The rain poured down and made it impossible to visit Louisiana's park. Since we arrived an hour before closing time at the art museum outside of Elsinore in Denmark, we had to choose between Emil Nolde and Olafur Eliasson. I had seen more than one Nolde exposition and one of my sisters had given me the beautiful catalog. It was best to save Nolde for another visit, with more time and less people. However, I was curious about Eliasson. I had read about installations in which he had re-created nature. After having rushed through the rain, my family, a sister-in-law and one of my daughters' boyfriend, were not so specially attracted by crowding among a swarm of visitors to quickly look at painting after painting. It appeared to be more attractive to visit what in the advance publicity had been described as a piece of Icelandic nature caught within Louisiana's gallery walls. Eliasson had from Iceland brought down several tons of gravel and stone,and then tipped the entire load into three rooms, where he furthermore had arranged for an artificial stream of water to run through it all.

We hurried on into the exhibition pavilion. Eliasson's installation turned out to be what it claimed to be - 180 tons of gray and black, slightly dusty stones and gravel, which filled three large exhibition halls. A slow moving queue of visitors snaked from room to room, a brook murmured between gravel and stones, it probably came from a tap hidden under a heap of boulders. Uhhmm, this was supposed to be a work of art. White walls surrounded the softly undulating piles of gravel and spread out stones and boulders. Everything was arranged in such a way that it would seem to be as natural as possible - a piece of Icelandic landscape, but sterile, without any signs of oganic life, except the artificial brook made of tap water. I could not grasp the meaning of it all. Listened to the conversations surrounding me and became somewhat angered and irritated at the visitors who made ​​a concerted effort to find meanings, signs and experiences. After all, this was art and Louisiana had paid millions of Danish crowns to bring all this boring stuff down from Iceland.  To me it appeared as if the people around me did not see much more than piles of gray and black gravel. My wife complained that the pebbles destroyed the heels on her shoes.

Someone next to me took photo after photo. An elderly man exclaimed enthusiastically in Danish: "A landscape surrounded by white walls. Ingenious! "Another man muttered in Swedish: "More than a hundred Danish bucks for this mess! It's crazy." The lady who in high heels stumbled forward by his side was muttering:" But Nolde was included in the price." "Yes, and he was not worth it either." "You cannot mean that!" "Yes, yes, though some of it was OK and … after all, it was art”. "It is the brook that gives it life," said the elderly gentleman, who had a huge, white mane of hair. "Though, after all it  is not a real landscape. It is not true”, stated the lady by his side, an elegant, very lean and furrowed woman in a dress that was boldly patterned in black and yellow. “Of course it is not real. It is art. All art is imitation, an interpretation. As a matter of fact, this is more real than any oil painting of a landscape”, lectured the old Dane. "Gravel is gravel, wherever you put it," muttered the Swedish man, seemingly annoyed to have paid over a hundred Danish crowns just to look at this bold scam.

I slowed down, thinking that if the people around me disappeared out of sight maybe an art experience might  come my way. My family hurried on up a wooden staircase by the end of the Icelandic gravel piles. The crowd of chatting people thinned out, but even if the premises became deserted no overwhelming experience took hold of me. I gave up, went up the stairs and came into a room lined by glass walls, behind which the broad strait between Denmark and Sweden spread out - gray under a gray sky. The sea was choppy and the white crests of the waves shone in the grayness. The room was warm and cozy, the windows protected against the raw, cold air out there in the compact rain. I was standing by the window, fascinated by the sight of the landscape; the gray ocean expanse spread out in front of me to almost impercerceptibly join an equally gray sky by the horizon. It was beautiful. From the room's cozy warmth I could enjoy the chilly, damp landscape. I began to suspect that this experience was strengthening my impressions from the recent, short trek across the Icelandic gravel within the rooms behind me. I now saw a landscape that was outside the room, after walking through a landscape that was enclosed by rooms. The scenery inside was as true as the one out there in the approaching evening. The gravel and stones taken from far away Iceland now lived within Louisiana's walls. Lived? It was just gravel and stone.

I went back. The premises were now deserted. I saw how the Icelandic landscape spread out between the walls, it was as if it was floating into room after room. It was connected, uninterupted, while the white walls grew out of it. While I had been watching the cold rain hammering the dark waters of Öresund the Icelandic landscape between the white walls had changed thoroughly. It had grown and taken possession of the rooms. I went down among the boulders and gravel and placed myself by a wall to consider the enclosed landscape. I could now see and hear the murmuring brook making its way between gravel and boulders, the silence made everything widening up. It was magic; the landscape came to life and began to breathe. But then a noisy group of visitors entered, just as before they talked, took photos, looked around while their busy feet crunched the gravel, the room shrank; gravel became gravel, the brook turned into a stream of tap water. The spell vanished. However, when the group left the room rippling water could be heard again, stones and gravel once turned into nature and took possession of the room, transforming it.

I now understood what the man had meant during my previous trekking through the rooms: "A landscape enclosed by white walls. Ingenious!" Sure, it was an art exhibition after all. A sterile landscape of stones and gravel was presented inside the walls of a museum. But just the fact that it was shown in there made me and other visitors pay attention to the miracle that such insignificant objects as gravel and stones have a life of their own, together they formed a landscape and as the white-haired man had stated, it was the water that gave life to it all. I stood in the quiet room, listening to the rippling water and once again felt how the piles of gravel were breathing.

Then my oldest daughter appeared. She had also received some kind of revelation up in the room by the sea. She stood next to me and told me that she had been confused by the gravel piles. Not least due to the fact that she and her sister quite recently had been to Iceland and walked across the deserted expanses up there in the far north. What was the point of taking down all this gravel from up there? Down in the lush landscapes of Denmark it was after all impossible to recreate the strange feeling of finding oneself in the middle of an Icelandic wilderness. Furthermore, she had previously seen Olafur Eliasson´s famous installation The Weather Project in Tate Modern´s Great Hall in London, where Olafur had artificially recreated a huge sun that gave both light and heat. This huge exhibit had not only been a powerful experience, but also constituted a resting place in the middle of hectic London, where some people sought out tranquility several times a week. If Olafur achieved such an impressive work of art in London - what was his meaning with these tedious gravel mounds in Denmark?

In the room with the sea view Janna had browsed through some books and catalogs that lay scattered on a table and in one of them she found a statement by Olafur Eliasson: "Contact is content”. She looked out of the window. Once Andy Warhol had been asked which had been his greatest work of art and he answered: “To look out of the window”. Could this be something similar? She watched the bleak landscape out there. How do you describe a landscape? How do you explain it? Just looking at it creates a form of contact, an experience, and in that sense the landscape obtains a “content”, it becomes meaningful.

Perhaps Eliasson had brought down ​​stones and gravel from Iceland to make us experience a kind of contact with an Icelandic landscape? Through our interaction, our “contact” with the boulders and gravel, their "content" was revealed to us. Janna was standing beside me and together we experienced the same feeling I had had before she came. In addition, Janna now remembered how it had felt to find oneself on these Icelandic expanses. The landscape had been immense and open and yet had she and her sister got the feeling that the sky was low, it rested above them in a completely different way than it did in Sweden: "It was almost as it is here, where the roof is resting over gravel and stones." Janna left me and placed herself in another corner, in another room.

Then my sister-in-law turned up, I motioned her to me and asked her to stand next to me, wanting to test if my experience had been purely imaginary. "Stand here beside me, look and listen" I told her. After a while she said: "It's magic." Without me explaining it to her she had experienced the same thing as I and Janna; how the presence of visitors made the room shrink and transform to nothing else than a room filled with gravel and stone, but as soon as the visitors disappeared entered that strange feeling of peace and nature appeared again. We now experienced it, all of us, including Esmeralda and Vincenzo who joined us and inhaled the strange sensation that we found ourselves in rooms that enclosed a living nature. “Riverbed” is the name Eliasson gave to his installation and you could really found some rest in there.

Was it imagination? Was it because the whole thing was presented like some kind of art that the feeling of magic and rest appeared? Had we maybe experienced something like that which the Greeks described as "catharsis" – a cleansing that enables us see things, life, in a new way? Had Olafur Eliasson predicted all this? Perhaps. I do not really know. I bought the catalog and read it very carefully. Certainly there are many thoughts in it, a search, coupled with some kind of artistic assurance, but I found no description of an experience similar to the one which I and my family had received in there. A fact which further deepens the experience. Each of us was by Olafur Eliasson given an opportunity to create a personal approach to the enclosed landscape he presented us with. Once again I had realized the truth of Emile Zola's assertion about true art: "A work of art is a corner of creation seen through a temperament."

It is now September. Walking through the woods I notice that the birds are not singing anymore. Suddenly the calls of wild geese cuts through the neighborhood, looking up I can between the treetops see a plough of  geese flying south across the blue sky. Autumn´s impending arrival tunes me into a melancholy mood. A few lines from a song by Elvis Costello appear in my mind:  

Banish all dismay, extinguish every sorrow
If I'm lost or I'm forgiven, the birds will still be singing

My wife, sister-in-law and daughters, as well as the boyfriend of the younger one, were with me for a couple of weeks, something that implied a string of activities, as always a mixture of leisure, fun and strife. Now calm has settled again, everyday routines have returned and I miss both my family and the birdsong.

When I return to our empty house I am eying through Swedish Birds with its amazing aquarelles compiled by Olof Rudbeck the Younger by the end of the 17^th century. My friend Örjan gave it to me on the unforgettable surprise party my family arranged to celebrate my sixtieth birthday. While looking at the pictures I realized that birds are extraordinary creatures, with their feathers, their singing and their ability to fly. They are incomprehensible. Who could anyone in any sensible manner offer what the title of one of  António Lobo Atunes´s  novels  indicates: “An Explanation of the Birds” (Explicação dos Pássaros ). This made me think of how a blind man in H. G. Wells´s short story The Country of the Blind explains his world to Nuñez, a man who with great difficulty has found his way to an isolated country where everyone is blind from birth. Due to his gift of vision Nuñez is regarded as a kind of mental freak who from scratch has to learn everything about the world and people´s existence within it:

And the eldest of the blind men explained to him life and philosophy and religion, how the world (meaning their valley) had been first an empty hollow in the rocks, and then had come first inanimate things without the gift of touch, and llamas and a few other creatures that had little sense, and then men, and at last angels, whom one could hear singing and making fluttering sounds, but whom no one could touch at all, which puzzled Nunez greatly until he thought of the birds.

Due to their flight ability birds have by different cultures been considered as a link between the divine realm and the human world. All the evangelists wrote that after Jesus had been baptized, the Spirit of God came down upon him in the form of a dove:

And straightway coming up out of the water, he saw the heavens opened, and the Spirit like a dove descending upon him (Mark1:10).

It is thus not surprising to find pigeons in Christian art. While living in Rome I found them all over the place, from the catacombs to the numerous mosaics and frescoes depicting them in the churches, while the living specimens littered our terraces and early in the morning woke us up with their annoying cooing.

On Medieval mosaics another bird takes up competition with the doves - the peacock, the uncrowned bird champion when it comes to overwhelming displays of nature's immeasurable splendor. This bird's sumptuous appearance seems to deny Christian demands for prudent humility, but its presence in the churches are generally defended by an ancient legend stating that the peacock's flesh cannot rot and is therefore reminding us about eternal life; the eyes that adorn its train symbolize the all-seeing deity, as well as the firmament´s grandeur with its sun, moon and stars, its incomprehensible beauty has furthermore been compared to the Tree of Life in Paradise.

I came to think of the peacock while browsing the bird book I got from Örjan, he had a month before my birthday given me another book, a collection of short stories by the odd Southern gothic author Flannery O'Connor, a great connoisseur of peacocks. Suffering from an incurable and debilitating disease, systemic lupus erythematosus, she lived in anticipation of death with her mother on a farm in Georgia, surrounded by a flock of peacocks. Her short stories and two novels are characterized by grotesque characters, though she describes her peacocks with both empathy and sympathy, for example, in her article "Living with a peacock":

The cock’s plumage requires two years to attain its pattern, and for the rest of his life this chicken will act as though he designed it himself. For his first two years he might have been put together out of a rag bag by an unimaginative hand. During his first year he has a buff breast, a speckled back, a green neck like his mother’s and a short gray tail. During his second year he has a black breast, his sire’s blue neck, a back which is slowly turning the green and gold it will remain; but still no long tail. In his third year he reaches his majority and acquires his tail. For the rest of his life — and a peachicken may live to be thirty-five — he will have nothing better to do than manicure it, furl and unfurl it, dance forward and backward with it spread, scream when it is stepped upon and arch it carefully when he steps through a puddle.

Like many writers praising the peacock's astounding beauty O'Connor also points to his beauty spots:

Not every part of the peacock is striking to look at, even when he is full-grown. His upper wing feathers are a striated black and white and might have been borrowed from a Barred Rock Fryer; his end wing feathers are the color of clay; his legs are long, thin and iron-colored; his feet are big; and he appears to be wearing the short pants now so much in favor with playboys in the summer. These extend downward, buff-colored and sleek, from what might be a blue-black waistcoat. One would not be disturbed to find a watch chain hanging from this, but none does. Analyzing the appearance of the peacock as he stands with his tail folded, I find the parts incommensurate with the whole. The fact is that with his tail folded, nothing but his bearing saves this bird from being a laughingstock. With his tail spread, he inspires a range of emotions, but I have yet to hear laughter.

Another peculiarity is the peacock's voice:

Frequently the cock combines the lifting of his tail with the raising of his voice. He appears to receive through his feet some shock from the center of the earth, which travels upward through him and is released: Eee-ooo-ii! Eee-ooo-ii! To the melancholy this sound is melancholy and to the hysterical it is hysterical. To me it has always sounded like a cheer for an invisible parade.

In his Sufi inspired poem The Conference of the Birds, written in 1177, the Persian poet Farid ud-Din Attar described how the Peacock is annoyed by and suffers from his ugly feet:

Then like a Sultan glittering in all rays

Of Jewelry, and deckt with his own blaze,

The glorious Peacock swept into the ring:

And, turning slowly that the glorious thing

Might fill all eyes with wonder, thus said he.

'Behold, the secret artist, making me,

With no one colour of the skies bedeckt,

But from its angels´ feathers did select

To make up mine withal, the Gabriel

Of all the birds: though from my place I fell

In Eden, when acquaintance I did make

In those blest days with that seven-headed snake,

With these ill feet, was thrust out and debarred.

Little I care for worldly fruit or flower,

Would you restore me to lost Eden's bower,

But first my beauty making all complete

With reparation of these ugly feet.'

The peacock´s ugly feet are occasionally mentioned in Oriental literature, particularly in Arabic and Persian texts. In a collection of sayings attributed to Muhammad's cousin and son-in-law, Ali, he mentions that the peacock's feet cause so much embarrassment to the proud bird that he cannot help bursting out in ailing cries as soon as he catches a glimpse of them.

The tale that ud-Din Attar tells makes the peacock allude to a legend explaining why its most magnificent creature was banned from the Garden of Eden. The peacock is accused of bringing evil into the world since it was he who made it possible for Iblis, the Devil, to enter the Paradise in the guise the seven-headed serpent that finally succeeded in tempting Adam and Eve to eat the Fruit of Knowledge. Since he had once and for all been expelled from Paradise Iblis had been forced to persuade one of its inhabitants to open the gates. The peacock used to perch on the high walls surrounding the Garden of Eden. As he sat there, looking out over the surrounding wasteland, Iblis crept forward. After winning the peacock´s confidence by praising his breathtaking beauty and furthermore convince him that as a mighty angel Iblis would be able to grant the peacock several wishes, like eternal youth, protection against diseases and furthermore provide a guarantee of eternal residence in Paradise. However, to be able to fulfill all these promises Iblis had to gain access to the Garden of Eden and he needed help since he had lost his keys somewhere in the Garden´s lush greenery. The peacock believed Iblis, was fooled and opened the gates.

Accordingly, it was the peacock´s boundless vanity that caused the disaster of contaminating humankind with transmissible sin and his own banishment from Paradise. Like when the Devil, in the guise of Al Pacino, in the movie The Devil's Advocate states: "Vanity. Definitely my favorite sin.” This after he throughout the movie has tried a vast amount of different tricks to vanquish an honorable lawyer, only to find that flattery and the promise of admiration from his colleagues finally makes him in possession of the advocate´s soul.

Criminals are often narcissistic and one of modern history´s arch villains was in fact, like the peacock, plagued by his feet, or rather foot - Hitler's propaganda minister, the demonic Joseph Goebbels. Far from being handsome, the short Dr. Goebbels could nevertheless gain the admiration of men and women. He was always ready to flaunt his intelligence and poisonous tongue, impressing people with his blazing, brown eyes, a winning smile, a modulated baritone and not the least an aura of confident authoritarianism. He demanded to be titled "Doctor" and dressed impeccably in the latest fashion, tenderly nursing his appearance, always professionally manicured and groomed, every day he spent at least fifteen minutes under a sunlamp. Dr. Goebbels had private aircraft, rail cars and limousines at his disposal. If he became interested in a lady, he sent her clever gifts with well-formulated, romantic messages.

Early on in his life Goebbels got to know that his right foot was incurably lame, it was a "neurogenic clubfoot", which meant that it was inwardly bent, bloated and shortened. In his diary Goebbels wrote:

My youth became fairly joyless. [When the doctor said the foot was incurable] it became one of the crucial events of my childhood. I was directed to myself. Could no longer be involved in other people's games. Was alone and solitary. Maybe because of my problem too much of the darling child at home. My friends did not like me.

Goebbels noted that it was the struggle to overcome his disability that made him strong and uninhibited. The deformity caused him all sorts of misery, for example, he wrote in his diary that the great love of his youth, Else Jahne, left him after a "schism caused by my foot problem". It was his almost absolute power within the Nazi hierarchy that saved him from further humiliation.

Obviously it is not uncommon for men who have been fighting against real or imagined physical defects to develop a demonical attraction on women. Like Goebbels, Lord Byron suffered from a foot problem and like the Minister of Propaganda he surrounded himself with an aura of demonic impiety and elegance.

Byron suffered from a so-called "Achilles ailment", a defect of the Achilles tendon that made one of his feet four inches shorter than the other and turned outward, something that Byron was forced to remedy by an arrangement which meant that an iron rod was applied to the foot to keep it straight. Several of his friends and contemporaries have testified how he suffered from his foot and the fight against the malformation affected his entire attitude to life, his relations to the men and women who fell in love with him.

In the name of political correctness I ought to stress that a physical defect does not need to constitute a foundation for a person's outlook on life, but it can certainly characterize a person's emotional life and create vulnerability to any remark that could insinuate shortcomings in someone´s looks and character. As the witty and cynical Swedish writer Fritjof Nilson, “the Pirate”, used to say: "I cannot speak of a darning needle without a one-eyed wretch is hurt."

For sure, his misshapen foot made Byron hypersensitive, something that was not surprising since his mother, who he hated throughout his life, used to call him a “lame brat” However, like his sarcastic mother Byron was convinced that he was a beautiful lad, able to attract and manipulate both women and men. As the gifted poet, he was, Byron was able to reshape his existence into poetry and vice versa. His disfigurement and intellect made him a stranger in life and as such he was inclined to play theater, a spectacle that could easily turn into real cruelty.

The Italian literary historian Mario Praz wrote in his fascinating study The Romantic Agony that Byron often excelled with his malice and bitterness, for example was the poet's behavior towards his wife characterized by such an outstanding moral hardness that one may doubt whether all that was said and written about it was really true. Byron found that his irrational and offensive behavior, as well as his fascination with evil, were mixed up with passion and love: “My embrace was fatal. I loved her and destroy'd her.”

Mario Praz describes in detail how different kinds of evil virility, or rather energy, were expressed in the literature of the Romantic era. When Byron identified himself with the Satan John Milton described in his Paradise Lost, it was mainly the violent passion, the unbridled energy he was fascinated by: “The great purpose and meaning is the sense that we exist, that we do so in pain.” Praz writes that there were traits of insane comedy in the sordid drama of Byron's life, most scenes seemed to be taking place within a "moral torture chamber". Byron disciplined his body, but not his mind. He was involved in a constant struggle against his weak physique, his innate tendency to obesity and in everything he did, he sought intemperance: "Passion is our life's element, without it we would just vegetate."

It is probably no coincidence that Mario Praz wrote his book in 1930 when fascism and its vain leader Benito Mussolini were at the height of their power. Mussolini was a pompous theatrical entertainer who spiced his persona with a flavor of demonic attraction. Energy was a keyword for Fascists, everything would be renewed and revitalized. If a total ruthlessness developed during the process of change it could be defended by saying that the end justified the means, or as the Communist Lenin put it: “If you want to make an omelet, you must be willing to break a few eggs.” By the way, in spite of the fact that Italian Fascism was fervently opposed to Communism, there was a common ground in the two political movements´ fascination with vital energy. Even if the leading stars of Italian Futurism and Soviet Avant-garde, Marinetti and Mayakovski, did chose different political paths they were united in mutual respect and the artistic movements they headed were unashamed in their open avowal of violence as a political means and their ends were equally extreme and uncompromising. As an example, the 1912 Russian Futurist publication A Slap in the Face of Public Taste included Mayakovsky's first published poems: Night and Morning.

Mario Praz describes how Milton's wicked and hate filled Satan, after he had been cast down from Paradise remained beautiful and impressive, characterized by "a magnificence shaded by sorrow and death". Milton's Satan (it is no coincidence that Al Pacino's Devil in the movie Devil's Advocate calls himself John Milton) personified rebellion and defiance, a form of "heroic energy". According to Milton, Satan was the only creature who truly knew God's omnipotence, and yet he dared to rebel against him.

No one, not even Lord Byron managed to highlight the fallen angel's magnificence in such an impressive way as the Russian Mikhail Lermontov, who actually was distantly related to Byron and knowingly took after a lot of the great Englishman's manners. Lermontov's poem The Demon (1838) unfolds among Caucasus´ altitudes where "the sun's glow in the early hours" lends sky and mountains its golden color and the deep valleys are covered with pale gray mist when muezzins from minarets' crests are calling to prayers and the sound of church  bells echoes  between mountain sides.  

God´s world lay wonderful and wild …

But the proud Spirit looked with doubt

And cool contempt on God´s creation,

His brow unruffled an serene

Admitting no participation.

The Demon, Satan, who for eternity has been condemned and forsaken by God, will never die and has grown tired of everything, even sheer evilness disgusts him. Nevertheless, among the Caucasus´ valleys he catches a glimpse of beautiful Tamara and for the first time during his wretched existence the reviled Demon is struck by the full force of love.

He is utterly lost, humiliates himself and entreats the beautiful, but mortal maiden:

No sooner did I see you than

I felt a sudden, veiled revulsion

For immortality and power;

And I was drawn by a strange compulsion

To envy the frail joys of man:

Life without you became a torment

To be apart from you – a horror.

[…] You are my holy one. This day

My power at your feet I lay.

And for your love one moment long

I´ll give you all eternity.

For I am changeless, true and strong

In love as in malignity

Free spirit of the air, I´ll bear you

High up above the stars where you

Will reign in splendor as my queen.

The demon wins Tamara's love, but she is not able to cope with the coldness that has become entrenched in his soul and his pent-up passion finally destroys her. When the Angel of Death carries the deceased Tamara's soul up to Paradise the demon encounters the both. He is filled by rancor and aggressiveness since he once more has become a misunderstood outcast, cursed and opposed by God.  All his good intentions have been crushed; hatred of everything and everyone fills him to the brim. When Tamara meets the frenzied stare of her former lover she becomes terrified:

His gaze so brooding and morose

So venomous with hate eternal …

It seemed a death-like cold infernal

Lay on that frozen face and brow …

Banished from love and joy the hateful demon returns back to earth, his gloomy domicile.

One who became fascinated, or rather obsessed, by Lemontov´s demon was the Russian artist Mikhail Vrubel (1856 - 1910), who for most of his working life was struggling to complete a definitive portrayal of Lermontov's Demon. Like Gogol with his Dead Souls and Dostoevsky with A Great Sinner, Vrubel never managed to complete his plan to accomplish a “definite masterpiece”. Eight years before Vrubel´s death his great canvas The Fallen Demon was displayed at the School of Stoganov in Moscow and became an immediate success. Crowds flocked to admire the fallen demon crushed to earth "alone in the universe. Abandoned, without love and hope." The Demon is defeated and beaten, but meets the spectator with a defiant glowering gaze; still alive, but helplessly trapped in his own arrogance.

The unusual, oblong format, the thick layer of shiny color, but especially the demon's dark features and terrifying gaze enthralled the audience, who also gathered to see how Vrubel almost daily appeared in the hall carrying brushes and colors to enhance/change the expression of the demon's face. Something he continued to do when the painting a few months later was exhibited in St. Petersburg. Vrubel had gone mad and for the rest of his life he was confined to a mental institution where he continued to, in sketch after sketch, reproduce the demon's face while simultaneously working on a constantly changing painting he called The Six Winged Seraph, which also showed the demon's features.

On Vrubel's painting the fallen demon lies somewhere among the Caucasian Mountains, resting above the remnants of his mighty wings, depicted as peacock feathers. In Attar's poem about the Birds´ Conference we learned that the peacock's plumage had been created with angels' wings as a prototype and furthermore that he was called the Gabriel of Birds.  Likewise the archangel Gabriel, Heaven's chief angel, messenger of God and leader of the heavenly hosts, has been called the Peacock of the Angels. The Peacock Angel is also the main deity of the Yezidi, who call him Malāk-Tawū.

The Yezidi´s historic core area is the plains of Nineveh, north of the city of Mosul and is now divided by the border between Iraq and Syria. Yezidi villages are also found in Turkey, Armenia and Georgia. It is possible that both Lermontov and Vrubel encountered Yezidis in Georgia, where they often spent time, being inspired by legends told in the shadow of the mighty Mount Kazbek.

Yazidism finds its roots in the seedbed of various religions; like the Iranian Zoroastrianism and cult of Mithras, Babylonian Manichaeism, Judaism, Gnosticism, Christianity, Islam and several local traditions, especially popular Sufism. Central to their beliefs is that God, who among them is called Xwadē, distant, omnipotent and incomprehensible created Malāk-Tawū out of his own splendour. Since Malāk-Tawū was the creature closest to Xwadē´s heart he told him not to submit to any other creature than himself, so when Xwadē ordered the archangels to bow to Adam, Malāk-Tawū refused to obey, defending his disobedience with the fact that he had been created as a reflection of Xwadē´s divine splendour and thus could not bow before anything made out of soil. Xwadē was impressed by Malāk-Tawū´s brave stance and decided to give him the power over Adam and his offspring, as well as the entire earth.

It is thus the Peacock Angel, Malāk-Tawū, who is the Lord and Master of this world, providing meaning to our entire existence. By the beginning of humankind´s existence Malāk-Tawū fell like a star from the sky and when he reached the earth he gave it life, light and warmth. He had fallen in love with humankind and pitied it because it lived in darkness and ignorance. He felt sorry for the lonely and vulnerable and thus chose to leave the realm of infinite light and warmth, bringing with him a spark of the divine presence. That had not been part of his agreement with Xwadē, who accordingly withdrew his support to the rebellious angel. Even the people of the earth, whom he loved and provided with light and hope, feared Malāk-Tawū as an incomprehensible stranger. Many despised him, taunted and mocked him. However, Malāk-Tawū accepted their mockery with serenity, hoping that reason and goodness would ultimately prevail. Finally, he encountered a friendly people, pure of heart, and they took him in among themselves, perceiving the spark of eternal light he was nursing and venerated Malāk-Tawū as provider and protector. They gave him their trust and care. This was how the Yezidi by understanding Malāk-Tawū´s true nature became despised by those who had turned their backs on the divine harbinger of truth and enlightenment. The Yezidi saw the good in what other people despised. They knew that the world is far from being perfect, that the peacock in all its glory has ugly feet, but that does not hinder him from exposing and representing the glory of heaven and preach peace and brotherhood among men.

