The Swedish National Day was celebrated a few days ago. As usual, I did not participate, not because I am against celebrating a Swedish National Day. I like holidays and celebrations. I am grateful for having been born in a place where I have received a lot of benefits. I like being a Swede. I am a pacifist, nevertheless I did my obligatory military service without hesitation and if I was not getting older, and thus cannot be drafted anymore, I assume I would willingly take up arms and try to defend the Swedish autonomy if it had been threatened by the armed forces of a forein regime. This in spite of the fact, that I cannot imagine myself killing another human being, and abhor warfare as a grave anomaly, a serious flaw in human nature. Even if I am an enthusiastic meat eater, I cannot imagine myself killing any kind of a mammal.

Despite of all this I cannot summon enough enthusiasm to celebrate a Swedish National Day. Why? I assume it is because Sweden is there all the time and I continue to be a Swede wherever I am. It is not for the reason that I consider nationalism to be stupid. It is, but I celebrate a lot of stupid things. My disregard for nationalism does not hinder me from liking Italy and Italians, the Dominican Republic and Dominicans, with warts and all and he same goes for Sweden and Swedes.

I am not against celebrating my own existence on my birthday, the birth of Christ on Christmas, the birth of Christianity on Easter, the maginificance of Swedish nature and the longest day of the year on Midsummer´s Eve and the longest night and the return of light at Lucia. Just as well as I celebrate the 14^th of July while in France or the 17^th of May while in Norway, or the Carnival if I happen to end up in a place where that is celebrated. I don´t have anything against participating in birthday and marriage celebrations, or in common religious festivities wherever I happen to end up in the world. I like to be among happy people and share their happiness; I like food, drinks and dancing.

I assume I don´t celebrate the Swedish National Day because I do not really know what I am celebrating at that particular day. It is not a spontaneously introduced celebration, like having been delivered from an oppressing tyrant or an occupying totalitarian regime. Sometime during the 19^th Century some local, nationalistic revelers thought it was a good idea to have a few drinks to celebrate that Gustav Eriksson Vasa was crowned King of Sweden on the 6^th of June 1523. However, is that a valid reason for celebrations? Since the end of the 14th century, Sweden had been a part of a Union with Denmark and Norway. The occasional Danish dominance had from time to triggered uprisings in Sweden, but for commoners the difference between a Swedish, Danish or Norwegian governor was not very different.  Gustav Vasa proved to be a rough and able administrator, though rather capricious and with a ruthless streak not inferior to his Danish predecessor's, enriching himself and his family and brutally suppressing any uprising.

In 1891, Skansen (the Sconce) was opened to the public. It was founded by a certain Artur Hazelius, a great enthusiast for Swedish folk culture and it was an open-air museum and a zoo with Scandinavian animals located on the hilly island of Djurgården, from where you had a magnificent view of Stockholm. More than 150 traditional, historic buildings were brought in from all over Sweden and a full replica of an average 19th-century town was erected. All to celebrate the memory of a Sweden that was vanishing due to an engulfing industrial era.

In the buildings and their surrounding areas peasants, Sami people and different craftsmen in traditional dress acted out their various tasks, such as blacksmiths, fiddlers, tanners, shoemakers, bakers and glass-blowers. The place became hugely popular, but as with all such initiatives Skansen was in a constant need of money. In an effort to generate more income and encourage a “nationalistic spirit”, Artur Hazelius did at certain dates arrange attractive festivities.  In 1893, he wrote in the Annual Report of Skansen that a focus, a certain date, for a celebration of Swedish national pride ought to be officially established and suggested the 6^th of June, stating that:  

As an anniversary to celebrate patriotic pride, Skansen has introduced June 6, Gustav´s Day, which henceforth will be celebrated as the Swedish National Day.

The date was enthusiastically adopted by the Royal House of Sweden, though the Swedish Government deliberated for years and years if such a day ought to be turned into a National Holiday. Gustav Vasa was a controversial Father of the Nation, not very suitable for a free, democratic country like Sweden. However, it was suggested that the signing of the Swedish Instrument of Government could be celebrated on the 6^th of June. This document restored the political power to the Parliament, after it had been circumscribed in 1772. Nevertheless, it was not really a revolutionary event, more of a restoration and it was hard to raise any nationalistic fervor based on an administrative document. And  - by the way, since 1974 the old Swedish Instrument of Government is not valid any more.

The bewilderment around the establishment of a Swedish National Day went on for many years. As a way out of the deadlock it was suggested that immigrants from other countries thought it strange that Sweden did not have a date for celebrating national pride and for their sake, in order to make them proud of their new homeland, several politicians motioned for the establishment of a National Day. After years of hesitation and debate it was in 1983 officially decreed that the 6^th of June would henceforth be celebrated as Sweden´s National Day. However, the deep emotions and fervor that, for example, characterize the celebrations of the 4^th of July in France and the 17^th of May in Norway are largely absent in Sweden on the 6^th of June. I cannot feel that my heart is pounding any faster on the particular day.

Anyway, on the National Day I wrote a blog entry which I now intend to translate into English. Some of it would be of a limited interest, or comprehension, since it alludes to phenomena that were exclusive to my upbringing in a small Swedish town, though I still include them since a certain exoticism has a tendency to interest many of us.

I do not remember what year my father brought home a TV set, but it may have been in 1960. Before that my family used to gather in the evenings to listen to records, or the radio. There were not that  many records in our collection, but there was Frank Sinatra, Lena Horne, Marlene Dietrich, some standard classical music - Beethoven, Bruch's violin concerto, Hayden's trumpet concerto, Mozart and the like, but also a few items that, considering the character of the rest of the collection might be considered  as rather odd, for example Elmore James´ Blues After Hours, an LP that I listened to quite often. James´ opening riff to Dust My Broom drilled itself into my memory. This was classic blues descending from Robert Johnson, with roots down deep in the Mississippi swamps and even deeper than that.  Blues that had been electrified by Chicago's harsh, urban sound, until it had been taken care of by Elmore James´ crude and violently expressive voice.

My mother and my sister Annika had musical talent. My mother was an excellent amateur pianist with Beethoven and Schubert on her repertoire, while Annika had a beautiful singing voice. The introduction of television in our home made common musical moments infrequent, but of course, music continued to come to me through television and radio. Soon I began to listen to Annika's records and also acquired some on my own. I bought Beatles and Rolling Stones, but also some jazz. I have not been gifted with an exclusive taste in music, often I get stuck with  specific tunes that I listen to over again and over again, as when I am hooked by a poem without being interested in the poet's other works.

Some pieces of music that I first heard in the early sixties have followed me through life, like Louis Armstrong's version of Stormy Weather, or Ella Fitzgerald's scatting in her version of All of Me. Accompanied by Nelson Riddle's orchestra is Ella's voice in unassailable top form. The listener is hit with the full force of The First Lady of Song, The Queen of Jazz - Lady Ella. Scatting never gets better than this. This is dazzling musicality. Music arranger Nelson Riddle, who did great work for masters like Frank Sinatra and Nat King Cole, keeps his band discreetly in the background and allows Ella to excel. The song was included in the album All Star Festival, which was issued in support of a UN campaign to assist refugees.

In conjunction with the launching of  All Star Festival in February 1963, the Swedish television, as part of the UN worldwide campaign support to its High Commissioner for Refugees (UNHCR), presented its first major fundraising gala. In those days all Swedish broadcasting was state controlled and the country had just one TV channel and three radio stations, meaning that almost every Swedish TV owner was together with the family placed in front of the TV set when Lennart Hyland, the almighty TV host, presented a cavalcade of Sweden´s most renowned artists. Like so many others, my father bought the All Star Festival record and thus Ella definitely brought me into the world of jazz.

There are jazz freaks who are considerably more knowledgeable and fanatic than I am, but for many years I listened once a week to Leif Smoke Rings Andersson when he, with his raggedy, but soothing voice, announced an hour with mellow jazz. I turned off the light in my room, placed myself on top of the bed, put on my tape recorder, watched how the light from the radio threw its yellow glow on to the ceiling and enjoyed when Leif Andersson in the evening darkness introduced a magical moment of musical joy beyond time and space with the words: "Hello there, music lovers ". I closed my eyes and one tune followed another, until the session ended with the words: "Thank you and good night. We'll be back with some more sweet and swinging music, we hope ... and this will have to do until the real thing comes along". Before I fell asleep, I turned off the radio and let darkness envelop me, softly and sweetly.

Leif Smoke Rings Andersson never played what he termed as "migraine jazz", something that probably was be-bop and beyond, but I got a taste for such jazz as well, beginning when I for some weeks I did  my “practical workplace orientation” as backdrop carpenter at the Malmö City Theatre and stayed with my sister Nunno, who at that time was a flight attendant, and thus left me alone in her apartment for several days and nights on end, when I listened to The Supremes and Miles Davis. Even before that I had listened to relatively sophisticated jazz in the apartment of classmate of mine, he was not particularly good in school but very musically gifted and later became a professional bassoonist. His father was interested in boxing and had American recordings from different heavyweight matches, as well as a large collection of saxophonists, in particular Coleman Hawkins and Johnny Hodges.

 After my visit to Nunno, Miles Davis became one of my companions through life and I began to occasionally visit the jazz club, which at the end of a creaking wooden staircase was located in the attic of Hässleholm´s decrepit old Library. Cool cats lay around stretched out among large, dirty pillows that had been placed directly on the floor, smoking and jamming jazz, mostly a mixture of Bix Beiderbecke, Muggsy Spanier, Glenn Miller and an occasional Dizzie Gillespie or Charlie Parker, but actually more Janis Joplin and the Rolling Stones, which gradually were replaced by Led Zeppelin and Black Sabbath. Since I neither smoked cigarettes nor hashish, I was never a regular, but sometimes I went up to the club and kept myself as unobtrusively as possible in the background.

I far more enjoyed being with a small bunch of friends listening to music in the home of one of them, something that became common during my military service when I befriended fellow conscripts who liked to listen to Santana and Creedence Clearwater Revival, as well as John Coltrane and Miles Davis. Often we listened to My Favorite Things with Coltrane and Bitches Brew with Davis.

While studying in Lund, I and my friend Claes often looked up a corridor neighbor we called “The Floorer”, a slightly tubby nerd with a great collection of jazz records. He was a real connoisseur with a sophisticated taste. We had given him his epithet since he once put on a disc with the words: "Listen carefully chappies, you will now experience an absolute flooring! A stunner that it will be hard to recover from - a tenor duel between Ben Webster and Coleman Hawkins!” After ordering a respectful silence he turned off the lights and we got to listen to La Rosita from 1957, certainly a winner and this knockout was followed by So What with Miles Davis, but that one we had heard before.

A few years later, I became acquainted with Mats who many times after has brought me with him far out on jazz's deep oceans, where he, like a whale voluptuously swam around, letting jazz wash over me from his apparent limitless collection,  pinpointing remarkable features of the recordings. Mats is a living encyclopedia. When I for more than half a year was a house guest with his family just north of Stockholm we often sat up late into the night with jazz and whiskey.

As Proust with his worn-out Madeleine cake all that I have described above returned to me when I the other day on the Maxi Supermarket among the cheap CDs found a collection called The American Songbook where Ella Fitzgerald´s All of Me was included. Until then, I had thought that the only version where she sang that tune with Nelson Riddle´s Orchestra was the one on the All Star Festival record. Since that record now is scratched and worn I was delighted to listen to Ella again and again, marveling at the fact that when jazz once came to Sweden in the 1920s it could be described as a "horrible infectious disease, which with giant strides is approaching our healthy coasts ". Not least, could the practitioners be damaged for life by this contagious peril:

I warn you all! Not least the musicians. The wretched musician who spends 7 á 6 hours a day on playing jazz will soon lose much of his artistic capacity and if he insists in losing himself to this harmful practice he will end up as an incurable idiot. All decent forces must take up arms against this threat. Let us build up quarantines and delousing facilities to escape this epidemic, which now is proliferating all over our poor haunted Europe.

This was in 1921 Hjalmar Meissner´s opinion, president of the Musicians' Union, and two years later the celebrated poet Sten Selander wrote:

By one end of the room,

housing me, my tea and cigarette gloom,

the strength of seven darkies grow numb

while wasted on banjo, cymbal and drum.

It was as if the sound arouse

in a Negro mad house.

When they twisted as if in colic,

these ugly men made me melancholic

From their madness there´s no relief

and it is my firm belief

that jazz is here to stay - what a grief.

I hope my crummy translation makes justice to the poem and its general character. The original is far from being a masterpiece. It was probably meant to be witty, but ended up being pathetic, chauvinistic and ridiculously racist. It may be confronted with Zyl Spiegel´s poignant experience of jazz in a New York bar.

Zyl Spiegel had with his thirty years been the eldest of the twins who became victims of the callous and unscientific experiments of the murderous and sadistic Dr. Josef Mengele. Zyl´s brother had early on been killed in Auschwitz by the demonic doctor.  Zyl was spared since Mengele had discovered the calming effect Zyl´s humane behavior had on the children destined to be killed in his merciless experimentations. Zyl took care of the orphaned twins and cared for them as if they had been his siblings and he was therefore called Father of the Twins.

Zyl Spiegel survived Auschwitz and as a sailor he drifted back and forth across the oceans in futile attempts to forget his terrible ordeals. Zyl Speigel declared that after Auschwitz he had only experienced one single hour of relief from his painful memories. It is a deeply wounded stranger, a lonely man who recalls an episode in New York:

I started walking around Manhattan. I was wandering on the West Side, along Eight or Ninth Avenue, when I saw a large crowd of people standing outside a bar. They were pushing their way in, and I found myself being pushed inside along with them.

Inside it was dark and cool. I could see musicians lined up on a stage. There were forty, fifty of them and they were standing in a single straight line. And even though they had no leader, no conductor, they managed to play in perfect harmony. They were playing music that was not from this earth. Among the musicians I noticed “Satchmo” – Louis Armstrong. I recognized him instantly from photographs. I ordered a beer. And another. Then another and another. It was very expensive; you had to leave a tip after each order.

At a table not far from me, there were these two young girls. They sat there, laughing and drinking. Then, they got up and went over to another table where a couple of men were sitting, and started kissing them. They embraced to the rhythm of jazz. I was in the bar for an hour, the only white man there. I spent sixty dollars-more money than I´ve ever spent in one hour. Before I even realized what was happening the same crowd that had pushed itself in, that had pushed me in, got up and left. I was pulled outside with them. I found myself back on the street. I started walking and somehow, even though I was quite tipsy, I made it back to my ship.

I have been to New York many, many times since then, and always I have searched for that jazz bar. But I have never been able to find even a trace of it. I can still remember the music, the atmosphere, the beer, the girls kissing the boys to the beat of Louis Armstrong.

Yes, I was happy then! In fact, never in my life have I been as happy as during the hour I spent inside that dive on the West Side. Because for one whole hour, I actually managed to forget Auschwitz, and Dr. Josef Mengele … one.

A depiction that may be compared to the overbearing reviews which filled the Swedish newspapers after Louis Armstrong´s guest performances in Sweden during the 1930s. A Swedish composer and critic, Sten Broman, wrote in one of the big Stockholm dailies:

How should we describe the black trumpeter? Dare one say that he sometimes had something of a simian look and occasionally gave the impression of being a deranged person, while pouting his mouth, or opening his enormous jaws, roaring like a hoarse beast straight from the jungle.

While Gösta Nystroem, another Swedish composer, wrote in a Gothenburg daily:

The rhythmic excitement that seized Mr. Armstrong sometimes made him appear as a madman, failing to impress his audience in any overwhelming manner. Lazy and flabby, with bloodshot eyes and swinging arms he shouted something unintelligible into the microphone, shook his hippo framed body and gesticulated, crawled and bellowed like a man possessed. Every now and then he produced a big handkerchief to wipe his fat sweaty face, which actually consists of a large howling mouth, while the drums, saxophones and trumpets behind him fought furiously among themselves to reach the pinnacle of these panting, screwball convulsions.

I do not understand what these composing music reviewers really saw, or heard. It cannot have been the same Louis Armstrong whom I for most of my adult life have listened to and admired.  Armstrong´s music can hardly be characterized as an inarticulate howling coming out of a tropical forest, it is rather a sophisticated form of music that emerged in US cities that were at least as civilized as Gothenburg or Stockholm. And the artist described by Broman and Nystroem can hardly be the same man whose impressive musicality and warm human voice have impressed people all over the world.  Whose version of What a Wonderful World was the only thing that managed to console a heartbroken friend of one of my sisters whose mother had committed suicide. The Louis Armstrong to whom the great Duke Ellington gave the beautiful epitaph: “He was born poor, died rich and never hurt anyone along the way.”

I suppose that the strange aversion that so many Swedish leading cultural figures displayed while confronted with jazz was based on ignorance and fear of the unknown, sensations which seems to be rooted deep down in the souls of many Swedes and may take on worrying expressions. An antipathy to anything that appears as alien easily connects to patriotism and racism which make cultural characteristics and national identifications essential for the evaluation of eventual qualities of other human beings

Nationalism is, contrary to the assurances of so called Social Conservative ideologists, a relatively recent phenomenon. Until a few centuries ago it was maintained and motivated by Government and public institutions created and supported by dynastic regimes and not by any territorial or cultural communities. Nineteenth century burgeoning nationalism reacted against dynastic monarchies by creating doctrines that emphasized the "culture" of a dominant population group and characterized a "nation" as a largely artificial and comprehensive unity which often was associated with the eviction of certain population groups that did not fit into the simplified construction, often combined with a forced assimilation of cultural minorities.

The tendency to connect everything considered to be threatening to a single, alien source might lead to remarkable misconceptions, something that also has befallen jazz. During the twenties, when anti-Semitism flourished in all conceivable social circuits, even jazz could be considered as a result of Jewish perfidy, as in Henry Ford´s (the genial designer and creator of the world's largest car industry) Jew-hating newspaper Dearborn Independent which in 1921 wrote:

Jazz is a Jewish creation. The mush, the slush, the sly suggestion, the abandoned sensuousness of sliding notes, are of Jewish origin.

Who and what which could be characterized as "Swedish" where defined on the basis of cultural norms. Accordingly could a composer like Kurt Atterberg write to his Swedish, modernist colleague Moses Pergament:

Do you want to pose as a representative of Swedish culture, then you should demonstrate your affinity with and appreciation of our music, and preferably also achieve something that is beneficial for it. Something you, as far as I know, have never done. So far, you have proved that you are fundamentally a Jewish composer – why not admitting it by designation as well?

For many it was (and is perhaps still is) essential to safeguard "Swedishness" by protecting Swedes from harmful cultural influences. The Swedish composer Wilhelm Peterson-Berger explained:

Art music is based on the harmonious energy present within the framework of tonality, and a rejection of this fact will open up the gates to Asia and Africa, something which will be the death of European music. [...] All true art is rooted within a specific soil: a certain national mood, a flower that blossoms by raising itself out of the national soil and thus become globally appreciated.

In accordance with such ideas Peterson-Berger, who wrote reviews for the influential daily Dagens Nyheter, could speak of the "Viennese Jew Schoenberg" or the ”Parisian Jew Honegger".  When he called Moses Pergament, who wrote music criticism for the other Stockholm daily Svenska Dagbladet, a "foreign parasite" Pergament went straight home to Peterson-Berger, rang the doorbell and  when the composer opened he got a straight right between the eyes from the angry Pergament. Peterson-Berger was a Swedish nationalist, but in spite of his anti-Semitic statements he disdained Nazis and after Hitler´s accession to power he raged against the "unprecedented barbarity" that had taken hold of "the former culture state Germany". A confusion of patriotism with culture continues to be present in the party program of the rapidly growing Sweden Democrats:

The roots of the unique Swedish culture are to be found in our history and in the nature and the climate from which it has emerged. [...] What we primarily focus on is to preserve those values that we esteem as the essence of Swedish culture. To this core, we do first of all deem such phenomena which to an especially high degree  have characterized our community; the deep roots in Swedish history that are present among deceased and living Swedes who have a strong symbolic significance for Swedish identity or who in some way are unique to the Swedish nation, or a certain part of the Swedish nation. [...]. The Sweden Democrats are opposed to both cultural imperialism and cultural relativism. The unique and diverse identities which humanity's different peoples and ethnic groups exhibit are dictated by their respective cultures.

Of course it is not particularly easy to define the uniqueness of Swedish culture, though the Sweden Democrats' official website bestows several such attempts, such as this one from the Sweden Democrats in Falun:

Typical Swedish may well be queuing, to place ourselves on a completely empty seats on the bus, to bring with us a lunch box to work, to pay back 5 crowns to a friend or relative, not wanting to stand out from the crowd, to place gifts under the Christmas tree, watching Donald Duck on Christmas Eve, drinking schnapps and eating herring on Midsummer´s Eve, not to honk while driving, authors like Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, and Esaias Tegner, Vasaloppet [an annual long distance cross-country ski race], July 14 [the birthday celebrations of crown princess Victoria], folk dance, folk music, tapestries on the walls, the painter Carl Larsson, rag carpets, light fittings, to keep the door opened to those who come after us and not to intrude on others. [...] We believe that Sweden and the Swedes will be uprooted and their identity dissolved if we do not adhere to a clearly defined sense of cultural belonging, something which is not only composed of music and eating habits, but deeply rooted in mentality and interpersonal conduct and behavior.

Such definitions make me doubt if I am a Swede. Probably I do not fit into the “People´s Home” that the Sweden Democrats have appropriated for themselves. The typical Swedish folk dance, folk music and tapestries on the walls make me think of something as homegrown as the movie Driver dag faller regn, “Sunshine Follows Rain” from 1946, which became the first film that in Sweden earned more than a million Swedish Crowns. I watched it recently and found it to be not as bad as I had expected; the acting was quite OK, the photo excellent and the narrative dynamic.

Here you find almost everything you might expect from a pure Swedish folkish movie - beautiful blonde women, peasant costumes, nimble fiddle playing, sturdy peasants and impressive nature with deep forests and rushing rivers. It is 19th century peasant land in the north of Sweden. A story of forbidden love between a farmer's daughter, Marit, and Spelar-Jon, the scorned result of an extramarital affair between a girl Marit's father Germund once loved and a gypsy fiddle player. Germund warns his daughter not to have any contact with Jon but it's no use when Jon rescues her from being raped one night. Player-Jon is first seen playing his fiddle on a rock by a gushing stream, like a Swedish Orpheus he makes the forest animals linger and listen. Farmer Germund´s homespun and beautiful Marit is to be married to handsome Mats from Eli's homestead, a strapping fellow who unfortunately is horny and fond of drink, a leaning he shares with the cunning, though kind-hearted, fiddler Glabo-Kalle, Spelar-Jon´s teacher and role model.  When Glabo-Kalle and Spelar-Jon plays their fiery music at a barn dance, passions overflow resulting in fist fighting and attempted rape. Finally Marit decides to follow her heart and in the middle of her wedding to Mats she runs away and gallops off to her beloved Spelar-Jon, to starve in an isolated cottage high up in the mountains. However, it all ends happily with general reconciliation and the former outcast and fiddler sitting secure as a big farmer and family patriarch at the Ols homestead.

Nevertheless - there is something that is not quite right with this Swedish homespun confection. Just as the Swedish men of culture who were averse towards jazz, a conflict emerges from the peasant community´s split attitude towards the incitement of fiddle music performed by somewhat dubious practitioners, one of whom has a beautiful but swarthy complexion. Player-Jon not only plays the violin in a suggestive manner; he is also exotic and alluring. True, he is a paragon of virtue, but also the fruit of an improper relationship. A passion that ended with the lovers throwing themselves into the rapids. Large farmer Germund does not want Tattar-Jon, Gypsy-Jon, to run off with his lovely daughter and intends to geld the threatening upstart and to that end  he gathers a posse among the peasants and armed with rifles they go hunting after the fiddler in the deep forests,  as if the poor boy was a moose.

So yes, we have here an example of a dream of a formidable Swedish farming culture, but also an ambivalent conception of passionate music as a threat to culture and harmony. Something that the genial and popular Swedish artist Povel Ramel was quick to grasp. The same Ramel who early on had made fun of the cultural establishment's jazz scare, for example in his hit song The Jazz Attacks

The jazz attacks! Its weapons are polished!

The old culture will be demolished!

Old moral pundits consider it as treason,

But it´s fresh air and reason.

Up to fight! Present your horns!

Attack on gramophones, give them thorns!

Jazz attacks young and old,

short and long, skinny and cold.

We are tired of their constant threats,

now they will suffer from our clarinets!

The jazz will gain a terrible success;

You´ll all be part of a primitive mess!

Here comes the army in tuxedos and tails,

in your coffins the jazz will be the nails!

In his deceptively benevolent manner Povel Ramel often ridiculed various forms of Swedish chauvinism. In the episode Snart surnar mjölken “Soon the Milk gets Sour”, included in his movie I rök och dans ,“In Smoke and Dance” from 1954 Povel commits a formal murder of Swedish folk movies, a genre of  which Driver dagg faller regn was only one of many examples. It is doubtful that if this art form of ever recovered from Ramel's hilarious satire.

Roughly speaking, the plot may be summarized as follows: A sturdy peasant boy, Alvard, becomes fond of the beautiful, summer fair Anna-Marja. However, she is also courted by the storekeeper´s son Per. Nevertheless, after Alvard and Anna-Marja have ended up in a hayloft she declares: "It's you I belong to, Alvard". In the light of dawn they bathe naked together in a summer tranquil lake, while a subtitle declares: "for export only". Then it´s time for the traditional barn dance, which begins with two witty old men, Gusten and Gusten, talking to one another in a completely incomprehensible dialect. The dance begins and after the maids and farmhands have danced themselves tried to Gipsy-Martin´s demonic fiddling a violent fist fight erupts. In the meantime Gipsy-Martin bewitches all the womenfolk with his passionate fiddling, including the Anna-Marja. Mad with jealousy Alvard abducts Anna-Marja. There´s no happy ending to the drama. Alvard´s and Anna-Marja's fathers, Snål-Janne (Stingy-John) and Stor-Hugge (Hard-Chopper) come into conflict with one another and an ensuing bitter feud ends in disaster for the entire community.

When I watched these movies I remembered how Povel Ramel frequently appeared on television and on YouTube, I found a sequence from the 1963 Swedish All Star Festival gala where Povel performed a medley of his most popular songs. Lennart Hyland, who hosted the event, was at the time an almost unimaginably successful Swedish media phenomenon.

Hyland had after a visit to the US become inspired by the TV talk shows that were becoming ever more popular over there and managed to develop a winning concept for the Swedish television; with program hostesses, a house band, games, nation-wide competitions, surprise guests, recurring comic interludes, cultural and easy-going debates. When Hyland's Corner was broadcasted on Saturday evenings (it was not until 1969 that Sweden was rendered a second TV channel), the entire nation came to a standstill. If Hyland ordered all viewers to turn off the lights in their homes and apartments, we could go to the window and note that it was dark in all the windows of the apartment buildings surrounding us. Various forms of "city championship" were organized trough Hyland´s Corner and people left their homes to participate in quizzes and other stunts organized in the city square. Hyland declared that there would be a Frufridag, a “Wives Day Off”, meaning that husbands would do all the household chores and a majority of men obeyed, though the witty Povel Ramel wrote a sardonic little tune: “Watch me making the dishes”. 

It would not surprise me if several Sweden Democrats look back at Hyland´s Corner and the Swedes' enthusiastic acceptance of the concept, as one of those marvelous bonds that in the past united us all in one happy nation. Many features of Hyland´s shows evoked a dream of  lost times when we Swedes lived in a close fellowship, without dissimulation and falsehood. A time which now, alas, is lost and lies far behind us.

Hyland had an ability find people who could conjure up visions of a genuine rural Sweden which was about to be lost forever. As an example, to his first Hyland´s Corner in October 1962 he had invited a certain Cecilia Bruce, who was school teacher in a village with nine houses, surrounded by deep forests eight mile to the west of the town of Hudiksvall, far from what she described as the "terrible Stockholm". Miss Bruce added prophetically: "You are laughing, but romance is returning and in fifty years it will be considered as the height of living standard if you have your home in a small village." Cecilia Bruce performed her own songs Vem vill gå med mig hem, “Who wants to walk me home?” and Ta en tablett “Take a pill”. The last one is a gem and my inane translation does not do it any justice:

If you are ill,

take a pill.

Take a pill, take your pill.

Lost love made you go downhill,

take a pill.

Stress makes you want to chill,

take a pill.

But you are tired still,

take a pill.

To have children is not your will,

take a pill.

You lack a vitamin, refill,

take a pill

Diseases might kill,

take a pill.

To end it all is your will,

bid farewell with a pill

Take, take, take

pills, pills, pills.

Take a pill

The twenty-seven-year old Cecilia Bruce finished her appearance by declaring:

I live on a mountain in the forest and I have been called Sweden's only licensed forest elf. I prefer the genuine to the synthetic. In my songs I want to sing about those things that I feel are important and do so in a language that as many people as possible can understand.

Hyland's Corner has been described as a final attempt to rally the Swedish people around memories of a Sweden where "our ancestors built an existence with their own strong and sinewy hands", this at a time when rural areas became increasingly desolate and was about to turn into black holes where sound and odors were sucked up, disappearing forever:

An entire culture had ended up in its grave. A lifestyle disappeared. At the threshold of a disappearing peasant society and an emerging welfare state Lennart Hyland lit his campfire and people gathered around it every Saturday evening. They were offered a treat which was like a mirror of their own time, but it also made us look back towards a time when people were considered to be much happier than they are now.

Lennart Hyland had found a powerful role model for this longing for the old, rural and unsullied Sweden in Karl Gösta "Snoddas" Nordgren, bandy player in Bollnäs GIF and a child of nature from the great depths of the Northern forests. In a radio predecessor to Hyland´s Corner, called The Carousel, Snoddas Nordgren sang Flottarkärlek, “Log floaters´ Love”, and took Sweden by storm:

I was young long time ago,

a floater strong and beau.

All the girls were like wax in my arms.

I had a little friend in all the farms,

from Norderås down to the division by Berga O.

Haderia, hadera, haderian hadera.

from Norderås down to the division by Berga O.

If  Snoddas really had been a  log floater was doubted by those who remembered him as a fish monger´s shop assistant, though  that did not prevent his appearance from causing what came to be known as a "Snoddas fever", a mass psychosis that made people buy his records and in large numbers flock to his shows. Here was a genuine guy from the deep forests, a simple, straightforward man who personified the Swedish soul and who furthermore could sing in a simple and understandable manner. Snoddas´ songs and style reminded nostalgic Swedes about a time and a lifestyle that were becoming lost in the wake of a vulgarizing commercialism that after the War had flooded the national borders.

Snoddas was a genuine Swede of a type that had to be preserved. His songs consisted of a safe and familiar mix of folk songs, ballads, peasant waltzes and folkish pop. Songs that you could hum and sing along with. Keeping Snoddas safe from big city contamination was the same as keeping Sweden safe from foreign influence. Povel Ramel was once again prepared with his witty tongue:

Floater is not the one in front of you

what you see and listen to is not true.

My notes sound clear, my song is top listed.

Though the smallest kid knows it´s stolen and twisted.

Haderian haddera, hadderajan haddewhit

All of Sweden is listening to my little hit.

In radio I sang about Jöka´s gushing cataracts.

while record labels waited with their contracts.

Now I left the bandy balls behind

and from Bollnäs GIF I have resigned.

Hadderian haddera, snodderian  snodderell

I´m living in a spell.

When I worked as a waiter for the restaurants of the The Swedish State Railways, I sometimes saw Lennart Hyland. It happened that he boarded the train just before six in the evening, to travel home to his wife Tuss in Tranås. I was surprised that such a well-known person dared to show himself in a state of significant intoxication. The Restaurant wagon was a so called "two room apartment", that is a cafeteria area and a restaurant area joined by  a "kitchen" in the middle, i.e., a place where I could quickly tear up the plastic packaging and heat up the food in a microwave. In the "restaurant department" guests could be served small bottles of wine and Hyland often ordered several of those

He placed himself at the rear end of the car and spoke with a loud voice, well aware that he had everyone's attention directed towards himself. When I think of Hyland back there in the restaurant car the title of a book pops up in my memory The Great Role: King Gustaf III, played by himself. That was exactly the case of poor Lennart Hyland where he alone and for a few guests performed his role as the Great TV Host. Furthermore, I detected a rather evil trait in him.

Once I came into the carriage at the last second, rushed into the kitchen and quickly changed into my waiter´s uniform. When I entered the dining cart Hyland shouted: "Did you all see that! Did you see! It was hiiiilarious! The guy was late and quick as a flash he came into his finery, it was really hiiiilarious!" As soon as new guests arrived, he repeated the same phrase: "It was hiiilarious!" To me, he shouted: "You little Lazy Bones, please come over here and serve me another of those tiny bottles."

It was positively sorry for Lennart Hyland. There he sat coming tipsy while the train rushed through a darkening Sweden. He himself was turning into a remnant of a Sweden about to become helplessly lost. Remember that dear Sweden Democrats, particularly on June 6, Sweden's National Day. Panta rhei, everything flows, you cannot step twice into the same stream. You want to have your lost Sweden back, but the past is a dream and it is doubtful if your Sweden ever existed.

Naturally most of my sources to this essay were written in Swedish, with two exceptions: Lacey,  Robert  (1986) Ford:The Men and the Machine. Boston: Little, Brown and Matalon Lagnado, Lucett and Sheila Cohn Dekel (1991) Children of the Flames: Dr. Joseph  Mengele and the Untold Story of the Twins of Auschwitz. London: Penguin Books. 

Jag minns inte vilket år vi skaffade TV, men det kan ha varit 1960; Olle Björklund läste nyheterna, Nils Erik Bæhrendtz ledde Tiotusenkronorsfrågan, medan Humle och Dumle bodde i Kapten Bäckdahls skafferi. Innan dess hade familjen på kvällarna ibland suttit tillsammans och lyssnat på skivor eller radio. Vi hade inte speciellt många skivor, men där fanns Frank Sinatra, Lena Horne, Marlene Dietrich, en del standard klassisk musik – Beethoven, Bruchs violinkonsert, Haydens trumpetkonsert, Mozart och liknande, men också några skivor som med tanke på den övriga samlingens karaktär kunde betecknas som tämligen udda, exempelvis Elmore James Blues After Hours. Den LP:n spelade jag ofta.  James öppningsriff till Dust My Broom borrade sig in i minnet. Det var klassisk blues i rakt nedstigande led från Robert Johnson. Med rötter långt ner i Mississippis träskmarker och ännu djupare än så, hade bluesen elektrifierats med Chicagos hårda storstadssound, framburen med Elmore James råa och våldsamt expressiva röst.

Min mor och min syster Annika är musikaliska. Mor var en alldeles utmärkt amatörpianist med Beethoven och Schubert på repertoaren, medan Annika har en vacker sångröst. Med TV:n blev det färre gemensamma musikstunder på kvällarna, men givetvis fortsatte musiken att komma till mig genom TV och radio. Snart började jag efter att ha lyssnat på Annikas skivor även skaffa egna. Givetvis köpte jag Beatles och Rolling Stones, men också en del jazz. Jag har aldrig varit begåvad med någon exklusiv musiksmak, ofta har jag fastnat för speciella stycken som jag sedan spelat gång på gång, ungefär som när jag fäst mig vid en dikt utan att lockas av författarens övriga produktion.

En del musikstycken som jag först hörde någon gång i början av sextiotalet har följt mig genom livet, som Louis Armstrongs version av Stormy Weather och Ella Fitzgeralds oförlikneliga scat song i hennes version av All of Me. Ackompanjerad av Nelson Riddles orkester är Ellas röst i toppform. Här drabbas vi med full kraft av The First Lady of Song, The Queen of Jazz, Lady Ella. Scatting blir aldrig bättre än så här. Detta är bländande musikalitet. Musikarrangören Nelson Riddle, som uträttade storverk för mästare som Frank Sinatra och Nat King Cole, håller här sitt band diskret i bakgrunden och låter Ella excellera. Låten fanns på skivan All Star Festival, som gavs ut till stöd för FNs stora satsning på flyktinghjälp.

I samband med att All Star Festival lanserades i februari 1963 sände svensk TV, som en del av FNs världomspännande kampanj för flyktingkommisariatet (UNHCR), sin första stora insamlingsgala. Så gott som varje svensk TVägare satt tillsammans med sin familj framför TVapparaten när Lennart Hyland presenterade en artistkavalkad som innefattade Monica Zetterlund, Jan Malmsjö, Hasse & Tage och Povel Ramel. Som så många andra köpte Far All Star Festival, genom vilken Ella definitivt förde mig in i jazzens värld.

Det finns betydligt större jazzfreaks än jag, men under många år lyssnade jag en gång i veckan på Leif Smoke Rings Andersson när han med sin skrovligt lugnande stämma presenterade Swing och Sweet. Jag släckte ljuset i mitt rum, la mig ovanpå sängen, satte på min rullbandspelare, såg hur ljuset från radion kastade sitt gula sken mot taket och njöt när Leif Andersson i kvällsmörkret inledde en timmes musikglädje bortom tid och rum med orden: "Hello there, music lovers". Jag blundade och den ena melodin följde efter den andra, tills sejouren avslutades med orden:"Thank you and good night. We'll be back with some more sweet and swinging music, we hope ... and this will have to do until the real thing comes along". Innan jag somnade släckte jag radion och lät mörkret omsluta mig, softly and sweetly.

 Leif Smoke Rings Andersson spelade aldrig vad han kallade ”migränjazz”, något som antagligen var be-bop och framåt, men sådant fick jag ordentlig smak för då jag under några veckor pryade som kuliss-snickare på Malmö Stadsteater och bodde hos min syster Nunno, som var flygvärdinna och därför ibland lämnade mig ensam i sin lägenhet under flera dagar och nätter i sträck, då jag gång på gång lyssnade till The Supremes och Miles Davis. Redan tidigare hade jag fått höra relativt sofistikerad jazz genom en klasskamrat som inte var speciellt bra i skolan, men mycket musikalisk och sedermera blev professionell fagottist. Hans far var intresserad av boxning och hade amerikanska inspelningar från olika tungviktsmatcher, samt en stor samling med saxofonister som Coleman Hawkins och Johnny Hodges. Efter att hos Nunno ha fastnat för Miles Davis besökte jag sedan en och annan gång jazzklubben, som vid slutet av en knarrande trätrappa var belägen på vinden till Hässleholms gamla Stadsbibliotek. Coola typer låg utsträckta bland stora, smutsiga kuddar på golvet, rökte och spisade jazz, mest en blandning av Bix Beiderbecke, Muggsy Spanier, Glenn Miller och en och annan Dizzie Gillespie, men faktiskt mer Janis Joplin och Rolling Stones, som efterhand ersattes med Led Zeppelin och Black Sabbath. Eftersom jag varken rökte cigaretter eller hasch blev jag aldrig någon stamgäst, men ibland tittade jag in och höll mig då så diskret som möjligt i bakgrunden.

Det var mysigare att vara med ett litet gäng och lyssna på musik hemma hos någon kamrat, något som blev vanligare under lumpen då jag fick kompisar som gillade Santana och Creedence Clearwater Revival, men också John Coltrane och Miles Davis. Ofta lyssnade vi på My Favorite Things  med Coltrane och Bitches Brew med Davis. I Lund tittade jag och min vän Claes ofta in till en korridorgranne som vi kallade Golvaren, en något korpulent nörd med en stor jazzsamling. Vi hade gett honom hans epitet eftersom han en gång lagt på en skiva med orden: ”Här pågar, skall ni få uppleva den absoluta golvningen! Ni kommer att få svårt att hämta er från den här tenorduellen mellan Ben Webster och Coleman Hawkins!” Efter att ha beordrat andäktig tystnad släckte han ljuset han och vi fick lyssna till La Rosita från 1957, förvisso en makalös prestation och det var också den golvning som följde, So What med Miles Davis, men den hade vi hört förut.

Några år senare blev jag bekant med Mats som många gånger tagit med mig ut på jazzens oceaner, där han likt en val vällustigt kunde simma runt och låta mängder med jazz skölja över mig ur sin uppenbart gränslösa samling och noggrant redovisa för olika finesser i framförandena. Mats är ett levande uppslagsverk. När jag under mer än ett halvår var inneboende hos honom och hans familj i Djursholm satt vi ofta långt in på nätterna med jazz och whiskey.

Som Proust med sin uttjatade madeleinekaka återvände sådant till mig då jag för någon dag sedan på Maxi Stormarknad bland billiga CD:n fann en samling The American Songbook där Ella Fitzgeralds All of Me var inkluderad. Dittills hade jag trott att den enbart fanns att finna på den av mig sönderspelade All Star Festival och jag har nu lyssnat på Ella om och om igen och förundrat mig över hur när jazzen en gång kom till Sverige den kunde beskrivas som en ”hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”. Inte minst utövarna kunde skadas av otyget:  

Jag varnar! Ej minst musikerna. Den stackars musiker som ”jazzar” 7 á 6 timmar om dagen förlorar snart nog sin konstnärliga kapacitet, och håller han på länge därmed, så blir han ofelbart idiot. Upp alla goda krafter. Låtom oss anlägga både karantäns- och avlusningsanstalter så kunna vi kanske undgå den epidemi som nu så svårt grasserar i det stackars hemsökta Europa.

