wind and funghi.

Though the snake goddess Ayida-Oueddó heats up Yélida´s blood by "dancing to the rooster's crow, with breasts gleaming from sweat and shining stars" and when Yélida succumbs to a black lover, the distressed Northern gods realize that they have been defeated, give up and returns tired and dejected to their cold abode, while a new, "black" life germinates inside Yélida:

In her bosom the north wind is stifled

by the teeth of her womb,

vegetative and glowing

from fungi and moisture

so hot, so hot,

decaying leaves fermenting in a future dusk while

the moonlight filtered through strange words.

When I read the poem, I remembered how I had once, many years ago walked along the Malecon, the waterfront promenade in Santo Domingo, where the Caribbean Sea constantly breaks its waves against the cliffs, making their foam whirling in over the strollers who seek the shadow under the palm trees. I was in the company of my good friend Padre Antonio Lluberes, a historian and Jesuit. While we conversed about the difference between Sweden and the Dominican Republic and how it happened that I married a Dominican lady, we came to talk about Yélida. I remarked that I found it somewhat strange that analyses I had read of the poem emphasized its sensuality and the surreal language, while I had not come across anyone who had taken up  the distasteful racist ideology that permeates the entire poem; the twaddle about purity of the blood and the undisguised contempt for women. Padre Antonio smiled and remarked:

- All that racist filth that filtered through the entire society during the Trujillo era´s thirty long years of uninhibited propaganda and cowardly compliance eventually became an integral part of bourgeois thinking and now it appears as if several of the country's intellectuals do not even notice the prejudices that thrive in almost everything that was written during that time, and continues to be written today. I have actually not thought about it myself, more wondering where Hernández Franco got the notion that Nordic gods were childish and of small stature. I imagined that they were large, fearless fighters like Thor and Odin. Isn´t it so?

It was the day before Christmas Eve and I could not help thinking about snow, tomtar and trolls:

- I think that Hernández Franco was not completely wrong. He was probably better informed than most intellectuals on the island. To me it seems that it is not any mighty Norse gods he describes, but a kind of beings that we up there call tomtar. There are even people who still believe in them. On Christmas Eve it is not a chubby, rosy-cheeked and laughing old man who comes down through the chimney while the children are sleeping, up in Sweden the kids usually are visited by a real-life tomte who brings them gifts in a big sack.

I told him that a tomte was an ancient creature, maybe the first inhabitant of a farmstead, an ancestor who cared for everyone who lived there, both people and animals. I thought the name might come from the word tomt, which denotes the land on which a cottage stands. That the tomte helps those who respect him. Those who give him a bowl of porridge on Christmas Eve, if not - he becomes angry and sullen and can even injure and kill crops and livestock. It was not entirely wrong of Hernández Franco to liken the Nordic gods to tomtar. This creatures were probably as old as Thor and Oden, St. Bridget of Sweden, who Padre Antonio knew about, had during the fourteenth century warned against worshipping tomte gods, tompta gudhi.

I told him that I had heard that the Americans´ Santa Claus was probably a mixture of the Europeans' Saint Nicholas, who brings gifts to, among others, Dutch children, and the Swedish tomte. The looks of the tomte had largely been defined by the Swedish artist Jenny Nyström and Haddon Sundblom, whose father came from the Swedish speaking island of Åland and his mother from Sweden, certainly had Nyström´s pictures in mind when he created a Santa Claus for The Coca Cola Company, combining Nyström´s tomte with Saint Nicholas.

Padre Antonio stopped and took hold of my arm:

- What does the tomte look like?

- He is a very old, wrinkled man, usually not higher than half a meter. Generally he is dressed in grey, but he may have a red cap and always a long beard. I think his eyes glow in the dark, like those of a cat.

- Then I have seen a tomte, said Padre Antonio.

- Here on the island?

- No, no, many years ago when, when I as a young priest was working high up among the Yugoslav Alps. It was a cold winter with lots of snow and I stayed with a peasant family in a guest cabin with a large stove. In the middle of the night I was awakened by the cold, the stove door was open and embers were still glowing red inside it. It had a feeling like someone was watching me and when I looked into a corner by the stove I saw two dots of shining yellow in the dark. When my eyes became accustomed to the darkness, I discovered that it was the eyes of a wrinkled, little old man with a long beard. He was just like you described the tomte. With bent back and crooked legs, he stood and looked at me. "Who are you?" I wondered aloud. "Do you want something from me?" I was not afraid, but very surprised, because I did not understand how the man had entered the room, I had bolted the door from the inside. He was under seized, but did not look like a dwarf. He did not answer my questions, but silently turned his back at me and disappeared into the darkness. At first I thought I had dreamt it all, but the experience had been so concrete that I assumed it had been a living creature I´d seen. When I asked the peasant family if there lived a small old man on their farm they denied it, but I assumed that there must have been some weak-minded family member they had been ashamed of. The experience had been so real and the old man had looked so long and intensively at me that I could not pretend that it had been a hallucination, or something I had dreamt. That was why I became puzzled when you told me about the tomte, since your description so closely matched what I had seen that night.

In Bjärnum´s forest and dense darkness, I thought of the tomte, while Christmas hymns sounded from the gramophone:

Starlight on sea and sand,
distant reflection.
Light that at God’s command,
heralds redemption,
shines forth from heaven’s dome,
leads not away, but home.
Shepherds and children

follow you joyfully,
brilliantly shining star,
brilliantly shining star.

My grandfather had been very fond of the works of  Zachris Topelius and Viktor Rydberg, two authors who have influenced the image of the tomte. Due to him I am fairly familiar with their work. Victor Rydberg had written The Star of Bethlehem, which I quoted above in a rather clumsy translation, and in his tale Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve from 1871, it was the tomte, and not as it was customary at the time – the Christmas Buck - who handed out presents to the children.

When I was a child, we often read Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve by Christmas time and my sister Nunno liked to quote a tomte who in the tale complained about the people in the house he lived under: 

The Father´s a butt

The Mother´s a slut

The children are naughty

And always nasty.

It was Jenny Nyström who first illustrated Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve and also Rydberg's poem about a tomte that he wrote ten years later. The poem is not precisely tied to the Christmas season, but is about a yard tomte who in the winter night walks from house to house to ensure that animals and people are well kept and secure:

Deep in the grip of the midwinter cold 
The stars glitter and sparkle.  
All are asleep on this lonely farm, 
Deep in the winter night. 
The pale white moon is a wanderer, 
snow gleams white on pine and fir, 
snow gleams white on the roofs. 
The tomte alone is awake.

It is a philosophical poem. The tomte has survived for hundreds of years and seen people of the homestead being born and dying. After checking that everything is alright he stands in the moonlight and ponders about the passage of time and the circumstances of existence:

Still is the forest and all the land, 
Locked in this wintry year. 
Only the distant waterfall 
Whispers and sighs in his ear. 
The tomte listens and, half in dream, 
Thinks that he hears Time’s endless stream, 
And wonders, where is it bound? 
Where is its source to be found?

Early on I learned that poem by heart, mostly because I during the school´s yearly Lucia procession rather would be a tomte than Star Boy.

My relationship with Christmas, the tomte and Viktor Rydberg has been characterized by feelings of security, cosiness and joy. My Christmas has been about roots and centuries-old traditions. There is night, darkness and deep snow, open fire, family solidarity and good food. Out in the dark, cold night is the tomte, who protects the family estate and its inhabitants, the place´s first settler, who for me has become a guarantee for and symbol of where I come from, who I am. There has not been any room for ho-hooting American fatsos with reindeers and a Christmas gift factory by the North Pole, coloured twinkling Christmas tree lighting, or Disney Christmas celebrations on TV. My Christmas has been mainly Viktor Rydberg´s Christmas – The Star of Bethlehem, Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve and his watchful yard tomte. And that's where Yélida and the small Nordic gods unfortunately enter the picture.

Not so long ago a couple of lines from Viktor Rydberg´s poem Heaven´s Blue hit me in an ill-fated manner:

To Aryan blood, the purest and the oldest, 
to Swedish I was wed by a friendly Norn.
 
My race, for symbol of their fathers' story,
have heaven's blue in the fair eyes of childhood, 
and heaven's blue in flags crowned with glory.

(Norns were in Norse mythology female beings who ruled over the destiny of gods and men)

Could the hearty Viktor Rydberg have been a racist and bigoted Swede? Was the early orphaned Rydberg – the radical who wrote The New Grotte Song in which he eloquently denounced Capitalists´ violation of the working class – have been a chauvinist, who with approval and esteem could be quoted by any prejudiced Sweden Democrat? Could he be likened to a racist machista like Hernández Franco? To some extent - yes. You cannot avoid considering Rydberg´s novel Singoalla as a kind of companion piece to Yélida.

Like by Hernández Franco Rydberg´s hero is a strapping, blond Nordic youth, in his case he is a knight named Erland, who helplessly falls in love and enters a sexual relationship with an enticing, exotic beauty, the gypsy Singoalla. Erland marries, in accordance with gypsy traditions, with Singoalla and their relationship results in a boy who they name Sorgbarn, Child of Sorrow, who eventually grows up without his father. Then father and son later reunite, Erland does not recognize that Sorgbarn is his son and the young man becomes his slave. Through various magic tricks Sorgbarn manipulates and weakens his father until Erland cold-bloodedly murders his own son. Erland has yet another son, with his Aryan blond wife, this son is however kidnapped by Singoalla and like Yélida, who was lost to voodoo and exotic sensuality, this blond child unites with the drifting and undisciplined gypsies.

The story is more complicated than that and there is undoubtedly an intense and sincere love between Erland and Singoalla, but there is no doubt that Rydberg´s novel is akin to the numerous racist stories about Romani people that have been told since Cervantes´ La gitanilla up until Sam Raimi's horror movie Drag Me to Hell, in which Romani men are portrayed as unreliable and thieving, while Romani women are described as mysterious, seductive and sexually available.

Romani people are in countless legends, old and new, summarized as a unified group and defined as erudite criminals, genetically predisposed to abducting children and thriving on honest, but sentimental, decent citizens. To put it mildly a sad tradition that robs this unique and culturally unusually significant ethnic group of its dignity and reinforces the Romani people´s marginal position in virtually every society.

In his excellent book Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder, “The Pure Land: The Art of Inventing Your Ancestors” the Swedish historian Maja Hagerman achieves a powerful and robust settlement with stale Swedish myths about Sweden as a unique country inhabited by tall Aryans differencing from decadent foreigners. Unfortunately, Viktor Rydberg plays a prominent role in this "invention of traditions" and his Investigations into German Mythology is by Hagerman described as an important contribution to the creation of Swedish, racist patriotism.

Investigations into German Mythology is reminiscent of Rydberg´s  Our Fathers´ Godsaga Retold for the Young, which I as a young boy read with great pleasure and interest, in the sense that he depicts the Viking world of gods as a coherent narrative from the creation of the world, throughout prehistoric eras until sin and tiredness enter into the divine realm resulting in world wars and Armageddon to finally culminate in world renewal.

In his Investigations into German Mythology Rydberg rejects the prevailing idea that European Aryans had immigrated from Asia. On the basis of common vocabulary, he argues that they originally were a Stone Age people settled in a temperate climate. He believes that "European Aryans lived within indefinite boundaries encompassed by central and northern Europe." His work is not really a celebration of Swedes, “tall, with white skin, blue eyes, and blond hair ", by the way on his mother´s side Rydberg descended  from Poles, but more of an attempt to unite various myths and legends to reconstruct a coherent story and thus explain why Sweden became what it is. He writes that he intended to investigate "the sacred songs, which from primeval times had been inherited from generation to generation", songs that for Rydberg were carriers of "the true Aryan spirit." It is according to him, not race but folklore, beliefs and traditions that consistute a nation.

Viktor Rydberg was an early reader of Nietzsche and felt decidedly ill at ease by most of the racist speculations that thrived in Germany and Sweden at the time. In a letter he wrote about "Nietzsche's horrible fantasies which force upon man criminal traits within blond Aryan heads".

The poem Heaven´s Blue does not begin with a depiction of Swedish specificities but with a vision of Hindu mysticism in which Rydberg perceives the blue colour seen as a symbol of boundless infinity, how all limitations cease to exist in Nirvana, which for him is a blue expansion. Here we find Rydberg within Goethe's universe, more specifically the German author's colour theory, which Rydberg was familiar with after studies while preparing for his Swedish translation of Goethe´s Faust. Goethe wrote about the blue colour that:

… as a hue it is powerful, but it is on the negative side, and it its highest purity is, as it were, a stimulating negation. Its appearance, then, is a kind of contradiction between excitements and repose. As the upper sky and distant mountains appear blue, so a blue surface seems to retire from us. But as we readily follow an agreeable object that flies from us, so we love to contemplate blue, not because it advances to us, but because it draws us after it.

Unfortunately, in the second part of his poem Rydberg slipped into the prevailing chauvinist Swedish nationalism that was one expression of a mighty wave of patriotism and tributes to the genuine culture of various territories,  which like a plague swept through the European continent. One expression of this was that national flags, which primarily had been used as distinguishing ships and warring factions, became iconic carriers of national pride and began to be hoisted in front of both official and private buildings. The Swedish flag's blue colour became for Rydberg a symbol of a Swedish, Aryan spirit of purity.

It is not possible to completely absolve Viktor Rydberg from Swedish chauvinism and certainly there are racist elements within the ideology he propagated. But let us not throw the baby out with the bathing water. As Padre Antonio explained to me when he asserted that Hernández Franco´s kind of racism had become an "integral part of bourgeois thinking" and that the Dominican Republic "intellectuals do not even notice the prejudices that thrive in almost everything," Viktor Rydberg was certainly more or less subconsciously influenced by the racism of his time. However, let it not hinder us from the possibility of enjoying the conviviality of a traditional Swedish Christmas - the warmth you feel by being inside during a dark, starry Nordic winter night, Swedish tomtar, the abundant, tasty food, The Star of Bethlehem and Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve.

Most of my sources were in Swedish and I translated the excerpts from Yélida from Hernández Franco, Tomás (1976) ”Yélida” in Poésia afroantillana y negrista. San Juan: Editorial Unversitaria Universidad de Puerto Rico. My translations of The Star of Betlehem and Tomten are based on translations I found on the web by Mark Safstrom and Steven Michelsen. Rydberg´s writings about Norse mythology have been translated into English as (2001) Teutonic Mythology. Boston: Adamant Media, (2007) Investigations into German Mythology. Volume II Part 1: Indo-European Mythology. Lincoln NE: iUniverse Books and (2003) Our Fathers´ Godsaga Retold for the Young. Lincoln NE: iUniverse Books. The quote from Goethe is from Goethe, Johann Wolfgang von (2006) Theory of Colours. New York: Dover Publications.

I år firade vi julen i vårt hus i Bjärnum och medan jag rotade bland de mer eller mindre förgätna böcker jag stoppat undan i garderober och förråd återfann jag flera som jag samlat på mig i Santo Domingo, bland dem en diktsamling av Tomás Hernández Franco, i vilken jag fann hans märkvärdiga Yélida som på ett uppskruvat, surrealistiskt språk berättar om hur en norsk sjöman gifter sig med en haitisk dam.

Dikten skrevs 1942, då den gavs ut privat i en upplaga på hundra exemplar, men den kom snart att anses vara en dominikansk klassiker och ingår nu i så gott som samtliga antologier med dominikansk poesi jag sett och även i en och annan samlingsvolym med karibisk lyrik. Hernández Franco uppvisar en för sin tid ovanligt stor kännedom om voodoo. I varje fall rör det sig om en av de första dominikanska publikationer som tar upp teman från voodoo, en religion som under Hernández Francos levnad visserligen var förbjuden att utövas, men som likväl hade anhängare överallt i Dominikanska Republiken. 

Hérnandez Franco föddes 1904 av förmögna jordägare i Tamboril, en by strax utanför staden Santiago i det bördiga landskapet Cibao i Dominikanska Republiken. Sjutton år gammal for han till Paris för att studera juridik, men lämnade snart studierna för att ägna sig åt litteratur, främst inspirerad av Baudelaire, men snart rörde han sig i dadaistiska och surrealistiska kretsar och skrev dikter med titlar som Den idylliske boxaren och Tuggummipoem.

Då modern dog 1929 återvände Hérnandez Franco till sitt hemland där han anslöt sig till kuppmakaren och sedermera diktatorn Rafael Leonidas Trujillo. Han skrev bland annat en av de första hyllningsskrifterna tillägnad Trujillo, Amerikas vackraste revolution, som snart skulle följas av alltmer orimliga lovtal, skrivna av ett otal skribenter.

Hérnandez Francos hängivenhet till den storhetsvansinnige Trujillo belönades med flera inkomstbringande uppdrag och diplomatiska posteringar. Det var som ambassadör i El Salvador som Hérnandez Franco gav ut Yélida, en lång, märkligt överlastad dikt som blandar nordisk och karibisk mytologi i en skildring av hur skandinavisk kultur och inte minst ”blod” övermannas och försvagas av tropisk voodoo och exotisk sensualism. Dikten är fylld med rasistiska övertoner och illa dolt kvinnoförakt.

Inledningen skildrar hur en frisk, norsk gutt på ett skepp färdas mot tropikerna:

Erik, en norsk pojke med

sitt hjärta och sin själ i fjordarnas dimma,

kunde då han färdades mot horisonten inte veta

att han av sitt nordiska blod fördes mot en fjärran helgedom.

Erik är en vacker, stark, naiv och faderslös yngling, ”ett strandens barn, halvt ängel, halvt triton”:

Under årets längsta månad föddes han,

i en fiskestuga; utanför låg näten

i hav och midnattssol.

Fadern, en fjärran skeppsbruten,

hade i djupet fängslats bland sand och alger,

fiskfjäll, gälar och fenor.

Eriks längtan till tropikerna väcks när hans farbror berättar om de lockande kvinnor som lever där:

När skeppsskroven tätades

bland flammande eld och tjära,

var Erik tjugo år, en oskuld i gummistövlar

Han trodde att barn föds som fiskar i oceanen

under tysta nätter i ett stilla hav,

det var då hans farbror Kaptenen berättade om fjärran öar

med gistna, blånande bryggor

från vilka hundratals nakna kvinnor lastade kol på fartygen

och gröna fåglar skrek obscena ord,

alltmedan nätterna blomstrade på bordeller,

till trummors djupa andetag.

Erik beslutar att ta hyra på ett fartyg och ge sig av till Karibien:

Han ville till öarna med berg av socker,

där natten doftar som cederfat med rom.

Där norska sjöman övergav sina fartyg,

innan kaptenerna fann dem berusade på smutsiga krogar

och sparkade dem tillbaka till skeppen

tillbaka till Norge,

magra, tystlåtna och bedrövade.

I Haiti fängslas Erik av en prostituerad kvinnas kärlekskonster som ”ankrar pojken vid sin bordells kajuta”, tills han beslutar sig för att gifta sig med henne och öppna en affär där han säljer torkad fisk. Erik blir dock med tiden svårt sjuk, yrande av hög feber kan han inte ta sig upp ur sängen i vilken hans hustru fjättrar honom med älskog och rom:

Erik älskade Suquié mellan anfall av feber,

blekhet och frossa, mellan klunkar med sockerbrännvin och kinin.

Han ville undkomma sin svarta flickas hull,

så att hans blonda sinne kunde fly

från hennes armar och kropp,

från lukten av polerad mässing och berusande djungel,

bort till sin norska strand där båtar ligger

kullvräkta likt strandade valar.

Efter att ha gjort sin Suquié med barn dör Erik:

Under en kvalmig natt i feber och träskmark,

en sjöman strandsatt hos Suquiés kropp och natt,

lämnade Erik sömnlös sitt arv, solkat av haematozoa och nostalgi,

i sin hustrus bördiga mylla

och dog en dag mellan Jesus Kristus och Damballa-Oueddó,

som ett segelfartyg förlorat i Sargasso,

medan hans vilsna själ svävade mot Norge,

till minnet av en vit kvinnas ömtåliga fot

bevarad som ett fotspår i våt sand.

Efter sig lämnar norrmannen en vacker mulattflicka, Yélida:

… svart en dag, vit en annan,

Med voodoo och en främlings namn,

en färgstark tunga med

ett isbergs hjärta,

en flammande buk,

en nordanvind fångad i nattlig underjord

där eldar lockar till gåtfulla riter.

Dikten blir allt galnare. Högt upp i norr nås Nordanländernas gudar av nyheten om att en av Norges söner lämnat efter sig en dotter, fången i tropikerna, några av dem beslutar sig för att ge sig av söderut för att ta Yélida med sig till norr:

Snöns småvuxna, barnsliga gudar,

gamla män klädda i rött,

som skakar dimman ur sina skägg

och planlöst låter glöden

från människors eldar

dansa kring i den tjutande vinden,

som tecknar norrsken i den arktiska skyn.

Gudar av bomull och äpplen,

som far fram över saftig mossas blyga, grönskande liv 
och leker med snökristallers is,
Nordanlandens tomtar som i ackjor färdas efter renar.

Väringablodet svallade i smågudarna,

manliga äventyr blev till kvinnoärenden

när bland öar med snäckor och kryddor

deras Arktis gick förlorat

i en flammande, flytande skärgård.

Men tomtegudarna är maktlösa mot de vilda voodoogudomligheterna:

Trummors och assegajers gudar,

människoätare och vårdare av de dödas hemvist,

som kyrkogårdens herre, åskans Wangol,

herre över zombiers och ormars obsidianögon.

De sökte upp Ayida-Oueddó som får

våldtäktens röda lampa att brinna, och

som djupt i trummors grottmagar gömmer

hundra ormar, galna av livets smärta,

som under Legbas svarta natt släpper lös lustans hundar

så att de splittras i könets hälfter.

Den heliga danslärarinnan som

tämjer skrikens kramper.

Tomtegubbarna bönfaller en efter en av de tropiska gudarna om tillstånd att få rädda en ”droppe av Eriks blod”. De går till krigsguden:

Ogoun, herre över knytnäven och giftet,

sockerfältens kringdrivande ande.

avundens och ilskans fader,

han som med en lätt beröring av sin svarta hand tänder eld på husen

och våldför sig på barnen i sovande mödrars sköten.

De sökte upp vattenguden Agoué:

… med buken uppsvullen av vatten,

delvis fördunstat genom sol och eld,

till hälften fängslad vid träskmarkerna,

trött på flugor och vågor,

satt han i sitt hus av vind och sumpsvamp.

Men ormgudinnan Ayida-Oueddó hettar upp Yélidas blod genom att ”dansa till tuppens galande, med brösten skimrande av svett och stjärnor” och när Yélida ger sig åt en svart älskare inser tomtegudarna att de har besegrats och ger sig molokna av mot norr, alltmedan ett nytt, ”svart” liv gror inom Yélida. som:

… i skötet kväver nordanvinden med sin grottas tänder,

vegetarisk och glödande

i svampars och mossors fukt

så varmt, så varmt,

ruttnande blad som jäser i tidens skymning medan

månskenet filtreras genom sällsamma ord.

När jag läste dikten mindes jag hur jag en gång för många år sedan gick längs Malecon, strandvägen i Santo Domingo, där det Karibiska Havet ständigt slår sina vågor mot strandklipporna så att skummet yr över de som promenerar under palmerna. Jag var i sällskap med min gode vän Padre Antonio Lluberes som är historiker och jesuit. Eftersom vi samtalade om skillnaden mellan Sverige och Dominikanska Republiken och hur det kommit sig att jag gift mig med en dominikansk dam kom vi in på Yélida. Jag påpekade hur märkligt jag fann det att de analyser jag läst av dikten poängterade sensualismen och det surrealistiska språket, men att ingen tog upp den osmakliga rasistiska ideologi som genomsyrar hela dikten; svamlandet om blodets renhet och det ohöljda kvinnoföraktet. Padre Antonio log och konstaterade:

-       All den där rasistiska smörjan blev under trujillotidens mer än trettio år av propaganda och feg foglighet så omtuggad att den blivit till en integrerad del av borgerlighetens tänkande och nu tycks det som om flera av landets intellektuella inte ens lägger märke till fördomarna som frodas i nästan allting som skrevs under den tiden. Jag har faktiskt inte själv tänkt på det utan mest funderat på var Hernández Franco fick uppfattningen om att de nordiska gudarna skulle vara småvuxna och barnsliga. Jag föreställer mig att de var stora, väldiga kämpar som Tor och Odin. Inte sant?

Det var dagen före julafton och jag kunde inte undgå att tänka på snö, tomtar och troll:

-          Jag tror faktiskt att Hernández Franco inte hade helt. Att han var bättre informerad än vad man tycks tro här på ön. Det tycks som om det inte är några gudar han beskriver utan de väsen som vi däruppe kallar för tomtar. Det finns till och med folk som fortfarande tror på dem. På julafton är det inte någon fet, skrattande gubbe som när alla sover kommer nerfarande genom skorstenen, utan barnen får oftast besök av en livslevande tomte som kommer med julklapparna i en säck.

Jag berättade att tomten var en urgammal varelse, kanske gårdens förste invånare, en förfader som vakade över alla som bor där tillsammans, både människor och djur. Att jag trodde att namnet kanske kom från ordet tomt, som betecknar marken en gård står på. Att tomten hjälper de som respekterar honom. De som ger honom gröt och mjölk på julafton, om inte - så blir han arg och vresig och kan då till och med skada och döda skördar och husdjur. Det var alltså inte helt fel att Hernández Franco liknat de nordiska gudarna vid tomtar och faktiskt hade redan den Heliga Birgitta, som Padre Antonio kände väl till, på trettonhundratalet varnat för dyrkan av tomtegudar, tompta gudhi.

Jag berättade om att jag hört att amerikanarnas Santa Claus antagligen var en blandning av européernas Sankt Nikolaus, som kommer med presenter till exempelvis holländarnas barn, och den svenske tomten. Att den svenske tomtens utseende till stor del hade präglats av Jenny Nyströms bilder och att Haddon Sundblom, vars far kom från Åland och mor från Sverige, säkerligen haft hennes tomteframställningar i åtanke när han skapade en Santa Claus åt The Coca Cola Company och kombinerade hennes tomte med Sankt Nikolaus.

Padre Antonio stannade och grep mig om ena armen:

-            Hur ser den där tomten ut?

-            Det är en mycket gammal, rynkig gubbe, kanske inte högre än en halv meter. Oftast är han gråklädd, men han har ibland en röd luva och alltid långt skägg. Jag tror att hans ögon lyser i mörkret, som på en katt.

Då har jag sett en tomte, konstaterade Padre Antonio.

-            Här på ön?

-            Nej, nej, för många år sedan när jag som ung präst arbetade högt upp bland de jugoslaviska alperna. Det var en kall vinter med mycket snö och jag övernattade hos bönder i en gäststuga med stor kamin. Mitt i natten vaknade jag av kylan, kaminens lucka var öppen och det glödde fortfarande rött i den. Det kändes som om någon betraktade mig och då jag riktade blicken mot ett hörn bredvid kaminen såg jag hur två punkter lyste gula i mörkret. När blicken vant sig vid mörkret upptäckte jag att det var ögonen på en rynkig, liten gubbe med långt skägg. Han var precis som du beskrev tomten, med böjd rygg och krokiga ben stod han och betraktade mig. ”Vem är du?” undrade jag högt. ”Vill du mig något?” Jag var inte rädd, men mycket förvånad, eftersom jag inte förstod hur gubben kommit in i rummet, jag hade reglat dörren inifrån. Han var småvuxen, men såg inte ut som en dvärg. Han svarade inte, utan vände mig ryggen och försvann in i mörkret. Först trodde jag att jag drömt, det hela, men upplevelsen hade varit så påtaglig att jag antog att det varit en levande varelse. Då jag på morgonen frågade värdfolket om det på gården fanns en småvuxen gamling nekade de till det, men jag antog att det kanske fanns någon svagsint familjemedlem som de skämdes för. Upplevelsen hade varit så verklig och gubben hade betraktat mig så länge att jag omöjligt kunde förställa mig att det var en hallucination, eller något jag drömt. Det var därför jag blev så konfunderad när du nu berättade om tomten, eftersom din beskrivning så nära motsvarade vad jag sett den där natten.

I Bjärnums skog och mörker tänkte jag på tomten medan julmusiken ljöd från grammofonen:

Gläns över sjö och strand, stjärna i fjärran. 
Du som i österland, tändes av Herran. 
Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem. 
Barnen och herdarna följa dig gärna. 
Strålande stjärna, strålande stjärna.

Min morfar hade varit mycket förtjust i Zachris Topelius och Viktor Rydberg, två författare som präglat bilden av tomten. Rydberg hade skrivit Betlehems Stjärna och i hans saga Lille Viggs äventyr på julafton från 1871 är det tomten och inte som det oftast var brukligt på den tiden – bocken – som delar ut julklappar. 

När jag var liten läste vi ofta den härliga vintersagan på julafton och min syster Nunno tyckte om att ur sagan citera en tomtenisse som beklagade sig över folket i huset han bodde under:

Far plär snaska 
ur en flaska, 
mor är en slaska, 
barnen ä' stygga 
och aldrig snygga.

Det var Jenny Nyström som först illustrerade Lille Viggs äventyr på julafton och sedan även Rydbergs dikt Tomten som han skrev tio år senare. Den dikten är egentligen inte knuten till julen utan handlar om hur en gårdstomte under nattens vinterkyla går från hus till hus för att se till att djur och människor har det bra:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Det är en filosofisk dikt. Tomten som levt i hundratals år och sett gårdens människor födas och dö undrar över tidens gång och existensens villkor:

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Jag lärde mig tidigt den där dikten utantill, mest för att jag under skolans luciatåg hellre ville vara tomte än stjärngosse.

Mitt förhållande till julen, tomten och Viktor Rydberg har varit fyllt av trygghet, hemtrevnad och glädje. Min jul har rört sig kring rötter och sekelgamla traditioner. Där finns natt, mörker och meterdjup snö, brasvärme, familj och god mat. Ute i den mörka, kalla natten finns tomten, som skyddar fädernegården och dess invånare, platsens förste bebyggare, som för mig har blivit garantin och symbolen för var jag kommer ifrån, vem jag är. Där har inte funnits plats för någon ho-hoande amerikansk tjockis med renar och julklappsfabrik vid Nordpolen, kulört blinkande julgransbelysning eller Disneys julTV. Min jul har till stor del varit Viktor Rydbergs jul – Gläns över sjö och strand, Lille Viggs äventyr på julafton och hans vakande gårdstomte. Och det är där somYélida och hennes tomtegudar dessvärre kommer in i bilden.

För inte så länge sedan slog mig ett par rader ur Viktor Rydbergs dikt Himlens Blå:

Till ariskt blod, det renaste och äldsta, 
till svensk jag vigdes av en vänlig norna.

Mitt folk har till symbol av sina anor 
fått himmelsblått i väna barnaögon 
och himmelsblått i ärekrönta fanor.

Var den rejäle och av mig omtyckte Viktor Rydberg en storsvensk rasist? Den tidigt föräldralöse Rydberg - radikalen som skrev Den Nya Grottesången där han fördömde kapitalets våldförande på arbetarklassen - en chauvinist som med uppskattning kunde citeras av vilken trångsynt sverigedemokrat som helst? Kunde han likställas med en rasistisk machista som Hernández Franco? I viss mån. Det går inte att undvika att betrakta Rydbergs roman Singoalla som en slags pendang till Yélida.

Liksom hos Hernández Franco lockas hos Rydberg en genomsund, blond nordisk yngling, i detta fall heter han Erland, hjälplöst in i ett sexuellt förhållande med en lockande, exotisk skönhet, zigenerskan Singoalla. Erland gifter sig, i enlighet med zigenarnas traditioner, med Singoalla och resultatet av deras förhållande blir en bastard som får namnet Sorgbarn, som växer upp utan sin far. Då far och son senare återförenas, utan att Erland vet att Sorgbarn är hans son, blir sonen faderns slav. Genom olika trollkonster snärjer och försvagar Sorgbarn sin far, tills Erland kallblodigt mördar sin egen son. Erland har också en annan son, med sin ariskt blonda hustru, denne rövas dock bort av Singoalla och liksom Yélida blir förlorad till voodoo och exotisk sensualism förenas Erlands blonde son med de kringdrivande, odisciplinerade romerna.

Historien är mer komplicerad än så och det finns utan tvekan en intensiv och uppriktig kärlek mellan Erland och Singoalla, men det råder ingen tvekan om att Singoalla är besläktad med det otal rasistiska historier om romer som berättats alltsedan Cervantes Den lilla Zigenerskan till Sam Raimis skräckfilm Drag Me to Hell, båda i och för sig alldeles utmärkta inom sina speciella genrer, där romska män framställs som opålitliga och tjuvaktiga, medan romska kvinnor beskrivs som mystiska, förföriska och sexuellt tillgängliga.

Romer framställs i ett otal legender, gamla som nya, som kringdrivande, trollkunnigt kriminella, genetisk betingade varelser som rövar bort barn och profiterar på hederliga, men sentimentala samhällsmedborgare. En milt sagt sorglig tradition som berövar denna unika och kulturellt ovanligt betydelsefulla folkgrupp dess människovärde och cementerar romernas marginella position inom så gott som varje samhälle.

