It is a hot summer in Hässleholm. We are at my mother´s place and life is somewhat strange, as always. Our summer house is rented out to a Dutch couple and their kids, we can thus not enjoy a swim in the lake or walks through the forest, instead we are cleaning up the second floor of my mother´s house. Throughout the years, useless things have accumulated and they are now collecting dust in places my mother does not visit anymore, partly because she does not want to be confronted with the mess. During our lives, stuff that has become worthless is constantly piling up around us. I wonder how my surroundings will look like if I am still alive thirty years from now.

To freshen up the place, we have dug into things that have been hidden away around us. Of course, I have not had the time to look at all interesting things that surface among forgotten gift wrap, age old tax forms, strange devices, pine cones, fire wood, piles of blankets and old winter clothes, unread books and other junk that have been lost in closets and other hideaways. However, my interest was triggered by drawings I made when I was ​​between ten and fifteen years old. I remembered several of them, how I spent hours creating them, though I had forgotten all about most of them.

I wonder why certain events get stuck in the memory, while others fade away completely. I found a photograph depicting me speaking in front of a crowd in a town square. I could not remember anything about that particular incident and even more surprising is that together with the photograph was a document in which the police authority gave me permission to stage a demonstration, complete with attachments detailing specific terms and rules. Apparently, it was something that happened during my military service. The demonstration seems to have been well attended and a means to influence the Government to increase the monthly allowance for conscripts. How could something like that disappear from my mind? I am pondering about how I could have organized such an event. I cannot imagine how I at the age of eighteen could have been engaged in such a thing and why I did it.

A few days ago, I gave a lecture at Hovdala Castle outside Hässleholm, another rather odd event. When I, the day after, found the forty years old photograph and its accompanying documents I came to think about their meaning. Like that event my Hovdala lecture would soon enter oblivion, both for me and my audience. Maybe it could be worthwhile to write down what I said, at least the introduction to my speech, so it may surface again after twenty years or so and I then could marvel at the fact that I had forgotten all about it.

I realize that this blog soon will disappear, like footprints in the sand. If I in a distant future would rediscover it,  my speech would at that time appear as stunning as my childhood drawings and the testimony about that unheeded demonstration. Here is the introduction to my lecture:

"When Patrik Nilsson at Studiefrämjandet a couple of months ago asked me if I wanted to take part in a storytelling event at Hovdala Castle, I agreed to do so without any hesitation. Mainly for two reasons: This castle has always had a great significance for me, as a memory and reference point and it cannot be denied that I take great pleasure in telling stories. However, the day before yesterday, I was gripped by doubts and felt lost. What would I tell you? You are gathered here in this glorious summer evening and have paid for listening to me. Accordingly, it is my duty to fascinate you. You must get value for the money you spent. You have to be amused. I cannot let you down.

In my bewilderment I saw myself standing here in front of you, on the stairs to the main building at Hovdala´s inner courtyard. Just like this very moment, I  could see how you expectantly or doubting turned your faces towards me and I felt as if I had been standing in front of Kathasaritsagara, a Sanskrit word meaning something like "The ocean in which all narrative rivers are ending up." Actually, it is the title of an Indian fairytale collection from the eleventh century. Even my stories have flowed into that vast ocean. I will now, from these stairs, dive into that sea of stories. However, what stories should I pick up from its depths?

The wonderful thing about Kathasaritsagara is that it is everywhere. Julian Ramos, a hundred years old, illiterate peasant who lived in the Dominican Republic and whom I met many years ago, told me: ‘Jan, here are two worlds in one. One that you can see and touch, you call that world The Reality. But there is also another world, one that most of the time is invisible and intangible. It is the world of dreams, memories, music, the spirits and God. I am a very old man, and you should know that time is a strict master that has taught me a lot. Nowadays, I move from one world to another, like a man who is walking through sun and shade. You who come from the countries up there in the north, you usually imagine that there is only one world. The one you call Reality and you are unable to realize that the other world is much larger, more inclusive and therefore more powerful.’

Julian Ramos said much more than that. Everything was memorable. I don´t have time to go into it all, but for a while I want to linger in his second world. The world I believe to be identical with the Kathasaritsagara, the Ocean of Tales. A sea each of us can dive into and its water can also be drunk. This evening, I hope you will be able to follow me down into this ocean, which, like Julian Ramos' other world,  is all around us; right here, right now. It is present here during this beautiful summer evening, among the trees on the ridge behind you, inside the building behind me. Sure, the sea of tales can be daunting, but it is nevertheless an exciting place. If we decide to throw ourselves into its depths and learn to enjoy the swim, we ought to ignore our fears, our doubts and our prejudices. Kathasaritsagara is namely presently with our neighbor from Lubumbashi, with our children, our ancient relatives, the nature that surrounds us, within ourselves. All we have to do is become aware of its existence.

Like when we every day by bus or train travel to work, deeply engrossed in a magazine or surfing the web, or within a light slumber are trapped by endless everyday musings, but suddenly we wake up to the world around us, lower the  newspaper, the Ipad or mobile phone and raise our eyes to discover our fellow passengers and perceive how Kathasaritsagara is hiding behind their faces. We look out of the window and perceive how Kathasaritsagara is present in the landscape that rushes past.

Kathasaritsagara is available online, in magazines and books, and  - of course -  here at Hovdala. Like Julian Ramos´ invisible world, the Ocean of Tales is timeless and now when I stand here on these steps and look toward the doorway over there I can with my mind's eye conjure how an eight-year Jan Lundius is passing through it in company with his father Axel Lundius, who is working as a journalist at Norra Skåne. They are about to meet Casimir Ehrenborg, lord of the castle.

Each year, Norra Skåne´s press club organized an event at Hovdala Castle. Each journalist was allocated a room, or a theme. My father was allotted a room with portraits of a couple of Ehrenborgs; he told his audiences some stories about a key, a ring and a pair of cookbooks, I do not remember exactly what and how. I was more fascinated by Bo “Pax” Göransson´s presentation, fiercely enthusiastic and accompanied by a fascinating body language, though I cannot remember a thing about what he said. Like my father, Pax had a mustache, children attach great importance to such similarities. Nevertheless, I still remember some stories, like Major Viggo Olsson's vivid descriptions of how Danes, Swedes and Snapphanar, Danish marksmen, during the Scanian Wars fought and died in bloody battles around Hovdala Castle. Viggo Olsson stood just where I stand now and his fascinated audience stood where you now sit.

Well, the day I followed my father into this courtyard we were received by Casimir Ehrenborg on this same staircase and accompanied into a bright stateroom with large windows, with a table decked with coffee and cakes. If I remember correctly, there was lemonade for me and while I sat there nibbling a cake and slurping my juice, I looked at Casimir Ehrenborg and his aged sisters, I think they were named Elsa and Eva, amazed by the fact that they all had such large ears. Why have older people larger ears than children? The siblings seemed older than most people I had met before, but now it strikes me that they may not have been much older than I am now. My father was in any case younger than I am now. Why had he brought his "little lad" to meet the old siblings of Hovdala Castle?

I assume he wanted to take me with him into Kathasaritsagara. It was there in the castle, just behind the door to the room where we sat eating the cookies and after coffee Casimir opened it and we entered Ali Baba's treasure cave, which at Hovdala Castle went by the name of  "the Green Stateroom" or "the Hunting Room". There were suits of armor and old weapons; cutlasses, muskets and crossbows, stuffed animals; elk heads, badgers and foxes, while glass cabinets displayed strange objects from all over the world. I later told my friends that I had seen a shrunken human head from the Amazons, but I am now not so sure about that. However, I remember quite clearly that there was a blowgun with poisoned arrows.

And there was, of course, the Ocean of Tales. Casimir Ehrenborg reverently lifted up the musket of Little Mads, which the notorious Snapphane leader had received from the hands of the Danish king. A magnificent weapon in ebony, with marquetry of  mother-of-pearl. The old baron turned out to be a brilliant storyteller and for the eight-year-old and his father he vividly told how Little Mads and four of his Snapphanar by Swedish riders had been chased far down into the South. In a forest clearing, Litte Mads had been compassed by a Swedish posse and his horse was killed under him. The desperate marksman sought cover behind the horse carcass, bit off a bullet and filled the barrel of his short musket with gunpowder, but in the deep snow he had lost the key to the wheel lock and could not find it. He tried to tighten the lock with his bare teeth, but was hit by bullets in both legs and when he tried to crawl into the bushes, he died after being hit in the back of his head by a Swedish musket butt.

While he told us the story, Casimir Ehenrenborg handled the musket of Little Mads illustrating his tale by pointing it towards us, raising it as if to beat us with it and in the end he lifted it to his mouth indicating how the threatened marksmen had tried to uncertain his weapon and as a grand finale the baron swung his head to indicate how Little Mads had received the blow from the gun-butt.

While thinking back on that episode and through my mind's eye watching my father standing among all those hunting trophies, I realize that even he was a hunter. Admittedly, my animal devoted father could never have been able to shoot an innocent beast of any kind. For sure, he was not a true hunter, but a journalist. What he was chasing was not animals, but stories. His hunting grounds were Kathasaritsagara. Instead of searching trails in the woods, he sought out people and many of them were odd personalities; religious fanatics, artists, petty criminals, local bohemians, gipsy kings, and circus people, those who were familiar with Kathasaritsagara and who  like pathfinders, such as Uncas or Chingachgook, could assist my father on his fishing tours on the Ocean of Tales.

Sometimes he would take me with him on his expeditions. For example, to the circus, which we both loved. We were sitting so close to the ring that sawdust whirled around us when the horses passed by and I could look into the mighty elephants' small eyes. During the break, it could happen that he took me to meet the circus manager. I remember Eli Benneweiss, who was heading the biggest Scandinavian circus at the time. A tanned man with a deeply furrowed face above a perfectly contour cut, squared white beard. In his elegant circus wagon he invited my Father for a whiskey while he was talking about circus life. He told us how nice it was when Scandinavian Law had liberated him from the constant troubles connected with the keeping of frustrated, wild beasts. This in spite of the fact that it was when Eli Benneweiss had introduced wild animal numbers to his circus that the family business had begun to pay off in earnest. Eli's half-brother was one of the world's most renowned tiger tamers and had been working in Hollywood.

Eli Benneweiss stated that "you will not find a circus´ soul in the humiliation of wildlife. It thrives through magic and compassion. The audience will not identify itself with a whipped lion, but instead empathize with the trapeze artists´ boldness as they jump headlong into the air under the circus dome, or when the tightrope walkers are performing their tricks high above the spectators' heads, where they sit with their hearts in their throats. And the clowns ... they are the ones who keep a circus alive. The hardest thing for a circus director is to find good clowns. A circus falls or rises with its clowns. Through his or her art, a clown manifests the circus´ soul. A clown act is among the hardest things any artist can accomplish. It is not enough to be funny. A genuine clown must be a magician, a craftsman, he must be endowed with an artist's soul, with unique charisma, Great geniuses like Chaplin, Grock and Popov. The clown evokes our sympathy. We identify with him, it is he who leads us into the world of the circus. As in the classic clown number with the White Clown and Auguste. The White Clown with his fantastic outfit; the white make-up, the bright red mouth and ears, the peaked cap and his magnificent embroidered costume – he is the dandy, the puffed-up virtuoso, possessed by  superiority´s sadism. Against him stands the Auguste clown, with his baggy, excessive suit, the large broken shoes, his unruly hair and red nose. An almost insane loser, an uneducated tramp pitted against an arrogant aristocrat. Who wins their comic encounter? The Auguste, of course. But neither he, nor the white clown, are particularly nice or compassionate characters. They are usually vicious and sadistic. They are like us. We do not have to like them, but they act as mirrors reflecting how pathetic, how laughable we all are. It's circus, it´s beyond good and evil, it is both close and distant, surprising, astonishing. It's art. It's magic."

To hear Eli Benneweiss talk was to dive into Kathasaritsagara a place where there is an imminent risk of getting lost, to  lose the grip on the audience and drown. It is utterly embarrassing to witness a magician who is unable to hide the mechanics behind his tricks, or to see a juggler drop his balls, just as embarrassing as it is to have to listen to a failed story teller. The one who suffers the most is the failed magician, juggler or storyteller. It requires a firm and experienced hand to be able to travel across the Ocean of Tales. I do not know if I am a worthy companion, but I dare to make an effort and do it now by entering the world of ghost stories.

When I was a boy I was fascinated by the clowns. However, they were both amusing and frightening. It was maybe their deep humanity that grabbed me, their world beyond good and evil - Kathasaritsagara. I shall now tell you a ghost story. If I am going to succeed in fascinating and frightening you, I do not know, but such an uncertainty is part of the excitement while a narrator and his audience navigate together over Kathasaritsagara.”

This how I introduced my evening of storytelling. I may tell you the ghost story at another time. I do not know if I managed to grab hold of my audience at Hovdala, but I hope I managed to do it.

Somewhat over a month ago, I was sitting with my friend Örjan in the garden outside the house  in Bjärnum. We had just eaten an extensive dinner and enjoyed the presence of the nature all around us. In the mild twilight breeze after a day with clear blue skies we were talking amongst lush rhododendron bushes.

As usual, our conversation fluttered from subject to subject. Örjan told me that one of his brothers claimed that it is impossible to think while you are running. To be able to concentrate you have to stand still, or maybe even walk, but doing some serious thinking while running - impossible. I could not agree. I had imagined that my best thoughts appeared while I was running, or relaxing in a warm bath. Where there not several well-known books about thinking runners, like Alan Sillitoe´s The Loneliness of The Long Distance Runner or Haruki Murakami´s What I talk About When I Talk About Running? I had assumed that the peculiar rhythm of running, how blood flushes through body and brain, the trail through a changing landscape, all such sensations must constitute a stimulus for the imagination and thoughts that constantly come and go while I run.

When I arrived in Rome, it´s more than a week ago now, I decided to test if I was right or wrong. I suffer from periodic addictions, not of alcohol or other substances, but of certain habits. One of my greatest liabilities is that during certain periods I concentrate far too much on specific activities. Sometimes they can be profitable and beneficial, like remunerated work, though sometimes they are quite meaningless - like blog writing. Occasionally running has taken up far too much of my time. If I have started jogging I do it almost every morning, then I suddenly quit and it may be years before I take it up again. Last time I had a running period was in Paris and that is now more than three years ago. Before that, I assume it was in Rome, maybe more than ten years ago, when I used to do my Ben Hur route, meaning seven laps around the Circus Maximus, which was close to the apartment we lived in before moving to Via Roberto Scott.

Why do I quit running? Maybe it's because I have been swallowed up by other tasks. A jog does not take long, but when pressing duties are piling up it may feel necessary to skip it. Actually, it's pretty stupid. To run actually means I´m enabled to store some strength, it signifies an energy boost for the daily toll. Often, it is furthermore a welcome respite from worries and gloomy thoughts, especially if I run through a beautiful landscape, which clears my mind.

Since I came back to Rome I have now been running five mornings in a row and am just back in the apartment, sweaty and exhausted after a race through the park of Caffarella. Since my running stint currently coincides with my blog writing I am combining the two passions and write down thoughts and impressions from my morning run, complemented by some information retrieved from books and the web.

At seven-thirty, I stepped out into the street in front of the apartment building where we live. I ran up a flight of stairs and ended up in the Italian summer landscape; green and lush before the merciless sun dries and burns it during July and August. In the dense greenery shine the white or pink flowers of oleander bushes, while meadows are dotted with blue and yellow flowers, with names unknown to me. Occasionally a flock of emerald green parrots dashes through the air, feral birds which have found a habitat in the parks around the Appian Road.

I cruised between dogs being walked around the park in front of our house, stumbled down a steep hill and on the right side appeared the first ancient monument; a round tower that make up the largely unknown Titus Flavius ​​Abascanto´s memorial to his even more unknown wife, Priscilla. Along the Appian Road are several memorials dedicated to the memory of deceased Roman matrons, most famous is Cecilia Metella´s impressive mausoleum higher up along the street, even she a fairly unfamiliar lady.

As long as we have lived in Via Roberto Scott, Priscilla's tomb has been surrounded by rusting scaffolding and the adjacent section of the park has been secluded by a high fence and an iron gate with a hefty chain and heavy lock. A sign announces that the building will be restored in 2002.

I turned round the corner and passed a nameless trattoria. In the early twentieth century it was a popular place for tourists and pilgrims making ​​their way down the Appian Road to reach the catacombs outside the walls of Rome. At that time the trattoria was called Aquataccio, Still Water, and the owner stored his famous, homemade cheeses inside Priscilla's tomb chamber. Nowadays, there are not many people walking along the Appian Road, except on Sundays when it is exempt from car traffic.

As soon as there was a short interval in the dense traffic of tourist buses, taxis on the way to the Ciampino airport, or private cars heading for Frascati, Grottaferata, Albano or IKEA, I scurried across the Appian Road and passed the church of Quo Vadis, taking its name from the The Acts of Peter, written sometime in the mid 100's. A most peculiar yarn telling about the apostle raising not only a young man from death, but also fried fish, makes a dog talk and praises God for paralyzing his own daughter to avoid her being  married to a gentile. The apostle´s presence in Rome is due to the fact he pursues a certain Simon the Magician to prove that he is a charlatan. Peter makes one miracle after another and finally succeeds challenging Simon to a wizard duel worthy of Harry Potter. As a grand finale of this duel Simon succeeds in flying over Rome, but with God's help Peter makes him crash and after some time Simon dies of his injuries. However, Peter ends up with grave problems when several women after becoming "chaste Christians" stop sharing their beds with their husbands and to avoid execution Peter sneaks out of Rome, only to meet the deceased Jesus on the Appian Road. Frightened and surprised Peter asks him: Domine, quo vadis? My Lord, where are you going? Jesus answers him: "I walk to Rome to be crucified again." Peter realized that he once again has betrayed his friend and master, and ashamed returns to Rome and his forthcoming execution.

According to several Romans the Church of Quo Vadis is misplaced. According to them, Peter lived further down the road and if he had met the Lord it would have been after where the Church of St. Sebastian's now stands. In the catacombs under that church some monks have found an ancient marble slab with the inscription Domus Petri, Peter´s House.

Inside the church of Quo Vadis there is a marble slab set into the floor in which one discerns two deep footprints. Legend says it is Jesus' footprints. It was here he stood when he met with Peter. It is possible that the church replaced a Roman temple where the footprint slab was already present. Unfortunately, from other places in Rome we know that such marble slabs are votive offerings. Some Roman legionnaires, who after long years of hardship along the frontiers had returned to their hometowns, donated to their preferred temples marble slabs into which their footprints had been carved as a token of gratitude for having survived and as a sign that they had finally returned  home and would never again leave their place of origin.

Such reading fruits rushed past inside my head while I ran along the wall around the meadows above the San Callisto Catacombs. A number of workers were frantically engaged in scrubbing mosses and lichens from the rough wall. One of those inexplicable activities that I sometimes witness in Rome. Instead of renovating the dilapidated monuments around the place, or picking up piles of trash, had a bunch of municipal workers been ordered to scrub a long wall, which was quite beautiful in its robes of hanging plants, lichens and mosses of various colors.

I turned into the narrow street towards the Caffarella Park, to my right I glimpsed a round building that I had not previously paid attention to, but considering my future blog contribution  I probably had to find out something about the history of that structure. I stopped and read the sign that the Municipality had placed in front of the building. This admirable service is found all over Rome, where elegantly designed signs provide summaries of the history of monuments and specific places. Unfortunately, many of them are made unreadable by graffitti fanatics who apparently get some kind of kick from spraying them down with black or red color. On this particular sign I was able to read: Edicola di Cardinale Pole, Cardinal Pole's little house, but the explanatory text had been made unreadable by an unsightly graffitti squiggle.

Cardinal Pole? Who could that fellow have been? After I had returned home, I consulted  Wikipedia and found that Cambridge's last Catholic bishop, Reignald Pope, had funded the construction of the round, little chapel and in another place I read about two theories to why he had decided to have it built. One was that he considered that the church Quo Vadis had been misplaced and the other that he built the chapel in a place where he had survived an attack from killers hired by Henry VIII.

Cardinal Pole had gone through hell because of the English king's constant divorces and weddings. Facing a specially convened meeting of theologians at the Sorbonne University in Paris, Reignald Pole had defended Henry's decision to divorce Catherine of Aragon. Pole´s defense had been a test of loyalty, since he had previously opposed the king's marriage to Catherine by quoting Leviticus 20:21: “And if a man shall take his brother's wife, it is an unclean thing: he hath uncovered his brother's nakedness; they shall be childless.” However, in Paris Cardinal Pole used another convenient Bible quote, Matthew 22:24: “If a man die, having no children, his brother shall marry his wife, and raise up seed unto his brother”. Henry VIII was very pleased and Pole was back in favour.

However, when King's rampant libido complicated matters further and when he married Anne Boleyn, Pole lost patience with his king and escaped to Rome. A furious Henry VIII condemned the cardinal's mother and older brother to death, but repented and had them for a couple of years locked up in the Tower instead. Pole then began to publish pamphlets attacking the blasphemous rule of Henry VIII, while traveling across Europe trying to inspire Catholic potentates to attack England and with only three votes missing, Pole lost in 1555 the opportunity to become pope. It was perhaps not surprising that Henry VIII was trying to get rid of Reignald Pole in the place I was now passing.

I continued along the narrow street, and ran past the Chinese ambassador's residence, an exclusive tennis club and several of the strange hovels found in secluded places all around  Rome; dilapidated shacks which crumbling walls that have been improved by corrugated iron and tarpaulins, shanties surrounded by overgrown gardens with wrecked cars, goats and chickens. Sometimes it appears as if the residents of these dilapidated shacks, with satellite dishes and laid-up trailers, own the land around them, for there can sometimes be seen a tethered horse, or an occasional, skinny cow.

I passed the open gates to the Park of Caffarella and while a rooster crowed in the vicinity I ran through cool and shadowy vaults of dense leaves. The crowns of gnarled trees on both sides of the gravel road joined one another above my head. When I passed a couple of athletic, young ladies, I forced myself to straighten my back and put more bounce into my steps, though it was not easy. I was already becoming strained and had reached the second breathing that my friend and running mate Stefan used to describe as my "vacuum cleaner groans".

After having passed another couple of ladies I began to think that considering I was sixty years old I was actually in an unusually good shape, but then I glimpsed before me a broad-shouldered gentleman, with a strange, distorted running style. We had reached a tiring stretch across a wide meadow and the sun glistened on the man's bald crown that was enclosed by bushy, snow white hair. I guessed that the man must be much older than I. On his black T-shirt was written Istituto Sacro Cuore with white letters, accordingly I assumed the resilient old man must be a priest, or a monk. I could absolutely not let an old man like that beat me in the track and therefore increased my running speed, but so did the priest and he even began to pull away from me with his strange, twisting running style.

