Several of my dreams are characterized by movement. I am enclosed by train compartments, boat cabins, or aircrafts. Often, I have forgotten something, the ticket has been lost, the luggage has disappeared, or I have ended up on the wrong train, plane or boat. When I wake up I sometimes do not know where I am. I look around. Am I inside a room, or a train compartment? A cabin or a cell? Am I in Rome, Stockholm, Santo Domingo, or Hässleholm? Am I alone, or is someone sleeping next to me?

I was born by a railway junction - Hässleholm, a small town that grew up around railroad tracks. Trains have from time to time been part of my life. During high school, I spent the evenings loading baggage cars with packages and later I went with my mates by train throughout Europe. While I studied at Lund University, I worked as waiter on trains bound for Stockholm. Since then I have flown back and forth over the Atlantic Ocean, across Latin America, Asia and Africa.

In my dreams, loudspeakers are echoing, announcing arrivals and departures. I am heeding towards adventure, or back home. Where it may be? Travel has become a mental state in which I find myself within a liminal existence, where I have time for reflection and may suffer from bad conscience for what I have done or neglected to do. What awaits me? What am I travelling from? What am I travelling towards? The allure and curse of voyages. The future? Where might it be? A journey to nowhere. An escape? A return?

End or beginning? Like so much else that swirls around in my brain thoughts about travel become illustrated by pictures I have seen and been influenced by. On the cover of one of my novels is a detail from a painting by William Turner: The Fighting Temeraire tugged to her last berth to be broken up. A picture of an era entering its tomb, created by an artist who at the same time was a forward-looking modernist and a traditional romantic. HMS Temeraire was a ship turned into a symbol of Britain's power over the seas. Its captain´s and crew's brave behaviour during the Battle of Trafalgar was of such a crucial importance that their vessel became legendary and almost regarded as a person. In Turner's painting the huge sailing ship is by a steamer towed across a darkening sea, while the sun rises below a romantic display of exuberant colours.

A new dawn is breaking into a romantic fairy-tale world, as when the German Biedermeier Meister Carl Spitzweg in a small painting depicts how a fairy tale dwarf from the mouth of his cave contemplates a locomotive chugging through a valley.

Another painting by William Turner, created five years after Temeraire, indicates the amazing power of a new means of transport. Rain, Steam and Speed ​​depicts how a steam locomotive of the model Firefly in a violent storm pushes forward over the newly built Maidenhead Bridge, just outside of London. The year is 1844, and the locomotives were already able to attain a speed of 100 kilometres per hour.

It is not strange that the mighty steam locomotive was becoming a common motif of artists who tried to capture not only their impressive power; how they with full force penetrated and altered the cityscape, as in Monet's smoke-filled, atmospheric depictions of the Gare Saint-Lazare, but they also tried to turn them into symbols of changes in human mentality, like the futurist painter Umberto Boccioni how used trains to represent different states of mind.

The fact that several of my character building years took place close to trains might have made me susceptible to all sorts of depictions of these remarkable machines. When I a few years ago used to visit Musée Marmottan in Paris, I became especially fascinated by Monet's painting Train in Snow. In it I recognized the heavy, dark sky, the bare, black trees, the white-greyish, wet snow, the train that is about to leave while its lanterns light up the gloom. Looking at it I remember the smell of smoke and night and imagine I can recall the sound of the locomotive steaming up and its whistle signalling departure.

Maybe it is because I have for many years in the evening darkness worked with collecting and delivering mail to and from train carriages, or since my work as a waiter in dining cars forced me to board trains early in the morning that I am captivated by paintings depicting nocturnal train yards.

And then there is of course the delightful feeling of adventure when trains bring us into the world, scampering through strange areas - forests, swamps, big cities and high mountains. Bringing to mind the monumental efforts required for putting down the tracks and construct tunnels and bridges in remote jungles and through almost inaccessible mountain ranges.

Travel means change, rhythm and movement, like blood orbiting through the body or the relentless aging of mind and body. The metallic wheels´ rhythmic thumping against the rails. The forceful inebriation by steam, locomotives and rails are present in Filippo Tommaso Marinetti´s famous celebration of speed and machines in his futuristic manifesto of 1909, a few years before the horrors created by machines of mass destruction were demonstrated in the hell of the First World War´s blood drenched trenches:

We shall sing of [...] the pulsating, nightly ardour of arsenals and shipyards, ablaze with their violent electric moons; of railway stations voraciously devouring smoke-belching serpents; of workshops hanging from the clouds by their twisted threads of smoke; of bridges which like giant gymnasts, bestride the rivers, flashing in the sunlight like gleaming knives; of intrepid steamships that sniff out the horizon; of broad-breasted locomotives, champing on the wheels like enormous  steel horses, bridled with pipes, and of the lissom flight of the aeroplane whose propeller flatters like a flag in the wind, seeming to applaud, like a crowd excited.

It was not the stranglehold of modern life on imagination and openness that Marinetti focused on, but progress, power, light and openness. Certainly, he was capable of bursting out in distasteful tributes to violence, war and misogyny. However Marinetti was, like Mussolini, who he supported but often quarrelled with, a poseur who happily blurted out words and ideas with an avowed purpose to shock.

In fact, Marinetti supported women's suffrage and spoke warmly of women´s suppressed expressive powers. He hated and despised Hitler and Marinetti´s unpleasant tributes to war´s “invigorating powers” made him, unlike many other desktop revolutionaries, to take active part in it. He was wounded at the front in the First World War and in the other one he participated as a volunteer on the Eastern Front, where he, despite his sixty-seven years fought directly at the front line.

Marinetti was obsessed with his own virility, something that made him defining himself as "Europe's caffeine" and a powerful seducer of women, demonstrated by his self-biographical Como si seducono le donne, "How to seduce women". But, like his predecessor Giacomo Casanova, Marinetti assumed that no woman would be worthy of being seduced by a man of his calibre if she was not independent and intelligent. Accordingly, he pleaded for women's equality and the elimination of "male legal rights over women", proclaiming that women must have equal rights to divorce, child care and education and of course the right to vote, receive equal pay and a free choice to perform any kind work.

A similar passion made Marinetti to constantly declare that the thrill of warfare brought forth male vitality. When he during World War I took part in the fierce fighting in Gorizia, on the border of what is now Slovenia, he glorified battles as male self-assertion and resembled bomb explosions to “erect penises".

Marinetti´s approach to race issues, which came to a head in 1938 when Mussolini introduced anti-Semitic laws, was characterized by a similar militant virility. The futuristic group he headed was the only Italian organization that openly attacked officially sanctioned racism and declared that as independent artists they were unable accept that considerations about race could be allowed to limit cultural expression. Marinetti´s aversion to racism was partly a result of his anger over Nazi condemnation of the modern art he represented as a symptom of "Jewish decadence" and partly due to the fact that several of his closest friends were Jews. Not least his much admired Antonio Sant'Elia, a ground-breaking architect who twenty-eight years old had been killed at a front section where Marinetti had been severely wounded during the First World War. Below, the moustachioed Marinetti can be seen together with Sant'Elia and the genial futurist artist Umberto Boccioni, who thirty-four years was killed at the beginning of the war.

At a meeting in Rome where artists protested against the racial laws Marinetti entered the stage with a loaded machine gun, which he laid on the table in front of him while he pleaded for tolerance and the unconditional freedom of artistic expression. Unfortunately, such convictions did not hinder him from joining Mussolini's scandalous Nazi puppet regime in Salò. Although Marinetti remained largely faithful to Fascism almost to the bitter end, he died of a sudden heart attack in 1944, he was nevertheless a convinced democrat.

Already in the early 1920's he renounced his membership in the Fascist Party, which he considered to be far too conservative for his taste. Among Marinetti's political opinions were free, state-funded and compulsory education for all and guaranteed well-being for every citizen, which according to him ought to be funded through the sale of Italy's art treasures. When someone remarked that it would deplete Italian culture, he replied: "On the contrary, it would disseminate it around the world, while our nation would become richer and happier, meaning that we will be capable of producing better art and culture".

Fascism ended in disaster, slaughter and murder. The tributes paid to movement, change and modernization by so many totalitarian systems usually end up in total tragedy for everyone involved; perpetrators as well as victims. Such propaganda easily seizes individuals, but generally results in a fruitless search for something that is never reached or saturated.

Songs of sirens, immortalized through the tale about the role model for all adventurers - Ulysses, who adrift and cursed by the gods once listened to the sirens' song and thus became imprisoned by the allure of traveling. Dante met him in the Inferno where Ulysses was encased within a flame and eternally tormented by a search for something beyond his reach.

I am far from being a Ulysses. I generally adapt myself to where I happen to end up and tend to feel at ease there. Now I live in Rome, but I have other homes in Bjärnum and close to San Pedro Macoris. I have no fixed job and feel threatened by an uncertain future, but I have my family, good friends and my memories. In my dreams loudspeakers announce: "The train to Berlin will arrive on track four!", "Flight SK 204 to Bogota arrives at gate No. 4". I listen and obey, willingly I step aboard, anxious, with expectations, or relieved. What may be expected? The serenity behind everything? The meaning of life? A final togetherness - perfect love, attachment to loved ones, a harmonious family life?

When I almost fifty years ago sat in a mail truck on the station platform in Hässleholm, waiting for the arrival of the last train to Ånge, expected shortly after ten o'clock in the evening, the heart swelled in my chest when the Berlin Express made a brief stop, followed by thunderous, clanking freight rains, which carts carried attached notes informing where they came from, or where they were going - Paris, Berlin, Belgrade, Athens. I have since then often associated nights with the railway. The flurry of activity in the yellow glow of lamps, the smell of iron against iron, wood, metal and oil. But also - sometimes - a strange stillness in moonlight and electric lighting.

Hässleholm, a rather boring little town, has its existence to thank for the Swedish Main Line, which in 1855 began to be built in Malmö in the south, until it in early 1894 reached Boden in the far north, after which the hardy navvies spread around the globe. Some of them died from tropical fevers while they laid down rails in the jungles of the Amazon, or the Congo.

Despite its sleepy provincialism Hässleholm harboured two regiments, which lent an adventurous spirit to my childhood. Quite often heavy, battle tanks thundered over the cobblestones outside our windows. One time, a young recruit was beheaded by the railway bridge that ran across the street a few hundred meters further down from our apartment building. The soldier had served as lookout by the open door on the tank's gun turret, but had looked in the wrong direction and not seen the sharp concrete edge of the viaduct, which tore off his head, it was in any case what my neighbour Roland told me. His father was a non-commissioned officer at T4, where he worked as a physical health instructor.

I did not really trust Roland, who was good at dramatizing life and had an impressive collection of toy soldiers, which we used to play with in his room, or out in the yard´s sandbox. Among Roland´s soldiers from World War II was a figurine I would have liked to own, it was a soldier with a flame thrower spraying a dramatic blaze of multi-coloured fire. Roland told me that such hellish weapons were used to incinerate soldiers, who had been trapped inside concrete bunkers. However, I was most impressed by a Frenchman wearing a blue uniform and riding a camel.

Sometimes we took our bikes to the regiments´ training grounds. It was of course forbidden, but that only increased the feeling of adventure and after having crawled under barbed wire, swinging by the arms across water-filled ditches and with thick ropes trying to climb up impossibly steep plank walls, we rested in a sand pit where Roland told us how he had seen the beheaded soldier's head roll across the cobble stones, or how it was when a guy from a neighbouring apartment building had been severely burnt and taken by ambulance to the hospital after peeing on a high voltage line from a railway bridge in another part of town.

The railroad ran through my childhood. The impressive station building was the town's centre. The station clock regulated my time and trains rattled through my dreams. Twice a year the train brought me, or the entire family, to Stockholm where the king and my grandfather lived, his lush garden was a fairyland that has followed me through life. And from the station you could travel even further afield - to Berlin, Prague, Paris and Rome. Sitting by my school bench, I could through the dusty window, see how wagon lits moved down to the continent. At dusk, we could bike down to the train yard and sneak into unlocked compartments, soaking up lingering scents of cleaning agents, metal, dusty seats, as well as the aroma of perfume and tobacco and stench from unknown travellers, whiffs from distant, alluring worlds.

On hot summer days we wandered kilometre after kilometre along tracks taking us through forests and across fields, far beyond roads and highways. We ended up in the middle of nature, where plants and animals were closer to us than elsewhere, where the scents of trees and plants, mixed with the smell of tarred sleepers and the sun-baked stones of the embankment, the heat made the rails shimmer. Accompanying us was the constant threat of the sudden appearance of a train and like the Sioux we had seen on Sunday matinees, we pressed our ears to the hot rails to perceive the singing, swaying sound of approaching locomotives with their trail of thunderous, rattling passenger cars.

Behind passing windows we caught glimpses of elegant ladies we imagined were heading towards Berlin night clubs, fashionable Parisian restaurants or the casino in Monte Carlo, or young men with tickets to vibrant cities, or busy ports, where ships were waiting to take them across the seas to scorching deserts, soaring mountains and deep jungles. The trains disappeared and again we could hear birdsong, the mooing of cows, or a distant dog barking. All around us was summer, with drifting clouds over a clear blue sky.

In Vietnam I have seen mighty locomotives with red flags fluttering by their fronts, steaming through emerald green rice paddies, while white smoke billowed above them. In Latin America and Africa I have encountered overgrown railway tracks with rusting steam locomotives, covered with meandering vines, making them resemble the remains of dinosaurs. In Peru and Bolivia I have in overcrowded train compartments been sitting on wooden benches, while puffing locomotives laboriously pulled us forth between snow-capped peaks.

In New York we lived not far from Grand Central Station's gilded palace and in Rome not far from Stazione Termini´s elegant fascist structure. At stations in Hamburg, Berlin, Paris, Budapest and London I have been sitting on benches listening to bellowing loudspeakers and watched magnificent, grimy glass domes resting on slender iron columns. How different this is from all hours I have spent snoozing on uncomfortable vinyl seats, surrounded by tax-free shops within impersonal and almost identical airport hangars.

With money in our pockets from various odd jobs, I and Claes boarded a train in Hässleholm, the day after we had been demobbed after a year of obligatory military service. We went directly to Sicily, as far south we could come by train. Since then, I and my friends travelled south by train every summer. A lovely time, characterized by adventure and broadening horizons. Perhaps the reason for my life becoming what it became is that I was born in a small town by railroad tracks stretching into the world. With all it entailed of dreams about work and travelling. It cannot be denied that my memories of and experiences from travelling are numerous and constantly nourish my imagination.

Man is a migrant animal. Many of us have a desire, or compulsion, to move from place to place. Nevertheless, I cannot determine whether that is the case with me. I enjoy most places where I ended up and have rarely had the time or opportunity to think about why I constantly am moving around as I do. As I sit here and write my gaze falls on a bookshelf. Most books seem to be about travel; Canterbury Tales, The Divine Comedy, Don Quixote, Journey to the West, Pilgrim's Progress, Treasure Island, Moby Dick, Pinocchio, Lord Jim, Adventures of Huckleberry Finn, Journey to the Centre of the Earth, Nils Holgersson´s Wonderful Journey through Sweden - travels, travels.

However, not all trains bring us adventure, or are home bound. Trains can be intimidating and dangerous. While we are standing by a level-crossing barrier watching a mighty train rushing past, we understand that its power can kill, its progress is out of our reach and influence. Trains follow their regular routines, their timetables, their permanent track and they do it at a dizzying speed, with mechanical efficiency, and if they would derail the consequences are terrible.

The Swedish author Pär Lagerkvist has in a short story managed to describe how a childhood confrontation with a train unexpectedly revealed the relentlessness of life. In the company of his father, a confident and calm station master who knew his trains and their personnel, the ten year old Pär had been out on adventures in his father's childhood forests. As they walked along the embankment, the father had beforehand known when trains were expected and in good time he had stepped aside with his son and together they had waved to the people passing by, recognizing every driver of the mighty steam locomotives. Protected by his reassuring father little Pär felt confident and proud. Nevertheless, when night falls everything becomes different and threatening, but the trustworthy father declares that his son has nothing to fear from the darkness – he and God is with him. However:

When we found ourselves in a curve of the track, we suddenly heard a commotion behind us! Frightened we woke up from our thoughts. Father pulled me abruptly down from the embankment, into the abyss and kept me there. The train plunged by. A black train, with all its cars extinguished, it passed us at a breakneck speed. Where was it destined? There would be no train passing now! Alarmed we watched it pass. Fire blazed inside the oven of the huge locomotive, blackened men shovelled coal into it, embers flew wildly into the night. It was horrible. The driver stood pale, motionless, with petrified features, illuminated by the fire. Father did not know him, did not know who he was, he just stared straight forward, it was as if he for no  reason headed into darkness, deep into the darkness, which had no end. Excited, panting with anxiety, I stood and looked after the wild sight. It was swallowed by the night. Father took me back up on the railway embankment, we hurried home. He said:

- Strange, what kind of train was that? And the driver, I did not recognize him.

Then he just went silent.

It was one of those terrible moments that may transpire in our childhood, when we like a slap in the face suddenly are confronted by a brutal reality and realize that our existence will change for ever. After a day of closeness with his admired father Pär realized with sudden fear that he would eventually live a life of his own, far from his father's safe, well-known and organized existence. He would be callously thrown into an unknown future. The violent onrushing train was a portentous omen:

I sensed what it meant. It was the anxiety that would come, everything unknown, which Father did not know anything about, from which he could not protect me. What would this world be like? What would my life become? Surely not like Father´s, where everything was safe and reliable. There was no real world, nobody really lives a true life. I felt like burning inside, heading into a darkness with no end.

There are trains with horrific final destinations - Auschwitz, Treblinka, Kolyma or Norilsk. The trains may take us home, or to the freedom, but sometimes they bring us to death and suffering. Taking soldiers to slaughter fields, prisoners to hunger, desperation and death.

One evening in Hässleholm, while I was in a yellow mail truck reading and waiting for the train to Ånge to arrive, I saw one of the large, orange RC-locomotives. People came running with rags and buckets, while two train drivers staggered out onto the platform. One of them immediately left the platform, while the other leaned against one of the pillars that supported the platform roof and lit a cigarette.

Men dressed in white, long coats and rubber gloves collected substance from the front of the locomotive and placed it in red, plastic buckets. Curious I stepped out of the mail truck, but before I reached the RC-locomotive the smoking engine driver called upon me:

- You, boy! Yes, you there, come over here for a while.

I walked up to the driver, who shook a cigarette out of the pack and passed it without a word it to me. I politely declined his offer:

- No, I do not smoke and I if smoke a cigarette there will surely be more of them.

The driver laughed:

- You are obviously a good kid, and because of that you should not go over there.

- Why not?

- They pick up the remains of two old grannies we hit just outside of Tyringe. A sharp turn and suddenly they were there, quite unexpectedly, right out of the woods. They came chatting as old ladies do. I blow the alarm, to no avail. There was blood all over the windshield, I could hardly see a thing.

Shaken, I wondered:

- Are not you shocked?

-  When you run into something with full speed not much is left. Some bone chips and meat scraps, that's all.

- But, do you not think it was horrifying? Why did you not leave together with your friend?

- Sure, you become jittery when such a thing happens to you. It is nothing I wish for my worst enemy. But, for me it was not the first time. It was worse for Stig. He has not been through it before.

- Stig?

- My colleague, they took him to the hospital. To get him something soothing.

He nodded towards me:

- Sure, it's bloody awful. But, you get used to it. For example, it´s hell to drive through a herd of reindeer. Visibility goes to hell, it´s unrelenting slaughter, guts and blood all over.

He paused briefly as he took a deep inhale from the cigarette before putting it out on the ground. He continued:

-  This time it was a couple of grannies, certainly I think more about them and their families than I think about some damn reindeer. It´s bad. Very bad. The only way to overcome such an event is driving on as soon as possible. Hope they have a new shift for me, then I will go home and sleep. I live in Alvesta.

Yes, life´s journey is long and remarkable. The train stops at a station. You do not get down and out, knowing you have not yet reached your final destination. I have lived in many places, traveling from place to place. Sometimes I have imagined that I have arrived - this place suits me fine, here I would like to stay. However, the train continues on its constant trek and I stay on board. There is always a destination. Or – I decide that this is the end station for me. I will not continue any longer. I am exhausted. However, the train whistle sounds, clutches twitch and gnash and I am back on the road again:

Then the beech trees´ leaves were bright,

then white crowfeet floated in the brook,

lightly the bird cherry´s crown swung,

there where I walked as a boy.

It rains quietly. The sky hangs low on

thin crowns. A whistle; the train begins to move.

Towards a slowly darkening evening I travel friendless.

Adkins, Roy (2005) Trafalgar: The Biography of a Battle. London: Abacus. Danchew, Alex (2011) 100 Artists´ Manifestos from the Futurists to the Stuckists. London: Penguin Classics. Daverio, Philippe (2012) Museo Immaginato: Il secolo lungo della modernitá. Milano: Rizzoli. Guerri, Girodano Bruno (2010) Filippo Tommaso Marinetti: Invenzioni, aventure e passioni di un revoluzionario. Milano: Oscar Mondadori.  Rolt, Lionel Thomas Caswall. (1970) Isambard Kingdom Brunel: A Biography. London: Pelican.The poem by the end is my clumsy translation of an impressive Swedish poet Wilhelm Ekelund Då voro bokarna ljusa (1902).

Flera av mina drömmar präglas av rörelse. Jag är innesluten av tågkupéer, båthytter eller flygplan. Ofta har jag glömt något, biljetten har försvunnit, bagaget är förlorat, eller så har jag hamnat på fel tåg, plan eller båt. Då jag vaknar vet jag ibland inte var jag befinner mig. Ser mig omkring. Är det ett rum? En tågkupé? En båthytt? Är jag i Rom, Stockholm, Santo Domingo, eller Hässleholm?  Är jag ensam, eller sover någon bredvid mig.

Jag är född i en järnvägsknut – Hässleholm, som växte upp och utvecklades kring järnvägen. Tåg har gång efter annan utgjort en del av min tillvaro. Under gymnasietiden lastade jag på kvällarna godsfinkor med paket och senare for jag med mina kamrater med Interrail ut i Europa. Då jag studerade i Lund arbetade jag som kypare på stockholmstågen. Sedan dess har jag med flyg farit fram och tillbaka över Atlanten, över Latinamerika, Asien och Afrika.

I mina drömmar ekar högtalarutrop i euoropeiska stationspalats eller på internationella flygplatser. Jag lystrar, stiger ombord, färdas mot äventyr, eller tillbaka hem. Var det nu kan vara? Resor har blivit ett mentalt tillstånd under vilka jag befinner mig i en liminal tillvaro, där jag har tid till eftertanke och kan då drabbas av dåligt samvete över vad jag gjort, eller försummat att göra. Vad väntar mig? Vad reser jag ifrån? Vad reser jag till? Resandets lockelse och förbannelse. Framtiden? Vad är det? En resa mot det okända. En flykt? Ett återvändande?

Slut eller början? Som så mycket annat som trängs i hjärnan illustreras mina tankar ibland av bilder jag sett och blivit påverkad av. Omslagsbilden på en av mina romaner är en detalj från en tavla av William Turner Den Kämpande Temeraire bogseras till sin sista ankringsplats för att huggas upp. En bild av en epok som går i graven, skapad av en konstnär som samtidigt var en framåtblickande modernist och en traditionell romantiker. HMS Temeraire var ett fartyg som blivit till en symbol för Storbrittaniens oinskränkta makt över haven. Dess kaptens och besättnings insatser under slaget vid Trafalgar hade varit av en så avgörande betydelse att deras fartyg blivit legendariskt och i det närmaste kommit att betraktas som en person. På Turners målning bogseras det väldiga segelfartyget av en ångbåt över ett mörknande hav, alltmedan solen sjunker under ett romantiskt färgspel.

Det är den nya tiden som bryter in i en romantiskt sagovärld, som när den tyske biedermeiermästaren Carl Spitzweg i en liten tavla låter en sagodvärg från sin grottmynning betrakta hur ett lokomotiv tuffar fram genom en dalgång.

De tunga ångloken som frustade fram genom städer och landsbygd på räls som med en tidigare oanad hastighet förde människor från en plats till en annan var en övertygande symbol för hur den nya tiden bröt in i en tillvaro som under årtusenden traskat fram i samma jämna lunk. En annan målning av WilliamTurner, skapad fem år efterTemeraire, visar den förbluffande kraften hos det nya transportmedlet. Regn, ånga och hastighet skildrar hur ett ånglok av modellen Firefly i en våldsam storm pressar sig fram över den nybyggda Maidenheadbron alldeles utanför London. Året är 1844 och lokomotiven kunde redan då uppnå en hastighet av 100 kilometer i timmen.

Det är inte märkligt att lokomotiv kom att utgöra ett vanligt motiv hos konstnärer, som försökt fånga inte enbart deras mäktiga kraft; hur de spränger sig in i och förändrar stadsbilden, som i Monets rökfyllda, atmosfäriska skildringar från Gare Saint-Lazare, men också deras betydelsebärande funktion av ankomst eller uppbrott, som när futuristen Boccioni använder sig av tåg för att framställa olika sinnestillstånd.

Det faktum att jag under så många av mina karaktärsdanande år befunnit mig i närheten av tåg har kanske gjort mig mottaglig för allsköns skildringar av dessa märkliga maskiner som i sina innandömen bär på människor. När jag för några år sedan brukade besöka Musée Marmottan i Paris, var den tavla som grep mig mest Monets målning Tåg i snö. Jag kände igen den tunga, mörka himlen, de nakna, svarta träden, den vitgrå blötsnön, tåget som strax skall avgå och hur dess lyktor lyser upp mörkret. Tycker mig känna doften av rök och natt, höra ljudet av hur loket ångar upp, visslingen som signalerar avgång.

Kanske är det för att jag under flera år arbetade med att hämta och lämna post vid järnvägsvagnar efter det att kvällsmörkret fallit, eller då jag arbetade som restaurangvagnsservitör tidigt om morgonen gick på tågen i Stockholm eller Malmö, som gör att jag nu grips av bilder och målningar som framställer nattliga bangårdar.

Och sedan finns den härliga känslan av äventyr när tågen för oss ut i världen. När de forsar fram genom märkliga områden – skogar, träsk, stora städer och höga berg. Den monumentala arbetsinsats som krävdes för läggandet av räls och konstruktionen av tunnlar och broar i vilda djungel- eller bergslandskap.

Resor är förändring; rytm och rörelse, likt blodet när det genom hjärtats slag färdas på sin kretsgång genom kroppen eller åldrandets sengångaraktiga förändringsarbete med kropp och själ. Hjulens rytmiska slag mot rälsen. Ångans, lokomotivens, rälsens berusning, som skildras i futuristen Filippo Tommaso Marinettis hyllning av farten och maskinerna i hans manifest från 1909, några år innan maskinernas massförstörelseverkan demonstrerades i det första världskrigets skyttegravshelvete:

Vi vill besjunga […] den vibrerande nattliga hettan från skeppsvarven och fabrikerna, upptända av våldsamma elektriska månar; de glupska järnvägsstationerna, som slukar rykande ormar; industrierna som är upphängda på molnen genom förvridna trådar av rök; broarna som likt väldiga atleter kastar sig över floderna, blixtrande i solen som knivar; de äventyrslystna fartygen som vädrar mot horisonten; lokomotiven med sina breda bringor som stampar på rälsen som väldiga stålhästar betslade med rör och aeroplanens glidande flykt, vars propellrar smattrar som fanor i vinden och applåderar som en entusiastisk folkhop.

Det var inte förstörelsen, det moderna livets strupgrepp på fantasi och öppenhet, utan framåtskridande, kraft, ljus och öppenhet som Marinetti hyllade. Förvisso kunde han brista ut i osmakliga hyllningar av våld, krig och kvinnoförakt, men Marinetti var, liksom Mussolini, som han stödde men ofta bråkade med, en posör som gärna vräkte ur sig ord och idéer med det erkända syftet att chockera.

I själva verket stödde Marinetti kvinnlig rösträtt och talade sig varm för kvinnors undertryckta uttryckskraft. Han avskydde Hitler och hans obehagliga hyllningar av krigets förnyelsekraft gjorde att han till skillnad från andra skrivbordsradikaler deltog i det. Han sårades vid fronten i det första världskriget och i det andra deltog han som frivillig på östfronten, där han trots sina sextiosju år stred direkt vid frontlinjen. 

Marinetti var besatt av sin egen virilitet, något som fick honom att definiera sig själv som “Europas koffein” och en mäktig förförare av kvinnor, demonstrerad genom den sjävbiografiska Como si seducono le donne, "Hur man förför kvinnorna". Men, likt sin föregångare Giacomo Casanova menade Marinetti att om en kvinna skulle vara värdig att förföras av en man av hans kaliber måste hon vara självständig och intelligent och han pläderade därför för kvinnors jämlikhet och ett avskaffande av “mannens legala rätt över kvinnor” och menade att kvinnor måste ha lika rätt till skilsmässa, barnavård och utbildning som män och givetvis även få rösträtt, lika lön och rätt att utföra varje form av arbete.

Samma passion fick Marinetti att hylla kriget som ett förverkligande av manlig vitalitet. Då han under Första Världskriget deltog i de hårda striderna i Gorizia på gränsen till det nuvarande Slovenien liknade han bombkrevaderna vid “manslemmar i erektion”. För en svensk kan det därför tyckas symptomatiskt, och kanske till och med lite skrattretande, att Marinetti sårades svårt av en granat då hans pluton försökte inta berget Kuk i Plava-Zagora.

Marinettis inställning till rasfrågan, som drevs till sin spets då Mussolini 1938 införde antisemitiska lagar, präglades av samma stridbara virilitet. Den futuristiska grupp han ledde var den enda italienska organisation som öppet angrep den officiella rasismen och deklarerade att de som fria konstnärer omöjligt kunde acceptera att rasfrågan skulle tillåtas begränsa kulturella uttryck. Marinettis olust inför rasismen var dels ett resultat av hans ilska över att nazisterna ansåg att den moderna konst han företrädde skulle vara ett utslag av “judisk dekadens”, dels det faktum att flera av hans nära vänner var judar. Inte minst den av honom mycket beundrade arkitekten Antonio Sant'Elia, som tjugoåtta år gammal hade dödats vid samma frontavsnitt där Marinetti skadats. Nedan ses den mustaschprydde Marinetti tillsammans med Sant'Elia och den geniale konstnären Umberto Boccioni, som också dog vid krigets början, trettiofyra år gammal.

Vid ett möte i Rom där konstnärer protesterade mot raslagarna dök Marinetti upp med en laddad kulspruta som han lade på bordet framför sig medan han pläderade för demokrati och konstens frihet. Dessvärre hindrade inte hans inställning i dessa frågor att Marinetti anslöt sig till Mussolinis nazistiska marionettregim i Salo. Trots att han i stort sett var trogen fascismen in i det sista, han dog av en hjärtattack 1944, var Marinetti övertygad demokrat. Redan i början av 20-talet hade han avsagt sig medlemskap i fascistpartiet, som han ansåg vara alltför konservativt. Bland Marinettis politiska åsikter fanns fri, statligt finansierad och obligatorisk utbildning åt alla och garanterad välfärd för varje medborgare, något som enligt honom skulle bekostas genom försäljning av Italiens konstskatter. När någon anmärkte att det skulle utarma den italienska kulturen svarade han: “Tvärtom, det skulle sprida den över världen, samtidigt som vår nation skulle bli rikare och lyckligare, något som skulle innebära att vi kan producera bättre konst och kultur”.

Fascismen slutade i katastrof, slakt och mord. Hyllningarna av rörelse, förändring och modernisering, som så många totalitära system ägnar sig åt, slutar oftast så. Sådan propaganda griper lätt den enskilda människan, men driften att bryta upp, att finna ett nytt liv kan leda till ett fruktlöst sökande som aldrig mättas.  

Sirenernas locksång, förevigad i berättelsen om alla äventyrares förebild – Odysseus, som vilsekommen och förbannad av gudarna en gång lyssnade till sirenernas sång och sedan dess för evigt fängslades i resandets lockelse. Dante mötte honom i Helvetet där Odyssevs innesluten i en eldslåga plågas av sökandet efter något som ligger bortom hans existens.

Jag är inte någon Odysseus. Jag trivs i allmänhet bra där jag råkar befinna mig. Nu lever jag i Rom, men jag har andra hem i Bjärnum och Santo Domingo. Jag har inget fast jobb och känner mig ständigt hotad av en osäker framtid, men jag har min familj, goda vänner och mina minnen. Sirenernas sång tystnar inte. Högtalarnas rop: “Tåget till Berlin kommer strax in på spår fyra!”, "Flight SK 204 to Bogotá arrives at gate No. 4". “Jag lystrar och lyder, villigt stiger jag ombord, fylld med oro, förväntan, eller lättnad. Vad söker jag? Lugnet bakom allt? Livets mening? Den slutliga samvaron – den perfekta kärleken; tillhörighet, familj.

När jag för snart femtio år sedan satt i min posttruck på perrongen i Hässleholm och väntade på att den sista postfinkan mot Ånge skulle anlända, strax efter klockan tio på kvällen, svällde hjärtat i bröstet när Berlinexpressen gjorde ett kort uppehåll, följd av de dundrande, slamrande godstågen med långa släp av vagnar vars påklistrade lappar berättade var de kom ifrån, eller vart de var på väg – Paris, Berlin, Belgrad, Aten. Natten har sedan dess för mig varit förenad med järnvägen. Den febrila verksamheten i gula lampors sken, doften från järn mot järn, trä, metall och smörjolja. Men också – emellanåt – en sällsam stillhet i månsken och elektrisk belysning.

Hässleholm, en tämligen tråkig småstad, har sin existens att tacka för stambanan, som 1855 började byggas i Malmö tills dess den under det tidiga 1894 nådde Boden varefter hårdföra svenska rallare spred sig  över världen. Några av dem dog av tropiska febersjukdomar medan de lade räls i Amazonas eller Kongos urskogar.

