I am convinced that it sometimes happens to each and every one of us that we deep down inside quite often reflect upon our self-image and realize that it is not quite in harmony with the views of people we have to interact with, or more specifically - it varies. One of the many bosses I have had, once confessed to me: "Jan, sometimes I am surprised of how good and talented I actually may be, but ... then there are times, well, you know ... when nothing is working at all, and ..." She shrugged her shoulders and I was amazed by her candor.

As a teacher, I am daily subjected to critical scrutiny, thus I have become well aware of the fact that I do not measure up. I know and feel that many of my students consider both me and my teaching to be confusing and unstructured, "fuzzy"  might be the right word. Where is the target orientation that the National School Administration is demanding from me? “Each student must be assessed in accordance with previously established goals and requirements. It is the teacher's task to clarify these objectives and to regularly inform the students about where they find themselves in relation to the requirements. Accordingly, it is also the teachers´ duty to plan their teaching in accordance with the established criteria.”

However, is it only me who is fuzzy? The Curriculum for the upper secondary school states that "the task of the school is to encourage all students to discover their own uniqueness as individuals", it will "help students to develop an identity that can be related to and encompass not only what is specifically Swedish, but also that which is Nordic, European, and ultimately global." Own uniqueness? Is not our uniqueness our own, and after all, what is really unique? What is “specifically Swedish”? The school “should promote the development and learning of students, and a lifelong desire to learn. Education should impart and establish respect for human rights and the fundamental democratic values on which Swedish society is based. The education should be based on scientific grounds and proven experience." Scientific grounds? Proven experience? Is science an irrefutable concept? Which experiences are not "proven"? In addition, the National School Administration states all “teaching should be adapted to each student’s circumstances and needs”. Does this apply to teachers as well? Does it apply to me? A person who is neither particularly clear-headed, nor focused.

And what about the phrase a "lifelong desire to learn"? How can such a desire be target oriented and proven? To me it is gratifying to try to find my way on my own, the pleasure of getting lost and discover new things. As Picasso stated: "I do not seek, I find." When I write a blog post it is like entering a forest where I constantly run the risk of getting lost, but where I am discovering new things. That is the way I learn.

My third year, upper secondary class has recently been engaged in scrutinizing and interpreting fairy tales. Furthermore they were recently troubled by a national exam dealing with the subject. Biking home from school I took a turn to visit the supermarket to buy some stuff to take with me home. I left with Disney's Pinocchio, which I bought on sale for a few dollars and I have now watched the movie, it was far from being the first time. It had its bright moments, the animation is masterful and the music gets stuck in the mind. However, I do not at all appreciate the cheesy song with its pesky lie:

When you wish upon a star

Makes no difference who you are

Anything your heart desires

Will come to you

It was instead the pleasing tunes Little Wooden Heart and Hi Diddle Dee which stayed with me the entire evening and still linger while I write these lines.  While watching the movie I came to think about the correction templates that accompanied the national exams and hinted that The Walt Disney Company has distorted and market adapted the classic fairy tales, whereby an original depth has been smoothed out and multi-faceted aspects have been simplified. Well … I do not quite agree with that opinion. I assume that fairy tales are not carved in stone. Is it not part of the nature of a fairy- or folk tale that it is dynamic and open to all sorts of use and interpretation? To my knowledge, not even the Curriculum for the upper secondary school is eternal and incorruptible.

Nevertheless, Carlo Collodi's novel Pinocchio is indeed something entirely different from Disney's version of his tale. Like all true fairy tales it has mysterious and elusive qualities.  At times it is frightening, sometimes charming, from time to time cynical and hard, but occasionally it is also alluring and emotional. Most children and adults who read Pinocchio are attracted by its unpredictability, its wealth of incidents; my appreciation was even further reinforced when I in the early eighties came across Italo Calvino's article, Pinocchio, The Evergreen Centenarian, in the UNESCO Courier, a magazine that now has become a pathetic remnant of what it once was.

Calvino pointed out that when Pinocchio was written it was unique in Italian literature. Among other things, Pinocchio may be characterized as a picaresque, a genre which had been quite rare among Italian writers. Collodi's children’s´ book is written in a spirit similar to the Spanish Don Quixote and Lazarillo de Tormes, which consist of short episodes held together by a traveling vagabond who is being confronted with a large gallery of characters from different social settings. Like the Spanish novels, Pinocchio is mostly set among poor people in seedy taverns, cemeteries and execution grounds.

However, in Pinocchio, contrary to what use to be the case in picaresque novels, supernatural creatures and occurrences interfere with the action; animals talk and behave like humans, intermingling with ghosts, fairies, monstrous snakes and enormous sharks. Not least the protagonist himself is an abnormality; a living wooden doll that is treated both as if he was a person and an object - on different occasions he meet strangers who want to use him as firewood, or even eat him, he is also used and abused as a guard dog and a donkey.

Furthermore, Pinocchio is a rare Italian representative of a Gothic tale, or at least it contains some elements of Gothic horror, similar to such terrors which were summoned by masters like Edgar Allan Poe and E.T. A. Hoffman. Like in stories by those writers, death is never far away in Pinocchio, even the landscape can be threatening. Sometimes the wooden puppet is moving through an inhospitable, wintry landscape where, as in a romantic poem the "pale ghost of night comes haunting the cold earth”. A talking grasshopper, which Pinocchio had killed with a mallet, comes back from the dead, showing up in the middle of the night and warns him about upcoming dangers. It reminds him that "the hour is late", but Pinocchio answers grumpily:

"I´m determined to go on"

"The night is dark"

"I´m determined to on"

"The road is dangerous"

"I´m determined to go"

But then, as on so many other occasions, fear got hold of the reckless Pinocchio. He is tracked down through a bleak, thorny forest by two assassins hidden beneath black coal sacks and with bared knives they pursue him like "ghouls", taking long, silent steps. In the dark, the wooden puppes discerns a white house gleaming through the trees. He rushes over there and desperately knocks on the barred door.

Suddenly the window opened and a beautiful child appeared. She had blue hair and a face as white as a waxen image, her eyes were closed and her hands were crossed on her breast. Without moving her lips she said in a voice that seemed to come from another world. "In this house there is no one. They are all dead."

"Then at least open the door for myself," Pinocchio pleaded.

"I´m dead too."

"Dead? Then what are you doing at the window? "

"I'm waiting for my coffin to come and carry me away."

Having said this, she disappeared, and the window closed noiselessly "

There are several sublime and dreamlike scenes in Pinocchio, when the dead are returning to meet with the puppet boy within a landscape, which as if in the perception of a schizophrenic person, almost imperceptibly might be moving from reality into the realm of a fantasy world. "Butter Man" appears on the box of a stagecoach with wheels bound with rags, whipping his twenty-four crying donkeys, which in fact are transformed little boys whose hooves are covered by white leather boots. Black rabbits appear carrying a funeral casket and persons unknown to him tries to kill Pinocchio by hanging him from a tree, eating him or throwing him into the sea, with a heavy stone tied to his neck.

The tale is written in a language that etches words and scenes into the memory. Collodi seems consciously to have tried to avoid any phrasing that might convey a lifeless, abstract impression. The text is uninterruptedly lively, care-free and brimming with surprising dialogues. And - of course, it is a fairy tale with multilayered meanings, among them an impression that Collodi is describing something which ultimately seems to be some kind of initiation rite; a careless and thoughtless wooden puppet turns into an honest and responsible young man.

Calvino points out that like other great storytellers Collodi himself seems to be absent from his text. We perceive his voice, but the individual Collodi is not there. It appears as if his story already existed somewhere, already conceived it has been hidden, waiting to be discovered. Like the piece of wood that contained the Pinocchio who became liberated through the hands and chisel of the woodcarver Gepetto. Pinocchio was an entity that already existed within the wooden log, but it needed to be endowed a form to become involved with the world of men. Similarly, when Pinocchio had been transformed into a donkey his entire body was enclosed by the animal, when a shoal of fish gobbled up the dead donkey's meat the still living wooden puppet became exposed. 

Such transformations make me think of Aristotle´s example of how a piece of bronze is shaped into a statue. Through the transformative action of an artist who has an idea of what he wants to achieve the bronze loses one form, that of a lump, and gains another one, that of a statue. Collodi was maybe aware of the fact that such a process was called hylomorphism in Greek, where hyle means wood and morphe form.

When I read Italo Calvino's article, I found nothing that was new to me, but he managed to clarify much of what I had previously been fascinated by when I read the tale. Calvino was certainly the right man to unearth the hidden treasures of Pinocchio. Like Collodi, Calvino was a collector and narrator of Italian folk tales. Calvino is an author whose work makes the reader think of the Argentine Jorge Luis Borges, also a connoisseur of Pinocchio and like Calvino an enthusiastic devourer of myths and fairy tales, while he also created fairy tales of his own. Borges claimed not to strive after fame as an author. He wanted to create stories that had a life far beyond the person “Borges”. The author could just as well disappear and be forgotten, but his work would still live a life of its own. Calvino called Pinocchio the evergreen centenarian. It is Pinocchio who lives, not Carlo Collodi.

The French writer, Bernard of Morlaix, seems to have had similar ideas when he in the thirteenth century wrote stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus,  "the name of the rose of old remains; we possess the naked name."  The Italian writer Umberto Eco used Bernard of Morlaix´s rose in the title of his novel The Name of the Rose. In a foreword Eco stated that his novel was based on a manuscript written by a Benedictine monk named Adso from Melk and then tells a tall story about his hunt for the manuscript. Among other things, he writes:

… in 1970, in Buenos Aires, as I was browsing among the shelves of a little antiquarian bookseller on Corrientes, not far from the more illustrious Patio del Tango of that great street, I came upon the Castilian version of a little work by Milo Temesvar, On the Use of Mirrors in the Game of Chess. It was an Italian translation of the original, which, now impossible to find, was in Georgian. 

Eco claims that he in Temesvar´s book came across various excerpts from Adso´s lost manuscript. Of course, Eco's entire story about his search for a lost manuscript is an invention of his. However, he has said that he got the idea for his novel in a bookshop in Buenos Aires, namely the Anglo-German bookstore Libreria Pigmalíon. I once walked along Calle Corrientes, looking into several of the bookshops and book antiquarians, which still may be found there, though Librería Pigmalion, like so many other classic bookstores around the world did not exist anymore, it was closed down in 1979, long before I came to Buenos Aires.

Librería Pigmalion had in the early 1940s been founded by a German refugee, Lili Lebach, and was like quite a lot of bookstores placed by Calle Corrientes, which still is the center of Buenos Aires´ intensive bohemian- and night life. Librería Pigmalion had, like many other bookstores at that time, its own publishing house and had soon become a meeting place for Europeans adrift from the War and Argentine intellectuals.

Eco´s cryptic hint about the use of mirrors while playing chess may be an allusion to the fact that Lili Lebach in 1942 published the original edition of Stefan Zweig´s Schachnovelle, "A Chess Story", only a few months after ithe already world-famous writer committed suicide in the city of Petrópolis, not far from Rio de Janeiro .

Die Schachnovelle is a story about Dr. B. who in fear of the Nazis has gone into hiding and is trying to preserve his sanity by sinking deep into a stolen book, which comments upon and explains chess tournaments between great champions. Cut off from society, Dr. B.  devotes himself to playing chess with himself, which results in Dr. B. becoming mentally split into two personalities - I (White) and I (Black). This psychological conflict breaks down the hapless Dr. B. and he is forcibly admitted to a mental hospital, where a doctor, by declaring him incurably insane, rescues Dr. B. from once again being interned by the Nazis.

Dr. B. ends up on a ship destined to Buenos Aires, the world champion of chess finds himself on the same ship. It is an arrogant and unpleasant gentleman at the center of a group of inveterate chess players, being constantly humiliated by him, until Dr. B. pops up and thoroughly defeats the bully. The world champion is seeking revenge, but is well aware that he cannot defeat the formidable Dr. B. The chess champion, however, has discovered that since his brilliant opponent plays and thinks with an astonishing speed, this means that he in his thoughts finds himself several moves ahead of his opponent. The world champion therefore intentionally plays extremely slow,causing that Dr. B´s brain is forced to imagine so many possible moves that it results in a mental breakdown. In a fit of madness Dr. B. makes a wrong move and loses the game, but instead of becoming depressed at his loss Dr. B. is cured from his obsession and freed from the fatal delusion that made him regard the entire existence as a gigantic, predictable game.

With Italo Calvino and Borges, Umberto Eco shared a deep respect for both Die Schachnovelle and Pinocchio. In a preface to an English translation of Collodi's book, Eco writes:

It must be said first, that, though written in the nineteenth century, the original Pinocchio remains as readable as if it had been written in the twenty-first, so limpid and simple in its prose–and so musical in its simplicity. Though it’s written in simple language, Pinocchio is not a simple book. … [it] doesn’t limit itself to one simple, basic moral, but rather deals with many.

Ambiguity and variations are apparent everywhere in Pinocchio. Like so many other 19^th century novels it was originally published as a magazine serial. The Italian politician and publisher Fernando Martini had in 1881 the idea to publish a newspaper only for children, Giornale per i bambini, and asked his friend Carlo Lorenzo, with the nom de plume Carlo Collodi, to write a serial in the style of the French fairy tales he had recently translated and provided with a moral message that would be helpful in molding Italian children into good citizens. Both Martini and Lorenzo were Italian patriots who had actively participated in the struggle for Italian unification.

Collodi wrote his own, original story to initiate the first issue of Giornale per i bambini and called it Storia di un burattino, "The story of a puppet". The magazine and Collodi´s tale became an instant success and 36 chapters followed. Each instalment was only a few pages long and consisted of a more or less self-contained story, with a cliffhanger at the end to make the little readers eagerly await the next issue of the magazine. This approach is certainly a contributing factor to the story's thrilling dynamics - at the end of each episode neither we nor Pinocchio know what will happen next. Will he make a sensible choice, or will his bad character once more lead him astray? Will he follow the right track towards his predetermined goal - to be united with his father, go to school and become a real boy - or will some unfortunate incident once more put a spoke in the wheel of the wooden puppet´s good intentions?

The story develops in a way similar to what happens when I write my blog. As if I found myself enclosed by in a labyrinth I round a corner only to experience how new ideas emerge. When I write about the surprises inherent in Pinocchio I come to think of a Swedish book I read a few weeks ago – Bärnstenskyssen, “The amber kiss” by Peter Glass, a novel in which the reader can affect the plot by at different places in the text choose between two options. We follow a protagonist who constantly ends up facing difficult choices. Should he choose love or career? Hold on to security, or be adventurous and bold? The story develops into the image of an existence where a variety of opportunities continuously is available to us. A moment of doubt may decide if we in the future will face happiness or misery. Meanwhile, linked to all these decisions and opportunities are crucial choices of other individuals, which eventually will connect their destinies with ours. The result is the emergence of a universe where everything is interconnected, yet unpredictable, something which now brings me back to Buenos Aires.

A few months before Die Schachnovelle was published, a story called El Jardin de Senderos que se bifurcan, “The Garden of Forking Paths”, had attracted attention among Buenos Aires intellectuals. This short story had been written by Jorge Luis Borges, a librarian who also devoted himself to writing small stories and articles in various magazines.

The story is set in England during the First World War where the Chinese Tsun is acting as a spy for the Germans. He has managed to find out that in order to initiate a massive attack on the enemy forces, the British have concentrated a lot of artillery in a small town of northern France. However, a British agent follows closely in the wake of the Chinese, who knows that his mission has been revealed by someone and that he does not have a long time to live. He has lost contact with his German employers, but feels that before he dies he must find a way to pass on his information.

Tsun decides to visit Dr. Stephen Albert, a reclusive sinologist who is an expert on the writings and philosphy of one of Tsun´s ancestors - Ts'ui Pên. Tsun has himself for most of his adult life been struggling with attempts to solve a riddle left behind by Ts'ui Pên and wants to solve it before his own death. Tsun hopes that Dr. Albert will be able to explain to him what Ts'ui Pên´s writings are all about. The ancestor had by the Emperor been commissioned to construct a labyrinth in "which all people would get lost" at the same as he was supposed to write a book to explain the labyrinth´s secrets. The book would then help the emperor to control his subjects.

After thirteen years of intense work Ts'ui Pên died and no signs of any designs for a labyrinth could be found while the book he left behind turned out to be completely incomprehensible. Tsun thought that in spite of this Ts'ui Pên´s maze existed somewhere in China, though over time it had been completely forgotten and been covered by paddy fields, mountains and rivers.

Tsun was kindly received by Dr. Albert with the words: "I suppose you came here to visit my garden." "Your garden?" "Yes, the garden of forking paths." However, instead of bringing his guest to a garden Dr. Albert takes him to his vast library and opens Ts'ui Pên´s comprehensive book for him. Tsun shrugs and says he has given up trying to understand it. To him, the book is nothing more than a confusing hodgepodge of conflicting stories: "in the third chapter the hero dies, in the fourth he lives again, you're going to a house, which in another chapter does not exist; a friend of the past becomes your enemy in the future, and vice versa." Tsun asks Dr. Albert to put the book aside and instead explain to him if there are any viable hints about the existence of a labyrinth.

Dr. Albert explains that the labyrinth and the book are the same. The book is the maze created by Ts'ui Pên. However, the book is much more than that, it is also the manual that the Emperor could use to gain an understanding of how "destiny" functions and thus be able to control his subjects. Unfortunately, Ts'ui Pên died before he could explain how to use his book, though the book was finished and Dr. Albert has found the key to its understanding and is willing to explain its secrets to Tsun. The book is like a “garden of forking paths”, each path leading to a different future. The maze does not exist as a geographical place, but as “time”. The maze describes how time functions. The one who discovers the model outlined in Ts'ui Pên´s book will thus obtain an overview, an understanding, of how the entire Universe works. Dr. Albert tries to explain:

In all fictional works, each time a man is confronted with several alternatives, he chooses one and eliminates the others; in the fiction of Ts'ui Pên, he chooses-- simultaneously--all of them. He creates, in this way, diverse futures, diverse times which themselves also proliferate and fork. Here, then, is the explanation of the novel's contradictions. Fang, let us say, has a secret; a stranger calls at his door; Fang resolves to kill him. Naturally, there are several possible outcomes: Fang can kill the intruder, the intruder can kill Fang, they both can escape, they both can die, and so forth. In the work of Ts'ui Pên, all possible outcomes occur; each one is the point of departure for other forkings. Sometimes, the paths of this labyrinth converge: for example, you arrive at this house, but in one of the possible pasts you are my enemy, in another, my friend.

Dr. Albert´s explanations are becoming increasingly difficult to follow:

This network of times which approached one another, forked, broke off, or were unaware of one another for centuries, embraces all possibilities of time. We do not exist in the majority of these times; in some you exist, and not I; in others I, and not you; in others, both of us. In the present one, which a favorable fate has granted me, you have arrived at my house; in another, while crossing the garden, you found me dead; in still another, I utter these same words, but I am a mistake, a ghost.

Before Dr. Albert is able to covey where and how a key to an understanding of this confusing universe may be found, Tsun throws a quick glance through the window and discovers how Captain Madden, his pursuer, is approaching the house, intending to kill him. Tsun takes up his revolver and shoots Dr. Albert. Smiling Tsun is awaiting Madden, knowing he will kill him. Tsun is happy because he has managed to carry out his mission. He knows that his German employers in the English press soon will read how a man named Tsun had killed a certain Dr. Albert. They would then understand that their Chinese agent had been able to send them their eagerly awaited information - Albert is namely the name of the town in northern France where the English had concentrated their artillery.

As well as Umberto Eco, the then almost completely blind Borges visited Librería Pigmalion, though he used to show up there several times a week. It was in this bookstore he met a teenager named Alberto Manguel, who worked there during weekends and school holidays. Borges was impressed by the young man's knowledge and his quiet, articulate way of expressing himself and wondered if he could set aside a few hours a couple of days each week to read aloud to him, something Manguel eventually did every week between 1964 and 1968.

His friendship with Borges was a contributing factor for Manguel to develop into one of the world's foremost connoisseurs of fantasy literature, or more correctly the kind of writing which in French is termed as fantastique. When he later came to live and work in Milan, he wrote together with Gianni Guadalupi the exciting Dictionary of Imaginary Places, a thick volume with maps, illustrations and detailed descriptions which depict imaginary places described by writers from Homer to the present day.

After a few years in Tahiti, Manguel settled in Toronto, where he wrote an article about Pinocchio that came to my mind while I thought about my role as a teacher and the Curriculum for the upper secondary school, as well as all those annoying and very detailed matrices and guidelines I have been forced to read for to be able to assess and rate my students' essays in accordance with the directives that apply to my teaching position.

In How Pinocchio Learned to Read Manguel writes about his lifelong fascination with Pinocchio. How the tale depicts the ancient paradox of an outsider´s attempt to become part of the society of “normal” people, at the same time as he strives to understand who he really is - not who he appears to be in the eyes of others, but how he considers himself to be in his own eyes. Pinocchio wants to become a "real boy", not any boy, not a submissive version of the ideal type of a bourgeois, but the spontaneous creature he knows himself to be under the painted wood surface. When the story begins, Pinocchio is a piece of wood that can speak and think, but who nonetheless wants to be shaped and nurtured by society, though nevertheless in accordance with his rebellious self.

Manguel considers Pinocchio to be one of world´s literary masterpieces. An educational odyssey where Pinocchio turns into an Odysseus-like figure who constantly is driven off course during his journey towards a beckoning education. Like Odysseus, Pinocchio is subdued both by external circumstances and his own weaknesses, as Odysseus wants to return to his Ithaca, Pinocchio wants to go to school to learn how to become a "real boy". The wooden puppet´s weak character, his love of adventure and weakness for easy money constantly lures him astray. Pinocchio wants to go school to become rich:

“Today at school I´ll learn to read” he said to himself. “Then tomorrow I´ll learn to write and the day after tomorrow to do sums. Then with my skills I´ll make lots of money, and with the first pennies I earn I´ll buy a beautiful cloth coat for my father . But, what am I saying? Cloth!  It will be made of gold and silver, with diamond buttons. That poor man really deserves it. He is wearing only his shirt so that he could buy me books and send me to school. And it is so cold! Only a father would make such a sacrifice.”

A typical idea of the wooden puppet is that everything can be done quickly and without any great effort, something that makes him a victim of simple solutions. When a wily fox and an impulsive cat presents him with a scheme to make money grow on trees they at once capture Pinocchio´s interest. On their advice, he buries his four gold coins within a “field of miracles” and waters them:

"Is there anything else to be done?" the puppet asks. "Nothing else,” answered the fox. "We can go away now. You can come in about twenty minutes, and then you´ll find that a bush already growing, with its branches quite loaded with money. Beside himself with joy, Pinocchio thanked the fox and the cat, and promised them a beautiful present. "We wish for no presents," they answered. "It is enough for us to have taught you the way to get rich without hard work. That makes us very happy." Having said this, they said goodbye to Pinocchio wished him a good harvest, and left.

Before he had grown in experience Pinocchio imagined a future of easily acquired wealth, where even knowledge was something that could be gained for nothing  and consumed, as if it concerned gobbling up delicacies. He desired a "library" full of "sweets, tarts, plum cakes, macaroons, and biscuits with cream."

The impetuous little, wooden puppet does finally after several mistakes, detours and terrible experiences end up in school where he becomes his teacher's favorite student, but nevertheless remains a wooden doll. He learns to read, he learns to write, and he learns to count, but according to Manguel Pinocchio never reaches the insight and sense of liberation that leads to a "real existence”:

To know, in a deep, imaginative, and practical way, ourselves and the world around us. It is this level of learning that is the most difficult, the most dangerous, and the most powerful – and the one Pinocchio will never reach. Pressures of all sorts – the temptations with which society lures him away from himself, the mockery and jealousy of his fellow students, the aloof guidance of his moral preceptors – create for Pinocchio a series of almost insurmountable obstacles for becoming a reader.

It is only when Pinocchio realizes that the hard life he has experienced has provided him with insights beyond those that the school can offer, that he finally becomes a "real boy". Pinocchio suffered an environment in which he was starving, froze, was beaten and abused. Where he experienced meetings with the unknown, was denied his childhood, while he was constantly admonished to be obedient and find happiness in serving others. However, Pinocchio's unruly nature saved him from being completely subdued, even if he earnestly strove to become a part of what he believed to be human society. The school´s bullies soon enough perceived his desperate quest for education and compliance and began to mock him by stating "puppets never grow, they are born puppets, they live and die as puppets." Education will not help Pinocchio, only exacerbate his alienation. The “mischievous” boys shout at him:

“Because boys who study make those like us, who have no desire to learn, seem worse. And we don´t like it. We have our pride, too!”

Seven of the worst bullies lure Pinocchio into skipping school by telling him that they have seen the monstrous shark that swallowed Gepetto. Once they arrived on the beach and the bullies notice Pinocchio´s anxiety and despair they laugh at him. They form a circle around him and tease him because he is a swot and a teacher's pet:

"You must follow our example and hate school, lessons and the schoolmaster - our three greatest enemies."

"And if I want to continue my studies?"

"In that case we´ll have nothing to do with you, and at the first opportunity, we´ll make you pay for it."

 "Really,” said the puppet, shaking his head," you make me want to laugh."

"Careful, Pinocchio!" shouted the biggest of the boys. "We´ll have none of your superior airs. Don´t come here to crow over us. If you´re not scared, we´re not scared of you. Remember that you are one and we are seven."

"Seven, like the seven deadly sins," said Pinocchio with a shout of laughter.

They throw themselves on him, but Pinocchio managed to defend himself. His skull is made of wood, and he has sharp elbows and heavy feet. When the boys cannot come close enough to beat him up they start to throw their school books on the wooden puppet, books are no good anyway, they do  serve as neither food, nor entertainment. Someone snatches Pinocchio´s books from him and violently through the heaviest one, the math book, at him. Pinocchio ducks, but another boy is hit in the head by the book and falls unconscious to the ground. The bullies flee, leaving Pinocchio and the unconscious boy behind. Pinocchio is soon arrested by a couple of carabineers, accusing him for having mistreated the unconscious boy since the wooden puppet willingly admits that it was his book that hit him on the skull. Accordingly,   Pinocchio´s troubles and torments continue and he is once more hindered from attending school. It appears as if neither education, nor impudence can save him from his constant alienation from the world of humans. Will he ever be able to become a "real boy"?

Collodi's Pinocchio lacks the naive joviality of Disney´s little rascal, Collodí´s story does not contain a sweet little cat, a beautiful goldfish or a sentimental Gepetto. The Italian author describes a cold, impoverished and cruel world and even if Pinocchio can be both tenderhearted and kind he is certainly not some cute, little, round-cheeked prankster.

As soon Gepetto had managed to carve a mouth out of the log, which would soon become Pinocchio it begins to mock and insult him. When the wooden puppet has been completed it snatches the wig from the bald Gepetto, puts it on, kicks his creator in the shins and runs off. When Gepetto got hold of the unruly wooden dummy it accuses him of child abuse and gets him imprisoned by the carabineers.

People and animals die, are killed or being maimed. Pinoccchio bites the paw of a cat, while a coachman bites off the ears of a donkey. People steal, fight and booze. Pinocchio is brought in front of a judge, who in fact is an orangutan. Pinocchio tells him that has been cheated, beaten and deceived, but instead of passing a judgment on the scheming fox and cat, the judge sentences Pinocchio to be thrown into prison with the words: "This poor creature has been robbed of four gold pieces. Arrest him and put him in prison immediately.” Authorities appear to be whimsical and if not outright crazy, doctors are incompetent and the police´s actions incomprehensible. Pinocchio's world is far from being saccharine, something which is clearly revealed by Roberto Innocenti´s skillful illustrations of the tale.

It is thus a completely different Pinocchio and a different world we find in Disney´s movie, that nevertheless is a masterpiece, with a charm and mystery of its own. It is not without reason that it is now considered one of the best animated movies ever made and has been given the very rare rating of “100 percent certified fresh” on the popular movie assessment site Rotten Tomatoes. At the American Film Institute's list of all-time best cartoons, Pinocchio is placed second, after Disney's Snow White and the Seven Dwarves, though with the reservation that technically and cinematically considered Pinocchio is superior to its predecessor. Pinocchio was, however, no success with the movie audience at the time and it was claimed that this was because "the atmosphere was considered to be too dark and scary," this despite the fact that the Disney Studio worked hard to mitigate the original story´s raw tone and realistic depictions of poverty and violence.

Walt Disney was intensely engaged in the production and he realized quite early on in the process that the first character proposals for Pinocchio that his team presented him with had to be modified. For example, the artists had taken note of Pinocchio´s, at least initially, rather cheeky look and appearance and been inspired by the, at the time, very popular, but cynical and insolent ventriloquist dummy Charlie McCarthy.

Edgar Bergen, who had created the character Charlie McCarthy received an Oscar in 1937 and Charlie McCarthy has inspired several films, including the 1929 movie The Great Gabbo with Erich von Stroheim and Knock on Wood with Danny Kaye, from 1954. The Great Gabbo is a horror movie where a ventriloquist becomes crazy when he let himself be mastered by the increasingly vicious nature he has bestowed on his dummy. Knock on Wood, which is one of Danny Kaye's funniest movies, plays on the same theme – Danny Kaye´s ventriloquist is a friendly and innocent person, while his dummy is cynical and mischievous. Dolls that come to life and threaten their creators, or owners, are a common motif within the horror genre, from E. T. A. Hoffman's Coppelia, to the murderous doll Chucky, protagonist in a series of horror films.

Disney realized that scary traits could be found in a wooden puppet that comes to life and instructed his artists to be very careful while crafting Pinocchio:

One difficulty with Pinocchio is that people know the story, but they don´t like the main character. This means that we have to mitigate the insolent traits found in Pinocchio and increase the roles played by the Blue Fairy and the cricket.

The original Pinocchio´s suggestive atmosphere is nevertheless preserved in some memorable scenes, even if they are significantly different from those in the book, such as the sequence when Pinocchio has ended up in the puppeteer Stromboli´s wagon, or when the mischievous boys are turned into donkeys on Pleasure Island. A lot of the preserved mystique found in the Disney movie can probably be attributed to the Swedish artist Gustaf Tenggren, who was in charge of the film's appearance. In a newspaper article Tenggren described a number of design problems, such as the scene where Pinocchio in Stromboli´s wagon is trapped in a cage:

It was hard to make Pinocchio convincing and alive, for he has after all a soul of wood. Nevertheless, I managed to make him scared. He is suspended in a bird cage in Stromboli´s wagon and you can see the black shapes of puppets hanging around the cage like figures suspended from gallows.

Disney did as part of his preparations for both Snow White and Pinocchio make a tour through Europe in search of inspiration and artists. He would have liked to hire an artist like the Swede John Bauer, who was famous for his depictions of trolls and dark Nordic forests, but Bauer had died more than ten years earlier and it was when he found Gustaf Tenggren that Disney assumed he had a worthy replacement. Tenggren had in his early illustrations been heavily influenced by Bauer.

Speaking about Swedes, one of the joys of blog writing is everything that pops up during the process of writing them. I found, for example, that the ventriloquist Edgar Bergen's parents were born in villages just a few kilometers from my hometown of Hässleholm. Edgar Bergen was born in Chicago, but when he was four years old he returned to Sweden with his parents and until he was eleven he lived on a small farm just outside of Hässleholm, resulting in him speaking the very peucliar dialect of my part of Sweden.

The temptation when I embarked on one of the paths in Borges Garden with Forked Paths was that I found that there is something behind every corner of the maze. When I published this blog post in Swedish I received an e-mail from my good friend Örjan, who wrote:

In one of my old favorite children's movies both Jiminy Cricket and Edgar Bergen appear! It's called Fun and Fancy Free and is a Disney movie from 1947. Edgar Bergen is projected live in the same frames as the animated Jiminy Cricket and together they present two half-hour films, one being Jack and the Beanstalk with Mickey Mouse, Donald Duck and Goofy. The movie as a whole works quite well, probably due to the idea of framing the two parts in such an innovative manner.

I had seen Jack and the Beanstalk among the Disney movies on sale at the supermarket and I biked back to the store to see if it was still there. It was and I also bought another of my other Disney favorites, Alice in Wonderland. When I got home and watched the movies I found that Alice had a bonus track - One Hour in Wonderland, a TV show presented on Christmas Eve in 1950.

Commercial television was developed in earnest in the United States during the late forties when The National Broadcasting Company (NBC) from its headquarters in Rockefeller Center in New York began broadcasting daily shows. Companies like Coca Cola and Disney realized early on the new medium's great advertising potential and their joint Christmas show was the first major event that was broadcasted across the nation, that is to say that it could be seen by the exclusive TVaudiences in big cities like New York, Chicago and New York .

The opening scene shows how Edgar Bergen tells his ventriloquist dummy Charlie McCarthy that they are invited to a tea party with Walt Disney. The cynical and street-wise Charlie says he has no desire to go to any tea party, but when he hears that the young actress Kathryn Beaumont will be there dressed as Alice, he immediately becomes interested. Charlie McCarthy is actually a boy, but dressed up as a belle epoch bon vivant, a kind of mannish boy in the Muddy Waters  sense. In the car on their way to Rockefeller Center Edgar Bergen tells the story of Alice in Wonderland and informs Charlie McCarthy that it will be Disney's next big movie. Once at the party, Edgar and Charlie, together with other guests, are shown clips from various Disney movies,  presented by the demon of the mirror in Snow White. The insolent Charlie begins sparring with the mirror demon, whom he calls a "hopped-up television set".

Charlie´squabbling was appreciated at the time, something that made Edgar Bergen and his dummy popular hosts of several TV and radio shows. It is obvious that they were an inspiration to Bergen´s good friend Walt Disney. Their jargon can be recognized in Jiminy Cricket´s manner of speaking and Bergen was constantly joking about the fact that Charlie McCarthy, like Pinocchio, was a boy made of wood. As in a famous dialogue Charlie had with the outspoken Mae West:

Charlie "Not so loud, Mae, not so loud! All my girlfriends are listening."

Mae: "Oh, yeah! You’re all wood and a yard long."

Charlie: "Yeah."

Mae: "You weren’t so nervous and backward when you came up to see me at my apartment. In fact, you didn’t need any encouragement to kiss me."

Charlie: "Did I do that?"

Mae: "Why, you certainly did. I got marks to prove it. An' splinters, too."

It is apparently possible to go on forever with this blog entry, image after image pops up while being inside the Garden with Forking  Paths, but now I have to leave, before my blog is becoming far too long and tedious.

I take my leave by stating that learning is obviously not just a matter of being goal oriented, it may also mean getting lost in Borges´ Garden of forking paths where you might encounter Pinocchio, as well as Umberto Eco, Stefan Zweig, Alberto Manguel and Edgar Bergen.

Borges, Jorge Luis (2006) Ficciones. Buenos Aires: Alianza. Calvino, Italo (1982) ”Pinocchio, the Evergreen Centenarian”, in The Unesco Courier: Children of the Imagination, June. Collodi, Carlo and Roberto Innocenti (1998) The Adventures of Pinocchio. London: Jonathan Cape. Dedola, Rossana (2002) Pinocchio e Collodi. Milan: Bruno Mondadori. Eco, Umberto (1983) The Name of the Rose. New York: Harcourt. Eco, Umberto (2008) “Introduction” in Collodi, Carlo Pinocchio. New York: New York Review Books. Manguel, Alberto (2005) “How Pinocchio Learned to Read”, in Script & Print: Bulletin of the Bibliographical Society of Australia & New Zealand, No. 29. Skolverket (2011) Curriculum for the upper secondary school. Stockholm: Skolverket. Zweig, Stefan (2005) Chess Story. New York: New York Review Books.

Jag är övertygad om att det händer att var och en av oss innerst inne tämligen ofta funderar kring vår självbild och då anar att den på gott och ont inte kan stämma överens med omgivningens syn på oss, eller närmare bestämt – att den varierar. En av de många chefer jag haft bekände en gång: ”Jan, ibland förvånas jag över hur bra och duktig jag faktiskt kan vara, men … så finns det ju andra tillfällen, ja, du vet … då det inte alls fungerar och …” Hon ryckte på axlarna och jag förvånades över hennes uppriktighet.

Som lärare är jag dagligen utsatt för kritisk gransking och blir därmed väl medveten om att jag inte håller måttet. Jag vet och känner att flera av mina elever upplever både mig och min undervisning som förvirrande och ostrukturerad, ”flummig” är möjligen det rätta ordet. Var finns den ”målinriktning” som Skolverket kräver? Att varje elev skall bedömas i enlighet med tidigare fastställda mål och krav. Det är lärarens uppgift att klarlägga dessa mål, samt att med jämna mellanrum informera eleven om var hon/han befinner sig förhållande till kraven och därmed måste även läraren även planera sin undervisning på ett sådant sätt att den följer de fastställda kriterierna.

Men, vid närmare eftertanke. Är det enbart jag som är flummig? Läroplanen fastställer att ”skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart”, den skall ”bidra till att elever får en identitet som kan relateras till inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala.” Unik egenart? Är inte alla egenarter unika? Vad är egentligen unikt? Det specifikt svenska? Skolan skall ”främja elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.” Vetenskaplig grund? Beprövad erfarenhet? Är ”vetenskap” ett ovedersägligt begrepp? Vilken erfarenhet är inte ”beprövad”? Dessutom fastslår Skolverket att undervisningen ”aldrig [kan] utformas lika för alla”. Gäller det även lärare? Gäller det mig? Jag som dessvärre varken är speciellt klartänkt eller målinriktad.

Och så var det frasen om ”livslång lust att lära”, hur kan en sådan lust vara målinriktad och beprövad? För mig är det lustfyllt att söka mig fram, eller som Picasso sa: ”Jag söker inte, jag finner”. När jag skriver ett blogginlägg blir det som att träda in en skog där jag löper risken att gå vilse, men samtidigt upptäcker nya ting. Det är så jag lär mig.

