I assume I already have mentioned that one of the main motivations behind my blog writing is that I consider my blog as some kind of pantry to store what Germans use to call Lesefrüchte, fruits from reading, as well as memories. After having returned to Hässleholm from an extraordinary nice Easter vacation with the family in Rome and Umbria, I came to think of several of my more or less remarkable memories from such occasions and know I feel that such recollections might run the risk of becoming lost.

In one of his short stories, Stephen King succeeded in describing the horror of losing the past. Langoliers are huge, meatball-like creatures, with throats like dark caverns and teeth like rotating chainsaws, which devour everything in their path only to leave an empty void of nothingness behind them. I am sometimes seized by an agonizing sensation that Langoliers are on my trail, threatening to devour memories of friends and experiences. Maybe the blog will help me to ward them off?

Five years ago, around the same time of year as now, I went by car from Paris to Rome and back again. My youngest daughter's birthday is on the 17th of April and she wanted me come to come down for the celebration. However, three days prior to my scheduled departure, the Eyjafjallajökull volcano on Iceland exploded, releasing an ash cloud that spread across Europe, preventing all air travel.

On Friday, the News reported that the airports would reopen at two o'clock in the afternoon, something that suited me just fine because my flight was scheduled to leave at six o´clock in the evening. Early in the morning I packed my suitcase planning to leave for the airport directly after work. I had some commitments during the day, among them to partake in a small celebration on the occasion that the gender equality department would be moving directly under UNESCO´s Director General´s Secretariat. I had offered to bake a cake, mainly because I previously had promised to do so for the International Women's Day, since except me there were only women working in the gender equality department and I as the only male I was expected to invite them for a cake. However, that particular day the party had been canceled. Given my impending departure, I had no time to bake a cake, but had to spend my lunch break at buying a nice gâteau in one of Paris' exclusive pastry shops, where I also took the opportunity to get some goodies for my daughter´s birthday party.

During the cake session,  I was told found that the airports, which have been open for a few hours, once more had been closed down and would not open until after seven o'clock in the evening, meaning that I would miss my flight. After having swallowed a piece of cake, I therefore went into my office and sat down by the computer to search for alternatives to the missed flight. Strangely enough, I got in touch with the airline company, which promised to reimburse me for the cancelled flight and I even managed to book a new ticket for the last flight from Paris to Rome. It would leave from Orly at ten o'clock in the evening. However, a new ash cloud swept across the continent and then it was time for me to leave for the flight it turned out that Orly would not open after all and thus I lost that flight ticket as well. The nearest future looked bleak

The ever resourceful and nice Marie Pierre, the department´s secretary, helped me to search online for buses to Rome, all of them proved to have been fully booked since many days back. Finally, we got hold of a ticket for a bus that around midnight would leave for Rome from Lyon - five hours drive from Paris. It meant that I could try to rent a car in Paris and take me to Lyon just in time for the bus departure. Unfortunately,  it turned out that there were no rental cars available anywhere in Paris. I had to forget about the bus in Lyon and cancel that ticket as well.

OK, maybe there was a train? No, there were no trains - the French train staff had decided to strike on this insane day. Eventually, Marie Pierre and I found out that a train from FS, Ferrovie dello Stato Italiane, the Italian state railway company, would at ten o'clock in the evening leave for Rome from Paris Gare de Lyon. We tried to book a seat through the web and phones, but it proved to be impossible. We called to Rome and through the ticket office down where we managed to get a seat reservation.

Accordingly, I took the metro to Gare de Lyon where I was met by a chaos I was forced to throw myself into. A friendly Italian conductor managed to squeeze me on board the train, but well inside the wagon I was greeted by a riot, not less than three people had the same seat reservation as me, all equally desperate. I lost the fight against an affluent American who must have succeeded in giving some passenger or conductor some kind of bribe or assurance to obtain the coveted seat, and soon I was back on the platform, among desperate people who shouted that they had a reservation, or even a ticket and had to be present at extremely important meetings, take care of dying relatives, or attend to christenings or weddings.

I rushed from platform into a gallery where the car rental firms nested. But even there reigned confusion and uproar. Dejected, I went out into the square in front of the railway station, called Rome over my cell phone and explained that it had proved impossible for me to take me down there. My daughter became disappointed and while I stood there trying to explain all my misfortunes, trying to comfort her, I was filmed by a TV team from French TF1. When I had finished the call, they wanted me to comment on the situation and I was later told by colleagues how they had laughed together with their families when they on the TV news had watched how a flushed and familiar looking Swede nervously and incomprehensible had tried to convey his frustration about the lack of all means of communication, not the least French. Dragging in the suitcase after me I fled from the embarrassing scene.

I passed one of the car rental offices I had visited before, while desperately concocting various stories to convince the employees that I at all costs had to rent a car. Through the window of one of them I glimpsed someone waving at me and in a throng of people at the rental counter he leaned forward and told me discreetly that he had a car available; a small Fiat, one of the rental firm's own five permanent cars meaning that it had to be returned to the same office. I had to drive it back from Italy on Sunday and return the car early on Monday morning. I considered the offer as a sign from benevolent forces high above and immediately rented the car, without telling the nice clerk that I the same night intended to drive it all the way to Rome.

As I just had stated that I could not turn up for the birthday celebrations, I hesitated to call my family again and tell them I was coming down by car. I did not want to worry them in vain. Nevertheless, if something would happen to me on the way? My dilemma was solved out on the highway towards Lyon. My oldest daughter's boyfriend called over the mobile and told me that he by chance was passing through Paris and had been caught there by the volcano ashes, asking me if we could not eat supper together. I explained that I was heading for Rome in a tiny Fiat, asking him not to say anything to my daughter. The next afternoon I would call him from Rome, if I succeeded in turning up there, otherwise he could get in touch with my family. Relieved, I stopped at a gas station and bought two CDs, one with lousy French rock and one with some of Mozart's symphonies, they kept me awake during a long night, supported by plenty of coffee that I every two hours drank  at various night-open road cafés.

At three o'clock in the morning I arrived at the 13 kilometer long Fréjus tunnel between France and Italy and found it closed for traffic until five o'clock. Despite the cold, I slept for two hours, curled up in the uncomfortable, little car. When I arrived at Rome I was of course scolded by my family, who righteously pointed out the recklessness of my night driving idea, but then everything became nice and calm and I fully enjoyed being with my loved ones once again. On Sunday, we had a delicious lunch at a rooftop terrace, with a magnificent view of the Roman Forum and Colosseum. Rome´s city center had been sealed off and under us  passed an impressive parade of Roman soldiers, gladiators, senators, and I do  not remember  what else, to commemorate the founding of Rome, which apparently had taken place on April 18th, 2 765 years earlier.

At four o'clock in the afternoon, I drove back to Paris. I left Rome, satisfied and replete, with plenty of cash in my wallet. Eleven o'clock in the night I had entangled myself out of Milan and was heading towards the Alps. When I was passing a nice looking, roadside restaurant that was open at the late hour, I could not help but eat a delicious pasta before I continued towards Simplon. I had imagined that it was a long road tunnel under an Alpine pass, but found it had been built for trains only. Accordingly, I had to take a narrow road towards some mighty, snow-capped mountains, shining bright against starry sky with a pure white crescent moon.

The road was glistening of moisture and I was engulfed by raw cold when I at two o'clock in the morning was halted by a Swiss border guard, who stepped out of his glazed sentry-box. I had not given a thought to the fact that Switzerland is not a member of the EU and had my passport in the suitcase. The pasta I had eaten at the restaurant had been swelling in my stomach and I had therefore unbuttoned my pants while I sat behind the wheel, something which meant I was almost dropping them while I followed the customs officer to open up the trunk. On top of my suitcase I had placed a large drawing I had been given as present by my daughter. She had made it in school and it was some sort of collage of William Blake drawings that she had painted, bringing them together as a Last Judgment scene. To my great surprise the customs guy lit up, smiled and said in French: Mais je le reconnais! C'est Guillaume Blake. C'est grand! Est-ce que vous êtes un artiste? or something like that, my French is not very good.

I explained that it was my daughter who had made the artwork and then he enthusiastically rushed back into the customs house, telling me: Je dois montrer cette pièce à mes copains.  He came back with three colleagues. The customs officer was apparently a big Blake fan and eagerly held up the drawing in front of his friends, while he was explaing the details.  “Guillame Blake” he exclaimed, “Fantastique! Ce qu'un artiste!" They spoke incomprehensible among themselves until the customs officer gently put back the artwork, pounded me fraternally on the back and the four colleagues waved merrily goodbye while I left them behind. They had forgotten to check my passport.

Half an hour later I passed under highest point of the mountain pass. At the altitude of two thousand meters a huge statue of an eagle watched over the lonely Fiat, which between high snowbanks went further into Switzerland to the tunes of Johnny Hallyday, an artist I had never been particularly fond of. 

While I drove through a seemingly, completely deserted Switzerland, I imagined that if a satellite filmed the country from above around three o'clock at night, the only signs of life it would have captured would have been an odd mountain goat, as well as a lonely, little black Fiat travelling through deserted towns and villages, passing over high mountains and empty plains.

As I traveled through the desolate landscape, I occasionally stopped at deserted petrol stations. The car lacked a GPS and I was looking for signs telling me where I was. I had no map and looked for directions towards Geneva, but only Bern showed up and I knew that this city was in the wrong direction. Finally I caught sight of signs to Lausanne and knew I was on the right path, but instead another concern made my nerves vibrate. The gasoline I had filled the car with while in Italy began to run out. I had not known that gasoline dispensers in Switzerland only accept Swiss francs and to my great surprise I found that the teller machines did not accept my credit card. It had worked just fine in Italy and I knew I had money in my account, but no bank notes came out from any Swiss ATM.

And of course ... on a deserted highway, two miles outside of Geneva, not far from the beckoning border, which on its other side had EUR accepting petrol stations, the car stopped abruptly. It was four o'clock in the morning. I got out of the car and stood alone by the roadside, no other vehicle appeared. Stars and moon were gone; it was a deserted spot, silent and cold.

Oddly enough, the Fiat, I think I remember that it was called Panda, had stopped only a few meters from one of those SOS posts that may be found along expressways and when I pressed the button a friendly man immediately replied and promised that someone as soon as possible would come and help me. After I had wandered back and forth for almost an hour, it was too cold to be inside the car, a tow truck turned up. A jovial man, with a bushy beard and a shaven head laughed heartily when I explained that the car had run dry. He spoke in broken French and I figured he must be of Italian descent, and when I went over to Italian, which I master somewhat better than my poor French, his face lit up and he apparently came to consider me as a mate. The Italian explained that, although he could have driven away and come back with a can of gas according to him Swiss law forbade petrol filling by the side of a highway and therefore he was forced to whisk away my car to a gas station.

He winched the Fiat onto the tow truck. On our way to the gas station, he enthusiastically began praising his wife's cooking and gave me one glorious recipe after another. We arrived at an unmanned station, but the problem persisted - no Swiss francs, no petrol and my credit card was as useless as before. I explained to my food-loving savior that I was unable to pay the exorbitant towing costs. "Never mind," replied the jovial Italian, "there are still so many others who fool us and you are nice fellow, so I don´t care." In vain I asked to pay him afterwards, when I had arrived in Paris, but he obstinately refused to either write down my address, or my passport details, instead he gave me five francs “for coffee" and went off with his tow truck. I and the Fiat were left alone at the gas station, which did not open until half past seven.

When the gasoline guy came, he accepted without problems my euros and filled the tank. When I five minutes later arrived in France, I found that my credit card worked without any problems and to Mozart´s soothing music I drove at a somewhat too high speed towards Paris. Everything went well, though some hopelessly long queues tempted my patience on my way into the center of Paris and since I had to return the car I was not at my job until two o'clock. I had of course phoned them, explaining my late arrival, so my colleagues received me in a good and lenient mood.

I slept soundly that night, but then I after a long day at work come home in the evening I found no less than two speeding tickets in the mailbox. I had during my journey from the Swiss border passed no less than two speeding controls, and the evidence had now reached me in the form of two photographs showing both the car and myself, where I sat happily smiling behind the wheel. Such a thing I had not happened to me before and I marveled at the efficiency of French authorities.

Well, why did I tell you this story? I really cannot provide any logical answer. The story does neither have sense, nor morality, but I nevertheless felt that it was worth to be told and preserved.

Jag tror att jag redan nämnt att en motivation bakom mitt bloggskrivande är att jag betraktar bloggen som ett skafferi för förvaring av såväl läsefrukter som minnen. Nyss hemkommen från en härlig påskvecka med familjen i Rom tänker jag att det vore skada om flera av mina mer eller mindre märkvärdiga minnen från sådana besök gick förlorade.

I en av sina noveller lyckas Stephen King beskriva skräcken över att förlora sitt förflutna. Langoliers är enorma, köttbulleliknande varelser, med gap som mörka grottor och tänder som motorsågar, som slukar allt i sin väg enbart för att lämna efter sig svart intighet. Jag grips ibland av en känsla av att Langoliers följer mig i spåren och slukar minnen av vänner och erfarenheter. Kanske kan bloggen hjälpa mig att bekämpa dem?

Vid samma årstid som nu, for jag för fem år sedan med bil från Paris till Rom. Min yngsta dotter fyllde år den 17:e april och ville så gärna att jag skulle komma till hennes födelsedag. Det ville sig dock inte bättre än att vulkanen Eyjafjallajökull på Island exploderade på onsdagen tre dagar innan min planerade avresa, ett askmoln spred sig över Europa och förhindrade all flygtrafik.

På fredagsmorgonen sades det att flygplatserna skulle öppnas igen klockan två på eftermiddagen och det passade mig alldeles utmärkt eftersom mitt flyg skulle avgå klockan sex. Jag packade resväskan för att kunna ge mig av direkt från mitt jobb på UNESCO. Där hade jag samma dag en del åtaganden, bland annat skulle det under eftermiddagen firas att jämställdhetsavdelningen skulle flyttas till Generaldirektörens sekretariat. Jag hade erbjudit mig att baka en tårta, främst för att jag tidigare lovat ordna med en sådan till den Internationella Kvinnodagen, det fanns nämligen enbart kvinnor på jämställdhetsavdelningen, men den festen hade blivit inställd. Med tanke på min förestående avresa hade jag dock inte haft tid att baka den där tårtan utan rusade under lunchen iväg för att köpa en sådan på ett av Paris finare konditorier, där jag även passade på att skaffa en del godsaker för att fira min dotter med.

Under tårtkalaset visade det sig att flygplatserna, som varit öppna ett par timmar, åter stängts och inte skulle öppnas förrän efter klockan sju på kvällen, något som betydde att jag skulle missa mitt flyg. Efter att ha slukat en tårtbit gick jag därför in till min dator för att söka efter alternativ till flygresan. Underligt nog fick jag kontakt med flygbolaget, som mot förmodan lovade att ersätta mig för den inställda resan och jag lyckades till och med boka en ny biljett till det sista flyget från Paris till Rom. Det skulle gå klockan tio på kvällen. Men, nya askmoln svepte in över kontinenten och då jag skulle ge mig av till flyget visade det sig att Orly inte skulle öppnas för en obestämd tid framöver, jag förlorade alltså även den flygbiljetten. Nu såg det mörkt ut.

Den alltid lika hjälpsamma och effektiva Marie Pierre, avdelningssekreteraren, hjälpte mig att på nätet söka efter bussar till Rom, alla visade sig dock vara fullbokade sedan flera dagar tillbaka. Till slut fick vi få tag på en biljett till en buss som skulle avgå från Lyon - fem timmar från Paris - vid midnatt. Det betydde att jag kunde försöka hyra en bil i Paris för att sedan ta mig till Lyon precis i tid för bussens avgång. Men, det visade sig att det inte fanns några hyrbilar att tillgå någonstans i Paris. Jag fick glömma bussen i Lyon och avbeställde biljetten.

OK, kanske det fanns ett tåg? Nej, det gick inte - de franska tågarbetarna hade beslutat sig för att strejka just den här vansinniga dagen. Till slut lyckades Marie Pierre och jag få reda på att ett tåg från FS, Ferrovie dello Stato Italiane, den italienska statens järnvägsbolag, skulle avgå från Paris-Gare-de-Lyon till Rom klockan tio på kvällen. Vi försökte boka en sittplats över nät och telefon, men det visade sig vara omöjligt. Vi ringde till Rom och genom biljettkontoret där lyckades vi få en sittplatsreservation.

Jag tog alltså tunnelbanan till Gare-de-Lyon där jag möttes av ett kaos som jag var tvungen att kasta mig in i. En vänlig italiensk konduktör lyckades pressa mig upp på tåget, men väl inne i vagnen möttes jag av ett våldsamt tumult, inte mindre än tre personer hade samma platsreservation som jag, alla lika desperata. Jag förlorade kampen mot en välsituerad amerikan som måste ha lyckats med att ge någon passagerare eller konduktör en ordentlig dusör för att försäkra sig om den eftertraktade sittplatsen och snart hade jag åter hamnat  på perrongen bland desperata människor som skrek att de hade biljett och måste till viktiga möten, döende släktingar, barndop eller bröllop.

Jag rusade därifrån till ett galleri där biluthyrningsfirmorna låg. Men även där rådde virrvarr och tumult. Uppgiven gick jag ut på torget framför stationen, ringde till Rom och förklarade att det var omöjligt för mig att ta mig dit ner. Min dotter blev ledsen och medan jag över mobilen försökte trösta henne filmades jag av ett TVteam från franska TF1, som sedan ville att jag skulle kommentera situationen. Jag fick senare höra av kollegerna hur de tillsammans med sina familjer hade skrattat när de på TVnyheterna fått se en rödflammig och välbekant svensk haspla ur sig något nervöst och obegripligt om hur alla kommunikatiobsmedel svek honom, inklusive franskan. Släpande på resväskan flydde jag från platsen. 

Jag passerade en av de biluthyrningskontor där jag tidigare under kvällen desperat kokat ihop olika historier för att övertyga de anställda om att jag till varje pris måste få hyra en bil. Genom fönstret hos en av dem fick jag syn på någon som vinkade åt mig och bland de gastande människorna vid uthyrningsdisken lutade han sig fram och berättade diskret att han fått in en bil; en liten Fiat som var en av uthyrningsfirmans fem permanenta bilar och därför måste återlämnas på samma ställe, det betydde att jag på söndagen skulle vara tvungen att köra den tillbaka från Italien. Jag betraktade erbjudandet som ett tecken från ovan och hyrde omgående bilen, utan att för den vänlige mannen tala om att jag samma natt tänkte köra hela vägen till Rom.

Eftersom jag nyss meddelat att jag inte kunde komma tvekade jag om att åter ringa till familjen och berätta att jag var på väg ner med bil. Jag ville inte oroa dem i onödan.  Men om något skulle hända mig på vägen? Mitt dilemma löste sig då jag körde ut på motorvägen mot Lyon. Min äldsta dotters pojkvän ringde över mobilen och berättade att han händelsevis hade passerat Paris men blivit strandad genom askmolnen och nu undrade han om vi inte kunde äta kvällsmat tillsammans. Jag förklarade att jag var på väg mot Rom i en liten Fiat och bad att han inte skulle säga något till familjen i natt. Nästa eftermiddag skulle jag ringa honom från Rom, om jag kommit fram, annars kunde han ta kontakt med min familj. Lättad stannade jag på en bensinstation och köpte två skivor, en med usel fransk rock och en med mozartsymfonier, de höll mig vaken under en lång natt, tillsammans med rikligt med kaffe som jag varannan timme stjälpte i mig på olika rastställen.

Vid tretiden på morgonen anlände jag till den 13 kilometer långa Fréjustunneln mellan Frankrike och Italien och fann att den var avstängd för biltrafik fram till klockan fem. Trots kylan sov jag under två timmar djupt i den obekväma, lilla bilen. Då jag kommit fram till Rom skällde familjen givetvis ut mig för mitt idiotiska tilltag att tillbringa natten med att köra bil dit, men sedan blev allt frid och fröjd och födelsedagsfirandet var mycket lyckat. På söndagen åt vi en utsökt lunch på en takterrass med magnifik utsikt över Forum Romanum och Colosseum. Roms centrum var avstängt och under oss passerade en imponerande parad med romerska soldater, gladiatorer, senatorer och jag vet inte vad, för att fira Roms grundande som tydligen hade ägt rum den artonde april, tvåtusensjuhundrasextiofem år tidigare.

Klockan fyra på eftermiddagen for jag tillbaka mot Paris. Jag startade från Rom med ordentligt med kontanter i fickan. Vid elvatiden på kvällen hade jag trasslat mig genom Milano och var på väg mot Alperna. Åkte förbi ett trevligt ställe som var öppet vid den sena timmen och kunde inte undgå att äta en härlig pasta innan jag fotsatte mot Simplon. Hade inbillat mig att det rörde sig om en lång tunnel, men fann att den var ämnad enbart för tåg. Jag tvingades ta in på en smal väg upp mot några väldiga snötäckta berg, som lyste under en stjärnklar himmel med kritvit halvmåne.

Vägen blänkte av fukt och det var råkallt när jag vid två-tiden hejdades av en schweizisk gränsvakt som klev ut ur sin glaskur och ville se mitt pass, som jag hade i min resväska i bakluckan. Jag hade inte tänkt på att Schweiz inte är med i EU. Pastan jag tidigare ätit på restaurangen vid motorvägen hade svällt i magen och jag hade därför knäppt upp byxorna medan jag satt bakom ratten, något som gjorde att jag höll på att tappa dem då jag följd av tullnären gick för att öppna bakluckan. Ovanpå väskan hade jag lagt en stor teckning jag fått av min dotter som gjort den i skolan. Den var ett slags potpurri av William Blakebilder som hon målat av och satt samman till ett Yttersta Domen motiv. Till min stora förvåning lyste tullkillen upp och sa på franska: Mais je le reconnais! C'est Guillaume Blake. C'est grand ! Est-ce que vous êtes un artiste? eller något i den stilen, min franska är fortfarande usel. 

Jag förklarade att det var min dotter som gjort teckningen och då rusade han entusiastiskt in i tullokalen och hämtade tre kollegor. Tullnären var tydligen en stor Blakefantast och ivrigt höll han upp teckningen och förklarade detaljerna för sina tämligen buttra kamrater. «Guillame Blake» utbrast han igen, «Fantastique! Ce qu'un artiste!» De började tala obegripligheter sinsemellan, tullaren lade försiktigt tillbaka teckningen, dunkade mig broderligt på ryggen och de fyra kollegorna vinkade sedan glatt av mig, utan att ha tittat på passet.

Någon halvtimme senare passerade jag passets högsta punkt. På tvåtusen meters höjd vakade en väldig staty av en örn, som i nattmörkret hade mer tycke av uggla, över den ensamma Fiaten som mellan höga snövallar for vidare genom Schweiz till tonerna av Johnny Hallyday, en artist jag aldrig varit speciellt svag för. Medan jag for genom ett komplett folktomt Schweiz, tänkte jag att om en satellit filmat landet från ovan kring tre-tiden på natten hade inget annat liv synts till än en och annan stenbock, samt en ensam, svart liten Fiat som färdades genom öde städer och byar, över höga berg och tomma slätter.

Då jag färdades genom det ödsliga landskapet stannade jag emellanåt vid tillbommade bensinstationer. Bilen saknade GPS och jag var på jakt efter någon indikation om var jag befann mig. Jag hade ingen karta och sökte efter skyltar som visade mot Geneve, men enbart Bern fanns angivet och jag visste att den staden låg åt galet håll. Sedan dök äntligen skyltar till Lausanne upp och det var först då jag anade att jag kunde vara på rätt väg, men istället började en annan oro sätta nerverna i dallring. Bensinen jag fyllt på i Italien började tryta. Jag hade inte tänkt på att bensinautomaterna i Schweiz enbart tar schweizerfranc och till min stora förvåning fann jag att maskinerna inte accepterade mitt kreditkort. Det hade fungerat alldeles utmärkt i Italien och jag visste att jag hade pengar på mitt konto, men, men inga sedlar fanns att få i de schweiziska bankomaterna.

Och givetvis … på den öde motorvägen två mil utanför Geneve, inte långt från den hägrande gränsen på vars andra sida det fanns euroaccepterande bensinstationer, stannade bilen tvärt. Klockan var fyra på natten, jag klev ur och stod ensam bredvid en bensintom bil, inget annat fordon dök upp. Stjärnor och måne var försvunna; det var öde, tyst och råkallt.

Märkligt nog hade Fiaten, jag tror mig minnas att den hette Panda, stannat enbart några meter från en av de SOSstolpar som brukar finnas vid motorvägar och när jag tryckte på knappen svarade omedelbart en vänlig man och då jag på min fantasifranska lyckats förklara vad som hänt lovade han att någon skulle komma och hjälpa mig. Efter det att jag hade vankat av och an under en timmes tid, det var alldeles för kallt för att sitta still inne i bilen, dök det upp en bärgningsbil. En kraftig, jovialisk man med skäggstubb och kal skalle skrattade bullrande när jag förklarade att det var bensin som saknades. Han bröt på franska och jag förstod att han hade italienska som modersmål och då jag gick över till det språket, som jag behärskar en aning bättre än min usla franska, sken han upp och tycktes omgående betrakta mig som en frände. Italienaren förklarade att han visserligen skulle ha kunnat köra iväg och komma tillbaka med en dunk bensin, men enligt honom förbjöd schweizisk lag bensinpåfyllning vid sidan av en motorväg och min hyrbil måste därför forslas bort till en bensinstation.

Han vinschade upp Fiaten på bärgningsbilen. På väg mot bensinstationen började han entusiastiskt prisa sin hustrus matlagning och gav mig det ena härliga receptet efter det andra. Vi kom fram till en obemannad bensinstation, men problemet kvarstod  – inga schweizerfranc, ingen bensin och mitt kreditkort var lika odugligt som tidigare. Jag förklarade för min matälskande räddare i nöden att jag var oförmogen att betala hans hutlösa bärgningskostnader. “Strunt i det”, svarade den jovialiske italienaren, “det är ändå så många som lurar oss”. Förgäves bad jag om att få betala i efterhand,  men han vägrade hårdnackat att varken skriva upp min adress eller mina passuppgifter, istället gav han mig fem franc ”till kaffe” och for iväg med sin bärgningsbil. Jag och Fiaten blev kvar vid bensinstationen, som inte öppnades förrän halv sju.

Då bensinkillen kom accepterade han utan problem mina euros och fyllde tanken. När jag fem minuter senare kom in i Frankrike fann jag att kreditkortet fungerade helt utan problem och till tonerna av Mozart for jag i hög hastighet upp mot Paris. Allt gick bra, fast hopplöst långa köer frestade mitt tålamod på vägen in mot Paris centrum och eftersom jag dessutom måste lämna tillbaka bilen dök jag inte upp på jobbet förrän vid tvåtiden. Jag hade givetvis ringt och berättat att jag var försenad, så mina kollegor tog väl emot mig.

Jag sov djupt och gott den natten, men då jag efter en lång arbetsdag kommit hem, fann jag inte mindre än två bötesförelägganden i brevlådan. Jag hade under min färd från den schweiziska gränsen i för hög fart passerat inte mindre än två fartkontroller och bevisen fanns nu i form av två fotografier som visade både bilen och mig själv, där jag satt glatt leende bakom ratten. Något sådant hade jag inte sett tidigare och jag förundrades över de franska trafikmyndigheternas effektivitet.

Nåväl, varför berättade jag den här historien? Jag kan faktiskt inte ge något vettigt svar på den frågan. Berättelsen har ju varken mening eller moral, men jag kände likväl att den var värd att återges och bevaras.

Since ancient times, lies the cottage of mighty witch Baba Yaga close to the heart of Russia's vast forests. For sure it is no gingerbread house, built to attract hungry children lost in the woods, although its owner more often than not has a ravenous hunger for human flesh, in particular succulent meat of well-nourished kids. On the contrary, the fearsome appearance and behavior of the lodge, it has a will of its own, appear to fence off people rather than attract them. The surrounding palisade is made of human bones and the fence poles are adorned with skulls, from whose eye sockets a frosty glow spreads in the dark of winter nights. One sharpened pole is empty, in anticipation of being adorned by an unfortunate visitor's skull. The witch attaches it to her fence after she has feasted on the roasted body of her innocent victim and gnawed its skull clean from flesh.

It may happen that a daring youth, or a banished maiden, voluntarily seek out this eerie abode. The old woman who lives there is brooding on a great wealth and she is the ruler over all forest beings. Predators and birds are governed by her, as well wayward cattle and coveted wild horses. It has been said that Baba Yaga is the first mother of all mankind, that she is identical to Mother Earth. That she can transform herself into a cloud, that even the sun and the moon are governed by her, as well as draught and tempests. Her abode stands close to the gates of Hell; maybe she is Death. In any case, demons and dragons obey her.

As mentioned above, her house appears to have a life of its own. It rests on strong chicken legs and from whatever direction you chose to approach it, the cottage turns its front towards you. If you want to enter you have to restrain the lively house by commanding: "Little house, little cottage, set your face towards me and your butt against the forest", then the house bends forward like a chicken picking up a grain and the front door opens. The brave adventurer who enters the untidy kitchen does not at first discern the old crone who dwells in there. Either she is curled up like a cat on the slab above her huge oven, or she has extended her gawky body along one of the hut´s walls. The visitor may mistake her for a log, gnarled and craggy as she is. However, the vistor will sooner or later hear the witch's scratchy, dry voice when she angrily sputters something about russkim dukhom "stench of a Russian". Like all other beings from the regions of Hell, Baba Yaga knows the difference between a ghost and a living soul. With her pointed nose she sniffs up into the stale air, lifts her head, looks around until she drills the sharp stare of her luminous red, eyes deep into her visitor.

In her authentic appearance Baba Yaga is definitely not a beautiful being, though she sometimes transforms herself into an alluring middle-aged woman. Generally, when she has to make one of her rare metropolitan visits.

At home she prefers her sunken cheeks, sparse stubble and sickly yellow skin that tightly covers her skull. Greasy, gray tufts of hair frame her high forehead and dirty face, bared wild boar tusks protrude from the corners of her shrunken lips.

A peculiarity Baba Yaga shares with many other fairytale villains is a visible and incurable injury. Baba Yaga is lacking a leg, it is replaced by an artificial one, either of wood, or clay. The witch in the fairytale of Hansel and Gretel also has difficulty in walking and is leaning on a cane. Perhaps this suggests that even mighty monsters may be wounded and defeated, or it may also mean that mental deformities are reflected by their appearance; that their wickedness is related to an inner dichotomy - the damage seems to affect body parts that generally occur in pairs; like an eye, a leg, or an arm.

Many believe that there are more than one Baba Yaga, she appears at different locations at the same time and it is said that she has several sisters and daughters, remarkable women who are believed to propagate themselves, no men seem to have been involved in their creation. Others believe that the various Baba Yagas only are different aspects of the same Baba Yaga, like Virgin Mary who appears in different guises, with diverse messages at various locations. Maybe does Baba Yaga out of her own force, like the dark, fertile soil, produce plants and animals, as well as she fertilizes and protects them? In addition to her spindly and damaged legs, which imply her connection with death and torments, she has huge, milk distended breasts.

Baba Yaga is possibly not bad to the bone, not entirely evil, rather injured or poisoned by too much power. It happens that the witch reluctantly develops a liking to a visitor and declines to slay him/her and instead puts the reckless visitor to difficult tests only to ascertain that s/he may be worthy of her trust. If the old hag is outwitted she accepts defeat and may become both generous and protective. However, if she is not in a good mood at the first encounter with a stranger, but rather hungry and ferocious, Baba Yaga hurls herself over the wretched caller who climbs over her doorstep, rips her victim´s throat and turns the corpse into a tasty dish. Her house is mined territory - each thought, every step must be carefully calculated. You must be respectful and let the witch speak before you say something. Powerful creatures hate to be contradicted, taught and admonished. Reply if asked, but watch your words, witches are able to sniff out a mistake and hurl themselves on it as if they were starving wolves.

You cannot escape Baba Yaga. If you rush out the door she throws herself in a flash on top of her huge wooden mortar, using it to pursue her intended victim, rushing forward like a blizzard, punting with the pestle, while she uses a broom to sweep away her tracks. Finally, the pursued cannot keep up the speed, staggers and falls to the ground. The witch leans over her prey and opens up her huge mouth, which can be extended from earth to heaven. It is Hell that opens up to devour the hapless loser, obliterating all traces of her/him.

Baba Yaga has many servants, vilest is Koščéj the Deathless. He may be Baba Yaga´s male aspect, though Koščéj appears to have a life of his own, even if he must obey the mighty Baba Yaga and appear when she calls for him. Koščéj is a powerful Tsar, with a vast kingdom of his own and an almost invincible army. It might be Hell he rules over, the name Koščéj sounds much like the old Slavic name for the place - Koshchnoye.

Like Greek Hades, Koščéj has a weak spot for beautiful ladies and he has throughout the years abducted quite a few lovely maidens from their husbands and relatives. He tries hard to seduce them; oddly enough it happens that the old debauchee succeeds in his intent, something that may seem strange considering the fact that he looks, to put it mildly, hideous. Koščéj does not die, but he is aging. In a few folk tales a fair maiden might choose to abandon her lover for the sake of the wealth, security and power he offers her.

Far back in time Koščéj found a method to separate his body from his soul, since none of them will die if they live separately. At that time, Koščéj was a handsome warrior who wanted to hide his soul in order to remain undefeated in every battle.

The price was high. He now looks like a cadaver. It is feasible that Koščéj through some magical tricks is able to hide his true appearance, or pervert the perception of his female victims. Through his powers and wealth he flatters and pampers his victims and if an abducted lady assures him that he is admired, or even loved by her, he believes the lie. Legends may offer scenes where a captured maiden allows the old monster to rest his head in her lap while she quietly asks questions to him, untangling his matted hair, delivering it from lice. Then Koščéj becomes dazzled by his own excellence, something which is the weak spot that eventually causes his annihilation.

Koščéjs body can only be damaged by age and killed if someone finds his soul - his vulnerable humanity - and crushes it. It is by denying and hiding what his fragility - love and compassion - that Koščéj did manage to transform himself into a powerful and invulnerable being. He has taken the soul out of the body. However, that does not impede a constant search for love, a feeling that nevertheless is unavailable for a soulless man. By abducting young women he may occasionally dampen his sexual urge, though just for a moment. He he can neither give nor receive love, possibly admiration, but such an emotion will be based on fear, mixed with submissiveness. As a powerful man Koščéj does not hesitate to exploit his captives, among other things, he force them to weave him armies and feed the evil demons that serve him in the form of docile doves, though if threatened they turn into hideous creatures like himself.

Maybe due to his advanced age Koščéj feels that he constantly has to prove his vigor and does for example every morning ride out for an exhaustive hunt in his forests. His steeds are wild and famous, some of them have three or seven legs and they can all speak, if they stumble it is a sign of upcoming danger. Koščéj is a bon vivant constantly on the look-out for exclusive conveniences, among other things, he has a fur-lined cloak, which is warm in winter and cool in summer. Though his advanced age sometimes takes its toll and he is often so tired that a servant is forced to stand behind his throne and occasionally lift up his heavy eyelids. It happens that Koščéj´s melancholy engulfs his entire court; the demons and people surrounding him then run the risk of being turned into stone and can only be awakened by the sound of a gusli, a kind of zither. In all his authoritarianism Koščéj is a lonely, insecure and thus dangerous beast.

If anyone would find Koščéj´s soul and unravel him in all his human nakedness and vulnerability, he instantly loses all his powers. Therefore, he has made his soul utterly inaccessible. He has impaled it on the top of a needle placed inside an egg within, which lives in a hare, encased in an iron coffin, over which a mighty oak has grown up. Koščéj´s immortality has made the oak old and strong and it encloses the coffin with its tenacious roots. The mighty tree can be found in the middle of a forest on an island far out on a desolate ocean.

Like any kind of power, Koščéj´s strength is maintained through confirmation. The old demon has committed all imaginable sins and crimes, but what will be his final error is to succumb to his vanity. As the Devil himself has noted: "My favorite sin, through vanity I can manipulate anyone." Koščéj´s most dangerous opponents are thus those women who are able to flatter his vanity, like the beautiful and intelligent Vasilsa Kirbitevna, who when Koščéj came back from his daily hunt:

threw her arms around his neck, caressed and kissed him, all the while whispering to him. "You are my dear friend, I could hardly wait for you to come. I even thought you might not be among the living. I thought some fierce wild beasts had devoured you!” Koshchei laughed: “Oh, you silly woman! Your hair is long, but you are short of wit. Could fierce wild beasts really eat me?” “And where is your death?" "My death is in that besom, it hangs out next to the threshold.” Just as soon as Koschei had flown away, Vasilisa Kirbitevna ran to Ivan Tsarevich and Bulat the Brave asked her. “Well, where is Koshchei´s death?” “In the besom that´s next to the threshold.” “No, he´s intentionally lying. We´ll have to be cleverer to get the truth out of him.” Vasilisa Kirbitevna immediately thought something up: She took the besom and gilded it, and tied various ribbons on it and put it on the table. When Koshchei the Deathless flew in, he saw the gilded besom on the table and asked why it had been done.

Vasilisa replied that she thought it was not appropriate that Koščéj´s death was so carelessly treated. Koščéj became flattered, but nevertheless told her another lie: "Stupid woman, my soul is not there. It is hidden in the goat." Vasilisa coated the goat´s horns with gold paint and adorned the animal with colored ribbons and bells. When he saw it Koščéj thought that the cunning girl was serious about her admiration and finally told her about his soul's hideout. That revelation became Koščéj´s undoing.

Stories about Koščéj are an integrated part of Russian lore. The hero of these tales are always called Ivan, while the name of the strong and cunning maiden varies, her most common apparition is as an exquisitely beautiful warrior woman called Marja Morevna, often appearing in folk tales presented by Afanasiev, who is considered to be Russia's equivalent to the German Brothers Grimm.

Aleksandr Nikolaevich Afanasiev (1826 - 1871) was Russia's greatest collector and publisher of folktales. Many believe that he was far more diligent and better than the Brothers Grimm, in the sense that he wrote down the tales as they were told among peasants, his changes were very cautious. Afanasiev worked as a librarian at the Imperial Archives in Moscow and it was through this profession he came in contact with folk tales and those who collected them. His interest became an obsession. Afanasiev published a collection of more than 600 Russian folktales and then proceeded to write an analysis of them, Slavs´ Poetic View of Nature, published in three volumes, each one with more than 700 pages.

It was Afanasiev´s pursuit of perfection that became his downfall. In his careful editions of folktales, of which the best and most accurate had been collected by his friend, the linguist Vladimir Dal, who wrote them down as phonetically accurate as possible, Afanasiev did not hesitate to publish stories that irritated Russia´s rulers and in  particular the powerful authorities of the Russian Orthodox Church. What aroused the greatest offense to the clergy were Russian peasants´ candid tales about rural sex life. When the powerful Philaret, Vasily Mikhaylovich Drozdov, Metropolitan of the Moscow Patriarchate and one-time friend of Pushkin attacked Afanasiev for his publications of obscene stories, the librarian answered him back in a newspaper article and thus brought upon himself the unbridled hatred of the Church. Afanasiev wrote:

There is a million times more morality, truth, and human love in my folk legends than in the sanctimonious sermons delivered by Your Holiness.

