Early morning, late October. The blue infinity of the sky is reflected in the lake's mirror. Not a ripple. The leafy forest glows in autumn colours. Each leaf with its own nuance in shades of golden yellow, dark red and rust brown. Silence, except for the rustling as I cross over a thick carpet of fallen leaves. Today, every detail has a spell of its own; a fallen tree covered with succulent moss, a lonely, dark green spruce surrounded by beech trees with canopies reflecting the sunlight. A walk around the lake, through the woods, across the meadows. An ancient oak is spreading its intense rust red crown above boulders in the meadow beyond the village. From distant pastures among thin veils of mist, fleecy bull calves are spreading their bellows over the neighbourhood.

The feeling of tranquillity and profound beauty that nature bestows upon us, how can it be explained? Appreciation of human beauty certainly finds its origin in the sexual instinct, in the same way as insects are attracted by the splendour of flowers. As the Swedish botanist Carl Linnaeus (1710-1778) wrote: "Flowers are the exposed love of plants." But why do we become enamoured in the beauty of nature? Which survival instinct does that feeling answer to?

Nature is an elusive mystery. Many have sought the source of the feeling of intense satisfaction that the sheer presence of nature occasionally may bring us, not the least Carl Linnaeus, this strange man who was a genius and a systematician bestowed with an enormous self-esteem and a childlike enthusiasm. In one of his five autobiographies he wrote about his childhood home:

Around this Stenbrohult of mine nature had created the most beautiful flower fields, there Carl grew strong with his mother´s milk amidst flowers that from the beginning gave him so much pleasure that no later distress could obliterate it. He who later commanded all the herbs in Flora´s army was here bred together with them.

In his search for God's invisible hand in nature Linnaeus named and systematized every plant and animal known by him and his disciples, who travelled the entire world, like a new Adam (who named everything to gain power over creation) Linnaeus binomial nomenclature, which meant that every living organism got a name for its genus (capitalized) and species (with small letters), sparked a scientific revolution through which a systematization of existence made it possible to control it.

This eighteenth-century endeavour to describe and categorize everything around us co-existed in Linnaeus alongside a childish joy of nature's beauty and wealth, expressed everywhere in his writings, perhaps most famously in his introduction to his Systemae Naturae:

I saw the infinite, all-knowing and all-powerful God from behind as he went away, and I grew dizzy. I followed his footsteps over nature's fields and saw everywhere an eternal wisdom and power, an inscrutable perfection.

Despite his deep knowledge and ingenious systematising of what he saw and experienced in nature Linnaeus could not avoid to recognize its ”inscrutable perfection". Even for a dedicated scientist like Carl Linnaeus was nature's innermost being concealed. As the son of a strict clergyman Linnaeus remained a convinced Christian all his life, without the slightest trace of doubt about God´s existence and almighty power.  Linnaeus knew his Bible inside out. To see ”God from behind” was not a randomly chosen expression, it finds its origin in Exodus, where we are told that Moses during the Israelites' forty years of wandering through  the wilderness brought with him a tent which he called the "Tent of Meeting".

Now Moses used to take a tent and pitch it outside the camp some distance away, calling it the “tent of meeting.” Anyone inquiring of the Lord would go to the tent of meeting outside the camp. And whenever Moses went out to the tent, all the people rose and stood at the entrances to their tents, watching Moses until he entered the tent. 

This tent reminds me of a strange encounter I once had in southern Brazil, where I visited a Guaraní camp. Most Guaranís, as Mose´s Israelites once were, are a wandering and searching people. My meeting with them was both surprising and somewhat shocking. They did not live up to my expectations of being noble savages surrounded by purpose-built, tasteful huts and men and women attired with multi-coloured feathers, contour-cut hairstyles, stylish tattoos and patterned loincloths. Instead, the camp was an assortment of miserable huts, not much more than heaps of twigs, inadequately covered with dirty plastic sheeting in various colours. Everywhere there were rubbish strewn around amidst naked children and skinny dogs were playing. The camp's inhabitants were dressed in rags, but friendly and most of them spoke both Guaraní and Spanish. They introduced me to their paje, shaman, a wrinkled old man wearing a pair of frayed denim shorts sitting on a tree stump and splitting logs with a long knife. The shaman looked up at us and squinted:

- He speaks just as good Spanish as I do, explained the young man who had welcomed me to the camp when I arrived in a jeep.

-  Ask him about whatever you want to know. He has all the answers.

I asked the shaman if the camp had a shrine. Laughingly he pointed the knife towards a hut behind him. It was oblong and larger than the miserable plastic-covered huts that surrounded it. However, even the sanctuary was covered with ugly plastic sheeting placed over twigs and poles.

- What's in there?

- God, said the shaman and showed his bad teeth in a broad smile.

- There and everywhere, he added.

- But why do you have a shrine if God is everywhere?

- We must have a place where we can meet him. You have that as well. You have your churches. Right?

- Can I visit your shrine?

The old man laughed and waved playfully with the knife.

- No, no, no white man has ever been there. It is not for you. You do not understand.

It is said that God was inside Moses´ tent as well and that Moses was the only one who was allowed to enter. Inside the tent, God spoke to Moses "face to face, as one man speaks to another." But, since Moses could not see God, he was somewhat doubtful if he really could trust him. Therefore, he prayed to God that he would allow him to catch a glimpse of him in all his ”glory”. God replied:

“I will do the very thing you have asked, because I am pleased with you and I know you by name.” Then Moses said, “Now show me your glory.” And the Lord said, “I will cause all my goodness to pass in front of you, and I will proclaim my name, the Lord, in your presence. I will have mercy on whom I will have mercy, and I will have compassion on whom I will have compassion. But,” he said, “you cannot see my face, for no one may see me and live.” Then the Lord said, “There is a place near me where you may stand  on a rock. When my glory passes by, I will put you in a cleft in the rock and cover you with my hand until I have passed by. Then I will remove my hand and you will see my back; but my face must not be seen.”

God and his creation are related. God exists in nature, but as its innermost mystery. You can imagine him, but it is not the same as seeing him. God's infinity cannot be framed by our limited conciousness and inadequate language. As Paulus wrote in his first letter to Timothy:

God, the blessed and only Ruler, the King of kings and Lord of lords, who alone is immortal and who lives in unapproachable light, whom no one has seen or can see. To him be honour and might forever. 

But in the nature we may perceive God's presence, in any case many of the Romantics assumed that it would be possible, among them the Swedish hymn writer Johan Olof Wallin (here in my clumsy translation):

Where is the friend for whom I'm yearning?

When day breaks, my longing keeps on burning.

When the day flees, I have not found Him yet,

my heart´s desire is never met.

I perceive His tracks and mighty power wherever

a flower smells, where the wind stirs forever.

With every breath I take

His love remains awake.

I hear His voice, where the summer breeze is rustling,

where the river sings and roars; where bees are bustling.

His comfort fills my heart,

though we remain apart.

Alas, there is so much beauty in every vein

of creation, of life itself. Could all this be in vain?

No, how beautiful is the very source of being,

that I wish and hope to finally be seeing.

We are all undeniably an integral part of nature and by searching within ourselves and try to understand our perceptions of beauty, it is maybe possible to understand why we perceive nature as beautiful. But what is this beauty? What does it tell us? Jan Olof Wallin seems to combine the beauty of nature with God's compassion and goodness. Just as in a hymn that I as a kid learned in school, at a time when catechism was still part of a moralistic curriculum of the Swedish school.

Morning comes with golden beams

hear how every river and all the streams

the wind and birds in every wood

murmur and sing:  God is good, God is good!

Nevertheless, the other case could also be made, like in a nasty song written by Eric Idle and performed by the Monthy Python team:

All things sick and cancerous

All evil great and small,

All things foul and dangerous

The Lord God made them all.

Each nasty little hornet,

Each beastly little squid

Who made the spiky urchin?

Who made the sharks? He did.

All things scabbed and ulcerous

All pox both great and small

Putrid, foul and gangrenous

The Lord made them all.

Is nature really good and well meaning? Or are aesthetic experiences beyond good and evil? When we talk about beauty, we might accept as the Danish director Lars von Trier said after each installment of his absurd TV horror thriller Riget:

... If you are fascinated by The Kingdom and once again wish to spend some time with us, then be prepared to take the good with the bad.

Nature is namely not good, often it is in fact quite often the opposite of good - it can be ruthless and extremely cruel. Charles Darwin was an agnostic and thus quite different from Linnaeus, who according to him "was so remarkable for his sagacity ". Darwin wrote in a letter to his devout American colleague Asa Gray, who considered Darwin's discoveries to be proof of the existence of God, that He created the universe in accordance with a logical design:

I own that I cannot see as plainly as others do, and as I should wish to do, evidence of design and beneficence on all sides of us. There seems to me too much misery in the world. I cannot persuade myself that a beneficent and omnipotent God would have designedly created the Ichneumonidae with the express intention of their feeding within the living bodies of Caterpillars, or that a cat should play with mice.

In an essay, Bourgeois and Radical Conceptions of Nature in Swedish Literature of the 1930s the exceptionally sharp and witty literary critic Stig Ahlgren attacked the swagger and inability of nature lyricists who tried to convey their aesthetic sensibility and closeness to nature by naming each tree, flower and mushroom they came across. Ahlgren described how sensuous depictions of nature could be perceived as an "ideological battleground" where conservative writers moralized nature and offered scenic beauty as a surrogate for social justice and on top of that dreamed of nature's vengeance on the callous chaos of modern civilization.

In a review of the poet Sten Selander's collection of poems Sommarnatten, The Summer Night, Ahlgren pitilessly tears his favourite victim to pieces, characterizing the bourgeois lyricist as a humourless and utterly dishonest character, whose amateurism and borrowed feathers "are so extremely well camouflaged that they do not disturb the average reader". According to Ahlgren could Sommarnatten:

be considered as an attempt to vary the magical fantasies of the Shakespearean Puck in A Midsummer Night's Dream by instilling them with a Swedish national flavour, a Nordic pagan character. Nevertheless, if the poems are placed alongside Shakespeare´s lyricism Selander´s effort seems to have been inspired by Jägerskiöld-Kolthoff´s Encyclopaedia of Nordic birds. There is no lack of sandpipers, siskins, nightjars, robins and cuckoos, a magnificent and encyclopaedic bird life that would have made the poet from Stratford on Avon green with envy.

Sten Selander was undeniably hostile to modernity and despite the scientific attitude in a lot of his writings he may be considered as an anachronistic romantic who wanted to restore a bygone agricultural Sweden, as it looked before the entry of machines . Nevertheless, Selander's attempt to turn the clock back made him a forerunner in the fight against pollution, an attempt to counter an escalating exploitation of nature and a senseless destruction of its beauty. A misery depicted by the novelist Kerstin Ekman's in her Herrarna i skogen, The Gentlemen in the Forest, a scathing indictment of the exploraters that currently are destroying the biodiversity and beauty of Swedish forests:

I was on my way to go fishing in the lake. The day was hot and to shorten my walk I tried to make my way across a large clear cut. I had not realized how difficult it would be to move around among the debris left behind by the forest machinery. Sweating and tired, I came across a deep furrow in the ground. There, a clear brook had once murmured, but now the ditch was dry. The rocky and sandy bottom was completely desiccated. I saw some dented metal cans down there. The drivers had changed the oil in their machines. The only moisture left by the heat was some pools of hazy oil, glistening in the colour spectrum, unpalatable in the torridness.

The sad feeling of irredeemable loss that overtakes you when a beloved landscape has been massacred by huge forestry machinery is hard tackle. The tangled devastation breaths death and definite, nasty change. So much life and joy gone to waste.

For most of us, memories of beauty and freedom are linked to nature. In his mainly autobiographical novel Flowering Nettle the Swedish Nobel laureate Harry Martinson describes is first memory. He is three years old:

The sisters cry out to him not to run away. But he is chasing a yellow butterfly, fluttering without rest. It takes off like a leaf that singles down from an autumn tree. It does not want to be devoured by the eagle stomach of the straw hat. It wants to escape from the animal that is a child, who for a butterfly is a great horror. The child is the butterfly´s tiger and crocodile and so the hunt goes on.

Martinson is one of those authors who effortless and admirably has been able to capture nature’s beauty and mystery. He once wrote that descriptions of nature may serve as a realm "where the precise and visionary approach one another, agreeing or disagreeing, and battles". He is able to write about the the cosmic immensity of a sunlit meadow, how the ”smallest territory, the landscape of the tussock by your shoe, is entitled to the same respect and has as much to say as the great and wide valley.”

In his writing Martinson succeeded, as the Swedish Academy so aptly wrote in its justification for his disputed Nobel Prize, ” to catch the dewdrop and reflect the cosmos." Nevertheless, like other great writers who are familiar with nature and its immense beauty Martinson knew that such a feeling cannot be accurately depicted, only experienced. The only thing the written words can do is to suggest what it means to be bedazzled by nature. As when he is describing the dragonflies:

Their eyes, thorax, and wings, indeed their entire being are subtle lines in a refined poem, so delicate that they would be crushed if described. Their poem can only be read directly where they live, within a passing moment.

Despite the impossibility to identify, understand and explain nature´s beauty, people have for thousands of years tried to find the key to its harmony and beauty - alchemists, astrologers, philosophers, mathematicians and nuclear physicists. Love and beauty remains an eternal mystery, like in the song of Leonard Cohen:

All the rocket ships are climbing through the sky
The holy books are open wide
The doctors working day and night
But they'll never ever find that cure,
That cure for love.

Some scientists, philosophers and mathematicians have found rules, patterns and systems that indicate contexts that might explain concepts like harmony and beauty.

The most famous attempt to subject beauty to a regulatory framework is probably what has been called the Golden Section, or φ (f), i.e., the relationship which occurs by dividing a line in a longer section which you may call a and a section half as long as a, called b, then the section a + b relates to a in the same way as a relates to b.

Already Pythagoras (590-495 f. Kr.) knew about this relationship and began experimenting by strumming a string which he divided in various ways. Finally, he concluded that if a string of a certain length gave a certain tone, a so-called keynote, was divided in two it produced an octave (the eighth and highest tone of a major scale). But that was not all. If a string producing a keynote was divided at two-thirds of its length a quint was heard (the fifth tone of a major scale). By snapping his string Pythagorean found a system of twelve tones, which now forms the foundation for music's harmonic structure.

Pythagoras thought after finding accurately sounding harmonies and combining them with the Golden Ratio, he had discovered the final solution to the mystery of nature's essence and beauty. Sound and math reflected it and they are always with us. Nature’s beauty could not only be seen, it could also be heard, but we are so used to hearing it that we no longer consciously can discern it. He called it the Music of the Spheres. Pythagoras believed that God was a mathematician who had ordered the universe according to strict rules and mathematical harmony which for him was identical with beauty.

Pythagoras is among the first philosophers who managed to express a phenomenon - the pure tones - through a succession of numbers. His insights made him believe that he could prove that everything can be quantified and explained through mathematical formulae and he founded a religion based on that belief. As so often is the case with such initiatives, Pythagorean religion was a mixture of wisdom, oppression of other opinions and sheer silliness.

The Golden Section was soon applied to investigations of the human body. Philo of Alexandria, a contemporary of Jesus, tried to unite Greek and Jewish philosophy and since many of the Christian Founding Fathers also had their residence in the cosmopolitan Alexandria it is likely that such Jewish-Greek speculations affected their beliefs. Philo wrote about Adam Kadmon, the original man, a creature that was God's absolute image, a prototype that He had made use of while creating the universe.

Adam Kadmon was often equalled to the Logos of God. Logos is a concept usually translated as "word", but its significance is actually closer to the meaning that the Greek philosopher Heraclitus gave it, namely "Universe's inherent order." Adam Kadmon is neither man nor woman, but an idea, in the sense of  εἶδος, eidos, - pattern, shape or structure, a kind of thought model which God turned into material creation. As Adam Kadmon looked like God, s/he must be perfect and since humans are images of Adam Kadmon, God´s Logos in material shape, human dimensions could also be perfect, their interrelation could thus probably serve as an image of perfect harmony and become a clue to how the entire Cosmos is constructed.

Philosophers and mathematicians soon realized that the Golden Ratio probably was the formula that best demonstrated the relationship between all parts of the human body. The Franciscan monk Luca Pacioli published in Venice, in 1509, a book about the Golden Ratio which he called De Divina Proportione, About Divine Proportions.One of its chapters deals with the Antique Roman architect Vitruvius (70 f.Kr - 15 e.Kr) who stated that architecture should imitate nature and to establish the best proportions of a building, or an entire city, every architect should examine the proportions of nature's greatest works of art – the human body. Or as a fragment of the Greek philosopher Protagoras (481-420 BC) somewhat cryptically states: "Man is the measure of all things: it is the dimension of the present and if not not present, it is not."

One person who before Luca Pacioli had nurtured similar ideas was the mathematician Leonardo Fibonacci (1170 - 1250) who after studying the growth of rabbits came to the conclusion that what has become known as the Fibonacci Sequence best explained how rabbits´  reproduction functioned. In a Fibonacci Sequence each number is the sum of two previous numbers, i.e. 0, 0 + 1 = 1, 1 + 2 = 3, 3 + 2 = 5, 5 + 3 = 8, 8 + 5 = 13, 13 + 8 = 21, etc. in an endless row.

The strange thing is that Fibonacci frequencies show up everywhere in nature; how leaves arrange themselves in a plant, or the scales in a pine cone. It actually appears as if Fibonacci´s model can be applied to most organic things - a cell, a grain of wheat, a bee hive. Of course, it is probably not any conscious adaptation to a given pattern - leaves are arranged in such a particular manner to maximize the space available for each of them and their internal relations also have to be ordered in such a way to allow each leave to receive as much light as possible. 

The reason to why all these arrangements finally have turned out to be as effective as they are now, and can be described through mathematical formulas, is probably the result of millions of years of adaptation to different environments. A process of trial and error that has not been governed by any preconceived plan. Nevertheless, some doubts remain, especially since string theorists now have begun to assert that the entire universe is constructed according to more or less identical patterns.

I'm far from being a mathematician and the best thing I should do is to follow Wittgenstein's advice: "Whereof one cannot speak, thereof one must be silent." Therefore I will not go into how the Hungarian biologist Aristid Lendenmayer and the French-American mathematician Benoît Mandelbrot have demonstrated how mathematically, computer constructed fractals can reproduce growth patterns of various plants and how fractal like patterns are found in nature; in areas as diverse as cloud formations, river movements, shapes of mountains, coastlines, snowflakes, crystals, blood vessel branching and ocean waves.

It's easy to get the feeling that all this research and inquiry about nature would make it more understandable, but it is not actually so. Nature's mystery and beauty continues to baffle us and do not seem to be affected by explanations and ingenious descriptions. Nature continues to live a life its own. Can beauty really be explained? It may simply be as the evolutionist Richard Dawkins states:

… brains were naturally selected to increase in capacity and power for utilitarian reasons, until those higher faculties of intellect and spirit emerged as a by-product, and blossomed in the cultural environment provided by group living and language.

The splendid Encyclopédie, ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers, “Encyclopaedia, or a Systematic Dictionary of the Sciences, Arts, and Crafts” was issued in 28 volumes between 1751 and 1772. Its chief editor, Denis Diderot, stated that the aim of the Encyclopedia´s publishers was to "change men's common way of thinking." It was an attempt to describe life without religious blinders and restrictions, among the entries there would be no dreaming, no unfounded speculation. However, problems soon arose. As my professor in art history, Aron Borelius, stated during one of his lectures:

In the spirit of Enlightenment, the Encyclopaedists assumed that they were compiling volumes exclusively based on reality. They wanted an encyclopaedia that could explain almost everything that had to be explained. Probably some of them considered that other books, other than those that were intended for simple entertainment, were really not needed. Perhaps they could accept one or two additions to their Encyclopaedia, to keep up pace with developments. But then they did the mistake of inviting Jean Jacques Rousseau to write about music, and the mighty structure collapsed like a house of cards.

Music, like mathematics, is an exclusively human activity, a kind of parallel world to nature, seeking its origin in the human brain. It is structure and design, with an inherent possibility to create infinite variations. Music may perhaps find its origins in nature, but it is completely artificial, built upon rock-hard logic - a false note, and an entire piece of harmonious music may be totally destroyed, as when an incorrect number prevents the proper result of a calculation. Yet music is mysterious and elusive, similar to the experience of a morning walk around the lake, you are momentarily immersed in it and when the event is now more, the memory lingers and does not have be explained 

Rousseau knew that the world of reality is limited, but the world of imagination is boundless. Prior to a description of the sense of beauty and joy that nature bestows upon us, he halted his volubility and declared je ne sais quoi “I do not know what”.

Rousseau was far from being the first author to use that particular expression when he wanted to describe love and beauty, using it to indicate that the immensity of beauty cannot be described by words. To experience beauty is a highly personal sensation, born in the depths of a spectator's soul. Already in 1671, the French writer Dominique Bohours had complained about the disturbing routine of Italian poets to use the flaccid expression of Non so che! “I do not know what” just after they verbosely had described an incident or a feeling that ought to have culminated in a flamboyant depiction of love and beauty, exactly what every expectant reader wanted to hear instead of a disconcerting  Non so che!

Apparently, Bohours was not entirely wrong and even long before he made his remark Italian authors had, with reference to the great Torquato Tasso (1544-1595), one of the Romantics´ great idols, insisted that their use of the phrase had nothing to do with ignorance, or lack of skill, but was an expression suggesting the great respect they had for the deep emotion that beauty awakened in their souls; a feeling of reverence not worthy of being sullied by inadequate words, it could only be experienced.

Rousseau used the expression je ne sais quoi during his comprehensive attacks on what he considered to be the artificial, pompous and parodic methods of description, which insensitive, contemporary poets used while appreciating what they called “classic” beauty. It was high time to restore respect for nature's boundless mystery, to free oneself and others from the prison of reason created by a degeneration of original purity and return to the high esteem of nature and spontaneity that characterized the open minds of noble savages.

Nature might appear as obscure, formless and enigmatic, but it can also be considered as powerful, free and strong, impossible to capture through precise and clear descriptions, or scientific systematizations. It excites us with grand and sublime scenery, or through meticulous detail of leaves and tiny insects.

I am attracted by unpretentious descriptions of the ever shifting nature, like those of the, Swedish author and water-colourist Gunnar Brusewitz, who wrote his books in a lakeside cottage with a view to the four quarters, sketching the shifting landscape, the birds and other animals passing by, unobtrusively describing his thoughts and impressions, interleaved with historical anecdotes and excursions into the past.

Though reading about nature is easily outstripped by rowing the boat across the lake, or a walk in the woods. Today I did neither the one, nor the other, after finishing writing this essay I drove my mother, my youngest daughter and her boyfriend to the old vicarage in Råshult. The house where Carl Linnaeus was born had to his great sorrow been burned down in 1730. Something that did not prevent him from recurrently return to Råshult, both in mind and reality.

We were alone there. The overcast and gloomy day gave the site an abandoned impression and took the shine from the autumn leaves. Beside the cottage, which had been rebuilt just after the fire, was a farm. A useless tractor, a rusted hydraulic crane and a pile of junk covered by white plastic sheeting wrecked the historical illusion. Nevertheless, beyond Linnaeus´ parents’ home were meadows with grazing bull calves, shining white in the dusk. 

We walked over hillocks, through pastures with hazel bushes and old oak trees. The moisture smelled autumn fresh. Carl Linnaeus had spent his childhood and early youth among the same hills and pastures and it was during his walks down to the nearby lake that he had grown dizzy at the sight of the overwhelming grandeur of God's beautiful nature. The trees were no longer the same as three hundred years ago, though there was no barbed wire, asphalt or other traces of modern times, all was quiet and still. Time was nothing, the landscape did not need to be measured and interpreted. There was nothing I needed to do, no cutting, weeding and clearing, only breathing and watching, surrounded by nature's timeless tranquillity.

Blunt, Wilfrid (2001) Linneaus, the Complete Naturalist. Princeton N.J.: Princeton University Press. Borgen, Peder (1997) Philo of Alexandria: An Exegete for His Time, Leiden: Brill. Dawkins, Richard (2010) The Greatest Show on Earth: The Evidence for Evolution. London: Black Swan. Desmond, Adrian (1991). Darwin: The Life of a Tormented Evolutionist. London: W. W. Norton & Company. Eco, Umberto (2005) On Beauty: A History of a Western Idea. London: Secker and Warburg. Farrington, Benjamin (2000) Greek Science: It´s Meaning to Us. Nottingham: Spokesman Books. Gleick, James (1993) Chaos: Making a New Science. London: Abacus. Martinson, Harry (1936) Flowering Nettle. London: Cresset. 

Tidig morgon, sen oktober. Himlens blå oändlighet speglas i sjöns blanka yta. Inte en krusning. Lövskogen lyser i höstskrud. Varje blad har en egen nyans i schatteringar av gyllengult, mörkt rött och rostbrunt. Tystnad, bortsett från prasslet när jag går över lövmattan. Idag har varje detalj sin förtrollning; ett mossklätt, nerfallet träd, en ensam, mörkgrön gran omgiven av bokskogens skira återglans av solljuset. En promenad kring sjön, genom skogen och över ängarna. Eken breder ut sin intensivt roströda krona över stenbumlingarna ute på ängen bortom byn. Bland skira dimsjok i fjärran betar ulliga tjurkalvar, deras råmanden hörs över nejden.

Känslan av lugn och gripande skönhet som naturen ger, kan den förklaras? Uppskattningen av kvinnlig fägring har säkerligen sitt ursprung i könsdriften, på samma sätt som insekter lockas av blommors färg och utseende. Som Carl von Linné skrev: ”Blommorna äro växternas blottade kärlek.”  Men varför blir vi betagna av naturens skönhet? Vilken överlevnadsdrift är den känslan ett svar på?

Naturen som ogripbart mysterium. Många har sökt källan till den känsla av hänförelse som naturen kan skänka, inte minst Carl von Linné, denna sällsamma människa; ett geni och en systematiker med enorm självuppskattning och ett öppet, naivt barnasinne. I en av sina fem självbiografier skriver han om sitt småländska barndomshem:

Wid detta Stenbrohult, som Naturen gjort till ett av det skönaste blomster fält, wäxte denne Carl up ibland blomstren, till hwilka han fattade så stort nöje med sielfwa moders miölken, at dett sedermera af ingen nöd kunne utplånas. Han som alla örter sedermera skull uti Florae armé uppställa och commendera uppföddes här med dem.

I sitt sökande efter Guds osynliga hand i naturens ordning namngav och systematiserade Linné, likt en ny Adam som genom att ge namn åt allt också fick makt över skapelsen, växter och djur. Linnés binomala nomenklatur, vilken innebar att varje levande organism fick ett namn för släktet (med stor bokstav) och ett för arten (med liten bokstav), blev startskottet för en vetenskaplig revolution där en systematisering av tillvaron gjorde det möjligt att kontrollera den.

Denna sjuttonhundratalets strävan att beskriva och inordna allt i olika kategorier existerade hos Linné jämsides med en barnslig glädje över naturens skönhet och rikedom, uttryckt överallt i hans skrifter, kanske mest berömt i hans inledning till Systemae naturae:

Jag såg den oändelige, alwettande och alsmächtige Guden på ryggen, då han gick fram och jag hisnade. Jag sporade äfter hans fotsteg öfver Naturens fält och märkte utur hwart enda, äfwen i dem jag näppeligen kunde skönja, en oändelig wishet och macht, en outransakelig fulkommelighet.

Trots sin djupa kunskap och sitt snillrika systematiserande av vad han såg och upplevde i naturen kunde Linné inte undvika att tillerkänna den en ”outransakelig fullkomlighet”. Även för Linné var naturens innersta väsen förborgat. Prästson som han var och grundligt gudstroende kunde Linné sin bibel utan och innan. Att skåda Gud på ryggen var inget slumpmässigt valt uttryck, det finner sitt ursprung i Andra Moseboken, där det berättas att Moses under israelernas fyrtioåriga ökenvandring förde med sig ett tält som han kallade ”uppenbarelsetältet”. 

Då folket som följde honom hade slagit upp sina tält, gick Moses åt sidan och reste sitt uppenbarelsetält:

… utanför lägret, ett gott stycke därifrån […] Var och en som sökte råd hos Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. Varje gång Mose gick ut till tältet reste sig alla och stod var och en vid ingången till sitt tält och såg efter honom, tills han hade gått in i tältet.

Det där uppenbarelsetältet får mig att minnas ett egendomligt möte jag en gång hade i södra Brasilien där jag besökte ett Guaraníläger. De flesta guaraní är, som Moses israeler en gång var, ett vandrande och sökande folk. Mitt möte med dem var både överraskande och tämligen chockerande. De motsvarade inte alls mina förväntningar om ädla vildar omgivna av ändamålsenligt byggda, smakfulla hyddor och män och kvinnor skrudade med mångfärgade fjädrar, konturklippta frisyrer, elegant tatuerade kroppar och mönstrade höftskynken. Istället var lägret en samling av milt sagt eländiga hyddor, inte mycket mer än rishögar, bristfälligt täckta med smutsiga plastskynken i olika färger. Överallt fanns skräp, nakna barn och magra hundar. Lägrets invånare var klädda i trasor, men vänliga och de flesta av dem talade både guaraní och spanska. De presenterade mig för sin pajé, shaman, en skrynklig gubbe som iförd ett par fransiga jeansshorts satt på en stubbe och späntade vedträn med en lång kniv. Shamanen såg upp mot oss och kisade med ögonen:

- Han talar lika bra spanska som jag, förklarade den unge man som tagit emot mig då jag i en jeep kommit till lägret. Fråga honom vad du vill. Han har svar på allt.

Jag hälsade så vördnadsfullt jag förmådde på shamanen och undrade om de hade en helgedom. Skrattande pekade den gamle mannen med kniven mot en hydda bakom sig, den var avlång och större än de eländiga, plasttäckta rishögarna som omgav den. Men, även helgedomen var täckt med fula plastskynken som lagts över ris och pålar.

-      Vad finns där inne?

-      Gud, konstaterade shamanen och visade sina dåliga tänder i ett brett leende.

-      Där och överallt, tillade han.

-      Men varför har ni en helgedom om Gud finns överallt?

-      Vi måste han en plats där vi kan möta honom. Det har ju ni också. Inte sant?

-      Kan jag besöka er helgedom?

Gubben skrattade och viftade lekfullt med kniven.

-      Nej, nej, ingen vit har någonsin varit där inne. Det är inte för er. Ni förstår inte.

Det sägs att Gud även fanns inne i Moses tält och att Moses var den ende som var tillåten att gå ditin. Inne i tältet talade Gud med honom ”ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan.” Men, Moses kunde inte se Gud och tvivlade därför på om Han verkligen var att lita på. Därför bad han Gud att han skall tillåta honom att få se honom i all hans ”härlighet”. Gud svarade då: ”Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära.”

Men, Guds storhet och makt är obegriplig för oss människor och att konfrontera sig direkt med honom är inte möjligt, det skulle utplåna oss. Gud hade därför en del förbehåll som måste tillämpas under hans möte med Moses:

”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”

Gud och hans skapelse hänger samman. Gud finns i naturen, men som dess innersta mysterium. Man kan ana honom, men det är inte samma sak som att se honom. Guds oändlighet kan inte inringas av våra begränsade sinnen. Han, eller mer korrekt - hen, ty om Gud innefattar allt så måste skapelsens feminina aspekter också vara en del av den allsmäktiga gudomligheten.

I sitt första brev till Timotheos beskriver Paulus Gud som:

… alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten.

Men i naturen kan vi förnimma Guds närvaro, det trodde i varje fall många av romantikerna, som psalmförfattaren Johan Olof Wallin uttryckte det:

Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
Fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar;
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.

[…]

Ack, när så mycket skönt i varje åder

Av skapelsen och livet sig förråder,
Hur skön då måste själva källan vara,
Den evigt klara

Vi är alla onekligen en integrerad del av naturen och i sökandet inom oss själva och våra skönhetsuppfattningar är det kanske möjligt att förstå varför vi uppfattar naturen som vacker. Men vari består denna skönhet?  Jan Olof Wallin tycks sammanställa naturens skönhet med Guds omtanke och godhet. Precis som i en psalm som jag som barn lärde mig i skolan på den tiden då kristendomsundervisning fortfarande var en del av en moraliserande läroplan.

Morgon mellan fjällen.

Hör, hur bäck och flod,

sorlande mot hällen,

sjunger: Gud är god, Gud är god.

Är naturens skönhet något gott? Eller befinner sig estetiska upplevelser bortom gott och ont? När vi talar om skönhet måste vi kanske acceptera det som den danske regissören Lars von Trier sa efter varje TVavsnitt av sin absurda skräckthriller Riget:

… skulle De drages af Riget igen og ønske på ny at bruge lidt tid sammen med os, så vær vel beredt på at tage det gode med det onde.

”… om Ni lockas av Riket igen och önskar tillbringa lite tid med oss, så var beredd att ta det goda med det onda.” Naturen är nämligen inte god, ofta är den i själva verket ofta motsatsen till god – den kan vara både skoningslös och oerhört grym. Charles Darwin var en utpräglad agnostiker, i motsats till Linné som enligt honom ”var så beaktansvärd för sin klokhet”. Darwin skrev i ett brev till sin djupt troende amerikanske kollega Asa Gray, som betraktade Darwins upptäckter som ett bevis på Guds existens, att Han skapat universum i enlighet med en en logisk design:

Jag medger att jag inte så klart som andra kan, fast jag önskar att jag kunde det, se bevis på någon medveten formgivning och välvilja runtomkring oss. Det tycks mig finnas alltför mycket elände i världen. Jag kan inte övertyga mig själv om att en välmenande och allsmäktig Gud skulle ha skapat ichmeumonidae (parasitsteklar) med avsikten att de skulle fortleva genom att sluka det inre av kropparna på levande larver, eller att en katt skall leka med möss.

