It is one of those rare Swedish summers when it seldom rains. The sunshine, the heat and the liberty demand swims in the lake and relaxation in the hammock. Furthermore, this year I have the pleasure of having parts of my family around me. However, as so often in Sweden, "to have a good time in the countryside" means hard work and this summer has in that regard been tougher than usual; cleaning up of my mother's house has been followed by the cleaning up of our house in Bjärnum.

However, this does not mean that I do not appreciate such activities. After a hard day's work it is a pleasant to be confronted with visible outcomes, like when decades of accumulated trash has disappeared from the carpenter shed and the guest house smells fresh and looks inviting. It is especially enjoyable to plunge into the lake's invigorating freshness after clearing entangled bushes from our extensive thickets and being able to share feelings of accomplishment with members of my family. Unfortunately, there has not been much time left for blog writing, something that has turned into a habit and an appreciated form of relaxation.

One of my best friends, who furthermore is a faithful reader of my blog, asked me if I would not write down the ghost story I told at Hovdala Castle. For two reasons I hesitate to do so. Foremost is that I was carried away while taking at the Castle and thus did not reflect upon the fact that my wife might have been bothered by the fact that I in front of strangers and without her blessing told them about her experiences.

I understand such a feeling. I may sometimes feel that my personal integrity has been invaded if someone else explains my feelings and experiences to strangers. Somehow it makes me lose control over my own life, particularly if it is done against my will.

The ghost story I told at Hovdala was mostly my wife's story and afterwards she pointed out that I had got some details wrong, like the fact that the man in her dream had not been naked, but dressed in black. Nevertheless, I'm not entirely sure whose memory was failing. I wrote down the dream shortly after my wife had told it to me, and for safety's sake I now repeat a passage from an article I wrote more than fifteen years ago and got published in a Swedish magazine. That article is not easy to come across and I do not have any copy myself, since I recently found the magazine in my mother's house I assumed it could be a good idea to reproduce it on my blog.

As I now once again tell the story I partly do so because I consider story telling as an act of reproduction and reformulation not only of my own stories, but also those of my fellow human beings. Retelling other people´s experiences is maybe after all not an offensive act, it may to some extent just as well be a sign of respect, a recognition of how much I value the experiences of others, a realization that their experiences and thoughts have become an integrated part of my own life and self-perception.

Like many Buddhists, I believe that a person's consciousness is nothing else but the sum of various thoughts and emotions that have come to him from the outside. Within me I carry a specific character and personality that to a large degree is constituted by other people's impressions and stories. While retelling my wife's story it is not only her story I communicate, it is also mine - her experiences have been filtered through my consciousness. I do not judge her, nor do I invite others to do so, I am only interpreting her story. What I write is not about her, it is nothing else than my perception and interpretation of her experiences.

Unfortunately, writing about other people and their experiences becomes part of something that might be called “the author´s curse”.  A story teller always runs the risk of being wrong about something and might even hurt people s/he does not have any intention to hurt. As the Swedish author Fritiof  Nilsson stated: “You write about a needle and a one-eyed fellow becomes upset”.  Every day we reproduce interpretations of other people's experiences and reflections and I believe that no one can be so unique that s/he would be able to avoid doing that.

While writing about zombies I presume I need to present an objection and offer a defense. Talking about Haiti and zombies is not an entirely innocent activity. Haiti and its people have for centuries been suffering from prejudiced judgments of strangers. Writers, priests and politicians have depicted Haiti as a nest for all sorts of primitive superstition. The population´s mainly African origins have been used as an excuse to demonize its rich and fascinating culture.

Vodun, which like any other religion is a deeply human phenomenon and thus reflects both the lowest and the highest in human reasoning, has been used to fuel grotesque generalizations and misconceptions, characterized by either stupidity or malice and has often resulted in the demonization of an entire nation. A nasty caricature of Vodun has been used to defend violence, oppression and abuse. Haitian culture has been equated with black magic, all kind of foul evilness, cannibalism, promiscuity and all conceivable smear of a world view and ritual behavior that I myself have experienced as fascinating and not the least emotionally and intellectually enriching.

When I now tell you a Haitian zombie story I do so to fascinate my readers, but I certainly do not want to contribute to any sensationalistic besmirching of Haiti and its people. Rather I see my story as part of a centuries-old tradition. As when Swedes told stories about, and believed in, elves, goblins, ghouls, trolls and mylingar. To read and hear about Haitian zombies is to me the same thing as reading Swedish stories and legends about black magic, witchcraft and sorcery. For example, the Swedish ethnologist Ebbe Schön's unfortunately untranslated books about elves, gnomes and other beings are equally fascinating and eerie reading as any description of the dark side of Haitian folklore. I cannot see how Swedish horror stories could somehow have negatively influenced my views of Swedes and their delusions.

All this said, I do not want the reader of the following story to imagine that a Haitian who talks about and believes in zombies is much more different than a Swedish peasant who not long ago believed in mylingar and trolls. They both depict a reality that many of us have lost and are no longer a part of, but their stories and beliefs do not affect their human dignity. We are all equal and can all learn from one another.

“It was the first time we visited Port-au-Prince, Haiti's capital. My wife and I had in the late afternoon, tired and dazed after the day's events, arrived at a hotel in the city center. We were offered a room that we could not possibly accept. The bed sheets were wet and the whole place stank at stuffiness, moisture and mold. We insisted on getting another room. For a moment the hotel staff stayed in the doorway, talking among themselves, gesturing indecisively. They discussed in Creole and there was not much we understood. Obviously one of them suggested that we could get a different room, while the others seemed to imply that the room he proposed was associated with some kind of problem. Finally, they asked us to follow them, collected our luggage and showed us to a different room.

It was dark in there. A humming and hissing air conditioner filled up the little window and prevented the daylight from entering. While two porters placed our bags inside the new room, the receptionist switched on the ceiling lights. The room was somewhat strange, but clean and tidy. Dark brown panels covered the walls. The floor consisted of blue tiles. Towels with a fresh and clean scent hung in the well-scrubbed bathroom. The sheets were laundered and dry. We explained we were happy with the room, excused the trouble we had caused and thanked for the replacement. However, the receptionist kept a gloomy look on his face while he let his eyes wander around the room before he answered, reiterating that the room was actually reserved, but as the guest had not appeared we were free to occupy it, but only for a night. Not for any longer period of time. He handed me the key, refused to accept any tip and quickly disappeared along the corridor.

We were quite tired and went straight to bed. Soon my wife was sound asleep slept, but I could not sleep at all. To dim the lights I put a towel over the bedside lamp and began to read. It was our first night in Haiti and my anticipation for what lay ahead was great.

Suddenly, my wife woke up with a start and grabbed me tightly by the arm. For a moment, she looked disoriented.

- I had a nightmare! she explained. Have you been awake all the time? 

- Sure, I replied.

- It felt real. It was not at all like a dream.

- What do you mean?

- I dreamed that I woke up. It was dark in the roo- It felt real. It was not at all like a dream.m. Did you turn off the lights?

- No, my lamp was lit all the time.

- I saw a light coming in from under the door. Silently and very gently the door opened. A tall, black man came into the room. He was naked and walked with his ​​back turned to me. Slowly, slowly, he approached the bed. I was paralyzed by fear and lay with my head pressed against the pillow. While I watched the dark figure approaching I glimpsed out of the corner of my eyes how something white gleamed by the edge of the nightstand. Small, white fingers reached up over the tabletop. They were followed by the hands. But, that was all. No arms, no body. Only hands.  Nothing else. They were moving by themselves. Like the white spiders crawling over the tabletop at the same slow speed as the black man. He advanced relentlessly until he stopped by the edge of the bed and very slowly began moving his head. At the same time the hands had reached the middle of the bedside table. They were smaller than children’s hands and shimmering as if they were made out of porcelain. One of them placed itself with the palm up. The intruding man continued to slowly turn his head, but I could still not see his face. Everything was moving in slow motion. The other hand crept up on the top of the palm of the hand that lay with its back down. The hands closed around each other in a tight grip. When this happened the naked man turned his face back towards the door and slowly left the edge of the bed. While the man was moving towards the door the hands loosened their grip and moved apart. The man disappeared out the door, which noiselessly closed behind him. That's when I woke up.

Her story worried me. In all its strangeness the dream had a certain logical clarity. I could not explain why I thought so, but it was its obvious logic that scared me. We agreed that the tumultuous experiences of the day of our arrival had left its imprint and within my wife's subconscious they had evoked forgotten stories about voodoo, zombies and black magic. We had simply seen too many bad horror movies, though it was in fact more I than my wife who was addicted to such tales. However, I was not really satisfied with that explanation. I imagined that the dream had a sort of sense, but my interpretation attempts went nowhere.

One year passed.  At that time we lived in Santo Domingo, the Dominican Republic's capital city. I taught art history and religion at a university and sometimes I devoted the afternoons to seek out different brujas, voodoo mediums, to photograph their altars and interview them about their beliefs and rituals. I was always well received, and the kind ladies were all eager to explain their dealings and relationship with what they called "the other realm".

I and my wife had one evening ended up in the home of a lady who had a voodoo altar in her bedroom. It looked like most of the house altars I had come across in the Dominican Republic and Haiti. On a sheet stretched over the wall behind the altar table the lady had with pins set up the usual colored oleographs. There was Santiago, whose white stallion under its hooves trampled vanquished Moors. Santiago is both Catholic saint and a voodoo deity. As a voodoo lua he is Ogu Balerndyó and may be described as an incarnation of all male virtues. Beside him was a picture of Saint Patrick in the process of banishing the snakes from Ireland. The Irish saint also has voodoo counterpart - Damballah, the powerful serpent god, incarnation of the rainbow and guardian of hidden treasures. There was also the Virgin Mercedes, who surrounded by jewelry and perfume bottles gets her heart pierced by a dagger. In voodoo, La Mercedes is identical to the luxury obsessed love goddess Metré Silí. There were several other pictures of saints attached to the wall, all with double meanings and peculiar features.

The table top was covered with a white lace cloth, cluttered with paper flowers, oil lamps, bottles of eau de cologne, blessed water in multicolored glass flasks, rum and soda bottles, rattles and brass bells adorned with satin ribbons in different colors, plaster doves, prayer books, rosaries, saucers with candies, cinnamon sticks, honey and biscuits. Amid this welter of different objects we saw something that made us wince. On a white saucer the lady had placed two little hands cut out from white paper, between their palms we glimpsed bunches of dried herbs.

-  What is that? I wondered, remembering the Haitian dream.

The lady smiled.

- Oh, those are Las Manos Poderosas, The Mighty Hands.

- The Mighty Hands?

- Yes, God's hands. I place herbs between them so they may obtain part of the divine power. Then I boil tea on the herbs and serve it to those who seek me out to help them with their problems. It is very effective.

"The Mighty Hands."  Could it be those that my wife had dreamed about? If that had been the case - what was their relation to the naked man's appearance and disappearance? A possible explanation was provided a few months later. We had ended up in a garage located in a typical American suburb outside of Mayagüez in Puerto Rico. A male brujo had at my request conducted an unusually impressive voodoo seance and when my sister in law and wife had left me and the brujo alone after the tumultuous experience, he invited me for a drink on his veranda. I assumed I had met an expert on most things concerning "the other realm" and on a whim I asked  him if he could be able to interpret the dream. The brujo laughed at my request:

-       Nothing could be more simple. Do you know what a zombie is?

I thought for a moment before I answered:

-          Not really.

The brujo took a sip of his drink and began to explain:

-       Every man has two souls. The one we spiritualists call "The Big Good Angel" and another one called "The Little Good Angel". It is probably easiest for you to imagine a man´s two souls if you think about of how it is when you are asleep. Then the little angel leaves your body to wander freely through the world and the other realms. What he sees and experiences we call dreams. The big angel however remains in your body. He is locked up and cannot get out. We may call him the body janitor who must attend to all the routine chores of the body. If he does not do that, we die. It is the big good angel who takes care of our breathing, our heartbeat and digestion. He is never allowed to rest. However, he does not suffer from his heavy duties. The big good angel has no will of his own. He does not know anything other than how to perform of his duties. It's the little good angel who decides everything. The big one does everything the little one commands him to do. We may call the little angel your personality. He looks the same as you do and he acts like you. During the day, the big angel is the little one's slave and when the little one is gone during the night the big angel does not dare to do anything else than what he is ordered to do. He cannot make any decisions of his own.

- And what does all that have to do with my wife's dream?

- Everything. It was a zombie who visited your room during that night in Port-au-Prince.

- But, it was a dream. Nothing more.

The brujo smiled again.

- It is you who say so. Not me. Do you want to know what a zombie is?

I nodded and he leaned forward.

- When a person dies the little good angel is relieved. He moves into the other realm. However,  it always takes time before a corpse rots. Do you know why?

- The big good angel still lingers within the body?

The brujo leaned back and smiled as if he had received a cleaver response from a bright pupil.

- Quite right. As I told you, the big angel is an unusually stupid creature. He does not know what he wants and where to go when his master, the little good angel, has left him all alone in a dead body. The big angel remains in there, bewildered and heartbroken. It is now the bokor enters our story.

- The bokor?

- Let's call him an evil wizard. Someone who works with both hands. His one hand does not know what the other one is doing. The bokor gets paid to cause damage to our fellow beings. He uses his evil powers to submit big good angels to his will, those who confused linger on in a deceased person's body. During dark nights the bokor sneaks out into the graveyards, in search of newly dug graves. He kneels down and whispers into the earth to find out if there are any big angels trapped in corpses down under. If a big angel answers the call of a bokor he is trapped. The bokor captures him, dominates him with his evil will and forces him to carry out sinister errands. With a big angel a bokor is able to invigorate a corpse and make it abide all his commands. A corps animated by a big angel functions like a robot and is entirely under command  by the evil bokor. "Kill" commands the bokor and the big good angel directs the enlivened corpse towards an intended victim. The body has become a zombie, a cadaver without thoughts, a body controlled by the evil will of a bokor.

The brujo took another sip of his drink.

- You were first shown into a room you did not want stay in. Right?

I nodded.

- Where you ought to have remained. That was the room allotted to you. The other room was reserved for someone else. Someone who had a labor directed against him.

- A labor?

- Yeah, that is what it is called among us. Somewhere inside the hotel there was a bokor. He wanted to kill the one who was supposed to be in the room where you ended up. Through the corridors the zombie moved, searching his prey. He went backwards and only showed the whites of his eyes. They say eyes are the mirror of the soul and the bokor is the zombie's soul. He controls the zombie´s moves like an excavator operator controls his machine. The bokor does not want to be seen. He does not want that his existence is revealed. Staring a zombie right into his eyes means that you may detect the presence of a bokor in there and you may thus use your own superior will and force to subdue the bokor, get him to give up his evil schemes and turn his own weapon against him by dominating his zombie. The bokor is afraid of that possibility and thus forces his zombie to hide his pupils, either by only showing the  white of the eyes, or walk backwards. The zombie came into your room. He was a living corpse walking backwards. He came to kill. However, the imminent danger awoke your wife's hidden forces. Without knowing it she harbors and is protected by "The Seven African Powers". It was they who turned to the "Great Power of God" and made it come to her rescue. The Mighty Hands are the hands of God. They became your protection against the powers of darkness. When they closed their power was at its greatest. Against the powerful hands a zombie is incapable of doing anything and the bokor who controls it becomes harmless. He even runs the risk of being killed by his own creature. The zombie returned and we do not know what happened to the evil bokor. 

What could I answer to all that? I thanked the brujo for his explanations and returned home. More bewildered than before, thinking about Hamlet´s words to his friend: “There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy.” 

As essential literature about Haitian zombies it is common to find the books of Wade Davis, a Canadian ethnobotanist. However, I find his books, particularly his popular The Serpent and the Rainbow, to be almost unbearably jingoistic. The researcher is his own hero, a fearless outdoorsman and academic genius who moves around in an over dramatized Haitian wilderness populated by sly magicians, while he makes great discoveries that mostly are already well known. In short, the usual sensationalistic imaginative writing that many authors fall victims to while writing about Haitian religion. Wade Davis true colors are proved by the  fact that this “explorer-in-residence at the National Geographic Society” sold the movie rights to The Serpent and the Rainbow to Wes Craven, who made a deplorable horror flick out of it. Nevertheless, some interesting facts may be fished out of the books: Davis, Wade (1985). The Serpent and the Rainbow. New York: Simon & Schuster, and Passage of Darkness: The Ethnobiology of the Haitian Zombie. Berekeley: University of North Carolina Press, 1988. 

Thousands of books have been written about Haitian vodun (the word is written in at least six different manners), some deplorable, others excellent. An fine introduction to this vast field might be Hurbon, Laënnec (1995). Voodoo: Search for the Spirit. New York: H.N. Abrams. I still like the first book I read about vodun: Métraux, Alfred (1959) Voodoo in Haiti. Oxford University Press.

Det är en av dessa sällsynta svenska somrar då det sällan regnar. Solen strålar, värme och frihet yrkar på bad och avkoppling. I år har jag också haft glädjen av att ha delar av min familj omkring mig. Emellertid, som så ofta i Sverige, innebär ”att ha det skönt på landet” hårt arbete och sommaren har i det avseendet varit tuffare än vanligt; röjande och fejande av min mors hus följdes av röjandet och fejandet av vårt hus i Bjärnum.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar sådan verksamhet. Det är angenämt att efter ett hårt dagsverke få uppskatta bevisen på att något blivit gjort; att decenniers anhoppning av skräp har försvunnit från snickarboden, att gäststugan doftar frisk och ser inbjudande ut. Speciellt angenämt är det att efter att ha sågat och röjt bland de vildvuxna snåren få njuta av sjöns vederkvickande friskhet och att få dela allt detta i sällskap med någon, som nu i sommar tillsammans med min fru och äldsta dotter. Dock har det inte blivit mycket tid över till bloggskrivande, något som för mig har blivit vana och avkoppling.

En av mina bästa vänner och trogen läsare av min blogg undrade om jag inte skulle skriva ner spökhistorien jag berättade på Hovdala Slott. Av två orsaker tvekar jag att göra så. Den främsta är att som så ofta förr fördes jag på Hovdala bort av mitt eget berättande och tänkte inte på att min fru kanske kunde ogilla att jag inför främlingar berättade om henne och hennes upplevelser.

Jag förstår en sådan känsla. Själv kan jag tycka att det inkräktar på min intigritet om någon berättar för andra om mina känslor och upplevelser. På något vis förlorar jag därigenom kontrollen över mitt eget liv och att göra så mot min vilja, utan att be mig om lov, kan betraktas som ett kränkande av mina mänskliga rättigheter. 

Historien jag berättade på Hovdala var till största delen min frus historia och hon påpekade efteråt att jag återgett en del detaljer felaktigt, exempelvis så var mannen enligt henne inte naken, utan svartklädd. Jag är nu inte helt säker på vems minne som sviker. Jag skrev nämligen ner historien strax efter det att hon berättat den för mig och för säkerhets skull tänker jag ordagrant återge ett avsnitt ur en artikel jag skrev för mer om femton år sedan och som publicerades i en tidskrift. Artikeln är numera inte lätt att få tag på och jag har den inte längre själv, men jag återfann den nyligen i min mors hus och tycker att det kunde vara en god idé att skriva av den i min blogg.

När jag nu än en gång berättar historien gör jag så på grund av att jag betraktar det som en av berättandets förutsättningar att återge och omformulera inte enbart mina egna utan även mina medmänniskors historier. Att göra så behöver inte innebära ett kränkande av någon, det kan i viss mån även röra sig om respekt, om ett erkännande av värdet av andra människors erfarenheter. Ett erkännande av att deras upplevelser och tankar har blivit till en del av mitt liv och min självuppfattning.

Som många buddhister tror jag att en människas medvetande är summan av olika tankar och känslor, varav de flesta kommit till mig utifrån. Inom mig hyser jag en karaktär och personlighet som till stor del är uppbyggd av andra människors intryck och berättelser. När jag nu återberättar min hustrus historia vill jag understryka att den inte enbart är hennes historia, den är även min – hennes upplevelser har filtrerats genom mitt medvetande. Jag dömer och tolkar inte henne. Jag berättar och vad jag berättar om handlar inte om henne, utan om hur jag uppfattat och tolkat hennes upplevelser. Jag ser en sådan handling som en del av berättandets natur och därmed också en del av författandets förbannelse. Dagligen återger vi våra egna tolkningar av andra människors upplevelser och vid närmare eftertanke innebär det oftast inte något våldförande på någon medmänniskas integritet. Jag hoppas i varje fall att berättandet av denna historia inte är en klandervärd handling.

Men, även här måste jag komma med en invändning och ett försvar. Att berätta om Haiti och zombier är en inte helt oskyldig verksamhet. Haiti och dess befolkning har under århundranden fått lida genom att utomstående personer - författare, präster och politiker - har stämplat deras land som ett näste för allsköns primitiv vidskeplighet. Befolkningens till största delen afrikanska ursprung har använts för att svartmåla dess rika och fascinerande kultur.

Vodún, som likt all annan religion är ett djupt mänskligt fenomen och därigenom speglar både det lägsta och det högsta inom mänskligt tänkande, har utnyttjats för groteska generaliseringar, präglade av antingen enfald eller illvilja, som använts för att svartmåla ett helt folk. En otäck vrångbild av vodún har använts som försvar av våld, förtyck och kränkningar. Haitisk kultur har likställts med svart magi, ondska, kannibalism, promiskuitet och all upptänklig smutskastning av en världsbild och ett handlande som jag själv har upplevt som fascinerande, som emotionellt och intellektuellt berikande.

När jag nu berättar en haitisk zombiehistoria är det givetvis i syfte att fascinera mina läsare, men jag vill absolut inte bidra till någon rafflande svartmålning av Haiti och dess folk. Snarare ser jag berättelsen som en del av en mångtusenårig tradition. Som när man i Sverige berättade om och trodde på tomtar, troll, gastar och mylingar. Att läsa om och höra berättas om haitiska zombier är för mig samma sak som att läsa svenska berättelser och sägner om svart magi, häxeri och trolldom. Exempelvis är Ebbe Schöns Älvor, vättar och andra väsen minst lika fascinerande och kuslig läsning som en skildring av de mörka sidorna av haitisk folktro. Jag kan inte se hur svenska skräckskildringar på något sätt skulle ha inverkat menligt på min syn på svenskar och deras villfarelser.

Allt detta sagt för att jag inte vill att läsaren genom min berättelse skall inbilla sig att en haitier som berättar om och tror på zombier är mycket mer annorlunda än en svensk bondmora som för inte så länge sedan berättade om och trodde på mylingar och troll. De skildrar bägge en verklighet som många av oss förlorat och inte längre är en del av, men det säger inget om vårt eventuella människovärde. Vi är alla lika värda.