I sin utmärkta bok Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder gör Maja Hagerman kraftfullt och vederhäftigt upp med de unkna, storsvenska myterna om Sverige som ett unikt land bebott av resliga arier, skilda från dekadent försvagade utlänningar. Dessvärre spelar Viktor Rydberg en framträdande roll i detta ”konstruerande av traditioner” och hans stora tvåbandsverk Undersökningar i germanisk mytologi skildras av Hagerman som betydelsefullt för skapandet av svensk, rasistisk patriotism.

Undersökningar i germanisk mytologi påminner om Rydbergs Fädernas gudasaga, vilken jag som ung läste med stort nöje och intresse, i så måtto att han skildrar vikingagudarnas värld som en sammanhängande berättelse från världens skapelse, som genom urtidens epoker efterhand övergår i syndens och ofrihetens tidsåldrar med kulmen i världskrig och ragnarök för att slutligen utmynna i världsförnyelse.

I Undersökningar i germanisk mytologi avvisar Rydberg den då rådande idén om att europeiska arier skulle ha invandrat från Asien. På grundval av det gemensamma ordförrådet hävdar han att det rört sig om ett stenåldersfolk som levat i ett tempererat klimat. Han menar att "det europeiska Arien inom för öfrigt obestämbara gränser omfattat det mellersta och nordligare Europa". Hans verk är egentligen inte en hyllning av svenskar med "hög växt, hvit hy, blå ögon, blondt hår", förresten härstammade Rydberg på moderns sida från polacker, utan ett försök att av olika myter och legender rekonstruera en sammanhängande berättelse och därmed en slags förklaring till varför Sverige blivit till vad det är. Han skriver att han vill undersöka "de heliga sånger, som diktades i urtiden och blifvit ärfda från släkte till släkte", sånger som för Rydberg blev bärare av "den verklige ariske anden". Det är enligt honom inte rasen utan berättelser och trosföreställningar som skapar en nation.

Viktor Rydberg var en tidig läsare av Nietzsche och tyckte avgjort illa om det mesta av de rasistiska spekulationer som frodades i Tyskland och Sverige. I ett brev skrev han om ”Nietzsches rysliga fantasifoster, öfvermänniskan med förbrytardragen i det blonda ariska hufvudet”.

Dikten Himlens Blå inleds inte med en skildring av den svenska särarten utan med en vision av hinduisk mystik i vilken Rydberg ser den blåa färgen framstå som en sinnebild av den gränslösa oändligheten, hur alla begränsningar upplöses i Nirvana, som för honom kan liknas vid det blå. Här befinner sig Rydbergs i Goethes värld, inom den tyske författarens färglära som Rydberg studerat med intensivt intresse inför sin översättning av Goethes Faust. Goethe skrev att den blå färgen:

hör till den negativa sidan och är i sin högsta renhet liksom ett lockande intet. Anblicken har något motsägande av lockelse och vila. På samma sätt som vi ser den höga himlen och de fjärran bergen blåa, så tycks också en blå yta vika tillbaka för oss.

Dessvärre halkar dock Rydberg i diktens andra del in i den storsvenska anda som vid hans tid rådde inom såväl konservativa som radikala kretsar medan nationalismen spred sig som en farsot över hela Europa och fanorna efter att främst ha använts som nationalitetsmärken på fartyg övergick till att bli symbolmättade bärare av nationell stolthet och började hissas framför såväl officiella som privata byggnader. Den svenska flaggans blåa färg blev för Rydberg en symbol för den svenska, ariska andens renhet.

Det går alltså inte att helt frikänna Viktor Rydberg från svensk chauvinism och visst finns det rasistiska inslag i den. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Som Padre Antonio förklarade då han påstod att Hernández Francos rasism blivit till en ”integrerad del av borgerlighetens tänkande” och Dominikanska Republikens ”intellektuella inte ens lägger märke till de fördomar som frodas i nästan allting” så var Viktor Rydberg säkerligen omedvetet påverkad av sin tids rasism. Men, låt oss för den skull inte missunna oss att fortsätta njuta av den svenska julens gemytlighet – stugvärmen i den mörka nordiska natten, den svenske tomten, julematen, Gläns över sjö och strand och Lille Viggs äventyr på julafton.

Hagerman, Maja (2011) Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder. Stockholm: Norstedts. Hernández Franco, Tomás (1976) ”Yélida” i Poésia afroantillana y negrista. San Juan: Editorial Unversitaria Universidad de Puerto Rico.  Lindberger, Örjan (1991) ”Himlens blå” i Veritas nr. 5. Rydberg, Viktor (1886 och 1889) Undersökningar i germanisk mythologi. Del 1 och 2. Stockholm: Bonniers Förlag. Rydberg, Viktor (1921) Fädernas Gudasaga. Stockholm: Bonniers Förlag. Rydberg, Viktor (1961) Lille Viggs äventyr på julafton. Stockholm: Lindblads Förlag. Rydberg, Viktor (1984) Singoalla. Stockholm: Niloé.  Rydberg, Viktor (2001) Tomten. Stockholm: Rabén & Sjögren. Schön, Ebbe (1996) Älvor, vättar och andra väsen. Stockholm: Rabén Prisma.

One of my uncles was an artist, with an artist's eye. What I as a child appreciated about him was that he like my father always talked with me as if they he was talking to an adult. Even at that rather early age I collected art cards, which I have continued to do during all my life. I do not know how many cards I have by now. Once I sat with my uncle in my room and looked at my cards together with him. He took out some pictures of paintings by Pierre Bonnard, a painter he was impressed and inspired by.

Uncle Gunnar described the pictures and told me about Bonnard's dynamic depictions of colours and light. How his paintings described how you can be dazzled by sunlight in such a way that everything suddenly becomes dark and violet around you. This could happen when you are met by abundant sunshine while you on a hot summer's day step outside from a dark room, into a garden or a glass-covered porch. How light is not uniform but splits up into a great variety of shades. According to Uncle Gunnar, Bonnard had the unique ability to make a viewer see the world through the artist´s eyes; the way he sweeps his gaze across a set table, while the perspective shifts in the process and certain objects appear sharper than others.

Bonnard's art gives the impression of having been created in front of its motifs, but this was rarely the case. He always carried with him pocket calendars in which he quickly threw down sketches and sometimes scribbled down notes about the nature of the light, where it came from and what colours it created.

7^th February 1927

Violet in the grey.Vermilion in the orange shadows, on a cold fine day.

12^th February 1939

The minute one says one is happy, one isn´t anymore. A painting is a series of marks that join together to form an object or work over which one´s eyes may room freely.

Beside his small pencil drawings he could make short notes like “beautiful”, “blue”, “gloomy rain”, “balance”, “varied yellow”. Then he attached the notes together with post cards, photographs and newspaper clippings on his studio wall and with them as support and inspiration he created his own, unique vision of his surroundings.

It has been said that Bonnard's art was an aftermath of Impressionism and certainly there may be some truth in that statement. He admired Monet and in 1910 bought a house in Vernon, three kilometres from Monet's house in Giverny. At that time the two artists met quite often. Like Monet, Bonnard was fascinated of how light and shades created different colours within a limited space. While Monet painted the colours and light in his water lily pond, Bonnard tried to catch the hues of the foliage outside his terrace in Vernon. Bonnard called his house at the banks of the Seine, in which he lived for sixteen years, Ma Roulette, which may mean both "my roulette" or to be an allusion to the Roma trailer caravans that also were called roulettes, maybe a hint of Bonnard's sense of being a Bohemian, the French denomination for a Roma, i.e. an outsider.

Bonnard regarded himself as a stranger to bourgeois society, or more correctly – he did not care so much about it. He had some close friends throughout his life, whom he visited and wrote letters to, but quite often he isolated himself and he rarely spoke in detail about his personal life. He lived simply, avoided opulence and publicity, even if he as an artist of course needed some of it to make a living. 

We do not know much about his emotional life, as matter of fact – almost nothing. Nevertheless, the power of his paintings seems to lie in an intense interaction between inner feelings and outer appearance, between control and expression. In a “day book” he wrote “one never paints violently enough”.

It generally took him a long time to finish a painting. Usually, he worked on several paintings at the same time, some of them took weeks to complete, others years. Painting was for Bonnard a very tangible process, a physical activity. He rarely placed an easel in front of a subject: "Art is not nature, it is colour and composition." For Bonnard art was a blend of impressions provided by reality. This meant that while he was painting he had to step into the life surrounding him, become enveloped by light, which for him was equivalent to an intense physical experience. Painting became an acceptance of existence, a reference to how one should live.

He did not consider himself to be an impressionist painter: "I apply no rules, belong to no school. I strive to create something that is personal." Externally he searched something he sensed within himself - and vice versa: "I have all my subjects at hand, I look for them and take notes so they may come back to me while painting and before I paint I reflect, I dream." According to Bonnard his paintings should be instilled with a life of their own. To contemplate one of his works would be like stepping into a room and in one swoop take in the entire scene; to meet glimmering patches of light, glimpse dark corners and someone whose presence you sensed before focusing her.

And most importantly – capture the light that makes everything alive. Bonnard stated that a museum would be meaningless without its windows, it is the light streaming in through them that provides life and presence to the exhibited artworks. "Few of us know how to look at the things that surround us, people who really are able to see." After the death of his life companion and constant model, Marthe, he continued to paint her from memory, as vivid as when he had met her fifty years earlier. A few years before his own death Bonnard found a new model, Dina Vierny, who later stated that the artist often told her that she had to "live in front of him."

For Bonnard art was an incessant search, a process. When he started a painting he generally kept its centre empty, then he gradually made his way inward and while he did so he combined colours and light, which sense and meaning he searched in his memory. For him, memories was a way to describe the world, or as the poet Mallarmé put it "to extend a moment on the swells of memory ".

Bonnard's earlier paintings were cityscapes filled with people and often dark rooms where colours gleamed in the shadows, scenes absent in his later art, which generally is flooded with light. Bonnard depicted the nature in all its power and beauty, especially the female body. A youthful virility is sometimes present in his earlier paintings, as if captured in a flash of memory, allowing a re-enactment of a sensual moment. Like the picture of a naked man and woman, separated by a folding screen. It was painted in 1900, seven years after he met his Marthe, who undoubtedly is the naked woman in the background. Light and nudity unite man and woman, while the screen divides them.

The twenty-six-year old Pierre Bonnard met the, as he then thought, sixteen-year-old Marthe de Méligny in 1893. He knew she came from humble circumstances and manufactured artificial flowers for funeral wreaths and grave decorations. It was only when he married her in 1925 that Bonnard found that Marthe´s real name was Maria Bousin and that she was eight years older than he imagined her to be. During all the years they lived together he never met any member of her family. Occasionally, without Bonnard's knowledge Marthe met a sister whom she told that she was living with an artist, but she did not reveal his name. It has not been clarified why Marthe did not present her family to Pierre Bonnard and why he never seems to have taken an interest in it. There are several mysteries surrounding the reclusive couple. Bonnard never presented Marthe to his upper-class parents and siblings, his father was a senior official at the French Ministry of War.

The rich art collector Thadée Natanson, lawyer, business man, journalist  and Bonnard´s close friend and lifelong supporter, described Marthe in the following manner:

She had a birdlike character, always observant, with a frightened air, a predilection for water, to bathe, a weightless gait, as if she had wings …

It is said that Marthe did not like to be seen by strangers and at those rare moments she and Pierre left their home together he brought with him an umbrella, not so much to protect Marthe from sun or rain, but from the gaze of strangers. Even more remarkable then is the fact that she with complete abandon allowed Bonnard to photograph her naked and throughout their life together accepted that he exhibited a large number of paintings depicting her in the nude, often painted in connection with Marthe´s apparently insatiable bathing. They lived alone, surrounded by their cats.  Pierre and Marthe did not have any children, though Pierre was fond of children and often painted them, particularly the children of his sister Andrée, whom he often visited, though never in the company of Marthe. 

In 1910, Pierre Bonnard came for the first time to the Mediterranean; Saint-Tropez, Cannes, Antibes and Grasse, and Since that time sunlight began to flood in his paintings and he began to move back and forth from Paris to Saint-Tropez and Antibes, mostly spending the summer months in La Roulette, though it was not until after his marriage with Marthe in 1925 that the two of them moved to Le Cannet, a small town north of Cannes.

That year was obviously a turning point in Bonnard's life, but his reticence about his private life means that we do not know how he really felt at that time. In 1918, Bonnard met the young and lively model Renée Monchaty and asked her to model for him. We see her in his painting A Bowl of Milk.

Renée soon moved in with Pierre and Marthe. We do not know how the reclusive Marthe reacted to the presence of the houseguest, though there must have been tension since Renée soon became Pierre´s lover. In a painting from 1921 the golden-haired Renée smiles at us, sitting by a table in Bonnard´s garden, from the lower right corner Marthe is watching her rival. 

That same year Pierre left Marthe and travelled to Rome with Renée, a stay that only left one painting of La Piazza del Popolo and some sketches in Bonnard´s “day book”. When they returned Renée was even more attached to Pierre, who apparently began to spend more time with her than with Marthe. However, after a few years Pierre left Renée Monchaty and married Marthe. A month after the marriage, a desperate Renée committed suicide. A rumour soon spread that she had killed herself in a bathtub, Bonnard's bathroom depictions of the naked Marthe were already well known. As a matter of fact Renée had adorned her bed with flowers, placed herself on top of them and shot herself in the head. 

Bonnard was deeply shaken and hid away his paintings of Renée, only to rework them after Marthe´s death in 1942. Shortly after the wedding and Renee´s suicide Bonnard painted an eerie picture of the naked Marthe, who like Ophelia is submerged in water. It looks as if she is reclining in a sarcophagus. However, soon again the shimmering light returned to Bonnard's paintings and occasionally we even get a glimpse of Marthe´s face, which in the past often was kept more or less hidden from the viewer.

Nevertheless, the shimmering light soon returned to Bonnard's paintings and sometimes we even get a glimpse of Marthes face, which in the past often had been more or less hidden from the viewer.

Marthe died in January 1942, according to Bonnard, she had never been quite healthy, but we do not know the kind of ailment she was suffering from. The doctors had told Bonnard that Marthe had survived longer than they expected. It was only after Marthe´s death that Bonnard's family found out that they had lived together for nearly fifty years and her sister got to meet Bonnard, who by now was a famous artist. After the funeral, Bonnard wrote to Matisse:

My dear Matisse,

I have some sad news for you.  After a month's illness, her lungs being affected along with her digestive tract, my poor Marthe died of cardiac arrest.  Six days ago we buried her in Le Cannet cemetery.  You can imagine my grief and solitude, filled with bitterness and worry about the life I may be leading from now on.

I'm staying here, where I may have the company, for the time being, of one of my nephews.

Later, I may have the courage to move around a bit and venture as far as Nice.

Yours,

Bonnard

After writing about Bonnard I am now sitting in the kitchen with a cup of coffee in front of me. I bought the mug several years ago at the airport in Madrid and it is decorated with The Guernica, Picasso's largest painting and probably his most ambitious work, undeniably the world's most famous anti-war painting.

Picasso was no great admirer of Bonnard's art. In her book Life with Picasso, in which Françoise Gilot tells us about her fascination with the great artist at the same as she divulges how he mistreated and beat her, she mentions Picasso´s aversion to Bonnard:

Don´t talk to me about Bonnard. That´s not painting what he does. He never goes beyond his own sensibility. He doesn´t know how to choose. When Bonnard paints a sky, perhaps he first paints it blue, more or less the way it looks. Then he looks a little longer and sees some mauve in it, so he adds a touch or two of mauve, just to hedge. Then he decides that maybe it´s a little pink, too, so there´s no reason not to add some pink. The result is a pot-purri of indecision. If he looks long enough, he winds up adding a little yellow, instead of making up his mind what colour the sky really wants to be. Painting can´t be done that way. Painting isn´t a question of sensibility; it´s a matter of seizing the power, taking over the nature, not expecting her to supply you with information and good advice. That´s why I like Matisse. Matisse is always able to make an intellectual choice about colours. Bonnard … [is] not really a modern painter; he obeys nature, he doesn´t transcend it … Bonnard is the end of an old idea, not the beginning of a new one. The fact that he might have had a little more sensibility than some other painter is just one more defect as far as I´m concerned. That extra dose of sensibility makes him like things one shouldn´t like.

Who would expect that the competition- and audience-conscious Picasso, the left-wing radical, entertainer, macho and artist archetype, would appreciate the conservative and reclusive Pierre Bonnard? Though Bonnard was an admirer of Picasso and had several of his pictures pasted on his studio walls as an inspiration. Bonnard - or rather the respect that increasingly was rendered to him - must have annoyed Picasso. Not the least since his sincerely admired Matisse often praised his friend Bonnard as a genius.

Picasso was indeed a master painter and in the quote above we discern why - he was bold and innovative. His mastery did not rest so much on his colour treatment, but in the secure, driven and hard lines with which he could transform reality and even, as in the dynamic and furious Guernica, generate debate, outrage and anger. Picasso was not a timid weakling who behind his high garden walls painted flowers, or a constantly bathing lady. No, Picasso was a bare-breasted titan that went to grips with nature and tried to wrestle her down: "Art is not made to decorate rooms. It is an offensive weapon in the defence against the enemy."

Bonnard's shortcomings as an innovative artist are regularly conjured up in current art criticism. For example by the influential Peter Schjeldahl, who writes in The New Yorker. I must confess that I do not always understand his writings:

There is decadence that excites and decadence that enervates. Bonnard´s is the second sort: edgeless, nerveless, weird, fussy.  He isn´t mindless, but he withholds his mind from his transactions with painting. For thought, he substitutes maundering on autopilot. His compass is a vague tastefulness. This comforts people who dislike thinking. I submit that such people are already comfortable enough, on their own lookout, and should not be indulged.  

Dislike of Bonnard's art can even turn into hatred, as by Linda Nochlin, whose Realism is one of my favourite art books:

I am so repelled by the melting of flesh-and-blood model into a molten object of desire of the male painter that I want to plunge a knife into the delectable body-surface.

Another one of the art critics I like to read, John Berger, does not like Bonnard either, though he is not so harsh in his condemnation as Linda Nochlin, in fact he points to a lot of what I like about Bonnard:

Some now claim that he is the greatest painter of the century, a general retreat among certain intellectuals from political realities and confidence. There is very little of the post-1914 world in  Bonnard´s work. There is very little to disturb – except perhaps the unnatural peacefulness of it all. His art is intimate, contemplative, privileged, secluded. It is an art about cultivating one´s own garden. […] Bonnard was essentially a conservative artist – although an original one. The fact that he is praised as a ´pure painter´ underlines this. The purity consisted in his being able to accept the world as he found it.

In his art, Picasso did not at all accept the world as he found it. He wanted to change and influence.  He regarded himself as a creator and could even compare himself to God:

God is really only another artist. He invented the giraffe, the elephant and the cat. He has no real style, He just goes on trying other things.

This continous experimenting and uninhibited creativity have made Picasso into the archetype of an artist, like Einstein who has become the prototype for a scientist. Something that makes me think of one of the few funny stories I know. It was told to me several years ago, and some of you might have heard it as well:

Due to some mishap affecting communications between Heaven and Earth, Albert Einstein, Pablo Picasso and George W. Bush end up outside the Heavenly Gates at the same time, there they are met by St. Peter, who explains to them that it now has become increasingly difficult to cross borders on Earth, if you cannot provide acceptable proofs of your true identity, Heaven has also introduced its own version of fool proof identity verification. Deceased aspirants to heavenly bliss must now prove who they are through a practical test. St. Peter first turns to Einstein:

- Well, who are you?

- You should know that. I'm Albert Einstein, one of the most brilliant scientists ever.

- Aha, and why would I believe that? Anyone with a strange German accent and his hair on end may claim he is a genius. You must prove that you truly are the Einstein.

St. Peter claps his hands and two angels come running with crayons and a blackboard.

- Show me how you came up with the theory of relativity.

- Easy, answers Einstein, and quickly fills the blackboard with numbers, dashes and squiggles, until he ends it all up by writing: E ​​= MC².

He wipes the chalk dust from his hands, smiles at St. Peter and says:

- Quod erat demonstrandum.

Saint Peter looks at the calculations and nods:

- I am only a simple fisherman, but I think that looks quite impressive. You must be Albert Einstein. Welcome to Paradise!

He then turns to Picasso:

- And who might you be?

- Isn´t it quite obvious! I am Pablo Picasso! The greatest artist who ever lived!

St. Peter smiled indulgently:

- We have had many here at the Pearly Gates who have claimed to be Picassos. Can you prove you´re the one?

- Naturalmente! Bien sûr!

St. Peter claps his hands and angels show up with a palette, paints, a canvas and an easel. Quickly and assuredly Picasso crates a painting with bulls, naked women and fruits. And signs it with a catchy:

Saint Peter admires the artwork, nods and states:

- You must be Pablo Picasso. Welcome in!

Then he turns to George W. Bush:

- And who might you be?

- Everybody knows that. I'm George W. Bush. I was a US President.

- Hm, only the fact that you claim to be George W. Bush makes me somewhat hesitant whether we really should let you in here. If you are Bush you caused quite some misery down there.

- I am deeply religious and happen to know that you up here forgive everything.

- Well, let's go for it. But, can you do anything?

- Do something? I was the US president. Is that not enough?

- But you have to prove that it is really you who are George W. Bush. You have to give me a proper proof of your identity. Einstein proved the theory of relativity, Picasso made a painting. What can you do?

- Einstein and Picasso, who are they?

St. Peter´s jaw dropped in sheer amazement:

- Do you not know who they are? Only George W. Bush can be so badly informed. Welcome in!

Now, the fact is that Bush and Picasso have something in common. Bush paints and he even share motifs with Bonnard. The former president is namely fond of depicting bathroom motifs, though not images of beautiful ladies in the bath, but with himself as the central figure.

There is also a link between Bush and Picasso's Guernica, which seems to point to that painting´s sustainable strength as anti-war propaganda. On February 5, 2003, US Secretary of State, the war hero Colin Powell, stepped into the UN Security Council to carry out a famous song - and dance number, which was the starting point of the US invasion of Iraq and all the misery that followed. With an admirable panache he presented unfounded fantasies and even held up a test tube to show how much anthrax that was needed to knock out a city. In the light of following developments it was an embarrassing scene.

On the way into the Council´s Chamber Colin Powell passed a tapestry, a replica of Picasso's Guernnica, as large as the original. It had been donated to the UN by the multimillionaire, and once US vice president, Nelson Rockefeller, good friend and patron of Picasso. Rockefeller had bought the tapestry from Picasso since the artist had refused to sell the original to him. It was one of 18 large tapestries made from Picasso's works and designed by him, paid for by the Rockefeller. To distinguish them from the originals Picasso had given them all a sepia brownish tint.

However, on his way in to the Security Council to keep his fateful speech Colin Powell could not see the Guernica since a few days back it had been covered by a "baby blue" cloth with the UN logo. An act which generally was interpreted as a goodwill gesture by the UN leadership to the mighty US Government - they did not want to unnecessarily provoke it by exposing the world's most famous anti-war work of art, particularly not when then the US Secretary of State was going to plead for support to a war effort. The United Nations vehemently denied the allegations that the Guernica had been covered since its pacifist message could have been considered as offensive. The UN Secretary-General Kofi Annan noted: "If you heard all the things done in my name, you´d think I was everywhere. I heard it [the reason] was artistic."

The artistic reason to why the Guernica was covered was said to be that when the UN weapons inspector Hans Blix a few days earlier had been interviewed about his well-founded opinion that Iraq had no weapons of mass destruction, this interview had taken place in front of the Guernica and the cameraman in charge had found it disturbing that Hans Blix had been filmed and photographed "next to the backside of a rearing horse."

Up in his Heaven, Picasso would certainly have appreciated all the commotion his work had created, while Bonnard would have shrugged his shoulders and continued to paint the Mediterranean light in his garden.

Amory, Dita (ed.) (2009) Pierre Bonnard: The Late Still Lifes and Interiors. New York: The Metropolitan Museum of Art/Yale University Press. Barnes, Julian (2015) Keeping an Eye Open: Essays on art. London: Jonathan Cape. Benedetti, Maria Teresa (2011) “Bonnard” Artedossier No. 277. Berger, John (2001) Selected essays, edited by Geoff Dyer. New York: Pantheon Books. Gilot, Françoise (with Carlton Lake) (1989) Life with Picasso. New York: Anchor Books/Doubleday. Nochlin, Linda (1998) “Bonnard´s Bathers” in Art in America, July. Pisik, Betsy (2003) “U.N. Report: The Picasso Cover-up” in The Washington Times, February 8. Schjeldahl, Peter (1998) “The Master Bather: Pierre Bonnard at the Museum of Modern Art” in The Village Voice, July 28. Terrasse, Antoine (2006) Bonnard “La couleur agit”. Paris: Gallimard.

En av mina morbröder var konstnär, med en konstnärs blick. Vad jag som barn uppskattade hos honom var att han liksom min far talade med mig som man talar till en vuxen. Redan då hade jag börjat samla konstkort, något som jag sedan dess har fortsatt med. Jag vet inte hur många jag har nu. En gång satt min morbror och jag tillsammans på mitt rum och tittade på mina kort. Han plockade undan några bilder på målningar av Pierre Bonnard, som han var imponerad av.

Morbror Gunnar beskrev bilderna och berättade om Bonnards dynamiska skildringar av dagrar och ljus. Hur han framställde hur du kunde bländas av solen på ett sådant sätt att allt plötsligt blir mörkt och violett omkring dig. Det kan ske vid mötet med flödande solsken då du under en varm sommardag går från ett mörkt rum ut i en trädgård, eller in i en glastäckt veranda. Hur ljuset inte är enhetligt utan delas upp i en mängd schatteringar. Enligt Morbror Gunnar fick Bonnard betraktaren att se med hans ögon, hur han sveper med blicken över ett dukat bord och perspektivet förskjuts under betraktandet, eller hur vissa föremål framstår skarpare än andra.

Bonnards konstverk ger intryck av att ha skapats framför motivet, men så var sällan fallet. Han bar alltid med sig en fickkalender i vilken han dagligen gjorde små skisser och skrev längre och kortare iakttagelser om ljusets natur, var det kom ifrån och vilka färgnyanser det skapade, ibland smög det också in sig en och annan fundering om tillvaron och konsten:

7^nde februari 1927

Violett i det gråa. Cinnoberrött i oranga skuggor under en kall, vacker dag.

12^te februari 1939

I det ögonblick man påstår sig vara lycklig existerar man inte längre. En målning är ett antal markeringar som tillsammans skapar ett objekt, eller föremål, över vilket ens blick fritt kan vandra fritt.

Vid sidan om sina små blyertsteckningar gjorde han pilar och små anteckningar som ”vackert väder”, ”blått”,”trist regnande”, ”balans”, ”varierande gult”.

Han kopierade ofta sina dagboksteckningar och fäste kopiorna, tillsammans med konstkort, fotografier och tidningsurklipp, på väggarna i sin ateljé och med dem som stöd och inspiration skapade han en egen, unik version av sina intryck och omgivningar. Hans sätt att arbeta beskrevs på ett utmärkt sätt av den svenska journalisten och konstnären Ingrid Rydbeck-Zuhr som under mer än tjugo år ansvarade för tidskriften Konstrevy. Hon besökte Bonnard på trettiotalet, det var Matisse som ordnade den unika kontakten. Efter att ha varit förlovad med hans son Jean var Ingrid väl bekant med den store konstnären. 

Det har sagts att Bonnards konst var en efterdyning av impressionismen och visst kan det ligga något i det påståendet. Han beundrade Monet och köpte 1910 ett hus i Vernon, tre kilometer från Monets hus i Giverny. De två konstnärerna träffades ofta på den tiden. Likt Monet fascinerades Bonnard av ljusets och färgernas skiftningar inom ett begränsat område. Medan Monet målade färger och ljus i sin näckrosdamm, försökte Bonnard fånga färgskiftningarna i trädens lövverk utanför sin terrass. Bonnard kallade sitt hus vid Seines strand, som han bodde i under sexton års tid, för Ma Roulette, som kan betyda både ”min roulett” eller vara en anspelning på romernas vagnskaravaner som också kallades roulettes, kanske en antydan om Bonnards känsla av att vara bohem, det franska ordet för en rom, dvs. en outsider.

Bonnard betraktade sig som en särling. Efter att i sin ungdom ha umgåtts flitigt i Paris konstnärskretsar isolerade sig Bonnard alltmer, men han hade några trogna vänner som han ofta besökte och han var en relativt flitig, om än något förtegen, brevskrivare. Han isolerade sig ofta och talade sällan om sitt privatliv. Han levde enkelt, undvek överflöd och ville inte bli uppmärksammad. Vi vet egentligen ingenting om hans emotionella liv, men kraften i hans måleri tycks ligga i växelspelet mellan inre känslor och yttre intryck, mellan kontroll och utlevelse. I sin dagbok antecknade han: “man kan aldrig måla tillräckligt våldsamt.”

Det tog honom i allmänhet lång tid att avsluta en målning. Oftast arbetade han med flera målningar samtidigt, några kunde ta veckor att fullborda, andra år. Att måla var för Bonnard en ytterst påtaglig process, en fysisk aktivitet. Han ställde sällan upp sitt staffli framför ett motiv: ”Konst är inte natur, det är färg och komposition.” För Bonnard var konsten ett uppgående i verkligheten. Det gällde att stiga in i livet, omvärvas av ljuset, något som för honom var likvärdigt med en intensiv fysisk upplevelse. Att måla var för honom identiskt med livet, ett accepterande av tillvaron, en hänvisning om hur man bör leva. 

Han ville inte betrakta sig som en impressionist: ”Jag tillämpar inga regler, tillhör ingen skola. Jag söker enbart skapa något som är personligt.” I det yttre sökte han något han anade inom sig – och tvärtom: ”Jag har alla mina ämnen till hands, jag söker dem och gör anteckningar så att de kommer tillbaka till mig och innan jag målar reflekterar jag, drömmer”. Enligt Bonnard borde en målning ha ett eget liv. Att betrakta ett av hans konstverk borde vara som att stiga in i ett rum och i ett svep betrakta helheten; hur ljuspunkter glimmar till, skymta mörka hörn, närvaron av en människa, som anas innan man fokuserar henne.

Och viktigast av allt – ljuset som får allt att leva. Bonnard sa att ett museum vore meningslöst utan sina fönster, det är ljuset som faller in genom dem som ger konstverken liv. ”Få av oss vet hur man skall betrakta tingen omkring oss, sådana som verkligen kan se.” Efter det att hans livskamrat och ständiga modell, Marthe, dött fortsatte han måla henne ur minnet, lika levande som när han mötte henne femtio år tidigare. Några år före sin egen död fann Bonnard en ny modell, Dina Vierny, som berättade att han ofta bad henne att hon skulle ”leva framför honom”.

För Bonnard var konsten ett oavbrutet sökande, en process. Då han började en målning lät han i allmänhet dess mitt vara tom, sedan sökte han sig successivt inåt och det gjorde han genom att kombinera färger och ljus, vars känsla och innebörd han sökte i minnet. För honom var minnen ett sätt att beskriva världen, eller som poeten Mallarmé uttryckte det: ”att förlänga ögonblicket i minnets dyningar”.

Bonnards tidigare målningar var stadsmotiv, ofta fyllda med människor och flera skildrade mörka rum, något som inte förekom i hans senare konst, som i allmänhet flödade av ljus. Bonnard skildrade naturen i all sin kraft och skönhet, inte minst kvinnokroppen. I hans tidigare konst finns en ungdomlig virilitet som ibland framställs i ett minnes belysning, som låter sensualitetens ögonblick förlängas. Som hans bild av en naken man och kvinna, skilda åt av en vikskärm. Den är målad 1900, sju år efter det att han träffat sin Marthe, som säkerligen är den nakna kvinnan i bakgrunden. Ljuset och nakenheten förenar mannen och kvinnan, medan skärmen skiljer dem åt.

Den tjugosexårige Pierre Bonnard mötte den, som han då trodde, sextonåriga Marthe de Méligny 1893. Han visste att hon kom från enkla förhållanden och arbetade med att tillverka konstgjorda blommor för begravningskransar och gravdekorationer. Det var först när han gifte sig med henne 1925 som Bonnard fann att Marthe egentligen hette Maria Bousin och var åtta år äldre än han trott. Under alla de år de levt tillsammans hade han inte träffat hennes familj. Emellanåt hade hon, utan Bonnards vetskap, träffat en syster för vilken hon berättat att hon levde tillsammans med en artist, men aldrig med vem. Det har aldrig blivit klarlagt varför Marthe inte berättade om sin bakgrund för Pierre Bonnard och varför han aldrig tycks ha intresserat sig för den. Det finns många mysterier kring parets tillbakadragenhet. Bonnard presenterade aldrig Marthe för sin högborgerliga familj, hans far var en högt uppsatt tjänsteman inom det franska krigsministeriet.