Trots sin sömniga provinsialism härbärgade Hässleholm två regementen som förlänade en äventyrlig anda till min barndom. Relativt ofta dundrade tunga stridvagnar förbi över kullerstenarna utanför våra fönster. En gång blev en ung rekryt halshuggen av järnvägsviadukten som löpte över gatan några hundra meter längre ner. Soldaten hade suttit som utkik vid den öppna luckan på stridvagnens kanontorn, men hade varit vänd åt fel håll och inte sett viaduktens skarpa betongkant, som slet huvudet av honom Det var i varje fall vad min granne Roland berättade för mig. Hans far var underofficer vid T4, där han arbetade som gymnastikinstruktör.

Jag litade inte riktigt på Roland, han var bra på att dramatisera tillvaron och hade en imponerande samling leksakssoldater som vi brukade leka med i hans rum, eller ute i gårdens sandlåda. Bland Rolands soldater från Andra Världskriget fanns en figurin som jag skulle vilja ha haft, det var en soldat som ur ett eldrör sprutade ut en dramtisk eldkvast. Roland berättade att sådana vapen användes för att bränna ihjäl soldater instängda i betongbunkrar. Mest imponerad var jag dock av en figur som iförd en blå uniform red på en kamel.

Ibland cyklade vi ut och lekte på P2:s eller T4:s övningsfält. Det var givetvis förbjudet, men det ökade enbart spänningen och då vi efter att ha krupit under taggtrådshinder, gått armgång över vattenfyllda diken och medelst tjocka rep försökt ta oss uppför omöjligt branta brädväggar, vilade ut i en sandgrop kunde Roland berätta för oss hur han sett den halshuggne soldatens huvud rulla över stenläggningen, eller hur det varit när en kille från en granngård sönderbränd hade förts i ambulans till sjukhuset efter att från en annan järnvägsbro ha kissat på en högspänningsledning.

Järnvägen löpte genom min barndom. Det imponerande stationshuset var stadens centrum. Stationsklockan reglerade min tid och tågsätten rasslade genom mina drömmar. Två gånger om året tog tåget mig till Stockholm, där kungen och min morfar bodde, hans prunkande trädgård var en sagovärld som följt mig genom livet. Och från stationen kunde man resa ännu längre bort - till Berlin, Prag, Paris och Rom. Från skolbänken kunde jag genom det dammiga fönstret se hur wagon lits for ner mot kontinenten. I skymningen kunde vi ta oss ner till bangården och smyga in i de olåsta kupéerna och där inne insupa den kvadröjande lukten från rengöringsmedel, metall, dammiga säten och dofterna från parfym, tobak och okända resenärer, som minde om en avlägsen, lockande värld. 

Under varma sommardagar vandrade vi kilometer efter kilometer längs rälsen som tog oss genom skogar och fält, långt bortom lands- och motorvägar. Vi hamnade mitt i naturen, där blommor och djur var oss närmre än någon annanstans, där dofterna från träd och växter blandades med lukten från tjärade syllar och banvallens solheta stenar, hettan fick rälsen att skimra. Med oss fanns det ständiga hotet från plötsligt uppdykande tågsätt och likt siouxerna vi sett på söndagsmatinéerna lade vi emellanåt örat mot rälsen för att urskilja det sjungande, svängande ljudet av lokomotiven med deras släp av dundrande, skramlande person- eller godsvagnar.

Bakom förbiilande fönster skymtade vi eleganta damer som vi inbillade oss var på väg mot nattklubbar i Berlin, fashionabla, parisiska restauranger, eller kasinot i Monte Carlo, eller också unga män med biljetter till sjudande storstäder, eller livliga hamnar. Där fartyg väntade på att ta dem över haven till brännande öknar, skyhöga berg eller djupa djungler. Tågen försvann och åter kunde vi höra fågelsången, råmandet från korna, eller ett avlägset hundskall. Runtomkring fanns sommaren med sina drivande skyar över en klarblå himmel.  

Sedan dess har jag i Vietnam sett hur väldiga lok med fladdrande röda flaggor i fören ångat fram över smargadgröna risfält, medan vit rök bolmade ur deras skorstenar. I Peru och Bolivia har jag suttit på träbänkar i överfyllda kupéer medan stånkande lokomotiv mödosamt har dragit oss fram mellan snötäckta bergstoppar. I i djungler I Latinamerika och Afrika har jag sett övervuxna järnvägsspår med rostande ånglok, som täckta av slingrande djungelväxter liknat dinosaurieskelett.

I New York bodde vi inte så långt från Grand Central Stations förgyllda palats och i Rom inte långt från Staziones Terminis eleganta fasciststruktur. På stationer i Hamburg, Berlin, Paris, Budapest och London har jag suttit på bänkar, lyssnat till högtalarna och betraktat magnifika, nersotade glaskupoler vilande på smäckra järnkolloner. Hur annorlunda är inte allt det där från alla de timmar jag suttit och småslumrat på obekväma vinylsäten omgiven av tax freeaffärer inom opersonliga och nästan identiskt lika flygplatshangarer.

Med pengar på fickan efter olika extraknäck steg jag och Claes på tåget i Hässleholm, dagen efter det att vi muckat efter ett års militärtjänst. Vi for direkt till Sicilien, så långt söderut vi kunde komma. Sedan dess reste jag och mina vänner varje sommar med tåg kring i Europa. En härlig tid, fylld med äventyr och vidgade vyer.   Kanske var orsaken till att mitt liv blev som det blivit att jag föddes i en liten stad vid järnvägsspår som ledde ut i världen. Med allt vad det inneburit av drömmar om resor och arbete vid järnvägen, som postarbetare och kypare. Vad vet jag? Men det kan inte förnekas att minnena är många och att de ständigt göder min fantasi.

Jag sitter nu och skriver på ett papper om migration och inser att människan är ett vandrande djur. Många av oss har av lust eller tvång piskats fram av en drift att röra oss från plats till plats. Jag kan dock omöjligt avgöra om så varit fallet med mig. Jag trivs för det mesta var jag än hamnar och har sällan haft tid eller möjlighet att fundera över varför jag ständigt flyttar kring som jag gör. Medan jag sitter här och skriver faller blicken på en bokhylla. De flesta av böckerna tycks handla om resor; Canterbury Tales, Divina Commedia, Don Quijote, Färden till Västern,  Kristens resa, Skattkammarön, Moby Dick, Pinocchio, Lord Jim, Huckleberry Finns äventyr, Resan till jordens medelpunkt, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige – resor, resor.

Men inte alla tåg för oss till äventyr eller hem. Tåg kan vara hotfulla. Står vi vid bommarna och ser hur ett mäktigt tågsätt rusar förbi förstår vi att dess kraft kan döda, att dess framfart ligger fjärran från vår påverkan. Tågen följer sina fasta rutiner, sina tidtabeller, sina utlagda spår och de gör det med en svindlande hastighet, präglad av maskinell effektivtet, skulle de spåra ut blir följderna fruktansvärda.

Pär Lagerkvist har i en novell lyckats skildra hur mötet med ett tåg oväntat uppenbarar livets obveklighet för honom. I sällskap med sin far, den trygge och starke stationsmästaren som känner sin järnväg och sina tåg, har den tioårige Pär varit ute på äventyr i faderns barndomskogar. När de vandrat längs banvallen har fadern i förväg vetat när tågen är på väg och i god tid har han klivit åt sidan med sin son och sedan vinkat igenkännande till de väldiga ånglokens förare. I sin förtroendeingivande faders hägn känner sig den den lille Pär trygg och stolt. Natten faller, allt blir annorlunda och hotfullt, men fadern är trygg och försäkrar att sonen inte har något att frukta från mörkret. Men:

När vi var inne i en kurva, hörde vi plötsligt ett väldigt dån bakom oss! Vi väcktes förskräckta ur våra tankar. Far ryckte ner mig från banvallen, ner i avgrunden, höll mig kvar där. Då störtade tåget förbi. Ett svart tåg, släckt i alla vagnarna, det gick med rasande fart. Vad var det för ett, det skulle inte komma något tåg nu! Vi såg förskrämda på det. Elden flammade i det väldiga lolomotivet där de skyfflade in kol, gnistorna yrde vilt ut i natten. Det var ohyggligt. Föraren stod där blek, orörlig, med som förstenade drag, upplyst av elden. Far kände inte igen honom, visste inte vem han var, han bara stirrade rätt fram, det var som om han skulle bara in i mörkret, långt in i mörkret, vilket inte hade något slut. Uppjagad, flämtande av ångest stod jag och såg efter den vilda synen. Den uppslukades av natten. Far tog mig upp på banlinjen, vi skyndade hem.  Han sade:

- Det var underligt, vad var det för ett tåg? Och föraren kände jag inte igen. Sedan gick han bara tyst.

Det var ett av de fruktansvärda ögonblick som kan drabba oss under barndomen, då vi  som genom ett slag i ansiktet konfronteras med en brutal verklighet och inser att vi oväntat har drabbats av en fruktansvärd insikt som kommer att förändra vårt liv och följa oss genom hela vår tillvaro.

Efter en dag av fin gemenskap med sin beundrade far inser Pär med plötslig skräck att han så småningom kommer att leva ett liv på egen hand, fjärran från faderns trygga, välkända och ordentligt organiserade vardag. Han kommer att slungas in i en okänd framtid. Det våldsamt framrusande tåget var ett illvarslande tecken:

Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för. Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut.

Det finns tåg med skrämmande slutdestinationer - Auschwitz, Treblinka, Kolyma eller Norilsk. Tågen leder oss hem, eller till frihet, men ibland också till död och lidande. De för soldater till slaktfälten vid fronterna, de för fångar till svält, umbäranden och död.

En afton i Hässleholm, medan jag i en gul posttruck satt och läste i väntan på att tåget till Ånge skulle komma in, anlände ett av de stora, oranga RC-loken. Folk kom springande med trasor och hinkar, alltmedan tågförarna vacklade ut på perrongen. En av dem lämnade omedelbart perrongen medan den andre lutade sig mot en av pelarna som höll upp perrongtaket och tände en cigarett.

Män klädda i vita, långa rockar började plocka saker från lokets front och placera dem i röda plastspannar. Nyfiken klev jag ut ur posttrucken, men innan jag kommit fram till RCloket kallade den rökande lokföraren mig till sig:

-       Du, killen! Ja, du där, kom över hit ett slag.

Jag gick fram till lokföraren, som skakade fram en cigarett ur paketet och räckte utan ett ord fram det till mig. Jag avböjde vänligt:

-       Nej tack, jag röker inte och tar jag en cigarett blir det säkert flera.

Lokföraren skrattade:

-       Du är tydligen en bra grabb och därför borde du inte gå över dit.

-       Varför inte?

-       De plockar upp resterna av två gamla tanter som vi körde på utanför Tyringe. En skarp kurva och plötsligt var de där, helt oväntat, rätt ut från skogen. De gick väl och snackade på käringars vis. Blodet var över hela vindrutan, jag kunde knappt se något.

Skakad undrade jag:

    -       Är du inte chockad?

-       Ja, kör du in i något med full kraft blir det inte mycket kvar. Några benflisor och köttslamsor, det är allt.

-       Men, tycker du inte att det var otäckt? Varför följde du inte med din kompis?

-       Visst blir man skakis. Det är inget jag önskar min värste ovän. Men, för mig var det inte första gången. Värre var det för Stig. Han har inte varit med om det förr.

-       Stig?

-       Min kollega, de tog honom till sjukhuset. För att få i honom något lugnande.

Han nickade mot mig:

-       Visst, det är för djävligt. Men, man vänjer sig. Det är exempelvis ett helvete att köra genom en renhjord. Sikten går åt fanders. 

Han gjorde en kort paus medan han drog ett djupt halsbloss, efter att ha fimpat cigaretten fortsatte han:

-       Nu var det ett par gamla käringar, visst tänker jag mer på dem och deras släkt än jag tänker på några djävla renar. Men illa är det. Mycket illa. Enda sättet att komma över en sådan händelse  är att fortsätta köra, så snart som möjligt. Hoppas de har ett nytt skift åt mig, sedan skall jag hem och sova. Jag bor i Alvesta.

Ja, livsresan är lång och märklig. Tåget stannar vid en station. Du kliver inte av, du vet att du ännu inte har nått slutdestinationen. Jag har bott på många ställen, färdats från plats till plats. Ibland har jag inbillat mig att jag kommit fram – här trivs jag, här vill jag stanna. Men, tåget fortsätter och jag stiger inte av. Det finns alltid en destination. Eller – det här är slutet, längre än så här kommer jag inte, längre orkar jag inte. Men, tågvisslan ljuder, det rycker och gnisslar i kopplingarna och jag är åter på väg:

Då voro bokarna ljusa, då var ån av 
simmande vit ranunkels öar sållad, 
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat— 

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på 
glesa kronor. En vissling; tåget sätter 
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.

Adkins, Roy (2005) Trafalgar: The Biography of a Battle. London: Abacus. Daverio, Philippe (2012) Museo Immaginato: Il secolo lungo della modernitá. Milano: Rizzoli. Edwards, Folke (1987) Den barbariska modernismen: Futurismen och 1900-talet. Malmö: Liber. Ekelund, Wilhelm (2004) “Melodier i skymning (1902)” i Samlade dikter I. Stockholm: Svenska Akademin/Atlantis. Guerri, Girodano Bruno (2010) Filippo Tommaso Marinetti: Invenzioni, aventure e passioni di un revoluzionario. Milano: Oscar Mondadori. Lagerkvist, Pär (1965) “Far och jag (1924)” i Onda sagor. Stockholm: Aldus/Bonniers. Rolt, Lionel Thomas Caswall. (1970) Isambard Kingdom Brunel: A Biography. London: Pelican.

A few weeks ago, some computer problems forced us to visit the Apple Store at Euroma2, a shopping mall just outside of Rome. A terrible place. It was a hot, sunny day in the middle of the Italian holiday season and I assumed most Italian families had gone to the beaches, the mountains, or to visit La Nonna, the grandmother, far out in the lush countryside. Nevertheless, it was almost impossible to find a parking spot down in the exhaust stinking, underground garage, large as several soccer fields merged together. When we came out of the underground we were hit by a compact, deafening murmur. Crowds thronging among the shop windows created a massive substance of sound, an invisible, bloated presence pressing against walls, ceilings and eardrums. A dull headache settled within the skull, worsened by an opaque, artificial light pressing against the eyeballs. An overwhelming mass of goods filled shop windows and cluttered stalls with sweets and fast food littered corridors with multicolored, marble-covered floors, stretching out in different directions from the staircase we had ended up in.

Above us towered a glass vault, behind which the summer sky could be glimpsed. From the center of the dome hung a chandelier with glass shades like spider cocoons. The base of the cupola rested on Doric columns and vulgar, gilded ornaments. In the middle of each corridor, radiating from one of several, immense stair halls, were tall obelisks of some kind of artificial material, imitating speckled marble, onyx, lapis lazuli and emerald. People jostled in the corridors - young couples with strollers, grandparents, children with ice creams and sweets – most of them seemed to be happy and elated. From shops and supermarkets, debouching into the corridors, came a hodgepodge of muzak.

Dizzy and slightly nauseous I wondered what kind of pleasure and satisfaction people could find in such an air-conditioned inferno, particularly during a beautiful summer day. Why were they not seized by desperation while being trapped in such a grotesque environment of tasteless extravagance? Or angered?

Sometime long ago, in San Juan at Puerto Rico´s University (UPR), I talked to a sociology professor. He was writing a survey about a riot in Miami, when poor people had smashed shop windows and looted the stores. What he researched was not the fact that poor people had looted stores out of desperation, but that several of them in a senseless rage had destroyed the goods, pouring down shelf after shelf with cans, meat and vegetables, or smashed TV sets and electrical appliances. Pleasure or insanity?

Are the huge department stores that now thrive throughout the world, many of them in desperately poor countries, one of today's most common social phenomena? A hallmark of our global world, where refugees and migrants are drowning, looted and beaten to death, while they try to escape from war and poverty? We are all whipped onwards by capitalism and consumerism. A source of desperation and anger, or joy and satisfaction? Are big, tacky shopping malls contemporary cathedrals? The answer to our hopes and aspirations? What are people worshipping in Euroma2?

Maybe the happy people who gather around the shared happiness of consumption are fulfilling a basic human instinct - hunting and gathering to satisfy a physical and spiritual hunger? Are shopping malls the final station for thousands of years of human evolution and endeavor? Is that where we finally are going to encounter happiness and satisfaction?

Consumption will never end, our hunger returns, again and again. Think of the song about money in Cabaret:

Money makes the world go around

... the world go around

... the world go around.

For many of us money is much more important than either love or religion, it is the solution to all of our problems. As Tevye the Milkman asks God in Fiddler on the Roof:

Dear God, you made many, many poor people. 
I realize, of course, that it's no shame to be poor.

But it's no great honor either!
So, what would have been so terrible if I had a small fortune?

A friend of mine, who once had been rich, he had been in the art business and among other things sold Jim Dine´s paintings of bathrobes, declared: “They say that money is not everything, but I say they help. I once had quite a lot of them, as well as a house, a wife and a boat, when I lost my money I lost my wife, as well as the boat and the house”. We might say that the best things in life are free, but still, we need the money and we fear not being able to gain them, or of losing those we already have:

 When you go to get a word of advice

From the fat little pastor,

He will tell you to love evermore.

But when hunger comes to rap,

rat-a-tat rat-a-tat at the window:

"Knock knock" (at the window)

"Who's there?"

"Hunger"

"Oh, hunger !!"

See how love flies out the door ...

Monetary  joy is a passing pleasure, as most other things, not so long after we have had a good meal, or got hold of something we longed for - the latest electronic gadget, a villa, a vintage wine, a car, a piece of clothing – the urge comes back. To quench our desires, or dream about what we want, we are drawn to the Paradise of Consumption, like insects to the light. A constant search for the perfect product, the complete happiness. As religion - a hope for final bliss, for saturated desires: "And I say unto you, Ask, and it shall be given you; seek, and ye shall find; knock, and it shall be opened unto you."

When I visited cathedrals in France, a mosque by Sinan, or a baroque church by Borromini, I realized that their aims were clear - they were built ad maiorem dei gloriam, for God's greater glory, and at the same time they served as a means for the faithful to come closer to God. The purpose of a shopping mall is to encourage potential customers´ desire to buy, revealed through the shop windows´ sumptuous array of attractive products - the deceptive “classic” framing Euroma2, its columns and glass cupolas, give a fake imprssion.

A lie is concealed behind the glittering facades; a combination of bluff and deceit. A picture book by the design guru Peter York, Dictator Style: Lifestyles of the World´s Most Colorful Despots, while offering a survey of dictators´ deplorable taste it conveys a similar unwholesome scent as the tasteless embellishment of Euroma2. Dictators seem to have comparable ambitions to dazzle, seduce and express a dubious message. Peter York describes “dictator taste” as comparable to that of teenage boys, who tend to decorate their rooms with symbols of virility and risk taking; images of guns, fast cars, and blood sports, risqué  rock bands and  science-fiction heroes rescuing willing babes from the clutch of threatening monsters. Likewise, does a dictator´s interior decoration aim at impressing their buddies, but he also needs to amaze the populace, intentions leading to an interesting collision between conflicting needs. It is as if the dictator wants to say: “Look, I´m your leader, but also a great guy. All I do, I do for you and you have to be pleased with the fact that I happen to be the galaxy´s most formidable role model, a stud and a sage, a man to be desired, a true gentleman of taste and refinement. Not a spendthrift, but someone who in a smart and tasteful manner is capable of manipulating symbolic imagery in a way fitting and proper for a person of my colossal stature. And for your own sake - ignore that Kim Jung-Il in North Korea, he gives dictators a bad reputation. Is not it time to ditch that beige jumpsuit and those tawdry spectacles?”

Peter York provides some fundamental suggestions for a fictional interior designer, entrusted with "fixing the style" of a dictator: 1) Blow up the scale of everything you do. 2) Dictators like "antique style", it gives a serious impression. But what is genuine is often stiff and uncomfortable. Consequently, you have to make sure that everything is shiny and brand new, though made in a "classic" style. 3) Choose a hotel as your paragon, as sparkly as possible. For an ambitious lad from a simple background his hometown Grand Hôtel symbolized the good life of shakers and movers. 4) Gold can never be wrong, start by gilding the faucets. 5) Much glass everywhere; sparkling illumination is alpha and omega for an interior designer embellishing a dictator´s abode and it should be reflected in mirrors and shiny surfaces. 6) Think best of brands, they give prestige and a monetary value everyone is aware of. 7) Use as much marble as possible. Obviously, it must be new and polished. Old marble can have a  dirty feel to it. Remember that marble should be veined, with touches of color, not the kind favored by tedious architects. Such intentions might also have been be the recipe for Euroma 2 decorators.

Almost ninety years ago the Marxist mystic Walter Benjamin discerned a decline of taste in the service of capitalism. I have tried to read some of Walter Benjamin's writings, it has not been easy. Susan Sontag has characterized his writing:

His sentences do not seem to be generated in the usual way, they do not entail. Each sentence is written as if it were the first, or the last […] Mental and historical processes are rendered as conceptual tableaux: ideas are transcribed in extremis and the intellectual perspectives are vertiginous. His style of thinking and writing, incorrectly called aphoristic, might better be called freeze-frame baroque. This style was tortures to execute. It was as if each sentence had to say everything, before the inward gaze of total concentration dissolved the subject before his eyes.

I cannot claim that I understand all aspects of Walter Benjamin´s writing. However, while commenting on his translations of Proust and Baudelaire, Benjamin claimed that he had translated them "between the lines", i.e. by using his own language and thinking he had tried to reveal that he believed to be the author's authentic message, hiding behind the language. As when colours are liberated from constraints created by sharp lines. According to Benjamin a painting based more on colour than outlines, is more honest and freer than if restrained by the use of black, incisive contours.   

Walter Benjamin was born 1892 in Berlin, to an affluent Jewish family. He studied philosophy and art. To keep away from World War I the newly wed Benjamin moved to Switzerland and returned to Germany after the peace agreement. Others acted differently. Several German intellectuals, both to the left and right, praised the war as a defense of culture and human dignity against the vulgar materialism of France and England. Others committed suicide, or died in the trenches. Some were ecstatic, in Mein Kampf, Hitler wrote:

To me those hours seemed like a release from the painful feelings of my youth. Even today I am not ashamed to say that, overpowered by stormy enthusiasm, I fell down on my knees and thanked Heaven from an overflowing heart for granting me the good fortune of being permitted to live at this time. A fight for freedom had begun, mightier than the earth had ever seen; for once Destiny had begun its course…

Like all Germans of his generation, Walter Benjamin was shaken by the war and its aftermath of humiliation, internal fighting and economic depression.

Benjamin inadequately supported his family by writing articles and giving lectures, including radio talks. He moved in intellectual circles, traveled a lot and made influential friends, but he had no academic success. The theme of Benjamin´s rejected PhD thesis was the now largely forgotten German Trauerspiele, mourning plays from the Baroque period, which he compared with classical Greek dramas. According to Benjamin, the characters of Greek drama were enclosed by a relentless destiny, which had the ultimate control over their lives. On the contrary, were individuals in the Trauerspiereile thrown into an incomprehensible existence, lacking basic principles, objectives or predetermined solutions, thereby foreshadowing our own time; modern man's confusion and anxiety.

However, both ancient Greeks and baroque Germans were enclosed by a language circumscribed by their time and context and could thus only provide a weak reflection of the “real” existence. Man's misfortune is that his reason cannot be expressed in other ways than through language. Our language has like the entire human society become reified. Our thinking and language have been perverted by commercialism and ceased to be a means to trace and understand the mysteries of existence. Benjamin had studied Marx and like him he stated that it was our current commodity fetishism that characterized all human relations. Everything has become goods and things, even the language. Life is now nothing more than a phantasmagoria, an illusion, a lie that alienates us from existence´s innermost core. Like the sociologist Max Weber Benjamin came to believe that language and thus life itself had become insipid, entzaubert, lost hope, the joy of making discoveries, imagination is gone and so are cheerful surprises – life´s spiritual dimension has been lost, a condition affecting all human expressions, including art.

Benjamin investigated the relationship between line and color. Like language is limiting the mind and our thoughts, lines limit colour, which is more important than contours. Colour is created by light, distance and relationship with other surrounding colors and shades. Benjamin speaks of the aura of a work of art, something which apparently is connected with "presence". Are we, for example, standing in front of a painting by van Gogh we will perceive its light and shades, its structure. We can appreciate the imprint of the artist's brushwork, the material he used and how space and time have affected the painting. Standing in front of a work of art we can appreciate it´s “physicality”, something which is completely lacking from mechanically produced reproductions/copies, like mass-produced postcards, which lack the unique aura of a work of art.

An aura is generated by our personal relationship to something, almost as if we were confronted with a sacred object. To capture our attention a work of art must convey a feeling, or as Benjamin puts it "reciprocate our gaze". A reasoning that leads him towards a critique of modernism. According to Benjamin, technological advances has trivialized, altered, and distorted art. The value of works of art is no longer determined by the craftsmanship behind them, their aura is nowadays created by financial worth. Commercialism and capitalism are alienating us from reality. They shield and circumscribe us, like lines surround and define colours. Everything has become a chimera, a lie.

We humans are separated from our own, true existence. If we live in a city everything surrounding us is artificially created, completely without our personal involvement. Not even trees and plants have been allowed to grow freely, without being fenced in and pruned by commercial interests. Existence has lost its aura and become a ruin of what it once was.

Tangible proofs of the reification created by commercialism are the large cities´ immense, commercial palaces. Shrines to Mammon, where we are invited to desire and worship things that only money can buy. A false openness, a fake freedom. Supermarkets are covered with glass, barring the presence of the sky, but at the same time it protects us from the elements, so we may concentrate on the dazzling variety of goods set out before our eyes. Glass, over and around us, convey a message of light and openness, at the same times as it excludes and protects. Glass allows us to peer into the treasure troves of uninhibited commercialism. We are constantly enticed, but we know we can only get what we want if we pay for it. All this transparency is a brazen lie, the only key to it all is money, lots of money. In our modern society, everything can be bought for money - respect, love and power. Everything has a monetary value, comes with a price, even art.

Within a society celebrating commerce and capitalism, which provide a much larger share of public interest than culture. Potentates and popularly elected representatives pay for shopping malls and facilitate our ability to reach them. All means of communication - social media, buses, trains and cars, are linked to commercialism. To get the System's blessing and approval art and culture has to be utilitarian and assessed in accordance with their market value.

Thinking about Euroma2 and its ugly chandeliers, gilded ornaments, columns, obelisks and glistening storefronts I feel that falsehood shines through it all, there is no aura, no authenticity. Obelisks, columns and glass domes are all out of place, made of fake materials, too gaudy, too fake and far too tasteless.

Poor, alienated and threatened by Nazism, often travelling back and forth and finally on the run, Benjamin went to Paris to find inspiration and material for his crowning life achievement, which he called the Arcade project, Passagen-Werk or Passagenarbeit. He struggles with it for thirteen years, until his death, and it is remains unfinished. What he left behind after his suicide in September 1940 at the Spanish border fleeing from the European madness, is a chaotic ruin of notes, newspaper clippings, records, sketches, tables of contents, aphorisms and fragmentary essays, which he left to his friend Georges Bataille at the National Library in Paris.

The vast material was screened and edited by Benjamin's friends Theodor Adorno and Gershom Scholem, and has since been hailed and revered by a growing crowd Benjamin fans, even if it in its fragmentary condition mainly consists of rather short paragraphs collected under various headings, constitutes a messy, excessive and sometimes rather boring reading. The vast amount of text  discusses and investigates Parisian life in mid- and late 1800s; architecture, clothing, literature, urban planning, prostitution, stock market, interior design, fashion, markets, theater and much, much more. Some of it is interesting, some parts are amusing, but too much is written in a tangled style that Benjamin sometimes applied to his texts.  To his friend Gershom Scholem he defined his long-winding preface to the failed dissertation as an “Epistemo-Critical Prologue” that could only be understood by those who had delved into the Kabbalah.

That the Arcade project ended up in its current state was probably partly the merit/fault of some of Benjamin's closest friends. Gershom Scholem, who was the world's foremost expert on and interpreter of the Kabbalah, regarded Benjamin as a deeply religious man who did not realize his inner depths, but gave the impression of being a "scribe cast out into another world, who has set off in search of his 'scripture'."

Theodor Adorno, one of the most influential philosophers of the Frankfurt School, did just like Walter Benjamin consider that “civilized man's” opinion of himself was fake, that few individuals were capable of living in accordance with reality. Adorno hoped that Benjamin would be the philosopher who finally would succeed in offering the world a definite aesthetic/ethical explanation of human existence and he convinced Benjamin to repeatedly rewrite and reorganize his work. As his editor, Adorno gave Benjamin confusing criticism and advice, like:

Let me express myself in as simple and Hegelian a manner as possible. Unless I am very much mistaken, your dialectic is lacking in one thing: mediation. You show a prevailing tendency to relate to the pragmatic contents of Baudelaire´s work directly and immediately to adjacent features in the social history and whenever possible, the economic features, of the times.

Then there was Bertolt Brecht, who Adorno characterized as a vulgar materialist, a poorly disguised petty-bourgeois and worse still – an apologist of Stalinism. Nevertheless, Benjamin admired Brecht's "elementary" views and took note of his recommendations to apply a "cinematic montage technique" to his texts, i.e. a junction of supplementary fragments. Brecht also tried to convince Benjamin that he as soon as possible ought to join the Communist Party.

The attraction which communism had for Benjamin was by Gershom Scholem explained that a mystic like Benjamin believed himself to have only two choices - either immerse himself in his inner life while searching for the truth in books, or to "accelerate the end" by neglecting his studies and turn himself into a man of action by "choosing sides", throwing himself into the deadly embrace of narrow-minded fervor. Benjamin had hoped for an apocalypse, a revolution that would lead to a purification of our crumbling social systems, but after a visit to the Soviet Union, he understood that such a transformation could not be expected from Stalinism, which would realize a reified, totalitarian state, where a corrupt Government cooperated with organized crime. Walter Benjamin's posthumous thesis on the Philosophy of History, reveals that he finally had realized that the Apocalypse was approaching, but it would not bring with it any Messiah, only satanic violence.

Part of the ever growing interest in Benjamin is probably due to his tragic death. High up in the Pyrenees, he and his entourage were prevented from entering Spain during their flight from Jew-hunting Nazis. However, they lacked the necessary French departure stamps in their passports and in his despair Benjamin committed suicide. The day after, his travel companions were allowed to cross Spanish border. With Benjamin's death, the manuscript he was carrying with him in his briefcase vanished. He had told his companions that it was his most important piece of writing. Two years after his suicide, Walter Benjamin´s brother Georg killed himself by running into the electric fence of the concentration camp Mathausen. Georg´s wife, Hilde eventually became Minister of Justice in East Germany. In the 1950s, she presided over a series of political show trials and her severe verdicts made her known as Blutige Hilde, Bloody Hilde.

Philosophers like Marx, Weber, Benjamin and Adorno perceived the world as some kind of blueprint, a pattern that could be described and explained, and to a certain extent they were right. The Nazis transformed German community into a giant theater with scenery and rites concealing a world view which turned people into things. Constructions like the unblemished der Führer and the righteous Nazi party, while Jews, homosexuals and gypsies were lumped together and branded as soulless scum to be disposed of as soon as possible. The same thing happened at the other end of the political spectrum, Communist propaganda depicting a flawless Stalin and an upright  Communist Party of the Soviet Union, while  kulaks and saboteurs had to be cleared away.

Undoubtedly, Euroma2 may be considered as a temple of commodity fetishism, a perfect symbol of a life circumscribed by a suffocating capitalist system, deprived of enchantment and mystery. Nevertheless, nature and art are still with us still and we are free to appreciate and enjoy them.

I recently read a book by Sarah Thornton Seven Days in the Art World, which in its seven chapters described one of Christie's "quality auctions" of contemporary art in New York; a nocturnal seminar at a prestigious course at the California Institute of the Arts; the world's most important elite art market in Basel; the hullabaloo surrounding Tate's Turner Price in London; the editorial office of Artforum International in New York, the glossy magazine which sets trends and is funded by major art gallery ads; Taskashi Murakami´s studios in Japan, where large teams of artists and craftsmen produce the artist´s work and also mass produce copies of selected items; and the Venice Biennale, the world's most prestigious art exhibition. Within these different contexts, Thornton frequently met the same art collectors, gallery owners, artists and trendsetters. An exclusive group of wealthy people, moving like fish in water, within a world where art is big business. In many respects, a Vanity Fair where more or less secret sales and buying tricks flourish within a limited, immensely wealthy circuit where millionaires encourage each other to participate in all kinds of prestige inflamed funny games and occasionally petty criminal behavior constantly swirling around over-prized artworks.

In reality, artworks could not, despite their sometimes intriguing or aesthetic merits, be valued in money. Now, art equals money, especially artwork that have been blessed by trend setters, sellers and buyers and thus equipped with price tags, often intended to increase profits for both buyers and sellers. Photographs and videos are made and sold in limited editions to ensure exclusivity and high prices. A market which is not at all free and independent, where supply and demand are constantly manipulated. A runaway world marked by illusions and trickery; fake art, false advertising, deceitful expertise, all soaked and garnished with pretentious flubdub.

Art has turned into a golden calf, an offspring of Baal and Moloch. A reflection of our capitalist domineered everyday life, where one percent of the world's adult population own 40 percent of the world's assets. Where the world's three richest people have financial assets equaling the GDP of the world's 48 poorest nations. Only in such a world is it conceivable to pay 100 million USD for a Warhol, a Bacon or a Richter. or 300 000 USD for a bottle of wine. Though wine is of course not art.

Accordingly, I cannot avoid a twinge of schadenfreude when the art market from time to time is collapsing. When a dork who one year has paid 100 million US dollars for some carcasses in formaldehyde, or paintings with dots of different colors, the following year finds that his coveted artworks have lost 90 percent of their original market value. Several artists have taken note of art as a commodity. Several pop artists turned their artwork into depictions of commodity fetishes - tin cans, advertising posters, hamburgers, some of which now have come to be worth millions of dollars.