I en uppsats, Borgerlig och radikal naturuppfattning i svensk 30-talslitteratur, ondgjorde sig Stig Ahlgren över naturskildrares kunskapsskryt och oförmåga att beskriva ett stycke natur utan att namnge varje träd, blomma och svamp. Ahlgren beskrev dessutom naturskildringar som ett ”ideologiskt slagfält” där konservativa författare moraliserade naturen och erbjöd naturskönhet som ett surrogat för social rättvisa och dessutom drömde om en naturens hämnd på den moderna civilisationens kaos.

I en recension av Sten Selanders diktsamling Sommarnatten sliter Ahlgren sitt favoritoffer i stycken, efter att ha karaktäriserat Selander som en humorlös och oärlig figur, vars amatörskap och lånta fjädrar ”är så pass väl kamuflerade att de inte stör genomsnittsläsaren”. Enligt Ahlgren kan Sommarnatten:

betraktas som ett försök att variera de trolska puckfantasierna i Shakespeares Midsommarnattsdröm och förläna dem en svensk nationell och nordiskt hednisk prägel. Men jämte av Shakespeare tycks diktföljden inspirerad av Jägerskiöld-Kolthoffs uppslagsverk Nordens fåglar. Ty här saknas varken snäppor, siskor, nattskärror, rödhakar eller gökar. Det utspelas ett encyklopediskt fågelliv som skulle gjort diktaren från Stratford on Avon grön av avundsjuka.                                                                                     

Sten Selander var onekligen fientligt inställd till modernitet och trots sitt vetenskapliga tonfall en otidsenlig romantiker som ville återställa det gamla jordbruks-Sverige, sådant det såg ut före maskinernas intåg, men Selanders försök att vrida klockan tillbaka gjorde honom till en föregångare i kampen mot miljöförstöring, mot rovdriften på naturen och utplånandet av dess skönhet. Ett elände som skildras i Kerstin Ekmans svidande vidräkning med svenskt skogsbruk Herrarna i skogen:

… jag är på väg till en tjärn för att fiska. Dagen var het och för att förkorta vandringen försökte jag gena över ett stort hygge. Jag förstod inte hur svårt det var att ta sig fram i den bråte som lämnats kvar och över de djupa spåren efter skogsmaskinerna. Genomsvettig och trött kom jag fram till en fåra i terrängen. Där hade en bäck runnit men den var nu uttorkad. Dess steniga sandbrädd låg torr. Det låg några buckliga plåtdunkar därnere. Körarna hade bytt olja i sina maskiner. Den sista vattenpölen var simmig av olja och blänkte i spektrums färger, odrickbar i hettan.

Sorgen känns svår när ett landskap vi vuxit upp i och lärt oss älska drabbas av all den vämjeliga förödelse som ett kalhygge utgör. De snåriga rishögarna andas död och definitiv, otäck förändring. Så mycket liv och glädje som gått till spillo.

För de flesta av oss är minnen av skönhet och frihet förenade med naturupplevelser. I sin till stor del självbiografiska roman Nässlorna blomma skriver Harry Martinson om sitt första minne, han är tre år:

Systrarna ropa till honom att inte springa bort. Men han jagar en gul aftonfjäril som flyger och fladdrar, utan ro. Den far iväg som ett löv som singlar från ett höstträd. Den vill inte in i halmhattens örnmage. Den vill fly från djuret Barn, för vilket fjärilars släkte har den stora fasan. Barnet är fjärilens tiger och krokodil. Så går jakten.

Martinson är en av de författare som friskt och okonstlat på sina boksidor kunde fånga naturens skönhet och mysterium. Han har skrivit att en naturskildring kan vara en plats ”där de exakta och de visionära synsätten möts och enas eller tvistar och strider”. Han skriver om det kosmiska i en solbelyst äng, hur

[det] minsta landskapet, tuvans landskap omkring skon, har rätt betraktat lika mycket att säga som den stora och vittberömda dalen.

Han lyckades, som Svenska Akademin så träffande skrev i sin motivering till Martinsons omtvistade nobelpris, ”spegla kosmos genom daggdroppen”. Likväl visste Martinson att en naturupplevelse egentligen inte kan skildras, den kan endast upplevas. Det enda de skrivna orden förmår är att antyda den känsla som naturens skönhet ger. Som när han beskriver trollsländorna:

Deras ögon, torax, vingar, ja hela deras varelse är som subtila rader i förfinade poem, så ömtåliga att de skulle krossas sönder vid själva nedskrivningen. De poemen kan bara läsas direkt där de lever i nuet och stämningen.

Trots det omöjliga i att ringa in, förstå och förklara naturens skönhet har människor i årtusenden försökt finna nyckeln till naturens harmoni och skönhet – alkemister, astrologer, filosofer, matematiker och kärnfysiker. Och visst har man funnit regler, mönster och system som visar på sammanhang som kanske kan förklara begrepp som harmoni och skönhet.

Det mest berömda försöket att underkasta skönheten ett regelverk är antagligen det som har kallats Gyllene snittet eller φ (fi), d.v.s. ett förhållande som uppkommer när en sträcka delas i en längre del, som man kan benämna a, och en hälften så kort del kallad b. Då förhåller sig sträckan a + b till a, på samma sätt som a förhåller sig till b.

Redan Pythagoras (590 – 495 f. Kr.) kände till förhållandet och började experimentera genom att knäppa på strängar som han delade på olika sätt. Slutligen kom han fram till att om en sträng av en viss längd gav en viss ton, en s.k. grundton, så lät halva längden av samma sträng i sitt förhållande till grundtonen som en oktav (den åttonde och högsta tonen i en durskala). Men inte nog med det. En sträng som utgjorde en två tredjedelars längd  av grundsträngen gav en kvint (den femte tonen i en durskala). Genom att knäppa på sin sträng fann Pythagoras systemet med de tolv toner som nu utgör basen för musikens harmoniska struktur.

Pythagoras trodde efter det att han funnit de exakt musikaliskt välklingande harmonierna och kombinerat dem med det Gyllene snittet, att han funnit lösningen på naturens innersta mysterium och skönhet. Ljud och matematik reflekterar tanken bakom Guds skapelse och de är alltid med oss. Naturens skönhet kunde inte bara ses, den kunde också höras och är ständigt hos oss, men vi människor är så vana vid ljudet att vi inte längre kan urskilja det. Pyhagoras kallade fenoment för Sfärernas musik och trodde att Gud var matematiker. Gud hade i begynnelsen fastställt universums strikta regler och matematikens harmoni var identisk med skönhet.

Pythagoras är bland de första som lyckats uttrycka ett fenomen – de rena tonerna – genom ett talförhållande. Han trodde sig ha bevisat att naturen kunde kvantifieras och grundade därför en religion. Som så ofta blir fallet med sådana initiativ blev pythagoréernas religion en blandning av vishet, åsiktsförtryck och fjollighet.

Snart användes det Gyllene snittet för att undersöka den mänskliga kroppen. Filon från Alexandria, som var samtidig med Jesus, försökte förena grekisk och judisk filosofi och eftersom många av de kristna kyrkofäderna också hade sin hemvist i det kosmopolitiska Alexandria är det mycket troligt att judisk-grekisk spekulation påverkade dem. Filon skrev om Adam Kadmon, den ursprungliga människan, en varelse som var Guds absoluta avbild, en prototyp som Gud använde sig av då han skapade universum.

Adam Kadmon var Guds Logos ett begrepp som brukar översättas med "ord”, men som egentligen är närmre den betydelse som filosofen Herakleitos gav det, nämligen ”universums inneboende ordning”. Adam Kadmon är varken man eller kvinna, utan en idé, i meningen εἶδος, eidos, - mönster, form, struktur, en slags tankemodell som Gud förvandlade till en materiell skapelse. Eftersom Adam Kadmon såg ut som Gud måste hen vara perfekt och eftersom människan är Adam Kadmon omsatt till materia, borde perfekta mänskliga mått och deras inbördes förhållanden utgöra urbilden för perfekt harmoni och därmed vara en ledtråd till hur hela Kosmos är konstruerat.

Filosofer och matematiker trodde sig snart förstå att det Gyllene snittet var den formel som bäst visade förhållandet mellan delarna och helheten i en mänsklig kropp. Fransiskanermunken Luca Pacioli publicerade i Venedig 1509 en bok om det Gyllene snittet som han kallade De Divina Proportione, Om den gudomliga proportionen, ett av dess kapitel avhandlar den romerske arkitekten Vitruvius (70 f.Kr – 15 e.Kr) som ansåg att arkitekturen borde efterlikna naturen och för att förstå hur man skall proportionera ett hus, eller en stad, bör man undersöka proportionerna hos naturens största konstverk – människan. Eller som det något kryptiskt står i ett fragment av den grekiske filosofen Protagoras (481 – 420 f.Kr.): ”Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är.”

En som innan Luca Pacioli varit inne på liknande tankegångar var matematikern Leonardo Fibonacci (1170 – 1250) som efter att ha studerat tillväxten hos kaniner kom fram till det som nu kallas Fibonaccis talföljd, där varje tal är summan av de två föregående, alltså: 0, 0+1 = 1, 1+2 = 3, 3+2 = 5, 5+3 = 8, 8+5 = 13, 13+8 = 21, o.s.v. i all oändlighet.

Det märkliga är att fibonaccifrekvenserna dyker upp överallt i naturen; hur blad arrangerar sig i en växt eller fjällen i en kotte. Det tycks faktiskt som om fibonaccimodellen går att tillämpa på det mesta som är organiskt – en cell, ett vetekorn, en bikupa. Givetvis rör det sig inte om en medveten anpassning till ett givet mönster, snarast är det väl så att bladen arrangerar sig på ett sådant sätt för att maximera utrymmet för vart och ett av dem och samtidigt få tillgång till så mycket ljus som möjligt. Att alla dessa arrangemang till slut har blivit så ändamålsenliga som de nu är, att de fått en viss struktur som kan beskrivas med matematiska formler, beror kanske snarast på miljontals år av anpassning till olika miljöer än att det blivit som det är i enlighet med en ursprunglig plan. Men, men, det är svårt att veta, speciellt som strängteoretiker nu börjat hävda att hela universum är uppbyggt enligt ett mer eller mindre identiskt mönster.

Jag är inte matematiker, så det bästa jag borde göra är väl att hörsamma Wittgensteins order: ”Vad man icke kan tala om därom måste man tiga.” Därför skall jag inte gå in på hur den ungerske biologen Aristid Lendenmayer och den fransk-amerikanske matematikern Benoît Mandelbrot har visat hur matematiska fraktaler konstruerade i datamaskiner kan återskapa växtmönster hos olika plantor och hur fraktalliknande mönster förekommer i naturen, inom så skilda områden som molnformationer, flodrörelser, formerna hos berg, kustlinjer, snöflingor, kristaller, blodkärlsförgreningar och havsvågor. 

Det är lätt att få känslan av att allt detta ordnade och forskande kring naturen gör den begripligare, men så är faktiskt inte fallet. Naturens mystik och skönhet består och tycks inte påverkas av allt förklarande och beräknande. Naturen fortsätter att leva sitt eget liv. Behöver och kan skönhet verkligen förklaras? Det kan helt enkelt vara så som evolutionisten Richard Dawkins påstår:

Hjärnans kapacitet och tankeförmåga har naturligtvis utvecklats på grund av anpassningspraktiska skäl, tills allt högre egenskaper, det vi kallar intellekt och själsliv, har skapats som en slags biprodukt som utvecklats vidare genom människors unika sätt att umgås och samverka, något som givit upphov till ett alltmer sofistikerat språk och det vi benämner kultur.

Mellan 1751 och 1772 publicerades i 28 volymer den praktfulla Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers, ”Encyklopedi, eller välbetänkt uppslagsverk om vetenskaper, konst och hantverk.” Dess huvudredaktör, Denis Diderot, fastslog att verkets mål var att ”förändra folks tänkande”. Det var ett försök att beskriva tillvaron utan religiösa skygglappar och begränsningar, inom uppslagsverket skulle inte finnas plats för drömmerier och ogrundade spekulationer. Men snart uppstod problem. Som min professor i konsthistoria, Aron Borelius, en gång sa:

I Upplysningens anda trodde encyklopedisterna att de skrivit en bok uteslutande grundad på verkligheten Ett uppslagsverk som förklarade allt som behövdes och kunde förklaras. Antagligen ansåg de att andra böcker, annat än sådana som var underhållande, egentligen inte behövdes, möjligen kunde de tänka sig ett och annat tillägg till encyklopedin så att den kunde hålla takt med utvecklingen. Men så gjorde de ansvariga redaktörerna ett stort misstag. De bjöd in Jean Jacques Rosseau för att skriva om musik och hela den mäktiga konstruktionen föll samman som ett korthus.

Musik är liksom matematik och konst en exklusivt mänskliga verksamhet, en slags parallellvärld till naturen som söker sitt ursprung i den mänskliga hjärnan. Den är en konstruktion, men likväl ofattbar och med möjligheter till oändliga variationer. Musiken kan möjligen ha sitt upphov i naturen, men den är samtidigt fullständigt artificiell och byggd på en stenhård logik, en falsk ton och hela musikstycket förstörs, som när en felaktig siffra omöjliggör ett ordentligt resultat av en uträkning. Likväl är musiken mystisk och ogripbar, precis som en mäktig naturupplevelse, som morgonens promenad kring sjön - den kan inte och behöver inte förklaras.

Det visste Rosseau som skrev att verklighetens värld har sina begränsningar, men att fantasins värld är gränslös. Inför beskrivningen av den känsla av skönhet och glädje som naturen skänker oss hejdade han sin svada och förklarade ”je ne sais quoi” jag vet inte vad.

Rosseau var långt ifrån den förste som använde det uttrycket då han skulle beskriva kärlek och skönhet, med en hänvisning till att skönhet inte kan beskrivas med ord. Skönhetsupplevelser är högst personliga, de är inte enbart beroende av känslointryck utan föds framförallt i djupet av en åskådares själ. Redan 1671 hade in fransk författare, Dominique Bohours, klagat över att italienska diktare hade en odräglig vana att ständigt brista ut non so che, jag vet inte vad, efter det att de ordrikt skildrat än det ena och än det andra för att slutligen nå fram till något de ansåg vara oförklarligt, som skönhet eller kärlek, just det som läsaren skulle vilja veta mer om.

Uppenbarligen hade Bohours inte helt fel och redan innan han gjorde sin anmärkning hade italienska författare med hänvisning till den store Torquato Tasso (1544-1595), som också var en av romantikernas stora idoler, insisterat att uttrycket no so che varken hade att göra med okunnighet eller oskicklighet utan var ett uttryck som kunde användas för att antyda den stora respekt de hade för den sinnesrörelse som skönhet väcker i en åskådares själ; en känsla av andakt och betagenhet som absolut inte fick besudlas av logik och förklaringar, enbart upplevas.

Rousseau använde denna uttrycksfulla vaghet i samband med sin omfattande offensiv mot det som han uppfattade som den konstgjorda, högtravande och parodiskt klassiska skönhet som han fann hos känsloavtrubbade, samtida diktare. Det var hög tid att åter respektera naturens gränslösa mystik, att befria sig från det förnuftets fängelse som skapats genom en degeneration av den ursprungliga renheten - känsla, natur och spontanitet.

Naturen kunde förefalla dunkel, formlös och gåtfull, men var också mäktig och stark, den lät sig inte fångas av exakta och tydliga beskrivningar och systematiseringar. Den drabbade och överväldigade åskådaren med storslagna och sublima scener. Därför borde man inte beskriva naturens skönhet, utan uppleva den direkt. Enda sättet att låta sig gripas av naturen var att hämningslöst låta sig omslutas av dess skönhet.

 Kanske är det därför jag tycker om att läsa naturskildringar av Gunnar Brusewitz – Fyra årstider eller Dagbok från en sjö, som han skrev i sin tecknarstuga vid sjön Sparren i Roslagen. Med utsikt åt de fyra väderstäcken skissar han bilder av dagrar, fåglar och annat han ser och berättar försynt om de känslor som väcks genom naturens skiftningar, interfolierat med en och annan historisk utflykt till sina gelikar i gångna tider.

Eller ännu hellre – varför inte ta en roddtur på sjön, eller ännu en skogspromenad?

Jag gjorde varken det ena eller det andra. Dagen efter det att jag skrivit den här bloggen var jämngrå och dyster. Jag körde min mor, min yngsta dotter och hennes pojkvän till prästbostället i Råshult. Det är från sjuttonhundratalet, det ligger på samma plats som huset hus där Carl von Linné föddes, men det brann till hans stora sorg ner 1730. Något som inte hindrade att han ofta återkom till Råshult, både i tankarna och i verkligheten.

Vi var ensamma där. Den gråa dagern gav platsen ett övergivet intryck och tog lystern från de höstliga lövträden. Bredvid Linnéstugan låg en bondgård. En sönderkörd traktor, en rostig hydraulkran och en bråteshög täckt med vita plastskynken förstörde i viss mån den historiska illusionen. Men, bortom Linnégården låg ängar med betande kor och tjurkalvar som lyste vita i grådasket. Vi gick över backar och genom hagar med hasselsnår och ekar. Det var fukt i luften, men doftade friskt. Bland samma backar och hagar hade den unge Carl vuxit upp, liksom vi hade han under sina promenader ner mot sjön ”hisnat” över Guds sköna natur. Träden var inte de samma, men fortfarande fanns ingen taggtråd, asfalt eller andra spår av nutiden, allt var tyst och stilla. Tiden var ingenting och naturen behövde inte tolkas. Här fanns ingenting jag måste uträtta, inget att röja eller rensa. Det räckte med att se och andas, att låta mig omslutas av naturens tidlösa stillhet.

Blunt, Wilfrid (2002) Carl von Linné. En biografi. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Borgen, Peder (1997) Philo of Alexandria: An Exegete for His Time, Leiden: Brill. Brusewitz, Gunnar (1983) Fyra årstider: Blad ur naturens kalender. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Brusewitz, Gunnar (1996) Dagbok från en sjö. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Dawkins, Richard (2010) The Greatest Show on Earth: The Evidence for Evolution. London: Black Swan. Desmond, Adrian (1991). Darwin: The Life of a Tormented Evolutionist. London: W. W. Norton & Company. Eco, Umberto (2005) Om skönhet. Stockholm: Brombergs. Ekman, Kerstin (2007) Herrarna i skogen. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Farrington, Benjamin (1988) Grekisk vetenskap från Thales till Ptolemaios. Stockholm: Prisma magnum. Gleick, James (1993) Chaos: Making a New Science. London: Abacus. Martinson, Harry (1963) Utsikt från en grästuva.  Stockholm: Albert Bonniers förlag. Martinson, Harry (1967) Nässlorna blomma. Stockholm: Albert Bonniers förlag. von Platen, Gustaf (1997) Min vän Stig Ahlgren: Kvickhetens konung presenteras av Gustaf von Platen. Stockholm: Fisher & Co.

Like many other children, I experienced what has been called a "devouring age", a kind a bibliomania that in Sweden is said to affect kids between nine and thirteen years of age. I do not know when I was infected by it, though it never abated. As far back as I can remember, I loved looking at pictures. Most of them I unearthed in my grandfather´s bookshelves, treasures like Alfred Brehm's books about animals, the huge book about birds by the Swedish-Finnish von Wright brothers, a lavishly illustrated German edition of the Arabian Nights, Doré's illustrations for the Divina Commedia and Carl Larsson´s for Topelius´ Tales of a Barber-Surgeon, Gödecke´s Viking saga The Tale About Ragnar Lodbrok and His Sons illustrated by Johan Malmström and in particular – William Brassey Hole´s thrilling illustrations in a Bible for Children and Cornelius de Witt´s in a Golden History of the World, as well as many other images to which I repeatedly returned.

Of course I browsed Donald Duck & Co or Hemmets Journal, The Home´s Journal, which one of my sisters bought due to the comic strip Prince Valiant in the Days of King Arthur. In that magazine there were several other comics and glossy trading cards with wild animals, which my other sister gave to me and I gathered in an album. I can still recall their nice smell. 

All this viewing of images made me draw and paint long before I started to read. Much of my childhood was spent on sketching and painting, inspired by pictures in the books and magazines I had carefully stuided, hour after hour.

Several children have learned to read before they started school, something that proud parents use to emphasize, but I did not care much about that. For me it was enough to look at pictures and I do not remember when plodding through lines of letters turned into something quite different, when the letters started to connect with each other and images appeared in my mind's eye - a magical reality was created and I fell headlong into parallel worlds where gate after gate was opened, providng access to hitherto unimagined worlds, reminding me about the covers of the book series Min Skattkammare, ”My Treasury”.

There were lots of exciting book series to devour, for example Bonnier´s Publishing House´s red-spined, magnificent selection of youth classics with exquisite illustrations, but also B. Wahlström´s green-spined boys' novels, of which especially Edward S. Ellis Deerfoot novels were the most amazing. When I now read them again I cannot understand how I could not fail to perceive how stilted and strange their language could be and how prejudiced they were.

Nowadays, I also marvel at the fact that I could not perceive any difference between what many adults considered to be "high" and "low" literature. With the same delight and ease I read dime novels about the exploits the flying ace Biggles, Flash Gordon comics, cheap horror novels, as well as unabridged editions of Moby Dick and The Hunchback of Notre Dame. I read with delight Iris Murdoch´s A Severed Head, Camus's The Plague and Faulkner's As I Lay Dying and other novels I found in my father's bookshelf. Novels that any sapient adult would claim was far above the comprehension of a kid like me, an opinion that probably made sense, but I liked those books anyway. In my father's bookshelf I also found The Temptaion of Saint Anthony by Gustave Flaubert, it was a quite strange piece of art, but I became interested and at a book sale I bought his Salammbô and devoured it with the same ravenous appetite as I read The Three Musketeers and The Last of the Mohicans.

Salammbô must be one of Orientalism´s peaks, filled to the brim as it is with all sorts of exotica. It is as if Flaubert endeavoured to cover every page of his novel with descriptions of smells, colours, cruelty and strong emotions of desire, hatred and hunger. Nevertheless, he overcame the difficult challenges he had created for himself. Despite its overloaded extravagance the novel captivates and the images it is conjuring work quite well. Flaubert is a craftsman, a master of language; his settings are alive and breath, they are even more real and tangible than his characters. The images´ baroque exuberance does, strangely enough, not obstruct the flow and rythm of his story telling, or numb the reader's interest. Like in a painting by Gustave Moreau people remain a part of the entire composition, but their incongruity does not become annoying. While writing about Salammbô I came to remember a poem the Swedish poet Nils Ferlin:

Mankind sits by poetry´s gate,

talking about all that´s great,

the marvels she´s done,

the evil she´s shun.

While the sky is blue and the sun is shining

who can then avoid smiling?

Who wants to mock and disturb,

when such marvels are heard?

With Baal and Moloch she´s familiar,

with rituals, horrid and peculiar,

and all that in the night went astray,

and now cry, whimper and pray.

Baal and Moloch are continously present in Salammbô, a novel which revels in blood and violence. An entire chapter is devoted to the sacrifice of children to the insatiable Baal/Moloch. Carthage is under siege from mutinous mercenaries and in their despair its citizens has no other choice but to make the greatest sacrifice that may be required from any human being – they are asked to offer their own children to their tyrannical deity. Even their leader, Hamilcar Barca, is demanded to give up his firstborn son. The Carthaginians gather in the huge square in front Moloch´s temple and the mighty effigy of Moloch, a monstrosity that also serves as an oven, is rolled out:

Part of a wall in the temple of Moloch was thrown down in order to draw out the brazen god without touching the ashes of the altar. Then as soon as the sun appeared the hierodules pushed it towards the square of Khamon. It moved backwards sliding upon cylinders; its shoulders overlapped the walls.

Page after page provides detailed descriptions of how huge effigies are brought out from other temples, one after the other, engulfed by clouds of incense and accompanied by lavishly attired temple servants are they brought into the central square and placed around the Baal/Moloch:

At last the Baal arrived exactly in the centre of the square. His pontiffs arranged an enclosure with trellis-work to keep of the multitude, and remained around him at his feet.

Groups of priests serving the various deities placed themelves in different groups around the bronze colossus. Flaubert excels in descriptions of their costumes, ornaments, hymns and ceremonies. The mood of the assembled crowd is whipped up, hysteria spreads in waves back and forth through the assembled crowd:

An individual sacrifice was necessary, a perfectly voluntary oblation, which was considered as carrying the others along with it. But no one had appeared up to the present, and the seven passages leading from the barriers to the colossus were completely empty. Then the priests, to encourage the people, drew bodkins from their girdles and gashed their faces. The Devotees, who were stretched on the ground outside, were brought within the enclosure. A bundle of horrible irons was thrown to them, and each chose his own torture. They drove in spits between their breasts; they split their cheeks; they put crowns of thorns upon their heads; then they twined their arms together, and surrounded the children in another large circle which widened and contracted in turns. They reached to the balustrade, they threw themselves back again, and then began once more, attracting the crowd to them by the dizziness of their motion with its accompanying blood and shrieks.

By degrees people came into the end of the passages; they flung into the flames pearls, gold vases, cups, torches, all their wealth; the offerings became constantly more numerous and more splendid. At last a man who tottered, a man pale and hideous with terror, thrust forward a child; then a little black mass was seen between the hands of the colossus, and sank into the dark opening. The priests bent over the edge of the great flagstone, — and a new song burst forth celebrating the joys of death and of new birth into eternity.

The children ascended slowly, and as the smoke formed lofty eddies as it escaped, they seemed at a distance to disappear in a cloud. Not one stirred. Their wrists and ankles were tied, and the dark drapery prevented them from seeing anything and from being recognised.

The children are placed in the enormuos bronze effigy´s hands and its arms are then raised by priests who pull chains to lift them up towards Baal/Moloch´s gaping, gargantuan jaw from which flames fan out:

The brazen arms were working more quickly. They paused no longer. Every time that a child was placed in them the priests of Moloch spread out their hands upon him to burden him with the crimes of the people, vocifering: ”They are not men but oxen!” and the multitude round about repeated: ”Oxen! Oxen!” The devout exclaimed: ”Lord! Eat!” […]

The victims, when scarcely at the edge of the opening, disappeared like a drop of water on a red-hot plate, and white smoke rose amid the great scarlet colour.

Nevertheless, the appetite of the god was not appeased. He ever wished for more. In order to furnish him with a larger supply, the victims were piled up on his hands with a big chain above them which kept them in their place. Some devout persons had at the beginning wished to count them, to see whether their number corresponded with the days of the solar year; but others were brought, and it was impossible to distinguish them in the giddy motion of the horrible arms. This lasted for a long, indefinite time until the evening. Then the partitions inside assumed a darker glow, and burning flesh could be seen. Some even believed that they could discern hair, limbs, and whole bodies.

Baal/Moloch was obviously the most heinous idol imaginable. To bestow well-being and favours on his worshippers he demanded the renunciation of what ought be the most essential duty of every human being on earth, what all living beings appear to be have been destined for, namely to safeguard and protect their offspring. Fearsome creatures protect their children and are ready to die for them. As soon as their progeny come out of their eggs, the female crocodile watches over them. The scorpion mother carries her children on her back, shading them with her uplifted abdomen and protects them with her bulbous sting, inflated with poison. Though, we humans have sacrificed our children to imaginary beings. The Roman writer Diodorus Siculus wrote about the Carthagians:

There was in their city a bronze image of Cronus, extending its hands, palms up and sloping toward the ground, so that each of the children when placed thereon rolled down and fell into a sort of gaping pit filled with fire. 

Siculus says that high-born children's relatives were forbidden to weep during the terrible sacrificial ceremonies. Long before had a commentator to Plato's Republic written:

There stands in their midst a bronze statue of Kronos, its hands extended over a bronze brazier, the flames of which engulf the child. When the flames fall upon the body, the limbs contract and the open mouth seems almost to be laughing until the contracted body slips quietly into the brazier. Thus it is that the ”grin” is known as ”sardonic laufghter”, since they die laughing.

The term "sardonic laughter" is mentioned already in the Odyssey and originates from Sardinia. The Carthaginians exercised during Classical times a great influence on the island. The Sardes did during the Punic Wars ally themselves with the Carthaginians against the Romans and throughout time they had taken over some of the Punic customs. The Russian folklorist Vladimir Propp explains the origin of the word "sardonic":

Among the very ancient people of Sardinia, who were called Sardi or Sardoni, it was customary to kill old people. While killing their old people, the Sardi laughed loudly. This is the origin of notorious sardonic laughter, now meaning cruel, malicious laughter. In light of our findings things begin to look different. Laughter accompanies the passage from death to life; it creates life and accompanies birth. Consequently, laughter accompanying killing transforms death into a new birth, nullifies murder as such, and is an act of piety that transforms death into a new life.

It may seem to be a strange coincidence that the sardonically grinning mask above, from the fifth century B.C., is exhibited in the Bardo Museum in Tunis, where three terrorists on the 18th of March 2015 in the name of God massacred 21 people and wounded fifty.

Is the bestial murder of children unusual? Not at all. Only seventy-five years ago, the Nazi regime's faithful servants systematically murdered and burned hundreds of thousands of children. Sacrificed for what? For better harvests, rain and the wellbeing of fellow human beings? Not at all - for conservation of the purity of race! Can a more brain-dead defense of mass murder of children be imagined? A more grotesque denial of human dignity? A more senseless defense defense for criminal acts? In his infamous speech to party officials in Poznan, in occupied Poland, on October 6, 1943, Heinrich Himmler defended the mass murders of Jewish women and children:

I ask of you that which I say to you in this circle be really only heard and not ever discussed. We were faced with the question: what about the women and children? – I decided to find a clear solution to this problem too. I did not consider myself justified to exterminate the men – in other words, to kill them or have them killed and allow the avengers of our sons and grandsons in the form of their children to grow up. The difficult decision had to be made to have this people disappear from the earth. For the organisation which had to execute this task, it was the most difficult which we had ever had. 

To the conscious and planned murder of Jewish children can be added the equally well-planned assassinations of Romani children, as well as the executions of German children considered to be retarded. In a few yers time more than one and a half million children were systematically exterminated. What is more natural than becoming saddened and furious about murder, abuse and mistreatment of children? Are we humans worse than scorpions and crocodiles?

A lot of sickening abuse of innocent children and other defenseless people have been, and is currently, commited in the name of religion; to honour and appease phantoms whose existence is, to put it mildly, questionable. A shocking memory of mine is when I a few years ago at Mexico's National Museum saw cages that had enclosed children who at Aztec markets had been sold to be sacrificed to the rain god Tlaloc. Why? For your own or your community´s wellbeing. Is there anything more grotesque than to induce human suffering with an intent to appease something/someone whose existence cannot be proved, something the Islamic State currently is engaged with.

Baal and Molech have been serving as symbols for the crazy, callous exploitation and sacrifice of our fellow human beings. Flaubert's torrid vision of an exotic, lush, seductive and child sacrificing ancient empire became violently appreciated when his novel was published in 1862 and it immediately gave rise to plagiarism, at the same time as it inspired various works of art; paintings, dramas, ballets, operas, and later on - movies like the Italian Cabiria or Griffith's Intolerance, to name but a few.

The human-devouring Moloch would be soon become, as in Fritz Lang's Metropolis, a symbol of the ruthless capitalist system, or its communist counterpart - the totalitarian state. In his admired and indicted, for violating decency, beat poem Howl Allen Ginsberg furiously devoted page after page to depict the US as a huge, man-devouring, soulless Moloch:

Moloch! Solitude! Filth! Ugliness! Ashcans and unobtainable dollars! Children screaming under the stairways! Boys sobbing in armies! Old men weeping in the parks!

Moloch! Moloch! Nightmare of Moloch! Moloch the loveless! Mental Moloch! Moloch the heavy judger of men!

Moloch the incomprehensible prison! Moloch the crossbone soulless jailhouse and Congress of sorrows! Moloch whose buildings are judgment! Moloch the vast stone of war! Moloch the stunned governments!

Moloch whose mind is pure machinery! Moloch whose blood is running money! Moloch whose fingers are ten armies! Moloch whose breast is a cannibal dynamo! Moloch whose ear is a smoking tomb!

Moloch whose eyes are a thousand blind windows! Moloch whose skyscrapers stand in the long streets like endless Jehovahs! Moloch whose factories dream and croak in the fog! Moloch whose smoke-stacks and antennae crown the cities!

Eventually Moloch´s presence in books and film has thinned out, perhaps due to the fact that huge exhaust and fire spewing industries are gradually disappearing from our lives and our minds, or surviving as stinking, pathetic remnants of their ancient glory. Like the Lucchini Group´s steel plant, which produces railway tracks in the Tuscan coastal town of Piombino. An environment depicted in Silvia Avallone´s debut novel Swimming to Elba, which makes its disillusioned workers and their depressing surroundings into a symbol of hopelessness and moral decay in today's Italy. Once the steel plant employed more than 20,000 workers, who worked and toiled with blast furnaces, cranes and trucks, but also attended union meetings, studying Marx and waving red flags. Now most of them fear losing their jobs, while some are stuck with drugs and alcohol.

Aside from legends and symbols - has terrible creations as Baal and Molech really existed? They are several times mentioned in the Old Testament and seem originally to have been Caananite fertility deities. Like the Israelites, Canaanites spoke a Semitic language and it is very possible that the two peoples had a common origin, although Caanaites would later correspond to the Phoenicians and Israelites to Jews. Baal is ”master” in Caananite, while Moloch, or Melech, was eqivalent of ”king”.

It was the Phoenicians who founded Carthage and they took their gods with them. For more than a century (264-146 BC) the Carthaginians, or the Punics as the Romans called them, the Roman Republic's most dangerous opponents. Ancient Romans and Greeks regarded the Punics as religious fanatics who regularly sacrificed child to Baal Hammon and Molech, by Greeks and Romans called Kronos, the ancient god of Greek mythology who devoured his own children.

However, no archaeological remains indicate that in Carthage, or any other place for that matter, there ever existed a huge idol with a bull's head, which was actually an oven, and built to devour and incinerate living children. What archaeological excavations have exhumed in Carthage is a large temple area, only a few meters from the remains of the Carthaginian Cothon, harbor, which consisted of a huge circular and walled, hundred meters wide canal, serving as a berth for both war and merchant ships.