Konstsamlaren Thadée Natanson, advokat, affärsman, journalist, gynnare av och nära vän till Bonnard, beskrev Marthe på följande sätt:

Hon hade ett fågelaktigt sätt, alltid på sin vakt, med en räddhågsen utstrålning, hon hade en faiblesse för vatten, tyckte om att bada och hade en trippande gång, som om hon hade vingar …

Det sägs att Marthe inte tyckte om att bli sedd av främmande människor och att de sällsynta gånger som hon och Pierre tillsammans lämnade sin bostad så hade han med sig ett paraply, inte så mycket för att skydda henne från sol eller regn, utan för främmande blickar. Desto märkligare var det då att hon helt förbehållslöst lät Bonnard fotografera henne naken och under hela deras liv tillsammans gjorde och ställde ut ett stort antal nakenstudier, ofta målade i samband med Marthes uppenbarligen omåttliga badande.  De levde ensamma, omgivna av sina kattor och även om Pierre gillade barn och ofta målade dem, fick de inga egna.

1910, kom Pierre Bonnard för första gången till Medelhavet, Saint-Tropez, Cannes, Antibes och Grasse och sedan dess började solljus flöda i hans måleri och han reste ofta till Rivieran, fast det var inte förrän efter sitt giftermål med Marthe 1925 som han flyttade till Le Cannet utanför Cannes.

Just det året var uppenbarligen en vändpunkt i Bonnards liv, men hans förtegenhet om sitt liv gör att vi inte vet hur han egentligen kände sig då. 1918 hade Bonnard mött den unga  Renée Monchaty och bett henne att stå modell för honom. Vi ser henne bland annat i hans tavla ”En skål mjölk”. 

Vi vet inte hur den tillbakadragna Marthe reagerade på den vackra gästens närvaro i det Bonnardska hushållet, men det måste ha funnits spänningar mellan de båda kvinnorna, speciellt som Renée snart blev Bonnards älskarinna. I en målning från 1921 ler den guldlockiga Renée mot oss, där hon sitter vid ett bord i Bonnards solskensindränka trädgård, alltmedan Marthe betraktar sin rival från målningens nedre, högra hörn.

Samma år lämnade Pierre Marthe och reste tillsammans med Renée till Rom, en vistelse som inte lämnade många spår i hans konst, förutom en målning av ett fruktstånd på La Piazza del Popolo och några skisser i dagboken. När de återvände var Renée ordentligt fäst vid Pierre och de bodde uppenbarligen tillsammans, fast Pierre fortsatte att träffa Marthe emellanåt. Efter några år övergav Pierre Renée Monchaty och gifte sig med Marthe. Någon månad efter giftermålet tog den förtvivlade Renée sitt liv. Det spreds snart ett rykte om att hon tagit livet av sig i ett badkar, Bonnards badrumsskildringar av  Marthe var redan välkända. Men, i själva verket hade Renée smyckat sin säng med blommor, lagt sig ovanpå dem och skjutit sig i huvudet. 

Bonnard var djupt skakad av Renées självmord och gömde undan sina målningar av henne, enbart för att omarbeta dem efter Marthes död sjutton år senare. Kort efter bröllopet och Renées självmord målade Bonnard en märklig bild av den nakna Marthe, som likt Ofelia ligger nersänkt i ett badkar med blå-violett vatten, det ser ut som om hon vilade i en sarkofag. 

Dock kommer snart åter det skimrande ljuset tillbaka i Bonnards tavlor och emellanåt får vi också en glimt av Marthes ansikte, som tidigare ofta hållits mer eller mindre dolt för betraktaren.

Marthe dog i januari 1942, enligt Bonnard hade hon aldrig varit helt frisk, men vi vet inte vilken åkomma hon led av. Läkarna hade sagt till Bonnard att Marthe levt längre än de trott vara möjligt. Det var först efter Marthes död som Bonnards familj fick reda på att de levt tillsammans i nästan femtio år och som hennes syster fick träffa Bonnard, som då var en känd konstnär. Efter begravningen skrev Bonnard till Matisse:

Min käre Matisse,

Jag har några sorgliga nyheter för dig. Efter en månads sjukdom, hennes lungor hade angripits tillsammans med hennes tarmar, dog min stackars Marthe av hjärtslag. För sex dagar sedan begravde vi henne på Le Cannets kyrkogård, Du kan föreställa dig min sorg och ensamhet, fylld som jag är med bitterhet och oro inför vilken sorts liv jag kommer att ha hädanefter.

Jag blir kvar här, där jag för tillfället har sällskap av ett av mina syskonbarn.

Snart kanske jag kommer att ha så mycket mod att jag kan börja röra på mig, kanske ta mig så långt som till Nice. 

Din,

Bonnard

Efter att ha skrivit om Bonnard sitter jag nu i köket med en kopp kaffe framför mig. Koppen köpte jag för flera år sedan på flygplatsen i Madrid och den är dekorerad med Guernica, Picassos största målning och antagligen hans mest ambitiösa arbete, onekligen en världens mest berömda antikrigsmålningar. 

Picasso var ingen större beundrare av Bonnards konst. I sin bok Leva med Picasso i vilken Françoise Gilot berättar om sin fascination för den store konstnären, samtidigt som hon skildrar hur illa behandlad och misshandlad hon blev av honom, nämner hon också Picassos aversion mot Bonnard:

Prata inte med mig om Bonnard. Det är inte måleri han ägnar sig åt. Han lämnar aldrig sin egen sensibilitet. Han vet inte hur man väljer. När Bonnard målar en himmel, målar han den först blå, kanske mer eller mindre hur den ser ut. Sedan betraktar han den lite längre och upptäcker då en nyans av malva, så för att vara på den säkra sidan lägger han till en touch eller två av malva. Sedan beslutar han sig för att där finns lite rosa också, så varför inte lägga till det? Resultatet blir ett pot-purri av obeslutsamhet. Om han betraktar det hela ännu längre kan han inte avhålla sig från att även lägga till lite gult, istället för att besluta sig för vilken färg himlen verkligen skall ha. Man kan inte måla på det sättet. Konst är inte en fråga om finkänslighet. Det rör sig om att gripa makten, att behärska naturen, inte förvänta sig att hon skall förse dig med information och komma med goda råd. Det är därför jag gillar Matisse. Han gör alltid ett intellektuellt övervägt val vilken färg han skall använda. Bonnard ... [är] egentligen inte en modern målare; han underkastar sig naturen, han överskrider inte dess begränsningar ... Bonnard är slutprodukten av en föråldrad inställning, inte början till något nytt. Det faktum att han kan ha varit begåvad med lite större känslighet än en del andra målare är enligt min uppfattning enbart en ytterligare defekt. Den där extra dosen av känslighet gör honom till ett ting man borde ogilla.

Vem skulle förvänta sig att den konkurrens- och publikmedvetne Picasso, vänster- och showmannen, karlakarlen och konstnärsinkarnationen, skulle uppskatta den konservative och tillbakadragne Pierre Bonnard? Fast denne var dock en beundrare av Picasso och hade flera av hans bilder uppklistrade som inspiration på sin ateljévägg.  Bonnard - eller snarare den respekt som alltmer visades honom - måste ha irriterat Picasso. Inte minst som den av honom uppriktigt beundrade Matisse allt som oftast hyllade sin vän Bonnard som ett geni.

Picasso var förvisso en mästare och i citatet ovan visar han tydligt på vilket sätt – han var djärv och nyskapande. Hans mästerskap låg inte så mycket i färgbehandlingen, men i den säkra, drivna och hårda linje som kunde omskapa verkligheten och till och med, som i den dynamiskt ursinniga Guernican, skapa debatt, upprördhet och ilska. Inte var Picasso någon försynt vekling som bakom sina trädgårdsmurar målade blommor, eller samma ständigt badande dam.  Nej, Picasso var en barbröstad titan som gick i närkamp med naturen och försökte brotta ner henne: ”Konst skapas inte för att dekorera rum. Det är ett offensivt och defensivt vapen mot fienden”.

Bonnards tillkortakommanden som en nyskapande konstnär dyker med jämna mellanrum upp i konstkritiken. Som hos den inflytelserike Peter Schjeldahl, som skriver i The New Yorker och som jag inte alltid förstår:

Det finns dekadens som inspirerar och dekadens som irriterar. Bonnards variant tillhör den senare sorten; anpassningsbar, menlös, underlig, fjäskande. Han är inte direkt omedveten, men när han befattar sig med sitt måleri håller han tillbaka sin personlighet. Han ersätter tanken med en slags kringsläntrande aktivitet, som om han färdas med autopilot. Hans kompass utgörs av en vag form av smakfullhet. Detta tilltalar människor som ogillar självständigt tänkande. Jag anser sådana människor vara alldeles tillräckligt bekväma av sig och därför inte borde gynnas ytterligare.

Oviljan mot Bonnards konst kan till och med övergå i hat, som hos Linda Nochlin, vars Realism är en av mina favoritkonstböcker:

Jag blir så äcklad av hans nersmältande av modellens blod och kött till att bli ett objekt för den manlige konstnärens sexuella begär att jag skulle vilja sätta en kniv i den alltför tilltalande kroppsytan.

En annan av mig uppskattad konstskribent, John Berger, gillar inte heller Bonnard, fast han är inte så hård i sitt fördömande som Linda Nochlin, i själva verket pekar Berger på en hel del av det som jag gillar hos Bonnard:

Vissa hävdar nu att han är århundradets störste konstnär, ett uttryck för en allmän reträtt från de politiska realiteter och åsikter som blir allt vanligare bland vissa intellektuella. Det finns mycket lite av efterkrigsvärld i Bonnard's arbeten. Det finns mycket lite som stör - utom möjligen det onaturliga lugnet. Hans konst är intim, kontemplativ, privilegierad och avskild. Det är en konst för odlandet av den egna trädgården. [...] Bonnard var i huvudsak en konservativ konstnär – fast en originell sådan. Det faktum att han nu prisas som en ”ren konstnär” understryker detta. Renheten bestod i att han  accepterade världen så som han såg den.

Det gjorde inte Picasso, han betraktade sig som en skapare och kunde till och med jämföra sig med Gud:

Gud är egentligen enbart en annan konstnär. Han uppfann giraffen, elefanten och katten. Han har ingen enhetlig stil. Han bara går vidare och testar olika idéer.

Detta ständiga testande och skapande har gjort Picasso till urbilden för en konstnär, liksom Einstein har blivit urbilden för en vetenskapsman. Något som får mig att tänka på en av de få roliga historier jag kan. Den berättades för mig för flera år sedan:

På grund av något slags misstag rörande kommunikationerna mellan jorden och Himmelen hamnar Albert Einstein, Pablo Picasso och George W. Bush samtidigt framför Paradisets portar där de möts av Sankte Per, som förklarar för dem att eftersom det nu har blivit allt svårare att passera gränserna på jorden, om man inte kan bevisa sin rätta identitet, så har Himmelriket också infört en slags identitetskontroll. De avlidna aspiranterna till en himmelsk tillvaro måste bevisa vem de är genom olika tester. Först vänder sig Sankte Per till Einstein:

-          Nåväl, vem är du?

-          Det borde du väl veta. Jag är Albert Einstein, en av de mest geniala vetenskapsmän som funnits.

-          Aha, och det skulle jag tro på? Vem som helst med en underlig tysk accent och håret på ända kan väl påstå att han är ett geni. Du måste bevisa att du verkligen är Einstein.

Sankte Per klappar i händerna och två änglar kommer springande med kritor och en svart tavla.

-          Visa mig hur du kom fram till relativitetsteorin.

-          Enkelt, svarar Einstein och fyller snabbt den svarta tavlan med siffror, streck och krumelurer, tills han avslutar det hela med att skriva: E = mc²

Han slår bort kritdammet från händerna, ler mot Sankte Per och konstaterar:

-          Quod erat demonstrandum.

Sankte Per betraktar uträkningarna och nickar:

-          Jag är enbart en enkel fiskare, men tycker att det där ser mycket imponerande ut. Du måste vara Albert Einstein. Hjärtligt välkommen till Paradiset!

Han vänder sig sedan till Picasso:

-          Och vem är du då?

-          Det är väl helt uppenbart! Jag är Pablo Picasso! Den genom tiderna störste konstnären.

Sankte Per småler överseende:

-          Vi har haft många här vid Pärleporten som påstått sig vara en Picasso. Kan du bevisa det.

-          Naturalmente! Naturellement!

Sankte Per klappar i händerna och änglarna dyker upp med palett, färger och staffli. Snabbt och säkert åstadkommer Picasso en tavla med tjurar, nakna kvinnor och frukter. Och signerar till slut med ett klatschigt :

Sankte Per betraktar uppskattande konstverket, nickar och konstaterar:

-          Du måste vara Pablo Picasso. Välkommen in!

Sedan vänder sig Himmelrikets Väktare till George W. Bush:

-          Och vem kan du vara?

-          Det vet väl alla. Jag är Georg W. Bush. Jag var USAs president.

-          Hm, enbart det att du påstår dig vara Georg W. Bush gör mig lite betänksam om vi verkligen skall släppa in dig här. Om du är Bush åstadkom du ju faktiskt en hel del elände där nere.

-          Jag är djupt troende och vet att ni här uppe skall förlåta allt.

-          Nåväl, låt gå för det. Men, kan du göra något?

-          Göra något? Jag var ju USAs president. Räcker inte det?

-          Men du måste bevisa att det verkligen är du som är Georg W. Bush. Du måste ge mig ett ordentligt bevis på din identitet. Einstein bevisade relativitetsteorin, Picasso gjorde en tavla. Vad kan du göra?

-          Einstein och Picasso, vad är det för ena figurer?

Sankte Per tappade hakan av pur förvåning:

-          Vet du inte det? Så dåligt informerad kan enbart Georg W. Bush vara. Välkommen in!

Nu är det faktiskt så att Bush och Picasso har en del gemensamt. Bush målar nämligen tavlor och han har även det gemensamt med Bonnard att han faktiskt gärna åstadkommer badrumsmotiv, dock inte med avbildningar av vackra damer, utan med sig själv om centralfigur.

Det finns också en koppling mellan Bush och Picassos Guernica, som tycks peka på målningens styrka som antikrigspropaganda. Den femte februari 2003 steg USAs dåvarande utrikesminister, krigshjälten Colin Powell, in i FNs säkerhetsråd för att utföra ett berömt sång –och dansnummer som blev inledningen till USAs invasion av Irak och allt elände som sedan följde. Han visade upp fejkade foton, redogjorde för ogrundade fantasiprodukter och höll till och med upp ett provrör för att visa hur mycket anthrax som behövdes för att slå ut en stad. I ljuset av eftertankens kranka blekhet var det hela ett pinsamt uppträde.

På väg in i plenisalen passerade Colin Powell en gobeläng, en replik av Picassos Guernica, lika stor som originalet. Den hade skänkts till FN av mångmiljonären, och på sin tid USAs vicepresident, Nelson Rockefeller, god vän till och gynnare av Picasso. Rockefeller hade köpt gobelängen av Picasso eftersom konstnären vägrat sälja originalet till honom. Den var en av 18 stora gobelänger av Picassos verk som bekostades av Rockefeller. För att skilja dem från originalen gav Picasso dem en sepia-aktig färgton.

På sin väg in till Säkerhetsrådet för att hålla sitt ödesdigra tal kunde Colin Powell dock inte se Guernican eftersom den några dagar innan hade täckts med ett ”babyblått” skynke med FNs logo. En akt som av allmänheten tolkades som en gest av FNs ledning - man ville inte i onödan provocera USA med exponerandet av världens mest berömda antikrigskonstverk, då dess representanter skulle vädja om och försvara inledandet av ett krig. FN slog dock ifrån sig anklagelserna om att Guernican dolts på grund av sitt pacifistiska budskap. Generalsekreteraren Kofi Annan konstaterade: ”Om ni hörde allt som görs i mitt namn skulle ni tro att jag fanns överallt. Jag hörde att det där skedde på artistiska grunder.” De ”artistiska” skälen till att Guernican täcktes över sades vara att då FNs vapeninspektör Hans Blix några dagar tidigare hade intervjuats om sin väl underbyggda åsikt om att Irak inte hade några massförstörelsevapen så hade det skett framför Guernican och kameramannen hade då funnit det störande att man bakom Hans Blix hade sett ”baken på en stegrande häst”.  

Uppe i sin Himmel skulle Picasso säkerligen ha uppskattat all den uppståndelse hans verk skapade. Alltmedan Bonnard skulle ha ryckt på axlarna och fortsatt odla sin ljusflödande medelhavsträdgård.

Amory, Dita (ed.) (2009) Pierre Bonnard: The Late Still Lifes and Interiors. New York: The Metropolitan Museum of Art/Yale Univesity Press. Barnes, Julian (2015) Keeping an Eye Open: Essays on art. London: Jonathan Cape. Benedetti, Maria Teresa (2011) “Bonnard” Artedossier No. 277. Berger, John (2001) Selected essays, edited by Geoff Dyer. New York: Pantheon Books. Gilot, Françoise (with Carlton Lake) (1989) Life with Picasso. New York: Anchor Books/Doubleday. Nochlin, Linda (1998) “Bonnard´s Bathers” i Art in America, July. Pisik, Betsy (2003) “U.N. Report: The Picasso Cover-up” i The Washington Times, February 8. Rydbeck, Ingrid (1937) ”Hos Bonnard i Deauville” i Konstrevy Nr. 4. Rydbeck-Zuhr, Ingrid (1992) Barn av min tid. Stockholm: Bonniers. Schjeldahl, Peter (1998) “The Master Bather: Pierre Bonnard at the Museum of Modern Art” i The Village Voice, July 28. Terrasse, Antoine (2006) Bonnard "La couleur agit" . Paris: Gallimard. 

Almost forty years ago, I, Mats, Stefan, Hasse and Boris travelled through Europe, Turkey, Syria and Lebanon; a great, tumultuous journey. When I remember that trip it is like I directed the beam of a flashlight towards the corners of a dark room. In the inky darkness a bygone world is lit up. My memories might be utterly distorted, but they appear as clear and sharp. I'm amazed at how precise and defined they can be. After all, it is far back in time. I have a feeling as if I stood and watched a wide field. I have a dog with me:

- Retrieve! I order him.

The dog runs out into the memory terrain and wagging his tail returns with a memory in his mouth. First, I look with astonishment at his find. Yes! It is from Palmyra. Palmyra - since the twenty-third of May this year it is in the power of the IS maniacs.

Like so much else these strange people undertake it hurts down deep inside of me when I thinking about those murderers and Palmyra. How can such creatures with joy and conviction behead innocent people, or mow them down with machine guns in Baghdad, Beirut, Mosul and Paris - cut off the threads of life for young people who barely have begun to live? These mighty warriors of the Lord, these incomprehensible fanatics who high up in the sky rip unsuspecting tourists to pieces, defile and rape young girls, lacerate and hurt them for life.Try to explain their God to me, I doubt if you can. How might anyone honestly believe in a divine creature who rewards torturers and murderers after their death? 

Who do IS warriors believe they are serving? What is their God like? Possibly it might be Iblis, The Despairing One, who will meet them after death, because if there was a life after this one, such murderers and rapists ought indeed despair about the possibility of mercy. Or perhaps they meet Shaitan, The Accuser, for accused they have to be. Look their victims deep into their eyes and in their own darkened souls experience how hatred and despair of people whose lives they have destroyed burns and tears them to pieces. For they can hardly meet with Allah; for which of His ninety-nine names could be applied to any of those wretches - the Merciful, the Beneficent, the Infinitely Good, the One Who Blesses, the Source of Peace, the Eternally Forgiving One, the Most Just of All, the Giver of Shame, His Friend´s  Support ...? Choose any of God's names you may fancy and apply it to anyone of those wretches, calling themselves Da´ish´s Mujahideen. Does the name fit? Hardly. Would the God who created us all in His image display any benevolence to such criminals? Give them rewards?

Palmyra? As I remember it, we and the museum wardens were the only ones out there in the desert heat. We were amazed, overwhelmed. We had not expected anything like that. Zenobia´s fabled kingdom was opening up before us, like a vast mirage in the centre of the desert. We were there without knowing why we had been granted the favour of experiencing something as strange as that. Alone we stumbled under arches, between soaring pillars and down into tomb shafts. In the museum we watched mysterious, unveiled, two thousand year old Arab ladies, where custodians in every room, after having ensured that their colleagues were not in the vicinity, from their deep pockets took out Roman coins, cylinder seals and other curiosities which they claimed to be several thousand years old as well – they probably were.

Are those magnificent busts still there? Probably not. I assume they have been smashed by IS. After they had stormed into the ancient city, a world heritage site belonging to the entire humanity, the leader of the IS-horde inside Palmyra, Abu Laith al-Saoudy, declared magnanimously:

Concerning the historic city we will preserve it and it will not be harmed, God willing. What we will do is break the idols that infidels used to worship. The historic buildings will not be touched and we will not bring bulldozers to destroy them like some people think.

I assume he has kept his promise to destroy the "idols", in any case, we know that a sculpture of a lion outside entrance to the museum has been smashed to pieces, how it looks inside no one seems to know outside of Palmyra. However, we know that the promise to protect the world heritage was a brazen lie – the tombs of two Muslim saints were blown up, followed by the large Temple of Bel from 32 AD, which had been one of the world´s best preserved Roman-Syrian monuments, now gone forever. It was quickly followed suite by the equally unique and unusually elegant temple of Baal Shamin, dedicated to a Phoenician divinity. And why would you trust a madman who does not have any concern for neither culture nor human lives? A week after Abu Laith al-Saoudys pack of murderers had occupied Palmyra it became known in Homs that 90 people were executed in the small town, including eleven children.

In late June, IS staged and filmed an unusually brutal performance at Palmyra´s amphitheatre. Beaten and humiliated twenty-five Government soldiers were paraded in front of the packed grandstand before they were forced to kneel in a row on the stage. Then a group of young boys, all under fifteen years of age, solemnly came marching in. They were all dressed in identical sand-coloured uniforms and rust-coloured bandannas. Each one placed himself behind a kneeling soldier, raised a handgun and fired it simultaneously with the other youngsters against the head of the condemned man in front of him. Then they marched out in silence while the soldiers' bloody bodies remained on the stage. What demented director is able to collect twenty-five young boys and make them perform such a well-orchestrated abomination?

The destruction and slaughter continues unabated. UNESCO Director-General Irina Bokova has expressed her "great distress" over the destruction of Palmyra, but points out that the act "cannot wipe out 4,500 years of history." Aha … and what does that mean? Nothing special I guess. I assume it is possible to wipe out history in several different manners, chipping away a little piece at a time so to speak, among other actions by blowing up ancient monuments and coming up with nonsensical statements. What comfort can be found in an assurance that 4500 years of history cannot disappear? What does time consist of? It is a highly elusive concept. A temple or any other a work of art, exists until it is destroyed. An explosive device and then it is gone. Lost for ever.

I do not remember how long I and my comrades were out there in the shimmering heat. We had arrived by regular bus and before we went back, we ate supper in a shady oasis, where small brooks rippled through an intricately landscaped canal system, in which the water regularly was forced to change direction. It was Ramadan, but as in so many other places in Syria the restaurant owner offered us cold beer. It was called Al-Shark and brewed in Aleppo, richer in taste than the Barada we got in Damascus. I should not have taken that beer. We had barely finished eating when the bus honked, we quickly gulped down the beer and rushed towards the bus.

It was a long drive to Homs. As we arrived last of all the only places left were in the back where the air was heavy and stuffy. In front of us, the aisle was packed with passengers and bundles. When some kind of highway patrol appeared along the way someone made a sign, and the people standing in the aisle crouched down so the cops would not be able to see that the bus was overloaded, a strange precaution since the policemen must have known it was the case.

Time passed, the heat vibrated, the bus was shaking, sweat broke out on my brow and hours of pain and suffering began.  My comrades were also tormented the heat, but contrary to me they had had the wits to visit the toilet before departing. My agony was increasing with every minute. I could not possibly squeeze myself between my fellow- passengers and trip over their bundles and baskets and if I against all odds managed to make my way to the driver, I would have to explain to him why I demanded a break and if I succeeded with that I had to relieve myself on the flat stone plain, in full sight of all passengers. Something that was definitely out of the question.

I had to endure the agony and after two hours the lights of Homs glimmered in the distance, but the desert journey was not over yet, it lasted for another eternity. Nevertheless, everything comes to an end. The bus slowed down and finally stopped, passengers and luggage were budged out into the night and finally it was our turn to breathe fresh air. The comrades had also been suffering during the last leg of the journey, but nowhere near as bad as I had. They left relieved the smelly urinal, but I was left alone. Outside the bus was honking. I had got the cramps! I limped out, waved desperately to my friends and was left alone in the dark night of Homs, while they continued their journey towards Damascus. I stood in the road and saw the bus disappear in a cloud of dust, not knowing how I was going to spend the night.

Mats and Stefan had been teasing Hasse and me after we had started to dress in burnous, something we praised as an excellent garment since we could walk around naked in the desert heat, without anyone noticing it. Furthermore, the air fanned nicely around our legs when we walked.

The burnous once again proved itself to be well adapted to local conditions. The cramps allowed me to, only at long intervals, free myself from a few drops of liquid, meaning that I occasionally discreetly distanced myself from the crowd, leaned slightly forward and released some drops, an activity I devoted more than an hour to - until I finally was fit enough to find a lift down to Damascus. The night was now so far advanced that the buses had stopped running south. Oddly enough, I received a lift with some shepherds and spent the trip down to Damascus in the company of a bleating and smelling bunch of sheep. In the early morning I found my way to the hotel and my slightly worried comrades.

Why did I tell such a ridiculous story in connection with the tragedy in Syria? Maybe it is an intent to make it intelligible for myself that places I have been to, where I have experienced mundane, and occasionally somewhat ridiculous incidents, where I have had a good time and met good-hearted and nice people, that such places have been turned into incomprehensible infernos. Like when I a few minutes ago turned on the TV and saw how a hotel in Bamako had been stormed by a group of fanatical terrorists. The times I ended up in that town I lived at Hotel Azalaï Salam, that in those days was an elegant place down by the Niger River, in the foyer a man used to play the kora, Mali's twelve-stringed harp. However, one night I ended up at Radisson Blu, which was more luxurious, but a rather boring place. It was there that twenty-two people were killed during a terrorist attack. I who enjoyed working in Mali and found most people I met there so sympathetic.

When I recently wrote about the beer in Palmyra came memories of Aleppo, along with Damascus probably the world's oldest continuously inhabited city. Aleppo was our first meeting with Syria. We got there late at night after a long palaver at the border, where people had been unusually irritable and upset since it was Ramadan, dusk had fallen and everyone wanted to come home and eat. What delayed travellers and customs officers was a Bohemian crystal chandelier that someone refused to pay duty on and the episode had degenerated into a public quarrel. I do not remember how we found a rather wretched room in a large tenement house with galleries encircling an enclosed courtyard.

Aleppo was lively, exotic and exciting. We wandered around in the city, visiting the citadel, which lay isolated on a rock in the middle of the town. We walked in the Souq, visited the museum where ancient deities stood stiffly on the backs of bulls and lions - Baal, Hadad and Astarte. We came to the old mosque, saw churches and synagogues and crumbling Ottoman wooden houses, many with lavishly carved second floors shooting out over lively streets. Everything seemed to be quite depilated and run-down, but the food was great and people friendly. Already at that time we found English speaking café guests talking politics and considering themselves as separated from the power clique in Damascus. They hated the Assad family and wanted a "liberated" Aleppo.

Now, mosques and churches are demolished. The Syrian army remains in the western parts of the city while various rebel forces are controlling the eastern section, between them lies a devastated No Man's Land. The huge Al-Medina Souq the ancient bazaar which was part of the World Heritage is now ruined and so are parts of the large Aleppo mosque. Most of the Ottoman houses have been burned down. Here in Rome I know a Finnish lady who with her husband once bought an Ottoman house in Aleppo and for several years they invested their savings in its restoration. They hired a Turkish architect to oversee the meticulous refurbishment, it had to be as genuine as possible. The house was completed, but was destroyed in the fierce fighting in the summer of 2012.

Fanatical jihad fighters mingled with democratically motivated resistance fighters, while government forces mercilessly bombarded residential neighbourhoods, where soldiers and militia fought from house to house. More than 13 000 people have been killed in the city, many of them small children. Looting and destruction everywhere, hunger and disease, while fanatics in the "liberated areas" are carrying out arbitrary executions, trying to impose their own versions of sharia law, government troops are from their quarters tormenting other defenceless persons.

We could not have imagined what would happen in Aleppo long after we had left. We did not know anything about the devil's seed germinating under the ground, to eventually sprout in irrational violence and fanaticism. An upsetting image is however still with me. During one of the first evenings in Aleppo, I saw a man in his thirties, he sat in the light from a lamppost. On the ground in front of him was an empty tin plate. He sat in a wooden box on wheels and the pull cord winded around the plate. He had no legs and beneath his box was a puddle of urine. His face was dark and the chin covered with stubble, the whites of his eyes shone in the dim light while he intensely looked at me.

A couple of years ago, when the suffering was taking off in earnest in Syria and people poured over the borders into Jordan, I was in Amman. One day I went with a taxi down to Petra and Wadi Rum. Occasionally, we followed the legendary Hejaz Railway track where it ran straight through the desert, once it went all the way down to Medina, but now it turns westward north of the village of Barqat Al Mudawwarah, just north of the Saudi Arabian border.

Along a particularly desolate stretch of the railway, I asked the taxi driver to make a stop so I could take a picture. T.H. Lawrence claimed that he and his Arab guerrillas during the First World War blew up no less 79 bridges along the Hejaz track and I remember the magnificent scenes in David Lean's Lawrence of Arabia, when Peter O'Toole and Omar Sharif with sweeping cloaks rode on proud camels across picturesque sand dunes.

In his book Seven Pillars of Wisdom Lawrence describes how he and his men lay hidden on a hill above the village of Mudawwarah, watching how a Turkish train pulled by two locomotives approached in the valley down below and how they detonated an explosive charge placed under a bridge:

…… As I watched, our machine-guns chattered out over my head, and the long rows of Turks on the carriage roofs rolled over, and were swept off the top like bales of cotton before the furious shower of bullets which stormed along the roofs and splashed clouds of yellow chips from the planking.

….his second shot fell just by the trucks in the deep hollow below the bridge where the Turks were taking refuge. It made a shambles of the place. The survivors of the group broke out in a panic across the desert, throwing away their rifles and equipment as they ran. This was the opportunity of the Lewis gunners. The survivors of the group broke out in a panic across the desert, throwing away their rifles and equipment as they ran. This was the opportunity of the Lewis gunners. The sergeant grimly traversed with drum after drum, till the open sand was littered with bodies.

… The bridge was gone; and into its gap was fallen the front waggon, which had been filled with sick. The smash had killed all but three or four and had rolled dead and dying into a bleeding heap against the splintered end. One of those yet alive deliriously cried out the word typhus.

…The valley was a weird sight. The Arabs, gone raving mad, were rushing about at top speed bareheaded and half-naked, screaming, shooting into the air, clawing one another nail and fist, while they burst open trucks and staggered back and forward with immense bales, which they ripped by the rail-side, and tossed through, smashing what they did not want. The train had been packed with refugees and sick men, volunteers for boat-service on the Euphrates, and families of Turkish officers returning to Damascus.

… Seeing me tolerably unemployed, the women rushed, and caught at me with howls for mercy. I assured them that all was going well: but they would not get away till some husbands delivered me. These knocked their wives off and seized my feet in a very agony of terror of instant death. A Turk so broken down was a nasty spectacle: I kicked them off as well as I could with bare feet, and finally broke free.

… one, in English, begged for a doctor for his wounds. We had none: not that it mattered, for he was mortally hurt and dying. I told them the Turks would return in an hour and care for them. But he was dead before that, as were most of the others, because some dispute broke out between them and my own bodyguard, and one of them fired a pistol shot at young Rahail. My infuriated men cut them down, all but two or three, before I could return to interfere.

There are several similar nasty scenes in the Seven Pillars of Wisdom, just as coldly told. The worst is when Lawrence and his companions attack a contingent of retreating Turkish troops, who during their retreat had massacred the inhabitants of several villages. Shocked and upset Lawrence had order his men that no mercy should be given. All four thousand Turks were slaughtered and not even those who gave themselves in without a fight were spared: “We turned our Hotchkiss [machine gun] on the prisoners,” he noted in his battlefield report, “and made an end of them.” Lawrence was even more explicit about his actions in Seven Pillars of Wisdom: “In a madness born of the horror of Tafas we killed and killed, even blowing in the heads of the fallen and of the animals, as though their death and running blood could slake our agony.”

While I was looking down the track of the Hejaz Railway the taxi driver appeared at my side. He spoke excellent English and on our way back to the car we talked about Lawrence of Arabia. Just like me he had seen the movie several times and he liked it a lot, perhaps mostly due to Omar Sharif and the fact that it had been shot in Wadi Rum, an area he knew quite well since he was born and raised not far from there. I wondered if it was a town or a village he came from and it turned out that he had been born in Ma'an, located southeast of Petra. It is one of the remaining train stations by the Hejaz Railway.

- Ma'an is the district capital and it has a fine university, he noted with pride.

- Did you go there?

- Yes, I studied English there. After my graduation I moved to Amman.

- You speak very good English.

- Do you really think so? he lit up by the praise and added:

- I work a lot with foreigners.

Then he shook his shoulders and gazed up at the sky:

- Everything will be destroyed.

- Destroyed?

According to the driver, whose name I unfortunately have forgotten, his hometown was filled with religious fanatics

-  Some of my old friends and neighbours have been infected, perhaps the religious plague is worse there than in any other place in Jordan.

