To me, Flaubert's  The Temptation of Saint Anthony early on opened the doors to an aspect of History of Religions that I only had suspected, but which now interests me more and more, i.e. the religious, often violent, clashes between various sectarians that repeatedly exploded during the third century when Saint Anthony was active in Egypt. An impressive syncretism paired with an unbound fanaticism which repeatedly heated the minds of Christians, Jews, adherents of a multitude of mystery cults, ancient philosophers, confused agnostics, as well as believers in a wide variety of ancient and new religions from all corners of the world. The absolute focal point of all these brawls and riots was the cosmopolitan, affluent and cultural melting pot constituted by ancient Alexandria. A metropolis that maybe could be glimpsed from Anthony’s solitary cave dwelling.

What first struck me as I read The Temptation of Saint Anthony was Flaubert’s account of how heavily armed monks from the monastery of Nistra repeatedly rushed into the vast city, spreading terror and devastation among its non-Christian and Jewish population. How distant such a brutal behaviour was from Jesus’ teaching to turn the other cheek. Far from the adorable depictions served by my childhood’s Sunday School about the soothing effect Christianity had on the minds of men and women and how it eventually defeated the anti-human paganism through no other weapons than its all-forgiving gentleness.

In Flaubert’s novel I discovered how religion actually is a reflection of humanity's unfortunate dichotomy of love/compassion and fanatical bullying/unrestrained violence. A discrepancy which, according to Flaubert, during a moonlit night one thousand and seven hundred years ago, was revealed to a tormented hermit, who under the thin shell of his skull housed a universe of urges and multifaceted knowledge, spiced with and boiling through influences from a life of travel, experience, unbridled lust and desire, paralysing egocentricity, and above all an incessant reading and writing. An limitless universe of words. A literary cosmos within which Flaubert had been on a constant look-out for Le mot just – The Right Word.

The Temptation of Saint Anthony followed me when I began to study theology and history of religions at Lund University. Particularly obvious was the religious fanaticism of some of my companions among the theology students, whom we used to call Black Rockers (Swedish has the same word for “coat” and “rock”) due to their predilection for the black robes of the priesthood. Most often they were pale-looking sons of conservative high-church Lutheran pastors and accordingly fervent opponents to women priests.Most of these pimply youngsters nested at the Laurentii Foundation, a privately financed hostel for young men aspiring for the priesthood.

These Black Rockers nurtured an exaggerated fanaticism and a selfishly blissful perception of themselves as martyrs for the true Christian faith, due to their opposition to the state-induced acceptance of women priests. They were the last proponents of true Lutheranism, heroic guardians of the Word of the Scripture. An even more vulgar reflection of such fanaticism could recently be found among the lunatics who stormed the Washington Capitol in the belief that they “defended democracy”, or among ISIS-fighters who imagine that by slaughtering Christians and Yazidis they will after death be rewarded with eternal bliss in Paradise, the Jannah.

Literalists have caused a lot of misery. The Black Rockers based their entire “martyrdom for the true faith” on their stubbornly rabid opposition to women priests on Saint Paul’s words in his First Letter to the Corinthians:

Women should be silent during the church meetings. It is not proper for them to speak. If they have any questions, they should ask their husbands at home, for it is improper for women to speak in church meetings.

Nevertheless, the Black Rockers ignored, or explained away, other Bible passages like Jesus’ command that “do unto others as you would have them do unto you” or his statement “it is easier for a camel to go through the eye of a needle than for a rich man to enter the Kingdom of God.” Similarly, fundamentalist Muslims have taken the words of The Qur'an’s thirty-third surah, Al-Ahzab, as a pretext for punishing women who do not cover their faces:

O Prophet! Enjoin your wives, your daughters, and the wives of true believers that they should cast their outer garments over their persons (when abroad): That is most convenient, that they may be distinguished and not be harassed.

While they overlook what is written a few lines further down:

Surely, Muslim men and Muslim women, believing men and believing women, devout men and devout women, truthful men and truthful women, patient men and patient women, humble men and humble women, and the men who give Sadaqah and the women who give Sadaqah, and the men who fast and the women who fast, and the men who guard their private parts and the women who guard theirs, and the men who remember Allah much and the women who remember – for them, Allah has prepared forgiveness and a great reward.

Christianity and Islam are scriptural religions. Written words carry their messages. Most of us have a laid back attitude when it comes to words, after using them we forget their purpose – if we don’t consider them to be so significant that we decide to write them down. When such writings are considered as being “sacred” are endowed with an existence and meaning far beyond what one person has happened to say to another at any given moment. Such sacred words become law and religion, solid foundations for a community’s existence and endurance, obtaining a decisive significance for an individual’s thinking and acting.

The Bible and the Qur'an have much in common. Millions firmly believe that they are the words of God and include the truth about the entire purpose and meaning of life. Like anations’s laws and constitution, holy scriptures are guidelines which by believers are assumed to be valid for each and everyone. History indicates that those who do not follow what has been interpreted by authorities as divine statements may suffer horrible consequences. The Bible and the Qur'an were revealed in the same part of the world and their monotheistic manner of perceiving divine forces and the traditions they are based upon have resulted in unity as well as division, feelings of community as well as blatant intolerance, peace and war, life and death.

Recently, I read a quite a lot about pictures, spells, and ritual instructions found on the walls, in coffins and among papyrus scrolls in Egyptian tombs. Like many other peoples, the ancient Egyptians believed that if their rites were to be effective they had to be accompanied by the utterance of powerful and transformative words. The Greeks called the Egyptian characters hieroglyphs, sacred letters. Scribes were considered as craftsmen who had learned the language of the gods and through their writing they were able to convey divine messages and instructions to the people.

Thoth, the god of wisdom and maintainer of the universe, was believed to own a book that included the entire set of rules of the Cosmos and it could thus also be used to bring about changes – comprehensive, as well was quite insignificant ones. Words transmitted power to objects and deeds integrated in the ancient Egyptians’ exceedingly complicated sacrificial acts, and not the least in their attempts to awaken their dead to a new existence beyond life. Every sacrificed object – water, necessities of life, incense, ornaments and much more – was to the maximum magically charged through words. Ritual actions were guided by recitation of written words allowing the deceased to absorb drink and food, to be clothed and anointed, be able to speak and move, ascend to Heaven, as well as enjoying protection and benevolence of the gods. Such notions characterized the entire ancient Egyptian mindset and in particular the funeral ritual which transformed the deceased into a god – s/he eventually became Osiris.

It was not only objects that by the use of words were filled to the brim with power, individual/single words were also loaded with power, something that was achieved through so-called “word plays” or “puns” that endowed words and entire sentences with a variety of meanings and allusions. A single word could thus allude to objects, the deceased, gods and demons, forces and a large variety of powerful concepts and notions.

Mastering all this was not easy. Becoming a writer required a long, hard education that included not only the complicated writing of characters and letters, the difficult grammar and a vast amount of underlying allusions, it furthermore included forgotten language usage, rituals, mythology, accounting, mathematics and geometry. All requirements not only for mastering religious beliefs, but also the sophisticated state administration.

However, rewards were worth the effort. A scribe escaped hard work under a scorching sun, did not pay taxes and most scribes reached high positions. Sometime 3,200 years ago, someone wrote on a papyrus a text he called The Good Scribe:

Be a writer, take it to heart, so that your name will fare likewise. A book is more effective than a carved tombstone or a permanent sepulchre. […] Man perishes; his corpse turns to dust; all his relatives pass away. But writings make him remembered in the mouth of the reader. A book is more effective than a well-built house or a tomb-chapel in the West, better than an established villa or stela in the temple! Is there one here like Hordedef? Is there another like Imhotep? None of our kin is like Neferti or Khety, their leader. May I remind you about Ptahemdjehuty and Khakheperraseneb. Is there another like Ptahhotep or Kairsu? Those wise men who foretold what was to come: what they said came into being; it is found as a maxim, written in their books.

Few Egyptians doubted the power of words and their Greek rulers, members of the Ptolemaic dynasty that ruled Egypt from 303 BC to 30 AD were well aware of this fact and used Egyptian knowledge and reverence for the word to hold together their multifaceted and quite incomprehensible domain. In few places was the realization of the cohesive power of word/knowledge greater then in the capital of the Ptolemies, the mighty Alexandria.

During the life of Saint Anthony (251-356?), Alexandria was one of the world’s largest and richest cities. Through the fertile fields on the other side of the Lake Mareotis, with their abundance of wheat, grapes and olives, the city was more than well supplied and could export its abundance. The Roman poets Horace and Virgil praised its exquisite wines and Alexandria’s wheat supplied both Rome and Massilia (Marseille), and not only that – according to the geographer and historian Strabo, large merchant fleets sailed with more than 120 ships each year with the monsoon winds from the Red Sea to India and brought back valuable goods that were consumed in Alexandria, as well as passed on to wealthy customers around the Mediterranean. A papyrus text from the second century AD announced that the ship Hermapollo to one of Alexandria's three ports from India brought with it 60 chests with “fragrant plants”, five tons of “other spices”, more than a hundred tons of elephant tusks and 135 tons of ebony.

In the well-planned streets of Alexandria, people crowded from all corners of the known world – Egyptians, Greeks, Jews, Nabataeans, Arabs and Indians. However, from such a fact we cannot assume that the inhabitants of the city were equals. The Ptolemies, whose capital was located on a tightly controlled island, kept a close eye on the origin of each an everyone of the city’s more than half a million inhabitants and categorized them according to a strict system.

According to preserved lists, such a division of the Alexandrian city dwellers meant that in order to become a full-fledged citizen you had to be Greek-speaking, as well as born and raised in Alexandria. It was only after careful examination of your information that it was decided whether you, or your sons, could be offered a place in the Greek education system and gain access to the city’s sports facilities. The next category of citizens was composed of Greek-speaking people who had arrived from other areas. People belonging to this specific category enjoyed no other benefit than that they could consider themselves “Greeks”. A third category consisted of Egyptians and Jews.

Alexandria included the world’s largest Jewish congregation and two districts were called “The Jewish Ones”. One of them was denominated Delta and located close to the Royal Palace. However, Delta was not a ghetto, Jews were free to settle wherever they wanted in the Egyptian reign and it has been estimated that the Jews of Egypt at the time of Jesus’ birth constituted one million of the country’s population. To some extent, Jews belonged to a state within the state, with its own administration, a so-called politeuma. They were judged by Jewish judges. If a Jew was to be punished with flogging, or execution, the punishment could only be carried out by Jewish executioners.

Like the Greek presence in Egypt, the privileged position of the Jews had mainly arisen from two activities – war and trade. Few Egyptians were enlisted for military service, their efforts were considered essential for agriculture, construction, handicrafts and administration, which meant that for hundreds of years the country’s defence and conquests largely depended on foreign legionaries, most of whom were Greeks or Jews. Military power provided these population groups with influence, for example, the Nile traffic was monitored by Jewish customs and police. A large part of Mediterranean trade was in the hands of Greeks, while Jewish merchants were of great importance for the land-based foreign trade to the south and east.

To rule their kingdom, the pragmatically minded Ptolemies realized that they could not do so without the knowledge and skills of Jews and Egyptians, especially Egypt's highly educated scribes and clergy were essential for their exercise of power. Over time, both Jews and Egyptians gained increasing influence in the Ptolemaic administration.

The Macedonian general, historian and Alexander’s confidant – Ptolemy I Soter (367-283) became after Alexander’s death uncontested ruler of Egypt and chose the newly founded city of Alexandria as seat for his government. It was Ptolemy I and his son Ptolemy II who organized Alexandria into five locally managed districts, laid out its street systems, organized effective law enforcement, and constructed two large saltwater ports and a port facing Lake Mareotis. A canal was dug to supply the metropolis with Nile water, which filled a huge underground reservoir, to secure Alexandria’s water supply during dry periods. During the reign of these two Ptolemies, the huge lighthouse was also built, one of the “seven wonders” of antiquity, 135 meters high and with a dazzling light source, which fuel and construction remain an unsolved mystery.

The Ptolemies’ awareness of the power of knowledge were manifested through the establishment of two huge libraries, the largest had fifty years after its founding 400,000 carefully registered papyrus scrolls, while its smaller branch contained 42,800. Libraries were nothing new to Egypt, the pharaoes’ offices had for more than a thousand years back extensive archives and several temples had special rooms for “holy scriptures”. In addition, several temples obtained a significant income from their production of precious scrolls, especially the so-called Books of the Dead, which were placed in the tombs.

The Ptolemies knew how to take advantage of all this knowledge. For example, Ptolemy I had the learned priest Manetho compiling extensive books on Egyptian history, traditions, religion, administration, and regent lengths, most of which have now been lost. The interests of Ptolemy I and his son extended far beyond the borders of Egypt, they had Jewish scholars translate their scriptures into Greek, and so did experts in Persian and Indian scriptures. Scholars were active at a “research institute” attached to the large library – Museion, which in addition to scribes included scientists, who exchanged experiences, gave lectures and researched among the libraries’ books and scrolls.

By the end of the Ptolemies’ more than three hundred years of Egyptian rule, Cleopatra's father, Ptolemy XII, was to be able to maintain his power forced to pay large sums to Roman patrons providing him with intelligence and military protection, a situation that worsened under Julius Caesar. It was in connection with his troops invading Alexandria that the library caught fire and was burned to the ground, although it was apparently “only” the branch that was destroyed.

Through intelligence and love making, Cleopatra managed to retain her power under both Caesar ad his successor Mark Antony. However, when Augustus finally defeated Mark Antony, Egypt became 31 BC a Roman colony.

After the catastrophic fire during Casear’s interference in the Ptolemies’ internal power struggles, the library was almost immediately restored to its former splendour. Already Marcus Antonius, fascinated by Cleopatra’s alluring personality and apparently planning to move the Empire’s power centre to Alexandria, seized 200,000 books and scrolls from the rival library in Pergamon, donating them all to Cleopatra. Long before that, the Ptolemies had tried to protect their knowledge monopoly by banning papyrus exports to Pergamon, where the much more expensive parchment, made from lamb and calfskins, had to be invented as an alternative writing material.

The Library of Alexandria continued its policy of requiring those who sought admission to deposit a previously unregistered book, or scroll. Furthermore, the Ptolemies rulers generally demanded precious scriptures as a customs duty from foreign merchants. The greatest threat to the library came not from invading conquerors, but from domestic, fanatical Christian sectarians.

In the religious area, the Ptolemies tried to ascertain the support of the Egyptians and a general acceptance of their Greek rule by introducing a “new” deity – Serapis, who eventually became popular among both Egyptians and Greeks.

Probably, the ancient Greeks generally distinguished between philosophy and religion. The latter concept had to do with tradition, community and communal life. Aspects of human existence that made you feel connected with those individuals you shared your life with. Religion was primarily beliefs in and respect of a superhuman power existing above all and everyone, to which the people had certain obligations. Like most other languages, ancient Greek had no specific word for religion, the closest concepts were apparently eusebeia, piety and threskeia, cult.

Philosophy was something else. A human activity involving the gathering knowledge, as well as sharing one’s thoughts and conclusions with others. A means of promoting imagination and critical thinking. An examination of our living conditions and a basis for science and progress. Acceptance of one belief did not have to mean exclusion of another. It was conceivable to be deeply religious and a sceptical philosopher, at the same time

In ancient Egypt, the situation was somewhat different. Ancient Egyptians also lacked words for “religion”, a notion that hardly could cover their extensive and varied system of beliefs and rites which joint focus was to maintain Cosmos, the ordered world, through an interplay between human and divine realms. All indications suggest that during prehistoric times, each Egyptian location had its own specific deity. It is also probable that each such place, tribe or clan was ruled by a powerful man, or woman, considered to be more or less divine, or in any case assumed to be in contact and interaction with deities, who in accordance with human, analogous thinking, often were depicted in animal form.

Egyptian culture developed over thousands of years and during such a long time period local rule was seized by more powerful rulers, linked to other local deities. For example, the king of Nekhen (Hierakonpolis) was identified with a falcon, a symbol of the local god Horus, which in turn symbolized the sky, while one of his eyes was the sun and the other the moon. To prove his special position, the ruler was identified with this Horus, who when other areas were conquered thus became superior to the gods of defeated peoples.

However, this did not mean that the worship of ancient local gods disappeared. Instead, it became common practice a creatie “super-deity” including aspects, and even the “personality” of other gods and thereby came to be worshipped as a new divine “unit”. For example, when Thebes’ Amon was united with Iunus’ (Heliopolis) Ra and came to be venerated as the sun god Amon-Ra. Thus new deities were created, while others disappeared. Nevertheless, nature persisted – the life-giving water of the Nile’s regularly occurring floods irrigated and fertilized the earth; the sun and other celestial bodies moved across the sky, while greenery died and was reborn.

Sun worship was the unifying aspect of the Egyptian religion. A worship filled with joy and gratitude over a world where anxiety and evil were kept away by the benevolent sun and fertilizing Nile water, which force permeated all living things. Under the dominion of the Sun was the mighty Osiris, the deity of fertility; the dying and resurrected god. The sun god Ra was the ruler of everything and everyone. He was immortal, no human being could understand or identify with his omnipotence, though every Egyptian could understand and resort to Osiris. The god who changes between life and death, happiness and misfortune, light and darkness. Like mortal women and men, Osiris was subject to the power of the sun and the shifts of nature, but unlike humans he was immortal.

The myth tells us that Osiris once was the just ruler of the city Busiris. But, he was murdered by his evil and power-hungry brother Seth, who to make sure his brother would never be resurrected, dismembered his body and scattered the parts throughout the land of Egypt. Osiris’ loving wife, Isis, fled to the swamps of the Nile Delta. To defeat the evil Seth and end his power over the world, Isis needed a son. Together with her sister Nephtys, she secretly managed to gather the body parts of her deceased husband and with the help of the god of wisdom, Thoth, who owned the Book of Knowledge, which includes all secrets of life, Isis succeeded in resurrecting her dead husband and trough him conceived the couple’s son, Horus, who grew strong and finally, as Egypt's rightful ruler, succeeded in defeating the usurper Seth.

Horus, and his representative among the humans – the Pharaoh, became the guarantee that humans, through knowledge and cooperation, would be able to hold off those evil forces which constantly threaten nature and humanity. As supporters and protectors Horus count upon the eternal presence of his mother Isis and father Osiris, who from the Underworld made greenery and prosperity sprout. Above them all, Re, the Sun, tries to make the deities governing the earth to work in unison, not the least Seth, who despite having been defeated by Horus, by his powerful nature is forced to keep the powers of evil, which he knows so well, in check. Despite this, Seth has a double nature and it is not possible to fully and firmly trust in him. As little as man is perfectly capable of governing the world. We must therefore live, die and resurrect according to the examples of Osiris, Horus and Isis and in their name and in obedience to their maintain justice, cooperation, compassion, law and order. With the help of that specific triad of gods, and not least with the support of Thoth’s wisdom, we humans can be granted eternal life – an even become identical with Osiris.

With his Greek-educated, practical reasoning, Ptolemy I Soter recognized the importance of religion as a unifying force for Egyptians and Greeks. Instead of, like other foreign rulers had done before him, introducing a deity alien to Egyptians as representative of his power and authority, Ptolemy chose to create a “new” divinity firmly grounded in the Egyptian soil. A creature that included various, multifaceted aspects.

Perhaps by following advice from experts like the Egyptian priest Manetho, Ptolemy I announced that the god Serapis in a dream had revealed himself to him and asked the Greek ruler to establish a cult of Serapis as Egypt's supreme lord. It is probable that this Serapis found his origin in already existing places of worship for the Apis bull. An animal that through its strength and fertility through the ages had been likened to the creator god Ptah, to Osiris, the sun god Atum and not the least – the Pharaoh. Apis bulls were sacrificed/slaughtered and then “resurrected” in their own graves after being mummified and buried during complicated rites. Through its association with Osiris the sacred bull was called Osiris-Apis, wsjr-ḥp in Egyptian, Userhapi in Coptic and Serapis in Greek.

To attract Greek worship of Serapis, Ptolemy had a huge sculpture of the god made by sycamore wood and placed it in a temple on Alexandria’s highest, though nevertheless rather insignificant hill. The Greeks did not understand the Egyptians’ worship of animals, let alone their animal-headed gods. Accordingly, Ptolemy had Serapis portrayed as a bearded figure with features combining Zeus, Dionysus and Hades. On top of his head of the god carried the fertility goddess Demeter’s calathos, wheat measure, as a crown. This was not at all particularly shocking to the Egyptians, accustomed as they were to worship human beings, in addition to their animal-headed deities. They willingly accepted the god of a foreign ruler, insofar as he did not disclaim any Egyptian gods, but united his worship with theirs and assisted the deities of Egypt in their main task – to watch over and maintain the life-giving floods of the Nile, support the order of Cosmos and maintain the Egyptian mindset. Several Greeks living in Egypt submitted to the same rites as the Egyptians and worshipped their traditional gods, adapting some of the Egyptian cultic behaviour and religious iconography to Greek fashion.

Cerberus rested by the feet of Serapis’ effigy. He was the three-headed watchdog of Hades and could thus be equated with the Egyptian shakal-headed Anubis, who guarded Egypt’s cemeteries.

Other renderings presented Serapis as a crowned pillar. The god then had, like the sun god, luminous rays surrounding his head. His pillar-body was adorned with the signs of the zodiac and surrounded by a serpent, the symbol of rebirth. In Pharaonic Egypt the cobra, Naja haje, was called  Uraeus by the Greeks and by the Egyptians j’rt, Rearing Cobra. The ancient Egyptians incorporated it, in its upright shape, in the royal diadem of the Pharaohs. Snakes were associated with the Greek god Hermes, who accompanied the deceased to Hades, the Kingdom of the Dead and he was then depicted with a cadeceus. In Egypt, Hermes was equated with Thoth and the cadeceus could then be connected to a pillar, a symbol of stability and thus also with Osiris’ spine, djed, symbol of life, stability, strength, resurrection and dominion. The djed was occasionally depicted as wrapped by a snake.  

Egyptian priests declared that Serapis was Osiris in his Greek manifestation and thus equated with the Greek ruling house’s intention to rule in collaboration with the Egyptian clergy to ensure the order of the Universe – the annual floods of the Nile and the divinely established laws of society, as expressed in the holy scriptures of ancient Egypt. The Egyptians were still free to continue worshipping their traditional deities, and the Ptolemies constructed new temples and restored ancient ones. Egyptian clergy and scribes were supported and allowed to retain their former functions and privileges. Thus the Ptolemies won the full support of the theological establishment and Serapis was served by both Greek and Egyptian priests.

By establishing the Museion, Ptolemy I furthermore secured the support of philosophers and he and his heirs to the throne favoured research that affirmed both religion and science, supporting a far-reaching openness to other religious beliefs, and the preservation/exploration of sacred scriptures. When Christianity made its entrance to Alexandria’s multicultural sphere, it turned out that the tolerance of the Ptolemies had nourished a snake at its breast. The Ptolemies’ Roman successors admitted a Christian-oriented group of philosophers within the framework of the Museion’s activities and allowed them to establish a Christian department – Didascalium. However, this philosophy seminary was soon subjected to sectarian riots and in 381 its library was burned down by opponents who disagreed with the Didascalium philosophers’ view of the true nature of Christ.

Over the centuries, Serapion grew larger, the hill were it was located was raised even further, a wide staircase with one hundred steps led up to its courtyards and the central building with Serapis’ huge wooden sculpture. The hill was hollowed out and housed, in addition to embalmed Apis bulls, Serapion’s constantly enlarged library. This book- and papyri collection was initially called the Daughter’s Library, since it mainly contained copies made from the most important documents preserved in the huge central library. Gradually, more and more documents were transferred to Serapion, which increasingly resembled a fort with its own guard force. A bastion protecting the remnants of ancient philosophy against the intolerant, Christian mob. Sometime by the beginning of the fourth century, the central library was finally looted and burned down to the ground. The preservation and protection of Serapion’s invaluable papyri and books thus became increasingly important to the few philosophers and scientists who cared for their preservation.

During the first century of our era, Christianity had entered the Jewish circles of Egypt. Most Alexandrian Jews had gradually become more “secularized” and liberal forces among them had increasingly accepted proselytes attracted by Judaism’s denial of images of gods and, more and more, the bloody sacrifices of the temples. Philosophically minded people who converted to Judaism also appreciated its intellectual approach, the reverence for sacred scriptures, and the worship of an immaterial, almighty deity. An attitude favoured by complex Jewish, Persian and Neoplatonic speculations which, in the wake of Alexandria's cosmopolitan syncretism, had become more and more common among Museion’s philosophers.

From this thicket of theological speculations developed the intricate and multifaceted reasoning that came to be known as Gnosticism. The Gnostics who were attracted by Judaism, and later joined the emerging Christianity, seem to have believed in an unimaginable power, incomprehensible to us humans, and infinitely exalted above its own creation. According to them, the Universe consisted of a number of spheres, which for lack of better comparisons were equated with divine beings, so-called eons. These eons appear to have been personified qualities such as Pleroma, the Complete, Sophia, Wisdom, Dynamis, Power, Logos, the Word, or Nous, Consciousness. The lowest of these eons was the Demiurge, who created our imperfect world and was by several Gnostics identified with the Yahweh of the Jews.

Humans were considered to be composed of divine and material elements and should free their souls from their material imprisonment, something that could only be achieved through a profound knowledge, gnosis, of humanity’s actual situation. Christian Gnostics generally identified gnosis with Jesus, a Saviour who had come down to humanity from a sphere of divine light to liberate our souls, which have been trapped in the darkness of matter.

Gnosticism appealed to the most talented thinkers of the time, but eventually also became a popular movement, splitting up Judeo-Christian congregations. Different Gnostic belief systems created a variety of scriptures often taking the form of “gospels”. Leading Christian authorities soon considered it as one of their primary tasks to sort out and analyse these scriptures to determine which of them were truly “genuine” in the sense that they could be considered as reiable descriptions of Jesus’ actual life and message.

It was probably by the end of 100 AD that the four Gospels of the New Testament were established as being the most reliable depictions of the life and teachings of Jesus. Leading in this process were Ireneaus (130-202 AD) from Smyrna, as well as the Alexandrian philosophers Clement (150-215) and his disciple Origen (184-253). The latter two were well versed in Greek philosophy, especially in the form of Plato’s writings and were assuredly influenced by the earlier Jewish scholar Phil of Alexandria (20-50 AD). Philo tried to harmonize Judaism with Greek philosophy and put forward an abstract conception of God. By searching for the “hidden meaning” of words, Philo interpreted the Jewish Bible in an allegorical manner, for example – he made Adam symbolize “consciousness” and Eve “sensory impressions”. Philo believed that God had created and now ruled the universe through various “mediators”, among them Logos, the Word, an intangible force that Philo called “the Shadow of God” and the Creator’s “firstborn son”. Thoughts adopted by the Gnostics and not the least by Clement and Origen.

The Gospel of John was probably written for a gnostically educated audience, evident from the prologue’s description of how Logos initially existed with God and then became “the light of men”. However, the Christian Church did not go further beyond recognizing gnostic notions than an acknowledgement of the Gospel of John. Below is the first page of the Gospel of John from the Bodmer Papyrus, so called because it together with twenty-two other papyrus sheets in 1952 was excavated from the remains of a Coptic monastery and then smuggled to Switzerland, where they were bought by the Swiss book collector Martin Bodmer. The largely well-preserved papyrus sheets were found to contain the oldest records to date of the Gospel of Matthew, the Gospel of John, Paul’s Letters to the Corinthians, as well as several fragments of texts from the Old Testament, Christian writings not included in the Bible, copies of Homer and an intact comedy by the Greek playwright Menander (342-390 BC). All these texts had apparently been written down by three different people, probably around 200 AD.

A number of gospels about Jesus were considered too “contaminated” by Gnosticism and thus rejected. As it grew stronger, the Christian establishment attacked Gnosticism. Its followers were mercilessly persecuted, while their writings were destroyed. Until the middle of the 20^th century, Gnostic teachings were known only in fragments and by their mentioning of Christian opponents. However, a lot of Gnostic writings have now been found, suggesting how extensive this tradition once was. Although most of these writings are rather abstract speculations, and/or obviously consist of legendary stories, it is possible that there once existed several more “authentic” stories about the life and activities of Jesus. Perhaps some of these had been destroyed since their contents did not appeal to the ancient “Church Fathers”.

Remembering my youth’s adversaries to women priests I am now reminded that the so-called Apocryphal Gospels contain several allusions to women who spoke with and about Jesus. The so-called Gospel of Mary tells us:

Peter said to Mary, “Sister, we know that the Saviour loved you more than the rest of the women. Tell us the words of the Saviour which you remember – which you know (but) we do not, nor have we heard them.

Unfortunately, some of her answer is missing in the papyrus fragment, though the apostle Andrew was upset by her testimony and stated that Mary’s words could not be true since they did not coincide with what Jesus had told his apostles. Peter agreed with Andrew:

Peter also opposed her in regard to these matters and asked them about the Saviour: “Did he then speak secretly with a woman, in preference to us, and not openly? Are we to turn back and all listen to her? Did he prefer her to us?”

In the Gospel of Thomas, which for the most part consists of detached quotations from Jesus and his apostles, we find the following rather strange passage, which can either be defined as male chauvinist, or possibly as an affirmation of the value of women:

Simon Peter said to them: “Let Mary leave us, for women are not worthy of life.” Jesus said, “I myself shall lead her in order to make her male, so that she too may become a living spirit resembling you males. For every woman who will make herself male will enter the kingdom of heaven.”

It would not surprise me if a book nerd and librarian like Jorge Luis Borges had the library in Alexandria in mind, with its thousands of unexplored and lost texts, not least confusing Gnostic speculations, while writing his fantastic story The Library of Babel. It may be that Origen also got lost in the vast library that the Universe constitutes. At the same time, however, he tried to get the Gnostic texts in order, while he, like his contemporary Christian brothers, pondered about Jesus’ “true nature”. Origen was a strong believer John's assertion:

In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God. He was with God in the beginning. Through him all things were made; without him nothing was made that has been made. In him was life, and that life was the light of all mankind. The light shines in the darkness, and the darkness has not overcome it.

But, what did it mean? Was John a Gnostic? Was God equal to the Demiurge and Jesus an eon? Was he God? Was he human? Was he perhaps both God and man? Who then was the Father? Who was the Son? What was the Holy Spirit? In his search for answers, Origen may have become lost in the writings contained in Alexandria’s vast library. As a learned philosopher he wanted to affirm the truth of Christianity, without denying all the ancient knowledge he had accumulated.

Origen was Egyptian, his name was derived from “son of Osiris”, i.e. Horus whom several Christian Egyptians equated with Jesus. Origen did of course visit Alexandria’s main library and the papyrus collections in the Serapion. No doubt was he aware that Serapis was equated with God, Isis with the Virgin Mary, and Horus with Jesus.

For an Egyptian believer well versed in the ancient tradition of searching after layer by layer of meanings in every word, every deed, every myth, it was of course not at all difficult for Origen to realize that the words of the Bible, as well as the inscriptions in Egyptian tombs and temples, besides its more or less obvious meanings, did like an iceberg beneath the words hid other truths. It was quite natural for Origen to interpret the Bible “allegorically”, meaning that even if its stories and words might be compatible with reality, they had been written down by people who, like the Egyptian scribes, knew that every word could have several meanings. Although, for example, the story of Adam and Eve might be true, it hid beneath its fabulous surface insights and truths about God and the condition of men and women here on earth.

After a bloody, but short war, Theodosius became in 394 the single ruler of the entire Roman Empire, which now for the last time was subdued under one emperor. He abolished religious freedom and made Christianity the state religion throughout his kingdom, extinguished the eternal fire in Rome’s Vestal Temple, banned the Olympic Games and gave his go-ahead to destroy all “pagan” temples, or turn them into Christian churches. However, in Alexandria, perhaps out of concern that the ancient gods would no longer guarantee the life-giving floods of the Nile and/or in competition with the increasingly powerful Constantinople, the majority of its citizens refused to follow Theodosius’ edict. The defender of the Serapion persisted, but fanatical feelings brewed within the town. The Jews were attacked and they responded to the violence by killing their Christian attackers and any instigator they could lay their hands on. After bloody riots the Jews were expelled from the city. Then it was the Gentiles’ turn to come under fierce attacks from fanatical monks. Violence was met with violence, Christian instigators were tortured to death in Alexandria’s arena and soldiers from the fortified Serapion counter-attacked.

The city’s livid archbishop, Theophilos, incited the Christian mob against the “God deniers” who had taken refuge in the Serapion. Alexandria’s authorities turned to Theodosius in Constantinople and pending the emperor’s ruling peace reigned in the city. However, when Theodosius’ answer was solemnly announced at Alexandria’s agora, establishing that the pagan cult was abominable and henceforth forbidden, hell broke loose. Theodosius incited his Christian brethren to crush the idols and cleanse the town from godless idolaters. Heading his fanatics Theophilus broke into the Serapion, turned the valuables into scrap metal, looted the library, throwing out all the writings that displeased them, burning papyri and books all over the town. The buildings and Serapis’ statue were demolished. In The History of the Decline and Fall of the Roman Empire the always engaging Edward Gibbon described the dramatic events:

 It was confidently affirmed that, if any impious hand should dare to violate the majesty of the god, the heavens and the earth would instantly return to their original chaos. An intrepid soldier, animated by zeal, and armed with a weighty battle-axe, ascended the ladder; and even the Christian multitude expected with some anxiety the event of the combat. He aimed a vigorous stroke against the cheek of Serapis; the cheek fell to the ground; the thunder was still silent, and both the heavens and the earth continued to preserve their accustomed order and tranquillity. The victorious soldier repeated his blows: the huge idol was overthrown and broken in pieces; and the limbs of Serapis were ignominiously dragged through the streets of Alexandria. His mangled carcase was burnt in the amphitheatre, amidst the shouts of the populace; and many persons attributed their conversion to this discovery of the impotence of their tutelar deity. 

However, there was no peace – the pagans remained and the Christian fanatics now included several “Christian heretics” among their enemies. Theophilus’ nephew, Cyril, considered Jesus Christ to be a unified, entirely divine person. The Virgin Mary had thus not given birth to a common man, but God himself and should thus be named Theotókos, the Mother of God. Considering Cyril´s Egyptian roots it is not inconceivable to assume that the source for this opinion might be found in ancient notions about Isis as the mother of the god Horus and, of course, Alexandria’s need to assert herself against the imperial influence of Constantinople.