After that incident Vladimir Dal had given Afanasiev a large amount of erotically uninhibited stories and told him: "I have in my collection many such stories that cannot be printed - it is a pity since they are so entertaining." Afanasiev, however, could not refrain from editing the salacious stories and gave a copy to his good friend, the renowned freethinker and exiled Russian Alexander Herzen, while visiting him in London. Naturally, the dreaded Russian Ohkranan, "Division of Patronage of Public Safety and Order",  found out where and when that visit had taken place and after Afanasiev´s return from his trip abroad the Tsar's secret police showed up and turned his apartment upside down until they found a manuscript of Russkie zavetnye shazki, "Russian secret folk tales". Afanasiev was immediately removed from his post, blacklisted and unable to find a new employment. The degraded librarian sold his own extensive library to get money for food for himself and his family. He lived out his last days like a wretch out of a history by Gogol or Dostoevsky, got tuberculosis and died destitute, only forty-five years old. Ivan Turgenev wrote to an author friend:

Afanasiev died recently, from hunger, but his literary merits will, my dear friend, will be remembered long after both yours and mine are covered by the dark of oblivion.

It is often pointed out that women play a passive role in folktales; they are waiting to be married to a handsome prince or being rescued from nasty captors, at best, they help their liberator by giving him information about their abductor´s weaknesses. If women are smart or powerful they are generally granted a supporting role as wicked stepmothers or fairy good mothers. When I read folk legends, I am often tempted to consider such perceptions as a kind of gender stereotype as well. Admittedly, there are quite a lot of tales reflecting the deplorable views of antiquated patriarchal societies, where women have been considered as simple minded commodities who have to be protected, if not – they are abducted or turn out to be independent, nasty and seemingly powerful witches like Baba Yaga. Nevertheless, I imagine myself to have found an equally large number of evil men and ruthless tyrants, along with quite a number of tough and dynamic women, not the least in The Arabian Nights and Russian folk tales.

Take for example the Tsarevna Marja Morevna in one of Afanasiev´s most popular tales, the Tsarevitj Ivan rides out to find out what became of his three beloved sisters who had been married to princes, all of whom can transform themselves into birds. On his way to the sisters Ivan comes upon a field littered with corpses and remains of a mighty army. "Is anyone alive here?" he shouts, "Let him tell me who defeated this great army!" One of the fatally wounded survivors lifts his upper body and responds: "This mighty army was defeated by the beautiful Queen Marja Morevna." Ivan rides on and arrives at the Queen's army accommodations and is there presented to the exquisitely beautiful tsarevna, who asks him: "What makes you come to me? Do you travel by demand or free will?" Whereupon Ivan replies: "A free-born nobleman cannot be coerced." Intense liking arise between the them and they are soon married.

Ivan does not bring the independent and powerful queen to his own kingdom, but do instead move in with her in her vast castle and when she is forced to embark on a new war expedition he leaves "her kingdom and everything therein in her husband's care." When she hands over the keys to all of the castle´s chambers, she also presents him with a golden one that opens the door to a place he may not enter. Of course Ivan hurries to open that door as soon as his wife has left him alone and in the secret chamber he finds Koščéj the Deathless, an emaciated old man solidly forged to the wall with twelve chains. The old demon complains: "For ten years I have been plagued here, without food and drink - my throat is parched." Ivan cannot understand how his wife could have been so cruel and carries water to the old wretch, who devours no less than three buckets and then blasts his chains with the words: "Thank you, Ivan-tsareveitj, now you'll never see Marja Morevna!" Like a whirlwind the demon hurls himself out of the window, looks up Marja Morevna in the midst of a battlefield and abducts her to his castle. Curiously enough Koščéj does not seek revenge on his former enemy but believes her when she flatters him and he imagines that she has really surrendered to his power and charm.

Unlike other tales about the immortal demon, Ivan does not try to find Koščéj´s soul but instead enters into the service of Baba Yaga. With the help of his friends, the brothers-in-law who can turn themselves into birds and a couple of animals he had shown mercy, Ivan succeeds in taming the witch's wild horses and steals her best stallion, which is even faster than Koščéj´s magic steed. Ivan's miracle horse kicks and tramples Koščéj to death, which is an exception since the monster can usually only be killed if his soul is captured and destroyed, or if he is burned to ashes. The story has a happy ending, Ivan and Marja Morevna return to their kingdom "where they lived in the best of ways, maybe they are still drinking the sweet mead".

The ending of another version of the story is more frightening. Koščéj has defeated Ivan and bound him tightly to hand and foot. In an attempt to spare her husband Marja Morevna lies to Koščéj, convincing the cruel demon that she has come to admire him, yes, even love him. Koščéj brings her with him to a tent, but barely have they entered when Koščéj through the canvas hears how an eagle, which in fact is one of Ivan's brothers-in-law, cries out that Marja does not love Koščéj. Furiously Koščéj rushes out and shoots an arrow at the eagle, but the arrow flips in the air, returns to the archer and pierces Koščéjs heart. To ensure that the monster will not to be resurrected Ivan and Marja burns its corpse to ashes. But ... as a revenge for what he has misunderstood as a betrayal, when Marja Morevna in fact only wanted to save his life, the jealous and furious Ivan cuts his wife to pieces.

The Tales of Koščéj the Immortal are generally more terrifying and remarkable than most other Russian fairy tales. Psychoanalysts have stressed that Koščéj emerges as a kind of alter ego of the "evil father". The eggs that appear in connection with Koščéj could possibly symbolize testicles and when they are crushed they destroy Koščéjs power. Either the hero finds the egg containing the demon's soul and destroys it, generally by stepping on it, or he takes it with him and finally crushes it against Koščéjs forehead, a sure way to annihilate the demon. No matter who he is - Baba Yagas alter ego, brother or servant, Lord of the Hell or a perverted father figure - Koščéj is always associated with seduction, lies, infidelity, secrecy and betrayal. A powerful man, who hides the truth about his true nature, in order to gain personal benefits.

The Russian literary scholar Vladimir Jakolevič Propp (1895 - 1970) who did make a detailed analysis of Afanasievs folktales wrote that fairytale figures should primarily be classified by their deeds and not by their name or appearance. Koščéj may exist under several other names and as a force of nature; a dragon, a devil, a falcon, a vampire or a tsar, but in any of these guises he abducts women, appears as an evil rival to the hero and lacks a soul. Popp equates  Koščéj with Death, who in many cultures is personified as a living skeleton abducting people. Propp consistently calls Koščéj The Skeleton. It is clear, however, that in all his guises Koščéj abducts women, emerges as a sinister rival to the hero and lacks a soul.

To abduct relatives is one of Koščéjs activities that occur in each of the stories that introduces him. This has led reserachers who have been searching for the demon's origin to discern similarities between him and the Tsar's role in Russian peasant culture, namely that the Russian ruler selects peasant boys for military service, moves peasants around in their capacity as serfs, or simply deport entire populations, all actions that may be interpreted as abductions. Tsars often occur in folk tales, but what sorts out Koščéj from the rest are his chilly appearance and inhumanity, as well as the fact that his kingdom is separated from people's everyday world.

Several anthropologists have argued that Russian peasants often seemed to share a perception that the Tsar, like God, is far away from them, in another sphere, but that he nevertheless had unlimited power over them. Olga Semyonova, who spent four years by the turn of the last century to a detailed ethnographic study of the peasants living around her family's estate, wrote that several of them felt that "The Tsar is far away from us, by the other end of the Earth." According to Semyonova was the "peasants´ God" a tangible entity that gave rain, drought, health and diseases, while the Tsar defended home and nation, and thereby had the ultimate responsibility for the peasants' well-being, but he was as distant and almighty as God.

Among the mass of peasant, there is nothing mystical about their relationship to the tsar and God, just as there is nothing mystical about their idea of an afterlife, just as they give no thought to the coming year. It is amazing how essentially irreligious they are. Everything is equally evident.

Semyonova assumes that the Tsar's power by most of the peasants is considered to be as eternal, immortal and incomprehensible as God's presence. Hunger and famine strike in the same inexorable manner as war and taxation. If God or the Tsar had a soul or not was an irrelevant question, they were entities far above such notions and were thus linked more to fate than to "humanity"

Several researchers have in Russian folk tales discerned traces of Ivan the Terrible's surviving influence over Russia and have in Koščéj´s character found hints of the legendary Tsar's cruelty, capriciousness and authoritarianism.

Like Koščéj had his demon hordes Ivan the Terrible (1530 - 1584) had his ruthless private army, the so-called opritjniki, who had exclusive social and economic privileges and were loyal only to the Tsar. Ivan used their terror to intimidate those boyars, nobles, he considered to be unreliable. Sickly suspicious of any possible usurper Ivan made his opritjniki torture and murder boyars, as well as bishops, monks and peasants. Opritjniki had unlimited powers over the peasants who lived within the districts they had been granted as rewards for their loyalty and as a source of income. Peasants were killed and bled recklessly, several fled with their families into the forests and agricultural production fell.

Plague worsened the famine, in one year more than 10 000 died only in the wealthy town of Novogrod, where the burghers in their despair turned to Tsar Ivan begging him to at least ease the opritjnikis´ terror. Instead of listening Ivan considered the appeals to be signs of a planned rebellion and ordered his opritjniki to loot and burn the city and its surrounding villages. The mayhem culminated in mass executions outside the walls of the devastated city, where Ivan witnessed the agonizing torture of thousands of victims. The Tsar himself took great pains in finding variations of torture and executions, personally killing several of the accused.

Ivan assaulted a pregnant daughter-in-law, thus causing her miscarriage, and killed one of his sons, waged war against all the neighboring countries, spread terror around him and finally abolished its oprjitnina system in fear that his sworn men would turn against him.

Ivan IV's sadism and total ruthlessness amazed even his unusually thick-skinned contemporaries. It would not be surprising if many of them came to imagine him as a kind of Koščéj, a demonic figure lacking both a soul and ordinary human traits:

He was physically and spiritually one with his realm [...]. He brought together the human and the divine, which authorized him to act to purify the world of sin, using divine violence. He was an incarnation of this union, which gave moral authority for everything he did and placed him on a par with God. It was this self-identification of Ivan with the idea of sacred violence which opened the way for the Tsar´s belief in the purificatory value of his cruelty, and enabled him to accept as divine the sadism which made life a hell for his subjects. [...] It was also the quality of Ivan´s firm conviction in his God-given duty of rewarding and punishing his people that induced in them the acceptance of the duty of obedience to the divinely powerful Tsar, to whose judgment they submitted as though it was the Last Judgment.

While reading about Ivan the Terrible Iosif Vissarionvitj Djugasvili turns up in the mind, the man who in 1913 became Joseph Stalin, Man of Steel, and when he came into power let his senseless terror plague 180 million Soviet citizens. The shadows of these demonic rulers continue to be present in Russia. The film director Pavel Lungin, who in 1990 won the prize as best director in Cannes, later became a firm supporter of Putin. Last year, Lungin signed a letter in support of Putin's military operations in Crimea and the Ukraine. In 2007, Pavel Lungin introduced his film The Tsar, about Ivan the Terrible, with the words:

Some believe that the spirit of Ivan the Terrible is disappeaing further and further away from us, while others dream of a contemporary equivalent to this force that once again will gather everything that has fallen apart and been destroyed by years of reform. Because, as many historians can confirm, it was under Ivan IV that the Principality of Moscow was converted into the Muscovite state, our Nation's predecessor. This is the Russian state secret. All dictators, each one of those who in some way have been connected to the violence that repeatedly has unleashed oceans of blood over our people has been linked to this strange masochist love of a violent past.

Similar reasoning may to some extent be linked to Vladimir Putin, who on numerous occasions has expressed his desire for having today's textbooks rewritten in such a way that they "create a sense of pride in our history, in our nation." This nationalistic vision has meant that both Stalin and Ivan IV are beginning to be revalued in a more positive light.

One such example has been the release in 2007 of Alexander V. Filippov's The Contemporary History of Russia, 1945–2006, intended as a high school book in modern history. It was accompanied by a teachers' manual that among other things stated that “it is important to show that Stalin acted in a concrete historical situation…entirely rationally - as the guardian of a system, as a consistent supporter of reshaping the country into an industrialized state."

In The Contemporary History of Russia Stalin's is considered in relation to Ivan IVs establishment of the Muscovite state that initiated “a 500-year political tradition which demanded that power be concentrated in the hands of a single, autocratic ruler and his centralized administrative system.” Filippov stated that Stalin prioritized the national defense, as well as an economic modernization process supported by a strict administrative command structure. Even Stalin´s most cruel means were in the end justified by their ends – a reunification of the former Russian empire and its transformation into an industrial superpower, after winning a war of epic proportions. While accomplishing this policy Stalin considered himself to be the heir of strongmen like Ivan IV and Peter the Great. He was a connoisseur of Russian history and deemed such leaders to be his mentors.

The latter is apparently true. A Russian historian, Robert Yurevich Vipper (1859 - 1954), wrote in 1920 a book about Ivan the Terrible in which he compared the ongoing Bolshevik revolution with the "military-autocratic communism" which according to Vipper had characterized Ivan IV's regime. Vipper was at that time not a Bolshevik, he left Moscow for the University of in Riga to avoid Communist fanaticism. Nevertheless, Vipper understood that Lithuania sooner or later would succumb to the Soviet power and during the thirties reassessed his views of the Bolsheviks and deemed their state dictatorship as a worthy successor of Ivan the Terrible's endeavors. Vipper chose to ignore Ivan IV's senseless terror and regarded him more as a dedicated nation builder. Soviet leaders ought to demonstrate similar strength and ruthlessness, thereby establishing Russia's power and glory. When Lithuania was annexed in 1940 Vipper became member of the USSR Academy of Sciences and a leading historian whose research supported Stalin's quest to restore Ivan the Terrible as a role model; an able and admirable leader. During a highly acclaimed lecture in the Kremlin, which the radio broadcasted throughout the Soviet Union, Vipper proclaimed that: "Ivan's Muscovite state was the prototype of the USSR's multi-national state."

In this context it may be noted that the epithet "Terrible" in Russian is Grozny, a concept that can be translated as “fearsome", "awesome" or "redoubtable". Afanasiev´s friend, the linguist Vladimir Dal, identified the word as an archaic epithet of powerful leaders and that it back then had the meaning of "brave, magnificent, superb, keeping enemies in fear, but subjects in obedience."

Stalin thus did not mind at all being compared to a sadistic tyrant like Ivan the Terrible, but he did not want be connected with his mythical doppelganger, the abominable Koščéj. It is possible to connect Osip Mandelstam's poem about the Kremlin Mountaineer with myths surrounding fearsome creatures like Koščéj the Immortal, the demon without a soul who reigns over a realm of death filled with smirking sycophants, who suddenly may be ossified by the demon's remarks or bad moods.

Mandelstam was in November 1933 reading his poem to a select group. Those who listened were his poet friends Boris Pasternak, Anna Ahkmatova and Sergei Petrovich, as well as Osip´s wife Nahdezha and, according to Robert Littell in his documentary novel The Stalin Epigram, a certain Zanaida Zaitseva-Antonova, who had been Mandelstam's mistress. According to Littell it was Zanaida who wrote down the poem and brought it to OGPU, the secret police that next year would become the dreaded NKVD. The poem became Mandelstam´s death sentence: 

Our lives no longer feel the ground under them.

At ten paces you can´t hear our words.

But whenever there´s a snatch of talk

it turns to the to the Kremlin mountaineer.

the ten thick worms his fingers,

his words like measures of weight,

the huge laughing cockroaches on his top lip,

the glitter of his boot-rims

Ringed with a scum of chicken-necked bosses

He toys with the tributes of half-men

One whistles, another meows, a third snivels.

He pokes out his finger and he alone goes boom.

He forges decrees in a line like horseshoes,

One for the groin, one the forehead, temple, eye.

He rolls the executions on his tongues like berries.

He wishes he could hug them like big friends from home.

Putin does not deny Stalin's terror, though the question remains whether he has a clear idea of what it really meant for the individual Soviet citizen who was severerly affected by it and how it has deeply hurt the Russian nation and its neighboring countries. If he has such an understanding, it is somewhat difficult to understand why he has compared the terrible Stalinist right abuses with other types of crimes, committed by other nations. During the conference that introduced the aforementioned textbook in modern Russian history, Putin said, among other things, in a TV broadcasted speech:  

Yes, we had terrible pages in Russia’s history. Let us recall the events since 1937 [the year of Stalin´s "Great Purge"], let us not forget that. But in other countries, it has been said, it was more terrible. No one must be allowed to impose the feeling of guilt on us. Let them think about themselves. But we must not and will not forget about the grim chapters in our history. Though we have not used nuclear weapons against a civilian population. We have not sprayed thousands of kilometres with chemicals, [or] dropped on a small country seven times more bombs than in all the Great Patriotic War. 

When I read the Russian journalist Masha Gessen´s disturbing book about Putin's rise to power, The Man Without a Face, I was once again reminded of how the stigma of absolute and ruthless authorities rests heavily upon Russia. In her book Gessen describes, with astounding bravery, how a violent troublemaker and mediocre student from humble beginnings in Leningrad´s half misery through various rackets moved upwards within the ranks of a KGB threatened by democratic reforms and then through contacts with powerful oligarchs, many of whom later became his sworn enemies, ended up among the political leadership of a Russia that increasingly became more corrupt and controlled. How Putin early on realized the potential of media as a means to achieve and maintain power by building up the image of an incorruptible superman able to set everything right. He is accused of having come to power through KGB machinations, which among other things included staging acts of make-believe terrorism that could be blamed on Chechen zealots and thereby support Putin's campaign to extend the dirty war in the Autonomous Chechen Republic and thereby strengthen Putin´s power by associating him with the protection of Russia from terrorism.

Compared to the mentally unstable sadist Ivan IV, who slew a fair amount of his subjects, but "founded the Russian political structure" and the paranoid, psychopath Stalin, who caused death and terror to a degree Ivan the Terrible could not even have dreamt of, but who by some hardcore fans still are venerated as the powerful leader who initiated and headed an era of "unity, strength and national honor," Putin has not wandered off into madness and indiscriminate terror methods, but like his authoritative predecessors Putin is most willing to be hailed by the masses and being considered as the strong leader who brought order to the economy and social system.

Putin seems to have been inspired by the personality cult that developed around Stalin. Recently I watched an episode on Swedish TV of a program called All are photographers, where one of the participants was assigned to make official photographs of bridal couples. His colleague pointed out that a task like that reminded him of the plethora of perfunctory and dreary portrait studies of politicians, who generally were depicted in insipid poses in pulpits, or sitting stiffly posed among colleagues and/or family members. It's completely different in the case Putin, where images taken of him are far more interesting, caught with speed and gusto from intriguing angles allowing Putin to come out as a incessantly active macho who moves around within intriguing settings. Being Putin's official photographer must be much more exciting than stumbling around in the shadow of European politicians.

Gessen and other investigative journalists are moderately amused by such displays, warning about the danger in underestimating the dangerous potential of Putin's character and the endeavor his entourage has embarked on. According to Gessen, Putin´s agenda revolves around tense control of the media, silencing and even murdering vociferous critics, coarse lies and manipulations, and above all inhibited theft committed by a closed circle of old buddies. It is the story of a mafia group whose members through policy, serious crime and economic manipulations have seized control of an entire country and finding themselves in the middle of a process of embezzling anything they can lay their hands on. Putin's KGBpals have ended up as directors of state companies. They are the new oligarchs. After having served the state the secret police is now taking over it, which means that the Organization´s traditional enemies - rights activists, journalists and lawyers - now live dangerously.

Gessen´s book also involves a search for the personality, or why not the soul, of an apparently ruthless careerist who, like Koščéj in Russian folk legends oozes coolness and inaccessibility. A tiny, easily upset and gray man has been turned into a big game hunter and martial arts master. A strong and tough, but deep down OKguy who has everything that is required for controlling a complex empire. An image that is not soiled by vulgar language, as when Putin after the apartment building explosions shortly after his accession to power blamed them on Chechen terrorists, the new Russia´s permanent scapegoats and declared: "We'll follow the terrorists everywhere. We'll blast them out, even in the shit-house. End of story."

To me Putin's true nature remains a mystery. He may be a great statesman, though I unfortunately lean towards a perception that he may be more of a Godfather, a capo di tutti capi that makes me think of Koščéj, the Immortal, the mysterious macho man who hid his soul, but was hunted down and defeated by bold women like Marja Morevna and Vasilisa Kirbitevna. In Putin's case, such women may be equivalent with brave journalists like Masha Gessen, or Anna Politkovskaya, who paid with her life for her disclosures, and Karen Dawisha who in her book Putin's Kleptocracy describes gangster economics promoted by former KGB agent and his collborators.

Putin is the head of state who can disappear for weeks without his subjects knowing where he is. He is a man who rightly says: "I have a personal life in which I do not allow any interference. It must be respected." Putin's good friend Silvio Berlusconi repeatedly makes the same statement, he is like Putin a media controller and a millionaire. Unlike Berlusconi Putin denies that he is a millionaire, according to him, it is a lie spread by his political opponents and nothing more than "bullshit as usual". Despite their opinions about "privacy", neither Putin nor Berlusconi hesitate to give orders to unscrupulous journalists to rummage in the privacy of others and spread scandalous rumors about individuals they regard as being their enemies.

Moreover, I cannot help but wonder about these admired men's personal life, especially after reading the transcripts of Berlusconi phone conversations with the high-end prostitute Patrizia D'Addario: "I'm going to take a shower too. If you finish before me, wait for me on the big bed," the then Italian Prime Minister can be heard saying. "Which bed? Putin's?" queries his companion. Berlusconi answers: “Putin´s”, Patrizia giggles: “Oh, how cute! The one with the curtains.” The exact meaning of this conversation is somewhat unclear, but still reminds me of the aged Koščéj´s escapades, or why not how despicable, powerful old men abuse young women, like Dominique Strauss-Kahn, or our Swedish representatives of this distasteful kind of power drunk personalities, like the former Rector of the Swedish Police Academy.

But it is mainly the common talk about Putin's soul that made me think of Koščéj. It all started when Bush met Putin for the first time in 2001, and the American president declared:

I looked the man in the eye. I found him to be very straight forward and trustworthy and we had a very good dialogue. I was able to get a sense of his soul. He's a man deeply committed to his country and the best interests of his country and I appreciate very much the frank dialogue and that's the beginning of a very constructive relationship. 

Apparently Putin seized Bush's romantic, Christian soul by showing him a cross he had received from his mother before an official visit to Israel. "She asked me to get it blessed. I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.” Is Putin religious? In that case, he should believe in the existence of a soul? He has stated:

First and foremost we should be governed by common sense. But common sense should be based on moral principles first. And it is not possible today to have morality separated from religious values.

That does not sound very spiritual, rather practical and it is possible that Putin´s dealings with the Russian Orthodox Church is mainly motivated by political motives. Nevertheless, Kirill - or Vladimir Mikhailovich Gundyayev (his name as a private person) - who is the current Patriarch of Moscow and All Russia, has declared that Putin's regime is "a miracle of God" and has furthermore stated that he and Putin share a vision of the "Russian world" as a sphere of common ideological values, which differ from those prevailing in the "West".

More than 75 percent of all Russians state that they are sympathetic to the Russian Orthodox Church and its close cooperation with the State. The Orthodox Church is not a state church and its funding is therefore dependent on private contributions, including those coming from influential politicians and oligarchs, or other sources of income, such as a recently unveiled scandal involving tax-free cigarette imports. A controversial financier of the Church is the millionaire Konstatin Malofeev, who also finances Russian separatists in Ukraine. Patriarch Kirill has ignored criticism that he is "politicizing" the Russian Orthodox Church and he has also had some trouble with persistent rumors accusing him of being a KGB informer during the 1990s.

Hillary Clinton did during her election campaign against Obama make fun of Bush's statement about seeing Putin's soul, it was when she spoke about Obama's inexperience of international relations and the danger of being too personal while dealing with foreign leaders. She said that Putin was not to be trusted and claimed that she could have told Bush where Putin's soul was because he "has been a KGB agent. By definition, he has therefore no soul ". Putin replied quickly: "The least we can ask is if a head of state has a head or not." Was this opinion directed against Mrs. Clinton, insinuating that she might have a soul but no head, or was it said as a recognition that Putin like Koščéj has hidden his soul and while exercising his powers only makes use of his head?

The discussion about Putin's potential soul continues. Last summer the US Vice President Joe Biden was interviewed in The New Yorker and he told about a meeting he had with Putin in 2011:

“I had an interpreter, and when he was showing me his office I said, ‘It’s amazing what capitalism will do, won’t it? A magnificent office!’ And he laughed. As I turned, I was this close to him.” Biden held his hand a few inches from his nose. “I said, ‘Mr. Prime Minister, I’m looking into your eyes, and I don’t think you have a soul.’ ” “You said that?” I asked. It sounded like a movie line. “Absolutely, positively,” Biden said, and continued, “And he looked back at me, and he smiled, and he said, ‘We understand one another.’ ” Biden sat back, and said, “This is who this guy is!”

Not that I became much wiser when I read Biden's description of his meeting with Putin, but I added it as another example of how much that is written about the Russian leader's personality seems to revolve around his psychic life and icy gaze.

I assume that Putin's soul, like Koščéjs, may actually be hidden away somewhere. The reason for such an assumption is that I have occasionally met with people who have been poisoned by the power they possess, blinded to such a degree that they apparently believed themselves to be flawless and all-knowledgeable, though they oddly enough at the same time felt both threatened and insecure and therefore are ready hurt and attack people they consider to be a threat to their image of excellence. The director Rainer Werner Fassbinder once made a film called Angst essen Seele auf, "Fear devours the soul." I think about the movie title and find it adequate, while I imagine that power also has a tendency to devour the soul.

In most cases, power seems to pose a threat to humanity, something I suspect is revealed in folk legends like those dealing with Baba Yaga and Koščéj. Power creates monsters. Evil is born when a feeling of all-encompassing authoritarianism is allowed to devour the soul.

Afanasiev, Aleksander (2014) The Complete Folktales of A.N. Afanas´ev, Volume 1. Jackson: University Press of Mississippi. Brandenberger, David (2009) “A New Short Course?: A. V. Filippov and the Russian State's Search for a ´Usable Past´" in Kritika: Exploration in Russian and Euarasian History, Vol. 10, No. 4. Chandler, Robert (ed.) (2012) Russian Magic Tales from Pushkin to Platonov. London: Penguin Classics. Dawisha, Karen (2014) Putin's Kleptocracy: Who Owns Russia? New York: Simon and Schuster. De Madariaga, Isabel (2006) Ivan the Terrible: First tsar of Russia. New Haven CT:  Yale University Press. Gessen, Masha (2013) The Man Without a Face: The Unlikely Rise of Vladimir Putin. London: Granta Books. John, Andreas (2004) Baba Yaga: The Ambigous Mother and Witch of the Russian Folktale. New York: Peter Lang. Littell, Robert (2009) The Stalin Epigram, New York: Simon and Schuster. Mandelstam, Osip (1989) Against Forgetting, edited by Carolyn Forché, translated by W.S. Merwin and Clarence Brown. New York: W.W. Norton & Co. Osnos, Evan (2014) “The Biden Agenda: Reckoning with Ukraine and Iraq, and keeping an eye on 2016”, in The New Yorker, July 28. Platt, M. F. (2010) “Allegory 's Half-Life: The Specter of a Stalinist Ivan the Terrible in Russia Today” in Penn History Review Volume 17 Issue 2. Politkovskaya, Anna (2004) Putin's Russia. London: Harvill.Propp, Vladímir Jakolevič (1968) Morphology of the Folk Tale. Bloomington: University of Indiana Press. Propp, Vladímir Jakolevič (1992) Le radici storiche dei racconti de magia.  Rome: Grandi tascabili economici, Newton.Semyonova Tian-Shanskaia, Olga (1993) Village Life in Late Tsarist Russia (edited by David L. Ransel). Bloomington: University of Indiana University Press. Warner, Elizabeth (1985) Heroes, Monsters, and Other Worlds from Russian Mythology. New York: Schocken Books.

Väl dold i djupet av Rysslands milsvida skogar ligger sedan urminnes tider häxan Baba Yagas boning. Det är sannerligen inget pepparkakshus, byggt för att locka till sig aningslösa skogsvandrare, även om dess ägare allt som oftast har en glupande hunger efter människokött, helst mört sådant från välgödda spädbarn. Det tycks istället som om Baba Yaga genom husets skräckinjagande utseende och beteende, det har nämligen en egen vilja, söker hålla de människor som förvirrat sig till dess närhet på avstånd. Gärdsgården som omger häxans stuga är gjord av benknotor och gärdsgårdsstörarna pryds med döskallar, från vars ögonhålor ett kyligt sken sprider sig i nattmörkret. En spetsad stör står alltid tom i väntan på en olycklig besökares skalle. Häxan sätter dit den efter det att hon tillrett sitt offer och gnagt hans kranium rent.

Det händer ibland att någon djärv yngling, eller fördrivet flickebarn, frivilligt söker sig till denna skräckens boning. Käringen som bor där ruvar nämligen på stora rikedomar och hon råder över skogens alla väsen. Rovdjur och fåglar lyder under henne, liksom vilsegångna kor och åtråvärda vildhästar. Det sägs att hon är allas urmoder, ja att hon är identisk med Moder Jord. Att hon kan förvandla sig till ett moln, att till och med sol och måne lyder under henne. Hennes boning står vid Dödsrikets gräns; kanske är hon Döden själv. Under alla förhållanden lyder demoner och drakar under henne.

Hennes hus har som sagt ett eget liv. Det vilar på kraftiga hönsben och varifrån man än nalkas så vänder det sig mot besökaren. Vill man stiga in i huset måste man hejda dess rörelser genom att befalla det: ”Lilla stuga, lilla stuga, vänd ditt ansikte mot mig och baken mot skogen”, då böjer sig huset fram likt en höna och öppnar dörren. Den oförvägne lycksökare som då stiger in ser först inte käringen, som antingen likt en katt ligger hopkrupen på hällen ovanför sin väldiga bakugn, eller har sträckt ut sin gängliga lekamen längs stugans ena långvägg, så att besökaren misstar den för en trästock, knotig och skrovlig som hon är. Men så hör han häxans knastertorra röst som ilsket fräser något om: russkim dukhom, ”stanken från en ryss”. Likt alla hinsides varelser känner Baba Yaga skillnaden mellan en gengångare, en gast och en levande själ. Hon vädrar med sin vassa näsa, lyfter på huvudet och betraktar med självlysande ögon sin besökare.

Vacker är Baba Yaga inte i sin sanna skepnad, men hon kan förvandla sig till en åtråvärd medelålders kvinna.Särskilt vid sina sällsynta storstadsbesök. 

Hemmavid föredrar hon dock sina insjunkna kinder, skäggstubb och sjukligt gula hud, som spänner över hennes kranium.  Flottiga, gråa hårtestar omger hennes höga panna och smutsiga ansikte, underkäkens huggtänder lyser blottade vid mungiporna.

 En egenhet som Baba Yaga delar med många andra sagoskurkar är en synlig fysisk åkomma. Baba Yaga saknar ett ben. Det är ersatt med ett konstgjort sådant, antingen av trä, eller lera. Häxan i Hans och Greta har även hon svårt att gå och lutar sig på en käpp. Kanske antyder detta att även mäktiga monster kan skadas, eller att deras inre deformitet speglas genom deras utseende; att deras ondska har samband med en inre kluvenhet – skadan drabbar alltid en del av ett par; som ett öga, ett ben, eller en arm.

Många anser att det finns fler än en Baba Yaga, att hon på olika platser har systrar och döttrar och att dessa märkliga kvinnor fortplantar sig själva, ingen man tycks ha haft något att göra med deras tillblivelse. Andra anser att de olika Baba Yagorna är skilda aspekter av samma Baba Yaga, som när Jungfru Maria uppenbarar sig i annorlunda skepnader, med skilda budskap på olika platser. Kanske alstrar Baba Yaga av egen kraft, likt den fruktbara jorden, både växter och djur, beskyddar och göder dem. Förutom sina spinkiga och skadade ben som amtyder hennes koppling till död och plåga, har hon väldiga, mjölkstinna bröst.

Baba Yaga är möjligen inte genomrutten, inte alltigenom ond, snarare skadad eller förpestad av alltför mycket makt. Fattar häxan motvilligt tycke för någon besökare avstår hon från att slakta henne/honom och sätter istället den oförvägne/a på prov för att därigenom förvissa sig om att hon, eller han, är värdig hennes förtroende. Överlistar de käringen kan hon bli givmild och beskyddande. Är hon dock inte mild till sinnes, utan hungrig och vildsint, kan Baba Yaga störta sig över den arma människa som stigit in över hennes tröskel, slita halsen av henne och tillreda kadavret i bakugnen för att sedan få sig ett ordentligt skrovmål. Hennes hus är minerad mark, varje tanke, vart mått och steg måste övervägas. Glöm absolut inte att tiga innan häxan talar. Maktens folk hatar att bli emotsagda, undervisade och tillrättavisade. Svara om du blir tillfrågad, men väg dina ord, häxor vädrar efter misstag och dyker ett sådant upp griper de efter det likt en svulten varg.

Det går inte att fly från Baba Yaga. Rusar du ut genom dörren, kastar hon sig i ett huj upp i sin väldiga trämortel och flyger med den, hack i häl efter den flyende, alltmedan hon med en virvelstorms hastighet stakar sig fram med mortelstöten och med en kvast sopar igen spåren efter sig. När den förföljde inte orkar längre, stapplar och faller till marken lutar sig häxan över sitt offer och spärrar upp sin väldiga käft, som kan fås att sträcka sig från jord till himmel. Den är inget annat än helvetesgapet som slukar den olycklige med hull och hår, utplånande alla spår efter hans/hennes tid på jorden.

Baba Yaga har många tjänare, otäckast är Koščéj den Odödlige, kanske häxans manliga aspekt, fast Koščéj har ett eget liv trots att han är underordnad den mäktiga Baba Yaga och måste komma så fort hon kallar honom till sig. Koščéj är en mäktig tsar med ett vidsträckt rike och och en väldig armé, möjligen är det Dödsriket han härskar över, namnet Koščéj  låter nämligen som det gamla slaviska namnet på den platsen - Koshchnoye. Likt Hades har Koščéj en svaghet för vackra kvinnor som han rövar bort från deras män och anförvanter och sedan försöker förföra. Märkligt nog händer det att den gamle vällustingen lyckas  i sitt uppsåt, något som kan tyckas märkligt med tanke på att han ser milt sagt anskrämlig ut. Koščéj dör inte, men åldras. I en och annan saga väljer en fager mö valt att överge sin älskare för åldringens skull och det sker i allmänhet efter det att hon sett den gamle demonens rikedomar och erfarit hans makt.

Långt tillbaka i tiden fann Koščéj en metod att skilja kropp från själ, om de lever åtskilda kan ingen av dem dö. På den tiden var Koščéj en stilig, oförvägen krigare, som gömde sin själ för att förbli bli obesegrad i varje strid. 

Priset var högt. Han ser nu ut som ett kadaver, möjligen kan Koščéj genom sina magiska krafter likt Dorian Gray dölja sitt rätta utseende, eller så förvänder han synen på sina offer. Genom sin makt och rikedom smickras han ständigt av sin omgivning och då någon bortrövad mö försäkrar honom om att hon beundrar, ja till och med älskar honom, då tror han henne. I sagorna finns scener när någon bortrövad mö låter det gamla monstret vila sitt huvud i hennes knä alltmedan hon stillsamt ställer frågor till honom, reder hans toviga hår och befriar det från löss. Då blir Koščéj lugn och bländas av sin egen förträfflighet; hans svaga punkt.

Koščéjs kropp kan inte skadas, men finner någon hans själ, hans sårbara mänsklighet och sårar honom där, då går Koščéj under. Det är genom att förneka och gömma det som är ömtåligt - kärlek och medkänsla – som Koščéj har lyckats förvandla sig till en mäktig och osårbar varelse. Han har plockat själen ur kroppen. Likväl är han ständigt på jakt efter kärlek, men finner den givetvis inte. Genom att röva bort unga kvinnor tillskansar han sig erotik. Koščéjs brist på  själ gör dock att han varken kan ge eller få kärlek, möjligen beundran, men det är en aktning grundad på skräckblandad undergivenhet. Som den maktmänniska han är tvekar Koščéj inte att utnyttja sina tillfångtagna kvinnor, bland annat låter han dem väva arméer och föda de onda demoner som betjänar honom i form av duvor.

Kanske på grund av sin ålder och sitt självhävdelsebegär ägnar sig den gamle häxmästaren åt krävande aktiviteter, exempelvis så jagar han varje dag uppflugen på en av sina snabba hästar, varav några har tre eller sju ben, de kan alla tala och då de snubblar är det ett tecken på att fara är å färde. Koščéj är en livsnjutare som ständigt söker bekvämlighet, bland annat har han en pälsfodrad mantel, som är varm om vintern och sval om sommaren. Fast åldern tar ibland ut sin rätt och ofta är han så trött att en tjänare tvingas stå bakom tronen och emellanåt lyfta hans tunga ögonlock. Det händer att Koščéjs tungsinne tar hans hov i besittning; demoner och människor i hans omgivning kan förvandlas till sten och kan då enbart väckas till liv vid ljudet av en gusli, en slags cittra. I all sin maktfullkomlighet är Koščéj en enslig, osäker och därmed farlig figur.

Om någon finner Koščéjs själ och lyckas avslöja hans mänskliga nakenhet och sårbarhet, då mister han sin makt. Därför har han med magiska medel gjort allt för att göra sin själ oåtkomlig. Den lever, men finns spetsad på en nål som Koščéj placerat i ett ägg, lagt i en anka som lever i en hare, innesluten i en järnkista, över vilken en mäktig ek vuxit upp. Koščéjs odödlighet har gjort att eken nu vuxit sig stark och omsluter kistan med sega rötter. Det mäktiga trädet finns i en skog på en ö långt ut på ett öde hav.

Som all makt växer Koščéjs styrka genom bekräftelse. Den gamle demonen har begått alla upptänkliga synder och brott, men vad som blir hans slutliga fall är hans stora fåfänga. Som Djävulen själv har konstaterat: ”Min favoritsynd, genom fåfänga och självöverskattning kan jag få vem som helst i min makt.” Koščéjs farligaste motståndare är därmed de kvinnor som förmår smickra hans fåfänga, som den vackra och intelligenta Vasilsa Kirbitevna, som en dag när Koščéj kom hem efter jakten:

lade armarna om hans hals och kysste honom. ”Du käre jag har saknat dig så”, sade hon. ”du var borta så länge att jag blev rädd att de vilda djuren hade ätit upp dig.” ”Så tokiga ni kvinnor är”, skrattade Kosjtjej. ”Hur skulle de vilda djuren kunna döda mig? Jag har inte min död i min egen kropp.” ”Var har du den då?” frågade Vasilisa, ”I kvasten som ligger vid tröskeln”, svarade Kosjtjej. Så snart Kosjtjej hade gett sig av sprang Vasilisa till Ivan och Bulat den modige och berättade för dem vad hon hört. ”Nej, det är en lögn som han försöker slå i dig. Försök vara listigare nästa gång.” Vasilisa fick en idé. Hon tog kvasten och målade den med guldfärg, prydde den med färgade band och lade den på bordet. När Kosjtjej kom flygande hem igen frågade han varför kvasten låg på bordet. Vasilisa svarade att hon tyckte att det inte var rätt att hans död skulle ligga på golvet. ”Dumma kvinna”, svarade han, ”min själ finns inte där. Den är gömd i geten.”

Efter det att Vasilisa målat getens horn med guldfärg och smyckat djuret med färgade band och klockor blev Koščéj smickrad. Han trodde att den listiga flickan menade allvar med sin beundran och han berättade därför om sin själs gömställe. Det avslöjandet blev givetvis Koščéj Dödstrotsarens slutgiltiga död. 