We had returned to the car and continued our drive through the flat desert landscape. The friendly driver claimed that every day he pondered about what could happen to his Ma'an. Earlier during our journey he had interestedly asked me a lot of questions about Sweden, but now it was his turn to talk about his country and the concerns he had about its future:

- You see what's happening in Syria. It will get worse. In this country, we say that nothing will happen to us. Here we have the Americans and we trust our king.

He laughed, went silent and did not say anything for a few minutes. I was silent as well, while I wondered what he would say next.

- Bah, all that misplaced optimism does not at all apply to me. I am worried. Very worried. Just look at Ma'an. Young people down there do not have any hope at all. Politicians are corrupt, the police are corrupt. The Government must help the youngsters living down there, if the authorities continue as they do now and just send police and security people, everything will turn sour, become worse and worse. Very bad.

He sighed, he was not particular old himself, not more than thirty years of age.

- I'm fine, but those who run around in the streets of Ma'an have no job. They become cocky if someone cares about them. Adolescents are like that. Do not think otherwise.

- What attracts them?

He gave me a quick glance:

- Young people want something to do, be admired, make money. That's what they want. Someone to care about them. They drift, do drugs, but if someone were to place a Kalashnikov into their hands and tell them they're better than everyone else, that they represent God on earth, then they would become overjoyed. I'm not saying it's alright, just telling the truth.

- Are you not worried?

- You know ... there has always been trouble.

- How come?

- You have seen Lawrence of Arabia. In the desert there has always been groups that made war on each other. Islam or Umma, Palestinians and Jordanians, Salafi or Wahhabi, all that become unimportant when it comes around to your clan. Your family is always closest to you. Out in the desert your family is above everything else. When I went to school and college townspeople were bantering the Bedouins, who quarrelled among themselves. Everyone knew who was who, where we belonged. When I was a kid they sent the military down there. The State has never liked the Bedouins, no one can force them into the fold, to become part of the flock of common sheep. But now the picture is changing. Change comes from the outside. Soon Jordan is burning.

Again he gazed straight ahead. The road now ran through a flat, empty landscape, gravel and rock as far as you could see

- We are talking about the future, but those guys have no future. They do not have it now and they will not get any future either. They are duped, from beginning to end.

Beyond Ma'an lies Saudi Arabia and towering over the flat, barren desert, are the vast highlands of Najd, in whose centre the cauldron once bubbled that would eventually give rise to the bitches´ brew that now seeps in everywhere across the Middle East, perhaps all the world. In a small village in Najd, Muhammad ibn Abd al Wahhab was born in 1703 as the son of a mufti, a scholar who adhered to the strictest of the Islamic law schools, the Hanbali. Abd al Wahhab studied theology in the port city of Basra and in Medina, where found himself at the same time as Shah Waliullah Dehlawi, from Delhi, who also was born in 1703. Together they studied the writings of the medieval theologian Ibn Taymiyyah who portrayed Islam as almost hopelessly corrupt after the disappearance of the "pious ancestors", Al Salaf. Ibn Taymiyyah stated that it was the duty of every true Muslim to ruthlessly fight all opponents to the true faith; a battle of life and death. A conviction requiring a thorough cleansing of the entire world and it could only take place if the State and Islam became firmly united. Society's mission should be to combat and forbid all evil, and make way for a civilisation entirely devoted to God.

A point of view enthusiastically embraced by Abd al Wahhab and Shah Waliullah, the first spread Ibn Taymiyyah´s message across the Arabian peninsula, while the second brought  it to the Indian peninsula. The Indian version soon came to be known as Daobandi and in the mountain regions of Pakistan and Afghanistan it mixed with the traditional lifestyle of the Pashtun people and gave rise to the Taliban movement, Taliban comes from the Arabic talib, student. Fanatical Arab fighters like Bin Laden had quite a lot in common with their Taliban allies when they joined forces to fight against Russians, Americans, Communists and Shiites.

While Shah Waliullah preached in Indian mosques, Abd al Wahhab travelled from city to village in Arabia, often driven away since he angered people by attacking their piety, demanding that the saints´ tombs and mosques erected to honour the memory of devout men and women had to be demolished. The negative tone of his preaching could make people furious, and when Abd al Wahhab inspired and participated in the stoning of an “adulteress” he was driven away from his home village. However, the Emir Muhammad Ibn Sa'ud, leader of a clan in the nearby oasis of Diriyah, present-day Riyadh, recognized the benefits to be gained from joining forces with a staunch preacher like Abd al Wahhab. Ibn Sa'ud invited him to Diriyah and questioned Abd al Wahhab what he might be offering him in exchange for the emir´s protection. The zealot replied: "If you swear me an oath that you will wage jihad to spread Islam at the expense of the infidels, I will make you a leader of righteous Muslims, provided that you let me rule in religious matters." And so it became. In Ibn Taymiyyah´s spirit Abd al Wahhab preached that without a strong leader, and strict rules, Islam would not triumph over the polytheists, to whom he also counted Muslims who did not follow his specific line of thought and practice.

Abd al Wahhab's own brother, Sulayman, asked him: "How many are the pillars of Islam?" "Five." "Then you must be wrong, my dear brother, since according to you Islam has six pillars, the sixth is that you are always right." Sulayman initiated a rebellion against his own brother and his protector Muhammad Ibn Sa'ud, but lost since the adversaries were better disciplined and moreover shared the booty fairly between themselves.

The alliance between the "House of Sa´ud" and the Wahhabis has persisted ever since, but it has been a constant predicament. The austere and authoritarian Wahhabism has survived due to the unwavering support of the Sa´ud family, but within the ranks of the Wahhabi there is a simmering criticism of the ruling family's good living and its friendship with infidel powers, such as England, and now the United States.

When the Saudis have been threatened, they have been able to call up their faithful Wahhabis, for example, the zealous Ikhwan, The Brothers, who selflessly fought for the House of Sa´ud they considered to be the Saudi surrender to English money, modernism and good living. 'Abdelaziz Al Sa'ud however received help from the Wahhabi power elite, as well as the British army and air force, to defeat the disgruntled Wahhabis.

The Saudis both thrive through and are threatened by the Wahhabis. During the pilgrimage month of 1979 the Grand Mosque of Mecca was occupied by a group of armed Salafi, which pious Wahhabis prefer to call themselves. They did it in protest against the "decadent House of Sa´ud", which according to them was not worthy of protecting the Holy City. One again supported by the Wahhabi establishment the House of Sa´ud was able to overcome the crisis, at the cost of at least 5,000 dead insurgents.

It has often been said that the religious repression in Saudi Arabia, with its harsh censorship, public executions and denial of women's rights are concessions to the Wahhabis to secure their centuries-old support to the House of Sa´ud. It has been argued, not least by people from security services and dissident Arabs, that what is believed to be Saudi support to terrorists and extremist parties is an intent to control them, so they are not tempted to attack the Saudi family, whose members are well aware of the fact that many of them are far from being any upright and pious Wahhabis.

It is now more than three years ago I was in Jordan and I fear that the driver was right. At least it would not surprise me if some of the young people down in Ma'an now solidarize with IS, about whom I did not hear anything at the time. It was not until the day before yesterday, after the massacre in Paris, that I recalled the conversation in the car on my way to Petra.

I and the driver had dinner together at a restaurant owned by one of his relatives. They became offended when I wanted to pay. After we had arrived in El-Gi, the village just outside of Petra, the driver told me he would pick me up at six o'clock. After several fascinating hours I entered the deep ravine which between tall, orange rock walls leads into Petra. I turned around to catch a last glimpse of Al Kazneh, the temple that first greets the visitor to Petra.

I took one last picture, looked at my watch and realized that now I must hurry to meet with the driver. Suddenly, blocking my way was a bearded man who ordered me in excellent English:

- Give me the camera!

At first I did not understand what he meant. Did he want rob me in the middle of the tourist flow?

- Give me the camera! he repeated threateningly, adding furiously:

- You took pictures of my wife!

- Your wife?

- Yes, you photographed my wife. On purpose!

He pointed to a black spectre by his side. Someone covered from crown to foot by a niqab.

- Hand over the camera so I can remove the photograph! he shouted at top of his voice.

Now I was furious. Probably my previous conversation with the taxi driver rose up like a genie in my mind. This furious guy was maybe one of those crazy fanatics who in the near future would destroy the beautiful and hospitable Jordan? What kind of person could it be? Someone who spoke an excellent English and covered his wife with stifling black linen in the desert heat and then had the nerve to attack a stranger who inadvertently and unknowingly had shot a photo his Halloween attired spouse.

- Hand over the camera immediately! he shouted once again while people started to gather around us.

- What makes you think you can order me to give my camera to you? Are you mad?

- You should show some respect! he bellowed.

- Respect, for whom? now I was furious and my face certainly bright red.

- For my wife!

- For your wife? Where is she?

I do not know what came over me, probably I was spurred by the presence of the surrounding crowd of tourists, some of  whom most likely understood what the excited altercation was about. Without thinking, I shouted at the disagreeable, bearded pipsqueak:

- Do you mean that thing hidden under a veil over there? The way it´s covered up I guess no one can tell whether it´s your wife or a camel!

I did not realize that I was living dangerously and that the Taliban could have thrown himself over me, unless a Jordanian guard and his colleague had not appeared. The colleague went up to the bearded fanatic, while the Jordanian officer turned to me and in English quietly asked what the commotion was all about. As well as I could, I explained what had happened. I could not determine whether the officer agreed with my point of view or not. He asked me to show him the photo I had taken of the veiled woman, something I could not refuse to do, and with trembling hands, I found the picture - there was no veiled lady in front of Al Kazneh. For some reason the officer now got very upset, strode up to the fundamentalist and began to scold him in Arabic, at the same time as he motioned to me to hurry away from the place.

With the blood pounding against my temples, I walked with long, quick strides towards El-Gi where the driver was waiting for me at the entrance to Petra. For some reason I was ashamed of the incident and did not tell him what had happened. Surely I had been thoughtless and foolhardy, but when I think back at the episode I am still angry with the insolent fool. He had covered his wife in niqab so people could not see her - what was then the problem if someone happened to photograph her? How may religion harm the human brain in such an unreasonable manner? It must be as the driver said - some kind of infectious disease that strikes out certain brain functions.

Allen, Charles (2007) God's Terrorists: The Wahhabi Cult and the Hidden Roots of Modern Jihad. London: Abacus. Baer, ​​Robert (2004) Sleeping with the Devil: How Washington Sold Our Soul for Saudi Crude. New York: Three Rivers Press. Lawrence, T. E. (2000) Seven Pillars of Wisdom. London: Penguin Classics. Menoret, Pascal (2010) Arabie: Des routes de l'encens à l'ère du pétrole. Paris: Gallimard.

För snart fyrtio år sedan reste jag, Mats, Stefan, Hasse och Boris genom Europa, Turkiet, Syrien och Libanon, en härlig, omtumlande resa. Minnena finns som om jag riktade en flicklampas sken mot hörnen av ett mörkt rum. Inom ett kompakt mörker lyses en avgränsad värld upp . Kanske är minnena förvrängda, men för mig är de tydliga. Ibland förundras jag över hur skarpa de kan vara. Det är långt tillbaka i tiden. Som om jag stod och blickade ut över ett vitt, stort fält. Jag har en hund med mig:

-  Apport! befaller jag honom.

Hunden springer ut i minnesterrängen och viftande med svansen återvänder han med ett minne. Först tittar jag förundrat på vad han funnit. Jo! Det är från Palmyra. Palmyra som sedan den den tjugotredje maj i år befinner sig i IS-galningarnas våld.

Som så mycket annat de underliga människorna företar sig svider det i bröstet på mig när jag tänker på dem och Palmyra. Vad är de för varelser som med glädje och övertygelse kan halshugga oskyldiga människor, eller meja ner dem med kulsprutor i Bagdad, Beirut, Mosul och Paris – klippa av livstråden för unga människor som knappt börjat leva, som kunde gett glädje och tröst till så många andra? Dessa Guds stridsmän som högt upp i skyn sliter intet ont anande turister i stycken, som besudlar och våldtar unga flickor, sargar dem och förstör dem för livet.

Förklara sådant med en Guds vilja den som kan.  Med att torterare och mördare skall få sin belöning efter döden. Vem tjänar de? Vad heter deras Gud? Möjligen Iblis, Den Misströstande, för om det fanns ett liv efter döden skulle sådana mördare och våldtäktsmän sannerligen misströsta om nåd, eller kanske möter de Shaytan, Anklagaren, ty anklagas borde de. Se sina offer djupt in i ögonen och känna hur deras hat och förtvivlan bränner i dem. Ty knappast kommer de att möta Allah, ty vilket av Hans nittionio namn skulle kunna tillämpas på någon av de där uslingarna – Den Barmhärtige, Den Välgörande, Den Oändligt Gode, Den Nåderike, Välsignaren, Fredens Källa, Den Evigt Förlåtande, Den Rättvise, Givaren av Skam, Vännen som Beskyddar, …? Välj vilket av Guds namn du vill och tillämpa det sedan på de som kallar sig IS mujaheddin. Stämmer det? Knappast? Skulle en sådan Gud, någon som skapat oss till sin avbild, visa dem välvilja, ge dem belöningar?

Palmyra? Vad jag minns var vi och muséets vakter så gott som de enda som fanns där ute i ökenhettan, Vi var förbluffade och överväldigade. Vi hade inte förväntat oss något sådant. Zenobias sägenomspunna rike öppnade sig inför oss. Det låg som en vidsträckt hägring i öknens mitt.  Vi befann oss där utan att begripa varför vi fått ynnesten att uppleva något så märkligt. Ensamma snubblade vi fram under valvbågar, mellan skyhöga pelare och ner i gravkammare. Vi betraktade de hemlighetsfulla, obeslöjade, tvåtusenåriga arabiskorna på muséet, där vakterna i varje rum, efter att ha försäkrat sig om att deras kollegor inte fanns i närheten, ur fickorna tog fram rullsigill och andra märkvärdigheter som de påstod var tusentals år gamla även de – och det var de antagligen också.

Finns de magnifika bysterna kvar? Har inte en aning. Antagligen är de sönderslagna av IS. När de stormat in i den flertusenåriga staden, ett världskulturminnesmärke som tillhör hela mänskligheten, deklarerade IS-hordernas ledare i Palmyra, Abu Laith al-Saoudy, storsint:

Då det gäller den historiska staden, skall vi bevara den och den kommer inte att bli skadad, om Gud så vill. Vad vi kommer att slå sönder är avgudabilderna som de otrogna har dyrkat. De historiska byggnaderna kommer inte att röras och vi kommer inte att ta till några bulldozers för att förstöra dem, som vissa människor tycks tro.

Antagligen har han hållit löftet om att förstöra “avgudabilderna”, i varje fall vet man att en skulptur av ett lejon utanför museiéntren har slagits i bitar, hur det ser ut inuti tycks ingen veta utanför Palmyra. Däremot vet man att löftet om att skydda byggnaderna var en lögn – två muslimska helgongravar sprängdes, följda av det stora Beltemplet från 32 e.Kr. ett av de bäst bevarade romersk-syriska monument som fanns, snabbt följt av det likaledes unika och ovanligt eleganta Baal Shamintemplet, helgat till en fenicisk gudomlighet. Och varför skulle man lita på en galning som inte har någon som helst omtanke om varken kultur eller människor? En vecka efter det att Abu Laith al-Saoudys horder intagit Palmyra visste man i Homs att 90 människor avrättats i den lilla staden, bland dem elva barn.

I slutet av juni arrangerade och filmade IS en ovanligt brutal föreställning på Palmyras amfiteater. Slagna och förödmjukade fördes tjugofem regeringssoldater in framför den fullsatta åskådarläktaren. De tvingades knäböja i en rad på scenen och under högtidliga former marscherade sedan unga pojkar in, alla under femton år. De var iklädda identiskt lika sandfärgade uniformer och rostfärgade bandannor. Var och en av dem placerade sig bakom en knäböjande soldat, höjde samtidigt en pistol och avfyrade den mot huvudet på den dödsdömde. Sedan marscherade de ut under tystnad medan soldaternas blodiga kroppar låg kvar på scenen. Vilken mentalsjuk arrangör samlar tjugofem pojkar och låter dem uppträda i en välregisserad avskyvärdhet?

Förödelsen fortsätter. UNESCO´s generaldirektör Irina Bokova har uttryckt sin ”stora bedrövelse” över ödeläggelsen av Palmyra, men påpekar samtidigt att handlingen inte ”kan utplåna 4 500 års historia”. Jaha, och vad betyder det? Inget speciellt antar jag. Tror att man kan utplåna historia på alla möjliga sätt, nagga en liten bit i taget så att säga, bland annat genom att spränga flertusenåriga monument i luften och komma med meningslösa uttalanden. Och vad är det för tröst att veta att 4 500 års historia består? Vad består den av? Tiden är ett svårfångat begrepp. Men, ett tempel eller ett konstverk existerar tills dess det utplånas. En sprängladdning och sedan är det borta. Försvunnet för all framtid.

Minns inte hur länge jag och kamraterna var där ute i den dallrande värmen. Vi hade kommit med en reguljär buss och innan vi for tillbaka åt vi kvällsmat i en skuggig oas, där små bäckar sorlade fram genom ett sinnrikt anlagt kanalsystem, inom vilket de med jämna mellanrum tvingades ändra riktning. Det var Ramadan, men som på så många andra ställen i Syrien bjöd restaurangvärden oss på öl. Den var kall och god, hette Al-Shark och bryggdes i Aleppo, friskare än Barada som vi fick i Damaskus. Jag skulle inte ha druckit den där ölen. Vi hade knappt ätit klart när bussen tutade, vi stjälpte snabbt i oss ölen och rusade mot bussen.

Det var en lång färd mot det avlägset hägrande Homs. Eftersom vi kommit sist in i bussen hade man lämnat plats åt oss längst bak, där det var plågsamt varmt och luften tung och kvalmig. Framför oss var gången tillkorkad med passagerare och bylten. Så fort någon form av kontroll dök upp längs vägen gjorde någon ett tecken och folket i mittgången hukade sig ner, antagligen för att kontrollanterna inte skulle se att bussen var överlastad, en märklig försiktighetsåtgärd eftersom kontrollanterna måste ha vetat att så var fallet.

Tiden gick, hettan vibrerade, bussen skakade, svetten bröt fram i pannan och nu gjorde ölen sig påmind. Jag såg mig förtvivlat omkring, kamraterna plågades även de av hettan fast till skillnad mot mig tycktes haft vett nog att klara av toalettbesöken innan avfärden. Plågan blev allt intensivare. Jag kunde omöjligt klämma och snubbla mig fram mellan passagerare, bylten och korgar som trängdes i mittgången och om jag mot förmodan lyckats ta mig fram till chauffören skulle jag vara tvungen att förklara varför jag krävde ett uppehåll dessutom tvingas uträtta mitt behov på den platta stenslätten, mitt framför ögonen på busspassagerna. Det kunde inte komma på frågan.

Jag tvingades genomlida plågan i trängseln och hettan. Efter ett par timmar syntes ljusen från Homs gnistra i fjärran, men ökenfärden var inte slut än, den varade ännu en evighet. Men, allt har ett slut. Bussen bromsade och stannade, passagerare och packning baxades ut och sist kom vi. Kamraterna hade också lidit den sista biten av färden, men långt ifrån så illa som jag. De lämnade lättade den illaluktande pissoaren, men jag blev ensam kvar. Utanför tutade bussen. Jag hade fått kramp! Jag haltade ut, vinkade förtvivlat åt kamraterna att de måste lämna mig i det nattmörka Homs och fortsätta mot Damaskus. Jag blev ensam kvar i vägdammet och såg bussen försvinna. Inte visste jag hur jag skulle ta mig till Damaskus den natten.

Mats och Stefan hade retat Hasse och mig för att vi efter en tid i Syrien hade gått över till att klä oss i burnus, något som vi försäkrade var ett alldeles utmärkt plagg eftersom man kunde gå naken i ökenhettan utan att någon märkte det och det dessutom fläktade det skönt kring benen när man promenerade.

Plagget visade sig nu åter vara ändamålsenligt. Krampen gjorde nämligen att jag enbart med långa mellanrum kunde frigöra mig från några droppar, därför drog jag mig emellanåt diskret i bakgrunden, lutade mig framåt och kunde då i vägdammet släppa ner några små vätskemängder, något jag ägnade mig åt i mer än en timmes tid - tills jag äntligen var i skick att ta mig ner mot Damaskus. Natten var dock nu så långt liden att bussarna hade slutat köra söderut. Märkligt nog fick jag dock lift med några herdar och for på ett lastbilsflak tillsammans med dem och deras bräkande och starkt doftande får ner till Damaskus där jag till slut med gryningsljuset dök upp hos mina oroliga kamrater.

Varför berättade jag en så löjlig historia i samband med allvaret och tragedin i Syrien? Jag försöker antagligen göra det begripligt för mig själv att platser jag varit på, där jag upplevt vardagliga eller smått löjliga incidenter, roat mig och träffat godhjärtade och trevliga människor, har förvandlas till obegripliga helveten. Som nu då jag slår på TV:n och ser hur ett hotell i Bamako har stormats av en grupp fanatiska terrorister. De gånger jag hamnat i den staden bodde jag på Hotell Azalaï Salam, som på den tiden var ett elegant ställe nere vi Nigerfloden och i vars foyer en man spelade kora, Malis tolvsträngade harpa. En natt hamnade jag dock på Radisson Blu, som var lyxigare, men betydligt tristare. Det var där som tjugotvå människor dödades under en terroristattack. Jag som trivdes bra i Mali och fann de flesta jag mötte så sympatiska.

När jag nyss skrev om ölen i Palmyra kom tanken på Aleppo, tillsammans med Damaskus antagligen världens äldsta fortfarande bebodda stad. Aleppo blev vårt första möte med Syrien. Vi kom dit sent på kvällen efter en lång palaver vid gränsen där folk varit ovanligt lättirriterade och upprörda eftersom det var Ramadan, skymningen hade fallit och alla ville komma hem för att äta. Vad som uppehållit resenärer och tullnärer var en böhmisk kristallkrona som någon vägrat betala tull för och det hela hade urartat till ett allmänt gräl. Vet inte hur vi fann vårt tämligen eländiga rum i en stor hyreskasern med loftgångar kring en kringbyggd gård i Aleppo. Det var livligt, exotiskt och spännande.

Vi vandrade kring i staden, besökte kastellet som låg isolerat på sin öde klippa. Vi promenerade i souquen, besökte muséet med uråldriga gudomligheter som stod stelt uppsträckta på tjur- och lejonryggar – Baal, Hadad och Astarte. Vi kom till den gamla moskén, såg kyrkor och synagogor och gistna ottomanska trähus, flera med överdådigt snidade andravåningar som sköt fram över de livliga gatorna. Allt var slitet och förfallit, men maten var god och människor vänliga. Redan på den tiden fann vi på kaféerna gäster som på engelska gärna talade politik och vi upptäckte snart att det fanns många som betraktade sig som skilda från maktklicken i Damaskus, som avskydde Assadfamiljen och ville ha ett ”fritt” Aleppo.

Nu har moskéer och kyrkor demolerats. Syriska armén finns kvar i de västra delarna av staden medan olika rebellstyrkor kontrollerar den östra delen, mellan dem ligger ett ödelagt Ingen Mans Land. Den väldiga Al-Medina Souq, den uråldriga basaren som var ett världskulturminnesmärke är till största delen förstörd och så är Aleppos stora moské. De flesta av de ottomanska husen har brunnit ner. Här i Rom känner jag en finsk dam som en gång tillsammans med sin make köpte ett ottomanskt hus i Aleppo och som de under flera års tid satsade alla sina besparingar på. De anställde en turkisk arkitekt för att övervaka restaureringsarbetet så att det blev så genuint som möjligt. Huset blev klart, men förstördes i stridigheterna under sommaren 2012. 

Fanatiska jihadkrigare blandade sig med demokratiskt motiverade motståndskämpar, alltmedan regeringsstyrkor skoningslöst bombarderade bostadskvarteren och man slogs från hus till hus. Mer än 13 000 människor har dödats i staden, många av dem små barn.  Plundring och förstörelse överallt, svält och sjukdom, medan fanatiker i de ”befriade områdena” genomför godtyckliga avrättningar och försöker införa egna versioner av sharialagar, alltmedan regeringstrupperna från sitt håll plågar de försvarslösa människor som inte lyckats fly.

Inte kunde vi ana vad som skulle hända i Aleppo långt efter det vi varit där. Inte visste vi att det fanns djävulssådd under marken, som snart skulle spira i besinningslöst våld och fanatism. En bild etsade sig fast hos mig. Någon av de första kvällarna i Aleppo fick jag se en man i trettioårsåldern, han satt under ljuset från en lyktstolpe. På marken framför honom låg ett tomt plåtfat. Han satt i en låda på hjul och dragsnöret slingrade sig kring fatet. Han saknade ben och under honom syntes en pöl av urin. Ansiktet var mörkt och hakan täckt med skäggstubb, ögonvitorna lyste vita och han betraktade mig intensivt.

För ett par år sedan, när lidandet tagit ordentlig fart i Syrien och människor vällde in över gränsen till Jordanien, befann jag mig i Amman. En dag for jag med en taxi ner mot Petra och Wadi Rum. Emellanåt följde vi den legendariska Hejazjärnvägens spår där det sträckte sig rakt genom öknen, det som en gång löpt hela vägen till Medina, men nu vänder västerut norr om gränsbyn Barqat Al Mudawwarah, strax norr om den saudi-arabiska gränsen.

Längs en speciellt öde järnvägssträcka var jag tvungen att be taxichauffören stanna så att jag kunde ta ett kort. T. H. Lawrence hävdade att han tillsammans med sina arabiska gerillakrigare längsmed Hejazjärnvägen under Första världskriget sprängde inte mindre 79 broar i luften och jag minns de magnifika scenerna i David Leans Lawrence of Arabia, då Peter O´Toole och Omar Sharif med svepande mantlar på stolta kameler gled fram över sanddynorna.

I sin bok Vishetens sju pelare beskriver Lawrence hur han och hans män ligger dolda på en höjd ovanför Mudawwarah, ser hur ett långt turkiskt tåg draget av två lok närmar sig nere i dalen och hur de sedan detonerar sprängladdningen de placerat under en bro:

…när fören på det andra lokomotivet passerade brokanten lyfte jag handen som tecken till Salem. Ett öronbedövande dån hördes och järnvägslinjen försvann fullständigt ur sikte bakom en bolmande kolonn av svart damm och rök, trettio meter hög och bred. Ut ur mörkret kom ljudet av dånande smällar och ett utsträckt, skärande gnissel av sönderriven metall, medan järnklumpar och lossbruten plåt kom virvlande genom luften. Ett intakt lokhjul for roterande ut ur röken, kastades svart mot skyn och seglade med ett svirrande läte rakt över oss, för att sedan tungt och långsamt falla ner i öknen. Med undantag för ljuden av de kringflygande föremålen hade allt plötsligt blivit tyst och stilla, utan skrik från sårade män eller ljudet av gevärsskott. Alltmedan den grånande dimman från explosionen drev bort från den sönderbrutna rälsen upp mot vår åshöjd, tills den försvann bland bergen.

Men lugnet är tillfälligt och förrädiskt. Strax förbyts allt i vild slakt och plundring. Lawrence beskriver kaoset på samma märkligt skarpa, mardrömslika vis; distanserat och kyligt, allt tycks gå i ultrarapid, som i en feberdröm:

Jag såg hur våra kulsprutor hackade ur sig bly över mitt huvud och hur de långa raderna av turkar som låg ovanpå vagnarna rullade över kanterna, sopades bort som bomullsbalar under det rasande kulregnet, som svepte över taken och stänkte upp moln av gula spån från bordläggningen.

… hans andra kanonskott föll ner bland lastbilarna i den djupa ravinen nedanför bron, dit turkarna tagit sin tillflykt. Det blev en enda röra av platsen. De som överlevt rusade i panik ut i öknen och kastade bort sina gevär och sin utrustning medan de sprang. Detta var en fröjd för Lewis artillerister. Sergeanten skrattade själv bistert medan han sände iväg den ena gevärssalvan efter den andra, tills den öppna sanden var nerskräpad med kadaver.

… Bron var borta och den främre vagnen hade rasat ner i ravinen, den hade varit fylld med sjuka och sårade. De hade alla krossats till döds, utom en tre eller fyra av de som döende rullat ner mot en blödande hög av kroppar som pressats mot den splittrade vagnsväggen. En av de som fortfarande levde vrålade i feberyrsel ordet tyfus. Jag höll mig borta från dem  

… Dalen var en märklig syn. Araberna hade blivit spritt språngande galna och rusade omkring barhuvade och halvnakna, skrek, sköt i luften, och gick löst på varandra med naglar och knytnävar, de slet upp lastbilspressenningarna och stapplade fram och tillbaka nertyngda med enorma balar, som de slitit ut från vagnarna vilka de roffade sig fram genom medan de krossade allt de inte ville ha. Tåget hade varit fullpackat med flyktingar, skadade och sjuka, frivilliga som skulle tjänstgöra på flodbåtarna på Eufrat och familjer till turkiska officerare som var på väg tillbaka till Damaskus.

… Då de såg att jag inte deltog i plundringen rusade kvinnor fram till mig och grep tag i mig under tjut och böner om nåd. Jag försäkrade dem att allt skulle gå bra, men de klängde sig fast vid mig och släppte mig inte förrän deras män dök upp. De stötte bort sina fruar och grep förtvivlat om mina ben och fötter i vånda och skräck inför sin förestående död. En turk som brutits ner på ett sådant sätt är ett otäckt spektakel. Jag sparkade med mina nakna fötter undan dem så gott jag förmådde och lyckades bryta mig loss.

… en sårad vädjade på engelska efter en läkare som kunde se till hans skador. Vi hade ingen och det var ändå ingen idé att insistera, han var döende. Jag sa till dem att turkarna skulle återvända inom någon timme och ta hand om dem. Men han var död innan dess, liksom de flesta av de andra, speciellt som det utbröt en tvist mellan de sårade och min egen livvakt, en av dem sände iväg ett pistolskott efter den unge Rahail. Mina rasande män högg ner dem, alla utom två eller tre, innan jag hann ingripa.

Det finns flera liknande otäcka scener i Vishetens sju pelare, lika kyligt framställda. Värst är nog när Lawrence och hans följeslagare anfaller en trupp med flyende turkiska soldater som under sin reträtt massakrerat invånarna i flera byar. Chockad och upprörd befaller Lawrence att ingen nåd skall ges. Samtliga fyratusen turkar slaktas ner och inte ens de som ger sig utan strid skonas: ”Vi vände vår Hotchkiss (kulspruta) mot fångarna”, skrev han i sin officiella fältrapport och i Vishetens sju pelare berättar Lawrence “I en galenskap som fötts ur avskyvärdheterna vi bevittnat i Tafas dödade och dödade vi, vi sköt även rakt in i huvudena på de fallna och på djuren, som om deras död och flödande blod skulle kunna släcka vår ångest.”

Medan jag betraktade Hejazjärnvägen dök taxichauffören upp vid min sida. Han talade utmärkt engelska och på väg tillbaka till bilen började vi samtala om Lawrence av Arabien. Precis som jag hade han sett filmen flera gånger och gillade den skarpt, kanske mest beroende på Omar Sharifs medverkan och att den hade spelats in i Wadi Rum, ett område han kände väl till eftersom han var född och uppvuxen inte så långt därifrån. Jag undrade om det var en stad han kom ifrån och det visade sig att han kom från Ma´an, som ligger sydöst om Petra. Den är en av de kvarvarande stationerna på Hejazjärnvägen.

-  Ma´an är distriktshuvudstad och har ett fint universitet, konstaterade han med stolthet.

-  Gick du där?

-  Jag studerade engelska där. Efter min examen flyttade jag till Amman.

-  Du talar mycket bra engelska.

-  Tycker du? han sken upp inför berömmet och tillade:

-   Jag arbetar mycket med utlänningar.

Sedan ryckte han uppgivet på axlarna och blickade upp mot skyn:

-  Allt kommer att bli förstört.

-  Förstört?

Enligt chauffören, vars namn jag dessvärre har glömt, var hans hemstad fylld med religiösa fanatiker

-  Det finns folk som har blivit infekterade där, kanske värre än på de flesta andra ställen i Jordanien.

Vi hade kommit tillbaka in i bilen och fortsatte färdas genom det flacka ökenlandskapet. Den vänlige chauffören påstod att han varje dag grubblade över vad som skulle hända med hans Ma´an. Tidigare under vår färd hade han nyfiket frågat ut mig om Sverige, men nu var det hans tur att tala om sitt land och den oro han kände inför dess framtid:

-   Du ser vad som händer i Syrien. Det kommer att bli värre. Här i landet säger vi att ingenting kommer att hända med oss. Här har vi amerikanerna och vi litar på vår kung.

Han skrattade till, tystande och sa ingenting under några minuter. Jag teg också, medan jag undrade vad han skulle säga härnäst.

-  Jag är orolig. Se på Ma´an. Ungdomarna där har inget hopp. Politikerna är korrupta, polisen är korrupt. Regeringen måste hjälpa dom därnere, om de fortsätter som de gör nu och bara skickar ner polis och säkerhetsfolk kommer det att gå illa. Mycket illa.