Cyril’s opponents were numerous, but he had Alexandria’s riches by his side. Cyril’s envoys bribed Constantinople’s officials with expensive gifts; luxurious carpets, ivory carvings, gold coins, and even a living ostrich. In this manner the wealthy bishop was able to in 431 convince the emperor to convene a Church Council in Ephesus, where his opponents were defeated and the majority agreed that Christ has two unadulterated natures joined in a single deity and that Mary thus ought to be worshipped as the Mother of God – Theotókos.

Fifteen years before his triumph in Ephesus, Cyril had secured his influential position in Alexandria. The Roman prefect, Orestes, had in vain tried to alleviate the bloody conflicts between Christian fanatics and increasingly desperate Pagans and Heretics. Even if Orestes was accused of being more willing to punish Pagan perpetrators than Christian ones, this did not hinder Cyril from directing violent, verbal accusations against the Roman prefect. This virulent propaganda caused that Orestes became seriously injured by a stone thrown by one of Cyril’s fanatic followers. When the culprit had been executed, he was by Cyril hailed as martyr for the Christian faith.

It was a well-known fact that Orestes was a student of and still admired the beautiful and intelligent Hypatia, who was active at the Museion, its philosophical seminars had continued to operate, in spite of the fact that its original premises had been set on fire and destroyed. Hypatia was astronomer, mathematician and, above all, a Gnostic philosopher, with a suspiciously vast knowledge of Greek philosophy. She was respected by the philosophers and scientists who still took a stand against the intolerant Christian fanaticism advocated by Cyril. With his consent, or as the always eloquent Gibbon put it “a murderer with clean hands”, Hypatia was torn down from her chariot and dragged into Kasarion, a former temple erected in honour of the Roman emperors that had been converted into Alexandria’s main church and site of the episcopate. There the mob tore off Hypatia’s clothes and discarded her skin with sharpened seashells and potsherds, as well as they stuckout her eyes. Then the killers dragged the dying, horribly flayed Hypatia through the streets to a place called Cinaron, where the remains of her body were burned to the cheers of the jubilant mob.

It was through Flaubert’s Temptation of Saint Anthony that I became to realize the bias of Sunday School lessons, films like Ben Hur and Quo Vadis, and even the school’s history lessons, which had served up a harmoniously arranged version of unified, mild and forgiving Christian congregations. For me Flaubert shattered that rosy image, revealing it all as a myth. The time of the birth of Christianity, like most other similar occurrences in the history of humanity, was far more dynamic, cruel, and fragmented. The new doctrine developed and was spiced up in a variety of places, among different people during time of intense reflection, great concern, experimentation, debate and external, as well as internal, strife. It was a time of anger, often characterized by bloody clashes, which erupted after absurd exchanges of opinions about whether Jesus was god or man, father or son, or both.

Although Flaubert regarded The Temptation of Saint Anthony as his life’s work, few friends and writers realized its originality. They had a hard time understanding how a writer, who in his lifetime was considered to be a great master, could have been capable to publish such scandalous mishmash, especially after his flawlessly realistic Madame Bovary.

Flaubert wrote three versions of La tentation de Saint Antoine. The first and longest he wrote in 1849, at the age of twenty-seven. Enthusiastic about his work, Flaubert devoutly read his manuscript to two of his best friends, Maxime Du Camp and Louis Bouilhet. He asked them not to interrupt his reading aloud. The friends promised to keep quiet, kept their word and listened to Flaubert during four days, without interrupting or commenting the reading. He read to them from noon to four o’clock in the afternoon, after a break for dinner and rest he continued reading aloud from eight o’clock in the evening until midnight. After the last session, Flaubert waited with excitement for what he assumed would be his friends’ enthusiastic praise.

To Flaubert’s great dismay, Maxim and Louis were in complete agreement: “Burn the misery and never mention it again.” Flaubert was speechless, he could not understand what they meant. As in all his writing, Flaubert had been extremely careful with the language. He was pleased with the novel’s rhythm and composition. It could not get any better and he found it impossible to put all this work aside. After travelling with Du Camp through Egypt, Palestine, Syria and Turkey for more than a year and a half, writing Madame Bovary, which was a great success, Flaubert once again took up The Temptations of St. Anthony, shortened and honed his original version, and 1856-1857 he published parts of the novel in the literature magazine L'Artiste – Scandal! The criticism was harsh, derogatory and struck above all at what hed been found to be obscene and distasteful. Few realized that the novel was a fresco composed of different parts and actually was engaged in the description cosmic visions and sumptuous frescoes, than in describing their opposite – base desire and filth, which are also a part of human existence and even religion. The worst, according to the critics, was Flaubert’s deliberately distasteful depiction of how St. Anthony finds himself transformed into a pig wallowing in shameful uncleanness:

A whole world’s rotting filth was spread around me to satisfy my appetite, I caught sight of clots of blood through the fumes, blue intestines and every kind of animal excrement, and the vomit of orgies, and like slicks of oil the greenish pus that runs from wounds; it all thickened about me, so I was walking with my four trotters almost sinking into this sticky slime, and on my back there fell a continuous drizzle of hot rain, sweet and sickly …. all this gurgled inside my body, all this lapped against my ears, I was grasping, I was howling, I was eating and swallowing it all. Ugh! Ugh …

Although Flaubert, upon the earnest request of his friends, deleted the repulsive filth from the novel’s last and final edition, the image of the wallowing pig had forever stuck with him. For example, the following caricature makes fun of Flauberty when he was releasing of the last version of La Tentation de sainte Antoine: “M. Flaubert publishes his Temptation of St. Anthony at same time as the great Ham Fair. What arrogance.”

The first edition – two thousand copies – was immediately sold out. A second and larger one also disappeared after a week or so. However, the initial enthusiasm waned after a devastating critique, which that for the most part was directed more at the author than the work, although the novel was also condemned in harsh terms. Flaubert consoled himself by stating: “I’m rolled in dirt by the hacks, but that only means that the novel will sell even better.” Though he was proven wrong – the novel was full-fledged disaster.

The renown historian of religions, Ernest Renan, whose controversial Vie de Jésus, Life of Jesus, from 1863 had become a bestseller and one important source for The Temptation of Saint Anthony, wrote in 1875, by the publication of the last revised version of the unfortunate novel, to Princess Julie, cousin of Napoleon III and an influential personality among Paris’ literati:

Flaubert is a somewhat saddened by the lack of enthusiasm for his temptation of St. Anthony. He had dreamed of success for this bizarre work, which he should have reserved it for a few scholars who might have appreciated it, he hoped for the success he had had with his Madame Bovary. Have you read the novel, dear Princess? It's unhealthy, often bad, but at times filled with an astonishing historical flair and high poetry. However, the bourgeoisie may justly be excused for its disinterest.

Even if most writers and literary critics did not appreciate the novel, it was soon discovered by artists who were immediately inspired by it. Admittedly, it was generally the quite few erotically charged scenes that attracted the attention of most of them. Not least the wallowing pig. An example of this is the somewhat too vulgar Felicien Rops, who in several of his works alluded to La tentation de sainte Antoine.

It is only natural that artists should be captivated by Flaubert's pictorially vivid descriptions of Anthony’s temptations. Flaubert’s fantasies about the hermit’s tribulations were triggered after he in a palace in Genoa became fascinated by one a Pieter Breughel’s at least seven different versions of St. Anthony’s temptations.

While writing his novel, Flaubert always had Jacques Callot’s etching presenting the temptations in the form of a depiction of Hell, lying on the desk in front of him.

Ever since a damaged fresco from the eight century in Santa Maria Antigua here in Rome depicted Anthony’s temptations, the motif has been common in European art and then generally connected with beautiful ladies, the Devil and horrendous demons.

One of exception to that rule is Mathias Grünewald’s depiction in which both the Devil and the alluring ladies are missing, but where there are plenty of malformed demons, some of whom seem to be affected by malignant diseases, perhaps even of a venereal nature, something that undeniably tormented Flaubert.

The motif continues to be fairly common in modern art, not the least inspired by Flaubert's novel and paired with inner and outer and outer torments, like Otto Dix’s versions created during the Nazi tyranny.

Of course, there are also hints to Anthony´s temptations in the movie world. First was the magician Georges Mèlié’s short and delightfully comic La tentation de Saint Antoine from 1898. https://www.youtube.com/watch?v=_aKqRVsKPdI&ab_channel=CinemaSdC

Incidentally, Mèlié’s world was portrayed in a quite excellent manner in Martin Scorsese’s Hugo Cabret from 2011. The only really successful 3D movie I’ve seen. It managed to take full advantage of all the possibilities of that technology and evidenced Scorsese as a magician of the same film genre as the none of the great Mèliés.

It would not surprise me the imaginative, but flawed American director Abel Ferrara, who lives in Rome, also has been inspired by La tentation de sainte Antoine. In any case, this seems to be the case of his film Siberia from 2020, which depicts visions and hallucinations of a lone American who has retreated to the isolation of a wintry Siberia, where he owns a primitive bar serving the surrounding Samoyeds. This film could have been a masterpiece, but unfortunately it isn’t. It was saved by the Willem Dafoe’s skilled acting, something that unfortunately could not save Ferrara’s earlier failure – Pasolino, a big disappointment.

A somewhat strange guest appearance in the world of film was when La tentation de sainte Antoine appeared in a rather unsuccessful film adaptation of the Flaubert disciple Maupassant’s novel Bel Ami, in which a painting by Max Ernst in colour is included in a key scene within the otherwise black-and-white movie.

In his film, The Private Affairs of Bel Ami, the director Albert Lewin wanted to repeat an effect he successfully had used two years earlier in his 1945 film adaptation of Dorian Gray’s Portrait, in which the main character’s portrait was gradually transformed into an abominable image of his inner moral decay. The portrait had then been shown as a colour image in this otherwise black-and-white horror film.

As part of the marketing for the lavish production of Bel Ami, twelve of the current foremost representatives of an art genre which the director and producer described as “surrealistic, magical realism” were asked to submit their interpretations of The Temptation of Saint Anthony. All but one of the invited artists submitted their entries, probably attracted by the generous conditions – five hundred dollars for each submitted entry, which, along with the accepted works, would be exhibited in various locations in the United States and Europe. A USD 3,000 award would be presented to the artist whose work would be included in the film.

The jury members gave prestige and weight to the prize – the controversial and well-known artist Marcel Duchamp, Alfred H Barr, director of The New York Museum of Modern Art, and Sidney Janis, New York’s most respected gallery owner. The winner was Max Ernst who described his work as:

Shrieking for help and light across the stagnant water of his dark sick soul, Saint Anthony receives as an answer the echo of his fear, the laughter of the monsters created by his visions.

Not all critics were happy with the verdict. New York Times’ film critic Bosley Crowther displayed no enthusiasm whatsoever for neither the film nor Max Ernst’s artwork, which he described as “downright nauseous, looking like a bad boiled lobster.”

Ernst's depiction of Antony’s temptations lacked the usual naked women. However, they appeared in most of the other contributions. Of course, they were present by Paul Delvaux, whose painting does not seem to have anything at all to do with Anthony’s temptations. He probably submitted an uninspired work that he had previously been unable to sell, in order to get the easily earned five hundred dollars.

Delvaux could just as well have been submitting any of his much better and mysterious works depicting temptation and exclusion.

Mysterious was, as might have been expected, Leonora Carrington’s contribution, which lacked the naked ladies, but depicted the saint’s pig.

Demonic female characters, on the other hand, were present in the painting of another of Max Ernst’s talented mistresses, Dorothea Tanning, who was certainly less unhappy in her relation with the ingenious Ernst than Carrington had been.

An abundance of naked female flesh was found in the Englishman Stanley Spencer, who placed his Saint Antonius in an open tomb.

Fear, claustrophobia, decay and outright threatening eroticism were all present in Ivan Albright’s repulsive version of the temptations, through which he seemed to have tried to repeat the shocking effect he had achieved with his contribution to Lewin’s earlier film about Dorian Gray.

A couple of the participating artists were new acquaintances to me, especially the now relatively unknown Louis Gugliemi, who was born in Cairo, grew up in Italy and became an interesting painter of New York, in a style reminiscent of the German New Objectivity. Unfortunately, I have only seen his contribution to Bel Ami reproduced in black and white.

Accordingly, the competition attracted several skilled artists and left behind at least one painting I believe to be an original and truly fascinating work of art, which also comes close to the mood of Flaubert's novel – Salvador Dali’s naked Antonius, who in a desert landscape with the help of the cross in vain tries to protect himself from baroque, bizarre visions. By placing elephant bodies on spider legs, Dali combines compact, menacing weight with an insect-like, emotionally cold and treacherous fragility. Certainly an absurd and nightmarish logic which reminds me of hallucinations I once had during a high fever caused by a meningitis.

A cat among the ermines was the self-taught naivist painter Horace Pippin, who died the year before Bel Ami premiered. His contribution, through its obvious naivete, aroused a certain superior cheerfulness when compared to the works of the other, more skilful and better-educated artists. However when I now study Pippin’s contribution, I find it to be in harmony with Flaubert’s Anthony, with its depiction of the lonely, isolated and emaciated saint finding himself in an inhospitable, darkly shaded valley, filled with skeletons. He is viewed from above by two white-clad figures, a god or devil, and a goddess or seducer, as dawn is approaching after Anthony’s horrible tribulations.

However, none of these artists came close to Odilon Redon’s congenial interpretations of Flaubert's work. From the primordial soup of ancient embryos:

The Fall of the Ancient Gods:

Jesus’ suffering and Christian martyrs:

Isis and the immobile, enigmatic sphinx’s encounter with the unbound, flying chimera:

Antonius’ student Hilarion, who is doubling a Satan in his guise as tempter and accuser making the obviously pious hermit doubting the purpose and meaning of life.

The Buddha’s sermon about the infinity of the Universe.

Redon’s interpretations come close to the literary critic and journalist Jules Lemaître, who in 1879 wrote that Flaubert’s La tentation de sainte Antoine was much more subtle than its prosaically single-track critics had claimed:

This journey through religions depicts the various manners in which man has perceived the world, it moves in the same sphere where stars are travelling; and thus also within the confusion of our minds. “What is the point of all this?” asks Antoine. “There is no meaning, no goal” answers the Devil. “Things are happening in your mind. Like a concave mirror it distorts objects and you lack the ability to confirm their true nature. You will never perceive the Universe in its entirety, you cannot grasp its origin, neither understand who God is, nor realize that the universe is infinite. Form and shapes might be fallacies of the mind, unknown substance and imagination. The world is a constant flow of things and phenomena, its appearance is all that is true. Illusion, the only reality!

This is possibly one reason to why image makers, visionaries and lunatics, more than writers and logicians, have been attracted by La tentation de sainte Antoine. By the end of his novel, Flaubert lets a new day dawn outside Antonius’ cave and within the solar disc, Egypt’s all-superior Lord and Master, Antonius seems to discern the face of Christ. This has been regarded as a late admission by Flaubert that Christianity is, after all, the source of all religions and life itself. However, after re-reading the novel, I assume that Flaubert, who within it paid homage to Buddha, has more than Christianity approached the philosophical religiosity of the Indian subcontinent. A doctrine that encompasses all aspects of life, positive as well as negative and considers the energy of the sun and the universe as sources of existence.

Flaubert managed to capture an aspect of the lives of the early hermits that I found long after I had read his novel. Derwas Chitty’s fascinating book The Desert a City mentions the Desert Fathers’ reverence for and interaction with the harsh nature that surrounded them. Athanasius, who was contemporary with Anthony, wrote the biography that constitutes the basis for the legends about the temptations the pious hermit suffered. Athanasius quotes in several places of his tale about Anthony’s wondrous life what his hero had to say about his desert dwellings. When Anthony, a he former farmer, saw the desert for the first time, he “fell in love with it,” fascinated by its pristine “purity” and he told hermits who sought him out: “My children. Let us not defile this place, because the fathers who preceded us here have cleansed it.” It seems as if Anthony believed that if you learn to live in harmony with your surroundings, even if they might be the desolate and barren desert, you will eventually learn to respect the living beings with whom you share the habitat: “If we reverence everything with moderation it will allow us humans to become stewards even over wild animals.”

In La tentation de sainte Antoine we notice a permanent presence of nature, as if it is a living being. Desert animals occasionally appear, like the jackals, which not at are presented as threatening as the imaginary beings that harass Saint Anthony. And it is perhaps not so strange that Antonius out there in the solitude of the desert strongly felt that he was an integrated a part of heaven and earth, at the same time as he was tormented and amazed by the dazzling presence of the sun.

The life-giving power of light and warmth as part of the inconceivable, immense, living universe is a thought expressed in the Bhagavad Gita, Song of the High, written sometime during the sixth century BC. Like several other well-meaning religious writings, the Bhagavad Gita preaches what is called Bhakti, an unconditional love for one’s neighbour and an acceptance of the incomprehensible power of the Supreme God as man’s only path to inner peace. Of course, that idea has also been abused, distorted and misunderstood.

He is the source of light in all luminous objects. He is beyond the darkness of matter and is unmanifested. He is knowledge, He is the object of knowledge, and He is the goal of knowledge. He exists in the heart of everyone.

Suddenly within the skies – a burst of a thousand suns all at once flooding the earth with rays, though not even that could resemble the splendour of the majesty and glory of the Holy One. So did Arjuna see the entire Universe unfold, divided in all its huge diversity, but in one great shape, visible and viewed in one body and one in all – subtle, splendid, nameless – all comprehending, God of gods, the Never Ending Deity!

Assmann, Jan (2005) Death and Salvation in Ancient Egypt. Ithaca NY: Cornell University Press.  Biasi, Pierre-Marc de (2002) Flaubert: L’homme-plume. Paris: Gallimard. Cannuyer, Christian (2000) L´Égypte copte: Les chrétiens du Nil. Paris: Gallimard. Chitty, Derwas J. (1966) The Desert a City: An Introduction to the Study of Egyptian and Palestinian Monasticism under the Christian Empire. Crestwood, NY: St. Vladimir´s Seminary Press. Empereur, Jean-Yves (2002) Alexandria: Past, Present and Future. London: Thames & Hudson. Flaubert, Gustave (1980) The Temptation of St Anthony. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Gibbon, Edward (2005) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire: Abridged Edition. London: Penguin Classics. . Mascaró, Juan (1972) The Bhagavad Gita. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Mori, Luca (2020) Ipazia: Un fatale catena di eventi. Milano: RCS Media Group. Pagels, Elaine (1989) The Gnostic Gospels. London: Vintage. Wilkinson, Toby (2017) Writings from Ancient Egypt. London: Penguin Classics.

Some time ago it was Easter. What touches me during this holiday is not the cosmic, abstract-theological drama, but the personal tragedy. An attempt to come to terms with life, to accept my fate.

As far back as I can remember I have been fascinated by religion and have of course been asked: “Are you a believer?” I owe the questioners an answer though I am utterly unable to follow Jesus’ command in the Gospel of Matthew (5:37): “Let your message be ‘Yes’ for ‘Yes’ and ‘No’ for ‘No.’ Anything more than that comes from the Evil One.” Being a doubtful and hesitant person, I am not at all attracted to dogmas. As a child, I found church visits infinitely long, even downright painful. Worst were the largely incomprehensible sermons; winding, tedious and incoherent. Speech for the sake of speech, “a resounding gong or a clanging cymbal,” devoid of meaning and context. The substance was missing, the reality; anything that could have reached my innermost me, but the rambling only made me aware of the hard wood of the pew.

I also remember school and university, with all those teachers whose lectures did nothing more than making sound waves vibrate. Few teachers and professors have actually shaken me up, opened new worlds, provided with important insights. Possibly I can count friends and teachers that impressed me on the fingers of both my hands. However, I remain eternally grateful to them.

Among friends and teachers, I should include the books I liked. While thinking of the incoherent pastor who high up in his pulpit, above the heads of his inattentive congregation, interpreted and muddled what he had read and heard, without ever reaching the hearts of his audience, a constant companion appears – William Shakespeare. For example in the shape of his Hamlet; the drama about a young man torn between thought and action, doubt and certainty, feeling and duty. Among so many other thought-provoking reflections that Shakespeare inserted in this tragedy he highlighted the relation between words and deeds. The value of words, whether they reflect and govern our lives.

In Hamlet, deliberations about words are common, both up-front and in an allusive manner. What is their actual value? Do thoughts and words lead to action? Do they help us to discern our inner being? Do they transform us? Of course they do. Shakespeare’s words are one of several proofs that that words actually matter. However, the peerless bard also emphasized their crippling effect. Not unlike Buddha’s teachings, Shakespeare does in Hamlet seem to want to imply that actions should be well thought through – chosen with care:

Correct speech: Refrain from lying. Do not engage in gossip, misleading, hurtful, or loose speech.

Right intention: Your intentions should be based on kindness and compassion.

Proper action: Refrain from harming living things. Do not take any statement for granted.

Proper effort: Prevent the appearance of unfavourable thoughts, if they would arise – avoid them and make an effort to develop a mindset that benefits you and others.

Hidden from sight, Hamlet observes the murderer of his beloved father, his uncle – lover and accomplice in crime of Hamlet’s mother. Intending to kill the bastard, the prince grabs the handle of his knife, though once again ... he hesitates. Could it be right to kill the wretched usurper, especially if the villain is engaged in a heartfelt prayer to God? Hamlet refrains from killing the foul murderer, assuming it cannot be right to kill a praying man, though he suspects that his evil uncle’s prayers for mercy, relief and forgiveness might not be so particularly sincere after all. Why would God listen to such a despicable being? Hamlet’s suspicions seems to be confirmed when he hears his uncle say:

– My words fly up, my thoughts remain below: Words without thoughts never to heaven go.

The powerlessness of words. The emptiness of babble is also revealed when the moderately intelligent and extremely servile courtier, Polonius, on behalf of Hamlet’s manipulative uncle, tries to find out if Hamlet is actually as crazy as he wants people to believe. The confusing conversation ends with Polonius politely asking Hamlet:

- What do you read, my lord?

- Words, words, words.

- What is the matter, my lord?

- Between who?

- I mean, the matter that you read, my lord?

- Slanders, sir. For the satirical rouge says here that old men have grey beards, that their faces are wrinkled, their eyes purging thick amber and plum-tree gum, and that they have a plentiful lack of wit, together, with most weak hams – all which, sir, though I must powerfully and potently believe, yet I hold it not honesty to have it thus set down; for yourself, sir, should be old as I am, if like a crab you could go backward.

Polonius mumbles aside:

- Though this be madness, yet there is method in it.

Doubts about intentions, words and deed mix within Hamlet with self-contempt and scepticism about the meaning of life, as in his constantly repeated monologue, which nevertheless has not lost an ounce of its eloquent strength:

To be or not to be, that is the question: Whether it is nobler in the mind to suffer the slings and arrows of outrageous fortune, or to take arms against a sea of troubles and by opposing end them. To die – to sleep, no more; and by a sleep to say we end the heart-ache and the thousand natural shocks that flesh is heir to: it is a consummation devoutly to be wished.

Reading this I assume that the indecisive, doubtful Hamlet, like me from time to time, has lost himself in in Borges’ Library of Babel.

The universe (which others call the Library) is composed of an indefinite, perhaps infinite number of hexagonal galleries.

Borges explains that the order and content of the books in this library apparently are random. The inhabitants of this literal universe state that the books contain every possible ordering of 25 basic characters (letters, plus period, comma and space). The vast majority of them might be pure gibberish, but the library nevertheless contains every coherent book ever written, or that might ever be written.

As a preparation for their web placement of books available around the world Google did once from renowned expertise commission an “estimate” of the assumed, current global stock of accessible books, calculated on basis of individual copies/titles and translations. Through complicated algorithms the experts presented Google with an estimate of 130 million books. An assumption I assume must be on the low side. However, in comparison with the immensity of the Universe – infinitesimal. In this limitless expanse, humans and their limited knowledge is insignificant, to say the least. Nevertheless, every human is part of this infinity and with the help of our confined awareness, combined with those tiny fractions we have found in the library dreamt up by Borges, we grope for words and insights that might help us on our cumbersome journey through our finite existence. Nevertheless, it is words that unite us with the Universe.

Here I find Jesus’ anguish in the nightly olive grove of Gethsemane:

He withdrew about a stone’s throw beyond them, knelt down and prayed, “Father, if you are willing, take this cup from me; yet not my will, but yours be done. […] And being in anguish, he prayed more earnestly, and his sweat was like drops of blood falling to the ground (Luke 22: 41-44).

The Easter passion tells us about a lonely person’s anxiety and suffering, describing how someone with good intentions, who thousands had turned to, admired and put their trust in, suddenly becomes lonely. Both friends and enemies turn their backs on him, maybe due to disillusion after finding that their Master and Idol after all was just an “ordinary person”. Like them endowed with shortcomings and doubts, suffering from pain and loneliness. Jesus had not met their lofty expectations, cynically expressed in comments from spectators to his agonizing execution:

“He saved others,” they said, “but he can’t save himself! He’s the king of Israel! Let him come down now from the cross, and we will believe in him.”

Had Yeshua failed by denying that he was the same inadequate person as everyone else? By showing anger and despair? In his solitude, Yeshua ha Notzri clings to his faith. A force that for the past three years had guided him in his effort to make people change for the better by affirming and showing their love of their neighbour, following a gospel of compassion and commitment. A faith that made Yeshua trust in his own abilities, his gift for convincing others, an ability to provide them with hope and strength. A belief in himself and the saving love he spread and preached. A love he was now denied, which had resulted in solitary despair, nailed to the cross. He shouted: Elahi, Elahi, lama šƏbaqtanī? My God, my God, why have you forsaken me?

The fascination with Jesus’ fate moved me early on, perhaps even shortly after I had learned how to read and after receiving my first Bible from my grandfather. Maybe there is one of the sources of my great interest in religions, which has followed me throughout life. A personal address, mixed with exoticism, an attraction of the unknown, a sense of mystery that has made me more receptive to the Catholic mass, than the preaching of Protestants.

To me, religion and logic are incompatible. Religion is inexplicable, as is music, art, flowers and birds. For my part, such things might just as well remain unknown. I am more attracted to the emotions they evoke, than the mechanics behind it all, though – after all – those can also be fascinating. I do not believe in virgin birth, heaven or hell, I believe in the great unknown. I can easily agree with Gustave Flaubert when he in 1857 wrote in a letter:

What attracts me most of all else is religion. I mean all religions, no one more than any other. Every dogma in particular is repulsive to me, but I consider the feeling that invented them as the most natural and poetic of humanity. I have small liking for philosophers who have seen nothing but trickery and nonsense in it

Flaubert knew and respected the value of words. It is probably here we find his interest in religion and mysticism. Literature and art open a door to the essentials of life; the hidden meaning of existence. The incomprehensible core of “being here”, the brilliance of existence that we sometimes might sense, be intoxicated by and perhaps even convey to others. Like art and music, true religion is a reflection of the greatness of the universe and thus perhaps also its inner meaning. In the Bible, God creates with his words:

In the beginning God created the heavens and the earth. Now the earth was formless and empty, darkness was over the surface of the deep, and the Spirit of God was hovering over the waters. And God said, “Let there be light,” and there was light. God saw that the light was good, and he separated the light from the darkness. God called the light “day,” and the darkness he called “night.” And there was evening, and there was morning—the first day.

Dogmatists despised Flaubert, authoritarian oppressors who want to make us believe that faith equals truth and “realism”. That everything necessary is written down in their holy scriptures. That all scribbled on their pages has actually happened, is happening and will happen. Thus, they degrade the universe. With their contempt and spider-grey disciplining they defile art, imagination and human ingenuity. They destroy joy and the inner mystery of true religion – the glory of creation. Through their gloomy dogmas they deny faith and piety. Through dictates, orders and lies they have darkened the lives of others. Have those who censor words and thoughts actually read the introductory words of the Gospel of John?

In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God.  He was with God in the beginning. Through him all things were made; without him nothing was made that has been made. In him was life, and that life was the light of all mankind.  The light shines in the darkness, and the darkness has not overcome it.

I assume that the evangelist writes about the precondition of humanity – our use of a multifaceted language as a means of stimulating imagination, expanding our consciousness, enabling our coexistence with other living creatures in such a way that we may find fellowship and joy among each other. Religion as something deeply human and ever-present, completely different from the fundamentalists’ oppression of joy, openness and inventiveness. Their idiotic attempts to degrade religion into a straitjacket, a tool of torture, in twisted attempts to reshape humanity in accordance with their own lonely, troubled and distorted personalities – a Hitler, a Stalin, a Mao. Their utopian dream worlds became living Hell, entirely distant from a realm of harmony, compassion and happiness. In those totalitarian infernos you did not at love your neighbours as yourself, you feared them, just as you distrusted everyone around you, even your most intimate friends, your own family. There, people were tortured and killed in accordance with a dictator’s personal whims and fears, his intention to turn everything and everyone into tools for the creation of his own, as well as his adoring and fearful minions’ unattainable utopia. Now Islamist terrorists and ISIS supporters are behaving in a similar manner manner, urged on ny an egocentric desire to reach the Kingdom of Heaven, Jannah, by torturing and executing those who are unable to believe like them.

Like other paradises, Jannah is a realm created by dreams and imagination. A glorious kingdom established for desert wanderers and reflected in the wondrous fairy tale collection Arabian Nights, which was certainly inspired by the Quran’s vision of Jannah as a heavenly realm to which the newcomer at each gate is welcomed by angels with words like “Peace be with you, because you have now endured the trials of life with patience. Your reward will be the pleasure of Jannah where every human being lives in the presence of God, within a lush garden where eternal happiness reigns.”

A paradise with rippling brooks, clear springs and cooling rivers with constantly fresh water, or eternally tasty milk. Each garden is more vast than heaven and earth combined. In the middle of each restful haven there is a huge palace with a high throne of dignity within a shaded grove with exquisitely cushy sofas, among soft, magnificent carpets, wine-filled goblets and the best meat and most delicious fruits that earth can provide. Jannah’s residents are dressed in golden robes, pearl bracelets and green garments of silk and brocade. Both men and women are endowed with beautiful and spotless spouses, accompanied by happy children and are by perfect youngsters with a captivating appearance, like well-hidden gems. An eternal refuge, characterized by indescribable happiness and great pleasure, all that is God’s desire.

An ideal far from reality and earthly toil. A longing for the unoccupied, the oppressed, the discriminated, the sick and the weak. But why crave bliss after death? “You’ll get pie in the sky when you die.” It is actually here and now that Hell exists, here on Earth within us, around us. Just as Hell exists on earth, cannot the Kingdom of Heaven be created here as well? Would it not be a better pursuit than obtaining personal bliss after death?

Once, on being asked by the Pharisees when the Kingdom of God would come, Jesus replied, “The coming of the Kingdom of God is not something that can be observed, nor will people say, “Here it is,” or “There it is,” because the Kingdom of God is in your midst.”

Jesus appear to have been assuming that a child’s open joy and wonder, its imagination and curiosity, were the way that leads to what he called the Kingdom of God:

One day some parents brought their little children to Jesus so he could touch and bless them. But when the disciples saw this, they scolded the parents for bothering him. But Jesus called the children to him and said, “Let the little children come to me, and do not hinder them, for the kingdom of God belongs to such as these.”

It is words that for a child open the gates to its entry into the world. When a child discovers the enchantment of words, its existence begins as a human, as a social being. Through our own and others’ words, we partake in the world. It is believed that thoughts and words precede action. They have an immense significance and it is not without reason that in the Catholic sacrament of Penance and Reconciliation action is preceded by thoughts and words:

I confess to God Almighty, 

and to you, my brothers and sisters,

that I have sinned

in thoughts, words, deeds and omissions;

in what I have done and in what I have failed to do,

by my fault, by my fault, by my most grievous fault;

mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.

Gustave Flaubert was obsessed with words, constantly in pursuit of the right words, those that would enable him to describe an incredibly diversified reality. Immersed in this search he could for days be sitting in front of a sheet of blank paper, unable to find what he called Le mot juste, the right word. In the preface to his novel Pierre and Jean, Flaubert’s “student” Guy de Maupassant described in detail his master’s teachings. How everything in the world is different. There are not two grains of sand, two flies, two hands or two noses, which are exactly the same:

In everything there is an unexplored element because we are prone by habit to use our eyes only in combination with the memory of what others before us have thought about the thing we are looking at. The most insignificant thing contains some little unknown element. We must find it. To describe a fire burning or a tree on a plain let us stand in front of that fire and that tree until for us they no longer look like any other tree or any other fire.

Flaubert's counsel reminds me of Jesus’ words about the Kingdom of God as belonging to children. Perhaps he meant that if you contemplate the world with the same astonished curiosity as a child, it might be possible to divine its inner meaning, i.e. the Kingdom of God, and maybe even find Flaubert’s mot juste. In an infant’s life this is an everyday miracle described by the Finnish poet Elmer Diktonius:

The child in the garden

is a strange thing:

a small animal,

a little flower.

Like a cat it snuggles by carnations,

strokes its head

against the sunflower’s giant stalk.

Maybe thinking: Sun is good –

green is grass colour.

Maybe it knows: I'm growing.

Maupassant sums up Flaubert's observations by stating that an author, just like an artist, should ardeously observe something before reproducing it. A writer should make an even greater effort than an artist, who tries to decide upon the right colour. Unlike the artist who has the colours right in front of her/him, the author has to find the words that are hidden inside her/himself. Admittedly, according to Flaubert, Maupassant was a talented young man. However, to become a full-fledged artist, he had to combine his talent with great patience – and not the least, hard work.

Whatever we want to convey, there is only one word to express it, one verb to animate it, one adjective to qualify it. We must therefore go on seeking that word, verb or adjective until we have discovered it, and never be satisfied with approximations, never fall back on tricks, even inspired ones. Or tomfoolery of language to dodge the difficulty.

Flaubert made a great effort to find le mot juste, the right word. In his extensive correspondence, which is as fascinating as his novels, Flaubert often describes his writing method. For example, he generally first wrote one or two pages, read them carefully, rewrote them, corrected details, pondered, and then wrote them all again. An endevour that could take days and yet – the end result was filled with corrections and deletions.

According to Flaubert, a writer was a craftsman whose tools consisted of words. He considered himself to be a kind of scientist who, with the help of the language, would be able to reproduce what he had found out through careful studies of nature and people. According to him, literature should be a scientific, artistic and theoretical endeavour, as well it had to be as concrete and true to life as possible. Above all, an authorship worthy of the name would be apt to apply all the means at its disposal and in particular language, which had to be cultivated and chastised to enable a use of its representative capacities to the highest possible degree. Flaubert was so engrossed in his writing that he told Louise Coles, perhaps the only woman he had truly loved, apart from his sister and her daughter, that:

It has turned out that my character is a system, an organism where the whole has devoured the individual, in a way that makes the polar bear live on the ice and the camel walk on the sand. I'm a man of the pen. I feel through it, live because of it, in relation to it and much more within its company.