Om Koščéj berättas det i många ryska sagor, hjälten i dessa heter för det mesta Ivan, men den starka och listiga flickans namn varierar, hennes vanligaste gestalt är den undersköna krigarkvinnan Marja Morevna, om henne berättar ofta Afanasiev, som av många anses vara Rysslands motsvarighet till de tyska bröderna Grimm.

Aleksandr Nikolajevitj Afanasiev (1826 – 1871) var Rysslands genom tiderna störste insamlare och publicist av sagor. Många menar att han var större än bröderna Grimm i den bemärkelsen att han skrev ner sagorna så som de berättades bland bönderna och gjorde mycket försiktiga ändringar. Afanasiev arbetade som bibliotekarie vid de kejserliga arkiven i Moskva och det var genom sitt yrke han kom i kontakt med folksagor och sådana personer som samlade in dem. Intresset blev till en besatthet, Afanasiev publicerade en samling med mer än 600 ryska folksagor och fortsatte sedan skriva en analys av dem, Slavernas poetiska syn på naturen, i tre band, vart och ett på mer än 700 sidor.

Det var Afanasievs strävan efter perfektion som blev hans fall. I sin försiktiga redigering av folksagorna - de bästa hade insamlats av hans vän språkspecialisten Vladimir Dal, som skrivit ner dem så fonetiskt korrekt som möjligt – tvekade inte Afanasiev att publicera sådant som kunde irritera Makthavarna och Kyrkans män. Vad som väckte störst anstöt hos prästerskapet var de ryska böndernas frispråkiga berättelser om det lantliga driftslivet. När den kraftfulle Philaret, Vasilij Mikhaylovich Drozdov, Patriark av Moskva och därmed högste ledare över den Rysk-ortodoxa kyrka, och en gång nära vän till vän till Alexander Pushkin, attackerade Afanasiev för hans spridande av obscena historier, svarade bibliotekarien honom tillbaka i en tidningsartikel och drog därmed på sig Kyrkans ohämmade hat. Afanasiev skrev:

Det finns en miljon gånger mer moral, sanning och mänsklig kärlek i mina folksagor än i de skenheliga predikningar som levereras av Ers Helighet.

Vladimir Dal hade gett Afanasiev en stor mängd uppteckningar av erotiskt ohämmade berättelser och sagt honom: ”Jag har i mina samlingar många sådana berättelser som inte kan bli tryckta – det är ledsamt eftersom de är så underhållande.” Afanasiev kunde dock inte avhålla sig från att redigera de skabrösa historierna och gav några avskrifter till sin gode vän, den kände fritänkaren och exilryssen Aleksandr Herzen, när han en gång besökte honom i London. Givetvis fick den fruktade ryska Ohkranan, ”Avdelningen för beskydd av allmän säkerhet och ordning”, reda på att det där besöket ägt rum och efter det att Afanasiev kommit tillbaka från sin utlandsresa vände tsarens hemliga polis upp och ner på hans lägenhet och fann då manuskriptet till  Russkie zavetnye shazki, ”Ryska hemliga folksagor”. Afanasiev avsattes från sin tjänst, blev svartlistad och fick inga nya anställningar. Den degraderade bibliotekarien sålde sitt eget mycket omfattande bibliotek för pengar till mat och framlevde sina sista dagar som en slusk ur någon historia av Gogol eller Dostojevskij, fick tuberkulos och dog utfattig, enbart fyrtiofem år gammal. Ivan Turgenev skrev i ett brev till en författarvän:

Afanasiev dog nyligen av hunger, men hans litterära meriter kommer, min käre vän, att bestå och uppskattas långt efter det att både mina och dina verk har slukats av glömskans mörker.

Det skrivs ofta att kvinnor i folksagor spelar en passiv roll; de väntar på att bli bortgifta med en prins eller bli räddade från en otäck kidnappare, i bästa fall hjälper de sin befriare genom att ge honom information om kidnapparens svagheter. Är kvinnorna smarta eller mäktiga så har de ofta en biroll som elaka styvmödrar eller goda féer. När jag läser sagor får jag dock ofta för mig att den där uppfattningen även den är könsrollsschablon. Visserligen speglar många sagor patriarkaliska samhällsförhållanden där kvinnor betraktas som varor eller svaga stackare som måste beskyddas, om de nu inte är elaka huskors eller allsmäktiga, ondskefulla häxor som Baba Yaga. Jag tycker mig dock även ha funnit ett minst lika stort antal ondskefulla gubbar och hänsynslösa tyranner, tillsammans med ett stort antal tuffa och dådkraftiga kvinnor, inte minst i Tusen och en natt och ryska folksagor.

Ta till exempel tsarevnan Marja Morevna i en av Afanasievs populäraste sagor, i den rider Ivan ut för att se hur det är med hans systrar som blivit bortgifta med prinsar, som alla kan förvandla sig till fåglar. På vägen till sina systrar kommer Ivan till ett fält där liken efter en väldig krigshär ligger utspridda. ”Finns någon i livet här?” ropar han, ”må han säga mig vem som besegrat denna stora här!” En av de dödligt sårade reser på överkroppen och svarar: ”Hela denna stora här har den sköna drottningen Marja Morevna besegrat.” Ivan rider vidare och kommer till drottningens tältstad och träffar där den undersköna tsarevnan, som frågar honom: ”Vart ämnar du dig, är det av tvång eller fri vilja du färdas?” Varvid Ivan svarar: ”En friboren ungersven handlar inte av tvång.” Tycke uppstår och de är snart gifta.

Ivan tar inte med sig den självständiga och mäktigare drottningen till sitt rike, utan flyttar istället in i hennes slott och då hon tvingas ge sig ut på ett nytt krigståg lämnar hon "sitt rike och allt däri i makens vård”. Då hon ger honom nycklarna till slottets alla gemak visar hon en av dem som går till ett rum han inte får beträda. Givetvis skyndar sig Ivan dit så fort hans hustru lämnat honom och där finner han Koščéj  Dödstrotsaren, en utmärglad gubbstackare fastsmidd vid muren med tolv kedjor. Den gamle demonen klagar: ”I tio år har jag plågats här, utan mat och dryck – min hals är alldeles förtorkad.” Ivan kan inte begripa sin hustrus grymhet och bär vatten till den gamle stackaren, som slukar inte mindre än tre spannar och sedan spränger sina kedjor med orden: ”Tack skall du ha, Ivan-tsareveitj, nu får du aldrig se Marja Morevna!” Som en virvelvind far demonen ut genom fönstret, söker upp Marja Morevna på slagfältet och rövar bort henne till sitt slott. Märkligt nog hämnas inte Koščéj på sin forna fiende utan tror på hennes smicker och inbillar sig att hon har fallit till föga för hans kraft och charm.

Till skillnad från andra sagor om den odödlige demonen letar Ivan inte rätt på Koščéjs  själ utan söker tjänst hos Baba Yaga. Med hjälp av sina fågelsvågrar och diverse djur han förbarmat sig över lyckas Ivan tämja häxans vilda hästar och mot hennes vilja lägga beslag på hennes bästa hingst, som till och med är snabbare än Koščéjs  magiska riddjur. Ivans mirakelhäst sparkar och trampar ihjäl Koščéj , som annars enbart kan dödas om man fångar och förstör hans själ, eller bränner upp honom. Slutet blir lyckligt, Ivan och Marja Morevna vänder tillbaka till sitt rike ”där de levde på bästa sätt, kanske dricker de ännu det söta mjödet”.

Slutet i en annan sagoversion är otäckare. Koščéj har besegrat Ivan och bundit honom till händer och fötter. I ett försök att skona sin make ljuger Marja Morevna för Koščéj och övertygar den grymme demonen om att hon kommit att beundra honom, ja till och med älska honom.  Koščéj för henne då med sig in ett tält, men knappt har de kommit ditin förrän Koščéj genom tältduken hör hur en örn, som i själva verket är en av Ivans svågrar i örnhamn, ropar att Marja inte älskar Koščéj. Rasande rusar Koščéj ut och skjuter en pil mot örnen, men pilen vänder i luften och genomborrar Koščéjs hjärta. För att försäkra sig om att monstret inte skall återuppstå eldar den befriade Ivan och Marja upp liket. Men … som hämnd för vad han missuppfattat som Marjas “svek” när hon i själva verket velat rädda honom, hugger Ivan sin hustru i småbitar.

Sagorna om Koščéj den Odödlige är i allmänhet otäckare och märkligare än de flesta andra ryska sagor. Psykoanalytiker har framhållit att Koščéj framstår som ett slags alter ego för den “onde fadern”. De ägg som dyker upp i samband med Koščéj kan möjligen symbolisera testiklar, när de krossas förstörs Koščéjs makt. Antingen finner hjälten ägget som omsluter demonens själ och förstör det, som regel genom att trampa på det, eller så tar han det med sig sig för att slutligen krossa det mot Koščéjs panna, ett säkert sätt att döda demonen. Oavsett vem han är  - Baba Yagas bror eller tjänare, Dödsrikets herre eller en perverterad fadersgestalt - så associeras Koščéj med förförelse, lögn, otrohet, hemlighetsmakeri och förräderi. En maktmänniska som döljer sanningen för att därigenom skaffa sig personliga fördelar.

Den ryske litteraturvetaren Vladímir Jakolevič Propp (1895 – 1970) som detaljanalyserat Afanasievs folksagor skriver att en sagogestalt främst bör klassificeras genom sina gärningar och inte genom sitt namn eller utseende. Koščéj kan förkomma under flera andra namn och som en naturkraft; en drake, en djävul, en falk, en vampyr eller en tsar. Främst likställer Propp Koščéj med Döden, som i många kulturer franställs som ett benrangel som rövar bort människor. Propp kallar konsekvent Koščéj för Skelettet. Helt klart är dock att i varje skepnad rövar Koščéj bort kvinnor, framstår som en ondskefull rival till hjälten och saknar själ. 

Att röva bort närstående är en av Koščéjs aktiviteter som förekommer i varje saga som introducerar honom. Detta har lett att forskare som sökt demonens ursprung har funnit likheter mellan honomoch tsarens roll inom rysk bondekultur, nämligen att ryska härskare tar ut bönder till krigstjänst, förflyttar dem i deras egenskap av livegna, eller helt enkelt deporterar hela folkgrupper. Tsarer förekommer ofta i folksagorna, men vad som betecknar Koščéj, som är tsar även han, är hans kyla, omänsklighet och att hans rike är skilt från människornas vardagsvärld.

Flera etnologer har hävdat att ryska bönder ofta tycks ha delat en uppfattning om att tsaren likt Gud befunnit sig långt borta från dem, i en annan sfär, men att han likväl hade obegränsad makt över dem. Olga Semyonova som ägnade fyra år vid sekelskiftet åt en noggrann etnografisk studie av bönderna kring familjens gods skrev att flera av dem ansåg att ”Tsaren är långt borta från oss, vid andra änden av Jorden, borta som i en dimma”.  Enligt Semyonova var ”böndernas Gud” en påtaglig gestalt som gav regn, torka, hälsa och sjukdom, medan  tsaren försvarade hem och nation och därigenom hade det yttersta ansvaret för böndernas välbefinnande, men han var lika avlägsen och allsmäktig som Gud.

Bland bondemassorna finns det egentligen ingenting som är mystiskt i deras förhållande till tsaren och Gud, det är heller ingenting mystiskt i deras förhållande till livet efter detta. Allt är lika påtagligt. De funderar helt enkelt inte så mycket på det hinsides, lika lite som de undrar över vad nästa år kan föra med sig.

Tsarens makt blev för dem lika evig, odödlig och obegriplig som Guds närvaro. Svält och missväxt drabbade lika obönhörligt som krig och beskattning. Om Gud eller tsaren hade en själ var en ovidkommande fråga, de stod över sådant och var därmed kopplade mer till ödet än till ”mänskligheten”.

Flera forskare har i folksagorna tyckt sig finna spår efter Ivan den Förskräckliges inflytande och har i Koščéjs gestalt funnit antydningar om den legendariske tsarens grymhet, nyckfullhet och maktfullkomlighet.

Liksom Koščéj hade sina demonhopar hade Ivan den Förskräcklige (1530 – 1584) sin hänsynslösa privatarmé, de så kallade opritjniki, som med sina exklusiva sociala och ekonomiska privilegier lydde helt under tsaren. Ivan använde deras terror för att sätta skräck i de boyarer, adelsmän, han ansåg vara otillförlitliga. Sjukligt misstänksam mot varje möjlig usurpator lät Ivan sina opritjniki tortera och mörda såväl boyarer, som biskopar, munkar och bönder. Opritjniki hade oinskränkt makt över bönderna i de distrikt som var ämnade som deras belöning och inkomst. Bönder dödades och skinnades hänsynslöst, flera flydde med sina familjer in i skogarna och jordbruksproduktionen sjönk.

Pesten förvärrade svälten, på ett år dog 10 000 enbart i den rika staden Novogrod, där borgarna i sin förtvivlan vände sig tsar Ivan och bad honom att i varje fall lätta på opritjnikis terror. Istället för att lyssna såg Ivan vädjandena som tecken på planerade uppror och lät sina opritjniki plundra och bränna staden och dess kringliggande byar. Det hela kulminerade i massavrättningar utanför den ödelagda stadens murar, där Ivan bevittnade den plågsamma tortyren av tusentals offer. Ivan vinnlade sig om att finna olika varianter av plågsamma avrättningar och dödade personligen flera av de anklagade.

Ivan misshandlade en gravid svärdotter så att det ledde till missfal och slog ihjäl en av sina söner, förde krig mot samtliga grannländer, spred terror omkring sig och avskaffade slutligen sitt oprjitninasystem i fruktan över att hans edsvurna män skulle vända sig mot honom.

Ivan IV:s sadism och totala hänsynslöshet förbluffade till och med hans ovanligt hårdhudade samtida. Det vore inte underligt om många kom att föreställa sig honom som en Koščéj, en demonisk gestalt i avsaknad av såväl en själ som vanliga mänskliga drag:

Han var fysiskt och andligt ett med sitt rike […]. Han sammanförde det mänskliga och det gudomliga, vilket berättigade honom att rena världen från synd genom att använda gudomligt våld. Han var ett förkroppsligande av denna förening, något som skänkte moraliskt berättigande åt allt han gjorde och som innebar att han var jämbördig med Gud. Det var denna Ivans identifikation med uppfattningen om heligt våld som beredde väg för hans tro på de renande inslagen i den grymhet han utövade, och som gjorde det möjligt för honom att acceptera den sadism han hängav sig åt och som förvandlade hans undersåtars liv till ett helvete var gudomlig till sin upprinnelse. […] Ivans fasta övertygelse att det var hans gudsgivna plikt att belöna och bestraffa sitt folk ingöt hos ryssarna en motsvarande känsla av att de skulle acceptera och lyda den gudomligt mäktige tsaren, vars dom de var underkastade som om den vore den yttersta domen.

När jag läser om Ivan den Förskräcklige dyker givetvis Iosif Vissarionvitj Djugasvili upp i tankarna, som 1913 blev Josef Stalin, Mannen av stål och som då han kommit till makten lät sin besinningslösa terror drabba 180 miljoner sovjetmedborgare. Skuggan från dessa demoniska härskare vilar tung över Ryssland. Den ryske regissören Pavel Lungin vann priset som bäste reggissör i Cannes 1990 och blev senare en av Putins kulturella supportrar. Förra året undertecknade Lungin exempelvis ett brev till stöd för Putins miltära aktioner i Krim och mot Ukraina. Pavel Lungin presenterade 2007 sin film Tsaren, som handlar om Ivan den Förskräcklige, med orden:

En del anser att Ivan den Förskräckliges ande försvinner allt längre bort från oss, medan andra drömmer om att en samtida motsvarighet till denna kraft åter skall samla allt det som fallit isär och förstörts genom år av reformer. Ty, som många historiker kan bekräfta, var det under Ivan IV som Furstendömet Moskva omvandlades till den Muskovitiska Staten, vår nations föregångare. Detta är den ryska statens hemlighet. Alla diktatorerna, var och en av de som på något sätt varit kopplad till våldet och som släppt loss en ocean av blod över sitt folk har varit kopplade till denna märkligt masochistiska kärlek till ett våldsamt förflutet.

Liknande tankegångar kan i viss mån kopplas till Vladimir Putin, som vid åtskilliga tillfällen har uttalat en önskan om att dagens läroböcker skall skrivas om på ett sådant sätt att de ”skapar en känsla av stolthet inför vår historia, vår nation”. Något som lett till att såväl Stalins som Ivan IV:s regimer har börjat omvärderas i en mer positiv riktning, i såväl läroböcker som officiell historieskrivning.Ett exempel på en sådan historierevision var  lanseringen 2007 av Alexander V. Filippovs Rysslands moderna historia, 1945-2006, ämnad som historebok för gymnasieskolorna. Den åtföljdes av en lärarmanual som bland annat konstaterade att "det är viktigt att visa hur Stalin agerade utifrån en konkret historisk situation ... helt rationellt - som väktare av ett system och konsekvent anhängare av en vision för att omforma nationen till in en industristat. "

I Rysslands moderna historia betonas Stalins förhållande till den av Ivan IV grundade Moskovitiska Staten som inledde "en 500-årig politisk tradition som krävde att makten koncentrerades i händerna på en enda, enväldig härskare och hans centraliserade administrativa system." Filippov uppgav att Stalin prioriterat var ett stärkande av det nationella försvar, samt en ekonomisk moderniseringsprocess som skulle gynnas av en strikt administrativ kommandostruktur. Även Stalin's mest grymma metoder var enligt Filippov i slutändan motiverade av idén om en återförening av det forna ryska imperiet och dess omvandling till en industriell stormakt, detta efter att ha ha lyckats vinna  ett krig av episka dimensioner.  Vid genomförandet av sin politik var Stalin inspirerad av starka ledare som insett att enbart en stark statsmakt skulle kunna förändra samhället i positiv riktning: 

Samma analys är tillämpbar på Ivan den Förskräcklige och Peter den Stores insatser. [...] Stalin ansåg sig själv vara arvinge till dessa föregångare på den ryska tronen. Han var en kännare av den ryska historien och som påpekats ovan respekterade han dessa historiska gestalter och betraktade dem som sina läromästare.

Det senare kan sägas stämma med verkligheten. Den ryske historikern Robert Yurevich Vipper (1859 – 1954) skrev 1920 en bok om Ivan den Förskräcklige i vilken han jämförde den pågående revolutionen med den “militärisk-autokratiska kommunism” som enligt honom präglat Ivan IV:s regim. Vipper var vid den tiden inte bolsjevik utan sökte sig till universitet i Riga för att undvika den kommunistiska fanatismen. Han förstod dock att Litauen för eller senare skulle falla för den sovjetiska övermakten och började under trettiotalet omvärdera sin syn på bolsjevikerna och betrakta deras statsdiktatur som en värdig efterföljare till Ivan den Förskräckliges enhetssträvanden. Vipper ignorerade Ivan IV:s besinningslösa terror och betraktade honom mer som en duglig nationsbyggare. Sovjetunionens ledare skulle visa samma styrka och hänsynslöshet och därigenom upprätta Rysslands makt och ära. När Litauen annekterades 1940 blev Vipper medlem av Sovjetunionens Vetenskapsakademi och en ledande historiker vars forskning åberopades som stöd för Stalins strävan att återupprätta Ivan den Förskräcklige som en förebild; en duglig och beundransvärd ledare, Under en bejublad föreläsning i Kreml, som genom den statliga radions försorg  sändes över hela Sovjetunionen, proklamerade Vipper att: ”Ivans muskovitiska stat var prototypen för USSRs multinationella stat”.  

I detta sammanhang kan påpekas att epitetet "Den Förskräcklige" på ryska är Grozny, ett begrepp som kan motsvaras av "väcker fruktan och skräck". Afanasievs vän, språkmannen Vladimir Dal, identifierade ordet som ett ålderdomligt och förr ofta förekommande epitet på mäktiga ledare och att det då hade betydelsen av   "modig, magnifik, suverän, hålla fiender i rädsla, men undersåtar i lydnad."  

Stalin hade alltså inget emot att bli jämförd med den sadistiske tyrannen Ivan den Förskräcklige, men att bli kopplad till hans mytiske dubbelgångare, den ruskige Koščéj, var givetvis något helt annat. Det går att sammankoppla Osip Mandelstams dikt om bergsbon i Kreml med den otäcka sagovärld där Koščéj den Odödlige, demonen utan själ, härskar över ett Dödsrike fyllt av lismare, som plötsligt kan förstenas genom demonens ord.

Mandelstam läste i sin lägenhet i november 1933 upp sitt Stalinepigram för ett slutet sällskap. De som lyssnade var poetvännerna Boris Pasternak, Anna Ahkmatova och Sergei Petrovich, samt Osips hustru Nahdezha och enligt författaren Robert Littell i hans dokumentärroman Stalinepigrammet, en viss Zanaida Zaitseva-Antonova, som hade varit Mandelstams älskarinna. Enligt Littell var det Zanaida som skrev ner poemet och vidarebefordrade det till OGPU, den hemliga polisen som nästa år skulle bli det fruktade NKVD. Dikten blev Mandelstams dödsdom. Egentligen är det märkligt att några svarta tecken skrivna i på ett vitt papper och upplästa för fem vänner kan få sådana fruktansvärda följder:  

 Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.

Men där orden räcker till samspråk,
där minns man Bergsbon i Kreml.

Hans fingrar är feta som daggmask,
hans ord är som blytunga lod.

Kring honom bossar med tupphals
– han leker med deras fjäsk:

De piper och visslar och jamar.
Han ensam får peka och slå.

Som hästskor smids Bergsbons dekret
att slungas mot ögon och ljumskar.

Han suger på dödsstraff som hallon
– det är fest i hans breda bröst.

Putin har inte förnekat Stalins terror, men frågan är om han har en klar uppfattning om vad den innebar för de enskilda sovjetmedborgare som drabbades av den och hur den har skadat den ryska nationen och dess grannländer. Om han har det så är det svårt att förstå att varför han jämför de fruktansvärda, stalinistiska rättsövergreppen med andra typer av brott som begåtts av andra nationer. Under konferensen som introducerade den ovannämnda läroboken i modern rysk historia sa Putin bland annat i ett TVsänt tal:  

Ja, vi finner fruktansvärda sidor i Rysslands historia. Låt oss minnas händelserna som följde 1937 [Stalins stora utrensining], låt oss inte glömma dem. Men, i andra länder, har det sagts, var det ännu värre. Ingen kan tillåtas skapa skuldkänslor hos oss. Låt dem tänka på sig själva. Men vi får inte och skall inte glömma de bistra kapitlen i vår historia. Fast vi har inte använt atomvapen mot en civilbefolkning. Vi har inte sprayat tusentals kilometer med kemilkalier och vi har heller inte över ett litet land fällt sju gånger fler bomber än vad som fälldes under det Stora Patriotiska Kriget.

När jag läste den ryska journalisten Masha Gessen spännande och djupt oroande bok om Putins väg till makten, Mannen utan ansikte, påimdes jag än en gång av hur den absoluta och hänsynslösa maktens stigma vilar tungt över Rysslands ledare. I sin bok beskriver Gessen med ett förbluffande mod hur den våldsamt lättstötte bråkstaken och medelmåttige eleven Vladimir Putin från enkla förhållanden i Leningrads halvmisär genom diverse skumraskaffärer stiger i graderna inom ett KGB som hotas av demokratiska reformer och sedan genom kontakter med mäktiga oligarker, flera av vilka han senare ger dolkstötar i ryggen och förvandlar till svurna fiender, hamnar bland de politiska ledarna för ett Ryssland som blir alltmer korrumperat och kontrollerat. Hur Putin tidigt inser mediernas stora betydelse för att nå och behålla makten och sedan bygger upp en image av sig själv som en omutbar karlakarl, som skall ställa allt till rätta. Han anklagas dock tidigt för att ha kommit till makten genom KGBstödda manipulationer, som bland annat skall ha innefattat terrordåd som trots att de ibland kopplades till KGB aldrig utreddes ordentligt utan omgående skylldes på tjetjeniska terrorister och därmed stödde Putins kampanj för att förlänga det smutsiga kriget i den autonoma delrepubliken och därigenom stärka sin makt, samtidigt som han enligt egen utsago skyddar Ryssland från terrorism.

Jämfört med den abnormt instabile sadisten Ivan IV, som lät slakta mängder av sina undersåtar, men “grundlade Rysslands politiska struktur” och den paranoiske psykopaten Stalin, som orsakade död och skräck för betydligt fler än Ivan den Förskräcklige lyckades tillintetgöra, men som för en del hårdnackade beundrare fortfarande framstår som en mäktig ledare under en tid präglad av "enhet, styrka och nationell ära”, har Putin inte kommit långt i galenskap och terrormetoder, men liksom sina föregångare låter han sig villigt hyllas och för många är han mycket populär; en stark ledare som bringat ordning i ekonomi och samhällssystem.

Han tycks även ha inspirerats av personkulten kring Stalin. Nyligen såg jag ett avsnitt på TV av ett program kallat Alla är fotografer, där en av deltagarna fick till uppgift att fotografera brudpar. Hans kollega påpekade att det kom honom att tänka på den uppsjö av slentrianmässiga och trista porträttstudier i form av officiellt sanktionerade bilder på politiker, som i allmänhet avbildas i trista poser i talarstolar eller stelt uppsträckta bland kollegor och familjemedlemmar. Annat är det med Putin, bilderna på honom är betydligt livligare, tagna med fläkt och fart då han i spännande vinklingar avbildas som en ständigt aktiv macho i intressanta miljöer. Att vara Putins officielle fotograf måste vara betydligt mer spännande än att snubbla omkring i skuggan av europeiska politiker.

Fast Gessen och andra granskande journalister är måttligt roade av dessa spektakler och menar att man absolut inte skall underskatta farorna i Putins karaktär och den väg han och hans gelikar slagit in på. Hennes bok handlar om stenhård kontroll av media, mord på kritiker, grova lögner och manipulationer och framförallt om ett hämningslöst rofferi som gynnar en sluten, grabbig grupp av polare och politiker. Det är en berättelse om en maffiagrupp vars medlemmar genom politik, grov kriminalitet och ekonomiska manipulationer tagit makten över ett helt land och är i full färd med att berika sig själva. Putins kamrater från KGB har hamnat som direktörer på statliga bolag. De är de nya oligarkerna. Efter att ha tjänat staten har den hemliga polisen tagit över den, något som innebär att dess traditionella fiender – rättsaktivister, journalister och jurister - nu lever farligt.

Gessens bok innebär också ett sökande efter personligheten, eller varför inte själen, hos en uppenbarligen hänsynlös karriärist, som likt Koščéj i de ryska sagorna utstrålar kyla och oåtkomlighet, samtidigt som han vinnlägger sig om en machoimage av odödlighet, styrka och ungdomlighet, omgiven av en grupp synkopanter som låter honom sola sig i en självbild präglad av perfektion och handlingskraft. En småvuxen, lätt orolig och grå liten herre har förvandlats till storviltsjägare och kampsportsmästare. En stark och tuff, men innerst inne reko kille, med allt som krävs för att med en fast hand styra ett komplicerat imperium. En bild som inte solkats av ett vulgärt språkbruk, som när Putin efter hyreshusexplosionerna strax efter sitt makttillträde skyllde dem på tjetjenier, det nya Rysslands ständiga syndabockar och deklarerade: ”Vi skall förfölja terroristerna var de än befinner sig. Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset. Slut på historien.”

För mig kvarstår Putins sanna natur en gåta. Han må vara en stor statsman, fast jag lutar dessvärre åt uppfattningen att han snarare är en Gudfader, en capo di tutti capi som får mig att tänka på Koščéj, den Odödlige, den hemlighetsfulle machogubben som gömt sin själ, men jagas av djärva kvinnor som Marja Morevna och Vasilisa Kirbitevna. I Putins fall heter de Masha Gessen, eller Anna Politkovskaja, som fick plikta med sitt liv för sina avslöjande, samt Karen Dawisha som i Putin’s Kleptocracy beskrivit den gangsterekonomi som en före detta KGBagent nu befrämjar.

Putin är en statschef som kan försvinna i flera veckor, utan att hans undersåtar vet var han befinner sig. Han är en man som med all rätt säger att: ”Jag har ett privatliv i vilket jag inte tillåter någon inblandning. Det måste respekteras.” Samma sak säger Putins gode vän Silvio Berlusconi, som liksom honom är mediekontrollant och miljonär. Till skillnad från Berlusconi förnekar dock Putin att han skulle vara miljonär, enligt honom är det en  lögn som sprids från hans politiska motståndare och inget annat än  ”skitsnack som vanligt”. Trots sina yttranden om "privatlivets helgd", tvekar varken Putin eller Berlusconi att ge order om att skrupellösa journalister  skall rota i andras privatliv och sprida skandalrykten om sådana individer de betraktar som sina fiender.

För övrigt kan jag inte låta bli att undra över dessa beundrade mäns privatliv, speciellt efter att ha läst Berlusconis avlyssnade samtal med den lyxprostituerade Patrizia D´Addario: “Vänta på mig i den stora sängen, den med förhängena är Putins”, något som osökt påminner mig om den åldrige Koščéjs eskapader med unga kvinnor, eller varför inte otäcka, mäktiga gubbars missbruk av unga kvinnor, som Dominique Strauss-Kahn, eller våra egna svenska representanter av samma osmakliga släkte, som förre rektorn för Polishögskolan.   

Men främst är det funderingarna kring Putins själ som fick mig att tänka på Koščéj. När Bush träffade Putin första gången 2001 deklarerade han:

Jag såg mannen i ögonen, fann honom vara mycket rättfram och pålitlig och vi hade en mycket bra dialog. Jag lyckades få en känsla av hans själ. Han är en man som är djupt engagerad i sitt land för vilket han har de bästa intentioner och jag uppskattade mycket den uppriktiga dialogen och det är början till ett mycket konstruktivt förhållande.

Tydligen grep Putin Bushs romantiskt, kristna själ genom att visa honom ett dopkors han fått av sin mor inför ett officiellt besök till Israel. ”Hon bad mig att få det välsignat och det gjorde jag och satte det sedan kring min hals, sedan dess har jag alltid burit det.” Är Putin religiös? I så fall borde han väl tro på själens existens? Han har sagt:

Först och främst bör vi alla styras av sunt förnuft. Men sunt förnuft skall baseras på moraliska principer. Och det är inte möjligt att ha en moral skild från religiösa värden.

Det där låter inte så speciellt andligt, snarare praktiskt och det är möjligt att hans samröre med den Ryska Ortodoxa Kyrkan är maktpolitiskt betingat. Kirill, eller Vladimir Mikhailovich Gundyayev (hans namn som privatperson) som är Patriark av Moskva och hela Ryssland, har deklarerat att Putins styre är ”ett Guds mirakel” och säger sig dela Putins vision av ”den ryska världen” som en sfär med gemensamma ideologiska värden, som skiljer sig från de som råder i ”Väst”.

Mer än 75 procent av alla ryssar säger sig vara välvilligt inställda till den Ryska Ortodoxa Kyrkan och dess nära samarbete med Staten. Den ortodoxa kyrkan är inte en statskyrka och för sin finansiering är den därför beroende av privata medel, som bland annat kommer från inflytelserika politiker och oligarker, eller andra inkomstkällor, som exempelvis en nyligen avslöjad skandal kring skattebefriad cigarettimport. En kontroversiell finansiär av Kyrkan är  miljonären Konstatin Malofeev, som även finansierar ryska separatister i Ukraina. Patriarken Kirill har bortsett från kritik över att han "politiserat"  Kyrkan dessutom haft en del besvär med envisa rykten om att han under 1990-talet var kopplad till KGB.

Hillary Clinton gjorde i sin valkampanj mot Obama sig lustig över Bushs uttalande om att han sett Putins själ, det var i samband med att hon talade om Obamas oerfarenhet av internationella relationer och faran i att vara alltför personlig när man sysslar med sådant. Hon menade att Putin inte var att lita på och påstod att hon kunde talat om för Bush var Putins själ var, eftersom han ”varit en KGB agent. Per definition har han därför ingen själ”. Putin replikerade snabbt: ”Det minsta man kan begära är väl i varje fall att ett statsöverhuvud borde ha ett huvud.” Var yttrandet riktat mot fru Clinton, eller ett erkännande att Putin liksom Koščéj gömt sin själ utanför kroppen och i sin maktutövning enbart har nytta av huvudet?

Diskussionen om Putins eventuella själ fortsätter. Förra sommaren intervjuades USAs vicepresident Joe Biden i The New Yorker och han berättade då om ett möte han haft med Putin 2011: ”Jag hade en tolk med mig och när han visade mig sitt kontor sa jag: ´Det är förbluffande vad kapitalismen kan åstadkomma, är det inte? Vilket magnifikt kontor!´ Och han skrattade. När jag vände mig om var jag så här nära honom och jag sa: ”Mr. Premiärminister, jag kan se in i era ögon och jag tror inte att ni har en själ.” Intervjuaren undrade förvånat: ”Sa ni verkligen så? Det låter som något från en film?” ”Absolut, givetvis”, svarade Joe Biden och tillade: ”Han tittade tillbaka log och svarade: ´Vi förstår varandra.  Biden lutade sig tillbaka och tillade: ”Det är precis så som den där killen är.”

Inte blev jag mycket klokare när jag läste Bidens skildring av sitt möte med Putin, men en hel del som skrivs om den ryske ledarens personlighet tycks kretsa kring hans  själsliv och iskalla blick. Personligen tror jag att Putins själ, likt Koščéjs, faktiskt kan vara undangömd någonstans. Orsaken till ett sådant antagande är att jag en och annan gång har råkat ut för personer som blivit förgiftade av sin maktposition, förblindade i en sådan grad att de uppenbarligen trott sig vara felfria och allkunniga, fast de underligt nog samtidigt känt sig både hotade och osäkra och därför skadar sådana de ser som en fara för sin image av förträfflighet. Regissören Rainer Werner Fassbinder gjorde en gång en film som på svenska kallades ”Rädsla urholkar själen”, fast den tyska titeln var Angst essen die Seele auf, ”Rädsla äter upp själen”. Jag tänker på den filmtiteln och finner den adekvat, samtidigt föreställer jag mig att även makt äter upp själen.

Makt tycks i de flesta fall utgöra ett hot mot medmänsklighet och jag tror mig ana att det är sådana tankar som förmedlas genom folksagorna om Baba Yaga och Koščéj. Makt skapar monster. Ondska föds när känslan av maktfullkomlighet tillåts sluka själen. 

Afanasiev, Aleksander (1962) ”Sagan om Marja Morevna”, i Ehnmark, Erland och Jan-Öjvind Swahn (red.) Världens bästa myter och sagor i urval.  Stockholm: Natur och Kultur. Afanasiev, Aleksander (1992) Ryska folksagor. Stockholm: Fabel. Afanasiev, Aleksander (1999) Ryska erotiska folksagor. Stockholm: Fabel. Chandler, Robert (ed.) (2012) Russian Magic Tales from Pushkin to Platonov. London: Penguin Classics. Dawisha, Karen (2014) Putin's Kleptocracy: Who Owns Russia? New York: Simon and Schuster. Gessen, Masha (2012) Mannen utan ansikte. Stockholm: Brombergs. John, Andreas (2004) Baba Yaga: The Ambigous Mother and Witch of the Russian Folktale. New York: Peter Lang. Littell, Robert (2009) The Stalin Epigram, New York: Simon and Schuster. de Madariaga, Isabel (2008) Ivan den förskräcklige. Stockholm: Prisma. Mandelstam, Osiip (1976) Rosen fryser i snön. Dikter i urval och översätting av Hans Björkegren. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Osnos, Evan (2014) “The Biden Agenda: Reckoning with Ukraine and Iraq, and keeping an eye on 2016”, in The New Yorker, July 28. Platt, M. F. (2010) “Allegory 's Half-Life: The Specter of a Stalinist Ivan the Terrible in Russia Today” i Penn History Review Volume 17 Issue 2.  Politkovskaja, Anna (2005) Putins Ryssland. Stockholm: Ordfront. Propp, Vladímir Jakolevič (1968) Morphology of the Folk Tale. Bloomington: University of Indiana Press. Propp, Vladímir Jakolevič (1992) Le radici storiche dei racconti de magia.  Rome: Grandi tascabili economici, Newton. Semyonova Tian-Shanskaia, Olga (1993) Village Life in Late Tsarist Russia (edited by David L. Ransel). Bloomington: University of Indiana University Press. Warner, Elizabeth (1989) Hjältar, odjur och främmande världar ur rysk mytologi. Stockholm: Legenda.

One night, my ninety three-year old mother fell down in the kitchen. Somewhat dizzy she had grabbed hold of the pantry door, which came loose and fell over her, she plunged into the stove. After I had hastened down from the upsatirs bedroom I found her lying on the floor, with the large door ontop of her. As usual, she did not complain and didn´t want me to call for help, though she could not walk by herself and her injured leg pained.

I managed to tuck her into bed. Since her pain had not ceased in the morning I feared that she had broken her leg and called for an ambulance. The emergency team appeared after less than half an hour. They were amazingly efficient and professional; writing down all essential information - how and when my mother had fallen, what medicines she took, her personal data, asking me to pack toiletries and reading material, all while they took blood samples, checked theblood pressure, etc. What impressed most was how easy they handled the situation, their kindness, and the calm and enlightening information they provided. They brought with them necessary material and a hospital bed, lifted up my mother to the transportable bed and brought her into the ambulance.

Soon I was sitting beside the driver, conversing with him while he drove to the hospital in Kristianstad, some 30 kilometers from Hässleholm. I heard how my mother talked to and laughed with the nurse behind us. She was as clear in the head and positive as she usually is. During the trip, the ambulance driver told me about his profession, which he enjoyed and had been engaged with during more than twenty five years. He told me that the tasks of an ambulance crew had become increasingly specialized and that it now was up to them to do a lot of testing and pretreatments before they brought the patient to the hospital, to shorten the waiting time at the emergency department. Accordingly, they had to follow as set of clearly defined procedures while addressing a femur fracture, which my mother was suffering from.

What fascinated me most during our conversation was when the driver told me how much time they had to devote to caring for drug addicts and victims of beatings and maltreatment. He assumed that such cases worsened with every year. The misery common to many people was much worse than people generally believed; time and time again he had to pick up the same fatalities. It happened that he had been instrumental in saving  the life of a drug addict, only to meet him just a couple of days later at the liquor store and later in the evening pick him up again, after he had been knocked unconscious outside a tavern.

- The worst is the children, how they forced to grow up in the squalor surrounding drug addicts and petty criminals. It´s horrible. Some environments defy any attempt at description. What bothers me the most is how abused such children are. So utterly defenseless. How they become damaged for life.

He talked about parallel worlds, almost completely separated from each other; prior to becoming an ambulance driver he could not have imagined that such places existed close to his home.

We arrived at the emergency casualty department at Kristianstad´s regional hospital where we were met with the same efficiency and kindness. My mother had surgery and now finds herself in a rehabilitation ward. A bright and clean place where the food is tasty and the staff friendly and accommodating. I have seen hospitals in other parts of the world, especially in rural Africa and Latin America, thereby my impression of Swedish health care becomes almost surreal – the purity, the modernity, the friendly efficiency. Everything an essential part of the People´s Home constructed during the twentieth century. A social system that intends to take care of each and every one, excluding no one, at least not to such an extent I had witnessed at some locations outside of Sweden.