Så skrev 1921 Musikerförbundets ordförande Hjalmar Meissner och två år senare diktade Sten Selander:

I ena änden av lokalen

som rymmer teet, mig och balen.

Sju svartingar sin kraft förslösa

på trumma, banjo och symbal

som man av slarv på oss släppt lösa

från något negerhospital.

De vrida sig som i kolik,

de göra gräsligt fula gubbar

och vråla vilt med hesa skrik.

Sån blir man av jazzmusik,

det är min tro som intet rubbar

Dikten var nog ämnad att vara vitsig och spirituell, men framstår som beklämmande patetisk, hopplöst chauvinistisk och enfaldigt rasistisk. Annat är det konfronteras med Zyl Spiegels gripande vittnesbörd.

Zyl hade med sina trettio år varit den äldste av de tvillingar som den sadistiske Josef Mengele experimenterade på och mördade i Auschwitz. Zyls bror hade tidigt dödats av den demoniske läkaren som dock skonade Zyl eftersom han sett hans lugnande inverkan på barnen. Zyl tog hand om de föräldralösa tvillingarna och vårdade dem som om de alla var hans syskon och han kallades därför Tvillingarnas Far.  

Zyl Spiegel överlevde Auschwitz och drev sedan som sjöman fram och tillbaka över världshaven i lönlösa försök att glömma sina fruktansvärda erfarenheter. Han berättade att han enbart en enda timme av sitt liv hade kunnat befrias från sina plågsamma minnen. Det är en djupt sårad främling, en ensam, vindriven och utesluten man som betraktar sin omgivning:

Jag strövade kring på Manhattan och hamnade på West Side, längs den Åttonde eller Nionde Avenyen, där fick jag syn på en stor skara människor som stod utanför en bar. De pressade sig mot varandra och tillsammans med dem drevs även jag in.

I lokalen var det mörkt och svalt. Jag kunde se musiker uppradade på en scen. Där fanns en fyrtio, femtio av dem och de var uppställda i en enda rak linje. Och trots att de inte hade någon ledare lyckades de i perfekt harmoni spela tillsammans. De spelade en musik som inte kom från denna världen. Bland musikerna upptäckte jag "Satchmo" - Louis Armstrong. Jag kände genast igenom honom från fotografier jag sett.  Jag beställde en öl. Och ännu en. Sedan en annan och ytterligare en. Det var mycket dyrt, efter varje beställning var du tvungen att lämna dricks.

Vid ett bord inte långt från mitt, fanns två unga flickor. De satt där, skrattade och drack. Sedan reste de sig och gick över till ett annat bord där ett par män satt och de började kyssa dem. De omfamnade varandra till rytmen av jazz. Jag satt i baren i en timmes tid, den ende vite mannen där. Jag spenderade mer än sextio dollar – så mycket pengar hade jag aldrig blivit av med under en timme. Innan jag insåg vad som hänt hade samma människor som fört mig med sig in, dragit mig med sig ut igen. Jag fann mig på gatan och började gå, på något sätt, trots att jag var berusad, kunde jag ta mig tillbaka till mitt skepp.

Sedan dess har jag varit i New York många, många gånger och vid varje tillfälle har jag har sökt efter den där jazzbaren. Men jag har aldrig kunnat finna ett spår av den. Jag kan fortfarande minnas musiken, stämningen, ölen, flickorna som kysste pojkarna till Louis Armstrongs toner.

Ja, jag var glad då! I själva verket har jag under hela mitt liv aldrig varit så lycklig som under den timmen jag tillbringade på ett jazzhak på West Side.  Under en hel timme hade jag faktiskt lyckats glömma Auschwitz, och Dr Josef Mengele ... en … en timme.

En skildring som kan jämföras med de högdragna recensioner som fyllde svenska dagstidningar efter Louis Armstrongs gästuppträdanden i trettiotalets Sverige. Sten Broman skrev i Svenska Dagbladet:

Hur skall man beskriva den svarte trumpetaren? Vågar man säga att han ibland hade något aplikt över sig och ibland även påminde om en enligt våra begrepp sinnesrubbad person, när han trutade med munnen eller spärrade upp den på vidaste gavlar och vrålade som ett hest djur från urskogen.

Medan Gösta Nystroem skrev i Göteborgs Handels – och Sjöfarts-Tidning:

Den rytmiska upphetsningen grep hr Armstrong ibland till vansinne, dock utan att gripa åskådarna i överväldigande grad. Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt feta svettiga ansikte som egentligen består av en stor tjutande mun under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade ursinnigt sinsemellan för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion.

Inte begriper jag vad dessa komponerande musikrecensenter såg och hörde. Inte kan det väl vara samme Louis Armstrong som jag under den största delen av mitt vuxna liv har lyssnat till och beundrat? Hans musik kan väl knappast karaktäriseras som ett oartikulerat urskogstjutande, utan den är snarast en sofistikerad musikform som vuxit fram i amerikanska städer, minst lika civiliserade som Göteborg eller Stockholm? Och kan artisten verkligen vara den Armstrong vars imponerande musikalitet och varmt mänskliga röst fägnat människor över hela världen? Vars framförande av What a Wonderful World var det enda som lyckades trösta en förtvivlad väninna till en av mina systrar vars mor tagit livet av sig.

Jag förmodar att den djupa aversion som många svenska kulturpersonligheter visade jazzen grundade sig på oro och skräck inför det okända, en känsla som tycks vara djupt rotad hos många svenskar och kan ta sig oroande uttryck. En antipati mot allt som känns främmande kopplas till en patriotism som betraktar kulturella kännetecken och nationella identifikationer som avgörande för människovärdet.

Nationalism är, trots socialkonservativa ideologers försäkran om motsatsen, ett tämligen nytt fenomen. Fram till för ett par århundraden sedan upprätthölls och motiverades statsmakten och offentliga institutioner genom härskardynastier och inte genom någon territoriell eller kulturell gemenskap. Artonhundratalets spirande nationalismen reagerade mot dynastiska monarkier genom att skapa en doktrin som betonade ”kulturen” hos en dominerande befolkningsgrupp och man försökte ena ”nationen” genom att betona nationell enhetlighet, ofta förenad med utstötning av vissa befolkningsgrupper och tvångsassimilation av kulturella minoriteter.  

Tendensen att koppla ihop allt som anses hotande till en enhet kan leda till märkvärdiga åsikter, något som även drabbade jazzen. Under tjugotalet, när antisemitismen frodades i alla upptänkliga kretsar, kunde till och med jazz betraktas som ett utslag av judisk perfiditet, som i Henry Fords (den geniale konstruktören och skapare av världens största bilindustri) judehetsande tidning Dearborn Independent som 1921 skrev:

Jazz är en judisk skapelse. Dravlet, känslopjunket, de förstulna antydningarna, den otyglade sinnligheten i de glidande tonerna är av judiskt ursprung.

Vem och vad som är ”svenskt” har definierats utifrån kulturella normer. Så kunde exempelvis en tonsättare som Kurt Atterberg skriva till sin svenske, modernistiske kollega Moses Pergament:

Vill du gälla som en representant för svensk tonkonst, då bör du väl också visa först din samhörighet med och din uppskattning för vår musik samt helst även göra något positivt för den. Det har du emellertid så vitt jag vet ej gjort. Så tillvida är du ju en principiellt renodlad judisk tonsättare till gagnet – varför då ej till namnet också?

För många gällde det (och gäller kanske fortfarande) att värna om ”det svenska” genom att skydda svenskar från skadliga, kulturella impulser utifrån. Den svenske tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger förklarade:

Konstmusiken bygger på den harmoniska spänning som ryms inom tonalitetens ram, och om den upphävs står vägen till Asien och Afrika öppen, den europeiska musikens död. […] All äkta konst har sin rot i en bestämd jord: ett nationellt bestämt folklynne, kronan med blommor och blad lyfter sig upp i det övernationella, det allmänt giltiga.

I enlighet med dessa idéer rasade Petterson-Berger, som var Dagens Nyheters musikkritiker mot ”Wien-juden Schönberg” och ”Paris-juden Honegger”. Då han kallat Moses Pergament, som skrev musikkritik i Svenska Dagbladet, för ”utländsk parasit” gick denne och ringde på dörren till Petterson-Bergers bostad, när tonsättaren öppnade fick han en rak höger av den uppretade Pergament. Peterson-Berger var svensk nationalist, men trots sina anti-semitiska uttalanden föraktade han nazister och reagerade efter Hitlers mattillträde starkt mot det ”exempellösa barbari” som ”den forna kulturstaten Tyskland” sjunkit ned i”. Sammanblandning av patriotism och kultur är för närvarande starkt uttalad i Sverigedemokraternas partprogram:

Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram. […] Det som vi primärt inriktar oss på är att bevara sådant som vi betraktar som tillhörande kärnan i den svenska kulturen. Till denna kärna räknar vi i första hand sådana företeelser som i särskilt hög utsträckning har präglat vår samhällsutveckling, har en djup förankring i den svenska historien, har en stor utbredning bland tidigare och/eller nu levande svenskar, har en stark symbolisk betydelse för den svenska identiteten eller på något sätt är unikt för den svenska nationen eller en viss del av den svenska nationen. […]. Sverigedemokraterna är motståndare till både kulturimperialism och kulturrelativism. De unika och olikartade identiteter som mänsklighetens olika folk och folkgrupper uppvisar är betingade av deras respektive kulturer.

Givetvis är det inte speciellt lätt att definiera den svenska kulturens särart, men Sverigedemokraternas officiella hemsidor uppvisar flera sådana försök, exempelvis Sverigedemokraterna i Falun:

Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på. […] Vi tror att Sverige och svenskarna blir rotlösa och identitetslösa om vi inte har ett tydligt definierat kulturarv och pratar om att kultur är vitt skilda saker, inte bara musik och mat, utan mentalitet och interpersonellt agerande och beteende. 

Sådana definitioner får mig att tvivla på min egen svenskhet. Antagligen hör jag inte hemma i det folkhem som Sverigedemokraterna har bemäktigat sig genom egenmäktigt förfarande.  Den typiskt svenska folkdansen, folkmusiken och bonaderna på väggarna får mig att tänka på något så helyllesvenskt som filmen Driver dagg faller regn, som 1946 blev den första film som i Sverige drog in mer än en miljon kronor. Jag såg den nyligen och den är inte alls dålig; skådespelarinsatserna är bra, fotot utmärkt och skildringen dynamisk.

Har finns allt – vackra blonda kvinnor, allmogedräkter, rivigt fiolspel, driftiga odalbönder och mäktig natur. Spelar-Jon håller sig till en början ensam med sin fiol på en klippa vid forsen, där han likt en storsvensk Orfeus spelar så att skogens djur hejdar sig och lyssnar. Här finns den rättskaffens, men kärlekssårade, storbonden Germund och hans hemvävt, undersköna dotter Marit, som skall giftas bort med den stilige Mats från Elisgården. Mats är dock lite väl het på gröten och svag för dryckjom. Det är också den klurige spelemannen Glabo-Kalle och när han och Spelar-Jon med sitt hetsiga fiolspel river igång logdansen hettar passionerna till med slagsmål och våldtäktsförsök till följd. När Marit med Elisgårdens Mats står inför prästen beslutar hon sig för att avbryta ceremonin, rusar ut ur kyrkan, kastar sig upp på en häst och flyr för att sedan leva vildmarksliv med sin älskade Spelar-Jon. Det hela slutar dock lyckligt med allmän försoning och med den före detta löskekarlen, men rejäle, Jon sittande som storbonde och familjepatriark på Olsgården.

Men – det är något som inte riktigt stämmer med den svenska vadmalspräktigheten och liksom när de svenska kulturmännen var avogt inställda mot jazzen så föds konflikten ur bygdens kluvna inställning till den uppeggande fiolmusiken och dess något suspekta utövare. Spelar-Jon inte bara spelar fiol på ett suggestivt sätt; han är också vacker och i filmen har Alf Kjellin försetts med en lockig svart peruk och sydländska drag. Visserligen är han ett dygdemönster, men även frukten av ett otillbörligt förhållande mellan en av bygdens jäntor och en annan storspeleman, utan rötter i bygden. En passion som slutade med att de älskande kastade sig i forsen. Den präktige Jon är trots allt en passionerad, exotisk främling och bygdens folk anar oråd. Storbonden Germund vill inte att Tattar-Jon skall dra iväg med hans älskliga dotter utan tänker gälla, kastrera, den förföriske spelemannen och bådar därför upp traktens bönder som i drev med gevär likt i en älgjakt jagar Spelar-Jon genom storskogarna.

Så visst har vi här ett exempel på mäktig, storsvensk bondekultur, men också på det ambivalenta hotet från musiken. Något som den geniale Povel Ramel snabbt fick korn på. Samme Ramel som tidigt hade drivit med musiketablissemangets jazzskräck, bland annat med sin kuplett Jazzen Anfaller

Jazzen den anfaller! Nu skall här trivas!

Hela den gamla kulturen ska rivas!

Undan ur vägen moral och förnuft!

Nu skall det bli litet friskare luft.

Fram, mina kämpar! Skyldra tromboner!

Anfall i radio och på grammofoner!

Jazzen den anfaller gamla och unga,

 korta och långa, magra och tunga.

Nu får dom stackarna långt ifrån lätt;

nu skall dom dansa till vår klarinett!

Jazzen skall fira en fruktansvärd seger;

Innan ni anar det själv är Ni neger!

Här kommer hären i smoking och frack!

Tjosan, nu går vi till attack!

På sitt förrädiskt välvilliga sätt gav sig Ramel ofta på olika former av svensk chauvinism. I episoden Snart surnar mjölken i filmen I rök och dans från 1954 begår Povel ett formligt lustmord på svensk bygdefilm, en genre inom vilken Driver dag faller regn enbart var ett av många exempel. Det är tveksamt om den konstarten någonsin återhämtade sig från Ramels uppsluppna satir.

I grova drag kan handlingen i Snart surnar mjölken sammanfattas som att bondpojken Alvard (de flesta manliga rollerna i filmen spelas av Martin Ljung) blir förtjust i sommarfagra Anna-Marja, som dock även uppvaktas av Handlarns Per. Efter det att Alvard och Anna-Marja tillsammans hamnat i en höskulle deklarerar hon dock: ”Att det är dig jag tillhör, Alvard”. I gryningsljuset badar de sedan nakna tillsammans i en sommarstilla insjö, alltmedan en textremsa tillkännager: ”för export”. Sedan blir det logdans, som inleds med att två kluriga gubbar, Gusten och Gusten, språkar med varandra på en fullkomligt obegriplig dialekt. Dansen inleds och efter det att  pigor och drängar dansat sig trötta till Tattar-Martins demoniska fiolspel utbryter ett våldsamt slagsmål. Tattar-Martin spelar fiol så att allt kvinnfolk blir som förtrollat, däribland Anna-Marja. Galen av svartsjuka gör Alvard slag i saken och enleverar Anna-Marja. Slutet blir dock inte lyckligt, Alvards och Anna-Marjas fäder, Snål-Janne och Stor-Hugge, kommer i konflikt med varandra och utkämpar en bitter fejd som slutar i katastrof för bygden. 

När jag såg om de där filmerna tänkte jag på hur Povel Ramel ofta uppträdde i TV och på Youtube fann jag ett avsnitt från 1963 års svenska All Star Festival gala där Povel framför ett lång medley med sina populäraste melodier. Lennart Hyland som ledde tillställningen var på den tiden ett i det närmaste ofattbart stort svensk mediafenomen.

Hyland hade efter ett besök i USA blivit inspirerad av de TV talk shows som hade blivit populära där och lyckades sammanställa ett vinnande koncept för svensk TV; med programvärdinnor, husband, lekar, riksomfattande tävlingar, överraskande gäster, stående komedi-inslag, kultur och lättsamma debatter. När Hylands Hörna under lördagskvällarna sändes på TV stod Sverige stilla, i varje fall under större delen av sextiotalet. Sa Hyland att alla tittare skulle släcka ljuset i sina villor och lägenheter kunde vi gå fram till fönstret och konstatera att det var mörkt i alla fönster i de hyreshus som omgav oss. Arrangerades olika former av ”stadsmästerskap” gick folk man ur huse för att deltaga i någon frågetävling eller annat jippo på stadens torg. Deklarerade Hyland att det skulle bli Frufridag, det vill säga att mannen i huset en dag skulle göra alla hushållsgöromål så gjorde också majoriteten av svenska män det.  Fast Povel Ramel skrev en elak visa med namnet: ”Titta jag diskar”.

Det skulle inte förvåna mig om flera Sverigedemokrater ser tillbaka på Hylands programkoncept och svenskarnas entusiastiska accepterande av det som en av de i deras ögon troskyldiga och rejäla egenskaper som de vill att vi svenskar än en gång skall kunna bekänna oss till. Detta speciellt med tanke på att en trogen TV-tittare snart anar att Lennart Hyland antagligen ville frammana drömmen om en förlorad tid då vi svenskar levde i nära gemenskap, utan förställning och falskhet. En tid som nu dessvärre ligger långt bakom oss.

Hyland hade en förmåga att ur folkdjupet vaska fram personligheter som kunde frammana visioner om ett rejält bondesverige som var på väg att gå förlorat. Exempelvis så hade han till den första Hörnan i oktober 1962 bjudit in Cecilia Bruce, som var folkskollärare i en by med nio gårdar, omgiven av djupa skogar åtta mil väster om Hudiksvall, långt från det som hon betecknade som det ”förskräckliga Stockholm” och Fröken Bruce tillade profetiskt: ”Ni skrattar ni, men romantiken kommer igen och om femtio år kommer det att anses vara höjden av standard att bo i en liten by.” Cecilia Bruce framförde sina egna visor, Vem vill gå med mig hem? och Ta en tablett:

Har du vitaminbrist så ta en tablett.
Ta en tablett, ta en tablett
Mot huvudvärk och kärlekssorg, ta en tablett
och sen går hela livet lätt.

Vill du slappna av så ska du ta en tablett.
Och vill du sätta sprätt så ta en tablett.
Och sen så kommer trötthet som efterätt,
så du får ta en ny tablett.

Vill du inte ha barn så ska du ta en tablett,
det är ett enkelt sätt, ta en tablett.
Sen får du kanske blodpropp av samma tablett
och du far till lasarett.

Tänk att kunna lösa problemen så lätt.
När något går snett så ta en tablett.
Och skulle du till sist på detta liv bli mätt,
Så säg farväl med en tablett

Ta ta  ta...
Ta tabletter, tabletter...
Ta en tablett.

Den tjugosjuåriga Cecilia Bruce avslutade sitt framträdande genom att deklarera:

Jag bor på ett berg i skogen och har kallats Sveriges enda legitimerade skogsrå. I alla sammanhang väljer jag det äkta framför det syntetiska. I mina visor vill jag tala om sådant som jag upplever som väsentligt och gör det på ett språk som många människor kan förstå.

Hylands Hörna har beskrivits som ett sista försök att samla det svenska folket kring minnena av ett Sverige där ”våra fäder bröto bygd med stark och senig hand”, i en tid då landsbygden blev alltmer ödelagd och höll på att förvandlas till ett svart hål där ljud och lukter sögs upp och försvann:

En hel kultur gick i graven. En livsstil försvann. I skarven mellan det försvinnande bondesamhället och det framväxande välfärdssamhället tände Lennart Hyland sin lägereld. Kring den samlades folket varje lördag. Där bjöds de på ett program som var som en spegel av sin tid, men som blickade tillbaka på den tid då människor ansågs lyckligare.

Förebilden för detta Sverige hade Lennart Hyland funnit redan 1952 i sitt radioprogram Karusellen där han presenterade Karl Gösta ”Snoddas” Nordgren, bandyspelare i Bollnäs GIF och ett naturbarn från de stora skogarnas djup. Han sjöng sin Flottarkärlek och tog hela Sverige med storm:

Jag var ung en gång för länge sen,

en flottare med färg.

Alla jäntor var som vax uti min famn.

I alla torp, i alla byar hade jag en liten vän,

ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg.

Haderia, hadera, haderian hadera.

Ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg.

Att Snoddas varit flottare betvivlades av dem som mindes honom som fiskhandlarbiträde, men det hindrade inte att hans framträdande orsakade vad som då kallades för ”Snoddasfeber”, en slags masspsykos som fick folk att köpa hans skivor och i stora mängder flockas vid hans uppträdanden. Här var en genuin kille från de djupa skogarna, en enkel, rättfram man som personifierade den svenska folksjälen och som dessutom kunde sjunga på ett enkelt och begripligt sätt. Snoddas sånger och sångstil minde om en tid och en livsstil som då gick sitt öde till mötes i den förflackande kommersialism som bröt in över Rikets gränser.

Snoddas var en riktig svensk grabb av en typ som man ville bevara. Hans sånger bestod av en trygg och välbekant blandning av folkvisa, skillingtryck, bondvals och folklig schlager. Sånger som man kunde nynna eller sjunga med i. Att hålla på Snoddas blev det samma som att hålla på det man höll kärt, nämligen det ursprungligt svenska. Povel Ramel var dock snabbt framme med sin rappa tunga:

Flottare kan ingen vara än den som framför er står,

både belyssnad och bejublad och beglodd.

Mina toner ljuder klara, bara dom fram till er når.

Minsta knatte hör att melodin är snodd.

Haderian haddera, hadderöjan hadderump

Hela Sverige lyssnar till min lilla stump.

Uti radio fick jag sjunga sen om Jökafjällets prakt

Mens fyra skivbolag gick vakt med stjärnkontrakt.

Nu jag lämnat bandybollarna där hemma i min vrå

och kapat alla band i Bollnäs likaså

Hadderian haddera, snodderian snodderäll

Ja, jag känner mig så glad och Karusäll

När jag arbetade som servitör på SJ:s Trafikrestauranger såg jag ibland Lennart Hyland. Han steg på tåget strax innan sex på kvällen, för att åka hem till hustrun Tuss i Tranås. Jag förvånades över att en så välkänd person vågade visa sig påtagligt berusad. Resturangvagnen var en så kallad ”två rum och kök”, det vill säga en cafeteria-avdelning och en restaurang-avdelning, med ett ”kök” i mitten, dvs. en plats där jag snabbt kunde slita upp plastförpackningarna och värma maten i en mikrovågsugn. I ”restaurang-avdelningen” kunde gästerna serveras kvartsflaskor med vin och Hyland kunde beställa in flera sådana.

Han placerade sig längst ner i vagnen och talade med hög röst, väl medveten om att han hade allas blickar riktade mot sig. När jag nu tänker tillbaka på Hyland där i restaurangvagnen dyker titeln på en bok upp i minnet Den stora rollen: Kung Gustaf III spelad av honom själv. Just så var det med den stackars Hyland, han satt där och inför restaurangvagnens fåtaliga gäster spelade han rollen av den Store Programledaren. Jag tyckte mig märka ett visst elakt drag hos honom. En gång kom jag in i vagnen i sista sekund, rusade in i köket och bytte snabbt om till min kyparuniform. När jag kom ut i vagnen skrålade Hyland: ”Såg ni! Såg ni! Det var för dråååpligt! Killen var försenad och kvickt som en blixt kom han in i sin nya stass, Det var för dråååpligt!” Så fort det kom in nya gäster in i vagnen upprepade han samma fras: ”Det var för dråååpligt!” Till mig ropade han: ”Du lille slöfocken, var snäll och servera mig en vinare till.”

Det var säkert synd om Lennart Hyland. Där satt han och fyllnade till i ett tåg som rusade fram genom ett mörknande Sverige. Även han höll på förvandlas till en rest av ett Sverige på väg att hjälplöst förloras. Kom ihåg det kära Sverigedemokrater, idag – den sjätte juni, Sveriges Nationaldag. Allt flyter, du kan inte två gånger stiga ner i samma flod. Ni vill ha tillbaka ert försvunna Sverige, men det gångna är en dröm och det är tveksamt om ert Sverige någonsin har existerat.

Fornäs, Johan (2004) Moderna människor: Folkhemmet och jazzen. Stockholm: Norstedts Förlag. Forsberg, Lars Ragnar (2013) Hyland: Legenden och hans tid. Stockholm: Leopard Förlag. Karlsson, Henrik (2004). Det fruktade märket. Wilhelm Peterson-Berger, antisemitismen och antinazismen. Malmö: Sekel Bokförlag. Lacey, Robert (1989) Ford, en bildynasti. Stockholm: Bokförlaget Legenda. Matalon Lagnado, Lucett och Sheila Cohn Dekel (2004) Eldens barn: Sanningen om doktor Josef Mengele och tvillingarna i Auschwitz. Malmö: Richters Förlag. Sima, Jonas (1991) Jag var ung en gång för länge sen: Filmen om Snoddas. Østerud, Øyvind (1987) ´Nationalism och modernitet: Ett skandinaviskt pespekt´, i Therborn, Göran et.al. Lycksalighetens halvö: Den svenska välfärdsmodellen och Europa. Stockholm: FRN – Framtidsstudier.

Sverigedemokraterna ( 2015) Partiet för kulturarvet: Ett brett, svenskt och tillgängligt kulturarv. https://sverigedemokraterna.se/var-politik/kulturpolitik Sverigedemokraterna Falun (2015) Vad är svensk  kultur?  https://falun.sverigedemokraterna.se/vad-ar-svensk-kultur

A month ago, I visited my friend Mats in his beautiful villa from the 1920s, north of Stockholm, a treasure cave filled with art, music and books. With his customary generosity Mats received us, me and another good friend of mine, whose name is Mats as well. Together we enjoyed delicious drinks and food, constantly engaged in long and winding discussions about politics and literature. Mats and Mats are unbeatable when it comes to literary taste and expertise, they have never recommended a lousy book and one of the profits I gained from this invigorating get-together with good, old friends, was that I brought with me Every Man Dies Alone by Hans Fallada.

Fallada´s novel is an unblemished masterpiece, written by a man with a deep knowledge of human misery and greatness. A writer who had mastered his craft to perfection – a novel has to be written just like that; genuine, unassuming, solid and with recurring, unexpected tosses and solutions. A piece of art, which with all possible clarity puts the haunting question: "What would you have done if you lived under the Nazi dictatorship? Would you silently have accepted the terror, abuses and excesses?" Fallada´s portrayal of people in Berlin - a woodworker, a female postman, a zealous police detective, factory workers, Nazi hooligans, Communists, a saintly priest, petty criminals and informers, a pet shop owner, a righteous judge of appeal, a host of corrupted legal representatives, a Jewess, an acclaimed conductor – all of them provide hints whether the reader would have been a bold opponent to the repulsive Nazi regime. When it comes to me,the answer might probably be that I would prove myself to be just as coward as most Berliners at the time and I could thus, just like John F. Kennedy, state: Ich bin ein Berliner, but in a more negative sense.

Millions of people were hard hit by an insane regime, making a living immersed within a society characterized by snitching and state-sanctioned brutality. An attack on the regime would be tantamount to a form of suicide, which furthermore would almost inevitably bring death and misery to relatives and friends. No one could trust anyone else and it is actually surprising that, despite their own weaknesses and shortcomings, some individuals actually dared to offer some kind of resistance. Heroic people emerged Amidst all decay and corruption, though in pitiful small numbers, being by far outnumbered by those who in benefit of their own security were willing to sell body and soul to the Devil. A sense of false safety that for most of them would prove to be false. If they did not end tormented by the Gestapo, many of them would be killed on the Eastern Front, in concentration camps or most likely during Allied terror bombings, or in the Russians unforgiving onslaught on their hometown.

Fallada had an uncanny ability to portray ordinary people's lives in such a way that their actions become understandable, whether they were career-climbers, egoistic collaborators, or engaged in passive or active resistance. Such is life, and it was so in the Berlin of the nineteen-forties, just as it is in many places today. Just as miserable, pathetic, corrupt and heroic. Fallada´s book does not present any grandiose theories about why the Germans did this, or why they did that. Here are the Berliners in all their human nakedness and they turn out to be like you and me. We often find heroes where we don´t expect them to be and that goes for villains as well. Just as it was hard and difficult in Berlin during the vicious Nazi era, it is certainly a similar hell in places like today´s Syria, Iraq, Libya and Eritrea. Where young people are beaten and forsaken, while others allow themselves to be corrupted, while some are turned into torturers and killers.

Fallada´s novel is great and exciting literature, though some sections turn out to be almost unbearably painful due to the utter despair they convey and harsh depictions of brutal violence, while other parts, mainly due to their glaring sarcasms, can be quite humorous. Fallada´s experiences - his failures, his journalistic flair, sense of guilt and remorse, drug addiction, alcoholism and mental frailty – are constantly alive, pulsating beneath the text.

It is rarely acclaimed heroes who have impacted the grateful memories of people who had the misfortune to end up in hell and against all odds were able to return to a “normal” life after the war. Aharon Appelfeld states:

The war changed people beyond all recognition. Decent men who had run large companies would steal bread under the cover of darkness, and overnight honest merchants turned into enemies of their own children. But there were also people, mainly simpler folk, who came into their own, totally devoting themselves to others.

Appelfeld was born in a small village in Bukovina, in a district which then was in the Kingdom of Romania, but now is part of Ukraine. His small family soon moved to Czernowitz (Chernivtsi). When Bukovina, in 1941 after a year under Soviet rule was reconquered by the Nazi allied Romanian army 50,000 Jews were herded together in a ghetto established within Czernowitz. Appelfeld´s mother was brutally murdered and soon the then eight year old Appelfeld found himself, together with his father, on his way to a concentration camp in Transnistra, nowadays a Russian-supported breakaway republic from Moldova.

Through strange and horrifying adventures Aharon Appelfeld managed to escape the loathsome Nazi persecutors and at a quite tender age ended up as a cook with the Soviet troops. After the war, Appelfeld came to Italy, and finally he was in 1947 miraculously reunited with his father in Israel. Appelfeld describes his remarkable exploits with the lucidity and sense of wonder of a bright child.

In his books we find Appelfeld in the midst of the senseless violence along the eastern front of World War II – inhabited by executioners, sadists and people mad with hunger and hardship – but he does, amidst all this senseless cruelty, encounter people able to show an almost unimaginable concern for their fellow men. Good people like Rauchwerger brothers who offered hope and compassion to the people of Czernowitz's ghetto.

Otto, the firstborn, had worked for many years in a lumberyard. The owner, a small shriveled Jew, exploited Otto´s strength, working him late into the night. Otto neither complained nor demanded overtime pay. Occasionally he would go into the inn, downing a few small glasses, and invite all the poor people there to join him for a drink. They loved him and would gather around him as if he were their elder brother. At the inn he´d be happy and throw his money around. Respectable people didn´t like Otto. His naïveté and honesty were considered foolish. They´d say: ”A man who doesn´t stand up for what he thinks and doesn´t insist on getting what he deserves is an idiot.”

The middle Rauchwerger brother, Max, sold charcoal under a tarpaulin and not many people had taken any particular notice of him. However, when the war came and the city's Jewish residents were detained within a ghetto Max turned into a completely different person. Respected by each and every one he moved with a fearless stride, upright and proud, among the ghetto´s degraded and indolent inhabitants.

The youngest of the brothers, Karl, was deaf-mute from birth and just as incredibly strong as his brothers. He earned his his living as a porter working for a truck-owner, a vulgar man who treated him abusively, kicking and slapping him. Karl who was as innocemt as a child, neither complained nor raised a to protect himself, but worked from morning tioll night, barely making a living.

Then they were hoarded into the ghetto Rauchwerger brothers lost their jobs. Otto began working as a volunteer in the ghetto orphanage, where he cleaned, made the dishes, peeled potatoes and chopped wood. In the evenings he sang lullabies for the children, playing with them, amusing them with his amazing ability to mimic birds and other animals. When the deportations to labor and extermination camps began in earnest, Otto smuggled most of the orphans, through the sewers out of the ghetto, to peasants and monasteries who in collusion with the Resistance could offer them a safe haven.

 After the end of the war Appelfeld once again met up with Otto Rauchwerger:

The deportations, of course, did not pass him by. On the forced march across the Ukrainian steppes, he helped the weak and buried the dead. Over the course of the war, his face changed, his beard grew and he became to look like a rabbi who had been reincarnated in a non-Jewish body. […] He was thin. A kind of spirituality radiated from his face. Most of the refugees looked wretched and were depressed, but Otto hadn´t changed in the slightest: he had the same way of inclining his body toward you in careful attentiveness, the same natural desire to lend a hand and to help, the same self-effacement.

The middle brother Max, had after his family had been rounded up and sent to the camps, ended up alone in Czernowitz and began to work as a volunteer in the hospital. He quickly gained a reputation for decency and devotion, and when he appeared in the streets to ask for donations for the sick, men and women alike would fill his basket with bread, salt, sugar, and candy for the children. People trusted him, and offered him what they might have eaten themselves or even kept for their own children. On more than one occasion, he was brought half an orange or half a lemon offered to him with the words "the sick need them more than we do." When the hospital was emptied Max disappeared with the sick.

The deaf-mute Karl, youngest of the Rauchwerger brothers, returned to his former home, The Institution for Deaf-Mutes, where he was received with open arms. The ghetto days became his hour of glory. He was a hero for the blind and the death; strong as a bear, he carried potato - and coal sacks, barrels and anything else that demanded his astonishing strength. As soon as any of the disabled were treated badly Karl Rauchwerger was by their side, prepared to defend them with his mighty fists, or drill his piercing eyes into terrified bullies.

Karl died shortly before the final deportation to the camps. When a Romanian Iron Guard who without any viable cause assaulted one of Karl's death-mute friends the sturdy Rauchwerger brother hurled himself on the evildoer, but he was felled to the ground with a heavy punch and then the Iron Guard began to mercilessly kick his fallen victim. The furious Karl, however, came back on his feet and with his bare hands he strangled the assailant. The bewildered murderer was immediately arrested and was within a few hours´ time executed in the police station's courtyard.

Appelfeld writes that the Rauchwerger brothers became full-fledged heroes for Czernowitz´s ghetto inhabitants, how they were able to maintain a hope for a better future. Their conduct gave a sense of decency and strength to people trying to endure amidst inhuman misery and callous abuse:

Everyone wondered how these brothers had been raised, they had not gone to high school and did not read newspapers. Their parents were simple folk, so what had they imbued their sons with to turn them into people with such a remarkable devotion to others? Nobody could come up with an answer

While I read Fallada´s Every Man Dies Alone it became clear to me how it could be that so many millions of people without protesting could accept grotesque abuses, lawlessness, total humiliation and silently witness how vulgar monsters with impunity violated completely defenseless fellow human beings - neighbors, friends, confidants and family members. How terror buried its claws into each and every one.

A constant nagging fear became part of existence; fear of being exposed to the wild beasts, to be forsaken by friends and acquaintances. Be taken prisoner, beaten, tortured, sent to concentration camps or even executed in silence. Who could under such circumstances have the nerve to offer any futile resistance that would expose your loved ones to the danger of becoming victims of those who had put their services and expertise at the disposal of a merciless and unscrupulous regime?

Terror was in Berlin real and tangible. You might be able to avoid any contact with it if you kept silent and refused to get involved, but if someone heard about your critical stance and reported it to the authorities you were up for a rough ride, which in most cases would have a terrible end. It is well known that during The Reign of Terror of the French Revolution the regime guillotined opponents in a steady stream. During the French Revolution, 16,594 people were registered as having been executed by the guillotine, of which 2,693 in Paris. In Germany, an estimated 16,500 convicted persons were guillotined between 1936 and 1945, apart from those who had been beheaded by the Nazi regime and its supporters in other countries and in labour- and death camps. In 1936, Hitler had decided that convicted “serious” criminals and "enemies of the state" were to be executed by guillotine, after 1942 it was furthermore decreed that hanging could be an option while executing a capital punishment. In October 1936, 20 guillotines were constructed on Hitler's explicit orders and put into operation at various locations in Germany.

In the prison of Plötzensee in Berlin, which has a prominent role in Every Man Dies Alone, 2,892 people were executed between 1933 and 1945, by beheading or hanging (after 1943). In  the night of September 8, 1943 the Plötzensee prison was hit by a British bomb and its guillotine destroyed, while the walls surrounding several cells were razed. The prisoners were immediately rounded up and the State Secretary Curt Rothenberger ordered over the phone, in the absence of the Minister of Justice Otto Thierack, that all prisoners without any functional cells would immediately be hanged. During the 24 hours that followed the bombing, 186 prisoners were hanged. When the Minister of Justice had returned to his office, he approved of Rothberger´s drastic decision and ordered the immediate hanging of another 60 prisoners. After the war, Rothenberger was sentenced to seven years in prison, while Otto Thierack committed suicide in US custody.

Many of those who were beheaded in Plötzensee were individual citizens, without any knowledge or support of others. Many of them had to the best of their ability been opposing the murderous Nazi regime with the few modest means at their disposal. Examples of such isolated opponents to the regime were the spouses Otto and Elise Hampel, who served as models for the characters of Otto and Anna Quangel in Fallada´s novel. The English title Every Man Dies Alone is a somewhat erroneous translation of the original Jeder stirbt für sich allein, which would be "Everyone Dies Alone". Fallada is namely quite sensitive to the plight of both women and men, exposing and pinpointing how women and men due to their diverse gender roles were treated differently, as well as women and men perceived their predicaments in a somewhat different manner. The crime of the Hampel couple, which Fallada after the war read about in Gestapo´s retrieved files, was that they during several years in different locations of Berlin had placed personally texted postcards with rebellious messages.

Otto and Elise Hampel died unnoticed. There were few German citizens who dared to assert the equal rights and value of every human being, thereby exposing both themselves and others, endangering their well-being and even their lives. Were they maybe thoughtless egotists? There were no examples of resistance leading to any positive changes, but plenty of evidence to the contrary - that criticizing the regime was both useless and deadly. Torment, torture and death affected not only the righteous who had had the courage to question absolute power, terror and arbitrariness, but also people in their vicinity who through such courageous acts became innocent victims of merciless, state sanctioned violence.

 And those who were the cause of all this madness? I do not mean the executioners, hooligans and brutal sadists, but those who had initiated the insanity and were profiting from it. Men like Adolf Hitler. Politicians and bureaucrats, who were distanced from the dirty work and could afford to relax in Olympic grandeur, like Hitler in his Berghof.

Hitler's secretary Traudl Junge described a typical evening, or rather night, by the fireplace in the great hall of Hitler's grandiose abode. Huge logs crackled soothing on the spacious hearth, drinks were served and you could by the great hall's other end, through huge panoramic windows see how moon and stars made the Alpine peaks shine white, out there in the cold winter night:

By the time Hitler finally entered the living room it was usually midnight. Now we would just be waiting for the Braun sisters, the Führer led the company to a nocturnal chat around the hearth. By now the fire had been lit. Broad sofas and deep armchairs had been drawn up in a large semi-circle, grouped around a big circular table, generally with some other smaller tables off to the sides. Far to the back of the room in the corner, a single standard lamp was switched on and several candles flickered on the mantelpiece and in the middle of the table. You could see the shapes of the people sitting round it indistinctly.

Hitler himself sat on the right, in deep shadow, and to the right of him, very close to the fire Eva Braun nestled into her deep armchair with her legs folded under her. Everyone else chose anywhere they liked to sit. Somewhere under the table in front of the fire lay Eva´s two scotties, Negus and Stasi, looking like tangled balls of wool […] Hitler drank his tea. The rest of the company could have anything to drink that they fancied. There was no ban on alcohol here; you could drink sparkling or still wine, cognac or strong spirits. Cakes and pastries were served with the drinks, and Hitler had his favorite apple cake again. Sometimes Eva Braun managed to persuade the Fuhrer that at this late hour would be much more welcome than sweet things. She was expressing the wish of the whole company, and Hitler would go along with her.

In this large company it was difficult to get a general conversation going. The dim light, the thick carpets that swallowed up any loud footsteps, and the gentle crackling of the logs on the hearth tempted you stay silent. But Hitler didn´t care to be left with his own thoughts. He wanted distraction. He would talk quietly to the woman next to him, perhaps Frau Bormann. But what could she tell him? She mustn´t let the Führer know about the anxieties and problems she had with her husband. And anything she had to say about the ten children she had brought into the world one by one during her marriage to the Reichleiter was quickly over.

Far from the restful atmosphere of the Berghof's large hall soldiers were killed and froze to death on the steppes around Stalingrad, while all over the Reich Jews and other desperate people were herded together, tortured and massacred.

