The sea moves steadily towards the beach. Wave follows wave. I cannot see if they are turning back again. After a rainy day the sand is cool and in the evening light it has the color of a shrew-mole. Stagnant water gleam like silver by the shore. The cloud cover has cracked and the sky is now deep blue, while fleecy cumulus clouds garland the horizon, colored by the sun's red orb slowly descending into the sea between Circe´s island and the rock by Terracina. If I turn my gaze to the right I can see how Sperlonga's white houses on their cliff also are colored by the setting sun; pale pink and beige intercepted by sharp, black shadows.

I am standing by the hotel's open French window, behind me the room glows with a warm yellow light. While listening to the Mediterranean´s incessant murmur I feel privileged. It is evening after my sixty-one-year birthday. Actually, I should be a slightly depressed since another year of my allotted life span now has elapsed. I should probably think about all those I have abandoned, about my own abandonment. Feel some anxiety about an uncertain future. But, tonight I am enveloped by a soothing feeling of happiness. Aging does not concern me, perhaps since I so far have been spared physical ailment. I feel forever young and wonder when I will be abandoned by that feeling.

I often get stuck to a melody or song. I listen to them over and over again, until they one day cease to occupy my mind and another tune takes their place. For the  last few days it has been Leonard Cohen's latest CD - Can't Forget, on which he uses his old and some new songs to portray the shortcomings of aging, a translucent, soothing music. As I stood looking out over the darkening sea a phrase was churning in my head:

And I can't forget, I can't forget

I can't forget, but I don't remember what.

This feeling that there are certain things that have influenced my life, something important that I either want to preserve, or forget, though I cannot seize them, being unable to grasp Das Ding an sich, the mystery of existence. Like when I am looking at the landscape that spreads out in front of me; so big, so open and liberating - beautiful and incomprehensible.

In my attempts to grasp the unfathomable, things I have read come back to me. A Spanish short story that told how God sends an angel to Earth, trying to find a way to amend human egoism, mankind´s ever-increasing wickedness. After completing his mission, the angel was supposed to return to God and provide him with a report about his success or failure. However, the angel does not turn up again. For sure, God is indeed all-seeing and all-knowing, but it seems as if the angel had found a way to hide himself from his God and Master. Increasingly worried God sends another angel to seek out his runaway servant. After some effort the angel succeeds in locating the missing seraph and when catching sight of  his colleague, the angel  understands why God lost track of his messenger, he has namely ceased to be an angel and turned into a common man. The runaway envoy has placed himself on a rock and looks out over a lush landscape and the open sea. The wings have fallen off him and his cheeks are wet from tears.

- What are you doing here? What happened to your wings? Why did you not come back? asked the heavenly messenger.In my attempts to grasp the unfathomable, things I have read come back to me. A Spanish short story that told how God sends an angel to Earth, trying to find a way to amend human egoism, mankind´s ever-increasing wickedness. After completing his mission, the angel was supposed to return to God and provide him with a report about his success or failure. However, the angel does not turn up again. For sure, God is indeed all-seeing and all-knowing, but it seems as if the angel had found a way to hide himself from his God and Master. Increasingly worried God sends another angel to seek out his runaway servant. After some effort the angel succeeds in locating the missing seraph and when catching sight of  his colleague, the angel  understands why God lost track of his messenger, he has namely ceased to be an angel and turned into a common man. The runaway envoy has placed himself on a rock and looks out over a lush landscape and the open sea. The wings have fallen off him and his cheeks are wet from tears.

- What are you doing here? What happened to your wings? Why did you not come back? asked the heavenly messenger.

With a faint smile the fallen angel explained to his former colleague:

- I could not bring myself to return. This place is so incredibly beautiful. I ended up seated here taking in all this beauty, forgot my mission and the wings fell off me. Now I cannot return anymore, but it does not sadden me. I´m happy here.

I have forgotten the details and perhaps the novella would turn out to be completely different if I read it again. Like when I got this idea that I in Samuel Johnson's Rasselas, Prince of Abyssinia read that the young prince stood on a hill and looked out over a gorgeous landscape, got gripped by despair and told his companion:

- It's so beautiful. I do not know what I should do with it. One cannot eat a landscape?

With a faint smile the fallen angel explained to his former colleague:

- I could not bring myself to return. This place is so incredibly beautiful. I ended up seated here taking in all this beauty, forgot my mission and the wings fell off me. Now I cannot return anymore, but it does not sadden me. I´m happy here.

I have forgotten the details and perhaps the novella would turn out to be completely different if I read it again. Like when I got this idea that I in Samuel Johnson's Rasselas, Prince of Abyssinia read that the young prince stood on a hill and looked out over a gorgeous landscape, got gripped by despair and told his companion:

- It's so beautiful. I do not know what I should do with it. One cannot eat a landscape?

I have the book and have in vain searched for the text. I can' forget, but I don't remember what. But wait … while I am writing this I came to think that I must have mixed up the memory with something else and  I suddenly remembered that my thoughts about the incomprehensibility of a beautiful landscape originates from something I had read in Colin Wilson´s fascinating The Occult. A book I have with me here in Rome:

In Samuel Johnson´s Rasselas, Prince of Abyssinia there is a scene in which the hero looks at the peaceful pastoral scenery of the Happy Valley where he lives, and wonders why he cannot be happy like the sheep and cows. He reflects gloomily: ´I can discover within me no power of perception that is not glutted with its proper pleasure, yet I do not feel myself delighted. Man has surely some latent sense for which this place affords no gratification. Or he has some desires distinct from sense which must be satisfied before he can be happy.´

The italics are my own. The ´latent sense´ is man´s evolutionary appetite, the desire to make contact with reality. But that is not all. Who has not experienced this strange sensation that comes in moments of pleasure and fulfilment? As a child I had this feeling about water. If my parents took me on a bus excursion, I used to crane out the window every time we went over a bridge; something about large sheets of water excited a painful desire that I found incomprehensible. For if I actually approached the water, what could I do to satisfy this feeling? Drink it? Swim in it? So when I first read the passage from Rasselas, I understood immediately what Johnson meant by ´some latent sense … or desires distinct from sense which must be satisfied before he can be happy´.

Many of us suspect that there is a meaning, a code, behind existence. If the mystery of existence is solved, we can maybe comprehend it and transform human being all together. A scary thought, which also has been described by Leonard Cohen. In his chilling song The Future, in which he claims to have seen the future and it is - MURDER! As in the movie The Shining, where the psychic little boy, Tony, is chased by gruesome visions of a frightening future. In his mind the word Redrum  appears time after time. He tries in vain to interpret it and on one occasion writes it with lipstick on the bathroom door. When his mother comes in and sees the word reflected in the bathroom mirror, she gets a shock when it turns out that the word was reversed, in fact it spells out as - MURDER! Soon, she and her son are on the run from her insane husband, who pursues them with an ax.

In his song Cohen lists one disaster after another, alluding to man's vicious cynicism. Among other things, he mentions:

There´ll be the breaking of the ancient Western code

Your private life will suddenly explode

There´ll be phantoms, there´ll be fires on the road.

What kind of a code is Cohen singing about? When Rose more than a month ago traveled to Singapore, she asked me if she could bring something back to me. If she could find one of the great Chinese classics in a Penguin edition, I would be happy. I had only read Journey to the West, and two volumes of Outlaws from the Marshes. However, one of my best friends is very fond of Chinese classics and plows one after the other, and because he has a sure taste I also wanted to make an effort. Rose did not find any of the Chinese classics in English, but brought a novel that according to the bookseller was one of the most popular books in China; Decoded: A Novel  by Mai Jia. The cover declared that the author was "China's response to John Le Carré", only one of the book's many mysteries. For the novel was far from being a spy thriller, it turned out to something entirely different.

When I began reading Decoded, I found that it initially gave the impression of being a Chinese classic; the meticulous, but lively language, in which characters who at first appear as shadow figures, gradually become sharper, though in all their originality they retain a remote strangeness. There was what I assume is a Chinese fascination with food and body functions; winding, enthusiastically narrated stories in which characters who at first do not seem to have much importance appear and disappear, only to unexpectedly reappear again. The common interest in history and genealogy and how mental and physical properties are inherited. A world where dreams and divination affect real and often cruel events.

The author directs us through a labyrinth, where every corner appears to reveal new truths, providing us with unexpected information. After a while we find that these "solutions" only lead to new bewilderment and questions. The author's voice is present, often he is all-seeing, though sometimes he hands over the tale to one of the book's characters, occasionally complemented with his own explanations and comments. A chorus of voices – interviews and events in different places. The reader is aware that he is involved in a tale, a construction, the scaffolding is visible and the story lacks essential details and information. It is continuously shifting perspectives and versions. Only far into the novel, we find that the narrator is a journalist who searches for the man behind the myth - Rong Jinzhen, a legendary code breaker, who mostly worked in obscurity, but who by informed individuals was worshiped like a saint; a genius, an incomprehensible champion. However, Rong Jinhzen became part of the myth spun around him. The novel turns into the code he is trying solve. We do not understand how and what the code actually is, how it was constructed and for what purpose. By solving it Jinhzen has saved his country and people. But, in what way? Mystery follows upon mystery. The journalist remains nameless; cities, places, and people are sometimes known by their names or nicknames, but usually with designations like A, B or X. Secrecy and confusing allusions are part of the novel's structure, just as it is a key ingredient in the development of the action.

Rong Jinzhen remains a mystery to himself and others. He is a genius, but naïve, helpless and impractical. No one understands him. Many feel intellectually reduced by him, but in his natural superiority Jinzhen is resilient and deeply attached to those how show him loving care, leading him through life and open new doors for him. He devours books, especially novels and poetry. He is an unbeatable chess player and an unimaginably superior mathematician. People who initially find Jinzhen repellent, even repulsive and arrogant, end up admiring him. At the same time, he remains alone and separated from the world. To make use of his genius a totalitarian state isolates and manipulates him. The novel is not the least a depiction of the curse of geniality and its close relationship to madness.

The reader finds himself entangled in the story, like a fly in a spider's web. I tried to look for clues in a fabric that had turned into a code. In order find stability and gain control over the story I grabbed hold of phrases and allusions that seemed to suggest things I knew something about, or I imagined carried some hidden meaning. But, mostly, they turned out to be false trails.

Director Zheng, called "The Gimp", claimed that the legendary cryptographist Klaus Johannes "came from the same place as Hitler, an island called Tars (famous for its gold deposits)". It looked like a clue, a piece of information with several hints. I searched on the web and in my books, but could not find any island named Tars, it was unknown to Google Maps  and was not present in any of my dictionaries of  imagined and mythical places found in legends and literature, like the delightful  Dictionary of Imaginary Places by Alberto Manguel and Gianni Guadalupi. Klaus Johannes was also strangely absent, while Hitler had been born in Braunau am Inn, a border town between Germany and Austria. There were some small islands in the river Inn, but none was called Tars. The house where the future Führer was born still stands in Salzburger Vorstadt No. 15, but there are no gold deposits anywhere near the town.

The author mentions that Rong Jinzhen is deeply moved by Klaus Johannes “famous book” The Writing of the Gods, which he reads in an English translation by the "Eurasian writer Han Suyin ". I knew something about her. My father had in his bookcase kept a novel by her, A Many-Splendoured Thing. As a kid I had been fascinated by its cover, but I never read the novel and now I cannot find it. What I read was Han Suyin´s tributes to Mao Zedong, The Morning Deluge and Wind in the Tower. They were well written but did not come with much new information. I read them at a time when I had become annoyed by all tributes to the Great Helmsman. In the early seventies I had with InterRail traveled back and forth across Europe, often in the company of good friends, sometimes alone. One time I had ended up on the ferry between Dover and Calais and by the railing, while looking out over the nightly sea, I had a conversation with a Chinese girl from Hong Kong. We came to talk about the Chinese Cultural Revolution, and to my great surprise, it must have been in 1974 and I had started at the university that to a great degree was infected by a blind admiration for Chinese communism, she told me that for several years there had been famine and mass slaughter in China.

- How can you tell? I wondered.

She told me that her father was the head of the dog handlers by the Hong Kong Police and for a long time had one of their main tasks been to find and take care of the large number of corpses that were washed ashore on the beaches of Hong Kong.

- We know that everything is not right in the People's Republic. People are dying like flies.

Shocked, I came back to my student dormitory and found a kindred spirit in my neighbor Mats, together, we read China critical books beginning with Simon Leys Chinese Shadows. Han Suyin, was in many ways an admirable woman, despite her friendship with Zhou Enlai and her admiration of the Chinese Communist Party. She was a medical doctor and a great philanthropist, but she had definitely not translated any book by the nonexistent code breaker Klaus Johannes. However, is it not so that any efficient code contains both false and true tracks? I am still convinced, though I do not know if I am right or wrong, that Mai Jia´s allusions to Tars, Hitler, Suyin and Johannes might contain some elements of truth. It did in any case the title of Klaus Johannes book The Writing of the Gods. It is actually the title of the English translation of a short story by Jorge Luis Borges, La escritura del dios, which deals with hidden codes.

The story tells of a Mayan priest named Tzinacán. He is tortured by the Spanish conquerors and thrown into a dungeon, where bars separate him from a ferocious jaguar. In his loneliness and mounting despair the priest calms himself by watching the predator´s magnificent fur. He imagines that he in its pattern finally will discern the holy script that can explain how everything fits together. Tzinacán´s mind floats back and forth between dream and waking. At one point, he dreams that he sinks deep into sand, which threatens to drown him, when he wakes up he has a vision of a mighty wheel of fire and water that slowly turns round above him. Bemused Tzinacán turn his gaze towards the jaguar and the pattern of his fur suddenly makes sense. The priest reads fourteen words and finds that if he combines them in a certain manner and speaks them out aloud he will be able to order the jaguar to attack and kill his tormentor, Pedro de Alvarado. Nevertheless, Tzinacán choose not to utter the magic words, but are instead content to remain in his cell, fascinated by his ability to explain one mystery after another by combining the signs on the jaguar´s fur. The reader does not know whether Tzinacán has gone mad, or if he has been able to track the mysteries of Universe. Maybe I´m wrong, but I suspect that Borges's short story actually is a kind of parallel to Mai Jia's tale about the gifted Rong Jinzhen, who went mad during his efforts to break a code. 

There are several such traces, imagined or real, which I tried interpret in accordance with what I had heard and read. The strange Unit 701, the secret place  where Rong Jinzhen is brought to solve the code, gives the impression of being composed of military barracks and bunkers, but can also be some kind of Shangri-La, separated from China's revolutionary chaos, famines, violence and oppression. A privileged world characterized by dedicated research, plenty of food and honest appreciation from authorities, it even has lush gardens, comfortable, modern housing and access to uncensored, Western literature. The place is however heavily guarded and controlled by tough laws, a kind of 1984 world with Big Brother watching you, where everyone is spying on each other and report colleagues' thoughts and activities to leaders who manipulate, threaten, and favor their enclosed scientists in order to be able to get as much as possible out of them.

The designation Unit 701 reminds me of the sinister Unit 731, which the Japanese occupying forces in 1940 established in Ping Fang in Manchuria, where thousands of victims (the figure oscillates between 3,000 and 250.000 men, women, children and even newborn infants)  by medical expertise was subjected to merciless experiments. Chinese detainees were injected with coliform bacteria and various forms of epidemic-causing microorganisms, while the effects were carefully observed and documented. Scientists and medical doctors experimented with vivisection without anesthesia, studied the effects of frostbite on prisoners submerged in ice water, or exposed naked in the snow, prisoners were tied to stakes circling sites where fragmentation grenades were detonated to investigate body injuries in relation to the explosion center. Prisoners were intentionally starved to death, infected with mites and other pests. If some of the victims survived, they were called maruta logs, they were killed. Everything had to be kept secret. Officially Unit 731 was called Epidemic Prevention and Water Purification Department of the Kwantung Army. It was not the only death factory in China. After the War, the perpetrators were never sentenced by the war tribunals, and even worse - many were favored and hired by the victorious powers and their results were eventually widely used in the development of biological and chemical warfare and epidemiology.

Similarities between the Unit 701 in Mai Jia's novel and the Japanese Unit 731 could possibly be found in the coldly scientific objectivity of the secret code breaking unit, where only the capacity of its captive staff was appreciated and everything was done to extract their knowledge. A certain intellectual iciness emanates from the unit's executive director Zheng, "The Gimp", an intelligent master organizer, rock solidly faithful to the Party, regarding everything and everyone with chilly acumen, yet he treats his subordinates with understanding and even if he is remote, he is not depicted in an off-putting manner. He strives through various methods, it is he who invites the investigative journalist, to fathom Rong Jinzhen´s hidden depths and find the origin to his dazzling intelligence.

Given Zheng doctorate, his injured foot, manipulative intelligence and unyielding fidelity to the Party, make it probably not entirely without reason to associate him with the likewise limping Doctor Goebbles. Similarly his opponent, the Polish, Jewish mathematical genius Jan Liseiwicz, alias Georg Weinacht, who defected from the Chinese sphere of influence to help its adversaries to develop the incredibly complicated codes PURPLE and BLACK, have a lot in common with the brilliant philosopher and math genius Ludwig Wittgenstein. Like him Liseiwicz came from a wealthy, Jewish background and has studied and taught at Cambridge University and consider life as an existence codified by different language games. Liseiwicz is Rong Jinzhen´s mentor and later his intellectual sparring partner and opponent. It is Liseiwicz´s ideas that make Rong Jonzhen´s intellect flourish and it is Jinzhen´s efforts to find solutions to codes constructed by Liseiwicz that eventually become his triumph and downfall.

A group of imprisoned scientists engaged with encryption within a Communist system made me think of Aleksandr Solzhenitsyn's grand novel In the First Circle. In February 1945, Captain Solzhenitsyn was arrested at the German front and sentenced to eight years in the Gulag for his politically incorrect correspondence. After a year in Siberia, Solzhenitsyn ended up in Marfino, somewhere in Moscow´s outskirts, where he and a select group of political prisoners worked for the MGB, Ministry for Security, which was in charge of intelligence and surveillance. In Marfino was MGB´s “radio and telephony laboratory”, which concentrated on encryption and eavesdropping.

In the First Circle draws its title from a place in Dante's Inferno where philosophers and writers live a decent life, separated from the suffering in the rest of Hell, but that does not mean they are not part of the torture system. Of course, Solzhenitsyn's difficult, but well-written and interesting book, is through its occasionally long-winding philosophical discussions and real-world descriptions, very different from Mai Jia's Decoded . However, the environment is the same - confined scientists involved with encryption, privileged, but strictly supervised by a Communist system. Contrary to the majority of the prisoners In The First Circle, Unit 701 researchers are far from being dissidents. Solzhenitsyn's novel is unlike Decoded realistic and detailed, but like the Chinese novel it combines different voices, various perspectives and a wealth of interwoven stories and subplots.

A few years ago a critical book examined Solzhenitsyn´s biography and questioned large sections of his reality-based fiction. It was written in Russian and I have of course not been able to read it, but the name of its author brings me back to Decoded - Alexander Ostrovsky.

Di Li, the woman who Rong Jinzhen ultimately will love, is fond of the novel How the steel was Tempered by Nikolai Ostrovsky. Di Li was one of the "assistants" who Director Zheng sent to Rong Jinzhen, with the intention that they would conquer his confidence and notify Zheng about all doings and utterances of  Jinzhen. An important task for these assistants was to periodically deliver Rong Jinzhen´s notebooks to Director Zheng.

I remember How the Steel was Temperd from the October Bookstore in Lund, in which café I was reading through it, somewhat dismayed by its simplified view of humanity and that it was (and is) so admired by people with leftist views. It is remains one of the world's most widely read novels.

In Nikolai Ostrovsky´s Stalinist classic work the implausibly heroic Pavel Korchagin works for the Cheka, the secret police. His language is simple, his voice firm, his eyes reassuring, determined and vigilant. It cannot be denied that Korchagin is a noble man who fought and found his purpose in life against almost insurmountable odds. In the war against Poland, he received shrapnel through one eye and one temple was fragmented, but the fierce Pavel Korchagin fought on tirelessly against an increasingly failing body, his main enemy. He remains firm in his support of admiring friends , though what keeps him alive is the strength that his stern belief in the Party provides him with. His struggle is furthermore a battle against saboteurs and traitors, who, like demonic parasites, are threatening his beloved Bolshevik Party, though he cannot fight them if he does not overcome the threat of his weakening body, approaching blindness, his death wish and the overwhelming passion he feels for the woman he loves.

Of course, Pavel Korchagin is too good to be true, but remains a mighty ideal for  those who believe in total submission to a cause and nowadays we find his statue is all over Russia, a country in which many still celebrate the ideals he stands for. A few years before Mai Jia wrote his novel, a Russian TV series based on How the Steel was Tempered was a great success among Chinese TV viewers. That Ostrovsky´s story became a bestseller when it in 1932 and 1934 was published as a serial in the magazine The Young Guard, was due to strong Party support, but also to the author's tragic fate. At the age of 23, after a hard life as soldier and navvy, Ostrovsky was stricken by crippling polyarthritis, became bedridden and eventually blind.

After repeatedly been turned down by the authorities, they finally came to value Ostrovsky´s novel. He was provided with writing and editing support and the final product was turned into a book it immediately sold millions of copies. Stalin appreciated and understood the immense value of this literary discovery. The disabled author received the Lenin Order, was appointed political commissar, granted a large State-subsidized apartment in central Moscow, a dacha in the countryside and a grand state funeral when he died. We find similarities between Pavel Korchagin/Ostrovskij and the disabled, but widely acclaimed Rong Jinzhen who helplessly lingers at a home for the elderly, while he gets the best possible care, respect and admiration, as well as the love of his devoted wife, Di Li.

It seems as if I have lost myself in the maze of Mai Jia's novel. I became attracted by the sidelines and allusions he slyly places in his book. Another reader would probably find other distractions in it. Decoded seems to consist of Chinese boxes that opens and closes. It is strangely abstract, like a conjuring trick; it is difficult to comprehend how it really works, the true nature of the machinery might be suspected, but no solutions are given. The author sometimes dazzles us with a language interspersed with aphorisms and images. The novel itself becomes a code looking for its solution.

Part of the novel describes how Rong Jinzhen in a short time solves the, by all experts considered as insoluble, Code PURPLE, only to be close to choking during his struggle  with the successive Code BLACK - by all accounts both codes were created by Jinzhen´s mentor, Jan Liseiwicz, who was familiar with his student's keen intellect, but also knew his human failings. Liseiwicz knew his Kabbalah, that a code really is a reflection of how the human mind works, which with all it its flaws and glories constant and ultimately futile attempts to interpret and understand the mysteries of existence. We do not know if Liseiwicz tried to crack Jinzhen as part of his mission as a foreign agent, or if he wanted to open up his mind and reveal Universe´s immensity to him, release Rong Jinzhen from his geniality´s crippling limitations.

When it appears as if Jinzhen is becoming paralyzed during his attempts to solve BLACK, Director Zhang, for a moment, releases him from his confinement and allows him to travel to a meaningless conference. For Jonzhen the conference´s only benefit is that he was able to buy and read Klaus Johannes book,The Writing of the Gods. He senses that the solution to the enigma of BLACK is to be found within himself. The immense is mirrored by the infinitesimal. Macrocosm equals microcosm. Previously, Jinzhen searched for the code´s solution by playing chess and immerse himself in mathematical equations, but now he understands that answers are to be found within his dreams.

During his trip back to Unit 701 Jinzhen contnues to write down his thoughts and dreams in a notebook. He is very close to a solution when the notebook is stolen and his world falls apart:

Maybe it was because I had prized it too much, had hidden it too deeply in the heart of my heart, that I had failed to see … Perhaps I had subconsciously come to understand that my notebook was no longer my solitary companion, no longer a real concrete thing, just like my glasses … Something so necessary can so easily be lost! For so long my notebooks had been part of my life, they had become part of my blood, a bodily organ … I never felt them, just like a person is never truly of his heart or his blood … It is only when sick that a person becomes cognizant of his physical body: only when your glasses go missing that you discover that you need them: that´s what happened with my notebook …

When the notebook was stolen, Jinzhen lost his sanity. He ends up in a treatment facility owned by Unit 701, where he live in a vegetable-like condition, though highly respected, he is gradually being transformed into a symbol, an ideal and statues are erected in his honor.

After an insane, extensive hunt for him all over China, the thief does anonymously return the notebook. Based on his master´s notes one of Jinzhen´s assistants succeeds in solving BLACK and the Homeland is safe again. However, Jinzhen is already far beyond all human contact. It turns out that the solution was to be found in the code´s absurd simplicity, something that Jinzhen in all his geniality genius had been unbable to comprehend, though in the end he had glimpsed the solution in his dreams. However, to combine the essential fragments to a pattern he needed the lost notebook. It was during the futile search for his stolen thoughts that Jinzhen suddenly understood how he could solve BLACK, but the realization came too late, just after his sudden illumination he entered the twilight zone of madness. It was when he in his boundless despair had rushed out in a nightly downpour that Jinzhen began to see the light. During his entire life he had searched for something:

But what was this thing?

He had been circling around this thing, but had only seen the ´proper´ side. Now, however it was inevitable that he would witness the reverse.

This thing could be nothing else but God, the omnipotent Holy Spirit. Because he felt that this ´thing´ must be God, it possessed a complicated and yet absolute nature.

All that was this and that, all that was everything.

“How could I oppose it?”

Gods laws are just. Gods laws are entirely unjust.

Director Zhang explains to the investigative journalist:

For Rong Jinzhen everything possessed a duality: on the one hand was reality – the realness of things, the living world; on the other, the dream, virtuality, chaos. As the idiom “baseless gossip” suggests, we only accept the real world on evidence. But for Rong Jinzhen, there was always a duality: the real and the dream, and he only knew of the latter. It goes without saying that his dreamworld was more absurd, more incoherent, than reality …

Director Zhang suggests that it was Jinzhen´s ability to dream and interpret his dreams that made him useful to the State and the  Party´s purposes, but it was also this capacity that devastated him. Jinzhen disappeared into a parallel world, though fortunately he had left the key to BLACK behind him. He went down with his glory intact. Director Zhang is a successful mathematician, but no dreamer. While I deliberated about Zhang's character I searched for his name on  Google Translate, in Mandarin Chinese it apparently means "correct".

At the end of Mai Jia's novel, we read some excerpts from Rong Jinzhen´s retrieved notebook. It is one of several, and we do not know if it's his last one. The journalist was given it by Di Li as a photocopy. Several sections are crossed out and pages are missing, but while we read the notes we understand that Rong Jinzhen, after a life as an admired genius and a stranger to the world, finally was stricken by love and desire. He loved Di Li. Perhaps it was through this love that he finally approached the solution to BLACK, but he missed his target. His passion burnt his mind to ashes. Or ... maybe not. Perhaps Jinzhen in his unapproachable serenity, in his inner stillness, has reached his goal. Maybe he passed through the gates leading into Universe´s unfathomable immensity, which only can be perceived by those who have reached it, but never be explained to anyone else. Is Rong Jinzhen saved, resuscitated?

The novel ends with the journalist/author´s last meeting with Di Li. He asks her if she regrets marrying Rong Jinzhen. She answers:

´Regret? When you love your country. How can you regret it? No! For ever the answer will be no -!´

Her eyes immediately filled with tears and she began to sniffle as if she was about to cry.

After a last look at the sunset over the Mediterranean, I turned around. There was the unmade bed and on top it Mai Jia's novel. Had it been good or bad? I was not sure of which, but had for a couple of days walked through its maze, been confined between its covers. Comprehend the universe? Understand my life? My sixty-one years? The codes of existence, was there a pattern to behold? A code? I did not have a clue and did not care. I might just as well like Pablo Neruda state - Confieso que he vivido. I admit that I have lived. What more is there to say? Maybe  - I´m sorry for the ones I have disappointed? Such an admission cannot hurt.

Borges, Jorge Luis (2000) The Aleph. London: Penguin Books. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932 to 1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Mai Jia (Jiang Benhu) (2014) Decoded: A Novel. London: Penguin Books. Manguel, Alberto and Gianani Guadalupi (1999) The Dictionary of Imaginary Places. San Diego: Harcourt. Ostrovsky, Nikolay Aleksejevitj (1973) How the Steel was Tempered. Moscow: Proress Publishers. Solzhenitzyn, Aleksandr I. (2009) In the First Circle. New York: Harper Collins. Wilson, Colin (1974) The Occult: The ultimate book for those who would walk with the God. Frogmore, St.Albans: Mayflower Books.

Havet rör sig oavbrutet mot stranden. Våg följer på våg. Jag kan inte se hur de vänder tillbaka. Efter en dag av regn ligger sanden mjuk och mullvadsgrå i aftonljuset. Stillastående vatten glimmar som silver i strandkanten. Molntäcket har spruckit upp, himlen är djupblå, sånär som vid horisonten, där den kransas av ulliga cumulusmoln, färgade av solens röda klot som sakta sänker sig i havet mellan Kirkes ö och klippan vid Terracina. Riktar jag blicken åt höger ser jag hur Sperlongas vita hus på sin klippa också de färgas av den nedgående solens strålar; svagt rosa och beige, mellan svarta skuggor.

Jag står vid hotellets öppna, franska fönster, bakom mig lyser rummet varmt och gult. Lyssnar till Medelhavets oavbrutna brus, känner mig priviligierad. Det är kväll efter min sextioettåriga födelsedag. Egentligen borde jag vara betryckt över att ännu ett år av mitt utmätta levnadsspann har förflutit. Borde möjligen tänka på alla de jag övergivet, på min egen övergivenhet. Känna oro inför en oviss framtid. Men ikväll är jag omsluten av en lugnande lyckokänsla. Åldrande har inte oroat mig. Kanske för att jag, än så länge, har förskonats från kroppslig smärta och sjukdom känner jag mig evigt ung och undrar när jag skall överges av den känslan.

Ofta fastnar melodier och sånger i skallen. Jag lyssnar till dem gång på gång, tills de en dag upphör att sysselsätta mina tankar och annan musik tar deras plats. Den sista tiden har det varit Leonard Cohens senaste – Can´t Forget. En CD där han genom sina gamla och nya sånger skildrar åldrandets tillkortakommanden, en avklarnad, lugnande musik. Då jag står och blickar ut över det mörknande havet dyker en fras upp:

And I can´t forget, I can´t forget

I can´t forget, but I don´t remember what.

“Jag kan inte glömma, men jag minns inte vad”. Denna känsla av att det finns sådant som präglat mitt liv, något viktigt som jag antingen vill bevara, eller glömma, men jag inte kan gripa det, inte nå Das Ding an sich, själva existensens gåta. Som när jag betraktar landskapet som breder ut sig framför mig; så stort, så öppet och befriande – vackert och obegripligt.

I mina försök att gripa det ogripbara dyker läsefrukterna upp. En spansk novell som skildrade hur Gud sänder en ängel till jorden, för att därigenom bidra till lösningen av människornas egoism och alltmer ökande ondska. Ängeln skall efter fullgjort uppdrag återvända till Gud och avlägga en rapport om eventuella framgångar, eller misslyckande. Men, ängelns återkomst dröjer. Visserligen är Gud allseende och allvetande, men det verkar som om ängeln funnit ett sätt att dölja sig. Gud oroar sig och sänder en annan ängel för att söka den förlupne tjänaren. Ängeln finner efter viss möda den svikande serafen och tror sig förstå varför Gud förlorat uppsikten över sin budbärare – han har nämligen upphört med att vara ängel och förvandlats till en människa. Det förrymda sändebudet sitter på en sten, från en höjd blickar han ut över ett prunkande landskap och öppet hav. Vingarna har fallit av honom, hans kinder är fuktiga av tårar.

- Vad gör du här? Vad har hänt med dina vingar? Varför kom du inte tillbaka? undrar hans himmelske kollega.

Med ett svagt leende vänder sig den männsikovordne ängeln sig till honom.

- Jag kunde inte förmå mig att återvända. Här är så underbart vackert. Jag blev sittande för att betrakta all denna skiftande skönhet, glömde mitt uppdrag och vingarna föll av. Nu kan jag inte återvända, men det gör mig inte bedrövad. Jag är lycklig här.

Jag har glömt detaljerna och möjligen skulle novellen vara fullständigt annorlunda om jag läste den än en gång. Som när jag fått för mig att jag i Samuel Johnsons Prins Rasselas av Abbessinien läst att den unge prinsen stått på en höjd och sett ut över ett underskönt landskap, gripits av förtvivlan och sagt till sin följeslagare:

- Det är så vackert. Jag vet inte vad jag skall göra med det. Man kan väl inte äta ett landskap?

Jag har boken, men har förgäves sökt efter det där avsnittet. I can´t forget, but I don´t remember what. Men, vänta ... medan jag skriver detta kom jag att tänka att jag måste ha blandat ihop det där minnet med något annat och plötsligt mindes jag att tanken på ett vackert landskaps ogripbarhet härstammade från något jag läst i Colin Wilsons fascinerande bok The Occult. Jag har faktiskt den boken någonstans här i Rom:

I Samuel Johnsons Rasselas, Prince of Abyssinia finns en scen där hjälten betraktar den fredliga, pastorala idyllen i Happy Valley där han bor och då undrar varför han inte kan vara lika lycklig som fåren och korna. Han reflekterar dystert: ´Inom mig kan jag inte upptäcka någon känsla som inte är mättad med sann glädje, men likväl känner jag mig inte glad. Människan har säkert någon dold känsla som denna plats inte kan tillfredsställa. Eller så har hon några önskemål som måste uppfyllas innan hon blir lycklig.'

Kursiveringen är min egen.  Den ´dolda känslan´ är människans utvecklande aptit, begäret efter att få kontakt med verkligheten. Men, det är inte allt. Vem har inte upplevt den märkliga känsla som kommer i stunder av glädje och tillfredsställelse? Som barn hade jag en sådan känsla inför vatten. Om mina föräldrar tog mig på en bussfärd, brukade jag luta mig ut genom fönstret varje gång vi passerade en bro; det var något hos stora vattenvidder som framkallade en smärtsam önskan, som jag fann obegriplig. Ty om jag faktiskt skulle närma mig vattnet, vad kunde jag göra för att tillfredsställa denna känsla? Dricka det? Simma i det? Så när jag först läste passagen i Rasselas, förstod jag omedelbart vad Johnson menade med ´någon dold känsla ... eller några önskemål som måste uppfyllas innan man blir lycklig´.

Vi tror oss ana att det finns en mening, en kod, bakom tillvaron. Om vi löser existensens gåta kan vi möjligen begripa och förändra tillvaron. En skrämmande tanke, som även den har skildrats av Leonard Cohen, i hans förskräckande sång The Future, där han säger sig ha sett framtiden och att den är – Mord! Som i filmen The Shining där den synske, lille pojken Tony  jagas av hemska framtidsvisioner. I hans medvetande dyker ordet Redrum upp, gång på gång. Han försöker förgäves tolka det och skriver det med läppstift på en badrumsdörr. Då hans mor kommer in och får se ordet speglas i badrumsspegeln får hon en chock då det visar sig att det felvända ordet i själva verket var Murder, Mord! Snart är hon och sonen på flykt från hennes vansinnige make som förföljer dem med en yxa i högsta hugg.

I sin sång listar Cohen den ena katastrofen efter den andra och anspelar på människans ondskefulla cynism. Bland annat nämner han:

There´ll be the breaking of the ancient Western code

Your private life will suddenly explode

There´ll be phantoms, there´ll be fires on the road.

“Den åldriga västerländska koden kommer att knäckas. Ditt privatliv kommer plötsligt att explodera. Det kommer vålnader, bränder på vägen.” Vad är det för en kod Cohen sjunger om?

När Rose för någon månad sedan reste till Singapore frågade hon mig om hon kunde ta med sig något tillbaka till mig. Om hon kunde finna en av de stora kinesiska klassikerna i någon penguinutgåva så ville jag gärna ha en sådan. Jag hade enbart läst Resan till Västern och två delar av Berättelser från träskmarkerna. Men, en av mina vänner är mycket förtjust i de övriga klassikerna och plöjer den ena efter den andra och eftersom han har säker smak ville också  jag göra ett försök. Rose fann inte någon av klassikerna på engelska, men hade med sig en roman som enligt bokhandlaren skulle vara en av de populäraste böckerna i Kina; Decoded: A Novel av Mai Jia. Enligt omslaget skulle författaren vara ”Kinas svar på John Le Carré”, enbart det en av en bokens många gåtor. Den var nämligen långt ifrån en spionthriller, utan något helt annat.

Då jag började läsa Avkodad fann jag att den till en början gav intrycket av att vara en ”kinesisk klassiker”, samma sparsmakade, men levande språk, där karaktärer till en början framstår som avlägsna skuggestalter för att under skildringens lopp få allt skarpare konturer, fast de likväl, i all sin originalitet, behåller sitt främlingskap. Där fanns samma fascination inför mat och kroppsfunktioner; slingrande, entusiastiskt skildrade berättelser, där gestalter som först inte tycks ha med handlingen att göra dyker upp och försvinner, för att sedan oväntat dyka upp igen. Intresse för historia och genealogi, för egenskaper som går i arv, förfädernas bedrifter glimmar till, snabbt och effektivt, enbart för att försvinna igen, fast spåren finns kvar. En värld där drömmar och spådomar påverkar ett påtagligt och ofta grymt händelseförlopp. 

Författaren leder oss in i en labyrint, där varje krök tycks uppenbara nya sanningar, förse oss med ny information. Efter ett tag finner vi dock att dessa ”lösningar” enbart leder till nya undringar och frågor. Författarens röst är närvarande, ofta är den allseende, men ibland lämnar han över skildringen till bokens karaktärer. På flera ställen griper han in med egna förklaringar och kommentarer. En kör av röster – intervjuer, platser; en konstruktion där byggnadsställningarna är synliga. Först långt in i romanen finner vi att berättaren är en journalist som försöker finna mannen bakom myten Rong Jinzhen, en legendarisk kodknäckare som för det mesta arbetat i det fördolda, men av insatta personer dyrkas som ett helgon; ett geni, en obegriplig mästare. Men, Rong Jinhzen har blivit en del av sin myt. Romanen blir som den kod han knäckt. Vi förstår inte hur och vad koden egentligen är, hur den var konstruerad och till vilket ändamål. Genom att lösa den har Rong Jinhzen frälst människor och sitt land. Men, på vilket sätt? Gåta följer på gåta. Journalisten förblir namnlös; städer, platser och personer betecknas ibland med sina namn eller öknamn, men oftast med beteckningar som A, B eller X. Hemlighetsmakeri och förvirrande antydningar är en del av romanens konstruktion, precis som det är en viktig ingrediens i dess handling.

Rong Jinzhen förblir en gåta, för sig själv och andra. Han är ett geni, men samtidigt naiv, hjälplös och opraktisk. Ingen förstår sig på honom. Flera känner sig intellektuellt reducerade i hans närhet, men i sin överlägsenhet är han samtidigt tillitsfull och blir djupt fäst vid dem som visar honom kärleksfull omvårdnad, som leder honom genom livet och öppnar nya portar för honom. Jinzhen slukar böcker, inte minst romaner och poesi. Han är en oslagbar schackspelare, en ofattbart överlägsen matematiker.  Människor som till en början finner honom avvisande, ja till och med frånstötande och överlägsen, slutar som hans tillbedjare. Samtidigt förblir han ensam och skild från världen, dels genom sin natur, dels genom att hans geni utnyttjas av en repressiv stat som isolerar och manipulerar honom. Romanen är inte minst en skildring av geniskapets förbannelse, dess släktskap med vansinnet.

Vid läsningen finner sig läsaren inspunnen i berättelsen, likt flugan i spindelns nät försökte jag leta efter ledtrådar i en väv som även den blivit till en kod. För att få styrsel på berättelsen grep jag efter fraser och anspelningar som tycktes antyda sådant jag kände till. Men, oftast var de falska spår.

Som när Direktör Zheng, kallad ”Den Halte”, påstår att den legendariske kryptören Klaus Johannes ”kom från samma plats som Hitler, en ö kallad Tars (känd för sina guldfyndigheter)”. Det såg ut som ett spår, ett yttrande som innehöll flera ledtrådar. Jag började söka, men kunde inte hitta någon ö med namnet Tars, platsen stod inte att finna bland Google Maps och inte i mina lexikon över mytiska platser i legender och litteratur, som den fantasiska Dictionary of Imaginary Places av Alberto Manguel och Gianni Guadalupi. Klaus Johannes lyser också med sin frånvaro. Hitler föddes i Braunau am Inn, en gränsstad mellan Tyskland och Österrike, visserligen finns en del småöar i floden Inn, men ingen kallas Tars och huset som den blivande führern föddes i finns kvar, men några guldfyndigheter lyser helt med sin frånvaro.

Författaren nämner att Rong Jinzhen läser och blir djupt gripen Klaus Johannes ”berömda” bok The Writing of the Gods i engelsk översättning av den ”euroastiaska” författarinnan Han Suyin”. Henne kände jag till. Far hade i sin bokhylla en roman av henne, Skimrande dagar, vars omslag jag fascinerade av, men jag läste den aldrig och nu kan jag inte hitta den. Vad jag däremot läst var hennes hyllningar av Mao Zedong, Morgonens flod och Vinden kring tornet, de var välskrivna men kom inte med många nyheter. Jag läste dem vid en tid då jag retade mig på alla hyllningar av den Store Rorsmannen. I början av sjuttiotalet hade jag med Interrail rest fram och tillbaka i Europa, ofta i sällskap med goda vänner, ibland ensam. En gång hade jag hamnat på färjan mellan Dover och Calais och vid relingen kommit samspråk med en kinesiska från Hongkong. Vi kom att tala om Kulturrevolutionen och till min stora förvåning, det var 1974 och jag hade börjat vid universitet som var milt sagt infekterat av blind beundran för kinesisk kommunism, berättade hon att det under flera år pågått en masslakt i Kina.

- Hur kan du veta det? undrade jag.

Hon berättade då att hennes far var chef för hundförarna vid Hongkongs polis och under en längre tid hade en av deras främsta uppgifter varit att söka rätt på och ta ha hand om den stora mängd lik som flöt upp vid Hongkongs stränder.

- Vi vet att allt inte står rätt till i Folkrepubliken. Folk dör som flugor.