Han suckade djupt, själv kunde han inte ha varit mycket mer än trettio år gammal.

-  Jag har det bra, men de som driver på gatorna i Ma´an har inget jobb. De blir kaxiga om någon bryr sig. Sådant gillar ungdomar. Tro inte annat.

-  Vad då?

Han gav mig ett snabbt ögonkast:

-  Ordning och reda. Ungdomar vill inget annat än att få något att göra, bli beundrade, tjäna pengar. Det är vad de vill. Att någon skall bry sig. De slöar och knarkar, velar runt, men om någon skulle sätta en kalashnikov i nävarna på dem och säga att de är bättre än alla andra, att de representerar Gud på jorden, då skulle de bli överlyckliga. Jag säger inte att det är rätt.

-   Blir du inte orolig?

-   Du vet … där har alltid varit bråk.

-   Hur så?

-   Du har sett Lawrence of Arabia.I öknen har det alltid funnits grupper som bekrigat varandra. Islam eller umma, palestinier eller jordanier, salafister eller wahhabiter, allt det där kan kvitta lika då det kommer till din klan. Din familj är dig alltid närmast. Ute i öknen står din släkt över allting annat. När jag gick i skolan och på universitetet bråkade stadsborna med beduinerna, som bråkade sinsemellan. Alla visste vem som var vem, var vi hörde hemma. När jag var liten slogs man med militären där nere. Staten har aldrig gillat beduinerna, ingen kan få dem i fållan som en skock får. Men nu är något helt annat på gång. Det kommer utifrån. Snart brinner Jordanien.

Han såg åter tomt framför sig. Vägen löpte nu genom ett flackt, tomt landskap, grus och sten så långt man såg:

- Vi talar om framtiden, men för de där killarna finns ingen framtid. De har ingen nu och de kommer inte att få någon heller. De är grundlurade, från början till slut.

Bortom Ma´an ligger Saudi Arabien och där reser sig över den platta, karga öknen det vidsträckta höglandet Najd, i vars centrum den kittel en gång kokade som skulle ge upphov till häxbrygden som nu sprider sig över hela Mellersta Östern, ja kanske hela världen. I en liten by i Najd, föddes 1703 Muhammad ibn Abd al Wahhab som son till en mufti, en rättslärd som verkade inom den strängaste av Islams rättsskolor - Hanbali.  Abd al Wahhab studerade teologi i hamnstaden Basra och i Medina, där han befann sig samtidigt som Shah Waliullah Dehlawi,  från Delhi, även han född 1703. Tillsammans studerade de den medeltida teologen Ibn Tamiyyahs skrifter som framställde Islam som i det närmaste ohjälpligt förstörd och korrumperad efter de "fromma förfädernas", Al Salafs, tid på jorden. Ibn Taymiyyah menade att man skoningslöst måste bekämpa alla motståndare till den sanna läran och med kamp menade han strid på liv och död. Det krävdes en ordentlig rening av hela världen och det kunde enbart ske om stat och religion förenades. Samhällets uppgift skall vara att bekämpa och förbjuda det onda och förbereda ett samhälle hängivet Gud. 

Allt det där anammades entusiastiskt av Abd al Wahhab och Shah Waliullah  den förste spred budskapet på den arabiska halvön, medan den andre spred det på den indiska. Den indiska varianten kom att kallas Daobandi och i Pakistans och Afghanistans bersgstrakter förenades den med pashtunernas traditionella livsstil och gav upphov till talibanrörelsen, "taliban" kommer från det arabiska talib, student. Det var alltså mycket som fanatiska arabiska kämpar som Bin Laden hade gemensamt med sina talibanska allierade då de förenade sig i kampen mot ryssar, amerikaner, kommunister och shiiter.

Medan Shah Waliullah predikade i Indiens moskéer drog Abd al Wahhab från stad till by i Arabien, ofta bortdriven eftersom folk retade sig på hans attacker på deras fromhet, krävde att helgongravar och moskéer som rests för att hylla minnet av fromma män och kvinnor skulle rivas ner. Den negativa tonen i hans förkunnelse kunde göra folk rasande och när han inspirerat och deltagit i stenandet av en "äktenskapsförbryterska" blev han bortdriven från sin hemby. Dock insåg emiren Muhammed Ibn Sa´ud, ledare för en klan i  den närbelägna oasen Diriyah, dagens Riyadh, fördelarna  med att förena sig med en övertygad förkunnare som Abd al Wahab. Ibn Sa´ud bjöd in honom till Diriyah och undrade vad Abd al Wahhab  kunde erbjuda honom i utbyte för sitt beskydd. Den religöse förkunnaren svarade: "Om du svär mig en ed att du kommer att utkämpa jihad för att sprida Islam på de otrognas bekostnad, skall jag göra dig till muslimernas ledare under förutsättning att du låter mig styra i religösa frågor." Så blev det också. I Ibn Tamiyyahs anda predikade Abd al Wahab att utan en stark ledare och strikta regler kommer Islam inte att triumfera över månggudadyrkarna, till vilka han även räknade muslimer som inte följde hans linje.

Abd al Wahabs egen bror, Sulayman, frågade honom: "Hur många är Islams grundpelare?" "Fem." "Då har du fel, käre bror, eftersom du förkunnar att Islam har sex grundpelare och den sjätte är enligt dig att alla som inte tycker som du har fel." Brodern ledde ett uppror mot Abd al Wahab och Muhammed Ibn Sa´ud, men förlorade eftersom motståndarnas trupper var bättre disciplinerade och dessutom delade kirgsbyte rättvist mellan sig. 

Allliansen mellan "Huset Saud" och wahabisterna har bestått sedan dess, men den är ett ständigt dilemma. Den stränga wahabismen har kunnat fortleva genom Saudfamiljens stöd, men inom deras led finns en pyrande kritik mot härskarhusets vällevnad och dess vänskap med otrogna makter, som England och nu USA. Då saudierna har hotats har de kunnat kalla fram sina trogna wahabiter, exempelvis de fanatiska Ikhwan, bröderna, som självuppoffrande slogs för huset Saud under tjugotalet och säkrade den arabiska halvön åt dem, enbart för att senare göra uppror mot vad de ansåg vara saudiernas kapitulation inför engelsmännens pengar, modernism och vällevnad. ´Abdelaziz Al Sa´ud fick dock hjälp av det wahabitiska ledarskiktet, den brittska armén och flygvapnet för att bemästra och besegra dem.

Saudierna både frodas genom och hotas av wahabiterna. Under pilgrimsmånaden 1979 ockuperades den Stora Moskéen i Mekka av en grupp beväpnade salafiter, som wahabiter föredrar att kalla sig. De gjorde det i protest mot det "dekadanta Huset Saud" som enligt dem inte var värdigt att beskydda den Heliga Staden. Återigen stödde det wahabistiska etablissmenanget saudierna, till priset av minst  5 000 döda upprorsmän. 

Det sägs ofta att det religiösa förtrycket i Saudi Arabien, med dess hårda censur, offentliga avrättningar och förnekande av kvinnors rättigheter är eftergifter till wahabiterna för att de skall fortsätta med sitt månghundraåriga stöd till familjen Saud. Det har hävdats, inte minst av folk från interationellea säkerhetstjänster och oppositionella araber, att saudierna stödjer terrorister och yttterlighetspartier eftersom det är deras enda sätt att hjälpligt kontrollera dem, så att de inte ger sig på saudfamiljen, som är väl medvten om att de flesta av deras medlemmar knappast är några renlevande wahabister.

Det är väl nu mer än tre år sedan jag var i Jordanien och jag fruktar att chauffören hade rätt. Kanske brinner inte landet än, men det skulle inte förvåna mig om en del av ungdomarna nere i Ma´an nu har solidariserat sig med IS, som man inte hörde ett knyst om på den tiden. Det var faktiskt inte förrän i förrgår, efter massakern i Paris, som jag kom att tänka på samtalet i bilen på väg till Petra.

Jag och chauffören åt middag tillsammans på en restaurang som en släkting till honom ägde en bit innan El-Gi, den lilla staden som ligger vid Petra. De blev förnärmade då jag ville betala. Efter att i flera timmar ha traskat omkring i Petra, chauffören väntade på mig hos sin släkting och skulle hämta upp mig vid sex-tiden, hade jag en otrevlig upplevelse. På väg tillbaka in i den djupa hålvägen som mellan höga, brandgula klippväggar leder in till Petra vände jag mig om och skymtade Al Kazneh, templet som först möter besökaren till Petra.

Jag tog ett sista kort, tittade på klockan och förstod att jag nu måste skynda mig till mötet med chauffören. Plötsligt spärrar en skäggig karl vägen för mig och säger på utmärkt engelska:

-  Ge mig kameran!

Först begrep jag inte vad han menade. Tänkte han råna mig mitt i turistströmmen?

-  Ge mig kameran! upprepade han hotfullt och tillade rasande:

-  Du tog kort på min fru!

-  Din fru?

-  Ja, du fotograferade min fru. Med avsikt!

Han pekade mot ett svart spöke vid sin sida. Någon som var helt täckt av en niqab.

-  Ge hit kameran så att jag kan ta bort kortet! skrek han.

Nu blev jag rasande. Antagligen rann mitt tidigare samtal med chauffören upp i sinnet på mig. Var detta kanske en av de där galna fanatikerna som inom en snar framtid skulle komma att förstöra det vackra, gästvänliga Jordanien? Vad var det för en figur? Någon som talade perfekt engelska och täckte sin fru med ett svart lakan i ökenhettan och sedan hade mage att attackera en vilt främmande människa som oavsiktligt och ovetande råkat knäppa av ett kort på hans halloweenutspökade hustru.

-  Räck omedelbart över kameran! skrek han medan folk började samlas kring oss.

-  Vem tror ni att ni är som kan befalla mig att ge min kamera till er? Är ni inte klok!

-  Du skall visa respekt! vrålade han.

-  Respekt, för vem? nu var jag ursinnig och säkerligen högröd i ansiktet.

-  För min fru!

-  För er fru? Var är hon?

Jag vet inte vad som for i mig, men antagligen sporrades jag genom närvaron av de kringstående turisterna, av vilka säkerligen flera förstod vad den upphetsade ordväxlingen rörde sig om. Utan att tänka mig för skrek jag till den otrevlige skäggfjanten:

-  Menar du det som är gömt under ett skynke där borta? Som det är utspökat kan jag väl inte avgöra om det är er fru eller en kamel!

Jag fattade inte att jag levde farligt och att talibanen kunde ha kastat sig över mig om inte en jordansk vakt och hans kollega dykt upp. Kollegan gick fram till den skäggprydde fanatikern medan den uniformsklädde jordaniern vände sig till mig och på engelska lugnt frågade vad uppträdet rörde sig om. Så gott jag förmådde förklarade jag vad som hänt. På soldatens min kunde jag inte utröna om han var på min sida eller inte. Han bad att jag skulle visa honom kortet, något jag inte kunde neka till och med darrande händer fick jag fram fotografiet – det fanns ingen niqabdam på det. Av någon anledning blev nu militären mycket upprörd, stegade fram till fundamentalisten och började skälla ut honom på arabiska medan han tecknade åt mig att skynda mig därifrån.

Med blodet bultande mot tinningarna gick jag med snabba steg mot El-Gi där chauffören väntade på mig vid entrén till Petra. Av någon anledning skämdes jag över intermezzot och berättade inte vad som skett för honom. Säkerligen hade jag varit tanklös och dumdristig, men när jag tänker tillbaka på episoden retar jag mig fortfarande på den oförskämde idioten. Han hade väl spökat ut sin fru i niqab för att man inte skulle se henne – vad fanns det då för fara i om någon råkade fotografera henne? Hur kommer det sig att religion kan skada människohjärnan på ett så orimligt sätt? Det måste som chauffören antydde röra sig om en slags infektionssjukdom som slår ut vissa hjärnfunktioner.

Allen, Charles (2007) God´s Terrorists: The Wahhabi Cult and the Hidden Roots of Modern Jihad. London: Abacus. Baer, Robert (2004) Sleeping with the Devil: How Washington Sold Our Soul for Saudi Crude. New York: Three Rivers Press. Lawrence, T.E. (2000) Seven Pillars of Wisdom. London: Penguin Classics. Menoret, Pascal (2010) L´Arabie: Des routes l´encens à l´ère du pétrole. Paris: Gallimard. 

Early morning, late October. The blue infinity of the sky is reflected in the lake's mirror. Not a ripple. The leafy forest glows in autumn colours. Each leaf with its own nuance in shades of golden yellow, dark red and rust brown. Silence, except for the rustling as I cross over a thick carpet of fallen leaves. Today, every detail has a spell of its own; a fallen tree covered with succulent moss, a lonely, dark green spruce surrounded by beech trees with canopies reflecting the sunlight. A walk around the lake, through the woods, across the meadows. An ancient oak is spreading its intense rust red crown above boulders in the meadow beyond the village. From distant pastures among thin veils of mist, fleecy bull calves are spreading their bellows over the neighbourhood.

The feeling of tranquillity and profound beauty that nature bestows upon us, how can it be explained? Appreciation of human beauty certainly finds its origin in the sexual instinct, in the same way as insects are attracted by the splendour of flowers. As the Swedish botanist Carl Linnaeus (1710-1778) wrote: "Flowers are the exposed love of plants." But why do we become enamoured in the beauty of nature? Which survival instinct does that feeling answer to?

Nature is an elusive mystery. Many have sought the source of the feeling of intense satisfaction that the sheer presence of nature occasionally may bring us, not the least Carl Linnaeus, this strange man who was a genius and a systematician bestowed with an enormous self-esteem and a childlike enthusiasm. In one of his five autobiographies he wrote about his childhood home:

Around this Stenbrohult of mine nature had created the most beautiful flower fields, there Carl grew strong with his mother´s milk amidst flowers that from the beginning gave him so much pleasure that no later distress could obliterate it. He who later commanded all the herbs in Flora´s army was here bred together with them.

In his search for God's invisible hand in nature Linnaeus named and systematized every plant and animal known by him and his disciples, who travelled the entire world, like a new Adam (who named everything to gain power over creation) Linnaeus binomial nomenclature, which meant that every living organism got a name for its genus (capitalized) and species (with small letters), sparked a scientific revolution through which a systematization of existence made it possible to control it.

This eighteenth-century endeavour to describe and categorize everything around us co-existed in Linnaeus alongside a childish joy of nature's beauty and wealth, expressed everywhere in his writings, perhaps most famously in his introduction to his Systemae Naturae:

I saw the infinite, all-knowing and all-powerful God from behind as he went away, and I grew dizzy. I followed his footsteps over nature's fields and saw everywhere an eternal wisdom and power, an inscrutable perfection.

Despite his deep knowledge and ingenious systematising of what he saw and experienced in nature Linnaeus could not avoid to recognize its ”inscrutable perfection". Even for a dedicated scientist like Carl Linnaeus was nature's innermost being concealed. As the son of a strict clergyman Linnaeus remained a convinced Christian all his life, without the slightest trace of doubt about God´s existence and almighty power.  Linnaeus knew his Bible inside out. To see ”God from behind” was not a randomly chosen expression, it finds its origin in Exodus, where we are told that Moses during the Israelites' forty years of wandering through  the wilderness brought with him a tent which he called the "Tent of Meeting".

Now Moses used to take a tent and pitch it outside the camp some distance away, calling it the “tent of meeting.” Anyone inquiring of the Lord would go to the tent of meeting outside the camp. And whenever Moses went out to the tent, all the people rose and stood at the entrances to their tents, watching Moses until he entered the tent. 

This tent reminds me of a strange encounter I once had in southern Brazil, where I visited a Guaraní camp. Most Guaranís, as Mose´s Israelites once were, are a wandering and searching people. My meeting with them was both surprising and somewhat shocking. They did not live up to my expectations of being noble savages surrounded by purpose-built, tasteful huts and men and women attired with multi-coloured feathers, contour-cut hairstyles, stylish tattoos and patterned loincloths. Instead, the camp was an assortment of miserable huts, not much more than heaps of twigs, inadequately covered with dirty plastic sheeting in various colours. Everywhere there were rubbish strewn around amidst naked children and skinny dogs were playing. The camp's inhabitants were dressed in rags, but friendly and most of them spoke both Guaraní and Spanish. They introduced me to their paje, shaman, a wrinkled old man wearing a pair of frayed denim shorts sitting on a tree stump and splitting logs with a long knife. The shaman looked up at us and squinted:

- He speaks just as good Spanish as I do, explained the young man who had welcomed me to the camp when I arrived in a jeep.

-  Ask him about whatever you want to know. He has all the answers.

I asked the shaman if the camp had a shrine. Laughingly he pointed the knife towards a hut behind him. It was oblong and larger than the miserable plastic-covered huts that surrounded it. However, even the sanctuary was covered with ugly plastic sheeting placed over twigs and poles.

- What's in there?

- God, said the shaman and showed his bad teeth in a broad smile.

- There and everywhere, he added.

- But why do you have a shrine if God is everywhere?

- We must have a place where we can meet him. You have that as well. You have your churches. Right?

- Can I visit your shrine?

The old man laughed and waved playfully with the knife.

- No, no, no white man has ever been there. It is not for you. You do not understand.

It is said that God was inside Moses´ tent as well and that Moses was the only one who was allowed to enter. Inside the tent, God spoke to Moses "face to face, as one man speaks to another." But, since Moses could not see God, he was somewhat doubtful if he really could trust him. Therefore, he prayed to God that he would allow him to catch a glimpse of him in all his ”glory”. God replied:

“I will do the very thing you have asked, because I am pleased with you and I know you by name.” Then Moses said, “Now show me your glory.” And the Lord said, “I will cause all my goodness to pass in front of you, and I will proclaim my name, the Lord, in your presence. I will have mercy on whom I will have mercy, and I will have compassion on whom I will have compassion. But,” he said, “you cannot see my face, for no one may see me and live.” Then the Lord said, “There is a place near me where you may stand  on a rock. When my glory passes by, I will put you in a cleft in the rock and cover you with my hand until I have passed by. Then I will remove my hand and you will see my back; but my face must not be seen.”

God and his creation are related. God exists in nature, but as its innermost mystery. You can imagine him, but it is not the same as seeing him. God's infinity cannot be framed by our limited conciousness and inadequate language. As Paulus wrote in his first letter to Timothy:

God, the blessed and only Ruler, the King of kings and Lord of lords, who alone is immortal and who lives in unapproachable light, whom no one has seen or can see. To him be honour and might forever. 

But in the nature we may perceive God's presence, in any case many of the Romantics assumed that it would be possible, among them the Swedish hymn writer Johan Olof Wallin (here in my clumsy translation):

Where is the friend for whom I'm yearning?

When day breaks, my longing keeps on burning.

When the day flees, I have not found Him yet,

my heart´s desire is never met.

I perceive His tracks and mighty power wherever

a flower smells, where the wind stirs forever.

With every breath I take

His love remains awake.

I hear His voice, where the summer breeze is rustling,

where the river sings and roars; where bees are bustling.

His comfort fills my heart,

though we remain apart.

Alas, there is so much beauty in every vein

of creation, of life itself. Could all this be in vain?

No, how beautiful is the very source of being,

that I wish and hope to finally be seeing.

We are all undeniably an integral part of nature and by searching within ourselves and try to understand our perceptions of beauty, it is maybe possible to understand why we perceive nature as beautiful. But what is this beauty? What does it tell us? Jan Olof Wallin seems to combine the beauty of nature with God's compassion and goodness. Just as in a hymn that I as a kid learned in school, at a time when catechism was still part of a moralistic curriculum of the Swedish school.

Morning comes with golden beams

hear how every river and all the streams

the wind and birds in every wood

murmur and sing:  God is good, God is good!

Nevertheless, the other case could also be made, like in a nasty song written by Eric Idle and performed by the Monthy Python team:

All things sick and cancerous

All evil great and small,

All things foul and dangerous

The Lord God made them all.

Each nasty little hornet,

Each beastly little squid

Who made the spiky urchin?

Who made the sharks? He did.

All things scabbed and ulcerous

All pox both great and small

Putrid, foul and gangrenous

The Lord made them all.

Is nature really good and well meaning? Or are aesthetic experiences beyond good and evil? When we talk about beauty, we might accept as the Danish director Lars von Trier said after each installment of his absurd TV horror thriller Riget:

... If you are fascinated by The Kingdom and once again wish to spend some time with us, then be prepared to take the good with the bad.

Nature is namely not good, often it is in fact quite often the opposite of good - it can be ruthless and extremely cruel. Charles Darwin was an agnostic and thus quite different from Linnaeus, who according to him "was so remarkable for his sagacity ". Darwin wrote in a letter to his devout American colleague Asa Gray, who considered Darwin's discoveries to be proof of the existence of God, that He created the universe in accordance with a logical design:

I own that I cannot see as plainly as others do, and as I should wish to do, evidence of design and beneficence on all sides of us. There seems to me too much misery in the world. I cannot persuade myself that a beneficent and omnipotent God would have designedly created the Ichneumonidae with the express intention of their feeding within the living bodies of Caterpillars, or that a cat should play with mice.

In an essay, Bourgeois and Radical Conceptions of Nature in Swedish Literature of the 1930s the exceptionally sharp and witty literary critic Stig Ahlgren attacked the swagger and inability of nature lyricists who tried to convey their aesthetic sensibility and closeness to nature by naming each tree, flower and mushroom they came across. Ahlgren described how sensuous depictions of nature could be perceived as an "ideological battleground" where conservative writers moralized nature and offered scenic beauty as a surrogate for social justice and on top of that dreamed of nature's vengeance on the callous chaos of modern civilization.

In a review of the poet Sten Selander's collection of poems Sommarnatten, The Summer Night, Ahlgren pitilessly tears his favourite victim to pieces, characterizing the bourgeois lyricist as a humourless and utterly dishonest character, whose amateurism and borrowed feathers "are so extremely well camouflaged that they do not disturb the average reader". According to Ahlgren could Sommarnatten:

be considered as an attempt to vary the magical fantasies of the Shakespearean Puck in A Midsummer Night's Dream by instilling them with a Swedish national flavour, a Nordic pagan character. Nevertheless, if the poems are placed alongside Shakespeare´s lyricism Selander´s effort seems to have been inspired by Jägerskiöld-Kolthoff´s Encyclopaedia of Nordic birds. There is no lack of sandpipers, siskins, nightjars, robins and cuckoos, a magnificent and encyclopaedic bird life that would have made the poet from Stratford on Avon green with envy.

Sten Selander was undeniably hostile to modernity and despite the scientific attitude in a lot of his writings he may be considered as an anachronistic romantic who wanted to restore a bygone agricultural Sweden, as it looked before the entry of machines . Nevertheless, Selander's attempt to turn the clock back made him a forerunner in the fight against pollution, an attempt to counter an escalating exploitation of nature and a senseless destruction of its beauty. A misery depicted by the novelist Kerstin Ekman's in her Herrarna i skogen, The Gentlemen in the Forest, a scathing indictment of the exploraters that currently are destroying the biodiversity and beauty of Swedish forests:

I was on my way to go fishing in the lake. The day was hot and to shorten my walk I tried to make my way across a large clear cut. I had not realized how difficult it would be to move around among the debris left behind by the forest machinery. Sweating and tired, I came across a deep furrow in the ground. There, a clear brook had once murmured, but now the ditch was dry. The rocky and sandy bottom was completely desiccated. I saw some dented metal cans down there. The drivers had changed the oil in their machines. The only moisture left by the heat was some pools of hazy oil, glistening in the colour spectrum, unpalatable in the torridness.

The sad feeling of irredeemable loss that overtakes you when a beloved landscape has been massacred by huge forestry machinery is hard tackle. The tangled devastation breaths death and definite, nasty change. So much life and joy gone to waste.

For most of us, memories of beauty and freedom are linked to nature. In his mainly autobiographical novel Flowering Nettle the Swedish Nobel laureate Harry Martinson describes is first memory. He is three years old:

The sisters cry out to him not to run away. But he is chasing a yellow butterfly, fluttering without rest. It takes off like a leaf that singles down from an autumn tree. It does not want to be devoured by the eagle stomach of the straw hat. It wants to escape from the animal that is a child, who for a butterfly is a great horror. The child is the butterfly´s tiger and crocodile and so the hunt goes on.

Martinson is one of those authors who effortless and admirably has been able to capture nature’s beauty and mystery. He once wrote that descriptions of nature may serve as a realm "where the precise and visionary approach one another, agreeing or disagreeing, and battles". He is able to write about the the cosmic immensity of a sunlit meadow, how the ”smallest territory, the landscape of the tussock by your shoe, is entitled to the same respect and has as much to say as the great and wide valley.”

In his writing Martinson succeeded, as the Swedish Academy so aptly wrote in its justification for his disputed Nobel Prize, ” to catch the dewdrop and reflect the cosmos." Nevertheless, like other great writers who are familiar with nature and its immense beauty Martinson knew that such a feeling cannot be accurately depicted, only experienced. The only thing the written words can do is to suggest what it means to be bedazzled by nature. As when he is describing the dragonflies:

Their eyes, thorax, and wings, indeed their entire being are subtle lines in a refined poem, so delicate that they would be crushed if described. Their poem can only be read directly where they live, within a passing moment.

Despite the impossibility to identify, understand and explain nature´s beauty, people have for thousands of years tried to find the key to its harmony and beauty - alchemists, astrologers, philosophers, mathematicians and nuclear physicists. Love and beauty remains an eternal mystery, like in the song of Leonard Cohen:

All the rocket ships are climbing through the sky
The holy books are open wide
The doctors working day and night
But they'll never ever find that cure,
That cure for love.

Some scientists, philosophers and mathematicians have found rules, patterns and systems that indicate contexts that might explain concepts like harmony and beauty.

The most famous attempt to subject beauty to a regulatory framework is probably what has been called the Golden Section, or φ (f), i.e., the relationship which occurs by dividing a line in a longer section which you may call a and a section half as long as a, called b, then the section a + b relates to a in the same way as a relates to b.

Already Pythagoras (590-495 f. Kr.) knew about this relationship and began experimenting by strumming a string which he divided in various ways. Finally, he concluded that if a string of a certain length gave a certain tone, a so-called keynote, was divided in two it produced an octave (the eighth and highest tone of a major scale). But that was not all. If a string producing a keynote was divided at two-thirds of its length a quint was heard (the fifth tone of a major scale). By snapping his string Pythagorean found a system of twelve tones, which now forms the foundation for music's harmonic structure.

Pythagoras thought after finding accurately sounding harmonies and combining them with the Golden Ratio, he had discovered the final solution to the mystery of nature's essence and beauty. Sound and math reflected it and they are always with us. Nature’s beauty could not only be seen, it could also be heard, but we are so used to hearing it that we no longer consciously can discern it. He called it the Music of the Spheres. Pythagoras believed that God was a mathematician who had ordered the universe according to strict rules and mathematical harmony which for him was identical with beauty.

Pythagoras is among the first philosophers who managed to express a phenomenon - the pure tones - through a succession of numbers. His insights made him believe that he could prove that everything can be quantified and explained through mathematical formulae and he founded a religion based on that belief. As so often is the case with such initiatives, Pythagorean religion was a mixture of wisdom, oppression of other opinions and sheer silliness.

The Golden Section was soon applied to investigations of the human body. Philo of Alexandria, a contemporary of Jesus, tried to unite Greek and Jewish philosophy and since many of the Christian Founding Fathers also had their residence in the cosmopolitan Alexandria it is likely that such Jewish-Greek speculations affected their beliefs. Philo wrote about Adam Kadmon, the original man, a creature that was God's absolute image, a prototype that He had made use of while creating the universe.

Adam Kadmon was often equalled to the Logos of God. Logos is a concept usually translated as "word", but its significance is actually closer to the meaning that the Greek philosopher Heraclitus gave it, namely "Universe's inherent order." Adam Kadmon is neither man nor woman, but an idea, in the sense of  εἶδος, eidos, - pattern, shape or structure, a kind of thought model which God turned into material creation. As Adam Kadmon looked like God, s/he must be perfect and since humans are images of Adam Kadmon, God´s Logos in material shape, human dimensions could also be perfect, their interrelation could thus probably serve as an image of perfect harmony and become a clue to how the entire Cosmos is constructed.

Philosophers and mathematicians soon realized that the Golden Ratio probably was the formula that best demonstrated the relationship between all parts of the human body. The Franciscan monk Luca Pacioli published in Venice, in 1509, a book about the Golden Ratio which he called De Divina Proportione, About Divine Proportions.One of its chapters deals with the Antique Roman architect Vitruvius (70 f.Kr - 15 e.Kr) who stated that architecture should imitate nature and to establish the best proportions of a building, or an entire city, every architect should examine the proportions of nature's greatest works of art – the human body. Or as a fragment of the Greek philosopher Protagoras (481-420 BC) somewhat cryptically states: "Man is the measure of all things: it is the dimension of the present and if not not present, it is not."

One person who before Luca Pacioli had nurtured similar ideas was the mathematician Leonardo Fibonacci (1170 - 1250) who after studying the growth of rabbits came to the conclusion that what has become known as the Fibonacci Sequence best explained how rabbits´  reproduction functioned. In a Fibonacci Sequence each number is the sum of two previous numbers, i.e. 0, 0 + 1 = 1, 1 + 2 = 3, 3 + 2 = 5, 5 + 3 = 8, 8 + 5 = 13, 13 + 8 = 21, etc. in an endless row.

The strange thing is that Fibonacci frequencies show up everywhere in nature; how leaves arrange themselves in a plant, or the scales in a pine cone. It actually appears as if Fibonacci´s model can be applied to most organic things - a cell, a grain of wheat, a bee hive. Of course, it is probably not any conscious adaptation to a given pattern - leaves are arranged in such a particular manner to maximize the space available for each of them and their internal relations also have to be ordered in such a way to allow each leave to receive as much light as possible. 

The reason to why all these arrangements finally have turned out to be as effective as they are now, and can be described through mathematical formulas, is probably the result of millions of years of adaptation to different environments. A process of trial and error that has not been governed by any preconceived plan. Nevertheless, some doubts remain, especially since string theorists now have begun to assert that the entire universe is constructed according to more or less identical patterns.

I'm far from being a mathematician and the best thing I should do is to follow Wittgenstein's advice: "Whereof one cannot speak, thereof one must be silent." Therefore I will not go into how the Hungarian biologist Aristid Lendenmayer and the French-American mathematician Benoît Mandelbrot have demonstrated how mathematically, computer constructed fractals can reproduce growth patterns of various plants and how fractal like patterns are found in nature; in areas as diverse as cloud formations, river movements, shapes of mountains, coastlines, snowflakes, crystals, blood vessel branching and ocean waves.

It's easy to get the feeling that all this research and inquiry about nature would make it more understandable, but it is not actually so. Nature's mystery and beauty continues to baffle us and do not seem to be affected by explanations and ingenious descriptions. Nature continues to live a life its own. Can beauty really be explained? It may simply be as the evolutionist Richard Dawkins states:

… brains were naturally selected to increase in capacity and power for utilitarian reasons, until those higher faculties of intellect and spirit emerged as a by-product, and blossomed in the cultural environment provided by group living and language.

The splendid Encyclopédie, ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers, “Encyclopaedia, or a Systematic Dictionary of the Sciences, Arts, and Crafts” was issued in 28 volumes between 1751 and 1772. Its chief editor, Denis Diderot, stated that the aim of the Encyclopedia´s publishers was to "change men's common way of thinking." It was an attempt to describe life without religious blinders and restrictions, among the entries there would be no dreaming, no unfounded speculation. However, problems soon arose. As my professor in art history, Aron Borelius, stated during one of his lectures:

In the spirit of Enlightenment, the Encyclopaedists assumed that they were compiling volumes exclusively based on reality. They wanted an encyclopaedia that could explain almost everything that had to be explained. Probably some of them considered that other books, other than those that were intended for simple entertainment, were really not needed. Perhaps they could accept one or two additions to their Encyclopaedia, to keep up pace with developments. But then they did the mistake of inviting Jean Jacques Rousseau to write about music, and the mighty structure collapsed like a house of cards.

Music, like mathematics, is an exclusively human activity, a kind of parallel world to nature, seeking its origin in the human brain. It is structure and design, with an inherent possibility to create infinite variations. Music may perhaps find its origins in nature, but it is completely artificial, built upon rock-hard logic - a false note, and an entire piece of harmonious music may be totally destroyed, as when an incorrect number prevents the proper result of a calculation. Yet music is mysterious and elusive, similar to the experience of a morning walk around the lake, you are momentarily immersed in it and when the event is now more, the memory lingers and does not have be explained 

Rousseau knew that the world of reality is limited, but the world of imagination is boundless. Prior to a description of the sense of beauty and joy that nature bestows upon us, he halted his volubility and declared je ne sais quoi “I do not know what”.

Rousseau was far from being the first author to use that particular expression when he wanted to describe love and beauty, using it to indicate that the immensity of beauty cannot be described by words. To experience beauty is a highly personal sensation, born in the depths of a spectator's soul. Already in 1671, the French writer Dominique Bohours had complained about the disturbing routine of Italian poets to use the flaccid expression of Non so che! “I do not know what” just after they verbosely had described an incident or a feeling that ought to have culminated in a flamboyant depiction of love and beauty, exactly what every expectant reader wanted to hear instead of a disconcerting  Non so che!