Hitler leaned back comfortably in his chair and while sipping green tea he started within the cozy circle of submissive worshipers to speak, with expertise and self-confidence, about anything between heaven and earth. These were long monologues and no one dared to interrupt the mighty leader endowed with an aura of infallible power. He was thinking aloud, offering his listeners a wide range of food for thoughts; pieces of advice and admonitions. The Führer was the proud owner of an extensive library and a voracious reader. While his audience munched on light snacks; canapés, sausages and turtle soup, the Führer told his acolytes about Roman legionaries, who lived on fruits, cereals, nuts, vegetables and honey:

Meat eating is harmful to humanity. When you offer a child the choice of a piece of meat, an apple, or a cake, it's never the meat that he chooses. There's an ancestral instinct there. One may regret living at a period when it's impossible to form an idea of the shape the world of the future. However, there's one thing I can predict to eaters of meat: the world of the future will be vegetarian.

With a quick glance at Eva Braun, rather heavily roughed as usual, he could add:

I don´t understand why women are not disgusted by smearing on lipstick, especially considering that it is made from animal fats extracted from sewage. During wartime lipstick is produced out of dead bodies.

Fat burns exceptionally good, which was found in the extermination camps of Treblinka, Sobibor and Belzec, where it was important to safeguard the fuel capacity of human fat. A group of prisoners called Feuerkolonne removed the corpses from stretchers, which continuously were brought out from gas chambers and then arranged them in layer after layer, to a height of up to two meters, on a grill made out of railway tracks and placed over a large pit. Up to 3,000 corpses could be placed on the grill. While the bodies were piled up, dry wood and branches were placed in the pit beneath them, to be ignited with flame throwers as soon as the corpses had been put in place.

The bodies were quickly consumed by fire. The rails glowed red-hot in the heat and flames reached a height of up to ten meters. It was impossible to approach the blazing fire at a distance less than fifty meters. To increase combustion, flammable liquid had initially been poured over the corpses, but this turned out to be unnecessary. SSpersonell responsible for cremation were soon convinced that corpses were incinerated just as efficiently without additional fuel. It was, however, important to arrange the bodies in such a way that ignited fat could be used to its maximum effect. Accordingly, the Feuerkolonne were ordered to place female bodies, face down, on top of the pile of corpses, particularly those who were fat, under them corpses of obese men were placed. In such a manner, the Feuerkolonne of Belzec. Sobibor and Treblinka were able to cremate 150,000 to 200,000 bodies a month and 5,000 to 7,000 in a day.

This was something that Hitler did not want to be reminded of. He was well aware of the large scale extermination of Jews, Roma, homosexuals and Russian prisoners of war. The Führer demanded that the grotesque objectives he had established for the mass killings unconditionally must be achieved. However, he did not want to familiarize himself with the details of the gruesome activities he had ordered to be carried out and never visited a single concentration camp. Let alone a death camp.  It was not Hitler who put his own eradication plans into action, but his subordinates who were eager to realize their Führer's almighty will. Hitler was far from being a well-organized person interested in micro management and red tape, he used to give his orders verbally and was seldom interested in the details of the savagery he was causing and had the ultimate responsibility for. He much more preferred to watch operettas, light-hearted movies, discussing art and architecture with Albert Speer, or visiting the charming Winfred Wagner in Bayreuth. Writing about the Führer 's cozy evenings by the fireplace at the Berghof Traudl Junge stated:

But those who, like us, knew him well, recognized that he had recourse to such small talk as a kind of anesthetic to distract him from the losses of territory, equipment, and human life of which every hour brought fresh report.

Henriette, the daughter of Hitler's life-long friend and companion, the Munich photographer Heinrich Hoffmann, described "Uncle Alf" as a cozy Austrian", who "wanted to make himself and others a little bit happy."  Before becoming Reich chancellor, Hitler spent much time with the Hoffmann´s, almost as if he was a family member, celebrating birthdays and major holidays together with them. He liked being in Hoffman´s home enjoying the company of charming young ladies like Henriette Hoffmann, his own niece Geli Raubal and Hoffmann's apprentice, Eva Braun. "Hetty" Hoffmann wrote:

I liked him because he was always considerate and sometimes helped me when I wanted something from my dad, for example, money for tennis lessons or skiing expeditions ... But kiss him?

The last remark refers to an incident when Uncle Alf once had tried to force his way to a little kiss from the seventeen years old Hetty. She later married Hitler´s, at that time, handsome adjutant Baldur von Schirach, who later became the leader of the Hitler Youth, and finally Gauleiter, party district leader, in Vienna.

Henriette von Schirach and Hitler was undeniably close, in her youth she had occasionally worked as his personal secretary, though her behavior during one of the evenings at the Berghof enraged Hitler, demonstrating his dislike of being reminded about the extermination of the Jews. The Führer had amiably asked Hetty about a trip she recently had made to Amsterdam. He did not know that Hetty during her Dutch visit had happened to witness a brutal "Jew transport" and become very upset when she witnessed how viciously the women and children had been treated. Without thinking, Hetty indiscreetly asked Uncle Alf to consider what was actually happening to the Jews. The Führer felt he was under attack, became infuriated and rose to his feet. In her memoirs published in 1975, Henriette wrote:

I told him what I had seen. Hitler's reply was, "You are sentimental." He stood up, I stood up, [and] I said, "Herr Hitler, you ought not to be doing that." I thought I could allow myself to say so because I had known him [for] so long. I have hurt him deeply, what's more in front of other men who were there. Then Hitler said, "Every day 10,000 of my best soldiers die on the battlefield, while the others carry on living in the camps. That means the biological balance in Europe is not right anymore.”

Hiler raised his cupped hands to show how scales rose and fell. Hetty shook her head and with increasing irritation Hitler started shouting at his former protégé: “And what will become of Europe in one hundred, in one thousand years?” In a tone which made it evident that he considered the matter closed, he declared: “I am committed by duty to my people alone, to nobody else!” Witnesses later claimed that a furious Hitler also said: "They are driven off to work, so you needn´t pity them. You must learn how to hate. What does it matter to you what happen to female Jews?" An aide motioned to the von Schirach couple that they urgently should withdraw to their rooms.

The following day, Goebbels came to visit to the Berghof. Perhaps could the Führer's anger have dwindled by that time if not the spiteful Goebbels, during the cozy evening gathering in front of the open fire, had he not began to compare Vienna and Berlin, where he for several years had been Gauleiter. Goebbels stated that paralleled with von Schirach´s Viennese rabble Goebbels´ Berliners were far more laborious, intelligent and considerably smarter than the average inhabitants of Vienna, at least when it came to political ideas. Hitler, who due to painful memories never had been a great friend of the Viennese agreed. Furthermore, Goebbels insinuated that von Schirach had been far too lax in his leadership. With satisfaction the demonic propaganda minister later jotted down in his diary that the “teary-eyed” Henriette von Schirach had “behaved like a stupid cow”. Hitler, who was still sour after last night's upsetting intermezzo, turned to Henriette and muttered: "Tell me, is your husband the Reich´s representative in Vienna, or Vienna's representative in the Reich." Mr and Mrs von Schirach captured the underlying threat and chose to leave the Berghof as soon as possible, they never met Hitler again.

Despite this debacle, Baldur von Schirach could retain his post as Gauleiter of Vienna and was in Nuremberg eventually sentenced to 20 years in prison. He was the only one of the accused, with the exception of Albert Speer, who admitted that Hitler was guilty of crimes against humanity. von Schirach´s gravestone somewhat cryptically declares: “I was one of you”.

Many considered the verdict against von Schirach to have been too mild. Baldur von Schirach had had the ultimate responsibility for the deportation of 65,000 Jews from Austria to the death camps in Poland, at the time declaring that he had done so as a "service to the European culture". Goebbels wrote acidly in his diary:

Mrs. Schirach discovered her compassion only after almost 60,000 Jews had been deported from her own doorstep.

With the exception of the von Schirach incident, tumultuous scenes never occurred during Hitler´s cozy evenings. In Hitler's devout environment, there reigned an “authentic Austrian conviviality”. When the company began to doze off during the small hours, Hitler rarely went  to bed before five, it was time for music:

He was genuinely convinced that he had an infallible musical ear. [..] A thick book register listed all the records that the Führer owned. There must have been hundreds of them. The wooden paneling of the wall turned out to be a cupboard holding records with a built-in gramophone that was invisible till the cupboard doors were opened. The black discs stood in long rows, labelled with numbers. Bormann operated the gramophone. Hitler nearly always had the same repertory played: Lehár´s operettas, songs by Richard Strauss, Hugo Wolf and Richard Wagner. The only pop music he would let us play was the ´Donkey Serenade´. It usually formed the conclusion of the concert.

To the tones of the Donkey Serenade the nightly company left the salon, laughing and chattering. The tune was probably sung by the popular tenor Richard Tauber, who was born in Linz two years after Hitler came to life in a village not far from that city. Tauber had after he had been severely beaten up by Nazi Brown Shirts in Berlin moved to Vienna, but after the annexation in 1938, he was living permanently in London. Tauber was a Jew.

Fallada writes about "the little man's" responsibility. Shall we tacitly accept injustices committed against our fellow human beings? Should we not protest against acts we assume to be wrong and unjust? One urgent worry use to be present when we are making a decision to act, or not. Will all those friends and acquaintances who have urged us to do something about apparent wrongdoings, by declaring that they would firmly stand behind us and support our views and actions, actually be around if we shoulder the heroic role as whistleblower? All of us are worried about our own lives and careers.  Most of us become extremely anxious if we find ourselves standing out from the crowd, missing out on promotions, support and friendship. Condemnation might affect not only ourselves, but also our colleagues, friends and especially our loved ones, for whose welfare we have a personal responsibility.

My limited experience has provided me with some insights into how large, hierarchical organizations cherish those who within their own systems have been provided with power and benefits. How management teams do not hesitate to strike hard against anyone who dares to point out errors committed by people within their own, exclusive circles. Protective minefields surround the power centers of most large organizations and companies. It may here suffice to quote an open letter to the UN Secretary General Ban Ki-moon that recently was submitted by relatively high ranking UN employees, who had been struck down by high and mighty bosses´ anathema of whistleblowing The letter writers claim that their revelations of serious misconduct, gross abuses and even criminal acts committed within the UN system, had led to retaliation against those who pointed out the abuses, instead of any action taken against those guilty of the improprieties.  “Retaliation against whistleblowers affects the entire U.N. system and goes largely unchecked at all levels, including in the Executive suites. [...] this will damage the UN’s moral standing and, ultimately, its legitimacy.”

A few years ago, Niklas Ekdahl´s and Inga-Britt Ahlenius´ book, Mr Chance—the UN's decay under Ban Ki-moon, so far only published in Swedish, blamed many obvious ills of the Organization on the inapt leadership Ban Ki-moon, who from my own frog´s perspective unfortunately is far from being the charismatic and powerful leader the Organization needs. In my opinion, the UN is badly damaged by corruption, an atmosphere of deaf authoritarianism among members of senior management and an often shameless nepotism, based on personal strategic thinking and political stances. Furthermore, the fact that the UN largely lacks independence from the world's major powers is also highly regrettable, but all this cannot possibly be blamed on the ineptitude of a single person. Conditions are of course partly the result of the Organization´s inflexible, hierarchical structure and internal power structures, though solutions are hard to find, not the least because the UN, after all, is the sum of its members and their representation and control are generally quite miserable.

Unfortunately is Ahlenius´ book, for a time she was working as the secretary general of the UN audit department, rather unsuccessful. Admittedly, she puts the finger on a lot of confusion and power abuse, but she also depicts herself her own hero and even if blaming the UN top management is certainly correct, it is far from enough.

I am a staunch supporter of the UN idea and charta, without its existence the state of affairs in the world would have been significantly worse. The UN cannot be deprived of its great importance when it comes to establishing and respecting the human rights, not the least for promoting equality between women and men. However, the manner in which the Organization has carried out its mandate leaves much more to be desired.

Let us be honest. I believe that when each one of us has been faced with situations where we are forced to follow our conscience, we have generally chickened out. Most of us are not any everyday heroes and if we would end up as whistleblowers or in heroic circumstances it is probably an unavoidable emergency that has placed in such a situation, forcing us to act. Something that makes me remember an incident from my youth.

I was working as a waiter for TR, the restaurants of the The Swedish State Railways, after spending the night in Stockholm I had arrived at Malmö Central Station in the south of Sweden and was with the cash earnings heading towards the SR offices. In those days, SR waiters wore a uniform; a white jacket with brass buttons and epaulettes in black and gold. A man came running towards me:

- Come quickly! It has happened something very unpleasant!

The unknown man grabbed me by one upper arm and pulled me towards the exit towards the taxi and bus stops, where a group of people had gathered. As soon as I arrived the crowd of onlookers opened up in front of me - a man was lying on the pavement, a pool of blood spreading under his head. None of the bystanders did anything, though all eyes were directed at me. Two men held a drunken youth with a wild, hunted look. One of the captors called out to me:

- It was this son of a bitch who did it! He kicked him right in the face! What shall we do with him?

 - Have anyone called the police? I wondered. 

This was long before the mobile phones. The bystanders looked indecisively at each other, but no one answered.

- You there! I commanded. Run immediately over to the payphones and call the police. 90 000, it is free of charge. 

Why these completely unnecessary details? Every idiot knew that you could call 90 000 to the police and that the call was free of charge. However, the young man obeyed without any hesitation, and rushed off to the phones. It seemed that everyone, young and old, women and men alike were grateful that someone had taken command and without thinking I took upon myself the responsibility for leading the operations and allocate tasks. I gave short commands and people immediately got involved.

- Can someone check if he is conscious and if his airways are free? 

I had recently done my obligatory military service and was therefore partly aware of the essential terminology. Someone leaned over the man on the ground, spoke to him and the bleeding wretch muttered something barely audible.

- It's OK. He is conscious, but obviously both shocked and drunk, said the man who had knelt beside the wounded.

- Good, does anyone around here know how to make the recovery position? I wondered.

Two young women nodded affirmatively, kneeled by the victim´s side and effectively positioned him in accordance with the instruction books.

- Does anyone have something to cover him with?

An elderly man took off his jacket and placed it over the bleeding man.

- And what will do we do with this devil who kicked him in the face? wondered one of those who kept the young offender in a firm grip.

- Hand him over to the police and report to them, I ordered short and crisply.

I suddenly felt exposed and embarrassed, turned around and hurried away. Police sirens could be heard from a distance. I was ashamed. Those people should have realized that I was nothing but an inexperienced young man in a ridiculous waiter´s uniform, yet they had all obeyed my orders. It was the uniform that made it happen, nothing else, and it had moreover allured me into acting as if I was some sort of authority imbued with powers to order my older fellow beings around.

What if I really had had the power over people's welfare? What if I had ended up on the unloading ramp at Auschwitz, wearing Hugo Boss´ handsome SS uniform and with a riding crop in my hand decided who would go to the right or to the left, to life or to death? Former watchmen, chicken farmers, or elementary school teachers got dressed up in the elegant uniforms, with their skull emblems and could then, just like I in my waiter´s uniform be seized by the powerful feeling of realizing that people actually obeyed my beckoning.

Most of us reading this ought to consider ourselves as being lucky to be living where we have ended up, but we ought probably be aware of our complacency as well. It is doubtful if we have earned our privileged time here on earth and it is equally doubtful if we would be able to act as heroes and protectors of human rights, something we so easily imagine ourselves to be able to do.

Appelfeld, Aharon (2004) The Story of a Life. A Memoir. New York: Knopf Doubleday. Fallada, Hans (2009) Every Man Dies Alone. New York: Melville House. Junge, Traudl with Melissa Müller and Anthea Bell (2004) Until the Final Hour: Hitler's Last Secretary. New York: Arcade Publishing. Opie, Robert Frederick (2003) Guillotine: The Timbers of Justice. Stoud, Gloustershire: History Press. Schroeder, Christa (2009) He Was My Chief: The Memoirs of Adolf Hitler´s Secretary. Barnsley: Frontline Books. von Schirach, Henriette (1960) The Price of Glory. London; Frederick Muller. von Schirach, Henriette (1980) Anekdoten um Hitler. Turmer: Berg / Starnberg. Yitzhak, Arad (1999) Belzec, Sobibor, Treblinka. Bloomington: Indiana University Press.

We are the United Nations whistleblowers: https://whistleblower.org/sites/default/files/%10Letter%20to%20UN-Secretary-General.pdf

Mina föräldrar, liksom mina morföräldrar, prenumererade på Veckojournalen och det kan väl därför i viss mån sägas att jag växte upp med tidningen. Veckojournalens stil ansågs i allmänhet vara lite väl högdragen och överklassig, speciellt under det allt radikalare sjuttiotalet.

Tidningen lades efter sjuttiofyra års utgivning ner 1980 och ägnades då av Tage Danielson ett epitaf i revyn Under dubbelgöken, där han konstaterade att Veckojournalens snara frånfälle ”är en hel livsstil som ligger i dödsryckningarna”, med hemma-hos-reportage i djursholmsvillor, obegripliga korsord, insändare från överstelöjtnanter och en redaktion där ”män som kvinnor går klädda i Harris Tweed och tycker om att gå ut i regnet och citera Nalle Puh”. Tage avslutade sin monolog med en beskrivning av hur Veckojournalens redaktörer och kåsörer försvinner bort i en brun dimma:

Den siste man ser är Stig Ahlgren, som avtecknar sig mot den bruna horisonten i en sky av rapphöns och sakta löses upp i en tunn, brun rök som luktar Latakia tobak och Dunhill After Shave.

Stig Ahlgren? När jag i gymnasieåldern greps av ett alltmer glupande litteraturintresse läste jag Bengt Holmqvists och Torsten Ekboms imponerande kritik i Dagens Nyheter, men mest fascinerades jag av Stig Ahlgrens krönikor i Veckojournalen. Ahlgren hade en träffsäker litteratursmak, jag kan inte minnas att han rekommenderade någon dålig bok, Dessutom var han en bra stilist och infamt elak. En vass och spydig stil som kan karaktäriseras genom titeln på en samling av hans krönikor Inga blommor här. Det vilade en cynismens ödslighet kring honom och därmed kanske även en självsäkerhet grundad på att han trodde sig vara beväpnad. Hans hustru Birgit Tengroth skrev i sin bok Jag vill ha tillbaka mitt liv att ”Stig Ahlgren skroderade i början av vårt äktenskap [att] det skulle ta honom fem minuter att döda mig med ord.” Tengroths memoarer tyder på att även hon hade höga tankar om sig själv och kunde bita ifrån sig ordentligt om hon blev attackerad. Som svar på makens skryt om sin verbala förmåga replikerade hon: ”hade han rätt måste det ha varit något fel med skjutskickligheten eftersom han missade mig.”

Ahlgren var en invektivens mästare, ofta förbluffande fyndig, men visst överskred hans giftighet emellanåt det anständigas gräns. Inte för inte kallade Sven Stolpe honom för ”Hin Håles späckhuggare”, medan Ahlgren kontrade med att kalla Stolpes gode vän Harry Blomberg för ”Guds lilla guldfisk”, detta efter att den produktive, men nu i stort sett bortglömde, poeten och romanförfattaren tillsammans med Stolpe blandat ihop religion med patriotism. Ahlgrens litterära förebild och idol var Voltaire och även om Birgit Tengroth var katolik hade han själv uppenbarligen inte mycket till övers för religion

Rätta platsen för att återknyta min bekantskap med Stig Ahlgren visade sig vara baren på Svenska Klubben i Paris, där jag var medlem medan jag under ett par år bodde i staden. Jag hade lockats av den goda och billiga lunchmaten. I baren fanns svenska dagstidningar och en bokhylla med bland andra flera böcker av Gustaf von Platen, som tydligen under många år varit bosatt i Paris och då varit medlem i klubben. Likt Stig Ahlgren hade Gustaf von Platen varit chefredaktör för Veckojournalen och en av böckerna jag läste där i baren var hans bok Min vän Stig Ahlgren: Kvickhetens konung.

Medan jag läste boken mindes jag hur en sjuksköterska för flera år sedan hade berättat för mig hur besvärlig Ahlgren varit när Birgit Tengroth var inlagd på Sophiahemmet i Stockholm. I sin bok berättar von Platen om hur den ovanligt spirituelle Ahlgren, ”vass som ett nyuppackat rakblad”, förlorat sig själv i oron för och omvårdnaden av Birgit Tengroth, som efter en stomioperation hade blivit sängbunden med ett uppsvullet ben och blåsvarta fötter.  Efter att ha varit riksbekanta som ett ständigt grälande par kom Ahlgren att ta hand om sin fru natt som dag. Han var besatt av den då välkända, vackra skådespelerskan och författarinnan. De hade gift sig, skilt sig och efter ett par år återförenats igen, efter det att hon varit gift med Jens Otto Krag, som sedermera blev stadsminister i Danmark.

Efter att ha lämnat Veckojournalen för den av honom föraktade Svenska Dagbladet skrev Stig Ahlgren alltmera sällan. Snart hade han börjat missbruka den cancersjuka Tengroths tabletter och morfin, blivit alkoholiserad och lämnade slutligen Stockholm. Paret drog sig tillbaka till en isolerad tillvaro i ett torp på den sörmländska landsbygden. Då Birgit Tengroth dog 1983 slutade Ahlgren skriva och levde sedan under ytterligare tretton år ett ”icke-liv” i en allt plågsammare misär.

Det där tänkte jag på när jag i slutet av mars med tåget var på väg upp till min vän Mats i Djursholm och på vägen dit i Alvesta välkomnade en annan mycket god vän, som också heter Mats. Stig Ahlgren hade nämligen i en recension av Sten Selanders diktsamling Sommarnatten skrivit att författaren var ”lika tråkig som en påstigande i Alvesta”.

Tråkig är sannerligen inte Mats och tillsammans besökte vi den andre Mats, som alltid lika generös tog emot oss med ett överdåd av god mat och utsökta drycker i sin tjugotalsvilla, som är fylld med konst, musik och böcker. Jag hamnade alltså i en veckojournalsdröm i sällskap med två goda vänner som är oslagbara när det gäller litterär smak och kunnande och liksom Ahlgren har de aldrig rekommenderat en usel bok.

Denna snåriga inledning har egentligen inte mycket att göra med det blogginlägg som nu följer. Den syftade enbart till att tjäna som bakgrund till varför jag kom att läsa Ensam i Berlin av Hans Fallada. Jag hade nämligen efter helgen i Stockholm med mig den romanen tillbaka hem, rekommenderad av mina båda vänner. Jag har länge saknat en bok som förmått sluka och skaka om mig. I skolan har elever och kollegor rekommenderat mig den ena boken efter den andra, som de höjt till skyarna, men som jag dessvärre funnit märkligt intetsägande. Mats och Mats förde mig åter på rätta vägar och jag fick glädjen av att på nytt få ägna mig åt god litteratur.

Falladas roman ställer med all möjlig tydlighet den efterhängsna frågan: ”Vad hade du gjort om du levt under nazidiktaturen?” Hans skildring av människor i Berlin - en möbelsnickare, en kvinnlig brevbärare, en nitisk poliskommissarie, fabriksarbetare, nazihuliganer, kommunister, småfifflare, en helgonlik präst, en djuraffärsinnehavare, ett hovrättsråd, fattiga bönder, en judinna, en dirigent, osmakliga jusrister och bödelsdrängar – kan ge en antydan om huruvida jag skulle kunna ha blivit en djärv regim-motståndare. Svaret är antagligen att jag skulle visa mig vara lika feg som de flesta andra berlinbor. Romanen är ett mästerverk, här skriver inte enbart en man med djupa kunskaper om mänsklig storhet och lidande, utan även en författare som behärskar sitt hantverk till fulländning  -  så skall en roman skrivas; äkta, enkel, stark och med ständigt oväntade kast och lösningar. 

Miljontals människor drabbades hårt av en vansinnig regim och levde i ett samhälle som insjuknat genom angiveri och statligt sanktionerad brutalitet. Ett angrepp på regimen vore  liktydigt med en form av självmord, som skulle bringa död och elände över mina närstående. Ingen kunde lita på någon och det är faktiskt förvånande att någon, trots egna svagheter och tillkortakommanden, obegripligt nog vågade bjuda motstånd. Mitt i allt förfall och korruption dök rakryggade människor upp. Sådana som vägrat sälja sin själ till djävulen för sin egen trygghets skull. En trygghet som för många av dem slutligen skulle visa sig vara illusorisk, plågade inte Gestapo livet ur dem, så dödades de vid Östfronten, i koncentrationsläger eller under de allierades terrorbombningar.

Fallada har en förbluffande förmåga att skildra alldagliga människors vardag på ett sådant sätt att deras handlingar blir begripliga, vare sig det rör sig om karriärklättrande, jakt efter egen vinning,feghet, passivt och aktivt motstånd. Sådant är livet och så var det även i fyrtiotalets Berlin. Precis så eländigt, patetiskt, korrumperat och heroiskt. Hos Fallada finns inga storstilade teorier om varför tyskarna gjorde si, eller varför de gjorde så. Här finns berlinarna i all sin mänskliga nakenhet och de visar sig vara som du och jag. Hjältar finns där vi minst anar det och skurkar lika så. På samma sätt som det var hårt och svårt i Berlin under den onda nazitiden så är det säkerligen på liknande sätt ett helvete på platser som Syrien, Irak, Libyen och Eritrea. Där små människor misshandlas och kommer i kläm, alltmedan andra låter sig korrumperas och en del  förvandlas till mördare.

Falladas roman är stor och spännande litteratur, fast en del avsnitt blir i sin uppgivenhet och sin skildring av brutalt våld svåruthärdliga, samtidigt som där finns såväl humor som åskådliggörande skildringar av livet i Berlin. Falladas erfarenheter - hans misslyckanden, journalism, samvetskval, narkomani, alkoholism och mentala skröplighet – lever och pulserar under texten.

Det är sällan som storslagna insatser och allmänt uppmärksammade hjältedåd från hyllade hjältar stannar i minnet hos människor som hamnat i helvetet och mot alla odds har kunnat återvända.  Aharon Appelfeld berättar:

Under kriget förändrades människor till oigenkännlighet. Anständiga män som kontrollerat stora företag tvingades om natten att i skydd av mörkret stjäla bröd och ärliga köpmän förvandlades till sina barns fiender. Men det fanns också människor, främst bland enklare folk, som kom att helt ägna sig åt att hjälpa andra

Appelfeld föddes i en by i Bukovina, i en del som då låg i kungadömet Rumänien men som nu är en del av Ukraina. Familjen flyttade snart till Czernowitz (Tjernivtsi). När Bukovina, 1941 efter ett år under sovjetiskt styre återövrades av den naziallierade rumänska armén föstes 50 000 judar samman i ett ghetto i Czernowitz. Appelfelds mor mördades och snart var den då åttaårige Appelfeld tillsammans med sin far på väg till ett koncentrationsläger i Transnistra, numera en ryskstödd utbrytarrepublik från Moldavien.

Genom märkliga äventyr lyckades Aharon Appelfeld på egen hand fly och blev kock hos de sovjetiska trupperna. Efter kriget hamnade han i Italien, för att slutligen 1947 mirakulöst återförenas med sin far i Israel. Detta skildrar Appelfeld med ett barns klarsyn i sin gripande En berättelse om ett liv.

I sina böcker berättar Appelfeld att mitt i det besinningslösa våldet längs det Andra Världskrigets östfront - bland bödlar, sadister och människor galna av svält och umbäranden - fanns det även de som kunde visa en nästan ofattbar omtanke för sina medmänniskor. Goda människor som bröderna Rauchwerger i Czernowitz´s ghetto.

Den äldste, Otto, var som sina bröder stark som en oxe och arbetade på ett sågverk vars ägare, en snål, liten hopsjunken man, utnyttjade hans väldiga styrka och lät honom slita hårt, dag som natt. Otto beklagade sig aldrig och begärde inte någon övertidsersättning. Hans vänliga naivititet gjorde att han litade på människor. Han blev aldrig arg, skrek inte och lyfte aldrig handen mot någon. Den lilla fritid han hade brukade Otto ägna åt att sitta på krogen och där slösa sin magra lön på att bjuda laget runt. Arbetare och enkelt folk gillade hans sällskap och samlades kring honom, men respektabla personer ondgjorde sig och påstod: ”En man som inte står för några åsikter, inte uttrycker sitt hjärtas uppriktiga mening om folk och inte insisterar på att få vad han förtjänar, är helt enkelt en idiot.”

Mellanbrodern, Max, sålde träkol under en presenning och inte många hade tagit någon speciell notis om honom. Men då kriget kom och stadens judiska invånare spärrats in ghettot förvandlades Max till en helt annan person. Respekterad av var och en rörde han sig lång, rakryggad och fullständigt orädd bland ghettots förnedrade och håglösa invånare.

Den yngste av bröderna, Karl, var dövstum från födseln, lika urstark som sina bröder arbetade han som bärare åt en speditör, en vulgär man som öste ovett över Karl som fullständigt saknade talförmåga. Hans brutale arbetsgivare sparkade och örfilade dagligen upp den beskedlige Karl, som aldrig protesterade utan slet och kånkade utan tillstymmelse till klagan. 

Då de fösts in i ghettot miste bröderna Rauchwerger sina arbeten. Otto började arbeta som frivillig på ghettots hem för föräldralösa, där han under dagarna städade, diskade, skalade potatis och högg ved. På kvällarna sjöng han vaggvisor för barnen, efter att ha lekt och roat dem med sin häpnadsväckande förmåga att härma fåglar och andra djur. När deportationerna till  arbets- och  förintelseläger inleddes, smugglade Otto genom kloakerna ut de flesta av barnen till bönder och olika kloster. 

Efter krigsslutet återsåg Appelfeld Otto Rauchwerger: 

Givetvis hade deportationerna inte skonat honom. Under tvångsmarscherna över Ukrainas stepper hade han hjälpt de svaga och begravt de döda. Hans ansikte hade förändrats, skägget hade vuxit och han såg ut som om en rabbin hade blivit inkarnerad i en icke-judisk bondpojkes kropp. Jag hade inte varit med honom i arbetslägren, men efter befrielsen mötte jag honom igen. Han var tunn. Ansiktet utstrålade andlighet. De flesta av flyktingarna såg eländiga ut och var djupt deprimerade, men Ottos karaktär hade inte förändrats det minsta. Han hade samma sätt att luta sin kropp framåt medan han uppmärksamt lyssnade till vad du hade att säga, samma naturliga strävan att sträcka ut en hjälpande hand, samma enkla, självuppoffrande sinnelag.

Mellanbrodern, Max, hade efter det att alla hans släktingar hade deporterats blivit kvar i Czernowitz. Han engagerade sig till stöd för sjukhuset och skaffade sig ett grundmurat rykte om att vara en ovanligt anständig och självuppoffrande man. Appelfeld berättar att det var märkligt att se hur Max, då han dök upp med en korg på gatorna och bad om gåvor till de sjuka, fick den fylld med gåvor från utblottade män och kvinnor -  bröd, salt, socker, till och med godsaker och leksaker till de sjuka barnen. Folk litade fullständigt på Max Rauchwerger och gav honom förbehållslöst sådant de kunde ha ätit själva, eller sparat till sina egna barn. Ofta gav de Max en halv apelsin eller citron med orden ”de sjuka behöver dem mer än vi.” När sjukhuset tömdes försvann Max med de sjuka.

Den dövstumme Karl, yngst av Rauchwergerbröderna, återvände till sitt tidigare hem, Insitutet för Dövstumma, där han blev emottagen med öppna armar. Under ghettotiden levde han upp och blev till en hjälte för de blinda och stumma; stark som en björn bar han potatis- och kolsäckar, tunnor och allt annat som krävde hans förbluffande styrka. Så fort någon av de handikappade behandlades illa var han beredd att med sina väldiga nävar försvara den skyddslöse, eller borra sin genomträngande blick i skräckslagna missdådare.

Karl dog innan den slutgiltiga deportationen till lägren. När en rumänsk järngardist utan orsak misshandlade en av Karls stumma vänner kastade han sig över ogärningsmannen, men denne fällde honom med ett knytnävsslag och började sedan skoningslöst sparka sitt fallna offer. Den ursinnige Karl kom dock åter på fötterna och ströp med sina bara händer järngardisten. Den konsternerade mördaren greps omedelbart och avrättades några timmar senare på polishusets gård.

Appelfeld skriver att för samtliga ghettoinvånare blev bröderna Rauchwerger till hjältar som upprätthöll hoppet om en bättre framtid, samtidigt som deras uppträdande ingav en känsla av anständighet och styrka mitt i allt elände:

Alla undrade hur dessa bröder hade blivit till vad de var. De hade inte gått i gymnasiet och läste inte tidningar. Deras föräldrar var enkelt folk, så hur hade de kunnat uppfostra sina söner på ett sådant sätt att svårigheterna kunnat förvandla dem till personer som kunde visa en så anmärkningsvärd hängivenhet till andra? Ingen kunde komma med ett ordentligt svar.

När jag läste Falladas Ensam i Berlin framstod det dock klart hur det kunde komma sig att så många miljoner människor utan protester kunde acceptera de groteska övergreppen, rättslösheten, den totala förnedringen och stillatigande bevittna hur vulgära monster ostraffat våldförde sig på fullständigt värnlösa medmänniskor – grannar, vänner, förtrogna och familjemedlemmar. Hur skräcken gastkramade alla och envar.

Den ständigt gnagande oron för att själv komma på obestånd; utsatt bland vilddjuren, angiven av vänner och bekanta. Bli övergiven av familj och arbetskamrater, tillfångatagen, misshandlad, torterad, sänd till koncentrationsläger eller till och med bli avrättad i det tysta. Vem kunde under sådana förhållanden ha fräckheten att genom lönlöst motstånd utsätta sina nära och kära för faran av att bli offer för sådana som ställt sina tjänster till förfogande för en skonings- och skrupellös regim? 

Terrorn i Berlin var verklig och påtaglig, visst kunde du undvika den om du teg och vägrade engagera dig, men om du väl uppmärksammades för din kritik kunde du råka riktigt illa ut. Det var en terrorregim. Det är väl känt att under Skräckväldet i Frankrike guillioniterades regimmotståndare på löpande band. Under Franska Revolutionen registrerades 16 594 personer som avrättade med guillotin, varav 2 693 i Paris. I Tyskland avrättades mellan 1936 och 1945 uppskattningsvis 16 500 dömda personer med guillotin, bortsett från de som halshöggs av naziregimen och dess anhängare i andra länder och i lägren. 1936 hade Hitler beslutat att kriminella och "statsfiender" skulle avrättas med guillotin, efter 1942 rekommenderades även hängning som straffmetod. Under oktober 1936 konstruerades på Hitlers order 20 guillotiner och sattes i funktion på olika platser i Tyskland. 

I fängelset Plötzensee i Berlin, som spelar en framträdande roll i Ensam i Berlin, avrättades mellan 1933 och 1945, 2 892 personer genom halshuggning, eller hängning. Natten till den åttonde september 1943 träffades plötzenseefängelset av en brittisk bomb, guillotinen förstördes och murarna kring kring flera celler raserades. Fångarna ringades omedelbart in och över telefon beordrade statsekreterare Curt Rothenberger, i frånvaro av justitieminister Otto Thierack, att fångar utan funktionsdugliga celler omedelbart skulle hängas. Under det dygn som följde bombanfallet hängdes 186 fångar. Då justitieministern Thierack återvänt godkände han Rothenbergers beslut och beordrade hängningen av ytterligare 60 fångar. Efter kriget dömdes Rothenberger till sju års fängelse, medan Thierack begick självmord i amerikansk fångenskap.

Många av de som halshöggs i Plötzensee var enskilda medborgare som utan stöd från andra och efter bästa förmåga hade bekämpat regimen med de blygsamma medel som stod dem till buds. Exempel på sådana isolerade regimmotståndare var  makarna Otto och Elise Hampel, förebilderna för Otto och Anna Quangel i Falladas roman, som på originalspråket har titeln Jeder stribt für sich allein."Var och en dör för sig själv". Paret Hampels brott bestod i att de under flera år på olika platser i Berlin hade lagt ut egenhändigt textade brevkort med regimkritiska budskap.

Otto och Elise Hampel dog obemärkta. Det var få tyska medborgare som vågade hävda människors lika rätt och värde och därigenom utsätta såväl sig själva som andra för livsfara. Var de kanske tanklösa egoister? Det fanns inga exempel på att motstånd ledde till någon positiv förändring, men gott om belägg för motsatsen - att kritik av regimen var både lönlöst och dödsbringande. Plåga, tortyr och död drabbade inte enbart de rättfärdiga som haft modet att ifrågasätta den absoluta maktens terror och godtycklighet, utan även människor i deras närhet blev genom sådana modiga handlingar oförskyllt offer för skoningslöst, statssanktionerat våld.

Och de som låg bakom allt detta vansinne? Jag menar inte de uppenbara bödelsdrängarna, huliganerna och brutala sadisterna, utan de som startat vansinnet och profiterade på det. Män som Adolf Hitler. Politikerna och byråkraterna som befann sig långt bortom maktens smutsiga hantverk och kunde unna sig att koppla av i olympisk upphöjdhet, som Hitler i sitt Berghof.

Hitlers sekreterare Traudl Junge beskriver en typisk afton, eller rättare sagt natt, kring den öppna spisen i den stora salen i Hitlers örnnäste. De väldiga stockarna sprakar rogivande, drinkar serveras och i salens andra ände kan man genom det väldiga panoramafönstret se hur måne och stjärnor får alptoppar att skina vita därute i den kalla vinternatten.

Då Hitler äntligen kom in i den stora salongen var det oftast redan midnatt. Efter det att vi inväntat systrarna Braun förde Führern oss fram till eldstaden för det nattliga samkvämet. Vid det här laget brann stockarna rejält. Breda soffor och djupa fåtöljer hade dragits fram i en stor halvcirkel, grupperade kring  runda bord och i allmänhet fanns också några mindre karmstolar uppställda längsmed sidorna. Längre in salen var en enda golvlampa tänd, medan flera levande ljus fladdrade på spiselkransen och i mitten av borden. I det flackande eldskenet skymtades de närvarande diffust.

Hitler placerade sig till höger, i djup skugga och mycket nära elden satt Eva Braun som uppslukad i sin djupa fåtölj, med benen bekvämt korslagda under sig. Var och en valde sin favoritplats. Någonstans under bordet, men nära för brasan låg Evas två skotska terrierhundar, Negus och Stasi, de såg ut som trassliga ullbollar [...] Hitler drack sitt te. Resten av sällskapet kunde dricka vad helst de behagade. Här rådde inget alkoholförbud; mousserande viner, eller källarsvalt moselvin, konjak eller starksprit. Kakor och bakverk serverades tillsammans med dryckerna och Hitler åt varje kväll sin älskade äppelkaka. Ibland lyckades Eva Braun övertyga Führern att vid denna sena timme välkomnade gästerna mer än sötsaker, Hitler gick då med på att snittar och sköldpaddssoppa kunde serveras.

I det stora sällskapet var det svårt att konversera. Det svaga ljusskenet, de tjocka mattorna som slukade högljudda steg och det milda sprakande från stockarna på härden dämpade samtalen. Men Hitler lät sig inte hindras. Han ville ha distraktion. Innan han började tala till de församlade kunde han stillsamt vända sig till den kvinna som hamnat bredvid honom, kanske Fru Bormann. Men vad kunde hon berätta för honom? Hon kunde inte låta Führern veta något om all den oro hon hyste och de problem hon hade med sin make. Allt hon hade att säga var något om de tio barn som hon hade satt till världen, ett efter ett, under sitt äktenskap med Reichleitern och det var ju snabbt överstökat.

Fjärran från den vilsamma stämningen i Berghofs stora sal frös soldater ihjäl på stäpperna kring Stalingrad, medan judar och andra förtvivlade människor föstes samman, torterades och massakrerades.

Hitler lutade sig bekvämt tillbaka i fåtöljen och medan han smuttade på sitt gröna te började han i kretsen av sina undergivna tillbedjare med oförvitlig expertis uttala sig om allt mellan himmel och jord. Det var långa monologer och ingen tordes avbryta honom. Han tänkte högt och delgav sina åhörare sina läsefrukter. Führern hade ett omfattande bibliotek och var en bokslukare av rang. Medan åhörarna mumsade på det lätta tilltugget; snittar  korvar och sköldpaddssoppa, berättade Führern om hur romerska legionärer levt på frukter, flingor, nötter, grönsaker och honung:

Köttätande är skadligt för mänskligheten. Jag kan enbart beklaga att vi lever i en tid då det är omöjligt att förutsäga framtiden, men en sak kan jag med säkerhet fastställa och det är att framtiden kommer att bli vegetarisk.

Med en snabb blick på Eva Braun, välsminkad som alltid, kunde han tillägga:

Jag förstår inte varför kvinnor inte äcklas av att smeta på sig läppstift, speciellt med tanke på att det tillverkas av djurfett.