Chockad kom jag tillbaka till min studentkorridor och fann en frände i min granne Mats, tillsammans läste vi en mängd kinakritiska böcker med början i Simon Leys Kinesiska skuggbilder. Han Suyin, var på många sätt en beundransvärd kvinna, trots sin vänskap med Zhou Enlai och sin kommunistbeundran. Hon var läkare och stor filantrop, men hade definitivt inte översatt någon bok av det obefintliga kryptörgeniet Klaus Johannes. Men, är det inte så att en effektiv kod innehåller både falska och sanna spår?  Det gäller att söka och jag är faktiskt övertygad, om det är rätt eller felaktigt vet jag inte, att anspelningarna på Tars, Hitler, Suyin och Johannes kanske trots allt innehåller något spår av sanning. Det gjorde i varje fall titeln på Johannes bok The Writing of the Gods. Det är nämligen den engelska översättningen av titeln på en novell av Jorge Luis Borges, La escritura del dios, Gudens skrift, som faktiskt handlar om koder.

Historien berättar om en mayapräst vid namn Tzinacán. Han torteras av de spanska erövrarna och kastas i en fängelshåla, där ett galler skiljer honom från en jaguar. I sin ensamhet och stigande förtvivlan lugnar prästen sig genom att intensivt betrakta rovdjurets magnifika päls. Han inbillar sig att han i dess mönster skall finna den heliga skrift som förklarar hur allt hänger ihop. Tzinacán driver fram och tillbaka mellan dröm och vaka. Vid ett tillfälle drömmer han att han sjunker ner i sand, som hotar att dränka honom, men han vaknar och ser i en vision hur ett mäktigt hjul av eld och vatten sakta svänger ovanför honom. Tzinacán vänder blicken mot jaguaren och förstår då tecknen på dess päls. Prästen läser fjorton ord som om de organiseras på rätt sätt och uttalas högt kommer att få jaguaren att anfalla och döda hans torterare, Pedro de Alvarado. Men, Tzinacán väljer att inte uttala orden, utan nöjer sig istället med att förbli i sin cell och fascineras av hur han kan förklara den ena gåtan efter den andra genom att på olika sätt kombinera tecknen på jaguarens päls. Läsaren vet inte om Tzinacán blivit galen eller löst existensens kod. Jag vet inte om jag var på rätt spår när jag kom att tänka på Borges novell, men den utgör onekligen en parallell till Mai Jias berättelse och jag tror inte att författarens anspelning till titeln på Borges novell kan vara en tillfällighet.

Det finns flera sådana spår, inbillade eller faktiska, som jag tolkat i förhållande till egna läsefrukter och upplevelser. Den märkliga Enhet 701 som Rong Jinzhen förs till har tycke av militärförläggning och bunker, men kan också vara som ett slags Shangri-La, avskilt från Kinas revolutionära kaos, svält och förtryck. En priviligierad värld präglad av forskning, mat och uppskattning, där det till och med finns prunkande trädgårdar, bekväma, moderna bostäder och tillgång till ocensurerad, västerländsk litteratur. Platsen är dock hårt bevakad och styrd av hårda lagar, en slags 1984värld, där alla spionerar på varandra och rapporterar sina kollegors tankar och verksamhet till de styrande som manipulerar, hotar och favoriserar sina inneslutna forskare för att därigenom kunna få ut så mycket som möjligt ur dem.

Beteckningen Enhet 701 får mig att minnas den obeskrivligt fruktansvärda Enhet 731 som den japanska ockupationsmakten upprättade i Ping Fang i Manchuriet och där tusentals offer av medicinsk expertis utsattes för skoningslösa experiment. Internerade kineser injicerades med kolibakterier och olika former av epidemiframkallande mikroorganismer, alltmedan effekterna noggrant observerades och dokumenterades. Man experimenterade med att operera utan bedövning, studerade effekter av köldskador på fångar nersänkta i isvatten eller utsatta nakna i snön, fångar bands vid pålar i cirklar och bomber detonerades i deras mitt för att undersöka kroppskadorna i förhållande till explosionscentrum. Man svalt människor till döds, infekterade dem med skabb och andra skadeinsekter. Överlevde några av offren, de kallades maruta, trästockar, dödades de. Allt måste hemlighållas. Enhet 731 var inte den enda dödsfabriken i Kina, efter kriget dömdes ingen av förövarna i krigsdomstolarna och vad värre var - flera av dem togs i tjänst av segermakterna, inte minst av USA och deras resultat fick stor användning inom utvecklingen av biologisk och kemisk krigföring och epidemiologi.

Kopplingen mellan Enhet 701 i Mai Jias roman och japanernas Enhet 731 kan möjligen sökas i den kyligt vetenskapliga målinriktningen inom den hemliga kodifieringsenheten, där enbart nyttan som kan utvinnas ur de inneslutna vetenskapsmännen räknas. Kylan kanske även finns hos Enhetens ledare Direktör Zheng, ”Krymplingen”, en intelligent mästerorganisatör, bergfast trogen Partiet betraktar han allt med kyligt skarpsinne, men likväl behandlar han var och en av sina underlydande med förståelse intelligens och vill på olika sätt, bland annat genom att stödja den undersökande journalisten, pendla Rong Jinzhens dolda djup och förstå roten till hans bländande intelligens.

Med tanke på Zhengs doktorsgrad, hans skadade fot, manipulativa intelligens och orubbliga partitrohet är det kanske inte helt orimligt att associera till den låghalte Doktor Goebbles. Likaså tycks hans motståndare, det polska, judiska matematikgeniet Jan Liseiwicz, alias Georg Weinacht, som hoppat av från den kinesiska maktsfären och hjälpt motståndarna att utveckla de oerhört komplicerade koderna PURPUR och SVART, ha en del gemensamt med den geniale filsofen och matematikgeniet Ludwig Wittgenstein. Likt honom kommer Liseiwicz från en förmogen, judisk bakgrund, har studerat och undervisat i Cambridge och ser tillvaron som en existens kodifierad genom olika språkspel. Liseiwicz är Rong Jinzhens mentor och sedemera intellektuelle medspelare och motståndare. Det är Liseiwiczs idéer och tänkande som får Rong Jinzhens intellekt att blomstra och det är lösningen av koder som konstruerats av Liseiwicz som blir Rong Jinzhens triumf och undergång.

En grupp inspärrade vetenskapsmän som sysslar med kryptering inom ett kommunistiskt system fick mig att tänka på Aleksandr Solzjenitsyns väldiga roman I den första kretsen. I februari 1945 arresterades kapten Solzjenitsyn vid den tyska fronten och dömdes till åtta år i Gulag för sin oförsiktiga brevväxling. Efter ett år i Sibirien hamnade han i Marfino, någonstans i Moskvas utkanter, där han tillsammans med en utvald grupp politiska fångar arbetade för MGB, Ministeriet för statssäkerhet, som ägnade sig åt underrättelsetjänst. I Marfino låg MGBs radio- och telefonilaboratorium, som koncentrerade sig på kryptering och avlyssning.

I den första kretsen är en nyckelroman som hämtat sin titel från platsen i Dantes inferno där filosofer och författare lever ett drägligt liv, skilt från lidandet i resten av Helvetet, men det hindrar inte att de är en del av samma tortyrsystem. Givetvis är Solzjenitsyns tunga, men välskrivna och intressanta, bok med sina långa filosofiska resonemang och verklighetsförankrade beskrivningar ett mycket annorlunda verk än Mai Jias roman, men miljön är densamma – vetenskapsmän som sysslar med bland annat kryptering; priviligierade, men inneslutna av ett kommunistiskt system. Fast Enhet 701:s forskare är inga dissidenter, snarare tvärtom. Solzjenitsyns roman är till skillnad från Avkodad realistisk och detaljerad, men likt den består I den första kretsen av olika röster och sammanvävda berättelser.

För några år sedan skrevs en kritisk bok som granskar Solzjenitsyn och ifrågasätter stora delar av hans biografi och konstruktionen av hans verklighetsbaserade fiktioner. Den är på ryska och jag har givetvis inte kunnat läsa den, men namnet på dess författare för mig tillbaka till Avkodad - Aleksandr Ostrovskij.

Den roman som kvinnan som Rong Jinzhen slutligen kommer att älska, Di Li, är mycket fäst vid är Hur stålet härdades av Nikolaj Ostrovskij. Di Li var en av de ”assistenter” som Direktör Zheng sände till Rong Jinzhen, för att de skulle erövra hans förtroende och sedan meddela alla hans göranden och låtanden till Zheng. En viktig uppgift för dessa assistenter var att med jämna mellanrum leverera Rong Jinzhens anteckningsböcker till Direktör Zheng.

Jag minns Hur stålet härdades från Oktoberbokhandeln i Lund, på vars kafé jag någon dag satt och läste igenom den, tämligen förfärad av dess förenklade människosyn och att den var (och är) så beundrad av många vänstermänniskor. Den är fortfarande en av världens mest lästa romaner.

I Nikolaj Ostrovskijs stalinistiska klassiker arbetar den exemplariske Pavel Korchagin för Chekan, den hemliga polisen. Hans språk är enkelt, rösten fast, blicken lugnande, bestämd och iakttagande. Det kan inte förnekas att Korchagin är en nobel man, som kämpat sig fram mot så gott som oövervinnliga odds. I kriget mot Polen fick han granatsplitter genom ena ögat och den ena tinningen splittrad, men den obändige Pavel Korchagin kämpar oförtrutet vidare mot sin alltmer svikande kropp. Han är sina vänners stöd och sin hustrus stora kärlek, fast det som främst håller honom vid liv och på fötter är den styrka som Partiet ger honom. Hans kamp är en kamp mot de sabotörer och förrädare, som likt ondskefulla parasiter hotar det bolsjevistiska partiet, men han för också en hård kamp mot sin svikande kropp, sin dödslängtan och passionerade kärlek till kvinnan han älskar.

Givetvis är Pavel Korchagin för bra för att vara sann och vi finner hans staty över hela Ryssland och fortfarande hyllas de ideal han står för. Några år innan Mai Jia skrev sin roman var en rysk TVserie baserad på Hur stålet härdades en stor succé bland kinesiska TVtittare. Att Ostrovskijs roman blev en sådan framgång redan när den kom ut 1932 och 1934 som följetong i tidningen Den unge gardiste, beror bland annat på författarens tragiska livsöde. Han drabbades vid 23 års ålder, efter ett hårt liv som soldat och rallare, av grav polyartrit, blev sängliggande och sedemera blind. Efter att ha refuserat berättelsen flera gånger insåg myndigheterna till slut dess värde. Han fick hjälp med att skriva om den och snart hade Hur stålet härdades gått ut i miljonupplagor. Stalin förstod vilket litterärt fynd Ostrovsky var. Den invalidserade författaren fick Leninordern, utsågs till politisk kommissarie,erhöll en stor statssubventionerad bostad, en dacha och då han dog 1936, en ståtlig statsbegravning . Vi finner likheter mellan Pavel Korchagin/Ostrovskij och den handikappade, men hyllade, grönsak som Rong Jinzhen slutligen förvandlades till och den stora omvårdnad, beundran och kärlek hans hustru Di Li ägnar honom.

Det tycks som om jag förlorat mig i den labyrint som Mai Jias bok utgör. Jag har lockats av de sidospår och undermeningar han lömskt lagt ut i sin roman och en annan läsare finner säkert andra villospår och undermeningar. Romanen tycks bestå av kinesiska askar som öppnas och sluts. Den är märkligt abstrakt, som en slags trollerikonst; det är svårt att begripa hur den verkligen fungerar, maskineriet anas, men inga lösningar ges. Författaren tycks emellanåt försöka blända oss med sitt språk; inflikade aforismer och bilder. Romanen blir en kod som söker sin lösning.

En del av romanen beskriver hur Rong Jinzhen på kort tid löser den av alla experter ansedda som olösliga koden PURPUR, enbart för att vara nära att kvävas i sin kamp mot den efterföljande koden SVART - av allt att döma är båda koderna skapade av Jinzhens mentor, Jan Liseiwicz, som känner sin för detta elevs skarpa intellekt, men också hans mänskliga tillkortakommanden. Liseiwicz kan sin Kabbala och vet att koder inte är något annat en spegling av hur det mänskliga intellektet fungerar, som med sina brister tolkar och försöker begripa existensens mysterium. Vi vet inte om Liseiwicz i sin ideologis tjänst är ute efter att knäcka Jinzhen, eller om han vill öppna upp universum för honom, fördjupa hans förståelse för livets värde, släppa ut honom ur sitt genis förlamande begränsningar.

När det tycks som Jinzhen paralyserats i sina försök att lösa SVART, släpper Direktör Zhang ut honom från sin isolering och låter honom resa till en meningslös konferens. Den enda behållningen för Jinzhen blir att han köper och läser Klaus Johannes bok, The Writing of the Gods.  Han anar att lösningen till SVART finns inom honom själv. Det stora motsvaras av det lilla. Makrokosmos av mikrokosmos. Tidigare har Jinzhen sökt kodernas lösning genom att spela schack och fördjupa sig i matematiska ekvationer, men nu förstår han att svaren står att finna i drömmarna.

Under resan tillbaka till Enhet 701 skriver Jinzhen ner sina tankar och drömmar i en anteckningsbok. Han är mycket nära en lösning när anteckningsboken blir stulen och hans värld rasar samman:

Kanske var det för att jag värdesatte den så mycket, att jag hade gömt den så djupt i mitt hjärta, som gjorde mig oförmögen att förstå … Kanske hade jag undermedvetet kommit att inse att min anteckningsbok inte enbart var en vän i min ensamhet, inte längre en verklig, konkret tingest, den var som mina glasögon …   något nödvändigt som så lättvindigt kan förloras! Hur länge hade inte mina anteckningsböcker varit en del av mitt liv, de hade blivit en del av mitt blod, ett kroppsorgan … Det är enbart när hon drabbas av sjukdom som en människa blir ordentligt medveten om sin kropp: Det är enbart när du förlorar dina glasögon som du märker att du behöver dem, det var det som skedde genom förlusten av min anteckningsbok.

När anteckningsboken blivit stulen förlorar Jinzhen sitt förstånd. Han hamnar på ett behandlingshem som lyder under Enhet 701, där framlever han sitt liv i ett grönsaksliknande tillstånd, men han är ytterst respekterad och förvandlas efterhand till en symbol, ett ideal och statyer reses över honom.

Efter en vansinnig, omfattande jakt över hela Kina, återlämnar tjuven anonymt anteckningsboken och på bas av den lyckas en av Jonzhens assistenter lösa koden SVART och göra Fosterlandet säkrare. Fast då är Jinzhen redan bortom all mänsklig kontakt. Det visar sig att lösningen fanns i kodens absurda enkelhet, något som Jinzhen genom sin genialitet haft svårt att begripa, men anat i sina drömmar och medan han blottade sitt inre i sina anteckningar. Han grips av insikten strax innan han går in i vansinnets skymningsvärld. Under en natt under det besinningslösa sökandet efter anteckningsboken rusar Jinzhen ut i ett skyfall. Hela sitt liv hade han sökt efter något:

Men vad var det?

Han hade cirklat kring det, men hade enbart studerat dess ”verkliga” sida. Nu, nu var det oundvikligt att han skulle få se motsatsen.

Detta något kunde inte vara annat än Gud, den allsmäktige Helige Anden. Eftersom han kände att detta ”ting” måste vara Gud så innefattade det en komplicerad, men likväl absolut existens.

Allt som var detta och det där, allt som var allting.

”Hur kunde jag motarbeta det?”

Guds lagar är rättvisa. Guds lagar är fullständigt orättvisa.

Direktör Zhang förklarar för den undersökande journalisten:

För Rong Jinzhen var allt behäftat med en dualitet: Å ena sidan fanns verkligheten – sakernas påtaglighet, den levande världen: På den andra fanns drömmarna, den virtuella verkligheten, kaos, oförutsägbarhet.  Som uttrycket “ogrundat skvaller” antyder kan vi enbart acceptera en “verklig” värld grundad på påtagliga bevis, på empirism.  Men för Rong Jinzhen fanns det alltid en dualitet: Verkligheten och drömmen, och egentligen kände han enbart till det senare tillståndet. Det kan inte förnekas att drömvärlden är mer absurd, mer oförutsägbar än verkligheten.

Direktör Zhang antyder att det var just Jinzhens förmåga att drömma och tolka sina drömmar som gjorde honom så användbar för Statens och Partiets syften, men det var också den egenskapen som ödelade honom. Han försvann in i en parallell värld. Men Jonzhens intensiva sökande, vad han slutligen fann i sina drömmar fick en praktisk nytta. Uppenbarligen var Direktör Zhang en framgångsrik matematiker, men ingen drömmare.  Medan jag funderade över Zhangs karaktär slog jag upp hans namn på Google Translate, på mandarin betyder det uppenbarligen ”korrekt”.

I slutet av Mai Jias roman får vi läsa några utdrag ur Rong Jinzhens efterlämnade anteckningsbok. Den är en av flera och vi vet inte om det är hans sista, men journalisten fick en fotokopia av Di Li, Jinzhens hustru. Flera avsnitt är överstrukna och sidor fattas, men då vi läser anteckningarna förstår vi att Rong Jinzhen, efter ett liv som beundrat geni och främling i tillvaron, slutligen drabbades av kärlek och begär. Han älskade Di Li. Kanske var det genom kärleken han slutligen närmade sig SVARTs lösning, men han nådde inte fram. Hans passion brände hans sinne till aska. Eller … kanske inte. Kanske hade Jinzhen i sin onåbara stillhet, i sin ro, i sin beundrade värdighet och upphöjdhet, där på behandlingshemmet passerat genom portarna till Universums ofattbara storhet. Den som enbart kan uppfattas av de som nått dit, men aldrig beskrivas för någon annan. Är Rong Jinzhen frälst?

Romanen avslutas med hur journalisten/författaren uppsöker Di Li och frågar henne om hon ångrar att hon gifte sig med Rong Jinzhen, hon svarar:

Ånger? Om du älskar ditt land. Hur kan du ångra det? Nej! För all evighet kommer svaret att bli nej - !

Omedelbart fylldes hennes ögon med tårar och hon började snyfta, som om hon skulle brista ut i gråt.

Efter att ha betraktat solnedgången över Medelhavet vände jag mig om. Där fanns den obäddade sängen och ovanpå den låg Mai Jias roman. Hade den varit bra eller dålig? Jag var inte säker på vilket, men hade under ett par dagar irrat runt i dess labyrinter, varit innesluten mellan dess pärmar. Begripa universum? Begripa mitt liv? Mina sextioett år? Fanns det ett mönster? En kod? Inte en aning. Jag får väl säga som Pablo Neruda –Confieso que he vivido. Jag erkänner att jag levt. Vad mer finns det att säga? Kanke - förlåt? Det kan inte skada.

Borges, Jorge Luis (2013) Alefen. Stockholm: Bonniers. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932-1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Mai Jia (Jiang Benhu) (2014) Decoded: A Novel. London: Penguin Books. Manguel, Alberto och Gianni Guadalupi (1999) The Dictionary of Imaginary Places. San Diego: Harcourt. Ostrovskij, Nikolay Aleksejevitj (1972) Hur stålet härdades. Göteborg: Proletärkultur. Solzjenitsyn, Aleksandr (2010) I den första kretsen. Stockholm: Brombergs. Wilson, Colin (1974) The Occult: The ultimate book for those who would walk with the Gods. Frogmore, St.Albans: Mayflower Books.

A few days ago I saw an uneven, funny, sentimental and warm film, filled with clichés about musical, gypsies involved in petty crime, crazy, immensely rich gangster oligarchs, hibernating Communist romantics, Jews interested in making money and vodka guzzling, careless, unkempt Russians, all equally warm hearted and nice people, who had succeeded in surviving the insane Soviet oppression with wits and humor intact. A modern fairy tale, with the naive charm of such a tale. Well-made and well-acted as the film was, in spite of all its burlesque madness, I was charmed by the human warmth it expressed. As I now discovered that it was made by the Romanian-born, nowadays French director, Radu Mihăileanu, who made Train of Life, I understood why I liked it, despite the fact that this film, Le Concert from 2009, was inferior to that masterpiece.

I saw the movie together with Rose and remembered a distant episode in our life, then we are a newlyweds come to New York after my life's second flight, the first had been between Edinburgh and Copenhagen. But, before I get there - let me take you to Russia and Trollhättan of the twenties.

During the chaos that followed the First World War, Russia became the horror and hope of the world. The emerging nation was either feared as the arrival of Antichrist, or as a budding Paradise. In any event, the civil wars and the attack on Poland had come with a high price. The economy was in shambles, industries and fields destroyed, livestock killed, raw material wasted or pillaged, mines blasted or flooded. In 1922, industrial production had shrunk to one-seventh of what it had been in 1913 and agricultural production to a third.

The terrible scale of the disaster is evidenced by the loss of lives, the immense scale of this slaughter is virtually impossible to establish. A conservative estimate sets the number of soldiers killed in action at 300 000 (an estimated 1.8 million had already died during World War I), 450 000 men had died from epidemics and diseases. On top of that was the "Red Terror", which instigated at least 250 000 summary executions. From 300 000 to 500 000 Cossacks were killed or deported. 100 000 Jews had been killed in Ukraine. Crop failures and repressive policies led in 1921 to at least two million dead and additionally recurrent epidemics harvested millions of victims. Only in 1920 three million Russians died in typhoid. In 1922, there were an estimated 7 million street children in Russia, which in December 1922 became Soviet Union.

In early 1920, The Allied Powers´ blockade of Russia was lifted and after two years it was once again possible to trade with the vast country. For the daring and already wealthy, there was big money to earn. However, the Swedish government and most capitalists of this nation wanted to avoid doing business directly with the Bolshevik regime, partly for ideological reasons, partly because it was feared that the Bolshevik regime would fail to hold on to power for a longer time. If the Bolsheviks were toppled, there was no guarantee that their successors would approve of any agreement concluded with their enemies. Therefore, the Russians got no credit. If they wanted to do business, everything had to be paid for in cash. Negotiations between Swedish stakeholders and the Bolshevik regime had to through Swedish lawyers negotiating with Centrosoyuz, the All-Russian Association of Consumer Associations.

If the wheels would begin to roll in the Russian economy, the transport system had to be rehabilitated as soon as possible. Railways and bridges were destroyed and of the about

25 000 locomotives that existed in the country before World War I, there were only 5 000 left, most of them in a poor condition. It was not possible to start a national production within a reasonable time; new locomotives had to be acquired from abroad.

The Swedish locomotive manufacturers Nydqusit & Holm, NOHAB in Trollhättan found themselves on the verge of bankruptcy. European railways were being electrified at a rapid pace and if the company would survive, production must be changed and renovated, especially since the German industry began to get on its feet after the war and soon would constitute a deadly competitor. The son of a well-known Trollhättan-contractor, Gunnar W. Andersson, got through one of his friends, the lawyer Hellberg in Stockholm, information about the Russians' interest in buying locomotives. Andersson had in pre-revolutionary Russia been the representative of a German wool manufacturer and had through his own firm in Stockholm continued to do business with the vast land in the east. After the October Revolution of 1917, he sold large parties scythes, made at a Swedish scythe factory in which he had interests. These transactions were mediated by the lawyer Hellberg and a former fellow student of Andersson, who was a resident of St. Petersburg.

Hellberg and the previous classmate were able to convince the bold Andersson that if he dared to benefit from the Russian desperation, he could make a fortune in the process. Andersson put all his effort into the endeavor and after having managed to convince several banks and other stakeholders, he managed to scrape together enough capital to buy NOHAB in Trollhättan and in Copenhagen begin negotiations with the Russian "communication dictator", Leonid Krassin.

The Russians were eager to order their locomotives and willing to pay cash in advance. In May 1920, an agreement was signed between Centrosoyuz and Gunnar W. Andersson for the delivery of 1 000 large freight locomotives at a price of 230 000Swedish Crowns per piece. The whole affair was would thus amount to 230 million SEK (which at the time was equivalent of), so far the largest single locomotive order in the world. A certain percentage of the price was to be paid in advance and the rest upon delivery. Everything was to be paid in gold, which would be deposited with the vaults of the Swedish National Bank in Stockholm. An advance of 7 million SEK was granted.

On the first in December 1920, ten tons of minted gold, the equivalent of 26 million Swedish Crowns were brought on a Swedish ship from Tallinn to Stockholm. Upon arrival, the coffins were transferred directly to the National Bank. The Russian gold exports caused a sensation. The French protested as they, due to outstanding loans to Russia, claimed to have a greater right to the gold. Even the US Government was angered, but the two governments soon quieted down their protests and much of the gold was sold in Paris and forwarded to the United States.

Soon, the steam engines were loaded onto ships bound for Russia. They were considered as veritable monster locomotives, but were in fact not larger than Swedish locomotives which were used to transport iron ore, though the boilers were placed higher something that made the Russian engines look much bigger. After a little less than two years of uninterrupted delivery the Russians broke the contract with NOHAB. The order was limited to 500 locomotives; the remaining 500 would be manufactured in Germany. The Germans had offered to produce them for half the price.

At a conference in the Italian Rapallo the German and Russian Foreign Ministers, Rathenau and Tjijerin, had agreed that if Russia renounced their claims for war damages, they would instead invest 4 billion Reichsmarks in the German industry. This was a hard blow for NOHAB. The deal had so far given a surplus of 15 million SEK, but earnings had been spent expended on new buildings and acquisitions. After extensive cuts and dismissals NOHAB survived by a whisker.

This story became the origin of a Russian-Swedish idea to create a romantic movie epic, a kind of counterpart to David Lean's blockbuster Doctor Zjivago from 1965, the year that Mikhail Sholokhov had received the Nobel Prize in Literature (exactly one year after Leonid Brezhnev had come to power), possibly as a kind of excuse because the Swedish Academy had angered Soviet authorities by presenting Zjivago´s author Boris Pasternak with the price in 1958. A year after the film Doctor Zjivago had SF, the Swedish Film Industry, signed an agreement with Gorky Film in Moscow to co-produce a film about Lenin´s locomotive deal with NOHAB. The production of The Man from the Oher Side, as the film was to be called, attracted much attention in the press. This was partly due to the unique Russia /Swedish co-operation, and on the film's high production costs of SEK 11 million - the hitherto most expensive Swedish film.

To spice up the story of the locomotive deal a tragic love story was invented, it was to be developing between a beautiful Swedish high society lady called Britt Stagnelius and a handsome, Bolshevik engineer, Viktor Krymov, The Man from the Other Side. Krymov was to be played by the popular heartthrob Slava Tikhonov, while Britt Stagnelius was acted by Bibi Andersson, who after Ingmar Bergman's Persona was admired by cineastes around the world and by many considered as the prototype for Nordic beauty. One who had seen and been impressed by Persona was the Russian director Mikhail Bogin, who recently had received good Russian reviews for Zosya, a film about a tender relationship between a Russian officer and a Polish peasant lady during a short period of tranquility during World War II. Despite his relative youth, he was thirty at the time, Bogin was considered as good choice for providing a human and compassionate dimension to the otherwise difficult task of making a romantic epic around the rather mundane dealings around the purchase of locomotives. It was Bogin who had insisted subcontracting Bibi Andersson. However, the script was delayed, re-written time and time again, passing from hand to hand. The Swedish SF tired and the entire project was at the Swedish transferred to other producers and it eventually was agreed that the imaginatively minded Bogin would be replaced with the more seasoned, but rather inconspicuous Yuri Yegerov, who was lecturer at the Moscow Film College (VGIK) and had twelve films behind him.

The filming took place from September 1969 to February 1970, but the editing proved to be very complicated and took more than a year to complete. The film was an embarrassing failure, "a beautiful but bland film, with a syrupy, clichéd love story." Even if being a passionate movie-goer I had never heard of, or eventually totally forgotten about The Man from the Other Side until my friend, teacher and neighbor Sverker Hällen, showed up with a wrapped present the day before Rose and I got married and went to New York.

When I feel that my students are unhappy with me, or my teaching, I use a lousy self-defense by telling them that even if they suffer from inane teachers they should not give up, but continue to struggle with the school and not let their future be predestined by an idiot.  Personally, I think I have had far more incompetent than good teachers, but those who were skilled and engaging have in return meant a lot to me. Among the few good teachers who have changed my destiny I include Sverker, who for a time was my teacher in practical filmmaking.

Sverker Hällen is a tall man with a bushy beard and a usually severe countenance, but he has a very good sense of humor and a warm heart. He is an upright man who does not hide his honest opinions and is prepared to assert his uniqueness. Knowledgeable in many areas, not least in film, art and literature,  Sverker has always something interesting and unexpected to say. He is also steadfast in his friendship and although I have not seen him in many years, I know we will get on well when we meet again.

I learned a lot about film from Sverker and the appreciation of the craft I believe I can discern behind the movies I watch, I have largely him to give thanks to. When I moved in with Rose Sverker lived with his family on the other side of the street and at times he dropped in to visit us. It also happened I met Sverker at Spisen on the stove, a tavern in Lund where I often sat in a corner with my friends, especially during my bachelor years. In the same corner, I also used to meet the original Situationist artist Jean Sellem and the eternal student Maxwell Overton. Sellem always drank tea, while Maxwell drank the cheap, white wine Beyaz, in which he dissolved sugar cubes. Maxwell had students as lodgers in his large apartment, in which several rooms from floor to ceiling were filled with newspapers which narrow walkways between them. My friend Mats was for a time a lodger in Maxwell´s strange place.

I met Rose in October 1978 and in the spring of 1980 we prepared ourselves for our first joint trip to her home country, the Dominican Republic. Some time before our departure we received a message from Rose's mother in which she wrote that we were very welcome, but we should get married before we got there. We had not counted on that and I hurried down to bureau of the Cathedral to find out if I and Rose could be married as soon as possible. It turned out to be more complicated than I had thought. The priest must namely during three consecutive Sundays in the church and in front of the congregation announce that two of the parish´s members intend to marry. It was unfortunately only two weeks until had to leave, so Rose and I would not have time to get married in the church.

The priest I spoke with was a kind and understanding man, and on a piece of paper he wrote down a list with various suggestions about what to do. All his advice included the priest Kjell, meaning his own involvement. He wrote: "You have a civil marriage as soon as possible and Kjell joins you in holy matrimony when you come back; you marry within the Catholic Church in the Dominican Republic and Kjell consecrates you marriage with a Lutheran ceremony when you come back; get married in an Swedish embassy abroad and Kjell joins you in holy matrimony as soon as you come back," etc., he gave me at least three more alternatives.

Rose had a good laugh when I came back with the note, and we decided that I as rapidly as possible had to call the City Hall and ask if the mayor, or rather the municipal council´s chairman, could marry us before we left the country. Well, we could get married in time, provided that I presented them with a Certificate of No Impediment. The time for the ceremony could then be set to twelve o'clock on Saturday after two weeks. It was the day of our departure! If the wedding ceremony took place at noon, we would miss the flight. After talking to Rose, I called back to the Town Hall and asked if there was no other solution. Well, the day could not be changed, but the marriage could take place at ten o'clock instead of twelve. Whoa, with small marginal we would be able to catch the plane!

On the Friday before our departure we received a call from the City Hall. They wondered if all was ready for the wedding. Had we contacted the two witnesses? Witnesses? Did we need that? We had planned to make it all very discreet, without telling anyone about our marriage, not even my parents and sisters. After all, we had planned that Kjell was going marry us when we came back. It was now late afternoon and I had no other choice but to call my parents. Of course they were surprised, but certainly - they would drive down from Hässleholm early the next day, to witness the ceremony and then drive us to the hydrofoil to Copenhagen.

Everything was packed and ready when my mother and father rang on the door and we hurried down to the car. However, Rose who was busy with some research, had to go down to the Department to print a few copies which she had to bring with her to the Dominican Republic. While my mother and Rose ran up to the copier, I and my father waited behind in the car. The minutes passed, we were sitting there waiting with ever growing concern. When ten minutes were left until the wedding ceremony would take place, Rose and my mother came back running with the copies in their hands. As expected the copier had jammed and since it was Saturday no one had been around to fix it. Nevertheless, against all odds Rose had finally managed to find another machine that worked.

In haste we drew down to the City Hall. For some reason, the wedding ceremony would take place at a lower level and heading down there my Father hit his head and had to rest a few minutes on a chair to recover from the blow. The Municipal council´s chairman carefully prepared a table and placed himself cautiously behind it. Rose and I sat down in front of him while my parents placed themselves behind us. The minutes passed. Unwieldy the wedding officiant took a matchbox and began to light the candles of two candelabra. We were getting stressed out, Rose asked timidly:

- Is that really necessary? We are in a hurry.

The municipal council´s president nodded, smiled and explained that it was customary. Then he looked seriously at us, opened a book and began to read aloud:

"You want to marry each other. The marriage is based on love and trust. Through marriage you promise to respect and support each other. As spouses, you remain two independent individuals who will ... "

Rose interrupted him in a whisper:

- Do you really have to read all that? Will it take a long time? We thought that a civil marriage would be quick and easy.

The friendly man smiled patiently:

- Unfortunately, I have to do it, but I assure you ... it won´t take long.

And with the same calm voice, he continued to read:

"... who will gain strength from your bond. Since you have declared that you want to enter into marriage with each other, I ask: Do you ... "

When Rose and I had answered yes to his questions, the municipal president told us that it was time exchange rings. Rings? Did we need to bring rings? I didn´t know that. In haste we borrowed parents´ wedding rings and the officiant could finally declare us to be husband and wife. However, he was compelled to add a few more words:

"When you now enter life and go back to your routines, remember your desire for companionship, the love and the respect for each other you felt at the moment that brought you here. Let me wish you happiness and prosperity in your marriage. "

Beautiful words, but we had some trouble perceiving them, as time mercilessly ticked on. We thanked sincerely the friendly, but slightly bewildered man, rushed up the stairs, into the car and drove quickly to Malmö and the hydrofoils. We managed to get to the check-in counter on time and because we obviously looked happy and newlyweds Rose was allowed to bring her bridal bouquet into the aircraft. We have now been married for thirty-five years, but were never wedded by Kjell.

On the flight I took out the parcel Sverker had given me. It was a gift-rapped book I was going to bring Mikhail Bogin. Sverker had told me that he once had worked as assistant and interpreter for Bogin while he was in Sweden and prepared the filming of The Man from the Other Side. What I know Sverker is quite fluent in English, French, Russian and Icelandic, and probably also speaks some other language.

I've never been quite clear about what happened to Bogin after he had been removed as director for The Man from the Other Side. He traveled back to the Soviet Union and in 1972 he made yet another movie Ischu Chelovka, which apparently also was called something like I seek my own and was based on true-life stories about separation and meetings, about Russians seeking for loved ones lost in the war. However, I cannot find other than Russian references to that movie. I understand that it was shown in the US and at that time Bogin chose to seek asylum there. The parcel Sverker had given me had between its gift bands an envelope inserted with Bogin´s address in New York.

We would be a week's time in New York, before we were going to one of Roses sisters who lived in Puerto Rico. Rose had previously lived in New York and knew the city quite well, to me it should be unfamiliar but after all the movies I've seen, it seemed strangely familiar. After one day, we called Mikhail Bogin who invited us home to his apartment on Manhattan. It was high up and had a breathtaking view of nighttime Manhattan. He greeted us cordially and I think he invited us to dinner at home, but I don´t remember. However, I remember how moved he was when I gave him Sverker's gift, which turned out to be a book in Russian. Bogin thanked us effusively and asked:

- How is Sverker doing? Has he enough to survive?

I assured him that was the case and wondered why he was concerned if Sverker would have a difficult time. Bogin replied in his perfect, but heavily accented English:

- Sverker is a unique fellow. Serious and calm, but he has a strong sense of humor. I remember when we were stuck in negotiations, there was a lot of hassle with that movie and emotions ran high. While we raised our voices Sverker sat leafing through a dictionary and apparently found a word. Suddenly he had all attention directed at him and we all fell silent. Sverker looked up from his book, in the unexpected silence he watched as seriously, one by one, before he stated in perfect Russian, slowly and very clearly: "You Russians seem to be very nervous people."

Bogin told me that his time in Sweden had been difficult for him, professionally and personally. However, he had appreciated Sweden, especially the peace and quiet. Poetically, he noted:

- Sweden is the only place where I have heard what it sounds like when the snow is falling.

For me this was a strange assessment, because when I think about Russia I tend to imagine a vast, desolate, snow covered expanse. Bogin told me that after he lost his appointment in Sweden he no longer felt at home in the Soviet Union and began to speculate what he could do to find asylum in the West. He grabbed the opportunity when he came to the United States, probably in connection with the display of his latest movie, Ischu Chelovka.

- They received me with open arms. I was not a well-known director, though some of the movie connoisseurs knew who I was. My first movie had won the FIPRESCI prize at the Moscow Film Festival and had been presented here in New York, where it got great reviews.

Then I did know anything about FIPRESCI, but now I have found out that the acronym stands for Fédération Internationale de la Presse Cinématographique, a prestigious international association of national organizations of professional film critics and journalists. Each year its representatives are present at festivals around the world and grant prizes to young, promising directors. The list of award winners is impressive, with names like Pedro Almódovar, Rainer Maria Fassbinder, Jean-Luc Godard, Woody Allen, Aki Kaurismäki, Roman Polanski. Andrei Tarkovsky and Wong Kar-wai.

- After my defection I received a lot of support and encouragement. What surprised me was that those who welcomed me were so happy to point out how much misery there was here in the US; violence, racism and poverty. They drove me around and showed me how miserably poor people lived. When I told them that such misery existed in the Soviet Union as well, they looked at me with surprise.

Bogin claimed he was pleased with how things had turned out for him since his arrival in the United States. He had not yet had an opportunity to shoot any movie of his own, but had recently been given a role in a movie with Christopher Plummer. It was called Eyewitness and would soon be premiered. I have not seen it. It was made by Peter Yates, who had become a cult director in the sixties due to Bullitt, mother of all car chases.

As I confessed, I do not remember if we got any dinner, but I remember that Bogin offered us plenty of vodka and pickled cucumbers. Rose, who was tired after the trip and tumultuous events soon fell asleep on a couch, while I and Bogin watched TV, munched cucumbers and toasted one another. The TV presented a program about Line Dancing, people with big cowboy hats jumped coordinated about to country music. Bogin laughed heartily:

- Look at that! It´s wonderful! So American, so care free, so crazy and uniform.

Uniformity was a theme Bogin had raised earlier in the evening and what he told us have stayed with me ever since.

- What amazed me the most when I came here and tried to establish myself after my first feeling of relief and surprise, was how regimented everything was. I began to believe that I have ended up in a socialist utopia. Everything was so unreal, so absurd.

- But the US is hardly socialist?

- Exactly! And that was why I came here. I assumed people would be different. I suspect that each and every one likes to be an independent and free individual. That we all like to form our own and genuine opinions about things. But, I found exactly the opposite - a socialist Utopia.

-  In what way?

- At first I lived in a residential neighborhood outside of Manhattan, but I could not stand it there. That's why I moved here. Up there all was the same. The lawns looked alike, all well-kept. Even the houses looked alike, inside and out. People wore the same clothes, had similar cars, similar dogs and identical opinions. At the same time they claimed that they were all different and they felt sorry for me, a poor Russian fellow who had arrived from a Communist country where everyone had to do the same things, consume the same products, eat the same food, drinking the same liquor and think like the State commands. In vain I tried to explain that there are few Russians who have the same opinions, except that they do not like the Government. The Americans told me that they did not like Government, yet they believed that they lived in the best country of the world and had the world's best political system. It would be hard to find a Russian who honestly believes his country has the best political system in the world.

Bogin refilled the vodka glasses:

- My neighbors told me that the US is filled with injustice, yet they believed their nation has the best health care, the world's best scientists and artists. They are best in everything. Would a Russian say that about himself and his country? Not likely, at least not if he is an honest man. The Americans honestly believe themselves to be free and different. No Russian would believe himself to be free - but different? Russians do not have the same wife, the same dog and the same views. They do not read the same newspapers, the same books and would seldom agree about everything. They do not live in the best country in the world and they do not trust one another. You know, the US has not had any war within their borders, at least not since 1865. Sure, Americans have died and been killed in wars, but not common people, only their soldiers. The average American does not know war, starvation and hell and that is the reason to why they believe in themselves and their country. And they may be right. It is quite possible that they live in the best country of the world. But they want you to agree with them, even when you think they are wrong, at the same time as they want you to love their nation in the same way as they do. There is the problem of this nation.

- Are you not exaggerating?

- Of course I am. I am not talking about individuals. I'm talking about the system. I'm generalizing. I´m talking politics, just as we Europeans use to do among ourselves. Americans don´t understand politics, but they are masters of entertainment. Watch New York. Garbage collection does not function in this town. At least not in winter. As soon as it snows a little the entire town is in panic. Refuse trucks are remade into snow-ploughing vehicles and the piles of black garbage bags grow into Chinese walls along the sidewalks. Americans prefer to concentrate on one thing at a time - a celebrity murder, a divorce, a species of owl that´s dying out. They do not like to occupy themselves with two issues at a time. The shop down here on the corner is robbed once a week, but if I have my car standing outside in the street it has a parking ticket glued to it after two minutes.

He laughed and glanced towards the TV:

- What works well is the entertainment industry. Broadway is amazing. What magnificent shows, the coordination, the professionalism! They do brilliant show business of everything. They exterminated the Indians, but have made excellent entertainment out of that genocide. Everyone loves westerns. They lost the Vietnam War, but after the recent action movies young Americans believe that the Marines won the war. They have their superheroes and they seem to believe in them. We Russians have our super workers, but no one believes that they exist. The Americans have frightening violence statistics, but are doing exciting gangster movies of the misery. They are world champions of propaganda. They know that propaganda is show, myth and falsehood, and they are not ashamed of it. The Russians have everything to learn from them. Our propaganda is also an outright lie also, but it is not exciting, funny and entertaining. Sure, Soviet propaganda may be laughable, but then it is due its ridiculous ineptness. Americans are willing to believe in almost anything, but not Russians. Americans believe in success and democracy, not the Russians. Americans are deeply religious, they are basically religious. And frankly - that's why I love America. It's an ideal society for an artist and dreamer.

- But what you said about the US does not sound particularly liberating to me.

- No, no, but it´s the paradox that´s stimulating. The chimera that makes you want to change things, make a difference, show alternatives … and you know it´s possible to do so. Here it is, at least in principle, allowed to be different, to seek change, but at the same time you meet resistance. In a way, it would probably be almost as uncomfortable to go against conventional wisdom here as it is in the USSR.

- How?

Bogin swallowed his vodka and put down his glass:

- When I spoke to my neighbors and suggested what I thought was remarkable about this country ... that people had the same wife, the same poodle, the same car and the same opinions, they could get very annoyed and tell me that I was an incorrigible Communist and had no right to be in this wonderful country and criticize their democracy and freedom. Someone with my views ought go back where I came from and continue to support censorship, inequality and dictatorship. They could not understand when I tried to explain that I admired their democracy, that I loved the US. That I appreciated their country more than my own fatherland. The whole thing was schizophrenic because they often emphasized what they thought was wrong in the US; poverty, violence, racism, taxes and a  lot of other things, which I frankly thought was not  much worse than what I had experienced while living in the USSR. Wherever you are, it's not easy to be a stranger, a foreigner.