Apparently, Bohours was not entirely wrong and even long before he made his remark Italian authors had, with reference to the great Torquato Tasso (1544-1595), one of the Romantics´ great idols, insisted that their use of the phrase had nothing to do with ignorance, or lack of skill, but was an expression suggesting the great respect they had for the deep emotion that beauty awakened in their souls; a feeling of reverence not worthy of being sullied by inadequate words, it could only be experienced.

Rousseau used the expression je ne sais quoi during his comprehensive attacks on what he considered to be the artificial, pompous and parodic methods of description, which insensitive, contemporary poets used while appreciating what they called “classic” beauty. It was high time to restore respect for nature's boundless mystery, to free oneself and others from the prison of reason created by a degeneration of original purity and return to the high esteem of nature and spontaneity that characterized the open minds of noble savages.

Nature might appear as obscure, formless and enigmatic, but it can also be considered as powerful, free and strong, impossible to capture through precise and clear descriptions, or scientific systematizations. It excites us with grand and sublime scenery, or through meticulous detail of leaves and tiny insects.

I am attracted by unpretentious descriptions of the ever shifting nature, like those of the, Swedish author and water-colourist Gunnar Brusewitz, who wrote his books in a lakeside cottage with a view to the four quarters, sketching the shifting landscape, the birds and other animals passing by, unobtrusively describing his thoughts and impressions, interleaved with historical anecdotes and excursions into the past.

Though reading about nature is easily outstripped by rowing the boat across the lake, or a walk in the woods. Today I did neither the one, nor the other, after finishing writing this essay I drove my mother, my youngest daughter and her boyfriend to the old vicarage in Råshult. The house where Carl Linnaeus was born had to his great sorrow been burned down in 1730. Something that did not prevent him from recurrently return to Råshult, both in mind and reality.

We were alone there. The overcast and gloomy day gave the site an abandoned impression and took the shine from the autumn leaves. Beside the cottage, which had been rebuilt just after the fire, was a farm. A useless tractor, a rusted hydraulic crane and a pile of junk covered by white plastic sheeting wrecked the historical illusion. Nevertheless, beyond Linnaeus´ parents’ home were meadows with grazing bull calves, shining white in the dusk. 

We walked over hillocks, through pastures with hazel bushes and old oak trees. The moisture smelled autumn fresh. Carl Linnaeus had spent his childhood and early youth among the same hills and pastures and it was during his walks down to the nearby lake that he had grown dizzy at the sight of the overwhelming grandeur of God's beautiful nature. The trees were no longer the same as three hundred years ago, though there was no barbed wire, asphalt or other traces of modern times, all was quiet and still. Time was nothing, the landscape did not need to be measured and interpreted. There was nothing I needed to do, no cutting, weeding and clearing, only breathing and watching, surrounded by nature's timeless tranquillity.

Blunt, Wilfrid (2001) Linneaus, the Complete Naturalist. Princeton N.J.: Princeton University Press. Borgen, Peder (1997) Philo of Alexandria: An Exegete for His Time, Leiden: Brill. Dawkins, Richard (2010) The Greatest Show on Earth: The Evidence for Evolution. London: Black Swan. Desmond, Adrian (1991). Darwin: The Life of a Tormented Evolutionist. London: W. W. Norton & Company. Eco, Umberto (2005) On Beauty: A History of a Western Idea. London: Secker and Warburg. Farrington, Benjamin (2000) Greek Science: It´s Meaning to Us. Nottingham: Spokesman Books. Gleick, James (1993) Chaos: Making a New Science. London: Abacus. Martinson, Harry (1936) Flowering Nettle. London: Cresset. 

Tidig morgon, sen oktober. Himlens blå oändlighet speglas i sjöns blanka yta. Inte en krusning. Lövskogen lyser i höstskrud. Varje blad har en egen nyans i schatteringar av gyllengult, mörkt rött och rostbrunt. Tystnad, bortsett från prasslet när jag går över lövmattan. Idag har varje detalj sin förtrollning; ett mossklätt, nerfallet träd, en ensam, mörkgrön gran omgiven av bokskogens skira återglans av solljuset. En promenad kring sjön, genom skogen och över ängarna. Eken breder ut sin intensivt roströda krona över stenbumlingarna ute på ängen bortom byn. Bland skira dimsjok i fjärran betar ulliga tjurkalvar, deras råmanden hörs över nejden.

Känslan av lugn och gripande skönhet som naturen ger, kan den förklaras? Uppskattningen av kvinnlig fägring har säkerligen sitt ursprung i könsdriften, på samma sätt som insekter lockas av blommors färg och utseende. Som Carl von Linné skrev: ”Blommorna äro växternas blottade kärlek.”  Men varför blir vi betagna av naturens skönhet? Vilken överlevnadsdrift är den känslan ett svar på?

Naturen som ogripbart mysterium. Många har sökt källan till den känsla av hänförelse som naturen kan skänka, inte minst Carl von Linné, denna sällsamma människa; ett geni och en systematiker med enorm självuppskattning och ett öppet, naivt barnasinne. I en av sina fem självbiografier skriver han om sitt småländska barndomshem:

Wid detta Stenbrohult, som Naturen gjort till ett av det skönaste blomster fält, wäxte denne Carl up ibland blomstren, till hwilka han fattade så stort nöje med sielfwa moders miölken, at dett sedermera af ingen nöd kunne utplånas. Han som alla örter sedermera skull uti Florae armé uppställa och commendera uppföddes här med dem.

I sitt sökande efter Guds osynliga hand i naturens ordning namngav och systematiserade Linné, likt en ny Adam som genom att ge namn åt allt också fick makt över skapelsen, växter och djur. Linnés binomala nomenklatur, vilken innebar att varje levande organism fick ett namn för släktet (med stor bokstav) och ett för arten (med liten bokstav), blev startskottet för en vetenskaplig revolution där en systematisering av tillvaron gjorde det möjligt att kontrollera den.

Denna sjuttonhundratalets strävan att beskriva och inordna allt i olika kategorier existerade hos Linné jämsides med en barnslig glädje över naturens skönhet och rikedom, uttryckt överallt i hans skrifter, kanske mest berömt i hans inledning till Systemae naturae:

Jag såg den oändelige, alwettande och alsmächtige Guden på ryggen, då han gick fram och jag hisnade. Jag sporade äfter hans fotsteg öfver Naturens fält och märkte utur hwart enda, äfwen i dem jag näppeligen kunde skönja, en oändelig wishet och macht, en outransakelig fulkommelighet.

Trots sin djupa kunskap och sitt snillrika systematiserande av vad han såg och upplevde i naturen kunde Linné inte undvika att tillerkänna den en ”outransakelig fullkomlighet”. Även för Linné var naturens innersta väsen förborgat. Prästson som han var och grundligt gudstroende kunde Linné sin bibel utan och innan. Att skåda Gud på ryggen var inget slumpmässigt valt uttryck, det finner sitt ursprung i Andra Moseboken, där det berättas att Moses under israelernas fyrtioåriga ökenvandring förde med sig ett tält som han kallade ”uppenbarelsetältet”. 

Då folket som följde honom hade slagit upp sina tält, gick Moses åt sidan och reste sitt uppenbarelsetält:

… utanför lägret, ett gott stycke därifrån […] Var och en som sökte råd hos Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. Varje gång Mose gick ut till tältet reste sig alla och stod var och en vid ingången till sitt tält och såg efter honom, tills han hade gått in i tältet.

Det där uppenbarelsetältet får mig att minnas ett egendomligt möte jag en gång hade i södra Brasilien där jag besökte ett Guaraníläger. De flesta guaraní är, som Moses israeler en gång var, ett vandrande och sökande folk. Mitt möte med dem var både överraskande och tämligen chockerande. De motsvarade inte alls mina förväntningar om ädla vildar omgivna av ändamålsenligt byggda, smakfulla hyddor och män och kvinnor skrudade med mångfärgade fjädrar, konturklippta frisyrer, elegant tatuerade kroppar och mönstrade höftskynken. Istället var lägret en samling av milt sagt eländiga hyddor, inte mycket mer än rishögar, bristfälligt täckta med smutsiga plastskynken i olika färger. Överallt fanns skräp, nakna barn och magra hundar. Lägrets invånare var klädda i trasor, men vänliga och de flesta av dem talade både guaraní och spanska. De presenterade mig för sin pajé, shaman, en skrynklig gubbe som iförd ett par fransiga jeansshorts satt på en stubbe och späntade vedträn med en lång kniv. Shamanen såg upp mot oss och kisade med ögonen:

- Han talar lika bra spanska som jag, förklarade den unge man som tagit emot mig då jag i en jeep kommit till lägret. Fråga honom vad du vill. Han har svar på allt.

Jag hälsade så vördnadsfullt jag förmådde på shamanen och undrade om de hade en helgedom. Skrattande pekade den gamle mannen med kniven mot en hydda bakom sig, den var avlång och större än de eländiga, plasttäckta rishögarna som omgav den. Men, även helgedomen var täckt med fula plastskynken som lagts över ris och pålar.

-      Vad finns där inne?

-      Gud, konstaterade shamanen och visade sina dåliga tänder i ett brett leende.

-      Där och överallt, tillade han.

-      Men varför har ni en helgedom om Gud finns överallt?

-      Vi måste han en plats där vi kan möta honom. Det har ju ni också. Inte sant?

-      Kan jag besöka er helgedom?

Gubben skrattade och viftade lekfullt med kniven.

-      Nej, nej, ingen vit har någonsin varit där inne. Det är inte för er. Ni förstår inte.

Det sägs att Gud även fanns inne i Moses tält och att Moses var den ende som var tillåten att gå ditin. Inne i tältet talade Gud med honom ”ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan.” Men, Moses kunde inte se Gud och tvivlade därför på om Han verkligen var att lita på. Därför bad han Gud att han skall tillåta honom att få se honom i all hans ”härlighet”. Gud svarade då: ”Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära.”

Men, Guds storhet och makt är obegriplig för oss människor och att konfrontera sig direkt med honom är inte möjligt, det skulle utplåna oss. Gud hade därför en del förbehåll som måste tillämpas under hans möte med Moses:

”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”

Gud och hans skapelse hänger samman. Gud finns i naturen, men som dess innersta mysterium. Man kan ana honom, men det är inte samma sak som att se honom. Guds oändlighet kan inte inringas av våra begränsade sinnen. Han, eller mer korrekt - hen, ty om Gud innefattar allt så måste skapelsens feminina aspekter också vara en del av den allsmäktiga gudomligheten.

I sitt första brev till Timotheos beskriver Paulus Gud som:

… alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten.

Men i naturen kan vi förnimma Guds närvaro, det trodde i varje fall många av romantikerna, som psalmförfattaren Johan Olof Wallin uttryckte det:

Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
Fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar;
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.

[…]

Ack, när så mycket skönt i varje åder

Av skapelsen och livet sig förråder,
Hur skön då måste själva källan vara,
Den evigt klara

Vi är alla onekligen en integrerad del av naturen och i sökandet inom oss själva och våra skönhetsuppfattningar är det kanske möjligt att förstå varför vi uppfattar naturen som vacker. Men vari består denna skönhet?  Jan Olof Wallin tycks sammanställa naturens skönhet med Guds omtanke och godhet. Precis som i en psalm som jag som barn lärde mig i skolan på den tiden då kristendomsundervisning fortfarande var en del av en moraliserande läroplan.

Morgon mellan fjällen.

Hör, hur bäck och flod,

sorlande mot hällen,

sjunger: Gud är god, Gud är god.

Är naturens skönhet något gott? Eller befinner sig estetiska upplevelser bortom gott och ont? När vi talar om skönhet måste vi kanske acceptera det som den danske regissören Lars von Trier sa efter varje TVavsnitt av sin absurda skräckthriller Riget:

… skulle De drages af Riget igen og ønske på ny at bruge lidt tid sammen med os, så vær vel beredt på at tage det gode med det onde.

”… om Ni lockas av Riket igen och önskar tillbringa lite tid med oss, så var beredd att ta det goda med det onda.” Naturen är nämligen inte god, ofta är den i själva verket ofta motsatsen till god – den kan vara både skoningslös och oerhört grym. Charles Darwin var en utpräglad agnostiker, i motsats till Linné som enligt honom ”var så beaktansvärd för sin klokhet”. Darwin skrev i ett brev till sin djupt troende amerikanske kollega Asa Gray, som betraktade Darwins upptäckter som ett bevis på Guds existens, att Han skapat universum i enlighet med en en logisk design:

Jag medger att jag inte så klart som andra kan, fast jag önskar att jag kunde det, se bevis på någon medveten formgivning och välvilja runtomkring oss. Det tycks mig finnas alltför mycket elände i världen. Jag kan inte övertyga mig själv om att en välmenande och allsmäktig Gud skulle ha skapat ichmeumonidae (parasitsteklar) med avsikten att de skulle fortleva genom att sluka det inre av kropparna på levande larver, eller att en katt skall leka med möss.

I en uppsats, Borgerlig och radikal naturuppfattning i svensk 30-talslitteratur, ondgjorde sig Stig Ahlgren över naturskildrares kunskapsskryt och oförmåga att beskriva ett stycke natur utan att namnge varje träd, blomma och svamp. Ahlgren beskrev dessutom naturskildringar som ett ”ideologiskt slagfält” där konservativa författare moraliserade naturen och erbjöd naturskönhet som ett surrogat för social rättvisa och dessutom drömde om en naturens hämnd på den moderna civilisationens kaos.

I en recension av Sten Selanders diktsamling Sommarnatten sliter Ahlgren sitt favoritoffer i stycken, efter att ha karaktäriserat Selander som en humorlös och oärlig figur, vars amatörskap och lånta fjädrar ”är så pass väl kamuflerade att de inte stör genomsnittsläsaren”. Enligt Ahlgren kan Sommarnatten:

betraktas som ett försök att variera de trolska puckfantasierna i Shakespeares Midsommarnattsdröm och förläna dem en svensk nationell och nordiskt hednisk prägel. Men jämte av Shakespeare tycks diktföljden inspirerad av Jägerskiöld-Kolthoffs uppslagsverk Nordens fåglar. Ty här saknas varken snäppor, siskor, nattskärror, rödhakar eller gökar. Det utspelas ett encyklopediskt fågelliv som skulle gjort diktaren från Stratford on Avon grön av avundsjuka.                                                                                     

Sten Selander var onekligen fientligt inställd till modernitet och trots sitt vetenskapliga tonfall en otidsenlig romantiker som ville återställa det gamla jordbruks-Sverige, sådant det såg ut före maskinernas intåg, men Selanders försök att vrida klockan tillbaka gjorde honom till en föregångare i kampen mot miljöförstöring, mot rovdriften på naturen och utplånandet av dess skönhet. Ett elände som skildras i Kerstin Ekmans svidande vidräkning med svenskt skogsbruk Herrarna i skogen:

… jag är på väg till en tjärn för att fiska. Dagen var het och för att förkorta vandringen försökte jag gena över ett stort hygge. Jag förstod inte hur svårt det var att ta sig fram i den bråte som lämnats kvar och över de djupa spåren efter skogsmaskinerna. Genomsvettig och trött kom jag fram till en fåra i terrängen. Där hade en bäck runnit men den var nu uttorkad. Dess steniga sandbrädd låg torr. Det låg några buckliga plåtdunkar därnere. Körarna hade bytt olja i sina maskiner. Den sista vattenpölen var simmig av olja och blänkte i spektrums färger, odrickbar i hettan.

Sorgen känns svår när ett landskap vi vuxit upp i och lärt oss älska drabbas av all den vämjeliga förödelse som ett kalhygge utgör. De snåriga rishögarna andas död och definitiv, otäck förändring. Så mycket liv och glädje som gått till spillo.

För de flesta av oss är minnen av skönhet och frihet förenade med naturupplevelser. I sin till stor del självbiografiska roman Nässlorna blomma skriver Harry Martinson om sitt första minne, han är tre år:

Systrarna ropa till honom att inte springa bort. Men han jagar en gul aftonfjäril som flyger och fladdrar, utan ro. Den far iväg som ett löv som singlar från ett höstträd. Den vill inte in i halmhattens örnmage. Den vill fly från djuret Barn, för vilket fjärilars släkte har den stora fasan. Barnet är fjärilens tiger och krokodil. Så går jakten.

Martinson är en av de författare som friskt och okonstlat på sina boksidor kunde fånga naturens skönhet och mysterium. Han har skrivit att en naturskildring kan vara en plats ”där de exakta och de visionära synsätten möts och enas eller tvistar och strider”. Han skriver om det kosmiska i en solbelyst äng, hur

[det] minsta landskapet, tuvans landskap omkring skon, har rätt betraktat lika mycket att säga som den stora och vittberömda dalen.

Han lyckades, som Svenska Akademin så träffande skrev i sin motivering till Martinsons omtvistade nobelpris, ”spegla kosmos genom daggdroppen”. Likväl visste Martinson att en naturupplevelse egentligen inte kan skildras, den kan endast upplevas. Det enda de skrivna orden förmår är att antyda den känsla som naturens skönhet ger. Som när han beskriver trollsländorna:

Deras ögon, torax, vingar, ja hela deras varelse är som subtila rader i förfinade poem, så ömtåliga att de skulle krossas sönder vid själva nedskrivningen. De poemen kan bara läsas direkt där de lever i nuet och stämningen.

Trots det omöjliga i att ringa in, förstå och förklara naturens skönhet har människor i årtusenden försökt finna nyckeln till naturens harmoni och skönhet – alkemister, astrologer, filosofer, matematiker och kärnfysiker. Och visst har man funnit regler, mönster och system som visar på sammanhang som kanske kan förklara begrepp som harmoni och skönhet.

Det mest berömda försöket att underkasta skönheten ett regelverk är antagligen det som har kallats Gyllene snittet eller φ (fi), d.v.s. ett förhållande som uppkommer när en sträcka delas i en längre del, som man kan benämna a, och en hälften så kort del kallad b. Då förhåller sig sträckan a + b till a, på samma sätt som a förhåller sig till b.

Redan Pythagoras (590 – 495 f. Kr.) kände till förhållandet och började experimentera genom att knäppa på strängar som han delade på olika sätt. Slutligen kom han fram till att om en sträng av en viss längd gav en viss ton, en s.k. grundton, så lät halva längden av samma sträng i sitt förhållande till grundtonen som en oktav (den åttonde och högsta tonen i en durskala). Men inte nog med det. En sträng som utgjorde en två tredjedelars längd  av grundsträngen gav en kvint (den femte tonen i en durskala). Genom att knäppa på sin sträng fann Pythagoras systemet med de tolv toner som nu utgör basen för musikens harmoniska struktur.

Pythagoras trodde efter det att han funnit de exakt musikaliskt välklingande harmonierna och kombinerat dem med det Gyllene snittet, att han funnit lösningen på naturens innersta mysterium och skönhet. Ljud och matematik reflekterar tanken bakom Guds skapelse och de är alltid med oss. Naturens skönhet kunde inte bara ses, den kunde också höras och är ständigt hos oss, men vi människor är så vana vid ljudet att vi inte längre kan urskilja det. Pyhagoras kallade fenoment för Sfärernas musik och trodde att Gud var matematiker. Gud hade i begynnelsen fastställt universums strikta regler och matematikens harmoni var identisk med skönhet.

Pythagoras är bland de första som lyckats uttrycka ett fenomen – de rena tonerna – genom ett talförhållande. Han trodde sig ha bevisat att naturen kunde kvantifieras och grundade därför en religion. Som så ofta blir fallet med sådana initiativ blev pythagoréernas religion en blandning av vishet, åsiktsförtryck och fjollighet.

Snart användes det Gyllene snittet för att undersöka den mänskliga kroppen. Filon från Alexandria, som var samtidig med Jesus, försökte förena grekisk och judisk filosofi och eftersom många av de kristna kyrkofäderna också hade sin hemvist i det kosmopolitiska Alexandria är det mycket troligt att judisk-grekisk spekulation påverkade dem. Filon skrev om Adam Kadmon, den ursprungliga människan, en varelse som var Guds absoluta avbild, en prototyp som Gud använde sig av då han skapade universum.

Adam Kadmon var Guds Logos ett begrepp som brukar översättas med "ord”, men som egentligen är närmre den betydelse som filosofen Herakleitos gav det, nämligen ”universums inneboende ordning”. Adam Kadmon är varken man eller kvinna, utan en idé, i meningen εἶδος, eidos, - mönster, form, struktur, en slags tankemodell som Gud förvandlade till en materiell skapelse. Eftersom Adam Kadmon såg ut som Gud måste hen vara perfekt och eftersom människan är Adam Kadmon omsatt till materia, borde perfekta mänskliga mått och deras inbördes förhållanden utgöra urbilden för perfekt harmoni och därmed vara en ledtråd till hur hela Kosmos är konstruerat.

Filosofer och matematiker trodde sig snart förstå att det Gyllene snittet var den formel som bäst visade förhållandet mellan delarna och helheten i en mänsklig kropp. Fransiskanermunken Luca Pacioli publicerade i Venedig 1509 en bok om det Gyllene snittet som han kallade De Divina Proportione, Om den gudomliga proportionen, ett av dess kapitel avhandlar den romerske arkitekten Vitruvius (70 f.Kr – 15 e.Kr) som ansåg att arkitekturen borde efterlikna naturen och för att förstå hur man skall proportionera ett hus, eller en stad, bör man undersöka proportionerna hos naturens största konstverk – människan. Eller som det något kryptiskt står i ett fragment av den grekiske filosofen Protagoras (481 – 420 f.Kr.): ”Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är.”

En som innan Luca Pacioli varit inne på liknande tankegångar var matematikern Leonardo Fibonacci (1170 – 1250) som efter att ha studerat tillväxten hos kaniner kom fram till det som nu kallas Fibonaccis talföljd, där varje tal är summan av de två föregående, alltså: 0, 0+1 = 1, 1+2 = 3, 3+2 = 5, 5+3 = 8, 8+5 = 13, 13+8 = 21, o.s.v. i all oändlighet.

Det märkliga är att fibonaccifrekvenserna dyker upp överallt i naturen; hur blad arrangerar sig i en växt eller fjällen i en kotte. Det tycks faktiskt som om fibonaccimodellen går att tillämpa på det mesta som är organiskt – en cell, ett vetekorn, en bikupa. Givetvis rör det sig inte om en medveten anpassning till ett givet mönster, snarast är det väl så att bladen arrangerar sig på ett sådant sätt för att maximera utrymmet för vart och ett av dem och samtidigt få tillgång till så mycket ljus som möjligt. Att alla dessa arrangemang till slut har blivit så ändamålsenliga som de nu är, att de fått en viss struktur som kan beskrivas med matematiska formler, beror kanske snarast på miljontals år av anpassning till olika miljöer än att det blivit som det är i enlighet med en ursprunglig plan. Men, men, det är svårt att veta, speciellt som strängteoretiker nu börjat hävda att hela universum är uppbyggt enligt ett mer eller mindre identiskt mönster.

Jag är inte matematiker, så det bästa jag borde göra är väl att hörsamma Wittgensteins order: ”Vad man icke kan tala om därom måste man tiga.” Därför skall jag inte gå in på hur den ungerske biologen Aristid Lendenmayer och den fransk-amerikanske matematikern Benoît Mandelbrot har visat hur matematiska fraktaler konstruerade i datamaskiner kan återskapa växtmönster hos olika plantor och hur fraktalliknande mönster förekommer i naturen, inom så skilda områden som molnformationer, flodrörelser, formerna hos berg, kustlinjer, snöflingor, kristaller, blodkärlsförgreningar och havsvågor. 

Det är lätt att få känslan av att allt detta ordnade och forskande kring naturen gör den begripligare, men så är faktiskt inte fallet. Naturens mystik och skönhet består och tycks inte påverkas av allt förklarande och beräknande. Naturen fortsätter att leva sitt eget liv. Behöver och kan skönhet verkligen förklaras? Det kan helt enkelt vara så som evolutionisten Richard Dawkins påstår:

Hjärnans kapacitet och tankeförmåga har naturligtvis utvecklats på grund av anpassningspraktiska skäl, tills allt högre egenskaper, det vi kallar intellekt och själsliv, har skapats som en slags biprodukt som utvecklats vidare genom människors unika sätt att umgås och samverka, något som givit upphov till ett alltmer sofistikerat språk och det vi benämner kultur.

Mellan 1751 och 1772 publicerades i 28 volymer den praktfulla Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers, ”Encyklopedi, eller välbetänkt uppslagsverk om vetenskaper, konst och hantverk.” Dess huvudredaktör, Denis Diderot, fastslog att verkets mål var att ”förändra folks tänkande”. Det var ett försök att beskriva tillvaron utan religiösa skygglappar och begränsningar, inom uppslagsverket skulle inte finnas plats för drömmerier och ogrundade spekulationer. Men snart uppstod problem. Som min professor i konsthistoria, Aron Borelius, en gång sa:

I Upplysningens anda trodde encyklopedisterna att de skrivit en bok uteslutande grundad på verkligheten Ett uppslagsverk som förklarade allt som behövdes och kunde förklaras. Antagligen ansåg de att andra böcker, annat än sådana som var underhållande, egentligen inte behövdes, möjligen kunde de tänka sig ett och annat tillägg till encyklopedin så att den kunde hålla takt med utvecklingen. Men så gjorde de ansvariga redaktörerna ett stort misstag. De bjöd in Jean Jacques Rosseau för att skriva om musik och hela den mäktiga konstruktionen föll samman som ett korthus.

Musik är liksom matematik och konst en exklusivt mänskliga verksamhet, en slags parallellvärld till naturen som söker sitt ursprung i den mänskliga hjärnan. Den är en konstruktion, men likväl ofattbar och med möjligheter till oändliga variationer. Musiken kan möjligen ha sitt upphov i naturen, men den är samtidigt fullständigt artificiell och byggd på en stenhård logik, en falsk ton och hela musikstycket förstörs, som när en felaktig siffra omöjliggör ett ordentligt resultat av en uträkning. Likväl är musiken mystisk och ogripbar, precis som en mäktig naturupplevelse, som morgonens promenad kring sjön - den kan inte och behöver inte förklaras.

Det visste Rosseau som skrev att verklighetens värld har sina begränsningar, men att fantasins värld är gränslös. Inför beskrivningen av den känsla av skönhet och glädje som naturen skänker oss hejdade han sin svada och förklarade ”je ne sais quoi” jag vet inte vad.

Rosseau var långt ifrån den förste som använde det uttrycket då han skulle beskriva kärlek och skönhet, med en hänvisning till att skönhet inte kan beskrivas med ord. Skönhetsupplevelser är högst personliga, de är inte enbart beroende av känslointryck utan föds framförallt i djupet av en åskådares själ. Redan 1671 hade in fransk författare, Dominique Bohours, klagat över att italienska diktare hade en odräglig vana att ständigt brista ut non so che, jag vet inte vad, efter det att de ordrikt skildrat än det ena och än det andra för att slutligen nå fram till något de ansåg vara oförklarligt, som skönhet eller kärlek, just det som läsaren skulle vilja veta mer om.

Uppenbarligen hade Bohours inte helt fel och redan innan han gjorde sin anmärkning hade italienska författare med hänvisning till den store Torquato Tasso (1544-1595), som också var en av romantikernas stora idoler, insisterat att uttrycket no so che varken hade att göra med okunnighet eller oskicklighet utan var ett uttryck som kunde användas för att antyda den stora respekt de hade för den sinnesrörelse som skönhet väcker i en åskådares själ; en känsla av andakt och betagenhet som absolut inte fick besudlas av logik och förklaringar, enbart upplevas.

Rousseau använde denna uttrycksfulla vaghet i samband med sin omfattande offensiv mot det som han uppfattade som den konstgjorda, högtravande och parodiskt klassiska skönhet som han fann hos känsloavtrubbade, samtida diktare. Det var hög tid att åter respektera naturens gränslösa mystik, att befria sig från det förnuftets fängelse som skapats genom en degeneration av den ursprungliga renheten - känsla, natur och spontanitet.

Naturen kunde förefalla dunkel, formlös och gåtfull, men var också mäktig och stark, den lät sig inte fångas av exakta och tydliga beskrivningar och systematiseringar. Den drabbade och överväldigade åskådaren med storslagna och sublima scener. Därför borde man inte beskriva naturens skönhet, utan uppleva den direkt. Enda sättet att låta sig gripas av naturen var att hämningslöst låta sig omslutas av dess skönhet.

 Kanske är det därför jag tycker om att läsa naturskildringar av Gunnar Brusewitz – Fyra årstider eller Dagbok från en sjö, som han skrev i sin tecknarstuga vid sjön Sparren i Roslagen. Med utsikt åt de fyra väderstäcken skissar han bilder av dagrar, fåglar och annat han ser och berättar försynt om de känslor som väcks genom naturens skiftningar, interfolierat med en och annan historisk utflykt till sina gelikar i gångna tider.

Eller ännu hellre – varför inte ta en roddtur på sjön, eller ännu en skogspromenad?

Jag gjorde varken det ena eller det andra. Dagen efter det att jag skrivit den här bloggen var jämngrå och dyster. Jag körde min mor, min yngsta dotter och hennes pojkvän till prästbostället i Råshult. Det är från sjuttonhundratalet, det ligger på samma plats som huset hus där Carl von Linné föddes, men det brann till hans stora sorg ner 1730. Något som inte hindrade att han ofta återkom till Råshult, både i tankarna och i verkligheten.

Vi var ensamma där. Den gråa dagern gav platsen ett övergivet intryck och tog lystern från de höstliga lövträden. Bredvid Linnéstugan låg en bondgård. En sönderkörd traktor, en rostig hydraulkran och en bråteshög täckt med vita plastskynken förstörde i viss mån den historiska illusionen. Men, bortom Linnégården låg ängar med betande kor och tjurkalvar som lyste vita i grådasket. Vi gick över backar och genom hagar med hasselsnår och ekar. Det var fukt i luften, men doftade friskt. Bland samma backar och hagar hade den unge Carl vuxit upp, liksom vi hade han under sina promenader ner mot sjön ”hisnat” över Guds sköna natur. Träden var inte de samma, men fortfarande fanns ingen taggtråd, asfalt eller andra spår av nutiden, allt var tyst och stilla. Tiden var ingenting och naturen behövde inte tolkas. Här fanns ingenting jag måste uträtta, inget att röja eller rensa. Det räckte med att se och andas, att låta mig omslutas av naturens tidlösa stillhet.

Blunt, Wilfrid (2002) Carl von Linné. En biografi. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Borgen, Peder (1997) Philo of Alexandria: An Exegete for His Time, Leiden: Brill. Brusewitz, Gunnar (1983) Fyra årstider: Blad ur naturens kalender. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Brusewitz, Gunnar (1996) Dagbok från en sjö. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Dawkins, Richard (2010) The Greatest Show on Earth: The Evidence for Evolution. London: Black Swan. Desmond, Adrian (1991). Darwin: The Life of a Tormented Evolutionist. London: W. W. Norton & Company. Eco, Umberto (2005) Om skönhet. Stockholm: Brombergs. Ekman, Kerstin (2007) Herrarna i skogen. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Farrington, Benjamin (1988) Grekisk vetenskap från Thales till Ptolemaios. Stockholm: Prisma magnum. Gleick, James (1993) Chaos: Making a New Science. London: Abacus. Martinson, Harry (1963) Utsikt från en grästuva.  Stockholm: Albert Bonniers förlag. Martinson, Harry (1967) Nässlorna blomma. Stockholm: Albert Bonniers förlag. von Platen, Gustaf (1997) Min vän Stig Ahlgren: Kvickhetens konung presenteras av Gustaf von Platen. Stockholm: Fisher & Co.

Like many other children, I experienced what has been called a "devouring age", a kind a bibliomania that in Sweden is said to affect kids between nine and thirteen years of age. I do not know when I was infected by it, though it never abated. As far back as I can remember, I loved looking at pictures. Most of them I unearthed in my grandfather´s bookshelves, treasures like Alfred Brehm's books about animals, the huge book about birds by the Swedish-Finnish von Wright brothers, a lavishly illustrated German edition of the Arabian Nights, Doré's illustrations for the Divina Commedia and Carl Larsson´s for Topelius´ Tales of a Barber-Surgeon, Gödecke´s Viking saga The Tale About Ragnar Lodbrok and His Sons illustrated by Johan Malmström and in particular – William Brassey Hole´s thrilling illustrations in a Bible for Children and Cornelius de Witt´s in a Golden History of the World, as well as many other images to which I repeatedly returned.

Of course I browsed Donald Duck & Co or Hemmets Journal, The Home´s Journal, which one of my sisters bought due to the comic strip Prince Valiant in the Days of King Arthur. In that magazine there were several other comics and glossy trading cards with wild animals, which my other sister gave to me and I gathered in an album. I can still recall their nice smell. 

All this viewing of images made me draw and paint long before I started to read. Much of my childhood was spent on sketching and painting, inspired by pictures in the books and magazines I had carefully stuided, hour after hour.