Det var första gången vi besökte Port-au-Prince, Haitis huvudstad, min hustru och jag hade sent på eftermiddagen, trötta och omtumlade efter dagens händelser, anlänt till ett hotell i stadens centrum. Vi erbjöds ett rum vi omöjligt kunde acceptera. Sängens lakan var blöta och hela stället stank av instängdhet, fukt och mögel. Vi insisterade på att få ett annat rum. Hotellpersonalen dröjde sig villrådigt gestikulerande kvar i dörröppningen. De diskuterade sinsemellan på kreol och det var inte mycket vi förstod. Uppenbarligen ville en av dem att vi skulle få ett annat rum. De övriga tycktes dock mena att det föreslagna rummet var förknippat med något slags problem. Slutligen tog man likväl hand om vårt bagage och visade oss till ett annat rum. Det var mörkt där inne. Ett brummande och väsande luftkonditioneringsaggregat fyllde hela fönstergluggen och hindrade dagsljuset från att komma in. Medan två vaktmästare ställde in våra väskor, tände receptionisten takbelysningen. Rummet var något märkligt, men rent och välstädat. Mörkbrun panel täckte väggarna. Golvet bestod av blå kakelplattor. Rent doftande frottéhanddukar hängde i det välskurade badrummet. Lakanen var nymanglade och torra. Vi förklarade att vi var nöjda med rummet, ursäktade besväret vi orsakat och tackade för att vi fått byta. Receptionisten såg dock olycklig ut och lät blicken irra kring i rummet innan han svarade. Han upprepade att rummet egentligen var reserverat, men eftersom gästen inte dykt upp kunde vi ta det. Men, enbart för en natt. Inte någon längre tid. Han räckte mig nyckeln, vägrade att acceptera någon dricks och försvann snabbt bort längs korridoren.

Vi var trötta och gick genast till sängs. Snart sov min hustru, men jag kunde omöjligtvis somna. För att dämpa belysningen lade jag en handduk över sänglampan och började läsa. Det var vår första natt i Haiti och min förväntan inför vad som låg framför oss var stor.

Plötsligt vaknade min hustru med ett ryck och grep mig hårt om armen. För ett ögonblick såg hon desorienterad ut.

- Jag hade en mardröm, förklarade hon. Har du varit här hela tiden?

- Javisst, svarade jag.

- Det kändes verkligt. Det var inte alls som någon dröm.

- Vad menar du?

- Jag drömde att jag vaknade. Det var mörkt i rummet. Släckte du ljuset?

- Nej, det har varit tänt hela tiden.

- Jag såg ett ljus under dörrspringan. Ljudlöst och mycket försiktigt öppnades sedan dörren och en svart man kom in i rummet. Han var naken och gick med ryggen vänd mot mig. Sakta, sakta närmade han sig sängen. Rädslan förlamade mig. Jag låg med huvudet tryckt mot kudden. Samtidigt som jag såg den mörka gestalten närma sig skymtade jag ur ögonvrån hur något vitt glimmade vid nattduksbordets kant. Små vita fingrar sträckte sig upp över bordsskivan. De följdes av händerna. Men, det var allt. Inga armar, ingen kropp. Enbart händerna. Inget annat. De rörde sig av sig själva. Likt vita spindlar krälade de över skivan i samma takt som den svarte mannens steg. Han närmade sig obönhörligt tills han hejdade sig vid sängkanten och ytterst sakta började röra på huvudet. Samtidigt nådde händerna bordets mitt. De var mindre än barnahänder och skimrade som om de vore gjorda av porslin. En av dem lade sig med handflatan uppåt. Mannen fortsatte vända ansiktet mor mig, men jag kunde fortfarande inte se hans ansikte. Allt rörde sig som i slow motion. Den andra handen kröp upp i upp i handflatan på den som låg med handryggen nedåt. Händerna slöt sig kring varandra i ett fast grepp. Den nakne mannen vände då åter sitt ansikte mot dörren och avlägsnade sig sakta från sängkanten. Medan mannen rörde sig mot dörren lösgjorde sig händerna från varandra. Mannen försvann ut genom dörren, som ljudlöst slöt sig bakom honom. Det var då jag vaknade.

Hennes berättelse oroade mig. I all sin underlighet hade drömmen haft ett slags logisk klarhet över sig. Jag kunde inte förklara varför jag tyckte så, men det var dess uppenbara logik som skrämde mig. Vi enades om att dagens omtumlande upplevelser hade fått min hustrus undermedvetna att framkalla glömda historier om voodoo, zombies och svart magi. Vi hade helt enkelt sett för många usla skräckfilmer, fast i själva verket är det mer jag än min hustru fascineras av sådana filmer. I hemlighet var jag dock inte nöjd med den förklaringen. Jag inbillade mig att drömmen haft en slags mening, men mina tolkningsförsök ledde ingenvart.

Det gick ett år. På den tiden bodde vi i Santo Domingo, Dominikanska Republikens huvudstad. Jag undervisade i konst och religionshistoria på ett universitet och ibland ägnade jag eftermiddagarna åt att söka upp olika brujas, voodoo-medier, för att fotografera deras altare och intervjua dem om deras tro och verksamhet. Jag blev alltid väl mottagen och de vänliga damerna berättade gärna om sina mellanhavanden med vad de kallade ”den andra sfären”.

Jag och min hustru hade en kväll hamnat hos en dam som hade sitt altare i sovrummet. Det såg ut som de flesta husaltare jag sett i Dominikanska Republiken och Haiti. På ett lakan spänt över väggen bakom ett bord hade damen med knappnålar satt upp de sedvanliga oljetrycken. Där fanns Santiago, vars vita hingst trampade döda morer under hovarna. Santiago är både helgon och voodoogudomlighet. Som voodoogud heter han Ogú Balerndyó och kan do beskrivas som en inkarnation av alla manliga dygder. Bredvid honom fanns en bild av Sankt Patrick i färd med att fördriva ormarna från Irland. Även det irländska helgonet har sin voodoomotsvarighet – Damballah, den mäktige ormguden, regnbågens inkarnation och väktare av dolda skatte. Där fanns också Jungfru Mercedes, som omgiven av smycken och parfymflaskor får sitt hjärta genomborrat av en dolk. Inom voodoon är La Mercedes identisk med den lyxälskande kärleksgudinnan Metré Silí. Det fanns flera andra helgonbilder uppnålade på väggen, alla med dubbla betydelser och märkliga funktioner.

Bordsskivan var täckt med en vit spetsduk, belamrad med pappersblommor, oljelampor, flaskor med eau-de-cologne, välsignat vatten i mångfärgade glas, rom- och läskedrycksflaskor, skallror och mässingsklockor prydda med sidenband i olika färger, gipsduvor, uppslagna bönböcker, radband, kaffefat med karameller, kanelstavar, honung och kex. Mitt i detta virrvarr av olika föremål fick vi syn på något som fick oss att rycka till. På ett vitt kaffefat låg två små händer urklippta ur vitt papper. Mellan flatorna skymtades knippen med torkade örter.

- Vad är det där? undrade jag och mindes den haitiska drömmen.

Damen log.

- Å, de där. Det är Las Manos Poderosas. De mäktiga händerna.

- De mäktiga händerna?

- Ja, Guds händer. Jag lägger örter mellan dem för att de skall få del av den gudomliga kraften. Sedan kokar jag te på örterna och ger det dem som söker upp mig för att få hjälp med sina problem. Det är mycket effektivt.

”De Mäktiga Händerna.” Kunde det vara dem som min hustru drömt om? Men, om så varit fallet – vad hade de för samband med den nakne mannens uppdykande och försvinnande?

En möjlig förklaring gavs mig några månader senare. Vi hade hamnat i ett garage beläget i en typisk amerikansk villaförort utanför Mayagüez på Puerto Rico. En manlig brujo hade på min begäran utfört en ovanligt imponerande voodooseans och när min svägerska och hustru hade lämnat mig och brujon ensamma efter den omtumlande upplevelsen bjöd han mig på en drink på sin veranda. Jag antog att jag mött en expert på det mesta som rörde ”den andra sfären” och fick infallet att be honom tolka drömmen. Brujon skrattade:

- Inget kan vara enklare. Vet du vad en zombie är?

Jag tänkte efter en stund innan jag svarade:

- Egentligen inte.

Brujon tog en klunk av drinken och började förklara:

- Varje människa har två själar. Den ena kallar vi spiritister för ”Den Store Gode Ängeln”. Den andra kallas ”Den Lille Gode Ängeln”. Det är lättast att föreställa sig en människas två själar om du tänker på hur det är när du sover. Då vandrar nämligen den lille ängeln genom världen. Vad han ser och upplever kallar vi drömmar. Den store ängeln stannar däremot kvar i kroppen. Han är inlåst och kan inte komma ut. Vi skulle kunna kalla honom för kroppens maskinist och vaktmästare. Han måste alltid sköta sina sysslor. Gör han inte det dör vi. Det är den store gode ängeln som sköter vår andning, hjärtats slag och matsmältningen. Han får aldrig vila sig. Men, det gör ingenting. Den store gode ängeln har nämligen ingen egen vilja. Han känner inte till något annat än sina plikter. Det är den lille gode ängeln som bestämmer. Den store gör allt vad den lille befaller honom att göra. Den lille ängeln kan vi kalla din personlighet. Han ser likadan ut som du och han beter sig som du. Under dagen är den store ängeln den lilles slav och när den lille är borta under natten vågar den store inte gör annat än vad han blivit tillsagd att göra. Han kan inte fatta beslut på egen hand.

- Och vad har allt det där med min hustrus dröm att göra?

-  Allt. Det var nämligen en zombie som besökte ert rum den där natten.

- Men, det var en dröm. Inget annat.

Brujon log åter.

- Det är du som säger det. Inte jag. Vill du veta vad en zombie är?

Jag nickade och han lutade sig fram.

- Då en människa dör befrias den lille gode ängeln. Han far in i den andra sfären. Fast det dröjer alltid en tid innan liket ruttnar. Vet du varför?

- Den store ängeln dröjer sig kvar i kroppen?

Brujon lutade sig bakåt och log som om han fått ett bra svar från en duktig elev.

- Alldeles riktigt. Som jag sa så är den store ängeln ovanligt dum. Han vet inte vad han skall ta sig till då den lille ängeln lämnat honom ensam kvar i en död kropp.  Den store ängeln sitter kvar där inne, rådvill och förtvivlad. Det är nu bokorn kommer in i historien.

- Bokorn?

- Låt oss kalla honom en ond trollkarl. Någon som arbetar med bägge händerna. Den ena handen får inte veta vad den andra gör. Bokorn tar betalt för att skada sina medmänniskor. Genom sin vilja betvingar han den store gode ängel som förvirrad dröjt sig kvar i en avliden människas kropp. Bokorn går till kyrkogården. Till de nygrävda gravarna. Han viskar ner i jorden för att finna om det finns några stora änglar kvarglömda där nere i liken. Svarar ängeln är han fast. Bokorn fångar honom och tvingar honom sedan att gå sina mörka ärenden. Med den store ängelns hjälp får bokorn liken att röra sig. Ängeln går in i en död människas kropp. Ängeln är som en robot, helt i den onde bokorns makt. ”Döda” befaller bokorn. Den store gode ängeln reser då ett lik ur graven och för det till bokorns tilltänkta offer. Liket blir en zombie. Ett kadaver utan egna tankar, en kropp som styrs av bokorns onda vilja.

Brujon tog ännu en klunk av sin drink.

- Ni visades först in i ett rum ni inte ville ha. Inte sant?

Jag nickade.

- Där skulle ni ha stannat. Det var ert rum. Det andra rummet var reserverat för någon annan. Någon som hade ett arbete riktat mot sig.

- Ett arbete?

- Det kallas så. Någonstans på hotellet fanns en bokor. Han ville döda den som egentligen skulle befinna sig i det rum där ni hamnat. Genom korridorerna rörde sig zombien. Han gick baklänges och visade enbart ögonvitorna. Man säger att ögonen är själens spegel och bokorn är zombiens själ. Bokorn är zombiens tanke och han vill inte bli sedd. Stirrar du en zombie rakt in i ögonen och därinne möter bokorns blick kan du med din vilja betvinga bokorn, få honom att ge upp sitt onda tilltag. Det vet bokorn, därför ser han till att zombien aldrig möter sitt tilltänkta offers blick. Zombien går in i ert rum. Han går baklänges. Han skall döda. Då väcks din hustrus krafter till liv. Utan att veta det skyddas hon av ”De Sju Afrikanska Makterna”. Det var de som bad ”Guds Stora Kraft” att komma till hennes undsättning. De mäktiga händerna är Guds händer. De blev ert beskydd mot mörkrets makter. Då de slöt sig blev deras kraft som störst. Mot de mäktiga händerna förmår zombien inte göra någonting. Inför de mäktiga händerna är bokorn maktlös. Han blev tillintetgjord. Hans zombie blev ofarlig.

Vad kunde jag säga efter allt det där? Jag tackade brujon för hans förklaringar och återvände hem. Mer förundrad än tidigare.

Skrämmande historier från svensk folklore finns att läsa i Schön, Ebbe (1996) Älvor, vättar och andra väsen. Stockholm: Prisma Magnum. Zombieberättelsen finns i en längre essä, Händer, som publicerades i Artes. Tidskrift för litteratur, konst och musik, nummer 3, 1997.

It is a hot summer in Hässleholm. We are at my mother´s place and life is somewhat strange, as always. Our summer house is rented out to a Dutch couple and their kids, we can thus not enjoy a swim in the lake or walks through the forest, instead we are cleaning up the second floor of my mother´s house. Throughout the years, useless things have accumulated and they are now collecting dust in places my mother does not visit anymore, partly because she does not want to be confronted with the mess. During our lives, stuff that has become worthless is constantly piling up around us. I wonder how my surroundings will look like if I am still alive thirty years from now.

To freshen up the place, we have dug into things that have been hidden away around us. Of course, I have not had the time to look at all interesting things that surface among forgotten gift wrap, age old tax forms, strange devices, pine cones, fire wood, piles of blankets and old winter clothes, unread books and other junk that have been lost in closets and other hideaways. However, my interest was triggered by drawings I made when I was ​​between ten and fifteen years old. I remembered several of them, how I spent hours creating them, though I had forgotten all about most of them.

I wonder why certain events get stuck in the memory, while others fade away completely. I found a photograph depicting me speaking in front of a crowd in a town square. I could not remember anything about that particular incident and even more surprising is that together with the photograph was a document in which the police authority gave me permission to stage a demonstration, complete with attachments detailing specific terms and rules. Apparently, it was something that happened during my military service. The demonstration seems to have been well attended and a means to influence the Government to increase the monthly allowance for conscripts. How could something like that disappear from my mind? I am pondering about how I could have organized such an event. I cannot imagine how I at the age of eighteen could have been engaged in such a thing and why I did it.

A few days ago, I gave a lecture at Hovdala Castle outside Hässleholm, another rather odd event. When I, the day after, found the forty years old photograph and its accompanying documents I came to think about their meaning. Like that event my Hovdala lecture would soon enter oblivion, both for me and my audience. Maybe it could be worthwhile to write down what I said, at least the introduction to my speech, so it may surface again after twenty years or so and I then could marvel at the fact that I had forgotten all about it.

I realize that this blog soon will disappear, like footprints in the sand. If I in a distant future would rediscover it,  my speech would at that time appear as stunning as my childhood drawings and the testimony about that unheeded demonstration. Here is the introduction to my lecture:

"When Patrik Nilsson at Studiefrämjandet a couple of months ago asked me if I wanted to take part in a storytelling event at Hovdala Castle, I agreed to do so without any hesitation. Mainly for two reasons: This castle has always had a great significance for me, as a memory and reference point and it cannot be denied that I take great pleasure in telling stories. However, the day before yesterday, I was gripped by doubts and felt lost. What would I tell you? You are gathered here in this glorious summer evening and have paid for listening to me. Accordingly, it is my duty to fascinate you. You must get value for the money you spent. You have to be amused. I cannot let you down.

In my bewilderment I saw myself standing here in front of you, on the stairs to the main building at Hovdala´s inner courtyard. Just like this very moment, I  could see how you expectantly or doubting turned your faces towards me and I felt as if I had been standing in front of Kathasaritsagara, a Sanskrit word meaning something like "The ocean in which all narrative rivers are ending up." Actually, it is the title of an Indian fairytale collection from the eleventh century. Even my stories have flowed into that vast ocean. I will now, from these stairs, dive into that sea of stories. However, what stories should I pick up from its depths?

The wonderful thing about Kathasaritsagara is that it is everywhere. Julian Ramos, a hundred years old, illiterate peasant who lived in the Dominican Republic and whom I met many years ago, told me: ‘Jan, here are two worlds in one. One that you can see and touch, you call that world The Reality. But there is also another world, one that most of the time is invisible and intangible. It is the world of dreams, memories, music, the spirits and God. I am a very old man, and you should know that time is a strict master that has taught me a lot. Nowadays, I move from one world to another, like a man who is walking through sun and shade. You who come from the countries up there in the north, you usually imagine that there is only one world. The one you call Reality and you are unable to realize that the other world is much larger, more inclusive and therefore more powerful.’

Julian Ramos said much more than that. Everything was memorable. I don´t have time to go into it all, but for a while I want to linger in his second world. The world I believe to be identical with the Kathasaritsagara, the Ocean of Tales. A sea each of us can dive into and its water can also be drunk. This evening, I hope you will be able to follow me down into this ocean, which, like Julian Ramos' other world,  is all around us; right here, right now. It is present here during this beautiful summer evening, among the trees on the ridge behind you, inside the building behind me. Sure, the sea of tales can be daunting, but it is nevertheless an exciting place. If we decide to throw ourselves into its depths and learn to enjoy the swim, we ought to ignore our fears, our doubts and our prejudices. Kathasaritsagara is namely presently with our neighbor from Lubumbashi, with our children, our ancient relatives, the nature that surrounds us, within ourselves. All we have to do is become aware of its existence.

Like when we every day by bus or train travel to work, deeply engrossed in a magazine or surfing the web, or within a light slumber are trapped by endless everyday musings, but suddenly we wake up to the world around us, lower the  newspaper, the Ipad or mobile phone and raise our eyes to discover our fellow passengers and perceive how Kathasaritsagara is hiding behind their faces. We look out of the window and perceive how Kathasaritsagara is present in the landscape that rushes past.

Kathasaritsagara is available online, in magazines and books, and  - of course -  here at Hovdala. Like Julian Ramos´ invisible world, the Ocean of Tales is timeless and now when I stand here on these steps and look toward the doorway over there I can with my mind's eye conjure how an eight-year Jan Lundius is passing through it in company with his father Axel Lundius, who is working as a journalist at Norra Skåne. They are about to meet Casimir Ehrenborg, lord of the castle.

Each year, Norra Skåne´s press club organized an event at Hovdala Castle. Each journalist was allocated a room, or a theme. My father was allotted a room with portraits of a couple of Ehrenborgs; he told his audiences some stories about a key, a ring and a pair of cookbooks, I do not remember exactly what and how. I was more fascinated by Bo “Pax” Göransson´s presentation, fiercely enthusiastic and accompanied by a fascinating body language, though I cannot remember a thing about what he said. Like my father, Pax had a mustache, children attach great importance to such similarities. Nevertheless, I still remember some stories, like Major Viggo Olsson's vivid descriptions of how Danes, Swedes and Snapphanar, Danish marksmen, during the Scanian Wars fought and died in bloody battles around Hovdala Castle. Viggo Olsson stood just where I stand now and his fascinated audience stood where you now sit.

Well, the day I followed my father into this courtyard we were received by Casimir Ehrenborg on this same staircase and accompanied into a bright stateroom with large windows, with a table decked with coffee and cakes. If I remember correctly, there was lemonade for me and while I sat there nibbling a cake and slurping my juice, I looked at Casimir Ehrenborg and his aged sisters, I think they were named Elsa and Eva, amazed by the fact that they all had such large ears. Why have older people larger ears than children? The siblings seemed older than most people I had met before, but now it strikes me that they may not have been much older than I am now. My father was in any case younger than I am now. Why had he brought his "little lad" to meet the old siblings of Hovdala Castle?

I assume he wanted to take me with him into Kathasaritsagara. It was there in the castle, just behind the door to the room where we sat eating the cookies and after coffee Casimir opened it and we entered Ali Baba's treasure cave, which at Hovdala Castle went by the name of  "the Green Stateroom" or "the Hunting Room". There were suits of armor and old weapons; cutlasses, muskets and crossbows, stuffed animals; elk heads, badgers and foxes, while glass cabinets displayed strange objects from all over the world. I later told my friends that I had seen a shrunken human head from the Amazons, but I am now not so sure about that. However, I remember quite clearly that there was a blowgun with poisoned arrows.

And there was, of course, the Ocean of Tales. Casimir Ehrenborg reverently lifted up the musket of Little Mads, which the notorious Snapphane leader had received from the hands of the Danish king. A magnificent weapon in ebony, with marquetry of  mother-of-pearl. The old baron turned out to be a brilliant storyteller and for the eight-year-old and his father he vividly told how Little Mads and four of his Snapphanar by Swedish riders had been chased far down into the South. In a forest clearing, Litte Mads had been compassed by a Swedish posse and his horse was killed under him. The desperate marksman sought cover behind the horse carcass, bit off a bullet and filled the barrel of his short musket with gunpowder, but in the deep snow he had lost the key to the wheel lock and could not find it. He tried to tighten the lock with his bare teeth, but was hit by bullets in both legs and when he tried to crawl into the bushes, he died after being hit in the back of his head by a Swedish musket butt.

While he told us the story, Casimir Ehenrenborg handled the musket of Little Mads illustrating his tale by pointing it towards us, raising it as if to beat us with it and in the end he lifted it to his mouth indicating how the threatened marksmen had tried to uncertain his weapon and as a grand finale the baron swung his head to indicate how Little Mads had received the blow from the gun-butt.

While thinking back on that episode and through my mind's eye watching my father standing among all those hunting trophies, I realize that even he was a hunter. Admittedly, my animal devoted father could never have been able to shoot an innocent beast of any kind. For sure, he was not a true hunter, but a journalist. What he was chasing was not animals, but stories. His hunting grounds were Kathasaritsagara. Instead of searching trails in the woods, he sought out people and many of them were odd personalities; religious fanatics, artists, petty criminals, local bohemians, gipsy kings, and circus people, those who were familiar with Kathasaritsagara and who  like pathfinders, such as Uncas or Chingachgook, could assist my father on his fishing tours on the Ocean of Tales.

Sometimes he would take me with him on his expeditions. For example, to the circus, which we both loved. We were sitting so close to the ring that sawdust whirled around us when the horses passed by and I could look into the mighty elephants' small eyes. During the break, it could happen that he took me to meet the circus manager. I remember Eli Benneweiss, who was heading the biggest Scandinavian circus at the time. A tanned man with a deeply furrowed face above a perfectly contour cut, squared white beard. In his elegant circus wagon he invited my Father for a whiskey while he was talking about circus life. He told us how nice it was when Scandinavian Law had liberated him from the constant troubles connected with the keeping of frustrated, wild beasts. This in spite of the fact that it was when Eli Benneweiss had introduced wild animal numbers to his circus that the family business had begun to pay off in earnest. Eli's half-brother was one of the world's most renowned tiger tamers and had been working in Hollywood.