Identifying so completely with his role as a writer was perhaps the reason to why Flaubert considered himself to be a “pantheist”. Someone who, like his admired philosopher Spinoza, came to regard the universe as an all-encompassing, almost mechanically functioning system in which concepts of evil and good constituted limitations created by a human instinct that prevented us from considering our existence as part of a whole, where everything, every single being, must fulfill the potential hidden in its nature. Flaubert declared that

I do not know (nor does anyone know) what is meant by these two words: soul and body, where the one ends, where the other begins.

He was fascinated by the human, as well as animal, nature’s, violent oscillations between passion, unbridled desire and rigid control. Probably the reason for his “cannibalistic interest” that allowed him to study and describe everything that surrounded him with the cool attention of a scientist. Perhaps this inclination also also constituted a part of his ruthless promiscuity that made him remorselessly exploit both female and male prostitutes, at the same time as he could show great compassion and be a faithful friend and companion.

For long periods, Flaubert isolated himself in research and writing. He hated the bourgeoisie, but enjoyed all its privileges. He considered himself an anti-clerical atheist, but was at the same time a pantheistic mystic in the same spirit as the German philologist, archaeologist and historian of religions Georg Friedrich Creuzer (1771-1858), whose books Flaubert constantly returned to. Their illustrations became a source for the visions he excelled in while writing The Temptations of St. Anthony, a book he considered to be his life's crowning achievement.

Creuzer eloquently a described a multifaceted, all-encompassing religious sphere in which every animal, every human being, every natural object, and phenomenon, played it’s part in all the world's religious beliefs and cultures and was thus became a minuscule screw or bolt in the universe’s all-encompassing, sacred machinery.

Flaubert assumed a similar intimate relation between people and things. His writing was guided by a drive to try to grasp, to understand, what role each individual object, each impression and thought play in an individual's everyday life. Something he tried to portray in his magnificent novel, Madame Bovary. By describing the novel’s actors as being either tragic or instinctively cynical Flaubert clearly wanted to make it evident that life is deterministically predisposed, but that this obvious “order” nevertheless is meaningless. When he began conceiving Madame Bovary, Flaubert wrote to his mistress and conversant, Louise Coles

What seems beautiful to me, what I should like to write, is a book about nothing, a book dependent on nothing external, which would be held together by the strength of its style, just as the earth, suspended in the void, depends on nothing external for its support; a book which would have almost no subject, or at least in which the subject would be almost invisible, if such a thing is possible. 

In his more than two thousand pages long and unfinished “biography” of Flaubert, L'Idiot de la famille, The Family Idiot, Jean-Paul Sartre wrote about his author colleague's feeling of “the silent, icy laughter of nothingness”. Madame Bovary is a novel of solitude and desire, as well as a detailed depiction of a rural backwater; the lives and characters of its inhabitants. The power of the novel is carried forward by a language perfectly adapted to what it describes and in spite of its descriptions of a limited environment it is entering the place and its inhabitants in-depth and in a multifaceted manner and thus becomes valid everywhere, everywhen and for everyone. Not the least, Madame Bovary seems to reflect Flaubert himself, his voyeurism paired with a contemplative exclusion.

Madame Bovary is in pursuit of something far beyond her everyday boredom. She enters a fantasy world which does not allow her to perceive her surroundings as they are, being prevented from indulging herself in heart-warming motherly feelings and/or enjoy a lasting love. A crippling impotence to live in the present, an inability to feel gratitude, to realize that our joy is to be found in other people’s happiness and share it with them. Madame Bovary is thus reminiscent of the Christmas tree in H. C. Andersen’s fairy tale. The tragically lonely spruce which allows joy and moments of satisfaction to be constantly overshadowed by thoughts of what will happen next. An unquenchable desire whipping its victim towards an uncertain future, only to constantly find that everything was so much better before.

Flaubert also dreamt about bygone times. Preferably very far back. To Antiquity and further back than that:

… an immeasurable sadness overwhelms me as I think of that age of magnificent and charming beauty passed beyond recall, of that world quite vibrant, quite radiant, so coloured and so pure, so simple and so varied.

Even during his visits to that world, Flaubert did not make it easy for himself. To write his exotically abundant novel about ancient Carthage, Salammbô, he not only buried himself in all the scientific literature he could find about this largely unknown culture. He also visited places in Tunisia and Libya where his novel would take place and made careful notes about what he saw and heard, supplemented by detailed sketches in which he marked the distinctive features of the landscape.

Flaubert’s comprehensive literary landscape is at the heart of Jean-Pierre Richard’s comments about his work. Richard (1922-2019) quite correctly claimed that criticism and literary analyses break down and fragment the texts that are clinically examined by meticulous scholars. A dissection that transform novels and poems by tearing them apart, cutting them to pieces and thus creating something entirely different from what actually has to be considered as a unity. Accordingly, a captivating literary work becomes transformed into a fragmented body, which can only be restored through of an engaged reader’s empathy and unconditioned attitude

Richard makes an effort to in great detail study an author’s complete work in order to find a pattern within a unity that has been accomplished by the harmonization of different themes and motifs. Richard’s intention was to create an idea about ​​a novel's “imaginary landscape” and to that end he carefully studied both the text and its author, as well as the time and world in which s/he lived.

A novel is made up of visual and spatial concepts, but also of tactile and sensory aspects. An imaginary landscape is an expression of choices, desires and obsessions based on personal characteristics and experiences. Even if Richard emphasizes that literature is a form of experience, for readers as well as writers, he does not succumb to any gross psychologization. His studies are above all a search for the moment when a literary work is conceived. The silence and thoughts that precede a transformation into the “speech” an author uses to convey. In that sense, both the author and the text becomes reflections of something elusive – what we tend to label as “imaginary”.

As I now with my wretched French struggle with Richard’s book about Flaubert, I find that several of his ideas seem to have been inspired by the remarkable Gaston Bachelard (1884-1962), a professor at the Sorbonne University, where he taught history and philosophy. Bachelard devoted himself to epistemology. A concept that got on my nerves during the eighties, especially as "Marxist" friends and acquaintances used it as an insult, often directed at me. I really never understood what it meant. Maybe something like “theory of knowledge”, i.e. something that has to do with a questioning the methods, theories, thinking and generally accepted opinions which form the basis of beliefs and actions.

Thankfully, I had other friends as well, whose views were far more stimulating than the ones exposed by rabid salon revolutionaries. For example, my good friend Örjan who a few years later gave me several books by Bachelard, which I read with great interest. In them the rigorous professor exposed a different angle of his personality than the epistemology that I had found to be so intricate. He wrote about daydreaming, fantasy and poetry. About the duality of human thinking. Like Richard, Bachelard wrote about the imaginary, about the opposite poles that consist of “concepts” and images/performances. Bachelard appeared to reckon that “pure, modern science” has obtained an uncompromising “intellectual” foundation and is thus in many ways lacking le imaginaire that previously characterized science. I do not know whether I have perceived the French philosopher quite correctly, but on the other hand I am convinced that he considered that “poetic thinking” does for both readers and writers open up the gates to a boundless future.

I got this impression after reading Bachelard’s stimulating books on various themes; “water” (rest), “air” (movement) and “earth” (willpower and work, but also rest). He could write about how memories are brought to life by watching a blazing fire, or the fluttering flame of a candle. About how we, immersed in our daydreams, can find the still waters hidden within us.

In The Poetics of Space Bachelard describes how we in the silence that prevails within the “corners of existence” may evoke images that provide us with peace, confidence and strength. There we can encounter ourselves as we once were in our childhood. When we with a child’s open gaze could look into other “rooms”, where other beings spend their lives – bees, moles and humans. If we look at a bird’s nest, thoughts are born about the bird’s existence: “Would the bird build its nest if it did not have its instinctive confidence in the world.” Such thoughts may lead us to an empathy that makes us feel a closeness with the bird, imagining how its “bird life” would be. In similar manner our compassion can be brought to life by contemplating the environment created around our fellow human beings. As Flaubert wrote in Madame Bovary: “The most mediocre libertine has dreamed of sultanas; every notary bears within him the debris of a poet.”

Bachelard’s writings about space and the intimate and quiet corners of existence make me remember that several authors have written about Flaubert's “inner space”. The worlds of text and imagination he created and entered into. If you can enter such worlds the experience could be overwhelming. The poet and essayist Paul Valéry felt completely exhausted after reading Flaubert's The Temptations of Saint Anthony. Pictures and associations become too much for him, too compact: “He´s read too much … as we say of the tipsy man that he’s drunk too much.”

Like Madame Bovary, Flaubert had his secret chamber, which characterized much of his life and writing. Madame Bovary’s inner room had to do with love, or rather passion. She wanted, as in the romantic novels she revelled in, to be engrossed in an all-encompassing love passion. Her heart had been replaced by a romantic novel and the blood it pumped through her body poisoned her perception of reality and brought her to self-destruction.

Flaubert tried get out of both his outer and inner rooms. He wanted to escape from France, from his despised bourgeoisie. Away from his dominant mother, his tiresome obligations, his caged self and get lost in exoticism and passion. Instead, he ended up in sultry brothels and fell ill with venereal diseases, not the least syphilis, which poisoned his life and also the lives of those he thoughtlessly exploited through his promiscuity. What he hoped would be an outlet for his desire became depressing lewdness. On the other hand, his writing, even if it occured in solitude and confinement, remained a pleasurable, albeit a cumbersome entry into inner, more open territories. In there Flaubert got drunk, not like Valéry’s tipsy man through alcoholic beverages, but with words. And as the true French gourmet that Flaubert was, he savoured his words and his authorship became the equivalent of exquisite French wines cultivatecd with care and love.

In November 2011, I went with my friends Mats and Didrik on a road trip through Normandy and among other places we visited Flaubert's home town Rouen and its Museum. In one room, some furniture from Flaubert's home in Croisset had been placed. To me, this bare room made an almost shocking impression, especially considering Flaubert's book-laden writing den in Croisset, just outside of Rouen, where he spent days and nights writing by a large round table, surrounded by manuscripts and opened up books.

That room is still there, but I have not seen it, apart from a sketch by Rochegrosse, one of Flaubert's artist friends – prominent representative of the overloaded genre so much appreciated during the Second Empire and usually labelled as L'Art Pompier. Rochegrosse was for certain inspired by the exoticism of Flaubert’s stories Salammbô, Hérodias and La Tentation de Saint Antoine.

A somewhat more detailed drawing of Flaubert's study was made by his niece, Caroline:

The museum in Rouen also housed Flaubert's famous, stuffed, green parrot. However, not the one that seems to be the original, which can be encountered in his house in Croisset. There is also the author's round desk, as well as the stuffed Loulou, provided with a note affixed to her bird stick: Juillet 15, 1876. Prèté à M. G. Flaubert: 1 perroquet amazone monté, July 15, 1876. Finished for Mr. G. Flaubert: A mounted Amazon parrot. This piece of information might be of some interest since Julian Barnes in his 1984 novel Flaubert’s Parrot lets a retired doctor named Geoffrey Braitwaite find that there are no less than two museums claiming to own the stuffed parrot that had been placed on Flaubert's desk when he wrote his famous story A simple heart.

Barnes’ tale about Braitwaite’s hunt for the authentic parrot provides him with an opportunity to identify three “levels” of Flaubert's life: An optimistic one, characterized by travel, success and erotic conquests; one negative – the death of friends and mistresses, harsh criticism, illness and other shortcomings, and finally a third level that could possibly be reconstructed through quotes from Flaubert's letters and “work books”. The result is a multifaceted picture that is difficult to grasp, just as Braitwaite was unable to clarify which of the fifty stuffed parrots he hears about could be the one that originally stood on Flaubert's round desk.

A Simple Heart is a touching portrait of the old, inconspicuous and faithful servant Félicité. From poor rural conditions and after an unfortunate love story, she comes to Rouen as a maid. Shy and profoundly religious, Félicité carries out her duties without complaint and falls in love with a man who does not care for her, with her employer’s children who forget her when they grow old and an ungrateful nephew. After leaving her employment Félicité devotes herself to the care of the homeless, the cholera-sick, and wounded soldiers. She is getting lonely. An old woman makes sure that Félicité gets some food and calls for a doctor when she finally falls ill with fatal pneumonia. Félicité’s last love is her green parrot, Loulou, whom she has stuffed after it died. During her final years, the dead parrot becomes Félicité’s only companion. She speaks to it and comes to believe that she in the parrot’s jet black glass eyes can discern a reflection of God’s Holy Spirit.

Félicité is based on the worn, faithful and “simple” maids Flaubert remembered from his childhood and who first appeared in his Madame Bovary as the pain broken, almost unnoticed, old Catherine Leroux, who in an unforgettable scene during a cattle market by the self-righteous representatives of the small town bourgeoisie is awarded a silver medal for fifty-four years of faithful service as a farmhand. When she, after hesitation and with great anguish is cheered on by the amused audience enters the stage and speechless stand in front of the pompous mayor, he exclaims with a beaming voice: “Fifty-four years of faithful service! A silver medal! Twenty-two francs! To you!”

While looking at it after receiving her medal, a grateful smile spreads across Catherine Leroux’s life worn features. When she leaves the stage people around her could hear her mumbling: "When I come home, I’ll give it to our priest, so he can say some masses for me.” The burghers laugh heartily at her words.

Somewhere Gaston Bachelard wrote:

What benefits new books bring us! I would like a basket full of books telling the youth of images which fall from heaven for me every day. This desire is natural. This prodigy is easy. For, up there, in heaven, isn't paradise an immense library? […] Thus, in the morning, before the books piled high on my table, to the god of reading, I say my prayer of the devouring reader: ‘Give us this day our daily hunger.

This is how I often felt when in my early youth botanized among my father’s and grandfather's book collections and there found one book gem after another. Today I do not understand how I at such a tender age could read books that today would would cause me quite a lot of difficulties. I read The Odyssey and Divina Commedia with the same joy and sense of benefit as Donald Duck and The Phantom. I do not know when I found Hjärtats Begärelse, Desire of the Heart, the Swedish title of Flaubert’s La Tentation de Saint Antione, in my father's bookshelf, but for several reasons I became fascinated and it became a reading experiences I have not forgotten.

I had previously devoured the historical adventure novels by the Finnish author Mika Waltari, which I had found in Grandpa’s bookshelves, becoming particularly taken in by Sinuhe the Egyptian. In Granpa’s hous I had also devoured a Swedish translation of H. Rider Haggard’s thrilling Morning Star.

While searching through my father’s books I had got stuck with a coffee table book called Treasures of Egypt. Time and time again I admired its pictures, amazed by being confronted with such an exotic and utterly strange place. It was probably this Egyptian interest that made me interested in The Tempation of St. Anthony, since the cover of its Swedish translation depicted the daughters of Pharaoh Echnaton.

Flaubert's “novel” takes place during a night in Egypt around 300 CE. Saint Anthony has retired from the world to live as a hermit in a rock tomb. During a painful, moonlit night, he suffers violent and almost tangible hallucinations, which takes the shape as visits from a number of legendary and historical figures who evoke huge historical panoramas and summon grotesque demons. These visions, hauntings and temptations force Saint Anthony to confront himself with his inner fiends and concealed desires – sexual urges, carving for greatness, his betrayals and shortcomings.

The whole thing is obviously a reflection of Flaubert's “inner space”. His promiscuity, loneliness, external and internal travels, vast readings, historical-religious interests, pantheism, syphilis, presumed epileptic seizures, escapism, orientalism and above all – his writing; its meaning and purpose.

The text takes the form of a reading drama, a pictorially overloaded prose poem which in many ways resembles Goethe’s tangled second part of his Faust, which I much later immersed myself in and remain puzzled by. However, as a kid I was not at all puzzled by the sometimes kitschy intricacies of The Temptation of St Anthony. When I now as an ageing man reread the novel I found that it contains, among other things, Flaubert’s rapture while confronting the immense mysteries of the universe. A feeling he expressed in several of his letters, for example in one where he describes his experience while he together with a friend is standing on a beach, looking out across the ocean:

We regretted that our eyes might not reach to the heart of the rocks, to the bottom of the seas, to the ends of the sky, so as to see how the stones grow, how the waters are made, how the stars light up, that our ears might not hear the gravitation in the earth of granites forming, the push of sap through plants, the rolling of corals in the solitude of the ocean.

Within the framework of The Temptation of St. Anthony Flaubert lets a slightly mad hermit during a painful nigh be exposed to harrowing hallucinations. Supported by “the right words”, extensive reading and unbridled imagination he creates a pantheistic cosmos. Through myths and legends, past and present, Flaubert invokes a library of Babel. A panopticon of different voices, baroque, overloaded images and deep-seated moods.

Like Anthony, who in an abandoned tomb is confronted with himself, his diverse experiences and intricate nature, suffers from the attacks of monsters created by his mind. Incarnations of memories of sins and shortcomings take the form of magnificent, image-laden hallucinations and this is not only taking place in a rock-cut tomb in ancient Egypt, but also in a book cave in Croissant, where the isolated, epileptic, and syphilis-infected Flaubert conjures up images from his own infested sub-conscious. No wonder that Sigmund Freud was fascinated by The Temptation of St. Anthony.

In Croisset, Flaubert, like St Anthony, suffered (and enjoyed) a self-imposed martyrdom, seeking relief through a constant struggle to find the right words. For Flaubert, Croisset became the quiet corner of existence that Bachelard wrote about and from which he could step into what Richard described as his “imaginary landscape”.

Writing is a solitary occupation. Something that we engage in in our loneliness and like Flaubert, an author search her/his innermost to find useful material. S/he uses experiences, living conditions and her/his character. At the same time, it is common for a writer to study the writings of others; their experiences and manner of formulating thoughts and imagination.

Several translators proceed in a similar manner. Like Flaubert, they must also be word smiths, who in solitude search for the right expressions – within themselves and with the help of the works of others – the author they are translating, poems and novels and a wealth of non-fiction; biographies, dictionaries and descriptions of the author’s other production, her/his time and environment. I read Flaubert’s La Tentation de Saint Antoine in English translation and then found that his interpreters into both English and Swedish were rather odd people. Writers in search of the right words and their own place in Universe.

The English translation I read was made in 1980 by a certain Kitty Mrosovsky. Her introduction to the novel was impressive, in fact one of the best I have read within that particular genre. I searched for her online, though there I could not find much about Ms. Mrosovsky; no images, no Wikipedia article. She was born in Oxford in 1946 as the daughter of Russian immigrants, grew up in Southern France and in her late teens she returned to Oxford. After a Masters in History of Literature, Mrosovsky got a job as lecturer at the University of York, but after a year she left her position to become a full-time writer. She found odd jobs, while writing poetry, theatre criticism and novels. When she died in 1995, Kitty Mrosovsky had only managed to publish her Flaubert translation and one novel. Something I find strange considering her skilful, well-written and elaborate preface to The Temptation of Saint Anthony, with its fluent language and multi-faceted information.

Like Flaubert and his Saint Antoine, Kitty Mrosovsky was certainly harassed by inner demons, which she tried to alleviate herself from by giving into a misguided desire. Her novel, Hydra, took its title from Hercules’ fight against a multi-headed monster, on which a new head grew as soon as he had chopped off one of them:

In a wretched room in an American city lies a bedridden, young man. After an accident, he has become paralysed from the neck down. When the accident happened, he was struggling with a dissertation on Euripides’ drama about Heracles, in which the Greek hero in an outburst of madness murders his wife and their children. Even before his accident, the literature student had suffered from another kind of paralysis – Writer’s Block. The desperate and now entirely helpless man can only express himself through his speech. He is visited by an emotionally cold tutor, who through his objectively dry argumentation only aggravates the condition of his incapacitated student. Unlike Heracles, the disabled man lacks a faithful friend able to assist him in his fight against the multi-headed, mental hydra that harass him, tears apart his inner self through painful memories and an ever-growing anxiety about a misfortune that undoubtedly will lead to his death. In his desperate paralysis he is also tormented by thoughts of the misery around us all – threat of nuclear war, natural resource destruction and the annihilation of our entire biosphere. No doubt Kitty Mrosovsky was inspired by her own torments and in-depth studies of Gustave Flaubert and his La Tentation de Saint Antione.

Of course, a novel as tragic and intellectually demanding as Hydra lacked commercial appeal. After being rejected by a number of publishers, Mrosovsky finally got it published by a small London-based book publisher – Allison & Busby. The novel went by almost unnoticed. However, a few encouraging words from some members of the literary establishment strengthened Mrosovsky’s waning self-esteem, and after a long sojourn in Italy, she returned to London with a new novel, which, however, was rejected everywhere. It has never been published. Upon her return to London, Kitty discovered that she was HIV positive. During her last years, during which she was inexorably broken down by her illness, she devoted herself to issues concerning HIV/AIDS and environmental degradation, went to concerts and played Mozart sonatas on her piano. In one of the few articles she got published, Mrosovsky wrote: “AIDS is not a special and unmentionable disease limited to the sub-categories of society.” During her painful death struggle, Kitty wrote a will in which she stipulated that her modest savings would be used to keep her surviving cat alive.

My web search for Kitty Mrosovsky resulted in an unexpected find. Craig Anthony Raine (born in 1944) is a poet and essayist and since 2010 professor emeritus at Oxford University. After his Oxford education, he became editor-in-chief with the famous publishing house Faber and Faber, literary critic with the influential New Statesman and New Review magazines, as well as Quarto, which later merged with the Literary Review, still considered as one of Britain’s foremost introducer to contemporary literature. In 1999, Raine founded the deliberately sophisticated magazine Areté, whose policy he formulated as:

We publish anything we like. The result is a magazine catholic in its taste ... The purpose of any literary magazine is the correction of taste, the creation of mischief and entertainment—and the discovery of new writers. 

Craig Raine appears to be someone who is unbearably “full of himself”. Among other things, Raine has published novels and collections of poems with ironic titles such as The Divine Comedy and A la recherche du temps perdu. The cover of the latter volume is filled with reviews where famous names rank Raine alongside “literary giants” such as Auden, Browning and Conrad. A voice in this chorus of praise belongs to the occasionally quite good Ian McEwan, who quotes Joseph Conrad’s statement that good literature “makes you hear, makes you feel, and, above all, makes you see. That is all, and it is everything,” with the addition that is what Raine makes his readers do. There is no doubt that Raine is part of an English-language variant of authors engaged in a game of mutual admiration, not unlike what is the case with the literary connoisseurs who in Sweden’s public spaces engage in mutual flattery.

Raine describes his forty-pages book of poetry A La Recherche du Temps Perdu: A Poem, as an elegy, a melancholy mourning of his dead mistress Kitty Mrosovsky. And not only that, Raine declared that with his nostalgic lament he intended to “recreate the elegy to what it should be in English.” I do not understand what he meant by that, but Raines’ “elegy” can hardly be called neither melancholic, nor tender. He reconstructs his “love affair” with careful indications of time, places, restaurants and notthe least his own wittiness. About Mrosovsky he writes that “you laughed at my jokes,” though he does not show much appreciation of his mistress’ intelligence and literary talent. Apparently, he does not like her writing, describes her taste in music as “doubtful” and considers her to be “a literary snob”. As we used to say as children: “The one who said it, he was it!”

That an experienced writer, an acclaimed and generously published author and university professor like Raine exposes such an embarrassingly banal language, surprises me … to say the least. He does certainly not like Flaubert be on the look-out for the right word. About Mrosovsky, he writes, “I can't accept you’re dead./ You're still here, in my head.” Hardly unconventional, as an art collecting friend of mine use to say when he is confronted with a work of art he does not appreciate. When Raine writes poems about his love making with Kitty Mrosovsky, the shallow awkwardness becomes almost unbearable. Here he wallows in the same annoying descriptions of details that seem to be common in his other literary works. Craig Raine describes Mrosovsky's body in a puerile and embarrassingly stereotypical manner; her body hair (“20 chin hairs, nine around her nipples”), her breasts (“like melons”), her eyes (“green”), clean-shaven legs (“sleek and sexy as stripped twigs,” strange parable – sexy twigs?), cheekbones (“high”), hair (“dark, brown, soft”) and “bush” (“black, smoking”– smoking? It sounds almost eerie). Raine ends this strangely banal description with an idiotic wordplay “and now I have re-membered you again.” Is this a joke? Parts for the whole, woman as body? After his shallow and ridiculous description of Kitty’s body comes Raine’s hardly unconventional assessment of their love making: "You taught me sex / was conversation, and not a speech.”

No wonder if the author of an elegy dedicated to a lost mistress, who instead of describing her face and talent presents detailed descriptions of her “cunt” and “arsehole”, has made other authors cringe. On several occasions, Craig Raine has deservedly been nominated for The Literary Review's Annual Bad Sex in Fiction Award. An award which, according to the literary magazine, intends to pay

attention to the poorly written, redundant, or downright cringeworthy passages of sexual description in modern fiction, the prize is not intended to cover pornographic or expressly erotic literature. 

The fact that a deceased and thus defenceless author and ingenious translator was dedicated to such a scabrous and lousy “elegy” as Raine’s  grandiloquent belly flop, did upset Michael Hofmann, one of England’s most skilled translators of German literature by masters like Wolfgang Koeppen, Joseph Roth, Thomas Bernhard, Hans Fallada, Alfred Döblin, and not the least Kafka. Hofmann has accurately defined Raine’s literary production as

a school prize day atmosphere is overhanging the whole thing: pomposity and cleverness in smelly socks.

As a translator, Hofmann is a fastidious hunter for “the right word”. Well aware that such a thing does not always appear through a direct translation from German to English, Hofmann argues that for a sensitive translator it is important to find the right nuances. To take a step back, examine the original and sincerely try to understand the author’s mood and unique use of language. It does not concern finding the exact, but the right words. If a translator works in such a manner, it creates a feeling of co-creation and affinity with the translated author. Hofmann states that if a translation flows well, it may be similar to the pleasure that may occur during an enjoyable car ride. You follow a set path, but are still taken by a sense of freedom, “the whole thing will appear automotive: look, it’s running on English rather than limping after the German.”

If a translation works as if it were an original, in general no one will discover that the translator has dared to make minor deviations from the original text and thereby does not start whining and exclaiming: “Mistake! Mistake!" If a translator works with commitment, joy and care, it provides “ a little bit of self-esteem, a little bit of originality, a little bit of boldness.” Nevertheless, Hofmann emphasizes that translators might feel a certain bitterness. At best, their work is seldom noticed, but often they are criticized and even contemptuously regarded as “literary parasites”, incapable of reaching the mastery of the authors they have translated. Furthermore, Hofmann also states that conceited writers can have a detrimental effect on a translator’s work. They tend to “minimise the space of translators”. Hofmann claims that

it’s partly why I have mostly ended up translating dead people. They are more appreciative.

Hofmann has translated all novels by his deceased father – Gert Hofmann. With great pleasure I recently read Michael Hofmann’s translation of his Father’s Luck. A tragic/comic story about a failed writer's Schreib Blockade and impending divorce, observed by his young son and sharp-tongued, six-year-old daughter it is a linguistically excellent tale.

It is no wonder that such a skilled writer/translator as Michael Hofmann does not have much left for a pompous, well-established egocentric like Craig Raine, who with his puerile sexuality succeeded smearing Kitty Mrosovsky’s literary contribution. However, it seems that Raine nevertheless gave some relief to Mrosovsky's pain, her blockages and unsuccessful search for appreciation and tenderness, something that led her into the dead end of promiscuity. According to Raine, she “fucked everyone”, even an apparent jerk like him, although it obviously would never occur to him to define himself as such.

Flaubert’s La Tentation de Saint Antione is filled to the brim with images, sins and temptations, most of them linked to religious beliefs and depictions of all sorts of delusions emerging and disappearing throughout the ages. It depicts the origin and decay of a variety of philosophical teachings and cosmic speculations. Although sexually tinted temptations permeate parts of the text, they are certainly far fewer than the artistic representations of erotic allure that have been inspired by the novel. More or less realistic depictions of the steadfast hermit who is confronted with lavish, naked women. For example, the in my opinion masterful La Tentazioni di Sant ’Antonio by Domenico Morelli, which I several times have admired in the Galleria Nazionale d’Arte Moderna here in Rome.

Or the lushly vulgar Lovis Corinth's Die Versuchung des heiligen Antonius in Munich, in which the terrified hermit seems to have been trapped inside a ladies’ bathhouse, filled with naked, randy women.

Or in a more modern “realistic” representation by Erik Sandberg, who also points out the trapped vulgar atmosphere in the holy Anthony’s cave dwelling, where he is confronted with a pig and naked lady whose body has been crowned with a skull.

Nevertheless, La Tentation de Saint Antione, does actually not give the impression of erotically charged claustrophobia, he slightly mad James Ensor’s depiction comes closer to its source of inspiration; with its swirling, colourful, cosmic version, which mixes women, landscapes and monsters.

Undoubtedly, it is Odilon Redon who in his illustrations has offered the best interpretations of this strange novel.

It cannot be denied that several interpreters, translators as well as artists, seem to have found a promiscuous allure in Flaubert’s novels. Well expressed in the title of Vargas Llosa’s study of Flaubert's authorship La orgía perpetua, The Interminable Orgy, which despite its title is a sensible and captivating depiction of Flaubert’s narrative techniques. This is not to say that Vargas Llosa also is prone to wallow in rather pubertal pornography, for example in his Cinco esquinas, The Neighbourhood, which to me was a great disappointment.

It seems that Kitty Mrosovsky may have suffered from a “hypersexuality disorder”, a condition which previously was referred to as nymphomania. However, the sparse information I have found about her makes such an assumption pure speculation. There is no trace of this in her impressive preface to The Temptation of Saint Anthony, which does not emphasize any sexual undercurrents but instead accentuate Flaubert’s firm grip on his material, his sharp, fluent style, pantheism, abundant imagery and empathetic portrayal of religious beliefs. She also, in an excellent manner, exemplifies what the novel has meant to later writers.

Someone who undoubtedly combined promiscuity, self-imposed exclusion, significant erudition and a certain stylistic certainty was the novel’s Swedish translator, Per Meurling. I was surprised to find that he was the one who had translated Flaubert’s novel, calling it Hjärtats begärelse, The Desire of the Heart. I knew that Meurling was one of Jan Myrdal’s favourite writers. The recently departed Jan Myrdal was the son of two Nobel laureates, Gunnar and Alva Myrdal, and a Nestor for Swedish communism. Like Jan Myrdal, Per Meurling could be an amusing and rather skilful author, though he could also, just like him, appear to be somewhat mad and far too great in his own eyes. In addition, Meurling was an extremely erratic communist and an unbridled pornographer. Apparently belonging to a type of pastor sons whom my father used to call “God’s grandchildren”, suggesting a rebellion against paternal authority which had alienated them from a God with whom they were, after all, quite familiar. Meurling could complain about his sorry fate by pointing out:

I am corrupted, fundamentally corrupted by bad Christianity. Many of us are in our cruel world forced to experience the anguish of Gethsemane and we will all, sooner or later, be forced to carry our heavy cross.

Could such feelings have led him to translate a religiously and visionary supersaturated fresco like La Tentation de Saint Antione? The Meurlings were one of Sweden's oldest priest families. For more than 370 years, they had been pastors in the same small, rural and very pious parish. Of course, the parishioners wondered which of Pastor Erik Meurling’s four sons who would take over the ministry after him. However, three of them became fierce communists, one of them died as a volunteer during the Spanish Civil War, two of them became principals of schools, while the eldest, Per, became a doctor of history of religions (eventually called the “Porn Doctor”), author, translator, first rabid Stalinist and then rabid anti-communist. His epithet came from the fact that Meurling was the author and translator of gross pornography, but he also wrote well receieved books about Shakespeare, Karl Marx, Jesus, Swedish Communism, Jacques Villon, Jesus and Marquise de Sade. Meurling wrote articles for the socialist press, as well as Sweden’s foremost literary magazine, Bonniers Litterära Magasin and the main stream Social Democratic Aftonbladet, but he also contributed to disreptuable so called “men’s magazines”, such as Top Hat and Lektyr.

For the porn publisher Hson, responsible for distasteful, pornographic “magazines” like Piff, Raff and Ecstasy, Meurling wrote quirky “sex novels” with titles like Fanny Hill’s Daughter, Gulliver’s Sex Journeys, Münchausen’s Erotic Adventures, Black Ecstasy and I was a Master of the Art of Love Making. Books immediately translated into Danish and German, the latter being plagiarized and sold by his good friend Johnny Bode, a charming couplet writer, operetta singer, thief, deceiver and Nazi, who had much in common with the Marxist Per Meurling. Like Bode, Meurling constantly left behind deceived women and unpaid restaurant bills. Men of a kind that you would probably “like to have a conversation with across a café table, but whom you should be very careful of cultivating a closer acquaintance with, especially when it came to finances and loans.”

When Johnny Bode was on the run from Swedish law enforcement and a number of deceived creditors, hiding in Copenhagen, Vienna, Brussels and various other places, Meurling came to his defence in Top Hat:

Is Johnny Bode a gangster? No, he is not a gangster at all, simply a magnificent operetta artist, a child of the world, a little sinful boy, who with happy a face spreads some joy around him within an otherwise boring world.

Like Bode, Meruling often lived out of hand, rumbling, teasing, cheating and insulting friends and foes alike, while writing about Zola, de Beuvoir, Sartre, and Camus. His good friend, the renown poet Karl Vennberg, wrote that Per Meurling was probably his generation’s

greatest and most abused talent. In Per Meurling’s socialist paradise, the bars would without doubt be lying close together. There is also a great risk that the brothels would not be missing there either.

The predilection for reckless lewdness was by Meurling shared with Johnny Bode, who at an advanced age earned quite a lot on´´trhorugh his self-published record Songs of the Cathouse Madam, while Meurling called his “sex memoirs” The Eye in the Chamber Pot. It may seem strange that such a highly educated author as Meurling, who did not hide his contempt for “the uneducated Swedish people who worship their own mediocrity” did not shy away from brothel visits, drunkenness, petty fiddling and pub brawls.

After his brother Olle in 1936 had did as machine-gunner during the Spanish Civil War, Per Meurling became a staunch Stalinist and defended in action and writing the Soviet dictator’s bloody purges and insidious pact with Hitler. The low tide mark in Meurling’s journalism was when he in three issues of of the socialist magazine Clarté in 1937 violently attacked all those Stalin opponents who had been upset by the Moscow show trials. Meurling lamented this “anti-Soviet campaign”, which he described as a “reactionary masquerade”.

Meurling’s worst insults and verbal attacks were directed against the bold Jewish writer Kurt Singer, who had fled for his life in 1934 after he in Germany had been exposed as the publisher of an underground, anti-Nazi weekly. Singer wrote for both foreign and Swedish press and among other things revealed Swedish race researcher’s Nazi contacts and sterilization campaigns, Nazi espionage and Soviet terror.