Mina gymnasietreor har nyligen ägnat sig åt tolkning och kritik av ”sagor” och drabbades till slut av ett nationellt prov i ämnet. Jag cyklar hem från skolan och svänger in på MAXI Stormarknad för att handla med mig några småsaker hem, kommer ut från affären med Disneys Pinocchio, som jag köpte för tjugofem kronor och har nu sett filmen, långt ifrån för första gången. Den hade sina ljuspunkter, animationen är mästerlig och musiken fastnar i skallen. Jag uppskattar dock inte alls den smöriga ”Ser du stjärnan i det blå” och sångens odrägliga lögn om att ”allt du önskar kan du få”.

When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires
Will come to you

Det var istället de glättiga Little Wooden Heart och Hi Diddle Dee, som jag nu tyst nynnar för mig själv. Givetvis kom jag att tänka på provmaterialet som skickats ut från Skolverket, som antydde att Disney förvanskat och marknadsanpassat de klassiska sagorna, varigenom ursprungliga djup har slätats ut och mångförgrenade antydningar förenklats. Mja, jag vet inte så noga. Sagor är väl inte huggna i sten? Ingår det inte i sagornas natur att de är dynamiska och öppna för allsköns tolkningar och bruk? Varken de eller Skolverkets läroplaner är oföränderliga.

Men, Carlo Collodis Pinocchio är förvisso något helt annat än Disneys framställning av hans saga. Den besitter som alla sanna sagor något mystiskt och ogripbart. Tidtals är den skrämmande, ibland charmerande, understundom cynisk och hård, men ibland lockande och känslosam. De flesta barn och vuxna som läser Pinocchio attraheras av dess oförutsägbarhet, dess infallsrikedom, så även jag och min uppskattning förstärktes då jag i början av åttiotalet läste Italo Calvinos artikel, Pinocchio, the Evergreen Centenarian, ”Pinocchio den ständige hundraåringen”, i den på den tiden utmärkta Unesco Courier, en tidskrift som numera är en patetisk spillra av vad den en gång var.

Calvino påpekar att när Pinocchio skrevs var den unik inom italiensk litteratur. Bland annat är Pinocchio en pikaresk, som var en ovanlig genre bland italienska författare. Collodis barnbok är samma andas barn som de spanska Don Quijote och Lazarillo de Tormes, som består av korta episoder sammanhållna av en kringresande vagabond som konfronteras med ett stort persongalleri från olika sociala miljöer. Liksom de spanska romanerna utspelar sig Pinocchio för det mesta bland hungriga och fattiga människor; på sjaskiga krogar, kyrkogårdar och galgbackar.

Men i Pinocchio griper det sällsamma in i handlingen; talande djur med mänskligt beteende, vålnader, monstruösa ormar och hajar. Inte minst huvudpersonen är en abnormitet; en levande trädocka som behandlas både som om han vore en människa och ett objekt – vid olika tillfällen vill de han möter använda honom som ved eller mat, och några utnyttjar honom som vakthund och åsna.

Pinocchio är också en sällsynt italiensk representant för de gotiska berättelserna, sådana som skrevs av mästare som Edgar Allan Poe och E.T.A. Hoffman. Som hos dessa skräckens habituéer är döden sällan långt borta i Collodis saga, även landskapet kan vara hotfullt. Ibland rör sig huvudpersonen genom ett ogästvänligt, vintrigt landskap där, som i en romantisk dikt ”nattens bleka ande hemsöker den kalla jorden”. En talande gräshoppa som Pinocchio tidigare slagit ihjäl kommer tillbaka från döden och dyker upp mitt i natten. En vålnad som förvandlats till trädockans samvete. Den påminner honom om att ”timmen är sen”, men Pinocchio svarar vresigt:

”Jag vill fortsätta.”

”Natten är mörk.”

”Jag vill fortsätta.”

”Vägen är full av faror."

”Jag vill fortsätta.”

Men vid som så många andra tillfällen kastar sig skräcken snart över den tanklöse Pinocchio. Han jagas genom en nattsvart, snårig skog av mördare som döljer sig under svarta kolsäckar och med blottade knivar förföljer honom likt ”gastar” som tar långa, ljudlösa steg. I mörkret får trädockan syn på ett vitt hus som glimmar mellan träden. Han rusar dit och bankar förtvivlat på en tillbommad port:

Då visade sig en söt flicka i fönstret. Hon hade ljusblått hår och hennes ansikte var vaxblekt. Med slutna ögon och händerna i kors över bröstet och utan att röra läpparna  sa hon med en röst så svag, att den tycktes komma från en annan värld. 

”I det här huset bor ingen. Alla är döda.”

”Men, du kan öppna dörren för mig.” bad Pinocchio gråtande.

”Jag är också död”

”Död? Men vad gör du då där i fönstret?”

”Jag väntar på kistan som man ska bära bort mig i.”

När hon sagt detta försvann hon och fönstret stängdes ljudlöst.”

Det finns flera sublima, drömlika scener i Pinocchio, där de döda återvänder i ett landskap som liksom hos en schizofren människa omärkligt kan övergå från verklighet till en orimlig fantasivärld.  ”Smörmannen” dyker upp på kuskbocken till en vagn vars hjul är omvirade med trasor och piskar sina gråtande åsnor, som i själva verket är förvandlade småpojkar, vars hovar täcks av skor.  Svarta kaniner dyker upp bärande på en likkista och för honom okända förövare dyker upp i avsikt att döda Pinocchio, genom att hänga honom eller kasta honom i havet.

Sagan är skriven på ett språk som gör att ord och scener etsar sig fast i minnet, som om det rörde sig om poesi. Collodi tycks ha vinnlagt sig om att undvika varje formulering som han befarat kunde förmedla ett livlöst, abstrakt intryck. Texten är livlig, sparsmakad och späckad med överraskande dialoger.

Och - givetvis, det är en saga, med mångbottnade betydelser, som ytterst sett tycks skildra en slags initiationsrit, med mystiska och religiösa övertoner, syftande till att göra en sann, ansvarskännande människa av en slarvig och tanklös trädocka.

Calvino framhåller att likt andra stora sagoberättare tykcs Collodi vara frånvarande i sin text. Vi förnimmer visserligen hans röst, men personen Collodi är inte där. Det tycks som om hans berättelse redan funnits någonstans, klar och färdig hade den legat gömd i väntan på att bli upptäckt. Likt det talande vedträet som under träsnidaren Gepettos händer blev till Pinocchio, en varelse som redan existerade inom trästocken, men behövde en form för att bli delaktig i människornas värld. På liknande vis förhåller det sig när Pinocchio har förvandlats till en åsna. Han finns innesluten i djuret och när ett stim fiskar glufsat i sig den döda åsnans kött blottas trädockan, som fortfarande lever.

Sådana förvandlingar får mig att tänka på hur Aristoteles förklarar hur brons kan formas till en staty. Eftersom konstnären har en idé  om vad han vill uppnå kan han förändra bronsens form, en klump, till en annan -  en staty. Collodi var kanske medveten om att att en sådan process på grekiska hette hylomorphism, där hyle betyder trä och morphe form.

När jag läste Italo Calvinos artikel fann jag att ingenting som var nytt för mig, men han lyckades klargöra och gestalta mycket av det jag gripits av då jag läste sagan. Calvino var säkerligen den rätte mannen att gräva fram de dyrbarheter som göms i Pinocchio. Likt Collodi var Calvino en samlare och återberättare av italienska folksagor. Calvino är en författare vars verk får läsaren att tänka på argentinaren Jorge Luis Borges, även han en kännare av Pinocchio och liksom Calvino en entusiastisk slukare av myter och sagor, samtidigt som han själv skapade sådana. Borges påstod sig sträva efter att inte bli ihågkommen som författare. Han ville skapa berättelser med ett liv bortom personen Borges. Författaren kunde försvinna och glömmas bort, men verket skulle bestå och leva ett eget liv. Calvino kallar Pinocchio för den evige hundraåringen. Det är Pinocchio som lever, inte Carlo Collodi.

Den franske författaren, Bernard av Morlaix, tycks ha varit inne på liknande tankegångar då han på tolvhundratalet skrev Stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus  ”Av gårdagens ros finns enbart namnet kvar, vi har behållit det nakna namnet”. Den italienske författaren Umberto Eco använder Bernard av Morlaixs ros i titeln på sin roman Rosens namn.  I ett förord till romanen påstår Eco att den bygger på ett manuskript skrivet av en benediktinermunk vid namn Adso från Melk och berättar sedan en rövarhistoria om sin jakt på manuskriptet. Bland annat skriver han:

Om inget nytt hade inträffat skulle jag förmodligen sitta här och undra över varifrån Adsos från Melk historia härrör, men 1970 under ett besök i Buenos Aires, när jag gick omkring och snokade bland hyllorna i ett litet antikvariat vid Corrientes […] fick jag i min hand en spansk version av en bok av Milo Temesvar, Om användningen av speglar vid schackspel.

Eco påstår att han i den boken, en förment översättning av ett försvunnet georgiskt original, fann olika utdrag från Adsos manuskript. Givetvis är Ecos historia inte sann. Det existerar inte något manuskript av Adso från Melk, men faktum tycks vara att det var i en bokhandel i Buenos Aires som Umberto Eco fick uppslaget till sin bok, nämligen i den engelsk-tyska bokhandeln Librería Pigmalión. Jag har en gång promenerat på Calle Corrientes och tittat in i flera av dess bokhandlar. Dock inte Librería Pigmalión, som så många klassiska finns den inte längre, den slog igen 1979, långt innan jag kom till Buenos Aires.

Bokhandeln hade i början av 1940talet grundats av en tysk flykting, Lili Lebach, och låg tillsammans med många andra boklådor vid Calle Corrientes, som fortfarande är centrum för Buenos Aires intensiva natt- och bohemliv. Librería Pigmalión hade, likt många andra boklådor vid den tiden ett eget bokförlag och blev en mötesplats för såväl vindrivna européer, som argentinska intellektuella.

Ecos kryptiska antydan om användandet av speglar vid schackspel kan vara en anspelning på att Lili Lebach 1942 gav ut originalupplagan av Stefan Zweigs novell Schack, enbart några månader efter det att den redan då världsberömde författaren begått självmord i staden Petrópolis, inte långt från Rio de Janeiro.

Schack handlar om Dr. B. som av rädsla för nazisterna håller sig dold och försöker bevara sitt förnuft genom att försjunka i en stulen bok som redogör för schackturneringar mellan stora mästare. Avskuren från samhället ägnar han sig åt att spela schack med sig själv, något som får till följd att Dr. B. mentalt klyvs i två personligheter - Jag (Vit) och Jag (Svart). Denna psykologiska konflikt bryter ner Dr. B. och han blir tvångsintagen på ett mentalsjukhus, där en läkare, genom att förklara honom obotligt sinnessjuk, på nytt räddar Dr. B. från att interneras av nazisterna.

Dr. B. hamnar på ett fartyg med kurs på Buenos Aires, världsmästaren i schackspel befinner sig på samma skepp. Det är en arrogant och otrevlig herre i centrum för en grupp inbitna schackspelare som ständigt kuvas av honom, tills Dr. B. dyker upp och grundligt besegrar översittaren. Världsmästaren söker revansch, men är väl medveten om att han inte kan besegra Dr. B. Mästaren har dock upptäckt att eftersom hans geniale motspelare spelar och tänker förbluffande snabbt betyder det att han i tankarna ligger flera drag före sina motspelare. Världsmästaren spelar därför oerhört sakta, något som leder till att Dr. B. i sin hjärna hinner tänka ut så många möjliga drag att det leder till en mental kortslutning. I ett anfall av vansinne gör Dr. B. ett felaktigt drag som gör att förlorar partiert, men istället för att bli nerslagen botas Dr. B. från sin besatthet och befrias från tvångstankarna som gjort att han betraktat hela tillvaron som ett gigantiskt, förutsägbart spel.  

Umberto Eco delade med Italo Calvino och Borges respekten för både Schack och Pinocchio. I ett förord till en engelsk översättning av Collodis bok skriver Eco:

Först av allt måste jag konstatera av även om den skrevs på artonhundratalet är den ursprungliga Pinocchio fortfarande lika lättläst som om det hade skrivits i det tjugoförsta, så klar och enkel i sin prosa och så musikalisk i sin enkelhet [...] men även om den är skriven på ett enkelt språk är Pinocchio ingen enkel bok. Den begränsar sig heller inte till en enkel, grundläggande moral, utan behandlar snarare flera lärdomar.

Just mångtydigheten och variationerna är uppenbara i Pinocchio. Som så många andra 1800tals romaner skrevs den ursprungligen som en följetong i en tidskrift. Den italienske politikern och förläggaren Fernando Martini fick 1881 idén att publicera en tidning enbart för barn, Giornale per i bambini, och bad då sin gode vän Carlo Lorenzo, som skrev under namnet Carlo Collodi, att skriva en följetong i stil med de franska sagor som han nyligen hade översatt och försett med ett moraliskt budskap som skulle var behjälpligt för att fostra italienska barn till goda samhällsmedborgare. Både Martini och Lorenzo var italienska patrioter som aktivt hade deltagit i kampen för Italiens enande.

Collodi började skriva en egen saga vars inledning publicerades i Giornale per i bambinis första nummer: Storia di un burattino, ”Historien om en marionett”. Tidningen och sagan blev en omedelbar succé och 36 kapitel följde. Varje avsnitt var enbart några sidor långt och bestod av en kort, mer eller mindre fristående historia, med en cliffhanger på slutet som fick de små läsarna att med spänning vänta på nästa nummer av tidningen. Detta tillvägagångssätt är säkert en bidragande orsak till berättelsens spännande dynamik – vid slutet av varje episod vet varken vi eller Pinocchio vad som skall ske. Skall han göra ett förnuftigt val, eller kommer hans dåliga karaktär återigen att leda honom på villospår? Hamnar han på rätt spår i riktning mot det han eftersträvar – att förenas med sin far, få gå i skolan och bli en riktig pojke – eller kommer något oförutsett elände att återigen sätta käppar i hjulet för trädockans goda intentioner? Även när han mot slutet av boken går i skolan och bor hos sin vän den Blå Féen som är som en mor för honom och han är mycket nära att bli en "riktig pojke", gör Pinocchio dåliga val som är nära att störta honom fördärvet.  

Historien växer fram på ett sätt liknande det som sker när jag skriver min blogg. Som i en labyrint där jag rundar ett hörn enbart för att uppleva hur nya tankar dyker upp. När jag nu skriver om överraskningarna i Pinocchio kommer jag att tänka på en bok som jag läste för några veckor sedan -  Bärnstenskyssen av Peter Glas, en roman där läsaren själv påverkar handlingen genom att vid olika tillfällen välja mellan två alternativ. Vi följer en huvudperson som ständigt hamnar i olika valsituationer. Skall han välja kärleken eller karriären? Skall han hålla fast vid tryggheten eller vara äventyrlig och djärv?  Historien utvecklar sig till en bild av en tillvaro där en mängd möjligheter står oss till buds. Ett ögonblicks beslut eller tvekan kan bestämma om vi i framtiden kommer att möta lycka eller elände. Samtidigt kopplas alla dessa beslut och möjligheter till ödesdigra avgöranden hos andra individer och våra val sammanlänkas med deras. Följden blir uppkomsten av ett universum där allt är sammankopplat, men likväl oförutsägbart, något som nu leder mig tillbaka till Buenos Aires.

Några månader innan Schack kom ut publicerades El jardín de senderos que se bifurcan, ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”. En novell skriven av Jorge Luis Borges, en bibliotekarie som också ägnade sig åt att skriva små historier och artiklar i veckotidningar.

Berättelsen utspelar sig i England under Första Världskriget där kinesen Tsun arbetar som spion för tyskarna. Han har lyckats få reda på en ort i norra Frankrike där engelsmännen inför en förestående attack har koncentrerat en mängd artilleri. En engelsk agent är dock kinesen tätt i hälarna, Tsun vet att han har blivit avslöjad och inte har lång tid kvar att leva. Han har förlorat kontakten med sina tyska uppdragsgivare, men känner att innan han dör måste han finna ett sätt för att vidarebefordra sin information.

Tsun beslutar sig för att besöka Doktor Stephen Albert, en tillbakadragen sinolog som är expert på en av Tsuns förfäder - Ts'ui Pên. Tsun har under större delen av sitt liv kämpat med att lösa gåtan med Ts'ui Pêns kvarlåtenskap och innan han dör hoppas Tsun att Dr. Albert skall kunna förklara för honom vad Ts'ui Pêns efterlämnade skrifter egentligen betyder. Förfadern hade av kejsaren fått i uppdrag att konstruera en labyrint i “vilken alla människor skulle gå vilse” och samtidigt skriva en bok som skulle förklara labyrintens hemlighet. Boken skulle hjälpa kejsaren att kontrollera sina undersåtar.

Efter tretton års intensivt arbete dog Ts'ui Pên, ingen kunde finna labyrinten, men han lämnade efter sig en bok som dessvärre var obegriplig. Tsun trodde sig veta att kanske labyrinten existerade någonstans i Kina, men att den med tiden hade vuxit igen och förenats med risfält, berg och floder.Tsun tas vänligt emot av Dr. Albert med orden: ”Jag förmodar att ni kommit hit för att se min trädgård”. ”Er trädgård?” ”Ja, trädgården med gångar som förgrenar sig.” Men, istället för att föra sin gäst till en trädgård tar Dr. Albert honom till sitt väldiga bibliotek och visar honom där Ts'ui Pêns omfattande bok. Tsun rycker på axlarna och säger att han gett upp sina försök att förstå den. För honom är boken ett sammelsurium av motsägande berättelser och påståenden ”i tredje kapitlet dör hjälten, i det fjärde lever han, du kommer till ett hus, som sedan inte finns, en vän i det förgångna blir din fiende i framtiden och tvärtom.” Tsun ber att Dr. Albert skall lägga boken år sidan och istället förklara var labyrinten finns.

Dr. Albert förklarar att labyrinten och boken är samma sak. Genom boken har Ts'ui Pên skapat en labyrint. Men boken är mer än så, den är också en bruksanvisning som kejsaren kan använda för att förstå ”ödet” och därmed styra sitt folk. Boken är en trädgård med gångar som delar sig, varje gång leder till en ny framtid. Labyrinten existerar inte som en plats, utan i form av tid. Tiden skapas genom labyrinten. Den som finner bokens mönster kan skaffa sig en överblick och förstå hur universum fungerar. Dr. Albert försöker förklara:

I alla skönlitterära verk konfronteras du med flera alternativ, hos Ts'ui Pêns väljer du ett alternativ och därigenom elimineras de andra. Du är fast i labyrinten, men Ts'ui Pên, skaparen, finns samtidigt överallt. Genom sitt verk har han frambragt olika tider som förökar sig genom delning. [...] Din förfader trodde inte på någon enhetlig, absolut tid. Han trodde på en oändlig serie av tider, som genom en växande, svindlande process, divergerar, konvergerar eller rör sig parallellt. Ett nätverk av gångar som närmar sig varandra, klyvs, bryts, är synliga, eller osynliga om vartannat, glider fram och tillbaka, alltmedan de omfattar olika tidsmöjligheter. Vi kan inte samtidigt befinna oss i samtliga tidsdimensioner; i vissa finns du, men inte jag; i andra jag och inte du; i andra möts vi. I detta nu har ett gynnsamt öde fört dig till mitt hus; i en annan tidsdimension passerar du längs en annan stig i trädgården och finner mig död. I ytterligare en annan tid yttrar jag dessa ord, men där är jag ett misstag, ett spöke. Tiden klyver sig ständigt i otaliga riktningar.

Tsun kastar en blick genom fönstret och ser då hur Kapten Madden närmar sig huset, han är den agent som skickats för att döda honom. Tsun tar upp sin revolver och skjuter Dr. Albert. Leende inväntar han Madden, som kommer att skjuta honom. Tsun är nöjd eftersom han har lyckats fullfölja sitt uppdrag. Han vet att hans tyska uppdragsgivare i den engelska pressen kommer att läsa att en kines vid namn Tsun dödat en viss Dr. Albert. De kommer då att förstå att deras kinesiske agent har sänt dem ett meddelande – Albert är nämligen namnet på den stad i norra Frankrike där engelsmännen har koncentrerat sitt artilleri.

Liksom Umberto Eco besökte den då så gott som fullständigt blinde Borges Librería Pigmalión, men han brukade dyka upp flera gånger i veckan. Det var i den bokhandeln han träffade en tonåring vid namn Alberto Manguel, som arbetade där under helger och skollov. Borges imponerades av den unge mannens kunskaper och hans stillsamma, välartikulerade sätt att tala och undrade om han inte kunde avsätta några timmar under ett par dagar varje vecka för att läsa högt för honom, något som Manguel kom att göra varje vecka mellan 1964 och 1968.

Samvaron med Borges var en bidragande orsak till att Manguel utvecklades till en av världens främsta kännare av ”fantastisk” litteratur. Då han senare kom att bo och arbeta i Milano skrev han tillsammans med Gianni Guadalupi den spännande Dictionary of Imaginary Places, en tjock bok som med kartor, rikliga illustrationer och detaljerade beskrivningar skildrar imaginära platser som beskrivits av författare från Homeros fram till våra dagar.

Efter ett par år på Tahiti bosatte sig Manguel i Toronto där han skrev en artikel om Pinocchio, som jag kom att tänka på medan jag funderade på min lärarroll och Skolverkets Läroplan, samt alla de irriterande och mycket detaljerade matriser och riktlinjer som jag tvingats läsa för att kunna bedöma och betygsätta mina elevers uppsatser i enlighet med de direktiv som gäller för min lärartjänst.

I How Pinocchio Learned to Read, ”Hur Pinocchio lärde sig läsa”, berättar Manguel om sin livslånga fascination för Pinocchio, Hur sagan skildrar den urgamla paradoxen om en utanförstående individs försök att bli en integrerad del i de ”normalas” samhälle, samtidigt som han strävar efter att förstå vem han själv är - inte hur han framstår i andras ögon, utan i sina egna. Pinocchio vill bli en ”verklig pojke”, men inte vilken pojke som helst, inte en undergiven version av den ”ideale samhällsborgaren”, utan den spontana varelse han vet sig vara under den målade träytan. När sagan börjar är Pinocchio ett stycke trä som kan tala och tänka, men som likväl vill bli formad och fostrad av samhället, men på sitt sätt.

Manguel betraktar Pinocchio som ett av världslitteraturens mästerverk. En utbildningens Odyssé där Pinocchio blir till en Odysseusgestalt som ständigt drivs ur kurs under sin färd mot en hägrande bildning. Likt Odysseus kommer Pinocchio på fall både genom yttre omständigheter och egna svagheter, men som Odysseus vill återvända till sitt Ithaka, vill Pinocchio komma till skolan för att där lära sig att bli ”en riktig pojke”. Trädockans svaga karaktär, hans äventyrslystnad och svaghet för snabba klipp lockar honom dock ständigt på avvägar. Men, Pinocchio säger sig allt som oftast atthelst av allt skulle han vilja gå till skolan: 

Idag när jag kommer till skolan ska jag genast lära mig läsa. I morgon lär jag mig skriva och i övermorgon att räkna. För mig som är så intelligent  blir det sedan lätt att tjäna en massa pengar och med mina första pengar på fickan ska jag genast köpa en fin yllerock åt pappa. Men vad säger jag? Ylle? Jag ska köpa en som är helt i silver och guld och har knappar av briljanter. Det är faktiskt vad den stackars mannen förtjänar. För att jag ska kunna börja i skolan går han nu omkring i bara i skjortärmarna - i den här kylan! Det är bara pappor som gör sådana uppoffringar. 

Ett yttrande som är typiskt för trädockan som tycks tro att allt kan ske snabbt och utan ansträngning och därför alltför lätt faller för enkla lösningar. När en lömsk räv och en impulsiv katt lockar med en metod att få pengar att växa på träd nappar Pinocchio på kroken. På deras inrådan gräver han ner sina fyra guldmynt på ett ”mirakelfält” vattnar dem och undrar sedan: 

”Är det något annat jag ska göra?”

”Nej, ingenting annat mer," svarade Räven. ”Nu kan vi gå vår väg. Kom sedan tillbaka hit om en tjugo minuter, så skall du få se att trädet redan har skjutit upp ur jorden och att grenarna är alldeles översållade med guldmynt."

Den stackars Pinocchio var alldeles utom sig av glädje. Han tackade om och om igen Räven och Katten och lovade dem en stilig present.

”Vi vill inte ha någa presenter”, svarade de båda skojarna. ”För oss är det  tillräckligt att veta att vi  lärt dig hur man ska bli rik utan ansträngning. Det gör oss glada som spelemän.”

Därefter sa de adjö  till Pinocchio, önskade honom god skörd och gick åt sitt håll.

Innan han vuxit till i erfarenhet föreställer sig Pinocchio en framtid med lätt införskaffade rikedomar, där till och med kunskap är något som kan fås till skänks och konsumeras, som om det rörde sig om att glufsa i sig läckerheter. Han önskar sig ett ”helt bibliotek proppfullt med konfekt, tårtor, kakor, mandelbakelser och gräddstrutar”.

Den impulsive trädockan hamnar efter flera misstag, villovägar och fruktansvärda upplevelser till slut i skolan där han blir lärarens favoritelev, men likväl förblir en trädocka. Han lär sig läsa, han lär sig skriva och han lär sig räkna, men enligt Manguel når Pinocchio aldrig den insikt och känsla av befrielse som leder till en ”verklig existens”, nämligen lärandets svåraste, farligaste och mäktigaste nivå – att använda skrift och läsning för att klartänkt, fantasifullt och praktiskt kunna införskaffa kunskap om oss själva och vår plats i den värld som omger oss.

Det är först när Pinocchio inser att det hårda liv han har fört har gett honom insikter utöver de som skolan ger, som han blir en ”riktig pojke”. Pinocchio flackar genom ett samhälle inom vilket han svälter, fryser, blir slagen och utnyttjad, upplever oförklarligheter, förvägras sin barndom och blir ständigt förmanad om att vara lydig och finna lyckan genom att tjäna andra. Men, Pinocchios i grunden oregerliga natur för honom bort från idealen, samtidigt som han uppriktigt strävar efter att bli en del av det han tror vara det mänskliga samhället. Skolans värsta busfrön uppfattar snart hans förtvivlade strävan efter bildning och konformitet, hånar honom och säger att ”dockor växer aldrig, de föds dockor, de lever och dör som dockor”. Bildning kommer inte att hjälpa Pinocchio, enbart förvärra hans utanförskap:

Därför att de som är flitiga i skolan alltid brädar sådana som inte har lust att plugga. Men vi vill inte bli brädade.Vi har väl också någon stolthet!

Sju av de värsta mobbarna lurar Pinocchio att skolka genom att säga till honom att de vid stranden sett den monsterhaj som har slukat Gepetto. När de väl kommit fram och lägger märke till hans oro och förtvivlan skrattar de ut Pinocchio. De omringar honom och retar honom för att han är en plugghäst och lärarens favorit: 

"Du ska också tycka illa om skolan, läxorna och magistern, våra tre stora fiender."

"Men om jag skulle vilja fortsätta att plugga då?"

"Så kommer vi inte att titta på dig ens. Det skulle stå dig dyrt."

"Jag får verkligen mest lust att skratta åt er," sa Pinocchio och skakade på huvudet.

"Hör du, Pinocchio!" skrek den störste av pojkarna och gick alldeles inpå honom. "Kom inte hit och var mallig. Kom inte hit och var stöddig! För om du inte är rädd för oss, så ska du veta är vi inte heller är rädda för dig. Kom ihåg att du är ensam och vi är sju ."

"Sju, precis som dödsynderna," sa Pinocchio och skrattade gott

De  kastar sig över honom, men Pinocchio lyckas försvara sig. Hans skalle är av trä, armbågarna vassa och fötterna tunga. Då pojkarna inte kan komma honom in på livet börja de kasta sina skolböcker på trädockan, de duger ju ändå varken till mat eller nöje. Någon rycker till sig PInocchios böcker och slungar med våldsam kraft matteboken mot honom, Pinocchio duckar, en annan pojke får den i skallen och faller avsvimmad till marken. Pojkana flyr fältet och lämnar Pinocchio och den avsvimmade pojken ensamma kvar. Pinocchio blir snart farretseras av ett par karabinjäre,r eftersom det var hans bok som fällde pojken. Pinocchios besvär och plågor fortsätter, det tycks som om varken bildning eller fräckhet skall kunna frälsa honom från sitt utanförskap. Kommer han någonsin att kunna bli en "riktig pojke". 

Collodis Pinocchio saknar Disneyfilmens gemyt, där finns ingen rar liten katt, vacker guldfisk eller sentimental Gepetto. Det är en kall, fattig och hård värld som skildras och Pinocchio är sannerligen inte någon gullig, liten rundkindad filur, även om han ibland grips av dåligt samvete och kan bli både snäll och ömsint.

Så fort Gepetto lyckats karva en mun ur vedträet som skall bli Pinocchio börjar det håna och förolämpa honom. När trädockan blivit klar sliter den peruken av Gepetto, sätter på sig den, sparkar honom på smalbenen och smiter sin väg. Då Gepetto fått fatt på den bångstyrige  trädockan anklagar den honom för misshandel och får honom fängslad av karbinjärerna. Så blir det allt som oftast ofta, berättelsen hamnar ofta i rå förtvivlan.

Människor och djur dör och dödas, eller lemlästas. Pinoccchio biter exempelvis tassen av en katt, medan en kusk biter örat av en åsna. Folk stjäler, slåss och super. Pinocchio anmäler för en domare, som i själva verket är en orangutang, att han blivit lurad och bedragen, men blir istället själv kastad i fängelse, Domaren fastställer: ”Stackaren har blivit bestulen, släng honom i fängelset”. Samhället verkar vara nyckfullt och galet, läkarna är odugliga och polisens agerande obegripligt. Pinocchios värld är långt ifrån sockersöt, något som tydligt framkommer genom Roberto Innocentis skickligt utförda illustrationer till sagan.

Det är alltså en helt annan Pinocchio och en helt annan värld vi finner hos Disney, men även den har sin tjusning och mystik. Det är inte utan orsak som den numera anses vara en av de bästa animerade filmer som gjorts och har fått det mycket sällsynta betyget 100 percent fresh  på den populära filmbedömningssajten Rotten Tomatoes. På det Amerikanska Filminstitutets lista över de genom tiderna bästa tecknade filmerna ligger Pinocchio på andra plats, efter Disneys Snövit, men med reservationen att den tekniskt och filmiskt anses överlägsen sin föregångare. Pinocchio blev dock ingen publikframgång och det hävdades att det berodde på att ”atmosfären ansågs vara för mörk och skrämmande”. Detta trots att Disneystudion arbetat hårt för att mildra originalets råa ton och realistiska skildringar av fattigdom och våld.

Walt Disney var själv intensivt engagerad i produktionen och han insåg tämligen tidigt att de första karaktärförslag för Pinocchio som hans team kom upp med måste modifieras. Exempelvis så hade konstnärerna tagit fasta på Pinocchios, i varje fall till en början, ganska fräcka framtoning och låtit sig inspireras av den på den tiden mycket populära, men cyniska och snabbvitsande buktalardockan Charlie McCarthy.

Edgar Bergen som skapat karaktären Charlie McCarthy var på sin tid mycket populär. Han fick 1937 en Oscar för sin gestaltning av Charlie McCarthy och paret hamnade 1944 på omslaget till Time Magazine. Charlie McCarthy har inspirerat flera filmer, bland andra The Great Gabbo  med Erich von Stroheim från 1929 och Knock on Wood med Danny Kaye från 1954. Den store Gabbo är en skräckfilm där buktalaren blir galen när han låter sig behärskas av den allt ondskefullare natur han förlänat sin docka. Även Ta i trä  som är en av Danny Kayes roligaste filmer, spelar på samma tema – buktalaren är en vänlig och oskuldsfull person, alltmedan hans docka är cynisk och elak. Dockor som får liv och hotar sina skapare eller ägare är ett vanligt motiv inom skräckgenren, från E.T.A. Hoffmans Coppelia , till den mordiska dockan Chucky som är ”huvudperson” i en rad skräckfilmer.

Disney insåg att ett otäckt drag lurade hos levande trädockor som Pinocchio och instruerade sina tecknare:

En svårighet med Pinocchio är att folk känner historien, men de gillar inte huvudkaraktären. Det gäller att mildra Pinocchio och öka den Blå Féens och syrsans roll.

Orignalets suggestiva atmosfär bevaras dock i en del avsnitt, fast de är betydligt annorlunda än bokens framställningar, exempelvis när Pinocchio hamnar hos marionettisten Stromboli, som heter Mangiafucco i boken, eller när pojkarna förvandlats till åsnor på Pleasure Island. En hel del av den bevarade mystiken i Disneyfilmen kan nog hänföras till den svenske konstnären Gustaf Tenggren som var huvudansvarig för filmens utseende och som i en tidningsartikel beskrev flera av gestaltningssvårigheterna, exempelvis scenen när Pinocchio i Strombolis vagn blir instängd i en bur:

Det var svårt att få Pinocchio övertygande och levande, för han har förstås en själ av trä. Ändå har jag här lyckats att få honom rädd. Han är upphängd i en fågelbur i Strombolis vagn och ni ser de här svarta formerna av marionetter som hänger runt buren som figurer i en galge.

Disney, som inför förberedelserna av både Snövit och Pinocchio hade gjort en rundresa i Europa på jakt efter inspiration, hade egentligen velat ha en artist som John Bauer i sitt team, men denne hade dött mer än tio år tidigare och det var då Disney fann Gustaf Tenggren som en värdig ersättare. Tenggren hade i sina tidiga illustrationer varit starkt  påverkad av Bauer.

På tal om svenskar så är ett av glädjeämnena med att skriva en blogg, utan alltför stark målinriktning, allt sådant som dyker upp under skrivandets gång. Jag fann exempelvis att buktalaren Edgar Bergens far hette Johan Berggren och var född i Vanneberga utanför Vinslöv, medan hans mor, Nilla Svensdotter,  föddes i Rättelöv vid Stoby, byar som ligger några kilometer utanför min hemstad Hässleholm. Edgar Bergen föddes i Chicago, men kom med sina föräldrar tillbaka till Sverige när han var fyra år och bodde tills han var elva i Rättelöv, något som gjorde att han under hela sitt liv talade en alldeles utmärkt göingska.

Ferstelsen då jag slagit in på en av stigarna i Borges trädgård med gångar som förgrenar sig är att jag upptäcker att det finns något bakom varje hörn av labyrinten. När jag igår publicerade mitt blogginlägg fick jag ett mail från min gode vän Örjan där han skrev:

En av mina gamla  favoritbarnfilmer inrymmer både Benjamin Syrsa och Edgar Bergen! Den  heter Fun and Fancy Free och är en Disneyfilm från 1947 - Edgar Bergen  visas live i samma bild som den tecknade Benjamin Syrsa, tillsammans  ramar de in två tecknade dryga halvtimmesfilmer, den ena är Jack och  bönstjälken med Musse Pigg, Kalle Anka och Långben. Filmen i sin helhet  är mycket tack vare inramningen fantastiskt lyckad. 

Jag hade sett Jack och bönstjälken bland Disneykassetterna som såldes ut på MAXI och cyklade ner till affären för att se om den fanns kvar. Det gjorde den, den heter Pank och fågelfri på svenska, jag köpte även en annan av mina Disneyfavoriter, Alice i Underlandet. När jag kommit hem och tittade på filmerna fann jag att Alice hade ett bonuspår - One Hour in Wonderland, "En timme i Underlandet", en TVshow som visats på julafton 1950.

Kommersiell TV utvecklades på allvar i USA i slutet av fyrtiotalet då The National Broacasting Company (NBC) från sitt högkvarter i Rockefeller Center i New York började sända dagliga program. Företag som Coca Cola och Disney insåg tidigt det nya mediets stora reklampotential och deras gemensamma julshow var ett av de första stora evenemangen som sändes över hela nationen, det vill säga att den kunde ses av den exklusivaTVpubliken i storstäder som New York, Chicago och New York.

Öppningsscenen visar hur Edgar Bergen berättar för sin buktalardocka Charlie McCarthy att de är bjudna till ett tea party hos Walt Disney. Den alltid lika cyniske och och snabbvitsande Charlie har ingen lust att gå dit, men då han får höra att skådespelerskan Kathryn Beaumont kommer att vara där, klädd som Alice, blir han intresserad. I själva verket är  Charlie en pojke, men han ser ut som och agerar i viss mån som en bon vivant från förra sekelskiftet. I bilen på väg till Rockefeller Center berättar Edgar Bergen om Alice in Wonderland som kommer att bli Disneys nästa storfilm. Väl framme får Edgar och Charlie tillsammans med de ditbjudna celebriteterna se klipp från olika disneyfilmer som presenteras av demonen från spegeln i  Snövit. Den oförskämde Charlie börjar munhuggas med spegeldemonen, som han kallar för "inte mycket mer än en glorifierad TVapparat".

Charlies sätt att småkivas och tala var mycket uppskattat, något som gjorde att Edgar Bergen och hans docka var värdar i flera populära TV- och radioprogram. Det är uppenbart att de var en inspiration för Bergens gode vän Walt Disney. Jargongen kan kännas igen i Benjamin Syrsas sätt att tala och Bergen vitsade ständigt med det faktum att Charlie McCarthy, precis som Pinocchio, var en pojke gjord av trä. Som i en känd dialog med den frispråkiga Mae West:  

Charlie: Sssscch, inte så högt, Mae, inte så högt! Alla mina flickvänner lyssnar på oss.

Mae: Oh, yeah! Varför skulle jag bry mig om dig, du är en meter lång och gjord av trä.

Charlie: Aha ...

Mae: Du var minsann inte så nervös och tafatt när du kom upp för att träffa mig i min lägenhet. Faktum är att du inte behövde någon speciell uppmuntran för att kyssa mig.