Eli Benneweiss stated that "you will not find a circus´ soul in the humiliation of wildlife. It thrives through magic and compassion. The audience will not identify itself with a whipped lion, but instead empathize with the trapeze artists´ boldness as they jump headlong into the air under the circus dome, or when the tightrope walkers are performing their tricks high above the spectators' heads, where they sit with their hearts in their throats. And the clowns ... they are the ones who keep a circus alive. The hardest thing for a circus director is to find good clowns. A circus falls or rises with its clowns. Through his or her art, a clown manifests the circus´ soul. A clown act is among the hardest things any artist can accomplish. It is not enough to be funny. A genuine clown must be a magician, a craftsman, he must be endowed with an artist's soul, with unique charisma, Great geniuses like Chaplin, Grock and Popov. The clown evokes our sympathy. We identify with him, it is he who leads us into the world of the circus. As in the classic clown number with the White Clown and Auguste. The White Clown with his fantastic outfit; the white make-up, the bright red mouth and ears, the peaked cap and his magnificent embroidered costume – he is the dandy, the puffed-up virtuoso, possessed by  superiority´s sadism. Against him stands the Auguste clown, with his baggy, excessive suit, the large broken shoes, his unruly hair and red nose. An almost insane loser, an uneducated tramp pitted against an arrogant aristocrat. Who wins their comic encounter? The Auguste, of course. But neither he, nor the white clown, are particularly nice or compassionate characters. They are usually vicious and sadistic. They are like us. We do not have to like them, but they act as mirrors reflecting how pathetic, how laughable we all are. It's circus, it´s beyond good and evil, it is both close and distant, surprising, astonishing. It's art. It's magic."

To hear Eli Benneweiss talk was to dive into Kathasaritsagara a place where there is an imminent risk of getting lost, to  lose the grip on the audience and drown. It is utterly embarrassing to witness a magician who is unable to hide the mechanics behind his tricks, or to see a juggler drop his balls, just as embarrassing as it is to have to listen to a failed story teller. The one who suffers the most is the failed magician, juggler or storyteller. It requires a firm and experienced hand to be able to travel across the Ocean of Tales. I do not know if I am a worthy companion, but I dare to make an effort and do it now by entering the world of ghost stories.

When I was a boy I was fascinated by the clowns. However, they were both amusing and frightening. It was maybe their deep humanity that grabbed me, their world beyond good and evil - Kathasaritsagara. I shall now tell you a ghost story. If I am going to succeed in fascinating and frightening you, I do not know, but such an uncertainty is part of the excitement while a narrator and his audience navigate together over Kathasaritsagara.”

This how I introduced my evening of storytelling. I may tell you the ghost story at another time. I do not know if I managed to grab hold of my audience at Hovdala, but I hope I managed to do it.

Somewhat over a month ago, I was sitting with my friend Örjan in the garden outside the house  in Bjärnum. We had just eaten an extensive dinner and enjoyed the presence of the nature all around us. In the mild twilight breeze after a day with clear blue skies we were talking amongst lush rhododendron bushes.

As usual, our conversation fluttered from subject to subject. Örjan told me that one of his brothers claimed that it is impossible to think while you are running. To be able to concentrate you have to stand still, or maybe even walk, but doing some serious thinking while running - impossible. I could not agree. I had imagined that my best thoughts appeared while I was running, or relaxing in a warm bath. Where there not several well-known books about thinking runners, like Alan Sillitoe´s The Loneliness of The Long Distance Runner or Haruki Murakami´s What I talk About When I Talk About Running? I had assumed that the peculiar rhythm of running, how blood flushes through body and brain, the trail through a changing landscape, all such sensations must constitute a stimulus for the imagination and thoughts that constantly come and go while I run.

When I arrived in Rome, it´s more than a week ago now, I decided to test if I was right or wrong. I suffer from periodic addictions, not of alcohol or other substances, but of certain habits. One of my greatest liabilities is that during certain periods I concentrate far too much on specific activities. Sometimes they can be profitable and beneficial, like remunerated work, though sometimes they are quite meaningless - like blog writing. Occasionally running has taken up far too much of my time. If I have started jogging I do it almost every morning, then I suddenly quit and it may be years before I take it up again. Last time I had a running period was in Paris and that is now more than three years ago. Before that, I assume it was in Rome, maybe more than ten years ago, when I used to do my Ben Hur route, meaning seven laps around the Circus Maximus, which was close to the apartment we lived in before moving to Via Roberto Scott.

Why do I quit running? Maybe it's because I have been swallowed up by other tasks. A jog does not take long, but when pressing duties are piling up it may feel necessary to skip it. Actually, it's pretty stupid. To run actually means I´m enabled to store some strength, it signifies an energy boost for the daily toll. Often, it is furthermore a welcome respite from worries and gloomy thoughts, especially if I run through a beautiful landscape, which clears my mind.

Since I came back to Rome I have now been running five mornings in a row and am just back in the apartment, sweaty and exhausted after a race through the park of Caffarella. Since my running stint currently coincides with my blog writing I am combining the two passions and write down thoughts and impressions from my morning run, complemented by some information retrieved from books and the web.

At seven-thirty, I stepped out into the street in front of the apartment building where we live. I ran up a flight of stairs and ended up in the Italian summer landscape; green and lush before the merciless sun dries and burns it during July and August. In the dense greenery shine the white or pink flowers of oleander bushes, while meadows are dotted with blue and yellow flowers, with names unknown to me. Occasionally a flock of emerald green parrots dashes through the air, feral birds which have found a habitat in the parks around the Appian Road.

I cruised between dogs being walked around the park in front of our house, stumbled down a steep hill and on the right side appeared the first ancient monument; a round tower that make up the largely unknown Titus Flavius ​​Abascanto´s memorial to his even more unknown wife, Priscilla. Along the Appian Road are several memorials dedicated to the memory of deceased Roman matrons, most famous is Cecilia Metella´s impressive mausoleum higher up along the street, even she a fairly unfamiliar lady.

As long as we have lived in Via Roberto Scott, Priscilla's tomb has been surrounded by rusting scaffolding and the adjacent section of the park has been secluded by a high fence and an iron gate with a hefty chain and heavy lock. A sign announces that the building will be restored in 2002.

I turned round the corner and passed a nameless trattoria. In the early twentieth century it was a popular place for tourists and pilgrims making ​​their way down the Appian Road to reach the catacombs outside the walls of Rome. At that time the trattoria was called Aquataccio, Still Water, and the owner stored his famous, homemade cheeses inside Priscilla's tomb chamber. Nowadays, there are not many people walking along the Appian Road, except on Sundays when it is exempt from car traffic.

As soon as there was a short interval in the dense traffic of tourist buses, taxis on the way to the Ciampino airport, or private cars heading for Frascati, Grottaferata, Albano or IKEA, I scurried across the Appian Road and passed the church of Quo Vadis, taking its name from the The Acts of Peter, written sometime in the mid 100's. A most peculiar yarn telling about the apostle raising not only a young man from death, but also fried fish, makes a dog talk and praises God for paralyzing his own daughter to avoid her being  married to a gentile. The apostle´s presence in Rome is due to the fact he pursues a certain Simon the Magician to prove that he is a charlatan. Peter makes one miracle after another and finally succeeds challenging Simon to a wizard duel worthy of Harry Potter. As a grand finale of this duel Simon succeeds in flying over Rome, but with God's help Peter makes him crash and after some time Simon dies of his injuries. However, Peter ends up with grave problems when several women after becoming "chaste Christians" stop sharing their beds with their husbands and to avoid execution Peter sneaks out of Rome, only to meet the deceased Jesus on the Appian Road. Frightened and surprised Peter asks him: Domine, quo vadis? My Lord, where are you going? Jesus answers him: "I walk to Rome to be crucified again." Peter realized that he once again has betrayed his friend and master, and ashamed returns to Rome and his forthcoming execution.

According to several Romans the Church of Quo Vadis is misplaced. According to them, Peter lived further down the road and if he had met the Lord it would have been after where the Church of St. Sebastian's now stands. In the catacombs under that church some monks have found an ancient marble slab with the inscription Domus Petri, Peter´s House.

Inside the church of Quo Vadis there is a marble slab set into the floor in which one discerns two deep footprints. Legend says it is Jesus' footprints. It was here he stood when he met with Peter. It is possible that the church replaced a Roman temple where the footprint slab was already present. Unfortunately, from other places in Rome we know that such marble slabs are votive offerings. Some Roman legionnaires, who after long years of hardship along the frontiers had returned to their hometowns, donated to their preferred temples marble slabs into which their footprints had been carved as a token of gratitude for having survived and as a sign that they had finally returned  home and would never again leave their place of origin.

Such reading fruits rushed past inside my head while I ran along the wall around the meadows above the San Callisto Catacombs. A number of workers were frantically engaged in scrubbing mosses and lichens from the rough wall. One of those inexplicable activities that I sometimes witness in Rome. Instead of renovating the dilapidated monuments around the place, or picking up piles of trash, had a bunch of municipal workers been ordered to scrub a long wall, which was quite beautiful in its robes of hanging plants, lichens and mosses of various colors.

I turned into the narrow street towards the Caffarella Park, to my right I glimpsed a round building that I had not previously paid attention to, but considering my future blog contribution  I probably had to find out something about the history of that structure. I stopped and read the sign that the Municipality had placed in front of the building. This admirable service is found all over Rome, where elegantly designed signs provide summaries of the history of monuments and specific places. Unfortunately, many of them are made unreadable by graffitti fanatics who apparently get some kind of kick from spraying them down with black or red color. On this particular sign I was able to read: Edicola di Cardinale Pole, Cardinal Pole's little house, but the explanatory text had been made unreadable by an unsightly graffitti squiggle.

Cardinal Pole? Who could that fellow have been? After I had returned home, I consulted  Wikipedia and found that Cambridge's last Catholic bishop, Reignald Pope, had funded the construction of the round, little chapel and in another place I read about two theories to why he had decided to have it built. One was that he considered that the church Quo Vadis had been misplaced and the other that he built the chapel in a place where he had survived an attack from killers hired by Henry VIII.

Cardinal Pole had gone through hell because of the English king's constant divorces and weddings. Facing a specially convened meeting of theologians at the Sorbonne University in Paris, Reignald Pole had defended Henry's decision to divorce Catherine of Aragon. Pole´s defense had been a test of loyalty, since he had previously opposed the king's marriage to Catherine by quoting Leviticus 20:21: “And if a man shall take his brother's wife, it is an unclean thing: he hath uncovered his brother's nakedness; they shall be childless.” However, in Paris Cardinal Pole used another convenient Bible quote, Matthew 22:24: “If a man die, having no children, his brother shall marry his wife, and raise up seed unto his brother”. Henry VIII was very pleased and Pole was back in favour.

However, when King's rampant libido complicated matters further and when he married Anne Boleyn, Pole lost patience with his king and escaped to Rome. A furious Henry VIII condemned the cardinal's mother and older brother to death, but repented and had them for a couple of years locked up in the Tower instead. Pole then began to publish pamphlets attacking the blasphemous rule of Henry VIII, while traveling across Europe trying to inspire Catholic potentates to attack England and with only three votes missing, Pole lost in 1555 the opportunity to become pope. It was perhaps not surprising that Henry VIII was trying to get rid of Reignald Pole in the place I was now passing.

I continued along the narrow street, and ran past the Chinese ambassador's residence, an exclusive tennis club and several of the strange hovels found in secluded places all around  Rome; dilapidated shacks which crumbling walls that have been improved by corrugated iron and tarpaulins, shanties surrounded by overgrown gardens with wrecked cars, goats and chickens. Sometimes it appears as if the residents of these dilapidated shacks, with satellite dishes and laid-up trailers, own the land around them, for there can sometimes be seen a tethered horse, or an occasional, skinny cow.

I passed the open gates to the Park of Caffarella and while a rooster crowed in the vicinity I ran through cool and shadowy vaults of dense leaves. The crowns of gnarled trees on both sides of the gravel road joined one another above my head. When I passed a couple of athletic, young ladies, I forced myself to straighten my back and put more bounce into my steps, though it was not easy. I was already becoming strained and had reached the second breathing that my friend and running mate Stefan used to describe as my "vacuum cleaner groans".

After having passed another couple of ladies I began to think that considering I was sixty years old I was actually in an unusually good shape, but then I glimpsed before me a broad-shouldered gentleman, with a strange, distorted running style. We had reached a tiring stretch across a wide meadow and the sun glistened on the man's bald crown that was enclosed by bushy, snow white hair. I guessed that the man must be much older than I. On his black T-shirt was written Istituto Sacro Cuore with white letters, accordingly I assumed the resilient old man must be a priest, or a monk. I could absolutely not let an old man like that beat me in the track and therefore increased my running speed, but so did the priest and he even began to pull away from me with his strange, twisting running style.

I felt an increasing pain in my right foot. An excuse to cut back on the pace or a divination about upcoming difficulties in walking and running tomorrow? Should I give up? Never! I could not, with any self-esteem intact, give up the challenge from an old, tinpot priest. Though my vacuuming growl was becoming worse and it had begun to flicker before my eyes, I did not give up the struggle. I lasted two minutes more, then I had reached my limits. While the priest continued ahead with unbridled speed I staggered to a halt and pretended that I had become interested in the sight in front of me and that was actually true.

Breathing with greater calm I read the explanatory sign and watched the scenery. In front of me rose´s Egeria wooded hill, under it there is a cave where the Camenae dwell, these are nymphs who since time immemorial protect the spring which waters gush forth from a badly damaged, marble lion´s mouth  into a pond with the surface covered by bright green algae. Over the ruined arch, which spans over the source and its marble statue of the god Almone, whose head is missing, chunks of dense greenery is exuding down over crumbling walls. What was in front of me were the remains of Herod Atticus´ Nymphaeum.

A nympheum is shrine within a cave, or by a source, which is consecrated to nymphs believed to live in and protect the flowing water. During Antiquity entire facilities with fountains, pools and banquet halls were developed around certain nympheae. That had certainly been the case in the days when the present Park of Caffarella was part of Herodes Atticus´ luxurious villa, the  Tripio. Herodes Atticus was an immensely rich, Greek aristocrat and philosopher who had been summoned to Rome to raise Emperor Antonius Pius´ adopted son, Marcus Aurelius, who eventually became a legendary emperor and author of the perennial best-seller Meditations, a classic representative of Stoic philosophy and spirituality. We catch a glimpse of him in the beginning of the great movie The Gladiator.

Herodes Atticus married a relative of Antonius Pius´ wife, the fourteen year old Aspasia Annia Regilla, who owned the land that later became the Park of Caffarella. When the marriage was consummated Herodes Atticus was forty years old, a considerable age at the time, but he assured the world that he loved his Regilla.  Under the joint patronage of himself and his wife Herodes Atticus ordered a variety of impressive buildings to be erected across the Empire, among them sports facilities, theaters and public baths in Athens, Corinth, Delphi and Thermopylae, and of course the brilliant buildings in Tripio, of which there now only remain the disintegrating nympheum and a temple that Atticus had erected in memory of his Regilla.

Atticus traveled frequently between Greece and Rome, where he held a variety of important political offices and acted as the emperors´ confidant and advisor. If he spent his time in Rome during the summer, he certainly enjoyed the cool, open halls surrounding the nympheum. As the days grew hot and stuffy Atticus and his entire household spent them beside the pools and rippling streams by Egeria's lush hill. It was maybe here that Regilla was brutally kicked to death during one of her husband's business travels. It was Alcimedon, one of Atticus freed slaves, who according to witnesses unexpectedly begun abusing his employer's wife, she died when Alcimedon directed a brutal kick to her stomach. We no longer know the cause of the attack, but when Herodes Atticus came back he was accused of instigating murder by Regillas brother, who was first consul of Rome. It was only Emperor Marcus Aurelius' intervention that saved his former teacher from execution. During the rest of his life Herodes Atticus devoted himself to building various temples honouring the memory his young wife, of which one remains in the Park of Caffarella.

I started to move again, the break at the nympheum had provided me with renewed vigor and fighting spirit. I ran back along the stream Almone, came across a bridge and reached Vaccareccia, the Caffarelli residence. The Caffarellis are no longer there, already in the beginning of the 19th century they sold Vaccareccia and the surrounding land and in 1853 they also sold their big town palace at the Capotoline Hill to the Prussians and it became the German Embassy, until Italy declared war on Germany in April 1915. The Caffarelli family had not so many distinguished members as the other noble families of Rome, like the Orsinis, Colonnas, Borgheses, Odelschalchis, Ludovisis or Torlonias. They apparently lived off the riches from their farm lands, something their ruined palaces still seem to testify. It appears as if there are people still living in the huge, run-down palace of Vaccareccia. The yard is littered with trash, dogs run around among chickens and sheep and strange structures of corrugated iron and chicken wire. I wonder how life was inside the huge building when the decline set in. Where old maids and decrepit old men staggering around like ghosts among dusty furniture in semi-deserted rooms and corridors, while chicken and cats ran around their feet?

The Almone Stream has not fared much better. When I passed a bridge, I noticed that the stream was blocked by a variety of junk, especially PET bottles and plastic containers. PET bottles appear to be one of our world's great curses. People have increasingly become accustomed to drink bottled water, even in Rome with all its fountains with fresh and tasty water. It is now forbidden to introduce PET bottles into Venice where they have blocked and destroyed several channels. These bottles are almost indestructible and while they float on the water surface they gather all manner of waste and harmful dung.

When I worked as a teacher in Växjö, I found that this year's national tests in English included a text about a boat called Plastiki, an eighteen feet long catamaran made of 12 500 PET bottles- It was built in 2010 by young people who later used the strange vessel to cross the Pacific, from San Francisco to Sydney. Far out at sea, they found vast expanses covered with plastic fragments, mostly PETmaterial. Currently, there are 46 000 pieces of plastic per square kilometer in the world's oceans. Each year, a million seabirds and 100 000 marine mammals are killed due to the suffocating plastic and the misery it brings along. The sight of the debris in the Almone Stream made ​​me sad and I wondered what ancient Romans would have thought if they knew their holy water would be humiliated in such an awful manner.

Almone was once a sacred and intensely worshiped water course. The stream, Almo in Ancient Roman times, was once at the heart of one of the city's most important celebrations – The Holy Week of Attis. The peculiar rituals were initiated one week before the actual festivities began. On March 15, the Korybantes,  the goddess Kybele´s clergy, cut the most perfect reeds to be found along the banks of Almo and in a solemn procession carried them up to Kybele´s and Attis´ temple on the Palatine. On March 22, it was time for Arbor Intrat, the Entry of the Tree, when a large pine tree was carried into the temple. During the following day, Sanguem, the Bloody Day, possessed Korybantes sung and swirled around while their Archicallo, High Priest, supervised how they cut  themselves with sharpened swords and let their blood flow over the black stone, which crowned the head of the goddess's silver statue. It was during this celebration that the young men who would devote their lives to the services of Attis and Kybele castrated themselves. These wild rituals lasted for two days. The following day and night, Hilaria, was celebrated throughout Rome and people drunk and danced in the streets. The feast was followed by a much needed Requetio, Day Off. Climax came the next day, Lavatio, the 27th of March when Kybele´s bloodstained silver statue was taken through the streets of Rome in a chariot drawn by white, flower-bedecked heifers, which followed the cream of Rome's nobility, dressed in their best clothes, all them barefooted and surrounded by wildly dancing Korybantes.

The procession left the city through the Porta Appia, which is still there, but it now is called the San Sebastian Gate, from there, they moved down to Almo´s banks and the cart was brought into the middle of the stream where the Archigallo, to the people's loud acclaim and cheers washed the silver statue and its black stone, after that the procession returned  to the Palatine in a triumphant mood. Spring had begun.

Occupied with thoughts about waste and strange religious rites, I ran without noticing it past Regilla´s beautiful temple, otherwise I used stop, peek through the fence and watch the charming temple where it stood in the shade of tall, well-kept pine trees, at the same time as I would be annoyed by the sign that declared that during the summer months one would be able to visit the temple between the hours of ten and four. Two Sundays I had walked up to the temple only to find the gates locked as usual. I will probably never get to see the inside of that templeWhen I in vain have come back to the temple I have been reminded of the fact that it is also called  the temple of  Redicolos. "Ridiculous" is  ridicolo in Italian, but the temple is not named after a “ridiculous” deity. In ancient times it was dedicated the God of Return ‒ Redicolos, from the Latin word for return, redeo.

Today, I had decided to run without any break, all the way home, but I failed to do so. When I arrived at Appian Road I had to make a halt. Two carabinieri stood stiffly erect on their motorcycles, which with rotating blue lights passed by at breakneck speed, while their riders through whistles intermittently blew shrieking sounds. I could not understand why they were standing up, it looked dangerous. Soon after came two other motorcycle-borne carabinieri, though they were sitting down and after them came in the same insane rush five black limos, followed by another four motorcycle-borne carabinieri.

Some high dignitaries, or a couple of onorevole moving from one place to another. While the motorcade passed all activities stopped; runners, pedestrians, motorists and the moss scrubbing municipal workers followed the scurrying caravan with their eyes, shaking their heads. Onorevole, honourable, is a somewhat strange title for an Italian parliamentarian. I do not believe it is particularly common among Italians to respect and honour their politicians. Too many, within the entire spectrum from left to right, have made their voters disappointed by revealing themselves as corruptible persons, who do not consider themselves as elected representatives of their fellow citizens, but rather as upholders of their own privileges and high paid positions. Italians often state that the only time all are agreement within the Parliament is when its members are voting to increase their benefits and raise their own wages.

I was running again, thinking that the spectacle was probably more of a power demonstration, than a security measure. In any case it did not help Aldo Moro to have an escort when he was kidnapped by the Red Brigades. All five carabinieri and police officers who were supposed to protect him were killed.

Just before I turned into the last stretch on our home street, Via Roberto Scott, I passed a stump of a road called Largo Enrico Riziero Galvaligi, yet another reminder the Anni Piombi, the Years of Lead, i.e. the time when rightist and leftist terrorist groups kept Italy in constant fear and the Prime Minister Aldo Moro was murdered.

General Galvaligi had as a young carabinieri joined the partisans in their resistance fight against German invaders and Italian Fascists. In the 1970s he had along with the legendary della Chiesa, who eventually was murdered in Palermo, fought against the Mafia. When Galvaligi was appointed General, he also became chief of security for the carceri speciale, "special prisons", institutions where mafiosi and terrorists were incarcerated. At this time, after the assassination of Aldo Moro in 1978, the terrorists within the Red Brigades were considered to be the greatest threat to Italian society and democracy. Accordingly, it was  mainly brigardistas who were locked up within special prisons. It was della Chiesa who ensured that they ended up there and the leftist press pointed to the unsatisfactory conditions prevailing in those prisons.

On December 12^th 1980, the Brigades kidnapped Giovanni d'Urso, who within the Ministry of Justice was the main responsible bureaucrat for the special prisons. The Brigades announced that they had judged d'Urso as guilty to treason and had condemned him to death. He would be executed unless the revolutionaries who were incarcerated in special prisons were released. The Government feared a new Aldo Moro incident and immediately transferred the leftist terrorists from Asinara, the most notorious special prison, though the Mafiosi stayed behind on the isolated prison island north of Sardinia. Inspired by this success the leftist prisoners of Trani´s special prison rioted and took 18 prison guards hostage, threatening to kill them all if not all "political prisoners" were released immediately.