Singer published a perfectly accurate list of Stalin’s victims, but was made suspicious by Meruling, who labelled the party-affiliated Social Democrat Singer as “our slightly fascist-minded moralist” and arrogantly lamented his “literary awkwardness” while stating that Singer's articles were completely unfounded and so bad they were “beyond all criticism”. However, Singer, who also worked for the English, Norwegian and American intelligence agencies, was unusually well informed about Soviet conditions and all of his information has been shown to be accurate. On the contrary, Per Meurling’s defence of Stalinism was, to put it mildly, substandard and endowed with an unusually vicious and unreasonable demagoguery. In the early 1940s, Singer was forced to flee from Sweden to the United States after being threatened with extradition to Germany after a biography, in which had been a violent but truthful attack on Hermann Göring, while Meurling, who then worked for the communist daily Ny Dag, New Day, in 1943 was exposed as a Soviet secret agent and sentenced to imprisonment. Occasional comments from both the Right and the Left, however, expressed a view that Per Meurling probably did not understand what he was doing:

Whether he served Stalin, the Swedish Ministry of Defence or the CIA, he probably did not always know himself, while he wobbled around between the pub tables.

For a while Meurling seemed to have disappeared somewhere in Eastern Europe while working there as Ny Dag’s correspondent, though he had only lost himself in a period of extreme revelry. Ny Dag’s editor-in-chief called him “Pelle the Reckless”.

In 1948 Meurling left the Communist Party, 1949 he defended his Ph.D. dissertation about the contribution of religion to the emergence of social inequality and in 1950 he published his book Communism in Sweden, a scathing and amusing reckoning with the Party in which he mercilessly and accurately dragged his former party comrades over the coles.

It became increasingly desolate around Meurling. The Right and the Social Democrats distrusted him, even though he got a job as a commentator for the foreign press at the Social Democratic party headquarters. The younger communist generation despised him. The communist social physician John Takman described alcohol the spirit and constantly repeated, complicated relationships with women. He fought and drank, had no permanent home, but huge debts.

Time to leave this deviation from words and their meaning, though it cannot be denied that an odd character like Per Meurling was a man of the word. Meurling is also proof of the importance of words as weapons and carriers of both knowledge and stupidity. A deadly in the mouth and hands hands of demagogues like Hitler and the by Meurling once so admired Stalin. However, words are also an enriching experience and inspiration for new discoveries as Meurling’s best books and translations occasionally are, though they can also serve as mediators of degrading contempt for women, as with the porn publishers who were served by Meurling, this constantly oppositional grandson of God. The Swedish poet Artur Lundkvist once wrote:

The word is free and the word is imprisoned,

protective shell and lethal weapon.

Bachelard, Gaston (2014) The Poetics of Space. London: Penguin Modern Classics. Barnes, Julian (1990) Flaubert’s Parrot. London: Vintage. Biasi, Pierre-Marc de (2002) Flaubert: L’homme-plume. Paris: Gallimard. Borges, Jorge Luis (2000) Fictions. London: Penguin Modern Claasics. Buswell, Robert och Lopez, Donald (2014). The Princeton Dictionary of Buddhism. Princeton University Press. Flaubert, Gustave (1980) The Temptation of St Anthony. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Flaubert, Gustave (1998) Selected Letters. London: Penguin Classics. Haloche, Maurice (1956) ”La Tentation de Saint-Antoine,” Les Amis de Flaubert: Bulletin n° 8. Hofmann, Gert (2003) Luck. London: Vintage. Khalidi, Tarif (2008) The Qur’an: A new translation. London: Penguin Classics. Maupassant, Guy de (1979) Pierre and Jean. London: Penguin Classics. Mitchison, Amanda (2011) ”Obituary: Kitty Mrosovsky,” Independent, 23 October. Mrosovsky, Kitty (1987) Hydra. London: Allison & Busby. Oltermann, Philip (2016) ”Michael Hofmann: English is basically a trap. It’s almost a language for spies,” The Guardian, 9 April. Potts, Robert (2000) ”Dismembering Kitty,” The Guardian, 15 July. Raine, Craig (2000) A la recherche du temps perdu: A Poem. London: Picador. Richard, Jean-Pierre (1990) Litérature et sensation: Stendahl, Flaubert. Paris: Editions du Seuil. Vargas Lllosa, Mario (2006) La orgía perpetua; Flaubert y Madame Bovary. Madrid: Alfaguara.

För mig öppnade Gustave Flauberts Hjärtats begärelse, La Tentation de Sainte Antoine tidigt dörrar in mot en aspekt av religionshistorien som jag endast kunnat ana, men som nu intresserar mig alltmer – det religiösa tumultet som gång på gång exploderade under den Helige Antonius trehundratal. En prunkande synkretism som parad med fanatism ledde till blodiga sammandrabbningar mellan kristna, judar, anhängare till en mängd mysteriekulter, antika filosofer, virriga sekterister, samt urgamla och nya religioner från världens alla hörn. Den absoluta brännpunkten för allt detta var den kosmopolitiska, välbärgade och kulturella smältdegel som antikens Alexandria utgjorde och som kanske kunde skymtas från Antonius ensligt belägna grottboning.

Vad som först drabbade mig vid läsningen av Hjärtats Begärelse var Flauberts skildring av hur fanatiska, tungt beväpnade munkar från klostret i Nistra gång på gång trängde in i den väldiga staden och spred skräck och förödelse bland dess icke-kristna och judiska befolkning. Hur avlägset ett sådant brutalt beteende var från Jesus lära om att vända andra kinden till. Fjärran från söndagsskolans bedårande predikande om kristendomens förmildrande inverkan på människors sinnen och hur den genom sin humana blidhet besegrat den människofientliga hedendomen.

Hos Flaubert upptäckte jag hur religion är en spegling av mänsklighetens olyckliga tudelning mellan kärlek/medlidande och fanatisk tjurskallighet/hämningslöst våld. En diskrepans som enligt Flaubert under en månljus natt för ettusensjuhundra år sedan uppenbarades för en plågad eremit, som inom sin skalles tunna skal hyste ett universum av drifter och mångfacetterad kunskap, kryddad med och kokande genom inflytelser från ett liv av resor, erfarenheter, låga lustar, förlamande egocentricitet, och framför allt ett oupphörligt läsande och skrivande. Ett ordens oändliga universum. Ett litterärt kosmos inom vilket Flaubert befann sig på ständig jakt efter Le mot just – det rätta ordet.

Hjärtats begärelse följde mig då jag vid Lunds Universitet började studera teologi och religionshistoria. Speciellt uppenbar var den religiösa fanatismen hos en del av mina teologistuderande medstudenter, som vi på grund av deras förkärlek för prästämbetets svarta klädnad brukade kalla svartrockare. Oftast var de bleksiktiga, högkyrkliga prästsöner och kvinnoprästmotståndare, av vilka de flesta häckade på Laurentiistiftelsen. Hos dem spirade en förstockad fanatism och en egoistiskt saliggörande uppfattning som fick dem att tro att deras rabiata tro gjorde dem till en slags martyrer för sin kristna tro. De sista förkämparna för sann lutherdom, heroiska väktare av Skriftens Ord. En än mer vulgär återspegling av sådan fanatism stod nyligen att finna hos de galningar som stormade Washingtons Capitolium i tron att de ”försvarade demokratin”, eller hos ISISanhängare som inbillar sig att de genom slaktande av kristna och yazidier efter döden kommer att belönas i Paradisets, Jannahs, salighet.

Bokstavstroende har ställt till med en hel del elände. De lundensiska svartrockarna grundade hela sitt ”martyrskap för den sanna tron” på sitt envetet rabiata kvinnoprästmotstånd, baserat på Pauli ord i sitt Första brev till korinterna:

Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.

Däremot förbisåg svartrockarna, eller bortförklarade, exempelvis Jesu ord att ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” eller ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” På liknande sätt har fundamentalistiska muslimer tagit orden i Koranens trettiotredje sura till intäkt för att bestraffa kvinnor som inte beslöjar sitt ansikte:

O profet, säg till dina fruar, dina döttrar och kvinnliga troende att linda sina ytterplagg tätt omkring sig dem, ty det gör det mer troligt att de kommer att kännas igen och inte trakasseras.

Medan de överser vad som står några rader längre ner:

… ödmjuka män och ödmjuka kvinnor, fastande män och fastande kvinnor, män som vakar över sin kyskhet och kvinnor som vakar över sin kyskhet, män som ofta minns Gud och kvinnor som ofta minns Gud. Gud ha berett dem en förlåtelse och en härlig belöning.

Kristendom och Islam är skriftreligioner. Det är skrivna ord bär fram och förvaltar deras budskap. De flesta av oss använder i allmänhet ord som slit-och-släng redskap. Efter att ha brukat dem glömmer vi vad vi använt dem till – om vi inte anser dem vara så pass betydelsefulla att vi beslutat oss för att skriva ner dem. När sådana skrifter betraktas som ”heliga” förlänas de en existens och mening som går långt utöver vad en person råkat säga till en annan under ett givet ögonblick. Orden blir till lag och religion, den fasta grunden för ett samhälles existens och får därmed en avgörande betydelse för en individs tänkande och handlande.

Bibeln och Koranen har mycket gemensamt. Miljoner tror fullt och fast att de är Guds ord. Att dessa skrifter är Guds ord och innefattar sanningen om livets mål och mening. Liksom ett lands lagar och konstitutioner har de blivit till rättesnören som bör följas av var och en. Historien visar att de som inte följer vad som av auktoriteter har tolkats som skrifternas gudomliga utsagor kan råka ytterst illa ut. Även om i det närmaste tusen år skiljer de båda heliga skrifterna åt uppenbarades de i samma del av världen och deras monoteistiska tankegångar och traditioner har lett till såväl enhet som splittring, gemenskap och intolerans, fred och krig, liv och död.

Under den senaste tiden har jag läst en del om bilder, trollformer, maktord och rituella instruktioner man funnit på väggarna, i kistor och papyrusrullar i egyptiska gravar. Liksom många andra folk trodde de forntida egypterna att om deras riter skulle bli effektiva så måste de utgå från och/eller ledsagas av ord.

Ord var således oerhört viktiga för en troende egyptier. Grekerna kallade deras skrivtecken för hieroglyfer, heliga tecken. Skrivare betraktades som gudstjänare som lärt sig gudarnas språk och genom sin skrift förmedlade deras budskap till människorna. Thoth, visdomens gud och universums upprätthållare, troddes äga en bok som innefattade Kosmos hela regelverk och som därmed även kunde användas för att åstadkomma förändringar – i det stora, såväl som i det lilla. Ord effektiviserade kraften hos de föremål och handlingar som innefattades av egypternas ytterst komplicerade offerhandlingar och inte minst deras försök att uppväcka sina döda till en ny tillvaro bortom livet.

Varje offrat föremål – vatten, livsförnödenheter, rökelse, utsmyckningar och annat – laddades med ordens hjälp med så mycket kraft som möjligt. Det var med ordens hjälp som de döda väcktes till en annan tillvaro. Det var handlingar styrda genom recitation av nedskrivna ord som gjorde att den avlidne kunde ta till sig dryck och föda, bli klädd och smord, kunde tala och röra sig, stiga upp till himlen, åtnjuta gudars beskydd och välvilja. Sådana föreställningar präglade den fornegyptiska, begravningsritualen som förvandlade den avlidne till en gud – till Osiris.

Det var inte enbart föremål som genom ord fylldes till brädden med kraft, även enskilda ord laddades med makt, något som skedde genom så kallade ”ordlekar” eller ”språkspel” genom vilka ord och meningar förlänades med en mängd skilda betydelser och allusioner. Ett enda ord kunde därigenom anspela på föremål, den avlidne, gudar och demoner, krafter och en stor mängd olika, maktfyllda koncept och tankegångar.

Att behärska allt detta och dessutom den svåra skrivkonsten var inte lätt. Att bli skrivare krävde en lång, hård utbildning som inte enbart innefattade det komplicerade teckenskrivandet, den svårbemästrade grammatiken och mängden av språkets underliggande allusioner, utan även bortglömda språkbruk, ritualer, mytologi, bokföring, matematik och geometri. Allt sådant som krävdes inte enbart för att behärska religiösa föreställningar, men även den sofistikerade statsförvaltningen.

Belöningen var dock mödan värd. Skrivaren slapp hårt arbete under brännande sol, betalade inte skatt och de flesta skrivare nådde höga positioner. Någon gång för 3 200 år sedan skrev någon på papyrus ner en text han kallade ”den gode skrivaren”:

Finns här någon som Hardedef? Finns en annan som liknar Imhotep? Ej finns i vår tid en Noferti, eller en Cheti, den främste av dem alla. Jag ber dig minnas en man som Pathemdjehuti, en Chacheperrasonb. Finns kanske en annan som Ptahhotep eller Kaires? De dörrar och hallar, som byggdes åt dem, har förfallit. Deras själapräster har nu hämtats bort. Deras gravar är täckta med jord. Deras viloplatser bortglömda. Men än nämns deras namn på grund av de böcker de skrev, eftersom de var så sköna. De, som skrev dem, deras minne lever för evigt.

Bli skrivare! Sätt dig detta i ditt sinne, så att ditt namn även det blir som deras. En bok är bättre än en gravkammare täckt med skrift, än ett gravkapell aldrig så välbyggt. Bli skrivare och lev för evigt.

Få egyptier tvivlade på ordens kraft och deras grekiska härskare, den ptolemeiska ätten som styrde Egypten från 303 till 30 f.Kr. var väl medvetna om detta och använde denna kunskap för att hålla samman sitt mångfacetterade och svårbegripliga rike. På få platser var insikten om ordens/kunskapens sammanhållande kraft så stor som i ptoleméernas huvudstad, det mäktiga Alexandria.

Under den Helige Antonius levnad (251-356?) var Alexandria en av världens största och rikaste städer. Genom de bördiga fälten på andra sidan sjön Mareotis, med dess överflöd av vete, vindruvor och oliver, var staden mer än väl försedd och kunde dessutom exportera sitt överflöd. De romerska poeterna Horatius och Vergilius besjöng dess utsökta viner och Alexandrias vete försörjde såväl Rom som Massilia (Marseille) och inte nog med det – enligt geografen och historikern Strabo seglade stora handelsflottor med fler än 120 skepp varje år med monsunvindarna från Röda Havet till Indien och förde därifrån med sig en mängd värdefulla varor som konsumerades i såväl Alexandria som de fördes vidare till förmögna kunder kring Medelhavet. Exempelvis meddelar en papyrusskrift från tvåhundratalet att skeppet Hermapollo, till en av Alexandrias tre hamnar, från Indien förde med sig 60 kistor med ”väldoftande växter”, fem ton med ”andra kryddor”, mer än hundra ton elefantbetar och 135 ton ebenholts.

På Alexandrias välplanerade gator trängdes folk från all väldens hörn – egyptier, greker, judar, nabatéer, araber och indier. Dock kan vi från ett sådant faktum inte anta att stadens invånare var likställda. Ptoleméerna, vars huvudstad var belägen på en välkontrollerad ö, höll noga kontroll på varifrån var och en av stadens mer än en halv miljon invånare kom ifrån och kategoriserade dem i enlighet ett strikt system.

Enligt bevarade listor innebar en sådan indelning av de alexandrinska stadsborna att för att bli en fullvärdig samhällsmedborgare måste du vara grekisktalande, samt född och uppvuxen i Alexandria. Det var först efter en noggrann prövning av dina uppgifter som det beslutades om du, eller dina söner, kunde erbjudas en plats inom det grekiska utbildningssystemet och få tillgång till stadens sportanläggningar. Nästa medborgarkategori utgjordes av grekisktalande personer som anlänt från andra områden. Personer tillhörande denna speciella kategori åtnjöt inga andra förmåner mer än att de kunde betrakta sig som ”greker”. En tredje kategori utgjordes av egyptier och judar.

Alexandria innefattade världens största judiska församling och två stadsdelar kallades ”de judiska”. Den ena av dem hade namnet Delta och låg alldeles i närheten av det kungliga palatset. Delta var dock inget getto, det stod fritt för judar att inom det egyptiska riket bosätta sig varhelst de ville och det har uppskattats att Egyptens judar vid tiden för Jesu födelse utgjorde en miljon av landets befolkning. I viss mån tillhörde judar en stat i staten, med egen förvaltning, en så kallad politeuma. De dömdes av judiska domare. Om en jude skulle bestraffas med prygel eller avrättning fick straffet enbart utföras av judiska bödlar.

Liksom grekernas närvaro i Egypten hade judarnas privilegierade ställning främst uppkommit genom två orsaker – krig och handel. Få egyptier enrollerades för krigstjänst, deras insatser var väsentliga för jordbruk, byggnadsverksamhet, hantverk och förvaltning, något som gjorde att under hundratals år hade landets försvar och erövringar till stor del ankommit utländska legionärer, av vilka de flesta var greker eller judar. Militär makt gav dessa befolkningsgrupper stort inflytande, exempelvis så övervakades Niltrafiken av judisk tull och polis. En stor del av medelhavshandeln var i händerna på greker, medan judiska handelsmän hade stor betydelse för den landburna utrikeshandeln söder- och österut.

För att kunna styra sitt rike insåg de pragmatiskt sinnade ptoleméerna att de inte kunde undvara utnyttjandet av judars och egyptiers kunskaper, speciellt Egyptens högutbildade skrivare och prästerskap. Med tiden fick såväl judar som egyptier ett allt större inflytande inom den ptoloméeiska administrationen.

Den makedoniske generalen, författaren och Alexanders förtrogne – Ptolemaios I Soter (367-283) blev efter Alexanders död envåldshärskare över Egypten och valde den nyligen grundade staden Alexandria som säte för sin regering. Det var Ptolemaios I och hans son Ptolemaios II som organiserade Alexandria i fem lokalt förvaltade distrikt, samt anlade dess rätlinjiga gatusystem, organiserade effektiva ordningsstyrkor, samt konstruerade två stora salvattenshamnar och en hamn in mot sjön Mareotis. En kanal grävdes för att förse staden med nilvatten, som fyllde en väldig underjordisk reservoar, för att därmed säkra stadens vattenförsörjning under torrperioder. Under dessa två ptoloméers regeringar byggdes även den väldiga fyren, en av Antikens ”sju underverk”, 135 meter hög och med en bländande ljuskälla, vars bränsle och konstruktion förblivit en olöst gåta.

Ptoleméernas insikter om kunskapens makt manifesterades genom etablerandet av två väldiga bibliotek, det största hade femtio år efter sitt grundande 400 000 noggrant registrerade bokrullar, medan dess mindre filial förfogade över 42 800. Bibliotek var ingen nyhet för Egypten, ämbetsverken hade sedan mer än tusen år tillbaka omfattande arkiv och templen hade särskilda rum för ”heliga skrifter”. Flera tempel fick dessutom betydande inkomster genom färdigställandet av dyrbara skriftrullar, speciellt de så kallade dödsböckerna, som placerades i gravarna.

Ptoleméerna visste att ta vara på all denna kunskap. Exempelvis så lät Ptolemais I den lärde prästen Manetho sammanställa omfattande böcker om egyptisk historia, traditioner, religion, förvaltning och regentlängder, av vilka de flesta nu har gått förlorade. Ptolemaios och hans sons intressen sträckte sig långt bortom Egyptens gränser, de lät judiska lärde översätta sina heliga skrifter till grekiska och så gjorde även experter på persiska och indiska läroskrifter. Lärda män från den då kända välden var verksamma vid ett ”forskningsinstitut” knutet till det stora biblioteket – Museion, som förutom skriftlärde även innefattade vetenskapsmän, som där utbytte erfarenheter, höll föreläsningar och forskade bland bibliotekens skrifter.

Vid tiden för slutet av ptoloméernas mer än trehundraåriga egyptiska herravälde tvingades Kleopatras far, Ptolemaios XII, för att kunna hålla sig kvar vid makten, betala stora summor till romerska mecenater som gav honom militärt beskydd, en situation som förvärrades under Julius Caesar. Det var i samband med att hans trupper invaderade Alexandria som biblioteket fattade eld och brann ner till grunden, fast det var uppenbarligen ”endast” filialen som förstördes.

Kleopatra lyckades genom intelligens och älskog behålla makten under både Caesar och hans efterträdare Markus Antonius, men då Augustus slutligen besegrade Markus Antonius blev Egypten 31 f.Kr. en romersk koloni.

Efter branden under oroligheterna vid Casears egyptiska inblandning i ptoloméernas inbördes maktstrider, återställdes biblioteket så gott som omgående till sin forna makt och prakt. Redan Markus Antonius, som bedårats av Kleopatra och uppenbarligen planerade att flytta Imperiets maktcentrum till Alexandria, beslagtog 200 000 böcker och bokrullar från det konkurrerande biblioteket i Pergamon och skänkte dem till Kleopatra. Långt tidigare hade ptoleméerna försökt skydda sitt kunskapsmonopol genom att förbjuda papyrusexport till Pergamon, där man då som skrivmaterial tvingats uppfinna det betydligt dyrare pergamentet, tillverkat av lamm- och kalvhudar.

Biblioteket i Alexandria fortsatte sin politik med att från de som begärde inträde till biblioteket kräva en deponi av en tidigare icke registrerade böcker, eller skriftrullar, det var också vanligt att som tullavgift från utländska handelsmän kräva skrifter. Det största hotet mot biblioteket utgjordes inte av invaderande erövrare, utan av inhemska, fanatiska kristna grupperringar .

Inom det religiösa området försökte ptoloméerna förvissa sig om egypternas stöd och acceptans av deras grekiska välde genom att introducera en ”ny” gudom – Serapis, som mot förmodan snart blev populär hos såväl egyptier och greker.

Antagligen skilde de forntida grekerna i allmänhet mellan filosofi och religion. Det senare begreppet hade med tradition, gemenskap och samhällsliv att göra. Sådant du ägnade dig åt för att känna samhörighet med dem du delade ditt liv med. Religion rörde sig förmodligen främst om en tro på och respekten för en övermänsklig makt som stod över alla och inför vilken människorna hade vissa skyldigheter. Liksom de flesta andra språk hade de forntida grekerna inget speciellt ord för religion, de närmaste begreppen var möjligen eusebeia, fromhet och threskeia, kult.

Filosofi var något annat. En mänsklig verksamhet som innebar samlande av kunskap, samt att delge sina tankar och slutsatser till andra. Ett medel för att gynna fantasi och kritiskt tänkande. Ett undersökande av våra livsbetingelser och därmed en grund för vetenskap och framåtskridande. Ett accepterande av det ena, behövde inte betyda ett uteslutande av det andra. Det gick an att vara djupt religiös och samtidigt en skeptisk filosof.

I det forna Egypten var förhållandet något annorlunda. Även de forna egyptierna saknade att ord för ”religion”, det var ett stort och varierat system av övertygelser och riter vars gemensamma fokus var att genom ett samspel mellan människans och det gudomligas sfärer upprätthålla Kosmos, den ordnade världen. Allt tyder på att under egyptisk, förhistorisk tid hade varje ort sin speciella gudom. Det är också möjligt att varje sådan ort, stam eller klan styrdes av en mäktig man, eller kvinna, som ansågs vara mer eller mindre gudomlig, eller i varje fall antogs stå i kontakt och samverkan med gudomligheter som i enlighet med mänskligt, analogt tänkande, ofta framställdes i djurgestalt.

Den egyptiska kulturen utvecklades under tusentals år och under denna långa tidsperiod övertogs lokala styresmäns maktbefogenheter av mäktigare härskare, kopplade till lokala gudomligheter. Exempelvis identifierades konungen i Hierakonpolis med en falk, symbol för lokalguden Horus som i sin tur symboliserade himlen och vars ena öga var solen, medan det andra var månen. För att bevisa sin särställning identifierades härskaren med denne Horus, som då kungen erövrade andra områden därmed blev överlägsen de besegrades folkens lokalgudar.

Det betydde dock inte att dyrkan av de gamla lokalgudarna försvann. Det blev istället ett allmänt bruk att ”överguden” inom sin gestalt anammade andra gudar och därigenom kom att dyrkas som en ny gudomlig enhet, exempelvis som när Thebes Amon förenades med Iunus (Heliopolis) Ra och dyrkades som solguden Amon-Ra. Så skapades nya gudomligheter, medan andra försvann. Men, naturen bestod – Nilens livgivande vatten svämmade regelbundet över, bevattnade och befruktade jorden. Solen och andra himlakroppar rörde sig över himlen, alltmedan grönskan dog och och återföddes.

Soldyrkan var ett förenande huvuddrag inom egyptisk religion. En vördnad fylld av glädje och tacksamhet över en värld där oro och ondska hölls borta av den välsignande solen och det befruktande nilvattnet, som genomsyrade allt levande. Under Solens herravälde stod den mäktige Osiris, fruktbarhetens gudom, den döende och återuppståndne guden. Solguden Ra stod över allt och alla. Han var odödlig och ingen mänsklig varelse kunde förstå eller identifiera sig med hans allmakt. Men, varje egyptier kunde förstå sig på och ty sig till Osiris. Guden som skiftar gestalt mellan liv och död, lycka och olycka, ljus och mörker. Liksom människan var Osiris underkastad solens makt och naturens skiftningar, men till skillnad från jordiska varelser var han odödlig.

Myten berättar hur Osiris en gång varit en god och rättvis härskare i staden Busiris. Men, han mördades av sin ondskefulle och maktberusade bror, Seth, som för att försäkra sig om att brodern aldrig skulle återuppstå styckade hans lik och spred delarna över hela Egyptens land. Osiris hustru, Isis, flydde till Nildeltats träskmarker. För att besegra den demonsike Seth och hans makt över världen behövde hon en son. Tillsammans med sin syster Nephtys lyckas hon i största hemlighet samla ihop sin döde makes likdelar och med bistånd av visdomsguden Thoth, som i sin ägo har Kunskapens bok, som innefattar livets alla hemligheter, lyckas Isis få sin döde make att återuppstå och befruktas genom honom så att hon därmed kan föda parets son, Horus, som växer sig stark och slutligen, som Egyptens rättmätige härskare, lyckas besegra usurpatorn Seth.

Horus, och därmed hans representant, den mänsklige Farao, blev garantin för att människor genom kunskap och samverkan kunde hålla borta de kaosmakter som ständigt hotar natur och mänsklighet. Som stöd och beskyddare kan Horus räkna med den ständiga närvaron av sin moder Isis och sin fader Osiris, som från Underjorden låter grönska och välstånd spira. Över det hela vakar Ra, Solen, under vars välde jordens alla krafter samverkar, inte minst Seth, som trots att han besegrats av Horus, genom sin kraftfulla natur håller ondskans makter, som han känner så väl, i schack. Trots detta är Seth en dubbelnatur och det går inte att fullt och fast lita på honom. Lika lite som människan fullkomligt förmår styra världen. Vi måste därför leva, dö och återuppstå i enlighet Osiris, Horus och Isis exempel och i deras namn upprätthålla, rättvisa, samverkan, medlidande, lag och ordning, Med den gudatriadens hjälp, och inte minst med stöd av Thoths vishet, kan vi människor också vinna evigt liv – bli ett med Osiris.

Med sitt grekiskt skolade, praktiska förnuft insåg Ptolemaios I Soter religionens betydelse som en samlande referens för egyptier och greker. Istället för att likt andra härskare införa en främmande gudom som representant för sin makt och myndighet valde Ptolemaios att på egyptisk grund skapa en ”ny” gudomlighet. En varelse som innefattade aspekter från olika gudar, precis som flera faraoner gjort före honom.

Kanske på inrådan av rådgivare som prästen Manetho, lät Ptolemaios I kungöra att guden Serapis i en dröm hade uppenbarat sig för honom och bett honom instifta en kult av Serapis som Egyptens högste Herre. Troligt är att denne Serapis fann sitt ursprung i existerande kultplatser för dyrkan av Apis-tjuren. Ett djur som genom sin styrka och fruktbarhet genom tiderna blivit liknad vid skaparguden Ptah, vid Osiris, solguden Atum och inte minst Farao. Apis offrades/slaktades och ”återuppstod” i en egen grav och hade då blivit mumifierad och begravd under komplicerade riter. Genom sin sammankoppling med Osiris kallades den heliga tjuren för Osiris-Apis, wsjr-ḥp på egyptiska, Userhapi på koptiska och Serapis på grekiska.

För att attrahera grekisk dyrkan av Serapis lät Ptolemaios av sykomorträ färdigställa en väldig skulptur av guden och i Alexandria placera den i ett tempel på stadens högsta, men likväl tämligen oansenliga, kulle. Grekerna hade varken begripit sig på egypternas dyrkan av djur, och än mindre deras djurhövdade gudar. Ptolemaios lät därför Serapis framställas som en skäggig gestalt med drag som kombinerade Zeus, Dionysos och Hades. På gudens huvud placerades som krona på verket fruktbarhetsgudinnan Demeters calathos, vetemått,  Detta var inte alls speciellt chockerande för egypterna, vana som de var vid att jämte sina djurhövdade gudomligheter även dyrka sådana som hade mänsklig gestalt. De accepterade villigt en främmande härskares gud, såtillvida han inte våldförde sig på deras egna gudar utan förenade sin dyrkan med deras och bistod Egyptens gudomligheter i deras huvuduppgift – att vaka över Nilens livgivande översvämningar, upprätthålla Kosmos ordning och inordna sig i egypternas komplicerade världsbild, samt underkasta sig samma riter som de och deras traditionella gudar.

Vid Serapis-statyns fötter vilade Cereberus den trehövdade hunden som vakar över Hades och som därmed kunde likställas med den egyptiske shakalhövdade Anubis väktare över Egyptens begravningsplatser.

Andra framställningar visar Serapis som en huvudkrönt pelare. Guden har då likt solguden strålar kring sitt huvud. Hans pelarkropp är prydd med zodiakens tecken och omslingrad av en orm, återfödelsens symbol. I det faraoniska Egypten fanns en upprest kobra på faraonernas kronor, på grekiska kallades den Uaraeus, på egyptiska j^crt, iaret, och den var en symbol för gudomlig auktoritet. Ormar kopplades även samman med den grekiske guden Hermes, de avlidnas ledsagare till Dödsriket och han framställdes då med en cadeceus, en ormomslingrad häroldsstav, i handen. Som den grekisk-egyptiske Hermes Trismegistus sammanställdes Hermes även med Thoth och cadeceusen kunde då kopplas till en djedpelare, symbol för stabilitet och även Osiris ryggrad, även den emellanåt framställd som omslingrad av en orm.

Egyptiska präster förklarade att Serapis var Osiris i sin grekiska manifestation och därmed likställd med det grekiska härskarhusets intention att i samverkan med det egyptiska prästerskapet säkerställa Universums ordning – Nilens årliga översvämningar och samhällets fasta lagar, så som de uttryckts i Egyptens heliga skrifter. Det stod dock fortfarande fritt för egyptierna att fortsätta dyrka sina traditionella gudar och ptoleméerna lät till dessa gudomligheter konstruera såväl nya tempel, som de bekostade restaureringen av antika sådana. Samtidigt understöddes prästerskap och skrivare, som fick behålla sina forna funktioner och privilegier. Därmed vann ptoloméerna det teologiska etablissemangets fulla stöd och Serapis betjänades av såväl grekiska som egyptiska präster.

Genom att upprätta Museion försäkrade sig Ptolemaios även om filosofernas bevågenhet och gynnade en forskning som bejakade såväl religion som vetenskap, verkade för öppenhet inför andra religiösa trossystem och bevarandet/utforskandet av heliga skrifter. Då kristendomen gjorde sitt inträde i Alexandrias mångkulturella sfär visade det sig att ptoloméernas tolerans närt en orm vid sitt bröst. Deras romerska efterträdare medgav att en kristet inriktad grupp filosofer inom ramen för Museions verksamhet upprättade en kristen avdelning –  Didascalium. Den blev dock snart utsatt för sekteristiska kravaller och år 381 brändes dess bibliotek ner av motståndare som inte uppskattade Didascaliumfilosofernas uppfattning om Kristi sanna natur.

Genom århundraden växte sig Serapion allt större, kullen höjdes ytterligare, en bred trappa med etthundra steg ledde upp till dess förgårdar och centralbyggnaden med Serapis väldiga träskulptur. Kullen var urholkad och rymde, förutom

balsamerade apistjurar, Serapions ständigt växande bibliotek, som till en början kallades Dotterbiblioteket, eftersom det innehöll avskrifter av de viktigaste dokumenten som bevarades i det väldiga centralbiblioteket. Efterhand fördes alltfler dokument över till Serapion, som alltmer kom att likna ett fort med egen vaktstyrka. En bastion som mot de kristnas intoleranta mobb bevakade resterna av den antika filosofin. Någon gång vid trehundratalets början plundrades slutligen centralbiblioteket och brändes ner och beskyddet av Serapions ovärderliga papyrusrullar blev därmed allt angelägnare för det fåtal filosofer och vetenskapsmän som vurmade för deras bevarande.

Under vår tideräknings första århundrade hade kristendomen gjort sitt inträde i Egyptens judiska kretsar. De flesta alexandrinska judar hade efterhand blivit alltmer ”sekulariserade” och liberala krafter bland dem hade i allt större utsträckning accepterat proselyter som lockats av judendomens förnekande av gudabilder och även, något som blivit allt vanligare, templens blodiga offer. Filosofiskt sinnade personer som sökt sig till judendomen uppskattade även dess intellektuella framtoning, vördnaden för heliga skrifter och dyrkan av en immateriell, allsmäktig gudom. En inställning som gynnades av alltmer komplicerade judiska, persiska och nyplatonska spekulationer som i hägnet av Alexandrias kosmopolitiskt präglade synkretism blivit allt vanligare bland Museions filosofer.

Ur denna snårskog av teologisk spekulation utvecklade sig det invecklat mångfacetterade tänkande som kommit att kallas för gnosticism. De gnostiker som attraherades av judendomen, och sedermera av den framväxande kristendomen, tycks ha trott på en oanad, för oss människor obegriplig makt, oändligt upphöjd över sin skapelse. Universum bestod enligt dem av en mängd sfärer, som i brist på bättre jämförelser likställdes med gudomliga gestalter, så kallade eoner. Dessa eoner tycks ha varit personifierade egenskaper som Pleroma (Det Fullständiga), Sophia (Visheten), Dynamis (Kraften), Logos (Ordet), eller Nous (Medvetandet). Lägst stående bland dem alla var Demiurgen, som skapat vår ofullkomliga värld och av flera gnostiker identifierades med judarnas Jahve.