Yezidi beliefs arouse antipathy among those who preffered to regard life as either white or black. Those among us who want to wipe out people who do not perceive life in the same way as they do. Their enemies asserted that the Yezidi worshiped Iblis, the Devil, and the Yezidi were forced to hide their beliefs from those who were unable to understand what they were preaching. In the end, the Yezidi did not dare to mention Malāk-Tawū´s name to strangers, they hid their faith´s inner meaning and called themselves sharfadin after an insignificant man who neither said nor did anything subversive. Among themselves they assured one another that it was their duty to preserve the truth and suffer their martyrdom. Yazidi scribes sometimes state that during the last thousand years they have lived through  72 massacres and they are  currently  suffering their seventy-third visitation as IS, The Islamic State, pillages their towns and villages, while murdering any Yazidi they can lay their hands on.

The Islamic State? A group of militant Sunni Muslims who had chosen to attack the American invasion forces soon controlled several core areas in Iraq. However, their intolerant, violent regimen aroused opposition even among the Sunni who had felt discriminated by Iraq's Shiite majority. Nevertheless, the movement grew strong and is currently calling itself IS, the Islamic State. They are led by a certain Abu Bakr al-Baghdadi, a forty years old man from Samarra who claims to have a PhD in theology from the University of Baghdad, but is better known as a brutal butcher. By the beginning of 2010, it was assumed that IS counted upon 4 000 armed men, but it is now estimated that its forces are constituted by between 20 000 and 32 000 fighters distributed between Syria and Iraq.

The Islamic State´s nasty ideas are not only a result of confused speculations by bigoted theologians, it is also a jailbird ideology that has emerged among criminal thugs and uneducated youth. Abu Bakr al-Baghdadi spent five years in Camp Bucca, one of the Americans' concentration camps for thugs, terrorists, common criminals and a lot of innocents rounded up during various clean-up operations. In early 2005, there were 26,000 detainees in US controlled prisons and compounds inside Iraq. Currently more than 100,000 individuals have passed through the gates of such institutions.

A fatal mistake was to separate detainees on the basis of  their self-proclaimed religious beliefs. Andrew Thompson, who worked as “intelligence liaison officer”  at  “Camp Crooper”, observed that: "the compound´s “emirs” controlled the prison population, Detainees, for example, refused to watch television or play ping-pong, lest they face the judgment of the Shariah  courts. Moderate detainees suffered repeated physical violence from radicals. When they fought back, they were punished by the prison authorities”. According to Thompson “the prisons became virtual terrorist universities". When Camp Bucca was closed in 2009 Abu Bakr al-Baghdadi was released along with other future IS leaders with names such as Abu Muslim al-Turk Mani, Loay Abu, Abu Kassam, Abu Jurnas, Abu Shema and Abu Suja (Abu is "father" in Arabic and a common prefix to Arabic surnames). Such prison radicalized fanatics could among their former fellow inmates quickly establish the terrorist gangs, which eventually become the core of IS.

Like a well-established mafia organization IS has substantial assets, mainly based on kidnapping, armed robbery and extortion. During the chaos that now prevails in Syria the IS has established itself firmly within the northern parts of the country and can thus mobilize funds originating from oil fields, electricity sales and smuggling. It is furthermore assumed that up to 10 percent of IS´s income derives from donations by individuals and other stakeholders. IS is infamous for its use of terror, but the organization also wins souls and hearts through charity, road building and by offering free electricity and "education", mainly in the form of da'wah, religious instruction or proselytizing. Like any big company IS is since publishes 2012 issuing an Annual Report, presumably to attract donors.

The Islamic State is a frequent web user. Their most prominent online publication is Dabiq. The name provides a hint to the Organization's twisted ideology. Dabiq is a city in northern Syria, which by many Sunnis is associated with an approaching Last Judgment, when the sheep will be separated from the goats. A belief that carries a special meaning and attraction for certain Salafi (from salaf, predecessor, or ancestor), who want to establish an ideal society in accordance with their perception of the conditions that 1 400 years ago prevailed in the society that grew up around of the Prophet. Of great significance are the obscure prophecies written down in Abu Hurariah´s Hadith. Abu Hurariah knew the Prophet and in his name several predictions have been handed down, in particular concerning an imminent fight against Constantinople, or Rome. A fight that presumably will start in Dabiq. IS applies these prophesies to the present and teaches that they concern the immediate fall of the Western powers and Christianity. One reason to why Abu Hurariah´s prophecies have become so popular among IS followers could be that they are generally not accepted as authentic by Shia, the group that the Sunni-oriented IS adherents consider themselves to be discriminated by. One Abu Huaryrah prophecy states, for example:

The Last hour will not happen until the Romans come to al-A'maq or Dabiq. Then they will be greeted by an army from Medina, composed of the world's best people.

The murderous Abu al-Baghdadi consider himself to the leader of the "world's best people" that the prophesy is mentioning and their task will be to realize God's plan for the entire humanity. Al-Baghdadi has taken the title of Amir al-Mu'minin, Leader of the Believers, and is by IS regarded as a caliph,, ie the Prophet's deputy, heading the State of God, IS says it wants to establish in accordance with another of Abu Huaryrahs prophesies:

God will within this community [i.e. the true believers in Northern Syria] by the end of each century exalt someone who will renew the faith.

IS´s armed forces attract young men from all over the world. They are probably looking for a cause to believe in during these times of violent structural changes, confusion, poverty and unemployment. Like Goebbels and Byron who were tormented by their infirmities and shortcomings, fundamentalists and fanatics seek confidence and justification in a faith that might strengthen them and make others forget about their mistakes and inadequacies. The thought that they have the right and power on their side and accordingly a mandate to condemn those who are not with them to death and humiliation, carries for many of IS hitherto confused youngsters a liberating sense of strength and power. To “follow the Will of God" in the company of other energetic young men and to be encouraged, praised and rewarded for acts that previously have been banned and rebuked, probably produce a sense of invulnerability and authoritarianism.

However, those who do not share the IS faith become victims of their vengeance and wrath; men, women and children are kidnapped, tortured and murdered. Blood flows in streams in the Nineveh Valley. IS fanaticism affects Shia Muslims, Assyrians, Chaldeans, Syrians, Armenians, Druze, Nizaris, Mandeans, Jews and all other people who do not share their faith. The IS caliphate provides the “infidels” with three options, i) conversion to Islam; ii) jizya, the tax imposed on monotheists who do not want to convert to the true faith; or iii) death. The last option applies inevitable to the Yezidi, who even if they would repent nonetheless are doomed since they in IS eyes are, or have been, devil worshipers.

The Islamic State denies free will and in violation of the religion they assume they belong to they place themselves on the throne of God Almighty and do in His name condemn their fellow human beings to death and suffering. Something I assume is an abomination for most righteous Muslims, who agree upon the fact that one of the prime features of The Prophet was righteousness.

Sinjar, a city that for centuries has been a center of the Yezidi and one of their most sacred sites was taken by storm by IS forces on August the third this year. More than 200 000 people were displaced, including 40 000 Yazidi, who were forced to leave behind 500 massacred co-religionists.

It has been said that the moral collapse that befall supporters of fundamentalism and totalitarianism is uncommon, but I assume that such a claim is unfounded. To me history indicates that it is fairly easy for ordinary people to become fanatics, capable of committing or defend the mass murder of innocent and defenseless human beings. Furthermore, such horrific changes may occur within a fairly short time span. For such a process of increasing indifference or, even worse, uninhibited violence to get started  it seems to be enough that a majority is becoming better off due to what they imagine to be innate characteristics, or a reliance on a fairly recently invented  traditions, while a minority for similar reasons is becoming marginalized and worse off than before. An individual's dignity becomes downgraded while entire groups of people are deemed to be unworthy of participating in the community of the majority. This may be the beginning of the establishment of a set of values ​​that eventually turns into the prerequisite for a process that ends with a group destroying another. We have witnessed such processes in Eastern Europe during the Second World War, in Bosnia and Kosovo, in Rwanda, in China under Mao, in the Soviet Union, in Kampuchea, and now in Syria and Iraq. We have to choose sides before it becomes too late.

Take care! Do not fall victim to what the current pope has called “the globalization of indifference”.  We have to avoid an overestimation of our own excellence, like the peacock being blended by the glow of his beauty and brilliance. Such blindness can easily bring us to gates of hell and beyond. We might occasionally turn into peacocks, raising magnificent trains, forgetting our own wretchedness and wallow in what many of my fellow Swedes lovingly remember as the “People´s Home” of the fifties, or the Swedish excellence that we ourselves adorn us with, instead of looking down towards our own ugly feet, those that unite us with the earth. Our feet that are supposed to anchor us in reality and make us realize that we share both the ugly and the beautiful, the good and the bad, with the other inhabitants of our global village. Like the Yezidi faith in Malāk-Tawū, the Peacock Angel who despite his superior beauty chose to descend to earth to help the people down here. A faith IS fanatics regard as devil worship. If you judge people by the results of their beliefs, it is easy to ask who worships what. To deny other people their value, to exclude, murder and rape can that be counted as service to God? No, I am assured of the fact that another Master is served by SI, exactly the one they accuse their victims of serving.

The birds have fallen silent, the cold is approaching. In this week´s elections the painfully jingoistic Sweden Democrats gained the trust of more than 700 000 of my fellow countrymen. A party that makes a difference between people and people, wanting to sift the goats from the sheep. There are currently 4 000 Yezidi in Sweden, on the run from murderous fanatics. Do the Swedish Democrats care about that?  Do they know who the Yezidi are? Where they come from? What they flee from? Come on! Please, do not lie to me. You don´t give a damn about it. You are like so many others becoming part of the mighty European party of the Indifferents. Maybe one day I will also be a party member, running the risk of waking up in a strange world, far from the one I envisioned myself to grow old in.

Maybe I'm a hopeless romantic, but like Kierkegaard I would like to be able to define himself as an individual and a human being. To avoid becoming a bloodthirsty beast, or a dumb creature, it is necessary to make choices. I did not chose the Sweden Democrats. Not that I believe myself to be superior to those who did it, but because I wanted to imagine what my choice could mean to me as an individual. I choose to try to believe in justice and equality. A choice that might help me not to end up in a situation where I have to make a choice between people and people, like on the ramp at Auschwitz - who should be put to death, who is going to live. Exaggerated? Perhaps. But, I wanted to avoid being dazzled by all this stifling Swedishness, the supposedly magnificent plumage of Our Great Nation, instead I prefer to consider the ugly feet that anchor me to the ground.

Asatrian Garnik S. and Victoria Arakelova (2014) The Religion of the Peacock Angel: The Yezidis and Their Spirit World. Cambridge: Acumen. Farid ud-Din Attar (2012) The Conference of the Birds (Bird Parliament), translated by Edward Fitzgerald. Digireads.com Publishing. Guerman, Mikhail (1988) Mikhail Vrubel. Leningrad: Aurora Art Publishers. Jackson, Christine E. (2006) Peacock. London: Reaktion Books. Lermontov, Mikhail (1976) “The Demon: An Eastern Legend, translated by Avril Pyman”, in Michail Lermontov: Selected Works. Moscow: Progress Publishers. Longerich, Peter (2015) Goebbels A biography. London: HighBridge Company (this book is scheduled to be published in Enlish translation in 2015, I read it in Swedish).  MacCarthy, Fiona (2002) Byron: Life and Legend. London: John Murray. O´Connor, Flannery (1988). “Living with a Peacock”, in O´Connor, Flannery: Collected Works. New York: Library of America. Praz, Mario (1978) The Romantic Agony. Oxford: Oxford Press Paperbacks. Tompson, Andrew and Jeremi Suri (2014) "How America helped ISIS", in New York Times International, 2 October.

Regnet forsade ner och omöjliggjorde ett besök i Louisianas park. Eftersom vi anlände en dryg timme före stängningsdags till konstmuséet utanför Helsingør i Danmark tvingades vi välja mellan Emil Nolde och Olafur Eliasson. Noldeutställningar har jag sett tidigare och jag hade från en av mina systrar fått den vackra katalogen. Det var bäst att spara Nolde till nästa besök, men jag var nyfiken på Eliasson. Jag hade läst en del om utställningar där han återskapat naturupplevelser. Efter att ha skyndat genom regnet var min familj, samt en svägerska och en av mina döttrars pojkvän, inte så speciellt attraherade av att trängas bland mängder av besökare för att i snabb följd titta på tavla efter tavla. Det lockade mer att besöka vad som enligt förhandsreklamen skulle vara ett stycke isländsk natur fångad inom Louisianas galleriväggar. Eliasson hade från Island forslat ner flera ton grus och sten, för att sedan tippa alltihop i tre rum och därefter leda en konstgjord bäck med oavbrutet rinnande vatten genom det hela. 

Vi skyndade bort till utställningspaviljongen. Eliassons installation visade sig vara vad den utgett sig för att vara – 180 ton grå, lätt nerdammad sten och grus fyllde tre stora salar. En långsamt slingande kö av besökare ringlade från rum till rum, en bäck sorlade mellan grus och stenar, den kom antagligen från en kran gömd under något stenröse. Uhhmm, detta var alltså ett konstverk. Vita väggar omslöt mjukt ondulerande grushögar och grupper med stenbumlingar. Allt arrangerat på ett sådant sätt att det skulle framstå så naturligt som möjligt – ett stycke isländskt landskap, men enbart bestående av grus och sten och den där lilla rännilen med kranvatten. Jag begrep inte innebörden. Lyssnade till samtalen och retade mig på folk som ansträngde sig för att finna innebörder, tecken, upplevelser. Detta var ju konst, men liksom jag tycktes människorna omkring mig inte se mycket mer än högar med grått och svart grus. Min fru klagade på att småstenarna förstörde klackarna på hennes skor.

Någon bredvid mig tog foto efter foto.  En äldre man utropade entusiastiskt på danska: ”Et landskab omgivet af hvide vægge. Glimrende!” En annan man muttrade på svenska: ”Mer än hundra spänn för det här eländet! Det är ju inte klokt.” Damen som i höga klackar snubblade fram vid hans sida muttrade: ”Men Nolde ingick ju i priset”.  ”Ja och han var inte heller värd det”. ”Det menar du väl ändå inte”. ”Ja, jo, en del var ju helt OK och det där var i varje fall konst. ” Åen giver det liv”, konstaterade den äldre herrn som hade en väldig, vit hårman. ”Det er imidlertid ikke sandt”, svarade damen vid hans sida, en elegant, mycket mager och fårad dam i en klänning som var djärvt mönstrad i svart och gult.  ”Grus är grus, var man än lägger det”, muttrade mannen som ondgjort sig över att ha betalat över hundra kronor för att se eländet.

Jag saktade in på stegen. Trodde att om människorna omkring mig försvann så skulle kanske konstupplevelsen infinna sig. Min familj skyndade vidare uppför en trätrappa vid slutet av de isländska grushögarna. Kön glesnade, men även om lokalen blev öde infann sig ingen omtumlande upplevelse. Jag gav upp, gick uppför trappan och kom in i ett rum utanför vars glasväggar Öresund bredde ut sig – grått mot en grå himmel. Det var krabb sjö och de vita vågkammarna lyste i gråheten. Rummet var varmt, fönsterglasen stod som skydd mot den råkalla, fuktbemängda luften därute. Jag blev stående vid fönstret, fascinerad av landskapet, av den grå havsvidden som bredde ut sig framför mig och som vid horisonten nästan omärkligt förenade sig med den likaledes grå himlen. Det var vackert. Från rummets ombonade värme kunde jag njuta av det kyligt fuktiga landskapet. Började ana att upplevelsen hade förstärkts av vandringen över det isländska gruset i lokalen bakom mig. Jag betraktade ett landskap som låg utanför ett rum, efter att ha vandrat genom ett landskap som var inneslutet av rum. Landskapet därinne var lika sant som det där ute. Det hade hämtats från Island och levde nu inom Louisianas väggar. Levde? Det var ju bara grus och sten.

Jag gick tillbaka. Lokalerna var nu folktomma. Jag såg hur det isländska landskapet bredde ut sig mellan väggarna, det liksom flöt in i rum efter rum. Det hängde samman, alltmedan väggarna växte upp ur det. Efter att ha sett det regnkalla Öresund hade landskapet mellan de vita väggarna ändrat karaktär. Det hade vuxit och tagit rummen i besittning. Jag gick ner bland stenar och grus och ställde mig vid en vägg för att betrakta det inneslutna landskapet. Jag kunde nu se och höra hur bäcken sorlade mellan stenarna, tystnaden fick allt att vidga sig. Det var magi, landskapet fick liv och började andas. Men så kom en grupp besökare in i rummet, precis som tidigare samtalade de, tog foton, såg sig omkring, deras fötter fick gruset att knastra, rummet krympte; gruset blev grus, bäcken en ström kranvatten. Förtrollningen försvann. Men när gruppen lämnat rummet hördes åter vattnets porlande, stenar och grus blev åter natur och tog rummet i besittning.

Jag begrep nu vad mannen menat under min tidigare vandring genom rummen: ”Ett landskap inneslutet av vita väggar. Genialt!” Visst, det var en utställning. Ett sterilt landskap bestående av sten och grus förevisades inuti ett museum. Men just det faktum att det ställdes ut därinne gjorde mig och andra besökare uppmärksamma på att även grus och sten har liv, tillsammans bildade de ett landskap och som den vithårige mannen konstaterat var det vattnet som gav det hela liv. Jag stod i det tysta rummet, lyssnade till vattnets porlande och såg åter hur grushögarna andades.

Då dök min äldsta dotter upp. Hon hade också fått någon form av insikt i rummet med havsutsikten. Hon ställde sig bredvid mig och berättade att även hon blivit konfunderad av de intetsägande grushögarna. Inte minst genom det faktum att hon och hennes syster ganska nyligen varit på Island och vandrat över de ensliga vidderna däruppe i norr. Vad var det för mening att ta ner grus däruppeifrån om man ändå inte kunde återskapa den märkliga känslan av att befinna sig mitt inne i den isländska ödemarken? Hon hade tidigare sett Olafur Elissons berömda installation The Weather Project i Tate Moderns stora hall i London, där Olafur med konstgjorda medel återskapat en väldig sol som avgav både ljus och värme. Det hade inte enbart varit en mäktig upplevelse utan också en märklig viloplats mitt i det hektiska London, dit folk sökt sig flera gånger i veckan. Om Olafur åstadkommit ett så imponerande konstverk i London - vad menade han då med de här intetsägande grushögarna i Danmark?

I rummet med havsutsikten hade Janna bläddrat igenom de böcker och kataloger som låg utspridda på ett bord och i en av dem fann hon ett uttalande av Oalfur Eliasson: "Contact is content" kontakt är innehåll. Hon hade åter sett ut genom förnstret och betraktat det grådaskiga landskapet där ute. Hur beskriver man ett landskap? Hur förklarar man ett landskap? Hur upplever man det? Att betrakta det leder till en form av kontakt, en upplevelse och i den känslan finns landskapets innehåll. Kanske hade Eliasson tagit sten och grus från Island för att vi genom kontakten med dem skulle delges en känsla. Genom vårt samröre, vår kontakt med sten och grus skulle deras "innehåll" uppenbaras. Janna blev stående bredvid mig och tillsammans upplevde vi samma känsla som jag haft tidigare. Dessutom mindes Janna nu hur det hade känts på de isländksa vidderna. Landskapet hade varit stort och öppet men likväl hade hon och hennes syster fått en känsla av att himlen var låg, att den vilade över dem på ett helt annat sätt än då de befann sig i ett svenskt landskap: "Nästan som här, där taket vilar över gruset och stenarna." Janna gick vidare och ställde sig vid ett hörn i ett annat rum.

Så dök min svägerska upp, jag vinkade henne till mig och bad henne ställa sig bredvid, ville testa om min upplevelse enbart varit inbillning. ”Stå här bredvid mig, se och lyssna” bad jag henne. Efter ett tag konstaterade hon: ”Det är magiskt.” Utan att jag sagt det till henne upplevde hon samma sak som jag och Janna hade gjort; hur besökarnas närvaro fick rummet att krympa och förvandlade landskapet till grus och sten, men så fort de försvunnit inträdde den märkliga känslan av frid och natur igen. Vi upplevde nu alla, även Esmeralda och vincenzo som anslutit sig till oss den märkliga sensationen av att befinna oss i rum som inneslöt en levande natur. Riverbed kallar Eliasson sin installation och visst fann man vila därinne.

Var det inbillning? Var det för att det hela presenterats som konst som känslan av magi och vila infunnit sig? Hade vi upplevt något liknande det som grekerna beskrev som ”katharsis” - att konsten ”renar”, att den får oss att se saker och ting, tillvaron, på ett nytt sätt? Hade Olafur Eliasson förutsett allt detta? Kanske. Jag vet inte riktigt. Jag köpte katalogen och har läst den mycket noggrant. Visst finns det många tankar i den, ett sökande, parat med konstnärlig säkerhet, men jag fann ingen beskrivning av en upplevelse lik den som jag och min familj fick oss till livs. Ett faktum som fördjupar upplevelsen ytterligare. Var och en av oss ges av Olafur Eliasson en möjlighet att skapa oss ett personligt förhållningssätt till det inneslutna landskapet. Återigen hade jag sett Zolas påstående om konsten förverkligat: "ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament".

Det är nu september. Jag går genom skogen och märker hur fåglarna tystnat. Plötsligt skär några gäss gälla lockrop genom nejden. Jag lyfter blicken och ser genom trädens kronor hur ett sträck vildgäss flyger söderut. Höstens förestående ankomst gör mig melankoliskt stämd och några rader från en sång av Elvis Costello dyker upp:

Banish all dismay, extinguish every sorrow
If I'm lost or I'm forgiven, the birds will still be singing

Fördriv all förfäran, släck varje sorg
Vare sig jag är förlorad eller förlåten, kommer fåglarna att sjunga

Min fru, svägerska och döttrar var här i ett par veckor, med allt vad det innebar av aktiviteter, glädje och allmän oro. Nu har lugnet lagt sig, vardagens rutiner har återvänt. Jag saknar min familj och fågelsången.

När jag kommit tillbaka till vårt tomma hus bläddrar jag i Olof Rudbeck den yngres magnifika Svenska Fåglar. Jag fick den i sextioårspresent av min vän Örjan, under den överraskningsfest min familj ordnat för mig.

Fåglar är märkliga varelser, med sina fjäderskrudar, sin sång och flygförmåga. De är obegripliga. Vem skulle på ett vettigt sätt kunna hörsamma António Lobo Atunes uppmaning i titeln på en av hans romaner Förklara fåglarna för mig? Kom att tänka på hur de blinda i H.G. Wells novell De Blindas Rike förklarar sin värld för Nuñez, en man som med stor möda tagit sig till ett isolerat land där alla är blinda från födseln. På grund av sin synförmåga betraktas han som ett slags missfoster som från grunden måste lära sig allt om världen och livet:

Och den äldste av de blinda förklarade för honom deras liv och filosofi och religion, hur världen (med vilken han menade deras dal) från början varit ett tomt hål bland klipporna och hur det sedan kommit först själlösa ting utan beröringens gåva och sedan lamadjuren och en del andra varelser som inte hade något rikt känsloliv och sedan människorna och slutligen änglarna, vars sång man kunde höra och som även gjorde fladdrande ljud, men som det inte gick att röra vid. Det sista förvånade storligen Nuñez, tills dess han kom att tänka på fåglarna.

Genom sin flygförmåga har fåglar av olika kulturer betraktats som en länk mellan den gudomliga sfären och människornas värld. Samtliga evangelister skriver att efter det att Jesus blivit döpt sänkte Guds ande sig över honom i form av en duva:

När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde. (Markusevangeliet1:10).

Det är således inte så underligt att finna en mängd duvor i kristen konst och då jag bodde i Rom mötte jag dem överallt, från katakomberna till de talrika kyrkornas mosaiker och fresker, alltmedan de levande varianterna skräpade ner vår terrass och tidigt om morgnarna väckte oss med sitt milt sagt irriterande kuttrande.

På medeltida mosaiker tar en annan fågel upp tävlan med duvorna – påfågeln, fågelvärldens okrönte mästare då det gäller överväldigande uppvisningar av naturens måttlösa prakt. Fågelns praktfullfulla utseende tycks bestrida den kristna kyrkans krav på återhållsam ödmjukhet, men dess närvaro i kyrkorummet försvaras med en antik legend om att påfågelns kött inte kan ruttna och att den därmed minner om Det Eviga Livet; ögonen som pryder stjärtfjädrarnas väldiga plym symboliserar den allseende gudomen, himlavalvets storslagenhet med dess sol, måne och stjärnor och fjäderskrudens obegripliga skönhet har liknats vid Livets Träd i Paradiset.

Jag kom att tänka på påfågeln medan jag bläddrade i fågelboken jag fått av Örjan, han hade nämligen någon månad innan skänkt mig en novellsamling av den udda sydstatsförfattarinnan Flannery O´Connor, en stor kännare av påfåglar. Drabbad av den obotliga och nedbrytande sjukdomen systemisk lupus erythematosus levde hon i väntan på döden tillsammans med sin mor på en farm i Georgia, omgiven av en flock påfåglar. Hennes noveller och två romaner präglas av ett groteskt persongalleri, men sina påfåglar skildrar hon med inlevelse och sympati, exempelvis i artikeln Att leva med en påfågel:

Det krävs två år för att hannens fjäderdräkt skall få sitt karaktäriska mönster och under resten av sitt liv agerar han som om han skapat det på egen hand. Till en början tycks det som om en fantasilös slarver satt samman dräkten med lumpor från en sopsäck. Under sitt första år bär han ett uppruggat krås med färg som ett gammalt sämskskinn, en spräcklig rygg och likt sin mor har han en mattgrön hals och korta, gråa stjärtfjädrar. Under sitt andra levnadsår får han ett svart bröst, sin faders blåa hals och en rygg som sakta får den skimrande lyster av guld och grönt som sedan kommer att följa honom genom livet, men fortfarande har han inte mycket till stjärtfjädrar. Under sitt tredje år, när han når sin mognad, får han sin magnifika stuss. För resten av sitt liv – påfågeln kan bli upp till trettiofem år - ägnar sig påfågelhannen det mesta sin vakna tid åt de långa stjärtfjädrarna; han vårdar dem ömt, sluter dem och slår upp dem, dansar framlänges och baklänges så att var och en i hans omgivning kan uppmärksamma den praktfulla skruden. Han skriker vilt om någon skulle trampa på fjädrarna och då han tvingas ta sig över en vattenpöl lyfter han graciöst på dem.

Liksom de flesta som i detalj har iakttagit påfågelns förbluffande fägring pekar O´Connor även på dess skönhetsfläckar:

Varje del av påfågeln är inte lika anslående i sin skönhet, inte ens hos den fullvuxne hannen. Hans övre vingpennor är strimmigt svartvita som hos en spräcklig höna, medan spetsarna är lerfärgade; benen är långa, tunna och järngrå; fötterna klumpigt storvuxna och det tycks som han är iklädd ett par opassande kortbyxor i samma fula färg som benen, men de sträcker sig ner från vad som skulle kunna beskrivas som en elegant, blå-svart väst. Man skulle inte bli störd om man fann en gyllne klockkedja hängande från den. När han står med stjärtfjädrarna nervikta ger hans utseende ett splittrat intryck och det är enbart den stolta hållningen som räddar honom från att bli till allmänt åtlöje. Men, när han reser stjärtfjädrarna och sprider ut dem väcker han skilda känslor, men jag har ännu har jag inte hört någon skratta åt honom.

