One night, my ninety three-year old mother fell down in the kitchen. Somewhat dizzy she had grabbed hold of the pantry door, which came loose and fell over her, she plunged into the stove. After I had hastened down from the upsatirs bedroom I found her lying on the floor, with the large door ontop of her. As usual, she did not complain and didn´t want me to call for help, though she could not walk by herself and her injured leg pained.

I managed to tuck her into bed. Since her pain had not ceased in the morning I feared that she had broken her leg and called for an ambulance. The emergency team appeared after less than half an hour. They were amazingly efficient and professional; writing down all essential information - how and when my mother had fallen, what medicines she took, her personal data, asking me to pack toiletries and reading material, all while they took blood samples, checked theblood pressure, etc. What impressed most was how easy they handled the situation, their kindness, and the calm and enlightening information they provided. They brought with them necessary material and a hospital bed, lifted up my mother to the transportable bed and brought her into the ambulance.

Soon I was sitting beside the driver, conversing with him while he drove to the hospital in Kristianstad, some 30 kilometers from Hässleholm. I heard how my mother talked to and laughed with the nurse behind us. She was as clear in the head and positive as she usually is. During the trip, the ambulance driver told me about his profession, which he enjoyed and had been engaged with during more than twenty five years. He told me that the tasks of an ambulance crew had become increasingly specialized and that it now was up to them to do a lot of testing and pretreatments before they brought the patient to the hospital, to shorten the waiting time at the emergency department. Accordingly, they had to follow as set of clearly defined procedures while addressing a femur fracture, which my mother was suffering from.

What fascinated me most during our conversation was when the driver told me how much time they had to devote to caring for drug addicts and victims of beatings and maltreatment. He assumed that such cases worsened with every year. The misery common to many people was much worse than people generally believed; time and time again he had to pick up the same fatalities. It happened that he had been instrumental in saving  the life of a drug addict, only to meet him just a couple of days later at the liquor store and later in the evening pick him up again, after he had been knocked unconscious outside a tavern.

- The worst is the children, how they forced to grow up in the squalor surrounding drug addicts and petty criminals. It´s horrible. Some environments defy any attempt at description. What bothers me the most is how abused such children are. So utterly defenseless. How they become damaged for life.

He talked about parallel worlds, almost completely separated from each other; prior to becoming an ambulance driver he could not have imagined that such places existed close to his home.

We arrived at the emergency casualty department at Kristianstad´s regional hospital where we were met with the same efficiency and kindness. My mother had surgery and now finds herself in a rehabilitation ward. A bright and clean place where the food is tasty and the staff friendly and accommodating. I have seen hospitals in other parts of the world, especially in rural Africa and Latin America, thereby my impression of Swedish health care becomes almost surreal – the purity, the modernity, the friendly efficiency. Everything an essential part of the People´s Home constructed during the twentieth century. A social system that intends to take care of each and every one, excluding no one, at least not to such an extent I had witnessed at some locations outside of Sweden.

It was this that Gustav Möller who had been instrumental in the build-up of the welfare system. I mentioned him in my last blog entry as one of the Social Democratic Party's most important ideologues and how he busied himself with the build-up of education and social security, considering them as essential building blocks for a prosperous society.  

Gustav Möller was born 1884 in Malmö, the biggest town in southern Sweden. His father was a blacksmith and died in typhoid fever before Gustav became one year. His mother supported the family by washing clothes for others and cleaning staircases, she died of tuberculosis when Gustav was fourteen years old. They lived at Tallgatan, considered as one of the most miserable addresses in the city. In a newspaper article Möller wrote about his childhood street:

Tallgatan in Malmö was dead end-street, blocked by a high plank, outside of which were fields and vegetable gardens. There were only seven properties, all two storey houses. It went under the nick name Tinker Street, suggesting that it was a den of thieves. It was said that farmers from southern Skåne [the southernmost and most prosperous county of Sweden] hurried by with their horse-drawn carts as fast as they could, out of fear of being assaulted as they entered the city by the Southern Suburban Street on their way to the marketplace [...] A neighboring man and a woman were identified as socialists; they lived together as an unmarried couple. This and their political beliefs made people regarding them with some timidity, even tinged with hidden fears. Longer had the labor movement not come in the 1890s, than in this proletarian street, where poverty characterized every inhabitant, except baker Pålsson, we considered a couple of socialists as a strange aberration and a potential danger to all of us.

It was not unusual that early social democratic politicians emerged from poor circumstances and worked their way up through the class society, even being able to study at university and become influential politicians. In a biography of Möller, the authors noted that:

His mother's difficult life and untimely death turned him into a politician. [...] The images were a reminder: Bernhard and the mother had not been allowed to live their lives in a happy, rewarding manner; they had constantly been forced to struggle through hard times. Such fates had to be prevented.

Bernhard was Gustav Möller's older brother who  left for the US where he toiled and died of cancer before the brothers could meet again.

Not long after the Social Democrats´ victory in the 1932 elections, when Gustav Möller had been appointed as Minister of Social Security, he was visited by Uno Åhrén, radical architect and co-author of the manifesto accept. Åhrén came in company with Gunnar Myrdal, newly appointed professor and later Nobel laureate in economics. Åhrén and Myrdal suggested that Gustav Möller would give them a mandate to conduct an investigation and appoint a committee to resolve the depressing Swedish housing standards and thereby initiate a thorough process of modernization of the entire society. Möller was averse to the two enthusiasts and Myrdal later wrote that:

In the two of us, he probably saw species of a kind that an accomplished politician from the working class had been accustomed not to take seriously. Young idealists from the intellectual upper class without any practical experience.

Myrdal and Åhrén were nevertheless not hampered but immediately sought the support of the Minister of Finance, Ernst Wigforss, who was persuaded and promised to provide the necessary financial backing. A year later, Gustav Möller contacted Åhrén and Myrdal and explained "with a sly smile" that the Government finally had decided to establish a committee called Social Housing Inquiry and that he expected Åhrén and Myrdal to come up with a proposal concerning Swedish cities' future housing provisions. It was the starting shot for a Social Democratic housing policy that would characterize Swedish society for decades to come.

That same year, Gunnar Myrdal and his wife Alva rented a cottage among the Norwegian mountains, where they spent their summer hiking and writing a book that would drop like a bomb on the Swedish public debate – Kris i befolkningsfrågan, “Crisis in the Population Question”.

What Alva and Gunnar Myrdal achieved appeared as a miracle, turning them into the notorious "couple Myrdal, who turns everything upside down." They seemed to accept what conservative forces had preached for several years, namely that the once healthy, Swedish people was in the process of weakening, while population decline was disastrous, but instead of falling into the brown trap by recommending Nazi-influenced policies based on coercion and dictatorship, the Myrdal couple went in a diametrically opposite direction, stating that:

The population issue has turned into the strongest argument for a profound and radical socialist transformation of society.

Alva and Gunnar Myrdal did not hesitate to criticize their opponents as being unscientific, less talented than themselves, and even dishonest. According to them it was nothing more than idiotic rambling to go on about the "good old times" and imagine that it would be possible to prevent a healthy sex life and women's right to their freedom and their bodies. Trying to outlaw contraception would be both ineffective and contrary to Swedish families' legitimate demands for freedom, respect and love. Instead of imposing a top-approved "morality" on the working classes, it was high time to ventilate a society that had become antiquated and unhealthy, to create a sound population and equal opportunities for every citizen, woman and man. The up-growing generation would be offered better schools, workers and employees had to receive decent working conditions and all Swedes a housing fit for human beings.

Instead of preaching morals and threatening transgressors with punishment, policy makers should stimulate broad social reforms in support of women's and children's rights and opportunities. Why would the Swedish people bring more children into the world if the majority of them were being forced to reside in substandard housing, with one room and a small kitchen, and generally without their own bathroom? For many workers living conditions remained miserable, income was not sufficient for obtaining the necessities of life. In such conditions, what´s the use of giving birth to children? When women are forced to choose between slaving at home or be a childless laborer, or office worker?

Crisis in the Population Question emitted the same boundless optimism and cocksure confidence as accept, the radical architects´ manifesto. Alva and Gunnar Myrdal thought they knew so much, even how the future would look like. Their belief in reason's final victory was rock solid. They wrote that the entire Swedish community structure was facing a momentous transition from a "pre-capitalist tradition" to a "more systematically organized socialist ethnic community built on the broadest possible democratic foundation.”

To allow such a society to emerge an exemplary "human material" was required, created and bred through a free, strong and healthy social system. Each individual had to be guaranteed the opportunity to freely choose her/his life and adapt to the requirements a new era. Almost all reforms that eventually came to characterize the Swedish welfare state seems to have been prescribed in Crisis in the Population Qustion, but it was mainly the personal tone, the concrete proposals and the firm conviction that the authors knew exactly what women, men and kids really demanded and needed that gave the book its great impact.

Criticism of Crisis in the Population Question was vehement; it was mainly conservative and religious forces that played havoc with Myrdals´ controversial book. What most upset their adversaries was the couple´s plea for women's freedom, that childcare should be a governmental and/or a municipal commitment and that contraception should be freely accessible to everyone. Nevertheless, what was hardly mentioned were the opinions that now are considered to be the most controversial, even outrageous, namely the proposed means to deal with “labor incompetent, immoral or mentally deficient individuals”, who drain the treasury and/or transmit genetic and socially damaging disabilities and characteristics and therefore must be limited. The Myrdal couple assumed that the best manner to deal with such “incurable” individuals would probably be to sterilize them.

That Gustav Möller finally accepted Gunnar Myrdal and Uno Åhréns plans for an overhaul of the Swedish housing policy and far-reaching social engineering was not so remarkable. Myrdal was an economist and felt that the traditional ideologiesand their struggle for power was now passé; it was high time to apply efficient and practical methods to serve the public good. In the journal Spectrum, he wrote in 1932:

This new socio-political ideology carries within itself strong, radical and somewhat revolutionary possibilities. It is intellectualistic and coldly rationalist; while the old approach, which still lingers, was considerably sentimental [...] It is largely exempt from liberal brake pads. [...] It is pertinent. Its romanticism is that of an engineer.

The Myrdal couple described in frightening terms, abundantly substantiated by statistics and scientific studies, how Sweden had fallen into apathy and poverty, where half of all children lived in overcrowded, poor housing, curbing their physical and mental growth. The guilt for to this sad state of affairs rested with conservative and religious reactionaries, who argued that all change was evil, that families were dissolved if morals evaporated, a current moral decadence was aggravating women´s and children's already precarious situation.

As early as 1920, Gustav Möller claimed that a "practical" approach to development had to be adopted. It is not enough to overthrow oppressive power structures; opponents to democracy had to realize that a general prosperity benefits everyone. One should not limit people's opportunities, it slows the progress, while cooperation and research "improves the general well-being", openness and growth should be applied to all aspects of society, not coercion and limitations:

Any production unit must be utilized in such a way that even greater benefits can be gained from it, capitalists have so far not managed to to do that, at least not in such a way that it benefits the entire society. [...] It is rational organization, the creation of a higher form of production, which will lead the socialization process towards its higher purpose.

The labor movement should not act like a Robin Hood by robbing from the rich and give the spoils to the poor, instead all forces had to be united and maximized in such a way that the entire pie could grow bigger. Agrarian Sweden was dying, its means of production were becoming obsolete and emitted a stench of decay and neglect. The author Ludvig "Lubbe" Nordström wanted to get rid of the reek from a crumbling Sweden. He was annoyed by the Swedish Tourist Board´s brochures with their pictures of picturesque chalets and old churches. Lubbe wanted to demolish the famous Old Town in Stockholm and instead of old, reeking cottages, he wanted to pay tribute electricity works and modern ironworks. On behalf of the Swedish Radio, he made a reporting tour through the entire kingdom, describing what he called the old Shit-Sweden, which in his opinion had to be cleared away as quickly and efficiently as possible.

Nordström's welfare utopia was clinically clean and highly efficient, without ornamentation and lively coloration. The praise of sunsets was exaggerated, abundance of colors a monstrosity:

Grey! It's the foremost modern color. Two things exist in the modern world, stronger than others they mirror a progressive mentality: railway bridges and warships, the most beautiful objects a modern eye can behold.

The intellectual elite displayed a radiant energy, high ambitions and almost feverish activities. It is amazing what perseverance and ambition Alva and Gunnar Myrdal seemed to radiate. Alva plunged herself with heart and soul into the radical architects' activities in order to change the Swedes living space. Poverty and misery would be eliminated. Shit-Sweden wiped out forever.

In Rome we live near Garbatella, a neighborhood that was built during the 1920s. The blocks are now neglected and the houses dilapidated, but nevertheless it is a strange feeling to walk through the streets, especially at dusk, when calm descends over the place. The architecture of Garbatella was originally inspired by the English "garden cities", which meant that the houses would be for workers and lower officials, have good connections with and be relatively close to the city center and equipped with green spaces and vegetable gardens. Each block would have access to grocery stores, bars and restaurants, community- and child care centers. Originally the planners strived at providing a varied impression of the residential areas. A rectilinear street grid was avoided and the roads curved between the houses, which were adorned with subtle ornamentation, loggias and columns. At Garbatella´s center is a huge school building, a church, a theatre and sports facilities, including an indoor pool.

Initially, most houses were generally two-story houses, villinas, but when the Fascists began demolishig and rebuilding Rome's city center, crowds of people were transferred to quickly erected large, community houses, of which the most famous were in Garbatella. The planning of the area u nderwent drastic changes, green areas were reduced and the original plans to broadened the Tiber and deepen it all the way to the coast and build a port in Garbatella were shelved permanently. Enormous housing complexes were built in the form of so-called residential hotels, where the apartments had minimal kitchens, while the tenants had free access to large communal dining rooms; the apartments lacked bathtubs but unlimited admittance were granted to Garbatella´s communal swimming pool and sporting facilities. It was mainly families with several children who were accommodated in the “collective houses”. On the ground floor were child care centers, staffed by municipal employees.

Most famous of these "family hotels" were the three red, white and yellow buildings built in 1929 and jointly comprising more than a thousand people uprooted from the center of Rome. Their large dining rooms have vaulted ceilings, similar to the one arching over the ancient Pantheon and there were communal laundry and drying parlors. The central building, the "red house", had a medical reception, police, hairdressers and maternity clinics. However, kitchens and bathrooms were cramped and the Romans preferred La Mamma's or La Nonna´s cuisine and never warmed to the communal kitchens; odors, overcrowding and general squalor soon came to characterize the collective houses, which also became hotbeds for radical opposition against the Fascists, not only for the reason that the majority of the population consisted of workers and their families, but also due to the fact that the heads of households, in order to be granted a flat, had had to declare their loyalty to the Fascist Party. Strangely enough, the authorities seemed to have believed in these declarations and soon placed politically suspicious individuals among the supposedly faithful Fascist supporters within Garbatella´s co-housing. The idea was that the nonconformists would be supervised by their neighbors and eventually turn into good citizens. The effect was the opposite - public houses soon came to be regarded as centers of Communist and Socialist resistance. However, before that occured these experiments in Fascist co-habitation were proudly displayed to visiting potentates, not the least an impressed Mahatma Gandhi.

The architect Innocenzo Sabbatini had in 1927 erected the first "residential hotel" and soon his extensive housing complexes could be seen in several of Rome's suburbs, but the three buildings in Garbatella were the largest and the most famous ones.

I do not know if Alva Myrdal was aware of these extensive fascist efforts in co-housing for workers and single mothers, but she was to a high degree taken by the idea as a means to lighten housework for women. A speech Alva gave at the Professional Women´s Club in Stockholm in 1937 led to the establishment of a committee intended to support "a radical shift in family life towards collective household principles." Among other statements Alva said the following in her speech:

Take an apartment building where in their small kitchen, above and beside each other, housewives make the same meatballs, where small nurseries enclose lethargic and trapped small human beings - do such circumstances not call for more organized, collective solutions?

Alva Myrdal was particularly influential in a nationwide initiative for the construction of co-housing and she was initially supported by the architect and designer Sven Markelius, who was one of the authors of the accept manifesto. The idea was to mass-produce the building proposals that Markelius had made in 1932 and 1933 for two Stockholm suburbs, these were huge edifices with room for hundreds of families, though the Stockholm municipality, which owned the ground. found the projects to be too precarious. It was only when Markelius had been able to present a list of interested tenants to a private construction company that it agreed to build a co-housing building comprising with 57 apartments in an attractive area at a waterfront.

It was an elegant building where access to natural light and attractive panoramas were maximized, while angled windows and balconies minimized insight from neighbors. The apartments were small, but common areas were spacious and well proportioned; there was a restaurant, a central kitchen and a children's section on the ground floor. On the roof terrace was a large terrace with a paddling pool, a sun deck, sandpit and several showers. Tenants could get help with the cleaning of their apartments; every floor had a cleaning lady assigned and every apartment had a laundry chute connected to a manned washing facility. If you did not want to take your meals in the restaurant you could have it prepared for you and sent up to your flat by a dumbwaiter. The house provided permanent service staff around the clock. In 1938, 21 people served the tenants. The child day-care center was managed by a professional child psychologist, with psychoanalytic training and there were another psychoanalyst living in the building, as well as a medical doctor, both making their services available to tenants.

Those who chose to live in this public housing were a rather exclusive group of people. Sven Markelius both lived in the house and had his studio there and so did several other prominent architects and some artists. Other celebrities were, for example, the radical cartoonist Bertil Almquist, who every week for 35 years drew and wrote in, during the War Nazi tinted and later Social Democratic, Aftonbladet a popular daily political cartoon page called On the Wallpaper. Almquist also wrote songs and the witty, cleverly illustrated books about The Hedenhös Children telling stories about a Stone Age family that long before the Flintstone family invents things and travel around in a Neolithic world that has a great deal in common with our modern times. As a kid I devoured these books again and again. It was Almquist who during World War II created the very popular image and slogan En svensk tiger, as part of a campaign to prevent espionage. In Swedish svensk can mean both the adjective "Swedish" and the noun "Swede" while tiger can mean either the noun for the animal or the present tense of the verb tiga, "to keep silent", giving the poster the double meaning "a Swedish tiger" or "a Swede keeps silent".  

In the house also lived Erland Hofsten, a statistician who for many years hosted Swedish Televion´s election nights. Erland's father was Nils von Hofsten, Rector of Uppsala University and between 1945 and 1953 Chairman of the National Institute for Racial biology. Erland Hofsten´s neighbor was Skå-Gustav Jonson, a highly controversial and legendary physician who introduced human care for young criminals. Skå-Gustav was married to Esther Lamm, daughter of an eminent Jewish literary scholar, who was member of the Swedish Academy.

At one point Alva Myrdal had in her despair contacted Skå-Gustav and asked for his advice about what to do with her “vicious” son Jan (who eventually was to grow up as one of Sweden´s most famous authors). Skå-Gustav offered that Jan could stay for a while with him and his family. Jan Myrdal much later wrote that he had enjoyed living with Skå-Gustav and his family, but I do not know whether his conduct towards his mother got any better. Skå-Gustav also propagated for family planning and sex education, often in collaboration with Elise Ottosen-Jensen, called Ottar, who was a great and well-known idealist, founder of the pioneering RFSU, Swedish Association for Sexuality Education. Ottar rented the studio apartment next to Skå-Gustav's family and during the war several political refugees from the continent gathered in her one-room apartment.

With "sex radical" tenants like Skå-Gustav and Ottar and other Social Democrats, many reactionaries considered the exclusive collective house to be a nest for subversive rakes. In a political sense this was to true to some extent. During the War, a group of high-profile anti-Nazis met regularly in Sven Markelius´ apartment. He was president of the association Kulturfront, Cultural Front, which published a magazine with the same name and mustered intellectuals to confront Nazi-propaganda in Sweden and neighboring countries.

It was neither lavish co-housing like the one on Norr Mälarstrand in Stockholm (nowadays a national heritage site that still have tenants), nor giant complexes like those in Garbatella, that Alva Myrdal, Sven Markelius and builder Olle Engkvist came to reproduce at several locations in Sweden, but simpler housing facilities built after the same service principle and often tailored for "single women with, or without children". The influential builder Olle Engkvist who was member of Åhrén´s and Myrdals´s Social Housing Inquiry and collaborator with the architects behind accept, was also a good friend of the Swedish Prime Minister Per Albin Hansson, who moved into one of the functionalist townhouses Engkvist had erected in Stockholm.

It was not only co-housing that Alva and Gunnar Myrdal wanted to support. Together with their architect friends they were also influential when it came to initiating and monitoring a program of so-called barnrikehus, meaning housing for families with many children. The investment in barnrikehus was a direct consequence of the Social Housing Inquiry that had determined that 30 percent of all children under 15 years of age were living in overcrowded apartments.

Housing for families with many children was built for the "less fortunate". The initiative included favorable governmental loans to builders and subsidies for families who moved in. Contributions to large families meant that a family with three children could get up to thirty percent rent reduction. With an additional child the contribution increased by 10 percent, up to five children when the maximum rent reduction was 50 percent.

Municipality involvement in housing initiatives for families with many children was successful and the Government decided that in the future municipalities should have the main responsibility for urban planning and the construction of subsidized buildings.

After the overcrowding largely had been removed in the years following the War the availability of housing gradually became worse again and in 1965 the Government decided to remedy the growing crisis by supporting the construction of 100 000 homes per year. The goal was to build one million homes in ten years and once more eliminate overcrowding while im proving housing standards. 

The goal was reached, but many of the construction companies involved in the venture departed from the quality standards set by the idealistic architects of the thirties, like apartments had to be built in durable materials and in such a way that each room was equipped with large windows to guarantee availability of natural light. Within the Million Program inexpensive materials and prefabricated building elements were used to a high degree, as well efforts were made to minimize labor costs and “non-essential” components. The often tall houses were generally supplied with just one elevator shaft per staircase and narrow fire escapes, while lower buildings often had exterior corridors along their sides, mostly due to the fact that Government subsidies only covered living areas and not stairwells and other building details outside of the apartments. The style became known as Brutalism and also characterized public buildings; which were either one storey barracks or heavy, monstrous concrete complexes where corridors and culverts had low ceilings while pipes, air ducts and cables run visibly along the ceilings.

Previously, efforts had been done to integrate residential buildings with their surrounding nature, meaning that copses, hills and freestanding trees were spared and became part of the residential environment. Despite their reforming zeal, most of the influential modernist architects participating in accept, or being inspired by its concepts, revered nature. For example, the  acclaimed Gunnar Asplund had during his Itallian travels been impressed by how classical architecture interacted with the landscape. Writing about Greek colonnade temples he noticed that it was their position in the landscape that underlined their beauty. In his diary he wrote: "Temples need height, the time spent to get there is increasing the veneration they inspire." Like in Garbatella in Rome, early Swedish modernist urban planners often tried to blend different building styles and interleaved large residential complexes with smaller units, like villas and townhouses.

Unfortunately, the Million Program created large, sterile, impersonal and even hostile environments. Huge commercial complexes were allowed to occupy the center of the cities, while vast parking spaces and ugly industrial barracks spread like the plague and old buildings were ruthlessly demolished, instead of being renovated. In 2010, about 650 000 of the dwellings erected in connection with the Million Program were in need of renovation.

For their part, the Myrdals did not choose to live in the co-housing they paid homage to. Together with Sven Markelius, Alva planned an ultra-modern villa where her ideas about a warm family life and fruitful, intellectual cooperation would be set into practice. A nursery for her three children, who each one got her/his own room adjacent to the nursemaid´s room, was planned on the lower floor together with a big kitchen, a dining corner and a large family room. All rooms, including the kitchen had access to the large garden. On the upper floor Alva and Gunnar lived in seclusion with two large bedrooms connected with a sliding door, there were also two spacious offices, one “archive room” a bright "American bathroom" and a large terrace. Everything was custom designed - furniture, utensils, carpets - and on the walls hung exclusive art by Swedish and foreign artists, among the latter a drawing by Oskar Kokoschka.

Early one morning, the little Jan Myrdal was sitting alone on the newly polished parquet floor in the living room, he was five years and would soon be six. Jan was all alone. A pale light was streaming in through large windows. He would like to go sliding on the parquet, but should probably avoid doing so. His parents considered him to be a “problematic” child. On the cold floor were six black chairs with yellow leather cushions, they looked as cold and bare as the rest of the room. The chairs were designed by Sven Markelius and once Jan had peed on them.

This is the introduction to one of Jan Myrdal's autobiographies in which he pours bile on his parents. Self-centered persons who according to their son rarely were honest, hysterically conscious about their formal appearance, nursing an image of Social Democratic splendor that they had created for themselves and they wanted to convey to the Swedish public. According to Jan Myrdal, his mother admonished him:

-  Never tell anyone anything about us. Never talk to people about the family. You know that. Never!

But he has done exactly that, in book after book. Jan Myrdal writes that during his childhood he was often left out. His parents were ashamed of him, they considered him to be far too chubby, rebellious and difficult to master. He did not fit into their world. A dream world where Alva was a doting mother, an expert on parenting and family life, cool and untouchable.

Like so many other children Jan fantasized that he was a foundling:

What I experienced as a child was that my parents kept me away and did not really wanted to know me; they were not deliberately treating me bad. I was simply an error.

Perhaps it is not so uncommon among influential reformers to regard themselves as essentially different from those that they want to reform. Alva Myrdal, an expert on children and parenting, longed after repeated miscarriages intensely after having children of her own, yet when she received two girls and a boy, she left them alone most of the time in the care of a beloved nanny. Alva´s children were not brought to any of the collective child care centers that she so warmly advocated:

In my description of collective housing I have not yet mentioned the biggest complication - the children. In a private household, with two over-worked spouses children are really a major complication. What happens to the children in such homes is best not to dwell upon. Whether they are being pushed around by a nanny, or left to care for themselves in the street or where ever: it is definitely not any constructive upbringing.

Alva had difficulties in establishing a really good relationship with her own children. She arranged a family home where she and her husband could live a life separated from their offspring.

Like Alva, Gunnar fought for radical reforms to improve all citizens' standard of living, education, and opportunities to participate in democratic decision-making, but he still regarded himself as some kind intellectual aristocrat and was quick to characterize opponents as idiots. Such behavior may have developed from the fact that reformers like Alva and Gunnar became victims of ruthless scrutiny, resentment and even hatred, often taking the form of personal attacks.

People who examine sexual morality may easily be characterized as sluts or rakes, while those who engage in family policy may be singled out as particularly bad mothers or fathers. Accordingly, victims of slander may easily create a mindset characterized by "us and them". Such people may cease to be real fellow beings; they are abstracting the world, as in a song in the musical Hair:

How can people be so heartless?
How can people be so cruel?
Easy to be hard, easy to be cold

How can people have no feelings?
How can they ignore their friends?

Easy to be proud, easy to say no.

And especially people who care about strangers
Who care about evil and social injustice
Do you only care about the bleeding crowd?
How about a needing friend? I need a friend.

Like his parents Jan Myrdal eventually developed into an expert on everything and a very public figure who could not refrain from mercilessly criticizing, in his opinion, his callous, role playing and manipulative parents. Jan who presents himself as a victim of his parents' lack of empathy, may nevertheless demonstrate an incomprehensible cold and cynical attitude towards, for example, the victims of Pol Pot´s  and Mao's homicidal regimes, dictators and mass murderers whom he has met in person and defended vehemently. Like his parents, Jan Myrdal has a tendency to make the reality abstract, while he regards himself as a highly skilled and empathetic human being, whose life and opinions are exemplary.

Jan Myrdal offers in one of his books a picture of his mother as a manipulative actress who occasionally intensively tries to hide her own, not always so bona fide motives. Alva once surprises Jan with stealing meatballs out of the refrigerator and explains to him that if he were bound to steal he should do so in such a way that he does not become detected. She tells her son to eat another meatball and then rearranges the remaining meatballs in such a way that the theft is not noticeable: "Now it all looks natural. Now, no one can see you've taken meatballs without permission." Jan reacts with disgust, "the taste of the meatball turned into a cold and oily film in my mouth".

Most analyses, proposals and approaches presented in Crisis in the Population Question are laudable, logic and practically realizable. The starting point is strictly community-oriented. The proposed reforms are obviously intended to benefit every citizen and are therefore highly commendable. All people have the right to be treated equally. One approach, for example, is the couple's description of health care, where they, like the Italian Fascists have a tendency to regard illnesses and weaknesses as primarily socially conditioned phenomena, being due to poor environment, poverty, poor nutrition and above all ignorance about basic rules for hygiene. The remedy was to provide a comprehensive community planning to achieve a healthy lifestyle. The system of private practitioners is hopelessly outdated; it prevents medical doctors from applying a rational, community-oriented approaches to their activities:

They are tuned to individual concerns, but do only imperfectly discern social causes and effects; issues they rarely perceive as connected with their medical calling. They are socially limited [...] doubtless associated with the fact that a medical doctor by the prevailing system mainly is considered to be a private entrepreneur, rather than a servant of society.

Wise, but at the same time, chilly words. The Myrdal couple rarely mentions individuals in their text, but they frequently write about categories such as "the better-off classes", "working women", "trained people", "the population stock", "folk material", "waste percent of individuals", "mildly, mentally deficient", "body and mind defective", "highly unfit individuals," etc. People are defined collectively.

It is in such contexts, the Myrdal the text becomes disagreeable. Their beliefs in technology, in experts and in the possibility for callous logic to intervene in people’s private lives, appear as both trusting and frightening. When they write about light, freedom and hygiene it is unfortunately not only workplaces´ and family homes´ health and vigor they are referring to, but also the fact that they want to improve the entire Swedish population. They advocate eugenics and by doing so, they actually find themselves within a Social Democratic ideology that was common at the time. When it in 1921 supported the establishment of a National Institute of Racial Biology the Swedish Parliament was the first democratically elected parliament in the world to give legitimacy to human eugenics  Among others, the Social Democrat leader Hjalmar Branting had signed the motion that led to the institute's foundation. Seemingly unchallenged could a prominent Social Democrat like Arthur Engberg make statements such as: 

We have the good fortune to possess a race, which is still quite unspoiled, a race that is carrier of very high and very good qualities.

We react with doubt and discomfort when we find that individuals, or political orientations, which we admire and sympathize with, expose opinions or actions that abhor and surprise us. In a worst case scenario, we become blinded by our respect for mentors and role models and start defending them, or even reshape their thinking and actions in a positive direction. One such example is when Queen Silvia of Sweden faced revelations that her beloved father had benefitted from of a persecuted Jew´s precarious situation, denied the facts and stated that it was impossible that a good man like her father could have been such a crook and instead presented Walther Sommerlath´s distressing behavior as an heroic effort to help a person in need. Silvia's actions were understandable and not at all unusual for any of us, and yet it is far from being virtuous - we should recognize fallacies and reprehensible acts as such, even if they have been committed by ourselves, or by people close to us. However, acts and motives might be more understandable, but not forgiven or mollified, if related to the Zeitgeist that prevailed when the iniquities were committed.

The young Social Democracy was characterized by a high degree of hope for the future and a firm belief in science. Dynamics and change was the slogan for a brightening future. Charles Darwin had in his The Origin of Species, published in 1859; presented compelling evidence that all species through a process he called natural selection had evolved from a common origin. Karl Marx had in Das Kapital´s first part in 1867 demonstrated that the capitalist mode of production had its inherent contradictions and declared his belief in its historically transitory nature.

While these men, who already during their lifetime had become famous, wrote their great works an Austrian monk, Gregor Mendel, labored in his convent´s garden, planting and studying 29 000 pea plants. By crossing different pea variants Mendel was able to determine how properties are inherited through genes randomly combined in the offspring. Much of Mendel's terminology is still used, like dominant and recessive genes. He published his findings in 1865, but it was not until the early 1900s that it was realized how revolutionary they had been and genetics became a science which fitted excellently into the budding worship of science and change. Young radicals became devoted to scientific theories that demonstrated the ability to change not only the community, but people as well. An unbridled optimism that maybe could be likened to the "Space Madness" I and many kids like me were affected by in the 1960s, when astronomy and spaceflights appeared to herald an exciting new future made possible by scientific progress.

By the fin de siècle it was assumed that science would create healthier and stronger people, something that two new disciplines were researching; namely social anthropology and social medicine. Scientists tried to establish connections between race, social status, and diseases, good or bad manners. Perceptions that most scientists from the two disciplines seemed to share were concerns about industrialism and urban life, while some had a weak spot for "traditional life patterns" and peasant societies. Of importance for an emerging eugenic ideology was the writer Arthur de Gobineau´s  opinion that human races were endowed with different and specific talents and that the white race was far superior to the others. The result of his speculations - which generally were considered to be correct, though unproven and  "unscientific" – was the conclusion that miscegenation, or "bastardization" as Gobineau called it, inexorably led to a deterioration of the race, to population decline, and ultimately to the destruction of mankind.

Scientists assumed that Mendel's genetic theories could be applied to Gobineau´s theories and studies were carried out to detect whether "bastardization" led to social deterioration. Two surveys from 1913 were considered to be especially valuable since they proved that Mendel inheritance principles could be applied to humans. Eugen Fischer's study of "half-breeds" in German West Africa demonstrated the Mendelian laws validity when it came to hair and eye color. The conclusions Fischer made about the impact of "bastardization" on the "quality" of a human specimen turned out to be scientifically untenable, especially since like so much race biological research it had been predisposed by researcher´s bias. The sad state of the German colony was certainly not the result of any "bastardization" but due to what has been described as the twentieth century's first genocide, when 80 000 of an original population of 100 000 Hereros between 1904 and 1907 had been wiped out by German colonial authorities.

The same year that Fischer announced the results of his study Herman Lundborg published a survey how an inherited form of epilepsy had spread in isolated areas of the Swedish district of Blekinge. This study also proved to be important for the determination of Mendelian inheritance laws, but it was useless when it came to its conclusions about racial deterioration. Nevertheless studies like those of Fischer and Lundborg became instrumental when the  Government decided to implement eugenic research programs in Sweden. In 1922, Herman Lundborg became professor and director of the newly established National Institute of Racial Biology .

The importance modernists imparted on eugenics was proven by the fact that Lundborg was invited to the 1930 Stockholm Exhibition and at a pavilion called Kingdom of Sweden in several exhibition stands presented the latest advances in Swedish and international eugenics.

Lundborgs theories had a large impact in Sweden, his books, with titles such as Swedish Race Knowledge  and The West in Jeopardy obtained a large readership outside scientific circuits. Alongside his research and writing Lundborg traveled around the country with an exhibition about racial typology, sponsored by the cream of the crop of Swedish culture personalities, both left and right wingers. In their large selection of photographs the exhibitions included a photo gallery of "deficient people material", like "gypsies, tattare [hard to find an English synonym, maybe “tinkers”, or “pikey” are equivalents], vagabonds and criminals".

Even radical leftists appeared to be in agreement with conservative patriots that birth control must be applied by all means possible, not least sterilization, yes - even euthanasia. Several well-known politicians from the Social Democratic left, like Zeth Höglund and Hinke Bergegren, considered that it was a waste to care for “inferior creatures”. Zeth Höglund wrote in Stormklockan, “The Warning Bell”:

It is not only irresponsible and criminal to give life to human beings that already in the womb are inferior and doomed to a miserable existence; the class struggle is weakened by the creation of this cumbersome baggage of redundant people.

The battle cry of several radicals and early feminists like Elise Ottosen-Jensen was: "Better love without children, than children without love!" and economists like the influential and unusually pugnacious Kurt Wicksell pointed to the high costs for keeping people unfit for work and social interaction alive. Something the former Social Democratic Prime Minister Hjalmar Branting stressed when he in 1926 wrote an obituary in memory of his friend:

[Wicksell] supported the view that failed human specimens, such as incurable idiots, should rather be painlessly killed than kept alive as a burden to others and themselves.

In the case of sterilization, and even euthanasia, cultural radicalism was in accordance with race biologists and other eager supporters of human engineering. Mankind should be groomed while weak specimen had to be weeded. An opinion that was not only hailed by physical anthropologists and Nazis, but also by cultural figures like Ellen Key (author of the international bestseller The Century of the Child) and doctors and educators like Anton Nyström (an early advocate for the decriminalization of homosexuality).

Director for the National Institute of Racial Biology was at the time of Myrdals´ Crisis in the Population Question their friend Gunnar Dahlberg and notions about  improvement of the "human stock" occasionally sneaks into the spouses´ otherwise clearly written and sensible book. For example:

Closest at hand is obviously a radical culling of highly unfit individuals, something that may be achieved through sterilization. [...] Ideally, one would thus be able to eradicate all forms of physical and mental inferiority in the population, sensory dullness and insanity, physical illness and bad character traits.

A sterilization law was introduced in 1934, the same year Crisis in the Population Question was published. The law gave authorities and medical expertise the right to sterilize people "with extensive mental illness, mental deficiency, other defects, or an antisocial lifestyle". The already murky criteria were often arbitrary. In practice many women from lower social strata sterilized on a random basis, it could be sufficient that a doctor judged them as promiscuous, or gypsies. Between 1935 and 1976, 60,000 Swedes were forcibly sterilized. Over 90 percent of the victims were women.

Nothing is perfect. The Social Democratic tribute to modernity as an effective tool for renewal processes has certainly accomplished miracles in Sweden and meant a lot to the growth of the wealth of the nation, but as we have seen, there were also some spanners in the works. Someone who early noticed that there were dangers hidden in rampant, blind optimism was the poet Sten Selander. He had been chosen to open the 1930 Stockholm Exhibition with a mighty festive cantata, which celebrated the city and modernity, it was set to music composed by church musician Otto Olsson and performed by a men's choir called The Swedish. Nevertheless, a year later Selander began to feel ambivalent about modernity and in response to the optimistic architect manifesto accept he wrote the book "Modern" (with quotes in the title).

Selander's book is a violent lamentation in which he attacked technology worship and machine cults. Although he writes with pathos he urges for calm and emphasizes that his book is written by "an ordinary person, who is not an expert, but has had some time and opportunity to reflect a little more than most others on some current problems." Selander writes that through his veneration of unlimited possibilities man runs the risk of becoming obsessed with quantities, of the desire for things that are bigger, better and more efficient. Speed ​​blindness can result in uninhibited exploitation of nature; our insatiable appetite leads us away from one another and the joy we may find by appreciating the moment and immerse ourselves in the calm of dolce far niente, sweet idleness. "Every billboard and ad is proof their own uselessness." "Human dignity is judged by the figures in the tax calendar." Everything seems to focus on empty, superficial accomplishments and full immersion in our desires; sports, dance, stock market speculation, entertainment - "a constantly expanded mass, constantly heightened speed, constant growth, perpetual new records." Everything is measured, weighed, assessed and valued. "People tear each other apart like wild beasts in their struggle for power, money and women," our souls are suffocated, while our bodies are crushed by stress, drugs and alcohol. Nature has been turned into a commodity and is currently irretrievably destroyed by unsuspecting and ruthless exploitation.

Proletarian writer Harry Martinson, with his roots in rural poverty, industrial work and as a sailor, was milder tempered and affirmed both the development of technology and the value of nature. In 1939 he wrote: "We will live more freely in the future than now, becoming more mobile, more sensible. More significant. More of meditation plus motion in world space." He experienced how the world and life opened up, that the opportunities for a decent life were becoming viable, but he also nurtured a deep reverence for nature and pointed to the importance of always being focused on the individual, her needs and opportunities, while we try to harmonize our lives with nature and appreciate the miracles it offer us.

Apparently, nothing is entirely black and white; everything has unique shades of light and color. Nothing is simple. The world swirls around us. We are tossed back and forth between joy and sorrow. Maybe we are blinded by all impressions and forget the joys we have access to - friends, nature, music, books. We complain, are tormented and troubled, staring us blind on the dark spots of human existence and perceive not how much we have been given through the security and openness that modernism created for us.

Like when my mother fell in the kitchen and broke her femur, an incident that could have meant death for a poor, old woman in many countries around the world. But to us came an ambulance, with friendly and efficient staff, who brought my mother to a state-of-art equipped, clean and efficient hospital, where her injury quickly was remedied by technology´s latest achievements, while empathetic, professional people took care of her. Perhaps we should be grateful for what narcissistic, remarkable people like the Myrdal couple accomplished, along with several of their contemporaries, but this does not mean that we should ignore their mistakes. After all, they were people like us, for better or worse, and we live in a human society - for better or worse.

Naturally most sources for this blog entry are in Swedish, so I refer to the Swedish version of the text.

En natt föll min nittiotreåriga mor omkull i köket. Hon hade blivit yr och gripit tag i skafferidörren, som lossnade och föll över henne. Hon störtade in i spisen och när jag kom nerrusande från andra våningen fann jag henne liggande på golvet, med den stora dörren över sig. Som vanligt beklagade hon sig inte och ville absolut inte att jag skulle ringa efter hjälp, fast hon kunde inte gå och benet smärtade.

Jag lyckades få henne i säng. Eftersom smärtan inte gav med sig under morgonen fruktade jag att hon brutit benet och ringde därför efter ambulansen, som dök upp efter mindre än en halvtimme. Personalen var förbluffande effektiv och professionell. De skrev ner alla nödvändiga uppgifter – hur och när Mor fallit, vilka mediciner hon tog, hennes personuppgifter, bad mig packa toalettartiklar och läsning, alltmedan de tog flera prover. Vad som imponerade mest var hur lättsamma de var; vänliga, lugnande och upplysande. De hade med sig material och en sjukhussäng, vant och lätt lyfte de upp Mor i sängen och förde in henne i ambulansen. Snart satt jag framme hos chauffören och samtalade med honom medan vi for mot lasarettet i Kristianstad, tre mil från Hässleholm. Jag hörde hur mor talade och skrattade tillsammans med sjuksköterskan bakom oss. Hon var lika klar i huvudet och positiv som hon brukar vara.

Under resan berättade ambulansföraren om sitt yrke, som han stortrivdes med och hade ägnat sig åt i mer än tjugofem år. Han berättade hur ambulanspersonalens verksamhet blivit alltmer specialiserad och att det ankom på dem att utföra en hel del tester och förbehandlingar redan innan de fört patienten till sjukhus, detta för att förkorta väntetiden på akutmottagningarna. Således fanns det exempelvis mycket klart angivna rutiner för hur ett lårbensbrott skulle åtgärdas, det som drabbat min mor.

