Finally! Swedish spring is here. The gloomy rainfall has ceased. Warmth awakens nature and makes it explode in fresh greenery. In beech woods´ lofty halls of tender leaves black birds are singing their arias, wood warblers are heard from the thickets, wheatears from moss covered stone walls and far away the cuckoo monotonously repeats his call. Light, colour and sound in overwhelming combinations. Can anyone interpret and condense such an experience? Creating convincing art out of it? After returning home from my morning walk I mull over sound and colour. Is there a connection?

In music we hear about chromaticism, a word originating from the Greek word for colour, chroma. The Italian word cromatico was during Medieval and Renaissance times referring to the fact that certain signs were coloured to indicate that a note had to be kept for a shorter time than a note designated by an uncoloured sign, eventually the term came to denote the chromatic scale, which consists of semitones.

Unfortunately, I do not play any instrument. As a boy I struggled with a violin, but had to realize that I would never become a violinist. However, I remember that a diatonic musical scale consists of seven notes and that a chromatic one is comprised of half tones. Just as you combine colours, scales can be mixed to create different harmonies. Robert Schumann wrote: "A trained musician can benefit from the study of a Madonna by Raphael, just as a painter might learn from a symphony by Mozart."

There have been some speculations about the relationship between colours and sound, painting and music. Goethe considered himself a scientist and assumed that in the future his colour theory would prove to be more appreciated than his poetry. Until recently I did not understand why Joseph Turner named one of his paintings Light and Colour (Goethe's Theory) and adding The Morning after the Deluge ‒ Moses Writing the Book of Genesis. However, I have now read his explanation of the cryptic title. According to Turner, God is an unparalleled artist, constantly involved in a process of creating and transforming. As part of this creative process, God sent the Deluge and decided that Noah would survive it, afterwards he ordered Moses to write the Genesis, which includes the story of God crafting the world by means of words and light. Turner created  his painting to honour Goethe, who through his colour theory had been able to explain some of God's creative methods.

Goethe described colour as different forms of light. To him yellow was "light muted by darkness, while blue is darkness weakened by the light." Colour is the key to understanding God's creation. By establishing a relationship between colour and light Goethe searched for the meaning of darkness and light. Like Turner, Goethe was intrigued by the relationship between creation, light and water. Both of them must have been quite familiar with the creation process described in Genesis. A depiction of God as a creative artist:

In the beginning God created the heaven and the earth. And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.  And God said, Let there be light: and there was light.  And God saw the light, that it was good: and God divided the light from the darkness.  And God called the light Day, and the darkness he called Night. And the evening and the morning were the first day.  And God said, Let there be a firmament in the midst of the waters, and let it divide the waters from the waters.  And God made the firmament, and divided the waters which were under the firmament from the waters which were above the firmament: and it was so.  And God called the firmament Heaven. And the evening and the morning were the second day.

According to Goethe art makes use of contrasts between light and dark to create images of us humans and our place within nature's great diversity. There are laws governing how light and darkness can be mixed, how colours develop. Nevertheless, Goethe refused to link music and colour, although he assumed that music came from the same source as poetry and the visual arts.

Perhaps Goethe was not musically gifted enough. As a matter of fact, it appears as somewhat odd that an aesthetic connoisseur like Goethe did not appreciate Schubert´s music to his poems, instead he preferred the limited artistry of second rate composers like Zelte and Reichart. It may be that Goethe was frightened by Schubert´s music. The deep and tumultuous emotions it generate may appear as threatening the balance and harmony Goethe was pursuing through his art. This said, it must be admitted that Goethe was not at all insensitive to music. Like many wealthy upper class people of his time he played musical instruments, both piano and cello, and he occasionally stated that he could be engrossed by "music's immense power."

On more than one occasion Goethe met with Beethoven and described him as "more resolute, energetic and heartfelt" than any other person he had encountered during his long and varied life. Beethoven was fascinated by Goethe's poetry, but he considered the poet to be far too taken in by "the air of the courts" and tainted by an "unfortunate appreciation of ridiculous virtuosos." Accordingly, music may have been one of the few areas where Goethe might have appeared as somewhat insecure and awkward. Instead it was another genius, Isaac Newton, who managed to link colour and music. Through his experiments, Newton managed to break up sunlight into different colours and thus became convinced that there must be a connection between what he considered to be the seven colours that emerge when light passes through a prism and the seven tones of the diatonic scale.

Several painters have been searching for an integration of colour and music, for example Paul Klee, Robert Delaunay, Ad Reinhardt and Mark Rothko. Vasily Kandinsky did in addition to his abstract paintings create several “stage pieces” without dialogue, with names like Purple Curtain, Black and White, The Green Sound and The Yellow Sound. In collaboration with the composer Thomas von Hartman, Kandinsky tried to convert music into colour and vice versa. The Yellow Sound consists of six tableaux in which a child dressed in white and an adult man in black represent life and death, there are also five "intense yellow giants (as large as possible)," and "slightly red creatures that somehow suggest birds".

György Ligety described his music as "light polyphony" and several other composers pursued the relationship between colour and sound, like Nikolai Rimsky-Korsakov, Alexander Scriabin, Bela Bartok, Arnold Schoenberg, Olivier Messiaen and Karlheinz Stockhausen. Richard Wagner got there through Schopenhauer's mediation, the controversial composer's favorite philosopher had been engaged in profound speculations about Goethe's colour theory.

It is possible that some of those artists and composers were beset by a phenomenon called synesthesia, a hereditary neurological condition meaning that senses overlap each other. The mind of a person affected by synesthesia recreates sounds in such a way that instead of just hearing a symphony s/he perceives how colours are created by the instruments. It is said that musicians such as Billy Joel, Itzhak Perlman and Hélène Grimaud, as well as the English painter David Hockney,  have been diagnosed with synesthesis.

Synesthesia is probably a harmless condition. For some it may however manifest itself as an obsession, dangerously close to insanity. Colour occupied the mind of the Russian composer Alexander Scriabin and he occasionally ended up on the wrong side of what might be called normal behavior, as when he raved:

I am freedom. I am life. I am a dream. I am boredom, but I'm also burning obsession. I am bliss. I am insane passion. I am nothing, I am a vibration ... I am a creative crescendo of tender embraces, which amaze, burn, destroy and animate. I am a violent gust of unfamiliar emotions. I am the final frontier, the highest crest. I am nothing.

Scriabin found "light in the music, intoxication, escape and a breathless happiness" and declared that he was unable to create merely music. What he wanted to achieve was mind-altering revelations, roads shimmering of light and colors, where every detail attended to a "cosmic dance". In Scriabin's Fifth Symphony, Prometheus: The Poem of Fire, every note had a color specified to it - C was red, an elevated C violet, D yellow, an elevated D like "glittering steel" E "pearly white and moonlight" F dark red , an elevated F was light blue, G “orange with red luster”, an elevated G was purple, A was green, an elevated A had the same tint as an elevated D, but with a different luster, H was "pearly blue".

Scriabin envisioned his death as part of an unprecedented spectacle, a sparkling fireworks display, a hurricane of colour and tones. The culmination of a life of heady creativity, combined with advanced hypochondria, germs and high anxiety connected with his fear of continuous aging and a wide range of strange manias, supplemented by compulsive seductions of women, which only ended when he left his wife and four children for a beautiful piano student. "I'm doing this as a sacrifice for my art," he declared to his abandoned family.

Scriabin claimed that he would die an unusual death - his breathing would cease during the ecstasy that would seize him while attending his final masterpiece, Mystery, planned to premiere by a mirror-like lake in the interior of India. A Gesamtkunstwerk complete with dance, music, fireworks, processions and sacred rites. But, instead of experiencing an outstanding death Alexander Scriabin suffered the painful agony of blood poisoning caused by an infected lip abscess.

Another extreme case of synesthesia was Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, who has become something of a national hero in Lithuania. Čiurlionis was a musical prodigy and occasionally an inspired and inspiring painter, but unfortunately several of his works oscillate between banal New Age reminding kitsch and exquisite abstraction.

When the boundaries between painting and music are exceeded, there is a risk of banality, as in Disney's Fantasia, which despite all its apparent flaws, nevertheless might be regarded as an unsurpassed masterpiece. Disney attracted apparent synesthetics like Oskar Fischinger and Bill Tytla to the big production team, which made this remarkable film possible.