En annan egenhet är påfågelns stämma. Det verkar som om han lyfter ljudet från marken och pressar det genom sin kropp tills det frigörs som Eee-ooo-ii! Eee-ooo-ii! För den som har fallenhet för melankoli framstår detta ljud som djupt melankoliskt, för den hysteriska som hystersikt. För mig låter det som jublet inför en osynlig parad.

I sin sufiska lärodikt, Fåglarnas konferens, skriven 1177, låter den persiske poeten Farīd ud-Dīn Attar påfågeln ondgöra sig över sina fula fötter:

Då, likt en Sultan klädd i prunkande juveler,

bländad av sin egen utstrålning
uppenbarade sig i deras krets den magnifika Påfågeln.

För att fylla alla ögon med förundran,

vände sig den utsökta varelsen långsamt, sedan talade han:
"Se, vad den okände Mästaren skapat!
För att glädja mig, fåglarnas Gabriel,

valde han inte från himlen sina färger,

utan fann dem bland änglars vingar.

Men, från Edens Lustgård föll jag

när jag under de välsignade dagarna

mötte den sjuhövdade ormen,

för att sedan stötas ut i hans sällskap.

Utestängd, behäftad med dessa vanskapta fötter

som nu besudlar min skönhet.

Om du kunde återbörda mig till Paradiset

betyder Världens lön och frukter ingenting.,

Men, jag vill ditin med fulländad skönhet,

befriad från dessa fula fötter.

Påfågelns fula fötter påtalas lite varstans i orientalisk litteratur. I texter som tillskrivits Muhammads kusin och svärson Ali, nämner han att påfågelns fötter i så hög grad besvärar den högmodiga fågeln att han inte kan låta bli att brista ut i ångestfulla klagotjut så fort han får syn på dem.

Vad ud-Dīn Attar låter fågeln berätta grundar sig på en legend som förklarar varför det var påfågeln som släppte in Iblis, Djävulen, i Edens lustgård. Iblis kom i skepnad av en sjuhövdad orm som lockade Adam och Eva att äta av Kunskapens frukter. Eftersom han utestängts från Paradiset tvingades Iblis övertala någon av dess invånare att öppna portarna. Påfågeln brukade sitta uppflugen på muren som omslöt Edens Lustgård. Medan han satt där och blickade ut över de omgivande ödemarkerna smög sig Iblis fram. Efter att vunnit Påfågelns förtroende genom att prisa hans hänförande skönhet och dessutom lyckats övertyga honom om att han själv var en mäktig ängel som kunde infria olika önskningar, lovade Iblis fågeln evig ungdom, skydd mot sjukdomar och garanterade att han skulle få stanna kvar i Eden för tid och evighet, men för att löftena skulle infrias måste påfågeln låsa upp portarna för Iblis, som påstod att han tappat sina egna nycklar bland Lustgårdens grönska.

Det var alltså påfågelns gränslösa fåfänga som gjorde så att han kastades ut ur Paradiset. Som när Djävulen, i Al Pacinos skepnad, i filmen Djävulens advokat konstaterar, efter det att han efter många försök genom smicker äntligen fått en rättskaffens jurist på fall, Vanity. Definitely my favorite sin, ”Fåfänga. Definitivt min favoritsynd”.

Detta kom mig att tänka på en annan extremt narcissistisk varelse som också plågades av sina fötter, eller snarare fot och som kom att orsaka stort elände för mänskligheten, nämligen Hitlers propagandaminister, den demoniske Joseph Goebbels. Långtifrån stilig, var den småvuxne Dr Goebbels en man som kunde briljera med sin intelligens och giftiga tunga. Han hade blixtrande, bruna ögon, ett vinnande leende, en modulerad baritonröst och omgav sig med en aura av självsäker maktfullkomlighet. Han krävde att bli titulerad ”Doktor” och klädde sig oklanderligt i det senaste modet, vårdade ömt sitt utseende, var alltid välmanikyrerad och friserad, varje dag tillbringade han minst femton minuter under sollampan. Dr Goebbels hade privata flygplan, järnvägsvagnar och limousiner till sin disposition och intresserade han sig för någon dam sände han henne väl genomtänkta gåvor med välformulerade, romantiska meddelanden.

Tidigt fick Goebbels veta att hans högerfot var obotligt förlamad, en ”neurogen klumpfot”, något som innebar att den var inåtböjd, uppsvullen och förkortad. I sin dagbok skrev Goebbels: ”Ungdomen blev därmed tämligen glädjelös. En av de avgörande händelserna i min barndom. Jag blev hänvisad till mig själv. Kunde inte längre vara med i de andras lekar. Blev ensam och enstörig. Kanske därför också älsklingsbarnet hemma. Mina kamrater tyckte inte om mig.” Goebbels konstaterade att det var kampen mot sitt handikapp som gjort honom stark och hämningslös. Missbildningen orsakade allsköns elände, exempelvis skrev han i sin dagbok att hans stora ungdomsförälskelse, Else Jahne, övergett honom efter en ”en schism på grund av min fotåkomma”. Det var hans i det närmaste oinskränkta makt inom nazihierarkin som frälste honom från fortsatt förnedring.

Uppenbarligen är det inte ovanligt att män som kämpat mot verkliga eller inbillade kroppsliga lyten vinnlagt sig om att utveckla en demonisk dragningskraft på kvinnor. Likt Goebbels led även Lord Byron av en fotåkomma, och likt propagandaministern omgav han sig av en aura av demoni, intellektualitet och elegans.

Byron led av en så kallad ”akillesåkomma”, en defekt hos hälsenan som gjorde att hans ena fot var fyra centimeter kortare än den andra och vänd utåt, något som Byron åtgärdade genom att en anordning av järn applicerades på foten för att hålla den rak. Flera av hans vänner och samtida har intygat hur svårt han led av sin fot och att kampen mot missbildningen påverkade hans attityd till livet, till de kvinnor och män som förälskade sig i honom.

I den politiska korrekthetens namn bör jag skriva att ett lyte inte behöver utgöra grunden för en människas livssyn, men visst kan det prägla en människas känsloliv, skapa sårbarhet inför varje anmärkning som kan insinuera ett lyte. Som Fritjof Nilson Piraten brukade konstatera: ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.”

Fotåkomman gjorde Byron överkänslig, något som kanske inte var så underligt med tanke på att hans mor brukade kalla honom för ”a lame brat”, en förlamad snorvalp. Men, liksom modern var Byron även övertygad om att han var en vacker yngling, kapabel att attrahera och manipulera såväl kvinnor som män. Som den skicklige poet han var kunde Byron omforma sitt liv till dikt och tvärtom. Hans lyte och intellekt gjorde honom till en främling i tillvaron och som sådan var han benägen att spela teater, ett skådespel som lätt kunde förvandlas till verklig grymhet.

Den italienske litteraturhistorikern Mario Praz skriver i sin fascinerande Köttet, döden och djävulen i romantikens litteratur att Byron ofta briljerade med sin ondska och bitterhet, att skaldens beteende mot sin hustru kunde präglades av en så enastående moralisk hårdhet att man kan tvivla på om det verkligen var sant. Byron fann i sitt irrationella beteende en brottets fascination där kärlek och ondska sammanblandades: my embrace was fatal. I loved her and destroy´d her, ”mitt famntag var dödligt. Jag älskade och förstörde henne”.

Mario Praz beskriver utförligt ondskans virilitet, eller snarare energi. När Byron identifierade sig med den Satan som John Milton skildrar i Det förlorade paradiset var det främst den våldsamma passionen, den hämningslösa energin han fascinerades av: ”Livets stora mål och mening är känslan av att vi existerar, att vi gör så även i smärtan”. Praz skriver att det fanns drag av vansinnig komedi i det tarvliga drama som Byrons liv utgjorde, de flesta scenerna tycktes utspela sig i en ”moralisk tortyrkammare”. Byron disciplinerade sig, men inte sitt sinne, utan sin kropp. Han kämpade mot sin svaga fysik, sin medfödda tendens till fetma och i allt han företog sig sökte han måttlösheten: ”Lidelse är vårt livselement, utan den skulle vi enbart vegetera”. Denna besatthet hindrade dock inte att Byron var en stålande poet, med en kolossal arbetskapacitet

Det är antagligen ingen slump att Mario Praz skrev sin bok 1930 då fascismen och dess fåfänge ledare Benito Mussolini stod på höjden av sin makt. Mussolini var en teatraliskt pompös estradör som gärna kryddade sin framtoning med ett lockande drag av demoni. Energi var fascismens nyckelord, allt skulle förnyas och vitaliseras. Om en total hänsynslöshet utvecklades under förändringsprocessen så försvarades detta med att ändamålet helgade medlen.

Mario Praz skriver hur Miltons ondskefulle och hatiske Satan, efter det att han störtats ner från Paradiset likväl var vacker och präglades av ”en prakt beskuggad av sorg och död”, fortsatt majestätisk, om än i ruiner. Miltons Satan (det är ingen slump att Al Pacinos djävul i filmen Djävulens advokat kallar sig för John Milton) personifierar uppror och trots, en form av ”heroisk energi”. Satan är den enda varelse som verkligen känner Guds allmakt, men likväl dristade han sig att göra uppror mot honom.

Ingen, inte ens Lord Byron, har lyckats lyfta fram den fallne ängelns storslagenhet på ett så imponerande sätt som den ryske romantikern Mikhail Lermontov, som faktiskt var avlägset släkt med Byron och som medvetet tog efter en hel del av den store engelsmannens later. Lermontovs dikt Demonen (1838) utspelar sig bland Kaukasus höjder där ”solens glöd i tidig timma” lånar himmel och berg sin gyllenfärg och får dalarna att ryka i gråblek dimma, alltmedan muezziner från minareternas krön kallar till morgonbön och klockornas malmklang dånar mellan dalgångarnas klippsidor.

Över detta heroiska landskap passerar den ur Guds Paradis fördrivne demonen:

Men intet värt att ens betrakta

förnam hans högmod runtomkring.

Hans själ förmådde blott förakta,

hans min förrådde ingenting.

Men det han såg och det han hörde

gav varken styrka eller tröst,

blott iskall avund. Intet rörde

sig i hans ofruktsamma bröst,

nej allt han såg i denna trakt

ingav blott hat eller förakt.

Demonen, Satan, har förskjuten av Gud levt i evighet och tröttnat på allt, till och med ondskan äcklar och tröttar honom. Men bland Kaukasus dalgångar får han syn på den vackra Tamara och för första gången grips den fördömde demonen av kärlek:

Du stillar oron i mitt sinne,

du inser, vet allt innerst inne,

du tycker synd om mig.

Mitt hämndbegär vill jag bemästra,

mitt forna högmod har jag mist

och kommer aldrig mer att fresta

en vilsen själ med argan list.

Om himlens tillgift vill jag vädja,

ty jag vill älska, jag vill bedja

och tro den goda viljans lag.

Med ångertårar rengör jag min panna,

för att bli dig värdig,

från varje spår av eld.

Må världen blomstra lugn, rättfärdig

och omedveten om min värld.

Demonen vinner Tamaras kärlek, men förmår inte bemästra kylan som bitit sig fast i hans själ och hans uppdämda passion förgör henne. När Dödens Ängel för Tamaras själ till Paradiset ser sig Demonen återigen missförstådd och motarbetad av Gud. Hans goda intentioner har krossats; hatet mot allt och alla fyller honom åter. När Tamara efter döden återser sin demoniske älskare förskräcks hon av hans vildsinthet, av hans hätska blick fylld med bittert gift och hon känner hur den bränner ”som eld av ondska utan ände, och kall som graven kom en fläkt från stenansiktets andedräkt”. Fördriven från kärlek och glädje sjunker demonen hatfylld tillbaka mot jorden, hans dystra hemvist.

En som fascinerades, eller snarare blev besatt av Lemontovs Demonen var den ryske konstnären Mikhail Vrubel (1856 - 1910) som under större delen av sitt yrkesverksamma liv kämpade med att fullborda en definitiv gestaltning av Lermontovs demon. Liksom Gogol med sina Döda Själar och Dostojevskij med En stor syndares liv lyckades Vrubel aldrig fullfölja sin plan. Åtta år före Vrubels död ställdes hans stora duk Den fallne demonen ut i Stoganovskolan i Moskva och blev där en stor succé. Folkmassor flockades för att betrakta hur den fallne demonen ligger krossad mot jorden ”ensam i Universum, övergiven, utan kärlek och hopp”. Han ligger besegrad och slagen men möter betraktaren med en trotsigt blängande blick; fortfarande vid liv, men hjälplöst innesluten i sin arrogans.

Det ovanliga, avlånga formatet, den tjockt påsmetade, blänkande färgen, men framförallt demonens mörka ansikte och dess skräckinjagande blick trollband publiken, som också samlades för att se hur Vrubel så gott som dagligen steg in i salen med sina penslar och färger för att förbättra/ändra demonens drag. Något han fortsatte med då målningen efter ett par månader ställdes ut i Sankt Petersburg. Vrubel hade blivit galen och under återstoden av sitt liv fortsatte han på ett mentalsjukhus, i skiss efter skiss, med att framställa demonens ansikte och arbetade samtidigt med en ständigt förändrad tavla som han kallade Den sexbevingade serafen, som också bar demonens skiftande drag.

På Vrubels målning ligger den fallne demonen bland Kaukasus berg, ovanför resterna av sina väldiga vingar, framställda som påfågelsfjädrar. I Attars dikt om fåglarnas konferens fick vi veta att påfågelns fjäderskrud skapats med änglarnas vingar som förebild och där kallades påfågeln för fåglarnas Gabriel, på samma sätt brukar Gabriel, Himlens främste ängel, Guds budbärare och de himmelska härskarornas anförare, kallas för änglarnas påfågel. Vi möter också Påfågelsängeln som yazidiernas gudom, Malāk-Tawū.

Yazidiernas historiska kärnområde finns på Nineveslätten norr om den stora staden Mosul och delas numera av gränsen mellan Irak och Syrien. Man finner även yazidiska byar i Turkiet, Armenien och Georgien. Det är möjligt att både Lermontov och Vrubel stötte på yazidier i Georgien, där de ofta vistades och lät sig inspireras av de legender som berättades i skuggan av det väldiga berget Kazbek.

Yazidismen söker sina rötter vid källflödena till en mängd religioner; Irans zoroastrism och mithrakult, Babyloniens manikeism, judendom, gnosticism, kristendom, Islam och flera lokala traditioner, främst folklig sufism. Centralt för deras tro är att Gud, som av dem kallas Xwadē, avlägsen, allsmäktig och obegriplig, skapade Malāk-Tawū ur sin egen härlighet. Eftersom Malāk-Tawū stod Gud närmast befallde han honom att inte underkasta sig någon annan varelse, så när han befallde ärkeänglarna att buga inför Adam, vägrade Malāk-Tawū och försvarade sin olydnad med att han som skapats av Xwadēs utstrålning inte kunde buga inför någon gjord av jord. Xwadē blev imponerad av Malāk-Tawūs ord och gav honom därför makten över jorden.

Det är alltså Påfågelsängeln, Malāk-Tawū, som är världens herre och han som ger mening åt vår tillvaro. Malāk-Tawū föll som en stjärna från himlen och då han nådde jorden gav han den liv, ljus och värme. I kärlek till mörkret, i medkänsla för de ensamma och utsatta, valde han att lämna sfären av oändligt ljus och värme, men förde med sig en gnista av den gudomliga närvaron. Detta var antagligen något som ogillades av Xwadē, eftersom han valde att inte stödja Malāk-Tawū i hans jordiska strävan. Även människorna, som han älskade och gav ljus och hopp, fruktade Malāk-Tawū som en obegriplig främling. Många föraktade honom, smädade och bespottade honom. Men, Malāk-Tawū bar dock sitt lidande med jämnmod och hoppades att förnuft och godhet till slut skulle segra. Slutligen mötte han ett vänligt, renhjärtat folk som mellan sig vårdade den gnista av evigt ljus som Malāk-Tawū en gång fört med sig från Xwadēs gudomliga sfär . De skänkte honom sin tilltro och omvårdnad. Detta var yazidierna som genom sin förståelse av Malāk-Tawūs sanna natur föraktades av de som vänt ryggen åt sanningens och ljusets budbärare. Yazidierna såg det goda i det som andra människor föraktade. De visste att världen inte var perfekt, att påfågeln i all sin glans har fula fötter, men det hindrar honom inte från att för var och en som kan se den och förmår uppskatta den uppvisa himlens härlighet.

Yazidierna väckte motvilja hos dem som föredrar att betrakta tillvaron som antingen vit eller svart. De bland oss som vill utplåna sådana som inte ser på tillvaron på samma sätt som de. Deras fiender påstod att yazidierna dyrkade Ibis, Djävulen och de tvingades därför dölja sin övertygelse för de som inte ville begripa vad de talade om. Yazidierna tordes inte nämna Malāk-Tawūs namn för främlingar, dolde sin tros inre mening och kallade sig sharfadin efter en man som varken sagt eller gjort något omstörtande. Sinsemellan försäkrade de varandra om att det var deras plikt att bevara sanningen och genomlida sitt martyrskap. Yazidiska skriftlärda säger ibland att under tusen år har yazidierna för sin tros skull genomlidit 72 folkmord och de har nu drabbats av sin sjuttiotredje hemsökelse när IS, den Islamiska Staten, skövlar deras städer och byar och mördar de yazidier de får tag på.

Den Islamiska Straten? En grupp militanta sunnimuslimer som valt att attackera de amerikanska invasionsstyrkorna kontrollerade snart flera kärnområden i Irak. Deras våldsamma styre väckte dock motstånd även bland sunni som känt sig diskriminerade av Iraks shiamajoritet. Likväl växte sig rörelsen stark och den kallar sig numera IS, Den Islamiska Staten. De leds av en viss Abu Bakr al-Baghdadi, en fyrtiofemårig man från Samarra som påstår sig ha en PhD i teologi från Universitet i Bagdad, men som mest gjort sig känd som brutal slaktare. Vid början av 2010 antogs det att IS räknade med 4 000 beväpnade män, men man uppskattar nu styrkorna till mellan 20 000 och 32 000, fördelade mellan Syrien och Irak.

Den Islamiska Statens otäcka idéer är inte enbart et resultat av förvirrade spekulationer av våldsbenägna teologer, det är också en kåkfararideologi som vuxit fram bland kriminella våldsverkare och illiterata ungdomar. Abu Bakr al-Baghdadi tillbringade fem år i Camp Bucca, ett av amerikanernas koncentrationsläger för våldsverkare, terrorister, vanliga kriminella och en hel del oskyldiga som samlats upp under deras upprensningsoperationer. I början av 2005 fanns det 26 000 interner i USAkontrollerade fängelser och läger i Irak. Fler än 100 000 individer har i nuläget tillbringat tid inom sådana anstalter.

Ett fatalt misstag var att separera fångarna baserat på deras självdeklarerade religiösa övertygelser. Andrew Thompson, som arbetade i ett läger kallat Camp Crooper, berättar: ”Lägrets ´emirer´ kontrollerade hela fångkommuniteten. Fångar vägrade exempelvis att titta på TV eller spela ping-pong i fruktan för att hamna inför de Shariadomstolar som upprättats inom lägret. Moderata fångar blev ofta misshandlade av de radikala fraktionerna och om de gjorde motstånd straffades de av fängelseledningen.” Enligt Thompson förvandlades läger och fängelser till ”terroristuniversitet” och när Camp Bucca stängdes 2009 släpptes Abu Bakr al-Baghdadi ut i friheten, tillsammans med andra ISledare med namn som Abu Muslim al-Turkmani, Abu Loay, Abu Kassam, Abu Jurnas, Abu Shema och Abu Suja (Abu är ”fader” på arabiska och ett vanligt förled i arabiska efternamn). Sådana fängelseradikaliserade fanatiker kunde bland sina f.d. medfångar snabbt upprätta de effektiva terroristgäng som kommit att utgöra ISs kärntrupper.

Likt en väletablerad maffiaorganisation räknar IS med ett betydande kapital, främst baserat på kidnappningar, väpnade rån och utpressning. Under det kaos som nu råder i norra Syrien har IS etablerat sig ordentligt och räknar numera också med betydande inkomster från oljefält, elförsäljning och smuggling. Det misstänks också att upp till 10 procent av inkomsterna kommer från donationer av privatpersoner och andra intressenter.  IS är välbekanta för sin terror, men vinner också själar genom välgörenhet, vägbyggen, gratis elförsörjning och ”utbildning”, främst i form av da´wah, religiös undervisning eller missionerande. Likt ett stort företag publicerar IS sedan 2012 en årsredovisning, antagligen för att attrahera givare.

IS publicerar sig flitigt på nätet. Deras mest framträdande nätpublikation är Dabiq. Namnet ger en vägledning om organisationens snedvridna ideologi. Dabiq är en stad i norra Syrien, som av många sunni förknippas med en annalkande Yttersta Dom, då fåren skall skiljas från getterna. En tro med speciell betydelse för vissa salafister (från salaf, ”föregångare eller förfader”), grupperingar som vill upprätta ett idealsamhälle i enlighet med deras uppfattning om de förhållanden som för 1 400 år sedan rådde i kretsen kring Profeten. Av stor betydelse är dunkla profetior som skrivits ned i Abu Hurariahs hadith. Abu Hurariah levde samtidigt med Profeten och i hans namn har flera förutsägelser traderats om kampen mot Konstantinopel, eller Rom. Profetior som av SI sägs gälla vår samtid och då syftar på Västvärlden eller kristendomen. En orsak till att Abu Hurariahs profetior blivit så populära bland ISs anhängare kan vara att de i allmänhet inte accepteras som autentiska av shiamuslimerna, den grupp som de sunniorienterade IS anhängarna anser sig vara diskriminerade av. En Abu Huaryrah profetia säger exempelvis:

Den yttersta timmen kommer inte att äga rum förrän romarna kommer till al-A´maq eller Dabiq. Då kommer de att mötas av en armé från Medina, sammansatt av världens bästa människor.

Den mordiske Abu al-Baghdadi ser sig själv som ledare för dessa ”världens bästa människor”, vars uppgift är att förverkliga Guds plan för mänskligheten. al-Baghdadi har tagit sig titeln Amīr al-Mu'minīn, Ledare för de Rättrogna, och betraktas av IS som kalif, dvs Profetens ställföreträdare, för den gudsstat som IS säger sig vilja etablera i enlighet med en annan av Abu Huaryrahs profetior:

Allah kommer att inom denna kommunitet [de rättrogna i Norra Syrien] att vid slutet av varje århundrade upphöja någon som kommer att förnya dess tro.

ISs väpnade styrkor drar till sig unga män från hela världen. Antagligen söker dessa ungdomar i tider av våldsamma strukturförändringar, villrådighet, fattigdom och arbetslöshet genom sin religion styrka och respekt. Likt Goebbels och Byron som plågades av sina lyten och tillkortakommanden söker sig fanatiker till självförhärligandet, ett rättfärdigande genom tron, så att de själva och andra människor därigenom glömmer deras fel och brister. Att tro sig ha rätten och makten på sin sida och därigenom ha mandat att döma sådana som inte är med dig till död och förnedring bär för många med sig en befriande känsla av styrka och makt. Att få ”följa Guds vilja” i sällskap med andra handlingskraftiga unga män och i deras sällskap uppmuntras till, berömmas och belönas för sådant som tidigare varit förbjudit väcker antagligen en känsla av osårbarhet och maktfullkomlighet.

Men, de som inte delar ISs tro blir offer för deras hämnd och vrede; män, kvinnor och barn, kidnappas, torteras och mördas. Blod flyter åter i strömmar i Ninives Dal. IS fanatism drabbar shiamuslimer, assyrier, kaldéer, syrianer, armenier, druser, shabaker, mandéer, judar och alla andra människor som inte delar deras tro. IS kalifat ger de otrogna tre alternativ; omvändelse till Islam, jizya den skatt som åläggs monoteister som inte vill omvända sig till den rätta läran, eller döden. Det sista alternativet gäller oundvikligt för yezidierna, som även om de skulle omvända sig likväl är dömda eftersom de i ISs ögon är, eller har varit, djävulsdyrkare.

Den Islamiska Staten förnekar den fria viljan och i strid med den religion de tror sig tillhöra sätter de sig på Gud den Allsmäktiges tron och dömer i Hans namn sina medmänniskor till död och lidande. Sinjar, en stad som i århundranden varit ett av yazidiernas centrum och en av deras mest heliga platser stormades av IS styrkor den tredje augusti i år. Mer än 200 000 människor drevs på flykt, bland dem 40 000 yazidier som i Sinjar efterlämnade 500 massakrerade trosfränder.

Det har sagts att den moraliska kollaps som drabbar anhängare av fundamentalism och totalitarism är ovanlig, men ett sådant påstående tycks sakna grund. Det är väl snarast så att historien bevisar att det är tämligen enkelt för vanliga människor att på kort tid bli fanatiker, kapabla att begå eller försvara massmord på oskyldiga och försvarslösa medmänniskor. För att en obeveklig process mot ökad likgiltighet, eller i värsta fall våld, skall sättas igång tycks det vara tillräckligt att en majoritet får det bättre ställt på grund av vad de inbillar sig vara medfödda särdrag eller en övertro på tämligen nymodiga traditioner, samtidigt som en minoritet av samma anledning får det sämre. Inom politik och religion sprids en farsot som innebär att en individs människovärde betygssätts och att sådana som anses vara ovärdiga för att beredas plats inom folkgemenskap utesluts.  Det kan vara början till etablerandet av en värdegrund som blir förutsättningen för en dynamik som mycket väl kan sluta med att en grupp förintar en annan. Vi har bevittnat sådana processer i Östeuropa under Andra Världskriget, i Bosnien och Kosovo, i Rwanda, i Kina under Mao, i Sovjetunionen, i Kampuchea och nu i Syrien och Irak. Det gäller att välja sida innan det är försent.

Vi bör ta detta som en varning – undvika att överskatta vår egen förträfflighet, att liksom påfågeln sola oss i glansen av vår egen skönhet och briljans innebär en blindhet som lätt kan föra oss till helvetets rand och vidare. Vi bör emellanåt glömma den magnifika fjärderskrud vi pryder oss med och kallar Folkhem eller svenskförträfflighet, och istället blicka ner mot våra fula fötter, de som förenar oss med jorden. Våra fötter som förankrar oss i verkligheten och får oss att inse att vi delar både det fula och vackra, det goda och det onda med andra människor. Som yazidiernas tro på Malāk-Tawū, Påfågelsängeln som trots sin överlägsna skönhet valde att sänka sig till jorden för att hjälpa människorna. Något IS fanatiker betraktar som djävulsdyrkan. Om man dömer människor för resultaten av deras övertygelse är det lätt att fråga sig vem som dyrkar vad. Att förneka andra människor deras värde, att utesluta, mörda och våldta kan väl knappast räknas som att tjäna Gud?

Fåglarna har tystnat, kölden är på väg. I Sverige har Sverigedemokraterna fått förtroende av mer än 700 000 av mina landsmän. Vad man än säger så skiljer SD på folk och folk och vill sovra bland getterna och fåren. Det finns för närvarande 4 000 yezidier i Sverige, på flykt från blodtörstiga fanatiker. Vet SD vem de är, var de  kommer ifrån, varför de förföljs?