Charlie: Kysste jag dig?

Mae: Jo, det gjorde du sannerligen och jag har blåmärken för att bevisa det ... och trästickor också.

Ja, ja, så går det att fortsätta länge till, intryck följer på intryck inne i trädgården med gångar som förgrenar sig, men nu måste jag lämna den innan min blogg blivit alltför lång och tjatig.  

Borges, Jorge Luis (2006) Ficciones. Buenos Aires: Alianza. Calvino, Italo (1982) ”Pinocchio, the Evergreen Centenarian”, i The Unesco Courier: Children of the Imagination, juni. Collodi, Carlo och Robert Innocenti (1988) Pinocchio. Stockholm: Bonniers. Dedola, Rossana (2002) Pinocchio e Collodi. Milano: Bruno Mondadori. Eco, Umberto (1983) Rosens namn. Stockholm: Brombergs Förlag. Eco, Umberto (2008) “Introduction” i Collodi, Carlo Pinocchio. New York: New York Review Books. Emanuelsson, Lars och Oskar Ekman (2014) Gustaf Tenggren – En biografi. Stockholm: Kartago Förlag. Glas, Peter (2015) Bärnstenskyssen. Lund: Bakhåll. Höjendal, Kristina och Torsten Karlsson (2013) Mitt Hässleholm. Hässleholm: Norra Skåne. Liedman, Sven-Erik (2006) Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Manguel, Alberto (2005) “How Pinocchio Learned to Read”, i Script & Print: Bulletin of the Bibliographical Society of Australia & New Zealand, No. 29. Skolverket (2011) Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskolan 2011:Lgy 2011. Stockholm: Skolverket. Zweig, Stefan (1975) Schack, Amoklöparen: Två berättelser. Stockholm: Wahlström och Widstrand.

A moisture-laden dawn; wetness cloaks the landscape while I early in the morning take a walk with my mother's dog. A host of wood anemones glow in the gloom. It seems as if the Milky Way had moved down under the tree canopies. Tender, bright green leaves adorn the birch twigs and soon the beech will burst open in a blaze of greenery. I listen to the black bird´s incessant melodies and when I inhale the fresh air a feeling of weightlessness is spreading inside me. My brain clears up, forgotten are uncorrected exams, unpaid bills, neglected phone calls and e-mail replies.

Bad conscience use to be a constant companion of mine, but this morning I am relieved of my worries and end up thinking about what bliss it is  to have been born into a privileged life and not having finished up among crime, violence, misery, starvation and despair. It is commonly said that a human is the only animal that has a free will, though we cannot choose our parents. In our midst there exist closed worlds where no one is free. Where life is governed by an insatiable hunger for profit, an unquenchable thirst for power, where violence and threats of violence is the glue that holds everything together. Were a mother sings a lullaby to her child:

Vadati stu figghiu meu quant’est beddu

Como somigghia a lu so papa

Teni l’occhiuzzi i malandrineddu

Cori i stu cori beddhu da mamma

Dammi pirdunu i sti parole

Ma no mi pozzu rassegnari

Cacciami st’odiu chi tegnu nt’o cori

Figghu a t’o patri l’ha vendicari

E fai la ninna e fai la nanna

E fai la ninna e fai la nanna

Look at my son, behold how beautiful he is

He resembles his father

He has the eyes of a bandit

And a heart pure as his mothers.

Forgive me these words

But I cannot avoid them

Take away the hatred I keep in my heart

Son, you must avenge your father's death

So sleep now, fall asleep

So sleep now, fall asleep.

I have recently followed the TV series Gomorrah, a scary piece of art that adroitly told the story about a Neapolitan Camorra clan – the Savastanos. In a convincing manner it depicted the philistine ostentation of their interior design, a cleverly orchestrated environment shaped by a flamboyantly varied tastelessness, which perfectly illustrated the owners' distorted spiritual life. What was not created within a film-studio were the appalling slums of Scampia, located in  northern Naples, where the film crew on location and with the residents consent portrayed a grim reality. The Savastanos´ residence and Scampia´s slum became silent actors in a callous drama, freed from every trace of heroism and compassion.

The seven huge residential structures which go under the name of Vele di Scampia, Scampias Sails, were built in the late sixties and early seventies. They were designed by Franz Di Salvo, a radical architect acclaimed for his ability to combine "Le Corbusier´s plasticity and grandeur with Mies van der Rohe's sense of detail and Gropius´ expressionism." The buildings were meant to be worthy representatives of an "innovative vision of social home thinking ", mainly based on Le Corbusier's revolutionary ideas.

The result was a catastrophe, especially after a violent earthquake that in 1980  struck much of the nearby province of Avellino. Three thousand people died in the disaster, and 300,000 were left homeless, many of whom found their way into Naples. At least the equivalent of 30 billion euros was ear-marked to be spent on assistance to those afflicted by the disaster and the rebuilding of damaged towns and villages. A subsequent criminal investigation, triggered by the fact that West Germany had contributed with 32 million USD and the United States with 70 million, found that only a quarter of the relief money had been transferred to the original purposes, the rest had ended up in the deep pockets of corrupt politicians, Camorra gangsters and other unscrupulous individuals.

The result was, among other things, that the housing complexes in Scampia in a short time were flooded by homeless families, most of which illegally occupied the apartments, which they later refused to leave. Many were, and remained, unemployed and soon Scampia had been transformed into an elusive, decaying ghetto, populated by wind-driven existences from different areas and cultures intertwined within a web of lawlessness, injustice, deprivation and various forms of abuse, a combination of afflictions worsened by an almost total lack of government presence. The once verdant communal gardens became meeting places for drug dealers and addicts. Areas destined for social gatherings and apartments were turned into brothels, thief caches and crack quarters. A depressing environment where children are born into a living hell, growing up within a lawless parallel world, shaped by violence and ruthless exploitation.

A distorted world that is currently flourishing in big cities all over the world - in Johannesburg, Toronto, Lagos, Moscow, Hong Kong and even Stockholm, as seen in the popular Swedish movie Easy Money. Places where evil turns out to be respectable, an Orwellian realm where moral values are distorted into their opposites ​​ - war is peace, freedom, slavery, ignorance, strength. In the songs of the 'Ndrangheta,  Calabrian Mafia murderers are heroes and criminal gangs respectable associations:

Non c´è ´ndrangheta senza rispettu

Non c´è valori senza onuri

Sta grande famiggha è na famiggha onorata

Cu ci sentu degnu me stai

Cu non è degnu me sin di vai

There is no 'Ndrangheta without respect

There are no values ​​without honor

This large family is a respectable family

Anyone who is worthy remains

Those who do not deserve respect will disappear.

Children born into an 'Ndrangheta family are brought up to honor crime, to respect gangsters and become criminals. Another Calabrian Canto di cercerato, prison song, describes the initiation into a ´ndrina, i.e. the basic unit made up of blood relatives, more or less  the equivalent of a Sicilian Mafia family, or cosca:

Pi fari un giuvanotti i malavita

A sidicianni u chiama l´onorata

Lu faci addistrari nta la rota

Regula soi esti lingua muta

Picciottu i malavita satti attentu

Non sai custa lu sgarrari […]

S´avicicnau un giuvani a chi cercati

Mi disse giuvanottu a chi cercati

Ci rispundia cercu sangu e onuri […]

Nu baciu ricivia du sergiu capu

La luna scumpariva chianu chianu

Si stava mbicinandu lu matinu

Cantava un jaddhu e mi sentiva sanu

Ora chi divintai n´umo finu

Ora chi divintai n´umo finu

If you want to become a criminal

The Respectable Company will call upon you when you turn sixteen

You must learn the laws

Of which the foremost is silence

You, a soldier of the gangland - be attentive

You do not know how much a snitch must suffer [...]

A young, honorable man found his way here

I asked the young man what he wanted

He replied that he was looking for blood and honor [...]

The chosen one sings:

I got a kiss by the doyen of the men

The moon faded, slowly, slowly

Dawn approached

A rooster crowed and I felt fresh

Now when I had become a man

Now when I had become a man

Herein rest the danger and allure of the 'Ndrangheta. For centuries, Calabrian families have lived in its shadow, and were slowly but surely drawn into its world.  The 'Ndrangheta, which unfailingly perverts collective morality, has now become an integral part of several Calabrians´ daily existence. The curse runs from father to son, from mother to daughter. A false refuge, a poison spreading through the blood. The cure would be an influx of new blood, new values, something that will never happen as long as Calabria is neglected by the welfare state. The ‘Ndrangheta has to be combated through the creation of new jobs and social security. Now the 'Ndrangheta serves as a refuge, a plague born out of and thriving among Aspromontes oppressed inhabitants, poor shepherds and farmers, and continues uninterrupted to parasitize on discouraged youngsters who see no future outside of crime.

The 'Ndrangheta is linked to Calabria´s barren mountains and rocky fields; it shares its inhabitants´ culture and religiosity. 'Ndranghetisti dance to the music created in harmony with a landscape they have been poisoning for centuries. The 'Ndrangheta is currently growing ever stronger, especially since the Sicilian Mafia is losing its grip on the underworld.

For centuries large parts of Italy´s southern population have suffered under a repressive feudal system, which entailed an arbitrary abuse of power and heavy taxation. 'Ndranghetisti – “honorable men", armed themselves and went into hiding high up in the mountain ranges from where they administered a rough justice of their own. They attacked the robber barons and corrupt government officials. In those days peasants and shepherds willingly paid the pizzo, grateful for the patronage and the security that the 'Ndrangheta could offer them. Pizzo means "beak" and the term refers to the behavior of a magpie that "pokes his beak" into the wealth of others.

Power and greed soon poisoned the "honorable men". They ended up in collusion with the robber barons and corrupt politicians they once had been combating. The pizzo was transformed into bribes and "protection money", a means to keep the knife from your throat, to avoid racketeering, mutilation, murder and economic ruin. The income of the ‘Ndrangheta was steadily on the rise and the revenue was extended through the introduction of prostitution, drug sales and kidnapping. The current economic crisis is now contributing to the 'Ndrangheta´s expansion all over the world. The “Honourable Society”  is growing stronger with every day and is now well established in cities such as Toronto, Sydney, Frankfurt and a lot of other places. The 'Ndrangheta tentacles are finding openings everywhere an opportunity to gain profits though crime arise.

More and more Calabrian youngsters face a choice between unemployment and the lure of the ‘Ndrangheta. Easy money and thrilling jobs are offered by the ‘Ndrangheta, shady activities are sugared by a shameless propaganda, turning black into white. It is not only greed that attracts young people into its corrupting system. The glaring neglect and corruption of governmental and communal authorities is a contributing factor, but also distorted concepts of honour and traditions, pressure from friends and family, threats and fear, protest and conformism, a search for an escape from a desperate situation, a hunt for dignity and pride.

An entire mythology based on strange legends and rituals have grown strong around the "honorable men", a cultural pattern where music plays an important role. Worldwide, music has proved to have the ability to forge together members of oppressed and discriminated ethnic groups. Music shapes itself into a powerful expression of their specific way of being, a conduit used to protest against groups perceived as oppressors, but also as a means to bond with like-minded peers, a way of expressing strength and beliefs, promoting a sense of self appreciation and communal solidarity. The original forms of the blues, flamenco, reggae, tango, fado and klezmer are examples of such forms of musical expression, which among its practitioners often have had a tendency to promote uncanny creativity and spectacular virtuosity.

A contemporary example is gangsta rap, which developed among criminal gangs in US mega-cities and shaped itself into to furious verbal attacks on Society, and in particular the police force. Gangsta rappers portray drugs, sex (often linked to misogyny and homophobia) and an existence marked by crimes and the uninhibited, desperate party scene of urban slums. Globalized unemployment, glamourized drug culture and poverty create offshoots of gangsta rap in the inner city slums of Nairobi, Lagos, Mexico City, Belgrade, Jakarta and many other huge metropolises where a jungle of subgenres now are rampant among criminal gangs - Genge, Chicano rap, hip metal, dirty rap and g-funk.

Within 'Ndrangheta culture, the tarantella has become a kind of ritual dance through which clan hierarchies and team spirit are vividly manifested. It was sung, played and danced in the village squares and in prison exercise yards. Gangsters who returned after serving prison sentences were celebrated with tarantella and the dance also became part of the secret rituals of the ´ndrinas. Tarantella is often combined with song and turns into a cyclone of meandering melodies and while supported by tambourines and bagpipes it increases in strength and speed, becoming wild, frantic and hypnotic. This beautiful and expressive dance finds its roots deep down among the Pyrrhic war dances of ancient Sparta.

Old ‘ndranghetisti may sometimes complain that young people no longer are paying due respect to the tarantella. The popular religiosity and oral traditions that once forged Calabrian communities together are now becoming abandoned due to an ever increasing influence of social media. A new generation is listening to gangsta rap and prefers to engage in rave parties rather than dancing the tarantella. High on cocaine and other drugs young picciottu, gang soldiers, are violating venerable 'Ndrangheta traditions when they lose self-control during murder orgies where the lupara, the sawn-off shotgun, has been replaced by Kalashnikovs.

New role models substitute old ideals materialized in the form of the supreme capo di tutti capi who in his person concentrated the respect and fears of an entire local community. A patriarch who was well acquainted with everything and everybody that moved around in the neighbourhood. A traditional 'Ndrangheta boss rarely left his village or residential quarter, if he not happened  to be jailed, if this occurred it was common that the wife and children he left behind took care of the management of daily operations. A local chief does generally have nothing against visiting the grocery shop, the café, the bar and the pizzeria, where he is an appreciated guest and customer, enjoying his neighbours' respect and good wishes. The boss may control a worldwide business empire with fat bank accounts in Zurich and on the Cayman Islands, as well as luxuriously furnished offices in London, Toronto or Melbourne's most expensive neighborhoods, yet he prefers to serenely sit and play cards with his cronies in the village square and finish off his day in his customary haunt; a restaurant serving his favorite dish and where he might sit and talk football and local politics, or listening to traditional music. He does not appreciate the disrespect of today´s youngsters, their atheism, as well as their vile taste when it comes to music and fashion.

The modern boss may be represented by a man like "Dario", an  ‘ndranghetista  operating in Gioa Tauro, the Mediterranean's biggest commercial port. Dario likes to listen to gangsta rap and watch movies on his widescreen TV, preferably if they deal with the mafia. An idol of his is Tony Montana, the fictional character who was masterfully interpreted by Al Pacino in Brian De Palma's movie Scarface. Dario identifies himself with the unscrupulous, almost illiterate Cuban who from the bottom of society clawed himself up to the summit of Miami´s shamelessly wealthy drug mafia, only to fall victim to his own megalomania, urge to control everything and drug abuse. Dario appreciates Tony's cool style and his own flashy villa reflects Tony Montana's Miami mansion. Dario's spacious salon is dominated by a large oil painting, which within a heavy gold frame depicts Al Pacino in his role as Tony Montana. 

Dario explains:

Approximately four million containers come through here a year; companies pay us a fee of a few euros per container for processing at the port, which in the end is a lot of money. But collecting money is not my job. I am a trafficker, and my clan controls an extremely large amount of the drugs that comes through Gioa Tauro. There are also two other main cities where Europe’s favorite and most expensive powder enters into—Siderno and Vibo Valentia. My other main job in the family is securing weapons. I’m the arms guy […] You see, there is an extremely important distinction that I would like to make between the ’Ndrangheta and practicing ’Ndrangheta. The former has to do with being named an honorable man and being able to protect yourself and your family. The latter isn’t just about being in the ’Ndrangheta. It’s about proving yourself constantly. I didn’t get to be where I’m at because of my name, but rather because of what I am committed to doing. Part of that is being extremely generous without asking for anything in return. If someone needs money, you give it to them without thinking twice about it. It is a classic aspect of being a man of honor: helping those in need, helping the poor. These are the seeds you sow to have them one day grow into trees of honor. I don’t speak so much about what I do and that’s exactly what keeps me safe. I like to think I have a pretty good sense of who could and would rat on me. And I’d like to think I’m protected by God, because I pray all the time.

Dario's faith in God makes him despite his age, he is not yet forty years old, akin to a traditional 'Ndrangheta boss, this and his great appreciation of canti di cercerato.

Music is incessantly created among 'ndranghetista prisoners - tarantella, waltz melodies and ballads. Many of the songs are recorded on cassette tapes; an activity generally accepted by prison authorities, with the requirement that the plastic casings have to be transparent. Such cassettes are eventually spread across Calabria, and many are now transferred to CDs and memory sticks.

During several years, Demetrio "Mimmo" Siclari used to sell cassettes and CDs with prison songs from his van, which he used to travel throughout Calabria in search of folksongs and in particular the canti di cercerato. He has often been accused of being an 'ndraghetista who tries to create folklore out of brutal gangster violence. Something Mimmo denies, it is the music that fascinates him:

The voices in tarantella have a very special quality: they are natural, untrained. These musicians sing beautifully, but it’s not formally studied in any way. It’s an authenticity that’s impossible to teach, I would imagine. The funny thing is that back in the day, everybody loved the tarantella, but only the farmers and the mafia were the ones who openly bought the records. The bourgeoisie would actually send someone to pick up the record for them because it was somehow a crossing of an invisible divide. They were ashamed to buy it, but loved listening to it in private. […]For some musicians, playing for an especially important group of ’Ndrangheta might add extra pressure to perform. After all, it’s an extremely intimate musical relationship that they enter. But this isn’t true for the true musicians. For them it doesn’t matter who’s dancing, who’s listening, who’s armed and who’s not. Of course, there is some overlap between the ’Ndranghetisti and the musicians themselves. Fred Scotti, one of the most famous tarantella singers and musicians, was also in the ’Ndrangheta and was killed in a feud with another member. But there are rules to this stuff and for the most part it doesn’t matter if they’re playing in front of the Madonna, a boss or a group of housewives. The music doesn’t change, only the atmosphere and the intensity when ’Ndrangheta dance. The air is thicker, especially in the Aspromonte, where musically, the tradition is the most pure. And the most intense.

Mimmo Siclari, who also writes and performs canti di cercerato, is regarded as one of their foremost interpreters and is appreciated by both 'ndranghetisti and connoisseurs of folk music. He claims that even if he appreciates and creates canti di cercerato he does not at all embrace cocaine pushing, the senseless violence and all other crimes committed by the 'Ndrangheta. However, he cannot avoid considering these particular songs as manifestations of the anger, beauty and tragedy of Calabria:

This is my land. It’s who I am and it’s what I do. Historically, this part of Italy always got seriously fucked, but ultimately it’s a kind of paradise.

A paradise with a monstrous snake which continually spawns a mortal offspring. The 'Ndrangheta has long ceased to be restricted to Calabria; its destructive activities are spreading across the world. During the fifties the 'Ndrangheta expanded its business from tormenting the locals with extortion and demand for protection money and became increasingly engaged in prostitution, arms smuggling and drug trafficking. During the early seventies the 'Ndrangheta became active in northern Italy where it was involved in a series of kidnappings of wealthy people, who were released only after large ransoms had been paid. These operations in particular affected children and young people, several of whom were brutally murdered if the ransom was not paid in time. Profits were invested in "respectable" activities, especially in the construction industry, where the 'Ndrangheta paid ample bribes to ascertain lucrative contracts. A report from a reputable research institute (European Institute of Political, Economic and Social Studies) estimated that in 2007 the 'Ndrangheta´s annual business volume was 44 billion euros, equivalent to three percent of Italy's GDP.

Particularly alarming is that the Mafia, the Camorra and the 'Ndrangheta jointly control every phase of the Italian chain of waste handling; from waste disposal to recycling and disposal. The Eco-Mafia currently handles at least one third of the toxic waste from industries in the North and dump it in the South, an activity which earns the Mafiosi at least 4 billion euros a year. Toxic industrial waste is compacted into something called eco-balls, which generally cannot be incinerated since the waste has not been sorted into solid and liquid. No other country or region wants to deal with such waste. If buried and decomposed the eco-balls are likely to produce toxic liquids which eventually seep into the ground and enter the water table. If you succeed in incinerating the balls they release toxic gases into the atmosphere that might be tracked down by controlling authorities.

It is assumed that only around Naples more than 500 000 tons of eco-balls have been buried illegally, many of them within the protected areas around Vesuvius, a volcano which is considered to be among the most dangerous in the world. It is still active and is located in the middle of a densely populated area inhabited by more than three million people. The crater is not "open", but covered by a vast amount of ash and stone. An explosion, which several experts are expecting to occur within 50 to 100 years, will have disastrous consequences, not least because of the fact that a huge cloud of ash will spread far and wide, obliterating the sun rays, a bleak forecast that becomes even more worrying considering the accumulation of tons of lethal poison that have been buried within the volcanic soils.

 Another worrying 'Ndragheta initiative is the sinking of vessels with hazardous cargo. Since 1994, more than forty large ships with undefined goods have been registered as missing along Italian coasts and it is now considered as proven that more than thirty of such disappearances concerned old, decrepit ships loaded with radioactive waste. To such senseless crimes that threaten the nature and entire populations around the Mediterranean Sea can be added the incredible savagery the 'Ndrangheta uses to intimidate and kill its victims. A renowned example is several cases when 'ndrinas have tied up people and thrown them to pigs to be eaten alive. To frighten and discourage any opposition, corpses of murdered victims might be exposed in frequented places, or on the contrary, to avoid detection murder victims might be dissolved in acid baths. It may seem incomprehensible that members of such an unscrupulous criminal organization generally regard themselves as devout Christians.

When a sociologist in 2013 in the Reggio Calabria prison handed out a questionnaire about their Christian faith he received answers from all 112 prisoners who had been convicted for 'Ndrangheta related crimes, of them 89 percent considered themselves to be firm Christian believers. The other ten percent responded that they were Catholics "out of habit", they did not know for sure if it was due respect of traditions our a personal conviction. Among most 'ndranghetisti their religious faith seems be of a very special nature, it is mainly connected to "fidelity, honor and a sense of belonging". As one of the few 'Ndranghetisti who has become a pentito, i.e. someone who has "repented" and chosen to collaborate with justice, declared:

When I was a murderer, I went to Holy Mass with an innocent and pure soul, now when I am collaborating with justice, I can no longer pray to God.

When a true 'ndranghetista declares that he is a Christian, he probably assumes that he belongs to an honourable group, that he is part of the Popolo Cristiano, not being a despicable socialist or atheist, people who still might be called Saraceni, a word that originally indicated a Muslim, but nowadays has come to mean any kind of “infidel”, i.e. a person without faith and honour. Being a true 'ndranghetista means that you find yourself at war with "the others", those who do not belong to your group and do not share your convictions:

Within 'Ndrangheta a Christian person is someone who applies moral values to his behaviour, someone who cares about his family, his women and children, such persons belongs to him and he belongs to them. An honorable man is a man with respect, someone who lets himself be respected and respects those who are worthy of his respect.

The opposite of a Christian is "the traitor" -  a Judas:

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

Du coi o mundo sunnu I cchhiù potenti

Amuri I donna e cori di briganti

Prima di faru un passu stati attenti

Amici vu cunsigghiu tutti quanti

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

There is no forgiveness, there is no mercy

For someone who neglects his duties to the Association

There are two things in the world that are more powerful than anything else

A woman's love and a bandit´s heart

Before you take a step, pay attention to what you do

Friends, ths is a piece of advice to all of youi

There is no forgiveness, there is no mercy

For someone who neglects his duties to the Association

Such a faith fits well with an official Christianity that has condemned political activities like socialism and communism, while exhibiting respect for values related to hierarchical traditions. A Church that resolutely has condemned sexual transgressions, while it has ungrudgingly forgiven criminal behavior. A Calabrian priest declared:

I'm like a pot made out of terracotta forced to travel while being squeezed in between pots of iron. I have to be very careful and cannot even whisper about politics opposed to the convictions of my fellow travelers. My only desire is that my gentle behavior may affect my parishioners. My church is open to all. I cannot deny someone a word of comfort, or hope. I do not like intrigues and do approve of priests who declare themselves to be anti-mafia. I am a priest, nothing else. A pastor for my flock.

Another priest explained, "to take a stand for the poor, the vulnerable, is a political statement, and many believe that the Church should position itself outside of politics. To incriminate the 'Ndrangheta where it has its strongholds could mean that you would be expelled from the community, persecuted, and even killed." Something that actually has befallen several bold priests who have dared to take a stand and confronted the 'Ndrangheta on its own turf.  

The 'Ndrangheta have occasionally found a common ground with some conservative circles within the Catholic Church, those who state that the end justifies the means. Money does not smell. If they you support charity and your actions are intended for God's Greater Glory, why do you have to question the origin of funds intended for Christian benevolence? A certain sense of shame has seized several devout Catholics when they have been confronted with the somewhat murky transactions carried out by IOR. The Institute for the Works of Religion (Istituto per le Opere di Religione) was established in 1942 to administer funds set up for non-profit charity. The Institute was soon turned into a bank and unfortunately also the scene for several shady dealings. Under the leadership of Cardinal Paul Marcinkus IOR became during the seventies and eighties involved in a variety of scandals concerning mafia contacts and money laundering. Rumors about the Vatican's dealings with the Mafia are, for example, the basis for a large part of the plot of Coppola's Godfather Part III where the manipulative Archbishop Gilday is a mix of both Marcinkus and Cardinal Giuseppe Caprio, who at the time was president of The Prefecture for the Economic Affairs of the Holy See.

For several 'ndranghetisti religion equals solidarity, a refuge protected by the Madonna and the saints. Is it not in the Gospels said that God forgives everything and orders his faithful to take care of those who are convicted and imprisoned? Beyond the Madonna´s protection and the realms of the "Honourable Society" nothing else really exists for a sworn picciottu; he has made his choice, his sacrifice, there is no turning back. Being an 'ndranghetista is a way of life, everything has to be related to that choice:

The 'ndrangheta is like the drug for a drug addict. Without it you cannot live, the poison creeps under the skin, into the bloodstream and creates a mentality marked by hardness. To deny the 'drangheta is to deny your own life.

As an 'ndranghetista is protected by his fidelity to his boss, he is also protected by the Madonna and her saints. Many ´ndranghetisti surround themselves with amulets and pictures of saints, one or two are even tattooing depictions of the Madonna on their bodies as indelible signs that they belong to her.

Just as he must demonstrate his loyalty to his boss and sacrifice anything for him, a true ‘ndranghetista must also be able to prove himself worthy of the compassion of the Madonna and be willing to sacrifice anything for her, primarily the Mountain Madonna - The Virgin of Polsi. It has been told that ´ndranghetisti who have ended up in prison have sworn their eternal allegiance to the Madonna and then offered her their sons or daughters: Fammi la grazia e cacciami fora e la prima figghia ti la fazzu sora. "Show me mercy and take me from here and I will make my first-born daughter a nun for you." It is not uncommon that many priests and nuns are sons and daughters of 'ndranghetisti.

A capo di capi is often inclined to make a show of the fact that he considers himself to be  "a friend to his friends",  proving that he is someone to be reckoned with, that he can "both earn and command". Well-known 'ndranghetisti have often donated large sums to charity and made efforts to support the local church in ostentatious ways.

For a long time, the saints and the Madonna have been celebrated with impressive spectacles in the form of dance, music, large banquets, processions and remarkable fireworks, often funded by 'ndranghetisti. Unscrupulous priests have felt indebted to return the favours bestowed upon them and their churches and have willingly participated in the pretentious baptisms, weddings and funerals of 'ndranghetisti, as well as they have turned up in the court rooms to testify about the fine character of gangster bosses, acclaiming their Christian devotion and compassion with the poor. Other priests have become enemies with entire villages and towns by insisting that dancing, drinking, fireworks and processions have nothing to do with piety and particularly not if the festivities are financed by 'ndranghetisti funds gained from drugs and extortion . In recent years, violent conflicts have arisen when radical clerics have banned the “inclination” of Madonnas and saints in front of the abodes of “mafia benefactors”, meaning that “honourable carriers” of heavy, holy effigies which are brought in processions through towns and villages make a halt in front gangster bosses´ houses and make the statues honor their inhabitants by kneeling, or rising the saints high above their heads

Nowhere in Calabria are "primitive" beliefs in the Madonna as strong as in Polsi, a shrine deep in a valley in the heart of the Aspromonte mountain chain. Already during the Greek times before the birth of Christ there was in Polsi a well-established fertility cult of Demeter and Persephone, while a Sibyl received visitors in the depths of a cave close to the temples, goats were sacrificed and wild war dances were performed to honor the gods.

A monastery was built in 1144 on the pagan cult site and since then Il Santuario della Madonna di Polsi, or as it is also called A Madonna dâ Muntagna, has been the destination of a pilgrimage that takes place the second of September each year.¨

The Madonna´s statue was in the middle of the 1600s sculpted out of tufa to replace a previous image and is in the folklore alleged to have eyes which gaze follows each visitor and look deep into the soul of each and every one of us. Since the statue is too heavy to be carried during processions a more recent replica is brought out to the worshippers, preceded by orchestras and celebrants who in her honor are dancing the tarantella. More than 50,000 visitors use to gather in the narrow valley to worship the Virgin of the Mountain, flowers are thrown in front of her and hymns are sung in her honour. Until it was forbidden to bring firearms to the ceremonies muskets were fired into the air, while wealthy patrons provided spectacular fireworks.

The Madonna of the Mountain counts upon an age-old  reputation for bringing fertility in animals and humans alike and until recently it was common to force cattle go down on their front legs in front of the Madonna´s image to show their respect an hopefully receive her blessing leading to increased fecundity, or potency. Large amounts of goats would be slaughtered on the spot and their grilled meat distributed among the pilgrims, who feasted on it together with wine in the shadow of the trees surrounding the shrine. Nowadays goats are not slaughtered in situ anymore, though grilled goat meat may still be distributed among the visitors. Accordion, guitar, violin and tambourines are also played while the tarantella is danced and everywhere cassettes and CDs are offered for sale.  

The place is heavily guarded by carabinieri and police, who all are well aware of the fact that the celebrations in honour of the Virgin of the Mountain also is the moment chosen by Calabria´s ´ndraghetisti to meet and sort out their internal conflicts, as well as planning ahead for the next year's activities. Contrary to the Sicilian Cosa Nostra, the Calabrian ´ndrangheta was for decades known to maintain a more “horizontal” structure, where each ´ndrina was quite independent from the others. However, a devastating Second ´Ndrangheta War,  an internal struggle which raged between 1985-1991 resulting in more than 1 000 victims, made the ´ndrinas finally agree upon establishing a collegial body called La Provincia, which primary function is to settle inter-family disputes.

Like all other important 'ndrangheta gatherings La Provincia is known to meet in the vicinity of Il Santuario della Madonna di Polsi, ideally in connection with the important September celebration, though it has just happened a few times during the last century that the police has been able to locate the different meeting places in and around Polsi.

Is there an unholy alliance maintained between the 'ndrangheta and certain circles within the Catholic Church? As previously mentioned, there has always existed a bold and outspoken opposition among some priests against those of their colleagues who willingly have joined the Mafia machinations. Opponents of the ´ndrangheta have in recent years obtained a bold supporter in the current pope, Jorge Mario Bergoglio, who to honor his assumed name of Francis the First have stated that he would prefer to be the pope of "a poor Church which serves the poor". In that spirit, he appointed a commission to get to the bottom IORs alleged shady finances and reform the bank. He has also ventured to attack organized crime and condemned the "men and women of the mafia".

The church forgives all, even Mafiosi, but if that will happen, their repentance must be sincere and be demonstrated through actual deeds.

On the 21st of June 2014, the pope visited the Calabrian town of Sibari in  'ndrangheta heartland and in front of tens of thousands of listeners, he defined the criminal organization as a "cult of evil, a contempt for the common good" and ended his speech by declaring: "Those who have chosen to follow the path of evil, which all Mafiosi have done, do not any longer find themselves within God's community, they are excommunicated!" He also firmly stated that the Church will "never accept any cruelty towards children and that the  'ndrangheta continues to reap any more victims."

On the 21st of March this year pope Francis traveled to Naples and in accordance with the boldness he so far has proved beyond any doubt he held a sermon in front of the huge residential nightmare of Veli di Scampia where he once again condemned organized crime with harsh words:

All corruption stinks, a corrupt society stinks as well! We all have a tendency to become corrupted and thus slip into crime. Nevertheless, I beg you not to let evil get the last word. Trust in hope. Those who voluntarily have embarked on an evil path destroy the hope for others. They eradicate hope from themselves and steal it from others, from society, from so many honest, assiduous and hard-working people. They defile this city's good name and destroy its economy. How much corruption does not exist in this world! I hope you will have the courage to clean up this city, to cleanse the entire society so that it no longer will stink from corruption.

After writing this blog post, I again took a walk with Mio and found that the beech trees suddenly are brandishing their exuberant greenery and I also discovered how leaves of the lilies of the valley are beginning to sprout among the dying wood anemones. Spring is finally here.

Antonelli, Claudio and Gianluigi Nuzzi (2012) The ´Ndrangheta: Italy´s New Mafia. London: Pan Macmillan. Di Costanzo, Antonio (2013) Scampia: Storia di un quartiere e di una faida. Napoli: Edizioni Centi Autori. Fusco, Gaetano (2003) Francesco di Salvo: Opere e progetti. Napoli: Clean Edizioni. Gratteri, Nicola and Antonio Nicaso (2012) Fratelli di sangue: Storie, boss e affari della ´ndrangheta, la mafia piú potente del mondo. Milano: Mondadori. Gratteri, Nicola and Antonio Nicaso (2013) Acqua santissima: La Chiesa e la ´ndrangheta, storie di potere, silenzi e assoluzione. Milano: Mondadori. Samuels, A.J. (2014) “Tarantella: Trance, drone and the rituals of the Mafia” in Electronic Beats Magazine, Winter 2013/2014. Strauss, Neil (2012) Everyone Loves You When You´re Dead: Journeys into Fame and Madness. New York: Harper Collins.

A terrifying, but at the same time masterful collection of the ´Ndrangheta´s Canto di Cercerato is issued by Amiata Media as a collection with 3 CDs:  La musica della mafia. Il canto di malavita, La musica della mafia Vol. II: Omertá, onuri e sangu and La musica della mafia Vol. III: Le canzoni dell´onrata societá.

En fuktbemängd gryning; väta omsluter landskapet medan jag tidigt på morgonen vallar min mors hund i skogsdungen bakom hennes hus. En häpnadsväckande mängd vitsippor lyser i det grå. Det tycks som om Vintergatan förflyttats ner under trädkronorna. Det doftar friskt, späda blad lyser klargrönt från björkkvistarna, snart spricker även boken ut. Under promenaden ljuder oavbrutet koltrastens melodiska sång. Andas in den friska luften, en känsla av tyngdlöshet sprider sig inom mig. Hjärnan rensas, glömmer orättade skrivningar, obetalda räkningar, försummade telefonsamtal och e-mailsvar. 

Ständigt lurpassar det dåliga samvetet, men i morse kände jag mig befriad. Tanken på ynnesten av att ha blivit född in i ett priviligierat liv, att inte ha hamnat bland brott, våld, misär, svält och hopplöshet. Det sägs att människan är det enda djur som kan välja och förändra sin tillvaro, men vi kan inte välja våra föräldrar. Det finns slutna världar där ingen är fri. Där tillvaron styrs av profit- och makthunger, där våld och hot om våld är kittet som håller allt samman. Där en mor sjunger en vaggvisa för sitt barn:

Vadati stu figghiu meu quant’est beddu

Como somigghia a lu so papa

Teni l’occhiuzzi i malandrineddu

Cori i stu cori beddhu da mamma

Dammi pirdunu i sti parole

Ma no mi pozzu rassegnari

Cacciami st’odiu chi tegnu nt’o cori

Figghu a t’o patri l’ha vendicari

E fai la ninna e fai la nanna

E fai la ninna e fai la nanna

Se på min son, se så vacker han är

Som han liknar sin far

Han har en bandits ögon

Och ett hjärta rent som sin mors

Förlåt mig dessa ord

Men jag kan inte avstå från dem

Fördriv hatet jag bär i mitt hjärta

Son, du måste hämnas din faders död

Så sov nu gott, somna

Så sov nu gott, somna

Under ett par kvällar hade jag följt TVserien Gomorrah. Skrämmande och välgjord berättade den om den napolitanska camorraklanen Savastano. Trovärdigt inspelad i maffiafamiljens residens; en skickligt iscensatt miljö formad av en barockt varierad smaklöshet som åskådliggjorde ägarnas perverterade själsliv. Vad som inte byggts upp i en studio var de förskräckande slumområdena i Scampia i norra Neapel, där filmteamet på plats och med invånarnas medgivande skildrat en grym verklighet. Savastanos residens och Scampias slumdistrikt blev till stumma medaktörer i ett känslokallt drama, befriat från varje spår av hjältemod eller medkänsla.

De sju väldiga bostadskomplex som går under det gemensamma namnet Vele di Scampia, "Scampias Segel", byggdes i slutet av sextio- och början av sjuttiotalen. De formgavs av Franz di Salvo, en radikal arkitekt som hyllats för sin förmåga att förena ”Le Corbusiers plasticitet och storslagenhet med Mies van der Rohes känsla för arkitektoniska detaljer och Gropius expressionism.” Byggnaderna var tänkta som värdiga representanter för en ”nyskapande vision inom socialt bostadstänkande”, främst baserad på Le Corbusiers revolutionerande idéer.

Resultatet blev katastrofalt, speciellt efter det att en våldsam jordbävning 1980 hade ödelagt stora delar av staden Avellino och dess omkringliggande områden. Tretusen människor hade dött vid katastrofen och 300 000 blev hemlösa, av vilka många sökte sig in till Neapel. Minst 280 mijarder kronor satsades på hjälp till de nödlidande och återuppbyggnadet av förstörda städer och byar. Dessvärre visade en undersökning långt senare att enbart en fjärdedel av miljonerna gått till de ursprungliga ändamålen, resten hade hamnat i djupa fickor hos korrupta politiker, camorragangstrar och andra skrupellösa individer.