Fett brinner bra, något som konstaterades i utrotningslägren Treblinka, Sobibor och Belzec, där det gällde att så effektivt som möjligt tillvarata det mänskliga fettets bränsleförmåga.  En grupp fångar kallade Feuerkolonne avlägsnade där liken från bårarna, som kontinuerligt bars ut från gaskamrarna, och anordnade dem sedan i skikt efter skikt på en grill, till en höjd av två meter. Man staplade upp till 3000 lik på grillen som bestod av järnvägsräls som placerats över en stor eldgrop.Medan liken staplade lades torr ved och grenar i gropen under grillen och antändes sedan med eldkastare.

Kropparna förtärdes snabbt av elden. Järnvägrälsen glödde röd i hettan och lågorna nådde en höjd på upp till tio meter, man kunde inte närma sig på ett avstånd mindre än femtio meter. För att öka förbränningen hälldes till en början brandfarlig vätska över kropparna, men det visade sig vara onödigt. SSmännen som ansvarade för kremeringen blev snart övertygade om att liken förbrändes lika bra utan extra bränsletillförsel. Viktigt var dock att arrangera kropparna på ett sådant sätt att det antända fettet kunde utnyttjas maximalt vid förbränningen och fångarna beordrades därför att placera kvinnoliken överst, speciellt sådana som var tjocka och feta, under dem placerades sedan korpulenta manslik. I Belzec. Sobibor och Treblinka kunde man på detta sätt kremera 150 000 till 200 000 kroppar på en månad och 5 000 till 7 000 på en dag. 

Sådant ville Hitler absolut inte bli påmind om. Han var väl medveten om det storskaliga utrotandet av judar, romer, homosexuella och ryska krigsfångar.  Führern krävde att de groteska målen för massmorden ovillkorligt måste uppnås. Han ville dock inte bli insatt i några detaljer och besökte aldrig något koncentrationsläger. Det var inte Adolf Hitler som satte  sina egna utrotningsplaner i verket, utan hans underordnade som strävade efter att förverkliga Führerns allsmäktiga vilja. Hitler var långt ifrån någon välorganiserad person med faiblesse för byråkrati, han brukade ge sina order muntligt och intresserade sig sällan för detaljerna kring allt det barbari han låg bakom och hade det yttersta ansvaret för. På tal om Führerns mysiga hemmakvällar vid brasan på Berghof skrev Traudl Junge:

De av oss som kände honom väl visste att han använde sig av sådant småprat som ett slags bedövningsmedel för att distrahera sig från de rapporter om förluster av territorier, utrustning, och mänskligt liv som nådde honom varje timme under dagen.

Henriette, dottern till Hitlers livslånge vän och kamrat, münchenfotografen Heinrich Hoffmann, beskrev ”Farbror Alf” som en ”gemytlig österrikare” som gillade att göra sig själv och andra glada och nöjda. Innan han blev rikskansler umgicks Hitler som en familjemedlem med Hoffmanns och firade olika högtider tillsammans med dem. Han gillade att i det hoffmannska hemmet sällskapa med de unga damerna Henriette Hoffmann,  sin systerdotter Geli Raubal och Hoffmanns hjälpreda, Eva Braun. ”Hetty” Hoffmann skrev:

Jag gillade honom eftersom han alltid var hänsynsfull och ibland hjälpte mig när jag ville ha något från min pappa, till exempel pengar för tennislektioner eller skidåkningsexpeditioner ... Men kyssa honom?

Den sista anmärkningen kom sig av att Hetty påstod att Farbror Alf en gång hade försökt tilltvinga sig en liten kyss. Sedermera gifte sig Hetty med Hitlers, på den tiden, stilige adjutant Baldur von Schirach, som sedermera blev ledare för Hitlerjugend och slutligen Gauleiter, partidistriktsledare, i Wien.

Henriette von Schirach stod onekligen Hitler nära, men hennes uppträdande under en av aftnarna på Berghof visade hur illa Hitler tyckte om att bli påmind om judeutrotningen. Führern förhörde sig om en resa Hetty nyligen hade gjort till Amsterdam. Hetty hade där råkat bevittna en  brutal ”judetransport” och blivit mycket upprörd över hur de judiska kvinnorna och barnen hade behandlats. Utan att tänka sig för bad Hetty Farbror Alf att betänka vad som hände med judarna:

Jag berättade för honom vad jag hade sett. Hitlers svar var: "Du är sentimental." Han ställde sig upp, jag ställde mig också upp och sa till honom: "Herr Hitler, ni borde inte tillåta något sådant.” Jag inbillade mig att jag kunde säga så eftersom jag hade känt honom så länge. Det visade sig att jag sårade honom djupt och detta inför alla de män som var där. Hitler svarade: "Varje dag dör 10 000 av mina bästa soldater på slagfältet, medan andra fortsätter att leva i lägren. Detta innebär att den biologiska balansen i Europa är rubbad.”

Han lyfte sina kupade händer för att visa hur vågskålar steg och sjönk. Hetty skakade på huvudet och med stigande irritation började Hitler skrika åt sin före detta väninna: ”Och vad kommer då att hända med Europa om hundra, om tusen år?” Han avbröt sig abrupt efter att ha konstaterat: ”Jag är bunden av min plikt till mitt folk och inte till någon annan.” Vittnen påstod senare att en rasande Hitler även sagt: ”Du måste lära dig att hata. Vad har holländska judinnor med dig att göra?”  En adjutant tecknade åt makarna von Schirach att de skyndsamt borde dra sig tillbaka till sina rum.

Dagen efter kom Goebbels på besök till Berghof, kanske hade Führerns ilska kunnat lägga sig om inte den skadeglade Goebbels framför kvällsbrasan börjat jämföra Wien med Berlin, där han sedan många år tillbaka var Gauleiter. Jämfört med Schirachs slödder i Wien var berlinarna enligt Goebbels arbetssamma, intelligenta och betydligt smartare än de dryga wienarna då det gällde politiska ställningstagande.  Hitler som aldrig varit en större vän av Wien höll med. Samtidigt insinuerade Goebbels att von Schirach varit alltför slapp i sitt ledarskap. Med tillfredsställelse konstaterade den demoniske propagandaministern senare i sin dagbok att den tårögda Henriette von Schirach ”betedde sig som en dum ko”. Hitler som fortfarande var sur efter den förra nattens uppträden vände sig till Henriette och muttrade: ”Säg mig om din make är Rikets representant i Wien, eller Wiens representant i Riket.” Makarna von Schirach erfor starkt det underliggande hotet och valde att lämna Berghof, de träffade aldrig Hitler igen.

Trots allt fick Baldur von Schirach behålla sin post som Gauleiter över Wien och dömdes sedermera i Nürnberg till 20 års fängelse. Han var den ende av de anklagade, förutom Albert Speer, som medgav att Hitler gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Många ansåg att domen mot von  Schirach hade varit för mild. Baldur von Schirach hade nämligen haft det yttersta ansvaret för deportationen av 65 000 judar från Österrike till dödslägren i Polen och då förklarat att han gjort det som en ”tjänst till Europas kultur”. Goebbels skrev syrligt i sin dagbok:

Fru Schirach upptäckte sin medkänsla först efter det att i det närmaste 60 000 judar hade deporterats utanför deras egen tröskel.

Det var ytterst sällan sådana uppträden ägde rum, om det nu någonsin hade hänt något liknande. I Hitlers devota omgivning rådde det mestadels gediget österrikiskt gemyt. När sällskapet började dåsa till på morgonkvisten, Hitler gick sällan och lade sig före fem, var det dags för musik:

Han var uppriktigt övertygad om att han hade ett absolut gehör. Träpanelen, som kunde öppnas, dolde en samling med hundratals grammofonskivor och en inbyggd grammofon. De svarta skivorna var uppställda i långa rader och var och en av dem var försedd med en etikett med ett nummer. Det var Bormann som skötte grammofonen. Hitler lät spela ständigt samma repertoar: Lehárs operetter, sånger av Richard Strauss, Hugo Wolf och Richard Wagner. Den enda populärmusik han lät oss spela var Donkey Serenade. En sång som i allmänhet avslutade sejouren och som kunde höras då sällskapet skrattande och småpratande lämnade salongen.

Donkey Serenade framföres antagligen av den populäre tenoren Richard Tauber, född i Linz två år efter Hitler, som kom från en by inte långt från den staden. Tauber hade efter det att han misshandlats av nazisitiska brunskjortor i Berlin flyttat till Wien, men efter annekteringen av Österrike 1938 var han bosatt i London. Tauber var jude. 

Fallada skriver om “den lilla människans” ansvar. Skall vi stillatigande acceptera oförrätter mot våra medmänniskor? Borde vi inte protestera mot sådant vi tycker är fel? Kommer inte alla de som bett oss göra något, som säger sig stödja våra åsikter och handlingar, att ställa upp för oss och stödja oss om vi skulle axla hjälterollen som whistleblower, visselblåsare, som det nu så hurtigt kallas. Räkna inte med det. Vi är alla oroliga för våra karriärer. Oroliga för att stå ut från mängden och gå miste om befordran, stöd och kamratskap. Makthavarnas förkastelsedom kan drabba inte enbart oss själva utan också våra kollegor, vänner och inte minst våra nära och kära, för vilkas välstånd vi har ett personligt ansvar.

Min begränsade erfarenhet har gett mig en del inblickar i hur stora, hierarkiskt uppbyggda organisationer värnar om dem som de inom sina egna system har givit  makt och förmåner. Hur ledningsgrupper inte tvekar att slå hårt mot var och en som vågar peka på felaktigheter begångna av människor inom dess egna kretsar. Skyddande minfältet existerar säkerligen kring maktcentra inom alla större organisationer och företag. Det kan här räcka med att citera ett öppet brev till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon som nyligen skrevs av relativt högt uppsatta FNanställda, som drabbats av bannstrålar för whistleblowing De hävdar där att deras avslöjanden av allvarliga förseelser, grova tjänstefel och även brottsliga handlingar inom FN-systemet, har lett till vedergällning mot dem som påpekat missförhållanden, istället för åtgärder mot dem som gjort sig skyldiga till oegentlighterna. "Vedergällning mot uppgiftslämnare påverkar hela FN-systemet och förekommer till stor del okontrollerat på alla nivåer, inte minst på verkställande nivå [...] Detta kan enbart skada FN: s moraliska ställning och, i slutändan, dess legitimitet."

För några år sedan kom Niklas Ekdahls och Inga-Britt Ahelnius bok Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon där skulden för många uppenbara missförhållanden inom Organisationen lades på Ban Ki-moon, som enligt min åsikt långt ifrån är en karismatisk och kraftfull ledare för en organisation som betraktad från mitt grodperspektiv dessvärre tycks var stadd i förfall; svårt skadad av korruption, maktfullkomlighet inom ledagarnityret och en skamlös nepotism. Att FN dessutom i stort sett saknar självständighet gentemot världens stormakter är också högst beklagligt, men allt detta kan omöjligt bero på en enda persons eventuella oduglighet. Missförhållandena är till en del ett resultat av Organisations hierarkiska uppbyggnad och inre maktstruktur. Lösningar är svåra att finna, inte minst på grund av att FN trots allt är summan av sina medlemmar och deras representation och kontroll är ofta bedrövlig.

Tyvärr var Ahlenius bok, hon var en tid verksam som undergeneralsekreterare för FN:s revisionsavdelning, ganska misslyckad. Visserligen sätter hon fingret på mycket av oredan och maktmissbruket, men hon gör också sig själv till sin egen hjälte och att ge sig på FN:s högsta ledning är visserligen korrekt, men långt ifrån tillräckligt.

Jag är en stor supporter av FNs idé och tänkta verksamhet, utan dess existens skulle sakernas tillstånd i världen vara betydligt värre. Organisationen kan inte fråntas sin stora betydelse för insatser för respekten av de mänskliga rättigheterna och inte minst för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Men, behandlingen av de som inom Organisationen har kritiserat dess verksamhet lämnar mycket för övrigt att önska.

Låt oss vara ärliga. Jag tror att när var och en oss har ställts inför situationer då vi tvingats dagtinga med våra samveten, har vi allmänhet dragit oss undan. De flesta av oss är dessvärre inga vardagshjältar och då vi blivit det har situationen och vår speciella roll ofta tvingat oss till att handla. Något som får mig att minnas en incident från min ungdom.

Jag arbetade som servitör för SJs Trafikrestauranger, efter övernattning i Stockholm hade jag anlänt till Malmö och var med kassaförtjänsten på väg mot huvudkontoret. På den tiden bar serveringspersonalen uniform; en vit jacka med mässingsknappar och axeltränsar i svart och guld. En man kom springande mot mig:

-        Kom snabbt! Det har hänt något mycket otrevligt! 

Den okände mannen grep mig om ena överarmen och drog mig med sig mot utgången till Centralplan, där en grupp människor hade samlats. Så fort jag anlänt öppnade sig folksamlingen och framför mig låg en man på stenläggningen, en blodpöl spred sig under hans huvud.  Ingen av de kringstående gjorde något, men samtligas blickar riktades mot mig. Två män höll fast en berusad yngling med vild och jagad uppsyn. En av fasthållarna ropade till mig:

- Det var den här djäveln som gjorde det! Han sparkade honom rakt i ansiktet! Vad skall vi göra med honom?

- Har ni inte ringt polisen? undrade jag.

Detta var långt före mobiltelefonernas tid. De kringstående tittade villrådigt på varandra, men ingen svarade.

-        Du där, kommenderade jag. Spring genast iväg till telefonautomaterna och ring polisen.  90 000, det kostar inget.

Varför dessa onödiga uppgifter? Varje idiot visste väl att man kunde ringa 90 000 till polisen och att samtalet var kostnadsfritt. Men, ynglingen lydde utan någon som helst tvekan och rusade iväg mot telefonerna. Det verkade som om alla, unga som gamla, män som kvinnor var tacksamma över att någon hade tagit kommandot och utan tänka mig för tog jag på mig ansvaret för att leda verksamheten och fördela uppgifterna. Jag gav korta kommandon och fick genast folk att engagera sig.

-        Kan någon kolla om han är vid medvetande, om luftvägarna är fria?

Jag hade nyligen gjort lumpen och kunde därför en del av den väsentliga terminologin. Någon lutade sig över den nerslagne mannen, talade med honom och den blödande stackaren mumlade något knappt hörbart.

-    Det är OK. Han är vid medvetande, men uppenbarligen chockad och berusad, konstaterade mannen som knäböjt bredvid den nerslagne.

-    Bra, vet någon här hur man gör framstupa sidoläge? undrade jag.

Två unga kvinnor nickade jakande och fick lätt och snabbt brottsoffret i det rätta läget.

Har någon något att lägga över honom?

-    Utan tvekan tog en äldre man av sig sin kavaj och lade den över den blödande mannen.

-  Och vad gör vi med djäveln som sparkade honom? undrade åter en av de som höll den unge gärningsmannen i ett fast grepp.

-    Överlämna honom till polisen och avge rapport till dem, beordrade jag kort och rappt.

Jag kände mig plötsligt utsatt och generad, vände på klacken och skyndade mig därifrån. Polissirener hördes från Centralplan. Jag skämdes. De där människorna borde ha insett att jag enbart var en oerfaren yngling i en löjlig kyparuniform, likväl hade de alla underordnat sig mitt befäl. Det var uniformen som gjort det, ingenting annat och dessutom hade den fått mig att agera som om jag vore en slags myndighetsperson med makt över mina medmänniskor.

Tänk om jag verkligen hade haft makt över människors väl och ve? Tänk om jag hamnat på avlastningsrampen i Auschwitz, iförd Hugo Boss stiliga SSuniform och med en ridpiska i handen bestämt vem som skulle gå till höger eller vänster, till liv eller död? Före detta handelsresanden, kycklingfarmare, eller folkskollärare fick på sig de eleganta uniformerna, med sina dödskallekrönta skärmmössor och de kunde då liksom jag i min kyparmundering gripas av den mäktiga känslan att folk utan tvekan åtlydde deras minsta vink.

Vi kan skatta oss lyckliga över att vi lever där vi gör, men borde vi då inte bättre kontrollera vår självgodhet. Det är tveksamt om vi förtjänat vår stund på jorden och lika tveksamt är det att vi skulle kunna axla den hjälteroll som beskyddare av de mänskliga rättigheterna som vi så lätt inbillar oss att vi vore förmögna att göra.

Appelfeld, Aharon (2004) The Story of a Life. A Memoir. New York: Knopf  Doubleday. Ekdal, Niklas och Inga-Britt Ahlenius (2011) Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon. Stockholm: Brombergs. Fallada, Hans (2015) Ensam i Berlin. Stockholm: Lind & Co. Junge, Traudl med Melissa Müller och Anthea Bell (2004) Until the Final Hour: Hitler´s Last Secretary. New York: Arcade Publishing. Opie, Robert Frederick (2003) Guillotine: The Timbers of Justice. Stoud, Gloustershire: History Press. Schroeder, Christa (2009) He Was My Chief: The Memoirs of Adolf Hitler´s Secretary. Barnsley: Frontline Books.Tengroth, Birgit (1972) Jag vill ha tillbaka mitt liv. Stockholm: Bonniers. von Platen, Gustaf (1997) Min vän Stig Ahlgren: Kvickhetens konung. Stockholm: Fischer & Co. von Schirach, Henriette (1960) The Price of Glory. London; Frederick Muller. von Schirach, Henriette (1980) Anekdoten um Hitler. Türmer: Berg/Starnberger See. Yitzak, Arad (1999) Belzec, Sobibor, Treblinka. Bloomington: Indiana University Press.

We are United Nations whistleblowers: https://whistleblower.org/sites/default/files/%10Letter%20to%20UN-Secretary-General.pdf

I am convinced that it sometimes happens to each and every one of us that we deep down inside quite often reflect upon our self-image and realize that it is not quite in harmony with the views of people we have to interact with, or more specifically - it varies. One of the many bosses I have had, once confessed to me: "Jan, sometimes I am surprised of how good and talented I actually may be, but ... then there are times, well, you know ... when nothing is working at all, and ..." She shrugged her shoulders and I was amazed by her candor.

As a teacher, I am daily subjected to critical scrutiny, thus I have become well aware of the fact that I do not measure up. I know and feel that many of my students consider both me and my teaching to be confusing and unstructured, "fuzzy"  might be the right word. Where is the target orientation that the National School Administration is demanding from me? “Each student must be assessed in accordance with previously established goals and requirements. It is the teacher's task to clarify these objectives and to regularly inform the students about where they find themselves in relation to the requirements. Accordingly, it is also the teachers´ duty to plan their teaching in accordance with the established criteria.”

However, is it only me who is fuzzy? The Curriculum for the upper secondary school states that "the task of the school is to encourage all students to discover their own uniqueness as individuals", it will "help students to develop an identity that can be related to and encompass not only what is specifically Swedish, but also that which is Nordic, European, and ultimately global." Own uniqueness? Is not our uniqueness our own, and after all, what is really unique? What is “specifically Swedish”? The school “should promote the development and learning of students, and a lifelong desire to learn. Education should impart and establish respect for human rights and the fundamental democratic values on which Swedish society is based. The education should be based on scientific grounds and proven experience." Scientific grounds? Proven experience? Is science an irrefutable concept? Which experiences are not "proven"? In addition, the National School Administration states all “teaching should be adapted to each student’s circumstances and needs”. Does this apply to teachers as well? Does it apply to me? A person who is neither particularly clear-headed, nor focused.

And what about the phrase a "lifelong desire to learn"? How can such a desire be target oriented and proven? To me it is gratifying to try to find my way on my own, the pleasure of getting lost and discover new things. As Picasso stated: "I do not seek, I find." When I write a blog post it is like entering a forest where I constantly run the risk of getting lost, but where I am discovering new things. That is the way I learn.

My third year, upper secondary class has recently been engaged in scrutinizing and interpreting fairy tales. Furthermore they were recently troubled by a national exam dealing with the subject. Biking home from school I took a turn to visit the supermarket to buy some stuff to take with me home. I left with Disney's Pinocchio, which I bought on sale for a few dollars and I have now watched the movie, it was far from being the first time. It had its bright moments, the animation is masterful and the music gets stuck in the mind. However, I do not at all appreciate the cheesy song with its pesky lie:

When you wish upon a star

Makes no difference who you are

Anything your heart desires

Will come to you

It was instead the pleasing tunes Little Wooden Heart and Hi Diddle Dee which stayed with me the entire evening and still linger while I write these lines.  While watching the movie I came to think about the correction templates that accompanied the national exams and hinted that The Walt Disney Company has distorted and market adapted the classic fairy tales, whereby an original depth has been smoothed out and multi-faceted aspects have been simplified. Well … I do not quite agree with that opinion. I assume that fairy tales are not carved in stone. Is it not part of the nature of a fairy- or folk tale that it is dynamic and open to all sorts of use and interpretation? To my knowledge, not even the Curriculum for the upper secondary school is eternal and incorruptible.

Nevertheless, Carlo Collodi's novel Pinocchio is indeed something entirely different from Disney's version of his tale. Like all true fairy tales it has mysterious and elusive qualities.  At times it is frightening, sometimes charming, from time to time cynical and hard, but occasionally it is also alluring and emotional. Most children and adults who read Pinocchio are attracted by its unpredictability, its wealth of incidents; my appreciation was even further reinforced when I in the early eighties came across Italo Calvino's article, Pinocchio, The Evergreen Centenarian, in the UNESCO Courier, a magazine that now has become a pathetic remnant of what it once was.

Calvino pointed out that when Pinocchio was written it was unique in Italian literature. Among other things, Pinocchio may be characterized as a picaresque, a genre which had been quite rare among Italian writers. Collodi's children’s´ book is written in a spirit similar to the Spanish Don Quixote and Lazarillo de Tormes, which consist of short episodes held together by a traveling vagabond who is being confronted with a large gallery of characters from different social settings. Like the Spanish novels, Pinocchio is mostly set among poor people in seedy taverns, cemeteries and execution grounds.

However, in Pinocchio, contrary to what use to be the case in picaresque novels, supernatural creatures and occurrences interfere with the action; animals talk and behave like humans, intermingling with ghosts, fairies, monstrous snakes and enormous sharks. Not least the protagonist himself is an abnormality; a living wooden doll that is treated both as if he was a person and an object - on different occasions he meet strangers who want to use him as firewood, or even eat him, he is also used and abused as a guard dog and a donkey.

Furthermore, Pinocchio is a rare Italian representative of a Gothic tale, or at least it contains some elements of Gothic horror, similar to such terrors which were summoned by masters like Edgar Allan Poe and E.T. A. Hoffman. Like in stories by those writers, death is never far away in Pinocchio, even the landscape can be threatening. Sometimes the wooden puppet is moving through an inhospitable, wintry landscape where, as in a romantic poem the "pale ghost of night comes haunting the cold earth”. A talking grasshopper, which Pinocchio had killed with a mallet, comes back from the dead, showing up in the middle of the night and warns him about upcoming dangers. It reminds him that "the hour is late", but Pinocchio answers grumpily:

"I´m determined to go on"

"The night is dark"

"I´m determined to on"

"The road is dangerous"

"I´m determined to go"

But then, as on so many other occasions, fear got hold of the reckless Pinocchio. He is tracked down through a bleak, thorny forest by two assassins hidden beneath black coal sacks and with bared knives they pursue him like "ghouls", taking long, silent steps. In the dark, the wooden puppes discerns a white house gleaming through the trees. He rushes over there and desperately knocks on the barred door.

Suddenly the window opened and a beautiful child appeared. She had blue hair and a face as white as a waxen image, her eyes were closed and her hands were crossed on her breast. Without moving her lips she said in a voice that seemed to come from another world. "In this house there is no one. They are all dead."

"Then at least open the door for myself," Pinocchio pleaded.

"I´m dead too."

"Dead? Then what are you doing at the window? "

"I'm waiting for my coffin to come and carry me away."

Having said this, she disappeared, and the window closed noiselessly "

There are several sublime and dreamlike scenes in Pinocchio, when the dead are returning to meet with the puppet boy within a landscape, which as if in the perception of a schizophrenic person, almost imperceptibly might be moving from reality into the realm of a fantasy world. "Butter Man" appears on the box of a stagecoach with wheels bound with rags, whipping his twenty-four crying donkeys, which in fact are transformed little boys whose hooves are covered by white leather boots. Black rabbits appear carrying a funeral casket and persons unknown to him tries to kill Pinocchio by hanging him from a tree, eating him or throwing him into the sea, with a heavy stone tied to his neck.

The tale is written in a language that etches words and scenes into the memory. Collodi seems consciously to have tried to avoid any phrasing that might convey a lifeless, abstract impression. The text is uninterruptedly lively, care-free and brimming with surprising dialogues. And - of course, it is a fairy tale with multilayered meanings, among them an impression that Collodi is describing something which ultimately seems to be some kind of initiation rite; a careless and thoughtless wooden puppet turns into an honest and responsible young man.

Calvino points out that like other great storytellers Collodi himself seems to be absent from his text. We perceive his voice, but the individual Collodi is not there. It appears as if his story already existed somewhere, already conceived it has been hidden, waiting to be discovered. Like the piece of wood that contained the Pinocchio who became liberated through the hands and chisel of the woodcarver Gepetto. Pinocchio was an entity that already existed within the wooden log, but it needed to be endowed a form to become involved with the world of men. Similarly, when Pinocchio had been transformed into a donkey his entire body was enclosed by the animal, when a shoal of fish gobbled up the dead donkey's meat the still living wooden puppet became exposed. 

Such transformations make me think of Aristotle´s example of how a piece of bronze is shaped into a statue. Through the transformative action of an artist who has an idea of what he wants to achieve the bronze loses one form, that of a lump, and gains another one, that of a statue. Collodi was maybe aware of the fact that such a process was called hylomorphism in Greek, where hyle means wood and morphe form.

When I read Italo Calvino's article, I found nothing that was new to me, but he managed to clarify much of what I had previously been fascinated by when I read the tale. Calvino was certainly the right man to unearth the hidden treasures of Pinocchio. Like Collodi, Calvino was a collector and narrator of Italian folk tales. Calvino is an author whose work makes the reader think of the Argentine Jorge Luis Borges, also a connoisseur of Pinocchio and like Calvino an enthusiastic devourer of myths and fairy tales, while he also created fairy tales of his own. Borges claimed not to strive after fame as an author. He wanted to create stories that had a life far beyond the person “Borges”. The author could just as well disappear and be forgotten, but his work would still live a life of its own. Calvino called Pinocchio the evergreen centenarian. It is Pinocchio who lives, not Carlo Collodi.

The French writer, Bernard of Morlaix, seems to have had similar ideas when he in the thirteenth century wrote stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus,  "the name of the rose of old remains; we possess the naked name."  The Italian writer Umberto Eco used Bernard of Morlaix´s rose in the title of his novel The Name of the Rose. In a foreword Eco stated that his novel was based on a manuscript written by a Benedictine monk named Adso from Melk and then tells a tall story about his hunt for the manuscript. Among other things, he writes:

… in 1970, in Buenos Aires, as I was browsing among the shelves of a little antiquarian bookseller on Corrientes, not far from the more illustrious Patio del Tango of that great street, I came upon the Castilian version of a little work by Milo Temesvar, On the Use of Mirrors in the Game of Chess. It was an Italian translation of the original, which, now impossible to find, was in Georgian. 

Eco claims that he in Temesvar´s book came across various excerpts from Adso´s lost manuscript. Of course, Eco's entire story about his search for a lost manuscript is an invention of his. However, he has said that he got the idea for his novel in a bookshop in Buenos Aires, namely the Anglo-German bookstore Libreria Pigmalíon. I once walked along Calle Corrientes, looking into several of the bookshops and book antiquarians, which still may be found there, though Librería Pigmalion, like so many other classic bookstores around the world did not exist anymore, it was closed down in 1979, long before I came to Buenos Aires.

Librería Pigmalion had in the early 1940s been founded by a German refugee, Lili Lebach, and was like quite a lot of bookstores placed by Calle Corrientes, which still is the center of Buenos Aires´ intensive bohemian- and night life. Librería Pigmalion had, like many other bookstores at that time, its own publishing house and had soon become a meeting place for Europeans adrift from the War and Argentine intellectuals.

Eco´s cryptic hint about the use of mirrors while playing chess may be an allusion to the fact that Lili Lebach in 1942 published the original edition of Stefan Zweig´s Schachnovelle, "A Chess Story", only a few months after ithe already world-famous writer committed suicide in the city of Petrópolis, not far from Rio de Janeiro .

Die Schachnovelle is a story about Dr. B. who in fear of the Nazis has gone into hiding and is trying to preserve his sanity by sinking deep into a stolen book, which comments upon and explains chess tournaments between great champions. Cut off from society, Dr. B.  devotes himself to playing chess with himself, which results in Dr. B. becoming mentally split into two personalities - I (White) and I (Black). This psychological conflict breaks down the hapless Dr. B. and he is forcibly admitted to a mental hospital, where a doctor, by declaring him incurably insane, rescues Dr. B. from once again being interned by the Nazis.

Dr. B. ends up on a ship destined to Buenos Aires, the world champion of chess finds himself on the same ship. It is an arrogant and unpleasant gentleman at the center of a group of inveterate chess players, being constantly humiliated by him, until Dr. B. pops up and thoroughly defeats the bully. The world champion is seeking revenge, but is well aware that he cannot defeat the formidable Dr. B. The chess champion, however, has discovered that since his brilliant opponent plays and thinks with an astonishing speed, this means that he in his thoughts finds himself several moves ahead of his opponent. The world champion therefore intentionally plays extremely slow,causing that Dr. B´s brain is forced to imagine so many possible moves that it results in a mental breakdown. In a fit of madness Dr. B. makes a wrong move and loses the game, but instead of becoming depressed at his loss Dr. B. is cured from his obsession and freed from the fatal delusion that made him regard the entire existence as a gigantic, predictable game.

With Italo Calvino and Borges, Umberto Eco shared a deep respect for both Die Schachnovelle and Pinocchio. In a preface to an English translation of Collodi's book, Eco writes:

It must be said first, that, though written in the nineteenth century, the original Pinocchio remains as readable as if it had been written in the twenty-first, so limpid and simple in its prose–and so musical in its simplicity. Though it’s written in simple language, Pinocchio is not a simple book. … [it] doesn’t limit itself to one simple, basic moral, but rather deals with many.

Ambiguity and variations are apparent everywhere in Pinocchio. Like so many other 19^th century novels it was originally published as a magazine serial. The Italian politician and publisher Fernando Martini had in 1881 the idea to publish a newspaper only for children, Giornale per i bambini, and asked his friend Carlo Lorenzo, with the nom de plume Carlo Collodi, to write a serial in the style of the French fairy tales he had recently translated and provided with a moral message that would be helpful in molding Italian children into good citizens. Both Martini and Lorenzo were Italian patriots who had actively participated in the struggle for Italian unification.

Collodi wrote his own, original story to initiate the first issue of Giornale per i bambini and called it Storia di un burattino, "The story of a puppet". The magazine and Collodi´s tale became an instant success and 36 chapters followed. Each instalment was only a few pages long and consisted of a more or less self-contained story, with a cliffhanger at the end to make the little readers eagerly await the next issue of the magazine. This approach is certainly a contributing factor to the story's thrilling dynamics - at the end of each episode neither we nor Pinocchio know what will happen next. Will he make a sensible choice, or will his bad character once more lead him astray? Will he follow the right track towards his predetermined goal - to be united with his father, go to school and become a real boy - or will some unfortunate incident once more put a spoke in the wheel of the wooden puppet´s good intentions?

The story develops in a way similar to what happens when I write my blog. As if I found myself enclosed by in a labyrinth I round a corner only to experience how new ideas emerge. When I write about the surprises inherent in Pinocchio I come to think of a Swedish book I read a few weeks ago – Bärnstenskyssen, “The amber kiss” by Peter Glass, a novel in which the reader can affect the plot by at different places in the text choose between two options. We follow a protagonist who constantly ends up facing difficult choices. Should he choose love or career? Hold on to security, or be adventurous and bold? The story develops into the image of an existence where a variety of opportunities continuously is available to us. A moment of doubt may decide if we in the future will face happiness or misery. Meanwhile, linked to all these decisions and opportunities are crucial choices of other individuals, which eventually will connect their destinies with ours. The result is the emergence of a universe where everything is interconnected, yet unpredictable, something which now brings me back to Buenos Aires.

A few months before Die Schachnovelle was published, a story called El Jardin de Senderos que se bifurcan, “The Garden of Forking Paths”, had attracted attention among Buenos Aires intellectuals. This short story had been written by Jorge Luis Borges, a librarian who also devoted himself to writing small stories and articles in various magazines.

The story is set in England during the First World War where the Chinese Tsun is acting as a spy for the Germans. He has managed to find out that in order to initiate a massive attack on the enemy forces, the British have concentrated a lot of artillery in a small town of northern France. However, a British agent follows closely in the wake of the Chinese, who knows that his mission has been revealed by someone and that he does not have a long time to live. He has lost contact with his German employers, but feels that before he dies he must find a way to pass on his information.

Tsun decides to visit Dr. Stephen Albert, a reclusive sinologist who is an expert on the writings and philosphy of one of Tsun´s ancestors - Ts'ui Pên. Tsun has himself for most of his adult life been struggling with attempts to solve a riddle left behind by Ts'ui Pên and wants to solve it before his own death. Tsun hopes that Dr. Albert will be able to explain to him what Ts'ui Pên´s writings are all about. The ancestor had by the Emperor been commissioned to construct a labyrinth in "which all people would get lost" at the same as he was supposed to write a book to explain the labyrinth´s secrets. The book would then help the emperor to control his subjects.

After thirteen years of intense work Ts'ui Pên died and no signs of any designs for a labyrinth could be found while the book he left behind turned out to be completely incomprehensible. Tsun thought that in spite of this Ts'ui Pên´s maze existed somewhere in China, though over time it had been completely forgotten and been covered by paddy fields, mountains and rivers.

Tsun was kindly received by Dr. Albert with the words: "I suppose you came here to visit my garden." "Your garden?" "Yes, the garden of forking paths." However, instead of bringing his guest to a garden Dr. Albert takes him to his vast library and opens Ts'ui Pên´s comprehensive book for him. Tsun shrugs and says he has given up trying to understand it. To him, the book is nothing more than a confusing hodgepodge of conflicting stories: "in the third chapter the hero dies, in the fourth he lives again, you're going to a house, which in another chapter does not exist; a friend of the past becomes your enemy in the future, and vice versa." Tsun asks Dr. Albert to put the book aside and instead explain to him if there are any viable hints about the existence of a labyrinth.

Dr. Albert explains that the labyrinth and the book are the same. The book is the maze created by Ts'ui Pên. However, the book is much more than that, it is also the manual that the Emperor could use to gain an understanding of how "destiny" functions and thus be able to control his subjects. Unfortunately, Ts'ui Pên died before he could explain how to use his book, though the book was finished and Dr. Albert has found the key to its understanding and is willing to explain its secrets to Tsun. The book is like a “garden of forking paths”, each path leading to a different future. The maze does not exist as a geographical place, but as “time”. The maze describes how time functions. The one who discovers the model outlined in Ts'ui Pên´s book will thus obtain an overview, an understanding, of how the entire Universe works. Dr. Albert tries to explain:

In all fictional works, each time a man is confronted with several alternatives, he chooses one and eliminates the others; in the fiction of Ts'ui Pên, he chooses-- simultaneously--all of them. He creates, in this way, diverse futures, diverse times which themselves also proliferate and fork. Here, then, is the explanation of the novel's contradictions. Fang, let us say, has a secret; a stranger calls at his door; Fang resolves to kill him. Naturally, there are several possible outcomes: Fang can kill the intruder, the intruder can kill Fang, they both can escape, they both can die, and so forth. In the work of Ts'ui Pên, all possible outcomes occur; each one is the point of departure for other forkings. Sometimes, the paths of this labyrinth converge: for example, you arrive at this house, but in one of the possible pasts you are my enemy, in another, my friend.

Dr. Albert´s explanations are becoming increasingly difficult to follow:

This network of times which approached one another, forked, broke off, or were unaware of one another for centuries, embraces all possibilities of time. We do not exist in the majority of these times; in some you exist, and not I; in others I, and not you; in others, both of us. In the present one, which a favorable fate has granted me, you have arrived at my house; in another, while crossing the garden, you found me dead; in still another, I utter these same words, but I am a mistake, a ghost.

Before Dr. Albert is able to covey where and how a key to an understanding of this confusing universe may be found, Tsun throws a quick glance through the window and discovers how Captain Madden, his pursuer, is approaching the house, intending to kill him. Tsun takes up his revolver and shoots Dr. Albert. Smiling Tsun is awaiting Madden, knowing he will kill him. Tsun is happy because he has managed to carry out his mission. He knows that his German employers in the English press soon will read how a man named Tsun had killed a certain Dr. Albert. They would then understand that their Chinese agent had been able to send them their eagerly awaited information - Albert is namely the name of the town in northern France where the English had concentrated their artillery.

As well as Umberto Eco, the then almost completely blind Borges visited Librería Pigmalion, though he used to show up there several times a week. It was in this bookstore he met a teenager named Alberto Manguel, who worked there during weekends and school holidays. Borges was impressed by the young man's knowledge and his quiet, articulate way of expressing himself and wondered if he could set aside a few hours a couple of days each week to read aloud to him, something Manguel eventually did every week between 1964 and 1968.

His friendship with Borges was a contributing factor for Manguel to develop into one of the world's foremost connoisseurs of fantasy literature, or more correctly the kind of writing which in French is termed as fantastique. When he later came to live and work in Milan, he wrote together with Gianni Guadalupi the exciting Dictionary of Imaginary Places, a thick volume with maps, illustrations and detailed descriptions which depict imaginary places described by writers from Homer to the present day.

After a few years in Tahiti, Manguel settled in Toronto, where he wrote an article about Pinocchio that came to my mind while I thought about my role as a teacher and the Curriculum for the upper secondary school, as well as all those annoying and very detailed matrices and guidelines I have been forced to read for to be able to assess and rate my students' essays in accordance with the directives that apply to my teaching position.

In How Pinocchio Learned to Read Manguel writes about his lifelong fascination with Pinocchio. How the tale depicts the ancient paradox of an outsider´s attempt to become part of the society of “normal” people, at the same time as he strives to understand who he really is - not who he appears to be in the eyes of others, but how he considers himself to be in his own eyes. Pinocchio wants to become a "real boy", not any boy, not a submissive version of the ideal type of a bourgeois, but the spontaneous creature he knows himself to be under the painted wood surface. When the story begins, Pinocchio is a piece of wood that can speak and think, but who nonetheless wants to be shaped and nurtured by society, though nevertheless in accordance with his rebellious self.

Manguel considers Pinocchio to be one of world´s literary masterpieces. An educational odyssey where Pinocchio turns into an Odysseus-like figure who constantly is driven off course during his journey towards a beckoning education. Like Odysseus, Pinocchio is subdued both by external circumstances and his own weaknesses, as Odysseus wants to return to his Ithaca, Pinocchio wants to go to school to learn how to become a "real boy". The wooden puppet´s weak character, his love of adventure and weakness for easy money constantly lures him astray. Pinocchio wants to go school to become rich:

“Today at school I´ll learn to read” he said to himself. “Then tomorrow I´ll learn to write and the day after tomorrow to do sums. Then with my skills I´ll make lots of money, and with the first pennies I earn I´ll buy a beautiful cloth coat for my father . But, what am I saying? Cloth!  It will be made of gold and silver, with diamond buttons. That poor man really deserves it. He is wearing only his shirt so that he could buy me books and send me to school. And it is so cold! Only a father would make such a sacrifice.”

A typical idea of the wooden puppet is that everything can be done quickly and without any great effort, something that makes him a victim of simple solutions. When a wily fox and an impulsive cat presents him with a scheme to make money grow on trees they at once capture Pinocchio´s interest. On their advice, he buries his four gold coins within a “field of miracles” and waters them:

"Is there anything else to be done?" the puppet asks. "Nothing else,” answered the fox. "We can go away now. You can come in about twenty minutes, and then you´ll find that a bush already growing, with its branches quite loaded with money. Beside himself with joy, Pinocchio thanked the fox and the cat, and promised them a beautiful present. "We wish for no presents," they answered. "It is enough for us to have taught you the way to get rich without hard work. That makes us very happy." Having said this, they said goodbye to Pinocchio wished him a good harvest, and left.

Before he had grown in experience Pinocchio imagined a future of easily acquired wealth, where even knowledge was something that could be gained for nothing  and consumed, as if it concerned gobbling up delicacies. He desired a "library" full of "sweets, tarts, plum cakes, macaroons, and biscuits with cream."

The impetuous little, wooden puppet does finally after several mistakes, detours and terrible experiences end up in school where he becomes his teacher's favorite student, but nevertheless remains a wooden doll. He learns to read, he learns to write, and he learns to count, but according to Manguel Pinocchio never reaches the insight and sense of liberation that leads to a "real existence”:

To know, in a deep, imaginative, and practical way, ourselves and the world around us. It is this level of learning that is the most difficult, the most dangerous, and the most powerful – and the one Pinocchio will never reach. Pressures of all sorts – the temptations with which society lures him away from himself, the mockery and jealousy of his fellow students, the aloof guidance of his moral preceptors – create for Pinocchio a series of almost insurmountable obstacles for becoming a reader.