It was this that Gustav Möller who had been instrumental in the build-up of the welfare system. I mentioned him in my last blog entry as one of the Social Democratic Party's most important ideologues and how he busied himself with the build-up of education and social security, considering them as essential building blocks for a prosperous society.  

Gustav Möller was born 1884 in Malmö, the biggest town in southern Sweden. His father was a blacksmith and died in typhoid fever before Gustav became one year. His mother supported the family by washing clothes for others and cleaning staircases, she died of tuberculosis when Gustav was fourteen years old. They lived at Tallgatan, considered as one of the most miserable addresses in the city. In a newspaper article Möller wrote about his childhood street:

Tallgatan in Malmö was dead end-street, blocked by a high plank, outside of which were fields and vegetable gardens. There were only seven properties, all two storey houses. It went under the nick name Tinker Street, suggesting that it was a den of thieves. It was said that farmers from southern Skåne [the southernmost and most prosperous county of Sweden] hurried by with their horse-drawn carts as fast as they could, out of fear of being assaulted as they entered the city by the Southern Suburban Street on their way to the marketplace [...] A neighboring man and a woman were identified as socialists; they lived together as an unmarried couple. This and their political beliefs made people regarding them with some timidity, even tinged with hidden fears. Longer had the labor movement not come in the 1890s, than in this proletarian street, where poverty characterized every inhabitant, except baker Pålsson, we considered a couple of socialists as a strange aberration and a potential danger to all of us.

It was not unusual that early social democratic politicians emerged from poor circumstances and worked their way up through the class society, even being able to study at university and become influential politicians. In a biography of Möller, the authors noted that:

His mother's difficult life and untimely death turned him into a politician. [...] The images were a reminder: Bernhard and the mother had not been allowed to live their lives in a happy, rewarding manner; they had constantly been forced to struggle through hard times. Such fates had to be prevented.

Bernhard was Gustav Möller's older brother who  left for the US where he toiled and died of cancer before the brothers could meet again.

Not long after the Social Democrats´ victory in the 1932 elections, when Gustav Möller had been appointed as Minister of Social Security, he was visited by Uno Åhrén, radical architect and co-author of the manifesto accept. Åhrén came in company with Gunnar Myrdal, newly appointed professor and later Nobel laureate in economics. Åhrén and Myrdal suggested that Gustav Möller would give them a mandate to conduct an investigation and appoint a committee to resolve the depressing Swedish housing standards and thereby initiate a thorough process of modernization of the entire society. Möller was averse to the two enthusiasts and Myrdal later wrote that:

In the two of us, he probably saw species of a kind that an accomplished politician from the working class had been accustomed not to take seriously. Young idealists from the intellectual upper class without any practical experience.

Myrdal and Åhrén were nevertheless not hampered but immediately sought the support of the Minister of Finance, Ernst Wigforss, who was persuaded and promised to provide the necessary financial backing. A year later, Gustav Möller contacted Åhrén and Myrdal and explained "with a sly smile" that the Government finally had decided to establish a committee called Social Housing Inquiry and that he expected Åhrén and Myrdal to come up with a proposal concerning Swedish cities' future housing provisions. It was the starting shot for a Social Democratic housing policy that would characterize Swedish society for decades to come.

That same year, Gunnar Myrdal and his wife Alva rented a cottage among the Norwegian mountains, where they spent their summer hiking and writing a book that would drop like a bomb on the Swedish public debate – Kris i befolkningsfrågan, “Crisis in the Population Question”.

What Alva and Gunnar Myrdal achieved appeared as a miracle, turning them into the notorious "couple Myrdal, who turns everything upside down." They seemed to accept what conservative forces had preached for several years, namely that the once healthy, Swedish people was in the process of weakening, while population decline was disastrous, but instead of falling into the brown trap by recommending Nazi-influenced policies based on coercion and dictatorship, the Myrdal couple went in a diametrically opposite direction, stating that:

The population issue has turned into the strongest argument for a profound and radical socialist transformation of society.

Alva and Gunnar Myrdal did not hesitate to criticize their opponents as being unscientific, less talented than themselves, and even dishonest. According to them it was nothing more than idiotic rambling to go on about the "good old times" and imagine that it would be possible to prevent a healthy sex life and women's right to their freedom and their bodies. Trying to outlaw contraception would be both ineffective and contrary to Swedish families' legitimate demands for freedom, respect and love. Instead of imposing a top-approved "morality" on the working classes, it was high time to ventilate a society that had become antiquated and unhealthy, to create a sound population and equal opportunities for every citizen, woman and man. The up-growing generation would be offered better schools, workers and employees had to receive decent working conditions and all Swedes a housing fit for human beings.

Instead of preaching morals and threatening transgressors with punishment, policy makers should stimulate broad social reforms in support of women's and children's rights and opportunities. Why would the Swedish people bring more children into the world if the majority of them were being forced to reside in substandard housing, with one room and a small kitchen, and generally without their own bathroom? For many workers living conditions remained miserable, income was not sufficient for obtaining the necessities of life. In such conditions, what´s the use of giving birth to children? When women are forced to choose between slaving at home or be a childless laborer, or office worker?

Crisis in the Population Question emitted the same boundless optimism and cocksure confidence as accept, the radical architects´ manifesto. Alva and Gunnar Myrdal thought they knew so much, even how the future would look like. Their belief in reason's final victory was rock solid. They wrote that the entire Swedish community structure was facing a momentous transition from a "pre-capitalist tradition" to a "more systematically organized socialist ethnic community built on the broadest possible democratic foundation.”

To allow such a society to emerge an exemplary "human material" was required, created and bred through a free, strong and healthy social system. Each individual had to be guaranteed the opportunity to freely choose her/his life and adapt to the requirements a new era. Almost all reforms that eventually came to characterize the Swedish welfare state seems to have been prescribed in Crisis in the Population Qustion, but it was mainly the personal tone, the concrete proposals and the firm conviction that the authors knew exactly what women, men and kids really demanded and needed that gave the book its great impact.

Criticism of Crisis in the Population Question was vehement; it was mainly conservative and religious forces that played havoc with Myrdals´ controversial book. What most upset their adversaries was the couple´s plea for women's freedom, that childcare should be a governmental and/or a municipal commitment and that contraception should be freely accessible to everyone. Nevertheless, what was hardly mentioned were the opinions that now are considered to be the most controversial, even outrageous, namely the proposed means to deal with “labor incompetent, immoral or mentally deficient individuals”, who drain the treasury and/or transmit genetic and socially damaging disabilities and characteristics and therefore must be limited. The Myrdal couple assumed that the best manner to deal with such “incurable” individuals would probably be to sterilize them.

That Gustav Möller finally accepted Gunnar Myrdal and Uno Åhréns plans for an overhaul of the Swedish housing policy and far-reaching social engineering was not so remarkable. Myrdal was an economist and felt that the traditional ideologiesand their struggle for power was now passé; it was high time to apply efficient and practical methods to serve the public good. In the journal Spectrum, he wrote in 1932:

This new socio-political ideology carries within itself strong, radical and somewhat revolutionary possibilities. It is intellectualistic and coldly rationalist; while the old approach, which still lingers, was considerably sentimental [...] It is largely exempt from liberal brake pads. [...] It is pertinent. Its romanticism is that of an engineer.

The Myrdal couple described in frightening terms, abundantly substantiated by statistics and scientific studies, how Sweden had fallen into apathy and poverty, where half of all children lived in overcrowded, poor housing, curbing their physical and mental growth. The guilt for to this sad state of affairs rested with conservative and religious reactionaries, who argued that all change was evil, that families were dissolved if morals evaporated, a current moral decadence was aggravating women´s and children's already precarious situation.

As early as 1920, Gustav Möller claimed that a "practical" approach to development had to be adopted. It is not enough to overthrow oppressive power structures; opponents to democracy had to realize that a general prosperity benefits everyone. One should not limit people's opportunities, it slows the progress, while cooperation and research "improves the general well-being", openness and growth should be applied to all aspects of society, not coercion and limitations:

Any production unit must be utilized in such a way that even greater benefits can be gained from it, capitalists have so far not managed to to do that, at least not in such a way that it benefits the entire society. [...] It is rational organization, the creation of a higher form of production, which will lead the socialization process towards its higher purpose.

The labor movement should not act like a Robin Hood by robbing from the rich and give the spoils to the poor, instead all forces had to be united and maximized in such a way that the entire pie could grow bigger. Agrarian Sweden was dying, its means of production were becoming obsolete and emitted a stench of decay and neglect. The author Ludvig "Lubbe" Nordström wanted to get rid of the reek from a crumbling Sweden. He was annoyed by the Swedish Tourist Board´s brochures with their pictures of picturesque chalets and old churches. Lubbe wanted to demolish the famous Old Town in Stockholm and instead of old, reeking cottages, he wanted to pay tribute electricity works and modern ironworks. On behalf of the Swedish Radio, he made a reporting tour through the entire kingdom, describing what he called the old Shit-Sweden, which in his opinion had to be cleared away as quickly and efficiently as possible.

Nordström's welfare utopia was clinically clean and highly efficient, without ornamentation and lively coloration. The praise of sunsets was exaggerated, abundance of colors a monstrosity:

Grey! It's the foremost modern color. Two things exist in the modern world, stronger than others they mirror a progressive mentality: railway bridges and warships, the most beautiful objects a modern eye can behold.

The intellectual elite displayed a radiant energy, high ambitions and almost feverish activities. It is amazing what perseverance and ambition Alva and Gunnar Myrdal seemed to radiate. Alva plunged herself with heart and soul into the radical architects' activities in order to change the Swedes living space. Poverty and misery would be eliminated. Shit-Sweden wiped out forever.

In Rome we live near Garbatella, a neighborhood that was built during the 1920s. The blocks are now neglected and the houses dilapidated, but nevertheless it is a strange feeling to walk through the streets, especially at dusk, when calm descends over the place. The architecture of Garbatella was originally inspired by the English "garden cities", which meant that the houses would be for workers and lower officials, have good connections with and be relatively close to the city center and equipped with green spaces and vegetable gardens. Each block would have access to grocery stores, bars and restaurants, community- and child care centers. Originally the planners strived at providing a varied impression of the residential areas. A rectilinear street grid was avoided and the roads curved between the houses, which were adorned with subtle ornamentation, loggias and columns. At Garbatella´s center is a huge school building, a church, a theatre and sports facilities, including an indoor pool.

Initially, most houses were generally two-story houses, villinas, but when the Fascists began demolishig and rebuilding Rome's city center, crowds of people were transferred to quickly erected large, community houses, of which the most famous were in Garbatella. The planning of the area u nderwent drastic changes, green areas were reduced and the original plans to broadened the Tiber and deepen it all the way to the coast and build a port in Garbatella were shelved permanently. Enormous housing complexes were built in the form of so-called residential hotels, where the apartments had minimal kitchens, while the tenants had free access to large communal dining rooms; the apartments lacked bathtubs but unlimited admittance were granted to Garbatella´s communal swimming pool and sporting facilities. It was mainly families with several children who were accommodated in the “collective houses”. On the ground floor were child care centers, staffed by municipal employees.

Most famous of these "family hotels" were the three red, white and yellow buildings built in 1929 and jointly comprising more than a thousand people uprooted from the center of Rome. Their large dining rooms have vaulted ceilings, similar to the one arching over the ancient Pantheon and there were communal laundry and drying parlors. The central building, the "red house", had a medical reception, police, hairdressers and maternity clinics. However, kitchens and bathrooms were cramped and the Romans preferred La Mamma's or La Nonna´s cuisine and never warmed to the communal kitchens; odors, overcrowding and general squalor soon came to characterize the collective houses, which also became hotbeds for radical opposition against the Fascists, not only for the reason that the majority of the population consisted of workers and their families, but also due to the fact that the heads of households, in order to be granted a flat, had had to declare their loyalty to the Fascist Party. Strangely enough, the authorities seemed to have believed in these declarations and soon placed politically suspicious individuals among the supposedly faithful Fascist supporters within Garbatella´s co-housing. The idea was that the nonconformists would be supervised by their neighbors and eventually turn into good citizens. The effect was the opposite - public houses soon came to be regarded as centers of Communist and Socialist resistance. However, before that occured these experiments in Fascist co-habitation were proudly displayed to visiting potentates, not the least an impressed Mahatma Gandhi.

The architect Innocenzo Sabbatini had in 1927 erected the first "residential hotel" and soon his extensive housing complexes could be seen in several of Rome's suburbs, but the three buildings in Garbatella were the largest and the most famous ones.

I do not know if Alva Myrdal was aware of these extensive fascist efforts in co-housing for workers and single mothers, but she was to a high degree taken by the idea as a means to lighten housework for women. A speech Alva gave at the Professional Women´s Club in Stockholm in 1937 led to the establishment of a committee intended to support "a radical shift in family life towards collective household principles." Among other statements Alva said the following in her speech:

Take an apartment building where in their small kitchen, above and beside each other, housewives make the same meatballs, where small nurseries enclose lethargic and trapped small human beings - do such circumstances not call for more organized, collective solutions?

Alva Myrdal was particularly influential in a nationwide initiative for the construction of co-housing and she was initially supported by the architect and designer Sven Markelius, who was one of the authors of the accept manifesto. The idea was to mass-produce the building proposals that Markelius had made in 1932 and 1933 for two Stockholm suburbs, these were huge edifices with room for hundreds of families, though the Stockholm municipality, which owned the ground. found the projects to be too precarious. It was only when Markelius had been able to present a list of interested tenants to a private construction company that it agreed to build a co-housing building comprising with 57 apartments in an attractive area at a waterfront.

It was an elegant building where access to natural light and attractive panoramas were maximized, while angled windows and balconies minimized insight from neighbors. The apartments were small, but common areas were spacious and well proportioned; there was a restaurant, a central kitchen and a children's section on the ground floor. On the roof terrace was a large terrace with a paddling pool, a sun deck, sandpit and several showers. Tenants could get help with the cleaning of their apartments; every floor had a cleaning lady assigned and every apartment had a laundry chute connected to a manned washing facility. If you did not want to take your meals in the restaurant you could have it prepared for you and sent up to your flat by a dumbwaiter. The house provided permanent service staff around the clock. In 1938, 21 people served the tenants. The child day-care center was managed by a professional child psychologist, with psychoanalytic training and there were another psychoanalyst living in the building, as well as a medical doctor, both making their services available to tenants.

Those who chose to live in this public housing were a rather exclusive group of people. Sven Markelius both lived in the house and had his studio there and so did several other prominent architects and some artists. Other celebrities were, for example, the radical cartoonist Bertil Almquist, who every week for 35 years drew and wrote in, during the War Nazi tinted and later Social Democratic, Aftonbladet a popular daily political cartoon page called On the Wallpaper. Almquist also wrote songs and the witty, cleverly illustrated books about The Hedenhös Children telling stories about a Stone Age family that long before the Flintstone family invents things and travel around in a Neolithic world that has a great deal in common with our modern times. As a kid I devoured these books again and again. It was Almquist who during World War II created the very popular image and slogan En svensk tiger, as part of a campaign to prevent espionage. In Swedish svensk can mean both the adjective "Swedish" and the noun "Swede" while tiger can mean either the noun for the animal or the present tense of the verb tiga, "to keep silent", giving the poster the double meaning "a Swedish tiger" or "a Swede keeps silent".  

In the house also lived Erland Hofsten, a statistician who for many years hosted Swedish Televion´s election nights. Erland's father was Nils von Hofsten, Rector of Uppsala University and between 1945 and 1953 Chairman of the National Institute for Racial biology. Erland Hofsten´s neighbor was Skå-Gustav Jonson, a highly controversial and legendary physician who introduced human care for young criminals. Skå-Gustav was married to Esther Lamm, daughter of an eminent Jewish literary scholar, who was member of the Swedish Academy.

At one point Alva Myrdal had in her despair contacted Skå-Gustav and asked for his advice about what to do with her “vicious” son Jan (who eventually was to grow up as one of Sweden´s most famous authors). Skå-Gustav offered that Jan could stay for a while with him and his family. Jan Myrdal much later wrote that he had enjoyed living with Skå-Gustav and his family, but I do not know whether his conduct towards his mother got any better. Skå-Gustav also propagated for family planning and sex education, often in collaboration with Elise Ottosen-Jensen, called Ottar, who was a great and well-known idealist, founder of the pioneering RFSU, Swedish Association for Sexuality Education. Ottar rented the studio apartment next to Skå-Gustav's family and during the war several political refugees from the continent gathered in her one-room apartment.

With "sex radical" tenants like Skå-Gustav and Ottar and other Social Democrats, many reactionaries considered the exclusive collective house to be a nest for subversive rakes. In a political sense this was to true to some extent. During the War, a group of high-profile anti-Nazis met regularly in Sven Markelius´ apartment. He was president of the association Kulturfront, Cultural Front, which published a magazine with the same name and mustered intellectuals to confront Nazi-propaganda in Sweden and neighboring countries.

It was neither lavish co-housing like the one on Norr Mälarstrand in Stockholm (nowadays a national heritage site that still have tenants), nor giant complexes like those in Garbatella, that Alva Myrdal, Sven Markelius and builder Olle Engkvist came to reproduce at several locations in Sweden, but simpler housing facilities built after the same service principle and often tailored for "single women with, or without children". The influential builder Olle Engkvist who was member of Åhrén´s and Myrdals´s Social Housing Inquiry and collaborator with the architects behind accept, was also a good friend of the Swedish Prime Minister Per Albin Hansson, who moved into one of the functionalist townhouses Engkvist had erected in Stockholm.

It was not only co-housing that Alva and Gunnar Myrdal wanted to support. Together with their architect friends they were also influential when it came to initiating and monitoring a program of so-called barnrikehus, meaning housing for families with many children. The investment in barnrikehus was a direct consequence of the Social Housing Inquiry that had determined that 30 percent of all children under 15 years of age were living in overcrowded apartments.

Housing for families with many children was built for the "less fortunate". The initiative included favorable governmental loans to builders and subsidies for families who moved in. Contributions to large families meant that a family with three children could get up to thirty percent rent reduction. With an additional child the contribution increased by 10 percent, up to five children when the maximum rent reduction was 50 percent.

Municipality involvement in housing initiatives for families with many children was successful and the Government decided that in the future municipalities should have the main responsibility for urban planning and the construction of subsidized buildings.

After the overcrowding largely had been removed in the years following the War the availability of housing gradually became worse again and in 1965 the Government decided to remedy the growing crisis by supporting the construction of 100 000 homes per year. The goal was to build one million homes in ten years and once more eliminate overcrowding while im proving housing standards. 

The goal was reached, but many of the construction companies involved in the venture departed from the quality standards set by the idealistic architects of the thirties, like apartments had to be built in durable materials and in such a way that each room was equipped with large windows to guarantee availability of natural light. Within the Million Program inexpensive materials and prefabricated building elements were used to a high degree, as well efforts were made to minimize labor costs and “non-essential” components. The often tall houses were generally supplied with just one elevator shaft per staircase and narrow fire escapes, while lower buildings often had exterior corridors along their sides, mostly due to the fact that Government subsidies only covered living areas and not stairwells and other building details outside of the apartments. The style became known as Brutalism and also characterized public buildings; which were either one storey barracks or heavy, monstrous concrete complexes where corridors and culverts had low ceilings while pipes, air ducts and cables run visibly along the ceilings.

Previously, efforts had been done to integrate residential buildings with their surrounding nature, meaning that copses, hills and freestanding trees were spared and became part of the residential environment. Despite their reforming zeal, most of the influential modernist architects participating in accept, or being inspired by its concepts, revered nature. For example, the  acclaimed Gunnar Asplund had during his Itallian travels been impressed by how classical architecture interacted with the landscape. Writing about Greek colonnade temples he noticed that it was their position in the landscape that underlined their beauty. In his diary he wrote: "Temples need height, the time spent to get there is increasing the veneration they inspire." Like in Garbatella in Rome, early Swedish modernist urban planners often tried to blend different building styles and interleaved large residential complexes with smaller units, like villas and townhouses.

Unfortunately, the Million Program created large, sterile, impersonal and even hostile environments. Huge commercial complexes were allowed to occupy the center of the cities, while vast parking spaces and ugly industrial barracks spread like the plague and old buildings were ruthlessly demolished, instead of being renovated. In 2010, about 650 000 of the dwellings erected in connection with the Million Program were in need of renovation.

For their part, the Myrdals did not choose to live in the co-housing they paid homage to. Together with Sven Markelius, Alva planned an ultra-modern villa where her ideas about a warm family life and fruitful, intellectual cooperation would be set into practice. A nursery for her three children, who each one got her/his own room adjacent to the nursemaid´s room, was planned on the lower floor together with a big kitchen, a dining corner and a large family room. All rooms, including the kitchen had access to the large garden. On the upper floor Alva and Gunnar lived in seclusion with two large bedrooms connected with a sliding door, there were also two spacious offices, one “archive room” a bright "American bathroom" and a large terrace. Everything was custom designed - furniture, utensils, carpets - and on the walls hung exclusive art by Swedish and foreign artists, among the latter a drawing by Oskar Kokoschka.

Early one morning, the little Jan Myrdal was sitting alone on the newly polished parquet floor in the living room, he was five years and would soon be six. Jan was all alone. A pale light was streaming in through large windows. He would like to go sliding on the parquet, but should probably avoid doing so. His parents considered him to be a “problematic” child. On the cold floor were six black chairs with yellow leather cushions, they looked as cold and bare as the rest of the room. The chairs were designed by Sven Markelius and once Jan had peed on them.

This is the introduction to one of Jan Myrdal's autobiographies in which he pours bile on his parents. Self-centered persons who according to their son rarely were honest, hysterically conscious about their formal appearance, nursing an image of Social Democratic splendor that they had created for themselves and they wanted to convey to the Swedish public. According to Jan Myrdal, his mother admonished him:

-  Never tell anyone anything about us. Never talk to people about the family. You know that. Never!

But he has done exactly that, in book after book. Jan Myrdal writes that during his childhood he was often left out. His parents were ashamed of him, they considered him to be far too chubby, rebellious and difficult to master. He did not fit into their world. A dream world where Alva was a doting mother, an expert on parenting and family life, cool and untouchable.

Like so many other children Jan fantasized that he was a foundling:

What I experienced as a child was that my parents kept me away and did not really wanted to know me; they were not deliberately treating me bad. I was simply an error.

Perhaps it is not so uncommon among influential reformers to regard themselves as essentially different from those that they want to reform. Alva Myrdal, an expert on children and parenting, longed after repeated miscarriages intensely after having children of her own, yet when she received two girls and a boy, she left them alone most of the time in the care of a beloved nanny. Alva´s children were not brought to any of the collective child care centers that she so warmly advocated:

In my description of collective housing I have not yet mentioned the biggest complication - the children. In a private household, with two over-worked spouses children are really a major complication. What happens to the children in such homes is best not to dwell upon. Whether they are being pushed around by a nanny, or left to care for themselves in the street or where ever: it is definitely not any constructive upbringing.

Alva had difficulties in establishing a really good relationship with her own children. She arranged a family home where she and her husband could live a life separated from their offspring.

Like Alva, Gunnar fought for radical reforms to improve all citizens' standard of living, education, and opportunities to participate in democratic decision-making, but he still regarded himself as some kind intellectual aristocrat and was quick to characterize opponents as idiots. Such behavior may have developed from the fact that reformers like Alva and Gunnar became victims of ruthless scrutiny, resentment and even hatred, often taking the form of personal attacks.

People who examine sexual morality may easily be characterized as sluts or rakes, while those who engage in family policy may be singled out as particularly bad mothers or fathers. Accordingly, victims of slander may easily create a mindset characterized by "us and them". Such people may cease to be real fellow beings; they are abstracting the world, as in a song in the musical Hair:

How can people be so heartless?
How can people be so cruel?
Easy to be hard, easy to be cold

How can people have no feelings?
How can they ignore their friends?

Easy to be proud, easy to say no.

And especially people who care about strangers
Who care about evil and social injustice
Do you only care about the bleeding crowd?
How about a needing friend? I need a friend.

Like his parents Jan Myrdal eventually developed into an expert on everything and a very public figure who could not refrain from mercilessly criticizing, in his opinion, his callous, role playing and manipulative parents. Jan who presents himself as a victim of his parents' lack of empathy, may nevertheless demonstrate an incomprehensible cold and cynical attitude towards, for example, the victims of Pol Pot´s  and Mao's homicidal regimes, dictators and mass murderers whom he has met in person and defended vehemently. Like his parents, Jan Myrdal has a tendency to make the reality abstract, while he regards himself as a highly skilled and empathetic human being, whose life and opinions are exemplary.

Jan Myrdal offers in one of his books a picture of his mother as a manipulative actress who occasionally intensively tries to hide her own, not always so bona fide motives. Alva once surprises Jan with stealing meatballs out of the refrigerator and explains to him that if he were bound to steal he should do so in such a way that he does not become detected. She tells her son to eat another meatball and then rearranges the remaining meatballs in such a way that the theft is not noticeable: "Now it all looks natural. Now, no one can see you've taken meatballs without permission." Jan reacts with disgust, "the taste of the meatball turned into a cold and oily film in my mouth".

Most analyses, proposals and approaches presented in Crisis in the Population Question are laudable, logic and practically realizable. The starting point is strictly community-oriented. The proposed reforms are obviously intended to benefit every citizen and are therefore highly commendable. All people have the right to be treated equally. One approach, for example, is the couple's description of health care, where they, like the Italian Fascists have a tendency to regard illnesses and weaknesses as primarily socially conditioned phenomena, being due to poor environment, poverty, poor nutrition and above all ignorance about basic rules for hygiene. The remedy was to provide a comprehensive community planning to achieve a healthy lifestyle. The system of private practitioners is hopelessly outdated; it prevents medical doctors from applying a rational, community-oriented approaches to their activities:

They are tuned to individual concerns, but do only imperfectly discern social causes and effects; issues they rarely perceive as connected with their medical calling. They are socially limited [...] doubtless associated with the fact that a medical doctor by the prevailing system mainly is considered to be a private entrepreneur, rather than a servant of society.

Wise, but at the same time, chilly words. The Myrdal couple rarely mentions individuals in their text, but they frequently write about categories such as "the better-off classes", "working women", "trained people", "the population stock", "folk material", "waste percent of individuals", "mildly, mentally deficient", "body and mind defective", "highly unfit individuals," etc. People are defined collectively.

It is in such contexts, the Myrdal the text becomes disagreeable. Their beliefs in technology, in experts and in the possibility for callous logic to intervene in people’s private lives, appear as both trusting and frightening. When they write about light, freedom and hygiene it is unfortunately not only workplaces´ and family homes´ health and vigor they are referring to, but also the fact that they want to improve the entire Swedish population. They advocate eugenics and by doing so, they actually find themselves within a Social Democratic ideology that was common at the time. When it in 1921 supported the establishment of a National Institute of Racial Biology the Swedish Parliament was the first democratically elected parliament in the world to give legitimacy to human eugenics  Among others, the Social Democrat leader Hjalmar Branting had signed the motion that led to the institute's foundation. Seemingly unchallenged could a prominent Social Democrat like Arthur Engberg make statements such as: 

We have the good fortune to possess a race, which is still quite unspoiled, a race that is carrier of very high and very good qualities.

We react with doubt and discomfort when we find that individuals, or political orientations, which we admire and sympathize with, expose opinions or actions that abhor and surprise us. In a worst case scenario, we become blinded by our respect for mentors and role models and start defending them, or even reshape their thinking and actions in a positive direction. One such example is when Queen Silvia of Sweden faced revelations that her beloved father had benefitted from of a persecuted Jew´s precarious situation, denied the facts and stated that it was impossible that a good man like her father could have been such a crook and instead presented Walther Sommerlath´s distressing behavior as an heroic effort to help a person in need. Silvia's actions were understandable and not at all unusual for any of us, and yet it is far from being virtuous - we should recognize fallacies and reprehensible acts as such, even if they have been committed by ourselves, or by people close to us. However, acts and motives might be more understandable, but not forgiven or mollified, if related to the Zeitgeist that prevailed when the iniquities were committed.

The young Social Democracy was characterized by a high degree of hope for the future and a firm belief in science. Dynamics and change was the slogan for a brightening future. Charles Darwin had in his The Origin of Species, published in 1859; presented compelling evidence that all species through a process he called natural selection had evolved from a common origin. Karl Marx had in Das Kapital´s first part in 1867 demonstrated that the capitalist mode of production had its inherent contradictions and declared his belief in its historically transitory nature.

While these men, who already during their lifetime had become famous, wrote their great works an Austrian monk, Gregor Mendel, labored in his convent´s garden, planting and studying 29 000 pea plants. By crossing different pea variants Mendel was able to determine how properties are inherited through genes randomly combined in the offspring. Much of Mendel's terminology is still used, like dominant and recessive genes. He published his findings in 1865, but it was not until the early 1900s that it was realized how revolutionary they had been and genetics became a science which fitted excellently into the budding worship of science and change. Young radicals became devoted to scientific theories that demonstrated the ability to change not only the community, but people as well. An unbridled optimism that maybe could be likened to the "Space Madness" I and many kids like me were affected by in the 1960s, when astronomy and spaceflights appeared to herald an exciting new future made possible by scientific progress.

By the fin de siècle it was assumed that science would create healthier and stronger people, something that two new disciplines were researching; namely social anthropology and social medicine. Scientists tried to establish connections between race, social status, and diseases, good or bad manners. Perceptions that most scientists from the two disciplines seemed to share were concerns about industrialism and urban life, while some had a weak spot for "traditional life patterns" and peasant societies. Of importance for an emerging eugenic ideology was the writer Arthur de Gobineau´s  opinion that human races were endowed with different and specific talents and that the white race was far superior to the others. The result of his speculations - which generally were considered to be correct, though unproven and  "unscientific" – was the conclusion that miscegenation, or "bastardization" as Gobineau called it, inexorably led to a deterioration of the race, to population decline, and ultimately to the destruction of mankind.

Scientists assumed that Mendel's genetic theories could be applied to Gobineau´s theories and studies were carried out to detect whether "bastardization" led to social deterioration. Two surveys from 1913 were considered to be especially valuable since they proved that Mendel inheritance principles could be applied to humans. Eugen Fischer's study of "half-breeds" in German West Africa demonstrated the Mendelian laws validity when it came to hair and eye color. The conclusions Fischer made about the impact of "bastardization" on the "quality" of a human specimen turned out to be scientifically untenable, especially since like so much race biological research it had been predisposed by researcher´s bias. The sad state of the German colony was certainly not the result of any "bastardization" but due to what has been described as the twentieth century's first genocide, when 80 000 of an original population of 100 000 Hereros between 1904 and 1907 had been wiped out by German colonial authorities.

The same year that Fischer announced the results of his study Herman Lundborg published a survey how an inherited form of epilepsy had spread in isolated areas of the Swedish district of Blekinge. This study also proved to be important for the determination of Mendelian inheritance laws, but it was useless when it came to its conclusions about racial deterioration. Nevertheless studies like those of Fischer and Lundborg became instrumental when the  Government decided to implement eugenic research programs in Sweden. In 1922, Herman Lundborg became professor and director of the newly established National Institute of Racial Biology .

The importance modernists imparted on eugenics was proven by the fact that Lundborg was invited to the 1930 Stockholm Exhibition and at a pavilion called Kingdom of Sweden in several exhibition stands presented the latest advances in Swedish and international eugenics.

Lundborgs theories had a large impact in Sweden, his books, with titles such as Swedish Race Knowledge  and The West in Jeopardy obtained a large readership outside scientific circuits. Alongside his research and writing Lundborg traveled around the country with an exhibition about racial typology, sponsored by the cream of the crop of Swedish culture personalities, both left and right wingers. In their large selection of photographs the exhibitions included a photo gallery of "deficient people material", like "gypsies, tattare [hard to find an English synonym, maybe “tinkers”, or “pikey” are equivalents], vagabonds and criminals".

Even radical leftists appeared to be in agreement with conservative patriots that birth control must be applied by all means possible, not least sterilization, yes - even euthanasia. Several well-known politicians from the Social Democratic left, like Zeth Höglund and Hinke Bergegren, considered that it was a waste to care for “inferior creatures”. Zeth Höglund wrote in Stormklockan, “The Warning Bell”:

It is not only irresponsible and criminal to give life to human beings that already in the womb are inferior and doomed to a miserable existence; the class struggle is weakened by the creation of this cumbersome baggage of redundant people.

The battle cry of several radicals and early feminists like Elise Ottosen-Jensen was: "Better love without children, than children without love!" and economists like the influential and unusually pugnacious Kurt Wicksell pointed to the high costs for keeping people unfit for work and social interaction alive. Something the former Social Democratic Prime Minister Hjalmar Branting stressed when he in 1926 wrote an obituary in memory of his friend:

[Wicksell] supported the view that failed human specimens, such as incurable idiots, should rather be painlessly killed than kept alive as a burden to others and themselves.

In the case of sterilization, and even euthanasia, cultural radicalism was in accordance with race biologists and other eager supporters of human engineering. Mankind should be groomed while weak specimen had to be weeded. An opinion that was not only hailed by physical anthropologists and Nazis, but also by cultural figures like Ellen Key (author of the international bestseller The Century of the Child) and doctors and educators like Anton Nyström (an early advocate for the decriminalization of homosexuality).

Director for the National Institute of Racial Biology was at the time of Myrdals´ Crisis in the Population Question their friend Gunnar Dahlberg and notions about  improvement of the "human stock" occasionally sneaks into the spouses´ otherwise clearly written and sensible book. For example:

Closest at hand is obviously a radical culling of highly unfit individuals, something that may be achieved through sterilization. [...] Ideally, one would thus be able to eradicate all forms of physical and mental inferiority in the population, sensory dullness and insanity, physical illness and bad character traits.

A sterilization law was introduced in 1934, the same year Crisis in the Population Question was published. The law gave authorities and medical expertise the right to sterilize people "with extensive mental illness, mental deficiency, other defects, or an antisocial lifestyle". The already murky criteria were often arbitrary. In practice many women from lower social strata sterilized on a random basis, it could be sufficient that a doctor judged them as promiscuous, or gypsies. Between 1935 and 1976, 60,000 Swedes were forcibly sterilized. Over 90 percent of the victims were women.

Nothing is perfect. The Social Democratic tribute to modernity as an effective tool for renewal processes has certainly accomplished miracles in Sweden and meant a lot to the growth of the wealth of the nation, but as we have seen, there were also some spanners in the works. Someone who early noticed that there were dangers hidden in rampant, blind optimism was the poet Sten Selander. He had been chosen to open the 1930 Stockholm Exhibition with a mighty festive cantata, which celebrated the city and modernity, it was set to music composed by church musician Otto Olsson and performed by a men's choir called The Swedish. Nevertheless, a year later Selander began to feel ambivalent about modernity and in response to the optimistic architect manifesto accept he wrote the book "Modern" (with quotes in the title).

Selander's book is a violent lamentation in which he attacked technology worship and machine cults. Although he writes with pathos he urges for calm and emphasizes that his book is written by "an ordinary person, who is not an expert, but has had some time and opportunity to reflect a little more than most others on some current problems." Selander writes that through his veneration of unlimited possibilities man runs the risk of becoming obsessed with quantities, of the desire for things that are bigger, better and more efficient. Speed ​​blindness can result in uninhibited exploitation of nature; our insatiable appetite leads us away from one another and the joy we may find by appreciating the moment and immerse ourselves in the calm of dolce far niente, sweet idleness. "Every billboard and ad is proof their own uselessness." "Human dignity is judged by the figures in the tax calendar." Everything seems to focus on empty, superficial accomplishments and full immersion in our desires; sports, dance, stock market speculation, entertainment - "a constantly expanded mass, constantly heightened speed, constant growth, perpetual new records." Everything is measured, weighed, assessed and valued. "People tear each other apart like wild beasts in their struggle for power, money and women," our souls are suffocated, while our bodies are crushed by stress, drugs and alcohol. Nature has been turned into a commodity and is currently irretrievably destroyed by unsuspecting and ruthless exploitation.

Proletarian writer Harry Martinson, with his roots in rural poverty, industrial work and as a sailor, was milder tempered and affirmed both the development of technology and the value of nature. In 1939 he wrote: "We will live more freely in the future than now, becoming more mobile, more sensible. More significant. More of meditation plus motion in world space." He experienced how the world and life opened up, that the opportunities for a decent life were becoming viable, but he also nurtured a deep reverence for nature and pointed to the importance of always being focused on the individual, her needs and opportunities, while we try to harmonize our lives with nature and appreciate the miracles it offer us.

Apparently, nothing is entirely black and white; everything has unique shades of light and color. Nothing is simple. The world swirls around us. We are tossed back and forth between joy and sorrow. Maybe we are blinded by all impressions and forget the joys we have access to - friends, nature, music, books. We complain, are tormented and troubled, staring us blind on the dark spots of human existence and perceive not how much we have been given through the security and openness that modernism created for us.

Like when my mother fell in the kitchen and broke her femur, an incident that could have meant death for a poor, old woman in many countries around the world. But to us came an ambulance, with friendly and efficient staff, who brought my mother to a state-of-art equipped, clean and efficient hospital, where her injury quickly was remedied by technology´s latest achievements, while empathetic, professional people took care of her. Perhaps we should be grateful for what narcissistic, remarkable people like the Myrdal couple accomplished, along with several of their contemporaries, but this does not mean that we should ignore their mistakes. After all, they were people like us, for better or worse, and we live in a human society - for better or worse.

Naturally most sources for this blog entry are in Swedish, so I refer to the Swedish version of the text.

En natt föll min nittiotreåriga mor omkull i köket. Hon hade blivit yr och gripit tag i skafferidörren, som lossnade och föll över henne. Hon störtade in i spisen och när jag kom nerrusande från andra våningen fann jag henne liggande på golvet, med den stora dörren över sig. Som vanligt beklagade hon sig inte och ville absolut inte att jag skulle ringa efter hjälp, fast hon kunde inte gå och benet smärtade.

Jag lyckades få henne i säng. Eftersom smärtan inte gav med sig under morgonen fruktade jag att hon brutit benet och ringde därför efter ambulansen, som dök upp efter mindre än en halvtimme. Personalen var förbluffande effektiv och professionell. De skrev ner alla nödvändiga uppgifter – hur och när Mor fallit, vilka mediciner hon tog, hennes personuppgifter, bad mig packa toalettartiklar och läsning, alltmedan de tog flera prover. Vad som imponerade mest var hur lättsamma de var; vänliga, lugnande och upplysande. De hade med sig material och en sjukhussäng, vant och lätt lyfte de upp Mor i sängen och förde in henne i ambulansen. Snart satt jag framme hos chauffören och samtalade med honom medan vi for mot lasarettet i Kristianstad, tre mil från Hässleholm. Jag hörde hur mor talade och skrattade tillsammans med sjuksköterskan bakom oss. Hon var lika klar i huvudet och positiv som hon brukar vara.

Under resan berättade ambulansföraren om sitt yrke, som han stortrivdes med och hade ägnat sig åt i mer än tjugofem år. Han berättade hur ambulanspersonalens verksamhet blivit alltmer specialiserad och att det ankom på dem att utföra en hel del tester och förbehandlingar redan innan de fört patienten till sjukhus, detta för att förkorta väntetiden på akutmottagningarna. Således fanns det exempelvis mycket klart angivna rutiner för hur ett lårbensbrott skulle åtgärdas, det som drabbat min mor.