I felt an increasing pain in my right foot. An excuse to cut back on the pace or a divination about upcoming difficulties in walking and running tomorrow? Should I give up? Never! I could not, with any self-esteem intact, give up the challenge from an old, tinpot priest. Though my vacuuming growl was becoming worse and it had begun to flicker before my eyes, I did not give up the struggle. I lasted two minutes more, then I had reached my limits. While the priest continued ahead with unbridled speed I staggered to a halt and pretended that I had become interested in the sight in front of me and that was actually true.

Breathing with greater calm I read the explanatory sign and watched the scenery. In front of me rose´s Egeria wooded hill, under it there is a cave where the Camenae dwell, these are nymphs who since time immemorial protect the spring which waters gush forth from a badly damaged, marble lion´s mouth  into a pond with the surface covered by bright green algae. Over the ruined arch, which spans over the source and its marble statue of the god Almone, whose head is missing, chunks of dense greenery is exuding down over crumbling walls. What was in front of me were the remains of Herod Atticus´ Nymphaeum.

A nympheum is shrine within a cave, or by a source, which is consecrated to nymphs believed to live in and protect the flowing water. During Antiquity entire facilities with fountains, pools and banquet halls were developed around certain nympheae. That had certainly been the case in the days when the present Park of Caffarella was part of Herodes Atticus´ luxurious villa, the  Tripio. Herodes Atticus was an immensely rich, Greek aristocrat and philosopher who had been summoned to Rome to raise Emperor Antonius Pius´ adopted son, Marcus Aurelius, who eventually became a legendary emperor and author of the perennial best-seller Meditations, a classic representative of Stoic philosophy and spirituality. We catch a glimpse of him in the beginning of the great movie The Gladiator.

Herodes Atticus married a relative of Antonius Pius´ wife, the fourteen year old Aspasia Annia Regilla, who owned the land that later became the Park of Caffarella. When the marriage was consummated Herodes Atticus was forty years old, a considerable age at the time, but he assured the world that he loved his Regilla.  Under the joint patronage of himself and his wife Herodes Atticus ordered a variety of impressive buildings to be erected across the Empire, among them sports facilities, theaters and public baths in Athens, Corinth, Delphi and Thermopylae, and of course the brilliant buildings in Tripio, of which there now only remain the disintegrating nympheum and a temple that Atticus had erected in memory of his Regilla.

Atticus traveled frequently between Greece and Rome, where he held a variety of important political offices and acted as the emperors´ confidant and advisor. If he spent his time in Rome during the summer, he certainly enjoyed the cool, open halls surrounding the nympheum. As the days grew hot and stuffy Atticus and his entire household spent them beside the pools and rippling streams by Egeria's lush hill. It was maybe here that Regilla was brutally kicked to death during one of her husband's business travels. It was Alcimedon, one of Atticus freed slaves, who according to witnesses unexpectedly begun abusing his employer's wife, she died when Alcimedon directed a brutal kick to her stomach. We no longer know the cause of the attack, but when Herodes Atticus came back he was accused of instigating murder by Regillas brother, who was first consul of Rome. It was only Emperor Marcus Aurelius' intervention that saved his former teacher from execution. During the rest of his life Herodes Atticus devoted himself to building various temples honouring the memory his young wife, of which one remains in the Park of Caffarella.

I started to move again, the break at the nympheum had provided me with renewed vigor and fighting spirit. I ran back along the stream Almone, came across a bridge and reached Vaccareccia, the Caffarelli residence. The Caffarellis are no longer there, already in the beginning of the 19th century they sold Vaccareccia and the surrounding land and in 1853 they also sold their big town palace at the Capotoline Hill to the Prussians and it became the German Embassy, until Italy declared war on Germany in April 1915. The Caffarelli family had not so many distinguished members as the other noble families of Rome, like the Orsinis, Colonnas, Borgheses, Odelschalchis, Ludovisis or Torlonias. They apparently lived off the riches from their farm lands, something their ruined palaces still seem to testify. It appears as if there are people still living in the huge, run-down palace of Vaccareccia. The yard is littered with trash, dogs run around among chickens and sheep and strange structures of corrugated iron and chicken wire. I wonder how life was inside the huge building when the decline set in. Where old maids and decrepit old men staggering around like ghosts among dusty furniture in semi-deserted rooms and corridors, while chicken and cats ran around their feet?

The Almone Stream has not fared much better. When I passed a bridge, I noticed that the stream was blocked by a variety of junk, especially PET bottles and plastic containers. PET bottles appear to be one of our world's great curses. People have increasingly become accustomed to drink bottled water, even in Rome with all its fountains with fresh and tasty water. It is now forbidden to introduce PET bottles into Venice where they have blocked and destroyed several channels. These bottles are almost indestructible and while they float on the water surface they gather all manner of waste and harmful dung.

When I worked as a teacher in Växjö, I found that this year's national tests in English included a text about a boat called Plastiki, an eighteen feet long catamaran made of 12 500 PET bottles- It was built in 2010 by young people who later used the strange vessel to cross the Pacific, from San Francisco to Sydney. Far out at sea, they found vast expanses covered with plastic fragments, mostly PETmaterial. Currently, there are 46 000 pieces of plastic per square kilometer in the world's oceans. Each year, a million seabirds and 100 000 marine mammals are killed due to the suffocating plastic and the misery it brings along. The sight of the debris in the Almone Stream made ​​me sad and I wondered what ancient Romans would have thought if they knew their holy water would be humiliated in such an awful manner.

Almone was once a sacred and intensely worshiped water course. The stream, Almo in Ancient Roman times, was once at the heart of one of the city's most important celebrations – The Holy Week of Attis. The peculiar rituals were initiated one week before the actual festivities began. On March 15, the Korybantes,  the goddess Kybele´s clergy, cut the most perfect reeds to be found along the banks of Almo and in a solemn procession carried them up to Kybele´s and Attis´ temple on the Palatine. On March 22, it was time for Arbor Intrat, the Entry of the Tree, when a large pine tree was carried into the temple. During the following day, Sanguem, the Bloody Day, possessed Korybantes sung and swirled around while their Archicallo, High Priest, supervised how they cut  themselves with sharpened swords and let their blood flow over the black stone, which crowned the head of the goddess's silver statue. It was during this celebration that the young men who would devote their lives to the services of Attis and Kybele castrated themselves. These wild rituals lasted for two days. The following day and night, Hilaria, was celebrated throughout Rome and people drunk and danced in the streets. The feast was followed by a much needed Requetio, Day Off. Climax came the next day, Lavatio, the 27th of March when Kybele´s bloodstained silver statue was taken through the streets of Rome in a chariot drawn by white, flower-bedecked heifers, which followed the cream of Rome's nobility, dressed in their best clothes, all them barefooted and surrounded by wildly dancing Korybantes.

The procession left the city through the Porta Appia, which is still there, but it now is called the San Sebastian Gate, from there, they moved down to Almo´s banks and the cart was brought into the middle of the stream where the Archigallo, to the people's loud acclaim and cheers washed the silver statue and its black stone, after that the procession returned  to the Palatine in a triumphant mood. Spring had begun.

Occupied with thoughts about waste and strange religious rites, I ran without noticing it past Regilla´s beautiful temple, otherwise I used stop, peek through the fence and watch the charming temple where it stood in the shade of tall, well-kept pine trees, at the same time as I would be annoyed by the sign that declared that during the summer months one would be able to visit the temple between the hours of ten and four. Two Sundays I had walked up to the temple only to find the gates locked as usual. I will probably never get to see the inside of that templeWhen I in vain have come back to the temple I have been reminded of the fact that it is also called  the temple of  Redicolos. "Ridiculous" is  ridicolo in Italian, but the temple is not named after a “ridiculous” deity. In ancient times it was dedicated the God of Return ‒ Redicolos, from the Latin word for return, redeo.

Today, I had decided to run without any break, all the way home, but I failed to do so. When I arrived at Appian Road I had to make a halt. Two carabinieri stood stiffly erect on their motorcycles, which with rotating blue lights passed by at breakneck speed, while their riders through whistles intermittently blew shrieking sounds. I could not understand why they were standing up, it looked dangerous. Soon after came two other motorcycle-borne carabinieri, though they were sitting down and after them came in the same insane rush five black limos, followed by another four motorcycle-borne carabinieri.

Some high dignitaries, or a couple of onorevole moving from one place to another. While the motorcade passed all activities stopped; runners, pedestrians, motorists and the moss scrubbing municipal workers followed the scurrying caravan with their eyes, shaking their heads. Onorevole, honourable, is a somewhat strange title for an Italian parliamentarian. I do not believe it is particularly common among Italians to respect and honour their politicians. Too many, within the entire spectrum from left to right, have made their voters disappointed by revealing themselves as corruptible persons, who do not consider themselves as elected representatives of their fellow citizens, but rather as upholders of their own privileges and high paid positions. Italians often state that the only time all are agreement within the Parliament is when its members are voting to increase their benefits and raise their own wages.

I was running again, thinking that the spectacle was probably more of a power demonstration, than a security measure. In any case it did not help Aldo Moro to have an escort when he was kidnapped by the Red Brigades. All five carabinieri and police officers who were supposed to protect him were killed.

Just before I turned into the last stretch on our home street, Via Roberto Scott, I passed a stump of a road called Largo Enrico Riziero Galvaligi, yet another reminder the Anni Piombi, the Years of Lead, i.e. the time when rightist and leftist terrorist groups kept Italy in constant fear and the Prime Minister Aldo Moro was murdered.

General Galvaligi had as a young carabinieri joined the partisans in their resistance fight against German invaders and Italian Fascists. In the 1970s he had along with the legendary della Chiesa, who eventually was murdered in Palermo, fought against the Mafia. When Galvaligi was appointed General, he also became chief of security for the carceri speciale, "special prisons", institutions where mafiosi and terrorists were incarcerated. At this time, after the assassination of Aldo Moro in 1978, the terrorists within the Red Brigades were considered to be the greatest threat to Italian society and democracy. Accordingly, it was  mainly brigardistas who were locked up within special prisons. It was della Chiesa who ensured that they ended up there and the leftist press pointed to the unsatisfactory conditions prevailing in those prisons.

On December 12^th 1980, the Brigades kidnapped Giovanni d'Urso, who within the Ministry of Justice was the main responsible bureaucrat for the special prisons. The Brigades announced that they had judged d'Urso as guilty to treason and had condemned him to death. He would be executed unless the revolutionaries who were incarcerated in special prisons were released. The Government feared a new Aldo Moro incident and immediately transferred the leftist terrorists from Asinara, the most notorious special prison, though the Mafiosi stayed behind on the isolated prison island north of Sardinia. Inspired by this success the leftist prisoners of Trani´s special prison rioted and took 18 prison guards hostage, threatening to kill them all if not all "political prisoners" were released immediately.

On the 29th December, instead of negotiating, Galvaligi sent in his carabinieri in an armed raid against the prison rebels, they were completely taken by surprise, made no resistance and the hostages could be released without any bloodshed. Nevertheless, the risky operation cost Galvaligi his life. On New Year's Eve he and his wife were returning home after mass in the parish church of our neighborhood. When they were taking off their coats, the bell of the entrance door  rang, someone announced that it was the postman searching for General Galvaligi. He was waiting outside the gate with an official delivery. Galvaligi went downstairs to open the entrance door to the apartment building  and was greeted by Remo Pancelli and Pietro Vanzi from the Red Brigades, opening fire with their automatic weapons. The general died immediately after being pierced by seven bullets.D'Urso was released two months later, but it took another six years before Italy's prison system was reformed, mainly due to intense pressure from the Catholic Church.

Pleasantly exhausted I entered our apartment. Now, when I have showered, relaxed and written my blog entry  I consider it proven that Örjan´s brother was wrong – for sure you can think while you run. However, it can of course also depend on the fact that running in Rome may be an exceptional experience. You cannnot avoid being inspired by a city where even such a relatively  forsaken place like the Caffarella Park possesses so many remarkable treasures. Even a simple jogging tour reveals layer after layer of culture, inspiration and challenges. I have only scraped the surface, variations seem to be endless. As one of my daughters stated ‒ even if you took away all the people from Rome, the town will continue to breath and speak to you.

Stoops, Robert F (2012) The Acts of Peter (Early Christian Apocrypha). Oregon CA.: Polebridge Press. Turcan, Robert (1997), The Cults of the Roman Empire.Oxford: Blackwell.  Cento Bull, Anna and Philip Cooke (2006) Ending Terrorism in Italy. New York: Routledge.

För lite mer än en månad sedan satt jag tillsammans med min gode vän Örjan i trädgården utanför huset  i Bjärnum. Vi hade avslutat en omfattande middag och njöt i fulla drag av naturen omkring oss. Mätta och belåtna samtalade vi bland prunkande rhododendronbuskar, i ett milt skymningsljus efter en dag med klarblå himmel.

Som vanligt fladdrade samtalet från det ena ämnet till det andra. Nu påstod Örjan att en av hans bröder sagt att det är omöjligt att tänka medan man springer. För att kunna koncentera tankarna måste man stanna upp, eller möjligen promenera. Jag kunde inte hålla med. Jag inbillade mig att jag tänkte bäst medan jag sprang, eller låg i badet.  Fanns det inte flera välkända böcker om tänkande löpare, exempelvis Alan Sillitoes Långdistanslöparens ensamhet eller Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning?  Jag hade fått för mig att löpandets rytm, blodets genomströmning av kropp och hjärna, rörelsen genom ett skiftande landskap, allt sådant utgjorde stimulans för fantasin och att tankar oavbrutet kom och gick medan jag sprang.

När jag anlänt till Rom beslöt jag mig för att testa om jag haft rätt eller fel. Jag är periodare. Ett av mina stora fel är att jag under vissa perioder koncentrerar mig fult ut på vissa saker. Ibland kan de vara inkomstbringande och nyttiga, som avlönat arbete, ibland tämligen meningslösa  ‒ exempelvis bloggskrivande. emellanåt har det rört sig om löpning. Har jag väl börjat jogga dagligen så gör jag det så gott som varje morgon, sedan lägger jag plötsligt av och det kan gå flera år innan jag springer igen. Sist jag hade en löpningsperiod var i Paris för mer är tre år sedan. Och innan dess var det väl i Rom, för kanske en tio år sedan ,då jag brukade göra min Ben Hur runda, dvs springa sju varv kring Circus Maximus, som låg i närheten av den lägenhet vi då bodde i.

Varför lägger jag av? Kanske beror det på att jag slukats av andra uppgifter. En löprunda tar inte lång tid, men då plikter hopar sig kan det kännas nödvändigt att skippa den. Egentligen är det ganska dumt. Trots allt innebär en löprunda en kraftansamling, en energiinjektion inför dagens uppgifter. Ofta är det också en välkommen paus bland bekymmer och dystra funderingar, speciellt om man har förmånen att springa genom ett spännande landskap. Eftersom löpningshysterin för tillfället sammanfaller med mitt bloggskrivande kombinerar jag nu de två, antagligen snart övergående, passionerna. Under dagens löpning tänkte jag ut följande blogginlägg, som jag nu bättrar på med uppgifter från nät och böcker.

Klockan halv åtta steg jag ut på gatan framför hyreshuset där vi bor, gick uppför en trappa och hamnade i det italienska sommarlandskapet, grönt och frodigt innan det under juli och augusti torkat och bränts av den obarmhärtiga solen. Mellan den täta grönskans olika nyanser av grönt lyser oleanderbuskarnas vita eller rosa blommor, medan fälten är översållade med blå och gula blommor, som jag inte kan namnen på. Emellanåt far en flock smaragdgröna papegojor genom luften, det rör sig om förvildade burfåglar som skaffat sig ett habitat i parkerna kring Via Appia.

Jag kryssade mellan hundar som rastas i parken framför vårt hus, snubblade  nerför en brant backe och på höger sida dök det första fornminnet upp, det runda torn som utgör den i stort sett okände Titus Flavius Abascantos minnesmärke över sin än mer okända hustru, Priscilla. Längs Via Appia finns flera gravmonment resta över avlidna romerska matronor, mest känt är Cecilia Metellas imponerande mausoleum högre upp längs vägen, även hon en i stort sett okänd dam.

Så länge vi bott vid Via Roberto Scott har Priscillas gravtron varit omgivet av rostande byggnadsställningar och det omkringliggande parkavsnittet avstängt medelst ett högt staket och en järngrind med en bastant kätting och ett tungt lås. En skylt meddelar att byggnaden skall restaureras under 2002. Jag vek runt hörnet och passerade en namnlös trattoria. I början av nittonhundratalet var det ett välbesökt ställe då fotvandrande turister sökte sig till katakomberna utanför Roms murar. På den tiden hette stället Aquataccio, Stilla Vatten och ägaren lagrade sina berömda, hemgjorda ostar inne i Priscillas gravkammare. Numera finns det inte så många fotvandrare längs Via Appia, utom på söndagarna då vägen är befriad från biltrafik.

Så snart det blivit ett kort uppehåll i den täta trafiken av turistbussar och taxibilar på väg till Ciampinos flygfält, eller privatbilister på väg till Frascati, Grottaferata, Albano eller IKEA, kilade jag snabbt över Via Appia och passerade kyrkan Quo Vadis, som fått sitt namn genom skriften Petri Gärningar, som skrevs någon gång vid mitten av 200-talet. Den underliga boken berättar bland annat om hur aposteln uppväcker inte enbart en ung man från döden, utan även stekta fiskar, får hundar att tala och hyllar Gud för att han förlamade hans egen dotter så att hon inte blev gift med en hedning. Apostelns närvaro i Rom förklaras med att han sökt upp en viss Simon Trollkarlen för att bevisa att denne är en gudlös charlatan. Petrus gör det ena miraklet efter det andra och lyckas slutligen utmana Simon till en trollkarlsduell värdig Harry Potter. Som stor final på duellen flyger Simon över Rom, men med Guds hjälp får Petrus honom att störta och efter en tid dör Simon av sina skador. Petrus får dock problem när flera kvinnor slutar ligga med sina män efter det att de blivit "kyska kristna" och för att undvika att bli avrättad smyger Petrus ut ur Rom, enbart för att på Via Appia möta den avlidne Jesus. Skrämd och förvånad frågar Petrus honom: Domine, quo vadis? Vart går du Herre? Jesus svarar honom: ”Jag går mot Rom för att bli korsfäst än en gång”. Petrus förstod då att han för andra gången hade svikit sin vän och mästare och återvände skamsen till Rom och sin avrättning.

Om man får tro andra källor är Quo Vadiskyrkan felplacerad. Petrus bodde nämligen längre ner längs vägen, på platsen där St Sebastians kyrka nu ligger. Man har nämligen i katakomberna under den kyrkan hittat en mycket gammal marmorplatta med inskriften Domus Petri, dvs Petrus Hus.

Inne i kyrkan Quo Vadis finns en marmorplatta infälld i golvet i vilken man ser två djupa fotavtryck. Legenden säger att det är Jesu fotavtryck. Just där stod han då han mötte Petrus. Det är möjligt att kyrkan ersatte ett romerskt tempel där fotavtrycken fanns. Vi vet från andra håll i Rom att sådana marmorplattor är votivgåvor. Romerska legionärer, som efter långa år av hård fältjänstgöring återvänt till sina hemstäder, skänkte till sina favorittempel marmorplattor i vilka deras fotavtryck huggits in som en gärd av tacksamhet för att de hade överlevt allt elände och som ett tecken på att nu hade de kommit hem och skulle aldrig mer lämna hembygden.

Sådana läsefrukter fro runt i skallen medan jag passerade muren kring fälten ovanför San Callistos katakomber. Ett antal arbetare var frenetiskt sysselsatta med att skrubba mossa och lavar från den skrovliga murväggen, en av dessa obegripliga aktiviteter som jag ofta bevittnat i Rom. Istället för att rusta upp de fallfärdiga monumenten runtomkring, eller plocka upp högarna med skräp hade ett gäng kommunalarbetare beordrats att skura en lång mur som dessutom var vacker i sin skrud av hängväxter, lavar och mossor i olika färger.

Jag svängde in på den smala gatan mot Caffarellaparken, till höger skymtade jag en rund byggnad som jag tidigare inte hade uppmärksammat, men nu tänkte jag att för mitt framtida bloggbidrag borde jag  undersöka vad det var för en slags struktur. Jag stannade alltså upp och läste en av de skyltar som Kommunen satt upp framför flera av minnesmärkena kring Via Appia. Dessvärre är många av dem numera oläsliga genom att graffittifanatiker tydligen får någon slags klick av att spraya ner dem med svart eller röd färg. Titeln på den här skylten gick att läsa: Edicola di Cardinale Pole, Kardinal Poles lilla hus, men den förklarande texten hade gjorts oläslig genom en ful graffittikrumelur.

Kardinal Stolpe? Vem kunde det har varit? Hemkommen kollade jag upp det hela och fann att Cambridges siste katolske biskop, Reignald Pole, hade bekostat uppförandet av det runda, lilla kapellet. Det fanns två teorier till varför han gjort det. Den ena var att han ansåg att kyrkan Quo Vadis var felplacerad och den andra att han byggde kappellet på en plats där han överlevt en attack från Henrik den VIII:s lejda mördare. Kardinal Pole hade nämligen haft ett helvete på grund av den engelske kungens ständiga skilsmässor och bröllop.

Till en början hade biskop Pole  motsatt sig Henriks giftermål med Katarina av Aragon eftersom hon varit gift med hans bror Arthur, Prinsen av Wales. Dessvärre hade Arthur dött efter enbart fem månaders äktenskap. När Henrik genom broderns frånfälle blev kung gifte han sig med dennes änka. Reignald Pope tillrättavisade  Henrik genom att hänvisa till Tredje Mosebokens förbud: "Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning; han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva". Givetvis blev Henrik VIII rasande och när han sedan ville skilja sig från Katarina sa han till biskop Pole att ett villkor för att han inte skulle förbli hans fiende var att han försvarade skilsmässan inför en grupp teologiska experter som kallats till Sorbonneuniversitet i Paris för att diskutera om en kung kunde skilja sig eller ej. Pole vann Henrik VIII:s uppskattning genom att sköta sin uppgift alldeles utmärkt, samtidigt som han också bevisade att bibelord kunde användas till än det ena, än det andra. I Paris försvarade Pole först Henriks giftermål med sin brors hustrugenom att hänvisa till Mattesuevangeliet: "'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder". Sedan påpekade Pole att Karatrina inte kunde få några barn och att det därför var den eneglske kungens plikt att skaffa sig en ny hustru. Henrik den VIII blev givetvis förtjust över kardinalens insats och belönade honom med ett antal hedersbetygelser.