On the 29th December, instead of negotiating, Galvaligi sent in his carabinieri in an armed raid against the prison rebels, they were completely taken by surprise, made no resistance and the hostages could be released without any bloodshed. Nevertheless, the risky operation cost Galvaligi his life. On New Year's Eve he and his wife were returning home after mass in the parish church of our neighborhood. When they were taking off their coats, the bell of the entrance door  rang, someone announced that it was the postman searching for General Galvaligi. He was waiting outside the gate with an official delivery. Galvaligi went downstairs to open the entrance door to the apartment building  and was greeted by Remo Pancelli and Pietro Vanzi from the Red Brigades, opening fire with their automatic weapons. The general died immediately after being pierced by seven bullets.D'Urso was released two months later, but it took another six years before Italy's prison system was reformed, mainly due to intense pressure from the Catholic Church.

Pleasantly exhausted I entered our apartment. Now, when I have showered, relaxed and written my blog entry  I consider it proven that Örjan´s brother was wrong – for sure you can think while you run. However, it can of course also depend on the fact that running in Rome may be an exceptional experience. You cannnot avoid being inspired by a city where even such a relatively  forsaken place like the Caffarella Park possesses so many remarkable treasures. Even a simple jogging tour reveals layer after layer of culture, inspiration and challenges. I have only scraped the surface, variations seem to be endless. As one of my daughters stated ‒ even if you took away all the people from Rome, the town will continue to breath and speak to you.

Stoops, Robert F (2012) The Acts of Peter (Early Christian Apocrypha). Oregon CA.: Polebridge Press. Turcan, Robert (1997), The Cults of the Roman Empire.Oxford: Blackwell.  Cento Bull, Anna and Philip Cooke (2006) Ending Terrorism in Italy. New York: Routledge.

För lite mer än en månad sedan satt jag tillsammans med min gode vän Örjan i trädgården utanför huset  i Bjärnum. Vi hade avslutat en omfattande middag och njöt i fulla drag av naturen omkring oss. Mätta och belåtna samtalade vi bland prunkande rhododendronbuskar, i ett milt skymningsljus efter en dag med klarblå himmel.

Som vanligt fladdrade samtalet från det ena ämnet till det andra. Nu påstod Örjan att en av hans bröder sagt att det är omöjligt att tänka medan man springer. För att kunna koncentera tankarna måste man stanna upp, eller möjligen promenera. Jag kunde inte hålla med. Jag inbillade mig att jag tänkte bäst medan jag sprang, eller låg i badet.  Fanns det inte flera välkända böcker om tänkande löpare, exempelvis Alan Sillitoes Långdistanslöparens ensamhet eller Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning?  Jag hade fått för mig att löpandets rytm, blodets genomströmning av kropp och hjärna, rörelsen genom ett skiftande landskap, allt sådant utgjorde stimulans för fantasin och att tankar oavbrutet kom och gick medan jag sprang.

När jag anlänt till Rom beslöt jag mig för att testa om jag haft rätt eller fel. Jag är periodare. Ett av mina stora fel är att jag under vissa perioder koncentrerar mig fult ut på vissa saker. Ibland kan de vara inkomstbringande och nyttiga, som avlönat arbete, ibland tämligen meningslösa  ‒ exempelvis bloggskrivande. emellanåt har det rört sig om löpning. Har jag väl börjat jogga dagligen så gör jag det så gott som varje morgon, sedan lägger jag plötsligt av och det kan gå flera år innan jag springer igen. Sist jag hade en löpningsperiod var i Paris för mer är tre år sedan. Och innan dess var det väl i Rom, för kanske en tio år sedan ,då jag brukade göra min Ben Hur runda, dvs springa sju varv kring Circus Maximus, som låg i närheten av den lägenhet vi då bodde i.

Varför lägger jag av? Kanske beror det på att jag slukats av andra uppgifter. En löprunda tar inte lång tid, men då plikter hopar sig kan det kännas nödvändigt att skippa den. Egentligen är det ganska dumt. Trots allt innebär en löprunda en kraftansamling, en energiinjektion inför dagens uppgifter. Ofta är det också en välkommen paus bland bekymmer och dystra funderingar, speciellt om man har förmånen att springa genom ett spännande landskap. Eftersom löpningshysterin för tillfället sammanfaller med mitt bloggskrivande kombinerar jag nu de två, antagligen snart övergående, passionerna. Under dagens löpning tänkte jag ut följande blogginlägg, som jag nu bättrar på med uppgifter från nät och böcker.

Klockan halv åtta steg jag ut på gatan framför hyreshuset där vi bor, gick uppför en trappa och hamnade i det italienska sommarlandskapet, grönt och frodigt innan det under juli och augusti torkat och bränts av den obarmhärtiga solen. Mellan den täta grönskans olika nyanser av grönt lyser oleanderbuskarnas vita eller rosa blommor, medan fälten är översållade med blå och gula blommor, som jag inte kan namnen på. Emellanåt far en flock smaragdgröna papegojor genom luften, det rör sig om förvildade burfåglar som skaffat sig ett habitat i parkerna kring Via Appia.

Jag kryssade mellan hundar som rastas i parken framför vårt hus, snubblade  nerför en brant backe och på höger sida dök det första fornminnet upp, det runda torn som utgör den i stort sett okände Titus Flavius Abascantos minnesmärke över sin än mer okända hustru, Priscilla. Längs Via Appia finns flera gravmonment resta över avlidna romerska matronor, mest känt är Cecilia Metellas imponerande mausoleum högre upp längs vägen, även hon en i stort sett okänd dam.

Så länge vi bott vid Via Roberto Scott har Priscillas gravtron varit omgivet av rostande byggnadsställningar och det omkringliggande parkavsnittet avstängt medelst ett högt staket och en järngrind med en bastant kätting och ett tungt lås. En skylt meddelar att byggnaden skall restaureras under 2002. Jag vek runt hörnet och passerade en namnlös trattoria. I början av nittonhundratalet var det ett välbesökt ställe då fotvandrande turister sökte sig till katakomberna utanför Roms murar. På den tiden hette stället Aquataccio, Stilla Vatten och ägaren lagrade sina berömda, hemgjorda ostar inne i Priscillas gravkammare. Numera finns det inte så många fotvandrare längs Via Appia, utom på söndagarna då vägen är befriad från biltrafik.

Så snart det blivit ett kort uppehåll i den täta trafiken av turistbussar och taxibilar på väg till Ciampinos flygfält, eller privatbilister på väg till Frascati, Grottaferata, Albano eller IKEA, kilade jag snabbt över Via Appia och passerade kyrkan Quo Vadis, som fått sitt namn genom skriften Petri Gärningar, som skrevs någon gång vid mitten av 200-talet. Den underliga boken berättar bland annat om hur aposteln uppväcker inte enbart en ung man från döden, utan även stekta fiskar, får hundar att tala och hyllar Gud för att han förlamade hans egen dotter så att hon inte blev gift med en hedning. Apostelns närvaro i Rom förklaras med att han sökt upp en viss Simon Trollkarlen för att bevisa att denne är en gudlös charlatan. Petrus gör det ena miraklet efter det andra och lyckas slutligen utmana Simon till en trollkarlsduell värdig Harry Potter. Som stor final på duellen flyger Simon över Rom, men med Guds hjälp får Petrus honom att störta och efter en tid dör Simon av sina skador. Petrus får dock problem när flera kvinnor slutar ligga med sina män efter det att de blivit "kyska kristna" och för att undvika att bli avrättad smyger Petrus ut ur Rom, enbart för att på Via Appia möta den avlidne Jesus. Skrämd och förvånad frågar Petrus honom: Domine, quo vadis? Vart går du Herre? Jesus svarar honom: ”Jag går mot Rom för att bli korsfäst än en gång”. Petrus förstod då att han för andra gången hade svikit sin vän och mästare och återvände skamsen till Rom och sin avrättning.

Om man får tro andra källor är Quo Vadiskyrkan felplacerad. Petrus bodde nämligen längre ner längs vägen, på platsen där St Sebastians kyrka nu ligger. Man har nämligen i katakomberna under den kyrkan hittat en mycket gammal marmorplatta med inskriften Domus Petri, dvs Petrus Hus.

Inne i kyrkan Quo Vadis finns en marmorplatta infälld i golvet i vilken man ser två djupa fotavtryck. Legenden säger att det är Jesu fotavtryck. Just där stod han då han mötte Petrus. Det är möjligt att kyrkan ersatte ett romerskt tempel där fotavtrycken fanns. Vi vet från andra håll i Rom att sådana marmorplattor är votivgåvor. Romerska legionärer, som efter långa år av hård fältjänstgöring återvänt till sina hemstäder, skänkte till sina favorittempel marmorplattor i vilka deras fotavtryck huggits in som en gärd av tacksamhet för att de hade överlevt allt elände och som ett tecken på att nu hade de kommit hem och skulle aldrig mer lämna hembygden.

Sådana läsefrukter fro runt i skallen medan jag passerade muren kring fälten ovanför San Callistos katakomber. Ett antal arbetare var frenetiskt sysselsatta med att skrubba mossa och lavar från den skrovliga murväggen, en av dessa obegripliga aktiviteter som jag ofta bevittnat i Rom. Istället för att rusta upp de fallfärdiga monumenten runtomkring, eller plocka upp högarna med skräp hade ett gäng kommunalarbetare beordrats att skura en lång mur som dessutom var vacker i sin skrud av hängväxter, lavar och mossor i olika färger.

Jag svängde in på den smala gatan mot Caffarellaparken, till höger skymtade jag en rund byggnad som jag tidigare inte hade uppmärksammat, men nu tänkte jag att för mitt framtida bloggbidrag borde jag  undersöka vad det var för en slags struktur. Jag stannade alltså upp och läste en av de skyltar som Kommunen satt upp framför flera av minnesmärkena kring Via Appia. Dessvärre är många av dem numera oläsliga genom att graffittifanatiker tydligen får någon slags klick av att spraya ner dem med svart eller röd färg. Titeln på den här skylten gick att läsa: Edicola di Cardinale Pole, Kardinal Poles lilla hus, men den förklarande texten hade gjorts oläslig genom en ful graffittikrumelur.

Kardinal Stolpe? Vem kunde det har varit? Hemkommen kollade jag upp det hela och fann att Cambridges siste katolske biskop, Reignald Pole, hade bekostat uppförandet av det runda, lilla kapellet. Det fanns två teorier till varför han gjort det. Den ena var att han ansåg att kyrkan Quo Vadis var felplacerad och den andra att han byggde kappellet på en plats där han överlevt en attack från Henrik den VIII:s lejda mördare. Kardinal Pole hade nämligen haft ett helvete på grund av den engelske kungens ständiga skilsmässor och bröllop.

Till en början hade biskop Pole  motsatt sig Henriks giftermål med Katarina av Aragon eftersom hon varit gift med hans bror Arthur, Prinsen av Wales. Dessvärre hade Arthur dött efter enbart fem månaders äktenskap. När Henrik genom broderns frånfälle blev kung gifte han sig med dennes änka. Reignald Pope tillrättavisade  Henrik genom att hänvisa till Tredje Mosebokens förbud: "Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning; han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva". Givetvis blev Henrik VIII rasande och när han sedan ville skilja sig från Katarina sa han till biskop Pole att ett villkor för att han inte skulle förbli hans fiende var att han försvarade skilsmässan inför en grupp teologiska experter som kallats till Sorbonneuniversitet i Paris för att diskutera om en kung kunde skilja sig eller ej. Pole vann Henrik VIII:s uppskattning genom att sköta sin uppgift alldeles utmärkt, samtidigt som han också bevisade att bibelord kunde användas till än det ena, än det andra. I Paris försvarade Pole först Henriks giftermål med sin brors hustrugenom att hänvisa till Mattesuevangeliet: "'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder". Sedan påpekade Pole att Karatrina inte kunde få några barn och att det därför var den eneglske kungens plikt att skaffa sig en ny hustru. Henrik den VIII blev givetvis förtjust över kardinalens insats och belönade honom med ett antal hedersbetygelser.

Men när Henrik VIII  gifte sig med Anne Boleyn och påven vägrade erkänna bröllopet förstod Pole att han måste välja mellan kungen och påvemakten. Trots att Pole försvarat kungen valde han påven och flydde till Rom.  En rasande Henrik VIII dömde biskopens mor och äldre bror till döden, men ångrade sig och låste in dem ett par år i Towern istället. Pole  började publicerade hetska attacker mot Henrik VIII, reste runt och försökte inspirera katolska potentater att anfalla England och med enbart tre röster emot sig förlorade han 1555 möjligheten att  bli påve. Det var kanske inte var så underligt att Henrik VIII försökte få Reignald Pole mördad på den plats jag nu sprang förbi.

Jag fortsatte längs den smala gatan och passerade den kinesiske ambassadörens residens, en exklusiv tennisklubb och flera av de underliga ruckel man finner lite varstans i Rom; förfallna kåkar vars söndervittrade murar har bättrats på med korrugerad plåt och presenningar, omgivna av vildvuxna trädgårdar med bilvrak, getter och höns. Ibland verkar det som invånarna i dessa sjaskiga bostäder, med parabolantenner och uppallade husvagnar, äger marken runtomkring, ty där syns ibland en tjudrad häst eller en och annan mager ko.

Jag sprang genom éntren till Caffarellaparken och medan en tupp gol i närheten kom jag in under ett svalt och skuggigt valv av täta bladkronor. De knotiga träden vid grusvägens sidor förenar sina kronor över löparnas huvuden. När jag varvade några vältrimmade, unga damer tvingade jag mig att sträcka på ryggen och lägga ner mer spänst i stegen, fast det var inte lätt. Jag började redan bli ansträngd och hade kommit in i den andra andning som min vän Stefan beskrivit som ”dammsugardraget”. Jag tycker bäst om att springa ensam, men under min tid i Lund, för en så där trettio år sedan, sprang ofta i sällskap med Stefan ute i Skrylleskogen. Vi hade gett underliga namn till de olika sträckor vi avverkade, exempelvis Leshoto, eller Gastelyckan, det senare var en krök där det av någon okänd anledning alltid fanns ett svalkande vinddrag.

Efter att med lätta steg ha passerat ännu ett par damer började jag tänka att för att vara sextio år gamml var jag faktiskt vid ovanligt god vigör, men då skymtade jag framför mig en bredaxlad herre, med en underligt, snedvriden löpstil. Vi hade nått en tröttsam raksträcka över ett fält och solskenet blänkte på mannens kala hjässa, som baktill begränsades av en yvig, vit hårkrans. Jag gissade att löparen var betydligt äldre än jag. På hans svarta T-shirt stod det med vita bokstäver Istituto Sacro Cuore, så jag antog att den spänstige åldringen måste vara präst. Jag kunde absolut inte låta en gammal gubbe slå mig i spåret och ökade därför takten, men det gjorde också prästen och han började till och med dra ifrån mig med sin underligt skruvande löpstil.

Jag kände hur det smärtade i ena foten. En undanflykt för att kunna dra ner på takten eller att varsel om att det skulle komma att bli svårt att gå och springa under morgondagen? Skulle jag ge upp? Nej, nej, jag kunde inte med självuppskattningen i behåll ge upp inför utmaningen från en gammal, skruttig präst. Fast dammsugarandningen brummade allt värre och det började flimra för ögonen. Jag la av och stannade. Låtsades att jag intresserade mig för synen framför mig och det gjorde jag faktiskt också. Andades lugnare, läste den förklarande skylten och betraktade sceneriet.

Framför mig reste sig Egerias skogsklädda kulle, under den finns en grotta där kamenerna håller till. Kamener är nymfer som sedan urminnes tider skyddar källan vars vatten fortfarande ur ett illa medfaret marmorlejons gap faller ner i en damm vars vattenyta är täckt av ljusgröna alger. Över det förfallna valvet, som spänner över källan och dess marmorstaty av en vilande gud, floden Almones genius med avhugget huvud, väller ett sjok av tät grönska. Vad som fanns framför mig var resterna av Herodes Atticus Nymphaeum.

Ett nymfeum är en grott- eller källhelgedom som vigts åt de nymfer man tror bor i och beskyddar ett källflöde. Under Antiken utvecklades hela anläggningar med fontäner, bassänger och bankettsalar kring vissa nymféer. Så hade det säkert varit på den tiden när nutidens Caffarellapark var Herodes Atticus palats, Tripio. Herodes Atticus var en stenrik, grekisk aristokrat och filosof som kallats till Rom för att uppfostra kejsaren Antonius Pius adopterade son, Marcus Aurelius, som blev en legendarisk kejsare och författare till den eviga bästsäljaren Självbetraktelser. Vi skymtar honom i inledningen av storfilmen The Gladiator.

Herodes Atticus gifte sig med en släkting till Antonius Pius fru, den fjortonåriga Aspasia Annia Regilla som ägde den mark som sedemera blev Caffarellaparken. Vid giftermålet var Herodes Atticus fyrtio år gammal, en ansenlig ålder på den tiden, men han försäkrade omvärlden om att han älskade sin Regilla och i deras gemensamma namn uppförde Herodes  en mängd imponerande byggnadsverk över hela Imperiet, bland dem väldiga sportanläggningar, teatrar och badhus i bland annat Athen, Korint, Delfi och Thermopylae och givetvis de byggnaderna i Tripio av vilka det nu enbart återstår det sönderfallna nymféet och ett tempel som Atticus byggde till minne av sin Regilla.

Atticus reste ofta mellan Grekland och Rom, där han innehade en mängd viktiga politiska uppdrag och agerade som kejsarnas förtrogne och rådgivare. Under sin tid i Rom kopplade han säkerligen av i de svala, öppna salar som omgav nymféet. Då dagarna blev heta och kvalmiga drog sig Atticus tillbaka med sitt hushåll till bassängerna och de porlade bäckarna vid Egerias lummiga kulle. Det var kanske här som Regilla brutalt sparkades ihjäl under en av makens tjänstresor. Det var Alcimedon, en av Atticus frigivna slavar som enligt vittnen oförmodat börjat misshandla sin arbetsgivares hustru, hon dog när Alcimedon riktade en våldsam spark mot hennes mage. Vi vet inte längre vad orsaken till attacken var, men då Herodes Atticus kom tillbaka anklagades han för anstiftan till mord av Regillas bror, som för  tillfället agerade som förste konsul. Det var enbart kejsaren Marcus Aurelius ingripande som räddade hans gamle lärare från att bli avrättad. Resten av sitt liv ägnade sig Herodes Atticus åt att instifta olika  tempel till sin unga hustrus ära, varav ett finns kvar i Caffarellas park. 

Jag började springa igen. Pausen vid nymféet hade gjort mig gott och förnyat vigör och kämpaglöd.  Jag sprang tillbaka längs ån Almone, kom över en bro och nådde Vaccareccia, det som en gång var Caffarellifamiljens residens. Efter att ha bott där sedan Medeltiden finns de inte längre kvar. Palatset och de omkringliggande markerna såldes i början av 1800-talet och 1853 sålde familjen även sitt stora palats på Capitolium. Det var preussarna som köpte det och palatset fungerade som Tysklands ambassad fram till april 1915 då det konfikerades i samband med att Italien förklarade krig mot Tyskland. Caffarellifamiljen hade inte så många framstående medlemmar som de andra romerska adelsläkterna - Orsini, Colonna, Borghese, Odelschalchi, Ludovisi eller Torlonia. Caffarelli levde främst på  rikedomarna från sina gårdar,  något som deras förfallna palats i Caffarellaparken fortfarande tycks vittna om. Det ger ett lantligt intryck och det tycks som om folk fortfarande bor i det nergångna Vaccareccia.Gården är  gården fylld med allt möjligt skräp, lösa hundar springer kring bland höns och får och underliga strukturer i korrugerad plåt och hönsnät. Jag undrar hur livet tedde sig inne i den stora byggnaden, när förfallet hade tagit sin början. Fanns där ålderstigna ungmör och skröpliga gubbar som likt spöken stapplade kring bland dammiga möbler i halvt övergivna rum och korridorer, medan kycklingar och katter snodde krirng  fötterna på dem?

Det är inte mycket bättre bevänt med ån Almone, När jag passerade en bro upptäckte jag att strömfåran var blockerad av en mängd skräp, framförallt PETflaskor och plastdunkar. PETflaskor tycks vara en av vår världs stora förbannelser. Folks ovana att dricka buteljerat vatten, till och med i Rom med alla dess fontäner med friskt och gott vatten, skapar överallt ett elände. Det är numera totalförbjudet att föra in PETflaskor i Venedig, där de har blockerat och förstört flera kanaler. De är i det närmaste totalt oförstörbara och där de flyter på vattenytan samlar de på sig allsköns avfall och annan skadlig dynga.

När jag arbetade som lärare i Växjö fann jag att årets nationella prov i engelska innehöll en text om båten Plastiki, en arton meter lång katamaran gjord av 12 500 PETflaskor som 2010 byggdes av ett gäng ungdomar och som de sedan använde för att segla över Stilla Havet, från San Francisco till Sydney. Långt ut till havs fann de väldiga vidder täckta med plastfragment, mestadels PETmaterial. För närvarande finns 46 000 plastbitar per kvadratkilometer av världens hav. Varje år dödas en miljon sjöfåglar och 100 000 marina däggdjur av den kvävande plasten och allt elände den för med sig. Den sorgliga åsynen av skräpet  i Almone gjorde mig bedrövad och jag undrade vad de antika romarna skulle ha tänkt om de sett sin heliga å förnedrad på ett sådant sätt.

Almone var nämligen en gång ett heligt och intensivt dyrkat vattendrag. Ån, som under romartiden hette Almo, var centrum för en av stadens absolut viktigaste högtider ‒ Attis Heliga Vecka. Det hela inleddes en vecka innan de egentliga festligheterna genom att korybanterna, Kybeles prästerskap, den femtonde mars skar den vackrast vuxna vassen de kunde finna vid Almos stränder och sedan bars den högtidligt upp till Kybeles och Attis tempel på Palatinen. Den 22 mars var det dags för Arbor Intrat, Trädets Inträde, då en stor pinje bars in i templet. Dagen efter, Sanguem, Blodets Dag, inleddes korybanternas vilda dans, då unga män under Arcigallos, översteprästens, ledning skar sig med skarpslipade svärd och lät sitt blod flyta ut över den svarta sten som var infattad på hjässan av gudinnans silverstaty. Det var under denna fest som de ungdomar som skulle viga sitt liv åt Attis och Kybeles tjänst kastrerade sig själva. De vilda danserna varade under två dagar. Efterföljande dag och natt, Hilaria, firade hela Rom och det dracks och dansades på gatorna, något som följdes av en välbehövlig Requetio, Vilodag. Kulmen kom dagen efter, Lavatio, den 27:e mars då Kybeles blodbestänkta silverstaty fördes genom Roms gator i en vagn dragen av två, vita, blomstersmyckade kvigor som följde efter gräddan av Roms festklädda och barfota aristokrati och de vilt dansande korybanterna.