Sarah Thornton seems to be genuinely fascinated by the art world and she admires many of the actors in her book. In a postscript she emphasizes that her book dealt with a time when the art market was characterized by a mind-boggling rise in market price. However, despite this observation it appears as if the phantasmagoria of the exaggerated value of contemporary art seems to linger. For example, in 2013 Southeby's in New York auctioned off Andy Warhol´s Silver Car Crash (Double Disaster) for 105 million USD. That it is not the craftsmanship behind a work of art that is valued is proved by the price tag on works by Cy Twombly, his painting Untitled, made with wax crayons on black canvas, was in September 2014 auctioned off for 69.6 million USD.

However, it is not only during auctions that artworks sell at exorbitant prices. The most expensive artworks so far, have been sold privately. For example, in 2006 the film and record producer David Giffen sold Willem de Kooning´s painting Woman III to the billionaire Steven Cohen for 137 million USD, the same year Giffin sold Jackson Pollock´s Painting No. 5 to a Mexican millionaire for $ 140 million.

Contemporary art is also sold at record prices by reputable gallery owners, like one of the art world's really great magicians, Asher Edelman. I do not know if he still has the same influence he was once had, when he in the 1980´s was the great guru of Wall Street and, according to rumors he constituted the model for the ruthless Gordon Gekko in Oliver Stone's movie Wall Street from 1987, in which Gekko utters the classic words: “Greed is good. It captures the essence of the evolutionary spirit.”

Edelman engaged in investment banking, money management and derivatives trading. It was due to Edelman that you at malls and airports across the world could find The Art of War written sometime around 500 BC by the Chinese general Sun Tzu. In Stone's movie Gekko states; "Public´s out there throwing darts as a board. I don´t throw darts at a board, I bet on sure things. Read Sun Tsu´s The Art of War, every battle is won before it is ever fought.” Edelman introduced The Art of War as a textbook when he in the late 1980s taught business administration at Columbia University. For Edelman, entrepreneurship was like war, battles were won or lost.

Soon enough Edelman had ended up in capitalism's Wonderland, a realm that was at least as absurd and fascinating as the place Alice ended up in - namely the art world. Asher Edelman moved to Switzerland and just outside of Lausanne he founded a museum of contemporary art, where the giants of the art world were invited to stage major retrospective exhibitions of artists whose works were valued in millions of dollars - Basquiat, Lichtenstein, Mapplethorpe, etc.

Edelman introduced a clever art sales ploy when he founded a finance company that loaned money to customers so they could buy contemporary art at a value guaranteed by the same firm. If customers within a certain period could not sell the artwork at a higher price than they paid for it, the lending firm could buy it back at the original price. Edelman stresses that art is good for business. Apart from increasing in value, art provides prestige and sophistication to a company´s image:

In the 1980´s, art conveyed power and influence. Today it´s a marketing tool used to convey a company´s mission and identity. Today art plays an integral role in a business´s image; impactful art implies prestige, refinement and wellbeing.

By sitting on their boards Edelman gave luster to several prestigious institutions such as the Brooklyn Academy of Music, American Ballet Theatre, Bard College, and I do not know what else. Money brings glamor and respect to culture. Something several artists were quick to discover. One of many such examples was a ground-breaking exhibition of the Swiss artist Sylvie Fleury, who in Berlin in 1999 exhibited a number of gilded shopping carts, spaciously placed on circular pedestals, and in a glass case a Formula 1 dress designed by Sylvie Fleury for racing driver Mika Häkkinen and made by Hugo Boss. 

The exhibition catalogue stated:

Art and fashion have always gone hand in hand. Sometimes radical and shocking, sometimes traditional and conservative, both are judged according to subjective of taste. Each represents in its own way the moods and spirit of the times. They stimulate the senses and create objects of desire as fetishes of an affluent society and legacies of culture.

The statement was signed by “Hugo Boss” but the text was of course not written by Hugo Boss, who died in 1948, but by someone employed by the great fashion empire he had founded and at his death handed over to a son-in -law with the curious name of Eugen Holy.

Hugo Boss had become a millionaire when his fashion company received the exclusive rights for the production of the brown shirts worn by Nazi thugs while they were beating Jews and socialists to death. The company had been at the brink of bankruptcy when Boss in 1931 became member of the National Socialist Workers' Party and thereby sole supplier of party uniforms, most of which subsequently were made by unpaid Polish and French forced labourers.  Hugo Boss´s income and prestige grew even further when Hitler and his cronies came to power, providing Boss with the exclusive right to produce SS Oberführer Karl Diebitsch´s aesthetically pleasing, pitch black SS uniform.

Perhaps it was not surprising that I became frightened by Euroma2's temple to commodity fetishism. I have throughout my conscious life loved and been fascinated by art. Not least contemporary art and I have not had any difficulties in finding qualities in super commercialized artists like Any Warhol, Takashi Murakami, Jeff Koons and Damien Hirst, though I am often amazed how swindlers have been praised by corrupt members of the art establishment. However, occasional appreciation of ridiculously over-priced artists has not hindered me from being appalled by a world where money is synonymous with power, honour and prestige. Where the dance around the Golden Calf is spinning in the brain of all of us making us forget compassion and marvel over the great mystery and adventure that life entails. An being amazed by the fact that people during a wonderful summer day can find joy in wandering around in Euroma2´s nauseating, artificial and air-conditioned inferno.

Benjamin, Walter (1999) The Arcades Project. Cambridge Mass.:  Harvard University Press. Benjamin, Walter (2009) The Work of Art in the Age of Its Technological Reproducibility, and Other Writings on Media. New York: Classic Books America. Caygill, Howard, Coles, Alex och Klimowski, Andrzej (2001) Walter Benjamin para principiantes. Buenos Aires: Era Naciente SRL. Hitler, Adolf (1992) Mein Kampf . London: Pimlico. Kander, John och Mesteroff, Joe (1999) Cabaret: the illustrated Book and Lyrics. New York: Newmarket Press. Lilla, Mark (2001) The Reckless Mind: Intellectuals in Politics. New York: New York Review Books. Sontag, Susan (2002) Under the Sign of Saturn. New York: Picador. Stallabras, Julian (2004) Contemporary Art: A very short introduction. Oxford: Oxford University Press. Thornton, Sarah (2009) Seven Days in the Art World. London: Granta Books. Witte, Bernd (1997). Walter Benjamin: An Intellectual Biography. Detroit; Wayne State University Press. York, Peter (2005) Dictators' Homes: Lifestyles of the World's Most Colourful Despots. London: Atlantic Books.

För någon vecka sedan ledde datorproblem till att vi var tvungna att besöka Applestore på Euroma2, ett köpcenter alldeles utanför Rom. Ett förskräckligt ställe. Mitt under Italiens semestermånad, då jag trodde att varje familj försökte ta sig till stranden, bergen, eller besöka La Nonna, Farmor, ute på landsbygden, var det i det närmaste omöjligt att finna en parkeringsplats i det avgasstinkande, underjordiska garaget, stort som flera sammanslagna fotbollsplaner. Då vi kommit upp ur underjorden slog ett kompakt, bedövande sorl emot oss. Människomassor trängdes mellan skyltfönstren och skapade en massiv substans av ljud, som likt ett osynligt, enormt väsen pressade mot väggar, tak och trumhinnor. En dov huvudvärk lägrade sig mellan skallbenen, förvärrad av det dämpade, artificiella ljuset som pressade mot ögonen. Ett överväldigande varuutbud fyllde skyltfönstren och överbelamrade stånd med sötsaker och snabbmat dominerade korridorer som med marmortäckta, mönstrade golv i olika riktningar sträckte sig från trapphallen vi befann oss i. 

Över oss höjde sig en glaskupol, bakom vilket sommarhimlen skymtades svagt. Från dess mitt hängde en lampkrona med kupor som spindelkokonger. Kupolens bas kransades av doriska kolloner och vulgära, förgyllda ornament. I mitten av varje korridor, som strålade ut från en av flera trapphallar, fanns höga obelisker i något plastmaterial, som imiterade vattrad marmor, onyx, lapis lazuli och smaragd. Folk som trängdes med varandra - unga par med barnvagnar, far- och morföräldrar, barn med glassar och godsaker - verkade vara nöjda, glada och upprymda. Ur butiker och stormarknader, som mynnade i korridorerna, spred sig ett sammelsurium av muzak .

Yr och lätt illamående förundrade jag mig över vad människor kunde finna för nöje och tillfredsställelse i att under en vacker sommardag frivilligt söka sig till ett sådant luftkonditionerat inferno. Greps de inte av desperation över att vara inneslutna i en sådan grotesk miljö av smaklöst överdåd? Eller ilska?

Någon gång i San Juan, på Puerto Ricos Universitet (UPR), hade jag talat med en professor i sociologi. Han skrev på en undersökning av ett upplopp i Miami, då fattiga människor slagit sönder skyltfönster och plundrat affärer. Vad han forskade kring var inte det faktum att fattiga människor blivit desperata och plundrat butikerna, utan att flera av dem i besinningslöst ursinne förstört varorna, vräkt ner hyllmeter efter hyllmeter med burkar, flaskor, kött och grönsaker, eller krossat TVapparater och elektrisk apparatur. Nöje eller vansinne?  Är de väldiga varuhus som nu finns i hela världen, inte minst i fattiga länder jag besökt, ett av vår tids vanligaste fenomen? Ett kännetecken på vår globala värld, där flyktingar och migranter samtidigt drunknar, plundras och slås ihjäl på flykt undan krig och fattigdom? Är vi alla styrda av kapital och konsumism? En källa till desperation och ilska, eller glädje och tillfredsställelse? Är stora, smaklösa köpcentra och shopping malls samtidens katedraler? Svaren på många människors strävan? Vad dyrkar man i Euroma2?

Tillfredsställde kanske de glada människorna som trängdes där en grundläggande mänsklig instinkt - ett sökande, jagande och samlande för att mätta både kroppslig och andlig hunger? Var köpcentra slutpunkten för tusentals år av mänsklig strävan? Är det där vi slutgiltligen finner mänsklig lycka och tillfredsställelse? Konsumtion tar aldrig slut, hungern återkommer ständigt. Tänker på sången om pengar i Cabaret:

Money makes the world go around
...the world go around
...the world go around.

“Pengar får jorden att snurra”, för många är penningen långt viktigare än religion och kärlek, miljontals människor ser den som lösningen på alla våra problem. Möjligen har de rätt. Som mjölkutköraren Tevje frågar  Gud i Spelman på taket:

Käre Gud, du har skapat många, många fattiga människor. Jag inser givetvis att det inte är någon skam att vara fattig. Men det är heller inte någon större ära. Så, vore det så fruktansvärt om jag haft en liten förmögenhet?

En vän till mig, som en gång varit rik, han hade tjänat pengar inom konstbranschen och bland annat sålt Jim Dine's målningar av badrockar. Han bekände: "De säger att pengar inte är allt, men jag skulle vilja påstå att de hjälper. Jag hade en gång en ansenlig förmögenhet, liksom ett hus, en fru och en båt, när jag förlorade mina pengar förlorade jag också min fru, liksom båten och huset". Vi säger att det bästa i livet är gratis, men ändå behöver vi pengar och vi fruktar den tid då vi inte kommer att kunna tjäna tillräckligt av dem eller förlora dem vi redan har:

When you go to get a word of advice
From the fat little pastor,
He will tell you to love evermore.
But when hunger comes to rap,
rat-a-tat rat-a-tat at the window:

“Knock knock” (at the window)

“Who's there?”

 “Hunger”

“Oh, hunger!!”
See how love flies out the door...

När du går för att få ett råd

från den fete lille pastorn,

kommer han att säga att kärleken är svar på allt,

men när hungern knackar på:

”Knack, knack” (på fönstret).

”Vem är det?”

”Hungern!”

”Åhh, Hunger!!”

Se då hur kärleken far ut genom dörren.

Ögonblickets glädje mattas, inte så långt efter det att vi fått oss ett gott mål mat, eller fått tag på något vi eftertraktat; elektronisk apparatur, en villa, ett årgångsvin, en bil, ett klädesplagg. För att få släcka våra begär, eller drömma om det vi vill ha, lockas vi till konsumismens paradis, som insekter till ljuset. Sökande efter den perfekta varan, den fullständiga lyckan. Som en religion - hoppet om att slutgiltigen få bli fullständigt lycklig, få vårt begär mättat: ”Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.” 

Jag besöker katedralerna i Frankrike, en moské av Sinan, eller en barockkyrka av Borromini, deras syften är uppenbara – de är byggda ad maiorem Dei gloriam, till Guds allt större ära, och utgör samtidigt de troendes kontakt med Gud. Syftet hos ett köpcentrum är att stimulera presumtiva kunders köplust, något som uppenbaras genom skyltfönstrens överdådiga utbud av lockande varor - men den falskt, klassiska inramningen som Euroma2 även exponerar, dess kolonner och glaskupoler, gör mig konfunderad.

En lögn tycks dölja sig bakom de glittrande fasaderna, en kombination av bluff och förförelse. En bilderbok av stilgurun Peter York, Hemma hos diktatorn, presenterar en exposé över diktatorernas beklämmande smak och ger samma unkna odör som inredningen på Euroma2. Diktatorenas heminredning är falsk även den; den vill imponera, blända, förföra och förmedla ett budskap. Peter York konstaterar:

Poängen med allt detta är att den psykologiska dynamiken hos tonårskillar och diktatorer är ganska lik. Det finns gott om symboler för potens och risktagande – djurhudar, affischer där science-fiction hjältar räddar billiga och villiga brudar undan mystiska vidunder […] vi har ett problem här. En diktators hem måste förstås imponera på grabbarna, men det måste också gå att visa upp för populasen. Här uppstår en intressant kollision mellan två motstridiga behov. Ja, jag är er ledare och allt jag gör är för er skull, kära underlydande, men jag är också galaxens störste häradsbetäckare, en man med smak och förfining. Inte en slösare, utan någon som på ett smart och smakfullt sätt manipulerar ett symboliskt bildspråk på ett sätt som är passande och riktigt för en person av min kolossala resning. Och för er egen skull – strunta i den där Kim Jung-Il i Nordkorea, han ger diktatorer ett dåligt rykte. Är det inte dags att skippa den beiga byxdressen och de där glasögonen? Han ser ut som en sexförbrytare med återfallsproblem.

De tips Peter York ger en fiktiv inredningsarkitekt som fått i uppdrag att ”fixa stilen” hos en diktator är bland andra: 1) Blås upp skalan ordentligt på allt du gör. 2) diktatorer gillar ”gammal stil”, den ger ett seriöst intryck. Men det som är äkta är ofta stelt och obekvämt. Se därför till att allt är glänsande och nyproducerat, men gjort i ”klassisk” stil. 3) Välj ett hotell, så blankglänsande som det bara går, som din inspirationskälla. För en ambitiös gosse med enkel bakgrund är hemstadens Grand Hôtel sinnebilden för det goda livet. 4) Guld är bra, börja med kranarna. 5) Mycket glas; gnistrande belysning är diktatorinredningens a och o och den bör reflekteras i speglar och blanka ytor. 6) Tänk varumärken, de ger prestige, de har ett penningvärde som var och en känner till. 7) Använd så mycket marmor som möjligt. Självfallet skall den vara nybruten och blankpolerad. Gammal marmor kan kännas lite smutsig. Kom ihåg att marmor helst bör vara kraftigt ådrad, gärna med inslag av färg, inte den där diskreta sorten som tråkiga arkitekter gillar. Dessa enkla råd kunde lika gärna vara receptet för Euromas inredare.

För snart nittio år sedan antydde den marxistiske mystikern Walter Benjamin något liknande. Jag har försökt läsa en del av Walter Benjamins skrifter, det har inte varit lätt. Hans stil har av Susan Sontag karaktäriserats som en ”frusen barock” som hotas att sprängas av sin egen överbelastning. Jag kan inte påstå att jag begriper mig på Walter Benjamin, men om det nu är så att hans tänkande baserar sig på läsarens tolkning av hans skrifter så står det mig möjligen fritt att tolka honom på mitt sätt. Benjamin har på tal om sina översättningar av Proust och Baudelaire skrivit att han översatt dem ”mellan linjerna”, det vill säga att han genom sitt eget språkbruk och tänkande sökt finna författarens budskap bakom språket. Som när färger frigjorda från linjernas begränsningar förmedlar ett sannare intryck av det verkliga motivet. Enligt Benjamin är en målning som är mer baserad på färg än på linjer ärligare och friare än ett måleri som använder sig av skarpa konturer.

Walter Benjamin föddes 1892 i en välsituerad judisk familj i Berlin. Han studerade filosofi och konst. För att hålla sig undan Första Världskriget begav sig Benjamin som nygift till Schweiz och återvände först efter fredsavtalet. Andra agerade annorlunda. Flera tyska intellektuella, såväl till vänster som höger, hyllade kriget som ett försvar av kultur och mänsklig resning mot fransmännens och engelsmännens vulgära materialism. Andra tog livet av sig, eller dog i skyttegravarna. I Mein Kampf skrev Hitler ” Jag föll på knä och tackade himlen av överfullt hjärta för att den hade skänkt mig lyckan att leva i denna tid”. Men, som alla tyskar i sin generation blev också Walter Benjamin märkt av kriget och dess efterdyningar i form av revolutioner och ekonomisk depression.

Benjamin försörjde hjälpligt sin familj med att skriva artiklar, hålla föreläsningar, bland annat i radio, och skriva om konst och litteratur. Han rörde sig i intellektuella kretsar, reste mycket och fick inflytelserika vänner, men hade ingen akademisk framgång. Temat för Benjamins underkända doktorsavhandling var de numera i stort sett bortglömda tyska sorgespelen från Barocken, som han jämförde med klassiska grekiska dramer. Enligt Benjamin var det grekiska dramats gestalter inneslutna av föreställningen om ett obevekligt öde, en evig naturlag som hade den yttersta kontrollen över deras tillvaro. Gestalterna i de tyska sorgespelen var däremot utslängda i en tillvaro utan grundprinciper, målsättningar och förutbestämda lösningar, varigenom de förebådade vår egen tid; den nutida människans förvirring och ångest.

Både antikens greker och barockens tyskar var inneslutna av ett språk präglat av sin tid och det kunde enbart ge en svag återglans av sakernas verkliga tillstånd. Människans olycka är att hennes förnuft inte kan utryckas på annat sätt än genom språket. Vårt språk har liksom samhället blivit ”förtingligat”. Det är vårt varupräglade tänkande som förflackat språket och det har nu upphört vara ett medel för att förstå tillvarons mysterier. Benjamin hade studerat Marx och ansåg likt honom att nutidens varuproduktion präglar människornas relationer till varandra. Allt har blivit till varor och ting, även språket. Tillvaron är numera en fantasmagori, ett bländverk, en lögn som skiljer oss från tillvarons innersta kärna. Likt sociologen Max Weber ansåg Benjamin att språket och därmed även tillvaron har blivit ”avförtrollade”, entzaubert, förlorat hopp, upptäckarglädje, fantasi och överraskningar – livets andliga dimension har gått förlorad. Något som gäller alla mänskliga uttryck, även konsten.

Benjamin undersökte förhållandet mellan linje och färg. Liksom språket låser tanken så begränsar linjerna färgen, som egentligen är viktigare och mer obestämbar än linjen. Färg skapas av ljus, avstånd och förhållandet till andra omgivande färger och nyanser. Benjamin talar om ett konstverks aura och tycks då mena dess ”närvaro”. Står vi exempelvis framför en målning av van Gogh och uppfattar ljusets skiftningar i tavlan, dess struktur och det faktum att den bär synliga spår av konstnärens penselföring, materialet han använde och hur rummet och tiden har påverkat den, är det något helt annat än om vi betraktar konstverket på ett massproducerat vykort, där den reproducerade målningen förvandlats, massproducerats och förlorat sin aura.

Ett konstverks aura uppkommer genom vårt personliga förhållande till det, nästan som om det vore ett heligt föremål. För att ett konstverk skall kunna gripa oss måste det förmedla en känsla, eller som Benjamin uttryckte det ”återgälda vår blick”. Ett resonemang som leder honom mot en kritik av moderniteten. Enligt Benjamin är det de tekniska framstegen som banaliserat, förvandlat, förvanskat och förändrat konsten. Den massproducerade konsten saknar det ursprungliga konstverkets aura. Värdet bestäms inte längre av hantverket bakom verket, utan auran skapas av dess penningvärde. Kommersialismen och kapitalismen har fjärmat oss från ”verkligheten”. De har avskärmat oss, som när linjen omsluter och begränsar färgen. Allt blir till chimär och istället för ett estetiskt/etiskt värde får konsten ett marknadsvärde och blir till en vara, som allt annat omkring oss.

Vi människor har skilts från vår verkliga existens. Om vi bor i en stad är allt omkring oss artificiellt, skapat utan vår medverkan. Inte ens träd och växter har fått växa fritt, utan kringgärdats av kommersiella intressen. Tillvaron saknar aura, den har blivit till en ruin av vad den en gång var.

I naturens ställe har den förtingligande kommersialismen skapat ett kontgjort habitat, som Benjamin såg manifesterat i storstädernas väldiga, kommersiella palats. Konsumtionshelgedomar till Mammons ära, där vi inbjuds att åtrå sådant som enbart  kan köpas för pengar. En falsk öppenhet. Stormarknaderna är täckta av glas som utestänger himlen, men samtidigt skyddar de oss från vädrets makter, så att vi kan koncentrera oss på det bländande utbud som ställts ut inför våra ögon. Det myckna glaset, över och omkring oss ger intryck av ljus och öppenhet, samtidigt som det utesluter och skyddar. Det låter oss blicka in i kommersialismens skattkammare. Vi frestas, men vet att vi kan enbart få det vi åstundar om vi betalar för det. Öppenheten är en lögn, den enda nyckel som finns heter pengar. I vårt moderna samhälle kan allt köpas för pengar – respekt, kärlek, makt. Allt har ett penningvärde, även konsten.

I ett samhälle som hyllar kommersen och kapitalismen ges de betydligt större utrymme och stöd än kultur och religion. Styrelsen för de stora städerna bekostar köpcentra och förbättrar ständigt våra möjligheter att nå fram till dem för att kunna njuta av deras utbud.  Alla kommunikationsmedel  – sociala medier, bussar, tåg och bilar, kopplas till kommersialismen och dess aura är inte det unika konstverkets eller den orörda naturens aura, utan massproduktionens aura och dess värde bestäms mer av pengar än av estetik. För att få Systemets välsignelse måste konst och kultur vara nyttoinriktade, stödja konsumtion och kapital. Det är målet och medlet, men det döljs under en yta, ett språk - kommersialismens, penningens språk, som ofta lånar sina uttryck från något som nu ligger i ruiner.

Tänker på Euroma2 med sina fula ljuskronor, förgyllda ornament, kolloner och de stora obeliskerna i centrum av varje korridor, mellan rader av blänkande skyltfönster. Trapphallarna med sina paternosterrulltrappor är som i moskéer och kyrkor krönta av kupoler. Falskheten lyser igenom, där finns ingen aura, ingen autencitet. Obelisker, kolloner och kapitäl, de väldiga kupolerna är alla malplacerade, framställda av onaturaliga material. De alldeles för bjärta, falska och smaklösa.

Fattig, alienerad, hotad av nazismen, ofta på resa och slutligen på flykt, försöker Benjamin i Paris samla sitt tänkande till ett storverk som han kallar Arkadprojektet, Passagen-Werk eller Passagenarbeit. Han arbetar med det i tretton år, ända till sin död och det blir inte avslutat. Vad som återstod efter hans självmord i september 1940, vid spanska gränsen på flykt undan det europeiska vansinnet, är en kaotisk ruin av anteckningar, tidningsurklipp, register, skisser, innehållsförteckningar och fragmentariska essäer, som han lämnat till sin vän Georges Bataille vid Nationalbiblioteket i Paris.

Det väldiga materialet sovrades och redigerades av Benjamins vänner Theodor Adorno och Gershom Scholem och har sedan dess hyllats och vördats av en växande skara benjaminfantaster, även om det hela i sitt fragmentariska tillstånd utgör en rörig, alltför omfattande och emellanåt ganska tråkig läsning. Mängden av text diskuterar och utreder 1800-talets parisiska liv; arkitektur, kläder, litteratur, stadsplanering, prostitution, börsen, inredningsarkitektur, mode, marknaderna, teatern och mycket, mycket mer. En del är intressant, vissa partier är roande, men alltför mycket är skrivet i den snåriga stil som Benjamin emellanåt vinnlade sig om. Om det långa förordet till sin underkända avhandling sa han till sin vän Gershom Scholem att han medvetet hade avhållit sig från klarhet och skrivit det hela i en ”epistemologisk-kritisk-prologisk” stil som enbart kunde förstås av sådana som fördjupat sig i Kabbalan.

Att Arkadprojektet blev som det blev är antagligen delvis några av Benjamins vänners förtjänst/skuld. Gershom Scholem, som var en av världens absolut främsta kännare och uttolkare av Kabbalan, betraktade Benjamin som en djupt troende människa, som dock inte insett sina inre djup, utan gav intryck av att vara en ”en skriftlärd utslängd i en främmande värld, ständigt sökande sin egen skrift”.

Theodor Adorno, en av de tongivande filosoferna inom Frankfurtskolan, som liksom Walter Benjamin menade den civiliserade människans syn på sig själv är en förfalskning och att med en förfalskad syn på sig själv kan man inte leva ett riktigt liv. Adorno hoppades att Benjamin skulle bli den filosof som slutligen skänkte världen en definitiv estetiskt/etisk förklaring av tillvaron och han fick honom att gång på gång skriva om och omorganisera sitt verk i en alltmer ”dialektisk/marxistisk” riktning. Adorno gav Benjamin förvirrande råd, som att han borde vinnlägga sig om att bättre framställa att ”den materialistiska determinationen hos kulturella egenheter är möjlig enbart om den förmedlas genom den totala sociala processen”.

Sedan fanns Bertolt Brecht, som av Adorno karaktäriserades som ”en vulgär materialist, en struntviktig småborgare och försvarare av stalinismen”, fast Benjamin beundrade Brechts ”elementära” uppfattningar och tog fasta på hans rekommendation att tillämpa en ”filmisk montageteknik” bestående av sammansatta fragment, samtidigt som Brecht ansåg att Benjamin snarast möjligt borde ansluta sig till kommunistpartiet.

Att Benjamin lockades av kommunismen förklarade Gershom Scholem med att en mystiker som Benjamin såg sig ha endast två val - antingen fördjupa sig i sitt inre och söka sanningen i studier, eller att ”påskynda slutet” genom att glömma sina grubblerier, ”välja sida” och kasta sig in i aktivitet och enkelspårighet. Benjamin hade hoppats på en apokalyps, en revolution som skulle leda till en rening av vårt förfallna samhällssystem, fast efter ett besök i Sovjet förstod han att något sådant inte kunde förväntas från stalinismen, som istället skulle förverkliga en förtingligad, totalitär stat, där regeringsmakten samarbetade med den organiserade brottsligheten. Walter Benjamins efterlämnade skrift Tes om historiens filosofi, visar att han slutligen förstod att Apokalypsen var på väg, men att den inte skulle föra Messias tillbaka, endast ett satanistiskt våld.

En del av intresset för Benjamin beror antagligen på hans tragiska slut. Uppe i Pyrenéerna stoppades han och hans sällskap under sin flykt från judejagande nazister, de saknade franska utresestämplar i sina pass och i sin förtvivlan begick Benjamin självmord. Dagen efter släpptes det övriga sällskapet in över den spanska gränsen. Samtidigt med Benjamins död försvann manuskriptet han bar sin portfölj och som han förklarat innehöll det viktigaste han skrivit. Två år efter hans självmord, tog Walter Benjamin's yngre bror Georg livet av sig genom att springa in i elstängslet kring koncentrationslägret Mathausen. Georgs fru, Hilde, blev så småningom justitieminister i Östtyskland. På 1950-talet, agerade hon domare i en rad politiska skenrättegångar och hennes långa tukthusdomar och ett par dödsdomar gjorde henne känd som Blutige Hilde, Blodiga Hilde.

Filosofer som Marx, Weber, Benjamin och Adorno betraktade världen som ett mönster. De tolka historien och samhället så att de blev till planer och väldiga sammanhang som förklarade tillvaron och visst hade de rätt i sin syn på tillvaron. Nazisterna utnyttjade konsten för sina egna syften. De omskapade samhället till en jättelik teater, med kulisser och riter som dolde en världsuppfattning som förvandlat människor till ting. Konstruktioner som den felfrie der Führer och judar, homosexuella och zigenare som klumpades ihop till själlöst avskräde som skulle utplånas. Samma sak skedde på den andra änden av den politiska skalan, med kommunismens propagandakulisser, den felfrie Stalin och kulaker och sabotörer som skulle rensas bort.

Utan tvekan kan Euroma2 betraktas som ett tempel för varufetischism och våra liv och konstuppfattning kan uppfattas som kringgärdade av ett kvävande kapitalistiskt system som berövat tillvaron dess förtrollning och mystik. Men, trots allt, naturen och konsten finns kvar och det står oss fortfarande fritt att uppskatta och njuta av dem.

Läste en bok av Sarah Thornton Seven Days in the Art World som i sina sju kapitel beskriver en av Christies ”kvalitetsauktioner” med samtidskonst i New York; ett nattligt konstkritiskt seminarium på en prestigefylld kurs inom California Institute of the Arts; världens viktigaste elitkonstmarknad i Basel; ståhejet kring och bedömningskommittéen för Tates Turnerpris i London, samtidskonstens ”nobelpris”; redaktionen på Artforum International i New York, branschtidningen som fastställer trenderna och finansieras av de stora konstgalleriernas annonser; Taskashi Murakamis studior i Japan, där stora team av konstnärer och hantverkare tillverkar hans konstverk och även massproducerar kopior av dem; och Bienallen i Venedig, världens mest prestigefyllda konstutställning. Inom dessa olika sammanhang stöter Thornton ofta på samma konstsamlare, gallerister, konstnärer och trendsättare. En exklusiv skara som rör sig som fiskar i vattnet i en värld där konst är  big business. I mångt och mycket en Fåfängans marknad där mer eller mindre hemliga försäljnings- och köpknep florerar inom en begränsad, oerhört förmögen krets av miljonärer som uppmuntrar varandra till allsköns prestigeinflammerat narrspel och emellanåt småkriminellt beteende kring de våldsamt överprisade konstverken.

Konst som, trots sina ibland intresseväckande eller estetiska förtjänster, egentligen inte kan värderas i pengar, om man inte har slukats av varufetischistiskt tänkande. Speciellt välsignade konstverk förses av försäljare och trendsättare med prislappar, ofta i syfte att driva upp vinsterna för såväl köpare som säljare. Fotografier och videos görs och säljs i begränsade utgåvor för att garantera exklusivitet och höga priser. En marknad som inte alls är fri och obunden, där utbud och efterfrågan ständigt manipuleras. En skenvärld präglad av illusion, fiffel och båg; falsk konst, falsk marknadsföring, falsk expertis, allt indränkt i och garnerat med pretentiöst struntprat.

En guldkalv, Baal och Moloks avkomma. En spegling av vår kapitalistiska vardag där en procent av jordens vuxna befolkning äger fyrtio procent av världens tillgångar. Där världens tre rikaste människor har lika stora finansiella tillgångar som jordens 48 fattigaste nationer. Enbart i en sådan värld är det möjligt betala hundra miljoner dollar för en Picasso, en Warhol, en Bacon eller en Richter. Eller 300 000 dollar för en flaska vin. Fast vin är förstås inte konst.

Därför gläder det mig när konstmarknaden emellanåt brakar samman. Då någon dårfink som ett år har betalat hundra miljoner dollar för några djurkroppar i formaldehyd, eller tavlor med prickar i olika färger, nästa år finner att de åtråvärda konstverken har förlorat 90 procent av sitt marknadsvärde. Flera konstnärer har tagit fasta på detta. Popkonstnärerna förvandlade sina konstverk till återgivningar av varufetischer – konservburkar, reklamaffischer, hamburgare, varav en del nu blivit värda miljontals dollar.

Sarah Thornton som tycks vara uppriktigt fascinerad av konstvärlden och beundrar flera av aktörerna i sin bok, framhåller att hennes skildringar behandlar en tid då konstmarkanden präglades av en ofattbar hausse. Men, trots det påpekandet tycks chimären om samtidskonstens hutlösa penningvärde leva vidare. Exempelvis auktionerades Andy Warhols Silver Car Crash (Double Disaster) av Southeby´s i New York år 2013 bort för 105 miljoner dollar (885 miljoner kronor). Att värdet inte har med hantverket att göra visas genom att ett verk av Cy Twombly, Utan Titel, framställt med vaxkritor på svartmålad duk, i september 2014 auktionerades bort för 69.6 miljoner dollar.

Det är dock inte enbart under auktioner som konstverk säljs till skyhöga priser. De hittills dyraste konstverken har sålts privat, exempelvis sålde film- och skivproducenten David Giffen år 2006 Willem de Koonings Woman III till biljonären Steven Cohen för 137 miljoner dollar och samma år sålde han en målning av Jackson Pollock till en mexikansk miljonär för 140 miljoner dollar.

Rekorddyr samtidskonst säljs också av välrenommerade gallerister, som en av konstvärldens stora trollkarlar, Asher Edelman. Jag vet inte om han fortfarande har samma inflytande som när han en gång var den store gurun på Wall Street och enligt ryktena utgjorde förlagan till den hänsynslöse Gordon Gekko i Oliver Stones film Wall Street från 1987, i vilken Gekko yttrar de klassiska orden att Greed is good. It captures the essence of the evolutionary spirit. "Girighet är lovvärt. Den fångar den evolutionära andan".