Čiurlionis paintings have names like Sonata, Fugue and Prelude and several are graced by an audacity, balance and originality that seem to prophesize the coming of abstraction in modern art. However, like several other hypersensitive artists Čiurlionis succumbed to mental disease and was admitted to a mental hospital where he died of pneumonia in 1911, only thirty-five years old.

The connections between vision and sound are also made apparent by Sophie Calle. Her exhibition Les Aveugles, The Blind, displayed photographs of blind people, each portrait was accompanied by two framed paintings, one with a text through which the blind person described what "beauty" meant to her/him. For example, when a lady wrote that grass is beautiful, because it is soft and smells good and that people had told her that green is a pleasing colour, full of life, Calle exhibited a colour photograph of grass, as well as another photo of an ocean scenery when someone had written that the sea must be beautiful, or a fish when someone wrote that he believes fish must be most beautiful creatures of all because they were completely unknown to him, since he could neither touch nor hear live fish.

While I worked at Sida (the Swedish International Development Agency) in Stockholm, I had a blind colleague. His job was to transfer speeches, debates and other recorded material into Braille. One time while we travelled together in the subway I asked him if he used to read novels. He replied that he did so very often and then I asked him how he, who was born blind, imagined descriptions of people and landscapes. He explained to me that he imagined colours as music, or as degrees of hot and cold. He added that as impossible as it must be for a keen-sighted person to comprehend how it was like to be blind, just as incomprehensible it was for him to understand what is meant by concepts like “red” or “blue”. Music could perhaps be used as a kind of explanation. Music is said to be able to suggest landscapes, but landscapes do not play music. My blind colleague asserted that the landscapes he read about in novels and poems reminded him of music. He interpreted the sensations such descriptions created through his own reality, where everyday experiences were distinguished by a wide variety of different emotions such as irritation, sadness or joy, the texture of things he could touch and sounds, particularly sounds. He told me that people sometimes asked him if blindness was like living in the dark. But, how could he answer such a question? He had experienced neither darkness nor light.

I asked him what “blue” meant to him. Was it cold or hot? He replied that he imagined that blue had various degrees of cold and just like a string of musical notes could convey certain nuances or feelings a colour could probably have different shades, especially considering the context in which it appeared. He was apparently a musically gifted person and told me that he assumed the colour “blue” generally was akin to an H, a pretty high note, probably close to a high C, but that its hue could vary due to the context in which it appeared. When a novel describes a sky or an ocean, they are generally depicted in such a way that  different shades of blue can be discerned, just as certain combinations of notes convey feelings that are similar, but still nuanced.

He proceeded to tell me that the impression of a landscape comprised so much more than that which vision may provide us with. He knew how things that come from the sky felt, like sunshine and rain, or how grass and trees smell, also the scent of snow and wet pavement, of women and children, all such sensations were unified in his perceptions of different landscapes.

In her book, A Romance on Three Legs: Glenn Gould 's Obsessive Quest for the Perfect Piano Katie Hafner describes how the somewhat peculiar piano virtuoso Glenn Gould for years searched for the perfect piano. The remarkable thing is that he finally found it, a Steinway grand piano from 1944, forgotten and dusty in a department store basement in Toronto. However, Glenn Gould also needed someone who could reconstruct and fine tune his find. He actually found such a man, the nearly blind Charles Verne Edquist, who could "hear" the colours of music. Just like my blind colleague and Scriabin, Verne Edquist perceived H as a blue note. According to Verne Edquist C was "yellowish green", A was white, D was sand coloured and when he explained to Glenn Gould that G was orange (just like Scriabin had envisioned), "or something of the sort", the pianist replied: "Yes, I know". Like several of the artists I have mentioned above, Glenn Gould was by many perceived as too manic to be considered as “entirely normal”.

Robert Schumann (whose works Glenn Gould for some unfathomable reason did not want to deal with) walked into madness and encountered a tragic fate. It all started when he heard a continuous high A that prevented him from thinking and speaking. Then the tone ceased angels came and sang heavenly music for him. Sometimes Schumann succeeded to write down the heavenly tunes, but usually he was disturbed by yelling demons, in the form of hyenas or tigers, threatening to drag him down into Hell. Before he asked to be admitted to a mental hospital Schumann tried to kill himself. He suffered a lot and his beloved Clara lamented:

My poor Robert suffers immensely! The slightest noise, he says, sounds like music to him, a music more lovely and played on the most exquisite instruments that have ever been heard on earth! And of course ... he gets terribly upset by all this. The doctor says he is unable to cure him. The following nights were terrible - we could hardly sleep ... He tried to work during the day, but could do so only with an extreme effort. He often repeated that if this is not stopped , it would destroy his soul ... The disturbance of his hearing has increased to such an extent that he now hears entire pieces of music played by a full-sized orchestra, from beginning to end, and the final chord sounds until Robert's thoughts creates a new piece. Alas, and nobody can do anything to free him!

To conclude, after presenting some rather bewildering ideas about sound and colours I recap that  Newton proved that  light can be broken down into colours and we now know that each colour and its various hues have their specific wavelengths. Colour wavelengths correspond to sound frequencies that happen to be exactly forty octaves below the colour wavelengths, while alpha brain waves are forty-six octaves below. When I read this I had no idea what an alpha brain wave was. I have now found out that brain waves are the results of the electrical activity that occurs when nerve cells communicate with each other. There are several variations of brain waves. Alpha waves are those that dominate brain activity within a relaxed adult.

Everything is connected. The undulations of light, sound and human brain activities are only a small number of the links that connect us with the entire universe. Would artists someday be able to combine these frequencies and maybe thus discover a new art form that may harmonize our mind with the universal dynamics and make us aware of the fact that we are an integrated part of something immense and hitherto unknown? Are we finally going to realize that the Universe is alive and quaking in every creature? As some Hindu philosophers have said: Tat twam asi तत् त्वम् असि - It's you.

Äntligen! Våren är här. Det tröstlösa regnandet har upphört. Värmen får naturen att explodera i frisk grönska. I lövsalar hörs koltrastarnas arior, grönsångare sjunger bland snåren, stenskvättor vid mosstäckta gärdsgårdar, alltmedan göken hörs i fjärran. Ljus, färg och ljud i en obeskrivlig kombination. Skulle det gå att tolka, att återge något sådant? Skapa konst av det? När jag kom hem efter morgonpromenaden funderade jag kring färg och musik. Finns det ett samband?

Inom musik talas det om kromatik, ett ord som kommer från grekiskans chroma, färg. När notskriften utvecklades under Medeltiden färgades vissa nottecken för att ange om en ton skulle hållas kortare tid än vad som angavs av en ofärgad not. Dessvärre spelar jag inte något instrument. I min barndom kämpade jag med en fiol, men någon violinist blev jag aldrig. Jag minns dock att det finns en diatonisk musikskala som består av sju hela toner och en kromatisk sådan som innefattar halvtonerna. Precis som när man kombinerar färger kan skalorna blandas så att olika harmonier uppstår. Robert Schumann skrev: ”En utbildad musiker kan ha lika mycket nytta av studiet av en madonna av Rafael, som en målare kan ha av en symfoni av Mozart”. 

Det har spekulerats om förhållandet mellan färg och ljud, målarkonst och musikkomposition. Goethes betraktade sig som en vetenskapsman och trodde att i framtiden skulle hans färglära visa sig vara värdefullare än hans diktning. Tidigare begrep jag inte alls varför Joseph Turner döpt en av sina målningar till Ljus och Färg (Goethes Färgteori), med tillägget Morgonen efter Syndafloden – Moses skriver boken om Genesis. Men nu har jag läst hans förklaring till den kryptiska titeln. Enligt Turner är Gud en oöverträffad konstnär, ständigt i färd med att skapa och förvandla. Som en del av sin skapelseprocess sände han Syndafloden och bestämde att Noa skulle överleva, sedan gav han Moses befallning att skriva Genesis, som bland annat innehåller en berättelse om hur Gud bar sig åt för att skapa världen. Gud skapade genom ord och ljus. Enligt Turner hade Goethe genom sin färglära kommit Guds metoder på spåren.