Men när Henrik VIII  gifte sig med Anne Boleyn och påven vägrade erkänna bröllopet förstod Pole att han måste välja mellan kungen och påvemakten. Trots att Pole försvarat kungen valde han påven och flydde till Rom.  En rasande Henrik VIII dömde biskopens mor och äldre bror till döden, men ångrade sig och låste in dem ett par år i Towern istället. Pole  började publicerade hetska attacker mot Henrik VIII, reste runt och försökte inspirera katolska potentater att anfalla England och med enbart tre röster emot sig förlorade han 1555 möjligheten att  bli påve. Det var kanske inte var så underligt att Henrik VIII försökte få Reignald Pole mördad på den plats jag nu sprang förbi.

Jag fortsatte längs den smala gatan och passerade den kinesiske ambassadörens residens, en exklusiv tennisklubb och flera av de underliga ruckel man finner lite varstans i Rom; förfallna kåkar vars söndervittrade murar har bättrats på med korrugerad plåt och presenningar, omgivna av vildvuxna trädgårdar med bilvrak, getter och höns. Ibland verkar det som invånarna i dessa sjaskiga bostäder, med parabolantenner och uppallade husvagnar, äger marken runtomkring, ty där syns ibland en tjudrad häst eller en och annan mager ko.

Jag sprang genom éntren till Caffarellaparken och medan en tupp gol i närheten kom jag in under ett svalt och skuggigt valv av täta bladkronor. De knotiga träden vid grusvägens sidor förenar sina kronor över löparnas huvuden. När jag varvade några vältrimmade, unga damer tvingade jag mig att sträcka på ryggen och lägga ner mer spänst i stegen, fast det var inte lätt. Jag började redan bli ansträngd och hade kommit in i den andra andning som min vän Stefan beskrivit som ”dammsugardraget”. Jag tycker bäst om att springa ensam, men under min tid i Lund, för en så där trettio år sedan, sprang ofta i sällskap med Stefan ute i Skrylleskogen. Vi hade gett underliga namn till de olika sträckor vi avverkade, exempelvis Leshoto, eller Gastelyckan, det senare var en krök där det av någon okänd anledning alltid fanns ett svalkande vinddrag.

Efter att med lätta steg ha passerat ännu ett par damer började jag tänka att för att vara sextio år gamml var jag faktiskt vid ovanligt god vigör, men då skymtade jag framför mig en bredaxlad herre, med en underligt, snedvriden löpstil. Vi hade nått en tröttsam raksträcka över ett fält och solskenet blänkte på mannens kala hjässa, som baktill begränsades av en yvig, vit hårkrans. Jag gissade att löparen var betydligt äldre än jag. På hans svarta T-shirt stod det med vita bokstäver Istituto Sacro Cuore, så jag antog att den spänstige åldringen måste vara präst. Jag kunde absolut inte låta en gammal gubbe slå mig i spåret och ökade därför takten, men det gjorde också prästen och han började till och med dra ifrån mig med sin underligt skruvande löpstil.

Jag kände hur det smärtade i ena foten. En undanflykt för att kunna dra ner på takten eller att varsel om att det skulle komma att bli svårt att gå och springa under morgondagen? Skulle jag ge upp? Nej, nej, jag kunde inte med självuppskattningen i behåll ge upp inför utmaningen från en gammal, skruttig präst. Fast dammsugarandningen brummade allt värre och det började flimra för ögonen. Jag la av och stannade. Låtsades att jag intresserade mig för synen framför mig och det gjorde jag faktiskt också. Andades lugnare, läste den förklarande skylten och betraktade sceneriet.

Framför mig reste sig Egerias skogsklädda kulle, under den finns en grotta där kamenerna håller till. Kamener är nymfer som sedan urminnes tider skyddar källan vars vatten fortfarande ur ett illa medfaret marmorlejons gap faller ner i en damm vars vattenyta är täckt av ljusgröna alger. Över det förfallna valvet, som spänner över källan och dess marmorstaty av en vilande gud, floden Almones genius med avhugget huvud, väller ett sjok av tät grönska. Vad som fanns framför mig var resterna av Herodes Atticus Nymphaeum.

Ett nymfeum är en grott- eller källhelgedom som vigts åt de nymfer man tror bor i och beskyddar ett källflöde. Under Antiken utvecklades hela anläggningar med fontäner, bassänger och bankettsalar kring vissa nymféer. Så hade det säkert varit på den tiden när nutidens Caffarellapark var Herodes Atticus palats, Tripio. Herodes Atticus var en stenrik, grekisk aristokrat och filosof som kallats till Rom för att uppfostra kejsaren Antonius Pius adopterade son, Marcus Aurelius, som blev en legendarisk kejsare och författare till den eviga bästsäljaren Självbetraktelser. Vi skymtar honom i inledningen av storfilmen The Gladiator.

Herodes Atticus gifte sig med en släkting till Antonius Pius fru, den fjortonåriga Aspasia Annia Regilla som ägde den mark som sedemera blev Caffarellaparken. Vid giftermålet var Herodes Atticus fyrtio år gammal, en ansenlig ålder på den tiden, men han försäkrade omvärlden om att han älskade sin Regilla och i deras gemensamma namn uppförde Herodes  en mängd imponerande byggnadsverk över hela Imperiet, bland dem väldiga sportanläggningar, teatrar och badhus i bland annat Athen, Korint, Delfi och Thermopylae och givetvis de byggnaderna i Tripio av vilka det nu enbart återstår det sönderfallna nymféet och ett tempel som Atticus byggde till minne av sin Regilla.

Atticus reste ofta mellan Grekland och Rom, där han innehade en mängd viktiga politiska uppdrag och agerade som kejsarnas förtrogne och rådgivare. Under sin tid i Rom kopplade han säkerligen av i de svala, öppna salar som omgav nymféet. Då dagarna blev heta och kvalmiga drog sig Atticus tillbaka med sitt hushåll till bassängerna och de porlade bäckarna vid Egerias lummiga kulle. Det var kanske här som Regilla brutalt sparkades ihjäl under en av makens tjänstresor. Det var Alcimedon, en av Atticus frigivna slavar som enligt vittnen oförmodat börjat misshandla sin arbetsgivares hustru, hon dog när Alcimedon riktade en våldsam spark mot hennes mage. Vi vet inte längre vad orsaken till attacken var, men då Herodes Atticus kom tillbaka anklagades han för anstiftan till mord av Regillas bror, som för  tillfället agerade som förste konsul. Det var enbart kejsaren Marcus Aurelius ingripande som räddade hans gamle lärare från att bli avrättad. Resten av sitt liv ägnade sig Herodes Atticus åt att instifta olika  tempel till sin unga hustrus ära, varav ett finns kvar i Caffarellas park. 

Jag började springa igen. Pausen vid nymféet hade gjort mig gott och förnyat vigör och kämpaglöd.  Jag sprang tillbaka längs ån Almone, kom över en bro och nådde Vaccareccia, det som en gång var Caffarellifamiljens residens. Efter att ha bott där sedan Medeltiden finns de inte längre kvar. Palatset och de omkringliggande markerna såldes i början av 1800-talet och 1853 sålde familjen även sitt stora palats på Capitolium. Det var preussarna som köpte det och palatset fungerade som Tysklands ambassad fram till april 1915 då det konfikerades i samband med att Italien förklarade krig mot Tyskland. Caffarellifamiljen hade inte så många framstående medlemmar som de andra romerska adelsläkterna - Orsini, Colonna, Borghese, Odelschalchi, Ludovisi eller Torlonia. Caffarelli levde främst på  rikedomarna från sina gårdar,  något som deras förfallna palats i Caffarellaparken fortfarande tycks vittna om. Det ger ett lantligt intryck och det tycks som om folk fortfarande bor i det nergångna Vaccareccia.Gården är  gården fylld med allt möjligt skräp, lösa hundar springer kring bland höns och får och underliga strukturer i korrugerad plåt och hönsnät. Jag undrar hur livet tedde sig inne i den stora byggnaden, när förfallet hade tagit sin början. Fanns där ålderstigna ungmör och skröpliga gubbar som likt spöken stapplade kring bland dammiga möbler i halvt övergivna rum och korridorer, medan kycklingar och katter snodde krirng  fötterna på dem?

Det är inte mycket bättre bevänt med ån Almone, När jag passerade en bro upptäckte jag att strömfåran var blockerad av en mängd skräp, framförallt PETflaskor och plastdunkar. PETflaskor tycks vara en av vår världs stora förbannelser. Folks ovana att dricka buteljerat vatten, till och med i Rom med alla dess fontäner med friskt och gott vatten, skapar överallt ett elände. Det är numera totalförbjudet att föra in PETflaskor i Venedig, där de har blockerat och förstört flera kanaler. De är i det närmaste totalt oförstörbara och där de flyter på vattenytan samlar de på sig allsköns avfall och annan skadlig dynga.

När jag arbetade som lärare i Växjö fann jag att årets nationella prov i engelska innehöll en text om båten Plastiki, en arton meter lång katamaran gjord av 12 500 PETflaskor som 2010 byggdes av ett gäng ungdomar och som de sedan använde för att segla över Stilla Havet, från San Francisco till Sydney. Långt ut till havs fann de väldiga vidder täckta med plastfragment, mestadels PETmaterial. För närvarande finns 46 000 plastbitar per kvadratkilometer av världens hav. Varje år dödas en miljon sjöfåglar och 100 000 marina däggdjur av den kvävande plasten och allt elände den för med sig. Den sorgliga åsynen av skräpet  i Almone gjorde mig bedrövad och jag undrade vad de antika romarna skulle ha tänkt om de sett sin heliga å förnedrad på ett sådant sätt.

Almone var nämligen en gång ett heligt och intensivt dyrkat vattendrag. Ån, som under romartiden hette Almo, var centrum för en av stadens absolut viktigaste högtider ‒ Attis Heliga Vecka. Det hela inleddes en vecka innan de egentliga festligheterna genom att korybanterna, Kybeles prästerskap, den femtonde mars skar den vackrast vuxna vassen de kunde finna vid Almos stränder och sedan bars den högtidligt upp till Kybeles och Attis tempel på Palatinen. Den 22 mars var det dags för Arbor Intrat, Trädets Inträde, då en stor pinje bars in i templet. Dagen efter, Sanguem, Blodets Dag, inleddes korybanternas vilda dans, då unga män under Arcigallos, översteprästens, ledning skar sig med skarpslipade svärd och lät sitt blod flyta ut över den svarta sten som var infattad på hjässan av gudinnans silverstaty. Det var under denna fest som de ungdomar som skulle viga sitt liv åt Attis och Kybeles tjänst kastrerade sig själva. De vilda danserna varade under två dagar. Efterföljande dag och natt, Hilaria, firade hela Rom och det dracks och dansades på gatorna, något som följdes av en välbehövlig Requetio, Vilodag. Kulmen kom dagen efter, Lavatio, den 27:e mars då Kybeles blodbestänkta silverstaty fördes genom Roms gator i en vagn dragen av två, vita, blomstersmyckade kvigor som följde efter gräddan av Roms festklädda och barfota aristokrati och de vilt dansande korybanterna.

Pocessionen lämnade staden genom Porta Appia, som finns kvar än idag och nu kallas San Sebastianporten, därifrån kom de ner till Almos strand där vagnen fördes ut i strömfåran och Archigallon till folkets jubel tvättade silverstatyn och dess svarta sten, sedan återvände processionen till Palatinen. Våren hade inletts.

Uppfylld av tankar på avfall och underliga religiösa riter sprang jag utan att lägga märke till det förbi Regillas vackra tempel, annars brukade jag stanna och genom staketet betrakta hur det ligger i skuggan av  höga, välansade pinjer, samtidigt som jag retar  mig på skylten som deklarerar  att under sommarmånaderna kan man varje söndag besöka templet mellan klockan tio och fyra. Flera söndagar hade jag pallrat mig dit, men givetvis var grindarna låsta. Jag kommer nog aldrig att får se det inre av det där templet. Att jag så ofta kommer tillbaka för att se om templet är öppet får mig att tänka på att det även kallas för Redicolos tempel. ”Löjlig” är ridicolo på italienska, men templet är inte uppkallat efter en löjlighetens gud utan var under Antiken tillägnat Återkomstens Gud, från det latinska ordet för återkomst, redeo. 

Idag hade jag bestämt mig för att i ett sträck springa hela vägen hem, utan att pausa, men det misslyckades. När jag kommit fram till Via Appia var jag tvungen att stanna. Två karabinjärer stod stelt uppsträckta på sina motorcyklar, som med roterande blåljus for förbi i halsbrytande hastighet, alltmedan karabinjärerna blåste gälla signaler i sina visselpipor.  Kunde inte begripa varför de tvunget måste stå upp, det såg livsfarligt ut. Strax efter kom två andra motorcykelburna karabinjärer, fast de satt ner och efter dem kom i samma vansinniga brådska fem svarta limousiner, följda av ytterligare fyra motorcykelburna karabinjärer.

Någon hög dignitär eller ett par onorevole som förflyttade sig från plats till plats. Medan bilkortegen passerade avstannade all verksamhet; löpare, fotgängare, bilister och de mosskrubbande kommunalarbetarna följde den förbi-ilande karavanen med blickarna och skakade eftertänksamt på huvudena.  Onorevole, aktningsvärd, är för övrigt en underlig beteckning på italienska parlamentsledamöter. Tror inte att det är speciellt vanligt bland italienare att respektera sina politiker. Alltför många, på hela skalan från vänster till höger, har gjort sina väljare besvikna genom att avslöja sig som lättkorrumperade figurer, som inte betraktat sig som förtroendevalda representanter för sina landsmän, utan snarare som innehavare av välbetalda befattningar. Italienare säger ofta att enda gången alla är eniga i parlamentet är när ledamöterna röstar för att höja sina löner och arvoden.

När jag efter det korta uppehållet åter började springa tänkte jag att det där spektaklet var nog mer av en maktdemonstration, än en säkerhetsåtgärd. Det hjälpte i varje fall inte Aldo Moro att ha någon eskort, när han kidnappades av De Röda Brigaderna sköts de fem karabinjärerna och polismännen som skulle skydda honom ihjäl. När jag svängde in mot upploppet på vår hemgata, Via Roberto Scott, passerade jag en kort gatstump kallad Largo Enrico Riziero Galvaligi, ännu en påminnelse om anni piombi, blyåren, dvs den tid då höger-  och vänsterextremiska terrorgrupper höll Italien i skräck och landets premiärminister Aldo Moro mördades.

General Galvaligi hade som ung karabinjär förenat sig med partisanerna i deras kamp mot tyskar och fascister, sedan hade han tillsammans med den legendariske Carlo Alberto della Chiesa, som slutligen blev mördad i Palermo, bekämpat maffian. När Galvaligi utnämndes till general blev han huvudansvarig för säkerheten vid Italiens carceri speciale, ”specialfängelser”, dvs säga de anstalter där mafiosi och terrorister hölls inspärrade. Vid den här tiden, efter mordet på Aldo Moro 1978, ansågs vänsterterroristerna inom De Röda Brigaderna som det största hotet mot det italienska samhället och det var därför mest misstänkta ”brigadister” som satt inspärrade i specialfängelserna. Det var della Chiesa som sett till att de hamnat där och vänsterpressen pekade ständigt på de missförhållanden som rådde inom fängelserna.

Den tolfte december 1980 kidnappade Brigaderna Giovanni d´Urso, som inom justitieministeriet ansvarade för specialfängelserna. Brigaderna meddelade att de dömt d´Urso till döden och att han skulle avrättas om inte revolutionärerna som var inspärrade i specialfängelserna släpptes fria. Regeringen fruktade en ny Aldo Moroincident och flyttade omgående de terrorstanklagade fångarna  från  Asinara, det värsta specialfängelset, till mer drägliga anstalter. De fängslade maffibossarna blev dock kvar på den lilla fängelseön norr om Sardinien. . Inspirerade av framgången gjorde vänsterfångarna i Tranis specialfängelse uppror, tog 18 fångvaktare som gisslan och hotade att avrätta dem om inte alla "politiska fångar" omedelbart släpptes fria.

Istället för att förhandla sände Gavaligi den 29:e december in sina karabinjärer i en väpnad räd mot fängelseockupanterna, de blev totalt överrumplade, gav sig utan motstånd och gisslan kunde befrias utan blodspillan. Operationen kostade dock Galvaligi livet. På nyårsaftonen återvände Galvaligi med sin hustru efter att ha bevistat aftonbönen i församlingskyrkan i vårt kvarter. När de hängde av sig ytterkläderna ringde porttelefonen, någon meddelade att det var posten som sökte General Galvaligi, att en brevbärare väntade utanför porten med en officiell expressförsändelse. Då Galvaligi gick ner för att öppna porten till det hyreshus han bodde i möttes han av Remo Pancelli och Pietro Vanzi från de Röda Brigaderna, de öppnade eld med sina automatvapen och generalen dog omedelbart efter att genomborrats av sju kulor. D´Urso släpptes två månader senare, men det tog ytterligare sex år innan Italiens fängelsesystem reformerades, främst efter hårda påtryckningar från den katolska kyrkan. 

Genomsvettig, men behagligt utmattad kom jag fram till lägenheten. Nu skulle jag, efter att ha duschat och pustat ut, slå mig ner för att skriva mitt blogginlägg. Jag ansåg det bevisat att Örjans bror haft fel ‒ visst går det att tänka medan man springer. Men, det kan förstås också bero på att springa i Rom utgör ett undantag. Kan man låta bli att inspireras av en stad där till och med ett så pass okänt och egentligen ganska misskött ställe som Parco Caffarella gömmer på så många märkliga skatter? Jag tänkte på vad min äldsta dotter sagt: "Om man tog alla männsikor från Rom skulle staden likväl leva, den skulle fortsätta att andas och tala till dig."

Stoops, Robert F (2012) The Acts of Peter (Early Christian Apocrypha). Oregon CA.: Polebridge Press. Kybele läste jag om i Turcan, Robert (1997), The Cults of the Roman Empire.Oxford: Blackwell. Om Italiens blyår kan man läsa i Cento Bull, Anna och Philip Cooke (2013) Ending Terrorism in Italy. New York: Routledge.

I'm on my way, sitting on the train to Copenhagen´s International Airport, from where I will fly to my family in Rome. Looking out of the window thinking that an external trip is also an internal one. I am mentally preparing myself for the arrival. My thoughts have already reached the goal and revolve around what the coming weeks will be like. More or less forgotten experiences show up, all circumscribed by who I am, what I've become and where I am. Like so many times before, I have ended up within a transitional stage.

As the fish in the lake, or a lion on the savannah, each and every one of us live in a specific environment, thinking and acting in relation to it. Maybe we are like the rest of the animals ‒ limited by our instincts, though our human brain enables us to adapt to any new environment and even as I am now doing, moving from one habitat to another.

Within each house that the train rushes past there is a habitat. People live in the house I just travelled past and the persons living there are intimately familiar with that particular spot; they know the grove with oak trees, the lake nearby and the road that runs in front of their house. But it is not only human beings´ place on Earth; it is shared between a wealth of other creatures. As Birk Borkason tells Ronia in Astrid Lindgren's fairy tale Ronia, the Robber´s Daughter: "Your fox cubs! Your forest! The foxes are their own, you understand that? And they live in the forest of foxes. Which is also the wolves´ and bears´ and moose and the wild horses´ forest."

In the grove, that just disappeared from view live ants. They are almost everywhere. Like humans, ants thrive in most ecosystems and are said to comprise 15 to 25 percent of the terrestrial animal biomass. In their intriguing book about ants, Hölldobler and Wilson write that the combined weight the Earth´s roughly 10 000 trillion individual ants is about as much as that of all humans. Each individual ant has, just as we, its own little world, its habitat, which in her mind, seems to be quite different from how we would perceive it. An ant has apparently also a quite an impressive brain power. In relation to the size of its host animal an ant brain is larger and more compact than the human brain. She has a pretty big head compared to her body and if we would be equal in size to an ant, we would discover that her head was bigger than ours.

I write "her" since I read that male ants are in a vast minority in ant colonies and generally have smaller brains than females. However, even male ants have a given role within their community and like those of the females their brains are connected to what Hölldobler and Wilson calls the ant society´s “super-brain”. Every single ant brain has been developed in harmony with those of other ants and designed to handle very specific functions within an ant colony, which in its turn acts as the sum of the capacity of all the individual brains of the members of each anthill. This means that some ants have sophisticated brains adapted for providing food, among other functions that the ant always has to know where she finds herself, so she can get back to her anthill and her designated place within it. Ants also have to be able to collaborate with their conspecifics, recognize the difference between friend and foe, who is a colleague of yours, who is a fiend and who you may ignore. All this while other ants day in and day out are busy with monotonous routine work, something that their brains have adapted them to.

The ants thus differ from us humans since each and every one of us has to be quick-witted, resourceful, able to read and adapt to our environment, even if it happens that we also, just like an ant, sometimes have to engage ourselves with more or less "brain dead" activities. Like ants we are also social beings, who relate and adapt to other individuals living their lives in our anthill, our habitat. Something that can be very difficult to handle and we may sometime need to seek support and assistance from experts, who may help us to clean up our messy existence.

When I lived in New York some busses displayed boards declaring: “If you live in New York you definitely need a shrink!". Now I do not recall if it was an endorsement for some psychiatrist, or simply an ad for a movie or TV series. Nevertheless, I lived in New York and like many of my neighbors and acquaintances I felt I could be in need of some counseling. Accordingly, I ended up in Dr. Herbert E. Thomas studio on Park Avenue. The room was as I imagined it would be like at the place of a renowned psychiatrist. The walls were covered by cluttered bookshelves and we talked to one another sitting in two large, comfortable leather armchairs. Dr. Thomas did not use a writing pad, but listened patiently, before he came up with thoughtful interpretations, thoughts and advice. He was Canadian by birth and spoke both French and English. He was interested in literature, art and religion, and I remember how he could start a line of thoughts with a remark like:

- Yes Jan, coming up with thoughts about religion to a historian of religions like you, would probably be like taking coals to Newcastle, but what you just said made ​​me think of something I read regarding the Talmud ...

I was impressed by Dr. Thomas confident and natural way of speaking. He seemed to be very self-assured and I assumed that the display of such a quality was part of his technique. When I asked him if he considered himself to be a self-reliant person, he replied:

- I am aware of the fact that it may certainly seem to be the case, but frankly, as a young professional I was a very anxious person and to overcome my fears and shortcomings, I applied to activities that scared me. I have for nearly twenty years been working with inmates at Pittsburgh's Maximum Security Prison. I have met several murderers who have been executed after I got to know them.