Jag är kanske en hopplös romantiker, men jag tror liksom Kierkegaard att för att kunna definiera sig själv som individ och människa, för att undvika att bli som en blodtörstig best, eller ett enfaldigt  kreatur, är det nödvändigt att göra ett val. Jag valde inte Sverigedemokraterna. Inte för att jag tror mig vara överlägsen de som gjorde det, utan för att jag ville föreställa mig vad mitt val kunde innebära för mig som individ. Jag valde att försöka tro på rättvisa och jämställdhet. Ett val som kanske hjälper mig att inte hamna i en situation där det gäller att sovra bland människor, som på rampen i Auschwitz – vem som skall gå till döden eller livet.  Överdrivet? Kanske. Men jag ville undgå att bländas av svenskhetens förment magnifika fjäderskrud och istället betrakta mina fula fötter.

Asatrian Garnik S. and Victoria Arakelova (2014) The Religion of the Peacock Angel: The Yezidis and Their Spirit World. Cambridge: Acumen. Farid ud-Din Attar (2012) The Conference of the Birds (Bird Parliament), translated by Edward Fitzgerald. Digireads.com Publishing. Guerman, Mikhail (1988) Mikhail Vrubel. Leningrad: Aurora Art Publishers. Jackson, Christine E. (2006) Peacock. London: Reaktion Books. Lermontov, Michail (2013) Demonen översatt av Lasse Zilliacus. Stockholm: Ersatz. Longerich, Peter (2013) Goebbels: Antisemit och våldsfanatiker: En biografi. Stockholm: Norstedts.  MacCarthy, Fiona (2002) Byron: Life and Legend. London: John Murray. O´Connor, Flannery (1988) “Living with a Peacock”, i O´Connor, Flannery: Collected Works. New York: Library of America. Praz, Mario (1996) La carne, la morte e il diavolo nella litteratura romantica. Firenze: Sansoni. Thompson, Andrew and Jeremi Suri (2014) “How America helped ISIS”, i New York Times International, 2 oktober.

Some thoughts, a brief, personal interlude. Tomorrow, I will become sixty years old. For me it's neither dramatic, nor significant, not even strange. Nothing to celebrate. I would like my birthday to be as it usually is. The morning sun streaming in through the corners of the black pulldown, while I lay in bed waiting for my family to come into the room singing that odd song I assume only my closest of kin know: Small red raspberries, flowers and greenery are placed around the plates, gracefully and attractively, today it´s Jan´s birthday. I think it was my maternal grandmother who came up with both the tune and the text. They bring me a homemade cake with sixty candles and a few simple gifts. Something that makes me feel appreciated, even loved. I will now spend the night in our house in Bjärnum, where the lake is close by and the forest still flourishes in the summer´s lush greenery, something that adds to my profound feeling of privilege and happiness.

I perceive much of my childhood in the light of the Nordic nature; forests, lakes, meadows and gravel roads. How it all smelled in the summer heat, but also during the damp chill of rainy days. Like many others, I imagine that I grew up in a time of transition. I was a young man when the late sixties turned into the serious and "conscious" seventies, when introverted speculations gave way to political action and communal engagement.

I will not write about my life, since that would be as meandering and long-winding as my previous blog posts, I just want to state that in my youth and childhood I loved to stroll alone in the forest, feel its presence; to be alone, yet not alone.

There was a time when I read Lyrikvännen, a monthly poetry magazine, as well as a lot of other verses and rhymes. However, commitment and political correctness encroached on the poetry. The ideal of the time was clarity, simplicity and joint action. In a half-hearted way I was part of that, though deep inside me I remained the petty bourgeois romantic I have always been. Of course I talked politics, read and listened to the agitation that swept over me during my university years in Lund and sometime during that period of my life the new poetry died for me and now it is very seldom that I am moved by current lyrics, much of which I do not even understand.

Without being particularly musically gifted, I am often shaken, even intoxicated, by music. In the seventies I got the feeling that nature began to recede from the rock´n roll ballads I appreciated and listened to. The immense, almost religious magnificence of nature that for centuries had been an integrated part of many of the great songs, it was as if it had lost its force and only appeared as sudden gushes of wind, like How can the wind with so many arms around me get lost in the City? a few lines from a song by Yes that my tragically departed friend Claes Toft used to quote, just as he often repeated Jethro Tull's skating away on the thin ice of the New Day, particularly when we together went to have an early breakfast at one of Lund´s cafés. However, the all-embracing, incomprehensible and at the same time poignant nature seemed to slip away from poetry. Was I like so many others doomed to become alienated from it? Maybe not – I´ve been fortunate to have close and sensitive friends who have been able to bring me back on track, reminding me about what good poetry is and repeatedly made me aware of the invigorating power of nature.

It a happens that I am wondering if many of those who are young today would be able to sink into and be delighted by a poem by Harry Martinson, as when he writes:

Soon the winter tree carries
nightly attempts at frozen memories.
There is a will,
the frost reads it all.
The tree, once strong with cheeks like apples,
commands forth its wintry fairy tale.
 

There is so much breathtaking natural lyricism. A source from which you may clench your thirst with refreshing, ice cold water. Here is Werner Aspenström speaking about the autumn:

October

Spiders mend their broken webs
- you remain in the summer.

Though the wind slowly turns toward north,
and even for the asters death is all that´s left.

And even if the fire crackles,
you smell black grass and acid.

One morning you are awaken by a dog:
October barks like a shaggy dog.
 

And greatest of them all, Gunnar Ekelöf in his A reality (dreamed), once brought to me by a dear friend:

I do not believe in a life after this one
I believe in this life.
When the sap does not rise anymore and I reached
the late summer, my season of the year, I remember
how I once heard anguish in the crickets´ screeching,
I have ceased to do so now.
 

It´s already dim
and the gravel road´s narrow, reddish stretch
is lost in groves, runs out of groves:
After every bend there is a mystery
of colours and the life of their light.
It is nice to walk,
an old stone fence is also there.
This is the moment when stones are thinking
This is the moment when this enormous creature
breathes, emits its fragrance. What colours in the dusk!
Liliac trees, stones in thoughtfully shifting blue
and the leafy forest so rich in hues
as if it was its own rustling.
A yellow leaf remains a treasure.
On one side a cornfield,
on the other a pine forest
and the corn turns red to yellow, but golden brown in the sheaves,
and the gravel road, shining red like a seashore.
I love such simple roads,
just for walkers and heavy wagons drawn by pious horses.
For me, such roads are as good as any life philosophy.
And every landscape, every change in it,
contains all feasible landscapes
and this life contains all feasible life:
the crickets´, the glowworm´s, the badger´s - all conceivable lives.
And this life will continue, continues
higher and higher up, other spheres
breathe this life,
that also is the life of the evening clouds and the stars,
and the uninhabited worlds
and the invisible life, and that of the dead,
because there is no other life.
And all of them shall live
and all will give their life to others and lend their light to everyone
and all will hide their light and live by and through others
and this is not a good, nor an evil,
it only is.
There is a feeling of happiness that rarely comes, but comes
anyway.
It is in the confession of our consciousness,
this “being there” .
Volatile is all our consciousness
but volatility is not vanity.
That´s how my bucolic song comes to an end.
 

It happens that I suspect that many of my sixty years old fellow citizens, who once were caught up in the progressive bewilderment, now irrevocably have been deprived of a great deal of poetry´s enchantment. Politically correct pundits who once assumed that reflection and religion were nothing else but narcissistic drivel, who refused to see poetry in life and nature. Many of them have in their old days made ​​their way back to their inner life, but sadly lacking in them is nature's great enigma. It is rare to find nature´s genuine breath in current poetry. I want to enter there again, into the woods, into the lakes. It is a lie to state that poetry no longer takes hold of me, but it's usually old poetry. I have become nostalgic, a visitor to lost worlds, within a forgotten time.

Is it my age? I do not feel old at all, nevertheless it happens that I am caught by a slight anxiety at the thought that maybe I have not been able to convey to my daughters, or to my students, the joy I have found in nature and met in poetry. Do they understand the words and terms used by Martinson and Aspenström, men who grew up in a world where you lived in the forest, where you were part of nature? They knew the names of all the creatures and plants they were surrounded by, names that in themselves where poetry. Nature molded poets, who like Ekelöf in his poem, were engulfed by it. They did not feel like many youngsters who nowadays are alienated from nature, considering it as corrupted and destroyed by pollution and misuse. Too much political correctness makes them ill at ease when they are confronted with the wild growth and apparent cruelness that reign within it. Pre-programmed thinking within a predictable existence of cause and effect makes them insensitive to the unfathomable mystery of nature. A modern, technological world that sometimes makes me ill at ease, turns me into a relic of antiquated thoughts, apt to understand what Ekelöf hints at when he writes : "I am a stranger in this country, but this country is no stranger to me!" Though the great poet also have consolation at hand:

Yes, to be one with the night, one with myself, with the candle’s flame,
that looks me in the eye, unfathomable and tranquil.
One with the aspen that trembles and whispers.
One with the hosts of flowers leaning out of darkness, listening
to something I had on my tongue but couldn´t articulate,
something I could not reveal even if I could do it,
it murmurs inside me of pure happiness!

We humans are an integrated part of nature, which is both good and evil. Evilness is almost unbearably painful, like what at this very moment happens in places like Gaza, Iraq or Nigeria. Where people like you and me torture and kill people like you and me. However, in spite of all this there is that triumph of existence that the young genius Edith Södergran wrote about while she was dying from tuberculosis:
 

What do I fear? I´m part of infinity.
part of the entirety´s limitless strength.
A lonely world within millions of worlds,
a star of the first magnitude, the last to be extinguished.
A triumph to live, triumph to breath, triumph to exist!
Ice cold time runs through our veins.
Listen to the quiet river of the night,
stand on the mountains under the sun.
I walk on sunshine, rest on sunshine,
know nothing but sunshine.
 

The small and the big life, my family that comes to me with the birthday cake and sings to me. Outside my warm and cozy room, there in the wild, in the neighbourhood, on the other side of the sea, at this precise moment, as well as in the past; there are my friends, those who I love and who love me back. They have made ​​me happy, they make me happy.

The little life, the big life. The intimacy and pleasure of having been blessed by a family, something that many find false, selfish and even insignificant within the wide perspective of a suffering humanity. A point of view that probably is one cause to why words like love, happiness and compassion have been soiled, deemed as hopelessly banal and often banned from the communal discourse. In spite of this we all know and have been struck by the short, glimmering moments of bliss and well-being that make life worth living, as Werner Aspenström wrote: "like a woman´s hat with an inserted needle, a cheap thing, but it shines beautifully."

So - now at the threshold of my sixty years, I thank you all. You who hear me, who reads me now and all of you who cannot hear me since land, sea or time divide us from one another, death has also taken some of you. But you are all here with me and I thank you for allowing me to meet you and for everything you gave me. Thanks to you, because of you, I am never alone and I do not want you to be that either.

Några tankar, ett kort mellanspel. Imorgon fyller jag sextio år. För mig är det varken dramatiskt eller betydelsefullt. Inget att fira. Jag vill ha det som det brukar vara. Att morgonsolen faller in genom rullgardinens springor, jag ligger i sängen och familjen kommer in, sjungande med en tårta  med brinnande ljus och några enkla presenter. Det får mig att mig att känna mig älskad. Tänker sova över i vårt hus i Bjärnum, där sjön finns i närheten och skogen fortfarande prunkar i sommargrönskan.

En del av min barndom ser jag i naturens ljus; skogen, sjöarna, ängarna och grusvägarna. Hur allt doftade i sommarvärmen, men även under kulna regndagar. Som så många andra inbillar jag mig att jag växte upp i en brytningstid. Jag blev yngling när det sena sextiotalet gick över i ett” medvetet” sjuttiotal, då inåtvändhet ersattes av bortvändhet, eller tillvändhet som det då kallades; reflektion ersattes av engagemang och som så mycket annat var det på både gott och ont.

Tänker inte skriva om mitt liv, det skulle bli lika vindlande och långrandigt som mina andra blogginlägg, enbart konstatera att jag älskade att vandra ensam i skogen, känna dess närvaro; att vara ensam, men likväl inte i ensam.

Det fanns en tid då jag regelbundet läste Lyrikvännen och mycket annan poesi. Men engagemanget, den politiska tillvändheten inkräktade på glädjen och tog över lyriken.  Idealet var klarhet, enkelhet, samhällstillvändhet. Lite halvdant var jag del i det där, kom ut i världen, snackade politik, läste och lyssnade på agitationen som sköljde över mig under mina år i Lund. Någon gång under den tiden dog den nya poesin för mig. Det är nu ytterst sällan jag läser, eller ens grips av nyare poesi.

Utan att vara speciellt musikalisk har jag alltid berusat mig med musik. På sjuttiotalet fick jag för mig att naturen började försvinna från de nyare texter jag lyssnade på. Den omslutande, levande, trygga, religiöst storslagna naturen bröt in endast som hastiga vindsjok.  How can the wind with so many armes around me get lost in the city var några rader från en sång av Yes som min tragiskt bortgångne vän Claes Toft citerade för jämnan, liksom Jethro Tull´s skating away on the thin ice of the New Day. Men, den allomfattande, obegripliga och samtidigt gripande naturen tycktes vara på  glid bort från lyriken. Hade även jag som så många andra fjärmats från den? Kanske inte och jag har vänner som om jag skulle glömma poesin och naturen har lyckats föra mig tillbaka på rätt väg igen.

Jag undrar hur många av de som nu är unga kan sjunka i och glädjas av en dikt av Martinson, som när han skriver:

Snart hänger vinterträdet fullt
av nattliga försök till frusen levnadsteckning.
Där finns en vilja,
frosten lyder den.
Trädet, en gång starkt och äppelkindat,
befaller fram sin vintersaga.

Det finns gott om hisnande naturlyrik. En klar källa att ösa vederkvickande vatten ur. Här är Aspenström:

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät

- du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Och för mig -  störst av alla, Gunnar Ekelöf, En verklighet (drömd), en gång given mig av en mycket kär vän. Den är kanske lite väl lång för en blogg, men jag hoppas ni förmår vandra in i den, som Ekelöf vandrar i sitt landskap:

Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit

till sensommaren, min årstid, minns jag

hur ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,

tycker så inte längre.

Det är redan skumt

och åkervägens smala rödskiftande band

försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:

Om varje vägkrök ett mysterium

av färgernas och ljusets egenliv

Det är skönt att gå

En gammal gärdsgård är också med

Det är den stund då stenarna tänker som bäst

Det är den stund då denna stora varelse

andas och doftar. Vilka färger i skymningen!

Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått

och lövskogen så rik på skiftningar

som vore den sitt eget sus!

Ett gult löv är ännu en dyrbarhet

På ena sidan vägen sädesfält

och på den andra sidan barrskog

och säden gul till röd och i skylarna guldbrun

och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar

bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar

Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi

Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller

alla möjliga landskap

och detta liv innehåller alla möjliga liv:

Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv

Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter

också högre och högre upp, i andra sfärer

Där pågår just nu detta liv

som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de

befolkade världarnas,

och de osynligas liv, och de dödas

ty något annat liv finns inte:

Alla lever de och skall leva

och alla ger av sitt åt alla och lånar sitt ljus åt alla

och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla

och det är inte ett gott och inte ett ont

Det bara är

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer

ändå

Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd

och detta att vara till.

Flyktigt är allt medvetande

men flyktigt är inte fåfängligt.

Så sluts min bukoliska sång.

Ibland grips jag av misstanken att jag av medvetna proggare har berövats en hel del av poesins förtrollning. Politiskt korrekta allvetare som tyckte  reflektion och religion var självbespeglande trams, som vägrade se tillvarons poesi. Många av dem har på gamla dagar sökt sig tillbaka till sitt inre, men dessvärre saknas hos dem naturens stora gåtfullhet. Det är sällan naturen andas i deras dikt och annat skrivande. Jag vill ditin igen, in i skogen, ner i sjön.  Det är lögn att påstå att lyrik slutat fånga mig, men det är oftast gammal dikt. Jag har som lyrikläsare blivit nostalgiker, besökare i en förlorad tid.

Är det åldern? Jag känner mig inte alls gammal, men ibland grips jag av en lätt ångest vid tanken på att jag kanske inte gett mina döttrar, eller mina elever, den glädje jag fann i naturen och kände i poesin. Begriper de alla ord som Martinson och Aspenström växte upp med, som de levde i? Den natur som för dem var en självklarhet. 

Blomster-, fågel- och insektsnamn är ofta ren lyrik, dikter inneslutna i ett namn. Förmår de unga, liksom Ekelöf i sin dikt, uppslukas av naturen. Kan de berusas av den utan att känna dåligt samvete, eller betrakta den som förgiftad av miljöförstöring, eller alltför mycket politisk korrekthet och förprogrammerat tänkande. Sådana tankegångar kan ibland tvinga mig in i ekelöfsk alienation: ”Jag är en främling i detta land: men detta land är ingen främling i mig!”,  fast den store poeten har tröst till hands :

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv,

med ljusets låga som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt

Och stilla

Ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ur dunklet och lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men alrdig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Människan är ju en del av naturen, också hon på gott och ont. Tanken på det onda är i det närmaste olidligt plågsamt, sådant som i detta ögonblick sker på ställen i Gaza, Irak eller Nigeria, där människor som du och jag plågas och dödas av människor som du och jag. I allt detta finns dock miraklet att vara  människa, triumfen att finnas till, som hos Södergran:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod

Det lilla och det stora livet, Familjen kommer in till mig med sin tårta. Jag att vet att därute, i naturen, i grannskapet, på andra sidan havet, i tiden, i det förflutna; där  finns alla mina vänner. De jag älskar och som älskar mig. De som gjort mig lycklig och gör mig lycklig.

Det lilla livet, den stora glädjen som finns i sådant som kan tyckas obetydligt, det tarvliga och enkla. Livets bländande ljuspunkter som gör det värt att leva, som Aspenström skrev: ”som en damhatt med instucken nål, en billig sak, men den blänker vackert.”

Så - nu vid tröskeln av mina sextio år vill jag tacka er alla. Ni som hör mig, läser mig nu och alla ni som inte kan höra mig; för att land, hav eller tid skiljer oss åt, döden har även tagit en del av er. Men ni finns alla här hos mig och jag tackar er för att jag fått möta er och för allt ni gav  mig. Tack vare er är jag är aldrig ensam och jag vill inte att ni skall vara det.

The summer brought quite a lot of burrowing among old things; much of it has been long forgotten paper work and uninteresting books. This activity triggered memories, associations took off, the mind began to spin, one thought led to another. I intend to take you along on a fairly long ride through the rapids of thoughts, whims and fancies. Together we will rush forward on a winding and extensive thought stream, though there is a danger that I might lose you along the way, or that we will end up in a stagnant pool.

I have once again ended up morning tired on the train up to my work in Växjö, the thoughts I am writing down began a to emerge a few days ago when I found some magazines left over from my father. They had names like Horizon or Cross-section. When my father finished his night shift as editor-in-charge he used to bring with him those magazines and read an article or two, drank a toddy made of egg yolk and porter that my mother had prepared  and then went to bed. My find turned up shortly after I, in a yellowed copy of Norra Skåne, had read an obituary written in memory of my father. Among other things it said: "In every inch he was the classical journalist with becoming bohemian traits in his personality and with an approach to his various undertakings that had been formed by the brotherhood of the night where he spent countless evenings and nights together with typographers and printers in eager anticipation of the first copies. Then the hour hand could have reached both three and four at night. He often finished the night sessions by following a workmate home to his garden, where the early morning´s freshness was enjoyed by lush flowerbeds. During his entire life he nursed a warm love of nature."

It happened that I woke up during the wee hours of the morning and entered the living room where I found my father sitting in his easy chair within the yellow light circuit of the reading lamp, smoking his pipe, always plugged with Hamilton´s Mixture, while he leafed through one of those magazines I now had found. In vain I searched among them to find the one that had fascinated me the most. On its cover was a picture of a corridor with remarkable arches and a mysteriously, streaked light that fell in from the left. Probably, I found the picture before I could read properly; it may explain why it took several years before I knew what it represented. However, I had realized that it must have been some kind of shrine situated at an unknown but exotic location. I was familiar with biblical illustrations and assumed that the corridor could be associated with the remarkable places they depicted - but for real. There was no one under the arches and since I did not have anything to compare the size of the arches with I assumed they must have been very high. I fantasized about where the gallery could lead - to a treasury, a monster's lair, or a gaping chasm? I know for certain that I nurtured such thoughts because I found a childish drawing of precisely that corridor and at the end of the opening I had drawn the wide open jaws of an enormous predator.

It was only much later I found out that the mysterious corridor led into the sibyl's oracle at Cumae, located among the ruins of a town north of Naples. She is considered to have been the mysterious clairvoyant that the historian Dionysus of Halicarnassus writes about in his Roman Antiquities, written some decades before the birth of Christ:”A certain woman who was not a native of the country came to the tyrant wishing to sell him nine books filled with Sibylline oracles; but when Tarquinius [a Roman king who died in 495 BC] refused to purchase the books at the price she asked, she went away and burned three of them. And not long afterwards, bringing the remaining six books, she offered to sell them for the same price. But when he thought her a fool and mocked her for asking the same price for the smaller number of books that she had been unable to get for even the larger number, she again went away and burned half of those that were left; then, bringing the remaining books, she asked the same amount of money for these. 

Tarquinius, wondering at the woman's purpose, sent for the augurs and acquainting them with the matter, asked them what he should do. These, knowing by certain signs that he had rejected a god-sent blessing, and declaring it to be a great misfortune that he had not purchased all the books, directed him to pay the woman all the money she asked and to get the oracles that were left. The woman, after delivering the books and bidding him take great care of them, disappeared from among men. 

Tarquinius chose two men of distinction from among the citizens and appointing two public slaves to assist them, entrusted to them the guarding of the books; and when one of these men, named Marcus Atilius, seemed to have been faithless to his trust and was informed upon by one of the public slaves, he ordered him to be sewed up in a leather bag and thrown into the sea as a parricide. 

Since the expulsion of the kings, the commonwealth, taking upon itself the guarding of these oracles, entrusts the care of them to persons of the greatest distinction, who hold this office for life, being exempt from military service and from all civil employments, and it assigns public slaves to assist them, in whose absence the others are not permitted to inspect the oracles. In short, there is no possession of the Romans, sacred or profane, which they guard as carefully as they do the Sibylline Oracles. They consult them, by order of the senate, when the state is in the grip of party strife or some great misfortune has happened to them in war, or some important prodigies and apparitions have been seen which are difficult of interpretation, as has often happened." 

My grandfather, who was fascinated by all Classical Roman and Greek, told me the story of the Sibyl. Much later, I and my high school pals found T.S. Eliot's great poem The Waste Land,  inspired by Christian, Greek and oriental myths it mixed them with personal memories and impressions from a dingy English everyday existence. On the flyleaf there was a dedication to Ezra Pound, written in Latin and Greek, in translation it reads "For I indeed once saw with my own eyes the Sibyl at Cumae hanging in her jar, and when the boys asked her, 'Sibyl, what do you want?' she answered 'I want to die'."

Petronius who died in Cumae 66 AD and from whom Eliot borrowed his quote, was apparently familiar with the story of the beautiful girl who could not die and therefore continuously aged until she shrank so much that only her voice remained. Ovid (43 BC to 18 AD) lets in his Metamorphosis the Sibyl from Cumae tell her tragic story. Apollo, who was madly in love, told her: “´Virgin of  Cumae choose what you wish, and what you wish you shall have.´ Pointing to a pile of dust, that I had collected, I foolishly begged to have as many anniversaries of my birth, as were represented by the dust. But I forgot to ask that the years should be accompanied by youth. He gave me the years, and lasting youth, as well, if I would surrender: I rejected Phoebus’s gift, and never married. 

But now my more fruitful time has turned its back on me, and old age comes, with tottering step, that must be long endured. Though I have now lived seven centuries, three hundred harvests, three hundred vintages, still remain to be seen, to equal the content of the dust. The time will come when the passage of days will render such body as I have tiny, and my limbs, consumed with age, will reduce to the slightest of burdens. I will be thought never to have loved, and never to have delighted a god. Phoebus too perhaps will either not know me, or will deny that he loved me. I will go as far as having to suffer transformation, and I will be viewed as non-existent, but still known as a voice: the fates will bequeath me a voice.”

Many years after I had learned those stories, I found myself with my daughters on the sandy beach of Sperlonga, below a gray mountain range and between the ruins of Emperor Tiberius' villa and the rock with the city's whitewashed houses. In the distance we could glimpse the mole grey silhouette of Circe´s Island and it was easy to imagine how Odysseus´ or Aeneas´ ship sailed along the heat shimmering horizon in a never ending quest for adventures, as in the final words of the Odyssey´s second song: "and the prow sheared through the night into the dawn."

As I looked out over the sea, I remembered that Cumae was not so far away. Why not do as Aeneas once had done in a mythical past - enter her magical cave? The girls are always keen on adventure and together we drove down to the small coastal town, some 15 kilometers north of Naples.

It was a hot day. The mountainsides were burned by the scorching sun and soon only thorny bushes, cypresses and agave cacti would have endured. After we had passed the ticket shack at the entrance of Cumae’s temple mound, we found that we were the only visitors and briskly walked towards the sibyl's cave.

An openingrmed as a corbelled Mycenaean arch, but carved dirctly out of the porous tuff, opened toward the cave. We entered and I found that I had ended up in my childhood´s enchanted corridor! The same Mycenaean arches and yellow light that fell in through the openings from the right side of the gallery, the sunbeams streaking the floor. I shuddered at this unexpected encounter with my past, vaults were lower than I had expected them to be when I saw the picture, but there was no doubt whatsoever that I was entering my childhood´s fantasy realm and like Aeneas in the poem written two thousand years ago, I was now on my way to a meeting with the sibyl, she who had brought the Trojan hero to the Underworld: “The giant flank of that Eoboean crag has been dug out into a cave; a hundred broad ways lead to that place, a hundred gates; many voices rush from these – the Sybil´s replies. Just as the Trojans reached the threshold the virgin cried: “Now call upon the Fates for oracles. The god is there! The god!”

There were not a hundred ports and passages, but light fell in from five wide niches that opened to the sea and the clear blue space above it. Here Virgil had passed on his way towards an arch shaped chamber carved into the rock. The Roman poet had described how the Sibyl, sitting in that deep niche, had turned towards Aeneas: “her face and color alter suddenly; her hair is disarrayed; her breast heaves, and her wild heart swells with frenzy; she is taller now; her voice is more than human, for the power of god is closing in, he breathes upon her.”

Like Aeneas I had met obsessed mediums. When I lived in Santo Domingo, I occasionally visited brujas, who induced themselves into a trance in order to become possessed by spirits and deities. I remember a young lady called Doña Rosa. We sat together on wooden chairs in front of an altar in the somewhat embarrassing intimacy of her bedroom. The bed was unmade and her altar cluttered with the usual jumble of all sorts of things and images of different saints. She asked if I wanted "cards or spirits", meaning that I had the choice to have my future fortune told by a either a deck of Tarot cards or hear it from a voodoo deity. Of course I replied "spirits". Doña Rosa sighed and wrapped a red shawl around her hands while she mumbled holofrases, incomprehensible "holy words". With increasing intensity she released a flow of strange words while she tossed her head back and forth, stomping her feet hard on the floor. Her voice rose and the words turned into small cries sounding like: "Sassa Sassa sasssa! Sassaaaa! Sassaaaaa ". She joined her hands behind the neck and shook her head violently while her feet hit the floor in an increasing staccato rhythm. It appeared to be a painful process. After five minutes, she calmed down and started to breathe heavily and regularly. Then she turned her face towards me, her dark features gleamed with sweat. A cynical smile played on her lips and the voice that rose from deep within the throat was completely altered; dark and guttural. Her soul had left the body and its place had been occupied by Ogun Balenyó, the voodoo war god. The Sibyl stared straight into my eyes and asked irritably: "What are you doing here? You do not believe in me?"