Vad som mest fascinerade mig under mitt samtal med ambulansföraren var när han berättade hur mycket tid han tvingades ägna sig åt att ta hand om missbrukare och misshandelsoffer. Att han tyckte att sådant blev värre för varje år som gick. Han berättade om den skrämmande misären som många människor lever i och hur samma patienter åker ut och in på sjukhuset. Hur han räddat livet på en missbrukare, enbart för att ett par dagar senare möta honom på Systembolaget och senare på kvällen åter ta hand om honom, efter det att han blivit nerslagen utanför en krog.

-   Värst är det för barnen som tvingas växa upp tillsammans med missbrukare och kriminella. En del miljöer trotsar all beskrivning. Vad som plågar mig mest är när barn far illa. Hur de skadas för livet.

Han berättade om en parallel värld, som innan han blivit ambulansförare varit totalt okänd för honom.

Vi kom fram till akuten i Kristianstad där vi möttes med samma effektivitet, omsorg och vänlighet. Mor opererades och ligger sedan några dagar tillbaka på en rehabiliteringsavdelning. Där är ljust och rent, maten är god, personalen trevlig och tillmötesgående. Jag har sett sjukhus på andra håll i världen, inte minst ute på landsbygden i Afrika och Latinamerika, därigenom blev upplevelsen av den svenska sjukvården i det närmaste surrealistisk – renheten, moderniteten, den vänliga effektiviteten. Allt en väsentlig del av det folkhem som började byggas upp under nittonhundratalet. Ett samhällssystem där man försöker ta hand om alla och envar, där ingen utesluts, i varje fall inte i en sådan omfattning som jag erfarit på många platser utanför Sveriges gränser.

Det var detta som Gustav Möller varit med om att bygga upp. I mitt förra blogginlägg nämnde jag honom som en av det socialdemokratiska partiets mest betydelsefulla ideologer, hur han vurmade för folkbildning och som socialminister var med om att projektera ett framtida välfärdssverige.

Gustav Möller föddes 1884 på Möllevången i Malmö. Fadern var smed och dog i tyfus innan Gustav blivit ett år. Hans mor, som försörjde familjen som tvätt- och skurgumma, dog i lungsot när Gustav var fjorton år. De bodde vid Tallgatan, som ansågs vara en av de eländigaste adresserna i staden. I en tidningsartikel berättade Möller om sin barndoms gata;

Tallgatan i Malmö var en återvändsgränd, spärrad av ett högt plank, utanför vilket låg åkrar och köksträdgårdar. Där fanns endast sju fastigheter, alla tvåvåningshus. I folkmun gick den under namnet Tattragatan, vilket antydde att man ansåg gatan helt eller delvis var bebodd av tattarefamiljer. Det sades att bönderna från sydligaste Skåne skyndade på sina hästar av fruktan för överfall då de på södra Förstadsgatan körde förbi Tallgatan. […] En man och en kvinna utpekades som socialister; de levde ogifta tillsammans. Detta och deras politiska åskådning kom gatans övriga befolkning att betrakta dem med viss skygghet, icke helt fri från dold skräck. Längre hade arbetarrörelsen icke kommit på 90-talet, än att, i denna typiska proletärgata, där fattigdomen satt sin prägel på varenda människa utom bagare Pålsson, man såg ett par socialister såsom närmast konstiga avvikelser från normalmänniskan, säkerligen också farliga.

Det var inte ovanligt att flera av de tidiga socialdemokratiska politikerna kom från fattiga miljöer, liksom Gustav Möller hade de arbetat sig upp, studerat och blivit tongivande inom partiet. I en biografi över Möller konstaterar författarna att:

Hans mors svåra liv och förtidiga död var en drivkraft för honom att bli politiker. […] Bilderna blev en påminnelse: Bernhard och modern hade inte fått leva sina liv till slut och de hade haft det svårt medan de levde. Sådana öden måste förhindras.

Bernhard var Gustav Möllers äldre bror som emigrerat till USA där han slet ont och dog i cancer innan bröderna kunde återses.

Inte långt efter Socialdemokraternas segerval 1932, efter vilket Gustav Möller utsetts till socialminister, fick han besök av Uno Åhrén, den radikale arkitekten och medförfattaren till manifestet acceptera. Åhrén kom i sällskap med Gunnar Myrdal, nyutnämnd professor och sedermera nobelpristagare i ekonomi. Åhrén och Myrdal förslog att Gustav Möller skulle ge dem i uppdrag att göra en utredning och tillsätta en kommitté för att lösa den beklämmande bostadstandarden i Sverige och därigenom inleda en genomgripande moderniseringsprocess av hela det svenska samhället. Möller var avogt inställd mot de två entusiasterna och Myrdal skrev senare att:

I oss två såg han nog exemplar av ett släkte som den garvade arbetarpolitikern vant sig att inte ta på allvar. Unga idealister från den intellektuella överklassen utan praktisk erfarenhet.

Myrdal och Åhrén lät sig dock inte hindras utan sökte omedelbart upp finansministern, Ernst Wigforss, som lät sig övertalas och lovade skjuta till den finansiering som krävdes. Ett år senare tog Gustav Möller kontakt med Åhrén och Myrdal, när de mötte honom förklarade han ”med ett illmarigt leende” att regeringen beslutat tillsätta en kommitté med namnet Bostadssociala Utredningen och att han förväntade sig att Åhrén och Myrdal så snart som möjligt skulle kunna lägga fram ett förslag rörande de svenska städernas ”framtida bostadsförsörjning”. Det var startskottet till en socialdemokratisk bostadspolitik som skulle prägla samhällsutvecklingen under flera decennier.

Samma år hyrde Gunnar Myrdal tillsammans med sin hustru Alva en stuga bland de norska fjällen, där ägnade de sommaren åt fotvandringar och författandet av en bok som skulle slå ner som en bomb i den svenska samhällsdebatten – Kris i befolkningsfrågan.

Vad Alva och Gunnar Myrdal åstadkom tycktes nästan som ett mirakel och förvandlade dem till det beryktade ”paret Myrdal som vänder upp och ner på allt”. De tycktes acceptera vad konservativa krafter under flera år predikat, nämligen att den sunda, svenska folkstammen var i färd med att försvagas, samtidigt som befolkningsminskningen var katastrofal, men istället för att gå i den bruna fällan och rekommendera en nazistinfluerad politik baserad på tvång och diktatur, drog paret Myrdal en diametralt motsatt slutsats:

Befolkningsfrågan har förvandlats till det slagkraftigaste argumentet för en djupgående och radikal, socialistisk omgestaltning av samhället.

Myrdalarna beskrev i skrämmande ordalag, rikligt underbyggt med statistik och vetenskapliga undersökningar, hur Sverige sjunkit ner i apati och fattigdom, där hälften av alla barn bodde i överbefolkade, usla bostäder, något som hämmade deras fysiska och psykiska utveckling. Skulden till sakernas sorgliga tillstånd låg hos konservativa och kyrkliga mörkmän som hävdade att all förändring var av ondo, att familjer luckrades upp och moralen förflackades, alltmedan kvinnors och barns situation ständigt förvärrades genom det sedliga förfallet.

Alva och Gunnar Myrdal tvekade inte att kritisera sina motståndare som ovetenskapliga, mindre begåvade, till och med oärliga. Enligt dem var det idiotiskt att svamla om ”gamla goda tider” och inbilla sig att det vore möjligt att hindra ett sunt samliv och kvinnors rätt till sin frihet och sina kroppar. Att försöka lagstifta bort preventivmedel vore både ineffektivt och i strid med familjernas rättmätiga krav på frihet, respekt och kärlek. Istället för att påtvinga en uppifrån beslutad ”moral” på de närande klasserna, gällde det nu att öppna upp och vädra ut samhället och därigenom skapa lika möjligheter för varje medborgare, man som kvinna. Det uppväxande släktet skulle erbjudas bättre skolor, arbetare och tjänstemän måste få drägliga arbetsförhållanden och alla svenskar människovärdiga bostäder.

Istället för att predika och hota med bestraffningar borde beslutsfattare stimulera breda sociala reformer till stöd för kvinnors och barns möjligheter och rättigheter. Varför skulle svenska folket sätta fler barn till världen om majoriten tvingades vistas i undermåliga bostäder, med ett rum och kök och oftast utan egna badrum? När utbildning och arbetsförhållanden var usla, när det saknades tillräckligt med inkomst för livets nödtorft? När kvinnor tvingades välja mellan hemslaveri och barnlöshet ute på arbetsmarkanden?

Kris i Befolkningsfrågan andades samma gränslösa optimism och tvärsäkra självtillit som de radikala arkitekternas manifest acceptera. Alva och Gunnar Myrdal trodde sig veta så oerhört mycket, till och med hur framtiden skulle gestalta sig. Deras tro på förnuftets slutgiltiga seger var bergfast. De skriver att hela den svenska samhällstrukturen står inför en omvälvande övergång från en ”förkapitalistisk tradition” till en ”mer planmässigt uppbyggd socialistisk folkgemenskap byggd på bredast möjliga demokratiska grund”.

För att möjliggöra ett sådant samhälle krävdes ett föredömligt ”människomaterial” skapat och uppbyggt genom ett fritt, starkt och sunt samhällssystem. Varje individ måste garanteras möjligheten att fritt få välja sitt liv och anpassa sig till en ny tids krav. Nästan alla reformer som kom att karaktärisera det svenska Folkhemmet tycks vara beskrivna i Kris i befolkningsfrågan, men det var främst det personliga tonfallet, de konkreta förslagen och övertygelsen om vad kvinnor, män och barn verkligen krävde och behövde som gav boken dess stora genomslagskraft.

Kritiken mot Kris i befolkningsfrågan blev mycket hård, det var främst konservativa och kyrkliga krafter som gick hårt åt paret Myrdals kontroversiella bok. Vad som mest upprörde var deras plädering för kvinnors frihet, att barnomsorg borde vara ett statligt, kommunalt åttagande och främst att preventivmedel borde vara fritt åtkomligt för alla och envar. Vad som dock sällan nämndes i tidens debatt var de åsikter som nu anses vara de mest kontroversiella, ja rentutav människofientliga, nämligen att förekomsten av arbetsodugliga, omoraliska eller sinnesslöa individer tärde på statskassan och/eller vidarebefordrade såväl genetiska som socialt skadliga anlag och egenskaper och därför måste begränsas, främst genom sterilisering.

Att Gustav Möller slutligen accepterade Gunnar Myrdals och Uno Åhréns planer på en omvälvning av svensk bostadspolitik och vittgående social ingenjörskonst var inte så märkvärdigt. Myrdal var nationalekonom och ansåg att de traditionella ideologiernas kamp om makten nu var passé, vad som gällde var att på ett effektivt och praktiskt sätt tjäna allmännyttan. I tidskriften Spektrum skrev han 1932:

Denna nya socialpolitiska ideologi bär inom sig starkt radikala och i viss mån revolutionära möjligheter. Den är intellektualistisk och kyligt rationalistisk, medan den gamla, som ännu regerar, var åtskilligt sentimental […] Den är i hög grad befriad från de liberalistiska bromsklossarna. […] den är ´saklig´. Dess romantik är ingenjörens.

Redan 1920 hade Gustav Möller hävdat att man måste anlägga ett ”praktiskt” synsätt på utvecklingen. Det är inte tillräckligt att störta förtryckande maktstrukturer, det gällde att få motståndarna att inse att ett allmänt välstånd gynnar alla. Man skall inte begränsa människors möjligheter, det bromsar utvecklingen, däremot skall samarbete och forskning ”höja det allmänna tillståndet”, det är vidgning och tillväxt som bör gälla, inte tvång och begränsningar:

Produktionsapparaten måste begagnas så, att en större avkastning kan avvinnas än den kapitalisterna förmått uttaga ur densamma. […] Det är denna rationella organisation, skapandet av denna högre form för vår produktion, som är socialiseringsprocessens högre syfte.

Arbetarrörelsen skulle inte försöka agera som Robin Hood genom att försöka röva från de rika och ge bytet till de fattiga, det gällde istället att med gemensamma krafter göra hela kakan större. Det agrara Sverige var döende, föråldrat som det var avgav det nu en stank av förruttnelse och försummelse. Författaren Ludvig ”Lubbe” Nordström ville vädra ut stanken från ett sönderfallande Sverige. Han retade sig på Turisföreningens broschyrer med bilder av pittoreska fäbodvallar och gamla kyrkor. Lubbe ville riva Gamla Stan i Stockholm och istället för gamla, inpyrda fäbodstugor ville han hylla elektricitetverk och moderna valsverk. För Sveriges Radios räkning gjorde han en reportageresa genom hela Riket och beskrev vad han kallade det gamla Lort-Sverige, som enligt hans mening borde rensas bort så snabbt och effektivt som möjligt. 

Nordströms välfärdsutopi var kliniskt ren och högeffektiv, utan bjäfs och onödiga ornament, hyllandet av solnedgångarnas skönhet var överdriven och ”glad” färgsättning en förljugenhet:

Grått! Det är ju den moderna färgen över alla. Och två ting finnas i denna moderna värld, vi nu levande vuxit upp i, som starkare än annat i sig förtätat vår mentalitet: järnvägsbroar och krigsskepp, och de två tingen äro därför också de skönaste ett modernt öga kan se.

Tidens intellektuella elit vinnlade sig om att utstråla energi, framåtanda och en nästan febrig aktivitet. Det är förbluffande vilken ihärdighet och ambition som exempelvis Alva och Gunnar Myrdal tycktes utstråla. Alva kastade sig med liv och lust in i de radikala arkitekternas verksamhet för att förändra svenskarnas levnadsvillor. Fattigdom och elände skulle byggas bort. Lort-Sverige skulle utplånas.

I Rom bor vi nära Garbatella, en arbetarstadsdel som uppfördes under 1920-talet. Kvarteren är nu misskötta och nerslitna, men det är likväl en märklig känsla att promenera genom dem, speciellt i skymningen, då lugnet sänker sig över platsen. Arkitekturen i Garbatella var ursprungligen inspirerad de engelska ”trädgårdsstäderna”, vilket innebar att husen skulle vara avsedda för arbetare och lägre tjänstemän, ha goda förbindelser, ligga nära stadens centrum och vara försedda med grönområden och kolonilotter. Varje kvarter skulle ha tillgång till speceributiker, barer och restauranger, gemensamhetsslokaler och barndaghem. Till en början vinnlade man sig om att förläna bostadområdet ett varierat intryck. Man undvek ett rätlinjigt gatunät utan lät istället trafiklederna kröka sig mellan husen, som utsmyckades med diskreta ornament, loggior och kolloner. I Garbatellas centrum fanns en väldig skolbyggnad, en kyrka en teater och en sportanläggning med bland annat en inomhuspool. 

Till en början byggdes små villor och tvåvåningshus, men när fascisterna började riva och bygga om i Roms innerstad förflyttades mängder med husvilla arbetare och lägre tjänstemän till stora gemensamhetshus i Garbatella. Planeringen av området genomgick en drastisk förändring, grönområdena minskades och de ursprungliga planerna på att Tibern skulle breddas och fördjupas ända ut till kusten så att en hamn kunde anläggas i Garbatella skrinlades definitivt. Jättelika bostadskomplex uppfördes i form av så kallade kollektivhus, eller bostadshotell, där lägenheterna hade minimala kök, men stora gemensamma matsalar, de saknade badkar men alla hyresgäster hade fri och obegränsad tillgång till Garbatellas gemensamma bad- och sportanläggningar. Det var främst flerbarnsfamiljer som bereddes plats i kollektivboendet. På bottenvåningarna fanns barndaghem bemannade med kommunalt ansällda barnvårdare. 

Mest berömda av dessa ”familjehotell” var de tre röda, vita och gula byggnaderna som byggdes 1929 och gemensamt rymde mer än tusen människor som tvingats flytta från Roms centrum. Deras stora matsalar hade välvda tak, liknande det som välvde sig över det antika Pantheon och det fanns gemensamma tvättstugor och torkkrum. Centralbyggnaden, det ”röda huset” hade läkarmottagning, polis, frisörsalonger och mödravårdscentral. Men, lägenheternas kök och badrum var alltför små och romarna föredrog La Mammas eller La Nonnas kokkonst framför den som utövades i de gemensamma köken; matoset, trångboddheten och det allmänna väsendet kom snart att känneteckna kollektivhusen, som dessutom blev till drivhus för den radikala oppositionen mot fascisterna, inte enbart av den orsaken att huvuddelen av befolkningen bestod av arbetarfamiljer som vräkts från Roms centrum, utan även att familjefäderna för att få tillgäng till en bostadsrätt måste deklarera sin tro på de fascistiska principerna. Underligt nog tycktes myndigheterna ha trott på dessa lojalitetsdeklarationer och snart placerades politiskt suspekta individer ut bland de förment trogna fascistanhängarna i Garbatellas kollektivhus. Tanken var att de skulle övervakas av sina grannar och med tiden förvandlas till goda samhällsmedborgare. Effekten blev den motsatta - kollektivhusen kom snart att betraktas som centrum för det kommunistiska och socialistiska regimmotståndet. Men, innan dess förevisades dessa experiment i fascistiskt gemensamhetsboende stolt för besökande potentater, inte minst för en imponerad Mahatma Gandhi. 

Arkitekten Innocenzo Sabbatini hade redan 1927 börjat uppföra liknande ”bostadshotell” och snart fanns hans omfattande bostadskomplex på flera andra platser i Roms förstäder, men de tre byggnaderna i Garbatella var de största.

Jag vet inte om Alva Myrdal kände till de omfattande fascistiska satsningarna på kollektivhus för arbetare och ensamstående mödrar, men hon vurmade för idén som ett medel för att underlätta hemarbetet för kvinnor. Ett föredrag som Alva höll på Yrkeskvinnornas Klubb i Stockholm 1937 ledde till att en kommitté bildades för att verka för ”en radikal omläggning av familjelivet enligt kollektivhushållningens principer”. Alva konstaterade under sitt anförande bland annat:

Ta ett stadshus där man i små kök, över och bredvid varandra lagar köttbullar, där många små barnkammare hyser varsin tynande och instängda människotelning – ropar inte det efter en planmässigare organisation, en organisation i kollektivismens tecken?

Ledande inom initiativet för uppförande av kollektivhus blev Alva Myrdal och arkitekten och designern Sven Markelius, en av författarna till arkitekturmanifestet acceptera. Tanken var att man skulle börja massproducera en lägenhetstyp som Markelius redan 1932 och 1933 hade föreslagit för Alvik och Kungsklippan, det rörde sig om tiovåningsfastigheter med plats för hundratals familjer, men Stockholms Stad som ägde områdena fann projekten alltför vanskliga. Det var först när Markelius kunde presentera en lista med intresserade hyresgäster som en privat byggnadsfirma gick med på att bygga ett kollektivhus med 57 lägenheter vid Norr Mälarstrand.

Det blev en elegant byggnad där naturligt ljus och fina utsiktsmöjligheter maximerades, samtidigt som vinkelställda fönster och balkonger minimerade insyn från grannarna. Lägenheterna var små men de gemensamma utrymmena var väl tilltagna, där fanns restaurang, centralkök och en barnavdelning placerades på bottenvåningen. På taket fanns en stor terrass med plaskdamm, sandlåda och dusch. Tvätten kunde man få hjälp med och på varje våningsplan fanns ett tvättnedkast. Ville man inte äta i restaurangen kunde man laga sin mat själv i ett litet lägenhetskök, eller få den färdiglagad och uppskickad medelst en mathiss. Huset tillhandahöll fast anställd personal och 1938 servades de boende av 21 personer. Varje våning hade en ambulerande städerska och barndaghemmet förestods av en professionell barnpsykolog, med psykoanalytisk träning och det fanns även en annan psykoanalytiker och en läkare boende i fastigheten som ställde sina tjänster till förfogande för hyresgästerna.

De som valt att bo i kollektivhuset var en tämligen exklusiv samling. Sven Markelius både bodde i huset och hade sin studio där och det hade även flera andra tongivande arkitekter och en del konstnärer. Andra kändisar var exempelvis den radikale karikatyrtecknaren Bertil Almquist, som varje vecka under 35 år tecknade och skrev i den under kriget nazistanfrätta och senare socialdemokratiska Aftonbladet en populär dagspolitisk skämtsida kallad ”På Tapeten”.  Almquist skrev även visor och de underfundiga, skickligt tecknade böckerna om Barna Hedenhös, som jag som barn slukade gång på gång. Det var Almquist som skapade bilden och devisen ”En svensk tiger” som blev populär under beredskapsåren. 

I huset bodde även Erland Hofsten, en statistiker som under många år ledde TV:s valvakor. Erlands far var Nils von Hofsten, rektor för Uppsala Universitet och mellan 1945 och 1953 styrelseordförande i Statens Institut för Rasbiologi. Erland Hofstens granne var Skå-Gustav Jonsson, den legendariske läkare som introducerade en human barn- och ungdomsvård för unga kriminella. Skå-Gustav var gift med Esther Lamm, dotter till den framstående judiske litteraturvetaren och akademiledamoten Martin Lamm.

Vid ett tillfälle vände sig Alva Myrdal i sin förtvivlan till Skå-Gustav och undrade vad hon skulle ta sig till med sin ”vanartige” son, Jan. Skå-Gustav erbjöd då att Jan kunde få bo en tid hos honom och hans familj i kollektivhuset. Jan Myrdal skrev långt senare att han hade trivts tillsammans med Skå-Gustav och hans familj, men om hans uppförande gentemot sin mor blev bättre vet jag inte. Skå-Gustav var även var verksam inom familjeplanering och sexualupplysning, ofta i samarbete med Elise Ottosen-Jensen, kallad Ottar, som var stor idealist och grundare av RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning. Ottar hyrde en enrumslägenhet bredvid Skå-Gustavs familj och under kriget samlades hos henne många politiska flyktingar från kontinenten.

Med ”sexualradikala” hyresgäster som Skå-Gustav och Ottar betraktade många reaktionärer det exklusiva kollektivhuset som ett näste för samhällsomstörtande rucklare. I viss mån stämde det att huset var ett radikalt motståndsnäste. Under kriget sammanträdde en grupp antinazistister i Sven Markelius lägenhet. Han var ordförande i föreningen Kulturfront, som under kriget i stort sett var identiskt med det radikala Svenska Clartéförbundet som tillfälligt upplösts efter en konflikt mellan SSU och kommunisterna. Kulturfronts medlemmar kom så gott som samtliga från Clartéförbundet och de var främst socialdemokrater och kommunister, men även partilösa fritänkare deltog i mötena. Kulturfront gav ut en tidskrift med samma namn.  

Det var varken påkostade kollektivhus likt det som fanns på John Erikssongatan 6 (numera är det kulturminnesmärke), eller sådana jättelika komplex som byggts i Italien, som Alva Myrdal, Sven Markelius och byggmästaren Olle Engkvist kom att reproducera på flera platser i Sverige, utan enklare bostäder uppförda efter samma serviceprincip och ofta anpassade till ”ensamstående kvinnor med eller utan barn”. Olle Engkvist var god vän med statsministern Per-Albin Hansson, som flyttade i ett av de funktionalistiska radhus som Engkvist uppfört längs Ålstensgatan i Stockholm.

Det var inte enbart kollektivhus som Alva och Gunnar Myrdal vurmade för. Tillsammans med sina arkitektbekanta var de också inflytelserika då det gällde att initiera och följa upp ett program för så kallade ”barnrikehus”. Barnrikehussatsningen var en direkt följd av den Bostadssociala Utredningen som Gunnar Myrdal och Uno Åhrén tagit initiativet till och som kan ställas samman med debatten som väckts genom Kris i Befolkningsfrågan.  Bostadssociala Utredningen hade fastställt att 30 procent av alla barn under 15 år var trångbodda enligt tidens norm, som klassificerade fler än två personer per rum (inklusive kök) som trångboddhet.

Barnrikehusen byggdes för "mindre bemedlade", barnrika familjer. Satsningen innefattade fördelaktiga statliga lån till byggmästarna och bostadsbidrag till de familjer som flyttade in. Bidragen till barnrika familjer innebar att en familj med tre barn kunde få upp till trettio procents nedsättning av hyran. Med ännu ett barn ökade bidraget med 10 procentenheter, upp till fem barn då den maximala hyressänkningen var 50 procent.

Kommunernas medverkan i barnrikehusinitiativet blev framgångsrikt och ledde till att tio år efter det att Staten haft huvudansvaret för stadplanering och byggnation överfördes ansvaret på kommunerna.

Efter det att trångboddheten i stort sett byggts bort under åren efter kriget minskade åter tillgången på bostäder succesivt och 1965 beslöt regeringen att avhjälpa den ökande krisen genom att bygga 100 000 lägenheter per år. Målet var att under tio år bygga en miljon bostäder för att avskaffa trångboddheten och höja bostadsstandarden. Målet nåddes, men många av de byggbolag som genomförde satsningen frångick de kvalitetskrav som fastställts av trettiotalets idealistiska arkitekter, exempelvis att lägenheter skulle uppföras i hållbart material och på ett sådant sätt att varje rum försågs med stora fönster för att garantera tillgången på naturligt ljus. Inom miljonprogrammet användes däremot ofta billigt material och monteringsfärdiga byggelement, arbets- och utgiftsbesparande komponenter introducerades. De ofta mycket höga husen försågs i allmänhet med enbart ett hisschakt och smala brandtrappor, medan lägre byggnader fick hålla till godo med loftgångar utefter sidorna, mest beroende på att de statliga bidragen enbart täckte bostadsytor och inte trapphus och andra byggnadsdetaljer utanför lägenheterna. Byggnadsstilen kom att kallas brutalism och präglade även offentliga byggnader; antingen envåningsbarracker eller tunga betongkomplex där korridorer och kulvertar hade lågt i tak och där nakna rör, lufttrummor och kablar låg fria.  

Man hade tidigare vinnlagt sig om att bostadshusen i görligaste mån skulle integreras med den omgivande naturen, något som innebar att skogsdungar, kullar och fristående träd skonades och blev till en del av bostadsmiljön. Trots sin reformiver vördade exempelvis accepteras författare naturen. Gunnar Asplund hade  under sina Italienresor imponerats av hur klassisk arkitektur ofta samverkade med landskapet. På tal om de grekiska kollonadtemplen skrev han att det var deras läge i landskapet som förlänade dem deras skönhet. I sin dagbok skrev han: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden.” Liksom i Garbatella i Rom blandade man i sin stadsplanering dessutom ofta olika byggstilar och interfolierade stora bostadskomplex med mindre enheter, som villor och radhus. 

Inom miljonprogrammet blev det dessvärre vanligt att stora, sterila och opersonliga miljöer skapades. Affärskomplex som Domus, EPA och Tempo tilläts ockupera städernas centrum, alltmedan sterila parkeringsplatser och fula industribaracker bredde ut sig och gamla byggnader hänsynslöst revs istället för att renoveras.  År 2010 var ungefär 650 000 av de lägenheter som uppförts i anslutning till miljonprogrammet i behov av renovering.

För egen del valde makarna Myrdal inte kollektivtboende. Tillsammans med Sven Markelius planerade Alva en ultramodern villa där hennes idéer om ett varmt familjeliv och fruktbar intellektuell samvaro skulle tillämpas i praktiken. En barnkammare för de tre barnen, som vart och ett fick ett eget rum i anslutning till barnsköterskans och jungfruns rum, inplanerades på nedre våningen tillsammans med kök, matvrå och ett stort familjerum. Alla rum, inklusive köket hade tillgång till den stora trädgården. På övre våningen levde Alva och Gunnar i avskildhet med två stora sovrum med en skjutdörr emellan, två arbetsrum, ett arkivrum, ett rymligt och ljust ”amerikanskt badrum” och en stor terrass. Allt var specialdesignat – möbler, köksredskap, mattor – och på väggarna fanns exklusiv konst av svenska och utländska artister, bland de senare en teckning av Oskar Kokoschka.

Tidigt en morgon sitter den lille Jan Myrdal, han är fem år och skall snart fylla sex, på ett nybonat parkettgolv. Han är ensam. Ett blekt ljus faller in genom de stora fönstren. Han skulle vilja åka kana på den blankpolerade parketten men bör nog inte göra det. På det kalla golvet står sex svarta stolar med gula läderdynor, även de ser kalla och nakna ut. Stolarna har ritats av Sven Markelius, en gång hade Jan kissat på dem.

Detta är inledningen till en av Jan Myrdals självbiografier där han öser galla över sina föräldrar. De som enligt sonen sällan var ärliga, eftersom de var så ytterst måna om det yttre skenet, om det intryck av socialdemokratisk präktighet de ville förmedla till den svenska allmänheten. Enligt Jan Myrdal förmanade hans mor honom ofta att:

-  Du får aldrig berätta något om oss för andra. Du får aldrig tala med några andra om familjen. Det vet du. Aldrig!

Men det har han gjort, i bok efter bok. Jan Myrdal skriver att han under sin barndom ofta lämnades bort. Att föräldrarna skämdes för honom, för att han var tjock, uppstudsig och svärbemästrad. Han passade inte in i deras värld. Världen där Alva var den ömma modern, expert på barnuppfostran och familjeliv, sval och oantastlig. 

Likt många andra barn fantiserade Jan om att han var ett hittebarn:

Det jag upplevde som barn var att man inte bara höll mig undan och inte ville veta av mig utan att man tyckte direkt illa om mig. Jag var ett fel.

Kanske är det inte så ovanligt bland inflytelserika reformivrare att betrakta sig som väsensskilda från dem som de vill reformera. Alva Myrdal, experten på barn och barnuppfostran, längtade efter upprepade missfall intensivt efter att få barn, men likväl när hon fått två flickor och en pojke lämnade hon dem för det mesta med deras omtyckta barnjungfru. De hamnade inte på något av de kollektiva barndaghem som Alva 1932 så varmt förordat i en artikel i Tidskriften Tiden:

I denna skildring av kollektivhuset har ännu icke den största komplikationen införts: barnen. Men även ett privathushåll med två utearbetande makar äro de den verkligt stora komplikationen. Vad som sker med barnen i dessa hem är bäst att icke dröja vid. Vare sig de fösas omkring av en barnjungfru eller lämnas åt sig själva på gatan eller hur det än sker: någon konstruktiv uppfostran kan vi inte tala om.

 Alva hade svårt för att etablera en riktigt god kontakt med sina barn. Hon arrangerade till och med familjebostaden så att hon och maken kunde leva ett liv separerat från dem.

Liksom Alva ivrade Gunnar för genomgripande reformer för att öka medborgarnas levnadsstandard, utbildning och möjligheter att medverka i demokratiska beslutsprocesser, men själv betraktade han sig som en intelligensaristokrat och var snabb att karaktärisera människor som idioter och okunniga. Ett sådant beteende kan komma sig av att reformivrare som Alva och Gunnar ofta blev utsatta för hänsynslös kritisk granskning, ovilja och även hat, något som ofta tog sig uttryck i personangrepp.

Människor som granskar sexualmoral kan lätt bli utpekade som slampor eller rucklare, medan de som ägnar sig åt familjepolitik blir utpekade som dåliga mödrar eller fäder. Ett förhållande som hos offren för förtalet lätt skapar ett tänkesätt präglat av ”vi och dom”. För dem kan människor upphöra att bli verkliga medmänniskor, de abstraheras, som i en sång i musikalen Hair:

How can people be so heartless?
How can people be so cruel?
Easy to be hard, easy to be cold

How can people have no feelings?
How can they ignore their friends?
Easy to be proud, easy to say no.

And especially people who care about strangers
Who care about evil and social injustice
Do you only care about the bleeding crowd?
How about a needing friend? I need a friend.

Hur kan människor vara så hjärtlösa?

Hur kan människor vara så grymma?

Lätt att vara hård, lätt att vara kall.

Hur kan människor sakna känslor?

Hur kan de strunta i sina vänner?

Lätt att vara stolt, lätt att säga nej.

Och speciellt människor som ömmar för främlingar

Som bryr sig om ondska och social orättvisa.

Bryr ni er endast om den blödande massan?

Hur är det då med en vän i nöd? Jag är en vän i nöd.

Hur kan människor vara så hjärtlösa?

Liksom sina föräldrar utvecklade sig Jan Myrdal till en expert på det mesta och en i högsta grad offentlig person som inte kunnat avhålla sig från att skoningslöst kritisera sina, enligt hans åsikt, känslokalla, rollspelande och manipulerande föräldrar. Jan som framställer sig som ett offer för föräldrarnas brist på empati, kan likväl demonstrera en obegriplig kyla inför exempelvis offren för Pol Pots och Maos mordiska regimer. Liksom sina föräldrar har Jan Myrdal en tendens att abstrahera verkligheten, samtidigt som han betraktar sig som en ytterst kunnig och empatisk människa, vars livsföring och åsikter är exemplariska.

Han ger i en av sina böcker en bild av sina föräldrar som manipulerande skådespelare som emellanåt intensivt försöker dölja sina egna inte alltid så renhåriga beteenden och motiv. Alva ertappar en gång Jan med att snatta köttbullar ur kylskåpet och förklarar för honom att om han tvunget måste stjäla så bör han göra det på ett sådant sätt att han inte blir upptäckt. Hon uppmanar sonen att äta ännu en köttbulle och omarrangerar sedan de återstående köttbullarna på ett sådant sätt att stölden inte märks: ”Nu ser det naturligt ut. Nu kan ingen se att du tagit köttbullar olovandes”. Jan reagerar med avsmak, ”nu var köttbullssmaken en kall och fet hinna i munnen”.

De flesta analyser, förslag och ansatser som presenteras i Kris i befolkningsfrågan är lovvärda, logiskt framställda och praktiskt realiserbara. Utgångspunkten är hela tiden strikt samhällsorienterad. De föreslagna reformerna är givetvis ämnade att gynna varje samhällsmedborgare och är därmed ytterst berömvärda. Alla människor här rätt att behandlas likvärdigt. Ett synsätt som exempelvis präglar makarnas beskrivning av sjukvården, där de liksom de italienska fascisterna har en tendens att betrakta sjukdom och svaghet som främst socialt betingade fenomen, beroende på dålig miljö, fattigdom, bristfällig föda och framförallt okunskap om hygienska grundregler. Botemedlet var att genom en omfattande samhällsplanering åstadkomma en sund livsföring. Makarna Myrdal skriver exempelvis att systemet med privatpraktiserande läkare är hopplöst föråldrat, det hindrar läkare från att tillämpa en rationell, samhällsinriktad syn på sina aktiviteter:

De äro inställda på enskilda individers bekymmer men skönja mestadels blott ofullkomligt sociala orsaker och sociala verkningar; se i alla händelser däri sällan frågor, som i högre grad komma läkarkallet vid. Denna socialt begränsade inställning […] sammanhänger utan tvivel även med det faktum, att läkaren av det förhärskande systemet är satt såsom i första hand en privat företagare i stället för helt och hållet en samhällets förtroendeman.

Kloka, men samtidigt logiskt kyliga ord. Makarna Myrdal berör sällan individer i sin text, men de talar desto oftare om ”de bättre ställda klasserna”, ”arbetarkvinnor”, ”tränat folk”, ”befolkningsstocken”, ”folkmaterialet”, ”avfallsprocent av individer”, ”lindrigt sinnesslöa”, ”de kroppsdefekta”, ”höggradigt livsodugliga individer”, etc. Människor definieras genom sin kollektiva tillhörighet.

Det är i sådana sammanhang Myrdalarnas text blir obehaglig. Deras tro på teknik, på experter och möjligheten att med känslokallt förnuft gripa in i människors privatliv ter sig både troskyldig och skrämmande.  Då de talar om ljus, frihet och hygien är det dessvärre inte enbart arbetsplatsernas och hemmens hälsa och vigör som åsyftas utan även det faktum att författarna vill göra hela den svenska folkstammen bättre. De pläderar för rashygien och då de gjorde så rörde de sig faktiskt inom en socialdemokratisk idétradition. Sveriges Riksdag var det första folkvalda parlamentet i världen som gav demokratisk legitimitet åt mänsklig eugenik genom att 1921 inrätta Statens Rasbiologiska Institut. Bland andra hade socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting undertecknat den motion som ledde till institutets grundande. Till synes oemotsagd kunde samtidigt en framträdande socialdemokrat som Arthur Engberg komma med påståenden som tycktes mer än lovligt lika sådana som hävdades av nationalsocialister:

Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper.

Vi reagerar med tvivel och obehag då vi finner att personer, eller politiska inriktningar, som vi beundrar och sympatiserar med, hävdar åsikter eller handlar på ett sätt som skrämmer och förvånar. I värsta fall kan vi förblindas av vår respekt för mentorer och förebilder och börja försvara dem, eller till och med omforma deras tänkande och agerande i positiv riktning. Ett exempel är när Drottning Silvia inför avslöjanden om att hennes älskade far utnyttjat en judes prekära situation för att därigenom skaffa sig personliga fördelar, slog ifrån sig och menade att det var omöjligt, att i själva verket hade Walther Sommerlaths beklämmande beteende varit en hjältemodig insats för att hjälpa en människa i nöd. Silvias agerande var förklarligt och inte alls ovanligt för någon av oss, men likväl är det inte rättskaffens - vi bör erkänna villfarelser och förkastliga handlingar även om de begås av människor som står oss nära. Till hjälp kan det kanske vara att sätta deras handlande och tänkande i relation till den tidsanda som rådde då de begick sina orättfärdigheter.

Den unga socialdemokratin präglades i hög grad av framtidshopp och vetenskapstro. Dynamik och förändring var tidens motto. Charles Darwin hade i Arternas uppkomst från 1859 framlagt övertygande belägg för att alla arter genom en process som han kallade för naturligt urval ha utvecklats från ett gemensamt ursprung. Karl Marx hade i Kapitalets första del från 1867 påvisat det kapitalistiska produktionssättets inneboende motsättningar och deklarerat sin tro på dess historiskt övergående natur. Samtidigt som dessa män, som redan under sin livstid blivit berömda, skrev på sina storverk arbetade en österikisk munk, Gregor Mendel, med att i klosterträdgården plantera och studera 29 000 ärtplantor. Genom att korsa olika ärtsorter kunde Mendel fastställa hur egenskaper nedärvs genom att anlag slumpmässigt kombineras i avkomman. Mycket av Mendels terminologi används fortfarande, exempelvis dominanta och recessiva anlag. Han publicerade sina upptäcker 1865, men det var inte förrän i början på 1900-talet som man förstod hur revolutionerade de var och genetiken blev en vetenskap som väl passade in i tidens dyrkan av vetenskap och förändring. Det stora intresse unga radikaler ägnade åt vetenskapliga teorier som påvisade möjligheten att förändra inte enbart samhället utan även människorna kan möjligen jämföras med den "rymdgalenskap" som grep många unga under sextiotalet, då astronomi och rymdfärder varslade om en ny spännande framtid. 

Med vetenskapens hjälp skulle friskare och starkare människor skapas, något som två nya discipliner forskade kring; socialantroplogin och socialmedicinen. Man sökte efter samband mellan ras, social status, sjukdomar, goda eller dåliga seder. Uppfattningar som flera vetenskapmännen från de båda disiplinerna tycktes dela var farhågor kring industrialism och storstadsliv, medan en del också vurmade för "traditionella livsmönster" och bondekultur. Av betydelse för den framväxande "rashygieniska tanken" var författaren Arthur de Gobineaus åsikt att mänskliga raser hade olika begåvning och att den vita rasen var vida överlägsen de övriga. Följden av hans spekulationer - som i allmänhet bektraktades som korrekta, men "ovetenskapliga" - blev slutsatsen att rasblandning, eller "bastardisering" som Gobineau kallade det, obevekligt ledde till en försämring av "folkkroppen", till befolkningsminskning, fördummning och slutligen till mänsklighetens undergång. 

Vetnskapsmän antog att Mendels genetiska teorier kunde tillämpas på Gobineaus teorier och undersökningar gjordes för att finna ut om "bastadisering" ledde till samhällsförsämring. Två undersökningar från 1913 ansågs vara speciellt värdefulla emedan de bevisade att Mendels ärflighetsprinciper kunde tillämpas på människor. Eugen Fischers undersökning av "halvblod" i Tyska Västafrika demonstrerade de mendelska lagarnas giltighet för hår- och ögonfärg. De slutsatser Fischer gjorde om "bastardiseringens" inverkan på "folkstammen" visade sig dock senare vara vetenskapligt ohållbara, speciellt som de liksom så mycken annan rasbiologisk forskning hade predsponerats genom forskarens grundinställning. Det sorgliga tillståndet i den tyska kolonin berodde säkerligen inte på någon "bastardisering" utan på att den hade varit skådeplatsen för ett av nittonhundratalets första folkmord då 80 000 av 100 000 hereros mellan 1904 och 1907 utplånades av de tyska kolonialmyndigheterna. 

Samma år som Fischer tillkännagav resultaten från sin underökning publicerade Herman Lundborg en kartläggning av hur en ärftlig form av epilepsi hade spridit sig i Blekinge. Även denna undersökning visade sig var betydelsefull för fastställandet av de mendelska ärftlighetslagarna, men värdelös då det gällde slutsatserna kring rasens försämring. Likväl togs studier som Fischers och Lundborgs som intäkt för vikten av att genomföra eugeniska program i Sverige. Herman Lundborg blev 1922 professor och chef vid det nyinstiftade statliga institutet för rasbiologi. Den roll som modernismens förespråkare gav rashygienen bevisas bland annat genom det faktum att Lundborg inbjöds till Stockholmutställningen för att i paviljongen Svea Rike i montrar och på skärmar beskriva de senaste rönen inom svensk och internationell rashygien. 

Lundborgs teorier fick stort genomslag i Sverige, hans böcker, med titlar som Svensk raskunskap och Västerlandet i fara  fick en stor läsekrets utanför vetenskapmännens krets. Vid sidan av sin forskning och sitt författande reste Lundborg runt i riket med en utställning om rastyper. Lundborgs första urtställning Folktyper hade sponsrats Sven Hedin, Anders Zorn och Ellen Key. I dess stora urval fotografier ingick, liksom i den riksomfattande utställningen, ett fotogalleri med "undermålligt folkmaterial", såsom " zigenare, tattare, vagabonder och kriminella".