It was back in 1994 I was talking to Dr. Thomas and it was not until 1999 that the last prisoner from that particular prison was executed by poison injections and I still do not know if the state of Pennsylvania has repealed the death penalty.

- What I have learned in there has made ​​me realize the supreme importance of the good things in life. We must learn to pay better attention to kindness, our own and others, it is dangerous to underestimate is importance. As a matter of fact, most of us are not as aggressive and misguided as we suspect we are. If a condemned prisoner asks me: "What would you do if you came home and found your wife in bed with a lover? Would not you have killed both the bitch and the one who fucked her?" Frankly, I do not think I would have done it, though such awareness does not hinder me from imagining how the killer thought and from understanding why he acted as he did. Often it is about a damaged childhood, something that is extremely difficult to amend; some even think it is impossible to do so.

- I have always assumed that you psychoanalysts are obsessed with childhood trauma. Is it not what you all are looking for?

Dr. Thomas smiled indulgently:

- Sure, you're right; usually it is like that, though I know those who fared quite excellent even after a miserable childhood. Nevertheless, I would argue that a battered, unloved child is likely to suffer during the rest of his life. It is a question of habitat. The family is the child's habitat, like a fish in the lake it cannot get out of the water; it is a victim of parental whims.

- Honestly, I do not remember any abuse from my parents' side.

Dr. Thomas nodded:

- I am convinced that your parents were loving people. I dare say that it shows on you that you were an appreciated child. This does of course not mean that you are a perfectly harmonious human being. Who is it? However, the kindness your parents bestowed upon you will not disappear, though others who we meet in or daily lives have been exposed to parents' bad and thoughtless behavior. They are victims of despotism or chilly ignorance. Their parents may have been well intentioned, but confused about themselves and their child. Many are more or less indifferent to children; others are simply crazy people, some outright evil. Worst is probably capriciousness.

- In what way?

- In the mind of a child, parents tend to be like incomprehensible deities, though the bitter truth is that they are far from perfect. Far too often parents let their kids suffer for frustrations related to their own shortcomings. Power provides security, but children have no power over their parents. They are looking for love and appreciation, and if they cannot obtain that, all they may ask for is at least some attention. A child wants to be seen, as demonstrated by the words of the Lord's blessing: "The Lord bless you and keep you; The Lord make his face shine upon you and be gracious to you; The Lord turn his face toward you and give you peace."

Doctor Thomas often talked about religion and that was one reason why I was fascinated by him, that and the quiet confidence he exuded. Surely he probably exposed some errors in his indisputable statements and judgments, though I don´t know for sure. His personality was such that that almost everything he said sounded true and authoritative and in all its obviousness - profound.

‒By demonstrating how obedient and clever we are we ask for our parents´ kind attention, or in the worst case we may even consciously misbehave only to have our existence confirmed. What happens when a beaten, or neglected, child grows up? Such children may find that a good way to protect themselves from ignorance and arbitrariness is to exercise power over others. Were they unable master their parents, they may as strong and authoritative adults force others into  submission. The easiest way to accomplish that is to dominate your victims within an enclosed habitat; an office, a shop, a school, a prison, or a family. Within such cages, you may discipline your underlings, but instead of whips there is another arsenal at your disposal; love, irony, penalties, humiliation, or appeals for pity. Power People protect themselves by using authority as a weapon and shield and with its support they are able mobilize their minions´ attention, respect, care and love.

Dr. Thomas looked at me with a kind smile:

- For all the affection he receives a powerful man does not give much in return. Some favours are handed out, but generally not as expressions of gratitude or love, because he regards such feelings as signs of weakness. The bestowed favours may be more accurately considered as means to attach a person to you. Gratitude is a strong bond. What a powerful person gives away does not mean a great loss; a bigger office, a car that facilitates work efficiency, maybe a higher salary or allowance, or access to services performed by his minions. Worst is when a powerful person's failures or misgivings are staring him in the face, then he is likely to project his shortcomings on those who are dependent on him. By applying his mistakes to other human beings a powerful man may imagine that if he disciplines the person he has chosen as his substitute, he also corrects his own errorss. A wounded child who has become a powerful person may do anything to protect himself at the expense of others.

It happened that Dr. Thomas gave away books. He gave my daughters a couple of Asterix albums in French. I received a copy of Alice Miller´s The Drama of the Gifted Child, an interesting and well-written book. Reading it I recognized several of Dr. Thomas's views. Nevertheless, no one is perfect. Alice Miller's son Martin, also a psychotherapist, has written about his traumatic childhood. How when he was a six years old bed-wetter, with a newborn sister with Down syndrome, was sent away to an orphanage 30 miles from home, where his parents never came to visit. When he a year after returned home his parents did not follow him for his first day at a new school. Martin Miller´s parents were absorbed by their own careers and status, neglecting the emotional needs of their children. Martin felt like a stranger in his own home, where the parents spoke Polish among themselves, a language he and his sister never learned. The father beat his son and forced him to strange washing rituals, which he perceived as sexual abuse. As soon as a nanny came to be trusted by the kids, their mother conceived her as a rival and dismissed her immediately. When he was seventeen years old Martin finally left home for a strict Catholic boarding school, which he perceived as a profound relief from his "parental madhouse".

Martin Miller's showdown with his mother makes me think about how common it is for sons and daughters to accuse successful parents of their miserable childhoods. Such allegations have emerged as a literary genre. Recently I have read several Scandinavian authors´ relentless attacks on their fathers of which only Karl Ove Knausgårds comprehensive 6 volumes My Struggle has been translated into English. One volume was enough for me.  

It is often writers who are particularly affected by their children's anathema. Being an author generally means that you use your own person and those around you as raw material for your writings. Contemplation and exploitation of your environment create a kind of alienation that may be aggravated by the fact that writing is a solitary occupation. If the author additionally has an adoring readership this may increase a feeling of distance from others and worsen  the self-absorption. It may also happen that writers who have failed to reach an audience blame their shortcomings on their immediate surroundings. The crazed murderer in Stephen King's mesmerizing The Shining is a failed writer suffering from a severe writer´s block.

The daughters of great authors like William Faulkner and William Styron tell about how their fathers made ​​them suffer and so have children, among others, of John Cheever, Bernard Malamud and Saul Bellow, the latter harboring an implacable hatred to both his father and his work, this while the others seem to forgive their fathers' behavior in the name of their brilliance as authors. It is strange to learn how some great writers have been unable to apply their insights to their own family life after managing to effectively display similar conflicts in their novels. Saul Bellow has for example written a masterpiece about a son's wounded relationship with his father – Seize the Day.

Several of the authors mentioned above had sever drinking problems, something that seems to be common among US writers, it could be enough to mention Nobel Prize winners like O´Neill, Sinclair Lewis, Steinbeck and Hemingway. That literary circles often are fuelled by alcohol makes me think of Olof Lagercrantz diaries, he was an author and editor in chief of Sweden's largest newspaper and was thus surrounded by a large circle of famous writers. In his diaries almost all of them appear as part of a pathetic bunch of ruthless, backstabbing, favor-seeking and self-overestimating narcissists, who in a macabre dance moves around the influential newspaper man. For example, in the revealing diaries my favorite poet Gunnar Ekelöf turns out to be a moody and violent person: "Gunnar generally started drinking moderately round midday. First came a period of joy, dance, erotic jokes and gestures. This stage could turn into bitterness when Gunnar showed a diabolical talent for hurting those present. Then began the madness, the real drunkenness when more drinks were ordered or brought in from somewhere, when friends were called up, then letters were written terminating acquaintances, when crazy things happened."

Unfortunately Ekelöf´s nasty behavior seems to have been more rule than exception.  Lagercrantz himself could apparently also be extremely mean, the Academician Lars Gyllensten described him as a cuddly, purring cat that in unexpected moments could scratch you as badly as possible and with pleasure direct his sharp claws towards the victim's unprotected eyes.

Authors hang out with authors and all over the world they seem to behave in a special and often outrageous manner. Of course, there are great friendships in their circles, but also nasty attacks, notorious infidelity and self-aggrandizement strategies, maybe they are like most people, but reading their biographies sometimes make me doubt. At least they often seem to cling to one another. I read Salman Rushdie's depiction of his life under the fatwa, Joseph Anton. The death threat meant an almost crippling isolation. Yet, Rushdie could after a while be in touch with a variety of writing colleagues, they wrote about and to him, while several of them turned up with both support and betrayal. The writing world seem to be Rushdie's unique habitat, it is almost exclusively authors we read about in his memoirs.

Several authors´ habitats appear more like a living hell, than a privileged world. For example, the Parisian drug and smoke impregnated existentialist sphere, where people drank, fought and mingled in confusing erotic formations. Considering this form of mad existence, I understand what Arthur Koestler meant when he wrote that "to want to meet an author because you like his books is as ridiculous as wanting to meet the goose because you like pate de foie gras." The chain-smoking, drug addicted, unhealthy and unfortunately ugly Sartre devoted himself occasionally to seducing young women, often provided by his affectionate devotee, the feminist icon Simon Beauvoir, who in a letter to her lover Nelson Algren described an evening out in the company of Sartre, Koestler and Camus: "As a joke Sartre was making love to Mamaine [Koestler's wife] but so outrageously no one could scarcely have said he was indiscreet, we were all far too drunk for it to be offensive. Suddenly Koestler threw a glass at Sartre's head and it smashed against the wall. [...] Koestler didn´t want to go home and then he found that he´d lost his wallet and had to stay behind in the club; Sartre was staggering about on the sidewalk and laughing helplessly when Koestler finally decided to climb back up the stairway on all fours. He wanted to continue his quarrel with Sartre. 'Come now, let's go home,' said Camus laying a friendly hand on his shoulder; Koestler shrugged the hand off and hit Camus, who then tried to hurl himself on his aggressor, we kept them apart. Leaving Koestler in his wife´s hands, we all got into Camus´s car; he too was suitable soused in vodka and champagne, and his eyes began to fill with tears: 'He was my friend! And he hit me!' He kept collapsing onto the steering wheel and sending the car into the most terrifying swerves and we would try to hold him up, completely sobered by our fear.”

We encounter a similar reckless behavior and basically miserable existence while reading about the movie- and fashion industry, far from the glamorous world that the uninitiated may imagine it to be. And of course, we meet similar infernos within commercialized rock´n roll circuits, where young talents are destroyed in ruthless meat grinders of drug- and sex abuse. One of my close friends told me how she had ended up backstage and shocked had witnessed the mad and filthy behavior of a world-famous rock group, whose members, high as houses, while drinking incessantly hurled themselves on defenseless groupies or peed on the walls. However, in the midst of this mayhem she struck up conversation with the member of another world-famous band who wanted to distance himself from the maniacs around him, telling her that he was missing his wife and family, that he had to wash his clothes because on tour the short stop-over did not allow for contacting any laundry facilities. He told my friend how nice it was to finally be able to talk to a "normal" person, claiming that the people contracting the bands even supplied their artists with “booze, whores and drugs”, all part of the "celebrity culture." Not long ago I read Mick Wall's book about Led Zeppelin, When Giants Walked the Earth and John Szwed´s biography about the master musician Miles Davis miserable existence, So What, enforcing my impression that my friend´s story is an apt description of what goes on behind the scenes of quite a lot of concert tours.

In-depth descriptions of a ruthless, self-consuming way of life seem to be one of the main ingredients in musician biographies. What makes me uneasy is that several writers specialized in describing the popular music scene, though not in particular Wall or Szwed, describe these circuits of hell in an easygoing, entertaining manner. As if rock, sex and drugs is a pleasant and desirable combination - an exciting rock´n and rolling hell that the common man may  dream about while he is slaving away at his dreary work and sleep off his weekends.

Some Swedish celebrity writers do with obvious pride describe themselves as belonging to the cultural establishment, while maintaining good contacts with criminal circles. I know nothing about those spheres, though I got a quick glance into the world of crime while I as a student worked extra as a waiter on the trains between Malmö and Stockholm. Sometimes I worked in what was called a "big car" as part of a team with head waiter, chef, waitresses and a dishwasher, sometimes I was on my own in a “coffee shop car”. In one of those I once had a conversation with a well-known, professional criminal. In those days it happened that the police put criminals on board a train, after having notified the train crew about their presence. If they did not deviate during the trip, the criminals were retrieved at their final destination.

The offender who had ended up together with me in the coffee shop car was thirsty and drank in quick succession the 37-ounce bottles of wine I had for sale. Since we were alone and he was craving for a chat, he asked me to sit down by his table, something I agreed to do if he promised not to smoke anymore, smoking in the restaurant cars was already in those days strictly forbidden. From his satchel he took out an elegant hardcover scrapbook and proudly showed me one article after another.

- You should know that I'm not any small fry crook. In crimes I am great. I am knowledgeable about crime, I´m professional. Look here "Wanted criminal live luxury life on the Riviera", then I had a Maserati, a luxury apartment and was dating a top model. And here, look ... at that time I was a real big shot. I am still a national celebrity. Do you now understand that I am not anyone? In my field I am the best and I know guys that would make you lose your chin if I mentioned their names. It goes up and it goes down, you see.

He presented me with one clipping after the other. I wondered:

- Now if you are as great and important you must obviously have been involved in serious crime ... drugs, armed robbery, assault and stuff like that.

His gaze darkened, but he smiled nonetheless:

- You name it. I'm not a little angel child. My life has often been crappy, a living hell. I'm a pretty nasty bastard. I am immune to punishment, I cannot be any worse. I have spent more time in prisons than on the outside. I'm behind bars right now. But do not think I've bungled my time, neither inside nor outside. I read everything. Everything! I have graduated in law. Have read the Bible several times and know a whole bunch of hymns by heart. I can make a fool out of anyone.  Sure, I have hurt many persons, my family, or families I might say, everyone who has been involved with me have had a hell of a time, in every sense, both good and bad.

- Are you proud of yourself? Don´t you feel any guilt or remorse?

He banged the table:

‒ Of course I do! I'm not a little fart like you. Not a regular Joe born with silver spoon in mouth. I had a crappy childhood, stepfathers, wicked devils that boozed up and beat me up for nothing. Foster homes, shitty schooling. I knowing nothing else but crime, but that is something I'm good at. In that field, I am respected. Don´t you think that I have not tried to end up like a common guy, a grey, insignificant law-abiding citizen. During a year or so I worked as an ordinary, damned welder with shitty wages and a shitty life. I was a nobody, but as a criminal I'm great. It is only within crime I can be respected. It´s hopeless, but what can I say? It´s life for me. The only life I have.

The criminal train café visitor was thus, as so many of us, stuck in his habitat. I have ended up in many contexts, been a worker and a drone - within the school system, universities, the development set, family life and several other worlds. At each place I have ended up, I assume I have discovered a similar set of people; both autocratic or supportive managers, manipulators, extremely knowledgeable peers, kind people, stupid people, stingy and generous, those who hide away themselves and without scruples let others do their jobs, only to receive their salary and honors, some you never learn to understand what they are doing, others who are always there, who never say no. It does not matter where you find yourself, at prestigious levels, or among low paid, hardworking people engaged in dreadful occupations, even there you find a similar stratification of people, the good and the mean, the smart and the not so smart.

Somewhere I read about a Japanese study of different ant societies. After having carefully examined life within a large number of anthills the entomologists had found that about 20 percent of the worker ants did not accomplished much, while the other 80 percent worked extremely hard. The scientists wondered about what those twenty percent actually did, since the ant society is supposed to be like some kind of super brain those apparent drones ought to have some undiscovered kind of task or function. Maybe they are the ants´ thinkers and artists, who knows? As Oscar Wilde said: "We all live in the gutter, but some of us look upon the stars."

Lindgren, Astrid (1985), Ronia, the Robber´s Daughter. London: Puffin Books. Hölldobler, Bert and Wilson Edward O., The Ants. Belknap: Harvard University Press. Miller, Alice (1981), The Drama of the Gifted Child: The Search for the True Self. New York: Basic Books. Martin Miller´s autobiography is not translated into English: Miller. Martin (2013) Das wahre Drama des begabten Kindes: Die Tragödie Alice Millers ‒ wie verdrängte Kriegstraumata in der Familie werken. Freiburg: Kreuz-Verlag. Knausgaard, Karl Ove (2012), My Struggle: Book 1. New York: Archipelago Books. Aronson, Ronald (2004) Camus and Sartre: A Story of a Friendship and the Quarrel that Ended It. Chicago: University of Chicago Press. Rowley, Hazel (2005), Tête-à-Tête: Simon de Beauvoir and Jean Paul Sartre. New York: Harper Collins. Bellow, Greg (2013), Saul Bellow’s Heart: a Son’s Memoir. London: Bloomsbury, Cheever, Susan (1999). Home Before Dark. New York: Washington Square Press, Malamud Smith, Janna (2006), My Father Is a Book: A Memoir of Bernard Malamud. Boston: Houghton Mifflin, Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Jill Faulkner tells about her relationsship with her father i Bezzerides, Albert Isaac (1980), William Faulkner, a life on paper: A transcription from the film. Oxford: University Press of Mississippi.

Jag är åter på resa och sitter på tåget mot Kastrup, därifrån skall jag ta flyget till min familj i Rom. En yttre resa är samtidigt en inre färd. Mentalt förbereder jag mig inför ankomsten. Mina tankar har redan nått målet och kretsar kring de kommande veckorna. Mer eller mindre förgätna upplevelser dyker upp, alla kringskurna av vem jag är, vad jag blivit och var jag är. Som så många gånger förr befinner jag mig i ett övergångsstadium. 

Som fisken i sin sjö, eller lejonet på savannen har vi alla hamnat i en specifik miljö och vi tänker och handlar i relation till den. Kanske är vi likt djuren begränsade av våra instinkter, men vår mänskliga hjärna gör dock att vi kan anpassa oss till nya miljöer och till och med, som jag gör just nu, röra oss från habitat till habitat.

Jag ser ut genom fönstret. Inom varje hus som tåget passerar finns ett habitat. Människan som bor i huset jag nyss susade förbi är väl förtrogen med just den plats som snabbt skymtades genom fönstret. Hon känner skogsdungen, sjön och vägen som löper framför hennes hus. Men det är inte enbart hennes plats på jorden, hon delar den med andra varelser. Som Birk Borkason säger till Ronja Rövardotter i Astrid Lindgrens saga: ”Dina rävungar! Din skog! Rävungarna är sina egna, förstår du det? Och de lever i rävarnas skog. Som också är vargarnas och björnarnas och älgarnas och vildhästarnas skog.” 

I skogsdungen, som nyss försvann ur sikte bor myror. De finns nästan överallt. Likt människan frodas myror i de flesta ekosystem och sägs utgöra 15 till 25 procent av de markbundna djurens biomassa. I sin spännande bok om myror skriver Hölldobler och Wilson att sammantaget väger jordens uppskattningsvis 10 000 biljoner enskilda myror ungefär lika mycket som alla människor tillsammans. Varje enskild myra har precis som vi också sin egen lilla värld, sitt habitat, som i hennes hjärna givetvis ter sig fullkomligt annorlunda än hur vi skulle uppfatta det. Myran har tydligen även hon en imponerande hjärnkapacitet. I förhållande till värddjurets storlek är myrans hjärna större och mer kompakt än en människohjärna. Hon har ett ganska stort huvud i förhållande till sin kropp och om vi vore lika stora som myran skulle vi upptäcka att hennes huvud är större än vårt.

Jag skriver ”henne” eftersom jag läst att myrhannar generallt sett har mindre hjärnor än honorna och därmed i allmänhet inte bidrar till så många av myrkolonins uppgifter. Men, även myrhannar har en given roll inom sitt samhälle och likt honornas är deras hjärnor anpassade till det som Hölldobler och Wilson kallar för ”myrornas superhjärna”. Varje enskild myrhjärna har nämligen utvecklats i harmoni med kollektivet, för att sköta alldeles speciella funktioner inom myrkolonin, som i sin tur fungerar som summan av de enskilda hjärnorna hos varje kolonimedlem. Detta betyder att vissa myror har sofistikerade hjärnor anpassade för att bidra till att skaffa mat och komma ihåg var myran befinner sig, så att hon kan hitta tillbaka till sin stack och sin plats inom den. Myror måste också kunna samarbeta med sina artfränder, veta skillnaden mellan vän och fiende, vem de har nytta av och vem de kan strunta i. Allt detta medan andra myror dag ut och dag in sysslar med ett enahanda rutinarbete som deras hjärnor har anpassat dem till.

Myrorna skiljer sig således från människorna genom att var och en av oss  på egen hand måste vara snabbtänkt, initiativrik, kunna läsa av och anpassa sig till sin omgivning, samtidigt som hon/han också måste ägna sig åt tämligen rutinartade, mer eller mindre ”hjärndöda” aktiviteter. Men, liksom myrorna är vi också sociala varelser som relaterar och anpassar oss till andra individer som lever sina liv inom vår ”stack”, vårt habitat. Något som kan vara nog så besvärligt och för att klara av det kan vi ibland behöva söka stöd och hjälp, exempelvis från samlevnadsexperter.

När jag bodde i New York fanns på en del bussar reklamskyltar som deklarerade If you live in New York you definitely need a shrink! ”Om du bor i New York behöver du definitivt en hjärnskrynklare (psykiatriker)”. Nu minns jag inte om det var reklam för någon psykiatriker eller helt enkelt någon annons för en film eller TV-serie. Men, jag bodde i New York och liksom många av mina grannar och bekanta tyckte jag att jag kunde behöva lite samtalsterapi. Därigenom hamnade jag i Dr. Herbert E. Thomas mottagning på Park Avenue, eller det kanske heter studio hos en psykiatriker. Rummet var som jag föreställt mig hur det skulle vara hos en välrenommerad psykiatriker. Väggarna täcktes av överbelamrade bokhyllor och vi samtalade sittande mitt emot varandra i två stora, bekväma läderfåtöljer. Dr Thomas hade inget skrivblock i knäet, men lyssnade stillsamt och tålmodigt, innan han kom med tänkvärda tolkningar, inlägg och funderingar. Han var intresserad av litteratur, konst och religion och jag minns hur han kunde börja sina inlägg med en fras som:

‒ Ja Jan, att komma med funderingar kring religion till en religionshistoriker som du vore väl som att ta kol till Newcastle, men vad du nyss berättade kom mig att tänka på något jag läst beträffande Talmud …

Jag imponerades av Dr Thomas trygga och självklara sätt att tala. Han tycktes vara säker på sig själv och jag antog att den utstrålningen utgjorde en del av hans behandlingsmetod. När jag frågade honom om han upplevde sig som en säker person svarade han:

‒ Det kan  tyckas så, men uppriktigt sagt var jag som ung man en mycket ängslig person och för att komma över min rädsla sökte jag mig till sådant som skrämde mig. Jag har nu i snart tjugo år arbetat tillsammans med fångarna vid högsäkerhetsavdelningen vid Pittsburghs fängelse. Jag har mött flera mördare som efter det att jag lärt känna dem blev avrättade.