While Arenas faced Cumae´s Sibyl did he feel a similar discomfort as the one that that took hold of me in front of the possessed the lady in Santo Domingo? Virgil writes that Aeneas and his companions trembled "deep down in bone and marrow." While I and my daughters stood looking at the sibyl´s empty niche we found that we had company. A shaggy, black dog had quietly crept up behind us and now sat calmly and watched us with his different colored eyes; one was brown and the other blue. In Cumae´s the presence of such a dog was somewhat unsettling. In folklore it is assumed that heterochromic creatures are "double visioned", meaning that they may see and abide in two worlds; the real one and Aldilá, "The World Beyond". Dogs were Hecate´s companions, the goddess of sorcery, cross roads and entrances. Besides Apollo, Hecate was protector and ruler of conjurors and sybils. 

I had never seen a dog with different colored eyes. Why did he show up in the Sybil’s cave? Perhaps Hecate had ordered the heterochromic dog to keep a watchful eye on the intruders? He followed us closely during our walk through Cumae´s temple area.¨. When we left the place, he sat down by the entrance shed and looked after us with his strange stare.

Hecate’s dogs could serve as psychopomps, meaning that they followed recently departed souls on their journey through the Underworld. The living are not aware of the dangers and snares in the World of the Dead, when we die we thus could be in need of a companion who can show us the way, someone who knows the worlds of both the living and the dead. That is why sybils are excellent escort on such perilous journeys. They are persons whose bodies are sometimes claimed as vehicles for the gods, thus sybils are well acquainted with both the everyday world and the spiritual realm.

In voodoo a spirit medium is call “a horse” (chwal or caballo) since it is assumed that  a god controls her, it is generally women who act as mediums, like a rider is taming his horse. A parable that Virgil used while he described how Apollo possessed the sibyl: "But she has not yet given way to Phoebus: she rages, savage in her cavern, tries to drive the great god from her breast. So much the more, he tires out her raving mouth; he tames her wild heart, shapes by crushing force […]so Apollo urges the reins as she raves on; he plies the spurs beneath her breast.”  However, the Sybil is not entirely lost to the domination, as soon as the god let her be, her “frenzy is done, her raging lips are hushed” and she becomes calm and sane. Cool and clear-headed, she leads Aeneas through the terrifying Underworld. She offers him good advice, protects him from dangers and converses boldly with the monsters and tormented souls they encounter down there. Without the sibyl´s company Aeneas would have been lost.

As a condition for her to bring with her Aeneas down to the World of the Dead, the sibyl asks him to retrieve a golden bough from a tree in a nearby forest, at that time, Italy was covered with deciduous trees. Aeneas was anxious to get down to Hades in order to talk to his dead father who could see into the future and give him the advice he needed for his encounters with the various dangers that he knew was awaiting him.

After Aeneas had found the golden bough the sibyl brought him to Avernus, a volcanic lake which stench of sulfur and phosphorus prevented birds from flying over it: "Wide open gaping, rough and deep, a giant cave lies beside the black lake, protected by the forest´s darkness. No bird has unpunished stretched its wing pens over that lake - so sickening are the vapors flowing up from its gloomy throat, rising to the sky."

Having sacrificed four bulls Aeneas follows in the footsteps of the fearless and confident sibyl, down they go into the exceptionally nasty Tartarus, Home of the Dead: "Next to the abode of the Stygian king he builds the nightly altars and burns the bulls´ carcasses, drowning their steaming entrails with plenty of oil.” The morning sun rises over the horizon, the ground trembles beneath them and the sibyl gives a sign to Aeneas telling him to follow her into the depths of Hell: "You, Arenas, press on, draw thy sword out of its sheath. All your undoubted courage and a steadfast heart are now required." Virgil's sibyl is not a taciturn person, she is impulsive and bold and "straight into the cave she eagerly plunges herself, while he audaciously keeps pace with her."

It was a frightening journey they made. With a graphic, nuanced language Virgil depicts Tartarus nasty, sulfur saturated atmosphere. They penetrate further and further into the bleak worlds of the Underworld. Aeneas meets friends and acquaintances, as well as he encounters monsters and unrepentant sinners. As few mortals before them Sibyl and Aeneas succeed in using the golden bough to bribe the unpleasant demon Charon who takes them across the river Styx. During the journey Aeneas stands upright in the boat, "the seamed craft moans under his weight, while slush gushes in through leaks. Finally they reach the opposite shore, coming to solid ground through disgusting mud and dark green bulrush."

Through centuries have tunnels and caves been carved out of the soft tuff and travertine surrounding Vesuvius and several of them have been identified as the passage way Aeneas and the sibyl used to get down to Hades. If you travel along the lake Avernus´ southern shore, you may on a wall catch sight of a hand-painted text and an arrow indicating a dirt road that will lead you to La Grotta della Sibilla.  A skinny, rather old man supporting himself on a cane may be at hand to guide you through an intricate tunnel system that extends at least 250 meters below the earth.  Carlo Santillo handles you a candle and you follow him into a tunnel that is said to connect Averno with another lake, Lucerno, situated by the coast a few kilometers further south, though Carlo says that one of the unexplored ducts we pass by down there in the darkness might just as well lead straight down to Hell.

He points to narrow pathways and staircases into compact darkness or stagnant pools with black water. No one knows what purpose this labyrinth might have served. Where the tunnels we walk through once connected with some kind of mysterium, a mystery cult, or where they dug for a military reason, or maybe they were used for bathing, or served as fish ponds?  No one knows if this is the cave system that inspired Virgil´s tale about Arenas´ journey through Hades. As his friend and patron Maecenas had given him a country house in the vicinity Virgil was familiar with the surroundings of Lake Averno and must have known about the tunnel system, maybe he even went down into it.

And what about the sibyl´s gallery and chamber in Cumae? Are they authentic? Is it really there where she received visitors who wanted to know something about their future, or just sought her advice? It is actually Virgil who first mentioned the sibyl and her Cumaean oracle. The text by Dionysus of Halicarnassus that I quoted above does actually not say that it was the Cumaean Sybil who sold the books to Tarqinius, he just calls her “a certain woman”.

The oldest currently known text mentioning the Sibyl of Cumae is by the Greek poet Lycophron (active 250 BC) who in his poem Alexandra wrote "Phoebus´ mountain where virgin priestess Sibyl has her awful abode, a gaping chasm covered with arched rocks". However, the reference is doubtful. "Apollo's mountain" may refer to the well-known shrine in Cumae, but that is far from certain. Alexandra is written as an oracle recited in prophetic fury by the Trojan clairvoyant Cassandra and has been described as "among the most illegible piece of work found in classical literature." Since the poem mentions that Rome dominates the whole world it has been assumed that it cannot have been written at a time when Rome was not yet the domineering power by the Mediterranean Sea and it is thus likely that Alexandra was written much later than during Lycophron´s lifetime and by a far worse poet.

The Greek geographer Strabo, who was writing by the middle of the century before Christ, mentions an oracle in connection with Cumae, but no Sybil: "there remains an isthmus only a few stadia broad, that is, reckoning straight through the tunnel to Cumae itself and to the sea next to Cumae. The people prior to my time were, wont to make Avernus the setting of the fabulous story of the Homeric ´Necyia´ [Homer´s tale about Odysseus´ journey to Hades], and, what is more, writers tell us that there actually was an oracle of the dead here and that Odysseus visited it."

Apparently there was at Virgil´s time an oracle in Cumae and it's not particularly strange if local people, in an area so rich in caves, underground passages and sulfur-smelling gorges, imagined that somewhere there could have been an entrance to Hades. That there was a famous and popular temple of Apollo at Cumae is also well known. Furthermore, in what is nowadays southern Italy it was quite common that certain temples included oracles staffed by resident sibyls. For example, in the temple of Jupiter in Terracina, just north of Sperlonga, there is a vaulted chamber just under the main building, almost identical with the one found below Apollo’s temple in Cumae and local tradition says that there was a sibyl active in Terracina as well.

It was not until 1932, when a large pizza oven near the Apollo temple ruins in Cumae was demolished, that the entrance to the sibyl's impressive gallery was found. That it had been unknown for centuries is somewhat odd given the fact that the five large, walled up openings of the gallery had been visible from the sea. It is now almost certain that the gallery and the niche have been associated with some kind of oracle. The Mycenaean vaults suggest an advanced age and knowing that Augustus at the same time as Virgil wrote his Aeneid had both the Temple of Apollo and the Sibyl's Cave restored seem to indicate the importance of the oracle. It is thus highly probable that Virgil once walked through the same gallery that I and my daughters had visited. It is also very likely that Virgil's mighty poem gave a new momentum to Romans' interest in Cumae and that the Apollo priests eventually turned the place into a veritable tourist attraction. Something that among other indications is suggested by Petronius´ paragraph about the sybil, the one quoted by T.S. Eliot.

In Petronius´ novel Satyricon it is Trimalchio who utters the famous words of the shrunken Sibyl. Judging by the context it is difficult to imagine that the cultured Petronius would allow the gross Trimalchio to make an utterance characterized by subtlety, or acumen. The stinking rich, vulgar and insufferably boastful Trimalchio is in the novel presented as a monster of tastelessness and his grotesque dinner party is an orgy of brash vulgarity, where the invited guests wallow in indiscriminate flattery of their puffed up and relentlessly bragging host. Trimalchio claims that he has three libraries, one in Greek and two in Latin, but when he tries to make an impact as an educated man all he is able to come up with are embarrassing platitudes and grotesque misconceptions: "Tell me, my dearest Agamemnon, do you remember the twelve labors of Hercules or the story of Ulysses, how the Cyclops threw his thumb out of joint with a pig-headed crowbar? When I was a boy, I used to read those stories in Homer. And then, there's the Sibyl: with my own eyes I saw her, at Cumae, hanging up in a jar; and whenever the boys would say to her 'Sibyl, Sibyl, what would you?' she would answer, 'I would die.'” It may be that Trimalchio might recount some memory of a dubious tourist attraction.

When Pausanias (110-180 AD), who has been called the best travel guide of the Ancient World, visited Cumae he was touring the temple ground accompanied by priests who explained the different sites. Inside the temple of Apollo, he was presented with an "urn" in which the Sibyl's ashes were kept, though he wrote nothing about hearing any prophesies. Either there was at his time no longer any Sybil active in Cumae, or it could happen that the priests, managed to give visitors the impression that the Sybil was speaking to them from within the urn, or ampulla, bottle, as Petronius writes. 

Guides, which in Greek were called periegetai were quite common in popular locations and are mentioned several times in connection with the Sibyl of Cumae. Justin Martyr (100-165 AD), describes how he was shown around by guides in Cumae and then visited among other sights the "Sibyl´s large basilica carved into the rock." An unknown Christian writer who visited Cumae in the early third century also tells how he was offered a guided tour of the place and shown a "bronze bottle" in which the Sibyl´s "remnants" were kept. He also entered a "great basilica carved into the rock, a large and very admirable job." The guides narrated "their ancestral traditions" and took the anonymous Christian writer the “basilica´s inner room” where they described how the sibyl after ritual ablutions sat on a throne on a high platform placed in the middle of the room and from where she "uttered her prophecies.”

In the ancient Greek-Roman world sibyls could be found in many different places and the question is why Virgil chose to make such a big deal of the Sibyl in Cumae. It has been hypothesized that his choice may have been associated with his friend Augustus quest for a divine mandate for its rule. The Sibylline divination books had served as a sacred guarantee for the proper conduct of the Republican Regime, but after they had been lost in a fire in 83 BC there were no longer any divine authority that a Government could rely on. 

When Augustus became High Priest, Pontifex Maximus, in12 BC he organized a "reclaiming" of the Sibylline books. The Senate agreed to pay the expenses connected with dispatching "experts" to various oracles within the Roman realm to collect all written material they could find. Oral testimonies were written down, and contributions from individuals were also welcomed. It has been stated that Augustus burned two thousand items of the collected writings. Those he found to be most "reliable" he placed within two golden cases, which were fitted into the base of the Palatine Apollo statue. Apollo's temple on the Palatine Hill was to become the Empire´s absolute center.

By referring to Virgil´s stories about the Cumaean Sibyl´s prophecies about a Golden Age and by supporting his divine mandate with the reconstructed Sibylline Books, Augustus succeeded in appearing as he was being favored by the gods. Such a “personalized” divine authority could easily be attached to a forceful ruler like Augustus. Gaius Octavius Thurinus had not always been named Augustus. The title, which means “The Illustrious One", had been granted him in 27 BC and was of a more religious nature than a mere sign of political authority. 

Already during his lifetime, bits and pieces of Vergil´s impressive Aeneid had become popular within leading circles in Rome. The epic was not published in its entirety until after the death of Virgil, who claimed that it was not completely finished and wanted it destroyed. Anyway, Virgil had succeeded in turning the Sibyl and Aeneas into unique characters, both living in intimate communication with the gods. He thus demonstrated how the divine could manifest itself in people. The Sibylline books had not been anything more than books, albeit their divine origin, and had to be interpreted by experts. The Sibyl, however, was more than that, she was a person who manifested the gods´ will and furthermore predicted a future that was inevitable, cleverly hinting that the imperial rule of Augustus was something that had been decided by the gods and fate long ago. The fact that neither she, nor Aeneas, did not exist made their message even more effective. They were myths and their message thus became a myth, strengthening the divine power of Augustus.

The choice of the Sibyl of Cumae to be the mouthpiece of the gods was probably Virgil's own. He had for many years lived near her shrine, was familiar with the local traditions and had certainly on several occasions visited the oracle. Virgils´s unique skills, such as a vivid imagination, extensive expertise, political will and exquisite artistry were all required to create a work of subtle lyricism and effective propaganda that fitted like hand in glove for the purposes of his old acquaintance and patron Augustus.

Interesting is also the feminine element which Virgil brought into his message. Since ancient times, divination has primarily been a female prerogative, perhaps because a woman in her capacity as child bearer holds the future in her womb. Pregnant women will give rise to something new. Predictions are about the future, about how things ought to be and about growth, both physical and spiritual. While there are male diviners and seers, like the prophets of the Old Testament, they seldom serve as mediums or practice magic, something that even in the Bible is mainly done by women, like the Which of Endor. In religious contexts like voodoo or Nordic shamanism, male mediums and magicians have often been regarded with great suspicion.

In ancient Norse religion, magic and divination were called seid. It was the epitome of womanhood, the Norse goddess of love, Freyja who taught seid to the Aesir, the Norse gods. Seid was mostly practiced by women. Wizards, or seidmen, were often stigmatized by social exclusion, which could be based on ethnicity, or homosexuality. While seidwomen were respected seidmen were given nicknames like seiðberendi, where berendi is synonymous with the vagina of a cow, or skratti, weaklings. In the poem Lokasenna (Loki´s Quarrel) the trickster god Loki attacks Odin, Ruler of the Worlds: "They say you were doing the seid on Samsø and beat the drum together with the Valas, as a magician you travelled far across the world. To me it seems unmanly practice!"

Like a good wife the Norse seidwoman, just like the Mediterranean sibyls ought to support brave warriors, give them strength and support, just as the Sibyl supported and protected Aeneas. A role that in Christianity was taken over by the Madonna, who is the main supporter and consoler of people in distress.  

The Shepherd of Hermas is a Christian text from the beginning of the second century AD. It was by several Church Fathers regarded as a canonical text and was therefore included in several early editions of the Bible. It was said to have been written by a Christian, Greek-speaking slave named Hermas and consists of five visions, twelve commandments and ten parables. Hermas writes about a vision he had when he was travelling towards Cumae:  “And it was revealed to me, brothers, while I was sleeping, by a most beautiful young man speaking to me, ´The old lady, from whom you have received the book, who do you think she is? ´ I replied, ´The Sibyl.´ ´You are wrong,´ he said, ´she is not.´ ´Then, who is she?´ I asked. He replied, ‘She is the Church´".  Here we encounter the growing perception of the Church as a mother figure, a female creature that envelops and protects those who love and serve her, something that for many Catholics would be the role of Madonna. In the Catholic world, especially within its popular expressions, many also believe that the Madonna, like the Sibyl, may in person direct herself to her believers, bringing them obscure prophecies. This alleged behavior of the Madonna seems to be a continuation of a tradition that meant that women acted as oracles; furthermore it is by far more women than men that are granted visions of the Divine Virgin.

Just like Augustus, Christians made use of the Cumaean Sibyl in support of their political and spiritual leadership. Lactantius´ Divinae Institutiones (from c. 250 AD) was the first introduction in Latin to Christian faith in its entirety and to prove the excellence of Christianity the author made use of both Christian and Classical Greek and Roman authors. Among other things, he interpreted Virgil's Fourth Eclogue as if it was a prophecy of the coming of Christ.

The thirty-year-old Virgil wrote his Ecologae, Sketches, ten years before he began writing his Aeneid. In the obscure Fourth Eclogue Virgil mentions a prophecy named after Cumae. He does not explicitly write that it originates from the Sibyl, but it is generally assumed that he was referring to one of her well-known, but now forgotten, predictions: "Now comes the last age of the Cumaean song; the great order of the ages arises anew. Now the Virgin returns, and Saturn's reign returns; now a new generation is sent down from high heaven. Only, chaste Lucina, favor the child at his birth, by whom, first of all, the Iron Age will end and a golden race arise in all the world; now your Apollo reigns."

As Virgil writes in his Aeneid, it was customary that Sibyllian statements were “wrapped in mystery". Nevertheless, for those familiar with the cumbersome Roman politics this particular prophecy may have appeared as fairly easy to understand. Virgil refers to the recent marriage between Octavian´s (Augustus) sister and his political rival Mark Anthony. If the Goddess of Birth, Lucina, is asked to bless the couple with a son, a golden age would begin and the "Virgin", i.e. a personification of Justice, would return to earth. Virgil had previously written how Justice in the guise of a virgin had left the world because she could not stand that people ignored her.

However, the Christians interpreted the prophecy in an entirely different manner. Lacantius listed the sibyls he considered as heralds announcing the coming of Christ, including the Sibyl of Cumae. He assumed that the clairvoyants he mentioned had proclaimed the existence of a single, omnipotent God and thus Lacantius was able to harmonize Roman and Christian prophesies in such a way that the Romans became convinced of the fact that they, and not only the Jews, had been told by people of their own kind that they were an integrated part of God´s salvation plan for all mankind. According to Lacantius, the might of the Roman Empire would play a crucial role in the realization of the Kingdom of God.

In a fairly similar manner as the sibyls´ utterances were interpreted by early Christians, believers have in modern time interpreted visions of the Madonna as political messages and signs that the world will improve. One famous example is Our Lady of Fatima's three secrets told by her to three peasant Portuguese children in 1917 and that many Catholics now consider as being prophecies about the fall of communism and Pope John Paul the Second´s sainthood.

Currently are more than one million Catholics every year making a pilgrimage to the small town of Medjugorje in Bosnia, where the Madonna in June 1981 appeared to six children. One of them, Vicka Ivanković, proclaims that she like a modern sibyl constantly is receiving messages from Our Lady of Medjugorje and the Madonna´s words are continuously spread throughout  the global Catholic community. Ivanković has declared that: "Our Lady is here with us. She wants to attract us all to his son. That is why she has been here for such a long time and appears to us so often. Here we all feel her presence and love of God."

Classical Virgin Mary worship obviously found inspiration from several religions that revered and worshiped what has been called "The Great Mother", several of which had oracles associated with them. It seems that an official Virgin Mary cult began only after the Council of Ephesus 431 AD and then grew stronger and stronger, especially within the field of popular religiosity. At the same time, Marian revelations and prophecies in her name became more common. Reliable written documentation of the phenomenon of visions of the Virgin Mary does not appear until the 1000's, though it has apparently been present already during Paleo-Christian times. The Oracula Sibyllina appeared in association with the increasing importance of the cult of Mary. These scriptures were gathered and obtained their present form sometime during the seventh century. They consist of a rather chaotic collection of prophecies that have been divided into 12 books, which at various times were created by authors belonging to different religious beliefs. Augustus´ Sibylline Books were destroyed by the Vandals during the 400's, though many theologians erroneously perceived the Oracula Sibyllina as fairly reliable copies of the originals.

When Roman and Greek writers and philosophers were revived as moral role models during the Renaissance, several theologians tried to reconcile their ideas with the Christian doctrines, an endeavor that brought the Oracula Sibylinna to life. In this context Virgil´s Cumaean Sibyl was once again considered to have been a mighty seer who to the Roman emperor had prophesied the coming of Christ. Reference was made to Lacantius´ list of ancient sybils and it was claimed that as well as the Jewish prophets' predictions became the foundation of the Temple of Solomon and the establishment of Jerusalem as a center of the world, likewise could the sibyls´ predictions, now when the Jewish Temple was destroyed and lost, be used as an argument for the necessity of the current Papal triumph. Rome was turning into Jerusalem's true heir as the world´s absolute center, Caput Mundi, and like the Cumaen Sibyl had given her support to the Roman might of Augustus, the pope became considered as the emperors´ heir and a guarantor for the realization of the Golden Age that the Sibyl had prophesied about.

A cleric who firmly believed in the sybils of Lacantius was Pope Julius II's advisor Egidio da Viterbo. Egidio Antonino, his real name, was a serious man with unruly hair, raven black beard, pale skin and a burning gaze. Always dressed in black, he could through his fiery sermons captivate any audience, even Julius II, who generally went to sleep if a sermon lasted more than two minutes. The specialty of Egidio, who was fluent in Latin, Greek, Hebrew and Arabic, was to interpret ancient statements as prophecies of Julius II's greatness.

Egidio visited the Sibyl's cave at Cumae (actually Grotta di Coccio, a more than kilometer long tunnel that had been carved in the forties BC to unite Cumae with the Averno Lake) and became convinced that it were the stinking vapors escaping from below that had created the trance of the Sybil and as a natural phenomenon these mind altering vapors had been God´s mode of creating her authentic prophesies.  In his report about the visit Egidio stressed that he was convinced about the fact the Golden Age the Sibyl had predicted now was becoming realized under the benevolent rule of Julius II.

Egidio´s report enthused the pope to such a degree that he ordered a feast lasting for three-days to celebrate the fulfillment of the Cumaean prophesies. Michelangelo's magnificent ceiling was part of all of this and in conjunction with the celebration of the Sibyl of Cumae Michelangelo began painting her picture in the Sistine Chapel. He evidently did not share the abundant enthusiasm for her alleged predictions. Oddly enough, he let one of the boys behind the massive, ancient clairvoyant (he who holds a hand over his friend's shoulder) make a Fica, the sign of the fig, an extremely obscene gesture that expresses a deep contempt for the person it is directed towards. The gesture is barely discernible from the floor and was probably not noticed by many observers, at least not Julius II and Egidio da Viterbo.

It seems as if the Sibyl really is immortal. At least she was invigorated in one story after the other. It was not only the official cult of centralized, political power that kept her alive. A strong folk tradition assured that the immortal, ancient prophetess sometime in the fifth century had left her cave at Cumae, and in contempt of an increasingly stifling Christianity she had with her retinue of maidservants moved up into the mountains north of Rome, settling in a cave some miles outside the city ​​of Norcia. The mountain range where the grotto is located is now called the Sibylline Mountains and a resident of Norcia is called nursino, which is Italian for necromancers.

Apart from a reference in 286 AD about an Apennine oracle there is before 1392 nothing written about the Cumaean Sibyl's possible residence among the high mountains north of Norcia, but since then her cave has appeared in numerous versions sung by generations of Italian cantastorie, popular, professional storytellers.

Based on legends he had heard around Norcia the troubadour Andrea da Barberino in 1392 wrote the story of Il Guerrin Mechino, the Wretch Guerin, who in search of adventures ventured into the Sibylline Mountains where he met the Devil, who tempted him to seek out the fairy Sibilla who lived a cave by the 2 400 meter high mountain Vettore. Sibilla could not die, but by using magic she had succeeded in keeping herself and her maidservants forever young and to transform the interior of her cave into a large and lush orchard. After killing a frightening serpent which guarded the enchanted cave Guerin found his way into the flourishing garden and met the lovely maidens who held court around the eternally youthful Sibyl from Cumae. Guerin manages to avoid the temptation to link up with the Sibyl, mostly because he one Saturday found himself alone in the garden and while strolling among flowers and greenery came upon a rock wall. When he peered through a hole he perceived the real appearance of the sibyl and her handmaidens - a bunch of awfully aged old hags. Horrified Guerin managed to escape and obtained in Rome the Pope's blessing that protected him against the defilement he could have been contaminated by during his stay in the cave.

The sibyl's cave really exists. Together with my wife I drove through the valley that cuts through the Sibylline Mountains´ National Park, a mysterious place with lush fields shadowed by huge mountains and dotted with colorful flower fields. When we reached the village of Castelsantangelo we learned that early in the morning we could hire two mules for the several hours long ride up to the Sibyl's Cave. However, when we had returned to Rome I found that the access to the cave unfortunately was blocked by boulders and rocks. First the entrance had in the 1500s been barred by superstitious shepherds and since then it has repeatedly been obstructed by local treasure seekers who have tried to widen the entrance and the interior of the cave in the search of the gold and diamonds that are said to be stored in its depths.

When da Barberino story was printed in 1473, it spread over Europe and in Germany I blended with legends of about Tannhäuser a troubadour who was said to have ended up with Venus inside her enchanted mountain Hörsel, between Gotha and Eisenach. Soon storytellers placed Venus cave in the Sibylline Mountains and merged with the one of the Sibyl of Cumae. However, Tannhäuser did not escape so easily as Guerin. He did indeed run away from the cave, but when Pope Urban IV refused to help him in his distress and confusion Tannhäuser returned to the cave. Obviously, he learned to accept that the lovely ladies every Saturday turned into old hags and he may still live together with them behind the rubble in front of the cave high up in Síbylline Mountains.

Unfortunately this ended up as an unusually long blog post. In my defense I might state that I became helplessly caught by my own theme. Much more remains to write about female fortune-telling, but now I have to limit myself.

It is now late at night and I have to go to bed, but before I end my story I cannot refrain from telling you about my last encounter with the Sibyl of Cumae. While I was on my way home from the station I ran by the newsstand and caught sight of a Donald Duck Large Pocket called Abracadabra. On its cover was the witch Magica de Spell, who had fascinated me as a child. She was not a nasty old witch, but an attractive and dangerous duck girl with a violent temper and tough attitude, more seductress than witch. This was probably due to the fact her creator Carl Barks stated that he was inspired by Gina Lollobrigida and Sophia Loren, with some flavoring from Morticia Adams. After my sojourn within the world of the Cumaean Sybil, I could not avoid connecting her with Magica de Spell who lives on one of the slopes of Vesuvius, not far from the Averno Lake.

Again, a has a blog spot begun in my childhood and my quest after an immortal sibylla has finally back brought me to my starting point - I believe that Magica de Spell appeared in a Donald Duck magazine about the same time that I had encountered  the Sibyl's cave on the cover of my father´s magazine.