Följden blev bland annat att bostadskomplexen i Scampia på kort tid översvämmades av hemlösa familjer, av vilka flertalet illegalt ockuperade lägenheter som de sedan vägrade lämna. Många var och förblev arbetslösa och snart hade Scampia förvandlats till ett ogripbart, ruttnande getto, befolkat av vinddrivna existenser från skilda områden och kulturer som sammanflätats i ett nät av laglöshet, orättvisor, misär och olika former av missbruk. En kombination av elände, präglad av en i det närmaste total brist på statlig närvaro. De en gång grönskande trädgårdarna har blivit till mötesplatser för knarklangare och missbrukare. Föreningslokaler och lägenheter har förvandlats till bordeller, tjuvgömmor och knarkarkvartar. En värld där barn föds in i ett helvete, fostras och växer upp i en laglös parallellvärld formad av våld och hänsynslös exploatering.

En förvrängd värld som numera frodas i stora städer på vitt skilda platser – i Johannesburg, Toronto, Lagos, Moskva, Hong Kong och Stockholm. Där ont blir gott. Som i Orwells 1984 förvrids alla moraliska värden till sin motsats - krig blir fred, frihet slaveri, okunnighet styrka. I ´ndranghetans, den kalabriska maffians sånger, blir mördare respektingivande hjältar medan kriminella gäng förvandlas till respektabla sammanslutningar:

Non c´è ´ndrangheta senza rispettu

Non c´è valori senza onuri

Sta grande famiggha è na famiggha onorata

Cu ci sentu degnu me stai

Cu non è degnu me sin di vai

Det finns ingen ´ndrangheta utan respekt

Det finns inga värden utan heder

Denna stora familj är en aktningsvärd familj

Den som känner sig värdig han stannar kvar

Den som inte förtjänar uppskattning försvinner.

Barn som föds in i en ´ndranghetafamilj fostras till att hedra kriminalitet, till att respektera banditer, till att bli brottslingar. En annan kalabrisk Canto di cercerato, fängelsesång, skildrar en initiationsrit:

Pi fari un giuvanotti i malavita

A sidicianni u chiama l´onorata

Lu faci addistrari nta la rota

Regula soi esti lingua muta

Picciottu i malavita satti attentu

Non sai custa lu sgarrari […]

S´avicicnau un giuvani a chi cercati

Mi disse giuvanottu a chi cercati

Ci rispundia cercu sangu e onuri […]

Nu baciu ricivia du sergiu capu

La luna scumpariva chianu chianu

Si stava mbicinandu lu matinu

Cantava un jaddhu e mi sentiva sanu

Ora chi divintai n´umo finu

Ora chi divintai n´umo finu

Om du vill bli en kriminell yngling

Kallar det aktningsvärda sällskapet dig när du fyllt sexton år

Du måste lära dig lagarna

Av vilka den främsta är tystnad

Du, den undre världens soldat - var uppmärksam

Du vet inte hur mycket en tjallare får umgälla […]

En ung, hedervärd man sökte sig hit

Jag frågade ynglingen vad han ville

Han svarade att han sökte blod och ära […]

Ynglingen sjunger:

Jag fick en kyss av den främste av männen

Månen bleknade, sakta, sakta

Gryningen närmade sig

En tupp gol och jag kände mig kry

Nu när jag hade blivit en man

Nu när jag hade blivit en man

Häri ligger faran och lockelsen hos ´ndranghetan. Under århundraden har familjer levt i dess skugga och sakta men säkert dragits in i dess värld. ´Ndranghetans perversa vardag och moral har blivit till en integrerad del av flera kalabriers existens. Förbannelsen löper från far till son, från mor till dotter. En falsk tillflykt, ett gift som sprids genom blodet. Botemedel vore ett tillflöde av nytt blod, av nya värderingar, något som inte kommer att ske så länge Kalabrien negligeras av välfärdsstaten och ´ndranghetan inte bekämpas genom skapandet av nya arbetstillfällen och social trygghet. Nu finns ´ndranghetan som en tillflykt, en hemsökelse som fötts och frodats bland Aspromontes förtryckta och fattiga herdar och bönder och den fortsätter oavbrutet att parasitera på uppgivna ungdomar.

´Ndranghetan hänger samman med Kalabriens kala berg och steniga åkrar, den delar dess invånares kultur och religiositet. ’Ndranghetisti dansar till och skapar landskapets musik, alltmedan de förgiftar allt och alla. ´Ndranghetan växer sig allt starkare, speciellt som den sicilianska maffian nu håller på att förlora greppet om den undre världen.

I århundraden led stora delar av Syditaliens befolkning, främst fattiga bönder och herdar, under ett förtryckande feodalsystem med allt vad det innebar av nyckfullt maktmissbruk och tung beskattning. ’Ndranghetisti - ”ärbara män” beväpnade sig, drog upp i bergen och skipade rättvisa på egen hand. De anföll rövarbaroner och korrupta regeringsrepresentanter. På den tiden betalades pizzo villigt av bönder som tack för det beskydd och den säkerhet som ‘ndranghetan erbjöd dem. Pizzo betyder ”näbb” och med begreppet menas att någon likt en skata ”sticker sin näbb” bland andras egendomar och snor åt sig en del av dem.

Makt och girighet förgiftade dock snart ”de ärbara männen”. De hamnade i maskopi med de rövarbaroner och korrupta politiker de en gång hade bekämpat. Pizzon blev till mutor och ”skyddspengar”, medel  för att hålla kniven från strupen, för att slippa utpressning, lemlästning, mord och ekonomisk ruin. Snart ökades ´ndranghetans inkomster genom prostitution, knarkförsäljning och kidnappningar. Den pågående ekonomiska krisen gör nu sitt till för att sprida ‘ndranghetans gift över världen. Sällskapet växer sig allt starkare och är väletablerat i städer som Toronto, Sydney, Frankfurt och en mängd andra platser. ‘Ndranghetans tentakler tränger sig in överallt.

Allt fler kalabriska ungdomar ställs inför valet mellan arbetslöshet och ‘ndranghetans lockelser. Pengar och sysselsättning finns att få hos ‘ndranghetan. Men, det är inte enbart girighet som lockar ungdomarna in i dess nät. Med i bilden finns myndigheternas korruption och likgiltighet, men också heder och traditioner, press från vänner och familj, hot och rädsla, protest och konformism, sökandet efter utvägar, efter värdighet och stolthet.

En hel mytologi baserad på sägner och riter har vuxit sig stark kring ”de ärbara männen”. Ett kulturmönster där även musiken har en viktig roll. Över hela världen svetsar musik samman undertryckta och diskriminerade folkgrupper. Den formar sig till ett mäktigt uttryck för deras särart, ett sätt att protestera mot grupperingar som upplevs som förtryckare, men också som ett medel för att tillsammans med likasinnade kamrater kunna uttrycka sin  styrka, självkänsla och gemenskap . Ursprungliga former av blues, flamenco, reggae, tango, fado och klezmer är exempel på sådana musikformer, som bland sina utövare ofta har utvecklat en förbluffande kreativitet och virtuositet.

Samtida exempel är gangstarap som föddes bland kriminella grupper i USAs megastäder och formade sig till verbala angrepp på det omgivande samhället och i synnerhet polisen. Gangstarap skildrar droger, sex (inte sällan kopplad till misogyni och homofobi) och ett liv präglat av kriminalitet och ett hämningslöst partyliv inom storstädernas slum. Den globaliserade arbetslösheten, drogkulturen och fattigdomen skapar avläggare till gangstarap i städer som Nairobi, Lagos, Mexico City, Belgrad, Djakarta och många andra stora metropoler där en djungel av subgenrer nu frodas bland kriminella gäng - genge, chicano rap, hip metal, dirty rap och g-funk.

Inom ´ndranghetan var tarantellan länge en rituell dans genom vilken klanhierakier kunde manifestera sig. Den sjöngs, spelades och dansades på byarnas torg och inom fängelsernas rastgårdar. Gangstrar som vände tillbaka efter avtjänade fängelsestraff firades med tarantella och den dansades under maffiasammankonster och religiösa ceremonier. Tarantella kombineras ofta med sång och blir till en cyklon av snirklande melodislingor som stödda av tamburiner och säckpipor tilltar i styrka och hastighet; vild, frenetisk och hypnotisk finner den sina rötter långt ner bland de pyrrhiska krigsdanser som i forntiden tråddes i Sparta.

Gamla ’ndranghetisti  klagar emellanåt på att ungdomar inte längre respekterar tarantellan. Den folkliga religiositet och de lokala traditioner som förr höll samman kommuniteterna överges genom inflytandet från sociala medier. Det uppväxande släktet, våldets arvtagare, lyssnar på gangstarap och ägnar sig hellre åt rave parties än tarantelladans. Höga på kokain och andra droger bryter unga picciottu, soldater, mot ärevördiga ´ndranghetatraditioner och tappar all besinning under mordorgier då luparan, det avsågade hagelgeväret, har ersatts med kalasjnikovs.

Nya förebilder ersätter idealet i form av en allenarådande capo di tutti capi som en gång i tiden i sin person kunde koncenterara ett helt lokalsamhälles respekt och fruktan. En patriark som kände allt och alla. En traditionell ´ndranghetaboss lämnar sällan sin by eller sitt kvarter, under förutsättning att han inte fängslas och om så skulle ske stannar ofta hans hustru kvar och sköter den dagliga verksamheten. En lokal boss har i allmänhet inget emot att besöka speceributiken, kaféet, högmässan, baren och pizzerian, där han åtnjuter sina grannars respekt och välgångsönskningar. Bossen kan visserligen kontrollera ett världsomfattande affärsimperium med feta bankkonton i Zürich och på Cayman Islands och luxuöst inredda kontorskomplex i Londons, Torontos eller Melbournes dyraste kvarter, men likväl föredrar han att i godan ro sitta och spela kort med sina kumpaner vid bytorget, smörja kråset på sin stamrestaurang, snacka fotboll och lokalpolitik, eller lyssna till traditionell musik. Han uppskattar inte ungdomens respektlöshet, dess usla musiksmak och ateism.

Den moderne bossen kan representeras av en man som ”Dario”, bosatt i Gioa Tauro, Kalabriens och Medelhavets största kommersiella hamn. Dario gillar att lyssna till gangstarap, samt att på sin widescreenTV avnjuta filmer och serier, helst sådana som handlar om maffian. En idol för Dario är Tony Montana, som i Brian De Palmas film Scarface mästerligt gestaltades av Al Pacino. Dario identifierar sig med den skrupellöse, näst intill oskolade kubanen som från samhällets bottenskikt nådde gräddan av Miamis skamlöst rika knarkmaffia, enbart för att sedan gå under genom maktfullkomlighet och eget missbruk. Dario uppskattar Tonys häftiga stil och hans egen vräkiga villa speglar Tony Montanas residens i Miami. I Darios spatiösa salong intas hederspaltsen av en stor oljemålning som inom en tung guldram porträtterar Al Pacino i hans roll som Tony Montana. 

Dario berättar:

Mer än fyra miljoner containrar passerar varje år [Gioa Tauros hamn], för att underlätta processen betalar oss mottagaren för varje container en avgift på några euros, i slutändan blir det ju en hel del pengar. Men, det där är inte mitt jobb. Jag kan väl främst karaktäriseras som en knarksmugglare. Min klan kontrollerar tillförseln av de flesta av drogerna som kommer genom Gioa Tauro. Förutom vår hamn finns det två andra här i Kalabrien, Siderno och Vibo Valentia. Min andra huvuduppgift inom Sällskapet är att säkra vapentillförseln. Om någon behöver pengar, ger jag honom dem utan att tänka två gånger. Det är en klassisk egenskap hos en man av heder - att hjälpa människor i nöd, att bistå de fattiga. Sådant utgör de frön jag planterar för att en dag få erfara hur de har vuxit upp till träd, vars frukter sedemera kommer att hedra mig.  Jag talar inte vitt och brett om vad jag sysslar med och det är precis det som gör att jag kan känna mig trygg. Enbart mina närmast förtrogna känner mig. Jag tror mig ha en ganska bra känsla för vem som skulle kunna bli en råtta och tjalla på mig. Jag är benägen att tro att jag skyddas av Gud, antagligen på grund av att jag ber hela tiden.

Darios gudstro gör att han trots sin ålder, han är ännu inte fyrtio år, kan karaktäriseras som en traditionell  ´ndraghetaboss, detta och hans stora uppskattning av Canti di cercerato.

Inom fängelsemurarna skapas oavbrutet musik bland ´ndranghetistafångar – tarantella, valsmelodier och ballader. Många spelas in på kassettband, en verksamhet som accepteras av fängelseledningen med förbehållet att bandens plasthöljen måste vara genomskinliga. Sådana kassetter sprids sedan över hela Kalabrien och många förs nu över på CDskivor och datorpinnar.

Under många år sålde Demetrio ”Mimmo” Siclari över hela Kalabrien från sin skåpbil kassetter och CD:n med fängelsesånger. Han har ofta blivit anklagad för att vara en ´ndraghetista som skapar folklore av brutalt gangstervåld. Något han själv förnekar:

Det är musiken som griper mig, tarantellan har en alldeles speciell egenskap, dess röster är otränade, men naturliga och fullkomligt äkta. Även om de är helt oskolade sjunger och spelar dess utövare vackert och gripande. Sångerna besitter en autenticitet som inte kan läras ut, den kommer inifrån. Jag fann detta mycket tidigt. För ett par år sedan var det enbart bönder och mafiosi som köpte mina kassetter och skivor, fast jag vet hur mycket kalabrier älskar den här musiken. De som inte öppet stödde, eller fruktade, ´ndranghetan brukade skicka någon för att köpa musiken åt dem. De skämdes för sin smak, men bakom sina stängda dörrar och fönsterluckor älskade de att lyssna till sångerna. Jag bryr mig inte om vem som sjunger, vem som lyssnar, vem som dansar, vem som är beväpnad eller inte. Musik och brott överlappar varandra. Det förnekar jag inte. Flera av musikerna är edsvurna ´ndraghetista, medan andra … som jag … inte är det. Den störste av dem alla, Fred Scotti, var ´ndraghetista och mördades av medlemmarna i en ´ndrina som hans klan låg i fejd med. Sångerna handlar om malavita [det dåliga livet, kriminaliteten] något jag varit omgiven ända sedan jag föddes. Jag har i min jakt på vackra sånger färdats över hela Kalabrien och har då kommit att fascinerats av all den respekt och det beteende som vuxit fram kring ’ndranghetisti och inte minst av deras märkliga hederskodex . Till slut närmade jag mig dem och i min iver att lära mig musiken lärde jag mig också att skriva Canti di Cercerato och nu framför jag mina egna sånger om la malavita.

Mimmo Siclari betraktas som en av de främsta uttolkarna av Canti di cercerato och uppskattas av såväl ’ndranghetisti, som kännare av folkmusik. Han påstår att han genom sin konst inte hyllar handeln med kokain, det besinningslösa våldet och alla oförrätter som begås av ´ndranghetan, utan att sångerna i själva verket handlar om Kalabrien:

Mitt land! Om vem jag är och vad jag blivit. Det är vad jag gör, vad jag uttrycker. Historiskt sett är detta en del av Italien som blivit ordentligt misshandlad, skadad och galen, men trots allt är den ett paradis.

Ett paradis med en dödlig orm som ständigt ynglar av sig. ´Ndranghetan har sedan lång tid tillbaka upphört att vara exklusiv för Kalabrien, dess nedbrytande verksamhet har spritt sig över världen. Under femtiotalet utvidgade ´ndranghetan sin verksamhet från att plåga lokalbefolkningen med utpressning och skyddspengar och kom att i allt högre grad att ägna sig åt prostitution, vapensmuggling och narkotikaförsäljning. Under början av sjuttiotalet blev ´ndranghetan verksam i norra Italien och var där inblandad i en lång rad kidnappningar av rika personer, som släpptes först efter det att stora lösensummor hade betalats ut. Verksamheten drabbade ofta barn och ungdomar, av vilka flera blev brutalt mördade om inte lösen betalats ut i tid. Vinsterna investerades i ”respektabla” verksamheter, speciellt inom byggnadsindustrin, där ´ndranghetan betalat rikligt med mutor för att förvissa sig om lukrativa kontrakt. En uppmärksammad rapport från ett forskningsinstitut (European Institute of Political, Economic and Social Studies) beräknade 2007 att ´ndranghetans årliga affärsvolym uppgick till 44 miljarder euros, motsvarande tre procent av Italiens BNP. 

Speciellt oroväckande är att maffian, camorran och ‘ndranghetan tillsammans kontrollerar varje fas av den italienska avfallskedjan; från sophämtning till återvinning och slutförvaring. Ekomaffian transporterar nu minst en tredjedel av det giftiga avfallet från industrierna i norr och dumpar det i söder. En hantering genom vilken den tjänar minst 4 miljarder euros om året. Giftigt industriavfall kompakteras till något som kallas ekobollar. Inget annat land eller region vill befatta sig med eländet och om man försöker elda upp avskrädet frigörs giftiga gaser som lätt kan spåras av kontrollmyndigheterna. Istället gräver maffian ner gifterna lite varstans i Södern. Enbart kring Neapel finns med all säkerhet mer än 500 000 ton ekobollar nergrävda, flera av dem inom de naturskyddade områdena kring Vesuvius, en vulkan som betraktas som en av de farligaste i världen. Den är fortfarande aktiv och ligger i mitt i ett tättbefolkat område med mer än tre miljoner människor. Kratern är inte ”öppen” utan täckt av en enorm mängd nerfallen aska och sten. En explosion, som av många experter förväntas ske inom 50 till 100 år kommer att få milt sagt katastrofala följder, inte minst genom det enorma askmoln som kommer att sprida sig vida omkring, en framtidsprognos som blir än mer oroväckande med tanke på den anhopning av dödsbringande gifter som grävts ner i de vulkaniska jordarna.

 En annan oroväckande ´ndraghetaverksamhet är sänkandet av fartyg med livsfarlig last. Sedan 1994 har mer än fyrtio stora fartyg med odefinierat gods registrerats som försvunna vid italienska kuster och det anses nu som bevisat att mer än trettio sådana försvinnanden rörde sig om sänkningar av gamla skorvar fullastade med radioaktivt avfall. Till dessa fullständigt vettlösa brott som hotar naturen och hela befolkningen kring Medelhavet kan läggas den ofattbara råhet ´ndraghetan utsätter sina offer och motståndare för. Omskrivna har exempelvis flera fall blivit då ´ndinas slängt bakbundna offer att levande förtäras av grisar. I avskräckande syfte exponeras liken efter mördade offer, eller om förövarna vill undvika upptäckt löses mordoffren upp i syrabad. Det kan tyckas obegripligt att medlemmarna i en så skrupellös brottsorganisation i allmänhet betraktar sig själva som djupt troende kristna.

När en sociolog 2013 i Reggio di Calabrias fängelse delade ut ett frågeformulär om deras kristna tro svarade samtliga 112 fångar som dömts för ´ndraghetarelaterade brott, av dem ansåg sig 89 procent vara troende. De övriga tio procenten svarade att det var katoliker ”av vana” men inte visste om det berodde på någon personlig övertygelse. Den kristna tron tycks bland de flesta ’ndranghetisti vara av en alldeles speciell art, den har med ”trohet, ära och tillhörighet” att göra. Som en av de få ’ndranghetisti som blivit pentito, dvs. någon som “ångrat sig” och samarbetar med rättvisan, deklarerade:

När jag var en mördare gick jag till mässan med en oskyldig och ren själ, nu när jag samarbetar med rättvisan kan jag inte längre be till Gud.

När en sann ’ndranghetisti säger att han är kristen menar han att han tillhör en hedervärd grupp, att han är en del av popolo cristiano och inte någon socialist eller gudsförnekare, folk som fortfarande kan kallas för saraceni, egentligen ”muslimer”, dvs. de otrogna, person utan ”heder”. Att vara ’ndranghetisti innebär att du är i krig med ”de andra”, men trogen ”de dina”:

Inom ´ndranghetan är en kristen person den som tillämpar moraliska värden, någon som bryr sig om sin familj, sina kvinnor och barn, allt sådant han tillhör och som tillhör honom. En hedervärd man, en man med respekt, någon som låter sig respekteras och respekterar sådana som är värda respekt.

Motsatatsen till en kristen är ”förrädaren”, en Judas:

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

Du coi o mundo sunnu I cchhiù potenti

Amuri I donna e cori di briganti

Prima di faru un passu stati attenti

Amici vu cunsigghiu tutti quanti

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

Det finns ingen förlåtelse, det finns ingen nåd

När någon försummat sin plikt till Sällskapet

Det finns två ting i världen som är mäktigare än allt annat

En kvinnas kärlek och en bandits hjärta

Innan du tar ett steg, var uppmärksam

Vänner, det är ett råd till er alla

Det finns ingen förlåtelse, det finns ingen nåd

När någon försummat sin plikt till Sällskapet

En sådan tro passar väl med en officell kristendom som fördömt politisk aktivitet som socialism och kommunism, medan den värdesatt hierarkiska traditioner. En kyrka som dömt ut sexuella försyndelser, men förlåtit kriminellt beteende. En kalabrisk präst deklarerade:

Jag är som en lerkruka som tvingas färdas i sällskap med krukor av järn. Jag måste akta mig för en politik som går emot mina färdkamrater och kan enbart hoppas på att min mildhet påverkar mina församlingsmedlemmar. Min kyrka är öppen för alla. Inte kan jag förneka någon ett ord av tröst eller hopp. Jag tycker inte om intriger och gillar inte om en präst deklarerar att han är antimaffia. Jag är präst, inget annat. En själasörjare.

En annan präst förklarade: ”att ta ställning för de fattiga, för de utsatta, innebär alltid ett politiskt ställningstagande och många anser att Kyrkan borde stå utanför politiken. Att angripa ´ndranghetan där den har sina starkaste fästen skulle kunna betyda att du blir utesluten ur kommuniteten, förföljd, ja till och med mördad”. Något som faktisktdrabbaten del av de djärva präster som vågat ta ställning och konfronterat ´ndranghetan med dess brott. 

Något som också förenat ´ndranghetan med vissa konservativa kretsar inom den katolska kyrkan har varit att ändmålet helgar medlen. Pengar luktar inte. Om de går till välgörenhet och till Guds större ära, varför skall man då ifrågasätta deras ursprung? En viss skamkänsla har gripit djupt troende katoliker när de konfronterats med IORs verksamhet. Institutet för religiösa verk (Istituto per le Opere di Religione) instiftades 1942 för att administrera fonder som etablerats för ideell välgörenhet. Institutet omskapades snart till en bank och förvandlades då även till ett centrum för allsköns ljusskygga affärer. Under ledning av kardinalen Paul Marcinkus blev IOR under sjuttio- och åttiotalen inblandat i en mängd skandaler som rörde maffiakontakter och pengatvätt. Rykten om Vatikanens samröre med maffian ligger exempelvis till grund för en stor del av handlingen i Coppolas Gudfadern III där den manipulerande ärkebiskopen Gilday har lånat drag av både Marcinkus och kardinalen Giuseppe Caprio, som vid den tiden var ordförande för Vatikanens ”prefektur för ekonomiska affärer”.

För en troende ’ndranghetista rör sig religion om ”solidaritet”, man söker skydd im hägn av Madonnan och helgonen. Står det inte i evangelierna att Gud förlåter allt och att man skall ta hand om de dömda och fångna? Utan Madonnan och ”Sällskapet” finns ingenting; man har gjort sitt val, ett offer, det finns ingen återvändo.  Att vara ’ndranghetista är ett sätt att leva, allt har med tillhörighet att göra:

´Ndranghetan är som drogen för en narkoman. Utan den kan du inte leva, giftet smyger sig under huden, in i blodet och skapar en mentalitet präglad av hårdhet. Att förneka ´ndranghetan är att förneka ditt liv.

Som en ’ndranghetista skyddas av sin trohet till sin boss, skyddas han även av Madonnan och helgonen. En ndranghetista omger sig ofta med amuletter och helgonbilder, han kan till och med låta tatuera madonnans bild på sin kropp som ett bevis på att han är henne trogen. 

Liksom han måste visa sin trohet mot sin boss och offra något för honom, måste han också visa sig vara värdig Madonnan och vara beredd att offra något för henne, främst Bergets Madonna - Jungfrun av Polsi. Det berättas att ndranghetisti som hamnat i fängelse har försvurit sig till Madonnan och då erbjudit henne att skänka henne olika former av offer, som exempelvis att förära henne sin son eller dotter: Fammi la grazia e cacciami fora e la prima figghia ti la fazzu sora. ”Visa mig nåd och ta mig härifrån, så skall jag göra min förstfödda dotter till nunna.” Det är inte ovanligt att finna att många präster och nunnor är söner och döttrar till ’ndranghetisti.

En capo di capi vill gärna visa att han är ”en vän till sina vänner” och därmed låta alla andra se och erfara att han är någon att räkna med, att han kan ”både tjäna och befalla”.  Välkända ’ndranghetisti har öppet skänkt stora summor till välgörenhet och stött Kyrkan på olika sätt.

Sedan lång tid tillbaka har helgonen och Madonnan firats med imponerande spektakel i form av dans, musik, stora banketter, processioner och väldiga fyrverkerier, ofta bekostade av ’ndranghetisti. Skrupellösa präster har känt sig vara tack skyldiga och ställt upp på praktfulla dop, bröllop och begravningar, samt vid domstolar vittnat om anklagade ’ndranghetistis fina karaktär, kristna sinnelag och medkänsla med de fattiga. Andra präster har gjort sig till ovänner med hela byar och städer när de insisterat på att dans, dryckenskap, fyrverkerier och processioner inte har något med gudfruktighet att göra. Under senare år har våldsamma konflikter uppstått då radikala präster förbjudit att Madonnor och helgon tvingas ”buga” inför olika ”maffiavälgörare”, dvs. att de ”vördandsvärda” bärarna av de tunga statyer som bärs i processioner genom städer och byar stannar framför gangsterbossars hus och med helgonbilderna på sina axlar böjer knä, eller lyfter upp dem högt över sina huvuden.

Ingenstans i Kalbrien är den ”primitiva” tron på Madonnan så stark som i Polsi, en helgedom djupt ner i en dalgång i hjärtat av Aspromontebergen. Redan under den grekiska tiden före Kristus fanns här en fruktbarhetskult till Demeter och Persephone och en sibylla tog emot besökare i djupet av en grotta, getter offrades och vilda krigsdanser utfördes till gudarnas ära. 

Ett kloster byggdes 1144 på den hedniska kultplatsen och sedan dess har Il santuario della Madonna di Polsi, eller som det också kallas A Madonna dâ Muntagna, varit målet för en pilgrimsfärd som äger rum den andre september varje år. 

Madonnas staty som vid mitten av 1500talet skulpterades ur tuff för att ersätta en tidigare bildstod påstås ha ögon som följer varje besökare med blicken och ser in i själen på var och en av oss. Eftersom statyn är för tung att bäras i processioner finns en replik som förs ut till folket, föregången av orkestrar och troende som till hennes ära dansar tarantella. I allmänhet samlas mer än 50 000 troende i den trånga dalgången, blommor kastas framför madonnan. Innan det förbjöds att föra med sig skjutvapen till ceremonierna avlossades muskötsalvor i luften och tills helt nyligen bekostade mecenater praktfulla fyrverkerier.

Madonnan harf rykte om sig att bringa fruktbarhet till djur och människor och förr var det vanligt att tvinga boskap gå ner på frambenen framför hennes bild för att de därigenom skulle bli fruktsamma. Stora mängder getter brukade också slaktas på platsen och deras grillade kött distribuerades till pilgrimerna, som tillsammans med vin kalasade på det under träden som omger helgedomen. Numera slaktas inte getterna på plats, men fortfarande delar man ut grillat getkött. Fortfarande spelas också dragspel, gitarr, fiol och tamburiner, det dansas tarantella och överallt säljs kassetter och CD med den vackra kalabriska musiken.

Platsen är hårdbevakad av karabinjärer och polis, väl medvetna om att festen alltid varit och antagligen fortfarande är ett tillfälle för ledarna av de stora ´ndranghetaklanerna att mötas för att reda ut sina inbördes konflikter och lägga upp planerna inför nästa års verksamhet.

Finns alltså den oheliga alliansen mellan ´ndranghetan  och vissa kretsar inom den katolska kyrkan fortfarande kvar? Som tidigare nämnts har det alltid funnits en djärv och uttalad opposition hos vissa präster mot dem av deras kollegor som villigt gått i maffians ledband. Motståndarna till maffian har under de senaste åren fått en djärv anhängare i den nuvarande påven Jorge Mario Bergoglio, som för att ära sitt antagna namn Fransiskus den Förste sagt sig helst vilja vara påve för ”en fattig Kyrka som tjänar de fattiga”. I den andemeningen har han tillsatt en kommission för att gå till botten med IORs påstådda skumraskaffärer och reformera banken  från grunden. Han har också gått till hårt angrepp mot ”Maffians män och kvinnor”.

Kyrkan förlåter alla, även mafiosi, men om så skall ske måste deras ånger och omvändelse vara uppriktig och visa sig i handling.

Den 21:e juni 2014 befann sig påven i staden Sibari mitt i ´ndranghetans stomcentrum och inför tiotusentals åhörare definierade han brottsorganisationen som en ”kult av det onda, ett förakt för det gemensamma bästa” och avslutade sitt tal med att deklarera: ”De som i sina liv väljer att följa ondskans väg, vilket alla mafiosi gjort, befinner sig inte längre i Guds gemenskap, de är bannlysta!” Han hävdade också bestämt att Kyrkan skall ”aldrig acceptera grymhet mot barn och att ´ndranghetan fortsätter att skörda fler offer.”

Den 21:a mars i år reste påve Fransiskus till Neapel och i enlighet med den djärvhet han hittills visat höll han en predikan framför de väldiga bostadskompexen Veli di Scampia  i vilken han återigen i hårda ordalag fördömde den organiserade brottsligheten:

All korruption stinker, ett korrumperat samhälle stinker! Vi har alla en benägenhet att korrumperas och därmed glida in i brottslighet. Men jag ber er att inte låta ondskan få det sista ordet. Låt hoppet bli vår förtröstan. De som frivilligt slår in på ondskans stig tar hoppet från andra. De tar hoppet från sig själva och stjäler det från alla andra, från samhället, från så många ärliga, strävsamma och hårt arbetande människor. De besudlar stadens goda namn och förstör dess ekonomi. Hur mycket korruption finns inte i världen! Jag hoppas ni har modet att rensa upp denna stad, att rena samhället så att det inte längre stinker av korruption.

Efter att ha skrivit det här blogginlägget tog jag åter en promenad med Mio och fann då att boken slagit ut och upptäckte även hur liljekonvaljernas blad börjat spira bland de döende vitsipporna. Våren har kommit.

Antonelli, Claudio och Gianluigi Nuzzi (2012) The ´Ndrangheta: Italy´s New Mafia. London: Pan Macmillan. Di Costanzo, Antonio (2013) Scampia: Storia di un quartiere e di una faida. Napoli: Edizioni Centi Autori. Fusco, Gaetano (2003) Francesco di Salvo: Opere e progetti, Napoli: Clean Edizioni. Lappalainen, Tomas (2010) ´Ndrangheta – en bok om maffian i Kalabrien. Stockholm: Fischer & Co. Gratteri, Nicola och Antonio Nicaso (2012) Fratelli di sangue: Storie, boss e affari della ´ndrangheta, la mafia piú potente del mondo. Milano: Mondadori. Gratteri, Nicola och Antonio Nicaso (2013) Acqua santissima: La Chiesa e la ´ndrangheta, storie di potere, silenzi e assoluzione. Milano: Mondadori. Samuels, A.J. (2014) “Tarantella: Trance, drone and the rituals of the Mafia” in Electronic Beats Magazine, Winter 2013/12014. Strauss, Neil (2012) Alla älskar dig när du är död. Stockholm: Lind & Co.

En förskräckande, men samtidigt mästerlig samling av ´Ndranghatans Canto di Cercerato finns utgiven av Amiata Media som en serie med 3 CD :  La musica della mafia. Il canto di malavita, La musica della mafia Vol. II: Omertá, onuri e sangu och La musica della mafia Vol. III: Le canzoni dell´onrata societá.

During Easter holidays I, Rose and Esmeralda spent a few days in a picturesque stone house situated on a wooded hillside within a village of a dozen houses. The place was called Mezzanelli and was set amongst the Umbrian hills south of Perugia. Good friends had lent us their centuries-old house, which provided an archaic impression, even if it had been completely renovated. It was intimate and comfortable, with small rooms though with three stories and a large fireplace. It had been constructed with sturdy stone blocks, the floors were of polished stone, while rough-hewn oak beams were holding up the ceilings and the roof, with its panheaded tiles. A terraced garden flaunted a host of blue fleures-de-lis under grey crowns of twisted olive trees.

Above the house were a church and the ruins of a castle with a huge, crumbling tower that still dominated the landscape. Among thorns and boulders I and Esmerakda climbed the steep hill up to the tower. The castle had first been mentioned in a document from the 1100s and had apparently once guarded a now vanished road between Todi and Spoleto, something that had meant that it had repeatedly been besieged by ever-changing enemy forces. Eventually the entire castle had been demolished in the year 1500 after a local count had been defeated by troops that served under the infamous Pope Alexander VI.

Data about the castle were not easily found - the village of Mezzanelli and its castle are hardly known outside their community and rarely found on any map.

From the garden we could look out over the rolling hills of the Umbrian countryside; with forests, wine covered slopes and spiky cypresses, far away blending into bluish mountain ranges. Swallows whooshed through the air and since the house was high up we could see lots of small birds, thrushes and doves among the tree tops below us.

We had breakfast and lunch with olives, wine, cheese and prosciutto in a rose arbor overlooking the spring fresh Umbrian greenery. As in Francesco Landini´s charming madrigal written in the 1370s:

Ecco la primavera,

Che'l cor fa rallegrare,

Temp'è d'annamorare

E stands con lieta Cera.

Noi vegiam l'aria e'l tempo

Che pur Chiam 'allegria

In questo Vago tempo

Ogni cosa vagheça.

L'Erbe con spruce frescheça

E fior 'coprono in Prati,

E gli Albori adornati

Sono into Simil manera.

Ecco la primavera

Che'l cor fa rallegrare

Temp'è d'annamorare

E stands con lieta Cera.

Behold the spring

Bringing joy to the heart

Time to fall in love

And be happy.

The air and mild weather

Beckon pure and simple joy

During this lively time

When everything wakes up.

When cool freshness of green grass

And flowers cover the meadows

Adorning the trees

In a similar manner.

Behold the spring

Bringing joy to the heart.

Time to fall in love

And be happy.

One evening we went down to a trattoria housed in an old water mill - Il Vecchio Molino. A rustic place where a huge fire blazed. We were the only guests, except for some old men playing cards at one table and at another were two friends enjoying a three meal course meal in comapany with a little girl, who was the granddaughter of the inn keeper. We drank full-bodied, tasty wine, while I ate a delicious pappardelle al ragù di cinghiale, pasta with wild boar ragout. Rose and Esmeralda were content with a lighter dish.

Sometimes it may seem as if books are finding you and not the other way around. When I had come back to Hässleholm after my delightful visit to Italy I did as usual pay a visit to the public library, something I do almost every day, since it is not far from school, there I found a book with Niccolò Machiavelli's letters to his friends. Back home I read a letter that Machiavelli on November 23, 1513 wrote to his friend Francesco Vettori, the Florentine ambassador at Rome´s  papal court.

Machiavelli was deeply depressed. After fourteen years as Vice Chancellor of the Florentine State Administration, with primary responsibility for the army's financing, as well as being the Republic's foremost ambassador, Machiavelli had been deposed from office. Not only that - he was forbidden to leave the city, at the same time as he was denied access to Pallazzo Vecchio, the political power center. The ousted chancellor who had thrived in the political hot air now walked the streets of his beloved Florence, feeling like an exhausted failure. In another of his letters he quoted a sonnet by Petrarch:

Therefore if sometimes I should laugh or sing,

It is because there is no other way

My eyes can let go of these tears that sting.

And worse is to come. By former colleagues in the civil service, several of whom he had supported and taught, Machiavelli was summoned to  Pallazzo Vecchio to account for every single florin he had managed and spent during his long tenure as chancellor. The thorough investigation went on for months, but in the end it had to be admitted that the eminent bureaucrat had served the Republic with impeccable integrity.

Machiavelli had been ruthlessly attacked since he had with heart and soul supported the overthrown Gonfaloniere of the Republic, i.e. the head of the Signoria, Florence´s Government - Pier Soderini. According to Machiavelli, Soderini was a patient and kind-hearted man, but thereby also too weak and indecisive to be the strong leader Florence needed. From being admired, even loved, Soderini finally ended up as a "lonely and frightened" man. His vacillations had triggered the ruthless sack of the town of Prato, when starving Spanish and Swiss mercenaries massacred more than four thousand men, women and children and afterwards unthreatened continued their march towards Florence, which horrified citizens capitulated to the fearsome and bloodthirsty enemy power.

Machiavelli could never forgive Soderini for transforming  goodness to incapacity and hopelessness. If  acting in the manner of a true statesman, Soderini ought to have behaved both as a brave lion and a cunning fox. After mercenaries had secured their hometown for them the Medicis could return to power, while Machiavelli's star sank - no, it plummeted. Hardly had he been acquitted from the charge of having embezzled State funds than a few disgruntled young men, who had tried to organize a conspiracy against the Medici, were arrested by the new regime. On one of them was found a list of prospective supporters of the planned coup, among them - Niccolò Machiavelli.

"I am who I am," he explained, "but have not been part of any such conspiracy." His opponents did not give in, in order to obtain a confession the new authorities decided to "expose him to the rope". Tortura della fune, torture with the cord, or as it is also was called degli strappi di corda, tug of the rope, was executed in the following manner - the prisoner's hands were tied behind his back after which  a rope hoisted him up with the help of a wheel and a pulley, then he was left falling headlong to the floor, only to be stopped with a hard jerk before he hit it. A very painful process that could dislodge the arm joints from their mountings.