Pocessionen lämnade staden genom Porta Appia, som finns kvar än idag och nu kallas San Sebastianporten, därifrån kom de ner till Almos strand där vagnen fördes ut i strömfåran och Archigallon till folkets jubel tvättade silverstatyn och dess svarta sten, sedan återvände processionen till Palatinen. Våren hade inletts.

Uppfylld av tankar på avfall och underliga religiösa riter sprang jag utan att lägga märke till det förbi Regillas vackra tempel, annars brukade jag stanna och genom staketet betrakta hur det ligger i skuggan av  höga, välansade pinjer, samtidigt som jag retar  mig på skylten som deklarerar  att under sommarmånaderna kan man varje söndag besöka templet mellan klockan tio och fyra. Flera söndagar hade jag pallrat mig dit, men givetvis var grindarna låsta. Jag kommer nog aldrig att får se det inre av det där templet. Att jag så ofta kommer tillbaka för att se om templet är öppet får mig att tänka på att det även kallas för Redicolos tempel. ”Löjlig” är ridicolo på italienska, men templet är inte uppkallat efter en löjlighetens gud utan var under Antiken tillägnat Återkomstens Gud, från det latinska ordet för återkomst, redeo. 

Idag hade jag bestämt mig för att i ett sträck springa hela vägen hem, utan att pausa, men det misslyckades. När jag kommit fram till Via Appia var jag tvungen att stanna. Två karabinjärer stod stelt uppsträckta på sina motorcyklar, som med roterande blåljus for förbi i halsbrytande hastighet, alltmedan karabinjärerna blåste gälla signaler i sina visselpipor.  Kunde inte begripa varför de tvunget måste stå upp, det såg livsfarligt ut. Strax efter kom två andra motorcykelburna karabinjärer, fast de satt ner och efter dem kom i samma vansinniga brådska fem svarta limousiner, följda av ytterligare fyra motorcykelburna karabinjärer.

Någon hög dignitär eller ett par onorevole som förflyttade sig från plats till plats. Medan bilkortegen passerade avstannade all verksamhet; löpare, fotgängare, bilister och de mosskrubbande kommunalarbetarna följde den förbi-ilande karavanen med blickarna och skakade eftertänksamt på huvudena.  Onorevole, aktningsvärd, är för övrigt en underlig beteckning på italienska parlamentsledamöter. Tror inte att det är speciellt vanligt bland italienare att respektera sina politiker. Alltför många, på hela skalan från vänster till höger, har gjort sina väljare besvikna genom att avslöja sig som lättkorrumperade figurer, som inte betraktat sig som förtroendevalda representanter för sina landsmän, utan snarare som innehavare av välbetalda befattningar. Italienare säger ofta att enda gången alla är eniga i parlamentet är när ledamöterna röstar för att höja sina löner och arvoden.

När jag efter det korta uppehållet åter började springa tänkte jag att det där spektaklet var nog mer av en maktdemonstration, än en säkerhetsåtgärd. Det hjälpte i varje fall inte Aldo Moro att ha någon eskort, när han kidnappades av De Röda Brigaderna sköts de fem karabinjärerna och polismännen som skulle skydda honom ihjäl. När jag svängde in mot upploppet på vår hemgata, Via Roberto Scott, passerade jag en kort gatstump kallad Largo Enrico Riziero Galvaligi, ännu en påminnelse om anni piombi, blyåren, dvs den tid då höger-  och vänsterextremiska terrorgrupper höll Italien i skräck och landets premiärminister Aldo Moro mördades.

General Galvaligi hade som ung karabinjär förenat sig med partisanerna i deras kamp mot tyskar och fascister, sedan hade han tillsammans med den legendariske Carlo Alberto della Chiesa, som slutligen blev mördad i Palermo, bekämpat maffian. När Galvaligi utnämndes till general blev han huvudansvarig för säkerheten vid Italiens carceri speciale, ”specialfängelser”, dvs säga de anstalter där mafiosi och terrorister hölls inspärrade. Vid den här tiden, efter mordet på Aldo Moro 1978, ansågs vänsterterroristerna inom De Röda Brigaderna som det största hotet mot det italienska samhället och det var därför mest misstänkta ”brigadister” som satt inspärrade i specialfängelserna. Det var della Chiesa som sett till att de hamnat där och vänsterpressen pekade ständigt på de missförhållanden som rådde inom fängelserna.

Den tolfte december 1980 kidnappade Brigaderna Giovanni d´Urso, som inom justitieministeriet ansvarade för specialfängelserna. Brigaderna meddelade att de dömt d´Urso till döden och att han skulle avrättas om inte revolutionärerna som var inspärrade i specialfängelserna släpptes fria. Regeringen fruktade en ny Aldo Moroincident och flyttade omgående de terrorstanklagade fångarna  från  Asinara, det värsta specialfängelset, till mer drägliga anstalter. De fängslade maffibossarna blev dock kvar på den lilla fängelseön norr om Sardinien. . Inspirerade av framgången gjorde vänsterfångarna i Tranis specialfängelse uppror, tog 18 fångvaktare som gisslan och hotade att avrätta dem om inte alla "politiska fångar" omedelbart släpptes fria.

Istället för att förhandla sände Gavaligi den 29:e december in sina karabinjärer i en väpnad räd mot fängelseockupanterna, de blev totalt överrumplade, gav sig utan motstånd och gisslan kunde befrias utan blodspillan. Operationen kostade dock Galvaligi livet. På nyårsaftonen återvände Galvaligi med sin hustru efter att ha bevistat aftonbönen i församlingskyrkan i vårt kvarter. När de hängde av sig ytterkläderna ringde porttelefonen, någon meddelade att det var posten som sökte General Galvaligi, att en brevbärare väntade utanför porten med en officiell expressförsändelse. Då Galvaligi gick ner för att öppna porten till det hyreshus han bodde i möttes han av Remo Pancelli och Pietro Vanzi från de Röda Brigaderna, de öppnade eld med sina automatvapen och generalen dog omedelbart efter att genomborrats av sju kulor. D´Urso släpptes två månader senare, men det tog ytterligare sex år innan Italiens fängelsesystem reformerades, främst efter hårda påtryckningar från den katolska kyrkan. 

Genomsvettig, men behagligt utmattad kom jag fram till lägenheten. Nu skulle jag, efter att ha duschat och pustat ut, slå mig ner för att skriva mitt blogginlägg. Jag ansåg det bevisat att Örjans bror haft fel ‒ visst går det att tänka medan man springer. Men, det kan förstås också bero på att springa i Rom utgör ett undantag. Kan man låta bli att inspireras av en stad där till och med ett så pass okänt och egentligen ganska misskött ställe som Parco Caffarella gömmer på så många märkliga skatter? Jag tänkte på vad min äldsta dotter sagt: "Om man tog alla männsikor från Rom skulle staden likväl leva, den skulle fortsätta att andas och tala till dig."

Stoops, Robert F (2012) The Acts of Peter (Early Christian Apocrypha). Oregon CA.: Polebridge Press. Kybele läste jag om i Turcan, Robert (1997), The Cults of the Roman Empire.Oxford: Blackwell. Om Italiens blyår kan man läsa i Cento Bull, Anna och Philip Cooke (2013) Ending Terrorism in Italy. New York: Routledge.

I'm on my way, sitting on the train to Copenhagen´s International Airport, from where I will fly to my family in Rome. Looking out of the window thinking that an external trip is also an internal one. I am mentally preparing myself for the arrival. My thoughts have already reached the goal and revolve around what the coming weeks will be like. More or less forgotten experiences show up, all circumscribed by who I am, what I've become and where I am. Like so many times before, I have ended up within a transitional stage.

As the fish in the lake, or a lion on the savannah, each and every one of us live in a specific environment, thinking and acting in relation to it. Maybe we are like the rest of the animals ‒ limited by our instincts, though our human brain enables us to adapt to any new environment and even as I am now doing, moving from one habitat to another.

Within each house that the train rushes past there is a habitat. People live in the house I just travelled past and the persons living there are intimately familiar with that particular spot; they know the grove with oak trees, the lake nearby and the road that runs in front of their house. But it is not only human beings´ place on Earth; it is shared between a wealth of other creatures. As Birk Borkason tells Ronia in Astrid Lindgren's fairy tale Ronia, the Robber´s Daughter: "Your fox cubs! Your forest! The foxes are their own, you understand that? And they live in the forest of foxes. Which is also the wolves´ and bears´ and moose and the wild horses´ forest."

In the grove, that just disappeared from view live ants. They are almost everywhere. Like humans, ants thrive in most ecosystems and are said to comprise 15 to 25 percent of the terrestrial animal biomass. In their intriguing book about ants, Hölldobler and Wilson write that the combined weight the Earth´s roughly 10 000 trillion individual ants is about as much as that of all humans. Each individual ant has, just as we, its own little world, its habitat, which in her mind, seems to be quite different from how we would perceive it. An ant has apparently also a quite an impressive brain power. In relation to the size of its host animal an ant brain is larger and more compact than the human brain. She has a pretty big head compared to her body and if we would be equal in size to an ant, we would discover that her head was bigger than ours.

I write "her" since I read that male ants are in a vast minority in ant colonies and generally have smaller brains than females. However, even male ants have a given role within their community and like those of the females their brains are connected to what Hölldobler and Wilson calls the ant society´s “super-brain”. Every single ant brain has been developed in harmony with those of other ants and designed to handle very specific functions within an ant colony, which in its turn acts as the sum of the capacity of all the individual brains of the members of each anthill. This means that some ants have sophisticated brains adapted for providing food, among other functions that the ant always has to know where she finds herself, so she can get back to her anthill and her designated place within it. Ants also have to be able to collaborate with their conspecifics, recognize the difference between friend and foe, who is a colleague of yours, who is a fiend and who you may ignore. All this while other ants day in and day out are busy with monotonous routine work, something that their brains have adapted them to.

The ants thus differ from us humans since each and every one of us has to be quick-witted, resourceful, able to read and adapt to our environment, even if it happens that we also, just like an ant, sometimes have to engage ourselves with more or less "brain dead" activities. Like ants we are also social beings, who relate and adapt to other individuals living their lives in our anthill, our habitat. Something that can be very difficult to handle and we may sometime need to seek support and assistance from experts, who may help us to clean up our messy existence.

When I lived in New York some busses displayed boards declaring: “If you live in New York you definitely need a shrink!". Now I do not recall if it was an endorsement for some psychiatrist, or simply an ad for a movie or TV series. Nevertheless, I lived in New York and like many of my neighbors and acquaintances I felt I could be in need of some counseling. Accordingly, I ended up in Dr. Herbert E. Thomas studio on Park Avenue. The room was as I imagined it would be like at the place of a renowned psychiatrist. The walls were covered by cluttered bookshelves and we talked to one another sitting in two large, comfortable leather armchairs. Dr. Thomas did not use a writing pad, but listened patiently, before he came up with thoughtful interpretations, thoughts and advice. He was Canadian by birth and spoke both French and English. He was interested in literature, art and religion, and I remember how he could start a line of thoughts with a remark like:

- Yes Jan, coming up with thoughts about religion to a historian of religions like you, would probably be like taking coals to Newcastle, but what you just said made ​​me think of something I read regarding the Talmud ...

I was impressed by Dr. Thomas confident and natural way of speaking. He seemed to be very self-assured and I assumed that the display of such a quality was part of his technique. When I asked him if he considered himself to be a self-reliant person, he replied:

- I am aware of the fact that it may certainly seem to be the case, but frankly, as a young professional I was a very anxious person and to overcome my fears and shortcomings, I applied to activities that scared me. I have for nearly twenty years been working with inmates at Pittsburgh's Maximum Security Prison. I have met several murderers who have been executed after I got to know them.

It was back in 1994 I was talking to Dr. Thomas and it was not until 1999 that the last prisoner from that particular prison was executed by poison injections and I still do not know if the state of Pennsylvania has repealed the death penalty.

- What I have learned in there has made ​​me realize the supreme importance of the good things in life. We must learn to pay better attention to kindness, our own and others, it is dangerous to underestimate is importance. As a matter of fact, most of us are not as aggressive and misguided as we suspect we are. If a condemned prisoner asks me: "What would you do if you came home and found your wife in bed with a lover? Would not you have killed both the bitch and the one who fucked her?" Frankly, I do not think I would have done it, though such awareness does not hinder me from imagining how the killer thought and from understanding why he acted as he did. Often it is about a damaged childhood, something that is extremely difficult to amend; some even think it is impossible to do so.

- I have always assumed that you psychoanalysts are obsessed with childhood trauma. Is it not what you all are looking for?

Dr. Thomas smiled indulgently:

- Sure, you're right; usually it is like that, though I know those who fared quite excellent even after a miserable childhood. Nevertheless, I would argue that a battered, unloved child is likely to suffer during the rest of his life. It is a question of habitat. The family is the child's habitat, like a fish in the lake it cannot get out of the water; it is a victim of parental whims.

- Honestly, I do not remember any abuse from my parents' side.

Dr. Thomas nodded:

- I am convinced that your parents were loving people. I dare say that it shows on you that you were an appreciated child. This does of course not mean that you are a perfectly harmonious human being. Who is it? However, the kindness your parents bestowed upon you will not disappear, though others who we meet in or daily lives have been exposed to parents' bad and thoughtless behavior. They are victims of despotism or chilly ignorance. Their parents may have been well intentioned, but confused about themselves and their child. Many are more or less indifferent to children; others are simply crazy people, some outright evil. Worst is probably capriciousness.

- In what way?

- In the mind of a child, parents tend to be like incomprehensible deities, though the bitter truth is that they are far from perfect. Far too often parents let their kids suffer for frustrations related to their own shortcomings. Power provides security, but children have no power over their parents. They are looking for love and appreciation, and if they cannot obtain that, all they may ask for is at least some attention. A child wants to be seen, as demonstrated by the words of the Lord's blessing: "The Lord bless you and keep you; The Lord make his face shine upon you and be gracious to you; The Lord turn his face toward you and give you peace."

Doctor Thomas often talked about religion and that was one reason why I was fascinated by him, that and the quiet confidence he exuded. Surely he probably exposed some errors in his indisputable statements and judgments, though I don´t know for sure. His personality was such that that almost everything he said sounded true and authoritative and in all its obviousness - profound.

‒By demonstrating how obedient and clever we are we ask for our parents´ kind attention, or in the worst case we may even consciously misbehave only to have our existence confirmed. What happens when a beaten, or neglected, child grows up? Such children may find that a good way to protect themselves from ignorance and arbitrariness is to exercise power over others. Were they unable master their parents, they may as strong and authoritative adults force others into  submission. The easiest way to accomplish that is to dominate your victims within an enclosed habitat; an office, a shop, a school, a prison, or a family. Within such cages, you may discipline your underlings, but instead of whips there is another arsenal at your disposal; love, irony, penalties, humiliation, or appeals for pity. Power People protect themselves by using authority as a weapon and shield and with its support they are able mobilize their minions´ attention, respect, care and love.

Dr. Thomas looked at me with a kind smile:

- For all the affection he receives a powerful man does not give much in return. Some favours are handed out, but generally not as expressions of gratitude or love, because he regards such feelings as signs of weakness. The bestowed favours may be more accurately considered as means to attach a person to you. Gratitude is a strong bond. What a powerful person gives away does not mean a great loss; a bigger office, a car that facilitates work efficiency, maybe a higher salary or allowance, or access to services performed by his minions. Worst is when a powerful person's failures or misgivings are staring him in the face, then he is likely to project his shortcomings on those who are dependent on him. By applying his mistakes to other human beings a powerful man may imagine that if he disciplines the person he has chosen as his substitute, he also corrects his own errorss. A wounded child who has become a powerful person may do anything to protect himself at the expense of others.

It happened that Dr. Thomas gave away books. He gave my daughters a couple of Asterix albums in French. I received a copy of Alice Miller´s The Drama of the Gifted Child, an interesting and well-written book. Reading it I recognized several of Dr. Thomas's views. Nevertheless, no one is perfect. Alice Miller's son Martin, also a psychotherapist, has written about his traumatic childhood. How when he was a six years old bed-wetter, with a newborn sister with Down syndrome, was sent away to an orphanage 30 miles from home, where his parents never came to visit. When he a year after returned home his parents did not follow him for his first day at a new school. Martin Miller´s parents were absorbed by their own careers and status, neglecting the emotional needs of their children. Martin felt like a stranger in his own home, where the parents spoke Polish among themselves, a language he and his sister never learned. The father beat his son and forced him to strange washing rituals, which he perceived as sexual abuse. As soon as a nanny came to be trusted by the kids, their mother conceived her as a rival and dismissed her immediately. When he was seventeen years old Martin finally left home for a strict Catholic boarding school, which he perceived as a profound relief from his "parental madhouse".

Martin Miller's showdown with his mother makes me think about how common it is for sons and daughters to accuse successful parents of their miserable childhoods. Such allegations have emerged as a literary genre. Recently I have read several Scandinavian authors´ relentless attacks on their fathers of which only Karl Ove Knausgårds comprehensive 6 volumes My Struggle has been translated into English. One volume was enough for me.  

It is often writers who are particularly affected by their children's anathema. Being an author generally means that you use your own person and those around you as raw material for your writings. Contemplation and exploitation of your environment create a kind of alienation that may be aggravated by the fact that writing is a solitary occupation. If the author additionally has an adoring readership this may increase a feeling of distance from others and worsen  the self-absorption. It may also happen that writers who have failed to reach an audience blame their shortcomings on their immediate surroundings. The crazed murderer in Stephen King's mesmerizing The Shining is a failed writer suffering from a severe writer´s block.

The daughters of great authors like William Faulkner and William Styron tell about how their fathers made ​​them suffer and so have children, among others, of John Cheever, Bernard Malamud and Saul Bellow, the latter harboring an implacable hatred to both his father and his work, this while the others seem to forgive their fathers' behavior in the name of their brilliance as authors. It is strange to learn how some great writers have been unable to apply their insights to their own family life after managing to effectively display similar conflicts in their novels. Saul Bellow has for example written a masterpiece about a son's wounded relationship with his father – Seize the Day.

Several of the authors mentioned above had sever drinking problems, something that seems to be common among US writers, it could be enough to mention Nobel Prize winners like O´Neill, Sinclair Lewis, Steinbeck and Hemingway. That literary circles often are fuelled by alcohol makes me think of Olof Lagercrantz diaries, he was an author and editor in chief of Sweden's largest newspaper and was thus surrounded by a large circle of famous writers. In his diaries almost all of them appear as part of a pathetic bunch of ruthless, backstabbing, favor-seeking and self-overestimating narcissists, who in a macabre dance moves around the influential newspaper man. For example, in the revealing diaries my favorite poet Gunnar Ekelöf turns out to be a moody and violent person: "Gunnar generally started drinking moderately round midday. First came a period of joy, dance, erotic jokes and gestures. This stage could turn into bitterness when Gunnar showed a diabolical talent for hurting those present. Then began the madness, the real drunkenness when more drinks were ordered or brought in from somewhere, when friends were called up, then letters were written terminating acquaintances, when crazy things happened."

Unfortunately Ekelöf´s nasty behavior seems to have been more rule than exception.  Lagercrantz himself could apparently also be extremely mean, the Academician Lars Gyllensten described him as a cuddly, purring cat that in unexpected moments could scratch you as badly as possible and with pleasure direct his sharp claws towards the victim's unprotected eyes.

Authors hang out with authors and all over the world they seem to behave in a special and often outrageous manner. Of course, there are great friendships in their circles, but also nasty attacks, notorious infidelity and self-aggrandizement strategies, maybe they are like most people, but reading their biographies sometimes make me doubt. At least they often seem to cling to one another. I read Salman Rushdie's depiction of his life under the fatwa, Joseph Anton. The death threat meant an almost crippling isolation. Yet, Rushdie could after a while be in touch with a variety of writing colleagues, they wrote about and to him, while several of them turned up with both support and betrayal. The writing world seem to be Rushdie's unique habitat, it is almost exclusively authors we read about in his memoirs.

Several authors´ habitats appear more like a living hell, than a privileged world. For example, the Parisian drug and smoke impregnated existentialist sphere, where people drank, fought and mingled in confusing erotic formations. Considering this form of mad existence, I understand what Arthur Koestler meant when he wrote that "to want to meet an author because you like his books is as ridiculous as wanting to meet the goose because you like pate de foie gras." The chain-smoking, drug addicted, unhealthy and unfortunately ugly Sartre devoted himself occasionally to seducing young women, often provided by his affectionate devotee, the feminist icon Simon Beauvoir, who in a letter to her lover Nelson Algren described an evening out in the company of Sartre, Koestler and Camus: "As a joke Sartre was making love to Mamaine [Koestler's wife] but so outrageously no one could scarcely have said he was indiscreet, we were all far too drunk for it to be offensive. Suddenly Koestler threw a glass at Sartre's head and it smashed against the wall. [...] Koestler didn´t want to go home and then he found that he´d lost his wallet and had to stay behind in the club; Sartre was staggering about on the sidewalk and laughing helplessly when Koestler finally decided to climb back up the stairway on all fours. He wanted to continue his quarrel with Sartre. 'Come now, let's go home,' said Camus laying a friendly hand on his shoulder; Koestler shrugged the hand off and hit Camus, who then tried to hurl himself on his aggressor, we kept them apart. Leaving Koestler in his wife´s hands, we all got into Camus´s car; he too was suitable soused in vodka and champagne, and his eyes began to fill with tears: 'He was my friend! And he hit me!' He kept collapsing onto the steering wheel and sending the car into the most terrifying swerves and we would try to hold him up, completely sobered by our fear.”

We encounter a similar reckless behavior and basically miserable existence while reading about the movie- and fashion industry, far from the glamorous world that the uninitiated may imagine it to be. And of course, we meet similar infernos within commercialized rock´n roll circuits, where young talents are destroyed in ruthless meat grinders of drug- and sex abuse. One of my close friends told me how she had ended up backstage and shocked had witnessed the mad and filthy behavior of a world-famous rock group, whose members, high as houses, while drinking incessantly hurled themselves on defenseless groupies or peed on the walls. However, in the midst of this mayhem she struck up conversation with the member of another world-famous band who wanted to distance himself from the maniacs around him, telling her that he was missing his wife and family, that he had to wash his clothes because on tour the short stop-over did not allow for contacting any laundry facilities. He told my friend how nice it was to finally be able to talk to a "normal" person, claiming that the people contracting the bands even supplied their artists with “booze, whores and drugs”, all part of the "celebrity culture." Not long ago I read Mick Wall's book about Led Zeppelin, When Giants Walked the Earth and John Szwed´s biography about the master musician Miles Davis miserable existence, So What, enforcing my impression that my friend´s story is an apt description of what goes on behind the scenes of quite a lot of concert tours.

In-depth descriptions of a ruthless, self-consuming way of life seem to be one of the main ingredients in musician biographies. What makes me uneasy is that several writers specialized in describing the popular music scene, though not in particular Wall or Szwed, describe these circuits of hell in an easygoing, entertaining manner. As if rock, sex and drugs is a pleasant and desirable combination - an exciting rock´n and rolling hell that the common man may  dream about while he is slaving away at his dreary work and sleep off his weekends.