Buitenwerf, Rieuwerd (2003). Book III of the Sibylline oracles and its social setting. Leiden: Brill. Dionysius of Halicarnassus (1939). The Roman Antiquities, Vol. II. London: Loeb Classical Library/William Heinemann. King, Ross (2002). Michelangelo and the Pope´s Ceiling. London: Pimlico. Ovidius, Publius Naso (1969). Metamorphoses: a New Verse Translation by David Raeburn. London: Penguin Classics. Petronius Arbiter (1986). Satyricon translated by J. P. Sullivan. Harmondsworth: Penguin Classics. Santanegelo, Federico (2013). Divination, Prediction, and the Fall of the Roman Republic. Cambridge: Cambridge University Press. Suetonius (1997) Lives of the Caesars, Volume I translated by J.C. Rolfe, Harvard: Loeb Classical Library. Virgil (2006). The Aeneid, translated by Robert Fagles. New York: Viking Press. Warner, Marina (1995). From the Beauty to the Blonde: On fairy tales and their tellers. London: Vintage. The best book about apparations of the Madonna I have read so far is Blackbourn, David (1994) Marpingen: Apparitions of the Virgin Mary in Nineteenth Century Germany. New York: Alfred A. Knopf.

Sommaren har inneburit en hel del rotande bland gamla ting, mycket har varit papper och mer eller mindre bortglömda böcker. En verksamhet som gör att minnen dyker upp, associationer tar fart, medvetandet börjar spinna, en tanke leder till en annan. Tänkte ta dig längs en tämligen snabbt framforsande, vindlande och omfattande tankeström.

Jag sitter åter morgontrött på tåget till mitt arbete i Växjö och tankarna jag nu skriver ner tog sin början för några dagar sedan då jag fann en hög tidskrifter som blivit kvar efter min far. De hade namn som Horisont eller Tvärsnitt, när Far slutade sitt skift som nattredaktör brukade han ta med sig hem sådana småskrifter hem för att läsa ett par rader innan han kröp i säng. Tidskriftsfyndet dök upp strax efter det att jag i ett gulnat exemplar av Norra Skåne läst en minnesruna över Far, som bland annat berättade: ”I varje tum var han den klassiske journalisten med klädsamma bohemiska stänk i sin personlighet och med ett förhållningssätt till arbetsuppgiften som formats av nattens brödraskap där han tillbringade otaliga kvällar och nätter tillsammans med typografer och tryckare i spänd väntan på de första exemplaren. Då kunde timvisaren ha nått fram till både tre och fyra på natten. Inte sällan avslutade han nattpasset med att följa med någon arbetskamrat hem till dennes trädgård där morgondaggens fräschör avnjöts i en prunkande blomsterrabatt. Så vårdade han hela livet igenom en varm kärlek till naturen”.

Det hände att jag vaknade under nattens småtimmar, smög mig ut i vardagsrummet och fann Far sittande i sin fåtölj och i läslampans gula ljuskrets röka sin pipa, alltid stoppad med Hamiltons Blandning, alltmedan han bläddrade i någon av de där tidskrifterna jag nu funnit. Förgäves har jag bland dem sökt efter den som fascinerade mig mest. På dess omslag fanns en bild av en korridor med märkvärdiga valv och ett mystiskt, strimmat ljus. Antagligen konfronterades jag med bilden innan jag kunde läsa ordentligt, det tog nämligen många år innan jag visste vad den föreställde. Jag hade dock begripit att det rörde sig om en slags helgedom belägen på en okänd, men exotisk plats. Jag var bekant med olika bibelillustrationer och antog att korridoren hade samband med de märkvärdiga platser jag mött genom bilderna – fast på riktigt. Det fanns ingen människa under valven och då jag inte inte hade något att jämföra med antog jag att valven var höga. Jag fantiserade om vart gången ledde – till en skattkammare, ett monsters håla, eller en gapande avgrund? Att jag hade sådana funderingar vet jag med säkerhet eftersom jag fann en barnsligt gjord teckning av just den där korridoren och i slutet av den öppnar sig ett rovdjursgap.

Det var först långt senare jag fann att den mystiska gången ledde till sibyllans orakel i Cumae, beläget i ruinerna av en stad norr om Neapel. Hon anses vara den mystiska sierska som historikern Dionysos från Halikarnassos berättar om i sina Romerska Fornminnen, skrivna några årtionden före Kristi födelse: ”En kvinna som inte var född här i landet kom till tyrannen för att sälja honom nio böcker fyllda med sibyllinska orakel, men när Tarquinius [en romersk kung som dog 495 f.Kr] vägrade att köpa dem till det pris hon begärde gick hon bort och brände tre av dem. Inte långt därefter erbjöd hon sig att sälja de återstående sex böckerna för samma pris. Men när kungen ansåg henne för att vara en dåre och hånade henne för att hon begärde samma pris för ett mindre antal böcker, gick sibyllan bort och brände hälften av de som fanns kvar och för de kvarvarande begärde hon återigen samma pris. Tarquinius började undra över kvinnans syften och rådfrågade sina bekanta. En del av dem hade sett järtecken som tydde på att han hade förkastat en gudasänd välsignelse och förklarade för honom att det var en stor olycka att han inte hade köpt samtliga böcker. De uppmanade honom att för de återstående oraklen betala kvinnan alla de pengar hon begärde. Efter att ha levererat böckerna och förmanat honom att ta väl hand om dem, försvann hon från människornas skara. 

Tarquinius anförtrodde omhändertagandet av böckerna till två betrodda tjänstemän, men när en av dessa män, Marcus Atilius, svek förtroendet, Tarquinius fick veta vad som skett genom andra tjänstemän, beordrade han att oduglingen skulle sys in i en säck och likt en fadermördare kastas i havet. Efter det att kungadömet avskaffats tog Republiken på sig ansvaret för oraklen och gav betrodda män i uppdrag att vaka över dem. Det var ett livstidsuppdrag och ämbetsmännen befriades från värnplikt och alla andra offentliga pålagor. De tilldelades slavar som skulle hjälpa dem med deras uppgifter och ingen tilläts konsultera oraklen om det inte skedde i förtroendemännens närvaro. Kort sagt, det fanns inget uppdrag, heligt eller profant, som av romarna ansågs vara mer hedrande än vakandet över de sibyllinska oraklen. De rådfrågades då Senaten tvingades fatta svåra beslut, då Staten hamnat i klorna på partistridigheter, när någon stor olycka, som krig och andra hemsökelser, drabbat Republiken, eller då svårtolkade tecken och uppenbarelser visat sig. Fram till det marsiska kriget [bundsförvantskriget, 91 - 87 f.Kr.] förvarades oraklen i en stenkista under golvet i Jupiter Capitolinus tempel, ständigt bevakade av tio betrodda män. När templet brann ner efter den hundrasjuttiotredje olympiaden [83 f.Kr.], en brand som vissa trodde var anlagd och andra ansåg vara en olyckshändelse, förstördes oraklen tillsammans med alla de gåvor som vigts åt guden.”

Min morfar, som var fascinerad av allt romerskt och grekiskt, berättade historien om sibyllan för mig, långt senare fann jag och mina gymnasiekamrater henne i T.S. Eliots fantastiska dikt Det öde landet, inspirerad av kristna, grekiska och österländska myter som blandats med personliga minnen och intryck från en grådaskig engelsk vardag. På försättsbladet fanns en dedikation till Ezra Pound, skriven på latin och grekiska. I översättning blir det något i stil med: ”Jag har nämligen med mina egna ögon sett Sibyllan vid Cumae hängande i en glasburk, och när pojkarna frågade henne [på grekiska] ”Vad vill du?” svarade hon: ”Jag vill dö”.  

Petronius som dog i Cumae 66 e.Kr. och som Eliot hämtade citat ifrån, var säkerligen bekant med historien om den vackra flickan som inte kunde dö och därför ständigt åldrades tills dess hon krympte samman så pass mycket att enbart hennes röst fanns kvar. Ovidius (43 f.Kr. till 18 e.Kr) låter i sina Metamorphoser Sibyllan från Cumae berätta sin tragiska historia. Den våldsamt förälskade Apollo sa till henne: ”Säg, vad du önskar, flicka! Allt du vill ha skall du få!” Då räckte jag guden en handfull sandkorn och önskade mig i min dårskap att leva födelsedagar så många i tal som korn i min sandhög. Men vad jag glömde var att be om oförvissnelig ungdom. Åren beviljade han, men en evigt blomstrande ungdom, blott om jag älskade honom igen. Jag avslog det sista. 

Än har jag kvar min oskuld. Men nu har min lyckliga ungdom flytt, och med stapplande steg är min skröpliga ålderdom inne. Länge har jag måst dragas med den. Du ser, jag har levat sju århundraden nu. För att åren må bli såsom sandens korn, skall jag skåda ännu trehundra skördar på jorden. Men det skall komma en dag, då min långa levnad gör kroppen liten och svag, då lemmarnas hull tynar bort genom åldern, så att av mig knappt något är kvar. Man skall ej kunna ana att jag har älskats en gång av en gud. Kanske inte ens Phoebus känner igen mig då, kanske skall han förneka sin kärlek. Så skall min kropp tyna bort, jag blir helt osynlig, på rösten blott skall jag kännas igen. Den låter mig ödet behålla.”

När jag med mina döttrar, många år efter det att jag lagt de där historierna på minnet, badade vid Sperlongas sandstrand som nedanför gråa berg sträcker sig mellan ruinerna av kejsar Tiberius villa och en klippa med stadens vitkalkade hus. I fjärran skymtas den mullvadsgrå silhuetten av Kirkes ö och det är lätt att föreställa sig hur Odysseus och Aenas skepp i ett mytiskt förflutet seglade längs den värmeskimrande horisonten, oupphörligt på väg mot nya äventyr, som i de ofta citerade slutorden till Odysséens andra sång: ”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt”.

När jag såg ut över havet kom jag att tänka på att Cumae låg inte så långt därifrån. Varför inte göra som Aeneas gjort – gå in i hennes grotta? Flickorna är alltid pigga på äventyr och tillsammans körde vi ner till den lilla kuststaden en och en halv mil norr om Neapel.

Det var en het dag. Bergsidorna var sönderbrända och snart skulle enbart taggiga buskar, cypresser och agavekaktusar uthärda torkan. Då vi passerat biljettskjulet vid entrén till Cumaeas tempelberg fann vi att vi var de enda besökarna och styrde raskt stegen mot sibyllans grotta.

En öppning, formad som ett falskt, mykenskt valv och huggen direkt ur den porösa tuffen, öppnade sig in mot grottan. Vi steg in och fann att jag hamnat i barndomens korridor! Samma mykenska valv och gula ljus som föll in från sidornas öppningar och strimmade gången. Jag ryste vid det oväntade återseendet, visserligen var valven lägre än jag tänkt mig då, men det var ingen tvekan om att jag hade återvänt till barndomens fantasiland och likt Aeneas i dikten skriven för två tusen år sedan var jag nu på väg till ett möte med sibyllan, hon som skulle föra honom ner i underjorden: ”I den euboiska klippans vägg är holkad en rymlig grotta, dit hundra portar för och hundra passager varur Sibyllans svar tränger ut med mångfaldig stämma. Tröskeln hade de nått då jungfrun ropar: ´Se guden, guden! Stunden är inne att be om orakel !´ ”

Visserligen fanns inte hundra portar och passager, men galleriet var uthugget direkt ur klippväggen och ljuset som föll in över gångens gulaktiga tuff kom från fem breda öppningar som med jämna mellanrum mynnade mot havsvidden och den klarblå rymden. Här hade Vergilius passerat på väg in mot ett bågformat valv som öppnade sig mot en nisch uthuggen direkt ur klippan. Den romerske diktaren hade skildrat hur sibyllan vänt sig mot Aeneas, ”plötsligt skiftar den talandes färg och anletsdragen förvandlas, flätat hår löses upp och bröstet flämtar, av vanvett sväller hjärtat vilt; det är som om hon vuxit och rösten har inte mänsklig klang, ty hon känner gudomen andas nära, och komma över sig nu.”

Likt Aeneas hade även jag mött besatta medier. Då jag bodde i Santo Domingo besökte jag ibland brujas, synska kvinnor som lät sig besättas av olika andar och gudomligheter. Speciellt minns jag en ung dam som kallades Doña Rosa. Vi satt tillsammans på varsin pinnstol framför ett altare inom den något besvärande intimiteten i hennes sovrum. Sängen var obäddad och altaret belamrat med det sedvanliga virrvarret av allsköns ting och helgonbilder. Hon frågade om jag ville ha ”kort eller andar”, det ville säga att jag kunde välja att få min framtid spådd genom en tarotlek eller att få höra den från en voodoogud. Givetvis svarade jag ”andar”.  Doña Rosa suckade och virade en röd schal kring sina händer alltmedan hon började mumla holofrases, obegripliga ”heliga ord”. Med stigande intensitet rabblade hon upp fraserna alltmedan hon kastade med huvudet och stampade hårt i golvet. Rösten steg och orden blev till små skrik som lät som: ”Sassa sasssa sassa! Sassaaaa!  Sassaaaaa!”. Hon knöt händerna bakom nacken och skakade våldsamt med huvudet medan fötterna slog mot golvet i en ökande stackatorytm. Det såg plågsamt ut. Efter fem minuter lugnade hon sig och började andas tungt och regelbundet. Då hon vände det mot mig glänste hennes mörka ansikte av svett. Ett cyniskt leende spelade på läpparna och rösten som steg ur strupen var fullkomligt förändrad; mörk och guttural. Hennes egen själ hade lämnat kroppen och dess plats hade intagits av Ogún Balenyó, stridsguden. Medan sibyllan stirrade mig stint in i ögonen undrade guden hotfullt och irriterat: ”Vad gör du här? Du tror ju inte på mig?”

När Aenas stod inför Cumaes sibylla, kände han då en oro liknande den som grep mig inför damen i Santo Domingo? Vergilius skriver att Aeneas och hans följeslagare skälvde ”djupt i ben och märg”. Medan jag och mina döttrar stod och betraktade sibyllans tomma nisch fann vi att vi fått sällskap. En raggig, svart hund hade oförmärkt smugit upp bakom oss och satt nu lugnt och betraktade oss med sina olikfärgade ögon; ett var brunt, det andra blått. I Cumaes grotta blev hundens närvaro oroande.  Inom folktron antas att heterokromiska varelser är ”dubbelseende”, något som betyder att de ser och vistas i två världar; verkligheten och Aldilá, ”världen bortom”. Hundar var Hekates följeslagare, trolldomens, korsvägarnas och ingångarnas gudinna. Jämte Apollo var Hekate sybillernas beskyddare. Jag hade aldrig tidigare sett en hund med olikfärgade ögon. Varför dök han upp i Cumaes grotta? Kanske hade Hekate befallt den heterokromiska hunden att bevaka oss?  Under vår vandring genom Cumaes tempelområde följde han oss troget. Då vi lämnade platsen blev han sittande vid entréskjulet och såg efter oss med sin underliga blick.

Heaktes hundar kunde tjäna som psykopomper, det vill säga att de följde nyligen avlidnas själar på deras vandring genom Underjorden. De levande känner inte De Dödas Värld och då vi dör måste vi därför ha med oss någon som visar vägen, någon som känner både de levandes och de dödas värld. Just därför är sibyllor bra följeslagare. Eftersom de människor vars kroppar  ibland tas i besittning av gudar känner de både vardagens värld och den andliga sfären. 

Inom voodoo kallas ett medium för häst (chwal eller caballo) eftersom man tänker sig att en gud kontrollerar henne, det är i allmänhet kvinnor som agerar som medier, likt en ryttare som tämjer en häst. En liknelse som Vergilius använder då han beskriver hur Apollo besätter sibyllan: ”Så ur det heliga rummets djup, i skrämmande gåtor talar Cumaes sibylla och höljer sanning i dunkel; grottan dånar av sierskans röst. Med sådana tyglar eggar Foibos den rasande, vrider i sidorna sporren [...] än ej tämd av Apollon rasar Sibyllan i grottans djup, söker skaka den den store guden ur bröstet; blott mer drar han åt det fradgande betslet, tvingar till lydnad med sporrars järn ett upproriskt hjärta.” Men, sibyllan är inte helt i händerna på Apollos godtycke, när extasen lämnar henne är hon sansad och klok. Lugn och klartänkt leder hon Aeneas genom den skrämmande Underjorden. Hon ger honom goda råd, skyddar honom från faror och samtalar med de monster och plågade själar de möter därnere. Utan sibyllan hade Aeneas varit förlorad.

Som ett villkor för att hon skulle ta med sig Aeneas till de dödas värld bad sibyllan honom att i en närbelägen skog, på den tiden var Italien täckt med lövträd, hämta en gyllene gren. Aeneas var angelägen om att ta sig ner i Hades för att där tala med sin döde far som kunde se in i framtiden och ge honom goda råd om hur han skulle bemöta de faror som väntade honom.

När Aeneas funnit den gyllene grenen förde sibyllan honom till Avernus, en vulkanisk sjö vars stank av svavel och fosfor hindrade fåglar från att flyga över den: ”Vidöppen gapar, skrovlig och djup, en jättelik grotta invid den svarta sjön, och skyddad av skogarnas mörker. Ingen fågel har ostraffad än sökt sträcka sin vinges pennor däröver till flykt – så vedervärdiga dunster strömmar det upp ur dess dystra svalg och stiger mot himlen.”

Efter att ha offrat fyra tjurar stiger Aeneas, tillsammans med den orädda och självsäkra sibyllan, ner i det osedvanligt otäcka Tartaros, de dödas boning: ”Sedan han nattliga altaren rest åt dödsrikets konung låter han bränna på dem de dödade tjurarna hela. Rykande inälvor dränker han i rikligt med olja”. Morgonsolen stiger över horisonten och marken skälver under dem när sibyllan manar på Aeneas att följa honom ner i djupet: ” Du, Aenas, beträd din väg, drag svärdet ur skidan. Nu krävs allt ditt tveklösa mod och ett orubbligt hjärta.” Hos Vergilius framstår sibyllan inte som en stillsam person, hon är både impulsiv och djärv ”rakt in i svalget störtar hon vild sen orden har utsagts. Han följer henne oförskräckt, med jämna steg, hennes fotspår.”

Det var en vådlig färd de gav sig in på. Med ett smidigt, nyansrikt språk skildrar Vergilius Tartaros otäcka, svavelimpyrda atmosfär. De tränger längre och längre in i Underjordens dystra  världar och Aeneas möter såväl vänner och bekanta, som monster och kallhamrade syndare. Som få dödliga före dem lyckas sibyllan och Aeneas med den den gyllene grenens hjälp förmå den otrevlige demonen Charon att ta dem över floden Styx. Under färden står Aeneas upp i båten, ”den sömmade farkosten kvider under hans tyngd. Och träskets dy forsar in genom läckor. Välbehållna når de till slut den motsatta sidan och sätts iland bland mörkgrön säv i en vämjelig gyttja”.

Under århundanden har gångar och grottor karvats ur den mjuka tuffen och travertinen kring Vesuvius och flera av dem har pekats ut som den väg Aenas valde för att ta sig ner till Hades. Om du färdas längs sjöns södra del kan du exempelvis på en mur få syn på en handmålad text och en pil som visar på en grusväg till Grotta dela Sibilla. En äldre och mager man med käpp, Carlo Santillo, tjänar som vägvisare ner i det invecklade tunnelsystem som sträcker sig minst 250 meter under jorden och enligt traditionen en gång förenade Averno med en annan sjö, Lucerno, som ligger vid kusten någon kilometer längre söderut.

Carlo ger dig ett stearinlus och tillsammans för han dig genom en del av den underjordiska labyrinten och visar mot gångar och trappor som i mörkret leder ner till stillastående vattensamlingar. Ingen vet längre varför de högs fram ur tuffen och travertinen, kanske var de en del av en mysteriekult, eller så gjordes de av militära skäl, eller kanske för bad och fiske? Kanske leder någon av gångarna ända ner till Helvetet. Ingen vet om det rör sig om grottsystemet som Vergilius inspirerades av då han om Aenas färd genom Hades. Eftersom hans vän och gynnare Maecenas hade skänkt honom en lantvilla i närheten var Vergilius väl förtrogen med området kring Avernosjön.

Och klippgalleriet och Sibyllans nisch i Cumae, är de verkligen autentiska? Var det där hon tog emot besökare som ville veta något om sin framtid och sökte hennes råd? Det är Vergilius som först nämner sibyllan som ett orakel i Cumae. Dionysos från Halikarnassos text som jag citerade ovan namnger inte sibyllan som sålde böckerna till Tarqinius.

Den äldsta idag existerande texten som nämner sibyllan i Cumae är av den grekiske poeten Lycophron som i sin dikt Alexandra skriver ”Phoebus berg där jungfruprästinnan Sibyllan har sin hemska boning, en gapande klyfta, täckt med välvda klippor”. Men hänvisningen är tveksam. ”Apollos berg” kan syfta på gudens kända helgedom i Cumae, men det är långt ifrån säkert. Alexandra är skriven som ett orakel framsagt i profetiskt raseri av den trojanska sierskan Kassandra och har beskrivits som ”bland det mest oläsliga som finns inom klassisk litteratur". Eftersom dikten nämner hur Rom dominerar hela världen har det antagits att det i själva verket inte har skrivits av Lycophron, som levde på 300-talet före Kristus, utan av en betydligt sämre poet som långt senare dolde sig bakom hans namn.

Den grekiske geografen Strabon, som var verksam vid mitten av hundratalet före Kristus, nämner ett orakel i samband med trakten kring Cumae, men ingen sibylla: ”Folk före min tid gjorde Avernus till platsen för den fantastiska historien om den homeriska 'Necyia' [Odysseus färd till Hades] och, vad mera är, författare säger att det faktiskt fanns ett ´De Dödas Orakel´ här och att Odysseus besökte det."

Uppenbarligen fanns det vid Vergilius tid ett orakel i Cumae och det är inte speciellt märkvärdigt om folk i en trakt med så många grottor, underjordiska gångar och svaveldoftande klyftor tänkte sig att det någonstans kunde finnas en ingång till Hades. Att det dessutom fanns ett berömt och välbesökt Apollotempel i Cumae är också känt och sådana tempel hade ofta orakel med sibyllor knutna till sig. En tradition som för övrigt var vanlig i södra Italien. Så har exempelvis Jupitertemplet i Terracina, strax norr om Sperlonga, under sig en valvbågad nisch nästan identiskt lik den som finns i Cumae och traditionen säger att en sibylla var verksam även där. 

Det var först 1932, när en stor pizzaugn i närheten av Apollotemplets ruiner skulle rivas, som man fann ingången till sibyllans imponerande galleri. Att det varit okänt under flera hundra år är något märkligt med tanke på att de fem stora, igenmurade öppningarna som kantar gången faktiskt hade varit synliga från havet. Det anses nu som bevisat att galleriet och nischen haft samband med ett orakel. De mykenska valven tyder på hög ålder och man vet att Augustus vid samma tid som Vergilius skrev sin Aeneid lät restaurera både Apollotemplet och Sibyllans grotta. Det är alltså högst troligt att Vergilius vandrat genom samma gång som jag och mina döttrar. Det är också mycket troligt att Vergilius mäktiga diktverk innebar en nytändning för romarnas intresse för Cumae och att platsens präster förvandlade stället till en veritabel turisattraktion. Något som Petronius paragraf, som citerades av T.S. Eliot, tycks tyda på.

I Petronius roman Satyricon är det Trimalchio som yttrar de bevingade orden om den förkrympta sibyllan. Av sammanhanget är det svårt att föreställa sig att den kultiverade Petronius låter Trimalchio yttra dem som tecken på subtilitet eller skarpsinne. Den stenrike, vulgäre och olidligt skrytsamme Trimalchio framställs i romanen som ett monster av smaklöshet och hans groteska middagsbjudning är en orgie i prålig tarvlighet, där gästerna överbjuder sig själva i ohejdat smicker av sin uppblåste och oavbrutet skrävlande värd.  Trimalchio skryter med att han har tre bibliotek, ett för grekiska och två för latin, men när han försöker framstå som en bildad man åstadkommer han inte annat än pinsamma plattityder och groteska missuppfattningar: ”Säg mig, käraste Agamemnon, minns du Herkules tolv stordåd eller historien om Odysseus, hur cyklopen stukade sin tumme på en tjurskallig kofot? När jag var pojke brukade jag läsa de där homerosberättelserna. Och sedan finns det ju Sibyllan: Jag har nämligen med egna ögon sett Sibyllan vid Cumae hängande i en glasburk, och när pojkarna frågade henne ”Vad vill du?” svarade hon: ”Jag vill dö”.”  Det kan hända attTrimalchio återberättade minnet av en tvivelaktig turistattraktion.

När Pausanias (110 – 180 e.Kr.), som kallats Antikens bäste reseguide, besökte Cumae visades han av prästerna runt på platsen.  Inne i Apollos tempel presenterade han för ”en urna” i vilken Sibyllans aska förvarades. Han skrev ingenting om att han hörde henne profetera. Antingen fanns det vid hans tid inte längre någon sybilla i Cumae, eller så kunde det hända att prästerna, som i Trimalchios historia, lyckades ge besökarna intrycket av att hon talade till dem inifrån en urna, eller ampulla, flaska, som Petronius skriver.

Guider, som på grekiska kallades periegetai var vanligt förekommande på välbesökta platser och nämns flera gånger i samband med sibyllan i Cumae. Justinus Martyren (100 – 165 e.Kr.) beskriver hur han av guider visades runt i Cumae och då bland annat besökte ”sibyllans stora basilika huggen direkt ur klippan”. En kristen författare som besökte Cumae i början av 300 –talet berättar också hur han guidades runt på platsen, förvisades en ”bronsflaska” i vilken Sibyllans ”rester” fanns förvarade och även besökte ”en stor basilika huggen direkt ur klippan, ett stort och mycket beundransvärt arbete”. Guiderna återberättade ”sina förfäders traditioner” och förevisade den anonyme kristne författaren ”basilikans” inre rum medan de beskrev hur Sibyllan efter en rituell tvagning satte sig på en tron på en hög plattform som placerats mitt i rummet och därifrån ”yttrade sina profetior”.

I Antikens romersk-grekiska värld fanns flera sibyllor och frågan är varför Vergilius valde att göra en så stor affär av sibyllan i Cumae. Man har antagit att det kan ha haft samband med Augustus sökande efter ett gudomligt mandat för sitt styre. De sibyllinska spådomsböckerna hade tjänat som en gudomlig garanti för den republikanska regimen, men efter det att de brunnit upp 83 f.Kr fanns det inga gudsord som regeringsmaketen kunde stödja sig på. Då Augustus blev överstepräst, Pontifex Maximus, år 12 f.Kr. organiserade han därför en ”återinsamling” av de sibyllinska böckerna På senatens bekostnad skickades ”experter” till olika orakler inom imperiet för att samla in allt skriftligt material man kunde få tag på, muntliga vittnesbörd skrevs ner och bidrag från privatpersoner välkomnades. Det sägs att Augustus lät bränna tvåtusen av de insamlade skrifterna. De som han fann vara mest ”tillförlitliga” placerade han i två gyllene bokskåp, vilka placerades under sockeln till den palatinska Apollonstatyn. Apollos tempel på Palatinen var den plats som kom att bli kejsarmaktens absoluta centrum.