Människan ansågs vara sammansatt av såväl gudomliga som materiella element och hon borde befria sin själ från sitt materiella fängelse, något som enbart kunde ske genom kunskap, gnosis, om vår verkliga situation. Kristna gnostiker identifierade i allmänhet Gnosis med Jesus, en frälsare som kommen från det gudomliga ljusets värld steg ner till mänskligheten för att befria dess i materiens mörker fångna själ.

Gnosticismen appellerade till tidens mest begåvade tänkare, men blev även en folklig rörelse som splittrade de judisk-kristna församlingarna. Skilda gnostiska trossystem skapade en mängd skrifter som ofta antog formen av ”evangelier”. Ledande kristna auktoriteter betraktade det snart som en av sina främsta uppgifter att sortera och analysera dessa skrifter för att därigenom kunna fastställa vilka av dem som verkligen var ”äkta” i meningen att de kunde anses vara realistiska skildringar av Jesu verksamhet och budskap.

Det var antagligen vid slutet av100 e.Kr. som det Nya Testamentets fyra evangelier fastställdes som varande de mest pålitliga skildringarna av Jesu liv och lära. Tongivande i denna process var Ireneaus (130-202 e.Kr.) från Smyrna, samt de alexandrinska filosoferna Klemens (150-215) och hans lärjunge Origenes (184-253). De båda senare var väl bevandrade i grekisk filosofi, speciellt i Platons tappning, och säkerligen även påverkade av den tidigare i Alexandria verksamme judiske skriftlärde Philo (20-50 e.Kr). Philo sökte harmonisera judendomen med grekisk filosofi och förde fram en ytterst abstrakt gudsuppfattning. Genom att söka ordens ”dolda” mening tolkade Philo allegoriskt den judiska Bibeln, exempelvis lät han Adam symbolisera ”medvetandet” och Eva ”sinnesintrycken”. Philo menade att Gud skapat och styrde universum genom olika ”förmedlare”, bland dem Logos (Ordet), en immateriell kraft som Philo kallade ”Guds skugga” och Skaparens ”förstfödde son”. Tankar som anammades av gnostikerna och inte minst av Klemens och Origenes.

Johannesevangeliet torde vara skrivet för den gnostiskt bildade publiken, något som inte minst framgår av prologens  skildring av hur Logos i begynnelsen fanns hos Gud och sedan blev till ”människornas ljus”. Men, längre än ett erkännande av Johannesevangeliet gick inte den kristna kyrkan. Nedan är den första sidan av Johannesevangeliet från den så kallade Bodmerpapyrusen, så kallad eftersom den tillsammans med tjugotvå andra papyrusark 1952 grävdes fram i resterna av ett koptiskt kloster för att sedan smugglas till Schweiz, där de köptes av den schweiziske bokhandlaren Martin Bodmer. De i stort sett välbehållna papyrusarken befanns innehålla de hittills äldsta nedteckningarna av Matteusevangeliet, Johannesvangeliet, Pauli Brev till Korinterna, samt flera fragment av texter från det Gamla Testamentet, kristna skrifter som inte tagits med i Bibeln, avskrifter från Homeros och en intakt komedi av den grekiske dramatikern Menander (342-390 f.Kr.). Samtliga texter hade uppenbarligen skrivits ner av tre olika personer, antagligen omkring 200 e.Kr.

En mängd evangelier om Jesus betraktades som alltför anfäktade av gnosticism och förkastades. Då det växt sig starkare angrep det kristna etablissemanget gnosticismen och dess anhängare förföljdes skoningslöst, alltmedan deras skrifter förstördes. Fram till mitten av 1900-talet kände man gnostiska läror enbart i fragment och genom omnämnande hos deras kristna motståndare. Man har nu dock funnit en hel del gnostiska skrifter som antyder hur omfattande denna tradition en gång var. Även om de flesta av dessa skrifter är tämligen abstrakta spekulationer, eller uppenbart legendariska berättelser, är det möjligt att det bland dem en gång funnits flera ”autentiska” berättelser om Jesu liv och verksamhet. Kanske förstördes flera sådana eftersom deras innehåll inte föll de antika ”kyrkofäderna” i smaken.

Med tanke på min ungdoms kvinnoprästmotståndare finns i de apokryfiska evangelierna flera allusioner till kvinnor som talar med och om Jesus. I det så kallade Marias Evangelium står det exemplevis:

Peter sa till Maria, ”Syster, vi vet att Frälsaren älskade dig mer än de andra kvinnorna. Berätta de Frälsarens ord som du kommer ihåg – som du känner men vi inte äger, eller har hört."

Desvärre fattas i det bevarade papyrusgframentet en del av hennes svar, men aposteln Andreas blev upprörd av hennes vittnesbörd och konstaterade att Marias ord inte kunde vara sanna eftersom de inte stämde överens med vad Jesus sagt dem. Petrus höll med:

Peter motsatte sig också henne i dessa frågor och frågade dem om Frälsaren: “Talade han då i hemlighet med en kvinna, istället för med oss ? Ska vi då ändra oss och alla lyssna till hennes ord? Föredrog han henne framför oss?”

Thomasevangeliet, som till största delen består av lösryckta citat från Jesus och hans apostlar, följande märkliga passus, som antingen kan definieras som manschauvinistisk, eller möjligen ett bejakande av kvinnors värde:

Simon Petrus sade till dem:

– Må Maria gå bort från oss, ty kvinnor äro icke värdiga (det eviga) livet.

Jesus sade:

– Se, jag skall föra henne (upp) till mig, ty jag skall göra henne till man, på det att hon själv må bliva en levande ande, som liknar er män. Ty varje kvinna som göres till man skall gå in i himmelriket.

Det skulle inte förvåna mig om boknörden och bibliotekarien Jorge Luis Borges hade biblioteket i Alexandria i tankarna, med dess vildvuxna snårskog av tusentals outforskade och försvunna texter, inte minst de de förvirrande gnostiska spekulationerna, då han skrev sin fantastiska berättelse Biblioteket i Babel. Det kan även  vara så att Origenes gick vill i det väldiga bibliotek som Universum utgör . Samtidigt försökte han dock få ordning på de gnostiska texterna, alltmedan han likt sina samtida kristna bröder funderade kring Jesus ”sanna natur”. Origenes trodde fullt och fast på Johannes påstående:

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. 

Men, vad betydde det? Var Johannes gnostiker? Var Gud lika med Demiurgen och Jesus en eon? Var han Gud? Var han människa? Var han kanske både Gud och människa? Vem var då Fadern? Vem var Sonen? Vad var den Helige Ande? På sin jakt efter svar gick möjligen Origenes vilse bland skrifterna i Alexandrias väldiga bibliotek. Som beläst filosof ville han bejaka kristendomen, utan att för den skull förneka all den antika kunskap han samlat på sig.

Origines var egyptier, hans namn betyder ”Osiris son”, alltså den Horus som flera kristna egyptier jämställde med Jesus. Origenes var förvisso en flitig besökare till Alexandrias huvudbibliotek, men forskade även bland papyrussamlingarna i Serapion och utan tvekan var han fullt medveten om att Serapis likställdes med Gud, Isis med Jungfru Maria och Horus med Jesus.

För en troende egyptier väl bevandrad i den uråldriga traditionen att söka lager efter lager av betydelser i varje ord, varje handling, varje myt, så var det givetvis inte alls svårt för Origenes att inse att Bibelns ord, liksom de egyptiska gravarnas och templens inskrifter, förutom sina mer eller mindre uppenbara betydelsers, likt isberg under orden dolde andra sanningar. Det var därför naturligt för Origenes att tolka Bibeln ”allegoriskt”, det vill säga att även om dess berättelser och ord mycket väl kunde var förenliga med verkligheten hade de likväl skrivits ner av människor, som likt de egyptiska skrivarna visste att det bakom varje ord fanns flera betydelser. Även om exempelvis berättelsen om Adam och Eva kunde vara sann, dolde den under sin sagolika yta insikter och sanningar om Gud och människans tillstånd här på jorden.

Efter ett blodigt, men kort krig blev Theodosius 394 härskare över hela Romerska riket, nu för sista gången samlat under en kejsare.  Han avskaffade religionsfriheten och gjorde kristendomen till statsreligion i hela imperiet, lär släcka den eviga elden i Roms Vestatempel, förbjöd de olympiska spelen och gav klartecken till att förstöra samtliga “hedniska” tempel, eller förvandla dem till kyrkor. Men, i Alexandria, kanske av oro för att de gamla gudarna inte längre skulle garantera Nilens livgivande översvämningar och/eller i konkurrens med det allt mäktigare Konstantinopel, vägrade man in i det längsta att följa Theodosius edikt. Serapion bestod, men i staden svallade fanatiska känslor. Judarna angreps och de besvarade våldet med att slå ihjäl de kristna angripare och uppviglare de kunde få tag på. Efter blodiga upplopp fördrevs judarna från staden. Sedan var det “hedningarnas” tur, de angreps av fanatiska munkar. Våld möttes med våld, kristna anstiftare torterades till döds på Alexandrias arena och soldater från det befästa Serapeion gick till motangrepp.

Stadens argsinte ärkebiskop, Theofilos, uppviglade den kristna mobben mot “gudsförnekarna” som förskansat sig i Sarapeion. Alexandrias myndigheter vände sig till Theodosius i Konstantinopel och i väntan på kejsarens skiljedom rådde fred i staden. Men, då Theodosius svar högtidligen lästes upp på Alexandrias agora bröt helvetet lös. Theodosius anbefallde sina kristna bröder att krossa avgudarna. I spetsen för sina fanatiker trängde Theofilos in i Serapeion, förvandlade dyrbarheterna till metallskrot, plundrade biblioteket, slängde ut alla de skrifter som misshagade fanatikerna och brände dem. Byggnaderna och Searpis staty demolerades. Den alltid engagerande Edward Gibbon beskrev förloppet i sin Det romerska rikets nedgång och fall:

Det hävdades med tillförsikt att om någon ogudaktig usling skulle förgripa sig på Guds majestät, skulle himlar och jord omedelbart återgå till sitt ursprungliga kaos. En djärv soldat, uppeggad av trosiver och beväpnad med en väldig stridsyxa, klättrade uppför stegen, till och med den kristna folkmassan avvaktade med viss ångest följderna av helgerånet. Han riktade ett kraftfullt slag mot Serapis kind; kinden föll till marken; åskmullret uteblev alltmedan himlar och jord bevarade sin sedvanliga ordning och sitt lugn. Den segrande soldaten upprepade sina slag; den enorma idolen störtades till marken och splittrades och lemmarna släpades vanvördigt genom Alexandrias gator. Under folkmassans glädjetjut brändes hans slaktade kropp i amfiteatern.

Något lugn inträdde dock inte – hedningarna fanns kvar och till deras skara räknade nu de ”rättroende” en mängd kättare och heretiker. Theofilos brorson, Kyrillos, ansåg att Jesus Kristus var en enhetlig, alltigenom gudomlig person. Jungfru Maria hade därmed inte satt en människa till jorden, utan Gud och borde därmed benämnas Theotókos, Gudaföderskan. Givevis spökade i bakgrunden till en sådan åsikt de uråldriga egyptiska förställningarna om Isis som guden Horus moder och givetvis även Alexandrias behov att hävda sig gentemot Konstantinopels kejserliga inflytande.

Kyrillos motståndare var mångfaldiga, men han hade Alexandrias rikedomar på sin sida. Kyrillos sändebud mutade Konstantinopels myndighetspersoner med dyrbara mattor, elfenbenssniderier, guldmynt och till och med en levande struts. På så sätt fick den förmögne biskopen 431 till stånd ett kyrkomöte in Efesos, där hans motståndare besegrades och majoriteten enades om att Kristus har två naturer som utan sammanblandning är förenade i en gudom och att Maria därmed kan dyrkas som Guds moder – Theotókos.

Femton år innan sin triumf i Efesos hade Kyrillos säkrat sin maktställning i Alexandria. Den romerske prefekten Orestes hade förgäves försökt mildra konflikterna mellan de kristna fanatikerna och de alltmer desperata ”hedningarna” och kättarna. Än bestraffade han hedniska våldsverkare, än kristna sådana, alltmedan Kyrillos riktade våldsamma anklagelser mot honom. Något som ledde till att Orestes vid ett tillfälle skadades illa av en sten kastad av en Kyrillos meningsfränder. Då denne blivit avrättad och av Kyrillos följeslagare förvandlats till en martyr för sin tro, riktade biskopen ett avgörande slag mot prefekten.

Det var ett välkänt faktum att Orestes varit elev till och även beundrade den vackra och intelligenta Hypatia, som fortfarande var verksam vid Museion, vars filosofiskola fortfor att vara verksam, även om dess ursprungliga lokaler satts i brand. Hypatia var astronom, matematiker och framförallt gnostisk filosof, med misstänkt omfattande kunskaper i grekisk filosofi. Hon respekterades av de filosofer och vetenskapsmän som fortfarande höll stånd mot den intoleranta kristna fanatism som Kyrillos förespråkade. Med hans samtycke, eller som den välskrivande Gibbon uttryckte det ”en mördare med rena händer”, slets Hypatia ner från sin vagn och släpades till Kasarion, ett före detta tempel till de romerska kejsarnas ära som nu gjorts om till Alexandrias huvudkyrka och biskopssäte. Där slet man kläderna av Hypatia och skrapade med skarpslipade snäckskal och krukskärvor (ostraka) av henne huden och stack ut hennes ögon. Sedan släpade mördarna den döende Hypatia genom Alexandrias gator till en plats kallad Cinaron, där resterna av hennes kropp brändes under mobbens jubel.

Det var genom Flauberts bok jag insåg skevheten i söndagsskolans berättelser, filmer som Ben Hur och Quo Vadis och även skolans historielektioner, som serverat en harmoniskt tillrättalagd version av en enhetlig, ursprunglig, stillsam kristen församling. Flaubert sprängde den bilden i bitar och avslöjade det hela som en mjäkig myt. Tiden för kristendomens födelse var som det flesta i mänsklighetens historia betydligt mer dynamisk, grym och splittrad. Den nya läran utvecklades och kryddades på en mängd platser, bland olika människor under en tid av intensiv reflektion, stor oro, experimenterande, debatterande och yttre, såväl som inre, stridigheter. Det var en tid av hätska, ofta blodiga sammandrabbningar som svallat upp efter absurda meningsutbyten om huruvida Jesus var gud eller människa, fader eller son, eller bådadera.

Även om Flaubert betraktade Den helige Antonius Frestelse som sitt livsverk var det få vänner och författare som insåg dess originalitet. De hade svårt att begripa hur en författare, som redan under sin livstid var ansedd som en mästare, kunde ha åstadkommit en sådan rappakalja, speciellt efter sin formfulländade och felfritt realistiska Madame Bovary.

Flaubert skrev tre versioner av La tentation de Saint Antoine. Den första och längsta skrev han 1849, vid tjugosju års ålder. Gripen av och entusiastisk över sitt verk läste Flaubert andaktsfullt upp sitt manuskript för två av sina bästa vänner, Maxime Du Camp och Louis Bouilhet. Han bad dem att inte avbryta högläsningen. Vännerna lovade att hålla tyst, höll sina ord och lyssnade under fyra dagar till Flaubert, utan att avbryta honom eller komma med kommentarer. Han läste högt för dem från klockan tolv till klockan fyra på eftermiddagen, efter paus för middag och vila fortsatte han sedan högläsningen från klockan åtta på kvällen till midnatt. Efter den sista sejouren väntade Flaubert med spänning på vad han antog skulle vara vännernas entusiastiska lovord.

Till Flauberts förskräckelse var Maxim och Louis eniga i sitt omdöme: ”Bränn eländet och nämn det aldrig mer.” Han begrep ingenting. Flaubert hade som i allt sitt skrivande varit ytterst omsorgsfull med språket. Han var nöjd med romanens rytm och komposition. Det kunde inte bli bättre och han fann det omöjligt att lägga sitt arbete åt sidan. Efter att i mer än ett och ett halvt år ha färdats med Du Camp genom Egypten, Palestina, Syrien och Turkiet, skrivit Madame Bovary, som blev en framgång, tog Flaubert åter upp den helige Antonius frestelser, kortade ner och slipade sin ursprungliga version och publicerade 1856-1857 delar av romanen i litteraturmagasinet L’Artiste – skandal! Kritiken var nedgörande och fäste sig framförallt vid vad man fann vara obscent och osmakligt. Få kunde inse att romanen var en fresk sammansatt av olika delar och man fäste sig inte vid de kosmiska visionerna utan vid deras motsats – låga lustar och svineri, som även det är en del av mänsklig existens och till och med religion. Värst var enligt kritiken en i och för sig medvetet osmaklig skildring av hur den helige Antonius finner sig förvandlad till en gris som vältrar sig i skändlig orenlighet:

För att tillfredsställa min aptit sjöd en hel världs ruttnande träck omkring mig, genom utdunstningarnas ångor skymtade jag blodklimpar, gråblå tarmar, all slags avföring, spyor från orgier, och likt flytande oljefläckar grönaktigt slem och var från infekterade sår; all orenlighet tjocknade kring mig, mina grisfötter sjönk ner i klibbigt dregel, och över ryggborsten föll ett oupphörligt regn, sött och sjukligt .... allt detta gurglade inuti min kropp, skvalpade mot mina öron, jag storknade, grymtade, åt och svalde allt. Ughh! ugh!

Även om Flaubert, på vännernas enträgna begäran, strök det frånstötande svineriet i romanens sista och slutgiltiga utgåva, hade bilden av den i smuts vältrande grisen för all framtid häftats vid honom. Nedanstående karikatyr gör exempelvis narr av honom vid utgivandet av den sista utgåvan av La Tentation de Sainte Antoine: ”M. Flaubert publicerar sin Den helige Antonius frestelse vid tiden för skinkmässan. Vilken arrogans."

Den första upplagan – två tusen exemplar – såldes omedelbart slut. En andra och större försvann även den efter någon vecka. Men, den inledande entusiasmen avtog efter en förödande kritik som till största delen riktades mer mot författaren än verket, fast även det fördömdes i hårda ordalag. Flaubert tröstade sig genom att konstatera: "Jag rullas i dyn av murvlarna, men det gör enbart att boken säljer bättre." Det stämde dock inte – romanen blev en katastrof för Flaubert.

Den uppburne religionshistorikern Ernest Renan, vars kontroversiella  Vie de Jésus, Jesu levnad, från 1863 hade varit en av källorna till Den Helige Antonius Frestelser skrev 1875, vid publikationen av den sista omarbetade versionen av den olycksaliga romanen, till Pinsessan Julie, kusin till Napoleon III och en inflytelserik kuklturpersonlighet:

Flaubert är lite bedrövad över bristen på framgång med sin frestelse av Sankt Anontius. Han hade om detta bisarra arbete, som han borde ha reserverat för ett fåtal forskare som möjligen skulle ha kunnat uppskatta det, drömt om samma framgång som han rönt med sin Madame Bovary. Har du läst romanen, kära prinsessa? Det är ohälsosamt, ofta dåligt, men emellanåt fyllt med häpnadsväckande historisk känsla och hög poesi. Men, den borgerlige läsaren kan med fog ursäktas för sitt ointresse.

Även om de flesta litteratörer och författare inte uppskattade romanen upptäcktes den snart av konstnärer som omgående lät sig inspireras av den. Visserligen var det i allmänhet de tämligen fåtaliga eroriskt laddade scenerierna som uppmärksammades. Inte minst den i den sista upplagan frånvarnade grisen. Ett exempel på detta är den på sin tid uppburne konstnären och ofta lite väl vulgäre Felicien Rops, som i ett flertal av sina verk anspelade på La tentation de sainte Antoine.

Att konstnärer fängslades av Flauberts bildbemängda beskrivningar av Antonius frestelser faller sig helt naturligt. Flauberts fantasier kring frestelserna hade väckts till liv efter det att han i ett palats i Genua fått idén till sin roman efter att ha fascinerats av en Breughels minst sju olika versioner av den helige Antonius frestelser.

Och medan han skrev romanen hade Flaubert hela tiden Jacques Callots etsning, som framställde frestelserna, liggande framför sig på skrivbordet.

Ända sedan en skadad fresk från sjuhundratalet i Santa Maria Antiqua här i Rom framställde Antonius frestelse, har motivet varit ofta förekommande inom europeisk konst och då i allmänhet med sköna damer, djävulen och demoner.

Ett av undantagen från den regeln är Mathias Grünewalds framställning där såväl djävulen som de fala damerna saknas, men där det likväl finns gott om missbildade demoner av vilka en del tycks vara angripna av vanställande sjukdomar, kanske även av venerisk natur, något som onekligen plågade Flaubert.

Motivet fortsätter att vara tämligen vanligt inom den moderna konsten, inte minst inspirerad genom Flauberts roman, parad med inre och yttre plågor, som Otto Dixs versioner som skapades under nazismens tyranni.

Nedslag finns givetvis också i filmens värld, först på plats var trollkarlen Georges Mèliés korta och komiska La tentation de Saint Antoine från 1898. https://www.youtube.com/watch?v=_aKqRVsKPdI&ab_channel=CinemaSdC

För övrigt skildrades Mèliés värld på ett alldeles utmärkts sätt i Martin Scorseses Hugo Cabret från 2011. Den enda riktigt lyckade 3 D-film jag sett. Den lyckades till fullo utnyttja den teknikens alla möjligheter och visade Scorsese som samme filmkonstens magiker som Mèliés varit.

Det skulle inte förvåna mig om även den i Rom boende intressante amerikanen Abel Ferrara även han inspirerats av La tentation de Saint Antoine. Det tycks i varje fall vara så i hans Siberia från 2020 som skildrar visionerna hos en ensam amerikan som dragit sig tillbaka till isoleringen i ett vintrigt Sibirien, där han äger en primitiv bar som servar de kringboende samojederna. Filmen kunde ha varit ett mästerverk, men är det dessvärre inte. Den räddas genom den alltid lika skicklige Willem Dafoes skådespeleri, något som tyvärr inte var fallet med Ferraras tidigare pekoral Pasolino.

Ett märkligt gästspel i filmens värld var när La tentation de Saint Antoine dök upp i den tämligen misslyckade filmatiseringen av flaubertlärjungen Maupassants roman Bel Ami, där en tavla av Max Ernst i färg finns med i en nyckelscen i den annars svart-vita filmen.

Albert Lewin ville i sin film The Private Affairs of Bel Ami upprepa en effekt han två år tidigare, 1945, hade använt sig av i sin filmatisering av Dorian Grays porträtt, där huvudpersonens porträtt successivt förvandlades till en avskyvärd avbild av hans inre moraliska förfall. Porträttet hade då framgångsrikt visats som färgbild i en annars svartvit skräckfilm.

Som en del av marknadsföringen för den påkostade produktionen av Bel Ami kontaktades tolv av samtidens främsta företrädare för en konstgenre som av regissör och producent betecknades som ”surrealism och magisk realism”. Samtliga utom en av de inbjudna konstnärena sände in sina bidrag, antagligen delvis lockade av de för den tiden generösa villkoren – femhundra dollar för varje insänt bidrag, som tillsammans med de andra insända verken skulle ställas ut på olika platser i USA och Europa, och ett pris på 3 000 dollar till den konstnär vars verk skulle ingå i filmen.

Jurymedlemmarna gav prestige och tyngd åt belöningen – den kontroversielle och välkände Marcel Duchamp, Alfred H Barr, direktör för The New York Museum of Modern Art, samt Sidney Janis, New Yorks mest respekterade gallerist. Vinnare blev Max Ernst som beskrev sitt verk som:

Vrålande efter hjälp över sin mörka, sjuka själs försumpade vatten får den helige Antonius ett svar, ett eko av hans egen fruktan, ett hånskratt från de monster som skapats genom hans hallucinationer.

Samtliga kritiker var inte nöjda med domslutet. New York Times filmkritiker Bosley Crowther visade ingen entusiasm varken över filmen eller Max Ernsts konstverk som han beskrev som ”rentutav äckligt, det ser ut som en dåligt kokt hummer.”

Ernsts skildring av Antonius frestelser saknade de sedvanliga nakna kvinnorna. De förekom dock hos de flesta av de andra bidragen. Givetvis var de närvarande hos Paul Delvaux, vars tavla inte tycks ha något alls med Antonius frestelser att göra. Antagligen sände han in ett oinspirerat verk som han tidigare varit oförmögen att avyttra, för att på så vis få de lättförtjänta femhundra dollarna.

Delvaux kunde likaväl ha kunnat sända in något av sina betydligt bättre och hemlighetsfulla verk kring frestelser och utanförskap.

Mystiskt och hemlighetsfullt var som väntat Leonora Carringtons bidrag, som saknade de nakna damerna, men hade integrerat helgonets gris.

Demoniska kvinnogestalter var däremot närvarande i tavlan av en annan av Max Ernsts talangfulla väninnor, Dorothea Tanning, som förvisso var mindre olycklig i förhållandet till den geniale Ernst än vad Carrington varit.

Ett överflöd av naket kvinnokött fanns hos engelsmannen Stanley Spencer, som placerat sin helige Antonius i en öppen grav.

Skräck, klaustrofobi, förruttnelse och direkt hotfull erotik var närvarande i Ivan Albrights otäcka version av frestelserna, genom vilka han tycktes ha velat upprepa de olustrysningar han åstadkommit med sitt bidrag till Lewins tidigare film om Dorian Gray.

Ett par av de medverkande konstnärerna var nya bekantskaper för mig, speciellt den numera tämligen okände Louis Gugliemi, som var född i Kairo, uppvuxen i Italien och kom att bli en intressant skildrare av New York, i en stil som påminner om den tyska Nya sakligheten. Dessvärre har jag enbart sett hans bidrag till Bel Ami återgivet i svartvitt.

Tävlingen lockade alltså flera skickliga konstnärer och lämnade efter sig ett i mitt tycke originellt, mardrömslikt och fascinerande konstverk, som dessutom kommer nära stämningarna i Flauberts roman – Salvadors Dalis nakne Antonius som i ett ökenlandskap med korsets hjälp förgäves försöker värja sig mot barockt bisarra visioner, obehagliga genom sin kombination kompakt, hotfull tyngd med en insektslik, känslokall och förrädisk skörhet, en effekt han uppnådde genom att placera häst-och elefantkroppar på spindelben. Förvisso en absurt mardrömslik logik.

En katt bland hermelinerna var den självlärde naivisten Horace Pippin som dog året innan Bel Ami hade premiär. Hans bidrag väckte genom sin uppenbara naivitet en viss överlägsen munterhet då det jämfördes med de andra mer durkdrivna och bättre skolade konstnärernas verk. Men, nu då jag betraktar Pippins bidrag finner jag det vara i harmoni med Flauberts Antonius, med det ensamma, isolerade och utmärglade helgonet i en ogästvänligt skuggad dal, fylld med skelett. Han betraktas uppifrån av två vitklädda gestalter, en gud eller djävul, en gudinna eller förförerska, alltmedan gryningen nalkas.

Ingen av dessa konstnärer kom dock in närheten av Odilon Redons inkännande tolkningar av Flauberts verk. Alltifrån Skapelsens ursoppa av fantastiska embryon

till de antika gudarnas fall.

Jesu lidande och kristna martyrer.

Isis och den orörligt gåtfulla sfinxens möte med den kringflygande Chimaira. 

Antonius elev Hilarion, som samtidigt är Frestaren som får den uppenbart fromme eremiten att tvivla på livets mål och mening.

Buddhas predikan om universums oändlighet.

Redons tolkningar kommer nära litteraturkritikern och journalisten Jules Lemaître som 1879 skrev att Flauberts La tentation de Saint Antoine var betydligt subtilare än vad dess prosaiskt enkelspåriga kritiker hade hävdat:

Denna resa genom religioner skildrar olika sätt på vilka människan har uppfattat världen, den befinner sig i den rymd där stjärnorna rör sig; och därmed i vårt sinnes förvirring. ”Vad är poängen med allt detta?" frågar Antoine. - Det finns inget mål, svarar Djävulen. Saker händer enbart i ditt sinne. Som en konkav spegel förvränger det föremål och du saknar förmågan att bekräfta deras sanna natur. Du kommer aldrig att känna universum i sin fulla omfattning; därför kan du inte nå en uppfattning om dess ursprung, varken begripa vem Gud är, eller inse att universum är oändligt. Formen är kanske ett tankefel, substans en inbillning. Om inte världen är ett ständigt flöde av ting och fenomen, är dess utseende allt som är sant. Illusionen, den enda verkligheten!

Möjligen en orsak till varför bildskapare, visionärer och galningar, mer än litteratörer och logiker har lockats av Hjärtats Begärelse. I slutet av sin roman låter Flaubert dagen gry utanför Antonius grotta och i solskivan, Egyptens allt överlägsne Herre, tycker sig Antonius urskilja Kristi ansikte. Detta har betraktats som ett slutgiltigt medgivande av Flaubert att kristendomen trots allt är religionernas och livets urkälla. Men, efter att åter ha läst romanen antar jag att Flaubert, som i den hyllat Buddha, snarast har närmat sig den indiska subkontinentens filosofiska religiositet. En lära som omfattar livets alla aspekter, positiva som negativa och betraktar solens och universums energi som tillvarons urkälla. 

Flaubert har lyckats fånga en aspekt av de tidiga eremiternas liv som jag långt efter det att jag hade läst hans roman fann i Derwas Chittys fascinerande bok The Desert a City. Nämligen ökenfädernas vördnad för och samspel med den hårda ökennatur som omgav dem. Athanasius, som var samtidig med Antonius, skrev den biografi som ligger till grund för legenderna om de frestelser den fromme eremiten drabbades av. Athanasius citerar på flera ställen i sin skrift vad hans hjälte hade att säga om sin ökenboning. Redan då den före detta bonden Antonius såg öknen för första gången blev han “förälskad i den”. Han fascinerades av dess orörda “renhet” och predikade för de eremiter som sökte upp honom: “Mina barn. Låt oss inte förorena denna plats, eftersom de fäder som föregått oss här har renat den”. Det tycks som om  Antoinus ansåg att om du lärt dig leva i harmoni med dina omgivningar, om de så är den öde och sterila öknen, så lär du dig snart respektera de levande varelser som du delar dem med: “Om vi vördar allt med måtta kan vi människor bli förvaltare även av de vilda djuren.”

I La Tentation de Sainte Antoine förmärker läsaren naturens närvaro, som vore den ett levande väsen. Ökendjur dyker emellanåt upp, exempelvis schakalerna, men de är inte alls så hotfulla som den Helige Antonius fantasifoster. Och det är kanske inte så underligt att Antonius där ute i öknens ensamhet kände sig som en del av himmel och jord, samtidigt som han plågades och förundrades av solens bländande närvaro.

Ljusets och värmens livgivande kraft som en del av det offattbara, ofantliga, levande universum är en tanke som uttrycks i Bhagavad Gita, Den Höges sång, skriven någon gång under femhundratalet f.Kr. Liksom flera andra välmenande religiösa skrifter predikar Bhagavad Gita vad som i den kallas Bhakti, en villkorslös kärlek till sin nästa och ett accepterande av Den Högste Gudens obegripliga makt som människans enda väg till inre frid. Fast givetvis har även den tanken missbrukats, förvrängts och missuppfattats.

Han är ett i allt, men tycks vara flera. Genom honom bevaras varje varelse. Från honom utgår ödeläggelse, från honom kommer skapande. Han är ljuset av allt ljus som strålar bortom mörkret. En uppenbarelse, all klarsyns slutpunkt, som nås genom ljuset i allas hjärtan.

Och ljuset från tusentals solar steg på himlen, en prakt likvärdig den Högste Andens strålglans och i det ljuset varseblev Arjuna universum i all dess mångfald, innebörden i gudarnas Guds oändliga enhet.

Assmann, Jan (2005) Death and Salvation in Ancient Egypt. Ithaca NY: Cornell University Press. Biasi, Pierre-Marc de (2002) Flaubert: L’homme-plume. Paris: Gallimard. Cannuyer, Christian (2000) L´Égypte copte: Les chrétiens du Nil. Paris: Gallimard. Chitty, Derwas J. (1966) The Desert a City: An Introduction to the Study of Egyptian and Palestinian Monasticism under the Christian Empire. Crestwood NY: St. Vladimir's Seminary Press. Empereur, Jean-Yves (2002) Alexandria: Past, Present and Future. London: Thames & Hudson. Flaubert, Gustave (1980) The Temptation of St Anthony. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Gibbon, Edward (2005) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire: Abridged Edition. London: Penguin Classics. Henrikson, Alf (1971) Byzantinsk historia. Stockholm: Bonniers. Khalidi, Tarif (2008) The Qur’an: A new translation. London: Penguin Classics. Mascaró, Juan (1972) The Bhagavad Gita. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Mori, Luca (2020) Ipazia: Un fatale catena di eventi. Milano: RCS Media Group. Pagels, Elaine (1989) The Gnostic Gospels. London: Vintage. Säve-Söderbergh, Torgny (1983) Faraoner och människor: Kulturbilder från det gamla Egypten. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Det har varit påsk. Vad som griper mig med påsken är inte det kosmiska, abstrakt-teologiska dramat, utan den personliga tragedin. Försöket att komma till rätta med livet, att förlika sig med sitt öde.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag fascinerats av religion och har då givetvis ofta fått frågan: ”Är du troende?” Jag blir svaret skyldig, speciellt som jag är oförmögen att följa Jesu påbud i Matteus evangelium (5:37): ”Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från Den Onde.” Eftersom jag är en tvivlande, tvekande människa lockas jag inte av dogmatik. Som barn fann jag kyrkobesöken oändligt långa, rentutav plågsamma, Värst var de i stort sett obegripliga predikningarna; vindlande, malande och osammanhängande. Tal för talets skull, ”en ljudande malm eller en klingande cymbal”, utan mening och sammanhang. Substansen saknades, verkligheten; sådant som rörde mig.

Tänker på skolan, på universitetet, på alla dessa lärare vars tal enbart fått ljudvågorna att vibrera. Tänker även på det fåtal lärare och professorer som verkligen lyckats skaka om mig, som öppnat nya världar. Möjligen kan jag räkna dem på händernas fingrar, liksom de vänner som lyckats göra sammalunda. Jag är dem evigt tacksam.

Bland vänner och lärare bör jag även inkludera böcker. Ser jag för mitt inre den malande prästen som i sin predikstol ovanför församlingens huvuden tolkar vad han läst och hört utan beröra sina åhörare, dyker en ständig följeslagare upp – William Shakespeare. Exempelvis i form av Hamlet; dramat om ynglingen som slits mellan tanke och handling, mellan tvivel och visshet, mellan känsla och plikt. Som så mycket Shakespeare skrev handlar det om förhållandet mellan ord och gärning. Ordens värde, huruvida de speglar och styr våra liv.