Radikalt vänsterfolk tycktes vara rörande överens om att barnbegränsning måste tillämpas med alla till buds stående medel, inte minst sterilisering, ja - till och eutanasi. Inom socialdemokratins vänsterfalang hävdade exempel politiker som Zeth Höglund och Hinke Bergegren att tärande folkelement måste begränsas. Zeth Höglund skrev i  Stormklockan:

det är icke blott ansvarslöst och brottsligt att ge liv åt väsen, som ofta nog från moderlivet är mindervärdiga och dömda till en eländig tillvaro, själva klasskampen försvagas genom skapandet av en besvärlig tross av övertaliga.

Stridsropet för radikalerna och tidiga feminster som Elise Ottosen-Jensen var: "Bättre kärlek utan barn, än barn utan kärlek!" och även nationalekonomer som den inflytelserike och ovanligt stridbare Kurt Wicksell pekade på de kostnader som arbetsoföra och mindrevärdiga människor orsakade samhället. Något Hjalmar Branting tog fasta på då han 1926 skrev minnesrunan över sin vän:

han stod för åsikten att rent misslyckade människoexemplar, till exempel obotliga idioter, hellre bör smärtfritt avlivas än hållas vid liv som en börda för andra och sig själva.  

I fråga om sterilisering och till och med eutanesi ingick alltså kulturradikalismen en allians med nyttomoral och mänsklig ingenjörsvetenskap. Människosläktet borde ansas och svaga exemplar rensas bort. En princip som inte enbart hyllades av vetenskapsmän och nazister, utan även av kulturpersonligheter som Ellen Key och läkare och folkbildare om Anton Nyström (som bland annat tidigt verkade för homsexualitetens avkriminalisering). 

Det rasbiologiska institutets föreståndare var vid tiden då makarna Myrdal skrev Kris i befolkningsfrågan deras gode vän och Herman Lundborgs nära medarbetare Gunnar Dahlberg och rasförbättringsidéer bryter emellanåt fram i makarnas annars så klart skrivna och förnuftiga bok. Exempelvis:

I närmaste planet ligger så givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, något som kan åstadkommas genom sterilisering. […] Helst skulle man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinneslöhet och sinnesjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsdrag.

En steriliseringslag infördes 1934, samma år som Kris i befolkningsfrågan publicerades. Lagen gav myndigheterna möjlighet att sterilisera personer ”med omfattande sinnessjukdom, sinnesslöhet, annan undermålighet eller asocialt levnadssätt”. Kriterierna tillämpades ofta godtyckligt. I praktiken steriliserades många kvinnor ur lägre samhällsskikt på slumpmässiga grunder, exempelvis kunde det räcka att en läkare bedömde dem som promiskuösa, eller som tattare. Mellan 1935 och 1976 tvångssteriliserades 60 000 svenskar.  Över 90 procent av de drabbade var kvinnor.

Inget är perfekt. Den socialdemokratiska hyllning till moderniteten som en samhällets förnyelseprocess har förvisso åstadkommit mirakler i Sverige och betytt mycket för framväxten av vår välfärd, men som vi sett fanns det även en hel del troll i maskineriet. Någon som tidigt såg faror dolda i en hejdlös, blind optimism var poeten Sten Selander, som märkligt nog valts att inleda Stockholmutställningen1930 med en mäktig festkantat som hyllade staden och moderniteten, tonsatt av kyrkomusikern Otto Olsson och framförd av "manskören ´De Svenske´ från ett tak vid Bengtas Lund”. 

Valet var märkligt eftersom Selander tidigare hade ondgjort sig över "den vulgärt bullrande modernismen". Kanske berodde valet på att Selander var god vän med arkitekern Gunnar Asplund, en av initiativtagarna till utställningen. I varje fall var kantatens budskap att "allt kan besjälas. Allting bär det evigas skönhetsdrag" och avslutas med en önskan om att tradition och modernitet skall förenas i "förbundet med nuet och morgondag". Selander var "värdekonservativ", starkt antikommunistisk, men samtidigt var han antifascist och ateist, demokrat, men modernismfientlig. Som växtbiolog, han blev sedemera docent i ämnet, var Selander natursvärmare, men han ansåg att naturen måste försvaras och förbättras för människans skull. 

Året efter sin festkantat skrev Selander, som ett svar på de framgångsoptimistiska arkitekternas manifest accepetera, boken "Modernt"  (med citationstecken i titeln), en våldsam klagosång i vilken han gick till storms mot teknikdyrkan och maskincivilisation.Teknikens obegränsade möjligheter gjort att människan löper risken att bli besatt av kvantiter, av begär efter sådant som är större, bättre och effektivare. Fartblindheten kan leda till en hämningslös rovdrift på naturen, en omättlig aptit som leder oss bort från varandra och den glädje vi kan känna i nuet och lugnet. ”Varje reklamskylt och annons är ett bevis på det annonserades obehövlighet.” ”Människovärdet bedöms av siffrorna i taxeringskalendern.” Allt inriktas på tomma, ytliga prestationer och driftsutlevelser; sport, dans, börsspekulation, nöjen – ”en ständigt utökad massa, en ständigt stegrad hastighet, ständig tillväxt, ständigt nya rekord.” Allt skall mätas, vägas, bedömas och värdesättas. ”Människorna sliter sönder varandra som vilddjur i kampen om makt, pengar och kvinnor”, våra själar kvävs, medan kropparna mals sönder av stress, droger och alkohol. Naturen förvandlas till en vara och förstörs räddningslöst genom vår aningslösa rovdrift.

Proletärförfattaren Harry Martinson, med sina rötter i fattigdom, landsbygd och hårt arbete var mildare till sinnes och bejakade både utvecklingen och naturens värde. 1939 skrev han: ”Vi kommer att leva friare i framtiden än nu, rörligare, vettigare. Väsentligare. Mer av meditation plus mer av rörelse i världsrummet”. Han såg hur världen och tillvaron öppnade sig, att möjligheterna till ett drägligt liv blev bättre, men han kände också vördnad inför naturen och pekade på vikten att alltid sätta individen i centrum, hennes behov och möjligheter, samtidigt som vi måste harmonisera våra liv med naturen och uppskatta dess mirakel. 

Ingenting är vitt och svart, allt har olika dagrar och nyanser. Inget är enkelt. Världen virvlar kring oss. Vi kastas fram och tillbaka mellan glädje och sorg. Kanske vi förblindas av alla intryck och ser till slut inte de glädjeämnen vi har tillgång till – vännerna, naturen, musiken, böckerna. Vi klagar, plågas och oroas, stirrar oss blinda på tillvarons mörker och uppfattar inte hur mycket vi trots allt har fått oss givet genom den trygghet och öppenhet som modernismen fört med sig.

Som när min mor faller omkull i köket och bryter lårbenshalen, ett sådant intermezzo kunde betytt döden för en fattig och gammal kvinna i många av jordens länder. Men till oss kom det en ambulans, med vänlig och effektiv personal, som tog henne till ett topputrustat rent och effektivt sjukhus, där hennes skada snabbt åtgärdades genom teknikens sista landvinn ngar, samtidigt som empatiska, professionella människor tog hand om henne. Kanske bör vi vara tacksamma för vad egotrippade, märkliga människor som paret Myrdal uträttade, tillsammans med flera av sina samtida, något som dock inte innebär att vi bör blunda för deras fel och brister. Trots allt var de människor som vi, på gott och ont och kanske vi även lever i ett mänskligt samhälle – på gott och ont.

Bok, Sissela (1987) Alva: Ett kvinnoliv. Stockholm: Bonniers. Hägg, Göran (2005) Välfärdsåren: Svensk historia 1945 - 1986. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Jonsson, Gustav (1985) Kanske kärleksroman. Stockholm: Tiden. Jönsson, Nine Christine och Paul Lindblom (1987). Politik och kärlek: en bok om Gustav Möller och Else Kleen. Stockholm: Tiden. Landgren, Bengt (2009) Sten Selander Lyrik och litteraturkritik 1916 - 1957. Möklinta: Gildlunds Förlag. Larsson, Nisse (2013) Boken om Bertila: Barna Hedenhös och mycket mer. Hägersten: Urax Förlag. Ljungström, Olof (2004) Oscariansk antropologi: Etnografi, förhistoria, och rasforskning under sent 1800-tal. Möklinta: Gidlunds Förlag. Martinson, Harry (1986) Svärmare och harkrank. Stockholm: En bok för alla. Myrdal, Alva (1932) ”Kollektiv bostadsform” Tiden nr. 10, årgång 24. Myrdal, Alva och Gunnar Myrdal (1997, faksimil av upplagan 1934) Kris i befolkningsfrågan. Nora: Bokförlaget Nya Doxa. Myrdal, Jan (1982) Barndom. Stockholm: Norstedts. Myrdal, Jan (1989) Tolv på det trettonde: En berättelse. Stockholm: Norstedts. Möller, Gustav (1952) ”Socialister och frälsta skötsammast på Tallgatan” Tidningen Vi, nr. 15-16. Nordström, Ludvig (1984) Lort-Sverige. Stockholm: Tidsspegeln. Rivolta, Gianni (2010) Garbatella. Tra storia e Leggenda. Roma: Iacobelli editore. Svenning, Olle (2014) Hövdingen: Hjalmar Branting - en biografi. Stockhom: Bonniers. Sörlin, Sverker (2000) ”Förkunnare och förnekare: Modernitetsidén i svensk tradition”, i Utopi och verklighet: Svensk modernism 1900 – 1960. Stockholm: Moderna Muséet. Vinterhed, Kerstin (2003) Kärlek i tjugonde seklet: En biografi över Alva och Gunnar Myrdal. Stockholm: Atlas. Zaremba, Maciej (1999) De rena och de andra: Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd. Stockholm: Bokförlaget DN. Åsard, Johan (2013) Drottningens hemlighet. Stockholm: Pocketförlaget.

Sometime in the 1990s, I rented a room at the Swedish Institute in Rome, located on the outskirts of Villa Borghese, Rome's central park with pruned pine trees, palaces, fake temples, a zoological garden, fountains and ponds. The Institute is housed in a magnificent building of red brick and white travertine, its halls and rooms are bright, with high ceilings and large, oblong window. It was furnished by the time´s leading Swedish designers and artists. The edifice was created by Ivar Tengbom, whose masterpieces include Stockholm´s Concert Hall. Tengbom was the main representative of a style that in the UK and the US was named "Swedish Grace”.

The Institute´s enclosed courtyard features a fountain; the graceful and speedy Sun Glitter, depicting a naiad riding on a dolphin. It was made by the Swedish sculptor Carl Milles who at the time was at the height of his international fame. It might be assumed that Tengbom chose the sculpture to adorn his building, especially considering how impressed he had been by Milles´ Orpheus Fountain, which was placed in front of the Concert Hall colonnade. However, it was Olga Milles who in 1956 donated the sculpture to the Institute, a year after her husband's death.

I had a pleasant stay at the Institute; the staff was accommodating and professional. In the evenings the young researchers gathered for social events - art historians, archaeologists, architects, writers and musicians. Among others I acquainted a nice lady named Eva Nodin, who was writing her PhD thesis on Fascist architecture and children's summer camps. My conversations with her made me ponder about the Swedish Institute; its architecture and the Social Democratic welfare state. The lavish Institute had been built between 1937 and 1940, a crucial period that gave rise to the Swedish society I now live in.

According to Eva Nodin there were similarities between the Swedish Social Democratic welfare state idea and Italian Fascism. I thought about what she said while I wandered around in the beautiful building, or watched Milles´ fountain. Previously, I knew that the sculptor had been supportive of both Hitler and Mussolini, and wrote that he appreciated the "order" they had created in Europe: "I love people who clean up their homes, keeping them nice and tidy for the Sunday gatherings. I do not care what you call them, but I hate disorder."

It is possible that Eva Nodin went around with thoughts similar to mine. I have not seen her since my stay at the Swedish Institute, but I know that after she published her thesis she wrote a book about Carl Milles' political convictions and the relationship between art and ideology. I have not read her In the Kingdom of Thousand Opportunities, but know it deals with Milles infatuation with National Socialism and Fascism, his thoughts about war and peace, life, death and resurrection, all issues that were current in Europe between the wars and where clashes between left- and right-wing forces quite often turned into open violence. Nevertheless, German National Socialists, Italian Fascists and Soviet Communists claimed they were approaching an utopia of peace and order within their respective nations and Swedish Social Democrats strived hard to realize what they dreamed to be a Folkhem, “a People´s Home”, where all social classes coincided in an effort to build a modern, effective and fair society.  

After Mussolini's accession to power in 1922, Swedish writers and artists continued to visit Fascist Italy, just as enthusiastically as before. Several of them did, just as many Social Democrats, depict the social changes of Italy in a positive manner and noted that Fascists supported modernist art and architecture, as well as they launched seemingly comprehensive projects to improve public health. On the official, political level, however, there was some animosity between Italian fascists and Swedish Social Democrats, especially since the influential Social Democratic leader Hjalmar Branting in 1924 had warned Europeans for Italy's colonial ambitions, as well as he officially declared that the assassination of the Italian socialist leader Matteotti had been arranged by Mussolini.  Sweden was the only nation that advised against Italy acting as host to the League of Nations Council meeting the same year.

Nevertheless, the somewhat strained relations did not prevent the Italian Ambassador to Sweden from in his communiqués, which were read by Mussolini with great interest, constantly repeat that the Swedish social policies appeared to be "a direct replication" of Fascist programs. Ambassador Gaetano Paternó quoted his conversations with leading Swedish Social Democrats like Ernst Wigforss and Rickard Sandler, where he stated that they agreed with him that their party's policies were similar to the Fascists in the sense that they were characterized by a high degree of pragmatism, which made it possible to ignore "old party ideologies."

Paternó wrote that when he during a private conversation with Per Albin Hansson, the Swedish Social Democratic Prime Minister, had mentioned to the socialist leader: "that the measures announced in his program had a fascist character, he looked me in the eyes and replied: 'And why not? '".

Were there similarities between the two ideologies? The 1932 election initiated an era of Social Democratic dominance which consisted right up until 1976. In 1936, a Social Democratic party congress was convened in Stockholm. It was a summing up of the situation created by the Socialist government's successes, the handling of the economic crisis mitigation and the international deterioration of democratic values. It was during that congress that the Social Democratic forces  finally were consolidated and guidelines for a future welfare state were established.

By that time, however, the Swedish-Italian relations had cooled down considerably. A year and a half before the foundation stone was laid to Tengbom´s impressive building, Italian combat planes had bombed the Swedish Red Cross field hospital in Abyssinia. More than sixty local employees and a Swedish medical worker had been killed, and the Swedish head physician had been seriously wounded. Swedes were outraged. Nevertheless, it took only a few years before a trade agreement was signed between Sweden and Italy. During the Second World, Sweden distributed Italian attack aircraft and a vast amount of other Italian produced military equipment to Finland. No less than 84 Caproni CA 313, an Italian bomb - and reconnaissance aircraft, were purchased by the Swedish Air Force.

While I lived at the Swedish Institute, I found some documents in the library, which revealed that even before the new building had been erected the Institute had been visited by a large number of influential Swedish architects. Many of them later joined the functionalist movement, which in Sweden was supported by many young and socio-politically interested architects. They came to have a great influence on the profound social changes that the 1940's and 1950's brought to Sweden.

They had visited an Italy characterized by a Fascist ideology, which the movement´s most influential theorist, Giovanni Gentile, described as a third way between a liberal-capitalist stance and Marxism. Fascism proclaimed that the state had to be dominated by a single party. With the support of corporate organizations, the State would manage the whole of society, while it at the same time protected private property. To make this possible, national unity under a strong and effective management was an irrefutable requirement. A new collective consciousness had to be created and bolstered.

Mussolini abhorred what he believed to be the outside world´s notion of the Italian as a sycophantic, mandolin playing sybarite. That despicable image had to be obliterated and replaced by the notion of a steel hard, sound and feared Italian elite of supermen, hence the Fascist concern for molding the rising generation; children's summer camps, sports facilities and public hygiene. Concepts such as italianita, italianess and romanità, Roman virtues, had be filled with a meaning, an urge which unfortunately also led to violence and intolerance, the build-up of a community focused on war preparations whose representatives became guilty of wanton abuse of colonized populations in Libya and Abyssinia. Fascism was hostile to ethnic- religious- and any other groups, and/or individuals, who could not be assimilated with the nation, or even refused to participate in the grandiose schemes of the Fascists.

What Fascism attempted to achieve was a totalitarian, social engineering, where legislation, taxation, social policy, planning and education would transform society. After World War I, it was common among several European leaders to perceive a thorough ”modernization" of the entire society as that the best solution to social problems. Social Democracy, Bolshevism, Nazism and Fascism all pursued enhanced civic control. The difference was mainly in the methods - democracy or totalitarian violence. By his ascension to power, the anti-Communist Mussolini declared:

We still have a long way to go before we have appropriated the Russian system. But in any event, Fascism will follow the example given by Russia. You can be sure of it, all you Italian crooks and socialists. Whoever betrays us will perish.

Italian Fascism differed from Soviet Communism by its stated commitment to corporativism, an ideological orientation that was presented as a middle ground between socialism and free capitalism. Economic differences were regarded as a natural condition, as well as differences in material living conditions. The aim of the State was not to seek to equalize class differences, but to ensure its right to govern society in such a way that neither the Nation´s nor the State's welfare and efficiency were compromised by the self-interest of different groups.

This kind of thinking had already been launched by the Vatican, which based its views on Paul's first letter to the Corinthians, where he writes:

But now hath God set the members every one of them in the body, as it hath pleased him. And if they were all one member, where were the body? But now are they many members, yet but one body. And the eye cannot say unto the hand, I have no need of thee: nor again the head to the feet, I have no need of you.

and

Now ye are the body of Christ, and members in particular. And God hath set some in the church, first apostles, secondarily prophets, thirdly teachers, after that miracles, then gifts of healings, helps, governments, diversities of tongues. Are all apostles? Are all prophets? Are all teachers? Are all workers of miracles? Have all the gifts of healing? Do all speak with tongues? Do all interpret?

Accordingly, the official Catholic opinion was that society ought to function like a body where every individual served an integral part of social, economic, occupational, ethnic, national and family-based associations.

However, Fascism changed this view by pointing out that in modern industrial society was no longer expressed as identical with an individual´s personality, as if frozen within a societal role. Fascism proclaimed change and mobility. According to Fascist ideologues, identity was rather manifested in behavior, attitudes, speech and style - in other words by cultural characteristics. Industrial society demanded large and tightly organized political entities, which demanded to be ruled by a firm hand, i.e. by a dictatorial system. Nevertheless, such views did not mean that the corporative notion of society as a body was discharged.

This "body image" led to the perception of “social diseases”. Illness and weakness were primarily regarded as societally determined; they were mainly due to a poor environment, lack of knowledge about basic rules concerning hygiene, to poverty and lack of food. The remedy was to provide comprehensive community planning that could promote a healthy lifestyle among all citizens.

Cultural standardization and national socialization would be achieved through an effective education system, while modernist architecture would create a healthy living environment. The health aspect came to permeate Fascist society, where purity also ranged outside the body and was given a moral and spiritual aspect as well, whereby it came to include art and architecture.

For modernist architects a building's “purity” was not always primarily motivated by functional reasons, but also seen as a moral position where purity became an end in itself.

Fascist Italy benefited the arts through its pursuit of an aesthetically pleasing package that fused ancient ideals with avant-gardist innovation. Mussolini was personally quite uninterested in art and state support to artistic endeavors was consciously divided between different groups of artists. It was generally not required that art should follow the party line. At the opening of the trend-setting art exhibition Novecento in 1923, a year after the Fascist takeover, organized by Mussolini´s influential mistress Margherita Scarfatti, the aspiring dictator declared that:

It is far from my idea to encourage something similar to a State art. Art is created within the individual domain. The State has only one duty: Not to undermine the arts, but to create humane conditions for the artists and thus encourage them to apply a national point of view in their creation of art.

Such declarations did not hinder the Fascists from preaching that "a new, vigorous Fascist mankind" would break free from the snares of antiquated traditions, words and thoughts. Fascism would "make history"; human creativity would be attending to the production of needful items and social services. Artists would not create art for art's sake, but contribute to the creation of a new culture, stimulating the "total force and power to act and change".

Fascists were talking about a historical unification of labor and capital. The question is whether that goal was ever achieved in Italy, but many have argued that the so-called "Swedish model" was on track to achieve it; supported by state-run health reforms and community-altering energies, architecture and urban design were turned into privileged instruments for the creation of a new mentality. Everything would be addressed through detailed planning, based on sound scientific approaches. A new type of urban design was created on the basis of accurate topographical and social studies, so-called “neighborhood planning”. Residential complexes would be planned around the needs of citizens and complemented with shops, schools and various community facilities. An approach that already had been tested in several Italian cities.

Both in Fascist Italy and Social Democratic Sweden, it was assumed that development should be enforced by the State and that private interests would ideally be subordinated the public good, something that was more efficiently achieved in Sweden than in Italy. State control was a general European trend within many intellectual circles. According to the CIAM (Congrès Intrenationaux d´Archtecture Moderne), a pan-European association of architects formed in Athens in 1928, state control was the prerequisite for modern, functional architecture:

Each and every town planning programme must be based on careful investigations carried out by specialists. It must anticipate every stage of urban development, both in time and space. It must coordinate the natural, sociological, economic and cultural factors which are present in each particular case.

Ideally should all urban planning and architecture meet four basic functions; housing, recreation, work and transportation. All social thinking should be firmly based on science´s ability to promote the good life, particularly through an emphasis on light, air and greenery. Perception of space should be based on an “opening up of the room”. As in a poem written in 1951 by the Swedish poet Ragnar Thoursie:

Above time´s rustling in pine trees, above the flight of ridges.

Steers from night to day, from want

To freedom, an urge

Which is the same for all of us. An open city,

Not even fortified, that we build together.

Its light strikes up towards the emptiness of space.

One of the promoters of CIAM, as well as one of Modernism's great gurus, was the Swiss Le Corbusier (pseudonym for Charles-Edouard Jeanneret), who in 1923 in his revolutionary manifesto Vers une architecture, Towards an Architecture, wrote:

A house is a machine for living. Baths, sun, hot-water, cold-water, warmth at will, conservation of food, hygiene, beauty in the sense of good proportion. An armchair is a machine for sitting in and so on.

Le Corbusier described with disgust all those botched buildings that littered the entire European continent; decaying, outdated dwellings enclosing a suffering mankind, like rotting snail shells, stale, useless and unproductive. An anomaly, residue surviving among clean, efficient industrial complexes, in which modern people occupied themselves with producing a better future for all of us. According to Le Corbusier the craftsmanship of ancient farming communities has become obsolete, while prolific connections between factory environments, banks and offices are becoming ever more efficient and healthier. However, the wretched milieus in which the majority of the workforce is forced to live in are "tuberculous" dwellings whose residents' are becoming “demoralized within an anachronism".

Every citizen feels the need of sun, warmth, clean air and polished floors. We want to dress comfortably, carry clean clothes and sleep on white, ironed linen. We are all in need of an environment allowing us to relax and gather strength after the daily toil and bustle. Our muscles and brains cannot any longer be trapped and tormented by unhealthy dwellings.

Although Le Corbusier's political views were entrenched in French conservatism he was constantly on the lookout for government authorities willing to grant him a free hand to realize his advanced ideas. Le Corubuiser appealed more to logic than politics when he wrote that: "Once his [the scientific planner´s] calculations are finished, he is in a position to say – and he does say: It shall be thus!”  

Le Corbusier repeatedly sought out Russian Bolsheviks and Italian Fascists, not because of his political persuasion, but in the hope that totalitarian states would help him fulfill his visionary plans. Below we see Le Corbusier next to Ivar Tengbom (right), the Swedish Institute's architect.

In 1925 one of the most influential ideologues of Swedish modern architecture, Uno Åhrén, returned home from the World Exhibition in Paris. He was euphoric and the reason for his enthusiasm was that he had experienced the exhibition's most acclaimed work - a villa named L'esprit Nouveau (see above), which had been designed by Le Corbusier. Åhrén wrote:

A longing for air, space, for freedom got hold of me. What a grateful thought I directed towards the one who was merely doing his job, without caring about looks ... an act resulting in purity of form, performance simply became adapted to function, ignoring the arts.

Together with other Swedish architects, artists and designers Uno Åhrén considered that the aesthetic revolution they advocated was intimately connected with a social one - the dream of a new society and of a new man. Art became politics. Åhrén wrote about his Parisian experience: "After this, the air at home feels even more oppressive. Why is everything so locked up here in Sweden?" However, soon he found himself in the throes of change. In 1943 Åhrén became head of Svenska Riksbyggen, the Cooperative Building Organization of the Swedish Trade Unions, and until 1963 he was professor of urban planning at KTH, the Royal Institute of Technology, Sweden´s first polytechnic and main provider of Sweden´s technical research and engineering education.

In a book published in 1943, Architecture and Democracy, Åhrén suggested that modernist architecture in cooperation with Social Democracy would transform Swedish society:

The representatives of the art of building now find themselves in the midst of politics. The world is being remade. We are all involved. However, we must never give up the basic principles of democracy and human rights.

A People's Home was being created. The People´s Home was for many years a mighty catch-word among Swedish Social Democrats. That I recently came to think about my time at the Swedish Institute in Rome was triggered by the fact that I read how the Social Democratic Prime Minister Stefan Löfvén had characterized  the Sweden Democrats as "a small neo-fascist party that believe they will have a decisive influence and set the agenda for Swedish politics." Around the same time I read Jimmie Åkesson´s (leader of the xenophobic and constantly growing Swedish Democratic Party) unusually boring "autobiography" Satis Polito and his strange prank to provide his book with a "Foreword by Albin Hansson".  The highly influential Social Democrat Per Albin had in 1928 re-introduced the concept of a People´s Home in Swedish politics. Jimmie Åkesson inserted a ridiculous disclaimer for placing fictitious opinions in the mouth of this “father” of the Swedish People´s Home concept, by pointing out that: 

The following is obviously not written by Per Albin Hansson. Indeed, it has been nearly seventy years since the then Swedish prime minister at Ålstensgatan stepped out of the tram of Line 12, fell to the ground and died. This preface is thus fictitious, written from the outset of what the author believes that Per Albin would have expressed if he had had the opportunity to do so.

Personally, I assume it to be highly improbably that a well-spoken politician like Per Albin Hansson could have been able to express himself with such awkward phrases as those that Jimmie Åkesson make him utter, like: "I cannot easily let go of a feeling that the Party's foundations and ideals are being dragged by the nose." I cannot easily let go of  a feeling of being tortured by Jimmie´s almost unbearably attempts to apply an archaic language in his ludicrous attempts to imitate Per Albin´s perfectionist parlance. Poor Jimmie makes one cockup after the other, while he makes Per Albin utter thoughts improbable for a man of his persuasion, making statements in support of a political party that is far removed from this Social Democrat´s pragmatic and democratic stance:  "I have no understanding of the [Social Democratic] protagonists of what I have understood is called multiculturalism. However, I would have loved to be there and appealed to them to think one more round." Think one more round? Well, Jimmie makes his fictional Per Albin Hansson state that the Sweden Democratic Party with its "social conservatism" has "picked up what my party has lost, or simply thrown away”. An amazing usurpation and misuse of a long dead, fervent Social Democrat.

The Sweden Democrats' imaginary People´s Home might possibly be an idyllic, rural Sweden, with red cottages and strapping, blonde farmers. Such a place it is at least conjured up in many of the party´s election posters. At least does the party secretary Björn Söder seem to have something like this in mind when he  has inspired his party to distribute Astrid Lindgren's fairy tale books for free. Söder has stated that the world famous, and in Sweden venerated, storyteller often depicts his dream of a People´s Home and he wonders what this “community-minded” writer, with her "big heart", would say if she got to see how Swedish society has evolved after her death. “Where young immigrants who, unlike Emil of Lönneberga´s innocent pranks, are throwing stones at fire fighters and the police just for fun while they burn up buildings and cars in the suburbs?"

The Sweden Democrats budget proposal of 2014 included a text entitled The Story of Sweden. It was markedly different from the description given in the budget proposal the party presented in 2005, where instead of writing about the glories of the nineteen hundred thirties when foundations for the People´s Home were laid it talked about the olden days when Swedish specificities emerged "out of the flocks of hunters and gatherers, who after the melting of the mighty ice sheets eventually took the Scandinavian Peninsula in possession." Now the Sweden Democrats played a completely different tune and began their depiction of Swedish history somewhat later, namely in 1809, when Sweden after the Finnish War, lost a great part of its empire and ended up as "a poor nation, badly damaged by war." However, in spite of all odds, Sweden would rise from the ashes and "today, we compete in fields as diverse as aerospace, nuclear physics, information technology and biomedicine." How could all this happen? Well:

Sweden was, to sum up, uneducated and poor, but Swedes are obsessed with shared values. Nordic Lutheran work ethics and norms of consensus and teamwork were central to us. An institution is not necessarily something that is easy to establish, through laws and authority. An institution is not necessarily even aware of its own existence. An institution may equal implicit attitudes between people, for example, being able to show consideration for fellow beings, or it may take the form of values, such as being diligent and industrious. Common cultural values guarantee a strong respect for formal institutions – for our common laws.

To return to Björn Söder´s rhetoric question - what would Astrid Lindgren say about all that? Obviously she would not think we ought to throw out immigrants, given that Ilon Wikland, who made the praised illustrations for most of her books, was a refugee from Estonia and Georg Riedel, who put music to her songs, was a refugee from Czechoslovakia.

Astrid Lindgren has posthumously reacted to Jimmie Åkesson´s and Björn Söder´s pathetic attempts to enroll her in their party. When one of her German pen pals became annoyed at how Astrid in her book Rasmus, Pontus and Toker had let an unsympathetic, petty criminal and sword-swallower called Alfredo speak in what in Sweden is called circus-German and furthermore hinted that he might have been a gipsy, she replied indignantly that:

It was hard and bitter for me to read your words, for someone who detests all nationalism as fervently as I do. I thought you knew that. I thought you knew that I dislike any kind classification of human beings, to divide them according to nations and races, all kinds of discrimination between whites and blacks, between Aryans and Jews, between Turks and Swedes, between men and women. Ever since I was big enough to think independently, I have resented the blue and yellow [i.e. the colours of the flag] grand Patriotic-Swedish [...] it seems to me as abominable as Hitler's German nationalism. I have never been a patriot. We are all humans - this has been my particular passion in life. And because of this it is that your words hurt more than I can say, that you have read such things out of my Rasmus manuscript, where I tried to convey something completely different.

But – in spite of it all - maybe was Astrid Lindgren, like so many of us Swedes, unwittingly able to expose ignorance and unconscious hostility towards things foreign to us.

In their budget proposal Jimmie Åkesson and the Sweden Democrats continue with their tale of Swedish history. They state that it was the Swedish Social Democrats who in the thirties introduced and supported the so called Saltsjöbaden Agreement, a labor market treatment between the Swedish Trade Union Confederation and the Swedish Employers Association, which meant that the two sides should avoid open conflicts and conclude agreements without interference by government. A pragmatic approach which, according to the Sweden Democrats created future wealth and made "the State a redundant operator" (to me it is somewhat unclear what they mean by that). After a few years, still according to the Sweden Democrats, the path towards a brighter future darkened considerably:

After a completely incomparable recovery from the tragic loss against the Russians in the Finnish War of 1809 many Swedes realized that this time the threat did not come from the outside; it consisted of gruesomely unsuspecting politicians, who raised on pedestals had distanced themselves far from ordinary people's reality. Under the Bill 1975: 26 on Guidelines for Immigrant and Minority Policies the government of Olof Palme proclaimed that Sweden should no longer be a Swedish nation, but a multicultural one - "Immigrants and minorities should be given the opportunity to choose how far they want to be part of a Swedish cultural identity, or to maintain and develop their own original identity ".

Nowadays, the once glorious Swedish nation finds itself in a free fall further down into the nation dissolving hell of multiculturalism, the terrifying demon of Sweden Democrats. Salvation from this cataclysm can only be found through the Sweden Democratic party, which wants to protect values that apparently were brought to Scandinavia by flocks of hunters and gatherers that arrived in Scandinavia during the last glaciation, at least 50 000 years ago. I assume these harbingers of values and culture were Neanderthals and cannot help failing to understand what they could have had in common with the Swedes of today.

On the cover of his book Satis Polito (a phrase which according to Åkesson means “sufficiently polished”, though someone more familiar with Latin would probably translate it as "enough for the polished”). On the cover, Jimmie Åkesson sits on a couch under a few Social Democratic election posters from the thirties, apparently placed there with the help of photo shop. A more appropriate cover would probably be Jimmie sitting in the position of the Fascist admiring Carl Milles´ huge, monumental statue of Gustav Vasa - the dictatorial ruler of a “united” Sweden during the sixteenth century – placed in the entrance hall of Stockholm´s Nordic Museum, under whose effigy, made of robust Swedish oak, we can read the motto Waren Swenske, Remain Swedish. Though such an image would probably not be sufficiently mainstream, so on the cover the leader of the Sweden Democrats sits and talks with a photo shopped cat instead.

Let us return to The People´s Home. The First World War made Europeans realize the immense importance of engineers and planners. After experiencing what could be accomplished when the war effort demanded a total mobilization, politicians and technicians began to imagine what could be achieved if corresponding energy and planning were put into the construction and accomplishment of general welfare, rather than mass destruction. Within Bolshevism and Fascism the engineers/constructors became heroes, men who would change the world.

In his novel The Naked Year, the Bolshevik author Boris Pilnyak wrote in 1920 that the world would be cleansed by the cathartic violence of the Bolsheviks, engineers with “tanned figures, in tanned leather jackets”. According to Pilnyak the revolution was an orgiastic climax, “smelling of genitals”, during which the onward sweeping spiritual and technical advancements of “Asiatic Asia” would save and change the decadent West. Thoughts mirrored by the influential German philosopher Oswald Spengler, who in the same year as Pilnyak in his Prussiandom and Socialism, while arguing for an “organic, nationalist brand of socialism and authoritarianism” predicted that human society would reach its pinnacle “not in the United States, not even in Japan, but in Soviet Russia”.

Change was the motto for almost anything. Time obtained an intrinsic value, it would determine our existence. Ambition and action would inspire people to change human existence into something, brighter. Dazzling technological inventions would relieve us from soul killing work and boredom. We had to “join time”, unite with the pulse of life. By constantly working with new solutions, we would turn into servants of tomorrow. Already in 1912, Swedish Social Democrats had founded their own publishing house Tiden, The Time, to publish books for the advancement of the knowledge and influence of the working classes.

Tiden´s first director was Gustav Möller and the board included Hjalmar Branting and Per Albin Hansson. Hjalmar Branting was the son of a well-known university professor, while Gustav Möller and  Per Albin Hansson came from humble beginnings, having worked as journalists. In particular, Gustav Möller had amassed an impressive knowledge of Marxist literature and developments within the European labor movement. He was considered as the party's leading ideologue and was like Per Albin a typical careerist, albeit with a strong ideological motivation. It was Möller, who in his later role as minister for social welfare came to be intimately associated with the extensive social reforms that were implemented by the Social Democrats. Möller regarded social policies as central for the transformation of the capitalist social order in a socialist direction and said that all welfare policies must operate in accordance with a well thought out and comprehensive strategy.

Within the party, it was apparently popular to compare Möller and Per Albin Hansson, a commonplace opinion was that Möller was endowed with the better intelligence, while Per Albin had the stronger will. Möller socialized with the party's intellectual elite and many younger politicians regarded him as role model and mentor. He saw himself as an intellectual and constantly advocated the importance of acquiring education and knowledge, something he especially demonstrated through his close and enduring association with Tiden´s publishing house.

The party line emphasized the utmost importance for workers and peasants to acquire education, to become as knowledgeable and erudite as their political opponents, something which led to the founding of public educational institutions and colleges, but also to a great reverence for scientific expertise and "academics".

After the First World War it was necessary to look to the future with optimism, not least among young socialists. Many of them preached the importance of being “united with time and change”. By embracing constant action and unbridled creativity they intended to create such a perfect society as possible. Like when Karin Boye, a lady contemporary with the century, in 1927 became a member of the socialist journal Clarté´s editorial board and wrote her poem In Motion:

The best day is a day of thirst.

Yes, there is goal and meaning in our path -

but it´s the way that is the labour´s worth.

The best goal is a night-long rest,

fire lit, and bread broken in haste.

In places where one sleep but once,

sleep is secure, dreams full of songs.

Strike camp, strike camp! The new day shows its light.

Our great adventure has no end in sight.

During the parliament´s preliminary debate of 1928, the Social Democratic group leader Per Albin Hansson introduced  the concept  of The People´s Home in socialist rhetoric. By being both a national program and a socialist utopia the notion captured the zeitgeist. It represented what was perceived as traditional values, at the same as it set up stimulating tasks for the future – a cohesive community based on equality would create a new society inspired by the best of Swedish traditional values concerning morality, common duties and job satisfaction. A vision of the future that calmed the bourgeoisie and disarmed the radical left.

Per Albin's political outlook was characterized by a sense of strong optimism: "Working together in harmony with solid development goals is likely to give us the confidence needed to build a fair and just society." A development that hopefully would harmonize all societal interests and ideologies. Sustainable social development would not only bring a higher material standard of living, but also an increased societal rationality. Revolution and totalitarianism would at all costs be averted. For Per Albin Hansson democracy was the guiding principle above all others, but it was a form of democracy that would be secured through cultural standardization and national socialization based on an effective school system equal for all combined with an inclusive, decent standard of living.

Since the party's founding in 1889 had the Swedish Social Democratic Party considered socialization, i.e. the transfer of private property to the public sphere, as one of its main objectives. After the 1926, when the Social Democratic Party ended up outside of the government for six years, totalitarian forces in nations like Germany, the Soviet Union and Italy grew increasingly powerful and began to threaten social peace even in Sweden, at the same time the Great Depression was crippling the economy. During the harsh winter of 1932/33 more than 200 000 able-bodied Swedes were unemployed, particularly families with children were badly affected, One third of the children were estimated to be malnourished. The birth rate fell sharply and became the lowest in the Western world. Overcrowding was tremendous and housing substandard.

In the 1932 elections the Social Democrats gained over 40 percent of the votes and were able to form a minority government. In order to pass a radical program for combating unemployment the party had to make an agreement with the more conservative Agrarian Party and accordingly toned down its socialization plans, while propagating a comprehensive consensus policy. In Per Albin Hansson´s words:

This means that socialization becomes what it should be, not an inescapable principle, but an option to choose, or avoid if that is deemed to be necessary. All depending on if a socialized production is taking us closer to, or if it is distancing us from, the material and spiritual welfare and freedom we are trying to obtain, something which is our real target.

"Material and spiritual freedom" in support of democracy and prosperity was something that the country's young, radical architects also professed. Through the great Stockholm Exhibition of 1930 the general public was introduced to functionalistic, revolutionary design and plans for a radical change in society. In connection with this display of modernism, five activist architects and an art historian met at the City Hotel in Vaxholm, a fashionable island in the Stockholm archipelago, and during one week they discussed and compiled a manifesto about architecture's future role in society. The result was a remarkable text: acceptera, accept.

The book is filled with illustrations and has a startling typography. It has more than two hundred pages, but looks like a weekly magazine. Both layout and language are modern, liberated from the increasingly archaic inflections that still were in use at the time. Nevertheless, to a modern reader the publication does give a somewhat superannuated impression. Its pedagogical tone reminds me of my early school days when dusty curtains were drawn and a 16-millimeter film projector began to rattle in the classroom. From the loudspeakers came the voice of a pompous narrator who briskly explained "young boys learning responsibilities", "how ax becomes a loaf of bread", "how iron ore becomes steel", or what life was like in a Stone Age village, a film where we could glimpse the marks of smallpox vaccinations on the upper arms of the supposedly Nilotic foretfathers. Everything was presented in a clear and unwavering manner, free from any kind of doubt, just as in the book acceptera.

The publication contains cryptic digressions and occsasional dialogues between "we", "the form traditionalist" or "a gentleman", something that makes the whole thing quite enjoyable and often startling reading. The manifesto concludes with a number of short sentences, such as: "We have no need of an ancient culture's outgrown forms to sustain our self-respect. We cannot sneak out of our own time backwards. Anyone who does not want to accept refrains from personal and social development. He will subside within a meaningless pose of bitter heroism, or unworldly skepticism."

According to the authors, traditional Swedish taste had lagged behind, putting our entire society at risk of becoming hopelessly outdated, impractical and unhealthy. "Living standards have not followed the speed of social and production changes".  Swedish social life was characterized by fragmentation; work, home life, parenting, education, recreation, religion, social affairs - all such notions and activities were antiquated and could be found at different stages of development. It was high time to start planning for the future, to build a bridge from the past to the ideal society of the future. Optimism seems to be limitless. acceptera wants to liberate Sweden from its "burden of history". According to the authors, functionalism does not constitute a temporary change in taste, but implicates an entirely new way of thinking - a process of liberation, "as revolutionary as when science was separated from religion."

One chapter is devoted to "cosiness" and the authors concluded that the basis for being snug at home is the practical organization of a household.

The comfort that every normal person aspires to is intimately connected with what is practical and aesthetically pleasing, things that are functional and activities that are well organized. Each thing in its place and easily accessible, fair and appropriate lighting, both natural and artificial, available sunlight, peace and privacy for both resting- and workplaces, comfortable furniture and good furnishing possibilities.

The things we surround ourselves have to serve us well. We should attach ourselves to things that are both beautiful and functional. Unnecessary ornaments and anachronistic knick-knacks are useless burden. All tools and adornments should be neat, unadulterated and if possible practical. However, we should be allowed to add an occasional detail whereby we could "personalize" prefabricated things. Everyone is of course free to mix styles and tastes, but from now on everything that is produced for public consumption ought to be functional and aesthetically pleasing.

acceptera describes what it calls an A-Europe and a B-Europe, where A-Europe is like one, big organism, where everything is at once specialized and organized, where each "cell" - from the family farm to the large factory, or the bank, is dependent on each other. An organic entity that manifests itself also in an individual woman´s and man´s appearance and behavior. However, B Europe is a backward place, with few and bad roads. A place where the farmers themselves build their huts and farms, eat their own seed and animals. They produce little and what they buy come from either the village blacksmith, the village carpenter, or from the market they may visit once or twice a year. They write rarely or never, and if they receive any mail it probably comes from a relative who has left misery behind and migrated. The peasants´ horizon lies at the limits of their village. The State makes itself felt through tax levies and enforced military service. Ideas are exchanged as rarely as social services.