Some Swedish celebrity writers do with obvious pride describe themselves as belonging to the cultural establishment, while maintaining good contacts with criminal circles. I know nothing about those spheres, though I got a quick glance into the world of crime while I as a student worked extra as a waiter on the trains between Malmö and Stockholm. Sometimes I worked in what was called a "big car" as part of a team with head waiter, chef, waitresses and a dishwasher, sometimes I was on my own in a “coffee shop car”. In one of those I once had a conversation with a well-known, professional criminal. In those days it happened that the police put criminals on board a train, after having notified the train crew about their presence. If they did not deviate during the trip, the criminals were retrieved at their final destination.

The offender who had ended up together with me in the coffee shop car was thirsty and drank in quick succession the 37-ounce bottles of wine I had for sale. Since we were alone and he was craving for a chat, he asked me to sit down by his table, something I agreed to do if he promised not to smoke anymore, smoking in the restaurant cars was already in those days strictly forbidden. From his satchel he took out an elegant hardcover scrapbook and proudly showed me one article after another.

- You should know that I'm not any small fry crook. In crimes I am great. I am knowledgeable about crime, I´m professional. Look here "Wanted criminal live luxury life on the Riviera", then I had a Maserati, a luxury apartment and was dating a top model. And here, look ... at that time I was a real big shot. I am still a national celebrity. Do you now understand that I am not anyone? In my field I am the best and I know guys that would make you lose your chin if I mentioned their names. It goes up and it goes down, you see.

He presented me with one clipping after the other. I wondered:

- Now if you are as great and important you must obviously have been involved in serious crime ... drugs, armed robbery, assault and stuff like that.

His gaze darkened, but he smiled nonetheless:

- You name it. I'm not a little angel child. My life has often been crappy, a living hell. I'm a pretty nasty bastard. I am immune to punishment, I cannot be any worse. I have spent more time in prisons than on the outside. I'm behind bars right now. But do not think I've bungled my time, neither inside nor outside. I read everything. Everything! I have graduated in law. Have read the Bible several times and know a whole bunch of hymns by heart. I can make a fool out of anyone.  Sure, I have hurt many persons, my family, or families I might say, everyone who has been involved with me have had a hell of a time, in every sense, both good and bad.

- Are you proud of yourself? Don´t you feel any guilt or remorse?

He banged the table:

‒ Of course I do! I'm not a little fart like you. Not a regular Joe born with silver spoon in mouth. I had a crappy childhood, stepfathers, wicked devils that boozed up and beat me up for nothing. Foster homes, shitty schooling. I knowing nothing else but crime, but that is something I'm good at. In that field, I am respected. Don´t you think that I have not tried to end up like a common guy, a grey, insignificant law-abiding citizen. During a year or so I worked as an ordinary, damned welder with shitty wages and a shitty life. I was a nobody, but as a criminal I'm great. It is only within crime I can be respected. It´s hopeless, but what can I say? It´s life for me. The only life I have.

The criminal train café visitor was thus, as so many of us, stuck in his habitat. I have ended up in many contexts, been a worker and a drone - within the school system, universities, the development set, family life and several other worlds. At each place I have ended up, I assume I have discovered a similar set of people; both autocratic or supportive managers, manipulators, extremely knowledgeable peers, kind people, stupid people, stingy and generous, those who hide away themselves and without scruples let others do their jobs, only to receive their salary and honors, some you never learn to understand what they are doing, others who are always there, who never say no. It does not matter where you find yourself, at prestigious levels, or among low paid, hardworking people engaged in dreadful occupations, even there you find a similar stratification of people, the good and the mean, the smart and the not so smart.

Somewhere I read about a Japanese study of different ant societies. After having carefully examined life within a large number of anthills the entomologists had found that about 20 percent of the worker ants did not accomplished much, while the other 80 percent worked extremely hard. The scientists wondered about what those twenty percent actually did, since the ant society is supposed to be like some kind of super brain those apparent drones ought to have some undiscovered kind of task or function. Maybe they are the ants´ thinkers and artists, who knows? As Oscar Wilde said: "We all live in the gutter, but some of us look upon the stars."

Lindgren, Astrid (1985), Ronia, the Robber´s Daughter. London: Puffin Books. Hölldobler, Bert and Wilson Edward O., The Ants. Belknap: Harvard University Press. Miller, Alice (1981), The Drama of the Gifted Child: The Search for the True Self. New York: Basic Books. Martin Miller´s autobiography is not translated into English: Miller. Martin (2013) Das wahre Drama des begabten Kindes: Die Tragödie Alice Millers ‒ wie verdrängte Kriegstraumata in der Familie werken. Freiburg: Kreuz-Verlag. Knausgaard, Karl Ove (2012), My Struggle: Book 1. New York: Archipelago Books. Aronson, Ronald (2004) Camus and Sartre: A Story of a Friendship and the Quarrel that Ended It. Chicago: University of Chicago Press. Rowley, Hazel (2005), Tête-à-Tête: Simon de Beauvoir and Jean Paul Sartre. New York: Harper Collins. Bellow, Greg (2013), Saul Bellow’s Heart: a Son’s Memoir. London: Bloomsbury, Cheever, Susan (1999). Home Before Dark. New York: Washington Square Press, Malamud Smith, Janna (2006), My Father Is a Book: A Memoir of Bernard Malamud. Boston: Houghton Mifflin, Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Jill Faulkner tells about her relationsship with her father i Bezzerides, Albert Isaac (1980), William Faulkner, a life on paper: A transcription from the film. Oxford: University Press of Mississippi.

Jag är åter på resa och sitter på tåget mot Kastrup, därifrån skall jag ta flyget till min familj i Rom. En yttre resa är samtidigt en inre färd. Mentalt förbereder jag mig inför ankomsten. Mina tankar har redan nått målet och kretsar kring de kommande veckorna. Mer eller mindre förgätna upplevelser dyker upp, alla kringskurna av vem jag är, vad jag blivit och var jag är. Som så många gånger förr befinner jag mig i ett övergångsstadium. 

Som fisken i sin sjö, eller lejonet på savannen har vi alla hamnat i en specifik miljö och vi tänker och handlar i relation till den. Kanske är vi likt djuren begränsade av våra instinkter, men vår mänskliga hjärna gör dock att vi kan anpassa oss till nya miljöer och till och med, som jag gör just nu, röra oss från habitat till habitat.

Jag ser ut genom fönstret. Inom varje hus som tåget passerar finns ett habitat. Människan som bor i huset jag nyss susade förbi är väl förtrogen med just den plats som snabbt skymtades genom fönstret. Hon känner skogsdungen, sjön och vägen som löper framför hennes hus. Men det är inte enbart hennes plats på jorden, hon delar den med andra varelser. Som Birk Borkason säger till Ronja Rövardotter i Astrid Lindgrens saga: ”Dina rävungar! Din skog! Rävungarna är sina egna, förstår du det? Och de lever i rävarnas skog. Som också är vargarnas och björnarnas och älgarnas och vildhästarnas skog.” 

I skogsdungen, som nyss försvann ur sikte bor myror. De finns nästan överallt. Likt människan frodas myror i de flesta ekosystem och sägs utgöra 15 till 25 procent av de markbundna djurens biomassa. I sin spännande bok om myror skriver Hölldobler och Wilson att sammantaget väger jordens uppskattningsvis 10 000 biljoner enskilda myror ungefär lika mycket som alla människor tillsammans. Varje enskild myra har precis som vi också sin egen lilla värld, sitt habitat, som i hennes hjärna givetvis ter sig fullkomligt annorlunda än hur vi skulle uppfatta det. Myran har tydligen även hon en imponerande hjärnkapacitet. I förhållande till värddjurets storlek är myrans hjärna större och mer kompakt än en människohjärna. Hon har ett ganska stort huvud i förhållande till sin kropp och om vi vore lika stora som myran skulle vi upptäcka att hennes huvud är större än vårt.

Jag skriver ”henne” eftersom jag läst att myrhannar generallt sett har mindre hjärnor än honorna och därmed i allmänhet inte bidrar till så många av myrkolonins uppgifter. Men, även myrhannar har en given roll inom sitt samhälle och likt honornas är deras hjärnor anpassade till det som Hölldobler och Wilson kallar för ”myrornas superhjärna”. Varje enskild myrhjärna har nämligen utvecklats i harmoni med kollektivet, för att sköta alldeles speciella funktioner inom myrkolonin, som i sin tur fungerar som summan av de enskilda hjärnorna hos varje kolonimedlem. Detta betyder att vissa myror har sofistikerade hjärnor anpassade för att bidra till att skaffa mat och komma ihåg var myran befinner sig, så att hon kan hitta tillbaka till sin stack och sin plats inom den. Myror måste också kunna samarbeta med sina artfränder, veta skillnaden mellan vän och fiende, vem de har nytta av och vem de kan strunta i. Allt detta medan andra myror dag ut och dag in sysslar med ett enahanda rutinarbete som deras hjärnor har anpassat dem till.

Myrorna skiljer sig således från människorna genom att var och en av oss  på egen hand måste vara snabbtänkt, initiativrik, kunna läsa av och anpassa sig till sin omgivning, samtidigt som hon/han också måste ägna sig åt tämligen rutinartade, mer eller mindre ”hjärndöda” aktiviteter. Men, liksom myrorna är vi också sociala varelser som relaterar och anpassar oss till andra individer som lever sina liv inom vår ”stack”, vårt habitat. Något som kan vara nog så besvärligt och för att klara av det kan vi ibland behöva söka stöd och hjälp, exempelvis från samlevnadsexperter.

När jag bodde i New York fanns på en del bussar reklamskyltar som deklarerade If you live in New York you definitely need a shrink! ”Om du bor i New York behöver du definitivt en hjärnskrynklare (psykiatriker)”. Nu minns jag inte om det var reklam för någon psykiatriker eller helt enkelt någon annons för en film eller TV-serie. Men, jag bodde i New York och liksom många av mina grannar och bekanta tyckte jag att jag kunde behöva lite samtalsterapi. Därigenom hamnade jag i Dr. Herbert E. Thomas mottagning på Park Avenue, eller det kanske heter studio hos en psykiatriker. Rummet var som jag föreställt mig hur det skulle vara hos en välrenommerad psykiatriker. Väggarna täcktes av överbelamrade bokhyllor och vi samtalade sittande mitt emot varandra i två stora, bekväma läderfåtöljer. Dr Thomas hade inget skrivblock i knäet, men lyssnade stillsamt och tålmodigt, innan han kom med tänkvärda tolkningar, inlägg och funderingar. Han var intresserad av litteratur, konst och religion och jag minns hur han kunde börja sina inlägg med en fras som:

‒ Ja Jan, att komma med funderingar kring religion till en religionshistoriker som du vore väl som att ta kol till Newcastle, men vad du nyss berättade kom mig att tänka på något jag läst beträffande Talmud …

Jag imponerades av Dr Thomas trygga och självklara sätt att tala. Han tycktes vara säker på sig själv och jag antog att den utstrålningen utgjorde en del av hans behandlingsmetod. När jag frågade honom om han upplevde sig som en säker person svarade han:

‒ Det kan  tyckas så, men uppriktigt sagt var jag som ung man en mycket ängslig person och för att komma över min rädsla sökte jag mig till sådant som skrämde mig. Jag har nu i snart tjugo år arbetat tillsammans med fångarna vid högsäkerhetsavdelningen vid Pittsburghs fängelse. Jag har mött flera mördare som efter det att jag lärt känna dem blev avrättade.

Detta var 1994 och det var inte förrän 1999 som den siste fången från Pittsburghs Maximum Security Prison avrättades genom en giftinjicering. Jag tror inte att delstaten har upphävt dödstraffet ännu.

‒ Vad jag lärde mig där har fått mig att inse en del om det goda i livet. Vi måste uppmärksamma och vara tacksamma för godheten, vår egen och andras, det är inte nyttigt att underskatta medkänsla och vänlighet. De flesta av oss är inte alls så aggressiva och vilsna som vi tror oss vara och därmed är det inte så illa bevänt med vår mentala hälsa. Om en dödsdömd fånge frågar mig: ”Vad skulle du gjort om du kom hem och fann din fru i sängen med en älskare? Skulle du inte ha slagit ihjäl både kärringen och han som satte på henne?” Uppriktigt sagt så tror jag inte att jag skulle ha gjort det. Det hindrar mig dock inte från att föreställa mig hur mördaren kände och från att förstå varför han handlade som han gjorde. Ofta rör det sig om handlingar begågna av ett skadat barn.

‒ Jag antar att ni psykoanalytiker är besatta av barndomstrauman. Är det inte sådant ni söker efter?

Dr Thomas log sitt vänliga, överseende leende:

‒ Visst, du har rätt, oftast är det så. Jag känner visserligen ett par personer som har klarat sig alldeles förträffligt efter en sorglig barndom, men vill likväl hävda att ett slaget, oälskat barn blir lidande under resten av sitt liv. Det är en fråga om habitat. Familjen är barnets habitat, som fisken i sjön kan det inte ta sig ur vattnet, det är ett offer för föräldrarnas godtycke och en sådan tillvaro lägger grunden till beteenden och livsstrategier som är mycket svåra att råda bot på.

‒ Uppriktigt sagt minnas jag inte några övergrepp från mina föräldrars sida.

Dr Thomas nickade:

‒ Jag är övertygad om att dina föräldrar var kärleksfulla människor. Jag vågar påstå att det märks på dig att du var ett älskat barn. Det betyder givetvis inte att du är fullkomligt harmonisk. Vem är det? Det goda dina föräldrar skänkte dig kommer inte att försvinna. Men andra än du har varit utsatta för föräldrars godtycke; blivit offer för deras despotism eller kyliga ignorans. Föräldrarna kan ha varit välmenande, men allmänt förvirrade. Många är mer eller mindre ointresserade av sina barn, andra är rent utav fullkomligt galna, direkt ondskefulla. Värst är nog nyckfullheten.

‒ Hur då?

‒ För ett barn är föräldrar obegripliga gudomligheter, men sanningen är att de är långtifrån fullkomliga. Alltför ofta låter föräldrar frustrationen över egna tillkortakommanden drabba barn som inte alls har något ansvar för sin fars eller mors eventuella misstag och brister. Makt ger säkerhet, men barn har ingen makt över sina föräldrar. De söker kärlek och uppskattning och om det inte går … i varje fall lite uppmärksamhet. Ett barn vill bli sett, som när prästen lyser Guds välsignelse över dig: ” Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”.

Doktor Thomas kom ofta in på religion och det var en orsak till varför jag fascinerades av honom, det och den lugna självsäkerhet han utstrålade. Säkerligen kunde han ha fel i sina förklaringar och bedömningar, men hans personlighet var sådan att vad han påstod lät vederhäftigt och i all sin självklarhet – djupsinnigt.

- Genom att visa oss duktiga och lydiga söker vi uppmärksamhet från våra föräldrar, eller i värsta fall tvärtom ... genom att bete oss illa. Vad händer när ett slaget eller försummat barn växer upp? Ett sådant barn kan upptäcka att ett bra sätt skydda sig från ignorans och godtycke är att utöva makt över andra. Kunde det inte behärska sina föräldrar så kan det som vuxen tvinga andra till underkastelse. Bäst fungerar makt om du knyter dina offer till dig inom ett slutet habitat; ett kontor, en verkstad, en skola, ett fängelse, eller en familj. Inom sådana burar kan du domptera dina medmänniskor, men istället för piskor använder du en annan vapenarsenal; kärlek, ironi, straff, medömkan eller vädjan om medlidande. Maktmänniskor skyddar sig bakom sin auktoritet och med den som stöd tvingar de till sig undersåtarnas uppmärksamhet, omvårdnad och kärlek.

Dr Thomas betraktade mig leende:

‒ För all den tillgivenhet han kräver ger en maktmänniska inte mycket mer än favörer, ofta sådana som  inte alls uttrycker tacksamhet eller kärlek, sådant betraktar han som tecken på svaghet. Det rör sig istället om att ge sin undersåte benäget tillstånd att utnyttja sådant som maktmänniskan kontrollerar; ett större  kontor, en övernattningslägenhet, en tjänstebil, kanske högre lön eller veckopeng, eller tillgång till andra underlydandes tjänster. Värst är när maktmänniskans misslyckanden stirrar honom i ansiktet och han likt en frustrerad förälder projicerar sina tillkortakommanden på dem som är beroende av honom. Genom att behäfta en medmänniska med sina egna problem inbillar sig maktmänniskan att han genom att disciplinera den person han utsett som sin ställföreträdare skall kunna  rätta till de misstag han själv begått. Ett sårat barn som utvecklats till en maktmänniska gör allt för att skydda sig själv på andras bekostnad.

Det hände att Dr Thomas gav bort böcker, till mina döttrar gav han ett par Asterixalbum, jag fick Alice Millers Det självutplånande barnet. I den intressanta och välskrivna boken kände jag igen flera av Dr Thomas åsikter. Men ingen är perfekt, Alice Millers son Martin, även han psykoterapeut, har skrivit om sin traumatiska barndom. Hur han som sexårig sängvätare, med en nyfödd syster med Downs syndrom, skickades till ett barnhem 30 mil hemifrån, dit hans föräldrar inte kom på besök. Då han efter ett år återvänt till föräldrahemmet följde ingen av föräldrarna honom under hans första skoldag. Känslomässigt nådde han aldrig fram till sina föräldrar, som upptagna av karriär och status ofta ignorerade sina barn och deras behov. Martin kände sig som en främling i sitt eget hem där föräldrarna talade polska sinsemellan, ett språk som barnen aldrig lärde sig. Fadern slog sin son och tvingade honom till underliga tvagningsritualer som sonen uppfattade som sexuella övergrepp. Varje barnflicka som Martin kom att lita på betraktades av hans mor som en rival och avskedades omgående. När han var år sjutton år lämnade Martin Miller hemmet och tyckte att den stränga, katolska internatskola han hamnade på var som en befrielse från ”föräldradårhuset”.

Martin Millers uppgörelse med sin mor fick mig att tänka på hur vanligt det är att söner och döttrar anklagar framgångsrika föräldrar för att ha skapat ett helvete omkring sig. Sådana anklagelser har utvecklats till en litterär genre. Nyligen har jag läst Lars Ardelius, Peter Handbergs och Karl Ove Knausgårds sjävbiografer där de tar heder och ära av sina fäder.

Det är ofta konstnärer och författare som drabbas av sina barns bannstrålar. Författarskap innebär att man i allmänhet använder sig själv och sina närstående som råmaterial för sina skriverier. Betraktande och utnyttjande av sin omgivning skapar ett utanförskap som kan förvärras genom att författarskap är en ensam sysselsättning. Om författaren dessutom har en beundrande läsekrets kan alienation ökas och förvandlas till självupptagenhet. Det kan också hända att en författare som misslyckats med att nå en publik skyller sina tillkortakommanden på sin närmsta omgivning. Galningen i Stephen Kings fascinerande skräckromanen Varsel är en författare som lider av skapelsevånda.

William Faulkners och William Styrons döttrar har berättat om hur deras fäder fick dem att lida och det har även barn till John Cheever, Bernard Malamud och Saul Bellow gjort, den senares son hyser ett oförsonligt hat till både fadern och hans livsverk, medan de andra tycks förlåta fädernas beteende med hänvisning till deras ofta plågsamma författarroll och stora framgångar. Det är märkligt hur vissa författare som inte alls förmår tillämpa sina insikter i familjelivet likväl lyckas gestalta dem i sina böcker. Saul Bellow har exempelvis skrivit ett mästerverk om en sons såriga förhållande till sin far – Grip dagen.  

En av mina favoriter bland svenska författare, Stig Claeson, sågades längsmed fotknölarna i sin sons välskrivna Blåbärsmaskinen. Som många stora författare var Claeson alkoholiserad, något som får mig att tänka på de utdrag ur Olof Lagercrantz dagböcker som publicerats med titeln Vid sidan av. Som författare och chefredaktör för Sveriges största dagstidning omgavs Lagercrantz av en stor krets berömda författare. I dagböckerna framstår de flesta av dem som medlemmar av ett patetiskt gäng hänsynslösa, baktalande, favörsökande och självöverskattande narcissister som i en makaber ringdans rör sig kring den inflytelserike tidningsmannen. Många av dem var svårt alkoholiserade. I boken visar sig exempelvis min favoritpoet Gunnar Ekelöf som en lynnig och våldsbenägen person. Olof Lagercrantz berättar i en tidningsartikel att enligt Nun, Ekelöfs hustru, drack sig den store poeten så gott som dagligen asberusad: ”Gunnar började dricka måttligt vid middagstid. Först kom en period av glädje, dans, erotiska skämt och gester. Detta stadium kunde övergå i arghet där Gunnar visade en djävulsk talang att såra dem som var närvarande. Därefter började galenskaperna,  den riktiga fyllan, då mera dryck beställdes eller hämtades fram, då vänner ringdes upp, då brev skrevs med uppsägningar av bekantskapen, då galna ting hände.” Dessvärre tycks inte Ekelöf vara ett undantag när det gäller elakhet. Om Lagercrantz själv skrev akademiledamoten Lars Gyllensten: "Med kattaktig kelsjukhet smickrar han sina ´vänner´, spinner av ömsinthet, överflödar av beröm, vittnar gärna om sin ridderlighet och väntrohet i essäer och böcker - för att sedan kattaktigt klösa så illa han förmår, med grym insikt måttande mot pulsen där den bultar, mot ögat där det blänker."

Författare umgås med författare och tycks bete sig på ett alldeles speciellt sätt, visst förekommer riktig vänskap, men också otäcka påhopp, notorisk otrohet och självförhärligande strategier. Jag läste Salman Rushdies skildring av sitt liv under fatwan, Joseph Anton. För honom innebar det ständigt närvarande dödshotet en nästan förödande isolering. Likväl kunde Rushdie efter en tid återuppta kontakten med en mängd författarkollegor, de skrev om och till honom och flera av dem dök upp med såväl stöd som svek. Författarsfären blev åter Rushdies habitat och vi förstår också att hans tillvaro även tidigare var så gott som fullständigt relaterad till den världen.  

Flera författarhabitat framstår mer som helveten än en priviligierad värld. Exempelvis Paris drog- och rökimpregnerade existensialistvärld, där författarna söp, slogs och beblandade sig i förvirrande erotiska konstellationer. Med tanke på den existensformen förstår jag vad Arthur Koestler menade då han skrev ”att vilja träffa en författare för att du gillar hans böcker är lika löjligt som att vilja träffa gåsen för att du gillar paté de foie gras.” Den kedjerökande, drogberoende, osunde och dessvärre också fule Sartre ägnade sig emellanåt åt att förföra unga kvinnor, ofta introducerade för honom genom hans tillgivna vapendragerska, feministikonen Simon Beauvoir, som i ett brev till sin älskare Nelson Algren frispråkigt berättade om en kväll i sällskap med Koestler och Camus: ”Som på skämt älskade Sartre med Mamaine [Koestlers fru] men så skamlöst öppet att man inte kunde påstå att han var indiskret, vi var alla alldeles för berusade för att det skulle framstå som kränkande. Plötsligt kastade Koestler ett glas mot Sartres huvud och det krossas mot väggen. [...] Koestler ville inte åka hem, sedan fann han att han hade tappat sin plånbok och var tvungen att stanna kvar på klubben. Sartre vinglade fram och tillbaka på trottoaren och skrattade hjälplöst när Koestler beslöt sig för att äntligen på alla fyra kravla tillbaka uppför trappan. Han ville fortsätta sitt gräl med Sartre. ´Kom nu så går vi hem´, sa Camus och la en vänlig hand på hans axel; Koestler skakade av sig handen och slog till Camus, som då försökte kasta sig över sin angripare, vi höll dem borta från varandra. Vi lämnade Koestler i hustruns händer och kom in i Camus bil; han var mer än lovligt fylld med vodka och champagne och hans ögon tårades: ´Han var min vän och han slog till mig!´ Gång på gång kollapsade han över ratten och fick bilen att slira fruktansvärt, fullkomligt tillnyktrade av fruktan försökte vi stötta upp honom.”