Goethe beskrev färger som olika former av ljus. För honom är exempelvis gult ”ljus dämpat av mörker, medan blått är mörker försvagat av ljus”. Färgerna är nyckeln till förståelsen av Guds skapelse. Genom att forska kring förhållandet mellan färg och ljus sökte Goethe ljus och mörker i naturen. Liksom Turner var Goethe fascinerad av förhållandet mellan skapelse, ljus och vatten. De var givetvis väl bekanta med hur skapelseprocessen beskrivs i Genesis. En skildring av Gud som en skapande konstnär:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten». Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

Enligt Goethe använder konsten kontrasterna mellan ljus och mörker för att skapa en bild av människorna och vår plats i naturens mångfald. Det finns lagar som styr hur ljus och mörker blandas, hur färger uppkommer. Goethe vägrade dock att koppla ihop musik och färg, även om han antog att de utgick från samma källa.

Kanske var Goethe inte tillräckligt musikaliskt begåvad? Det framstår som märkvärdigt att han inte gillade sättet på vilket Schubert tonsatt hans dikter, utan istället föredrog versioner av nu bortglömda kompositörer som Zelter och Reichart. Kanske skrämdes Goethe av Schuberts musik? De omtumlande känslor den skapar hotade kanske den balans och harmoni Goethe eftersträvade i sin diktning. Det bör dock poängteras att Goethe var mycket musikintresserad. Som många av tidens förmögna överklassmänniskor kunde han spela, både piano och cello, och emellanåt drabbades han av ”musikens oerhörda makt”.

Vid ett par tillfällen träffade Goethe Beethoven och beskrev honom som ”mer sammanbiten, energisk och innerlig” än någon annan han mött under sitt långa och omväxlande liv. Beethoven var fascinerad av Goethes diktning, men ansåg poeten vara alltför svag för ”hovluften” och befläckad av en ”beklaglig fallenhet för löjliga virtuoser”. Musiken var tydligen ett de få områden där Goethe kunde framstå osäker och tafatt. Det var istället ett annat geni, Isaac Newton, som lyckades sammanlänka färg och musik. Genom sina experiment lyckades han sönderdela solljuset i olika färger och blev därmed övertygad om att det måste finnas ett samband mellan vad han uppfattade som de sju färger som framträder när ljus passerar genom ett prisma och den diatoniska skalans sju toner.

Flera konstnärer har varit på jakt efter färgernas musik, bland andra Paul Klee, Robert Delaunay, Ad Reinhardt och Mark Rothko. Vasilij Kandinsky skapade förutom sina abstrakta tavlor ”scenstycken” utan dialog, med namn som Lila gardin, Svart och vitt, Den gröna klangen och Den gula klangen. I samarbete med kompositören Thomas von Hartman ville han omsätta musik till färg och tvärtom. Den gula klangen består av sex tablåer inom vilka ett barn klätt i vitt och en vuxen man i svart representerar livet och döden, där finns också fem ”intensivt gula jättar (så stora som möjligt)” och ”svagt röda varelser som på något vis antyder fåglar”.

György Ligety beskrev sin musik som ”ljuspolyfony” och flera andra kompositörer har sökt sambandet mellan färg och ton, som Nikolai Rimsky-Korsakov, Aleksandr Skrjabin, Bela Bartók, Arnold Schönberg, Olivier Messiaen och Karlheinz Stockhausen. Richard Wagner kom dit genom Schopenhauers förmedling, den kontroversielle kompositörens favoritfilosof hade nämligen ägnat sig åt djupsinniga spekulationer kring Goethes färglära.

Det är möjligt att en del av de där konstnärerna och kompositörerna varit ansatta av synestesi, ett ärftligt, neurologiskt tillstånd som innebär att sinnena överlappar varandra. Synsinnet hos en synestet omskapar ljud på ett sådant sätt att istället för att enbart höra en symfoni ser han hur färger skapas av instrumenten. Det sägs att musiker som Billy Joel, Itzhak Perlman och Hélène Grimaud, liksom den engelske målaren David Hockney, har diagnostiserats med synestesi.

Antagligen är synestesi ett harmlöst och smärtfritt tillstånd. Hos somliga tycks det dock yttra sig som en besatthet, farligt nära sinnessjukdom. Den färgbesatte kompositören Alexander Skrjabin befann sig antagligen på fel sida om vad som kan kallas normalt, som när han yrade om att:

Jag är frihet. Jag är liv, jag är en dröm. Jag är leda, men jag är också brinnande besatthet. Jag är salighet, jag är vansinnig passion. Jag är ingenting, jag är en vibration ... Jag är ett kreativt crescendo av ömma omfamningar, som förbluffar, som bränner, förstör och levandegör. Jag är våldsamma vindkast av okända känslor. Jag är den yttersta gränsen, det högsta krönet. Jag är ingenting.

Skrjabin fann ”ljus i musiken, berusning, flykt och en andlös lycka” och deklarerade att han var oförmögen att skapa enbart musik. Vad han åstadkom var själsförändrande uppenbarelser, vägar skimrande av ljus och färger, där varje detalj deltog i en ”kosmisk dans”. I Skrjabins femte symfoni, Prometheus: Ett poem av eld, hade varje ton en färg angiven - C var rött, ett höjt C violett, D gult, ett höjt D som ”glittrande stål”, E ”pärlevitt och månsken”, F mörkt rött, ett höjt F var ljusblått, G ”orange med röd lyster”, ett höjt G var purpurfärgat, A var grönt, ett höjt A hade samma färgton som ett höjt D, men med en annorlunda lyster, H var ”pärleblått”.

Skrjabin föreställde sig sin död som del av ett makalöst skådespel, ett gnistrande fyrverkeri, en orkan av färg och toner. Kulmen på ett liv av berusande skaparkraft, kombinerat med långt gången hypokondri, bacillskräck och ångest inför ett fortlöpande åldrande, manier som kompletterades med ett tvångsartat förförande av kvinnor, något som upphörde först då han lämnat hustru och fyra barn för en vacker pianoelev. ”Jag gör det som ett offer för min konst”, deklarerade han inför sin övergivna familj.

Skrjabin påstod att han skulle dö en ovanlig död – hans andning skulle upphöra under den extas som skulle gripa honom när hans slutgiltiga mästerverk, Mysterium, uruppfördes vid en spegelblank sjö i det inre av Indien. Ett allkonstverk med dans, musik, fyrverkerier, processioner och heliga riter. Men, istället genomled Alexander Skrjabin en smärtsam dödskamp i blodförgiftning, orsakad av en infekterad läppböld.

En annan extrem synestet var Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, som blivit något av en nationalhjälte i Litauen. Čiurlionis var ett musikaliskt underbarn och emellanåt en inspirerad och inspirerande målare, men dessvärre pendlar flera av hans verk mellan banal New Ageartad kitsch och utsökt abstraktion.

Då gränserna mellan måleri och musik överskrids finns det risk för banalitet, som i Disneys Fantasia, som trots sina brister likväl, inom sin art, kan anses vara ett oöverträffat mästerverk. Disney lockade synesteter som Oskar Fischinger och Bill Tytla till det stora produktionsteam som möjliggjorde den märkliga filmen.

Nåväl, Čiurlionis tavlor har namn som Sonata, Fuga eller Preludium och en del av dem tycks i sin djärvhet, balans och originalitet vara profetiskt moderna. Men, liksom hos en hel del andra överkänsliga konstnärer kollapsade slutligen Čiurlionis psyke. Han blev intagen på mentalsjukhus där han dog av lunginflammation 1911, enbart trettiofem år gammal.

Kopplingen mellan syn och ljud finns också hos konstnärinnan Sophie Calle. Hennes utställning Les Aveugles, De Blinda, visade fotografier av blinda personer, varje porträtt ackompanjerades av två inramade tavlor, en med en text genom vilken den blinde beskriver vad “skönhet” är Om någon exempelvis skrev att gräs är vackert, eftersom det är mjukt och doftar gott och att människor sagt henne att grönt är vackert, så visade Calle ett färgfotografi av gräs, likaså ett hav när någon skrev att havet måste vara vackert, eller fiskar när någon skriver att han tror att fiskar måste vara vackra eftersom de är okända för honom eftersom han varken kan röra vid eller höra levande fiskar.