The forty-three years old Machiavelli was subjected to six strappi and even though he was injured, he was to his own surprise refusing to admit any wrongdoing. When he afterwards was left in his cell he woke up the following morning hearing the songs of the comforting Holy Brethren who were accompanying  the sentenced young men to the gibbet. Machiavelli  decided  to write a sonnet to the Medicis asking for his own  pardon, it ended contained the words:

What annoyed me most

Was that, as I had fallen asleep, towards dawn

I heard saying in songs – We are praying for you

Now, to hell with it!

On condition that your piety turns towards me

Good Father, and unties these chains.

His words do not express any pity for the fate of those condemned to beheading, only an intention to demonstrate for the Medicis that he himself remained the same man as before his imprisonment -  strong, determined and innocent of any crime. Not an overly pious man, but someone who wanted to save his life on this earth, the only kind of life he was interested in.

Unable to crack Machiavelli, the Medicis pardoned him when spring came. He was released from prison on March 12th and stumbled out from his cell, rough-mannered and tired, but in a  relatively good mood he headed directly to his home village, the little Sant'Andrea in Percussina two miles from Florence, where his wife Marietta, their five children and several close relatives were waiting for him. In Sant'Andrea,  Machiavelli owned a stone house, some olive groves and above all woodland.

Machiavelli was surprised that he had been able to endure so much misery and "yet remain myself". Without false modesty, he wrote to a friend:

... I desire you may find pleasure at the thought that I withstood my torments so boldly that I am proud of myself, I behaved better than I could believe.

In the letter mentioned above, which he wrote to his friend the ambassador Francesco Vettori, Machiavelli complained about his miserable existence:

I can only tell you in this letter of mine what my life is like, wishing to match favor with favor, and if you think you would like to exchange yours for mine, I would be very happy to do so.

Machiavelli's letter was written in response to a letter in which Vettori had told him about his life in Rome. Vettori complained that he did not get so much done, writing that: 

Mornings, these days, I get up at ten o´clock and after dressing, I go over to the palace; not every morning, however, but once out of every two or three, There, on occasion, I speak twenty words with the pope, ten with Cardinal de Medici, six with Giuliano the Maginificent; and if I cannot speak with him, I speak with Piero Aedinghelli, then with whatever ambassadors happen to be in those chambers; and I hear a thing or two, though little or any moment. 

That Vettori claimed to be not so particularly influential might possibly be because Machiavelli was trying to enter the power sphere around the Medici Pope and wanted Vettori to put in a good word for him wherever he could do it.

Above all, Machiavelli wanted his friend to interest the Medici in the "little book" he had written during his time in Sant'Andrea in Percussina. He called it De Principatibus, About Principalities, but it would soon throughout the  world become known as Il Principe, The Prince. Far from being shy, Machiavelli was convinced that if the Medici found the opportunity to read his book they would for certain be interested in making use of his knowledge and services: "Everyone should be eager to take advantage of someone who has been able to gather so much experience from others." He dedicated his book to Pope Leo X's nephew Lorenzo de Medici, who was now the political leader of Florence and accordingly one of those who previously had treated Machiavelli so bad and unfairly. Nevertheless, he had come to regard the Medicis as the only ones whose sponsorship would enable him to regain his influence on Florence's political life. When Francesco Vettori long last managed to hand over Il Principe to Lorenzo de Medici, he appeared to be much more interested in the question of which of his dogs that would the most suitable for pairing with a handsome greyhound he had received as a gift at the same occasion. Machiavelli was desperate:

So I am going to stay just as I am amid my lice, unable to find any man who recalls my service or believes I might be good for anything. But I cannot possibly go on like this for long, because I am rotting away ...

He compared his miserable existence with Francesco Vettori´s Roman life. His friend lived in a large house not far from the Vatican, with nine servants, a chaplain – since Vettori was a very pious man who would attend Mass every day - a secretary, a stable with seven horses and elegant carriages. Sometimes he invited guests to dinner, with three or four dishes. He visited the Pope's residence, not every day, but every other and inquired about political developments while he mingled with the large throng of adventurers who flocked around Leo X. The evenings he often spent in the company of a courtesan.

If I had not been in the picturesque village of Mezzanelli just before I read Machiavelli's letter, I might like so many interpreters have considered his letter to Vettori as the reflection of a hopeless existence. However, while reading about his alleged misery it ocurred  to me that Machiavelli actually describes an existence that in many ways is quite agreeable, maybe even more pleasant than Vettori´s strenuous luxury life in Rome. Machiavelli found himself far from Roman and Florentine violence and intrigues; the constant rat race within the corridors of power, stabbings in the back, betrayals and lies.

It seems that Machavelli became well acquainted with life in the village of his childhood, in any case his visits to Florence become increasingly rare and he complains that his “fine old gang" found itself in a state of disintegration. Tommaso del Bene had become stingy and required payment when he invited his friends over to dinner. Girolamo di Guanto turned out to be boring "like a clubbed fish" when his wife died, but had now become lovesick and incessantly babbled about a much younger lady he intended to marry. Count Orlando prattled about a young boy he was madly in love with. Donato del Corno had opened two stores which he constantly ran back and forth between, thinking only about making more money. No one wanted to talk about interesting topics like politics and culture, interaction had become dull and miserable. Though Ariosto has written a brilliant work, Orlando Furioso, but in this masterpiece he did not at all mention Machiavelli, instead he is refering to a bunch of bunglers.

In Sant'Andrea in Percussina, Machiavelli rose up early in the morning, carrying bird cages on his back to catch at least two, maximum six thrushes per day. He set his traps and then lied down in the thick grass by a rippling source in a shady part of his own forest, where he spent a couple of hours reading Dante and Petrarch, or the poetry of "the lesser poets," like Tibullus and Ovid, leaning back in the grass thinking about what they wrote:

I read about their amorous passions and about their loves, I remember my own and revel for a moment in this thought.

Reading this I envisage an arcadian landscape, with fresh greenery and clear water. To lie down in a forest of your own and remember joy and passion seems to be a very pleasant pastime. This at a time when neither cars nor airplanes could disturb the tranquility, or soil the fresh greenery surrounding you. In Machiavelli´s woodlands, there was plenty of game and birds. Italy was almost completely covered by forests, with the exception of small towns and villages surrounded by fields, vineyards and olive groves.

 After resting and reading Machiavelli checked his bird traps and made it for the tavern:

I then move on up the road to the inn, I speak with those who pass, and I ask them for news of their area; I learn many things and note the different and diverse tastes and ways of thinking of men. Lunchtime comes, when my family and I eat that food which this poor farm and my meager patrimony permit.

After dinner, it often happened that Machiavelli went to one of his forests, which he gently had culled to build up a storage of firewood for the upcoming winter months. While in Mezzanelli I heard that it is still common for villagers to keep forests at their disposal, where they every year with discernment and good planning fell a certain number of trees, which wood they use for fuelling their large fireplaces during the harsh winter. Similarl,y Machiavelli cleared parts of his forests, retaining some of the wood for himself while selling the rest to friends and acquaintances in Florence. Almost every day he spent an hour or two in the woods:

in order check the work done the day before and to pass the time with the woodcutters, who always have some argument at hand among themselves or with their neighbors. And concerning this wood, I could tell you a thousand entertaining things that have happened to me …

When I read about the woodcutters  I come to think of Giovanni Bellini's painting Saint Peter Martyr's Death that hangs in the National Gallery in London. It depicts how Saint Peter, a Dominican inquisitor, and his companion are stabbed to death by two Chatar heretics. This happened in 1252, but Bellini lets the drama play out in his own time. In the background of the brutal murder scene, we discern some woodcutters who undisturbed continue cutting and collecting fuel. This makes me think of how Machiavelli lived a carefree country life while the Italy surrounding him seethed with violence, political intrigue and an ever increasing concern about an uncertain future. Bellini painted his painting only a few years before Machiavelli wrote his letter to Francesco Vettori.

After inspecting the progress of the work in the forest Machiavelli would once more take the road past the inn:

There I usually find the innkeeper, a butcher, a miller, and two bakers. With these men I waste my time playing cards all day and from these games a thousand disagreements and countless offensive words arise and most of the time our arguments are over a few cents; nevertheless we can be heard yelling from San Casciano.

San Casciano is two kilometers south of Sant'Andrea in Percussina and is the municipality's main town. When Machiavelli wrote to Vettori about his acquaintances in the village he stresses his own intellectual sovereignty and noble standing, which he assumes is separating him from them. He characterizes them as “vile people”, yes - he even abuses them by calling them "lice":

Caught this way among these lice I wipe the mold from my brain and release my feeling of being ill-treated by Fate; to be driven along this road by her, as I wait to see if she will be ashamed of doing so. 

Nevertheless, I wonder if Machiavelli is entirely truthful in his contempt and while he passes his harsh judgments. It actually appears as if he thrived in the rustic village and through his interaction with its uncouth inhabitants. The tone he uses while writing about his rural friends could be some kind of role playing, to feign a superior attitude in front of the noble Francesco Vettori. The fact is that his time in Sant'Andrea in Percussina inspired Machiavelli to write his masterpiece The Prince, his Florentine History and the cynical comedy Mandragola, which became a huge success. His stay in Sant'Andrea turned his misfortune around. Through his writings Machiavelli became a widely recognized and respected author, princes began listening to him and offered him lucrative assignments.

In Sant'Andrea in Percussina Machiavelli also fell madly in love with the sister of one of his friends. Throughout his married life Machiavelli had openly deceived his self-sacrificing wife, Marietta Corsini, who bore him four sons and two daughters, and he had all these extramarital escapades in spite of the fact that he called his family his most “loyal gang”. Machavelli´s personal correspondence is filled with references to mistresses and love affairs, though he mentions his wife only once, in a letter to one of his sons: “Simply tell her, that whatever she hears, she should be of good cheer, since I shall be there before any danger comes along.” While living with his family in Sant'Andrea in Percussina. Machi, as his friends called him, became captivated by Niccoló Tafani´s sister, who had been abandoned by her husband and lived near the village:

Everything seems simple to me, and to her every whim I adapt myself, no matter how strange and contrary to my nature. And although I seem to have gotten into great difficulty, I feel, nevertheless, such sweetness in it – both because of what that sweet and rare face does to me and also because it has let me put aside the recollection of all my problems – that I do not want to free myself from it for anything in the world, even if I could.

Machiavelli was in spite of all his cynicism and narcissism a pleasurable companion. Just as easily as he exposed his contempt for other people, he could also prove himself to be a very loyal friend, honest and well organized. He enjoyed socializing with people from different social classes and was a tolerant person who often displayed his appreciation of each person's uniqueness, even though he often prefered to hid his preferences behind a facade of superior cynicism.

Machiavelli appreciated flexible people who nevertheless could stand by their own opinions, despite criticism and resistance. He called such resilience virtú, masculinity. In a leader virtú  was expressed through an energetic fighting spirit, coupled with an ability to take well-founded decisions. By practicing virtú a leader could "accomplish great things" benefitting both himself and the State, and consequently - the people. For example, Machiavelli disliked Savoranola´s wrongheaded fundamentalism, but he admired his stubbornness, intellectual powers and his ability to convince others by setting a good example himself. Machiavelli also admired people who could express themselves clearly and in beautiful writing. One of his greatest pleasures, what made him feel most free and happy, was when he could sit down alone in his own room to read and write:

When evening comes, I return to my home and I go into my study; and on the threshold I take off my everyday clothes, which are covered with mud and mire, and put on regal and curial robes; and dressed in a more appropriate manner I enter into the ancient courts of ancient men. And am welcomed by them kindly, and there I taste the food that alone is mine, and for which I was born; and there I am not ashamed to speak to them, to ask tem for reasons for their actions; and they, in their humanity, answer me; and for four hours I feel no boredom, I dismiss every affection, I no longer fear poverty nor do I tremble at the thought of death: I become completely part of them.

In all modesty, I would like to think that even I may be overpowered by similar feelings when I read Machiavelli's letter and remember what I have read and experienced before, not least remembering the time I spent with Rose and Esmeralda in Mezzanelli. An experience that  facilitated my conversation with Machiavelli and made it possible for me to ask him why he acted as he did. Through great distance of several centuries, I came to assume that he actually was kind enough to talk to me.

Now, while writing  my blog post, I may perhaps like Machiavelli say that I for four hours have felt no sorrows, avoided the idea of ​​poverty, fear of death and have totally been absorbed by the company of an old cynic who died at my age, almost five hundred years ago.

Bondanella, Peter and Mark Musa (eds.) (1979) The Portable Machiavelli. New York: Viking Penguin Books. Viroli, Maurizio (2012) As If God Existed: Religion and Liberty in the History of Italy. Princeton, N. J.: Princeton University Press.  Viroli, Maurizio (2004) Niccolòs smile: A Biography of Machiavelli. London: I.B.Tauris & Co. The best version of Landini´s Ecco la Primavera is in my opinion performed by the Early Music Consort of London under direction of David Munrow. It can be enjoyed on: https://www.youtube.com/watch?v=z7OqXmOiL4U

Under påskhelgen bodde jag, Rose och Esmeralda i ett pittoreskt stenhus på en skogsbevuxen bergssluttning i en by med ett tiotal hus, den hette Mezzanelli och ligger bland de umbriska bergen söder om Perugia. Goda vänner hade lånat oss det flera hundra år gamla huset, som var gediget byggt, gav ett ålderdomligt intryck men likväl var helrenoverat. Det var intimt och bekvämt, med små rum men tre våningar och en stor eldstad. Det var uppfört av rejäla stenblock, golven var av finslipad sten, medan grovhuggna ekbjälkar höll upp taken. I den terrasserade trädgården prunkade mängder med blå iris under de gråbladiga olivträdens kronor 

Ovanför huset låg en kyrka och ruinen av en borg vars förfallna torn fortfarande dominerade landskapet. Bland törnen och stenbumlingar klättrade jag och Esmeralda dit upp. Borgen nämns första gången i ett dokument från 1100-talet och hade en gång legat vid en numera försvunnen väg mellan Todi och Spoleto, något som gjort att den gång på gång hade anfallits av ständigt skiftande fiendestyrkor. Till slut revs borgen ner år 1500 efter det att den lokale greven hade besegrats av trupper som tjänade den ökände påven Alexander VI., d.v.s. Rodrigo Borgia. Uppgifterna var inte speciellt lätta att få ta på – den lilla byn Mezzanelli och dess borgruin är knappast kända utanför sin kommun och sällan utsatta på någon karta.

Från trädgården såg vi ut över det böljande umbriska landskapet, vars skogar, vinklädda sluttningar och cypresser fortsatte bort mot blånande berg. Svalor ven genom luften och eftersom huset var högt beläget kunde vi se mängder av småfåglar, trastar och duvor i trädkronorna under oss. 

Vi åt frukost och lunch med oliver, vin, ost och parmaskinka i en rosenberså med utsikt över den vårfriska, umbriska grönskan. Som man sjunger i Francesco Landinis härliga madrigal från 1370-talet:

Ecco la primavera,
Che’l cor fa rallegrare,
Temp’è d’annamorare
E star con lieta cera.

Noi vegiam l’aria e’l tempo
Che pur chiam’ allegria
In questo vago tempo
Ogni cosa vagheça.

L’erbe con gran frescheça
E fior’ coprono i prati,
E gli albori adornati
Sono in simil manera.

Ecco la primavera
Che’l cor fa rallegrare
Temp’è d’annamorare
E star con lieta cera.

Se, våren

Som väcker hjärtats glädje.

Tid att bli förälskad

Och vara glad.

Oss kallar luft och väder

Till ren och enkel glädje
I denna fräscha tid

Då allt väcks till liv.

Med sval friskhet täcker gräset

Fälten tillsammans med blommor

Som även

Smyckar träden.

Se, våren

Som väcker hjärtats glädje.

Tid att bli förälskad

Och vara glad.

En kväll for vi ner till en trattoria inrymd i en gammal vattenkvarn – Il Vecchio Molino. Ett rustikt ställe där en väldig brasa flammade. Vi var de enda gästerna, med undantag för ett gäng äldre herrar som spelade kort vid ett bord och vid ett annat åt två vänner en tre rätters middag tillsammans med en liten flicka, som var sondotter till värdinnan. Vi drack mustigt, gott vin, medan jag åt en välsmakande pappardelle al ragù di cinghiale, pasta med vildsvinsragu, Rose och Esmeralda nöjde sig med ett par lättare rätter.

Ibland tycks det som om böcker söker upp dig och inte tvärtom. När jag efter den härliga italienvistelsen kommit tillbaka till Hässleholm  och som vanligt tittade in i stadsbiblioteket, något jag gör så gott som varje dag eftersom det ligger nära min skola, fick jag syn på en bok med Niccolò Machiavellis brev. Hemkommen läste jag ett brev som Machiavelli den 23 november 1513 hade skrivit till sin vän Francesco Vettori, florentinsk ambassadör vid påvehovet i Rom.

Machiavelli var djupt deprimerad. Efter fjorton år som omdömesgill Andre Kansler inom den florentinska statsförvaltningen, med huvudansvar för arméns finansiering och som Republikens främste ambassadör, hade Machiavelli blivit avsatt från sin tjänst. Inte nog med det – han förbjöds lämna staden, samtidigt som han förvägrades tillträde till Pallazzo Vecchio, den politiska maktens centrum. Den avsatte kanslern som frodats och trivts i den politiska hetluften kände sig nu förbrukad och misslyckad, utestängd och omyndighetsförklarad. I ett annat brev citerade han en sonett av Petrarca:

Och om jag sjunger, skrattar någon gång

Gör jag det blott för att det är min enda

Väg bort från mina bittra tårars tvång.

Och än värre blir det. Av sina före detta kollegor inom Statsförvaltningen, flera av dem hade han stöttat och lärt upp, blir han inkallad till Pallazzo Vecchio för att där redogöra för varenda florin han förvaltat och spenderat under sin tid som kansler. Utredningen pågår under ett par månader, men till och med den slipade byråkratens dödsfiender måste sluligen erkänna att han tjänat Republiken med oklanderlig redbarhet.

Att Machiavelli låg så illa till berodde på att han med själ och hjärta hade stött den störtade Republikens gonfaloniär, d.v.s. Signorians, regeringens, överhuvud - Pier Soderini. Enligt Machiavelli en tålmodig och godhjärtad man, men därigenom också en alltför svag och obeslutsam ledare. Från att ha varit beundrad, ja älskad, blev Soderini till slut ”ensam och förskrämd”. Speciellt efter det att hans vacklan lett till att staden Prato plundrats av utsvultna spanska och schweiziska legoknektar, som på en enda dag hade massakrerat mer än fyratusen män, kvinnor och barn, för att sedan fortsätta mot Florens, som förskräckt kapitulerade inför den blodtörstiga övermakten.

Machiavelli kunde aldrig förlåta Soderini som förvandlat godhet till maktlöshet och uppgivenhet. Han hade inte varit såsom en sann statsman borde vara, både lejon och räv. Genom legoknektarnas erövring av Florens kom Medicéerna åter till makten och Machiavellis stjärna dalade – nej, den störtdök. Knappt hade han klarat sig från anklagelsen för att ha förskingrinrat Statens medel förrän ett par hätska ungdomar, som försökt organisera en sammansvärjning mot Medicéerna, greps av den nya regimen. Hos en av dem fann man en lista med namnen på presumtiva anhängare av den planerade statskuppen, bland dem fanns Niccolò Machiavelli.

”Jag är den jag är”, förklarade han, ”men har inte varit del i någon sådan sammansvärjning”. Hans motståndare gav sig inte, de nya myndigheterna beslöt att ”utsätta honom för repet” för att därigenom få fram en bekännelse. Tortura della fune, tortyr med linan, eller som det också kallades degli strappi di corda, ryck med repet, gick till så att man bakband fångens händer, hissade upp honom med rep och talja för att sedan låta honom falla handlöst mot golvet enbart för att med ett hårt ryck undvika att han träffade det. En mycket plågsam process som kunde få armlederna att ryckas loss från sina fästen.

När han efteråt hade blivit återbördad till sin cell väcktes Machiavelli följande morgon vid ljudet av sångerna från de munkar som följde de dödsdömda till deras avrättning. Han beslutade sig då för att skriva en sonett till Medicéerna för att be om nåd. Den innehöll de hårda orden:

Vad som irriterade mig mest

Var när jag somnat mot gryningen

Och väcktes av hymnens ord  - Vi ber för dig

Nu, åt helvete med det!

Vänd istället er fromhet mot mig:

Helige Fader, lös upp dessa mina kedjor!

Machiavellis ord uttrycker inte någon medkänsla för dem som dömts till halshuggning, endast avsikten att för Medicéerna demonstrera att han själv var samma man som före sin orättfärdiga fångenskap - stark, bestämd och oskyldig till något av de brott han anklagades för. Att Niccolò Machiavelli inte var någon överdrivet from man, men någon som ville rädda sitt liv i denna värld, den enda form av liv han var intresserad av.

Det gick inte att knäcka Machiavelli, när våren kom släpptes han den tolfte mars ut ur fängelshålan, bokstavligen ledbruten, men vid relativt gott mod begav sig direkt till sin hemby, den lilla Sant'Andrea in Percussina, två mil från Florens, där hans hustru Marietta, deras fem barn och flera nära släktingar väntade på honom. I Sant'Andrea ägde Machiavelli ett stenhus, en del olivodlingar och framförallt skogsmark. 

Machiavelli var förvånad över att han kunnat uthärda så mycket elände och ”likväl vara sig själv”.  Utan falsk blygsamhet skrev han till en vän:

... när det gäller att vända ansiktet mot Fortuna, önskar jag att ni måtte ha det nöjet vid tanken på mina plågor att jag har burit dem så frimodigt att jag är stolt över mig själv och förfaller mig vara förmer än jag kunde tro.

I brevet han skrev till sin vän Francesco Vettori, ambassadören, beklagade sig Machiavelli över sin eländiga tillvaro:

När jag nu vill gengälda Er älskvärdhet, kan jag i det här brevet bara berätta för Er hur mitt liv ter sig. Om ni skulle vilja byta Ert mot mitt, går jag gärna med på bytet.

Machiavellis brev var nämligen svar på ett brev i vilket Vettori berättat om sin tillvaro i Rom. Han tyckte inte att han fick så mycket uträttat och skrev att han kanske ”växlar tjugo ord med påven, tio med kardinal Giulio de´ Medici och sex med signor Giuliano de Medici.” Att Vettori påstod sig vara så maktlös kunde möjligen bero på att Machiavelli fikade efter ingångar till maktsfären kring påven, som var en Medici, och ville att Vettori skulle lägga ett gott ord för honom.

Farmförallt ville Machiavelli att Vettori skulle få Medicéerna intresserade av den ”lilla skrift”, som han skrivit under sin tid i Sant'Andrea in Percussina. Han kallade den för De Principatibus, Om furstendömena, men den skulle snart bli känd i hela den då kända världen som Il Principe, Fursten. Den långt ifrån blygsamme Machiavelli var övertygad om att ifall Medicéerna fick möjlighet att läsa hans bok skulle de säkert bli intresserade av att få författaren i sin tjänst: ”Alla borde vara angelägna att dra nytta av den som inhämtat så mycket av andras erfarenheter.” Han tillägnade sin bok påven Leo X:s brorson Lorenzo Medici, som nu var Florens ledare, alltså en av de Medicéer som tidigare behandlat Machiavelli så illa, men som han nu kommit att betrakta som den som skulle kunna ge honom en möjlighet att åter få inflytande över Florens politiska liv. Men, när Francesco Vettori långt om länge lyckades överräcka Fursten till Lorenzo Medici visade sig denne vara betydligt mer intresserad av frågan om vilken av hans hundar som vore  bäst lämpad att paras med en stilig vinthund som han fått till skänks vid samma tillfälle. Machiavelli var desperat:

Jag får således stanna här bland mina löss, utan att någon människa frågar efter mina tjänster eller tror att jag duger till någonting. Men det är omöjligt för mig att fortsätta så här. Ty jag tynar bort …

Han jämför sin eländiga tillvaro med Francesco Vettoris romerska tillvaro. Vännen bor i ett stort hus inte långt från Vatikanen, med nio tjänare, en kaplan - ty Vettori var en mycket from man som ville lyssna till mässan varje dag - en sekreterare, ett stall med sju hästar och flera eleganta vagnar. Ibland bjöd han gäster på middag med tre eller fyra rätter. Han uppsökte påvens residens, inte varje dag, utan varannan och förhörde sig då om den politiska utvecklingen medan han minglade med den stora mängd lycksökare som flockades kring Leo X. Om kvällarna kopplade Vettori av i sällskap med en och annan kurtisan.

Om jag inte varit i den pittoreska byn Mezzanelli alldeles innan jag började läsa Machiavellis brev hade jag kanske som så många uttolkare betraktat hans brev till Vettori som speglingen av en hopplös tillvaro. Men då jag nu läser dem tycks det mig som om Machiavelli beskriver en på många sätt härlig tillvaro, till och med behagligare än Vettoris påfrestande lyxliv i Rom. Machiavelli befinner sig långt från Roms och Florens våld och intriger; karriärjakten i maktens korridorer, knivhuggen i ryggen, sveken och lögnerna.

Det tycks som om Machavelli blivit väl hemmastadd i sin barndomsby, i varje fall besöker han alltmer sällan Florens. Han klagar över att det fina ”gamla gänget” befinner sig i upplösning. Tommaso del Bene har blivit snål och kräver betalt av kamraterna när han bjuder in dem på middag. Girolamo del Guanto blev trist ”som en klubbad fisk” då hans hustru dog, men har nu blivit kärlekskrank och örlar oavbrutet om en mycket yngre dam som han tänker gifta sig med. Greve Orlando babblar om en ung pojke han blivit förälskad i. Donato del Corno har öppnat två butiker som han ständigt ränner mellan och tänker enbart på att tjäna pengar. Ingen vill tala om politik och kultur, umgänget har blivit trist och eländigt. Ariosto har skrivit ett strålande arbete, Den Rasande Roland, men nämner i sitt mästerverk inte Machiavelli med ett ord, alltmedan han hänvisar till en massa andra klåpare.

Efter den bittra inledningen övergår Machiavelli till att skildra sin vardag i Sant'Andrea in Percussina. Han går upp tidigt på morgonen med en bunt fågelburar på ryggen och fångar minst två, högst sex trastar per dag. Han gillrar sina fällor och lägger sig sedan vid en porlande källa i sin egen skog, där han ägnar ett par timmar åt att läsa Dante och Petrarca, eller poesi av ”de mindre skalderna”, som Tibullus och Ovidius, lutar sig tillbaka i gröngräset och tänker på vad de skrivit: ”Jag läser om deras kärlekspassioner, minns mina egna och njuter en stund av dessa tankar.”

Jag ser framför mig ett arkadiskt landskap, med frisk grönska och klart vatten. Att ligga där i sin egen skog och tänka tillbaka på allt fint du varit med om, tycks vara en mycket angenäm sysselsättning. Detta i en tid då varken bilar eller flygplan kunde störa din ro och smutsa ner grönskan omkring dig. I skogen fanns det gott om vilt och fåglar, på den tiden var Italien i det närmaste helt täckt av skog, där det inte fanns små städer omgivna av fält, vingårdar och olivlundar. Efter vila och läsning vittjade Machiavelli sina fågelfällor och tog sedan vägen om krogen:

... talar med dem jag möter, frågar efter lokala nyheter, uppfattar allt möjligt och noterar hur olika människors smak och fantasier kan vara. Då det blir tid för middag, återvänder jag till de mina där hemma och äter den kost som den torftiga gården och den ringa arvslotten medger. 

Efter middagen händer det ofta att Machiavelli går till en av sina skogar, som han försiktigt låter avverka för att bygga upp vinterns vedförråd. I Mezzanelli hörde jag att det fortfarande är vanligt att byborna har skogar till sitt förfogande där de varje år med urskiljning och god planering avverkar ett visst antal träd vars ved de sedan under vintermånaderna använder till bränsle i sina stora eldstäder. På samma sätt avverkade Machiavelli sina skogar, behöll en del av veden för sig själv och sålde resten till vänner och bekanta i Florens. Han tillbringade ett par timmar i skogen:

För att granska det som gjorts dagen innan och för att fördriva tiden tillsammans med skogshuggarna. Dessa råkar ständigt i gräl med varandra eller med andra skogshuggare. Vad skogen beträffar har jag tusen fina historier att berätta för er.

När jag läser om skogshuggarnas arbete kommer jag att tänka på Giovanni Bellinis tavla av Sankt Peter Martyrens Död som hänger i National Gallery i London. Den visar hur Sankt Peter, en dominikansk inkvisitor och hans följeslagare blir nerstuckna av två katariska kättare. Det skedde 1252, men Bellini låter dramat utspela sig i sin samtid. I bakgrunden till den brutala mordscenen ser vi ett gäng skogsarbetare som oberörda fortsätter sitt arbete med att samla bränsle. Något som får mig att tänka på hur Machiavelli levde ett tämligen sorglöst lantliv alltmedan det Italien som omgav honom sjöd av våld, politiska intriger och en stegrande oro inför en oviss framtid. Bellini målade sin tavla enbart några år innan Machiavelli skrev sitt brev till Francesco Vettori.  

Efter att ha inspekterat skogsarbetet brukade Machiavelli återigen ta vägen förbi krogen:

Där finns värden och i allmänhet slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Med dem tillbringar jag resten av dagen på ett tarvligt sätt genom att spela cricca och trich-trach, vilket ger upphov till tusen tvister och oändliga gräl med grova tillmälen. I allmänhet gäller bråket bar en kvatrin, men det hörs ända till San Casciano hur vi gormar.

San Casciano ligger två kilometer söder om Sant'Andrea in Percussina och är kommunens huvudort. När Machiavelli skrev till Vettori om sina bekanta i byn vinnlade han sig om att poängtera att hans intellektuella nivå och adelskap skiljde honom från dem. Han kallade dem för tarvliga människor, ja till och med ”löss”:

Det är genom att blanda mig med lössen på detta sätt som jag försöker hindra hjärnan från att mögla och koppla av från det elände fru Fortuna gett mig. Jag vill se om hon nöjer sig med att förnedra mig så eller om hon ska skämmas till slut.

Men, men, jag undrar faktiskt om inte Machiavelli trots allt trivdes i sin by och med sitt ”tarvliga” umgänge. Emellanåt mildras tonen då han skriver om sina lantliga vänner och det tycks som om hans överlägsna attityd trots allt var ett spel inför Francesco Vettori. Faktum är att tiden i Sant'Andrea in Percussina inspirerade Machiavelli till att skriva sitt mästerverk Fursten, sin Florentinska Historia och den cyniska komedin Mandragola (trolldrycken), som blev en stor succé. I själva verket vände vistelsen i Sant'Andrea hans olycka till det bättre. Machiavelli förvandlades till en allmänt erkänd och uppskattad författare, furstarna började åter lyssna till honom och gav honom uppdrag.

I Sant'Andrea in Percussina blev Machiavelli också våldsamt förälskad i en syster till en av sina vänner. Under hela sitt äktenskapliga liv bedrog Machiavelli ofta sin självuppoffrande hustru, Marietta Cosini, som födde honom fyra söner och två döttrar, trots det faktum att han tydligen trivdes i sitt hem och kallade sin familj för sitt mest "lojala gäng". 

Machiavellis personliga korrespondens är fylld med referenser till älskarinnor och kärleksaffärer, fast han nämner enbart en gång sin hustru, i ett brev till en av sina söner:  "Berätta för henne att vad hon än hör så skall hon vara vid gott mod, eftersom jag kommer att vara hos henne innan faran kommer." Medan han bodde med sin familj i Sant'Andrea i Percussina blev Machi, som vännerna kallade honom, djupt förälskad i en av vännen Niccoló Tafani's systrar, som övergivits av sin man och bodde nära byn: 

Allt förefaller mig lätt och jag anpassar mig efter alla hennes önskemål, om de också skulle skilja sig från mina och stå i motsättning till dem. Även om jag till synes har hamnat i stora svårigheter, känner jag inom mig ett sådant välbehag, dels genom den sällsamma och ljuva anblick som hon erbjuder, dels genom att har trängt undan minnet av alla mina sorger, så att jag för inget i världen skulle vilja frigöra mig. Om jag också kunde.

Machiavelli var i all sin cynism och narcissism en njutnings- och sällskapsmänniska. Som trots att han hade lätt för att exponera sitt förakt för andra människor, likväl kunde var en vänfast, ärlig och väl organiserad person, som trivdes med att umgås med människor från olika samhällsklasser. Machavelli var en ytterst tolerant människa som lätt kunde kunde visa sin uppskattning av varje människas särart, trots att han gärna dolde sig bakom en fasad av överlägsen cynism.

Machiavelli uppskattade flexibla människor som likväl kunde stå för egna åsikter, trots kritik och motstånd. Något han kallade virtú, manlighet. Hos en ledare tog sig virtú uttryck i en energisk kämpaglöd som yttrade sig som en förmåga att ta väl avvägda beslut med folkets bästa inför ögonen, En förmåga att “åstadkomma stora ting” som gynnade såväl ledaren, som Staten, och därmed också folket.  Machiavelli ogillade exempelvis Savoranolas halsstarriga fundamentalism, men han beundrade samtidigt hans envetna, intellektuella kraft och förmågan att övertyga andra genom att själv föregå med gott exempel. Han beundrade även personer som kunde uttrycka sig klart och vackert i skrift. Ett av hans största nöjen, det som fick honom att känna sig som mest fri och lycklig, var när han kunde sätta sig ner i sin kammare för att ensam läsa och skriva:

När kvällen kommer återvänder jag hem och går in i mitt arbetsrum. Vid tröskeln tar jag först av mig vardagskläderna, som är fulla av lera och smuts, och tar på mig den kungliga hovdräkten. Anständigt klädd träder jag in i antikens hov med antikens män, där jag blir älskvärt mottagen och intar den enda kost som är min och för vilken jag föddes. Där drar jag mig inte för att konversera med dem och fråga varför de handlade som de gjorde, och av vänlighet svarar de mig. Under fyra timmar känner jag ingen leda, glömmer alla sorger, fruktar inte fattigdomen och räds inte döden. Jag går helt upp i samvaron med dem.

I all blygsamhet vill jag tro att även jag kan känna så när jag läser Machiavellis brev och minns vad jag själv läst och varit med om, inte minst vad jag upplevde i sällskap med Rose och Esmeralda i Mezzanelli, något som underlättat min konversation med Machiavelli och gjort det möjligt för mig att fråga honom varför han handlade som han gjorde. Genom seklernas stora distans tycker jag att han av vänlighet svarar mig.

När jag nu skrivit mitt blogginlägg skulle jag kanske likt Machiavelli kunna påstå att jag under fyra timmar inte känt någon leda, glömt alla sorger, undvikit tanken på fattigdomen, fruktan för döden och helt gått upp  i samvaron med en gammal cyniker som dog vid min ålder för snart femhundra år sedan.  

Machiavelli, Niccolò (2012) Fursten.Stockholm: Atlantis Förlag. Machiavelli, Niccolò (2013) Brev. Stockholm: Atlantis Förlag. Viroli, Maurizio (2012) As If God Existed: Religion and Liberty in the History of Italy. Princeton, N.J.: Princeton University Press.  Viroli, Maurizio (2004) Niccolòs leende: Historien om Machiavelli.  Stockholm: Atlantis Förlag. Den bästa vesionen av Landinis Ecco la Primavera är i mitt tycke gjord av Early Music Consort of London under ledning av David Munrow, den kan avnjutas på:   https://www.youtube.com/watch?v=z7OqXmOiL4U 

I assume I already have mentioned that one of the main motivations behind my blog writing is that I consider my blog as some kind of pantry to store what Germans use to call Lesefrüchte, fruits from reading, as well as memories. After having returned to Hässleholm from an extraordinary nice Easter vacation with the family in Rome and Umbria, I came to think of several of my more or less remarkable memories from such occasions and know I feel that such recollections might run the risk of becoming lost.

In one of his short stories, Stephen King succeeded in describing the horror of losing the past. Langoliers are huge, meatball-like creatures, with throats like dark caverns and teeth like rotating chainsaws, which devour everything in their path only to leave an empty void of nothingness behind them. I am sometimes seized by an agonizing sensation that Langoliers are on my trail, threatening to devour memories of friends and experiences. Maybe the blog will help me to ward them off?

Five years ago, around the same time of year as now, I went by car from Paris to Rome and back again. My youngest daughter's birthday is on the 17th of April and she wanted me come to come down for the celebration. However, three days prior to my scheduled departure, the Eyjafjallajökull volcano on Iceland exploded, releasing an ash cloud that spread across Europe, preventing all air travel.

On Friday, the News reported that the airports would reopen at two o'clock in the afternoon, something that suited me just fine because my flight was scheduled to leave at six o´clock in the evening. Early in the morning I packed my suitcase planning to leave for the airport directly after work. I had some commitments during the day, among them to partake in a small celebration on the occasion that the gender equality department would be moving directly under UNESCO´s Director General´s Secretariat. I had offered to bake a cake, mainly because I previously had promised to do so for the International Women's Day, since except me there were only women working in the gender equality department and I as the only male I was expected to invite them for a cake. However, that particular day the party had been canceled. Given my impending departure, I had no time to bake a cake, but had to spend my lunch break at buying a nice gâteau in one of Paris' exclusive pastry shops, where I also took the opportunity to get some goodies for my daughter´s birthday party.