It is only when Pinocchio realizes that the hard life he has experienced has provided him with insights beyond those that the school can offer, that he finally becomes a "real boy". Pinocchio suffered an environment in which he was starving, froze, was beaten and abused. Where he experienced meetings with the unknown, was denied his childhood, while he was constantly admonished to be obedient and find happiness in serving others. However, Pinocchio's unruly nature saved him from being completely subdued, even if he earnestly strove to become a part of what he believed to be human society. The school´s bullies soon enough perceived his desperate quest for education and compliance and began to mock him by stating "puppets never grow, they are born puppets, they live and die as puppets." Education will not help Pinocchio, only exacerbate his alienation. The “mischievous” boys shout at him:

“Because boys who study make those like us, who have no desire to learn, seem worse. And we don´t like it. We have our pride, too!”

Seven of the worst bullies lure Pinocchio into skipping school by telling him that they have seen the monstrous shark that swallowed Gepetto. Once they arrived on the beach and the bullies notice Pinocchio´s anxiety and despair they laugh at him. They form a circle around him and tease him because he is a swot and a teacher's pet:

"You must follow our example and hate school, lessons and the schoolmaster - our three greatest enemies."

"And if I want to continue my studies?"

"In that case we´ll have nothing to do with you, and at the first opportunity, we´ll make you pay for it."

 "Really,” said the puppet, shaking his head," you make me want to laugh."

"Careful, Pinocchio!" shouted the biggest of the boys. "We´ll have none of your superior airs. Don´t come here to crow over us. If you´re not scared, we´re not scared of you. Remember that you are one and we are seven."

"Seven, like the seven deadly sins," said Pinocchio with a shout of laughter.

They throw themselves on him, but Pinocchio managed to defend himself. His skull is made of wood, and he has sharp elbows and heavy feet. When the boys cannot come close enough to beat him up they start to throw their school books on the wooden puppet, books are no good anyway, they do  serve as neither food, nor entertainment. Someone snatches Pinocchio´s books from him and violently through the heaviest one, the math book, at him. Pinocchio ducks, but another boy is hit in the head by the book and falls unconscious to the ground. The bullies flee, leaving Pinocchio and the unconscious boy behind. Pinocchio is soon arrested by a couple of carabineers, accusing him for having mistreated the unconscious boy since the wooden puppet willingly admits that it was his book that hit him on the skull. Accordingly,   Pinocchio´s troubles and torments continue and he is once more hindered from attending school. It appears as if neither education, nor impudence can save him from his constant alienation from the world of humans. Will he ever be able to become a "real boy"?

Collodi's Pinocchio lacks the naive joviality of Disney´s little rascal, Collodí´s story does not contain a sweet little cat, a beautiful goldfish or a sentimental Gepetto. The Italian author describes a cold, impoverished and cruel world and even if Pinocchio can be both tenderhearted and kind he is certainly not some cute, little, round-cheeked prankster.

As soon Gepetto had managed to carve a mouth out of the log, which would soon become Pinocchio it begins to mock and insult him. When the wooden puppet has been completed it snatches the wig from the bald Gepetto, puts it on, kicks his creator in the shins and runs off. When Gepetto got hold of the unruly wooden dummy it accuses him of child abuse and gets him imprisoned by the carabineers.

People and animals die, are killed or being maimed. Pinoccchio bites the paw of a cat, while a coachman bites off the ears of a donkey. People steal, fight and booze. Pinocchio is brought in front of a judge, who in fact is an orangutan. Pinocchio tells him that has been cheated, beaten and deceived, but instead of passing a judgment on the scheming fox and cat, the judge sentences Pinocchio to be thrown into prison with the words: "This poor creature has been robbed of four gold pieces. Arrest him and put him in prison immediately.” Authorities appear to be whimsical and if not outright crazy, doctors are incompetent and the police´s actions incomprehensible. Pinocchio's world is far from being saccharine, something which is clearly revealed by Roberto Innocenti´s skillful illustrations of the tale.

It is thus a completely different Pinocchio and a different world we find in Disney´s movie, that nevertheless is a masterpiece, with a charm and mystery of its own. It is not without reason that it is now considered one of the best animated movies ever made and has been given the very rare rating of “100 percent certified fresh” on the popular movie assessment site Rotten Tomatoes. At the American Film Institute's list of all-time best cartoons, Pinocchio is placed second, after Disney's Snow White and the Seven Dwarves, though with the reservation that technically and cinematically considered Pinocchio is superior to its predecessor. Pinocchio was, however, no success with the movie audience at the time and it was claimed that this was because "the atmosphere was considered to be too dark and scary," this despite the fact that the Disney Studio worked hard to mitigate the original story´s raw tone and realistic depictions of poverty and violence.

Walt Disney was intensely engaged in the production and he realized quite early on in the process that the first character proposals for Pinocchio that his team presented him with had to be modified. For example, the artists had taken note of Pinocchio´s, at least initially, rather cheeky look and appearance and been inspired by the, at the time, very popular, but cynical and insolent ventriloquist dummy Charlie McCarthy.

Edgar Bergen, who had created the character Charlie McCarthy received an Oscar in 1937 and Charlie McCarthy has inspired several films, including the 1929 movie The Great Gabbo with Erich von Stroheim and Knock on Wood with Danny Kaye, from 1954. The Great Gabbo is a horror movie where a ventriloquist becomes crazy when he let himself be mastered by the increasingly vicious nature he has bestowed on his dummy. Knock on Wood, which is one of Danny Kaye's funniest movies, plays on the same theme – Danny Kaye´s ventriloquist is a friendly and innocent person, while his dummy is cynical and mischievous. Dolls that come to life and threaten their creators, or owners, are a common motif within the horror genre, from E. T. A. Hoffman's Coppelia, to the murderous doll Chucky, protagonist in a series of horror films.

Disney realized that scary traits could be found in a wooden puppet that comes to life and instructed his artists to be very careful while crafting Pinocchio:

One difficulty with Pinocchio is that people know the story, but they don´t like the main character. This means that we have to mitigate the insolent traits found in Pinocchio and increase the roles played by the Blue Fairy and the cricket.

The original Pinocchio´s suggestive atmosphere is nevertheless preserved in some memorable scenes, even if they are significantly different from those in the book, such as the sequence when Pinocchio has ended up in the puppeteer Stromboli´s wagon, or when the mischievous boys are turned into donkeys on Pleasure Island. A lot of the preserved mystique found in the Disney movie can probably be attributed to the Swedish artist Gustaf Tenggren, who was in charge of the film's appearance. In a newspaper article Tenggren described a number of design problems, such as the scene where Pinocchio in Stromboli´s wagon is trapped in a cage:

It was hard to make Pinocchio convincing and alive, for he has after all a soul of wood. Nevertheless, I managed to make him scared. He is suspended in a bird cage in Stromboli´s wagon and you can see the black shapes of puppets hanging around the cage like figures suspended from gallows.

Disney did as part of his preparations for both Snow White and Pinocchio make a tour through Europe in search of inspiration and artists. He would have liked to hire an artist like the Swede John Bauer, who was famous for his depictions of trolls and dark Nordic forests, but Bauer had died more than ten years earlier and it was when he found Gustaf Tenggren that Disney assumed he had a worthy replacement. Tenggren had in his early illustrations been heavily influenced by Bauer.

Speaking about Swedes, one of the joys of blog writing is everything that pops up during the process of writing them. I found, for example, that the ventriloquist Edgar Bergen's parents were born in villages just a few kilometers from my hometown of Hässleholm. Edgar Bergen was born in Chicago, but when he was four years old he returned to Sweden with his parents and until he was eleven he lived on a small farm just outside of Hässleholm, resulting in him speaking the very peucliar dialect of my part of Sweden.

The temptation when I embarked on one of the paths in Borges Garden with Forked Paths was that I found that there is something behind every corner of the maze. When I published this blog post in Swedish I received an e-mail from my good friend Örjan, who wrote:

In one of my old favorite children's movies both Jiminy Cricket and Edgar Bergen appear! It's called Fun and Fancy Free and is a Disney movie from 1947. Edgar Bergen is projected live in the same frames as the animated Jiminy Cricket and together they present two half-hour films, one being Jack and the Beanstalk with Mickey Mouse, Donald Duck and Goofy. The movie as a whole works quite well, probably due to the idea of framing the two parts in such an innovative manner.

I had seen Jack and the Beanstalk among the Disney movies on sale at the supermarket and I biked back to the store to see if it was still there. It was and I also bought another of my other Disney favorites, Alice in Wonderland. When I got home and watched the movies I found that Alice had a bonus track - One Hour in Wonderland, a TV show presented on Christmas Eve in 1950.

Commercial television was developed in earnest in the United States during the late forties when The National Broadcasting Company (NBC) from its headquarters in Rockefeller Center in New York began broadcasting daily shows. Companies like Coca Cola and Disney realized early on the new medium's great advertising potential and their joint Christmas show was the first major event that was broadcasted across the nation, that is to say that it could be seen by the exclusive TVaudiences in big cities like New York, Chicago and New York .

The opening scene shows how Edgar Bergen tells his ventriloquist dummy Charlie McCarthy that they are invited to a tea party with Walt Disney. The cynical and street-wise Charlie says he has no desire to go to any tea party, but when he hears that the young actress Kathryn Beaumont will be there dressed as Alice, he immediately becomes interested. Charlie McCarthy is actually a boy, but dressed up as a belle epoch bon vivant, a kind of mannish boy in the Muddy Waters  sense. In the car on their way to Rockefeller Center Edgar Bergen tells the story of Alice in Wonderland and informs Charlie McCarthy that it will be Disney's next big movie. Once at the party, Edgar and Charlie, together with other guests, are shown clips from various Disney movies,  presented by the demon of the mirror in Snow White. The insolent Charlie begins sparring with the mirror demon, whom he calls a "hopped-up television set".

Charlie´squabbling was appreciated at the time, something that made Edgar Bergen and his dummy popular hosts of several TV and radio shows. It is obvious that they were an inspiration to Bergen´s good friend Walt Disney. Their jargon can be recognized in Jiminy Cricket´s manner of speaking and Bergen was constantly joking about the fact that Charlie McCarthy, like Pinocchio, was a boy made of wood. As in a famous dialogue Charlie had with the outspoken Mae West:

Charlie "Not so loud, Mae, not so loud! All my girlfriends are listening."

Mae: "Oh, yeah! You’re all wood and a yard long."

Charlie: "Yeah."

Mae: "You weren’t so nervous and backward when you came up to see me at my apartment. In fact, you didn’t need any encouragement to kiss me."

Charlie: "Did I do that?"

Mae: "Why, you certainly did. I got marks to prove it. An' splinters, too."

It is apparently possible to go on forever with this blog entry, image after image pops up while being inside the Garden with Forking  Paths, but now I have to leave, before my blog is becoming far too long and tedious.

I take my leave by stating that learning is obviously not just a matter of being goal oriented, it may also mean getting lost in Borges´ Garden of forking paths where you might encounter Pinocchio, as well as Umberto Eco, Stefan Zweig, Alberto Manguel and Edgar Bergen.

Borges, Jorge Luis (2006) Ficciones. Buenos Aires: Alianza. Calvino, Italo (1982) ”Pinocchio, the Evergreen Centenarian”, in The Unesco Courier: Children of the Imagination, June. Collodi, Carlo and Roberto Innocenti (1998) The Adventures of Pinocchio. London: Jonathan Cape. Dedola, Rossana (2002) Pinocchio e Collodi. Milan: Bruno Mondadori. Eco, Umberto (1983) The Name of the Rose. New York: Harcourt. Eco, Umberto (2008) “Introduction” in Collodi, Carlo Pinocchio. New York: New York Review Books. Manguel, Alberto (2005) “How Pinocchio Learned to Read”, in Script & Print: Bulletin of the Bibliographical Society of Australia & New Zealand, No. 29. Skolverket (2011) Curriculum for the upper secondary school. Stockholm: Skolverket. Zweig, Stefan (2005) Chess Story. New York: New York Review Books.

Jag är övertygad om att det händer att var och en av oss innerst inne tämligen ofta funderar kring vår självbild och då anar att den på gott och ont inte kan stämma överens med omgivningens syn på oss, eller närmare bestämt – att den varierar. En av de många chefer jag haft bekände en gång: ”Jan, ibland förvånas jag över hur bra och duktig jag faktiskt kan vara, men … så finns det ju andra tillfällen, ja, du vet … då det inte alls fungerar och …” Hon ryckte på axlarna och jag förvånades över hennes uppriktighet.

Som lärare är jag dagligen utsatt för kritisk gransking och blir därmed väl medveten om att jag inte håller måttet. Jag vet och känner att flera av mina elever upplever både mig och min undervisning som förvirrande och ostrukturerad, ”flummig” är möjligen det rätta ordet. Var finns den ”målinriktning” som Skolverket kräver? Att varje elev skall bedömas i enlighet med tidigare fastställda mål och krav. Det är lärarens uppgift att klarlägga dessa mål, samt att med jämna mellanrum informera eleven om var hon/han befinner sig förhållande till kraven och därmed måste även läraren även planera sin undervisning på ett sådant sätt att den följer de fastställda kriterierna.

Men, vid närmare eftertanke. Är det enbart jag som är flummig? Läroplanen fastställer att ”skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart”, den skall ”bidra till att elever får en identitet som kan relateras till inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala.” Unik egenart? Är inte alla egenarter unika? Vad är egentligen unikt? Det specifikt svenska? Skolan skall ”främja elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.” Vetenskaplig grund? Beprövad erfarenhet? Är ”vetenskap” ett ovedersägligt begrepp? Vilken erfarenhet är inte ”beprövad”? Dessutom fastslår Skolverket att undervisningen ”aldrig [kan] utformas lika för alla”. Gäller det även lärare? Gäller det mig? Jag som dessvärre varken är speciellt klartänkt eller målinriktad.

Och så var det frasen om ”livslång lust att lära”, hur kan en sådan lust vara målinriktad och beprövad? För mig är det lustfyllt att söka mig fram, eller som Picasso sa: ”Jag söker inte, jag finner”. När jag skriver ett blogginlägg blir det som att träda in en skog där jag löper risken att gå vilse, men samtidigt upptäcker nya ting. Det är så jag lär mig.

Mina gymnasietreor har nyligen ägnat sig åt tolkning och kritik av ”sagor” och drabbades till slut av ett nationellt prov i ämnet. Jag cyklar hem från skolan och svänger in på MAXI Stormarknad för att handla med mig några småsaker hem, kommer ut från affären med Disneys Pinocchio, som jag köpte för tjugofem kronor och har nu sett filmen, långt ifrån för första gången. Den hade sina ljuspunkter, animationen är mästerlig och musiken fastnar i skallen. Jag uppskattar dock inte alls den smöriga ”Ser du stjärnan i det blå” och sångens odrägliga lögn om att ”allt du önskar kan du få”.

When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires
Will come to you

Det var istället de glättiga Little Wooden Heart och Hi Diddle Dee, som jag nu tyst nynnar för mig själv. Givetvis kom jag att tänka på provmaterialet som skickats ut från Skolverket, som antydde att Disney förvanskat och marknadsanpassat de klassiska sagorna, varigenom ursprungliga djup har slätats ut och mångförgrenade antydningar förenklats. Mja, jag vet inte så noga. Sagor är väl inte huggna i sten? Ingår det inte i sagornas natur att de är dynamiska och öppna för allsköns tolkningar och bruk? Varken de eller Skolverkets läroplaner är oföränderliga.

Men, Carlo Collodis Pinocchio är förvisso något helt annat än Disneys framställning av hans saga. Den besitter som alla sanna sagor något mystiskt och ogripbart. Tidtals är den skrämmande, ibland charmerande, understundom cynisk och hård, men ibland lockande och känslosam. De flesta barn och vuxna som läser Pinocchio attraheras av dess oförutsägbarhet, dess infallsrikedom, så även jag och min uppskattning förstärktes då jag i början av åttiotalet läste Italo Calvinos artikel, Pinocchio, the Evergreen Centenarian, ”Pinocchio den ständige hundraåringen”, i den på den tiden utmärkta Unesco Courier, en tidskrift som numera är en patetisk spillra av vad den en gång var.

Calvino påpekar att när Pinocchio skrevs var den unik inom italiensk litteratur. Bland annat är Pinocchio en pikaresk, som var en ovanlig genre bland italienska författare. Collodis barnbok är samma andas barn som de spanska Don Quijote och Lazarillo de Tormes, som består av korta episoder sammanhållna av en kringresande vagabond som konfronteras med ett stort persongalleri från olika sociala miljöer. Liksom de spanska romanerna utspelar sig Pinocchio för det mesta bland hungriga och fattiga människor; på sjaskiga krogar, kyrkogårdar och galgbackar.

Men i Pinocchio griper det sällsamma in i handlingen; talande djur med mänskligt beteende, vålnader, monstruösa ormar och hajar. Inte minst huvudpersonen är en abnormitet; en levande trädocka som behandlas både som om han vore en människa och ett objekt – vid olika tillfällen vill de han möter använda honom som ved eller mat, och några utnyttjar honom som vakthund och åsna.

Pinocchio är också en sällsynt italiensk representant för de gotiska berättelserna, sådana som skrevs av mästare som Edgar Allan Poe och E.T.A. Hoffman. Som hos dessa skräckens habituéer är döden sällan långt borta i Collodis saga, även landskapet kan vara hotfullt. Ibland rör sig huvudpersonen genom ett ogästvänligt, vintrigt landskap där, som i en romantisk dikt ”nattens bleka ande hemsöker den kalla jorden”. En talande gräshoppa som Pinocchio tidigare slagit ihjäl kommer tillbaka från döden och dyker upp mitt i natten. En vålnad som förvandlats till trädockans samvete. Den påminner honom om att ”timmen är sen”, men Pinocchio svarar vresigt:

”Jag vill fortsätta.”

”Natten är mörk.”

”Jag vill fortsätta.”

”Vägen är full av faror."

”Jag vill fortsätta.”

Men vid som så många andra tillfällen kastar sig skräcken snart över den tanklöse Pinocchio. Han jagas genom en nattsvart, snårig skog av mördare som döljer sig under svarta kolsäckar och med blottade knivar förföljer honom likt ”gastar” som tar långa, ljudlösa steg. I mörkret får trädockan syn på ett vitt hus som glimmar mellan träden. Han rusar dit och bankar förtvivlat på en tillbommad port:

Då visade sig en söt flicka i fönstret. Hon hade ljusblått hår och hennes ansikte var vaxblekt. Med slutna ögon och händerna i kors över bröstet och utan att röra läpparna  sa hon med en röst så svag, att den tycktes komma från en annan värld. 

”I det här huset bor ingen. Alla är döda.”

”Men, du kan öppna dörren för mig.” bad Pinocchio gråtande.

”Jag är också död”

”Död? Men vad gör du då där i fönstret?”

”Jag väntar på kistan som man ska bära bort mig i.”

När hon sagt detta försvann hon och fönstret stängdes ljudlöst.”

Det finns flera sublima, drömlika scener i Pinocchio, där de döda återvänder i ett landskap som liksom hos en schizofren människa omärkligt kan övergå från verklighet till en orimlig fantasivärld.  ”Smörmannen” dyker upp på kuskbocken till en vagn vars hjul är omvirade med trasor och piskar sina gråtande åsnor, som i själva verket är förvandlade småpojkar, vars hovar täcks av skor.  Svarta kaniner dyker upp bärande på en likkista och för honom okända förövare dyker upp i avsikt att döda Pinocchio, genom att hänga honom eller kasta honom i havet.

Sagan är skriven på ett språk som gör att ord och scener etsar sig fast i minnet, som om det rörde sig om poesi. Collodi tycks ha vinnlagt sig om att undvika varje formulering som han befarat kunde förmedla ett livlöst, abstrakt intryck. Texten är livlig, sparsmakad och späckad med överraskande dialoger.

Och - givetvis, det är en saga, med mångbottnade betydelser, som ytterst sett tycks skildra en slags initiationsrit, med mystiska och religiösa övertoner, syftande till att göra en sann, ansvarskännande människa av en slarvig och tanklös trädocka.

Calvino framhåller att likt andra stora sagoberättare tykcs Collodi vara frånvarande i sin text. Vi förnimmer visserligen hans röst, men personen Collodi är inte där. Det tycks som om hans berättelse redan funnits någonstans, klar och färdig hade den legat gömd i väntan på att bli upptäckt. Likt det talande vedträet som under träsnidaren Gepettos händer blev till Pinocchio, en varelse som redan existerade inom trästocken, men behövde en form för att bli delaktig i människornas värld. På liknande vis förhåller det sig när Pinocchio har förvandlats till en åsna. Han finns innesluten i djuret och när ett stim fiskar glufsat i sig den döda åsnans kött blottas trädockan, som fortfarande lever.

Sådana förvandlingar får mig att tänka på hur Aristoteles förklarar hur brons kan formas till en staty. Eftersom konstnären har en idé  om vad han vill uppnå kan han förändra bronsens form, en klump, till en annan -  en staty. Collodi var kanske medveten om att att en sådan process på grekiska hette hylomorphism, där hyle betyder trä och morphe form.

När jag läste Italo Calvinos artikel fann jag att ingenting som var nytt för mig, men han lyckades klargöra och gestalta mycket av det jag gripits av då jag läste sagan. Calvino var säkerligen den rätte mannen att gräva fram de dyrbarheter som göms i Pinocchio. Likt Collodi var Calvino en samlare och återberättare av italienska folksagor. Calvino är en författare vars verk får läsaren att tänka på argentinaren Jorge Luis Borges, även han en kännare av Pinocchio och liksom Calvino en entusiastisk slukare av myter och sagor, samtidigt som han själv skapade sådana. Borges påstod sig sträva efter att inte bli ihågkommen som författare. Han ville skapa berättelser med ett liv bortom personen Borges. Författaren kunde försvinna och glömmas bort, men verket skulle bestå och leva ett eget liv. Calvino kallar Pinocchio för den evige hundraåringen. Det är Pinocchio som lever, inte Carlo Collodi.

Den franske författaren, Bernard av Morlaix, tycks ha varit inne på liknande tankegångar då han på tolvhundratalet skrev Stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus  ”Av gårdagens ros finns enbart namnet kvar, vi har behållit det nakna namnet”. Den italienske författaren Umberto Eco använder Bernard av Morlaixs ros i titeln på sin roman Rosens namn.  I ett förord till romanen påstår Eco att den bygger på ett manuskript skrivet av en benediktinermunk vid namn Adso från Melk och berättar sedan en rövarhistoria om sin jakt på manuskriptet. Bland annat skriver han:

Om inget nytt hade inträffat skulle jag förmodligen sitta här och undra över varifrån Adsos från Melk historia härrör, men 1970 under ett besök i Buenos Aires, när jag gick omkring och snokade bland hyllorna i ett litet antikvariat vid Corrientes […] fick jag i min hand en spansk version av en bok av Milo Temesvar, Om användningen av speglar vid schackspel.

Eco påstår att han i den boken, en förment översättning av ett försvunnet georgiskt original, fann olika utdrag från Adsos manuskript. Givetvis är Ecos historia inte sann. Det existerar inte något manuskript av Adso från Melk, men faktum tycks vara att det var i en bokhandel i Buenos Aires som Umberto Eco fick uppslaget till sin bok, nämligen i den engelsk-tyska bokhandeln Librería Pigmalión. Jag har en gång promenerat på Calle Corrientes och tittat in i flera av dess bokhandlar. Dock inte Librería Pigmalión, som så många klassiska finns den inte längre, den slog igen 1979, långt innan jag kom till Buenos Aires.

Bokhandeln hade i början av 1940talet grundats av en tysk flykting, Lili Lebach, och låg tillsammans med många andra boklådor vid Calle Corrientes, som fortfarande är centrum för Buenos Aires intensiva natt- och bohemliv. Librería Pigmalión hade, likt många andra boklådor vid den tiden ett eget bokförlag och blev en mötesplats för såväl vindrivna européer, som argentinska intellektuella.

Ecos kryptiska antydan om användandet av speglar vid schackspel kan vara en anspelning på att Lili Lebach 1942 gav ut originalupplagan av Stefan Zweigs novell Schack, enbart några månader efter det att den redan då världsberömde författaren begått självmord i staden Petrópolis, inte långt från Rio de Janeiro.

Schack handlar om Dr. B. som av rädsla för nazisterna håller sig dold och försöker bevara sitt förnuft genom att försjunka i en stulen bok som redogör för schackturneringar mellan stora mästare. Avskuren från samhället ägnar han sig åt att spela schack med sig själv, något som får till följd att Dr. B. mentalt klyvs i två personligheter - Jag (Vit) och Jag (Svart). Denna psykologiska konflikt bryter ner Dr. B. och han blir tvångsintagen på ett mentalsjukhus, där en läkare, genom att förklara honom obotligt sinnessjuk, på nytt räddar Dr. B. från att interneras av nazisterna.

Dr. B. hamnar på ett fartyg med kurs på Buenos Aires, världsmästaren i schackspel befinner sig på samma skepp. Det är en arrogant och otrevlig herre i centrum för en grupp inbitna schackspelare som ständigt kuvas av honom, tills Dr. B. dyker upp och grundligt besegrar översittaren. Världsmästaren söker revansch, men är väl medveten om att han inte kan besegra Dr. B. Mästaren har dock upptäckt att eftersom hans geniale motspelare spelar och tänker förbluffande snabbt betyder det att han i tankarna ligger flera drag före sina motspelare. Världsmästaren spelar därför oerhört sakta, något som leder till att Dr. B. i sin hjärna hinner tänka ut så många möjliga drag att det leder till en mental kortslutning. I ett anfall av vansinne gör Dr. B. ett felaktigt drag som gör att förlorar partiert, men istället för att bli nerslagen botas Dr. B. från sin besatthet och befrias från tvångstankarna som gjort att han betraktat hela tillvaron som ett gigantiskt, förutsägbart spel.  

Umberto Eco delade med Italo Calvino och Borges respekten för både Schack och Pinocchio. I ett förord till en engelsk översättning av Collodis bok skriver Eco:

Först av allt måste jag konstatera av även om den skrevs på artonhundratalet är den ursprungliga Pinocchio fortfarande lika lättläst som om det hade skrivits i det tjugoförsta, så klar och enkel i sin prosa och så musikalisk i sin enkelhet [...] men även om den är skriven på ett enkelt språk är Pinocchio ingen enkel bok. Den begränsar sig heller inte till en enkel, grundläggande moral, utan behandlar snarare flera lärdomar.

Just mångtydigheten och variationerna är uppenbara i Pinocchio. Som så många andra 1800tals romaner skrevs den ursprungligen som en följetong i en tidskrift. Den italienske politikern och förläggaren Fernando Martini fick 1881 idén att publicera en tidning enbart för barn, Giornale per i bambini, och bad då sin gode vän Carlo Lorenzo, som skrev under namnet Carlo Collodi, att skriva en följetong i stil med de franska sagor som han nyligen hade översatt och försett med ett moraliskt budskap som skulle var behjälpligt för att fostra italienska barn till goda samhällsmedborgare. Både Martini och Lorenzo var italienska patrioter som aktivt hade deltagit i kampen för Italiens enande.

Collodi började skriva en egen saga vars inledning publicerades i Giornale per i bambinis första nummer: Storia di un burattino, ”Historien om en marionett”. Tidningen och sagan blev en omedelbar succé och 36 kapitel följde. Varje avsnitt var enbart några sidor långt och bestod av en kort, mer eller mindre fristående historia, med en cliffhanger på slutet som fick de små läsarna att med spänning vänta på nästa nummer av tidningen. Detta tillvägagångssätt är säkert en bidragande orsak till berättelsens spännande dynamik – vid slutet av varje episod vet varken vi eller Pinocchio vad som skall ske. Skall han göra ett förnuftigt val, eller kommer hans dåliga karaktär återigen att leda honom på villospår? Hamnar han på rätt spår i riktning mot det han eftersträvar – att förenas med sin far, få gå i skolan och bli en riktig pojke – eller kommer något oförutsett elände att återigen sätta käppar i hjulet för trädockans goda intentioner? Även när han mot slutet av boken går i skolan och bor hos sin vän den Blå Féen som är som en mor för honom och han är mycket nära att bli en "riktig pojke", gör Pinocchio dåliga val som är nära att störta honom fördärvet.  

Historien växer fram på ett sätt liknande det som sker när jag skriver min blogg. Som i en labyrint där jag rundar ett hörn enbart för att uppleva hur nya tankar dyker upp. När jag nu skriver om överraskningarna i Pinocchio kommer jag att tänka på en bok som jag läste för några veckor sedan -  Bärnstenskyssen av Peter Glas, en roman där läsaren själv påverkar handlingen genom att vid olika tillfällen välja mellan två alternativ. Vi följer en huvudperson som ständigt hamnar i olika valsituationer. Skall han välja kärleken eller karriären? Skall han hålla fast vid tryggheten eller vara äventyrlig och djärv?  Historien utvecklar sig till en bild av en tillvaro där en mängd möjligheter står oss till buds. Ett ögonblicks beslut eller tvekan kan bestämma om vi i framtiden kommer att möta lycka eller elände. Samtidigt kopplas alla dessa beslut och möjligheter till ödesdigra avgöranden hos andra individer och våra val sammanlänkas med deras. Följden blir uppkomsten av ett universum där allt är sammankopplat, men likväl oförutsägbart, något som nu leder mig tillbaka till Buenos Aires.

Några månader innan Schack kom ut publicerades El jardín de senderos que se bifurcan, ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”. En novell skriven av Jorge Luis Borges, en bibliotekarie som också ägnade sig åt att skriva små historier och artiklar i veckotidningar.

Berättelsen utspelar sig i England under Första Världskriget där kinesen Tsun arbetar som spion för tyskarna. Han har lyckats få reda på en ort i norra Frankrike där engelsmännen inför en förestående attack har koncentrerat en mängd artilleri. En engelsk agent är dock kinesen tätt i hälarna, Tsun vet att han har blivit avslöjad och inte har lång tid kvar att leva. Han har förlorat kontakten med sina tyska uppdragsgivare, men känner att innan han dör måste han finna ett sätt för att vidarebefordra sin information.

Tsun beslutar sig för att besöka Doktor Stephen Albert, en tillbakadragen sinolog som är expert på en av Tsuns förfäder - Ts'ui Pên. Tsun har under större delen av sitt liv kämpat med att lösa gåtan med Ts'ui Pêns kvarlåtenskap och innan han dör hoppas Tsun att Dr. Albert skall kunna förklara för honom vad Ts'ui Pêns efterlämnade skrifter egentligen betyder. Förfadern hade av kejsaren fått i uppdrag att konstruera en labyrint i “vilken alla människor skulle gå vilse” och samtidigt skriva en bok som skulle förklara labyrintens hemlighet. Boken skulle hjälpa kejsaren att kontrollera sina undersåtar.

Efter tretton års intensivt arbete dog Ts'ui Pên, ingen kunde finna labyrinten, men han lämnade efter sig en bok som dessvärre var obegriplig. Tsun trodde sig veta att kanske labyrinten existerade någonstans i Kina, men att den med tiden hade vuxit igen och förenats med risfält, berg och floder.Tsun tas vänligt emot av Dr. Albert med orden: ”Jag förmodar att ni kommit hit för att se min trädgård”. ”Er trädgård?” ”Ja, trädgården med gångar som förgrenar sig.” Men, istället för att föra sin gäst till en trädgård tar Dr. Albert honom till sitt väldiga bibliotek och visar honom där Ts'ui Pêns omfattande bok. Tsun rycker på axlarna och säger att han gett upp sina försök att förstå den. För honom är boken ett sammelsurium av motsägande berättelser och påståenden ”i tredje kapitlet dör hjälten, i det fjärde lever han, du kommer till ett hus, som sedan inte finns, en vän i det förgångna blir din fiende i framtiden och tvärtom.” Tsun ber att Dr. Albert skall lägga boken år sidan och istället förklara var labyrinten finns.

Dr. Albert förklarar att labyrinten och boken är samma sak. Genom boken har Ts'ui Pên skapat en labyrint. Men boken är mer än så, den är också en bruksanvisning som kejsaren kan använda för att förstå ”ödet” och därmed styra sitt folk. Boken är en trädgård med gångar som delar sig, varje gång leder till en ny framtid. Labyrinten existerar inte som en plats, utan i form av tid. Tiden skapas genom labyrinten. Den som finner bokens mönster kan skaffa sig en överblick och förstå hur universum fungerar. Dr. Albert försöker förklara:

I alla skönlitterära verk konfronteras du med flera alternativ, hos Ts'ui Pêns väljer du ett alternativ och därigenom elimineras de andra. Du är fast i labyrinten, men Ts'ui Pên, skaparen, finns samtidigt överallt. Genom sitt verk har han frambragt olika tider som förökar sig genom delning. [...] Din förfader trodde inte på någon enhetlig, absolut tid. Han trodde på en oändlig serie av tider, som genom en växande, svindlande process, divergerar, konvergerar eller rör sig parallellt. Ett nätverk av gångar som närmar sig varandra, klyvs, bryts, är synliga, eller osynliga om vartannat, glider fram och tillbaka, alltmedan de omfattar olika tidsmöjligheter. Vi kan inte samtidigt befinna oss i samtliga tidsdimensioner; i vissa finns du, men inte jag; i andra jag och inte du; i andra möts vi. I detta nu har ett gynnsamt öde fört dig till mitt hus; i en annan tidsdimension passerar du längs en annan stig i trädgården och finner mig död. I ytterligare en annan tid yttrar jag dessa ord, men där är jag ett misstag, ett spöke. Tiden klyver sig ständigt i otaliga riktningar.

Tsun kastar en blick genom fönstret och ser då hur Kapten Madden närmar sig huset, han är den agent som skickats för att döda honom. Tsun tar upp sin revolver och skjuter Dr. Albert. Leende inväntar han Madden, som kommer att skjuta honom. Tsun är nöjd eftersom han har lyckats fullfölja sitt uppdrag. Han vet att hans tyska uppdragsgivare i den engelska pressen kommer att läsa att en kines vid namn Tsun dödat en viss Dr. Albert. De kommer då att förstå att deras kinesiske agent har sänt dem ett meddelande – Albert är nämligen namnet på den stad i norra Frankrike där engelsmännen har koncentrerat sitt artilleri.

Liksom Umberto Eco besökte den då så gott som fullständigt blinde Borges Librería Pigmalión, men han brukade dyka upp flera gånger i veckan. Det var i den bokhandeln han träffade en tonåring vid namn Alberto Manguel, som arbetade där under helger och skollov. Borges imponerades av den unge mannens kunskaper och hans stillsamma, välartikulerade sätt att tala och undrade om han inte kunde avsätta några timmar under ett par dagar varje vecka för att läsa högt för honom, något som Manguel kom att göra varje vecka mellan 1964 och 1968.

Samvaron med Borges var en bidragande orsak till att Manguel utvecklades till en av världens främsta kännare av ”fantastisk” litteratur. Då han senare kom att bo och arbeta i Milano skrev han tillsammans med Gianni Guadalupi den spännande Dictionary of Imaginary Places, en tjock bok som med kartor, rikliga illustrationer och detaljerade beskrivningar skildrar imaginära platser som beskrivits av författare från Homeros fram till våra dagar.

Efter ett par år på Tahiti bosatte sig Manguel i Toronto där han skrev en artikel om Pinocchio, som jag kom att tänka på medan jag funderade på min lärarroll och Skolverkets Läroplan, samt alla de irriterande och mycket detaljerade matriser och riktlinjer som jag tvingats läsa för att kunna bedöma och betygsätta mina elevers uppsatser i enlighet med de direktiv som gäller för min lärartjänst.

I How Pinocchio Learned to Read, ”Hur Pinocchio lärde sig läsa”, berättar Manguel om sin livslånga fascination för Pinocchio, Hur sagan skildrar den urgamla paradoxen om en utanförstående individs försök att bli en integrerad del i de ”normalas” samhälle, samtidigt som han strävar efter att förstå vem han själv är - inte hur han framstår i andras ögon, utan i sina egna. Pinocchio vill bli en ”verklig pojke”, men inte vilken pojke som helst, inte en undergiven version av den ”ideale samhällsborgaren”, utan den spontana varelse han vet sig vara under den målade träytan. När sagan börjar är Pinocchio ett stycke trä som kan tala och tänka, men som likväl vill bli formad och fostrad av samhället, men på sitt sätt.

Manguel betraktar Pinocchio som ett av världslitteraturens mästerverk. En utbildningens Odyssé där Pinocchio blir till en Odysseusgestalt som ständigt drivs ur kurs under sin färd mot en hägrande bildning. Likt Odysseus kommer Pinocchio på fall både genom yttre omständigheter och egna svagheter, men som Odysseus vill återvända till sitt Ithaka, vill Pinocchio komma till skolan för att där lära sig att bli ”en riktig pojke”. Trädockans svaga karaktär, hans äventyrslystnad och svaghet för snabba klipp lockar honom dock ständigt på avvägar. Men, Pinocchio säger sig allt som oftast atthelst av allt skulle han vilja gå till skolan: 

Idag när jag kommer till skolan ska jag genast lära mig läsa. I morgon lär jag mig skriva och i övermorgon att räkna. För mig som är så intelligent  blir det sedan lätt att tjäna en massa pengar och med mina första pengar på fickan ska jag genast köpa en fin yllerock åt pappa. Men vad säger jag? Ylle? Jag ska köpa en som är helt i silver och guld och har knappar av briljanter. Det är faktiskt vad den stackars mannen förtjänar. För att jag ska kunna börja i skolan går han nu omkring i bara i skjortärmarna - i den här kylan! Det är bara pappor som gör sådana uppoffringar. 

Ett yttrande som är typiskt för trädockan som tycks tro att allt kan ske snabbt och utan ansträngning och därför alltför lätt faller för enkla lösningar. När en lömsk räv och en impulsiv katt lockar med en metod att få pengar att växa på träd nappar Pinocchio på kroken. På deras inrådan gräver han ner sina fyra guldmynt på ett ”mirakelfält” vattnar dem och undrar sedan: 

”Är det något annat jag ska göra?”

”Nej, ingenting annat mer," svarade Räven. ”Nu kan vi gå vår väg. Kom sedan tillbaka hit om en tjugo minuter, så skall du få se att trädet redan har skjutit upp ur jorden och att grenarna är alldeles översållade med guldmynt."

Den stackars Pinocchio var alldeles utom sig av glädje. Han tackade om och om igen Räven och Katten och lovade dem en stilig present.

”Vi vill inte ha någa presenter”, svarade de båda skojarna. ”För oss är det  tillräckligt att veta att vi  lärt dig hur man ska bli rik utan ansträngning. Det gör oss glada som spelemän.”

Därefter sa de adjö  till Pinocchio, önskade honom god skörd och gick åt sitt håll.

Innan han vuxit till i erfarenhet föreställer sig Pinocchio en framtid med lätt införskaffade rikedomar, där till och med kunskap är något som kan fås till skänks och konsumeras, som om det rörde sig om att glufsa i sig läckerheter. Han önskar sig ett ”helt bibliotek proppfullt med konfekt, tårtor, kakor, mandelbakelser och gräddstrutar”.

Den impulsive trädockan hamnar efter flera misstag, villovägar och fruktansvärda upplevelser till slut i skolan där han blir lärarens favoritelev, men likväl förblir en trädocka. Han lär sig läsa, han lär sig skriva och han lär sig räkna, men enligt Manguel når Pinocchio aldrig den insikt och känsla av befrielse som leder till en ”verklig existens”, nämligen lärandets svåraste, farligaste och mäktigaste nivå – att använda skrift och läsning för att klartänkt, fantasifullt och praktiskt kunna införskaffa kunskap om oss själva och vår plats i den värld som omger oss.

Det är först när Pinocchio inser att det hårda liv han har fört har gett honom insikter utöver de som skolan ger, som han blir en ”riktig pojke”. Pinocchio flackar genom ett samhälle inom vilket han svälter, fryser, blir slagen och utnyttjad, upplever oförklarligheter, förvägras sin barndom och blir ständigt förmanad om att vara lydig och finna lyckan genom att tjäna andra. Men, Pinocchios i grunden oregerliga natur för honom bort från idealen, samtidigt som han uppriktigt strävar efter att bli en del av det han tror vara det mänskliga samhället. Skolans värsta busfrön uppfattar snart hans förtvivlade strävan efter bildning och konformitet, hånar honom och säger att ”dockor växer aldrig, de föds dockor, de lever och dör som dockor”. Bildning kommer inte att hjälpa Pinocchio, enbart förvärra hans utanförskap:

Därför att de som är flitiga i skolan alltid brädar sådana som inte har lust att plugga. Men vi vill inte bli brädade.Vi har väl också någon stolthet!