När jag arbetade på Sida i Stockholm hade jag en blind kollega. Hans jobb bestod i att överföra olika tal, debatter och annat inspelat material till brailleskrift. En gång reste vi hem tillsammans i tunnelbanan och jag frågade honom då om han brukade läsa romaner. Han svarade att det gjorde han ofta och jag undrade hur han, som var född blind, föreställde sig beskrivningar av människor och landskap, Han förklarade att han tänkte sig färger som toner, eller grader av varmt och kallt. Han tillade att lika omöjligt som det måste vara för en seende att begripa hur det är att vara blind, lika ofattbart var det för honom att förstå vad som menas med rött eller blått. Musik kunde kanske användas som en slags förklaring. Musik sägs ju kunna framställa landskap, men landskap spelar ju inte. Min blinde kollega påstod att för honom påminde landskap som beskrevs i romaner och dikter om musik. Han omsatte bilderna till sin egen verklighet där vardagen präglades av olika känslor, som irritation, sorg eller glädje, konsistensen hos sådant han kunde röra vid och ljud, mycket ljud. Han berättade att folk ibland frågade honom om blindhet var som att leva i mörker. Men, hur skulle han kunna svara på en sådan fråga? Han hade upplevt varken mörker eller ljus.

Jag frågade honom vad blått var för honom. Var det kallt eller varmt? Han svarade att han föreställde sig att blått hade olika grader av kyla och likt en ton kunde färgen antagligen ha olika nyanser, speciellt med tanke på i vilket sammanhang den dök upp. Han var tydligen musikalisk och berättade att han trodde att blått var besläktat med ett H, en ganska hög ton, nära ett högt C, men att färgnyansen kunde variera på grund av sammanhanget i vilket den dök upp. Som när en roman beskriver en himmel eller ett hav, så beskrivs de i allmänhet i olika nyanser av blått. Han fortsatte att berätta att intrycket av ett landskap bestod av så mycket mer än det som synen kan ge oss.  Han visste hur sådant som kommer från himlen kändes, som solsken och regn, eller hur gräs och träd doftar, liksom snö och våta trottoarer, allt det sådant förenade sig i föreställningar om olika landskap.

I sin bok A Romance on Three Legs: Glenn Gould’s Obsessive Quest for the Perfect Piano beskriver författarinnan Katie Hafner hur den märklige Glenn Gould söker efter ett perfekt piano. Det märkvärdiga är att han slutligen fann ett sådant, en Steinwayflygel från 1944, bortglömd och dammig i en varuhuskällare i Toronto. Men, Glenn Gould behövde också någon som kunde rekonstruera och stämma hans fynd. Han fann faktiskt en sådan man, den i det närmaste blinde Charles Verne Edquist, som kunde “se” toner som färger. Verne Edquist uppfattade precis som min blinde kollega och Skrjabin H som en blå ton. För Verne Edquist var C ”gulaktigt grön”, A var vit, D var sandfärgad och då han förklarade för Glenn Gould att G var orange (precis som Skrjabin föreställt sig), “eller något i den stilen” svarade mästerpianisten: “Ja, jag vet”.  Liksom flera av de artister jag nämnt uppfattades Glenn Gould av många som alltför manisk för att kunna anses vara ”helt  normal”.   

Robert Schumann (vars verk Glenn Gould av någon anledning inte ville befatta sig med) vandrade in i galenskapen och gick ett tragiskt öde till mötes. Det började med att han hörde ett oavbrutet högt A som hindrade honom från att tänka och tala. Då tonen upphörde kom änglar och sjöng himmelsk musik för honom. Ibland lyckades Schumann skriva ner deras sånger, men allt som oftast stördes han i sitt arbete av skränande demoner, i form av hyenor eller tigrar, som hotade att släpa honom ner i Helvetet. Innan han bad om att bli intagen på mentalsjukhus försökte Schumann ta livet av sig. Han led oerhört. Hans älskade Clara berättade:

Min stackars Robert lider fruktansvärt! Minsta ljud, säger han, låter för honom som musik, en musik mer underbar och spelad på mer fulländade instrument än vad som någonsin hörts på jorden! Och naturligtvis ... han blir fruktansvärt upprörd av allt detta. Läkaren säger sig vara oförmögen att bota honom. De följande nätterna var fruktansvärda – vi kunde knappast sova ... Han försökte arbeta under dagen, men förmådde göra det enbart med yttersta ansträngning. Han upprepade ofta att om detta inte upphörde skulle det förstöra hans själ ... Anfäktelsen av hans hörsel har ökat till en sådan grad att han nu hör hela musikstycken spelas av en fulltalig orkester, från början till slut, och slutackordet ljuder tills dess Roberts tankar skapar ett nytt stycke. Ack, och ingen kan göra något för att befria honom!

För att avsluta dessa aningen vindlande tankegångar kring färg och ljud konstaterar jag att ljus kan brytas ner till färger, där varje färg och dess olika nyanser har sin speciella våglängd. Färgernas våglängder motsvaras av ljudfrekvenser och dessa frekvenser ligger exakt fyrtio oktaver under färgernas våglängder, alltmedan alfa-hjärnvågor ligger fyrtiosex oktaver under.  När jag läste detta hade jag inte en aning vad en hjärnvåg är för något. Jag har nu tagit reda på att hjärnvågor är de elektriska aktiviteter som uppkommer när nervceller kommunicerar med varandra. Det finns flera varianter av hjärnvågor. Alphavågor är de hjärnvågor som dominerar hos en avslappnad vuxen individ.

Allt hänger således samman. Vågrörelserna hos ljus, ljud och mänskliga hjärnaktiviteter är enbart ett fåtal av universums förbindelselänkar. Skulle konstnärer kunna kombinera vågrörelserna från färger, ljud och hjärnaktiviteter? Och om det vore möjligt, skulle de kanske upptäcka en ny konstform som försätter vårt medvetande i harmoni en universell dynamik? En sfärernas musik som Guds hela skapelse deltar i. Skulle vi då kunna uppfatta oss som en integrerad del av ett Universum som lever och skälver i allt skapat? Som hinduerna säger: Tat twam asi  तत् त्वम् असि – Det är du.

One of the pleasures I find while thinking about my life is the privilege I was granted by being allowed to live in a city like Rome, this amazing storage for thousands of years of history.

Already in the early sixties when I as a ten years old boy visited Rome together with my family I was dazzled by its beauty and wealth. Since then I visited the Caput Mundi repeatedly, every time experiencing it from different angels, discovering new qualities depending on my mood and company. Once I whizzed through it on a Vespa together with a wild gang of cheerful friends just out of the boredom of school, another time its secrets were revealed by a patriarchal professor guiding me and other art students through its winding history. As a young man with author ambitions I visited it alone and wandered through its streets and alleys and recently fallen in love I experienced Rome´s enchanting evenings in company with my future wife. Nevertheless, all of these visits were characterized by a certain haste, a desire to experience as much as possible. There was never enough time and therefore it was a privilege to be granted so many years of living in the Eternal City, to indulge in what the Roman Suetonius called festina lente, make haste slowly, a search for the delicate balance between haste and diligence.

Every day in Rome, every walk through its center, reveals something new and surprising. Every inch has a story to tell and these stories are to be found both above and below ground. This leads to haste and diligence, an assiduousness manifesting itself through systematic searches in books combined with exploratory walks through the Roman topography. Let me give an example of these types of fact-finding Roman surveys by tracing the lost importance of women in the Catholic Church.

I have been fascinated by the Catholic Church's apparent reluctance to accept women leaders, despite the fact that women tend to be its most devoted followers. Admittedly, Saint Paul wrote: "Let your women keep silence in the churches: for it is not permitted unto them to speak; but they are commanded to be under obedience, as also saith the law". Nevertheless, Saint Paul had not been a personal acquaintance of Jesus, who apparently had a for his time unusually open-minded relationship with women. Jesus talked willingly and diligently with women, defending them when they were threatened by bearded fundamentalists. The Gospels tell us  how an angel of God gave a mandate to three women to do exactly what most preachers state is their most important task, namely to preach the Gospel , i.e. the Good News that Jesus has risen from the Dead.

The observant Roman roamer may still find traces of influential Christian women. Several of the city's churches are built above Roman villas whose female owners probably opened their homes for Christian preachers and then became saints or martyrs themselves, like Saint Prisca, Saint Cecilia, Sanit Prassede or Saint Agnese and even large catacomb systems bear the name of women, such as Domitilla and Priscilla.