According to accept it was high time for Sweden to leave B-Europe behind and turn into one of A-Europe´s frontrunners. The authors of accept were all convinced socialists and generally fierce opponents to both Nazism and Fascism, as well as Soviet Bolshevism. They considered themselves to be not only architects, but also radical economists and sociologists, the shock troops of a new and just society. However, there was also some danger inherent in the kind of social engineering they pleaded for.

As an example, Francis Dalaisi -  the French economist who had inspired the authors of acceptera to write about A and B Europe - completely lost his track and ended up in the wilderness of Nazism and anti-Semitism. The initially left leaning Dalaisi had argued that the contradictions of modern world could be overcome if a global society was created on the basis of an international consciousness that accepted the equal worth of each single individual. A conscience that would emerge from economic dependence and the increasingly intricate communication networks that were changing contemporary Europe. National borders would become obsolete and people would come closer together. Dalasai warned that without international solidarity, social and political tensions would increase until Europe had fragmented further into ever decreasing nation-states, which inexorably would topple in war and chaos. Dalasai ended up as a Nazi collaborator within an occupied Paris, where he devoted himself to writing anti-Semitic pamphlets and pay homage to the Nazi regime as the only political force which could realize his dream of a united Europe.

Many politicians, architects sociologists were, in spite of their strong social pathos, members of wealthy and privileged classes. When I read their texts, I sometimes - despite my admiration for their efforts – become overwhelmed by uneasiness. It cannot be denied that several of the Swedish reformers obtained extraordinary powers and quite a high degree of narcissism. They had a strong passion for social justice, praiseworthy insights and were often outraged when confronted with abuse of power and social distress. However, their elevated positions made several of them blind to some of the problems that arose as a result of their social engineering and despite their evident professionalism there were within their motivations and actions elements of personal prestige and gain.

Many politicians and authorities identified themselves with their specific tasks, a tunnel vision that occasionally might have limit their horizons and for example made them forget the consequences of their actions might have for certain groups and individuals. The Social Democratic economist and politician Ernst Wigforss wrote in his memoirs that Per Albin Hansson´s  popularity within the party depended less on his ability to attract  personal sympathies, than on his feeling that he instinctively belonged to the movement in which he had grown up. Personal power interests and desire for the success of the party had in Per Albin's person mixed into an indissoluble union.

The not so pleasant attitudes inherent in some of the ideologies around the notion of a People´s Home is something I intend to touch upon in my next blog post. In the meantimeI quote the great Swedish poet Gunnar Ekelöf´s poem from 1945. The title Till de folkhemske, is a wordplay. The English word “home” is hem in Swedish. The attribute hemsk could thus, according to Swedish language rules, equal the English “homely”, but as a matter of fact it means “terrible”. Consequently does de folkhemske not mean “the homely people”, but “the  terrible people”. Till de folkhemske does thus mean To the Terrible People, at the same time as it hints at the concept Folkhem, People´s Home.

For the sake of aesthetic demands
(which also are practical reasons),
the architects have turned the clouds into squares.
Suburbs have grown above forsaken forests.
High above the ridges, cloud cubes are standing in a row,
being reflected deep into an unsuspecting forest lake.
Mighty files of empty windows,
reproducing the sunset´s beautiful, red neon light.
There hygienic children play on reverentially safeguarded cumulus piles
(untouched by human hands),
while in their rotation umbrellas
strictly salaried, communal child virgins hover above them.
Every day, when evening arrives, sexless vitamin workers
are swarming home, each and every one in accordance with year class,
returning to the privacy of Svea, Queen of Hormones,
carefully guarded by trustworthy bouncers.

And day becomes night, quietly. Only a trash helicopter
hums slowly from gate to gate,
propelled by a future outcast, an anarchist and poet,
life sentenced to discharge all fantasy filth.
From a distance it looks a giant hawk moth,
buzzing in front of a morning´s bouquet of pink honeysuckle,
high, o high above the glorious forests of sporty health nuts,
where no tramp ever tramps anymore.

Naturally were most of my sources written in Swedish and I refer to the bibliography of the Swedish version of this blog. However, I used some English sources as well: Boye, Karin (1994) Complete Poems translated by David McDuff. Newcastle upon Tyne: Bloodaxe Books. Le Courbusier (1986) Towards a New Architecture. New York: Dover. Mack Smith, Denis (1981) Mussolini. London: Weidenfield and Nicolson. Pilnyak, Boris (1975) The Naked Year. Ann Arbor: Ardis. Scott, James C. (1998) Seeing Like a State: How Certain Schemes to Improve the Human Condition Have Failed. New Haven and London: Yale University Press. Spengler, Oswald (2013) Prussianism and Socialism. Indiana: Repressed Publishing LLC.

Någon gång under 90-talet hyrde jag under en månads tid ett rum på Svenska Institutet i Rom. Institutet ligger vid utkanten av Villa Borghese, Roms centralt belägna park med tuktade pinjer, palats, tempel, zoologisk trädgård, fontäner och vattendammar. Institutet är inrymt i en praktfull byggnad av rött tegel och vit travertin, dess salar och rum är ljusa, med höga tak och stora, avlånga fönster. Möblerna är designade av Carl Malmsten, bonader och andra inredningsdetaljer av konstnärinnorna Märta Måås-Fjätterström och Elsa Gullberg. Helheten skapades av Ivar Tengbom, mästaren till bland annat Stockholms Konserthus och den främste förträdaren för en stil som fått beteckningen ”nordisk klassicism”, i England och USA även kallad Swedish Grace.

På Institutets kringbyggda gård finns en fontän, den graciösa och fartfyllda “Solglitter”, som föreställer en najad ridande på en delfin, Carl Milles favoritverk. Det är lätt att tro att Tengbom valde den skulpturen för att pryda sitt byggnadsverk, speciellt med tanke på att hur imponerad han varit av Milles Orfeusfontän som placerades framför Konserthusets kolonnad. Det var dock Olga Milles som 1956, året efter sin makes död,  skänkte skulpturen till  Institutet.

Jag hade en fin tid på Institutet, personalen var vänlig och professionell. På kvällarna samlades stipendiaterna för samkväm – unga konstvetare, arkeologer, arkitekter, författare och musiker. Där träffade jag bland andra en trevlig dam vid namn Eva Nodin, som skrev på en avhandling om fascistisk arkitektur och barnkolonier. Samtalen med henne kom mig att fundera kring det Svenska Institutet; svensk arkitektur och det socialdemokratiska folkhemmet. Det påkostade Institutet byggdes nämligen mellan 1937 och 1940, en avgörande tidsperiod som gav upphov till det svenska samhälle vi nu lever i.

Enligt Eva Nodin fanns det vissa likheter mellan den socialdemokratiska folkhemstanken och italiensk fascism. Jag tänkte på vad hon sagt medan jag vandrade kring i den vackra byggnaden eller betraktade Milles fontän. Sedan tidigare visste jag att den världsberömde skulptören varit svag för både Hitler och Mussolini och skrivit att han uppskattade den ”ordning” de skapat i Europa: ”Jag älskar människor som städa upp sina hem och som har söndagsfint. Jag bryr mig inte om vad man kallar dem, men jag hatar oordning.”

Det är möjligt att Eva Nodin gick i samma tankar som jag. Jag har inte sett henne efter min vistelse på det Svenska Institutet, men vet att hennes arbete efter det att hon skrivit sin avhandling om de fascistiska barnkoloniernas arkitektur koncentrerade sig på frågor kring Carl Milles’ politiska ställningstaganden och relationen mellan konst och ideologi. Jag har inte läst hennes bok om Milles  I Tusen möjligheters rike, men vet att den handlar om hans syn på nationalsocialism, fascism och kommunism, på krig och fred, liv, död och uppståndelse. Dessa var teman som under trettiotalet var aktuella i ett Europa där tonen mellan vänster- och högerkrafter skärptes och ofta övergick i öppet våld, likväl sade sig båda lägren eftersträva ordning och disciplin. Såväl fascister som kommunister hävdade dessutom att för att uppnå något sådant krävdes det en stark stat och svenska sociademokrater instämde. 

Efter Mussolinis makttillträde 1922 fortsatte svenska författare och konstnärer att besöka det fascistiska Italien lika flitigt som förr och flera av dem, liksom många socialdemokrater, skildrade uppskattande den samhällsförändring som pågick genom fascisternas stöd till den modernistiska konsten och arkitekturen, liksom omfattande projekt för att förbättra folkhälsan. På det officiella, politiska planet fanns det dock en viss avoghet mellan italienska fascister och svenska socialdemokrater, speciellt sedan Hjalmar Branting 1924 hade varnat för Italiens koloniala ambitioner, samt antytt att mordet på socialistledaren Matteotti hade arrangerats av Mussolini och därmed fått Sverige att som enda nation avråda från att Italien skulle få stå som värdland för Nationernas Förbunds rådsmöte.

De något ansträngda relationerna hindrade dock inte Italiens ambassadör i Sverige från att i sina kommunikéer, som med stort intresse lästes av Mussolini, ständigt upprepa att den svenska socialdemokratiska politiken framstod som en "en direkt avbildning" av den fascistiska. Ambassadör Gaetano Paternó redogjorde för sina samtal med ledande socialdemokrater som Ernst Wigforss och Rickard Sandler där de höll med honom om att deras partis politik, liksom fascisternas, präglades av en pragmatism som gjorde att man kunde bortse från "gamla partiideologier". Paternó skrev att när han under ett privat samtal med statsministern Per Albin Hansson påvisat för honom: "att de åtgärder som annonserades i hans program hade en fascistisk prägel tittade han mig i ögonen och svarade: ´Och varför inte?´".

Fanns det likheter mellan de båda ideologierna? Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans som bestod ända fram till 1976. Året innan Svenska Institutet började byggas i Rom avhölls i Stockholm en socialdemokratisk partikongress som formade sig till ett uttryck för den situation som uppstått genom den socialdemokratiska regeringens stora framgångar, den ekonomiska krisens mildring och det internationella lägets försämring. Det var under den kongressen som den socialdemokratiska makten konsoliderades och riktlinjerna för ett framtida folkhem fastställdes.

Vid det laget hade dock de svensk-italienska relationerna kylts ner ordentligt. Ett och ett halvt år innan grundstenen lades till Tengboms imponerande byggnad hade italienskt stridflyg bombat Svenska Röda Korsets fältsjukhus i Abessinien. Mer än sextio lokalanställda och en svensk sjukvårdare omkom och den svenske överläkaren sårades svårt. Det dröjde dock enbart ett par år innan ett handelsavtal skrevs mellan Sverige och Italien, mitt under brinnande krig förmedlade Sverige italienska attackplan och annan krigsmateriel till Finland. Inte mindre än 84 Caproni CA 313, ett italienskt bonmb- och fjärrspaningsflygplan inköptes till det Svenska Flygvapnet.  

Då jag bodde på Svenska Institutet fann jag bland olika dokument i dess bibliotek att det redan innan den nya byggnaden uppfördes så hade Institutet haft besök av ett stort antal tongivande svenska arkitekter. Många av dem anslöt sig sedermera till 30-talets funktionalism, som bars upp av yngre, socialpolitiskt intresserade arkitekter. De kom att ha stort inflytande på de genomgripande samhällsförändringar som 40 och 50-talen förde med sig i Sverige.

De hade besökt ett Italien präglat av ett fascistiskt tänkande som av rörelsens ideolog Giovanni Gentile beskrevs som en tredje väg mellan den liberal-kapitalistiska och den marxistiska. Fascismen utgick från att Staten skulle domineras av ett enda parti. Med stöd av korporativa organisationer skulle Staten omfatta hela samhället, samtidigt som den beskyddade privategendomen. För att det skulle vara möjligt krävdes nationell enighet och kraftfull ledning. För Statens och nationens bästa borde individuella hänsyn begränsas och ett nytt kollektivt medvetande skapas.

Mussolini avskydde omvärldens schablon av det livsnjutande, mandolinspelande italienska folket. Den skulle för all framtid raderas ut och ersättas av föreställningen om en stålhård, sund och fruktad europeisk elit, därav omsorgen om det uppväxande släktet; barnkolonier, sportanläggningar och folkhygien. Begrepp som italianita, italienskhet och romanità, romerskhet, skulle fyllas med mening, något som dessvärre också ledde till våld och intolerans. Ett samhälle inriktat mot krigsförberedelser, vars representanter gjorde sig skyldiga till hänsynslösa övergrepp mot den koloniserade befolkningen i Libyen och Abessinien. Fascismen var fientligt inställd mot etniska, religiösa och andra grupper och individer som inte kunde, eller vägrade, assimileras med nationen.

Vad man eftersträvade var en totalitär, social ingenjörskonst, där lagstiftning, beskattning, samhällspolitiska beslut, planering och utbildning skulle omdana samhället. Efter Första Världskriget uppfattades en genomgripande ”modernisering” av flera europeiska ledare som den bästa lösningen på samhällsproblemen. Såväl socialdemokrati, bolsjevism, nazism som fascism eftersträvade utökad samhällskontroll. Skillnaden låg främst i metoderna – demokrati eller totalitärt våld. Vid sitt makttillträde förklarade den antikommunistiske Mussolini:

Vi har ännu långt kvar, innan vi tillägnat oss det ryska systemet. Men i alla händelser skall fascismen följa det exempel, som Ryssland givit. Ni kan vara förvissade därom, alla ni skurkar och socialister i Italien. Den som förråder, han går under.

Den italienska fascismen skilde sig från kommunismen genom att korporativismen var dess officiella ledstjärna. En ideologisk inriktning som framställdes som en medelväg mellan socialism och fri kapitalism. Ekonomiska skillnader betraktades som naturliga, liksom även olikheter i materiella levnadsförhållanden. Målet var inte att söka utjämna klasskillnader, utan att garantera Statens rätt att styra samhället på ett sådant sätt att nationens och Statens bästa inte äventyrades av olika gruppers egenintresse. 

Tankegångarna hade redan lanserats av Vatikanen som grundade sin uppfattning genom att hänvisa till Paulus första brev till korinthierna där han bland annat skriver: ”Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp” och ”i sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal.” Även samhället borde vara som en kropp där varje individ utgör en integrerad del av sociala, ekonomiska, yrkesmässiga, etniska, nationella och familjebaserade enheter.  

Fascismen ändrade dock denna uppfattning genom att poängtera att inom det moderna industrisamhället utrycktes inte längre den personliga identiteten inom några fastfrusna samhällsroller. Identiteten kom snarare till uttryck i beteenden, attityder, tal och stil – med andra ord genom kulturellt betingade särdrag. Industrisamhället krävde stora och fast organiserade politiska enheter som med fast hand styrdes av ett diktatoriskt system, något som likväl betydde att korporativismens idé om samhället som en kropp behölls.

Denna ”kroppsuppfattning” ledde till att man talade om sociala sjukdomar. Sjukdom och svaghet sågs i första hand som socialt betingade, de berodde på dålig miljö, okunskap om hygienska grundregler, fattigdom och bristfällig föda. Botemedlet var att genom en omfattande samhällsplanering åstadkomma en sund livsföring.

Kulturell standardisering och nationell socialisation skulle åstadkommas genom effektiva skolväsen och utbildningssystem, medan arkitekturen skulle skapa en sund livsmiljö. Hälsoaspekten kom att genomsyra hela det fascistiska samhället, där renheten sträckte sig utanför kroppen och gavs en moralisk och andlig aspekt, varigenom den kom att innefatta konst och arkitektur.  

För modernismens arkitekter var byggnadens renhet inte alltid i första hand motiverad av funktionella skäl, utan sågs även som ett moraliskt ställningstagande där renheten i förlängningen blev ett självändamål.

I det fascistiska Italien gynnades konsten genom att man eftersträvande att inom en estetiskt tilltalande förpackning sammansmälta antika ideal med det hypermoderna. Mussolini var personligen tämligen ointresserad av konst och det statliga kulturstödet uppdelades medvetet mellan skilda grupper av konstnärer. Det krävdes i allmänhet inte att konsten skulle följa partilinjen. Vid öppnandet av konstutställningen Novecento som 1923, året efter det fascistiska maktövertagandet, organiserades av Mussolinis vid den tiden inflytelserika älskarinna, Margherita Scarfatti, deklarerade den blivande diktatorn att:

Det är långt ifrån min idé att uppmuntra något liknande en statlig konst. Konst skapas inom den enskildes domän. Staten har enbart en plikt: att inte underminera konsten, att skapa humana förhållanden för konstnärerna för att därigenom uppmuntra dem att tillämpa en nationell synvinkel i sin konstutövning.

Detta hindrade dock inte fascisterna från att predika att ”den nya fascistiska människan” skulle bryta sig loss från snarorna hos förlegade föreställningar, ord och tankar. Fascismen skulle ”skapa historia”, den mänskliga kreativiteten skulle ställas i produktionens tjänst. Konstnärer skulle inte skapa konst för konstens skull, utan bidraga till skapandet av en ny kultur präglad av ”total handlingskraft”

Fascisterna talade om en historsk kompromiss mellan arbete och kapital. Frågan är om det idealet någonsin uppnåddes i Italien, men många har hävdat att den så kallade ”svenska modellen” var på god väg att uppnå det; med sina statsstyrda hälsoreformer och en samhällsförändrande energi som gjorde att arkitektur och stadsplanering blev till priviligierade instrument för skapandet av en ny mentalitet. Allt skulle åtgärdas med planering på grundval av vetenskap. En ny typ av stadsplanering skapades på bas av noggranna topografiska och sociala undersökningar, så kallad grannskapsplanering. Bostadskomplex skulle planeras kring invånarnas behov och komplementers med affärer, skolor och gemensamhetslokaler. En metod som redan prövats inom flera italienska städer.

Både i det fascistiska Italien och det socialdemokratiska Sverige var det tänkt att utvecklingen skulle genomdrivas genom att Staten när så krävdes kunde underordna privata intressen under det allmänna bästa. Detta var en allmäneuropeisk trend. Enligt CIAM (Congrès Intrenationaux dÁrchtecture Moderne) en alleuropeisk arkitektsammanslutning som bildades i Aten 1928 var förutsättningen för modern, funktionell arkitektur att:

Varje stadsplaneringsprogram måste grundas i noggranna undersökningar utförda av specialister. Det måste förutse de olika stadierna i den urbana utvecklingen både i tid och rum. Det måste koordinera de naturliga, sociologiska, ekonomiska och kulturella faktorer som föreligger i varje enskilt fall.

Stadsplanering och arkitektur borde på bästa sätt tillgodose fyra grundfunktioner, nämligen boende, rekreation, arbete och transport. Allt samhälleligt tänkande skulle baseras på förnuftstro, på vetenskapens möjligheter att skapa det goda livet med betoning på ljus, luft och grönska. All framtida rumsuppfattning borde basera sig på ett öppnande av rummet. Som i en dikt av Ragnar Thoursie från 1951:

Över tidens sus i tallar, över åsens flykt

På fjädermolnets vinge bred och stark,

Trår från natt till dag, från nöd

Till frihet ifrån fruktan den strävan

Som är lika för oss alla. En öppen stad,

Ej ens befästad, bygger vi gemensamt.

-  Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

En av initiativtagarna till CIAM och tillika modernismens store guru, var schweizaren Le Corbusier (Charles-Édouard Jeanneret) som 1923 i sin revolutionerande Vers une architecture ”Mot en arkitektur”, skrev:

Ett hus skall vara en maskin för att leva i, med bad, sol, varmt vatten, kallt vatten, värme efter behag, plats för bevarande av livsmedel, hygien och skönhet i betydelsen harmoniska proportioner. En fåtölj är en maskin för att sitta i och så vidare.

Le Corbusier beskrev med avsmak byggnaderna som missprydde hela den europeiska kontinenten, ruttnande, ålderdomliga hus som omsluter sina plågade invånare likt snigelskal, unkna, värdelösa och improduktiva. En anomlitet bland rena, effektiva industrikomplex i färd med att producera en bättre framtid för oss alla. Enligt Le Corbusier har det gamla hantverkar- och jordbrukarsamhället gått förlorat och numera finns ingen koppling mellan fabriksmiljöerna, bankerna och kontoren som blir allt effektivare och sundare och de miljöer som majoriteten av deras arbetskraft tvingas leva inom  - ”tuberkulösa” boningar vars invånare ”demoraliseras inom en anakronism”.

Varje samhällsmedborgare känner ett behov av sol, värme, ren luft och rena golv. Vill klä sig i bekväma rena kläder och sova på vitt, nystruket linne.  Vi behöver alla en miljö som tillåter oss att bekvämt återhämta oss efter dagens slit och stök. Våra muskler och hjärnor skall inte längre stängas in och plågas av osunda boningar.

Även om Le Corbusiers politiska uppfattning var väl förankrad i fransk konservatism sökte han efter statliga myndigheter som var villiga att ge honom fria händer för att förverkliga sina idéer. Han vädjade mer till logik än politik när han skrev att: ”Så fort en vetenskaplig planerares beräkningar och planer är färdigställda skall han vara i stånd att deklarera att: `Så här skall det bli!´” Att Le Corbusier vid upprepade tillfällen sökte sig till ryska bolsjeviker och italienska fascister berodde inte på någon politisk övertygelse, utan på en förhoppning om att totalitära stater skulle hjälpa honom att infria sina visonära planer. Nedan ser vi Le Corbusier bredvid Ivar Tengbom (till höger), det Svenska Institutets arkitekt.

1925 återvände en av den svenska moderna arkitekturens tongivande ideologer, Uno Åhrén, från världsutställningen i Paris. Han var euforisk, orsaken till hans entusiasm var att han upplevt utställningens mest uppmärksammade alster - en villa vid namn  L´esprit Noveau (se ovan), konstruerad av  Le Corbusier.  Åhrén skrev:

Vilken längtan efter luft, rymd, frihet grep mig icke. Vilken tacksam tanke skänkte jag icke allt det som blott sköter sitt arbete, utan att bry sig om sitt uteseende … den renodlade teknikens form som helt enkelt är avpassad efter det arbete den har att utföra och struntar i konsten.

Tillsammans med andra svenska arkitekter, konstnärer och formgivare sammankopplade Åhrén den estetiska revolutionen med en social sådan - drömmen om ett nytt samhälle och en ny människa. Konsten blev politik. Åhrén skrev: ”Efter detta känns luften här hemma ännu mer tryckande. Varför är allt så fastlåst här i Sverige?” Snart var han dock mitt uppe i förändringen, 1943 blev han chef för Svenska Riksbyggen och sedan fram till 1963 professor i stadsbyggnad vid KTH. I en bok publicerad 1943 Arkitektur och demokrati, skrev Åhrén om hur arkitekturen i samarbete med socialdemokratin skulle omforma det svenska samhället:

Byggnadskonstens representanter står nu liksom alla andra mitt uppe i politiken. Världen göres om. Vi ska medverka. Men vi får aldrig släppa efter på de demokratiska grundprinciperna, de mänskliga rättigheterna.

Folkhemmet höll på att skapas. Folkhemmet? Att jag kom att tänka på min tid på Svenska Institutet i Rom beror på att jag läste hur statsminister Stefan Löfven hade kallat Sverigedemokraterna för ”ett litet nyfascistiskt parti som menar att de ska ha ett avgörande inflytande och sätta dagordningen för svensk politik.” Samtidigt läste jag Jimmie Åkesson ovanligt tråkiga ”självbiografi” Satis polito och hans märkliga tilltag att förse sin bok med ett ”Förord av Albin Hansson”, visserligen med den förklarande brasklappen att:

Nedanstående är naturligtvis inte författat av Per Albin Hansson. Det har nämligen gått nästan sjuttio år sedan Sveriges dåvarande statsminister steg av tolvans spårvagn vid Ålstensgatan, föll ihop på marken och dog. Förordet är således fiktivt, skrivet utifrån hur författaren tror att Per Albin skulle ha formulerat sig om han hade haft möjlighet till det.

Nu tror jag inte alls att Per Albin hade begagnat sig av så otympliga formuleringar som ” jag kan inte med lätthet släppa känslan av att man dragit partiets grundstenar och ideal vid näsan.”  Det är nog Jimmie Åkesson som drar grundstenarna vid deras obefintliga näsor och jag kan inte med lätthet undgå att reta mig på det olidligt arkaiserande språkbruk Jimmie använder när han försöker härma Per Albin, men dessvärre hamnar i det ena magplasket efter det andra: ”Jag saknar icke förståelse för de tidiga förespråkarna av det som jag förstått kom att kallas mångkultur, men jag skulle likväl gärna varit där och vädjat till dem att tänka ett varv till.” Tänka ett varv? Nåväl, Jimmies fiktive Per Albin Hansson påstår att Sverigedemokraterna med sin ”socialkonservatism” har ”plockat upp det mitt parti har tappat, eller rent av slängt bort”.

Sverigedemokraternas folkhem är möjligen ett idylliskt Sörgårdssverige, med röda stugor och rejäla, blonda bönder. Det framställs i varje fall så på många av deras valaffischer och SDs partisekreterare Björn Söder tycks ha haft något sådant i tankarna då han inspirerat sitt parti att distribuera Astrid Lindgrens böcker. Söder har påstått att Lindgren ofta skildrar hans folkhemsideal och undrat vad den samhällsintresserade sagoberätterskan, med sitt ”stora hjärta”. skulle sagt om hon ”fått se hur det svenska samhället utvecklat sig? När invandrarungdomar som, till skillnad från Emil i Lönnebergas små hyss, kastar sten på brandkår och polisen för nöjes skull och bränner byggnader och bilar i förorterna?”

I Sverigedemokraternas höstbudget inför 2014 ingick en text med titeln Berättelsen om Sverige. Den skilde sig markant från den skildring som gavs i deras budgetförslag från 2005 då det i stället för trettiotalet talades om fornstora dar då den svenska särarten växte fram ”ur de flockar av urfolk, vilka efter den stora inlandsisens avsmältning så småningom tog den skandinaviska halvön i besittning.”

Nu är det ett helt annat ljud i skällan och partiet startar sin skildring av den svenska historien något senare, närmare bestämt 1809 då Sverige efter det Finska Krigets slut var ”ett fattigt land, hårt sargat av krig”. Men, det gick trots alls bra för Sverige. ”Idag konkurrerar vi inom fält så skilda som rymdteknik, kärnfysik, informationsteknologi och biomedicin.” Hur kunde detta ske?  Jo:

Sverige var, kort och gott, outbildat och fattigt, men vi besatt gemensamma värderingar, en nordisk-luthersk arbetsmoral och normer där samförstånd och laganda var centrala. En institution är inte nödvändigtvis någonting enkelt att ta på, såsom en lag eller en myndighet. En institution är nödvändigtvis inte ens medveten. En institution kan vara ett underförstått förhållningssätt människor emellan, exempelvis att kort och gott visa hänsyn till sina medmänniskor, eller ta sig uttryck i värderingar, såsom att vara flitig och idog. De gemensamma kulturella värdena borgar i sin tur för en stark respekt för de formella institutionerna – våra gemensamma lagar.

Tja, vad skulle Astrid Lindgren säga om allt det där? Uppenbarligen inte att vi borde slänga ut invandrare, detta med tanke på att Ilon Wikland som gjort teckningarna till hennes böcker var baltisk flykting och att Georg Riedel som tonsatte hennes visor var född i Tjeckoslovakien.  

Astrid Lindgren har postumt besvarat Jimmies och Björns försök att enrollera henne i sitt parti. Då en av hennes tyska brevvänner ondgjort sig över hur Astrid i boken Rasmus, Pontus och Toker låtit den otrevlige småskurken och svärdslukaren Alfredo tala cirkustyska och antytt att han var zigenare, så svarade hon upprört:

Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska stor-svenska [...] det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet. Och därför gör det mig mer ont än jag kan säga, att du har utläst något som tyder på precis raka motsatsen ur Rasmusmanuskriptet.

Men, kanske var Astrid Lindgren trots allt lik så många andra av oss svenskar när det gällde att aningslöst exponera sin okunskap och avoghet gentemot sådant som är oss främmande. 

JImmie Åkesson och Sverigedomkraterna fortsätter med sin skildringen av svensk historia, som märkligt nog ingår i deras budgetförslag. De konstaterar att det var den svenska socialdemokratin som vid trettiotalets mitt lyfte fram ,”den svenska samförståndsandan” materialiserad genom 1938 års Saltsjöbadsavtal när arbetsmarknadens parter tog sitt ansvar och utvecklade väl genomtänkta principer för hur konflikter på arbetsmarknaden skulle hanteras. Ett pragmatiskt förhållningssätt som enligt Sverigedemokraterna skapade välstånd och gjorde ”staten till en redundant aktör” (?).  Sedan mörknade det dessvärre över stigen mot en ljusnande framtid:

Efter en fullständigt makalös återhämtning från den tragiska förlusten mot ryssen i Finska kriget 1809 visade det sig att hotet denna gång inte kom utifrån; hotet bestod denna gång av makabert aningslösa politiker, upphöjda på piedestaler långt ifrån vanligt folks verklighet. Enligt proposition 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken fastställer regeringen Palme att Sverige inte längre ska vara en svensk nation, utan en mångkulturell sådan - ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”.

Och nu finner sig den svenska nationen i fritt fall ner mot multikulturalismens nedbrytande helvete. Den enda räddningen tycks finnas hos Sverigedemokraterna, som uppenbarligen vill skydda de värden som flockarna av urfolk förde med sig hit efter den stora inlandsisens avsmältning.

På omslaget till sin bok Satis polito (en komplicerad konstruktion som ordagrant kunde tolkas som ”tillräckligt för den polerade”, vad det nu kan betyda?) sitter Jimmie Åkesson på en soffa under ett par socialdemokratiska valaffischer från trettiotalet, säkerligen ditsatta med hjälp av Photoshop. Ett mer lämpligt omslag vore nog att ha Jimmie sittande som den fascistanstrukne Carl Milles monumentalstaty av Gustav Vasa i Nordiska Muséets entréhall, under vilken vi kan läsa devisen ”Waren Swenske”, men det vore nog inte tillräckligt folkligt, så nu sitter han istället och pratar med en photoshoppad katt.

Tillbaka till folkhemmet. Första Världskriget innebar överallt i Europa ett ökat inflytande för ingenjörer och planläggare. Efter att ha sett vad som kunde åstadkommas när krigsansträngningen krävde en total mobilisering av alla tillgängliga krafter så började politiker och tekniker föreställa sig vad som kunde åstadkommas om motsvarande energi och planering lades ner på uppbyggandet av en allmän välfärd, snarare än massförstörelse. Inom bolsjevismen och fascismen blev ingenjören/konstruktören den nye hjälten, övermänniskan som skulle förändra världen.

I sin sin roman Det nakna året, som skrevs 1920, deklarerar den ryske författaren Boris Pilnjak att världen skall renas genom bolsjevikernas "katharsiska våld" som kommer att leda till en djupgående förändring där de avgörande aktörerna kommer att vara ingenjörer, "garvade män i garvade skinjackor". Enligt Pilnjak är den pågående revolutionen en orgiastisk klimax som doftar av könsorgan, en skapelseprocess för andliga och tekniska under som kommer att leda till att det "asiatiska Öst" kommer att svepa in över och förändra det dekadanta Väst . Som så många andra avrättades Pilnjak av NKVD, det skedde genom ett nackskott i Lubjanka 1938. Samma år som det Nakna året skrevs förutspådde den inflytelserike tyske filosofen Oswald Spengler is sin bok Preusseri och socialism att det mänskliga samhället skulle nå sin höjdpunkt genom skapandet av en "organisk, nationalistisk variant av socialism och maktfullkomlighet", det skulle ske "inte i de Förenta Starena, inte ens i Japan, men i Sovjetryssland".

Förändring var tidens motto. Tiden fick ett egenvärde, den skulle bestämma vår tillvaro. Framåtanda skulle inspirera människor att ta värna om tillvarons ljusa sidor. Bländande tekniska uppfinningar skulle befria oss från tungt arbete och tristess. Alltings föränderlighet skulle inspirera oss, göra oss solidariska med tiden. Genom att ständigt arbeta med nya lösningar skulle vi förvandlas till tidens tjänare. Redan 1912 hade Bokförlaget Tiden grundats för att utge böcker till arbetarnas förkovran. 

Förlagets första chef var  Gustav Möller och i styrelsen satt bland andra Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Gustav Möller kom liksom Per Albin Hansson från enkla förhållanden, hade arbetat som journalist och skaffat sig imponerande kunskaper om marxistisk litteratur och utvecklingen inom den europeiska arbetarrörelsen. Han ansågs vara partiets ledande ideolog och var liksom Per Albin en utpräglad karriärist, om än med en stark ideologisk drivkraft. Det var Möller som i sin senare roll som socialminister kom att intimt förknippas med de omfattande sociala reformer som genomfördes av socialdemokraterna. Möller betraktade socialpolitiken som central för omvandlingen av en kapitalistisk samhällsordning i socialistisk riktning och menade att den skulle drivas i enlighet med en väl genomtänkt strategi. 

Inom partiet var det uppenbarligen vanligt att jämföra Möller och Per Albin Hansson, ett vanligt omdöme var att Möller hade den bättre intelligensen, medan Per Albin hade den starkare viljan. Möller umgicks gärna med partiets intellektuella elit och många yngre politiker betraktade honom som ett föredöme och en mentor. Han såg sig själv som en intellektuell och förespråkade alltid vikten av att skaffa sig bildning och kunskap, något som han inte minst demonstrerade genom sitt nära och långa samröre med Tidens Förlag.

Det gällde nu för arbetare och bönder att skaffa sig bildning, att bli lika kunniga och belästa som sina politiska motståndare, något som ledde till grundandet av folkbildningsinstitut och folkhögskolor, men också till en stor vördnad för expertis och ”akademiker”. Efter kriget gällde det att se framtiden an med optimism. Inte minst bland unga socialister. För många av dem gällde det att bli ett med tiden, bejaka förändring och genom ohämmad kreativitet försöka skapa ett så perfekt samhälle som möjligt. Som när Karin Boye, jämnårig med seklet, 1927 blev medlem av den socialistiska tidskriften Clartés redaktion och skrev sin dikt I rörelse: 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Under remissdebatten1928 införlivade Per Albin Hansson begreppet "Folkhemmet" i den socialdemokratiska retoriken. Folkhemstanken fångade tidsandan genom att vara både ett nationellt program och en socialistisk utopi. Den representerade vad som uppfattades som traditionella värden, samtidigt som det gällde att ställa upp eggande arbetsuppgifter inför framtiden - folkgemenskap och jämlikhet skulle skapa ett nytt samhälle på traditionens grund. En framtidsvision som lugnade borgerligheten och avväpnade vänstern.

Per Albins politiska åskådning präglades av stark optimism: ”Känslan av att arbeta i takt med utvecklingen är ägnad att skänka oss tillförsikt”. En utvecklingstanke som förhoppningsvis skulle harmonisera alla samhälleliga intressen och ideologier. Utvecklingen skulle inte enbart föra med sig en högre materiell levnadsstandard, utan även en ökad samhällelig rationalitet och insikt. Revolution och totalitarism skulle till varje pris avstyras. För Per Albin Hansson var demokratin ledstjärnan framför alla andra, men det var en form av demokrati som skulle säkerställas genom kulturell standardisering och nationell socialisering grundad på skolväsen, utbildningssystem och en dräglig levnadsstandard.

Sedan partiets grundande 1889 hade Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti haft socialisering, dvs. överföringen av enskild egendom till det offentliga, som ett av sina huvudmål. Efter 1926 års ministärskifte hamnade det socialdemokratiska partiet mer än sex år utanför regeringsmakten. Under den tiden blev de totalitära krafterna i länder som Tyskland, Sovjetunionen och Italien allt mäktigare och började hota samhällsfriden även i Sverige, samtidigt som den stora depressionen förlamade näringslivet. Vintern 1932/33 var mer än 200 000 människor arbetslösa och särskilt barnfamiljerna var hårt drabbade, en tredjedel av barnen beräknades vara undernärda. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i västvärlden. Trångboddheten var enorm och bostadsstandarden undermålig.

Efter valet 1932 hade Socialdemokraterna fått över 40 procent av rösterna och bildade en minoritetsregering, för att få igenom sitt program för arbetslöshetens bekämpande tvingades partiet till en överenskommelse med Bondeförbundet och i samband med detta tonades socialiseringsplanerna ner, medan en samförståndpolitik gynnades, med Per Albins ord:

Det betyder blott att socialiseringen blir vad den bör vara, icke en ofrånkomlig princip, utan ett alternativ att välja eller låta vara, allteftersom en socialiserad produktion i det speciella fallet närmar oss till eller fjärmar oss från den materiella och andliga frihet, som är vårt verkliga mål.

Den ”materiella och andliga friheten” som stöd för demokrati och välstånd var något som landets unga, radikala arkitekter tog fasta på. I samband med den stora Stockholmsutställningen som 1930 för den svenska allmänheten demonstrerande funktionalismens omvälvande formspråk och planer på en revolutionerande samhällsförändring samlades fem radikala arkitekter och en konsvetare på Stadshotellet i Vaxholm för att under en vecka diskutera och sammanställa ett manifest kring arkitekturens framtida roll i samhället. Resultatet blev den märkliga skriften acceptera.

Boken är fylld med illustrationer och har en uppseendeväckande typografi, något som ger den mer är tvåhundra sidor omfångsrika publikationen ett veckotidningsartat uteseende. Även språket är modernt, befriat från gängse böjningar som voro, äro och fingo. Likväl ger den numera ett något ålderdomligt intryck. Dess pedagogiska tonläge får mig att minnas min tidiga skoltid då dammiga gardiner drogs för och en 16-millimeters filmprojektor började knattra i klassrummet. Ur högtalarna hördes en högtravande berättarröst som hurtfriskt förklarade hur ”pojkar lär sig ansvar”, ”hur ax blir limpa”, ”hur malm blir stål”, eller hur livet tedde sig i en stenåldersby, där man på urmänniskornas överarmar kunde skymta märkena efter deras smittkoppsvaccinationer. Allt var självklart och orubbligt framställt, fritt från all tvekan, precis som i acceptera.

Boken innehåller kryptiska utvikningar och små dialoger mellan ”Vi”, ”Formtraditionalisten” och ”En herre”, något som gör att det hela faktiskt blir en nöjsam och ofta förbluffande läsning. Manifestet avslutas med ett antal korta satser, som: "Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att upprätthålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt. Den som icke vill acceptera han avstår från medarbete i kulturens utveckling. Han skall sjunka undan i en betydelselös pose av bitter heroism eller världsvis skepticism."

Enligt manifestets författare hade den traditionella, svenska smaken kommit på efterkälken och hela samhället löpte risken att bli hopplöst föråldrat; opraktiskt och osunt. ”Bostadsstandarden har ej följt levnadsstandardens höjning”. Tillvaron präglades av splittring; arbete, hemförhållanden, barnuppfostran, utbildning, förströelse, religion, samhällsangelägenheter - allt befann sig på olika utvecklingsstadier. Det var hög tid att börja planera för framtiden, att slå en bro från det förflutna mot det ideala samhället. Optimismen tycks vara gränslös. acceptera vill befria Sverige från ”historiens belastning". Enligt författarna kan funktionalismen inte betraktas som någon tillfällig smakförändring, utan innebar ett helt nytt sätt att tänka - en frigörelseprocess, ”lika omvälvande som vetenskapens befrielse från religionen”.

Ett kapitel ägnas åt ”hemtrevnaden” och författarna konstaterade att grunden för bostadens trevnad fanns i dess organisation:

Den trevnad som varje normal människa känner inför det ordnade, det välorganiserade. Varje sak på sin plats och lätt åtkomlig, god och lämplig belysning, både naturlig och artificiell, soltillgång, lugn och ostördhet för både vilo- och arbetsplatser, goda möbler och goda möbleringsmöjligheter.

De ting vi omger oss med skall tjäna oss. Vi bör fästa oss vid sådant som är både vackert och funktionellt. Ornament och otidsenligt bjäfs som i onödan belastar sådant som borde vara rent och praktiskt spolierar tingens praktiska nytta. I princip finns ingenting som hindrar att vi tillsätter en och annan detalj för att därmed ”personifiera” något som är prefabricerat. Var och en är fri att blanda stil och smak efter eget tycke, men allt som produceras för allmän konsumtion borde vara funktionellt och vackert.

Författarna beskriver ett A-Europa och ett B-Europa, där A-Europa är som en enda stor organism, där funktioner är på en gång specialiserade och organiserade, där varje ”cell” - från den ensamma bondgården till den stora fabriken eller banken är beroende av varandra. En organisk enhet som uppenbarar sig även i de enskilda människornas utseende och uppträdande. B-Europa är däremot ett efterblivet ställe, med få och dåliga landsvägar. En plats där bönderna själva bygger sina stugor, äter sin egen säd och sina egna djur. De producerar föga och vad de köper kommer antingen från bysmeden och bysnickaren eller från marknaden de besöker en eller två gånger om året. Skriver gör de sällan eller aldrig och någon post får de heller inte, om inte en enstaka försändelse dyker upp från någon släkting som lämnat eländet och migrerat. Böndernas horisont ligger vid bygränsen. Staten gör sig enbart påmind genom skattepålagor och militärtjänst. Idéer utbyts lika lite som tjänster.

Enligt acceptera var det hög tid för Sverige att lämna B-Europa bakom sig och förvandlas till ett av A-Europas föregångsländer. accepteras författare var alla övertygade socialdemokrater och motståndare till såväl nazism och fascism, som kommunism. De såg sig tillsammans med radikala ekonomer och sociologer som det nya samhällets stöttrupper. Men, det fanns också en viss fara i den sociala ingenjörskonst som de pläderade för.

Exempelvis så spårade Francis Dalaisi, den franske ekonom som inspirerat accepteras författare att skriva om A- och B-Europa, fullständigt ur. Den till en början vänsterorienterade Dalaisi hade hävdat att den moderna världens motsättningar kunde övervinnas om det framväxande globala samhället resulterade i ett internationellt medvetande. Ett slags världssamvete som skulle växa fram genom ett ömsesidigt ekonomiskt beroende och de alltmer intrikata kommunikationsnätverken.  Nationsgränserna skulle suddas ut och människorna närma sig varandra. Dalasai varnade för att utan internationell solidaritet skulle motsättningarna öka och ett Europa som fortsatt att vara uppsplittrat i nationalstater skulle obönhörligt störtas in i krig och kaos. Dalasai slutade som nazistisk medlöpare i ett ockuperat Paris där han ägnade sig åt att skriva antisemitiska pamfletter och hylla naziregimen som den enda kraft som enligt hans åsikt skulle kunna förverkliga drömmen om ett enat Europa.