During the cake session,  I was told found that the airports, which have been open for a few hours, once more had been closed down and would not open until after seven o'clock in the evening, meaning that I would miss my flight. After having swallowed a piece of cake, I therefore went into my office and sat down by the computer to search for alternatives to the missed flight. Strangely enough, I got in touch with the airline company, which promised to reimburse me for the cancelled flight and I even managed to book a new ticket for the last flight from Paris to Rome. It would leave from Orly at ten o'clock in the evening. However, a new ash cloud swept across the continent and then it was time for me to leave for the flight it turned out that Orly would not open after all and thus I lost that flight ticket as well. The nearest future looked bleak

The ever resourceful and nice Marie Pierre, the department´s secretary, helped me to search online for buses to Rome, all of them proved to have been fully booked since many days back. Finally, we got hold of a ticket for a bus that around midnight would leave for Rome from Lyon - five hours drive from Paris. It meant that I could try to rent a car in Paris and take me to Lyon just in time for the bus departure. Unfortunately,  it turned out that there were no rental cars available anywhere in Paris. I had to forget about the bus in Lyon and cancel that ticket as well.

OK, maybe there was a train? No, there were no trains - the French train staff had decided to strike on this insane day. Eventually, Marie Pierre and I found out that a train from FS, Ferrovie dello Stato Italiane, the Italian state railway company, would at ten o'clock in the evening leave for Rome from Paris Gare de Lyon. We tried to book a seat through the web and phones, but it proved to be impossible. We called to Rome and through the ticket office down where we managed to get a seat reservation.

Accordingly, I took the metro to Gare de Lyon where I was met by a chaos I was forced to throw myself into. A friendly Italian conductor managed to squeeze me on board the train, but well inside the wagon I was greeted by a riot, not less than three people had the same seat reservation as me, all equally desperate. I lost the fight against an affluent American who must have succeeded in giving some passenger or conductor some kind of bribe or assurance to obtain the coveted seat, and soon I was back on the platform, among desperate people who shouted that they had a reservation, or even a ticket and had to be present at extremely important meetings, take care of dying relatives, or attend to christenings or weddings.

I rushed from platform into a gallery where the car rental firms nested. But even there reigned confusion and uproar. Dejected, I went out into the square in front of the railway station, called Rome over my cell phone and explained that it had proved impossible for me to take me down there. My daughter became disappointed and while I stood there trying to explain all my misfortunes, trying to comfort her, I was filmed by a TV team from French TF1. When I had finished the call, they wanted me to comment on the situation and I was later told by colleagues how they had laughed together with their families when they on the TV news had watched how a flushed and familiar looking Swede nervously and incomprehensible had tried to convey his frustration about the lack of all means of communication, not the least French. Dragging in the suitcase after me I fled from the embarrassing scene.

I passed one of the car rental offices I had visited before, while desperately concocting various stories to convince the employees that I at all costs had to rent a car. Through the window of one of them I glimpsed someone waving at me and in a throng of people at the rental counter he leaned forward and told me discreetly that he had a car available; a small Fiat, one of the rental firm's own five permanent cars meaning that it had to be returned to the same office. I had to drive it back from Italy on Sunday and return the car early on Monday morning. I considered the offer as a sign from benevolent forces high above and immediately rented the car, without telling the nice clerk that I the same night intended to drive it all the way to Rome.

As I just had stated that I could not turn up for the birthday celebrations, I hesitated to call my family again and tell them I was coming down by car. I did not want to worry them in vain. Nevertheless, if something would happen to me on the way? My dilemma was solved out on the highway towards Lyon. My oldest daughter's boyfriend called over the mobile and told me that he by chance was passing through Paris and had been caught there by the volcano ashes, asking me if we could not eat supper together. I explained that I was heading for Rome in a tiny Fiat, asking him not to say anything to my daughter. The next afternoon I would call him from Rome, if I succeeded in turning up there, otherwise he could get in touch with my family. Relieved, I stopped at a gas station and bought two CDs, one with lousy French rock and one with some of Mozart's symphonies, they kept me awake during a long night, supported by plenty of coffee that I every two hours drank  at various night-open road cafés.

At three o'clock in the morning I arrived at the 13 kilometer long Fréjus tunnel between France and Italy and found it closed for traffic until five o'clock. Despite the cold, I slept for two hours, curled up in the uncomfortable, little car. When I arrived at Rome I was of course scolded by my family, who righteously pointed out the recklessness of my night driving idea, but then everything became nice and calm and I fully enjoyed being with my loved ones once again. On Sunday, we had a delicious lunch at a rooftop terrace, with a magnificent view of the Roman Forum and Colosseum. Rome´s city center had been sealed off and under us  passed an impressive parade of Roman soldiers, gladiators, senators, and I do  not remember  what else, to commemorate the founding of Rome, which apparently had taken place on April 18th, 2 765 years earlier.

At four o'clock in the afternoon, I drove back to Paris. I left Rome, satisfied and replete, with plenty of cash in my wallet. Eleven o'clock in the night I had entangled myself out of Milan and was heading towards the Alps. When I was passing a nice looking, roadside restaurant that was open at the late hour, I could not help but eat a delicious pasta before I continued towards Simplon. I had imagined that it was a long road tunnel under an Alpine pass, but found it had been built for trains only. Accordingly, I had to take a narrow road towards some mighty, snow-capped mountains, shining bright against starry sky with a pure white crescent moon.

The road was glistening of moisture and I was engulfed by raw cold when I at two o'clock in the morning was halted by a Swiss border guard, who stepped out of his glazed sentry-box. I had not given a thought to the fact that Switzerland is not a member of the EU and had my passport in the suitcase. The pasta I had eaten at the restaurant had been swelling in my stomach and I had therefore unbuttoned my pants while I sat behind the wheel, something which meant I was almost dropping them while I followed the customs officer to open up the trunk. On top of my suitcase I had placed a large drawing I had been given as present by my daughter. She had made it in school and it was some sort of collage of William Blake drawings that she had painted, bringing them together as a Last Judgment scene. To my great surprise the customs guy lit up, smiled and said in French: Mais je le reconnais! C'est Guillaume Blake. C'est grand! Est-ce que vous êtes un artiste? or something like that, my French is not very good.

I explained that it was my daughter who had made the artwork and then he enthusiastically rushed back into the customs house, telling me: Je dois montrer cette pièce à mes copains.  He came back with three colleagues. The customs officer was apparently a big Blake fan and eagerly held up the drawing in front of his friends, while he was explaing the details.  “Guillame Blake” he exclaimed, “Fantastique! Ce qu'un artiste!" They spoke incomprehensible among themselves until the customs officer gently put back the artwork, pounded me fraternally on the back and the four colleagues waved merrily goodbye while I left them behind. They had forgotten to check my passport.

Half an hour later I passed under highest point of the mountain pass. At the altitude of two thousand meters a huge statue of an eagle watched over the lonely Fiat, which between high snowbanks went further into Switzerland to the tunes of Johnny Hallyday, an artist I had never been particularly fond of. 

While I drove through a seemingly, completely deserted Switzerland, I imagined that if a satellite filmed the country from above around three o'clock at night, the only signs of life it would have captured would have been an odd mountain goat, as well as a lonely, little black Fiat travelling through deserted towns and villages, passing over high mountains and empty plains.

As I traveled through the desolate landscape, I occasionally stopped at deserted petrol stations. The car lacked a GPS and I was looking for signs telling me where I was. I had no map and looked for directions towards Geneva, but only Bern showed up and I knew that this city was in the wrong direction. Finally I caught sight of signs to Lausanne and knew I was on the right path, but instead another concern made my nerves vibrate. The gasoline I had filled the car with while in Italy began to run out. I had not known that gasoline dispensers in Switzerland only accept Swiss francs and to my great surprise I found that the teller machines did not accept my credit card. It had worked just fine in Italy and I knew I had money in my account, but no bank notes came out from any Swiss ATM.

And of course ... on a deserted highway, two miles outside of Geneva, not far from the beckoning border, which on its other side had EUR accepting petrol stations, the car stopped abruptly. It was four o'clock in the morning. I got out of the car and stood alone by the roadside, no other vehicle appeared. Stars and moon were gone; it was a deserted spot, silent and cold.

Oddly enough, the Fiat, I think I remember that it was called Panda, had stopped only a few meters from one of those SOS posts that may be found along expressways and when I pressed the button a friendly man immediately replied and promised that someone as soon as possible would come and help me. After I had wandered back and forth for almost an hour, it was too cold to be inside the car, a tow truck turned up. A jovial man, with a bushy beard and a shaven head laughed heartily when I explained that the car had run dry. He spoke in broken French and I figured he must be of Italian descent, and when I went over to Italian, which I master somewhat better than my poor French, his face lit up and he apparently came to consider me as a mate. The Italian explained that, although he could have driven away and come back with a can of gas according to him Swiss law forbade petrol filling by the side of a highway and therefore he was forced to whisk away my car to a gas station.

He winched the Fiat onto the tow truck. On our way to the gas station, he enthusiastically began praising his wife's cooking and gave me one glorious recipe after another. We arrived at an unmanned station, but the problem persisted - no Swiss francs, no petrol and my credit card was as useless as before. I explained to my food-loving savior that I was unable to pay the exorbitant towing costs. "Never mind," replied the jovial Italian, "there are still so many others who fool us and you are nice fellow, so I don´t care." In vain I asked to pay him afterwards, when I had arrived in Paris, but he obstinately refused to either write down my address, or my passport details, instead he gave me five francs “for coffee" and went off with his tow truck. I and the Fiat were left alone at the gas station, which did not open until half past seven.

When the gasoline guy came, he accepted without problems my euros and filled the tank. When I five minutes later arrived in France, I found that my credit card worked without any problems and to Mozart´s soothing music I drove at a somewhat too high speed towards Paris. Everything went well, though some hopelessly long queues tempted my patience on my way into the center of Paris and since I had to return the car I was not at my job until two o'clock. I had of course phoned them, explaining my late arrival, so my colleagues received me in a good and lenient mood.

I slept soundly that night, but then I after a long day at work come home in the evening I found no less than two speeding tickets in the mailbox. I had during my journey from the Swiss border passed no less than two speeding controls, and the evidence had now reached me in the form of two photographs showing both the car and myself, where I sat happily smiling behind the wheel. Such a thing I had not happened to me before and I marveled at the efficiency of French authorities.

Well, why did I tell you this story? I really cannot provide any logical answer. The story does neither have sense, nor morality, but I nevertheless felt that it was worth to be told and preserved.

Jag tror att jag redan nämnt att en motivation bakom mitt bloggskrivande är att jag betraktar bloggen som ett skafferi för förvaring av såväl läsefrukter som minnen. Nyss hemkommen från en härlig påskvecka med familjen i Rom tänker jag att det vore skada om flera av mina mer eller mindre märkvärdiga minnen från sådana besök gick förlorade.

I en av sina noveller lyckas Stephen King beskriva skräcken över att förlora sitt förflutna. Langoliers är enorma, köttbulleliknande varelser, med gap som mörka grottor och tänder som motorsågar, som slukar allt i sin väg enbart för att lämna efter sig svart intighet. Jag grips ibland av en känsla av att Langoliers följer mig i spåren och slukar minnen av vänner och erfarenheter. Kanske kan bloggen hjälpa mig att bekämpa dem?

Vid samma årstid som nu, for jag för fem år sedan med bil från Paris till Rom. Min yngsta dotter fyllde år den 17:e april och ville så gärna att jag skulle komma till hennes födelsedag. Det ville sig dock inte bättre än att vulkanen Eyjafjallajökull på Island exploderade på onsdagen tre dagar innan min planerade avresa, ett askmoln spred sig över Europa och förhindrade all flygtrafik.

På fredagsmorgonen sades det att flygplatserna skulle öppnas igen klockan två på eftermiddagen och det passade mig alldeles utmärkt eftersom mitt flyg skulle avgå klockan sex. Jag packade resväskan för att kunna ge mig av direkt från mitt jobb på UNESCO. Där hade jag samma dag en del åtaganden, bland annat skulle det under eftermiddagen firas att jämställdhetsavdelningen skulle flyttas till Generaldirektörens sekretariat. Jag hade erbjudit mig att baka en tårta, främst för att jag tidigare lovat ordna med en sådan till den Internationella Kvinnodagen, det fanns nämligen enbart kvinnor på jämställdhetsavdelningen, men den festen hade blivit inställd. Med tanke på min förestående avresa hade jag dock inte haft tid att baka den där tårtan utan rusade under lunchen iväg för att köpa en sådan på ett av Paris finare konditorier, där jag även passade på att skaffa en del godsaker för att fira min dotter med.

Under tårtkalaset visade det sig att flygplatserna, som varit öppna ett par timmar, åter stängts och inte skulle öppnas förrän efter klockan sju på kvällen, något som betydde att jag skulle missa mitt flyg. Efter att ha slukat en tårtbit gick jag därför in till min dator för att söka efter alternativ till flygresan. Underligt nog fick jag kontakt med flygbolaget, som mot förmodan lovade att ersätta mig för den inställda resan och jag lyckades till och med boka en ny biljett till det sista flyget från Paris till Rom. Det skulle gå klockan tio på kvällen. Men, nya askmoln svepte in över kontinenten och då jag skulle ge mig av till flyget visade det sig att Orly inte skulle öppnas för en obestämd tid framöver, jag förlorade alltså även den flygbiljetten. Nu såg det mörkt ut.

Den alltid lika hjälpsamma och effektiva Marie Pierre, avdelningssekreteraren, hjälpte mig att på nätet söka efter bussar till Rom, alla visade sig dock vara fullbokade sedan flera dagar tillbaka. Till slut fick vi få tag på en biljett till en buss som skulle avgå från Lyon - fem timmar från Paris - vid midnatt. Det betydde att jag kunde försöka hyra en bil i Paris för att sedan ta mig till Lyon precis i tid för bussens avgång. Men, det visade sig att det inte fanns några hyrbilar att tillgå någonstans i Paris. Jag fick glömma bussen i Lyon och avbeställde biljetten.

OK, kanske det fanns ett tåg? Nej, det gick inte - de franska tågarbetarna hade beslutat sig för att strejka just den här vansinniga dagen. Till slut lyckades Marie Pierre och jag få reda på att ett tåg från FS, Ferrovie dello Stato Italiane, den italienska statens järnvägsbolag, skulle avgå från Paris-Gare-de-Lyon till Rom klockan tio på kvällen. Vi försökte boka en sittplats över nät och telefon, men det visade sig vara omöjligt. Vi ringde till Rom och genom biljettkontoret där lyckades vi få en sittplatsreservation.

Jag tog alltså tunnelbanan till Gare-de-Lyon där jag möttes av ett kaos som jag var tvungen att kasta mig in i. En vänlig italiensk konduktör lyckades pressa mig upp på tåget, men väl inne i vagnen möttes jag av ett våldsamt tumult, inte mindre än tre personer hade samma platsreservation som jag, alla lika desperata. Jag förlorade kampen mot en välsituerad amerikan som måste ha lyckats med att ge någon passagerare eller konduktör en ordentlig dusör för att försäkra sig om den eftertraktade sittplatsen och snart hade jag åter hamnat  på perrongen bland desperata människor som skrek att de hade biljett och måste till viktiga möten, döende släktingar, barndop eller bröllop.

Jag rusade därifrån till ett galleri där biluthyrningsfirmorna låg. Men även där rådde virrvarr och tumult. Uppgiven gick jag ut på torget framför stationen, ringde till Rom och förklarade att det var omöjligt för mig att ta mig dit ner. Min dotter blev ledsen och medan jag över mobilen försökte trösta henne filmades jag av ett TVteam från franska TF1, som sedan ville att jag skulle kommentera situationen. Jag fick senare höra av kollegerna hur de tillsammans med sina familjer hade skrattat när de på TVnyheterna fått se en rödflammig och välbekant svensk haspla ur sig något nervöst och obegripligt om hur alla kommunikatiobsmedel svek honom, inklusive franskan. Släpande på resväskan flydde jag från platsen. 

Jag passerade en av de biluthyrningskontor där jag tidigare under kvällen desperat kokat ihop olika historier för att övertyga de anställda om att jag till varje pris måste få hyra en bil. Genom fönstret hos en av dem fick jag syn på någon som vinkade åt mig och bland de gastande människorna vid uthyrningsdisken lutade han sig fram och berättade diskret att han fått in en bil; en liten Fiat som var en av uthyrningsfirmans fem permanenta bilar och därför måste återlämnas på samma ställe, det betydde att jag på söndagen skulle vara tvungen att köra den tillbaka från Italien. Jag betraktade erbjudandet som ett tecken från ovan och hyrde omgående bilen, utan att för den vänlige mannen tala om att jag samma natt tänkte köra hela vägen till Rom.

Eftersom jag nyss meddelat att jag inte kunde komma tvekade jag om att åter ringa till familjen och berätta att jag var på väg ner med bil. Jag ville inte oroa dem i onödan.  Men om något skulle hända mig på vägen? Mitt dilemma löste sig då jag körde ut på motorvägen mot Lyon. Min äldsta dotters pojkvän ringde över mobilen och berättade att han händelsevis hade passerat Paris men blivit strandad genom askmolnen och nu undrade han om vi inte kunde äta kvällsmat tillsammans. Jag förklarade att jag var på väg mot Rom i en liten Fiat och bad att han inte skulle säga något till familjen i natt. Nästa eftermiddag skulle jag ringa honom från Rom, om jag kommit fram, annars kunde han ta kontakt med min familj. Lättad stannade jag på en bensinstation och köpte två skivor, en med usel fransk rock och en med mozartsymfonier, de höll mig vaken under en lång natt, tillsammans med rikligt med kaffe som jag varannan timme stjälpte i mig på olika rastställen.

Vid tretiden på morgonen anlände jag till den 13 kilometer långa Fréjustunneln mellan Frankrike och Italien och fann att den var avstängd för biltrafik fram till klockan fem. Trots kylan sov jag under två timmar djupt i den obekväma, lilla bilen. Då jag kommit fram till Rom skällde familjen givetvis ut mig för mitt idiotiska tilltag att tillbringa natten med att köra bil dit, men sedan blev allt frid och fröjd och födelsedagsfirandet var mycket lyckat. På söndagen åt vi en utsökt lunch på en takterrass med magnifik utsikt över Forum Romanum och Colosseum. Roms centrum var avstängt och under oss passerade en imponerande parad med romerska soldater, gladiatorer, senatorer och jag vet inte vad, för att fira Roms grundande som tydligen hade ägt rum den artonde april, tvåtusensjuhundrasextiofem år tidigare.

Klockan fyra på eftermiddagen for jag tillbaka mot Paris. Jag startade från Rom med ordentligt med kontanter i fickan. Vid elvatiden på kvällen hade jag trasslat mig genom Milano och var på väg mot Alperna. Åkte förbi ett trevligt ställe som var öppet vid den sena timmen och kunde inte undgå att äta en härlig pasta innan jag fotsatte mot Simplon. Hade inbillat mig att det rörde sig om en lång tunnel, men fann att den var ämnad enbart för tåg. Jag tvingades ta in på en smal väg upp mot några väldiga snötäckta berg, som lyste under en stjärnklar himmel med kritvit halvmåne.

Vägen blänkte av fukt och det var råkallt när jag vid två-tiden hejdades av en schweizisk gränsvakt som klev ut ur sin glaskur och ville se mitt pass, som jag hade i min resväska i bakluckan. Jag hade inte tänkt på att Schweiz inte är med i EU. Pastan jag tidigare ätit på restaurangen vid motorvägen hade svällt i magen och jag hade därför knäppt upp byxorna medan jag satt bakom ratten, något som gjorde att jag höll på att tappa dem då jag följd av tullnären gick för att öppna bakluckan. Ovanpå väskan hade jag lagt en stor teckning jag fått av min dotter som gjort den i skolan. Den var ett slags potpurri av William Blakebilder som hon målat av och satt samman till ett Yttersta Domen motiv. Till min stora förvåning lyste tullkillen upp och sa på franska: Mais je le reconnais! C'est Guillaume Blake. C'est grand ! Est-ce que vous êtes un artiste? eller något i den stilen, min franska är fortfarande usel. 

Jag förklarade att det var min dotter som gjort teckningen och då rusade han entusiastiskt in i tullokalen och hämtade tre kollegor. Tullnären var tydligen en stor Blakefantast och ivrigt höll han upp teckningen och förklarade detaljerna för sina tämligen buttra kamrater. «Guillame Blake» utbrast han igen, «Fantastique! Ce qu'un artiste!» De började tala obegripligheter sinsemellan, tullaren lade försiktigt tillbaka teckningen, dunkade mig broderligt på ryggen och de fyra kollegorna vinkade sedan glatt av mig, utan att ha tittat på passet.

Någon halvtimme senare passerade jag passets högsta punkt. På tvåtusen meters höjd vakade en väldig staty av en örn, som i nattmörkret hade mer tycke av uggla, över den ensamma Fiaten som mellan höga snövallar for vidare genom Schweiz till tonerna av Johnny Hallyday, en artist jag aldrig varit speciellt svag för. Medan jag for genom ett komplett folktomt Schweiz, tänkte jag att om en satellit filmat landet från ovan kring tre-tiden på natten hade inget annat liv synts till än en och annan stenbock, samt en ensam, svart liten Fiat som färdades genom öde städer och byar, över höga berg och tomma slätter.

Då jag färdades genom det ödsliga landskapet stannade jag emellanåt vid tillbommade bensinstationer. Bilen saknade GPS och jag var på jakt efter någon indikation om var jag befann mig. Jag hade ingen karta och sökte efter skyltar som visade mot Geneve, men enbart Bern fanns angivet och jag visste att den staden låg åt galet håll. Sedan dök äntligen skyltar till Lausanne upp och det var först då jag anade att jag kunde vara på rätt väg, men istället började en annan oro sätta nerverna i dallring. Bensinen jag fyllt på i Italien började tryta. Jag hade inte tänkt på att bensinautomaterna i Schweiz enbart tar schweizerfranc och till min stora förvåning fann jag att maskinerna inte accepterade mitt kreditkort. Det hade fungerat alldeles utmärkt i Italien och jag visste att jag hade pengar på mitt konto, men, men inga sedlar fanns att få i de schweiziska bankomaterna.

Och givetvis … på den öde motorvägen två mil utanför Geneve, inte långt från den hägrande gränsen på vars andra sida det fanns euroaccepterande bensinstationer, stannade bilen tvärt. Klockan var fyra på natten, jag klev ur och stod ensam bredvid en bensintom bil, inget annat fordon dök upp. Stjärnor och måne var försvunna; det var öde, tyst och råkallt.

Märkligt nog hade Fiaten, jag tror mig minnas att den hette Panda, stannat enbart några meter från en av de SOSstolpar som brukar finnas vid motorvägar och när jag tryckte på knappen svarade omedelbart en vänlig man och då jag på min fantasifranska lyckats förklara vad som hänt lovade han att någon skulle komma och hjälpa mig. Efter det att jag hade vankat av och an under en timmes tid, det var alldeles för kallt för att sitta still inne i bilen, dök det upp en bärgningsbil. En kraftig, jovialisk man med skäggstubb och kal skalle skrattade bullrande när jag förklarade att det var bensin som saknades. Han bröt på franska och jag förstod att han hade italienska som modersmål och då jag gick över till det språket, som jag behärskar en aning bättre än min usla franska, sken han upp och tycktes omgående betrakta mig som en frände. Italienaren förklarade att han visserligen skulle ha kunnat köra iväg och komma tillbaka med en dunk bensin, men enligt honom förbjöd schweizisk lag bensinpåfyllning vid sidan av en motorväg och min hyrbil måste därför forslas bort till en bensinstation.

Han vinschade upp Fiaten på bärgningsbilen. På väg mot bensinstationen började han entusiastiskt prisa sin hustrus matlagning och gav mig det ena härliga receptet efter det andra. Vi kom fram till en obemannad bensinstation, men problemet kvarstod  – inga schweizerfranc, ingen bensin och mitt kreditkort var lika odugligt som tidigare. Jag förklarade för min matälskande räddare i nöden att jag var oförmogen att betala hans hutlösa bärgningskostnader. “Strunt i det”, svarade den jovialiske italienaren, “det är ändå så många som lurar oss”. Förgäves bad jag om att få betala i efterhand,  men han vägrade hårdnackat att varken skriva upp min adress eller mina passuppgifter, istället gav han mig fem franc ”till kaffe” och for iväg med sin bärgningsbil. Jag och Fiaten blev kvar vid bensinstationen, som inte öppnades förrän halv sju.

Då bensinkillen kom accepterade han utan problem mina euros och fyllde tanken. När jag fem minuter senare kom in i Frankrike fann jag att kreditkortet fungerade helt utan problem och till tonerna av Mozart for jag i hög hastighet upp mot Paris. Allt gick bra, fast hopplöst långa köer frestade mitt tålamod på vägen in mot Paris centrum och eftersom jag dessutom måste lämna tillbaka bilen dök jag inte upp på jobbet förrän vid tvåtiden. Jag hade givetvis ringt och berättat att jag var försenad, så mina kollegor tog väl emot mig.

Jag sov djupt och gott den natten, men då jag efter en lång arbetsdag kommit hem, fann jag inte mindre än två bötesförelägganden i brevlådan. Jag hade under min färd från den schweiziska gränsen i för hög fart passerat inte mindre än två fartkontroller och bevisen fanns nu i form av två fotografier som visade både bilen och mig själv, där jag satt glatt leende bakom ratten. Något sådant hade jag inte sett tidigare och jag förundrades över de franska trafikmyndigheternas effektivitet.

Nåväl, varför berättade jag den här historien? Jag kan faktiskt inte ge något vettigt svar på den frågan. Berättelsen har ju varken mening eller moral, men jag kände likväl att den var värd att återges och bevaras.

Since ancient times, lies the cottage of mighty witch Baba Yaga close to the heart of Russia's vast forests. For sure it is no gingerbread house, built to attract hungry children lost in the woods, although its owner more often than not has a ravenous hunger for human flesh, in particular succulent meat of well-nourished kids. On the contrary, the fearsome appearance and behavior of the lodge, it has a will of its own, appear to fence off people rather than attract them. The surrounding palisade is made of human bones and the fence poles are adorned with skulls, from whose eye sockets a frosty glow spreads in the dark of winter nights. One sharpened pole is empty, in anticipation of being adorned by an unfortunate visitor's skull. The witch attaches it to her fence after she has feasted on the roasted body of her innocent victim and gnawed its skull clean from flesh.

It may happen that a daring youth, or a banished maiden, voluntarily seek out this eerie abode. The old woman who lives there is brooding on a great wealth and she is the ruler over all forest beings. Predators and birds are governed by her, as well wayward cattle and coveted wild horses. It has been said that Baba Yaga is the first mother of all mankind, that she is identical to Mother Earth. That she can transform herself into a cloud, that even the sun and the moon are governed by her, as well as draught and tempests. Her abode stands close to the gates of Hell; maybe she is Death. In any case, demons and dragons obey her.

As mentioned above, her house appears to have a life of its own. It rests on strong chicken legs and from whatever direction you chose to approach it, the cottage turns its front towards you. If you want to enter you have to restrain the lively house by commanding: "Little house, little cottage, set your face towards me and your butt against the forest", then the house bends forward like a chicken picking up a grain and the front door opens. The brave adventurer who enters the untidy kitchen does not at first discern the old crone who dwells in there. Either she is curled up like a cat on the slab above her huge oven, or she has extended her gawky body along one of the hut´s walls. The visitor may mistake her for a log, gnarled and craggy as she is. However, the vistor will sooner or later hear the witch's scratchy, dry voice when she angrily sputters something about russkim dukhom "stench of a Russian". Like all other beings from the regions of Hell, Baba Yaga knows the difference between a ghost and a living soul. With her pointed nose she sniffs up into the stale air, lifts her head, looks around until she drills the sharp stare of her luminous red, eyes deep into her visitor.

In her authentic appearance Baba Yaga is definitely not a beautiful being, though she sometimes transforms herself into an alluring middle-aged woman. Generally, when she has to make one of her rare metropolitan visits.

At home she prefers her sunken cheeks, sparse stubble and sickly yellow skin that tightly covers her skull. Greasy, gray tufts of hair frame her high forehead and dirty face, bared wild boar tusks protrude from the corners of her shrunken lips.

A peculiarity Baba Yaga shares with many other fairytale villains is a visible and incurable injury. Baba Yaga is lacking a leg, it is replaced by an artificial one, either of wood, or clay. The witch in the fairytale of Hansel and Gretel also has difficulty in walking and is leaning on a cane. Perhaps this suggests that even mighty monsters may be wounded and defeated, or it may also mean that mental deformities are reflected by their appearance; that their wickedness is related to an inner dichotomy - the damage seems to affect body parts that generally occur in pairs; like an eye, a leg, or an arm.

Many believe that there are more than one Baba Yaga, she appears at different locations at the same time and it is said that she has several sisters and daughters, remarkable women who are believed to propagate themselves, no men seem to have been involved in their creation. Others believe that the various Baba Yagas only are different aspects of the same Baba Yaga, like Virgin Mary who appears in different guises, with diverse messages at various locations. Maybe does Baba Yaga out of her own force, like the dark, fertile soil, produce plants and animals, as well as she fertilizes and protects them? In addition to her spindly and damaged legs, which imply her connection with death and torments, she has huge, milk distended breasts.

Baba Yaga is possibly not bad to the bone, not entirely evil, rather injured or poisoned by too much power. It happens that the witch reluctantly develops a liking to a visitor and declines to slay him/her and instead puts the reckless visitor to difficult tests only to ascertain that s/he may be worthy of her trust. If the old hag is outwitted she accepts defeat and may become both generous and protective. However, if she is not in a good mood at the first encounter with a stranger, but rather hungry and ferocious, Baba Yaga hurls herself over the wretched caller who climbs over her doorstep, rips her victim´s throat and turns the corpse into a tasty dish. Her house is mined territory - each thought, every step must be carefully calculated. You must be respectful and let the witch speak before you say something. Powerful creatures hate to be contradicted, taught and admonished. Reply if asked, but watch your words, witches are able to sniff out a mistake and hurl themselves on it as if they were starving wolves.

You cannot escape Baba Yaga. If you rush out the door she throws herself in a flash on top of her huge wooden mortar, using it to pursue her intended victim, rushing forward like a blizzard, punting with the pestle, while she uses a broom to sweep away her tracks. Finally, the pursued cannot keep up the speed, staggers and falls to the ground. The witch leans over her prey and opens up her huge mouth, which can be extended from earth to heaven. It is Hell that opens up to devour the hapless loser, obliterating all traces of her/him.

Baba Yaga has many servants, vilest is Koščéj the Deathless. He may be Baba Yaga´s male aspect, though Koščéj appears to have a life of his own, even if he must obey the mighty Baba Yaga and appear when she calls for him. Koščéj is a powerful Tsar, with a vast kingdom of his own and an almost invincible army. It might be Hell he rules over, the name Koščéj sounds much like the old Slavic name for the place - Koshchnoye.

Like Greek Hades, Koščéj has a weak spot for beautiful ladies and he has throughout the years abducted quite a few lovely maidens from their husbands and relatives. He tries hard to seduce them; oddly enough it happens that the old debauchee succeeds in his intent, something that may seem strange considering the fact that he looks, to put it mildly, hideous. Koščéj does not die, but he is aging. In a few folk tales a fair maiden might choose to abandon her lover for the sake of the wealth, security and power he offers her.

Far back in time Koščéj found a method to separate his body from his soul, since none of them will die if they live separately. At that time, Koščéj was a handsome warrior who wanted to hide his soul in order to remain undefeated in every battle.

The price was high. He now looks like a cadaver. It is feasible that Koščéj through some magical tricks is able to hide his true appearance, or pervert the perception of his female victims. Through his powers and wealth he flatters and pampers his victims and if an abducted lady assures him that he is admired, or even loved by her, he believes the lie. Legends may offer scenes where a captured maiden allows the old monster to rest his head in her lap while she quietly asks questions to him, untangling his matted hair, delivering it from lice. Then Koščéj becomes dazzled by his own excellence, something which is the weak spot that eventually causes his annihilation.

Koščéjs body can only be damaged by age and killed if someone finds his soul - his vulnerable humanity - and crushes it. It is by denying and hiding what his fragility - love and compassion - that Koščéj did manage to transform himself into a powerful and invulnerable being. He has taken the soul out of the body. However, that does not impede a constant search for love, a feeling that nevertheless is unavailable for a soulless man. By abducting young women he may occasionally dampen his sexual urge, though just for a moment. He he can neither give nor receive love, possibly admiration, but such an emotion will be based on fear, mixed with submissiveness. As a powerful man Koščéj does not hesitate to exploit his captives, among other things, he force them to weave him armies and feed the evil demons that serve him in the form of docile doves, though if threatened they turn into hideous creatures like himself.

Maybe due to his advanced age Koščéj feels that he constantly has to prove his vigor and does for example every morning ride out for an exhaustive hunt in his forests. His steeds are wild and famous, some of them have three or seven legs and they can all speak, if they stumble it is a sign of upcoming danger. Koščéj is a bon vivant constantly on the look-out for exclusive conveniences, among other things, he has a fur-lined cloak, which is warm in winter and cool in summer. Though his advanced age sometimes takes its toll and he is often so tired that a servant is forced to stand behind his throne and occasionally lift up his heavy eyelids. It happens that Koščéj´s melancholy engulfs his entire court; the demons and people surrounding him then run the risk of being turned into stone and can only be awakened by the sound of a gusli, a kind of zither. In all his authoritarianism Koščéj is a lonely, insecure and thus dangerous beast.

If anyone would find Koščéj´s soul and unravel him in all his human nakedness and vulnerability, he instantly loses all his powers. Therefore, he has made his soul utterly inaccessible. He has impaled it on the top of a needle placed inside an egg within, which lives in a hare, encased in an iron coffin, over which a mighty oak has grown up. Koščéj´s immortality has made the oak old and strong and it encloses the coffin with its tenacious roots. The mighty tree can be found in the middle of a forest on an island far out on a desolate ocean.

Like any kind of power, Koščéj´s strength is maintained through confirmation. The old demon has committed all imaginable sins and crimes, but what will be his final error is to succumb to his vanity. As the Devil himself has noted: "My favorite sin, through vanity I can manipulate anyone." Koščéj´s most dangerous opponents are thus those women who are able to flatter his vanity, like the beautiful and intelligent Vasilsa Kirbitevna, who when Koščéj came back from his daily hunt:

threw her arms around his neck, caressed and kissed him, all the while whispering to him. "You are my dear friend, I could hardly wait for you to come. I even thought you might not be among the living. I thought some fierce wild beasts had devoured you!” Koshchei laughed: “Oh, you silly woman! Your hair is long, but you are short of wit. Could fierce wild beasts really eat me?” “And where is your death?" "My death is in that besom, it hangs out next to the threshold.” Just as soon as Koschei had flown away, Vasilisa Kirbitevna ran to Ivan Tsarevich and Bulat the Brave asked her. “Well, where is Koshchei´s death?” “In the besom that´s next to the threshold.” “No, he´s intentionally lying. We´ll have to be cleverer to get the truth out of him.” Vasilisa Kirbitevna immediately thought something up: She took the besom and gilded it, and tied various ribbons on it and put it on the table. When Koshchei the Deathless flew in, he saw the gilded besom on the table and asked why it had been done.

Vasilisa replied that she thought it was not appropriate that Koščéj´s death was so carelessly treated. Koščéj became flattered, but nevertheless told her another lie: "Stupid woman, my soul is not there. It is hidden in the goat." Vasilisa coated the goat´s horns with gold paint and adorned the animal with colored ribbons and bells. When he saw it Koščéj thought that the cunning girl was serious about her admiration and finally told her about his soul's hideout. That revelation became Koščéj´s undoing.

Stories about Koščéj are an integrated part of Russian lore. The hero of these tales are always called Ivan, while the name of the strong and cunning maiden varies, her most common apparition is as an exquisitely beautiful warrior woman called Marja Morevna, often appearing in folk tales presented by Afanasiev, who is considered to be Russia's equivalent to the German Brothers Grimm.

Aleksandr Nikolaevich Afanasiev (1826 - 1871) was Russia's greatest collector and publisher of folktales. Many believe that he was far more diligent and better than the Brothers Grimm, in the sense that he wrote down the tales as they were told among peasants, his changes were very cautious. Afanasiev worked as a librarian at the Imperial Archives in Moscow and it was through this profession he came in contact with folk tales and those who collected them. His interest became an obsession. Afanasiev published a collection of more than 600 Russian folktales and then proceeded to write an analysis of them, Slavs´ Poetic View of Nature, published in three volumes, each one with more than 700 pages.

It was Afanasiev´s pursuit of perfection that became his downfall. In his careful editions of folktales, of which the best and most accurate had been collected by his friend, the linguist Vladimir Dal, who wrote them down as phonetically accurate as possible, Afanasiev did not hesitate to publish stories that irritated Russia´s rulers and in  particular the powerful authorities of the Russian Orthodox Church. What aroused the greatest offense to the clergy were Russian peasants´ candid tales about rural sex life. When the powerful Philaret, Vasily Mikhaylovich Drozdov, Metropolitan of the Moscow Patriarchate and one-time friend of Pushkin attacked Afanasiev for his publications of obscene stories, the librarian answered him back in a newspaper article and thus brought upon himself the unbridled hatred of the Church. Afanasiev wrote:

There is a million times more morality, truth, and human love in my folk legends than in the sanctimonious sermons delivered by Your Holiness.

After that incident Vladimir Dal had given Afanasiev a large amount of erotically uninhibited stories and told him: "I have in my collection many such stories that cannot be printed - it is a pity since they are so entertaining." Afanasiev, however, could not refrain from editing the salacious stories and gave a copy to his good friend, the renowned freethinker and exiled Russian Alexander Herzen, while visiting him in London. Naturally, the dreaded Russian Ohkranan, "Division of Patronage of Public Safety and Order",  found out where and when that visit had taken place and after Afanasiev´s return from his trip abroad the Tsar's secret police showed up and turned his apartment upside down until they found a manuscript of Russkie zavetnye shazki, "Russian secret folk tales". Afanasiev was immediately removed from his post, blacklisted and unable to find a new employment. The degraded librarian sold his own extensive library to get money for food for himself and his family. He lived out his last days like a wretch out of a history by Gogol or Dostoevsky, got tuberculosis and died destitute, only forty-five years old. Ivan Turgenev wrote to an author friend:

Afanasiev died recently, from hunger, but his literary merits will, my dear friend, will be remembered long after both yours and mine are covered by the dark of oblivion.