Several children have learned to read before they started school, something that proud parents use to emphasize, but I did not care much about that. For me it was enough to look at pictures and I do not remember when plodding through lines of letters turned into something quite different, when the letters started to connect with each other and images appeared in my mind's eye - a magical reality was created and I fell headlong into parallel worlds where gate after gate was opened, providng access to hitherto unimagined worlds, reminding me about the covers of the book series Min Skattkammare, ”My Treasury”.

There were lots of exciting book series to devour, for example Bonnier´s Publishing House´s red-spined, magnificent selection of youth classics with exquisite illustrations, but also B. Wahlström´s green-spined boys' novels, of which especially Edward S. Ellis Deerfoot novels were the most amazing. When I now read them again I cannot understand how I could not fail to perceive how stilted and strange their language could be and how prejudiced they were.

Nowadays, I also marvel at the fact that I could not perceive any difference between what many adults considered to be "high" and "low" literature. With the same delight and ease I read dime novels about the exploits the flying ace Biggles, Flash Gordon comics, cheap horror novels, as well as unabridged editions of Moby Dick and The Hunchback of Notre Dame. I read with delight Iris Murdoch´s A Severed Head, Camus's The Plague and Faulkner's As I Lay Dying and other novels I found in my father's bookshelf. Novels that any sapient adult would claim was far above the comprehension of a kid like me, an opinion that probably made sense, but I liked those books anyway. In my father's bookshelf I also found The Temptaion of Saint Anthony by Gustave Flaubert, it was a quite strange piece of art, but I became interested and at a book sale I bought his Salammbô and devoured it with the same ravenous appetite as I read The Three Musketeers and The Last of the Mohicans.

Salammbô must be one of Orientalism´s peaks, filled to the brim as it is with all sorts of exotica. It is as if Flaubert endeavoured to cover every page of his novel with descriptions of smells, colours, cruelty and strong emotions of desire, hatred and hunger. Nevertheless, he overcame the difficult challenges he had created for himself. Despite its overloaded extravagance the novel captivates and the images it is conjuring work quite well. Flaubert is a craftsman, a master of language; his settings are alive and breath, they are even more real and tangible than his characters. The images´ baroque exuberance does, strangely enough, not obstruct the flow and rythm of his story telling, or numb the reader's interest. Like in a painting by Gustave Moreau people remain a part of the entire composition, but their incongruity does not become annoying. While writing about Salammbô I came to remember a poem the Swedish poet Nils Ferlin:

Mankind sits by poetry´s gate,

talking about all that´s great,

the marvels she´s done,

the evil she´s shun.

While the sky is blue and the sun is shining

who can then avoid smiling?

Who wants to mock and disturb,

when such marvels are heard?

With Baal and Moloch she´s familiar,

with rituals, horrid and peculiar,

and all that in the night went astray,

and now cry, whimper and pray.

Baal and Moloch are continously present in Salammbô, a novel which revels in blood and violence. An entire chapter is devoted to the sacrifice of children to the insatiable Baal/Moloch. Carthage is under siege from mutinous mercenaries and in their despair its citizens has no other choice but to make the greatest sacrifice that may be required from any human being – they are asked to offer their own children to their tyrannical deity. Even their leader, Hamilcar Barca, is demanded to give up his firstborn son. The Carthaginians gather in the huge square in front Moloch´s temple and the mighty effigy of Moloch, a monstrosity that also serves as an oven, is rolled out:

Part of a wall in the temple of Moloch was thrown down in order to draw out the brazen god without touching the ashes of the altar. Then as soon as the sun appeared the hierodules pushed it towards the square of Khamon. It moved backwards sliding upon cylinders; its shoulders overlapped the walls.

Page after page provides detailed descriptions of how huge effigies are brought out from other temples, one after the other, engulfed by clouds of incense and accompanied by lavishly attired temple servants are they brought into the central square and placed around the Baal/Moloch:

At last the Baal arrived exactly in the centre of the square. His pontiffs arranged an enclosure with trellis-work to keep of the multitude, and remained around him at his feet.

Groups of priests serving the various deities placed themelves in different groups around the bronze colossus. Flaubert excels in descriptions of their costumes, ornaments, hymns and ceremonies. The mood of the assembled crowd is whipped up, hysteria spreads in waves back and forth through the assembled crowd:

An individual sacrifice was necessary, a perfectly voluntary oblation, which was considered as carrying the others along with it. But no one had appeared up to the present, and the seven passages leading from the barriers to the colossus were completely empty. Then the priests, to encourage the people, drew bodkins from their girdles and gashed their faces. The Devotees, who were stretched on the ground outside, were brought within the enclosure. A bundle of horrible irons was thrown to them, and each chose his own torture. They drove in spits between their breasts; they split their cheeks; they put crowns of thorns upon their heads; then they twined their arms together, and surrounded the children in another large circle which widened and contracted in turns. They reached to the balustrade, they threw themselves back again, and then began once more, attracting the crowd to them by the dizziness of their motion with its accompanying blood and shrieks.

By degrees people came into the end of the passages; they flung into the flames pearls, gold vases, cups, torches, all their wealth; the offerings became constantly more numerous and more splendid. At last a man who tottered, a man pale and hideous with terror, thrust forward a child; then a little black mass was seen between the hands of the colossus, and sank into the dark opening. The priests bent over the edge of the great flagstone, — and a new song burst forth celebrating the joys of death and of new birth into eternity.

The children ascended slowly, and as the smoke formed lofty eddies as it escaped, they seemed at a distance to disappear in a cloud. Not one stirred. Their wrists and ankles were tied, and the dark drapery prevented them from seeing anything and from being recognised.

The children are placed in the enormuos bronze effigy´s hands and its arms are then raised by priests who pull chains to lift them up towards Baal/Moloch´s gaping, gargantuan jaw from which flames fan out:

The brazen arms were working more quickly. They paused no longer. Every time that a child was placed in them the priests of Moloch spread out their hands upon him to burden him with the crimes of the people, vocifering: ”They are not men but oxen!” and the multitude round about repeated: ”Oxen! Oxen!” The devout exclaimed: ”Lord! Eat!” […]

The victims, when scarcely at the edge of the opening, disappeared like a drop of water on a red-hot plate, and white smoke rose amid the great scarlet colour.

Nevertheless, the appetite of the god was not appeased. He ever wished for more. In order to furnish him with a larger supply, the victims were piled up on his hands with a big chain above them which kept them in their place. Some devout persons had at the beginning wished to count them, to see whether their number corresponded with the days of the solar year; but others were brought, and it was impossible to distinguish them in the giddy motion of the horrible arms. This lasted for a long, indefinite time until the evening. Then the partitions inside assumed a darker glow, and burning flesh could be seen. Some even believed that they could discern hair, limbs, and whole bodies.

Baal/Moloch was obviously the most heinous idol imaginable. To bestow well-being and favours on his worshippers he demanded the renunciation of what ought be the most essential duty of every human being on earth, what all living beings appear to be have been destined for, namely to safeguard and protect their offspring. Fearsome creatures protect their children and are ready to die for them. As soon as their progeny come out of their eggs, the female crocodile watches over them. The scorpion mother carries her children on her back, shading them with her uplifted abdomen and protects them with her bulbous sting, inflated with poison. Though, we humans have sacrificed our children to imaginary beings. The Roman writer Diodorus Siculus wrote about the Carthagians:

There was in their city a bronze image of Cronus, extending its hands, palms up and sloping toward the ground, so that each of the children when placed thereon rolled down and fell into a sort of gaping pit filled with fire. 

Siculus says that high-born children's relatives were forbidden to weep during the terrible sacrificial ceremonies. Long before had a commentator to Plato's Republic written:

There stands in their midst a bronze statue of Kronos, its hands extended over a bronze brazier, the flames of which engulf the child. When the flames fall upon the body, the limbs contract and the open mouth seems almost to be laughing until the contracted body slips quietly into the brazier. Thus it is that the ”grin” is known as ”sardonic laufghter”, since they die laughing.

The term "sardonic laughter" is mentioned already in the Odyssey and originates from Sardinia. The Carthaginians exercised during Classical times a great influence on the island. The Sardes did during the Punic Wars ally themselves with the Carthaginians against the Romans and throughout time they had taken over some of the Punic customs. The Russian folklorist Vladimir Propp explains the origin of the word "sardonic":

Among the very ancient people of Sardinia, who were called Sardi or Sardoni, it was customary to kill old people. While killing their old people, the Sardi laughed loudly. This is the origin of notorious sardonic laughter, now meaning cruel, malicious laughter. In light of our findings things begin to look different. Laughter accompanies the passage from death to life; it creates life and accompanies birth. Consequently, laughter accompanying killing transforms death into a new birth, nullifies murder as such, and is an act of piety that transforms death into a new life.

It may seem to be a strange coincidence that the sardonically grinning mask above, from the fifth century B.C., is exhibited in the Bardo Museum in Tunis, where three terrorists on the 18th of March 2015 in the name of God massacred 21 people and wounded fifty.

Is the bestial murder of children unusual? Not at all. Only seventy-five years ago, the Nazi regime's faithful servants systematically murdered and burned hundreds of thousands of children. Sacrificed for what? For better harvests, rain and the wellbeing of fellow human beings? Not at all - for conservation of the purity of race! Can a more brain-dead defense of mass murder of children be imagined? A more grotesque denial of human dignity? A more senseless defense defense for criminal acts? In his infamous speech to party officials in Poznan, in occupied Poland, on October 6, 1943, Heinrich Himmler defended the mass murders of Jewish women and children:

I ask of you that which I say to you in this circle be really only heard and not ever discussed. We were faced with the question: what about the women and children? – I decided to find a clear solution to this problem too. I did not consider myself justified to exterminate the men – in other words, to kill them or have them killed and allow the avengers of our sons and grandsons in the form of their children to grow up. The difficult decision had to be made to have this people disappear from the earth. For the organisation which had to execute this task, it was the most difficult which we had ever had. 

To the conscious and planned murder of Jewish children can be added the equally well-planned assassinations of Romani children, as well as the executions of German children considered to be retarded. In a few yers time more than one and a half million children were systematically exterminated. What is more natural than becoming saddened and furious about murder, abuse and mistreatment of children? Are we humans worse than scorpions and crocodiles?

A lot of sickening abuse of innocent children and other defenseless people have been, and is currently, commited in the name of religion; to honour and appease phantoms whose existence is, to put it mildly, questionable. A shocking memory of mine is when I a few years ago at Mexico's National Museum saw cages that had enclosed children who at Aztec markets had been sold to be sacrificed to the rain god Tlaloc. Why? For your own or your community´s wellbeing. Is there anything more grotesque than to induce human suffering with an intent to appease something/someone whose existence cannot be proved, something the Islamic State currently is engaged with.

Baal and Molech have been serving as symbols for the crazy, callous exploitation and sacrifice of our fellow human beings. Flaubert's torrid vision of an exotic, lush, seductive and child sacrificing ancient empire became violently appreciated when his novel was published in 1862 and it immediately gave rise to plagiarism, at the same time as it inspired various works of art; paintings, dramas, ballets, operas, and later on - movies like the Italian Cabiria or Griffith's Intolerance, to name but a few.

The human-devouring Moloch would be soon become, as in Fritz Lang's Metropolis, a symbol of the ruthless capitalist system, or its communist counterpart - the totalitarian state. In his admired and indicted, for violating decency, beat poem Howl Allen Ginsberg furiously devoted page after page to depict the US as a huge, man-devouring, soulless Moloch:

Moloch! Solitude! Filth! Ugliness! Ashcans and unobtainable dollars! Children screaming under the stairways! Boys sobbing in armies! Old men weeping in the parks!

Moloch! Moloch! Nightmare of Moloch! Moloch the loveless! Mental Moloch! Moloch the heavy judger of men!

Moloch the incomprehensible prison! Moloch the crossbone soulless jailhouse and Congress of sorrows! Moloch whose buildings are judgment! Moloch the vast stone of war! Moloch the stunned governments!

Moloch whose mind is pure machinery! Moloch whose blood is running money! Moloch whose fingers are ten armies! Moloch whose breast is a cannibal dynamo! Moloch whose ear is a smoking tomb!

Moloch whose eyes are a thousand blind windows! Moloch whose skyscrapers stand in the long streets like endless Jehovahs! Moloch whose factories dream and croak in the fog! Moloch whose smoke-stacks and antennae crown the cities!

Eventually Moloch´s presence in books and film has thinned out, perhaps due to the fact that huge exhaust and fire spewing industries are gradually disappearing from our lives and our minds, or surviving as stinking, pathetic remnants of their ancient glory. Like the Lucchini Group´s steel plant, which produces railway tracks in the Tuscan coastal town of Piombino. An environment depicted in Silvia Avallone´s debut novel Swimming to Elba, which makes its disillusioned workers and their depressing surroundings into a symbol of hopelessness and moral decay in today's Italy. Once the steel plant employed more than 20,000 workers, who worked and toiled with blast furnaces, cranes and trucks, but also attended union meetings, studying Marx and waving red flags. Now most of them fear losing their jobs, while some are stuck with drugs and alcohol.

Aside from legends and symbols - has terrible creations as Baal and Molech really existed? They are several times mentioned in the Old Testament and seem originally to have been Caananite fertility deities. Like the Israelites, Canaanites spoke a Semitic language and it is very possible that the two peoples had a common origin, although Caanaites would later correspond to the Phoenicians and Israelites to Jews. Baal is ”master” in Caananite, while Moloch, or Melech, was eqivalent of ”king”.

It was the Phoenicians who founded Carthage and they took their gods with them. For more than a century (264-146 BC) the Carthaginians, or the Punics as the Romans called them, the Roman Republic's most dangerous opponents. Ancient Romans and Greeks regarded the Punics as religious fanatics who regularly sacrificed child to Baal Hammon and Molech, by Greeks and Romans called Kronos, the ancient god of Greek mythology who devoured his own children.

However, no archaeological remains indicate that in Carthage, or any other place for that matter, there ever existed a huge idol with a bull's head, which was actually an oven, and built to devour and incinerate living children. What archaeological excavations have exhumed in Carthage is a large temple area, only a few meters from the remains of the Carthaginian Cothon, harbor, which consisted of a huge circular and walled, hundred meters wide canal, serving as a berth for both war and merchant ships.

Within the remnants of the temple area were thousands of buried urns containing the burnt residue of children. Many of these graves were marked with simple stone pillars, and from inscriptions on some of them it can be grasped that the cemetery was called Topheth, which the Israelis named a place outside Jerusalem, infamous for in bygone times having been a site for child sacrifices.

In the book of Isaiah there is a curse on the Assyrian king, suggesting that peopl were sacrificed in a place called Topheth:

For a burning place has long been prepared; indeed, for the king it is made ready, its pyre made deep and wide, with fire and wood in abundance; the breath of the LORD, like a stream of sulfur, kindles it.

On several of the pillar found in Carthage the Punic letters MLK were inscrfibed, which apparently in this particular context can be interpreted as "victims". In Hebrew, the MLK "מלך" letter combination only occurs in the sense "to bring children through the fire (lmlk)". A concept that seems to imply a sacrifice which in Hebrew was called (h)olokautoma, burnt offering. The Greek translated it as ὁλόκαυστος (holókaustos) where holos, meant "whole" and kaustós, "burned". This meant that sacrificial animals on an altar were burnt to ashes. It is thus possible that the MLK of the Phoenicians of Carthage was not the name of a god, but just indicated that someone, or something, had been sacrificed, lmlk (brought through fire), to a god, probably Baal, their supreme god who appeared in several of their leaders´ names such as Hannibal, "Favoured by Baal."

In the Bible, Baal is referred to as a "false divinity", a competitor to the Israelite´s Yahweh. For example, in the First Kings of the Bible, the prophets of Baal are challenged to a contest by the Prophet Elijah:

Elijah went before the people and said, “How long will you waver between two opinions? If the Lord is God, follow him; but if Baal is God, follow him.”

But the people said nothing.

Then Elijah said to them, “I am the only one of the Lord’s prophets left, but Baal has four hundred and fifty prophets. Let two bulls for us. Let Baal’s prophets choose one for themselves, and let them cut it into pieces and put it on the wood but not set fire to it. I will prepare the other bull and put it on the wood but not set fire to it. Then you call on the name of your god, and I will call on the name of the Lord. The god who answers by fire—he is God.”

Elijah won the competition; God ignited his sacrifice but not the one of the prophets of Baal.

When all the people saw this, they fell prostrate and cried, “The Lord—he is God! The Lord — he is God!”

Then Elijah commanded them, “Seize the prophets of Baal. Don’t let anyone get away!” They seized them, and Elijah had them brought down to the Kishon Valley and slaughtered them there.

At several places in the Bible, Baal worshippers are accused of being child slayers. Nevertheless, Abraham, whose name means " father of many”, Hebrew patriarch and founder of the three monotheistic religions - Judaism, Christianity and Islam, was once ordered by God to slaughter a his only son (a former son, Ishmael, had by Abraham been exiled into the desert and probably assumed dead). God's command suggests the Canaanite belief in the necessity child victims, a belief that the Israelis once again seem to have shared. One of the laws mentioned in Exodus stated: " “Consecrate to me every firstborn male. The first offspring of every womb among the Israelites belongs to me, whether human or animal.”   God´s demand to Abraham indicates that not even the old patriarch was exempted from this harsh rule:

“Take your son, your only son, whom you love—Isaac—and go to the region of Moriah. Sacrifice him there as a burnt offering on a mountain I will show you.”

Early the next morning Abraham got up and loaded his donkey. He took with him two of his servants and his son Isaac. When he had cut enough wood for the burnt offering, he set out for the place God had told him about. On the third day Abraham looked up and saw the place in the distance. He said to his servants, “Stay here with the donkey while I and the boy go over there. We will worship and then we will come back to you.”

Abraham took the wood for the burnt offering and placed it on his son Isaac,and he himself carried the fire and the knife. As the two of them went on together, Isaac spoke up and said to his father Abraham, “Father?”

“Yes, my son?” Abraham replied.

“The fire and wood are here,” Isaac said, “but where is the lamb for the burnt offering?”

Abraham answered, “God himself will provide the lamb for the burnt offering, my son.” And the two of them went on together.

When they reached the place God had told him about, Abraham built an altarthere and arranged the wood on it. He bound his son Isaac and laid him on the altar, on top of the wood. Then he reached out his hand and took the knife to slay his son. But the angel of the Lord called out to him from heaven,“Abraham! Abraham!”

“Here I am,” he replied.

“Do not lay a hand on the boy,” he said. “Do not do anything to him. Now I know that you fear God, because you have not withheld from me your son, your only son.”

The story tells how God from a deeply religious man requires an inexplicable atrocitiy - an infanticide. And it is not any child God is asking for. It was Abraham´s only son, whom he received in his old age, whom he loved above all else and the meaning and goal of his entire existence.

Within Orthodox Judaism there are many believers who do not attach great importance to a personal life after death; they regard their children as threir continued existence, as "a divine trust, the only guarantee for future and survival." In accordance with such a view parents are considered to be preservers on life on earth, God's co-workers in the creation of every single human being. Thus infanticide is a terrible act, a crime against the survival of humanity. Had Abraham, ancestor to all Jews and Arabs, killed his son Judaism would not have existed. Therefore, the command of God to spare Isaac is regarded as the foundation of Judaism as a religion separate from the Canaanite faith. If God was previously all peoples´ God, his sparing of Abraham's son carries a special meaning to the Jews, they became God's "peculiar people" and because of this is the sacrifice of children by them rearded as particularly abominable.

Someone who did not consider Abraham's intended sacrifice in this abstract manner, was the Danish philosopher Søren Kierkegaard. He was upset by the Bible´s tale about Abraham's sacrifice, partly because he regarded his deeply religious and melancholically inclined father to be someone who for his distorted faith had sacrificed his son to God, and thus had aggravated the entire existence of his offspring. Kierkegaard mantained a lifelong struggle against what he considered to be people's mindless acceptance of truths and dogmas. To live a "real life" meant according to Kierkegaard to constantly question our opinions, our own lives and behaviour. Are we raeally thinking? Or are most of us like dumb creatures who are just following the flock, doing what others do? ”Life is not a problem to be solved, but a reality to be experienced.” 

Kierkegaard's book on Abraham's sacrifice, Fear And Trembling,  is one of the strangest books have I read. It is far from light reading. It reminds me of a very long sermon delivered by an intelligent priest. The more or less one hundred pages long book is well written, exposing humour and thought-provoking ideas. In the middle of it we find a brilliant depiction of the natue of infatuation. However, time after time I became lost and was struck by fatigue and difficulties in following the text, missing the points the author makes and even nod off.

Nevertheless, the beauty of Kierkegaard's sermon is that it is available in book form. When I after a short nap return to the section tha anesthetized me I once again alterted, finding new gems in text.

Fear and Trembling is about life, filled with sharp observations and deep insights and it's amazing that was written by a hermit who experienced only one great love in his life, which he deliberately withdrew from and that came to overshadow his entire existence. Kierkegaard reminds me of Jules Verne, whose life also was marked by an interrupted love story, with a youth overshadowed by a dominant father and who finally, depressed and grumpy, spent most of his time writing detailed and amazing stories about adventures in places he had never visited and experiences he never had. Towards the end of his life, Jules Verne wrote to his brother: "I now live only to work."

Kierkegaard abhorred the philosophy of the popular German philospher Friedrich Hegel, which he considered to be an invention of unwavering rules, valid for all and sundry. A life-lie. That when a herebrained creature accepted all what he heard from the Danish pulpits, or in the writings of dogmatic philosophers, such as Hegel, would be the same as giving up her/his dignity and ability to think independently: ”You may easily imagine a logical system, but you cannot imagine a system behind your own existence.” Kirkegaard was well aware of the fact that any ideological construction of what it means to be human inevitable leads to gross generalizations: ”The more understanding increases, the more it becomes a kind of inhuman understanding”. We are all imperfect human beings.

According to Kierkegaard dedicated philosophers, like Hegel, are building castles in the air, they assume the existence of fixed patterns of existence and induce their readers into the conviction that they are actually describing ”the reality”. Hegel makes his followers believe that his imaginary system is for real. "One question that always eluded Hegel was - how should you live? It is like a reading a cookbook aloud to a hungry man.”

Writing means conjuring up a world to the reader. An author is like an actor performing various roles that the spectator may recognise, or even identify with.  Kierkegaard, who was an ardent visitor to the theatres, wrote his philosophical reflections under various pseudonyms. He played roles which he called Constantin Constantinus, Frater Taciturnus, Hilarius Bookbinder, John Climacus, John the Seducer, Nicolaus Nota Bene, Victor Eremita, etc. It is John di silentio, "John of silence", who writes Fear and Trembling in which he calls Abraham a "knight of faith" and thus seems to imply that the old patriarch´s intent to abide to God's command to sacrifice his own son was an admirable decision.

Is Kierkegaard in the guise of John the silentio celebrating religious fanaticism? He claims that religious belief is absurd, that it has nothing to do with science and logic. Faith is according to Kierkegaard, an inexplicable mystery: "Faith begins where thought comes to a standstill." Nevertheless, to sacrifice other people for something that in reality is incomprehensible and absurd, can such acts be justified? Suicide bombers and fanatical warriors poisoned by the braindead ideology of IS. People who slaughter their fellow human beings in the name of a distorted belief, can such people be hailed as "knights of faith"?

After reading Fear and Trembling I have to return to it again, trying to read this strange book in the light of Kierkegaard's expressed standpoint, his interpretation of what he calls objective and subjective thinking. When I endeavour to do just that, the book begins to work for me.

Kierkegaard did not waste many comments on the story's happy ending, namely that God, at the moment when Abraham raises his knife to sacrifice his son, is preventing the slaughter, commanding his loyal minion to sacrifice a ram instead, thus transforming the entire episode to a parable intended to put an end to child sacrifies. God´s heinous command is thus turned into some kind of practical joke designed to test the faith of Abraham.

Instead of concntrating on this rather dubious moral – that God tests us to find out if our faith is sincere or not - Kierkegaard concentrates on depicting Abraham's anguish, his loneliness, ruminations and considerations during his three-day donkey ride towards the mount of Moriah, where Abraham, unknown to his kin and in violation of all that fatherhood implies will slaughter his son. During his jorney Abraham finds himself in a limbo; vulnerable and alone with his doubts, he has ended up outside human society. Life has lost its obviousness. Abraham is no longer a leader of his people, but an "emigrant from the public sphere". Kierkegaard, or rather John the silentio hints att the fact be that behind every action, or failure to act, there is a choice.¨

In something appearing as a state of shock that John de silentio tells the story of Abraham. The patriarch´s behaviour is a mystery to him. Either is Abraham's act an attempt at cold-blooded murder or as it is presented from the Danish church pulpits - a mighty deed reflecting a steadfast belief in the logic and love of God´s decisions. Abraham submits himself to God's command, even if it implies a violation of his innnermost feelings and his duty as a committed father. Furthermore - it is a abominable crime against human laws.

What if God in the last minute had not changed his gory command? John the silentio provides us with the example of how a priest's inspiring and fiery sermon about Abraham's admirable submission to God's will is impressing an attentively listening father, who after church goes home and kills his beloved son. Would such an act not be tantamount to an abominable crime based on the irresponsible behavior of a Danish priest who has sworn allegiance to a State that intends to protect its citizens´ lives?

Kierkegaard avoids any kind of definitive statement, hiding behind the persona of John the silentio, who describes himself as a "faithless poet", i.e. an artist who creates an image while depicting a problem, a truth. Nothing more, nothing less.

The subjective thinker is not a scientist-scholar; he is an artist. To exist is an art. The subjective thinker is esthetic enough for his life to have esthetic content, ethical enough to regulate it, dialectical enough in thinking to master it. The subjective thinker’s task is to understand himself in existence. … To understand oneself in existence is the Christian principle, except that this self has received much richer and much more profound qualifications that are even more difficult to understand together with existing.

Through his woks of art an artist invites viewers to form their own opinion about what is described. An honest arist is, as close as possible to what he perecives to be the reality, trying to account for every detail that may form the basis for an unpredjudiced judgment. John the silentio writes of Shakespeare, stating that the great playwright "says everything, everything, everything exactly as it is", but that does not mean that Shakespeare is identical with what he describes, or share the views he presentss. Shakespeare is like John the silentio a poet.

Another of Kierkegaard´s many aliases, John Climacus, wrote what Kierkegaard called a Concluding Unscientific Postscript to Philosophical Fragments, A Mimical-Pathetic-Dialectical Compilation an Existential Contribution. John Climacus made a difference between "having faith" and "understanding faith". Understanding faith is not the same thing as "coming into it."

As a poet, John the silentio is able to detach himself from his own tale and judgements. For sure, he depicts Abraham's dilemma and even claim to have understood his actions, but that does not mean that Johnnes would be able to act in the same way. At the end of his exposé of Abraham´s act of faith, Johannes de silentio claims that he personally would be utterly unable to act like Abraham. The behaviour of the patriarch might have been the ultimate consequence of a true religious conviction, but it is an incomprehensible way of being - it would mean that a person acting like that would detach himself from the realm of the living.

But before coming to such a conclusion, John di silentio has praised Abraham's behavior as a bold act of surrender to something he believes to be much greater than himself and because this power is infinite, it is also incomprehensible for human imagination and thus it cannot be grasped by our finite mind – Abraham´s behaviour is based on faith, a phenomenon beyond any legal framework and average comprehension. To behave responsibly towards the power we believe to be God demands an abandonment of the law-defined ethics that govern our relationship to fellow citizens. Religious fanaticism will distance us from everyday life, leading us into loneliness and the outrageous demands on any individual who has dared to make such a choice. Here we find, for example, Jesus' anguish in Gethsemane, before he decides to sacrifice himself for his faith. To believe is to make yourself receptive to something completely new, unknown, and quite different from what is demanded by common law and order.

However, and this is important to emphasize, Jesus' actions did not include the sacrifice of another human being for his faith, insted he sacrificed himself. Jesus´ decision was based on compassion and a belief in the saving power of empathy, which is at the very core of Christianity. Abraham´s intended to sacrifice another being, an innocent child - a repulsive act. Thankfully, God finally demonstrated his compassion, otherwise he would have remained the same as in ancient times – a Baal and a Moloch, an incomprehensible being, indescribable in his limitless cruelty. If Abraham had killed his son, he had behaved in the same way as fanatics who sacrifice their loved ones in the service of an insensitive, made-up ideology. It is such an unreasoning faith that Kierkegaard constantly turns against – the acceptance of a system that ignores an individual's ability to make decisons based on hers/his own unique reflections.

In an article dealing with Communism´s hostility towards imagigantion the Nobel laureate Mario Vargas Llosa quotes the French writer and philosopher Georges Bataille:

Apparently, effective activity, raised to the discipline of a systen based on reason, which is Communism, is the solution to every problem. But it cannot either condemn completely, or tolerate in practice, the purely autonomous, sovereign attitude by which the present moment is detached from all the other moments that will come later. This presents a great difficulty for a party which only respects reason, and which cannot see in irrational values – through which the abundant, useless and infantile aspects of life are born – anything beyond the particular interest they comceal. The only soverign attitude admitted within the framework of Communism, albeit in a minor way, is that of a child. It is accpted that children cannot aspire to the seriousness of an adult. But an adult who gives a primoridal meaning to the infantile, who engages with literaature as if he was dealing with a supreme value, has no place in Communist society.

To kill and torture children is a way of denying our own childishness, as well as our fundamental responsibility as living creatures; our duty to protect our offspring and guarantee them a secure future, it is thus a denial of our own humanity.

People were also bringing babies to Jesus for him to place his hands on them. When the disciples saw this, they rebuked them. But Jesus called the children to him and said, “Let the little children come to me, and do not hinder them, for the kingdom of God belongs to such as these. Truly I tell you, anyone who will not receive the kingdom of God like a little child will never enter it.”

Avallone, Silvia (2012) Swimming to Elba. New York: Viking/Peguin. Costello, Peter (1978) Jules Verne: Inventor of Science Fiction. New York: Scribner. Flaubert, Gustave (1977) Salammbo. London: Penguin Classics. Ginsberg, Allen (2013) Howl, Kaddish and Other Poems. London: Penguin Modern Classics. Kierkegaard, Søren (1992) Concluding Unscientific Postscript to Philosophical Fragments, A Mimical-Pathetic-Dialectical Compilation an Existential Contribution Volume I, by Johannes Climacus, edited by Soren Kierkegaard. Princeton, NJ: Princeton University Press. Kierkegaard, Søren (1985) Fear and Trembling. London: Penguin Classics. Levenson, Jon D. (1975) The Death and Resurrection of the Beloved Son: The Transformation of Child Sacrifice in Judaism and Christianity. New Haven, CT: Yale University Press. Longerich, Peter (2012) Heinrich Himmler. Oxford: Oxford University Press. Martin, Jacques (1993) Alix, tome 8: Le Tombeau Étrusque. Tournai: Casterman. Propp, Vladimir (1984) Theory and History of Folklore. Manchester:  Manchester University Press. Vargas Llosa, Mario (1996) ”Bataille or the Redemption of Evil", in Making Waves: Essays.New York: Farrar, Strauss and Giroux. Warmington, Brian Herbert (1960) Carthage. Harmondsworth: Pelican Books.

Likt många andra barn genomlevde jag vad som kallas en ”slukarålder”. Vet inte när den tog fart. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag älskat att titta på bilder. Flest fann jag i Morfars bokhyllor där jag letade rätt på Alfred Brehms djurböcker, bröderna von Wrights fågelbok, en överdådigt illustrerad tysk utgåva av Tusen och en natt, Dorés illustrationer till Divina Commedia och Carl Larssons till Fältskärs berättelser, Ragnar Lodbroks saga illustrerad av Johan Malmström och alldeles speciellt – illustrationerna i en Barnens Bibel och En gyllene bok om folkens öden och äventyr, samt många fler bilder som jag gång på gång återkom till. 

Jag bläddrade givetvis i Kalle Anka & C:o eller Hemmets Journal, som en av mina systrar köpte för serien om Prins Valiant. I den tidningen fanns flera andra tecknade serier och även glansiga samlarkort med vilda djur som jag fick av min andra syster och samlade i ett album. Jag minns hur gott de doftade. 

Allt detta betraktande av bilder ledde till att jag tecknade innan jag läste. Mycket av min barndom ägnade jag åt att rita, inspirerad av bilder i alla de böcker och tidningar jag noggrant betraktade timme ut och timme in.

Flera barn har lärt sig läsa innan de började skolan, något som stolt brukar poängteras av deras föräldrar, men det där brydde jag mig inte alls om. Det var tillräckligt för mig att titta på bilder och jag minns inte när skolans bokstavstragglande övergick till något helt annat, när bokstäverna började hänga ihop och bilder framträdde för min inre syn - en magisk verklighet skapades och jag föll huvudstupa in i en parallell värld där port efter port öppnades in mot fantastiska världar. Som på omslagen till Min Skattkammare.

Där fanns givetvis böckerna från Bonniers serie med rödpärmade ungdomsklassiker med utsökta illustrationer, men också B. Wahlströms grönryggade pojkböcker av vilka speciellt Edward S. Ellis Hjortfotsböcker var de mest fantastiska. När jag nu läser dem igen begriper jag att inte hur jag då kunde undgå att uppfatta hur uppstyltat och underligt deras språk kunde vara och hur fördomsfulla de var. Länge trodde jag att indianerna hade ett speciellt språk, att de ”tillade” med varandra och det var först långt senare som jag begrep att ”tilla” inte var ett språk utan att ”tillade” var samma sak som ”tillägga”, ett sätt att variera ”sade”.