Vad som mest fascinerade mig under mitt samtal med ambulansföraren var när han berättade hur mycket tid han tvingades ägna sig åt att ta hand om missbrukare och misshandelsoffer. Att han tyckte att sådant blev värre för varje år som gick. Han berättade om den skrämmande misären som många människor lever i och hur samma patienter åker ut och in på sjukhuset. Hur han räddat livet på en missbrukare, enbart för att ett par dagar senare möta honom på Systembolaget och senare på kvällen åter ta hand om honom, efter det att han blivit nerslagen utanför en krog.

-   Värst är det för barnen som tvingas växa upp tillsammans med missbrukare och kriminella. En del miljöer trotsar all beskrivning. Vad som plågar mig mest är när barn far illa. Hur de skadas för livet.

Han berättade om en parallel värld, som innan han blivit ambulansförare varit totalt okänd för honom.

Vi kom fram till akuten i Kristianstad där vi möttes med samma effektivitet, omsorg och vänlighet. Mor opererades och ligger sedan några dagar tillbaka på en rehabiliteringsavdelning. Där är ljust och rent, maten är god, personalen trevlig och tillmötesgående. Jag har sett sjukhus på andra håll i världen, inte minst ute på landsbygden i Afrika och Latinamerika, därigenom blev upplevelsen av den svenska sjukvården i det närmaste surrealistisk – renheten, moderniteten, den vänliga effektiviteten. Allt en väsentlig del av det folkhem som började byggas upp under nittonhundratalet. Ett samhällssystem där man försöker ta hand om alla och envar, där ingen utesluts, i varje fall inte i en sådan omfattning som jag erfarit på många platser utanför Sveriges gränser.

Det var detta som Gustav Möller varit med om att bygga upp. I mitt förra blogginlägg nämnde jag honom som en av det socialdemokratiska partiets mest betydelsefulla ideologer, hur han vurmade för folkbildning och som socialminister var med om att projektera ett framtida välfärdssverige.

Gustav Möller föddes 1884 på Möllevången i Malmö. Fadern var smed och dog i tyfus innan Gustav blivit ett år. Hans mor, som försörjde familjen som tvätt- och skurgumma, dog i lungsot när Gustav var fjorton år. De bodde vid Tallgatan, som ansågs vara en av de eländigaste adresserna i staden. I en tidningsartikel berättade Möller om sin barndoms gata;

Tallgatan i Malmö var en återvändsgränd, spärrad av ett högt plank, utanför vilket låg åkrar och köksträdgårdar. Där fanns endast sju fastigheter, alla tvåvåningshus. I folkmun gick den under namnet Tattragatan, vilket antydde att man ansåg gatan helt eller delvis var bebodd av tattarefamiljer. Det sades att bönderna från sydligaste Skåne skyndade på sina hästar av fruktan för överfall då de på södra Förstadsgatan körde förbi Tallgatan. […] En man och en kvinna utpekades som socialister; de levde ogifta tillsammans. Detta och deras politiska åskådning kom gatans övriga befolkning att betrakta dem med viss skygghet, icke helt fri från dold skräck. Längre hade arbetarrörelsen icke kommit på 90-talet, än att, i denna typiska proletärgata, där fattigdomen satt sin prägel på varenda människa utom bagare Pålsson, man såg ett par socialister såsom närmast konstiga avvikelser från normalmänniskan, säkerligen också farliga.

Det var inte ovanligt att flera av de tidiga socialdemokratiska politikerna kom från fattiga miljöer, liksom Gustav Möller hade de arbetat sig upp, studerat och blivit tongivande inom partiet. I en biografi över Möller konstaterar författarna att:

Hans mors svåra liv och förtidiga död var en drivkraft för honom att bli politiker. […] Bilderna blev en påminnelse: Bernhard och modern hade inte fått leva sina liv till slut och de hade haft det svårt medan de levde. Sådana öden måste förhindras.

Bernhard var Gustav Möllers äldre bror som emigrerat till USA där han slet ont och dog i cancer innan bröderna kunde återses.

Inte långt efter Socialdemokraternas segerval 1932, efter vilket Gustav Möller utsetts till socialminister, fick han besök av Uno Åhrén, den radikale arkitekten och medförfattaren till manifestet acceptera. Åhrén kom i sällskap med Gunnar Myrdal, nyutnämnd professor och sedermera nobelpristagare i ekonomi. Åhrén och Myrdal förslog att Gustav Möller skulle ge dem i uppdrag att göra en utredning och tillsätta en kommitté för att lösa den beklämmande bostadstandarden i Sverige och därigenom inleda en genomgripande moderniseringsprocess av hela det svenska samhället. Möller var avogt inställd mot de två entusiasterna och Myrdal skrev senare att:

I oss två såg han nog exemplar av ett släkte som den garvade arbetarpolitikern vant sig att inte ta på allvar. Unga idealister från den intellektuella överklassen utan praktisk erfarenhet.

Myrdal och Åhrén lät sig dock inte hindras utan sökte omedelbart upp finansministern, Ernst Wigforss, som lät sig övertalas och lovade skjuta till den finansiering som krävdes. Ett år senare tog Gustav Möller kontakt med Åhrén och Myrdal, när de mötte honom förklarade han ”med ett illmarigt leende” att regeringen beslutat tillsätta en kommitté med namnet Bostadssociala Utredningen och att han förväntade sig att Åhrén och Myrdal så snart som möjligt skulle kunna lägga fram ett förslag rörande de svenska städernas ”framtida bostadsförsörjning”. Det var startskottet till en socialdemokratisk bostadspolitik som skulle prägla samhällsutvecklingen under flera decennier.

Samma år hyrde Gunnar Myrdal tillsammans med sin hustru Alva en stuga bland de norska fjällen, där ägnade de sommaren åt fotvandringar och författandet av en bok som skulle slå ner som en bomb i den svenska samhällsdebatten – Kris i befolkningsfrågan.

Vad Alva och Gunnar Myrdal åstadkom tycktes nästan som ett mirakel och förvandlade dem till det beryktade ”paret Myrdal som vänder upp och ner på allt”. De tycktes acceptera vad konservativa krafter under flera år predikat, nämligen att den sunda, svenska folkstammen var i färd med att försvagas, samtidigt som befolkningsminskningen var katastrofal, men istället för att gå i den bruna fällan och rekommendera en nazistinfluerad politik baserad på tvång och diktatur, drog paret Myrdal en diametralt motsatt slutsats:

Befolkningsfrågan har förvandlats till det slagkraftigaste argumentet för en djupgående och radikal, socialistisk omgestaltning av samhället.

Myrdalarna beskrev i skrämmande ordalag, rikligt underbyggt med statistik och vetenskapliga undersökningar, hur Sverige sjunkit ner i apati och fattigdom, där hälften av alla barn bodde i överbefolkade, usla bostäder, något som hämmade deras fysiska och psykiska utveckling. Skulden till sakernas sorgliga tillstånd låg hos konservativa och kyrkliga mörkmän som hävdade att all förändring var av ondo, att familjer luckrades upp och moralen förflackades, alltmedan kvinnors och barns situation ständigt förvärrades genom det sedliga förfallet.

Alva och Gunnar Myrdal tvekade inte att kritisera sina motståndare som ovetenskapliga, mindre begåvade, till och med oärliga. Enligt dem var det idiotiskt att svamla om ”gamla goda tider” och inbilla sig att det vore möjligt att hindra ett sunt samliv och kvinnors rätt till sin frihet och sina kroppar. Att försöka lagstifta bort preventivmedel vore både ineffektivt och i strid med familjernas rättmätiga krav på frihet, respekt och kärlek. Istället för att påtvinga en uppifrån beslutad ”moral” på de närande klasserna, gällde det nu att öppna upp och vädra ut samhället och därigenom skapa lika möjligheter för varje medborgare, man som kvinna. Det uppväxande släktet skulle erbjudas bättre skolor, arbetare och tjänstemän måste få drägliga arbetsförhållanden och alla svenskar människovärdiga bostäder.

Istället för att predika och hota med bestraffningar borde beslutsfattare stimulera breda sociala reformer till stöd för kvinnors och barns möjligheter och rättigheter. Varför skulle svenska folket sätta fler barn till världen om majoriten tvingades vistas i undermåliga bostäder, med ett rum och kök och oftast utan egna badrum? När utbildning och arbetsförhållanden var usla, när det saknades tillräckligt med inkomst för livets nödtorft? När kvinnor tvingades välja mellan hemslaveri och barnlöshet ute på arbetsmarkanden?

Kris i Befolkningsfrågan andades samma gränslösa optimism och tvärsäkra självtillit som de radikala arkitekternas manifest acceptera. Alva och Gunnar Myrdal trodde sig veta så oerhört mycket, till och med hur framtiden skulle gestalta sig. Deras tro på förnuftets slutgiltiga seger var bergfast. De skriver att hela den svenska samhällstrukturen står inför en omvälvande övergång från en ”förkapitalistisk tradition” till en ”mer planmässigt uppbyggd socialistisk folkgemenskap byggd på bredast möjliga demokratiska grund”.

För att möjliggöra ett sådant samhälle krävdes ett föredömligt ”människomaterial” skapat och uppbyggt genom ett fritt, starkt och sunt samhällssystem. Varje individ måste garanteras möjligheten att fritt få välja sitt liv och anpassa sig till en ny tids krav. Nästan alla reformer som kom att karaktärisera det svenska Folkhemmet tycks vara beskrivna i Kris i befolkningsfrågan, men det var främst det personliga tonfallet, de konkreta förslagen och övertygelsen om vad kvinnor, män och barn verkligen krävde och behövde som gav boken dess stora genomslagskraft.

Kritiken mot Kris i befolkningsfrågan blev mycket hård, det var främst konservativa och kyrkliga krafter som gick hårt åt paret Myrdals kontroversiella bok. Vad som mest upprörde var deras plädering för kvinnors frihet, att barnomsorg borde vara ett statligt, kommunalt åttagande och främst att preventivmedel borde vara fritt åtkomligt för alla och envar. Vad som dock sällan nämndes i tidens debatt var de åsikter som nu anses vara de mest kontroversiella, ja rentutav människofientliga, nämligen att förekomsten av arbetsodugliga, omoraliska eller sinnesslöa individer tärde på statskassan och/eller vidarebefordrade såväl genetiska som socialt skadliga anlag och egenskaper och därför måste begränsas, främst genom sterilisering.

Att Gustav Möller slutligen accepterade Gunnar Myrdals och Uno Åhréns planer på en omvälvning av svensk bostadspolitik och vittgående social ingenjörskonst var inte så märkvärdigt. Myrdal var nationalekonom och ansåg att de traditionella ideologiernas kamp om makten nu var passé, vad som gällde var att på ett effektivt och praktiskt sätt tjäna allmännyttan. I tidskriften Spektrum skrev han 1932:

Denna nya socialpolitiska ideologi bär inom sig starkt radikala och i viss mån revolutionära möjligheter. Den är intellektualistisk och kyligt rationalistisk, medan den gamla, som ännu regerar, var åtskilligt sentimental […] Den är i hög grad befriad från de liberalistiska bromsklossarna. […] den är ´saklig´. Dess romantik är ingenjörens.

Redan 1920 hade Gustav Möller hävdat att man måste anlägga ett ”praktiskt” synsätt på utvecklingen. Det är inte tillräckligt att störta förtryckande maktstrukturer, det gällde att få motståndarna att inse att ett allmänt välstånd gynnar alla. Man skall inte begränsa människors möjligheter, det bromsar utvecklingen, däremot skall samarbete och forskning ”höja det allmänna tillståndet”, det är vidgning och tillväxt som bör gälla, inte tvång och begränsningar:

Produktionsapparaten måste begagnas så, att en större avkastning kan avvinnas än den kapitalisterna förmått uttaga ur densamma. […] Det är denna rationella organisation, skapandet av denna högre form för vår produktion, som är socialiseringsprocessens högre syfte.

Arbetarrörelsen skulle inte försöka agera som Robin Hood genom att försöka röva från de rika och ge bytet till de fattiga, det gällde istället att med gemensamma krafter göra hela kakan större. Det agrara Sverige var döende, föråldrat som det var avgav det nu en stank av förruttnelse och försummelse. Författaren Ludvig ”Lubbe” Nordström ville vädra ut stanken från ett sönderfallande Sverige. Han retade sig på Turisföreningens broschyrer med bilder av pittoreska fäbodvallar och gamla kyrkor. Lubbe ville riva Gamla Stan i Stockholm och istället för gamla, inpyrda fäbodstugor ville han hylla elektricitetverk och moderna valsverk. För Sveriges Radios räkning gjorde han en reportageresa genom hela Riket och beskrev vad han kallade det gamla Lort-Sverige, som enligt hans mening borde rensas bort så snabbt och effektivt som möjligt. 

Nordströms välfärdsutopi var kliniskt ren och högeffektiv, utan bjäfs och onödiga ornament, hyllandet av solnedgångarnas skönhet var överdriven och ”glad” färgsättning en förljugenhet:

Grått! Det är ju den moderna färgen över alla. Och två ting finnas i denna moderna värld, vi nu levande vuxit upp i, som starkare än annat i sig förtätat vår mentalitet: järnvägsbroar och krigsskepp, och de två tingen äro därför också de skönaste ett modernt öga kan se.

Tidens intellektuella elit vinnlade sig om att utstråla energi, framåtanda och en nästan febrig aktivitet. Det är förbluffande vilken ihärdighet och ambition som exempelvis Alva och Gunnar Myrdal tycktes utstråla. Alva kastade sig med liv och lust in i de radikala arkitekternas verksamhet för att förändra svenskarnas levnadsvillor. Fattigdom och elände skulle byggas bort. Lort-Sverige skulle utplånas.

I Rom bor vi nära Garbatella, en arbetarstadsdel som uppfördes under 1920-talet. Kvarteren är nu misskötta och nerslitna, men det är likväl en märklig känsla att promenera genom dem, speciellt i skymningen, då lugnet sänker sig över platsen. Arkitekturen i Garbatella var ursprungligen inspirerad de engelska ”trädgårdsstäderna”, vilket innebar att husen skulle vara avsedda för arbetare och lägre tjänstemän, ha goda förbindelser, ligga nära stadens centrum och vara försedda med grönområden och kolonilotter. Varje kvarter skulle ha tillgång till speceributiker, barer och restauranger, gemensamhetsslokaler och barndaghem. Till en början vinnlade man sig om att förläna bostadområdet ett varierat intryck. Man undvek ett rätlinjigt gatunät utan lät istället trafiklederna kröka sig mellan husen, som utsmyckades med diskreta ornament, loggior och kolloner. I Garbatellas centrum fanns en väldig skolbyggnad, en kyrka en teater och en sportanläggning med bland annat en inomhuspool. 

Till en början byggdes små villor och tvåvåningshus, men när fascisterna började riva och bygga om i Roms innerstad förflyttades mängder med husvilla arbetare och lägre tjänstemän till stora gemensamhetshus i Garbatella. Planeringen av området genomgick en drastisk förändring, grönområdena minskades och de ursprungliga planerna på att Tibern skulle breddas och fördjupas ända ut till kusten så att en hamn kunde anläggas i Garbatella skrinlades definitivt. Jättelika bostadskomplex uppfördes i form av så kallade kollektivhus, eller bostadshotell, där lägenheterna hade minimala kök, men stora gemensamma matsalar, de saknade badkar men alla hyresgäster hade fri och obegränsad tillgång till Garbatellas gemensamma bad- och sportanläggningar. Det var främst flerbarnsfamiljer som bereddes plats i kollektivboendet. På bottenvåningarna fanns barndaghem bemannade med kommunalt ansällda barnvårdare. 

Mest berömda av dessa ”familjehotell” var de tre röda, vita och gula byggnaderna som byggdes 1929 och gemensamt rymde mer än tusen människor som tvingats flytta från Roms centrum. Deras stora matsalar hade välvda tak, liknande det som välvde sig över det antika Pantheon och det fanns gemensamma tvättstugor och torkkrum. Centralbyggnaden, det ”röda huset” hade läkarmottagning, polis, frisörsalonger och mödravårdscentral. Men, lägenheternas kök och badrum var alltför små och romarna föredrog La Mammas eller La Nonnas kokkonst framför den som utövades i de gemensamma köken; matoset, trångboddheten och det allmänna väsendet kom snart att känneteckna kollektivhusen, som dessutom blev till drivhus för den radikala oppositionen mot fascisterna, inte enbart av den orsaken att huvuddelen av befolkningen bestod av arbetarfamiljer som vräkts från Roms centrum, utan även att familjefäderna för att få tillgäng till en bostadsrätt måste deklarera sin tro på de fascistiska principerna. Underligt nog tycktes myndigheterna ha trott på dessa lojalitetsdeklarationer och snart placerades politiskt suspekta individer ut bland de förment trogna fascistanhängarna i Garbatellas kollektivhus. Tanken var att de skulle övervakas av sina grannar och med tiden förvandlas till goda samhällsmedborgare. Effekten blev den motsatta - kollektivhusen kom snart att betraktas som centrum för det kommunistiska och socialistiska regimmotståndet. Men, innan dess förevisades dessa experiment i fascistiskt gemensamhetsboende stolt för besökande potentater, inte minst för en imponerad Mahatma Gandhi. 

Arkitekten Innocenzo Sabbatini hade redan 1927 börjat uppföra liknande ”bostadshotell” och snart fanns hans omfattande bostadskomplex på flera andra platser i Roms förstäder, men de tre byggnaderna i Garbatella var de största.

Jag vet inte om Alva Myrdal kände till de omfattande fascistiska satsningarna på kollektivhus för arbetare och ensamstående mödrar, men hon vurmade för idén som ett medel för att underlätta hemarbetet för kvinnor. Ett föredrag som Alva höll på Yrkeskvinnornas Klubb i Stockholm 1937 ledde till att en kommitté bildades för att verka för ”en radikal omläggning av familjelivet enligt kollektivhushållningens principer”. Alva konstaterade under sitt anförande bland annat:

Ta ett stadshus där man i små kök, över och bredvid varandra lagar köttbullar, där många små barnkammare hyser varsin tynande och instängda människotelning – ropar inte det efter en planmässigare organisation, en organisation i kollektivismens tecken?

Ledande inom initiativet för uppförande av kollektivhus blev Alva Myrdal och arkitekten och designern Sven Markelius, en av författarna till arkitekturmanifestet acceptera. Tanken var att man skulle börja massproducera en lägenhetstyp som Markelius redan 1932 och 1933 hade föreslagit för Alvik och Kungsklippan, det rörde sig om tiovåningsfastigheter med plats för hundratals familjer, men Stockholms Stad som ägde områdena fann projekten alltför vanskliga. Det var först när Markelius kunde presentera en lista med intresserade hyresgäster som en privat byggnadsfirma gick med på att bygga ett kollektivhus med 57 lägenheter vid Norr Mälarstrand.

Det blev en elegant byggnad där naturligt ljus och fina utsiktsmöjligheter maximerades, samtidigt som vinkelställda fönster och balkonger minimerade insyn från grannarna. Lägenheterna var små men de gemensamma utrymmena var väl tilltagna, där fanns restaurang, centralkök och en barnavdelning placerades på bottenvåningen. På taket fanns en stor terrass med plaskdamm, sandlåda och dusch. Tvätten kunde man få hjälp med och på varje våningsplan fanns ett tvättnedkast. Ville man inte äta i restaurangen kunde man laga sin mat själv i ett litet lägenhetskök, eller få den färdiglagad och uppskickad medelst en mathiss. Huset tillhandahöll fast anställd personal och 1938 servades de boende av 21 personer. Varje våning hade en ambulerande städerska och barndaghemmet förestods av en professionell barnpsykolog, med psykoanalytisk träning och det fanns även en annan psykoanalytiker och en läkare boende i fastigheten som ställde sina tjänster till förfogande för hyresgästerna.

De som valt att bo i kollektivhuset var en tämligen exklusiv samling. Sven Markelius både bodde i huset och hade sin studio där och det hade även flera andra tongivande arkitekter och en del konstnärer. Andra kändisar var exempelvis den radikale karikatyrtecknaren Bertil Almquist, som varje vecka under 35 år tecknade och skrev i den under kriget nazistanfrätta och senare socialdemokratiska Aftonbladet en populär dagspolitisk skämtsida kallad ”På Tapeten”.  Almquist skrev även visor och de underfundiga, skickligt tecknade böckerna om Barna Hedenhös, som jag som barn slukade gång på gång. Det var Almquist som skapade bilden och devisen ”En svensk tiger” som blev populär under beredskapsåren. 

I huset bodde även Erland Hofsten, en statistiker som under många år ledde TV:s valvakor. Erlands far var Nils von Hofsten, rektor för Uppsala Universitet och mellan 1945 och 1953 styrelseordförande i Statens Institut för Rasbiologi. Erland Hofstens granne var Skå-Gustav Jonsson, den legendariske läkare som introducerade en human barn- och ungdomsvård för unga kriminella. Skå-Gustav var gift med Esther Lamm, dotter till den framstående judiske litteraturvetaren och akademiledamoten Martin Lamm.

Vid ett tillfälle vände sig Alva Myrdal i sin förtvivlan till Skå-Gustav och undrade vad hon skulle ta sig till med sin ”vanartige” son, Jan. Skå-Gustav erbjöd då att Jan kunde få bo en tid hos honom och hans familj i kollektivhuset. Jan Myrdal skrev långt senare att han hade trivts tillsammans med Skå-Gustav och hans familj, men om hans uppförande gentemot sin mor blev bättre vet jag inte. Skå-Gustav var även var verksam inom familjeplanering och sexualupplysning, ofta i samarbete med Elise Ottosen-Jensen, kallad Ottar, som var stor idealist och grundare av RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning. Ottar hyrde en enrumslägenhet bredvid Skå-Gustavs familj och under kriget samlades hos henne många politiska flyktingar från kontinenten.

Med ”sexualradikala” hyresgäster som Skå-Gustav och Ottar betraktade många reaktionärer det exklusiva kollektivhuset som ett näste för samhällsomstörtande rucklare. I viss mån stämde det att huset var ett radikalt motståndsnäste. Under kriget sammanträdde en grupp antinazistister i Sven Markelius lägenhet. Han var ordförande i föreningen Kulturfront, som under kriget i stort sett var identiskt med det radikala Svenska Clartéförbundet som tillfälligt upplösts efter en konflikt mellan SSU och kommunisterna. Kulturfronts medlemmar kom så gott som samtliga från Clartéförbundet och de var främst socialdemokrater och kommunister, men även partilösa fritänkare deltog i mötena. Kulturfront gav ut en tidskrift med samma namn.  

Det var varken påkostade kollektivhus likt det som fanns på John Erikssongatan 6 (numera är det kulturminnesmärke), eller sådana jättelika komplex som byggts i Italien, som Alva Myrdal, Sven Markelius och byggmästaren Olle Engkvist kom att reproducera på flera platser i Sverige, utan enklare bostäder uppförda efter samma serviceprincip och ofta anpassade till ”ensamstående kvinnor med eller utan barn”. Olle Engkvist var god vän med statsministern Per-Albin Hansson, som flyttade i ett av de funktionalistiska radhus som Engkvist uppfört längs Ålstensgatan i Stockholm.

Det var inte enbart kollektivhus som Alva och Gunnar Myrdal vurmade för. Tillsammans med sina arkitektbekanta var de också inflytelserika då det gällde att initiera och följa upp ett program för så kallade ”barnrikehus”. Barnrikehussatsningen var en direkt följd av den Bostadssociala Utredningen som Gunnar Myrdal och Uno Åhrén tagit initiativet till och som kan ställas samman med debatten som väckts genom Kris i Befolkningsfrågan.  Bostadssociala Utredningen hade fastställt att 30 procent av alla barn under 15 år var trångbodda enligt tidens norm, som klassificerade fler än två personer per rum (inklusive kök) som trångboddhet.

Barnrikehusen byggdes för "mindre bemedlade", barnrika familjer. Satsningen innefattade fördelaktiga statliga lån till byggmästarna och bostadsbidrag till de familjer som flyttade in. Bidragen till barnrika familjer innebar att en familj med tre barn kunde få upp till trettio procents nedsättning av hyran. Med ännu ett barn ökade bidraget med 10 procentenheter, upp till fem barn då den maximala hyressänkningen var 50 procent.

Kommunernas medverkan i barnrikehusinitiativet blev framgångsrikt och ledde till att tio år efter det att Staten haft huvudansvaret för stadplanering och byggnation överfördes ansvaret på kommunerna.

Efter det att trångboddheten i stort sett byggts bort under åren efter kriget minskade åter tillgången på bostäder succesivt och 1965 beslöt regeringen att avhjälpa den ökande krisen genom att bygga 100 000 lägenheter per år. Målet var att under tio år bygga en miljon bostäder för att avskaffa trångboddheten och höja bostadsstandarden. Målet nåddes, men många av de byggbolag som genomförde satsningen frångick de kvalitetskrav som fastställts av trettiotalets idealistiska arkitekter, exempelvis att lägenheter skulle uppföras i hållbart material och på ett sådant sätt att varje rum försågs med stora fönster för att garantera tillgången på naturligt ljus. Inom miljonprogrammet användes däremot ofta billigt material och monteringsfärdiga byggelement, arbets- och utgiftsbesparande komponenter introducerades. De ofta mycket höga husen försågs i allmänhet med enbart ett hisschakt och smala brandtrappor, medan lägre byggnader fick hålla till godo med loftgångar utefter sidorna, mest beroende på att de statliga bidragen enbart täckte bostadsytor och inte trapphus och andra byggnadsdetaljer utanför lägenheterna. Byggnadsstilen kom att kallas brutalism och präglade även offentliga byggnader; antingen envåningsbarracker eller tunga betongkomplex där korridorer och kulvertar hade lågt i tak och där nakna rör, lufttrummor och kablar låg fria.  

Man hade tidigare vinnlagt sig om att bostadshusen i görligaste mån skulle integreras med den omgivande naturen, något som innebar att skogsdungar, kullar och fristående träd skonades och blev till en del av bostadsmiljön. Trots sin reformiver vördade exempelvis accepteras författare naturen. Gunnar Asplund hade  under sina Italienresor imponerats av hur klassisk arkitektur ofta samverkade med landskapet. På tal om de grekiska kollonadtemplen skrev han att det var deras läge i landskapet som förlänade dem deras skönhet. I sin dagbok skrev han: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden.” Liksom i Garbatella i Rom blandade man i sin stadsplanering dessutom ofta olika byggstilar och interfolierade stora bostadskomplex med mindre enheter, som villor och radhus. 

Inom miljonprogrammet blev det dessvärre vanligt att stora, sterila och opersonliga miljöer skapades. Affärskomplex som Domus, EPA och Tempo tilläts ockupera städernas centrum, alltmedan sterila parkeringsplatser och fula industribaracker bredde ut sig och gamla byggnader hänsynslöst revs istället för att renoveras.  År 2010 var ungefär 650 000 av de lägenheter som uppförts i anslutning till miljonprogrammet i behov av renovering.

För egen del valde makarna Myrdal inte kollektivtboende. Tillsammans med Sven Markelius planerade Alva en ultramodern villa där hennes idéer om ett varmt familjeliv och fruktbar intellektuell samvaro skulle tillämpas i praktiken. En barnkammare för de tre barnen, som vart och ett fick ett eget rum i anslutning till barnsköterskans och jungfruns rum, inplanerades på nedre våningen tillsammans med kök, matvrå och ett stort familjerum. Alla rum, inklusive köket hade tillgång till den stora trädgården. På övre våningen levde Alva och Gunnar i avskildhet med två stora sovrum med en skjutdörr emellan, två arbetsrum, ett arkivrum, ett rymligt och ljust ”amerikanskt badrum” och en stor terrass. Allt var specialdesignat – möbler, köksredskap, mattor – och på väggarna fanns exklusiv konst av svenska och utländska artister, bland de senare en teckning av Oskar Kokoschka.

Tidigt en morgon sitter den lille Jan Myrdal, han är fem år och skall snart fylla sex, på ett nybonat parkettgolv. Han är ensam. Ett blekt ljus faller in genom de stora fönstren. Han skulle vilja åka kana på den blankpolerade parketten men bör nog inte göra det. På det kalla golvet står sex svarta stolar med gula läderdynor, även de ser kalla och nakna ut. Stolarna har ritats av Sven Markelius, en gång hade Jan kissat på dem.

Detta är inledningen till en av Jan Myrdals självbiografier där han öser galla över sina föräldrar. De som enligt sonen sällan var ärliga, eftersom de var så ytterst måna om det yttre skenet, om det intryck av socialdemokratisk präktighet de ville förmedla till den svenska allmänheten. Enligt Jan Myrdal förmanade hans mor honom ofta att:

-  Du får aldrig berätta något om oss för andra. Du får aldrig tala med några andra om familjen. Det vet du. Aldrig!

Men det har han gjort, i bok efter bok. Jan Myrdal skriver att han under sin barndom ofta lämnades bort. Att föräldrarna skämdes för honom, för att han var tjock, uppstudsig och svärbemästrad. Han passade inte in i deras värld. Världen där Alva var den ömma modern, expert på barnuppfostran och familjeliv, sval och oantastlig. 

Likt många andra barn fantiserade Jan om att han var ett hittebarn:

Det jag upplevde som barn var att man inte bara höll mig undan och inte ville veta av mig utan att man tyckte direkt illa om mig. Jag var ett fel.

Kanske är det inte så ovanligt bland inflytelserika reformivrare att betrakta sig som väsensskilda från dem som de vill reformera. Alva Myrdal, experten på barn och barnuppfostran, längtade efter upprepade missfall intensivt efter att få barn, men likväl när hon fått två flickor och en pojke lämnade hon dem för det mesta med deras omtyckta barnjungfru. De hamnade inte på något av de kollektiva barndaghem som Alva 1932 så varmt förordat i en artikel i Tidskriften Tiden:

I denna skildring av kollektivhuset har ännu icke den största komplikationen införts: barnen. Men även ett privathushåll med två utearbetande makar äro de den verkligt stora komplikationen. Vad som sker med barnen i dessa hem är bäst att icke dröja vid. Vare sig de fösas omkring av en barnjungfru eller lämnas åt sig själva på gatan eller hur det än sker: någon konstruktiv uppfostran kan vi inte tala om.

 Alva hade svårt för att etablera en riktigt god kontakt med sina barn. Hon arrangerade till och med familjebostaden så att hon och maken kunde leva ett liv separerat från dem.

Liksom Alva ivrade Gunnar för genomgripande reformer för att öka medborgarnas levnadsstandard, utbildning och möjligheter att medverka i demokratiska beslutsprocesser, men själv betraktade han sig som en intelligensaristokrat och var snabb att karaktärisera människor som idioter och okunniga. Ett sådant beteende kan komma sig av att reformivrare som Alva och Gunnar ofta blev utsatta för hänsynslös kritisk granskning, ovilja och även hat, något som ofta tog sig uttryck i personangrepp.

Människor som granskar sexualmoral kan lätt bli utpekade som slampor eller rucklare, medan de som ägnar sig åt familjepolitik blir utpekade som dåliga mödrar eller fäder. Ett förhållande som hos offren för förtalet lätt skapar ett tänkesätt präglat av ”vi och dom”. För dem kan människor upphöra att bli verkliga medmänniskor, de abstraheras, som i en sång i musikalen Hair:

How can people be so heartless?
How can people be so cruel?
Easy to be hard, easy to be cold

How can people have no feelings?
How can they ignore their friends?
Easy to be proud, easy to say no.

And especially people who care about strangers
Who care about evil and social injustice
Do you only care about the bleeding crowd?
How about a needing friend? I need a friend.

Hur kan människor vara så hjärtlösa?

Hur kan människor vara så grymma?

Lätt att vara hård, lätt att vara kall.

Hur kan människor sakna känslor?

Hur kan de strunta i sina vänner?

Lätt att vara stolt, lätt att säga nej.

Och speciellt människor som ömmar för främlingar

Som bryr sig om ondska och social orättvisa.

Bryr ni er endast om den blödande massan?

Hur är det då med en vän i nöd? Jag är en vän i nöd.

Hur kan människor vara så hjärtlösa?

Liksom sina föräldrar utvecklade sig Jan Myrdal till en expert på det mesta och en i högsta grad offentlig person som inte kunnat avhålla sig från att skoningslöst kritisera sina, enligt hans åsikt, känslokalla, rollspelande och manipulerande föräldrar. Jan som framställer sig som ett offer för föräldrarnas brist på empati, kan likväl demonstrera en obegriplig kyla inför exempelvis offren för Pol Pots och Maos mordiska regimer. Liksom sina föräldrar har Jan Myrdal en tendens att abstrahera verkligheten, samtidigt som han betraktar sig som en ytterst kunnig och empatisk människa, vars livsföring och åsikter är exemplariska.

Han ger i en av sina böcker en bild av sina föräldrar som manipulerande skådespelare som emellanåt intensivt försöker dölja sina egna inte alltid så renhåriga beteenden och motiv. Alva ertappar en gång Jan med att snatta köttbullar ur kylskåpet och förklarar för honom att om han tvunget måste stjäla så bör han göra det på ett sådant sätt att han inte blir upptäckt. Hon uppmanar sonen att äta ännu en köttbulle och omarrangerar sedan de återstående köttbullarna på ett sådant sätt att stölden inte märks: ”Nu ser det naturligt ut. Nu kan ingen se att du tagit köttbullar olovandes”. Jan reagerar med avsmak, ”nu var köttbullssmaken en kall och fet hinna i munnen”.

De flesta analyser, förslag och ansatser som presenteras i Kris i befolkningsfrågan är lovvärda, logiskt framställda och praktiskt realiserbara. Utgångspunkten är hela tiden strikt samhällsorienterad. De föreslagna reformerna är givetvis ämnade att gynna varje samhällsmedborgare och är därmed ytterst berömvärda. Alla människor här rätt att behandlas likvärdigt. Ett synsätt som exempelvis präglar makarnas beskrivning av sjukvården, där de liksom de italienska fascisterna har en tendens att betrakta sjukdom och svaghet som främst socialt betingade fenomen, beroende på dålig miljö, fattigdom, bristfällig föda och framförallt okunskap om hygienska grundregler. Botemedlet var att genom en omfattande samhällsplanering åstadkomma en sund livsföring. Makarna Myrdal skriver exempelvis att systemet med privatpraktiserande läkare är hopplöst föråldrat, det hindrar läkare från att tillämpa en rationell, samhällsinriktad syn på sina aktiviteter:

De äro inställda på enskilda individers bekymmer men skönja mestadels blott ofullkomligt sociala orsaker och sociala verkningar; se i alla händelser däri sällan frågor, som i högre grad komma läkarkallet vid. Denna socialt begränsade inställning […] sammanhänger utan tvivel även med det faktum, att läkaren av det förhärskande systemet är satt såsom i första hand en privat företagare i stället för helt och hållet en samhällets förtroendeman.

Kloka, men samtidigt logiskt kyliga ord. Makarna Myrdal berör sällan individer i sin text, men de talar desto oftare om ”de bättre ställda klasserna”, ”arbetarkvinnor”, ”tränat folk”, ”befolkningsstocken”, ”folkmaterialet”, ”avfallsprocent av individer”, ”lindrigt sinnesslöa”, ”de kroppsdefekta”, ”höggradigt livsodugliga individer”, etc. Människor definieras genom sin kollektiva tillhörighet.

Det är i sådana sammanhang Myrdalarnas text blir obehaglig. Deras tro på teknik, på experter och möjligheten att med känslokallt förnuft gripa in i människors privatliv ter sig både troskyldig och skrämmande.  Då de talar om ljus, frihet och hygien är det dessvärre inte enbart arbetsplatsernas och hemmens hälsa och vigör som åsyftas utan även det faktum att författarna vill göra hela den svenska folkstammen bättre. De pläderar för rashygien och då de gjorde så rörde de sig faktiskt inom en socialdemokratisk idétradition. Sveriges Riksdag var det första folkvalda parlamentet i världen som gav demokratisk legitimitet åt mänsklig eugenik genom att 1921 inrätta Statens Rasbiologiska Institut. Bland andra hade socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting undertecknat den motion som ledde till institutets grundande. Till synes oemotsagd kunde samtidigt en framträdande socialdemokrat som Arthur Engberg komma med påståenden som tycktes mer än lovligt lika sådana som hävdades av nationalsocialister:

Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper.

Vi reagerar med tvivel och obehag då vi finner att personer, eller politiska inriktningar, som vi beundrar och sympatiserar med, hävdar åsikter eller handlar på ett sätt som skrämmer och förvånar. I värsta fall kan vi förblindas av vår respekt för mentorer och förebilder och börja försvara dem, eller till och med omforma deras tänkande och agerande i positiv riktning. Ett exempel är när Drottning Silvia inför avslöjanden om att hennes älskade far utnyttjat en judes prekära situation för att därigenom skaffa sig personliga fördelar, slog ifrån sig och menade att det var omöjligt, att i själva verket hade Walther Sommerlaths beklämmande beteende varit en hjältemodig insats för att hjälpa en människa i nöd. Silvias agerande var förklarligt och inte alls ovanligt för någon av oss, men likväl är det inte rättskaffens - vi bör erkänna villfarelser och förkastliga handlingar även om de begås av människor som står oss nära. Till hjälp kan det kanske vara att sätta deras handlande och tänkande i relation till den tidsanda som rådde då de begick sina orättfärdigheter.

Den unga socialdemokratin präglades i hög grad av framtidshopp och vetenskapstro. Dynamik och förändring var tidens motto. Charles Darwin hade i Arternas uppkomst från 1859 framlagt övertygande belägg för att alla arter genom en process som han kallade för naturligt urval ha utvecklats från ett gemensamt ursprung. Karl Marx hade i Kapitalets första del från 1867 påvisat det kapitalistiska produktionssättets inneboende motsättningar och deklarerat sin tro på dess historiskt övergående natur. Samtidigt som dessa män, som redan under sin livstid blivit berömda, skrev på sina storverk arbetade en österikisk munk, Gregor Mendel, med att i klosterträdgården plantera och studera 29 000 ärtplantor. Genom att korsa olika ärtsorter kunde Mendel fastställa hur egenskaper nedärvs genom att anlag slumpmässigt kombineras i avkomman. Mycket av Mendels terminologi används fortfarande, exempelvis dominanta och recessiva anlag. Han publicerade sina upptäcker 1865, men det var inte förrän i början på 1900-talet som man förstod hur revolutionerade de var och genetiken blev en vetenskap som väl passade in i tidens dyrkan av vetenskap och förändring. Det stora intresse unga radikaler ägnade åt vetenskapliga teorier som påvisade möjligheten att förändra inte enbart samhället utan även människorna kan möjligen jämföras med den "rymdgalenskap" som grep många unga under sextiotalet, då astronomi och rymdfärder varslade om en ny spännande framtid. 

Med vetenskapens hjälp skulle friskare och starkare människor skapas, något som två nya discipliner forskade kring; socialantroplogin och socialmedicinen. Man sökte efter samband mellan ras, social status, sjukdomar, goda eller dåliga seder. Uppfattningar som flera vetenskapmännen från de båda disiplinerna tycktes dela var farhågor kring industrialism och storstadsliv, medan en del också vurmade för "traditionella livsmönster" och bondekultur. Av betydelse för den framväxande "rashygieniska tanken" var författaren Arthur de Gobineaus åsikt att mänskliga raser hade olika begåvning och att den vita rasen var vida överlägsen de övriga. Följden av hans spekulationer - som i allmänhet bektraktades som korrekta, men "ovetenskapliga" - blev slutsatsen att rasblandning, eller "bastardisering" som Gobineau kallade det, obevekligt ledde till en försämring av "folkkroppen", till befolkningsminskning, fördummning och slutligen till mänsklighetens undergång. 