Sju av de värsta mobbarna lurar Pinocchio att skolka genom att säga till honom att de vid stranden sett den monsterhaj som har slukat Gepetto. När de väl kommit fram och lägger märke till hans oro och förtvivlan skrattar de ut Pinocchio. De omringar honom och retar honom för att han är en plugghäst och lärarens favorit: 

"Du ska också tycka illa om skolan, läxorna och magistern, våra tre stora fiender."

"Men om jag skulle vilja fortsätta att plugga då?"

"Så kommer vi inte att titta på dig ens. Det skulle stå dig dyrt."

"Jag får verkligen mest lust att skratta åt er," sa Pinocchio och skakade på huvudet.

"Hör du, Pinocchio!" skrek den störste av pojkarna och gick alldeles inpå honom. "Kom inte hit och var mallig. Kom inte hit och var stöddig! För om du inte är rädd för oss, så ska du veta är vi inte heller är rädda för dig. Kom ihåg att du är ensam och vi är sju ."

"Sju, precis som dödsynderna," sa Pinocchio och skrattade gott

De  kastar sig över honom, men Pinocchio lyckas försvara sig. Hans skalle är av trä, armbågarna vassa och fötterna tunga. Då pojkarna inte kan komma honom in på livet börja de kasta sina skolböcker på trädockan, de duger ju ändå varken till mat eller nöje. Någon rycker till sig PInocchios böcker och slungar med våldsam kraft matteboken mot honom, Pinocchio duckar, en annan pojke får den i skallen och faller avsvimmad till marken. Pojkana flyr fältet och lämnar Pinocchio och den avsvimmade pojken ensamma kvar. Pinocchio blir snart farretseras av ett par karabinjäre,r eftersom det var hans bok som fällde pojken. Pinocchios besvär och plågor fortsätter, det tycks som om varken bildning eller fräckhet skall kunna frälsa honom från sitt utanförskap. Kommer han någonsin att kunna bli en "riktig pojke". 

Collodis Pinocchio saknar Disneyfilmens gemyt, där finns ingen rar liten katt, vacker guldfisk eller sentimental Gepetto. Det är en kall, fattig och hård värld som skildras och Pinocchio är sannerligen inte någon gullig, liten rundkindad filur, även om han ibland grips av dåligt samvete och kan bli både snäll och ömsint.

Så fort Gepetto lyckats karva en mun ur vedträet som skall bli Pinocchio börjar det håna och förolämpa honom. När trädockan blivit klar sliter den peruken av Gepetto, sätter på sig den, sparkar honom på smalbenen och smiter sin väg. Då Gepetto fått fatt på den bångstyrige  trädockan anklagar den honom för misshandel och får honom fängslad av karbinjärerna. Så blir det allt som oftast ofta, berättelsen hamnar ofta i rå förtvivlan.

Människor och djur dör och dödas, eller lemlästas. Pinoccchio biter exempelvis tassen av en katt, medan en kusk biter örat av en åsna. Folk stjäler, slåss och super. Pinocchio anmäler för en domare, som i själva verket är en orangutang, att han blivit lurad och bedragen, men blir istället själv kastad i fängelse, Domaren fastställer: ”Stackaren har blivit bestulen, släng honom i fängelset”. Samhället verkar vara nyckfullt och galet, läkarna är odugliga och polisens agerande obegripligt. Pinocchios värld är långt ifrån sockersöt, något som tydligt framkommer genom Roberto Innocentis skickligt utförda illustrationer till sagan.

Det är alltså en helt annan Pinocchio och en helt annan värld vi finner hos Disney, men även den har sin tjusning och mystik. Det är inte utan orsak som den numera anses vara en av de bästa animerade filmer som gjorts och har fått det mycket sällsynta betyget 100 percent fresh  på den populära filmbedömningssajten Rotten Tomatoes. På det Amerikanska Filminstitutets lista över de genom tiderna bästa tecknade filmerna ligger Pinocchio på andra plats, efter Disneys Snövit, men med reservationen att den tekniskt och filmiskt anses överlägsen sin föregångare. Pinocchio blev dock ingen publikframgång och det hävdades att det berodde på att ”atmosfären ansågs vara för mörk och skrämmande”. Detta trots att Disneystudion arbetat hårt för att mildra originalets råa ton och realistiska skildringar av fattigdom och våld.

Walt Disney var själv intensivt engagerad i produktionen och han insåg tämligen tidigt att de första karaktärförslag för Pinocchio som hans team kom upp med måste modifieras. Exempelvis så hade konstnärerna tagit fasta på Pinocchios, i varje fall till en början, ganska fräcka framtoning och låtit sig inspireras av den på den tiden mycket populära, men cyniska och snabbvitsande buktalardockan Charlie McCarthy.

Edgar Bergen som skapat karaktären Charlie McCarthy var på sin tid mycket populär. Han fick 1937 en Oscar för sin gestaltning av Charlie McCarthy och paret hamnade 1944 på omslaget till Time Magazine. Charlie McCarthy har inspirerat flera filmer, bland andra The Great Gabbo  med Erich von Stroheim från 1929 och Knock on Wood med Danny Kaye från 1954. Den store Gabbo är en skräckfilm där buktalaren blir galen när han låter sig behärskas av den allt ondskefullare natur han förlänat sin docka. Även Ta i trä  som är en av Danny Kayes roligaste filmer, spelar på samma tema – buktalaren är en vänlig och oskuldsfull person, alltmedan hans docka är cynisk och elak. Dockor som får liv och hotar sina skapare eller ägare är ett vanligt motiv inom skräckgenren, från E.T.A. Hoffmans Coppelia , till den mordiska dockan Chucky som är ”huvudperson” i en rad skräckfilmer.

Disney insåg att ett otäckt drag lurade hos levande trädockor som Pinocchio och instruerade sina tecknare:

En svårighet med Pinocchio är att folk känner historien, men de gillar inte huvudkaraktären. Det gäller att mildra Pinocchio och öka den Blå Féens och syrsans roll.

Orignalets suggestiva atmosfär bevaras dock i en del avsnitt, fast de är betydligt annorlunda än bokens framställningar, exempelvis när Pinocchio hamnar hos marionettisten Stromboli, som heter Mangiafucco i boken, eller när pojkarna förvandlats till åsnor på Pleasure Island. En hel del av den bevarade mystiken i Disneyfilmen kan nog hänföras till den svenske konstnären Gustaf Tenggren som var huvudansvarig för filmens utseende och som i en tidningsartikel beskrev flera av gestaltningssvårigheterna, exempelvis scenen när Pinocchio i Strombolis vagn blir instängd i en bur:

Det var svårt att få Pinocchio övertygande och levande, för han har förstås en själ av trä. Ändå har jag här lyckats att få honom rädd. Han är upphängd i en fågelbur i Strombolis vagn och ni ser de här svarta formerna av marionetter som hänger runt buren som figurer i en galge.

Disney, som inför förberedelserna av både Snövit och Pinocchio hade gjort en rundresa i Europa på jakt efter inspiration, hade egentligen velat ha en artist som John Bauer i sitt team, men denne hade dött mer än tio år tidigare och det var då Disney fann Gustaf Tenggren som en värdig ersättare. Tenggren hade i sina tidiga illustrationer varit starkt  påverkad av Bauer.

På tal om svenskar så är ett av glädjeämnena med att skriva en blogg, utan alltför stark målinriktning, allt sådant som dyker upp under skrivandets gång. Jag fann exempelvis att buktalaren Edgar Bergens far hette Johan Berggren och var född i Vanneberga utanför Vinslöv, medan hans mor, Nilla Svensdotter,  föddes i Rättelöv vid Stoby, byar som ligger några kilometer utanför min hemstad Hässleholm. Edgar Bergen föddes i Chicago, men kom med sina föräldrar tillbaka till Sverige när han var fyra år och bodde tills han var elva i Rättelöv, något som gjorde att han under hela sitt liv talade en alldeles utmärkt göingska.

Ferstelsen då jag slagit in på en av stigarna i Borges trädgård med gångar som förgrenar sig är att jag upptäcker att det finns något bakom varje hörn av labyrinten. När jag igår publicerade mitt blogginlägg fick jag ett mail från min gode vän Örjan där han skrev:

En av mina gamla  favoritbarnfilmer inrymmer både Benjamin Syrsa och Edgar Bergen! Den  heter Fun and Fancy Free och är en Disneyfilm från 1947 - Edgar Bergen  visas live i samma bild som den tecknade Benjamin Syrsa, tillsammans  ramar de in två tecknade dryga halvtimmesfilmer, den ena är Jack och  bönstjälken med Musse Pigg, Kalle Anka och Långben. Filmen i sin helhet  är mycket tack vare inramningen fantastiskt lyckad. 

Jag hade sett Jack och bönstjälken bland Disneykassetterna som såldes ut på MAXI och cyklade ner till affären för att se om den fanns kvar. Det gjorde den, den heter Pank och fågelfri på svenska, jag köpte även en annan av mina Disneyfavoriter, Alice i Underlandet. När jag kommit hem och tittade på filmerna fann jag att Alice hade ett bonuspår - One Hour in Wonderland, "En timme i Underlandet", en TVshow som visats på julafton 1950.

Kommersiell TV utvecklades på allvar i USA i slutet av fyrtiotalet då The National Broacasting Company (NBC) från sitt högkvarter i Rockefeller Center i New York började sända dagliga program. Företag som Coca Cola och Disney insåg tidigt det nya mediets stora reklampotential och deras gemensamma julshow var ett av de första stora evenemangen som sändes över hela nationen, det vill säga att den kunde ses av den exklusivaTVpubliken i storstäder som New York, Chicago och New York.

Öppningsscenen visar hur Edgar Bergen berättar för sin buktalardocka Charlie McCarthy att de är bjudna till ett tea party hos Walt Disney. Den alltid lika cyniske och och snabbvitsande Charlie har ingen lust att gå dit, men då han får höra att skådespelerskan Kathryn Beaumont kommer att vara där, klädd som Alice, blir han intresserad. I själva verket är  Charlie en pojke, men han ser ut som och agerar i viss mån som en bon vivant från förra sekelskiftet. I bilen på väg till Rockefeller Center berättar Edgar Bergen om Alice in Wonderland som kommer att bli Disneys nästa storfilm. Väl framme får Edgar och Charlie tillsammans med de ditbjudna celebriteterna se klipp från olika disneyfilmer som presenteras av demonen från spegeln i  Snövit. Den oförskämde Charlie börjar munhuggas med spegeldemonen, som han kallar för "inte mycket mer än en glorifierad TVapparat".

Charlies sätt att småkivas och tala var mycket uppskattat, något som gjorde att Edgar Bergen och hans docka var värdar i flera populära TV- och radioprogram. Det är uppenbart att de var en inspiration för Bergens gode vän Walt Disney. Jargongen kan kännas igen i Benjamin Syrsas sätt att tala och Bergen vitsade ständigt med det faktum att Charlie McCarthy, precis som Pinocchio, var en pojke gjord av trä. Som i en känd dialog med den frispråkiga Mae West:  

Charlie: Sssscch, inte så högt, Mae, inte så högt! Alla mina flickvänner lyssnar på oss.

Mae: Oh, yeah! Varför skulle jag bry mig om dig, du är en meter lång och gjord av trä.

Charlie: Aha ...

Mae: Du var minsann inte så nervös och tafatt när du kom upp för att träffa mig i min lägenhet. Faktum är att du inte behövde någon speciell uppmuntran för att kyssa mig.

Charlie: Kysste jag dig?

Mae: Jo, det gjorde du sannerligen och jag har blåmärken för att bevisa det ... och trästickor också.

Ja, ja, så går det att fortsätta länge till, intryck följer på intryck inne i trädgården med gångar som förgrenar sig, men nu måste jag lämna den innan min blogg blivit alltför lång och tjatig.  

Borges, Jorge Luis (2006) Ficciones. Buenos Aires: Alianza. Calvino, Italo (1982) ”Pinocchio, the Evergreen Centenarian”, i The Unesco Courier: Children of the Imagination, juni. Collodi, Carlo och Robert Innocenti (1988) Pinocchio. Stockholm: Bonniers. Dedola, Rossana (2002) Pinocchio e Collodi. Milano: Bruno Mondadori. Eco, Umberto (1983) Rosens namn. Stockholm: Brombergs Förlag. Eco, Umberto (2008) “Introduction” i Collodi, Carlo Pinocchio. New York: New York Review Books. Emanuelsson, Lars och Oskar Ekman (2014) Gustaf Tenggren – En biografi. Stockholm: Kartago Förlag. Glas, Peter (2015) Bärnstenskyssen. Lund: Bakhåll. Höjendal, Kristina och Torsten Karlsson (2013) Mitt Hässleholm. Hässleholm: Norra Skåne. Liedman, Sven-Erik (2006) Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Manguel, Alberto (2005) “How Pinocchio Learned to Read”, i Script & Print: Bulletin of the Bibliographical Society of Australia & New Zealand, No. 29. Skolverket (2011) Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskolan 2011:Lgy 2011. Stockholm: Skolverket. Zweig, Stefan (1975) Schack, Amoklöparen: Två berättelser. Stockholm: Wahlström och Widstrand.

A moisture-laden dawn; wetness cloaks the landscape while I early in the morning take a walk with my mother's dog. A host of wood anemones glow in the gloom. It seems as if the Milky Way had moved down under the tree canopies. Tender, bright green leaves adorn the birch twigs and soon the beech will burst open in a blaze of greenery. I listen to the black bird´s incessant melodies and when I inhale the fresh air a feeling of weightlessness is spreading inside me. My brain clears up, forgotten are uncorrected exams, unpaid bills, neglected phone calls and e-mail replies.

Bad conscience use to be a constant companion of mine, but this morning I am relieved of my worries and end up thinking about what bliss it is  to have been born into a privileged life and not having finished up among crime, violence, misery, starvation and despair. It is commonly said that a human is the only animal that has a free will, though we cannot choose our parents. In our midst there exist closed worlds where no one is free. Where life is governed by an insatiable hunger for profit, an unquenchable thirst for power, where violence and threats of violence is the glue that holds everything together. Were a mother sings a lullaby to her child:

Vadati stu figghiu meu quant’est beddu

Como somigghia a lu so papa

Teni l’occhiuzzi i malandrineddu

Cori i stu cori beddhu da mamma

Dammi pirdunu i sti parole

Ma no mi pozzu rassegnari

Cacciami st’odiu chi tegnu nt’o cori

Figghu a t’o patri l’ha vendicari

E fai la ninna e fai la nanna

E fai la ninna e fai la nanna

Look at my son, behold how beautiful he is

He resembles his father

He has the eyes of a bandit

And a heart pure as his mothers.

Forgive me these words

But I cannot avoid them

Take away the hatred I keep in my heart

Son, you must avenge your father's death

So sleep now, fall asleep

So sleep now, fall asleep.

I have recently followed the TV series Gomorrah, a scary piece of art that adroitly told the story about a Neapolitan Camorra clan – the Savastanos. In a convincing manner it depicted the philistine ostentation of their interior design, a cleverly orchestrated environment shaped by a flamboyantly varied tastelessness, which perfectly illustrated the owners' distorted spiritual life. What was not created within a film-studio were the appalling slums of Scampia, located in  northern Naples, where the film crew on location and with the residents consent portrayed a grim reality. The Savastanos´ residence and Scampia´s slum became silent actors in a callous drama, freed from every trace of heroism and compassion.

The seven huge residential structures which go under the name of Vele di Scampia, Scampias Sails, were built in the late sixties and early seventies. They were designed by Franz Di Salvo, a radical architect acclaimed for his ability to combine "Le Corbusier´s plasticity and grandeur with Mies van der Rohe's sense of detail and Gropius´ expressionism." The buildings were meant to be worthy representatives of an "innovative vision of social home thinking ", mainly based on Le Corbusier's revolutionary ideas.

The result was a catastrophe, especially after a violent earthquake that in 1980  struck much of the nearby province of Avellino. Three thousand people died in the disaster, and 300,000 were left homeless, many of whom found their way into Naples. At least the equivalent of 30 billion euros was ear-marked to be spent on assistance to those afflicted by the disaster and the rebuilding of damaged towns and villages. A subsequent criminal investigation, triggered by the fact that West Germany had contributed with 32 million USD and the United States with 70 million, found that only a quarter of the relief money had been transferred to the original purposes, the rest had ended up in the deep pockets of corrupt politicians, Camorra gangsters and other unscrupulous individuals.

The result was, among other things, that the housing complexes in Scampia in a short time were flooded by homeless families, most of which illegally occupied the apartments, which they later refused to leave. Many were, and remained, unemployed and soon Scampia had been transformed into an elusive, decaying ghetto, populated by wind-driven existences from different areas and cultures intertwined within a web of lawlessness, injustice, deprivation and various forms of abuse, a combination of afflictions worsened by an almost total lack of government presence. The once verdant communal gardens became meeting places for drug dealers and addicts. Areas destined for social gatherings and apartments were turned into brothels, thief caches and crack quarters. A depressing environment where children are born into a living hell, growing up within a lawless parallel world, shaped by violence and ruthless exploitation.

A distorted world that is currently flourishing in big cities all over the world - in Johannesburg, Toronto, Lagos, Moscow, Hong Kong and even Stockholm, as seen in the popular Swedish movie Easy Money. Places where evil turns out to be respectable, an Orwellian realm where moral values are distorted into their opposites ​​ - war is peace, freedom, slavery, ignorance, strength. In the songs of the 'Ndrangheta,  Calabrian Mafia murderers are heroes and criminal gangs respectable associations:

Non c´è ´ndrangheta senza rispettu

Non c´è valori senza onuri

Sta grande famiggha è na famiggha onorata

Cu ci sentu degnu me stai

Cu non è degnu me sin di vai

There is no 'Ndrangheta without respect

There are no values ​​without honor

This large family is a respectable family

Anyone who is worthy remains

Those who do not deserve respect will disappear.

Children born into an 'Ndrangheta family are brought up to honor crime, to respect gangsters and become criminals. Another Calabrian Canto di cercerato, prison song, describes the initiation into a ´ndrina, i.e. the basic unit made up of blood relatives, more or less  the equivalent of a Sicilian Mafia family, or cosca:

Pi fari un giuvanotti i malavita

A sidicianni u chiama l´onorata

Lu faci addistrari nta la rota

Regula soi esti lingua muta

Picciottu i malavita satti attentu

Non sai custa lu sgarrari […]

S´avicicnau un giuvani a chi cercati

Mi disse giuvanottu a chi cercati

Ci rispundia cercu sangu e onuri […]

Nu baciu ricivia du sergiu capu

La luna scumpariva chianu chianu

Si stava mbicinandu lu matinu

Cantava un jaddhu e mi sentiva sanu

Ora chi divintai n´umo finu

Ora chi divintai n´umo finu

If you want to become a criminal

The Respectable Company will call upon you when you turn sixteen

You must learn the laws

Of which the foremost is silence

You, a soldier of the gangland - be attentive

You do not know how much a snitch must suffer [...]

A young, honorable man found his way here

I asked the young man what he wanted

He replied that he was looking for blood and honor [...]

The chosen one sings:

I got a kiss by the doyen of the men

The moon faded, slowly, slowly

Dawn approached

A rooster crowed and I felt fresh

Now when I had become a man

Now when I had become a man

Herein rest the danger and allure of the 'Ndrangheta. For centuries, Calabrian families have lived in its shadow, and were slowly but surely drawn into its world.  The 'Ndrangheta, which unfailingly perverts collective morality, has now become an integral part of several Calabrians´ daily existence. The curse runs from father to son, from mother to daughter. A false refuge, a poison spreading through the blood. The cure would be an influx of new blood, new values, something that will never happen as long as Calabria is neglected by the welfare state. The ‘Ndrangheta has to be combated through the creation of new jobs and social security. Now the 'Ndrangheta serves as a refuge, a plague born out of and thriving among Aspromontes oppressed inhabitants, poor shepherds and farmers, and continues uninterrupted to parasitize on discouraged youngsters who see no future outside of crime.

The 'Ndrangheta is linked to Calabria´s barren mountains and rocky fields; it shares its inhabitants´ culture and religiosity. 'Ndranghetisti dance to the music created in harmony with a landscape they have been poisoning for centuries. The 'Ndrangheta is currently growing ever stronger, especially since the Sicilian Mafia is losing its grip on the underworld.

For centuries large parts of Italy´s southern population have suffered under a repressive feudal system, which entailed an arbitrary abuse of power and heavy taxation. 'Ndranghetisti – “honorable men", armed themselves and went into hiding high up in the mountain ranges from where they administered a rough justice of their own. They attacked the robber barons and corrupt government officials. In those days peasants and shepherds willingly paid the pizzo, grateful for the patronage and the security that the 'Ndrangheta could offer them. Pizzo means "beak" and the term refers to the behavior of a magpie that "pokes his beak" into the wealth of others.

Power and greed soon poisoned the "honorable men". They ended up in collusion with the robber barons and corrupt politicians they once had been combating. The pizzo was transformed into bribes and "protection money", a means to keep the knife from your throat, to avoid racketeering, mutilation, murder and economic ruin. The income of the ‘Ndrangheta was steadily on the rise and the revenue was extended through the introduction of prostitution, drug sales and kidnapping. The current economic crisis is now contributing to the 'Ndrangheta´s expansion all over the world. The “Honourable Society”  is growing stronger with every day and is now well established in cities such as Toronto, Sydney, Frankfurt and a lot of other places. The 'Ndrangheta tentacles are finding openings everywhere an opportunity to gain profits though crime arise.

More and more Calabrian youngsters face a choice between unemployment and the lure of the ‘Ndrangheta. Easy money and thrilling jobs are offered by the ‘Ndrangheta, shady activities are sugared by a shameless propaganda, turning black into white. It is not only greed that attracts young people into its corrupting system. The glaring neglect and corruption of governmental and communal authorities is a contributing factor, but also distorted concepts of honour and traditions, pressure from friends and family, threats and fear, protest and conformism, a search for an escape from a desperate situation, a hunt for dignity and pride.

An entire mythology based on strange legends and rituals have grown strong around the "honorable men", a cultural pattern where music plays an important role. Worldwide, music has proved to have the ability to forge together members of oppressed and discriminated ethnic groups. Music shapes itself into a powerful expression of their specific way of being, a conduit used to protest against groups perceived as oppressors, but also as a means to bond with like-minded peers, a way of expressing strength and beliefs, promoting a sense of self appreciation and communal solidarity. The original forms of the blues, flamenco, reggae, tango, fado and klezmer are examples of such forms of musical expression, which among its practitioners often have had a tendency to promote uncanny creativity and spectacular virtuosity.

A contemporary example is gangsta rap, which developed among criminal gangs in US mega-cities and shaped itself into to furious verbal attacks on Society, and in particular the police force. Gangsta rappers portray drugs, sex (often linked to misogyny and homophobia) and an existence marked by crimes and the uninhibited, desperate party scene of urban slums. Globalized unemployment, glamourized drug culture and poverty create offshoots of gangsta rap in the inner city slums of Nairobi, Lagos, Mexico City, Belgrade, Jakarta and many other huge metropolises where a jungle of subgenres now are rampant among criminal gangs - Genge, Chicano rap, hip metal, dirty rap and g-funk.

Within 'Ndrangheta culture, the tarantella has become a kind of ritual dance through which clan hierarchies and team spirit are vividly manifested. It was sung, played and danced in the village squares and in prison exercise yards. Gangsters who returned after serving prison sentences were celebrated with tarantella and the dance also became part of the secret rituals of the ´ndrinas. Tarantella is often combined with song and turns into a cyclone of meandering melodies and while supported by tambourines and bagpipes it increases in strength and speed, becoming wild, frantic and hypnotic. This beautiful and expressive dance finds its roots deep down among the Pyrrhic war dances of ancient Sparta.

Old ‘ndranghetisti may sometimes complain that young people no longer are paying due respect to the tarantella. The popular religiosity and oral traditions that once forged Calabrian communities together are now becoming abandoned due to an ever increasing influence of social media. A new generation is listening to gangsta rap and prefers to engage in rave parties rather than dancing the tarantella. High on cocaine and other drugs young picciottu, gang soldiers, are violating venerable 'Ndrangheta traditions when they lose self-control during murder orgies where the lupara, the sawn-off shotgun, has been replaced by Kalashnikovs.

New role models substitute old ideals materialized in the form of the supreme capo di tutti capi who in his person concentrated the respect and fears of an entire local community. A patriarch who was well acquainted with everything and everybody that moved around in the neighbourhood. A traditional 'Ndrangheta boss rarely left his village or residential quarter, if he not happened  to be jailed, if this occurred it was common that the wife and children he left behind took care of the management of daily operations. A local chief does generally have nothing against visiting the grocery shop, the café, the bar and the pizzeria, where he is an appreciated guest and customer, enjoying his neighbours' respect and good wishes. The boss may control a worldwide business empire with fat bank accounts in Zurich and on the Cayman Islands, as well as luxuriously furnished offices in London, Toronto or Melbourne's most expensive neighborhoods, yet he prefers to serenely sit and play cards with his cronies in the village square and finish off his day in his customary haunt; a restaurant serving his favorite dish and where he might sit and talk football and local politics, or listening to traditional music. He does not appreciate the disrespect of today´s youngsters, their atheism, as well as their vile taste when it comes to music and fashion.

The modern boss may be represented by a man like "Dario", an  ‘ndranghetista  operating in Gioa Tauro, the Mediterranean's biggest commercial port. Dario likes to listen to gangsta rap and watch movies on his widescreen TV, preferably if they deal with the mafia. An idol of his is Tony Montana, the fictional character who was masterfully interpreted by Al Pacino in Brian De Palma's movie Scarface. Dario identifies himself with the unscrupulous, almost illiterate Cuban who from the bottom of society clawed himself up to the summit of Miami´s shamelessly wealthy drug mafia, only to fall victim to his own megalomania, urge to control everything and drug abuse. Dario appreciates Tony's cool style and his own flashy villa reflects Tony Montana's Miami mansion. Dario's spacious salon is dominated by a large oil painting, which within a heavy gold frame depicts Al Pacino in his role as Tony Montana. 

Dario explains:

Approximately four million containers come through here a year; companies pay us a fee of a few euros per container for processing at the port, which in the end is a lot of money. But collecting money is not my job. I am a trafficker, and my clan controls an extremely large amount of the drugs that comes through Gioa Tauro. There are also two other main cities where Europe’s favorite and most expensive powder enters into—Siderno and Vibo Valentia. My other main job in the family is securing weapons. I’m the arms guy […] You see, there is an extremely important distinction that I would like to make between the ’Ndrangheta and practicing ’Ndrangheta. The former has to do with being named an honorable man and being able to protect yourself and your family. The latter isn’t just about being in the ’Ndrangheta. It’s about proving yourself constantly. I didn’t get to be where I’m at because of my name, but rather because of what I am committed to doing. Part of that is being extremely generous without asking for anything in return. If someone needs money, you give it to them without thinking twice about it. It is a classic aspect of being a man of honor: helping those in need, helping the poor. These are the seeds you sow to have them one day grow into trees of honor. I don’t speak so much about what I do and that’s exactly what keeps me safe. I like to think I have a pretty good sense of who could and would rat on me. And I’d like to think I’m protected by God, because I pray all the time.

Dario's faith in God makes him despite his age, he is not yet forty years old, akin to a traditional 'Ndrangheta boss, this and his great appreciation of canti di cercerato.

Music is incessantly created among 'ndranghetista prisoners - tarantella, waltz melodies and ballads. Many of the songs are recorded on cassette tapes; an activity generally accepted by prison authorities, with the requirement that the plastic casings have to be transparent. Such cassettes are eventually spread across Calabria, and many are now transferred to CDs and memory sticks.

During several years, Demetrio "Mimmo" Siclari used to sell cassettes and CDs with prison songs from his van, which he used to travel throughout Calabria in search of folksongs and in particular the canti di cercerato. He has often been accused of being an 'ndraghetista who tries to create folklore out of brutal gangster violence. Something Mimmo denies, it is the music that fascinates him:

The voices in tarantella have a very special quality: they are natural, untrained. These musicians sing beautifully, but it’s not formally studied in any way. It’s an authenticity that’s impossible to teach, I would imagine. The funny thing is that back in the day, everybody loved the tarantella, but only the farmers and the mafia were the ones who openly bought the records. The bourgeoisie would actually send someone to pick up the record for them because it was somehow a crossing of an invisible divide. They were ashamed to buy it, but loved listening to it in private. […]For some musicians, playing for an especially important group of ’Ndrangheta might add extra pressure to perform. After all, it’s an extremely intimate musical relationship that they enter. But this isn’t true for the true musicians. For them it doesn’t matter who’s dancing, who’s listening, who’s armed and who’s not. Of course, there is some overlap between the ’Ndranghetisti and the musicians themselves. Fred Scotti, one of the most famous tarantella singers and musicians, was also in the ’Ndrangheta and was killed in a feud with another member. But there are rules to this stuff and for the most part it doesn’t matter if they’re playing in front of the Madonna, a boss or a group of housewives. The music doesn’t change, only the atmosphere and the intensity when ’Ndrangheta dance. The air is thicker, especially in the Aspromonte, where musically, the tradition is the most pure. And the most intense.

Mimmo Siclari, who also writes and performs canti di cercerato, is regarded as one of their foremost interpreters and is appreciated by both 'ndranghetisti and connoisseurs of folk music. He claims that even if he appreciates and creates canti di cercerato he does not at all embrace cocaine pushing, the senseless violence and all other crimes committed by the 'Ndrangheta. However, he cannot avoid considering these particular songs as manifestations of the anger, beauty and tragedy of Calabria:

This is my land. It’s who I am and it’s what I do. Historically, this part of Italy always got seriously fucked, but ultimately it’s a kind of paradise.

A paradise with a monstrous snake which continually spawns a mortal offspring. The 'Ndrangheta has long ceased to be restricted to Calabria; its destructive activities are spreading across the world. During the fifties the 'Ndrangheta expanded its business from tormenting the locals with extortion and demand for protection money and became increasingly engaged in prostitution, arms smuggling and drug trafficking. During the early seventies the 'Ndrangheta became active in northern Italy where it was involved in a series of kidnappings of wealthy people, who were released only after large ransoms had been paid. These operations in particular affected children and young people, several of whom were brutally murdered if the ransom was not paid in time. Profits were invested in "respectable" activities, especially in the construction industry, where the 'Ndrangheta paid ample bribes to ascertain lucrative contracts. A report from a reputable research institute (European Institute of Political, Economic and Social Studies) estimated that in 2007 the 'Ndrangheta´s annual business volume was 44 billion euros, equivalent to three percent of Italy's GDP.

Particularly alarming is that the Mafia, the Camorra and the 'Ndrangheta jointly control every phase of the Italian chain of waste handling; from waste disposal to recycling and disposal. The Eco-Mafia currently handles at least one third of the toxic waste from industries in the North and dump it in the South, an activity which earns the Mafiosi at least 4 billion euros a year. Toxic industrial waste is compacted into something called eco-balls, which generally cannot be incinerated since the waste has not been sorted into solid and liquid. No other country or region wants to deal with such waste. If buried and decomposed the eco-balls are likely to produce toxic liquids which eventually seep into the ground and enter the water table. If you succeed in incinerating the balls they release toxic gases into the atmosphere that might be tracked down by controlling authorities.

It is assumed that only around Naples more than 500 000 tons of eco-balls have been buried illegally, many of them within the protected areas around Vesuvius, a volcano which is considered to be among the most dangerous in the world. It is still active and is located in the middle of a densely populated area inhabited by more than three million people. The crater is not "open", but covered by a vast amount of ash and stone. An explosion, which several experts are expecting to occur within 50 to 100 years, will have disastrous consequences, not least because of the fact that a huge cloud of ash will spread far and wide, obliterating the sun rays, a bleak forecast that becomes even more worrying considering the accumulation of tons of lethal poison that have been buried within the volcanic soils.

 Another worrying 'Ndragheta initiative is the sinking of vessels with hazardous cargo. Since 1994, more than forty large ships with undefined goods have been registered as missing along Italian coasts and it is now considered as proven that more than thirty of such disappearances concerned old, decrepit ships loaded with radioactive waste. To such senseless crimes that threaten the nature and entire populations around the Mediterranean Sea can be added the incredible savagery the 'Ndrangheta uses to intimidate and kill its victims. A renowned example is several cases when 'ndrinas have tied up people and thrown them to pigs to be eaten alive. To frighten and discourage any opposition, corpses of murdered victims might be exposed in frequented places, or on the contrary, to avoid detection murder victims might be dissolved in acid baths. It may seem incomprehensible that members of such an unscrupulous criminal organization generally regard themselves as devout Christians.

When a sociologist in 2013 in the Reggio Calabria prison handed out a questionnaire about their Christian faith he received answers from all 112 prisoners who had been convicted for 'Ndrangheta related crimes, of them 89 percent considered themselves to be firm Christian believers. The other ten percent responded that they were Catholics "out of habit", they did not know for sure if it was due respect of traditions our a personal conviction. Among most 'ndranghetisti their religious faith seems be of a very special nature, it is mainly connected to "fidelity, honor and a sense of belonging". As one of the few 'Ndranghetisti who has become a pentito, i.e. someone who has "repented" and chosen to collaborate with justice, declared:

When I was a murderer, I went to Holy Mass with an innocent and pure soul, now when I am collaborating with justice, I can no longer pray to God.

When a true 'ndranghetista declares that he is a Christian, he probably assumes that he belongs to an honourable group, that he is part of the Popolo Cristiano, not being a despicable socialist or atheist, people who still might be called Saraceni, a word that originally indicated a Muslim, but nowadays has come to mean any kind of “infidel”, i.e. a person without faith and honour. Being a true 'ndranghetista means that you find yourself at war with "the others", those who do not belong to your group and do not share your convictions:

Within 'Ndrangheta a Christian person is someone who applies moral values to his behaviour, someone who cares about his family, his women and children, such persons belongs to him and he belongs to them. An honorable man is a man with respect, someone who lets himself be respected and respects those who are worthy of his respect.

The opposite of a Christian is "the traitor" -  a Judas:

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

Du coi o mundo sunnu I cchhiù potenti

Amuri I donna e cori di briganti

Prima di faru un passu stati attenti

Amici vu cunsigghiu tutti quanti

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

There is no forgiveness, there is no mercy

For someone who neglects his duties to the Association

There are two things in the world that are more powerful than anything else

A woman's love and a bandit´s heart

Before you take a step, pay attention to what you do

Friends, ths is a piece of advice to all of youi

There is no forgiveness, there is no mercy

For someone who neglects his duties to the Association

Such a faith fits well with an official Christianity that has condemned political activities like socialism and communism, while exhibiting respect for values related to hierarchical traditions. A Church that resolutely has condemned sexual transgressions, while it has ungrudgingly forgiven criminal behavior. A Calabrian priest declared:

I'm like a pot made out of terracotta forced to travel while being squeezed in between pots of iron. I have to be very careful and cannot even whisper about politics opposed to the convictions of my fellow travelers. My only desire is that my gentle behavior may affect my parishioners. My church is open to all. I cannot deny someone a word of comfort, or hope. I do not like intrigues and do approve of priests who declare themselves to be anti-mafia. I am a priest, nothing else. A pastor for my flock.

Another priest explained, "to take a stand for the poor, the vulnerable, is a political statement, and many believe that the Church should position itself outside of politics. To incriminate the 'Ndrangheta where it has its strongholds could mean that you would be expelled from the community, persecuted, and even killed." Something that actually has befallen several bold priests who have dared to take a stand and confronted the 'Ndrangheta on its own turf.  

The 'Ndrangheta have occasionally found a common ground with some conservative circles within the Catholic Church, those who state that the end justifies the means. Money does not smell. If they you support charity and your actions are intended for God's Greater Glory, why do you have to question the origin of funds intended for Christian benevolence? A certain sense of shame has seized several devout Catholics when they have been confronted with the somewhat murky transactions carried out by IOR. The Institute for the Works of Religion (Istituto per le Opere di Religione) was established in 1942 to administer funds set up for non-profit charity. The Institute was soon turned into a bank and unfortunately also the scene for several shady dealings. Under the leadership of Cardinal Paul Marcinkus IOR became during the seventies and eighties involved in a variety of scandals concerning mafia contacts and money laundering. Rumors about the Vatican's dealings with the Mafia are, for example, the basis for a large part of the plot of Coppola's Godfather Part III where the manipulative Archbishop Gilday is a mix of both Marcinkus and Cardinal Giuseppe Caprio, who at the time was president of The Prefecture for the Economic Affairs of the Holy See.

For several 'ndranghetisti religion equals solidarity, a refuge protected by the Madonna and the saints. Is it not in the Gospels said that God forgives everything and orders his faithful to take care of those who are convicted and imprisoned? Beyond the Madonna´s protection and the realms of the "Honourable Society" nothing else really exists for a sworn picciottu; he has made his choice, his sacrifice, there is no turning back. Being an 'ndranghetista is a way of life, everything has to be related to that choice:

The 'ndrangheta is like the drug for a drug addict. Without it you cannot live, the poison creeps under the skin, into the bloodstream and creates a mentality marked by hardness. To deny the 'drangheta is to deny your own life.

As an 'ndranghetista is protected by his fidelity to his boss, he is also protected by the Madonna and her saints. Many ´ndranghetisti surround themselves with amulets and pictures of saints, one or two are even tattooing depictions of the Madonna on their bodies as indelible signs that they belong to her.

Just as he must demonstrate his loyalty to his boss and sacrifice anything for him, a true ‘ndranghetista must also be able to prove himself worthy of the compassion of the Madonna and be willing to sacrifice anything for her, primarily the Mountain Madonna - The Virgin of Polsi. It has been told that ´ndranghetisti who have ended up in prison have sworn their eternal allegiance to the Madonna and then offered her their sons or daughters: Fammi la grazia e cacciami fora e la prima figghia ti la fazzu sora. "Show me mercy and take me from here and I will make my first-born daughter a nun for you." It is not uncommon that many priests and nuns are sons and daughters of 'ndranghetisti.

A capo di capi is often inclined to make a show of the fact that he considers himself to be  "a friend to his friends",  proving that he is someone to be reckoned with, that he can "both earn and command". Well-known 'ndranghetisti have often donated large sums to charity and made efforts to support the local church in ostentatious ways.

For a long time, the saints and the Madonna have been celebrated with impressive spectacles in the form of dance, music, large banquets, processions and remarkable fireworks, often funded by 'ndranghetisti. Unscrupulous priests have felt indebted to return the favours bestowed upon them and their churches and have willingly participated in the pretentious baptisms, weddings and funerals of 'ndranghetisti, as well as they have turned up in the court rooms to testify about the fine character of gangster bosses, acclaiming their Christian devotion and compassion with the poor. Other priests have become enemies with entire villages and towns by insisting that dancing, drinking, fireworks and processions have nothing to do with piety and particularly not if the festivities are financed by 'ndranghetisti funds gained from drugs and extortion . In recent years, violent conflicts have arisen when radical clerics have banned the “inclination” of Madonnas and saints in front of the abodes of “mafia benefactors”, meaning that “honourable carriers” of heavy, holy effigies which are brought in processions through towns and villages make a halt in front gangster bosses´ houses and make the statues honor their inhabitants by kneeling, or rising the saints high above their heads

Nowhere in Calabria are "primitive" beliefs in the Madonna as strong as in Polsi, a shrine deep in a valley in the heart of the Aspromonte mountain chain. Already during the Greek times before the birth of Christ there was in Polsi a well-established fertility cult of Demeter and Persephone, while a Sibyl received visitors in the depths of a cave close to the temples, goats were sacrificed and wild war dances were performed to honor the gods.

A monastery was built in 1144 on the pagan cult site and since then Il Santuario della Madonna di Polsi, or as it is also called A Madonna dâ Muntagna, has been the destination of a pilgrimage that takes place the second of September each year.¨

The Madonna´s statue was in the middle of the 1600s sculpted out of tufa to replace a previous image and is in the folklore alleged to have eyes which gaze follows each visitor and look deep into the soul of each and every one of us. Since the statue is too heavy to be carried during processions a more recent replica is brought out to the worshippers, preceded by orchestras and celebrants who in her honor are dancing the tarantella. More than 50,000 visitors use to gather in the narrow valley to worship the Virgin of the Mountain, flowers are thrown in front of her and hymns are sung in her honour. Until it was forbidden to bring firearms to the ceremonies muskets were fired into the air, while wealthy patrons provided spectacular fireworks.

The Madonna of the Mountain counts upon an age-old  reputation for bringing fertility in animals and humans alike and until recently it was common to force cattle go down on their front legs in front of the Madonna´s image to show their respect an hopefully receive her blessing leading to increased fecundity, or potency. Large amounts of goats would be slaughtered on the spot and their grilled meat distributed among the pilgrims, who feasted on it together with wine in the shadow of the trees surrounding the shrine. Nowadays goats are not slaughtered in situ anymore, though grilled goat meat may still be distributed among the visitors. Accordion, guitar, violin and tambourines are also played while the tarantella is danced and everywhere cassettes and CDs are offered for sale.  