Samma hänsynslösa beteende och i grunden eländiga tillvaro möter oss vid läsningen om film- och modeindustrins långtifrån glamorösa värld och givetvis i den kommersiella rockmusikens ofta otäcka habitat, där unga talanger mals ner i en hänsynslös köttkvarn av dubiösa förmåner som fria droger och tillgång till sex. En av mina nära vänner berättade hur hon hamnat bakom scenen och bevittnat ett vansinnigt svineri hos en världsberömd rockgrupp, vars medlemmar, höga som hus, drack oavbrutet medan de vräkte sig över groupies och pinkade på väggarna. Hon kom dock på samma ställe i samspråk med en medlem i ett annat världsberömt band som berättade att han saknade fru och barn, att han själv fick tvätta sin kläder eftersom man under turnéernas korta uppehåll på samma plats sällan hade möjlighet att kontakta någon tvättinrättning. Han berättade hur skönt det var att äntligen få tala med en ”normal” människa, utan annat syfte än ett vänskapligt samtal, mitt i denna vansinniga virvel av groupies, droger, bråk och fylle. Något han påstod arrangörerna villigt bidrog med eftersom sådant ansågs vara en integrerad del av ”kändiskulturen”.

Ett hänsynslöst självförbrännande levnadssätt tycks vara en huvudingrediens i de musikerbiografier jag läst, exempelvis Mick Walls bok om Led Zeppelin eller John Szweds So What om musikgeniet Miles Davis eländiga tillvaro. Vad som gör mig illa till mods är att flera författare beskriver dessa helveten på ett lättsamt, roande sätt. Som om rock, sex och droger är en trevlig och eftersträvansvärd kombination – det spännande rockhelvetet som man under det trista vardagslunket kan drömma sig bort till.

För några månader sedan läste jag Stig Larssons skildring om sitt liv som författare och narkoman När det känns att det håller på ta slut och förundrades av hans stolthet över att tillhöra kulturetablissemanget och samtidigt ha god kontakt med kriminella kretsar. Som student arbetade jag extra som servitör på tågen mellan Malmö och Stockholm. Ibland åkte jag i ”stor vagn” och arbetade då som del av ett team med hovmästare, kock, servitriser och diskare, ibland förestod jag på egen hand en kafévagn. Där samtalade jag vid ett tillfälle med en välkänd yrkesförbrytare. På den tiden hände det att polisen placerade brottslingar ombord på tågen, efter att ha meddelat tågpersonalen om deras närvaro. Om de inte avvek under färden hämtades missgärningsmännen upp vid sin slutdestination.

Förbrytaren som hamnat hos mig i kafévagnen var törstig och halsade i snabb följd de 37 centiliters vinflaskor jag hade till salu. Eftersom vi var ensamma i vagnen och han var ”snackesugen” bad han mig sätta mig vid bordet, något jag gjorde mot löfte att han slutade röka. Ur sin axelväska tog han fram en elegant inbunden klippbok och förevisade mig stolt den ena artikeln efter den andra.

‒ Du skall veta att jag inte är vilken liten småtjyv som helst. Inom brott är jag stor. Jag kan brott. Titta här till ”Efterlyst storbrottsling lever lyxliv på Rivieran”, då hade jag en Maserati, en lyxlägenhet och var ihop med en toppmodell. Och här, se … på den tiden var jag en rejäl storfräsare. Jag är rikskändis. Fattar du nu att jag inte är vem som helst? Inom mitt område är jag den bäste och känner killar som skulle få dig att tappa hakan om jag nämnde deras namn. Det går upp och det går ner, förstår du.

Han bläddrade fram det ett nytt pressklipp och berättade om sina framgångar, hur mycket pengar han haft, hur många prylar och brudar. Jag undrade:

‒ Om du nu är så stor som du säger så måste du uppenbarligen ha sysslat med grova brott … narkotika, väpnade rån, misshandel och sånt.

Blicken mörknade, men han log likväl:

‒ You name it. Jag är inget litet änglabarn. Mycket skit, mycket helvete. Jag är en ganska otäck djävel. En sån som jag är straffimmun. Jag har varit mer på kåken än utanför. Jag sitter där nu. Men tro inte att jag har schabblat bort min tid, varken inne eller ute. Jag läser allt. Allt. Jag har universitetsexamen i juridik. Har läst Bibeln flera gånger och kan en herrans massa psalmer. Jag skulle kunna sätta hur många myror som helst i skallen på dig. Visst, jag har skadat många, min familj, eller familjer skulle jag kanske säga, alla har haft ett helvete tillsammans med mig.

 ‒ Vad menar du?

‒  Jag är inte som du. Inte en djäkla Svensson som fötts med silversked i mun. Jag hade en skitbarndom, styvfäder, elaka djävlar som söps och slogs. Fosterhem, taskig skolgång. Jag kan inget annat än brott, men det är jag bra på. Inom det området är jag respekterad. Tro inte jag inte har försökt mig på ett ordentligt kneg. Under något år jobbade jag som en helt vanlig, djävla svetsare, med skitlön och skitliv. Som knegarsvensson var jag en nolla, men som kriminell är jag stor. Det är det enda jag kan och det är enbart inom brott jag kan bli respekterad.

Den kriminelle tågkafébesökaren var alltså som så många andra av oss fast i sitt habitat. Själv har jag varit både arbetare och drönare – inom skolvärlden, universitetsvärlden, biståndsvärlden, familjevärlden och flera andra världar, eller så har jag som nu rört mig mellan dem. På varje ställe jag hamnat tycker jag mig ha upptäckt en liknande uppsättning av kollegor; maktfullkomliga chefer eller sådana som varit hjälpsamma och stödjande, falska manipulatörer, ytterst kunniga kamrater, snälla människor, dumma människor, snåla och generösa, sådana som gömmer sig och utan skrupler låter andra göra sitt jobb, för att sedan ta lönen och äran, en del som man aldrig begriper vad de gör, andra som alltid ställer upp, som aldrig säger nej. 

Läste om en japansk undersökning av myrsamhällen. Efter att noggrant ha studerat ett stort antal myrsamhällen kom entomologerna fram till att ungefär 20 procent av arbetsmyrorna inte uträttade särskilt mycket, medan övriga 80 procenten arbetade hårt. Vetenskapsmännen undrade över vad de där "lata" tjugo procenten egentligen sysslade med, ty eftersom myrsamhället är en form av superhjärna så måste väl även de där drönarna ha någon slags funktion? Kanske rör det sig om myrornas tänkare eller konstnärer, som trots att de inte har någon synlig funktion inom habitatet, likväl utgör en väsentlig del av det? Som Oscar Wilde sa: ”Vi lever alla i rännstenen, men en del av oss lyfter blicken och betraktar stjärnorna”.

Hölldobler. Bert and Wilson, Edward O. (1990), Ants. Belknap: Harvard University Press. Miller, Alice (1995), Det självutplånande barnet, sökandet efter en äkta identitet. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Martin Millers bok om sin mor finns inte på svenska: Das wahre Drama des begabten Kindes: Die Tragödie Alice Millers ‒ wie verdrängte Kriegstraumata in der Familie werken. Freiburg: Kreuz-Verlag, 2013. Festlig och förvånande läsning är Olof Lagercrantz (2011), Vid sidan av: Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. Dagboksanteckningar i urval av Richard Lagercrantz. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Om det hat Lagercrantz väckte i vissa kretsar se Stolpe, Sven (1980), Olof Lagercrantz. Stockholm: Askild & Kärenkull Förlag. Om Sartre och Beauvoir läste jag i Aronson, Ronald (2004) Camus and Sartre: A Story of a Friendship and the Quarrel that Ended It. Chicago: University of Chicago Press och i Rowley, Hazel (2005), Tête-á-tête: Simon de Beauvoir and Jean Paul Sartre. New York: Harper Collins. Böcker om besvärliga föräldrar är exempelvis Lars Ardelius serie självbiografier Barnsben, Skjuta i höjden och Livtag, Peter Handbergs Skuggor (fast han kallar sin bok för roman), Nils Claesons Blåbärsmaskinen och givetvis Knausgårds monumentala Min Kamp (jag har enbart läst första delen). Amerikanska motsvarigheter är Bellow, Greg (2013) Saul Bellow’s Heart: a Son’s Memoir. London: Bloomsbury, Cheever, Susan (1999). Home Before Dark. New York: Washington Square Press, Malamud Smith, Janna (2006), My Father Is a Book: A Memoir of Bernard Malamud. Boston: Houghton Mifflin, Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Jill Faulkner berättar om sin far i Bezzerides, Albert Isaac (1980), Wiiliam Faulkner, a life on paper; A transcription from the film. Oxford: University Press of Mississippi. I så gott som alla dessa författarfäders liv spelade alkoholen en stor roll.

Several Roman harbor an exaggerated fear of drafts, few of them dare to sleep with an open window open and as soon as the air is saturated with moisture and cold  they cover  themselves up with layers of clothing and scarves and only reluctantly leave their overly heated homes, cars and offices.

In Rome, fear of miasma is still alive, the moldy decayed fumes that allegedly seep out of the Eternal City's decaying guts. Almost imperceptibly they penetrate the porous soil and Rome's soft limestone; the tuff and the travertine. Moisture and rot from vast systems of catacombs long forgotten and brooding on ancient accumulations of dead bodies, rats and other vermin. Rotten stench from broken-down sewers, unexplored caves, built-over swamps and underground rivers where all kind of uncleanness thrive. Superstitious children and adults spread stories about spirits and ghosts, who along with the miasma rise up from the earth to paralyze the living with their icy touch, kill them and bring them back with them to their abode down below, the  Aldilá, "There Beyond".

I have often been reminded of the miasma´s presence. Guide books from the nineteenth and early twentieth century alerted visitors to Rome about its harmful effects. It was, for instance, not recommended to travel in an open carriage after sunset. When the warmth of the sun no longer depressed the cold of the underworld, harmful vapors rose out of the ground, the movements of wagons and horses swirled up fumes of disease and putrefaction, which found their way into the carriage passengers' lungs. It was not healthy to linger in wrong places, at the wrong time of the year and at the wrong time of day. Especially dangerous was it after dusk in the vicinity of archaeological sites. I thought about it one evening when I along with my family attended a performance of Aida in the huge ruins of the Baths of Caracalla, suddenly we all felt how gushes of raw, cold and moisture-laden air found their way under the pews and spilled over into the surroundings - it was the miasma that was wafting out from the hidden depths beneath us.

Rome was for thousands of years known as an unhealthy place. As soon as their duties permitted it, wealthy Romans who lived during the era of classical antiquity escaped their town and made their way up to the fresh air around their rural villas in the hillcountry, or moved down to the shores of the Tyrrhenian Sea. In the eleventh century Peter Damian, bishop of Ostia, wrote, "Rome devourer of men, tames the erect necks of men. Rome fruitful in fevers is very rich in the harvest of death. The Roman fevers are faithful to a constant law. Once they have assailed a person, they seldom leave him while he is still alive."

Within the walls of Rome, water is always present. Aron Borelius, my professor of art history, once told me: "I'm a very old man. Do you want to know how old I am? I'm so old that when I was a young man youth strolling through Rome´s streets in the night, I could all the time hear the sound of rippling water." He meant that in his youth there was almost no car traffic in Rome, and in the stillness of the night the purling of water could be heard everywhere because the wealth of city fountains and nasos, noses, the drinking water fountains that still can be encountered in several of the city's street corners, where they constantly pour water from their “noses”, i.e. long, bent iron taps.

If you descend deep under the Basilica of San Clemente, near the Colosseum, you will hear how one of Rome's underground rivers unseen gushes forth under your feet. All this water has for thousands of years been pouring down into the Tiber. Crumbling sewers and old pipes have for years and years, in reckless disregard for public health, spewed their waste into the shallow Tiber. A river that on top of this misery regularly overflowed its banks to spread devastation, disease and death.

Italy's great folk hero Giuseppe Garibaldi had been bothered by this state of affairs and in 1875 he left his self-imposed exile on the island of Caprera off the Sardinian coast to return to Rome and as a member of the Chamber of Deputies combat the malaria (mal - bad, aria - air). Garibaldi suggested that the river bed simply had to be filled in, while the Tiber´s course could be altered in such a manner that it passed by outside of the city. In order to increase the prosperity and well-being of the kingdom's new capital, Garibaldi also wanted to drain the huge marshes south of the town and turn them into cornfields. The Tiber was saved from being obliterated; instead ‒ beginning in 1876 ‒ huge embankments were constructed along the river shores, separating the Tiber from the surrounding city. The pictures below provide a clear picture of how these high walls protect the city from being flooded, observe how the sidewalks become inundated during aqua alta, high water.

The people living at Garibaldi's time did not yet know that malaria was spread by a mosquito,  but continued to blame the disease on bad air coming from polluted, stagnant water. Many assumed that people who lived in vapors from such water ran the risk of succumbing to hopelessness and fatal lethargy. Garibaldi, and others with him, feared that many Romans due to the unhealthy exhausts had broken down and become part of a deformed, degenerate and stupid generation.

Society had stagnated, a word derived from the Latin term for a puddle ‒ stagnum. Swamps were perceived by many as extremely harmful and in some circles such bodies of water were likened to "femininity", while healthy, vigorously flowing water was considered to be "masculine".

In his fascinating book Male Fantasies Klaus Theweleit describes how swamps in Fascist and Nazi ideologies sometimes came to symbolize a “female” threat to the male body's hardness, dryness and insensitivity. The women's world was described as soft, malleable and wet. If an object falls into a swamp it is absorbed, it sinks into it, while the surface again becomes calm. Like quicksand “the feminine” is both solid and liquid, it is also impure and deadly, not creative, only encompassing, it is cool, but flaccid and devouring. Strange notions like these fitted like a glove for virile Fascists while they set out to drain the Pontine Marshes, leading the water from female, stagnant pools into the masculine gushing Mussolini Canal that flowed into the Tyrrhenian Sea.

More of this later on – let us now turn to the mosquitoes, a kind of insect that hardly can hardly be called neither soft, nor passive, it is namely the mosquito female which sucks blood and produce offspring, whereas male mosquitos are quite irrelevant creatures.

I am writing this in the garden of our house in Bjärnum. A rather stupid initiative since the blinding sunshine means that I can barely see the computer screen, but I cannot stay inside now when nature flaunts its lush and healthy greenery, the sun is warm and the birds are still singing, soon they will fall silent while they are getting busy attending to their young. Just now I caught a mosquito and am scrutinizing this tiny, but nasty animal. It was such a creature that that was the source of the Roman malaria, it was she and not any bad air that was the real culprit.

It was until in 1898 when three Italian scientists, Grassi, Bignami and Bastianelli, managed to prove that malaria was caused by a single-celled organism which was spread by anopheles, a specific species of mosquito. They are found worldwide. Even in Sweden anopheles once spread the malaria, which up in the North was called chills or swamp fever. It came in the form of violent shaking shock, sudden attacks of fever, nausea, vomiting, headaches, diarrhea, and muscle aches.

I observe the mosquito while she is carefully advancing across my fore arm. As soon as she starts to suck blood I will slap her dead. With the naked eye I cannot discern her refined weapons; a bouquet of seven spears that pierce through the victim's skin, before she through a snout sucks up the blood. Her proboscis contains both inward- and outward conducting channels. She must before she sucks up the blood inject her saliva into the wound to hinder it from clotting. In her saliva live microscopic fungi that irritate the tissue and increase the blood flow at the same time as unicellular animals are released to poison the human body.

A proper sip of fresh blood stimulates the development of the mosquito´s eggs and when they are ready to hatch their mother places them in stagnant water, where they become larvae that incessantly swim around with frenzied, jerky movements in search of microscopic plankton, before they become pupae, and finally leave the water as fully developed, blood-sucking mosquitoes. To survive, the mosquito larvae need oxygen and heat. That means they will die if the water surface is coated by, for example, oil. In a cold environment, like in Northern Sweden, mosquito larvae live close to the surface of small pools of stagnant water, precisely because these are rapidly heated by the sun and lack predators like fish and larger insects. In a warmer climate mosquito larvae thrive in deeper waters, like swamps, where the water is warm and tranquil. In Italy, the mosquitos enjoyed the huge Pontine Marshes south of Rome.

My father often had time for me and as far back as I can remember we used to talk to each other like two friends. I do not remember that my father ever treated me like a feeble-minded child. As I got older, he could even confess mistakes he had made as a young man. For example, he once told me that: "I have seldom felt so ashamed as when I discovered that Mussolini was a bloated and phony despot and that Fascism in reality was a quite harmful ideology. As a youngster, I had been quite impressed by what happened in Italy. I was probably under the influence of older friends and acquaintances. "

In those days I had already seen movies with goose marching Black Shirts and the buffoon-like Mussolini who shot out his chin while he made stupid faces and theatrical gestures. He had waged war on Hitler's side and eventually ended up with his own people in arms against him. How could my father have been able to admire such a clown? "It was about cooperation, modernization and notions that at the time seemed to be modern, fresh and innovative. Foremost it was the successful drainage of the Pontine Marshes that impressed me. The Fascists succeeded in eradicating the malaria. We imagined they were about to overcome the endemic poverty of Italy. But in 1935 they attacked Ethiopia with airplanes pouring poison gas over defenseless peasants and thus I became convinced that most of the advertised successes had been nothing more than mendacious propaganda. "

All that was new to me and it was only when I had moved to Italy and began to notice some similarities between Swedish Social Democracy and early Fascism that I began to understand what my father had hinted at. I also started taking an interest in the Pontine Marshes.

The vast marshes south of Rome had been formed when large sandy plains prevented the waters from the Volscian and Albanian hills to reach the sea. Even if they protected the southern flank of Rome the marshes also had to be traversed by Roman troops heading south and to that end the tree-lined Appian Road was constructed straight through the marshes. The road was a constant hassle, wide channels had to be dug and constantly dredged to protect and clear it from floods. Many soldiers marching along Via Appia and the slaves who maintained it succumbed to the malaria, while wealthy Romans heading south preferred to take the sea route. 

Even if the area was very fertile the malaria made it sparsely populated and empty, waterlogged plains alternated with large, untamed forests. Travelers like Goethe and H.C. Andersen praised the Pontina as one of Europe's most beautiful areas, though H.C. Andersen marveled at how the few inhabitants "were so pale and sick, with yellowed skin." It was the miasma that sucked the life out of them and poisoned their blood. During the nineteenth century the suffering and misery in the Pontine Marshes were depicted by several Roman artists, often as an effort to make the Romans conscious about the misery that reigned not far from the Eternal City´s southern walls and that it was under constant threat from the unhealthy vapors that caused so much misery in the marshes red from the South. 

Princes, popes and cardinals succumbed to the malaria and it was not until the Jesuit Agostino Salumbrino in 1631 brought the miracle drug of the Quechuas to Rome. For centuries the quinine bark taken from a tree growing in Peru had successfully been used to kill the malaria spreading amoeba. When the effectiveness of quinine had been proven, Romans began to dream about defeating the ghosts of the Pontine Marshes. Many of them actually believed that miasma could take the form of evil spirits taking possession of human bodies. Forensic archaeologists have from Roman cemeteries unearthed corpses, diagnosed with malaria, that have been weighed down with stones as if the living wanted to confine the contaminating spirits still lingering within the dead and anchor them into the ground.

Quinine proved to be quite effective against malaria and it is said to have played a major role in colonialism. When the Spaniards, Frenchmen, Englishmen and other conquerors began to drink quinine, tropical countries ceased to be "the white man's grave". The British preferred to alleviate the bitter taste of quinine with gin and thus invented gin and tonic, which was enjoyed extensively by soldiers and colonial officials.

Supported by the wondrous quinine, workers could maybe drain and cultivate the Pontine Marshes. Even Goethe had in Faust's second part made the main character dream about converting the marshes into a huge area where millions could live, "if not entirely confident, however, free and active" and that was also Garibaldi's plan. However, the fear of miasma remained and no one dared to get to grips with the big task, at least not until it was found that it was neither evil spirits or rotten fumes that afflicted the marshes, but a tiny, seemingly insignificant mosquito.

In early 1922, the Italian Ministry of Health launched the first stage of its National Prevention Plan - free quinine was distributed to swamp residents and all those who would participate in the vast drainage work; houses were painted white and large screens were set up so the mosquitoes became visible and could be killed. People affected by malaria were isolated within large facilities and treated with quinine. If the malaria parasite was killed by quinine, newborn Anopheles mosquitos were not infected while sucking the blood from recovered malaria patients. Scientists identified the mosquitoes hatching places and poured grease or oil over the water, whereby stifling the larvae. Fortunately, DDT was not in use until 1938 and then the mosquito plague was largely under control.

When stage one of recuperating the marshes was up and running, the plans for the next stages were initiated  - the actual draining of the swamps. Thousands of workers were sent into the marsh lands to build canals and dams so that the water could be used to irrigate the fields and directed towards the sea. When the irrigation needs were met, fields were cleared for the planting of the seed, while towns and villages were erected for farmers and service personnel.

It was probably Mussolini's great luck that all this began shortly before he and his Fascists came to power. Now he could leap up on the locomotive, which already had started to roll and turn himself to the people who enthusiastically followed him into the new adventure: "Italians" he thundered with his chin willfully prominent. "We have now started the huge battle that already Augustus dreamt of, which the great Garibaldi wanted to fight, but never was able to initiate. Supported by my Fascists and loyal management we are now waging a heroic battle against the marshes and this magnificent endeavor will be followed by the Battle for Wheat, when thousands of farmers will sow and reap, so that Italy finally becomes totally self-sufficient! "

The conquest of the Pontine Marshes became the battle cry of the Fascists, driving them forward and soon everything ran at a tremendous speed. Mussolini abolished freedom of the press and banned all other parties except his own. Homes, buildings and roads grew up all over Italy and the Mafia was disciplined. After a few years, the country's wheat crop had increased fivefold. Swamps were drained, forested areas cleared, while Mussolini, like the spaghetti on each family´s table, was everywhere - he was riding, fencing, running, swimming, playing the violin, skiing, writing bad plays, flew planes, harvested, screamed and yelled, all in the light from camera flashes and always at the center of adoring crowds.