Många politiker och män var likt författarna till acceptera trots sitt sociala patos medlemmar av de besuttna och priviligierade klasserna. När jag läser deras texter händer det att jag trots min beundran för deras insatser likväl grips av en viss olust. Det kan inte förnekas att de flesta av dem hade stor makt och en hög svansföring, både socialt och professionellt. De hade ett starkt socialt patos, berömvärda insikter om och hyste en ärligt känd upprördhet inför social nöd. Men, deras position gjorde flera av dem blinda för några av de problem som uppkom som en följd av deras sociala ingenjörskonst och trots sin professionalitet fanns i deras verksamhet inslag av personlig prestige och egen vinning.

De identifierade sig ofta med sin verksamhet, något som emellanåt kunde begränsa deras horisont. Ernst Wigforss skrev i sina memoarer att Per Albins populäritet inom partiet berodde mindre på hans förmåga att väcka personlig sympati, än på hans känsla av att han instinktivt tillhörde den rörelse inom vilken han vuxit upp. Personligt maktintresse och önskan om framgång för partiet hade i Per Albins gestalt ingått en oupplöslig förening.

Folkhemmets begränsande attityder är något jag tänker beröra i mitt nästa blogginlägg. Som försmak citerar jag Gunnar Ekelöfs dikt från 1945, Till de folkhemske:

Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.
Över de öde skogarna sträcker sig alltså förstaden.
Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet ont anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda neon.
Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska barn
(aldrig berörda av människohänder)
medan i rotationsparasoller omkring dem
strängt avlönade kommunalbarnjungfrur svävar.
Varje dag blir det kväll och könlösa vitaminarbetare
kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem
till sitt privatliv, Svea, hormonernas drottning
noga vaktad av förtroendeingivande utkastare.

Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livsdömd att bortkasta allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.

Ahlberg. Alf (1933) Spelet om Svart och Rött: Arbetarrörelsen och fascismen i Italien. Stockholm: Natur och Kultur. Andersen, Jan (2014) Denna dagen, ett liv: En biografi över Astrid Lindgren. Stockholm: Norstedts. Asplund, Gunnar, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhrén(1980) acceptera (facsimilutgåva med en efterskrift av Anders Åhman). Stockholm: Tidens förlag. Cantera Carlomagno, Marcos (1995) Ett folk av mänsklig granit: Sverige i den italienska utrikespoitiken 1932-1936. Lund: Historiska Media. Franzén, Mats och Eva Sandsted (1993) Välfärdsstat och byggande: Om efterkrigstidens nya stadsmönster i Sverige. Lund: Arkiv förlag. Isaksson, Anders (2000) Per Albin: IV·Landsfadern. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Johansson, Alf W. (1984) Per Albin och kriget: Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget. Stockholm: Tidens Förlag. Le Courbusier (1986) Towards a New Architecture. New York: Dover. Mack Smith, Denis (1981) Mussolini. London: Weidenfield and Nicolson. Nodin, Eva (1999) Estetisk pluralism och disciplinerande struktur: Om barnkolonier och arkitektur i Italien under fascismens tid. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. Näslund, Erik (1991). Carl Milles – en biografi. Höganäs: Wiken. Pilnjak, Boris (1975) Det nakna året Stockholm: AWE/Geber. Scott, James C. (1998) Seeing Like a State: How Certain Schemes to Improve the Human Condition Have Failed. New Haven and London: Yale University Press. Spengler. Oswald (2012) Preusseri och socialism. Arktos. Thoursie, Ragnar (2004) En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Lund: Ellerströms. Tingsten, Herbert (1967) Den svenska socialdemokratins idéutveckling, del 1. Stockholm: Aldus/Bonniers. Åkesson, Jimmie (2013) Satis polito. Sölvesborg: Asp & Lycke. Åkesson, Jimmie, m.fl. (SD) Motion till riksdagen 2013/14:SD100 OS av Sverigedemokraternas budgetförslag för 2014.

A violent cold has pinned me down for an entire week and I have felt like a clubbed seal, bedridden with a splitting headache. Most of the time, I have devoted myself to watching magpies and small birds jumping around among the branches of a tree just outside my window. It rains a lot, sometimes it snows as well and the overcast sky has been like a soggy, grey and old woolen blanket.

Last night I had trouble falling asleep, coughed all the time, and thought about nothing. Nothing? Wasn´t that quite pleasant? Not at all. This morning I woke up without a headache and in a better mood. The disease seems to be almost defeated and now I cannot hinder myself from delving into my favorite pastime - blog writing.

Yesterday, before my hopeless efforts to sleep I read a book, Nothing: From Absolute Zero to cosmic oblivion - Amazing Insights into nothingness. This must have been a contributing factor to my insomnia. My aching head was incessantly buzzing with irritating thoughts about nothingness.

Through the years I have read quite a lot about the "new physics" and the origin of universe, but unfortunately I have never understood much of it. I blame my lack of mathematical skills. The book´s mottled compote of insights and thoughts filled my brain, while I restlessly twisted and turned in bed. I tried various tricks to clear up my head from thoughts about nothingness. I assumed that if I imagined myself a picture it could maybe make the thoughts disappear. What turned up in my mind was Paul Gauguin's painting Where do we come from? What are we? Where do we go?

The title is fascinating, though I have not been able to pair it with the painting´s motif. But what does it matter? Gauguin felt that this particular work of art was the best thing he had ever done. Depressed and sick with the flu and other ailments, he completed the big canvas in a creative fury.  Narcissistic and self-promoting he wrote to his friend Daniel de Montfried, who ran his affairs in Paris, that he had felt that this was his last painting. In his misery he had walked up into the mountains behind his house in Puna'auia and swallowed a large amount of arsenic. However, the dose was too big, he vomited and survived. When he, together with eight other paintings, sent Where do we come from to de Montfried, Gauguin wrote:

It is true that it is hard to judge one's own work, but in spite of that I believe that this canvas not only surpasses all my preceding ones, but that I shall never do anything better, or even like it. Before death I put in it all my energy, a passion so dolorous, amid circumstances so terrible, and so clear was my vision that the haste of the execution is lost and life surges up. It doesn't stink of models, of technique, or of pretended rules — of which I have always fought shy, though sometimes with fear.  […] So I have finished a philosophical Work on a theme comparable to that of the Gospel.

When a Belgian symbolist poet after the painting´s exhibition in Paris, “a critical and financial disaster”, had written a lukewarm review, Gauguin responded to his criticism in a long letter from Tahiti. He rebuked the critic by pointing out how useless it was to seek a meaning in an excellent work of art and base criticism on an assessment whether  the artist had been able to convey a message, or not:

My dream is intangible, it comprises no allegory. As Mallarmé said:  “it is a musical poem, it needs no libretto.” Consequently the essence of a work, unsubstantial and out of reach, consists precisely of “that which is not expressed; it flows by implication from the lines without colour or words; it is not a material structure.”

During my attempts to fall asleep I imagined that the title of Gauguin´s painting, Where do we come from? What are we? Where do we go? had something to do with nothingness. The answer to the three questions was probably - "nothing", in its factual meaning of  “no thing”, i.e. not anything tangible.

However, even things with not tangible presence - like language, mathematics and music may be described and even be made concrete through signs and symbols, such as texts, numbers, and sheet music.

Where does the art come from? Out of nothing? Where do humans come from? The answer is simple - through the union of a spermatozoa with an egg. But, what came first? The hen or the egg? And the meeting between a spermatozoa and the egg is far from sufficient for creating a human being. This also requires the emergence of consciousness. To me and all others the moment of conception - the fraction of a second when we were created – remains a void in our consciousness. For us there was nothing before that crucial unification inside our mother´s womb and it took considerable time before we became aware of our own existence.

So, where do we come from? Or rather - how did life emerge? Probably would most natural scientists state:  "Out of nothing". When the universe was created began a process that would lead to my existence. For 13.82 billion years ago the universe we all are a part of was created through a violent explosion. According to the researchers the most fateful moment occurred between the 10^–43 second and the 10^–36 second after what now is called The Big Bang. During that infinitesimal fraction of a second, the forces crucial for the development of our universe were separated from each other.

I don´t understand much, if any, of that and my greatest concern remains unanswered. Scientist are currently struggling to sort out what happened during the considerably less than a second when universe's existence once began, but I want to know what happened before that, and that's when everything becomes extremely complicated. The Big Bang created time, it was not there before. Time and matter are related. Without matter there is no time and vice versa. So before that crucial event, time did not even exist.

Can something be created out of nothing? What is nothing? “Ay, there's the rub!” as Hamlet exclaimed. If scientists disagree about and are busy exploring universe´s first second, let me as an ignorant amateur ponder on nothingness. Not that such thoughts provide much to anyone, but they amuse and challenge me, perhaps in a manner similar to what Gauguin alluded to when he asserted that art's meaning cannot be determined. What is the meaning of music, or the beauty of a landscape? It's not really an understanding I am pursuing, being well aware of the fact that the riddles of existence are unfathomable. What's the point of confused nocturnal conversations with good friends, while issues like coincidences, infinity and taste are raised? Other than they often are stimulating and pleasant?

While in Paris, I lived not far from the Boulevard Saint Germain and often passed by cafés like Les Deux Magots. Le Procopé and Café de Flore. They were all far too expensive for me so I never went in to sit down and order something, though when I saw tourists flocking there, I was convinced that many of them came in search of the mood of seething intellectual pursuit that once was enjoyed in such places, like in the circuits that intellectual titans like Simone de Beauvoir and Jean-Paul Sartre. Their coterie has become the prototype for stimulating conversations between friends.

Sartre often wrote about “nothing”. His great philosophical treatise was called L'Être et Néant, Being and Nothingness. In a summary of his philosophical thoughts, Existentialism and Humanism, Sartre stated that

… man first of all exists, encounters himself, surges up in the world – and defines himself afterwards. If man as the existentialist sees him is not definable, it is because to begin with he is nothing. He will not be anything until later, and then he will be what he makes of himself.

I have difficulties with Sartre, finding that something slightly stuffy and unhealthy soar above him. He had his circle of admirers and occasionally I have appreciated his writing. As a young man, I read Nausea and it touched me deeply, but at the same time the novel gave me an impression of being outdated. It pretends to be the diary of a young man, who tries to overcome his difficulties in  being part of the world, though to me it felt like an old, stuffy teacher told the story.

I associate Sartre with alcohol, drugs and cigarettes: Sure, he had his free relationship with Simone de Beauvoir and often wrote about love. While I was studying History of Religions there was much talk about Sartre's concept of love. How craving for love means that you want the loved one to choose you out of her/his own free will. Something that means that you actually want to dominate the object of your desire. However, it is not possible to force someone to love you. To be true and meaningful love must be based on choices made from the free will of those involved.

Sartre was an atheist, but his idea of love seems to reflect a notion common to the three monotheistic world religions - Judaism, Christianity and Islam, in which an ostensibly loving and caring God controls his creation, while he at the same time provides humans with a choice to love him or not. This is symbolized by the fact that he in the Garden of Eden planted The Tree of Knowledge of Good and Evil and forbade woman and man to eat from its fruits. As a loving entity, God provided humans with the ability to choose between loving him, or to violate his will and seek satisfaction on their own, by relying on their own knowledge.

Despite all this, I feel that something about Sartre's attitude to love is not quite right. What I have read about Sartre reveals him as a lecherous seducer of young ladies, sometimes acting like a kind of intellectual sugar-daddy, using his fame as a means of attraction and not being ashamed of involving Beauvoir in his schemes for seizing coveted quarry. I assume he was an eccentric and lonely man who feared to be touched and for who love actually was a power game revolving around control and submission. I perceive Sartre as moving around within musty, cramped, smoke-filled rooms, with a lack of fresh air and undisguised joy. He regards his surroundings with a glance colored by hidden complexes and an inflated ego.

Sartre writes that feeling of nothingness, of futility, may serve as liberation, an opportunity to create your own world, free from God and evasions. A world where you as an individual have a unique responsibility for your fellow being. However, the whole setting seems to me to be based on disgust towards life, where empathy boils down to an intellectual pursuit, generating from a feeling of emptiness and meaninglessness.

To me Sartre's world is a simplified existence where people are objectified and categorized. Where we observe and assess each other. Like when he in Being and Nothingness scrutinizes a waiter and use his observations of the man´s mechanical and professional savoir-fare to create an assessment of the waiter's understanding of himself and his world view. Sartre reminds me of an entomologist and I come to think of Jean-Henri Fabre´s masterful depictions of spiders, praying mantises and beetles´ instinctive and brutal existence.

It seems to me that Sartre also directs his keen powers of observation towards himself; I do at least perceive Roquentin, the lonely and dissatisfied protagonist of Nausea, as some kind of Sartre alter ego, like when he ends up on a park bench, looks around himself and becomes disgusted by life, how empty and meaninglessness it is:

If anyone had asked me what existence was, I would have answered, in good faith, that it was nothing, simply an empty form which was added to external things without changing anything in their nature. And then all of a sudden, there it was, clear as day: existence ha d suddenly unveiled itself. It had lost the harmless look of an abstract category: it was the very paste of things; this root was kneaded into existence. Or rather the root, the park gates, the bench, the sparse grass, all that had vanished: the diversity of things, their individuality, was only an appearance, a veneer. This veneer had melted, leaving soft, monstrous masses, all in disorder—naked, in a frightful, obscene nakedness.

That an awareness of God's death and the futility of existence leads to a personal responsibility for all of humanity may of course be commendable. Nevertheless, I assume Sartre's freedom is not an encouraging affirmation of deliverance; it has a trapped, predisposed tinge to it. According to me, he seems often to have made the wrong conclusions from his own philosophy. Sometimes he flirted with violence and occasionally even defended totalitarianism. Sartre resembles a bit too much his teacher Heidegger, a far from likeable man who made wrong and terrible choices.

In my search for nothingness and compassion, I now turn to Islam instead. Islam? “But that can hardly be considered as a religion promoting openness and speculations about the importance of nothingness,” this is at least an objection I imagine myself to be hearing from some friends of mine. “Isn´t Islam a stalwart, legalistic religion, characterized by a fundamentalist worldview? Islam is the inspiration for atrocities committed by the Islamic State, Boko Haram and the Talibans. If you write with appreciation bout Islam that it may be considered as a defense of the heinous ideology of such terror groups”. If you' state something positive about a religion someone who is prejudiced about it would probably tell you that it is probably only a small minority that nurture such lofty and romantic ideas. In contrast, if you utter a general prejudice, someone who is opinionated will probably interpret what you say as an accurate description of the beliefs of millions of people, including those who do not have any particular faith, but happened to be born in a country that statistically is counted as Christian, Muslim, or Buddhist.

I do not understand why religion has to be distinguished from any other human activity. Any religion tends to be considered as an indivisible whole, a concept set in stone: "All Muslims think and behave in a similar manner, as do Christians and Buddhists." "Islam is evil!" "Islam is a religion of peace!" "Oh, I didn´t know that it was religious tradition and thinking that made you question human rights? I´m so sorry. Please, forgive me; I now understand that I must be careful not to offend you by stating that your opinions are harmful to all of us and that you behave in a crazy manner."

As soon as religion is discussed most of us turn into todologos, sages who know everything, although we may not be religious at all. I would argue that in every religion there is both good and evil, fundamentalism and openness, narrow-minded fanaticism and warm-hearted tolerance. When I write about Sufism it is of course not the whole truth about this creed. Each and every one of us is an individual and we have ideas and convictions of our own. I just intend to emphasize some perceptions that have fascinated me while I was reading about Sufi notions about "nothingness" and I take Shahāda, the Islamic confession of faith, as my point of departure.

The word shahāda means "to observe”, “to bear witness of”, or “to certify" and the confession may be translated as: "There is no god but God and Muhammad is the Messenger of God". If you in the presence of two confessed Muslim witnesses pronounce these words in Arabic, with heartfelt sincerity and understanding, and without any kind of coercion, you are by most pious Muslims deemed to have converted to Islam.

The Shahāda proclaims God's omnipotence and the Prophet's mission to deliver God's will and message to humankind. The two parts complement each other; the first proclaim the dogma of absolute monotheism (tawhīd) and its all-encompassing reality, the second introduces the Messenger, the Prophet who to the people, in a clear and understandable way, conveyed the truth about the creation and the conditions for preserving it in the best possible manner.

Sufi interpretation of the Shahāda implies that God is the only existing reality, everything else is an illusion. A deeply religious woman or man should rid her/himself from claims to superiority and other exaggerations and become "poor", faqīr in Arabic and darwīsh in Persian, terms that may be used as synonyms for both Şufī and Muslim. The word Muslim means "to be whole, intact" but is usually interpreted in accordance with definitions like the one of the Şufī philosopher Ibn Arabi: “A Muslim is a person who has dedicated his worship exclusively to God... Islam means making one's religion and faith God's alone”, a notion which often has meant that the word “Muslim” generally has been equated with "submission".

By eradicating selfishness, a Muslim may attain knowledge of the truth (al-Haqq) behind existence. If you sincerely acknowledge your slight importance, as well as your weaknesses and dependency on others, you learn to perceive your surroundings in their proper light and realize that God is present in everyone and everything.

According to Sufism, the universe is a manifestation and representation of God.  If we distinguish between God and his creation, we deny God's all-encompassing unity. God is never outside of universe. The universe is a part of him. Thereby we humans are also parts of God. We belong to him. The Şufī Yūnus Emre, who in the thirteenth century became one of the first authors to write in Turkish, and whose image can be seen on Turkish two hundred lira banknotes, wrote:

I didn't know you were the eye inside of me
You were a secret essence both in body and soul
I asked you show me a symbol of you in this world
Suddenly I realized you were the whole universe.

Evil is born out of lack of humility; it is an “impossible possibility", meaning that it is an absurd denial of God's all-encompassing presence in everything and everyone. Performing evil deeds is nothing less than proof of a belief in God's absence, a blasphemy originating in contempt for other creatures. Evil is a negation of virtuousness and since God is identical with love, evil must be opposed wherever it turns up, meaning within yourself as well. God's omnipotence includes everything, even nothingness. Evil is the absence of good and created by man's free will, which is a prerequisite for the love of God. To choose evil is to refute God´s love

You can meet God everywhere in His creation, including within ourselves and it is through humility we discern His presence. Accordingly we cannot not put ourselves in the place of God and judge our fellow men as if we were the Almighty One.

We must also realize that God manifests his presence in accordance with each being's true nature. This means that we cannot force others to adopt our faith, it has to be done in accordance to their own free will and ability. We have to demonstrate tolerance, benevolence and charity towards our neighbor. Since we cannot be certain of God's purposes, other than that he is a loving entity. Accordingly, to be on the safe side, our compassion and charity ought to be as boundless as possible, instead of trying to limit our benevolence.

Restricting compassionate and benign acts removes us from God and brings us closer to evil. We must open ourselves to God's love. A Sufi has stated that "it is only when you feel like a loser that you can experience the infinite", it is not self-loathing he is talking about, but an end to feeling like a superior being, only when you cease to feel like a unique individual you may find the divine within yourself and others. Similar reasoning is reflected in a common Sufi prayer: "O Lord, grant us a state of helplessness, worthlessness and nothingness."

Talking about religion, it is important to consider that like all other human notions religious convictions receive impressions from various sources. Islam and not least Sufism emerged along ancient trade routes, where not only goods but also ideas were exchanged. That would allow for finding traces of Hindu notions in Sufi thoughts, for example the concept of śūnyatā. This notion, suññatā in Pali, may be translated as "emptiness", "invalid" or "transparency". With emptiness is meant a perception that you do not add anything or take anything away from phenomena that already exist. You accept life "as it is," that there is no difference between you and your neighbor, you are one with existence - Tat twam asi, “it is you”, an expression which means that the Atman, i.e. your self-consciousness or the individual soul, is identical with Brahman, the universal soul - The Absolute.

The idea of self-denial as a method to achieve spiritual salvation/liberation and become one with The Whole came to have an even greater significance in Buddhism than in Hinduism. In several of Buddhism´s different branches suññatā have even obtained a kind of existence of its own, a value in itself, especially in its manifestation as anatta, not-self. In Zen Buddhism, it has even become common to depict "nothing" in calligraphy, whereby "nothing" becomes "something".

In such an intellectual environment which regards nothingness as a kind of reality, the concept of zero as a number was developed. Zero came to be regarded not merely as a symbol, or as a marker of empty space that could be used to separate numbers, such as 215 compared to 2015. The first preserved text in which zero is written as a circle, referred to as śūnya, “empty” and used in arithmetic and algebra is Brahmagupta´s book The Opening of Universe from 628 AD.  Brahmagupta also introduced the use of negative numbers and placed zero at the intersection between positive and negative numbers.

That zero was depicted as a circle is probably due to the Hindu use of a circle with a dot in the middle as symbol for the relation between “the self” and Universe. The sign is called bindu, which means “point” and Hindu men and women sometimes paint it on their foreheads as a sign of life and creation, where the dot symbolizes a spermatozoa and the circle an ova. The void between the circle and the point symbolizes nothingness. If the point is removed, the sign becomes an image of emptiness, surrounded by matter, thus – a zero. Accordingly, zero might be regarded as a sign that includes all kind of differences – being, contra non-being – and thus becomes a symbol of totality, a picture of the world soul - Brahman.

The Indian counting system and its numerical designations were adopted by the Arabs and in 1202 Leonardo Bonacci, also known as the Fibonacci, wrote:

After my father's appointment by his homeland [Pisa] as state official in the customs house of Bugia for the Pisan merchants who thronged to it, he took charge; and in view of its future usefulness and convenience, had me in my boyhood come to him and there wanted me to devote myself to and be instructed in the study of calculation for some days. There, following my introduction, as a consequence of marvelous instruction in the art, to the nine digits of the Hindus, the knowledge of the art very much appealed to me before all others.

Fibonacci enthusiastically included the zero in European mathematical systems, though most mathematicians had problems in accepting it. A contributing factor was that Westernized mathematical thinking was indebted to ancient Greek notions about Nature as opposed to emptiness and that numbers could only by used to describe geometrical forms and relations. Which geometrical form and relation could be described by a zero? Emptiness and the zero were considered as threats to the Divine World Order, where everything had its given place and function, maintained and governed by God. It was not until René Descartes in the 17th century introduced the coordinate system that the ingrained aversion against zero began to disappear.

Ancient Greek philosophy was for centuries supported by the Church and the State. It has been said that European sciences developed through repeated attempts to refute the worldview created by the Greeks; where the void did not exist but everything was constituted by the five basic elements of earth, water, air, fire and ether. Among these elements ether was the most evasive. The fifth element was considered to fill the universe that lay beyond the earthly sphere.

Many philosophers believed that the volatile ether, which could not be detected in any pure form on Earth, in fact, was identical with God's creative power, which united and ruled the other elements. If we could find and harness the ether we could maybe also control and even transform the other elements, something astrologers and alchemists for centuries tried to do. The search for the ether can accordingly to certain degree be considered as comparable to modern physics´ search for The Grand Unified Theory (GUT), i.e. a model, system or phenomenon, which could be used to all existing forces into one.

It has been said that the scientific revolution, which beginning in the seventeenth century completely transformed our perception of the world and resulted in enormous changes in our environment, was based on the invention of four mechanical instruments. The microscope, which made it possible for us to explore phenomena in a previously unknown micro cosmos. The telescope, which, in contrast to the microscope is making us make us better acquainted with infinite space. The pendulum clock, which that allowed us to measure time with a previously unknown precision.

And - the vacuum pump. The vacuum pump? In the 1640s, while hunting for ether, two Italians assumed that the elusive element could reveal itself in the absence of the other four basic elements - earth, water, air and fire. By immersing a glass tube filled with mercury in a bowl filled with the same substance, they found that the levels of mercury in the glass tube decreased due to the air pressure and thus left an empty gap inside the upper part of the tube. They had discovered the vacuum, a space that does not contain any matter.

Soon the vacuum pump was invented, which like a reverse bicycle pump could pull air out of a glass container. What was so special about this? Well, the Aristotelian worldview was shattered. Aristotle had, like most scientists before and after him, believed that the void does not really exist. Now we understand that emptiness is present everywhere. That it constitutes the distance between molecules and atoms. The void is thus a prerequisite for creation of energy, movement, which is the basis for all life in the universe. Emptiness generates life; nothing is a prerequisite for anything.

It was when scientists were able to compress matter inside a glass tube that they found the vacuum, emptiness. A flute is also a kind of tube and this brings us back to the Sufis. Translators of the influential poet and philosopher Rumi (1207 - 1273) must tackle Sufi poetry´s symbolic language, as well as the elaborate Persian language. Already the opening lines of Rumi’s long and philosophical poem Masnavi create problems.

Now listen to this reed-flute's deep lament
About the heartache being apart has meant:

 'Since from the reed-bed they uprooted me
My song's expressed each human's agony …

In his book Nothing the music ethnologist Anders Hammarlund suggests that it was not only a flute that Rumi described. The Persian word nay, which Rumi used in his poem, means both "reed" and "reed flute", but also "nothing", or "no one". The introductory verses could thus be interpreted as images of man, music, the infinitely large and the infinitely small, as well as God's all-encompassing greatness and power.

In the poem the reed has been separated from its place in nature and been transformed into an instrument, which when a flute player passes his breath through it emits a melody that expresses human concerns. According to the Islamic Confession of Faith, the Prophet is the mouthpiece God makes use of to deliver his message to us humans. Muhammad is "no one" in the sense that he, like all other people was born as integrated part of God's creation and therefore can be likened to any other "reed" that grows at the water's edge. However, God chose Muhammad to be his instrument. As the shepherd is cutting a reed to transform it into a flute which he will use to transmit his tune to his listeners.

Like the flute, which in its hollow "void" captures the shepherd's breath and transmits it as music, Muhammad caught God´s ruh, spirit/wind, which moves through his entire creation and that God once used to give life to woman and man. From Muhammad's mouth God's spirit and message came forth, like a flute that captures and transmits the flute player's breath and melody. To make the tune as clear as possible, a flute has to be perfectly shaped. Similarly, the Prophet was as perfect as a man could be, and that's why God chose him to be his mouthpiece. Muhammad was not divine, merely a human, just like a reed is a reed, but a reed must have very special qualities to become a good flute.

Music is without meaning, it does not like a language carry a simple message. This is one of the reasons to why music generally is prohibited within mosques. Through the Qur'an, God speaks directly to us and he does it in Arabic, not only the text, but also the sound and shape Qur'anic words thus become holy.  By listening to the sound of the Qur'an and feel the rhythm with which its message is delivered can make us perceive God's presence.

Qur´an recitation, qirā'a, generally means that a reciter (the word al-Qur'an actually means "The Recitation" in Arabic) tries to convey God's words as beautiful and clear as possible. Qur´an recitation eventually became a particular art form, just as beautiful scripture. It eventually led to several highly artificial and mannered ways of performing the written word.  Many connoisseurs came to the mosque not to listen to God's message, but to enjoy the mastery of a skillful reciter.  A poignant performance could bring out the beauty hidden in the word of God, how his rur surrounds and strengthens us. The message was no longer in the understanding, but in the experience, as when Gauguin described the value of his art: "the essence of a work of art, is impalpable and by far, it consists precisely of that which is not produced."

However, several Muslim theologians stated that if the content of the Message revealed by the Qur´an became overshadowed by the emotional charge of music it was in danger of becoming lost. Even if it is not stated in the Qur´an, a common tradition affirms that the Prophet disliked music in connection with worship. Two reasons are usually provided for this opinion, namely that infidels used music in their rituals and that music by numbing the judgment may lead to debauchery.

That music is not allowed in the mosque and has been banned altogether by fanatical Talibans does not mean that it is absent in Islam. On the contrary, every visitor to a Muslim country hears music wherever s/he turns up. The Sufi writer Ibn Khurdādhbih claimed during the tenth century that the fact that music, ghinā, arises out of nothing and that it is not a tangible object truns it into a reflection of God´s  presence within his creation, his rur. According to Ibn Khurdādhbih:

Music sharpens the intellect, it makes man's character more docile and engages the soul. It brings joy and courage to the heart and elation and hope to those who are depressed. It is preferable to speech, just as health is better than disease.

Music is like kun, the primordial light that broke forth from nothing, the life-giving brightness that was born out of darkness. It is also part of God's life-giving breath, which through music enters into our consciousness and conveys meanings that cannot be articulated. A Sufi may like Roquentin in Nausea state that existence´s futility is ever present:

It didn't make sense, the World was everywhere, in front, behind. There had been nothing before it. Nothing. There had never been a moment in which it could not have existed.  

However, by Roquentin such a realization causes disgust:

That was what worried me: of course there was no reason for this flowing larva to exist. But it was impossible for it is not to exist. It was unthinkable: to imagine nothingness you had to be there already, in the midst of the World, eyes wide open and alive; nothingness was only an idea in my head, an existing idea floating in this immensity: this nothingness had not come before existence, it was an existence like any other and appeared after many others. I shouted "filth! What rotten filth!" and shook myself to get rid of this sticky filth, but it held fast and there was so much, tons and tons of existence, endless: I stifled at the depths of this immense weariness.

However, for a true Sufi emptiness and futility become boundlessness; an opening to universe and God. By freeing himself from a limiting self-consciousness a whirling dervish becomes in his circle dance unified with cosmos, while the music raises him far away from everyday constraints. He becomes part of the whole.

As the Spanish poet Jorge Guillen wrote: Ser, nada más. Y basta. Es la absoluta dicha. "To be, no more. And enough with it. It is the absolute happiness," or as it was expressed with even more intensity by the Swedish-Finnish poet Edith Södergran:

What have I to fear? I´m a part of infinity,
I´m part of the great power of Universe,
a lonely world within millions of worlds,
a star of the first degree that will be the last to fade.
Triumph of living, triumph of breathing, triumph of being!
Triumph of feeling time run ice-cold through one’s veins
and of hearing the silent river of the night
and of standing on the mountain under the sun.
I walk on sun, I stand on sun,
I know nothing but sun.

Eisenman, Stephen F. (1997) Gauguin´s Skirt. London: Thames and Hudson. Fabre, Jean Henri (1998) Fabre´s Book on Insects. New York; Dover Publications. Martin Smith, Grace (1993) The Poetry of Yūnus Emre, A Turkish Sufi Poet. Berkeley: University of California Press. Michon, Jean-Louis and Roger Gaetani (eds.) (2006)  Sufism: Love & Wisdom. Bloomington, Indiana: World Wisdom. Rumi (2004) The Masnavi, Book One translated by Jawid Mojaddedi. New York: Oxford University Press. Sartre, Jean Paul (1964) Nasusea. New York; New Directions. Sartre, Jean Paul (1969) Being and Nothingness.  London: Routledge. Sartre, Jean Paul (1973) Existentialism and Humanism. London: Methuen. Sigler, Laurence (2002) Fibonacci´s Liber abaci: a translation into modern English of Leonardo Pisanos´s Book of Calculation. New York; Springer-Verlag. Webb, Jeremy (2013) New Scientist –Nothing: From absolute zero to cosmic oblivion – amazing insights into nothingness. London: Profile Books.

In an earlier blog post, I wrote that my oldest daughter once told me that Rome lives a life of its own. If people disappeared from that town, there would still remain an unexplained presence. I think she was right. In other big cities, like New York, Paris, London and Stockholm, I have not felt such a mysterious presence as I sense in Rome. However, it feel it in town city whert Janna lives for the moment. Prague also breathes and lives. Perhaps that town's power and influence is even greater than what is the case with Rome. When Gustav Meyrink in his novel The Golem wrote about Prague it appears as if the town dominates its inhabitants and not vice versa.

[I turned my attention to the] discoloured houses squatting side by side before me in the rain like a row of morose animals. How eerie and run-down they all looked! Plumped down without thought, they stood there like weeds that had shot up from the ground. They had been propped against a low, yellow, stone wall—the only surviving remains of an earlier, extensive building—two or three hundred years ago, anyhow, taking no account of the other buildings. There was a half house, crooked, with a receding forehead, and beside it was one that stuck out like a tusk. Beneath the dreary sky, they looked as if they were asleep, and you could feel none of the malevolent, hostile life that sometimes emanates from them when the mist fills the street on an autumn evening, partly concealing the changing expressions that flit across their faces.

I have lived here for a generation and in that time I have formed the impression, which I cannot shake off, that there are certain hours of the night, or in the first light of dawn, when they confer together, in mysterious, noiseless agitation. And sometimes a faint, inexplicable quiver goes through their walls, noises scurry across the roof and drop into the gutter, and with our dulled senses we accept them heedlessly, without looking for what causes them.

Often I dreamt I had eavesdropped on these houses in their spectral communion and discovered to my horrified surprise that in secret they are the true masters of the street, that they can divest themselves of their vital force, and suck it back in again at will, lending it to the inhabitants during the day to demand it back at extortionate interest as night returns.

In one of his short stories, Humming in the Ears, written by the beginning of the last century, Meyrink connects the ailment called tinnitus, i.e. that you without external influence hear sounds that may be described either as a constant beeping, a deep bass sound or muffled noise, a phenomenon which, according to Meyrink, in Prague originates from the town´s  hidden depths.

In the district known as Kleinseite there stands a gloomy old house "buried up to its belly in the ground." In the basement you will find a dark and narrow shaft covered by an iron trapdoor, if opened you might gaze down into a bottomless pit that oozes with moisture. In the past, people have let down torches tied to on a line. Right down into the darkness, the light becoming darker and smokier, until it goes out altogether. People have said: “There is no more air." However, “he who has eyes to see can see without light, even in the darkness, when others are asleep.” Meyrink knows that before people fall asleep after a hard day´s work, thoughts are born from disappointment, vengeance and greed. When bitter and exhausted people finally fall asleep, snoring and drooling, phantoms of greed are born from such thoughts. They slither and slide trough joints and doors until they end up in the old house where they sink into the dark shaft. At its bottom stands Satan's whetstone, whirling unceasingly, day and night. If you plug your ears, you can hear it, humming away inside you.

The notion that Prague within its buildings breeds and hides forces that might take control of residents and temporary visitors turns up in several books that find their origins in the city. Kafka loved and hated the town that had shaped his identity and influenced his life. Often he could feel as if it limited his horizon and thoughts. In 1902 he wrote to his friend, Oskar Pollak:

Prague doesn´t let go. Either of us. This old crone has claws. One has to yield, or else. We could have set fire on it on two sides, at the Vyšehrad and at the Hradčany; then it would be possible for us to get away. Perhaps you´ll give it some consideration up to Carnival time.

I cannot help but interpret Kafka's recurring depictions of closed rooms, underground passageways and suffocating architecture from arising out of his sense of confinement, produced by Prague's cramped houses and narrow alleys. In the short story Description of a Struggle Kafka's alter ego nightmarishly staggers between named places in and around a nightly Prague. As in a short story by Meyrink the surroundings occasionally invades or coincide with the narrator's inner being. It is as if he intermittently and willfully is controlling his environment, and vice versa - let himself be guided by it. Infrequently he is seized by a liberating feeling, an expansion that lifts him up and out of the city's suffocating presence. Having lost sight of his companion he slips and falls down on a patch of ice in the Crusaders´ Square, where he for several minutes is left lying while he fascinated watches his surroundings. When he vacillating is back on his feet again, he blissfully open his arms as if to embrace the moon, making swimming strokes and with incredible ease moves forward while his head "rests" freely on the cool evening air.

By the mid-seventies, Prague´s oddities entered my own life. At that time I had with my comrades visited the town once or twice, but it was in Malmö I was reached by its strange ghosts. For some now-forgotten reason I found myself in that metropolis of southern Sweden and had in a bookstore bought a translation of Meyrink´s Golem. Several years earlier I had in All Världens Berättare, Storytellers from the Entire World, a magazine that my father subscribed to, with fascination read Meyrink´s short story The Watchmaker. What grabbed me in that tale was its peculiar mixture of realism and fantasy, how inner thoughts influenced and mixed with extrinsic impressions in such a way that a parallel universe was created.

Meyrink was a remarkable man, like many mystics before him he was both a dreamer and a practical man; banker, skilled fencer, a rower among the international elite and an elegant snob, at the same time he was knowledgeable about most things concerning religion and occultism, practiced yoga and meditation daily and was not the least one of the most successful writers of his time. Between 1901 and 1908, he published in the German magazine Simplicissimus 53 short stories, a contribution that was a major reason to an increase in the magazine's circulation. Simplicissimus was read and discussed among German-speaking intellectuals throughout Europe. Perhaps its brash and uninhibited tone, achieved through excellent writers and talented cartoonists, somewhat pointedly can be sopared to the French Charles Hebdo. Though Simplicissimus had a greater international reach and a much higher artistic level than the French satirical magazine.

I began reading my newly purchased Golem sitting alone in a café in Malmö and became so involved that I forgot time and space. In Lund I had made an appointment with my friend Stefan and on my way to the train station I rushed into a phone booth to give him a call excusing myself for my late arrival. Stefan's phone number is one of the few I know by heart and I dialed it without thinking. My surprise was therefore great when I from the handset heard Margarete Hasslow´s voice:

- No, Jan, this is not at Stefan. You've come to the house of pastor Hasslow. Anyway, I may greet you from your father; I just met him now with Göran.

Completely taken aback, I stared at the phone. The Hasslow family lived in Hässleholm and not at all in Lund. I had never phoned to  them and when I later looked up their number, I found that it was completely different from Stefan´s. Göran Hasslow was one of my father's best friends and when I called that day he was laying on his death bed. However, I had not thought about pastor Hasslow´s agony when I dialed the number. And even stranger - when I a few days later came for a visit to my childhood home in Hässleholm, my father unexpectedly told me:

- I thought about you a few days ago and bought this book for you.

It was the The Golem by Meyrink.

When I during a weekend a few weeks ago visited my oldest daughter in Prague, we went to museums, the theater and a concert. We saw Jan Schwankmeier´s remarkable creations inspired by Emperor Rudolph II's Wunderkammer with its freaks and other curiosities, and Frantisek Kupka´s amazing Cathedral Paintings inspired  by his esoteric notions. We went to the castle of  Hradčany, the Alchemists’ Alley and Peter Parler´s Cathedral, but most of the time we wandered the streets.

In the evenings and at night, when the tourists have disappeared into hotels and taverns, while the fog crept in from the Vltava´s gushing waters and muted the light of the streetlamps that glowed in narrow streets, we felt that the old city was breathing and understood why it had captured the souls of so many writers and artists.

The poet Reiner Maria Rilke, who like Kafka was born and raised in Prague, could like him and Meyrink connect Prague residents with inanimate objects; such as furniture and houses. Rilke described the people of Prague as being circumscribed by the heavy, enigmatic furniture that cluttered the city's messy apartments. It was as if their past was kept alive in their chairs, wardrobes and pictures. “Their small rooms, three floors up”, were imbued with their remarkable past. The faces of Prague´s inhabitants had inherited their expressions and emotions from some forgotten ancestors and “their weak hearts” could hardly bear the weight. In a letter to his mistress, Lou Andreas-Salomé, who had been Nietszche´s great, but unconsummated love, Rilke wrote that the people of Prague:

are like corpses who cannot find peace and therefore in the dark of night live their dying again and pass one another by across the hard graves. They have nothing left: the smile has wilted on their lips, and their eyes have drifted off their last crying as if they were floating on twilight rivers. All progress in them amounts only to this: their coffin rots and their clothes disintegrate and they themselves crumble and grow wearier and lose their fingers like old recollections. And they tell each other the story of this in their long-dead voices: that´s how the people of Prague are.

Prague is often associated with its Jewish cemetery, which for 300 years was the only graveyard permissible for Jews. It was established in 1478 and is still not much larger than it was during the Middle Ages. Lack of space forced the Ghetto´s inhabitants to bury their dead on top of each other, up to twelve layers deep. Today there are more than 12 000 gravestones within the limited area and beneath them are more than 100 000 people buried.

The second-rate author Herrman Goedsche, who after an incident of blatant forgery had been dismissed from the Prussian Post Office in Berlin had become partner in an ultra-conservative newspaper, wrote under the pseudonym Sir John Retcliffe in 1868 a historical novel called Biarritz. A significant part had been plagiarized from a satirical book by the French author Maurice Joly, in which Machiavelli and Montesquieu meet in Hell to discuss various methods to destroy humanity. However, Goedsche added one crucial episode - instead of placing the diabolical plans in the mouths of famous, dead authors, he created the fiction that an anonymous witness, hidden among the gravestones of the Jewish Cemetery in Prague had observed how the Supreme Council for the Twelve Tribes of Israel at midnight had assembled, as they did every hundredth year, to discuss the success of their ongoing takeover of world domination and their future plans to achieve this goal. The meeting was attended by no less than The Wandering Jew. The chairman, a rabbi named Levit, declared that the Jews would almost certainly achieve their goal within the upcoming hundred years.

Members of the Russian secret service in Paris lifted the rabbi's speech from the novel, translated it into Russian and under the impression that it was a reliable report of an international Jewish meeting in Prague they sent it to their employers in Petersburg. The “report” was circulated throughout the Russian Empire. Sergei Nilus, a religious zealot and anti-Semite, translated some French pamphlets and adapted them to the alleged police report, thus he produced a book which he called Protocols of the Elders of Zion. Now all the guise of fiction was gone and the book was sold as the official minutes of the putative cemetery meeting in Prague.

Nilus´ concoction was translated into a variety of languages and was quickly spread across the world. I bought my newly printed Spanish edition in a pharmacy in Santo Domingo and I have since then seen the book in different parts of the world. In countries like Egypt and Iran, it is still a bestseller. Needless to say, this miserable fabrication was a big hit in Nazi Germany, where it often was distributed for free.

The Protocls of the  Elders of Sion might be regarded as the most infamous poisonous flower of what would become known as “The Magical Prague.” A mysterious place where alchemists, magicians and Jewish cabbalists communicated with demons and angels, casted horoscopes, mixed poison, made gold and created homunculi, i.e. artificial creatures and people. Especially around the beginning of last century an entire literary genre thrived around ancient Prague, Europe's enigmatic heart.