Is it plausible that women once had a more important role and better positions within the Roman Catholic Church? Maybe they could become leaders of congregations, or even bishops? There are some evidence to indicate this. In the catacombs of Priscilla we find a fresco that appears to depict a group of women who participate in a holy communion and they seem to be led by a woman.

 Quite recently another fresco was detected in the same catacomb system, apparently depicting a woman dressed in priestly robes: 

In Ephesus, a fresco contemporary with those mentioned above presents a woman standing alongside St Paul, holding her right hand in the same preaching gesture as the apostle. Someone has hacked away the woman's eyes and tried to scrape away the gesturing hand, maybe an act of protest against portraying a woman acting as a preacher alongside Saint Paul.

Was it perhaps a similar reason that made someone chopping off the “a” in Presbytera Theodora from a mosaic depicting a halo adorned woman within the church Saint Prassede in Rome. Presbytera is Greek for a "woman bishop", a standing implied by her squared halo, which in Rome indicated that it was a bishop who was portrayed.

By the beginning of a narrow street, which by the side of the Church of the Four Crowned Saints in Rome steeply rises towards the Lateran, where the Popes lived before they moved in next door to Saint Peter's Basilica, we find a small, insignificant and worn shrine. Its oxidized iron gate, sealed with chains and padlocks, is always adorned with bouquets of flowers. 

Inside the gate, a sculpture of Papissa Joanna could be found until the mid-1800s, this female pope is depicted on one of the cards in the tarot deck used by fortune tellers and New Age oracles. 

Even if the sculpture has been replaced with an image of Virgin Mary, locals still venerate the shrine in commemoration of the Pope Joan, who  sometime during the 9^th century collapsed and died in labor on the very spot where the shrine now is standing. Pope Joan was heading a procession on its way between the Vatican and the Lateran. The child survived her and he eventually became a priest, his father was apparently an officer of the Papal Guard. The legend of Pope Joan is quite old, but it has been vehemently denied by the Church and it is very possible that after all the entire legend was fabricated, or at least spread and adorned, by Protestant propagandists who like a pack of wolves had thrown themselves on the juicy parts of the story, though there are actually some indications that there may have been a female pope.

In the Vatican museums we find a quite remarkable object, the so-called Porphyry Chair, or more scurrilously Sedia Stercorarie, the Toilet Bowl or Dung Chair. It's a hefty piece made ​​of a reddish brown, spotted marble-like rock called purple porphyry. Judging from a keyhole-shaped opening it may be an antique toilet seat, though it could also be a birthing chair.

The throne was once used during papal coronations and some claim that it served to test the future pope's biological sex. When the custom was introduced and when it ended is unclear and there are few eyewitness accounts, one of them comes from a certain Adam of Ash from Wales who described Innocent VII's coronation, which took place in 1404. When the future pope arrived at the Lateran Basiclica he was helped down from his horse and brought into the church to be crowned. "There he was placed on the Porphyry Throne, which for this purpose is pierced so that one of the younger cardinals can ascertain his gender, after the test they carried him [Innocent], while the Te Deum was sung, to the altar", a similar ceremony was described by the Swedish lawyer Laurentius Gunnar Banck who in 1644 witnessed Pope Innocent X's coronation. The reason for this strange tradition was by both authors connected with the legend of Pope Johanna.

Since we lived close to Papissa Joanna's shrine I visited it occasionally to see if any fresh bouquets of flowers had been attached to the gate, they were always there. Next to the humble shrine is the magnificent Basilica of Saint Clemente, replete with arts and mysteries, including the fascinating frescoes in the Chapel of Saint Catherine. They were created in the early 1400s by Masolino da Panicale, one of the first masters who used the newly invented linear perspective. These frescoes seem to be connected with Papissa Joanna and her nearby shrine. They depict the life of Saint Catherine of Alexandria's life. According to legend this saint lived in the 300's, and besides having been unusually beautiful she was so also extremely well-read and so compelling that she managed to convince several of Alexandria's most learned men to convert to Christianity. St. Catherine was one of the most popular saints of the Middle Ages, especially among women. On one of Masolinos frescoes we can witness how Saint Catherine instead of being silent in the congregation preaches to a group of attentively listening old men. One of  the era's most modern and famous artists was accordingly asked by a pope to produce a tribute to Saint Catharine's, in the vicinity of a shrine claimed to have been dedicated to Papissa Joanna.

Maybe were women within the very center of Roman Catholicism far more important as church leaders than has previously been assumed. This in spite of a tendency, from the fifth century and onwards, for priests, and pious women alike, to live in celibacy. As a matter of fact it has been argued that the Church´s insistence on chastity had a liberating effect on women,  supporting their importance in common social life since it liberated them from the “limiting yoke of child bearing and family duties”. However, it was not until the Second Lateran Council of 1139 when celibacy of priests was declared as a law and the Church became even more adverse to women's leadership.

Admittedly, misogyny was nothing new in some chauvinistic circles and already in the third century a Father of the Church like Tertullian could discharge the following tirade:

“Do you not realize, Eve, that it is you? The curse of God pronounced on your sex weighs still on the world. Guilty, you must bear its hardships. You are the devil’s gateway, you desecrated the fatal tree, you first betrayed the law of God, you softened up with cajoling words the man against whom the devil could not prevail by force, The image of God, Adam, you broke him as he were a plaything. You deserved death, and it was the son of God who had to die.”

During Roman Antiquity and Early Middle Ages, it seems that women actually had quite a great influence within the growing Christian church. Changing marriage and inheritance laws had strengthened the position of women within certain strata of Roman society, while the increasingly influential Germanic tribes apparently already had assigned women a greater degree of freedom than was common in Mediterranean communities. Perhaps it was precisely because of these conditions that disdain of women grew stronger in certain ecclesiastical circles. It has been suggested that it was not only the role of women as sexual temptresses that was behind a raising wave of misogyny, it was rather greed that was the root cause.

By controlling and changing marriage and inheritance laws at the expense of women and private landowners the Church successfully accumulated fortunes, especially in the form of increased land holdings. With the support of the Government, the Church forbade polygamy, intermarriage between close relatives and was limiting women's inheritance rights. If legal heirs were absent it opened up for the Church to grab land and the elimination of the female inheritance rights was a step in this direction. The Roman adoption laws, which allowed influential men to accept other people's children as their heirs, were banned. Concubinage was outlawed, meaning that "bastards and children of whores" were deprived of their inheritance rights . In the meantime, the Church preached that to avoid a well-deserved punishment in Hell it was a good idea to donate wealth and land to the Church. To increase its own power and wealth, the Church was striving for an efficient control of people's privacy and property. Celibacy has been considered as a result of such policies - if the men of the Church did not marry and thus could be kept away from the pernicious women's realm they conceived no heirs who could nibble at and erode the Church's riches.

Admittedly, none of these theories is ultimately proven, but it is interesting to see how women seem to disappear as church leaders when the Church was at the peak of its powers.So even though Rome has been the home of misogynic popes and the center of a Church that often has been opposed to equal rights to women, the city has still kept in store signs and traces that may reveal that declared truths of a wealthy and well-established clergy can be put in doubt by things found in the earth, the caves and dark corners of the La Cittá Eterna, The Eternal City. Rome is thus not only Caput Mundi, the Head of the World, she is also La Mamma Roma who gave birth to a Catholic Church that still rests in her amazing bosom.

You can read about Pope Johanna in Peter Stanford's book The She-Pope: A quest for the truth behind the mystery of Pope John. London: Arrow Books, 1998.

Ett av glädjeämnena i mitt liv har varit privilegiet att bo i Rom, detta förvaringskärl för tusentals år av historia. Redan i början av sextiotalet besökte jag som tioåring staden och bländades av skönheten och rikedomen, därefter besökte jag Caput Mundi, Världens Huvud, flera gånger. Beroende på de tillstånd jag befann mig i upplevde jag varje gång olika aspekter av staden, som när jag tillsammans med vilda och glada kamrater susade genom den på vespa, eller kom dess hemligheter på spåren i sällskap med en grupp konstuderande under ledning av en originell professor. Vid ett annat tillfälle vandrade jag som ung man med författarambitioner ensam längs dess gator och gränder och nyförälskad for jag dit med min blivande fru och upplevde tillsammans med henne Roms dramatiska solnedgångar och dess milda nätter. Men alla dessa besök präglades av en strävan att uppleva och se så mycket som möjligt. Det fanns inte tillräckligt med tid för all detta överflöd och det var därför enastående att under många år få glädjen av att bo i den Eviga Staden och då kunna ägna sig åt det som romaren Suetonius kallade festina lente, skynda långsamt, att finna balansen mellan brådska och flit.