I Hamlet ställs i scen efter scen tankar mot ord. Vad orden leder de till, vilket är deras rätta värde? Leder tankar och ord till handling? Leder de oss in i vårt inre? Förvandlar de oss? Visst gör de det. Shakespeares ord är ett av flera bevis på att så verkligen är fallet. Men, han pekar också på tankarnas och ordens förlamande inverkan. Likt Buddha tycks Shakespeare i Hamlet vilja säga att varje handling bör vara genomtänkt – vald med omsorg:

Rätt tal: Avstå från lögn. Ägna dig inte åt skvaller, vilseledande, sårande och löst tal.

Rätt avsikt: Dina avsikter skall grundas på vänlighet och medkänsla.

Rätt handling: Avstå från att skada levande varelser. Ta inte några påståenden för givna.

Rätt ansträngning: Förhindra uppkomsten av att ogynnsamma tankar, om de uppstår – undvik dem, ansträng dig istället för att utveckla en sinnesinställning som gynnar dig och andra.

Hamlet betraktar osedd sin beundrade faders mördare, sin farbror, moderns sammansvurne make och älskare. I avsikt att dräpa uslingen griper han efter sin kniv. Men, åter tvekar han. Kan det vara rätt att dräpa honom, speciellt om brodermördaren är inbegripen  i en akt av tvivel och dåligt samvete och i bön vänder sig till Gud? Hamlet avstår från att döda den lismande skurken, men tänker i sitt stilla sinne att den ondskefulle farbroderns bön om nåd, lindring och förlåtelse trots allt inte kan vara uppriktig. Varför skulle Gud lyssna till en sådan varelse? Hamlet får sin undran bekräftad då han hör farbrodern för sig själv konstatera:

– Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke aldrig himlen når.

Ordens maktlöshet. Babblets tomhet uppenbaras även då den måttligt intelligente och ytterst servile hovmannen Polonius, å den manipulerande farbroderns vägnar, försöker utröna om Hamlet är galen eller ej. Det förvirrande samtalet avslutas med att Polonius artigt frågar Hamlet:

– Vad läser, ers nåd?

– Ord, ord, ord

– Vad rör det sig om?

– Skvaller, min herre. Den här fräcka satirikern påstår att gamla gubbar har grått skägg och är skrynkliga i synen, att deras ögon dryper av segt harts och kåda, att de har en överflödande brist på vett i förening med klena skankar. Jag är fullt och fast övertygad om allt detta, men jag tycker inte det är passande att skriva i en bok. Ja, för ni själv, min herre, skulle bli lika gammal som jag om ni kunde gå baklänges som en krabba.

Polonius muttrar för sig själv:

– Fast det är galenskap är det i alla fall metod i galenskapen … Tillåt mig ta avsked av ers höghet.

Tvivel på tankar, ord och handling blandar sig hos Hamlet med självförakt och skepsis kring tillvarons mening, som i hans till leda söndertjatade monolog, som trots det inte har förlorat ett uns av sin vältaliga styrka:

– Att vara eller icke vara – frågan betyder: är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt? Att få dö – att sova, inte mer, och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar som köttet fått till arvedel, det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om.

”Ord, ord, ord” – Då jag läser sådant får jag en känsla av att den obeslutsamme, tvivlande Hamlet, liksom som jag emellanåt, har gått vill i Borges Babels bibliotek:

Universum (som andra kallar Biblioteket) består av ett obestämbart, kanske oändligt antal hexagonala gallerier ...

Som förberedelse för en katalogisering av världens förråd av tryckt kunskap, information och underhållning i bokform beställde Google av relevant expertis en ”uppskattning” av den gobala tillgången på böcker, beräknade utifrån enskilda exemplar/titlar och översättningar. Baserat på komplicerade algoritmer presenterades företaget  en uppskattning av 130 miljoner böcker, ett antagande jag antar är i underkant. I jämförelse med Universums oändlighet – minimalt. Inom denna väldighet är människan och hennes vetande; kort, begränsat och oväsentligt. Samtidigt rymmer dock varje människa en liten del av denna oändlighet och med hjälp av vårt begränsade vetande, samt sådant vi finner i vad Borges benämnde Babels Bibliotek, söker vi oss fram i världen, famlande efter ord som kan hjälpa oss på vår färd genom vår begränsade existens. Det är orden som förenar oss med universum.

Här finner jag även Jesu smärta i Gethsemanes nattliga olivlund:

Själv drog han sig undan ifrån dem, ungefär ett stenkast, föll på knä och bad: ”Fader om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske inte min.” […] I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken (Luk. 22:41-44).

Påskens passionsdrama berättar om en ensam människas ångest och lidande. Det beskriver hur en människa med goda avsikter, som tusentals vänt sig till, beundrat och satt sin tillit till, plötsligt blir ensam. Såväl vänner som fiender vänder honom ryggen. Något som antagligen skett genom deras insikt om att han enbart varit en ”vanlig människa”. Liksom dem förlänad med brister och tvivel. Jesus förmådde inte uppfylla deras högt ställda förväntningar, cyniskt uttryckt i kommentarer från åskådarna till hans ytterst plågsamma avrättning: ”Andra har han hjälpt, må han nu hjälpa sig själv.” Yeshua hade inte räckt till och i detta elände vände han all sin ångest mot sig själv. Hade han misslyckats? Förnekat att han varit samma otillräckliga människa som alla andra? Snar till vrede och förtvivlan?

I sin ensamhet söker sig Yeshua ha Notzri till sin tro och forna övertygelse. En styrka som under de senaste tre åren väglett honom i en strävan att få människor att ändra sig till det bättre, att bejaka kärleken till sin nästa. Medlidandets evangelium. En tro som fått Yeshua att sätta tillit till sin egen förmåga, sin gåva att övertyga andra, förmågan att skänka dem hopp och styrka. En tro på sig själva och den frälsande kärlek han spritt och predikat. En kärlek som han nu förnekas. Som får honom att i ensam förtvivlan, uppspikad på korset utropa: Elahi, Elahi, lama šƏbaqtanī? Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Fascinationen inför Jesu öde grep mig tidigt, kanske redan strax efter det att jag lärt mig läsa, då jag av min morfar fått min första bibel. Kanske finns där en av källorna till det intresse för religion som följt mig genom livet. Ett personligt tilltal, blandat med exotism, en det okändas lockelse, en mystik som gjort mig mer mottaglig för katolikernas mässoffer, än protestanternas predikande.

För mig är religion och logik oförenliga. Religion är oförklarlig, som musik, konst, blommor och fåglar. För min del får sådant gärna vara okänt. Jag är mer lockad av de känslor de väcker, än mekaniken bakom det hela, fast – i och för sig – även den kan vara fascinerande. Jag tror inte på jungfrufödslar, himmel eller helvete, jag tror på det stora okända. Jag kan utan svårighet hålla med Gustave Flaubert då han 1857 i ett brev skrev:

Det som lockar mig mest av allt är religion, fast inte en religion mer än andra. Varje dogm är mig motbjudande, men jag uppfattar känslan bakom religionen som mänsklighetens mest naturliga och poetiska insikt. Jag har liten uppskattning för filosofer som i religion inte sett annat än knep och nonsens

Flaubert kände och respekterade ordens värde. Antagligen går det även där att finna hans intresse för religion och mystik. Författarskapet, konsten, öppnar en dörr in mot det väsentliga; existensens fördolda mening. Tillvarons obegripliga kärna, vars återglans vi ibland kan ana, berusas av och kanske till och med förmedla till andra. Liksom konst och musik är sann religion en reflektion av universums storhet och därmed kanske även dess inre mening. I Bibeln skapar Gud med sina ord:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

De av Flaubert föraktade dogmatikerna, de bokstavstrogna, auktoritära förtryckarna som vill få oss att tro är ”realism”. Att allt som står skrivet i deras heliga skrift verkligen har skett, sker och skall ske i verkligheten. Därmed förringar de universum. Med sitt förakt och spindelgrå disciplinerande besudlar de konst, fantasi och mänsklig uppfinningsrikedom. De ödelägger glädje och skapande, förstör den sanna religionens inre mysterium – Skapelsens härlighet. Genom sin dystra dogmatik förnekar de vad de inbillat sig tro på. De förmörkat andras liv genom sin trumpna ”verklighet”. Har de som censurerar ord och tanke verkligen läst Johannesevangeliets imledningsord?

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Jag antar att evangelisten skriver om mänsklighetens förutsättning – vårt användande av ett mångfacetterat språk som ett medel för att stimulera fantasin, utöka vårt medvetande, möjliggöra vår samlevnad på ett sådant sätt att vi finner gemenskap och glädje hos varandra. Religion som något djupt mänskligt och närvarande, fullkomligt annorlunda fundamentalisternas förtryckande av glädje och fantasi. Deras idiotiska försök att förringa religionen till en tvångströja, ett tortyrredskap för att därigenom omskapa mänskligheten i enlighet med sin egen ensamma, oroliga och förvridna personlighet – en Hitler, en Stalin, en Mao. Deras utopiska världar var ett helvete, fullkomligt motsatt ett rike av harmoni, medkänsla och glädje. Där älskade man inte sin nästa såsom sig själv. Där plågades och dödades människor i diktatorns strävan att förvandla allt och alla till redskap i skapandet av sin egen och sina kreaturs ouppnåbara, totalitära utopi. Nu beter sig islamistiska terrorister och ISIS-anhängare på samma sätt, drivna av en egocentrisk önskan att själva nå ett himmelrike, Jannah, genom att mörda sådana som inte kan tro som de.

Likt andra paradis är Jannah ett rike skapat av dröm och fantasi. Ett drömrike för ökenvandrare som speglas i den underbara sagosamlingen Tusen och en natt, som säkerligen inspirerats av Koranens version av Jannah som ett rike till vilket den nyanlände vid varje port välkomnas av änglar med ord som ”Frid vare med dig, ty du har nu uthärdat livets prövningar med tålamod och din belöning är nu att finna njutning i Jannah där varje människa bor i Herren Guds närhet, i en trädgård där evig lycka råder.”

Ett paradis med strömmande, klara källor och svalkande floder av oförstörbart vatten, eller oföränderligt frisk mjölk. Varje trädgård är mer vidsträckt än himmel och jord tillsammans. I mitten av var och en av dess trädgårdar finns ett väldigt palats med en en hög tron av värdighet, i en svalt beskuggad lund med utsökt dekorerade soffor, bland mjuka, praktfulla mattor, vinfyllda bägare och det bästa kött och de mest utsökta frukter som jorden förmår uppbringa. Jannahs invånare är utsmyckade i gyllene klädnader, pärlarmband och gröna plagg av siden och brokad. Både män och kvinnor förlänas vackra och fläckfria makar, är åtföljda av lyckliga barn och betjänas av fullkomnade pojkar med ett betagande utseende; likt väl förborgade pärlor. En evig tillflyktsort, präglad av obeskrivlig lycka och största välbehag, allt sådant som är Guds åstundan.

Ett ideal fjärran från verkligheten. En längtan för de obesuttna, de förtrampade, de diskriminerade, de sjuka och svaga. Men varför trängta efter salighet efter döden? You get pie in sky when you die. Det är här och nu som helvetet finns; inom oss, runtomkring oss. Likaväl som helvetet existerar på jorden, kan inte även himmelriket skapas här? Vore inte det en bättre strävan än efter en personlig salighet efter döden?

Då Jesus blev tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma, svarade han: ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Ingen ska kunna säga: ”Se, här är det, eller: Där är det.” Nej, Guds rike är mitt ibland er.”

Jesus tycktes anse att ett barns öppna glädje och förundran, dess fantasi och nyfikenhet, var vägen till vad han kallade Guds Rike: 

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”7

Det är orden som öppnar portarna för barnets inträde i världen. När ett barn upptäckt ordens förtrollning börjar dess tillvaro som en mänsklig, social varelse. Genom våra egna och andras ord tar vi del av världen. Det antas att tankar och ord föregår handling. De har en oerhörd betydelse och det är inte förutan orsak som handling i syndabekännelsen föregås av tankar och ord. Här i sin katolska variant

Jag bekänner inför Gud allsmäktig
och er, mina bröder och systrar,
att jag har syndat
i tankar och ord, gärningar och underlåtelse,
genom min skuld, min skuld, min egen stora skuld.

mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.

Gustave Flaubert var besatt av ord, av att finna de rätta orden för att därmed kunna skildra en mångskiftande verklighet. I dagar kunde han i sitt sökande sitta framför ett pappersark, oförmögen att finna vad han kallade le mot juste, det rätta ordet. I förordet till sin roman Pierre och Jean beskriver Flauberts ”elev” Guy de Maupassant ingående mästarens lärosatser. Hur allt i världen är annorlunda. Det finns inte två sandkorn, två flugor, två händer eller två näsor, som är exakt likadana.

I allting finns ett outforskat element, men vanan gör oss benägna att använda våra ögon enbart i kombination med minnen av vad andra före oss har skrivit och sagt. Det mest obetydliga innehåller ett, oftast litet, okänt element. Vi måste finna det. För att beskriva en eld, eller ett träd på ett fält, låt oss betrakta den elden och det trädet, tills de för oss inte framstår som något annat träd, eller någon annan eld.

Flauberts råd får mig att tänka på Jesu ord om att Guds Rike hör barnen till. Kanske han menade att om du betraktar världen med samma förundrade nyfikenhet som ett barn så går det att ana dess inre mening, Guds Rike, och därmed möjligen finna Flauberts mot just. Ett vardagens mirakel, som i Elmer Diktonius dikt:

Barnet i trädgården

är ett underligt ting:

ett litet djur

en liten blomma.

Det myser som en katt åt nejlikorna

och skubbar sitt huvud

mot solrosens jättestängel.

Tänker kanske: sol är gott –

grönt är gräsfärg.

Vet kanske: jag växer.

Maupassant sammanfattar Flauberts iakttagelser genom att konstatera att likaväl som en konstnär eller författare länge och noggrant bör iaktta något innan de återger det, så borde en författare i än högre hög grad än varje annan artist anstränga sig för att finna de rätta orden. Visserligen var Maupassant enligt Flaubert en talangfull ung man, men för att bli en fullfjädrad författare måste han kombinera sin begåvning med ett stort tålamod – och inte minst, hårt arbete:

Oavsett vad vi vill förmedla, finns det edast ett ord som kan uttrycka det, ett verb för att levandegöra det, ett adjektiv för att kvalificera det. Därför bör vi söka just det ordet, verbet eller adjektivet tills vi finner det, och aldrig låta oss nöjas med hastverk, inte ägna oss åt bedrägeri, inte ens inspirerat sådant. Eller allmänt pladder, för att därigenom undvika svårigheterna.

Flaubert ansträngde sig onekligen för att finna le mot just. I sin omfångsrika korrespondens, som är lika fascinerande som hans romaner, beskriver Flaubert ofta sin författarmetodik. Exempelvis skrev han i allmänhet först en eller två sidor, läste noggrant igenom dem, skrev om dem, rättade detaljer, funderade och skrev dem sedan än en gång. Ett arbete som kunde ta dagar i anspråk och likväl var slutresultat fyllt med rättningar och överstrykningar.

Enligt Flaubert var en författare en hantverkare vars redskap utgjordes av ord. Han betraktade sig som en vetenskapsman som med språkets hjälp återgav vad han funnit genom sina noggranna studier av natur och människor. Litteratur borde vara såväl vetenskaplig, artistisk och teoretisk, som konkret och verklighetstrogen. Framförallt skulle ett författarskap värt namnet vara så skickligt som möjligt tillämpa det medel som stod det till buds – språket – och till fullo utnyttja all dess representativa förmåga. Flaubert var så uppslukad av sitt författarskap att han till Louise Coles, kanske den enda kvinna som han bortsett från sin syster och hennes dotter verkligen hade älskat, att:

Det har visat sig att min karaktär är ett system, en organism där helheten har slukat det enskilda, på ett sätt som gör så att isbjörnen lever på isen och kamelen går på sanden. Jag är en pennans man. Jag känner genom den, på grund av den, i förhållande till den och mycket mer i dess sällskap.

Att så fullständigt identifiera sig med sin författarroll var kanske orsaken till varför Flaubert betraktade sig som ”panteist”. Någon som i likhet med hans beundrade filosof Spinoza kommit att betrakta universum som ett allomfattande, i det närmaste mekaniskt fungerande system där begrepp som ont och gott utgjorde begränsningar skapade genom en mänsklig instinkt som hindrat oss från att betrakta vår existens som del av en helhet, där varje ting, varje enskild skapelse, måste uppfylla den potential som finns förborgad i dess natur. Flaubert deklarerade att

Jag vet inte (och heller inte någon annan) vad som menas med dessa två ord: själ och kropp, var den ena slutar, var den andra börjar.

Han fascinerades av den mänskliga, likaväl som djuriska, naturens våldsamma svängningar mellan våldsam passion, ohejdad drift och rigid kontroll. Antagligen orsaken till det ”människoätarintresse” som gjorde att han med en vetenskapsmans kyliga intresse kunde studera och skildra allt som omgav honom – djur, natur och människor. Kanske även en del av den hänsynslösa promiskuitet som tanklöst fick honom att utnyttja såväl kvinnliga som manliga prostituerade, samtidigt som han kunde visa stor medkänsla och vara en trogen vän och kamrat.

Under långa perioder isolerade sig Flaubert i forskning och författarskap. Han avskydde det burgna borgarskapet, men åtnjöt alla dess privilegier. Han betraktade sig som en antiklerikal ateist, men var samtidigt en panteistisk mystiker i samma anda som den tyske filologen, arkeologen och religionshistorikern Georg Friedrich Creuzer (1771-1858), vars böcker han ständigt återkom till.

Deras illustrationer blev en flödande källa till de visioner Flaubert excellerade i under skrivandet av Den helige Antonios frestelser, en bok som han betraktade som sitt livsverk.

Creuzer beskrev vältaligt och storslaget en mångfacetterad, allomfattande religiös sfär där varje djur, varje människa, varje naturligt föremål och fenomen spelade en roll i all världens religiösa förställningar och kulturer och därmed även utgjorde delar av universums, allomfattande heliga ordning.

Flaubert upplevde en liknande närhet mellan människor och ting, deras delaktighet i den natur de levde i. Hans författarskap styrdes av en drift att försöka gripa tag i, att förstå, vilken roll varje enskilt föremål, varje intryck och tanke spelar i enskild människas vardag. Något han försökte skildra i sin storslagna roman, Madame Bovary. Genom att gestalta bokens aktörers i stort sett tragiska, eller instinktivt cyniska tillvaro, ville Flaubert uppenbarligen klargöra att livet trots allt är deterministiskt predisponerat, men att denna uppenbara ”ordning” samtidigt är meningslös. Flaubert deklarerade att han med Madame Bovary ville

skriva en bok om ingenting, en bok utan externa länkar, som skulle hållas samman genom den inre kraften i sin stil ... precis som jorden utan att vara upphängd i någonting rör sig genom rymden, en bok som tycks sakna ett tema, eller vars ämne snarast skulle vara så gott som osynligt, om det nu vore möjligt.

I sin mer än över tvåtusen sidor långa och oavslutade ”biografi” över Flaubert, L'Idiot de la famille, Familjeidioten, skrev Jean-Paul Sartre om sin författarkollegas känsla av ”intighetens tysta, iskalla skratt”. Madame Bovary är en storslagen roman om ensamhet och längtan, samtidigt som den är en ingående skildring av en fransk landsortshåla, dess invånares liv och skilda karaktärer. Romanens kraft bärs fram av ett formfulländat språk, fullkomligt anpassat till vad som skildras. Samtidigt är romanen inom sin begränsande miljöskildring djuplodande och mångfacetterad. Inte minst tycks den spegla Flauberts författarroll, hans betraktande utanförskap.

Madame Bovarys strävan mot något bortom vardagens tristess. En fantasivärld som hindrar henne från att visa några varma moderkänslor och bestående kärlek. En impotens att leva i nuet, en bristande förmåga att bevara en tacksamhet över att finnas till, inse att egen glädje står att finna i andra människors lycka. Hon påminner därigenom om granen i H. C. Andersens saga. Den tragiskt ensamma granen som låter stundens och tillfredsställelsens glädje överskuggas av tanken på vad som skall hända härnäst. Ett outsläckligt begär som piskar sitt offer mot en oviss framtid, enbart för att där finna att allt var så mycket bättre förr.

Även Flaubert drömde sig tillbaka. Gärna mycket långt tillbaka. Till Antiken och längre tillbaka än så:

… en gränslös sorg överväldigar mig då jag tänker på hur dåtidens magnifika skönhet gått förlorad; en så levande värld, så strålande, så färggrann och ren, så enkel, så varierad.

Även vid sina besök i den världen gjorde Flaubert det inte lätt för sig. För att skriva sin exotiskt överflödande roman om det forna Karthago, Salammbô, begravde han sig inte enbart i all vetenskaplig litteratur han kunde uppbringa om denna i stort sett okända kultur. Han besökte även de platser i Tunisien och Libyen där hans roman utspelade sig och gjorde då ytterst noggranna anteckningar om vad han såg och hörde, kompletterade med utförliga skisser i vilka han markerade utmärkande drag i landskapet.

Flauberts fullödiga, litterära landskap står i centrum för Jean-Pierre Richards kommentarer till hans verk. Med all rätt hävdade Richard (1922-2019) att kritik och litterär analys bryter sönder den text som skärskådas. En dissektion som förvandlar den studerade texten, sliter sönder den, skär loss bitar ur något som borde utgöra en helhet. Därmed förvandlas ett gripande litterärt verk till en fragmenterad kropp, som endast kan återställas genom en förutsättningslös läsares inlevelse och engagemang.

Richard försöker ingående studera en författares kompletta verk för att inom helheten finna ett mönster som byggts upp genom olika teman och motiv. Hans avsikt var att skapa en uppfattning av om en romans ”imaginära landskap” och därför studerade han ingående såväl texten som dess författare, samt den tid och den värld hen levde inom.

En roman är uppbyggd av visuella och rumsliga koncept, men även av taktila och sensoriska aspekter. Det imaginära landskapet är ett uttryck för sådana val, önskningar och tvångstankar som skapats genom personliga erfarenheter Även om Richard betonar att litteratur är en form av upplevelse, hos läsare såväl som hos författare, förfaller han inte till något grovt psykologiserande. Hans studier blir till försök att återskapa det ögonblick då ett litterärt verk föds. Den tystnad och tanke som föregår förvandlingen till det ”tal”som en författare kommer att skapa i sin roman. I den meningen blir både författaren och texten återsken av något svårfångat, något ”imaginärt”.

Då jag nu med min usla franska försöker stava mig igenom Richards bok om Flaubert finner jag att flera av hans tankegångar tycks ha inspirerats av den märklige Gaston Bachelard (1884-1962), professor vid Sorbonnes universitet, där han undervisade i vetenskapshistoria och filosofi. Bachelard ägnade sig åt epistemologi. Ett begrepp som under åttiotalet gick mig på nerverna, speciellt som ”marxistiska” vänner och bekanta använde det som ett skällsord, ofta riktat mot mig. Egentligen begrep jag aldrig vad det betydde. Kanske något i stil med ”kunskapsteori”, alltså något som har att göra med ett ifrågasättande av de metoder, teorier och tänkande som ligger till grund för vår tro och våra åsikter.

Tack och lov hade jag andra vänner, vars åsikter var betydligt mer stimulerande än de där rabiata salongsrevolutionärernas. Exempelvis så gav mig min gode vän Örjan några år senare flera böcker av Bachelard som jag läste med stort intresse. I dem visade den rigoröse professorn en annan sida än den för mig så invecklade epistemologin. Han skrev om dagdrömmeri, fantasi och poesi. Om dubbelheten i mänskligt tänkande. Liksom Richard skrev Bachelard om det imaginära, om de motsatta poler som utgörs av ”koncept” och image – 

bild/föreställning. Han tycktes mena att ”ren, modern vetenskap” nu har blivit ”intellektuellt” grundad och därmed i mångt och mycket saknar le imaginaire som tidigare präglat vetenskapen. Inte vet jag om jag i det avseendet har uppfattat den franske filosofen helt korrekt, men däremot är jag övertygad om att han ansåg att ett ”poetiskt tänkandet” för såväl läsare som författare öppnar portarna in mot en gränslös framtid.

En uppfattning jag skapade genom läsningen av Bachelards stimulerande böcker kring olika teman; ”vatten” (vila), ”luft” (rörelse) och ”jord” (viljekraft och arbete, men också vila). Han kunde skriva om hur minnen väcks till liv genom betraktandet av en flammande eld, eller en fladdrande ljuslåga. Om hur vi försjunkna i dagdrömmerier kan finna de stilla vatten som ligger förborgade inom oss.

I Rummets poetik beskriver Bachelard hur vi i den tystnad som råder i ”tillvarons vrår” kan framkalla bilder som ger oss lugn, förtröstan och styrka. Där möter vi oss själva såsom vi en gång varit i vår barndom. Då kan vi med barnets öppna blick betrakta andra ”rum”, där andra varelser tillbringar sina liv. Ser vi ett fågelbo föds tankar kring fågelns tillvaro: ”Skulle fågeln bygga sitt bo om den inte hade sin instinktiva förtröstan på världen.” En sådan tanke kan leda till en inlevelse som gör att vi känner samvaro med fågeln, med dess ”fågelliv”. På samma sätt kan vårt medlidande väckas till liv vid betraktandet av den miljö som skapats kring våra medmänniskor. Som Flaubert skrev i Madame Bovary:”I varje notarie bor spillrorna av en poet”.

Bachelards tal om rum, om tillvarons stilla vrår får mig att tänka på att flera författare skrivit om Flauberts ”slutna rum”. De världar av text och fantasi han skapade och själv trädde in i. Därinne kunde upplevelserna bli överväldigande. Poeten och essäisten Paul Valéry kände sig efter läsningen av Flauberts Den helige Antonius frestelser helt utmattad. Bilderna och associationerna hade blivit alltför många, alltför kompakta:”Han har läst för mycket … som då du om en berusad man säger att han har druckit för mycket”.

Likt Madame Bovary hade Flaubert ett inre slutet rum som präglade hans liv och författarskap. Madame Bovarys inre rum hade med kärlek att göra, eller snarare passion. Hon ville, liksom i de romantiska romaner hon frossade i, uppslukas av en allomfattande kärlekspassion. Hennes hjärta hade ersatts av en romantisk roman och blodet den pumpade genom kroppen förgiftade hennes verklighetsuppfattning och ledde till hennes självförintande.

Flaubert försökte även han fly från sina såväl yttre, som inre rum. Ofta ville han bort från Frankrike och sitt föraktade borgarskap. Bort från sig själv, sin dominerande moder, sina hopplösa förpliktelser och fly in i exotism och passion. Istället hamnade han i solkiga bordellmiljöer och insjuknade i veneriska sjukdomar, inte minst syfilis, som förgiftade hans tillvaro och även livet för dem som han tanklöst utnyttjat genom sitt vidlyftiga driftsliv. Vad som skulle bli utlopp för livslust, blev beklämmande promiskuitet. Däremot förblev hans författarskap, även om det ägde rum i ensamhet och instängdhet, ett lustfyllt,om än omständligt inträde i inre, men öppnare rum. Därinne berusade sig Flaubert, inte som Valérys druckne man med alkoholhaltiga drycker, utan med ord. Och som den franske gourmet Flaubert var blev hans ord, hans författarskap, motsvarigheten till utsökta franska viner som odlats fram med omsorg och kärlek.

I november 2011, gjorde jag med mina vänner Mats och Didrik en road trip genom Normandie och besökte då bland annat Flauberts födelsestad Rouen och dess Flaubertmuseum. I ett av dess rum hade man man placerat några möbler från Flauberts hem i Croisset.

På mig gjorde det kala rummet ett i det närmaste chockerande intryck, speciellt med tanke på Flauberts bokbelamrade skrivarlya i Croisset, alldeles utanför Rouen, där hant tillbringade dagar och nätter skrivande vid ett stort runt bord, omgiven av manuskript och uppslagna böcker. Det rummet finns också kvar, men jag har inte sett det, bortsett från en snabbt nerkastad skiss av Rochegrosse, en av Flauberts konstnärsvänner – en framstående representant på den överlastade genre som så livligt uppskattades under det Andra Kejsardömet och som brukar kallas L’ art Pompier. Rochegrosse lät sig säkerligen inspireras av exotismen i Flauberts Salammbô, Hérodias och Les Tentations de Saint Antoine.

En något tydligare teckning av Flauberts arbetsrum gjordes av hans systerdotter, Caroline:

I muséet i Rouen fanns också Flauberts berömda, uppstoppade, gröna papegoja. Dock inte den som tycks vara originalet och som står att finna i hans hus i Croisset, som jag som sagt dessvärre inte har besökt. Där finns även författarens runda skrivbord, såväl som den uppstoppade papegojan Loulou, försedd med med en lapp fastklistrad på sin fågelpinne: 15 juillet 1876. Prèté à M. G. Flaubert: 1 perroquet amazone monté. ”15 juli 1876. Färdig för Hr. G. Flaubert: En monterad amazonpapegoja.” Uppgiften kan ha ett visst intresse eftersom Julian Barnes i sin roman Flaubert’s Parrot från 1984 låter en pensionerad läkare vid namn Geoffrey Braitwaite finna att det inte finns mindre än två muséer som hävdar sig äga den uppstoppade papegoja som stod på Flauberts skrivbord medan han skrev sin berättelse Ett enkelt hjärta.

Skildringen av Braitwaites jakt på den autentiska papegojan ger Barnes möjlighet att identifiera tre ”nivåer” av Flauberts liv: Den optimistiska, präglad av resor, framgång och erotiska erövringar; den negativa – vänners och älskarinnors död, hård kritik, sjukdomar och andra tillkortakommanden och slutligen en tredje som möjligen kunde pusslas samman med hjälp av citat från Flauberts brev och arbetsböcker. Resultatet blir en mångfacetterad bild som det är svårt att få grepp om, precis som Braitwaite inte förmår klargöra vilken av de femtio uppstoppade papegojor som han hör talas om skulle kunna vara den som ursprungligen stod på Flauberts runda skrivbord.

Ett enkelt hjärta är ett gripande porträtt av den gamla, oansenliga trotjänarinnan Félicité. Från fattiga landsbygdsförhållanden och efter en olycklig kärlekshistoria kommer hon som piga till Rouen. Skygg och djupt religiös sköter Félicité utan klagan sina plikter och förälskar sig i tur och ordning i en man som inte bryr sig om henne, i sin arbetsgivares barn och en otacksam systerson. Då hon lämnat sin tjänst ägnar sig Félicité åt vården av hemlösa, kolerasjuka, samt sårade soldater. Hon blir allt ensammare. En gammal kvinna ser till att Félicité får lite mat och kallar på en doktor då hon slutligen insjuknat i en lunginflammation med dödlig utgång. Félicités sista kärlek är hennes gröna papegoja, Loulou, som hon, då den dött, låter stoppa upp. Under hennes sista år blir den döda papegojan Félicités enda sällskap. Hon talar till den och tycker sig i dess svarta ögon av glas urskilja en återglans av Guds Helige Ande

.

Félicité bygger på de slitna, trofasta och ”enkla” husor och pigor Flaubert mindes från sin barndom och som först uppenbarade sig i hans Madame Bovary som den värkbrutna, i det närmaste obemärkta, gamla Catherine Leroux, som i en oförglömlig scen under en kreatursmarknad av det besuttna borgarskapets självgoda representanter förlänas en silvermedalj för femtiofyra års trogen tjänst som piga på en bondgård. Då hon efter tvekan och oro, påhejad av den roade publiken, försagd kommit upp på scenen och mållös står framför den pompöse borgmästaren utbrister han med hög röst: ”Är du döv? Femtiofyra års trogen tjänst! En silver medalj! Tjugotvå francs! Till dig!”

Då, efter det att hon tagit emot sin medalj och betraktade den, spred sig ett tacksamt leende över hennes ansikte. Då hon avlägsnade sig kunde de höra henne mumla: ”Då jag kommit hem skall jag skänka den till vår präst, så han kan säga några mässor för mig.”

Borgarna skrattar hjärtligt åt hennes ord.

Någonstans skrev Gaston Bachelard:

Jag önskar att det varje dag från himlen skulle falla ner en korg fylld med böcker. Böcker som skulle berätta för mig om en ungdom fylld med bilder. Detta är en helt naturlig åtrå, en enkelt förklarad känsla av förundran. Om morgonen, sittande framför de böcker som samlats på mitt skrivbord, ber jag bokslukarens dagliga bön till läsandets gudom: ”Ge oss idag vår dagliga hunger ...” ty jag vet att däruppe bland himlarna, vad är Paradiset … om inte ett enormt bibliotek?

Så kände jag ofta då jag i min tidiga ungdom botaniserade bland min fars och morfars boksamlingar och då fann den ena bokpärlan efter den andra. Begriper idag inte hur jag vid så unga år med lätthet läste böcker som nu skulle vålla mig en hel del svårigheter. Jag läste Odysséen och Divina Commedia med samma glädje och behållning som Kalle Anka & C:o och Fantomen. Jag vet inte när jag fann Hjärtats Begärelse, den svenska titeln på Flauberts La Tentation de Saint Antione i Fars bokhylla, men av flera anledningar tog den mig med storm.

Jag hade tidigare slukat de historiska äventyrsromaner av Mika Waltari som jag funnit i Morfars bokhylla och då blivit speciellt fascinerad av Sinuhe Egyptiern.

Jag hade också gång på gång bläddrat i en av Fars böcker, ett bildverk vid namn Egyptens skatter, så det var säkert det egyptiska omslaget till Hjärtats begärelse som fick mig att läsa denna märkliga bok.

Flauberts ”roman” utspelar sig under en natt i 300-talets Egypten, där den helige Antonius dragit sig tillbaka för att i en klippgrav leva som eremit. Under en plågsam, månljus natt drabbas han av våldsamma och ytterst påtagliga hallucinationer, som i form av besök från en mängd legendariska och historiska gestalter hos honom framkallar levande fresker med väldiga historiska panoramor och grotesk demoni. Dessa ytterst påtagliga frestelser får den Helige Antonius att konfronteras med sig själv – sina sexuella drifter, sitt storhetsvansinne, sina svek och tillkortakommanden.

Givetvis är det hela en reflektion av Flauberts ”inre rum”. Hans promiskuitet, ensamhet, yttre och inre resor, väldiga beläsenhet, historiskt-religiösa intresse, panteism, syfilis, förmodade epileptiska anfall, eskapism, orientalism och framförallt – hans författarskap; dess mening och mål.