The place is heavily guarded by carabinieri and police, who all are well aware of the fact that the celebrations in honour of the Virgin of the Mountain also is the moment chosen by Calabria´s ´ndraghetisti to meet and sort out their internal conflicts, as well as planning ahead for the next year's activities. Contrary to the Sicilian Cosa Nostra, the Calabrian ´ndrangheta was for decades known to maintain a more “horizontal” structure, where each ´ndrina was quite independent from the others. However, a devastating Second ´Ndrangheta War,  an internal struggle which raged between 1985-1991 resulting in more than 1 000 victims, made the ´ndrinas finally agree upon establishing a collegial body called La Provincia, which primary function is to settle inter-family disputes.

Like all other important 'ndrangheta gatherings La Provincia is known to meet in the vicinity of Il Santuario della Madonna di Polsi, ideally in connection with the important September celebration, though it has just happened a few times during the last century that the police has been able to locate the different meeting places in and around Polsi.

Is there an unholy alliance maintained between the 'ndrangheta and certain circles within the Catholic Church? As previously mentioned, there has always existed a bold and outspoken opposition among some priests against those of their colleagues who willingly have joined the Mafia machinations. Opponents of the ´ndrangheta have in recent years obtained a bold supporter in the current pope, Jorge Mario Bergoglio, who to honor his assumed name of Francis the First have stated that he would prefer to be the pope of "a poor Church which serves the poor". In that spirit, he appointed a commission to get to the bottom IORs alleged shady finances and reform the bank. He has also ventured to attack organized crime and condemned the "men and women of the mafia".

The church forgives all, even Mafiosi, but if that will happen, their repentance must be sincere and be demonstrated through actual deeds.

On the 21st of June 2014, the pope visited the Calabrian town of Sibari in  'ndrangheta heartland and in front of tens of thousands of listeners, he defined the criminal organization as a "cult of evil, a contempt for the common good" and ended his speech by declaring: "Those who have chosen to follow the path of evil, which all Mafiosi have done, do not any longer find themselves within God's community, they are excommunicated!" He also firmly stated that the Church will "never accept any cruelty towards children and that the  'ndrangheta continues to reap any more victims."

On the 21st of March this year pope Francis traveled to Naples and in accordance with the boldness he so far has proved beyond any doubt he held a sermon in front of the huge residential nightmare of Veli di Scampia where he once again condemned organized crime with harsh words:

All corruption stinks, a corrupt society stinks as well! We all have a tendency to become corrupted and thus slip into crime. Nevertheless, I beg you not to let evil get the last word. Trust in hope. Those who voluntarily have embarked on an evil path destroy the hope for others. They eradicate hope from themselves and steal it from others, from society, from so many honest, assiduous and hard-working people. They defile this city's good name and destroy its economy. How much corruption does not exist in this world! I hope you will have the courage to clean up this city, to cleanse the entire society so that it no longer will stink from corruption.

After writing this blog post, I again took a walk with Mio and found that the beech trees suddenly are brandishing their exuberant greenery and I also discovered how leaves of the lilies of the valley are beginning to sprout among the dying wood anemones. Spring is finally here.

Antonelli, Claudio and Gianluigi Nuzzi (2012) The ´Ndrangheta: Italy´s New Mafia. London: Pan Macmillan. Di Costanzo, Antonio (2013) Scampia: Storia di un quartiere e di una faida. Napoli: Edizioni Centi Autori. Fusco, Gaetano (2003) Francesco di Salvo: Opere e progetti. Napoli: Clean Edizioni. Gratteri, Nicola and Antonio Nicaso (2012) Fratelli di sangue: Storie, boss e affari della ´ndrangheta, la mafia piú potente del mondo. Milano: Mondadori. Gratteri, Nicola and Antonio Nicaso (2013) Acqua santissima: La Chiesa e la ´ndrangheta, storie di potere, silenzi e assoluzione. Milano: Mondadori. Samuels, A.J. (2014) “Tarantella: Trance, drone and the rituals of the Mafia” in Electronic Beats Magazine, Winter 2013/2014. Strauss, Neil (2012) Everyone Loves You When You´re Dead: Journeys into Fame and Madness. New York: Harper Collins.

A terrifying, but at the same time masterful collection of the ´Ndrangheta´s Canto di Cercerato is issued by Amiata Media as a collection with 3 CDs:  La musica della mafia. Il canto di malavita, La musica della mafia Vol. II: Omertá, onuri e sangu and La musica della mafia Vol. III: Le canzoni dell´onrata societá.

En fuktbemängd gryning; väta omsluter landskapet medan jag tidigt på morgonen vallar min mors hund i skogsdungen bakom hennes hus. En häpnadsväckande mängd vitsippor lyser i det grå. Det tycks som om Vintergatan förflyttats ner under trädkronorna. Det doftar friskt, späda blad lyser klargrönt från björkkvistarna, snart spricker även boken ut. Under promenaden ljuder oavbrutet koltrastens melodiska sång. Andas in den friska luften, en känsla av tyngdlöshet sprider sig inom mig. Hjärnan rensas, glömmer orättade skrivningar, obetalda räkningar, försummade telefonsamtal och e-mailsvar. 

Ständigt lurpassar det dåliga samvetet, men i morse kände jag mig befriad. Tanken på ynnesten av att ha blivit född in i ett priviligierat liv, att inte ha hamnat bland brott, våld, misär, svält och hopplöshet. Det sägs att människan är det enda djur som kan välja och förändra sin tillvaro, men vi kan inte välja våra föräldrar. Det finns slutna världar där ingen är fri. Där tillvaron styrs av profit- och makthunger, där våld och hot om våld är kittet som håller allt samman. Där en mor sjunger en vaggvisa för sitt barn:

Vadati stu figghiu meu quant’est beddu

Como somigghia a lu so papa

Teni l’occhiuzzi i malandrineddu

Cori i stu cori beddhu da mamma

Dammi pirdunu i sti parole

Ma no mi pozzu rassegnari

Cacciami st’odiu chi tegnu nt’o cori

Figghu a t’o patri l’ha vendicari

E fai la ninna e fai la nanna

E fai la ninna e fai la nanna

Se på min son, se så vacker han är

Som han liknar sin far

Han har en bandits ögon

Och ett hjärta rent som sin mors

Förlåt mig dessa ord

Men jag kan inte avstå från dem

Fördriv hatet jag bär i mitt hjärta

Son, du måste hämnas din faders död

Så sov nu gott, somna

Så sov nu gott, somna

Under ett par kvällar hade jag följt TVserien Gomorrah. Skrämmande och välgjord berättade den om den napolitanska camorraklanen Savastano. Trovärdigt inspelad i maffiafamiljens residens; en skickligt iscensatt miljö formad av en barockt varierad smaklöshet som åskådliggjorde ägarnas perverterade själsliv. Vad som inte byggts upp i en studio var de förskräckande slumområdena i Scampia i norra Neapel, där filmteamet på plats och med invånarnas medgivande skildrat en grym verklighet. Savastanos residens och Scampias slumdistrikt blev till stumma medaktörer i ett känslokallt drama, befriat från varje spår av hjältemod eller medkänsla.

De sju väldiga bostadskomplex som går under det gemensamma namnet Vele di Scampia, "Scampias Segel", byggdes i slutet av sextio- och början av sjuttiotalen. De formgavs av Franz di Salvo, en radikal arkitekt som hyllats för sin förmåga att förena ”Le Corbusiers plasticitet och storslagenhet med Mies van der Rohes känsla för arkitektoniska detaljer och Gropius expressionism.” Byggnaderna var tänkta som värdiga representanter för en ”nyskapande vision inom socialt bostadstänkande”, främst baserad på Le Corbusiers revolutionerande idéer.

Resultatet blev katastrofalt, speciellt efter det att en våldsam jordbävning 1980 hade ödelagt stora delar av staden Avellino och dess omkringliggande områden. Tretusen människor hade dött vid katastrofen och 300 000 blev hemlösa, av vilka många sökte sig in till Neapel. Minst 280 mijarder kronor satsades på hjälp till de nödlidande och återuppbyggnadet av förstörda städer och byar. Dessvärre visade en undersökning långt senare att enbart en fjärdedel av miljonerna gått till de ursprungliga ändamålen, resten hade hamnat i djupa fickor hos korrupta politiker, camorragangstrar och andra skrupellösa individer.

Följden blev bland annat att bostadskomplexen i Scampia på kort tid översvämmades av hemlösa familjer, av vilka flertalet illegalt ockuperade lägenheter som de sedan vägrade lämna. Många var och förblev arbetslösa och snart hade Scampia förvandlats till ett ogripbart, ruttnande getto, befolkat av vinddrivna existenser från skilda områden och kulturer som sammanflätats i ett nät av laglöshet, orättvisor, misär och olika former av missbruk. En kombination av elände, präglad av en i det närmaste total brist på statlig närvaro. De en gång grönskande trädgårdarna har blivit till mötesplatser för knarklangare och missbrukare. Föreningslokaler och lägenheter har förvandlats till bordeller, tjuvgömmor och knarkarkvartar. En värld där barn föds in i ett helvete, fostras och växer upp i en laglös parallellvärld formad av våld och hänsynslös exploatering.

En förvrängd värld som numera frodas i stora städer på vitt skilda platser – i Johannesburg, Toronto, Lagos, Moskva, Hong Kong och Stockholm. Där ont blir gott. Som i Orwells 1984 förvrids alla moraliska värden till sin motsats - krig blir fred, frihet slaveri, okunnighet styrka. I ´ndranghetans, den kalabriska maffians sånger, blir mördare respektingivande hjältar medan kriminella gäng förvandlas till respektabla sammanslutningar:

Non c´è ´ndrangheta senza rispettu

Non c´è valori senza onuri

Sta grande famiggha è na famiggha onorata

Cu ci sentu degnu me stai

Cu non è degnu me sin di vai

Det finns ingen ´ndrangheta utan respekt

Det finns inga värden utan heder

Denna stora familj är en aktningsvärd familj

Den som känner sig värdig han stannar kvar

Den som inte förtjänar uppskattning försvinner.

Barn som föds in i en ´ndranghetafamilj fostras till att hedra kriminalitet, till att respektera banditer, till att bli brottslingar. En annan kalabrisk Canto di cercerato, fängelsesång, skildrar en initiationsrit:

Pi fari un giuvanotti i malavita

A sidicianni u chiama l´onorata

Lu faci addistrari nta la rota

Regula soi esti lingua muta

Picciottu i malavita satti attentu

Non sai custa lu sgarrari […]

S´avicicnau un giuvani a chi cercati

Mi disse giuvanottu a chi cercati

Ci rispundia cercu sangu e onuri […]

Nu baciu ricivia du sergiu capu

La luna scumpariva chianu chianu

Si stava mbicinandu lu matinu

Cantava un jaddhu e mi sentiva sanu

Ora chi divintai n´umo finu

Ora chi divintai n´umo finu

Om du vill bli en kriminell yngling

Kallar det aktningsvärda sällskapet dig när du fyllt sexton år

Du måste lära dig lagarna

Av vilka den främsta är tystnad

Du, den undre världens soldat - var uppmärksam

Du vet inte hur mycket en tjallare får umgälla […]

En ung, hedervärd man sökte sig hit

Jag frågade ynglingen vad han ville

Han svarade att han sökte blod och ära […]

Ynglingen sjunger:

Jag fick en kyss av den främste av männen

Månen bleknade, sakta, sakta

Gryningen närmade sig

En tupp gol och jag kände mig kry

Nu när jag hade blivit en man

Nu när jag hade blivit en man

Häri ligger faran och lockelsen hos ´ndranghetan. Under århundraden har familjer levt i dess skugga och sakta men säkert dragits in i dess värld. ´Ndranghetans perversa vardag och moral har blivit till en integrerad del av flera kalabriers existens. Förbannelsen löper från far till son, från mor till dotter. En falsk tillflykt, ett gift som sprids genom blodet. Botemedel vore ett tillflöde av nytt blod, av nya värderingar, något som inte kommer att ske så länge Kalabrien negligeras av välfärdsstaten och ´ndranghetan inte bekämpas genom skapandet av nya arbetstillfällen och social trygghet. Nu finns ´ndranghetan som en tillflykt, en hemsökelse som fötts och frodats bland Aspromontes förtryckta och fattiga herdar och bönder och den fortsätter oavbrutet att parasitera på uppgivna ungdomar.

´Ndranghetan hänger samman med Kalabriens kala berg och steniga åkrar, den delar dess invånares kultur och religiositet. ’Ndranghetisti dansar till och skapar landskapets musik, alltmedan de förgiftar allt och alla. ´Ndranghetan växer sig allt starkare, speciellt som den sicilianska maffian nu håller på att förlora greppet om den undre världen.

I århundraden led stora delar av Syditaliens befolkning, främst fattiga bönder och herdar, under ett förtryckande feodalsystem med allt vad det innebar av nyckfullt maktmissbruk och tung beskattning. ’Ndranghetisti - ”ärbara män” beväpnade sig, drog upp i bergen och skipade rättvisa på egen hand. De anföll rövarbaroner och korrupta regeringsrepresentanter. På den tiden betalades pizzo villigt av bönder som tack för det beskydd och den säkerhet som ‘ndranghetan erbjöd dem. Pizzo betyder ”näbb” och med begreppet menas att någon likt en skata ”sticker sin näbb” bland andras egendomar och snor åt sig en del av dem.

Makt och girighet förgiftade dock snart ”de ärbara männen”. De hamnade i maskopi med de rövarbaroner och korrupta politiker de en gång hade bekämpat. Pizzon blev till mutor och ”skyddspengar”, medel  för att hålla kniven från strupen, för att slippa utpressning, lemlästning, mord och ekonomisk ruin. Snart ökades ´ndranghetans inkomster genom prostitution, knarkförsäljning och kidnappningar. Den pågående ekonomiska krisen gör nu sitt till för att sprida ‘ndranghetans gift över världen. Sällskapet växer sig allt starkare och är väletablerat i städer som Toronto, Sydney, Frankfurt och en mängd andra platser. ‘Ndranghetans tentakler tränger sig in överallt.

Allt fler kalabriska ungdomar ställs inför valet mellan arbetslöshet och ‘ndranghetans lockelser. Pengar och sysselsättning finns att få hos ‘ndranghetan. Men, det är inte enbart girighet som lockar ungdomarna in i dess nät. Med i bilden finns myndigheternas korruption och likgiltighet, men också heder och traditioner, press från vänner och familj, hot och rädsla, protest och konformism, sökandet efter utvägar, efter värdighet och stolthet.

En hel mytologi baserad på sägner och riter har vuxit sig stark kring ”de ärbara männen”. Ett kulturmönster där även musiken har en viktig roll. Över hela världen svetsar musik samman undertryckta och diskriminerade folkgrupper. Den formar sig till ett mäktigt uttryck för deras särart, ett sätt att protestera mot grupperingar som upplevs som förtryckare, men också som ett medel för att tillsammans med likasinnade kamrater kunna uttrycka sin  styrka, självkänsla och gemenskap . Ursprungliga former av blues, flamenco, reggae, tango, fado och klezmer är exempel på sådana musikformer, som bland sina utövare ofta har utvecklat en förbluffande kreativitet och virtuositet.

Samtida exempel är gangstarap som föddes bland kriminella grupper i USAs megastäder och formade sig till verbala angrepp på det omgivande samhället och i synnerhet polisen. Gangstarap skildrar droger, sex (inte sällan kopplad till misogyni och homofobi) och ett liv präglat av kriminalitet och ett hämningslöst partyliv inom storstädernas slum. Den globaliserade arbetslösheten, drogkulturen och fattigdomen skapar avläggare till gangstarap i städer som Nairobi, Lagos, Mexico City, Belgrad, Djakarta och många andra stora metropoler där en djungel av subgenrer nu frodas bland kriminella gäng - genge, chicano rap, hip metal, dirty rap och g-funk.

Inom ´ndranghetan var tarantellan länge en rituell dans genom vilken klanhierakier kunde manifestera sig. Den sjöngs, spelades och dansades på byarnas torg och inom fängelsernas rastgårdar. Gangstrar som vände tillbaka efter avtjänade fängelsestraff firades med tarantella och den dansades under maffiasammankonster och religiösa ceremonier. Tarantella kombineras ofta med sång och blir till en cyklon av snirklande melodislingor som stödda av tamburiner och säckpipor tilltar i styrka och hastighet; vild, frenetisk och hypnotisk finner den sina rötter långt ner bland de pyrrhiska krigsdanser som i forntiden tråddes i Sparta.

Gamla ’ndranghetisti  klagar emellanåt på att ungdomar inte längre respekterar tarantellan. Den folkliga religiositet och de lokala traditioner som förr höll samman kommuniteterna överges genom inflytandet från sociala medier. Det uppväxande släktet, våldets arvtagare, lyssnar på gangstarap och ägnar sig hellre åt rave parties än tarantelladans. Höga på kokain och andra droger bryter unga picciottu, soldater, mot ärevördiga ´ndranghetatraditioner och tappar all besinning under mordorgier då luparan, det avsågade hagelgeväret, har ersatts med kalasjnikovs.

Nya förebilder ersätter idealet i form av en allenarådande capo di tutti capi som en gång i tiden i sin person kunde koncenterara ett helt lokalsamhälles respekt och fruktan. En patriark som kände allt och alla. En traditionell ´ndranghetaboss lämnar sällan sin by eller sitt kvarter, under förutsättning att han inte fängslas och om så skulle ske stannar ofta hans hustru kvar och sköter den dagliga verksamheten. En lokal boss har i allmänhet inget emot att besöka speceributiken, kaféet, högmässan, baren och pizzerian, där han åtnjuter sina grannars respekt och välgångsönskningar. Bossen kan visserligen kontrollera ett världsomfattande affärsimperium med feta bankkonton i Zürich och på Cayman Islands och luxuöst inredda kontorskomplex i Londons, Torontos eller Melbournes dyraste kvarter, men likväl föredrar han att i godan ro sitta och spela kort med sina kumpaner vid bytorget, smörja kråset på sin stamrestaurang, snacka fotboll och lokalpolitik, eller lyssna till traditionell musik. Han uppskattar inte ungdomens respektlöshet, dess usla musiksmak och ateism.

Den moderne bossen kan representeras av en man som ”Dario”, bosatt i Gioa Tauro, Kalabriens och Medelhavets största kommersiella hamn. Dario gillar att lyssna till gangstarap, samt att på sin widescreenTV avnjuta filmer och serier, helst sådana som handlar om maffian. En idol för Dario är Tony Montana, som i Brian De Palmas film Scarface mästerligt gestaltades av Al Pacino. Dario identifierar sig med den skrupellöse, näst intill oskolade kubanen som från samhällets bottenskikt nådde gräddan av Miamis skamlöst rika knarkmaffia, enbart för att sedan gå under genom maktfullkomlighet och eget missbruk. Dario uppskattar Tonys häftiga stil och hans egen vräkiga villa speglar Tony Montanas residens i Miami. I Darios spatiösa salong intas hederspaltsen av en stor oljemålning som inom en tung guldram porträtterar Al Pacino i hans roll som Tony Montana. 

Dario berättar:

Mer än fyra miljoner containrar passerar varje år [Gioa Tauros hamn], för att underlätta processen betalar oss mottagaren för varje container en avgift på några euros, i slutändan blir det ju en hel del pengar. Men, det där är inte mitt jobb. Jag kan väl främst karaktäriseras som en knarksmugglare. Min klan kontrollerar tillförseln av de flesta av drogerna som kommer genom Gioa Tauro. Förutom vår hamn finns det två andra här i Kalabrien, Siderno och Vibo Valentia. Min andra huvuduppgift inom Sällskapet är att säkra vapentillförseln. Om någon behöver pengar, ger jag honom dem utan att tänka två gånger. Det är en klassisk egenskap hos en man av heder - att hjälpa människor i nöd, att bistå de fattiga. Sådant utgör de frön jag planterar för att en dag få erfara hur de har vuxit upp till träd, vars frukter sedemera kommer att hedra mig.  Jag talar inte vitt och brett om vad jag sysslar med och det är precis det som gör att jag kan känna mig trygg. Enbart mina närmast förtrogna känner mig. Jag tror mig ha en ganska bra känsla för vem som skulle kunna bli en råtta och tjalla på mig. Jag är benägen att tro att jag skyddas av Gud, antagligen på grund av att jag ber hela tiden.

Darios gudstro gör att han trots sin ålder, han är ännu inte fyrtio år, kan karaktäriseras som en traditionell  ´ndraghetaboss, detta och hans stora uppskattning av Canti di cercerato.

Inom fängelsemurarna skapas oavbrutet musik bland ´ndranghetistafångar – tarantella, valsmelodier och ballader. Många spelas in på kassettband, en verksamhet som accepteras av fängelseledningen med förbehållet att bandens plasthöljen måste vara genomskinliga. Sådana kassetter sprids sedan över hela Kalabrien och många förs nu över på CDskivor och datorpinnar.

Under många år sålde Demetrio ”Mimmo” Siclari över hela Kalabrien från sin skåpbil kassetter och CD:n med fängelsesånger. Han har ofta blivit anklagad för att vara en ´ndraghetista som skapar folklore av brutalt gangstervåld. Något han själv förnekar:

Det är musiken som griper mig, tarantellan har en alldeles speciell egenskap, dess röster är otränade, men naturliga och fullkomligt äkta. Även om de är helt oskolade sjunger och spelar dess utövare vackert och gripande. Sångerna besitter en autenticitet som inte kan läras ut, den kommer inifrån. Jag fann detta mycket tidigt. För ett par år sedan var det enbart bönder och mafiosi som köpte mina kassetter och skivor, fast jag vet hur mycket kalabrier älskar den här musiken. De som inte öppet stödde, eller fruktade, ´ndranghetan brukade skicka någon för att köpa musiken åt dem. De skämdes för sin smak, men bakom sina stängda dörrar och fönsterluckor älskade de att lyssna till sångerna. Jag bryr mig inte om vem som sjunger, vem som lyssnar, vem som dansar, vem som är beväpnad eller inte. Musik och brott överlappar varandra. Det förnekar jag inte. Flera av musikerna är edsvurna ´ndraghetista, medan andra … som jag … inte är det. Den störste av dem alla, Fred Scotti, var ´ndraghetista och mördades av medlemmarna i en ´ndrina som hans klan låg i fejd med. Sångerna handlar om malavita [det dåliga livet, kriminaliteten] något jag varit omgiven ända sedan jag föddes. Jag har i min jakt på vackra sånger färdats över hela Kalabrien och har då kommit att fascinerats av all den respekt och det beteende som vuxit fram kring ’ndranghetisti och inte minst av deras märkliga hederskodex . Till slut närmade jag mig dem och i min iver att lära mig musiken lärde jag mig också att skriva Canti di Cercerato och nu framför jag mina egna sånger om la malavita.

Mimmo Siclari betraktas som en av de främsta uttolkarna av Canti di cercerato och uppskattas av såväl ’ndranghetisti, som kännare av folkmusik. Han påstår att han genom sin konst inte hyllar handeln med kokain, det besinningslösa våldet och alla oförrätter som begås av ´ndranghetan, utan att sångerna i själva verket handlar om Kalabrien:

Mitt land! Om vem jag är och vad jag blivit. Det är vad jag gör, vad jag uttrycker. Historiskt sett är detta en del av Italien som blivit ordentligt misshandlad, skadad och galen, men trots allt är den ett paradis.

Ett paradis med en dödlig orm som ständigt ynglar av sig. ´Ndranghetan har sedan lång tid tillbaka upphört att vara exklusiv för Kalabrien, dess nedbrytande verksamhet har spritt sig över världen. Under femtiotalet utvidgade ´ndranghetan sin verksamhet från att plåga lokalbefolkningen med utpressning och skyddspengar och kom att i allt högre grad att ägna sig åt prostitution, vapensmuggling och narkotikaförsäljning. Under början av sjuttiotalet blev ´ndranghetan verksam i norra Italien och var där inblandad i en lång rad kidnappningar av rika personer, som släpptes först efter det att stora lösensummor hade betalats ut. Verksamheten drabbade ofta barn och ungdomar, av vilka flera blev brutalt mördade om inte lösen betalats ut i tid. Vinsterna investerades i ”respektabla” verksamheter, speciellt inom byggnadsindustrin, där ´ndranghetan betalat rikligt med mutor för att förvissa sig om lukrativa kontrakt. En uppmärksammad rapport från ett forskningsinstitut (European Institute of Political, Economic and Social Studies) beräknade 2007 att ´ndranghetans årliga affärsvolym uppgick till 44 miljarder euros, motsvarande tre procent av Italiens BNP. 

Speciellt oroväckande är att maffian, camorran och ‘ndranghetan tillsammans kontrollerar varje fas av den italienska avfallskedjan; från sophämtning till återvinning och slutförvaring. Ekomaffian transporterar nu minst en tredjedel av det giftiga avfallet från industrierna i norr och dumpar det i söder. En hantering genom vilken den tjänar minst 4 miljarder euros om året. Giftigt industriavfall kompakteras till något som kallas ekobollar. Inget annat land eller region vill befatta sig med eländet och om man försöker elda upp avskrädet frigörs giftiga gaser som lätt kan spåras av kontrollmyndigheterna. Istället gräver maffian ner gifterna lite varstans i Södern. Enbart kring Neapel finns med all säkerhet mer än 500 000 ton ekobollar nergrävda, flera av dem inom de naturskyddade områdena kring Vesuvius, en vulkan som betraktas som en av de farligaste i världen. Den är fortfarande aktiv och ligger i mitt i ett tättbefolkat område med mer än tre miljoner människor. Kratern är inte ”öppen” utan täckt av en enorm mängd nerfallen aska och sten. En explosion, som av många experter förväntas ske inom 50 till 100 år kommer att få milt sagt katastrofala följder, inte minst genom det enorma askmoln som kommer att sprida sig vida omkring, en framtidsprognos som blir än mer oroväckande med tanke på den anhopning av dödsbringande gifter som grävts ner i de vulkaniska jordarna.

 En annan oroväckande ´ndraghetaverksamhet är sänkandet av fartyg med livsfarlig last. Sedan 1994 har mer än fyrtio stora fartyg med odefinierat gods registrerats som försvunna vid italienska kuster och det anses nu som bevisat att mer än trettio sådana försvinnanden rörde sig om sänkningar av gamla skorvar fullastade med radioaktivt avfall. Till dessa fullständigt vettlösa brott som hotar naturen och hela befolkningen kring Medelhavet kan läggas den ofattbara råhet ´ndraghetan utsätter sina offer och motståndare för. Omskrivna har exempelvis flera fall blivit då ´ndinas slängt bakbundna offer att levande förtäras av grisar. I avskräckande syfte exponeras liken efter mördade offer, eller om förövarna vill undvika upptäckt löses mordoffren upp i syrabad. Det kan tyckas obegripligt att medlemmarna i en så skrupellös brottsorganisation i allmänhet betraktar sig själva som djupt troende kristna.

När en sociolog 2013 i Reggio di Calabrias fängelse delade ut ett frågeformulär om deras kristna tro svarade samtliga 112 fångar som dömts för ´ndraghetarelaterade brott, av dem ansåg sig 89 procent vara troende. De övriga tio procenten svarade att det var katoliker ”av vana” men inte visste om det berodde på någon personlig övertygelse. Den kristna tron tycks bland de flesta ’ndranghetisti vara av en alldeles speciell art, den har med ”trohet, ära och tillhörighet” att göra. Som en av de få ’ndranghetisti som blivit pentito, dvs. någon som “ångrat sig” och samarbetar med rättvisan, deklarerade:

När jag var en mördare gick jag till mässan med en oskyldig och ren själ, nu när jag samarbetar med rättvisan kan jag inte längre be till Gud.

När en sann ’ndranghetisti säger att han är kristen menar han att han tillhör en hedervärd grupp, att han är en del av popolo cristiano och inte någon socialist eller gudsförnekare, folk som fortfarande kan kallas för saraceni, egentligen ”muslimer”, dvs. de otrogna, person utan ”heder”. Att vara ’ndranghetisti innebär att du är i krig med ”de andra”, men trogen ”de dina”:

Inom ´ndranghetan är en kristen person den som tillämpar moraliska värden, någon som bryr sig om sin familj, sina kvinnor och barn, allt sådant han tillhör och som tillhör honom. En hedervärd man, en man med respekt, någon som låter sig respekteras och respekterar sådana som är värda respekt.

Motsatatsen till en kristen är ”förrädaren”, en Judas:

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

Du coi o mundo sunnu I cchhiù potenti

Amuri I donna e cori di briganti

Prima di faru un passu stati attenti

Amici vu cunsigghiu tutti quanti

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

Det finns ingen förlåtelse, det finns ingen nåd

När någon försummat sin plikt till Sällskapet

Det finns två ting i världen som är mäktigare än allt annat

En kvinnas kärlek och en bandits hjärta

Innan du tar ett steg, var uppmärksam

Vänner, det är ett råd till er alla

Det finns ingen förlåtelse, det finns ingen nåd

När någon försummat sin plikt till Sällskapet

En sådan tro passar väl med en officell kristendom som fördömt politisk aktivitet som socialism och kommunism, medan den värdesatt hierarkiska traditioner. En kyrka som dömt ut sexuella försyndelser, men förlåtit kriminellt beteende. En kalabrisk präst deklarerade:

Jag är som en lerkruka som tvingas färdas i sällskap med krukor av järn. Jag måste akta mig för en politik som går emot mina färdkamrater och kan enbart hoppas på att min mildhet påverkar mina församlingsmedlemmar. Min kyrka är öppen för alla. Inte kan jag förneka någon ett ord av tröst eller hopp. Jag tycker inte om intriger och gillar inte om en präst deklarerar att han är antimaffia. Jag är präst, inget annat. En själasörjare.

En annan präst förklarade: ”att ta ställning för de fattiga, för de utsatta, innebär alltid ett politiskt ställningstagande och många anser att Kyrkan borde stå utanför politiken. Att angripa ´ndranghetan där den har sina starkaste fästen skulle kunna betyda att du blir utesluten ur kommuniteten, förföljd, ja till och med mördad”. Något som faktisktdrabbaten del av de djärva präster som vågat ta ställning och konfronterat ´ndranghetan med dess brott. 

Något som också förenat ´ndranghetan med vissa konservativa kretsar inom den katolska kyrkan har varit att ändmålet helgar medlen. Pengar luktar inte. Om de går till välgörenhet och till Guds större ära, varför skall man då ifrågasätta deras ursprung? En viss skamkänsla har gripit djupt troende katoliker när de konfronterats med IORs verksamhet. Institutet för religiösa verk (Istituto per le Opere di Religione) instiftades 1942 för att administrera fonder som etablerats för ideell välgörenhet. Institutet omskapades snart till en bank och förvandlades då även till ett centrum för allsköns ljusskygga affärer. Under ledning av kardinalen Paul Marcinkus blev IOR under sjuttio- och åttiotalen inblandat i en mängd skandaler som rörde maffiakontakter och pengatvätt. Rykten om Vatikanens samröre med maffian ligger exempelvis till grund för en stor del av handlingen i Coppolas Gudfadern III där den manipulerande ärkebiskopen Gilday har lånat drag av både Marcinkus och kardinalen Giuseppe Caprio, som vid den tiden var ordförande för Vatikanens ”prefektur för ekonomiska affärer”.

För en troende ’ndranghetista rör sig religion om ”solidaritet”, man söker skydd im hägn av Madonnan och helgonen. Står det inte i evangelierna att Gud förlåter allt och att man skall ta hand om de dömda och fångna? Utan Madonnan och ”Sällskapet” finns ingenting; man har gjort sitt val, ett offer, det finns ingen återvändo.  Att vara ’ndranghetista är ett sätt att leva, allt har med tillhörighet att göra:

´Ndranghetan är som drogen för en narkoman. Utan den kan du inte leva, giftet smyger sig under huden, in i blodet och skapar en mentalitet präglad av hårdhet. Att förneka ´ndranghetan är att förneka ditt liv.

Som en ’ndranghetista skyddas av sin trohet till sin boss, skyddas han även av Madonnan och helgonen. En ndranghetista omger sig ofta med amuletter och helgonbilder, han kan till och med låta tatuera madonnans bild på sin kropp som ett bevis på att han är henne trogen. 

Liksom han måste visa sin trohet mot sin boss och offra något för honom, måste han också visa sig vara värdig Madonnan och vara beredd att offra något för henne, främst Bergets Madonna - Jungfrun av Polsi. Det berättas att ndranghetisti som hamnat i fängelse har försvurit sig till Madonnan och då erbjudit henne att skänka henne olika former av offer, som exempelvis att förära henne sin son eller dotter: Fammi la grazia e cacciami fora e la prima figghia ti la fazzu sora. ”Visa mig nåd och ta mig härifrån, så skall jag göra min förstfödda dotter till nunna.” Det är inte ovanligt att finna att många präster och nunnor är söner och döttrar till ’ndranghetisti.

En capo di capi vill gärna visa att han är ”en vän till sina vänner” och därmed låta alla andra se och erfara att han är någon att räkna med, att han kan ”både tjäna och befalla”.  Välkända ’ndranghetisti har öppet skänkt stora summor till välgörenhet och stött Kyrkan på olika sätt.

Sedan lång tid tillbaka har helgonen och Madonnan firats med imponerande spektakel i form av dans, musik, stora banketter, processioner och väldiga fyrverkerier, ofta bekostade av ’ndranghetisti. Skrupellösa präster har känt sig vara tack skyldiga och ställt upp på praktfulla dop, bröllop och begravningar, samt vid domstolar vittnat om anklagade ’ndranghetistis fina karaktär, kristna sinnelag och medkänsla med de fattiga. Andra präster har gjort sig till ovänner med hela byar och städer när de insisterat på att dans, dryckenskap, fyrverkerier och processioner inte har något med gudfruktighet att göra. Under senare år har våldsamma konflikter uppstått då radikala präster förbjudit att Madonnor och helgon tvingas ”buga” inför olika ”maffiavälgörare”, dvs. att de ”vördandsvärda” bärarna av de tunga statyer som bärs i processioner genom städer och byar stannar framför gangsterbossars hus och med helgonbilderna på sina axlar böjer knä, eller lyfter upp dem högt över sina huvuden.

Ingenstans i Kalbrien är den ”primitiva” tron på Madonnan så stark som i Polsi, en helgedom djupt ner i en dalgång i hjärtat av Aspromontebergen. Redan under den grekiska tiden före Kristus fanns här en fruktbarhetskult till Demeter och Persephone och en sibylla tog emot besökare i djupet av en grotta, getter offrades och vilda krigsdanser utfördes till gudarnas ära. 

Ett kloster byggdes 1144 på den hedniska kultplatsen och sedan dess har Il santuario della Madonna di Polsi, eller som det också kallas A Madonna dâ Muntagna, varit målet för en pilgrimsfärd som äger rum den andre september varje år. 

Madonnas staty som vid mitten av 1500talet skulpterades ur tuff för att ersätta en tidigare bildstod påstås ha ögon som följer varje besökare med blicken och ser in i själen på var och en av oss. Eftersom statyn är för tung att bäras i processioner finns en replik som förs ut till folket, föregången av orkestrar och troende som till hennes ära dansar tarantella. I allmänhet samlas mer än 50 000 troende i den trånga dalgången, blommor kastas framför madonnan. Innan det förbjöds att föra med sig skjutvapen till ceremonierna avlossades muskötsalvor i luften och tills helt nyligen bekostade mecenater praktfulla fyrverkerier.

Madonnan harf rykte om sig att bringa fruktbarhet till djur och människor och förr var det vanligt att tvinga boskap gå ner på frambenen framför hennes bild för att de därigenom skulle bli fruktsamma. Stora mängder getter brukade också slaktas på platsen och deras grillade kött distribuerades till pilgrimerna, som tillsammans med vin kalasade på det under träden som omger helgedomen. Numera slaktas inte getterna på plats, men fortfarande delar man ut grillat getkött. Fortfarande spelas också dragspel, gitarr, fiol och tamburiner, det dansas tarantella och överallt säljs kassetter och CD med den vackra kalabriska musiken.

Platsen är hårdbevakad av karabinjärer och polis, väl medvetna om att festen alltid varit och antagligen fortfarande är ett tillfälle för ledarna av de stora ´ndranghetaklanerna att mötas för att reda ut sina inbördes konflikter och lägga upp planerna inför nästa års verksamhet.

Finns alltså den oheliga alliansen mellan ´ndranghetan  och vissa kretsar inom den katolska kyrkan fortfarande kvar? Som tidigare nämnts har det alltid funnits en djärv och uttalad opposition hos vissa präster mot dem av deras kollegor som villigt gått i maffians ledband. Motståndarna till maffian har under de senaste åren fått en djärv anhängare i den nuvarande påven Jorge Mario Bergoglio, som för att ära sitt antagna namn Fransiskus den Förste sagt sig helst vilja vara påve för ”en fattig Kyrka som tjänar de fattiga”. I den andemeningen har han tillsatt en kommission för att gå till botten med IORs påstådda skumraskaffärer och reformera banken  från grunden. Han har också gått till hårt angrepp mot ”Maffians män och kvinnor”.

Kyrkan förlåter alla, även mafiosi, men om så skall ske måste deras ånger och omvändelse vara uppriktig och visa sig i handling.

Den 21:e juni 2014 befann sig påven i staden Sibari mitt i ´ndranghetans stomcentrum och inför tiotusentals åhörare definierade han brottsorganisationen som en ”kult av det onda, ett förakt för det gemensamma bästa” och avslutade sitt tal med att deklarera: ”De som i sina liv väljer att följa ondskans väg, vilket alla mafiosi gjort, befinner sig inte längre i Guds gemenskap, de är bannlysta!” Han hävdade också bestämt att Kyrkan skall ”aldrig acceptera grymhet mot barn och att ´ndranghetan fortsätter att skörda fler offer.”

Den 21:a mars i år reste påve Fransiskus till Neapel och i enlighet med den djärvhet han hittills visat höll han en predikan framför de väldiga bostadskompexen Veli di Scampia  i vilken han återigen i hårda ordalag fördömde den organiserade brottsligheten:

All korruption stinker, ett korrumperat samhälle stinker! Vi har alla en benägenhet att korrumperas och därmed glida in i brottslighet. Men jag ber er att inte låta ondskan få det sista ordet. Låt hoppet bli vår förtröstan. De som frivilligt slår in på ondskans stig tar hoppet från andra. De tar hoppet från sig själva och stjäler det från alla andra, från samhället, från så många ärliga, strävsamma och hårt arbetande människor. De besudlar stadens goda namn och förstör dess ekonomi. Hur mycket korruption finns inte i världen! Jag hoppas ni har modet att rensa upp denna stad, att rena samhället så att det inte längre stinker av korruption.

Efter att ha skrivit det här blogginlägget tog jag åter en promenad med Mio och fann då att boken slagit ut och upptäckte även hur liljekonvaljernas blad börjat spira bland de döende vitsipporna. Våren har kommit.

Antonelli, Claudio och Gianluigi Nuzzi (2012) The ´Ndrangheta: Italy´s New Mafia. London: Pan Macmillan. Di Costanzo, Antonio (2013) Scampia: Storia di un quartiere e di una faida. Napoli: Edizioni Centi Autori. Fusco, Gaetano (2003) Francesco di Salvo: Opere e progetti, Napoli: Clean Edizioni. Lappalainen, Tomas (2010) ´Ndrangheta – en bok om maffian i Kalabrien. Stockholm: Fischer & Co. Gratteri, Nicola och Antonio Nicaso (2012) Fratelli di sangue: Storie, boss e affari della ´ndrangheta, la mafia piú potente del mondo. Milano: Mondadori. Gratteri, Nicola och Antonio Nicaso (2013) Acqua santissima: La Chiesa e la ´ndrangheta, storie di potere, silenzi e assoluzione. Milano: Mondadori. Samuels, A.J. (2014) “Tarantella: Trance, drone and the rituals of the Mafia” in Electronic Beats Magazine, Winter 2013/12014. Strauss, Neil (2012) Alla älskar dig när du är död. Stockholm: Lind & Co.

En förskräckande, men samtidigt mästerlig samling av ´Ndranghatans Canto di Cercerato finns utgiven av Amiata Media som en serie med 3 CD :  La musica della mafia. Il canto di malavita, La musica della mafia Vol. II: Omertá, onuri e sangu och La musica della mafia Vol. III: Le canzoni dell´onrata societá.

During Easter holidays I, Rose and Esmeralda spent a few days in a picturesque stone house situated on a wooded hillside within a village of a dozen houses. The place was called Mezzanelli and was set amongst the Umbrian hills south of Perugia. Good friends had lent us their centuries-old house, which provided an archaic impression, even if it had been completely renovated. It was intimate and comfortable, with small rooms though with three stories and a large fireplace. It had been constructed with sturdy stone blocks, the floors were of polished stone, while rough-hewn oak beams were holding up the ceilings and the roof, with its panheaded tiles. A terraced garden flaunted a host of blue fleures-de-lis under grey crowns of twisted olive trees.