Varje dag i Rom, varje promenad avslöjar något nytt och överraskande. Varje meter i stadens centrum har en historia att berätta och berättelserna finns både ovan och under jord.  Detta skapar brådska och otålighet, alltmedan fliten manifesteras genom ett sökande efter förklaringar och en fördjupning i böcker och topografi. Låt mig ge ett exempel ‒ kvinnornas roll i den katolska kyrkan.

Jag fascineras av den Katolska Kyrkans ovilja att acceptera kvinnor som kyrkoledare, detta trots att de ofta är dess mest hängivna anhängare. Visserligen skrev Paulus att ”såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder”. Men, Paulus hade ju inte varit personlig bekant med Jesus, som uppenbarligen hade en för sin tid ovanligt öppenhjärtlig syn på kvinnor och deras samhällsroll. Jesus samtalade gärna och flitigt med kvinnor, många följde honom och tog han tog utsatta kvinnor i försvar när de hotades av skäggiga fundamentalister. Det var också kvinnor som Guds ängel gav i uppdrag att göra det som dagens präster ser som sin viktigaste uppgift, nämligen att predika evangelium, det glada budskapet om att Jesus är uppstånden.

En uppmärksam romflanör kan fortfarande finna spår av inflytelserika kristna kvinnor. Flera av stadens kyrkor byggdes ovanpå romerska villor vars kvinnliga ägare antagligen öppnat sina hem för kristna förkunnare för att sedan själva bli helgon eller martyrer, som Sankta Prisca, Sankta Cecilia, Sankta Prassede eller Sankta Agnese och även stora katakombkomplex bär namn av kvinnor, som Domitilla och Priscilla.

Är det möjligen så att kvinnor en gång hade betydligt viktigare uppgifter och bättre positioner inom den romersk-katolska kyrkan? Kanske kunde de vara församlingsledare och biskopar? Det finns spår som tyder på det. I Priscillakatakomben finner vi en målning som uppenbarligen framställer en grupp kvinnor som deltar i en nattvardsceremoni och de tycks vara ledda av en kvinna. 

Nyligen upptäcktes i samma katakombsystem en fresk som förställer en kvinna klädd i prästerlig ämbetsdräkt.

 I Efesos finns en samtida fresk där en kvinna står jämsides med Paulus och håller sin högra hand i samma förkunnargest som apsoteln. På den fresken har någon hackat bort kvinnans ögon coh försökt skrapa bort handen med som visar att honpredikar, kanske en sentida protest mot att en kvinna framställts som predikant vid sidan om Paulus. 

Var det kanske av en liknande orsak som någon hackade bort a:et i Presbytera Theodora på en mosaik med en gloriaprydd kvinna i kyrkan Sankta Prassede i Rom. Presbytera är grekiska för ”biskopinna” inte i betydelsen att damen i fråga varit gift med en biskop utan att hon själv varit en sådan, något som antyds genom att hennes gloria är fyrkantig, något som i Rom var tecknet på att bilden föreställde en biskop.

Vid en smal gata som bredvid De Fyra Krönta Helgonens Kyrka i Rom brant stiger upp mot Lateranpalatset, där påvarna bodde innan de flyttade in bredvid Peterskyrkan, finns ett litet, slitet kapell. Dess nerrostade järnport, förseglad med kedjor och hänglås, är så gott som alltid prydd med instuckna blomsterbuketter. 

Innanför porten skulle det ända fram till mitten av 1800-talet ha funnits en skulptur av Papissa Joanna, den kvinnliga påve som finns framställd på ett kort i den tarotkortlek som brukar användas av spåkvinnor och New Age orakel. 

Trots att skulpturen ersatts med en bild av Jungfru Maria anser lokalbefolkningen att kapellet hedrar minnet är Påven Johanna som någon gång under 800-talet på dess plats skulle ha fallit samman och dött i födslovåndor medan hon ledde en procession mellan Vatikanen och Lateranen. Barnet överlevde henne och blev präst, fadern var tydligen en officer vid det påvliga gardet. Legenden om Johanna är gammal, men har häftigt förnekats av Kyrkan och det är mycket möjligt att det rör sig om en saga som protestantiska propagandamakare har kastat sig över, fast det finns faktiskt en del indicier som möjligen kan peka på att det kan ha funnits en kvinnlig påve.

I  Vatikanmuséet finner vi en märklig tron, den så kallade porfyrtronen, eller något plumpare  Sedia Stercorarie, dvs Toalettstolen, eller mer exakt Dyngstolen. Det är en bastant pjäs tillverkad av en rödbrun, fläckig marmorliknande bergart kallad purpurporfyr.  Det kan röra sig om en antik toalettstol, sitsen är nämligen genombruten av en nyckelhålsformad öppning som passar väl till en mänsklig bakdel, men det skulle också kunna röra sig om en antik ”förlossningsstol”. 

Tronen har en gång använts under påvekröningsceremonier och en del påstår att den då användes för att testa den blivande påvens könstillhörighet. När seden introducerades och när den upphörde är oklart och det finns få ögonvittnesskildringar, en av dem kommer från en viss Adam of Ask från Wales som skildrade Innocentius VII:s kröning som ägde rum 1404 . Då den blivande påven anlände till Lateranbasilikan hjälptes han ner från sin häst och steg in i basilikan för att krönas. ”Där blev han placerad på porfyrtronen, som för detta syfte är genombruten så att en av de yngre kardinalerna kan förvissa sig om hans kön, efter prövningen bars han [Innocentius] medan Te Deum sjöngs fram till altaret”, en liknande ceremoni skildrades av den svenske juristen Laurentius Gunnar Banck som år 1644 bevittnade påven Innocentius X:s kröning). Orsaken till denna märkliga tradition sätts av båda författarna i samband med legenden om påven Johanna.

Eftersom vi bodde i närheten av Papissa Joannas kapell besökte jag det ibland för att kolla omnågon fäst färska blomsterbuketter vid porten, de saknades aldrig. Intill det oansenliga kapellet ligger den magnifika San Clementebasilikan, fylld med konst och mysterier, bland annat de fascinerande freskerna i Den Heliga Katarinas kapell. De utfördes i början av 1400-talet av Masolino da Panicale, en av de första mästarna som använde sig av det nyligen uppfunna linjära perspektivet. Freskerna tycks ha samband med Papissa Joannas kapell. De skildrar nämligen Sankta Katarina av Alexandrias liv, som enligt legenden levde på 300-talet och förutom att ha varit ovanligt vacker var så beläst och övertygande att hon lyckades får flera av Alexandrias mest lärda män att omvända sig till kristendomen. Sankta Katarina var en av Medeltidens mest populära helgon, speciellt bland kvinnor. På en av Masolinos fresker ser vi hur Katarina istället för att tiga i församlingen predikar för en skara andäktigt lyssnande män. En av sin tids mest moderna och berömda konstnärer ombads alltså av en påve att framställa en hyllning till Sankta Katarina, alldeles intill ett kapell som påstods ha rests till Papissa Joannas ära.

Kanske var kvinnor i katolicismens absoluta centrum betydligt viktigare som församlingsledare än vad man tidigare antagit. Även om det ända sedan fyrahundratalet blivit allt vanligare att präster och munkar levde i celibat var det inte förrän det Andra Laterankonsiliet 1139 som det fastställdes i lag att präster inte fick gifta sig och kyrkan blev än mer avogt inställd till kvinnors ledarroll inom kyrkan.Visserligen var kvinnoförakt inte någon nyhet inom vissa manschauvinistiska kretsar och redan på tvåhundratalet kunde en ”kyrkofader” som Tertullianus får ur sig följande harang:

”Begriper du inte, Eva, att det är du? Den förbannelse som Gud uttalade över ditt kön  vilar forffarande tungt över världen. Skyldig som du är tvingas du bära dess vedermödor. Du är Djävulens portgång. Det var du som vanhelgade det Heliga Trädet. Du var den första som svek Guds lag. Det var du som med dina förförelsekonster mjukade upp mannen , eftersom djävulen inte kunde besegra honom med våld. Du krossade Guds avbild, Adam, som om han vore din leksak. Du förtjänade döden, men det var Guds son som tack vare dig tvingades dö.”