Detta var 1994 och det var inte förrän 1999 som den siste fången från Pittsburghs Maximum Security Prison avrättades genom en giftinjicering. Jag tror inte att delstaten har upphävt dödstraffet ännu.

‒ Vad jag lärde mig där har fått mig att inse en del om det goda i livet. Vi måste uppmärksamma och vara tacksamma för godheten, vår egen och andras, det är inte nyttigt att underskatta medkänsla och vänlighet. De flesta av oss är inte alls så aggressiva och vilsna som vi tror oss vara och därmed är det inte så illa bevänt med vår mentala hälsa. Om en dödsdömd fånge frågar mig: ”Vad skulle du gjort om du kom hem och fann din fru i sängen med en älskare? Skulle du inte ha slagit ihjäl både kärringen och han som satte på henne?” Uppriktigt sagt så tror jag inte att jag skulle ha gjort det. Det hindrar mig dock inte från att föreställa mig hur mördaren kände och från att förstå varför han handlade som han gjorde. Ofta rör det sig om handlingar begågna av ett skadat barn.

‒ Jag antar att ni psykoanalytiker är besatta av barndomstrauman. Är det inte sådant ni söker efter?

Dr Thomas log sitt vänliga, överseende leende:

‒ Visst, du har rätt, oftast är det så. Jag känner visserligen ett par personer som har klarat sig alldeles förträffligt efter en sorglig barndom, men vill likväl hävda att ett slaget, oälskat barn blir lidande under resten av sitt liv. Det är en fråga om habitat. Familjen är barnets habitat, som fisken i sjön kan det inte ta sig ur vattnet, det är ett offer för föräldrarnas godtycke och en sådan tillvaro lägger grunden till beteenden och livsstrategier som är mycket svåra att råda bot på.

‒ Uppriktigt sagt minnas jag inte några övergrepp från mina föräldrars sida.

Dr Thomas nickade:

‒ Jag är övertygad om att dina föräldrar var kärleksfulla människor. Jag vågar påstå att det märks på dig att du var ett älskat barn. Det betyder givetvis inte att du är fullkomligt harmonisk. Vem är det? Det goda dina föräldrar skänkte dig kommer inte att försvinna. Men andra än du har varit utsatta för föräldrars godtycke; blivit offer för deras despotism eller kyliga ignorans. Föräldrarna kan ha varit välmenande, men allmänt förvirrade. Många är mer eller mindre ointresserade av sina barn, andra är rent utav fullkomligt galna, direkt ondskefulla. Värst är nog nyckfullheten.

‒ Hur då?

‒ För ett barn är föräldrar obegripliga gudomligheter, men sanningen är att de är långtifrån fullkomliga. Alltför ofta låter föräldrar frustrationen över egna tillkortakommanden drabba barn som inte alls har något ansvar för sin fars eller mors eventuella misstag och brister. Makt ger säkerhet, men barn har ingen makt över sina föräldrar. De söker kärlek och uppskattning och om det inte går … i varje fall lite uppmärksamhet. Ett barn vill bli sett, som när prästen lyser Guds välsignelse över dig: ” Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”.

Doktor Thomas kom ofta in på religion och det var en orsak till varför jag fascinerades av honom, det och den lugna självsäkerhet han utstrålade. Säkerligen kunde han ha fel i sina förklaringar och bedömningar, men hans personlighet var sådan att vad han påstod lät vederhäftigt och i all sin självklarhet – djupsinnigt.

- Genom att visa oss duktiga och lydiga söker vi uppmärksamhet från våra föräldrar, eller i värsta fall tvärtom ... genom att bete oss illa. Vad händer när ett slaget eller försummat barn växer upp? Ett sådant barn kan upptäcka att ett bra sätt skydda sig från ignorans och godtycke är att utöva makt över andra. Kunde det inte behärska sina föräldrar så kan det som vuxen tvinga andra till underkastelse. Bäst fungerar makt om du knyter dina offer till dig inom ett slutet habitat; ett kontor, en verkstad, en skola, ett fängelse, eller en familj. Inom sådana burar kan du domptera dina medmänniskor, men istället för piskor använder du en annan vapenarsenal; kärlek, ironi, straff, medömkan eller vädjan om medlidande. Maktmänniskor skyddar sig bakom sin auktoritet och med den som stöd tvingar de till sig undersåtarnas uppmärksamhet, omvårdnad och kärlek.

Dr Thomas betraktade mig leende:

‒ För all den tillgivenhet han kräver ger en maktmänniska inte mycket mer än favörer, ofta sådana som  inte alls uttrycker tacksamhet eller kärlek, sådant betraktar han som tecken på svaghet. Det rör sig istället om att ge sin undersåte benäget tillstånd att utnyttja sådant som maktmänniskan kontrollerar; ett större  kontor, en övernattningslägenhet, en tjänstebil, kanske högre lön eller veckopeng, eller tillgång till andra underlydandes tjänster. Värst är när maktmänniskans misslyckanden stirrar honom i ansiktet och han likt en frustrerad förälder projicerar sina tillkortakommanden på dem som är beroende av honom. Genom att behäfta en medmänniska med sina egna problem inbillar sig maktmänniskan att han genom att disciplinera den person han utsett som sin ställföreträdare skall kunna  rätta till de misstag han själv begått. Ett sårat barn som utvecklats till en maktmänniska gör allt för att skydda sig själv på andras bekostnad.

Det hände att Dr Thomas gav bort böcker, till mina döttrar gav han ett par Asterixalbum, jag fick Alice Millers Det självutplånande barnet. I den intressanta och välskrivna boken kände jag igen flera av Dr Thomas åsikter. Men ingen är perfekt, Alice Millers son Martin, även han psykoterapeut, har skrivit om sin traumatiska barndom. Hur han som sexårig sängvätare, med en nyfödd syster med Downs syndrom, skickades till ett barnhem 30 mil hemifrån, dit hans föräldrar inte kom på besök. Då han efter ett år återvänt till föräldrahemmet följde ingen av föräldrarna honom under hans första skoldag. Känslomässigt nådde han aldrig fram till sina föräldrar, som upptagna av karriär och status ofta ignorerade sina barn och deras behov. Martin kände sig som en främling i sitt eget hem där föräldrarna talade polska sinsemellan, ett språk som barnen aldrig lärde sig. Fadern slog sin son och tvingade honom till underliga tvagningsritualer som sonen uppfattade som sexuella övergrepp. Varje barnflicka som Martin kom att lita på betraktades av hans mor som en rival och avskedades omgående. När han var år sjutton år lämnade Martin Miller hemmet och tyckte att den stränga, katolska internatskola han hamnade på var som en befrielse från ”föräldradårhuset”.

Martin Millers uppgörelse med sin mor fick mig att tänka på hur vanligt det är att söner och döttrar anklagar framgångsrika föräldrar för att ha skapat ett helvete omkring sig. Sådana anklagelser har utvecklats till en litterär genre. Nyligen har jag läst Lars Ardelius, Peter Handbergs och Karl Ove Knausgårds sjävbiografer där de tar heder och ära av sina fäder.

Det är ofta konstnärer och författare som drabbas av sina barns bannstrålar. Författarskap innebär att man i allmänhet använder sig själv och sina närstående som råmaterial för sina skriverier. Betraktande och utnyttjande av sin omgivning skapar ett utanförskap som kan förvärras genom att författarskap är en ensam sysselsättning. Om författaren dessutom har en beundrande läsekrets kan alienation ökas och förvandlas till självupptagenhet. Det kan också hända att en författare som misslyckats med att nå en publik skyller sina tillkortakommanden på sin närmsta omgivning. Galningen i Stephen Kings fascinerande skräckromanen Varsel är en författare som lider av skapelsevånda.

William Faulkners och William Styrons döttrar har berättat om hur deras fäder fick dem att lida och det har även barn till John Cheever, Bernard Malamud och Saul Bellow gjort, den senares son hyser ett oförsonligt hat till både fadern och hans livsverk, medan de andra tycks förlåta fädernas beteende med hänvisning till deras ofta plågsamma författarroll och stora framgångar. Det är märkligt hur vissa författare som inte alls förmår tillämpa sina insikter i familjelivet likväl lyckas gestalta dem i sina böcker. Saul Bellow har exempelvis skrivit ett mästerverk om en sons såriga förhållande till sin far – Grip dagen.  

En av mina favoriter bland svenska författare, Stig Claeson, sågades längsmed fotknölarna i sin sons välskrivna Blåbärsmaskinen. Som många stora författare var Claeson alkoholiserad, något som får mig att tänka på de utdrag ur Olof Lagercrantz dagböcker som publicerats med titeln Vid sidan av. Som författare och chefredaktör för Sveriges största dagstidning omgavs Lagercrantz av en stor krets berömda författare. I dagböckerna framstår de flesta av dem som medlemmar av ett patetiskt gäng hänsynslösa, baktalande, favörsökande och självöverskattande narcissister som i en makaber ringdans rör sig kring den inflytelserike tidningsmannen. Många av dem var svårt alkoholiserade. I boken visar sig exempelvis min favoritpoet Gunnar Ekelöf som en lynnig och våldsbenägen person. Olof Lagercrantz berättar i en tidningsartikel att enligt Nun, Ekelöfs hustru, drack sig den store poeten så gott som dagligen asberusad: ”Gunnar började dricka måttligt vid middagstid. Först kom en period av glädje, dans, erotiska skämt och gester. Detta stadium kunde övergå i arghet där Gunnar visade en djävulsk talang att såra dem som var närvarande. Därefter började galenskaperna,  den riktiga fyllan, då mera dryck beställdes eller hämtades fram, då vänner ringdes upp, då brev skrevs med uppsägningar av bekantskapen, då galna ting hände.” Dessvärre tycks inte Ekelöf vara ett undantag när det gäller elakhet. Om Lagercrantz själv skrev akademiledamoten Lars Gyllensten: "Med kattaktig kelsjukhet smickrar han sina ´vänner´, spinner av ömsinthet, överflödar av beröm, vittnar gärna om sin ridderlighet och väntrohet i essäer och böcker - för att sedan kattaktigt klösa så illa han förmår, med grym insikt måttande mot pulsen där den bultar, mot ögat där det blänker."

Författare umgås med författare och tycks bete sig på ett alldeles speciellt sätt, visst förekommer riktig vänskap, men också otäcka påhopp, notorisk otrohet och självförhärligande strategier. Jag läste Salman Rushdies skildring av sitt liv under fatwan, Joseph Anton. För honom innebar det ständigt närvarande dödshotet en nästan förödande isolering. Likväl kunde Rushdie efter en tid återuppta kontakten med en mängd författarkollegor, de skrev om och till honom och flera av dem dök upp med såväl stöd som svek. Författarsfären blev åter Rushdies habitat och vi förstår också att hans tillvaro även tidigare var så gott som fullständigt relaterad till den världen.  

Flera författarhabitat framstår mer som helveten än en priviligierad värld. Exempelvis Paris drog- och rökimpregnerade existensialistvärld, där författarna söp, slogs och beblandade sig i förvirrande erotiska konstellationer. Med tanke på den existensformen förstår jag vad Arthur Koestler menade då han skrev ”att vilja träffa en författare för att du gillar hans böcker är lika löjligt som att vilja träffa gåsen för att du gillar paté de foie gras.” Den kedjerökande, drogberoende, osunde och dessvärre också fule Sartre ägnade sig emellanåt åt att förföra unga kvinnor, ofta introducerade för honom genom hans tillgivna vapendragerska, feministikonen Simon Beauvoir, som i ett brev till sin älskare Nelson Algren frispråkigt berättade om en kväll i sällskap med Koestler och Camus: ”Som på skämt älskade Sartre med Mamaine [Koestlers fru] men så skamlöst öppet att man inte kunde påstå att han var indiskret, vi var alla alldeles för berusade för att det skulle framstå som kränkande. Plötsligt kastade Koestler ett glas mot Sartres huvud och det krossas mot väggen. [...] Koestler ville inte åka hem, sedan fann han att han hade tappat sin plånbok och var tvungen att stanna kvar på klubben. Sartre vinglade fram och tillbaka på trottoaren och skrattade hjälplöst när Koestler beslöt sig för att äntligen på alla fyra kravla tillbaka uppför trappan. Han ville fortsätta sitt gräl med Sartre. ´Kom nu så går vi hem´, sa Camus och la en vänlig hand på hans axel; Koestler skakade av sig handen och slog till Camus, som då försökte kasta sig över sin angripare, vi höll dem borta från varandra. Vi lämnade Koestler i hustruns händer och kom in i Camus bil; han var mer än lovligt fylld med vodka och champagne och hans ögon tårades: ´Han var min vän och han slog till mig!´ Gång på gång kollapsade han över ratten och fick bilen att slira fruktansvärt, fullkomligt tillnyktrade av fruktan försökte vi stötta upp honom.”

Samma hänsynslösa beteende och i grunden eländiga tillvaro möter oss vid läsningen om film- och modeindustrins långtifrån glamorösa värld och givetvis i den kommersiella rockmusikens ofta otäcka habitat, där unga talanger mals ner i en hänsynslös köttkvarn av dubiösa förmåner som fria droger och tillgång till sex. En av mina nära vänner berättade hur hon hamnat bakom scenen och bevittnat ett vansinnigt svineri hos en världsberömd rockgrupp, vars medlemmar, höga som hus, drack oavbrutet medan de vräkte sig över groupies och pinkade på väggarna. Hon kom dock på samma ställe i samspråk med en medlem i ett annat världsberömt band som berättade att han saknade fru och barn, att han själv fick tvätta sin kläder eftersom man under turnéernas korta uppehåll på samma plats sällan hade möjlighet att kontakta någon tvättinrättning. Han berättade hur skönt det var att äntligen få tala med en ”normal” människa, utan annat syfte än ett vänskapligt samtal, mitt i denna vansinniga virvel av groupies, droger, bråk och fylle. Något han påstod arrangörerna villigt bidrog med eftersom sådant ansågs vara en integrerad del av ”kändiskulturen”.

Ett hänsynslöst självförbrännande levnadssätt tycks vara en huvudingrediens i de musikerbiografier jag läst, exempelvis Mick Walls bok om Led Zeppelin eller John Szweds So What om musikgeniet Miles Davis eländiga tillvaro. Vad som gör mig illa till mods är att flera författare beskriver dessa helveten på ett lättsamt, roande sätt. Som om rock, sex och droger är en trevlig och eftersträvansvärd kombination – det spännande rockhelvetet som man under det trista vardagslunket kan drömma sig bort till.

För några månader sedan läste jag Stig Larssons skildring om sitt liv som författare och narkoman När det känns att det håller på ta slut och förundrades av hans stolthet över att tillhöra kulturetablissemanget och samtidigt ha god kontakt med kriminella kretsar. Som student arbetade jag extra som servitör på tågen mellan Malmö och Stockholm. Ibland åkte jag i ”stor vagn” och arbetade då som del av ett team med hovmästare, kock, servitriser och diskare, ibland förestod jag på egen hand en kafévagn. Där samtalade jag vid ett tillfälle med en välkänd yrkesförbrytare. På den tiden hände det att polisen placerade brottslingar ombord på tågen, efter att ha meddelat tågpersonalen om deras närvaro. Om de inte avvek under färden hämtades missgärningsmännen upp vid sin slutdestination.

Förbrytaren som hamnat hos mig i kafévagnen var törstig och halsade i snabb följd de 37 centiliters vinflaskor jag hade till salu. Eftersom vi var ensamma i vagnen och han var ”snackesugen” bad han mig sätta mig vid bordet, något jag gjorde mot löfte att han slutade röka. Ur sin axelväska tog han fram en elegant inbunden klippbok och förevisade mig stolt den ena artikeln efter den andra.

‒ Du skall veta att jag inte är vilken liten småtjyv som helst. Inom brott är jag stor. Jag kan brott. Titta här till ”Efterlyst storbrottsling lever lyxliv på Rivieran”, då hade jag en Maserati, en lyxlägenhet och var ihop med en toppmodell. Och här, se … på den tiden var jag en rejäl storfräsare. Jag är rikskändis. Fattar du nu att jag inte är vem som helst? Inom mitt område är jag den bäste och känner killar som skulle få dig att tappa hakan om jag nämnde deras namn. Det går upp och det går ner, förstår du.

Han bläddrade fram det ett nytt pressklipp och berättade om sina framgångar, hur mycket pengar han haft, hur många prylar och brudar. Jag undrade:

‒ Om du nu är så stor som du säger så måste du uppenbarligen ha sysslat med grova brott … narkotika, väpnade rån, misshandel och sånt.

Blicken mörknade, men han log likväl:

‒ You name it. Jag är inget litet änglabarn. Mycket skit, mycket helvete. Jag är en ganska otäck djävel. En sån som jag är straffimmun. Jag har varit mer på kåken än utanför. Jag sitter där nu. Men tro inte att jag har schabblat bort min tid, varken inne eller ute. Jag läser allt. Allt. Jag har universitetsexamen i juridik. Har läst Bibeln flera gånger och kan en herrans massa psalmer. Jag skulle kunna sätta hur många myror som helst i skallen på dig. Visst, jag har skadat många, min familj, eller familjer skulle jag kanske säga, alla har haft ett helvete tillsammans med mig.

 ‒ Vad menar du?

‒  Jag är inte som du. Inte en djäkla Svensson som fötts med silversked i mun. Jag hade en skitbarndom, styvfäder, elaka djävlar som söps och slogs. Fosterhem, taskig skolgång. Jag kan inget annat än brott, men det är jag bra på. Inom det området är jag respekterad. Tro inte jag inte har försökt mig på ett ordentligt kneg. Under något år jobbade jag som en helt vanlig, djävla svetsare, med skitlön och skitliv. Som knegarsvensson var jag en nolla, men som kriminell är jag stor. Det är det enda jag kan och det är enbart inom brott jag kan bli respekterad.

Den kriminelle tågkafébesökaren var alltså som så många andra av oss fast i sitt habitat. Själv har jag varit både arbetare och drönare – inom skolvärlden, universitetsvärlden, biståndsvärlden, familjevärlden och flera andra världar, eller så har jag som nu rört mig mellan dem. På varje ställe jag hamnat tycker jag mig ha upptäckt en liknande uppsättning av kollegor; maktfullkomliga chefer eller sådana som varit hjälpsamma och stödjande, falska manipulatörer, ytterst kunniga kamrater, snälla människor, dumma människor, snåla och generösa, sådana som gömmer sig och utan skrupler låter andra göra sitt jobb, för att sedan ta lönen och äran, en del som man aldrig begriper vad de gör, andra som alltid ställer upp, som aldrig säger nej. 

Läste om en japansk undersökning av myrsamhällen. Efter att noggrant ha studerat ett stort antal myrsamhällen kom entomologerna fram till att ungefär 20 procent av arbetsmyrorna inte uträttade särskilt mycket, medan övriga 80 procenten arbetade hårt. Vetenskapsmännen undrade över vad de där "lata" tjugo procenten egentligen sysslade med, ty eftersom myrsamhället är en form av superhjärna så måste väl även de där drönarna ha någon slags funktion? Kanske rör det sig om myrornas tänkare eller konstnärer, som trots att de inte har någon synlig funktion inom habitatet, likväl utgör en väsentlig del av det? Som Oscar Wilde sa: ”Vi lever alla i rännstenen, men en del av oss lyfter blicken och betraktar stjärnorna”.

Hölldobler. Bert and Wilson, Edward O. (1990), Ants. Belknap: Harvard University Press. Miller, Alice (1995), Det självutplånande barnet, sökandet efter en äkta identitet. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Martin Millers bok om sin mor finns inte på svenska: Das wahre Drama des begabten Kindes: Die Tragödie Alice Millers ‒ wie verdrängte Kriegstraumata in der Familie werken. Freiburg: Kreuz-Verlag, 2013. Festlig och förvånande läsning är Olof Lagercrantz (2011), Vid sidan av: Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. Dagboksanteckningar i urval av Richard Lagercrantz. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Om det hat Lagercrantz väckte i vissa kretsar se Stolpe, Sven (1980), Olof Lagercrantz. Stockholm: Askild & Kärenkull Förlag. Om Sartre och Beauvoir läste jag i Aronson, Ronald (2004) Camus and Sartre: A Story of a Friendship and the Quarrel that Ended It. Chicago: University of Chicago Press och i Rowley, Hazel (2005), Tête-á-tête: Simon de Beauvoir and Jean Paul Sartre. New York: Harper Collins. Böcker om besvärliga föräldrar är exempelvis Lars Ardelius serie självbiografier Barnsben, Skjuta i höjden och Livtag, Peter Handbergs Skuggor (fast han kallar sin bok för roman), Nils Claesons Blåbärsmaskinen och givetvis Knausgårds monumentala Min Kamp (jag har enbart läst första delen). Amerikanska motsvarigheter är Bellow, Greg (2013) Saul Bellow’s Heart: a Son’s Memoir. London: Bloomsbury, Cheever, Susan (1999). Home Before Dark. New York: Washington Square Press, Malamud Smith, Janna (2006), My Father Is a Book: A Memoir of Bernard Malamud. Boston: Houghton Mifflin, Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Jill Faulkner berättar om sin far i Bezzerides, Albert Isaac (1980), Wiiliam Faulkner, a life on paper; A transcription from the film. Oxford: University Press of Mississippi. I så gott som alla dessa författarfäders liv spelade alkoholen en stor roll.

Several Roman harbor an exaggerated fear of drafts, few of them dare to sleep with an open window open and as soon as the air is saturated with moisture and cold  they cover  themselves up with layers of clothing and scarves and only reluctantly leave their overly heated homes, cars and offices.

In Rome, fear of miasma is still alive, the moldy decayed fumes that allegedly seep out of the Eternal City's decaying guts. Almost imperceptibly they penetrate the porous soil and Rome's soft limestone; the tuff and the travertine. Moisture and rot from vast systems of catacombs long forgotten and brooding on ancient accumulations of dead bodies, rats and other vermin. Rotten stench from broken-down sewers, unexplored caves, built-over swamps and underground rivers where all kind of uncleanness thrive. Superstitious children and adults spread stories about spirits and ghosts, who along with the miasma rise up from the earth to paralyze the living with their icy touch, kill them and bring them back with them to their abode down below, the  Aldilá, "There Beyond".