Within the remnants of the temple area were thousands of buried urns containing the burnt residue of children. Many of these graves were marked with simple stone pillars, and from inscriptions on some of them it can be grasped that the cemetery was called Topheth, which the Israelis named a place outside Jerusalem, infamous for in bygone times having been a site for child sacrifices.

In the book of Isaiah there is a curse on the Assyrian king, suggesting that peopl were sacrificed in a place called Topheth:

For a burning place has long been prepared; indeed, for the king it is made ready, its pyre made deep and wide, with fire and wood in abundance; the breath of the LORD, like a stream of sulfur, kindles it.

On several of the pillar found in Carthage the Punic letters MLK were inscrfibed, which apparently in this particular context can be interpreted as "victims". In Hebrew, the MLK "מלך" letter combination only occurs in the sense "to bring children through the fire (lmlk)". A concept that seems to imply a sacrifice which in Hebrew was called (h)olokautoma, burnt offering. The Greek translated it as ὁλόκαυστος (holókaustos) where holos, meant "whole" and kaustós, "burned". This meant that sacrificial animals on an altar were burnt to ashes. It is thus possible that the MLK of the Phoenicians of Carthage was not the name of a god, but just indicated that someone, or something, had been sacrificed, lmlk (brought through fire), to a god, probably Baal, their supreme god who appeared in several of their leaders´ names such as Hannibal, "Favoured by Baal."

In the Bible, Baal is referred to as a "false divinity", a competitor to the Israelite´s Yahweh. For example, in the First Kings of the Bible, the prophets of Baal are challenged to a contest by the Prophet Elijah:

Elijah went before the people and said, “How long will you waver between two opinions? If the Lord is God, follow him; but if Baal is God, follow him.”

But the people said nothing.

Then Elijah said to them, “I am the only one of the Lord’s prophets left, but Baal has four hundred and fifty prophets. Let two bulls for us. Let Baal’s prophets choose one for themselves, and let them cut it into pieces and put it on the wood but not set fire to it. I will prepare the other bull and put it on the wood but not set fire to it. Then you call on the name of your god, and I will call on the name of the Lord. The god who answers by fire—he is God.”

Elijah won the competition; God ignited his sacrifice but not the one of the prophets of Baal.

When all the people saw this, they fell prostrate and cried, “The Lord—he is God! The Lord — he is God!”

Then Elijah commanded them, “Seize the prophets of Baal. Don’t let anyone get away!” They seized them, and Elijah had them brought down to the Kishon Valley and slaughtered them there.

At several places in the Bible, Baal worshippers are accused of being child slayers. Nevertheless, Abraham, whose name means " father of many”, Hebrew patriarch and founder of the three monotheistic religions - Judaism, Christianity and Islam, was once ordered by God to slaughter a his only son (a former son, Ishmael, had by Abraham been exiled into the desert and probably assumed dead). God's command suggests the Canaanite belief in the necessity child victims, a belief that the Israelis once again seem to have shared. One of the laws mentioned in Exodus stated: " “Consecrate to me every firstborn male. The first offspring of every womb among the Israelites belongs to me, whether human or animal.”   God´s demand to Abraham indicates that not even the old patriarch was exempted from this harsh rule:

“Take your son, your only son, whom you love—Isaac—and go to the region of Moriah. Sacrifice him there as a burnt offering on a mountain I will show you.”

Early the next morning Abraham got up and loaded his donkey. He took with him two of his servants and his son Isaac. When he had cut enough wood for the burnt offering, he set out for the place God had told him about. On the third day Abraham looked up and saw the place in the distance. He said to his servants, “Stay here with the donkey while I and the boy go over there. We will worship and then we will come back to you.”

Abraham took the wood for the burnt offering and placed it on his son Isaac,and he himself carried the fire and the knife. As the two of them went on together, Isaac spoke up and said to his father Abraham, “Father?”

“Yes, my son?” Abraham replied.

“The fire and wood are here,” Isaac said, “but where is the lamb for the burnt offering?”

Abraham answered, “God himself will provide the lamb for the burnt offering, my son.” And the two of them went on together.

When they reached the place God had told him about, Abraham built an altarthere and arranged the wood on it. He bound his son Isaac and laid him on the altar, on top of the wood. Then he reached out his hand and took the knife to slay his son. But the angel of the Lord called out to him from heaven,“Abraham! Abraham!”

“Here I am,” he replied.

“Do not lay a hand on the boy,” he said. “Do not do anything to him. Now I know that you fear God, because you have not withheld from me your son, your only son.”

The story tells how God from a deeply religious man requires an inexplicable atrocitiy - an infanticide. And it is not any child God is asking for. It was Abraham´s only son, whom he received in his old age, whom he loved above all else and the meaning and goal of his entire existence.

Within Orthodox Judaism there are many believers who do not attach great importance to a personal life after death; they regard their children as threir continued existence, as "a divine trust, the only guarantee for future and survival." In accordance with such a view parents are considered to be preservers on life on earth, God's co-workers in the creation of every single human being. Thus infanticide is a terrible act, a crime against the survival of humanity. Had Abraham, ancestor to all Jews and Arabs, killed his son Judaism would not have existed. Therefore, the command of God to spare Isaac is regarded as the foundation of Judaism as a religion separate from the Canaanite faith. If God was previously all peoples´ God, his sparing of Abraham's son carries a special meaning to the Jews, they became God's "peculiar people" and because of this is the sacrifice of children by them rearded as particularly abominable.

Someone who did not consider Abraham's intended sacrifice in this abstract manner, was the Danish philosopher Søren Kierkegaard. He was upset by the Bible´s tale about Abraham's sacrifice, partly because he regarded his deeply religious and melancholically inclined father to be someone who for his distorted faith had sacrificed his son to God, and thus had aggravated the entire existence of his offspring. Kierkegaard mantained a lifelong struggle against what he considered to be people's mindless acceptance of truths and dogmas. To live a "real life" meant according to Kierkegaard to constantly question our opinions, our own lives and behaviour. Are we raeally thinking? Or are most of us like dumb creatures who are just following the flock, doing what others do? ”Life is not a problem to be solved, but a reality to be experienced.” 

Kierkegaard's book on Abraham's sacrifice, Fear And Trembling,  is one of the strangest books have I read. It is far from light reading. It reminds me of a very long sermon delivered by an intelligent priest. The more or less one hundred pages long book is well written, exposing humour and thought-provoking ideas. In the middle of it we find a brilliant depiction of the natue of infatuation. However, time after time I became lost and was struck by fatigue and difficulties in following the text, missing the points the author makes and even nod off.

Nevertheless, the beauty of Kierkegaard's sermon is that it is available in book form. When I after a short nap return to the section tha anesthetized me I once again alterted, finding new gems in text.

Fear and Trembling is about life, filled with sharp observations and deep insights and it's amazing that was written by a hermit who experienced only one great love in his life, which he deliberately withdrew from and that came to overshadow his entire existence. Kierkegaard reminds me of Jules Verne, whose life also was marked by an interrupted love story, with a youth overshadowed by a dominant father and who finally, depressed and grumpy, spent most of his time writing detailed and amazing stories about adventures in places he had never visited and experiences he never had. Towards the end of his life, Jules Verne wrote to his brother: "I now live only to work."

Kierkegaard abhorred the philosophy of the popular German philospher Friedrich Hegel, which he considered to be an invention of unwavering rules, valid for all and sundry. A life-lie. That when a herebrained creature accepted all what he heard from the Danish pulpits, or in the writings of dogmatic philosophers, such as Hegel, would be the same as giving up her/his dignity and ability to think independently: ”You may easily imagine a logical system, but you cannot imagine a system behind your own existence.” Kirkegaard was well aware of the fact that any ideological construction of what it means to be human inevitable leads to gross generalizations: ”The more understanding increases, the more it becomes a kind of inhuman understanding”. We are all imperfect human beings.

According to Kierkegaard dedicated philosophers, like Hegel, are building castles in the air, they assume the existence of fixed patterns of existence and induce their readers into the conviction that they are actually describing ”the reality”. Hegel makes his followers believe that his imaginary system is for real. "One question that always eluded Hegel was - how should you live? It is like a reading a cookbook aloud to a hungry man.”

Writing means conjuring up a world to the reader. An author is like an actor performing various roles that the spectator may recognise, or even identify with.  Kierkegaard, who was an ardent visitor to the theatres, wrote his philosophical reflections under various pseudonyms. He played roles which he called Constantin Constantinus, Frater Taciturnus, Hilarius Bookbinder, John Climacus, John the Seducer, Nicolaus Nota Bene, Victor Eremita, etc. It is John di silentio, "John of silence", who writes Fear and Trembling in which he calls Abraham a "knight of faith" and thus seems to imply that the old patriarch´s intent to abide to God's command to sacrifice his own son was an admirable decision.

Is Kierkegaard in the guise of John the silentio celebrating religious fanaticism? He claims that religious belief is absurd, that it has nothing to do with science and logic. Faith is according to Kierkegaard, an inexplicable mystery: "Faith begins where thought comes to a standstill." Nevertheless, to sacrifice other people for something that in reality is incomprehensible and absurd, can such acts be justified? Suicide bombers and fanatical warriors poisoned by the braindead ideology of IS. People who slaughter their fellow human beings in the name of a distorted belief, can such people be hailed as "knights of faith"?

After reading Fear and Trembling I have to return to it again, trying to read this strange book in the light of Kierkegaard's expressed standpoint, his interpretation of what he calls objective and subjective thinking. When I endeavour to do just that, the book begins to work for me.

Kierkegaard did not waste many comments on the story's happy ending, namely that God, at the moment when Abraham raises his knife to sacrifice his son, is preventing the slaughter, commanding his loyal minion to sacrifice a ram instead, thus transforming the entire episode to a parable intended to put an end to child sacrifies. God´s heinous command is thus turned into some kind of practical joke designed to test the faith of Abraham.

Instead of concntrating on this rather dubious moral – that God tests us to find out if our faith is sincere or not - Kierkegaard concentrates on depicting Abraham's anguish, his loneliness, ruminations and considerations during his three-day donkey ride towards the mount of Moriah, where Abraham, unknown to his kin and in violation of all that fatherhood implies will slaughter his son. During his jorney Abraham finds himself in a limbo; vulnerable and alone with his doubts, he has ended up outside human society. Life has lost its obviousness. Abraham is no longer a leader of his people, but an "emigrant from the public sphere". Kierkegaard, or rather John the silentio hints att the fact be that behind every action, or failure to act, there is a choice.¨

In something appearing as a state of shock that John de silentio tells the story of Abraham. The patriarch´s behaviour is a mystery to him. Either is Abraham's act an attempt at cold-blooded murder or as it is presented from the Danish church pulpits - a mighty deed reflecting a steadfast belief in the logic and love of God´s decisions. Abraham submits himself to God's command, even if it implies a violation of his innnermost feelings and his duty as a committed father. Furthermore - it is a abominable crime against human laws.

What if God in the last minute had not changed his gory command? John the silentio provides us with the example of how a priest's inspiring and fiery sermon about Abraham's admirable submission to God's will is impressing an attentively listening father, who after church goes home and kills his beloved son. Would such an act not be tantamount to an abominable crime based on the irresponsible behavior of a Danish priest who has sworn allegiance to a State that intends to protect its citizens´ lives?

Kierkegaard avoids any kind of definitive statement, hiding behind the persona of John the silentio, who describes himself as a "faithless poet", i.e. an artist who creates an image while depicting a problem, a truth. Nothing more, nothing less.

The subjective thinker is not a scientist-scholar; he is an artist. To exist is an art. The subjective thinker is esthetic enough for his life to have esthetic content, ethical enough to regulate it, dialectical enough in thinking to master it. The subjective thinker’s task is to understand himself in existence. … To understand oneself in existence is the Christian principle, except that this self has received much richer and much more profound qualifications that are even more difficult to understand together with existing.

Through his woks of art an artist invites viewers to form their own opinion about what is described. An honest arist is, as close as possible to what he perecives to be the reality, trying to account for every detail that may form the basis for an unpredjudiced judgment. John the silentio writes of Shakespeare, stating that the great playwright "says everything, everything, everything exactly as it is", but that does not mean that Shakespeare is identical with what he describes, or share the views he presentss. Shakespeare is like John the silentio a poet.

Another of Kierkegaard´s many aliases, John Climacus, wrote what Kierkegaard called a Concluding Unscientific Postscript to Philosophical Fragments, A Mimical-Pathetic-Dialectical Compilation an Existential Contribution. John Climacus made a difference between "having faith" and "understanding faith". Understanding faith is not the same thing as "coming into it."

As a poet, John the silentio is able to detach himself from his own tale and judgements. For sure, he depicts Abraham's dilemma and even claim to have understood his actions, but that does not mean that Johnnes would be able to act in the same way. At the end of his exposé of Abraham´s act of faith, Johannes de silentio claims that he personally would be utterly unable to act like Abraham. The behaviour of the patriarch might have been the ultimate consequence of a true religious conviction, but it is an incomprehensible way of being - it would mean that a person acting like that would detach himself from the realm of the living.

But before coming to such a conclusion, John di silentio has praised Abraham's behavior as a bold act of surrender to something he believes to be much greater than himself and because this power is infinite, it is also incomprehensible for human imagination and thus it cannot be grasped by our finite mind – Abraham´s behaviour is based on faith, a phenomenon beyond any legal framework and average comprehension. To behave responsibly towards the power we believe to be God demands an abandonment of the law-defined ethics that govern our relationship to fellow citizens. Religious fanaticism will distance us from everyday life, leading us into loneliness and the outrageous demands on any individual who has dared to make such a choice. Here we find, for example, Jesus' anguish in Gethsemane, before he decides to sacrifice himself for his faith. To believe is to make yourself receptive to something completely new, unknown, and quite different from what is demanded by common law and order.

However, and this is important to emphasize, Jesus' actions did not include the sacrifice of another human being for his faith, insted he sacrificed himself. Jesus´ decision was based on compassion and a belief in the saving power of empathy, which is at the very core of Christianity. Abraham´s intended to sacrifice another being, an innocent child - a repulsive act. Thankfully, God finally demonstrated his compassion, otherwise he would have remained the same as in ancient times – a Baal and a Moloch, an incomprehensible being, indescribable in his limitless cruelty. If Abraham had killed his son, he had behaved in the same way as fanatics who sacrifice their loved ones in the service of an insensitive, made-up ideology. It is such an unreasoning faith that Kierkegaard constantly turns against – the acceptance of a system that ignores an individual's ability to make decisons based on hers/his own unique reflections.

In an article dealing with Communism´s hostility towards imagigantion the Nobel laureate Mario Vargas Llosa quotes the French writer and philosopher Georges Bataille:

Apparently, effective activity, raised to the discipline of a systen based on reason, which is Communism, is the solution to every problem. But it cannot either condemn completely, or tolerate in practice, the purely autonomous, sovereign attitude by which the present moment is detached from all the other moments that will come later. This presents a great difficulty for a party which only respects reason, and which cannot see in irrational values – through which the abundant, useless and infantile aspects of life are born – anything beyond the particular interest they comceal. The only soverign attitude admitted within the framework of Communism, albeit in a minor way, is that of a child. It is accpted that children cannot aspire to the seriousness of an adult. But an adult who gives a primoridal meaning to the infantile, who engages with literaature as if he was dealing with a supreme value, has no place in Communist society.

To kill and torture children is a way of denying our own childishness, as well as our fundamental responsibility as living creatures; our duty to protect our offspring and guarantee them a secure future, it is thus a denial of our own humanity.

People were also bringing babies to Jesus for him to place his hands on them. When the disciples saw this, they rebuked them. But Jesus called the children to him and said, “Let the little children come to me, and do not hinder them, for the kingdom of God belongs to such as these. Truly I tell you, anyone who will not receive the kingdom of God like a little child will never enter it.”

Avallone, Silvia (2012) Swimming to Elba. New York: Viking/Peguin. Costello, Peter (1978) Jules Verne: Inventor of Science Fiction. New York: Scribner. Flaubert, Gustave (1977) Salammbo. London: Penguin Classics. Ginsberg, Allen (2013) Howl, Kaddish and Other Poems. London: Penguin Modern Classics. Kierkegaard, Søren (1992) Concluding Unscientific Postscript to Philosophical Fragments, A Mimical-Pathetic-Dialectical Compilation an Existential Contribution Volume I, by Johannes Climacus, edited by Soren Kierkegaard. Princeton, NJ: Princeton University Press. Kierkegaard, Søren (1985) Fear and Trembling. London: Penguin Classics. Levenson, Jon D. (1975) The Death and Resurrection of the Beloved Son: The Transformation of Child Sacrifice in Judaism and Christianity. New Haven, CT: Yale University Press. Longerich, Peter (2012) Heinrich Himmler. Oxford: Oxford University Press. Martin, Jacques (1993) Alix, tome 8: Le Tombeau Étrusque. Tournai: Casterman. Propp, Vladimir (1984) Theory and History of Folklore. Manchester:  Manchester University Press. Vargas Llosa, Mario (1996) ”Bataille or the Redemption of Evil", in Making Waves: Essays.New York: Farrar, Strauss and Giroux. Warmington, Brian Herbert (1960) Carthage. Harmondsworth: Pelican Books.

Likt många andra barn genomlevde jag vad som kallas en ”slukarålder”. Vet inte när den tog fart. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag älskat att titta på bilder. Flest fann jag i Morfars bokhyllor där jag letade rätt på Alfred Brehms djurböcker, bröderna von Wrights fågelbok, en överdådigt illustrerad tysk utgåva av Tusen och en natt, Dorés illustrationer till Divina Commedia och Carl Larssons till Fältskärs berättelser, Ragnar Lodbroks saga illustrerad av Johan Malmström och alldeles speciellt – illustrationerna i en Barnens Bibel och En gyllene bok om folkens öden och äventyr, samt många fler bilder som jag gång på gång återkom till. 

Jag bläddrade givetvis i Kalle Anka & C:o eller Hemmets Journal, som en av mina systrar köpte för serien om Prins Valiant. I den tidningen fanns flera andra tecknade serier och även glansiga samlarkort med vilda djur som jag fick av min andra syster och samlade i ett album. Jag minns hur gott de doftade. 

Allt detta betraktande av bilder ledde till att jag tecknade innan jag läste. Mycket av min barndom ägnade jag åt att rita, inspirerad av bilder i alla de böcker och tidningar jag noggrant betraktade timme ut och timme in.

Flera barn har lärt sig läsa innan de började skolan, något som stolt brukar poängteras av deras föräldrar, men det där brydde jag mig inte alls om. Det var tillräckligt för mig att titta på bilder och jag minns inte när skolans bokstavstragglande övergick till något helt annat, när bokstäverna började hänga ihop och bilder framträdde för min inre syn - en magisk verklighet skapades och jag föll huvudstupa in i en parallell värld där port efter port öppnades in mot fantastiska världar. Som på omslagen till Min Skattkammare.

Där fanns givetvis böckerna från Bonniers serie med rödpärmade ungdomsklassiker med utsökta illustrationer, men också B. Wahlströms grönryggade pojkböcker av vilka speciellt Edward S. Ellis Hjortfotsböcker var de mest fantastiska. När jag nu läser dem igen begriper jag att inte hur jag då kunde undgå att uppfatta hur uppstyltat och underligt deras språk kunde vara och hur fördomsfulla de var. Länge trodde jag att indianerna hade ett speciellt språk, att de ”tillade” med varandra och det var först långt senare som jag begrep att ”tilla” inte var ett språk utan att ”tillade” var samma sak som ”tillägga”, ett sätt att variera ”sade”.

Jag förundrar mig nu över att jag inte kunde uppfatta någon skillnad mellan vad som av många vuxna betraktades som ”högt” och ”lågt”. Jag slukade med samma förtjusning och lätthet Bigglesböcker, Kalla kårar och Blixt Gordonserier, som oavkortade upplagor av Moby Dick och Ringaren i Notre Dame, eller svenska klassiker som Nässlorna blommar eller Hans Nådes Tid. Jag läste med förtjusning Iris Murdochs Ett avhugget huvud, Camus Pesten och Faulkners Medan jag låg och dog och andra böcker som jag hittade i Fars bokhylla. Romaner som någon förnumstig vuxen kunde påstå gick över en liten killes förstånd och det gjorde de säkert, men jag gillade dem ändå. I Fars bokhylla fann jag Hjärtats begärelse av Flaubert, den var underlig, men jag blev intresserad och på någon bokrea köpte jag hans Salammbô för två kronor och slukade den med samma glupande aptit som jag läste De tre musketörerna och Den siste mohikanen.

Salammbô måste vara en av orientalismens absoluta höjdpunkter, fylld som den är till bristningsgränsen med allsköns exotika tycks Flaubert ha ansträngt sig att täcka varje sida av sin roman med beskrivningar av dofter, färger och känslor av åtrå, hat och hunger. Underligt nog tycks han övervinna de svåra utmaningar han skapat åt sig själv. Trots sitt överlastade överdåd fascinerar romanen och bilderna som målas upp fungerar. Flaubert är en hantverkare, en språkmästare; miljön lever och andas. Den blir mer verklig och påtaglig än hans diktade gestalter. Bildernas överdåd hindrar märkligt nog inte skildringens rytm eller dövar läsarens intresse, som i en tavla av Gustave Moreau blir människorna staffage, en del av helheten, kompositionen. Kommer att tänka på en dikt av Nils Ferlin:

Människan sitter vid diktens port,

hon talar om allt vad stort hon gjort

och allt vad hon skall göra

och solen lyser och skyn är blå.

Vem skrattar då

och vem vill håna och störa?

Förunderlig är hon att höra.

[…]

Baal och Molok känner hon till,

tempel och pyramider

och mångt som vandrat i natten vill

och gråter och illa kvider.

Baal och Molok är ständigt närvarande i Salammbô, en roman som frossar i blod och våld. Ett helt kapitel ägnas åt offren av barn till den omättlige Baal/Moloks beläte. Karthago är inringat av upproriska legotrupper och i sin förtvivlan ser dess befolkning ingen annan utväg än att göra det största offer som kan krävas av en människa - de skänker sina egna barn till den tyranniske gudomen. Till och med deras ledare, Hamilcar, avkrävs sin förstfödde son.  Karthagerna samlas på platsen framför Moloks tempel och det väldiga gudabelätet, som samtidigt är en ugn, rullas in:

En del av Moloch-templets bakre mur revs ner och kopparguden drogs ut i det fria utan att askan på altaret berördes. Så snart solen gick upp sköt tempeltjänarna den mot Khamon-torget. Gudabilden gled baklänges på rullande valsar, och hans skuldror nådde ett stycke över murarna.

Sida efter sida följer med detaljerade beskrivningar av hur gudabeläten förs ut ur det ena templet efter det andra, kringvärvda av rökelsemoln, beledsagade av överdådigt skrudade tempeltjänare förs de fram till centraltorget och placeras kring Baal/Molok:

Äntligen var Baal framme vid torgets mitt. Prästerna reste upp ett gallerverk kring guden för att hålla folket på avstånd och placerade sig själva vid hans fötter.

Grupper av präster som tjänar olika gudomligheter ställer upp sig kring belätet. Flaubert excellerar i skildringar av deras klädedräkter, ornament, hymner och ceremonier. Stämningen hos folkmassan trissas upp, hysterin sprider sig i vågor genom hopen:

Det krävdes nu en personlig och helt frivillig offerhandling som drog andra med sig, men hittills hade ingen stigit fram, och de sju gångarna som ledde från stängslet fram till bildstoden förblev tomma. För att driva upp stämningen tog prästerna upp naggar från sina gördlar och rev sig blodiga i ansiktet, och alla helgade som låg utsträckta på marken bakom stängslet släpptes in på det avspärrade området. En bunt med fruktansvärda tortyrredskap kastades åt dem, och var och en valde ett åt sig. De körde nålar i bröstet, slet upp sina kinder, och tryckte törnekronor på sina huvuden. Sedan lade de armarna om varandra och bildade kring barnen en stor cirkel som ömsom vidgades och sammandrogs, de sprang baklänges ända till balustraden och störtade fram igen och upprepade samma rörelse gång på gång för att försätta folkmassan i yrsel och för att locka dem att delta i det blodiga larmande skådespelet.

Småningom närmade sig människor gångarnas mynningar, de kastade in i elden pärlor, skålar av guld, bägare, fackelhållare, alla sina rikedomar, och efter hand blev de offrade föremålen allt fler och allt dyrbarare. Slutligen vacklade en blek, skräckslagen man in genom stängslet och sköt ett barn framför sig. Några ögonblick senare gled en liten svart massa från kolossens händer ner i den hemska öppningen. Prästerna lutade sig över postamentets kant och samtidigt uppstämdes en ny sång som prisade dödens följder och pånyttfödelse i evigheten.

När barnen lyftes upp ett efter ett i de väldiga, bolmande rökvirvlarna såg det på långt avstånd ut som om de försvann in i ett moln. Ingen av dem rörde sig, de var bundna till händer och fötter och deras mörka slöjor hindrade dem från att se någonting, eller bli igenkända.

Barnen placeras i kopparbelätets händer och armarna höjs sedan genom att offerprästerna drar i kedjor som lyfter dem och händerna mot Baal/Moloks väldiga käft, som utgör mynningen till en flammande ugn:

Koppararmarna höjdes och sänktes allt hastigare, de höll sig inte stilla ett ögonblick. Varje gång ett nytt barn lads ner i gudens händer sträckte Molochs präster ut sina armar som för att belasta dem med folkets synder och skrek:

-             De är inga människor, de är oxar!

Folkmängden omkring dem upprepade:

-             Oxar! Oxar!

De troende skrek:

-             Herre, ät! […]

Så snart offren nådde upp till öppningens kant försvann de som vattendroppar på en glödande metallplatta. Och ur de scharlakansröda gapet bolmade vita rökmoln. Guden var omättlig. Han krävde allt mer och mer och för att tillfredsställa honom staplades flera barn upp samtidigt i hans händer och en kätting slogs kring dem för att hålla dem fast. I början av offerfesten försökte några troende räkna offren för att se om deras antal motsvarade dagarna under ett solår, men barnen lades i högar om varandra och de fruktansvärda armarna rörde sig så snabbt att det blev omöjligt att räkna dem. Offerfesten fortsatte ända till kvällen och då fick innerväggarna en dunkelröd färg, brinnande köttstycken skymtade i gapet och många tyckte sig urskilja hår och lemmar och hela kroppar.

Baal/Molok var uppenbarligen de mest avskyvärda avgudamonster som tänkas kan. De krävde för sitt välbefinnande och ynnest utplånandet av det som borde vara människans uppgift på jorden, vad alla levande varelser tycks vara ämnade för – att värna om och skydda sin avkomma. De mest skräckinjagande väsen som finns skyddar sina barn. Så fort deras avkomma kommit ur sina ägg vakar krokodilhonorna över dem. Skorpionmodern bär sina barn på ryggen, skuggar dem med sin upplyftade bakkropp och skyddar dem med sin giftstinna gadd. Men, vi människor har offrat våra barn till inbillade gudar. Den romerske författaren Diodorus Siculus skrev om kartagherna:

Det fanns i deras stad en bronsfigur av Kronus med framsträckta händer och uppåtvända handflator, de hölls vända på ett sådant sätt att barnen som lades på dem rullade neråt och föll i en gapande grop med flammande eld.

Siculus berättar vidare att de högättade barnens släktingar var förbjudna att gråta under de fruktansvärda offerceremonierna. Långt tidigare hade en kommentator till Platons Staten skrivit:

Det står i deras mitt en bronsstaty av Kronos, dess händer är sträckta ut över en väldig bronskittel, dess flammor slukar barnet. När lågorna griper kroppen och lemmarna drar ihop sig öppnas barnens munnar så att det ser ut som om de skrattade innan deras stelnade kroppar stillsamt sjunker ner i den flammande grytan. Det är därför grinet beskrivs som ett ”sardoniskt skratt”, eftersom barnen dör skrattande.

Begreppet "sardoniskt skratt" (nedan framställt på en kartaghisk mask från 500-talet före Kristus) finns omnämnt redan i Odysséen och kommer från namnet på Sardinien. Karthagerna hade under Antiken stort inflytande på ön. Sarderna var under de puniska krigen allierade med karthagerna och hade då övertagit flera av deras seder. Den ryske folkloristen Vladimir Propp förklarar ursprunget till ordet ”sardonisk” på följande sätt:

Hos de antika folken på Sardinien, som kallades ”sardi ”eller ”sardoni”, var det brukligt att döda gamla människor. Medan de dödade sina gamla skrattade sarderna högt. Detta är ursprunget till det beryktade sardoniska skrattet, som nu är liktydigt med ett grymt, illvilligt skratt. Mot bakgrund av våra iakttagelser ser förhållandet annorlunda ut. Skratt följer övergången från död till liv; det skapar liv och följer födseln. Följaktligen omvandlar skratt, om det ledsagar ett offer, döden till en ny födelse, det upphäver mordet och blir en akt av fromhet som förvandlar död till ett nytt liv. 

Det kan tyckas märkligt att den sardoniskt grinande masken finns på Bardomuséet i Tunis där tre terrorister den 18.e mars 2015 i Guds namn dödade 21 människor och sårade femtio andra .

Men, för att återvända till Baal. Är bestialiska mord på barn ovanliga? Inte alls. Enbart för sjuttiofem år sedan mördades och brändes hundratusentals barn av naziregimens trogna tjänare. Offrade för vad? För bättre skördar, för regn och för medmänniskors välbestånd? Inte alls – för rasrenhetens bevarande! Kan ett mer hjärndött försvar för massmord av barn uppdagas? Ett mer groteskt förnekande av sitt människovärde, ett sämre försvar för brottsliga handlingar? I sitt berömda tal till partifunktionärer i Poznan i det ockuperade Polen, den sjätte oktober 1943, försvarade Himmler massmorden på judiska kvinnor och barn:   

Jag har fått frågan: Hur är det med kvinnorna och barnen? Jag har bestämt mig för att finna en helt klar lösning också här. Jag ansåg mig nämligen inte berättigad att utrota männen - med andra ord - döda eller låta döda - och låta hämnarna i form av barnen växa upp för att hämnas på våra söner och barnbarn. Det svåra beslutet måste fattas, att låta detta folk försvinna från jorden.

Till det medvetna och planerade mördandet av judiska barn kan läggas de likaså välplanerade morden på såväl romska som utvecklingsstörda barn. Det rör sig om mer än en och en halv miljon systematiskt avrättade barn.Vad är naturligare än att bli upprörd över mord, övergrepp och misshandel av barn? Kan vi människor vara värre än skorpioner och krokodiler? Många kväljande övergrepp mot barn och andra försvarslösa människor har gjorts i religionens namn; för att hylla och blidka inbillningsfoster vars existens är milt sagt tvivelaktig. Ett chockerande minne är när jag för några år sedan på Mexikos nationalmuseum fick syn på burar som fängslat barn som på aztekernas marknader sålts för att i templen offras till regnguden Tláloc. Till vad nytta? Det egna eller statens välbefinnande. Finns det något mer groteskt än att framkalla mänskligt lidande med mål och mening att blidka och tjäna något/någon vars existens ingen kan bevisa, något som den Islamiska Staten ägnar sig åt i detta ögonblick.

Baal och Molok har fått tjäna som förebilder för allt vansinnigt, känslolöst utnyttjande och offrande av människor. Flauberts överhettade visioner av ett exotiskt, prunkande, förföriskt och barnoffrande forntida imperium blev våldsamt uppskattade då de publicerades 1862 och gav omgående upphov till plagiat, samtidigt som de inspirerade konstverk, operor och senare - filmer som den italienska Cabiria eller Griffiths Intolerance, för att nämna ett fåtal.

Den människoslukande Molok blir snart, som i Langs Metropolis, en sinnebild för det hänsynslösa kapitalistiska systemet, eller dess kommunistiska motbild - den totalitära staten. I sitt beundrade och sedlighetsanklagade beatpoem Howl ägnar Allen Ginsberg ursinnigt sida efter sida åt att skildra sitt USA som en väldig, människoslukande, själlös Molok:

Molok det ofattbara fängelset! Molok dödskallen

själlösa fängelset och sorgernas kongress! Molok vars

byggnader är Guds straff! Molok det ofantliga

kriget av sten! Molok de mållösa regeringarna!

Molok vars själ är rena maskineriet! Molok vars blod är

rinnande pengar! Molok vars fingrar är tio

arméer! Molok vars bröst är en kannibaldynamo!

Molok vars öra är en rykande grav!

Molok vars ögon är tusen blinda fönster! Molok vars

skyskrapor står längs de långa gatorna som änd-

lösa Jehovas! Molok vars fabriker drömmer och

stönar i dimman! Molok vars skorstenar och

antenner kröner städerna!

Efterhand tunnas dock Moloks närvaro ut i böcker och film, kanske för att de väldiga avgas- och eldspyende industrierna försvinner ur vår tillvaro och våra medvetanden, eller slits ner för att överleva som stinkande, patetiska rester av sina fornstora jag, som Lucchinikoncernens stålverk som tillverkar järnvägsräls i kuststaden Piombino. En miljö som skildras i Silvia Avallones debutroman Stål, som gör dess desillusionerade arbetare och deras deprimerande omgivningar till en symbol för hopplösheten och det moraliska förfallet i dagens Italien. En gång sysselsatte stålverket mer än 20 000 arbetare, som arbetade och slet vid masugnar, lyftkranar och lastvagnar, men som också gick på fackföreningsmöten och viftade med röda fanor. Nu sliter de vidare i hopp om att inte förlora sina arbeten, medan flera av dem håller sig på fötter med knark och alkohol.

Bortsett från legender och symboler – har så förskräckliga skapelser som Baal och Molok verkligen existerat?  De nämns på flera ställen i Gamla Testamentet och tycks ursprungligen ha varit kanaanéiska fruktbarhetsgudomligheter. Kanaanéerna talade liksom israeliterna ett semitiskt språk och det är mycket möjligt att de två folken hade samma ursprung, även om de första sedermera kom att motsvara fenicierna och de senare judarna. Baal är ”herre” på semitiska, medan Molok, eller melek, betyder ”kung”.