I had become tired and drunk. Words were merging, becoming blurred and I cannot remember everything Bogin told us, though the general feeling remains. I have often thought about what I imagine he said. Meeting with an exiled Russian during one of my first evenings in the United States has for the good and the bad colored my view of the country, and life in general. Several years later, we came to live for several years in New York, where I thrived and I came to love the city.

I do not know how it's been for Bogin. Here in Rome, I have searched for him online. It seems that Ischu Chelovka was his last movie and his supporting role in Eyewitness his last film role. He apparently remained in New York. When I meet Sverker I will ask him if he knows anything about the fate of Bogin.

Online I found the final scene from his film Двое, Two, or as it is also called a Ballad of Love with which he won the FIPRESCI prize in 1965. It is about a young musician who courts a beautiful woman, who refuses to answer anything he tells her, even though they meet several times. It turns out that she is deaf. They fall in love and their love becomes a silent love. New York Times critic Howard Thompson wrote:

See "A Ballad of Love," whatever you do. It was made at the Riga Studios in Latvia, under a young director of uncommon skill and insight named Mikhail Bogin, who wrote the screenplay with Yuri Chulyukin. Ever so simply and sweetly, minus one drop of saccharine, the picture conveys the growing love of the spirited oboist and the beautiful girl in her silent world who studies at a pantomime theater for deaf mutes.

"What is music like?" she scribbles. There is a moment of freezing beauty with the boy watching the girl as the balcony scene from Romeo and Juliet is pantomimed on the stage. The picture is most effective when the sound track goes silent, as at the climax when the deaf girl attends a concert.

The film clips off abruptly. If only it could have gone on and on.

I hope to see Bogin´s movies and fear that he is one of the many artists who have been forgotten and not gotten a chance to develop their great talent and received the fame they earn. One of the many who for a short time had their moment of glory. Opportunities came, but in the wrong place, at the wrong time, in the wrong context.  Bogin had to deal the shapeless colossus of The Man from the Other Side. He was given compassion and support in the US, got to act in a major movie, yet he slipped out of the competition, his great capacity was not taken care of. It is not often that we end up in a fairy tale like the one Radu Mihăileanu presents us with in his Le Concert – in which human warmth, combined with artistic mastery, overcomes all obstacles and everything comes to a happy ending.

Figes, Orlando (1997) A People´s Tragedy: The Russian Revolution: 1891 - 1924. London: Pimlico. Pipes. Richard (1995) Russia under the Bolshevik regime 1919–1924, London: Vintage. Thompson, Howard (1966) "Screen: 2 Soviet Works: ´Father of a Soldier´ is with ´Ballad of Love´," in The New York Times, February 21. The last scene in Bogin´s movie A Ballad of Love: https://www.youtube.com/watch?v=u5yaOSKKiHI

För ett par dagar sedan såg jag en ojämn, rolig, sentimental och varm film, fylld med klichéer om musikaliska, småkriminella zigenare, galna, stenrika gangsteroligarker, övervintrande kommunistromantiker, profitintresserade judar och vodkapimplande, oborstade ryssar, men alla lika varmhjärtade och goda människor som överlevt det vansinniga sovjetförtrycket. En modern saga, med en sagas naiva charm. Välgjord och välspelad som filmen var, i all sin buskisgalenskap och mänskliga värme, blev jag charmerad. Då jag nu upptäckt att den var gjord av den rumänskfödde, numera franske regissören Radu Mihăileanu, som gjort Livets tåg, förstod jag varför, trots att den här filmen, Le Concert från 2009, var underlägsen det mästerverket.

Jag såg filmen tillsammans med Rose och mindes då en avlägsen episod ur vårt gemensamma liv, då vi nygifta kommit till New York efter mitt livs andra flygresa, Den första hade varit mellan Edinburgh till Köpenhamn. Men, innan jag kommer dit - låt mig ta er till tjugotalets Ryssland och Trollhättan.

Under det kaos som följde Första Världskriget blev Ryssland världens skräck och hopp. Antingen betraktades bolsjevikrevolutionen som Antikrists ankomst, eller en som en strålande framtids födslovåndor. Under alla förhållanden hade inbördeskrigen och attacken mot Polen haft ett högt pris. Ekonomin var i spillror, industrier och fält ödelagda, boskap dödad, råmaterial bortrövat eller tillspillogivet, gruvor sprängda eller översvämmade. 1922 hade industriproduktionen sjunkit till en sjundedel av vad den varit 1913 och jordbruksproduktionen till en tredjedel.

Den fruktansvärda omfattningen av katastrofen framstår genom förlusterna i människoliv, vars ofantliga omfattning är i det närmaste omöjlig att fastställa. Lågt räknat uppgick antalet soldater som stupat i stridigheterna till 300 000 (uppskattningsvis 1,8 miljoner hade redan dött under världskriget), medan 450 000 man hade dött av epidemier och sjukdomar. Ovanpå det hade den ”röda terrorn” lett till minst 250 000 summariska avrättningar. Mellan 300 000 och 500 000 kosacker hade blivit dödade eller deporterade. 100 000 judar hade dödats i Ukraina. Missväxt och repressiva politiska åtgärder ledde 1921 till minst två miljoner döda och dessutom skördade epidemier miljontals offer. Enbart 1920 dog exempelvis tre miljoner ryssar i tyfus. År 1922 fanns uppskattningsvis 7 miljoner gatubarn i Ryssland (som i december 1922 blev Sovjetunionen).

I början av 1920 hade ententmakternas blockad av Ryssland hävts och efter två år var det åter möjligt att legalt föra in förnödenheter till det väldiga landet. För den djärve och redan förmögne fanns det stora pengar att tjäna, Den svenska staten och landets kapitalister ville dock undvika att göra affärer direkt med den sovjetiska staten, dels av ideologiska skäl, dels för att man befarade att bolsjevikregimen inte skulle lyckas hålla sig kvar vid makten någon längre tid. Om den störtades fanns inga garantier för att dess efterföljare skulle godkänna ingångna avtal. Därför fick ryssarna inte någon kredit.  Ville de göra affärer måste det ske mot kontant betalning. Förhandlingar mellan svenska intressenter och bolsjevikregimen skedde genom svenska advokater och Centrosojus, det allryska förbundet av konsumtionsföreningar.

Om hjulen åter skulle börja rulla inom den ryska ekonomin måste transportväsendet rustas upp så fort som möjligt. Järnvägar och broar var raserade och av de runt 25 000 lokomotiv som funnits i landet före världskriget återstod enbart 5 000, de flesta av dem i uselt skick. Egen tillverkning var ännu inte möjlig inom rimlig tid, nya lok måste skaffas från utlandet.

Loktillverkarna Nydqvist & Holm, NOHAB, i Trollhättan befann sig på fallrepet. De europeiska järnvägarna elektrifierades i snabb takt och om företaget skulle överleva måste produktionen ställas om, speciellt som den tyska industrin åter började komma på fötter och snart skulle utgöra en dödlig konkurrent. Sonen till en välkänd trollhätte-entreprenör, Gunnar W. Andersson, fick genom en av sina vänner, advokat Hellberg i Stockholm, nys om ryssarnas intresse för lokköp. Andersson hade i det förrevolutionära Ryssland varit representant för en tysk ylletillverkare och fortsatte sedan genom en egen firma i Stockholm att göra affärer med det väldiga landet i öster. Efter oktoberrevolutionen 1917 sålde han exempelvis stora partier liar, tillverkade vid en liefabrik som han hade intressen i. Dessa affärer förmedlades genom advokat Hellberg och en före detta studiekamrat som var bosatt i St. Petersburg.

Hellberg och studiekamraten lyckades övertyga den djärve Andersson att om han vågade satsa på ryssarnas desperation kunde han vinna en förmögenhet på kuppen. Andersson satsade allt och efter att ha lyckats övertyga flera banker och andra intressenter lyckades han skrapa ihop tillräckligt med kapital för att köpa loktillverkaren NOHAB i Trollhättan och i Köpenhamn inleda förhandlingar med Rysslands ”trafikdiktator” Leonid Krassin.

Ryssarna var ivriga att beställa sina lok och villiga att betala kontant i förskott. I maj 1920 ingicks ett avtal mellan Centrosojus och Gunnar W. Andersson om leverans av 1000 stora godstågslok till ett pris av 230 000 kr per styck. Hela affären gick alltså lös på 230 miljoner kr, den största enskilda lokbeställningen dittills i världen. En viss procent av priset skulle erläggas i förskott och resten vid leveransen. Likviden i guld skulle deponeras hos Riksbanken i Stockholm. Ett förskott på 7 miljoner kronor beviljades.

Den förste december 1920 fördes tio ton fint guld i mynt, motsvarande 26 miljoner svenska kronor, på ett svenskt skepp från Reval till Stockholm. Vid ankomsten fördes kistorna direkt till Riksbanken. Den ryska guldexporten väckte uppseende. Fransmännen protesterade eftersom de, på grund av sina obetalda lån till Ryssland, ansåg sig ha större rätt till guldet. Även USA rasade, men de båda regeringarna gav snart med sig och mycket av guldet såldes i Paris för vidarebefordran till USA.

Snart började ångloken lastas på fartyg destinerade till Ryssland. De ansågs vara veritabla jättelok, men var i själva verket inte större än de svenska malmloken, fast ångpannorna låg högre än på svenska lok och fick dem därför att se betydligt större ut. Efter lite mindre än två års oavbruten leverans bröt ryssarna kontraktet med NOHAB. Beställningen begränsades till 500 lok och de återstående 500 skulle istället tillverkas i Tyskland. Tyskarna hade erbjudit sig att tillverka dem för halva priset.

Vid en konferens i det italienska Rapallo hade de tyska och ryska utrikesministrarna, Rathenau och Tjijerin, kommit överens om att ifall Ryssland avstod från sina skadeståndskrav skulle de istället placera beställningar på 4 miljarder riksmark inom den tyska industrin. För Nohab blev nedskrivningen ett svårt slag, lokaffären hade visserligen givit ett överskott på 15 miljoner kronor, men förtjänsten hade förbrukats på nybyggnader och nyanskaffningar. Efter omfattande nedskärningar och avskedande överlevde företaget med en hårsmån.

Denna historia blev ursprunget till en rysk-svensk idé om att åstadkomma ett romantiskt filmepos, en slags motsvarighet till David Leans jättesuccé Doktor Zjivago från 1965, samma år som Michail Sjolochov hade fått nobelpriset i litteratur (exakt ett år efter det att Leonid Brezjnev hade kommit till makten), möjligen som en slags ursäkt för att den Svenska Akademin hade retat upp de ryska myndigheterna genom att ge Zjivagos författare Boris Pasternak priset 1958. Något år efter filmen Doktor Zjivago hade SF, Svensk Filmindustri, tecknat ett avtal med Gorkij Film i Moskva för att samproducera en film om Lenins lokköp. Inspelningen av Mannen från andra sidan väckte stor uppmärksamhet i pressen. Detta berodde dels på det unika rysk/svenska samarbetet, dels på filmens höga inspelningskostnad på 11 miljoner kronor -- den dittills dyraste svenska filmen.

För att krydda historien om lokköpet skapades en tragisk kärlekshistoria mellan den vackra societetsflickan Britt Stagnelius och den stilige, bolsjevikiske ingenjören Viktor Krymov, Mannen från andra sidan. Krymov spelades av den populäre hjärtekrossaren Slava Tichonov, medan Britt Stagnelius spelades av Bibi Andersson, som efter det att Ingmar Bergmans Persona hade beundrats av cineaster runt om i världen av många ansågs vara urbilden för nordisk skönhet. En som sett och blivit imponerad av Persona var den ryske regissören Mikhail Bogin, som efter Zosya en film om ett ömsint förhållande mellan en rysk officer och en polsk bondslicka under en kort tid av stillhet under Andra Världskriget, trots sin relativa ungdom, han var trettio år, ansågs vara lämplig för att ge en mänsklig dimension åt den annars besvärliga uppgiften att göra ett romantiskt epos kring ett lokköp. Det var Bogin som insisterat på att man skulle kontraktera Bibi Andersson. Men manus dröjde, skrevs om gång på gång och gick ur hand i hand. SF tröttnade och hela projektet togs från svensk sida över av andra producenter och man kom överens om att den artistiskt inriktade Bogin skulle ersättas med den mer rutinerade, men okontroversielle Jurij Egerov (Yuri Yegerov), som var lektor vid Moskvas filmhögskola (VGIK) och hade tolv långfilmer bakom sig.

Inspelningen ägde slutligen rum mellan september 1969 och februari 1970, men efterarbetet blev komplicerat och tog mer än ett år i anspråk. Filmen blev ett snöpligt misslyckande, ”en vacker, men intetsägande film, med en känsloskvalpig, ordinär kärlekshistoria”. Jag hade aldrig hört talas om Mannen från andra sidan förrän min vän, lärare och granne Sverker Hällen, dök upp med ett inslaget paket någon dag innan jag och Rose gifte oss och for till New York.

När jag känner att mina elever är missnöjda med mig eller min undervisning brukar jag som uselt självförsvar säga dem att även om de råkat ut för en undermålig lärare skall de inte ge upp, utan likväl kämpa vidare med ämnet. Själv tycker jag mig ha haft betydligt fler odugliga än bra lärare, men de som varit duktiga har i gengäld betytt mycket för mig. Bland goda pedagoger som förändrat mitt liv räknar jag Sverker, som under en tid var min lärare i praktisk filmkunskap.

Sverker Hällen är en lång man med yvigt skägg och en oftast allvarlig uppsyn, men han har en underfundig humor och ett varmt hjärta. En rakryggad man som inte sticker under stol med sina åsikter och är beredd att hävda sin särart. Kunnig inom många områden, inte minst film, konst och litteratur, har Sverker alltid något intressant och oväntat att säga. Han är dessutom vänfast och även om jag inte mött honom på många år vet jag att vi skall komma väl överens när vi ses igen.

Jag lärde mig mycket om film av Sverker och min uppskattning av det hantverk jag tror mig skönja bakom filmer jag ser har jag till stor del honom att tacka för. Då jag flyttat ihop med Rose bodde Sverker med sin familj på andra sidan gatan och han tittade ibland in till oss. Det hände också att jag träffade honom på Spisen, en krog i Lund där jag ofta satt i ett hörn tillsammans med mina vänner, speciellt under mitt ungkarlsliv. I samma hörn träffade jag också samman med den originelle situationistkonstnären Jean Sellem och överliggaren Maxwell Overton. Sellem drack alltid te, medan Maxwell drack det billiga, vita vinet Beyaz med socker. Maxwell hade studenter inneboende i sin stora lägenhet, i vilken flera rum från golv till tak var fyllda med tidningar mellan vilka smala gångar snirklade sig fram. Min vän Mats bodde en tid hos Maxwell.

Jag träffade Rose i oktober 1978 och under våren 1980 förberedde vi oss inför vår första gemensamma resa till hennes hemland, Dominikanska Republiken. Några veckar innan avfärden fick vi ett meddelande från Roses mor där hon skrev att vi var hjärtligt välkomna, men att vi borde gifta oss innan vi kom dit. Det hade vi inte räknat med och jag skyndade mig ner till Domkyrkoexpeditionen för att ta reda på hur Rose och jag så fort som möjligt skulle kunna bli vigda. Det visade sig vara mer komplicerat än jag trott. Prästen måste nämligen under tre på varandra följande kyrkosöndagar i samband med huvudgudstjänsten utlysa att två av församlingens medlemmar avsåg att ingå äktenskap. Det var dessvärre enbart två veckor tills vi skulle ge oss av, så Rose och jag skulle inte hinna gifta oss.

Prästen jag talade med var en vänlig och förstående man och skrev på ett papper ner olika tips om vad vi skulle kunna göra. Alla hans råd innefattade prästens Kjells, det vill säga hans egen, medverkan: ”Ni gifter er borgerligt, Kjell viger er när ni kommer tillbaka. Ni gifter er katolskt i Dominikanska Republiken. Kjell viger er när ni kommer tillbaka. Ni gifter er på en ambassad utomlands. Kjell viger er när ni kommer tillbaka", o.s.v.

Rose fick sig ett gott skratt när jag kom tillbaka med lappen och vi bestämde att jag så snabbt som möjligt skulle ringa till rådhuset och fråga om borgmästaren, eller snarare kommunfullmäktiges ordförande, skulle kunna viga oss innan vi reste. Jo, det gick bra om jag så fort som möjligt skaffade ett intyg om hindersprövning så skulle vi kunna vigas klockan tolv på lördag om fjorton dagar. Det var samma dag som vår avresa! Om vigseln ägde rum klockan tolv, skulle vi missa flyget. Jag ringde tillbaka till rådhuset. Jo, dagen gick inte att ändra på, men vigseln skulle kunna äga rum klockan tio. Jag andades ut. 

På fredagen innan avresan fick vi ett samtal från Stadshuset. De undrade om allt var klart inför vigseln. Hade vi kontaktat de två vittnena? Vittnen? Behövdes sådana? Vi hade tänkt sköta det hela ytterst diskret, utan att säga något till några vänner och bekanta, inte ens mina föräldrar och systrar. Vi hade ju tänkt att Kjell skulle gifta oss då vi kom tillbaka. Det var nu sent på eftermiddagen och jag hade inget annat val än att ringa mina föräldrar. Givetvis blev de förvånade, men visst skulle de köra ner från Hässleholm tidigt nästa dag, bevittna vigseln och sedan köra oss till flygbåten till Köpenhamn.

Allt var packat och klar när Mor och Far ringde på och vi skyndade oss ner till bilen. Rose, som var i färd med att förbereda något universitetsarbete, var dock tvungen att åka ner till Institutionen för att trycka några kopior som hon skulle ta med sig till Dominikanska Republiken. Medan Mor och Rose sprang upp till kopiatorn satt jag och Far kvar i bilen. Minuterna gick, vi väntade. När det var tio minuter kvar tills vigseln skulle äga rum, kom Mor och Rose tillbakaspringande med kopiorna i handen. Givetvis hade kopiatorn hängt upp sig och eftersom det var lördag fanns ingen på plats som kunde hjälpa dem, men till slut löste det sig.

I ilfart åkte vi till Stadshuset. Av någon anledning skulle vigseln äga rum på ett nedre plan och på väg ner dit slog sig Far i huvudet och fick under några minuter sitta på en stol för att hämta sig från smällen. Kommunalfullmäktiges ordförande förberedde noggrant ett bord och satte sig avmätt bakom det. Rose och jag satte oss ner framför honom, medan Mor och Far ställde sig bakom oss. Minuterna gick. Omständligt tog vigselförrättaren fram en tändsticksask och började tända ljusen i två ljusstakar. Vi började bli stressade, Rose undrade försynt:

- Är det där verkligen nödvändigt? Vi har lite bråttom.

Kommunalfullmäktiges ordförande nickade, log vänligt och förklarade att det var brukligt. Sedan blickade han allvarligt på oss, slog upp en bok och började läsa:

”Ni vill ingå äktenskap med varandra. Äktenskapet bygger på kärlek och tillit. Genom äktenskap lovar ni att respektera och stötta varandra. Som makar är ni två självständiga individer som kan …”

Rose avbröt honom viskande:

- Måste ni verkligen läsa upp allt det där? Kommer det att ta lång tid? Vi trodde att en borgerlig vigsel skulle gå snabbt och lätt.

Den vänlige mannen log tålmodigt och överseende:

- Tyvärr är det nog så att jag måste göra det. Jag försäkrar er … det kommer inte att ta lång tid.

Och med samma lugna stämma fortsatte han läsa:

”…som kan hämta styrka ur er gemenskap. Eftersom ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra frågar jag: Vill du  ...”

När Rose och jag svarat ja på hans frågor bad kommunalfullmäktiges ordförande att vi skulle växla ringar. Ringar? Skulle man ha sådana med sig? Det visste jag inte. I all hast fick vi låna Mors och Fars vigselringar och vigselförrättaren kunde slutligen förklara oss för äkta makar. Men han var tvingad att lägga till ännu några ord:

”När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek och den aktning för varandra som ni känt i denna stund och som lett er hit. Låt mig önska er lycka och välgång i ert äktenskap.”

Det var vackra ord, men vi hade lite svårt för att ta dem till oss, eftersom tiden tickade vidare. Vi tackade hjärtligt den vänlige, men något konfunderade mannen, rusade uppför trappan, in i bilen och for snabbt till Malmö och flygbåtarna. Vi hann i tid och eftersom vi tydligen såg lyckliga och nygifta ut fick Rose, i strid med reglementet, ta brudbuketten med sig in i flygplanet. Vi har nu varit gifta i trettiofem år, men blev aldrig vigda av Kjell.

På flyget tog jag fram paketet Sverker gett till mig. Det var en inslagen bok, en present till Mikhail Bogin. Sverker hade berättat för mig att han arbetat som assistent och tolk åt Bogin när man i Sverige förberedde inspelningen av Mannen från andra sidan. Vad jag vet så kan Sverker engelska, franska, ryska och isländska och säkert också något annat språk.

Jag har aldrig blivit riktig klar över vad som hände med Bogin efter det han blivit avsatt från regiansvaret för Mannen från andra sidan. Han reste tillbaka till Sovjetunionen och gjorde 1972 ännu en film Ischu Chelovka, som tydligen också heter något i stil med Jag söker mina egna och skall bygga på verklighetsbaserade berättelser om separation och möten. Om hur ryska människor sökt efter de som de älskat och sedan förlorat i kriget. Jag kan dock inte hitta annat än ryska hänvisningar till filmen. Vad jag förstår så visades filmen i USA och vid det tillfället valde Bogin att söka asyl där. Paketet Sverker gett mig hade mellan omslagsbanden ett kuvert instucket med Bogins adress i New York.

Vi skulle vara en veckas tid i New York innan vi fortsatte till en av Roses systrar som bodde i Puerto Rico. Rose hade tidigare bott i New York och kände väl till staden, för mig borde den vara obekant men efter alla filmer jag sett tycktes den sällsamt välbekant. Efter någon dag ringde vi till Mikhail Bogin, som bjöd oss hem till sin lägenhet på Manhattan. Den låg högt upp och hade en vidunderlig utsikt över det nattliga Manhattan. Han tog vänligt emot oss och jag tror han bjöd på middag, men jag minns det faktiskt inte. Däremot minns jag hur rörd han blev när jag gav honom Sverkers present, som visade sig vara en bok på ryska. Bogin tackade översvallande och undrade:

- Hur är det egentligen med Sverker? Han har väl så han klarar sig?

Jag försäkrade att så var fallet och undrade varför han oroade sig för att Sverker skulle ha det besvärligt. Bogin svarade:

- Sverker var en mycket originell man. Allvarlig och lugn, men han hade humor. Jag minns när han under någon förhandling, det var mycket trassel med filmen och upprörda känslor, satt och bläddrade i sin ordbok och hittade något ord medan alla omkring honom tystnade och betraktade honom. Sverker tittade upp och såg allvarligt på oss och konstaterade sakta och mycket tydligt: ”Ni ryssar tycks vara nervösa personer”.

Bogin berättade att tiden i Sverige varit mycket besvärlig för honom, både professionellt och personligt. Men, han hade uppskattat Sverige, speciellt lugnet och tystnaden. Poetiskt konstaterade han:

- Sverige är den enda plats där jag har hört hur det låter när snön faller.

För mig var det ett märkligt yttrande eftersom när jag tänker på Ryssland ofta föreställer mig stora, öde och snötäckta vidder. Bogin berättade att efter det att han förlorat uppdraget i Sverige inte längre kände sig hemma i Sovjetunionen och började fundera på hur han skulle göra för att söka asyl i väst. Han tog tillfället i akt då han kom till USA, antagligen i samband med visningen av hans senaste film Ischu Chelovka.

- Man tog emot mig med öppna armar. Jag var inte en välkänd regissör, men inom filmkretsar visste en del vem jag var. Min första film hade vunnit FIPRESCIs pris vid Moskvas filmfestival och visats här i New York, där den fick fina recensioner.

Då visste jag inte vad FIPRESCI var för något, men nu vet jag att det står för Fédération Internationale de la Presse Cinématographique, en prestigefylld internationell sammanslutning av nationella organisationer för professionella filmkritiker och journalister. Varje år besöker dess representanter olika festivaler världen över och delar ut pris till unga, lovande regissörer. Listan på pristagare är imponerande, med namn som Pedro Almodovár, Rainer Maria Fassbinder, Jean-Luc Godard, Woody Allen, Aki Kaurismäki, Roman Polanski. Andrei Tarkovski och Wong Kar-wai. 

- Efter mitt avhopp fick jag en hel del stöd och uppmuntran. Vad som förvånade mig var att de som tog emot mig var så glada för att påpeka hur mycket elände det fanns i USA; våld, rasism och fattigdom. De körde runt och visade mig hur eländigt folk bodde. När jag sa till dem att sådant elände även fanns i Sovjetunionen betraktade de mig förvånat.

Bogin berättade att han var nöjd med hur det gått för honom i USA. Han hade ännu inte fått någon möjlighet att filma, men hade nyligen haft en roll i en film med Christopher Plummer. Den hette Ögonvittnet och skulle snart ha premiär. Jag har aldrig sett den. Den gjordes av Peter Yates som blev kultförklarad på sextiotalet för Bullitt, alla biljakters urmoder.

Jag minns som sagt inte om vi fick middag, men jag minns att Bogin bjöd på rikligt med vodka och inlagd gurka. Rose, som var trött efter resan och alla omtumlande händelser, somnade snart på en soffa, medan jag och Bogin tittade på TV, mumsade på gurkor och skålade med varandra. TV:n visade ett program om Line Dancing, människor med stora cowboyhattar skuttade koordinerat omkring till country music. Bogin skrattade hjärtligt:

- Titta på det! Visst är det härligt! Så amerikanskt, så fritt, så galet och enhetligt.

Det där med enhetligheten var ett tema Bogin hade tagit upp tidigare under kvällen och vad han berättade har stannat med mig sedan dess.

- Vad som förbluffade mig mest då jag hamnat här och försökte etablera mig efter den första känslan av befrielse och överraskning, var hur likriktat allting var. Jag började tro att jag kommit till en socialistisk utopi. Allt var så overkligt och absurt.

- Men USA är väl knappast socialistiskt?

- Exakt! Och det var ju därför jag kommit hit. Jag trodde folk skulle vara annorlunda. Var och en skulle vara en självständig och fri individ. Ha bildat sig en egen uppfattning om saker och ting. Men, det var precis tvärtom. En socialistisk utopi.

- Hur då?

- Till en början bodde jag i ett villakvarter utanför Manhattan, men där stod jag inte ut. Det var därför jag flyttade hit. Där uppe var allt likadant. Gräsmattorna såg likadana ut, lika välskötta. Även husen, både inne och ute. Folk hade samma kläder, samma bilar, samma hundar och samma åsikter. Samtidigt påstod de att de var annorlunda och tyckte synd om mig som kom från ett land där alla var tvungna att göra samma saker, konsumera samma produkter, äta samma mat, dricka samma sprit och tänka likadant. Förgäves försökte jag förklara att det är få ryssar som tycker samma sak, bortsett från att de inte gillar regeringen. Här säger var och en att de avskyr regeringen, men tycker likväl att de bor i världens bästa land och lever inom världens bästa politiska system. Det skulle aldrig en ryss påstå om sitt land eller dess politiska system.

Bogin fyllde på vodkaglasen:

- De säger att USA är fyllt med orättvisor, men likväl tycker de att deras nation har världens bästa sjukvård, världens bästa vetenskapsmän och artister. De är världsbäst på allting. Skulle en ryss säga så om sig själv och sitt land? Knappast. Amerikanarna tror sig fria och annorlunda. Ingen ryss skulle hävda att han är fri – men annorlunda? Ryssar har inte samma fru, samma hund och samma åsikter. De läser inte samma tidning, inte samma böcker och kommer sällan överens. De lever absolut inte i världens bästa land och de litar inte på någon. Du vet, USA har inte haft krig inom sina egna gränser, i varje fall inte sedan 1865. Visst, amerikaner har dött och dödat i krig, men inte vanligt folk, enbart deras soldater. Medelamerikanen vet inte vad krig, svält och helvete är, därför tror de på sig själva och sitt land. Och de har kanske rätt. De lever kanske i världens bästa land. Men de vill att du och jag skall hålla med dem om allt vad de säger och vill att vi skall tänka som de. Det är problemet med den här nationen.

- Överdriver du inte nu?

- Det är klart att jag gör. Men, jag talar inte om enskilda personer. Jag talar om systemet. Jag generaliserar. Jag talar politik, precis som vi européer brukar göra sinsemellan. Amerikaner förstår sig inte på politik, men de är mästare på underhållning. Se på New York. Sophämtningen fungerar inte. Så snart det snöar lite får hela staden panik. Sopbilarna görs om till plogbilar och högarna med sopsäckar växer till kinesiska murar längs trottoarerna. Amerikaner vill helst koncentrera sig på en sak i taget – ett kändismord, en skilsmässa, en uggleart som håller på att dö ut.  De tycker inte om att sysselsätta sig med två saker samtidigt. Butiken här nere på hörnet rånas varje vecka, men om jag har bilen stående utanför på gatan har den en böteslapp på sig efter två minuter.

Han skrattade och kastade en blick mot den påslagna TV:n:

- Vad som fungerar utmärkt är nöjesindustrin. Broadway är fantastiskt. Vilka shower, vilken koordination, vilken professionalitet! De kan göra strålande show av allt. De utrotade indianerna, men har gjort stor show av det folkmordet. Alla älskar västernfilmer. De förlorade Vietnamkriget, men efter de senaste årens actionfilmer tror amerikanska ungdomar att USA vann det kriget. De har sina superhjältar och de tycks tro att de existerar. Vi ryssar har våra superarbetare, men ingen tror att sådana existerar. Amerikanarna har en skrämmande våldsstatistik, men gör spännande gangsterfilmer av eländet. De är världsmästare på propaganda. De vet att propaganda är show, myt och lögn och de skäms inte för det. Ryssarna har allt att lära sig av dem. Vår propaganda är lögn även den, men den är inte spännande, rolig och underhållande. Visst, den kan vara skrattretande, men då är det genom sin löjeväckande klantighet. Amerikanerna är beredda att tro på det mesta, men inte ryssarna. Amerikanarna tror på framgång och demokrati, inte ryssarna. Amerikaner är djupt troende, de är i grunden religiösa. Och uppriktigt sagt – det är därför jag älskar Amerika. Det är idealsamhället för en konstnär och drömmare.

- Men det du säger om USA låter inte speciellt befriande.

- Nej, nej, men det är paradoxen som är stimulerande. Chimären som gör att du vill förändra, göra en skillnad, visa på alternativ. Här är det i princip tillåtet att vara annorlunda, att söka förändring, men samtidigt möter du motstånd. På sätt och vis kan det var lika obekvämt att gå emot vedertagna sanningar här som i USSR.

- Hur då?

Bogin svalde sin vodka och satte ner glaset:

- När jag talade med mina grannar och antydde vad jag tyckte var märkvärdigt här i landet ... att folk hade samma fru, samma pudel, samma bil och samma åsikter, då kunde de bli irriterade och påstå att jag var en oförbätterlig kommunist och därför inte hade rätt att kritisera deras demokrati och frihet. Någon med mina åsikter borde fara tillbaka dit jag kom ifrån och fortsätta stödja min regerings våld och diktatur. De kunde inte begripa då jag försökte förklara att jag beundrade deras demokrati. Att jag uppskattade deras land mer än mitt eget fosterland. Det hela var schizofrent eftersom de själva kunde peka på sådant de tyckte var fel i USA, fattigdom, våld, rasism och annat, sådant som jag uppriktigt sagt inte tyckte var mycket värre än vad jag upplevt i USSR. Var du än befinner är det inte lätt att vara främling .

Jag hade blivit trött och berusad. Orden flöt ihop för mig och jag kan inte minnas allt vad Bogin sa, men andemeningen har stannat hos mig. Jag har ofta tänkt på vad jag tror han sa. Mötet med en exilryss under en av mina första kvällar i USA har på gott och ont färgat min syn på landet, och tillvaron i största allmänhet. Flera år senare kom vi att bo flera år i New York, där jag trivdes och jag kom att älska den staden.

Jag vet inte hur det har gått för Bogin. Här i Rom har jag nu sökt efter honom på nätet. Det tycks som om Ischu Chelovka blev hans sista film och birollen i Ögonvittnet hans sista filmroll. Han bor tydligen kvar i New York. När jag träffar Sverker skall jag fråga honom om han vet något.

På nätet fann jag slutscenen från hans film Двое, Två, eller som den också kallas En ballad om kärlek, med vilken han vann FIPRESCIs pris 1965. Den handlar om en ung musiker som uppvaktar en vacker kvinna, som dock vägrar att svara på allt han säger till henne, trots att de träffas flera gånger. Det visar sig att hon är döv, men de förälskar sig likväl i varandra och deras kärlek blir en tyst kärlek. New York Times kritiker, Howard Thompson skrev:

Vad du än gör, gå och se En ballad om kärlek. Den gjordes i Riga i Lettland, med ovanlig skicklighet och insikt av en ung regissör vid namn Mikhail Bogin, som skrev manus tillsammans med Yuri Chulyukin. Enkelt och känsligt, minus en droppe sackarin, förmedlar filmen bilden av en växande kärlek mellan en livlig oboist och en vacker flicka, som lever i en tyst värld där hon studerar pantomim vid en teater för dövstumma. "Hur är musik?" klottrar hon i blocket hon använder sig av för att kommunicera sig med omvärlden. Där finns ett ögonblick av frusen skönhet när pojken betraktar flickan då hon i en teaterpantomim framställer Julia i balkongscenen. Bilderna är mest effektiva när ljudspåret går tyst, som i klimax när den döva flickan deltar i en konsert. Filmen slutar abrupt. Man önskar att den fortsatt, om och om igen.

Jag hoppas få se Bogins filmer och fruktar att han är en av de många konstnärer som glömts bort och inte fått en chans att utveckla sin stora talang och få den berömmelse de förtjänat. En av de många över vilken stundens berömmelse och värme strålat under en kort tid, som fått möjligheter, men på fel plats, i fel tid, i fel sammanhang, som Bogin när han skulle handskas med den oformliga kolossen Mannen från andra sidan, fick stöd och filmroller i USA, men likväl halkade ur ruljangsen och inte kunde förverkliga sin stora kapacitet. Det är sällan det blir som i sagan Radu Mihăileanu berättar i sin Le Concert - att den mänskliga värmen i kombination med konstnärligt mästerskap övervinner alla hinder och allt slutar lyckligt.

Figes, Orlando (1997) A People´s Tragedy: The Russian Revolution: 1891 - 1924. London: Pimlico. Pipes. Richard (1995) Russia under the Bolshevik regime 1919–1924, London: Vintage. Sääw, Egron (1997) "Leveranserna av lok till Ryssland från Nydqvist & Holm på 1920-talet", i Årsskriften Varv. Göteborg: Varvshistoriska Föreningen. Thompson, Howard (1966) "Screen: 2 Soviet Works: ´Father of a Soldier´ is with ´Ballad of Love´," The New York Times, February 21. Slutscenen i Bogins film Två: https://www.youtube.com/watch?v=u5yaOSKKiHI

A few weeks ago I wandered along Istanbul's old city's steep streets. I found myself in Fatih, a district that once, when it was home to many of the city's Greeks, Armenians and Jews, was called Fener. Interspersed between modern housing are still dilapidated wooden houses, churches and synagogues.

A heat wave is still lingering all over the Mediterranean. Here in Rome the temperature is occasionally approaching forty degrees Celsius and it was not much better in Istanbul, but there cooling gushes of wind came in from the Bosporus and the Marmara Sea. To Istanbul I had come together with Rose, who attended a conference, something that gave me an opportunity to single-handedly wander around the city and visit places I had not seen in more than thirty years.

Istanbul has what some other cities I have learned to love, like Rome, New York and Damascus, its very own life; where houses, parks and streets can speak to me even without other people around. They are excellent cities to roam about on your own. However, this time in Istanbul I had a definite goal. I had ended up in Fener because I had several years ago read an account from the last years of the Swedish poet Gunnar Ekelöf. In mid-March 1965, three years before his death, he had visited Istanbul together with his wife Ingrid. She remembers:

We walked and walked, stumbling up-hill and down into muddy pits, while the rain splashed on our shoulders, between old Istanbul´s thousand shanties of brownish-gray boards. We could not find our way, but had to return to busier streets. From the Kemal Pasha Bridge we took a taxi that brought us along the Golden Horn and the old city wall. Where we eventually found a small chapel on the spot where Blachernae´s basilica once had stood. A middle-aged Greek caretaker let us in. From a bright upper hall we came downstairs into a small church room. To the right was the spring with holy water. From a silver bailer the custodian poured the water over our hands. On the wall by the entrance to the pool was a large icon, a Madonna with child almost covered with a mighty silver basme, a plate hammered in relief over the icon figures, with carved holes for the faces of the Madonna and her child. Where these were, however, only the black wood could be seen. The icon had been worn down by kisses - or maybe the color had disappeared with the passage of time.

Drenched by the rain and exhausted after their hurried walk the Ekelöf couple probably felt calm and solemn when they finally had arrived at a place that Gunnar for a long time had fantasized about. He was in a poor condition after he a few months earlier had fallen in their home and against the edge of a bed broken several ribs. I assume that he, as so often before, had been thoroughly drunk. After the fall he had spent a month in hospital and while in Turkey, just before their return trip, he was hit by a severe flu, with repercussions that followed him until he died, a year younger than I am now.

As he stood in front of the Virgin's source and the church janitor poured the cellar-cold water over his hands, Ekelöf was caught by a strong emotion:

A tradition that for so many centuries had been unbroken made a strong impression on Gunnar. He was bewildered and dazed. In Greek he tried to explain his feelings to the custodian, but when he seemed not to understand, Gunnar instead kissed him - timidly - on both cheeks.

As soon as the Ekelöfs were back in their hotel room an euphoric Gunnar, who due to his injury and hospitalization had not drunk alcohol in two months, ordered in a bottle of brandy. During the night, he wrote no less than seventeen poems. Later, he described the experience as if an angel had been visiting him, dictating his thoughts. One of the poems depicted the visit to the life-giving spring - Hagiasma, The Holy Water:

The black image

underneath silver kissed to pieces.

A caretaker belonging to

these hidden, humble

pours water over our hands,

the same water that purified

power obsessed, tormented emperors

O, the filthy lust for power!

For sure

would this simple act

also cleanse our hands from what they want,

their lust for power,

the evil of power.

You say you have no guilt

because everything is relative,

but according to our measure

 this small evil is enough.

Even we need this water,

a humble, royal couple

It is now more than fifteen years ago since I read about Ekelöf´s visit to the Virgin Spring, but it was a reading that has lingered and already before I went with Rose to Istanbul I was determined to visit that strange place. In the early seventies, when I did my military service, I spent several nights with a book about Byzantine history that I read during night shifts in front of a switchboard, inside a truck parked deep in the forest. When I much later read about Ekelöf´s visit at the source, I remembered the stories about the God-Bearer´s  Basilica.

Just before sunset on every Friday, Venus´/The Great Mother´s Day in the Aegean world, the Byzantine emperor solemnly strode down the palace's marble staircase to the Theotokos´ Church. In its interior was the kolymbos, the pool of holy water. Before the emperor naked stepped into the water, he had left his princely splendor in an anteroom, where his courtiers waited for him during his lonely encounter with the Madonna. From the outstretched hands of a statue that represented the Birth-Giver-of-God water gushed down into the male-deep basin. The walls were adorned with icons and over it all rose a dome covered with gilded mosaics. Everything was done in silence. Submerged in the water and facing her image the emperor directed his prayers to The Great Mother who now, like Athena had protected Athens, held her hand over his city and kingdom. Before the emperor rose out of the water, he listened to the chorus in the neighboring church when it struck up the Akhatistos, the hymn to Theotokos. At the same time the temple gates were opened and out there in the church hall the Madonna took off her veil and revealed her face, brought to life by the presence of the Holy Spirit.

Queen of the Heavenly Host, Defender of our souls, we thy servants offer to thee songs of victory and thanksgiving, for thou, O Mother of God, hast delivered us from dangers. But as thou has invincible power, free us from conflicts of all kinds that we may cry to thee:

“Rejoice, thou through whom joy will flash forth!

Rejoice, thou through whom the curse will cease!

Rejoice, revival of fallen Adam!

Rejoice, redemption of the tears of Eve!

Rejoice, height hard to climb for human thoughts!

Rejoice, depth hard to contemplate even for the eyes of Angels!

Rejoice, thou who art the King's throne!

Rejoice, thou who bearest Him Who bears all!

Rejoice, star that causest the Sun to appear!

Rejoice, womb of the divine incarnation!

Rejoice, thou through whom creation becomes new!

Rejoice, thou through whom the Creator becomes a babe!

Rejoice, unwedded bride!”

After the listening to the hymn, the emperor stepped out of the pool, went to his courtiers, who dressed him and reborn he returned up the marble staircase to his palace and burdensome duties. After one night and a day the Virgin's face was veiled again and the gates to her sanctuary closed.

Theotokos´ Church inside the palace of Blachernae was once Christendom's absolute focal point, more important than the mighty Hagia Sophia, completely overshadowing St. Peter's Basilica in an increasingly meaningless Rome. Besides Hagion Lousma  The Holy Bath, there was in the Holy Mary´s Church in Blachernae a side chapel called Hagia Soros, The Holy Reliquary, which enclosed an amount of treasures associated with the Birth-Giver-Of-God There was, for example, the miraculous icon Blacherenitissa that after the Synod of Ephesus in 431 had determined that the Madonna is not only Birth-Giver-of-Christ  but above all Theotokos, Birth-Giver-of-God, represented the Virgin with the infant Jesus in front of her. The Child is surrounded by a circle, which might be interpreted both as the Eucharist Miracle and the entire Universe. The child is associated with His mother's breasts and womb while she opens her arms to both enclose him and introduce him to the Christian community. It is The Great Mother revealed in all her sacred majesty, the protective power of the Universe and it is not for nothing that she wears the imperial palace's name -  Blacherenitissa.