Edelman ägnade sig åt investment banking, money management och derivates trading, som det inte lönar sig för mig att översätta, dels för att jag inte begriper begreppen, dels för att orden även används på svenska. Det var Edelmans förtjänst att man på varuhus och flygplatser över hela världen kunde finna Krigskonsten skriven under 500-talet f.Kr av den kinesiske generalen Sun Tzu. Gekko säger i Stones film; ”Jag kastar inte pilar på en måltavla. Jag satsar på säkra kort. Läs Sun Tsus Krigskonsten. Varje slag är vunnet innan det utkämpas”.  Edelman hade Krigskonsten som kursbok då han under 1980-talets slut undervisade i företagsekonomi på Columbia University. För Edelman var kapitalismen kamp och strid, snart befann han sig i kapitalismens verkliga Wonderland, minst lika absurt och fascinerande som den värld Alice hamnade i – nämligen konstvärlden.

Asher Edelman flyttade till Schweiz och grundade utanför Lausanne ett museum för samtidskonst, där giganter inom konstvärlden bjöds in för att iscensätta stora retrospektiva utställningar av konstnärer vars verk värderats i miljontals dollar – Basquiat, Lichtenstein, Mapplethorpe, etc. Edelman introducerade ett fiffigt konstförsäljningsknep då han grundade en finansieringsfirma som lånade pengar till kunder så att de kunde köpa samtidskonst som värdegaranterats av samma firma. Om kunderna inom en viss tid inte kunde sälja konstverket till ett högre pris än de betalat för det, så köpte utlåningsfirman tillbaka det. Edelman betonar att konst är bra för affärerna. Bortsett från att "god konst" har en tendens att öka i värde, skänker den prestige och elegans till ett företags image:

Under 1980-talet förmedlade konst makt och inflytande. Idag är den en del av marknadsföringen  och används för att förmedla ett företags budskap och identitet. Idag spelar konst en viktig roll i den bild ett företag vill skapa åt sig; konst skänker prestige, förfining och välbefinnande.

Genom att sitta i deras styrelser gav Edelman glans åt flera prestigesfyllda institutioner, som Brooklyn Academy of Music, American Ballet Theatre, Bard College och jag vet inte vad. Pengar ger glamour och respekt till kulturen. Något flera konstnärer snart upptäckt. Ett av många exempel är en nu historisk utställning av den schweiziska konstnärinnan Sylvie Fleury, som i Berlin 1999 ställde ut ett antal förgyllda kundvagnar, spatiöst placerade på cirkelrunda piedestaler och i en glasmonter förevisade en specialdesignad Formula 1 Dress som hon å Hugo Boss vägnar skapat åt racerföraren Mika Häkkinen. 

Hugo Boss skrev i förordet till utställningskatalogen:

Konst och mode har alltid vandrat hand i hand. Ibland har de varit radikala och chockerande, ibland traditionella och konservativa och de blir bedömda i enlighet med subjektiva föreställningar om vad som är, eller inte är, god smak. Konst och mode representerar, var och en på sitt sätt, smaken och tidsandan under en viss epok. Tillsammans stimulerar de våra sinnen och skapar åtråvärda föremål, som efter att ha varit fetischer för välmående samhällen slutligen uppgår i vårt gemensamma kulturarv.

Givetvis hade texten inte skrivits av Hugo Boss, som dog 1948, utan av någon anställd inom det stora modeimperium han grundat och vid sin död överlämnat till en svärson med det egendomliga namnet Eugen Holy.

Hugo Boss hade blivit miljonär då hans textilföretag fick ensamrätt för tillverkningen av de bruna skjortor som bars av nazihuliganer medan de misshandlade judar och socialister till döds. Företaget hade stått vid konkursens brant då Boss 1931 blev medlem i det Nationalsocialistiska Arbetarpartiet och därigenom blev ensamleverantör av partiuniformer, av vilka de flesta sedermera tillverkades av obetalda polska och franska tvångsarbeterskor. Hugo Boss inkomster och prestige ökade ytterligare då Hitler och hans anhang kom till makten och gav Boss ensamrätten till SS-Oberführer Karl Diebitschs estetiskt tilltalande, becksvarta SS-uniform.

Kanske var det inte så konstigt att jag blivit skrämd av Euroma2:s tempel till varufetischismen. Jag har under hela mitt medvetna liv älskat och fascinerats av konst. Inte minst samtidskonsten och jag har uppriktigt sagt inte svårt att finna kvalitéer hos superkommersialiserade artister som Warhol, Murakami, Koons eller Hirst, samtidigt som jag förvånas över hur ett otal klåpare har höjts till skyarna av ett korrumperat konstetablissemang. Men detta hindrar mig inte från att skrämmas av en värld där pengar är synonymt med makt, ära och prestige. Där dansen kring guldkalven snurrar i hjärnan på oss alla och får oss att glömma medmänsklighet och förundran inför det stora mysterium och äventyr som livet innebär. Hur vi under en underbar sommardag kan finna glädje i att irra kring i Euromas kväljande, artificiella och luftkonditionerade paradis.

Benjamin, Walter (1969) Bild och dialektik: essayer. Lund: Cavefors. Benjamin, Walter (1983)  "Översättarens uppgift", i Tidskriften Janus, nr. 26. Benjamin, Walter (1990) Paris, 1800-talets huvudstad: passagearbetet (Das Passagen-Werk). Del 1-3. Ågerup: Symposion. Caygill, Howard, Coles, Alex och Klimowski, Andrzej (2001) Walter Benjamin para principiantes. Buenos Aires: Era Naciente SRL. Hitler, Adolf (2002) Mein Kampf: En uppgörelse, del 1. Stockholm: Hägglunds Förlag. Kander, John och Mesteroff, Joe (1999) Cabaret: the illustrated Book and Lyrics. New York: Newmarket Press. Lilla, Mark (2001) The Reckless Mind: Intellectuals in Politics. New York: New York Review Books. Sontag, Susan (2002) Under the Sign of Saturn. New York: Picador. Stallabras, Julian (2004) Contemporary Art: A very short introduction. Oxford: Oxford University Press. Thornton, Sarah (2009) Seven Days in the Art World. London: Granta Books. York, Peter (2006) Hemma hos diktatorn. Stockholm: Norstedts.

Our first Roman apartment was haunted. Rose did not like to be alone in the living room. It had a fireplace and the lower half of the walls was paneled with oak, while the upper part was covered with beige, raw silk. It was quite dark in there, but that it was a quite beautiful room. I found it cozy, but Rose occasionally sensed what she termed as an “unpleasant presence". My youngest daughter complained at times that she got her sleep disturbed by "a lady who looked nasty."

The building had a portiere, janitor, a nice man named Mario. He was a Sardo, meaning that he came from Sardinia. Mario was born a small town in the district of Sassari, a place where they speak a Spanish-influenced Italian, which meant I found it easier to understand him than most other Italians. Mario had been a sailor and I sometimes chatted with him by the table in the entrance hall, where he used to hang out. One day he asked me if we had noticed her.

- Who? I wondered

- The boys' mother.

Mario wondered if I knew if the place we lived in had originally been part of a larger apartment, which had been divided in the middle. I knew that. Our residence had been cut from the one of the older brother of our landlord, which was the reason to why our kitchen was so unusually small. The apartment´s original kitchen now belonged to our neighbor, who worked at a company that dubbed movies.

- No, we have not met their mother, I replied, wondering silently what Mario meant by "noticed". Was the lady exceptionally noisy, or was she rude? Mario smiled mysteriously:

- She's dead.

- I don´t understand

Mario told me that "the boys" had lost their parents in a car accident and that after the catastrophe they had divided the apartment between them. Our young host had moved from his share of the home and now rented it out to us.

- Their mother was a very nervous lady, explained Mario. She was not so easy to be with. That´s why I asked if you had noticed her.

- What do you mean by noticed her?

- I've been told that she, or rather her ghost, is still in the house. I´ve never seen her, but she might be with you sometimes.

I cannot deny that I was slightly perturbed, but also fascinated. I remembered how I several years ago had participated in a voodoo séance in Santo Domingo. It took place in the residence of a well-known bruja, a voodoo priestess called Doña Blanca. It had been an impressive and overwhelming experience. In the midst of the ceremony, Doña Blanca and her white-robed assistants had swirled around the altar in their long dresses, suddenly Doña Blanca grabs hold of me and violently swirls me around several times. She was possessed by a male luase, a voodoo god, and her voice was dark and rough. After our fling, she grasps my face between her hands, staring me intently and threatening straight into the eyes and hisses:

- You like the spiritual. Don´t you?

She was right. I am fascinated by what the Italians call Aldilà, The Outside, that which is beyond everyday life. Contrary to my family, I am interested in ghosts, dark and strange things. But, unlike them, I lack what Haitians call connaissance, contact with and knowledge of "the other world", that which is all around us, but seldom can be seen, except in dreams and our imagination, where lwas, the voodoo spirits and the deceased live. A world more powerful than ours, since it is limitless. It was certainly my lack of connaissance that was the reason to why I had not felt the presence of the boys' mother. However, that limitation has not hindered me from experiencing strange things. But ghosts?

One or two years before I began school, I assume I must have been six years old. It was summer and we lived in a cottage on Öland, a nice place with an overgrown garden, behind which there was a dilapidated barn with a weathervane that creaked eerily. That I remember very well, since the outhouse was by the barn, and when I was seated in there in the balmy summer heat, with sunlight shredded by the door splints, I listened to the squeaking weathervane; it was frightening, but nevertheless exciting. We rode around the island on our bicycles and I remember what the windmills looked like in the twilight. A tame jackdaw, who could say a few words, flew into the garden while we ate breakfast, listening to my father's transistor radio, which told us how a pyromaniac ravaged the island of Öland.

I and my sister Annika slept in an outer room, my father and mother in an interior one. In the middle of the night I and Annika woke up at the same time, sensing how a cold draft passed through the room, soon after my mother turned up and anxiously wondered if we were asleep - a sudden chill had woken up her and my father. For more or less a minute it had engulfed the room and then disappeared. When the holidays were drawing to a close, we rode into Borgholm to return the cottage keys to the agency's offices. The clerk wondered if we had noticed something strange about the house:

- How so? asked my father.

- Well, the man answered. Actually, I may not say this to you, but the man who will rent the cottage after you told us that he wanted to rent it because he was studying paranormal phenomena.

- Paranormal phenomena?

- Yes, the clerk laughed heartily.

- He stated that he investigates haunted houses and the cottage you rented is known to host ghosts.

I assume that most of us have something similar to tell. Maybe the cottage had been placed above some underground stream, or a nightly breeze had made its way through the house, but – of course - it could also have been an unruly spirit who had visited us, or a night stalled wraith who had begun to move. In my part of Sweden, it is told that ghosts surprised by dawn freeze on the spot in the form of ice cold air, you could actually pass through them, but it made you sick and depressed, and the ghosts cannot move again until the darkest hour of the night.

Mario and his family lived in a service apartment on the ground floor. His wife, Vivi, was really quite good looking, but since she rarely left the gloomy apartment and smoked like a chimney, she gave an ashen impression and I felt sorry for her because she spent most of her time down in the tiny hovel. Their daughter, Noemi, who was around ten years old, however, was a lively girl, who was diligent in school. Her little brother, who was maybe three or four at the time, I do not remember so well. Some years later he was diagnosed with a brain tumor, but was operated on and recuperated without any after-effects.

Along with Mario and Vivi, we experienced a few years later a magical evening in Sardinia, a moment when the border line between present time and the Aldilà became blurred and we entered into the Twilight Zone.

There is a fifth dimension beyond that which is known to man. It is a dimension as vast as space and as timeless as infinity. It is the middle ground between light and shadow, between science and superstition, and it lies between the pit of man's fears and the summit of his knowledge. This is the dimension of imagination. It is an area which we call the Twilight Zone.

That was the intro to The Twilight Zone, a TV series that had its heyday between 1959 and1964, although two decent resuscitation attempts were made they could not beat the original. It´s success was probably linked to the mystique that in those bygone days existed around the TV. When daily routines had finished, the living room was darkened while the evening tea was laid out on a table in front of the sofa, the family gathered in around the TV. Its blue-gray light beamed at us, as from a laterna magica, and strange worlds opened up. The black and white universe inside the mysterious device was essentially different from everyday life; we were attracted thither, and stayed trapped for several hours - a Twilight Zone.

Memories also belong to a Twilight Zone and they often work like a camera, providing photos that keep a record of past events, but not in the form of an unblemished narrative, more like a series of snapshots of preserved moments. The historian and jazz scholar Eric Hobsbawm, has with books like Bandits, The Invention of Tradition and Nations and Nationalism sometimes been my cicerone within The Twilight Zone, indicating the dangerous myths that flourish in there. Not least the nasty form of nationalism that once again is trying to strangle Europe. He explained how patriotism is created from above, by social engineers, historians and unscrupulous politicians, and then spread among "ordinary people". Suck that sweet tooth - Sweden Democrats! Well, being a gifted historian Hobsbawm stated that his life had been "a protest against forgetting". To preserve memory and imagination and convey them to others is maybe at the heart of culture - music, literature, film and the arts, probably even computer games, though that is a closed world to me. Sometimes, I imagine that my blog is a tiny contribution to such a mighty endeavor - preserving and conveying imagination and memories. In any case, it means something to me. Unfortunately, my literary ability is not as great as it should be, and my memory could be much better

For example, I would like to recall the name of the town where Mario was born and where his generous parents treated us with a nice dinner and of course also the name of the strange chapel to which he later took us, bringing us into The Twilight Zone. As Dominican farmers have explained to me, The Twilight Zone is actually a tangible place:

Once Indians lived on this island, it was theirs. Here they had their fields, their villages and kingdoms, but then the conquistadores came. The whites killed the Indians, enslaved them and gave them diseases in exchange for their gold. The country belonged to the Indians, but to preserve it, they had no other choice but to move down under the earth. They still live down there, and theirs is the force that gives life to the soil. The Whites have built the cities, cut down the forests and poisoned the soil, but we peasants know that if you want to bring strength out of the ground, you have to go to the Indians and give them what they want - beautiful, sparkly things, rum and sweets. Go to the springs and rivers where the life force breaks forth, go down to the caves, they are closer to the underworld where the Indians live. Make friends with them, give the Indians your respect and what they like and they will help you.

There are two topographies, a mundane and a sacred, one covers the other, but that does not mean that the sacred sphere does not exist and that it cannot penetrate everyday life. The sacred manifests itself through dreams and art, but also through ideologies and fanaticism.

Mario's family moved back to Sardinia and one summer we visited them there. The change was startling. The previously gray and chain-smoking Vivi had blossomed and was found to be an ebullient, spiritual source to Sardinian culture. She knew her people's songs, stories and history and had read all that had been written by their Nobel Prize laureate, Grazia Delleda. Vivi told us about the local nuraghe, impressive monuments built by the island's fabled inhabitants between 1700 and 1400 BC. No one knows their purpose. Where they fortifications, princely abodes, temples, or perhaps all this? Nowadays, they are part of Sardinia's peculiar landscape, where they can easily be mistaken for the rock formations that unexpectedly rise from the big island's interior, mountainous landscape, an animated world where poor shepherds and bandits for centuries have lived close to their deities.

Vivi and Mario took us to churches and nuraghe, showed us their wedding album and served delicious, Sardinian food. After dinner with Mario's parents we went by car on winding roads through a wild, alien landscape, brightly lit by a full moon, which occasionally was obscured by drifting, white clouds. After a long, nighttime drive, we arrived at a dilapidated church on a mountain plateau. Around bonfires rested Sardos, sharing wine and food between them. It was a nightly celebration honoring the church's patron saints. The pilgrims talked, sang and one of them played a bagpipe. They offered us food and wine and we felt welcome. I asked a bearded, friendly man with a worn peaked cap, who had offered me some tasty, thick wine, what he did for a living. Laughingly, he replied:

- I don´t do anything and I'm proud of it. I`m a Sardo and live a healthy life. Like my father before me and his grandfather before him.

They took us into the church, it was dark inside, but from a hole in the wall next to the altar, came a mild, yellow light. To enter, we had to crawl on all fours through a narrow passage, which opened up to an unexpected sight - illuminated by a multitude of candles, placed directly on the floor, human skulls and bones were piled from floor to ceiling:

- Christian martyrs, Mario whispered beside me.

- Sardinian legionnaires who had converted to Christianity and were murdered by their Roman officers.

Surprised, I looked at the skulls, which seemed to move in the flickering candlelight. It was not a frightening experience, rather awe inspiring. I felt as if I had ended up in the Underworld, in one of the Indian caves I had visited in the Dominican Republic, where you as my Dominican friends said: “Encountered the Otherworldly”. The presence of something sacred and profound, as if I had crossed a threshold while crawling through the narrow corridor. I found myself in what the Romanian historian of religions, Mircia Eliade, called illud tempus, "that time", a "time out of time" in which everything remains unchanged, the time in which rituals take place and where the sacred is present.

There are people who live within illud tempus. I have met several of them along the border between Haiti and the Dominican Republic and I suspect that such people are to be found in Sardinia as well. In the southern part of the neighboring island, Corsica, a few Mazzeri may still be around. They might be both men and women, but the majority of them are women. The word mazzera comes from Latin - mactare, to kill, which eventually became the Italian ammazzare. Mazzeri seldom kill in real life, most of their killing is done in Aldilà, in The Twilight Zone, the kingdom of dreams and therefore the Mazzeri often are called Dream Hunters.

Their hunt can be both individual and collective. A Mazzera can hunt either in her everyday guise, or in the form of an animal; a dog, a cat or a crow. Her reputation is ambivalent; usually she lives a casual, social life and carefully conceals her true nature, though her neighbors are generally knowledgeable about her true nature. It is usually the intense gaze that reveals a Mazzera. Her eyes are unable to hide the depths within her. A Mazzera´s familiarity with the dream world may both assist and hurt her neighbors. Since Mazzeri know of no borders, no limits, they might with their thought s enter under the skin of other people and find out what they are hiding within their souls. Mazzari can also lure others into the "realm of darkness and death." It is said that the one who has stepped into that domain can never be free again. Inside you feel the intimacy of death and the strength of life. However, even if Mazzari may be called "murderers", they are nevertheless peaceful beings - that is, in their everyday life.

I read about Mazzari in a book written by Dorothy Carrington, who for most of her life lived in Corsica. She was daughter of General Frederik Carrington, known for in the late 1800s having crushed the Matabele uprising in today`s Zimbabwe, where Ndbele and Shona warriors fought a doomed war against English maxim guns. Dorothy's parents died when she still was a child and she eventually found a place in London's art world, where she for many years mounted exhibitions. In 1954 she moved to Corsica, which she came to explore inside and out, mostly in search of "the dark, menacing side of the Corsican psyche," it was how she came in contact with the Mazzari. She only met two of them in person, but she explored thoroughly all the folklore she could find about the Mazzari and their activities. She died in 2002.

Dorothy Carrington writes that it was not only in their dreams that Mazzari killed. They could gather in groups and during nocturnal hunts kill an animal, generally a boar. If they in the features of the dying animal, as in a sudden flash, could discern and recognize a human face, this meant that the one they saw would die within three days, or at least within a year and it would happen at an odd date. Rarely a Mazzara confessed that she belonged to the secret society. Nevertheless, anyone could point her out, or in some rare cases – him. Mazzari were neither shunned nor hated, though, since "they knew death" they were generally feared. Due to their unique position Mazzari did not engage themselves with in politics and they were protected from the blood feuds and violent vendettas, which during Carrington's time on the island continued to plague the Corsican countryside.

I do not know if there exist, or have existed, any Mazzari in Sardinia, but even there legends are told about women leaving their homes to participate in nightly hunts. La Femmina Accabbadòra, The Female Terminator, hunts either alone or in a pack of wild women. She does not kill animals, but people. A bitter widow, who has taken it as her task to kill hapless victims. Dressed in black, and sometimes in the company of other veiled widows, she seeks out the elderly, or the chronically ill, to kill them without mercy. What unites La Accabbadòra with the Mazzari is her killing method. She uses La Mazza, the thick root of a vine stock, which also happens to be the preferred weapon of the Mazzari.

Some believe in the stories of La Accabbadòra and describe her gruesome endeavor as a form of euthanasia, beneficial in a poor pastoral and peasant community where people cannot afford to feed the infirm, the elderly and others who do not contribute to the common welfare. It is hard to believe that such cruelty can be defended and an Accabbadòra has probably never existed. Nevertheless, Sardinian folklore and some of the island´s bizarre traditions may convey a harsh and primitive impression. The Sardinian carnival may strike as a fairly frightening event, with its Zias and Mauthones. The former are men dressed up as women, with grotesque masks and black dresses. They carry with them bloody dolls, which they hold out to young women, while asking them to suckle their babies. Mauthones are from head to foot, dressed in huge, hairy sheepskin coats and they also wear grotesque masks. Most impressive is the mighty So Bue, hiding behind a handsome masque representing a bullock´s head and atop of his huge sheepskin coat he has hung giant cowbells. The man who is dressed in this way must be strong and athletic; his outfit generally weighs more than thirty kilos. Inside his coat So Bue may in some villages carry blood-filled leather bags, since he on the last day of the Carnival is supposed to be "sacrificed" in the main square. Some ethnographers try to trace these strange rituals thousands of years back in time, before Sardinia was Christianized and even much earlier than that, though since the traditions are not recorded earlier than the 1800s it is a difficult task to prove the carnival's age.

Dorothy Carrington assumed that Mazzari belonged to an ancient tradition, with roots far back in Neolithic times, when nuraghe were erected on the neighboring island and maybe she could have been right. Elsewhere in Italy, anthropologists and historians have described groups of mainly women who embarked on nocturnal hunts, mostly in their dreams, but also in reality. Best known is Carlo Ginzburg's description of the Benandanti, who based on trial protocol dating from 1575 and 1675 tells about the persecution of groups of peasants who claimed that they during night would leave their bodies and fight against evil witches to safeguard their crops.

Inquisitorial interrogations of Benandanti, who operated in the region of Friuli in northern Italy, is like Mazzari stories telling about nocturnal gatherings and hunts when the Benandanti might adapt the shapes of various animals, generally, small and inoffensive creatures like cats, dogs and birds, even hares and rabbits.

As the case among the Mazzari it was generally women who asserted that they met others like them to dance, drink and party and at such occasions they could be informed about whom in the villages that "would die within a year." Such descriptions have led researchers like Norman Cohn to assume that the "reality" behind the Benandanti confessions were by the inquisitors who interrogated them, molded into the metanarrative that had been constructed around similar testimonies that appeared in contemporary witchcraft trials all over Europe.

Cohn doubted that, as Carlo Ginzburg claimed, as well as various believers in withes´ cults that have grown within New Age circles, that Benandanti and similar phenomena were vestiges of ancient fertility cults,  something that Dorothy Carrington also claimed about the origins of  the Mazzari. Norman Cohn did not doubt that Benandanti and Mazzari told the truth when they claimed that their experiences were real. They had certainly been in Aldilà:

The Benandanti absolutely believed that their experiences were real and that they were collective; but they never for a moment suggested that they were bodily – the witches too were said to fight only in spirit.

The "spiritual sphere" was for Benandanti and Mazzari an integrated part of life. What they experienced in trance and in their dreams were just as real as everyday life, something their judges could not understand:

What Ginzburg found in his sixteenth-century archives was in fact a local variant of what, for centuries before, had been the stock experience of followers of Diana, Herodias or Holda. It has nothing to do with the “old religion” of fertility postulated by Margaret Murray and her followers. What it illustrates is – once more - the fact that not only the waking thoughts, but the trance experiences of individuals can be deeply conditioned by the generally accepted beliefs of the society in which they live.

I assume Cohn is right. He was not talking about cults and rituals, but about people with connaissance. Those who believe they are familiar with a parallel reality, like the over one hundred years old Julian Ramos who once explained to me, far out in the Dominican countryside:

- Here are two worlds in one. One world that you can touch and another one that is invisible to men like you, people from countries up there, but that world is more powerful than the other one, the one you believe is the only one. It is the dream world where luases and the deceased live. I know both worlds and I walk between them, like a man walking through sunshine and shade.

His words are reflected by beliefs of mystics all around the world. Sweden´s great seer, Emanuel Swedenborg, could claim that he stepped into and out of the Spirit World, just as we common people move out of or into a room and that those who live within the "second sphere" can consider and assess "our" world much better than we can do.

I do not know for sure, but I think I have sensed the presence of that strange world in art I have seen, in books I have read and with some people I have met. But, since I have no connaissance I have never been able to step into that world and that is probably well enough, because chances are great that if I had been able to do that I would probably, as the Mazzari claim, be lost in a Twilight Zone and turned into a dreamer, someone who "loves the solitude".

Boselli, Mauro (2005) Dampyr: Le Terminatrici  Milano: Sergio Bonelli Editore. Bucarelli, Sergio (2003) Eutanasia ante litteram in Sardegna. Sa femmina accabbadòra. Usi, costumi e tradizioni attorno morte in Sardegna. Calgari: Scuola Sarda. Carrington, Dorothy (1996) The Dream-Hunters of Corsica. London: Phoenix.  Cohn, Norman (1976) Europe´s Inner Demons. Frogmore, St Albans: Paladin. Ginzburg, Carlo (1983).The Night Battles: Witchcraft and Agrarian Cults in the Sixteenth and Seventeenth Centuries. Baltimore: John Hopkins Press.  Hobsbawm, Eric (1983) The Invention of Tradition. Cambridge UK, Cambridge University Press. Hobsbawm, Eric (1991) Nations and Nationalism Since 1780: Programme, Myth, Reality. Cambridge UK, Cambridge University Press.

Vår första lägenhet i Rom var hemsökt. Rose tyckte inte om att vistas ensam i salongen. Salen hade en öppen spis och nedre hälften av väggarna var ekboaserade, medan den övre var klädd med beigt råsiden. Det var ett ganska mörkt, men trots allt var det ett vackert rum. Själv tyckte att det var trivsamt där inne, men Rose kände allt som oftast en obehaglig ”närvaro”. Min yngsta dotter klagade ibland över att hon fick sin sömn störd av ”en dam som såg otäck ut”.

Huset hade en portiere, en portvakt, en trevlig man som hette Mario. Han var sard, alltså från Sardinien och född i en liten stad i distriktet Sassari, en plats där de talar en spanskinfluerad italienska som gjorde att jag hade lättare att förstå honom än italienare i allmänhet. Mario hade varit sjöman och jag satt ibland och pratade med honom vid bordet i entrén, där han brukade hålla till. En dag frågade han mig om vi hade märkt av henne.

- Vem? undrade jag

- Pojkarnas mor.

Mario undrade om jag visste att lägenheten vi bodde i ursprungligen varit del av en större lägenhet som delats på mitten. Det visste jag. Vår lägenhet hade blivit avdelad från den som brodern till vår värd bodde i, något som var förklaringen till att vårt kök var ovanligt litet. Det som ursprungligen varit lägenhetens kök låg nämligen i den del som nu tillhörde vår granne; värdens äldre bror som arbetade på ett företag som dubbade filmer.

- Nej, vi har inte träffat deras mor, svarade jag och undrade i tysthet  vad Mario menade med ”märkt”. Skrek och väsnades damen ovanligt mycket, eller var hon otrevlig? Mario log hemlighetsfullt:

- Hon är död.

- Jag förstår inte

Mario berättade att ”pojkarna” hade förlorat sina föräldrar i en bilolycka och sedan delat lägenheten mellan sig. Vår unge värd hade flyttat från sin del och hyrde nu ut den till oss.

- Deras mor var mycket nervös av sig, förklarade Mario. Hon var inte så lätt att tas med. Det är därför jag frågar om ni märkt av henne.

- Hur då märkt?

- Jag har hört sägas att hon, eller snarare hennes ande, finns kvar i huset. Jag har aldrig sett henne, men hon lär finnas hos er.

Jag kan inte förneka att jag blev lätt uppskakad, fast samtidigt fascinerad. Mindes hur jag för flera år sedan varit med om en voodooseans i Dominikanska Republiken. Den ägde rum hemma hos en välkänd bruja, voodooprästinnna, som kallades Doña Blanca. En imponerande och omtumlande upplevelse. Mitt under ceremonin, hon och hennes vitklädda assistenter hade virvlat runt kring altaret i vita klänningar, griper Doña Blanca tag i mig och svänger våldsamt runt mig flera gånger. Hon är besatt av en manlig luase, en voodoogud, och hennes röst är därför mörk och grov. Efter vår svängom griper hon mitt ansikte mellan sina händer, stirrar mig stint och hotfullt rakt in i ögonen och väser:

- Du gillar det spirituella. Inte sant?

Hon hade rätt. Jag är fascinerad av vad italienarna kallar Aldilà, Det Utanför, det som finns bortom vår vardag. Till skillnad från min familj lockas jag av spöken, mörker och märkliga ting. Men, till skillnad från dem saknar jag det som haitier kallar connaissance, kontakt med och kunskap om ”den andra världen”, den som finns omkring oss – i drömmen, i fantasin, där lwas, andarna och de döda bor.  Den värld som är mäktigare än vår, eftersom den är gränslös. Det var säkert min brist på connaissance som var orsaken till att jag inte känt närvaron av pojkarnas mor. En brist som dock inte hindrat att jag upplevt en del märkliga ting. Men spöken?

Jo, en gång året innan jag börjat skolan, så jag måste ha varit sex år. Det var sommar och vi bodde i ett torp på Öland, ett fint ställe med en igenvuxen trädgård bakom vilket det fanns en förfallen lada med en vindflöjel som gnisslade kusligt. Den minns jag väl eftersom utedasset låg vid ladan och då jag satt där inne i sommarvärmen, medan soljuset strimlades av dörrens spjälor, lyssnade jag till flöjens gnissel; skrämmande, men dock spännande. Vi cyklade runt på ön och jag kommer ihåg hur väderkvarnarna såg ut i skymningsljuset. En tam kaja, som kunde säga ett par ord, flög in trädgården när vi åt frukost och lyssnade till Fars transistorradio, som berättade hur en pyroman härjade på Öland.

Jag och Annika sov i ett yttre rum, Far och Mor i ett inre. Mitt i natten vaknade jag och Annika samtidigt och kände hur ett kallt vinddrag drog genom rummet, strax efteråt kom Mor in i vårt rum och undrade oroat om vi sov – en plötslig kyla hade väckt henne och Far. Den hade under någon minut lägrat sig i rummet och sedan försvunnit. När semestern led mot sitt slut cyklade vi in till Borgholm för att lämna tillbaka nycklarna på stugförmedlingens kontor. Uthyraren undrade då om vi märkt något underligt med huset:

- Hur så? undrade Far.

- Tja, svarade mannen. Egentligen skulle jag kanske inte tala om det här för er, men mannen som skall hyra efter er uppgav att han ville hyra huset eftersom han ägnar sig åt att studera paranormala fenomen.

- Paranormala fenomen?

- Ja, skrattade mannen. Han påstod att han undersöker hemsökta hus och att torpet ni hyrde är känt för sina spökerier.

Vi har väl alla varit med om sådant, kanske var det något underjordiskt vattendrag som strömmade under husgrunden, eller en nattlig vindfläkt som letat sig in i torpet, men visst – det kan ju också hända att vi fick besök av en osalig ande, eller att en nattstånden gast börjat röra på sig. I mina hemtrakter berättas det att spöken som överraskats av gryningen blir stående som ett kallt luftstråk under dagen och kan inte röra sig igen förrän natten blir som mörkast.

Mario bodde med sin familj i en tjänstelägenhet på husets nedre botten. Hans hustru, Vivi, såg väl egentligen ganska bra ut, men eftersom hon sällan lämnade den dystra lägenheten och rökte som en skorsten gav hon ett glåmigt intryck och jag tyckte synd om henne eftersom hon tillbringade det mesta av sin tid nere i det lilla kyffet. Deras dotter Noemi, som var i tioårsåldern, var däremot en livlig och vaken flicka, som var flitig i skolan. Hennes lillebror som var en tre- fyra år, minns jag inte mycket av. Flera år senare fick han en cancersvulst i hjärnan, men mirakulöst nog opererades han och klarade sig med förståndet i behåll.

Tillsammans med Mario och Vivi upplevde vi ett par år senare en magisk afton på Sardinien, ett ögonblick, då gränsen mellan nuet och Aldilà utplånades och vi fick träda in i en tidlös skymningszon, the Twilight Zone.

There is a fifth dimension beyond that which is known to man. It is a dimension as vast as space and as timeless as infinity. It is the middle ground between light and shadow, between science and superstition, and it lies between the pit of man's fears and the summit of his knowledge. This is the dimension of imagination. It is an area which we call the Twilight Zone.

Det finns en femte dimension utöver vad som är känt för människan. Det är en dimension väldig som Rymden och tidlös som oändligheten. En plats mellan ljus och skugga, mellan vetenskap och vidskepelse, mellan skräckens avgrund och höjden av mänskligt vetande. Det är fantasins dimension. Ett område vi kallar Skymningszonen.

Så löd inledningen till en av de märkligaste TVserier som gjorts. Den hade sin storhetstid mellan 1959 och 1964 och även om två hyfsade återupplivningsförsök gjordes, kunde de inte överträffa originalet. Det var antagligen förenat med den mystik som då fanns kring TVapparaten. Efter vardagens slit och rutiner mörklades vardagsrummet, kvällstéet dukades fram medan familjen samlades framför TV:n. Dess blågrå ljus strålade mot oss som ur ett tittskåp, inom vilket märkliga världar nu öppnades. Den svart-vita världen där inne var väsensskild från vardagen, vi lockades ditin och stannade flera timmar – en Skymningszon.