"Mussolini is always right!" declared gigantic propaganda posters and the Leader´s grave face was seen in every corner of the vast country. Nevertheless, we know now how it all ended. Power drunk and blinded by his own magnificence Mussolini allowed his troops to kill defenseless Abyssinian peasants the poisonous gas and with such doubtful success attacked Yugoslavia, Albania and Greece that Germany and Austria were forced to step in to complete the whole sordid business. Mussolini lost control of himself, his politics and his people and fell into the stifling embrace of Hitler, ending up being humiliated by the little Austrian corporal whom he during his triumphal heyday had called "a plumber in a raincoat - a silly little clown". Mussolini sent Italians to die from cold and hunger in faraway Stalingrad, implemented racial laws, sending Jews to the extermination camps, was deposed by his own government and had to experience how his enemies invaded Italy and Italians taking arms against him. Finally, Mussolini's corpse hang upside down at a petrol station in Piazza Loreto in Milan, while most of his impoverished and humiliated compatriots rejoiced at the news of his death.

And the conquest of the Pontine Marshes? How did that immense endeavor end up? In early 1930, forests had been felled and over 16 000 square kilometers were covered by canals and trenches, harnessed rivers, dams and pumping stations. The Mussolini Canal had reached the Tyrrhenian Sea, at last bringing the water away from the pestilential swamps that gradually were turned into fertile fields. The project culminated in 1933, when it counted with 124 000 employees, though defaulting peasants and workers had been detained in overcrowded camps, surrounded by barbed wire. Wages were low, work days long, food and medical care poor and inadequate. The turnover of workers was unusually high. In 1935, all of them were dismissed without prior notice. Many of them were malaria infected.

The government had then placed over 2 000 families within the Pontine area, most of them came from the north and had certified their Fascist loyalty. Settlers were placed in the countryside and provided with standardized two-storey houses. Each family was also given a stable, an oven, a plow and other agricultural implements, some cows and several hectares of land, depending on soil quality and family size.

Five beautiful and well-planned cities were founded - Latina, Sabaudia, Pontine, Aprilia and Pomizia - all erected in an aesthetically pleasing, functionalist style. Outside these urban centers several smaller borghi, villages, were constructed. Malaria had almost disappeared and when the area was invaded by warring Germans and allied troops many farmers refused to evacuate their new homes and fertile fields.

When the Germans retreated they shut off the pumping stations and opened the dams so that the fields were covered with brackish water. They did it not only to destroy the agriculture and wipe out fresh water supply, they also wanted to frustrate the allied efforts to bring their tanks, trucks and heavy equipment towards Rome and the Germans also acted in full awareness of the fact that malaria mosquitoes thrive in brackish water. One of the disastrous consequences of the war was the outbreak of a fierce malaria epidemic, but finally – in 1962, Rome had its last case of malaria. A multi-millennial curse had been lifted and even if you still can feel the miasma creeping up out of the ground after sundown, it is not the same malaria, foul air, which had plagued the city for several thousand years.

You may read about Rome's fight against malaria in Pickering, Daniel (2005), Rome or Death: The Obsessions of General Garibaldi. London: Jonathan Cape. An Italian book about Mussolini's draining of the Pontine Marshes is Pennacchi, Antonio (2000), Palude. Storia d'amore, di spettri e trapianti. Roma: Donzelli. I read about mosquitoes in a Swedish book, Carl H. Lindroth's charming and well-crafted Från insekternas liv, but I am sure there are several excellent books in English about the Anopheles mosquito. Interesting ideas about Nazism and misogyny are presented by Klaus Theweleit in his Male Fantasies. Minneapolis: University of Minnesota Press, 1997. The town of Latina has an excellent and free of charge museum about life in the Pontine Marshes throughout time: Museo della terra Pontine.

Flera romare hyser en överdriven fruktan för drag, få av dem riskerar att somna med öppet fönster och så fort luften mättas med fukt och kyla byltar de på sig ordentligt och lämnar motvilligt sina överdrivet uppvärmda hem, bilar och kontor.

I Rom lever fortfarande fruktan för miasman, de mögligt skämda ångor som påstås sippra fram ur Den Eviga Stadens ruttnande innanmäte. Nästan omärkligt tränger de fram genom porös jord och Roms mjuka kalksten, tuffen och travertinen. Fukt och röta från vidsträckta och längesedan förgätna katakomber, ruvande på urgamla anhopningar av döda kroppar, råttor och annan ohyra. Rutten stank från nedstörtade kloaker, outforskade grottor, överbyggda träsk och underjordiska floder i vilka allsköns orenhet frodas. Bland barn och vuxna sprids skräckhistorier om hur andar och gengångare tillsammans med miasman stiger upp ur jorden för att förlama de levande med sin iskalla beröring, döda dem och ta dem med sig tillbaka under jorden, som sällskap i Aldilá, ”Där Bortom”.

Jag har ofta påmints om miasmans närvaro och ibland även känt av den. I guideböcker från artonhundratalet och tidigt nittonhundratal varnas romresenärer för dess skadeverkningar. Det var exempelvis inte rekommendabelt att efter solnedgången färdas i öppen vagn. När solvärmen inte längre pressade ner kylan i underjorden sipprade de skadliga ångorna fram ur jorden, vagnarnas och hästarnas rörelser virvlade upp feberdunster som sökte sig in i passagernas lungor. Det var heller inte nyttigt att dröja sig kvar på fel platser, på fel tid om året och på fel tid på dygnet. Speciellt farligt var det att efter skymningen befinna sig i närheten av arkeologiska utgrävningar. Jag tänkte på det där en kväll när jag tillsammans med min familj bevistade en uppsättning av Aida i Carcallas termer, plötsligt kände vi hur stråk av råkall, fuktbemängd luft letade sig fram under bänkraderna och spred sig i omgivningarna – det var miasman som kom svävande ur djupen.

Rom var länge känt som en osund plats. Förmögna romare flydde under Antiken, så fort deras plikter tillät det, staden och tog sig upp till den friska luften kring sina lantvillor i bergen, eller ner till havsstränderna. På tusentalet skrev Petrus Damianus, biskop i Ostia: “Rom människoslukerskan som tämjer männens stolta nackar. Rom, som stinn av febrar ständigt skördar död. Romerska febrar följer en obönhörlig lag. När de väl har angripit någon lämnar de honom sällan levande.”

I Rom är vatten alltid närvarande. Aron Borelius, min professor i konsthistoria sa en gång till mig: ”Jag är en mycket gammal man. Vill du veta hur gammal jag är? Jag är så gammal att när jag i min ungdom under nätterna vandrade genom Rom så kunde jag hela tiden höra ljudet från porlande vatten.” Han menade att i hans ungdom fanns ännu ingen nämnvärd biltrafik i Rom och i nattens stillhet hördes därför överallt ljudet från stadens fontäner och nasones, näsor, de talrika dricksfontäner från vilka det i flera av stadens gathörn fortfarande strömmar vatten.

Går man djupt ner under basilikan San Clemente i närheten av Colosseum hör man hur en av Roms underjordiska floder brusar under fötterna. Allt detta vatten har under tusentals år sökt sig ner till Tibern. Sönderfallande kloaker och gamla rör har år efter år i hänsynslöst förakt för folkhälsan spytt sitt avfall i Tibern. En flod som till råga på eländet med jämna mellanrum brukade svämma över sina bräddar för att sprida förödelse, sjukdomar och död.

Italiens store folkhjälte Giuseppe Garibaldi hade retat sig på sakernas tillstånd och 1875 lämnade han sin självalda exil på ön Caprera utanför Sardinien för att återvända till Rom och som medlem av Deputeradekammaren bekämpa malarian (mal – dålig, aria – luft). Garibaldi föreslog att flodfåran genom Rom helt enkelt skulle fyllas igen och Tiberns lopp ändras så att den passerade utanför staden. För att öka välstånd och välbefinnande i rikets nya huvudstad ville han dessutom att träsken söder om Rom skulle dräneras och förvandlas till sädesfält. Flodfåran täcktes inte igen, men 1876 började man konstruera de höga murar som nu skiljer Tibern från den omgivande staden.Om man jämför bilderna nedan syns det tydligt hur gångvägarna längs floden svämmas över under aqua alata, högt vatten.

På Garibaldis tid visste man ännu inte att malarian spreds genom en mygga utan skyllde sjukdomen dålig luft som ansågs komma från förorenat, stillastående vatten. Många antog att folk som levde i utdunstningarna från sådant vatten kunde drabbas av hopplöshet och dödlig letargi. Garibaldi och flera med honom befarade att flera romare genom de osunda utdunstningarna hade brutits ner och förvandlats till ett deformerat, degenererat och idiotiskt släkte.

Samhället hade stagnerat, ett ord som kommer från latinets beteckning på en vattenpöl – stagnum. Träsk och stillastående vatten uppfattades av många som ytterst skadliga och i vissa kretsar sammanställde man sådana vattensamlingar med ”feminitet”, alltmedan friskt, kraftfullt strömmande vatten ansågs vara ”maskulint”.

I sin fascinerande bok Mansfantasier beskriver Klaus Theweleit hur träsk inom fascistisk och nazistisk ideologi ibland kom att symbolisera ”kvinnliga” hot mot den manliga kroppens hårdhet, torka och okänslighet. Kvinnornas värld beskrevs som mjuk, formbar och våt. Om ett objekt faller ner i ett träsk absorberas det, det sjunker in i det, alltmedan ytan åter blir lugn. Likt kvicksand är ”det kvinnliga” både fast och flytande, det är också orent och dödligt, det skapar inte, det är lugnt, men kraftlöst och uppslukande. Tankar som passade som hand i handske för de virila fascisterna när de tog itu med att dränera de pontinska träsken och ledde vattnet från de stagnerade kvinnopölarna till den maskulint framporlande Mussolinikanalen. Mer om detta senare – nu till myggen, vars kvinnosläkte knappast kan kallas mjukt och passivt. Det är nämligen mygghonorna som suger blod och skaffar avkomma, medan hanarna i stort sett är ganska ovidkommande varelser.

Jag skriver detta i trädgården till mitt hus i Bjärnum. Ett ganska dumt tilltag eftersom solskenet gör att jag knappt kan se datamaskinens skärm, men jag kan inte sitta inne nu när hela naturen prunkar i en frodig, frisk grönska, solen värmer och fåglarna sjunger, snart kommer de att tystna när de får fullt upp med att sköta sina ungar. Alldeles nyss fångade jag en mygga och betraktar nu det lilla, men ytterst otrevliga djuret. Det var sådana som hon som var upphovet till malarian i Rom, det var alltså inte den dåliga luften som var boven i dramat.

Det var först 1898 som tre italienska vetenskapsmän, Grassi, Bignami och Bastianelli, lyckades bevisa att malaria orsakades av en encellig organism som spreds av anopheles en art av stickmyggor.  De finns över hela världen. Även i Sverige spred anopheles en gång i tiden malaria, som här kallades frossa eller sumpfeber. Den kom i form av häftiga skakningar, plötsliga feberanfall, illamående, kräkningar, huvudvärk, diarré och muskelvärk.

Jag betraktar myggan som nu börjat krypa över min arm. Jag kommer att smälla till henne så fort hon börjar suga blod. Med blotta ögat kan jag inte urskilja hennes raffinerade vapen; en bukett med sju stycken spjut som borras in genom offrets hud, innan hon genom en snabel suger upp blodet. Hennes snabel har både inåt- och utåtledande kanaler. Hon skall nämligen innan hon suger upp blodet spruta in sin saliv i såret, så att blodet inte levrar sig. I saliven lever svampar som retar vävnaden och ökar blodtillförseln, samtidigt som de hos anpophles sprider de encelliga djur som kommer att förgifta människokroppen.

En ordentlig slurk blod får myggans ägg att utvecklas och hon lägger dem sedan i stillastående vatten, där de blir till larver som oavbrutet med stor fermitet simmar kring med ryckiga rörelser i sin jakt på mikroskopiska plankton, innan de blir till puppor och slutligen som fullt utvecklade och blodsugande myggor kan ge sig av från vattnet. För att överleva i behöver mygglarverna syre och värme. Det betyder att de dör om vattenytan täcks med exempelvis olja. I kalla område, exempelvis i Norrland, lever mygglarverna vid ytan av pölar med stillastående vatten, just för att dessa snabbt värms upp av solen och att det inte frodas några rovdjur i dem, som fiskar och större insekter. I varma länder lever mygglarverna däremot i djupare vatten, som i träsk där vattnet är varmt och stilla. I Italien stortrivdes de i de väldiga Pontinska Träsken söder om Rom.

Min far hade ofta tid med mig och så långt tillbaka jag kan minnas brukade vi samtala med varandra. Tror inte att Far brukade behandla mig som ett mindre vetande barn. När jag blev äldre kunde han komma med en del bekännelser. Exempelvis så sa han en gång att: ”Jag har sällan skämts så mycket för mig själv och mina åsikter som när jag upptäckte att Mussolini var en uppblåst despot och bluffmakare, att fascismen var en otäck och skadlig ideologi. Jag hade nämligen som ung grabb till en början varit ganska imponerad av vad som uträttades i Italien, det var antagligen mina äldre vänner och bekanta som fick mig att tycka så”.

På den tiden hade jag redan sett filmer med gåsmarscherande svartskjortor och den pajasartade Mussolini som sköt ut med hakan, medan han gjorde idiotiska miner och teatraliska gester. Han hade krigat på Hitlers sida och till slut fått sitt eget folk emot sig. Hur kunde Far ha kunnat beundra en sådana pajas? ”Det handlade om kooperation, modernisering och annat som tycktes vara nytt, friskt och fräscht. Främst var det utdikningen av de pontinska träsken som imponerade på mig. Hur fascisterna lyckades utrota malarian. Vi inbillade oss också att de höll på att får bukt med fattigdomen. Men så anföll de 1935 Etiopen med attackplan och giftgas och då begrep jag äntligen de flesta framgångarna inte varit annat är förljugen propaganda.”

Allt det där var nytt för mig och det var först när jag flyttat till Italien och där började upptäcka en del likheter mellan socialdemokratin och den tidiga fascismen som jag begrep vad Far menat. Jag började också intressera mig för de pontinska träsken.

De väldiga träskmarkerna söder om Rom bildades genom att stora sandslätter hindrade vattnen från de volskiska och albanska bergen att nå havet. Samtidigt som de utgjorde ett skydd för Rom måste träsken även kunna forceras av de romerska trupperna och därför anlades den trädkantade Via Appia rakt genom träskmarkerna. Vägen var ett ständigt besvär, breda kanaler fick dikas ut för att skydda den mot översvämningar. Soldater som marscherade längs Via Appia och slavarna som underhöll den dukade ständigt under för malarian, medan förmögna romare på väg söderut föredrog att ta sjövägen. 

Fast landet var mycket bördigt gjrde malarian det glesbefolkat och vattensjuka områden alternerade med stora urskogar. Resenärer som Goethe och H.C. Andersen hyllade området som ett av Europas vackraste, fast H.C. Andersen förundrade sig över hur de fåtaliga invånarna ”var så bleka och sjuka med gulnat skinn”. Det var miasman som sög livet ur dem och förgiftade deras blod. Under artonhundratalet skildrade flera romerska konstnärer nöden och eländet i de pontinska träsken.

I Rom visste man att miasman gled in över staden från Pontina, furstar, påvar och kardinaler dukade under i malaria och det var inte förrän jesuiten  Agostino Salumbrino 1631 hade med sig Quechuafolkets mirakelmedicin kinin från Peru som romarna fick hopp om att äntligen besegra vålnaderna i de pontinska träsken. Man trodde faktiskt att miasman kunde ta formen av onda andar som tog människokroppar i besittning. Då forensiska arkeologer grävt upp kyrkogårdar har man funnit att skelett som diagnostiserats med malaria varit behängda med tyngder som om man hade velat stänga in sjukdomsandarna och förankra dem i jorden.

Kininet var verkligen effektivt mot malarian och det sägs ha spelat en stor roll för kolonialismen. När spanjorer, fransmän, engelsmän och andra erövrare började dricka kinin upphörde de tropiska länderna med att vara ”den vite mannens grav”. Engelsmännen föredrog att mildra den bittra smaken med gin och uppfann därmed drycken gin and tonic som brukades flitigt av soldater och kolonialtjänstemän.

Med kininets hjälp skulle man kunna dränera och odla upp de pontinska träsken. Redan Goethe hade i Fausts andra del låtit sin hudvudperson drömma om att omvandla sankmarkarna till ett väldigt område där flera miljoner skulle kunna bo, ”om inte trygga så dock fria och aktiva” och det var också Garibaldis plan. Men skräcken för miasman fanns kvar och få ville ge sig i kast med den stora uppgiften, inte förrän man fann att det varken var onda andar eller ruttna dunster som fick folk att dö, utan en liten, till synes obetydlig mygga. 

Under 1900-talet tog planerna form och i början av 1922 inledde det italienska hälsoministeriet det första stadiet i sin Nationella Bekämpningsplan ‒ gratis kinin delades ut till träskinvånarna och alla de som skulle delta i det väldiga dräneringsarbetet; hus målades vita och stora skärmar sattes upp så att myggorna skulle bli synliga och kunna bekämpas. Man isolerade de malariasjuka inom stora anläggningar och behandlade dem med kinin. Malariaparasiten dog och när nyfödda anophelesmygg sedan dök upp för att suga i sig blod från tillsfriknade malariapatienter fick de inte i sig några malaria-amöbor och den dödliga sjukdomen började försvinna. Vetenskapsmän identifierade myggornas kläckningsplatser och göt fett eller olja över vattnet för att därmed kväva larverna. Som tur var togs DDT inte i bruk förrän 1938 och då var myggplågan i stort sett under kontroll så det skadliga giftet användes inte i någon större skala.

När etapp ett var igång kunde man planera för nästa stadium, ‒  dräneringen av träsken. Tusentals arbetare sändes in för att bygga kanaler och dammar så att vattnet kunde bevattna fälten för att därefter rinna ut i havet. När bevattningsbehovet var löst röjdes fälten för sädesodling medan städer och byar byggdes upp för bönder och servicepersonal. 

Det var antagligen Mussolinis stora lycka att allt detta tog sin början strax innan han och hans fascister fick makten i Italien. Nu kunde han hoppa upp i loket, som redan börjat rulla och vända sig till folket som entusiastiskt följde honom in i det nya äventyret: ”Italienare!” dundrade han med hakan viljestarkt framskjuten. ”Vi har inlett den stora kamp som redan Augustus drömde om. Som den store Garibaldi önskade, men aldrig förmådde inleda. Under min och fascisternas ledning skall vi nu utkämpa kampen mot träskmarkerna som kommer att följas av slaget för vetet, då tusentals lantmän skall så och skörda så att Italien slutligen blir totalt självförsörjande!”

Erövrandet av de pontinska träsken blev fascisternas stridsbanér som drev dem framåt och snart gick allt med en rasande fart. Mussolini avskaffade tryckfriheten och förbjöd alla andra partier utom sitt eget. Bostäder, byggnader och vägar växte fram, maffian tuktades. Efter ett par år hade landets veteskörd femdubblats. Sankmarker dikades ut, skogsområden röjdes, alltmedan Mussolini, likt spaghettin på varje bord, fanns överallt – han red, fäktades, löptränade, tävlingssimmade, spelade fiol, skidade, skrev usla dramer, flög, skördade, skrek och gormade, allt i sken från kamerablixtar och i centrum av beundrande folkmassor.

”Mussolini har alltid rätt!” deklarerade jättelika propagandaaffischer och Ledarens allvarliga nuna syntes i varje hörn av det stora landet. Men, vi vet hur det slutade. Maktberusad och förblindad lät Mussolini sina trupper gasa ihjäl försvarslösa abessinska bönder, anföll med så tveksam framgång Jugoslavien, Albanien och Grekland att Tyskland och Österrike tvingades rycka in för att slutföra det hela. Mussolini tappade kontrollen över sig själv, sin politik och sitt folk, föll i famnen på Hitler och förnedrades inför den lille österrikiske korporalen som han under sin storhetstid kallat ”en rörmokare i regnrock – en dum liten clown”. Han sände italienare att dö långt borta i Stalingrads köld och svält, instiftade raslagar, avsattes av sin egen regering och fick uppleva hur fienderna invaderade Italien. Slutligen hängde Mussolinis lik upp och ner på en bensinstation på Piazza Loreto i Milano medan de flesta av hans utarmade och förödmjukade landsmän gladdes åt hans död.

Och utdikningen av de pontinska träsken? I början av 1930 hade skogarna fällts och över 16 000 kvadratkilometer täcktes av kanaler och diken, muddrade floder, dammar och pumpstationer. Kanalen Mussolini mynnade i Tyrrenska havet och förde äntligen vattnet bort från de förpestade träsken som successivt förvandlades till bördiga fält. Projektet nådde sin kulmen 1933, då det räknade med 124 000 anställda. Men trilskande bönder och arbetare internerades i överfulla läger omgivna av taggtråd. Lönerna var låga, arbetsdagarna långa, maten dålig och sjukvården bristfällig. Omsättningen på arbetare var ovanligt hög. År 1935 avfärdades samtliga utan föregående varning. Många av dem var malariainfekterade.

Regeringen hade placerat över 2000 familjer i Pontina, de flesta kom från norr och hade bedyrat sin fascistiska lojalitet. De placerades på landsbygden i standardiserade tvåvåningshus. Varje familj tilldelades dessutom en stallbyggnad, en ugn, en plog och andra jordbruksredskap, några kor och flera hektar mark, beroende på jordmånen och familjens storlek.

Fem välplanerade städer grundades ‒ Latina, Sabaudia, Pontina, Aprilia och Pomzia ‒ alla uppförda i en sparsmakad, funktionalistisk stil. Utanför dessa stadscentra anlades flera mindre borghi, byar. Malarian var på väg att försvinna och då området invaderades av stridande tyskar och allierade trupper vägrade många bönder evakuera sina hem.

När tyskarna retirerade stängde de pumparna och öppnade dammarna så att fälten täcktes med  bräckt vatten. De gjorde det inte enbart för att förstöra jordbruket och utplåna färskvattentillgången. De ville också att de allierade inte skulle kunna föra fram sina tanks och lastbilar mot Rom och i full medvetenhet om att malariamyggen trivdes bäst i bräckt vatten. En av krigets följder blev en våldsam malaria epidemi, men till slut fick Rom 1962 sitt sista fall av malaria. En flertusenårig förbannelse hade hävts och även om man om natten kan känna miasman i Rom är det inte längre samma malaria som plågat staden i flera tusen år.

Om Roms kamp mot malarian kan man läsa i Pick, Daniel (2005), Rome or Death: The Obsessions of General Garibaldi. London: Jonathan Cape. En italiensk bok handlar om Mussolinis dränering av de pontinska träsken:  Pennacchi, Antonio (2000), Palude. Storia d'amore, di spettri e trapianti. Roma: Donzelli.  Om stickmyggor  läste jag i Carl H. Lindroths  charmiga och välskrivna Från insekternas liv. Stockholm: Aldus/Bonniers, 1971. Ytterst intressanta idéer om nazism och misogyni finns i Theweleit, Klaus (1997), Mansfantasier I – II. Lund: Brutus Östlings Bokförlag Symposium. I  Latina finns ett alldeles utmärkt (och gratis) museum om de pontinska träsken genom tiderna: Museo della terra Pontina.