Under Antiken och den tidiga Medeltiden tycks det som om kvinnor faktiskt har haft ett stort inflytande inom den växande kristna kyrkan, samtidigt som förändrade äktenskaps- och arvslagar styrkte kvinnans ställning inom vissa skikt av det romerska samhället, medan folk som de alltmer inflytelserika germanerna redan tycktes ha tilldelat kvinnor ett större mått av frihet än vad som var gängse i medelhavsländerna. Det var kanske just på grund av dessa förhållanden som kvinnoföraktet växte sig allt starkare inom vissa kyrkliga kretsar. Det har antytts att det  inte enbart var kvinnans roll som sexuell fresterska som låg bakom misogynin, snarare kunde girighet vara grundorsaken.

Genom att kontrollera och ändra äktenskaps- och arvslagar på bekostnad av kvinnor och privata markägare lyckades Kyrkan efterhand samla stora förmögenheter speciellt i form av ökat markinnehav. Med stöd av statsmakten förbjöd kyrkans män polygami, ingifte mellan nära släktingar och begränsade kvinnors arvsrätt. Saknades arvingar kunde kyrkan ta över land och eliminerandet av den kvinnliga arvsrätten var ett steg i den riktningen. De romerska adoptionslagarna som innebar att barnlösa män kunde göra andras barn till sina arvtagare förbjöds även den. Konkubinat kriminaliserades, något som ledde till att ”bastarder och frillobarn” fråntogs sin arvsrätt. Samtidigt framställdes generösa mark- och penningdonationer till kyrkan som en utmärkt metod för att befrias från sina välförtjänta helvetesstraff. Kyrkan var alltså ute efter att kontrollera så mycket som möjligt av människors privatliv och egendom för därigenom ytterligare kunna öka sin egen makt och rikedom. Celibatet har också betraktats som en följd av en sådan politik – om kyrkans män inte fick gifta sig och därmed kunde hållas borta från den fördärvliga kvinnosfären fick de heller inga arvingar som kunde knapra och tära på kyrkans rikedomar.

Visserligen är inget av detta bevisat, men det är intressant att se hur kvinnor tycks försvinna som kyrkoledare just när den högmedeltida Kyrkan stod på höjden av sin makt.

Så även om Rom varit hem åt kvinnofientliga påvar och centrum för en kyrka som ofta motsatt sig kvinnors rätt så bär staden likväl i sitt sköte tecken och spår som avslöjar att deras sanning kanske inte varit så allenarådande som man trott. Rom är inte enbart Caput Mundi, Världens Huvud, La Cittá Eterna, Den Eviga staden, hon är även Mamma Roma i var sköte den katolska kyrkan har fötts och vilar.

Om påven Johanna kan man läsa i Peter Stanfords bok The She-Pope: A quest for the truth behind the mystery of Pope John. London: Arrow Books, 1998.

I recently heard it again ‒ a friend of mine shared his opinion that gender roles are predetermined by the different physique of women and men. While thinking about it I revisited a paper about “Culture, Gender and Development” I was asked to write some years ago while I was working at UNESCO in Paris.  Apparently no one read it, in any case no one commented upon the opinions I aired and thus I assumed my essay had become too tedious, or irrelevant, to merit any attention. Nevertheless, while I wrote it I learned some interesting stuff and maybe this shortened and revised version of a section from my paper might interest you:

Does not everyone want to be respected as an individual, to be considered as a unique human being different from all other creatures? I don´t know for sure, there are always exceptions. However, many of us do willingly surrender to illusions that imply we are essentially identical with people we do not even know. We strengthen our self-respect by taking refuge under the aegis of all-encompassing clichés, like zodiac signs, nationalities and murky gender identities. “I am a Swede imbued with traditional values, typical of someone born under the sign of the lion and graced by a fair amount of manly virtues”.

Gender identities, what is that? We are familiar with the somewhat timeworn truism of Simone Beauvoir: “One is not born, but rather becomes, a woman”. An opinion she based on her conviction that women have ended up belonging to a subjugated socio-cultural group. In comparison to men they have been turned into a least favored minority. Women have been forced into a position where most of them perceive their existence in relation to men, adapting themselves to a submissive role accorded to them by dominant males. Gender is thus the result of a power game where men have appropriated the supremacy.  

A philosopher like Aristotle, or a researcher like Darwin, could explain male supremacy by highlighting their natural desire for dominance. The privileged position of men could thus be explained as supremacy based on male strength.  While keeping in mind another truism, this time by Mark Twain, who stated that that “there are three kinds of lies: lies, damned lies and statistics” I offer some comparisons between the physique of women and men:

In the upper parts of her body a typical women has 52 percent of the strength of an average male and about 66 percent in the lower. Men have about 30 percent greater lung volume per body mass and larger hearts than women. Ten percent higher red blood cell count, higher rates of haemoglobin, a better oxygen carrying capacity and a more effective clotting capability resulting in faster healing of wounds and better pain tolerance than women.

Does this average physical strength influence male behavior, enabling them to dominate women? There is no doubt that most human societies have encouraged young males to develop and express fearlessness and aggressive behavior. Constant warfare has sustained a fascination with male-centered, dangerous and competitive sports, on top of this it has been commonplace that men perceive themselves as superior to women and may brag about their sexual appetites while they display an aggressive masculinity.

To understand these circumstances some researchers have turned to the chimpanzees, who often have been called our cousins within the Animal Kingdom. These apes are apparently constantly involved in power struggles. Chimpanzees and humans have been tested to find out if testosterone is important for display of male aggression. Found within vertebrates testosterone is an andogen, a steroid hormone that stimulates or controls the development and maintenance of male characteristics. An adult male produces an average of 5 to 10 mg testosterone per day/night, while testosterone levels in women are typically 5 percent to 10 percent of those in men.  Contrary to what is generally assumed, aggressive behavior is associated with low testosterone levels rather than high ones.

What testosterone probably generates is a stimulus to pursue higher status. What happens if a man with high testosterone levels becomes frustrated in his attempts to obtain dominance over other males and females? Then the serotonin comes into play, a neurotransmitter inciting control of appetite, mood and anger. If a chimpanzee with high testosterone levels is humiliated, serotonin levels are lowered and trigger off either aggressive or depressive behavior. It has been observed that low serotonin levels tend to be combined with elevated levels of stress hormones.

Among baboons, dominant males have low levels of stress hormones, while subordinate males are flooded by them. Consequently, low ranking baboons invariably show signs of emotional distress and physiological disabilities, often resulting in excessively aggressive behavior towards those baboons who find themselves even lower in the social ranking, i.e. the females.

Behaviorists, who generally have a penchant for comparing animal behavior with that of humans, have associated the effect serotonin has on chimpanzees and baboons with what might happen to powerful men. High-ranking men often experience an invigorating elation, while their low-ranking underlings suffer from depression. It seems like sudden changes in luck and status cripple the losers and invigorate the winners. In this context we may compare Adolf Hitler´s looks before he was losing a war and compare them with how he looked just a few years later, when at the age of 55 he had by a hair´s breadth survived an attempt to kill him.

When deterministic views are aired by male chauvinists, or militant feminists, many of us smell a rat and ask ourselves: “If male domination is so intimately connected with biological traits, how come that women have to be held in place by laws, traditions and customs?  If women are limited by their physical and psychological constitution, why should they venture into former male territories, like colleges, universities, politics, the military and other male dominated professions and activities?

John Stuart Mill, the 19^th century economist and early promoter of women’s emancipation, emphasized the imminent dangers of bio-determinism:

“Of all the vulgar modes of escaping from the consideration of the effect of social and moral influences upon the human mind, the most vulgar is that of attributing the diversities of conduct and character to inherent natural differences.”

Stuart Mill, and many after him, realized that contrary to animals, human beings have developed social patterns that resist aggression and selfish behavior. While living close together humans have used their superior brains to apprehend how violence and excessive dominant behavior are intrinsically bad, precisely due to the fact that they are natural.