Vetnskapsmän antog att Mendels genetiska teorier kunde tillämpas på Gobineaus teorier och undersökningar gjordes för att finna ut om "bastadisering" ledde till samhällsförsämring. Två undersökningar från 1913 ansågs vara speciellt värdefulla emedan de bevisade att Mendels ärflighetsprinciper kunde tillämpas på människor. Eugen Fischers undersökning av "halvblod" i Tyska Västafrika demonstrerade de mendelska lagarnas giltighet för hår- och ögonfärg. De slutsatser Fischer gjorde om "bastardiseringens" inverkan på "folkstammen" visade sig dock senare vara vetenskapligt ohållbara, speciellt som de liksom så mycken annan rasbiologisk forskning hade predsponerats genom forskarens grundinställning. Det sorgliga tillståndet i den tyska kolonin berodde säkerligen inte på någon "bastardisering" utan på att den hade varit skådeplatsen för ett av nittonhundratalets första folkmord då 80 000 av 100 000 hereros mellan 1904 och 1907 utplånades av de tyska kolonialmyndigheterna. 

Samma år som Fischer tillkännagav resultaten från sin underökning publicerade Herman Lundborg en kartläggning av hur en ärftlig form av epilepsi hade spridit sig i Blekinge. Även denna undersökning visade sig var betydelsefull för fastställandet av de mendelska ärftlighetslagarna, men värdelös då det gällde slutsatserna kring rasens försämring. Likväl togs studier som Fischers och Lundborgs som intäkt för vikten av att genomföra eugeniska program i Sverige. Herman Lundborg blev 1922 professor och chef vid det nyinstiftade statliga institutet för rasbiologi. Den roll som modernismens förespråkare gav rashygienen bevisas bland annat genom det faktum att Lundborg inbjöds till Stockholmutställningen för att i paviljongen Svea Rike i montrar och på skärmar beskriva de senaste rönen inom svensk och internationell rashygien. 

Lundborgs teorier fick stort genomslag i Sverige, hans böcker, med titlar som Svensk raskunskap och Västerlandet i fara  fick en stor läsekrets utanför vetenskapmännens krets. Vid sidan av sin forskning och sitt författande reste Lundborg runt i riket med en utställning om rastyper. Lundborgs första urtställning Folktyper hade sponsrats Sven Hedin, Anders Zorn och Ellen Key. I dess stora urval fotografier ingick, liksom i den riksomfattande utställningen, ett fotogalleri med "undermålligt folkmaterial", såsom " zigenare, tattare, vagabonder och kriminella".

Radikalt vänsterfolk tycktes vara rörande överens om att barnbegränsning måste tillämpas med alla till buds stående medel, inte minst sterilisering, ja - till och eutanasi. Inom socialdemokratins vänsterfalang hävdade exempel politiker som Zeth Höglund och Hinke Bergegren att tärande folkelement måste begränsas. Zeth Höglund skrev i  Stormklockan:

det är icke blott ansvarslöst och brottsligt att ge liv åt väsen, som ofta nog från moderlivet är mindervärdiga och dömda till en eländig tillvaro, själva klasskampen försvagas genom skapandet av en besvärlig tross av övertaliga.

Stridsropet för radikalerna och tidiga feminster som Elise Ottosen-Jensen var: "Bättre kärlek utan barn, än barn utan kärlek!" och även nationalekonomer som den inflytelserike och ovanligt stridbare Kurt Wicksell pekade på de kostnader som arbetsoföra och mindrevärdiga människor orsakade samhället. Något Hjalmar Branting tog fasta på då han 1926 skrev minnesrunan över sin vän:

han stod för åsikten att rent misslyckade människoexemplar, till exempel obotliga idioter, hellre bör smärtfritt avlivas än hållas vid liv som en börda för andra och sig själva.  

I fråga om sterilisering och till och med eutanesi ingick alltså kulturradikalismen en allians med nyttomoral och mänsklig ingenjörsvetenskap. Människosläktet borde ansas och svaga exemplar rensas bort. En princip som inte enbart hyllades av vetenskapsmän och nazister, utan även av kulturpersonligheter som Ellen Key och läkare och folkbildare om Anton Nyström (som bland annat tidigt verkade för homsexualitetens avkriminalisering). 

Det rasbiologiska institutets föreståndare var vid tiden då makarna Myrdal skrev Kris i befolkningsfrågan deras gode vän och Herman Lundborgs nära medarbetare Gunnar Dahlberg och rasförbättringsidéer bryter emellanåt fram i makarnas annars så klart skrivna och förnuftiga bok. Exempelvis:

I närmaste planet ligger så givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, något som kan åstadkommas genom sterilisering. […] Helst skulle man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinneslöhet och sinnesjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsdrag.

En steriliseringslag infördes 1934, samma år som Kris i befolkningsfrågan publicerades. Lagen gav myndigheterna möjlighet att sterilisera personer ”med omfattande sinnessjukdom, sinnesslöhet, annan undermålighet eller asocialt levnadssätt”. Kriterierna tillämpades ofta godtyckligt. I praktiken steriliserades många kvinnor ur lägre samhällsskikt på slumpmässiga grunder, exempelvis kunde det räcka att en läkare bedömde dem som promiskuösa, eller som tattare. Mellan 1935 och 1976 tvångssteriliserades 60 000 svenskar.  Över 90 procent av de drabbade var kvinnor.

Inget är perfekt. Den socialdemokratiska hyllning till moderniteten som en samhällets förnyelseprocess har förvisso åstadkommit mirakler i Sverige och betytt mycket för framväxten av vår välfärd, men som vi sett fanns det även en hel del troll i maskineriet. Någon som tidigt såg faror dolda i en hejdlös, blind optimism var poeten Sten Selander, som märkligt nog valts att inleda Stockholmutställningen1930 med en mäktig festkantat som hyllade staden och moderniteten, tonsatt av kyrkomusikern Otto Olsson och framförd av "manskören ´De Svenske´ från ett tak vid Bengtas Lund”. 

Valet var märkligt eftersom Selander tidigare hade ondgjort sig över "den vulgärt bullrande modernismen". Kanske berodde valet på att Selander var god vän med arkitekern Gunnar Asplund, en av initiativtagarna till utställningen. I varje fall var kantatens budskap att "allt kan besjälas. Allting bär det evigas skönhetsdrag" och avslutas med en önskan om att tradition och modernitet skall förenas i "förbundet med nuet och morgondag". Selander var "värdekonservativ", starkt antikommunistisk, men samtidigt var han antifascist och ateist, demokrat, men modernismfientlig. Som växtbiolog, han blev sedemera docent i ämnet, var Selander natursvärmare, men han ansåg att naturen måste försvaras och förbättras för människans skull. 

Året efter sin festkantat skrev Selander, som ett svar på de framgångsoptimistiska arkitekternas manifest accepetera, boken "Modernt"  (med citationstecken i titeln), en våldsam klagosång i vilken han gick till storms mot teknikdyrkan och maskincivilisation.Teknikens obegränsade möjligheter gjort att människan löper risken att bli besatt av kvantiter, av begär efter sådant som är större, bättre och effektivare. Fartblindheten kan leda till en hämningslös rovdrift på naturen, en omättlig aptit som leder oss bort från varandra och den glädje vi kan känna i nuet och lugnet. ”Varje reklamskylt och annons är ett bevis på det annonserades obehövlighet.” ”Människovärdet bedöms av siffrorna i taxeringskalendern.” Allt inriktas på tomma, ytliga prestationer och driftsutlevelser; sport, dans, börsspekulation, nöjen – ”en ständigt utökad massa, en ständigt stegrad hastighet, ständig tillväxt, ständigt nya rekord.” Allt skall mätas, vägas, bedömas och värdesättas. ”Människorna sliter sönder varandra som vilddjur i kampen om makt, pengar och kvinnor”, våra själar kvävs, medan kropparna mals sönder av stress, droger och alkohol. Naturen förvandlas till en vara och förstörs räddningslöst genom vår aningslösa rovdrift.

Proletärförfattaren Harry Martinson, med sina rötter i fattigdom, landsbygd och hårt arbete var mildare till sinnes och bejakade både utvecklingen och naturens värde. 1939 skrev han: ”Vi kommer att leva friare i framtiden än nu, rörligare, vettigare. Väsentligare. Mer av meditation plus mer av rörelse i världsrummet”. Han såg hur världen och tillvaron öppnade sig, att möjligheterna till ett drägligt liv blev bättre, men han kände också vördnad inför naturen och pekade på vikten att alltid sätta individen i centrum, hennes behov och möjligheter, samtidigt som vi måste harmonisera våra liv med naturen och uppskatta dess mirakel. 

Ingenting är vitt och svart, allt har olika dagrar och nyanser. Inget är enkelt. Världen virvlar kring oss. Vi kastas fram och tillbaka mellan glädje och sorg. Kanske vi förblindas av alla intryck och ser till slut inte de glädjeämnen vi har tillgång till – vännerna, naturen, musiken, böckerna. Vi klagar, plågas och oroas, stirrar oss blinda på tillvarons mörker och uppfattar inte hur mycket vi trots allt har fått oss givet genom den trygghet och öppenhet som modernismen fört med sig.

Som när min mor faller omkull i köket och bryter lårbenshalen, ett sådant intermezzo kunde betytt döden för en fattig och gammal kvinna i många av jordens länder. Men till oss kom det en ambulans, med vänlig och effektiv personal, som tog henne till ett topputrustat rent och effektivt sjukhus, där hennes skada snabbt åtgärdades genom teknikens sista landvinn ngar, samtidigt som empatiska, professionella människor tog hand om henne. Kanske bör vi vara tacksamma för vad egotrippade, märkliga människor som paret Myrdal uträttade, tillsammans med flera av sina samtida, något som dock inte innebär att vi bör blunda för deras fel och brister. Trots allt var de människor som vi, på gott och ont och kanske vi även lever i ett mänskligt samhälle – på gott och ont.

Bok, Sissela (1987) Alva: Ett kvinnoliv. Stockholm: Bonniers. Hägg, Göran (2005) Välfärdsåren: Svensk historia 1945 - 1986. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Jonsson, Gustav (1985) Kanske kärleksroman. Stockholm: Tiden. Jönsson, Nine Christine och Paul Lindblom (1987). Politik och kärlek: en bok om Gustav Möller och Else Kleen. Stockholm: Tiden. Landgren, Bengt (2009) Sten Selander Lyrik och litteraturkritik 1916 - 1957. Möklinta: Gildlunds Förlag. Larsson, Nisse (2013) Boken om Bertila: Barna Hedenhös och mycket mer. Hägersten: Urax Förlag. Ljungström, Olof (2004) Oscariansk antropologi: Etnografi, förhistoria, och rasforskning under sent 1800-tal. Möklinta: Gidlunds Förlag. Martinson, Harry (1986) Svärmare och harkrank. Stockholm: En bok för alla. Myrdal, Alva (1932) ”Kollektiv bostadsform” Tiden nr. 10, årgång 24. Myrdal, Alva och Gunnar Myrdal (1997, faksimil av upplagan 1934) Kris i befolkningsfrågan. Nora: Bokförlaget Nya Doxa. Myrdal, Jan (1982) Barndom. Stockholm: Norstedts. Myrdal, Jan (1989) Tolv på det trettonde: En berättelse. Stockholm: Norstedts. Möller, Gustav (1952) ”Socialister och frälsta skötsammast på Tallgatan” Tidningen Vi, nr. 15-16. Nordström, Ludvig (1984) Lort-Sverige. Stockholm: Tidsspegeln. Rivolta, Gianni (2010) Garbatella. Tra storia e Leggenda. Roma: Iacobelli editore. Svenning, Olle (2014) Hövdingen: Hjalmar Branting - en biografi. Stockhom: Bonniers. Sörlin, Sverker (2000) ”Förkunnare och förnekare: Modernitetsidén i svensk tradition”, i Utopi och verklighet: Svensk modernism 1900 – 1960. Stockholm: Moderna Muséet. Vinterhed, Kerstin (2003) Kärlek i tjugonde seklet: En biografi över Alva och Gunnar Myrdal. Stockholm: Atlas. Zaremba, Maciej (1999) De rena och de andra: Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd. Stockholm: Bokförlaget DN. Åsard, Johan (2013) Drottningens hemlighet. Stockholm: Pocketförlaget.

Sometime in the 1990s, I rented a room at the Swedish Institute in Rome, located on the outskirts of Villa Borghese, Rome's central park with pruned pine trees, palaces, fake temples, a zoological garden, fountains and ponds. The Institute is housed in a magnificent building of red brick and white travertine, its halls and rooms are bright, with high ceilings and large, oblong window. It was furnished by the time´s leading Swedish designers and artists. The edifice was created by Ivar Tengbom, whose masterpieces include Stockholm´s Concert Hall. Tengbom was the main representative of a style that in the UK and the US was named "Swedish Grace”.

The Institute´s enclosed courtyard features a fountain; the graceful and speedy Sun Glitter, depicting a naiad riding on a dolphin. It was made by the Swedish sculptor Carl Milles who at the time was at the height of his international fame. It might be assumed that Tengbom chose the sculpture to adorn his building, especially considering how impressed he had been by Milles´ Orpheus Fountain, which was placed in front of the Concert Hall colonnade. However, it was Olga Milles who in 1956 donated the sculpture to the Institute, a year after her husband's death.

I had a pleasant stay at the Institute; the staff was accommodating and professional. In the evenings the young researchers gathered for social events - art historians, archaeologists, architects, writers and musicians. Among others I acquainted a nice lady named Eva Nodin, who was writing her PhD thesis on Fascist architecture and children's summer camps. My conversations with her made me ponder about the Swedish Institute; its architecture and the Social Democratic welfare state. The lavish Institute had been built between 1937 and 1940, a crucial period that gave rise to the Swedish society I now live in.

According to Eva Nodin there were similarities between the Swedish Social Democratic welfare state idea and Italian Fascism. I thought about what she said while I wandered around in the beautiful building, or watched Milles´ fountain. Previously, I knew that the sculptor had been supportive of both Hitler and Mussolini, and wrote that he appreciated the "order" they had created in Europe: "I love people who clean up their homes, keeping them nice and tidy for the Sunday gatherings. I do not care what you call them, but I hate disorder."

It is possible that Eva Nodin went around with thoughts similar to mine. I have not seen her since my stay at the Swedish Institute, but I know that after she published her thesis she wrote a book about Carl Milles' political convictions and the relationship between art and ideology. I have not read her In the Kingdom of Thousand Opportunities, but know it deals with Milles infatuation with National Socialism and Fascism, his thoughts about war and peace, life, death and resurrection, all issues that were current in Europe between the wars and where clashes between left- and right-wing forces quite often turned into open violence. Nevertheless, German National Socialists, Italian Fascists and Soviet Communists claimed they were approaching an utopia of peace and order within their respective nations and Swedish Social Democrats strived hard to realize what they dreamed to be a Folkhem, “a People´s Home”, where all social classes coincided in an effort to build a modern, effective and fair society.  

After Mussolini's accession to power in 1922, Swedish writers and artists continued to visit Fascist Italy, just as enthusiastically as before. Several of them did, just as many Social Democrats, depict the social changes of Italy in a positive manner and noted that Fascists supported modernist art and architecture, as well as they launched seemingly comprehensive projects to improve public health. On the official, political level, however, there was some animosity between Italian fascists and Swedish Social Democrats, especially since the influential Social Democratic leader Hjalmar Branting in 1924 had warned Europeans for Italy's colonial ambitions, as well as he officially declared that the assassination of the Italian socialist leader Matteotti had been arranged by Mussolini.  Sweden was the only nation that advised against Italy acting as host to the League of Nations Council meeting the same year.

Nevertheless, the somewhat strained relations did not prevent the Italian Ambassador to Sweden from in his communiqués, which were read by Mussolini with great interest, constantly repeat that the Swedish social policies appeared to be "a direct replication" of Fascist programs. Ambassador Gaetano Paternó quoted his conversations with leading Swedish Social Democrats like Ernst Wigforss and Rickard Sandler, where he stated that they agreed with him that their party's policies were similar to the Fascists in the sense that they were characterized by a high degree of pragmatism, which made it possible to ignore "old party ideologies."

Paternó wrote that when he during a private conversation with Per Albin Hansson, the Swedish Social Democratic Prime Minister, had mentioned to the socialist leader: "that the measures announced in his program had a fascist character, he looked me in the eyes and replied: 'And why not? '".

Were there similarities between the two ideologies? The 1932 election initiated an era of Social Democratic dominance which consisted right up until 1976. In 1936, a Social Democratic party congress was convened in Stockholm. It was a summing up of the situation created by the Socialist government's successes, the handling of the economic crisis mitigation and the international deterioration of democratic values. It was during that congress that the Social Democratic forces  finally were consolidated and guidelines for a future welfare state were established.

By that time, however, the Swedish-Italian relations had cooled down considerably. A year and a half before the foundation stone was laid to Tengbom´s impressive building, Italian combat planes had bombed the Swedish Red Cross field hospital in Abyssinia. More than sixty local employees and a Swedish medical worker had been killed, and the Swedish head physician had been seriously wounded. Swedes were outraged. Nevertheless, it took only a few years before a trade agreement was signed between Sweden and Italy. During the Second World, Sweden distributed Italian attack aircraft and a vast amount of other Italian produced military equipment to Finland. No less than 84 Caproni CA 313, an Italian bomb - and reconnaissance aircraft, were purchased by the Swedish Air Force.

While I lived at the Swedish Institute, I found some documents in the library, which revealed that even before the new building had been erected the Institute had been visited by a large number of influential Swedish architects. Many of them later joined the functionalist movement, which in Sweden was supported by many young and socio-politically interested architects. They came to have a great influence on the profound social changes that the 1940's and 1950's brought to Sweden.

They had visited an Italy characterized by a Fascist ideology, which the movement´s most influential theorist, Giovanni Gentile, described as a third way between a liberal-capitalist stance and Marxism. Fascism proclaimed that the state had to be dominated by a single party. With the support of corporate organizations, the State would manage the whole of society, while it at the same time protected private property. To make this possible, national unity under a strong and effective management was an irrefutable requirement. A new collective consciousness had to be created and bolstered.

Mussolini abhorred what he believed to be the outside world´s notion of the Italian as a sycophantic, mandolin playing sybarite. That despicable image had to be obliterated and replaced by the notion of a steel hard, sound and feared Italian elite of supermen, hence the Fascist concern for molding the rising generation; children's summer camps, sports facilities and public hygiene. Concepts such as italianita, italianess and romanità, Roman virtues, had be filled with a meaning, an urge which unfortunately also led to violence and intolerance, the build-up of a community focused on war preparations whose representatives became guilty of wanton abuse of colonized populations in Libya and Abyssinia. Fascism was hostile to ethnic- religious- and any other groups, and/or individuals, who could not be assimilated with the nation, or even refused to participate in the grandiose schemes of the Fascists.

What Fascism attempted to achieve was a totalitarian, social engineering, where legislation, taxation, social policy, planning and education would transform society. After World War I, it was common among several European leaders to perceive a thorough ”modernization" of the entire society as that the best solution to social problems. Social Democracy, Bolshevism, Nazism and Fascism all pursued enhanced civic control. The difference was mainly in the methods - democracy or totalitarian violence. By his ascension to power, the anti-Communist Mussolini declared:

We still have a long way to go before we have appropriated the Russian system. But in any event, Fascism will follow the example given by Russia. You can be sure of it, all you Italian crooks and socialists. Whoever betrays us will perish.

Italian Fascism differed from Soviet Communism by its stated commitment to corporativism, an ideological orientation that was presented as a middle ground between socialism and free capitalism. Economic differences were regarded as a natural condition, as well as differences in material living conditions. The aim of the State was not to seek to equalize class differences, but to ensure its right to govern society in such a way that neither the Nation´s nor the State's welfare and efficiency were compromised by the self-interest of different groups.

This kind of thinking had already been launched by the Vatican, which based its views on Paul's first letter to the Corinthians, where he writes:

But now hath God set the members every one of them in the body, as it hath pleased him. And if they were all one member, where were the body? But now are they many members, yet but one body. And the eye cannot say unto the hand, I have no need of thee: nor again the head to the feet, I have no need of you.

and

Now ye are the body of Christ, and members in particular. And God hath set some in the church, first apostles, secondarily prophets, thirdly teachers, after that miracles, then gifts of healings, helps, governments, diversities of tongues. Are all apostles? Are all prophets? Are all teachers? Are all workers of miracles? Have all the gifts of healing? Do all speak with tongues? Do all interpret?

Accordingly, the official Catholic opinion was that society ought to function like a body where every individual served an integral part of social, economic, occupational, ethnic, national and family-based associations.

However, Fascism changed this view by pointing out that in modern industrial society was no longer expressed as identical with an individual´s personality, as if frozen within a societal role. Fascism proclaimed change and mobility. According to Fascist ideologues, identity was rather manifested in behavior, attitudes, speech and style - in other words by cultural characteristics. Industrial society demanded large and tightly organized political entities, which demanded to be ruled by a firm hand, i.e. by a dictatorial system. Nevertheless, such views did not mean that the corporative notion of society as a body was discharged.

This "body image" led to the perception of “social diseases”. Illness and weakness were primarily regarded as societally determined; they were mainly due to a poor environment, lack of knowledge about basic rules concerning hygiene, to poverty and lack of food. The remedy was to provide comprehensive community planning that could promote a healthy lifestyle among all citizens.

Cultural standardization and national socialization would be achieved through an effective education system, while modernist architecture would create a healthy living environment. The health aspect came to permeate Fascist society, where purity also ranged outside the body and was given a moral and spiritual aspect as well, whereby it came to include art and architecture.

For modernist architects a building's “purity” was not always primarily motivated by functional reasons, but also seen as a moral position where purity became an end in itself.

Fascist Italy benefited the arts through its pursuit of an aesthetically pleasing package that fused ancient ideals with avant-gardist innovation. Mussolini was personally quite uninterested in art and state support to artistic endeavors was consciously divided between different groups of artists. It was generally not required that art should follow the party line. At the opening of the trend-setting art exhibition Novecento in 1923, a year after the Fascist takeover, organized by Mussolini´s influential mistress Margherita Scarfatti, the aspiring dictator declared that:

It is far from my idea to encourage something similar to a State art. Art is created within the individual domain. The State has only one duty: Not to undermine the arts, but to create humane conditions for the artists and thus encourage them to apply a national point of view in their creation of art.

Such declarations did not hinder the Fascists from preaching that "a new, vigorous Fascist mankind" would break free from the snares of antiquated traditions, words and thoughts. Fascism would "make history"; human creativity would be attending to the production of needful items and social services. Artists would not create art for art's sake, but contribute to the creation of a new culture, stimulating the "total force and power to act and change".

Fascists were talking about a historical unification of labor and capital. The question is whether that goal was ever achieved in Italy, but many have argued that the so-called "Swedish model" was on track to achieve it; supported by state-run health reforms and community-altering energies, architecture and urban design were turned into privileged instruments for the creation of a new mentality. Everything would be addressed through detailed planning, based on sound scientific approaches. A new type of urban design was created on the basis of accurate topographical and social studies, so-called “neighborhood planning”. Residential complexes would be planned around the needs of citizens and complemented with shops, schools and various community facilities. An approach that already had been tested in several Italian cities.

Both in Fascist Italy and Social Democratic Sweden, it was assumed that development should be enforced by the State and that private interests would ideally be subordinated the public good, something that was more efficiently achieved in Sweden than in Italy. State control was a general European trend within many intellectual circles. According to the CIAM (Congrès Intrenationaux d´Archtecture Moderne), a pan-European association of architects formed in Athens in 1928, state control was the prerequisite for modern, functional architecture:

Each and every town planning programme must be based on careful investigations carried out by specialists. It must anticipate every stage of urban development, both in time and space. It must coordinate the natural, sociological, economic and cultural factors which are present in each particular case.

Ideally should all urban planning and architecture meet four basic functions; housing, recreation, work and transportation. All social thinking should be firmly based on science´s ability to promote the good life, particularly through an emphasis on light, air and greenery. Perception of space should be based on an “opening up of the room”. As in a poem written in 1951 by the Swedish poet Ragnar Thoursie:

Above time´s rustling in pine trees, above the flight of ridges.

Steers from night to day, from want

To freedom, an urge

Which is the same for all of us. An open city,

Not even fortified, that we build together.

Its light strikes up towards the emptiness of space.

One of the promoters of CIAM, as well as one of Modernism's great gurus, was the Swiss Le Corbusier (pseudonym for Charles-Edouard Jeanneret), who in 1923 in his revolutionary manifesto Vers une architecture, Towards an Architecture, wrote:

A house is a machine for living. Baths, sun, hot-water, cold-water, warmth at will, conservation of food, hygiene, beauty in the sense of good proportion. An armchair is a machine for sitting in and so on.

Le Corbusier described with disgust all those botched buildings that littered the entire European continent; decaying, outdated dwellings enclosing a suffering mankind, like rotting snail shells, stale, useless and unproductive. An anomaly, residue surviving among clean, efficient industrial complexes, in which modern people occupied themselves with producing a better future for all of us. According to Le Corbusier the craftsmanship of ancient farming communities has become obsolete, while prolific connections between factory environments, banks and offices are becoming ever more efficient and healthier. However, the wretched milieus in which the majority of the workforce is forced to live in are "tuberculous" dwellings whose residents' are becoming “demoralized within an anachronism".

Every citizen feels the need of sun, warmth, clean air and polished floors. We want to dress comfortably, carry clean clothes and sleep on white, ironed linen. We are all in need of an environment allowing us to relax and gather strength after the daily toil and bustle. Our muscles and brains cannot any longer be trapped and tormented by unhealthy dwellings.

Although Le Corbusier's political views were entrenched in French conservatism he was constantly on the lookout for government authorities willing to grant him a free hand to realize his advanced ideas. Le Corubuiser appealed more to logic than politics when he wrote that: "Once his [the scientific planner´s] calculations are finished, he is in a position to say – and he does say: It shall be thus!”  

Le Corbusier repeatedly sought out Russian Bolsheviks and Italian Fascists, not because of his political persuasion, but in the hope that totalitarian states would help him fulfill his visionary plans. Below we see Le Corbusier next to Ivar Tengbom (right), the Swedish Institute's architect.

In 1925 one of the most influential ideologues of Swedish modern architecture, Uno Åhrén, returned home from the World Exhibition in Paris. He was euphoric and the reason for his enthusiasm was that he had experienced the exhibition's most acclaimed work - a villa named L'esprit Nouveau (see above), which had been designed by Le Corbusier. Åhrén wrote:

A longing for air, space, for freedom got hold of me. What a grateful thought I directed towards the one who was merely doing his job, without caring about looks ... an act resulting in purity of form, performance simply became adapted to function, ignoring the arts.

Together with other Swedish architects, artists and designers Uno Åhrén considered that the aesthetic revolution they advocated was intimately connected with a social one - the dream of a new society and of a new man. Art became politics. Åhrén wrote about his Parisian experience: "After this, the air at home feels even more oppressive. Why is everything so locked up here in Sweden?" However, soon he found himself in the throes of change. In 1943 Åhrén became head of Svenska Riksbyggen, the Cooperative Building Organization of the Swedish Trade Unions, and until 1963 he was professor of urban planning at KTH, the Royal Institute of Technology, Sweden´s first polytechnic and main provider of Sweden´s technical research and engineering education.

In a book published in 1943, Architecture and Democracy, Åhrén suggested that modernist architecture in cooperation with Social Democracy would transform Swedish society:

The representatives of the art of building now find themselves in the midst of politics. The world is being remade. We are all involved. However, we must never give up the basic principles of democracy and human rights.

A People's Home was being created. The People´s Home was for many years a mighty catch-word among Swedish Social Democrats. That I recently came to think about my time at the Swedish Institute in Rome was triggered by the fact that I read how the Social Democratic Prime Minister Stefan Löfvén had characterized  the Sweden Democrats as "a small neo-fascist party that believe they will have a decisive influence and set the agenda for Swedish politics." Around the same time I read Jimmie Åkesson´s (leader of the xenophobic and constantly growing Swedish Democratic Party) unusually boring "autobiography" Satis Polito and his strange prank to provide his book with a "Foreword by Albin Hansson".  The highly influential Social Democrat Per Albin had in 1928 re-introduced the concept of a People´s Home in Swedish politics. Jimmie Åkesson inserted a ridiculous disclaimer for placing fictitious opinions in the mouth of this “father” of the Swedish People´s Home concept, by pointing out that: 

The following is obviously not written by Per Albin Hansson. Indeed, it has been nearly seventy years since the then Swedish prime minister at Ålstensgatan stepped out of the tram of Line 12, fell to the ground and died. This preface is thus fictitious, written from the outset of what the author believes that Per Albin would have expressed if he had had the opportunity to do so.

Personally, I assume it to be highly improbably that a well-spoken politician like Per Albin Hansson could have been able to express himself with such awkward phrases as those that Jimmie Åkesson make him utter, like: "I cannot easily let go of a feeling that the Party's foundations and ideals are being dragged by the nose." I cannot easily let go of  a feeling of being tortured by Jimmie´s almost unbearably attempts to apply an archaic language in his ludicrous attempts to imitate Per Albin´s perfectionist parlance. Poor Jimmie makes one cockup after the other, while he makes Per Albin utter thoughts improbable for a man of his persuasion, making statements in support of a political party that is far removed from this Social Democrat´s pragmatic and democratic stance:  "I have no understanding of the [Social Democratic] protagonists of what I have understood is called multiculturalism. However, I would have loved to be there and appealed to them to think one more round." Think one more round? Well, Jimmie makes his fictional Per Albin Hansson state that the Sweden Democratic Party with its "social conservatism" has "picked up what my party has lost, or simply thrown away”. An amazing usurpation and misuse of a long dead, fervent Social Democrat.

The Sweden Democrats' imaginary People´s Home might possibly be an idyllic, rural Sweden, with red cottages and strapping, blonde farmers. Such a place it is at least conjured up in many of the party´s election posters. At least does the party secretary Björn Söder seem to have something like this in mind when he  has inspired his party to distribute Astrid Lindgren's fairy tale books for free. Söder has stated that the world famous, and in Sweden venerated, storyteller often depicts his dream of a People´s Home and he wonders what this “community-minded” writer, with her "big heart", would say if she got to see how Swedish society has evolved after her death. “Where young immigrants who, unlike Emil of Lönneberga´s innocent pranks, are throwing stones at fire fighters and the police just for fun while they burn up buildings and cars in the suburbs?"

The Sweden Democrats budget proposal of 2014 included a text entitled The Story of Sweden. It was markedly different from the description given in the budget proposal the party presented in 2005, where instead of writing about the glories of the nineteen hundred thirties when foundations for the People´s Home were laid it talked about the olden days when Swedish specificities emerged "out of the flocks of hunters and gatherers, who after the melting of the mighty ice sheets eventually took the Scandinavian Peninsula in possession." Now the Sweden Democrats played a completely different tune and began their depiction of Swedish history somewhat later, namely in 1809, when Sweden after the Finnish War, lost a great part of its empire and ended up as "a poor nation, badly damaged by war." However, in spite of all odds, Sweden would rise from the ashes and "today, we compete in fields as diverse as aerospace, nuclear physics, information technology and biomedicine." How could all this happen? Well:

Sweden was, to sum up, uneducated and poor, but Swedes are obsessed with shared values. Nordic Lutheran work ethics and norms of consensus and teamwork were central to us. An institution is not necessarily something that is easy to establish, through laws and authority. An institution is not necessarily even aware of its own existence. An institution may equal implicit attitudes between people, for example, being able to show consideration for fellow beings, or it may take the form of values, such as being diligent and industrious. Common cultural values guarantee a strong respect for formal institutions – for our common laws.

To return to Björn Söder´s rhetoric question - what would Astrid Lindgren say about all that? Obviously she would not think we ought to throw out immigrants, given that Ilon Wikland, who made the praised illustrations for most of her books, was a refugee from Estonia and Georg Riedel, who put music to her songs, was a refugee from Czechoslovakia.

Astrid Lindgren has posthumously reacted to Jimmie Åkesson´s and Björn Söder´s pathetic attempts to enroll her in their party. When one of her German pen pals became annoyed at how Astrid in her book Rasmus, Pontus and Toker had let an unsympathetic, petty criminal and sword-swallower called Alfredo speak in what in Sweden is called circus-German and furthermore hinted that he might have been a gipsy, she replied indignantly that:

It was hard and bitter for me to read your words, for someone who detests all nationalism as fervently as I do. I thought you knew that. I thought you knew that I dislike any kind classification of human beings, to divide them according to nations and races, all kinds of discrimination between whites and blacks, between Aryans and Jews, between Turks and Swedes, between men and women. Ever since I was big enough to think independently, I have resented the blue and yellow [i.e. the colours of the flag] grand Patriotic-Swedish [...] it seems to me as abominable as Hitler's German nationalism. I have never been a patriot. We are all humans - this has been my particular passion in life. And because of this it is that your words hurt more than I can say, that you have read such things out of my Rasmus manuscript, where I tried to convey something completely different.

But – in spite of it all - maybe was Astrid Lindgren, like so many of us Swedes, unwittingly able to expose ignorance and unconscious hostility towards things foreign to us.

In their budget proposal Jimmie Åkesson and the Sweden Democrats continue with their tale of Swedish history. They state that it was the Swedish Social Democrats who in the thirties introduced and supported the so called Saltsjöbaden Agreement, a labor market treatment between the Swedish Trade Union Confederation and the Swedish Employers Association, which meant that the two sides should avoid open conflicts and conclude agreements without interference by government. A pragmatic approach which, according to the Sweden Democrats created future wealth and made "the State a redundant operator" (to me it is somewhat unclear what they mean by that). After a few years, still according to the Sweden Democrats, the path towards a brighter future darkened considerably:

After a completely incomparable recovery from the tragic loss against the Russians in the Finnish War of 1809 many Swedes realized that this time the threat did not come from the outside; it consisted of gruesomely unsuspecting politicians, who raised on pedestals had distanced themselves far from ordinary people's reality. Under the Bill 1975: 26 on Guidelines for Immigrant and Minority Policies the government of Olof Palme proclaimed that Sweden should no longer be a Swedish nation, but a multicultural one - "Immigrants and minorities should be given the opportunity to choose how far they want to be part of a Swedish cultural identity, or to maintain and develop their own original identity ".

Nowadays, the once glorious Swedish nation finds itself in a free fall further down into the nation dissolving hell of multiculturalism, the terrifying demon of Sweden Democrats. Salvation from this cataclysm can only be found through the Sweden Democratic party, which wants to protect values that apparently were brought to Scandinavia by flocks of hunters and gatherers that arrived in Scandinavia during the last glaciation, at least 50 000 years ago. I assume these harbingers of values and culture were Neanderthals and cannot help failing to understand what they could have had in common with the Swedes of today.

On the cover of his book Satis Polito (a phrase which according to Åkesson means “sufficiently polished”, though someone more familiar with Latin would probably translate it as "enough for the polished”). On the cover, Jimmie Åkesson sits on a couch under a few Social Democratic election posters from the thirties, apparently placed there with the help of photo shop. A more appropriate cover would probably be Jimmie sitting in the position of the Fascist admiring Carl Milles´ huge, monumental statue of Gustav Vasa - the dictatorial ruler of a “united” Sweden during the sixteenth century – placed in the entrance hall of Stockholm´s Nordic Museum, under whose effigy, made of robust Swedish oak, we can read the motto Waren Swenske, Remain Swedish. Though such an image would probably not be sufficiently mainstream, so on the cover the leader of the Sweden Democrats sits and talks with a photo shopped cat instead.

Let us return to The People´s Home. The First World War made Europeans realize the immense importance of engineers and planners. After experiencing what could be accomplished when the war effort demanded a total mobilization, politicians and technicians began to imagine what could be achieved if corresponding energy and planning were put into the construction and accomplishment of general welfare, rather than mass destruction. Within Bolshevism and Fascism the engineers/constructors became heroes, men who would change the world.

In his novel The Naked Year, the Bolshevik author Boris Pilnyak wrote in 1920 that the world would be cleansed by the cathartic violence of the Bolsheviks, engineers with “tanned figures, in tanned leather jackets”. According to Pilnyak the revolution was an orgiastic climax, “smelling of genitals”, during which the onward sweeping spiritual and technical advancements of “Asiatic Asia” would save and change the decadent West. Thoughts mirrored by the influential German philosopher Oswald Spengler, who in the same year as Pilnyak in his Prussiandom and Socialism, while arguing for an “organic, nationalist brand of socialism and authoritarianism” predicted that human society would reach its pinnacle “not in the United States, not even in Japan, but in Soviet Russia”.

Change was the motto for almost anything. Time obtained an intrinsic value, it would determine our existence. Ambition and action would inspire people to change human existence into something, brighter. Dazzling technological inventions would relieve us from soul killing work and boredom. We had to “join time”, unite with the pulse of life. By constantly working with new solutions, we would turn into servants of tomorrow. Already in 1912, Swedish Social Democrats had founded their own publishing house Tiden, The Time, to publish books for the advancement of the knowledge and influence of the working classes.

Tiden´s first director was Gustav Möller and the board included Hjalmar Branting and Per Albin Hansson. Hjalmar Branting was the son of a well-known university professor, while Gustav Möller and  Per Albin Hansson came from humble beginnings, having worked as journalists. In particular, Gustav Möller had amassed an impressive knowledge of Marxist literature and developments within the European labor movement. He was considered as the party's leading ideologue and was like Per Albin a typical careerist, albeit with a strong ideological motivation. It was Möller, who in his later role as minister for social welfare came to be intimately associated with the extensive social reforms that were implemented by the Social Democrats. Möller regarded social policies as central for the transformation of the capitalist social order in a socialist direction and said that all welfare policies must operate in accordance with a well thought out and comprehensive strategy.

Within the party, it was apparently popular to compare Möller and Per Albin Hansson, a commonplace opinion was that Möller was endowed with the better intelligence, while Per Albin had the stronger will. Möller socialized with the party's intellectual elite and many younger politicians regarded him as role model and mentor. He saw himself as an intellectual and constantly advocated the importance of acquiring education and knowledge, something he especially demonstrated through his close and enduring association with Tiden´s publishing house.

The party line emphasized the utmost importance for workers and peasants to acquire education, to become as knowledgeable and erudite as their political opponents, something which led to the founding of public educational institutions and colleges, but also to a great reverence for scientific expertise and "academics".

After the First World War it was necessary to look to the future with optimism, not least among young socialists. Many of them preached the importance of being “united with time and change”. By embracing constant action and unbridled creativity they intended to create such a perfect society as possible. Like when Karin Boye, a lady contemporary with the century, in 1927 became a member of the socialist journal Clarté´s editorial board and wrote her poem In Motion:

The best day is a day of thirst.

Yes, there is goal and meaning in our path -

but it´s the way that is the labour´s worth.

The best goal is a night-long rest,

fire lit, and bread broken in haste.

In places where one sleep but once,

sleep is secure, dreams full of songs.

Strike camp, strike camp! The new day shows its light.

Our great adventure has no end in sight.

During the parliament´s preliminary debate of 1928, the Social Democratic group leader Per Albin Hansson introduced  the concept  of The People´s Home in socialist rhetoric. By being both a national program and a socialist utopia the notion captured the zeitgeist. It represented what was perceived as traditional values, at the same as it set up stimulating tasks for the future – a cohesive community based on equality would create a new society inspired by the best of Swedish traditional values concerning morality, common duties and job satisfaction. A vision of the future that calmed the bourgeoisie and disarmed the radical left.