De var fenicierna som grundade Karthago och de tog sina gudar med sig. Under mer än ett århundrade (264 – 146 f.Kr.) var karthagerna , eller punerna som romarna kallade dem, den romerska republikens främsta och farligaste motståndare. Antikens romare och greker betraktade punerna som fanatiska gudsdyrkare som regelbundet offrade barn till Baal Hammon och Molok, av greker och romare kallad Kronos, guden som i grekisk mytologi slukade sina egna barn.

Det finns dock inga arkeologiska lämningar som antyder att det någonsin funnits ett väldigt beläte med tjurhuvud, som egentligen var en ugn, och som slukade levande barn. Vad man under arkeologiska utgrävningar i Karthago däremot har funnit är ett stort tempelområde, enbart ett fåtal meter från resterna av Karthagos Cothon, hamn, som utgjordes av en väldig cirkelformad och muromgärdad, hundra meter bred kanal, som tjänade som kajplats för både krigs- och handelsfartyg.

Inom resterna av tempelområdet fanns tusentals begravda urnor innehållande brända rester av barn. Flera av gravplatserna markerades med enkla stenstoder och från inskrifterna på en del av dem förstår man att begravningsplatsen kallades tofet, vilket hos israelerna var namnet på en plats utanför Jerusalem, ökänd för att i en förgången forntid ha varit platsen för barnaoffer. I Jesajas bok finns en förbannelse över assyriernas kung som antyder att man offrade människor på en plats kallad Tofet:

Tofet ligger redo sedan länge, ja, det väntar på kungen. Herren har gjort eldstaden djup och vid och fyllt den med ved. Som en svavelström skall hans andedräkt sticka bålet i brand.

På en del av de stenstoder man funnit i Karthago står det på puniska skrivet MLK, vilket utläses ”som offer”. På hebreiska är MLK ”מלך” en bokstavskombination som enbart förekommer i betydelsen ”att föra barn genom eld (lmlk)”. Ett begrepp som tycks antyda ett offer som på hebreiska kallades (h)olokautoma, brännoffer, och som på grekiska översattes till ὁλόκαυστος (holókaustos) där hólos betyder ”hel” och kaustós "bränd". Det innebar att ett offerdjur brändes till aska på ett altare. Det är alltså möjligt att MLK hos fenicierna i Karthago inte var namnet på en gud, utan enbart betydde att någon, eller något, hade offrats, ”lmlk”, till en gud, antagligen Baal, deras högste gud som förekom i flera av deras ledares namn, exempelvis Hannibal, ”Gynnad av Baal”.

I Bibeln betecknas Baal som en ”falsk gudom”, en konkurrent till israelernas Jahve. Exempelvis berättas i Första Konungaboken hur Baals profeter utmanades av profeten Elia:

Där trädde Elia fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld.

Elia vann tävlingen; Gud antände inte Baalprofeternas offer, men ” Herrens eld slog ner” och ”förtärde” Elias offer och ved.

Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Men Elia sade: ”Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!” När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där.

På åtskilliga ställen i Bibeln skildras och fördöms Baalprofeternas barnaoffer. Men, likväl blev Abraham, ”Folkets Fader”, hebréernas stamfader och grundare av de tre monoteistiska religionerna – judendom, kristendom och islam, en gång ombedd av Gud att slakta och offra sin ende son (en tidigare son, Ismael, hade Abraham drivit ut i öknen och den gamle patriarken förmodade antagligen att han var död). Guds befallning antyder alltså den kanaaneiska tron på barnaoffrens nödvändighet, en tro som israelerna en gång tycks ha delat. En av de lagar som nämns i Andra Moseboken säger: ”Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig” och Gud kräver tydligen att Abraham inte skall undantas från den regeln:

Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig. Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om.  

Efter tre dagars vandring kom far och son fram till offerbergets fot och Abraham skickade iväg tjänarna:

När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” 

Berättelsen handlar om hur Gud av en djupt troende människa kräver ett obegripligt illdåd – ett barnamord. Och det är inte vilket barn som helst Gud begär att Abraham skall döda. Det är hans ende son, som han fått på sin ålderdom, som han älskar över allt annat och som för honom utgör livets mening och mål.

Inom ortodox judendom finns många troende som inte lägger stor vikt vid ett personligt liv efter döden och istället betraktar sina barn som en form av fortsatt existens, som ”ett gudomligt förtroende, som den enda garantin för framtid och fortlevnad”. I enlighet med en sådan uppfattning betraktas föräldrar som livets upprätthållare, som ”Guds medarbetare i skapandet av varje enskild mänsklig varelse”. Alltså är barnamord en fruktansvärd handling, ett brott mot ett folks överlevnad. Hade Abraham, urfadern till alla judar (och även araber), dödat sin son hade judendomen inte existerat. Därför kan Guds befallning att skona Isak betraktas som grundandet av judendomen som en religion skild från den kananéeiska tron. Om Gud tidigare varit alla folks gud, får han genom att skona Abrahams son en speciell betydelse för judarna, de blir Guds ”egendomsfolk” och just därför blir offrandet av barn så oerhört syndigt för just judarna.

Någon som inte betraktade Abrahams planerade offer på detta abstrakta vis var filosofen Sören Kierkegaard. Han var skakad av Bibelns berättelse om Abrahams offer, kanske för att han betraktade sin djupt religiöse och tungsint grubblande fader som någon som för sin förvrängda tros skull hade offrat sin son till Gud och därmed förvärrat hela hans tillvaro. Kierkegaard förde en livslång kamp mot vad han betraktade som människors tanklösa efterapande av vedertagna sanningar och dogmer. För att leva ett ”verkligt liv” måste vi enligt Kierkegaard ständigt ifrågasätta våra åsikter, vårt liv. Tänker vi verkligen? Eller följer vi likt enfaldiga kreatur enbart flocken?

Kierkegaard avskydde Hegels filosofi som han betraktade som ett fastställande av orubbliga regler, giltiga för alla och envar. En livslögn. Att med hull och hår acceptera vad som predikades från de danska predikstolarna, eller i skrifter av dogmatiska filosofer som Hegel, vore det samma som att ge upp vårt människovärde, vår förmåga att tänka självständigt:

Ett logiskt system kan man mycket väl tänka sig, men man kan inte tänka sig något system i tillvaron. 

Den verkligt subjektivt existerande tänkaren är därför alltid lika negativ som han är positiv, och omvänt. Hans uttalande skall aldrig förvandla en mänsklig existens till något annat än vad den är; han håller alltid det negativa såret öppet och har därför aldrig, positivt sett, någonting att lära ut, utan är ständigt lärande; han är ständigt i vardande och i sina tankar avbildar han denna sin existens, så att allt hans tänkande är ett vardande. Det är med den saken som när en författare har stil: den som har en stil har ingenting färdigt, och var gång han ”han rör vid språkets vatten” framträder de mest alldagliga uttryck i en alldeles nyfödd ursprunglighet. Detta ständiga vardande gör allt i jordelivet ovisst, allting osäkert. [Motsatsen till detta öppna dynamiska tänkande är] det objektiva tänkandet som sätter allt i resultat och lockar hela mänskligheten att åka snålskjuts genom att tillhandhålla svarsramsor och resultat.

Enligt Kierkegaard ägnar sig filosofer som Hegel sig åt att bygga luftslott, de inordnar tillvaron i mönster och inbillar sina läsare att det är verkligheten de beskriver. Deras anhängare ägnar sig sedan åt att tanklöst tvinga andra människor att tro att dessa imaginära system är verkliga. ”En fråga som alltid undgått Hegel är – hur skall man leva? Det är som att för en hungrig man läsa högt ur en kokbok.” Kierkegaard påstod att andras teorier och spekulationer inte duger som rättesnören för vårt sätt att leva, de är abstraktioner. Det är varje enskild människas uppgift att ta ansvar för sitt liv och inte blint tillämpa andra människors regler och tankar: ”Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.”

Kierkegaards bok om Abrahams offer, Fruktan och bävan, är en av de underligaste böcker jag läst. Lätt är den inte, snarast får den mig att tänka på en mycket lång predikan hållen av en skicklig präst. Den drygt hundrasidiga boken är välskriven, ofta blänker det till av humor och tankeväckande funderingar. Mitt i boken finns exempelvis en lysande skildring av förälskelsens natur. Men, alltför ofta tappar jag under läsningen tråden, blir trött, får svårt att koncentrera mig, börjar undra vad författaren egentligen är ute efter och nickar till. Det fina med Kierkegaards predikan är dock att den finns i bokform. Då jag efter en tupplur återvänder till avsnitten som sövde mig kan jag vederkvickt fina nya guldkorn.

Fruktan och bävan handlar om livet och är fylld med skarpa iakttagelser och djupa insikter och det är förunderligt att den är skriven av en enstöring som upplevt enbart en stor förälskelse, som han medvetet drog sig ur och därefter kom att överskugga hela hans tillvaro.

Kierkegaard får mig att tänka på Jules Verne, som märkt för livet av en avbruten kärlekshistoria, med en ungdom överskuggad av en dominerande fader, deprimerad och enstörig tillbringade det mesta av sin tid med att skriva detaljerade, fantastiska berättelser om äventyr på platser han inte besökt och erfarenheter han inte haft. Mot slutet av sitt liv skrev Jules Verne till sin bror: ”Jag lever nu endast för att arbeta”.

För många författare är alltså skrivandet ett skådespel, så var det antagligen även för den teaterbitne Kierkegaard, som skrev sin filosofiska betraktelser under olika pseudonymer. Han spelade roller som han kallade Constantin Constantinus, Frater Taciturnus, Hilarius Bokbindare, Johannes Climacus, Johannes Förföraren, Nicolaus Notabene, Victor Eremita, m.fl. Det är Johannes de silentio, ”Johannes av tystnaden”, som skriver Fruktan och bävan. Han kallar Abraham för en ”trons riddersman” och tycks därmed antyda att den gamle patriarkens avsikt att på Guds befallning offra sin son var ett beundransvärt beslut.

Inte kan det väl vara så att Kierkegaard genom Johannes de silentio hyllar religiös fanatism? Han hävdar att tron till sitt väsen är absurd, att den inte har med vetenskap och logik att göra. Tron är enligt Kierkegaard ett oförklarligt mysterium. ”Tro börjar där tanken hejdar sig”. Men, att offra andra människor för något som är obegripligt och absurt kan väl knappast vara berättigat? Självmordsbombare eller Islamiska Statens fanatiska krigare som mördar sina medmänniskor i en snedvridna tros namn kan väl inte hyllas som några ”trons riddersmän”?

Jag ger mig inte, utan ger mig åter i kast med Fruktan och bävan och försöker då läsa den i skenet av Kierkegaards hyllande av det personliga ställningstagandet, hans tolkning av det han kallar objektivt och subjektivt tänkandet. När jag gör det börjar boken fungera för mig.

Kierkegaard ägnar inte många kommentarer åt berättelsens lyckliga slut, nämligen att Gud då Abraham höjer kniven för att offra sin son hindrar mordet, befaller honom att offra en bagge istället och därmed förvandlar hela episoden till ett påbud för barnaoffrens upphörande. Guds avskyvärda befallning blir därmed till ett practical joke avsett att testa Abrahams tro.

Kierkegaard koncentrerar sig istället på att skildra Abrahams vånda, hans ensamhet, hans grubblerier och överväganden under den tre dagar långa åsneritten mot Morias berg, när Abraham i hemlighet och i strid med allt vad faderskapets ansvar gäller färdas mot offerplatsen. Abraham befinner sig i ett limbo, utsatt och ensam med sina tvivel har han hamnat utanför all mänsklig gemenskap. Tillvaron har förlorat sin självklarhet. Abraham är inte längre en ledare för sitt folk, utan en ”emigrant från det allmännas sfär”. Kierkegaards, eller Johannes de silentios, poäng tycks vara att bakom varje handling, eller underlåtelse att handla, borde finnas ett enskilt ställningstagande, eller val. Sett ur ett helhetsperspektiv är livet paradoxalt, obegripligt, varje människa finner sig i en förfärande ensamhet.

i ett tillstånd av chock berättar Johannes di silentio historien om Abraham. Patriarkens beteende är en gåta. Antingen är Abrahams handling ett försök till ett kallblodigt mord, eller så är det, som man predikar i kyrkan, en mäktig trosgärning. Abraham underkastar sig Guds befallning, trots att den innebär ett våldförande på hans mäktiga faderskänslor och dessutom är den ett brott mot människornas lagar. Vad hade hänt om Gud inte i sista stund ändrat sin befallning? Johannes de silentio ger exemplet att en prästs inspirerande predikan om Abrahams beundransvärda underkastelse inför Guds vilja får en lyssnande far att gå hem och döda sin älskade son. Vore inte det liktydigt med ett avskyvärt brott baserat på ett ansvarslöst beteende från prästens sida?

Kierkegaard undviker ett definitivt ställningstagande genom att gömma sig bakom Johannes de silentio, som beskriver sig själv som en ”trolös poet”, alltså en konstnär som framställer en bild som skildrar ett problem, en sanning. Genom sin framställning får konstnären betraktaren att bilda sig en egen uppfattning om händelsen, medan han själv så noggrant som möjligt redogör för varje detalj som kan bilda underlaget för en eventuell dom. Johannes de silentio skriver om Shakespeare att den store dramatikern ”säger allting, allting, allting exakt som det är”, men det betyder inte att Shakespeare är identisk med det han skildrar, eller delar de åsikter han framför. Shakespeare är liksom Johannes de silentio en poet.

En annan av Kierkegaards pesudonymer, Johannes Climacus som skrev boken En ovetenskaplig efterskrift, skiljde på att ”ha tro” och ”förstå tro”. Att förstå tro är inte samma sak som att ”ha kommit in i den”. En poet som Johannes de silentio kan skildra Abrahams dilemma och förstå hans handlande, men det betyder inte att han själv skulle kunna handla på samma sätt. Vid slutet av sin betraktelse förklarar Johannes de silentio att personligen är han inte beredd att handla som Abraham. Det vore kanske den yttersta konsekvensen av en sann religiositet, men är samtidigt ett obegripligt sätt att leva, eftersom det skulle innebära att man avskiljde sig själv från den sfär där de flesta av oss lever.

Men innan dess har Johannes de silentio hyllat Abrahams handlande som en kapitulation inför något han tror vara ofantligt mycket större än han själv och eftersom denna kraft är oändlig är den också ogripbar för mänskligt tänkandet och kan därmed inte förklaras genom vårt begränsade förstånd – det rör sig om tro, ett fenomen bortom alla regelverk. Att uppträda ansvarsfullt gentemot den allomfattande kraft vi tror vara Gud kräver ett övergivande av den lagbundna etik som styr våra relationer till andra människor. Ett sådant handlande blir till språng bort från vardagen och kommer att leda till såväl ensamhet som upprörande krav på den individ som vågar göra det. Här finner vi exempelvis Jesu kval i Getsemane, innan han beslutar sig för att offra sig själv för sin tro. Att tro är att göra sig mottaglig för något nytt, okänt och fullkomligt annorlunda än vad som föreskrivs av den allmänna ordningen.

Men, och det är viktigt att poängtera, Jesu handlande gick inte ut på att offra någon annan människa för sin tro, utan att offra sig själv. Hans beslut grundade sig på medlidande och det är tron på medlidandets frälsande förmåga som är kristendomens kärna. Abrahams trosgärning innebar ett offer av en annan människa, ett oskyldigt barn, och det är därmed en frånstötande handling. Tack och lov visade Gud till slut medlidande, annars hade han förblivit likadan som forna tiders Baal och Molok – obegriplig och obeskrivligt grym. Om Abraham hade dödat sin son hade han betett sig på samma sätt de fanatiker som offrat sina nära och kära i tjänst hos nåon okänslig ideologi. Det är ett sådan oreflekterad tro som Kierkegaard ständigt vänder sig mot - accepterandet av ett system som bortser från individens förmåga att själv välja sin väg.

I en artikel om kommunismens fantasifientlighet citerade nobelpristagaren Mario Vargas Llosa den franske författaren och filosofen Georges Bataille:

Ett system baserat på förnuft, exempelvis kommunismen, har en lösning på alla problem. Men det förmår inte att i praktiken fullständigt fördöma de nya tankegångar som skapas inom andra system. Detta utgör en stor svårighet för ett parti som påstår sig enbart respektera förnuftsskäl och vägrar inse värdet hos ett irrationellt tänkande som speglar värdelösa och infantila aspekter av tillvaron, men som likväl kan ge upphov till något nytt. Den enda irrationalitet som accepteras av kommunister är barnens omognad. Deras infantilitet kan inte likställas med det rationella allvaret hos en vuxen. Men en vuxen som inser det infantilas allvar, som använder sig av det i skapandet av värdefull litteratur, en sådan författare har ingen plats i det kommunistiska samhället.

Att döda, tortera eller ignorera  barn, att förneka det barnsliga inom oss, är också ett förnekande av vår uppgift som levande varelser - att garantera vår avkommas överlevnad, bryter vi mot den uppgiften förnekar vi vår egen mänsklighet.

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”

Avallone, Silvia (2012) Stål. Stockholm: Natur & Kultur. Costello, Peter (1978) Jules Verne: Inventor of Science Fiction. New York: Scribner. Ferlin, Nils (1957) Från mitt ekorrhjul. Stockholm: Bonniers. Flaubert, Gustave (1965) Salammbô. Stockholm: Rabén & Sjögren. Ginsberg, Allen (1995) Howl och andra dikter i översättning av Per Planhammar. Lund: Bakhåll. Kierkegaard, Søren (1969) ”Ovetenskaplig efterskrift. Mimisk-patetisk-dialektisk sammanställning, existentiellt inlägg av Johannes Climacus”, i Kierkegaard; Urval och översättning av Lars Göransson. Bokfrämjandet: Uddevalla. Kierkegaard, Søren (1985) Fear and Trembling. London: Penguin Classics. Levenson, Jon D. (1975) The Death and Resurrection of the Beloved Son: The Transformation of Child Sacrifice in Judaism and Christianity. New Haven, CT: Yale University Press. Longerich, Peter (2009) Heinrich Himmler: En Biografi. Stockholm: Norstedts. Martin, Jacques (1993) Alix, tome 8: Le Tombeau Étrusque. Tournai: Casterman. Propp, Vladimir (1984) Theory and History of Folklore. Manchester:  Manchester University Press. Vargas Llosa, Mario (1996) ”Bataille or the Redemption of Evil", i Making Waves: Essays. New York: Farrar, Strauss and Giroux. Warmington, Brian Herbert (1960) Carthage. Harmondsworth: Pelican Books.

Several of my dreams are characterized by movement. I am enclosed by train compartments, boat cabins, or aircrafts. Often, I have forgotten something, the ticket has been lost, the luggage has disappeared, or I have ended up on the wrong train, plane or boat. When I wake up I sometimes do not know where I am. I look around. Am I inside a room, or a train compartment? A cabin or a cell? Am I in Rome, Stockholm, Santo Domingo, or Hässleholm? Am I alone, or is someone sleeping next to me?

I was born by a railway junction - Hässleholm, a small town that grew up around railroad tracks. Trains have from time to time been part of my life. During high school, I spent the evenings loading baggage cars with packages and later I went with my mates by train throughout Europe. While I studied at Lund University, I worked as waiter on trains bound for Stockholm. Since then I have flown back and forth over the Atlantic Ocean, across Latin America, Asia and Africa.

In my dreams, loudspeakers are echoing, announcing arrivals and departures. I am heeding towards adventure, or back home. Where it may be? Travel has become a mental state in which I find myself within a liminal existence, where I have time for reflection and may suffer from bad conscience for what I have done or neglected to do. What awaits me? What am I travelling from? What am I travelling towards? The allure and curse of voyages. The future? Where might it be? A journey to nowhere. An escape? A return?

End or beginning? Like so much else that swirls around in my brain thoughts about travel become illustrated by pictures I have seen and been influenced by. On the cover of one of my novels is a detail from a painting by William Turner: The Fighting Temeraire tugged to her last berth to be broken up. A picture of an era entering its tomb, created by an artist who at the same time was a forward-looking modernist and a traditional romantic. HMS Temeraire was a ship turned into a symbol of Britain's power over the seas. Its captain´s and crew's brave behaviour during the Battle of Trafalgar was of such a crucial importance that their vessel became legendary and almost regarded as a person. In Turner's painting the huge sailing ship is by a steamer towed across a darkening sea, while the sun rises below a romantic display of exuberant colours.

A new dawn is breaking into a romantic fairy-tale world, as when the German Biedermeier Meister Carl Spitzweg in a small painting depicts how a fairy tale dwarf from the mouth of his cave contemplates a locomotive chugging through a valley.

Another painting by William Turner, created five years after Temeraire, indicates the amazing power of a new means of transport. Rain, Steam and Speed ​​depicts how a steam locomotive of the model Firefly in a violent storm pushes forward over the newly built Maidenhead Bridge, just outside of London. The year is 1844, and the locomotives were already able to attain a speed of 100 kilometres per hour.

It is not strange that the mighty steam locomotive was becoming a common motif of artists who tried to capture not only their impressive power; how they with full force penetrated and altered the cityscape, as in Monet's smoke-filled, atmospheric depictions of the Gare Saint-Lazare, but they also tried to turn them into symbols of changes in human mentality, like the futurist painter Umberto Boccioni how used trains to represent different states of mind.

The fact that several of my character building years took place close to trains might have made me susceptible to all sorts of depictions of these remarkable machines. When I a few years ago used to visit Musée Marmottan in Paris, I became especially fascinated by Monet's painting Train in Snow. In it I recognized the heavy, dark sky, the bare, black trees, the white-greyish, wet snow, the train that is about to leave while its lanterns light up the gloom. Looking at it I remember the smell of smoke and night and imagine I can recall the sound of the locomotive steaming up and its whistle signalling departure.

Maybe it is because I have for many years in the evening darkness worked with collecting and delivering mail to and from train carriages, or since my work as a waiter in dining cars forced me to board trains early in the morning that I am captivated by paintings depicting nocturnal train yards.

And then there is of course the delightful feeling of adventure when trains bring us into the world, scampering through strange areas - forests, swamps, big cities and high mountains. Bringing to mind the monumental efforts required for putting down the tracks and construct tunnels and bridges in remote jungles and through almost inaccessible mountain ranges.

Travel means change, rhythm and movement, like blood orbiting through the body or the relentless aging of mind and body. The metallic wheels´ rhythmic thumping against the rails. The forceful inebriation by steam, locomotives and rails are present in Filippo Tommaso Marinetti´s famous celebration of speed and machines in his futuristic manifesto of 1909, a few years before the horrors created by machines of mass destruction were demonstrated in the hell of the First World War´s blood drenched trenches:

We shall sing of [...] the pulsating, nightly ardour of arsenals and shipyards, ablaze with their violent electric moons; of railway stations voraciously devouring smoke-belching serpents; of workshops hanging from the clouds by their twisted threads of smoke; of bridges which like giant gymnasts, bestride the rivers, flashing in the sunlight like gleaming knives; of intrepid steamships that sniff out the horizon; of broad-breasted locomotives, champing on the wheels like enormous  steel horses, bridled with pipes, and of the lissom flight of the aeroplane whose propeller flatters like a flag in the wind, seeming to applaud, like a crowd excited.

It was not the stranglehold of modern life on imagination and openness that Marinetti focused on, but progress, power, light and openness. Certainly, he was capable of bursting out in distasteful tributes to violence, war and misogyny. However Marinetti was, like Mussolini, who he supported but often quarrelled with, a poseur who happily blurted out words and ideas with an avowed purpose to shock.

In fact, Marinetti supported women's suffrage and spoke warmly of women´s suppressed expressive powers. He hated and despised Hitler and Marinetti´s unpleasant tributes to war´s “invigorating powers” made him, unlike many other desktop revolutionaries, to take active part in it. He was wounded at the front in the First World War and in the other one he participated as a volunteer on the Eastern Front, where he, despite his sixty-seven years fought directly at the front line.

Marinetti was obsessed with his own virility, something that made him defining himself as "Europe's caffeine" and a powerful seducer of women, demonstrated by his self-biographical Como si seducono le donne, "How to seduce women". But, like his predecessor Giacomo Casanova, Marinetti assumed that no woman would be worthy of being seduced by a man of his calibre if she was not independent and intelligent. Accordingly, he pleaded for women's equality and the elimination of "male legal rights over women", proclaiming that women must have equal rights to divorce, child care and education and of course the right to vote, receive equal pay and a free choice to perform any kind work.

A similar passion made Marinetti to constantly declare that the thrill of warfare brought forth male vitality. When he during World War I took part in the fierce fighting in Gorizia, on the border of what is now Slovenia, he glorified battles as male self-assertion and resembled bomb explosions to “erect penises".

Marinetti´s approach to race issues, which came to a head in 1938 when Mussolini introduced anti-Semitic laws, was characterized by a similar militant virility. The futuristic group he headed was the only Italian organization that openly attacked officially sanctioned racism and declared that as independent artists they were unable accept that considerations about race could be allowed to limit cultural expression. Marinetti´s aversion to racism was partly a result of his anger over Nazi condemnation of the modern art he represented as a symptom of "Jewish decadence" and partly due to the fact that several of his closest friends were Jews. Not least his much admired Antonio Sant'Elia, a ground-breaking architect who twenty-eight years old had been killed at a front section where Marinetti had been severely wounded during the First World War. Below, the moustachioed Marinetti can be seen together with Sant'Elia and the genial futurist artist Umberto Boccioni, who thirty-four years was killed at the beginning of the war.

At a meeting in Rome where artists protested against the racial laws Marinetti entered the stage with a loaded machine gun, which he laid on the table in front of him while he pleaded for tolerance and the unconditional freedom of artistic expression. Unfortunately, such convictions did not hinder him from joining Mussolini's scandalous Nazi puppet regime in Salò. Although Marinetti remained largely faithful to Fascism almost to the bitter end, he died of a sudden heart attack in 1944, he was nevertheless a convinced democrat.

Already in the early 1920's he renounced his membership in the Fascist Party, which he considered to be far too conservative for his taste. Among Marinetti's political opinions were free, state-funded and compulsory education for all and guaranteed well-being for every citizen, which according to him ought to be funded through the sale of Italy's art treasures. When someone remarked that it would deplete Italian culture, he replied: "On the contrary, it would disseminate it around the world, while our nation would become richer and happier, meaning that we will be capable of producing better art and culture".

Fascism ended in disaster, slaughter and murder. The tributes paid to movement, change and modernization by so many totalitarian systems usually end up in total tragedy for everyone involved; perpetrators as well as victims. Such propaganda easily seizes individuals, but generally results in a fruitless search for something that is never reached or saturated.

Songs of sirens, immortalized through the tale about the role model for all adventurers - Ulysses, who adrift and cursed by the gods once listened to the sirens' song and thus became imprisoned by the allure of traveling. Dante met him in the Inferno where Ulysses was encased within a flame and eternally tormented by a search for something beyond his reach.

I am far from being a Ulysses. I generally adapt myself to where I happen to end up and tend to feel at ease there. Now I live in Rome, but I have other homes in Bjärnum and close to San Pedro Macoris. I have no fixed job and feel threatened by an uncertain future, but I have my family, good friends and my memories. In my dreams loudspeakers announce: "The train to Berlin will arrive on track four!", "Flight SK 204 to Bogota arrives at gate No. 4". I listen and obey, willingly I step aboard, anxious, with expectations, or relieved. What may be expected? The serenity behind everything? The meaning of life? A final togetherness - perfect love, attachment to loved ones, a harmonious family life?

When I almost fifty years ago sat in a mail truck on the station platform in Hässleholm, waiting for the arrival of the last train to Ånge, expected shortly after ten o'clock in the evening, the heart swelled in my chest when the Berlin Express made a brief stop, followed by thunderous, clanking freight rains, which carts carried attached notes informing where they came from, or where they were going - Paris, Berlin, Belgrade, Athens. I have since then often associated nights with the railway. The flurry of activity in the yellow glow of lamps, the smell of iron against iron, wood, metal and oil. But also - sometimes - a strange stillness in moonlight and electric lighting.

Hässleholm, a rather boring little town, has its existence to thank for the Swedish Main Line, which in 1855 began to be built in Malmö in the south, until it in early 1894 reached Boden in the far north, after which the hardy navvies spread around the globe. Some of them died from tropical fevers while they laid down rails in the jungles of the Amazon, or the Congo.

Despite its sleepy provincialism Hässleholm harboured two regiments, which lent an adventurous spirit to my childhood. Quite often heavy, battle tanks thundered over the cobblestones outside our windows. One time, a young recruit was beheaded by the railway bridge that ran across the street a few hundred meters further down from our apartment building. The soldier had served as lookout by the open door on the tank's gun turret, but had looked in the wrong direction and not seen the sharp concrete edge of the viaduct, which tore off his head, it was in any case what my neighbour Roland told me. His father was a non-commissioned officer at T4, where he worked as a physical health instructor.

I did not really trust Roland, who was good at dramatizing life and had an impressive collection of toy soldiers, which we used to play with in his room, or out in the yard´s sandbox. Among Roland´s soldiers from World War II was a figurine I would have liked to own, it was a soldier with a flame thrower spraying a dramatic blaze of multi-coloured fire. Roland told me that such hellish weapons were used to incinerate soldiers, who had been trapped inside concrete bunkers. However, I was most impressed by a Frenchman wearing a blue uniform and riding a camel.

Sometimes we took our bikes to the regiments´ training grounds. It was of course forbidden, but that only increased the feeling of adventure and after having crawled under barbed wire, swinging by the arms across water-filled ditches and with thick ropes trying to climb up impossibly steep plank walls, we rested in a sand pit where Roland told us how he had seen the beheaded soldier's head roll across the cobble stones, or how it was when a guy from a neighbouring apartment building had been severely burnt and taken by ambulance to the hospital after peeing on a high voltage line from a railway bridge in another part of town.

The railroad ran through my childhood. The impressive station building was the town's centre. The station clock regulated my time and trains rattled through my dreams. Twice a year the train brought me, or the entire family, to Stockholm where the king and my grandfather lived, his lush garden was a fairyland that has followed me through life. And from the station you could travel even further afield - to Berlin, Prague, Paris and Rome. Sitting by my school bench, I could through the dusty window, see how wagon lits moved down to the continent. At dusk, we could bike down to the train yard and sneak into unlocked compartments, soaking up lingering scents of cleaning agents, metal, dusty seats, as well as the aroma of perfume and tobacco and stench from unknown travellers, whiffs from distant, alluring worlds.

On hot summer days we wandered kilometre after kilometre along tracks taking us through forests and across fields, far beyond roads and highways. We ended up in the middle of nature, where plants and animals were closer to us than elsewhere, where the scents of trees and plants, mixed with the smell of tarred sleepers and the sun-baked stones of the embankment, the heat made the rails shimmer. Accompanying us was the constant threat of the sudden appearance of a train and like the Sioux we had seen on Sunday matinees, we pressed our ears to the hot rails to perceive the singing, swaying sound of approaching locomotives with their trail of thunderous, rattling passenger cars.

Behind passing windows we caught glimpses of elegant ladies we imagined were heading towards Berlin night clubs, fashionable Parisian restaurants or the casino in Monte Carlo, or young men with tickets to vibrant cities, or busy ports, where ships were waiting to take them across the seas to scorching deserts, soaring mountains and deep jungles. The trains disappeared and again we could hear birdsong, the mooing of cows, or a distant dog barking. All around us was summer, with drifting clouds over a clear blue sky.

In Vietnam I have seen mighty locomotives with red flags fluttering by their fronts, steaming through emerald green rice paddies, while white smoke billowed above them. In Latin America and Africa I have encountered overgrown railway tracks with rusting steam locomotives, covered with meandering vines, making them resemble the remains of dinosaurs. In Peru and Bolivia I have in overcrowded train compartments been sitting on wooden benches, while puffing locomotives laboriously pulled us forth between snow-capped peaks.

In New York we lived not far from Grand Central Station's gilded palace and in Rome not far from Stazione Termini´s elegant fascist structure. At stations in Hamburg, Berlin, Paris, Budapest and London I have been sitting on benches listening to bellowing loudspeakers and watched magnificent, grimy glass domes resting on slender iron columns. How different this is from all hours I have spent snoozing on uncomfortable vinyl seats, surrounded by tax-free shops within impersonal and almost identical airport hangars.

With money in our pockets from various odd jobs, I and Claes boarded a train in Hässleholm, the day after we had been demobbed after a year of obligatory military service. We went directly to Sicily, as far south we could come by train. Since then, I and my friends travelled south by train every summer. A lovely time, characterized by adventure and broadening horizons. Perhaps the reason for my life becoming what it became is that I was born in a small town by railroad tracks stretching into the world. With all it entailed of dreams about work and travelling. It cannot be denied that my memories of and experiences from travelling are numerous and constantly nourish my imagination.

Man is a migrant animal. Many of us have a desire, or compulsion, to move from place to place. Nevertheless, I cannot determine whether that is the case with me. I enjoy most places where I ended up and have rarely had the time or opportunity to think about why I constantly am moving around as I do. As I sit here and write my gaze falls on a bookshelf. Most books seem to be about travel; Canterbury Tales, The Divine Comedy, Don Quixote, Journey to the West, Pilgrim's Progress, Treasure Island, Moby Dick, Pinocchio, Lord Jim, Adventures of Huckleberry Finn, Journey to the Centre of the Earth, Nils Holgersson´s Wonderful Journey through Sweden - travels, travels.

However, not all trains bring us adventure, or are home bound. Trains can be intimidating and dangerous. While we are standing by a level-crossing barrier watching a mighty train rushing past, we understand that its power can kill, its progress is out of our reach and influence. Trains follow their regular routines, their timetables, their permanent track and they do it at a dizzying speed, with mechanical efficiency, and if they would derail the consequences are terrible.