It is alleged that the original Blacherenitissa now is to be found in the Uspenski Cathedral in Moscow, where it was donated in 1654 by the monks of Mount Athos in Greece. The icon is old, made in relief and it was claimed that the material was wax mixed with ashes from Christian martyrs, though stern believers said it was in fact made of clay from Golgotha, ​​mixed with the tears of the Virgin. However, the icon in the Cathedral inside the Kremlin cannot be Blacherenitissa . It is designed as a Hodegetria , "She-Who-Shows-The-Way"; the Madonna directs her right hand towards Jesus, "the fruit of her womb". When the icon first appeared in Constantinople it was said that Theodosius II's sister Pulcheria had brought it with her from Jerusalem, where it once had been painted after live model by St. Luke. Another story claimed that the picture had been looted from city to city before it had ended up in a gold-bound chest of a Mongol army. When some Greek soldiers in 619, after one of the Empire´s many battles, sacked the Mongols´ camp the Hodegetria was recovered and brought to the Hagia Soros where it joined Maphorion, which already was there.

Maphorion was the blue mantle of the Virgin. Pulcheria received it as a gift from the Patriarch of Jerusalem when she asked for Maria's remains. The Patriarch lamented that the Virgin's body had disappeared long ago, but some time after the Maphorion had found it´s resting place inside the Hagia Soros, the Patriarch also sent Mary's sash and grave wrappings. The tales about all these objects are divergent; each and every one of them has at least three completely different stories to tell. There is for example a famous story stating that the Emperor of Constantinople gave the Maphorion to Charlemagne and that his son donated it to the cathedral of Chartres in 876, but either did Constantine V fool Charlemagne, or Charles the Bold fooled Chartres, since as we will see below it appears as if the Maphorion rested in Constantinople much longer than that.

Anyway, it was generally believed that the relics were genuine and they gave even more power and reverence to the sanctuary which surrounded Theotokos´ source. Her life-giving water was the secret power behind the Emperor and the garment of the Birth-Giver-Of-God was a powerful protection for the city and the entire realm of the Empire. Her church became ever more exquisitely ornamented, more revered. It burned down in 1070, but the relics were saved and the sanctuary rebuilt, more splendid than before. One evening in 1434, two boys were hunting for pigeon eggs up on the roof of the church. They brought an oil lamp which overturned and set fire to the entire building, which burned down to the ground. Many of the relics were lost forever, while others had already disappeared during the Crusaders´ devastating looting in April 1204, after which some of them gradually turned up at different locations in Italy, Germany and France.

While I randomly walked through the Fatih district, I became increasingly suspicious about Ekelöf finding the right church. Maybe he had been elsewhere, at a place believed to be the Hagiasma; there are namely various springs and cisterns inside the Old Town of Istanbul. I had a map with me, but was utterly unable to locate the remains of what had once been one of the world's greatest and most revered churches. When I asked people if they could show me the way to Meryem Ana Kilisesi the Turkish name of the church they were all equally uninformed. I gave up and went to Kariye Muzesi instead.

The Kora Monastery was also built as a tribute to the Mother-of-God. We meet her already at the entrance to the church where a mosaic with gold background presents her as Blacherenitissa, who in front of her holds her Child within in a circle that demonstrates how her womb envelops him. On the sides of the Madonna Theotokos is written ἡ Χώρα των ζώντων, "Mother of God, dwelling (Chora) of that which cannot be contained."

Kora´s ceilings, and to some extent even its walls, are covered with magnificent mosaics that present Jesus and his mother, but also provide vivid depictions of their lives, against a background of gold shimmering heavens, exquisite buildings and exotic greenery. The scenes are vivid and fanciful, especially those in the ceiling of the inner narthex, which depicts the conception, birth and upbringing of the Birth-Giver-Of-God. The pictures convey a striking tenderness and intimacy, for example, in a scene where Joachim and Anna embrace one another with their daughter in the middle. Or when little Mary takes her first tentative steps towards her mother. A drastic scene is when God's angel approaches Mary from the sky while she is in the process of fetching water from a well. When she hears the voice of the heavenly messenger behind her, she is about to about to fall down the well from sheer astonishment.

Although Kora Monastery's mosaics were made in the early 1300s, much later than the Council of Ephesus in 431, they nevertheless seem to be, like the equally sumptuous frescoes, an answer to why the cult of Mary spread so quickly during the 400's. This was a time when the old gods were losing their power and attractiveness, while incessant disputes about God´s  and Jesus' true nature threatened to make Christianity far too abstract for common people; the Church was in danger of becoming alienated from people's desire for a personal contact with their deities.

At that time, the pagans would have welcomed a revival of the intimacy that had existed between them and their gods, while those already Christian searched for the warmth of a compassionate, gentle and tender-hearted deity. Probably did several of the Church Fathers of the time know where the remedy for this lack and longing was to be found - with The Great Mother who in a not too distant time had been worshiped under names like Cybele, Isis, Anath, Diana, Astarte, Athena, Venus, Juno, al-Lat or Rhea.

The vision of a Birth-Giver-Of-God that the manipulative and highly politicized theologians and church leaders who had gathered in Ephesus finally brought before the people and the Emperor succeeded to some extent in applying to Maria the formula that previously had been applied to Jesus, namely that if he was “true God and true man”, his Mother was also “true God and true woman”. Theotokos, the Birth-Giver-Of-God became the origin of Universe, the sustainer of everything, at the same time as she remained a profoundly human being and a loving mother who felt compassion for God's creation.

The womb is our common origin, the strongest bond between us humans. We are all a mother's children, created within a woman and nourished by her milk. In the same way as we were born, Jesus was born through Mary. The Theotokos seen on the mosaic at the Kora Monastery's entrance welcomes us to her Chora, her dwelling place, which encloses not only her heavenly Son, whose human shape we meet only after having entered into his mother´s abode, but we are not only confronted with the divine manifestations of Mary and Jesus, we are also invited to take part of their history as human beings.

I left the Chora while thoughts about the Birth-Giver-Of-God kept swirling around in my head. I passed a mosque, not as gigantesque as those farther down in the Old Town, built on the orders of sultans like Suleiman, Ahmed I and Murad III, but simple, elegant and exquisitely designed. It was designed by the great Mimar Sinan for Suleiman the Magnificent's favorite daughter Princess Mirimah. The mosque had recently been renovated after it´s dome had collapsed during the earthquake of 1999.

I was alone when I washed my feet by a fountain in the mosque's enclosed courtyard. The water source was a round marble house surrounded by faucets and within its cool, marble interior there was a pool with crystal clear water. The buildings were constructed with white and light gray limestone. Everything breathed peace and stillness. Despite the heat, the courtyard´s marble slabs were cool and when I walked over to the mosque's entrance my naked, freshly washed feet left wet traces, which quickly dried in the sunheat.

While I rested on the deep red carpet that covered the hall under a high, unassumingly decorated dome, I marveled at the gentle light surrounding me. Sinan had done everything possible to expand the wall surface that could be used for windows and had employed various innovative and discreet support systems. It was said that Sinan had been secretly in love with Princess Mihrimah and had personally paid for all his work. Perhaps the mosque was truly an act of love. As I sat back, comfortably leaning against a column and looked up at the dome, I remembered how my professor in History of Art had celebrated Sinan as architecture´s greatest genius. A practical man with outstanding sense of balance and aesthetics.

Mimar Sinan was originally a Christian Armenian and born in 1489, as son to a stonemason near the town of Kayseri in Anatolia. When he was thirteen years of age he was noticed as an unusually bright boy and was sent to Istanbul. The so called Devschirme System meant that Christian peasants and workers were prompted to send particularly outstanding sons to the Sublime Porte, where they were brought up in the Muslim faith and became soldiers, Janitschars, or Government officials. Sinan was educated as acemioğlan, officer and followed the sultans on their war expeditions; he thus came to Rhodes, witnessed the conquest of Belgrade and took under Suleiman the Great part in the Battle of Mohács. He rose steadily through the ranks and became for a time commandant of Austria, in 1535 he participated in a campaign against Baghdad and two years later he was sent on an expedition to Corfu, Apulia and Moldova. Constantly, Mimar Sinan deepened and perfected his architectural skills and knowledge. He ended up as chief architect for the whole of the Ottoman Empire. When Sinan1588 was buried in a mausoleum next to one  his of his great creations, Süleymaiye Mosque, there had in accordance with his drawings and calculations been built 131 mosques, the  55 schools, 34 palaces, 33 public baths, 19 mausoleums and a large number of hospitals, schools and bridges.

Where I rested within the cool beauty of Mirimah´s mosque my thoughts continued to circle around The Great Mother. In my hometown, Hässleholm, we used to call the cupola crowned palestra the "breast" and I now wondered if there could be a connection between The Great Mother, Hagia Sofia and Sinan's mosques.

Several dome crowned places of worship had been built long before the mighty Hagia Sophia was completed in 537, this maybe makes it a preposterous thought to associate Hagia Sophia and Sinan's mosques with the idea of ​​The Great Mother; the Theotokos and her life-giving breasts? Though, why not? Domes are often compared to the sky, a protective sphere enveloping all creation, whose sun, moon and stars control time, the changing seasons, day and night, the growth of plants and crops, and women's menstrual cycle. Inside the mosque I rested with a vault over my head, like the child in his mother's womb. As an ancient Egyptian peasant imagining Nut, the Sky, like a great mother who with distended breasts leaned herself over the male Geb, the Earth.

From the outside Istanbul's many mosques undoubtedly resembled shapely female breasts. Why would not the brilliant and once Christian Mimar Sinan sometime during his ninety-nine years long life not have thought the same thought? Thought about the Theotokos, her domed sanctuary and life-giving source that like a mother´s breasts gave protection and nourishment to the entire Christian Empire, which the Ottomans eventually became heirs to?

When Jesus on depictions of the Theotokos Blacherenitissa is placed in front of her breasts and womb it indicates his close connection with her human nature - that her flesh nourished him. Italian art displays countless representations of La Madonna Allatta, the Breastfeeding Virgin, such depictions also occur as Orthodox icons, but they are more common in Western European art tradition. However, Orthodox hymns describe how Christ nourishes his flesh through his Mother´s milk. For the ancients, mother's milk equaled creative vitality converted into meat. When a child suckles its mother's breast it receives her flesh in liquid form. This was how Jesus obtained his humanity, his flesh. What he had received from his mother's breast made it possible for him to listen to and understand those who prayed to and took refuge with his mother. 

Through the bond that had been established between him and his mother, Jesus could feel genuine compassion for humanity. St John's Gospel opens with the words:

In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God.  […]  All things were made by him; and without him was not any thing made that was made. In him was life; and the life was the light of men.  And the light shineth in darkness; and the darkness comprehended it not. […]  And the Word was made flesh, and dwelt among us, and we beheld his glory, the glory as of the only begotten of the Father, full of grace and truth.

It was believed that the Word had resided in the milk of the Mother-of- God. The Word? This was something else that ancient scholars had disputed about. The Jewish Bible, Tanakh, the Christian Old Testament, occasionally mentions the Virgin of Israel, Zion's Daughter, as an object of God's love. It seems as if the country turned into a living being and not only Israel, but something even more abstract, incomprehensible and mysterious might be personified in the Bible, turning into a female figure. Wisdom, in Hebrew Chokmah, is in the Proverbs of Tanakh a woman. This book was probably written in Alexandria sometime in the early 300 BC.

Can’t you hear the voice of wisdom? She is standing at the city gates and at every fork in the road, and at the door of every house. Listen to what she says: “Listen, men!” she calls. “How foolish and naive you are! Let me give you understanding. O foolish ones, let me show you common sense! Listen to me! For I have important information for you. Everything I say is right and true, for I hate lies and every kind of deception.  My advice is wholesome and good. There is nothing of evil in it. My words are plain and clear to anyone with half a mind—if it is only open! My instruction is far more valuable than silver or gold! [...]

My gifts are better than the purest gold or sterling silver!  My paths are those of justice and right.  Those who love and follow me are indeed wealthy. I fill their treasuries.  The Lord formed me in the beginning, before he created anything else. From ages past, I am. I existed before the earth began. I lived before the oceans were created, before the springs bubbled forth their waters onto the earth, before the mountains and the hills were made. Yes, I was born before God made the earth and fields and the first handfuls of soil.

I was there when he established the heavens and formed the great springs in the depths of the oceans. I was there when he set the limits of the seas and gave them his instructions not to spread beyond their boundaries. I was there when he made the blueprint for the earth and oceans.  I was the craftsman at his side. I was his constant delight, rejoicing always in his presence. And how happy I was with what he created—his wide world and all his family of mankind! And so, young men, listen to me, for how happy are all who follow my instructions.”

It seems as if it is The Great Mother who speaks from Alexandria on the Mediterranean shore, where ancient thinking and knowledge were gathered within the walls of its huge library, while philosophers from all over the known world gathered to discuss the big issues of existence - Greeks, Jews, Persians, Arabs and Indians. We are in the age of Hellenism, when global thinking colored religion and philosophy, when ideas and traditions were compiled and formed to be transmitted further on, to Ancient Rome, to Byzantium and on to the Renaissance, when they once again blossomed in full splendor through exquisite art and literature. I wonder if the beautiful woman that God keeps under one arm while he on the Sistine Chapel´s ceiling creates Adam, not at all, as I learned in school, is the unborn Eve, but simply Chokmah, the God-loved Wisdom who inspires and takes part in his creation.

A hundred years after the writing of the Book of Proverbs a Jew named Ben-Sira, dedicated an entire chapter to Wisdom in his book Ecclesiaticus:

Wisdom will praise herself, and will glory in the midst of her people.

In the assembly of the Most High she will open her mouth,

And in the presence of his host she will glory:

“Í came forth from the mouth of the Most High

And covered earth like a mist,

I dwelt in high places,

And my throne was in a pillar of cloud.

Alone I have made the circuit of the vault of heaven

And have walked in the depth of the abyss.”

Wisdom continues to praise herself in verse after verse. With a sensual language reminiscent of the Song of Solomon, she describes how God and man gave her hope and confidence. Through the depiction of a dreamlike landscape, lush of Mediterranean's most captivating richness and vegetation she reminds the readers that The Great Mother in ancient cultures was the mistress of animals and plants.

“I am the mother of beautiful love, of fear, of knowledge,

and of holy hope;

Being eternal, I therefore am given to all my children,

to those who are named by him.

Come to me, you who desire me,

and eat your fill of my produce.

For the remembrance of me is sweeter than honey,

and my inheritance sweeter than the honeycomb,

Those who eat me will hunger for more,

and those who drink me will first for more,

Whoever obeys me will not be put to shame,

and those who work with me will not sin.”

It was in this Alexandrian environment that the female philosopher Hypatia, six hundred years after Ben-Sira, wrote her, now lost, praise of Wisdom. Hypatia, who attracted vast audiences, was a representative of the dwindling ranks of educated philosophers and scientists at places like Athens, Alexandria and the Persian Ctesiphon, who maintained the tradition of ancient thought, while refusing to convert to Christianity. As a Neo-Platonist, Hypatia apparently celebrated Wisdom in her guise of Sophia. In the tradition of Pythagoras, Neo-Platonists considered someone who ponders on the human condition and tries to explain the questions of existence as a “lover of Sophia”, a philosopher.

Around Hypatia gathered an exclusive group of eloquent and influential disciples. Their main opponent was the rabid, handsome, eloquent and wealthy patriarch Cyril, who devoted all his power and wealth to bring an end to Alexandrian paganism. One of his methods was to convene and incite groups of armed monks to let them loose on his opponents. During Lent 415 Hypatia´s carriage was attacked by an enraged mob in broad daylight, in the center of Alexandria's Forum. The rabid monks pulled her out of her carriage, tore off her clothes, dragged her into a nearby church, tore the skin from her with sharpened oyster shells and then threw out her bleeding body into the square, where they set it on fire.

It was the same Cyril, who had inflamed the religious lynch mob that butchered Hypatia, who during the Synod of Ephesus in 431, through manipulations, intimidation and bribery, succeeded in getting his vision of Theokotos accepted as dogma for an official Christendom sanctioned by the Emperor. Perhaps Cyril´s attack on Hypatia had been part of a process that intended to wipe out the heretic worship of The Great Mother and instead bring her in to the pen of Christianity by transforming The Virgin Mary into Theokotos.

One hundred years after the Council of Ephesus, Justinian gave the orders to erect the mighty Hagia Sophia, The Church of Holy Wisdom, in Constantinople, which well-known structure and form soon was taken over by Muslim builders and architects. One of the world's oldest Islamic buildings is the magnificent Dome of the Rock in Jerusalem, which Caliph Abd al-Malik erected in 691 CE, roughly 50 years after the Umayyads had conquered Jerusalem. The mosque was built with the Byzantine Kathisma Church as a model.

During the fifth century, Christian pilgrims poured into Palestine. Indigenous guides and relic vendors were quick to provide them with a wealth of stories indicating places sanctified by Jesus' presence. After the meeting in Ephesus had turned Maria worship into a dogma Palestine became filled with memorials of TheVirgin. Among other things, it was said that when Mary and Joseph were on their way from Nazareth to Bethlehem the pregnant, tired and thirsty Mary sat down on a rock to rest, suddenly a crack opened  in the earth in front of her and a gush of water sprang forth, forming a spring of sacred water. The place came to be known as Kathisma, seat or resting place.

In the 450´s a rich lady paid for the erection of a church above the stone called "Mary´s Seat" and since it was built around a spring, what was more natural than to build the church as a replica of the one above the Virgin Spring in the palace of Blachernae? When Justinian in 560 ordered the construction of a dome over the source in Constantinople, they did the same over the Kathisma in Palestine.

Maybe my thoughts about Muslim shrines would be considered as heretical and offensive to Muslims who do not let women take part in men's prayer and devotions in the mosques, but refer them to invisibility in small wooden cages by the entrance.  Nevertheless, had it always been like that? After all, the Mirimah mosque was a woman's mosque built for the glory of God, and maybe The Great Mother also could be found by Islam´s springs?

Disappointed for not having been able to have find Hagiasma I wandered in the stifling heat down through Fatih, until I sat down at an outdoor café for a kebab and an ice cold beer. Finally there came a few gushes of fresh wind, in fact, they were so powerful that they grabbed hold of the postcards I had bought in Kariye Muzesi and placed in front of me on the table. The wind spread them fluttering over the patio and into the street, while the always friendly Turks chased after them and one by one picked them up for me. I felt like an awkward, very old man. 

Refreshed from food and beer I continued my way down to the Süleymaiye mosque. While I washed my feet by the fountain on the marble courtyard, I thought that it needed a people of desert walkers to fully appreciate the relief it means to rinse your naked, hot feet in cool water. The Prophet himself had during his twenty-five years in the service of his wife Kahdidja, as a caravan driver traveled far over mountains and deserts and he knew well the great importance water and stones. Ancient Arabs were known for their litholatry, worship of stones. During day the desert stones are heated up by the intense heat of the sun. Hottest become the black rocks and in the dark of night they warm like a black sun.

Tertullian, the first Christian author who wrote in Latin, noted that "Syria has its Atargatis and Arabia its Dusares". Dusares, The Mountain Lord, was represented by a stone, a baetyl, which in the temples of the Arab Nabatheans was venerated as "a cube-shaped black stone resting on gold plates placed directly on the ground."

Hajarul Aswad, the Black Stone which is walled into Mecca's cubic Ka'aba sanctuary was worshiped long before Allah had revealed the Quran to the Prophet. The Ka´aba was badly damaged in a flood in 600 CE and when Muhammad had conquered Mecca in the year 629 he cleansed the Ka´aba from its idols with the words: "Truth has come and falsehood vanished." Left in the sanctuary, however, was three pillars and the Hajarul Aswad, which was immured on the  Ka'aba´s eastern corner.

Since the Nabateans originally represented the presence of their gods as stones and pillars, it is possible that the Ka'aba´s three pillars once symbolized the three goddesses mentioned in the Quran: ”Have ye thought upon Al-Lat and Al-´Uzzà  and Manāt, the third, the other? These are the exalted gaharānig, whose intercession is hoped for." (Surah 53: 19-20). The meaning of the word gaharānig is obscure, but it is used to denote “a crane”. Nabateans equated al-Lat with Athena, the wise warrior-godess, al-Uzza, the morning- and evening star, with Aphrodite Ourania and Manāt with Eutychide, goddess of destiny. Manāt was believed to be the divine mother of Dusares, supreme god of the pre-Islamic Arabs. Apparently, the three goddesses were originally different aspects of The Great Mother.

Herodotus wrote four hundred years before CE that the only gods that the Arabs admitted was "Dionysus and Uranus". Dionysus was the Nabateans´ Greek name for Dusares, while they called the Greek Uorania  - Alilat. Like the Quranic al-Lat, Alilat was a female deity and they are probably identical. al-Lat sounds like “Allah” and her name is usually interpreted as "The Goddess", in a similar manner as Allah is interpreted as "The God". The word Allāh, الل, is a combination of the definite article al and Ilah, God, indicating that he is the only existing God. In the Qur'an, Allah is denoted by the pronoun Hu or Huwa, usually translated as "Him", but the word is actually gender neutral. Allah encompasses everything. He is the unifying force behind all existence and can accordingly not be grasped by our finite thoughts.

When al-Uzza was identified with the Greek goddess Ourania she was also linked to the cult of The Great Mother and Sophia, the Wisdom. Ourania was in Greek religion the muse of astronomy and originally similar to the Egyptian goddess Nut, the firmament that motherly enveloped all mankind. Rarely are you so close to what has been called The Sheltering Sky, as when you travel through the desert in the night. It was thus only natural that some of the desert wandering Arabs imagined that Heaven could be a woman.

Since ancient times, The Great Mother has been present in the Middle East. The first secure representation of her can be seen in Ankara´s Anatolian Museum. It is a terracotta figurine from 6 000 CE, found in Catal Hüyük and it represents a mother goddess with huge breasts and hips, placed on a throne between two felines. It is The Mother as nature's mistress and she has been found at many sites in the vicinity, most spectacularly carved into a cliff near Ephesus, where Artemis in her guise of The Great Godess could be worshipped in a temple that was considered as one of the Seven Wonders of the World. It was also in Ephesus that the Byzantine theologians agreed upon establishing the dogma of Theokritos.

The voluminous woman from Catal Hüyük is placed on a throne and so is she, who the Romans came to call Dea Syria, the Syrian Godess, Atargatis/Astarte, who in the entire Mediterranean area was worshiped as The Great Mother, origin of all living creatures. Her throne is found in a museum in Beirut, though it is empty except for a four-cornered stone pillar, a baetyl. Baetyl actually means "abode" and is not symbolizing a deity, but her presence on earth, the place where she reveals herself. Baetyls may still be encountered all around the Middle East.

The goddess of Catal Hüyük was probably the origin of Cybele, also she a personification of The Great Mother. The first inscription that first mentions her calls Cybele Kubaba and she was early on in several places equated with a black stone - perhaps were notions about cubic baetyls of Kubaba the inspiration to the design of the Ka'aba. الكعبة Al-Ka'bah, the "cube" in Arabic, the great shrine in Mecca which preserves the Hajarul Aswad the stone that encloses the warmth of Heaven, at the same time as it constitutes an enduring sign of the first tangible contact between Heaven and earth, since it once fell to earth to indicate where Adam and Eve should build the world's first temple.

Dusk fell over Istanbul and along the steep streets of the textile quarters I went down to the boats by the Galata Bridge. I had found that the easiest and cheapest way to get to our hotel was to take the boat to Üsküdar on the Asian side and there change to another boat that took me over to Europe again, thus I could also during the sunset, after a rather tiring day, enjoy the fresh winds of the Bosporus and admire the Ancient City's clear-cut silhouette, with its domes and minarets.

I was far from being the first Northerner who traveled across the Golden Horn and the Bosporus. The Old Russian Primary Chronicle tells how a Viking fleet already in 860 threatened the Imperial City, while most of the Byzantine forces were fighting in Sicily:

When the Emperor had set forth against the infidels and had arrived at the Black River, the eparch [the Governor of Constantinople] sent him word that the Rus´ were approaching Tsargrad [Constantinople], and the Emperor turned back. Upon arriving inside the strait, the Rus´ made a great massacre of the Christians, and attacked Tsargrad in two hundred boats. The Emperor succeeded with difficulty in entering the city. He straightway hastened with the Patriarch Photius to the Church of Our Lady of the Blachernae, where they prayed all night. They also sang hymns and carried the sacred vestment of the Virgin to dip in the sea. The weather was still, and the sea was calm, but a storm of wind came up, and when great waves straightway rose, confusing the boats of the godless Rus, it threw them upon the shore and broke them up, so that few escaped such destruction and returned to their native land.

Once again the Theotokos had protected her city and that happened again and again, until her Maphorion was burned in 1434. It seems that the mantle of The Mother-Of-God, often had to leave its home in the Blachernae. For example, the princess Anna Comnena (1083 - 1153) told in a very interesting and fast paced book portraying her so boundlessly admired father, Emperor Alexius I, how he during an unsuccessful campaign against the Pechenegs, a people from the Russian steppes that Anna calls Scyths, personally carried with him the Maphorion as a battle ensign. When Alexius´ troops deserted the battlefield, he and a small group of his most loyal warriors stayed behind. Two Scyths gripped from either side hold of the bridle of his horse, while a third was clinging to the Emperor´s legs:

Alexius immediately cut off the hand of one and raising his sword and roaring loudly made the second withdraw hurriedly. The man who was clinging to his leg he struck on the helmet, but the blow delivered with less than his whole strength was too light to do damage. Alexius was in fact afraid of two things might happen; the sword, when too much violence is used, generally swerves and he might either strike his own foot  or the horse on which he was riding, and so he would be taken prisoner by this enemies. He delivered a second blow, but this time he took careful aim! In all his deeds and words and movements Alexius let reason be his guide, he was never carried away by anger or swept off his feet by passion. At the first blow the Scyth´s helmet had been thrust backwards and he struck the man´s bare head. In a second he was lying speechless on the ground.

Alexius was intoxicated by blood lust, savagely cutting through the enemy crowd. Afterwards  he stated: "If I on that day had not held the standard I would had smitten and killed more Scyths than I have hairs on my head.” But the situation was untenable and Alexius was forced to flee the field. One of the Pechenegs grasped a long spear in both hands and stuck the Emperor on the buttock. The blow did not break the skin, but caused an excruciating pain that persisted for the rest of his life. To his anger and anguish the Emperor had to leave the Maphorion behind and therefore threw The Virgin´s Mantle into a thicket of Teucrium, where his enemies hopefully would not be able to find it. If they had seized the sacred mantle it would have meant the downfall of the Byzantine Empire. Thankfully it was later retrieved unharmed from the thicket of Teucrium.

Quite tired after my somewhat unsuccessful excursion, after all, I had not found The Virgin´s Spring, I returned to our hotel just in time for the completion of Rose's meetings and I could together with her from a table at the hotel bar on the glazed top floor enjoy a breathtaking view of both the Bosporus and the Golden Horn.

By breakfast the next day, I met Dianela, who is married to the leader of the research network that organized the conference Rose was participating in. I knew her from before, and we had some years previously spent a nice day in Rome, when her husband was there on another conference. Now, I told her about my futile search for The Virgin Spring and Daniela suggested that I, together with her and her sons, would go join an outing with her Turkish friend. Daniela assured me that there were few things about Istanbul that Ilknur did not know. And Daniela was absolutely right. Ilknur, who is member of a female Sufi society, was a faithful visitor to the chapel of Mary of Blachernae and she was moreover a good friend of its caretaker, a Greek Turk named Jan, just like me.

It was not strange that I the day before had been unable to find the small church. It was located in a lush garden behind a high wall with an armored door and a security camera. A tragic reminder of the concerns that never have left the few Greeks who remained in Istanbul after violent riots had broken out during the Cyprus crisis in 1954. A sad story provoked by right-wing groups within the military (initially supported by both the CIA and MI6) and which completely degenerated during two days in August when only in Istanbul 4 214 mainly Greek homes were vandalized, along with 73 churches, 26 schools, two monasteries and one synagogue. Most of the perpetrators had by buses been brought from rural areas into the city.

The little church building was erected in 1867 over the remains of what once had been Byzantium´s absolute center. Through a staircase we came into the church's lower hall where a marble vault by the left long side opened to the grotto where The Virgin´s Source gushed forth. We could not enter the cave because it´s entrance was blocked by a marble bench from which five gilded taps brought the holy water to the visitors. Over the taps was a Greek palindrome engraved, a text which can be read from both sides: Nipson anomemata me Monan opsin, "wash your sins, not only the eyes." By the entrance to the source hung behind her silver basme the icon of the Madonna and her Child, the same picture that Gunnar Ekelöf had described in his poem. Pilgrims had stuck bank notes and prayer slips behind its protective glass and just as Gunnar and Ingrid Ekeköf had seen them, the faces of Mother and Child were blackened, destroyed and unrecognizable. I asked the friendly Jan, who spoke broken English, if the icon has been destroyed due to all the kisses it had endured, but he told me that it was a replica of an original that was in Moscow and that Mary´s icon in Blachernae had not been kissed, but burnt and destroyed during the riots in 1954. Jan was wondering how it was that I knew about the icon beforehand and I told him what I had read about Ekelöf´s visit. He had already heard about it, both from his predecessors and some of the Swedes who over the years had made it to the Church. In his poor English he was even able to quote the first stanza of Ekelöf´s poem to the Madonna: The black picture kissed to pieces under silver.

We drank the water, which was good and fresh. I filled a small bottle and have taken it with me to Rome. It now stands in front of me on the desk and I wonder if I will ever drink the water. I am satisfied and happy that I finally came to visit Ekelöf´s source and like him met a friendly caretaker of Theokotos´ church. That even I could be seized by the sanctity of ”one over many centuries unbroken tradition". There, in Istanbul's remarkable interior, the true source of faith and mystery lives on - under churches, mosques, apartment buildings and airports, violence and fanaticism, love, friendship and death, beats the living heart of Theotokos.

Ashe, Geoffrey (1977) The Virgin. Frogmore, St. Albans: Paladin. Augé, Christian and Jean-Marie Dentzer (2000) Petra, The Rose-Red City. London: Thames & Hudson. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Oxford: Blackwell. Comnena, Anna (1969) The Alexiad. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books. De Osa, Veronica (1982). Sinan, the Turkish Michelangelo: A biographical novel. New York: Vantage Press. Herodotus (1973) Histories. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books. Ibn al-Kalbī (1952) The Book of Idols, Being a Translation from the Arabic of the Kitāb al-Asnām. Princeton University Press. Sartre, Maurice (2002) La Syrie Antique. Paris: Gallimard.Toniolo, Ermanno M. (1996), Akathistos. Antico inno alla Madre di Dio. Rome: Centro di Cultura "Madre della Chiesa" Tradigo, Alfredo (2004) Icone e Santi d´Oriente. Milano: Mondadori. Turcan, Robert (1997) The Cults of the Roman Empire. Oxford: Blackwell. Warner, Marina (1983) Alone of All Her Sex: The Myth and the Cult of the Virgin Mary. New York: Vintage Books. 

För några veckor sedan vandrade jag längs Istanbuls gamla stads branta gator. Jag befann mig i Fatih, ett distrikt som gång, då det var hem för många av stadens greker, armenier och judar, kallades för Fener. Insprängda mellan moderna bostadskomplex finns fortfarande fallfärdiga trähus, kyrkor och synagogor.

En värmebölja håller alltjämt hela medelhavsområdet i ett fast grepp. Här i Rom närmar sig temperaturen alltemellanåt fyrtiogradersstrecket och mycket bättre var det inte i Istanbul, men där fläktade det skönt längs Bosporen och från Marmarasjön. Till Istanbul hade jag kommit tillsammans med Rose, som deltog i en konferens, något som gjorde att jag på egen hand fick tillfälle att vandra kring i staden och uppsöka ställen jag inte sett på trettio år.

Istanbul har som några andra städer jag lärt mig älska, som Rom och Damaskus, ett alldeles eget liv; där hus, parker och gator kan tala till mig även utan andra människors närvaro. De är utmärkta städer för att ströva omkring i på egen hand. I Istanbul hade jag ett bestämt mål. Att jag hamnat i Fener berodde på att jag för flera år sedan läst en skildring från Gunnar Ekelöfs senare år. I mitten av mars 1965, tre år före sin död, besökte han Istanbul tillsammans med sin hustru Ingrid. Hon berättar:

Vi gick och gick snubblande backe upp och backe ner i lervällingen, medan regnet plaskade på våra skuldror, mellan det gamla Istanbuls tusen kåkar av brungrå bräder. Vi hittade inte fram utan återvände till mer trafikerade platser. Från Kemal Pascha-bron tog vi en taxi som förde oss utmed Gyllene Hornet och den gamla stadsmuren. Där fann vi så småningom ett litet kapell på den platsen där Blachernais basilika hade stått. En medelålders grekisk vaktmästare släppte in oss. Från en ljus övre hall kom vi nedför en trappa till ett litet kyrkorum. Längst fram till höger fanns bassängen med det heliga vattnet. Kyrkvaktaren hällde med en silverskopa vatten över våra händer. Intill bassängen satt på väggen en stor ikon, en madonna med barn nästan täckt med en mäktig silverbasme, en plåt uthamrad i relief över ikonens figurer, med utsirade hål över madonnans och barnets ansikten. Där dessa funnits syntes emellertid bara det svarta träet. Ikonen var sönderkysst – eller hade färgen med tidens gång försvunnit.

Genomvåta av regnet och uttröttade efter sin jäktade promenad kändes det säkert stilla och lugnt för paret Ekelöf då de äntligen kommit fram till en plats som Gunnar under en lång tid hade fantiserat om. Han var i dålig kondition efter att ett par månader tidigare ha ramlat omkull i hemmet och mot en sängkant brutit flera revben. Jag förmodar att han, som så ofta förr, varit ordentligt berusad, sedan hade han tillbringat en månad på sjukhus och i Turkiet drabbades han strax innan hemresan av en svår influensa, vars efterverkningar följde honom tills han dog, ett år yngre än vad jag är nu.

Då han stod framför Jungfruns källa och kyrkvaktmästaren hällde det källarsvala vattnet över hans händer greps Ekelöf av en mäktig känsla:

... en under många sekler obruten tradition som gjorde starkt intryck på Gunnar. Han var gripen och omtumlad. Han försökte på grekiska förklara sina känslor för vakten. Men då denne inte tycktes förstå kysste Gunnar honom istället – blygt – på båda kinderna.

Så fort makarna Ekelöf var tillbaka på sitt hotellrum beställde Gunnar, som på grund av sin skada och sjukhusvistelse inte druckit alkohol på två månader, euforisk in en flaska konjak. Under natten skrev han inte mindre än 17 dikter. Senare beskrev han upplevelsen som om en ängel besökt honom och styrt hans tankar. En av dikterna skildrar besöket vid den ”livgivande källan” -  Hagiasma, Jungfrukällan:

Den svarta bilden

under silver sönderkysst.

En vaktmästare som tillhör

detta undanskymda, ödmjuka

häller vatten över händerna på oss

samma som renat

av makt besatta, plågade kejsare

O, den smutsiga lusten till makt!

Nog måste väl

även denna enkla handling

rena våra händer från vad de velat gripa

i lust efter makt,

i ondskan av makt.

Du säger du har ingen skuld

därför att allt är relativt,

men detta ringa onda var nog

efter vårt mått.

Detta vatten behövde även vi,

ett ringa furstepar.

Det är nu mer än femton år sedan jag läste om Ekelöfs besök vid Jungfrukällan, men det var en läsning som dröjt sig kvar och innan jag for med Rose till Istanbul var jag fast besluten om att ta mig till den märkliga platsen. Då jag gjorde lumpen i början av sjuttiotalet ägnade jag flera nätter åt Alf Henriksons Bysantinsk historia som jag läste under nattskiftena vid en telefonväxel, När jag långt senare  läste om Ekelöfs besök vid källan mindes jag historierna kring Gudaföderskans Basilika.

Den bysantinske kejsaren trädde alldeles innan solnedgången varje fredag, Venus/Den Stora Moderns Dag i den egeiska världen, högtidligt nerför palatsets marmortrappa för att däresfter stiga in i Theotókos, Gudaföderskans, basilika. I dess inre låg kolymbos, bassängen med heligt vatten. Innan kejsaren naken klivit ner i vattnet hade han lämnat den furstliga prakten i ett förrum, där hans följeslagare väntade på honom under hans ensamma möte med Madonnan. Från de framsträckta händerna på en staty som föreställde Gudaföderskan föll vattnet porlande ner i den mansdjupa bassängen. Väggarna pryddes med ikoner och över det hela höjde sig en kupol. Allt skedde under tystnad. Nersänkt i vattnet riktade kejsaren sina böner till Den Stora Modern som nu, likt Athena beskyddat Aten, höll sin hand över hans stad och rike. Innan kejsaren steg upp ur vattnet hörde han hur en kör i det angränsande kyrkorummet stämde upp Akhatistos, hymnen till Theotókos. Samtidigt öppnades därute templets portar, madonnan lyfte sin slöja och visade sitt ansikte som levandegjorts genom den Helige Andes närvaro.

"Drottning, härskarinna över av de himmelska härskarorna, beskyddare av våra själar, vi dina tjänare skänker dig vår seger och tacksägelse, ty du, o Guds moder, skyddade oss från farorna. Genom din oövervinnliga makt, befriade du oss från plågor och konflikter av alla slag och därför ropar vi nu till dig:

´Gläd dig, du som uppenbarar glädjen!

Gläd dig, du som gör att förbannelsen löses upp!

Gläd dig, du som uppväcker den döde Adam!

Gläd dig, du som friköpt Evas tårar!

Gläd dig, ofattbar för våra mänskliga tankar!

Gläd dig, svår att förnimmas även för änglars ögon!

Gläd dig, du som är Himmelhärskarens tron!

Gläd dig, du som fött det barn som bär oss alla!

Gläd dig, stjärna som synliggör solen!

Gläd dig, den gudomliga inkarnationens livmoder!

Gläd dig, du genom vilken skapelsen blir ny!

Gläd dig, du genom vilken Skaparen blir en stjärna!

Gläd dig, ogifta brud!´

Efter att i andakt ha lyssnat till hymnen till Theotókos ära steg kejsaren vederkvickt upp ur det heliga vattnet, gick in till sitt hovfolk, som klädde honom och pånyttfödd återvände han uppför marmortrappan till sitt palats och sina tyngande plikter. Efter ett dygn sänktes åter slöjan över jungfruns ansikte och portarna till hennes helgedom stängdes.

Theotókos kyrka i Blachernaipalatset var en gång kristenhetens absoluta brännpunkt, viktigare än den väldiga Hagia Sofia, fullständigt överskuggande Skt Peter basilika i det alltmer betydelselösa Rom. Förutom Hagion Lousma, det heliga badet, fanns det inom Den Heliga Marias Kyrka i Blachernai ett sidokapell kallat Hagia Soros, det Heliga Relikvariet, som omslöt en mängd skatter förenade med Gudaföderskan.  Där fanns exempelvis den undergörande ikonen Blacherenitissa, som efter det att kyrkomötet i Ephesos 431 hade fastställt att Madonnan inte enbart är Kristusföderska utan framförallt Theotókos, Gudaföderska, framställde henne med Jesusbarnet framför sig, omgivet av en cirkel som kan tolkas både som eukaristins mirakel och hela universum. Barnet är förenat med moderns bröst och sköte, samtidigt som hon öppnar sina armar för att både omsluta och presentera honom för den kristna menigheten. Det är Den Stora Modern uppenbarad i sitt Heliga Majestät, den beskyddande Makten och det är inte för inte som hon bär kejsarpalatsets namn - Blacherenitissa.

Det påstås att Blacherenitissa numera finns i Uspenskijkatedralen i Moskva, dit den 1654 skänktes av munkarna på Athosberget i Grekland. Ikonen är gammal, gjord i relief och det påstods att materialet var vax blandat med aska från kristna martyrer, men djupt troende sa att det i själva verket var lera från Golgatha blandat med Marie tårar. Men, ikonen i katedralen Kreml kan inte vara Blacherenitissa. Den är utförd som en Hodegetria, ”Hon Som Visar Vägen”. Madonnan riktar sin högra hand mot Jesus, ”frukten av hennes sköte”. När den ikonen dök upp i Konstantinopel sades det att Theodosius II:s syster, Pulcheria, hade fört den med sig från Jerusalem där den en gång efter levande förebild hade målats av evangelisten Lukas. En annan berättelse hävdade att bilden rövats från stad till stad innan dem hamnat i en guldbeslagen kista hos en mongolarmé. Då grekiska soldater 619, efter ett av imperiets många slag, plundrade mongolernas läger återfanns Hodegetria och fördes till Hagia Soros där den förenades med Maphorion, som redan var där.

Maphorion var en blå mantel som Jungfrun burit. Pulcheria fick den som gåva av Patriarken av Jerusalem då hon frågat efter Marias kvarlevor. Patriarken beklagade att Jungfruns kropp försvunnit, men en tid efter det att Maphorion placerats i Hagia Soros skickade han även Marias bälte och gravlindor. Historierna om alla dessa föremål går dock isär, vart och ett av dem har minst tre fullständigt olika historier att förtälja.

Under alla förhållande trodde man att relikerna var äkta och de gav än mer makt och vördnad åt helgedomen som omgav Theotókos källa. Hennes livgivande vatten var hemligheten bakom kejsarens makt och Gudaföderskans klädesplagg var ett mäktigt skydd för staden och imperiet. Hennes kyrka blev alltmer utsökt smyckad, alltmer vördad. Den brann ner 1070, men relikerna räddades och helgedomen återuppfördes, praktfullare än förut. En kväll 1434 klättrade två pojka, på jakt efter duvägg, upp på kyrkans tak. De hade med sig en oljelampa som välte och antände kyrkan, som brann ner till grunden. Många av dess reliker brann upp, andra hade redan försvunnit under korsfararnas förödande plundring i april 1204, varefter en del av dem efterhand dök upp på skilda platser i Italien, Tyskland och Frankrike.

Medan jag på måfå traskade runt i Fatih blev jag alltmer undrande om Ekelöf verkligen funnit den där heliga källan. Antagligen hade han varit någon annanstans. Jag hade en karta med mig, men kunde omöjligt finna resterna av det som en gång varit en av världens mest vördade kyrkor, om inte den mest respekterade av dem alla. Då jag frågade folk om de kunde visa mig vägen till Meryem Ana Kilisesi, som kyrkan kallades på turkiska, var de alla lika oförstående. Jag gav upp och sökte mig till Kariye Muzesi istället.

Koraklostret är även det uppfört som en hyllning till Gudamodern. Vi möter henne i éntren där en mosaik med guldbakgrund presenterar henne som Blacherenitissa, Gudamodern som framför sig håller barnet inom en cirkel för att därigenom visa att hennes sköte omsluter honom. På sidorna om Madonna Theotókos står det ἡ Χώρα των ζώντων, ”Guds Moder, boning (chora) för det som inte kan inneslutas.”