I have often been reminded of the miasma´s presence. Guide books from the nineteenth and early twentieth century alerted visitors to Rome about its harmful effects. It was, for instance, not recommended to travel in an open carriage after sunset. When the warmth of the sun no longer depressed the cold of the underworld, harmful vapors rose out of the ground, the movements of wagons and horses swirled up fumes of disease and putrefaction, which found their way into the carriage passengers' lungs. It was not healthy to linger in wrong places, at the wrong time of the year and at the wrong time of day. Especially dangerous was it after dusk in the vicinity of archaeological sites. I thought about it one evening when I along with my family attended a performance of Aida in the huge ruins of the Baths of Caracalla, suddenly we all felt how gushes of raw, cold and moisture-laden air found their way under the pews and spilled over into the surroundings - it was the miasma that was wafting out from the hidden depths beneath us.

Rome was for thousands of years known as an unhealthy place. As soon as their duties permitted it, wealthy Romans who lived during the era of classical antiquity escaped their town and made their way up to the fresh air around their rural villas in the hillcountry, or moved down to the shores of the Tyrrhenian Sea. In the eleventh century Peter Damian, bishop of Ostia, wrote, "Rome devourer of men, tames the erect necks of men. Rome fruitful in fevers is very rich in the harvest of death. The Roman fevers are faithful to a constant law. Once they have assailed a person, they seldom leave him while he is still alive."

Within the walls of Rome, water is always present. Aron Borelius, my professor of art history, once told me: "I'm a very old man. Do you want to know how old I am? I'm so old that when I was a young man youth strolling through Rome´s streets in the night, I could all the time hear the sound of rippling water." He meant that in his youth there was almost no car traffic in Rome, and in the stillness of the night the purling of water could be heard everywhere because the wealth of city fountains and nasos, noses, the drinking water fountains that still can be encountered in several of the city's street corners, where they constantly pour water from their “noses”, i.e. long, bent iron taps.

If you descend deep under the Basilica of San Clemente, near the Colosseum, you will hear how one of Rome's underground rivers unseen gushes forth under your feet. All this water has for thousands of years been pouring down into the Tiber. Crumbling sewers and old pipes have for years and years, in reckless disregard for public health, spewed their waste into the shallow Tiber. A river that on top of this misery regularly overflowed its banks to spread devastation, disease and death.

Italy's great folk hero Giuseppe Garibaldi had been bothered by this state of affairs and in 1875 he left his self-imposed exile on the island of Caprera off the Sardinian coast to return to Rome and as a member of the Chamber of Deputies combat the malaria (mal - bad, aria - air). Garibaldi suggested that the river bed simply had to be filled in, while the Tiber´s course could be altered in such a manner that it passed by outside of the city. In order to increase the prosperity and well-being of the kingdom's new capital, Garibaldi also wanted to drain the huge marshes south of the town and turn them into cornfields. The Tiber was saved from being obliterated; instead ‒ beginning in 1876 ‒ huge embankments were constructed along the river shores, separating the Tiber from the surrounding city. The pictures below provide a clear picture of how these high walls protect the city from being flooded, observe how the sidewalks become inundated during aqua alta, high water.

The people living at Garibaldi's time did not yet know that malaria was spread by a mosquito,  but continued to blame the disease on bad air coming from polluted, stagnant water. Many assumed that people who lived in vapors from such water ran the risk of succumbing to hopelessness and fatal lethargy. Garibaldi, and others with him, feared that many Romans due to the unhealthy exhausts had broken down and become part of a deformed, degenerate and stupid generation.

Society had stagnated, a word derived from the Latin term for a puddle ‒ stagnum. Swamps were perceived by many as extremely harmful and in some circles such bodies of water were likened to "femininity", while healthy, vigorously flowing water was considered to be "masculine".

In his fascinating book Male Fantasies Klaus Theweleit describes how swamps in Fascist and Nazi ideologies sometimes came to symbolize a “female” threat to the male body's hardness, dryness and insensitivity. The women's world was described as soft, malleable and wet. If an object falls into a swamp it is absorbed, it sinks into it, while the surface again becomes calm. Like quicksand “the feminine” is both solid and liquid, it is also impure and deadly, not creative, only encompassing, it is cool, but flaccid and devouring. Strange notions like these fitted like a glove for virile Fascists while they set out to drain the Pontine Marshes, leading the water from female, stagnant pools into the masculine gushing Mussolini Canal that flowed into the Tyrrhenian Sea.

More of this later on – let us now turn to the mosquitoes, a kind of insect that hardly can hardly be called neither soft, nor passive, it is namely the mosquito female which sucks blood and produce offspring, whereas male mosquitos are quite irrelevant creatures.

I am writing this in the garden of our house in Bjärnum. A rather stupid initiative since the blinding sunshine means that I can barely see the computer screen, but I cannot stay inside now when nature flaunts its lush and healthy greenery, the sun is warm and the birds are still singing, soon they will fall silent while they are getting busy attending to their young. Just now I caught a mosquito and am scrutinizing this tiny, but nasty animal. It was such a creature that that was the source of the Roman malaria, it was she and not any bad air that was the real culprit.

It was until in 1898 when three Italian scientists, Grassi, Bignami and Bastianelli, managed to prove that malaria was caused by a single-celled organism which was spread by anopheles, a specific species of mosquito. They are found worldwide. Even in Sweden anopheles once spread the malaria, which up in the North was called chills or swamp fever. It came in the form of violent shaking shock, sudden attacks of fever, nausea, vomiting, headaches, diarrhea, and muscle aches.

I observe the mosquito while she is carefully advancing across my fore arm. As soon as she starts to suck blood I will slap her dead. With the naked eye I cannot discern her refined weapons; a bouquet of seven spears that pierce through the victim's skin, before she through a snout sucks up the blood. Her proboscis contains both inward- and outward conducting channels. She must before she sucks up the blood inject her saliva into the wound to hinder it from clotting. In her saliva live microscopic fungi that irritate the tissue and increase the blood flow at the same time as unicellular animals are released to poison the human body.

A proper sip of fresh blood stimulates the development of the mosquito´s eggs and when they are ready to hatch their mother places them in stagnant water, where they become larvae that incessantly swim around with frenzied, jerky movements in search of microscopic plankton, before they become pupae, and finally leave the water as fully developed, blood-sucking mosquitoes. To survive, the mosquito larvae need oxygen and heat. That means they will die if the water surface is coated by, for example, oil. In a cold environment, like in Northern Sweden, mosquito larvae live close to the surface of small pools of stagnant water, precisely because these are rapidly heated by the sun and lack predators like fish and larger insects. In a warmer climate mosquito larvae thrive in deeper waters, like swamps, where the water is warm and tranquil. In Italy, the mosquitos enjoyed the huge Pontine Marshes south of Rome.

My father often had time for me and as far back as I can remember we used to talk to each other like two friends. I do not remember that my father ever treated me like a feeble-minded child. As I got older, he could even confess mistakes he had made as a young man. For example, he once told me that: "I have seldom felt so ashamed as when I discovered that Mussolini was a bloated and phony despot and that Fascism in reality was a quite harmful ideology. As a youngster, I had been quite impressed by what happened in Italy. I was probably under the influence of older friends and acquaintances. "

In those days I had already seen movies with goose marching Black Shirts and the buffoon-like Mussolini who shot out his chin while he made stupid faces and theatrical gestures. He had waged war on Hitler's side and eventually ended up with his own people in arms against him. How could my father have been able to admire such a clown? "It was about cooperation, modernization and notions that at the time seemed to be modern, fresh and innovative. Foremost it was the successful drainage of the Pontine Marshes that impressed me. The Fascists succeeded in eradicating the malaria. We imagined they were about to overcome the endemic poverty of Italy. But in 1935 they attacked Ethiopia with airplanes pouring poison gas over defenseless peasants and thus I became convinced that most of the advertised successes had been nothing more than mendacious propaganda. "

All that was new to me and it was only when I had moved to Italy and began to notice some similarities between Swedish Social Democracy and early Fascism that I began to understand what my father had hinted at. I also started taking an interest in the Pontine Marshes.

The vast marshes south of Rome had been formed when large sandy plains prevented the waters from the Volscian and Albanian hills to reach the sea. Even if they protected the southern flank of Rome the marshes also had to be traversed by Roman troops heading south and to that end the tree-lined Appian Road was constructed straight through the marshes. The road was a constant hassle, wide channels had to be dug and constantly dredged to protect and clear it from floods. Many soldiers marching along Via Appia and the slaves who maintained it succumbed to the malaria, while wealthy Romans heading south preferred to take the sea route. 

Even if the area was very fertile the malaria made it sparsely populated and empty, waterlogged plains alternated with large, untamed forests. Travelers like Goethe and H.C. Andersen praised the Pontina as one of Europe's most beautiful areas, though H.C. Andersen marveled at how the few inhabitants "were so pale and sick, with yellowed skin." It was the miasma that sucked the life out of them and poisoned their blood. During the nineteenth century the suffering and misery in the Pontine Marshes were depicted by several Roman artists, often as an effort to make the Romans conscious about the misery that reigned not far from the Eternal City´s southern walls and that it was under constant threat from the unhealthy vapors that caused so much misery in the marshes red from the South. 

Princes, popes and cardinals succumbed to the malaria and it was not until the Jesuit Agostino Salumbrino in 1631 brought the miracle drug of the Quechuas to Rome. For centuries the quinine bark taken from a tree growing in Peru had successfully been used to kill the malaria spreading amoeba. When the effectiveness of quinine had been proven, Romans began to dream about defeating the ghosts of the Pontine Marshes. Many of them actually believed that miasma could take the form of evil spirits taking possession of human bodies. Forensic archaeologists have from Roman cemeteries unearthed corpses, diagnosed with malaria, that have been weighed down with stones as if the living wanted to confine the contaminating spirits still lingering within the dead and anchor them into the ground.

Quinine proved to be quite effective against malaria and it is said to have played a major role in colonialism. When the Spaniards, Frenchmen, Englishmen and other conquerors began to drink quinine, tropical countries ceased to be "the white man's grave". The British preferred to alleviate the bitter taste of quinine with gin and thus invented gin and tonic, which was enjoyed extensively by soldiers and colonial officials.

Supported by the wondrous quinine, workers could maybe drain and cultivate the Pontine Marshes. Even Goethe had in Faust's second part made the main character dream about converting the marshes into a huge area where millions could live, "if not entirely confident, however, free and active" and that was also Garibaldi's plan. However, the fear of miasma remained and no one dared to get to grips with the big task, at least not until it was found that it was neither evil spirits or rotten fumes that afflicted the marshes, but a tiny, seemingly insignificant mosquito.

In early 1922, the Italian Ministry of Health launched the first stage of its National Prevention Plan - free quinine was distributed to swamp residents and all those who would participate in the vast drainage work; houses were painted white and large screens were set up so the mosquitoes became visible and could be killed. People affected by malaria were isolated within large facilities and treated with quinine. If the malaria parasite was killed by quinine, newborn Anopheles mosquitos were not infected while sucking the blood from recovered malaria patients. Scientists identified the mosquitoes hatching places and poured grease or oil over the water, whereby stifling the larvae. Fortunately, DDT was not in use until 1938 and then the mosquito plague was largely under control.

When stage one of recuperating the marshes was up and running, the plans for the next stages were initiated  - the actual draining of the swamps. Thousands of workers were sent into the marsh lands to build canals and dams so that the water could be used to irrigate the fields and directed towards the sea. When the irrigation needs were met, fields were cleared for the planting of the seed, while towns and villages were erected for farmers and service personnel.

It was probably Mussolini's great luck that all this began shortly before he and his Fascists came to power. Now he could leap up on the locomotive, which already had started to roll and turn himself to the people who enthusiastically followed him into the new adventure: "Italians" he thundered with his chin willfully prominent. "We have now started the huge battle that already Augustus dreamt of, which the great Garibaldi wanted to fight, but never was able to initiate. Supported by my Fascists and loyal management we are now waging a heroic battle against the marshes and this magnificent endeavor will be followed by the Battle for Wheat, when thousands of farmers will sow and reap, so that Italy finally becomes totally self-sufficient! "

The conquest of the Pontine Marshes became the battle cry of the Fascists, driving them forward and soon everything ran at a tremendous speed. Mussolini abolished freedom of the press and banned all other parties except his own. Homes, buildings and roads grew up all over Italy and the Mafia was disciplined. After a few years, the country's wheat crop had increased fivefold. Swamps were drained, forested areas cleared, while Mussolini, like the spaghetti on each family´s table, was everywhere - he was riding, fencing, running, swimming, playing the violin, skiing, writing bad plays, flew planes, harvested, screamed and yelled, all in the light from camera flashes and always at the center of adoring crowds.

"Mussolini is always right!" declared gigantic propaganda posters and the Leader´s grave face was seen in every corner of the vast country. Nevertheless, we know now how it all ended. Power drunk and blinded by his own magnificence Mussolini allowed his troops to kill defenseless Abyssinian peasants the poisonous gas and with such doubtful success attacked Yugoslavia, Albania and Greece that Germany and Austria were forced to step in to complete the whole sordid business. Mussolini lost control of himself, his politics and his people and fell into the stifling embrace of Hitler, ending up being humiliated by the little Austrian corporal whom he during his triumphal heyday had called "a plumber in a raincoat - a silly little clown". Mussolini sent Italians to die from cold and hunger in faraway Stalingrad, implemented racial laws, sending Jews to the extermination camps, was deposed by his own government and had to experience how his enemies invaded Italy and Italians taking arms against him. Finally, Mussolini's corpse hang upside down at a petrol station in Piazza Loreto in Milan, while most of his impoverished and humiliated compatriots rejoiced at the news of his death.

And the conquest of the Pontine Marshes? How did that immense endeavor end up? In early 1930, forests had been felled and over 16 000 square kilometers were covered by canals and trenches, harnessed rivers, dams and pumping stations. The Mussolini Canal had reached the Tyrrhenian Sea, at last bringing the water away from the pestilential swamps that gradually were turned into fertile fields. The project culminated in 1933, when it counted with 124 000 employees, though defaulting peasants and workers had been detained in overcrowded camps, surrounded by barbed wire. Wages were low, work days long, food and medical care poor and inadequate. The turnover of workers was unusually high. In 1935, all of them were dismissed without prior notice. Many of them were malaria infected.

The government had then placed over 2 000 families within the Pontine area, most of them came from the north and had certified their Fascist loyalty. Settlers were placed in the countryside and provided with standardized two-storey houses. Each family was also given a stable, an oven, a plow and other agricultural implements, some cows and several hectares of land, depending on soil quality and family size.

Five beautiful and well-planned cities were founded - Latina, Sabaudia, Pontine, Aprilia and Pomizia - all erected in an aesthetically pleasing, functionalist style. Outside these urban centers several smaller borghi, villages, were constructed. Malaria had almost disappeared and when the area was invaded by warring Germans and allied troops many farmers refused to evacuate their new homes and fertile fields.

When the Germans retreated they shut off the pumping stations and opened the dams so that the fields were covered with brackish water. They did it not only to destroy the agriculture and wipe out fresh water supply, they also wanted to frustrate the allied efforts to bring their tanks, trucks and heavy equipment towards Rome and the Germans also acted in full awareness of the fact that malaria mosquitoes thrive in brackish water. One of the disastrous consequences of the war was the outbreak of a fierce malaria epidemic, but finally – in 1962, Rome had its last case of malaria. A multi-millennial curse had been lifted and even if you still can feel the miasma creeping up out of the ground after sundown, it is not the same malaria, foul air, which had plagued the city for several thousand years.

You may read about Rome's fight against malaria in Pickering, Daniel (2005), Rome or Death: The Obsessions of General Garibaldi. London: Jonathan Cape. An Italian book about Mussolini's draining of the Pontine Marshes is Pennacchi, Antonio (2000), Palude. Storia d'amore, di spettri e trapianti. Roma: Donzelli. I read about mosquitoes in a Swedish book, Carl H. Lindroth's charming and well-crafted Från insekternas liv, but I am sure there are several excellent books in English about the Anopheles mosquito. Interesting ideas about Nazism and misogyny are presented by Klaus Theweleit in his Male Fantasies. Minneapolis: University of Minnesota Press, 1997. The town of Latina has an excellent and free of charge museum about life in the Pontine Marshes throughout time: Museo della terra Pontine.

Flera romare hyser en överdriven fruktan för drag, få av dem riskerar att somna med öppet fönster och så fort luften mättas med fukt och kyla byltar de på sig ordentligt och lämnar motvilligt sina överdrivet uppvärmda hem, bilar och kontor.

I Rom lever fortfarande fruktan för miasman, de mögligt skämda ångor som påstås sippra fram ur Den Eviga Stadens ruttnande innanmäte. Nästan omärkligt tränger de fram genom porös jord och Roms mjuka kalksten, tuffen och travertinen. Fukt och röta från vidsträckta och längesedan förgätna katakomber, ruvande på urgamla anhopningar av döda kroppar, råttor och annan ohyra. Rutten stank från nedstörtade kloaker, outforskade grottor, överbyggda träsk och underjordiska floder i vilka allsköns orenhet frodas. Bland barn och vuxna sprids skräckhistorier om hur andar och gengångare tillsammans med miasman stiger upp ur jorden för att förlama de levande med sin iskalla beröring, döda dem och ta dem med sig tillbaka under jorden, som sällskap i Aldilá, ”Där Bortom”.

Jag har ofta påmints om miasmans närvaro och ibland även känt av den. I guideböcker från artonhundratalet och tidigt nittonhundratal varnas romresenärer för dess skadeverkningar. Det var exempelvis inte rekommendabelt att efter solnedgången färdas i öppen vagn. När solvärmen inte längre pressade ner kylan i underjorden sipprade de skadliga ångorna fram ur jorden, vagnarnas och hästarnas rörelser virvlade upp feberdunster som sökte sig in i passagernas lungor. Det var heller inte nyttigt att dröja sig kvar på fel platser, på fel tid om året och på fel tid på dygnet. Speciellt farligt var det att efter skymningen befinna sig i närheten av arkeologiska utgrävningar. Jag tänkte på det där en kväll när jag tillsammans med min familj bevistade en uppsättning av Aida i Carcallas termer, plötsligt kände vi hur stråk av råkall, fuktbemängd luft letade sig fram under bänkraderna och spred sig i omgivningarna – det var miasman som kom svävande ur djupen.

Rom var länge känt som en osund plats. Förmögna romare flydde under Antiken, så fort deras plikter tillät det, staden och tog sig upp till den friska luften kring sina lantvillor i bergen, eller ner till havsstränderna. På tusentalet skrev Petrus Damianus, biskop i Ostia: “Rom människoslukerskan som tämjer männens stolta nackar. Rom, som stinn av febrar ständigt skördar död. Romerska febrar följer en obönhörlig lag. När de väl har angripit någon lämnar de honom sällan levande.”

I Rom är vatten alltid närvarande. Aron Borelius, min professor i konsthistoria sa en gång till mig: ”Jag är en mycket gammal man. Vill du veta hur gammal jag är? Jag är så gammal att när jag i min ungdom under nätterna vandrade genom Rom så kunde jag hela tiden höra ljudet från porlande vatten.” Han menade att i hans ungdom fanns ännu ingen nämnvärd biltrafik i Rom och i nattens stillhet hördes därför överallt ljudet från stadens fontäner och nasones, näsor, de talrika dricksfontäner från vilka det i flera av stadens gathörn fortfarande strömmar vatten.

Går man djupt ner under basilikan San Clemente i närheten av Colosseum hör man hur en av Roms underjordiska floder brusar under fötterna. Allt detta vatten har under tusentals år sökt sig ner till Tibern. Sönderfallande kloaker och gamla rör har år efter år i hänsynslöst förakt för folkhälsan spytt sitt avfall i Tibern. En flod som till råga på eländet med jämna mellanrum brukade svämma över sina bräddar för att sprida förödelse, sjukdomar och död.

Italiens store folkhjälte Giuseppe Garibaldi hade retat sig på sakernas tillstånd och 1875 lämnade han sin självalda exil på ön Caprera utanför Sardinien för att återvända till Rom och som medlem av Deputeradekammaren bekämpa malarian (mal – dålig, aria – luft). Garibaldi föreslog att flodfåran genom Rom helt enkelt skulle fyllas igen och Tiberns lopp ändras så att den passerade utanför staden. För att öka välstånd och välbefinnande i rikets nya huvudstad ville han dessutom att träsken söder om Rom skulle dräneras och förvandlas till sädesfält. Flodfåran täcktes inte igen, men 1876 började man konstruera de höga murar som nu skiljer Tibern från den omgivande staden.Om man jämför bilderna nedan syns det tydligt hur gångvägarna längs floden svämmas över under aqua alata, högt vatten.

På Garibaldis tid visste man ännu inte att malarian spreds genom en mygga utan skyllde sjukdomen dålig luft som ansågs komma från förorenat, stillastående vatten. Många antog att folk som levde i utdunstningarna från sådant vatten kunde drabbas av hopplöshet och dödlig letargi. Garibaldi och flera med honom befarade att flera romare genom de osunda utdunstningarna hade brutits ner och förvandlats till ett deformerat, degenererat och idiotiskt släkte.

Samhället hade stagnerat, ett ord som kommer från latinets beteckning på en vattenpöl – stagnum. Träsk och stillastående vatten uppfattades av många som ytterst skadliga och i vissa kretsar sammanställde man sådana vattensamlingar med ”feminitet”, alltmedan friskt, kraftfullt strömmande vatten ansågs vara ”maskulint”.

I sin fascinerande bok Mansfantasier beskriver Klaus Theweleit hur träsk inom fascistisk och nazistisk ideologi ibland kom att symbolisera ”kvinnliga” hot mot den manliga kroppens hårdhet, torka och okänslighet. Kvinnornas värld beskrevs som mjuk, formbar och våt. Om ett objekt faller ner i ett träsk absorberas det, det sjunker in i det, alltmedan ytan åter blir lugn. Likt kvicksand är ”det kvinnliga” både fast och flytande, det är också orent och dödligt, det skapar inte, det är lugnt, men kraftlöst och uppslukande. Tankar som passade som hand i handske för de virila fascisterna när de tog itu med att dränera de pontinska träsken och ledde vattnet från de stagnerade kvinnopölarna till den maskulint framporlande Mussolinikanalen. Mer om detta senare – nu till myggen, vars kvinnosläkte knappast kan kallas mjukt och passivt. Det är nämligen mygghonorna som suger blod och skaffar avkomma, medan hanarna i stort sett är ganska ovidkommande varelser.

Jag skriver detta i trädgården till mitt hus i Bjärnum. Ett ganska dumt tilltag eftersom solskenet gör att jag knappt kan se datamaskinens skärm, men jag kan inte sitta inne nu när hela naturen prunkar i en frodig, frisk grönska, solen värmer och fåglarna sjunger, snart kommer de att tystna när de får fullt upp med att sköta sina ungar. Alldeles nyss fångade jag en mygga och betraktar nu det lilla, men ytterst otrevliga djuret. Det var sådana som hon som var upphovet till malarian i Rom, det var alltså inte den dåliga luften som var boven i dramat.