Givetvis är minnet också en skymningszon och det kan också, likt en kamera, bevara vad som finns där inne. Jazzkännaren Eric Hobsbawm, har med böcker som Banditer och Massproducerade traditioner ibland varit min ciceron i Skymningszonen och pekat ut flera av de farliga myter som frodas där inne. Inte minst den otäcka form av nationalism som återigen försöker strypa Europa. Han förklarade hur patriotism skapats uppifrån, av sociala ingenjörer, historiker och skrupellösa politiker, för att sedan sprida sig bland ”vanligt folk”. Sug på den karamellen – Sverigedemokrater! Nåväl, som den skicklige historiker Hobsbawm var påstod han en gång att hans liv varit ”en protest mot glömskan”. Att bevara minnet och fantasin och förmedla det till andra är kanske kulturens kärna – musiken, litteraturen, filmen och konsten, antagligen även dataspel, fast det är en värld jag inte känner till. Ibland inbillar jag mig att min blogg är en minimal del av en sådan gärning – att bevara och förmedla fantasins och minnets världar. I varje fall för mig själv. Dessvärre är min litterära förmåga inte så stor som den borde vara och mitt minne kunde vara betydligt bättre

Exempelvis så skulle jag vilja minnas namnet på staden där Mario var född och där hans generösa föräldrar bjöd oss på en fin middag och givetvis också namnet på det märkliga kapell som han senare tog oss till och som förde oss  in Skymningszonen. Som dominikanska bönder har förklarat för mig är nämligen Skymningszonen en högst påtaglig plats:

En gång levde indianerna på hela ön, det var deras ö. Här hade de sina åkrar, sina byar och kungadömen, men så kom conqiustadorerna. De vita dödade indianerna, förslavade dem och gav dem sina sjukdomar i utbyte mot deras guld. Landet var indianernas, men för att bevara det hade de inget annat val än att flytta ner under jorden. Där bor de fortfarande och de äger den kraft som ger liv åt marken. De vita har byggt städer, huggit ner skogarna och förgiftat jorden, men vi bönder vet att om du vill ha kraft ur marken måste du gå till indianerna och ge dem vad de vill ha – vackra, glittrande ting, rom och sötsaker. Gå till källorna och floderna där livskraften bryter fram, gå ner i grottorna, de är närmre underjorden, där indianerna bor. Bli vän med dem, ge dem vad de tycker om och de kommer att hjälpa dig.

Det finns två topografier, en vardaglig och en helig, den ena täcker den andra, men det betyder inte att det heliga inte finns och att det inte kan tränga in i vardagen. Det heliga ger sig till känna genom drömmar och konst, men också genom ideologier och fanatism.

Marios familj flyttade tillbaka till Sardinien och en sommar hälsade vi på dem där. Förändringen var förbluffande. Den tidigare grå och kedjerökande Vivi hade blommat upp och visade sig vara en spirituell och sprudlande källa till sardisk kultur. Hon kunde sitt folks sånger, berättelser och historia och hade läst allt av deras nobelpristagarinna Grazia Delleda. Vivi berättade om traktens nurager, de imponerande monument som öns invånare byggde mellan 1700 och 1400 f.Kr. Ingen känner deras syfte. Var de försvarsanläggningar, fursteborgar eller tempel, eller kanske allt det där samtidigt? Numera är de en del av Sardiniens märkliga landskap, där de lätt kan misstas för de klippformationer som oväntat reser sig ur den stora öns inre bergslandskap, en besjälad värld där fattiga herdar och banditer under sekler levt nära sina mystiska gudomligheter.

Vivi och Mario tog oss till kyrkor och nurager, visade oss sitt bröllopsalbum och bjöd på mat. Efter middagen hos Marios föräldrar åkte vi bil på slingrande vägar genom ett vilt, främmande landskap, starkt belyst av en fullmåne som emellanåt doldes av drivande, vita moln. Efter en lång nattlig körning kom vi fram till en förfallen kyrka på en bergsplatå. Runtomkring den lyste eldar kring vilka sarder satt och delade vin och mat mellan sig. Det var en nattlig fest för att ära kyrkans skyddshelgon. Pilgrimerna, samtalade, sjöng och någon spelade säckpipa. De bjöd oss på mat och vin och vi kände oss välkomna. Jag frågade en skäggig, vänlig, kepskrönt man, som bjöd mig på vin, vad han pysslade med. Skrattande svarade han:

- Jag sysslar inte med någonting och det är jag stolt över. Jag är sard och lever bra. Det har min far gjort före mig och hans farfar före honom.

De tog oss in i kyrkan, den var mörklagd, men ur ett hål i muren bredvid altaret spred sig ett milt, gult sken. För att komma dit in var vi tvungna att krypa på alla fyra och därinne öppnade sig en fullkomligt oväntad syn - belysta av en mängd stearinljus, placerade på golvet, syntes döskallar, upplavade från golv till tak:

- Det är kristna martyrer, viskade Mario bredvid mig.

- Sardiska legionärer som blev omvända till kristendomen och sedan mördades av sina romerska officerare.

Förundrad betraktade jag skallarna, som tycktes röra sig i det flackande ljusskenet. Det var inte skrämmande, snarare högtidligt. Kände det som om jag hamnat i underjorden, i en av de indianska grottor jag besökt i Dominikanska Republiken. Samma närvaro av något heligt och gripande, som om jag passerat en tröskel och genom att krypa genom den trånga passagen hamnat i en förgången, men likväl evig tid. Det som den rumänske religionshistorikern Mircia Eliade kallat illud tempus, ”den tiden”, en “tid utanför tiden”, där allt förblir oförändrat, den tid där riterna utspelar sig, där det heliga finns.

Det finns människor som lever inom illud tempus. Jag träffade flera av dem längs gränsen mellan Haiti och Dominikanska Republiken och jag förmodar att sådana personer även finns på Sardinien. På den södra delen av grannön, Korsika, finns en och annan mazzera kvar. Det rör sig om både män och kvinnor, men de flesta är kvinnor. Ordet mazzera kommer från latinets mactare, att döda, som har blivit till italienskans ammazzare. Mazzeran dödar dock inte i ”verkligheten” det mesta av hennes verksamhet sker i Aldilà, i Skymningszonen, i drömmens rike och därför kallas mazzeri ofta för drömjägare.

Jakten kan vara både enskild och kollektiv. En mazzera jagar antingen i sin vardagliga skepnad, eller i form av ett djur - en hund, en katt eller en kråka. Hennes rykte är ambivalent, oftast lever hon ett vardagligt, socialt liv och döljer noggrant sin sanna natur, men hennes grannar anar den. Det är oftast blicken som avslöjar en mazzera. Ögonen förmår inte  dölja de djup som finns inom henne och folk förstår att hon lever i skymningslandet mellan dröm och verklighet och att hon genom sin förtrogenhet med drömvärlden både kan hjälpa och skada sina grannar. Eftersom mazzari inte känner några gränser kan de med tanken krypa in under huden på andra människor och finna vad de gömmer i sin själ. De kan också locka andra in i sitt ”rike av mörker och död”. Det sägs att den som en gång klivit in i det riket aldrig kan bli fri. Därinne känner man dödens närhet och livets styrka. Även om mazzari kallas ”mördare” är de likväl fredliga varelser – det vill säga i vardagslivet.

Boken jag läst om mazzari skrevs av Dorothy Carrington, som under större delen  av sitt liv bodde på Korsika. Hon var dotter till generalen Frederik Carrington, känd för att i slutet av 1800-talet ha krossat Matabeleuproret i det nuvarande Zimbabwe, där Ndbele och Shona krigare förde ett hopplöst krig mot engelsmännens maxim guns, kulsprutor.  Dorothy var ung när hennes föräldrar dog, fadern då hon var tre år och modern då hon var åtta år, hon fann sin hemvist i Londons konstvärld. Hon kom först till Korsika 1948 och 1954 bosatte hon sig där. Dorothy Carrington dog 2002. Hon kom att utforska Korsika utan och innan, främst på jakt efter ”den mörka, hotfulla sidan av det korsikanska psyket”, det var så hon kom i kontakt med mazzari. Hon träffade enbart två av dem personligen, men hon studerade grundligt all folklore hon kunde finna om dem och deras verksamhet.

Dorothy Carrington menar att det inte enbart var i drömmen som mazzari dödade. De kunde också samlas i grupp och under en gemensam, nattlig jakt döda ett djur, främst vildsvin. Om de i djurets drag kunde upptäcka en människas ansikte betydde det att han eller hon skulle dö inom tre dagar, möjligen senare, men säkerligen inom ett år och på ett ojämnt datum. Det var sällan en mazzara erkände att hon tillhörde det hemliga sällskapet. Andra kunde peka ut dem, men man varken undvek eller hatade dem, fast de, eftersom ”de kände döden”, var allmänt fruktade. Genom sin särställning deltog inte mazzari i politik och de var skyddade från blodshämnd och de våldsamma vendettor som under Carringtons tid på ön fortsatte att plåga den korsikanska landsbygden.

Jag vet inte om det finns, eller har funnits, mazzari på Sardinien, men även där berättas legender om nattjagande kvinnor. La Femmina Accabbadòra, Den Kvinnliga Förgörerskan, jagar antingen ensam eller i grupp och hon dödar inte djur, utan människor. En bitter änka som tagit på sig uppgiften att om nätterna, svartklädd och ibland i sällskap med andra beslöjade änkor, söka upp orkeslösa åldringar, eller kroniskt sjuka bybor, för att skoningslöst slå ihjäl dem. Vad som förenar La Accabbadòra med mazzari är hennes vapen, en mazza, den grova roten till en vinstock, som också är mazzaris favorittillhygge.

En del tror på historierna om La Accabbadòra och har framställt hennes verksamhet som en form av eutanasi i fattiga herde- och bondesamhällen, som inte har råd att försörja orkeslösa åldringar och andra människor som inte gör någon nytta. Det är svårt att tro på en sådan grym verksamhet, men sardisk folktro och en del märkliga traditioner kan ge ett hårt och primitivt intryck. Öns karnevaler är exempelvis allt som oftast skräckinjagande tillställningar, med sina zias och mauthones. De förstnämnda är  män utklädda till kvinnor, med groteska masker och svarta klänningar bar de omkring blodiga dockor som de räcker fram till unga kvinnor för att de skall de dem di. Mauthones är från huvud till fot iklädda väldiga fårskinnspälsar och även de bär groteska masker, ofta i form av olika djur. Mest imponerande är den väldige So Bue som bär en stilig oxmask och han har över sin omfattande fårskinnspäls hängt stora koskällor. Mannen som är klädd på det viset måste vara kraftig och atletisk; utstyrseln väger i allmänhet mer än trettio kilo. Innanför pälsen bär So Bue i vissa byar blodfyllda lädersäckar, eftersom han på karnevalens sista dag "offras" på torget och blodet då rinner omkring honom. En del etnografer har velat härleda de märkliga riterna tusentals år tillbaka, till tiden innan Sardinien kristnades och tidigare än så, fast det är en vansklig uppgift att bevisa karnevalens ålder, eftersom traditionerna inte är nedtecknade tidigare än 1800-talets början.

Dorothy Carrington antog att mazzari var del av en uråldrig tradition med rötter lång tillbaka i den neolitiska kultur som på grannön givit upphov till nuragerna och kanske hade hon rätt. Även på andra håll i Italien har antropologer och historiker beskrivit grupper av främst kvinnor som gett sig ut på nattliga jakter, främst i sina drömmar, men också i verkligheten. Mest känd är Carlo Ginzburgs skildring av benandanti, som genom rättegångsprotokoll redogör för förföljelserna mellan 1575 och 1675 av en grupp bönder som påstod att de under sömnen kunde lämna sina kroppar och kämpa mot ondskefulla häxor, för att därigenom skydda sina grödor.

Förhören med benandanti, som var verksamma i landskapet Friuli i norra Italien, är liksom mazzaris historier fyllda med berättelser om hur de företar nattliga resor, ofta i form av olika djur, liksom mazzari antog benandanti  i allmänhet skepnaden av små och ofarliga djur, som kattor, hundar och fåglar, till och med harar och kaniner.

Liksom mazzari kunde speciellt kvinnor hävda att de träffades i verkligheten, att de då kunde dansa, dricka och festa och vid sådana tillfällen också få veta vilka i byarna som ”skulle dö inom ett år”. Den sortens skildringar har fått forskare som Norman Cohn att anse att "verkligheten" bakom benandantis skildringar har skapats av inkvisitorerna som förhörde dem. De  påminner nämligen mycket om liknande vittnesmål som dök upp under samtida  häxprocesser i så gott som hela Europa. Cohn tvivlar på att man som Carlo Ginzburg, och sedemera olika ”häxkulter” som vuxit upp inom New Agerörelser, skulle kunna anta att det rörde sig om uråldriga fruktbarhetsriter, något som även Dorothy Carrington också antog. Norman Cohn tvivlar inte på att folk som benandanti och mazzari har talat sanning då de berättat om sina upplevelser. De har säkerligen varit i  Aldilà:

Benandanti var övertygade om att deras erfarenheter var verkliga och att vad de gjort hade de gjort gemensamt; men inte för ett ögonblick påstod de att de gjort det kroppsligen - enligt dem kämpade även häxorna andligen.

Den "andra sfären" var för benandanti och mazzari en del av livet. Vad de upplevde i trance och drömmar var för dem verklighet, något deras domare inte kunde förstå:

Vad Ginzburg fann i sextonhundratalsarkiven var i själva verket en lokal variant av vad som under århundraden hade upplevts av anhängare av Diana, Herodias eller Holda. Det var inte resterna av någon uråldrig fruktbarhetskult, något som påståtts av Margaret Murray och hennes anhängare. Vad det visar är - återigen - det faktum att det inte enbart är en persons medvetna tankar, men också  trancetillstånd  och hennes drömmar som är grundligt påverkade  av de förställningar som råder inom det samhälle hon  lever och verkar inom.  

Jag tror Cohn har rätt, han talar inte om kulter och ritualer, utan om människor med connaissance. Sådana som tror sig känna en parallel verklighet, likt den över hundra år gamle Julian Ramos som en gång, långt ute på den dominikanska landsbygden, förklarade för mig:

-  Här finns två världar i en. En som värld som man kan ta på och en annan som är osynlig för män som du, sådana från länderna där borta, men den världen är mäktigare än den andra. Det är drömmens värld där luases och de döda bor. Jag känner båda världarna och jag vandrar mellan dem, som en man som går genom sol och skugga.

Ord som speglar vad mystiker över hela världen erfarit. Sveriges andeskådare, Emanuel Swedenborg, kunde påstå att han steg in och ut i andevärlden liksom vi går ut ur eller in i ett rum och att de som finns i den ”andra sfären” kan betrakta och bedöma ”vår” värld bättre än vad ”vi” kan göra.

Jag vet inte, men jag tror mig ha anat den där främmande världen inom konsten, i böcker jag läst och hos vissa människor jag mött. Men, eftersom jag saknar connaissance har jag aldrig själv lyckats kliva in i den och väl är väl det, ty risken finns att jag då, som mazzari säger skulle kunna förlora mig i Skymningszonen och förvandlas till en drömmare, någon som ”älskar ensamheten”.

Boselli, Mauro (2005) Dampyr: Le Terminatrici. Milano: Sergio Bonelli Editore. Bucarelli, Sergio (2003) Eutanasia ante litteram in  Sardegna. Sa femmina accabbadòra. Usi, costumi e tradizioni attorno morte in Sardegna. Calgari: Scuola Sarda. Carrington, Dorothy (1996) The Dream-Hunters of Corsica. London: Phoenix.  Cohn, Norman (1976) Europe´s Inner Demons. Frogmore, St Albans: Paladin. Ginzburg, Carlo (1991) Benandanti: De goda häxmästarna. Ågerup: Östlings Bokförlag Symposion. Hobsbawm, Eric (2002) Massproducerade traditioner. Lund: Arkiv förlag.

The sea moves steadily towards the beach. Wave follows wave. I cannot see if they are turning back again. After a rainy day the sand is cool and in the evening light it has the color of a shrew-mole. Stagnant water gleam like silver by the shore. The cloud cover has cracked and the sky is now deep blue, while fleecy cumulus clouds garland the horizon, colored by the sun's red orb slowly descending into the sea between Circe´s island and the rock by Terracina. If I turn my gaze to the right I can see how Sperlonga's white houses on their cliff also are colored by the setting sun; pale pink and beige intercepted by sharp, black shadows.

I am standing by the hotel's open French window, behind me the room glows with a warm yellow light. While listening to the Mediterranean´s incessant murmur I feel privileged. It is evening after my sixty-one-year birthday. Actually, I should be a slightly depressed since another year of my allotted life span now has elapsed. I should probably think about all those I have abandoned, about my own abandonment. Feel some anxiety about an uncertain future. But, tonight I am enveloped by a soothing feeling of happiness. Aging does not concern me, perhaps since I so far have been spared physical ailment. I feel forever young and wonder when I will be abandoned by that feeling.

I often get stuck to a melody or song. I listen to them over and over again, until they one day cease to occupy my mind and another tune takes their place. For the  last few days it has been Leonard Cohen's latest CD - Can't Forget, on which he uses his old and some new songs to portray the shortcomings of aging, a translucent, soothing music. As I stood looking out over the darkening sea a phrase was churning in my head:

And I can't forget, I can't forget

I can't forget, but I don't remember what.

This feeling that there are certain things that have influenced my life, something important that I either want to preserve, or forget, though I cannot seize them, being unable to grasp Das Ding an sich, the mystery of existence. Like when I am looking at the landscape that spreads out in front of me; so big, so open and liberating - beautiful and incomprehensible.

In my attempts to grasp the unfathomable, things I have read come back to me. A Spanish short story that told how God sends an angel to Earth, trying to find a way to amend human egoism, mankind´s ever-increasing wickedness. After completing his mission, the angel was supposed to return to God and provide him with a report about his success or failure. However, the angel does not turn up again. For sure, God is indeed all-seeing and all-knowing, but it seems as if the angel had found a way to hide himself from his God and Master. Increasingly worried God sends another angel to seek out his runaway servant. After some effort the angel succeeds in locating the missing seraph and when catching sight of  his colleague, the angel  understands why God lost track of his messenger, he has namely ceased to be an angel and turned into a common man. The runaway envoy has placed himself on a rock and looks out over a lush landscape and the open sea. The wings have fallen off him and his cheeks are wet from tears.

- What are you doing here? What happened to your wings? Why did you not come back? asked the heavenly messenger.In my attempts to grasp the unfathomable, things I have read come back to me. A Spanish short story that told how God sends an angel to Earth, trying to find a way to amend human egoism, mankind´s ever-increasing wickedness. After completing his mission, the angel was supposed to return to God and provide him with a report about his success or failure. However, the angel does not turn up again. For sure, God is indeed all-seeing and all-knowing, but it seems as if the angel had found a way to hide himself from his God and Master. Increasingly worried God sends another angel to seek out his runaway servant. After some effort the angel succeeds in locating the missing seraph and when catching sight of  his colleague, the angel  understands why God lost track of his messenger, he has namely ceased to be an angel and turned into a common man. The runaway envoy has placed himself on a rock and looks out over a lush landscape and the open sea. The wings have fallen off him and his cheeks are wet from tears.

- What are you doing here? What happened to your wings? Why did you not come back? asked the heavenly messenger.

With a faint smile the fallen angel explained to his former colleague:

- I could not bring myself to return. This place is so incredibly beautiful. I ended up seated here taking in all this beauty, forgot my mission and the wings fell off me. Now I cannot return anymore, but it does not sadden me. I´m happy here.

I have forgotten the details and perhaps the novella would turn out to be completely different if I read it again. Like when I got this idea that I in Samuel Johnson's Rasselas, Prince of Abyssinia read that the young prince stood on a hill and looked out over a gorgeous landscape, got gripped by despair and told his companion:

- It's so beautiful. I do not know what I should do with it. One cannot eat a landscape?

With a faint smile the fallen angel explained to his former colleague:

- I could not bring myself to return. This place is so incredibly beautiful. I ended up seated here taking in all this beauty, forgot my mission and the wings fell off me. Now I cannot return anymore, but it does not sadden me. I´m happy here.

I have forgotten the details and perhaps the novella would turn out to be completely different if I read it again. Like when I got this idea that I in Samuel Johnson's Rasselas, Prince of Abyssinia read that the young prince stood on a hill and looked out over a gorgeous landscape, got gripped by despair and told his companion:

- It's so beautiful. I do not know what I should do with it. One cannot eat a landscape?

I have the book and have in vain searched for the text. I can' forget, but I don't remember what. But wait … while I am writing this I came to think that I must have mixed up the memory with something else and  I suddenly remembered that my thoughts about the incomprehensibility of a beautiful landscape originates from something I had read in Colin Wilson´s fascinating The Occult. A book I have with me here in Rome:

In Samuel Johnson´s Rasselas, Prince of Abyssinia there is a scene in which the hero looks at the peaceful pastoral scenery of the Happy Valley where he lives, and wonders why he cannot be happy like the sheep and cows. He reflects gloomily: ´I can discover within me no power of perception that is not glutted with its proper pleasure, yet I do not feel myself delighted. Man has surely some latent sense for which this place affords no gratification. Or he has some desires distinct from sense which must be satisfied before he can be happy.´

The italics are my own. The ´latent sense´ is man´s evolutionary appetite, the desire to make contact with reality. But that is not all. Who has not experienced this strange sensation that comes in moments of pleasure and fulfilment? As a child I had this feeling about water. If my parents took me on a bus excursion, I used to crane out the window every time we went over a bridge; something about large sheets of water excited a painful desire that I found incomprehensible. For if I actually approached the water, what could I do to satisfy this feeling? Drink it? Swim in it? So when I first read the passage from Rasselas, I understood immediately what Johnson meant by ´some latent sense … or desires distinct from sense which must be satisfied before he can be happy´.

Many of us suspect that there is a meaning, a code, behind existence. If the mystery of existence is solved, we can maybe comprehend it and transform human being all together. A scary thought, which also has been described by Leonard Cohen. In his chilling song The Future, in which he claims to have seen the future and it is - MURDER! As in the movie The Shining, where the psychic little boy, Tony, is chased by gruesome visions of a frightening future. In his mind the word Redrum  appears time after time. He tries in vain to interpret it and on one occasion writes it with lipstick on the bathroom door. When his mother comes in and sees the word reflected in the bathroom mirror, she gets a shock when it turns out that the word was reversed, in fact it spells out as - MURDER! Soon, she and her son are on the run from her insane husband, who pursues them with an ax.

In his song Cohen lists one disaster after another, alluding to man's vicious cynicism. Among other things, he mentions:

There´ll be the breaking of the ancient Western code

Your private life will suddenly explode

There´ll be phantoms, there´ll be fires on the road.

What kind of a code is Cohen singing about? When Rose more than a month ago traveled to Singapore, she asked me if she could bring something back to me. If she could find one of the great Chinese classics in a Penguin edition, I would be happy. I had only read Journey to the West, and two volumes of Outlaws from the Marshes. However, one of my best friends is very fond of Chinese classics and plows one after the other, and because he has a sure taste I also wanted to make an effort. Rose did not find any of the Chinese classics in English, but brought a novel that according to the bookseller was one of the most popular books in China; Decoded: A Novel  by Mai Jia. The cover declared that the author was "China's response to John Le Carré", only one of the book's many mysteries. For the novel was far from being a spy thriller, it turned out to something entirely different.

When I began reading Decoded, I found that it initially gave the impression of being a Chinese classic; the meticulous, but lively language, in which characters who at first appear as shadow figures, gradually become sharper, though in all their originality they retain a remote strangeness. There was what I assume is a Chinese fascination with food and body functions; winding, enthusiastically narrated stories in which characters who at first do not seem to have much importance appear and disappear, only to unexpectedly reappear again. The common interest in history and genealogy and how mental and physical properties are inherited. A world where dreams and divination affect real and often cruel events.

The author directs us through a labyrinth, where every corner appears to reveal new truths, providing us with unexpected information. After a while we find that these "solutions" only lead to new bewilderment and questions. The author's voice is present, often he is all-seeing, though sometimes he hands over the tale to one of the book's characters, occasionally complemented with his own explanations and comments. A chorus of voices – interviews and events in different places. The reader is aware that he is involved in a tale, a construction, the scaffolding is visible and the story lacks essential details and information. It is continuously shifting perspectives and versions. Only far into the novel, we find that the narrator is a journalist who searches for the man behind the myth - Rong Jinzhen, a legendary code breaker, who mostly worked in obscurity, but who by informed individuals was worshiped like a saint; a genius, an incomprehensible champion. However, Rong Jinhzen became part of the myth spun around him. The novel turns into the code he is trying solve. We do not understand how and what the code actually is, how it was constructed and for what purpose. By solving it Jinhzen has saved his country and people. But, in what way? Mystery follows upon mystery. The journalist remains nameless; cities, places, and people are sometimes known by their names or nicknames, but usually with designations like A, B or X. Secrecy and confusing allusions are part of the novel's structure, just as it is a key ingredient in the development of the action.

Rong Jinzhen remains a mystery to himself and others. He is a genius, but naïve, helpless and impractical. No one understands him. Many feel intellectually reduced by him, but in his natural superiority Jinzhen is resilient and deeply attached to those how show him loving care, leading him through life and open new doors for him. He devours books, especially novels and poetry. He is an unbeatable chess player and an unimaginably superior mathematician. People who initially find Jinzhen repellent, even repulsive and arrogant, end up admiring him. At the same time, he remains alone and separated from the world. To make use of his genius a totalitarian state isolates and manipulates him. The novel is not the least a depiction of the curse of geniality and its close relationship to madness.

The reader finds himself entangled in the story, like a fly in a spider's web. I tried to look for clues in a fabric that had turned into a code. In order find stability and gain control over the story I grabbed hold of phrases and allusions that seemed to suggest things I knew something about, or I imagined carried some hidden meaning. But, mostly, they turned out to be false trails.

Director Zheng, called "The Gimp", claimed that the legendary cryptographist Klaus Johannes "came from the same place as Hitler, an island called Tars (famous for its gold deposits)". It looked like a clue, a piece of information with several hints. I searched on the web and in my books, but could not find any island named Tars, it was unknown to Google Maps  and was not present in any of my dictionaries of  imagined and mythical places found in legends and literature, like the delightful  Dictionary of Imaginary Places by Alberto Manguel and Gianni Guadalupi. Klaus Johannes was also strangely absent, while Hitler had been born in Braunau am Inn, a border town between Germany and Austria. There were some small islands in the river Inn, but none was called Tars. The house where the future Führer was born still stands in Salzburger Vorstadt No. 15, but there are no gold deposits anywhere near the town.

The author mentions that Rong Jinzhen is deeply moved by Klaus Johannes “famous book” The Writing of the Gods, which he reads in an English translation by the "Eurasian writer Han Suyin ". I knew something about her. My father had in his bookcase kept a novel by her, A Many-Splendoured Thing. As a kid I had been fascinated by its cover, but I never read the novel and now I cannot find it. What I read was Han Suyin´s tributes to Mao Zedong, The Morning Deluge and Wind in the Tower. They were well written but did not come with much new information. I read them at a time when I had become annoyed by all tributes to the Great Helmsman. In the early seventies I had with InterRail traveled back and forth across Europe, often in the company of good friends, sometimes alone. One time I had ended up on the ferry between Dover and Calais and by the railing, while looking out over the nightly sea, I had a conversation with a Chinese girl from Hong Kong. We came to talk about the Chinese Cultural Revolution, and to my great surprise, it must have been in 1974 and I had started at the university that to a great degree was infected by a blind admiration for Chinese communism, she told me that for several years there had been famine and mass slaughter in China.

- How can you tell? I wondered.

She told me that her father was the head of the dog handlers by the Hong Kong Police and for a long time had one of their main tasks been to find and take care of the large number of corpses that were washed ashore on the beaches of Hong Kong.

- We know that everything is not right in the People's Republic. People are dying like flies.

Shocked, I came back to my student dormitory and found a kindred spirit in my neighbor Mats, together, we read China critical books beginning with Simon Leys Chinese Shadows. Han Suyin, was in many ways an admirable woman, despite her friendship with Zhou Enlai and her admiration of the Chinese Communist Party. She was a medical doctor and a great philanthropist, but she had definitely not translated any book by the nonexistent code breaker Klaus Johannes. However, is it not so that any efficient code contains both false and true tracks? I am still convinced, though I do not know if I am right or wrong, that Mai Jia´s allusions to Tars, Hitler, Suyin and Johannes might contain some elements of truth. It did in any case the title of Klaus Johannes book The Writing of the Gods. It is actually the title of the English translation of a short story by Jorge Luis Borges, La escritura del dios, which deals with hidden codes.

The story tells of a Mayan priest named Tzinacán. He is tortured by the Spanish conquerors and thrown into a dungeon, where bars separate him from a ferocious jaguar. In his loneliness and mounting despair the priest calms himself by watching the predator´s magnificent fur. He imagines that he in its pattern finally will discern the holy script that can explain how everything fits together. Tzinacán´s mind floats back and forth between dream and waking. At one point, he dreams that he sinks deep into sand, which threatens to drown him, when he wakes up he has a vision of a mighty wheel of fire and water that slowly turns round above him. Bemused Tzinacán turn his gaze towards the jaguar and the pattern of his fur suddenly makes sense. The priest reads fourteen words and finds that if he combines them in a certain manner and speaks them out aloud he will be able to order the jaguar to attack and kill his tormentor, Pedro de Alvarado. Nevertheless, Tzinacán choose not to utter the magic words, but are instead content to remain in his cell, fascinated by his ability to explain one mystery after another by combining the signs on the jaguar´s fur. The reader does not know whether Tzinacán has gone mad, or if he has been able to track the mysteries of Universe. Maybe I´m wrong, but I suspect that Borges's short story actually is a kind of parallel to Mai Jia's tale about the gifted Rong Jinzhen, who went mad during his efforts to break a code. 

There are several such traces, imagined or real, which I tried interpret in accordance with what I had heard and read. The strange Unit 701, the secret place  where Rong Jinzhen is brought to solve the code, gives the impression of being composed of military barracks and bunkers, but can also be some kind of Shangri-La, separated from China's revolutionary chaos, famines, violence and oppression. A privileged world characterized by dedicated research, plenty of food and honest appreciation from authorities, it even has lush gardens, comfortable, modern housing and access to uncensored, Western literature. The place is however heavily guarded and controlled by tough laws, a kind of 1984 world with Big Brother watching you, where everyone is spying on each other and report colleagues' thoughts and activities to leaders who manipulate, threaten, and favor their enclosed scientists in order to be able to get as much as possible out of them.

The designation Unit 701 reminds me of the sinister Unit 731, which the Japanese occupying forces in 1940 established in Ping Fang in Manchuria, where thousands of victims (the figure oscillates between 3,000 and 250.000 men, women, children and even newborn infants)  by medical expertise was subjected to merciless experiments. Chinese detainees were injected with coliform bacteria and various forms of epidemic-causing microorganisms, while the effects were carefully observed and documented. Scientists and medical doctors experimented with vivisection without anesthesia, studied the effects of frostbite on prisoners submerged in ice water, or exposed naked in the snow, prisoners were tied to stakes circling sites where fragmentation grenades were detonated to investigate body injuries in relation to the explosion center. Prisoners were intentionally starved to death, infected with mites and other pests. If some of the victims survived, they were called maruta logs, they were killed. Everything had to be kept secret. Officially Unit 731 was called Epidemic Prevention and Water Purification Department of the Kwantung Army. It was not the only death factory in China. After the War, the perpetrators were never sentenced by the war tribunals, and even worse - many were favored and hired by the victorious powers and their results were eventually widely used in the development of biological and chemical warfare and epidemiology.

Similarities between the Unit 701 in Mai Jia's novel and the Japanese Unit 731 could possibly be found in the coldly scientific objectivity of the secret code breaking unit, where only the capacity of its captive staff was appreciated and everything was done to extract their knowledge. A certain intellectual iciness emanates from the unit's executive director Zheng, "The Gimp", an intelligent master organizer, rock solidly faithful to the Party, regarding everything and everyone with chilly acumen, yet he treats his subordinates with understanding and even if he is remote, he is not depicted in an off-putting manner. He strives through various methods, it is he who invites the investigative journalist, to fathom Rong Jinzhen´s hidden depths and find the origin to his dazzling intelligence.

Given Zheng doctorate, his injured foot, manipulative intelligence and unyielding fidelity to the Party, make it probably not entirely without reason to associate him with the likewise limping Doctor Goebbles. Similarly his opponent, the Polish, Jewish mathematical genius Jan Liseiwicz, alias Georg Weinacht, who defected from the Chinese sphere of influence to help its adversaries to develop the incredibly complicated codes PURPLE and BLACK, have a lot in common with the brilliant philosopher and math genius Ludwig Wittgenstein. Like him Liseiwicz came from a wealthy, Jewish background and has studied and taught at Cambridge University and consider life as an existence codified by different language games. Liseiwicz is Rong Jinzhen´s mentor and later his intellectual sparring partner and opponent. It is Liseiwicz´s ideas that make Rong Jonzhen´s intellect flourish and it is Jinzhen´s efforts to find solutions to codes constructed by Liseiwicz that eventually become his triumph and downfall.

A group of imprisoned scientists engaged with encryption within a Communist system made me think of Aleksandr Solzhenitsyn's grand novel In the First Circle. In February 1945, Captain Solzhenitsyn was arrested at the German front and sentenced to eight years in the Gulag for his politically incorrect correspondence. After a year in Siberia, Solzhenitsyn ended up in Marfino, somewhere in Moscow´s outskirts, where he and a select group of political prisoners worked for the MGB, Ministry for Security, which was in charge of intelligence and surveillance. In Marfino was MGB´s “radio and telephony laboratory”, which concentrated on encryption and eavesdropping.

In the First Circle draws its title from a place in Dante's Inferno where philosophers and writers live a decent life, separated from the suffering in the rest of Hell, but that does not mean they are not part of the torture system. Of course, Solzhenitsyn's difficult, but well-written and interesting book, is through its occasionally long-winding philosophical discussions and real-world descriptions, very different from Mai Jia's Decoded . However, the environment is the same - confined scientists involved with encryption, privileged, but strictly supervised by a Communist system. Contrary to the majority of the prisoners In The First Circle, Unit 701 researchers are far from being dissidents. Solzhenitsyn's novel is unlike Decoded realistic and detailed, but like the Chinese novel it combines different voices, various perspectives and a wealth of interwoven stories and subplots.

A few years ago a critical book examined Solzhenitsyn´s biography and questioned large sections of his reality-based fiction. It was written in Russian and I have of course not been able to read it, but the name of its author brings me back to Decoded - Alexander Ostrovsky.