Koras innertak, och i viss mån även dess väggar, är täckta av magnifika mosaiker som framställer Jesus och hans moder, men också livfulla skildringar ur deras liv, mot bakgrund av guldskimrande himlar, utsökt framställda byggnader och exotisk grönska. Scenerna är förbluffande livfulla och infallsrika, speciellt de som i den inre förhallens tak skildrar Gudaföderskans tillkomst och uppväxt. Där finns en påfallande ömhet och intimitet, exempelvis i en scen där Joakim och Anna omfamnar varandra tillsammans med sitt flickebarn, den gudomliga Maria. Eller när lilla Maria tar sina första stapplande steg mot sin mor. Drastisk är scenen när Guds ängel från skyn närmar sig Maria medan hon är i färd med att hämta vatten från en brunn och då hon hör den himmelske budbäraren tilltala henne i ren förskräckelse håller på att falla ner i brunnen.

Även om Koraklostrets mosaiker utfördes i början av 1300-talet, långt senare än kyrkomötet i Ephesos 431, tycks de, liksom de lika praktfulla freskerna, visa på svaret till varför Mariakulten spred sig så snabbt under 400-talet. Det var en tid då de gamla gudarna förlorade sin kraft och attraktion, samtidigt som evinnerliga dispyter om Guds och Jesu sanna natur hotade att göra kristendomen abstrakt; fjärmad från människors längtan efter personlig kontakt med sina gudomligheter.

På den tiden skulle hedningarna ha välkomnat ett återuppväckande av den intimitet som funnits mellan dem och deras gudar, medan de redan kristna sökte värmen hos en medkännande, mjuk och ömsint gudom. Frågan är om inte kyrkofäderna visste var botemedlet till denna saknad stod att finna – hos den Stora Moder som under en inte alltför avlägsen tid hade dyrkats med namn som Cybele, Isis, Anat, Diana, Astarte, Athena, Venus, Juno, al-Lat  eller Rhea.

Den vision av en Gudaföderskan som de manipulerande och ytterst politiserade teologerna och kyrkoledarna som samlats i Ephesos slutligen förde fram inför folk och kejsare lyckades i viss mån genom  hennes gestalt förena den formel som tidigare tillämpats på Jesus – att han var sann Gud och sann människa med Maria. Theotókos, Gudaföderskan, som blev till alltings uppkomst och ursprung, upprätthållaren av Universum, samtidigt som hon förblev en djupt mänsklig och kärleksfull moder som ömmade för Guds skapelse.

Livmodern, allas vårt gemensamma ursprung, är det starkaste bandet mellan oss människor. Vi är alla en moders barn, skapade inom en kvinna och närda av hennes mjölk. På samma sätt föddes Jesus genom Maria. Den Theotókos som genom mosaiken vid Koraklostrets entré välkomnar oss till sin chora, boning, innesluter inte enbart sin himmelske son, vars gestalt vi möter först efter att ha trätt in i hos henne, utan även hans och Gudaföderskans mänskliga historia. Det är Gudamoderns mjölk som förmedlat såväl himmelsk kraft som mänsklighet till Jesus, som gjort honom till ”sann gud och sann människa”.

Jag lämnade koraklostrets och med tankar kring Gudamodern malande i skallen passerade jag en moské, mindre än de giganter som längre ner i Gamla Stan byggts på befallning av sultaner som Süleyman, Ahmed I och Murad III, men enkel, elegant och utsökt dimensionerad. Den designades av den store Mimar Sinan till Süleyman den stores favoritdotter, prinsessan Mirimah. Moskén var nyrenoverad efter det att kupolen störtat in vid jordbävningen 1999.

Jag var ensam när jag tvättade fötterna vid en fontän på moskéns kringbyggda gård. Fontänen var ett runt marmorhus omgivet av kranar och med en bassäng med kristallklart vatten i sitt svala inre. Byggnaderna var uppförda i vit och ljusgrå kalksten. Allt andades ro och stillhet. Trots hettan var gårdens marmorplattor svala och när jag gick mot moskéns entré lämnade mina nakna, nytvättade fötter spår efter sig, som snabbt torkade i solvärmen.

Då jag vilade på den djupröda matta som täckte salen under en hög, enkelt dekorerad kupol, förundrades jag över det milda ljuset som omgav mig. Sinan hade gjort allt för att utöka den väggyta han kunde använda för fönster och använt sig av innovativa stödsystem. Det berättades att Sinan varit hemligt förälskad i prinsessan Mihrimah och personligen bekostat sitt verk. Kanske var moskén verkligen en kärleksakt. Där jag satt bekvämt tillbakalutad mot en pelare och blickade upp mot kupolen minns jag hur min konstprofessor Aron Borelius hyllat Sinan som arkitekturhistoriens största geni. En praktisk man med enastående känsla för balans och estetik.

Mimar Sinan var ursprungligen kristen armenier och hade 1489 fötts som son till en stenhuggare nära staden Kayseri i Anatolien. I trettonårsåldern uppmärksammades han som en ovanligt intelligent pojke och skickades till Istanbul. Det så kalllade devschirmesystemet innebar att kristna bönder och arbetare sände lovande söner till Höga Porten, där de uppfostrades i den muslimska tron och blev soldater, janitscharer, eller ämbetsmän. Sinan utbildades till acemioğlan, officer och följde sultanerna på deras fälttåg, Han kom till Rhodos, bevittnade erövringen av Belgrad och var under Süleiman den store med i slaget vid Mohács. Han steg oavbrutet  i graderna, blev under en tid kommendant i Österrike, 1535 deltog han i ett fälttåg mot Bagdad och två år senare sändes han på en expedition till Korfu, Apulien och Moldavien. Hela tiden höll Mimar Sinan ögonen öppna och fulländade sina arkitektoniska färdigheter och kunskaper. Han slutade som chefsarkitekt för hela det osmanska imperiet. När Sinan1588 gravlades i ett mausoleum som han uppfört bredvid sitt av sina storverk, Süleymaiyemoskén, hade det i enlighet med hans ritningar och beräkningar uppförts 131 moskéer, 55 skolor, 34 palats, 33 offentliga bad, 19 mausoléer och ett stort antal sjukhus, skolor och broar. 

Där jag vilade omsluten av den svala skönheten i Mirimahs moské återvände tankarna till Den Stora Modern. I min hemstad Hässleholm brukade vi kalla stadens kupolkrönta gymnastikhall för ”Bröstet” och jag undrade nu om det inte fanns ett samband mellan Den Stora Modern och Sinans moskéer. 

Det har byggts kupolvälvda gudstjänstlokaler långt innan den väldiga Hagia Sofia i Konstantinopel stod färdig år 537, är det därför inte en befängd tanke att sammanställa Hagia Sofia och Sinans moskéer med idén om Den Stora Modern; med Theotókos och hennes livgivande bröst? Fast, varför inte? Byggnadskupoler liknas ofta vid himlavalvet, en skyddande sfär som omsluter hela skapelsen, Vars sol, måne och stjärnor styr tiden och årstidernas växlingar, dag och natt, markens gröda och kvinnornas menstruationscykel. I moskén vilade jag nu med ett valv över mitt huvud, som barnet i sin moders hägn. Som den fornegyptiske bonden när han föreställde sig hur Nut, Himlavalvet, likt en väldig moder med stinna bröst lutade sig över den manlige Geb, jorden. Från utsidan liknade onekligen Istanbuls många moskéer välformade kvinnobröst. Varför skulle inte den genialiske och en gång kristne Mimar Sinan någon gång under sitt nittionioåriga liv inte ha tänkt samma tanke? Tänkt på Theotókos, hennes helgedom och livgivande källa som likt modersbröst gav beskydd och näring åt hela det kristna imperium som osmanerna blev arvtagare till?

När Jesus på framställningarna av Theotókos Blacherenitissa placerats framför sin moders bröst och sköte visade det att han var i nära kontakt med hennes natur - att hennes kött var hans kött. Inom italiensk konst finns otaliga framställningar av La Madonna Allata, den ammande Jungfrun, de förekommer också som ortodoxa ikoner, men är betydligt vanligare inom västeuropeisk konsttradition. Ortodoxa hymner skildrar dock hur Kristus göder sitt kött genom modersmjölken. För antikens människor var modersmjölken livskraft omvandlad till kött. Då barnet diade moderns bröst fick det i sig hennes kött i flytande form. Det var genom det faktum att Jesus fått sin mänsklighet, sitt kött, genom moderns bröst som han kunde lyssna till och förstå dem som bad till och tog sin tillflykt till hans moder. 

Det var hans band med sin moder som gjorde att Jesus kände medlidande med mänskligheten. Johannesevangeliet inleds med orden:

I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.  […] Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övergivet det. […] Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han är fylld av nåd och sanning.

Ordet fanns i modermjölken. Ordet? Även detta var något som Antikens lärde tvistade om. I judarnas bibel Tanakh, de kristnas Gamla Testamente, talas det ofta om det jungfruliga Israel, Zions dotter, som ett objekt för Guds kärlek. Ibland tycks det som om landet förvandlats till en levande varelse och inte enbart Israel, utan  något mer ofattbart och mystiskt personifierades också i bibeln och förvandlades till en kvinnlig gestalt. Visheten, på hebreiska Chokmah, är i Ordspråksboken en kvinna. Denna bok författades antagligen i Alexandria någon gång i början av 300-talet f.Kr.  

Hör, visheten ropar! Hon står vid stadsportarna, vid vägskälen och i dörrarna till varje hus. Lyssna till vad hon säger:

"Hör på mig, alla ni män, ropar hon. Så dumma och naiva ni är! Låt mig få ge er förstånd och låt mig få lära er sunt förnuft!

Lyssna på mig! Jag har nämligen något viktigt att säga er. Det jag säger är rätt och sant, för jag hatar lögner och svek.

Allt jag säger är sant, och jag vilseleder er inte.

Mina ord är klara och tydliga för alla som vill förstå.

Mina råd är värdefullare än silver och guld! […]

Jag, visheten, är mera värd än dyrbara pärlor. Ingenting kan jämföras med mig.

Herren skapade mig för länge sedan, innan han skapade något annat.

Sedan tidernas början finns jag. Jag existerade innan jorden fanns.

Jag föddes innan haven blev till, när det ännu inte fanns några vattenkällor, och

innan bergen och kullarna blev till.

Ja, jag var där innan Gud skapade jorden med dess åkrar.

Jag var med när han bredde ut himlarna och lät källorna i havens djup flöda fram, när han stakade ut horisonten och molnen uppstod. Jag var med när han satte gränserna för haven och gav dem befallning att inte överskrida dem. Jag var med när han lade jordens grund. Ja, jag fanns alltid vid hans sida,

som ett litet barn. Jag var hans ständiga glädje, och jag lekte och skrattade i hans närvaro.

Vad lycklig jag var över det han hade skapat - hela vida världen och hela människosläktet!

Ni unga män, lyssna därför till mig! Följ mina råd och ni ska bli lyckliga!"

Det tycks som om det är Den Stora Modern som talar från Alexandria vid Medelhavets strand, där all den tidens tänkande och kunnande samlades i dess väldiga bibliotek, medan filosofer från hela den då kända världen samlades för att diskutera livets stora frågor – greker, judar, perser, araber och indier. Vi befinner oss i Hellinismens tidsålder då globalt tänkande färgade religion och filosofi, då tankar och traditioner blandades för att leva vidare i Antikens Rom, i Byzans och för att under Renässansen åter blomma ut i full kraft genom utsökt konst och litteratur. Jag undrar om den vackra kvinna som Gud håller under sin ena arm medan han på Sixtinska kapellets tak skapar Adam, inte alls är, som jag lärde mig i skolan, den ofödda Eva, utan helt enkelt Chokmah, den av Gud älskade Visheten, som inspirerar och tar del i hans skapelseakt.

Ett hundratal år efter Ordspråksbokens tillkomst skriver en jude vid namn Ben-Sira ett helt kapitel till Visdomens lov i sin bok Ecclesiaticus, eller som den kallas i den svenska bibelns apokryfer – Jesus Syraks Vishet:

Visheten prisar sig själv

och talar stolt i kretsen av sitt folk.

Hon tar till orda i den Högstes församling

och talar stolt inför hans här:

"Jag är den som utgick ur den Högstes mun;

som en dimma höljde jag jorden.

Jag är den som slog läger i höjden,

och min tron står på en molnpelare.

Jag ensam har vandrat runt himlens krets

och strövat genom avgrundens djup.

Över havets vågor och över hela jorden."

Visdomen fortsätter prisa sig själv i vers efter vers. Med ett sensuellt språkbruk som påminner om Höga Visan beskriver hon hur Gud och människorna skänker henne sitt hopp och sin förtröstan. Genom skildringen av ett drömlikt landskap, prunkande av Medelhavsländernas mest intagande rikedom och växtlighet påminns läsaren om att Den Stora Modern inom de antika kulturerna var djurens och växternas härskarinna.

"Kom till mig, ni som längtar efter mig,

och mätta er med vad jag har frambragt.

Att tänka på mig är ljuvare än honung,

att äga mig är förmer än honungskakans sötma.

De som äter mig hungrar efter mer,

och de som dricker mig får törst efter mer.

Den som lyder mig slipper skammen,

de som gör bruk av mig undgår synden."

Det var i den alexandrinska miljön som den kvinnliga filosofen Hypatia verkade sexhundra år efter det att Ben-Sira skrev sin hyllning av Visdomen. Hypatia, som drog väldiga åhörarskaror, var en representant för den minskande skaran av bildade filosofer och vetenskapsmän som på platser som Aten, Alexandria och det persiska Ktesifon upprätthöll traditionen från antikt tänkandet och vägrade omvända sig till kristendomen. Som nyplatoniker hyllade Hypatia Visdomen i hennes gestalt av Sophia. Likt Pythagoras långt före dem betecknade nyplatonikerna någon som funderade på människans villkor och försökte lösa livsfrågorna som en "vän av Sophia", en filosof.

Kring Hypatia samlades en skara vältaliga och inflytelserika lärjungar. Deras främste motståndare var den rabiate, stilige, vältalige och förmögne patriarken Kyrillos, som ägnade all sin kraft och rikedom åt att få slut på den alexandrinska hedendomen. En av hans metoder var att sammankalla och hetsa upp grupper med beväpnade munkar och släppa dem lös på sina meningsmotståndare. Under fastetiden 415 attackerades Hypatias vagn, mitt på Alexandrias Forum, av en ursinnig lynchmobb. De drog henne ur vagnen, slet av henne kläderna, släpade in henne i en närliggande kyrka, rev huden av henne med skarpslipade ostronskal och slängde sedan ut hennes blödande kropp på torget, där de tände eld på den.

Det var samme Kyrillos som under kyrkomötet i Ephesos 431 med hjälp av manipulationer, hot och mutor lyckades få sin vision av Theókotos, Gudaföderskan, accepterad som dogm inom den officiella, kejsarstödda kristendomen. Kanske var hans attack på Hypatia en del av en process som gick ut på att utplåna kättarnas dyrkan av Den Stora Modern och föra över henne till kristendomens sfär genom att förvandla Jungfru Maria till Theókotos.

Hundra år efter konciliet i Ephesos lät Justinianus uppföra den väldiga Hagia Sophia, Den Högsta Vishetens Kyrka, i Konstantinopel, vars välkända struktur och form snart övertogs av muslimska byggherrar och arkitekter. Ett av världens äldsta bevarade muslimska byggnadsverk är den magnifika klippdomen i Jerusalem, som kalifen Abd al-Malik lätt uppföra år 689 efter det att umayyaderna erövrat Jerusalem femtio år tidigare. Moskén byggdes med den bysantinska Kathismakyrkan som förlaga.

Under fyrahundratalet vällde kristna pilgrimer in i Palestina. Inhemska guider och relikförsäljare var snabba att förse dem med en uppsjö av historier som visade på platser som helgats av Jesu närvaro. Efter det att mötet i Ephesos upphöjt mariadyrkan till dogm fylldes Palestina även med minnesmärken över Jungfrumoderns aktiviteter. Bland annat berättades det att när Maria och Josef var på väg från Nasaret till Bethlehem satte sig den gravida, trötta och törstiga Maria på en sten för att vila, plötsligt öppnade sig en spricka i jorden och en källa sprang fram. Platsen kom att kallas Kathisma, ”säte” eller ”viloplats”.

En rik dam lät över ”Marias Säte” under 450-talet uppföra en kyrka till Theókotos ära och vad var då naturligare än att vid en källa som uppkomit genom Theókotos närvaro bygga kyrkan över som en replik av den som låg över Jungfrukällan i Blachernaipalatset? När Justinianus 560 lät slå en kupol över källan i iKonstantinopel, gjorde man samma sak över Jungfrukällan i Palestina.

Kanske var mina tankar kring muslimska helgedomar alltför irrlärig och kränkande för de muslimer som inte låter kvinnor ta del av männens bön och andakt i moskéerna, utan hänvisar dem till små träburar vid entrén? Men … hade det alltid varit så? Trots allt var Mirimahmoskéen en kvinnas moské och kanske var det så att Den Stora Modern även funnits vid Islams källsprång?

Besviken över att inte ha funnit Hagiasma vandrade jag i den kvävande hettan ner genom Fatih tills jag slog mig ner vid en uteservering för en kebab och iskall öl. Nu kom äntligen ett par friska vindfläktar, i själva verket var de så kraftiga att de grep tag i vykorten jag köpt i Kariye Muzesi  och lagt upp framför mig på bordet. De spred sig fladdrande över uteserveringen och ut på gatan, medan alltid lika vänliga turkar jagade efter dem och plockade upp dem åt mig. Jag kände mig som en tafatt gubbe.

Vederkvickt fortsatte jag sedan ner till Süleymaiyemoskén. Medan jag tvättade fötterna vid fontänen på dess marmorgård tänkte jag att det krävs ett folk av ökenvandrare för att till fullo uppskatta den lindring det innebär att få skölja sina nakna, heta fötter i svalkande vatten. Profeten hade själv under sina tjugofem år i tjänst hos hustrun Kahdidja som karavanförare färdats över berg och öknar och kände väl till vattnets och stenarnas stora betydelse. Forntidens araber var kända som för sin litolatri, stendyrkan. I öknen värms stenar upp av den intensiva solhettan. Hetast blir de svarta stenar som i nattens mörker värmer likt en svart sol.

Tertullianus, den förste kristne författaren som skrev på latin, konstaterade att ”Syrien har sin Atargatis och Arabien sin Dusares”. Dusares, Bergets Herre, gestaltades av en sten, en baetyl, som i de arabiska nabatéernas tempel förvisades som ”en kubformad, svart sten vilande på guldplåtar som placerats direkt på marken”.

Hajarul Aswad, den svarta sten som finns inmurad i Mekkas kubformade Ka´abahelgedom dyrkades långt innan Allah uppenbarade Koranen för Profeten. Ka´aban skadades svårt vid en översvämning 600 e.Kr. och när Muhammad intagit Mekka år 629 rensade han helgedomen från dess avgudbilder med orden: ”Sanningen har kommit och falskheten försvunnit”. Kvar i helgedomen blev dock tre pelare och Hajarul Aswad som murades fast vid Ka´abans östra hörn. 

De arabiska nabatéerna gestaltade ursprungligen sina gudar som stenar och pelare. Ka´abans tre pelare symboliserade kanske de tre gudinnor som nämns i Koranen: ”Sålunda hade du tänkt på al-Lat och al-´Uzza och Manat, den tredje – den andre” (Surah 53: 19-20). Nabatéerna likställde al-Lat med Athena, den visa krigsgudinnan, Al-Uzza, morgon- och aftonstjärnan med Aphrodite Ourania och Manat med Eutychide, ödesgudinnan. Manat sades vara moder till arabernas Dusares, deras högste gud. Uppenbarligen var de tre gudinnorna ursprungligen olika aspekter av Den Stora Modern.

Herodotus skrev fyrahundra år f.Kr. att de enda gudar som araberna erkände var ”Dionysos och Uranos”.  Dionysos vad för nabatéerna densamme som Dusares, medan de även kallade Uranos för Alilat, liksom Koranens al-Lat var Alilat en kvinnlig gudom. al-Lat låter onekligen som Allah och hennes namn brukar uttydas som ”Gudinnan”, på ett liknande sätt som Allah uttyds som ”Guden”. Ordet Allāh, الل, är en kombination av den bestämda artikeln al - och ilāh, Gud. I Koranen betecknas Allah med pronomenet Hu eller Huwa, oftast översatt till ”Honom”, men ordet är egentligen könsneutralt. Allah omfattar allt. Han är den enande kraften bakom allt och kan därför inte gripas av våra begränsade tankar.

Att Al-Uzza identifierades med den grekiska gudinnan Ourania hängde samman med kulten av Den Stora Modern och Sophia. Ourania var inom grekisk religion astronomins musa och ursprungligen likt den egyptiska Nut himlavalvets gudinna, som moderligt omslöt hela mänskligheten. Sällan är du så nära det som engelsmännen kallar The Sheltering Sky, Den skyddande Himlen, som när du färdas genom den nattliga öknen och det var därför onekligen naturligt att en del av de ökenvandrande araberna förställde sig himlen som en kvinna.

Sedan urminnes tider har den Stora Modern varit närvarande i Mellanöstern. Den första säkra avbildningen av henne finns på det Anatoliska Muséet i Ankara. En terrakottafigur från 6 000 år f.Kr., funnen Cátal Hüyük framställer den en modersgudinna med väldiga bröst och höfter, placerad på en tron mellan två kattdjur. Det är Modern som naturens härskarinna och hon har återfunnits på många platser i närheten, inte minst inhuggen i en klippa i närheten av Ephesos, där Artemis i sin gestalt av Den Stora Gudinnan fanns i ett tempel som räknades som ett av Antikens sju underverk. Det var också i Ephesos som de bysantinska teologerna enades om dogmen om Theókritos.

Den volyminösa kvinnan från Cátal Hüyük sitter på en tronstol och det gjorde också hon som romarna kom att kalla Dea Syria, Den Syriska Gudunnan, Atargatis/Astarte, som i hela medelhavsområdet dyrkades som Den Stora Modern, alla varelsers upphov. På ett museum i Beirut finns hennes tronstol, men den är tom sånär som på en frykantig sten, en baetyl. Baetyl betyder egentligen "boning" och symboliserade egentligen inte gudomen utan hennes närvaro på jorden, platsen där hon uppenbarar sig. Baetyler kan man fortfarande stöta på lite varstans i Mellersta Östern.

Gudinnan i Cátal Hüyük var också ursprunget till Kybele, även hon en personifikation av Den Stora Modern. De första inskriptionerna som nämner henne kallar Kybele för Kubaba och tidigt likställdes hon på flera platser med en svart sten –  kanske gav föreställningar kring Kubaba också upphov till kubformade baetyler och påverkade utformandet av Ka´aban. الكعبة  al-Ka´bah, är "kub" på arabiska  och den stora helgedomen i Mecca bevarar Hajarul Aswad som innesluter himlens värme och samtidigt utgör ett tecken på kontakten mellan människorna och Himlen, eftersom den en gång föll till jorden för att visa var Adam och Eva skulle bygga världens första tempel.

Skymningen föll över Istanbul och längs klädeskvarterens branta gator tog jag mig ner till båtarna vid Galatabron. Jag hade funnit att det enklaste och billigaste sättet att komma till hotellet var att ta båten till Üsküdar på den asiatiska sidan och därifrån byta till en annan båt som tog mig över till Europa igen, därigenom kunde jag också under solnedgången efter en ganska tröttande dag få njuta av Bosporens friska vindar och den Gamlas Stadens skarpskurna silhuett med kupoler och minareter.

Jag var långt ifrån den första nordbo som for över Gyllene Hornet och Bosporen. Den fornryska Nestorkrönikan berättar hur en vikingaflotta redan år 860 hotade Kejsarstaden, medan större delen av de bysantinska styrkorna stred på Sicilien:

Sedan ruserna trängt in i sundet anställde de massmord på de kristna och omslöto Konstantinopel med två hundra skepp. Kejsaren lyckades med nöd komma in i staden. Jämte patriarken Fotios begav han sig till den heliga gudsmoderkyrkan i Blachernai. Man bad hela natten och förde den heliga gudsmoderns klänning till stranden under psalmsång och doppade ner den i vattnet. Havet var stilla och lugnt, men så uppstod plötsligt en häftig stormvind med väldiga vågor, som kastade de gudlösa rusernas skepp om varandra och vräkte upp dem på stranden och krossade dem. Endast få av dem undgick olyckan. Ruserna vände då hem till sitt land.

Äterigen finner vi hur Theótokos skyddar sin stad och det skedde gång på gång ända tills hennes mantel brann upp år 1434. Det tycks som Maphorion, Gudamoderns mantel, ofta fick lämna sitt hem i Blachernai. Exempelvis så berättar prinsessan Anna Comnena (1083 – 1153) i sin fartfyllda skildring av den av henne så gränslöst beundrade fadern, Alexios I, hur han under ett misslyckat fälttåg mot petjenegerna, ett folk från de ryska stäpperna som Anna kallar för skyter, personligen bär Maphyrion som ett fältstandar. Då Alexius trupper flyr blir han och en liten grupp av hans trognaste krigare kvar på slagfältet. Två skyter griper från varsin sida tag om betslet på hans häst, medan en tredje klamrar sig fast vid hans ben:

Alexius högg omedelbart av handen på en av dem och då han åter vrålande lyfte sitt svärd till hugg flydde snabbt den andre. Han högg av hjälmen på den som hängde fast vid hans ben, men eftersom slaget inte hade hela hans kraft bakom sig gjorde det ingen skada. Alexius hade nämligen varit orolig för att två ting kunde inträffa; om han högg för våldsamt svärdet antagligen  slinta och träffa hans ena fot, eller så skulle det skada hästen han red på och därigenom skulle han säkerligen bli tillfångatagen. Han riktade därför ett nytt slag, men denna gång tog han noggrant sikte! I alla sina handlingar, ord och rörelser lät sig Alexius ledas av sitt förnuft, han förlorade sig aldrig i ilska eller tappade fattningen. Med det första hugget hade skytens hjälm kastats bakåt och nu högg han honom rakt i hans nakna hjässa. Efter en sekund låg hans fiende stum på marken.

Alexius var som berusad av blodtörst och högg sig genom fiendehopen, efteråt påstod han: ”Att hade jag inte hållit Maphorion i ena handen hade jag huggit ner och dödat mer skyter än håren på mitt huvud”. Men situationen var ohållbar och Alexius tvingades fly fältet. En av skyterna grep ett långt spjut med båda händerna och stack kejsaren i baken. Träffen rev inte upp skinnet men orsakade en så våldsam smärta att den inte lämnade Alexius under resten av hans liv. I sin ilska och ångest var kejsaren tvungen att lämna Maphorion efter sig och slängde därför Jungrfrumanteln i ett snår med gamandrar, där fienderna förhoppningsvis inte skulle kunna finna den. Om de lagt beslag på den heliga manteln skulle det betyda det bysantinska imperiets undergång. Tack och lov återfinns den senare oskadd i gamandersnåret.

Tämligen sliten efter min något misslyckade utfärd, trots allt hade jag inte funnit Jungfrukällan, återvände jag till hotellet precis i tid för avslutningen av Rose´s sammanträde och kunde sedan tillsammans med henne från hotellbaren på den inglasade övre våningen njuta av en betagande utsikt över såväl Bosporen, som Det Gyllene Hornet.

Vid frukosten nästa dag träffade jag Dianela, som är gift med ledaren för det forskningsnätverk som anordnade konferensen Rose deltog i. Jag kände henne sedan tidigare och vi hade något år tidigare tillbringat en trevlig dag tillsammans i Rom, då hennes man varit där på en konferens. Nu berättade jag för henne om mitt fåfänga sökande efter Jungfrukällan och Daniela föreslog då att jag tillsammans med henne och hennes söner skulle följa med på en utflykt med hennes turkiska väninna. Daniela försäkrade mig om att det var få ting om Istanbul som Ilknur inte kände till. Och Daniela hade alldeles rätt. Ilknur, som är medlem i ett kvinnligt sufisällskap, var en trogen besökare i Maria av Blachernaes kapell och hon kände dessutom väl dess vaktmästare, en grekisk turk som hette Jan, precis som jag.

Det var inte underligt att jag under gårdagen inte funnit den lilla kyrkan. Den låg i en lummig trädgård bakom en hög mur med pansardörr och övervakningskamera. Ett tragiskt minne från den oro som aldrig lämnat de få greker som finns kvar i Istanbul efter våldsamma kravaller som i samband med Cypernkrisen ägde rum i augusti 1954. En sorglig historia som provocerats fram av högerextrema grupper inom militären (till en början med stöd från CIA och MI6) och som sedan fullständigt urartat under två dygn när enbart i Istanbul 4 214 främst grekiska hem vandaliserades, jämte 73 kyrkor, 26 skolor, 2 kloster och en synagoga. De flesta av gärningsmännen hade med bussar förts in till staden från landsbygden.

Den lilla kyrkobyggnaden hade 1867 uppförts över resterna av det som en gång varit Byzans absoluta centrum. Genom en trappa kom vi in i kyrkans nedre rum där det under ett marmorvalv vid vänstra långsidan öppnade sig en gång ner till grottan där Jungfruns källa sprang fram. Det gick inte att gå ner i grottan eftersom den spärrades av en marmorbänk, på vilken fem förgyllda kranar förde det heliga vattnet till besökaren. Över kranarna fanns ett grekiskt palindrom, en text som kan läsas från två håll, inhugget: Nipson anomemata me monan opsin, ”rena dina synder, inte enbart ögonen”. Bredvid nergången till källan hängde bakom sin silverbasme madonnabilden som Ekelöf beskrivit i sin dikt. Bakom dess skyddande glas hade pilgrimer stuckit in sedlar och böner och precis som när Gunnar och Ingrid Ekeköf såg den var barnets och jungfruns ansikten svartnade, förstörda och oigenkännliga. Jag frågade den vänlige Jan, som talade bruten engelska, om ikonen blivit sönderkysst, men han berättade att den var en kopia av att original som fanns i Moskva och att Mariakyrkans ikon inte hade kyssts sönder utan bränts och förstörts under upploppen 1954. Jan undrade hur det kom sig att jag kände till ikonen och jag berättade då om Ekelöfs besök, som han redan hört en hel del om, både från sina företrädare och en del svenskar som genom åren lyckats ta sig till kyrkan. På sin dåliga engelska kunde han till och med citera den första strofen i Ekelöfs dikt till madonnan: The black picture kissed to pieces under the silver.

Vi drack vattnet, som var gott och friskt. Jag fyllde en liten flaska och har tagit den med mig till Rom. Den står nu framför mig på skrivbordet och jag undrar om jag någonsin kommer att dricka det vattnet. Jag är nöjd och glad över att jag slutligen fick besöka Ekelöfs källa och att jag där likt honom träffade en vänlig vårdare av Gudamoderns kyrka och även kunde gripas av heligheten hos ”en under många sekler obruten tradition”. Där i Istanbuls märkliga inre levde fortfarande den sanna trons källa och mysterium – under kyrkor, moskéer, höghus och flygplatser, under våld och fanatism, kärlek,vänskap och död, bultade Theotókos modershjärta.

 Ashe, Geoffrey (1977) The Virgin. Frogmore, St. Albans: Paladin. Augé, Christian och Jean-Marie Dentzer (2000) Petra, The Rose-Red City. London: Thames & Hudson. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Oxford: Blackwell. Comnena, Anna (1969) The Alexiad. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books. De Osa, Veronica (1982). Sinan, the Turkish Michelangelo: A biographical novel. New York: Vantage Press. Henrikson, Alf (1971) Bysantinsk historia. Stockholm: Bonniers. Herodotus (1973) Histories. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books. Ibn al-Kalbī (1952) The Book of Idols, Being a Translation from the Arabic of the Kitāb al-Asnām. Princeton University Press. Sartre, Maurice (2002) La Syrie Antique. Paris: Gallimard. Sommar, Carl Olov (1989) Gunnar Ekelöf: En biografi. Stockholm: Bonniers. Toniolo, Ermanno M. (1996), Akathistos. Antico inno alla Madre di Dio. Rome: Centro di Cultura "Madre della Chiesa" Tradigo, Alfredo (2004) Icone e Santi d´Oriente. Milano: Mondadori. Turcan, Robert (1997) The Cults of the Roman Empire. Oxford: Blackwell. Warner, Marina (1983) Alone of All Her Sex: The Myth and the Cult of the Virgin Mary. New York: Vintage Books. 

Sometime during the autumn of 1968 I worked with two large drawings. At that time I could sit for hours and with Chinese ink sketch large, detailed   pictures, which I later coloured. As I drew directly, without any preparatory pencil drafts, the result did sometimes not become what I had hoped for. Accordingly, I had to cut out the parts I was satisfied with, glue them to a new sheet of paper and redraw those sections that had gone wrong.  The result was that some of my drawings consisted of several layers. I assume I drew as I write, it became a kind of adventure – I wanted the end result to remain fairly unknown, finding my way step by step. The two drawings I worked on depicted Che Guevara's death in Bolivia and some youngsters climbing onto Soviet tanks in Prague. I had recently turned fourteen and it was politically conscious times.

I lay on the floor in my big sister's apartment in Malmö and for a few days become experienced young man, while Nunno was away due to her work as a flight attendant, I had my own key, ate at a restaurant and when I came home I was free to take care of myself; listening to her records and draw. During week days I was busy with "practical work experience", meaning I had some weeks free from school work and was then entrusted with various minor jobs at the workshop of Malmö City Theatre. Among other things, I had been given the confidence to make and paint a throne that was going to be part of the set of an operetta of which I have forgotten the name, though I remember it included a male choir who dressed in eighteenth century costumes sang: "Courtiers often have to bend their backs, bend their backs, bend their backs."

The workshop was a fascinating place and I was allowed to move around freely within the entire theatre building. Among its curiosities was a long, narrow corridor lined with planks and other material, neatly placed on shelves. If the doors by the short ends were closed the passageway was transformed  into an elevator, which could move all the way up to an attic, which was placed above the main stage´s  upper stage house with its pulleys, curtains, grids, cat walks and light ramps. The attic was a vast, deserted and dark expanse. Once a set designer brought me up there to show me his stage models, which he kept in a corner.

Large boxes were arranged under plastic sheeting that he carefully lifted away and folded. Then he directed the flashlight beam towards the worlds he had constructed inside the boxes. There was a scene from Venice made for the Tales of Hoffmann and another that represented a wild forest in Der Freischütz. All around us was the darkness of the theatre attic and when I now remember the scene with me and the set designer in front of his fairytale boxes, I come to think about similar settings in Ingmar Bergman's movies. For example, the puppet theatre that to the sound of a piano quintet by Schumann initiates Fanny and Alexander, or when the demonic archivist Holger Lindhorst with the help of a similar, miniature theatre stage presents a scene from The Magic Flute in the Hour of the Wolf. 

The stage designer explained to me:

- Isn´t it fascinating to peer into these small worlds? Now I cannot imagine that it was I who created them. They have a life of their own. You can easily picture yourself how actors are moving among the scenery, which can also move and become a co-actor within the drama. Everything is moving, changing. To me, theatre is art come alive. All is combined into something wondrous ... the cast, the singing, the music, the scenery, the light, the movement.  Art's origins are to be found in movement and dance. Many of the great modern painters were also eminent set designers.  During the Stone Age tribal artists painted animals and humans on cave walls and then they danced in the flickering light from their torches. In any case, I would like to believe it was like that.

Now I don´t remember the name of the stage designer, only what he told me

Fairy tales and theatre are united. They carry a mystique beyond every-day existence. The reason may be that in order to be really impressive tales and theatre require presence and contact. Tales should be told, theatre performed, they need a room where you can be confronted with them. Yet, even when you are together, a distance remains between storyteller and listener, between actor and audience. Germans have called it Verfremdungseffekt, estrangement effect, a kind of magic that transforms something familiar into something strange and alluring. You look into an alien world. It may be pleasant, weird and sometimes even terrifying - a Twilight Zone, or as it says in the introduction to Bergman's scary movie:

The hour of the wolf, is the hour between night and dawn. The hour when most people die, when sleep is deepest, when nightmares are most real. It is the hour when the sleepless are haunted by their deepest fears, when ghosts and demons are most powerful, the hour of the wolf is also the hour when most children are born.

Bergman was fascinated by "magic rooms" where you, as in several of E. T. A.  Hoffmann's tales, could step in and lose yourself. Incidentally, the archivist Lindhorst who figures in Bergman's Hour of the Wolf is also the name of the uncanny alchemist and magician appearing in Hoffmann's curious novella The Golden Pot from 1814, in which he like a demon director controls the life of the naïve student Anselmus. The romantic dreamer Anselmus gets a job as a copier by the controlling archivist who lived in a labyrinthine house filled with strange furnishings and decorations, which all serve a specific purpose:

The Archivist strode through many rooms with exotic decorations, so fast that the student, following him, had scarcely time even to glance at the gleaming strange furniture and other unfamiliar objects with which they were all filled.

Anselmus is attracted and frightened by the demonic archivist. When I as a young man read the story, I could without difficulties identify myself with the adventurous dreamer who believed he was endowed with unique qualities and special talents. For his first visit to the archivist's house, when he is about to assume his new post, Anselmus has brought with him different work samples that he with ill-concealed pride presented to Lindhorst:

Anselmus now took courage and produced his drawings and calligraphic exercizes from his pocket, feeling rather pleased with himself and certain of delighting the Archivist by his remarkable talent

Unsurprisingly the archivist found Anselmus´ drawings and calligraphy to be extremely amateurish. However, he has taken a liking to the awkward lad and while he alternately teaches and punishes him he leads him step by step into his magical world until he finds him worthy enough to marry his lovely daughter Serpentina. But the path is thorny and full of unexpected and unpleasant surprises.

The reader of Hoffmann´s novella gets a feeling that s/he, like Anselmus who is completely at the mercy Lindhorst, is controlled by the narrator. The intentions of the storyteller are unclear, the structure and meaning of his tale are dreamlike, in the best sense of the word. Reading The Golden Pot is like having been lured into narcotic intoxication, where everything is distorted, fantastic and unexpected. As in a mirror maze the reader is brought into one Chinese box after the other; rooms, walls and dimensions are shifting and distorted.

Then I studied Theatre Knowledge at the University, it happened that someone contemptuously spoke of "peep-show theatre”.  Some lecturers argued that directors and set designers should strive to blow up the stage space in order to bring the theatre closer to the audience, engaging and provoking viewers through direct confrontation. I experienced some impressive performances that really managed to do just that, for example the Stockholm Pistol Theatre's production of Macbeth. Nevertheless, to me what so contemptuously was called “peep-show” was far more alluring – when the lights went out, the curtain was raised and warm stage successively flooded an alien world.

In Johann Wolfgang von Goethe's Wilhelm Meisters Travels from 1807, which tells the story of how a young merchant escapes from his unimaginative life to the theatre world, there is a fairy tale incorporated - The New Melusine. It is the tale about a young man falling in love with some sort of fairy who inhabits two different worlds, our world and a Lilliputian reality. Although he did not know enough about her, the naïve, young man marries his coveted woman. In order to follow her husband on his travels, the mysterious lady stays within a trunk, which she has strictly instructed her husband to take utmost care of. The young man marvels at the fact that his beautiful wife occasionally disappears, but since she furnishes him with money and is very loving he tries to ignore the mystery and he cannot fathom the trunk´s secret - not until he in a dark night travels inside his covered carriage:

But if I had hitherto paid little heed to the mysteries of my adventure, expecting a natural solution of the whole, there now occurred something which threw me into astonishment, into anxiety, nay into fear. Being wont in my impatience for change in place, to hurry forward day and night, it was often my hap to be travelling in the dark; and when the lamps, by any chance, went out, to be left in utter obscurity. Once in the dead of such a night, I had fallen asleep; and on awakening I observed the glimmer of a light on the covering of my carriage. I examined this more strictly, and found that it was issuing from the Box; in which there seemed to be a chink, as if it had been chapped by the warm and dry weather of summer, which was now coming on. My thoughts of jewels again came into my head; I supposed there must be some carbuncle laying in the Box, and this point I forwith set about investigating. I postured myself as well as might be, so that my eye was in immediate contact with the chink. But great was my surprise when a fair apartment, well-lighted, and furnished with much taste and even costliness met my inspection, just as I had been looking down through the opening of a dome into a royal saloon! A fire was burning in the grate; and before it stood an arm-chair. I held my breath and continued to observe. And now there entered from the other side of the apartment a lady with a book in her hand, whom I at once recognized for my wife. though her figure was contracted into the extreme of diminution. She sat down in the chair by the fire to read; she trimmed the coals with the most dainty pair of tongs; and in the course of her movements, I could clearly perceive that this fairest little creature was also in the family way. But now I was obliged to shift my constrained posture a little; and the next moment, when I bent down to look in again, and convince myself that it was not a dream, the light had vanished, and my eyes rested on empty darkness.

After her secret has been revealed, the fairy forces the young man to marry her, but in order to do that he must become part of the elf kingdom, something that meant he had to thread a magic ring on a finger and thereby be transformed into a tiny creature. However, he does not feel at ease with his life as a Lilliputian and rasps off his ring, leaving his wife behind and once more becomes a member of the human world, though living in constant fear of the revenge of the elves.

At the entrance to the Dance Museum, located next to the opera house in Stockholm there is a huge box containing a model of Fernand Léger´s costumes and backdrops for the Swedish Ballet´s set of La création du monde, The Creation of the World, which was staged in Paris in 1923, with music by Darius Milhaud. Like the magic boxes I had seen in the attic of the Malmö Town Theatre this box contained a story, a fairly long and convoluted one.

Rolf de Maré was in many respects a remarkable person. Born in 1888, as the darling grandson of Sweden's richest woman, Wilhelmina von Hallwyl, sole heiress to William Kempe, determined entrepreneur and in his time Sweden's wealthiest “wood squire”, i.e. millionaire due to the control of wood and paper pulp from Sweden´s vast forests. Rolf de Maré was owner of a castle in the Swedish countryside, but was rarely at home. Maré´s passion was art and handsome, young men.

In the 1910s, he became acquainted with the artist Nils von Dardel, who was the same age as he. They had much in common, including roots in the Swedish upper class. Both were of German-Swiss descent, had in their childhood been sickly due to tuberculosis and did afterwards suffer from recurrent heart failure. They shared a passion for art, especially extravagant oeuvres, both were dandies and blatantly gay, though Nils also had a weakness for beautiful women. The extremely wealthy Rolf de Maré invited Nils to extensive travels abroad, including a trip around the world and bought his art work. Through his enthusiasm and great knowledge Nils von Dardel succeeded in interesting his friend for the latest and boldest Parisian art.