Det var först 1898 som tre italienska vetenskapsmän, Grassi, Bignami och Bastianelli, lyckades bevisa att malaria orsakades av en encellig organism som spreds av anopheles en art av stickmyggor.  De finns över hela världen. Även i Sverige spred anopheles en gång i tiden malaria, som här kallades frossa eller sumpfeber. Den kom i form av häftiga skakningar, plötsliga feberanfall, illamående, kräkningar, huvudvärk, diarré och muskelvärk.

Jag betraktar myggan som nu börjat krypa över min arm. Jag kommer att smälla till henne så fort hon börjar suga blod. Med blotta ögat kan jag inte urskilja hennes raffinerade vapen; en bukett med sju stycken spjut som borras in genom offrets hud, innan hon genom en snabel suger upp blodet. Hennes snabel har både inåt- och utåtledande kanaler. Hon skall nämligen innan hon suger upp blodet spruta in sin saliv i såret, så att blodet inte levrar sig. I saliven lever svampar som retar vävnaden och ökar blodtillförseln, samtidigt som de hos anpophles sprider de encelliga djur som kommer att förgifta människokroppen.

En ordentlig slurk blod får myggans ägg att utvecklas och hon lägger dem sedan i stillastående vatten, där de blir till larver som oavbrutet med stor fermitet simmar kring med ryckiga rörelser i sin jakt på mikroskopiska plankton, innan de blir till puppor och slutligen som fullt utvecklade och blodsugande myggor kan ge sig av från vattnet. För att överleva i behöver mygglarverna syre och värme. Det betyder att de dör om vattenytan täcks med exempelvis olja. I kalla område, exempelvis i Norrland, lever mygglarverna vid ytan av pölar med stillastående vatten, just för att dessa snabbt värms upp av solen och att det inte frodas några rovdjur i dem, som fiskar och större insekter. I varma länder lever mygglarverna däremot i djupare vatten, som i träsk där vattnet är varmt och stilla. I Italien stortrivdes de i de väldiga Pontinska Träsken söder om Rom.

Min far hade ofta tid med mig och så långt tillbaka jag kan minnas brukade vi samtala med varandra. Tror inte att Far brukade behandla mig som ett mindre vetande barn. När jag blev äldre kunde han komma med en del bekännelser. Exempelvis så sa han en gång att: ”Jag har sällan skämts så mycket för mig själv och mina åsikter som när jag upptäckte att Mussolini var en uppblåst despot och bluffmakare, att fascismen var en otäck och skadlig ideologi. Jag hade nämligen som ung grabb till en början varit ganska imponerad av vad som uträttades i Italien, det var antagligen mina äldre vänner och bekanta som fick mig att tycka så”.

På den tiden hade jag redan sett filmer med gåsmarscherande svartskjortor och den pajasartade Mussolini som sköt ut med hakan, medan han gjorde idiotiska miner och teatraliska gester. Han hade krigat på Hitlers sida och till slut fått sitt eget folk emot sig. Hur kunde Far ha kunnat beundra en sådana pajas? ”Det handlade om kooperation, modernisering och annat som tycktes vara nytt, friskt och fräscht. Främst var det utdikningen av de pontinska träsken som imponerade på mig. Hur fascisterna lyckades utrota malarian. Vi inbillade oss också att de höll på att får bukt med fattigdomen. Men så anföll de 1935 Etiopen med attackplan och giftgas och då begrep jag äntligen de flesta framgångarna inte varit annat är förljugen propaganda.”

Allt det där var nytt för mig och det var först när jag flyttat till Italien och där började upptäcka en del likheter mellan socialdemokratin och den tidiga fascismen som jag begrep vad Far menat. Jag började också intressera mig för de pontinska träsken.

De väldiga träskmarkerna söder om Rom bildades genom att stora sandslätter hindrade vattnen från de volskiska och albanska bergen att nå havet. Samtidigt som de utgjorde ett skydd för Rom måste träsken även kunna forceras av de romerska trupperna och därför anlades den trädkantade Via Appia rakt genom träskmarkerna. Vägen var ett ständigt besvär, breda kanaler fick dikas ut för att skydda den mot översvämningar. Soldater som marscherade längs Via Appia och slavarna som underhöll den dukade ständigt under för malarian, medan förmögna romare på väg söderut föredrog att ta sjövägen. 

Fast landet var mycket bördigt gjrde malarian det glesbefolkat och vattensjuka områden alternerade med stora urskogar. Resenärer som Goethe och H.C. Andersen hyllade området som ett av Europas vackraste, fast H.C. Andersen förundrade sig över hur de fåtaliga invånarna ”var så bleka och sjuka med gulnat skinn”. Det var miasman som sög livet ur dem och förgiftade deras blod. Under artonhundratalet skildrade flera romerska konstnärer nöden och eländet i de pontinska träsken.

I Rom visste man att miasman gled in över staden från Pontina, furstar, påvar och kardinaler dukade under i malaria och det var inte förrän jesuiten  Agostino Salumbrino 1631 hade med sig Quechuafolkets mirakelmedicin kinin från Peru som romarna fick hopp om att äntligen besegra vålnaderna i de pontinska träsken. Man trodde faktiskt att miasman kunde ta formen av onda andar som tog människokroppar i besittning. Då forensiska arkeologer grävt upp kyrkogårdar har man funnit att skelett som diagnostiserats med malaria varit behängda med tyngder som om man hade velat stänga in sjukdomsandarna och förankra dem i jorden.

Kininet var verkligen effektivt mot malarian och det sägs ha spelat en stor roll för kolonialismen. När spanjorer, fransmän, engelsmän och andra erövrare började dricka kinin upphörde de tropiska länderna med att vara ”den vite mannens grav”. Engelsmännen föredrog att mildra den bittra smaken med gin och uppfann därmed drycken gin and tonic som brukades flitigt av soldater och kolonialtjänstemän.

Med kininets hjälp skulle man kunna dränera och odla upp de pontinska träsken. Redan Goethe hade i Fausts andra del låtit sin hudvudperson drömma om att omvandla sankmarkarna till ett väldigt område där flera miljoner skulle kunna bo, ”om inte trygga så dock fria och aktiva” och det var också Garibaldis plan. Men skräcken för miasman fanns kvar och få ville ge sig i kast med den stora uppgiften, inte förrän man fann att det varken var onda andar eller ruttna dunster som fick folk att dö, utan en liten, till synes obetydlig mygga. 

Under 1900-talet tog planerna form och i början av 1922 inledde det italienska hälsoministeriet det första stadiet i sin Nationella Bekämpningsplan ‒ gratis kinin delades ut till träskinvånarna och alla de som skulle delta i det väldiga dräneringsarbetet; hus målades vita och stora skärmar sattes upp så att myggorna skulle bli synliga och kunna bekämpas. Man isolerade de malariasjuka inom stora anläggningar och behandlade dem med kinin. Malariaparasiten dog och när nyfödda anophelesmygg sedan dök upp för att suga i sig blod från tillsfriknade malariapatienter fick de inte i sig några malaria-amöbor och den dödliga sjukdomen började försvinna. Vetenskapsmän identifierade myggornas kläckningsplatser och göt fett eller olja över vattnet för att därmed kväva larverna. Som tur var togs DDT inte i bruk förrän 1938 och då var myggplågan i stort sett under kontroll så det skadliga giftet användes inte i någon större skala.

När etapp ett var igång kunde man planera för nästa stadium, ‒  dräneringen av träsken. Tusentals arbetare sändes in för att bygga kanaler och dammar så att vattnet kunde bevattna fälten för att därefter rinna ut i havet. När bevattningsbehovet var löst röjdes fälten för sädesodling medan städer och byar byggdes upp för bönder och servicepersonal. 

Det var antagligen Mussolinis stora lycka att allt detta tog sin början strax innan han och hans fascister fick makten i Italien. Nu kunde han hoppa upp i loket, som redan börjat rulla och vända sig till folket som entusiastiskt följde honom in i det nya äventyret: ”Italienare!” dundrade han med hakan viljestarkt framskjuten. ”Vi har inlett den stora kamp som redan Augustus drömde om. Som den store Garibaldi önskade, men aldrig förmådde inleda. Under min och fascisternas ledning skall vi nu utkämpa kampen mot träskmarkerna som kommer att följas av slaget för vetet, då tusentals lantmän skall så och skörda så att Italien slutligen blir totalt självförsörjande!”

Erövrandet av de pontinska träsken blev fascisternas stridsbanér som drev dem framåt och snart gick allt med en rasande fart. Mussolini avskaffade tryckfriheten och förbjöd alla andra partier utom sitt eget. Bostäder, byggnader och vägar växte fram, maffian tuktades. Efter ett par år hade landets veteskörd femdubblats. Sankmarker dikades ut, skogsområden röjdes, alltmedan Mussolini, likt spaghettin på varje bord, fanns överallt – han red, fäktades, löptränade, tävlingssimmade, spelade fiol, skidade, skrev usla dramer, flög, skördade, skrek och gormade, allt i sken från kamerablixtar och i centrum av beundrande folkmassor.

”Mussolini har alltid rätt!” deklarerade jättelika propagandaaffischer och Ledarens allvarliga nuna syntes i varje hörn av det stora landet. Men, vi vet hur det slutade. Maktberusad och förblindad lät Mussolini sina trupper gasa ihjäl försvarslösa abessinska bönder, anföll med så tveksam framgång Jugoslavien, Albanien och Grekland att Tyskland och Österrike tvingades rycka in för att slutföra det hela. Mussolini tappade kontrollen över sig själv, sin politik och sitt folk, föll i famnen på Hitler och förnedrades inför den lille österrikiske korporalen som han under sin storhetstid kallat ”en rörmokare i regnrock – en dum liten clown”. Han sände italienare att dö långt borta i Stalingrads köld och svält, instiftade raslagar, avsattes av sin egen regering och fick uppleva hur fienderna invaderade Italien. Slutligen hängde Mussolinis lik upp och ner på en bensinstation på Piazza Loreto i Milano medan de flesta av hans utarmade och förödmjukade landsmän gladdes åt hans död.

Och utdikningen av de pontinska träsken? I början av 1930 hade skogarna fällts och över 16 000 kvadratkilometer täcktes av kanaler och diken, muddrade floder, dammar och pumpstationer. Kanalen Mussolini mynnade i Tyrrenska havet och förde äntligen vattnet bort från de förpestade träsken som successivt förvandlades till bördiga fält. Projektet nådde sin kulmen 1933, då det räknade med 124 000 anställda. Men trilskande bönder och arbetare internerades i överfulla läger omgivna av taggtråd. Lönerna var låga, arbetsdagarna långa, maten dålig och sjukvården bristfällig. Omsättningen på arbetare var ovanligt hög. År 1935 avfärdades samtliga utan föregående varning. Många av dem var malariainfekterade.

Regeringen hade placerat över 2000 familjer i Pontina, de flesta kom från norr och hade bedyrat sin fascistiska lojalitet. De placerades på landsbygden i standardiserade tvåvåningshus. Varje familj tilldelades dessutom en stallbyggnad, en ugn, en plog och andra jordbruksredskap, några kor och flera hektar mark, beroende på jordmånen och familjens storlek.

Fem välplanerade städer grundades ‒ Latina, Sabaudia, Pontina, Aprilia och Pomzia ‒ alla uppförda i en sparsmakad, funktionalistisk stil. Utanför dessa stadscentra anlades flera mindre borghi, byar. Malarian var på väg att försvinna och då området invaderades av stridande tyskar och allierade trupper vägrade många bönder evakuera sina hem.

När tyskarna retirerade stängde de pumparna och öppnade dammarna så att fälten täcktes med  bräckt vatten. De gjorde det inte enbart för att förstöra jordbruket och utplåna färskvattentillgången. De ville också att de allierade inte skulle kunna föra fram sina tanks och lastbilar mot Rom och i full medvetenhet om att malariamyggen trivdes bäst i bräckt vatten. En av krigets följder blev en våldsam malaria epidemi, men till slut fick Rom 1962 sitt sista fall av malaria. En flertusenårig förbannelse hade hävts och även om man om natten kan känna miasman i Rom är det inte längre samma malaria som plågat staden i flera tusen år.

Om Roms kamp mot malarian kan man läsa i Pick, Daniel (2005), Rome or Death: The Obsessions of General Garibaldi. London: Jonathan Cape. En italiensk bok handlar om Mussolinis dränering av de pontinska träsken:  Pennacchi, Antonio (2000), Palude. Storia d'amore, di spettri e trapianti. Roma: Donzelli.  Om stickmyggor  läste jag i Carl H. Lindroths  charmiga och välskrivna Från insekternas liv. Stockholm: Aldus/Bonniers, 1971. Ytterst intressanta idéer om nazism och misogyni finns i Theweleit, Klaus (1997), Mansfantasier I – II. Lund: Brutus Östlings Bokförlag Symposium. I  Latina finns ett alldeles utmärkt (och gratis) museum om de pontinska träsken genom tiderna: Museo della terra Pontina. 

At night, even when the moon is not there, or maybe because of that, the sky sparkles with the twinkling light from a myriad of stars, high above the dry savannah north of the Niger River. Since the villages lack electricity and lighting, the sky becomes more evident than it is in big cities. An enormous sphere spans high above us ‒ The Sheltering Sky. 

With my friends Mamadou and Seydou I sat outside an unpainted concrete house a few miles north of the town of Markala in Mali. Seydou spoke excellent English, which he had learned at a university in Algeria and acted as my interpreter. With Mamadou I had to converse in my poor French. Mamadou, who was an anthropologist from the Université de Bamako, asked me:

- Your name, Lundius, does it mean anything?

- I believe it means "from Lund".

- It is a city in Sweden, is it not? There is a university?

- Sure, you know about it?

- Yes, I have a friend from Lund. Maybe someone you know.

I laughed:

- I don´t think so. You see, Lund is a fairly large city and it is many years since I lived there.

- But, you read History of Religion. Right?

- Yes

- My professor at L'Université de Bamako is a historian of religions from Lund. His name is Tord Olsson.

My jaw dropped. Tord was a good friend. He had been my thesis supervisor and although I rarely saw him, we were anyhow in contact once or twice each year. Tord who died last year was one of the four, or five, teachers whose friendship and teaching really had meant something to me, who have influenced the course of my life. I did not know Tord was a teacher in Bamako. When he taught me, he had recently lived among the Masai of East Africa. Nevertheless, Mamadou´s information made me remember that Tord a few years ago had told me he had been initiated into a secret society among the Dogon people of Mali.

- Tord! He is a good friend of mine. Is he in Mali!

- Tord comes here at some point every year and organizes a couple of seminars at my university, let´s call him up, suggested Mamadou.

Modern times! At nine o'clock in the evening within a godforsaken village far out in the middle of nowhere, I spoke over Mamadou´s mobile phone with Tord Olsson in Lund. Sometimes the world is infinitely large, sometimes it is very small. Another day had passed in mysterious Mali. I had come there to carry out a sociological study prior to the establishment of a large sugar industry with surrounding plantations, I may write about that another time, now I want to tell you about another meeting in Mali, mostly as an effort to remember it.

Four million people speak Bambara and they live mainly in Guinea, Senegal, the Ivory Coast, Mali and Burkina Faso. They have a rich culture and in the areas above Markala I have met with people who told me legends about the legendary kings Sundiata and Mansa Musa, who during the Middle Ages ruled Mali's great kingdoms, with their mosques, gold and libraries.

The villages of the scorched landscape I moved about in were all fairly miserable, but the handsome women and men who lived there, with their erect posture, colorful and tasteful costumes – the West African boubous; ankle-length, wide sleeved kaftans and stylishly arranged turbans - made me think of ancient peoples, like Greeks or Persians. An impression that was reinforced when I during my days in Seydou´s company sat in the shade of some baobab tree and with his help talked to laid-back village elders, who accompanied their calm voices with well-balanced gestures by their long, slender hands. However, it was a threatened society we found ourselves in:

- The desert is relentlessly approaching, soon it will devour our fields. We are becoming more and more. The millet cannot feed us anymore. Our young people are dying on their way to distant lands, hoping to find a way to support themselves, because here they cannot survive.

A year after I left the area it came under threat from marauding Jihad warriors, equipped with jeeps and machine guns they stormed in from the deserts. French troops secured the huge bridge over the Niger River and halted the Jihadists´ approach only a few miles beyond the villages I had visited.

The Islamist fighters were a motley crew gathered around a core of Al Qaeda warriors, who had served as mercenaries in crumbling Libya. Fanatical and armed to the teeth, they had dragged with them Tuareg fighters from the deserts in the north, who dreamed of establishing a state of their own - Azawad.

When Mali's Government collapsed after a military coup, the Islamists conquered the legendary Timbuktu and moved towards the capital Bamako. France decided to send in 3 000 troops to its former colony to support Government forces in their fight against the Jihadists. After mirage planes had bombed the opponents and the bridge over the Niger was secured the government troops and their  French allies succeeded in gradually chasing the Jihadis from the vicinity of Markala and eventually chase them from town to town along the Niger until they finally conquered Timbuktu´s airport on 28th January 2013 and the Jihadists without a fight disappeared back into the desert.

The Jihadis´ big mistake was probably the same that befall most fanatics – because of their rigid attitudes people turned against them. It was reported that the forces, who called themselves MNLA (National Movement for the Liberation of Azawad) and Ansar Dine (Defenders of the Faith) began to "run amok" within the conquered areas; soldier hordes became guilty of gang rape, forced recruitment of child soldiers and summary executions. They raided hospitals, hotels and stocks of goods and food, including the UN food storage in Gao and Timbuktu with more than two thousand tons of grain and other foodstuff, and yet they cut off the hands of thieves, for example in the city of Ansongo where a desperate crowd of people in vain begged for mercy for the accused. In the occupied Timbuktu and Gao the Ansar Din militia forbade alcohol, football, video games, Western and Malian music and punished women who dared to turn up with unveiled heads. In the city of Aguelhok they stoned a man and woman to death, accusing them of harboring illegitimate children.

I was astounded when I at UNESCO in Paris heard about this mayhem. I had experienced Mali as a quiet and secure place, far from the fanaticism that Europeans now seem to associate with Muslim countries. While at UNESCO I was reached by the news that Jihadis were destroying World Heritage of Timbuktu, tearing down age-old mausoleums erected in memory of Muslim saints, claiming they were abusive to Muslim faith.

In Timbuktu, fanatics also yielded to the despicable custom of other totalitarians, namely book burning.  UNESCO had with financial support from Norway, Luxembourg and Kuwait, renovated and built a library and research center, the Ahmed Baba Institute, which had collected more than 20 000 manuscripts in Arabic and local languages. Most of the manuscripts, and wooden boards used for writing, derived from the period 1300-1500. When the Institute was turned into barracks for the Jihadists, only a fraction of the vast collection had been scanned as part of a comprehensive project designed to record and preserve the entire collection. Jihadists burned several invaluable books and manuscripts. By the middle of March this year, UNESCO has initiated an extensive restoration work in Timbuktu, but it has not yet been determined how extensive the losses in the Ahmed Baba Institute have been.

I think of the library of Timbuktu as a symbol of the age-old traditions and popular religiosity that still live on in Mali, demonstrated by the exquisite Bambara art and Mali's rich musical life. This made me ask Seydou if he could put me in contact with some of the region's most respected marabouts. 

A few years earlier I had met some marabouts in Senegal and I was curious about them, especially since a Frenchman working for the sugar mills consortium had told me that marabouts were nothing more than a worthless bunch of old drunkards who abused young boys who labored for them. He was referring to the so-called talibes, youngsters who often lived adjacent to marabout households and as a payment for Qur'an teachings worked in their master´s fields. West African marabouts often serve as imams, preaching in and taking care of mosques, but they can also be teachers, or itinerant preachers. Many belong to certain teaching institutions, often various Sufi orders, and some of them are even worshipped as saints. Seydou promised to put me in touch with one of the district's most respected marabouts.

One day, the venerated marabout turned up in the enclosed yard of the house where we hung out and using Seydou as interpreter I spoke a couple of hours with him. The marabout, who could be about seventy years old, belonged to a family where the marabout dignity had been passed down from father to son. He was an educated man, knew Arabic and had several times been on pilgrimage to Mecca. When we started talking, I was slightly confused because Seydou gave brief summaries of what appeared to be long harangues in mandé. Finally, I asked Seydou:

- But, Seydou, are you actually translating everything the man says?

A slightly embarrassed Sydou replied:

- I try to summarize it. You see, he talks a lot of nonsense and I think it is somewhat embarrassing for both of us.

- Well, even nonsense can be interesting. What was he saying right now? Can you try to have him repeating it and if possible translate it word by word?

- He said that there are people living on the moon, but we all know that no humans can live up there.

I had asked the marabout about his opinion about fundamentalists' views when it came to the right interpretation ot the Qur'an. Seydou once again turned to the marabout and they spoke intensely with each other. The marabout gesticulated excitedly, while he repeatedly turned to me, smiling broadly. He apparently agreed with Seydou that he would speak slowly and that Seydou after one or two sentences would translate his words as accurately as possible. As I had imagined, the conversation turned out to be very interesting. What the marabout, among many other things, told us was that fundamentalists interpret the Qur´an as if they were living on the dark side of moon. They carefully read all what is written, but since they find themselves in the moon's cold shadow they cannot conceive the sun's clear light or feel it´s warmth:

- It's not enough to read and interpret what God says, you have to experience the kindheartedness of his love and learn to see life in the light of the abundance he in his mercy bestows on us all.

It was beautifully said and the marabout continued to impress me. He took my hand and confidentially leaned forward:

- Young fundamentalist hotheads do not understand that words are not enough for understanding the world. Time is a strict master and it has taught me a lot about what is right or wrong. Experience has made me humble. Fundamentalists state that we are not allowed to do certain things, because they are either not found in the Qur´an or revealed by God through his Messenger, may peace be upon him, and thus the fundamentalists, on their own accord, tell us what to do and not do. But, I say that of course everything that the Qur'an tells us is true, it is truly the word of God. His Messenger, may peace be upon him, speaks God´s word to all people of this world, in all places, all the time. He speaks to us, here and now. How can anyone then tell me that God wants us to live exactly as they did in the time when the Messenger, may peace be upon him, walked on this earth? The Messenger, may peace be upon him, wanted change for the better, not for the worse. God has given us all a free will and  I am sure he wants us to choose what is good for all of us. However, he will not force us. Free will means that we choose to either reciprocate the love of God, or refrain from doing it. You cannot force someone to love. God is righteous. He does not want us to choose things that hurt others. God is merciful and just.