It is often pointed out that women play a passive role in folktales; they are waiting to be married to a handsome prince or being rescued from nasty captors, at best, they help their liberator by giving him information about their abductor´s weaknesses. If women are smart or powerful they are generally granted a supporting role as wicked stepmothers or fairy good mothers. When I read folk legends, I am often tempted to consider such perceptions as a kind of gender stereotype as well. Admittedly, there are quite a lot of tales reflecting the deplorable views of antiquated patriarchal societies, where women have been considered as simple minded commodities who have to be protected, if not – they are abducted or turn out to be independent, nasty and seemingly powerful witches like Baba Yaga. Nevertheless, I imagine myself to have found an equally large number of evil men and ruthless tyrants, along with quite a number of tough and dynamic women, not the least in The Arabian Nights and Russian folk tales.

Take for example the Tsarevna Marja Morevna in one of Afanasiev´s most popular tales, the Tsarevitj Ivan rides out to find out what became of his three beloved sisters who had been married to princes, all of whom can transform themselves into birds. On his way to the sisters Ivan comes upon a field littered with corpses and remains of a mighty army. "Is anyone alive here?" he shouts, "Let him tell me who defeated this great army!" One of the fatally wounded survivors lifts his upper body and responds: "This mighty army was defeated by the beautiful Queen Marja Morevna." Ivan rides on and arrives at the Queen's army accommodations and is there presented to the exquisitely beautiful tsarevna, who asks him: "What makes you come to me? Do you travel by demand or free will?" Whereupon Ivan replies: "A free-born nobleman cannot be coerced." Intense liking arise between the them and they are soon married.

Ivan does not bring the independent and powerful queen to his own kingdom, but do instead move in with her in her vast castle and when she is forced to embark on a new war expedition he leaves "her kingdom and everything therein in her husband's care." When she hands over the keys to all of the castle´s chambers, she also presents him with a golden one that opens the door to a place he may not enter. Of course Ivan hurries to open that door as soon as his wife has left him alone and in the secret chamber he finds Koščéj the Deathless, an emaciated old man solidly forged to the wall with twelve chains. The old demon complains: "For ten years I have been plagued here, without food and drink - my throat is parched." Ivan cannot understand how his wife could have been so cruel and carries water to the old wretch, who devours no less than three buckets and then blasts his chains with the words: "Thank you, Ivan-tsareveitj, now you'll never see Marja Morevna!" Like a whirlwind the demon hurls himself out of the window, looks up Marja Morevna in the midst of a battlefield and abducts her to his castle. Curiously enough Koščéj does not seek revenge on his former enemy but believes her when she flatters him and he imagines that she has really surrendered to his power and charm.

Unlike other tales about the immortal demon, Ivan does not try to find Koščéj´s soul but instead enters into the service of Baba Yaga. With the help of his friends, the brothers-in-law who can turn themselves into birds and a couple of animals he had shown mercy, Ivan succeeds in taming the witch's wild horses and steals her best stallion, which is even faster than Koščéj´s magic steed. Ivan's miracle horse kicks and tramples Koščéj to death, which is an exception since the monster can usually only be killed if his soul is captured and destroyed, or if he is burned to ashes. The story has a happy ending, Ivan and Marja Morevna return to their kingdom "where they lived in the best of ways, maybe they are still drinking the sweet mead".

The ending of another version of the story is more frightening. Koščéj has defeated Ivan and bound him tightly to hand and foot. In an attempt to spare her husband Marja Morevna lies to Koščéj, convincing the cruel demon that she has come to admire him, yes, even love him. Koščéj brings her with him to a tent, but barely have they entered when Koščéj through the canvas hears how an eagle, which in fact is one of Ivan's brothers-in-law, cries out that Marja does not love Koščéj. Furiously Koščéj rushes out and shoots an arrow at the eagle, but the arrow flips in the air, returns to the archer and pierces Koščéjs heart. To ensure that the monster will not to be resurrected Ivan and Marja burns its corpse to ashes. But ... as a revenge for what he has misunderstood as a betrayal, when Marja Morevna in fact only wanted to save his life, the jealous and furious Ivan cuts his wife to pieces.

The Tales of Koščéj the Immortal are generally more terrifying and remarkable than most other Russian fairy tales. Psychoanalysts have stressed that Koščéj emerges as a kind of alter ego of the "evil father". The eggs that appear in connection with Koščéj could possibly symbolize testicles and when they are crushed they destroy Koščéjs power. Either the hero finds the egg containing the demon's soul and destroys it, generally by stepping on it, or he takes it with him and finally crushes it against Koščéjs forehead, a sure way to annihilate the demon. No matter who he is - Baba Yagas alter ego, brother or servant, Lord of the Hell or a perverted father figure - Koščéj is always associated with seduction, lies, infidelity, secrecy and betrayal. A powerful man, who hides the truth about his true nature, in order to gain personal benefits.

The Russian literary scholar Vladimir Jakolevič Propp (1895 - 1970) who did make a detailed analysis of Afanasievs folktales wrote that fairytale figures should primarily be classified by their deeds and not by their name or appearance. Koščéj may exist under several other names and as a force of nature; a dragon, a devil, a falcon, a vampire or a tsar, but in any of these guises he abducts women, appears as an evil rival to the hero and lacks a soul. Popp equates  Koščéj with Death, who in many cultures is personified as a living skeleton abducting people. Propp consistently calls Koščéj The Skeleton. It is clear, however, that in all his guises Koščéj abducts women, emerges as a sinister rival to the hero and lacks a soul.

To abduct relatives is one of Koščéjs activities that occur in each of the stories that introduces him. This has led reserachers who have been searching for the demon's origin to discern similarities between him and the Tsar's role in Russian peasant culture, namely that the Russian ruler selects peasant boys for military service, moves peasants around in their capacity as serfs, or simply deport entire populations, all actions that may be interpreted as abductions. Tsars often occur in folk tales, but what sorts out Koščéj from the rest are his chilly appearance and inhumanity, as well as the fact that his kingdom is separated from people's everyday world.

Several anthropologists have argued that Russian peasants often seemed to share a perception that the Tsar, like God, is far away from them, in another sphere, but that he nevertheless had unlimited power over them. Olga Semyonova, who spent four years by the turn of the last century to a detailed ethnographic study of the peasants living around her family's estate, wrote that several of them felt that "The Tsar is far away from us, by the other end of the Earth." According to Semyonova was the "peasants´ God" a tangible entity that gave rain, drought, health and diseases, while the Tsar defended home and nation, and thereby had the ultimate responsibility for the peasants' well-being, but he was as distant and almighty as God.

Among the mass of peasant, there is nothing mystical about their relationship to the tsar and God, just as there is nothing mystical about their idea of an afterlife, just as they give no thought to the coming year. It is amazing how essentially irreligious they are. Everything is equally evident.

Semyonova assumes that the Tsar's power by most of the peasants is considered to be as eternal, immortal and incomprehensible as God's presence. Hunger and famine strike in the same inexorable manner as war and taxation. If God or the Tsar had a soul or not was an irrelevant question, they were entities far above such notions and were thus linked more to fate than to "humanity"

Several researchers have in Russian folk tales discerned traces of Ivan the Terrible's surviving influence over Russia and have in Koščéj´s character found hints of the legendary Tsar's cruelty, capriciousness and authoritarianism.

Like Koščéj had his demon hordes Ivan the Terrible (1530 - 1584) had his ruthless private army, the so-called opritjniki, who had exclusive social and economic privileges and were loyal only to the Tsar. Ivan used their terror to intimidate those boyars, nobles, he considered to be unreliable. Sickly suspicious of any possible usurper Ivan made his opritjniki torture and murder boyars, as well as bishops, monks and peasants. Opritjniki had unlimited powers over the peasants who lived within the districts they had been granted as rewards for their loyalty and as a source of income. Peasants were killed and bled recklessly, several fled with their families into the forests and agricultural production fell.

Plague worsened the famine, in one year more than 10 000 died only in the wealthy town of Novogrod, where the burghers in their despair turned to Tsar Ivan begging him to at least ease the opritjnikis´ terror. Instead of listening Ivan considered the appeals to be signs of a planned rebellion and ordered his opritjniki to loot and burn the city and its surrounding villages. The mayhem culminated in mass executions outside the walls of the devastated city, where Ivan witnessed the agonizing torture of thousands of victims. The Tsar himself took great pains in finding variations of torture and executions, personally killing several of the accused.

Ivan assaulted a pregnant daughter-in-law, thus causing her miscarriage, and killed one of his sons, waged war against all the neighboring countries, spread terror around him and finally abolished its oprjitnina system in fear that his sworn men would turn against him.

Ivan IV's sadism and total ruthlessness amazed even his unusually thick-skinned contemporaries. It would not be surprising if many of them came to imagine him as a kind of Koščéj, a demonic figure lacking both a soul and ordinary human traits:

He was physically and spiritually one with his realm [...]. He brought together the human and the divine, which authorized him to act to purify the world of sin, using divine violence. He was an incarnation of this union, which gave moral authority for everything he did and placed him on a par with God. It was this self-identification of Ivan with the idea of sacred violence which opened the way for the Tsar´s belief in the purificatory value of his cruelty, and enabled him to accept as divine the sadism which made life a hell for his subjects. [...] It was also the quality of Ivan´s firm conviction in his God-given duty of rewarding and punishing his people that induced in them the acceptance of the duty of obedience to the divinely powerful Tsar, to whose judgment they submitted as though it was the Last Judgment.

While reading about Ivan the Terrible Iosif Vissarionvitj Djugasvili turns up in the mind, the man who in 1913 became Joseph Stalin, Man of Steel, and when he came into power let his senseless terror plague 180 million Soviet citizens. The shadows of these demonic rulers continue to be present in Russia. The film director Pavel Lungin, who in 1990 won the prize as best director in Cannes, later became a firm supporter of Putin. Last year, Lungin signed a letter in support of Putin's military operations in Crimea and the Ukraine. In 2007, Pavel Lungin introduced his film The Tsar, about Ivan the Terrible, with the words:

Some believe that the spirit of Ivan the Terrible is disappeaing further and further away from us, while others dream of a contemporary equivalent to this force that once again will gather everything that has fallen apart and been destroyed by years of reform. Because, as many historians can confirm, it was under Ivan IV that the Principality of Moscow was converted into the Muscovite state, our Nation's predecessor. This is the Russian state secret. All dictators, each one of those who in some way have been connected to the violence that repeatedly has unleashed oceans of blood over our people has been linked to this strange masochist love of a violent past.

Similar reasoning may to some extent be linked to Vladimir Putin, who on numerous occasions has expressed his desire for having today's textbooks rewritten in such a way that they "create a sense of pride in our history, in our nation." This nationalistic vision has meant that both Stalin and Ivan IV are beginning to be revalued in a more positive light.

One such example has been the release in 2007 of Alexander V. Filippov's The Contemporary History of Russia, 1945–2006, intended as a high school book in modern history. It was accompanied by a teachers' manual that among other things stated that “it is important to show that Stalin acted in a concrete historical situation…entirely rationally - as the guardian of a system, as a consistent supporter of reshaping the country into an industrialized state."

In The Contemporary History of Russia Stalin's is considered in relation to Ivan IVs establishment of the Muscovite state that initiated “a 500-year political tradition which demanded that power be concentrated in the hands of a single, autocratic ruler and his centralized administrative system.” Filippov stated that Stalin prioritized the national defense, as well as an economic modernization process supported by a strict administrative command structure. Even Stalin´s most cruel means were in the end justified by their ends – a reunification of the former Russian empire and its transformation into an industrial superpower, after winning a war of epic proportions. While accomplishing this policy Stalin considered himself to be the heir of strongmen like Ivan IV and Peter the Great. He was a connoisseur of Russian history and deemed such leaders to be his mentors.

The latter is apparently true. A Russian historian, Robert Yurevich Vipper (1859 - 1954), wrote in 1920 a book about Ivan the Terrible in which he compared the ongoing Bolshevik revolution with the "military-autocratic communism" which according to Vipper had characterized Ivan IV's regime. Vipper was at that time not a Bolshevik, he left Moscow for the University of in Riga to avoid Communist fanaticism. Nevertheless, Vipper understood that Lithuania sooner or later would succumb to the Soviet power and during the thirties reassessed his views of the Bolsheviks and deemed their state dictatorship as a worthy successor of Ivan the Terrible's endeavors. Vipper chose to ignore Ivan IV's senseless terror and regarded him more as a dedicated nation builder. Soviet leaders ought to demonstrate similar strength and ruthlessness, thereby establishing Russia's power and glory. When Lithuania was annexed in 1940 Vipper became member of the USSR Academy of Sciences and a leading historian whose research supported Stalin's quest to restore Ivan the Terrible as a role model; an able and admirable leader. During a highly acclaimed lecture in the Kremlin, which the radio broadcasted throughout the Soviet Union, Vipper proclaimed that: "Ivan's Muscovite state was the prototype of the USSR's multi-national state."

In this context it may be noted that the epithet "Terrible" in Russian is Grozny, a concept that can be translated as “fearsome", "awesome" or "redoubtable". Afanasiev´s friend, the linguist Vladimir Dal, identified the word as an archaic epithet of powerful leaders and that it back then had the meaning of "brave, magnificent, superb, keeping enemies in fear, but subjects in obedience."

Stalin thus did not mind at all being compared to a sadistic tyrant like Ivan the Terrible, but he did not want be connected with his mythical doppelganger, the abominable Koščéj. It is possible to connect Osip Mandelstam's poem about the Kremlin Mountaineer with myths surrounding fearsome creatures like Koščéj the Immortal, the demon without a soul who reigns over a realm of death filled with smirking sycophants, who suddenly may be ossified by the demon's remarks or bad moods.

Mandelstam was in November 1933 reading his poem to a select group. Those who listened were his poet friends Boris Pasternak, Anna Ahkmatova and Sergei Petrovich, as well as Osip´s wife Nahdezha and, according to Robert Littell in his documentary novel The Stalin Epigram, a certain Zanaida Zaitseva-Antonova, who had been Mandelstam's mistress. According to Littell it was Zanaida who wrote down the poem and brought it to OGPU, the secret police that next year would become the dreaded NKVD. The poem became Mandelstam´s death sentence: 

Our lives no longer feel the ground under them.

At ten paces you can´t hear our words.

But whenever there´s a snatch of talk

it turns to the to the Kremlin mountaineer.

the ten thick worms his fingers,

his words like measures of weight,

the huge laughing cockroaches on his top lip,

the glitter of his boot-rims

Ringed with a scum of chicken-necked bosses

He toys with the tributes of half-men

One whistles, another meows, a third snivels.

He pokes out his finger and he alone goes boom.

He forges decrees in a line like horseshoes,

One for the groin, one the forehead, temple, eye.

He rolls the executions on his tongues like berries.

He wishes he could hug them like big friends from home.

Putin does not deny Stalin's terror, though the question remains whether he has a clear idea of what it really meant for the individual Soviet citizen who was severerly affected by it and how it has deeply hurt the Russian nation and its neighboring countries. If he has such an understanding, it is somewhat difficult to understand why he has compared the terrible Stalinist right abuses with other types of crimes, committed by other nations. During the conference that introduced the aforementioned textbook in modern Russian history, Putin said, among other things, in a TV broadcasted speech:  

Yes, we had terrible pages in Russia’s history. Let us recall the events since 1937 [the year of Stalin´s "Great Purge"], let us not forget that. But in other countries, it has been said, it was more terrible. No one must be allowed to impose the feeling of guilt on us. Let them think about themselves. But we must not and will not forget about the grim chapters in our history. Though we have not used nuclear weapons against a civilian population. We have not sprayed thousands of kilometres with chemicals, [or] dropped on a small country seven times more bombs than in all the Great Patriotic War. 

When I read the Russian journalist Masha Gessen´s disturbing book about Putin's rise to power, The Man Without a Face, I was once again reminded of how the stigma of absolute and ruthless authorities rests heavily upon Russia. In her book Gessen describes, with astounding bravery, how a violent troublemaker and mediocre student from humble beginnings in Leningrad´s half misery through various rackets moved upwards within the ranks of a KGB threatened by democratic reforms and then through contacts with powerful oligarchs, many of whom later became his sworn enemies, ended up among the political leadership of a Russia that increasingly became more corrupt and controlled. How Putin early on realized the potential of media as a means to achieve and maintain power by building up the image of an incorruptible superman able to set everything right. He is accused of having come to power through KGB machinations, which among other things included staging acts of make-believe terrorism that could be blamed on Chechen zealots and thereby support Putin's campaign to extend the dirty war in the Autonomous Chechen Republic and thereby strengthen Putin´s power by associating him with the protection of Russia from terrorism.

Compared to the mentally unstable sadist Ivan IV, who slew a fair amount of his subjects, but "founded the Russian political structure" and the paranoid, psychopath Stalin, who caused death and terror to a degree Ivan the Terrible could not even have dreamt of, but who by some hardcore fans still are venerated as the powerful leader who initiated and headed an era of "unity, strength and national honor," Putin has not wandered off into madness and indiscriminate terror methods, but like his authoritative predecessors Putin is most willing to be hailed by the masses and being considered as the strong leader who brought order to the economy and social system.

Putin seems to have been inspired by the personality cult that developed around Stalin. Recently I watched an episode on Swedish TV of a program called All are photographers, where one of the participants was assigned to make official photographs of bridal couples. His colleague pointed out that a task like that reminded him of the plethora of perfunctory and dreary portrait studies of politicians, who generally were depicted in insipid poses in pulpits, or sitting stiffly posed among colleagues and/or family members. It's completely different in the case Putin, where images taken of him are far more interesting, caught with speed and gusto from intriguing angles allowing Putin to come out as a incessantly active macho who moves around within intriguing settings. Being Putin's official photographer must be much more exciting than stumbling around in the shadow of European politicians.

Gessen and other investigative journalists are moderately amused by such displays, warning about the danger in underestimating the dangerous potential of Putin's character and the endeavor his entourage has embarked on. According to Gessen, Putin´s agenda revolves around tense control of the media, silencing and even murdering vociferous critics, coarse lies and manipulations, and above all inhibited theft committed by a closed circle of old buddies. It is the story of a mafia group whose members through policy, serious crime and economic manipulations have seized control of an entire country and finding themselves in the middle of a process of embezzling anything they can lay their hands on. Putin's KGBpals have ended up as directors of state companies. They are the new oligarchs. After having served the state the secret police is now taking over it, which means that the Organization´s traditional enemies - rights activists, journalists and lawyers - now live dangerously.

Gessen´s book also involves a search for the personality, or why not the soul, of an apparently ruthless careerist who, like Koščéj in Russian folk legends oozes coolness and inaccessibility. A tiny, easily upset and gray man has been turned into a big game hunter and martial arts master. A strong and tough, but deep down OKguy who has everything that is required for controlling a complex empire. An image that is not soiled by vulgar language, as when Putin after the apartment building explosions shortly after his accession to power blamed them on Chechen terrorists, the new Russia´s permanent scapegoats and declared: "We'll follow the terrorists everywhere. We'll blast them out, even in the shit-house. End of story."

To me Putin's true nature remains a mystery. He may be a great statesman, though I unfortunately lean towards a perception that he may be more of a Godfather, a capo di tutti capi that makes me think of Koščéj, the Immortal, the mysterious macho man who hid his soul, but was hunted down and defeated by bold women like Marja Morevna and Vasilisa Kirbitevna. In Putin's case, such women may be equivalent with brave journalists like Masha Gessen, or Anna Politkovskaya, who paid with her life for her disclosures, and Karen Dawisha who in her book Putin's Kleptocracy describes gangster economics promoted by former KGB agent and his collborators.

Putin is the head of state who can disappear for weeks without his subjects knowing where he is. He is a man who rightly says: "I have a personal life in which I do not allow any interference. It must be respected." Putin's good friend Silvio Berlusconi repeatedly makes the same statement, he is like Putin a media controller and a millionaire. Unlike Berlusconi Putin denies that he is a millionaire, according to him, it is a lie spread by his political opponents and nothing more than "bullshit as usual". Despite their opinions about "privacy", neither Putin nor Berlusconi hesitate to give orders to unscrupulous journalists to rummage in the privacy of others and spread scandalous rumors about individuals they regard as being their enemies.

Moreover, I cannot help but wonder about these admired men's personal life, especially after reading the transcripts of Berlusconi phone conversations with the high-end prostitute Patrizia D'Addario: "I'm going to take a shower too. If you finish before me, wait for me on the big bed," the then Italian Prime Minister can be heard saying. "Which bed? Putin's?" queries his companion. Berlusconi answers: “Putin´s”, Patrizia giggles: “Oh, how cute! The one with the curtains.” The exact meaning of this conversation is somewhat unclear, but still reminds me of the aged Koščéj´s escapades, or why not how despicable, powerful old men abuse young women, like Dominique Strauss-Kahn, or our Swedish representatives of this distasteful kind of power drunk personalities, like the former Rector of the Swedish Police Academy.

But it is mainly the common talk about Putin's soul that made me think of Koščéj. It all started when Bush met Putin for the first time in 2001, and the American president declared:

I looked the man in the eye. I found him to be very straight forward and trustworthy and we had a very good dialogue. I was able to get a sense of his soul. He's a man deeply committed to his country and the best interests of his country and I appreciate very much the frank dialogue and that's the beginning of a very constructive relationship. 

Apparently Putin seized Bush's romantic, Christian soul by showing him a cross he had received from his mother before an official visit to Israel. "She asked me to get it blessed. I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.” Is Putin religious? In that case, he should believe in the existence of a soul? He has stated:

First and foremost we should be governed by common sense. But common sense should be based on moral principles first. And it is not possible today to have morality separated from religious values.

That does not sound very spiritual, rather practical and it is possible that Putin´s dealings with the Russian Orthodox Church is mainly motivated by political motives. Nevertheless, Kirill - or Vladimir Mikhailovich Gundyayev (his name as a private person) - who is the current Patriarch of Moscow and All Russia, has declared that Putin's regime is "a miracle of God" and has furthermore stated that he and Putin share a vision of the "Russian world" as a sphere of common ideological values, which differ from those prevailing in the "West".

More than 75 percent of all Russians state that they are sympathetic to the Russian Orthodox Church and its close cooperation with the State. The Orthodox Church is not a state church and its funding is therefore dependent on private contributions, including those coming from influential politicians and oligarchs, or other sources of income, such as a recently unveiled scandal involving tax-free cigarette imports. A controversial financier of the Church is the millionaire Konstatin Malofeev, who also finances Russian separatists in Ukraine. Patriarch Kirill has ignored criticism that he is "politicizing" the Russian Orthodox Church and he has also had some trouble with persistent rumors accusing him of being a KGB informer during the 1990s.

Hillary Clinton did during her election campaign against Obama make fun of Bush's statement about seeing Putin's soul, it was when she spoke about Obama's inexperience of international relations and the danger of being too personal while dealing with foreign leaders. She said that Putin was not to be trusted and claimed that she could have told Bush where Putin's soul was because he "has been a KGB agent. By definition, he has therefore no soul ". Putin replied quickly: "The least we can ask is if a head of state has a head or not." Was this opinion directed against Mrs. Clinton, insinuating that she might have a soul but no head, or was it said as a recognition that Putin like Koščéj has hidden his soul and while exercising his powers only makes use of his head?

The discussion about Putin's potential soul continues. Last summer the US Vice President Joe Biden was interviewed in The New Yorker and he told about a meeting he had with Putin in 2011:

“I had an interpreter, and when he was showing me his office I said, ‘It’s amazing what capitalism will do, won’t it? A magnificent office!’ And he laughed. As I turned, I was this close to him.” Biden held his hand a few inches from his nose. “I said, ‘Mr. Prime Minister, I’m looking into your eyes, and I don’t think you have a soul.’ ” “You said that?” I asked. It sounded like a movie line. “Absolutely, positively,” Biden said, and continued, “And he looked back at me, and he smiled, and he said, ‘We understand one another.’ ” Biden sat back, and said, “This is who this guy is!”

Not that I became much wiser when I read Biden's description of his meeting with Putin, but I added it as another example of how much that is written about the Russian leader's personality seems to revolve around his psychic life and icy gaze.

I assume that Putin's soul, like Koščéjs, may actually be hidden away somewhere. The reason for such an assumption is that I have occasionally met with people who have been poisoned by the power they possess, blinded to such a degree that they apparently believed themselves to be flawless and all-knowledgeable, though they oddly enough at the same time felt both threatened and insecure and therefore are ready hurt and attack people they consider to be a threat to their image of excellence. The director Rainer Werner Fassbinder once made a film called Angst essen Seele auf, "Fear devours the soul." I think about the movie title and find it adequate, while I imagine that power also has a tendency to devour the soul.

In most cases, power seems to pose a threat to humanity, something I suspect is revealed in folk legends like those dealing with Baba Yaga and Koščéj. Power creates monsters. Evil is born when a feeling of all-encompassing authoritarianism is allowed to devour the soul.

Afanasiev, Aleksander (2014) The Complete Folktales of A.N. Afanas´ev, Volume 1. Jackson: University Press of Mississippi. Brandenberger, David (2009) “A New Short Course?: A. V. Filippov and the Russian State's Search for a ´Usable Past´" in Kritika: Exploration in Russian and Euarasian History, Vol. 10, No. 4. Chandler, Robert (ed.) (2012) Russian Magic Tales from Pushkin to Platonov. London: Penguin Classics. Dawisha, Karen (2014) Putin's Kleptocracy: Who Owns Russia? New York: Simon and Schuster. De Madariaga, Isabel (2006) Ivan the Terrible: First tsar of Russia. New Haven CT:  Yale University Press. Gessen, Masha (2013) The Man Without a Face: The Unlikely Rise of Vladimir Putin. London: Granta Books. John, Andreas (2004) Baba Yaga: The Ambigous Mother and Witch of the Russian Folktale. New York: Peter Lang. Littell, Robert (2009) The Stalin Epigram, New York: Simon and Schuster. Mandelstam, Osip (1989) Against Forgetting, edited by Carolyn Forché, translated by W.S. Merwin and Clarence Brown. New York: W.W. Norton & Co. Osnos, Evan (2014) “The Biden Agenda: Reckoning with Ukraine and Iraq, and keeping an eye on 2016”, in The New Yorker, July 28. Platt, M. F. (2010) “Allegory 's Half-Life: The Specter of a Stalinist Ivan the Terrible in Russia Today” in Penn History Review Volume 17 Issue 2. Politkovskaya, Anna (2004) Putin's Russia. London: Harvill.Propp, Vladímir Jakolevič (1968) Morphology of the Folk Tale. Bloomington: University of Indiana Press. Propp, Vladímir Jakolevič (1992) Le radici storiche dei racconti de magia.  Rome: Grandi tascabili economici, Newton.Semyonova Tian-Shanskaia, Olga (1993) Village Life in Late Tsarist Russia (edited by David L. Ransel). Bloomington: University of Indiana University Press. Warner, Elizabeth (1985) Heroes, Monsters, and Other Worlds from Russian Mythology. New York: Schocken Books.

Väl dold i djupet av Rysslands milsvida skogar ligger sedan urminnes tider häxan Baba Yagas boning. Det är sannerligen inget pepparkakshus, byggt för att locka till sig aningslösa skogsvandrare, även om dess ägare allt som oftast har en glupande hunger efter människokött, helst mört sådant från välgödda spädbarn. Det tycks istället som om Baba Yaga genom husets skräckinjagande utseende och beteende, det har nämligen en egen vilja, söker hålla de människor som förvirrat sig till dess närhet på avstånd. Gärdsgården som omger häxans stuga är gjord av benknotor och gärdsgårdsstörarna pryds med döskallar, från vars ögonhålor ett kyligt sken sprider sig i nattmörkret. En spetsad stör står alltid tom i väntan på en olycklig besökares skalle. Häxan sätter dit den efter det att hon tillrett sitt offer och gnagt hans kranium rent.

Det händer ibland att någon djärv yngling, eller fördrivet flickebarn, frivilligt söker sig till denna skräckens boning. Käringen som bor där ruvar nämligen på stora rikedomar och hon råder över skogens alla väsen. Rovdjur och fåglar lyder under henne, liksom vilsegångna kor och åtråvärda vildhästar. Det sägs att hon är allas urmoder, ja att hon är identisk med Moder Jord. Att hon kan förvandla sig till ett moln, att till och med sol och måne lyder under henne. Hennes boning står vid Dödsrikets gräns; kanske är hon Döden själv. Under alla förhållanden lyder demoner och drakar under henne.

Hennes hus har som sagt ett eget liv. Det vilar på kraftiga hönsben och varifrån man än nalkas så vänder det sig mot besökaren. Vill man stiga in i huset måste man hejda dess rörelser genom att befalla det: ”Lilla stuga, lilla stuga, vänd ditt ansikte mot mig och baken mot skogen”, då böjer sig huset fram likt en höna och öppnar dörren. Den oförvägne lycksökare som då stiger in ser först inte käringen, som antingen likt en katt ligger hopkrupen på hällen ovanför sin väldiga bakugn, eller har sträckt ut sin gängliga lekamen längs stugans ena långvägg, så att besökaren misstar den för en trästock, knotig och skrovlig som hon är. Men så hör han häxans knastertorra röst som ilsket fräser något om: russkim dukhom, ”stanken från en ryss”. Likt alla hinsides varelser känner Baba Yaga skillnaden mellan en gengångare, en gast och en levande själ. Hon vädrar med sin vassa näsa, lyfter på huvudet och betraktar med självlysande ögon sin besökare.

Vacker är Baba Yaga inte i sin sanna skepnad, men hon kan förvandla sig till en åtråvärd medelålders kvinna.Särskilt vid sina sällsynta storstadsbesök. 

Hemmavid föredrar hon dock sina insjunkna kinder, skäggstubb och sjukligt gula hud, som spänner över hennes kranium.  Flottiga, gråa hårtestar omger hennes höga panna och smutsiga ansikte, underkäkens huggtänder lyser blottade vid mungiporna.

 En egenhet som Baba Yaga delar med många andra sagoskurkar är en synlig fysisk åkomma. Baba Yaga saknar ett ben. Det är ersatt med ett konstgjort sådant, antingen av trä, eller lera. Häxan i Hans och Greta har även hon svårt att gå och lutar sig på en käpp. Kanske antyder detta att även mäktiga monster kan skadas, eller att deras inre deformitet speglas genom deras utseende; att deras ondska har samband med en inre kluvenhet – skadan drabbar alltid en del av ett par; som ett öga, ett ben, eller en arm.

Många anser att det finns fler än en Baba Yaga, att hon på olika platser har systrar och döttrar och att dessa märkliga kvinnor fortplantar sig själva, ingen man tycks ha haft något att göra med deras tillblivelse. Andra anser att de olika Baba Yagorna är skilda aspekter av samma Baba Yaga, som när Jungfru Maria uppenbarar sig i annorlunda skepnader, med skilda budskap på olika platser. Kanske alstrar Baba Yaga av egen kraft, likt den fruktbara jorden, både växter och djur, beskyddar och göder dem. Förutom sina spinkiga och skadade ben som amtyder hennes koppling till död och plåga, har hon väldiga, mjölkstinna bröst.

Baba Yaga är möjligen inte genomrutten, inte alltigenom ond, snarare skadad eller förpestad av alltför mycket makt. Fattar häxan motvilligt tycke för någon besökare avstår hon från att slakta henne/honom och sätter istället den oförvägne/a på prov för att därigenom förvissa sig om att hon, eller han, är värdig hennes förtroende. Överlistar de käringen kan hon bli givmild och beskyddande. Är hon dock inte mild till sinnes, utan hungrig och vildsint, kan Baba Yaga störta sig över den arma människa som stigit in över hennes tröskel, slita halsen av henne och tillreda kadavret i bakugnen för att sedan få sig ett ordentligt skrovmål. Hennes hus är minerad mark, varje tanke, vart mått och steg måste övervägas. Glöm absolut inte att tiga innan häxan talar. Maktens folk hatar att bli emotsagda, undervisade och tillrättavisade. Svara om du blir tillfrågad, men väg dina ord, häxor vädrar efter misstag och dyker ett sådant upp griper de efter det likt en svulten varg.

Det går inte att fly från Baba Yaga. Rusar du ut genom dörren, kastar hon sig i ett huj upp i sin väldiga trämortel och flyger med den, hack i häl efter den flyende, alltmedan hon med en virvelstorms hastighet stakar sig fram med mortelstöten och med en kvast sopar igen spåren efter sig. När den förföljde inte orkar längre, stapplar och faller till marken lutar sig häxan över sitt offer och spärrar upp sin väldiga käft, som kan fås att sträcka sig från jord till himmel. Den är inget annat än helvetesgapet som slukar den olycklige med hull och hår, utplånande alla spår efter hans/hennes tid på jorden.

Baba Yaga har många tjänare, otäckast är Koščéj den Odödlige, kanske häxans manliga aspekt, fast Koščéj har ett eget liv trots att han är underordnad den mäktiga Baba Yaga och måste komma så fort hon kallar honom till sig. Koščéj är en mäktig tsar med ett vidsträckt rike och och en väldig armé, möjligen är det Dödsriket han härskar över, namnet Koščéj  låter nämligen som det gamla slaviska namnet på den platsen - Koshchnoye. Likt Hades har Koščéj en svaghet för vackra kvinnor som han rövar bort från deras män och anförvanter och sedan försöker förföra. Märkligt nog händer det att den gamle vällustingen lyckas  i sitt uppsåt, något som kan tyckas märkligt med tanke på att han ser milt sagt anskrämlig ut. Koščéj dör inte, men åldras. I en och annan saga väljer en fager mö valt att överge sin älskare för åldringens skull och det sker i allmänhet efter det att hon sett den gamle demonens rikedomar och erfarit hans makt.

Långt tillbaka i tiden fann Koščéj en metod att skilja kropp från själ, om de lever åtskilda kan ingen av dem dö. På den tiden var Koščéj en stilig, oförvägen krigare, som gömde sin själ för att förbli bli obesegrad i varje strid. 

Priset var högt. Han ser nu ut som ett kadaver, möjligen kan Koščéj genom sina magiska krafter likt Dorian Gray dölja sitt rätta utseende, eller så förvänder han synen på sina offer. Genom sin makt och rikedom smickras han ständigt av sin omgivning och då någon bortrövad mö försäkrar honom om att hon beundrar, ja till och med älskar honom, då tror han henne. I sagorna finns scener när någon bortrövad mö låter det gamla monstret vila sitt huvud i hennes knä alltmedan hon stillsamt ställer frågor till honom, reder hans toviga hår och befriar det från löss. Då blir Koščéj lugn och bländas av sin egen förträfflighet; hans svaga punkt.

Koščéjs kropp kan inte skadas, men finner någon hans själ, hans sårbara mänsklighet och sårar honom där, då går Koščéj under. Det är genom att förneka och gömma det som är ömtåligt - kärlek och medkänsla – som Koščéj har lyckats förvandla sig till en mäktig och osårbar varelse. Han har plockat själen ur kroppen. Likväl är han ständigt på jakt efter kärlek, men finner den givetvis inte. Genom att röva bort unga kvinnor tillskansar han sig erotik. Koščéjs brist på  själ gör dock att han varken kan ge eller få kärlek, möjligen beundran, men det är en aktning grundad på skräckblandad undergivenhet. Som den maktmänniska han är tvekar Koščéj inte att utnyttja sina tillfångtagna kvinnor, bland annat låter han dem väva arméer och föda de onda demoner som betjänar honom i form av duvor.

Kanske på grund av sin ålder och sitt självhävdelsebegär ägnar sig den gamle häxmästaren åt krävande aktiviteter, exempelvis så jagar han varje dag uppflugen på en av sina snabba hästar, varav några har tre eller sju ben, de kan alla tala och då de snubblar är det ett tecken på att fara är å färde. Koščéj är en livsnjutare som ständigt söker bekvämlighet, bland annat har han en pälsfodrad mantel, som är varm om vintern och sval om sommaren. Fast åldern tar ibland ut sin rätt och ofta är han så trött att en tjänare tvingas stå bakom tronen och emellanåt lyfta hans tunga ögonlock. Det händer att Koščéjs tungsinne tar hans hov i besittning; demoner och människor i hans omgivning kan förvandlas till sten och kan då enbart väckas till liv vid ljudet av en gusli, en slags cittra. I all sin maktfullkomlighet är Koščéj en enslig, osäker och därmed farlig figur.

Om någon finner Koščéjs själ och lyckas avslöja hans mänskliga nakenhet och sårbarhet, då mister han sin makt. Därför har han med magiska medel gjort allt för att göra sin själ oåtkomlig. Den lever, men finns spetsad på en nål som Koščéj placerat i ett ägg, lagt i en anka som lever i en hare, innesluten i en järnkista, över vilken en mäktig ek vuxit upp. Koščéjs odödlighet har gjort att eken nu vuxit sig stark och omsluter kistan med sega rötter. Det mäktiga trädet finns i en skog på en ö långt ut på ett öde hav.