Above the house were a church and the ruins of a castle with a huge, crumbling tower that still dominated the landscape. Among thorns and boulders I and Esmerakda climbed the steep hill up to the tower. The castle had first been mentioned in a document from the 1100s and had apparently once guarded a now vanished road between Todi and Spoleto, something that had meant that it had repeatedly been besieged by ever-changing enemy forces. Eventually the entire castle had been demolished in the year 1500 after a local count had been defeated by troops that served under the infamous Pope Alexander VI.

Data about the castle were not easily found - the village of Mezzanelli and its castle are hardly known outside their community and rarely found on any map.

From the garden we could look out over the rolling hills of the Umbrian countryside; with forests, wine covered slopes and spiky cypresses, far away blending into bluish mountain ranges. Swallows whooshed through the air and since the house was high up we could see lots of small birds, thrushes and doves among the tree tops below us.

We had breakfast and lunch with olives, wine, cheese and prosciutto in a rose arbor overlooking the spring fresh Umbrian greenery. As in Francesco Landini´s charming madrigal written in the 1370s:

Ecco la primavera,

Che'l cor fa rallegrare,

Temp'è d'annamorare

E stands con lieta Cera.

Noi vegiam l'aria e'l tempo

Che pur Chiam 'allegria

In questo Vago tempo

Ogni cosa vagheça.

L'Erbe con spruce frescheça

E fior 'coprono in Prati,

E gli Albori adornati

Sono into Simil manera.

Ecco la primavera

Che'l cor fa rallegrare

Temp'è d'annamorare

E stands con lieta Cera.

Behold the spring

Bringing joy to the heart

Time to fall in love

And be happy.

The air and mild weather

Beckon pure and simple joy

During this lively time

When everything wakes up.

When cool freshness of green grass

And flowers cover the meadows

Adorning the trees

In a similar manner.

Behold the spring

Bringing joy to the heart.

Time to fall in love

And be happy.

One evening we went down to a trattoria housed in an old water mill - Il Vecchio Molino. A rustic place where a huge fire blazed. We were the only guests, except for some old men playing cards at one table and at another were two friends enjoying a three meal course meal in comapany with a little girl, who was the granddaughter of the inn keeper. We drank full-bodied, tasty wine, while I ate a delicious pappardelle al ragù di cinghiale, pasta with wild boar ragout. Rose and Esmeralda were content with a lighter dish.

Sometimes it may seem as if books are finding you and not the other way around. When I had come back to Hässleholm after my delightful visit to Italy I did as usual pay a visit to the public library, something I do almost every day, since it is not far from school, there I found a book with Niccolò Machiavelli's letters to his friends. Back home I read a letter that Machiavelli on November 23, 1513 wrote to his friend Francesco Vettori, the Florentine ambassador at Rome´s  papal court.

Machiavelli was deeply depressed. After fourteen years as Vice Chancellor of the Florentine State Administration, with primary responsibility for the army's financing, as well as being the Republic's foremost ambassador, Machiavelli had been deposed from office. Not only that - he was forbidden to leave the city, at the same time as he was denied access to Pallazzo Vecchio, the political power center. The ousted chancellor who had thrived in the political hot air now walked the streets of his beloved Florence, feeling like an exhausted failure. In another of his letters he quoted a sonnet by Petrarch:

Therefore if sometimes I should laugh or sing,

It is because there is no other way

My eyes can let go of these tears that sting.

And worse is to come. By former colleagues in the civil service, several of whom he had supported and taught, Machiavelli was summoned to  Pallazzo Vecchio to account for every single florin he had managed and spent during his long tenure as chancellor. The thorough investigation went on for months, but in the end it had to be admitted that the eminent bureaucrat had served the Republic with impeccable integrity.

Machiavelli had been ruthlessly attacked since he had with heart and soul supported the overthrown Gonfaloniere of the Republic, i.e. the head of the Signoria, Florence´s Government - Pier Soderini. According to Machiavelli, Soderini was a patient and kind-hearted man, but thereby also too weak and indecisive to be the strong leader Florence needed. From being admired, even loved, Soderini finally ended up as a "lonely and frightened" man. His vacillations had triggered the ruthless sack of the town of Prato, when starving Spanish and Swiss mercenaries massacred more than four thousand men, women and children and afterwards unthreatened continued their march towards Florence, which horrified citizens capitulated to the fearsome and bloodthirsty enemy power.

Machiavelli could never forgive Soderini for transforming  goodness to incapacity and hopelessness. If  acting in the manner of a true statesman, Soderini ought to have behaved both as a brave lion and a cunning fox. After mercenaries had secured their hometown for them the Medicis could return to power, while Machiavelli's star sank - no, it plummeted. Hardly had he been acquitted from the charge of having embezzled State funds than a few disgruntled young men, who had tried to organize a conspiracy against the Medici, were arrested by the new regime. On one of them was found a list of prospective supporters of the planned coup, among them - Niccolò Machiavelli.

"I am who I am," he explained, "but have not been part of any such conspiracy." His opponents did not give in, in order to obtain a confession the new authorities decided to "expose him to the rope". Tortura della fune, torture with the cord, or as it is also was called degli strappi di corda, tug of the rope, was executed in the following manner - the prisoner's hands were tied behind his back after which  a rope hoisted him up with the help of a wheel and a pulley, then he was left falling headlong to the floor, only to be stopped with a hard jerk before he hit it. A very painful process that could dislodge the arm joints from their mountings.

The forty-three years old Machiavelli was subjected to six strappi and even though he was injured, he was to his own surprise refusing to admit any wrongdoing. When he afterwards was left in his cell he woke up the following morning hearing the songs of the comforting Holy Brethren who were accompanying  the sentenced young men to the gibbet. Machiavelli  decided  to write a sonnet to the Medicis asking for his own  pardon, it ended contained the words:

What annoyed me most

Was that, as I had fallen asleep, towards dawn

I heard saying in songs – We are praying for you

Now, to hell with it!

On condition that your piety turns towards me

Good Father, and unties these chains.

His words do not express any pity for the fate of those condemned to beheading, only an intention to demonstrate for the Medicis that he himself remained the same man as before his imprisonment -  strong, determined and innocent of any crime. Not an overly pious man, but someone who wanted to save his life on this earth, the only kind of life he was interested in.

Unable to crack Machiavelli, the Medicis pardoned him when spring came. He was released from prison on March 12th and stumbled out from his cell, rough-mannered and tired, but in a  relatively good mood he headed directly to his home village, the little Sant'Andrea in Percussina two miles from Florence, where his wife Marietta, their five children and several close relatives were waiting for him. In Sant'Andrea,  Machiavelli owned a stone house, some olive groves and above all woodland.

Machiavelli was surprised that he had been able to endure so much misery and "yet remain myself". Without false modesty, he wrote to a friend:

... I desire you may find pleasure at the thought that I withstood my torments so boldly that I am proud of myself, I behaved better than I could believe.

In the letter mentioned above, which he wrote to his friend the ambassador Francesco Vettori, Machiavelli complained about his miserable existence:

I can only tell you in this letter of mine what my life is like, wishing to match favor with favor, and if you think you would like to exchange yours for mine, I would be very happy to do so.

Machiavelli's letter was written in response to a letter in which Vettori had told him about his life in Rome. Vettori complained that he did not get so much done, writing that: 

Mornings, these days, I get up at ten o´clock and after dressing, I go over to the palace; not every morning, however, but once out of every two or three, There, on occasion, I speak twenty words with the pope, ten with Cardinal de Medici, six with Giuliano the Maginificent; and if I cannot speak with him, I speak with Piero Aedinghelli, then with whatever ambassadors happen to be in those chambers; and I hear a thing or two, though little or any moment. 

That Vettori claimed to be not so particularly influential might possibly be because Machiavelli was trying to enter the power sphere around the Medici Pope and wanted Vettori to put in a good word for him wherever he could do it.

Above all, Machiavelli wanted his friend to interest the Medici in the "little book" he had written during his time in Sant'Andrea in Percussina. He called it De Principatibus, About Principalities, but it would soon throughout the  world become known as Il Principe, The Prince. Far from being shy, Machiavelli was convinced that if the Medici found the opportunity to read his book they would for certain be interested in making use of his knowledge and services: "Everyone should be eager to take advantage of someone who has been able to gather so much experience from others." He dedicated his book to Pope Leo X's nephew Lorenzo de Medici, who was now the political leader of Florence and accordingly one of those who previously had treated Machiavelli so bad and unfairly. Nevertheless, he had come to regard the Medicis as the only ones whose sponsorship would enable him to regain his influence on Florence's political life. When Francesco Vettori long last managed to hand over Il Principe to Lorenzo de Medici, he appeared to be much more interested in the question of which of his dogs that would the most suitable for pairing with a handsome greyhound he had received as a gift at the same occasion. Machiavelli was desperate:

So I am going to stay just as I am amid my lice, unable to find any man who recalls my service or believes I might be good for anything. But I cannot possibly go on like this for long, because I am rotting away ...

He compared his miserable existence with Francesco Vettori´s Roman life. His friend lived in a large house not far from the Vatican, with nine servants, a chaplain – since Vettori was a very pious man who would attend Mass every day - a secretary, a stable with seven horses and elegant carriages. Sometimes he invited guests to dinner, with three or four dishes. He visited the Pope's residence, not every day, but every other and inquired about political developments while he mingled with the large throng of adventurers who flocked around Leo X. The evenings he often spent in the company of a courtesan.

If I had not been in the picturesque village of Mezzanelli just before I read Machiavelli's letter, I might like so many interpreters have considered his letter to Vettori as the reflection of a hopeless existence. However, while reading about his alleged misery it ocurred  to me that Machiavelli actually describes an existence that in many ways is quite agreeable, maybe even more pleasant than Vettori´s strenuous luxury life in Rome. Machiavelli found himself far from Roman and Florentine violence and intrigues; the constant rat race within the corridors of power, stabbings in the back, betrayals and lies.

It seems that Machavelli became well acquainted with life in the village of his childhood, in any case his visits to Florence become increasingly rare and he complains that his “fine old gang" found itself in a state of disintegration. Tommaso del Bene had become stingy and required payment when he invited his friends over to dinner. Girolamo di Guanto turned out to be boring "like a clubbed fish" when his wife died, but had now become lovesick and incessantly babbled about a much younger lady he intended to marry. Count Orlando prattled about a young boy he was madly in love with. Donato del Corno had opened two stores which he constantly ran back and forth between, thinking only about making more money. No one wanted to talk about interesting topics like politics and culture, interaction had become dull and miserable. Though Ariosto has written a brilliant work, Orlando Furioso, but in this masterpiece he did not at all mention Machiavelli, instead he is refering to a bunch of bunglers.

In Sant'Andrea in Percussina, Machiavelli rose up early in the morning, carrying bird cages on his back to catch at least two, maximum six thrushes per day. He set his traps and then lied down in the thick grass by a rippling source in a shady part of his own forest, where he spent a couple of hours reading Dante and Petrarch, or the poetry of "the lesser poets," like Tibullus and Ovid, leaning back in the grass thinking about what they wrote:

I read about their amorous passions and about their loves, I remember my own and revel for a moment in this thought.

Reading this I envisage an arcadian landscape, with fresh greenery and clear water. To lie down in a forest of your own and remember joy and passion seems to be a very pleasant pastime. This at a time when neither cars nor airplanes could disturb the tranquility, or soil the fresh greenery surrounding you. In Machiavelli´s woodlands, there was plenty of game and birds. Italy was almost completely covered by forests, with the exception of small towns and villages surrounded by fields, vineyards and olive groves.

 After resting and reading Machiavelli checked his bird traps and made it for the tavern:

I then move on up the road to the inn, I speak with those who pass, and I ask them for news of their area; I learn many things and note the different and diverse tastes and ways of thinking of men. Lunchtime comes, when my family and I eat that food which this poor farm and my meager patrimony permit.

After dinner, it often happened that Machiavelli went to one of his forests, which he gently had culled to build up a storage of firewood for the upcoming winter months. While in Mezzanelli I heard that it is still common for villagers to keep forests at their disposal, where they every year with discernment and good planning fell a certain number of trees, which wood they use for fuelling their large fireplaces during the harsh winter. Similarl,y Machiavelli cleared parts of his forests, retaining some of the wood for himself while selling the rest to friends and acquaintances in Florence. Almost every day he spent an hour or two in the woods:

in order check the work done the day before and to pass the time with the woodcutters, who always have some argument at hand among themselves or with their neighbors. And concerning this wood, I could tell you a thousand entertaining things that have happened to me …

When I read about the woodcutters  I come to think of Giovanni Bellini's painting Saint Peter Martyr's Death that hangs in the National Gallery in London. It depicts how Saint Peter, a Dominican inquisitor, and his companion are stabbed to death by two Chatar heretics. This happened in 1252, but Bellini lets the drama play out in his own time. In the background of the brutal murder scene, we discern some woodcutters who undisturbed continue cutting and collecting fuel. This makes me think of how Machiavelli lived a carefree country life while the Italy surrounding him seethed with violence, political intrigue and an ever increasing concern about an uncertain future. Bellini painted his painting only a few years before Machiavelli wrote his letter to Francesco Vettori.

After inspecting the progress of the work in the forest Machiavelli would once more take the road past the inn:

There I usually find the innkeeper, a butcher, a miller, and two bakers. With these men I waste my time playing cards all day and from these games a thousand disagreements and countless offensive words arise and most of the time our arguments are over a few cents; nevertheless we can be heard yelling from San Casciano.

San Casciano is two kilometers south of Sant'Andrea in Percussina and is the municipality's main town. When Machiavelli wrote to Vettori about his acquaintances in the village he stresses his own intellectual sovereignty and noble standing, which he assumes is separating him from them. He characterizes them as “vile people”, yes - he even abuses them by calling them "lice":

Caught this way among these lice I wipe the mold from my brain and release my feeling of being ill-treated by Fate; to be driven along this road by her, as I wait to see if she will be ashamed of doing so. 

Nevertheless, I wonder if Machiavelli is entirely truthful in his contempt and while he passes his harsh judgments. It actually appears as if he thrived in the rustic village and through his interaction with its uncouth inhabitants. The tone he uses while writing about his rural friends could be some kind of role playing, to feign a superior attitude in front of the noble Francesco Vettori. The fact is that his time in Sant'Andrea in Percussina inspired Machiavelli to write his masterpiece The Prince, his Florentine History and the cynical comedy Mandragola, which became a huge success. His stay in Sant'Andrea turned his misfortune around. Through his writings Machiavelli became a widely recognized and respected author, princes began listening to him and offered him lucrative assignments.

In Sant'Andrea in Percussina Machiavelli also fell madly in love with the sister of one of his friends. Throughout his married life Machiavelli had openly deceived his self-sacrificing wife, Marietta Corsini, who bore him four sons and two daughters, and he had all these extramarital escapades in spite of the fact that he called his family his most “loyal gang”. Machavelli´s personal correspondence is filled with references to mistresses and love affairs, though he mentions his wife only once, in a letter to one of his sons: “Simply tell her, that whatever she hears, she should be of good cheer, since I shall be there before any danger comes along.” While living with his family in Sant'Andrea in Percussina. Machi, as his friends called him, became captivated by Niccoló Tafani´s sister, who had been abandoned by her husband and lived near the village:

Everything seems simple to me, and to her every whim I adapt myself, no matter how strange and contrary to my nature. And although I seem to have gotten into great difficulty, I feel, nevertheless, such sweetness in it – both because of what that sweet and rare face does to me and also because it has let me put aside the recollection of all my problems – that I do not want to free myself from it for anything in the world, even if I could.

Machiavelli was in spite of all his cynicism and narcissism a pleasurable companion. Just as easily as he exposed his contempt for other people, he could also prove himself to be a very loyal friend, honest and well organized. He enjoyed socializing with people from different social classes and was a tolerant person who often displayed his appreciation of each person's uniqueness, even though he often prefered to hid his preferences behind a facade of superior cynicism.

Machiavelli appreciated flexible people who nevertheless could stand by their own opinions, despite criticism and resistance. He called such resilience virtú, masculinity. In a leader virtú  was expressed through an energetic fighting spirit, coupled with an ability to take well-founded decisions. By practicing virtú a leader could "accomplish great things" benefitting both himself and the State, and consequently - the people. For example, Machiavelli disliked Savoranola´s wrongheaded fundamentalism, but he admired his stubbornness, intellectual powers and his ability to convince others by setting a good example himself. Machiavelli also admired people who could express themselves clearly and in beautiful writing. One of his greatest pleasures, what made him feel most free and happy, was when he could sit down alone in his own room to read and write:

When evening comes, I return to my home and I go into my study; and on the threshold I take off my everyday clothes, which are covered with mud and mire, and put on regal and curial robes; and dressed in a more appropriate manner I enter into the ancient courts of ancient men. And am welcomed by them kindly, and there I taste the food that alone is mine, and for which I was born; and there I am not ashamed to speak to them, to ask tem for reasons for their actions; and they, in their humanity, answer me; and for four hours I feel no boredom, I dismiss every affection, I no longer fear poverty nor do I tremble at the thought of death: I become completely part of them.

In all modesty, I would like to think that even I may be overpowered by similar feelings when I read Machiavelli's letter and remember what I have read and experienced before, not least remembering the time I spent with Rose and Esmeralda in Mezzanelli. An experience that  facilitated my conversation with Machiavelli and made it possible for me to ask him why he acted as he did. Through great distance of several centuries, I came to assume that he actually was kind enough to talk to me.

Now, while writing  my blog post, I may perhaps like Machiavelli say that I for four hours have felt no sorrows, avoided the idea of ​​poverty, fear of death and have totally been absorbed by the company of an old cynic who died at my age, almost five hundred years ago.

Bondanella, Peter and Mark Musa (eds.) (1979) The Portable Machiavelli. New York: Viking Penguin Books. Viroli, Maurizio (2012) As If God Existed: Religion and Liberty in the History of Italy. Princeton, N. J.: Princeton University Press.  Viroli, Maurizio (2004) Niccolòs smile: A Biography of Machiavelli. London: I.B.Tauris & Co. The best version of Landini´s Ecco la Primavera is in my opinion performed by the Early Music Consort of London under direction of David Munrow. It can be enjoyed on: https://www.youtube.com/watch?v=z7OqXmOiL4U

Under påskhelgen bodde jag, Rose och Esmeralda i ett pittoreskt stenhus på en skogsbevuxen bergssluttning i en by med ett tiotal hus, den hette Mezzanelli och ligger bland de umbriska bergen söder om Perugia. Goda vänner hade lånat oss det flera hundra år gamla huset, som var gediget byggt, gav ett ålderdomligt intryck men likväl var helrenoverat. Det var intimt och bekvämt, med små rum men tre våningar och en stor eldstad. Det var uppfört av rejäla stenblock, golven var av finslipad sten, medan grovhuggna ekbjälkar höll upp taken. I den terrasserade trädgården prunkade mängder med blå iris under de gråbladiga olivträdens kronor 

Ovanför huset låg en kyrka och ruinen av en borg vars förfallna torn fortfarande dominerade landskapet. Bland törnen och stenbumlingar klättrade jag och Esmeralda dit upp. Borgen nämns första gången i ett dokument från 1100-talet och hade en gång legat vid en numera försvunnen väg mellan Todi och Spoleto, något som gjort att den gång på gång hade anfallits av ständigt skiftande fiendestyrkor. Till slut revs borgen ner år 1500 efter det att den lokale greven hade besegrats av trupper som tjänade den ökände påven Alexander VI., d.v.s. Rodrigo Borgia. Uppgifterna var inte speciellt lätta att få ta på – den lilla byn Mezzanelli och dess borgruin är knappast kända utanför sin kommun och sällan utsatta på någon karta.

Från trädgården såg vi ut över det böljande umbriska landskapet, vars skogar, vinklädda sluttningar och cypresser fortsatte bort mot blånande berg. Svalor ven genom luften och eftersom huset var högt beläget kunde vi se mängder av småfåglar, trastar och duvor i trädkronorna under oss. 

Vi åt frukost och lunch med oliver, vin, ost och parmaskinka i en rosenberså med utsikt över den vårfriska, umbriska grönskan. Som man sjunger i Francesco Landinis härliga madrigal från 1370-talet:

Ecco la primavera,
Che’l cor fa rallegrare,
Temp’è d’annamorare
E star con lieta cera.

Noi vegiam l’aria e’l tempo
Che pur chiam’ allegria
In questo vago tempo
Ogni cosa vagheça.

L’erbe con gran frescheça
E fior’ coprono i prati,
E gli albori adornati
Sono in simil manera.

Ecco la primavera
Che’l cor fa rallegrare
Temp’è d’annamorare
E star con lieta cera.

Se, våren

Som väcker hjärtats glädje.

Tid att bli förälskad

Och vara glad.

Oss kallar luft och väder

Till ren och enkel glädje
I denna fräscha tid

Då allt väcks till liv.

Med sval friskhet täcker gräset

Fälten tillsammans med blommor

Som även

Smyckar träden.

Se, våren

Som väcker hjärtats glädje.

Tid att bli förälskad

Och vara glad.

En kväll for vi ner till en trattoria inrymd i en gammal vattenkvarn – Il Vecchio Molino. Ett rustikt ställe där en väldig brasa flammade. Vi var de enda gästerna, med undantag för ett gäng äldre herrar som spelade kort vid ett bord och vid ett annat åt två vänner en tre rätters middag tillsammans med en liten flicka, som var sondotter till värdinnan. Vi drack mustigt, gott vin, medan jag åt en välsmakande pappardelle al ragù di cinghiale, pasta med vildsvinsragu, Rose och Esmeralda nöjde sig med ett par lättare rätter.

Ibland tycks det som om böcker söker upp dig och inte tvärtom. När jag efter den härliga italienvistelsen kommit tillbaka till Hässleholm  och som vanligt tittade in i stadsbiblioteket, något jag gör så gott som varje dag eftersom det ligger nära min skola, fick jag syn på en bok med Niccolò Machiavellis brev. Hemkommen läste jag ett brev som Machiavelli den 23 november 1513 hade skrivit till sin vän Francesco Vettori, florentinsk ambassadör vid påvehovet i Rom.

Machiavelli var djupt deprimerad. Efter fjorton år som omdömesgill Andre Kansler inom den florentinska statsförvaltningen, med huvudansvar för arméns finansiering och som Republikens främste ambassadör, hade Machiavelli blivit avsatt från sin tjänst. Inte nog med det – han förbjöds lämna staden, samtidigt som han förvägrades tillträde till Pallazzo Vecchio, den politiska maktens centrum. Den avsatte kanslern som frodats och trivts i den politiska hetluften kände sig nu förbrukad och misslyckad, utestängd och omyndighetsförklarad. I ett annat brev citerade han en sonett av Petrarca:

Och om jag sjunger, skrattar någon gång

Gör jag det blott för att det är min enda

Väg bort från mina bittra tårars tvång.

Och än värre blir det. Av sina före detta kollegor inom Statsförvaltningen, flera av dem hade han stöttat och lärt upp, blir han inkallad till Pallazzo Vecchio för att där redogöra för varenda florin han förvaltat och spenderat under sin tid som kansler. Utredningen pågår under ett par månader, men till och med den slipade byråkratens dödsfiender måste sluligen erkänna att han tjänat Republiken med oklanderlig redbarhet.

Att Machiavelli låg så illa till berodde på att han med själ och hjärta hade stött den störtade Republikens gonfaloniär, d.v.s. Signorians, regeringens, överhuvud - Pier Soderini. Enligt Machiavelli en tålmodig och godhjärtad man, men därigenom också en alltför svag och obeslutsam ledare. Från att ha varit beundrad, ja älskad, blev Soderini till slut ”ensam och förskrämd”. Speciellt efter det att hans vacklan lett till att staden Prato plundrats av utsvultna spanska och schweiziska legoknektar, som på en enda dag hade massakrerat mer än fyratusen män, kvinnor och barn, för att sedan fortsätta mot Florens, som förskräckt kapitulerade inför den blodtörstiga övermakten.

Machiavelli kunde aldrig förlåta Soderini som förvandlat godhet till maktlöshet och uppgivenhet. Han hade inte varit såsom en sann statsman borde vara, både lejon och räv. Genom legoknektarnas erövring av Florens kom Medicéerna åter till makten och Machiavellis stjärna dalade – nej, den störtdök. Knappt hade han klarat sig från anklagelsen för att ha förskingrinrat Statens medel förrän ett par hätska ungdomar, som försökt organisera en sammansvärjning mot Medicéerna, greps av den nya regimen. Hos en av dem fann man en lista med namnen på presumtiva anhängare av den planerade statskuppen, bland dem fanns Niccolò Machiavelli.

”Jag är den jag är”, förklarade han, ”men har inte varit del i någon sådan sammansvärjning”. Hans motståndare gav sig inte, de nya myndigheterna beslöt att ”utsätta honom för repet” för att därigenom få fram en bekännelse. Tortura della fune, tortyr med linan, eller som det också kallades degli strappi di corda, ryck med repet, gick till så att man bakband fångens händer, hissade upp honom med rep och talja för att sedan låta honom falla handlöst mot golvet enbart för att med ett hårt ryck undvika att han träffade det. En mycket plågsam process som kunde få armlederna att ryckas loss från sina fästen.

När han efteråt hade blivit återbördad till sin cell väcktes Machiavelli följande morgon vid ljudet av sångerna från de munkar som följde de dödsdömda till deras avrättning. Han beslutade sig då för att skriva en sonett till Medicéerna för att be om nåd. Den innehöll de hårda orden:

Vad som irriterade mig mest

Var när jag somnat mot gryningen

Och väcktes av hymnens ord  - Vi ber för dig

Nu, åt helvete med det!

Vänd istället er fromhet mot mig:

Helige Fader, lös upp dessa mina kedjor!

Machiavellis ord uttrycker inte någon medkänsla för dem som dömts till halshuggning, endast avsikten att för Medicéerna demonstrera att han själv var samma man som före sin orättfärdiga fångenskap - stark, bestämd och oskyldig till något av de brott han anklagades för. Att Niccolò Machiavelli inte var någon överdrivet from man, men någon som ville rädda sitt liv i denna värld, den enda form av liv han var intresserad av.

Det gick inte att knäcka Machiavelli, när våren kom släpptes han den tolfte mars ut ur fängelshålan, bokstavligen ledbruten, men vid relativt gott mod begav sig direkt till sin hemby, den lilla Sant'Andrea in Percussina, två mil från Florens, där hans hustru Marietta, deras fem barn och flera nära släktingar väntade på honom. I Sant'Andrea ägde Machiavelli ett stenhus, en del olivodlingar och framförallt skogsmark. 

Machiavelli var förvånad över att han kunnat uthärda så mycket elände och ”likväl vara sig själv”.  Utan falsk blygsamhet skrev han till en vän:

... när det gäller att vända ansiktet mot Fortuna, önskar jag att ni måtte ha det nöjet vid tanken på mina plågor att jag har burit dem så frimodigt att jag är stolt över mig själv och förfaller mig vara förmer än jag kunde tro.

I brevet han skrev till sin vän Francesco Vettori, ambassadören, beklagade sig Machiavelli över sin eländiga tillvaro:

När jag nu vill gengälda Er älskvärdhet, kan jag i det här brevet bara berätta för Er hur mitt liv ter sig. Om ni skulle vilja byta Ert mot mitt, går jag gärna med på bytet.

Machiavellis brev var nämligen svar på ett brev i vilket Vettori berättat om sin tillvaro i Rom. Han tyckte inte att han fick så mycket uträttat och skrev att han kanske ”växlar tjugo ord med påven, tio med kardinal Giulio de´ Medici och sex med signor Giuliano de Medici.” Att Vettori påstod sig vara så maktlös kunde möjligen bero på att Machiavelli fikade efter ingångar till maktsfären kring påven, som var en Medici, och ville att Vettori skulle lägga ett gott ord för honom.

Farmförallt ville Machiavelli att Vettori skulle få Medicéerna intresserade av den ”lilla skrift”, som han skrivit under sin tid i Sant'Andrea in Percussina. Han kallade den för De Principatibus, Om furstendömena, men den skulle snart bli känd i hela den då kända världen som Il Principe, Fursten. Den långt ifrån blygsamme Machiavelli var övertygad om att ifall Medicéerna fick möjlighet att läsa hans bok skulle de säkert bli intresserade av att få författaren i sin tjänst: ”Alla borde vara angelägna att dra nytta av den som inhämtat så mycket av andras erfarenheter.” Han tillägnade sin bok påven Leo X:s brorson Lorenzo Medici, som nu var Florens ledare, alltså en av de Medicéer som tidigare behandlat Machiavelli så illa, men som han nu kommit att betrakta som den som skulle kunna ge honom en möjlighet att åter få inflytande över Florens politiska liv. Men, när Francesco Vettori långt om länge lyckades överräcka Fursten till Lorenzo Medici visade sig denne vara betydligt mer intresserad av frågan om vilken av hans hundar som vore  bäst lämpad att paras med en stilig vinthund som han fått till skänks vid samma tillfälle. Machiavelli var desperat:

Jag får således stanna här bland mina löss, utan att någon människa frågar efter mina tjänster eller tror att jag duger till någonting. Men det är omöjligt för mig att fortsätta så här. Ty jag tynar bort …

Han jämför sin eländiga tillvaro med Francesco Vettoris romerska tillvaro. Vännen bor i ett stort hus inte långt från Vatikanen, med nio tjänare, en kaplan - ty Vettori var en mycket from man som ville lyssna till mässan varje dag - en sekreterare, ett stall med sju hästar och flera eleganta vagnar. Ibland bjöd han gäster på middag med tre eller fyra rätter. Han uppsökte påvens residens, inte varje dag, utan varannan och förhörde sig då om den politiska utvecklingen medan han minglade med den stora mängd lycksökare som flockades kring Leo X. Om kvällarna kopplade Vettori av i sällskap med en och annan kurtisan.

Om jag inte varit i den pittoreska byn Mezzanelli alldeles innan jag började läsa Machiavellis brev hade jag kanske som så många uttolkare betraktat hans brev till Vettori som speglingen av en hopplös tillvaro. Men då jag nu läser dem tycks det mig som om Machiavelli beskriver en på många sätt härlig tillvaro, till och med behagligare än Vettoris påfrestande lyxliv i Rom. Machiavelli befinner sig långt från Roms och Florens våld och intriger; karriärjakten i maktens korridorer, knivhuggen i ryggen, sveken och lögnerna.

Det tycks som om Machavelli blivit väl hemmastadd i sin barndomsby, i varje fall besöker han alltmer sällan Florens. Han klagar över att det fina ”gamla gänget” befinner sig i upplösning. Tommaso del Bene har blivit snål och kräver betalt av kamraterna när han bjuder in dem på middag. Girolamo del Guanto blev trist ”som en klubbad fisk” då hans hustru dog, men har nu blivit kärlekskrank och örlar oavbrutet om en mycket yngre dam som han tänker gifta sig med. Greve Orlando babblar om en ung pojke han blivit förälskad i. Donato del Corno har öppnat två butiker som han ständigt ränner mellan och tänker enbart på att tjäna pengar. Ingen vill tala om politik och kultur, umgänget har blivit trist och eländigt. Ariosto har skrivit ett strålande arbete, Den Rasande Roland, men nämner i sitt mästerverk inte Machiavelli med ett ord, alltmedan han hänvisar till en massa andra klåpare.

Efter den bittra inledningen övergår Machiavelli till att skildra sin vardag i Sant'Andrea in Percussina. Han går upp tidigt på morgonen med en bunt fågelburar på ryggen och fångar minst två, högst sex trastar per dag. Han gillrar sina fällor och lägger sig sedan vid en porlande källa i sin egen skog, där han ägnar ett par timmar åt att läsa Dante och Petrarca, eller poesi av ”de mindre skalderna”, som Tibullus och Ovidius, lutar sig tillbaka i gröngräset och tänker på vad de skrivit: ”Jag läser om deras kärlekspassioner, minns mina egna och njuter en stund av dessa tankar.”

Jag ser framför mig ett arkadiskt landskap, med frisk grönska och klart vatten. Att ligga där i sin egen skog och tänka tillbaka på allt fint du varit med om, tycks vara en mycket angenäm sysselsättning. Detta i en tid då varken bilar eller flygplan kunde störa din ro och smutsa ner grönskan omkring dig. I skogen fanns det gott om vilt och fåglar, på den tiden var Italien i det närmaste helt täckt av skog, där det inte fanns små städer omgivna av fält, vingårdar och olivlundar. Efter vila och läsning vittjade Machiavelli sina fågelfällor och tog sedan vägen om krogen:

... talar med dem jag möter, frågar efter lokala nyheter, uppfattar allt möjligt och noterar hur olika människors smak och fantasier kan vara. Då det blir tid för middag, återvänder jag till de mina där hemma och äter den kost som den torftiga gården och den ringa arvslotten medger. 

Efter middagen händer det ofta att Machiavelli går till en av sina skogar, som han försiktigt låter avverka för att bygga upp vinterns vedförråd. I Mezzanelli hörde jag att det fortfarande är vanligt att byborna har skogar till sitt förfogande där de varje år med urskiljning och god planering avverkar ett visst antal träd vars ved de sedan under vintermånaderna använder till bränsle i sina stora eldstäder. På samma sätt avverkade Machiavelli sina skogar, behöll en del av veden för sig själv och sålde resten till vänner och bekanta i Florens. Han tillbringade ett par timmar i skogen:

För att granska det som gjorts dagen innan och för att fördriva tiden tillsammans med skogshuggarna. Dessa råkar ständigt i gräl med varandra eller med andra skogshuggare. Vad skogen beträffar har jag tusen fina historier att berätta för er.

När jag läser om skogshuggarnas arbete kommer jag att tänka på Giovanni Bellinis tavla av Sankt Peter Martyrens Död som hänger i National Gallery i London. Den visar hur Sankt Peter, en dominikansk inkvisitor och hans följeslagare blir nerstuckna av två katariska kättare. Det skedde 1252, men Bellini låter dramat utspela sig i sin samtid. I bakgrunden till den brutala mordscenen ser vi ett gäng skogsarbetare som oberörda fortsätter sitt arbete med att samla bränsle. Något som får mig att tänka på hur Machiavelli levde ett tämligen sorglöst lantliv alltmedan det Italien som omgav honom sjöd av våld, politiska intriger och en stegrande oro inför en oviss framtid. Bellini målade sin tavla enbart några år innan Machiavelli skrev sitt brev till Francesco Vettori.  

Efter att ha inspekterat skogsarbetet brukade Machiavelli återigen ta vägen förbi krogen:

Där finns värden och i allmänhet slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Med dem tillbringar jag resten av dagen på ett tarvligt sätt genom att spela cricca och trich-trach, vilket ger upphov till tusen tvister och oändliga gräl med grova tillmälen. I allmänhet gäller bråket bar en kvatrin, men det hörs ända till San Casciano hur vi gormar.

San Casciano ligger två kilometer söder om Sant'Andrea in Percussina och är kommunens huvudort. När Machiavelli skrev till Vettori om sina bekanta i byn vinnlade han sig om att poängtera att hans intellektuella nivå och adelskap skiljde honom från dem. Han kallade dem för tarvliga människor, ja till och med ”löss”:

Det är genom att blanda mig med lössen på detta sätt som jag försöker hindra hjärnan från att mögla och koppla av från det elände fru Fortuna gett mig. Jag vill se om hon nöjer sig med att förnedra mig så eller om hon ska skämmas till slut.

Men, men, jag undrar faktiskt om inte Machiavelli trots allt trivdes i sin by och med sitt ”tarvliga” umgänge. Emellanåt mildras tonen då han skriver om sina lantliga vänner och det tycks som om hans överlägsna attityd trots allt var ett spel inför Francesco Vettori. Faktum är att tiden i Sant'Andrea in Percussina inspirerade Machiavelli till att skriva sitt mästerverk Fursten, sin Florentinska Historia och den cyniska komedin Mandragola (trolldrycken), som blev en stor succé. I själva verket vände vistelsen i Sant'Andrea hans olycka till det bättre. Machiavelli förvandlades till en allmänt erkänd och uppskattad författare, furstarna började åter lyssna till honom och gav honom uppdrag.

I Sant'Andrea in Percussina blev Machiavelli också våldsamt förälskad i en syster till en av sina vänner. Under hela sitt äktenskapliga liv bedrog Machiavelli ofta sin självuppoffrande hustru, Marietta Cosini, som födde honom fyra söner och två döttrar, trots det faktum att han tydligen trivdes i sitt hem och kallade sin familj för sitt mest "lojala gäng". 

Machiavellis personliga korrespondens är fylld med referenser till älskarinnor och kärleksaffärer, fast han nämner enbart en gång sin hustru, i ett brev till en av sina söner:  "Berätta för henne att vad hon än hör så skall hon vara vid gott mod, eftersom jag kommer att vara hos henne innan faran kommer." Medan han bodde med sin familj i Sant'Andrea i Percussina blev Machi, som vännerna kallade honom, djupt förälskad i en av vännen Niccoló Tafani's systrar, som övergivits av sin man och bodde nära byn: 

Allt förefaller mig lätt och jag anpassar mig efter alla hennes önskemål, om de också skulle skilja sig från mina och stå i motsättning till dem. Även om jag till synes har hamnat i stora svårigheter, känner jag inom mig ett sådant välbehag, dels genom den sällsamma och ljuva anblick som hon erbjuder, dels genom att har trängt undan minnet av alla mina sorger, så att jag för inget i världen skulle vilja frigöra mig. Om jag också kunde.

Machiavelli var i all sin cynism och narcissism en njutnings- och sällskapsmänniska. Som trots att han hade lätt för att exponera sitt förakt för andra människor, likväl kunde var en vänfast, ärlig och väl organiserad person, som trivdes med att umgås med människor från olika samhällsklasser. Machavelli var en ytterst tolerant människa som lätt kunde kunde visa sin uppskattning av varje människas särart, trots att han gärna dolde sig bakom en fasad av överlägsen cynism.

Machiavelli uppskattade flexibla människor som likväl kunde stå för egna åsikter, trots kritik och motstånd. Något han kallade virtú, manlighet. Hos en ledare tog sig virtú uttryck i en energisk kämpaglöd som yttrade sig som en förmåga att ta väl avvägda beslut med folkets bästa inför ögonen, En förmåga att “åstadkomma stora ting” som gynnade såväl ledaren, som Staten, och därmed också folket.  Machiavelli ogillade exempelvis Savoranolas halsstarriga fundamentalism, men han beundrade samtidigt hans envetna, intellektuella kraft och förmågan att övertyga andra genom att själv föregå med gott exempel. Han beundrade även personer som kunde uttrycka sig klart och vackert i skrift. Ett av hans största nöjen, det som fick honom att känna sig som mest fri och lycklig, var när han kunde sätta sig ner i sin kammare för att ensam läsa och skriva:

När kvällen kommer återvänder jag hem och går in i mitt arbetsrum. Vid tröskeln tar jag först av mig vardagskläderna, som är fulla av lera och smuts, och tar på mig den kungliga hovdräkten. Anständigt klädd träder jag in i antikens hov med antikens män, där jag blir älskvärt mottagen och intar den enda kost som är min och för vilken jag föddes. Där drar jag mig inte för att konversera med dem och fråga varför de handlade som de gjorde, och av vänlighet svarar de mig. Under fyra timmar känner jag ingen leda, glömmer alla sorger, fruktar inte fattigdomen och räds inte döden. Jag går helt upp i samvaron med dem.

I all blygsamhet vill jag tro att även jag kan känna så när jag läser Machiavellis brev och minns vad jag själv läst och varit med om, inte minst vad jag upplevde i sällskap med Rose och Esmeralda i Mezzanelli, något som underlättat min konversation med Machiavelli och gjort det möjligt för mig att fråga honom varför han handlade som han gjorde. Genom seklernas stora distans tycker jag att han av vänlighet svarar mig.

När jag nu skrivit mitt blogginlägg skulle jag kanske likt Machiavelli kunna påstå att jag under fyra timmar inte känt någon leda, glömt alla sorger, undvikit tanken på fattigdomen, fruktan för döden och helt gått upp  i samvaron med en gammal cyniker som dog vid min ålder för snart femhundra år sedan.  

Machiavelli, Niccolò (2012) Fursten.Stockholm: Atlantis Förlag. Machiavelli, Niccolò (2013) Brev. Stockholm: Atlantis Förlag. Viroli, Maurizio (2012) As If God Existed: Religion and Liberty in the History of Italy. Princeton, N.J.: Princeton University Press.  Viroli, Maurizio (2004) Niccolòs leende: Historien om Machiavelli.  Stockholm: Atlantis Förlag. Den bästa vesionen av Landinis Ecco la Primavera är i mitt tycke gjord av Early Music Consort of London under ledning av David Munrow, den kan avnjutas på:   https://www.youtube.com/watch?v=z7OqXmOiL4U