Di Li, the woman who Rong Jinzhen ultimately will love, is fond of the novel How the steel was Tempered by Nikolai Ostrovsky. Di Li was one of the "assistants" who Director Zheng sent to Rong Jinzhen, with the intention that they would conquer his confidence and notify Zheng about all doings and utterances of  Jinzhen. An important task for these assistants was to periodically deliver Rong Jinzhen´s notebooks to Director Zheng.

I remember How the Steel was Temperd from the October Bookstore in Lund, in which café I was reading through it, somewhat dismayed by its simplified view of humanity and that it was (and is) so admired by people with leftist views. It is remains one of the world's most widely read novels.

In Nikolai Ostrovsky´s Stalinist classic work the implausibly heroic Pavel Korchagin works for the Cheka, the secret police. His language is simple, his voice firm, his eyes reassuring, determined and vigilant. It cannot be denied that Korchagin is a noble man who fought and found his purpose in life against almost insurmountable odds. In the war against Poland, he received shrapnel through one eye and one temple was fragmented, but the fierce Pavel Korchagin fought on tirelessly against an increasingly failing body, his main enemy. He remains firm in his support of admiring friends , though what keeps him alive is the strength that his stern belief in the Party provides him with. His struggle is furthermore a battle against saboteurs and traitors, who, like demonic parasites, are threatening his beloved Bolshevik Party, though he cannot fight them if he does not overcome the threat of his weakening body, approaching blindness, his death wish and the overwhelming passion he feels for the woman he loves.

Of course, Pavel Korchagin is too good to be true, but remains a mighty ideal for  those who believe in total submission to a cause and nowadays we find his statue is all over Russia, a country in which many still celebrate the ideals he stands for. A few years before Mai Jia wrote his novel, a Russian TV series based on How the Steel was Tempered was a great success among Chinese TV viewers. That Ostrovsky´s story became a bestseller when it in 1932 and 1934 was published as a serial in the magazine The Young Guard, was due to strong Party support, but also to the author's tragic fate. At the age of 23, after a hard life as soldier and navvy, Ostrovsky was stricken by crippling polyarthritis, became bedridden and eventually blind.

After repeatedly been turned down by the authorities, they finally came to value Ostrovsky´s novel. He was provided with writing and editing support and the final product was turned into a book it immediately sold millions of copies. Stalin appreciated and understood the immense value of this literary discovery. The disabled author received the Lenin Order, was appointed political commissar, granted a large State-subsidized apartment in central Moscow, a dacha in the countryside and a grand state funeral when he died. We find similarities between Pavel Korchagin/Ostrovskij and the disabled, but widely acclaimed Rong Jinzhen who helplessly lingers at a home for the elderly, while he gets the best possible care, respect and admiration, as well as the love of his devoted wife, Di Li.

It seems as if I have lost myself in the maze of Mai Jia's novel. I became attracted by the sidelines and allusions he slyly places in his book. Another reader would probably find other distractions in it. Decoded seems to consist of Chinese boxes that opens and closes. It is strangely abstract, like a conjuring trick; it is difficult to comprehend how it really works, the true nature of the machinery might be suspected, but no solutions are given. The author sometimes dazzles us with a language interspersed with aphorisms and images. The novel itself becomes a code looking for its solution.

Part of the novel describes how Rong Jinzhen in a short time solves the, by all experts considered as insoluble, Code PURPLE, only to be close to choking during his struggle  with the successive Code BLACK - by all accounts both codes were created by Jinzhen´s mentor, Jan Liseiwicz, who was familiar with his student's keen intellect, but also knew his human failings. Liseiwicz knew his Kabbalah, that a code really is a reflection of how the human mind works, which with all it its flaws and glories constant and ultimately futile attempts to interpret and understand the mysteries of existence. We do not know if Liseiwicz tried to crack Jinzhen as part of his mission as a foreign agent, or if he wanted to open up his mind and reveal Universe´s immensity to him, release Rong Jinzhen from his geniality´s crippling limitations.

When it appears as if Jinzhen is becoming paralyzed during his attempts to solve BLACK, Director Zhang, for a moment, releases him from his confinement and allows him to travel to a meaningless conference. For Jonzhen the conference´s only benefit is that he was able to buy and read Klaus Johannes book,The Writing of the Gods. He senses that the solution to the enigma of BLACK is to be found within himself. The immense is mirrored by the infinitesimal. Macrocosm equals microcosm. Previously, Jinzhen searched for the code´s solution by playing chess and immerse himself in mathematical equations, but now he understands that answers are to be found within his dreams.

During his trip back to Unit 701 Jinzhen contnues to write down his thoughts and dreams in a notebook. He is very close to a solution when the notebook is stolen and his world falls apart:

Maybe it was because I had prized it too much, had hidden it too deeply in the heart of my heart, that I had failed to see … Perhaps I had subconsciously come to understand that my notebook was no longer my solitary companion, no longer a real concrete thing, just like my glasses … Something so necessary can so easily be lost! For so long my notebooks had been part of my life, they had become part of my blood, a bodily organ … I never felt them, just like a person is never truly of his heart or his blood … It is only when sick that a person becomes cognizant of his physical body: only when your glasses go missing that you discover that you need them: that´s what happened with my notebook …

When the notebook was stolen, Jinzhen lost his sanity. He ends up in a treatment facility owned by Unit 701, where he live in a vegetable-like condition, though highly respected, he is gradually being transformed into a symbol, an ideal and statues are erected in his honor.

After an insane, extensive hunt for him all over China, the thief does anonymously return the notebook. Based on his master´s notes one of Jinzhen´s assistants succeeds in solving BLACK and the Homeland is safe again. However, Jinzhen is already far beyond all human contact. It turns out that the solution was to be found in the code´s absurd simplicity, something that Jinzhen in all his geniality genius had been unbable to comprehend, though in the end he had glimpsed the solution in his dreams. However, to combine the essential fragments to a pattern he needed the lost notebook. It was during the futile search for his stolen thoughts that Jinzhen suddenly understood how he could solve BLACK, but the realization came too late, just after his sudden illumination he entered the twilight zone of madness. It was when he in his boundless despair had rushed out in a nightly downpour that Jinzhen began to see the light. During his entire life he had searched for something:

But what was this thing?

He had been circling around this thing, but had only seen the ´proper´ side. Now, however it was inevitable that he would witness the reverse.

This thing could be nothing else but God, the omnipotent Holy Spirit. Because he felt that this ´thing´ must be God, it possessed a complicated and yet absolute nature.

All that was this and that, all that was everything.

“How could I oppose it?”

Gods laws are just. Gods laws are entirely unjust.

Director Zhang explains to the investigative journalist:

For Rong Jinzhen everything possessed a duality: on the one hand was reality – the realness of things, the living world; on the other, the dream, virtuality, chaos. As the idiom “baseless gossip” suggests, we only accept the real world on evidence. But for Rong Jinzhen, there was always a duality: the real and the dream, and he only knew of the latter. It goes without saying that his dreamworld was more absurd, more incoherent, than reality …

Director Zhang suggests that it was Jinzhen´s ability to dream and interpret his dreams that made him useful to the State and the  Party´s purposes, but it was also this capacity that devastated him. Jinzhen disappeared into a parallel world, though fortunately he had left the key to BLACK behind him. He went down with his glory intact. Director Zhang is a successful mathematician, but no dreamer. While I deliberated about Zhang's character I searched for his name on  Google Translate, in Mandarin Chinese it apparently means "correct".

At the end of Mai Jia's novel, we read some excerpts from Rong Jinzhen´s retrieved notebook. It is one of several, and we do not know if it's his last one. The journalist was given it by Di Li as a photocopy. Several sections are crossed out and pages are missing, but while we read the notes we understand that Rong Jinzhen, after a life as an admired genius and a stranger to the world, finally was stricken by love and desire. He loved Di Li. Perhaps it was through this love that he finally approached the solution to BLACK, but he missed his target. His passion burnt his mind to ashes. Or ... maybe not. Perhaps Jinzhen in his unapproachable serenity, in his inner stillness, has reached his goal. Maybe he passed through the gates leading into Universe´s unfathomable immensity, which only can be perceived by those who have reached it, but never be explained to anyone else. Is Rong Jinzhen saved, resuscitated?

The novel ends with the journalist/author´s last meeting with Di Li. He asks her if she regrets marrying Rong Jinzhen. She answers:

´Regret? When you love your country. How can you regret it? No! For ever the answer will be no -!´

Her eyes immediately filled with tears and she began to sniffle as if she was about to cry.

After a last look at the sunset over the Mediterranean, I turned around. There was the unmade bed and on top it Mai Jia's novel. Had it been good or bad? I was not sure of which, but had for a couple of days walked through its maze, been confined between its covers. Comprehend the universe? Understand my life? My sixty-one years? The codes of existence, was there a pattern to behold? A code? I did not have a clue and did not care. I might just as well like Pablo Neruda state - Confieso que he vivido. I admit that I have lived. What more is there to say? Maybe  - I´m sorry for the ones I have disappointed? Such an admission cannot hurt.

Borges, Jorge Luis (2000) The Aleph. London: Penguin Books. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932 to 1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Mai Jia (Jiang Benhu) (2014) Decoded: A Novel. London: Penguin Books. Manguel, Alberto and Gianani Guadalupi (1999) The Dictionary of Imaginary Places. San Diego: Harcourt. Ostrovsky, Nikolay Aleksejevitj (1973) How the Steel was Tempered. Moscow: Proress Publishers. Solzhenitzyn, Aleksandr I. (2009) In the First Circle. New York: Harper Collins. Wilson, Colin (1974) The Occult: The ultimate book for those who would walk with the God. Frogmore, St.Albans: Mayflower Books.

Havet rör sig oavbrutet mot stranden. Våg följer på våg. Jag kan inte se hur de vänder tillbaka. Efter en dag av regn ligger sanden mjuk och mullvadsgrå i aftonljuset. Stillastående vatten glimmar som silver i strandkanten. Molntäcket har spruckit upp, himlen är djupblå, sånär som vid horisonten, där den kransas av ulliga cumulusmoln, färgade av solens röda klot som sakta sänker sig i havet mellan Kirkes ö och klippan vid Terracina. Riktar jag blicken åt höger ser jag hur Sperlongas vita hus på sin klippa också de färgas av den nedgående solens strålar; svagt rosa och beige, mellan svarta skuggor.

Jag står vid hotellets öppna, franska fönster, bakom mig lyser rummet varmt och gult. Lyssnar till Medelhavets oavbrutna brus, känner mig priviligierad. Det är kväll efter min sextioettåriga födelsedag. Egentligen borde jag vara betryckt över att ännu ett år av mitt utmätta levnadsspann har förflutit. Borde möjligen tänka på alla de jag övergivet, på min egen övergivenhet. Känna oro inför en oviss framtid. Men ikväll är jag omsluten av en lugnande lyckokänsla. Åldrande har inte oroat mig. Kanske för att jag, än så länge, har förskonats från kroppslig smärta och sjukdom känner jag mig evigt ung och undrar när jag skall överges av den känslan.

Ofta fastnar melodier och sånger i skallen. Jag lyssnar till dem gång på gång, tills de en dag upphör att sysselsätta mina tankar och annan musik tar deras plats. Den sista tiden har det varit Leonard Cohens senaste – Can´t Forget. En CD där han genom sina gamla och nya sånger skildrar åldrandets tillkortakommanden, en avklarnad, lugnande musik. Då jag står och blickar ut över det mörknande havet dyker en fras upp:

And I can´t forget, I can´t forget

I can´t forget, but I don´t remember what.

“Jag kan inte glömma, men jag minns inte vad”. Denna känsla av att det finns sådant som präglat mitt liv, något viktigt som jag antingen vill bevara, eller glömma, men jag inte kan gripa det, inte nå Das Ding an sich, själva existensens gåta. Som när jag betraktar landskapet som breder ut sig framför mig; så stort, så öppet och befriande – vackert och obegripligt.

I mina försök att gripa det ogripbara dyker läsefrukterna upp. En spansk novell som skildrade hur Gud sänder en ängel till jorden, för att därigenom bidra till lösningen av människornas egoism och alltmer ökande ondska. Ängeln skall efter fullgjort uppdrag återvända till Gud och avlägga en rapport om eventuella framgångar, eller misslyckande. Men, ängelns återkomst dröjer. Visserligen är Gud allseende och allvetande, men det verkar som om ängeln funnit ett sätt att dölja sig. Gud oroar sig och sänder en annan ängel för att söka den förlupne tjänaren. Ängeln finner efter viss möda den svikande serafen och tror sig förstå varför Gud förlorat uppsikten över sin budbärare – han har nämligen upphört med att vara ängel och förvandlats till en människa. Det förrymda sändebudet sitter på en sten, från en höjd blickar han ut över ett prunkande landskap och öppet hav. Vingarna har fallit av honom, hans kinder är fuktiga av tårar.

- Vad gör du här? Vad har hänt med dina vingar? Varför kom du inte tillbaka? undrar hans himmelske kollega.

Med ett svagt leende vänder sig den männsikovordne ängeln sig till honom.

- Jag kunde inte förmå mig att återvända. Här är så underbart vackert. Jag blev sittande för att betrakta all denna skiftande skönhet, glömde mitt uppdrag och vingarna föll av. Nu kan jag inte återvända, men det gör mig inte bedrövad. Jag är lycklig här.

Jag har glömt detaljerna och möjligen skulle novellen vara fullständigt annorlunda om jag läste den än en gång. Som när jag fått för mig att jag i Samuel Johnsons Prins Rasselas av Abbessinien läst att den unge prinsen stått på en höjd och sett ut över ett underskönt landskap, gripits av förtvivlan och sagt till sin följeslagare:

- Det är så vackert. Jag vet inte vad jag skall göra med det. Man kan väl inte äta ett landskap?

Jag har boken, men har förgäves sökt efter det där avsnittet. I can´t forget, but I don´t remember what. Men, vänta ... medan jag skriver detta kom jag att tänka att jag måste ha blandat ihop det där minnet med något annat och plötsligt mindes jag att tanken på ett vackert landskaps ogripbarhet härstammade från något jag läst i Colin Wilsons fascinerande bok The Occult. Jag har faktiskt den boken någonstans här i Rom:

I Samuel Johnsons Rasselas, Prince of Abyssinia finns en scen där hjälten betraktar den fredliga, pastorala idyllen i Happy Valley där han bor och då undrar varför han inte kan vara lika lycklig som fåren och korna. Han reflekterar dystert: ´Inom mig kan jag inte upptäcka någon känsla som inte är mättad med sann glädje, men likväl känner jag mig inte glad. Människan har säkert någon dold känsla som denna plats inte kan tillfredsställa. Eller så har hon några önskemål som måste uppfyllas innan hon blir lycklig.'

Kursiveringen är min egen.  Den ´dolda känslan´ är människans utvecklande aptit, begäret efter att få kontakt med verkligheten. Men, det är inte allt. Vem har inte upplevt den märkliga känsla som kommer i stunder av glädje och tillfredsställelse? Som barn hade jag en sådan känsla inför vatten. Om mina föräldrar tog mig på en bussfärd, brukade jag luta mig ut genom fönstret varje gång vi passerade en bro; det var något hos stora vattenvidder som framkallade en smärtsam önskan, som jag fann obegriplig. Ty om jag faktiskt skulle närma mig vattnet, vad kunde jag göra för att tillfredsställa denna känsla? Dricka det? Simma i det? Så när jag först läste passagen i Rasselas, förstod jag omedelbart vad Johnson menade med ´någon dold känsla ... eller några önskemål som måste uppfyllas innan man blir lycklig´.

Vi tror oss ana att det finns en mening, en kod, bakom tillvaron. Om vi löser existensens gåta kan vi möjligen begripa och förändra tillvaron. En skrämmande tanke, som även den har skildrats av Leonard Cohen, i hans förskräckande sång The Future, där han säger sig ha sett framtiden och att den är – Mord! Som i filmen The Shining där den synske, lille pojken Tony  jagas av hemska framtidsvisioner. I hans medvetande dyker ordet Redrum upp, gång på gång. Han försöker förgäves tolka det och skriver det med läppstift på en badrumsdörr. Då hans mor kommer in och får se ordet speglas i badrumsspegeln får hon en chock då det visar sig att det felvända ordet i själva verket var Murder, Mord! Snart är hon och sonen på flykt från hennes vansinnige make som förföljer dem med en yxa i högsta hugg.

I sin sång listar Cohen den ena katastrofen efter den andra och anspelar på människans ondskefulla cynism. Bland annat nämner han:

There´ll be the breaking of the ancient Western code

Your private life will suddenly explode

There´ll be phantoms, there´ll be fires on the road.

“Den åldriga västerländska koden kommer att knäckas. Ditt privatliv kommer plötsligt att explodera. Det kommer vålnader, bränder på vägen.” Vad är det för en kod Cohen sjunger om?

När Rose för någon månad sedan reste till Singapore frågade hon mig om hon kunde ta med sig något tillbaka till mig. Om hon kunde finna en av de stora kinesiska klassikerna i någon penguinutgåva så ville jag gärna ha en sådan. Jag hade enbart läst Resan till Västern och två delar av Berättelser från träskmarkerna. Men, en av mina vänner är mycket förtjust i de övriga klassikerna och plöjer den ena efter den andra och eftersom han har säker smak ville också  jag göra ett försök. Rose fann inte någon av klassikerna på engelska, men hade med sig en roman som enligt bokhandlaren skulle vara en av de populäraste böckerna i Kina; Decoded: A Novel av Mai Jia. Enligt omslaget skulle författaren vara ”Kinas svar på John Le Carré”, enbart det en av en bokens många gåtor. Den var nämligen långt ifrån en spionthriller, utan något helt annat.

Då jag började läsa Avkodad fann jag att den till en början gav intrycket av att vara en ”kinesisk klassiker”, samma sparsmakade, men levande språk, där karaktärer till en början framstår som avlägsna skuggestalter för att under skildringens lopp få allt skarpare konturer, fast de likväl, i all sin originalitet, behåller sitt främlingskap. Där fanns samma fascination inför mat och kroppsfunktioner; slingrande, entusiastiskt skildrade berättelser, där gestalter som först inte tycks ha med handlingen att göra dyker upp och försvinner, för att sedan oväntat dyka upp igen. Intresse för historia och genealogi, för egenskaper som går i arv, förfädernas bedrifter glimmar till, snabbt och effektivt, enbart för att försvinna igen, fast spåren finns kvar. En värld där drömmar och spådomar påverkar ett påtagligt och ofta grymt händelseförlopp. 

Författaren leder oss in i en labyrint, där varje krök tycks uppenbara nya sanningar, förse oss med ny information. Efter ett tag finner vi dock att dessa ”lösningar” enbart leder till nya undringar och frågor. Författarens röst är närvarande, ofta är den allseende, men ibland lämnar han över skildringen till bokens karaktärer. På flera ställen griper han in med egna förklaringar och kommentarer. En kör av röster – intervjuer, platser; en konstruktion där byggnadsställningarna är synliga. Först långt in i romanen finner vi att berättaren är en journalist som försöker finna mannen bakom myten Rong Jinzhen, en legendarisk kodknäckare som för det mesta arbetat i det fördolda, men av insatta personer dyrkas som ett helgon; ett geni, en obegriplig mästare. Men, Rong Jinhzen har blivit en del av sin myt. Romanen blir som den kod han knäckt. Vi förstår inte hur och vad koden egentligen är, hur den var konstruerad och till vilket ändamål. Genom att lösa den har Rong Jinhzen frälst människor och sitt land. Men, på vilket sätt? Gåta följer på gåta. Journalisten förblir namnlös; städer, platser och personer betecknas ibland med sina namn eller öknamn, men oftast med beteckningar som A, B eller X. Hemlighetsmakeri och förvirrande antydningar är en del av romanens konstruktion, precis som det är en viktig ingrediens i dess handling.

Rong Jinzhen förblir en gåta, för sig själv och andra. Han är ett geni, men samtidigt naiv, hjälplös och opraktisk. Ingen förstår sig på honom. Flera känner sig intellektuellt reducerade i hans närhet, men i sin överlägsenhet är han samtidigt tillitsfull och blir djupt fäst vid dem som visar honom kärleksfull omvårdnad, som leder honom genom livet och öppnar nya portar för honom. Jinzhen slukar böcker, inte minst romaner och poesi. Han är en oslagbar schackspelare, en ofattbart överlägsen matematiker.  Människor som till en början finner honom avvisande, ja till och med frånstötande och överlägsen, slutar som hans tillbedjare. Samtidigt förblir han ensam och skild från världen, dels genom sin natur, dels genom att hans geni utnyttjas av en repressiv stat som isolerar och manipulerar honom. Romanen är inte minst en skildring av geniskapets förbannelse, dess släktskap med vansinnet.

Vid läsningen finner sig läsaren inspunnen i berättelsen, likt flugan i spindelns nät försökte jag leta efter ledtrådar i en väv som även den blivit till en kod. För att få styrsel på berättelsen grep jag efter fraser och anspelningar som tycktes antyda sådant jag kände till. Men, oftast var de falska spår.

Som när Direktör Zheng, kallad ”Den Halte”, påstår att den legendariske kryptören Klaus Johannes ”kom från samma plats som Hitler, en ö kallad Tars (känd för sina guldfyndigheter)”. Det såg ut som ett spår, ett yttrande som innehöll flera ledtrådar. Jag började söka, men kunde inte hitta någon ö med namnet Tars, platsen stod inte att finna bland Google Maps och inte i mina lexikon över mytiska platser i legender och litteratur, som den fantasiska Dictionary of Imaginary Places av Alberto Manguel och Gianni Guadalupi. Klaus Johannes lyser också med sin frånvaro. Hitler föddes i Braunau am Inn, en gränsstad mellan Tyskland och Österrike, visserligen finns en del småöar i floden Inn, men ingen kallas Tars och huset som den blivande führern föddes i finns kvar, men några guldfyndigheter lyser helt med sin frånvaro.

Författaren nämner att Rong Jinzhen läser och blir djupt gripen Klaus Johannes ”berömda” bok The Writing of the Gods i engelsk översättning av den ”euroastiaska” författarinnan Han Suyin”. Henne kände jag till. Far hade i sin bokhylla en roman av henne, Skimrande dagar, vars omslag jag fascinerade av, men jag läste den aldrig och nu kan jag inte hitta den. Vad jag däremot läst var hennes hyllningar av Mao Zedong, Morgonens flod och Vinden kring tornet, de var välskrivna men kom inte med många nyheter. Jag läste dem vid en tid då jag retade mig på alla hyllningar av den Store Rorsmannen. I början av sjuttiotalet hade jag med Interrail rest fram och tillbaka i Europa, ofta i sällskap med goda vänner, ibland ensam. En gång hade jag hamnat på färjan mellan Dover och Calais och vid relingen kommit samspråk med en kinesiska från Hongkong. Vi kom att tala om Kulturrevolutionen och till min stora förvåning, det var 1974 och jag hade börjat vid universitet som var milt sagt infekterat av blind beundran för kinesisk kommunism, berättade hon att det under flera år pågått en masslakt i Kina.

- Hur kan du veta det? undrade jag.

Hon berättade då att hennes far var chef för hundförarna vid Hongkongs polis och under en längre tid hade en av deras främsta uppgifter varit att söka rätt på och ta ha hand om den stora mängd lik som flöt upp vid Hongkongs stränder.

- Vi vet att allt inte står rätt till i Folkrepubliken. Folk dör som flugor.

Chockad kom jag tillbaka till min studentkorridor och fann en frände i min granne Mats, tillsammans läste vi en mängd kinakritiska böcker med början i Simon Leys Kinesiska skuggbilder. Han Suyin, var på många sätt en beundransvärd kvinna, trots sin vänskap med Zhou Enlai och sin kommunistbeundran. Hon var läkare och stor filantrop, men hade definitivt inte översatt någon bok av det obefintliga kryptörgeniet Klaus Johannes. Men, är det inte så att en effektiv kod innehåller både falska och sanna spår?  Det gäller att söka och jag är faktiskt övertygad, om det är rätt eller felaktigt vet jag inte, att anspelningarna på Tars, Hitler, Suyin och Johannes kanske trots allt innehåller något spår av sanning. Det gjorde i varje fall titeln på Johannes bok The Writing of the Gods. Det är nämligen den engelska översättningen av titeln på en novell av Jorge Luis Borges, La escritura del dios, Gudens skrift, som faktiskt handlar om koder.

Historien berättar om en mayapräst vid namn Tzinacán. Han torteras av de spanska erövrarna och kastas i en fängelshåla, där ett galler skiljer honom från en jaguar. I sin ensamhet och stigande förtvivlan lugnar prästen sig genom att intensivt betrakta rovdjurets magnifika päls. Han inbillar sig att han i dess mönster skall finna den heliga skrift som förklarar hur allt hänger ihop. Tzinacán driver fram och tillbaka mellan dröm och vaka. Vid ett tillfälle drömmer han att han sjunker ner i sand, som hotar att dränka honom, men han vaknar och ser i en vision hur ett mäktigt hjul av eld och vatten sakta svänger ovanför honom. Tzinacán vänder blicken mot jaguaren och förstår då tecknen på dess päls. Prästen läser fjorton ord som om de organiseras på rätt sätt och uttalas högt kommer att få jaguaren att anfalla och döda hans torterare, Pedro de Alvarado. Men, Tzinacán väljer att inte uttala orden, utan nöjer sig istället med att förbli i sin cell och fascineras av hur han kan förklara den ena gåtan efter den andra genom att på olika sätt kombinera tecknen på jaguarens päls. Läsaren vet inte om Tzinacán blivit galen eller löst existensens kod. Jag vet inte om jag var på rätt spår när jag kom att tänka på Borges novell, men den utgör onekligen en parallell till Mai Jias berättelse och jag tror inte att författarens anspelning till titeln på Borges novell kan vara en tillfällighet.

Det finns flera sådana spår, inbillade eller faktiska, som jag tolkat i förhållande till egna läsefrukter och upplevelser. Den märkliga Enhet 701 som Rong Jinzhen förs till har tycke av militärförläggning och bunker, men kan också vara som ett slags Shangri-La, avskilt från Kinas revolutionära kaos, svält och förtryck. En priviligierad värld präglad av forskning, mat och uppskattning, där det till och med finns prunkande trädgårdar, bekväma, moderna bostäder och tillgång till ocensurerad, västerländsk litteratur. Platsen är dock hårt bevakad och styrd av hårda lagar, en slags 1984värld, där alla spionerar på varandra och rapporterar sina kollegors tankar och verksamhet till de styrande som manipulerar, hotar och favoriserar sina inneslutna forskare för att därigenom kunna få ut så mycket som möjligt ur dem.

Beteckningen Enhet 701 får mig att minnas den obeskrivligt fruktansvärda Enhet 731 som den japanska ockupationsmakten upprättade i Ping Fang i Manchuriet och där tusentals offer av medicinsk expertis utsattes för skoningslösa experiment. Internerade kineser injicerades med kolibakterier och olika former av epidemiframkallande mikroorganismer, alltmedan effekterna noggrant observerades och dokumenterades. Man experimenterade med att operera utan bedövning, studerade effekter av köldskador på fångar nersänkta i isvatten eller utsatta nakna i snön, fångar bands vid pålar i cirklar och bomber detonerades i deras mitt för att undersöka kroppskadorna i förhållande till explosionscentrum. Man svalt människor till döds, infekterade dem med skabb och andra skadeinsekter. Överlevde några av offren, de kallades maruta, trästockar, dödades de. Allt måste hemlighållas. Enhet 731 var inte den enda dödsfabriken i Kina, efter kriget dömdes ingen av förövarna i krigsdomstolarna och vad värre var - flera av dem togs i tjänst av segermakterna, inte minst av USA och deras resultat fick stor användning inom utvecklingen av biologisk och kemisk krigföring och epidemiologi.

Kopplingen mellan Enhet 701 i Mai Jias roman och japanernas Enhet 731 kan möjligen sökas i den kyligt vetenskapliga målinriktningen inom den hemliga kodifieringsenheten, där enbart nyttan som kan utvinnas ur de inneslutna vetenskapsmännen räknas. Kylan kanske även finns hos Enhetens ledare Direktör Zheng, ”Krymplingen”, en intelligent mästerorganisatör, bergfast trogen Partiet betraktar han allt med kyligt skarpsinne, men likväl behandlar han var och en av sina underlydande med förståelse intelligens och vill på olika sätt, bland annat genom att stödja den undersökande journalisten, pendla Rong Jinzhens dolda djup och förstå roten till hans bländande intelligens.

Med tanke på Zhengs doktorsgrad, hans skadade fot, manipulativa intelligens och orubbliga partitrohet är det kanske inte helt orimligt att associera till den låghalte Doktor Goebbles. Likaså tycks hans motståndare, det polska, judiska matematikgeniet Jan Liseiwicz, alias Georg Weinacht, som hoppat av från den kinesiska maktsfären och hjälpt motståndarna att utveckla de oerhört komplicerade koderna PURPUR och SVART, ha en del gemensamt med den geniale filsofen och matematikgeniet Ludwig Wittgenstein. Likt honom kommer Liseiwicz från en förmogen, judisk bakgrund, har studerat och undervisat i Cambridge och ser tillvaron som en existens kodifierad genom olika språkspel. Liseiwicz är Rong Jinzhens mentor och sedemera intellektuelle medspelare och motståndare. Det är Liseiwiczs idéer och tänkande som får Rong Jinzhens intellekt att blomstra och det är lösningen av koder som konstruerats av Liseiwicz som blir Rong Jinzhens triumf och undergång.

En grupp inspärrade vetenskapsmän som sysslar med kryptering inom ett kommunistiskt system fick mig att tänka på Aleksandr Solzjenitsyns väldiga roman I den första kretsen. I februari 1945 arresterades kapten Solzjenitsyn vid den tyska fronten och dömdes till åtta år i Gulag för sin oförsiktiga brevväxling. Efter ett år i Sibirien hamnade han i Marfino, någonstans i Moskvas utkanter, där han tillsammans med en utvald grupp politiska fångar arbetade för MGB, Ministeriet för statssäkerhet, som ägnade sig åt underrättelsetjänst. I Marfino låg MGBs radio- och telefonilaboratorium, som koncentrerade sig på kryptering och avlyssning.

I den första kretsen är en nyckelroman som hämtat sin titel från platsen i Dantes inferno där filosofer och författare lever ett drägligt liv, skilt från lidandet i resten av Helvetet, men det hindrar inte att de är en del av samma tortyrsystem. Givetvis är Solzjenitsyns tunga, men välskrivna och intressanta, bok med sina långa filosofiska resonemang och verklighetsförankrade beskrivningar ett mycket annorlunda verk än Mai Jias roman, men miljön är densamma – vetenskapsmän som sysslar med bland annat kryptering; priviligierade, men inneslutna av ett kommunistiskt system. Fast Enhet 701:s forskare är inga dissidenter, snarare tvärtom. Solzjenitsyns roman är till skillnad från Avkodad realistisk och detaljerad, men likt den består I den första kretsen av olika röster och sammanvävda berättelser.

För några år sedan skrevs en kritisk bok som granskar Solzjenitsyn och ifrågasätter stora delar av hans biografi och konstruktionen av hans verklighetsbaserade fiktioner. Den är på ryska och jag har givetvis inte kunnat läsa den, men namnet på dess författare för mig tillbaka till Avkodad - Aleksandr Ostrovskij.

Den roman som kvinnan som Rong Jinzhen slutligen kommer att älska, Di Li, är mycket fäst vid är Hur stålet härdades av Nikolaj Ostrovskij. Di Li var en av de ”assistenter” som Direktör Zheng sände till Rong Jinzhen, för att de skulle erövra hans förtroende och sedan meddela alla hans göranden och låtanden till Zheng. En viktig uppgift för dessa assistenter var att med jämna mellanrum leverera Rong Jinzhens anteckningsböcker till Direktör Zheng.

Jag minns Hur stålet härdades från Oktoberbokhandeln i Lund, på vars kafé jag någon dag satt och läste igenom den, tämligen förfärad av dess förenklade människosyn och att den var (och är) så beundrad av många vänstermänniskor. Den är fortfarande en av världens mest lästa romaner.

I Nikolaj Ostrovskijs stalinistiska klassiker arbetar den exemplariske Pavel Korchagin för Chekan, den hemliga polisen. Hans språk är enkelt, rösten fast, blicken lugnande, bestämd och iakttagande. Det kan inte förnekas att Korchagin är en nobel man, som kämpat sig fram mot så gott som oövervinnliga odds. I kriget mot Polen fick han granatsplitter genom ena ögat och den ena tinningen splittrad, men den obändige Pavel Korchagin kämpar oförtrutet vidare mot sin alltmer svikande kropp. Han är sina vänners stöd och sin hustrus stora kärlek, fast det som främst håller honom vid liv och på fötter är den styrka som Partiet ger honom. Hans kamp är en kamp mot de sabotörer och förrädare, som likt ondskefulla parasiter hotar det bolsjevistiska partiet, men han för också en hård kamp mot sin svikande kropp, sin dödslängtan och passionerade kärlek till kvinnan han älskar.

Givetvis är Pavel Korchagin för bra för att vara sann och vi finner hans staty över hela Ryssland och fortfarande hyllas de ideal han står för. Några år innan Mai Jia skrev sin roman var en rysk TVserie baserad på Hur stålet härdades en stor succé bland kinesiska TVtittare. Att Ostrovskijs roman blev en sådan framgång redan när den kom ut 1932 och 1934 som följetong i tidningen Den unge gardiste, beror bland annat på författarens tragiska livsöde. Han drabbades vid 23 års ålder, efter ett hårt liv som soldat och rallare, av grav polyartrit, blev sängliggande och sedemera blind. Efter att ha refuserat berättelsen flera gånger insåg myndigheterna till slut dess värde. Han fick hjälp med att skriva om den och snart hade Hur stålet härdades gått ut i miljonupplagor. Stalin förstod vilket litterärt fynd Ostrovsky var. Den invalidserade författaren fick Leninordern, utsågs till politisk kommissarie,erhöll en stor statssubventionerad bostad, en dacha och då han dog 1936, en ståtlig statsbegravning . Vi finner likheter mellan Pavel Korchagin/Ostrovskij och den handikappade, men hyllade, grönsak som Rong Jinzhen slutligen förvandlades till och den stora omvårdnad, beundran och kärlek hans hustru Di Li ägnar honom.