Genom att koppla Vergilius berättelser om den cumaeiska sibyllans profetior om en gyllene tidsålder och dessutom sammanställa henne med de rekonstruerade sibyllinska böckerna lyckades Augustus framstå som gudarnas gunstling. Makten blev personlig. Vergilius som Redan under hans livstid hade Vergilius mäktiga berättelse blivit populär bland ledande kretsar i Rom. Vergilius förvandlar skickligt Sibyllan och Aeneas till individer. Han visar hur det gudomliga manifesterar sig i personer. De sibyllinska böckerna hade inte varit mer än böcker, om än med gudomligt ursprung, och de måste å senatens vägnar tolkas av en grupp utvalda experter. Sibyllan var däremot mer än så, hon var en person som manifesterade gudarnas och ödets oundvikliga vilja. Det faktum att varken hon eller Aeneas inte längre existerade och kanske aldrig hade funnits gjorde ingenting, det kanske till och med gjorde deras budskap än mer effektivt. De var myter och deras förkunnelse förvandlades även den till en myt som stärkte Augustus makt, som dessutom gjordes påtaglig genom de sibyllinska böckernas närvaro i Apollostatyns sockel.

Varför det blev sibyllan i Cumae som valdes till gudarnas språkrör är svårt att veta, men det är mycket möjligt att det var Vergilius val. Han hade i många år bott i närheten av hennes helgedom, kände väl till de lokala traditionerna  och hade säkerligen vid flera tillfällen besökt oraklet. Vergilius, som var personligt bekant med Augustus, lyckades skapa stor och beständig dikt genom sin levande fantasi, sitt stora kunnande, sin politiska vilja och det utsökta konstnärskap som krävdes för att skapa både förträfflig lyrik och effektiv politisk propaganda.

Intressant är också det kvinnliga element som Vergilius förde in i sitt budskap. Sedan urgamla tider har spådomskonst främst varit ett kvinnligt privilegium, kanske beroende på att kvinnan i sin  egenskap av barnaföderska bär framtiden i sitt sköte. Kvinnor kan ge upphov till något nytt. Spådomar handlar om framtiden, om sådant som skall bli något, sådant som växer. Visserligen finns det manliga spåmän inom exempelvis voodoo och nordisk shamanism, men sådana män har ofta betraktats med stor misstänksamhet.

Inom forn-nordisk religion kallades magi och spådomskonst sejd. Det var kvinnlighetens sinnebild, den norröna kärleksgudinnan Freyja som lärde ut sejden till asarna, de nordiska gudarna. Sejd utövades mestadels av kvinnor. Trollkarlarna, eller sejdmännen, var för det mesta stigmatiserade av ett socialt utanförskap, som kunde ha sin grund i etnisk tillhörighet eller homosexualitet. Medan sejdkvinnor fuktades och uppskattades gavs sejdmän öknamn som seiðberendi, där berendi år synonymt med en koslida, eller skratti, svaga stackare. I dikten ”Loketrätan” attackerar Loke gudarnas härskare Odin med orden: ”Man säger att du sejdade på Samsö och slog på trumma samman med völvor, som en trollkarl for du vida över världen. Det tycks mig omanlig sed!” 

Som en god hustru skulle den nordiska seidkvinnan, eller Medelhavets sibylla stå de modiga krigarna bi, ge dem kraft och stöd, precis som Sibyllan stödde och skyddade Aeneas. En roll som med kristendomen övertogs av Madonnan och även i det avseendet dyker Sibyllan från Cumae upp.

Herden av Hermas är en kristen skrift från början av hundratalet. Av flera kyrkofäder betraktades den som en kanonisk skrift och inkluderades därför i flera fornkristna bibelutgåvor. Den sades vara skriven av en kristen, grekisktalande slav vid namn Hermas och består av fem visioner, tolv bud och tio liknelser. Hermas berättar bland annat om en vision han fick då han vandrade mot Cumae: ”Och medan jag sov uppenbarades detta för mig, bröder. En vacker ung man talade till mig: "Den gamla damen, från vilken du fick boken, vem tror du att hon är?" Jag svarade: ”Sibyllan”. ”Du tar fel”, sa han, "det är inte hon." "Vem är hon då?" undrade jag. Han svarade: "Hon är Kyrkan." Här skymtar uppfattningen om Kyrkan som en modersgestalt, en kvinnlig varelse som omsluter och skyddar de som tyr sig till henne, något som för många katoliker skulle bli Madonnans roll. Inom den katolska världen, speciellt inom dess folkliga yttringar. Många tror också att Madonnan, precis som Sibyllan, kan vända sig direkt till de troende med dunkla profetior. Då Madonnan genom visioner tros tala direkt till de troende kan det betraktas som fortsättningen av en tradition som innebar att det var kvinnor som siade om framtiden, det är dessutom betydligt fler kvinnor än män som ges nåden att få uppleva visioner av den Heliga Jungfrun.

Liksom Augustus använde de kristna Sibyllan från Cumae som stöd för sitt politiska och andliga ledarskap. Lactantius Divinae institutiones (från omkr. 250 e.Kr.) var den första framställningen på latin av den kristna tron i sin helhet och för att bevisa kristendomens förträfflighet använde sig författaren av både kristna och antika författare. Bland annat tolkade han Vergilius’Fjärde Eklog som om den vore en profetia om Kristi ankomst.

Den trettioårige Vergilius skrev sina  Ecologae, Skisser, tio år innan han påbörjade Aeneiden. I sin milt sagt dunkla fjärde eklog nämner Vergilius en profetia som fått namn efter Cumae. Han skriver inte uttryckligen att den härstammar från Sibyllan men det antas allmänt att han hänvisar till en av hennes välkända, men numera bortglömda, förutsägelser: ”Nu har slutskedet av den Cumaeanska Profetian infallit. Århundradens ordning har åter etablerats. Nu återvänder till och med Jungfrun och Saturnus välde upprättas. Nu sänds en ny generation ner från de höga himlarna. Enbart du, kyska Lucina, kan gynna nedkomsten av den pojke under vars välde Järnåldern äntligen skall upphöra och en gyllene tidsålder åter skall råda i världen. Din egen Apollo härskar nu.”

Som Vergilius skriver i Aeniden hör det till saken att Sibyllans utsagor ”höljde sanning i dunkel”,  men för dem som insatta i den krångliga romerska politiken lär profetian ha framstått som tämligen lättbegriplig. Vergilius syftar på det nyligen ingångna äktenskapet mellan Octavianus (Augustus)  syster och hans politiske medtävlare Marcus Antonius. Om barnafödandets gudinna, Lucina, välsignar paret med en son kommer en gyllene tidsålder att inledas och ”Jungfrun”, dvs. Rättvisan, kommer att återvända till jorden. Vergilius hade tidigare skrivit att den jungfruliga Rättvisan hade lämnat världen eftersom hon inte stod ut med att människorna ignorerade henne.

De kristna tolkade dock profetian på ett helt annat sätt. Lacantius räknade upp de sibyllor han ansåg ha förutsagt Kristi ankomst, däribland Sibyllan i Cumae. Han menade att alla de sierskor han nämnde hade förkunnat existensen av en enda, allsmäktig Gud. Han menade också att  sibyllorna hade proklamerat att det finns en enda, var allsmäktig Gud och därmed kunde Lacantius harmonisera romerska och kristna profetior på ett sådant sätt att romare ku nde övertygas om att de, och inte bara judarna, sedan gammalt  var en integrerad del i Guds stora frälsningsplan för hela mänskligheten. Enligt Lacantius skulle det Romerska Imperiet spela en avgörande roll i förverkligandet av Guds rike.

På liknande sätt som Sibyllans ord tolkades av fornkristna församlingar har i modern tid troende människors visioner av Madonnan och deras återgivande av hennes ord tolkats som politiska budskap och tecken på att världen kommer att förbättras. Berömda exempel är Vår Fru av Fátimas tre hemligheter som tre portugiska bondebarn trodde sig ha hört från Madonnans läppar 1917 och som många katoliker har uppfattat som profetior om kommunismens fall och påven Johannes Paulus helgonstatus. 

Varje år vallfärdar mer än en miljon katoliker till den lilla staden Medjugorje i Bosnien där Madonnan i juni 1981 visade sig för sex barn. En av dem, Vicka Ivanković,  förkunnar att hon likt en modern sibylla ständigt får olika budskap från Vår Fru av Medjugorje och hennes utsagor sprids fortlöpande inom den globala katolska kommuniteten. Ivanković har deklarerat att: ”Vår Fru är här hos oss. Hon vill locka alla till sin son. Det är anledningen till att Hon har varit här så länge och kommit så ofta. Här känner alla hennes närhet och Guds kärlek."

Antikens mariadyrkan fann uppenbarligen inspiration från flera av de religioner som vördade och dyrkade vad som har kallats ”Den Stora Modern”, av vilka flera hade orakel knutna till sig. Det verkar som en officiell mariakult inleddes först efter Rådet i Ephesus 431 e.Kr. och därefter växte den sig allt starkare, speciellt inom folklig religiositet. Vid samma tid blev mariuppenbarelser och profetior i hennes namn allt vanligare. Tillförlitlig skriftlig dokumentation av fenomenet finns dock inte förrän på 1000-talet. 

Det var i samband med den ökade mariakulten som Oracula Sibyllina dök upp. De samlades och fick sin nuvarande form någon gång på sexhundratalet. De utgörs av en tämligen kaotisk kollektion av profetior som delats upp i 12 böcker, som vid olika tider har skapats av författare med skilda religiösa uppfattningar. Augustus sibyllinska böcker förstördes under 400-talet av vandalerna, men flera teologer uppfattade felaktigt Oracula Sibyllina som tämligen tillförlitliga kopior av originalen. 

När man under Renässansen återupplivade romerska och grekiska författare och filosofer som moraliska föredömen och åter försökte förena deras idéer med den kristna läran väcktes Oracula Sibylinna till liv samtidigt som Vergilius cumaeiska Sibylla åter hyllades som en profet som för romarna siat om Kristi ankomst. Man hänvisade till Lacantius lista på antika sybillor och påstod att liksom de judiska profeternas förutsägelser varit grunden för upprättandet av Davids tempel och etablerandet av Jerusalem som världens centrum, så kunde sibyllernas förutsägelser, nu när det judiska templet var förstört och försvunnet, användas som argument för påvedömets triumf. Rom var Jerusalems sanna arvtagare som Världens Centrum, Caput Mundi, och liksom den cumaeiska sibyllan hade gett sitt stöd till Augustus, Roms och hela väldens kejsare, så var påven kejsarens arvtagare och en garant för att den gyllene tidsålder som Sibyllan profeterat om nu skulle förverkligas. 

En som trodde blint på Lacantius sibyllor var påven Julius IIs rådgivare Egidio da Viterbo. Egidio Antonino, som han egentligen hette, var en allvarsam man med ostyrigt hår, korpsvart skägg, likblek hy och en brännande blick. Alltid klädd i svart kunde han med sina predikningar trollbinda vilken publik som helst, till och med Julius II som i allmänhet somnade om en predikan varade längre en två minuter. Egidio som läste och skrev flytande latin, grekiska, hebreiska och arabiska hade som sin specialitet att tolka antika utsagor som profetior om Julius IIs storhet. 

Egidio hade besökt Sibyllans grotta i Cumae (egentligen Grotta di Coccio  en mer än kilometerlång tunnel som höggs på fyrtiotalet f.Kr. och förenar Cumae med  Avernosjön) och hade då övertygats om att det var de stinkande underjordiska ångorna som hos Sibyllan skapat den trance som Aeneas bevittnat. I sin rapport om sitt besök tillade Egidio att var säker på att den gyllene tidsålder som Sibyllan siat om nu skulle förverkligas av Julius II.  

Egidios uppgifter entusiasmerade påven och han deklarerade att en tre dagar lång fest skulle firas som tacksägelse för att Gud genom den cumaeiska Sibyllan förutsagt Julius II:s triumf.  Michelangelos mäktiga takmålning var en del av allt detta och i samband med firandet av Sibyllan av Cumae började Michelangelo måla hennes bild i Sixtinska kapellets tak. Uppenbarligen delade han inte all denna entusiasm inför hennes påstådda spådom, ty märkligt nog lät han en av pojkarna som står bakom den väldiga, åldriga sierskan (han som håller handen över kamratens axel) göra en fica, fikonets tecken, en ytterst obscen gest som utrycker djupt förakt för en person. Gesten kan knappt skönjas från golvplanet och det var nog inte många som observerade den, i varje fall inte Julius II eller Egidio da Viterbo.

På sätt och vis verkar det faktiskt som om Sibyllan är odödlig. Hon får i varje fall nytt liv i den ena berättelsen efter den andra. Det var inte enbart den officiella kulten av politisk makt som höll henne vid liv. En stark folklig tradition berättade att den odödliga, gamla profetissan någon gång under fyrahundratalet hade lämnat sin grotta vid Cumae och i förakt för den allt förkvävande kristendomen med sitt följe av tjänarinnor dragit upp i bergen norr om Rom och bosatt sig i en bergsgrotta någon mil utanför staden Norcia. Bergen där grottan ligger kallas nu de Sibyllinska Bergen och en invånare i Norcia kallas nursino, vilket är italienska för andebesvärjare eller svartkonstnär.

Förutom ett omnämnande  från 286 e.Kr. av ett appeninskt orakel finns före 1391 inget nerskrivet om Sibyllans möjliga hemvist i de höga bergen norr om Norcia, men sedan dess har hennes grotta figurerat i ett otal versioner sjungna av genarationer av italienska cantastorie, folkiga historieberättare. 

Baserad på legender han hört kring Norcia skrev trubaduren Andrea da Barberino 1392 historien om Il Guerrin Mechino, Uslingen Guerin, som i äventyrslusta gav sig upp i de Sibyllinska Bergen där han möttte Djävulen som frestade honom att söka upp Féen Sibilla som bodde en grotta vid foten av det 2 400 meter höga berget Vettore. Sibilla kunde inte dö, men genom magi hade hon lärt sig att hålla sig och sina tjänarinnor evigt unga och hade förvandlat sin grottas inre till en stor blomstrande lustgård. Efter att ha dödat en hiskelig orm som vaktade den tog sig Guerin in i grottan som visade sig rymma en underskön trädgård och vackra damer som höll hov kring ingen mindre än den evigt ungdomliga Sibyllan från Cumae. Guerin lyckas dock undvika att falla för frestelsen att vara tillsammans med Sibyllan, mest på grund av att han en lördag fann sig ensam i grottans trädgård och då kom till en bergvägg, när han kikade in genom ett hål i den fick han till sin stora förskräckelse se Sibyllan och hennes tjänarinnor i deras rätta skepnad – ett gäng rysligt åldrade gamla häxor. Guerin lyckades fly och fick i Rom påvens välsignelse som skyddade honom mot all den besmittelse han kunde  ha dragit på sig under sin vistelse i grottan.

Sibyllans grotta existerar verkligen. Jag och min fru fick veta det då vi en dag for genom dalgången som skär genom de Sibyllinska Bergens Nationalpark, en mystisk plats vars prunkande blomsterfält breder ut sig mellan höga berg. I byn Castelsantangelo fick vi veta att man tidigt på morgonen kunde hyra ett par mulåsnor för den flera timmar långa ritten upp till Sibyllans grotta, men då vi återvänt till Rom fann jag att tyvärr är grottöppningen numera spärrad av stenbumlingar och klippblock. Först blockerades den redan under 1500-talet av vidskepliga herdar och sedan dess har den flera gånger sprängts sönder av lokala lycksökare som försökt vidga ingången och grottans inre i jakt på de skatter som sägs finnas därinne.

När da Barberinos berättelse trycktes 1473 spreds den över Europa och blandades i Tyskland samman med legender om minnessångaren Tannhäuser som sades ha hamnat hos Venus inne i hennes förtrollade berg Hörsel mellan Gotha och Eisenach. Snart placerade berättelserna även den grottan till Sibyllinerbergen och Fru Venus förvandlades till Sibyllan från Cumae. Tannhäuser kom för övrigt inte så lindrigt undan som Guerin. Han lyckades visserligen smita från grottan, men då påven Urban IV vägrade hjälpa honom i hans nöd och förvirring återvände Tannhäuser till grottan i bergen. Uppenbarligen kunde han stå ut med att de vackra damerna varje lördag förvandlades till gamla häxor och lär därför fortfarande leva tillsammans med dem bakom rasmassorna framför grottmynningen högt där upp i Sibyllinerbergen.

Detta blev dessvärre ett ovanligt långt blogginlägg, men jag drogs hjälplöst med av tankeströmmen och alla fascinerande historier kring sibyllan och den makt och fascination hon utövat genom tiderna. Mycket mer återstår att skriva om kvinnlig spådomskonst, men jag måste begränsa mig.

Det är nu natt och jag skall krypa till sängs, men innan jag slutar min berättelse kan jag inte avhålla mig från att skriva om mitt sista möte med Sibyllan från Cumae. När jag på hemväg från stationen skyndade genom Pressbyrån föll min blick på en Kalle Anka Storpocket som hette Abrakadabra. På dess omslag fanns häxan Magica de Hex som fascinerat mig som barn. Hon var ingen otäck häxa, utan en  attraktiv, farlig ankflicka med våldsamt humör och tuff attityd, mer förförerska än trollpacka. Detta berodde på att hennes skapare Carl Barks sagt sig vara inspirerad av Gina Lollobrigida och Sofia Loren, med en tillsats av Morticia Adams. Efter min djupdykning i Sibyllans historia kunde jag inte undgå att sammanställa henne med Magica de Hex som bor på en av Vesuvius sluttningar, inte långt från Avernosjön.

Återigen har ett blogginlägg tagit sin början i barndomen och jakten på en odödlig sibylla förde mig slutligen tillbaka till utgångspunkten – jag tror att Magica de Hex dök upp i Kalle Anka & Co ungefär vid samma tid som jag fick syn på Sibyllans grotta på omslaget till Fars magasin.

Buitenwerf, Rieuwerd (2003). Book III of the Sibylline oracles and its social setting. Leiden: Brill. Dionysius of Halicarnassus (1939). The Roman Antiquities, Vol. II. London: Loeb Classical Library/William Heinemann. King, Ross (2002) Michelangelo and the Pope´s Ceiling. London: Pimlico. Näsström, Britt-Mari (2009) Nordiska gudinnor: Nytolkningar av den förkristna mytologin. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Ovidius, Publius Naso (1969).  Metmorphoser: Förvandlingar i femton böcker i fullständig svensk tolkning av Harry Armini. Malmö: Allhems Förlag. Petronius Arbiter (1969). Satyricon i tolkning av Sven Collberg. Malmö: Fax-böckerna/Corona. Santanegelo, Federico (2013). Divination, Prediction, and the Fall of the Roman Republic. Cambridge: Cambridge University Press. Suetonius (2001). Kejsarbiografier, översatt från latinet av Ingemar Lagerström. Stockholm: Wahlstråm & Widstrand. Vergilius (1996). Aeneiden, tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur och mest fascinerande av dem alla – Warner, Marina (1995). From the Beauty to the Blonde: On fairy tales and their tellers. London: Vintage. Den bästa boken jag läst om madonnauppenbarelser är Blackbourn, David (1994) Marpingen: Apparitions of the Virgin Mary in Nineteenth Century Germany. New York: Alfred A. Knopf.

It is one of those rare Swedish summers when it seldom rains. The sunshine, the heat and the liberty demand swims in the lake and relaxation in the hammock. Furthermore, this year I have the pleasure of having parts of my family around me. However, as so often in Sweden, "to have a good time in the countryside" means hard work and this summer has in that regard been tougher than usual; cleaning up of my mother's house has been followed by the cleaning up of our house in Bjärnum.

However, this does not mean that I do not appreciate such activities. After a hard day's work it is a pleasant to be confronted with visible outcomes, like when decades of accumulated trash has disappeared from the carpenter shed and the guest house smells fresh and looks inviting. It is especially enjoyable to plunge into the lake's invigorating freshness after clearing entangled bushes from our extensive thickets and being able to share feelings of accomplishment with members of my family. Unfortunately, there has not been much time left for blog writing, something that has turned into a habit and an appreciated form of relaxation.

One of my best friends, who furthermore is a faithful reader of my blog, asked me if I would not write down the ghost story I told at Hovdala Castle. For two reasons I hesitate to do so. Foremost is that I was carried away while taking at the Castle and thus did not reflect upon the fact that my wife might have been bothered by the fact that I in front of strangers and without her blessing told them about her experiences.

I understand such a feeling. I may sometimes feel that my personal integrity has been invaded if someone else explains my feelings and experiences to strangers. Somehow it makes me lose control over my own life, particularly if it is done against my will.

The ghost story I told at Hovdala was mostly my wife's story and afterwards she pointed out that I had got some details wrong, like the fact that the man in her dream had not been naked, but dressed in black. Nevertheless, I'm not entirely sure whose memory was failing. I wrote down the dream shortly after my wife had told it to me, and for safety's sake I now repeat a passage from an article I wrote more than fifteen years ago and got published in a Swedish magazine. That article is not easy to come across and I do not have any copy myself, since I recently found the magazine in my mother's house I assumed it could be a good idea to reproduce it on my blog.

As I now once again tell the story I partly do so because I consider story telling as an act of reproduction and reformulation not only of my own stories, but also those of my fellow human beings. Retelling other people´s experiences is maybe after all not an offensive act, it may to some extent just as well be a sign of respect, a recognition of how much I value the experiences of others, a realization that their experiences and thoughts have become an integrated part of my own life and self-perception.

Like many Buddhists, I believe that a person's consciousness is nothing else but the sum of various thoughts and emotions that have come to him from the outside. Within me I carry a specific character and personality that to a large degree is constituted by other people's impressions and stories. While retelling my wife's story it is not only her story I communicate, it is also mine - her experiences have been filtered through my consciousness. I do not judge her, nor do I invite others to do so, I am only interpreting her story. What I write is not about her, it is nothing else than my perception and interpretation of her experiences.

Unfortunately, writing about other people and their experiences becomes part of something that might be called “the author´s curse”.  A story teller always runs the risk of being wrong about something and might even hurt people s/he does not have any intention to hurt. As the Swedish author Fritiof  Nilsson stated: “You write about a needle and a one-eyed fellow becomes upset”.  Every day we reproduce interpretations of other people's experiences and reflections and I believe that no one can be so unique that s/he would be able to avoid doing that.

While writing about zombies I presume I need to present an objection and offer a defense. Talking about Haiti and zombies is not an entirely innocent activity. Haiti and its people have for centuries been suffering from prejudiced judgments of strangers. Writers, priests and politicians have depicted Haiti as a nest for all sorts of primitive superstition. The population´s mainly African origins have been used as an excuse to demonize its rich and fascinating culture.

Vodun, which like any other religion is a deeply human phenomenon and thus reflects both the lowest and the highest in human reasoning, has been used to fuel grotesque generalizations and misconceptions, characterized by either stupidity or malice and has often resulted in the demonization of an entire nation. A nasty caricature of Vodun has been used to defend violence, oppression and abuse. Haitian culture has been equated with black magic, all kind of foul evilness, cannibalism, promiscuity and all conceivable smear of a world view and ritual behavior that I myself have experienced as fascinating and not the least emotionally and intellectually enriching.

When I now tell you a Haitian zombie story I do so to fascinate my readers, but I certainly do not want to contribute to any sensationalistic besmirching of Haiti and its people. Rather I see my story as part of a centuries-old tradition. As when Swedes told stories about, and believed in, elves, goblins, ghouls, trolls and mylingar. To read and hear about Haitian zombies is to me the same thing as reading Swedish stories and legends about black magic, witchcraft and sorcery. For example, the Swedish ethnologist Ebbe Schön's unfortunately untranslated books about elves, gnomes and other beings are equally fascinating and eerie reading as any description of the dark side of Haitian folklore. I cannot see how Swedish horror stories could somehow have negatively influenced my views of Swedes and their delusions.

All this said, I do not want the reader of the following story to imagine that a Haitian who talks about and believes in zombies is much more different than a Swedish peasant who not long ago believed in mylingar and trolls. They both depict a reality that many of us have lost and are no longer a part of, but their stories and beliefs do not affect their human dignity. We are all equal and can all learn from one another.

“It was the first time we visited Port-au-Prince, Haiti's capital. My wife and I had in the late afternoon, tired and dazed after the day's events, arrived at a hotel in the city center. We were offered a room that we could not possibly accept. The bed sheets were wet and the whole place stank at stuffiness, moisture and mold. We insisted on getting another room. For a moment the hotel staff stayed in the doorway, talking among themselves, gesturing indecisively. They discussed in Creole and there was not much we understood. Obviously one of them suggested that we could get a different room, while the others seemed to imply that the room he proposed was associated with some kind of problem. Finally, they asked us to follow them, collected our luggage and showed us to a different room.

It was dark in there. A humming and hissing air conditioner filled up the little window and prevented the daylight from entering. While two porters placed our bags inside the new room, the receptionist switched on the ceiling lights. The room was somewhat strange, but clean and tidy. Dark brown panels covered the walls. The floor consisted of blue tiles. Towels with a fresh and clean scent hung in the well-scrubbed bathroom. The sheets were laundered and dry. We explained we were happy with the room, excused the trouble we had caused and thanked for the replacement. However, the receptionist kept a gloomy look on his face while he let his eyes wander around the room before he answered, reiterating that the room was actually reserved, but as the guest had not appeared we were free to occupy it, but only for a night. Not for any longer period of time. He handed me the key, refused to accept any tip and quickly disappeared along the corridor.

We were quite tired and went straight to bed. Soon my wife was sound asleep slept, but I could not sleep at all. To dim the lights I put a towel over the bedside lamp and began to read. It was our first night in Haiti and my anticipation for what lay ahead was great.

Suddenly, my wife woke up with a start and grabbed me tightly by the arm. For a moment, she looked disoriented.

- I had a nightmare! she explained. Have you been awake all the time? 

- Sure, I replied.

- It felt real. It was not at all like a dream.

- What do you mean?

- I dreamed that I woke up. It was dark in the roo- It felt real. It was not at all like a dream.m. Did you turn off the lights?

- No, my lamp was lit all the time.

- I saw a light coming in from under the door. Silently and very gently the door opened. A tall, black man came into the room. He was naked and walked with his ​​back turned to me. Slowly, slowly, he approached the bed. I was paralyzed by fear and lay with my head pressed against the pillow. While I watched the dark figure approaching I glimpsed out of the corner of my eyes how something white gleamed by the edge of the nightstand. Small, white fingers reached up over the tabletop. They were followed by the hands. But, that was all. No arms, no body. Only hands.  Nothing else. They were moving by themselves. Like the white spiders crawling over the tabletop at the same slow speed as the black man. He advanced relentlessly until he stopped by the edge of the bed and very slowly began moving his head. At the same time the hands had reached the middle of the bedside table. They were smaller than children’s hands and shimmering as if they were made out of porcelain. One of them placed itself with the palm up. The intruding man continued to slowly turn his head, but I could still not see his face. Everything was moving in slow motion. The other hand crept up on the top of the palm of the hand that lay with its back down. The hands closed around each other in a tight grip. When this happened the naked man turned his face back towards the door and slowly left the edge of the bed. While the man was moving towards the door the hands loosened their grip and moved apart. The man disappeared out the door, which noiselessly closed behind him. That's when I woke up.

Her story worried me. In all its strangeness the dream had a certain logical clarity. I could not explain why I thought so, but it was its obvious logic that scared me. We agreed that the tumultuous experiences of the day of our arrival had left its imprint and within my wife's subconscious they had evoked forgotten stories about voodoo, zombies and black magic. We had simply seen too many bad horror movies, though it was in fact more I than my wife who was addicted to such tales. However, I was not really satisfied with that explanation. I imagined that the dream had a sort of sense, but my interpretation attempts went nowhere.