Texten har formen av läsdrama, en bildmässig överlastad prosadikt som i mångt och mycket påminner om Goethes tilltrasslade andra del av Faust, som jag långt senare har fördjupat mig i och förbryllats av. Men, som valp förbryllades jag inte alls av den emellanåt kitschiga snårigheten i Hjärtats begärelse, utan lät mig bländas av dess exotism och fantasieggande beskrivningar av religiös fanatism och djupsinnig filosofi, från urtid till nutid. När jag nu som vuxen läser om boken finner jag att den bland annat rymmer Flauberts hänryckning inför universums mysterier, uttryckt i flera av han brev, exempelvis ett i vilket han beskriver sin upplevelse vid en havsstrand:

Vi beklagade att våra blickar inte förmådde tränga in i klippornas hjärtan, ner till haven botten, bort mot himlens gräns, urskilja hur stenar växer, hur vattnen skapas, hur stjärnor tänds, att våra öron inte kunde kunde lyssna till hur jordens gravitation pressar samman graniten, hur saven stiger i växterna, hur koraller formas i oceanernas ödslighet.

Inom ramen för de frestelser som Flaubert låter en smått galen eremit genom sina hallucinationer utsättas för under en plågsam natt framställer han med de rätta ordens och fantasins hjälp ett panteistiskt kosmos. Genom myter och legender, dåtid och nutid, skapar Flaubet ett tankens babelsbibliotek. Ett panoptikon av skilda röster, barockt överlastade bilder och djuplodande stämningar.

Likt Antonius, som drog sig undan till en övergiven gravkammare för att där möta sig själv, konfrontera sig med sina läsefrukter, sin erfarenhet och sin egen invecklade natur, alltmedan han attackerades av minnen av synder och tillkortakommanden i form av magnifika, bildbelastade hallucinationer – så satt den epileptiske, syfilisanfrätte Flaubert ensam och skrev i sin bokgrotta i Croisset. Där genomled han likt Antonius ett självpåtaget martyrskap och sökte lindring i sin ständiga kamp att finna de rätta orden. Croisset blev för Flaubert den tillvarons stilla vrå som Bachelard skrivit om och från vilken han kunde träda in i vad Richard beskrev som hans imaginära landskap.

Författarskap är en enslig sysselsättning. Något som vi i allmänhet ägnar oss åt i vår ensamhet och likt Flaubert söker författaren i sitt inre material för sina skildringar. Han använder sina erfarenheter, livsbetingelser och sin karaktär. Samtidigt är det vanligt att en skribent i ensamhet och isolering även studerar andras skrifter; andra författares erfarenheter och formuleringskonst.

Även flera översättare går tillväga på ett liknande sätt. Likt Flaubert måste även de vara ordkonstnärer som i ensamhet söker efter det rätta ordet – inom sig själva och med hjälp av andras verk – den författare de översätter, romaner och en mängd facklitteratur; biografier, lexikon och skildringar av författarens övriga produktion, tid och miljö. Jag läste Flauberts Les Tentations de Saint Antoine i översättning och fann då att hans tolkare till såväl engelska som svenska även de varit märkliga människor. Skriftställare på jakt efter de rätta orden och sin egen plats i universum.

Den engelska översättning jag läst var gjord 1980 av en viss Kitty Mrosovsky. Hennes introduktion till romanen var imponerande, faktiskt en av de bästa jag läst i den speciella genren. Jag sökte henne på nätet, men det var inte mycket jag fann; ingen bild, ingen wikipedia-artikel. Hon föddes i Oxford 1946 som dotter till ryska immigranter, växte upp i södra Frankrike och kom i de sena tonåren tillbaka till Oxford. Efter en Master i litteraturhistoria fick Mrosovsky arbete som föreläsare vid universitet i York, men efter ett år lämnade hon sin tjänst för att bli författare på heltid. Hon drog sig fram med ströjobb, alltmedan hon skrev poesi, teaterkritik och romaner. Då hon dog 1995 hade Kitty Mrosovsky enbart lyckats publicera sin flaubertöversättning och en roman. Något jag finner märkligt med tanke på hennes skickliga, välskrivna och genomarbetade förord till The Temptation of Saint Anthony, med dess flyhänta språk och imponerande notapparat.

Likt Flaubert och hans Helige Antonius ansattes säkerligen även Kitty Mrosovsky av inre demoner, som hon i likhet med Flaubert sökte mildra genom att på ett felaktigt sätt ge utlopp för de drifter som rasade inom henne. Hennes roman, Hydra, tog sin titel från Herkules kamp mot ett månghövdat monster, på vilket ett nytt huvud växte fram så fort han huggit av ett av dem:

I ett påvert rum i en amerikansk stad ligger en sängbunden, ung man. Han har efter en olycka blivit totalförlamad från nacken och nedåt. Då olyckan skedde kämpade han med en avhandling kring Euripides drama om Herakles, i vilken den grekiske hjälten i ett utbrott av vansinne mördar sin hustru och deras barn. Litteraturstudenten hade redan innan sin olycka drabbats av en en annan förlamning – writer’s Block, skrivkramp. Den förtvivlade och nu totalt hjälplöse mannen kan endast uttrycka sig genom sitt tal. Han får besök av en känslokall handledare, som genom sin sakligt torra argumentation enbart förvärrar sin förlamade elevs tillstånd. Till skillnad från Herakles saknar den förlamade mannen en trogen vän som kan bistå honom i hans kamp mot den månghövdade hydra som ansätter honom och river sönder hans inre genom plågsamma minnen och en ständigt växande oro inför en sjukdom som med all säkerhet kommer att leda till hans död. I sin förtvivlade förlamning plågas han dessutom av tankar på allt elände som växer kring oss alla – kärnvapenkrig, resursförstöring och förödandet av vår livsmiljö. Utan tvekan inspirerades Kitty Mrosovsky av sina egna plågor och sina djuplodande studier av Gustave Flaubert och hans La Tentation de Saint Antione.

Givetvis saknade en så tragisk och intellektuellt krävande roman som Hydra kommersiellt appeal. Efter att ha fått den refuserad av en mängd förlag fick Mrosovsky den slutligen förlagd hos ett litet Londonbaserat bokförlag – Allison & Busby. Romanen gick så gott som obemärkt förbi. Några sällsynta uppmuntrande ord från litteraturetablissemanget styrkte dock Mrosovskys självkänsla och efter en längre sejour i Italien återvände hon till London med en ny roman, som dock refuserades överallt och aldrig blev publicerad. Vid sin återkomst upptäckte Kitty dessutom att hon var HIV positiv. Sina sista år, under vilka hon obönhörligt bröts ner av sin sjukdom, ägnade hon sig åt att fördjupa sig i frågor kring HIV/AIDS och miljöförstöring, gick på konserter och spelade Mozartsonater på sitt piano. I en av de få artiklar hon fick publicerad skrev hon: ”Aids är inte en alldeles speciell och onämnbar sjukdom begränsad till samhällets sub-kategorier.” Under sin plågsamma dödskamp skrev Kitty ett testamente i vilket hon förordade att hennes blygsamma besparingar skulle användas till att hålla hennes efterlämnade katt vid liv.

Mitt nätsökande efter Kitty Mrosovsky gav ett oväntat napp. Craig Anthony Raine (född 1944) är poet och essäist och sedan 2010 professor emeritus vid Oxford University. Efter sin oxfordutbilning blev han förlagsredaktör vid det berömda Faber and Faber, litteraturkritiker hos de inflytelserika tidningarna New Statesman och New Review, samt litteraturtidskriften Quarto, som sedermera kom att ingå i Literary Review, som fortfarande räknas som en av Englands viktigaste introduktörer av samtida litteratur. 1999 grundade Raine den medvetet sofistikerade tidskriften Areté, vars policy han formulerade som:

Vi publicerar allt vi gillar. Resultatet är en tidskrift som är katolsk i sin smak .... Syftet med alla litterära tidskrifter är att korrigera smaken, genom skoningslös kritik och underhållning – och upptäckten av nya författare.

Craig Raine tycks som min äldsta dotter brukar säga om pompösa besserwissrar vara full of himself, odrägligt fylld av sig själv. Bland annat har han gett ut romaner och diktsamlingar med löjligt ironiska titlar som Den gudomliga komedin och På spaning efter den tid som flytt. Omslaget till den senare volymen är späckat med självförhärligande recensioner där kända namn rankar Raine jämsides med ”litterära giganter” som Auden, Browning och Conrad. En röst i hyllningskören är den flyhänte, och emellanåt alldeles utmärkte, Ian McEwan som citerar Joseph Conrads påstående om att god litteratur ”gör så att du kan höra, får dig att känna … och framförallt får dig att se”, med tillägget att det är just det som Raine får sina läsare att göra. Det är ingen tvekan om att Raine ingår i en engelskspråkig variant av författare som ägnar sig åt inbördes beundran, inte olikt vad som är fallet med de litteraturhabituéer som i Sveriges offentliga rum ägnar sig åt likartat smicker av varandra.

Raine beskriver sin fyrtiosidiga diktbok A La Recherche du Temps Perdu: A Poem, som en elegi, ett melankoliskt och vemodigt sörjande av sin döda älskarinna Kitty Mrosovsky. Och inte bara det, med sin bok söker han ”omskapa elegin till vad den borde vara på engelska”. Inte vet jag vad han menade med det, men Raines ”elegi” kan knappast kallas varken melankolisk eller vemodig. Han rekonstruerar sin ”kärleksaffär” med ett noggrant angivande av tider, platser, restauranger och inte minst sina egna spirituella infall, om Mrosovsky skriver han att ”du skrattade åt mina skämt”, men han visar inte mycket sympati för sin älskarinnas intelligens och beläsenhet; tycks inte uppskatta hennes skrivande, betecknar hennes musiksmak som ”tvivelaktig” och anser henne vara ”en litterär snobb”. Som vi brukade säga som barn: ”Den som sa det, han var det!”

Att en så erfaren litteratör, en hyllad och generöst publicerad författare och universitetsprofessor som Raine kan exponera ett så pinsamt banalt språkbruk förvånar mig. Han tycks absolut inte, som Flaubert, ha varit på jakt efter det rätta ordet. Om Mrosovsky skriver han ”jag kan inte acceptera att du är död. Du är fortfarande här i mitt huvud.” Föga originellt, som en av mina vänner brukar säga då han konfronteras med ett konstverk han inte uppskattar. Då Raine diktar om sina älskogsmöten med Kitty Mrosovsky blir pinsamheterna i det närmaste outhärdliga. Här vältrar han sig i samma enerverande detaljbeskrivningar som han tycks ha för vana att göra i sina övriga litterära alster. Craig Raine beskriver Mrosovskys kropp på ett milt sagt puerilt och schablonmässigt sätt; hennes kroppsbehåring (”20 hårstrån på hakan, nio kring bröstvårtorna”), hennes bröst (som meloner), hennes ögon (”gröna”), välrakade ben (”eleganta och sexiga som avskalade kvistar”, märklig liknelse – sexiga kvistar?), kindben (”höga”), hår (”mörkt, brunt, mjukt”) och ”buske” (”svart”, ”rykande” – rykande? Det låter nästan kusligt). Raine avslutar denna underligt banala skildring med orden ”och nu har jag åter kunnat minnas dig”. Är detta ett skämt? Delar för helheten, människan som kropp? Lika förflackad och idiotisk som hans skildring av Kittys kroppsliga företräden är, lika ”föga originellt” är hans omdöme om deras sexuella umgänge: ”Du lärde mig att sex var ett samtal och inte ett föredrag”.

Inte underligt författaren till en elegi över en saknad kvinna, som istället för att beskriva hennes ansikte och begåvning ägnar sig åt ingående beskrivningar av hennes ”fitta” och ”rövhål”. Vid flera tillfällen har Craig Raine välförtjänt nominerats till The Literary Review’s årliga prisutdelning för Usel Sex. En utmärkelse som enligt den litterära tidskriften ges till författare vars alster inte har definierats som ”pornografi”. Med sitt pris säger sig The Literary Review vilja rikta:

uppmärksamheten mot de ofta råa, onödiga och slentrianmässiga skildringar av sexuell samvaro som flera moderna romanförfattare ägnar sig åt – och därmed även avskräcka dem från ett sådant missbruk.

Att en avliden och därmed försvarslös författarinna och genial översättarinna har tillägnats en så skabrös och usel ”elegi” som Raines pekoral, upprörde en och annan engelsk författare. Bland andra Michael Hofmann, en av Englands skickligaste översättare av tysk litteratur, av bland annat mästare som Wolfgang Koeppen, Joseph Roth, Thomas Bernhard, Hans Fallada, Alfred Döblin och inte minst Kafka. Hofmann har pricksäkert definierat Raines litterära produktion:

över det hela vilar en stämning liknande utdelandet av litterära priser i en gymnasieskola: pompös självbelåtenhet och förslagenhet i stinkande strumpor.

Som översättare är Hofmann en ytterst omsorgsfull jägare efter ”det rätta ordet”. Väl medveten om att ett sådant inte alltid uppenbarar sig genom en direkt översättning från tyska till engelska, hävdar Hofmann att för en känslig översättare gäller det att finna de rätta nyanserna. Att ta ett steg tillbaka, betrakta, undersöka originalet och uppriktigt försöka sätta sig in i författarens stämningsläge och unika språkbruk. Finna inte de exakta, utan de rätta orden. Om en översättare arbetar på det viset skapar det en känsla av medskapande och samhörighet med den översatte författaren. Hofmann konstaterar att om översättandet flyter fint kan det vara likt den njutning som imträder under en angenäm bilfärd. Du följer en fastslagen väg, men grips likväl av en frihetskänsla. ”Det gäller att färdas med engelskan, istället för att mödosamt lunka efter tyskan.”

Om en översättning fungerar som om den vore ett original upptäcker i allmänhet ingen att översättaren dristat sig att göra smärre avvikelser från den ursprungliga texten och börjar därigenom inte gnälla och utropa: ”Misstag! Misstag!” Om översättaren arbetar med engagemang, glädje och omsorg skänker det ”självkänsla och en viss djärvhet”. Hofmann betonar dock att översättare kan gripas av bitterhet. I bästa fall uppmärksammas sällan deras arbete, men lika ofta kritiseras de och kan då föraktfullt karatäriseras  som ”litterära parasiter”, inkapabla att nå upp till de översatta författarnas mästerskap. Hofmann konstaterar dessutom att självgoda författare kan ha en skadlig inverkan på en översättares arbete. De ”kringskär din yta, din rörelsefrihet”. Hofmann påstår att det är orsaken till att:

Jag har i allmänhet kommit att översätta döda författare. De är mer uppskattande än de levande.

Hofmann har översatt samtliga romaner av sin avlidne far – Gert Hofmann. Jag läste nyligen med stor behållning Michael Hofmanns översättning av faderns Lycka. En alldeles utmärkt, språkligt virtuos och tragiskt/komisk berättelse om en misslyckad författares Schreibblockade och förestående skilsmässa, skildrad av hans son och skarptungade, sexåriga dotter. Romanen blev för mig för mig blev en av årets stora läsupplevelser, samtidigt som jag imponerades av hur någon så till synes lätt och ledigt hade förmått översätta tyskan till en så elegant och månfacetterad engelska. 

Det är inte underligt att en så skicklig författare/översättare som Michael Hofmann inte har mycket till övers för en pompös, väletablerad egocentriker som Craig Raine, som med sin puerila sexualitet dessutom smetat ner Kitty Mrosovskys litterära insats. Dock tycks det som om Raine trots allt gav en viss relief till Mrosovskys livssmärta, hennes blockeringar och vilsna sökande efter uppskattning och ömhet, något som ledde henne in i en livsförödande promiskuitets återvändsgränd. Enligt Raine ”knullade hon alla”, även en tönt som han, fast det skulle givetvis aldrig falla honom in att karaktärisera sig själv som en sådan.

Flauberts La Tentation de Saint Antione är fylld med bilder, synder och frestelser, de flesta av dem kopplade till religiösa föreställningar och skildringar av allsköns förvillelser genom tiderna, uppkomsten och förfallet av en mängd filosofiska läror och kosmiska spekulationer. Sexuellt färgade frestelser genomsyrar visserligen delar av texten, men de är förvisso betydligt färre än de konstnärliga framställningar av erotiskt lockelse som inspirerats av romanen. Mer eller mindre realistiska skildringar av den ståndaktige eremiten som frestas av yppiga, nakna kvinnor. Exempelvis den i mitt tycke mästerliga La Tentazioni di Sant’ Antonio av Domenico Morelli, som jag flera gånger har betraktat på Galleria Nazionale d’Arte Moderna här i Rom.

Eller den frodigt vulgäre Lovis Corinths Die Versuchung des heiligen Antonius i München i vilken den skräckslagne eremiten tycks ha blivit instängd i ett dambadhus, fyllt med nakna, pilska kvinnor.

Eller i en mer modern ”realistisk” framställning av amerikanen Erik Sandberg, som även den poängterar den instängt vulgära stämningen i den helige Antonius grottboning, där han konfronteras med en gris och naken dam vars kropp har krönts med en döskalle.

La Tentation de Saint Antione ger dock inte alls intryck av erotiskt laddad klaustrofobi, snarast kommer den smått galne James Ensors framställning närmre sin inspirationskälla; med en virvlande, färgrik, kosmisk skildring, som blandar samman kvinnor, landskap och monster.

Utan tvekan är det dock Odilon Redon som i sina illustrationer bäst har tolkat den märkliga romanen.

Likväl kan det inte förnekas att flera uttolkare, översättare liksom konstnärer, tycks ha funnit en en promiskuös lockelse i Flauberts romaner. Väl uttryckt i titeln på Vargas Llosas studie av Flauberts författarskap La orgía perpetua, Den eviga orgien, som titeln till trots är en ovanligt sansad och medryckande skildring av Flauberts berättarteknik. Därmed inte sagt att även Vargas Llosa även han kan vältra sig i tämligen pubertal pornografi, exempelvis i sin Cinco esquinas, En peruansk affär, som för mig blev en stor besvikelse.

Det tycks som Kitty Mrosovsky kan ha lidit av en ”hypersexuell rubbning”, ett tillstånd som tidigare benämndes nymfomani. Men de sparsamma uppgifter jag funnit om henne gör ett sådant antagande till ren spekulation. Det finns nämligen inga spår av sådant i hennes imponerande förord till The Temptation of Saint Anthony, som inte betonar de sexuella underströmmarna utan istället poängterar Flauberts fasta grepp om sitt material, hans skarpa, lättflytande stil, panteism, överflödande bildspråk och inlevande skildring av religiösa föreställningar genom tiderna. Hon går även på ett utmärkt sätt in på vad romanen betytt för sentida författare.

Någon som dock utan tvekan förenade promiskuitet, självpåtaget utanförskap, en betydande lärdom med en viss stilsäkerhet var romanens svenske översättare, Per Meurling. Jag blev förvånad då jag fann att det var han som översätt Flauberts roman och kallat den Hjärtats Begärelse. Inte enbart för att jag i bokhyllan fann Axel Östbergs tolkning av Jacques Villons Det stora testamentet "med en inledande ssä och och kommentar av Per Meruling", utan för att jag visste att Meurling var en av Jan Myrdals favoritskribenter (han skrev exempelvis förordet till Meurlings Den goda tonens pingviner. Artiklar 1931-46, som gavs ut 1983). Liksom Myrdal kunde Merurling vara en roande och tämligen skicklig skribent, men han kunde även likt honom framstå som smått galen och lite väl stor i sina egna ögon. Dessutom var Meurling en ytterst oberäknelig kommunist och en fullkomligt hejdlös pornograf. Uppenbarligen tillhörande en typ av prästsöner som min far brukade kalla för ”Guds barnbarn”, för att därigenom antyda att deras uppror mot fadersauktoriteten fjärmat dem från en Gud som de trots allt var välbekanta med. Meurling kunde beklaga sig genom att påpeka:

Jag är fördärvad, grundfördärvad av dålig kristendom. Många av oss nödgas i vår grymma värld genomgå Gethsemanes ångest och alla får vi kanske förr eller senare på något sätt vårt kors att bära.

Kan detta ha lockat honom att översätta en i grunden religiös fresk och visionärt övermättad fantasi som La Tentation de Saint Antione? Meurlingarna var en av Sveriges äldsta prästsläkter. I mer än 370 år hade kyrkoherdeämbetet i den småländska socknen Kristdala gått från far till son. Givetvis undrade sockenborna vem av prästen Erik Meurlings fyra söner som skulle ta över ämbetet efter honom. Men, tre av dem blev kommunister, en av dem stupade som frivillig under Spanska inbördeskriget, två av dem blev rektorer och den äldste, Per, blev visserligen doktor i religionshistoria (kallad Porrdoktorn), författare, översättare, kulturskribent, rabiat stalinist och därefter rabiat anti-kommunist. Hans epitet kom sig av att Meurling var författare till och översättare av grov pornografi, men även böcker om sin gamle vän Tage Erlander, Shakespeare, Erik Gustaf Geijer, svensk kommunism, Jacques Villon, Jesus och Marquise de Sade. Meurling skrev välformulerade artiklar för Ny Dag, Metallarbetaren, Social-Demokraten, Bonniers Litterära Magasin och Aftonbladet, men också för ”herrmagasin” som Top Hat och Lektyr.

För porrförlaget Hson, utgivare av de grovt pornografiska ”magasinen” Piff, Raff och Extas författade Meurling töntiga ”sexromaner” som Fanny Hills dotter, Gullivers sexresor, Münchenhausens erotiska äventyr, Svart extas och Jag var en kärlekskonstens mästare. Böcker som omgående översattes till danska och tyska, den senare plagierades och såldes av hans gode vän Johnny Bode; charmig kuplettförfattare, operettsångare, tjuv, bedragare och nazist, som hade mycket gemensamt med marxisten Per Meurling. Liksom Bode lämnade Meurling ständigt efter sig bedragna kvinnor och obetalda krognotor. Män av en sort som man ” gärna konverserar med över ett kafébord, men som man bör akta sig för att inleda en närmare bekantskap med, framför allt på det ekonomiska planet”.

Då Bode var på flykt undan svenska myndigheter och en mängd bedragna fordringsägare och dolde sig i Köpenhamn, Wien, Bryssel och diverse andra platser, skrev Merling till hans försvar i Top Hat:

Är Johnny Bode en ganster? Nej, någon gangster är han inte, utan helt enkelt bara en född operettartist, ett världens barn, en liten syndig gosse, som med glada miner sprider lite glädje omkring sig i en tråkig värld.

Likt Bode levde Meruling ofta ur hand i mun, rumlade, retades, lurades och förolämpade såväl vänner som fiender, alltmedan han skrev om Zola, de Beuvoir, Sartre, Camus, Branting och Sara Lidman. Hans gode vän, poeten Karl Vennberg skrev att Per Meurling antagligen var sin generations

största och mest missbrukade begåvning. I Per Meurlings socialistiska paradis skulle värdshusen utan tvivel ligga tätt. Risken lär väl finns att inte heller bordellerna skulle saknas.

Denna förkärlek delade Meurling med Johnny Bode, som på äldre dagar tjänade en hel del på sin självutgivna Bordellmammans visor, medan Meurling kallade sina ”sexmemoarer” för Ögat i pottan. Det kan tyckas märkligt att en så högt bildad skribent som Meurling, som allt som oftast ondgjorde sig över de obildade svenskarnas dyrkan av sin egen medelmåttighet, inte drog sig för bordellbesök, fylle, småfiffel och krogslagsmål.

Efter det att hans bror Olle som kulspruteskytt 1936 hade stupat under spanska inbördeskriget blev Per Meurling stenhård stalinist och försvarade i handling och skrift den ryske diktatorns blodiga utrensningar och pakt med Hitler. Lågvattensmärket i Meurlings journalistik var när han i tre nummer av Clarté 1937 våldsamt angrep alla de stalinmotståndare som upprörts av Moskvarättegångarna. Meurling beklagade denna ”antisovjetiska kampanj” ,som han betecknade som en ”reaktionär maskerad” Värst gick han åt den djärve judiske skriftställaren Kurt Singer som 1934 flytt för sitt liv efter det att han i Tyskland avslöjats som utgivaren av underjordisk, antinazistisk veckotidning. Singer skrev för såväl utländsk som svensk press och avslöjade svensk rasforsknings nazikontakter och steriliseringskampanjer, nazistisk spionverksamhet och sovjetisk terror.

Singer publicerade en fullkomligt korrekt lista med Stalins offer, men misstänkliggjordes av Meruling, som begabbade den partianslutne sociademokraten Singer som ”vår lätt fascistiskt anstrukne moralist” och arrogant beklagade hans ”litterärt sett dåliga beskaffenhet” samtidigt som han fastställde att att Singers artiklar var fullkomligt osakliga och ”under all kritik”. Singer som även arbetade för engelsk, norsk och amerikansk underrättelsetjänst var dock ovanligt välinformerad om sovjetiska förhållanden och alla hans uppgifter har visat sig överensstämma med sanningen. Alltmedan Meurlings skriverier var milt sagt undermåliga och behäftade med en ovanligt hätsk och osaklig demagogi. I början av fyrtiotalet fick Singer fly till USA efter det att han hotats med utlämning till Tyskland efter en biografi som var ett våldsamt, men sanningsenligt angrepp på Göring, alltmedan Meurling, som då arbetade för den kommunistiska tidningen Ny Dag, 1943 avslöjades som sovjetisk agent och dömdes till fängelse för ”olovlig underrättelsestjänst”. En och annan kommentar från såväl höger som vänster uttryckte dock uppfattningen om att Per Meurling antagligen inte begrap vad han pysslade med:

Om han tjänade Stalin, den svenska försvarsstaben eller CIA visste han nog inte alltid själv, medan han valsade fram i märkliga turer mellan krogborden. Ett tag tycktes han som Ny Dags korrepondent i Östeuropa försvunnen, men hade bara inlett en period av extremt rumlande. Ny Dags redaktör gav honom namnet Pelle Sanslös.

Meurling lämnade det Kommunistiska partiet 1948. 1949 disputerade han på en avhandling om religionens bidrag till uppkomsten av social olikhet och 1950 publicerade han Kommunismen i Sverige, en svidande och roande vidräkning med Partiet, i vilken han skoningslöst och träffsäkert tog ära redlighet från sin forna partikamrater.

Det blev dock allt ödsligare kring Meurling. Högern och socialdemokraterna misstrodde honom, även om han på de senares partihögkvarter fick arbete som kommentator till utländsk press. Den yngre kommunistiska generationen föraktade honom. Den kommunistiske socialmedicinaren John Takman betecknade Meurling som ”en pajas, en alkoholist, en gangster och psykopat”. Meurling sökte tröst i spriten och ständigt upprepade, komplicerade relationer till kvinnor. Han slogs och söp, hade ingen fast bostad, men väldiga skulder.

Dags att lämna denna avvikelse från min betraktelse kring orden och deras betydelse. Fast det kan dock inte förnekas att en märklig man som Per Meurling, likt Gustave Flaubert, även han på gott och ont var en ordets man och slav. Meurling är även ett bevis på ordens betydelse som vapen och kunskapsbärare. Ett dödligt vapen i handen på demagoger som Hitler och den av Meurling under en tid så hett beundrade Stalin, men även en berikande upplevelse och inspiration till nya upptäckter - som Meurlings bästa böcker och översättningar. Ord kan dessutom vara förmedlare av förnedrande kvinnoförakt, som hos de porrförläggare som även de betjänades av Meurling, detta ständigt oppositionella Guds barnbarn. Någonstans skrev Artur Lundkvist:

Ordet är fritt och ordet är fånget, är

skyddande hölje och dödande vapen.

Bachelard, Gaston (1991) Vattnet och drömmarna: Essä över den materiella fantasin. Hägersten: Skarabé. Bachelard, Gaston (1992) Jorden och viljans drömmerier. Hägersten: Skarabé. Bachelard, Gaston (1993) Eldens psykoanalys. Hägersten: Skarabé. Bachelard, Gaston (1994), Jorden och drömmerier om vila. Hägersten: Skarabé. Bachelard, Gaston (2002). Rummets poetik. Hägersten: Skarabé. Barnes, Julian (1990) Flaubert´s Parrot. London: Vintage. Biasi, Pierre-Marc de (2002) Flaubert: L’homme-plume. Paris: Gallimard. Buswell, Robert och Lopez, Donald (2014). The Princeton Dictionary of Buddhism. Princeton University Press. Flaubert, Gustave (1957) Hjärtats begärelse. Lidingö: Ehlins förlag. Flaubert, Gustave (1980) The Temptation of St Anthony. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Flaubert, Gustave (1998) Selected Letters. London: Penguin Classics. Haloche, Maurice (1956) ”La Tentation de Saint-Antoine,” Les Amis de Flaubert: Bulletin n° 8. Hofmann, Gert (2003) Luck. London: Vintage. Khalidi, Tarif (2008) The Qur’an: A new translation. London: Penguin Classics. Lagerberg, Hans (2011) Per Meurling: En intellektuell vildhjärna. Stockholm: Ordfront Förlag. Lundkvist, Artur (1962) Ögonblick och vågor. Stockholm: Bonners. Maupassant, Guy de (1979) Pierre and Jean. London: Penguin Classics. Mitchison, Amanda (2011) ”Obituary: Kitty Mrosovsky,” Independent, 23 October. Mrosovsky, Kitty (1987) Hydra. London: Allison & Busby. Oltermann, Philip (2016) ”Michael Hofmann: English is basically a trap. It’s almost a language for spies,” The Guardian, 9 April. Potts, Robert (2000) ”Dismembering Kitty,” The Guardian, 15 July. Raine, Craig (2000) A la recherche du temps perdu: A Poem. London: Picador. Richard, Jean-Pierre (1990) Litérature et sensation: Stendahl, Flaubert. Paris: Editions du Seuil. Vargas Lllosa, Mario (2006) La orgía perpetua; Flaubert y Madame Bovary. Madrid: Alfaguara.

During a weekend, when I was not travelling to my family in Rome, I did one early morning in Paris wake up with a desire to do something unexpected, something spontaneous. I dressed quickly, took the metro to La Chapelle, a café au lait and a croissant at a bistro in Gare du Nord and then the train to London. During the trip, the drizzle turned into pouring rain. Outside Calais, before the train entered the tunnel under the Channel, I saw a desperate deer trapped between a high fence and the barbed wire bordering the track.

Seized by the refined shades of grey and the shimmering surface of the skull, I was left standing in front of Frans Hals’ Young Man with a Skull. The delight of museum visits consists of the opportunity to approach a painting up close and thus distinguish brushwork and shifting light, the structure of the paint layers, as well as looking at art from both afar and very close.

Earlier I had in a similar fashion studied Hals’ gypsy girl in the Louvre; smiling, alive and healthy looking, she casts a glimpse at someone outside the picture frame, maybe a tavern customer. 

Perhaps Haarlem’s full-bodied beer was exported to London, where I had just been captivated by another girl with an even more winning and open smile than Hals’ gypsy lady, namely Hogarth’s red-cheeked shrimp saleswoman, made with the same light brushwork as the gypsy in the Louvre, albeit with browner colour tones. Perhaps Hogarth had been inspired by Hals, who through his virtuoso technique has been an inspiration for many an artist, in particular pioneering masters like Courbet, van Gogh and Manet.

Frans Hals’ breadth of execution is evident in his Gypsy Girl; the fresh and open depiction of an individual’s unique features, done with a seemingly unbound and at the same time firm touch. Upon closer inspection Hals’ brushwork becomes visible. No drawings made by him have been found and thus no preparatory sketches for his masterpieces. Maybe he painted directly on the linen, only guided by his intuition, a clear gaze and a confident hand. An ability to, with unforced ease, anticipate a final impression. How his painting would be assessed when it finally came to adorn the home of some wealthy Haarlem citizen, object to the scrutiny of a visitor’s in-depth consideration.

He applied his shimmering colours with what appear to be sweeping brushstrokes. Colours which he did not, like the Renaissance masters manufacture himself, but bought from Haarlem's chemists. He was once close to ending up in a debtor’s prison due to unpaid paints, on another occasion it was for debts to a baker and a shoemaker. The skilfully applied colour shades of the gypsy girl’s sleeve is a combination of thin and thick colouring, which interacts to create a light-radiating splendour that is both solid and subtle. A ruff,

an embroidered silk sleeve:

For a long time it was assumed that Hals created his art fast and spontaneously. However, when you approach one of his canvases, like the Gypsy Girl, something I could do at the Louvre without the alarm system beginning to sound, I could find that Hals, like Titian or Velazquez, carefully produced shades and light through a bold mix of underlying and covering colour surfaces applied with both thin and thick paint. Apart from brushes he also used the palette knife to smear on layers of colour. If seen from a distance this patchwork, like the one constituting the gypsy girl’ s cotton blouse, becomes wonderfully alive.

The amount of sublime shades of a single color that Hals managed to create on a piece of fabric made the astonished van Gogh exclaim, in one of his many letters to his brother Theo: “Frans Hals must have at least twenty-seven shades of black!” He added how much he appreciated the artist’s bold method of making his brushstrokes visible:

What a joy it is to see a Frans Hals, how different it is from the paintings – so many of them – where everything is carefully smoothed out in the same manner. 

Perhaps he had been confronted with a painting similar to Hals’ portrait of the brewer Haks Claez Duyst van Voorhout – whose somewhat wasted and fleshy face possibly testifies to an excessive delight in his own drinks. The silk fabric on van Voorhout’s garment shimmers in a variety of shades of grey and black.

In many ways, Frans Hals, like Cezanne, is an artist whose revolutionary technique has been especially appreciated by other, like-minded artists. Joshua Reynolds (1723-1792), the eighteenth-century acclaimed portrait painter who in 1768 was appointed president of the newly established Royal Academy of Arts and furthermore was ennobled by George III, approvingly described Frans Hals’ in his academy lectures, Discourses:

In the works of Frank [sic] Hals, the portrait-painter may observe the composition of a face, the features well put together, as the painters express it; from whence proceeds that strong-marked character of individual nature, which is so remarkable in his portraits, and is not found in an equal degree in any other painter.

However, Reynolds did not understand, as van Gogh did, Hals’ virtuoso play with visible nuances and dynamic traits, and instead, as so many other of his contemporaries, he considered them as an expression of impulsivity and “slackness” that unfortunately had prevented Hals from “completing” his prospective masterpiece. Reynolds again:

If he had joined this most difficult part of the art, a patience in finishing what he had so correctly planned, he might justly have claimed the place which Vandyck, all things considered, so justly holds as the first of portrait-painters.