The Swedish author Pär Lagerkvist has in a short story managed to describe how a childhood confrontation with a train unexpectedly revealed the relentlessness of life. In the company of his father, a confident and calm station master who knew his trains and their personnel, the ten year old Pär had been out on adventures in his father's childhood forests. As they walked along the embankment, the father had beforehand known when trains were expected and in good time he had stepped aside with his son and together they had waved to the people passing by, recognizing every driver of the mighty steam locomotives. Protected by his reassuring father little Pär felt confident and proud. Nevertheless, when night falls everything becomes different and threatening, but the trustworthy father declares that his son has nothing to fear from the darkness – he and God is with him. However:

When we found ourselves in a curve of the track, we suddenly heard a commotion behind us! Frightened we woke up from our thoughts. Father pulled me abruptly down from the embankment, into the abyss and kept me there. The train plunged by. A black train, with all its cars extinguished, it passed us at a breakneck speed. Where was it destined? There would be no train passing now! Alarmed we watched it pass. Fire blazed inside the oven of the huge locomotive, blackened men shovelled coal into it, embers flew wildly into the night. It was horrible. The driver stood pale, motionless, with petrified features, illuminated by the fire. Father did not know him, did not know who he was, he just stared straight forward, it was as if he for no  reason headed into darkness, deep into the darkness, which had no end. Excited, panting with anxiety, I stood and looked after the wild sight. It was swallowed by the night. Father took me back up on the railway embankment, we hurried home. He said:

- Strange, what kind of train was that? And the driver, I did not recognize him.

Then he just went silent.

It was one of those terrible moments that may transpire in our childhood, when we like a slap in the face suddenly are confronted by a brutal reality and realize that our existence will change for ever. After a day of closeness with his admired father Pär realized with sudden fear that he would eventually live a life of his own, far from his father's safe, well-known and organized existence. He would be callously thrown into an unknown future. The violent onrushing train was a portentous omen:

I sensed what it meant. It was the anxiety that would come, everything unknown, which Father did not know anything about, from which he could not protect me. What would this world be like? What would my life become? Surely not like Father´s, where everything was safe and reliable. There was no real world, nobody really lives a true life. I felt like burning inside, heading into a darkness with no end.

There are trains with horrific final destinations - Auschwitz, Treblinka, Kolyma or Norilsk. The trains may take us home, or to the freedom, but sometimes they bring us to death and suffering. Taking soldiers to slaughter fields, prisoners to hunger, desperation and death.

One evening in Hässleholm, while I was in a yellow mail truck reading and waiting for the train to Ånge to arrive, I saw one of the large, orange RC-locomotives. People came running with rags and buckets, while two train drivers staggered out onto the platform. One of them immediately left the platform, while the other leaned against one of the pillars that supported the platform roof and lit a cigarette.

Men dressed in white, long coats and rubber gloves collected substance from the front of the locomotive and placed it in red, plastic buckets. Curious I stepped out of the mail truck, but before I reached the RC-locomotive the smoking engine driver called upon me:

- You, boy! Yes, you there, come over here for a while.

I walked up to the driver, who shook a cigarette out of the pack and passed it without a word it to me. I politely declined his offer:

- No, I do not smoke and I if smoke a cigarette there will surely be more of them.

The driver laughed:

- You are obviously a good kid, and because of that you should not go over there.

- Why not?

- They pick up the remains of two old grannies we hit just outside of Tyringe. A sharp turn and suddenly they were there, quite unexpectedly, right out of the woods. They came chatting as old ladies do. I blow the alarm, to no avail. There was blood all over the windshield, I could hardly see a thing.

Shaken, I wondered:

- Are not you shocked?

-  When you run into something with full speed not much is left. Some bone chips and meat scraps, that's all.

- But, do you not think it was horrifying? Why did you not leave together with your friend?

- Sure, you become jittery when such a thing happens to you. It is nothing I wish for my worst enemy. But, for me it was not the first time. It was worse for Stig. He has not been through it before.

- Stig?

- My colleague, they took him to the hospital. To get him something soothing.

He nodded towards me:

- Sure, it's bloody awful. But, you get used to it. For example, it´s hell to drive through a herd of reindeer. Visibility goes to hell, it´s unrelenting slaughter, guts and blood all over.

He paused briefly as he took a deep inhale from the cigarette before putting it out on the ground. He continued:

-  This time it was a couple of grannies, certainly I think more about them and their families than I think about some damn reindeer. It´s bad. Very bad. The only way to overcome such an event is driving on as soon as possible. Hope they have a new shift for me, then I will go home and sleep. I live in Alvesta.

Yes, life´s journey is long and remarkable. The train stops at a station. You do not get down and out, knowing you have not yet reached your final destination. I have lived in many places, traveling from place to place. Sometimes I have imagined that I have arrived - this place suits me fine, here I would like to stay. However, the train continues on its constant trek and I stay on board. There is always a destination. Or – I decide that this is the end station for me. I will not continue any longer. I am exhausted. However, the train whistle sounds, clutches twitch and gnash and I am back on the road again:

Then the beech trees´ leaves were bright,

then white crowfeet floated in the brook,

lightly the bird cherry´s crown swung,

there where I walked as a boy.

It rains quietly. The sky hangs low on

thin crowns. A whistle; the train begins to move.

Towards a slowly darkening evening I travel friendless.

Adkins, Roy (2005) Trafalgar: The Biography of a Battle. London: Abacus. Danchew, Alex (2011) 100 Artists´ Manifestos from the Futurists to the Stuckists. London: Penguin Classics. Daverio, Philippe (2012) Museo Immaginato: Il secolo lungo della modernitá. Milano: Rizzoli. Guerri, Girodano Bruno (2010) Filippo Tommaso Marinetti: Invenzioni, aventure e passioni di un revoluzionario. Milano: Oscar Mondadori.  Rolt, Lionel Thomas Caswall. (1970) Isambard Kingdom Brunel: A Biography. London: Pelican.The poem by the end is my clumsy translation of an impressive Swedish poet Wilhelm Ekelund Då voro bokarna ljusa (1902).

Flera av mina drömmar präglas av rörelse. Jag är innesluten av tågkupéer, båthytter eller flygplan. Ofta har jag glömt något, biljetten har försvunnit, bagaget är förlorat, eller så har jag hamnat på fel tåg, plan eller båt. Då jag vaknar vet jag ibland inte var jag befinner mig. Ser mig omkring. Är det ett rum? En tågkupé? En båthytt? Är jag i Rom, Stockholm, Santo Domingo, eller Hässleholm?  Är jag ensam, eller sover någon bredvid mig.

Jag är född i en järnvägsknut – Hässleholm, som växte upp och utvecklades kring järnvägen. Tåg har gång efter annan utgjort en del av min tillvaro. Under gymnasietiden lastade jag på kvällarna godsfinkor med paket och senare for jag med mina kamrater med Interrail ut i Europa. Då jag studerade i Lund arbetade jag som kypare på stockholmstågen. Sedan dess har jag med flyg farit fram och tillbaka över Atlanten, över Latinamerika, Asien och Afrika.

I mina drömmar ekar högtalarutrop i euoropeiska stationspalats eller på internationella flygplatser. Jag lystrar, stiger ombord, färdas mot äventyr, eller tillbaka hem. Var det nu kan vara? Resor har blivit ett mentalt tillstånd under vilka jag befinner mig i en liminal tillvaro, där jag har tid till eftertanke och kan då drabbas av dåligt samvete över vad jag gjort, eller försummat att göra. Vad väntar mig? Vad reser jag ifrån? Vad reser jag till? Resandets lockelse och förbannelse. Framtiden? Vad är det? En resa mot det okända. En flykt? Ett återvändande?

Slut eller början? Som så mycket annat som trängs i hjärnan illustreras mina tankar ibland av bilder jag sett och blivit påverkad av. Omslagsbilden på en av mina romaner är en detalj från en tavla av William Turner Den Kämpande Temeraire bogseras till sin sista ankringsplats för att huggas upp. En bild av en epok som går i graven, skapad av en konstnär som samtidigt var en framåtblickande modernist och en traditionell romantiker. HMS Temeraire var ett fartyg som blivit till en symbol för Storbrittaniens oinskränkta makt över haven. Dess kaptens och besättnings insatser under slaget vid Trafalgar hade varit av en så avgörande betydelse att deras fartyg blivit legendariskt och i det närmaste kommit att betraktas som en person. På Turners målning bogseras det väldiga segelfartyget av en ångbåt över ett mörknande hav, alltmedan solen sjunker under ett romantiskt färgspel.

Det är den nya tiden som bryter in i en romantiskt sagovärld, som när den tyske biedermeiermästaren Carl Spitzweg i en liten tavla låter en sagodvärg från sin grottmynning betrakta hur ett lokomotiv tuffar fram genom en dalgång.

De tunga ångloken som frustade fram genom städer och landsbygd på räls som med en tidigare oanad hastighet förde människor från en plats till en annan var en övertygande symbol för hur den nya tiden bröt in i en tillvaro som under årtusenden traskat fram i samma jämna lunk. En annan målning av WilliamTurner, skapad fem år efterTemeraire, visar den förbluffande kraften hos det nya transportmedlet. Regn, ånga och hastighet skildrar hur ett ånglok av modellen Firefly i en våldsam storm pressar sig fram över den nybyggda Maidenheadbron alldeles utanför London. Året är 1844 och lokomotiven kunde redan då uppnå en hastighet av 100 kilometer i timmen.

Det är inte märkligt att lokomotiv kom att utgöra ett vanligt motiv hos konstnärer, som försökt fånga inte enbart deras mäktiga kraft; hur de spränger sig in i och förändrar stadsbilden, som i Monets rökfyllda, atmosfäriska skildringar från Gare Saint-Lazare, men också deras betydelsebärande funktion av ankomst eller uppbrott, som när futuristen Boccioni använder sig av tåg för att framställa olika sinnestillstånd.

Det faktum att jag under så många av mina karaktärsdanande år befunnit mig i närheten av tåg har kanske gjort mig mottaglig för allsköns skildringar av dessa märkliga maskiner som i sina innandömen bär på människor. När jag för några år sedan brukade besöka Musée Marmottan i Paris, var den tavla som grep mig mest Monets målning Tåg i snö. Jag kände igen den tunga, mörka himlen, de nakna, svarta träden, den vitgrå blötsnön, tåget som strax skall avgå och hur dess lyktor lyser upp mörkret. Tycker mig känna doften av rök och natt, höra ljudet av hur loket ångar upp, visslingen som signalerar avgång.

Kanske är det för att jag under flera år arbetade med att hämta och lämna post vid järnvägsvagnar efter det att kvällsmörkret fallit, eller då jag arbetade som restaurangvagnsservitör tidigt om morgonen gick på tågen i Stockholm eller Malmö, som gör att jag nu grips av bilder och målningar som framställer nattliga bangårdar.

Och sedan finns den härliga känslan av äventyr när tågen för oss ut i världen. När de forsar fram genom märkliga områden – skogar, träsk, stora städer och höga berg. Den monumentala arbetsinsats som krävdes för läggandet av räls och konstruktionen av tunnlar och broar i vilda djungel- eller bergslandskap.

Resor är förändring; rytm och rörelse, likt blodet när det genom hjärtats slag färdas på sin kretsgång genom kroppen eller åldrandets sengångaraktiga förändringsarbete med kropp och själ. Hjulens rytmiska slag mot rälsen. Ångans, lokomotivens, rälsens berusning, som skildras i futuristen Filippo Tommaso Marinettis hyllning av farten och maskinerna i hans manifest från 1909, några år innan maskinernas massförstörelseverkan demonstrerades i det första världskrigets skyttegravshelvete:

Vi vill besjunga […] den vibrerande nattliga hettan från skeppsvarven och fabrikerna, upptända av våldsamma elektriska månar; de glupska järnvägsstationerna, som slukar rykande ormar; industrierna som är upphängda på molnen genom förvridna trådar av rök; broarna som likt väldiga atleter kastar sig över floderna, blixtrande i solen som knivar; de äventyrslystna fartygen som vädrar mot horisonten; lokomotiven med sina breda bringor som stampar på rälsen som väldiga stålhästar betslade med rör och aeroplanens glidande flykt, vars propellrar smattrar som fanor i vinden och applåderar som en entusiastisk folkhop.

Det var inte förstörelsen, det moderna livets strupgrepp på fantasi och öppenhet, utan framåtskridande, kraft, ljus och öppenhet som Marinetti hyllade. Förvisso kunde han brista ut i osmakliga hyllningar av våld, krig och kvinnoförakt, men Marinetti var, liksom Mussolini, som han stödde men ofta bråkade med, en posör som gärna vräkte ur sig ord och idéer med det erkända syftet att chockera.

I själva verket stödde Marinetti kvinnlig rösträtt och talade sig varm för kvinnors undertryckta uttryckskraft. Han avskydde Hitler och hans obehagliga hyllningar av krigets förnyelsekraft gjorde att han till skillnad från andra skrivbordsradikaler deltog i det. Han sårades vid fronten i det första världskriget och i det andra deltog han som frivillig på östfronten, där han trots sina sextiosju år stred direkt vid frontlinjen. 

Marinetti var besatt av sin egen virilitet, något som fick honom att definiera sig själv som “Europas koffein” och en mäktig förförare av kvinnor, demonstrerad genom den sjävbiografiska Como si seducono le donne, "Hur man förför kvinnorna". Men, likt sin föregångare Giacomo Casanova menade Marinetti att om en kvinna skulle vara värdig att förföras av en man av hans kaliber måste hon vara självständig och intelligent och han pläderade därför för kvinnors jämlikhet och ett avskaffande av “mannens legala rätt över kvinnor” och menade att kvinnor måste ha lika rätt till skilsmässa, barnavård och utbildning som män och givetvis även få rösträtt, lika lön och rätt att utföra varje form av arbete.

Samma passion fick Marinetti att hylla kriget som ett förverkligande av manlig vitalitet. Då han under Första Världskriget deltog i de hårda striderna i Gorizia på gränsen till det nuvarande Slovenien liknade han bombkrevaderna vid “manslemmar i erektion”. För en svensk kan det därför tyckas symptomatiskt, och kanske till och med lite skrattretande, att Marinetti sårades svårt av en granat då hans pluton försökte inta berget Kuk i Plava-Zagora.

Marinettis inställning till rasfrågan, som drevs till sin spets då Mussolini 1938 införde antisemitiska lagar, präglades av samma stridbara virilitet. Den futuristiska grupp han ledde var den enda italienska organisation som öppet angrep den officiella rasismen och deklarerade att de som fria konstnärer omöjligt kunde acceptera att rasfrågan skulle tillåtas begränsa kulturella uttryck. Marinettis olust inför rasismen var dels ett resultat av hans ilska över att nazisterna ansåg att den moderna konst han företrädde skulle vara ett utslag av “judisk dekadens”, dels det faktum att flera av hans nära vänner var judar. Inte minst den av honom mycket beundrade arkitekten Antonio Sant'Elia, som tjugoåtta år gammal hade dödats vid samma frontavsnitt där Marinetti skadats. Nedan ses den mustaschprydde Marinetti tillsammans med Sant'Elia och den geniale konstnären Umberto Boccioni, som också dog vid krigets början, trettiofyra år gammal.

Vid ett möte i Rom där konstnärer protesterade mot raslagarna dök Marinetti upp med en laddad kulspruta som han lade på bordet framför sig medan han pläderade för demokrati och konstens frihet. Dessvärre hindrade inte hans inställning i dessa frågor att Marinetti anslöt sig till Mussolinis nazistiska marionettregim i Salo. Trots att han i stort sett var trogen fascismen in i det sista, han dog av en hjärtattack 1944, var Marinetti övertygad demokrat. Redan i början av 20-talet hade han avsagt sig medlemskap i fascistpartiet, som han ansåg vara alltför konservativt. Bland Marinettis politiska åsikter fanns fri, statligt finansierad och obligatorisk utbildning åt alla och garanterad välfärd för varje medborgare, något som enligt honom skulle bekostas genom försäljning av Italiens konstskatter. När någon anmärkte att det skulle utarma den italienska kulturen svarade han: “Tvärtom, det skulle sprida den över världen, samtidigt som vår nation skulle bli rikare och lyckligare, något som skulle innebära att vi kan producera bättre konst och kultur”.

Fascismen slutade i katastrof, slakt och mord. Hyllningarna av rörelse, förändring och modernisering, som så många totalitära system ägnar sig åt, slutar oftast så. Sådan propaganda griper lätt den enskilda människan, men driften att bryta upp, att finna ett nytt liv kan leda till ett fruktlöst sökande som aldrig mättas.  

Sirenernas locksång, förevigad i berättelsen om alla äventyrares förebild – Odysseus, som vilsekommen och förbannad av gudarna en gång lyssnade till sirenernas sång och sedan dess för evigt fängslades i resandets lockelse. Dante mötte honom i Helvetet där Odyssevs innesluten i en eldslåga plågas av sökandet efter något som ligger bortom hans existens.

Jag är inte någon Odysseus. Jag trivs i allmänhet bra där jag råkar befinna mig. Nu lever jag i Rom, men jag har andra hem i Bjärnum och Santo Domingo. Jag har inget fast jobb och känner mig ständigt hotad av en osäker framtid, men jag har min familj, goda vänner och mina minnen. Sirenernas sång tystnar inte. Högtalarnas rop: “Tåget till Berlin kommer strax in på spår fyra!”, "Flight SK 204 to Bogotá arrives at gate No. 4". “Jag lystrar och lyder, villigt stiger jag ombord, fylld med oro, förväntan, eller lättnad. Vad söker jag? Lugnet bakom allt? Livets mening? Den slutliga samvaron – den perfekta kärleken; tillhörighet, familj.

När jag för snart femtio år sedan satt i min posttruck på perrongen i Hässleholm och väntade på att den sista postfinkan mot Ånge skulle anlända, strax efter klockan tio på kvällen, svällde hjärtat i bröstet när Berlinexpressen gjorde ett kort uppehåll, följd av de dundrande, slamrande godstågen med långa släp av vagnar vars påklistrade lappar berättade var de kom ifrån, eller vart de var på väg – Paris, Berlin, Belgrad, Aten. Natten har sedan dess för mig varit förenad med järnvägen. Den febrila verksamheten i gula lampors sken, doften från järn mot järn, trä, metall och smörjolja. Men också – emellanåt – en sällsam stillhet i månsken och elektrisk belysning.

Hässleholm, en tämligen tråkig småstad, har sin existens att tacka för stambanan, som 1855 började byggas i Malmö tills dess den under det tidiga 1894 nådde Boden varefter hårdföra svenska rallare spred sig  över världen. Några av dem dog av tropiska febersjukdomar medan de lade räls i Amazonas eller Kongos urskogar.

Trots sin sömniga provinsialism härbärgade Hässleholm två regementen som förlänade en äventyrlig anda till min barndom. Relativt ofta dundrade tunga stridvagnar förbi över kullerstenarna utanför våra fönster. En gång blev en ung rekryt halshuggen av järnvägsviadukten som löpte över gatan några hundra meter längre ner. Soldaten hade suttit som utkik vid den öppna luckan på stridvagnens kanontorn, men hade varit vänd åt fel håll och inte sett viaduktens skarpa betongkant, som slet huvudet av honom Det var i varje fall vad min granne Roland berättade för mig. Hans far var underofficer vid T4, där han arbetade som gymnastikinstruktör.

Jag litade inte riktigt på Roland, han var bra på att dramatisera tillvaron och hade en imponerande samling leksakssoldater som vi brukade leka med i hans rum, eller ute i gårdens sandlåda. Bland Rolands soldater från Andra Världskriget fanns en figurin som jag skulle vilja ha haft, det var en soldat som ur ett eldrör sprutade ut en dramtisk eldkvast. Roland berättade att sådana vapen användes för att bränna ihjäl soldater instängda i betongbunkrar. Mest imponerad var jag dock av en figur som iförd en blå uniform red på en kamel.

Ibland cyklade vi ut och lekte på P2:s eller T4:s övningsfält. Det var givetvis förbjudet, men det ökade enbart spänningen och då vi efter att ha krupit under taggtrådshinder, gått armgång över vattenfyllda diken och medelst tjocka rep försökt ta oss uppför omöjligt branta brädväggar, vilade ut i en sandgrop kunde Roland berätta för oss hur han sett den halshuggne soldatens huvud rulla över stenläggningen, eller hur det varit när en kille från en granngård sönderbränd hade förts i ambulans till sjukhuset efter att från en annan järnvägsbro ha kissat på en högspänningsledning.

Järnvägen löpte genom min barndom. Det imponerande stationshuset var stadens centrum. Stationsklockan reglerade min tid och tågsätten rasslade genom mina drömmar. Två gånger om året tog tåget mig till Stockholm, där kungen och min morfar bodde, hans prunkande trädgård var en sagovärld som följt mig genom livet. Och från stationen kunde man resa ännu längre bort - till Berlin, Prag, Paris och Rom. Från skolbänken kunde jag genom det dammiga fönstret se hur wagon lits for ner mot kontinenten. I skymningen kunde vi ta oss ner till bangården och smyga in i de olåsta kupéerna och där inne insupa den kvadröjande lukten från rengöringsmedel, metall, dammiga säten och dofterna från parfym, tobak och okända resenärer, som minde om en avlägsen, lockande värld. 

Under varma sommardagar vandrade vi kilometer efter kilometer längs rälsen som tog oss genom skogar och fält, långt bortom lands- och motorvägar. Vi hamnade mitt i naturen, där blommor och djur var oss närmre än någon annanstans, där dofterna från träd och växter blandades med lukten från tjärade syllar och banvallens solheta stenar, hettan fick rälsen att skimra. Med oss fanns det ständiga hotet från plötsligt uppdykande tågsätt och likt siouxerna vi sett på söndagsmatinéerna lade vi emellanåt örat mot rälsen för att urskilja det sjungande, svängande ljudet av lokomotiven med deras släp av dundrande, skramlande person- eller godsvagnar.

Bakom förbiilande fönster skymtade vi eleganta damer som vi inbillade oss var på väg mot nattklubbar i Berlin, fashionabla, parisiska restauranger, eller kasinot i Monte Carlo, eller också unga män med biljetter till sjudande storstäder, eller livliga hamnar. Där fartyg väntade på att ta dem över haven till brännande öknar, skyhöga berg eller djupa djungler. Tågen försvann och åter kunde vi höra fågelsången, råmandet från korna, eller ett avlägset hundskall. Runtomkring fanns sommaren med sina drivande skyar över en klarblå himmel.  

Sedan dess har jag i Vietnam sett hur väldiga lok med fladdrande röda flaggor i fören ångat fram över smargadgröna risfält, medan vit rök bolmade ur deras skorstenar. I Peru och Bolivia har jag suttit på träbänkar i överfyllda kupéer medan stånkande lokomotiv mödosamt har dragit oss fram mellan snötäckta bergstoppar. I i djungler I Latinamerika och Afrika har jag sett övervuxna järnvägsspår med rostande ånglok, som täckta av slingrande djungelväxter liknat dinosaurieskelett.

I New York bodde vi inte så långt från Grand Central Stations förgyllda palats och i Rom inte långt från Staziones Terminis eleganta fasciststruktur. På stationer i Hamburg, Berlin, Paris, Budapest och London har jag suttit på bänkar, lyssnat till högtalarna och betraktat magnifika, nersotade glaskupoler vilande på smäckra järnkolloner. Hur annorlunda är inte allt det där från alla de timmar jag suttit och småslumrat på obekväma vinylsäten omgiven av tax freeaffärer inom opersonliga och nästan identiskt lika flygplatshangarer.

Med pengar på fickan efter olika extraknäck steg jag och Claes på tåget i Hässleholm, dagen efter det att vi muckat efter ett års militärtjänst. Vi for direkt till Sicilien, så långt söderut vi kunde komma. Sedan dess reste jag och mina vänner varje sommar med tåg kring i Europa. En härlig tid, fylld med äventyr och vidgade vyer.   Kanske var orsaken till att mitt liv blev som det blivit att jag föddes i en liten stad vid järnvägsspår som ledde ut i världen. Med allt vad det inneburit av drömmar om resor och arbete vid järnvägen, som postarbetare och kypare. Vad vet jag? Men det kan inte förnekas att minnena är många och att de ständigt göder min fantasi.

Jag sitter nu och skriver på ett papper om migration och inser att människan är ett vandrande djur. Många av oss har av lust eller tvång piskats fram av en drift att röra oss från plats till plats. Jag kan dock omöjligt avgöra om så varit fallet med mig. Jag trivs för det mesta var jag än hamnar och har sällan haft tid eller möjlighet att fundera över varför jag ständigt flyttar kring som jag gör. Medan jag sitter här och skriver faller blicken på en bokhylla. De flesta av böckerna tycks handla om resor; Canterbury Tales, Divina Commedia, Don Quijote, Färden till Västern,  Kristens resa, Skattkammarön, Moby Dick, Pinocchio, Lord Jim, Huckleberry Finns äventyr, Resan till jordens medelpunkt, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige – resor, resor.

Men inte alla tåg för oss till äventyr eller hem. Tåg kan vara hotfulla. Står vi vid bommarna och ser hur ett mäktigt tågsätt rusar förbi förstår vi att dess kraft kan döda, att dess framfart ligger fjärran från vår påverkan. Tågen följer sina fasta rutiner, sina tidtabeller, sina utlagda spår och de gör det med en svindlande hastighet, präglad av maskinell effektivtet, skulle de spåra ut blir följderna fruktansvärda.

Pär Lagerkvist har i en novell lyckats skildra hur mötet med ett tåg oväntat uppenbarar livets obveklighet för honom. I sällskap med sin far, den trygge och starke stationsmästaren som känner sin järnväg och sina tåg, har den tioårige Pär varit ute på äventyr i faderns barndomskogar. När de vandrat längs banvallen har fadern i förväg vetat när tågen är på väg och i god tid har han klivit åt sidan med sin son och sedan vinkat igenkännande till de väldiga ånglokens förare. I sin förtroendeingivande faders hägn känner sig den den lille Pär trygg och stolt. Natten faller, allt blir annorlunda och hotfullt, men fadern är trygg och försäkrar att sonen inte har något att frukta från mörkret. Men:

När vi var inne i en kurva, hörde vi plötsligt ett väldigt dån bakom oss! Vi väcktes förskräckta ur våra tankar. Far ryckte ner mig från banvallen, ner i avgrunden, höll mig kvar där. Då störtade tåget förbi. Ett svart tåg, släckt i alla vagnarna, det gick med rasande fart. Vad var det för ett, det skulle inte komma något tåg nu! Vi såg förskrämda på det. Elden flammade i det väldiga lolomotivet där de skyfflade in kol, gnistorna yrde vilt ut i natten. Det var ohyggligt. Föraren stod där blek, orörlig, med som förstenade drag, upplyst av elden. Far kände inte igen honom, visste inte vem han var, han bara stirrade rätt fram, det var som om han skulle bara in i mörkret, långt in i mörkret, vilket inte hade något slut. Uppjagad, flämtande av ångest stod jag och såg efter den vilda synen. Den uppslukades av natten. Far tog mig upp på banlinjen, vi skyndade hem.  Han sade:

- Det var underligt, vad var det för ett tåg? Och föraren kände jag inte igen. Sedan gick han bara tyst.

Det var ett av de fruktansvärda ögonblick som kan drabba oss under barndomen, då vi  som genom ett slag i ansiktet konfronteras med en brutal verklighet och inser att vi oväntat har drabbats av en fruktansvärd insikt som kommer att förändra vårt liv och följa oss genom hela vår tillvaro.

Efter en dag av fin gemenskap med sin beundrade far inser Pär med plötslig skräck att han så småningom kommer att leva ett liv på egen hand, fjärran från faderns trygga, välkända och ordentligt organiserade vardag. Han kommer att slungas in i en okänd framtid. Det våldsamt framrusande tåget var ett illvarslande tecken:

Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för. Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut.

Det finns tåg med skrämmande slutdestinationer - Auschwitz, Treblinka, Kolyma eller Norilsk. Tågen leder oss hem, eller till frihet, men ibland också till död och lidande. De för soldater till slaktfälten vid fronterna, de för fångar till svält, umbäranden och död.

En afton i Hässleholm, medan jag i en gul posttruck satt och läste i väntan på att tåget till Ånge skulle komma in, anlände ett av de stora, oranga RC-loken. Folk kom springande med trasor och hinkar, alltmedan tågförarna vacklade ut på perrongen. En av dem lämnade omedelbart perrongen medan den andre lutade sig mot en av pelarna som höll upp perrongtaket och tände en cigarett.

Män klädda i vita, långa rockar började plocka saker från lokets front och placera dem i röda plastspannar. Nyfiken klev jag ut ur posttrucken, men innan jag kommit fram till RCloket kallade den rökande lokföraren mig till sig:

-       Du, killen! Ja, du där, kom över hit ett slag.

Jag gick fram till lokföraren, som skakade fram en cigarett ur paketet och räckte utan ett ord fram det till mig. Jag avböjde vänligt:

-       Nej tack, jag röker inte och tar jag en cigarett blir det säkert flera.

Lokföraren skrattade:

-       Du är tydligen en bra grabb och därför borde du inte gå över dit.

-       Varför inte?

-       De plockar upp resterna av två gamla tanter som vi körde på utanför Tyringe. En skarp kurva och plötsligt var de där, helt oväntat, rätt ut från skogen. De gick väl och snackade på käringars vis. Blodet var över hela vindrutan, jag kunde knappt se något.

Skakad undrade jag:

    -       Är du inte chockad?

-       Ja, kör du in i något med full kraft blir det inte mycket kvar. Några benflisor och köttslamsor, det är allt.

-       Men, tycker du inte att det var otäckt? Varför följde du inte med din kompis?

-       Visst blir man skakis. Det är inget jag önskar min värste ovän. Men, för mig var det inte första gången. Värre var det för Stig. Han har inte varit med om det förr.

-       Stig?

-       Min kollega, de tog honom till sjukhuset. För att få i honom något lugnande.

Han nickade mot mig:

-       Visst, det är för djävligt. Men, man vänjer sig. Det är exempelvis ett helvete att köra genom en renhjord. Sikten går åt fanders. 

Han gjorde en kort paus medan han drog ett djupt halsbloss, efter att ha fimpat cigaretten fortsatte han:

-       Nu var det ett par gamla käringar, visst tänker jag mer på dem och deras släkt än jag tänker på några djävla renar. Men illa är det. Mycket illa. Enda sättet att komma över en sådan händelse  är att fortsätta köra, så snart som möjligt. Hoppas de har ett nytt skift åt mig, sedan skall jag hem och sova. Jag bor i Alvesta.

Ja, livsresan är lång och märklig. Tåget stannar vid en station. Du kliver inte av, du vet att du ännu inte har nått slutdestinationen. Jag har bott på många ställen, färdats från plats till plats. Ibland har jag inbillat mig att jag kommit fram – här trivs jag, här vill jag stanna. Men, tåget fortsätter och jag stiger inte av. Det finns alltid en destination. Eller – det här är slutet, längre än så här kommer jag inte, längre orkar jag inte. Men, tågvisslan ljuder, det rycker och gnisslar i kopplingarna och jag är åter på väg:

Då voro bokarna ljusa, då var ån av 
simmande vit ranunkels öar sållad, 
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat— 

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på 
glesa kronor. En vissling; tåget sätter 
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.

Adkins, Roy (2005) Trafalgar: The Biography of a Battle. London: Abacus. Daverio, Philippe (2012) Museo Immaginato: Il secolo lungo della modernitá. Milano: Rizzoli. Edwards, Folke (1987) Den barbariska modernismen: Futurismen och 1900-talet. Malmö: Liber. Ekelund, Wilhelm (2004) “Melodier i skymning (1902)” i Samlade dikter I. Stockholm: Svenska Akademin/Atlantis. Guerri, Girodano Bruno (2010) Filippo Tommaso Marinetti: Invenzioni, aventure e passioni di un revoluzionario. Milano: Oscar Mondadori. Lagerkvist, Pär (1965) “Far och jag (1924)” i Onda sagor. Stockholm: Aldus/Bonniers. Rolt, Lionel Thomas Caswall. (1970) Isambard Kingdom Brunel: A Biography. London: Pelican.

A few weeks ago, some computer problems forced us to visit the Apple Store at Euroma2, a shopping mall just outside of Rome. A terrible place. It was a hot, sunny day in the middle of the Italian holiday season and I assumed most Italian families had gone to the beaches, the mountains, or to visit La Nonna, the grandmother, far out in the lush countryside. Nevertheless, it was almost impossible to find a parking spot down in the exhaust stinking, underground garage, large as several soccer fields merged together. When we came out of the underground we were hit by a compact, deafening murmur. Crowds thronging among the shop windows created a massive substance of sound, an invisible, bloated presence pressing against walls, ceilings and eardrums. A dull headache settled within the skull, worsened by an opaque, artificial light pressing against the eyeballs. An overwhelming mass of goods filled shop windows and cluttered stalls with sweets and fast food littered corridors with multicolored, marble-covered floors, stretching out in different directions from the staircase we had ended up in.

Above us towered a glass vault, behind which the summer sky could be glimpsed. From the center of the dome hung a chandelier with glass shades like spider cocoons. The base of the cupola rested on Doric columns and vulgar, gilded ornaments. In the middle of each corridor, radiating from one of several, immense stair halls, were tall obelisks of some kind of artificial material, imitating speckled marble, onyx, lapis lazuli and emerald. People jostled in the corridors - young couples with strollers, grandparents, children with ice creams and sweets – most of them seemed to be happy and elated. From shops and supermarkets, debouching into the corridors, came a hodgepodge of muzak.

Dizzy and slightly nauseous I wondered what kind of pleasure and satisfaction people could find in such an air-conditioned inferno, particularly during a beautiful summer day. Why were they not seized by desperation while being trapped in such a grotesque environment of tasteless extravagance? Or angered?