The Swedish Club in Paris had some paintings by Dardel and a club member once told me that one of them could be a portrait of Thora Klinckowström, who had been married to the artist. According to the lady who told me about the portrait, Thora had written an excellent book about her time in Paris. She had much to tell after finding herself in the storm center of modern art, no less than the great Amadeo Modigliani had painted her portrait. Unfortunately, I later on discovered that the portrait at the Swedish Club did not at all represent Dardel's wife, but a famous artist model from Montparnasse named Claudia Loiseaux.

I did not think more about all that until Janna, my oldest daughter, told me that she in Rome had become friends with the daughter of a certain Henry Unger, who was the grandson of Nils and Thora Dardel. This made me read Thora Dardel´s book about her Paris sojourn and it turned out to be quite fascinating. The Dardel couple had a large circle of friends and an exciting life they shared with a vast amount of celebrities. Between the lines it is possible to deduce how frivolous life was in the Parisian artistic circles of the time. Dardel´s bisexuality was probably one of the reasons to why he became good friends with the influential Jean Cocteau, who introduced Rolf de Maré and Nils von Dardel to such renowned men as composers Erik Satie and Darius Milhaud, the writer Blaise Cendrars, photographer Man Ray and artists like Fernand Léger, Francis Picabia and Pablo Picasso.

In Paris, Thora and Nils met the young poet and novelist Raymond Radiguet, who was regarded as a literary prodigy, but was under such a strong dependence of the homosexual Jean Cocteau that he was generally called Monsieur Bébé. Raymond Radiguet was like Dardel bisexual and fell violently in love with Thora Dardel, who wrote:

He [Radiguet] probably did not really know if it was Nils or me he loved the most. Or he dared not show it, worried that his dream would be shattered? Most of all, he wanted to free himself from Cocteau's despotic influence. He annoyed me by always looking sad.

Radiguet died of typhus in 1923, only 20 years old. It is alleged that his book Count d'Orgel´s Ball could be a key novel about his relationship with Thora Dardel.

It was in this strange and enclosed hothouse atmosphere that avant-garde artists flocked around the wealthy Rolf de Maré and his friend Nils von Dardel. During drinking binges, in bars and in restaurants, they discussed what Maré´s money could do for them, and the arts. A recurring theme was dance.

Through the centuries art has been depicting dancing and contributed to its development. Every time, every country, have had its favorite dances. By the turn of the century, Nietzsche adoration spread like a veritable plague among European intellectuals. His release of philosophy from God and the strict rules of logic were perceived as gushes of healthy air and Nietzsche tributes to art and uninhibited expression were specifically appreciated. As a meticulous classicist Nietzsche did in his writings often praise dance, pointing out that ancient philosophers might have hailed it as a form of liberation. He wrote that where there is joy there is enthusiasm, a word central to the Dionysian faith which leads man towards Theos, closer to God, the exact meaning of the word "enthusiasm". “I would believe only in a God that knows how to dance” wrote the mad philosopher and added “We should consider every day lost on which we have not danced at least once.” “Only in the dance do I know how to tell the parable of the highest things “, asserted Nietzsche. In his tribute to the Gay Science and its expression through dance, he stresses that dancing requires both learning and discipline. It is only when you have learned the proper step, that dancing may become an integrated part of your nature, when you really can be able to rejoice. To dance means manifesting in a “conscious” fashion what actually is an “acquired instinct”, and instincts are free from inhibiting thoughts:

The dance is learned, practiced, translated into flesh and reality, even into common sense […] Whereby a spirit could bid farewell to every belief, to every wish for certainty, accustomed as it would bid farewell to every belief, to every wish for certainty, accustomed as it would be to support itself on slender cords and possibilities, and to dance even on the verge of abysses. Such a spirit would be the free spirit par excellence.

Individual and artistic liberation was accentuated by the end of the last century. New worlds opened up, new ways of thinking emerged. Nietzsche had indeed declared that God was dead, but nevertheless he, along with several other philosophers, opened up gates to rituals and religion, to "primitive thinking", to the expressive and emotional, creating an atmosphere within which contemporary dance started an explosive growth. Suddenly there was a freedom within the boundaries of what was considered acceptable, within the area of art and creation.

Women's liberation eventually reached the stage, tiptoe dancing and corsets were discarded and replaced by sheer textiles and bare feet. Loie Fuller enchanted audiences and artists with her advanced veil dances and Isadora Duncan preached liberation and personal expressiveness as the root of all dance and wanted through her performances illustrate Nietzsche's ideas about the dance´s liberating effect on mind and body.

Within certain noncomformist factions, art was considered to be "free", unfettered by national boundaries, cultural traditions, rules and formulas. Their rule was L'art pour l'art, art for art's sake, or as the motto was written during Antiquity Ars gratia artis. The viewer was invited to peer into a wonderland where uninhibited art performances were allowed to dazzle all senses. Gesamtkunstwerke, total works of art, in which music, movement and colors were blended in a way never experienced before.

For more than twenty years, the Russian impresario Sergei Diaghilev struck the world with awe and amazement with his Ballets Russe. His spectacles began in 1909, when he in Paris staged lavish performances making use of stage designers like Leon Bakst, Alexandre Benois, Pablo Picasso, Natilia Goncharova and Matisse, sovereign dancers and choreographers like Fokine and Nijinsky and innovative composers like Debussy, Ravel, Prokofiev and Stravinsky. The overwhelming modernism of some performances caused tumultuous scenes and was even capable of changing and making a lasting imprint on subsequent artistic expressions - like the legendary first performance of Stravinsky's Rite of Spring, on the twenty-ninth of May 1913.

Jean Cocteau experienced all this and wanted nothing more than becoming part of Diaghilev´s entourage and world. In his memoirs, Cocteau describes how he did everything to approach the great impresario. One inroad was the homosexual clique which Diaghilev surrounded himself with and Cocteau sought out. Cocteau, who consciously tried to behave in a provocative manner and dressed accordingly, occasionally succeeded in approaching the great Russian while he amused himself in Paris. Cocteau tells of how his life changed one evening in 1909:

The first chimes of the bell of destiny that would forever change my life and whose impact will follow me to my death, I heard from Diaghilev one night in Paris, more specifically - on the Place de la Concorde. Our party was after a performance on its way to a dinner. Nijinsky was as usual in a bad mood and walked far ahead of us. Diaghilev was amused by my ridiculous behavior, and when I asked him about the reason for his aversion towards me (otherwise I used to flatter him), he stopped walking, adjusted his monocle, looked at me and said: "Etonnez-moi" [astonish/marvel me]. This request assured me of a brilliant career. The idea to marvel someone had never appeared to me before. My goal would be to astonish Diaghilev. From that moment I decided to die and live again. The work was arduous and detestable.

Together with some of his friends - artists Pablo Picasso and Giacomo Balla, composer Erik Satie, poet Guillaume Appolinaire and the coreographer Léonide Massine (Diaghilev´s new lover after Nijinsky had abandoned him and married one of Diaghilev´s female star performers) - Cocteau did during World War I create an entirely new form of art performance, it could probably not be called a ballet, particularly since some of the dancers could hardly move in the peculiar constructions that Picasso had created for them. When they had finished the preparations for their unique work of art, the artists talked to their mutual friend Misia Sert and asked her insistently to convince Sergei Diaghilev to stage their masterpiece, which they called Parade. Diaghilev was by that time well aware of Jean Cocteau being a radiantly wild man and he understood that if his work could marvel no less than Sergei Diaghilev it would cause a stir in Paris and accordingly gave his go-ahead. The scandal was almost as great and transformative as the staging of Stravinsky's Rite of Spring.

The authors happily fueled the negative reactions and infected debate that followed. For example, Erik Satie answered a music critic´s scathing condemnation by sending him a postcard with the wording: "Sir and dear friend – you are an arse, an arse without music! Signed, Erik Satie." Satie was sued for libel and the following trial was transformed into a great show with witty exchange of abuse and violent fights.

When Rolf de Maré and Nils von Dardel appeared in Paris, Ballets Russes was still a success with the public, but Cocteau and several of the younger artists had began to believe that the performances had become far too "intellectual" and "sophisticated". They lacked the wilder, earlier years, when they and other avant-gardists had been looking forward to every performance and its promise of surprises, artistic stimulation and scandal. Some of the fresh air and joy had vanished from the dance scene in Paris. Thora Dardel writes in her book how the sadly down at heel Isadora Duncan could pop up in hers and Nils´ apartment: "Wine, vodka and nightly vigils now had to help her to gain a little joy and action, it was quite distressing to watch."

Michel Fokine who had been a star choreographer for the Russian Ballet's most celebrated performances up until The Rite of Spring, which was choreographed by Nijinsky, left Paris and in1913 became director of Stockholm's Royal Theatre Ballet School where he discovered the twenty-year-old dancer Jean Börlin and gave him private lessons in choreography. Together they launched a collaboration with the artist John Bauer and composer Hugo Alfvén to put up a show called Bergakungen, The Mountain King, an initiative which, however, was canceled in 1916, only to be resurrected many years later.

Rolf de Maré became excited upon hearing that the famous Michel Fokine had ended up in Stockholm. Furthermore, he fell in love with Jean Börlin and realized that the smart and energetic student to Fokine, the man who had brought the Ballets Russes to such artistic heights, could help him to initiate an artistic competition with Diaghelev´s ballet company and renew the artistic enthusiasm among the Paris avant-garde. He took Börlin to Paris and established there in 1919 Ballets Suédois at the Théâtre des Champs Elysées, the same theatre where the scandalous premiere of The Rite of Spring had taken place. For five years Rolf de Maré organized 24 major productions, all with choreography by Ulf Börlin.

Ballets Suédois became a competitor to be reckoned with for the Ballets Russes. While the Russian ballet company focused on a modernism harmonized with folk- and classical music, the Swedes increasingly chose to adapt their repertoire to truly innovative means of expression reflecting the "very latest" in art - jazz, movies, primitive art, abstraction, mechanics. Notably did a ground-breaking rapprochement with jazz and African art become a hallmark of many of the Ballets Suédois presentations.

Shortly after Rolf de Marés takeover of the Théâtre des Champs Elysées had art magnate Paul Guillaume organized a fête Nègre, a kind of festive celebration with African themes in the same theatre, in order to pay homage to the recently deceased Guillaume Appolinaire and to introduce the first exhibition of African - and Pacific Art at Guillaume's own gallery, Devambez. Colonialism and ethnological expeditions had for some time created an ever growing interest in African art. Many artists had already vast collections of “tribal art”, which they had acquired at Parisian flea markets and antique shops. Enthusiasts like Maurice de Vlaminck and André Derain had interested Picasso, Braque, Delaunay and many other fellow artists for the opportunities for renewal of Western art inherent in African expressionism. Picasso told the author, critic and politician André Malraux that a visit he in 1907 had made to the Anthropological Museum in the Trocadero Palace had transformed his view of art:

Those masks weren´t not just pieces of sculpture like the rest, not in  the least, they were magic things …  these negroes were intercessors, that´s a word I´ve known in French ever  since then. They were against everything, against unknown threatening spirits … I kept on staring at the fetishes. Then it came to me.  I too was against everything … I to felt that everything was unknown, hostile!

Feelings of hate, confusion and despair had seized many artists who had spent time in the hell of the blood soaked trenches during the First World War, men like Apollinaire, who had received a serious head injury and Blaise Cendrars, who had lost his right arm. Some of them, like those two, who previously had appreciated African art regarded it now as a way back to man's true origins. They believed that the African attitude to life mirrored a more natural human condition within each individual respected communal life, rites, myths and nature. Everything that once had been true and immaculate had now lost its innocence while serving chauvinism, industrialism, commercialism, being cowed to by a ridiculous cadaver discipline.

Blaise Cendrars embarked on a serious study of African myths, which he collected in a volume called Anthologie Nègre. Cendrars was an odd character, born in a wealthy Swiss family, he had fifteen years old left school and as an apprentice to a watchmaker ended up in Skt. Petersburg, where he inspired by a librarian at the Russian National Library started to write poems and short stories. He went east with the Trans-Siberian railway and experienced violence during the Russo-Japanese War, went to sea and worked for some time in China, before returning to Switzerland, where he studied medicine at the University, but left his studies to travel to New York and Latin America. When war broke out, he enrolled with the French Foreign Legion and lost an arm after a battle in Champagne.

After the war ended Cendrars befriended Jean Cocteau, drove around in an Alfa Romeo decorated by Georges Braque and won admirers especially within a circuit of American authors, which included Hemingway and Dos Passos, both of which became inspired by his writing style, which alternately has been called telegraphic style or assembly technique and been likened silent movies´ manner of telling a story. Cendrars was apparently an outgoing bon vivant who declared that he liked “legends, dialects, mistakes of language, detective novels, the flesh of girls, the sun, the Eiffel Tower."

Many years ago I read Cendrars's novel Moravagine, it has often been compared with Céline's Journey to the End of the Night, a novel I read recently, but was not at all impressed by. I found it to be mannered and repetitive. Maybe I would say the same about Moravagine if I had read it now, but as a young man I was impressed. I found that it in all its inflated fantasy was both funny and surprising, like Ilya Ehrenburg´s Julio Jurenitos a novel that also was written in the twenties and which I read at the same time as Moravagine. They were both cynical and occasionally nasty, dystopian digs, with downright crazy, not very sympathetic protagonists.

Along with the artist Fernand Léger and composer Darius Milhaud Cendrars created a ballet depicting the world´s creation in various tableaux where the gods Nzame, Medere and N'kava by dancing create the Earth's plants and animals.

Darius Milhaud was a classically trained composer, who during a visit to Amsterdam had become so obsessed with the jazz´ way of syncopating different rhythms and letting them overlap, something he already had experienced during his time as embassy employee in Brazil, that he immediately decided to make a trip to New York and Harlem to study African-American jazz bands´ techniques in situ.

The following year he met Cendrars and put music to his libretto. As I listened to Milhaud´s music to The Creation of the World it sounded fairly quiet and elegiac, flowing in a modest, contemplative trot, soothing and pleasant to listen to. On a couple of occasions the meditative flow was broken by a short melody played on the clarinet preceding a jazz inspired outburst, that soon petered out. The whole thing was not particularly brutal or upsetting, however, at the time it was by many critics perceived as unbearably raw and brutal. Milhaud came to be of great importance for contemporary "art music", jazz and light music. Among his students were Steve Reich, Allan Pettersson and Karlheinz Stockhausen, but also the jazz pianist and composer Dave Brubeck, as well as the popular singer, songwriter, composer and record producer Burt Bacharach.

Fernand Léger set design for The Creation of the World was admired and is still striking through its strong, bright colors and allusions to a variety of African art expressions. However, at the premiere Léger was not at all happy with his contribution. He found the costumes and backdrops to be far too bright and glossy. Disappointed he shook his head and muttered "jolie jolie", pretty, pretty. According to Léger, everything should have been heavier and darker, more scary and ominous. The dancers found it difficult to move in the complicated structures, the choreographer Jean Börlin was very pleased, He often strived for what he called a "mechanical" expression in its choreography. For other ballets, he could make use of various paraphernalia, as stilts and ropes, to manipulate the movements of the dancers. The decorations, scene costumes and use of of African masque make me think of the famous London show of Disney's The Lion King.

Creation of the World after a pause followed by another ballet called Within the Quota, written by Gerald Murphy, a wealthy member of the American exile group that included personalities like Zelda and Scott Fitzgerald, Hemingway, Dorothy Parker and Dos Passos. The music was written by Murphy's friend from his time at Yale University - Cole Porter. Within the Quota may be characterized as history's first jazz ballet and if The Creation of the World takes place in mythical times, Within the Quota is about US in the twenties. However, it is a generalized and abstract reality that is staged, with stereotypical characters Among the roles we find a rich heiress, a cowboy, a vaudeville artist, a flapper girl, a Puritan, an agitator, a sheriff, an insurance agent, etc. The main protagonist is a poor immigrant who ends up being an admired movie star and married to The Sweetheart of the World.

The Swedish Ballet hit the bull's-eye, succeeding to be deep and mysterious in Creation of the World and light and ultra-modern with Within the Quota, while both performances found themselves at the centre of what was considered to be in vogue in Paris at the moment - Africa and jazz. The success continued and was completed when Rolf de Maré two years later opened the Théâtre des Champs Elysées for new, dizzying spectacle, which also would come to have a profound impact on modern art.

Taken by the success of The World Creation and Within the Quota Carol Dudely, wife of a wealthy American diplomat, suggested to Rolf de Maré that he ought to bring over a genuine, coloured vaudeville group directly from the United States and with its help orchestrate a spectacular jazz show in Paris. It was a gamble. Théâtre des Champs Elysées was known to be highly cultivated establishments that served both Paris upper classes and the cream of its vanguard, lowering itself to sponsoring a vulgar cabaret might put its reputation on the line. However, Rolf de Maré was a risk taker and Carol Dudely managed to engage a troupe of excellent coloured artists fresh from Harlem, among them the composer and clarinet virtuoso Sidney Becchet, with his roots deep down in New Orleans and the sprightly vaudeville artist, dancer and singer Josephine Baker. La Revue Negre became a tremendous success and Josephine Baker soon had Paris´ art world at her feet; Picasso, Foujita, Laurens, Picabia, Kees van Dongen, Aragon, Calder, Le Courbisier, Alfred Loos and many more celebrated her in their work, Baker became a phenomenon and concept throughout Europe.

It was not only a craze for jazz and African exoticism which spread out from the magic box I encountered  at the Dance Museum in Stockholm. The movable scenery which transformed dancers to set pieces came to affect an art form in which would become a form of mechanical theatre, partly influenced by silent movies. Italian futurists like Giacomo Balla and Fortunato Depero developed this technology even further, as did the Bauhaus artist Oscar Schlemmer, the traces of their activities may still be appreciated in music videos, such as the ingenious Around the World by Michel Gondry.

A year after featuring The Ceration of the World Rolf de Maré staged a revolutionary mixture of live dance and movie projection - Relâche, a collaboration between René Clair, Francis Picabia, Erik Satie, Marcel Duchamp, Jean Börlin and several other members of Paris' unequivocal avant-garde. It was a senseless spectacle where a whimsical movie about a chase after a runaway hearse was mixed up with a dance performance, all to the live accompaniment of an orchestra. The increasing tempo in terms of bizarre incidents and outrageous innovations became exorbitant, until it all culminated with the Swedish Ballet´s premiere of a Ballet Mécanique by the young American composer George Antheil, a composition written for several mechanical pianos, percussion, xylophon, alarm clocks watches and aircraft engines, accompanying a movie made by Man Ray, Fernand Léger and Dudley Murphy.

Despite fame and success, Rolf de Maré lost millions on his projects and he suddenly and unexpected shut down all activities of Ballets Suédois. Even before then, Jean Börlin´s health and great enthusiasm had started to deteriorate. He had during five extremely, intense years created 24 ballets in which he often danced the main role. Alcohol and pill addiction broke him down. He began gaining weight, became irritable, nervous and erratic. Maré abandoned him and for a time Börlin supported himself through a dance studio, which among others Nils and Thora Dardel´s daughter Ingrid attended. Then he left Paris with two female dancers from the former Swedish Ballet Company and toured hotels and casinos in Latin America, with little success. In the end, Börlin tried to sober up in New York,  wanting to start a new kind of  life, but cirrhosis and jaundice felled him and he died from a sudden heart failure only thirty-seven years old, in his hand he held a letter from Rolf de Maré.

In 1933, Rolf de Maré opened the world's first museum, archive and research institute for dance. After some conflicts with the French State and the Bibliothèque Nationale he decided to transfer his collections to Stockholm in 1953, where they now form the backbone of the Dance Museum, where Léger´s stage design box made me think about modern dance's great importance for the development of modern art.

Archer-Straw, Petrine (2000) Negrophilia: Avant-Garde Paris and Black Culture in the 1920s. London: Thames & Hudson. Carlyle, Thomas (1827) German Romance: Specimens of it´s Chief Authors. Vol. IV, containing Goethe. Edinburgh: William Tait. Cocteau, Jean (1965) La difficulté d´être. Monaco: Editions du Rocher. Daverio, Phillipe (2015) Museo Immaginato: Il Secolo Spezzato delle Avanguardie. Milano: Rizzoli. Hoffmann, E. T. A. (1992) The Golden Pot and Other Tales. Oxford: Oxford University Press. Nietzsche. Friedrich (1974) The Gay Science. New York: Vintage Books. Nietzsche. Friedrich (1961) Thus Spoke Zarathustra: A book for Everyone and No One. London: Penguin Classics.

Milhaud: La Création du monde

https://www.youtube.com/watch?v=h3GPtgY9hSQ

René Clair/Erik Satie: Entr´acte 1924

https://www.youtube.com/watch?v=mpr8mXcX80Q

Fernand Léger/Georg Antheil: Ballet Mecanique 1924

https://www.youtube.com/watch?v=2QV9-l-rXOE

Michel Gondry: Around the World

https://www.youtube.com/watch?v=_JPa3BNi6l4

Hösten 1968 arbetade jag med två teckningar. På den tiden tyckte jag om att timme efter timme med en tuschpenna rita stora, detaljerade teckningar som jag sedan färglade. Eftersom jag ritade direkt, utan att först göra en blyertsskiss, blev det fel ibland och jag klippte då ut det som jag var nöjd med och ritade om det som blivit fel. På så sätt kunde en del teckningar bestå av flera lager. Vad jag arbetade med var en teckning som föreställde Che Guevaras död i Bolivia och en annan med pragbor som klättrade upp på sovjetiska stridsvagnar. Jag hade nyligen fyllt fjorton år och det var politiskt medvetna tider.

Jag låg på golvet i min storasysters lägenhet i Malmö, en erfaren ung man eftersom då Nunno var bortrest, genom sitt arbete som flygvärdinna, hade jag egen nyckel, åt på restaurang och då jag kommit hem kunde jag sköta mig själv; lyssna på hennes grammofonskivor och rita.  Under dagarna sysslade jag med ”praktisk arbetslivsorientering” vilket innebar att jag anförtroddes diverse smärre arbeten på Malmö Stadsteaters verkstad. Bland annat hade jag fått det förtroendeingivande uppdraget att efter en ritning göra och måla en tronstol till en uppsättning av en operett som jag glömt namnet på, men som innehöll en manskör som utstyrd i sjuttonhundratalsdräkter sjöng: ”Hovmän måste ofta kröka ryggen, kröka ryggen, kröka ryggen.”

Verkstaden var en fascinerande arbetsplats och jag tilläts att röra mig fritt över hela teatern. Bland märkvärdigheterna fanns en långsmal korridor kantad med brädor och annat material, prydligt upplagda på hyllor. Om dörrarna vid kortändorna stängdes förvandlades den långa gången till en hiss, med vilken man längs väggarna med uppradade brädor kunde färdas ända upp till en vindsvåning som låg ovanför scenens höga tågvind, med dess taljor, rep, ridåer och ljusramper. Vinden var ett stort, öde och mörkt område. Dit tog mig en gång en av scenograferna för att visa mig hur han i ett hörn förvarade sina scenmodeller.

Stora lådor stod uppställda under plastskynken, som han försiktigt lyfte bort och vek ihop. Sedan riktade han ficklampans ljuskägla mot de världar han framställt inne i lådorna. Där fanns en scen från Venedig till Hoffmanns Äventyr och en annan som föreställde en vildvuxen skog ur Friskytten. Runtom oss ruvade teatervindens mörker och när jag nu minns scenen med mig och scenografen framför sagolådorna kommer jag att tänka på liknande tablåer i Ingmar Bergmans filmer. Tittskåpsteatern som till tonerna av Schumanns verkningsfulla pianokvintett inleder Fanny och Alexander, eller när den demoniske arkivarie Holger Lindhorst förevisar en scen ur Trollflöjten på en liknande miniatyrscen i Vargtimmen. 

Scenografen förklarade:

-     Visst är det fascinerande att blicka in i de små världarna. Nu begriper jag inte att det verkligen är jag som skapat dem. De har ett eget liv. Rum som lever. Du kan föreställa dig hur skådespelarna rör sig bland kulisserna, som också kan röra sig; spela med i dramat. Allt är rörligt, föränderligt. För mig är teater levande konst. Allt samverkar … rösterna, sången. Rörelserna, kulisserna. Konstens ursprung finns i rörelsen, i dansen. Under stenåldern målade stammens konstnärer djur och människor på grottväggarna och sedan blev det dans till facklornas flackande sken. I varje fall vill jag tro att det var så.

Nu minns jag inte längre namnet på scenografen, enbart vad han berättade för mig.

Saga och teater är förenade. De bär på en mystik bortom vardagen.Kanske för att om sagor och teater skall fungera som bäst krävs närvaro och kontakt. Sagan bör berättas, teater spelas och då måste åhörare och betraktare befinna sig i samma rum. Likväl finns ett avstånd mellan sagoberättaren och lyssnaren, mellan skådespelaren och publiken. Det som tyskarna har kallat Verfremdungseffekt. Ett trolleri som förvandlar något välbekant till en märkvärdighet. Du blickar in i en främmande värld, men är inte en del av handlingen. Det kan vara trivsamt, men också kusligt - en skymningszon, eller som det står i inledningen till Bergmans skrämmande film:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.

Bergman var fascinerad av ”magiska rum”, i vilka man, likt i flera av E.T.A. Hoffmanns historier, kunde kliva in och förlora sig själv. För övrigt är arkivarie Lindhorst som figurerar i Bergmans Vargtimmen också namnet på den ytterst egendomlige alkemisten och magikern som i Hoffmanns milt sagt säregna novell Den gyllene krukan från 1814 likt en demonregissör dirigerar livet för den naive studenten Anselmus. Den romantiske drömmaren Anselmus får ett arbete som kopiator hos den demoniske arkivarien, som vistas i ett labyrintiskt hus fyllt med rum med olika inredning och syften:

Arkivarien stegade igenom det ena exotiskt dekorerade rummet efter det andra, så snabbt att studenten som följde honom knappt hade tid att ens kasta en blick på allt som glänste därinne,  på de märkliga möblerna  och andra främmande föremål som fyllde dem alla.

Anselmus både lockas och skräms av den demoniske arkivarien. Då jag som ung läste novellen kunde jag utan svårighter identifiera mig med den äventyrslystne drömmaren som trodde sig besitta unika egenskaper och stora talanger. Vid sitt första besök i arkivariens hus, när han står i begrepp att tillträda sin nya tjänst, har Anselmus med sig olika arbetsprover som han med illa dold stolthet visar upp för arkivarie Lindhorst:

Anselmus tog nu mod till sig och visade de teckningar och kalligrafiska övningar som han burit med sig i fickan. Han kände sig ganska nöjd med sig själv och var viss om att arkivarien skulle imponeras av hans enastående talang.

Givetvis finner arkivarie Lindhorst Anselmus teckningar och kalligrafi vara ytterst amatörmässigt gjorda. Men, han har fattat tycke till den bortkomne stunden och medan han ömsom undervisar och straffar honom för han honom steg för steg in i sin förtrollade värld tills dess han finner honom mogen för att gifta sig med sin förtjusande dotter Serpentina. Men vägen dit är snårig och fylld med oväntade och otrevliga överraskningar.

Berättaren vänder sig emellanåt direkt till läsaren som får känslan av att han liksom Anselmus, som är i händerna på arkivarie Lindhorst, är fullkomligt styrd av E.T.A. Hoffmann. Det är är omöjligt att veta vart författaren för dig, hans syften är oklara och berättelsens struktur och mening är drömlika i ordets bästa bemärkelse. Att  läsa Den gyllene krukan är som att ha lockats in i ett narkotiskt rus, där allt är förvridet, fantastiskt och oväntat. Som i en spegellabyrint  leds läsaren in i den ena kinesiska asken efter den andra; rum, väggar och dimensioner förskjuts och ändras.

Då jag läste teaterkunskap hände det att någon föraktfullt talade om ”tittskåpsteater”. En del föreläsare hävdade att regissörer och scenografer borde sträva efter att spränga scenrummet för att därigenom föra ut teatern till publiken. Jag fick uppleva en del imponerande föreställningar som verkligen lyckades göra just det, exempelvis Pistolteaterns uppsättning av Macbeth. Men jag fann likväl tittskåpseffekten mer förtrollande, hur ljusen släcks, ridån dras undan och det varma scenljuset sprider sig över en främmande värld.

I Johann Wolfgang von Goethes Wilhelm Meisters vandringsår från 1807, som handlar om hur en köpman i flykt från sin fantasilösa tillvaro söker sig till teatern, finns en saga insprängd, Den Nya Melusina. En berättelse om hur en ung man förälskar sig i en slags älva som bebor olika världar, vår värld och en lilleputtverklighet. Trots att han inte vet tillräckligt om henne gifter sig den naive, unge mannen sig med den åtråvärda kvinnan. För att hon skall kunna följa sin make på hans resor vistas hon i en koffert som han strängt instrueras att ta väl hand om och vara ytterst försiktig med. Den unge mannen förundras över att hans vackra hustru emellanåt försvinner, men han kan inte ana koffertens hemlighet - inte förrän han under en mörk natt färdas i sin täckta vagn:

Eftersom jag ofta var på resande fot hade jag fått till vana att färdas om natten. Det hände att jag, efter att ha släckt lyktorna, satt vaken i vagnsmörkret.  Då jag en natt efter att ha sövts av vagnens rörelser vaknade, upptäckte jag sömndrucken en smal ljustrimma på vagnstaket.  Den tycktes komma från kofferten, som genom det torra sommarvädret uppenbarligen hade fått en spricka i lädret. Jag hade fantiserat en hel del kring den mystiska kofferten som anförtrotts mig. Kunde den möjligen innehålla dyrbarheter, kanske juveler?  Kanske ljuset kom från dem?  För att få stilla min nyfikenhet lutade jag mig fram och kikade genom springan in i kofferten. Döm om min förvåning då det tycktes som om jag genom en öppning i taket blickat ner i ett elegant inrett slottsgemak.  Även om jag enbart kunde se en del av rummet, kunde jag ana hur resten tedde sig.  Det brann i den öppna spisen, framför vilken en fåtölj placerats. Jag höll andan och fortsatte fascinerat betrakta scenen. Då kom från den andra sidan av rummet en kvinna med en bok i händerna, omedelbart kände jag igen min hustru, men i samma förunderligt minimala skala som det omgivande rummet. Den vackra kvinnan satte sig i fåtöljen och började läsa, emellanåt arrangerade hon de brinnande vedträna med den näpnaste eldgaffel man kunde föreställa sig, allt tydde på att den älskliga varelsen var helt tillfreds med sig själv. Nu var jag dock tvungen att ändra min obekväma ställning och strax efteråt, då jag åter ville blicka ner i kofferten för att övertyga mig om att allt inte varit en dröm, hade ljuset försvunnit och jag blickade ner i ett kompakt mörker.

Älvan tvingar den unge mannen att än en gång gifta sig med henne, men nu på älvors vis vilket innebär arr att han trär en magisk ring på ett finger och därigenom förvandlas till en liten varelse. Han står dock inte ut med tillvaron hos lilleputtarna utan filar av sig ringen, lämnar sin hustru och blir åter en del av människornas värld.

En värld vid sidan om. I entrén till Dansmuséet, som ligger bredvid operahuset i Stockholm, finns en modell av Fernand Légers dräkter och kulisser till Svenska Balettens uppsättning av La création du monde, Världens skapelse, som uppfördes i Paris 1923 med musik av Darius Milhaud.  Återigen en kulisslåda likt dem jag sett på teatervinden i Malmö och likt de magiska lådorna innehåller även Légers låda en lång och invecklad historia.

Rolf de Maré var en i många avseenden märklig person. Född 1888 som älsklingsbarnbarn till Sveriges rikaste kvinna, Wilhelmina von Hallwyl, arvtagerska till Wilhelm Kempe, grosshandlare och på sin tid Sveriges förmögnaste träpatron. de Maré var ägare till Hildeborgs slott utanför Landskorna, men han var sällan hemma. de Marés uppslukande passion var konst och stiliga, unga män. På 1910-talet blev han bekant med den jämnårige konstnären Nils von Dardel. De hade mycket gemensamt, bland annat rötter i den svenska överklassen. Båda hade dessutom tysk-schweiziskt påbrå, var sjukliga efter tuberkulos i barndomen och med återkommande hjärtsvikt, De delade ett brinnande intresse för konst, helst extravagant sådan, de var modelejon och homosexuella, även om Nils även hade en fallenhet för vackra kvinnor. Den stormrike Rolf bjöd Nils på resor, bland annat jorden runt och köpte hans konst. Genom sin entusiasm och sitt stora kunnande lyckas Nils Dardel intressera sin vän för den nya parisiska konsten.

På Svenska Klubben i Paris hänger ett par tavlor av Dardel, en klubbmedlem berättade en gång för mig att en av dem skulle vara ett porträtt av Thora Klinckowström, som sedermera gifte sig med konstnären. Enligt damen som visade mig porträttet hade Thora skrivit en utmärkt bok om sin tid i Paris, hon hade befunnit sig i den moderna konstens stormcentrum och ingen mindre än Amadeo Modigliani hade målat hennes porträtt. Dessvärre upptäckte jag vid ett annat tillfälle att tavlan på klubben inte alls föreställde Dardels hustru utan en känd konstnärsmodell från Montparnasse vid namn Claudia Loiseaux.

Jag tänkte inte speciellt på det där förrän Janna, min äldsta dotter, berättade att hon i Rom blivit god vän med dottern till Henry Unger, som var barnbarn till Nils och Thora Dardel. Jag skaffade då Thora Dardels bok Jag for till Paris och läste den med stor fascination. Paret Dardel hade en stor vänkrets och ett spännande liv bland idel berömdheter. Mellan raderna går det att utläsa hur frivolt livet var i de parisiska konstnärskretsarna och att Dardels bisexualitet var en av anledningarna till att han kom att bli god vän med den mycket inflytelserike Jean Cocteau, som introducerade Rolf de Maré och Nils Dardel till sådana berömda män som kompositörerna Erik Satie och Darius Milhaud, författaren Blaise Cendrars, fotografen Man Ray och konstnärer som Fernand Léger, Francis Picabia och Pablo Picasso.

I Paris träffade Thora och Nils även den unge poeten och romanförfattaren Raymond Radiguet som betraktades som ett litterärt underbarn, men som stod under ett så starkt beroende av den homosexuelle Jean Cocteau att han kallades för Monsieur Bébé. Raymond Radiguet var liksom Dardel bisexuell och förälskade sig våldsamt i Thora Dardel:

Han [Radiguet] visste nog inte riktigt om det var Nils eller mig han älskade mest. Eller vågade han inte visa det, viss om att hans dröm i så fall gått i kras? Allra mest ville han väl komma ifrån Cocteaus despotiska inflytande. Mig irriterade han genom att alltid se ledsen ut.

Radiguet dog i tyfus 1923, endast 20 år gammal. Det påstås att hans Greve d´Orgels bal skulle vara en nyckelroman om hans förhållande med Thora Dardel.

Det var i denna märkligt slutna drivhusatmosfär som de avantgardistiska konstnärerna flockades kring den förmögne Rolf de Maré och hans vän Nils Dardel. På fyllefester, på barer och restauranger diskuterade de intensivt om vad Marés pengar skulle kunna göra för dem och konsten. Ett återkommande tema var dans.

Konsten har genom seklerna skildrat och fått sitt utlopp genom dans. Varje tid, varje land, har sina danser. Vid sekelskiftet spred sig en formlig farsot av nietzschebeundran genom Europas intellektuella kretsar. Hans frigörande av filosofin från Gud och logikens stränga regler uppfattades som ett friskt luftdrag, inte minst Nietzsches hyllningar av konst och utlevelse. Som den klassiker han var tog Nietzsche i sina skrifter ofta upp hur dansen av antika filosofer hyllats som en form av frigörelse. Han skrev att det är glädje och ”entusiasm”, det sant dionysiska, som leder människan en Theos, i riktning mot Gud. ”Jag kan enbart tro på en Gud som kan dansa”, skrev den galne filosofen och det sägs att han dansade dagligen ”som en akt av fromhet och dyrkan”. “Enbart genom dans kan jag uttrycka högre sanningar”, påstod Nietzsche. I sin hyllning av den ”glada vetenskapen” och dess uttryck i dansen tycks han antyda att dans kräver inlärning och disciplin. Men, det är först när du kan dansstegen, då de har blivit till en del av din natur, som du verkligen kan släppa loss och glädjas.

Allt måste noggrant läras in ordentligt – musik, språk och konst, men hårt intellektuellt arbete är den enda vägen till frigörelse. Enligt Nietzsche är dans ”inlärd, praktiserad, översatt till kött och rörelse". När en människa lyckas bortse från sina övertygelser, sin strävan efter fullkomlighet, förmår hon leva att liv utan begär och kan då ”hålla sig fast i tunna linor och möjligheter och dansa ännu vid avgrundens rand”, enligt Nietzsche har hon blivit en ”fri ande”.  

Individens och konstens frigörelse accentuerades vid förra sekelskiftet. Nya världar öppnades, nya tankesätt uppmärksammades. Nietzsche hade visserligen förklarat att Gud var död, men samtidigt hade han, tillsammans med flera andra filosofer, öppnat portarna till ritualer och religion, till det ”primitiva tänkandet”, till det uttrycksfulla och känslomässiga. En atmosfär inom vilken modern dans påbörjat en explosiv tillväxt. Plötsligt fanns en frihet inom gränserna för vad som ansågs acceptabelt, vad som ansågs vara konst och skapande.

Kvinnans frihet nådde scenen, tåspetsdans och korsetter förkastades och ersattes av lätta slöjor och nakna fötter. Loïe Fuller förtrollade publik och konstnärer med sin avancerade slöjdans och Isadora Duncan predikade frigörelse och personlig expressivitet som roten till all dans och ville genom sin konst illustrera Nietzsches idéer om dansens frigörande inverkan på kropp och själ.

Konsten blev ”fri”, obunden av nationsgränser, kulturtraditioner, regler och formler. L´art pour l´art, konst för konstens egen skull, eller som devisen skrevs under Antiken Ars gratia artis. Betraktaren inbjöds att blicka in ett sagoland där en ohämmad konst tilläts förtjusa alla sinnen. Allkonstverk där musik, rörelser och färger kombinerades på ett sätt som aldrig tidigare hade kunnat kunde anas.

Impressarion Sergei Djagilev slog under tjugo år med sin Ballets Russes hela världen med häpnad.  1909 inledde han i Paris en svit med fantastiska spektakel, iscensatta av konstnärer som León Bakst, Alexandre Benois, Pablo Picasso, Natilia Goncharova och Matisse, suverämt skickliga dansare och koreografer som Fokine och Nijinsky och nyskapande tonsättare som Debussy, Ravel, Prokofiev och Stravinsky. Det var förställningar som genom sitt fantasteri fullkomligt tog andan av folk och även kunde leda till tumultartade uppträden som för all framtid skulle förändra och sätta sin prägel på den efterföljande konsten – som det legendariska uruppförandet av Stravinskys Våroffer den tjugonionde maj 1913.

Jean Cocteau hade upplevt allt detta och ville inget hellre än att bli del av Djagilevs värld. I sina memoarer berättar Cocteau hur han gjorde allt för att närma sig den store impressarion. En väg var givetvis det homosexuella kotteri som Cocteau sökte sig till och Djagilev omgav sig med. Cocteau, som uppträdde provocerande och klädde sig utmanande, lyckades genom sina kontakter emellanåt få vara med på ett hörn när den store ryssen roade sig i Paris. Cocteau berättar om hur hans liv förändrades en kväll 1909:

Det första klämtandet av den ödesklocka som förändrade mitt liv och vars slag kommer att följa mig till min död, hörde jag från Diaghilev en natt i Paris, närmare bestämt på Place de la Concorde. Vårt sällskap var efter en föreställning på väg till en middag. Nijinsky var sur som vanligt. Han gick före oss. Diaghilev roades av mitt löjliga beteende och då jag frågade honom om orsaken till hans avoghet gentemot mig (annars brukade jag alltid smickra honom), stannade han, justerade sin monokel, betraktade mig och sa: "Etonnez-moi” [förundra mig]. Detta yttrande försäkrade mig om en lysande karriär. Idén att förundra någon hade aldrig drabbat mig tidigare. Jag borde alltså överraska Diaghilev. Från det ögonblicket bestämde jag mig för att dö och leva igen. Arbetet blev långt och avskyvärt.

Tillsammans med några av sina vänner - konstnärerna Pablo Picasso och Giacomo Balla, kompositören Erik Satie, poeten Guillaume Appolinaire och koregrafen Léonide Massine (Djagilevs nye älskare efter det att Nijinsky övergett honom och gift sig) - satte Cocteau under Första Världskriget samman en fullständigt ny form av konstdrama, Det kunde antagligen inte kallas för balett eftersom några av dansarna knappt kunde röra sig i de egenartade konstruktioner som Picasso skapat för dem. Då de blivit klara med sitt unika verk sökte konstnärerna upp sin väninna Misia Sert och bad henne enträget att övertyga Sergei Djagilev att iscensätta deras verk, som de kallade Parade. Djagilev kände vid det laget väl till Jean Cocteau som en infallsrik vildhjärna och då han förstod att hans verk skulle förundra till och med Sergei Djagilev gav han sitt klartecken och förställningen blev en omskakande skandal, nästan i samma klass som Stravinskys Våroffer.

Upphovsmännen spädde gladeligen på den infekterade debatten. Exempelvis svarade Erik Satie på en recensents nedgörande kritik genom att skicka honom ett vykort med ordalydelsen: "Min herre och käre vän, Ni är ett arsle, och värre än så, ett omusikaliskt arsle. Undertecknat, Erik Satie!” Satie blev stämd och rättegången blev till en stor show med fyndiga okvädningsord och våldsamma slagsmål.

Ballets Russes var fortfarande en publikframgång då Rolf de Maré och Nils Dardel dök upp i Paris, men Cocteau och flera av de yngre konstnärerna började anse att föreställningarna hade blivit alltför ”intellektuella” och ”sofistikerade”. De saknade de vildare, tidigare åren, då de och andra avantgardister hade sett fram till varje föreställning och dess löften om överraskningar, konstnärlig stimulans och skandal. En del av luften och glädjen hade försvunnit från dansscenen i Paris. Thora Dardel berättar i sin bok om hur den sorgligt uppgivna Isadora Duncan kunde dyka upp i hennes och Nils lägenhet: ”Vin, vodka och nattvak fick nu hjälpa henne till lite glädje och verkan blev rätt nedslående”.