Jag förundrar mig nu över att jag inte kunde uppfatta någon skillnad mellan vad som av många vuxna betraktades som ”högt” och ”lågt”. Jag slukade med samma förtjusning och lätthet Bigglesböcker, Kalla kårar och Blixt Gordonserier, som oavkortade upplagor av Moby Dick och Ringaren i Notre Dame, eller svenska klassiker som Nässlorna blommar eller Hans Nådes Tid. Jag läste med förtjusning Iris Murdochs Ett avhugget huvud, Camus Pesten och Faulkners Medan jag låg och dog och andra böcker som jag hittade i Fars bokhylla. Romaner som någon förnumstig vuxen kunde påstå gick över en liten killes förstånd och det gjorde de säkert, men jag gillade dem ändå. I Fars bokhylla fann jag Hjärtats begärelse av Flaubert, den var underlig, men jag blev intresserad och på någon bokrea köpte jag hans Salammbô för två kronor och slukade den med samma glupande aptit som jag läste De tre musketörerna och Den siste mohikanen.

Salammbô måste vara en av orientalismens absoluta höjdpunkter, fylld som den är till bristningsgränsen med allsköns exotika tycks Flaubert ha ansträngt sig att täcka varje sida av sin roman med beskrivningar av dofter, färger och känslor av åtrå, hat och hunger. Underligt nog tycks han övervinna de svåra utmaningar han skapat åt sig själv. Trots sitt överlastade överdåd fascinerar romanen och bilderna som målas upp fungerar. Flaubert är en hantverkare, en språkmästare; miljön lever och andas. Den blir mer verklig och påtaglig än hans diktade gestalter. Bildernas överdåd hindrar märkligt nog inte skildringens rytm eller dövar läsarens intresse, som i en tavla av Gustave Moreau blir människorna staffage, en del av helheten, kompositionen. Kommer att tänka på en dikt av Nils Ferlin:

Människan sitter vid diktens port,

hon talar om allt vad stort hon gjort

och allt vad hon skall göra

och solen lyser och skyn är blå.

Vem skrattar då

och vem vill håna och störa?

Förunderlig är hon att höra.

[…]

Baal och Molok känner hon till,

tempel och pyramider

och mångt som vandrat i natten vill

och gråter och illa kvider.

Baal och Molok är ständigt närvarande i Salammbô, en roman som frossar i blod och våld. Ett helt kapitel ägnas åt offren av barn till den omättlige Baal/Moloks beläte. Karthago är inringat av upproriska legotrupper och i sin förtvivlan ser dess befolkning ingen annan utväg än att göra det största offer som kan krävas av en människa - de skänker sina egna barn till den tyranniske gudomen. Till och med deras ledare, Hamilcar, avkrävs sin förstfödde son.  Karthagerna samlas på platsen framför Moloks tempel och det väldiga gudabelätet, som samtidigt är en ugn, rullas in:

En del av Moloch-templets bakre mur revs ner och kopparguden drogs ut i det fria utan att askan på altaret berördes. Så snart solen gick upp sköt tempeltjänarna den mot Khamon-torget. Gudabilden gled baklänges på rullande valsar, och hans skuldror nådde ett stycke över murarna.

Sida efter sida följer med detaljerade beskrivningar av hur gudabeläten förs ut ur det ena templet efter det andra, kringvärvda av rökelsemoln, beledsagade av överdådigt skrudade tempeltjänare förs de fram till centraltorget och placeras kring Baal/Molok:

Äntligen var Baal framme vid torgets mitt. Prästerna reste upp ett gallerverk kring guden för att hålla folket på avstånd och placerade sig själva vid hans fötter.

Grupper av präster som tjänar olika gudomligheter ställer upp sig kring belätet. Flaubert excellerar i skildringar av deras klädedräkter, ornament, hymner och ceremonier. Stämningen hos folkmassan trissas upp, hysterin sprider sig i vågor genom hopen:

Det krävdes nu en personlig och helt frivillig offerhandling som drog andra med sig, men hittills hade ingen stigit fram, och de sju gångarna som ledde från stängslet fram till bildstoden förblev tomma. För att driva upp stämningen tog prästerna upp naggar från sina gördlar och rev sig blodiga i ansiktet, och alla helgade som låg utsträckta på marken bakom stängslet släpptes in på det avspärrade området. En bunt med fruktansvärda tortyrredskap kastades åt dem, och var och en valde ett åt sig. De körde nålar i bröstet, slet upp sina kinder, och tryckte törnekronor på sina huvuden. Sedan lade de armarna om varandra och bildade kring barnen en stor cirkel som ömsom vidgades och sammandrogs, de sprang baklänges ända till balustraden och störtade fram igen och upprepade samma rörelse gång på gång för att försätta folkmassan i yrsel och för att locka dem att delta i det blodiga larmande skådespelet.

Småningom närmade sig människor gångarnas mynningar, de kastade in i elden pärlor, skålar av guld, bägare, fackelhållare, alla sina rikedomar, och efter hand blev de offrade föremålen allt fler och allt dyrbarare. Slutligen vacklade en blek, skräckslagen man in genom stängslet och sköt ett barn framför sig. Några ögonblick senare gled en liten svart massa från kolossens händer ner i den hemska öppningen. Prästerna lutade sig över postamentets kant och samtidigt uppstämdes en ny sång som prisade dödens följder och pånyttfödelse i evigheten.

När barnen lyftes upp ett efter ett i de väldiga, bolmande rökvirvlarna såg det på långt avstånd ut som om de försvann in i ett moln. Ingen av dem rörde sig, de var bundna till händer och fötter och deras mörka slöjor hindrade dem från att se någonting, eller bli igenkända.

Barnen placeras i kopparbelätets händer och armarna höjs sedan genom att offerprästerna drar i kedjor som lyfter dem och händerna mot Baal/Moloks väldiga käft, som utgör mynningen till en flammande ugn:

Koppararmarna höjdes och sänktes allt hastigare, de höll sig inte stilla ett ögonblick. Varje gång ett nytt barn lads ner i gudens händer sträckte Molochs präster ut sina armar som för att belasta dem med folkets synder och skrek:

-             De är inga människor, de är oxar!

Folkmängden omkring dem upprepade:

-             Oxar! Oxar!

De troende skrek:

-             Herre, ät! […]

Så snart offren nådde upp till öppningens kant försvann de som vattendroppar på en glödande metallplatta. Och ur de scharlakansröda gapet bolmade vita rökmoln. Guden var omättlig. Han krävde allt mer och mer och för att tillfredsställa honom staplades flera barn upp samtidigt i hans händer och en kätting slogs kring dem för att hålla dem fast. I början av offerfesten försökte några troende räkna offren för att se om deras antal motsvarade dagarna under ett solår, men barnen lades i högar om varandra och de fruktansvärda armarna rörde sig så snabbt att det blev omöjligt att räkna dem. Offerfesten fortsatte ända till kvällen och då fick innerväggarna en dunkelröd färg, brinnande köttstycken skymtade i gapet och många tyckte sig urskilja hår och lemmar och hela kroppar.

Baal/Molok var uppenbarligen de mest avskyvärda avgudamonster som tänkas kan. De krävde för sitt välbefinnande och ynnest utplånandet av det som borde vara människans uppgift på jorden, vad alla levande varelser tycks vara ämnade för – att värna om och skydda sin avkomma. De mest skräckinjagande väsen som finns skyddar sina barn. Så fort deras avkomma kommit ur sina ägg vakar krokodilhonorna över dem. Skorpionmodern bär sina barn på ryggen, skuggar dem med sin upplyftade bakkropp och skyddar dem med sin giftstinna gadd. Men, vi människor har offrat våra barn till inbillade gudar. Den romerske författaren Diodorus Siculus skrev om kartagherna:

Det fanns i deras stad en bronsfigur av Kronus med framsträckta händer och uppåtvända handflator, de hölls vända på ett sådant sätt att barnen som lades på dem rullade neråt och föll i en gapande grop med flammande eld.

Siculus berättar vidare att de högättade barnens släktingar var förbjudna att gråta under de fruktansvärda offerceremonierna. Långt tidigare hade en kommentator till Platons Staten skrivit:

Det står i deras mitt en bronsstaty av Kronos, dess händer är sträckta ut över en väldig bronskittel, dess flammor slukar barnet. När lågorna griper kroppen och lemmarna drar ihop sig öppnas barnens munnar så att det ser ut som om de skrattade innan deras stelnade kroppar stillsamt sjunker ner i den flammande grytan. Det är därför grinet beskrivs som ett ”sardoniskt skratt”, eftersom barnen dör skrattande.

Begreppet "sardoniskt skratt" (nedan framställt på en kartaghisk mask från 500-talet före Kristus) finns omnämnt redan i Odysséen och kommer från namnet på Sardinien. Karthagerna hade under Antiken stort inflytande på ön. Sarderna var under de puniska krigen allierade med karthagerna och hade då övertagit flera av deras seder. Den ryske folkloristen Vladimir Propp förklarar ursprunget till ordet ”sardonisk” på följande sätt:

Hos de antika folken på Sardinien, som kallades ”sardi ”eller ”sardoni”, var det brukligt att döda gamla människor. Medan de dödade sina gamla skrattade sarderna högt. Detta är ursprunget till det beryktade sardoniska skrattet, som nu är liktydigt med ett grymt, illvilligt skratt. Mot bakgrund av våra iakttagelser ser förhållandet annorlunda ut. Skratt följer övergången från död till liv; det skapar liv och följer födseln. Följaktligen omvandlar skratt, om det ledsagar ett offer, döden till en ny födelse, det upphäver mordet och blir en akt av fromhet som förvandlar död till ett nytt liv. 

Det kan tyckas märkligt att den sardoniskt grinande masken finns på Bardomuséet i Tunis där tre terrorister den 18.e mars 2015 i Guds namn dödade 21 människor och sårade femtio andra .

Men, för att återvända till Baal. Är bestialiska mord på barn ovanliga? Inte alls. Enbart för sjuttiofem år sedan mördades och brändes hundratusentals barn av naziregimens trogna tjänare. Offrade för vad? För bättre skördar, för regn och för medmänniskors välbestånd? Inte alls – för rasrenhetens bevarande! Kan ett mer hjärndött försvar för massmord av barn uppdagas? Ett mer groteskt förnekande av sitt människovärde, ett sämre försvar för brottsliga handlingar? I sitt berömda tal till partifunktionärer i Poznan i det ockuperade Polen, den sjätte oktober 1943, försvarade Himmler massmorden på judiska kvinnor och barn:   

Jag har fått frågan: Hur är det med kvinnorna och barnen? Jag har bestämt mig för att finna en helt klar lösning också här. Jag ansåg mig nämligen inte berättigad att utrota männen - med andra ord - döda eller låta döda - och låta hämnarna i form av barnen växa upp för att hämnas på våra söner och barnbarn. Det svåra beslutet måste fattas, att låta detta folk försvinna från jorden.

Till det medvetna och planerade mördandet av judiska barn kan läggas de likaså välplanerade morden på såväl romska som utvecklingsstörda barn. Det rör sig om mer än en och en halv miljon systematiskt avrättade barn.Vad är naturligare än att bli upprörd över mord, övergrepp och misshandel av barn? Kan vi människor vara värre än skorpioner och krokodiler? Många kväljande övergrepp mot barn och andra försvarslösa människor har gjorts i religionens namn; för att hylla och blidka inbillningsfoster vars existens är milt sagt tvivelaktig. Ett chockerande minne är när jag för några år sedan på Mexikos nationalmuseum fick syn på burar som fängslat barn som på aztekernas marknader sålts för att i templen offras till regnguden Tláloc. Till vad nytta? Det egna eller statens välbefinnande. Finns det något mer groteskt än att framkalla mänskligt lidande med mål och mening att blidka och tjäna något/någon vars existens ingen kan bevisa, något som den Islamiska Staten ägnar sig åt i detta ögonblick.

Baal och Molok har fått tjäna som förebilder för allt vansinnigt, känslolöst utnyttjande och offrande av människor. Flauberts överhettade visioner av ett exotiskt, prunkande, förföriskt och barnoffrande forntida imperium blev våldsamt uppskattade då de publicerades 1862 och gav omgående upphov till plagiat, samtidigt som de inspirerade konstverk, operor och senare - filmer som den italienska Cabiria eller Griffiths Intolerance, för att nämna ett fåtal.

Den människoslukande Molok blir snart, som i Langs Metropolis, en sinnebild för det hänsynslösa kapitalistiska systemet, eller dess kommunistiska motbild - den totalitära staten. I sitt beundrade och sedlighetsanklagade beatpoem Howl ägnar Allen Ginsberg ursinnigt sida efter sida åt att skildra sitt USA som en väldig, människoslukande, själlös Molok:

Molok det ofattbara fängelset! Molok dödskallen

själlösa fängelset och sorgernas kongress! Molok vars

byggnader är Guds straff! Molok det ofantliga

kriget av sten! Molok de mållösa regeringarna!

Molok vars själ är rena maskineriet! Molok vars blod är

rinnande pengar! Molok vars fingrar är tio

arméer! Molok vars bröst är en kannibaldynamo!

Molok vars öra är en rykande grav!

Molok vars ögon är tusen blinda fönster! Molok vars

skyskrapor står längs de långa gatorna som änd-

lösa Jehovas! Molok vars fabriker drömmer och

stönar i dimman! Molok vars skorstenar och

antenner kröner städerna!

Efterhand tunnas dock Moloks närvaro ut i böcker och film, kanske för att de väldiga avgas- och eldspyende industrierna försvinner ur vår tillvaro och våra medvetanden, eller slits ner för att överleva som stinkande, patetiska rester av sina fornstora jag, som Lucchinikoncernens stålverk som tillverkar järnvägsräls i kuststaden Piombino. En miljö som skildras i Silvia Avallones debutroman Stål, som gör dess desillusionerade arbetare och deras deprimerande omgivningar till en symbol för hopplösheten och det moraliska förfallet i dagens Italien. En gång sysselsatte stålverket mer än 20 000 arbetare, som arbetade och slet vid masugnar, lyftkranar och lastvagnar, men som också gick på fackföreningsmöten och viftade med röda fanor. Nu sliter de vidare i hopp om att inte förlora sina arbeten, medan flera av dem håller sig på fötter med knark och alkohol.

Bortsett från legender och symboler – har så förskräckliga skapelser som Baal och Molok verkligen existerat?  De nämns på flera ställen i Gamla Testamentet och tycks ursprungligen ha varit kanaanéiska fruktbarhetsgudomligheter. Kanaanéerna talade liksom israeliterna ett semitiskt språk och det är mycket möjligt att de två folken hade samma ursprung, även om de första sedermera kom att motsvara fenicierna och de senare judarna. Baal är ”herre” på semitiska, medan Molok, eller melek, betyder ”kung”.

De var fenicierna som grundade Karthago och de tog sina gudar med sig. Under mer än ett århundrade (264 – 146 f.Kr.) var karthagerna , eller punerna som romarna kallade dem, den romerska republikens främsta och farligaste motståndare. Antikens romare och greker betraktade punerna som fanatiska gudsdyrkare som regelbundet offrade barn till Baal Hammon och Molok, av greker och romare kallad Kronos, guden som i grekisk mytologi slukade sina egna barn.

Det finns dock inga arkeologiska lämningar som antyder att det någonsin funnits ett väldigt beläte med tjurhuvud, som egentligen var en ugn, och som slukade levande barn. Vad man under arkeologiska utgrävningar i Karthago däremot har funnit är ett stort tempelområde, enbart ett fåtal meter från resterna av Karthagos Cothon, hamn, som utgjordes av en väldig cirkelformad och muromgärdad, hundra meter bred kanal, som tjänade som kajplats för både krigs- och handelsfartyg.

Inom resterna av tempelområdet fanns tusentals begravda urnor innehållande brända rester av barn. Flera av gravplatserna markerades med enkla stenstoder och från inskrifterna på en del av dem förstår man att begravningsplatsen kallades tofet, vilket hos israelerna var namnet på en plats utanför Jerusalem, ökänd för att i en förgången forntid ha varit platsen för barnaoffer. I Jesajas bok finns en förbannelse över assyriernas kung som antyder att man offrade människor på en plats kallad Tofet:

Tofet ligger redo sedan länge, ja, det väntar på kungen. Herren har gjort eldstaden djup och vid och fyllt den med ved. Som en svavelström skall hans andedräkt sticka bålet i brand.

På en del av de stenstoder man funnit i Karthago står det på puniska skrivet MLK, vilket utläses ”som offer”. På hebreiska är MLK ”מלך” en bokstavskombination som enbart förekommer i betydelsen ”att föra barn genom eld (lmlk)”. Ett begrepp som tycks antyda ett offer som på hebreiska kallades (h)olokautoma, brännoffer, och som på grekiska översattes till ὁλόκαυστος (holókaustos) där hólos betyder ”hel” och kaustós "bränd". Det innebar att ett offerdjur brändes till aska på ett altare. Det är alltså möjligt att MLK hos fenicierna i Karthago inte var namnet på en gud, utan enbart betydde att någon, eller något, hade offrats, ”lmlk”, till en gud, antagligen Baal, deras högste gud som förekom i flera av deras ledares namn, exempelvis Hannibal, ”Gynnad av Baal”.

I Bibeln betecknas Baal som en ”falsk gudom”, en konkurrent till israelernas Jahve. Exempelvis berättas i Första Konungaboken hur Baals profeter utmanades av profeten Elia:

Där trädde Elia fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld.

Elia vann tävlingen; Gud antände inte Baalprofeternas offer, men ” Herrens eld slog ner” och ”förtärde” Elias offer och ved.

Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Men Elia sade: ”Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!” När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där.

På åtskilliga ställen i Bibeln skildras och fördöms Baalprofeternas barnaoffer. Men, likväl blev Abraham, ”Folkets Fader”, hebréernas stamfader och grundare av de tre monoteistiska religionerna – judendom, kristendom och islam, en gång ombedd av Gud att slakta och offra sin ende son (en tidigare son, Ismael, hade Abraham drivit ut i öknen och den gamle patriarken förmodade antagligen att han var död). Guds befallning antyder alltså den kanaaneiska tron på barnaoffrens nödvändighet, en tro som israelerna en gång tycks ha delat. En av de lagar som nämns i Andra Moseboken säger: ”Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig” och Gud kräver tydligen att Abraham inte skall undantas från den regeln:

Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig. Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om.  

Efter tre dagars vandring kom far och son fram till offerbergets fot och Abraham skickade iväg tjänarna:

När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” 

Berättelsen handlar om hur Gud av en djupt troende människa kräver ett obegripligt illdåd – ett barnamord. Och det är inte vilket barn som helst Gud begär att Abraham skall döda. Det är hans ende son, som han fått på sin ålderdom, som han älskar över allt annat och som för honom utgör livets mening och mål.

Inom ortodox judendom finns många troende som inte lägger stor vikt vid ett personligt liv efter döden och istället betraktar sina barn som en form av fortsatt existens, som ”ett gudomligt förtroende, som den enda garantin för framtid och fortlevnad”. I enlighet med en sådan uppfattning betraktas föräldrar som livets upprätthållare, som ”Guds medarbetare i skapandet av varje enskild mänsklig varelse”. Alltså är barnamord en fruktansvärd handling, ett brott mot ett folks överlevnad. Hade Abraham, urfadern till alla judar (och även araber), dödat sin son hade judendomen inte existerat. Därför kan Guds befallning att skona Isak betraktas som grundandet av judendomen som en religion skild från den kananéeiska tron. Om Gud tidigare varit alla folks gud, får han genom att skona Abrahams son en speciell betydelse för judarna, de blir Guds ”egendomsfolk” och just därför blir offrandet av barn så oerhört syndigt för just judarna.

Någon som inte betraktade Abrahams planerade offer på detta abstrakta vis var filosofen Sören Kierkegaard. Han var skakad av Bibelns berättelse om Abrahams offer, kanske för att han betraktade sin djupt religiöse och tungsint grubblande fader som någon som för sin förvrängda tros skull hade offrat sin son till Gud och därmed förvärrat hela hans tillvaro. Kierkegaard förde en livslång kamp mot vad han betraktade som människors tanklösa efterapande av vedertagna sanningar och dogmer. För att leva ett ”verkligt liv” måste vi enligt Kierkegaard ständigt ifrågasätta våra åsikter, vårt liv. Tänker vi verkligen? Eller följer vi likt enfaldiga kreatur enbart flocken?

Kierkegaard avskydde Hegels filosofi som han betraktade som ett fastställande av orubbliga regler, giltiga för alla och envar. En livslögn. Att med hull och hår acceptera vad som predikades från de danska predikstolarna, eller i skrifter av dogmatiska filosofer som Hegel, vore det samma som att ge upp vårt människovärde, vår förmåga att tänka självständigt:

Ett logiskt system kan man mycket väl tänka sig, men man kan inte tänka sig något system i tillvaron. 

Den verkligt subjektivt existerande tänkaren är därför alltid lika negativ som han är positiv, och omvänt. Hans uttalande skall aldrig förvandla en mänsklig existens till något annat än vad den är; han håller alltid det negativa såret öppet och har därför aldrig, positivt sett, någonting att lära ut, utan är ständigt lärande; han är ständigt i vardande och i sina tankar avbildar han denna sin existens, så att allt hans tänkande är ett vardande. Det är med den saken som när en författare har stil: den som har en stil har ingenting färdigt, och var gång han ”han rör vid språkets vatten” framträder de mest alldagliga uttryck i en alldeles nyfödd ursprunglighet. Detta ständiga vardande gör allt i jordelivet ovisst, allting osäkert. [Motsatsen till detta öppna dynamiska tänkande är] det objektiva tänkandet som sätter allt i resultat och lockar hela mänskligheten att åka snålskjuts genom att tillhandhålla svarsramsor och resultat.

Enligt Kierkegaard ägnar sig filosofer som Hegel sig åt att bygga luftslott, de inordnar tillvaron i mönster och inbillar sina läsare att det är verkligheten de beskriver. Deras anhängare ägnar sig sedan åt att tanklöst tvinga andra människor att tro att dessa imaginära system är verkliga. ”En fråga som alltid undgått Hegel är – hur skall man leva? Det är som att för en hungrig man läsa högt ur en kokbok.” Kierkegaard påstod att andras teorier och spekulationer inte duger som rättesnören för vårt sätt att leva, de är abstraktioner. Det är varje enskild människas uppgift att ta ansvar för sitt liv och inte blint tillämpa andra människors regler och tankar: ”Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.”

Kierkegaards bok om Abrahams offer, Fruktan och bävan, är en av de underligaste böcker jag läst. Lätt är den inte, snarast får den mig att tänka på en mycket lång predikan hållen av en skicklig präst. Den drygt hundrasidiga boken är välskriven, ofta blänker det till av humor och tankeväckande funderingar. Mitt i boken finns exempelvis en lysande skildring av förälskelsens natur. Men, alltför ofta tappar jag under läsningen tråden, blir trött, får svårt att koncentrera mig, börjar undra vad författaren egentligen är ute efter och nickar till. Det fina med Kierkegaards predikan är dock att den finns i bokform. Då jag efter en tupplur återvänder till avsnitten som sövde mig kan jag vederkvickt fina nya guldkorn.

Fruktan och bävan handlar om livet och är fylld med skarpa iakttagelser och djupa insikter och det är förunderligt att den är skriven av en enstöring som upplevt enbart en stor förälskelse, som han medvetet drog sig ur och därefter kom att överskugga hela hans tillvaro.

Kierkegaard får mig att tänka på Jules Verne, som märkt för livet av en avbruten kärlekshistoria, med en ungdom överskuggad av en dominerande fader, deprimerad och enstörig tillbringade det mesta av sin tid med att skriva detaljerade, fantastiska berättelser om äventyr på platser han inte besökt och erfarenheter han inte haft. Mot slutet av sitt liv skrev Jules Verne till sin bror: ”Jag lever nu endast för att arbeta”.

För många författare är alltså skrivandet ett skådespel, så var det antagligen även för den teaterbitne Kierkegaard, som skrev sin filosofiska betraktelser under olika pseudonymer. Han spelade roller som han kallade Constantin Constantinus, Frater Taciturnus, Hilarius Bokbindare, Johannes Climacus, Johannes Förföraren, Nicolaus Notabene, Victor Eremita, m.fl. Det är Johannes de silentio, ”Johannes av tystnaden”, som skriver Fruktan och bävan. Han kallar Abraham för en ”trons riddersman” och tycks därmed antyda att den gamle patriarkens avsikt att på Guds befallning offra sin son var ett beundransvärt beslut.

Inte kan det väl vara så att Kierkegaard genom Johannes de silentio hyllar religiös fanatism? Han hävdar att tron till sitt väsen är absurd, att den inte har med vetenskap och logik att göra. Tron är enligt Kierkegaard ett oförklarligt mysterium. ”Tro börjar där tanken hejdar sig”. Men, att offra andra människor för något som är obegripligt och absurt kan väl knappast vara berättigat? Självmordsbombare eller Islamiska Statens fanatiska krigare som mördar sina medmänniskor i en snedvridna tros namn kan väl inte hyllas som några ”trons riddersmän”?

Jag ger mig inte, utan ger mig åter i kast med Fruktan och bävan och försöker då läsa den i skenet av Kierkegaards hyllande av det personliga ställningstagandet, hans tolkning av det han kallar objektivt och subjektivt tänkandet. När jag gör det börjar boken fungera för mig.

Kierkegaard ägnar inte många kommentarer åt berättelsens lyckliga slut, nämligen att Gud då Abraham höjer kniven för att offra sin son hindrar mordet, befaller honom att offra en bagge istället och därmed förvandlar hela episoden till ett påbud för barnaoffrens upphörande. Guds avskyvärda befallning blir därmed till ett practical joke avsett att testa Abrahams tro.

Kierkegaard koncentrerar sig istället på att skildra Abrahams vånda, hans ensamhet, hans grubblerier och överväganden under den tre dagar långa åsneritten mot Morias berg, när Abraham i hemlighet och i strid med allt vad faderskapets ansvar gäller färdas mot offerplatsen. Abraham befinner sig i ett limbo, utsatt och ensam med sina tvivel har han hamnat utanför all mänsklig gemenskap. Tillvaron har förlorat sin självklarhet. Abraham är inte längre en ledare för sitt folk, utan en ”emigrant från det allmännas sfär”. Kierkegaards, eller Johannes de silentios, poäng tycks vara att bakom varje handling, eller underlåtelse att handla, borde finnas ett enskilt ställningstagande, eller val. Sett ur ett helhetsperspektiv är livet paradoxalt, obegripligt, varje människa finner sig i en förfärande ensamhet.

i ett tillstånd av chock berättar Johannes di silentio historien om Abraham. Patriarkens beteende är en gåta. Antingen är Abrahams handling ett försök till ett kallblodigt mord, eller så är det, som man predikar i kyrkan, en mäktig trosgärning. Abraham underkastar sig Guds befallning, trots att den innebär ett våldförande på hans mäktiga faderskänslor och dessutom är den ett brott mot människornas lagar. Vad hade hänt om Gud inte i sista stund ändrat sin befallning? Johannes de silentio ger exemplet att en prästs inspirerande predikan om Abrahams beundransvärda underkastelse inför Guds vilja får en lyssnande far att gå hem och döda sin älskade son. Vore inte det liktydigt med ett avskyvärt brott baserat på ett ansvarslöst beteende från prästens sida?

Kierkegaard undviker ett definitivt ställningstagande genom att gömma sig bakom Johannes de silentio, som beskriver sig själv som en ”trolös poet”, alltså en konstnär som framställer en bild som skildrar ett problem, en sanning. Genom sin framställning får konstnären betraktaren att bilda sig en egen uppfattning om händelsen, medan han själv så noggrant som möjligt redogör för varje detalj som kan bilda underlaget för en eventuell dom. Johannes de silentio skriver om Shakespeare att den store dramatikern ”säger allting, allting, allting exakt som det är”, men det betyder inte att Shakespeare är identisk med det han skildrar, eller delar de åsikter han framför. Shakespeare är liksom Johannes de silentio en poet.

En annan av Kierkegaards pesudonymer, Johannes Climacus som skrev boken En ovetenskaplig efterskrift, skiljde på att ”ha tro” och ”förstå tro”. Att förstå tro är inte samma sak som att ”ha kommit in i den”. En poet som Johannes de silentio kan skildra Abrahams dilemma och förstå hans handlande, men det betyder inte att han själv skulle kunna handla på samma sätt. Vid slutet av sin betraktelse förklarar Johannes de silentio att personligen är han inte beredd att handla som Abraham. Det vore kanske den yttersta konsekvensen av en sann religiositet, men är samtidigt ett obegripligt sätt att leva, eftersom det skulle innebära att man avskiljde sig själv från den sfär där de flesta av oss lever.

Men innan dess har Johannes de silentio hyllat Abrahams handlande som en kapitulation inför något han tror vara ofantligt mycket större än han själv och eftersom denna kraft är oändlig är den också ogripbar för mänskligt tänkandet och kan därmed inte förklaras genom vårt begränsade förstånd – det rör sig om tro, ett fenomen bortom alla regelverk. Att uppträda ansvarsfullt gentemot den allomfattande kraft vi tror vara Gud kräver ett övergivande av den lagbundna etik som styr våra relationer till andra människor. Ett sådant handlande blir till språng bort från vardagen och kommer att leda till såväl ensamhet som upprörande krav på den individ som vågar göra det. Här finner vi exempelvis Jesu kval i Getsemane, innan han beslutar sig för att offra sig själv för sin tro. Att tro är att göra sig mottaglig för något nytt, okänt och fullkomligt annorlunda än vad som föreskrivs av den allmänna ordningen.

Men, och det är viktigt att poängtera, Jesu handlande gick inte ut på att offra någon annan människa för sin tro, utan att offra sig själv. Hans beslut grundade sig på medlidande och det är tron på medlidandets frälsande förmåga som är kristendomens kärna. Abrahams trosgärning innebar ett offer av en annan människa, ett oskyldigt barn, och det är därmed en frånstötande handling. Tack och lov visade Gud till slut medlidande, annars hade han förblivit likadan som forna tiders Baal och Molok – obegriplig och obeskrivligt grym. Om Abraham hade dödat sin son hade han betett sig på samma sätt de fanatiker som offrat sina nära och kära i tjänst hos nåon okänslig ideologi. Det är ett sådan oreflekterad tro som Kierkegaard ständigt vänder sig mot - accepterandet av ett system som bortser från individens förmåga att själv välja sin väg.

I en artikel om kommunismens fantasifientlighet citerade nobelpristagaren Mario Vargas Llosa den franske författaren och filosofen Georges Bataille:

Ett system baserat på förnuft, exempelvis kommunismen, har en lösning på alla problem. Men det förmår inte att i praktiken fullständigt fördöma de nya tankegångar som skapas inom andra system. Detta utgör en stor svårighet för ett parti som påstår sig enbart respektera förnuftsskäl och vägrar inse värdet hos ett irrationellt tänkande som speglar värdelösa och infantila aspekter av tillvaron, men som likväl kan ge upphov till något nytt. Den enda irrationalitet som accepteras av kommunister är barnens omognad. Deras infantilitet kan inte likställas med det rationella allvaret hos en vuxen. Men en vuxen som inser det infantilas allvar, som använder sig av det i skapandet av värdefull litteratur, en sådan författare har ingen plats i det kommunistiska samhället.

Att döda, tortera eller ignorera  barn, att förneka det barnsliga inom oss, är också ett förnekande av vår uppgift som levande varelser - att garantera vår avkommas överlevnad, bryter vi mot den uppgiften förnekar vi vår egen mänsklighet.

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”

Avallone, Silvia (2012) Stål. Stockholm: Natur & Kultur. Costello, Peter (1978) Jules Verne: Inventor of Science Fiction. New York: Scribner. Ferlin, Nils (1957) Från mitt ekorrhjul. Stockholm: Bonniers. Flaubert, Gustave (1965) Salammbô. Stockholm: Rabén & Sjögren. Ginsberg, Allen (1995) Howl och andra dikter i översättning av Per Planhammar. Lund: Bakhåll. Kierkegaard, Søren (1969) ”Ovetenskaplig efterskrift. Mimisk-patetisk-dialektisk sammanställning, existentiellt inlägg av Johannes Climacus”, i Kierkegaard; Urval och översättning av Lars Göransson. Bokfrämjandet: Uddevalla. Kierkegaard, Søren (1985) Fear and Trembling. London: Penguin Classics. Levenson, Jon D. (1975) The Death and Resurrection of the Beloved Son: The Transformation of Child Sacrifice in Judaism and Christianity. New Haven, CT: Yale University Press. Longerich, Peter (2009) Heinrich Himmler: En Biografi. Stockholm: Norstedts. Martin, Jacques (1993) Alix, tome 8: Le Tombeau Étrusque. Tournai: Casterman. Propp, Vladimir (1984) Theory and History of Folklore. Manchester:  Manchester University Press. Vargas Llosa, Mario (1996) ”Bataille or the Redemption of Evil", i Making Waves: Essays. New York: Farrar, Strauss and Giroux. Warmington, Brian Herbert (1960) Carthage. Harmondsworth: Pelican Books.