Per Albin's political outlook was characterized by a sense of strong optimism: "Working together in harmony with solid development goals is likely to give us the confidence needed to build a fair and just society." A development that hopefully would harmonize all societal interests and ideologies. Sustainable social development would not only bring a higher material standard of living, but also an increased societal rationality. Revolution and totalitarianism would at all costs be averted. For Per Albin Hansson democracy was the guiding principle above all others, but it was a form of democracy that would be secured through cultural standardization and national socialization based on an effective school system equal for all combined with an inclusive, decent standard of living.

Since the party's founding in 1889 had the Swedish Social Democratic Party considered socialization, i.e. the transfer of private property to the public sphere, as one of its main objectives. After the 1926, when the Social Democratic Party ended up outside of the government for six years, totalitarian forces in nations like Germany, the Soviet Union and Italy grew increasingly powerful and began to threaten social peace even in Sweden, at the same time the Great Depression was crippling the economy. During the harsh winter of 1932/33 more than 200 000 able-bodied Swedes were unemployed, particularly families with children were badly affected, One third of the children were estimated to be malnourished. The birth rate fell sharply and became the lowest in the Western world. Overcrowding was tremendous and housing substandard.

In the 1932 elections the Social Democrats gained over 40 percent of the votes and were able to form a minority government. In order to pass a radical program for combating unemployment the party had to make an agreement with the more conservative Agrarian Party and accordingly toned down its socialization plans, while propagating a comprehensive consensus policy. In Per Albin Hansson´s words:

This means that socialization becomes what it should be, not an inescapable principle, but an option to choose, or avoid if that is deemed to be necessary. All depending on if a socialized production is taking us closer to, or if it is distancing us from, the material and spiritual welfare and freedom we are trying to obtain, something which is our real target.

"Material and spiritual freedom" in support of democracy and prosperity was something that the country's young, radical architects also professed. Through the great Stockholm Exhibition of 1930 the general public was introduced to functionalistic, revolutionary design and plans for a radical change in society. In connection with this display of modernism, five activist architects and an art historian met at the City Hotel in Vaxholm, a fashionable island in the Stockholm archipelago, and during one week they discussed and compiled a manifesto about architecture's future role in society. The result was a remarkable text: acceptera, accept.

The book is filled with illustrations and has a startling typography. It has more than two hundred pages, but looks like a weekly magazine. Both layout and language are modern, liberated from the increasingly archaic inflections that still were in use at the time. Nevertheless, to a modern reader the publication does give a somewhat superannuated impression. Its pedagogical tone reminds me of my early school days when dusty curtains were drawn and a 16-millimeter film projector began to rattle in the classroom. From the loudspeakers came the voice of a pompous narrator who briskly explained "young boys learning responsibilities", "how ax becomes a loaf of bread", "how iron ore becomes steel", or what life was like in a Stone Age village, a film where we could glimpse the marks of smallpox vaccinations on the upper arms of the supposedly Nilotic foretfathers. Everything was presented in a clear and unwavering manner, free from any kind of doubt, just as in the book acceptera.

The publication contains cryptic digressions and occsasional dialogues between "we", "the form traditionalist" or "a gentleman", something that makes the whole thing quite enjoyable and often startling reading. The manifesto concludes with a number of short sentences, such as: "We have no need of an ancient culture's outgrown forms to sustain our self-respect. We cannot sneak out of our own time backwards. Anyone who does not want to accept refrains from personal and social development. He will subside within a meaningless pose of bitter heroism, or unworldly skepticism."

According to the authors, traditional Swedish taste had lagged behind, putting our entire society at risk of becoming hopelessly outdated, impractical and unhealthy. "Living standards have not followed the speed of social and production changes".  Swedish social life was characterized by fragmentation; work, home life, parenting, education, recreation, religion, social affairs - all such notions and activities were antiquated and could be found at different stages of development. It was high time to start planning for the future, to build a bridge from the past to the ideal society of the future. Optimism seems to be limitless. acceptera wants to liberate Sweden from its "burden of history". According to the authors, functionalism does not constitute a temporary change in taste, but implicates an entirely new way of thinking - a process of liberation, "as revolutionary as when science was separated from religion."

One chapter is devoted to "cosiness" and the authors concluded that the basis for being snug at home is the practical organization of a household.

The comfort that every normal person aspires to is intimately connected with what is practical and aesthetically pleasing, things that are functional and activities that are well organized. Each thing in its place and easily accessible, fair and appropriate lighting, both natural and artificial, available sunlight, peace and privacy for both resting- and workplaces, comfortable furniture and good furnishing possibilities.

The things we surround ourselves have to serve us well. We should attach ourselves to things that are both beautiful and functional. Unnecessary ornaments and anachronistic knick-knacks are useless burden. All tools and adornments should be neat, unadulterated and if possible practical. However, we should be allowed to add an occasional detail whereby we could "personalize" prefabricated things. Everyone is of course free to mix styles and tastes, but from now on everything that is produced for public consumption ought to be functional and aesthetically pleasing.

acceptera describes what it calls an A-Europe and a B-Europe, where A-Europe is like one, big organism, where everything is at once specialized and organized, where each "cell" - from the family farm to the large factory, or the bank, is dependent on each other. An organic entity that manifests itself also in an individual woman´s and man´s appearance and behavior. However, B Europe is a backward place, with few and bad roads. A place where the farmers themselves build their huts and farms, eat their own seed and animals. They produce little and what they buy come from either the village blacksmith, the village carpenter, or from the market they may visit once or twice a year. They write rarely or never, and if they receive any mail it probably comes from a relative who has left misery behind and migrated. The peasants´ horizon lies at the limits of their village. The State makes itself felt through tax levies and enforced military service. Ideas are exchanged as rarely as social services.

According to accept it was high time for Sweden to leave B-Europe behind and turn into one of A-Europe´s frontrunners. The authors of accept were all convinced socialists and generally fierce opponents to both Nazism and Fascism, as well as Soviet Bolshevism. They considered themselves to be not only architects, but also radical economists and sociologists, the shock troops of a new and just society. However, there was also some danger inherent in the kind of social engineering they pleaded for.

As an example, Francis Dalaisi -  the French economist who had inspired the authors of acceptera to write about A and B Europe - completely lost his track and ended up in the wilderness of Nazism and anti-Semitism. The initially left leaning Dalaisi had argued that the contradictions of modern world could be overcome if a global society was created on the basis of an international consciousness that accepted the equal worth of each single individual. A conscience that would emerge from economic dependence and the increasingly intricate communication networks that were changing contemporary Europe. National borders would become obsolete and people would come closer together. Dalasai warned that without international solidarity, social and political tensions would increase until Europe had fragmented further into ever decreasing nation-states, which inexorably would topple in war and chaos. Dalasai ended up as a Nazi collaborator within an occupied Paris, where he devoted himself to writing anti-Semitic pamphlets and pay homage to the Nazi regime as the only political force which could realize his dream of a united Europe.

Many politicians, architects sociologists were, in spite of their strong social pathos, members of wealthy and privileged classes. When I read their texts, I sometimes - despite my admiration for their efforts – become overwhelmed by uneasiness. It cannot be denied that several of the Swedish reformers obtained extraordinary powers and quite a high degree of narcissism. They had a strong passion for social justice, praiseworthy insights and were often outraged when confronted with abuse of power and social distress. However, their elevated positions made several of them blind to some of the problems that arose as a result of their social engineering and despite their evident professionalism there were within their motivations and actions elements of personal prestige and gain.

Many politicians and authorities identified themselves with their specific tasks, a tunnel vision that occasionally might have limit their horizons and for example made them forget the consequences of their actions might have for certain groups and individuals. The Social Democratic economist and politician Ernst Wigforss wrote in his memoirs that Per Albin Hansson´s  popularity within the party depended less on his ability to attract  personal sympathies, than on his feeling that he instinctively belonged to the movement in which he had grown up. Personal power interests and desire for the success of the party had in Per Albin's person mixed into an indissoluble union.

The not so pleasant attitudes inherent in some of the ideologies around the notion of a People´s Home is something I intend to touch upon in my next blog post. In the meantimeI quote the great Swedish poet Gunnar Ekelöf´s poem from 1945. The title Till de folkhemske, is a wordplay. The English word “home” is hem in Swedish. The attribute hemsk could thus, according to Swedish language rules, equal the English “homely”, but as a matter of fact it means “terrible”. Consequently does de folkhemske not mean “the homely people”, but “the  terrible people”. Till de folkhemske does thus mean To the Terrible People, at the same time as it hints at the concept Folkhem, People´s Home.

For the sake of aesthetic demands
(which also are practical reasons),
the architects have turned the clouds into squares.
Suburbs have grown above forsaken forests.
High above the ridges, cloud cubes are standing in a row,
being reflected deep into an unsuspecting forest lake.
Mighty files of empty windows,
reproducing the sunset´s beautiful, red neon light.
There hygienic children play on reverentially safeguarded cumulus piles
(untouched by human hands),
while in their rotation umbrellas
strictly salaried, communal child virgins hover above them.
Every day, when evening arrives, sexless vitamin workers
are swarming home, each and every one in accordance with year class,
returning to the privacy of Svea, Queen of Hormones,
carefully guarded by trustworthy bouncers.

And day becomes night, quietly. Only a trash helicopter
hums slowly from gate to gate,
propelled by a future outcast, an anarchist and poet,
life sentenced to discharge all fantasy filth.
From a distance it looks a giant hawk moth,
buzzing in front of a morning´s bouquet of pink honeysuckle,
high, o high above the glorious forests of sporty health nuts,
where no tramp ever tramps anymore.

Naturally were most of my sources written in Swedish and I refer to the bibliography of the Swedish version of this blog. However, I used some English sources as well: Boye, Karin (1994) Complete Poems translated by David McDuff. Newcastle upon Tyne: Bloodaxe Books. Le Courbusier (1986) Towards a New Architecture. New York: Dover. Mack Smith, Denis (1981) Mussolini. London: Weidenfield and Nicolson. Pilnyak, Boris (1975) The Naked Year. Ann Arbor: Ardis. Scott, James C. (1998) Seeing Like a State: How Certain Schemes to Improve the Human Condition Have Failed. New Haven and London: Yale University Press. Spengler, Oswald (2013) Prussianism and Socialism. Indiana: Repressed Publishing LLC.

Någon gång under 90-talet hyrde jag under en månads tid ett rum på Svenska Institutet i Rom. Institutet ligger vid utkanten av Villa Borghese, Roms centralt belägna park med tuktade pinjer, palats, tempel, zoologisk trädgård, fontäner och vattendammar. Institutet är inrymt i en praktfull byggnad av rött tegel och vit travertin, dess salar och rum är ljusa, med höga tak och stora, avlånga fönster. Möblerna är designade av Carl Malmsten, bonader och andra inredningsdetaljer av konstnärinnorna Märta Måås-Fjätterström och Elsa Gullberg. Helheten skapades av Ivar Tengbom, mästaren till bland annat Stockholms Konserthus och den främste förträdaren för en stil som fått beteckningen ”nordisk klassicism”, i England och USA även kallad Swedish Grace.

På Institutets kringbyggda gård finns en fontän, den graciösa och fartfyllda “Solglitter”, som föreställer en najad ridande på en delfin, Carl Milles favoritverk. Det är lätt att tro att Tengbom valde den skulpturen för att pryda sitt byggnadsverk, speciellt med tanke på att hur imponerad han varit av Milles Orfeusfontän som placerades framför Konserthusets kolonnad. Det var dock Olga Milles som 1956, året efter sin makes död,  skänkte skulpturen till  Institutet.

Jag hade en fin tid på Institutet, personalen var vänlig och professionell. På kvällarna samlades stipendiaterna för samkväm – unga konstvetare, arkeologer, arkitekter, författare och musiker. Där träffade jag bland andra en trevlig dam vid namn Eva Nodin, som skrev på en avhandling om fascistisk arkitektur och barnkolonier. Samtalen med henne kom mig att fundera kring det Svenska Institutet; svensk arkitektur och det socialdemokratiska folkhemmet. Det påkostade Institutet byggdes nämligen mellan 1937 och 1940, en avgörande tidsperiod som gav upphov till det svenska samhälle vi nu lever i.

Enligt Eva Nodin fanns det vissa likheter mellan den socialdemokratiska folkhemstanken och italiensk fascism. Jag tänkte på vad hon sagt medan jag vandrade kring i den vackra byggnaden eller betraktade Milles fontän. Sedan tidigare visste jag att den världsberömde skulptören varit svag för både Hitler och Mussolini och skrivit att han uppskattade den ”ordning” de skapat i Europa: ”Jag älskar människor som städa upp sina hem och som har söndagsfint. Jag bryr mig inte om vad man kallar dem, men jag hatar oordning.”

Det är möjligt att Eva Nodin gick i samma tankar som jag. Jag har inte sett henne efter min vistelse på det Svenska Institutet, men vet att hennes arbete efter det att hon skrivit sin avhandling om de fascistiska barnkoloniernas arkitektur koncentrerade sig på frågor kring Carl Milles’ politiska ställningstaganden och relationen mellan konst och ideologi. Jag har inte läst hennes bok om Milles  I Tusen möjligheters rike, men vet att den handlar om hans syn på nationalsocialism, fascism och kommunism, på krig och fred, liv, död och uppståndelse. Dessa var teman som under trettiotalet var aktuella i ett Europa där tonen mellan vänster- och högerkrafter skärptes och ofta övergick i öppet våld, likväl sade sig båda lägren eftersträva ordning och disciplin. Såväl fascister som kommunister hävdade dessutom att för att uppnå något sådant krävdes det en stark stat och svenska sociademokrater instämde. 

Efter Mussolinis makttillträde 1922 fortsatte svenska författare och konstnärer att besöka det fascistiska Italien lika flitigt som förr och flera av dem, liksom många socialdemokrater, skildrade uppskattande den samhällsförändring som pågick genom fascisternas stöd till den modernistiska konsten och arkitekturen, liksom omfattande projekt för att förbättra folkhälsan. På det officiella, politiska planet fanns det dock en viss avoghet mellan italienska fascister och svenska socialdemokrater, speciellt sedan Hjalmar Branting 1924 hade varnat för Italiens koloniala ambitioner, samt antytt att mordet på socialistledaren Matteotti hade arrangerats av Mussolini och därmed fått Sverige att som enda nation avråda från att Italien skulle få stå som värdland för Nationernas Förbunds rådsmöte.

De något ansträngda relationerna hindrade dock inte Italiens ambassadör i Sverige från att i sina kommunikéer, som med stort intresse lästes av Mussolini, ständigt upprepa att den svenska socialdemokratiska politiken framstod som en "en direkt avbildning" av den fascistiska. Ambassadör Gaetano Paternó redogjorde för sina samtal med ledande socialdemokrater som Ernst Wigforss och Rickard Sandler där de höll med honom om att deras partis politik, liksom fascisternas, präglades av en pragmatism som gjorde att man kunde bortse från "gamla partiideologier". Paternó skrev att när han under ett privat samtal med statsministern Per Albin Hansson påvisat för honom: "att de åtgärder som annonserades i hans program hade en fascistisk prägel tittade han mig i ögonen och svarade: ´Och varför inte?´".

Fanns det likheter mellan de båda ideologierna? Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans som bestod ända fram till 1976. Året innan Svenska Institutet började byggas i Rom avhölls i Stockholm en socialdemokratisk partikongress som formade sig till ett uttryck för den situation som uppstått genom den socialdemokratiska regeringens stora framgångar, den ekonomiska krisens mildring och det internationella lägets försämring. Det var under den kongressen som den socialdemokratiska makten konsoliderades och riktlinjerna för ett framtida folkhem fastställdes.

Vid det laget hade dock de svensk-italienska relationerna kylts ner ordentligt. Ett och ett halvt år innan grundstenen lades till Tengboms imponerande byggnad hade italienskt stridflyg bombat Svenska Röda Korsets fältsjukhus i Abessinien. Mer än sextio lokalanställda och en svensk sjukvårdare omkom och den svenske överläkaren sårades svårt. Det dröjde dock enbart ett par år innan ett handelsavtal skrevs mellan Sverige och Italien, mitt under brinnande krig förmedlade Sverige italienska attackplan och annan krigsmateriel till Finland. Inte mindre än 84 Caproni CA 313, ett italienskt bonmb- och fjärrspaningsflygplan inköptes till det Svenska Flygvapnet.  

Då jag bodde på Svenska Institutet fann jag bland olika dokument i dess bibliotek att det redan innan den nya byggnaden uppfördes så hade Institutet haft besök av ett stort antal tongivande svenska arkitekter. Många av dem anslöt sig sedermera till 30-talets funktionalism, som bars upp av yngre, socialpolitiskt intresserade arkitekter. De kom att ha stort inflytande på de genomgripande samhällsförändringar som 40 och 50-talen förde med sig i Sverige.

De hade besökt ett Italien präglat av ett fascistiskt tänkande som av rörelsens ideolog Giovanni Gentile beskrevs som en tredje väg mellan den liberal-kapitalistiska och den marxistiska. Fascismen utgick från att Staten skulle domineras av ett enda parti. Med stöd av korporativa organisationer skulle Staten omfatta hela samhället, samtidigt som den beskyddade privategendomen. För att det skulle vara möjligt krävdes nationell enighet och kraftfull ledning. För Statens och nationens bästa borde individuella hänsyn begränsas och ett nytt kollektivt medvetande skapas.

Mussolini avskydde omvärldens schablon av det livsnjutande, mandolinspelande italienska folket. Den skulle för all framtid raderas ut och ersättas av föreställningen om en stålhård, sund och fruktad europeisk elit, därav omsorgen om det uppväxande släktet; barnkolonier, sportanläggningar och folkhygien. Begrepp som italianita, italienskhet och romanità, romerskhet, skulle fyllas med mening, något som dessvärre också ledde till våld och intolerans. Ett samhälle inriktat mot krigsförberedelser, vars representanter gjorde sig skyldiga till hänsynslösa övergrepp mot den koloniserade befolkningen i Libyen och Abessinien. Fascismen var fientligt inställd mot etniska, religiösa och andra grupper och individer som inte kunde, eller vägrade, assimileras med nationen.

Vad man eftersträvade var en totalitär, social ingenjörskonst, där lagstiftning, beskattning, samhällspolitiska beslut, planering och utbildning skulle omdana samhället. Efter Första Världskriget uppfattades en genomgripande ”modernisering” av flera europeiska ledare som den bästa lösningen på samhällsproblemen. Såväl socialdemokrati, bolsjevism, nazism som fascism eftersträvade utökad samhällskontroll. Skillnaden låg främst i metoderna – demokrati eller totalitärt våld. Vid sitt makttillträde förklarade den antikommunistiske Mussolini:

Vi har ännu långt kvar, innan vi tillägnat oss det ryska systemet. Men i alla händelser skall fascismen följa det exempel, som Ryssland givit. Ni kan vara förvissade därom, alla ni skurkar och socialister i Italien. Den som förråder, han går under.

Den italienska fascismen skilde sig från kommunismen genom att korporativismen var dess officiella ledstjärna. En ideologisk inriktning som framställdes som en medelväg mellan socialism och fri kapitalism. Ekonomiska skillnader betraktades som naturliga, liksom även olikheter i materiella levnadsförhållanden. Målet var inte att söka utjämna klasskillnader, utan att garantera Statens rätt att styra samhället på ett sådant sätt att nationens och Statens bästa inte äventyrades av olika gruppers egenintresse. 

Tankegångarna hade redan lanserats av Vatikanen som grundade sin uppfattning genom att hänvisa till Paulus första brev till korinthierna där han bland annat skriver: ”Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp” och ”i sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal.” Även samhället borde vara som en kropp där varje individ utgör en integrerad del av sociala, ekonomiska, yrkesmässiga, etniska, nationella och familjebaserade enheter.  

Fascismen ändrade dock denna uppfattning genom att poängtera att inom det moderna industrisamhället utrycktes inte längre den personliga identiteten inom några fastfrusna samhällsroller. Identiteten kom snarare till uttryck i beteenden, attityder, tal och stil – med andra ord genom kulturellt betingade särdrag. Industrisamhället krävde stora och fast organiserade politiska enheter som med fast hand styrdes av ett diktatoriskt system, något som likväl betydde att korporativismens idé om samhället som en kropp behölls.

Denna ”kroppsuppfattning” ledde till att man talade om sociala sjukdomar. Sjukdom och svaghet sågs i första hand som socialt betingade, de berodde på dålig miljö, okunskap om hygienska grundregler, fattigdom och bristfällig föda. Botemedlet var att genom en omfattande samhällsplanering åstadkomma en sund livsföring.

Kulturell standardisering och nationell socialisation skulle åstadkommas genom effektiva skolväsen och utbildningssystem, medan arkitekturen skulle skapa en sund livsmiljö. Hälsoaspekten kom att genomsyra hela det fascistiska samhället, där renheten sträckte sig utanför kroppen och gavs en moralisk och andlig aspekt, varigenom den kom att innefatta konst och arkitektur.  

För modernismens arkitekter var byggnadens renhet inte alltid i första hand motiverad av funktionella skäl, utan sågs även som ett moraliskt ställningstagande där renheten i förlängningen blev ett självändamål.

I det fascistiska Italien gynnades konsten genom att man eftersträvande att inom en estetiskt tilltalande förpackning sammansmälta antika ideal med det hypermoderna. Mussolini var personligen tämligen ointresserad av konst och det statliga kulturstödet uppdelades medvetet mellan skilda grupper av konstnärer. Det krävdes i allmänhet inte att konsten skulle följa partilinjen. Vid öppnandet av konstutställningen Novecento som 1923, året efter det fascistiska maktövertagandet, organiserades av Mussolinis vid den tiden inflytelserika älskarinna, Margherita Scarfatti, deklarerade den blivande diktatorn att:

Det är långt ifrån min idé att uppmuntra något liknande en statlig konst. Konst skapas inom den enskildes domän. Staten har enbart en plikt: att inte underminera konsten, att skapa humana förhållanden för konstnärerna för att därigenom uppmuntra dem att tillämpa en nationell synvinkel i sin konstutövning.

Detta hindrade dock inte fascisterna från att predika att ”den nya fascistiska människan” skulle bryta sig loss från snarorna hos förlegade föreställningar, ord och tankar. Fascismen skulle ”skapa historia”, den mänskliga kreativiteten skulle ställas i produktionens tjänst. Konstnärer skulle inte skapa konst för konstens skull, utan bidraga till skapandet av en ny kultur präglad av ”total handlingskraft”

Fascisterna talade om en historsk kompromiss mellan arbete och kapital. Frågan är om det idealet någonsin uppnåddes i Italien, men många har hävdat att den så kallade ”svenska modellen” var på god väg att uppnå det; med sina statsstyrda hälsoreformer och en samhällsförändrande energi som gjorde att arkitektur och stadsplanering blev till priviligierade instrument för skapandet av en ny mentalitet. Allt skulle åtgärdas med planering på grundval av vetenskap. En ny typ av stadsplanering skapades på bas av noggranna topografiska och sociala undersökningar, så kallad grannskapsplanering. Bostadskomplex skulle planeras kring invånarnas behov och komplementers med affärer, skolor och gemensamhetslokaler. En metod som redan prövats inom flera italienska städer.

Både i det fascistiska Italien och det socialdemokratiska Sverige var det tänkt att utvecklingen skulle genomdrivas genom att Staten när så krävdes kunde underordna privata intressen under det allmänna bästa. Detta var en allmäneuropeisk trend. Enligt CIAM (Congrès Intrenationaux dÁrchtecture Moderne) en alleuropeisk arkitektsammanslutning som bildades i Aten 1928 var förutsättningen för modern, funktionell arkitektur att:

Varje stadsplaneringsprogram måste grundas i noggranna undersökningar utförda av specialister. Det måste förutse de olika stadierna i den urbana utvecklingen både i tid och rum. Det måste koordinera de naturliga, sociologiska, ekonomiska och kulturella faktorer som föreligger i varje enskilt fall.

Stadsplanering och arkitektur borde på bästa sätt tillgodose fyra grundfunktioner, nämligen boende, rekreation, arbete och transport. Allt samhälleligt tänkande skulle baseras på förnuftstro, på vetenskapens möjligheter att skapa det goda livet med betoning på ljus, luft och grönska. All framtida rumsuppfattning borde basera sig på ett öppnande av rummet. Som i en dikt av Ragnar Thoursie från 1951:

Över tidens sus i tallar, över åsens flykt

På fjädermolnets vinge bred och stark,

Trår från natt till dag, från nöd

Till frihet ifrån fruktan den strävan

Som är lika för oss alla. En öppen stad,

Ej ens befästad, bygger vi gemensamt.

-  Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

En av initiativtagarna till CIAM och tillika modernismens store guru, var schweizaren Le Corbusier (Charles-Édouard Jeanneret) som 1923 i sin revolutionerande Vers une architecture ”Mot en arkitektur”, skrev:

Ett hus skall vara en maskin för att leva i, med bad, sol, varmt vatten, kallt vatten, värme efter behag, plats för bevarande av livsmedel, hygien och skönhet i betydelsen harmoniska proportioner. En fåtölj är en maskin för att sitta i och så vidare.

Le Corbusier beskrev med avsmak byggnaderna som missprydde hela den europeiska kontinenten, ruttnande, ålderdomliga hus som omsluter sina plågade invånare likt snigelskal, unkna, värdelösa och improduktiva. En anomlitet bland rena, effektiva industrikomplex i färd med att producera en bättre framtid för oss alla. Enligt Le Corbusier har det gamla hantverkar- och jordbrukarsamhället gått förlorat och numera finns ingen koppling mellan fabriksmiljöerna, bankerna och kontoren som blir allt effektivare och sundare och de miljöer som majoriteten av deras arbetskraft tvingas leva inom  - ”tuberkulösa” boningar vars invånare ”demoraliseras inom en anakronism”.

Varje samhällsmedborgare känner ett behov av sol, värme, ren luft och rena golv. Vill klä sig i bekväma rena kläder och sova på vitt, nystruket linne.  Vi behöver alla en miljö som tillåter oss att bekvämt återhämta oss efter dagens slit och stök. Våra muskler och hjärnor skall inte längre stängas in och plågas av osunda boningar.

Även om Le Corbusiers politiska uppfattning var väl förankrad i fransk konservatism sökte han efter statliga myndigheter som var villiga att ge honom fria händer för att förverkliga sina idéer. Han vädjade mer till logik än politik när han skrev att: ”Så fort en vetenskaplig planerares beräkningar och planer är färdigställda skall han vara i stånd att deklarera att: `Så här skall det bli!´” Att Le Corbusier vid upprepade tillfällen sökte sig till ryska bolsjeviker och italienska fascister berodde inte på någon politisk övertygelse, utan på en förhoppning om att totalitära stater skulle hjälpa honom att infria sina visonära planer. Nedan ser vi Le Corbusier bredvid Ivar Tengbom (till höger), det Svenska Institutets arkitekt.

1925 återvände en av den svenska moderna arkitekturens tongivande ideologer, Uno Åhrén, från världsutställningen i Paris. Han var euforisk, orsaken till hans entusiasm var att han upplevt utställningens mest uppmärksammade alster - en villa vid namn  L´esprit Noveau (se ovan), konstruerad av  Le Corbusier.  Åhrén skrev:

Vilken längtan efter luft, rymd, frihet grep mig icke. Vilken tacksam tanke skänkte jag icke allt det som blott sköter sitt arbete, utan att bry sig om sitt uteseende … den renodlade teknikens form som helt enkelt är avpassad efter det arbete den har att utföra och struntar i konsten.

Tillsammans med andra svenska arkitekter, konstnärer och formgivare sammankopplade Åhrén den estetiska revolutionen med en social sådan - drömmen om ett nytt samhälle och en ny människa. Konsten blev politik. Åhrén skrev: ”Efter detta känns luften här hemma ännu mer tryckande. Varför är allt så fastlåst här i Sverige?” Snart var han dock mitt uppe i förändringen, 1943 blev han chef för Svenska Riksbyggen och sedan fram till 1963 professor i stadsbyggnad vid KTH. I en bok publicerad 1943 Arkitektur och demokrati, skrev Åhrén om hur arkitekturen i samarbete med socialdemokratin skulle omforma det svenska samhället:

Byggnadskonstens representanter står nu liksom alla andra mitt uppe i politiken. Världen göres om. Vi ska medverka. Men vi får aldrig släppa efter på de demokratiska grundprinciperna, de mänskliga rättigheterna.

Folkhemmet höll på att skapas. Folkhemmet? Att jag kom att tänka på min tid på Svenska Institutet i Rom beror på att jag läste hur statsminister Stefan Löfven hade kallat Sverigedemokraterna för ”ett litet nyfascistiskt parti som menar att de ska ha ett avgörande inflytande och sätta dagordningen för svensk politik.” Samtidigt läste jag Jimmie Åkesson ovanligt tråkiga ”självbiografi” Satis polito och hans märkliga tilltag att förse sin bok med ett ”Förord av Albin Hansson”, visserligen med den förklarande brasklappen att:

Nedanstående är naturligtvis inte författat av Per Albin Hansson. Det har nämligen gått nästan sjuttio år sedan Sveriges dåvarande statsminister steg av tolvans spårvagn vid Ålstensgatan, föll ihop på marken och dog. Förordet är således fiktivt, skrivet utifrån hur författaren tror att Per Albin skulle ha formulerat sig om han hade haft möjlighet till det.

Nu tror jag inte alls att Per Albin hade begagnat sig av så otympliga formuleringar som ” jag kan inte med lätthet släppa känslan av att man dragit partiets grundstenar och ideal vid näsan.”  Det är nog Jimmie Åkesson som drar grundstenarna vid deras obefintliga näsor och jag kan inte med lätthet undgå att reta mig på det olidligt arkaiserande språkbruk Jimmie använder när han försöker härma Per Albin, men dessvärre hamnar i det ena magplasket efter det andra: ”Jag saknar icke förståelse för de tidiga förespråkarna av det som jag förstått kom att kallas mångkultur, men jag skulle likväl gärna varit där och vädjat till dem att tänka ett varv till.” Tänka ett varv? Nåväl, Jimmies fiktive Per Albin Hansson påstår att Sverigedemokraterna med sin ”socialkonservatism” har ”plockat upp det mitt parti har tappat, eller rent av slängt bort”.

Sverigedemokraternas folkhem är möjligen ett idylliskt Sörgårdssverige, med röda stugor och rejäla, blonda bönder. Det framställs i varje fall så på många av deras valaffischer och SDs partisekreterare Björn Söder tycks ha haft något sådant i tankarna då han inspirerat sitt parti att distribuera Astrid Lindgrens böcker. Söder har påstått att Lindgren ofta skildrar hans folkhemsideal och undrat vad den samhällsintresserade sagoberätterskan, med sitt ”stora hjärta”. skulle sagt om hon ”fått se hur det svenska samhället utvecklat sig? När invandrarungdomar som, till skillnad från Emil i Lönnebergas små hyss, kastar sten på brandkår och polisen för nöjes skull och bränner byggnader och bilar i förorterna?”

I Sverigedemokraternas höstbudget inför 2014 ingick en text med titeln Berättelsen om Sverige. Den skilde sig markant från den skildring som gavs i deras budgetförslag från 2005 då det i stället för trettiotalet talades om fornstora dar då den svenska särarten växte fram ”ur de flockar av urfolk, vilka efter den stora inlandsisens avsmältning så småningom tog den skandinaviska halvön i besittning.”

Nu är det ett helt annat ljud i skällan och partiet startar sin skildring av den svenska historien något senare, närmare bestämt 1809 då Sverige efter det Finska Krigets slut var ”ett fattigt land, hårt sargat av krig”. Men, det gick trots alls bra för Sverige. ”Idag konkurrerar vi inom fält så skilda som rymdteknik, kärnfysik, informationsteknologi och biomedicin.” Hur kunde detta ske?  Jo:

Sverige var, kort och gott, outbildat och fattigt, men vi besatt gemensamma värderingar, en nordisk-luthersk arbetsmoral och normer där samförstånd och laganda var centrala. En institution är inte nödvändigtvis någonting enkelt att ta på, såsom en lag eller en myndighet. En institution är nödvändigtvis inte ens medveten. En institution kan vara ett underförstått förhållningssätt människor emellan, exempelvis att kort och gott visa hänsyn till sina medmänniskor, eller ta sig uttryck i värderingar, såsom att vara flitig och idog. De gemensamma kulturella värdena borgar i sin tur för en stark respekt för de formella institutionerna – våra gemensamma lagar.

Tja, vad skulle Astrid Lindgren säga om allt det där? Uppenbarligen inte att vi borde slänga ut invandrare, detta med tanke på att Ilon Wikland som gjort teckningarna till hennes böcker var baltisk flykting och att Georg Riedel som tonsatte hennes visor var född i Tjeckoslovakien.  

Astrid Lindgren har postumt besvarat Jimmies och Björns försök att enrollera henne i sitt parti. Då en av hennes tyska brevvänner ondgjort sig över hur Astrid i boken Rasmus, Pontus och Toker låtit den otrevlige småskurken och svärdslukaren Alfredo tala cirkustyska och antytt att han var zigenare, så svarade hon upprört:

Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska stor-svenska [...] det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet. Och därför gör det mig mer ont än jag kan säga, att du har utläst något som tyder på precis raka motsatsen ur Rasmusmanuskriptet.

Men, kanske var Astrid Lindgren trots allt lik så många andra av oss svenskar när det gällde att aningslöst exponera sin okunskap och avoghet gentemot sådant som är oss främmande. 

JImmie Åkesson och Sverigedomkraterna fortsätter med sin skildringen av svensk historia, som märkligt nog ingår i deras budgetförslag. De konstaterar att det var den svenska socialdemokratin som vid trettiotalets mitt lyfte fram ,”den svenska samförståndsandan” materialiserad genom 1938 års Saltsjöbadsavtal när arbetsmarknadens parter tog sitt ansvar och utvecklade väl genomtänkta principer för hur konflikter på arbetsmarknaden skulle hanteras. Ett pragmatiskt förhållningssätt som enligt Sverigedemokraterna skapade välstånd och gjorde ”staten till en redundant aktör” (?).  Sedan mörknade det dessvärre över stigen mot en ljusnande framtid:

Efter en fullständigt makalös återhämtning från den tragiska förlusten mot ryssen i Finska kriget 1809 visade det sig att hotet denna gång inte kom utifrån; hotet bestod denna gång av makabert aningslösa politiker, upphöjda på piedestaler långt ifrån vanligt folks verklighet. Enligt proposition 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken fastställer regeringen Palme att Sverige inte längre ska vara en svensk nation, utan en mångkulturell sådan - ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”.

Och nu finner sig den svenska nationen i fritt fall ner mot multikulturalismens nedbrytande helvete. Den enda räddningen tycks finnas hos Sverigedemokraterna, som uppenbarligen vill skydda de värden som flockarna av urfolk förde med sig hit efter den stora inlandsisens avsmältning.

På omslaget till sin bok Satis polito (en komplicerad konstruktion som ordagrant kunde tolkas som ”tillräckligt för den polerade”, vad det nu kan betyda?) sitter Jimmie Åkesson på en soffa under ett par socialdemokratiska valaffischer från trettiotalet, säkerligen ditsatta med hjälp av Photoshop. Ett mer lämpligt omslag vore nog att ha Jimmie sittande som den fascistanstrukne Carl Milles monumentalstaty av Gustav Vasa i Nordiska Muséets entréhall, under vilken vi kan läsa devisen ”Waren Swenske”, men det vore nog inte tillräckligt folkligt, så nu sitter han istället och pratar med en photoshoppad katt.

Tillbaka till folkhemmet. Första Världskriget innebar överallt i Europa ett ökat inflytande för ingenjörer och planläggare. Efter att ha sett vad som kunde åstadkommas när krigsansträngningen krävde en total mobilisering av alla tillgängliga krafter så började politiker och tekniker föreställa sig vad som kunde åstadkommas om motsvarande energi och planering lades ner på uppbyggandet av en allmän välfärd, snarare än massförstörelse. Inom bolsjevismen och fascismen blev ingenjören/konstruktören den nye hjälten, övermänniskan som skulle förändra världen.

I sin sin roman Det nakna året, som skrevs 1920, deklarerar den ryske författaren Boris Pilnjak att världen skall renas genom bolsjevikernas "katharsiska våld" som kommer att leda till en djupgående förändring där de avgörande aktörerna kommer att vara ingenjörer, "garvade män i garvade skinjackor". Enligt Pilnjak är den pågående revolutionen en orgiastisk klimax som doftar av könsorgan, en skapelseprocess för andliga och tekniska under som kommer att leda till att det "asiatiska Öst" kommer att svepa in över och förändra det dekadanta Väst . Som så många andra avrättades Pilnjak av NKVD, det skedde genom ett nackskott i Lubjanka 1938. Samma år som det Nakna året skrevs förutspådde den inflytelserike tyske filosofen Oswald Spengler is sin bok Preusseri och socialism att det mänskliga samhället skulle nå sin höjdpunkt genom skapandet av en "organisk, nationalistisk variant av socialism och maktfullkomlighet", det skulle ske "inte i de Förenta Starena, inte ens i Japan, men i Sovjetryssland".

Förändring var tidens motto. Tiden fick ett egenvärde, den skulle bestämma vår tillvaro. Framåtanda skulle inspirera människor att ta värna om tillvarons ljusa sidor. Bländande tekniska uppfinningar skulle befria oss från tungt arbete och tristess. Alltings föränderlighet skulle inspirera oss, göra oss solidariska med tiden. Genom att ständigt arbeta med nya lösningar skulle vi förvandlas till tidens tjänare. Redan 1912 hade Bokförlaget Tiden grundats för att utge böcker till arbetarnas förkovran. 

Förlagets första chef var  Gustav Möller och i styrelsen satt bland andra Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Gustav Möller kom liksom Per Albin Hansson från enkla förhållanden, hade arbetat som journalist och skaffat sig imponerande kunskaper om marxistisk litteratur och utvecklingen inom den europeiska arbetarrörelsen. Han ansågs vara partiets ledande ideolog och var liksom Per Albin en utpräglad karriärist, om än med en stark ideologisk drivkraft. Det var Möller som i sin senare roll som socialminister kom att intimt förknippas med de omfattande sociala reformer som genomfördes av socialdemokraterna. Möller betraktade socialpolitiken som central för omvandlingen av en kapitalistisk samhällsordning i socialistisk riktning och menade att den skulle drivas i enlighet med en väl genomtänkt strategi. 

Inom partiet var det uppenbarligen vanligt att jämföra Möller och Per Albin Hansson, ett vanligt omdöme var att Möller hade den bättre intelligensen, medan Per Albin hade den starkare viljan. Möller umgicks gärna med partiets intellektuella elit och många yngre politiker betraktade honom som ett föredöme och en mentor. Han såg sig själv som en intellektuell och förespråkade alltid vikten av att skaffa sig bildning och kunskap, något som han inte minst demonstrerade genom sitt nära och långa samröre med Tidens Förlag.

Det gällde nu för arbetare och bönder att skaffa sig bildning, att bli lika kunniga och belästa som sina politiska motståndare, något som ledde till grundandet av folkbildningsinstitut och folkhögskolor, men också till en stor vördnad för expertis och ”akademiker”. Efter kriget gällde det att se framtiden an med optimism. Inte minst bland unga socialister. För många av dem gällde det att bli ett med tiden, bejaka förändring och genom ohämmad kreativitet försöka skapa ett så perfekt samhälle som möjligt. Som när Karin Boye, jämnårig med seklet, 1927 blev medlem av den socialistiska tidskriften Clartés redaktion och skrev sin dikt I rörelse: 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Under remissdebatten1928 införlivade Per Albin Hansson begreppet "Folkhemmet" i den socialdemokratiska retoriken. Folkhemstanken fångade tidsandan genom att vara både ett nationellt program och en socialistisk utopi. Den representerade vad som uppfattades som traditionella värden, samtidigt som det gällde att ställa upp eggande arbetsuppgifter inför framtiden - folkgemenskap och jämlikhet skulle skapa ett nytt samhälle på traditionens grund. En framtidsvision som lugnade borgerligheten och avväpnade vänstern.