Michel Fokin som varit koreograf för den Ryska Balettens mest bejublade förställningar fram till Våroffer, som koreograferats av Nijinsky, lämnade Paris och blev 1913 chef för Stockholms Kungliga Teaters balettelevskola där han upptäckte den tjugoårige dansaren Jean Börlin och gav honom privatlektioner i koreografi. Tillsammans inledde de ett samarbete med konstnären John Bauer och tonsättaren Hugo Alfvén för att sätta upp föreställningen Bergakungen, ett initiativ som dock avbröts 1916. 

Rolf de Maré intresserade sig givetvis för den berömde Michel Fokine, han blev snart också förälskad i Jean Börlin och insåg att eleven till Fokine, som fört Ballets Russes till sådana konstnärliga höjder, kunde hjälpa honom att inleda en konstnärlig konkurrens med Dijagelevs balettkompani och förnya entusiasmen hos Paris konstnärsavantgarde. Han tog med sig Börlin till Paris och etablerade där 1919 Ballets Suédois vid Théâtre des Champs Elysées, samma teater där den skandalomsusade premiären på Våroffer ägt rum. Under fem år satte Rolf de Maré upp 24 stora produktioner, samtliga med koreografi av Ulf Börlin.

Ballets Suédois blev verkligen en konkurrent att räkna med för Ballets Russes. Medan det ryska balettsällskapet koncentrerade sig på en modernism som harmonierade med folk- och klassisk musik, så valde svenskarna allt oftare att anpassa sig till verkligt innovativa uttrycksmedel som speglade det ”absolut senaste” inom konsten – jazz, film, primitiv konst, abstraktion, mekanik. Speciellt ett närmande till jazz och afrikansk konst blev ett kännetecken för flera av Ballets Suédois presentationer.

Strax efter Rolf de Marés övertagande av Théâtre des Champs Elysées hade konstmagnaten Paul Guillaume arrangerat en Fête nègre en fest med afrikanskt tema på samma teater, detta för att hylla den nyligen avlidne Guillaume Appolinaire och för att introducera den första utställningen av afrikansk - och stillahavskonst på Guillaumes eget galleri, Devambez. Kolonialism och etnologiska expeditioner hade sedan en tid tillbaka öppnat intresset för afrikansk konst och många konstnärer hade redan stora samlingar som de införskaffat på loppmarknader och i antikvitetsbodar. Entusiaster som Maurice de Vlaminck och André Derain hade tidigt intresserat Picasso, Braque, Delaunay  och många andra för de möjligheter till förnyelse av den västerländska konsten som fanns inom den afrikanska traditionen. Picasso berättade för författaren, konskritikern och politikern André Malraux att han efter ett besök 1907 på det antroplogiska muséet i Trocadeploiropalatset hade fått en helt ny syn på sin och konstens uppgift:

Dessa masker var inte enbart skulpturer, som alla andra, inte alls ... de var magiska föremål ... dessa negrer var intercesseurs [förbedjare] ett ord jag sedan dess har känt till på franska. De var emot allt, mot okända, hotfulla  andar ... Jag stirrade på dessa fetischer. Sedan gick det upp för mig. Jag var också motståndare till allt och alla  ... jag kände att allt var okänt, fientligt!

Känslor av hat förvirring och hopplöshet hade gripit många artister som genomgått det första världskrigets skyttegravshelvete, män som Apollinaire, som fått en allvarlig skallskada och Blaise Cendrars, som mist sin högra arm. Några av dem, som sedan tidigare hade uppskattat afrikansk konst betraktade den nu som en väg tillbaka till människans sanna ursprung. De ansåg att den afrikanska livsinställningen speglade ett mer naturligt mänskligt tillstånd där varje individ respekterade gemenskap, riter, myter och natur. Allt som en gång varit sant och obefläckat hade förlorat sin oskuld i tjänst hos industrialismens kommersiella helveten och genom krigets kadaverdisciplin.

Blaise Cendrars började på allvar studera afrikanska myter, som han samlade i en volym kallad Anthologie nègre.  Cendrars var en udda person, född i en förmögen schweizisk familj hade han som femtonåring lämnat skolan och som lärling till en urmakare hamnat i Skt. Petersburg, där han inspirerad av en bibliotekarie vid det ryska nationalbiblioteket börjat skriva dikter och noveller. Han for till Sibirien med transibiriska järnvägen och upplevde våldet under det rysk-japanska kriget, gick till sjöss och arbetade sedan en tid i Kina, innan han återvände till Schweiz, där han studerade medicin vid universitetet, men han lämnade studierna för att resa till New York och Latinamerika. Då kriget bröt ut skrev han in sig vid Främlingslegionen och miste en arm efter ett slag i Champagne.

Efter kriget hamnade Cendrars i kretsen kring Jean Cocteau och körde då omkring i en Alfa Romeo dekorerad av Georges Braque. Cendrars beundrades speciellt av en krets amerikanska författare,  bland dem Hemingway och Dos Passos som båda inspirerades av hans skrivsätt, som ömsom kallades  för telegramstil, ömsom för montageteknik och liknades vid stumfilmernas sätt att berätta. Cendrars var tydligen en utåtriktad livsnjutare som deklarerade att han ” tyckte om legender, dialekter, språkliga misstag, detektivromaner, kvinnors lena hy, solen och Eiffeltornet”.

För många år sedan läste jag Cendrars roman Moravagine, den har ofta jämförts med Célines Resa till nattens ände, en roman som jag läste nyligen, men inte alls imponerades av. Jag fann den vara både tillgjord och tjatig. Kanske skulle jag nu tycka samma sak om Moravagine, men då jag läste den romanen blev jag imponerad. Tyckte att den i allt sitt uppskruvade fantasteri var både rolig och förvånande, liksom Ilya Ehrenburgs Julio Jurenitos som också skrevs på tjugotalet och som  jag läste samtidigt som Moravagine.  Det rörde sig om cyniska och ibland otäcka, dystopiska pikaresker, med fullkomligt galna, inte speciellt sympatiska huvudpersoner.

Nåväl, tillsammans med konstnären Fernand Léger och kompositören Darius Milhaud utformade Cendrars baletten Världens Skapelse som i olika tablåer skildrar hur gudarna  Nzame, Medere and N’kava genom dans skapar jordens växter och djur. 

Darius Milhaud var en klassiskt skolad kompositör, som under ett besök i Amsterdam hade blivit så gripen av jazzens sätt att synkopera olika rytmer och låta dem överlappa varandra, något han redan upplevt under en tid som ambassadanställd i Brasilen, att han beslöt sig för att omgående resa till New York för att i Harlem studera jazzbandens teknik.

Följande år träffade han Cendrars och satte musik till hans libretto. När jag lyssnade till musiken framstod den för mig som tämligen stillsam och elegisk, den flöt fram i en stämningsskapande lunk, behaglig att lyssna till. Vid ett par tillfällen bröts dock musikflödet av några melodislingor på klarinett som föregick snabbt övergående jazzinspirerade utbrott. Det hela var varken speciellt brutalt eller upprörande, likväl  uppfattade många samtida kritiker Milhauds musik som outhärdligt rå och brutal. Milhaud kom med tiden att ha stor betydelse för modern ”konstmusik”, jazz och underhållningsmusik. Bland hans elever fanns Steve Reich, Allan Pettersson och Karlheinz Stockhausen, men också Dave Brubeck och Burt Bacharach.

Fernand Légers scenografi till Världens skapelse blev beundrad och är fortfarande anslående genom sina starka, ljusa färger och anspelningar på en mängd afrikanska konstuttryck. Själv var dock Léger inte alls  nöjd med sitt bidrag. Vid premiären fann han kostymer och kulisser vara alldeles för ljusa och glättiga. Besviken skakade han på huvudet och mumlade ”jolie-jolie”, näpet-näpet. Enligt Léger borde allt ha varit tyngre  och mörkare, mer skrämmandet. Dansarna hade svårt att röra sig i de komplicerade konstruktionerna, men det passade koreografen Jean Börlin, allt som oftast eftersträvade han ett ”mekaniskt” uttryck i sin koreografi. I andra baletter använde han sig också ibland av olika attiraljer, som styltor och linor, för att manipulera dansarnas rörelser.  Scenklädernas och uppsättningens karaktär av afrikanskt maskspel får mig att tänka på den berömda Londonföreställningen av Disneys Lion King.

Världens skapelse följdes på efter en paus av en annan balett kallad Within the Quota, skriven av Gerald Murphy en förmögen medlem av den amerikanska exilgrupp som innefattade personligheter som Zelda och Scott Fitzgerald, Hemingway, Dorothy Parker och Dos Passos. Musiken skrevs av Murphys kompis från hans tid vid Yale University - Cole Porter. Within the Quota kan betecknas som historiens första jazzbalett och om Världens Skapelse utspelar sig i en mytisk forntid äger handlingen i Within the Quota rum i vad som då var dagens USA. Det är dock en generaliserad och abstrakt verklighet med stereotypa rollfigurer som skildras. Bland rollerna skymtas en rik arvtagerska, en cowboy, en varitéartist, en flapper girl, en puritan, en agitator, en sheriff, en försäkringsagent, etc. Huvudpersonen är en fattig immigrant som slutar som uppburen filmstjärna och gift med The Sweetheart of the World.

Den Svenska Baletten träffade mitt i prick och lyckades med Världens skapelse att vara både djup och mystisk och lättsamt ultramodern med Within the Quota, samtidigt som båda verken befann sig inom ramarna för det som var hetast i Paris för tillfället – Afrika och jazz.  Succén fortsatte och fullbordades då Rolf de Maré två år senare upplät Théâtre des Champs Elysées till ett nytt omtumlande spektakel, som även det skulle få en djupgående  inverkan på den moderna konsten.

Gripen av framgången med Världens Skapelse och Within the Quota föreslog Carol Dudely, hustru till en rik amerikansk diplomat, att Rolf de Maré skulle föra över en hel, färgad vaudevillegrupp från USA och med dess hjälp iscensätta en spektakulär jazzshow i Paris. Det var ett  vågspel. Théâtre des Champs Elysées var känd som ett högkulturellt etablissemang som tjänade såväl Paris förnäma överklass som gräddan av dess avantgarde, att då sänka sig till att sponsra en vulgär kabaré vore att sätta sitt goda rykte på spel. Men, Rolf de Maré var en risktagare och fru Dudely lyckades engagera en trupp förträffliga färgade artister direkt från Harlem, bland dem kompositören och klarinettvirtuosen Sidney Bechet, med rötter i New Orleans och varitéartisten och dansösen Joséphine Baker. La Revue Négre blev en hejdundrande framgång och Joséphine Baker hade snart så gott som hela Paris konstnärsvärld för sina fötter; Picasso, Foujita, Laurens, Picabia, Kees van Dongen, Aragon, Calder, Le Courbisier, Alfred Loos och många fler hyllade henne i sina verk och Baker blev ett fenomen och begrepp över hela Europa.

Det var inte enbart jazz och Afrikamani som blev en följd av förställningen vars ursprung jag sett i en låda på Dansmuséet i Stockholm. De rörliga kulisserna som även förvandlade dansörerna till sättstycken kom att påverka en konstform där föreställningarna blev till en form av mekanisk teater, delvis påverkad av film. Italienska futurister som Balla och Fortunato Depero vidareutvecklade tekniken, liksom Bauhauskonstnären Oscar Schlemmer, spåren av deras verksamhet kan fortfarande skönjas i musikvideor, exempelvis den geniala Around the World av Michel Gondry.

Ett år efter Världens Skapelse presenterade Rolf de Maré den revolutionerande baletten/filmen Relâche, ett samarbete mellan René Clair, Francis Picabia, Erik Satie, Marcel Duchamp, Jean Börlin och flera andra av Paris främsta avantgardister. Det var ett sanslöst spektakel där film blandades med dans, allt till det levande ackompanjemanget av en orkester. Tempot när det gällde infall och innovationer i den Svenska Balettens regi blev alltmer uppskruvat, tills en kulmen nåddes med uruppförandet av Ballet Mécanique av den unge amerikanen Georges Antheil, en komposition för bland annat flera mekaniska pianon, slagverk, xylophon, elektiska klockor och flygplansmotorer, som ackompanjerade en film gjord av Man Ray, Fernand Léger och Dudley Murphy.

Trots ryktbarheten och framgångarna hade Rolf de Maré förlorat miljoner på sitt projekt och han stängde plötsligt ner balettens verksamhet. Redan innan dess hade Jean Börlins hälsa och stora entusiasm börjat vackla. Han hade under fem intensiva år skapat 24 baletter i vilka han ofta dansat huvudrollen. Alkohol och tablettmissbruk bröt ner honom. Han började gå upp i vikt, blev retlig, nervös och oberäknelig. de Maré övergav honom och en tid försörjde sig Börlin genom en dansstudio i Paris, där bland andra Nils och Thora Dardels dotter Ingrid dansade. Med två kvinnliga dansöser från det svenska balettsällskapet turnerade han under en tid, med ringa framgång, på hotell och kasinon i Latinamerika.  I slutet for Börlin till New York för att försöka börja ett nytt liv, men skrumplever och gulsot fällde honom och han dog av hjärtslag trettiosju år gammal, i handen höll han ett brev från Rolf de Maré.

1933 öppnade Rolf de Maré i Paris världens första museum, arkiv och forskningsinstitut för dans. Efter en del konflikter med franska staten och Bibliothèque Nationale överförde de Maré 1953 sin samling till Stockholm där den nu utgör stommen till Dansmuséet där Légers kulisslåda fick mig att fundera över den moderna dansens stora betydelse för utvecklandet av den moderna konsten.

Archer-Straw, Petrine (2000) Negrophilia: Avant-Garde Paris and Black Culture in the 1920s. London: Thames & Hudson. Cocteau, Jean (1965) La difficulté d´être. Monaco: Editions du Rocher. Dardel, Thora (1994) Jag for till Paris. Stockholm: T. Fischer & Co. Daverio, Phillipe (2015) Museo Immaginato: Il Secolo Spezzato delle Avanguardie. Milano: Rizzoli. Goethe, Johann Wolfgang (1999) Die neue Melusine. Frankfurt: Insel. Hoffmann, E. T. A. (1992) The Golden Pot and Other Tales. Oxford: Oxford University Press. Nietzsche. Friedrich (1987) Den glada vetenskapen. Göteborg: Bokförlaget Korpen. Nietzsche. Friedrich (1970) Sålunda talade Zarathustra: en bok för alla och ingen; Sju sällsamheter: dikter. Lund: Cavefors. Näslund, Erik (2008) Rolf de Maré: konstsamlare, balettledare, museiskapare. Stockholm: Langenskjöld. 

Milhaud: La Création du monde

https://www.youtube.com/watch?v=h3GPtgY9hSQ

René Clair/Erik Satie: Entr´acte 1924

https://www.youtube.com/watch?v=mpr8mXcX80Q

Fernand Léger/Georg Antheil: Ballet Mecanique 1924

https://www.youtube.com/watch?v=2QV9-l-rXOE

Michel Gondry: Around the World

https://www.youtube.com/watch?v=_JPa3BNi6l4

When I during this short, bleak and cold spring have taken the bike to my work at school, struggling in a bitter head-wind, I have occasionally come to think about Lars Wivallius and his magnificent poem Lament over this Dry and Cold Spring:

A dry and cold spring speeds summer´s demise,

and halts the autumn sprouts.

God help us; see spring how it flies,

leaving sorrow and draughts.

Sun warm us, bring us delights!

Winter carries worries and doubts

Summer brings peaceful nights.

The origin of the poem, of which the above is the first stanza in  my own  somewhat crappy translation,  is to be found close to my home town. In 1629, after steeling, mooching, and cheating his way throughout war-torn Europe the twenty-four-year-old Lars Wivallius turned up at the estate of Hessleholm. According to a German statement, the young poet had been a frequent guest to German prisons, Wivallius was of "a dignified and beautiful appearance" and "when it came to his ability to speak, he did not lack any capacity." Wivallius spoke Latin and German fluently, it appears as if he also mastered English, French, Italian and Greek quite good. While staying at the Hessleholm manor, Wivallius used one of his fake aliases - Baron Erik Gylllenstierna, a way of presenting himself that Wivallius at court later claimed was not entirely incorrect. According to himself he had actually through the use of the name Erik stated that "I am not Gyllenstierna", this since the name “Erik” in Swedish may be pronounced as “är ick”, which means “am not”.

This was a typical Wivallian approach to any issue. He loved to twist words around and had a natural talent for rhetoric. Wherever he showed up, it seemed as if Lars Wivallius through his urbane manners, singing, stories, impressive knowledge and not least a favorable appearance and great charm was able to seduce any company, anywhere. There were few who could suspect that the Swedish nobleman was in fact a poor farmer's educated son. This was also the case at the Hessleholm estate, where the local nobility became enthralled by the handsome young man, who also could "dance, jump height and fence".

Soon, Lars Wivallius had become betrothed to the beautiful daughter of the wealthy nobleman Ulf Grip, lord of Björkeberga, a few miles to the north of Hessleholm. To forestall a marriage proposal from a wealthy Danish noble suitor, Wivallius married Gertrude Grip in secret. However, the father of the bride immediately forgave the young couple in the belief that it was a better union. Unfortunately, while invited to a vicar in Hallaryd, on the other side of the border to Sweden, the fake Baron Gyllenstierna was recognized  by the vicar´s curate:

- My lord, you are eerily akin to a person I knew while I studied in Uppsala. His name was Wivallius and they say he now serves as a colonel with the Emperor. Have you known him while being abroad?

This was a dangerously tight spot. Wivallius responded nimbly:

- For sure, I have met the man and you are right, we do resemble each other, though he has now a big beard, and was sliced over the cheekbone in Paris.

Wivallius was deeply shaken by this evil-boding coincidence and had immediately detected a doubtful glint in the curate´s eyes and knew he now had ended up on thin ice. Not only did the priest's question indicate that he suspected that Baron Erik Gyllenstierna moved around under false colors. His suggestion that Wivallius was in the service of the Emperor could also be interpreted as a serious warning.

While In Danzig, where the Swedish army in 1629 was involved in heavy fighting with Catholic forces, had Wivallius been associating with Jesuits and had even converted to Catholicism. Since Sweden in the name of Lutheranism waged a bloody war against the Catholic Holy Roman Emperor, Ferdinand II, Wivallius´ conversion to Catholicism could be interpreted a treason and he could come under suspicion of being an agent in the service of the papacy.

Wivallius knew that his wealthy father worried about an upcoming war between Denmark and Sweden. The district of Scania was at the time Danish and Wivallius offered to bring his wife and sixteen chests filled with valuable goods, as well as two hundred silver coins, for safe storage at his (nonexistent) castle in Sweden. The gullible Ulf Grip gave his son-in-law what he coveted and on his way up to Stockholm Wivallius succeeded in getting rid of his wife as well as selling the content of the chests, making a nice profit.

When his daughter returned abandoned and empty-handed, Ulf Grip quite naturally became beside himself with rage. He had the marriage annulled and the priest who had wedded his daughter to the Swedish rascal suspended. Grip also managed to persuade his friend the Danish king, to issue a warrant for Wivallius both in Denmark and Sweden. Meanwhile Wivallius succeeded, through his poems and propaganda writings, in making himself interesting to the Swedish authorities and applied for a position within the Royal Administration of Pomerania. When the expected appointment dragged on Wivallius decided to travel to Germany anyway. When he on his way down south passed Hessleholm, he succumbed to the insane whim to once again try to pull the wool over the eyes of his gullible ex-father-in-law. Wivallius was as usual in great need of money and had concocted a fantastic story indicating that it was he, Baron Erik Gyllenstierna, who had been deceived and that he was completely innocent of all the mischief he was being accused of having committed.

However, this time Ulf Grip refused to be hoodwinked by his sweet-talking, former son-in-law. He had Wivallius put behind bars in the fortress of the provincial capital, Kristianstad. After he had pleaded his case with Christian IV of Denmark, convincing him that the Swedish swindler was dangerous and had to be prevented from doing more harm, Wivallius was sentenced to death by beheading. However, by tricking a prison guard to make him a copy of the key to his cell Wivallius managed to escape and eventually turned up in Stockholm again. However, he was immediately arrested and thrown into one of the prison cells of the Royal Castle.

True to his wit and boldness Wivallius was soon out of prison and managed through his poetry and flattery to acquire the support of influential patrons and also succeeded, in a masterly way, to use his sharp rhetoric to defend himself before the courts and the Swedish National Council. Nevertheless, the wealthy Ulf Grip had secured support even in Stockholm and several people in authority soon lost patience with the adroit contortionist Wivallius, and he went back and forth in custody of the prison of Royal Castle. At one point he disappeared during ongoing court proceedings and a warrant had to be issued for his instantaneous detention and distributed all over the Kingdom, before he once again was arrested in Stockholm and finally sentenced to imprisonment for an unspecified time.

Perhaps it was his audacious personality that turned out to be a disadvantage for Wivallius. He was a poor farmer's son who had learned both Latin and Greek at the University of Uppsala and on top of that h  had acquired foreign and polished manners which he used to impress and gain benefits from Swedish nobility and officials. This was maybe Wivallius´ greatest crime – a  commoner who had had the audacity to commit petty crimes and shams in the guise as a Swedish nobleman. As the Swedish expression has it – “a cat had entered among the ermines”. Why would Wivallius otherwise have been punished so severely for crimes committed in Göinge, a place that Swedish troops had ravaged and plundered ten years earlier and in a country like Denmark, which ten years later would fight a bloody war with Sweden? The authorities were perhaps worried by a person whose only power and weapons was words and had shown no inhibitions when it came to using them. Wivallius´ poems and pamphlets were printed and distributed all over Stockholm and if he appeared in court people flocked to listen to his defense and when he happened to be on the loose from prison he found an enthusiastic audience in the taverns of Stockholm.

He was shackled and sent to Kajaani Castle, far away in the depths of the Finnish forests. In a farewell poem Wivallius lamented his sad fate: "God, please console my soul now when I am chained and sent to the northernmost mountains." The gloomy fortress of Kajanus was situated on an islet in the middle of the rapids of the Kajana River. It was the Swedish Kingdom´s farthest outpost against the mighty Russian Empire. When Wivallius was brought to the gloomy fortress, twenty-four soldiers and four prison guards were stationed there. He spent more than seven years enclosed by a cell with a bed, a desk, a latrine and a wood fuelled stove on which he cooked his food. It was here he wrote his Lament over this Dry and Cold Spring, which is a fervent tribute to the Swedish summer. A long prayer to God that he would protect and preserve all the wonderful things found in the summer fair Swedish nature:

Let the forest stand green, bring fruits to the trees.

Let no need pester us,

quicken the breeze to bring freshness and ease,

Bless the forests, the fields and the meadows!

Bring garlands and delight. Let worries cease.

Make flowerbeds in peaceful shadows.

We read the long poem in school and at the same time the troubadour Evert Taube wrote his popular tune Änglamark, Angel´s Earth, which could be characterized as was a modern version of Wivallius´ celebration of the Swedish summer:

Let children dance like angels around maple and elm,

playing where flowers gardens overwhelm.

Let the birds live and sing their chants,

Let fish swim amid rocks and water plants.

Stop the rule of the hunter´s gun!

Let the eagle fly, let the deer run!

Let the last river roar and shine,

still thundering amid spruce and pine.

After last year´s graduation ceremony I took the bike to our house in Bjärnum. On my way through the woods, I hummed the summer hymn that is sung in school before the kids run out in to the sun:

Time for blossoming is here,

with joy and beauty everywhere.

Sweet summer is arriving

when grass and crops are thriving .

Gentle warmth is spread

to all that have been dead.

Touched by beams of sun

the power of death´s  undone 

After enjoying a cup of coffee amidst the lush greenery, I rowed the boat to the middle of the serene lake, where I rested on the oars, breathing deeply  while looking around at the beauty that surrounded me. Without a ripple the water´s surface reflected drifting, light summer clouds, while the shores flaunted their green abundance. Back in the house I read Wivallius´ poem and found the stanza:

Let bees crowd round bowers and flowers,

extracting their honey in summer´s sweet hours.

I realized something was missing. Outside the house our large rhododendron bushes bloomed and before that the bird cherry and lilacs had blossomed, while the apple trees had carried more flowers than usual. The sounds of early summer were all around me. After I had been given an audio book with bird sounds I was more familiar with their singing than before. High above them all the Black Bird´s performed his joyous arias, more heartbreaking and grandiose than the Mavis´ imprudent, almost drunken singing. From the thicket could be heard how the Willow Warbler  sang his melodies tuned in a minor key, interspersed with the Robin´s cutting, high, squeaky sound and the Great Tit´s sharp, tri-syllabic song, bringing with it a whiff of late winter air. Around rhododendrons and apple tree flowers there was however a deep silence. Where had all the bees gone? Were they all dead?

There is currently an ongoing mass death of bees, the like of which has never been seen before. Desperate beekeepers find their hives filled with larvae, but almost empty of adult bees and the few which stagger among the corpses of their sisters seem to have lost their appetite. The phenomenon is known as Colony Collapse Disorder (CCD). It is not a disease but rather a syndrome caused by a variety of factors. The obvious reason for the disaster is a parasite, a mite called vaora, which subsists on the blood fluid of bees. Through a virus carried by the mite, bees lose their sense of orientation, becoming confused within the hive and getting lost outside of it, many are furthermore suffering severe malformations, while others lose their appetite and some become paralyzed.

Through the ages, mites and parasites have been attacking bee colonies, but what is happening now to such a terrible extent has several causes. One of the culprits may be our modern forestry and agriculture, which make wild bees disappear, while the domesticated honey bees have rapidly been forced to change both their nature and habits due to planned reproduction and genetic manipulation.

There are also a number of pesticides destroying the bees´ health and communication skills. Modern landscape alterations also affect the industrious little animals in a negative way. In a natural landscape a huge variety of plants bloom at different intervals during summer and thus the bees obtain a constant flow of essential nutrients. However, modern agricultural industry creates intense growth periods when food is abundant, though extensive weed control makes such periods followed by large gaps in the bees' food supply. When bees cannot meet their demand for a steady flow of food, imbalance occurs in the hive and they are forced to empty their stores of honey and nectar. In times of starvation it may even happen that bees are forced to eat their own fry, in order for their community to survive. Everything an individual bee will do is done for the public good and therefore a small change in the nature and behavior of a few single bees may affect the entire bee community, a society that during millions of years has evolved into a strictly organized unit. Everything, however, is now threatened by human impact that may lead to a lethal imbalances, characterized by utter chaos and confusion. The dramatist and Nobel Prize winner Maurice Maeterlinck writes in his beautiful and fascinating book Life of the Bee, from 1901:

The bee is above all, and even to a greater extent than the ant, a creature of the crowd. She can live only in the midst of a multitude. When she leaves the hive, which is so densely packed that she has to force her way with blows of her head through the living walls that enclose her, she departs from her proper element. She will dive for an instant into flower-filled space, as the swimmer will dive into the sea that is filled with pearls, but under pain of death it behoves her at regular intervals to return and breathe the crowd as the swimmer must return and breathe the air. Isolate her, and however abundant the food or favourable the temperature, she will expire in a few days not of hunger or cold, but of loneliness.

From the crowd, from the city, she derives an invisible aliment that is as necessary to her as honey. This craving will help to explain the spirit of the laws of the hive. For in them the individual is nothing, her existence conditional only, and herself, for one indifferent moment, a winged organ of the race. Her whole life is an entire sacrifice to the manifold, everlasting being whereof she forms part. 

It was once believed that the queen bee - except for the drones all bees are of the female sex – governed all the other bees in the hive, but that is not the case. Even the queen must abide to what is best for the entire bee community. If, for example, bad weather and scarce food are pestering the hive, the worker bees hinder their queen from laying any more eggs, the food must suffice for each larvae growing in its cell. However, it cannot be denied that the queen is the heart of society, at the absolute center of the lives of bees. Maeterlinck writes:

For indeed the ascetic workers, her daughters, regard the queen above all as the organ of love, indispensable, certainly, and sacred, but in herself somewhat unconscious, and often of feeble mind. They treat her like a mother in her dotage. Their respect for her, their tenderness, is heroic and boundless. The purest honey, specially distilled and almost entirely assimilable, is reserved for her use alone.

She has an escort that watches over her by day and by night, that facilitates her maternal duties and gets ready the cells wherein the eggs shall be laid; she has loving attendants who pet and caress her, feed her and clean her, and even absorb her excrement. Should the least accident befall her the news will spread quickly from group to group, and the whole population will rush to and fro in loud lamentation. Seize her, imprison her, take her away from the hive at a time when the bees shall have no hope of filling her place. 

Should disaster befall the little republic; should the hive or the comb collapse, should man prove ignorant, or brutal; should they suffer from famine, from cold or disease, and perish by thousands, it will still be almost invariably found that the queen will be safe and alive, beneath the corpses of her faithful daughters.

Through Maeterlinck's portrayal, we understand that bees can communicate with each other. They actually have a very complicated language. On the bee's head we find angular curved feelers, it is through them she sends messages to other bees, by touching them with her vibrating beams and also by emitting odor string bees are capable of keeping order within a society where thousands of sisters, each and every one with her allotted task, find different means to coexist within the hive.

The great bee authority and Nobel laureate Karl von Frisch succeeded after years of patient research to crack the code of the bees' dance. If a scout bee finds a host of nectar-filled flowers she hurries home to tell her hive´s inhabitants about her discovery. She does so by placing herself on a vertical honeycomb and surrounded by her sisters she dances to show them where the flowers are.

If the flowers grow less than eighty meters from the hive the scout bee performs a circling dance, first to the left and then to the right, while she emits a scent that tells the bees that have gathered around her how the flowers she has spotted smell. Are the flowers further away than eighty metres, the scout bee performs a kind of waggle dance. The direction and duration of the waggle movements are correlated to the direction and distance of the flowers advertised by the dancing bee. The direction to the flowers is indicated with the sun as a benchmark. The bee positions her body in relation to the sun's location in the sky and like a hand on a clock she moves her body in such a way that surrounding forage bees understand in what direction and how far they must fly to find the flowers.

Honey bees are bred by humans to be docile, highly productive, as well as faithful to their communities and hives. In a far too limited extent, they have been conceived with a view to strengthen their resistance to diseases. Unlike bees, humans are selfish individuals and while breeding honey bees we concentrated on our own benefit, not on the fact that the coveted honey bees must also feel good and be healthy. Genetic variation within and among domestic bee colonies is very small and has in the past century shrunk further. However, it was disease attacks on the colonies that triggered the 1900s very extensive breeding of domesticated honey bees.

In 1910 a German, very devoted Catholic woman sent her twelve-year-old son to a monastery in England. Her decision was based on a desire to establish Catholicism in England and as a poor mother she also wanted to secure her son's future. In a Catholic newspaper, she had read that English Benedictine monks worked on restoring a cloister torn down during the English Reformation.

The homesick and timid Karl Kehrle proved to be too weak for the heavy construction work and was instead engaged with the monastery´s beehives. His devotion and extraordinary skills convinced the monastery's abbot to appoint him Master Bee Keeper in 1921. The main reason for the bashful Kehrle´s distinction was that when the abbey´s bees were dying from a mysterious viral illness he paired his queen bees with yellow drones he had received from an Italian monastery. The new bee variant resulting from the coupling of English and Italian bees proved to be resistant to the deadly viral infection and with the abbey's blessing Karl Kehrle, now called Brother Adam, began to write to monasteries around the world and ask them to send drones and queens.

Brother Adam also got permission to visit different places around the world in search of bees and thus ended up in remote, exotic locations in both Africa and Asia, where he found bees which could promote his quest to create the perfect bee. Through great patience and a gentle touch, it was a painstaking process to inseminate queen bees, Brother Adam succeeded in creating a bee breed he named after his abbey, The Buckfast Bee. It was a strong and sturdy bee, which produced abundant amounts of honey and only in case of emergency used her poison sting. The bee turned out to be a success among beekeepers all over the world and the cloister became a renown quality brand, like the monastery of Fécamp in Normandy which became rich by producing the famous Benedictine liquor. Just like the tasty alcohol brought benefits to the French brethren, the Buckfast Abbey obtained a considerable income from Brother Adam's bee:

Like the British themselves it is a mongrel combining the virtues of the native bee with those of worthy bee from elsewhere.

Wherever in the world apiarists meet they now talk with reverence of Brother Adam's amazing bi and his fellow friars stated that:

He was unsurpassed as a breeder of bees. He talked to them, stroked them. He brought to the hives a calmness that, according to those who was him at work, the sensitive bees responded to. He was very upset when two of the abbey´s queen bees were stolen, and remarked on the frailty of humans. Bees, he said would never behave like people.

The brethren could, maybe somewhat mischievous, comment on Brother Adam´s manners:

He loved the bees almost as much as he loved God.

In 1991, the dreaded vaora mite made its appearance in Brother Adam's hives and he asked the abbot if he could be assigned a research assistant who could help him to breed a variant which was resistant to the deadly virus spread by the mite, but despite his abbey had become world famous and benefitted from the work of Brother Adam's work, the abbot rejected the now over ninety-year-old monk's request. When he was reached by the angry protests of beekeepers all over the world the abbot responded wryly: "I am sure that he would consider himself a monk first and a beekeeper second." Seven years later Brother Adam died, without having returned to beekeeping.

Perhaps people like the gentle Brother Adam are partly to be blamed for the horrible Colony Collapse Disorder. Through his manipulations of God's creation the good monk has been part of destabilizing the nature of divine harmony. As pointed out by Maeterlinck, a hive is a wonder of thorough order and discipline. Every single detail of the body functions and activities of a single honey bee is strictly governed by the welfare of an entire.

A worker bee is born when a chrysalis use its jaws to chew through the cocoon covering her within a perfectly shaped cell and then break through its vax seal. As soon as it has left her own cell the little bee starts to clean other emptied cells so they can receive nectar, honey and the eggs of the bee queen.

Bees are exceptionally clean animals. They stamp their feet if they want to be cleaned and the new born cleaning bees gather around them. With their largely unexplored language they notify the cleaners which parts of their bodies they want to be freed from dirt and parasites.

After some weeks, some bees have developed their venom glands and start patrolling the hive entrance to protect their sisters from attacks from other bees and parasites. Other bees have at the same time by an abundant pollen intake developed honey-producing organs used to provide food for the larvae, which live in amazing hexagonal cells constructed with the help of wax, formed under worker bees' abdomen. They mold and shape the wax with their feet and mouths. The cells are perfectly angled to  hinder honey and nectar from running out of them, furthermore they are designed in such a way that they make a maximum use of the hive´s limited space, something architects throughout the ages have observed, marveled at and imitated.

So was, as an example, he eccentric pacifist and architect Richard Buckminster Fuller inspired by bees´ cells to construct his "geodesic domes", which now are used to construct radar stations, exhibition halls, greenhouses and more. These lightweight and stable structures consist of bars surrounding plates made of glass or other transparent materials, shaped like the cells of bee hives.

Twelve days old, the worker bee receives nectar and pollen from older forager bees and then packs the food in specially constructed cells. Forager bees arrive in a steady stream to the hive where they are welcomed by worker bees, who devour the nectar brought in by the foragers. The workers store nectar inside their “honey stomach”. The act of transferring nectar from one bee to another gave Medieval observers the impression that worker bees welcomed the foragers with a kiss. 

The workers then spits out the nectar, which inside their bodies has been turned into honey, into specially prepared cells. Now, other bees are arriving their task is to make water evaporate so the honey thickens. They do this by flapping their wings. When the process is completed and the honey has thickened the storage cells are sealed with wax.

Constant fanning fills an important task within the hive and is crucial for its survival. The large amount of individuals continuously emits heat. For the larvae to develop it is required that the hive keeps a temperature between 32 and 36 degrees. This means that in addition to the fanning bees working inside the hive, a group of them also has to place themselves at the entrance. There they stand with their heads facing the hive and incessantly flap their wings in order to suck air from the hive and make cooling air circulate among their thousands of sisters who are operating inside its darkness.

There are also bees which unceasingly collects water and spread it over the cells; when the water evaporates it cools the cells, stimulating a regular growth of the larvae. If the ambient temperature rises alarmingly some worker bees interrupt their work and hurry to unite themselves with the with fanning group working by the hive entrance, flapping their wings until the temperature drops in the hive. It is the fanning bees' wings that create the mild humming noise surrounding a bee hive.

After a few weeks, the bees have evolved so much that they can become foragers and head out of the hive to collect the nectar. A forager bee may in one day visit more than ten thousand flowers, which through their visit become fertilized and thus will benefit countless beings, including humans. A common forager bee does not live longer than five weeks and during her lifespan she collects nectar enough to fill a teaspoon of honey. During that time other bees are busy producing honey, building new cells, cleanings the old ones and attending the larvae. As summer draws to a close the hive is being prepared for winter. First the drones are killed and then the worker bees are dying from starvation and exhaustion until five thousand bees remain of the hive´s population, which during the summer months is approximately 50,000 inhabitants. The survivors gather around their queen to keep her warm during winter. A queen lives for up to three years.

The only ones who do not work diligently in the hive are its male inhabitants - the drones. They are bulkier built and have larger eyes than the female bees and they have a humming sound; their only function is to fertilize queens. One day, shortly after the hive has come to life, the queen leaves it. Before bidding farewell she lays a number of unfertilized eggs which will give rise to drones, male bees thus originate from a form of parthenogeneisis, virgin birth. The queen leaves the hive on her own and flies away to meet with drones from another hive, these are waiting while their large eyes scan the sky on the lookout for a willing female. When such a bee flies by, the drones take flight and swarm around her, mating with her up in the air. Up to thirty drones can mate with a queen bee, before she returns home and begins to lay eggs in the prepared cells.

The drones have no sting and are fairly helpless creatures. When autumn arrives the drones are forced out of the hive. They are now seven weeks of age; inept, old and infirm they quickly starve to death in their solitude.

Bee colonies have through the millennia been regarded with awe. Their strange, strict organization and the individual bee´s immense diligence when it comes to the public good, have been compared to human societies, often to the benefit of the bee. However, what is the single bee´s reward for working herself to death for her community? Apart from their winter hibernating, bees never sleep, except for brief seconds of rest, especially at midday. Those who have been praising the bees' life have been either despots and capitalists who for their slaves and workers have preached the happiness involved in hard work, or socialist utopians who have been fascinated by what Maeterlinck described as a "sacrifice of privacy for a constant hardship suffered for the general good."

Of the thirteen people in the inner circle who prepared the October 1917 revolution in Russia, ten fell victims to the Soviet Government they had created. Only Lenin, Stalin and Alexandra Kollontai died a natural death. The latter wrote in 1923 a collection of short stories called Love of Worker Bees. In Sweden, it became popular in the early eighties. I read it and became somewhat irritated, while my feminist, female friends loved it. When I stated that I found the book confusing and that the stories droned on redundantly, they became angry with me. I defended myself by saying that perhaps it was because the book was written during a time that was not identical to ours. Nevertheless, they considered it to be crystal clear and told me that my chauvinistic opinions originated from the fact that I was a man and accordingly was unable to understand women´s writing. I tried to amend by admitting that Kollontai could have good reason for writing:

Perhaps women ought to be brought up not to give so much in love and men to give more. A man has to learn to become a mirror and a resonance for the woman he loves.

Of course we all, men and women alike, ought be brought up to give love, but it must of course be a mutual give and take. I have several male friends who have given more in their love, than the women they cared for.

What angered me most about Kollontai´s writing was that she, in my opinion, forgot about children´s need of love and family. She considered marriage and families as legacies of an oppressive, capitalist, property-rights-based and egoist past. Under Communism, women and men would work for a just society of their own creation. A society that would care for its members and support them. Not a society where each family functioned as a self-sufficient little cell, working only for the benefit of itself, or worse the patriarch who controlled it.

In H. G. Wells amazing novel The First Men in the Moon, two men secretly arrive on the moon in a spacecraft of their own design. Inside the moon they encounter The Selenites, who exist in thousands of forms and find fulfillment in carrying out specific social functions for which they have been brought up. Specialization is the essence of Selenite society. “With knowledge the Selenites grew and changed; mankind stored their knowledge about them and remained brutes” remarks their ruler, the Grand Lunar, when he has learned English and is told about human life. The Selenites are  "stricken with amazement" when they learn about humanity's propensity for war and in an effort of self-preservation their rulers  try to avoid Earthlings from knowing anything about them and their civilization, which is far more advanced and especially more harmonious and peaceful than the one of the humans.

Wells´ visionary description of Selenite society seems to predict views proposed by sociobiologists like E.O. Wilson, who have proposed that human society is evolving in a manner similar to those of eusocial species (eu is Greek standing for “good/real"), like bees and ants. This way of thinking that emphasizes the importance of group thinking and altruism is an important and benevolent factor for evolution. Wilson writes about biophilia, meaning “love of life, or living systems”. For a sociobiologist like Wilson, the hive is like a sophisticated super organism functioning like some kind of communal brain, benefitting the welfare of an entire community.

Other scientists and ideologists have gone even further and envisioned a future where megacities function like some kind of bee hives, where computer networks have become a mighty artificial intelligence, which independently of human intervention governs society in a benevolent manner, similar to the sophisticated exchange of rules and communication within a bee hive, where every individual in a subconscious manner work for the common good. In such a society, individual sexual desire and family life are becoming obsolete as part of an evolutionary process that does not encourage creatures to put family first, a behavior which according to eusocialists has been the main reason to humans´ success.  

We are thus back to Alexandra Kollotrai´s view that Children would be wards of society, and reared by it:

The worker-mother must learn not to differentiate between yours and mine; she must remember that there are only our children, the children of Russia's communist workers

Undeniably a picture as good as any of the bee´s loveless world.

But how come that  this little insect has become so intimately related to love and the good life? Both the Roman god of love, Cupid and his Hindu counterpart, Kama, are depicted and connected with bees.

Perhaps the human admiration of the honeybee is not just based on its sense of organization and hard work for the common good – ants are just as laborious. But for what? What do those little industrious insects give us humans, more than problems? How different are the bees! They give us the good things in life. It is enough to imagine how boring life during the Viking Age´s cold winter nights must have been up here in the gloomy north. Without access to the lovely goods we human are stealing from the bees. In those winter days back then there were no other sweets than dried fruit and honey. The darkness was lit by scented candles made of beeswax, in whose glow the Vikings could enjoy their intoxicating honey wine, the mead, the preferred drink of their gods. Sugar and distilled beverages did not appear until the sixteenth century. With such beautiful gifts, it was perhaps not surprising that bees and honey became connected not only with summer and flowers, but also with love and the good and healthy life.