What Sir Joshua Reynolds probably could not appreciate was how Frans Hals excelled in an ability that through a single colour create unexpected variations, like Bach playing with a fugue, or in his Goldberg Variations. See, for example, how Hals in the portrait of the cloth retailer and poorhouse founder Willem van Heythuysen, who is comfortably and casually reclining on a chair, creates a toccata and fugue of brown and grey.

Below are Glenn Gould's strange graffiti on the sheet music that formed the basis for his interpretations of Bach’s Goldberg Variations.

Hals’ Young Man with a Skull also plays with shades of grey and brown; in his mantle and in a background that, like Johannes Vermeer’s walls, combine a variety of light and shades. The question is whether Vermeer in his subtle nuances does not pursue his championship even further than Hals. In his exquisite Young Woman at the Spinet, which, like a Young Man with a Skull, illuminates one of the National Gallery’s halls, Vermeer excels in reproducing the shimmering character of each material reproduced in his painting; the marble of the floor, the silk of the dress, the gilded frame of the painting, the velvet of the seat – a Kammerspiel of light and colour.

I sat down while gazing at Hals’ portrait of a young man holding a skull. It was as if the painting opened into a room beyond the museum wall. As if I I had been invited to enter another, enchanted room, like Alice when she through a mirror entered the Looking-Glass World. Wondering why I came to think of Bach’s Goldberg Variations? Maybe it was the reading of Thomas Bernhard that made me do it.

In Bernhard’s The Loser, two young pianists are caught up in suicidal tendencies after being confronted with Glenn Gould’s genius. They had studied with the Canadian virtuoso at the Mozarteum University of Music in Salzburg and then found that Gould’ s talent was far superior to that of their teachers and furthermore completely inexplicable.

Wertheimer, the novel’s narrator, has given up his dreams of a career as a pianist. They had been crushed by Gould's “brutally open, yet healthy American-Canadian behaviour.” Gould had called Wertheimer an Untergeher, a term apparently coined by Bernhard and which may mean something like “someone who goes under the radar,” someone who passes unnoticed through life, but may also be a loser, someone who “walks below” and thus probably is destined to perish due to his own inadequacy. In any case, Wertheimer gave up his musical ambitions. Compared to Gould’s brilliance, they appeared to be entirely meaningless. Instead, he studies philosophy and writes on a never-ending dissertation – About Glenn Gould, at the same time as he tells himself and others about what he intends to write about, although nothing valuable materializes from his intense contemplations. Gradually, Wertheimer distances himself from almost all social interaction, while tyrannizing his devoted and gentle sister. Wertheimer’s meandering narrative, which constitutes the novel, suggests a journey towards an inevitable doom.

The fact that I ended up in a meditative state of mind in front of Frans Hals’ portrayal of the young man (an actor?) might also be put in connection with another of Bernhard’s novels. In Old Masters he describes how Reger, an eighty-years-old music critic who almost daily for thirty years had been sitting on the same sofa in the Kunsthistorisches Museum in Vienna, while gazing at Tintoretto’s portrait of a white-bearded man. Sitting in front of that painting, Reger has let his thoughts run free in all possible directions. The novel is told by another elderly man, Atzbacher, who had met Reger only a few days earlier but had already made inquires about the strange man. Partly through Reger’s monologues and partly through the detailed information he obtains from an admiring caretaker, who throughout the years has made sure that Reger is not disturbed during his sittings in front of the Tintoretto painting.

It all turns into a rambling monologue about life, art, music, philosophy and the unnecessary present. Interesting thoughts combined with old-fashioned complaints. The result could have been disastrous, but with a skilled writer like Bernhard it all becomes thought-provoking, amusing and absurd. The novel made me wonder if I too am about to turn into a slightly demented, somewhat derailed old man, especially considering my long-winding blog entries.

Who was the young man in Frans Hals’ painting? For sure the painting must have an underlying meaning. It is probably a vanitas, which wants to remind the viewer of the emptiness of earthly life, the brevity of youth, the certainty of death and thus urge us to reflect on the joy of life and ever-lasting moral values. Paintings with skulls usually intend to do that. But the young man might just as well be a cheerful guy whose outstretched hand invites us to participate in some kind of entertainment. He can may also be an actor in the process of initiating a monologue and his side glance may then be a sign that he awaits a go-ahead from a director.

Maybe he was a member of Frans Hals’ rederijkkamer, or because of his youth he could rather have been a semi-professional actor, a so-called personagiën, who did not pay a membership fee but worked for food and drink, which he was treated with after each performance.

It all turns into a rambling monologue about life, art, music, philosophy and the unnecessary present. Interesting thoughts combined with old-fashioned complaints. The result could have been disastrous, but with a skilled writer like Bernhard it all becomes thought-provoking, amusing and absurd. The novel made me wonder if I too am about to turn into a slightly demented, somewhat derailed old man, especially considering my long-winding blog entries.

A rederijkkamer? The word means “rhetoric chamber” and constituted during Frans Hals’ time popular associations whose members gathered to eat, drink and have fun while reciting their own poems to each other, giving solemn or parodic speeches, performing small sketches or even plays in front of paying audiences. Most famous were variants of the already during the late Middle Ages popular Elckerlyc, the source for the English mystery play Everyman. 

 Not anyone could become member of a rederijkkamer, like in the Rotary Clubs nowadays you had to be introduced by other members and then pay for your membership. It could be quite prestigious to belong to certain rederijkkamers, which then often included mayors and other town celebrities, although there were also more popular variants – such as the one that below congregates in a messy inn where a rederijker can be seen while he in the open window entertains a group of listeners with the reading of one of his texts.

The main purpose of a rederijkkamer was to entertain its members, while eating and drinking in abundance. Membership could also include arranging weddings, birthday celebrations and other festivities. It also happened that members made collections for recitation brothers who, for various reasons, had come upon bad times.

Each rederijkkamer had its own coat of arms and distinctive ceremonies. Several erected stately houses for their association and paid for elaborate outdoor stages for temporary theatre performances, or even permanent theatres. These were usually not only paid for by members, but money could also be gained from the arrangement of lotteries with attractive prices.

Here we see a group of rederjiks who on a painting by the restaurant owner and artist Jan Steen recite poetry in an open window, above the emblem of their order, which adorned their club house.

Frans Hals and his younger artist brother Dirck were since 1616 members of the rhetoric chamber De Wijngaardranken, The Vine Yard Drinkers, and in this club the goings-on could probably be pretty wild. In a painting by Frans Hals from the same year, Mardi Gras, we see a couple of well-known club members – the comedians Peckelharing, Pickled Herring, on the far left, and the ruddy Hans Worst, Hans Sausage, who while wearing a necklace made out of sausages and eggs puts his arm around a festively dressed and red-cheeked girl, who possibly could be a dressed-up guy.

Incidentally, 1616 seems to have been a critical turning point for the then thirty-three-years-old Frans Hals. By the beginning of that year he had made his first and probably only trip outside Haarlem and had for a month visited his birthplace, Antwerp, where he probably had seen works by Rubens, Jordaens and van Dyck. In any case, on his return to Haarlem, Hals developed a new and bold painting technique, of which the Mardi Gras appears to have been a first result.

A colourful and picturesque painting that with its sweeping brushstrokes had not previously been created in Holland, at least not in Haarlem. Figures and objects fill the entire image and even seem to press against the frames. Bold colours and shadows have been created in tones of blue and green, reminiscent of works by contemporary Flemish masters.

Shortly after the completion of Mardi Gras, Hals received an order for a large group portrait of the officers of St George’s Civic Guard Company and his luck was made. His outstanding ability to capture the distinctive features of the various individuals and their lively conversation around a banquet table was immediately appreciated. Even if some of the protagonists evidently are posing it is as if a visitor had just entered the dining hall, surprised them and announced that it was time for a group photo. Despite the liveliness and variations, Hals succeeded in depicting the characteristics of each individual militia member, in an equal and lucid manner.

After the success with St George’s officers’ banquet, Frans Hals did for several years rarely miss a portrait order. Unlike most other Dutch portrait painters, Hals had his clients visit him and sit for their portraits within his well-equipped studio, where he also taught a number of students. Frans Hals soon became a respected citizen and successful artist, but he was never wealthy. His clients included a large number of mayors, influential people and citizens who had made their fortunes through the local beer and textile industry, as well as an increasingly extensive colonial trade.

Frans Hals’ intimate realism and great human interest were not limited to income-generating portraits of individual citizens and patrons. He found his motives in all walks of life; banquets or meetings between officers, philanthropists and city councils, flattering portraits of people who wanted to please themselves and impress their surroundings with images demonstrating their success and social status, or for contemporaries and posterity demonstrate their love and fidelity to wife or husband, through so-called marriage portraits. At the same time, Hals moved amidst taverns and popular markets, where he portrayed their drinkers, musicians, actors, singers, sailors, waitresses, fishmongers, tavern heroes and odd originals. Studies that often found their market among restaurant owners and art collectors. Frans Hals painted no religious motifs whatsoever, no narrative genre paintings, no landscapes, dedicating himself entirely to portraits – some of which were were made in, or against the backdrop of, one or another landscape, several of which were executed by other artists.

The year of Hals’ breakthrough at Haarelm’s overcrowded art market was also a time of hardship. In November 1616, Hals’ wife and two of their three children had died. Anneke Harmensdochter was the daughter of a linen manufacturer and like Frans Hals a Catholic. They had married in 1610 and since the couple were Catholics, their wedding had been registered with the municipality and not with the Church. Anneke probably died in childbirth and three months later Frans Hals married his housekeeper, the illiterate daughter of a fishmonger. Nine days after the marriage, the bride gave birth to a daughter. Due to the condition of Frans Hals’ future wife, the wedding had taken place in a small village outside Haarlem. Lysbeth Reyniers eventually gave birth to eight children, of whom three boys from this apparently harmonious marriage became artists, along with Hals’ firstborn son, Harmen, from his first marriage. Lysbeth became more than eighty years old and survived her husband by eight.

For the next half century, Hals probably never left Haarlem where he was respected and successful, though far from wealthy. Even if his clients included mayors and wealthy citizens, as well as leading figures in the local beer and fabric industry. On various occasions, especially in later years, Hals struggled financially, mainly due to the burden of supporting a large family, but also the fact that few Dutch portrait painters were well paid.

Several of Hals’ paintings, some of which certainly adorned Haarlem's more fashionable restaurants, may be portraits of members of his rederijkkamer. The legendary mulatto who went by the name Peckelharing was it for sure. Contemporary sources mention him as an esteemed comedian and his portrait hung in the tavern De Koning van Vrankrijk, which Hals certainly visited.

The violinist David van Aken at Stockholm National Museum was another member of the rederijkkamer.

And maybe even the Louvre’s Lute Player:

Possibly also the somewhat over-refreshed Merry Drinker in Amsterdam’s Rijksmuseum, who holds in his hand a wine glass made with all Hals’ subtle “simplicity”.

With a bubbling, albeit slightly intoxicated zest for life, these carousers and rhetoricians turn to the viewer, like this ruddy, young man raising his glass to our well-being, while holding his dog by the chin and his apple-cheeked girlfriend is clinging to him.

Such life-affirmative works of art have meant that some of Hals’ biographers and critics more than a hundred years after his death began to turn this extremely skilled innovator and in his own time respected artist into a pub-dwelling boozer, something he certainly was not. Such fictions probably arose from the fact that there is not much information about the man Frans Hals. We often know more about the bourgeoisie he portrayed than the artist himself, even though several of them have become immortalized by being counterfeited by a great artist. In addition, Frans Hals, as I metioned above, left no drawings and sketches behind and not a single written line. As I look at this master’s paintings, I recall Bob Dylan's statement:

It doesn’t really matter where a song comes from. It just matters where it takes you.

While I in the National Gallery looked at Young Man with Skull, I recalled that one of Frans Hals’ absolute masterpieces was in London – The Smiling Cavalier in the Wallace Collection. I could not miss it, now that I had ended up in London! I glanced at my watch, it was not yet three in the afternoon and the Wallace Collection could not be more than half an hour’s quick walk from the National Gallery. Even though I had been to London several times, I had never been there. Now or never!

I hurried down to Charing Cross Station and took the tube to Oxford Circus. In the annoying pouring rain, I then briskly walked to the Wallace Collection, only to find that it was closing at three o'clock. Typical England, everything was awkward, even museum schedules.

The elderly, corpulent and friendly caretaker, who was about to close the doors, apologized with the words: “Sorry mate, closing time.” He caught a glance of my disappointment and comforted me by pointing out that there was in any case not much I would have time to see in five minutes. I explained that it was only one painting I was interested in. The old gentleman shone up: “Well, well, that one! Yes, it is also my favourite. Wait a minute, I’ll be back.” He disappeared into the building and expectantly I assumed he would come back to tell me it was quite OK if I took a look at the Smiling Cavalier. I was looking forward to enjoy the premises on my own. However, when the caretaker returned, he handed me two art cards. “Take these as a comfort,” he told me, ”and come back tomorrow. Take them as a gift, they are the best.” It was Fragonard’s Les hazards heurreaux de l’escarpolette, or as it is commonly called – the Swing and Frans Hals’ Smiling Cavalier. Deeply moved, I thanked the friendly man and returned into the rain.

Since it was not that far to Baker Street, I consoled myself by going to 221 B to visit Sherlock Holmes’ reconstructed apartment. Strangely enough, there were not so many visitors and since the place did not close until six o'clock, I could for quite some time have a look at the cluttered living room, familiar through the many times I had read the Sherlock-Holmes stories during my book devouring youth. I was probably in the right mood since I found the fake environment strangely genuine (221B was a made-up address) and let myself be intrigued by the room, which even had the fire lit in the cosy fireplace. The warmth and glow of the room was soothing during this grey day and when I sat in the train back to Paris while looing at the card of Frans Hals’ cavalier, I felt it had been a satisfying day.

When I look at the prosperous, smiling and rosy-cheeked burghers in Hals’ paintings, it is easy to be induced to imagine that these were times of peace and harmony. Admittedly, Haarlem was during most of Frans Hals’ life, 1583-1666, characterized by a prosperity that the city did not experience neither before, nor later. But this well-being was not at all as privileged as the life I now lead and cannot be compared with the much safer conditions in which many of us are now fortunate enough to experience. Between 1568 and 1648, the seventeen provinces that now make up the Netherlands were at war and repeatedly shaken by plague and other scourges. Frans Hals also had his fair share of all this misery.

He apparently remained a Catholic for all his life and was born in Antwerp in the midst of the violent conflicts between Protestants and Catholics, which at that time engulfed the whole of Europe, except for the parts that had been conquered by the Muslim Turks.

The great Flemish city was under Spanish rule. Well, Spanish and Spanish, this is is a quite modern concept – national borders were fluid and it would probably better to describe the political map of Europe in accordance with different spheres of influence of princely houses. In that case, it would be more correct to say that Antwerp was under Habsburg rule.

Charles V was born in what is now the Belgian city of Ghent. His father was Philip the First of Castile, called The Handsome and his mother Juana de Trastámara, called The Mad. Philip's father, Maximilian, was born in Wiener Neustadt as heir to the German duchy of Habsburg and was in 1508 elected to become German-Roman emperor. Maximilian I is said to have stated: “Others may wage war, you happy Habsburg, get married!” and he married Mary of Burgundy with the result that he came into possession of what would become the modern states of the Netherlands and Belgium. Then Maximilian I succeeded in convincing his son Philip the Handsome to marry the insane Juana, daughter of Isabella of Castile and Ferdinand II of Aragon, who had united Spain under their rule. In this manner, Philip and Juana’s son, Charles V, became ruler over large parts of Europe and even America “a kingdom where the sun never set.” Under Charles V’s son, Philip II, the Habsburg Empire expanded further by incorporating areas such as Portugal, the Philippines, and most of Italy. However, Philip II had been forced to loose Austria, Bohemia and Hungary to his uncle, something he tried to compensate by trying to conquer France and England.

Unfortunately, Philip II was an intolerant, religious fanatic and during his reign a bloody conflict exploded in his Belgian and Dutch possessions. Antwerp was at that time Europe’s richest trading and industrial city, though constant tensions between Catholics and Protestants made it a dangerous focal point within the wobbly Habsburg Empire. Two large military forces were stationed in the city – Sancho d’Avila’s Spanish troops, enclosed in the city’s citadel and the Belgian governor’s German mercenaries. In the countryside surrounding the city, was the elite army of the Habsburg Empire ravaging villages and small towns – the feared and highly efficient Tercios. 

These constituted the most disciplined military force of the day and unlike other princely armies it did not consist of large crowds of more or less cohesive mercenaries from all corners of Europe, but had a hard core of drilled, volunteer Spanish pikemen, who chose their own leaders and were reinforced with an equally well-trained unit consisting of foreign legionaries. The main problem with the Tercios was that, like other armies, in addition to being paid by the princes they served, they also subsisted on looting. 

By the end of 1576, Philip II’s massive mobilizations and war ventures had forced him to declare his empire bankrupt. While he was negotiating with his creditors, the impatient Tercios had to wait for their pay outside Antwerp’s city gates and they were directing lustful glances towards the legendary wealthy trading city. The anxious Antwerp citizens convinced their governor to strengthen the city’s force of German soldiers of fortune with 6,000 Walloon mercenaries. It was common knowledge that the Spanish troops in the city’s fortress would not hesitate to plunder the bourgeoisie if the brutal, but extremely efficient Tercios decided to attack. 

The madness exploded when a fleet carrying 400,000 florins, destined for the Tercios, was seized by Queen Elisabeth’s Englishmen. The Tercios attacked Antwerp and the Walloon troops fled headlong while the German mercenaries, whose forces had been reinforced by the Belgian National Guard, could not withstand the furious onslaught by the Tercios. After fierce but hopeless resistance, Antwerp fell and was during three days mercilessly plundered by the Spanish troops, a bloody incident which came to be known as The Spanish Fury. 7,000 of the city's inhabitants were slaughtered and the city never recovered from the plunder, as usual during the plundering of European cities at the time, it was the Jewish population that was worst affected.

Of course, the terrible atrocities arose the anger among especially Belgian and Dutch Protestants. The orderly resistance against the Habsburgs came from the Dutch and Protestant-dominated area of the empire. Although its 1.5 million inhabitants made up only a fraction of the empire's population, the Dutch areas became the most prominent threat to the rule of Philip II. The Dutch trading and freebooter fleet already controlled a great part of the world's oceans. The West - and East India Companies had established a Dutch trading empire which generated huge incomes and when the Dutch provinces after the plunder of Antwerp in 1579 through The Union in Utrecht allied against the Habsburgs and in 1581 declared their independence under the name of The Republic of the Seven United Netherlands, they controlled over 2,000 ships, far more than the combined fleets of England and France. They also had enough wealth to pay for the best of Europe’s mercenaries, who were commanded by Dutch officers, while the newfound State in the Dutch cities organized effective, musket-armed civic guards.

Three years before Antwerp had been plundered, Frans Hals’ future home town, Haarlem, had also been hit by “the Spanish fury”. The first attempts at rebellion against the Catholic, Habsburg supremacy, had in the late 1560s resulted in a Protestant iconoclasm, when “reformed” crowds destroyed church sculptures and other decorations and also lynched priests, monks and Jews. However, Haarlem’s Citizens’ Guard had managed to prevent looting and massacres. Nevertheless, as Spanish troops marched across the surrounding countryside, looting and burning villages, the citizens of Haarlem joined the resistance movement. Haarlem’s Catholic churches were looted and soon the town was surrounded by Spanish troops. In June 1573, after staging an unusually fierce resistance during which the city’s women played a legendary role, the starving, besieged Haarlem surrendered to a 12,000 man strong army that for seven months had encircled and fought the now impoverished city.

In 1585, the Netherlands considered itself strong enough to conquer Antwerp from the Habsburgs and their army and fleet expelled the Spaniards from the city. But… after fierce resistance, it was recaptured by Alessandro Farnese’s elite troops. With the terrible massacre that had taken took place nine years earlier in good memory, the victorious Farnese issued strict orders that all looting would be punished with death and the Spanish troops behaved exemplary. The Prince of Parma also gave the city’s Protestants, i.e. the Huguenots, and the Jews two years to convert to Catholicism, or to organize their affairs and emigrate. An exodus to the north began and the city was emptied of half of its inhabitants. Among those who left Antwerp was the two-year-old Frans Hals, who with his parents, his father was a clothing dealer, ended up in Haarlem.

By the end of the 1580s, more than 600 families arrived from Antwerp to Haarlem. The new citizens had great competence, especially in the manufacture and trade of linen and silk. The city's population grew from 18,000 in 1573 to about 40,000 in 1622, when more than half of the population had been born in what is now Belgium.

To restore the economy after the Spanish looting, Haarlem’s rulers had decided to introduce specific benefits and support in order to attract workers to it brewing and textile industries. Haarlem was already known for these activities, especially thanks to an abundant supply of clean water, filtered through the extensive dunes which bordered the sea.

In 1620, the city had a hundred breweries and the textile industry flourished. The linen fabrics were bleached with the help of the water and spread on lawns outside the city. Like here on Jacob van Ruisdael’s view of Haarlem with its “bleaching fields” in the foreground. A painting that also shows the unique Dutch landscape painting with its depictions of the presence of space/sky above plains, which farmers were constantly looking up at the sheltering sky for signs of changes in the weather, while reading the appearance and movements of the clouds. Notice how the magnificent firmament occupies three quarters of Ruisdale’s painting.

Art and culture were promoted by Haarlem’s rulers, as well as a conscious tolerance for religious diversity. This attracted the influx of Flemish and French immigrants – Catholics, Huguenots and Jews – fleeing the Habsburg occupation of their original home towns. This led to an amazing economic upswing, both in Haarlem and in other Dutch cities. Something that was also expressed in art where churches, monasteries and wealthy nobility were becoming replaced by affluent citizens emerging important cultural consumers who now adorned their homes with portraits, still lives, landscape and genre paintings.

While looking at the Frans Hals’ pupil Gerrit Berckheyde’s crystal clear depictions of an impeccably clean and tranquil Haarlem, or Pieter de Hooch’s play of light within solid bourgeois homes in Delft and Amsterdam, it is difficult to imagine a backdrop of violence and suffering. Even the somewhat older Frans Hals’ art depicts, despite its dynamism and darker shadowing, a basically safe, social coexistence. Perhaps a quite natural feeling after he and his parents in Haarlem had found a refuge beyond the dangerous, unruly and gunpowder smoke filled streets of Antwerp.

Hals and his contemporary artist colleagues’ paintings have become the epitome of the reason and order that many of us assume characterized the Dutch Golden Age. Far as it apparently, for most part of time, was from disease and death, the mass slaughter and plunder of the war. Nevertheless, slavery and ruthless colonialism were after all some of the foundations of Dutch prosperity. Poverty can be glimpsed in the work by a master like Rembrandt and the contemporary grotesque madness of war is evident in Jacques Callot’s depictions of the ravages of the Thirty Years’ War in Lorraine.

It was undeniably a strange and in many respects unique time. Nor can it be denied that the Dutch in their art praised themselves and their prosperous, well-organized society; its cleanliness and concern for others. At the same time, however, a streak of unrest might be discerned under the beautiful surface. A bad conscience for an egocentric well-being that could manifest itself through calvinist austerity and religious bigotry, side by side with an unadulterated worship of the good things in life, and an in those days rare tolerance.

Simon Schama addressed all this in his The Embarrassment of Riches: An Interpretation of Dutch Culture in the Golden Age, in which he examined contradictions of Dutch society during these widely acclaimed times. A comprehensive panorama based on studies of novels, cookbooks, scientific dissertations, bankruptcy records, religious and political propaganda, education, agriculture, festivities and art. The only shortcoming I could discover was possibly, at least from what I can remember, that Schama did not write much about the slavery and exploitative colonialism that supported the Dutch miracle. However, you can not ask for everything.

While reading Schama’s book, I saw in Paris at a small neighbourhood cinema that specialized in film classics, a series of Charles Laughton’s films, which confirmed my previous admiration for this great actor – his Captain Bligh in Mutiny on the Bounty, Quasimodo in The Hunchback of Notre Dame and Sir Wilfred Robarts in Witness for the Persecution and not least the masterful direction of his only film, the suggestive and original Night of the Hunter.

A surprise was Rembrandt from 1936, with an always infallible Charles Laughton as a portrait-like Rembrandt in a stylish scenery, which actually managed to convey an environment with businessmen, politicians, farmers and beggars, of course romanticized and stylized in the manner of the time, but nevertheless memorable. Not for nothing was the film made by Alexander Korda who gilded my childhood with his fantastic The Thief of Baghdad.

The golden age in Haarlem has had quite a lot of impact on the literature that has come my way. Sometime in the mid-seventies, I became fascinated by Gaspard de la Nuit, which I randomly had picked up somewhere. It was written by an Italian-born French poet and is considered to be the first example of prose poetry. Aloysius Bertrand died of tuberculosis in 1841, after a poor life as a largely unknown writer. In his later years he had tried in vain to find a publisher for his Gaspard de Nuit, which in bad proofreading and a small edition was published a year after his death. It was not until the early twentieth century that the long-deceased Bertrand received the attention he deserved. Nevertheless, Baudelaire had early discovered and admired Gaspard de la Nuit, which eventually became a powerful inspiration for his own poetry.

The Gothic-romantic introduction of the book immediately captured me. The author finds in an overgrown park in Dijon an old man deeply engaged in the reading of a book. He is attracted by the man’s strange appearance and the two men are soon immersed in a mysterious conversation. The old man claims to have discovered “a poet” in Bertrand and explains to him that he has throughout his life searched for the meaning of art and found nothing else than that it is perfected in poetry. Thirty years of study had led the stranger to conclude that the inner core of all art is “God and Love”, though he had always nurtured some doubt about that – Satan must also have a hand in the game. Where else did all the darkness and excitement come from? During a stormy night, the demonic old man had been trapped in Dijon's cathedral where was caught by une clarté pique les tènébres, a clarity that shone through the shadows, and realized that the Devil does not exist, all true art originate from God, even the dark shadows. Artists are merely clumsy counterfeiters of a larger, infinitely more fantastic reality.

The strange man lends Bertrand a manuscript in which he had tried to convey his insights and says that he will return the next day to take back his unique work. However, the strange man with his peculiar accent does not return. The day after the meeting with the mysterious author, Aloysius Betrand asks a park visitor if he knows who Gaspard de la Nuit could be and is answered that he has probably been resuming his endless journeys, or perhaps even returned back to Hell. Bertrand who has now read the manuscript Gaspard de la Nuit. Fantaisies à la manière de Rembrandt et de Callot does not take the statement as a joke, realizing that he had met the Devil himself. He tells himself that the demonic old man might just as well be grilled in Hell, but he will publish the book. He draws a portrait of Gaspard de La Nuit on the cover and then tries to get the work published.

The “fantasies” consist of five short “books” – Ecole Flamande, Flemish School, Le Vieux Paris, The Old Paris, La Nuit et ses Prestiges, The Night and its Wonders, Les Chroniques, The Chronicles, Espagne et Italie, and Silves, it all ends with thirteen independent prose poems, of which Le Gibet, The Gallows, gripped Baudelaire in particular.

The collection's first poem – Haarlem, captures the world of Haarlem artists:

When the golden rooster crows in Amsterdam

the Golden hen of Harlem will lay its eggs.

Nostradamus

Harlem, this admirable burlesque that sums up the Flemish genre.

Harlem painted by Jean Breughel, Peeter-Neef, David Téniers and Paul [sic] Rembrandt;

And the channel where blue water tremble, and the church with its golden blaze, and the laundry drying in the sun, and the roofs, green with hops;

And the storks that flap their wings around the city clock, holding up their necks in the air to catch raindrops with their beaks;

And the carefree mayor stroking his double chin, and the enamoured florist, who is losing weight, with his eye attached to a tulip;

And the gypsy swooning over his mandolin, and the old man who plays Rommelpot, and the child who inflates a bladder;

And the drinkers who smoke in the decrepit tavern, and the maid hanging a dead pheasant in the window.

Another Italian-born Frenchman who wrote about historic Haarlem, among so much else, was Alexandre Dumas (1802-1870). I found his The Black Tulip among my grandfather’s large collection of exciting one-crown books from Nordiska Förlaget and devoured it in a short time, like so many other of Dumas' books.

Although the novel takes its beginnning in 1672, with the lynching of Johan de Witt and his brother Cornelis, falsely accused of attempted murder of the popular Wilhelm of Orange, it takes place somewhat incorrectly during the world's first speculation bubble, the so-called tulip mania when a number of speculators became almost insane through tulip bulb trading.

During the 1630s, tulips began to be grown in large scale in the Netherlands and florists soon discovered that the price increased if they kept the more expensive bulbs for a longer time and then sold them in smaller and smaller volumes. As the bulbs could only be traded from June to October, the trade was characterized by a certain amount of uncertainty, which further pushed up the prices.

Soon speculators began to trade in future tulip crops and even bought future bulbs from growers who knew they did not have any coverage for these imaginary tulips. In 1634, demand rose sharply and two years later the price of ordinary bulbs had tripled. People were drawn into bulb speculation, some sold their houses and land to be able to participate in the trade where the price of an exclusive tulip bulb called Centen in two months rose from 40 to 350 florins. In February 1637, it all collapsed, by the end of one single week bulb stocks could not be sold, lots of tulip speculators were ruined and the entire country suffered an economic depression.

During this tulip mania, Cornelius Van Baerle’s initially sad fate unfolds. He is a fanatical flower lover who believes that “despising flowers is insulting God.” The city of Haarlem had set a price of 100,000 francs (golden?) For anyone who could grow a black tulip. Not only money but fame as well was at stake and the black tulip would forever bear the grower’s name.

Van Baerle accepts the challenge and with patience and knowledge he makes his tulips darken more and more. However, his stingy and nasty neighbour, Boxtel, envies Van Baerle’s success. In order to seize Van Baerle’s black tulip, which in all probability will soon sprout in his garden, Boxtel does on false grounds report his neighbour as an ally to the treacherous brothers De Witt. The innocent Van Baerle is sentenced to life in prison. Fortunately, Van Baerle meets the prison guard's beautiful daughter, Rosa, who falls in love with him and her feelings are reciprocated. In the midst of all grief and misery, Rosa helps Van Baerle to drive up the bulbs he had managed to sneak with him into his imprisonment.

In greatest despair, love as well as flowers might sprout, unhindered by gloomy prison walls and a vicious environment of morbid jealousy and evil scheming. A short summary may make Dumas’ story sound silly, but like everything else I have read by this great author, the story telling was so dynamic and exciting that the time I spent on reading his books was barely noticeable. Nevertheless, as a boy I probably considered that the tension slowed down through Van Baerle’s prison love story and unfortunately turned into sentimentality. I should probably read the novel again to see if my childish assessment is still correct.

Dumas manipulated the time period, but was right to the extent that he placed the focal point of the tulip madness to Haarlem. It was when Frans Hals was active in that city that the tulip mania raged at its worst. A prerequisite for the tulip bulb speculation was, of course, a general prosperity. Several citizens could afford to invest in flair and luxury, something that is clearly evident through the fashion elegance of the members of Hals’ Civic Guard Companies.

Or how a fabric dealer like Willem van Heythuysen could pose as if he was an Italian condottiere.

It would not surprise me if Dumas had been inspired for his musketeers through Hals’ art and if Dumas was not, film directors and illustrators of his adventure stories were certainly influenced by it.

And Dumas’ powerful manner of garnishing his joking, laughing musketeers with flair and elegance obviously reflects much of the good mood that can be found by Hals. For example, with his laughing children,

or boisterous citizens.

A self-conscious satisfaction also radiates through Hals’ group portraits, especially the militia officers who, like the wealthy burghers in his portraits, turn their content faces spontaneously towards the viewer.

Individual members of a group – be it clans, families, or football clubs, political parties and all sorts of other associations – tend to present themselves as integrated and happy associates with those they feel kinship and fellowship with. One way is to let yourself be portrayed together with your “likes” without losing your personal uniqueness within a group image, or even better – a group portrait painted by a master.

Group portraits were unusually popular in Fans Hals’ Haarlem, where there was enough local wealth, social responsibility and pursuit of prestige to promote portraits of, for example, the Citizens’ Guard and charities. Such group portraits adorned charities, town halls and officers’ wardrooms and became so popular that they among the artists received a special genre designation – doelenstuck.

In particular Frans Hals became extraordinarily skilled at meeting the demands of his customers by presenting groups in a dynamically mobile manner, while eating, listening to one another and conversing. Always dignified and aware of presence of a viewer, each of the participants’ looks and expressions are by Hals faithfully and equally presented.

If there is more than one person present in Hals’ paintings, he makes and effort to create an interaction between them. This is clearly noticeable in his family - and wedding portraits. The latter were often painted so that they depicted husband and wife separately, but could be hung in such a way that could be viewed next to each other. Consider, for example, the portraits of Stephanus Geraerdts and his wife Isabella Coymans, how they – even if they find themselves within different frames – lean towards each other and lovingly reach out their hands in direction of their loved one.

Or, how a wealthy merchant and adventurer like Isaac Abrahamsz Massa, newly wed to his rose-cheeked and charmingly mischiveous wife Beatrix van der Laas, comfortably settled in a castle park. Beatrix smiles towards the viewer while rests one arm on Isaac's shoulder, whose vertically extended position self-consciously and lazily fills the left half of the picture and thus unites it with the left half, which Hals boldly has left open towards a castle park. Obviously, comes spontaneously to the artist to be able to create a highly original composition.

It was through his trade relations with Russia that Isaac Massa had become a wealthy man. He lived in that country for more than eight years and even wrote a book about it – A Short Story about the Origin of the Current Russian Wars. It is probably Massa’s Russian adventure that Frans Hals alludes to when he outside the window in a portrait of his friend paints a couple of spruces. The Massa family, who like the Hals’ family originated from Antwerp, were always close to Frans and his brother Dirck. Neverthess, it was a friendship that indicated some of the shadows that appeared in Frans Hals’ life.

The son of Isaac Massa’s sister, Sudanne – the charming but cynical Abraham van Potterloo, made Frans Hals’ daughter Sara pregnant, though he refused to recognize his son and thus became the reason to why Sara ended up imprisoned in a Spinning House, accused of “depredation”. After serving her sentence, Sara married a “simple” sailor and moved to Friesland.

The spinning house where Sara was interned for a couple of years was apparently adjacent to Het Dolhuys, a hospital located outside the walls of Haarlem, which served several purposes – as an ordinary hospital, an institution for mentally handicapped, a spinning house, as well as hospice for visitors who arrived in Haarlem after the city gates had been closed for the night.