One year passed.  At that time we lived in Santo Domingo, the Dominican Republic's capital city. I taught art history and religion at a university and sometimes I devoted the afternoons to seek out different brujas, voodoo mediums, to photograph their altars and interview them about their beliefs and rituals. I was always well received, and the kind ladies were all eager to explain their dealings and relationship with what they called "the other realm".

I and my wife had one evening ended up in the home of a lady who had a voodoo altar in her bedroom. It looked like most of the house altars I had come across in the Dominican Republic and Haiti. On a sheet stretched over the wall behind the altar table the lady had with pins set up the usual colored oleographs. There was Santiago, whose white stallion under its hooves trampled vanquished Moors. Santiago is both Catholic saint and a voodoo deity. As a voodoo lua he is Ogu Balerndyó and may be described as an incarnation of all male virtues. Beside him was a picture of Saint Patrick in the process of banishing the snakes from Ireland. The Irish saint also has voodoo counterpart - Damballah, the powerful serpent god, incarnation of the rainbow and guardian of hidden treasures. There was also the Virgin Mercedes, who surrounded by jewelry and perfume bottles gets her heart pierced by a dagger. In voodoo, La Mercedes is identical to the luxury obsessed love goddess Metré Silí. There were several other pictures of saints attached to the wall, all with double meanings and peculiar features.

The table top was covered with a white lace cloth, cluttered with paper flowers, oil lamps, bottles of eau de cologne, blessed water in multicolored glass flasks, rum and soda bottles, rattles and brass bells adorned with satin ribbons in different colors, plaster doves, prayer books, rosaries, saucers with candies, cinnamon sticks, honey and biscuits. Amid this welter of different objects we saw something that made us wince. On a white saucer the lady had placed two little hands cut out from white paper, between their palms we glimpsed bunches of dried herbs.

-  What is that? I wondered, remembering the Haitian dream.

The lady smiled.

- Oh, those are Las Manos Poderosas, The Mighty Hands.

- The Mighty Hands?

- Yes, God's hands. I place herbs between them so they may obtain part of the divine power. Then I boil tea on the herbs and serve it to those who seek me out to help them with their problems. It is very effective.

"The Mighty Hands."  Could it be those that my wife had dreamed about? If that had been the case - what was their relation to the naked man's appearance and disappearance? A possible explanation was provided a few months later. We had ended up in a garage located in a typical American suburb outside of Mayagüez in Puerto Rico. A male brujo had at my request conducted an unusually impressive voodoo seance and when my sister in law and wife had left me and the brujo alone after the tumultuous experience, he invited me for a drink on his veranda. I assumed I had met an expert on most things concerning "the other realm" and on a whim I asked  him if he could be able to interpret the dream. The brujo laughed at my request:

-       Nothing could be more simple. Do you know what a zombie is?

I thought for a moment before I answered:

-          Not really.

The brujo took a sip of his drink and began to explain:

-       Every man has two souls. The one we spiritualists call "The Big Good Angel" and another one called "The Little Good Angel". It is probably easiest for you to imagine a man´s two souls if you think about of how it is when you are asleep. Then the little angel leaves your body to wander freely through the world and the other realms. What he sees and experiences we call dreams. The big angel however remains in your body. He is locked up and cannot get out. We may call him the body janitor who must attend to all the routine chores of the body. If he does not do that, we die. It is the big good angel who takes care of our breathing, our heartbeat and digestion. He is never allowed to rest. However, he does not suffer from his heavy duties. The big good angel has no will of his own. He does not know anything other than how to perform of his duties. It's the little good angel who decides everything. The big one does everything the little one commands him to do. We may call the little angel your personality. He looks the same as you do and he acts like you. During the day, the big angel is the little one's slave and when the little one is gone during the night the big angel does not dare to do anything else than what he is ordered to do. He cannot make any decisions of his own.

- And what does all that have to do with my wife's dream?

- Everything. It was a zombie who visited your room during that night in Port-au-Prince.

- But, it was a dream. Nothing more.

The brujo smiled again.

- It is you who say so. Not me. Do you want to know what a zombie is?

I nodded and he leaned forward.

- When a person dies the little good angel is relieved. He moves into the other realm. However,  it always takes time before a corpse rots. Do you know why?

- The big good angel still lingers within the body?

The brujo leaned back and smiled as if he had received a cleaver response from a bright pupil.

- Quite right. As I told you, the big angel is an unusually stupid creature. He does not know what he wants and where to go when his master, the little good angel, has left him all alone in a dead body. The big angel remains in there, bewildered and heartbroken. It is now the bokor enters our story.

- The bokor?

- Let's call him an evil wizard. Someone who works with both hands. His one hand does not know what the other one is doing. The bokor gets paid to cause damage to our fellow beings. He uses his evil powers to submit big good angels to his will, those who confused linger on in a deceased person's body. During dark nights the bokor sneaks out into the graveyards, in search of newly dug graves. He kneels down and whispers into the earth to find out if there are any big angels trapped in corpses down under. If a big angel answers the call of a bokor he is trapped. The bokor captures him, dominates him with his evil will and forces him to carry out sinister errands. With a big angel a bokor is able to invigorate a corpse and make it abide all his commands. A corps animated by a big angel functions like a robot and is entirely under command  by the evil bokor. "Kill" commands the bokor and the big good angel directs the enlivened corpse towards an intended victim. The body has become a zombie, a cadaver without thoughts, a body controlled by the evil will of a bokor.

The brujo took another sip of his drink.

- You were first shown into a room you did not want stay in. Right?

I nodded.

- Where you ought to have remained. That was the room allotted to you. The other room was reserved for someone else. Someone who had a labor directed against him.

- A labor?

- Yeah, that is what it is called among us. Somewhere inside the hotel there was a bokor. He wanted to kill the one who was supposed to be in the room where you ended up. Through the corridors the zombie moved, searching his prey. He went backwards and only showed the whites of his eyes. They say eyes are the mirror of the soul and the bokor is the zombie's soul. He controls the zombie´s moves like an excavator operator controls his machine. The bokor does not want to be seen. He does not want that his existence is revealed. Staring a zombie right into his eyes means that you may detect the presence of a bokor in there and you may thus use your own superior will and force to subdue the bokor, get him to give up his evil schemes and turn his own weapon against him by dominating his zombie. The bokor is afraid of that possibility and thus forces his zombie to hide his pupils, either by only showing the  white of the eyes, or walk backwards. The zombie came into your room. He was a living corpse walking backwards. He came to kill. However, the imminent danger awoke your wife's hidden forces. Without knowing it she harbors and is protected by "The Seven African Powers". It was they who turned to the "Great Power of God" and made it come to her rescue. The Mighty Hands are the hands of God. They became your protection against the powers of darkness. When they closed their power was at its greatest. Against the powerful hands a zombie is incapable of doing anything and the bokor who controls it becomes harmless. He even runs the risk of being killed by his own creature. The zombie returned and we do not know what happened to the evil bokor. 

What could I answer to all that? I thanked the brujo for his explanations and returned home. More bewildered than before, thinking about Hamlet´s words to his friend: “There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy.” 

As essential literature about Haitian zombies it is common to find the books of Wade Davis, a Canadian ethnobotanist. However, I find his books, particularly his popular The Serpent and the Rainbow, to be almost unbearably jingoistic. The researcher is his own hero, a fearless outdoorsman and academic genius who moves around in an over dramatized Haitian wilderness populated by sly magicians, while he makes great discoveries that mostly are already well known. In short, the usual sensationalistic imaginative writing that many authors fall victims to while writing about Haitian religion. Wade Davis true colors are proved by the  fact that this “explorer-in-residence at the National Geographic Society” sold the movie rights to The Serpent and the Rainbow to Wes Craven, who made a deplorable horror flick out of it. Nevertheless, some interesting facts may be fished out of the books: Davis, Wade (1985). The Serpent and the Rainbow. New York: Simon & Schuster, and Passage of Darkness: The Ethnobiology of the Haitian Zombie. Berekeley: University of North Carolina Press, 1988. 

Thousands of books have been written about Haitian vodun (the word is written in at least six different manners), some deplorable, others excellent. An fine introduction to this vast field might be Hurbon, Laënnec (1995). Voodoo: Search for the Spirit. New York: H.N. Abrams. I still like the first book I read about vodun: Métraux, Alfred (1959) Voodoo in Haiti. Oxford University Press.

Det är en av dessa sällsynta svenska somrar då det sällan regnar. Solen strålar, värme och frihet yrkar på bad och avkoppling. I år har jag också haft glädjen av att ha delar av min familj omkring mig. Emellertid, som så ofta i Sverige, innebär ”att ha det skönt på landet” hårt arbete och sommaren har i det avseendet varit tuffare än vanligt; röjande och fejande av min mors hus följdes av röjandet och fejandet av vårt hus i Bjärnum.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar sådan verksamhet. Det är angenämt att efter ett hårt dagsverke få uppskatta bevisen på att något blivit gjort; att decenniers anhoppning av skräp har försvunnit från snickarboden, att gäststugan doftar frisk och ser inbjudande ut. Speciellt angenämt är det att efter att ha sågat och röjt bland de vildvuxna snåren få njuta av sjöns vederkvickande friskhet och att få dela allt detta i sällskap med någon, som nu i sommar tillsammans med min fru och äldsta dotter. Dock har det inte blivit mycket tid över till bloggskrivande, något som för mig har blivit vana och avkoppling.

En av mina bästa vänner och trogen läsare av min blogg undrade om jag inte skulle skriva ner spökhistorien jag berättade på Hovdala Slott. Av två orsaker tvekar jag att göra så. Den främsta är att som så ofta förr fördes jag på Hovdala bort av mitt eget berättande och tänkte inte på att min fru kanske kunde ogilla att jag inför främlingar berättade om henne och hennes upplevelser.

Jag förstår en sådan känsla. Själv kan jag tycka att det inkräktar på min intigritet om någon berättar för andra om mina känslor och upplevelser. På något vis förlorar jag därigenom kontrollen över mitt eget liv och att göra så mot min vilja, utan att be mig om lov, kan betraktas som ett kränkande av mina mänskliga rättigheter. 

Historien jag berättade på Hovdala var till största delen min frus historia och hon påpekade efteråt att jag återgett en del detaljer felaktigt, exempelvis så var mannen enligt henne inte naken, utan svartklädd. Jag är nu inte helt säker på vems minne som sviker. Jag skrev nämligen ner historien strax efter det att hon berättat den för mig och för säkerhets skull tänker jag ordagrant återge ett avsnitt ur en artikel jag skrev för mer om femton år sedan och som publicerades i en tidskrift. Artikeln är numera inte lätt att få tag på och jag har den inte längre själv, men jag återfann den nyligen i min mors hus och tycker att det kunde vara en god idé att skriva av den i min blogg.

När jag nu än en gång berättar historien gör jag så på grund av att jag betraktar det som en av berättandets förutsättningar att återge och omformulera inte enbart mina egna utan även mina medmänniskors historier. Att göra så behöver inte innebära ett kränkande av någon, det kan i viss mån även röra sig om respekt, om ett erkännande av värdet av andra människors erfarenheter. Ett erkännande av att deras upplevelser och tankar har blivit till en del av mitt liv och min självuppfattning.

Som många buddhister tror jag att en människas medvetande är summan av olika tankar och känslor, varav de flesta kommit till mig utifrån. Inom mig hyser jag en karaktär och personlighet som till stor del är uppbyggd av andra människors intryck och berättelser. När jag nu återberättar min hustrus historia vill jag understryka att den inte enbart är hennes historia, den är även min – hennes upplevelser har filtrerats genom mitt medvetande. Jag dömer och tolkar inte henne. Jag berättar och vad jag berättar om handlar inte om henne, utan om hur jag uppfattat och tolkat hennes upplevelser. Jag ser en sådan handling som en del av berättandets natur och därmed också en del av författandets förbannelse. Dagligen återger vi våra egna tolkningar av andra människors upplevelser och vid närmare eftertanke innebär det oftast inte något våldförande på någon medmänniskas integritet. Jag hoppas i varje fall att berättandet av denna historia inte är en klandervärd handling.

Men, även här måste jag komma med en invändning och ett försvar. Att berätta om Haiti och zombier är en inte helt oskyldig verksamhet. Haiti och dess befolkning har under århundranden fått lida genom att utomstående personer - författare, präster och politiker - har stämplat deras land som ett näste för allsköns primitiv vidskeplighet. Befolkningens till största delen afrikanska ursprung har använts för att svartmåla dess rika och fascinerande kultur.

Vodún, som likt all annan religion är ett djupt mänskligt fenomen och därigenom speglar både det lägsta och det högsta inom mänskligt tänkande, har utnyttjats för groteska generaliseringar, präglade av antingen enfald eller illvilja, som använts för att svartmåla ett helt folk. En otäck vrångbild av vodún har använts som försvar av våld, förtyck och kränkningar. Haitisk kultur har likställts med svart magi, ondska, kannibalism, promiskuitet och all upptänklig smutskastning av en världsbild och ett handlande som jag själv har upplevt som fascinerande, som emotionellt och intellektuellt berikande.

När jag nu berättar en haitisk zombiehistoria är det givetvis i syfte att fascinera mina läsare, men jag vill absolut inte bidra till någon rafflande svartmålning av Haiti och dess folk. Snarare ser jag berättelsen som en del av en mångtusenårig tradition. Som när man i Sverige berättade om och trodde på tomtar, troll, gastar och mylingar. Att läsa om och höra berättas om haitiska zombier är för mig samma sak som att läsa svenska berättelser och sägner om svart magi, häxeri och trolldom. Exempelvis är Ebbe Schöns Älvor, vättar och andra väsen minst lika fascinerande och kuslig läsning som en skildring av de mörka sidorna av haitisk folktro. Jag kan inte se hur svenska skräckskildringar på något sätt skulle ha inverkat menligt på min syn på svenskar och deras villfarelser.

Allt detta sagt för att jag inte vill att läsaren genom min berättelse skall inbilla sig att en haitier som berättar om och tror på zombier är mycket mer annorlunda än en svensk bondmora som för inte så länge sedan berättade om och trodde på mylingar och troll. De skildrar bägge en verklighet som många av oss förlorat och inte längre är en del av, men det säger inget om vårt eventuella människovärde. Vi är alla lika värda.

Det var första gången vi besökte Port-au-Prince, Haitis huvudstad, min hustru och jag hade sent på eftermiddagen, trötta och omtumlade efter dagens händelser, anlänt till ett hotell i stadens centrum. Vi erbjöds ett rum vi omöjligt kunde acceptera. Sängens lakan var blöta och hela stället stank av instängdhet, fukt och mögel. Vi insisterade på att få ett annat rum. Hotellpersonalen dröjde sig villrådigt gestikulerande kvar i dörröppningen. De diskuterade sinsemellan på kreol och det var inte mycket vi förstod. Uppenbarligen ville en av dem att vi skulle få ett annat rum. De övriga tycktes dock mena att det föreslagna rummet var förknippat med något slags problem. Slutligen tog man likväl hand om vårt bagage och visade oss till ett annat rum. Det var mörkt där inne. Ett brummande och väsande luftkonditioneringsaggregat fyllde hela fönstergluggen och hindrade dagsljuset från att komma in. Medan två vaktmästare ställde in våra väskor, tände receptionisten takbelysningen. Rummet var något märkligt, men rent och välstädat. Mörkbrun panel täckte väggarna. Golvet bestod av blå kakelplattor. Rent doftande frottéhanddukar hängde i det välskurade badrummet. Lakanen var nymanglade och torra. Vi förklarade att vi var nöjda med rummet, ursäktade besväret vi orsakat och tackade för att vi fått byta. Receptionisten såg dock olycklig ut och lät blicken irra kring i rummet innan han svarade. Han upprepade att rummet egentligen var reserverat, men eftersom gästen inte dykt upp kunde vi ta det. Men, enbart för en natt. Inte någon längre tid. Han räckte mig nyckeln, vägrade att acceptera någon dricks och försvann snabbt bort längs korridoren.

Vi var trötta och gick genast till sängs. Snart sov min hustru, men jag kunde omöjligtvis somna. För att dämpa belysningen lade jag en handduk över sänglampan och började läsa. Det var vår första natt i Haiti och min förväntan inför vad som låg framför oss var stor.

Plötsligt vaknade min hustru med ett ryck och grep mig hårt om armen. För ett ögonblick såg hon desorienterad ut.

- Jag hade en mardröm, förklarade hon. Har du varit här hela tiden?

- Javisst, svarade jag.

- Det kändes verkligt. Det var inte alls som någon dröm.

- Vad menar du?

- Jag drömde att jag vaknade. Det var mörkt i rummet. Släckte du ljuset?

- Nej, det har varit tänt hela tiden.

- Jag såg ett ljus under dörrspringan. Ljudlöst och mycket försiktigt öppnades sedan dörren och en svart man kom in i rummet. Han var naken och gick med ryggen vänd mot mig. Sakta, sakta närmade han sig sängen. Rädslan förlamade mig. Jag låg med huvudet tryckt mot kudden. Samtidigt som jag såg den mörka gestalten närma sig skymtade jag ur ögonvrån hur något vitt glimmade vid nattduksbordets kant. Små vita fingrar sträckte sig upp över bordsskivan. De följdes av händerna. Men, det var allt. Inga armar, ingen kropp. Enbart händerna. Inget annat. De rörde sig av sig själva. Likt vita spindlar krälade de över skivan i samma takt som den svarte mannens steg. Han närmade sig obönhörligt tills han hejdade sig vid sängkanten och ytterst sakta började röra på huvudet. Samtidigt nådde händerna bordets mitt. De var mindre än barnahänder och skimrade som om de vore gjorda av porslin. En av dem lade sig med handflatan uppåt. Mannen fortsatte vända ansiktet mor mig, men jag kunde fortfarande inte se hans ansikte. Allt rörde sig som i slow motion. Den andra handen kröp upp i upp i handflatan på den som låg med handryggen nedåt. Händerna slöt sig kring varandra i ett fast grepp. Den nakne mannen vände då åter sitt ansikte mot dörren och avlägsnade sig sakta från sängkanten. Medan mannen rörde sig mot dörren lösgjorde sig händerna från varandra. Mannen försvann ut genom dörren, som ljudlöst slöt sig bakom honom. Det var då jag vaknade.

Hennes berättelse oroade mig. I all sin underlighet hade drömmen haft ett slags logisk klarhet över sig. Jag kunde inte förklara varför jag tyckte så, men det var dess uppenbara logik som skrämde mig. Vi enades om att dagens omtumlande upplevelser hade fått min hustrus undermedvetna att framkalla glömda historier om voodoo, zombies och svart magi. Vi hade helt enkelt sett för många usla skräckfilmer, fast i själva verket är det mer jag än min hustru fascineras av sådana filmer. I hemlighet var jag dock inte nöjd med den förklaringen. Jag inbillade mig att drömmen haft en slags mening, men mina tolkningsförsök ledde ingenvart.

Det gick ett år. På den tiden bodde vi i Santo Domingo, Dominikanska Republikens huvudstad. Jag undervisade i konst och religionshistoria på ett universitet och ibland ägnade jag eftermiddagarna åt att söka upp olika brujas, voodoo-medier, för att fotografera deras altare och intervjua dem om deras tro och verksamhet. Jag blev alltid väl mottagen och de vänliga damerna berättade gärna om sina mellanhavanden med vad de kallade ”den andra sfären”.

Jag och min hustru hade en kväll hamnat hos en dam som hade sitt altare i sovrummet. Det såg ut som de flesta husaltare jag sett i Dominikanska Republiken och Haiti. På ett lakan spänt över väggen bakom ett bord hade damen med knappnålar satt upp de sedvanliga oljetrycken. Där fanns Santiago, vars vita hingst trampade döda morer under hovarna. Santiago är både helgon och voodoogudomlighet. Som voodoogud heter han Ogú Balerndyó och kan do beskrivas som en inkarnation av alla manliga dygder. Bredvid honom fanns en bild av Sankt Patrick i färd med att fördriva ormarna från Irland. Även det irländska helgonet har sin voodoomotsvarighet – Damballah, den mäktige ormguden, regnbågens inkarnation och väktare av dolda skatte. Där fanns också Jungfru Mercedes, som omgiven av smycken och parfymflaskor får sitt hjärta genomborrat av en dolk. Inom voodoon är La Mercedes identisk med den lyxälskande kärleksgudinnan Metré Silí. Det fanns flera andra helgonbilder uppnålade på väggen, alla med dubbla betydelser och märkliga funktioner.

Bordsskivan var täckt med en vit spetsduk, belamrad med pappersblommor, oljelampor, flaskor med eau-de-cologne, välsignat vatten i mångfärgade glas, rom- och läskedrycksflaskor, skallror och mässingsklockor prydda med sidenband i olika färger, gipsduvor, uppslagna bönböcker, radband, kaffefat med karameller, kanelstavar, honung och kex. Mitt i detta virrvarr av olika föremål fick vi syn på något som fick oss att rycka till. På ett vitt kaffefat låg två små händer urklippta ur vitt papper. Mellan flatorna skymtades knippen med torkade örter.

- Vad är det där? undrade jag och mindes den haitiska drömmen.

Damen log.

- Å, de där. Det är Las Manos Poderosas. De mäktiga händerna.

- De mäktiga händerna?

- Ja, Guds händer. Jag lägger örter mellan dem för att de skall få del av den gudomliga kraften. Sedan kokar jag te på örterna och ger det dem som söker upp mig för att få hjälp med sina problem. Det är mycket effektivt.

”De Mäktiga Händerna.” Kunde det vara dem som min hustru drömt om? Men, om så varit fallet – vad hade de för samband med den nakne mannens uppdykande och försvinnande?

En möjlig förklaring gavs mig några månader senare. Vi hade hamnat i ett garage beläget i en typisk amerikansk villaförort utanför Mayagüez på Puerto Rico. En manlig brujo hade på min begäran utfört en ovanligt imponerande voodooseans och när min svägerska och hustru hade lämnat mig och brujon ensamma efter den omtumlande upplevelsen bjöd han mig på en drink på sin veranda. Jag antog att jag mött en expert på det mesta som rörde ”den andra sfären” och fick infallet att be honom tolka drömmen. Brujon skrattade:

- Inget kan vara enklare. Vet du vad en zombie är?

Jag tänkte efter en stund innan jag svarade:

- Egentligen inte.

Brujon tog en klunk av drinken och började förklara:

- Varje människa har två själar. Den ena kallar vi spiritister för ”Den Store Gode Ängeln”. Den andra kallas ”Den Lille Gode Ängeln”. Det är lättast att föreställa sig en människas två själar om du tänker på hur det är när du sover. Då vandrar nämligen den lille ängeln genom världen. Vad han ser och upplever kallar vi drömmar. Den store ängeln stannar däremot kvar i kroppen. Han är inlåst och kan inte komma ut. Vi skulle kunna kalla honom för kroppens maskinist och vaktmästare. Han måste alltid sköta sina sysslor. Gör han inte det dör vi. Det är den store gode ängeln som sköter vår andning, hjärtats slag och matsmältningen. Han får aldrig vila sig. Men, det gör ingenting. Den store gode ängeln har nämligen ingen egen vilja. Han känner inte till något annat än sina plikter. Det är den lille gode ängeln som bestämmer. Den store gör allt vad den lille befaller honom att göra. Den lille ängeln kan vi kalla din personlighet. Han ser likadan ut som du och han beter sig som du. Under dagen är den store ängeln den lilles slav och när den lille är borta under natten vågar den store inte gör annat än vad han blivit tillsagd att göra. Han kan inte fatta beslut på egen hand.

- Och vad har allt det där med min hustrus dröm att göra?

-  Allt. Det var nämligen en zombie som besökte ert rum den där natten.

- Men, det var en dröm. Inget annat.

Brujon log åter.

- Det är du som säger det. Inte jag. Vill du veta vad en zombie är?

Jag nickade och han lutade sig fram.

- Då en människa dör befrias den lille gode ängeln. Han far in i den andra sfären. Fast det dröjer alltid en tid innan liket ruttnar. Vet du varför?

- Den store ängeln dröjer sig kvar i kroppen?

Brujon lutade sig bakåt och log som om han fått ett bra svar från en duktig elev.

- Alldeles riktigt. Som jag sa så är den store ängeln ovanligt dum. Han vet inte vad han skall ta sig till då den lille ängeln lämnat honom ensam kvar i en död kropp.  Den store ängeln sitter kvar där inne, rådvill och förtvivlad. Det är nu bokorn kommer in i historien.

- Bokorn?

- Låt oss kalla honom en ond trollkarl. Någon som arbetar med bägge händerna. Den ena handen får inte veta vad den andra gör. Bokorn tar betalt för att skada sina medmänniskor. Genom sin vilja betvingar han den store gode ängel som förvirrad dröjt sig kvar i en avliden människas kropp. Bokorn går till kyrkogården. Till de nygrävda gravarna. Han viskar ner i jorden för att finna om det finns några stora änglar kvarglömda där nere i liken. Svarar ängeln är han fast. Bokorn fångar honom och tvingar honom sedan att gå sina mörka ärenden. Med den store ängelns hjälp får bokorn liken att röra sig. Ängeln går in i en död människas kropp. Ängeln är som en robot, helt i den onde bokorns makt. ”Döda” befaller bokorn. Den store gode ängeln reser då ett lik ur graven och för det till bokorns tilltänkta offer. Liket blir en zombie. Ett kadaver utan egna tankar, en kropp som styrs av bokorns onda vilja.

Brujon tog ännu en klunk av sin drink.

- Ni visades först in i ett rum ni inte ville ha. Inte sant?

Jag nickade.

- Där skulle ni ha stannat. Det var ert rum. Det andra rummet var reserverat för någon annan. Någon som hade ett arbete riktat mot sig.

- Ett arbete?

- Det kallas så. Någonstans på hotellet fanns en bokor. Han ville döda den som egentligen skulle befinna sig i det rum där ni hamnat. Genom korridorerna rörde sig zombien. Han gick baklänges och visade enbart ögonvitorna. Man säger att ögonen är själens spegel och bokorn är zombiens själ. Bokorn är zombiens tanke och han vill inte bli sedd. Stirrar du en zombie rakt in i ögonen och därinne möter bokorns blick kan du med din vilja betvinga bokorn, få honom att ge upp sitt onda tilltag. Det vet bokorn, därför ser han till att zombien aldrig möter sitt tilltänkta offers blick. Zombien går in i ert rum. Han går baklänges. Han skall döda. Då väcks din hustrus krafter till liv. Utan att veta det skyddas hon av ”De Sju Afrikanska Makterna”. Det var de som bad ”Guds Stora Kraft” att komma till hennes undsättning. De mäktiga händerna är Guds händer. De blev ert beskydd mot mörkrets makter. Då de slöt sig blev deras kraft som störst. Mot de mäktiga händerna förmår zombien inte göra någonting. Inför de mäktiga händerna är bokorn maktlös. Han blev tillintetgjord. Hans zombie blev ofarlig.

Vad kunde jag säga efter allt det där? Jag tackade brujon för hans förklaringar och återvände hem. Mer förundrad än tidigare.

Skrämmande historier från svensk folklore finns att läsa i Schön, Ebbe (1996) Älvor, vättar och andra väsen. Stockholm: Prisma Magnum. Zombieberättelsen finns i en längre essä, Händer, som publicerades i Artes. Tidskrift för litteratur, konst och musik, nummer 3, 1997.