An interesting, but somewhat confusing representative of this literary specificity is Francis Marion Crawford's The Witch of Prague, written in 1890. Marion Crawford had some similarities with Gustav Meyrink. He was an artistically gifted cosmopolitan, born in Italy to American parents and a connoisseur of oriental mysticism - he had studied Sanskrit, both in India and at Harvard - and not the least, the scope of his literary production consisted of intricate horror stories, some of which are still quite scary.

In The Witch of Prague several odd characters sneak around among the crumbling tomb stones of the Jewish cemetery; including an undersized and extremely talkative Arab, who experiments with mummies and tries to revive corpses, he is sometimes joined by a handsome Jew who spies on the beautiful witch Unorna, who also tend to stick around among the tombs.

At the center of the story is a man only known as ”The Wanderer”. The novel kicks off in an ancient house surrounding a lush orangery, where The Wanderer meets Unorna, "The Witch of Prague", who like him is looking for "true love". While she is courted by Israel Kafka who is madly in love with her, Unorna becomes infatuated  with The Wanderer, who nevertheless is on the hunt for his own lost love - Beatrice, who without his knowledge by her cruel father has been relegated to a monastery. The Wanderer is described as endowed with a rather evasive nature, while the young Kafka seems to have an apparition and character quite unlike his more famous namesake, Franz.

In form and feature the youth represented the noblest type of the Jewish race. It was impossible to see him without thinking of a young eagle of the mountains, eager, swift, sure, instinct with elasticity, far-sighted and untiring, strong to grasp and hold, beautiful with the glossy and unruffled beauty of a plumage continually smoothed in the sweep and the rush of high, bright air.

The lofty and flowery style gives an indication of Crawford´s often pesky means of expressing himself, even if the novel can infrequently be quite fascinating it all too often turns into a stringy encyclopedia of history and occultism, or is weighed down by long-winding dialogues. There are however impressive glimpses of an eerie and dilapidated Prague:

The winter of the back city that spans the frozen Moldau is the winter of the grave, grim as the perpetual afternoon, cold with the unspeakable frigid mess of a reeking air that thickens as oil but will not be frozen, melancholy as an island of death in a lifeless sea.

Like so many other authors and poets Crawford imbues Prague with a life of its own life. Like when the Wanderer for the first time approaches Unorna´s residence:

The windows of the first and second stories are flanked by huge figures of saints, standing forth in strangely contorted attitudes, black with the dust of ages, black as all old Prague is black, with the smoke of the brown Bohemian coal, with the dark and unctuous mists of many autumns, with the cruel, petrifying frosts of ten score winters.

The mysterious Prague has received its powerful image in the Golem, which according to the legends was created in 1580 by Rabbi Judah Loew ben Bezael. Of clay taken from the brinks of Vltava the rabbi shaped a creature that was much larger and stronger than a common man. Into the mouth of his creation he stuck a piece of parchment on which he had written a shem, a formula consisting of one of God's secret names, when the word emet, truth, was added to God's name the rabbi gave life to his Golem (the Hebrew term for something that is shape- and soulless).

Golem worked as a servant in Rabbi Loew´s household. He is said to have been a nice fellow, somewhat awkward, though always obliging. The creature was unable to speak, but understood everything it was told to do. Every Sabbath, Rabbi Loew removed the patch of paper inscribed with Golem´s shem and the creature was thus transformed back to being a huge, lifeless lump of clay. However, one Sabbath Rabbi Loew forgot to remove the shem and the uncontrollable Golem ran and amok destroying everything in its path, until Rabbi Loew managed to dislodge the shem from the monster's mouth, erase the “e” from the word emet, which thus became met, death. Loew then returned the patch of paper into the Golem´s mouth and together with his Jewish brethren he stored it in the attic of the Old-New Synagogue, where it still remains to be brought back into life it the ghetto inhabitants are threatened with destruction. Golem is namely invulnerable and able, on his master's command, to kill all that comes in his way.

Even if the Golem rarely shows up in Meyrink´s novel with the same name - he is by the way quite different from the huge hulk of the legend - his spirit looms over the story in which he becomes a personification of Josefov, Prague's Jewish ghetto. The elusive figure is in fact the city's spirit and consciousness, inarticulate but always present. The story turns into a vision that affects the protagonist after he has mixed up his hat with the one that thirty years earlier was worn by a certain Athanasius Pernath, thereby Pernath´s previous existence steals into the protagonist's already unstable reality -  he has spent a long time locked up, apparently in a mental institution - and, like him, the reader becomes uncertain if what is happening to him is an illusion or reality.

When I read the novel I was reminded of another reading experience - Roland Topor´s The Tenant, in which a man imagines himself to be another person, namely a woman who previously lived in the same apartment, and committed suicide there. I am convinced that Topor must have been inspired by Meyrink´s Golem, both novels share the same eerie suggestive dreamlike atmosphere and deal with how the environment breaks into a person's consciousness. Roman Polanski's film version of The Tenant is very close to the literary original.

However, Paul Wegener's film from 1920, Golem: How He came into the world, is not at all as often has been claimed, a film version of Meyrink´s novel. It is based on the older legends surrounding the Golem. What Wegener's film has in common with Meyrink´s vision is the great importance the surroundings have for creating the atmosphere of the story. The film takes place entirely within the confines of a make-believe landscape created by the visionary architect, painter and stage designer Hans Poelzig and becomes an important protagonist in a story that can hardly be described as eerie, but rather as a multifaceted, aesthetic representation of a condition characterized by alienation and unpredictability.

As mentioned above, it may happen that Golem and Prague break into my life. When I lived in Paris, I once more read Meyrink´s The Golem and his remarkable short stories, I also got hold of Topor´s The Tenant. Since I lived alone in a small apartment in a big city where I only partially understood the language it was not difficult to identify with the protagonists of those stories. During one of my daily walks through the often rainy Paris I entered a second-hand bookstore and at random bought a novella by Guillaume Apollinaire, Le Passant de Prague and found that it was about a strange meeting in Prague. With my bad French I struggled through it and am going to give an account of the content, but before that I shall briefly describe a meeting in Prague that made me think about that particular book and inspired me to write this blog post.

My main reason for visiting my daughter in Prague was that she took her master's degree as set designer at DAMU, The Theatre Faculty of the Academy of Performing Arts. After the festive ceremony, I had dinner with Janna and a couple of her friends at a small restaurant right in front of one of Prague's many Baroque churches. With us was an ethereal and peculiarly dressed lady of thirty-five. She was a Czech artist named Astrid Sourkova, but she had for several years been living in Berlin where she had taken Habima Fuchs as her artistic name. Habima was probably what I by using a Yiddish expression would call a Luftmensch, i.e. a person who with great dedication pursues airy, intellectual pursuits than dedicate herself to more practical tasks like securing a decent income and a stable abode. I wrote that Habima had been "living" in Berlin, but she had rather been devoting most of her time to hike through Europe, with no concern at all for a domicile. "It is always being resolved and I prefer to sleep outdoors" she explained. Like Meyrink and Crawford she proved to be well versed in Oriental art and religion and had in Japan spent time with Zen-inspired people. Despite all this, she gave no impression of adhering to fuzzy new-age notions, but spoke spontaneously and unpretentiously about herself and her art. I have rarely come across such a person and given that Habima in her exhibition catalogues instead of writing, for example, Habima Fuchs (1977, CZ), lives and works in Berlin she writes Habima Fuchs (1977, CZ), lives and walks in Europe made me remember Apollinaire's meeting with another wanderer.

Newly arrived Prague the French poet felt somewhat lost, stopped a passerby and asked him if he could recommend some of the city's attractions. The man replied in excellent French that he also was a stranger in town, but he knew Prague well since before and if Apollinaire did not mind him doing so he would be pleased to accompany him during a day´s walk through the city. Since he seemed to be a serious man Apollinaire accepted his kind offer.

While walking by his side, Apollinaire discreetly scrutinized his companion´s attire. He was wearing a long coat lined with otter skin and had tight trousers, which revealed a pair of unusually muscular calves. Like "German professors" he wore slouch hat. The man´s gait was unusually quiet and smooth, "as someone who is not becoming tired by not knowing his goal“. Suddenly, the man, who could have been in his sixties but nevertheless had a youthful appearance, stopped and pointed to the facades that surrounded them:

- Excuse me, Sir, 'he said. But please consider those ancient houses. How they have retained the symbols that once distinguished them, before street numbers were applied in this town. There is the Virgin's house and over there the Eagle's, which now is a gentleman's residence.

Apollinaire looked at the gateway to the Virgin's house over which a date was engraved. His companion read it aloud and then seemed to become lost in his own thoughts:

- 1721. Where was I when ...? Well, on June the 22nd I arrived at the gates of Munich.

While listening to him Apollinaire became concerned. Had he encountered a madman? The man told him how he had got arrested by Munich´s city guards and taken to the "inquisitors", who nevertheless had freed him from the police. Apollinaire smiled mischievously:

- You were certainly very young at the time. Very young! Not true?

His companion seemed not to notice the irony in the remark and responded with an unperturbed tone of voice:

- Yes, almost two centuries younger than now. But apart from my dress, I looked the same. Incidentally, it was far from my first visit to Munich, I had been there in 1334.

Then he witnessed a procession headed by a Jew equipped with donkey ears and an iron mask, on which a devil's face had been painted. The Jew was hanged and beside him a dog. The man stated:

- I do not like animals and therefore I don´t think it is proper that they should be treated like human beings.

Apollinaire realized who the man was and wondered:

- You´re a Jew, aren´t you?

- Yes, I am "The Wandering Jew". You guessed right. The Eternal Jew - it is in any case, what the Germans call me. My name is Isaac Laquedem.

- So, it was you who were in Paris last year, in April if I´m not mistaken? And for sure it was you who wrote your name in chalk on a wall in London. One day, I read it from the second floor of an omnibus. However, is your name not Ahasverus?

- Oh my God! All of these names! Sure, it's one of the many names they have gifted me with during all those years. I have received many more than that one.

The Wandering Jew began to enumerate names he had been given and places he had visited. Suddenly he stopped again and looked at the surroundings. Apollinaire realized that Prague was some kind of mirror for Isaac - The Eternal Jew. A city that constantly changes, which carry tracks and wounds of the passing time, still it remains the same, forever.

- Look at the church over there, muttered Isaac. It contains the remains of the astronomer Tycho Brahe; Jan Huss used to preach there and its walls carry the marks from both the Thirty Years´ and the Seven Years' Wars.

Though Apollinaire was more interested in Isaac Laquedem.

- I thought you did not exist. It seemed to me as if the legend about you just symbolized your wandering people. I appreciate you Jews and find it very unfortunate that you are treated so badly ... So, by the way, you drove away Jesus from your door?

- Yes, that's right. But, please be so kind not to talk about that

Isaac explained how he had been accustomed to wander without rest, without sleep. No longer did he consider his eternal life to be a nuisance. He had received a mission from God, a meaning with his life. There are few who have been blessed with such a treat. Through the millennia, he had walked back and forth over the earth. Every day he learned something new. At the day of the Last Judgment Day, he would report about his insights and experiences. What an honor! What a delight! To constantly see, hear and experience. At first he he had been tormented by his sins, their curse had weighed heavily upon him, but now he considered his eternal life to be a blessing. It was only fools who believed that he was tormented by it

- Even my loves do not last longer than a moment, compared to my eternal existence. No one can follow me through time. Come on! Laugh and stop fearing your future and death. It's time for dinner, walks generate an appetite. I am a glutton.

Full-bodied beer, goulash and gypsy music made Apollinaire and his new acquaintance feeling good.

- Vive la France! exclaimed Isaac Laquedem.

The night turned out to be orgiastic. Isaac took his French friend to frivolous ladies and Apollinaire's story degenerates into the vulgar pornography he is known for. At dawn they lurched out from a brothel. Isaac had paid the bill and Apollinaire noted:

- You really live the life.

- Sure I do. It´s divine. I feel like Wotan. Never being bored. But, now I have to continue. I've had enough of Prague and you are falling asleep. Go to bed. I never sleep. Adieu!

- Farewell. Wandering  Jew. You lucky, erratic traveler! Your optimism is infinite; it's only crazy people who believe you are skinny fellow, haunted by anxiety.

- You´re so right and I have Jesus to thank for it all. He disowned me, made me different, inhuman and thus I learned the value of life.

Isaac walked on, but collapsed further up the street, roaring like a wounded animal. Apollinaire rushed up to him and unbuttoned his shirt. Isaac thanked him:

- Thank you. Time is ripe. A terrible force hit me. My life is over for now, but The Powers will soon provide me with a new one.

For a moment he looked worried and murmured:

- Oj, oj! "which in Hebrew means ´unfortunately´ ".

While police officers and "barely dressed men without hats and girls in starched, white dressing gowns" lifted up the dying Isaac and carried him away, Apollinaire was left standing alone, looking after them. An old Jew opened a door, looked at Apollinaire and muttered in German:

- It was a Jew. They will all die.

Then he unbuttoned his own coat and tore his shirt to pieces.

Magic Prague lives on, maybe not so much in the world of literature, but in the tourist industry and new media. For example, occasionally I read Italian comics, mostly because my scanty knowledge of the language is not quite enough for devouring novels. I generally read Dylan Dog or Dampyr. The latter takes place in the present, but within a mysterious reality where the past changes existence into a concoction of myths and legends.

Prague´s enigmatic city landscape is central to the mythology conjured in Dampyr. In Prague lives Caleb Lost, a pale man with an apparently phlegmatic and cool character. In fact, he is an amesha. Ameshas are benevolent, immortal spirits that Ahura Mazda, supreme god of the Zoroastrian religion, makes use of to communicate with his creation. Caleb lead the ameshas´ struggle against the hostile powers of darkness, His headquarters is in The Theatre of Lost Steps, which only specially invited persons can find at its location by the Verlorene Gasse, The Lost Alley, in Prague's Staré Město, Old City.

The authors of Dampyr, Mauro Boselli and Maurizio Colombo, base every issue of the magazine series on a thorough study of legends, horror stories and mythology. Their stories are set in all ages, all over the world, but Prague is often at the center and the Golem occasionally pops while the main protagonist Harlan Draka and his peculiar friends are chasing monsters and demons in the city's alleys. During their missions they can count upon the assistance of Nicholas, a fallen angel who moves around among the pubs and taverns of Prague. Nicholas is a kind of undercover agent who officially works for Nergal, the leader of the dark powers. Nicholas has a thorough knowledge of Prague's secrets and together with his mistress, Matylda Prusova, he was by Caleb´s side fighting the Nazi invaders as members of the Czech resistance.

Dampyr is filled with literary allusions and in the various Prague episodes a host of authors, artists and composers pops up, like Casanova, Jaroslav Seifert, Dvorak, Smetana, Jaroslav Hašek, Meyrink, Mozart, Kafka, Rabbi Loew, Tycho Brahe, Egon Kisch, Rilke, Wallenstein and Jan Neruda, along with mythical creatures like the Golem, Karkonoš, Rusalka and Libuše, or human monsters like Richard Heydrich. The illustrations are detailed and evocative. Oddly enough does Dampyr, like so many other Prague depictions present the city as co-actor in the stories and the same thing can be said about some computer games that now appear.

One example is the historic environment so central to the very popular Canadian Assassin's Creed, which since its introduction in March 2013 has sold over 55 million copies worldwide. Like Dampyr this computer game evolves around two ancient sects, while their struggle rage in different times and different countries. In Assassin's Creed the opposed forces are the Knights Templar and the Assassins. Contemporary figures, such as the bartender Desmond Miles, mix with mythical, historical figures like the assassin Altaïr Ibn-La'Ahad. The origin for the whole concept may be found in a novel by the Slovenian writer Vladimir Bartol, Alamut written in 1938

It is thus hardly surprising that the Magic Prague, with its alchemists and Golem has appeared in Assassin's Creed, but only as a single-player game on Facebook. The so-called Divine Science Story Pack took place in Prague around the turn of the seventeenth and sixteenth centuries, but it was apparently not a success. It was closed down and was not developed any further.

However, that does not say anything about the survival of Magic Prague. Even if the old ghetto was demolished by the beginning of last century, the streets have been widened and tourist hordes have poured in during the last decades; old, mysterious Prague lives on. Many of the ancient houses, castles, churches, tombs and synagogues are still there, underground run unknown passages, while myths and legends continue their lives in novels, films and new media. The city breathes and lives, its soul seeps into the minds of inhabitants and visitors alike. Like Rome, Prague is a Città Eterna, an Eternal City.

In these days of mindless jingoism, it may be opportune to recall the joy of loving a specific place, without despising other people and their places. Vitĕzslav Nezval, one of Prague's many poets, wrote about his beloved city:

I’ve no illusions about nations which rule the world, or about

foreign settlements

I don’t regard the people whose language I speak as either better

or worse than those of other countries

I’m linked with the fate of the world’s disasters and only have a

little freedom to live or die

Though

To future generations I bequeath my experience and a long sigh

For the unfinished song which wakes me, which lulls me to sleep

Remember me

That I lived and walked about Prague

That I learned to love her in a way no one loved her before

Apollinaire, Guillaume (2010) La Légende du Juif errant suivi de Le Passant de Prague. Paris: Interférences. Cohn, Norman (1967) Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish World Conspiracy and the Protocols of the Elders of Zion. London: Eyre & Spottiswoode. Crawford, F. Marion (2008) The Witch of Prague & Other Stories. Ware, Hertfordshire: Wordsworth Editions. Demetz, Peter (1998) Prague in Black and Gold: The History of a City. London: Penguin Books. Kafka, Franz (1958) Description of a Struggle and Other Stories. New York: Schocken Books. Kafka, Franz (2011) Letters to Friends, Family and Editors. Richmond, Surrey: Oneworld Classics. Meyrink, Gustav (1994) The Opal (and other stories). Sawtry, Cambridgeshire: Dedalus/Ariadne. Meyrink, Gustav (1976) The Golem. New York: Dover Publications. Mitchell, Mike (2008). Vivo. The Life of Gustav Meyrink. Sawtry, Cambridgeshire: Dedalus/Ariadne. Nezval, Vitezslav (2009) Prague with Fingers of Rain.Translated by Ewald Osers. Tarset, Northumberland: Bloodaxe Books. Pfeiffer, Ernst  (ed.) (2008) Rilke and Andreas-Salomé: A Love Story in Letters. New York: W.W. Norton & Company. Topor, Roland (1976) The Tenant. New York: Bantam Books.  Soukup, Vladimír (1994) Prag (DK Eyewitness Travel Guide). London: Dorling Kindersley.

I ett blogginlägg berättade jag att min äldsta dotter en gång konstaterat att Rom lever ett eget liv. Om människorna försvann från staden skulle den likväl ha kvar en oförklarlig närvaro. Jag tror hon hade rätt. I andra stora städer, som New York, Paris, London och Stockholm har jag inte känt den närvaro jag anar i Rom. Däremot finns den i den stad som Janna nu bor i. Prag lever. Kanske är stadens kraft där till och med starkare än i Rom. När Gustav Meyrink i sin roman Golem skriver om Prag tycks det som om staden behärskar människorna och inte tvärtom:

[Jag] betraktade de fula färgerna på husen som låg hopkrupna i regnet som trumpna gamla djur. Vad kusliga och förfallna de såg ut! De stod där planlöst uppställda som ogräs som bryter fram ur jorden. Mot en låg, gul stenmur, den enda kvavarande resten av en äldre, långsträckt byggnad, har de lutats – för två århundraden sedan, precis som det föll sig, utan hänsyn till de andra. Här ett halvt, snedvinkligt hus med bakåtlutad panna; - att annat bredvid: framskjutande som en hörntand. Under den dystra himlen såg de ut som om de sov, och man märkte ingenting av det lurande, fientliga liv som ibland strålar ut från dem när höstkvällens dis ligger i gränderna och hjälper dem att dölja sitt stillsamma, knappt märkbara minspel.

Under den människoålder som jag har bott här har ett intryck fastnat i mig som jag inte lyckats befria mig från: det är som om det finns vissa timmar på natten och den tidigaste gryningen då de ivrigt håller en ljudlös, hemlighetsfull rådplägning. Och då far ibland en svag darrning genom deras murar, utan förklaring, svaga ljud sveper över deras tak och faller ned i stuprännorna – och vi upptar dem med våra slöa sinnen utan att bry oss om dem, utan att söka efter deras orsak.

Ofta har jag drömt att jag lyssnat på dessas hus i deras spökaktiga verksamhet och med ångestfull undran insett att de är grändernas hemliga, verkliga herrar, att de lämnar från sig sitt liv och åter drar det till sig - lånar ut det til invånarna om dagen bara för att följande natt fordra det tillbaka med ockerränta.

I en av sina noveller, Öronsus från början av förra seklet, kopplar Meyrink sjukdomstillståndet tinnitus, dvs. att man utan yttre påverkan hör ljud som kan beskrivs som antingen ett ständigt pipande, djupa bastoner eller ett dovt brus, med ett fenomen som enligt honom söker sitt ursprung i Prags dolda djup. I det distrikt som kallas Lillsidan ligger ett dystert gammalt hus som ”upp till sin mage är begravt i marken”.  I dess källare finner du en fallgrop täckt av en järnlucka, om den öppnas blickar du ner i ett bottenlöst schakt som avger en kylig stank av fukt och förruttnelse. I forna tider har folk med rep sänkt ner ljus i djupet, men det blir allt svagare tills det inte längre kan urskiljas, antingen för att det har slocknat på grund av syrebristen, eller för att schaktet är så djupt att ljuset på sin färd mot dess botten till slut blir osynligt. Men som Meyrink skriver: ”den som kan se gör det även utan ljus. Han ser i mörker och när andra sover”. Meyrink vet att innan folk somnar efter sina hårda arbetsdagar så föds tankar ur deras besvikelser, hämndbegär och girighet, När bittra och uttröttade människor somnat, snarkande och dräglande, så sjunker drömmar som fötts ur deras begär, eller önskan om vedergällning ner i djupen under dem. Längst ner i det svarta, fuktdrypande schaktet står Satans slipsten, den snurrar dag och natt, alltmedan den slipar onda begär till dödliga vapen. Det är dess surrande vi hör i våra öron och som vi misstar för tinnitus.

Tanken att Prag inom sina byggnader föder och döljer krafter som kan ta makten över dess invånare och tillfälliga besökare dyker upp i flera skildringar som funnit sitt ursprung i staden. Kafka älskade och hatade staden som format hans identitet och hjälpt till att skapa hans liv. Ofta kunde han känna hur den stängde in honom, begränsade hans horisont och tänkande. 1902 skrev han till sin vän, Oskar Pollak:

Prag släpper inte taget. Inte om oss båda. Denna lilla mor har klor. Under sådana omständigheter måste man underkasta sig eller -. Om vi satte staden i brand på två ställen, på Vyšehrad och på Hradčany, då vore det möjligt för oss att komma loss. Du kan väl tänka på saken, fram till karnevalen.

Jag kan inte låta bli att tolka Kafkas ständigt återkommande skildringar av slutna rum, underjordiska gångar och kvävande arkitektur som uppkomna ur en känsla av instängdhet, alstrad inom Prags trånga lägenheter och smala gränder. I novellen Beskrivning av en strid irrar Kafkas alter ego mardrömslikt mellan namngivna platser i och omkring Prag. Som i en Meyrinknovell sammanfaller emellanåt berättarens inre och yttre landskap. Det är som om han viljemässigt kan styra sin omgivning, och tvärtom – låta sig styras av den. Någon gång grips han av en befriande känsla, en expansion som lyfter honom ur stadens kvävande närvaro, som när han halkar omkull på en isfläck på Korsriddarnas torg, alldeles framför Karlsbrons borgtorn, och blir liggande där under flera minuter alltmedan han fascinerat betraktar sin omgivning. Då han åter vacklande kommer på fötter, öppnar han lycklig sina armar som för att omfamna månen, gör simtag och med en ovan lätthet rör han sig framåt alltmedan hans huvud ”vilar” fritt i den svala kvällsluften.

Vid mitten av sjuttiotalet sipprade Prags underligheter in i mitt liv. Jag befann mig av någon numera bortglömd anledning i Malmö, där jag i en bokhandel köpt romanen Golem, som Meyrink skrev 1915. Flera år tidigare hade jag i All Världens Berättare, en tidskrift som min far prenumererade på, med fascination läst Meyrinks novell Urmakaren. Vad som gripit mig var den säregna blandningen av realism och fantasteri, av hur inre tankar påverkades och blandades med utifrån kommande intryck på ett sådant sätt att en parallell verklighet skapades.

Meyrink var en märklig man. Som flera mystiker för honom, inte minst den store Emanuel Swedenborg, var han både svärmare och praktiker; bankman, skicklig fäktare, roddare i världsklass och en elegant snobb, samtidigt som han var kunnig i det mesta som rörde religion och ockultism. Han utövade dagligen yoga och meditation och var inte minst en av sin samtids mest framgångsrika skribenter. Mellan 1901 och 1908 publicerade han i den tyska tidskriften Simplicissimus 53 noveller och hans bidrag var en starkt bidragande orsak till att tidskriftens upplaga ökade lavinartat. Simplicissimus lästes och diskuterades livligt bland tysktalande intellektuella över hela Europa. Kanske skulle den med sitt fräcka och hämningslösa tonfall, åstadkommit genom bidrag av utmärkta skribenter och skickliga karikatyrtecknare, något tillspetsat kunna kallas för den tidens Charles Hebdo. Fast Simplicissimus hade en större internationell räckvidd och en betydligt högre konstnärlig nivå än den franska satirtidskriften

På ett kafé hade jag i Malmö börjat läsa min nyinköpta Golem och blev då så tagen att jag glömde tid och rum. I Lund hade jag avtalat ett möte med min kamrat Stefan och på väg till stationen rusade jag in i en telefonkiosk för att slå en signal till honom och ursäkta att jag blivit mer än en timme försenad. Stefans telefonnummer är ett att av de få jag kan utantill och jag slog det utan att tänka. Min förvåning blev därför stor då jag ur luren hör Margarete Hasslows röst:

-  Nej Jan, det här är inte hos Stefan. Du har kommit till pastor Hasslow. Jag kan förresten hälsa dig från din far, jag träffade honom alldeles nyss hos Göran.

Fullkomligt förbluffad stod jag efter samtalet kvar och glodde på telefonen. Familjen Hasslow bodde i Hässleholm och inte alls i Lund. Jag hade aldrig tidigare ringt till dem och då jag senare kollade upp deras nummer fann jag att det var fullkomligt annorlunda Stefans. Göran Hasslow var en min fars bästa vänner och då jag ringde låg han för döden. Men, jag hade inte tänkt på det när jag slog numret. Jag minns inte ens om jag kände till det.  Och än märkligare -  när jag några dagar senare kom på besök till mitt barndomshem i Hässleholm sa Far:

-  Jag tänkte på dig för några dagar sedan och köpte den här boken till dig.

Det var Golem av Gustav Meyrink.

Ovanstående episod är enligt min mening obegiplig, men händelsen tycks likväl kräva en förklaring. En sådan finns säkerligen inte, vad som hände var meningslöst. Så känner jag inför en hel del av det som Meyrink skriver, det är både fascinerande och lite kusligt. Vad som berättas tycks förmedla någon form av insikt, men vad den insikten består i vet jag inte.

Jag tror att en vanlig upplevelse för de flesta av oss är att då vi intressear oss för något så dyker det upp i det mest oväntade sammanhang. Som nu då jag skriver de här raderna. Jag gjorde en kort paus för att dricka en kopp kaffe och medan jag gjorde det botaniserade jag på måfå bland böckena i min fars bokhylla och drog då ut en volym av Dan Anderssons Samlade Skrifter - Posthuma noveller. Döm om min förvåning när jag slår upp en rubrik Litteraturkritik - två uppsatser och finner att den ena av uppsatserna, med titeln En modern mystiker, är en recension av en bok av Meyrink,  Det gröna ansiktet,  i vilken Dan Andersson tycks beskriva samma känsla som jag har inför Meyrinks skrifter:

Denna bok är enligt min mening den moderna mystikens fullständiga genombrott i romanens form. Men, då jag nu går att något behandla densamma kan jag icke lova att redogöra för berättelsens gång. En resumé av romanen skulle tarva en skicklighet i uttryckssättet som icke står mig till buds; dess handling - om man med detta ord kan beteckna ett förlopp av visionärt målade företeelser dels i andens, dels i kroppens riken - kan icke utan fara för grovt missförstånd rabblas upp i ett kort sammandrag, liksom när man anmäler en ny bok för hängmattan.

Då jag under en helg för några veckor sedan i Prag besökte min äldsta dotter gick vi på muséer, teater och konsert. Vi såg Jan Schwankmeiers märkliga skapelser som inspirerats av kejsar Rudolph II:s Wunderkammer med dess missfoster och andra märkvärdigheter, Kupkas katedralmålningar som vuxit fram ur hans esoteriska idéer, slottet Hradčany, Guldmakarnas Gränd och Peter Parlers katedral, men det mesta av vår tid vandrade vi gemensamt gata upp och gata ner. 

På kvällarna och natten, då turisterna försvunnit in på hotell och krogar, när dimsjoken smög sig in från Moldaus strömmande vatten och dämpade lyktornas sken i de smala gränderna, då kände vi hur den gamla staden andades och förstod varför den fått så många författare och konstnärer i sitt våld.

Poeten Rainer Maria Rilke, liksom Kafka född och uppvuxen i Prag, kunde likt honom och Meyrink också koppla ihop pragborna med döda ting; som möbler och hus. I ett brev till sin älskarinna, Lou Andreas-Salomé, som varit Nietszches stora, men ofullgångna kärlek, liknar Rilke folket i Prag vid 

de tunga, gåtfulla möblerna som belamrar stadens röriga lägenheter. Det är deras förflutna som hålls vid liv i dessa stolar, garderober och bilder. Deras små rum, tre trappor upp, är genomsyrade av deras märkliga förflutna. Deras ansikten har ärvt sina uttryck och känslor från någon förgäten förfader och de kan på grund av sina svaga hjärtan knappt bära tyngden. De är som kadaver som inte kan finna ro och i nätternas mörker passerar de förbi varandra över hårda gravar. De har ingenting kvar, deras leenden vissnar på läpparna och ögonen vattnas av tårar som om de flöt på skymningsfloder. All deras framtid förfuskas, deras likkistor ruttnar, deras kläder löses upp, alltmedan de själva smulas sönder och blir allt tröttare, de förlorar sina fingrars kraft, som om de vore gamla minnen. Med sina döda röster berättar de långrandiga historier för varandra. 

Prag associeras ofta med sin judiska kyrkogård, under 300 år var det den enda begravningsplats som var tillåten för judar. Den grundades 1478 och är fortfarande inte mycket större än den var under Medeltiden. Genom utrymmesbristen tvingades man begrava människor ovanpå varandra, i upp till tolv lager. Idag finns mer än 12 000 gravstenar på den begränsade markytan och under dem ligger mer än 100 000 människor begravda.

Den usle författaren Herrman Goedsche, som efter en sjaskig förfalskningshistoria avskedats från det preussiska Postverket i Berlin och blivit delägare i en ultrakonservativ tidning, skrev 1868 under pseudonymen Sir John Retcliffe en historisk roman, Biarritz, som till största delen var plagierad från en satirisk bok skriven av fransmannen Maurice Joly, i vilken Machiavelli och Montesquieu diskuterar olika metoder för att förgöra mänskligheten. Goedsche gjorde dock ett avgörande tillägg – istället för att lägga de djävulska planerna i munnen på de döda författarna skapade han fiktionen att ett anonymt vittne, dolt bland gravstenarna på Prags Judiska Kyrkogård, hade sett hur Det Högsta Rådet för Israels Tolv Stammar vid midnatt hållit ett möte som upprepades enbart vart hundrade år. Rådslagningen hade skett i närvaro av ingen mindre än Den Vandrande Juden. Det rörde sig om avläggandet av en rapport om hur långt judarna kommit med sitt övertagande av världsherraväldet och vad de hade för planer inför framtiden. Mötesledaren, en rabbin vid namn Levit, deklarerade att de med största säkerhet skulle nå sitt mål inom hundra år.

Den ryska säkerhetstjänsten i Paris lyfte rabbinens tal ur romanen, översatte det till ryska och under sken av att det var en tillförlitlig rapport om ett internationellt judiskt möte i Prag sände de det till sina arbetsgivare i Petersburg. Snart spreds ”rapporten” i massupplagor över hela tsardömet. Sergei Nilus, en religiös svärmare och anitsemit, översatte några franska anitsemitiska pamfletter, anpassade dem till den förmenta polisrapporten och åstadkom en bok som fick namnet Sions Vises Protokoll. Nu var allt sken av fiktion borta och boken såldes som ett officiellt, judiskt protokoll från det förmenta kyrkogårdsmötet i Prag. 

Nilus hopkok översattes till en mängd språk och spreds snabbt över världen, det finns flera, olika svenska upplagor. Jag köpte mitt nytryckta exemplar på spanska på ett apotek i Santo Domingo och jag har sedan dess sett boken på olika håll i världen. I länder som Egypten och Iran är den fortfarande en storsäljare. Givetvis fick eländet stor spridning i Nazityskland.

Sions Vises Protokoll kan betraktas som den mest beklagansvärda giftblomman av vad som kommit att kallas Det Magiska Prag.  En mystisk plats där alkemister, magiker och judiska kabbalister kommunicerar med demoner och änglar, ställer horoskop, blandar gift, gör guld och skapar homunculi, konstgjorda varelser och människor. Speciellt kring sekelskiftet frodades en litterär genre kring det ålderdomliga Prag, Europas gåtfulla hjärta.

En intressant, men något förvirrande representant för denna litterära särart är Francis Marion Crawfords The Witch of Prague, skriven 1890. Personen Crawford hade vissa likheter  med Gustav Meyrink. Han var en konstnärligt begåvad kosmopolit, född i Italien av amerikanska föräldrar och kännare av orientalisk mystik – under flera år hade han studerat sanskrit både i Indien och vid Harvard – och inte minst utgjordes största delen av hans litterära produktion av skräckromatiska berättelser, av vilka en del är riktigt kusliga.

I The Witch of Prague smyger flera märkvärdiga karaktärer omkring bland den judiska kyrkogårdens gravvårdar; bland andra en småvuxen och snackesalig arab som experimenterar med mumier och försöker få liv i döda kroppar och en stilig jude, som spionerar på den vackra häxan Unorna, som också brukar hålla till bland gravarna. 

I centrum för berättelsen finns en man som enbart kallas Vandraren och som i romanens inledning i ett åldrigt hus, som omsluter ett prunkande orangeri, möter Unorna, ”Häxan från Prag”, som likt honom söker ”den sanna kärleken”. Medan hon uppvaktas av den gränslöst förälskade Israel Kafka blir Unorna oåterkalleligt förälskad i Vandraren, som dock är på jakt efter sin egen förlorade kärlek – Beatrice, som utan hans vetskap av sin grymme far har förpassats till ett kloster. Vandraren beskrivs som en betraktare, med en undflyende natur, medan den unge Kafka tycks vara förlänad med en apparition och karaktär helt väsensskild från sin betydligt mer berömde namne, Franz. Han har nämligen:

… skepnaden och utseendet hos en yngling som representerar det ädlaste hos den judiska rasen. Det var omöjligt att betrakta honom utan att föreställa sig en ung bergsörn; ivrig, smidig, säker, skarpsynt och outtröttlig, snabb att gripa sitt byte och hålla fast vid det, vacker med en glänsande, slät fjäderskrud, ständigt svävande, lyft av hög och klar luft.  

Den högstämda stilen ger en antydan om det odrägliga framställningssättet i Crawfords trots allt ganska fascinerande roman, som emellanåt förvandlas till en tradig encyklopedi om historia och ockultism, eller förfaller i sega dialoger. Det talas oavbrutet, sida upp och sida ner. Fast ibland glimmar det till i beskrivningarna av ett trångt och förfallet Prag:

Den vinter som lägrar sig över det frusna Moldau är en gravens vinter, mulen som en eftermiddag, en kulen sörja av fuktdrypande luft som tjocknar likt olja, men vägrar frysa till snö eller is, alstrande en melankoli likt den som råder på en steril klippö i ett livlöst hav.

Även hos Crawford förlänas Prag med eget liv. Som när Vandraren första gången närmar sig Unornas bostad:

De höga fönstren på första och andra våningen flankerades av väldiga helgonskulpturer i märkligt förvridna ställningar, de var svarta av seklers sot och damm, svarta som det gamla Prag är svart, genom ständigt bolmande rök från det bruna, böhmiska kolet uppblandat med mörker från långa höstars tunga dimmor och tio skoningslösa vintrars stelfrusna köld.

Det mystiska Prag har fått sin sinnebild i Golem, som enligt legenderna skapades 1580  av Rabbi Judah Loew ben Bezael. Av lera hämtad från Moldaus stränder formade rabbinen en varelse som var större och betydligt starkare än en människa. I munnen på sin skapelse lade han en lapp på vilken han skrivit en shem, en formel bestående av ett av Guds heliga namn, när ordet emet, sanning, lades till gudsnamnet lyckades rabbinen ge liv till sin Golem (en hebreisk term för något oformligt och själlöst).

Golem arbetade som tjänare i Rabbi Loews hus. Han sägs ha varit snäll, lite tafatt, men alltid tjänstvillig. Varelsen kunde dock inte tala. Varje sabbat plockade Rabbi Loew ut lappen med Golems shem och varelsen förvandlades därmed åter till en livlös lerstod. En sabbat glömde dock Rabbi Loew att avlägsna shemen och den okontrollerbare Golem flöpte amok tills Rabbi Loew lyckades få loss shemen ur monstrets mun och sudda bort e:et från ordet emet, som därmed blev met, död. Loew stoppade därefter tillbaka lappen i Golems mun och släpade med sina trosbröders hjälp upp lerkolossen på vinden till den Gammal-nya Synagogan, där den fortfarande ligger kvar för att kunna väckas till liv om ghettots invånare skulle hotas till livet. Golem är nämligen osårbar och kan på sin herres befallning slå ihjäl allt som kommer i dess väg.

Även om Golem sällan dyker upp i Meyrinks roman med samma namn, vilar hans ande över berättelsen och blir till en personifiering av Josefov, Prags judiska ghetto. Den väldiga, men undanglidande gestalten är i själva verket stadens ande och medvetande, oartikulerad fast ständigt närvarande. Berättelsen formar sig till en vision som drabbat huvudpersonen efter det att han förväxlat sin hatt med den som trettio år tidigare bars av en viss Athanasius Pernath, därigenom nästlar sig Pernaths tidigare tillvaro in huvudpersonens redan instabila föreställningsvärld, han har en längre tid varit inspärrad, antagligen på ett mentalsjukhus, och likt honom blir läsaren efterhand osäker på om det som händer är en chimär eller verklighet.

När jag läste romanen påmindes jag om annan läsupplevelse, nämligen Roland Topors Hyresgästen, där en man inbillar sig vara en annan person, en kvinna som tagit livet av sig då hon bodde i samma lägenhet. Jag är övertygad om att Topor måste ha inspirerats av Meyrinks Golem, båda romanerna har nämligen samma kusligt suggestivt drömska atmosfär och handlar om hur omgivningen bryter sig in en människas medvetande. Roman Polanskis utmärkta filmatisering av Hyresgästen ligger mycket nära det litterära originalet.

Däremot är Paul Wegeners film från 1920, Golem: Hur han kom till världen, inte alls vad som brukar påstås en filmatisering av Meyrinks roman, utan går tillbaka till de äldre legenderna kring Golem. Vad Wegeners film däremot har gemensamt med Meyrinks skildring är den stora betydelse omgivningarna haft vid berättelsens gestaltning. Filmen utspelar sig helt inom ramarna för ett kulisslandskap som skapats av den visionäre arkitekten, konstnären och scenografen Hans Poelzig och filmens skådeplats blir, helt i linje med de tankegångar jag försöker fånga med mitt blogginlägg, medagerande i en berättelse som knappast kan betecknas som kuslig, utan snarare som en mångbottnad, estetisk framställning av ett tillstånd präglat av alienation och oförutsägbarhet.

Allt som oftast har Golem och Prag brutit sig in i min tillvaro. När jag bodde ensam i Paris läste jag än en gång Meyrinks Golem och hans märkliga noveller, där läste jag även Topors Hyresgästen. Eftersom jag bodde ensam i en liten lägenhet i en stor stad där jag enbart delvis förstod språket var det för mig ingen svårighet att identifiera med huvudpersonerna i de likartade skildringarna. Under en av mina nästan dagliga långpromenader i det så ofta regniga Paris slank jag in på ett antikvariat och köpte på måfå en liten bok av Guillaume Apollinaire Le Passant de Prague och fann att den handlade om ett märkligt möte i Prag. Jag kämpade mig med min dåliga franska igenom den och tänker ge en kort redogörelse för innehållet, men innan dess skall jag kort skildra ett möte i Prag som fick mig att tänka på den boken och som inspirerade mig till att skriva det här blogginlägget.

Den främsta orsaken till att jag hälsade på min dotter i Prag var att hon tog sin masterexamen som scenograf vid DAMU, Prags Dramatiska Institut. Efter den stämningsfulla ceremonin åt jag middag tillsammans med Janna och ett par av hennes väninnor på en liten krog alldeles framför en av Prags många barockkyrkor. Med oss var en eterisk och egendomligt klädd dam i trettiofemårsåldern. Hon var en tjeckisk konstnärinna vid namn Astrid Sourkova, men hon hade under flera år bott i Berlin och där tagit sig artistnamnet Habima Fuchs. Habima var nog vad jag med en term från jiddisch skulle vilja beteckna som en Luftmensch, dvs. en person som med stort allvar hänger sig mer åt luftiga, intellektuella sysselsättningar än praktiska göromål, såsom att skaffa sig en ordentlig inkomst och fast förankring i tillvaron. Jag skrev att Habima varit ”bosatt” i Berlin, men det var snarare så att hon ägnade sin mesta tid åt att fotvandra kors och tvärs genom Europa, helt utan oro för sitt uppehälle. ”Det löser sig alltid”, förklarade hon. Likt Meyrink och Crawford visade hon sig också vara väl insatt i orientalisk konst och religion och hade i Japan tillbringat tid med zeninspirerade personer. Trots allt detta hade hon inte någon flummig new-ageframtoning  utan talade spontant och okonstlat om sig själv och sin konst. Jag har sällan stött på en sådan person och med tanke på att Habima i sina utställningskataloger istället för att skriva exempelvis "Habima Fuchs (1977, CZ), lives and works in Berlin" skriver "Habima Fuchs (1977, CZ), lives and walks in Europe" kom jag att minnas Apollinaires möte med annan vandrare.