Per Albins politiska åskådning präglades av stark optimism: ”Känslan av att arbeta i takt med utvecklingen är ägnad att skänka oss tillförsikt”. En utvecklingstanke som förhoppningsvis skulle harmonisera alla samhälleliga intressen och ideologier. Utvecklingen skulle inte enbart föra med sig en högre materiell levnadsstandard, utan även en ökad samhällelig rationalitet och insikt. Revolution och totalitarism skulle till varje pris avstyras. För Per Albin Hansson var demokratin ledstjärnan framför alla andra, men det var en form av demokrati som skulle säkerställas genom kulturell standardisering och nationell socialisering grundad på skolväsen, utbildningssystem och en dräglig levnadsstandard.

Sedan partiets grundande 1889 hade Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti haft socialisering, dvs. överföringen av enskild egendom till det offentliga, som ett av sina huvudmål. Efter 1926 års ministärskifte hamnade det socialdemokratiska partiet mer än sex år utanför regeringsmakten. Under den tiden blev de totalitära krafterna i länder som Tyskland, Sovjetunionen och Italien allt mäktigare och började hota samhällsfriden även i Sverige, samtidigt som den stora depressionen förlamade näringslivet. Vintern 1932/33 var mer än 200 000 människor arbetslösa och särskilt barnfamiljerna var hårt drabbade, en tredjedel av barnen beräknades vara undernärda. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i västvärlden. Trångboddheten var enorm och bostadsstandarden undermålig.

Efter valet 1932 hade Socialdemokraterna fått över 40 procent av rösterna och bildade en minoritetsregering, för att få igenom sitt program för arbetslöshetens bekämpande tvingades partiet till en överenskommelse med Bondeförbundet och i samband med detta tonades socialiseringsplanerna ner, medan en samförståndpolitik gynnades, med Per Albins ord:

Det betyder blott att socialiseringen blir vad den bör vara, icke en ofrånkomlig princip, utan ett alternativ att välja eller låta vara, allteftersom en socialiserad produktion i det speciella fallet närmar oss till eller fjärmar oss från den materiella och andliga frihet, som är vårt verkliga mål.

Den ”materiella och andliga friheten” som stöd för demokrati och välstånd var något som landets unga, radikala arkitekter tog fasta på. I samband med den stora Stockholmsutställningen som 1930 för den svenska allmänheten demonstrerande funktionalismens omvälvande formspråk och planer på en revolutionerande samhällsförändring samlades fem radikala arkitekter och en konsvetare på Stadshotellet i Vaxholm för att under en vecka diskutera och sammanställa ett manifest kring arkitekturens framtida roll i samhället. Resultatet blev den märkliga skriften acceptera.

Boken är fylld med illustrationer och har en uppseendeväckande typografi, något som ger den mer är tvåhundra sidor omfångsrika publikationen ett veckotidningsartat uteseende. Även språket är modernt, befriat från gängse böjningar som voro, äro och fingo. Likväl ger den numera ett något ålderdomligt intryck. Dess pedagogiska tonläge får mig att minnas min tidiga skoltid då dammiga gardiner drogs för och en 16-millimeters filmprojektor började knattra i klassrummet. Ur högtalarna hördes en högtravande berättarröst som hurtfriskt förklarade hur ”pojkar lär sig ansvar”, ”hur ax blir limpa”, ”hur malm blir stål”, eller hur livet tedde sig i en stenåldersby, där man på urmänniskornas överarmar kunde skymta märkena efter deras smittkoppsvaccinationer. Allt var självklart och orubbligt framställt, fritt från all tvekan, precis som i acceptera.

Boken innehåller kryptiska utvikningar och små dialoger mellan ”Vi”, ”Formtraditionalisten” och ”En herre”, något som gör att det hela faktiskt blir en nöjsam och ofta förbluffande läsning. Manifestet avslutas med ett antal korta satser, som: "Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att upprätthålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt. Den som icke vill acceptera han avstår från medarbete i kulturens utveckling. Han skall sjunka undan i en betydelselös pose av bitter heroism eller världsvis skepticism."

Enligt manifestets författare hade den traditionella, svenska smaken kommit på efterkälken och hela samhället löpte risken att bli hopplöst föråldrat; opraktiskt och osunt. ”Bostadsstandarden har ej följt levnadsstandardens höjning”. Tillvaron präglades av splittring; arbete, hemförhållanden, barnuppfostran, utbildning, förströelse, religion, samhällsangelägenheter - allt befann sig på olika utvecklingsstadier. Det var hög tid att börja planera för framtiden, att slå en bro från det förflutna mot det ideala samhället. Optimismen tycks vara gränslös. acceptera vill befria Sverige från ”historiens belastning". Enligt författarna kan funktionalismen inte betraktas som någon tillfällig smakförändring, utan innebar ett helt nytt sätt att tänka - en frigörelseprocess, ”lika omvälvande som vetenskapens befrielse från religionen”.

Ett kapitel ägnas åt ”hemtrevnaden” och författarna konstaterade att grunden för bostadens trevnad fanns i dess organisation:

Den trevnad som varje normal människa känner inför det ordnade, det välorganiserade. Varje sak på sin plats och lätt åtkomlig, god och lämplig belysning, både naturlig och artificiell, soltillgång, lugn och ostördhet för både vilo- och arbetsplatser, goda möbler och goda möbleringsmöjligheter.

De ting vi omger oss med skall tjäna oss. Vi bör fästa oss vid sådant som är både vackert och funktionellt. Ornament och otidsenligt bjäfs som i onödan belastar sådant som borde vara rent och praktiskt spolierar tingens praktiska nytta. I princip finns ingenting som hindrar att vi tillsätter en och annan detalj för att därmed ”personifiera” något som är prefabricerat. Var och en är fri att blanda stil och smak efter eget tycke, men allt som produceras för allmän konsumtion borde vara funktionellt och vackert.

Författarna beskriver ett A-Europa och ett B-Europa, där A-Europa är som en enda stor organism, där funktioner är på en gång specialiserade och organiserade, där varje ”cell” - från den ensamma bondgården till den stora fabriken eller banken är beroende av varandra. En organisk enhet som uppenbarar sig även i de enskilda människornas utseende och uppträdande. B-Europa är däremot ett efterblivet ställe, med få och dåliga landsvägar. En plats där bönderna själva bygger sina stugor, äter sin egen säd och sina egna djur. De producerar föga och vad de köper kommer antingen från bysmeden och bysnickaren eller från marknaden de besöker en eller två gånger om året. Skriver gör de sällan eller aldrig och någon post får de heller inte, om inte en enstaka försändelse dyker upp från någon släkting som lämnat eländet och migrerat. Böndernas horisont ligger vid bygränsen. Staten gör sig enbart påmind genom skattepålagor och militärtjänst. Idéer utbyts lika lite som tjänster.

Enligt acceptera var det hög tid för Sverige att lämna B-Europa bakom sig och förvandlas till ett av A-Europas föregångsländer. accepteras författare var alla övertygade socialdemokrater och motståndare till såväl nazism och fascism, som kommunism. De såg sig tillsammans med radikala ekonomer och sociologer som det nya samhällets stöttrupper. Men, det fanns också en viss fara i den sociala ingenjörskonst som de pläderade för.

Exempelvis så spårade Francis Dalaisi, den franske ekonom som inspirerat accepteras författare att skriva om A- och B-Europa, fullständigt ur. Den till en början vänsterorienterade Dalaisi hade hävdat att den moderna världens motsättningar kunde övervinnas om det framväxande globala samhället resulterade i ett internationellt medvetande. Ett slags världssamvete som skulle växa fram genom ett ömsesidigt ekonomiskt beroende och de alltmer intrikata kommunikationsnätverken.  Nationsgränserna skulle suddas ut och människorna närma sig varandra. Dalasai varnade för att utan internationell solidaritet skulle motsättningarna öka och ett Europa som fortsatt att vara uppsplittrat i nationalstater skulle obönhörligt störtas in i krig och kaos. Dalasai slutade som nazistisk medlöpare i ett ockuperat Paris där han ägnade sig åt att skriva antisemitiska pamfletter och hylla naziregimen som den enda kraft som enligt hans åsikt skulle kunna förverkliga drömmen om ett enat Europa.

Många politiker och män var likt författarna till acceptera trots sitt sociala patos medlemmar av de besuttna och priviligierade klasserna. När jag läser deras texter händer det att jag trots min beundran för deras insatser likväl grips av en viss olust. Det kan inte förnekas att de flesta av dem hade stor makt och en hög svansföring, både socialt och professionellt. De hade ett starkt socialt patos, berömvärda insikter om och hyste en ärligt känd upprördhet inför social nöd. Men, deras position gjorde flera av dem blinda för några av de problem som uppkom som en följd av deras sociala ingenjörskonst och trots sin professionalitet fanns i deras verksamhet inslag av personlig prestige och egen vinning.

De identifierade sig ofta med sin verksamhet, något som emellanåt kunde begränsa deras horisont. Ernst Wigforss skrev i sina memoarer att Per Albins populäritet inom partiet berodde mindre på hans förmåga att väcka personlig sympati, än på hans känsla av att han instinktivt tillhörde den rörelse inom vilken han vuxit upp. Personligt maktintresse och önskan om framgång för partiet hade i Per Albins gestalt ingått en oupplöslig förening.

Folkhemmets begränsande attityder är något jag tänker beröra i mitt nästa blogginlägg. Som försmak citerar jag Gunnar Ekelöfs dikt från 1945, Till de folkhemske:

Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.
Över de öde skogarna sträcker sig alltså förstaden.
Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet ont anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda neon.
Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska barn
(aldrig berörda av människohänder)
medan i rotationsparasoller omkring dem
strängt avlönade kommunalbarnjungfrur svävar.
Varje dag blir det kväll och könlösa vitaminarbetare
kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem
till sitt privatliv, Svea, hormonernas drottning
noga vaktad av förtroendeingivande utkastare.

Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livsdömd att bortkasta allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.

Ahlberg. Alf (1933) Spelet om Svart och Rött: Arbetarrörelsen och fascismen i Italien. Stockholm: Natur och Kultur. Andersen, Jan (2014) Denna dagen, ett liv: En biografi över Astrid Lindgren. Stockholm: Norstedts. Asplund, Gunnar, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhrén(1980) acceptera (facsimilutgåva med en efterskrift av Anders Åhman). Stockholm: Tidens förlag. Cantera Carlomagno, Marcos (1995) Ett folk av mänsklig granit: Sverige i den italienska utrikespoitiken 1932-1936. Lund: Historiska Media. Franzén, Mats och Eva Sandsted (1993) Välfärdsstat och byggande: Om efterkrigstidens nya stadsmönster i Sverige. Lund: Arkiv förlag. Isaksson, Anders (2000) Per Albin: IV·Landsfadern. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Johansson, Alf W. (1984) Per Albin och kriget: Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget. Stockholm: Tidens Förlag. Le Courbusier (1986) Towards a New Architecture. New York: Dover. Mack Smith, Denis (1981) Mussolini. London: Weidenfield and Nicolson. Nodin, Eva (1999) Estetisk pluralism och disciplinerande struktur: Om barnkolonier och arkitektur i Italien under fascismens tid. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. Näslund, Erik (1991). Carl Milles – en biografi. Höganäs: Wiken. Pilnjak, Boris (1975) Det nakna året Stockholm: AWE/Geber. Scott, James C. (1998) Seeing Like a State: How Certain Schemes to Improve the Human Condition Have Failed. New Haven and London: Yale University Press. Spengler. Oswald (2012) Preusseri och socialism. Arktos. Thoursie, Ragnar (2004) En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Lund: Ellerströms. Tingsten, Herbert (1967) Den svenska socialdemokratins idéutveckling, del 1. Stockholm: Aldus/Bonniers. Åkesson, Jimmie (2013) Satis polito. Sölvesborg: Asp & Lycke. Åkesson, Jimmie, m.fl. (SD) Motion till riksdagen 2013/14:SD100 OS av Sverigedemokraternas budgetförslag för 2014.

A violent cold has pinned me down for an entire week and I have felt like a clubbed seal, bedridden with a splitting headache. Most of the time, I have devoted myself to watching magpies and small birds jumping around among the branches of a tree just outside my window. It rains a lot, sometimes it snows as well and the overcast sky has been like a soggy, grey and old woolen blanket.

Last night I had trouble falling asleep, coughed all the time, and thought about nothing. Nothing? Wasn´t that quite pleasant? Not at all. This morning I woke up without a headache and in a better mood. The disease seems to be almost defeated and now I cannot hinder myself from delving into my favorite pastime - blog writing.

Yesterday, before my hopeless efforts to sleep I read a book, Nothing: From Absolute Zero to cosmic oblivion - Amazing Insights into nothingness. This must have been a contributing factor to my insomnia. My aching head was incessantly buzzing with irritating thoughts about nothingness.

Through the years I have read quite a lot about the "new physics" and the origin of universe, but unfortunately I have never understood much of it. I blame my lack of mathematical skills. The book´s mottled compote of insights and thoughts filled my brain, while I restlessly twisted and turned in bed. I tried various tricks to clear up my head from thoughts about nothingness. I assumed that if I imagined myself a picture it could maybe make the thoughts disappear. What turned up in my mind was Paul Gauguin's painting Where do we come from? What are we? Where do we go?

The title is fascinating, though I have not been able to pair it with the painting´s motif. But what does it matter? Gauguin felt that this particular work of art was the best thing he had ever done. Depressed and sick with the flu and other ailments, he completed the big canvas in a creative fury.  Narcissistic and self-promoting he wrote to his friend Daniel de Montfried, who ran his affairs in Paris, that he had felt that this was his last painting. In his misery he had walked up into the mountains behind his house in Puna'auia and swallowed a large amount of arsenic. However, the dose was too big, he vomited and survived. When he, together with eight other paintings, sent Where do we come from to de Montfried, Gauguin wrote:

It is true that it is hard to judge one's own work, but in spite of that I believe that this canvas not only surpasses all my preceding ones, but that I shall never do anything better, or even like it. Before death I put in it all my energy, a passion so dolorous, amid circumstances so terrible, and so clear was my vision that the haste of the execution is lost and life surges up. It doesn't stink of models, of technique, or of pretended rules — of which I have always fought shy, though sometimes with fear.  […] So I have finished a philosophical Work on a theme comparable to that of the Gospel.

When a Belgian symbolist poet after the painting´s exhibition in Paris, “a critical and financial disaster”, had written a lukewarm review, Gauguin responded to his criticism in a long letter from Tahiti. He rebuked the critic by pointing out how useless it was to seek a meaning in an excellent work of art and base criticism on an assessment whether  the artist had been able to convey a message, or not:

My dream is intangible, it comprises no allegory. As Mallarmé said:  “it is a musical poem, it needs no libretto.” Consequently the essence of a work, unsubstantial and out of reach, consists precisely of “that which is not expressed; it flows by implication from the lines without colour or words; it is not a material structure.”

During my attempts to fall asleep I imagined that the title of Gauguin´s painting, Where do we come from? What are we? Where do we go? had something to do with nothingness. The answer to the three questions was probably - "nothing", in its factual meaning of  “no thing”, i.e. not anything tangible.

However, even things with not tangible presence - like language, mathematics and music may be described and even be made concrete through signs and symbols, such as texts, numbers, and sheet music.

Where does the art come from? Out of nothing? Where do humans come from? The answer is simple - through the union of a spermatozoa with an egg. But, what came first? The hen or the egg? And the meeting between a spermatozoa and the egg is far from sufficient for creating a human being. This also requires the emergence of consciousness. To me and all others the moment of conception - the fraction of a second when we were created – remains a void in our consciousness. For us there was nothing before that crucial unification inside our mother´s womb and it took considerable time before we became aware of our own existence.

So, where do we come from? Or rather - how did life emerge? Probably would most natural scientists state:  "Out of nothing". When the universe was created began a process that would lead to my existence. For 13.82 billion years ago the universe we all are a part of was created through a violent explosion. According to the researchers the most fateful moment occurred between the 10^–43 second and the 10^–36 second after what now is called The Big Bang. During that infinitesimal fraction of a second, the forces crucial for the development of our universe were separated from each other.

I don´t understand much, if any, of that and my greatest concern remains unanswered. Scientist are currently struggling to sort out what happened during the considerably less than a second when universe's existence once began, but I want to know what happened before that, and that's when everything becomes extremely complicated. The Big Bang created time, it was not there before. Time and matter are related. Without matter there is no time and vice versa. So before that crucial event, time did not even exist.

Can something be created out of nothing? What is nothing? “Ay, there's the rub!” as Hamlet exclaimed. If scientists disagree about and are busy exploring universe´s first second, let me as an ignorant amateur ponder on nothingness. Not that such thoughts provide much to anyone, but they amuse and challenge me, perhaps in a manner similar to what Gauguin alluded to when he asserted that art's meaning cannot be determined. What is the meaning of music, or the beauty of a landscape? It's not really an understanding I am pursuing, being well aware of the fact that the riddles of existence are unfathomable. What's the point of confused nocturnal conversations with good friends, while issues like coincidences, infinity and taste are raised? Other than they often are stimulating and pleasant?

While in Paris, I lived not far from the Boulevard Saint Germain and often passed by cafés like Les Deux Magots. Le Procopé and Café de Flore. They were all far too expensive for me so I never went in to sit down and order something, though when I saw tourists flocking there, I was convinced that many of them came in search of the mood of seething intellectual pursuit that once was enjoyed in such places, like in the circuits that intellectual titans like Simone de Beauvoir and Jean-Paul Sartre. Their coterie has become the prototype for stimulating conversations between friends.

Sartre often wrote about “nothing”. His great philosophical treatise was called L'Être et Néant, Being and Nothingness. In a summary of his philosophical thoughts, Existentialism and Humanism, Sartre stated that

… man first of all exists, encounters himself, surges up in the world – and defines himself afterwards. If man as the existentialist sees him is not definable, it is because to begin with he is nothing. He will not be anything until later, and then he will be what he makes of himself.

I have difficulties with Sartre, finding that something slightly stuffy and unhealthy soar above him. He had his circle of admirers and occasionally I have appreciated his writing. As a young man, I read Nausea and it touched me deeply, but at the same time the novel gave me an impression of being outdated. It pretends to be the diary of a young man, who tries to overcome his difficulties in  being part of the world, though to me it felt like an old, stuffy teacher told the story.

I associate Sartre with alcohol, drugs and cigarettes: Sure, he had his free relationship with Simone de Beauvoir and often wrote about love. While I was studying History of Religions there was much talk about Sartre's concept of love. How craving for love means that you want the loved one to choose you out of her/his own free will. Something that means that you actually want to dominate the object of your desire. However, it is not possible to force someone to love you. To be true and meaningful love must be based on choices made from the free will of those involved.

Sartre was an atheist, but his idea of love seems to reflect a notion common to the three monotheistic world religions - Judaism, Christianity and Islam, in which an ostensibly loving and caring God controls his creation, while he at the same time provides humans with a choice to love him or not. This is symbolized by the fact that he in the Garden of Eden planted The Tree of Knowledge of Good and Evil and forbade woman and man to eat from its fruits. As a loving entity, God provided humans with the ability to choose between loving him, or to violate his will and seek satisfaction on their own, by relying on their own knowledge.

Despite all this, I feel that something about Sartre's attitude to love is not quite right. What I have read about Sartre reveals him as a lecherous seducer of young ladies, sometimes acting like a kind of intellectual sugar-daddy, using his fame as a means of attraction and not being ashamed of involving Beauvoir in his schemes for seizing coveted quarry. I assume he was an eccentric and lonely man who feared to be touched and for who love actually was a power game revolving around control and submission. I perceive Sartre as moving around within musty, cramped, smoke-filled rooms, with a lack of fresh air and undisguised joy. He regards his surroundings with a glance colored by hidden complexes and an inflated ego.

Sartre writes that feeling of nothingness, of futility, may serve as liberation, an opportunity to create your own world, free from God and evasions. A world where you as an individual have a unique responsibility for your fellow being. However, the whole setting seems to me to be based on disgust towards life, where empathy boils down to an intellectual pursuit, generating from a feeling of emptiness and meaninglessness.

To me Sartre's world is a simplified existence where people are objectified and categorized. Where we observe and assess each other. Like when he in Being and Nothingness scrutinizes a waiter and use his observations of the man´s mechanical and professional savoir-fare to create an assessment of the waiter's understanding of himself and his world view. Sartre reminds me of an entomologist and I come to think of Jean-Henri Fabre´s masterful depictions of spiders, praying mantises and beetles´ instinctive and brutal existence.

It seems to me that Sartre also directs his keen powers of observation towards himself; I do at least perceive Roquentin, the lonely and dissatisfied protagonist of Nausea, as some kind of Sartre alter ego, like when he ends up on a park bench, looks around himself and becomes disgusted by life, how empty and meaninglessness it is:

If anyone had asked me what existence was, I would have answered, in good faith, that it was nothing, simply an empty form which was added to external things without changing anything in their nature. And then all of a sudden, there it was, clear as day: existence ha d suddenly unveiled itself. It had lost the harmless look of an abstract category: it was the very paste of things; this root was kneaded into existence. Or rather the root, the park gates, the bench, the sparse grass, all that had vanished: the diversity of things, their individuality, was only an appearance, a veneer. This veneer had melted, leaving soft, monstrous masses, all in disorder—naked, in a frightful, obscene nakedness.

That an awareness of God's death and the futility of existence leads to a personal responsibility for all of humanity may of course be commendable. Nevertheless, I assume Sartre's freedom is not an encouraging affirmation of deliverance; it has a trapped, predisposed tinge to it. According to me, he seems often to have made the wrong conclusions from his own philosophy. Sometimes he flirted with violence and occasionally even defended totalitarianism. Sartre resembles a bit too much his teacher Heidegger, a far from likeable man who made wrong and terrible choices.

In my search for nothingness and compassion, I now turn to Islam instead. Islam? “But that can hardly be considered as a religion promoting openness and speculations about the importance of nothingness,” this is at least an objection I imagine myself to be hearing from some friends of mine. “Isn´t Islam a stalwart, legalistic religion, characterized by a fundamentalist worldview? Islam is the inspiration for atrocities committed by the Islamic State, Boko Haram and the Talibans. If you write with appreciation bout Islam that it may be considered as a defense of the heinous ideology of such terror groups”. If you' state something positive about a religion someone who is prejudiced about it would probably tell you that it is probably only a small minority that nurture such lofty and romantic ideas. In contrast, if you utter a general prejudice, someone who is opinionated will probably interpret what you say as an accurate description of the beliefs of millions of people, including those who do not have any particular faith, but happened to be born in a country that statistically is counted as Christian, Muslim, or Buddhist.

I do not understand why religion has to be distinguished from any other human activity. Any religion tends to be considered as an indivisible whole, a concept set in stone: "All Muslims think and behave in a similar manner, as do Christians and Buddhists." "Islam is evil!" "Islam is a religion of peace!" "Oh, I didn´t know that it was religious tradition and thinking that made you question human rights? I´m so sorry. Please, forgive me; I now understand that I must be careful not to offend you by stating that your opinions are harmful to all of us and that you behave in a crazy manner."

As soon as religion is discussed most of us turn into todologos, sages who know everything, although we may not be religious at all. I would argue that in every religion there is both good and evil, fundamentalism and openness, narrow-minded fanaticism and warm-hearted tolerance. When I write about Sufism it is of course not the whole truth about this creed. Each and every one of us is an individual and we have ideas and convictions of our own. I just intend to emphasize some perceptions that have fascinated me while I was reading about Sufi notions about "nothingness" and I take Shahāda, the Islamic confession of faith, as my point of departure.

The word shahāda means "to observe”, “to bear witness of”, or “to certify" and the confession may be translated as: "There is no god but God and Muhammad is the Messenger of God". If you in the presence of two confessed Muslim witnesses pronounce these words in Arabic, with heartfelt sincerity and understanding, and without any kind of coercion, you are by most pious Muslims deemed to have converted to Islam.

The Shahāda proclaims God's omnipotence and the Prophet's mission to deliver God's will and message to humankind. The two parts complement each other; the first proclaim the dogma of absolute monotheism (tawhīd) and its all-encompassing reality, the second introduces the Messenger, the Prophet who to the people, in a clear and understandable way, conveyed the truth about the creation and the conditions for preserving it in the best possible manner.

Sufi interpretation of the Shahāda implies that God is the only existing reality, everything else is an illusion. A deeply religious woman or man should rid her/himself from claims to superiority and other exaggerations and become "poor", faqīr in Arabic and darwīsh in Persian, terms that may be used as synonyms for both Şufī and Muslim. The word Muslim means "to be whole, intact" but is usually interpreted in accordance with definitions like the one of the Şufī philosopher Ibn Arabi: “A Muslim is a person who has dedicated his worship exclusively to God... Islam means making one's religion and faith God's alone”, a notion which often has meant that the word “Muslim” generally has been equated with "submission".

By eradicating selfishness, a Muslim may attain knowledge of the truth (al-Haqq) behind existence. If you sincerely acknowledge your slight importance, as well as your weaknesses and dependency on others, you learn to perceive your surroundings in their proper light and realize that God is present in everyone and everything.

According to Sufism, the universe is a manifestation and representation of God.  If we distinguish between God and his creation, we deny God's all-encompassing unity. God is never outside of universe. The universe is a part of him. Thereby we humans are also parts of God. We belong to him. The Şufī Yūnus Emre, who in the thirteenth century became one of the first authors to write in Turkish, and whose image can be seen on Turkish two hundred lira banknotes, wrote:

I didn't know you were the eye inside of me
You were a secret essence both in body and soul
I asked you show me a symbol of you in this world
Suddenly I realized you were the whole universe.

Evil is born out of lack of humility; it is an “impossible possibility", meaning that it is an absurd denial of God's all-encompassing presence in everything and everyone. Performing evil deeds is nothing less than proof of a belief in God's absence, a blasphemy originating in contempt for other creatures. Evil is a negation of virtuousness and since God is identical with love, evil must be opposed wherever it turns up, meaning within yourself as well. God's omnipotence includes everything, even nothingness. Evil is the absence of good and created by man's free will, which is a prerequisite for the love of God. To choose evil is to refute God´s love

You can meet God everywhere in His creation, including within ourselves and it is through humility we discern His presence. Accordingly we cannot not put ourselves in the place of God and judge our fellow men as if we were the Almighty One.

We must also realize that God manifests his presence in accordance with each being's true nature. This means that we cannot force others to adopt our faith, it has to be done in accordance to their own free will and ability. We have to demonstrate tolerance, benevolence and charity towards our neighbor. Since we cannot be certain of God's purposes, other than that he is a loving entity. Accordingly, to be on the safe side, our compassion and charity ought to be as boundless as possible, instead of trying to limit our benevolence.

Restricting compassionate and benign acts removes us from God and brings us closer to evil. We must open ourselves to God's love. A Sufi has stated that "it is only when you feel like a loser that you can experience the infinite", it is not self-loathing he is talking about, but an end to feeling like a superior being, only when you cease to feel like a unique individual you may find the divine within yourself and others. Similar reasoning is reflected in a common Sufi prayer: "O Lord, grant us a state of helplessness, worthlessness and nothingness."

Talking about religion, it is important to consider that like all other human notions religious convictions receive impressions from various sources. Islam and not least Sufism emerged along ancient trade routes, where not only goods but also ideas were exchanged. That would allow for finding traces of Hindu notions in Sufi thoughts, for example the concept of śūnyatā. This notion, suññatā in Pali, may be translated as "emptiness", "invalid" or "transparency". With emptiness is meant a perception that you do not add anything or take anything away from phenomena that already exist. You accept life "as it is," that there is no difference between you and your neighbor, you are one with existence - Tat twam asi, “it is you”, an expression which means that the Atman, i.e. your self-consciousness or the individual soul, is identical with Brahman, the universal soul - The Absolute.

The idea of self-denial as a method to achieve spiritual salvation/liberation and become one with The Whole came to have an even greater significance in Buddhism than in Hinduism. In several of Buddhism´s different branches suññatā have even obtained a kind of existence of its own, a value in itself, especially in its manifestation as anatta, not-self. In Zen Buddhism, it has even become common to depict "nothing" in calligraphy, whereby "nothing" becomes "something".

In such an intellectual environment which regards nothingness as a kind of reality, the concept of zero as a number was developed. Zero came to be regarded not merely as a symbol, or as a marker of empty space that could be used to separate numbers, such as 215 compared to 2015. The first preserved text in which zero is written as a circle, referred to as śūnya, “empty” and used in arithmetic and algebra is Brahmagupta´s book The Opening of Universe from 628 AD.  Brahmagupta also introduced the use of negative numbers and placed zero at the intersection between positive and negative numbers.

That zero was depicted as a circle is probably due to the Hindu use of a circle with a dot in the middle as symbol for the relation between “the self” and Universe. The sign is called bindu, which means “point” and Hindu men and women sometimes paint it on their foreheads as a sign of life and creation, where the dot symbolizes a spermatozoa and the circle an ova. The void between the circle and the point symbolizes nothingness. If the point is removed, the sign becomes an image of emptiness, surrounded by matter, thus – a zero. Accordingly, zero might be regarded as a sign that includes all kind of differences – being, contra non-being – and thus becomes a symbol of totality, a picture of the world soul - Brahman.

The Indian counting system and its numerical designations were adopted by the Arabs and in 1202 Leonardo Bonacci, also known as the Fibonacci, wrote:

After my father's appointment by his homeland [Pisa] as state official in the customs house of Bugia for the Pisan merchants who thronged to it, he took charge; and in view of its future usefulness and convenience, had me in my boyhood come to him and there wanted me to devote myself to and be instructed in the study of calculation for some days. There, following my introduction, as a consequence of marvelous instruction in the art, to the nine digits of the Hindus, the knowledge of the art very much appealed to me before all others.

Fibonacci enthusiastically included the zero in European mathematical systems, though most mathematicians had problems in accepting it. A contributing factor was that Westernized mathematical thinking was indebted to ancient Greek notions about Nature as opposed to emptiness and that numbers could only by used to describe geometrical forms and relations. Which geometrical form and relation could be described by a zero? Emptiness and the zero were considered as threats to the Divine World Order, where everything had its given place and function, maintained and governed by God. It was not until René Descartes in the 17th century introduced the coordinate system that the ingrained aversion against zero began to disappear.

Ancient Greek philosophy was for centuries supported by the Church and the State. It has been said that European sciences developed through repeated attempts to refute the worldview created by the Greeks; where the void did not exist but everything was constituted by the five basic elements of earth, water, air, fire and ether. Among these elements ether was the most evasive. The fifth element was considered to fill the universe that lay beyond the earthly sphere.

Many philosophers believed that the volatile ether, which could not be detected in any pure form on Earth, in fact, was identical with God's creative power, which united and ruled the other elements. If we could find and harness the ether we could maybe also control and even transform the other elements, something astrologers and alchemists for centuries tried to do. The search for the ether can accordingly to certain degree be considered as comparable to modern physics´ search for The Grand Unified Theory (GUT), i.e. a model, system or phenomenon, which could be used to all existing forces into one.

It has been said that the scientific revolution, which beginning in the seventeenth century completely transformed our perception of the world and resulted in enormous changes in our environment, was based on the invention of four mechanical instruments. The microscope, which made it possible for us to explore phenomena in a previously unknown micro cosmos. The telescope, which, in contrast to the microscope is making us make us better acquainted with infinite space. The pendulum clock, which that allowed us to measure time with a previously unknown precision.

And - the vacuum pump. The vacuum pump? In the 1640s, while hunting for ether, two Italians assumed that the elusive element could reveal itself in the absence of the other four basic elements - earth, water, air and fire. By immersing a glass tube filled with mercury in a bowl filled with the same substance, they found that the levels of mercury in the glass tube decreased due to the air pressure and thus left an empty gap inside the upper part of the tube. They had discovered the vacuum, a space that does not contain any matter.

Soon the vacuum pump was invented, which like a reverse bicycle pump could pull air out of a glass container. What was so special about this? Well, the Aristotelian worldview was shattered. Aristotle had, like most scientists before and after him, believed that the void does not really exist. Now we understand that emptiness is present everywhere. That it constitutes the distance between molecules and atoms. The void is thus a prerequisite for creation of energy, movement, which is the basis for all life in the universe. Emptiness generates life; nothing is a prerequisite for anything.

It was when scientists were able to compress matter inside a glass tube that they found the vacuum, emptiness. A flute is also a kind of tube and this brings us back to the Sufis. Translators of the influential poet and philosopher Rumi (1207 - 1273) must tackle Sufi poetry´s symbolic language, as well as the elaborate Persian language. Already the opening lines of Rumi’s long and philosophical poem Masnavi create problems.

Now listen to this reed-flute's deep lament
About the heartache being apart has meant:

 'Since from the reed-bed they uprooted me
My song's expressed each human's agony …

In his book Nothing the music ethnologist Anders Hammarlund suggests that it was not only a flute that Rumi described. The Persian word nay, which Rumi used in his poem, means both "reed" and "reed flute", but also "nothing", or "no one". The introductory verses could thus be interpreted as images of man, music, the infinitely large and the infinitely small, as well as God's all-encompassing greatness and power.

In the poem the reed has been separated from its place in nature and been transformed into an instrument, which when a flute player passes his breath through it emits a melody that expresses human concerns. According to the Islamic Confession of Faith, the Prophet is the mouthpiece God makes use of to deliver his message to us humans. Muhammad is "no one" in the sense that he, like all other people was born as integrated part of God's creation and therefore can be likened to any other "reed" that grows at the water's edge. However, God chose Muhammad to be his instrument. As the shepherd is cutting a reed to transform it into a flute which he will use to transmit his tune to his listeners.

Like the flute, which in its hollow "void" captures the shepherd's breath and transmits it as music, Muhammad caught God´s ruh, spirit/wind, which moves through his entire creation and that God once used to give life to woman and man. From Muhammad's mouth God's spirit and message came forth, like a flute that captures and transmits the flute player's breath and melody. To make the tune as clear as possible, a flute has to be perfectly shaped. Similarly, the Prophet was as perfect as a man could be, and that's why God chose him to be his mouthpiece. Muhammad was not divine, merely a human, just like a reed is a reed, but a reed must have very special qualities to become a good flute.

Music is without meaning, it does not like a language carry a simple message. This is one of the reasons to why music generally is prohibited within mosques. Through the Qur'an, God speaks directly to us and he does it in Arabic, not only the text, but also the sound and shape Qur'anic words thus become holy.  By listening to the sound of the Qur'an and feel the rhythm with which its message is delivered can make us perceive God's presence.

Qur´an recitation, qirā'a, generally means that a reciter (the word al-Qur'an actually means "The Recitation" in Arabic) tries to convey God's words as beautiful and clear as possible. Qur´an recitation eventually became a particular art form, just as beautiful scripture. It eventually led to several highly artificial and mannered ways of performing the written word.  Many connoisseurs came to the mosque not to listen to God's message, but to enjoy the mastery of a skillful reciter.  A poignant performance could bring out the beauty hidden in the word of God, how his rur surrounds and strengthens us. The message was no longer in the understanding, but in the experience, as when Gauguin described the value of his art: "the essence of a work of art, is impalpable and by far, it consists precisely of that which is not produced."

However, several Muslim theologians stated that if the content of the Message revealed by the Qur´an became overshadowed by the emotional charge of music it was in danger of becoming lost. Even if it is not stated in the Qur´an, a common tradition affirms that the Prophet disliked music in connection with worship. Two reasons are usually provided for this opinion, namely that infidels used music in their rituals and that music by numbing the judgment may lead to debauchery.

That music is not allowed in the mosque and has been banned altogether by fanatical Talibans does not mean that it is absent in Islam. On the contrary, every visitor to a Muslim country hears music wherever s/he turns up. The Sufi writer Ibn Khurdādhbih claimed during the tenth century that the fact that music, ghinā, arises out of nothing and that it is not a tangible object truns it into a reflection of God´s  presence within his creation, his rur. According to Ibn Khurdādhbih:

Music sharpens the intellect, it makes man's character more docile and engages the soul. It brings joy and courage to the heart and elation and hope to those who are depressed. It is preferable to speech, just as health is better than disease.

Music is like kun, the primordial light that broke forth from nothing, the life-giving brightness that was born out of darkness. It is also part of God's life-giving breath, which through music enters into our consciousness and conveys meanings that cannot be articulated. A Sufi may like Roquentin in Nausea state that existence´s futility is ever present:

It didn't make sense, the World was everywhere, in front, behind. There had been nothing before it. Nothing. There had never been a moment in which it could not have existed.  

However, by Roquentin such a realization causes disgust:

That was what worried me: of course there was no reason for this flowing larva to exist. But it was impossible for it is not to exist. It was unthinkable: to imagine nothingness you had to be there already, in the midst of the World, eyes wide open and alive; nothingness was only an idea in my head, an existing idea floating in this immensity: this nothingness had not come before existence, it was an existence like any other and appeared after many others. I shouted "filth! What rotten filth!" and shook myself to get rid of this sticky filth, but it held fast and there was so much, tons and tons of existence, endless: I stifled at the depths of this immense weariness.

However, for a true Sufi emptiness and futility become boundlessness; an opening to universe and God. By freeing himself from a limiting self-consciousness a whirling dervish becomes in his circle dance unified with cosmos, while the music raises him far away from everyday constraints. He becomes part of the whole.

As the Spanish poet Jorge Guillen wrote: Ser, nada más. Y basta. Es la absoluta dicha. "To be, no more. And enough with it. It is the absolute happiness," or as it was expressed with even more intensity by the Swedish-Finnish poet Edith Södergran:

What have I to fear? I´m a part of infinity,
I´m part of the great power of Universe,
a lonely world within millions of worlds,
a star of the first degree that will be the last to fade.
Triumph of living, triumph of breathing, triumph of being!
Triumph of feeling time run ice-cold through one’s veins
and of hearing the silent river of the night
and of standing on the mountain under the sun.
I walk on sun, I stand on sun,
I know nothing but sun.

Eisenman, Stephen F. (1997) Gauguin´s Skirt. London: Thames and Hudson. Fabre, Jean Henri (1998) Fabre´s Book on Insects. New York; Dover Publications. Martin Smith, Grace (1993) The Poetry of Yūnus Emre, A Turkish Sufi Poet. Berkeley: University of California Press. Michon, Jean-Louis and Roger Gaetani (eds.) (2006)  Sufism: Love & Wisdom. Bloomington, Indiana: World Wisdom. Rumi (2004) The Masnavi, Book One translated by Jawid Mojaddedi. New York: Oxford University Press. Sartre, Jean Paul (1964) Nasusea. New York; New Directions. Sartre, Jean Paul (1969) Being and Nothingness.  London: Routledge. Sartre, Jean Paul (1973) Existentialism and Humanism. London: Methuen. Sigler, Laurence (2002) Fibonacci´s Liber abaci: a translation into modern English of Leonardo Pisanos´s Book of Calculation. New York; Springer-Verlag. Webb, Jeremy (2013) New Scientist –Nothing: From absolute zero to cosmic oblivion – amazing insights into nothingness. London: Profile Books.