Det tycks som om jag förlorat mig i den labyrint som Mai Jias bok utgör. Jag har lockats av de sidospår och undermeningar han lömskt lagt ut i sin roman och en annan läsare finner säkert andra villospår och undermeningar. Romanen tycks bestå av kinesiska askar som öppnas och sluts. Den är märkligt abstrakt, som en slags trollerikonst; det är svårt att begripa hur den verkligen fungerar, maskineriet anas, men inga lösningar ges. Författaren tycks emellanåt försöka blända oss med sitt språk; inflikade aforismer och bilder. Romanen blir en kod som söker sin lösning.

En del av romanen beskriver hur Rong Jinzhen på kort tid löser den av alla experter ansedda som olösliga koden PURPUR, enbart för att vara nära att kvävas i sin kamp mot den efterföljande koden SVART - av allt att döma är båda koderna skapade av Jinzhens mentor, Jan Liseiwicz, som känner sin för detta elevs skarpa intellekt, men också hans mänskliga tillkortakommanden. Liseiwicz kan sin Kabbala och vet att koder inte är något annat en spegling av hur det mänskliga intellektet fungerar, som med sina brister tolkar och försöker begripa existensens mysterium. Vi vet inte om Liseiwicz i sin ideologis tjänst är ute efter att knäcka Jinzhen, eller om han vill öppna upp universum för honom, fördjupa hans förståelse för livets värde, släppa ut honom ur sitt genis förlamande begränsningar.

När det tycks som Jinzhen paralyserats i sina försök att lösa SVART, släpper Direktör Zhang ut honom från sin isolering och låter honom resa till en meningslös konferens. Den enda behållningen för Jinzhen blir att han köper och läser Klaus Johannes bok, The Writing of the Gods.  Han anar att lösningen till SVART finns inom honom själv. Det stora motsvaras av det lilla. Makrokosmos av mikrokosmos. Tidigare har Jinzhen sökt kodernas lösning genom att spela schack och fördjupa sig i matematiska ekvationer, men nu förstår han att svaren står att finna i drömmarna.

Under resan tillbaka till Enhet 701 skriver Jinzhen ner sina tankar och drömmar i en anteckningsbok. Han är mycket nära en lösning när anteckningsboken blir stulen och hans värld rasar samman:

Kanske var det för att jag värdesatte den så mycket, att jag hade gömt den så djupt i mitt hjärta, som gjorde mig oförmögen att förstå … Kanske hade jag undermedvetet kommit att inse att min anteckningsbok inte enbart var en vän i min ensamhet, inte längre en verklig, konkret tingest, den var som mina glasögon …   något nödvändigt som så lättvindigt kan förloras! Hur länge hade inte mina anteckningsböcker varit en del av mitt liv, de hade blivit en del av mitt blod, ett kroppsorgan … Det är enbart när hon drabbas av sjukdom som en människa blir ordentligt medveten om sin kropp: Det är enbart när du förlorar dina glasögon som du märker att du behöver dem, det var det som skedde genom förlusten av min anteckningsbok.

När anteckningsboken blivit stulen förlorar Jinzhen sitt förstånd. Han hamnar på ett behandlingshem som lyder under Enhet 701, där framlever han sitt liv i ett grönsaksliknande tillstånd, men han är ytterst respekterad och förvandlas efterhand till en symbol, ett ideal och statyer reses över honom.

Efter en vansinnig, omfattande jakt över hela Kina, återlämnar tjuven anonymt anteckningsboken och på bas av den lyckas en av Jonzhens assistenter lösa koden SVART och göra Fosterlandet säkrare. Fast då är Jinzhen redan bortom all mänsklig kontakt. Det visar sig att lösningen fanns i kodens absurda enkelhet, något som Jinzhen genom sin genialitet haft svårt att begripa, men anat i sina drömmar och medan han blottade sitt inre i sina anteckningar. Han grips av insikten strax innan han går in i vansinnets skymningsvärld. Under en natt under det besinningslösa sökandet efter anteckningsboken rusar Jinzhen ut i ett skyfall. Hela sitt liv hade han sökt efter något:

Men vad var det?

Han hade cirklat kring det, men hade enbart studerat dess ”verkliga” sida. Nu, nu var det oundvikligt att han skulle få se motsatsen.

Detta något kunde inte vara annat än Gud, den allsmäktige Helige Anden. Eftersom han kände att detta ”ting” måste vara Gud så innefattade det en komplicerad, men likväl absolut existens.

Allt som var detta och det där, allt som var allting.

”Hur kunde jag motarbeta det?”

Guds lagar är rättvisa. Guds lagar är fullständigt orättvisa.

Direktör Zhang förklarar för den undersökande journalisten:

För Rong Jinzhen var allt behäftat med en dualitet: Å ena sidan fanns verkligheten – sakernas påtaglighet, den levande världen: På den andra fanns drömmarna, den virtuella verkligheten, kaos, oförutsägbarhet.  Som uttrycket “ogrundat skvaller” antyder kan vi enbart acceptera en “verklig” värld grundad på påtagliga bevis, på empirism.  Men för Rong Jinzhen fanns det alltid en dualitet: Verkligheten och drömmen, och egentligen kände han enbart till det senare tillståndet. Det kan inte förnekas att drömvärlden är mer absurd, mer oförutsägbar än verkligheten.

Direktör Zhang antyder att det var just Jinzhens förmåga att drömma och tolka sina drömmar som gjorde honom så användbar för Statens och Partiets syften, men det var också den egenskapen som ödelade honom. Han försvann in i en parallell värld. Men Jonzhens intensiva sökande, vad han slutligen fann i sina drömmar fick en praktisk nytta. Uppenbarligen var Direktör Zhang en framgångsrik matematiker, men ingen drömmare.  Medan jag funderade över Zhangs karaktär slog jag upp hans namn på Google Translate, på mandarin betyder det uppenbarligen ”korrekt”.

I slutet av Mai Jias roman får vi läsa några utdrag ur Rong Jinzhens efterlämnade anteckningsbok. Den är en av flera och vi vet inte om det är hans sista, men journalisten fick en fotokopia av Di Li, Jinzhens hustru. Flera avsnitt är överstrukna och sidor fattas, men då vi läser anteckningarna förstår vi att Rong Jinzhen, efter ett liv som beundrat geni och främling i tillvaron, slutligen drabbades av kärlek och begär. Han älskade Di Li. Kanske var det genom kärleken han slutligen närmade sig SVARTs lösning, men han nådde inte fram. Hans passion brände hans sinne till aska. Eller … kanske inte. Kanske hade Jinzhen i sin onåbara stillhet, i sin ro, i sin beundrade värdighet och upphöjdhet, där på behandlingshemmet passerat genom portarna till Universums ofattbara storhet. Den som enbart kan uppfattas av de som nått dit, men aldrig beskrivas för någon annan. Är Rong Jinzhen frälst?

Romanen avslutas med hur journalisten/författaren uppsöker Di Li och frågar henne om hon ångrar att hon gifte sig med Rong Jinzhen, hon svarar:

Ånger? Om du älskar ditt land. Hur kan du ångra det? Nej! För all evighet kommer svaret att bli nej - !

Omedelbart fylldes hennes ögon med tårar och hon började snyfta, som om hon skulle brista ut i gråt.

Efter att ha betraktat solnedgången över Medelhavet vände jag mig om. Där fanns den obäddade sängen och ovanpå den låg Mai Jias roman. Hade den varit bra eller dålig? Jag var inte säker på vilket, men hade under ett par dagar irrat runt i dess labyrinter, varit innesluten mellan dess pärmar. Begripa universum? Begripa mitt liv? Mina sextioett år? Fanns det ett mönster? En kod? Inte en aning. Jag får väl säga som Pablo Neruda –Confieso que he vivido. Jag erkänner att jag levt. Vad mer finns det att säga? Kanke - förlåt? Det kan inte skada.

Borges, Jorge Luis (2013) Alefen. Stockholm: Bonniers. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932-1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Mai Jia (Jiang Benhu) (2014) Decoded: A Novel. London: Penguin Books. Manguel, Alberto och Gianni Guadalupi (1999) The Dictionary of Imaginary Places. San Diego: Harcourt. Ostrovskij, Nikolay Aleksejevitj (1972) Hur stålet härdades. Göteborg: Proletärkultur. Solzjenitsyn, Aleksandr (2010) I den första kretsen. Stockholm: Brombergs. Wilson, Colin (1974) The Occult: The ultimate book for those who would walk with the Gods. Frogmore, St.Albans: Mayflower Books.

A few days ago I saw an uneven, funny, sentimental and warm film, filled with clichés about musical, gypsies involved in petty crime, crazy, immensely rich gangster oligarchs, hibernating Communist romantics, Jews interested in making money and vodka guzzling, careless, unkempt Russians, all equally warm hearted and nice people, who had succeeded in surviving the insane Soviet oppression with wits and humor intact. A modern fairy tale, with the naive charm of such a tale. Well-made and well-acted as the film was, in spite of all its burlesque madness, I was charmed by the human warmth it expressed. As I now discovered that it was made by the Romanian-born, nowadays French director, Radu Mihăileanu, who made Train of Life, I understood why I liked it, despite the fact that this film, Le Concert from 2009, was inferior to that masterpiece.

I saw the movie together with Rose and remembered a distant episode in our life, then we are a newlyweds come to New York after my life's second flight, the first had been between Edinburgh and Copenhagen. But, before I get there - let me take you to Russia and Trollhättan of the twenties.

During the chaos that followed the First World War, Russia became the horror and hope of the world. The emerging nation was either feared as the arrival of Antichrist, or as a budding Paradise. In any event, the civil wars and the attack on Poland had come with a high price. The economy was in shambles, industries and fields destroyed, livestock killed, raw material wasted or pillaged, mines blasted or flooded. In 1922, industrial production had shrunk to one-seventh of what it had been in 1913 and agricultural production to a third.

The terrible scale of the disaster is evidenced by the loss of lives, the immense scale of this slaughter is virtually impossible to establish. A conservative estimate sets the number of soldiers killed in action at 300 000 (an estimated 1.8 million had already died during World War I), 450 000 men had died from epidemics and diseases. On top of that was the "Red Terror", which instigated at least 250 000 summary executions. From 300 000 to 500 000 Cossacks were killed or deported. 100 000 Jews had been killed in Ukraine. Crop failures and repressive policies led in 1921 to at least two million dead and additionally recurrent epidemics harvested millions of victims. Only in 1920 three million Russians died in typhoid. In 1922, there were an estimated 7 million street children in Russia, which in December 1922 became Soviet Union.

In early 1920, The Allied Powers´ blockade of Russia was lifted and after two years it was once again possible to trade with the vast country. For the daring and already wealthy, there was big money to earn. However, the Swedish government and most capitalists of this nation wanted to avoid doing business directly with the Bolshevik regime, partly for ideological reasons, partly because it was feared that the Bolshevik regime would fail to hold on to power for a longer time. If the Bolsheviks were toppled, there was no guarantee that their successors would approve of any agreement concluded with their enemies. Therefore, the Russians got no credit. If they wanted to do business, everything had to be paid for in cash. Negotiations between Swedish stakeholders and the Bolshevik regime had to through Swedish lawyers negotiating with Centrosoyuz, the All-Russian Association of Consumer Associations.

If the wheels would begin to roll in the Russian economy, the transport system had to be rehabilitated as soon as possible. Railways and bridges were destroyed and of the about

25 000 locomotives that existed in the country before World War I, there were only 5 000 left, most of them in a poor condition. It was not possible to start a national production within a reasonable time; new locomotives had to be acquired from abroad.

The Swedish locomotive manufacturers Nydqusit & Holm, NOHAB in Trollhättan found themselves on the verge of bankruptcy. European railways were being electrified at a rapid pace and if the company would survive, production must be changed and renovated, especially since the German industry began to get on its feet after the war and soon would constitute a deadly competitor. The son of a well-known Trollhättan-contractor, Gunnar W. Andersson, got through one of his friends, the lawyer Hellberg in Stockholm, information about the Russians' interest in buying locomotives. Andersson had in pre-revolutionary Russia been the representative of a German wool manufacturer and had through his own firm in Stockholm continued to do business with the vast land in the east. After the October Revolution of 1917, he sold large parties scythes, made at a Swedish scythe factory in which he had interests. These transactions were mediated by the lawyer Hellberg and a former fellow student of Andersson, who was a resident of St. Petersburg.

Hellberg and the previous classmate were able to convince the bold Andersson that if he dared to benefit from the Russian desperation, he could make a fortune in the process. Andersson put all his effort into the endeavor and after having managed to convince several banks and other stakeholders, he managed to scrape together enough capital to buy NOHAB in Trollhättan and in Copenhagen begin negotiations with the Russian "communication dictator", Leonid Krassin.

The Russians were eager to order their locomotives and willing to pay cash in advance. In May 1920, an agreement was signed between Centrosoyuz and Gunnar W. Andersson for the delivery of 1 000 large freight locomotives at a price of 230 000Swedish Crowns per piece. The whole affair was would thus amount to 230 million SEK (which at the time was equivalent of), so far the largest single locomotive order in the world. A certain percentage of the price was to be paid in advance and the rest upon delivery. Everything was to be paid in gold, which would be deposited with the vaults of the Swedish National Bank in Stockholm. An advance of 7 million SEK was granted.

On the first in December 1920, ten tons of minted gold, the equivalent of 26 million Swedish Crowns were brought on a Swedish ship from Tallinn to Stockholm. Upon arrival, the coffins were transferred directly to the National Bank. The Russian gold exports caused a sensation. The French protested as they, due to outstanding loans to Russia, claimed to have a greater right to the gold. Even the US Government was angered, but the two governments soon quieted down their protests and much of the gold was sold in Paris and forwarded to the United States.

Soon, the steam engines were loaded onto ships bound for Russia. They were considered as veritable monster locomotives, but were in fact not larger than Swedish locomotives which were used to transport iron ore, though the boilers were placed higher something that made the Russian engines look much bigger. After a little less than two years of uninterrupted delivery the Russians broke the contract with NOHAB. The order was limited to 500 locomotives; the remaining 500 would be manufactured in Germany. The Germans had offered to produce them for half the price.

At a conference in the Italian Rapallo the German and Russian Foreign Ministers, Rathenau and Tjijerin, had agreed that if Russia renounced their claims for war damages, they would instead invest 4 billion Reichsmarks in the German industry. This was a hard blow for NOHAB. The deal had so far given a surplus of 15 million SEK, but earnings had been spent expended on new buildings and acquisitions. After extensive cuts and dismissals NOHAB survived by a whisker.

This story became the origin of a Russian-Swedish idea to create a romantic movie epic, a kind of counterpart to David Lean's blockbuster Doctor Zjivago from 1965, the year that Mikhail Sholokhov had received the Nobel Prize in Literature (exactly one year after Leonid Brezhnev had come to power), possibly as a kind of excuse because the Swedish Academy had angered Soviet authorities by presenting Zjivago´s author Boris Pasternak with the price in 1958. A year after the film Doctor Zjivago had SF, the Swedish Film Industry, signed an agreement with Gorky Film in Moscow to co-produce a film about Lenin´s locomotive deal with NOHAB. The production of The Man from the Oher Side, as the film was to be called, attracted much attention in the press. This was partly due to the unique Russia /Swedish co-operation, and on the film's high production costs of SEK 11 million - the hitherto most expensive Swedish film.

To spice up the story of the locomotive deal a tragic love story was invented, it was to be developing between a beautiful Swedish high society lady called Britt Stagnelius and a handsome, Bolshevik engineer, Viktor Krymov, The Man from the Other Side. Krymov was to be played by the popular heartthrob Slava Tikhonov, while Britt Stagnelius was acted by Bibi Andersson, who after Ingmar Bergman's Persona was admired by cineastes around the world and by many considered as the prototype for Nordic beauty. One who had seen and been impressed by Persona was the Russian director Mikhail Bogin, who recently had received good Russian reviews for Zosya, a film about a tender relationship between a Russian officer and a Polish peasant lady during a short period of tranquility during World War II. Despite his relative youth, he was thirty at the time, Bogin was considered as good choice for providing a human and compassionate dimension to the otherwise difficult task of making a romantic epic around the rather mundane dealings around the purchase of locomotives. It was Bogin who had insisted subcontracting Bibi Andersson. However, the script was delayed, re-written time and time again, passing from hand to hand. The Swedish SF tired and the entire project was at the Swedish transferred to other producers and it eventually was agreed that the imaginatively minded Bogin would be replaced with the more seasoned, but rather inconspicuous Yuri Yegerov, who was lecturer at the Moscow Film College (VGIK) and had twelve films behind him.

The filming took place from September 1969 to February 1970, but the editing proved to be very complicated and took more than a year to complete. The film was an embarrassing failure, "a beautiful but bland film, with a syrupy, clichéd love story." Even if being a passionate movie-goer I had never heard of, or eventually totally forgotten about The Man from the Other Side until my friend, teacher and neighbor Sverker Hällen, showed up with a wrapped present the day before Rose and I got married and went to New York.

When I feel that my students are unhappy with me, or my teaching, I use a lousy self-defense by telling them that even if they suffer from inane teachers they should not give up, but continue to struggle with the school and not let their future be predestined by an idiot.  Personally, I think I have had far more incompetent than good teachers, but those who were skilled and engaging have in return meant a lot to me. Among the few good teachers who have changed my destiny I include Sverker, who for a time was my teacher in practical filmmaking.

Sverker Hällen is a tall man with a bushy beard and a usually severe countenance, but he has a very good sense of humor and a warm heart. He is an upright man who does not hide his honest opinions and is prepared to assert his uniqueness. Knowledgeable in many areas, not least in film, art and literature,  Sverker has always something interesting and unexpected to say. He is also steadfast in his friendship and although I have not seen him in many years, I know we will get on well when we meet again.

I learned a lot about film from Sverker and the appreciation of the craft I believe I can discern behind the movies I watch, I have largely him to give thanks to. When I moved in with Rose Sverker lived with his family on the other side of the street and at times he dropped in to visit us. It also happened I met Sverker at Spisen on the stove, a tavern in Lund where I often sat in a corner with my friends, especially during my bachelor years. In the same corner, I also used to meet the original Situationist artist Jean Sellem and the eternal student Maxwell Overton. Sellem always drank tea, while Maxwell drank the cheap, white wine Beyaz, in which he dissolved sugar cubes. Maxwell had students as lodgers in his large apartment, in which several rooms from floor to ceiling were filled with newspapers which narrow walkways between them. My friend Mats was for a time a lodger in Maxwell´s strange place.

I met Rose in October 1978 and in the spring of 1980 we prepared ourselves for our first joint trip to her home country, the Dominican Republic. Some time before our departure we received a message from Rose's mother in which she wrote that we were very welcome, but we should get married before we got there. We had not counted on that and I hurried down to bureau of the Cathedral to find out if I and Rose could be married as soon as possible. It turned out to be more complicated than I had thought. The priest must namely during three consecutive Sundays in the church and in front of the congregation announce that two of the parish´s members intend to marry. It was unfortunately only two weeks until had to leave, so Rose and I would not have time to get married in the church.

The priest I spoke with was a kind and understanding man, and on a piece of paper he wrote down a list with various suggestions about what to do. All his advice included the priest Kjell, meaning his own involvement. He wrote: "You have a civil marriage as soon as possible and Kjell joins you in holy matrimony when you come back; you marry within the Catholic Church in the Dominican Republic and Kjell consecrates you marriage with a Lutheran ceremony when you come back; get married in an Swedish embassy abroad and Kjell joins you in holy matrimony as soon as you come back," etc., he gave me at least three more alternatives.

Rose had a good laugh when I came back with the note, and we decided that I as rapidly as possible had to call the City Hall and ask if the mayor, or rather the municipal council´s chairman, could marry us before we left the country. Well, we could get married in time, provided that I presented them with a Certificate of No Impediment. The time for the ceremony could then be set to twelve o'clock on Saturday after two weeks. It was the day of our departure! If the wedding ceremony took place at noon, we would miss the flight. After talking to Rose, I called back to the Town Hall and asked if there was no other solution. Well, the day could not be changed, but the marriage could take place at ten o'clock instead of twelve. Whoa, with small marginal we would be able to catch the plane!

On the Friday before our departure we received a call from the City Hall. They wondered if all was ready for the wedding. Had we contacted the two witnesses? Witnesses? Did we need that? We had planned to make it all very discreet, without telling anyone about our marriage, not even my parents and sisters. After all, we had planned that Kjell was going marry us when we came back. It was now late afternoon and I had no other choice but to call my parents. Of course they were surprised, but certainly - they would drive down from Hässleholm early the next day, to witness the ceremony and then drive us to the hydrofoil to Copenhagen.

Everything was packed and ready when my mother and father rang on the door and we hurried down to the car. However, Rose who was busy with some research, had to go down to the Department to print a few copies which she had to bring with her to the Dominican Republic. While my mother and Rose ran up to the copier, I and my father waited behind in the car. The minutes passed, we were sitting there waiting with ever growing concern. When ten minutes were left until the wedding ceremony would take place, Rose and my mother came back running with the copies in their hands. As expected the copier had jammed and since it was Saturday no one had been around to fix it. Nevertheless, against all odds Rose had finally managed to find another machine that worked.

In haste we drew down to the City Hall. For some reason, the wedding ceremony would take place at a lower level and heading down there my Father hit his head and had to rest a few minutes on a chair to recover from the blow. The Municipal council´s chairman carefully prepared a table and placed himself cautiously behind it. Rose and I sat down in front of him while my parents placed themselves behind us. The minutes passed. Unwieldy the wedding officiant took a matchbox and began to light the candles of two candelabra. We were getting stressed out, Rose asked timidly:

- Is that really necessary? We are in a hurry.

The municipal council´s president nodded, smiled and explained that it was customary. Then he looked seriously at us, opened a book and began to read aloud:

"You want to marry each other. The marriage is based on love and trust. Through marriage you promise to respect and support each other. As spouses, you remain two independent individuals who will ... "

Rose interrupted him in a whisper:

- Do you really have to read all that? Will it take a long time? We thought that a civil marriage would be quick and easy.

The friendly man smiled patiently:

- Unfortunately, I have to do it, but I assure you ... it won´t take long.

And with the same calm voice, he continued to read:

"... who will gain strength from your bond. Since you have declared that you want to enter into marriage with each other, I ask: Do you ... "

When Rose and I had answered yes to his questions, the municipal president told us that it was time exchange rings. Rings? Did we need to bring rings? I didn´t know that. In haste we borrowed parents´ wedding rings and the officiant could finally declare us to be husband and wife. However, he was compelled to add a few more words:

"When you now enter life and go back to your routines, remember your desire for companionship, the love and the respect for each other you felt at the moment that brought you here. Let me wish you happiness and prosperity in your marriage. "

Beautiful words, but we had some trouble perceiving them, as time mercilessly ticked on. We thanked sincerely the friendly, but slightly bewildered man, rushed up the stairs, into the car and drove quickly to Malmö and the hydrofoils. We managed to get to the check-in counter on time and because we obviously looked happy and newlyweds Rose was allowed to bring her bridal bouquet into the aircraft. We have now been married for thirty-five years, but were never wedded by Kjell.

On the flight I took out the parcel Sverker had given me. It was a gift-rapped book I was going to bring Mikhail Bogin. Sverker had told me that he once had worked as assistant and interpreter for Bogin while he was in Sweden and prepared the filming of The Man from the Other Side. What I know Sverker is quite fluent in English, French, Russian and Icelandic, and probably also speaks some other language.

I've never been quite clear about what happened to Bogin after he had been removed as director for The Man from the Other Side. He traveled back to the Soviet Union and in 1972 he made yet another movie Ischu Chelovka, which apparently also was called something like I seek my own and was based on true-life stories about separation and meetings, about Russians seeking for loved ones lost in the war. However, I cannot find other than Russian references to that movie. I understand that it was shown in the US and at that time Bogin chose to seek asylum there. The parcel Sverker had given me had between its gift bands an envelope inserted with Bogin´s address in New York.

We would be a week's time in New York, before we were going to one of Roses sisters who lived in Puerto Rico. Rose had previously lived in New York and knew the city quite well, to me it should be unfamiliar but after all the movies I've seen, it seemed strangely familiar. After one day, we called Mikhail Bogin who invited us home to his apartment on Manhattan. It was high up and had a breathtaking view of nighttime Manhattan. He greeted us cordially and I think he invited us to dinner at home, but I don´t remember. However, I remember how moved he was when I gave him Sverker's gift, which turned out to be a book in Russian. Bogin thanked us effusively and asked:

- How is Sverker doing? Has he enough to survive?

I assured him that was the case and wondered why he was concerned if Sverker would have a difficult time. Bogin replied in his perfect, but heavily accented English:

- Sverker is a unique fellow. Serious and calm, but he has a strong sense of humor. I remember when we were stuck in negotiations, there was a lot of hassle with that movie and emotions ran high. While we raised our voices Sverker sat leafing through a dictionary and apparently found a word. Suddenly he had all attention directed at him and we all fell silent. Sverker looked up from his book, in the unexpected silence he watched as seriously, one by one, before he stated in perfect Russian, slowly and very clearly: "You Russians seem to be very nervous people."

Bogin told me that his time in Sweden had been difficult for him, professionally and personally. However, he had appreciated Sweden, especially the peace and quiet. Poetically, he noted:

- Sweden is the only place where I have heard what it sounds like when the snow is falling.

For me this was a strange assessment, because when I think about Russia I tend to imagine a vast, desolate, snow covered expanse. Bogin told me that after he lost his appointment in Sweden he no longer felt at home in the Soviet Union and began to speculate what he could do to find asylum in the West. He grabbed the opportunity when he came to the United States, probably in connection with the display of his latest movie, Ischu Chelovka.

- They received me with open arms. I was not a well-known director, though some of the movie connoisseurs knew who I was. My first movie had won the FIPRESCI prize at the Moscow Film Festival and had been presented here in New York, where it got great reviews.

Then I did know anything about FIPRESCI, but now I have found out that the acronym stands for Fédération Internationale de la Presse Cinématographique, a prestigious international association of national organizations of professional film critics and journalists. Each year its representatives are present at festivals around the world and grant prizes to young, promising directors. The list of award winners is impressive, with names like Pedro Almódovar, Rainer Maria Fassbinder, Jean-Luc Godard, Woody Allen, Aki Kaurismäki, Roman Polanski. Andrei Tarkovsky and Wong Kar-wai.

- After my defection I received a lot of support and encouragement. What surprised me was that those who welcomed me were so happy to point out how much misery there was here in the US; violence, racism and poverty. They drove me around and showed me how miserably poor people lived. When I told them that such misery existed in the Soviet Union as well, they looked at me with surprise.

Bogin claimed he was pleased with how things had turned out for him since his arrival in the United States. He had not yet had an opportunity to shoot any movie of his own, but had recently been given a role in a movie with Christopher Plummer. It was called Eyewitness and would soon be premiered. I have not seen it. It was made by Peter Yates, who had become a cult director in the sixties due to Bullitt, mother of all car chases.

As I confessed, I do not remember if we got any dinner, but I remember that Bogin offered us plenty of vodka and pickled cucumbers. Rose, who was tired after the trip and tumultuous events soon fell asleep on a couch, while I and Bogin watched TV, munched cucumbers and toasted one another. The TV presented a program about Line Dancing, people with big cowboy hats jumped coordinated about to country music. Bogin laughed heartily:

- Look at that! It´s wonderful! So American, so care free, so crazy and uniform.

Uniformity was a theme Bogin had raised earlier in the evening and what he told us have stayed with me ever since.

- What amazed me the most when I came here and tried to establish myself after my first feeling of relief and surprise, was how regimented everything was. I began to believe that I have ended up in a socialist utopia. Everything was so unreal, so absurd.

- But the US is hardly socialist?

- Exactly! And that was why I came here. I assumed people would be different. I suspect that each and every one likes to be an independent and free individual. That we all like to form our own and genuine opinions about things. But, I found exactly the opposite - a socialist Utopia.

-  In what way?

- At first I lived in a residential neighborhood outside of Manhattan, but I could not stand it there. That's why I moved here. Up there all was the same. The lawns looked alike, all well-kept. Even the houses looked alike, inside and out. People wore the same clothes, had similar cars, similar dogs and identical opinions. At the same time they claimed that they were all different and they felt sorry for me, a poor Russian fellow who had arrived from a Communist country where everyone had to do the same things, consume the same products, eat the same food, drinking the same liquor and think like the State commands. In vain I tried to explain that there are few Russians who have the same opinions, except that they do not like the Government. The Americans told me that they did not like Government, yet they believed that they lived in the best country of the world and had the world's best political system. It would be hard to find a Russian who honestly believes his country has the best political system in the world.

Bogin refilled the vodka glasses:

- My neighbors told me that the US is filled with injustice, yet they believed their nation has the best health care, the world's best scientists and artists. They are best in everything. Would a Russian say that about himself and his country? Not likely, at least not if he is an honest man. The Americans honestly believe themselves to be free and different. No Russian would believe himself to be free - but different? Russians do not have the same wife, the same dog and the same views. They do not read the same newspapers, the same books and would seldom agree about everything. They do not live in the best country in the world and they do not trust one another. You know, the US has not had any war within their borders, at least not since 1865. Sure, Americans have died and been killed in wars, but not common people, only their soldiers. The average American does not know war, starvation and hell and that is the reason to why they believe in themselves and their country. And they may be right. It is quite possible that they live in the best country of the world. But they want you to agree with them, even when you think they are wrong, at the same time as they want you to love their nation in the same way as they do. There is the problem of this nation.

- Are you not exaggerating?

- Of course I am. I am not talking about individuals. I'm talking about the system. I'm generalizing. I´m talking politics, just as we Europeans use to do among ourselves. Americans don´t understand politics, but they are masters of entertainment. Watch New York. Garbage collection does not function in this town. At least not in winter. As soon as it snows a little the entire town is in panic. Refuse trucks are remade into snow-ploughing vehicles and the piles of black garbage bags grow into Chinese walls along the sidewalks. Americans prefer to concentrate on one thing at a time - a celebrity murder, a divorce, a species of owl that´s dying out. They do not like to occupy themselves with two issues at a time. The shop down here on the corner is robbed once a week, but if I have my car standing outside in the street it has a parking ticket glued to it after two minutes.

He laughed and glanced towards the TV:

- What works well is the entertainment industry. Broadway is amazing. What magnificent shows, the coordination, the professionalism! They do brilliant show business of everything. They exterminated the Indians, but have made excellent entertainment out of that genocide. Everyone loves westerns. They lost the Vietnam War, but after the recent action movies young Americans believe that the Marines won the war. They have their superheroes and they seem to believe in them. We Russians have our super workers, but no one believes that they exist. The Americans have frightening violence statistics, but are doing exciting gangster movies of the misery. They are world champions of propaganda. They know that propaganda is show, myth and falsehood, and they are not ashamed of it. The Russians have everything to learn from them. Our propaganda is also an outright lie also, but it is not exciting, funny and entertaining. Sure, Soviet propaganda may be laughable, but then it is due its ridiculous ineptness. Americans are willing to believe in almost anything, but not Russians. Americans believe in success and democracy, not the Russians. Americans are deeply religious, they are basically religious. And frankly - that's why I love America. It's an ideal society for an artist and dreamer.

- But what you said about the US does not sound particularly liberating to me.

- No, no, but it´s the paradox that´s stimulating. The chimera that makes you want to change things, make a difference, show alternatives … and you know it´s possible to do so. Here it is, at least in principle, allowed to be different, to seek change, but at the same time you meet resistance. In a way, it would probably be almost as uncomfortable to go against conventional wisdom here as it is in the USSR.

- How?

Bogin swallowed his vodka and put down his glass:

- When I spoke to my neighbors and suggested what I thought was remarkable about this country ... that people had the same wife, the same poodle, the same car and the same opinions, they could get very annoyed and tell me that I was an incorrigible Communist and had no right to be in this wonderful country and criticize their democracy and freedom. Someone with my views ought go back where I came from and continue to support censorship, inequality and dictatorship. They could not understand when I tried to explain that I admired their democracy, that I loved the US. That I appreciated their country more than my own fatherland. The whole thing was schizophrenic because they often emphasized what they thought was wrong in the US; poverty, violence, racism, taxes and a  lot of other things, which I frankly thought was not  much worse than what I had experienced while living in the USSR. Wherever you are, it's not easy to be a stranger, a foreigner.

I had become tired and drunk. Words were merging, becoming blurred and I cannot remember everything Bogin told us, though the general feeling remains. I have often thought about what I imagine he said. Meeting with an exiled Russian during one of my first evenings in the United States has for the good and the bad colored my view of the country, and life in general. Several years later, we came to live for several years in New York, where I thrived and I came to love the city.

I do not know how it's been for Bogin. Here in Rome, I have searched for him online. It seems that Ischu Chelovka was his last movie and his supporting role in Eyewitness his last film role. He apparently remained in New York. When I meet Sverker I will ask him if he knows anything about the fate of Bogin.

Online I found the final scene from his film Двое, Two, or as it is also called a Ballad of Love with which he won the FIPRESCI prize in 1965. It is about a young musician who courts a beautiful woman, who refuses to answer anything he tells her, even though they meet several times. It turns out that she is deaf. They fall in love and their love becomes a silent love. New York Times critic Howard Thompson wrote:

See "A Ballad of Love," whatever you do. It was made at the Riga Studios in Latvia, under a young director of uncommon skill and insight named Mikhail Bogin, who wrote the screenplay with Yuri Chulyukin. Ever so simply and sweetly, minus one drop of saccharine, the picture conveys the growing love of the spirited oboist and the beautiful girl in her silent world who studies at a pantomime theater for deaf mutes.