Sometime long ago, in San Juan at Puerto Rico´s University (UPR), I talked to a sociology professor. He was writing a survey about a riot in Miami, when poor people had smashed shop windows and looted the stores. What he researched was not the fact that poor people had looted stores out of desperation, but that several of them in a senseless rage had destroyed the goods, pouring down shelf after shelf with cans, meat and vegetables, or smashed TV sets and electrical appliances. Pleasure or insanity?

Are the huge department stores that now thrive throughout the world, many of them in desperately poor countries, one of today's most common social phenomena? A hallmark of our global world, where refugees and migrants are drowning, looted and beaten to death, while they try to escape from war and poverty? We are all whipped onwards by capitalism and consumerism. A source of desperation and anger, or joy and satisfaction? Are big, tacky shopping malls contemporary cathedrals? The answer to our hopes and aspirations? What are people worshipping in Euroma2?

Maybe the happy people who gather around the shared happiness of consumption are fulfilling a basic human instinct - hunting and gathering to satisfy a physical and spiritual hunger? Are shopping malls the final station for thousands of years of human evolution and endeavor? Is that where we finally are going to encounter happiness and satisfaction?

Consumption will never end, our hunger returns, again and again. Think of the song about money in Cabaret:

Money makes the world go around

... the world go around

... the world go around.

For many of us money is much more important than either love or religion, it is the solution to all of our problems. As Tevye the Milkman asks God in Fiddler on the Roof:

Dear God, you made many, many poor people. 
I realize, of course, that it's no shame to be poor.

But it's no great honor either!
So, what would have been so terrible if I had a small fortune?

A friend of mine, who once had been rich, he had been in the art business and among other things sold Jim Dine´s paintings of bathrobes, declared: “They say that money is not everything, but I say they help. I once had quite a lot of them, as well as a house, a wife and a boat, when I lost my money I lost my wife, as well as the boat and the house”. We might say that the best things in life are free, but still, we need the money and we fear not being able to gain them, or of losing those we already have:

 When you go to get a word of advice

From the fat little pastor,

He will tell you to love evermore.

But when hunger comes to rap,

rat-a-tat rat-a-tat at the window:

"Knock knock" (at the window)

"Who's there?"

"Hunger"

"Oh, hunger !!"

See how love flies out the door ...

Monetary  joy is a passing pleasure, as most other things, not so long after we have had a good meal, or got hold of something we longed for - the latest electronic gadget, a villa, a vintage wine, a car, a piece of clothing – the urge comes back. To quench our desires, or dream about what we want, we are drawn to the Paradise of Consumption, like insects to the light. A constant search for the perfect product, the complete happiness. As religion - a hope for final bliss, for saturated desires: "And I say unto you, Ask, and it shall be given you; seek, and ye shall find; knock, and it shall be opened unto you."

When I visited cathedrals in France, a mosque by Sinan, or a baroque church by Borromini, I realized that their aims were clear - they were built ad maiorem dei gloriam, for God's greater glory, and at the same time they served as a means for the faithful to come closer to God. The purpose of a shopping mall is to encourage potential customers´ desire to buy, revealed through the shop windows´ sumptuous array of attractive products - the deceptive “classic” framing Euroma2, its columns and glass cupolas, give a fake imprssion.

A lie is concealed behind the glittering facades; a combination of bluff and deceit. A picture book by the design guru Peter York, Dictator Style: Lifestyles of the World´s Most Colorful Despots, while offering a survey of dictators´ deplorable taste it conveys a similar unwholesome scent as the tasteless embellishment of Euroma2. Dictators seem to have comparable ambitions to dazzle, seduce and express a dubious message. Peter York describes “dictator taste” as comparable to that of teenage boys, who tend to decorate their rooms with symbols of virility and risk taking; images of guns, fast cars, and blood sports, risqué  rock bands and  science-fiction heroes rescuing willing babes from the clutch of threatening monsters. Likewise, does a dictator´s interior decoration aim at impressing their buddies, but he also needs to amaze the populace, intentions leading to an interesting collision between conflicting needs. It is as if the dictator wants to say: “Look, I´m your leader, but also a great guy. All I do, I do for you and you have to be pleased with the fact that I happen to be the galaxy´s most formidable role model, a stud and a sage, a man to be desired, a true gentleman of taste and refinement. Not a spendthrift, but someone who in a smart and tasteful manner is capable of manipulating symbolic imagery in a way fitting and proper for a person of my colossal stature. And for your own sake - ignore that Kim Jung-Il in North Korea, he gives dictators a bad reputation. Is not it time to ditch that beige jumpsuit and those tawdry spectacles?”

Peter York provides some fundamental suggestions for a fictional interior designer, entrusted with "fixing the style" of a dictator: 1) Blow up the scale of everything you do. 2) Dictators like "antique style", it gives a serious impression. But what is genuine is often stiff and uncomfortable. Consequently, you have to make sure that everything is shiny and brand new, though made in a "classic" style. 3) Choose a hotel as your paragon, as sparkly as possible. For an ambitious lad from a simple background his hometown Grand Hôtel symbolized the good life of shakers and movers. 4) Gold can never be wrong, start by gilding the faucets. 5) Much glass everywhere; sparkling illumination is alpha and omega for an interior designer embellishing a dictator´s abode and it should be reflected in mirrors and shiny surfaces. 6) Think best of brands, they give prestige and a monetary value everyone is aware of. 7) Use as much marble as possible. Obviously, it must be new and polished. Old marble can have a  dirty feel to it. Remember that marble should be veined, with touches of color, not the kind favored by tedious architects. Such intentions might also have been be the recipe for Euroma 2 decorators.

Almost ninety years ago the Marxist mystic Walter Benjamin discerned a decline of taste in the service of capitalism. I have tried to read some of Walter Benjamin's writings, it has not been easy. Susan Sontag has characterized his writing:

His sentences do not seem to be generated in the usual way, they do not entail. Each sentence is written as if it were the first, or the last […] Mental and historical processes are rendered as conceptual tableaux: ideas are transcribed in extremis and the intellectual perspectives are vertiginous. His style of thinking and writing, incorrectly called aphoristic, might better be called freeze-frame baroque. This style was tortures to execute. It was as if each sentence had to say everything, before the inward gaze of total concentration dissolved the subject before his eyes.

I cannot claim that I understand all aspects of Walter Benjamin´s writing. However, while commenting on his translations of Proust and Baudelaire, Benjamin claimed that he had translated them "between the lines", i.e. by using his own language and thinking he had tried to reveal that he believed to be the author's authentic message, hiding behind the language. As when colours are liberated from constraints created by sharp lines. According to Benjamin a painting based more on colour than outlines, is more honest and freer than if restrained by the use of black, incisive contours.   

Walter Benjamin was born 1892 in Berlin, to an affluent Jewish family. He studied philosophy and art. To keep away from World War I the newly wed Benjamin moved to Switzerland and returned to Germany after the peace agreement. Others acted differently. Several German intellectuals, both to the left and right, praised the war as a defense of culture and human dignity against the vulgar materialism of France and England. Others committed suicide, or died in the trenches. Some were ecstatic, in Mein Kampf, Hitler wrote:

To me those hours seemed like a release from the painful feelings of my youth. Even today I am not ashamed to say that, overpowered by stormy enthusiasm, I fell down on my knees and thanked Heaven from an overflowing heart for granting me the good fortune of being permitted to live at this time. A fight for freedom had begun, mightier than the earth had ever seen; for once Destiny had begun its course…

Like all Germans of his generation, Walter Benjamin was shaken by the war and its aftermath of humiliation, internal fighting and economic depression.

Benjamin inadequately supported his family by writing articles and giving lectures, including radio talks. He moved in intellectual circles, traveled a lot and made influential friends, but he had no academic success. The theme of Benjamin´s rejected PhD thesis was the now largely forgotten German Trauerspiele, mourning plays from the Baroque period, which he compared with classical Greek dramas. According to Benjamin, the characters of Greek drama were enclosed by a relentless destiny, which had the ultimate control over their lives. On the contrary, were individuals in the Trauerspiereile thrown into an incomprehensible existence, lacking basic principles, objectives or predetermined solutions, thereby foreshadowing our own time; modern man's confusion and anxiety.

However, both ancient Greeks and baroque Germans were enclosed by a language circumscribed by their time and context and could thus only provide a weak reflection of the “real” existence. Man's misfortune is that his reason cannot be expressed in other ways than through language. Our language has like the entire human society become reified. Our thinking and language have been perverted by commercialism and ceased to be a means to trace and understand the mysteries of existence. Benjamin had studied Marx and like him he stated that it was our current commodity fetishism that characterized all human relations. Everything has become goods and things, even the language. Life is now nothing more than a phantasmagoria, an illusion, a lie that alienates us from existence´s innermost core. Like the sociologist Max Weber Benjamin came to believe that language and thus life itself had become insipid, entzaubert, lost hope, the joy of making discoveries, imagination is gone and so are cheerful surprises – life´s spiritual dimension has been lost, a condition affecting all human expressions, including art.

Benjamin investigated the relationship between line and color. Like language is limiting the mind and our thoughts, lines limit colour, which is more important than contours. Colour is created by light, distance and relationship with other surrounding colors and shades. Benjamin speaks of the aura of a work of art, something which apparently is connected with "presence". Are we, for example, standing in front of a painting by van Gogh we will perceive its light and shades, its structure. We can appreciate the imprint of the artist's brushwork, the material he used and how space and time have affected the painting. Standing in front of a work of art we can appreciate it´s “physicality”, something which is completely lacking from mechanically produced reproductions/copies, like mass-produced postcards, which lack the unique aura of a work of art.

An aura is generated by our personal relationship to something, almost as if we were confronted with a sacred object. To capture our attention a work of art must convey a feeling, or as Benjamin puts it "reciprocate our gaze". A reasoning that leads him towards a critique of modernism. According to Benjamin, technological advances has trivialized, altered, and distorted art. The value of works of art is no longer determined by the craftsmanship behind them, their aura is nowadays created by financial worth. Commercialism and capitalism are alienating us from reality. They shield and circumscribe us, like lines surround and define colours. Everything has become a chimera, a lie.

We humans are separated from our own, true existence. If we live in a city everything surrounding us is artificially created, completely without our personal involvement. Not even trees and plants have been allowed to grow freely, without being fenced in and pruned by commercial interests. Existence has lost its aura and become a ruin of what it once was.

Tangible proofs of the reification created by commercialism are the large cities´ immense, commercial palaces. Shrines to Mammon, where we are invited to desire and worship things that only money can buy. A false openness, a fake freedom. Supermarkets are covered with glass, barring the presence of the sky, but at the same time it protects us from the elements, so we may concentrate on the dazzling variety of goods set out before our eyes. Glass, over and around us, convey a message of light and openness, at the same times as it excludes and protects. Glass allows us to peer into the treasure troves of uninhibited commercialism. We are constantly enticed, but we know we can only get what we want if we pay for it. All this transparency is a brazen lie, the only key to it all is money, lots of money. In our modern society, everything can be bought for money - respect, love and power. Everything has a monetary value, comes with a price, even art.

Within a society celebrating commerce and capitalism, which provide a much larger share of public interest than culture. Potentates and popularly elected representatives pay for shopping malls and facilitate our ability to reach them. All means of communication - social media, buses, trains and cars, are linked to commercialism. To get the System's blessing and approval art and culture has to be utilitarian and assessed in accordance with their market value.

Thinking about Euroma2 and its ugly chandeliers, gilded ornaments, columns, obelisks and glistening storefronts I feel that falsehood shines through it all, there is no aura, no authenticity. Obelisks, columns and glass domes are all out of place, made of fake materials, too gaudy, too fake and far too tasteless.

Poor, alienated and threatened by Nazism, often travelling back and forth and finally on the run, Benjamin went to Paris to find inspiration and material for his crowning life achievement, which he called the Arcade project, Passagen-Werk or Passagenarbeit. He struggles with it for thirteen years, until his death, and it is remains unfinished. What he left behind after his suicide in September 1940 at the Spanish border fleeing from the European madness, is a chaotic ruin of notes, newspaper clippings, records, sketches, tables of contents, aphorisms and fragmentary essays, which he left to his friend Georges Bataille at the National Library in Paris.

The vast material was screened and edited by Benjamin's friends Theodor Adorno and Gershom Scholem, and has since been hailed and revered by a growing crowd Benjamin fans, even if it in its fragmentary condition mainly consists of rather short paragraphs collected under various headings, constitutes a messy, excessive and sometimes rather boring reading. The vast amount of text  discusses and investigates Parisian life in mid- and late 1800s; architecture, clothing, literature, urban planning, prostitution, stock market, interior design, fashion, markets, theater and much, much more. Some of it is interesting, some parts are amusing, but too much is written in a tangled style that Benjamin sometimes applied to his texts.  To his friend Gershom Scholem he defined his long-winding preface to the failed dissertation as an “Epistemo-Critical Prologue” that could only be understood by those who had delved into the Kabbalah.

That the Arcade project ended up in its current state was probably partly the merit/fault of some of Benjamin's closest friends. Gershom Scholem, who was the world's foremost expert on and interpreter of the Kabbalah, regarded Benjamin as a deeply religious man who did not realize his inner depths, but gave the impression of being a "scribe cast out into another world, who has set off in search of his 'scripture'."

Theodor Adorno, one of the most influential philosophers of the Frankfurt School, did just like Walter Benjamin consider that “civilized man's” opinion of himself was fake, that few individuals were capable of living in accordance with reality. Adorno hoped that Benjamin would be the philosopher who finally would succeed in offering the world a definite aesthetic/ethical explanation of human existence and he convinced Benjamin to repeatedly rewrite and reorganize his work. As his editor, Adorno gave Benjamin confusing criticism and advice, like:

Let me express myself in as simple and Hegelian a manner as possible. Unless I am very much mistaken, your dialectic is lacking in one thing: mediation. You show a prevailing tendency to relate to the pragmatic contents of Baudelaire´s work directly and immediately to adjacent features in the social history and whenever possible, the economic features, of the times.

Then there was Bertolt Brecht, who Adorno characterized as a vulgar materialist, a poorly disguised petty-bourgeois and worse still – an apologist of Stalinism. Nevertheless, Benjamin admired Brecht's "elementary" views and took note of his recommendations to apply a "cinematic montage technique" to his texts, i.e. a junction of supplementary fragments. Brecht also tried to convince Benjamin that he as soon as possible ought to join the Communist Party.

The attraction which communism had for Benjamin was by Gershom Scholem explained that a mystic like Benjamin believed himself to have only two choices - either immerse himself in his inner life while searching for the truth in books, or to "accelerate the end" by neglecting his studies and turn himself into a man of action by "choosing sides", throwing himself into the deadly embrace of narrow-minded fervor. Benjamin had hoped for an apocalypse, a revolution that would lead to a purification of our crumbling social systems, but after a visit to the Soviet Union, he understood that such a transformation could not be expected from Stalinism, which would realize a reified, totalitarian state, where a corrupt Government cooperated with organized crime. Walter Benjamin's posthumous thesis on the Philosophy of History, reveals that he finally had realized that the Apocalypse was approaching, but it would not bring with it any Messiah, only satanic violence.

Part of the ever growing interest in Benjamin is probably due to his tragic death. High up in the Pyrenees, he and his entourage were prevented from entering Spain during their flight from Jew-hunting Nazis. However, they lacked the necessary French departure stamps in their passports and in his despair Benjamin committed suicide. The day after, his travel companions were allowed to cross Spanish border. With Benjamin's death, the manuscript he was carrying with him in his briefcase vanished. He had told his companions that it was his most important piece of writing. Two years after his suicide, Walter Benjamin´s brother Georg killed himself by running into the electric fence of the concentration camp Mathausen. Georg´s wife, Hilde eventually became Minister of Justice in East Germany. In the 1950s, she presided over a series of political show trials and her severe verdicts made her known as Blutige Hilde, Bloody Hilde.

Philosophers like Marx, Weber, Benjamin and Adorno perceived the world as some kind of blueprint, a pattern that could be described and explained, and to a certain extent they were right. The Nazis transformed German community into a giant theater with scenery and rites concealing a world view which turned people into things. Constructions like the unblemished der Führer and the righteous Nazi party, while Jews, homosexuals and gypsies were lumped together and branded as soulless scum to be disposed of as soon as possible. The same thing happened at the other end of the political spectrum, Communist propaganda depicting a flawless Stalin and an upright  Communist Party of the Soviet Union, while  kulaks and saboteurs had to be cleared away.

Undoubtedly, Euroma2 may be considered as a temple of commodity fetishism, a perfect symbol of a life circumscribed by a suffocating capitalist system, deprived of enchantment and mystery. Nevertheless, nature and art are still with us still and we are free to appreciate and enjoy them.

I recently read a book by Sarah Thornton Seven Days in the Art World, which in its seven chapters described one of Christie's "quality auctions" of contemporary art in New York; a nocturnal seminar at a prestigious course at the California Institute of the Arts; the world's most important elite art market in Basel; the hullabaloo surrounding Tate's Turner Price in London; the editorial office of Artforum International in New York, the glossy magazine which sets trends and is funded by major art gallery ads; Taskashi Murakami´s studios in Japan, where large teams of artists and craftsmen produce the artist´s work and also mass produce copies of selected items; and the Venice Biennale, the world's most prestigious art exhibition. Within these different contexts, Thornton frequently met the same art collectors, gallery owners, artists and trendsetters. An exclusive group of wealthy people, moving like fish in water, within a world where art is big business. In many respects, a Vanity Fair where more or less secret sales and buying tricks flourish within a limited, immensely wealthy circuit where millionaires encourage each other to participate in all kinds of prestige inflamed funny games and occasionally petty criminal behavior constantly swirling around over-prized artworks.

In reality, artworks could not, despite their sometimes intriguing or aesthetic merits, be valued in money. Now, art equals money, especially artwork that have been blessed by trend setters, sellers and buyers and thus equipped with price tags, often intended to increase profits for both buyers and sellers. Photographs and videos are made and sold in limited editions to ensure exclusivity and high prices. A market which is not at all free and independent, where supply and demand are constantly manipulated. A runaway world marked by illusions and trickery; fake art, false advertising, deceitful expertise, all soaked and garnished with pretentious flubdub.

Art has turned into a golden calf, an offspring of Baal and Moloch. A reflection of our capitalist domineered everyday life, where one percent of the world's adult population own 40 percent of the world's assets. Where the world's three richest people have financial assets equaling the GDP of the world's 48 poorest nations. Only in such a world is it conceivable to pay 100 million USD for a Warhol, a Bacon or a Richter. or 300 000 USD for a bottle of wine. Though wine is of course not art.

Accordingly, I cannot avoid a twinge of schadenfreude when the art market from time to time is collapsing. When a dork who one year has paid 100 million US dollars for some carcasses in formaldehyde, or paintings with dots of different colors, the following year finds that his coveted artworks have lost 90 percent of their original market value. Several artists have taken note of art as a commodity. Several pop artists turned their artwork into depictions of commodity fetishes - tin cans, advertising posters, hamburgers, some of which now have come to be worth millions of dollars.

Sarah Thornton seems to be genuinely fascinated by the art world and she admires many of the actors in her book. In a postscript she emphasizes that her book dealt with a time when the art market was characterized by a mind-boggling rise in market price. However, despite this observation it appears as if the phantasmagoria of the exaggerated value of contemporary art seems to linger. For example, in 2013 Southeby's in New York auctioned off Andy Warhol´s Silver Car Crash (Double Disaster) for 105 million USD. That it is not the craftsmanship behind a work of art that is valued is proved by the price tag on works by Cy Twombly, his painting Untitled, made with wax crayons on black canvas, was in September 2014 auctioned off for 69.6 million USD.

However, it is not only during auctions that artworks sell at exorbitant prices. The most expensive artworks so far, have been sold privately. For example, in 2006 the film and record producer David Giffen sold Willem de Kooning´s painting Woman III to the billionaire Steven Cohen for 137 million USD, the same year Giffin sold Jackson Pollock´s Painting No. 5 to a Mexican millionaire for $ 140 million.

Contemporary art is also sold at record prices by reputable gallery owners, like one of the art world's really great magicians, Asher Edelman. I do not know if he still has the same influence he was once had, when he in the 1980´s was the great guru of Wall Street and, according to rumors he constituted the model for the ruthless Gordon Gekko in Oliver Stone's movie Wall Street from 1987, in which Gekko utters the classic words: “Greed is good. It captures the essence of the evolutionary spirit.”

Edelman engaged in investment banking, money management and derivatives trading. It was due to Edelman that you at malls and airports across the world could find The Art of War written sometime around 500 BC by the Chinese general Sun Tzu. In Stone's movie Gekko states; "Public´s out there throwing darts as a board. I don´t throw darts at a board, I bet on sure things. Read Sun Tsu´s The Art of War, every battle is won before it is ever fought.” Edelman introduced The Art of War as a textbook when he in the late 1980s taught business administration at Columbia University. For Edelman, entrepreneurship was like war, battles were won or lost.

Soon enough Edelman had ended up in capitalism's Wonderland, a realm that was at least as absurd and fascinating as the place Alice ended up in - namely the art world. Asher Edelman moved to Switzerland and just outside of Lausanne he founded a museum of contemporary art, where the giants of the art world were invited to stage major retrospective exhibitions of artists whose works were valued in millions of dollars - Basquiat, Lichtenstein, Mapplethorpe, etc.

Edelman introduced a clever art sales ploy when he founded a finance company that loaned money to customers so they could buy contemporary art at a value guaranteed by the same firm. If customers within a certain period could not sell the artwork at a higher price than they paid for it, the lending firm could buy it back at the original price. Edelman stresses that art is good for business. Apart from increasing in value, art provides prestige and sophistication to a company´s image:

In the 1980´s, art conveyed power and influence. Today it´s a marketing tool used to convey a company´s mission and identity. Today art plays an integral role in a business´s image; impactful art implies prestige, refinement and wellbeing.

By sitting on their boards Edelman gave luster to several prestigious institutions such as the Brooklyn Academy of Music, American Ballet Theatre, Bard College, and I do not know what else. Money brings glamor and respect to culture. Something several artists were quick to discover. One of many such examples was a ground-breaking exhibition of the Swiss artist Sylvie Fleury, who in Berlin in 1999 exhibited a number of gilded shopping carts, spaciously placed on circular pedestals, and in a glass case a Formula 1 dress designed by Sylvie Fleury for racing driver Mika Häkkinen and made by Hugo Boss. 

The exhibition catalogue stated:

Art and fashion have always gone hand in hand. Sometimes radical and shocking, sometimes traditional and conservative, both are judged according to subjective of taste. Each represents in its own way the moods and spirit of the times. They stimulate the senses and create objects of desire as fetishes of an affluent society and legacies of culture.

The statement was signed by “Hugo Boss” but the text was of course not written by Hugo Boss, who died in 1948, but by someone employed by the great fashion empire he had founded and at his death handed over to a son-in -law with the curious name of Eugen Holy.

Hugo Boss had become a millionaire when his fashion company received the exclusive rights for the production of the brown shirts worn by Nazi thugs while they were beating Jews and socialists to death. The company had been at the brink of bankruptcy when Boss in 1931 became member of the National Socialist Workers' Party and thereby sole supplier of party uniforms, most of which subsequently were made by unpaid Polish and French forced labourers.  Hugo Boss´s income and prestige grew even further when Hitler and his cronies came to power, providing Boss with the exclusive right to produce SS Oberführer Karl Diebitsch´s aesthetically pleasing, pitch black SS uniform.

Perhaps it was not surprising that I became frightened by Euroma2's temple to commodity fetishism. I have throughout my conscious life loved and been fascinated by art. Not least contemporary art and I have not had any difficulties in finding qualities in super commercialized artists like Any Warhol, Takashi Murakami, Jeff Koons and Damien Hirst, though I am often amazed how swindlers have been praised by corrupt members of the art establishment. However, occasional appreciation of ridiculously over-priced artists has not hindered me from being appalled by a world where money is synonymous with power, honour and prestige. Where the dance around the Golden Calf is spinning in the brain of all of us making us forget compassion and marvel over the great mystery and adventure that life entails. An being amazed by the fact that people during a wonderful summer day can find joy in wandering around in Euroma2´s nauseating, artificial and air-conditioned inferno.

Benjamin, Walter (1999) The Arcades Project. Cambridge Mass.:  Harvard University Press. Benjamin, Walter (2009) The Work of Art in the Age of Its Technological Reproducibility, and Other Writings on Media. New York: Classic Books America. Caygill, Howard, Coles, Alex och Klimowski, Andrzej (2001) Walter Benjamin para principiantes. Buenos Aires: Era Naciente SRL. Hitler, Adolf (1992) Mein Kampf . London: Pimlico. Kander, John och Mesteroff, Joe (1999) Cabaret: the illustrated Book and Lyrics. New York: Newmarket Press. Lilla, Mark (2001) The Reckless Mind: Intellectuals in Politics. New York: New York Review Books. Sontag, Susan (2002) Under the Sign of Saturn. New York: Picador. Stallabras, Julian (2004) Contemporary Art: A very short introduction. Oxford: Oxford University Press. Thornton, Sarah (2009) Seven Days in the Art World. London: Granta Books. Witte, Bernd (1997). Walter Benjamin: An Intellectual Biography. Detroit; Wayne State University Press. York, Peter (2005) Dictators' Homes: Lifestyles of the World's Most Colourful Despots. London: Atlantic Books.

För någon vecka sedan ledde datorproblem till att vi var tvungna att besöka Applestore på Euroma2, ett köpcenter alldeles utanför Rom. Ett förskräckligt ställe. Mitt under Italiens semestermånad, då jag trodde att varje familj försökte ta sig till stranden, bergen, eller besöka La Nonna, Farmor, ute på landsbygden, var det i det närmaste omöjligt att finna en parkeringsplats i det avgasstinkande, underjordiska garaget, stort som flera sammanslagna fotbollsplaner. Då vi kommit upp ur underjorden slog ett kompakt, bedövande sorl emot oss. Människomassor trängdes mellan skyltfönstren och skapade en massiv substans av ljud, som likt ett osynligt, enormt väsen pressade mot väggar, tak och trumhinnor. En dov huvudvärk lägrade sig mellan skallbenen, förvärrad av det dämpade, artificiella ljuset som pressade mot ögonen. Ett överväldigande varuutbud fyllde skyltfönstren och överbelamrade stånd med sötsaker och snabbmat dominerade korridorer som med marmortäckta, mönstrade golv i olika riktningar sträckte sig från trapphallen vi befann oss i. 

Över oss höjde sig en glaskupol, bakom vilket sommarhimlen skymtades svagt. Från dess mitt hängde en lampkrona med kupor som spindelkokonger. Kupolens bas kransades av doriska kolloner och vulgära, förgyllda ornament. I mitten av varje korridor, som strålade ut från en av flera trapphallar, fanns höga obelisker i något plastmaterial, som imiterade vattrad marmor, onyx, lapis lazuli och smaragd. Folk som trängdes med varandra - unga par med barnvagnar, far- och morföräldrar, barn med glassar och godsaker - verkade vara nöjda, glada och upprymda. Ur butiker och stormarknader, som mynnade i korridorerna, spred sig ett sammelsurium av muzak .

Yr och lätt illamående förundrade jag mig över vad människor kunde finna för nöje och tillfredsställelse i att under en vacker sommardag frivilligt söka sig till ett sådant luftkonditionerat inferno. Greps de inte av desperation över att vara inneslutna i en sådan grotesk miljö av smaklöst överdåd? Eller ilska?

Någon gång i San Juan, på Puerto Ricos Universitet (UPR), hade jag talat med en professor i sociologi. Han skrev på en undersökning av ett upplopp i Miami, då fattiga människor slagit sönder skyltfönster och plundrat affärer. Vad han forskade kring var inte det faktum att fattiga människor blivit desperata och plundrat butikerna, utan att flera av dem i besinningslöst ursinne förstört varorna, vräkt ner hyllmeter efter hyllmeter med burkar, flaskor, kött och grönsaker, eller krossat TVapparater och elektrisk apparatur. Nöje eller vansinne?  Är de väldiga varuhus som nu finns i hela världen, inte minst i fattiga länder jag besökt, ett av vår tids vanligaste fenomen? Ett kännetecken på vår globala värld, där flyktingar och migranter samtidigt drunknar, plundras och slås ihjäl på flykt undan krig och fattigdom? Är vi alla styrda av kapital och konsumism? En källa till desperation och ilska, eller glädje och tillfredsställelse? Är stora, smaklösa köpcentra och shopping malls samtidens katedraler? Svaren på många människors strävan? Vad dyrkar man i Euroma2?

Tillfredsställde kanske de glada människorna som trängdes där en grundläggande mänsklig instinkt - ett sökande, jagande och samlande för att mätta både kroppslig och andlig hunger? Var köpcentra slutpunkten för tusentals år av mänsklig strävan? Är det där vi slutgiltligen finner mänsklig lycka och tillfredsställelse? Konsumtion tar aldrig slut, hungern återkommer ständigt. Tänker på sången om pengar i Cabaret:

Money makes the world go around
...the world go around
...the world go around.

“Pengar får jorden att snurra”, för många är penningen långt viktigare än religion och kärlek, miljontals människor ser den som lösningen på alla våra problem. Möjligen har de rätt. Som mjölkutköraren Tevje frågar  Gud i Spelman på taket:

Käre Gud, du har skapat många, många fattiga människor. Jag inser givetvis att det inte är någon skam att vara fattig. Men det är heller inte någon större ära. Så, vore det så fruktansvärt om jag haft en liten förmögenhet?

En vän till mig, som en gång varit rik, han hade tjänat pengar inom konstbranschen och bland annat sålt Jim Dine's målningar av badrockar. Han bekände: "De säger att pengar inte är allt, men jag skulle vilja påstå att de hjälper. Jag hade en gång en ansenlig förmögenhet, liksom ett hus, en fru och en båt, när jag förlorade mina pengar förlorade jag också min fru, liksom båten och huset". Vi säger att det bästa i livet är gratis, men ändå behöver vi pengar och vi fruktar den tid då vi inte kommer att kunna tjäna tillräckligt av dem eller förlora dem vi redan har:

When you go to get a word of advice
From the fat little pastor,
He will tell you to love evermore.
But when hunger comes to rap,
rat-a-tat rat-a-tat at the window:

“Knock knock” (at the window)

“Who's there?”

 “Hunger”

“Oh, hunger!!”
See how love flies out the door...

När du går för att få ett råd

från den fete lille pastorn,

kommer han att säga att kärleken är svar på allt,

men när hungern knackar på:

”Knack, knack” (på fönstret).

”Vem är det?”

”Hungern!”

”Åhh, Hunger!!”

Se då hur kärleken far ut genom dörren.

Ögonblickets glädje mattas, inte så långt efter det att vi fått oss ett gott mål mat, eller fått tag på något vi eftertraktat; elektronisk apparatur, en villa, ett årgångsvin, en bil, ett klädesplagg. För att få släcka våra begär, eller drömma om det vi vill ha, lockas vi till konsumismens paradis, som insekter till ljuset. Sökande efter den perfekta varan, den fullständiga lyckan. Som en religion - hoppet om att slutgiltigen få bli fullständigt lycklig, få vårt begär mättat: ”Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.” 

Jag besöker katedralerna i Frankrike, en moské av Sinan, eller en barockkyrka av Borromini, deras syften är uppenbara – de är byggda ad maiorem Dei gloriam, till Guds allt större ära, och utgör samtidigt de troendes kontakt med Gud. Syftet hos ett köpcentrum är att stimulera presumtiva kunders köplust, något som uppenbaras genom skyltfönstrens överdådiga utbud av lockande varor - men den falskt, klassiska inramningen som Euroma2 även exponerar, dess kolonner och glaskupoler, gör mig konfunderad.

En lögn tycks dölja sig bakom de glittrande fasaderna, en kombination av bluff och förförelse. En bilderbok av stilgurun Peter York, Hemma hos diktatorn, presenterar en exposé över diktatorernas beklämmande smak och ger samma unkna odör som inredningen på Euroma2. Diktatorenas heminredning är falsk även den; den vill imponera, blända, förföra och förmedla ett budskap. Peter York konstaterar:

Poängen med allt detta är att den psykologiska dynamiken hos tonårskillar och diktatorer är ganska lik. Det finns gott om symboler för potens och risktagande – djurhudar, affischer där science-fiction hjältar räddar billiga och villiga brudar undan mystiska vidunder […] vi har ett problem här. En diktators hem måste förstås imponera på grabbarna, men det måste också gå att visa upp för populasen. Här uppstår en intressant kollision mellan två motstridiga behov. Ja, jag är er ledare och allt jag gör är för er skull, kära underlydande, men jag är också galaxens störste häradsbetäckare, en man med smak och förfining. Inte en slösare, utan någon som på ett smart och smakfullt sätt manipulerar ett symboliskt bildspråk på ett sätt som är passande och riktigt för en person av min kolossala resning. Och för er egen skull – strunta i den där Kim Jung-Il i Nordkorea, han ger diktatorer ett dåligt rykte. Är det inte dags att skippa den beiga byxdressen och de där glasögonen? Han ser ut som en sexförbrytare med återfallsproblem.

De tips Peter York ger en fiktiv inredningsarkitekt som fått i uppdrag att ”fixa stilen” hos en diktator är bland andra: 1) Blås upp skalan ordentligt på allt du gör. 2) diktatorer gillar ”gammal stil”, den ger ett seriöst intryck. Men det som är äkta är ofta stelt och obekvämt. Se därför till att allt är glänsande och nyproducerat, men gjort i ”klassisk” stil. 3) Välj ett hotell, så blankglänsande som det bara går, som din inspirationskälla. För en ambitiös gosse med enkel bakgrund är hemstadens Grand Hôtel sinnebilden för det goda livet. 4) Guld är bra, börja med kranarna. 5) Mycket glas; gnistrande belysning är diktatorinredningens a och o och den bör reflekteras i speglar och blanka ytor. 6) Tänk varumärken, de ger prestige, de har ett penningvärde som var och en känner till. 7) Använd så mycket marmor som möjligt. Självfallet skall den vara nybruten och blankpolerad. Gammal marmor kan kännas lite smutsig. Kom ihåg att marmor helst bör vara kraftigt ådrad, gärna med inslag av färg, inte den där diskreta sorten som tråkiga arkitekter gillar. Dessa enkla råd kunde lika gärna vara receptet för Euromas inredare.