The marabout listened intensively while Seydou translated  his words into English. Of course, he did not understand anything of it, but nevertheless it was as if he wanted to check if Seydou got everything right. The conversation dragged on and finally the marabout summed it all up:

- We have talked about truth and lies. About what I believe to be God's will. The Fundametalists are dangerous. They are against free will. They do not know what love is. They do not want people to think. They would like to hinder people from making their own free choices,  to choose freely. I believe the Fundamentalists act against God´s will. They put themselves above God. In Islam this is a very serious sin. They destroy the people. We cannot be sure of anything, only God knows. However, I can tell you what I believe. I believe that God speaks to all people through the Qur´an, but in my dreams, he talks to me.

After the marabout had left us, I and Seydou reflected on what he had told us:

- It was fine when you suggested that I ought to listen carefully to what he had to say. You see, he expresses himself in a strange manner, but when you grasp the idea behind his words it all starts to fall in place. He is actually a very interesting man. I never really understood it, explained Seydou.

A few days after our meeting with the marabout, Seydou had made contact with one of the few Christians who lived within the district. A lean, serious man, speaking slowly and clearly. We met him in the village school, he was president of the school association.

- There are not many Christians here. In my congregation there are only seven of us.

- Seven? That was not much of a congregation.

- Here all are Muslims. Why would anyone become a Christian? They ask themselves how they would benefit from it. "You are black like us. Poor as we are. You are not even white and rich. What can you offer us, that we do not have not already?”  You have to understand that as a white man you always have someone backing you up; your country, your organization, your money. I have nothing but God and Jesus. My Church is headquartered in Bamako. We are all from Mali.

- Did you convert from Islam?

- No, no, if I had been a true Muslim I would probably never have become a Christian. My father was an animist, our ancestors were animists, I was also an animist. We were all Muslims, but in a traditionalist manner. We belonged to the society of Chiwaras and that affiliation was in a certain sense more important to us than Islam. I became a Christian when I met a missionary in Markala, who explained the suffering of Jesus to me. He told me that a Christian person constantly has to be aware, he must believe in a conscious manner. Otherwise you behave like cattle, you live without thinking, without choosing. I chose Jesus because he is both God and man. He was someone I could relate to, not a group of people, not a book. Ever since I was saved, Jesus has been with me.

- The seven of your congregation, were they Christians from the beginning, or is it you who convinced them to share your faith?

- They have become Christians through Jesus Christ, but they met him through me. However, it was only two years ago they became Christians.

- For how long time have you been a Christian?

- Twenty years.

- And during all that time you have preached Christianity in this village?

- Yes, but no one wanted to listen to me. They said, "You're crazy not wanting to be like us. Why should a Mandé like you become a Christian? You're crazy, you're not white”. They spat behind my back. They isolated me.

- But what happened? How did you become president of the school association? How did you get your seven companions?

- Everything is thanks to the marabout.

- The marabout?

- Yes, he whom we met the day before yesterday, interjected Seydou.

- But how did that happen?

- One evening there was a knock on my door and when I opened it the marabout stood there. He greeted me and said "I have observed you and have realized that you are a holy man. Only someone who has been so lonely and strong as you have been can have such a resilient faith. I believe you and I are the only two men amongst all of us who are closest to God. However, you have struggled for your faith, while I was born to my position. If you doubt God, you do not have to worry about losing people's respect. You do no not have any respect to lose. On the contrary, if I reveal any serious doubts I may lose everything I have. People do not believe in you, but they believe in me. If I would express any doubt people will turn their backs to me. When I suffer hard times, I have no one to turn to. But, I believe in you. You know God. I know God. That is a faculty that you and I share. I do not know if you need me, but I need you. I know you would understand me if I brought my doubts and worries to you. Likewise, you can come to me. If you pray to God for my sake, I will pray to Him for you." Of course, I was moved by the confidence the marabout gave me and I assured him that he had a friend in me. The marabout is a holy man. He is mighty and strong and has now become my support and help in the village. During the Friday prayers that followed our meeting he sent for me. I came to the mosque and he introduced me to the people saying: "This is my friend. He is a holy man. If you respect me, you respect him”.  Since then I have become one of all, I was chosen to be president of the school association, while seven other men and women have come to me through Christ.

- Are you all respected now?

The Christian smiled:

- Respected perhaps, but not entirely accepted.

To my knowledge the sugar production was never initiated, too many problems occurred. I hope the Jihadists never reached the villages I visited. Poverty still holds the peasants in its deadly grip, but I hope that the friendship continued between the marabout and the Christian and that the poor peasants around Markala in a not too distant future will have a better life and a more secure existence. 

In Mali I often heard about the legend of Sundiata, the Lion King, and the great epics sung about him by the griots, West Africa´s famed troubadours. There are many versions of this impressive tale, but the best I've read so far was Camara Laye (1980), The Guardian of the Word. London: Fontana / Collins. I must also mention the fascinating Malian musical tradition, there are many great artists to choose from, my favorite is Ali Farka Toure, undisputed master of the desert blues.

På natten, även när månen inte är framme eller kanske ännu mer då, gnistrar himlavalvets myriader med stjärnor över den torra savannen norr om Nigerfloden. De små byarnas brist på elektricitet och belysning gör himlen mer närvarande än den är i stora städer. Den välver sin enorma sfär över oss ‒ Den Skyddande Himlen. 

Jag satt med mina vänner Seydou och Mamadou utanför ett omålat betonghus några mil norr om staden Markala i Mali. Seydou talade utmärkt engelska, som han lärt sig vid ett universitet i Algeriet och fungerade som min tolk. Mamadou kunde jag enbart konversera med på min usla franska. Mamadou, som var antropolog från Université de Bamako, frågade mig:

‒ Ditt namn, Lundius, betyder det något?

‒ Jag tror att det betyder ”från Lund”.

‒ Det är en stad i Sverige, inte sant? Det finns ett universitet där?

‒ Visst, känner du till det?

‒ Ja, jag har en vän från Lund. Kanske någon som du känner.

Jag skrattade:

‒ Det tror jag inte. Lund är en ganska stor stad och det är många år sedan jag bodde där.

‒ Men, du läste religionshistoria. Inte sant?

‒ Jo

‒ Min professor i Bamako är religionshistoriker från Lund. Han heter Tord Olsson.

Jag tappade hakan. Tord var en god vän. Han hade varit min handledare och även om jag sällan träffade honom var vi i kontakt någon gång varje år. Tord, som tragiskt och oväntat dog förra året, var en av de fyra, fem lärare vars vänskap och undervisning verkligen har betytt något för mig, som präglat mitt liv. Inte visste jag att Tord var lärare i Bamako. När han undervisade mig hade han nyligen vistats bland massajerna i Östafrika. Men Mamadous konstaterande fick mig att minnas att Tord för några år sedan hade berättat för mig hur han blivit invigd i ett hemligt sällskap hos Dogonfolket i Mali.

‒ Tord! Han är en god vän till mig. Är han i Mali!

‒ Tord kommer hit någon gång varje år och ger då ett par seminarier på mitt universitet. Vi ringer honom, föreslog Mamadou.

Moderna tider! Klockan nio på kvällen i en gudsförgäten by långt ut på bondvischan i Mali talade jag över Mamadous mobiltelefon med Tord Olsson i Lund.  Ibland är världen oändligt stor, ibland mycket liten. Ännu en dag hade gått i det sällsamma Mali. Jag hade hamnat där för att göra en sociologisk studie inför etablerandet av en stor sockerindustri med kringliggande plantager, men det kan jag skriva om en annan gång, nu skall jag berätta om ett annat möte i Mali, mest för att inte glömma det.

Fyra miljoner människor talar bambara och de bor främst i Guinea, Senegal, Elfenbenskusten, Mali och Burkina Faso. De har en rik kultur och i områdena ovanför Markala träffade jag personer som berättade legenderna om de legendariska kungarna Sundiata och Mansa Musa som under Medeltiden styrt Malis stora kungariken, med deras moskéer, guld och bibliotek.

Byarna i det sönderbrända landskap jag rörde mig inom var tämligen eländiga, men de stiliga kvinnornas och männens eleganta hållning, deras färgrika och ytterst smakfulla klädedräkter ‒ Västafrikas boubous; fotsida, vidärmade kaftaner och stilfullt uppsatta turbaner ‒ kom mig att tänka på forntida folk, som greker eller perser. Ett intryck som förstärktes när jag under dagarna tillsammans med Seydou satt i skuggan av något baobabträd och med hans hjälp samtalade med byäldsten, som med sina långa, smala händer ackompanjerade sitt stillsamma tal med väl avvägda gester. Dessvärre var det ett hotat samhälle vi befann oss i:

‒  Öknen närmar sig obönhörligt, snart slukar den våra fält. Vi blir fler och fler. Hirsen kan inte föda oss. Våra ungdomar dör när de ger sig av till fjärran länder med hopp om att finna försörjning, ty här kan de inte leva.

Något år efter det att jag lämnat markalaområdet invaderades det av plundrande jihadkrigare som med jeepar och kulsprutor stormade in från öknarna. Franska trupper säkrade den väldiga bron över Nigerfloden och stoppade jihadisterna enbart några mil bortom byarna jag besökt.

De islamistiska krigarna var en brokig skara som samlat sig kring en kärna av Al Qaedakämpar, som tjänat som Gadaffis legoknektar i det sönderfallande Libyen. Fanatiska och beväpnade till tänderna hade de dragit med sig tuaregkrigare från öknarna i norr, som drömde om att etablera en egen stat ‒ Azawad.

När Malis regering kollapsade efter en militärkupp, islamisterna intagit det legendariska Timbuktu och snabbt rörde sig mot huvudstaden Bamako sände fransmännen 3 000 soldater för att stödja regeringsstyrkorna i deras kamp mot jihadisterna. Efter det att mirageplan bombat motståndarna och bron över Niger säkrats kunde regeringsstyrkor och fransmän successivt jaga bort jihadisterna från Markalas grannskap och sedan från stad efter stad tills de slutligen erövrade Timbuktus flygplats den 28:e januari 2013 och jihadisterna utan strid försvann tillbaka ut i öknen.

Jihadisternas misstag var antagligen detsamma som andra fanatikers  ‒  genom sin rigida inställning fick de inte folket med sig. Det rapporterades att styrkorna som kallade sig MNLA (Nationella Rörelsen för Azawads Frigörelse) och Ansar Dine (Trons Försvarare) började “löpa amok" i de erövrade områdena; soldathorder gjorde sig skyldiga till gruppvåldtäkter, tvångsrekrytering av barnsoldater och summariska avrättningar. De plundrade sjukhus, hotell och varulager, bland annat FNs matlager med mer än tvåtusen ton spannmål och livsmedel i Gao och Timbuktu, och likväl högg de händerna av tjuvar, bland annat i staden Ansongo där en desperat människomassa förgäves bad om nåd för de anklagade. Medan de ockuperade Timbuktu och Gao förbjöd Ansar Din-milisen alkohol, fotboll, videospel, både västerländsk och malisk musik och de straffade hårt kvinnor som visade sig med obetäckta huvuden. I staden Aguelhok stenades en man och kvinna till döds anklagade för att ha fostrat utomäktenskapliga barn.

Jag blev förbluffad då jag på UNESCO i Paris hörde sådant. Jag hade nämligen upplevt Mali som ett lugnt och trivsamt ställe, fjärran från den fanatism som européer numera tycks förknippa med muslimska länder. På UNESCO nåddes jag också av den sorgliga nyheten att jihadisterna gått hårt åt den världsarvsklassade staden Timbuktu.

I Timbuktu förföll också jihadisterna till det totalitära bruket att bränna böcker. UNESCO hade med finansiellt stöd från Norge, Luxembourg och Kuwait renoverat och byggt upp ett bibliotek och forskningscentrum, Ahmed Baba Institutet, där man samlat mer än 20 000 oväderliga manuskript på arabiska och lokala språk. De flesta manuskripten och de träplattor som använts som underlag för skrift härstammande från perioden 1300 – 1500. När institutet förvandlades till barack för jihadisterna hade en bråkdel av den stora samlingen skannats in som en del av ett omfattande projekt tänkt att registrera och bevara hela kollektionen. Jihadisterna brände flera böcker och manuskript, i mitten av mars inledde UNESCO ett omfattande restaureringsarbete i Timbuktu, men det är ännu inte fastställt hur stora skadorna varit i Ahmed Baba Institutet.

Jag tänker på biblioteket i Timbuktu som en symbol för den urgamla tradition och folkliga religiositet som fortfarande är stark i Mali, manifesterad genom den utsökta bambarakonsten och Malis rika musikliv. 

Något som gjorde att jag frågade Seydou om han inte kunde sätta mig i kontakt med någon av regionens mest respekterade marabouter. Efter att några år tidigare ha stött på marabouter i Senegal var jag nyfiken på dem, speciellt som en fransman som arbetade för sockerbrukskonsortiet hade sagt mig att marabouterna var fyllbultar som utnyttjade unga pojkar som arbetskraft. Han syftade på de så kallade talibes, som ofta bor i anslutning till marabouternas hushåll och som betalning för koranundervisning arbetar på deras fält. Västafrikas marabouter är ofta imamer som predikar i och tar hand om moskéer, men de kan också vara lärare, eller kringvandrande predikanter. Många tillhör speciella läroriktningar, ofta sufiskolor, och en del av dem dyrkas till och med som helgon. Seydou lovade att sätta mig i kontakt med en av distriktets mest respekterade marabouter.

En dag dök den beundrade marabouten upp på den kringbyggda gården till huset där vi höll till och med hjälp av Seydou talade jag ett par timmar med honom. Marabouten kunde vara mellan sjuttio och åttio år gammal och tillhörde en släkt där maraboutvärdigheten gått i arv från far till son. Han var en studerad man, kunde arabiska och hade flera gånger varit på pilgrimsfärd till Mekka. Då vi började samtala blev jag först något förvirrad eftersom Seydou gav kortfattade sammanfattningar av vad som tycktes vara långa haranger på mandé. Till slut frågade jag:

‒ Men, Seydou, översätter du verkligen allt vad han säger?

En något förlägen Sydou svarade:

‒ Jag försöker sammanfatta det. Du förstår han säger en hel del tokigheter och jag tycker det är lite genant för oss båda.

‒ Jamen, även tokigheter kan vara intressanta. Vad var det exempelvis för fel på det han sa nu?

‒ Han påstod att det finns folk på månen, men det vet ju både du och jag att det inte finns.

Jag hade frågat marabouten vad han ansåg om fundamentalisternas korantolkningar. Seydou vände sig åter till marabouten och de talade intensivt med varandra. Marabouten gestikulerade ivrigt och vände sig leende gång på gång mot mig. Han kom tydligen överens med Seydou om att han skulle tala sakta och att Seydou efter en eller två meningar skulle översätta så noggrant som möjligt. Som jag anat blev samtalet mycket intressant. Vad marabouten bland annat sa var att fundamentalister tolkar Koranen som om de befann sig på månens mörka sida. De läste noggrant vad som stod i boken, men de befann sig i månens kalla skugga och kunde varken se solens klara sken eller känna dess värme:

‒ Det räcker inte att läsa och tolka vad Gud säger, du måste känna värmen från hans kärlek och betrakta tillvaron i det sken som tron förlänar oss.

Det var vackert sagt och marabouten fortsatte imponera. Han tog min hand och lutade sig förtroligt fram.

‒ De unga fundamentalisterna begriper inte att ord inte är tillräckligt för att förstå världen. Tiden är en sträng läromästare och den har lärt mig en hel del om vad som är rätt och fel. Erfarenheten har gjort mig ödmjuk. Fundamentalisterna säger att vi inte får göra det ena eller det andra eftersom det antingen inte står i Koranen eller för att Gud eller Budbäraren, frid vare med honom, förbjuder oss att göra det. Men, jag säger att visst är allt som står i Koranen sant, men Budbäraren, frid vare med honom, talar liksom Gud till alla människor, i alla tider. Han talar till oss, här och nu. Hur kan någon då påstå att han vill att vi skall leva som människorna levde på den tiden när han verkade? Budbäraren, frid vare med honom, ville förändring till det bättre, inte till det sämre. Gud har gett oss fri vilja och han vill att vi väljer det goda. Men, han tvingar oss inte. Fri vilja betyder att vi väljer att antingen återgälda Guds kärlek, eller avstår från att göra det. Man kan nämligen inte tvinga någon till kärlek. Gud är rättfärdig. Inte vill han att vi skall välja sådant som skadar andra. Gud är barmhärtig och rättvis.

Marabouten lyssnade mycket nog medan Seydou översatte till engelska, givetvis förstod han ingenting men det var som om han ville kontrollera om Seydou fått något om bakfoten. Samtalet drog ut på tiden och till slut sammanfattade marabouten:

‒ Vi har talat om sanning och lögn. Om Guds vilja. Fundamentalister är farliga. De är mot den fria viljan. De vet inte vad kärlek är. De vill inte att folk skall tänka, inte att vi skall kunna välja fritt. Jag tror att de är motståndare till Gud. De sätter sig över Guds vilja. Det är en grov synd. De förstör för människorna. Vi kan inte vara säkra på någonting, det kan enbart Gud vara. Men jag kan säga dig vad jag tror. Jag tror att Gud talar till alla människor genom Koranen, men i mina drömmar talar han till mig.

Efter det att marabouten lämnat satt jag, Seydou och Mamadou kvar på gården och reflekterade över vad han sagt:

‒ Det var fint när du föreslog att jag skulle lyssna omsorgsfullt till vad han hade att säga. Du förstår, han uttrycker sig underligt, men när man griper tag i tanken bakom orden får allt ett sammanhang, en förklaring. Han är faktiskt en mycket intressant man. Jag har aldrig riktigt förstått det, konstaterade Seydou.

Någon dag efter vårt möte hade Seydou fått kontakt med en av de få kristna som bodde inom distriktet. En lång allvarlig man, som talade sakta och tydligt. Vi träffade honom i en byskola, han var skolföreningens ordförande.

‒ Det finns inte många kristna här. I min församling är vi enbart sju stycken.

‒ Sju? Det var inte mycket till församling.

‒ Här är alla muslimer. Varför skulle de vilja bli kristna? De frågar sig vad de skulle få för nytta av det. ”Du är svart som vi. Fattiga som vi. Du är inte ens vit och rik. Vad kan du erbjuda oss som vi inte redan har”. Du förstår, en vit man som du har alltid någon bakom dig; ditt land, din organisation, dina pengar. Jag har ingenting annat än Gud och Jesus. Min kyrka har sitt huvudkvarter i Bamako. Vi är alla från Mali.

‒ Konverterade du från Islam?

‒ Nej, nej, om varit en sann muslim hade jag nog aldrig blivit kristen. Min far var animist, våra förfäder var alla animister, jag blev också animist. Vi var muslimer, men tillhörde Chiwaras, ett hemligt sällskap, den tillhörigheten var viktigare för oss än Islam. Jag blev kristen när en missionär förklarade Jesu lidande för mig. Att man måste vara medveten. Måste välja, inte vara som ett kreatur som gör som alla andra, som lever utan att tänka, utan att välja. Jag valde Jesus eftersom han är både Gud och människa, någon jag kan relatera mig till, inte en grupp, eller en bok. Ända sedan jag blev frälst har Jesus varit med mig.

‒ De sju i din församling, var de där från början eller är det du som gjort dem kristna?

‒ De har blivit kristna genom Jesu Kristi försorg, men de mötte honom genom mig. Det var först för två år sedan de blev kristna.

‒ Hur länge har du varit kristen?

‒ Tjugo år.

‒ Och hela den tiden har du predikat kristendom här i byn?

‒ Ja, men ingen har velat lyssna till mig. De har sagt: ”Du är galen som inte vill vara som en av oss. Varför skall en mandé som du vara kristen? Du är inte klok, du är inte vit. De spottade efter mig. De isolerade mig.

‒ Men vad hände? Hur blev du skolföreningens ordförande? Hur fick du dina sju följeslagare?

‒ Allt är maraboutens förtjänst.

‒ Marabouten?

‒ Ja, han som vi träffade i förrgår, inflikade Seydou.

‒ Men hur gick det till?

‒ En kväll knackade det på min dörr och när jag öppnat stod marabouten därute. Jag bad honom komma in och han sa: ”Jag har observerat dig och insett att du är en helig man. Enbart någon som varit så ensam och stark som du har varit kan ha en stark tro. Jag tror att du och jag är de två män bland oss som bäst känner Gud. Men, du har kämpat för din tro, medan jag föddes till min position. Om du tvivlar på Gud behöver du inte oroa dig för att förlora folkets respekt. Du har ingen respekt att förlora. Tvivlar jag löper jag risken förlora allt jag har. Folk tror inte på dig, men de tror på mig. Om jag visar tvivel blir jag ingenting. När jag har det svårt har jag ingen att vända mig till. Men, jag tror på dig. Du känner Gud. Jag känner Gud. Det är en kunskap som du och jag delar på. Jag vet inte om du behöver mig, men jag behöver dig. Jag vet att du kommer att förstå mig om jag tar mina tvivel och bekymmer till dig. Likaså kan du komma till mig. Om du ber till Gud för mig, skall jag be till Honom för dig.” Jag blev rörd och bedyrade honom att jag var hans vän. Marabouten är en helig man. Han är mäktig och stark och har nu blivit mitt stöd och min hjälp. Under fredagsbönen sände han bud efter mig. Jag kom till moskén och han presenterade mig för folket och sa: ”Detta är min vän. Han är en helig man. Om ni respekterar mig skall ni också respektera honom.” Sedan dess har jag blivit en av alla, man valde mig till skolföreningens ordförande och sju män och kvinnor har genom mig kommit till Kristus.

‒ Är ni respekterade nu?

Den kristne log:

‒ Respekterade kanske, men inte riktigt accepterade.

Vad jag vet så blev det aldrig något med sockerproduktionen. Jag hoppas att jihadisterna aldrig nådde fram till byarna jag besökte. Fattigdomen har fortfarande bönderna i sitt grepp, men jag hoppas att vänskapen fortsatt mellan marabouten och den kristne och att de fattiga bönderna kring Marakala inom en inte alltför lång framtid skall få en bättre och tryggare tillvaro. 

I Mali hörde jag ofta talas om legenden om Sundiata, Lejonkungen, och det stora epos som sjöngs om honom av grioterna, Västafrikas trubadurer. Det finns många versioner, men den bästa jag läst är Camara Laye (1980), The Guardian of theWord. London: Fontana/ Collins. Jag måste också nämna Malis musikskatt, det finns många stora artister att välja mellan. min favorit är Ali Farka Touré, ökenbluesens mästare.