"What is music like?" she scribbles. There is a moment of freezing beauty with the boy watching the girl as the balcony scene from Romeo and Juliet is pantomimed on the stage. The picture is most effective when the sound track goes silent, as at the climax when the deaf girl attends a concert.

The film clips off abruptly. If only it could have gone on and on.

I hope to see Bogin´s movies and fear that he is one of the many artists who have been forgotten and not gotten a chance to develop their great talent and received the fame they earn. One of the many who for a short time had their moment of glory. Opportunities came, but in the wrong place, at the wrong time, in the wrong context.  Bogin had to deal the shapeless colossus of The Man from the Other Side. He was given compassion and support in the US, got to act in a major movie, yet he slipped out of the competition, his great capacity was not taken care of. It is not often that we end up in a fairy tale like the one Radu Mihăileanu presents us with in his Le Concert – in which human warmth, combined with artistic mastery, overcomes all obstacles and everything comes to a happy ending.

Figes, Orlando (1997) A People´s Tragedy: The Russian Revolution: 1891 - 1924. London: Pimlico. Pipes. Richard (1995) Russia under the Bolshevik regime 1919–1924, London: Vintage. Thompson, Howard (1966) "Screen: 2 Soviet Works: ´Father of a Soldier´ is with ´Ballad of Love´," in The New York Times, February 21. The last scene in Bogin´s movie A Ballad of Love: https://www.youtube.com/watch?v=u5yaOSKKiHI

För ett par dagar sedan såg jag en ojämn, rolig, sentimental och varm film, fylld med klichéer om musikaliska, småkriminella zigenare, galna, stenrika gangsteroligarker, övervintrande kommunistromantiker, profitintresserade judar och vodkapimplande, oborstade ryssar, men alla lika varmhjärtade och goda människor som överlevt det vansinniga sovjetförtrycket. En modern saga, med en sagas naiva charm. Välgjord och välspelad som filmen var, i all sin buskisgalenskap och mänskliga värme, blev jag charmerad. Då jag nu upptäckt att den var gjord av den rumänskfödde, numera franske regissören Radu Mihăileanu, som gjort Livets tåg, förstod jag varför, trots att den här filmen, Le Concert från 2009, var underlägsen det mästerverket.

Jag såg filmen tillsammans med Rose och mindes då en avlägsen episod ur vårt gemensamma liv, då vi nygifta kommit till New York efter mitt livs andra flygresa, Den första hade varit mellan Edinburgh till Köpenhamn. Men, innan jag kommer dit - låt mig ta er till tjugotalets Ryssland och Trollhättan.

Under det kaos som följde Första Världskriget blev Ryssland världens skräck och hopp. Antingen betraktades bolsjevikrevolutionen som Antikrists ankomst, eller en som en strålande framtids födslovåndor. Under alla förhållanden hade inbördeskrigen och attacken mot Polen haft ett högt pris. Ekonomin var i spillror, industrier och fält ödelagda, boskap dödad, råmaterial bortrövat eller tillspillogivet, gruvor sprängda eller översvämmade. 1922 hade industriproduktionen sjunkit till en sjundedel av vad den varit 1913 och jordbruksproduktionen till en tredjedel.

Den fruktansvärda omfattningen av katastrofen framstår genom förlusterna i människoliv, vars ofantliga omfattning är i det närmaste omöjlig att fastställa. Lågt räknat uppgick antalet soldater som stupat i stridigheterna till 300 000 (uppskattningsvis 1,8 miljoner hade redan dött under världskriget), medan 450 000 man hade dött av epidemier och sjukdomar. Ovanpå det hade den ”röda terrorn” lett till minst 250 000 summariska avrättningar. Mellan 300 000 och 500 000 kosacker hade blivit dödade eller deporterade. 100 000 judar hade dödats i Ukraina. Missväxt och repressiva politiska åtgärder ledde 1921 till minst två miljoner döda och dessutom skördade epidemier miljontals offer. Enbart 1920 dog exempelvis tre miljoner ryssar i tyfus. År 1922 fanns uppskattningsvis 7 miljoner gatubarn i Ryssland (som i december 1922 blev Sovjetunionen).

I början av 1920 hade ententmakternas blockad av Ryssland hävts och efter två år var det åter möjligt att legalt föra in förnödenheter till det väldiga landet. För den djärve och redan förmögne fanns det stora pengar att tjäna, Den svenska staten och landets kapitalister ville dock undvika att göra affärer direkt med den sovjetiska staten, dels av ideologiska skäl, dels för att man befarade att bolsjevikregimen inte skulle lyckas hålla sig kvar vid makten någon längre tid. Om den störtades fanns inga garantier för att dess efterföljare skulle godkänna ingångna avtal. Därför fick ryssarna inte någon kredit.  Ville de göra affärer måste det ske mot kontant betalning. Förhandlingar mellan svenska intressenter och bolsjevikregimen skedde genom svenska advokater och Centrosojus, det allryska förbundet av konsumtionsföreningar.

Om hjulen åter skulle börja rulla inom den ryska ekonomin måste transportväsendet rustas upp så fort som möjligt. Järnvägar och broar var raserade och av de runt 25 000 lokomotiv som funnits i landet före världskriget återstod enbart 5 000, de flesta av dem i uselt skick. Egen tillverkning var ännu inte möjlig inom rimlig tid, nya lok måste skaffas från utlandet.

Loktillverkarna Nydqvist & Holm, NOHAB, i Trollhättan befann sig på fallrepet. De europeiska järnvägarna elektrifierades i snabb takt och om företaget skulle överleva måste produktionen ställas om, speciellt som den tyska industrin åter började komma på fötter och snart skulle utgöra en dödlig konkurrent. Sonen till en välkänd trollhätte-entreprenör, Gunnar W. Andersson, fick genom en av sina vänner, advokat Hellberg i Stockholm, nys om ryssarnas intresse för lokköp. Andersson hade i det förrevolutionära Ryssland varit representant för en tysk ylletillverkare och fortsatte sedan genom en egen firma i Stockholm att göra affärer med det väldiga landet i öster. Efter oktoberrevolutionen 1917 sålde han exempelvis stora partier liar, tillverkade vid en liefabrik som han hade intressen i. Dessa affärer förmedlades genom advokat Hellberg och en före detta studiekamrat som var bosatt i St. Petersburg.

Hellberg och studiekamraten lyckades övertyga den djärve Andersson att om han vågade satsa på ryssarnas desperation kunde han vinna en förmögenhet på kuppen. Andersson satsade allt och efter att ha lyckats övertyga flera banker och andra intressenter lyckades han skrapa ihop tillräckligt med kapital för att köpa loktillverkaren NOHAB i Trollhättan och i Köpenhamn inleda förhandlingar med Rysslands ”trafikdiktator” Leonid Krassin.

Ryssarna var ivriga att beställa sina lok och villiga att betala kontant i förskott. I maj 1920 ingicks ett avtal mellan Centrosojus och Gunnar W. Andersson om leverans av 1000 stora godstågslok till ett pris av 230 000 kr per styck. Hela affären gick alltså lös på 230 miljoner kr, den största enskilda lokbeställningen dittills i världen. En viss procent av priset skulle erläggas i förskott och resten vid leveransen. Likviden i guld skulle deponeras hos Riksbanken i Stockholm. Ett förskott på 7 miljoner kronor beviljades.

Den förste december 1920 fördes tio ton fint guld i mynt, motsvarande 26 miljoner svenska kronor, på ett svenskt skepp från Reval till Stockholm. Vid ankomsten fördes kistorna direkt till Riksbanken. Den ryska guldexporten väckte uppseende. Fransmännen protesterade eftersom de, på grund av sina obetalda lån till Ryssland, ansåg sig ha större rätt till guldet. Även USA rasade, men de båda regeringarna gav snart med sig och mycket av guldet såldes i Paris för vidarebefordran till USA.

Snart började ångloken lastas på fartyg destinerade till Ryssland. De ansågs vara veritabla jättelok, men var i själva verket inte större än de svenska malmloken, fast ångpannorna låg högre än på svenska lok och fick dem därför att se betydligt större ut. Efter lite mindre än två års oavbruten leverans bröt ryssarna kontraktet med NOHAB. Beställningen begränsades till 500 lok och de återstående 500 skulle istället tillverkas i Tyskland. Tyskarna hade erbjudit sig att tillverka dem för halva priset.

Vid en konferens i det italienska Rapallo hade de tyska och ryska utrikesministrarna, Rathenau och Tjijerin, kommit överens om att ifall Ryssland avstod från sina skadeståndskrav skulle de istället placera beställningar på 4 miljarder riksmark inom den tyska industrin. För Nohab blev nedskrivningen ett svårt slag, lokaffären hade visserligen givit ett överskott på 15 miljoner kronor, men förtjänsten hade förbrukats på nybyggnader och nyanskaffningar. Efter omfattande nedskärningar och avskedande överlevde företaget med en hårsmån.

Denna historia blev ursprunget till en rysk-svensk idé om att åstadkomma ett romantiskt filmepos, en slags motsvarighet till David Leans jättesuccé Doktor Zjivago från 1965, samma år som Michail Sjolochov hade fått nobelpriset i litteratur (exakt ett år efter det att Leonid Brezjnev hade kommit till makten), möjligen som en slags ursäkt för att den Svenska Akademin hade retat upp de ryska myndigheterna genom att ge Zjivagos författare Boris Pasternak priset 1958. Något år efter filmen Doktor Zjivago hade SF, Svensk Filmindustri, tecknat ett avtal med Gorkij Film i Moskva för att samproducera en film om Lenins lokköp. Inspelningen av Mannen från andra sidan väckte stor uppmärksamhet i pressen. Detta berodde dels på det unika rysk/svenska samarbetet, dels på filmens höga inspelningskostnad på 11 miljoner kronor -- den dittills dyraste svenska filmen.

För att krydda historien om lokköpet skapades en tragisk kärlekshistoria mellan den vackra societetsflickan Britt Stagnelius och den stilige, bolsjevikiske ingenjören Viktor Krymov, Mannen från andra sidan. Krymov spelades av den populäre hjärtekrossaren Slava Tichonov, medan Britt Stagnelius spelades av Bibi Andersson, som efter det att Ingmar Bergmans Persona hade beundrats av cineaster runt om i världen av många ansågs vara urbilden för nordisk skönhet. En som sett och blivit imponerad av Persona var den ryske regissören Mikhail Bogin, som efter Zosya en film om ett ömsint förhållande mellan en rysk officer och en polsk bondslicka under en kort tid av stillhet under Andra Världskriget, trots sin relativa ungdom, han var trettio år, ansågs vara lämplig för att ge en mänsklig dimension åt den annars besvärliga uppgiften att göra ett romantiskt epos kring ett lokköp. Det var Bogin som insisterat på att man skulle kontraktera Bibi Andersson. Men manus dröjde, skrevs om gång på gång och gick ur hand i hand. SF tröttnade och hela projektet togs från svensk sida över av andra producenter och man kom överens om att den artistiskt inriktade Bogin skulle ersättas med den mer rutinerade, men okontroversielle Jurij Egerov (Yuri Yegerov), som var lektor vid Moskvas filmhögskola (VGIK) och hade tolv långfilmer bakom sig.

Inspelningen ägde slutligen rum mellan september 1969 och februari 1970, men efterarbetet blev komplicerat och tog mer än ett år i anspråk. Filmen blev ett snöpligt misslyckande, ”en vacker, men intetsägande film, med en känsloskvalpig, ordinär kärlekshistoria”. Jag hade aldrig hört talas om Mannen från andra sidan förrän min vän, lärare och granne Sverker Hällen, dök upp med ett inslaget paket någon dag innan jag och Rose gifte oss och for till New York.

När jag känner att mina elever är missnöjda med mig eller min undervisning brukar jag som uselt självförsvar säga dem att även om de råkat ut för en undermålig lärare skall de inte ge upp, utan likväl kämpa vidare med ämnet. Själv tycker jag mig ha haft betydligt fler odugliga än bra lärare, men de som varit duktiga har i gengäld betytt mycket för mig. Bland goda pedagoger som förändrat mitt liv räknar jag Sverker, som under en tid var min lärare i praktisk filmkunskap.

Sverker Hällen är en lång man med yvigt skägg och en oftast allvarlig uppsyn, men han har en underfundig humor och ett varmt hjärta. En rakryggad man som inte sticker under stol med sina åsikter och är beredd att hävda sin särart. Kunnig inom många områden, inte minst film, konst och litteratur, har Sverker alltid något intressant och oväntat att säga. Han är dessutom vänfast och även om jag inte mött honom på många år vet jag att vi skall komma väl överens när vi ses igen.

Jag lärde mig mycket om film av Sverker och min uppskattning av det hantverk jag tror mig skönja bakom filmer jag ser har jag till stor del honom att tacka för. Då jag flyttat ihop med Rose bodde Sverker med sin familj på andra sidan gatan och han tittade ibland in till oss. Det hände också att jag träffade honom på Spisen, en krog i Lund där jag ofta satt i ett hörn tillsammans med mina vänner, speciellt under mitt ungkarlsliv. I samma hörn träffade jag också samman med den originelle situationistkonstnären Jean Sellem och överliggaren Maxwell Overton. Sellem drack alltid te, medan Maxwell drack det billiga, vita vinet Beyaz med socker. Maxwell hade studenter inneboende i sin stora lägenhet, i vilken flera rum från golv till tak var fyllda med tidningar mellan vilka smala gångar snirklade sig fram. Min vän Mats bodde en tid hos Maxwell.

Jag träffade Rose i oktober 1978 och under våren 1980 förberedde vi oss inför vår första gemensamma resa till hennes hemland, Dominikanska Republiken. Några veckar innan avfärden fick vi ett meddelande från Roses mor där hon skrev att vi var hjärtligt välkomna, men att vi borde gifta oss innan vi kom dit. Det hade vi inte räknat med och jag skyndade mig ner till Domkyrkoexpeditionen för att ta reda på hur Rose och jag så fort som möjligt skulle kunna bli vigda. Det visade sig vara mer komplicerat än jag trott. Prästen måste nämligen under tre på varandra följande kyrkosöndagar i samband med huvudgudstjänsten utlysa att två av församlingens medlemmar avsåg att ingå äktenskap. Det var dessvärre enbart två veckor tills vi skulle ge oss av, så Rose och jag skulle inte hinna gifta oss.

Prästen jag talade med var en vänlig och förstående man och skrev på ett papper ner olika tips om vad vi skulle kunna göra. Alla hans råd innefattade prästens Kjells, det vill säga hans egen, medverkan: ”Ni gifter er borgerligt, Kjell viger er när ni kommer tillbaka. Ni gifter er katolskt i Dominikanska Republiken. Kjell viger er när ni kommer tillbaka. Ni gifter er på en ambassad utomlands. Kjell viger er när ni kommer tillbaka", o.s.v.

Rose fick sig ett gott skratt när jag kom tillbaka med lappen och vi bestämde att jag så snabbt som möjligt skulle ringa till rådhuset och fråga om borgmästaren, eller snarare kommunfullmäktiges ordförande, skulle kunna viga oss innan vi reste. Jo, det gick bra om jag så fort som möjligt skaffade ett intyg om hindersprövning så skulle vi kunna vigas klockan tolv på lördag om fjorton dagar. Det var samma dag som vår avresa! Om vigseln ägde rum klockan tolv, skulle vi missa flyget. Jag ringde tillbaka till rådhuset. Jo, dagen gick inte att ändra på, men vigseln skulle kunna äga rum klockan tio. Jag andades ut. 

På fredagen innan avresan fick vi ett samtal från Stadshuset. De undrade om allt var klart inför vigseln. Hade vi kontaktat de två vittnena? Vittnen? Behövdes sådana? Vi hade tänkt sköta det hela ytterst diskret, utan att säga något till några vänner och bekanta, inte ens mina föräldrar och systrar. Vi hade ju tänkt att Kjell skulle gifta oss då vi kom tillbaka. Det var nu sent på eftermiddagen och jag hade inget annat val än att ringa mina föräldrar. Givetvis blev de förvånade, men visst skulle de köra ner från Hässleholm tidigt nästa dag, bevittna vigseln och sedan köra oss till flygbåten till Köpenhamn.

Allt var packat och klar när Mor och Far ringde på och vi skyndade oss ner till bilen. Rose, som var i färd med att förbereda något universitetsarbete, var dock tvungen att åka ner till Institutionen för att trycka några kopior som hon skulle ta med sig till Dominikanska Republiken. Medan Mor och Rose sprang upp till kopiatorn satt jag och Far kvar i bilen. Minuterna gick, vi väntade. När det var tio minuter kvar tills vigseln skulle äga rum, kom Mor och Rose tillbakaspringande med kopiorna i handen. Givetvis hade kopiatorn hängt upp sig och eftersom det var lördag fanns ingen på plats som kunde hjälpa dem, men till slut löste det sig.

I ilfart åkte vi till Stadshuset. Av någon anledning skulle vigseln äga rum på ett nedre plan och på väg ner dit slog sig Far i huvudet och fick under några minuter sitta på en stol för att hämta sig från smällen. Kommunalfullmäktiges ordförande förberedde noggrant ett bord och satte sig avmätt bakom det. Rose och jag satte oss ner framför honom, medan Mor och Far ställde sig bakom oss. Minuterna gick. Omständligt tog vigselförrättaren fram en tändsticksask och började tända ljusen i två ljusstakar. Vi började bli stressade, Rose undrade försynt:

- Är det där verkligen nödvändigt? Vi har lite bråttom.

Kommunalfullmäktiges ordförande nickade, log vänligt och förklarade att det var brukligt. Sedan blickade han allvarligt på oss, slog upp en bok och började läsa:

”Ni vill ingå äktenskap med varandra. Äktenskapet bygger på kärlek och tillit. Genom äktenskap lovar ni att respektera och stötta varandra. Som makar är ni två självständiga individer som kan …”

Rose avbröt honom viskande:

- Måste ni verkligen läsa upp allt det där? Kommer det att ta lång tid? Vi trodde att en borgerlig vigsel skulle gå snabbt och lätt.

Den vänlige mannen log tålmodigt och överseende:

- Tyvärr är det nog så att jag måste göra det. Jag försäkrar er … det kommer inte att ta lång tid.

Och med samma lugna stämma fortsatte han läsa:

”…som kan hämta styrka ur er gemenskap. Eftersom ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra frågar jag: Vill du  ...”

När Rose och jag svarat ja på hans frågor bad kommunalfullmäktiges ordförande att vi skulle växla ringar. Ringar? Skulle man ha sådana med sig? Det visste jag inte. I all hast fick vi låna Mors och Fars vigselringar och vigselförrättaren kunde slutligen förklara oss för äkta makar. Men han var tvingad att lägga till ännu några ord:

”När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek och den aktning för varandra som ni känt i denna stund och som lett er hit. Låt mig önska er lycka och välgång i ert äktenskap.”

Det var vackra ord, men vi hade lite svårt för att ta dem till oss, eftersom tiden tickade vidare. Vi tackade hjärtligt den vänlige, men något konfunderade mannen, rusade uppför trappan, in i bilen och for snabbt till Malmö och flygbåtarna. Vi hann i tid och eftersom vi tydligen såg lyckliga och nygifta ut fick Rose, i strid med reglementet, ta brudbuketten med sig in i flygplanet. Vi har nu varit gifta i trettiofem år, men blev aldrig vigda av Kjell.

På flyget tog jag fram paketet Sverker gett till mig. Det var en inslagen bok, en present till Mikhail Bogin. Sverker hade berättat för mig att han arbetat som assistent och tolk åt Bogin när man i Sverige förberedde inspelningen av Mannen från andra sidan. Vad jag vet så kan Sverker engelska, franska, ryska och isländska och säkert också något annat språk.

Jag har aldrig blivit riktig klar över vad som hände med Bogin efter det han blivit avsatt från regiansvaret för Mannen från andra sidan. Han reste tillbaka till Sovjetunionen och gjorde 1972 ännu en film Ischu Chelovka, som tydligen också heter något i stil med Jag söker mina egna och skall bygga på verklighetsbaserade berättelser om separation och möten. Om hur ryska människor sökt efter de som de älskat och sedan förlorat i kriget. Jag kan dock inte hitta annat än ryska hänvisningar till filmen. Vad jag förstår så visades filmen i USA och vid det tillfället valde Bogin att söka asyl där. Paketet Sverker gett mig hade mellan omslagsbanden ett kuvert instucket med Bogins adress i New York.

Vi skulle vara en veckas tid i New York innan vi fortsatte till en av Roses systrar som bodde i Puerto Rico. Rose hade tidigare bott i New York och kände väl till staden, för mig borde den vara obekant men efter alla filmer jag sett tycktes den sällsamt välbekant. Efter någon dag ringde vi till Mikhail Bogin, som bjöd oss hem till sin lägenhet på Manhattan. Den låg högt upp och hade en vidunderlig utsikt över det nattliga Manhattan. Han tog vänligt emot oss och jag tror han bjöd på middag, men jag minns det faktiskt inte. Däremot minns jag hur rörd han blev när jag gav honom Sverkers present, som visade sig vara en bok på ryska. Bogin tackade översvallande och undrade:

- Hur är det egentligen med Sverker? Han har väl så han klarar sig?

Jag försäkrade att så var fallet och undrade varför han oroade sig för att Sverker skulle ha det besvärligt. Bogin svarade:

- Sverker var en mycket originell man. Allvarlig och lugn, men han hade humor. Jag minns när han under någon förhandling, det var mycket trassel med filmen och upprörda känslor, satt och bläddrade i sin ordbok och hittade något ord medan alla omkring honom tystnade och betraktade honom. Sverker tittade upp och såg allvarligt på oss och konstaterade sakta och mycket tydligt: ”Ni ryssar tycks vara nervösa personer”.

Bogin berättade att tiden i Sverige varit mycket besvärlig för honom, både professionellt och personligt. Men, han hade uppskattat Sverige, speciellt lugnet och tystnaden. Poetiskt konstaterade han:

- Sverige är den enda plats där jag har hört hur det låter när snön faller.

För mig var det ett märkligt yttrande eftersom när jag tänker på Ryssland ofta föreställer mig stora, öde och snötäckta vidder. Bogin berättade att efter det att han förlorat uppdraget i Sverige inte längre kände sig hemma i Sovjetunionen och började fundera på hur han skulle göra för att söka asyl i väst. Han tog tillfället i akt då han kom till USA, antagligen i samband med visningen av hans senaste film Ischu Chelovka.

- Man tog emot mig med öppna armar. Jag var inte en välkänd regissör, men inom filmkretsar visste en del vem jag var. Min första film hade vunnit FIPRESCIs pris vid Moskvas filmfestival och visats här i New York, där den fick fina recensioner.

Då visste jag inte vad FIPRESCI var för något, men nu vet jag att det står för Fédération Internationale de la Presse Cinématographique, en prestigefylld internationell sammanslutning av nationella organisationer för professionella filmkritiker och journalister. Varje år besöker dess representanter olika festivaler världen över och delar ut pris till unga, lovande regissörer. Listan på pristagare är imponerande, med namn som Pedro Almodovár, Rainer Maria Fassbinder, Jean-Luc Godard, Woody Allen, Aki Kaurismäki, Roman Polanski. Andrei Tarkovski och Wong Kar-wai. 

- Efter mitt avhopp fick jag en hel del stöd och uppmuntran. Vad som förvånade mig var att de som tog emot mig var så glada för att påpeka hur mycket elände det fanns i USA; våld, rasism och fattigdom. De körde runt och visade mig hur eländigt folk bodde. När jag sa till dem att sådant elände även fanns i Sovjetunionen betraktade de mig förvånat.

Bogin berättade att han var nöjd med hur det gått för honom i USA. Han hade ännu inte fått någon möjlighet att filma, men hade nyligen haft en roll i en film med Christopher Plummer. Den hette Ögonvittnet och skulle snart ha premiär. Jag har aldrig sett den. Den gjordes av Peter Yates som blev kultförklarad på sextiotalet för Bullitt, alla biljakters urmoder.

Jag minns som sagt inte om vi fick middag, men jag minns att Bogin bjöd på rikligt med vodka och inlagd gurka. Rose, som var trött efter resan och alla omtumlande händelser, somnade snart på en soffa, medan jag och Bogin tittade på TV, mumsade på gurkor och skålade med varandra. TV:n visade ett program om Line Dancing, människor med stora cowboyhattar skuttade koordinerat omkring till country music. Bogin skrattade hjärtligt:

- Titta på det! Visst är det härligt! Så amerikanskt, så fritt, så galet och enhetligt.

Det där med enhetligheten var ett tema Bogin hade tagit upp tidigare under kvällen och vad han berättade har stannat med mig sedan dess.

- Vad som förbluffade mig mest då jag hamnat här och försökte etablera mig efter den första känslan av befrielse och överraskning, var hur likriktat allting var. Jag började tro att jag kommit till en socialistisk utopi. Allt var så overkligt och absurt.

- Men USA är väl knappast socialistiskt?

- Exakt! Och det var ju därför jag kommit hit. Jag trodde folk skulle vara annorlunda. Var och en skulle vara en självständig och fri individ. Ha bildat sig en egen uppfattning om saker och ting. Men, det var precis tvärtom. En socialistisk utopi.

- Hur då?

- Till en början bodde jag i ett villakvarter utanför Manhattan, men där stod jag inte ut. Det var därför jag flyttade hit. Där uppe var allt likadant. Gräsmattorna såg likadana ut, lika välskötta. Även husen, både inne och ute. Folk hade samma kläder, samma bilar, samma hundar och samma åsikter. Samtidigt påstod de att de var annorlunda och tyckte synd om mig som kom från ett land där alla var tvungna att göra samma saker, konsumera samma produkter, äta samma mat, dricka samma sprit och tänka likadant. Förgäves försökte jag förklara att det är få ryssar som tycker samma sak, bortsett från att de inte gillar regeringen. Här säger var och en att de avskyr regeringen, men tycker likväl att de bor i världens bästa land och lever inom världens bästa politiska system. Det skulle aldrig en ryss påstå om sitt land eller dess politiska system.

Bogin fyllde på vodkaglasen:

- De säger att USA är fyllt med orättvisor, men likväl tycker de att deras nation har världens bästa sjukvård, världens bästa vetenskapsmän och artister. De är världsbäst på allting. Skulle en ryss säga så om sig själv och sitt land? Knappast. Amerikanarna tror sig fria och annorlunda. Ingen ryss skulle hävda att han är fri – men annorlunda? Ryssar har inte samma fru, samma hund och samma åsikter. De läser inte samma tidning, inte samma böcker och kommer sällan överens. De lever absolut inte i världens bästa land och de litar inte på någon. Du vet, USA har inte haft krig inom sina egna gränser, i varje fall inte sedan 1865. Visst, amerikaner har dött och dödat i krig, men inte vanligt folk, enbart deras soldater. Medelamerikanen vet inte vad krig, svält och helvete är, därför tror de på sig själva och sitt land. Och de har kanske rätt. De lever kanske i världens bästa land. Men de vill att du och jag skall hålla med dem om allt vad de säger och vill att vi skall tänka som de. Det är problemet med den här nationen.

- Överdriver du inte nu?

- Det är klart att jag gör. Men, jag talar inte om enskilda personer. Jag talar om systemet. Jag generaliserar. Jag talar politik, precis som vi européer brukar göra sinsemellan. Amerikaner förstår sig inte på politik, men de är mästare på underhållning. Se på New York. Sophämtningen fungerar inte. Så snart det snöar lite får hela staden panik. Sopbilarna görs om till plogbilar och högarna med sopsäckar växer till kinesiska murar längs trottoarerna. Amerikaner vill helst koncentrera sig på en sak i taget – ett kändismord, en skilsmässa, en uggleart som håller på att dö ut.  De tycker inte om att sysselsätta sig med två saker samtidigt. Butiken här nere på hörnet rånas varje vecka, men om jag har bilen stående utanför på gatan har den en böteslapp på sig efter två minuter.

Han skrattade och kastade en blick mot den påslagna TV:n:

- Vad som fungerar utmärkt är nöjesindustrin. Broadway är fantastiskt. Vilka shower, vilken koordination, vilken professionalitet! De kan göra strålande show av allt. De utrotade indianerna, men har gjort stor show av det folkmordet. Alla älskar västernfilmer. De förlorade Vietnamkriget, men efter de senaste årens actionfilmer tror amerikanska ungdomar att USA vann det kriget. De har sina superhjältar och de tycks tro att de existerar. Vi ryssar har våra superarbetare, men ingen tror att sådana existerar. Amerikanarna har en skrämmande våldsstatistik, men gör spännande gangsterfilmer av eländet. De är världsmästare på propaganda. De vet att propaganda är show, myt och lögn och de skäms inte för det. Ryssarna har allt att lära sig av dem. Vår propaganda är lögn även den, men den är inte spännande, rolig och underhållande. Visst, den kan vara skrattretande, men då är det genom sin löjeväckande klantighet. Amerikanerna är beredda att tro på det mesta, men inte ryssarna. Amerikanarna tror på framgång och demokrati, inte ryssarna. Amerikaner är djupt troende, de är i grunden religiösa. Och uppriktigt sagt – det är därför jag älskar Amerika. Det är idealsamhället för en konstnär och drömmare.

- Men det du säger om USA låter inte speciellt befriande.

- Nej, nej, men det är paradoxen som är stimulerande. Chimären som gör att du vill förändra, göra en skillnad, visa på alternativ. Här är det i princip tillåtet att vara annorlunda, att söka förändring, men samtidigt möter du motstånd. På sätt och vis kan det var lika obekvämt att gå emot vedertagna sanningar här som i USSR.

- Hur då?

Bogin svalde sin vodka och satte ner glaset:

- När jag talade med mina grannar och antydde vad jag tyckte var märkvärdigt här i landet ... att folk hade samma fru, samma pudel, samma bil och samma åsikter, då kunde de bli irriterade och påstå att jag var en oförbätterlig kommunist och därför inte hade rätt att kritisera deras demokrati och frihet. Någon med mina åsikter borde fara tillbaka dit jag kom ifrån och fortsätta stödja min regerings våld och diktatur. De kunde inte begripa då jag försökte förklara att jag beundrade deras demokrati. Att jag uppskattade deras land mer än mitt eget fosterland. Det hela var schizofrent eftersom de själva kunde peka på sådant de tyckte var fel i USA, fattigdom, våld, rasism och annat, sådant som jag uppriktigt sagt inte tyckte var mycket värre än vad jag upplevt i USSR. Var du än befinner är det inte lätt att vara främling .

Jag hade blivit trött och berusad. Orden flöt ihop för mig och jag kan inte minnas allt vad Bogin sa, men andemeningen har stannat hos mig. Jag har ofta tänkt på vad jag tror han sa. Mötet med en exilryss under en av mina första kvällar i USA har på gott och ont färgat min syn på landet, och tillvaron i största allmänhet. Flera år senare kom vi att bo flera år i New York, där jag trivdes och jag kom att älska den staden.

Jag vet inte hur det har gått för Bogin. Här i Rom har jag nu sökt efter honom på nätet. Det tycks som om Ischu Chelovka blev hans sista film och birollen i Ögonvittnet hans sista filmroll. Han bor tydligen kvar i New York. När jag träffar Sverker skall jag fråga honom om han vet något.

På nätet fann jag slutscenen från hans film Двое, Två, eller som den också kallas En ballad om kärlek, med vilken han vann FIPRESCIs pris 1965. Den handlar om en ung musiker som uppvaktar en vacker kvinna, som dock vägrar att svara på allt han säger till henne, trots att de träffas flera gånger. Det visar sig att hon är döv, men de förälskar sig likväl i varandra och deras kärlek blir en tyst kärlek. New York Times kritiker, Howard Thompson skrev:

Vad du än gör, gå och se En ballad om kärlek. Den gjordes i Riga i Lettland, med ovanlig skicklighet och insikt av en ung regissör vid namn Mikhail Bogin, som skrev manus tillsammans med Yuri Chulyukin. Enkelt och känsligt, minus en droppe sackarin, förmedlar filmen bilden av en växande kärlek mellan en livlig oboist och en vacker flicka, som lever i en tyst värld där hon studerar pantomim vid en teater för dövstumma. "Hur är musik?" klottrar hon i blocket hon använder sig av för att kommunicera sig med omvärlden. Där finns ett ögonblick av frusen skönhet när pojken betraktar flickan då hon i en teaterpantomim framställer Julia i balkongscenen. Bilderna är mest effektiva när ljudspåret går tyst, som i klimax när den döva flickan deltar i en konsert. Filmen slutar abrupt. Man önskar att den fortsatt, om och om igen.

Jag hoppas få se Bogins filmer och fruktar att han är en av de många konstnärer som glömts bort och inte fått en chans att utveckla sin stora talang och få den berömmelse de förtjänat. En av de många över vilken stundens berömmelse och värme strålat under en kort tid, som fått möjligheter, men på fel plats, i fel tid, i fel sammanhang, som Bogin när han skulle handskas med den oformliga kolossen Mannen från andra sidan, fick stöd och filmroller i USA, men likväl halkade ur ruljangsen och inte kunde förverkliga sin stora kapacitet. Det är sällan det blir som i sagan Radu Mihăileanu berättar i sin Le Concert - att den mänskliga värmen i kombination med konstnärligt mästerskap övervinner alla hinder och allt slutar lyckligt.

Figes, Orlando (1997) A People´s Tragedy: The Russian Revolution: 1891 - 1924. London: Pimlico. Pipes. Richard (1995) Russia under the Bolshevik regime 1919–1924, London: Vintage. Sääw, Egron (1997) "Leveranserna av lok till Ryssland från Nydqvist & Holm på 1920-talet", i Årsskriften Varv. Göteborg: Varvshistoriska Föreningen. Thompson, Howard (1966) "Screen: 2 Soviet Works: ´Father of a Soldier´ is with ´Ballad of Love´," The New York Times, February 21. Slutscenen i Bogins film Två: https://www.youtube.com/watch?v=u5yaOSKKiHI