För snart nittio år sedan antydde den marxistiske mystikern Walter Benjamin något liknande. Jag har försökt läsa en del av Walter Benjamins skrifter, det har inte varit lätt. Hans stil har av Susan Sontag karaktäriserats som en ”frusen barock” som hotas att sprängas av sin egen överbelastning. Jag kan inte påstå att jag begriper mig på Walter Benjamin, men om det nu är så att hans tänkande baserar sig på läsarens tolkning av hans skrifter så står det mig möjligen fritt att tolka honom på mitt sätt. Benjamin har på tal om sina översättningar av Proust och Baudelaire skrivit att han översatt dem ”mellan linjerna”, det vill säga att han genom sitt eget språkbruk och tänkande sökt finna författarens budskap bakom språket. Som när färger frigjorda från linjernas begränsningar förmedlar ett sannare intryck av det verkliga motivet. Enligt Benjamin är en målning som är mer baserad på färg än på linjer ärligare och friare än ett måleri som använder sig av skarpa konturer.

Walter Benjamin föddes 1892 i en välsituerad judisk familj i Berlin. Han studerade filosofi och konst. För att hålla sig undan Första Världskriget begav sig Benjamin som nygift till Schweiz och återvände först efter fredsavtalet. Andra agerade annorlunda. Flera tyska intellektuella, såväl till vänster som höger, hyllade kriget som ett försvar av kultur och mänsklig resning mot fransmännens och engelsmännens vulgära materialism. Andra tog livet av sig, eller dog i skyttegravarna. I Mein Kampf skrev Hitler ” Jag föll på knä och tackade himlen av överfullt hjärta för att den hade skänkt mig lyckan att leva i denna tid”. Men, som alla tyskar i sin generation blev också Walter Benjamin märkt av kriget och dess efterdyningar i form av revolutioner och ekonomisk depression.

Benjamin försörjde hjälpligt sin familj med att skriva artiklar, hålla föreläsningar, bland annat i radio, och skriva om konst och litteratur. Han rörde sig i intellektuella kretsar, reste mycket och fick inflytelserika vänner, men hade ingen akademisk framgång. Temat för Benjamins underkända doktorsavhandling var de numera i stort sett bortglömda tyska sorgespelen från Barocken, som han jämförde med klassiska grekiska dramer. Enligt Benjamin var det grekiska dramats gestalter inneslutna av föreställningen om ett obevekligt öde, en evig naturlag som hade den yttersta kontrollen över deras tillvaro. Gestalterna i de tyska sorgespelen var däremot utslängda i en tillvaro utan grundprinciper, målsättningar och förutbestämda lösningar, varigenom de förebådade vår egen tid; den nutida människans förvirring och ångest.

Både antikens greker och barockens tyskar var inneslutna av ett språk präglat av sin tid och det kunde enbart ge en svag återglans av sakernas verkliga tillstånd. Människans olycka är att hennes förnuft inte kan utryckas på annat sätt än genom språket. Vårt språk har liksom samhället blivit ”förtingligat”. Det är vårt varupräglade tänkande som förflackat språket och det har nu upphört vara ett medel för att förstå tillvarons mysterier. Benjamin hade studerat Marx och ansåg likt honom att nutidens varuproduktion präglar människornas relationer till varandra. Allt har blivit till varor och ting, även språket. Tillvaron är numera en fantasmagori, ett bländverk, en lögn som skiljer oss från tillvarons innersta kärna. Likt sociologen Max Weber ansåg Benjamin att språket och därmed även tillvaron har blivit ”avförtrollade”, entzaubert, förlorat hopp, upptäckarglädje, fantasi och överraskningar – livets andliga dimension har gått förlorad. Något som gäller alla mänskliga uttryck, även konsten.

Benjamin undersökte förhållandet mellan linje och färg. Liksom språket låser tanken så begränsar linjerna färgen, som egentligen är viktigare och mer obestämbar än linjen. Färg skapas av ljus, avstånd och förhållandet till andra omgivande färger och nyanser. Benjamin talar om ett konstverks aura och tycks då mena dess ”närvaro”. Står vi exempelvis framför en målning av van Gogh och uppfattar ljusets skiftningar i tavlan, dess struktur och det faktum att den bär synliga spår av konstnärens penselföring, materialet han använde och hur rummet och tiden har påverkat den, är det något helt annat än om vi betraktar konstverket på ett massproducerat vykort, där den reproducerade målningen förvandlats, massproducerats och förlorat sin aura.

Ett konstverks aura uppkommer genom vårt personliga förhållande till det, nästan som om det vore ett heligt föremål. För att ett konstverk skall kunna gripa oss måste det förmedla en känsla, eller som Benjamin uttryckte det ”återgälda vår blick”. Ett resonemang som leder honom mot en kritik av moderniteten. Enligt Benjamin är det de tekniska framstegen som banaliserat, förvandlat, förvanskat och förändrat konsten. Den massproducerade konsten saknar det ursprungliga konstverkets aura. Värdet bestäms inte längre av hantverket bakom verket, utan auran skapas av dess penningvärde. Kommersialismen och kapitalismen har fjärmat oss från ”verkligheten”. De har avskärmat oss, som när linjen omsluter och begränsar färgen. Allt blir till chimär och istället för ett estetiskt/etiskt värde får konsten ett marknadsvärde och blir till en vara, som allt annat omkring oss.

Vi människor har skilts från vår verkliga existens. Om vi bor i en stad är allt omkring oss artificiellt, skapat utan vår medverkan. Inte ens träd och växter har fått växa fritt, utan kringgärdats av kommersiella intressen. Tillvaron saknar aura, den har blivit till en ruin av vad den en gång var.

I naturens ställe har den förtingligande kommersialismen skapat ett kontgjort habitat, som Benjamin såg manifesterat i storstädernas väldiga, kommersiella palats. Konsumtionshelgedomar till Mammons ära, där vi inbjuds att åtrå sådant som enbart  kan köpas för pengar. En falsk öppenhet. Stormarknaderna är täckta av glas som utestänger himlen, men samtidigt skyddar de oss från vädrets makter, så att vi kan koncentrera oss på det bländande utbud som ställts ut inför våra ögon. Det myckna glaset, över och omkring oss ger intryck av ljus och öppenhet, samtidigt som det utesluter och skyddar. Det låter oss blicka in i kommersialismens skattkammare. Vi frestas, men vet att vi kan enbart få det vi åstundar om vi betalar för det. Öppenheten är en lögn, den enda nyckel som finns heter pengar. I vårt moderna samhälle kan allt köpas för pengar – respekt, kärlek, makt. Allt har ett penningvärde, även konsten.

I ett samhälle som hyllar kommersen och kapitalismen ges de betydligt större utrymme och stöd än kultur och religion. Styrelsen för de stora städerna bekostar köpcentra och förbättrar ständigt våra möjligheter att nå fram till dem för att kunna njuta av deras utbud.  Alla kommunikationsmedel  – sociala medier, bussar, tåg och bilar, kopplas till kommersialismen och dess aura är inte det unika konstverkets eller den orörda naturens aura, utan massproduktionens aura och dess värde bestäms mer av pengar än av estetik. För att få Systemets välsignelse måste konst och kultur vara nyttoinriktade, stödja konsumtion och kapital. Det är målet och medlet, men det döljs under en yta, ett språk - kommersialismens, penningens språk, som ofta lånar sina uttryck från något som nu ligger i ruiner.

Tänker på Euroma2 med sina fula ljuskronor, förgyllda ornament, kolloner och de stora obeliskerna i centrum av varje korridor, mellan rader av blänkande skyltfönster. Trapphallarna med sina paternosterrulltrappor är som i moskéer och kyrkor krönta av kupoler. Falskheten lyser igenom, där finns ingen aura, ingen autencitet. Obelisker, kolloner och kapitäl, de väldiga kupolerna är alla malplacerade, framställda av onaturaliga material. De alldeles för bjärta, falska och smaklösa.

Fattig, alienerad, hotad av nazismen, ofta på resa och slutligen på flykt, försöker Benjamin i Paris samla sitt tänkande till ett storverk som han kallar Arkadprojektet, Passagen-Werk eller Passagenarbeit. Han arbetar med det i tretton år, ända till sin död och det blir inte avslutat. Vad som återstod efter hans självmord i september 1940, vid spanska gränsen på flykt undan det europeiska vansinnet, är en kaotisk ruin av anteckningar, tidningsurklipp, register, skisser, innehållsförteckningar och fragmentariska essäer, som han lämnat till sin vän Georges Bataille vid Nationalbiblioteket i Paris.

Det väldiga materialet sovrades och redigerades av Benjamins vänner Theodor Adorno och Gershom Scholem och har sedan dess hyllats och vördats av en växande skara benjaminfantaster, även om det hela i sitt fragmentariska tillstånd utgör en rörig, alltför omfattande och emellanåt ganska tråkig läsning. Mängden av text diskuterar och utreder 1800-talets parisiska liv; arkitektur, kläder, litteratur, stadsplanering, prostitution, börsen, inredningsarkitektur, mode, marknaderna, teatern och mycket, mycket mer. En del är intressant, vissa partier är roande, men alltför mycket är skrivet i den snåriga stil som Benjamin emellanåt vinnlade sig om. Om det långa förordet till sin underkända avhandling sa han till sin vän Gershom Scholem att han medvetet hade avhållit sig från klarhet och skrivit det hela i en ”epistemologisk-kritisk-prologisk” stil som enbart kunde förstås av sådana som fördjupat sig i Kabbalan.

Att Arkadprojektet blev som det blev är antagligen delvis några av Benjamins vänners förtjänst/skuld. Gershom Scholem, som var en av världens absolut främsta kännare och uttolkare av Kabbalan, betraktade Benjamin som en djupt troende människa, som dock inte insett sina inre djup, utan gav intryck av att vara en ”en skriftlärd utslängd i en främmande värld, ständigt sökande sin egen skrift”.

Theodor Adorno, en av de tongivande filosoferna inom Frankfurtskolan, som liksom Walter Benjamin menade den civiliserade människans syn på sig själv är en förfalskning och att med en förfalskad syn på sig själv kan man inte leva ett riktigt liv. Adorno hoppades att Benjamin skulle bli den filosof som slutligen skänkte världen en definitiv estetiskt/etisk förklaring av tillvaron och han fick honom att gång på gång skriva om och omorganisera sitt verk i en alltmer ”dialektisk/marxistisk” riktning. Adorno gav Benjamin förvirrande råd, som att han borde vinnlägga sig om att bättre framställa att ”den materialistiska determinationen hos kulturella egenheter är möjlig enbart om den förmedlas genom den totala sociala processen”.

Sedan fanns Bertolt Brecht, som av Adorno karaktäriserades som ”en vulgär materialist, en struntviktig småborgare och försvarare av stalinismen”, fast Benjamin beundrade Brechts ”elementära” uppfattningar och tog fasta på hans rekommendation att tillämpa en ”filmisk montageteknik” bestående av sammansatta fragment, samtidigt som Brecht ansåg att Benjamin snarast möjligt borde ansluta sig till kommunistpartiet.

Att Benjamin lockades av kommunismen förklarade Gershom Scholem med att en mystiker som Benjamin såg sig ha endast två val - antingen fördjupa sig i sitt inre och söka sanningen i studier, eller att ”påskynda slutet” genom att glömma sina grubblerier, ”välja sida” och kasta sig in i aktivitet och enkelspårighet. Benjamin hade hoppats på en apokalyps, en revolution som skulle leda till en rening av vårt förfallna samhällssystem, fast efter ett besök i Sovjet förstod han att något sådant inte kunde förväntas från stalinismen, som istället skulle förverkliga en förtingligad, totalitär stat, där regeringsmakten samarbetade med den organiserade brottsligheten. Walter Benjamins efterlämnade skrift Tes om historiens filosofi, visar att han slutligen förstod att Apokalypsen var på väg, men att den inte skulle föra Messias tillbaka, endast ett satanistiskt våld.

En del av intresset för Benjamin beror antagligen på hans tragiska slut. Uppe i Pyrenéerna stoppades han och hans sällskap under sin flykt från judejagande nazister, de saknade franska utresestämplar i sina pass och i sin förtvivlan begick Benjamin självmord. Dagen efter släpptes det övriga sällskapet in över den spanska gränsen. Samtidigt med Benjamins död försvann manuskriptet han bar sin portfölj och som han förklarat innehöll det viktigaste han skrivit. Två år efter hans självmord, tog Walter Benjamin's yngre bror Georg livet av sig genom att springa in i elstängslet kring koncentrationslägret Mathausen. Georgs fru, Hilde, blev så småningom justitieminister i Östtyskland. På 1950-talet, agerade hon domare i en rad politiska skenrättegångar och hennes långa tukthusdomar och ett par dödsdomar gjorde henne känd som Blutige Hilde, Blodiga Hilde.

Filosofer som Marx, Weber, Benjamin och Adorno betraktade världen som ett mönster. De tolka historien och samhället så att de blev till planer och väldiga sammanhang som förklarade tillvaron och visst hade de rätt i sin syn på tillvaron. Nazisterna utnyttjade konsten för sina egna syften. De omskapade samhället till en jättelik teater, med kulisser och riter som dolde en världsuppfattning som förvandlat människor till ting. Konstruktioner som den felfrie der Führer och judar, homosexuella och zigenare som klumpades ihop till själlöst avskräde som skulle utplånas. Samma sak skedde på den andra änden av den politiska skalan, med kommunismens propagandakulisser, den felfrie Stalin och kulaker och sabotörer som skulle rensas bort.

Utan tvekan kan Euroma2 betraktas som ett tempel för varufetischism och våra liv och konstuppfattning kan uppfattas som kringgärdade av ett kvävande kapitalistiskt system som berövat tillvaron dess förtrollning och mystik. Men, trots allt, naturen och konsten finns kvar och det står oss fortfarande fritt att uppskatta och njuta av dem.

Läste en bok av Sarah Thornton Seven Days in the Art World som i sina sju kapitel beskriver en av Christies ”kvalitetsauktioner” med samtidskonst i New York; ett nattligt konstkritiskt seminarium på en prestigefylld kurs inom California Institute of the Arts; världens viktigaste elitkonstmarknad i Basel; ståhejet kring och bedömningskommittéen för Tates Turnerpris i London, samtidskonstens ”nobelpris”; redaktionen på Artforum International i New York, branschtidningen som fastställer trenderna och finansieras av de stora konstgalleriernas annonser; Taskashi Murakamis studior i Japan, där stora team av konstnärer och hantverkare tillverkar hans konstverk och även massproducerar kopior av dem; och Bienallen i Venedig, världens mest prestigefyllda konstutställning. Inom dessa olika sammanhang stöter Thornton ofta på samma konstsamlare, gallerister, konstnärer och trendsättare. En exklusiv skara som rör sig som fiskar i vattnet i en värld där konst är  big business. I mångt och mycket en Fåfängans marknad där mer eller mindre hemliga försäljnings- och köpknep florerar inom en begränsad, oerhört förmögen krets av miljonärer som uppmuntrar varandra till allsköns prestigeinflammerat narrspel och emellanåt småkriminellt beteende kring de våldsamt överprisade konstverken.

Konst som, trots sina ibland intresseväckande eller estetiska förtjänster, egentligen inte kan värderas i pengar, om man inte har slukats av varufetischistiskt tänkande. Speciellt välsignade konstverk förses av försäljare och trendsättare med prislappar, ofta i syfte att driva upp vinsterna för såväl köpare som säljare. Fotografier och videos görs och säljs i begränsade utgåvor för att garantera exklusivitet och höga priser. En marknad som inte alls är fri och obunden, där utbud och efterfrågan ständigt manipuleras. En skenvärld präglad av illusion, fiffel och båg; falsk konst, falsk marknadsföring, falsk expertis, allt indränkt i och garnerat med pretentiöst struntprat.

En guldkalv, Baal och Moloks avkomma. En spegling av vår kapitalistiska vardag där en procent av jordens vuxna befolkning äger fyrtio procent av världens tillgångar. Där världens tre rikaste människor har lika stora finansiella tillgångar som jordens 48 fattigaste nationer. Enbart i en sådan värld är det möjligt betala hundra miljoner dollar för en Picasso, en Warhol, en Bacon eller en Richter. Eller 300 000 dollar för en flaska vin. Fast vin är förstås inte konst.

Därför gläder det mig när konstmarknaden emellanåt brakar samman. Då någon dårfink som ett år har betalat hundra miljoner dollar för några djurkroppar i formaldehyd, eller tavlor med prickar i olika färger, nästa år finner att de åtråvärda konstverken har förlorat 90 procent av sitt marknadsvärde. Flera konstnärer har tagit fasta på detta. Popkonstnärerna förvandlade sina konstverk till återgivningar av varufetischer – konservburkar, reklamaffischer, hamburgare, varav en del nu blivit värda miljontals dollar.

Sarah Thornton som tycks vara uppriktigt fascinerad av konstvärlden och beundrar flera av aktörerna i sin bok, framhåller att hennes skildringar behandlar en tid då konstmarkanden präglades av en ofattbar hausse. Men, trots det påpekandet tycks chimären om samtidskonstens hutlösa penningvärde leva vidare. Exempelvis auktionerades Andy Warhols Silver Car Crash (Double Disaster) av Southeby´s i New York år 2013 bort för 105 miljoner dollar (885 miljoner kronor). Att värdet inte har med hantverket att göra visas genom att ett verk av Cy Twombly, Utan Titel, framställt med vaxkritor på svartmålad duk, i september 2014 auktionerades bort för 69.6 miljoner dollar.

Det är dock inte enbart under auktioner som konstverk säljs till skyhöga priser. De hittills dyraste konstverken har sålts privat, exempelvis sålde film- och skivproducenten David Giffen år 2006 Willem de Koonings Woman III till biljonären Steven Cohen för 137 miljoner dollar och samma år sålde han en målning av Jackson Pollock till en mexikansk miljonär för 140 miljoner dollar.

Rekorddyr samtidskonst säljs också av välrenommerade gallerister, som en av konstvärldens stora trollkarlar, Asher Edelman. Jag vet inte om han fortfarande har samma inflytande som när han en gång var den store gurun på Wall Street och enligt ryktena utgjorde förlagan till den hänsynslöse Gordon Gekko i Oliver Stones film Wall Street från 1987, i vilken Gekko yttrar de klassiska orden att Greed is good. It captures the essence of the evolutionary spirit. "Girighet är lovvärt. Den fångar den evolutionära andan".

Edelman ägnade sig åt investment banking, money management och derivates trading, som det inte lönar sig för mig att översätta, dels för att jag inte begriper begreppen, dels för att orden även används på svenska. Det var Edelmans förtjänst att man på varuhus och flygplatser över hela världen kunde finna Krigskonsten skriven under 500-talet f.Kr av den kinesiske generalen Sun Tzu. Gekko säger i Stones film; ”Jag kastar inte pilar på en måltavla. Jag satsar på säkra kort. Läs Sun Tsus Krigskonsten. Varje slag är vunnet innan det utkämpas”.  Edelman hade Krigskonsten som kursbok då han under 1980-talets slut undervisade i företagsekonomi på Columbia University. För Edelman var kapitalismen kamp och strid, snart befann han sig i kapitalismens verkliga Wonderland, minst lika absurt och fascinerande som den värld Alice hamnade i – nämligen konstvärlden.

Asher Edelman flyttade till Schweiz och grundade utanför Lausanne ett museum för samtidskonst, där giganter inom konstvärlden bjöds in för att iscensätta stora retrospektiva utställningar av konstnärer vars verk värderats i miljontals dollar – Basquiat, Lichtenstein, Mapplethorpe, etc. Edelman introducerade ett fiffigt konstförsäljningsknep då han grundade en finansieringsfirma som lånade pengar till kunder så att de kunde köpa samtidskonst som värdegaranterats av samma firma. Om kunderna inom en viss tid inte kunde sälja konstverket till ett högre pris än de betalat för det, så köpte utlåningsfirman tillbaka det. Edelman betonar att konst är bra för affärerna. Bortsett från att "god konst" har en tendens att öka i värde, skänker den prestige och elegans till ett företags image:

Under 1980-talet förmedlade konst makt och inflytande. Idag är den en del av marknadsföringen  och används för att förmedla ett företags budskap och identitet. Idag spelar konst en viktig roll i den bild ett företag vill skapa åt sig; konst skänker prestige, förfining och välbefinnande.

Genom att sitta i deras styrelser gav Edelman glans åt flera prestigesfyllda institutioner, som Brooklyn Academy of Music, American Ballet Theatre, Bard College och jag vet inte vad. Pengar ger glamour och respekt till kulturen. Något flera konstnärer snart upptäckt. Ett av många exempel är en nu historisk utställning av den schweiziska konstnärinnan Sylvie Fleury, som i Berlin 1999 ställde ut ett antal förgyllda kundvagnar, spatiöst placerade på cirkelrunda piedestaler och i en glasmonter förevisade en specialdesignad Formula 1 Dress som hon å Hugo Boss vägnar skapat åt racerföraren Mika Häkkinen. 

Hugo Boss skrev i förordet till utställningskatalogen:

Konst och mode har alltid vandrat hand i hand. Ibland har de varit radikala och chockerande, ibland traditionella och konservativa och de blir bedömda i enlighet med subjektiva föreställningar om vad som är, eller inte är, god smak. Konst och mode representerar, var och en på sitt sätt, smaken och tidsandan under en viss epok. Tillsammans stimulerar de våra sinnen och skapar åtråvärda föremål, som efter att ha varit fetischer för välmående samhällen slutligen uppgår i vårt gemensamma kulturarv.

Givetvis hade texten inte skrivits av Hugo Boss, som dog 1948, utan av någon anställd inom det stora modeimperium han grundat och vid sin död överlämnat till en svärson med det egendomliga namnet Eugen Holy.

Hugo Boss hade blivit miljonär då hans textilföretag fick ensamrätt för tillverkningen av de bruna skjortor som bars av nazihuliganer medan de misshandlade judar och socialister till döds. Företaget hade stått vid konkursens brant då Boss 1931 blev medlem i det Nationalsocialistiska Arbetarpartiet och därigenom blev ensamleverantör av partiuniformer, av vilka de flesta sedermera tillverkades av obetalda polska och franska tvångsarbeterskor. Hugo Boss inkomster och prestige ökade ytterligare då Hitler och hans anhang kom till makten och gav Boss ensamrätten till SS-Oberführer Karl Diebitschs estetiskt tilltalande, becksvarta SS-uniform.

Kanske var det inte så konstigt att jag blivit skrämd av Euroma2:s tempel till varufetischismen. Jag har under hela mitt medvetna liv älskat och fascinerats av konst. Inte minst samtidskonsten och jag har uppriktigt sagt inte svårt att finna kvalitéer hos superkommersialiserade artister som Warhol, Murakami, Koons eller Hirst, samtidigt som jag förvånas över hur ett otal klåpare har höjts till skyarna av ett korrumperat konstetablissemang. Men detta hindrar mig inte från att skrämmas av en värld där pengar är synonymt med makt, ära och prestige. Där dansen kring guldkalven snurrar i hjärnan på oss alla och får oss att glömma medmänsklighet och förundran inför det stora mysterium och äventyr som livet innebär. Hur vi under en underbar sommardag kan finna glädje i att irra kring i Euromas kväljande, artificiella och luftkonditionerade paradis.

Benjamin, Walter (1969) Bild och dialektik: essayer. Lund: Cavefors. Benjamin, Walter (1983)  "Översättarens uppgift", i Tidskriften Janus, nr. 26. Benjamin, Walter (1990) Paris, 1800-talets huvudstad: passagearbetet (Das Passagen-Werk). Del 1-3. Ågerup: Symposion. Caygill, Howard, Coles, Alex och Klimowski, Andrzej (2001) Walter Benjamin para principiantes. Buenos Aires: Era Naciente SRL. Hitler, Adolf (2002) Mein Kampf: En uppgörelse, del 1. Stockholm: Hägglunds Förlag. Kander, John och Mesteroff, Joe (1999) Cabaret: the illustrated Book and Lyrics. New York: Newmarket Press. Lilla, Mark (2001) The Reckless Mind: Intellectuals in Politics. New York: New York Review Books. Sontag, Susan (2002) Under the Sign of Saturn. New York: Picador. Stallabras, Julian (2004) Contemporary Art: A very short introduction. Oxford: Oxford University Press. Thornton, Sarah (2009) Seven Days in the Art World. London: Granta Books. York, Peter (2006) Hemma hos diktatorn. Stockholm: Norstedts.

Our first Roman apartment was haunted. Rose did not like to be alone in the living room. It had a fireplace and the lower half of the walls was paneled with oak, while the upper part was covered with beige, raw silk. It was quite dark in there, but that it was a quite beautiful room. I found it cozy, but Rose occasionally sensed what she termed as an “unpleasant presence". My youngest daughter complained at times that she got her sleep disturbed by "a lady who looked nasty."

The building had a portiere, janitor, a nice man named Mario. He was a Sardo, meaning that he came from Sardinia. Mario was born a small town in the district of Sassari, a place where they speak a Spanish-influenced Italian, which meant I found it easier to understand him than most other Italians. Mario had been a sailor and I sometimes chatted with him by the table in the entrance hall, where he used to hang out. One day he asked me if we had noticed her.

- Who? I wondered

- The boys' mother.

Mario wondered if I knew if the place we lived in had originally been part of a larger apartment, which had been divided in the middle. I knew that. Our residence had been cut from the one of the older brother of our landlord, which was the reason to why our kitchen was so unusually small. The apartment´s original kitchen now belonged to our neighbor, who worked at a company that dubbed movies.

- No, we have not met their mother, I replied, wondering silently what Mario meant by "noticed". Was the lady exceptionally noisy, or was she rude? Mario smiled mysteriously:

- She's dead.

- I don´t understand

Mario told me that "the boys" had lost their parents in a car accident and that after the catastrophe they had divided the apartment between them. Our young host had moved from his share of the home and now rented it out to us.

- Their mother was a very nervous lady, explained Mario. She was not so easy to be with. That´s why I asked if you had noticed her.

- What do you mean by noticed her?

- I've been told that she, or rather her ghost, is still in the house. I´ve never seen her, but she might be with you sometimes.

I cannot deny that I was slightly perturbed, but also fascinated. I remembered how I several years ago had participated in a voodoo séance in Santo Domingo. It took place in the residence of a well-known bruja, a voodoo priestess called Doña Blanca. It had been an impressive and overwhelming experience. In the midst of the ceremony, Doña Blanca and her white-robed assistants had swirled around the altar in their long dresses, suddenly Doña Blanca grabs hold of me and violently swirls me around several times. She was possessed by a male luase, a voodoo god, and her voice was dark and rough. After our fling, she grasps my face between her hands, staring me intently and threatening straight into the eyes and hisses:

- You like the spiritual. Don´t you?

She was right. I am fascinated by what the Italians call Aldilà, The Outside, that which is beyond everyday life. Contrary to my family, I am interested in ghosts, dark and strange things. But, unlike them, I lack what Haitians call connaissance, contact with and knowledge of "the other world", that which is all around us, but seldom can be seen, except in dreams and our imagination, where lwas, the voodoo spirits and the deceased live. A world more powerful than ours, since it is limitless. It was certainly my lack of connaissance that was the reason to why I had not felt the presence of the boys' mother. However, that limitation has not hindered me from experiencing strange things. But ghosts?

One or two years before I began school, I assume I must have been six years old. It was summer and we lived in a cottage on Öland, a nice place with an overgrown garden, behind which there was a dilapidated barn with a weathervane that creaked eerily. That I remember very well, since the outhouse was by the barn, and when I was seated in there in the balmy summer heat, with sunlight shredded by the door splints, I listened to the squeaking weathervane; it was frightening, but nevertheless exciting. We rode around the island on our bicycles and I remember what the windmills looked like in the twilight. A tame jackdaw, who could say a few words, flew into the garden while we ate breakfast, listening to my father's transistor radio, which told us how a pyromaniac ravaged the island of Öland.

I and my sister Annika slept in an outer room, my father and mother in an interior one. In the middle of the night I and Annika woke up at the same time, sensing how a cold draft passed through the room, soon after my mother turned up and anxiously wondered if we were asleep - a sudden chill had woken up her and my father. For more or less a minute it had engulfed the room and then disappeared. When the holidays were drawing to a close, we rode into Borgholm to return the cottage keys to the agency's offices. The clerk wondered if we had noticed something strange about the house:

- How so? asked my father.

- Well, the man answered. Actually, I may not say this to you, but the man who will rent the cottage after you told us that he wanted to rent it because he was studying paranormal phenomena.

- Paranormal phenomena?

- Yes, the clerk laughed heartily.

- He stated that he investigates haunted houses and the cottage you rented is known to host ghosts.

I assume that most of us have something similar to tell. Maybe the cottage had been placed above some underground stream, or a nightly breeze had made its way through the house, but – of course - it could also have been an unruly spirit who had visited us, or a night stalled wraith who had begun to move. In my part of Sweden, it is told that ghosts surprised by dawn freeze on the spot in the form of ice cold air, you could actually pass through them, but it made you sick and depressed, and the ghosts cannot move again until the darkest hour of the night.

Mario and his family lived in a service apartment on the ground floor. His wife, Vivi, was really quite good looking, but since she rarely left the gloomy apartment and smoked like a chimney, she gave an ashen impression and I felt sorry for her because she spent most of her time down in the tiny hovel. Their daughter, Noemi, who was around ten years old, however, was a lively girl, who was diligent in school. Her little brother, who was maybe three or four at the time, I do not remember so well. Some years later he was diagnosed with a brain tumor, but was operated on and recuperated without any after-effects.

Along with Mario and Vivi, we experienced a few years later a magical evening in Sardinia, a moment when the border line between present time and the Aldilà became blurred and we entered into the Twilight Zone.

There is a fifth dimension beyond that which is known to man. It is a dimension as vast as space and as timeless as infinity. It is the middle ground between light and shadow, between science and superstition, and it lies between the pit of man's fears and the summit of his knowledge. This is the dimension of imagination. It is an area which we call the Twilight Zone.

That was the intro to The Twilight Zone, a TV series that had its heyday between 1959 and1964, although two decent resuscitation attempts were made they could not beat the original. It´s success was probably linked to the mystique that in those bygone days existed around the TV. When daily routines had finished, the living room was darkened while the evening tea was laid out on a table in front of the sofa, the family gathered in around the TV. Its blue-gray light beamed at us, as from a laterna magica, and strange worlds opened up. The black and white universe inside the mysterious device was essentially different from everyday life; we were attracted thither, and stayed trapped for several hours - a Twilight Zone.

Memories also belong to a Twilight Zone and they often work like a camera, providing photos that keep a record of past events, but not in the form of an unblemished narrative, more like a series of snapshots of preserved moments. The historian and jazz scholar Eric Hobsbawm, has with books like Bandits, The Invention of Tradition and Nations and Nationalism sometimes been my cicerone within The Twilight Zone, indicating the dangerous myths that flourish in there. Not least the nasty form of nationalism that once again is trying to strangle Europe. He explained how patriotism is created from above, by social engineers, historians and unscrupulous politicians, and then spread among "ordinary people". Suck that sweet tooth - Sweden Democrats! Well, being a gifted historian Hobsbawm stated that his life had been "a protest against forgetting". To preserve memory and imagination and convey them to others is maybe at the heart of culture - music, literature, film and the arts, probably even computer games, though that is a closed world to me. Sometimes, I imagine that my blog is a tiny contribution to such a mighty endeavor - preserving and conveying imagination and memories. In any case, it means something to me. Unfortunately, my literary ability is not as great as it should be, and my memory could be much better

For example, I would like to recall the name of the town where Mario was born and where his generous parents treated us with a nice dinner and of course also the name of the strange chapel to which he later took us, bringing us into The Twilight Zone. As Dominican farmers have explained to me, The Twilight Zone is actually a tangible place:

Once Indians lived on this island, it was theirs. Here they had their fields, their villages and kingdoms, but then the conquistadores came. The whites killed the Indians, enslaved them and gave them diseases in exchange for their gold. The country belonged to the Indians, but to preserve it, they had no other choice but to move down under the earth. They still live down there, and theirs is the force that gives life to the soil. The Whites have built the cities, cut down the forests and poisoned the soil, but we peasants know that if you want to bring strength out of the ground, you have to go to the Indians and give them what they want - beautiful, sparkly things, rum and sweets. Go to the springs and rivers where the life force breaks forth, go down to the caves, they are closer to the underworld where the Indians live. Make friends with them, give the Indians your respect and what they like and they will help you.

There are two topographies, a mundane and a sacred, one covers the other, but that does not mean that the sacred sphere does not exist and that it cannot penetrate everyday life. The sacred manifests itself through dreams and art, but also through ideologies and fanaticism.

Mario's family moved back to Sardinia and one summer we visited them there. The change was startling. The previously gray and chain-smoking Vivi had blossomed and was found to be an ebullient, spiritual source to Sardinian culture. She knew her people's songs, stories and history and had read all that had been written by their Nobel Prize laureate, Grazia Delleda. Vivi told us about the local nuraghe, impressive monuments built by the island's fabled inhabitants between 1700 and 1400 BC. No one knows their purpose. Where they fortifications, princely abodes, temples, or perhaps all this? Nowadays, they are part of Sardinia's peculiar landscape, where they can easily be mistaken for the rock formations that unexpectedly rise from the big island's interior, mountainous landscape, an animated world where poor shepherds and bandits for centuries have lived close to their deities.