Nyanländ till Prag kände sig den franske poeten något vilsen, hindrade en förbipasserande och frågade honom om han inte kunde rekommendera några av stadens sevärdheter. Mannen svarade på utmärkt franska att visserligen var även han en främling i staden, men han kände Prag sedan förr och om Apollinaire inte har något emot det så slog han gärna följe med honom. Apollinaire accepterade det vänliga erbjudandet.

Diskret betraktade Apollinaire sin följeslagares klädsel. Han var iklädd en långrock fodrad med utterskinn och hade smala byxor som avslöjade ett par ovanligt muskulösa vader. Likt ”tyska professorer” bar han slokhatt. Mannens gång var ovanligt tyst och smidig, ”som hos någon som inte tröttas av vetskapen om att han inte har något mål med sin vandring”.  Plötsligt hejdade sig mannen, som kunde ha varit i sextioårsåldern, fast likväl gav ett ungdomligt intryck och pekade mot husfasaderna som omgav dem:

-   Ursäkta mig, min herre, sa han. Men, betrakta nu dessa ålderstigna hus. Hur de har behållit de symboler som en gång särskilde dem innan husnumren dök upp. Där är Jungfruns hus och där Örnens hus, som numera är en herremans bostad.

Apollinaire betraktade portalen till Jungfruns hus där ett årtal var ingraverat. Hans följeslagare läste upp det med hög röst och tycktes sedan förlora sig i tankar:

-  1721. Var var jag då ...? Jo, den tjugoandra juni anlände jag till Münchens portar.

Apollinaire lyssnade oroat Hade han råkat ut för en galning? Mannen förlorade sig i ett minne kring hur han blivit arresterad av Münchens stadsväktare och förd till ”inkvisitorerna”, som dock frigav honom. Apollinaire log försmädligt:

-   Ni var säkerligen mycket ung på den tiden. Mycket ung! Inte sant?

Hans följeslagare tycktes inte lägga märke till ironin i Apollinaires påpekande utan svarade med ett oberört tonfall:

-   Ja, i det närmaste två århundraden yngre. Men bortsett från min klädsel såg jag likadan ut som nu. För övrigt var det långt ifrån mitt första Münchenbesök, innan dess hade jag varit där 1334.

Då hade han bevittnat en procession som anförts av en jude med åsneöron och en järnmask på vilken man målat ett djävulsansikte. Juden hängdes och bredvid honom en hund. Mannen konstaterade:

-   Jag tycker inte om djur och tycker därför inte att de skall behandlas som människor.

Apollinaire begrep vem han råkat ut för och undrade:

-   Ni är jude, inte sant?

-    Ja, jag är Den Vandrande Juden. Ni gissat rätt. Den Evige Juden - det är i varje fall vad tyskarna kallar mig för.  Mitt namn är Isak Laquedem.

-    Det var alltså ni som var i Paris förra året, i april? Och visst var det ni som skrev ert namn med krita på en vägg i London. Jag läste det en dag från andra våningen på en omnibus. Men, heter ni inte Ahasverus?

-    Herregud! Alla dessa namn! Jovisst, det är ett av de många namn man begåvat mig med genom tiderna. Men, jag har fått många fler än det.

Den Vandrande Juden började räkna upp alla möjliga namn och platser han besökt. Plötsligt stannade han igen och betraktade åter omgivningarna. Apollinaire förstod att Prag var som en sinnebild av honom – Den Evige Juden. En stad som ständigt förändrats, som bär på spåren och såren från tidens gång, men likväl evigt förblir densamma.

-   Betrakta nu kyrkan där borta, mumlade Isak. Den innehåller resterna av astronomen Tycho Brahe; där predikade Jan Huss och dess väggar bär på märken från både det trettioåriga och det sjuåriga kriget.

Apollinaire intresserade sig dock mer för Isak

-    Jag trodde att du inte existerade. Det föreföll mig som om legenden om dig enbart symboliserade ditt vandrande folk. Jag uppskattar er judar och finner det olyckligt att ni behandlas så illa … Så, du körde alltså bort Jesus?

-    Jo, det stämmer. Men, var nu snäll och tala inte om det.

Isak förklarade att han vant sig vid att vandra utan vila, utan sömn, att han slutat betrakta sitt eviga liv som en plåga. Han hade fått ett uppdrag av Gud. En mening med sitt liv. Det är få som förunnats en sådan ynnest. Genom årtusenden vandrade han fram och tillbaka över jorden. Varje dag lärde han sig något nytt. På den Yttersta Domens dag skulle han redogöra för sina insikter och erfarenheter. Vilken ära! Vilken glädje! Att ständigt se, lyssna och uppleva. Till en början plågades han av sin synd, sin förbannelse, men betraktade nu sin tillvaro som en välsignelse.  Inte ens några kärlekskval plågade honom.

-   Mina kärlekar varar inte längre än ett ögonblick jämfört med min eviga tillvaro. Ingen kan följa mig genom tiden. Kom! Skratta och sluta frukta din framtid och död. Det är dags för middag, promenader alstrar aptit. Jag är en storätare.

Mustig pilsner, gulasch och zigenarmusik gjorde Apollinaire och hans nya bekantskap på gott humör.

-  Vive la France! utropade Isak Laquedem.

Natten blev orgiastisk. Isak tog sin franske bekant till lättfärdiga damer och Apollinaires skildring urartade till den vulgära pornografi han gjort sig känd för. I gryningen örlade de ut från en bordell. Isak hade betalat för kalaset och Apollinaire konstaterade:

-   Du lever verkligen livet.

-   Visst, gör jag det. Det är gudomligt. Jag känner mig som Odin. Aldrig tråkigt. Men, nu måste jag vidare. Jag har fått nog av Prag och du håller på att somna. Gå och lägg dig. Själv sover jag aldrig. Adieu!

-   Farväl. Vandrande Jude. Du lycklige, planlöse resenär! Din optimism är oändlig, det är enbart galna människor som tror dig vara mager och hemsökt av ångest.

-   Du har rätt och jag har Jesus att tacka för det. Han försköt mig, gjorde mig annorlunda, omänsklig och lärde mig därigenom livets värde.

Isak vandrade vidare, men föll ihop längre ner på gatan och vrålade som ett sårat djur. Apollinaire rusade fram till honom och knäppte upp hans skjorta. Isak tackade honom:

-  Tack. Tiden är mogen. En fruktansvärd kraft slog mig. Mitt liv är slut för tillfället, men Makterna skänker mig snart ett nytt.

För ett ögonblick såg han oroad ut och mumlade:

-   Oj, oj, ”vilket betyder `tyvärr´ på hebreiska”.

Medan poliser och ”knappt klädda män utan hattar och flickor i stärkta, vita morgonrockar” lyfte upp den döende Isak och bar bort honom, stod Apollinaire ensam kvar och såg efter dem. En gammal jude öppnade en dörr, betraktade honom misstänksamt och mumlade på tyska:

-   Det var en jude. De kommer alla att dö.

Han knäppte upp sin rock och slet sönder sin skjorta. En märkligt profetisk scen med tanke på att Apollinaires text skrevs 1902. Av Prags 39 395 judar år 1941, överlevde 7 540 nazisternas deportationer och massutrotning.

Det magiska Prag lever vidare, kanske inte så mycket i litteraturens värld men inom turistindustrin och nya media. Exempelvis så läser jag allt som oftast italienska serietidningar, mest för att mina knapphändiga språkkunskaper inte riktigt räcker till för att sluka romaner. I allmänhet blir det Dylan Dog eller Dampyr. Den senare utspelar sig ofta i nutiden, men i en mystisk verklighet där det förgångna bryter in i form av ett hopkok av myter och legender.

Prag och dess gåtfulla stadslandskap är centralt i den mytologi som frambesvärjs i Dampyr. I Prag bor Caleb Lost, en blek man med en uppenbarligen flegmatisk och kylig karaktär. I själva verket är han en amesha. Ameshas är välvilliga, odödliga andar som Ahura Mazda, den högste guden inom den zoroastriska religionen, använder sig av för att kommunicera med sin skapelse. Caleb leder ameshas kamp mot mörkrets fientliga makter och har sitt högkvarter i De Förlorade Stegens Teater, som enbart speciellt inbjudna kan finna där den ligger vid Verlorene Gasse, den Förlorade Gränden, i Prags Staré Mĕsto, Gamla Stad.

Författarna till Dampyr, Mauro Boselli och Maurizio Colombo, baserar varje nummer av seriemagasinet på studier av legender, skräckskildringar och mytologi. Historierna utspelar sig i alla tider, över hela världen, men ofta står Prag i centrum och ibland dyker såväl Meyrink som Golem upp när huvudpersonen Harlan Draka och hans märkliga vänner jagar monster och demoner i stadens gränder. De kan då ha Nikolaus till hjälp, en fallen ängel som håller till på Prags krogar. Nikolaus agerar som en slags undercover agent som officiellt arbetar för Nergal, ledaren för de mörka makternas underrättelsetjänst. Nikolaus besitter en grundlig kunskap om Prags alla hemligheter och tillsammans med sin älskarinna, Matylda Prusova, var han vid Calebs Losts sida då de under Andra Världskriget som medlemmar i den tjeckiska motståndsrörelsens bekämpade de nazistiska inkräktarna.

Dampyr är fylld med litterära allusioner och i de olika Pragepisoderna dyker en mängd författare, konstnärer och tonsättare upp, som Casanova, Jaroslav Seifert, Dvorak, Smetana, Jaroslav Hasek, Meyrink, Mozart, Kafka, Rabbi Loew, Tycho Brahe, Egon Erwin Kisch, Rilke, Wallenstein och Jan Neruda,  tillsammans med mytiska gestalet som Golem, Karkonoš Rusalka och Libuse, eller mänskliga monster som Richard Heydrich, alla på ett eller annat sätt knutna til Prag. Bilderna är detaljrika och suggestiva. Märkligt nog tycks Dampyr, som så många andra Pragskildringar ha staden som medagerande i sina historier och samma sak kan man påstå om vissa datorspel som nu dyker upp.

Exemplevis så är den historiska miljöskildringen central i det mycket populära, kanadensiska Assassin's Creed  som sedan det introducerades í mars 2013 har sålts i över 55 miljoner exemplar. Liksom Dampyr kretsar spelet kring två gamla sekter och striderna rasar i olika tider och olika länder. I Assassin's Creed  rör det sig om Tempelherreorden och Assassinerna. Nutida figurer, som bartendern Desmond Miles, blandar sig med mytiska, historiska gestalter, som assassinen Altaïr Ibn-La'Ahad. Grunden till hela konceptet står att finna i en roman av den slovenske författaren Vladimir Bartol, Alamut som skrevs 1938.

Det är alltså ingenting att förvånas över att det magiska Prag, med sina alkemister och Golem även det dykt upp i Assassin's Creed, dock enbart som ett single-player spel på Facebook. Den så kallade The Divine Science Story Pack utspelade sig i Prag kring sekelskiftet mellan sexton- och femtonhundratalet, men blev tydligen ingen succé. Det lades ner och utvecklades inte vidare.

Men, det säger givetvis ingenting om det magiska Prags fortlevnad. Trots att det gamla ghettot revs, gatorna breddades och turisthorderna vällde in, lever Prag vidare. Många av de åldriga husen, borgarna, kyrkorna, gravarna och synagogorna finns kvar, under jorden löper underjordiska gångar och myter och legender fortsätter sina liv i romaner, filmer och nya media. Staden andas och leve, dess själ sipprar in i vår. Likt Rom är Prag en Cittá Eterna, en Evig Stad. 

I dessa tider av tanklös chauvinism kan det vara lämpligt att påminna om glädjen i att älska en speciell plats, att omfattas av dess själ, utan att därför förakta andra människor och deras platser. Vítĕzslav Nezval, en av Prags många poeter, skrev om sin älskade stad:

Jag hyser inga illusioner om de nationer som styr världens öden eller om fjärran länder.

Jag betraktar inte det folk vars språk jag talar som bättre eller sämre än andra människor.

Mitt öde är kopplat till världens katastrofer och jag har enbart en liten frihet för att leva eller dö.

men...

Till kommande generationer vill jag med en uppgiven suck testamentera 

en oavslutad sång som  både väckt och vyssjat mig till sömns.

Kom ihåg mig.

Att jag bodde och vandrade i Prag.

Att jag lärde mig att älska henne på ett sätt som ingen älskat henne.

Andersson, Dan (1930) Samlade Skrifter, Minnesupplaga IV: Postuma noveller. Stockholm: Tidens Förlag. Apollinaire, Guillaume (2010) La Légende du Juif errant suivi de Le Passant de Prague. Paris: Interférences. Cohn, Norman (1967) Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish World Conspiracy and the Protocols of the Elders of Zion. London: Eyre & Spottiswoode. Crawford, F. Marion (2008) The Witch of Prague & Other Stories. Ware, Hertfordshire: Wordsworth Editions. Demetz, Peter (1998) Prague in Black and Gold: The History of a City. London: Penguin Books. Kafka, Franz (2000)  Beskrivning av en kamp och andra texter ur kvarlåtenskapen (-1915). Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2003) En bok måste vara  som en yxa för det frusna havet inom oss: Brev 1900 – oktober 1912. Lund: Bakhåll. Meyrink, Gustav (1994) The Opal (and other stories). Sawtry, Cambridgeshire: Dedalus/Ariadne. Meyrink, Gustav (2009) Golem. Sala/Södermalm: Vertigo Förlag. Mitchell, Mike (2008). Vivo. The Life of Gustav Meyrink. Sawtry, Cambridgeshire: Dedalus/Ariadne. Nezval, Vitezslav (2009) Prague with Fingers of Rain.Translated by Ewald Osers. Tarset, Northumberland: Bloodaxe Books. Pfeiffer, Ernst  (ed.) (2008) Rilke and Andreas-Salomé: A Love Story in Letters. New York: W.W. Norton & Company. Topor, Roland (2009) Hyresgästen. Stockholm: Spinx bokförlag.  Soukup, Vladimír (1995) Prag. Stockholm: Streiffert Förlag.

Two years ago I and Rose visited Jackie and Joe, good and generous friends from New York. They had rented a villa just outside of Florence. A place with a swimming pool and a lush garden. A Tuscan landscape could be seen between the cypresses and pines that lined the garden wall; a valley, aged stone houses, vineyards and in the distance - bluish mountains. The house was rustic and simple, but tastefully furnished. On whitewashed walls hung delicate, skilfully executed watercolors, painted sometime by the beginning of the last century.

In our room was a bookshelf filled with books in German. They had apparently belonged to the same lady who had painted the aquarelles. It was mostly biographies and history books about the Austro-Hungarian Empire. There were also some diaries, which confirmed my assumption. They were written by a young lady, providing summaries of how she had spent her days; restaurant and museum visits, and fairly detailed descriptions of the views she had painted.

The woman who long ago had lived in our room had, according to her diary, made excursions around Florence and visited art treasures of small towns and villages. When I read her diaries I was seized by a desire to do as the young Austrian lady had done. Since our kindhearted friends had rented a minibus we went together to Arezzo, a city I was well acquainted with but never had visited before. In Arezzo, Roberto Benigni had staged his masterpiece Life Is Beautiful and in the same town unfolds the only scene I remember from Anthony Mingella´s film version of Ondaatje´s much better novel The English Patient. The Indian army engineer and deminer "Kip" Singh attaches a harness on and gives a flare to his mistress Hana (in the novel it was an old professor) and with block and tackle hoists her up under the arches of Arezzo´s St. Francis Basilica, so she can view Piero della Francesca's frescoes up-close.

For a long time I had wished to see those frescoes in situ. They were restored between 1991 and 2000 and now look as they did when they for the first time were revealed to an impressed crowd of amazed Arrezzo citizens, awed by the display of changing light, geometric rigor, discrete perspectives and heroic calmness. Giorgio Vasari, born in Arezzo twenty years after della Francesca's death, noted in his ground-breaking Lives of the Most Excellent Painters, Sculptors, and Architects that della Francesca's ingenuity had altered artists´ way of looking at thins, as well as their working methods:  

Piero makes us realize how important it is to imitate real things and to draw them out, deriving them from reality itself. He accomplished this admirably well and caused modern painters to imitate him and to reach the heights of perfection we see in such things in our own times.

della Francesca's frescoes met my expectations; after I left the church I was seized by a desire to see them again. In pouring rain we continued towards Sansepolcro, Piero della Francesca´s birth place. On our way we made a stop in the village of Monterchi, to have a look at his Madonna del Parto, The Madonna of Birth. Tradition states that della Francesca created this tribute to a pregnant woman in a chapel by the village cemetery, where his mother rested in an unmarked grave. Vasari, without whom our knowledge of Renaissance artists would have been much more meager, wrote that Piero was called “della Francesca”, Francesca´s Piero, because his mother Francesca was pregnant with him when his father died and she had raised him single-handedly. It was she who discovered her son's unique talents and tirelessly brought him to fame and fortune.

The pouring rain and the late hour prevented us from continuing to Sansepolcro. Accordingly, we did not see della Francesca´s The Risen Christ. Sansepolcro means “The Holy Sepulcher” and in its City Hall, Piero della Francesca had deepicted how an athletic Jesus in the middle of a Tuscan night quietly and dignified rises from his sarcophagus. Of course, I was slightly disappointed that we did not have time to see that masterpiece, but what grieved me the most, though I did not tell the others, was that we did not find the time to visit the undistinguished Church of San Lorenzo in Sansepulcro.

That dimly lit church displays a painting of a Jesus of an entirely different character than della Francesca´s triumphant athlete – not at all a conqueror of death, but rather one of its many victims. It is night in Jerusalem; God's darkness covers the Earth. However, a faint light falls on Jesus´ gray carcass. An emaciated chest rises over a sunken abdomen, as if the corpse has been displayed in a mortuary, or an anatomy theatre. As if illuminated by photography flashes Joseph of Amiratea´s red turban gleams in the dark , as do Nicodemus´ saffron orange robe, St. John´s brocade patterned shirt, Mary Magdalene ´s shiny curls and Mary´s, mother of Zebedee's sons, pale blue dress.

In the darkness behind the grief stricken mother of Jesus stands by the trunk of the cross a fearsome figure whose steely, gray eyes sparkle in the depths of a terrifying gloom as he is staring straight at us, while a crooked smile plays on his lips. However, If you close in to getter a better look at the ghostly face, you will find it is more as is the creature winds with his eyes and that the mouth is not smiling, it is rather malformed, or he is biting his lip. The night wind ruffles his hair´s matted curls. Who is it? Neither animal nor human; a grotesquely misshapen demon armed with shield and lance.

I have wondered if it could be possible to trace the origins of Fiorentino's unconventional representation of the dead Christ and what made him paint the strange monster in the background. It is a risky business - we do not know much more about Rosso Fiorentino than Vasari's stories and the limited amount of his preserved works.

Giovanni Battista di Jacopo Guasparre, who due to his red hair was known as Rosso Fiorentino, “The Red Florentine”, arrived in the provincial backwater of Sansepolcro in 1527, deeply shaken and worried by nasty experiences during Il Sacco di Roma, The Sack of Rome. It was the city's newly appointed bishop who had invited him to Sanspeolcro. Leonardo Tornabuoni was a childhood friend from Florence and he helped the controversial artist to obtainl local assignments. Tornabuoni appreciated his friend's peculiar art and in Rome, Rosso Fiorentino had on his behalf made an exceptionally beautiful and at the same time shocking painting.

This painting has some similarities with della Francesca´s presentation of the risen Christ in Sansepolcro´s town hall, but there are also major differences. While della Francesca´s Jesus rises proud and upright from his sarcophagus, in Fiorentino's painting he rests against it. della Francesca´s Jesus bares his muscular chest. Fiorentino´s Jesus is also well built, but unlike della Francesca´s heroic figure of salvation, he is stark naked and presented in full-length. By della Francesca, Jesus rises tall and triumphantly from his grave, while by Fiorentino his limp body  is supported by unearthly beautiful angel boys. Fiorentino´s Jesus is dead, but his body shows no signs of rigor mortis; soft and relaxed it seems to presage that the World´s Savior soon will return from death, it is as if he is about to wake up from a deep slumber.

The angels seem to present Fiorentino´s Jesus to an unseen public, like when the priest during the Holy Communion lifts up the host and declares: Hoc est enim Corpus meum, quod pro vobis tradetur, this is my body, which is given for you. It is as if the naked Jesus is not resting against a sarcophagus, but against an altar. As if Christ´s body by a group of angelic ephebes is presented to an invisible congregation, just before it will be offered as an expiatory sacrifice.  A performance similar to the one that the fanatical monk Girolamo Savoranola thirty years earlier had expressed in several sermons intended to shook the Florentines:

O foolish men, who by sinning are willing to lose of much peace and rest; agite poenitentiam, do penance; return to God and you will find complete rest; repent your errors; confess; make strong your intention never to sin again; receive the sacrament of Holy Communion which will make you, also, blessed! When we look at those who are converted and who follow the road of a good Christian life, who confess and receive Holy Communion often, we see in them something almost divine, humility, a spiritual rejoicing. Their faces have almost assumed angelic form. And, on the contrary, looking upon the faces of the wicked and stubbornly perverted and especially upon the faces of certain ecclesiastics when they are unbridled in their vices, we see them as demons, and worse than laymen.

The angels on Fiorentino's altarpiece have extraterrestrially beautiful faces, while the dead Jesus, like the artist himself, is red-haired as on all representations of Christ done by Fiorentino. He signed the painting with RUBEUS FLO FACIEBAT, "the Red Florentine made it".

Like many other artists of the time, Fiorentino was fascinated by the male body, regarding it as a conveyor of divine messages. So did, for example, also members of the in northern Italy so abundant flagellant brotherhoods, more commonly known as battuti or disciplinati. They envisaged that sinners´ bodies had to be disciplined and punished; their propensity to seduce the Christian soul had to be stopped. Flagellants tormented their own bodies as if they were disciplining a ferocious and disobedient dog, taming it into submission. Nonetheless,at the same time  they perceived the body of Jesus as a mystical vessel for divine grace.

The first task the newly appointed bishop, Leonardo Tornabuoni, secured for his old friend was the execution of an altar-piece for Sansepolcro´s Church of the Holy Cross, which belonged to the Compagnia dei Battuti di Santa Croce, "Society of Those Battered for the Holy Cross ". A strange name which indicated that Fiorentino´s  clients were flagellants. Since the mid-thirteenth century, flagellantism had spread through an Italy plagued by earthquakes, political instability, war and pestilence.

In Fiorentino's time, every Italian town contained several Catholic fraternities, which gathered around a saint, or specific rituals. Fraternities were associations of like-minded; for villagers who had flocked into the growing cities, for various groups of craftsmen and artists, as well as a variety of other groupings that had emerged when people felt a kind of kinship due to a common origin, business or ideas. Fraternities organized and paid for funerals and requiems for its members, while several of them also supported widows and orphans.

At first, flagellant movements arose sporadically in times of anxiety and distress. Despite regular condemnation by ecclesiastical authorities the phenomenon did not expire until after several centuries. After initial years of violent, public displays of self-torture, most members of flagellant communities generally limited themselves to privately wearing a hair-shirt, or a cilice, a narrow chain or metal belt with inward facing tags that is attached to the thigh, a torment still practiced by dedicated members of the popular Catholic organization Opus Dei. Only on certain, rare occasions did flagellants practice public self-inflections.

In Italy, where age-old traditions live on in some cities and villages, may strangely enough genuine flagellant rituals still be witnessed, foremost in the town of Guardia Sanframondi in Campania, which every seven year on the Day of the Holy Cross in September displays hundreds of men walking in long processions, while they scourge their backs bloody with whips, or tear their chests open with a spugna, a cork board with inserted needles. They sing laudes, hymns representing Jesus´ and his mother's suffering. Specially selected "helpers" regularly drown the torture instruments with wine, in order to disinfect them.

I Battenti, "the beaters", hide their faces under white hoods with holes cut out for the eyes. Like during the Middle Ages and the Renaissance the brotherhoods walk behind standards and paintings, so-called gonfalones. The more splendid the gonfalones are, the more evident they suggest how much money flagellants have been willing to sacrifice to God's greater glory

Gonfalones may still be seen in some Italian churches, for example in the San Francesco di Prato Church in Perugia. This beautiful gonfalone was painted in by a certain Nenedetto Bonfigli and depicts how the Madonna under her wide mantle protects Perugia's inhabitants from plague arrows raining down on them, fired at the behest of both God and the Devil, while Death in the form of a monstrous demon captures all those who happen to find themselves outside of Perugia´s protective walls.

Through their support to the art of painting, flagellants have contributed to its development. They have also been instrumental in the development of music. Their laudes spirituales have inspired the sung Catholic Mass, which later spawned a host of impressive choral works, such as Pergolesi's heartrending Stabat Mater, Verdi's eerie Dies Irae, from his late Quattro Pezzi Sacri, or why not such exotic fairs as the Congolese Missa Luba arranged by Guido Haazen, or Ariel Ramirez´ Argentine Missa Criolla.

So it was in accordance with their traditions that the Compagnia dei Battuti di Santa Croce contracted Rosso Fiorentino to make an impressive altar-piece for its church. The contract explicitly stated that Fiorentino had to "produce a Deposition that especially honors the body of Christ." It is not known if the brothers appreciated Fiorentino's work, but he was generously remunerated and gave a beautiful sketch of the dead Christ to the young, adoring Giorgio Vasari. 

When the Brotherhood was dissolved the altarpiece was transferred to its current location in a church which at that time belonged to an orphanage. However, fifty years later a visiting bishop became so upset by the presentation of a stark naked Jesus that he ordered the immediate removal of such a blatantly "indecent" work of art. By the end of the Napoleonic wars in 1815 the painting was reinstated and enclosed by a sumptuously decorated niche.

Fiorentino was no stranger to flagellant notions. It is even probable that he was attracted by their ideas about the human body as a mirror of the soul. They believed that if you identified with the suffering Christ by exposing yourself to physical pain, you could maybe even redeem not only yourself from your sins, but also help others whose atonement you could take upon yourself as expiatory torment. They based their opinions on several Bible passages, among others Corinthians 6:15: "Do you not know that your bodies are members of Christ himself?" or Mark 8: 34-35:

Then he called the crowd to him along with his disciples and said: “Whoever wants to be my disciple must deny themselves and take up their cross and follow me. For whoever wants to save their life will lose it, but whoever loses their life for me and for the gospel will save it.

Similar beliefs are reflected in the Catholic Catechism, for example, in its article 2: 618:

The cross is the unique sacrifice of Christ, the "one mediator between God and men". But because in his incarnate divine person he has in some way united himself to every man, "the possibility of being made partners, in a way known to God, in the paschal mystery" is offered to all men. He calls his disciples to "take up [their] cross and follow [him]", for "Christ also suffered for [us], leaving [us] an example so that [we] should follow in his steps." In fact Jesus desires to associate with his redeeming sacrifice those who were to be its first beneficiaries.  This is achieved supremely in the case of his mother, who was associated more intimately than any other person in the mystery of his redemptive suffering. “Apart from the cross there is no other ladder by which we may get to heaven.”

During Rosso Florentino´s Florentine adolescence there were no less ninety-six Catholic brotherhoods within the town and of them close to a third were flagellants. Several confraternities were suspected of not being completely housebroken, It was assumed that under the Church's cover several brethren in reality belonged to what could be characterized as political resistance cells, while other brotherhoods mainly served as an excuse for more or less uninhibited reveling. In particular were several flagellant confraternities under suspicion of being either politicized, or sites of illicit entertaining.

Parodies of fraternities and secret societies have been common as long as their existence, often making use of biblical allusions and sexual innuendos and they were customary in Medieval and Renaissance Florence as well. Writers like Benedetto Dei and Niccolò Machiavelli made fun of Catholic brotherhoods, distorting their names and mocking their members. It was especially during carnival that jokes referring to fraternities thrived. The young Rosso Fiorentino apparently participated in intellectual coteries where philosophy, art and politics were discussed, music played while jokes and obscene songs were shared and laughed at. Vasari, who knew him personally, heaps praise on his admired Rosso, stressing his conviviality :

His merits were such, that, if Fortune had secured less for him, she would have done him a very great wrong, for the reason that Rosso, in addition to his painting, was endowed with a most beautiful presence; his manner of speech was gracious and grave; he was an excellent musician, and had a fine knowledge of philosophy; and what was of greater import than all his other splendid qualities was this, that he always showed the invention of a poet in the grouping of his figures, besides being bold and well-grounded in draughtsmanship, graceful in manner, sublime in the highest flights of imagination, and a master of beautiful composition of scenes. In architecture he showed an extraordinary excellence; and he was always, however poor in circumstances, rich in the grandeur of his spirit. For this reason, whosoever shall follow in the labors of painting the walk pursued by Rosso, must be celebrated without ceasing, as are that master's works, which have no equals in boldness and are executed without effort and strain, since he kept them free of that dry and painful elaboration to which so many subject themselves in order to veil the worthlessness of their works with the cloak of importance.

Fiorentino counted among his friends the genial poet Francesco Berni who, through his comic and burlesque poetry, at a young age had become something of a legend. Berni´s poetry was admired for its accurate irony, lightness, sparkling wit, variation and fluent diction. His way of mixing serious farcical comedy became iconic and the genre came to be called "bernician poetry".

When Fiorentino was twenty years old he was commissioned to make two large frescoes in a Florentine convent, a Three Magi and an Assumption of the Virgin, in the latter Fiorentino included a portrait of his friend Francesco Berni. The popular poet is supposed to be one of the apostles, but is presented in a very strange manner, as if he were some kind of clown.

Like his friend Berni in his poetry, Rosso Fiorentino sometimes seems to amuse himself by parodying mass produced religious art. How else can one understand his representation of the Madonna and child as if they were a pair of wooden dolls admired by a grotesque and impertinent old saint, who looks like Gepetto, the old man who made Pinocchio, though that story was written 300 years later?

Vasari writes that dissatisfied customers often reacted negatively to what he calls Rosso's "astonishing excesses", i.e. his tendency to endow saints with expressions of a "grim desperation" so extreme that they were sometimes mistaken for demons. Vasari writes that Rosso's controversial fierezza, wildness/pride and stravaganza, eccentricity, were manifestations of his "conflicting idea", though Vasari does not explain what he means by that somewhat strange expression.

Despite his seemingly high-spirited nature ,Fiorentino´s author friend Francesco Berni was a melancholic and tormented man. While ridiculing glorified and beautiful poetry, such as Petrarch's writing, Berni could suddenly indulge in nightmarish excesses, an inspired madness that his friends described as sudden rashes of furore, a kind of creative fury connected with virtuosity, a feature often attributed to Michelangelo. Berni´s poetic caprices united emotional confusion and irreverent humor with dark passion. Berni declared that when he wrote, he was, spiritato, possessed by spirits. In one of his poems he depicts himself as an "infernal spirit," a "damned soul":

My very heart is a hell,

a hellish spirit in truth am I,

and a hellish fire is my fire

Bereft of all hope of reward,

and from the divine countenance,

is the wretched spirit of Hell

 – and I am like him.

A great deal of Berni´s anxiety originated from a realization that a "different nature held him captive”. In Florence he was known as a poorly disguised homosexual, an orientation that by all accounts was not uncommon in circles that included his friend Rosso Fiorentino.

In his sermons the gloomy Savoranola exposed a thorough contempt of sodomites, the common term for homosexuals. This fanatical monk, whose hair-shirt we saw exhibited in his cell in San Marco´s Monastery in Florence the day after our visit to Arezzo, was offended by the flair and frivolity of  Florentines who according to his opinion had become estranged from God's grace. He turned to his attentively listening audience:

With your authority, we might be able to pursue the sodomites, remove roadhouses, gambling dens, and taverns, and purge our whole city of vices and fill her with the splendour of virtue, showing thereby that this is the will of the Most High God, as He says to us and shows us daily through His prophets.

It was common knowledge that several Florentine citizens were openly gay. In German the word Florenzer came to have the same meaning as "homosexual". Sexual relations between men were nevertheless prohibited by law and a police force called the Ufficio della notte, The Night Agency, was endowed with the task of recording and punish homosexuality. Its registers from 1432 to 1502 are preserved and during that time 17,000 different men were examined for suspected "sodomy", this in a city with less than 40,000 inhabitants, of them 3 000 were fined, or imprisoned.

Among the acts of the Agency are several reports conerning sodomy within flagellant confraternities, perhaps not particularly surprising given the body fixation that thrived among them. For flagellants the body was not only an objekt of control and mortification, but also of worship, in the guise of Christ´s tortured body,  revered in its incarnation of the eucharist, or as a means of meditation based on sacrificial and expiatory suffering. The naked or half-dressed Jesus was an occurring motif in art, often based on classical ideals inspired by ancient, scuptural fragments and/or speculations revolving around classical philosophy.

Rosso Fiorentino is classified as one of Mannierism´s foremost representatives. The term originates from the Italian maniera, from the Latin manuārius, “what the hand can do”. It might be translated as "style", or "manner". In art, maniera was used to describe the personal manner of reproducing reality of masters like Michelangelo and Raphael, who intreprted  transformed it in such a way that both aesthetic pleasure and intellectual  reflection were stimulated.

The Mannierists coveted virituosity, from virtú, virtue/power/skill. In their art they wanted to overcome predefined difficulties, while experimenting with light, color schemes, forms and elaborated body positions. Difficulties had to be defeated with bravura, i.e. elegant ease. In his treatise about how a perfect gentleman ought to act, Il Cortegiano, Baldassare Catiglione described this seemingly oblivious elegance as spezzatura, a kind of urbane negligence. Manniersim soon became equivalent with being “mannered”, i.e. “affected”, with a the connotation of “consciously exposing a strange behavior”, something some homosexuell men were accused of.

Rome in the 1520s may be compared to Paris at the beginning of the last century. Paris was then Europe's aesthetic, scientific, and to some extent also economic center. Young artists found their way there to learn from Old Masters, whose paintings were exhibited in the Louvre, but they also found inspiration from radicals like Gauguin, van Gogh, or Cezanne. Shortly before the First World War several new art movments materialized in Paris; like Cubism, Futurism, Orphism, Fauvism et. al. - then came the disaster and the old Europe went up in flames.

In 1512, Michelangelo shock up the Roman art world with his incredibly powerful and groundbreaking frecoes on the ceiling of the Sixtine Chapel and in 1520 the second great Renaissance master, Raphael, died, leaving behind a powerful group of talented, young adepts, who managed his tumultuous heritage. Impressive ancient sculptures had been dug up, like the Hellinistic group Laocoon and His Sons, which in 1506 was unearthed in a vineyard in central Rome and in 1480 a young Roman had fallen down into a cave and found himself surrounded by amazing wall paintings. He had ended up in the remains of Nero's Golden House and during the following decades  room after room was by torch light explored by amazed artists,  who became inspired by their "grotesque" frescoes, among them were Raphael and his group.

Young artists from all over Italy flocked to Rome and based on the teachings of older masters and the discoveries of ancient masterpieces they transformed contemporary art into something completely new - Mannerism. Then, just as in Paris in 1914, disaster struck. Paris survived relatively unscathed from the horrors of the First World War, though a whole generation of young men had been wounded, died or changed mentally. On the contrary, Rome was sacked and almost completely destroyed, the population fell from 55 000 to 10 000, while the innovative, young artists scattered across Europe, bringing with them their new ideas.

When the Florentine Giulio de Medici in 1523, under the name of Clement VII, became pope Rosso Fiorentino and his assistant Battistino, "a very beautiful boy," traveled to Rome where several lucrative assignments awaited them. In Rome were already Francesco Berni, Leonardo Tornabuoni and several other Florentine adventurers and artists. Besides frescos and oil paintings Fiorentino created, along with the engraver Gian Jacopo Caraglio, several remarkable graphic prints. Strangest was an etching named Furia, Fury. A distressing image representing a castrated and partially skinned man, entwined by serpents. Riding on a dragon he roars in a scrubby forest. Beside him stands a swan-like bird. No one has yet been able to figure out what this picture signifies, especially since it does not seem to allude to any known myth or allegory.

Possibly, the picture might be associated with Rosso Fiorentino's speculations about how art brings to life things that have been dead. When he worked in Perugia with an altarpiece depicting Jesus between the three Marys and Anna, the Virgin´s mother, he painted the upper part in accordance with his assignment, but filled the lower part with figures of his own invention, apparently personifications of  astrological constellations.Rosso forbade people to enter the church, but was caught,  together with his young assistant, in the act of “performing necromancy” in front of the unfinished painting. He was accused of witchcraft and not allowed to complete his work.

Rosso's fascination with death as a prerequisite for life, might have been a reason to why he so often depicted emaciated saints that almost looked like living cadavers. His friend, the poet Berni, was occasionally in his poems mocking attempts to achieve perfection that haunted so many other poets and artists of the time, not the least masters like Michelangelo and Raphael. Berni suggested that art can never reach perfection; any human creation is doomed to remain unfinished, though it contains opportunities for change and renewal.

The position of the enraged man's arms and legs, as well as the winding snakes are reminiscent of Laokoons position in the Hellenistic statue group that had been unearthed a few years before Fiorentino´s arrival in Rome. Possibly, the image can be linked to how hitherto forgotten dead antique ideals during Rosso´s time had been brought back to life. The snakes can then be linked to rebirth since by shedding their skin they constantly renew themselves. The dragon can accordingly be a salamander, which like gold and silver artefacts is born from fire. The bird can be linked to the myth of Leda, who Zeus seduced in the shape of a swan and who then gave birth to the beautiful Helen of Troy, archetype of beauty and destruction.

That the man is partially flayed may be an indication of how the new art was born from the dissection of dead bodies, something both Michelangelo and da Vinci had indulged in. That the etching is called Fury may imply the birth pains when something new is coming forth and the fierezza, wildness/pride that Rosso Fiorentino was known for. 

That the man is castrated may allude to the impotence a creative artist might feel while being confronted with the criticism of an unsympathetic environment. Like most of Fiorentino´s depictions of Christ, the screaming man is completely naked. Alone and mercilessly exposed his conspicuous “physicality” covers a large portion of the image area. A few years later this etching came to be regarded as an eerie presage of the hideous disaster that hit Rome three years after its publication.

When the Imperial Army in 1527 had defeated a French army in northern Italy,  its commander found himself unable to pay his mercenaries, 34,000 of them mutinied and forced him to lead them towards Rome. Most of them were goaded by the possibility of rewarding plunder, but some of them might also, at least partly, have been religiously motivated. Several of the 14 000 German Landsknechte were Protestants. During its march through Italy, the rebelling army was joined by a motley crew of common bandits and various insurgents. The Roman defense was weak, a 5 000 men strong group of vigilantes and 186 Papal Swiss Guards, who at the last moment managed to bring the Pope to safety in Castel Sant'Angelo.

Like a storm swell the undisciplined mercenaries inundated the city and indulged themselves in an orgy of ruthless violence. House after house was plundered, anyone who dared to offer resistance was killed immediately. Unarmed priests and monks were hardest hit, while nuns were dragged to brothels or sold  in the streets to the murderous rabble. Churches were stripped of everything of value, tombs were broken up in a crazed the hunt for treasures. Saint Peter´s Basilica was  used as stable, archives and libraries were torched  after book pages had been torn out to be used as bedding for the horses.

Lutheran Landsknechte chose a pope of their own, dressed themselves up in ecclesial robes and tottered brawling back and forth through the city streets. After having paid 400 000 ducats for his life, the disgraced Clement VII was given safe passage out of the city. After eight months of violence and madness the soldiery began to leave the devastated city. Food was running out, while thousands of rotting corpses lied unburied and all manner of vermin poisoned wells and groundwater, the plague spread among soldiers and the ransacked civilian population.

Fiorentino had fared badly during the heady looting. The refined artist had been humiliated by a bunch of brutal German mercenaries who had moved into his residence. They used him as their house slave, stripped him of his elegant clothes and forced him to barefoot and single handed empty and load the entire stock of a cheese monger’s store. After a few weeks of suffering and humiliation Fiorentino succeeded to head north and finally showed up at his friend Tornabuoni´s residence in Sanspolcro, where he depicted Jesus as a corpse while darkness covers the earth. In the dark background, by the blood stained cross, we meet the bewildered gaze of a demon. Who is he?

Two explanations are usually provided – the demon represents an evil and triumphant presence relishing in the death of Christ. It is the Devil who enjoys the result of his evil deeds. However,  the shield and spear of the strange creature indicate that he represents Longinus, the Roman soldier who stuck his spear into Jesus' side. According to Catholic mythology Longinus is a saint, not at all a demon. The shield bearing creature may thus be one of Rosso´s subtle jokes, yet another example of his mockery of a religious art worn down by insipid conventions, perhaps the “demon” is nothing less than a portrait of his monkey.

Vasari tells an amusing anecdote about Rosso's large and domesticated Barbary macaque, the same kind of macaque that still lives on the rock of Gibraltar. According to Vasari this monkey was more like a man than aan animal and Rosso loved it "as his own self." When they lived together in Florence, Rosso´s assistant Battistino taught the macaque how to steal grapes from a nearby monastery garden. However, a monk caught the animal in the act and tried to flog it with a stick. The monkey escaped, but the friars forced Rosso to chain a weight to his beloved pet, so that it would not be able to sneak into the garden anymore. Nevertheless, the monkey taught itself to carry the weight in its hands and jump off to the monastery, where it crushed the roof tiles of the monks´ dormitory by pounding them with the weight. Rosso and Battistino laughed when they during a subsequent downpour heard how the friars cursed them and their monkey while rain water was pouring down on their beds.

However, if you compare a macaque´s face with the creature in the altarpiece they do not look alike. Perhaps the demon is after all a human being. He might depict a "wild man," a representative of the untamed, still unsaved humanity who with wonder and bewilderment witness the Christian mystery that unfolds in front of his uncomprehending stare.