Som all makt växer Koščéjs styrka genom bekräftelse. Den gamle demonen har begått alla upptänkliga synder och brott, men vad som blir hans slutliga fall är hans stora fåfänga. Som Djävulen själv har konstaterat: ”Min favoritsynd, genom fåfänga och självöverskattning kan jag få vem som helst i min makt.” Koščéjs farligaste motståndare är därmed de kvinnor som förmår smickra hans fåfänga, som den vackra och intelligenta Vasilsa Kirbitevna, som en dag när Koščéj kom hem efter jakten:

lade armarna om hans hals och kysste honom. ”Du käre jag har saknat dig så”, sade hon. ”du var borta så länge att jag blev rädd att de vilda djuren hade ätit upp dig.” ”Så tokiga ni kvinnor är”, skrattade Kosjtjej. ”Hur skulle de vilda djuren kunna döda mig? Jag har inte min död i min egen kropp.” ”Var har du den då?” frågade Vasilisa, ”I kvasten som ligger vid tröskeln”, svarade Kosjtjej. Så snart Kosjtjej hade gett sig av sprang Vasilisa till Ivan och Bulat den modige och berättade för dem vad hon hört. ”Nej, det är en lögn som han försöker slå i dig. Försök vara listigare nästa gång.” Vasilisa fick en idé. Hon tog kvasten och målade den med guldfärg, prydde den med färgade band och lade den på bordet. När Kosjtjej kom flygande hem igen frågade han varför kvasten låg på bordet. Vasilisa svarade att hon tyckte att det inte var rätt att hans död skulle ligga på golvet. ”Dumma kvinna”, svarade han, ”min själ finns inte där. Den är gömd i geten.”

Efter det att Vasilisa målat getens horn med guldfärg och smyckat djuret med färgade band och klockor blev Koščéj smickrad. Han trodde att den listiga flickan menade allvar med sin beundran och han berättade därför om sin själs gömställe. Det avslöjandet blev givetvis Koščéj Dödstrotsarens slutgiltiga död. 

Om Koščéj berättas det i många ryska sagor, hjälten i dessa heter för det mesta Ivan, men den starka och listiga flickans namn varierar, hennes vanligaste gestalt är den undersköna krigarkvinnan Marja Morevna, om henne berättar ofta Afanasiev, som av många anses vara Rysslands motsvarighet till de tyska bröderna Grimm.

Aleksandr Nikolajevitj Afanasiev (1826 – 1871) var Rysslands genom tiderna störste insamlare och publicist av sagor. Många menar att han var större än bröderna Grimm i den bemärkelsen att han skrev ner sagorna så som de berättades bland bönderna och gjorde mycket försiktiga ändringar. Afanasiev arbetade som bibliotekarie vid de kejserliga arkiven i Moskva och det var genom sitt yrke han kom i kontakt med folksagor och sådana personer som samlade in dem. Intresset blev till en besatthet, Afanasiev publicerade en samling med mer än 600 ryska folksagor och fortsatte sedan skriva en analys av dem, Slavernas poetiska syn på naturen, i tre band, vart och ett på mer än 700 sidor.

Det var Afanasievs strävan efter perfektion som blev hans fall. I sin försiktiga redigering av folksagorna - de bästa hade insamlats av hans vän språkspecialisten Vladimir Dal, som skrivit ner dem så fonetiskt korrekt som möjligt – tvekade inte Afanasiev att publicera sådant som kunde irritera Makthavarna och Kyrkans män. Vad som väckte störst anstöt hos prästerskapet var de ryska böndernas frispråkiga berättelser om det lantliga driftslivet. När den kraftfulle Philaret, Vasilij Mikhaylovich Drozdov, Patriark av Moskva och därmed högste ledare över den Rysk-ortodoxa kyrka, och en gång nära vän till vän till Alexander Pushkin, attackerade Afanasiev för hans spridande av obscena historier, svarade bibliotekarien honom tillbaka i en tidningsartikel och drog därmed på sig Kyrkans ohämmade hat. Afanasiev skrev:

Det finns en miljon gånger mer moral, sanning och mänsklig kärlek i mina folksagor än i de skenheliga predikningar som levereras av Ers Helighet.

Vladimir Dal hade gett Afanasiev en stor mängd uppteckningar av erotiskt ohämmade berättelser och sagt honom: ”Jag har i mina samlingar många sådana berättelser som inte kan bli tryckta – det är ledsamt eftersom de är så underhållande.” Afanasiev kunde dock inte avhålla sig från att redigera de skabrösa historierna och gav några avskrifter till sin gode vän, den kände fritänkaren och exilryssen Aleksandr Herzen, när han en gång besökte honom i London. Givetvis fick den fruktade ryska Ohkranan, ”Avdelningen för beskydd av allmän säkerhet och ordning”, reda på att det där besöket ägt rum och efter det att Afanasiev kommit tillbaka från sin utlandsresa vände tsarens hemliga polis upp och ner på hans lägenhet och fann då manuskriptet till  Russkie zavetnye shazki, ”Ryska hemliga folksagor”. Afanasiev avsattes från sin tjänst, blev svartlistad och fick inga nya anställningar. Den degraderade bibliotekarien sålde sitt eget mycket omfattande bibliotek för pengar till mat och framlevde sina sista dagar som en slusk ur någon historia av Gogol eller Dostojevskij, fick tuberkulos och dog utfattig, enbart fyrtiofem år gammal. Ivan Turgenev skrev i ett brev till en författarvän:

Afanasiev dog nyligen av hunger, men hans litterära meriter kommer, min käre vän, att bestå och uppskattas långt efter det att både mina och dina verk har slukats av glömskans mörker.

Det skrivs ofta att kvinnor i folksagor spelar en passiv roll; de väntar på att bli bortgifta med en prins eller bli räddade från en otäck kidnappare, i bästa fall hjälper de sin befriare genom att ge honom information om kidnapparens svagheter. Är kvinnorna smarta eller mäktiga så har de ofta en biroll som elaka styvmödrar eller goda féer. När jag läser sagor får jag dock ofta för mig att den där uppfattningen även den är könsrollsschablon. Visserligen speglar många sagor patriarkaliska samhällsförhållanden där kvinnor betraktas som varor eller svaga stackare som måste beskyddas, om de nu inte är elaka huskors eller allsmäktiga, ondskefulla häxor som Baba Yaga. Jag tycker mig dock även ha funnit ett minst lika stort antal ondskefulla gubbar och hänsynslösa tyranner, tillsammans med ett stort antal tuffa och dådkraftiga kvinnor, inte minst i Tusen och en natt och ryska folksagor.

Ta till exempel tsarevnan Marja Morevna i en av Afanasievs populäraste sagor, i den rider Ivan ut för att se hur det är med hans systrar som blivit bortgifta med prinsar, som alla kan förvandla sig till fåglar. På vägen till sina systrar kommer Ivan till ett fält där liken efter en väldig krigshär ligger utspridda. ”Finns någon i livet här?” ropar han, ”må han säga mig vem som besegrat denna stora här!” En av de dödligt sårade reser på överkroppen och svarar: ”Hela denna stora här har den sköna drottningen Marja Morevna besegrat.” Ivan rider vidare och kommer till drottningens tältstad och träffar där den undersköna tsarevnan, som frågar honom: ”Vart ämnar du dig, är det av tvång eller fri vilja du färdas?” Varvid Ivan svarar: ”En friboren ungersven handlar inte av tvång.” Tycke uppstår och de är snart gifta.

Ivan tar inte med sig den självständiga och mäktigare drottningen till sitt rike, utan flyttar istället in i hennes slott och då hon tvingas ge sig ut på ett nytt krigståg lämnar hon "sitt rike och allt däri i makens vård”. Då hon ger honom nycklarna till slottets alla gemak visar hon en av dem som går till ett rum han inte får beträda. Givetvis skyndar sig Ivan dit så fort hans hustru lämnat honom och där finner han Koščéj  Dödstrotsaren, en utmärglad gubbstackare fastsmidd vid muren med tolv kedjor. Den gamle demonen klagar: ”I tio år har jag plågats här, utan mat och dryck – min hals är alldeles förtorkad.” Ivan kan inte begripa sin hustrus grymhet och bär vatten till den gamle stackaren, som slukar inte mindre än tre spannar och sedan spränger sina kedjor med orden: ”Tack skall du ha, Ivan-tsareveitj, nu får du aldrig se Marja Morevna!” Som en virvelvind far demonen ut genom fönstret, söker upp Marja Morevna på slagfältet och rövar bort henne till sitt slott. Märkligt nog hämnas inte Koščéj på sin forna fiende utan tror på hennes smicker och inbillar sig att hon har fallit till föga för hans kraft och charm.

Till skillnad från andra sagor om den odödlige demonen letar Ivan inte rätt på Koščéjs  själ utan söker tjänst hos Baba Yaga. Med hjälp av sina fågelsvågrar och diverse djur han förbarmat sig över lyckas Ivan tämja häxans vilda hästar och mot hennes vilja lägga beslag på hennes bästa hingst, som till och med är snabbare än Koščéjs  magiska riddjur. Ivans mirakelhäst sparkar och trampar ihjäl Koščéj , som annars enbart kan dödas om man fångar och förstör hans själ, eller bränner upp honom. Slutet blir lyckligt, Ivan och Marja Morevna vänder tillbaka till sitt rike ”där de levde på bästa sätt, kanske dricker de ännu det söta mjödet”.

Slutet i en annan sagoversion är otäckare. Koščéj har besegrat Ivan och bundit honom till händer och fötter. I ett försök att skona sin make ljuger Marja Morevna för Koščéj och övertygar den grymme demonen om att hon kommit att beundra honom, ja till och med älska honom.  Koščéj för henne då med sig in ett tält, men knappt har de kommit ditin förrän Koščéj genom tältduken hör hur en örn, som i själva verket är en av Ivans svågrar i örnhamn, ropar att Marja inte älskar Koščéj. Rasande rusar Koščéj ut och skjuter en pil mot örnen, men pilen vänder i luften och genomborrar Koščéjs hjärta. För att försäkra sig om att monstret inte skall återuppstå eldar den befriade Ivan och Marja upp liket. Men … som hämnd för vad han missuppfattat som Marjas “svek” när hon i själva verket velat rädda honom, hugger Ivan sin hustru i småbitar.

Sagorna om Koščéj den Odödlige är i allmänhet otäckare och märkligare än de flesta andra ryska sagor. Psykoanalytiker har framhållit att Koščéj framstår som ett slags alter ego för den “onde fadern”. De ägg som dyker upp i samband med Koščéj kan möjligen symbolisera testiklar, när de krossas förstörs Koščéjs makt. Antingen finner hjälten ägget som omsluter demonens själ och förstör det, som regel genom att trampa på det, eller så tar han det med sig sig för att slutligen krossa det mot Koščéjs panna, ett säkert sätt att döda demonen. Oavsett vem han är  - Baba Yagas bror eller tjänare, Dödsrikets herre eller en perverterad fadersgestalt - så associeras Koščéj med förförelse, lögn, otrohet, hemlighetsmakeri och förräderi. En maktmänniska som döljer sanningen för att därigenom skaffa sig personliga fördelar.

Den ryske litteraturvetaren Vladímir Jakolevič Propp (1895 – 1970) som detaljanalyserat Afanasievs folksagor skriver att en sagogestalt främst bör klassificeras genom sina gärningar och inte genom sitt namn eller utseende. Koščéj kan förkomma under flera andra namn och som en naturkraft; en drake, en djävul, en falk, en vampyr eller en tsar. Främst likställer Propp Koščéj med Döden, som i många kulturer franställs som ett benrangel som rövar bort människor. Propp kallar konsekvent Koščéj för Skelettet. Helt klart är dock att i varje skepnad rövar Koščéj bort kvinnor, framstår som en ondskefull rival till hjälten och saknar själ. 

Att röva bort närstående är en av Koščéjs aktiviteter som förekommer i varje saga som introducerar honom. Detta har lett att forskare som sökt demonens ursprung har funnit likheter mellan honomoch tsarens roll inom rysk bondekultur, nämligen att ryska härskare tar ut bönder till krigstjänst, förflyttar dem i deras egenskap av livegna, eller helt enkelt deporterar hela folkgrupper. Tsarer förekommer ofta i folksagorna, men vad som betecknar Koščéj, som är tsar även han, är hans kyla, omänsklighet och att hans rike är skilt från människornas vardagsvärld.

Flera etnologer har hävdat att ryska bönder ofta tycks ha delat en uppfattning om att tsaren likt Gud befunnit sig långt borta från dem, i en annan sfär, men att han likväl hade obegränsad makt över dem. Olga Semyonova som ägnade fyra år vid sekelskiftet åt en noggrann etnografisk studie av bönderna kring familjens gods skrev att flera av dem ansåg att ”Tsaren är långt borta från oss, vid andra änden av Jorden, borta som i en dimma”.  Enligt Semyonova var ”böndernas Gud” en påtaglig gestalt som gav regn, torka, hälsa och sjukdom, medan  tsaren försvarade hem och nation och därigenom hade det yttersta ansvaret för böndernas välbefinnande, men han var lika avlägsen och allsmäktig som Gud.

Bland bondemassorna finns det egentligen ingenting som är mystiskt i deras förhållande till tsaren och Gud, det är heller ingenting mystiskt i deras förhållande till livet efter detta. Allt är lika påtagligt. De funderar helt enkelt inte så mycket på det hinsides, lika lite som de undrar över vad nästa år kan föra med sig.

Tsarens makt blev för dem lika evig, odödlig och obegriplig som Guds närvaro. Svält och missväxt drabbade lika obönhörligt som krig och beskattning. Om Gud eller tsaren hade en själ var en ovidkommande fråga, de stod över sådant och var därmed kopplade mer till ödet än till ”mänskligheten”.

Flera forskare har i folksagorna tyckt sig finna spår efter Ivan den Förskräckliges inflytande och har i Koščéjs gestalt funnit antydningar om den legendariske tsarens grymhet, nyckfullhet och maktfullkomlighet.

Liksom Koščéj hade sina demonhopar hade Ivan den Förskräcklige (1530 – 1584) sin hänsynslösa privatarmé, de så kallade opritjniki, som med sina exklusiva sociala och ekonomiska privilegier lydde helt under tsaren. Ivan använde deras terror för att sätta skräck i de boyarer, adelsmän, han ansåg vara otillförlitliga. Sjukligt misstänksam mot varje möjlig usurpator lät Ivan sina opritjniki tortera och mörda såväl boyarer, som biskopar, munkar och bönder. Opritjniki hade oinskränkt makt över bönderna i de distrikt som var ämnade som deras belöning och inkomst. Bönder dödades och skinnades hänsynslöst, flera flydde med sina familjer in i skogarna och jordbruksproduktionen sjönk.

Pesten förvärrade svälten, på ett år dog 10 000 enbart i den rika staden Novogrod, där borgarna i sin förtvivlan vände sig tsar Ivan och bad honom att i varje fall lätta på opritjnikis terror. Istället för att lyssna såg Ivan vädjandena som tecken på planerade uppror och lät sina opritjniki plundra och bränna staden och dess kringliggande byar. Det hela kulminerade i massavrättningar utanför den ödelagda stadens murar, där Ivan bevittnade den plågsamma tortyren av tusentals offer. Ivan vinnlade sig om att finna olika varianter av plågsamma avrättningar och dödade personligen flera av de anklagade.

Ivan misshandlade en gravid svärdotter så att det ledde till missfal och slog ihjäl en av sina söner, förde krig mot samtliga grannländer, spred terror omkring sig och avskaffade slutligen sitt oprjitninasystem i fruktan över att hans edsvurna män skulle vända sig mot honom.

Ivan IV:s sadism och totala hänsynslöshet förbluffade till och med hans ovanligt hårdhudade samtida. Det vore inte underligt om många kom att föreställa sig honom som en Koščéj, en demonisk gestalt i avsaknad av såväl en själ som vanliga mänskliga drag:

Han var fysiskt och andligt ett med sitt rike […]. Han sammanförde det mänskliga och det gudomliga, vilket berättigade honom att rena världen från synd genom att använda gudomligt våld. Han var ett förkroppsligande av denna förening, något som skänkte moraliskt berättigande åt allt han gjorde och som innebar att han var jämbördig med Gud. Det var denna Ivans identifikation med uppfattningen om heligt våld som beredde väg för hans tro på de renande inslagen i den grymhet han utövade, och som gjorde det möjligt för honom att acceptera den sadism han hängav sig åt och som förvandlade hans undersåtars liv till ett helvete var gudomlig till sin upprinnelse. […] Ivans fasta övertygelse att det var hans gudsgivna plikt att belöna och bestraffa sitt folk ingöt hos ryssarna en motsvarande känsla av att de skulle acceptera och lyda den gudomligt mäktige tsaren, vars dom de var underkastade som om den vore den yttersta domen.

När jag läser om Ivan den Förskräcklige dyker givetvis Iosif Vissarionvitj Djugasvili upp i tankarna, som 1913 blev Josef Stalin, Mannen av stål och som då han kommit till makten lät sin besinningslösa terror drabba 180 miljoner sovjetmedborgare. Skuggan från dessa demoniska härskare vilar tung över Ryssland. Den ryske regissören Pavel Lungin vann priset som bäste reggissör i Cannes 1990 och blev senare en av Putins kulturella supportrar. Förra året undertecknade Lungin exempelvis ett brev till stöd för Putins miltära aktioner i Krim och mot Ukraina. Pavel Lungin presenterade 2007 sin film Tsaren, som handlar om Ivan den Förskräcklige, med orden:

En del anser att Ivan den Förskräckliges ande försvinner allt längre bort från oss, medan andra drömmer om att en samtida motsvarighet till denna kraft åter skall samla allt det som fallit isär och förstörts genom år av reformer. Ty, som många historiker kan bekräfta, var det under Ivan IV som Furstendömet Moskva omvandlades till den Muskovitiska Staten, vår nations föregångare. Detta är den ryska statens hemlighet. Alla diktatorerna, var och en av de som på något sätt varit kopplad till våldet och som släppt loss en ocean av blod över sitt folk har varit kopplade till denna märkligt masochistiska kärlek till ett våldsamt förflutet.

Liknande tankegångar kan i viss mån kopplas till Vladimir Putin, som vid åtskilliga tillfällen har uttalat en önskan om att dagens läroböcker skall skrivas om på ett sådant sätt att de ”skapar en känsla av stolthet inför vår historia, vår nation”. Något som lett till att såväl Stalins som Ivan IV:s regimer har börjat omvärderas i en mer positiv riktning, i såväl läroböcker som officiell historieskrivning.Ett exempel på en sådan historierevision var  lanseringen 2007 av Alexander V. Filippovs Rysslands moderna historia, 1945-2006, ämnad som historebok för gymnasieskolorna. Den åtföljdes av en lärarmanual som bland annat konstaterade att "det är viktigt att visa hur Stalin agerade utifrån en konkret historisk situation ... helt rationellt - som väktare av ett system och konsekvent anhängare av en vision för att omforma nationen till in en industristat. "

I Rysslands moderna historia betonas Stalins förhållande till den av Ivan IV grundade Moskovitiska Staten som inledde "en 500-årig politisk tradition som krävde att makten koncentrerades i händerna på en enda, enväldig härskare och hans centraliserade administrativa system." Filippov uppgav att Stalin prioriterat var ett stärkande av det nationella försvar, samt en ekonomisk moderniseringsprocess som skulle gynnas av en strikt administrativ kommandostruktur. Även Stalin's mest grymma metoder var enligt Filippov i slutändan motiverade av idén om en återförening av det forna ryska imperiet och dess omvandling till en industriell stormakt, detta efter att ha ha lyckats vinna  ett krig av episka dimensioner.  Vid genomförandet av sin politik var Stalin inspirerad av starka ledare som insett att enbart en stark statsmakt skulle kunna förändra samhället i positiv riktning: 

Samma analys är tillämpbar på Ivan den Förskräcklige och Peter den Stores insatser. [...] Stalin ansåg sig själv vara arvinge till dessa föregångare på den ryska tronen. Han var en kännare av den ryska historien och som påpekats ovan respekterade han dessa historiska gestalter och betraktade dem som sina läromästare.

Det senare kan sägas stämma med verkligheten. Den ryske historikern Robert Yurevich Vipper (1859 – 1954) skrev 1920 en bok om Ivan den Förskräcklige i vilken han jämförde den pågående revolutionen med den “militärisk-autokratiska kommunism” som enligt honom präglat Ivan IV:s regim. Vipper var vid den tiden inte bolsjevik utan sökte sig till universitet i Riga för att undvika den kommunistiska fanatismen. Han förstod dock att Litauen för eller senare skulle falla för den sovjetiska övermakten och började under trettiotalet omvärdera sin syn på bolsjevikerna och betrakta deras statsdiktatur som en värdig efterföljare till Ivan den Förskräckliges enhetssträvanden. Vipper ignorerade Ivan IV:s besinningslösa terror och betraktade honom mer som en duglig nationsbyggare. Sovjetunionens ledare skulle visa samma styrka och hänsynslöshet och därigenom upprätta Rysslands makt och ära. När Litauen annekterades 1940 blev Vipper medlem av Sovjetunionens Vetenskapsakademi och en ledande historiker vars forskning åberopades som stöd för Stalins strävan att återupprätta Ivan den Förskräcklige som en förebild; en duglig och beundransvärd ledare, Under en bejublad föreläsning i Kreml, som genom den statliga radions försorg  sändes över hela Sovjetunionen, proklamerade Vipper att: ”Ivans muskovitiska stat var prototypen för USSRs multinationella stat”.  

I detta sammanhang kan påpekas att epitetet "Den Förskräcklige" på ryska är Grozny, ett begrepp som kan motsvaras av "väcker fruktan och skräck". Afanasievs vän, språkmannen Vladimir Dal, identifierade ordet som ett ålderdomligt och förr ofta förekommande epitet på mäktiga ledare och att det då hade betydelsen av   "modig, magnifik, suverän, hålla fiender i rädsla, men undersåtar i lydnad."  

Stalin hade alltså inget emot att bli jämförd med den sadistiske tyrannen Ivan den Förskräcklige, men att bli kopplad till hans mytiske dubbelgångare, den ruskige Koščéj, var givetvis något helt annat. Det går att sammankoppla Osip Mandelstams dikt om bergsbon i Kreml med den otäcka sagovärld där Koščéj den Odödlige, demonen utan själ, härskar över ett Dödsrike fyllt av lismare, som plötsligt kan förstenas genom demonens ord.

Mandelstam läste i sin lägenhet i november 1933 upp sitt Stalinepigram för ett slutet sällskap. De som lyssnade var poetvännerna Boris Pasternak, Anna Ahkmatova och Sergei Petrovich, samt Osips hustru Nahdezha och enligt författaren Robert Littell i hans dokumentärroman Stalinepigrammet, en viss Zanaida Zaitseva-Antonova, som hade varit Mandelstams älskarinna. Enligt Littell var det Zanaida som skrev ner poemet och vidarebefordrade det till OGPU, den hemliga polisen som nästa år skulle bli det fruktade NKVD. Dikten blev Mandelstams dödsdom. Egentligen är det märkligt att några svarta tecken skrivna i på ett vitt papper och upplästa för fem vänner kan få sådana fruktansvärda följder:  

 Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.

Men där orden räcker till samspråk,
där minns man Bergsbon i Kreml.

Hans fingrar är feta som daggmask,
hans ord är som blytunga lod.

Kring honom bossar med tupphals
– han leker med deras fjäsk:

De piper och visslar och jamar.
Han ensam får peka och slå.

Som hästskor smids Bergsbons dekret
att slungas mot ögon och ljumskar.

Han suger på dödsstraff som hallon
– det är fest i hans breda bröst.

Putin har inte förnekat Stalins terror, men frågan är om han har en klar uppfattning om vad den innebar för de enskilda sovjetmedborgare som drabbades av den och hur den har skadat den ryska nationen och dess grannländer. Om han har det så är det svårt att förstå att varför han jämför de fruktansvärda, stalinistiska rättsövergreppen med andra typer av brott som begåtts av andra nationer. Under konferensen som introducerade den ovannämnda läroboken i modern rysk historia sa Putin bland annat i ett TVsänt tal:  

Ja, vi finner fruktansvärda sidor i Rysslands historia. Låt oss minnas händelserna som följde 1937 [Stalins stora utrensining], låt oss inte glömma dem. Men, i andra länder, har det sagts, var det ännu värre. Ingen kan tillåtas skapa skuldkänslor hos oss. Låt dem tänka på sig själva. Men vi får inte och skall inte glömma de bistra kapitlen i vår historia. Fast vi har inte använt atomvapen mot en civilbefolkning. Vi har inte sprayat tusentals kilometer med kemilkalier och vi har heller inte över ett litet land fällt sju gånger fler bomber än vad som fälldes under det Stora Patriotiska Kriget.

När jag läste den ryska journalisten Masha Gessen spännande och djupt oroande bok om Putins väg till makten, Mannen utan ansikte, påimdes jag än en gång av hur den absoluta och hänsynslösa maktens stigma vilar tungt över Rysslands ledare. I sin bok beskriver Gessen med ett förbluffande mod hur den våldsamt lättstötte bråkstaken och medelmåttige eleven Vladimir Putin från enkla förhållanden i Leningrads halvmisär genom diverse skumraskaffärer stiger i graderna inom ett KGB som hotas av demokratiska reformer och sedan genom kontakter med mäktiga oligarker, flera av vilka han senare ger dolkstötar i ryggen och förvandlar till svurna fiender, hamnar bland de politiska ledarna för ett Ryssland som blir alltmer korrumperat och kontrollerat. Hur Putin tidigt inser mediernas stora betydelse för att nå och behålla makten och sedan bygger upp en image av sig själv som en omutbar karlakarl, som skall ställa allt till rätta. Han anklagas dock tidigt för att ha kommit till makten genom KGBstödda manipulationer, som bland annat skall ha innefattat terrordåd som trots att de ibland kopplades till KGB aldrig utreddes ordentligt utan omgående skylldes på tjetjeniska terrorister och därmed stödde Putins kampanj för att förlänga det smutsiga kriget i den autonoma delrepubliken och därigenom stärka sin makt, samtidigt som han enligt egen utsago skyddar Ryssland från terrorism.

Jämfört med den abnormt instabile sadisten Ivan IV, som lät slakta mängder av sina undersåtar, men “grundlade Rysslands politiska struktur” och den paranoiske psykopaten Stalin, som orsakade död och skräck för betydligt fler än Ivan den Förskräcklige lyckades tillintetgöra, men som för en del hårdnackade beundrare fortfarande framstår som en mäktig ledare under en tid präglad av "enhet, styrka och nationell ära”, har Putin inte kommit långt i galenskap och terrormetoder, men liksom sina föregångare låter han sig villigt hyllas och för många är han mycket populär; en stark ledare som bringat ordning i ekonomi och samhällssystem.

Han tycks även ha inspirerats av personkulten kring Stalin. Nyligen såg jag ett avsnitt på TV av ett program kallat Alla är fotografer, där en av deltagarna fick till uppgift att fotografera brudpar. Hans kollega påpekade att det kom honom att tänka på den uppsjö av slentrianmässiga och trista porträttstudier i form av officiellt sanktionerade bilder på politiker, som i allmänhet avbildas i trista poser i talarstolar eller stelt uppsträckta bland kollegor och familjemedlemmar. Annat är det med Putin, bilderna på honom är betydligt livligare, tagna med fläkt och fart då han i spännande vinklingar avbildas som en ständigt aktiv macho i intressanta miljöer. Att vara Putins officielle fotograf måste vara betydligt mer spännande än att snubbla omkring i skuggan av europeiska politiker.

Fast Gessen och andra granskande journalister är måttligt roade av dessa spektakler och menar att man absolut inte skall underskatta farorna i Putins karaktär och den väg han och hans gelikar slagit in på. Hennes bok handlar om stenhård kontroll av media, mord på kritiker, grova lögner och manipulationer och framförallt om ett hämningslöst rofferi som gynnar en sluten, grabbig grupp av polare och politiker. Det är en berättelse om en maffiagrupp vars medlemmar genom politik, grov kriminalitet och ekonomiska manipulationer tagit makten över ett helt land och är i full färd med att berika sig själva. Putins kamrater från KGB har hamnat som direktörer på statliga bolag. De är de nya oligarkerna. Efter att ha tjänat staten har den hemliga polisen tagit över den, något som innebär att dess traditionella fiender – rättsaktivister, journalister och jurister - nu lever farligt.

Gessens bok innebär också ett sökande efter personligheten, eller varför inte själen, hos en uppenbarligen hänsynlös karriärist, som likt Koščéj i de ryska sagorna utstrålar kyla och oåtkomlighet, samtidigt som han vinnlägger sig om en machoimage av odödlighet, styrka och ungdomlighet, omgiven av en grupp synkopanter som låter honom sola sig i en självbild präglad av perfektion och handlingskraft. En småvuxen, lätt orolig och grå liten herre har förvandlats till storviltsjägare och kampsportsmästare. En stark och tuff, men innerst inne reko kille, med allt som krävs för att med en fast hand styra ett komplicerat imperium. En bild som inte solkats av ett vulgärt språkbruk, som när Putin efter hyreshusexplosionerna strax efter sitt makttillträde skyllde dem på tjetjenier, det nya Rysslands ständiga syndabockar och deklarerade: ”Vi skall förfölja terroristerna var de än befinner sig. Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset. Slut på historien.”

För mig kvarstår Putins sanna natur en gåta. Han må vara en stor statsman, fast jag lutar dessvärre åt uppfattningen att han snarare är en Gudfader, en capo di tutti capi som får mig att tänka på Koščéj, den Odödlige, den hemlighetsfulle machogubben som gömt sin själ, men jagas av djärva kvinnor som Marja Morevna och Vasilisa Kirbitevna. I Putins fall heter de Masha Gessen, eller Anna Politkovskaja, som fick plikta med sitt liv för sina avslöjande, samt Karen Dawisha som i Putin’s Kleptocracy beskrivit den gangsterekonomi som en före detta KGBagent nu befrämjar.

Putin är en statschef som kan försvinna i flera veckor, utan att hans undersåtar vet var han befinner sig. Han är en man som med all rätt säger att: ”Jag har ett privatliv i vilket jag inte tillåter någon inblandning. Det måste respekteras.” Samma sak säger Putins gode vän Silvio Berlusconi, som liksom honom är mediekontrollant och miljonär. Till skillnad från Berlusconi förnekar dock Putin att han skulle vara miljonär, enligt honom är det en  lögn som sprids från hans politiska motståndare och inget annat än  ”skitsnack som vanligt”. Trots sina yttranden om "privatlivets helgd", tvekar varken Putin eller Berlusconi att ge order om att skrupellösa journalister  skall rota i andras privatliv och sprida skandalrykten om sådana individer de betraktar som sina fiender.

För övrigt kan jag inte låta bli att undra över dessa beundrade mäns privatliv, speciellt efter att ha läst Berlusconis avlyssnade samtal med den lyxprostituerade Patrizia D´Addario: “Vänta på mig i den stora sängen, den med förhängena är Putins”, något som osökt påminner mig om den åldrige Koščéjs eskapader med unga kvinnor, eller varför inte otäcka, mäktiga gubbars missbruk av unga kvinnor, som Dominique Strauss-Kahn, eller våra egna svenska representanter av samma osmakliga släkte, som förre rektorn för Polishögskolan.   

Men främst är det funderingarna kring Putins själ som fick mig att tänka på Koščéj. När Bush träffade Putin första gången 2001 deklarerade han:

Jag såg mannen i ögonen, fann honom vara mycket rättfram och pålitlig och vi hade en mycket bra dialog. Jag lyckades få en känsla av hans själ. Han är en man som är djupt engagerad i sitt land för vilket han har de bästa intentioner och jag uppskattade mycket den uppriktiga dialogen och det är början till ett mycket konstruktivt förhållande.

Tydligen grep Putin Bushs romantiskt, kristna själ genom att visa honom ett dopkors han fått av sin mor inför ett officiellt besök till Israel. ”Hon bad mig att få det välsignat och det gjorde jag och satte det sedan kring min hals, sedan dess har jag alltid burit det.” Är Putin religiös? I så fall borde han väl tro på själens existens? Han har sagt:

Först och främst bör vi alla styras av sunt förnuft. Men sunt förnuft skall baseras på moraliska principer. Och det är inte möjligt att ha en moral skild från religiösa värden.

Det där låter inte så speciellt andligt, snarare praktiskt och det är möjligt att hans samröre med den Ryska Ortodoxa Kyrkan är maktpolitiskt betingat. Kirill, eller Vladimir Mikhailovich Gundyayev (hans namn som privatperson) som är Patriark av Moskva och hela Ryssland, har deklarerat att Putins styre är ”ett Guds mirakel” och säger sig dela Putins vision av ”den ryska världen” som en sfär med gemensamma ideologiska värden, som skiljer sig från de som råder i ”Väst”.

Mer än 75 procent av alla ryssar säger sig vara välvilligt inställda till den Ryska Ortodoxa Kyrkan och dess nära samarbete med Staten. Den ortodoxa kyrkan är inte en statskyrka och för sin finansiering är den därför beroende av privata medel, som bland annat kommer från inflytelserika politiker och oligarker, eller andra inkomstkällor, som exempelvis en nyligen avslöjad skandal kring skattebefriad cigarettimport. En kontroversiell finansiär av Kyrkan är  miljonären Konstatin Malofeev, som även finansierar ryska separatister i Ukraina. Patriarken Kirill har bortsett från kritik över att han "politiserat"  Kyrkan dessutom haft en del besvär med envisa rykten om att han under 1990-talet var kopplad till KGB.

Hillary Clinton gjorde i sin valkampanj mot Obama sig lustig över Bushs uttalande om att han sett Putins själ, det var i samband med att hon talade om Obamas oerfarenhet av internationella relationer och faran i att vara alltför personlig när man sysslar med sådant. Hon menade att Putin inte var att lita på och påstod att hon kunde talat om för Bush var Putins själ var, eftersom han ”varit en KGB agent. Per definition har han därför ingen själ”. Putin replikerade snabbt: ”Det minsta man kan begära är väl i varje fall att ett statsöverhuvud borde ha ett huvud.” Var yttrandet riktat mot fru Clinton, eller ett erkännande att Putin liksom Koščéj gömt sin själ utanför kroppen och i sin maktutövning enbart har nytta av huvudet?

Diskussionen om Putins eventuella själ fortsätter. Förra sommaren intervjuades USAs vicepresident Joe Biden i The New Yorker och han berättade då om ett möte han haft med Putin 2011: ”Jag hade en tolk med mig och när han visade mig sitt kontor sa jag: ´Det är förbluffande vad kapitalismen kan åstadkomma, är det inte? Vilket magnifikt kontor!´ Och han skrattade. När jag vände mig om var jag så här nära honom och jag sa: ”Mr. Premiärminister, jag kan se in i era ögon och jag tror inte att ni har en själ.” Intervjuaren undrade förvånat: ”Sa ni verkligen så? Det låter som något från en film?” ”Absolut, givetvis”, svarade Joe Biden och tillade: ”Han tittade tillbaka log och svarade: ´Vi förstår varandra.  Biden lutade sig tillbaka och tillade: ”Det är precis så som den där killen är.”

Inte blev jag mycket klokare när jag läste Bidens skildring av sitt möte med Putin, men en hel del som skrivs om den ryske ledarens personlighet tycks kretsa kring hans  själsliv och iskalla blick. Personligen tror jag att Putins själ, likt Koščéjs, faktiskt kan vara undangömd någonstans. Orsaken till ett sådant antagande är att jag en och annan gång har råkat ut för personer som blivit förgiftade av sin maktposition, förblindade i en sådan grad att de uppenbarligen trott sig vara felfria och allkunniga, fast de underligt nog samtidigt känt sig både hotade och osäkra och därför skadar sådana de ser som en fara för sin image av förträfflighet. Regissören Rainer Werner Fassbinder gjorde en gång en film som på svenska kallades ”Rädsla urholkar själen”, fast den tyska titeln var Angst essen die Seele auf, ”Rädsla äter upp själen”. Jag tänker på den filmtiteln och finner den adekvat, samtidigt föreställer jag mig att även makt äter upp själen.

Makt tycks i de flesta fall utgöra ett hot mot medmänsklighet och jag tror mig ana att det är sådana tankar som förmedlas genom folksagorna om Baba Yaga och Koščéj. Makt skapar monster. Ondska föds när känslan av maktfullkomlighet tillåts sluka själen. 

Afanasiev, Aleksander (1962) ”Sagan om Marja Morevna”, i Ehnmark, Erland och Jan-Öjvind Swahn (red.) Världens bästa myter och sagor i urval.  Stockholm: Natur och Kultur. Afanasiev, Aleksander (1992) Ryska folksagor. Stockholm: Fabel. Afanasiev, Aleksander (1999) Ryska erotiska folksagor. Stockholm: Fabel. Chandler, Robert (ed.) (2012) Russian Magic Tales from Pushkin to Platonov. London: Penguin Classics. Dawisha, Karen (2014) Putin's Kleptocracy: Who Owns Russia? New York: Simon and Schuster. Gessen, Masha (2012) Mannen utan ansikte. Stockholm: Brombergs. John, Andreas (2004) Baba Yaga: The Ambigous Mother and Witch of the Russian Folktale. New York: Peter Lang. Littell, Robert (2009) The Stalin Epigram, New York: Simon and Schuster. de Madariaga, Isabel (2008) Ivan den förskräcklige. Stockholm: Prisma. Mandelstam, Osiip (1976) Rosen fryser i snön. Dikter i urval och översätting av Hans Björkegren. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Osnos, Evan (2014) “The Biden Agenda: Reckoning with Ukraine and Iraq, and keeping an eye on 2016”, in The New Yorker, July 28. Platt, M. F. (2010) “Allegory 's Half-Life: The Specter of a Stalinist Ivan the Terrible in Russia Today” i Penn History Review Volume 17 Issue 2.  Politkovskaja, Anna (2005) Putins Ryssland. Stockholm: Ordfront. Propp, Vladímir Jakolevič (1968) Morphology of the Folk Tale. Bloomington: University of Indiana Press. Propp, Vladímir Jakolevič (1992) Le radici storiche dei racconti de magia.  Rome: Grandi tascabili economici, Newton. Semyonova Tian-Shanskaia, Olga (1993) Village Life in Late Tsarist Russia (edited by David L. Ransel). Bloomington: University of Indiana University Press. Warner, Elizabeth (1989) Hjältar, odjur och främmande världar ur rysk mytologi. Stockholm: Legenda.