Vivi and Mario took us to churches and nuraghe, showed us their wedding album and served delicious, Sardinian food. After dinner with Mario's parents we went by car on winding roads through a wild, alien landscape, brightly lit by a full moon, which occasionally was obscured by drifting, white clouds. After a long, nighttime drive, we arrived at a dilapidated church on a mountain plateau. Around bonfires rested Sardos, sharing wine and food between them. It was a nightly celebration honoring the church's patron saints. The pilgrims talked, sang and one of them played a bagpipe. They offered us food and wine and we felt welcome. I asked a bearded, friendly man with a worn peaked cap, who had offered me some tasty, thick wine, what he did for a living. Laughingly, he replied:

- I don´t do anything and I'm proud of it. I`m a Sardo and live a healthy life. Like my father before me and his grandfather before him.

They took us into the church, it was dark inside, but from a hole in the wall next to the altar, came a mild, yellow light. To enter, we had to crawl on all fours through a narrow passage, which opened up to an unexpected sight - illuminated by a multitude of candles, placed directly on the floor, human skulls and bones were piled from floor to ceiling:

- Christian martyrs, Mario whispered beside me.

- Sardinian legionnaires who had converted to Christianity and were murdered by their Roman officers.

Surprised, I looked at the skulls, which seemed to move in the flickering candlelight. It was not a frightening experience, rather awe inspiring. I felt as if I had ended up in the Underworld, in one of the Indian caves I had visited in the Dominican Republic, where you as my Dominican friends said: “Encountered the Otherworldly”. The presence of something sacred and profound, as if I had crossed a threshold while crawling through the narrow corridor. I found myself in what the Romanian historian of religions, Mircia Eliade, called illud tempus, "that time", a "time out of time" in which everything remains unchanged, the time in which rituals take place and where the sacred is present.

There are people who live within illud tempus. I have met several of them along the border between Haiti and the Dominican Republic and I suspect that such people are to be found in Sardinia as well. In the southern part of the neighboring island, Corsica, a few Mazzeri may still be around. They might be both men and women, but the majority of them are women. The word mazzera comes from Latin - mactare, to kill, which eventually became the Italian ammazzare. Mazzeri seldom kill in real life, most of their killing is done in Aldilà, in The Twilight Zone, the kingdom of dreams and therefore the Mazzeri often are called Dream Hunters.

Their hunt can be both individual and collective. A Mazzera can hunt either in her everyday guise, or in the form of an animal; a dog, a cat or a crow. Her reputation is ambivalent; usually she lives a casual, social life and carefully conceals her true nature, though her neighbors are generally knowledgeable about her true nature. It is usually the intense gaze that reveals a Mazzera. Her eyes are unable to hide the depths within her. A Mazzera´s familiarity with the dream world may both assist and hurt her neighbors. Since Mazzeri know of no borders, no limits, they might with their thought s enter under the skin of other people and find out what they are hiding within their souls. Mazzari can also lure others into the "realm of darkness and death." It is said that the one who has stepped into that domain can never be free again. Inside you feel the intimacy of death and the strength of life. However, even if Mazzari may be called "murderers", they are nevertheless peaceful beings - that is, in their everyday life.

I read about Mazzari in a book written by Dorothy Carrington, who for most of her life lived in Corsica. She was daughter of General Frederik Carrington, known for in the late 1800s having crushed the Matabele uprising in today`s Zimbabwe, where Ndbele and Shona warriors fought a doomed war against English maxim guns. Dorothy's parents died when she still was a child and she eventually found a place in London's art world, where she for many years mounted exhibitions. In 1954 she moved to Corsica, which she came to explore inside and out, mostly in search of "the dark, menacing side of the Corsican psyche," it was how she came in contact with the Mazzari. She only met two of them in person, but she explored thoroughly all the folklore she could find about the Mazzari and their activities. She died in 2002.

Dorothy Carrington writes that it was not only in their dreams that Mazzari killed. They could gather in groups and during nocturnal hunts kill an animal, generally a boar. If they in the features of the dying animal, as in a sudden flash, could discern and recognize a human face, this meant that the one they saw would die within three days, or at least within a year and it would happen at an odd date. Rarely a Mazzara confessed that she belonged to the secret society. Nevertheless, anyone could point her out, or in some rare cases – him. Mazzari were neither shunned nor hated, though, since "they knew death" they were generally feared. Due to their unique position Mazzari did not engage themselves with in politics and they were protected from the blood feuds and violent vendettas, which during Carrington's time on the island continued to plague the Corsican countryside.

I do not know if there exist, or have existed, any Mazzari in Sardinia, but even there legends are told about women leaving their homes to participate in nightly hunts. La Femmina Accabbadòra, The Female Terminator, hunts either alone or in a pack of wild women. She does not kill animals, but people. A bitter widow, who has taken it as her task to kill hapless victims. Dressed in black, and sometimes in the company of other veiled widows, she seeks out the elderly, or the chronically ill, to kill them without mercy. What unites La Accabbadòra with the Mazzari is her killing method. She uses La Mazza, the thick root of a vine stock, which also happens to be the preferred weapon of the Mazzari.

Some believe in the stories of La Accabbadòra and describe her gruesome endeavor as a form of euthanasia, beneficial in a poor pastoral and peasant community where people cannot afford to feed the infirm, the elderly and others who do not contribute to the common welfare. It is hard to believe that such cruelty can be defended and an Accabbadòra has probably never existed. Nevertheless, Sardinian folklore and some of the island´s bizarre traditions may convey a harsh and primitive impression. The Sardinian carnival may strike as a fairly frightening event, with its Zias and Mauthones. The former are men dressed up as women, with grotesque masks and black dresses. They carry with them bloody dolls, which they hold out to young women, while asking them to suckle their babies. Mauthones are from head to foot, dressed in huge, hairy sheepskin coats and they also wear grotesque masks. Most impressive is the mighty So Bue, hiding behind a handsome masque representing a bullock´s head and atop of his huge sheepskin coat he has hung giant cowbells. The man who is dressed in this way must be strong and athletic; his outfit generally weighs more than thirty kilos. Inside his coat So Bue may in some villages carry blood-filled leather bags, since he on the last day of the Carnival is supposed to be "sacrificed" in the main square. Some ethnographers try to trace these strange rituals thousands of years back in time, before Sardinia was Christianized and even much earlier than that, though since the traditions are not recorded earlier than the 1800s it is a difficult task to prove the carnival's age.

Dorothy Carrington assumed that Mazzari belonged to an ancient tradition, with roots far back in Neolithic times, when nuraghe were erected on the neighboring island and maybe she could have been right. Elsewhere in Italy, anthropologists and historians have described groups of mainly women who embarked on nocturnal hunts, mostly in their dreams, but also in reality. Best known is Carlo Ginzburg's description of the Benandanti, who based on trial protocol dating from 1575 and 1675 tells about the persecution of groups of peasants who claimed that they during night would leave their bodies and fight against evil witches to safeguard their crops.

Inquisitorial interrogations of Benandanti, who operated in the region of Friuli in northern Italy, is like Mazzari stories telling about nocturnal gatherings and hunts when the Benandanti might adapt the shapes of various animals, generally, small and inoffensive creatures like cats, dogs and birds, even hares and rabbits.

As the case among the Mazzari it was generally women who asserted that they met others like them to dance, drink and party and at such occasions they could be informed about whom in the villages that "would die within a year." Such descriptions have led researchers like Norman Cohn to assume that the "reality" behind the Benandanti confessions were by the inquisitors who interrogated them, molded into the metanarrative that had been constructed around similar testimonies that appeared in contemporary witchcraft trials all over Europe.

Cohn doubted that, as Carlo Ginzburg claimed, as well as various believers in withes´ cults that have grown within New Age circles, that Benandanti and similar phenomena were vestiges of ancient fertility cults,  something that Dorothy Carrington also claimed about the origins of  the Mazzari. Norman Cohn did not doubt that Benandanti and Mazzari told the truth when they claimed that their experiences were real. They had certainly been in Aldilà:

The Benandanti absolutely believed that their experiences were real and that they were collective; but they never for a moment suggested that they were bodily – the witches too were said to fight only in spirit.

The "spiritual sphere" was for Benandanti and Mazzari an integrated part of life. What they experienced in trance and in their dreams were just as real as everyday life, something their judges could not understand:

What Ginzburg found in his sixteenth-century archives was in fact a local variant of what, for centuries before, had been the stock experience of followers of Diana, Herodias or Holda. It has nothing to do with the “old religion” of fertility postulated by Margaret Murray and her followers. What it illustrates is – once more - the fact that not only the waking thoughts, but the trance experiences of individuals can be deeply conditioned by the generally accepted beliefs of the society in which they live.

I assume Cohn is right. He was not talking about cults and rituals, but about people with connaissance. Those who believe they are familiar with a parallel reality, like the over one hundred years old Julian Ramos who once explained to me, far out in the Dominican countryside:

- Here are two worlds in one. One world that you can touch and another one that is invisible to men like you, people from countries up there, but that world is more powerful than the other one, the one you believe is the only one. It is the dream world where luases and the deceased live. I know both worlds and I walk between them, like a man walking through sunshine and shade.

His words are reflected by beliefs of mystics all around the world. Sweden´s great seer, Emanuel Swedenborg, could claim that he stepped into and out of the Spirit World, just as we common people move out of or into a room and that those who live within the "second sphere" can consider and assess "our" world much better than we can do.

I do not know for sure, but I think I have sensed the presence of that strange world in art I have seen, in books I have read and with some people I have met. But, since I have no connaissance I have never been able to step into that world and that is probably well enough, because chances are great that if I had been able to do that I would probably, as the Mazzari claim, be lost in a Twilight Zone and turned into a dreamer, someone who "loves the solitude".

Boselli, Mauro (2005) Dampyr: Le Terminatrici  Milano: Sergio Bonelli Editore. Bucarelli, Sergio (2003) Eutanasia ante litteram in Sardegna. Sa femmina accabbadòra. Usi, costumi e tradizioni attorno morte in Sardegna. Calgari: Scuola Sarda. Carrington, Dorothy (1996) The Dream-Hunters of Corsica. London: Phoenix.  Cohn, Norman (1976) Europe´s Inner Demons. Frogmore, St Albans: Paladin. Ginzburg, Carlo (1983).The Night Battles: Witchcraft and Agrarian Cults in the Sixteenth and Seventeenth Centuries. Baltimore: John Hopkins Press.  Hobsbawm, Eric (1983) The Invention of Tradition. Cambridge UK, Cambridge University Press. Hobsbawm, Eric (1991) Nations and Nationalism Since 1780: Programme, Myth, Reality. Cambridge UK, Cambridge University Press.

Vår första lägenhet i Rom var hemsökt. Rose tyckte inte om att vistas ensam i salongen. Salen hade en öppen spis och nedre hälften av väggarna var ekboaserade, medan den övre var klädd med beigt råsiden. Det var ett ganska mörkt, men trots allt var det ett vackert rum. Själv tyckte att det var trivsamt där inne, men Rose kände allt som oftast en obehaglig ”närvaro”. Min yngsta dotter klagade ibland över att hon fick sin sömn störd av ”en dam som såg otäck ut”.

Huset hade en portiere, en portvakt, en trevlig man som hette Mario. Han var sard, alltså från Sardinien och född i en liten stad i distriktet Sassari, en plats där de talar en spanskinfluerad italienska som gjorde att jag hade lättare att förstå honom än italienare i allmänhet. Mario hade varit sjöman och jag satt ibland och pratade med honom vid bordet i entrén, där han brukade hålla till. En dag frågade han mig om vi hade märkt av henne.

- Vem? undrade jag

- Pojkarnas mor.

Mario undrade om jag visste att lägenheten vi bodde i ursprungligen varit del av en större lägenhet som delats på mitten. Det visste jag. Vår lägenhet hade blivit avdelad från den som brodern till vår värd bodde i, något som var förklaringen till att vårt kök var ovanligt litet. Det som ursprungligen varit lägenhetens kök låg nämligen i den del som nu tillhörde vår granne; värdens äldre bror som arbetade på ett företag som dubbade filmer.

- Nej, vi har inte träffat deras mor, svarade jag och undrade i tysthet  vad Mario menade med ”märkt”. Skrek och väsnades damen ovanligt mycket, eller var hon otrevlig? Mario log hemlighetsfullt:

- Hon är död.

- Jag förstår inte

Mario berättade att ”pojkarna” hade förlorat sina föräldrar i en bilolycka och sedan delat lägenheten mellan sig. Vår unge värd hade flyttat från sin del och hyrde nu ut den till oss.

- Deras mor var mycket nervös av sig, förklarade Mario. Hon var inte så lätt att tas med. Det är därför jag frågar om ni märkt av henne.

- Hur då märkt?

- Jag har hört sägas att hon, eller snarare hennes ande, finns kvar i huset. Jag har aldrig sett henne, men hon lär finnas hos er.

Jag kan inte förneka att jag blev lätt uppskakad, fast samtidigt fascinerad. Mindes hur jag för flera år sedan varit med om en voodooseans i Dominikanska Republiken. Den ägde rum hemma hos en välkänd bruja, voodooprästinnna, som kallades Doña Blanca. En imponerande och omtumlande upplevelse. Mitt under ceremonin, hon och hennes vitklädda assistenter hade virvlat runt kring altaret i vita klänningar, griper Doña Blanca tag i mig och svänger våldsamt runt mig flera gånger. Hon är besatt av en manlig luase, en voodoogud, och hennes röst är därför mörk och grov. Efter vår svängom griper hon mitt ansikte mellan sina händer, stirrar mig stint och hotfullt rakt in i ögonen och väser:

- Du gillar det spirituella. Inte sant?

Hon hade rätt. Jag är fascinerad av vad italienarna kallar Aldilà, Det Utanför, det som finns bortom vår vardag. Till skillnad från min familj lockas jag av spöken, mörker och märkliga ting. Men, till skillnad från dem saknar jag det som haitier kallar connaissance, kontakt med och kunskap om ”den andra världen”, den som finns omkring oss – i drömmen, i fantasin, där lwas, andarna och de döda bor.  Den värld som är mäktigare än vår, eftersom den är gränslös. Det var säkert min brist på connaissance som var orsaken till att jag inte känt närvaron av pojkarnas mor. En brist som dock inte hindrat att jag upplevt en del märkliga ting. Men spöken?

Jo, en gång året innan jag börjat skolan, så jag måste ha varit sex år. Det var sommar och vi bodde i ett torp på Öland, ett fint ställe med en igenvuxen trädgård bakom vilket det fanns en förfallen lada med en vindflöjel som gnisslade kusligt. Den minns jag väl eftersom utedasset låg vid ladan och då jag satt där inne i sommarvärmen, medan soljuset strimlades av dörrens spjälor, lyssnade jag till flöjens gnissel; skrämmande, men dock spännande. Vi cyklade runt på ön och jag kommer ihåg hur väderkvarnarna såg ut i skymningsljuset. En tam kaja, som kunde säga ett par ord, flög in trädgården när vi åt frukost och lyssnade till Fars transistorradio, som berättade hur en pyroman härjade på Öland.

Jag och Annika sov i ett yttre rum, Far och Mor i ett inre. Mitt i natten vaknade jag och Annika samtidigt och kände hur ett kallt vinddrag drog genom rummet, strax efteråt kom Mor in i vårt rum och undrade oroat om vi sov – en plötslig kyla hade väckt henne och Far. Den hade under någon minut lägrat sig i rummet och sedan försvunnit. När semestern led mot sitt slut cyklade vi in till Borgholm för att lämna tillbaka nycklarna på stugförmedlingens kontor. Uthyraren undrade då om vi märkt något underligt med huset:

- Hur så? undrade Far.

- Tja, svarade mannen. Egentligen skulle jag kanske inte tala om det här för er, men mannen som skall hyra efter er uppgav att han ville hyra huset eftersom han ägnar sig åt att studera paranormala fenomen.

- Paranormala fenomen?

- Ja, skrattade mannen. Han påstod att han undersöker hemsökta hus och att torpet ni hyrde är känt för sina spökerier.

Vi har väl alla varit med om sådant, kanske var det något underjordiskt vattendrag som strömmade under husgrunden, eller en nattlig vindfläkt som letat sig in i torpet, men visst – det kan ju också hända att vi fick besök av en osalig ande, eller att en nattstånden gast börjat röra på sig. I mina hemtrakter berättas det att spöken som överraskats av gryningen blir stående som ett kallt luftstråk under dagen och kan inte röra sig igen förrän natten blir som mörkast.

Mario bodde med sin familj i en tjänstelägenhet på husets nedre botten. Hans hustru, Vivi, såg väl egentligen ganska bra ut, men eftersom hon sällan lämnade den dystra lägenheten och rökte som en skorsten gav hon ett glåmigt intryck och jag tyckte synd om henne eftersom hon tillbringade det mesta av sin tid nere i det lilla kyffet. Deras dotter Noemi, som var i tioårsåldern, var däremot en livlig och vaken flicka, som var flitig i skolan. Hennes lillebror som var en tre- fyra år, minns jag inte mycket av. Flera år senare fick han en cancersvulst i hjärnan, men mirakulöst nog opererades han och klarade sig med förståndet i behåll.

Tillsammans med Mario och Vivi upplevde vi ett par år senare en magisk afton på Sardinien, ett ögonblick, då gränsen mellan nuet och Aldilà utplånades och vi fick träda in i en tidlös skymningszon, the Twilight Zone.

There is a fifth dimension beyond that which is known to man. It is a dimension as vast as space and as timeless as infinity. It is the middle ground between light and shadow, between science and superstition, and it lies between the pit of man's fears and the summit of his knowledge. This is the dimension of imagination. It is an area which we call the Twilight Zone.

Det finns en femte dimension utöver vad som är känt för människan. Det är en dimension väldig som Rymden och tidlös som oändligheten. En plats mellan ljus och skugga, mellan vetenskap och vidskepelse, mellan skräckens avgrund och höjden av mänskligt vetande. Det är fantasins dimension. Ett område vi kallar Skymningszonen.

Så löd inledningen till en av de märkligaste TVserier som gjorts. Den hade sin storhetstid mellan 1959 och 1964 och även om två hyfsade återupplivningsförsök gjordes, kunde de inte överträffa originalet. Det var antagligen förenat med den mystik som då fanns kring TVapparaten. Efter vardagens slit och rutiner mörklades vardagsrummet, kvällstéet dukades fram medan familjen samlades framför TV:n. Dess blågrå ljus strålade mot oss som ur ett tittskåp, inom vilket märkliga världar nu öppnades. Den svart-vita världen där inne var väsensskild från vardagen, vi lockades ditin och stannade flera timmar – en Skymningszon.

Givetvis är minnet också en skymningszon och det kan också, likt en kamera, bevara vad som finns där inne. Jazzkännaren Eric Hobsbawm, har med böcker som Banditer och Massproducerade traditioner ibland varit min ciceron i Skymningszonen och pekat ut flera av de farliga myter som frodas där inne. Inte minst den otäcka form av nationalism som återigen försöker strypa Europa. Han förklarade hur patriotism skapats uppifrån, av sociala ingenjörer, historiker och skrupellösa politiker, för att sedan sprida sig bland ”vanligt folk”. Sug på den karamellen – Sverigedemokrater! Nåväl, som den skicklige historiker Hobsbawm var påstod han en gång att hans liv varit ”en protest mot glömskan”. Att bevara minnet och fantasin och förmedla det till andra är kanske kulturens kärna – musiken, litteraturen, filmen och konsten, antagligen även dataspel, fast det är en värld jag inte känner till. Ibland inbillar jag mig att min blogg är en minimal del av en sådan gärning – att bevara och förmedla fantasins och minnets världar. I varje fall för mig själv. Dessvärre är min litterära förmåga inte så stor som den borde vara och mitt minne kunde vara betydligt bättre

Exempelvis så skulle jag vilja minnas namnet på staden där Mario var född och där hans generösa föräldrar bjöd oss på en fin middag och givetvis också namnet på det märkliga kapell som han senare tog oss till och som förde oss  in Skymningszonen. Som dominikanska bönder har förklarat för mig är nämligen Skymningszonen en högst påtaglig plats:

En gång levde indianerna på hela ön, det var deras ö. Här hade de sina åkrar, sina byar och kungadömen, men så kom conqiustadorerna. De vita dödade indianerna, förslavade dem och gav dem sina sjukdomar i utbyte mot deras guld. Landet var indianernas, men för att bevara det hade de inget annat val än att flytta ner under jorden. Där bor de fortfarande och de äger den kraft som ger liv åt marken. De vita har byggt städer, huggit ner skogarna och förgiftat jorden, men vi bönder vet att om du vill ha kraft ur marken måste du gå till indianerna och ge dem vad de vill ha – vackra, glittrande ting, rom och sötsaker. Gå till källorna och floderna där livskraften bryter fram, gå ner i grottorna, de är närmre underjorden, där indianerna bor. Bli vän med dem, ge dem vad de tycker om och de kommer att hjälpa dig.

Det finns två topografier, en vardaglig och en helig, den ena täcker den andra, men det betyder inte att det heliga inte finns och att det inte kan tränga in i vardagen. Det heliga ger sig till känna genom drömmar och konst, men också genom ideologier och fanatism.

Marios familj flyttade tillbaka till Sardinien och en sommar hälsade vi på dem där. Förändringen var förbluffande. Den tidigare grå och kedjerökande Vivi hade blommat upp och visade sig vara en spirituell och sprudlande källa till sardisk kultur. Hon kunde sitt folks sånger, berättelser och historia och hade läst allt av deras nobelpristagarinna Grazia Delleda. Vivi berättade om traktens nurager, de imponerande monument som öns invånare byggde mellan 1700 och 1400 f.Kr. Ingen känner deras syfte. Var de försvarsanläggningar, fursteborgar eller tempel, eller kanske allt det där samtidigt? Numera är de en del av Sardiniens märkliga landskap, där de lätt kan misstas för de klippformationer som oväntat reser sig ur den stora öns inre bergslandskap, en besjälad värld där fattiga herdar och banditer under sekler levt nära sina mystiska gudomligheter.

Vivi och Mario tog oss till kyrkor och nurager, visade oss sitt bröllopsalbum och bjöd på mat. Efter middagen hos Marios föräldrar åkte vi bil på slingrande vägar genom ett vilt, främmande landskap, starkt belyst av en fullmåne som emellanåt doldes av drivande, vita moln. Efter en lång nattlig körning kom vi fram till en förfallen kyrka på en bergsplatå. Runtomkring den lyste eldar kring vilka sarder satt och delade vin och mat mellan sig. Det var en nattlig fest för att ära kyrkans skyddshelgon. Pilgrimerna, samtalade, sjöng och någon spelade säckpipa. De bjöd oss på mat och vin och vi kände oss välkomna. Jag frågade en skäggig, vänlig, kepskrönt man, som bjöd mig på vin, vad han pysslade med. Skrattande svarade han:

- Jag sysslar inte med någonting och det är jag stolt över. Jag är sard och lever bra. Det har min far gjort före mig och hans farfar före honom.

De tog oss in i kyrkan, den var mörklagd, men ur ett hål i muren bredvid altaret spred sig ett milt, gult sken. För att komma dit in var vi tvungna att krypa på alla fyra och därinne öppnade sig en fullkomligt oväntad syn - belysta av en mängd stearinljus, placerade på golvet, syntes döskallar, upplavade från golv till tak:

- Det är kristna martyrer, viskade Mario bredvid mig.

- Sardiska legionärer som blev omvända till kristendomen och sedan mördades av sina romerska officerare.

Förundrad betraktade jag skallarna, som tycktes röra sig i det flackande ljusskenet. Det var inte skrämmande, snarare högtidligt. Kände det som om jag hamnat i underjorden, i en av de indianska grottor jag besökt i Dominikanska Republiken. Samma närvaro av något heligt och gripande, som om jag passerat en tröskel och genom att krypa genom den trånga passagen hamnat i en förgången, men likväl evig tid. Det som den rumänske religionshistorikern Mircia Eliade kallat illud tempus, ”den tiden”, en “tid utanför tiden”, där allt förblir oförändrat, den tid där riterna utspelar sig, där det heliga finns.

Det finns människor som lever inom illud tempus. Jag träffade flera av dem längs gränsen mellan Haiti och Dominikanska Republiken och jag förmodar att sådana personer även finns på Sardinien. På den södra delen av grannön, Korsika, finns en och annan mazzera kvar. Det rör sig om både män och kvinnor, men de flesta är kvinnor. Ordet mazzera kommer från latinets mactare, att döda, som har blivit till italienskans ammazzare. Mazzeran dödar dock inte i ”verkligheten” det mesta av hennes verksamhet sker i Aldilà, i Skymningszonen, i drömmens rike och därför kallas mazzeri ofta för drömjägare.

Jakten kan vara både enskild och kollektiv. En mazzera jagar antingen i sin vardagliga skepnad, eller i form av ett djur - en hund, en katt eller en kråka. Hennes rykte är ambivalent, oftast lever hon ett vardagligt, socialt liv och döljer noggrant sin sanna natur, men hennes grannar anar den. Det är oftast blicken som avslöjar en mazzera. Ögonen förmår inte  dölja de djup som finns inom henne och folk förstår att hon lever i skymningslandet mellan dröm och verklighet och att hon genom sin förtrogenhet med drömvärlden både kan hjälpa och skada sina grannar. Eftersom mazzari inte känner några gränser kan de med tanken krypa in under huden på andra människor och finna vad de gömmer i sin själ. De kan också locka andra in i sitt ”rike av mörker och död”. Det sägs att den som en gång klivit in i det riket aldrig kan bli fri. Därinne känner man dödens närhet och livets styrka. Även om mazzari kallas ”mördare” är de likväl fredliga varelser – det vill säga i vardagslivet.

Boken jag läst om mazzari skrevs av Dorothy Carrington, som under större delen  av sitt liv bodde på Korsika. Hon var dotter till generalen Frederik Carrington, känd för att i slutet av 1800-talet ha krossat Matabeleuproret i det nuvarande Zimbabwe, där Ndbele och Shona krigare förde ett hopplöst krig mot engelsmännens maxim guns, kulsprutor.  Dorothy var ung när hennes föräldrar dog, fadern då hon var tre år och modern då hon var åtta år, hon fann sin hemvist i Londons konstvärld. Hon kom först till Korsika 1948 och 1954 bosatte hon sig där. Dorothy Carrington dog 2002. Hon kom att utforska Korsika utan och innan, främst på jakt efter ”den mörka, hotfulla sidan av det korsikanska psyket”, det var så hon kom i kontakt med mazzari. Hon träffade enbart två av dem personligen, men hon studerade grundligt all folklore hon kunde finna om dem och deras verksamhet.

Dorothy Carrington menar att det inte enbart var i drömmen som mazzari dödade. De kunde också samlas i grupp och under en gemensam, nattlig jakt döda ett djur, främst vildsvin. Om de i djurets drag kunde upptäcka en människas ansikte betydde det att han eller hon skulle dö inom tre dagar, möjligen senare, men säkerligen inom ett år och på ett ojämnt datum. Det var sällan en mazzara erkände att hon tillhörde det hemliga sällskapet. Andra kunde peka ut dem, men man varken undvek eller hatade dem, fast de, eftersom ”de kände döden”, var allmänt fruktade. Genom sin särställning deltog inte mazzari i politik och de var skyddade från blodshämnd och de våldsamma vendettor som under Carringtons tid på ön fortsatte att plåga den korsikanska landsbygden.

Jag vet inte om det finns, eller har funnits, mazzari på Sardinien, men även där berättas legender om nattjagande kvinnor. La Femmina Accabbadòra, Den Kvinnliga Förgörerskan, jagar antingen ensam eller i grupp och hon dödar inte djur, utan människor. En bitter änka som tagit på sig uppgiften att om nätterna, svartklädd och ibland i sällskap med andra beslöjade änkor, söka upp orkeslösa åldringar, eller kroniskt sjuka bybor, för att skoningslöst slå ihjäl dem. Vad som förenar La Accabbadòra med mazzari är hennes vapen, en mazza, den grova roten till en vinstock, som också är mazzaris favorittillhygge.

En del tror på historierna om La Accabbadòra och har framställt hennes verksamhet som en form av eutanasi i fattiga herde- och bondesamhällen, som inte har råd att försörja orkeslösa åldringar och andra människor som inte gör någon nytta. Det är svårt att tro på en sådan grym verksamhet, men sardisk folktro och en del märkliga traditioner kan ge ett hårt och primitivt intryck. Öns karnevaler är exempelvis allt som oftast skräckinjagande tillställningar, med sina zias och mauthones. De förstnämnda är  män utklädda till kvinnor, med groteska masker och svarta klänningar bar de omkring blodiga dockor som de räcker fram till unga kvinnor för att de skall de dem di. Mauthones är från huvud till fot iklädda väldiga fårskinnspälsar och även de bär groteska masker, ofta i form av olika djur. Mest imponerande är den väldige So Bue som bär en stilig oxmask och han har över sin omfattande fårskinnspäls hängt stora koskällor. Mannen som är klädd på det viset måste vara kraftig och atletisk; utstyrseln väger i allmänhet mer än trettio kilo. Innanför pälsen bär So Bue i vissa byar blodfyllda lädersäckar, eftersom han på karnevalens sista dag "offras" på torget och blodet då rinner omkring honom. En del etnografer har velat härleda de märkliga riterna tusentals år tillbaka, till tiden innan Sardinien kristnades och tidigare än så, fast det är en vansklig uppgift att bevisa karnevalens ålder, eftersom traditionerna inte är nedtecknade tidigare än 1800-talets början.

Dorothy Carrington antog att mazzari var del av en uråldrig tradition med rötter lång tillbaka i den neolitiska kultur som på grannön givit upphov till nuragerna och kanske hade hon rätt. Även på andra håll i Italien har antropologer och historiker beskrivit grupper av främst kvinnor som gett sig ut på nattliga jakter, främst i sina drömmar, men också i verkligheten. Mest känd är Carlo Ginzburgs skildring av benandanti, som genom rättegångsprotokoll redogör för förföljelserna mellan 1575 och 1675 av en grupp bönder som påstod att de under sömnen kunde lämna sina kroppar och kämpa mot ondskefulla häxor, för att därigenom skydda sina grödor.

Förhören med benandanti, som var verksamma i landskapet Friuli i norra Italien, är liksom mazzaris historier fyllda med berättelser om hur de företar nattliga resor, ofta i form av olika djur, liksom mazzari antog benandanti  i allmänhet skepnaden av små och ofarliga djur, som kattor, hundar och fåglar, till och med harar och kaniner.

Liksom mazzari kunde speciellt kvinnor hävda att de träffades i verkligheten, att de då kunde dansa, dricka och festa och vid sådana tillfällen också få veta vilka i byarna som ”skulle dö inom ett år”. Den sortens skildringar har fått forskare som Norman Cohn att anse att "verkligheten" bakom benandantis skildringar har skapats av inkvisitorerna som förhörde dem. De  påminner nämligen mycket om liknande vittnesmål som dök upp under samtida  häxprocesser i så gott som hela Europa. Cohn tvivlar på att man som Carlo Ginzburg, och sedemera olika ”häxkulter” som vuxit upp inom New Agerörelser, skulle kunna anta att det rörde sig om uråldriga fruktbarhetsriter, något som även Dorothy Carrington också antog. Norman Cohn tvivlar inte på att folk som benandanti och mazzari har talat sanning då de berättat om sina upplevelser. De har säkerligen varit i  Aldilà:

Benandanti var övertygade om att deras erfarenheter var verkliga och att vad de gjort hade de gjort gemensamt; men inte för ett ögonblick påstod de att de gjort det kroppsligen - enligt dem kämpade även häxorna andligen.

Den "andra sfären" var för benandanti och mazzari en del av livet. Vad de upplevde i trance och drömmar var för dem verklighet, något deras domare inte kunde förstå:

Vad Ginzburg fann i sextonhundratalsarkiven var i själva verket en lokal variant av vad som under århundraden hade upplevts av anhängare av Diana, Herodias eller Holda. Det var inte resterna av någon uråldrig fruktbarhetskult, något som påståtts av Margaret Murray och hennes anhängare. Vad det visar är - återigen - det faktum att det inte enbart är en persons medvetna tankar, men också  trancetillstånd  och hennes drömmar som är grundligt påverkade  av de förställningar som råder inom det samhälle hon  lever och verkar inom.  

Jag tror Cohn har rätt, han talar inte om kulter och ritualer, utan om människor med connaissance. Sådana som tror sig känna en parallel verklighet, likt den över hundra år gamle Julian Ramos som en gång, långt ute på den dominikanska landsbygden, förklarade för mig:

-  Här finns två världar i en. En som värld som man kan ta på och en annan som är osynlig för män som du, sådana från länderna där borta, men den världen är mäktigare än den andra. Det är drömmens värld där luases och de döda bor. Jag känner båda världarna och jag vandrar mellan dem, som en man som går genom sol och skugga.

Ord som speglar vad mystiker över hela världen erfarit. Sveriges andeskådare, Emanuel Swedenborg, kunde påstå att han steg in och ut i andevärlden liksom vi går ut ur eller in i ett rum och att de som finns i den ”andra sfären” kan betrakta och bedöma ”vår” värld bättre än vad ”vi” kan göra.

Jag vet inte, men jag tror mig ha anat den där främmande världen inom konsten, i böcker jag läst och hos vissa människor jag mött. Men, eftersom jag saknar connaissance har jag aldrig själv lyckats kliva in i den och väl är väl det, ty risken finns att jag då, som mazzari säger skulle kunna förlora mig i Skymningszonen och förvandlas till en drömmare, någon som ”älskar ensamheten”.

Boselli, Mauro (2005) Dampyr: Le Terminatrici. Milano: Sergio Bonelli Editore. Bucarelli, Sergio (2003) Eutanasia ante litteram in  Sardegna. Sa femmina accabbadòra. Usi, costumi e tradizioni attorno morte in Sardegna. Calgari: Scuola Sarda. Carrington, Dorothy (1996) The Dream-Hunters of Corsica. London: Phoenix.  Cohn, Norman (1976) Europe´s Inner Demons. Frogmore, St Albans: Paladin. Ginzburg, Carlo (1991) Benandanti: De goda häxmästarna. Ågerup: Östlings Bokförlag Symposion. Hobsbawm, Eric (2002) Massproducerade traditioner. Lund: Arkiv förlag.