"Wild men" were during the High Middle Ages a fascinating subject among European courtiers. They appeared in legends and fables – in Arthurian romances and oral traditions, where, among other creatures they took the form of trolls and orcs. One of the most popular pastimes among the nobility were "wild men dances", when ladies and gentlemen allowed themselves to be unleashed from the strict rules courtly dancing. Savages often occur in the arts. Lacking an intelligible language and common sense these furred creatures like giant children sneak around in the depth of dark forests. They have a violent temper and possess magical powers. They might tear lonely wanderer in pieces. Several of them are cannibals, they rape women and abduct children, preferably unbaptized ones, since wild men are pagans and hate anything that might pose a threat to their uninhibited nature. They tear up trees by their roots, cause hail storms and distort the vision of people they encounter. Wild men inhabit isolated caves or live under ground. They rule over forest animals, personifies nature's untamed forces and are thus both inferior and superior to man.

Fiorentino's savage contemplates the dead Christ in a manner that appears to be both menacing and confused. Has the unbridled nature finally defeated God's plan of salvation? Has the Lord's attempt to use love and compassion to improve the degraded state of his creation finally been thwarted by his son's death?

Two years before Fiorentino's birth, a whole new world had unexpectedly been discovered by the Europeans. Across the Atlantic lived peoples who sacrificed and even ate each other. There were incomprehensibly vast realms of gold, silver, previously unknown fruits and crops, vast virgin forests inhabited by wild men and women. A parallel world - maybe evil, maybe good, - but populated by persons who lacked any knowledge what so ever of either God or His son. Is it perhaps such a savage who in front of the cross are pondering on the strange spectacle that unfolds before him?

Maybe it was the New World was the Devil´s abode? As in a Portuguese depiction of Hell where the Devil from a throne supervises the torture of damned souls. According to a Renaissance prototype of American savages the Devil wears a mask and has a plumaged head dress, like those worn by members of some Amazonic tribes.

Perhaps the answer to the demon's identity is to be found in Vasari's mentioning about the macaque monkey as being like Rosso´s "own self." It may thus not be a demon who watches the dead Christ; it might be Rosso Fiorentino himself.  The artist as an outsider, a mere observer. Rosso the elegant esthete, who mocked Christian art conventions. Rosso, the innovator, the skilled artist who excelled in all arts. Rosso, the homosexual eccentric who in Rome had lived through a humiliating hell and at first hand experienced man´s bottomless evil, how "darkness covered the Earth", while Christian symbols were defiled and the commandment of love was neglected by executioners and victims alike. Rosso, the admirer of the human body, who from his position in darkness and seclusion contemplates the sorry sight of a dead Jesus. Rosso, who depicted a screaming, angry and vulnerable individual, skinned and castrated by an unsympathetic environment. Is Rosso the monkey? The freak, who behind a contorted mask watches and tries to understand a Christian mystery that according to the Catholic Catechism constitutes the ladder "on which one can ascend into heaven"?

Rosso's life ended tragically. He entered into the service of Francis I of France, who appreciated him both as an artist and social companion, paying him generously for his innovative work on the castle of Fontainebleu. According to Vasari, Rosso was "on intimate terms" with a Florentine, Francesco di Pellegrino, "who appreciated the art of painting". However, their relaionship went sour. Rosso brought Pellegrino to court, accusing him of theft, though when it turned out that his former friend was innocent Rosso Fiorentino killed himself out of shame and despair.

Anderson, Lisa (2011) “Rosso’s Fury: Engraving, Antique Sculpture, and the Topos of Death.”  Master of Arts Thesis, University of British Colombia. Bernheimer, Richard (1952). Wild men in the Middle Ages. Cambridge: Harvard University Press. Campbell, Stephen J. (2002) “Fare una Cosa Morta Parer Viva: Michelangelo, Rosso and the (Un)divinity of Art”, in The Art Bulletin, Vol. 84, No. 4. Castiglione, Baldassare (1967) The Book of the Courtier. Harmondsworth/Middlesex: Penguin Books. Ciardi, Paolo Roberto and Alberto Mugnani (1991) Rosso Fiorentino: Catalogo completeo dei depinti. Florens: Cantini.  Chastel, André (1983) The Sack of Rome 1527. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Laciani, Carlo and Antonio Natali (2014) “Rosso Fiorentino” Art e Dossier, No. 308. Henderson, John (1994) Piety and Charity in Late Medieval Florence. Chicago: University of Chicago Press. Rocke, Michel (1997) Forbidden Friendships: Homosexuality and Male Culture in Renaissance Florence. Oxford: Oxford University Press. Shearman, John (1981) Mannerism. Harmondsworth/Middlesex: Penguin Books. Taussig, Michael (1987) Shamanism, Colonialism, and the Wild Man. Chicago: The University of Chicago Press. Vasari, Giorgio (1991) Lives of the Artists. Oxford: Oxford University Press. 

För två år sedan besökte jag och Rose goda vänner från New York, som hyrt en villa strax utanför Florens. En plats med en prunkande trädgård och swimmingpool, mellan cypresser och pinjer skymtades det toskanska landskapet – en dalgång, ålderstigna stenhus och vinodlingar, i fjärran låg blånande berg. Huset var rustikt och enkelt möblerat, på de vitmenade väggarna hängde skira, välgjorda akvareller som målats någon gång i början av förra seklet. I vårt rum stod en bokhylla fylld med böcker på tyska, som av allt att döma tillhört samma dam som gjort målningarna. Det var mest biografier och historieböcker kring det österrikisk-ungerska imperiet. Där fanns även några dagböcker som då jag bläddrade i dem bekräftade mina misstankar. De hade skrivits av en ung dam och redogjorde kortfattat för hur hon tillbringat sina dagar; restaurang- och museibesök, samt tämligen utförliga beskrivningar av de motiv hon ritat och målat.

Damen som för länge sedan bott i vårt rum hade enligt dagboken gjort utflykter kring Florens och besökt småstädernas konstskatter, när jag läste om utflykterna greps jag av en längtan att göra samma sak. Eftersom våra generösa vänner hyrt en minibuss for vi tillsammans till Arezzo, en stad jag kände till, men aldrig besökt. I Arezzo spelade Roberto Benigni in sitt mästerverk Livet är underbart och där utspelar sig den enda scen jag fäste mig vid i Anthony Mingellas tämligen långtråkiga filmatisering av Den engelske patienten. Den indiske minröjaren ”Kip” Singh fäster en sele på och ger en lysraket till sin älskarinna Hana (i romanen var det dock en gammal professor) för att sedan med block och talja hissa upp henne under valven i Arezzos St. Fransiskus Basilika, så att hon på nära håll kan se Piero della Francescas fresker.

Jag hade länge velat se de där freskerna in situ. De restaurerades mellan 1991 och 2000 och ser nu ut som den gång de först visades för imponerade arezzobor som förundrades över deras skiftande ljusspel, geometriska stränghet, diskreta perspektiv och heroiska stillhet. Giorgio Vasari, som föddes i Arezzo tjugo år efter della Francescas död, konstaterade att dennes mästerskap hade förändrat konsten:  

Piero får oss att inse hur viktigt det är att imitera verkligheten, att teckna den, att härleda konsten direkt från verkligheten. Han åstadkom detta beundransvärt väl och fick många moderna målare att imitera honom och därigenom nå de höjder av perfektion som vi nu ser i vår egen tid.

Della Francescas fresker uppfyllde mina förväntningar, så fort jag lämnat kyrkan greps jag av en vilja att se dem igen. I ösregn fortsatte vi mot Sansepolcro, Piero della Francesca födelseort. På vägen dit stannade vi i byn Monterchi, där hans Madonna del Parto, Födelsens Madonna, finns. Traditionen säger att della Francesca skapade denna hyllning till en gravid kvinna i ett kapell vid byns kyrkogård där konstnärrens mor vilar i en omärkt grav. Vasari, utan vilken vi inte vetat så mycket om renässanskonsten, berättade att Piero kallades della Francesca, Francescas Piero, eftersom hans mor Francesca var havande med honom när fadern dog, varefter hon på egen hand uppfostrade honom. Det var hon som tidigt upptäckte sonens unika begåvning och förde honom till ära och berömmelse.

Regnet och den sena timmen hindrade oss från att fortsätta till Sansepolcro och vi fick inte se della Francescas Den uppståndne Kristus. Sansepolcro betyder Den Heliga Graven och i dess stadshus hade Piero  målat hur en atletisk Jesus i den toskanska natten lugnt och värdigt stiger upp ur sin sarkofag. Visst var det trist att vi inte hann se den  tavlan, men vad som grämde mig mest var att vi inte kom till San Lorenzokyrkan.

I det dåligt upplysta kyrkorummet hänger en tavla med en helt annan Jesusgestalt än della Francescas triumferande atlet - inte en dödens besegrare, utan dess offer.  Det är natt i Jerusalem, Guds mörker täcker jorden, likväl faller ett svagt ljus över Jesu döda kropp; ett grått kadaver. Den utmärglade bröstkorgen höjer sig över den infallna buken, som om den livlösa kroppen lagts ut till beskådan i ett bårhus, eller en anatomisal. Som belysta av fotoblixtar flammar i mörkret Josef fån Arimatias röda turban, Nikodemus saffransgula mantel, Johannes brokadmönstrade skjorta, Maria Magdalenas glänsande lockar och Marias, Zebedéernas moders ljusblå klänning.

I dunkelt bakom den av sorg avsvimmade Jesu moder, står vid korsets blodbesudlade stam en skräckinjagande gestalt som med stålgrått gnistrande ögon ur djupet av det skrämmande mörkret stirrar rakt mot oss, alltmedan ett skevt leende spelar på läpparna. Om du går närmre ser det snarare ut som om varelsen vindar med ögonen och att munnen inte ler utan är missbildad. Nattvinden river i det toviga hårets ostyriga lockar. Vem är det? Varken djur eller människa, en groteskt vanskapt demon beväpnad med sköld och lans.

Jag har funderat på om det är möjligt att söka ursprunget till såväl Fiorentinos okonventionella framställning av den döde Jesus, som det märkliga monstret. Det är ett vanskligt företag eftersom vi inte så mycket mer om Rosso Fiorentino än Vasaris berättelser och det fåtal av hans verk som finns bevarade.

Giovanni Battista di Jacopo Guasparre, på grund av sitt röda hår av alla kallad Rosso Fiorentino, Den Röde Florentinaren, anlände 1527 omskakad och oroad efter sina otäcka upplevelser under Il Sacco di Roma, Plundringen av Rom, till landsortshålan Sansepolcro. Det var stadens nytillsatte biskop som bjudit in honom. Leonardo Tornabuoni var en jämnårig ungdomsvän från Florens och han hjälpte den kontroversielle konstnären att få flera lokala uppdrag. Tornabuoni uppskattade vännens säregna konst och i Rom hade Rosso Fiorentino för hans räkning gjort en ovanligt vacker och samtidigt chockerande målning.

Konstverket har vissa likheter med della Francescas framställning av den uppståndne Jesus i Sansepolcro, men det finns också stora skillnader. Medan Jesus på della Francescas målning rakryggad stiger upp ur sin sarkofag, vilar han hos Fiorentino på den. Della Francescas Jesus blottar sin muskulösa bringa. Fiorentinos Jesus är också välbyggd, men till skillnad från della Francescas heroiske frälsningsgestalt är han naken, blottad, utelämnad och uppvisad i helfigur. Hos della Francesca kliver Jesus högrest och triumfatoriskt på egen hand upp ur sin grav, medan han hos Fiorentino stöttas av överjordiskt vackra änglagossar. Fiorentinos Jesus är död, men hans kropp visar inga tecken på likstelhet; mjuk och avslappnad tycks den varsla om att Världens Frälsare inom kort skall återkomma från döden, att han är i färd med att vakna upp ur en djup dvala.

Änglarna tycks förevisa Fiorentinos Jesus, som när prästen under mässoffret lyfter oblaten och inför församlingen deklarerar: Hoc est enim Corpus meum, quod pro vobis tradetur, ”Detta är min kropp, som blir utgiven för er”. Det är som om den nakne Jesus inte vilar mot en sarkofag, utan mot ett altare. Som om hans kropp av de assisterande ängla-efeberna förevisas, för att sedan erbjudas som ett mässoffer. En föreställning likt den som den fanatiske munken Girolamo Savoranola trettio år tidigare givit uttryck för i de predikningar som grundligt skakade om florentinarna:

O, ni dåraktiga män, ni som genom ert syndande uppvisat en vilja att förlora så mycken fred och vila; agite poenitentiam, gör bot; återvänd till Gud och ni skall finna en välbehövlig vila; ångra era missgärningar; erkänn; stålsätt er själva genom att följa en föresats att aldrig mer synda; tag emot nattvarden, den kommer att frälsa även er! Betrakta de som omvandlats och nu följer de kristnas väg, som bekänt sina synder och mottagit nattvarden. Finner ni inte, allt som oftast, hos dem något i det närmaste gudomligt, en ödmjukhet, en andlig glädje? Deras ansikten har antagit änglarnas form. Om ni däremot betraktar onda människors ansikten, de förstockat perversa och speciellt de prästers ansiktsuttryck som speglar otyglade laster, då framstår de som demoner, långt värre än syndiga lekmän

Änglarna på Fiorentinos altartavla har utomjordiskt vackra ansikten, medan den döde Jesus likt konstnären själv är rödhårig, det är han för övrigt på alla framställningar av den döde Jesus som Fiorentino målat. Han signerade målningen med RUBEUS FLO FACIEBAT, ”den Röde Florentinaren gjorde den”.

Likt många andra av dåtidens konstnärer var Fiorentino fascinerad av manskroppen och betraktade den som förmedlare av tecken och budskap. Det gjorde även de i Norditalien rikligt förekommande flagellantbrödraskapen, på italienska även kallade battuti eller disciplinati. Fast de hade uppfattningen att syndares kroppar måste tuktas och bestraffas. De kroppsliga drifternas förmåga att förföra den kristna själen måste hejdas. De tuktade sina kroppar som när man disciplinerar en vildsint hund och tämjer den till lydnad.

Det första uppdraget som den nyutnämnde biskopen Leonardo Tornabuoni ordnade åt sin ungdomskamrat var utförandet av alltartavalan i Sansepolcros Det Heliga Korsets Kyrka, som till hörde Compagnia dei Battuti di Santa Croce, ”Sällskapet for Det Heliga Korsets Slagna”. Ett märkligt namn som visar att beställarna var flagellanter. Sedan mitten av tolvhundratalet hade flagellantismen spritt sig genom ett Italien plågat av jordbävningar, politisk instabilitet, krig och pest.

På Fiorentinos tid fanns det inom varje italiensk stad en mängd katolska brödraskap som samlats kring ett helgon, eller specifika riter.  Brödraskapen var föreningar för likasinnade; för bybor som sökt sig in till de växande städerna, för hantverkare och konstnärer, samt en mängd andra grupperingar som vuxit fram när människor kände sig befryndade genom sitt ursprung, sin verksamhet eller sina idéer. Brödraskapen ordnade och bekostade begravningar och själamässor för sina medlemmar och flera av dem stödde även änkor och faderslösa.

Till en början uppstod flagellantrörelser sporadiskt i tider av oro och nöd. Trots regelbundet återkommande fördömande från ecklesiastiska myndigheter ebbade inte fenomenet ut förrän efter flera sekler. Då hade medlemmarna i sällskapen i allmänhet begränsat sitt självplågeri till att vid påkommet behov bära en tagelskjorta, eller en cilice, ett smalt kedje- eller metallbälte med inåtvända taggar som fästs vid ena låret, en självplågerimetod som fortfarande praktiseras av hängivna medlemmar i den populära katolska organisation Opus Dei.

 I Italien, där ålderstigna traditioner lever kvar i vissa städer och byar kan man otroligt nog i staden Guardia Sanframondi i Kampanien vart sjunde år bevittna hur flagellantriter praktiseras på samma sätt, som under Medeltiden. På det Heliga Korsets Dag, som infaller i september, piskar sig hundratals män som vandrar i långa processioner, blodiga med gissel, eller river sönder sina bröst med en spugna, en korkskiva med instuckna nålar. De sjunger laudes sprituales, hymner som skildrar Jesu och hans moders lidande. Speciellt utvalda ”hjälpare” dränker regelbundet in tortyrredskapen med vin, i avsikt att desinficera dem. 

 I Battenti, “piskarna”, döljer sina ansiktens under vita huvor med hål utklippta för ögonen och liksom under Medeltiden och Renässansen vandrar processionsdeltagarna bakom standar och tavlor, så kallade gonfalones, som vittnar om brödraskapens makt och uppoffringar. Ju praktfullare gonfalones, desto tydligare antyder de hur mycket pengar flagellanterna varit beredda att offra till Guds större ära.

I en del kyrkor finns fortfarande gonfalones uppställda, exempelvis kan man i San Francesco di Pratos kyrka i Perugia betrakta en gonfalone som 1464 skapades av Nenedetto Bonfigli. Den framställer hur Madonnan under sin mantel skyddar Perugias invånare från pestpilar som en straffande Gud kastar över dem, alltmedan döden i form av en vanskapt demon fångar upp alla de som råkar befinna sig utanför stadsmurarna.

Flagellanterna har genom sitt stöd till målarkonsten bidragit till dess utveckling och även inom musiken har de haft stor betydelse. Deras laudes spirituales inspirerade den sjungna katolska mässan, som sedermera gav upphov till en mängd imponerande körverk, exempelvis Pergolesis hjärtgripande Stabat Mater, Verdis kusliga Dies Irae från hans ålderdomsverk Quattro Pezzi Sacri, eller varför inte exotiska mässor som den kongolesiska Missa Luba arrangerad av Guido Haazen, eller Ariel Ramirez argentinska Missa Criolla.

Det var alltså tradition hos flagellantbrödraskapen att betala betydande konstnärer för att skapa konstverk till deras processioner och kyrkor. I kontraktet som Compagnia dei Battuti di Santa Croce ingick med Rosso Fiorentino stod det uttryckligen att hans verk skulle: ”framställa en korsnedtagelse som speciellt ärade Kristi kropp”. Det är inte bekant om bröderna uppskattade Fiorentinos verk, men han fick bra betalt och skänkte en skickligt utförd skissförlaga till den döde Kristus till den unge, beundrande Giorgio Vasari.

När brödraskapet upplöstes flyttades altartavlan till sin nuvarande plats i en kyrka som på den tiden tillhörde ett barnhem. Emellertid blev en besökande biskop femtio år senare så upprörd över framställningen av den nakne Jesus att han befallde att det ”oanständiga” konstverket omedelbart skulle avlägsnas. Efter napoleonkrigens slut 1815 återinsattes tavlan på sin ursprungliga plats och infattades då i en praktfullt dekorerad nisch.

Fiorentino var ingen främling för brödraskapens verksamhet. Det är också möjligt att han tilltalades av flagellanternas syn på människokroppen som själens spegel. De ansåg att om du förenade dig med Kristus genom att utsätta dig för fysiskt lidande, kunde du inte enbart förlösa dig själv från dina synder, utan även hjälpa andra vars skulder du tagit på dig. De grundade sin uppfattning på flera bibelord, bland andra Första Korinthierbrevet 6:15: ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp?” och Markus 8:34–35: 

Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv?

Liknande uppfattningar speglas i den katolska katekesen, exempelvis i dess paragraf 2:618:

Korset är Kristi enda och enastående offer. Kristus är den ende förmedlaren mellan Gud och människor. Han har på sätt och vis förenat sig med varje människa i sin gudomliga person, som blivit människa och ger därför varje människa på ett sätt som Gud känner till, möjligheten att förena sig med påskmysteriet. Han uppmanar sina lärjungar att ta sitt kors på sig och följa honom, ty Kristus led för vår skull, och gav oss ett exempel för att vi skall följa i hans fotspår. Han vill med sitt frälsningsoffer förena just dem som är detta offers främsta förmånstagare […] Det finns ingen annan stege än korset på vilken man kan stiga upp till himmelen.

Under Rosso Fiorentinos uppväxt fanns det i Florens inte mindre nittiosex katolska brödraskap och av dem var nära en tredjedel flagellanter. Flera brödraskap misstänktes för att inte vara helt rumsrena, man antog att de under Kyrkans täckmantel fungerade som politiska motståndsceller eller tjänade som ursäkt för ett uppsluppet nöjesliv. Speciellt flera av flagellanternas brödraskap pekades ut som politiska diskussionsklubbar och chonbibbie, dryckeslag.

Precis som Bellman när han i sin diktning parodierar ordenssällskap och använder bibliska allusioner och vändningar kunde florentinska författare, som Benedetto Dei och Niccolò Machiavelli, göra narr av de katolska brödraskapen, förvränga deras namn och ironisera över deras medlemmar. Speciellt under karnevalstiden skojade man friskt med brödraskapen och kunde likt Bellman på ett milt satiriskt sätt ironisera över dem. Uppenbarligen deltog den unge Rosso Fiorentino i Florens intellektuella kotterier, där man frimodigt diskuterade filosofi, konst och politik, spelade och sjöng skabrösa visor. Vasari öser beröm över sin beundrade Rosso:

Hans många meriter var sådana att om Fru Fortuna nekat honom några av dem skulle hon ha begått ett stort misstag, ty Rosso var omåttligt begåvad, förutom sin konstskicklighet var han förlänad med ett behagfullt uppträdande; hans sätt att tala var respektfullt och allvarligt. Han var en utmärkt musiker och hade stor kunskap om filosofi och vad som imponerade mest bland alla hans stora kvaliteter var uppfinningsrikedomen. I sin konst var han något av en poet när det gällde att arrangera sina figurer, dessutom var han begåvad med en djärvhet som var fast förankrad i en hantverksskicklighet som var både graciös och sublim. Han var en högtflygande fantast och en mästare i att arrangera komplicerade scener.

Fiorentino räknade bland sina vänner den geniale poeten Francesco Berni som genom sina komiska och burleska dikter redan i unga år hade blivit något av en legend. Bernis diktning beundrades för sin träffsäkra ironi, sin lätthet, gnistrande intelligens, formvariation och flytande diktion. Hans sätt att blanda allvar med farsartad komik blev stilbildande och kom att kallas för ”bernikiansk poesi”.

När han som brådmogen tjugoåring fick uppdraget att utföra två stora fresker i ett florentinskt kloster, De tre vise männens resa och Marie Himmelsfärd, inkluderade Fiorentino i den senare ett porträttav sin vän Francesco Berni. Den populäre poeten skall föreställa en av apostlarna, men är framställd på ett mycket besynnerligt vis, som om han vore en clown.

I sin konst tycks Rosso Fiorentini ibland, liksom vännen Berni i sin poesi, roa sig med att parodiera den mer eller mindre massproducerade religiösa konsten. Hur skall man annars uppfatta hans framställning av madonnan och barnet som om de vore ett par trädockor och det groteskt närgångna gamla helgonet, som har tycke av Gepetto, gubben som tillverkade Pinocchio (fast den sagan skrevs förstås 300 år senare)?

Vasari skriver att missnöjda kunder reagerade negativt på vad han kallar Rossos ”häpnadsväckande överdrifter”, hans sätt att begåva sina helgon med drag av en "grym desperation" så extrema att de ofta missuppfattades som demoner. Vasari skriver att Rossos kontroversiella fierezza, vildhet/stolthet och stravaganza, excentricitet, var manifestationer av hans ”motstridiga idé”, men han förklarar inte vad han menar med detta något märkliga uttryck.

Trots sin till synes uppsluppna natur var Fiorentinos författarvän Francesco Berni en melankolisk och plågad man. När han i sina dikter ironiserade över högstämd och vacker poesi, exempelvis Petrarcas diktning, kunde Berni hänge sig åt mardrömslika överdrifter, en inspirerad galenskap som av hans omgivning uppfattades som utslag av furore, skapande raseri, en egenskap som också tillskrevs Michelangelo. I Bernis poetiska fantasteri förenas i en känslomässig förvirring respektlös humor med mörk passion.  Berni deklarerade att när han skrev var han som besatt av andar, spiritato. I en av sina dikter liknar han sig själv vid en ”infernalisk ande”, en ”fördömd själ”:

Mitt hjärta är ett helvete,

en helvetisk ande är jag,

min eld är en helveterseld,

utan hopp om frälsning är jag,

fjärmad från Guds ansikte är jag,

likt en erbarmlig demon.

En del av Bernis ångest fann förmodligen sitt ursprung i insikten om att hans ”annorlunda natur” höll honom fången. I Florens var han känd som en dåligt kamouflerad homosexuell, en läggning som av allt att döma inte var ovanlig i de kretsar som även hans vän Rosso Fiorentino rörde sig i. 

I sina predikningar öste den dystre Savoranola sitt förakt över sodomiterna, den tidens beteckning på homosexuella. Den allvarstyngde munken, vars tagelskjorta vi såg utställd i hans cell i Florens dagen efter vårt arezzobesök, ondgjorde sig över all den flärd och det lättsinne som fjärmat florentinarna från Guds nåd. Han vände sig till sina andäktigt lyssnande åhörarskaror:

Med ert samtycke skall vi driva bort sodomiterna från deras nästen, spelhålor och krogar, rensa vår stad och fylla henne med prakt och dygd, därigenom skall vi bli förvissade om att vi handlat i enlighet med den Högste Gudens vilja.

Florens var känt för att många av dess medborgare var öppet homosexuella. På tyska kom ordet Florenzer att ha samma betydelse som ”homosexuell”. Sexuella relationer mellan män var likväl förbjudet i lag och en speciell polismyndighet kallad Ufficio della notte, Nattavdelingen, hade till uppgift att registrera och bestraffa homsexualitet. Dess register från 1432 till 1502 finns bevarat och under den tiden undersöktes 17 000 olika män för misstänkt “sodomi”, detta i en stad med mindre än 40 000 invånare, av dem dömdes 3 000 till böter eller fängelse.

Bland akterna förekommer rapporter om sodomi inom flaggelantbrödraskapen, kanske inte så märkligt med tanke på den kroppsfixering som frodades bland dem. Enligt många flagellanter skulle kroppen inte enbart späkas utan även dyrkas, i form av Jesu marterade kropp som vördades i sin inkarnation av nattvardens oblat, eller som ett medel för meditation kring Kristi offerdöd och ställförträdande lidande. Den nakne eller halvklädde Jesus var ett vanligt förkommande motiv i konsten och antog då ofta formen av en klassik idealmodell, inspirerad av antika skultpturfragment och djupsinniga spekulationer kring klassisk filosofi.

Rosso Fiorentino anses som en av manierismens främsta företrädare. Beteckningen kommer från italienskans maniera, med urpsrung i latinets manuarius “sådant som handen kan göra”. Ordet kan översättas med svenskans “stil”, eller “sätt”. Inom konsten användes maniera för att beskriva de stora mästarna Michelangelos och Raphaels högst personliga sätt att framställa verkligheten, de försökte omforma den på ett sådant sätt att både estetisk njutning och eftertanke stimulerades.

De italienska manieristerna eftersträvade virituositet, från virtú, dygd/kraft/färdighet. Det betydde att de ville övervinna i förväg fastställda svårigheter. De experimenterade med ljus, färgsättningar och positioner. Svårigheterna skulle bemästras med bravura, med elegant lätthet. I sin instruktionsbok för hur en perfekt gentleman bör agera, Il Cortegiano, beskriver Baldassare Castiglione denna till synes omedvetna elegans som spezzatura, en slags belevad vårdslöshet. Att var manierad kom snart att få bibetydelsen att vilja briljera med sitt märkliga uppförande, något som vissa homsexuella män anklagades för.

Rom kunde under 1520-talet i viss mån jämföras med Paris i början av förra seklet. Paris var då Europas estetiska, vetenskapliga och i viss mån ekonomiska centrum. Unga konstnärer sökte sig dit för att lära från de gamla mästarna, vars konst fanns utställd i Louvren, men också för att söka inspiration från radikala förnyare inom grupperingar som symbolism och impressionism, eller nyskapande konstnärer som Gaugin, van Gogh eller Cezanne. Strax före första världskriget växte flera radikala konstrriktningar fram; som kubism, futurism, orfism, fauvism m.fl. - sedan kom krigskatastrofen.

I Rom hade Michelangelo 1512 skakat om konstvärlden med sina ofattbart kraftfullt utförda och banbrytande takmålningar i Sixtinska Kapellet och 1520 hade den andre store renässansmästaren, Raphael, avlidit och lämnat efter sig en stor grupp adepter, som på ett lysande sätt förvaltade hans omtumlande arv. Imponerande antika skulpturer återfanns, som Laokoongruppen som 1506 grävdes fram ur en vingård i centrala Rom och 1480 föll en ung romare ner i en grotta och fann sig omgiven av fantastiska målningar, Han hade hamnat i resterna av Neros Gyllene Hus och under de följande decennierna utforskades rum efter rum och deras “groteska” målningar inspirerade bland andra Raphael och hans grupp.

Unga konstnärer från hela Italien sökte till Rom och på bas av de äldre mästarnas lärdomar och de antika fynden omformade de dåtidens konst till något fullkomligt nytt – manierismen. Sedan kom, precis som i Paris 1914, katastrofen. Paris klarade sig i relativt oskatt från det första världskrigets fasor, men en hel generation unga män skadades, dog eller förändrades mentalt. I Rom plundrades och förstördes staden nästan fullständigt, befolkningen sjönk från 55 000 invånare till 10 000. De nyskapande, unga konstnärerna skingrades över Europa och tog med sig sina nya idéer.

När florentinaren Giulio Medici 1523 under namnet Klemens VII blev påve, begav sig Rosso Fiorentino och hans assistent Battistino, “en mycket vacker gosse”, till Rom där en mängd välbetalda uppdrag väntade. I Rom befann sig redan  Francesco Berni, Leonardo Tornabuoni och flera andra florentinska lycksökare. Förutom fresker och oljemålningar skapade Fiorentino tillsammans med gravören Gian Jacopo Caraglio flera märkliga grafiska blad. Underligast var en etsning med namnet Furia, Raseri. En otäck bild som föreställer en kastrerad och delvis flådd man som omslingrad av ormar och ridande på en drake vrålar i en snårig skog. Bredvid honom står en svanliknande fågel. Ingen har ännu lyckats lista ut vad det handlar om, speciellt som bilden inte tycks alludera på någon välkänd myt, eller allegori.

Möjligen kan bilden förknippas med Rosso Fiorentinos förmodade spekulationer om hur konsten levandegör sådant som varit dött. När han i Perugia arbetade med en altartavla som skulle framställa Jesus mellan tre Marior och Anna, Marie moder, målade han den övre delen i enlighet med beställningen, men den nedre fyllde han med en mängd figurer som personifierade astrologiska konstellationer. Han förbjöd folk att under arbetets gång komma in i kyrkan, men blev tagen på bar gärning då han framför tavlan tillsammans med sin unge assistent utförde magiska riter. Han anklagades för trolldom och fick inte slutföra sitt arbete. 

Rossos fascination för döden som en förutsättning för liv kan vara en bidragande orsak till varför han så ofta framställde helgon som utmärglade, ja - nästan som levande kadaver.  Hans vän poeten Berni kan i sina dikter håna den perfektion som andra poeter och konstnärer, som Michelangelo och Raphael, ger sina gestalter och antyda att konsten inte behöver vara fulländad; det är det ofärdiga som bär på möjligheter till förändring och förnyelse.

Den rasande mannens position och de slingrande ormarna i Rossos etsning påminner om Laokoons ställning i den hellenistiska statygrupp som grävts fram ett par år innan Fiorentino anlände till Rom. Möjligen kan bilden kopplas samman med hur den döda antiken under hans tid på nytt väcktes till liv. Ormarna kan då symbolisera pånyttfödelse, genom att ömsa skinn förnyar de sig ständigt. Draken kan vara en salamander, som likt guld och silverförmål föds ur eld och svanen kan ställas samman med myten om Leda, som Zeus förförde i gestalt av en svan och som sedan födde den vackra Helena av Troja, urbilden för skönheten, men genom att hon orsakade masslakten vid Troja också en påminnelse om dess förödande kraft.

Att mannen delvis är flådd kan vara en antydan om hur den nya konsten föds ur dissektionen av döda kroppar, något man visste att Michelangelo och da Vinci ägnat sig åt. Att etsningen kallas Raseri visar möjligen på födslovåndorna då något nytt är på väg att uppenbara sig och den fierezza, vildhet/stolthet, som Fiorentino var känd för.

Att mannen är kastrerad kan då ses som ett tecken på den vanmakt som en nyskapande konstnär kan känna inför en oförstående omvärld. Liksom många av Fiorentinos kristusgestalter uppvisas mannen blottad och naken. Ensam och skoningslöst exponerad fyller han med sin påtagliga “kroppslighet" en stor del av bildytan . Några år senare upfattade en del betraktare bilden som ett kusligt varsel om den hemsökelse som drabbade Rom tre år efter det att etsningen publicerats.

När den kejserliga armén 1527 i Norditalien hade besegrat en fransk armé och dess befälhavare inte förmådde betala sina legoknektar, gjorde de 34 000 soldaterna myteri och tvingade sitt befäl att leda dem mot Rom. De flesta drevs säkert av plundringbegär, men det fanns även hos en del av dem en viss religiös motivation, flera av de 14 000 tyska landsknektarna var protestanter. Under deras marsch genom Italien förenade sig allsköns upprorsmän och banditer med de segervissa knektarna. Det romerska försvaret var svagt, ett 5 000 man starkt medborgargarde och 186 påvliga schweizergardister, som i sista stund lyckades föra påven i säkerhet i Castel Sant´Angelo.

Likt en stormvåg vräkte sig de odisciplinerade legoknektarna över staden i en orgie av skoningslöst våld. Hus efter hus plundrades, alla som bjöd motstånd dödades omedelbart. Präster och munkar var hårdast utsatta, medan nunnor släpades till bordeller, eller såldes på gatorna till soldathoparna. Kyrkorna länsades på allt av värde, gravar bröts upp i jakten efter dyrbarheter, Vatikanen användes som stall för knektarnas hästar, arkiv och bibliotek antändes efter det att boksidor rivits ut för att användas som strö för hästarna.  

De lutherska landsknektarna valde en egen påve, iklädde sig prelaternas skrudar och drog skrålande fram och tillbaka genom stadens gator. Efter att ha betalt 400 000 dukater för sitt liv fick den förödmjukade Klemens VII fri lejd ut ur staden. Efter åtta månader av våld och vansinne började soldathoparna lämna den förstörda staden.  Maten tröt, medan tusentals ruttnande lik och allsköns ohyra förgiftade brunnar och grundvatten, farsoter spred sig bland soldaterna och den utplundrade civilbefolkningen.

Fiorentino for illa under den besinningslösa plundringen. Den förfinade och känslige konstnären förnedrades av brutala tyska landsknektar som flyttat in i hans bostad. De använde honom som sin slav, tvingade av honom hans eleganta kläder och drev honom att barfota för deras räkning tömma och på deras vagnar lasta hela lagret från en osthandlares butik. Efter några veckor lyckades Fiorentino ta sig norrut och det var då han dök upp hos sin vän Tornabuoni i Sanspolcro, där han senare i flagellanternas kyrka målade sin begråtne och nakne Kristus. Vad Fiorentino framställer ärJesus som död, hur mörkret täcker jorden och ur dunkelt möter vi vid korsets stam den förvirrade blicken från en demon. Vem är han?

Två förklaringar brukar ges – det är Ondskans närvaro vid Jesu död, Djävulen som betraktar sitt verk. Men hans sköld och spjut visar på att han är Longinus, den romerske soldat som stack sitt spjut i Jesu sida. Men, i katolsk mytologi är Longinus ett helgon och inte alls någon demon. Det kan röra sig om ett av Rosso Fiorentinos subtila skämt, ännu ett exempel på hans drift med den religiösa konstens slitna konventioner, kanske rör det sig helt enkelt om ett porträtt av hans apa?

Vasari berättar en lustig anekdot om Rossos storvuxna och tama berberapa, samma sorts makak som fortfarande bebor Gibraltars klippa. Den var mer som en människa än en apa och Rosso älskade den ”som sitt eget jag”. När de bodde tillsammans i Florens lärde Rossos assisstent Battistino makaken att stjäla vindruvor från en närliggande klosterträdgård. Men en munk tog den på bar gärning och försökte prygla den med en käpp. Apan undkom, men klosterbröderna tvingade Rosso att kedja en blytyngd vid sitt älskade husdjur, så att det inte skulle kunna smita in i trädgården. Men apan lärde sig att bära tyngden i sina händer och hoppade iväg till klostret, där den med blykiulan krossade dormitoriets takpannor . Rosso och Battistino skrattade gott när de under ett efterföljande ösregn hörde hur munkarna svor ve och förbannelse över dem och deras apa, alltmedan regnet forsade in i deras sovsal.

Men, om man jämför en makaks ansikte med tavlans demon liknar de inte varandra särsklit mycket. Kanske är demonen trots allt en mänsklig varelse. Det är möjligt att han är en ”vild man”, en representant för den otämjda, fortfarande ofrälsta mänskligheten som med undran betraktar det kristna mysterium som utspelar sig inför hans oförstående blick.

”Vilda män” var under högmedeltiden ett fascinerande ämne, de dök upp i sagocyklerna – i arturlegenderna och den muntliga traditionen, där de bland annat tog formen av troll, eller orker. Ett av de populäraste evenemangen vid adelns fester var ”vildmännens dans”, då damer och herrar släppte loss från den höviska danskonstens strikta regler. Vildmän förekommer ofta i konsten. I avsaknad av ett begripligt språk och vanligt vett smyger dessa hårbeklädda varelser likt jättelika barn kring i skogarna. De har ett våldsamt humör och besitter magiska krafter. De är kapabla att slita ensamma vandrare i stycken, flera av dem är kannibaler, de våldtar kvinnor och rövar bort barn, helst odöpta sådana, eftersom vildmän är hedningar och avskyr allt som hotar deras ohämmade natur. De river upp träd med rötterna, slungar iväg klippbok och förvänder synen på folk. De lever helst isolerade i grottor eller i under jorden. De råder över skogens djur, personifierar naturens otämjda kraft, därigenom är de både underlägsna och överlägsna människan.

Fiorentinos vilde betraktar både hotfullt och förvirrat den döde Jesus. Har den otyglade naturen besegrat Guds frälsningsplan? Har Herrens försök att genom kärlek förbättra sin degenererade skapelse omintetgjorts genom hans sons död?

Två år innan Fiorentinos födelse hade en helt ny värld oväntat upptäckts av européerna. På andra sidan Atlanten levde folk som offrade och till och med åt människor. Där fanns stora obegripliga riken med guld, silver och tidigare okända frukter och grödor, väldiga urskogar med vilda män och kvinnor. En parallell värld - kanske ond, kanske god, - men utan kännedom om vare sig Gud eller Hans son. Är det kanske en sådan vilde som framför korsets stam betraktar det märkliga skådespelet som utspelar sig framför honom? Kanske var den nya världen djävulens hemvist? Som i en portugisisk framställning av Helvetet från 1550, där Djävulen som från en tron övervakar tortyren av fördömda själar, enligt renässansens vildeprototyp bär han mask och har en fjärderskrud likt de som bars av vissa amazonfolk.

Kanske svaret på demonens identitet finns att söka i Vasaris yttrande om makakapan, att Rosso älskade den ”som sitt eget jag”. Det är kanske inte en demon som betraktar den döde Jesus, det är möjligen Rosso Fiorentino själv. Konstnären, den utanförstående betraktaren. Rosso den fulländande esteten som drev med de kristna konstkonventionerna. Rosso, innovatören vars konst få begrep sig på. Rosso den homosexuelle särlingen som i Rom genomlevt ett förnedrande helvete och på nära håll upplevt människans bottenlösa ondska, hur ”mörkret täckt jorden” medan kristna symboler besudlats och kärleksbudet glömts bort av bödlar och offer. Rosso, beundraren av den mänskliga kroppen som från sin position i mörker och tillbakadragenhet betraktar den döde Jesus. Rosso som framställt skrikande, rasande och utsatta individer, flådda och kastrerade av en oförstående omvärld. Är det Rosso som är apan, missfostret som bakom sin förvridna mask betraktar och försöker förstå det kristna mysterium som enligt den katolska katekesen utgör den stege ”på vilken man kan stiga upp till himmelen”?

Rossos liv slutade tragiskt. Han trädde i tjänst hos Frans I av Frankrike, som upskattade honom både som konstnär och sällskapsmänniska och betalade honom rikligt för hans ytterst originella och revolutionerande arbete med inredningen av slottet Fontainebleu. Enligt Vasari umgicks Rosso "på nära och intima termer" med en florentinare, Francesco di Pellegrino, "som uppskattade målarkonsten". Det skar sig emellertid  mellan vännerna. Rosso drog Pellegrino inför rätta, anklagad för att ha bestulit honom, men då det visade sig att den före detta vännen var oskyldig tog Rosso Fiorentino livet av sig, av skam och förtvivlan.

Anderson, Lisa (2011) “Rosso’s Fury: Engraving, Antique Sculpture, and the Topos of Death.” Master of Arts Thesis, University of British Colombia. Bernheimer, Richard (1952). Wild Men in the Middle Ages. Cambridge: Harvard University Press. Campbell, Stephen J. (2002) “Fare una Cosa Morta Parer Viva: Michelangelo, Rosso and the (Un)divinity of Art”, in The Art Bulletin, Vol. 84, No. 4. Castiglione, Baldassare (1967) The Book of the Courtier. London: Penguin Classics. Ciardi, Paolo Roberto och Alberto Mugnani (1991) Rosso Fiorentino: Catalogo completeo dei depinti. Florens: Cantini.  Chastel, André (1983) The Sack of Rome1527. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Laciani, Carlo och Antonio Natali (2014) “Rosso Fiorentino” Art e Dossier, No. 308. Henderson, John (1994) Piety and Charity in Late Medieval Florence. Chicago: University of Chicago Press. Rocke, Michel (1997) Forbidden Friendships: Homosexuality and Male Culture in Renaissance Florence. Oxford: Oxford University Press. Savoranola, Girolamo (2006) Selected Writings of Girolamo Savoranola: Religion and Politics, 1490-1498. New Haven CT: Yale University Press. Shearman, John (1981) Mannerism. Harmondsworth/Middlesex: Penguin Books. Taussig, Michael (1987) Shamanism, Colonialism, and the Wild Man. Chicago: The University of Chicago Press. Vasari, Giorgio (1991) Lives of the Artists. Oxford: Oxford University Press.