You call your loved one “honey” and Indo-European languages are filled with allusions to honey and love. Kisses are like honey, praise are like honey to our ears, youthful skin is honeyed, rich countries flow with milk and honey. The list of words and concepts connecting honey and bees to love and well-being seems to be endless. And when the industrious little insect now is threatened with extinction, we humans have every reason to grieve. The bees are part of our culture, for better or worse - we depend on each other.

Wivallus´ poetical description of a cold spring and the beautiful, Swedish summer brought me to the bees. Now I am back again in Hässleholm. As I sit in my room and write this blog post, I suddenly remember that one of my daughters on Mother's Day placed a picture of me and my mother on Facebook. It was a photograph taken of the two of us in a summer meadow, sometime in the fifties. When I now look it, I cannot help but make a farfetched connection to my own existence, love and bees' lives.

The author Maurice Maeterlinck, famous for his static but evocative symbolist love dramas, was throughout his life an enthusiastic beekeeper. Maeterlinck's beautiful book, La vie des Abeilles, Life of the Bee, was an inspiration for this blog post. A few years earlier, Maeterlinck wrote the book Le Trésor des humbles, The Treasure of the. I find it hard to take to me this kind of "spiritual" literature. A tradition where we find trendsetting bestselling authors like Kahlil Gibran and Paulo Coehlo, in my opinion both equally morose. Somewhat platitudinous writings, which in a poetic and beautiful language want the reader to connect with her/his inner spiritual life. Despite my reluctance, I have made repeated attempts to read The Treasure of the Humble, and the cause is my father and mother.

In1948, my father who then was thirty-one years of age was working as a journalist at the now long-defunct Eksjö News. On the streets of Eksjö he occasionally glimpsed a beautiful, blond and slightly ethereal nurse. He began to discreetly search for her and inquired among his acquaintances if any of them knew anything about her. She seemed to be shy and taciturn. He therefore did not know in what manner he could approach her. Sometimes she ordered a cup of warm chocolate and whipped cream on one of the city's patisseries, but she never appeared on any dance at the City Hotel, or anywhere else where Axel could make contact with her. However, from time to time she visited the City Library and Axel Lundius assumed that if his friend the librarian could tell him something about the beautiful girl´s reading habits, he could perhaps accidentally look her up at the cafe and strike up a conversation about common literary interests.

The librarian smiled at Axel's request:

- Well then, it's a remarkable young lady. Sometime ago she came with an unusual request. She wanted to order a book by Maurice Maeterlinck.

- Maurice Maeterlinck! Who on earth read such stuff nowadays?

- Yes, I was wondering the same. Anyhow, I ordered the book for her. She recently returned it. Here it is. Do you want to borrow it?

- Of course, replied my father, amazed and curious, and took the book home.

It was Le Tresor des humbles in the original language, but only the first few pages were ripped open. It turned out that my mother thought the French too difficult and returned the book unread. It was one her aunts, a school teaahcer, who had recommended it. Anyway, the book proved to be helpful when Axel one evening saw the coveted nurse on one of the dances at the City Hotel. Inga Haking, that he now knew that the girl was called, had arrived in the company of a nursing friend. He gathered courage, introduced himself to the young ladies and his newly acquired knowledge of Maeterlinck was a good introduction to his attempts to make contact and as he already knew that Inga was interested in spiritual dimensions of life he also spoke about the Bible.

So Maeterlinck has had some influence on the fact that there is now a photo of me and mother together in a summer meadow.

Let the gates of heaven be opened wide,

Calm the storms, don´t make them violent.

Let the nightingale sing with force and pride,

him that the cold made silent!

Let sing the young

with unrestrained tongue.

Let children dance and forget they cried!

Frisch, Karl von (1970) Dancing Bees. London: Metheun & Co. Kollontai, Alexandra (1977) Love of Worker Bees. London: Virago. Maeterlinck, Maurice (2006) Life of the Bee. New York: Dover Publications. Maeterlinck, Maurice (2005) TheTreasure of the Humble. Whitefish Montana: Kessinger Publishing.  Mann, Charles C. "Quest for a Superbee" in National Geographic, May. Wells, H.G. (2005) The First Men in the Moon. London: Penguin Classics. Wilson, E.O. (2012) The Social Conquest of Earth. New York: Liveright Publishing Corporation. Wilson, Bee (2004) The Hive: The Story of the Honeybee and Us. London: John Murray. Wroe, Ann and Keith Colquhoun (1996) "Obituary: Benedictine monk and beekeeper Karl Kehrle" in The Economist, September 14.

När jag under denna korta, kulna och kalla vår i snålblåsten har cyklat till mitt skolarbete har det ibland hänt att jag tänkt på Lars Wivallius och hans magnifika dikt Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr:

En torr och kall vår gör sommaren kort 
Och vinterns föda fördriver. 
Gud hjälpe, som rår, se våren går bort 
Och liten glädje oss giver! 
Sol varma, förbarma! Hos vädret torrt 
Nu kölden sommaren river.

Ursprunget till dikten står att finna i mina hemtrakter för ungefär fyrahundra år sedan.  Efter att ha stulit, snyltgästat och lurat sig genom ett krigsdrabbat Europa hamnar den tjugofyraårige Lars Wivallius 1629 på godset Hessleholm.  Enligt en tysk utsaga hade den unge poeten, som suttit fängslad på olika håll i Tyskland,  ”ett värdigt och vackert utseende”  och ”när det gällde förmågan att tala var det inget som fattades honom”.  Wivallius talade förutom flytande latin och tyska, uppenbarligen en del engelska, franska, italienska och grekiska. På Hessleholmsgården använde han sig av ett av sina falska namn - Friherre Erik Gylllenstierna , något som Wivallius senare, inför domstol hävdade inte var en fullkomlig lögn. Han hade ju faktisk hela tiden påstått ”Jag är icke Gyllenstierna”:

Jag haver sagt rätt! Jag erick Gyllenstierna, ty uti denna voce [ord] erick är en aequicationis fallacia [dubbeltydighet]: ”är icke”. Därför kallade jag mig, Er-ick.

Detta var uppenbarligen ett typiskt Wivalli ordvrängeri. Vart han än dök upp tycktes Lars Wivallius genom sitt världsvana beteende, sin sång, sina historier, aktningsvärda kunskaper och inte minst sitt fördelaktiga utseende och sin stora charm kunna tjusa vilket sällskap som helst. Det var få som anade att den svenske adelsmannen i själva verket var en studerad bondson. Så var även fallet på Hessleholmsgården där den lokala adeln imponerades av den stilige ynglingen, som dessutom kunde ”danse, hoppe och fegte”.

Snart var Lars Wivallius trolovad med den vackra dottern till den förmögne adelsmannen Ulf Grip, herre till Björkeberga gård någon mil från Hesslehom. För att i sista stund förekomma en dansk adlig friare gifte sig Wivallius i hemlighet med Gertrud Grip, men fadern förlät omgående de unga tu i tron att det trots allt var ett bättre parti. Dessvärre blev den falske Erik Gyllenstierna i det småländska Hallaryd igenkänd av kyrkoherdens kaplan (komminister), som under en middag undrade:  

-  Min herre, I äre träffelige lik en som studerat med mig i Uppsala för någre år sedan. Han heter Wivallius och de säga att han är överste hos kejsaren. Hava I intet känt honom utomlands?

Detta var en ytterst farlig fråga. Visserligen svarade Wivallius snabbt och kvicktänkt:

-  Jo män, jag känner honom grant, men han är mig icke alldeles lik, han har stort skägg, och eljest är han huggen över kindbenet i Paris.

Wivallius hade uppfattat tvivlet i kaplanens blick och visste nu att han hamnat på tunn is. Inte enbart kunde prästens yttrande betyda att han misstänkte att Friherre Erik Gyllenstierna var en falskspelare. Hans antydan om att Wivallius var i tjänst hos kejsaren kunde också det vara en allvarlig varningssignal. 

I Danzig, där den svenska armén just vid tiden för mötet i Hallaryd var invecklad i blodiga strider med de kejserliga trupperna,  hade Wivallius umgåtts med jesuiter och konverterat till katolicismen. Eftersom Sverige i lutherdomens namn på kontinenten utkämpade ett blodigt krig mot den katolske tysk-romerske kejsaren Ferdinand II kunde kunskap om Wivalli omvändelse betyda att han blev stämplad som landsförrädare och agent för papismen.

Wivallius visste att hans förmögne svärfar oroade sig för att det snart kunde bli krig mellan Danmark och Sverige. Skåne var på den tiden danskt. Wivallius erbjöd sig därför påpassligt att ta med sig sin hustru och sexton kistor med allsköns dyrbarheter, samt tvåhundra riksdaler, för säker förvaring på sitt (obefintliga) gods i Sverige. Den godtrogne Ulf Grip gav sin svärson allt detta och på väg upp mot Stockholm lyckades den svenske skojaren skaka av sig sin hustru och sälja kistornas innehåll.

Ulf Grip blev givetvis rasande. Han fick giftermålet ogiltigförklarat och prästen som vigt hans dotter med den svenske kanaljen suspenderad. Grip lyckades även övertala sin vän, den danske kungen, att efterlysa Wivallius både i Danmark och Sverige och försökte genom sina kontakter i Stockholm få honom gripen där. Under tiden lyckades Wivallius genom dikter och propagandaskrifter göra sig intressant för de svenska myndigheterna och sökte tjänst hos den kungliga förvaltningen i Pommern. När tillsättningen drog ut på tiden sökte han sig själv dit och på väg ner mot Tyskland passerade han åter Hessleholm och fick där det vansinniga infallet att åter försöka slå blå dunster i ögonen på sin korkade före detta svärfar. Wivallius var som vanligt i stort behov av pengar och hade kokat ihop en fantastisk historia om att det var han, Erik Gyllenstierna, som blivit bedragen och att han var fullständigt oskyldig till allt det elände han blivit anklagad för.

Nu visste  dock Ulf Grip vilken kanalje hans silvertungade, före detta svärson verkligen var och såg därför  till att den falske friherren blev slagen i järn och inspärrad på Kristianstads fästning. Rättegång hölls och eftersom Grip lyckats övertala Kristian IV om att den svenske svindlaren till varje pris måste stoppas så dömdes Wivallius till döden. Genom att lura en fångvaktare till att göra honom en falsk nyckel lyckades Wivallius fly och tog sig åter upp till Stockholm, där han dock häktades och spärrades in i en av cellerna på Stockholms slott..

Sin vana trogen lyckades Wivallius genom dikter och smicker snart skaffa sig inflytelserika beskyddare och kunde även på ett mästerligt sätt använda sin skarpa retorik för att försvara sig själv inför domstolar och Riksrådet. Men den förmögne Ulf Grip hade sina handgångna män på plats även i Stockholm och flera myndighetspersoner tappade snart tålamodet med den habile ordvrängaren Wivallius, som åkte ut och in på Stockholms slottshäkte och måste vid ett tillfälle efterlysas över hela Riket, innan han åter greps i Stockholm.

Kanske var det hans oförvägna personlighet som låg Wivallius i fatet. En fattig bondson som lärt sig latin och grekiska vid Uppsala Universitet och utomlands lagt sig till med utrikiska manér som han sedan använde för att imponera på och skaffa sig förmåner hos svenska adels- och ämbetsmän.  Det var kanske Wivalli största försyndelse  –  att som ofrälse ha fräckheten att begå sina småbrott och sitt bluffmakeri  i skydd av ett påhittat adelskap. Det hade kommit in en katt bland hermelinerna, som Karl Gerhard, född Johansson, sjöng trehundra år senare. Varför skulle Wivallius annars få ett så pass hårt straff som han fick för brott begångna i ett Göinge som svenska trupper hade förött och plundrat tio åt tidigare och i ett land som Sverige tio år senare skulle utkämpa ett blodigt krig med? Myndigheterna var möjligen också oroade av en person vars enda makt och vapen var ordet och som inte hade några som helst hämningar då det gällde att använda det. Wivalli dikter och pamfletter trycktes och spreds, medan folk lyssnade till hans tal i domstolar och på krogar.

Slutligen spärrades den numera välkände äventyraren och poeten in på Kajaneborg, långt bort i djupet av de finska skogarna.  Wivallius begråter sitt trista öde: ”Gud tröste min själ [när den nu förs] nordast i fjällen i bojor.” Den dystra borgen var belägen på en holme mitt i en strid fors i Kajena älv. Den var det svenska rikets yttersta utpost mot det väldiga Ryssland och var då Wivallius fördes dit bevakad av tjugofyra knektar och fyra fångväktare. Mer än sju år tillbringade han i en cell med en säng, ett skrivbord, ett avträde och en vedspis på vilken han tillagade sin mat.  Det var där han bland annat skrev sin klagovisa, som är en hyllning till den svenska sommaren. En lång bön till Gud om att han skall beskydda och bevara allt det underbara som finns i Sveriges natur:

Låt skogen stå grön, låt jorden få frukt, 
Se till att intet oss tränger, 
Låt fläkta så skön och härlig en lukt 
Av skogar, åkrar och ängar! 
Låt kransas, låt dansas med fröjd och tukt, 
Låt bäddas brokiga sängar!

Vi läste den långa dikten i skolan och vid samma tid skrev Evert Taube sin visa Änglamark, som kan sägas vara en modern tolkning av Wivalli sommarhyllning:

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,

Leka tittut mellan blommande grenar.

Låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,

Låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta utrota skogens alla djur!

Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!

Låt sista älven som brusar i vår natur

Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Efter skolavslutningen förra året cyklade jag till vårt hus i Bjärnum. På väg in i skogen gnolade jag på sommarpsalmen som jag sedan sju års ålder sjungit vid varje på skolavslutning:  

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

Efter att ute i grönskan ha druckit en kopp kaffe rodde jag båten till sjöns mitt. Där vilade jag på årorna, andades djupt och såg mig omkring. Utan en krusning på ytan speglade sjön de drivande sommarskyarna, medan stränderna prunkade i sitt gröna överflöd. Tillbaka i huset läste jag Wivalli dikt och fann strofen:

På blomster och löv låt stimma de bi, 
Som draga honungen söta! 

Då förstod jag vad som saknades i sommarharmonin. Utanför huset blommade våra stora rhododendronbuskar och innan dess hade häggen och syrenen stått i blom, äppelträden hade fler blommor än vanligt och så fanns sommarens ljud. Likt Zarah Leander kan jag inte längre höra syrsornas sång, men fågelsången är jag bättre bekant med än tidigare. Tack vare en ljudbok jag fick i present för ett par år sedan vet jag nu vem som sjunger. ­Högt över dem alla stiger koltrastens glädjearior, mer hjärtslitande och storslagna än taltrastens narraktiga, nästan berusade sång. Från snåren hörs lövsångarens mollstämda melodislingor, interfolierade med rödhakens skärande, höga, pipande klang och talgoxens skarpt trestaviga sång, med fläkt av senvinter. Kring rhododendrons och äppelträdens blommor rådde dock tystnad. Var hade bina tagit vägen? Var de döda?

Det pågår för närvarande en massdöd av honungsbin vars like aldrig har skådats. Förtvivlade biodlare finner sina kupor fyllda med yngel, men utan vuxna bin och det fåtal som vacklar kring bland liken av sina systrar tycks sakna all aptit. Fenomenet kallas Colony Collapse Disorder (CCD), något som kanske kan översättas med ”kaos orsakat av kolonikollaps”. Det är ingen sjukdom utan snarare ett syndrom orsakat av en mängd olika faktorer. Främst en parasit, ett kvalster kallat vaora, som lever av binas blodvätska. Genom ett virus som kvalstret bär med sig tappar bina sin orienteringsförmåga, villar bort sig i kupan och flyger vilse utanför den, flera får grava missbildningar, andra tappar aptiten och en del blir paralyserade.

Genom tiderna har kvalster och parasiter attackerat bisamhällen, men vad som nu sker i en sådan fruktansvärd omfattning har flera orsaker. Den främsta kan vara att vårt moderna skogs- och åkerbruk gör att vilda bin försvinner, alltmedan de tama honungsbina snabbt har förändrats genom planmässig fortplantning och genmanipulation.

Det finns även en mängd pesticider som förstör binas rumsuppfattning och kommunikationsförmåga. Moderna landskapsförändringar påverkar också de flitiga små djuren på ett negativt sätt. I ett naturligt landskap blommar under sommaren växterna ­i olika omgångar och på så sätt får bina ett jämnt tillflöde av varierad kost. Det moderna jordbruks­landskapet skapar korta, intensiva växtperioder då mat finns i överflöd, men på grund av den intensiva ogräsbekämpningen följs de sedan av stora luckor i binas kosttillförsel. Då bina inte kan tillgodose ett jämnt flöde av föda uppstår obalans i kupan och de tvingas tömma sina förråd av honung och nektar. Till slut kan det hända att bina äter upp sina egna yngel för att deras samhälle ska kunna överleva. Allt ett enskilt bi gör sker för det allmännas bästa och därför kan en liten förändring i ett bis beteende eller hälsa leda till katastrof för hela bisamhället.

Bisamhället har under miljoner år utvecklats till en strikt organiserad enhet. Allt hotas dock nu genom att människans påverkan på bisamhällena kan leda till en fatal obalans, med kaos och förvirring som följd. Den skönlitteräre författaren och nobelpristagaren Maurice Maeterlinck skriver i sin vackert välskrivna och fascinerande bok Biets liv från 1901:

Varje bi är del av ett större sammanhang. Hela hennes existens är helt samstämmig med en strävan att hjälpa andra […] visserligen dyker några av bina ensamma ner i blomsterängarna, som om de vore pärldykare i en ocean.  Men, efter att ha gjort sin plikt och samlat föda till sig själva och andra måste de återvända till sin kupa, likt dykare som återvänder från havsdjupen för att kunna andas. Isolera ett bi och efter någon dag dör hon av ensamhet, hunger och kyla. […] Hennes kropp och medvetenhet är strikt anpassade till ett uppoffrande arbete för andra, för att därigenom trygga kupans existens och fortlevnad. Hennes organism är en del av en större enhet, rubbas hennes inre, eller hennes omgivning, kollapsar hela samhället.

Man trodde förr att bidrottningen - förutom drönarna är alla bin av kvinnligt kön - bestämde över de andra bina i kupan, men så är inte fallet. Även drottningen måste rätta sig efter vad som är bäst för hela bisamhället. Blir det exempelvis dåligt väder och ont om mat hindrar arbetsbina sin drottning från att lägga alltför många ägg, maten måste ju räcka till alla de larver som växer i cellerna. Men, det kan inte förnekas att drottningen är samhällets hjärta, dess absoluta centrum. Maeterlinck berättar:

Ty de asketiska arbetarna, som alla är hennes döttrar, betraktar sin drottningen med en oumbärlig kärlek,  hon är helig för dem, men i mångt och mycket en tämligen omdeveten varelse som varje ögonblick måste vårdas ömt, men strikt. Deras respekt för henne, deras ömhet, är heroisk och gränslös. Den renaste honung, speciellt destillerad och förädlad, är reserverad för hennes exklusiva njutning. Dag som natt vakar ett utvalt följe över hennes välbefinnande och underlättar hennes moderliga uppgift att varje dag lägga sina [upp till 1 500] ägg i speciellt iordningställda, kliniskt rena celler. Hennes kärleksfulla skötare smeker henne, matar henne, fejar henne och tar hand om hennes avföring. Skulle den minsta lilla olycka drabba henne sprider sig nyheten från grupp till grupp och hela kupans befolkning rusar fram och tillbaka under högljudd jämmer, beredda att fånga henne, fängsla henne och i nödfall föra henne bort från kupan. 

Skulle en katastrof drabba den lilla republiken; om kupan hotas av total kollaps, eller människans okunniga brutalitet leder till problem, om dess invånare drabbas av svält, förkylning eller annan sjukdom och börjar dö i tusental, då finns alltid drottningens följe på plats för att skydda henne och man kan ibland finna henne vid liv under liken av sina trofasta döttrar.

Genom Maeterlincks skildring förstår vi att bina kan kommunicera med varandra. De har faktiskt ett mycket komplicerat språk. På biets huvud sitter dess karaktäristiska vinkelböjda känselspröt och genom dem sänder hon meddelande till andra bin, genom att röra vid dem med de vibrerande spröten och även genom att sända ut doftstråk förmår bina hålla ordning på ett samhälle där tusentals systrar med olika uppgifter samsas inom kupan. 

Den store bikännaren och nobelpristagaren Karl von Frisch lyckades genom år av tålmodigt forskningsarbete knäcka koden till binas märkliga dans. Om ett spejarbi hittat en mängd nektarfyllda blommor skyndar hon sig hem för att berätta för kupans invånare om sitt fynd. Hon placerar sig på en lodrätt bikaka och omgiven av sina systrar dansar hon för att visa dem var blommorna finns.

Om de växer mindre än åttio meter från kupan utför spejarbiet en ringdans, först åt vänster sedan åt höger, samtidigt som hon avger en doft som upplyser hur de funna blommorna doftar. Befinner sig blommorna längre bort än åttio meter utför biet en slags vippdans genom att vricka med bakdelen, vickningarnas antal och speciella rytm anger likt ett morsealfabet var blommorna är belägna. Riktningen till blommorna beskrivs med solen som riktmärke. Biet riktar först sin kropp mot solens position på himlen och genom att sedan rikta den, som visaren på en klocka, talar hon genom sin dans om i vilken riktning hennes systrar skall flyga för att finna blommorna.

Honungsbin har av människan avlats fram för att vara fogliga, högproducerande och trogna sina samhällen och kupor. I allt för liten omfattning har de avlats med tanke på att förstärka deras sjukdomsresistens. Till skillnad från bin är människan en egoistisk individ och då vi avlade fram våra honungsbin tänkte vi mest på vår egen vinning, inte på det faktum att för att producera sin eftertraktade honung måste bina även må bra och vara friska. Den genetiska variationen inom och mellan tama bisamhällen är mycket liten och har under det senaste århundradet krympt ytterligare. Det var dock ett sjukdomsangrepp på bisamhällen som ursprungligen ledde till 1900-talets våldsamma avelsförädling av de tama honungsbina.

1910 sände en tysk, hängivet katolsk kvinna, sin tolvårige son till ett kloster i England. Hennes beslut grundade sig på en önskan att styrka katolicismen i England och som en fattig mor ville hon också trygga sonens framtid. I en katolsk tidning hade hon läst att engelska benediktinermunkar behövde arbetskraft för att bygga upp ett kloster som rivits ner under den engelska reformationen.  

Den hemlängtande och blyge Karl Kehrle visade sig dock vara alltför klen för det tunga byggnadsarbetet och fick istället pyssla med klostrets bikupor. Han var en så hängiven och skicklig biskötare att klostrets abbot 1921 utnämnde honom till Mästerbiskötare. Den främsta orsaken till den försagde Kehrles upphöjelse var att då klostrets bin börjat dö i en mystisk virussjukdom parade han bidrottningar med gula drönare som han fått sig tillsända från ett kloster i Italien.  Den nya bivariant som korsningen av engelska och italienska bin gav upphov till visade sig vara motståndskraftig mot virussmittan och med klostrets välsignelse började Karl Kehrle, som nu kallades Broder Adam, skriva till kloster runtom i världen och be dem sända drönare och drottningar. 

Broder Adam fick även tillåtelse att besöka olika platser på jakt efter bin och kom på så sätt till avlägsna, exotiska ställen i både Afrika och Asien där han fann bin som kunde främja hans strävan att skapa det perfekta biet. Genom stort tålamod och försiktigt handlag lyckades Broder Adam framavla en bivariant som han uppkallade efter sitt kloster, The Buckfast Bee,. Det var ett starkt och tåligt bi, som producerade rikligt med honung och endast i nödfall använde sin giftgadd. Biet blev en succé bland biodlare över hela världen och klostret blev berömt, likt klostret Fécamp i Normandie som blivit rikt på sin benediktinerlikör fick Buckfastklostret ansenliga inkomster genom Broder Adams bin:

Likt britterna själva var det en blandras som förenade alla goda egenskaper hos det lokala, engelska biet med sådana från värdiga bin från andra delar av världen.

Varhelst i världen biodlare möts talar de numera med vördnad om Broder Adams fantastiska bi och hans klosterbröder berättar att:

Han var oöverträffad som biodlare. Han talade med sina bin, strök dem försiktigt och närmade sig kuporna med lugn och värdighet. De känsliga bina tycktes återgälda hans kärleksfulla omvårdnad.

Klosterbröderna kunde dock tilläga:

Han älskade bina nästan lika mycket som han älskade Gud.

1991 dök det fruktade vaorakvalstret upp i Broder Adams kupor och han bad abboten om att få sig tilldelad en forskningsassistent som kunde hjälpa honom att avla fram en bivariant som kunde vara resistent mot det dödsbringande kvalstret, men trots att hans kloster hade blivit världsberömt och gjort stora förtjänster på Broder Adams arbete avvisade abboten den nu över nittioårige munkens begäran. Då han nåddes av protester från biodlare över hela världen svarade abboten kort och syrligt: ”Jag är övertygad om att han i första hand betraktar sig som en munk och först i andra hand som biodlare.” Sju år senare dog Broder Adam utan att ha återgått till biodlandet.

Kanske är den blide Broder Adam delvis skuld till den otäcka bidöden. Genom sitt manipulerande av Guds skapelse har den gode munken bidragit till att destabilisera naturens gudomliga harmoni. Som Maeterlinck påpekade är ett bisamhälle ett under av grundlig ordning och disciplin. Till och med ett enskilt bis levnadsförlopp är in i minsta detalj strikt inrutat av funktioner kopplade till dess kroppsutveckling och arbetsuppgifter.

Ett arbetsbi föds när en puppa använder sina käkar för att tugga sig genom kokongen inuti sin perfekt formade cell och sedan bryta sig igenom dess vaxsigill. Så fort det kommit ut börjar det lilla biet med att städa tomma celler så att de kan ta emot nektar, honung och bidrottningens ägg. Bin är exceptionellt renliga djur. De stampar med fötterna om de vill att städarbina skall komma fram till dem. Sedan meddelar de med sitt till stor del outforskade språk var på sina kroppar de vill att smuts och parasiter skall avlägsnas.

Efter någon vecka har en del bin utvecklat sina giftkörtlar och börjar då patrullera kupans ingång för att skydda sina systrar från anfall från andra bin och parasiter. Andra bin har samtidigt genom ett rikligt pollenintag utvecklat honungsframställande inre organ som gör så att de kan börja ge mat till larverna, som lever i de fantastiska sexsidiga celler som konstruerats med hjälp av vax som formats under arbetsbinas bukar och som de sedan med sina fötter och munnar formar till celler som är snedställda så att honung och nektar inte rinner ur, och konstruerade på ett sådant sätt att de maximalt utnyttjar kupans begränsade utrymme. Något som arkitekter genom tiderna har observerat, förundrats över och imiterat.

Så blev exempelvis den originelle och fredsivrande amerikanske arkitekten Richard Buckminster Fuller genom binas celler inspirerad till att konstruera sina ”geodektiska kupoler”, som används för att konstruera radarstationer, utställningslokaler, växthus, med mera. De extremt lätta och stabila konstruktionerna består av stänger som omger plast- eller glasskivor som är formade likt bikupronas celler.

Tolv dagar gammalt börjar arbetsbiet ta emot nektar och pollen från äldre samlarbin och packar sedan födan i speciella celler. Samlarbina anländer i en strid ström till kupan där de tas emot av arbetsbin som genom sina munnar slukar nektarn som samlarbin hämtat från blommorna och förvarat i sin speciella honungsmage. Beteendet gjorde att antika medeltida betraktare fick intrycket att bina kysste varandra. Arbetsbina spottar sedan ut nektaren, som i deras kroppar förvandlats till honung, i speciellt iordningställda celler. Nu anländer andra bin som har till uppgift att med sina vingar fläktar honungen så att vattnet avdunstar och honungen tjocknar. När processen är klar sigilleras cellerna med vax.

Fläktarbin fyller en viktig uppgift, avgörande för bikupans överlevnad. Den stora mängden individer avger nämligen mycket värme. För att larverna skall kunna utvecklas normalt krävs det att kupan har en temperatur som konstant ligger på mellan 32 och 36 grader. Detta innebär att förutom de fläktarbin som är verksamma inom kupan placerar sig också en grupp av dem vid kupans ingång. De står med sina huvuden vända mot kupan och fläktar oavbrutet med sina vingar för att därigenom suga luft ur kupan och göra så att en svalkande luftström cirkulerar bland de tusentals systrar som är verksamma inne i dess mörker.

Fläktarbina har placerat sig vid sidan av ingången, så att luftströmmen kan gå in i kupan på den andra sidan. Det finns också bin som oavbrutet samlar vatten och sprider det över vaxcellerna, när vattnet avdunstar kyls cellerna ner. Om den omgivande lufttemperaturen stiger oroväckande snabbt avbryter flera arbetsbin sitt arbete och förenar sig med fläktargruppen vid kupans ingång och fläktar sedan intensivt med sina vingar tills temperaturen sjunker i kupan. Det är fläktarbinas vingslag som gör att bikupan ständig avger ett milt, surrande läte.

Efter några veckor har bina utvecklats så pass mycket att de kan bli samlarbin och ge sig ut för att samla nektar. Ett samlarbi kan under en dag besöka mer än tiotusen blommor, som genom deras besök befruktas och därmed blir till nytta för oräkneliga varelser, bland dem människorna. Under sitt livslånga samlande, under sommaren lever bina inte längre än fem veckor, får ett samlarbi ihop nektar som räcker till en tesked honung. Under den tiden arbetar bina i kupan dag och natt med att framställa honung, bygga celler och sköta larverna. När sommaren lider mot sitt slut förbereder sig kupans invänare för vintern. De dödar drönarna och sedan dör arbetsbina av svält och utmattning tills femtusen bin av kupans under sommaren 50 000 invånare återstår. De samlas kring sin drottning för att hålla henne varm under vintern. En drottning lever i upp till tre år.

De enda som inte arbetar flitigt i en kupa är dess enda manliga invånare, drönarna. De har klumpigare kropp och större ögon än de andra bina och har ett brummande läte, Deras enda uppgift är att befrukta drottningar. En dag kort efter det att kupan vaknat till liv bestämmer sig drottningen för att lämna kupan. Hon lägger ett antal ägg som obefruktade kommer att ge upphov till drönare, alltså en form av parthenogeneisis, jungfrufödsel. Drottningen lämnar sedan på egen hand kupan och flyger bort för att träffa drönare från ett annat bisamhälle, som väntar och med sina stora ögon spejar mot skyn på utkik efter någon villig hona. När en sådan dyker upp svärmar de kring henne och parar sig med henne i luften. Upp till trettio drönare kan para sig med en bidrottning, innan hon återvänder hem och börjar lägga sina ägg i cellerna.

En drönare har ingen gadd och är en ganska hjälplös varelse. När hösten kommer motas drönarna ut ur bisamhället, vid sju veckors ålder är de gamla och orkeslösa och svälter snart ihjäl i ensamheten.

Bisamhällena har genom årtusendena  betraktas med förundran av de beundrande människorna. Deras märkliga, strikta organisation och binas oerhörda flit för dess allmänna bästa har jämförts med människans samhällen, oftast till binas fördel Men, vad finns det egentligen för lycka i att arbeta sig till döds för sitt samhälle? Bortsett från sin vinterdvala sover bin aldrig, förutom korta sekunder av vila, speciellt vid middagstid. De som hyllat binas livsföring har antingen varit despoter och kapitalister som predikat arbetsglädje för sina slavar och arbetare, eller socialistiska utopister som fascinerats av vad Maeterlinck beskrev som ett ”offrande av privatlivets helgd för ett ständigt slit till det allmännas bästa”. 

Av de tretton personer i den inre cirkel som förberedde oktoberrevolutionen 1917 föll tio offer för den sovjetiska stat de skapade.  Enbart Lenin, Stalin och Alexandra Kollontaj dog en naturlig död. Den senare skrev 1923 en novellsamling kallad Arbetsbiens kärlek. I Sverige blev den populär i början av åttiotalet. Jag läste den och blev förskräckt. Mina feministväninnor älskade den. När jag påstod att jag tyckte boken var förvirrande, kanske beroende på att den skrevs under en tid som inte var identisk med vår, tyckte de att den var solklar och att det enbart var för att jag var man som jag inte begrep den. Jag vet inte. Jag kunde erkänna att Kollontaj hade ett visst fog för att skriva:

Kanske skulle kvinnorna uppfostras att inte ge så mycket i kärleken men männen att ge mera. Och mannen lära sig att kunna vara en spegel och en resonans för den kvinna han älskar.

Detta trots att jag inte gillar generaliseringar och har en känsla att de låser oss i skadliga tankesätt, inte minst då det gäller våra kärleksrelationer. Men jag gillade Kollontajs betoning på mannens ansvar i ett förhållande, trots att jag har manliga vänner som gett mer i sin kärlek än de kvinnor de älskat. 

Givetvis skall vi  alla, män som kvinnor, uppfostras att ge mycket i kärlek, men det måste givetvis vara ett ömsesidigt givande och tagande. Det var nog sådana tankar som fick mig att ogilla när Kollontaj gav sig på familjen och då tycktes glömma bort barnens kärleksbehov. Återigen blev det för mycket generalisering för min smak. Hon framställde familjelivet som ett uttryck för kapitalistisk privategendom; barn borde uppfostras och tas om hand av kollektiva institutioner. 

I H.G. Wells fantastiska roman från 1901, Den första färden till månen, tar sig två män i hemlighet till månen i ett rymdskepp som de konstruerat på egen hand. I månens inre möter de seleniter, som finns i tusentals former där var och en av dem har skapats för speciella, sociala funktioner . Specialisering är kärnan i seleniternas samhälle.

"Genom kunskap växte och förändrades seleniterna, medan er mänsklighet enbart tycks ha lagrat sin kunskap och därigenom förblivit kreatur" konstaterar seleniternas härskare, Storlunaren, när han lärt sig engelska. Seleniternas ledare blev djupt chockerade då de insåg att människorna har en obotlig benägenhet för våld och krig och beslöt sig därför att till varje pris försöka förhindra att jordens invänare fick reda på något om seleinternas existens och kultur, som är betydligt fredligare och långt mer utvecklad än vad som är fallet i människornas samhällen. 

Moderna "sociobologer" som E.O. Wislon antyder att mänskliga samhällen har utvecklats på ett sätt som liknar andra "eusociala" djurarter (eu är grekiska och betyder  "bra" eller "riktig"), som bin eller myror. En samhällsform baserad på grupptänkande och oegennytta betraktas av eusociologer som väsentlig för mänsklighetens evolution och fortlevande. Wilson skriver om biophilia, något som betyder "kärlek till livet, eller levande system". För en sociobiologist som Wilson är bikupan likt en sofistikerad superorganism och fungerar som en slags kollektiv hjärna som verkar för ett helt samhälles välfärd och överlevnad.

Andra forskare och ideologer har gått ännu längre och föreställer sig en framtid där megastäder fungerar som ett slags bikupor, där datornätverk har blivit en mäktig artificiell intelligens som oberoende av mänsklig inblandning styr samhället på ett välvilligt sätt, liknade det sofistikerade nätverk av regler och kommunikationsmedel som inom en bikupa styr varje individ att på ett undermedvetet sätt arbeta för det gemensamma bästa.

I ett sådant samhälle har, genom en slags evolutionär process, individuell tillfredsställelse, kärlek och familjeliv blivit föråldrade. Familjelivet sätts inte längre främst, ett beteende som enligt eusocialisterna varit det främsta skälet till människornas evoutionära framgångar. Vi är alltså tillbaka till Alexandra Kollontais åsikt om att barns uppforstran och prägling till att bli goda samhällsmedborgare är samhällets och inte familjens ansvar: 

Arbetarmodern måste lära sig att inte skilja mellan ditt och mitt; hon måste komma ihåg att hennes barn är våra barn, att de tillhör Rysslands kommunistiska arbetare

Onekligen en bild så god som någon av binas kärlekslösa värld. 

Men varför kopplas då den lilla insekten så intimt samman med kärlek och det goda livet? Både den romerske kärleksguden Cupido och hinduismens motsvarighet, Kama, framställs tillsammans med bin.

Kanske grundar sig människornas bibeundran inte enbart på binas stora flit – myror är ju också arbetsamma. Men till vilken nytta? Vad ger de där flitiga små djuren oss, annat än besvär? Annat är det med bina. De skänker oss livets goda. Det räcker med att föreställa sig hur trist livet under vikingatidens kalla vinternätter, skulle te sig utan tillgång till sådant  som stals från bina. Där fanns inga sötsaker förutom torkad frukt och honung. Mörkret lystes upp av väldoftande ljus gjorda av bivax, i vars sken man kunde njuta det berusande honungsvinet mjöd, gudadrycken. Socker och destillerade drycker dök inte upp förrän på femtonhundratalet. Med så härliga gåvor var det kanske inte så underligt att bin och honung kopplades samman inte enbart med sommar och blommor, utan också med kärlek och det goda livet.

Älskling heter på engelska honey och indo-euoropeiska språk är fyllda med allusioner till honung och kärlek. Kyssar är som honung, beröm som honung för öronen, ungdomlig hy är honungslen, rika länder flyter av mjölk och honung. Listan av ord och begrepp som kopplar honung och bin till kärlek och välbefinnande tycks vara oändlig. Och när den flitiga lilla insekten nu hotas av utrotning har vi människor all orsak till att sörja. Bina är en del av vår kultur, på gott och ont är vi beroende av varandra. 

Wivalli visa om den kalla våren och den sköna, svenska sommaren förde mig till bina. Nu är jag åter tillbaka i Hässleholm. Då jag sitter på mitt rum och skriver mitt blogginlägg kommer jag att tänka på att en av mina döttrar på Mors Dag placerade ett kort av mig och min mor på Facebook.  Det var en bild av oss två på en sommaräng, tagen av Far någon gång på femtiotalet. När jag nu betraktar den kan jag inte låta bli att göra en  långsökt koppling till min egen existens, kärleken och binas liv.

Författaren Maurice Maeterlinck, berömd för sina statiska men suggestivt symbolistiska kärleksdramer, var under hela sitt liv en entusiastisk biodlare. Maeterlincks vackra bok La vie des abeilles, Binas liv, var en inspiration till det här blogginlägget. Några år tidigare hade Maeterlinck skrivit tankeboken Le Trésor des humbles, De ringes rikedomar. Jag har svårt att ta till mig den typen av ”andlig” litteratur,i vars efterföljd vi vi finner trendsättande bestsellerförfattare som Kahlil Gibran och Paulo Coehlo, i mitt tycke lika hopplösa båda två.  Tämligen snusförnuftiga skrifter som på ett poetiskt och vackert språk vill få läsaren att knyta an till sitt inre själsliv. Trots min motvilja har jag gjort upprepade försök att läsa De ringes rikedomar och orsaken finns hos min far och mor.

1948 arbetade min då trettioettårige far som journalist på den numera sedan länge nerlagda Eksjö-Tidningen. På Eksjös gator skymtade han emellanåt en vacker, blond och något eterisk sjuksköterska. Han började diskret söka efter henne och förhörde sig bland sina bekanta om någon av dem visste något om henne. Hon verkade vara blyg och tillbakadragen. Han visste därför inte riktigt hur han skulle kunna närma sig henne. Ibland beställde hon in en kopp med choklad och vispgrädde på ett av stadens konditorier, men hon visade sig aldrig på någon dans på Stadshotellet, eller någon annanstans där han skulle kunna närma sig henne. Dock besökte hon emellanåt Stadsbiblioteket och Axel Lundius tänkte att om hans vän bibliotekarien kunde berätta om den vackra flickans läsvanor kunde han kanske som av en händelse söka upp henne på kaféet och där inleda ett samtal kring något gemensamt litteraturintresse. 

Bibliotekarien log vid Axels förfrågan:

-  Jo då, det är oenkligen en märklig ung dam. För en tid sedan kom hon med en ovanlig förfrågan. Hon ville beställa en bok av Maurice Maeterlinck.

-   Maurice Maeterlinck! Men,vem läser sådant nu för tiden?

-   Jo, det undrade jag också. Men jag beställde in boken åt henne. Hon lämnade nyligen tillbaka den. Här är den. Vill du låna den?

-   Givetvis, svarade min far förundrad och nyfiken, och tog med sig boken hem.

Det var Le Trésor des humbles på originalspråket, men enbart de första sidorna var uppsprättade. Det visade sig sedan att Mor tyckt franskan varit för svår och lämnat tillbaka boken, som en av hennes mostrar hade rekommenderat. Men den hjälpte Far när han en kväll fick syn på den åtråvärda sjuksköterskan på en av Stadshotellets baler. Inga Haking, som han nu visste att flickan hette, hade kommit dit i sällskap med en sjuksköterskeväninna. Han tog mod till sig, presenterade sig för dem och visst hjälpte hans nyförvärvade kunskap om Maeterlinck honom i hans kontaktförsök och då han visste att Inga även var intresserad av andliga dimensioner talade han även om Bibeln.

Så Maeterlinck har haft ett visst inflytande på det faktum att det nu finns ett foto av mig och Mor på en sommaräng.

Lät himmelens port vidga sin gång,
hjälp molnen att högre uppstiga,
låt oss snart höra skön näktergals sång,

som kölden har tvingat att tiga!

Lät sjunga de unga
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

Bergh, Birger (2005) Lars Wivallius: Skojare och skald. Lund: Historiska media. Frisch, Karl von (1973) Binas liv. Stockholm: Natur och Kultur.  Kollontay, Alexandra (1981) Arbetsbiens kärlek. Stockholm: En bok för alla. Maeterlinck, Maurice (2006) Life of the Bee. New York: Dover Publications. Maeterlinck, Maurice (1916) De ringes rikedomar. Stockholm: Åhlen och Åkerlund.Mann, Charles C. (2015) "Quest for a Superbee" i National Geographic, May. Nyström, Jesper (2011) Bidöden  https://www.naturskyddsforeningen.se/sveriges-natur/2011-2/bidoden Lundberg, Bo (1980) Biets värld. Stockholm: Utbildningsradion. Sandahl, Åke och Karl-Johan Hedqvist (1977) Humlor, bin och andra steklar. Västerås: ICA bokförlag. Wilson, Bee (2004) The Hive: The Story of the Honeybee and Us. London: John Murray. Wells, H.G. (1954) Den första färden till månen. Stockhom: Natur och Kultur. Wilson, E.O. (2012) The Social Conquest of Earth. New York: Liveright Publishing Corporation. Wroe, Ann och Keith Colquhoun (1996) "Obituary: Benedictine monk and beekeeper Karl Kehrle" i The Ecominst, September 14.