Humanity has evolved through people´s efforts to resist and/or harness natural tendencies. Our success in the struggle for survival emanates from the unique human brain power and not exclusively from muscular strength and stamina. Humans have turned themselves into cultural beings, meaning that we are able cultivate the nature, i.e. shaping it into an efficient tool for our own survival. Humans change things and prospects. We are not like polar bears, which die if transported out of their habitat and into the tropics. We humans are able to change our habitats, instead of adapting ourselves to them. This it what makes us human. According to myth we have eaten the fruits of Tree of Knowledge of Good and Evil and thus obtained a faculty that enables us to choose between being an animal governed by its nature and a human being who is capable of changing nature to her own benefit. Culture has conquered nature, being human means that evenh if we are pre-programmed by testosterone levels (estrogen in the case of women) or stress hormones we are capable of controlling them and thus change our destiny. If we would not be able to control some of the results of our bodily functions we would have to rely on our instincts and thus remained animals.

The logic of culture is actually concerned with moral questions, transcending those of mere instinct. Socio-biological thinking runs the risk of reducing violence to genetics and may thus serve to justify viciousness and oppression, hampering positive change. Our genetic composition is one thing, what we can do about it by using or will and brain power  is something else ‒ As  a matter of fact human beings are genetically programmed to possess and make use of reason, culture and free will.

As men and women we are free to change our destiny and liberate ourselves from the shackles of  prejudices created and supported by murky traditions and misinterpreted biological determinism. We are free to develop a just society, safeguarding our possibilities to develop a world that benefits us all. By relying on our unique human capacities we have to confront a state of affairs that exaggerate differences between women and men. In the name of culture we have to get rid of the ideologies which provide women with myths that deceitfully offer identities presented as timeless, archetypal and inescapable, instead of endowing us with the freedom needed to craft a destiny that benefits us all – women and men alike.

Nyligen hörde jag det igen – en god vän hävdade att könsroller är förutbestämda genom olika fysiska och psykiska förutsättningar hos kvinnor och män.  Påståendet fick mig att rota bland mina papper och jag fann till slut en essä jag skrivit om "kultur, jämställdhet och utveckling".  Jag hade blivit ombedd att skriva den när jag för några år sedan jobbade på UNESCO i Paris. Tydligen lästes den inte alls, i varje fall var det ingen kollega eller överordnad som kommenterade vad jag skrivit och jag antog därför att essän varit alltför tråkig eller irrelevant  för att göra sig förtjänt av någon större uppmärksamhet. Likväl, medan jag skriv den lärde jag mig en del och kanske kan den här förkortade och reviderade versionen  av ett avsnitt vara av allmänt intresse:

Önskar inte de flesta av oss att bli respekterade som individer, betraktade som unika personligheter som skiljer sig från andra varelser? Jag är inte helt säker, det finns ju alltid undantag. Men jag tror mig veta att många av oss alltför villigt överlämnar oss till illusioner som innebär att vi identifierar oss med människor som vi inte ens känner. Vi styrker vår självrespekt genom att söka stöd bland generaliserande klichéer, som stjärntecknen, nationaliteter och suspekta könsidentiteter. "Jag är en svensk man med traditionella värderingar, typiska för någon som liksom jag är född i lejonets tecken och präglad av manliga dygder".

Könsidentitet? Vad är det? Vi känner det sönderciterade påståendet av Simone Beauvoir: "Man föds inte till kvinna man blir det”. Ett yttrande som Beauvoir grundat på en övertygelse om att kvinnor tillhörde en speciell sociokulturell grupp och i jämförelse med män förvandlats till en missgynnad minoritet. Kvinnor har tvingats in i en underordnad position där de flesta av dem upplever sin existens i förhållande till män, de har anpassat sig till en undergiven roll som förlänats dem av dominanta hannar. Kön är således resultatet av ett maktspel där män slutgiltigt har lagt beslag på makten.

En filosof som Aristoteles, eller en forskare som Darwin, kunde förklara manlig dominans genom att hänvisa till männens naturliga strävan efter dominans. Männens privilegierade ställning kan således förklaras som resultatet av manlig styrka. Med en reservation baserad på en annan truism, denna gång uttryckt av Mark Twain, nämligen att "det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik" presenterar jag nedan några jämförelser av fysiken hos kvinnor och män:

I de övre delarna av sin kropp har en typisk kvinna 52 procent av en genomsnittlig mans styrka och cirka 66 procent i de nedre. Män har cirka 30 procent högre lungvolym per kroppsmassa och ett större hjärta än kvinnor i allmänhet. Tio procent fler röda blodkroppar, högre hemoglobinhalter, en bättre syrupptagningsförmåga och en effektivare koagulationskapacitet som leder till snabbare läkning av sår och större smärttolerans än kvinnor.

Påverkar en genomsnittligt högre fysisk styrka manligt beteende? Är den orsaken till varför de kan dominera kvinnor? Det råder ingen tvekan om att många samhällen har uppmuntrat unga män att utveckla och uppvisa mod och aggressivt beteende. Konstant krigföring har orsakat fascination inför manscentrerade och farliga tävlingsidrotter, samtidigt är det inte ovanligt att män uppfattar sig som överlägsna kvinnor och många skryter om sin sexuella aptit och aggressiva manlighet.

I sina försök att förklara manlig aggressivitet har forskare vänt sig till schimpanserna, de  som ofta har kallats för våra kusiner i djurriket. Dessa apor är tydligen ständigt sysselsatta med maktkamp. Schimpanser och människor har testats för att se om testosteron har betydelse för utvecklandet av manlig aggressivitet. Testosteron är en androgen, ett manligt könshormon.  Hos den vuxne mannen utvecklas i genomsnitt 5 – 10 mg testoseron per dygn, medan testosteronnivåerna hos kvinnor vanligen är 5 till 10 procent av de som förkommer hos män. I motsats till vad som allmänt brukar antas har aggressivt beteende större samband med låga testosteronnivåer än höga sådana.

Vad testosteron bland annat genererar är en drift att uppnå högre social status. Vad händer om en man med höga testosteronnivåer blir frustrerad i sina försök att dominera andra män och kvinnor? Serotoninet kommer in i bilden, det är en signalsubstans som kontrollerar aptit, humör och ilska. Om en schimpans med höga testosteronnivåer blir förnedrad sänks serotoninnivåerna och därmed uttöses antingen aggressivitet eller depressioner. Det har konstaterats att låga serotoninnivåer tenderar att kombineras med förhöjda nivåer av stresshormoner.

Bland babianer har dominanta hannar låga nivåer av stresshormoner, medan dessa är rikligt förekommande bland underordnade hannar. Följaktligen uppvisar babianer med låga sociala positioner tecken på stress och fysiska funktionshinder, något som ofta leder till aggressivt beteende gentemot sådana babianer som befinner sig lägre ner i den sociala rangordningen, dvs honorna.

Många beteendevetare som jämför djur och människor associerar gärna den effekt serotoninhalten har på schimpanser och babianer med vad som kan hända med mäktiga män. Högt uppsatta män upplever ofta en uppfriskande upprymdhet, medan deras missgynnade underlydande lätt kan drabbas av frustrationer eller depressioner. Det verkar som om plötsliga förändringar i tur och status stärker vinnare och lamslår förlorare, ofta blir förändringen dramatisk och sätter sina spår i både psyke och fysik. Jämför exempelvis fotografier av Hitler tagna medan han upplevde framgång efter framgång, med de som togs när han höll på förlora ett krig och vid 55 års ålder med en hårsmån hade undgått att dödas vid ett attentat.

Många av oss blir misstänksamma när naturdeterministiska åsikter luftas av manschauvinister eller militanta feminister och kan då fråga: ”Om nu manlig dominans är så intimt förknippad med biologiska egenskaper, hur kommer det sig då att kvinnor måste hållas på plats genom godtyckliga lagar, traditioner och ideologier? Om kvinnor begränsas av sin fysiska och psykiska konstitution, vad är det då som motiverar dem att ge sig i kast med mansdominerade områden och bli universitetslärare, tekniker, politiker, grävmaskinister, sjökaptener eller militärer?

John Stuart Mill, inflytelserik filosof, ekonom och tidig förespråkare för kvinnors rättigheter, pekade redan under artonhundratalet på faran av biologisk determinism:

"Av alla vulgära teorier som tillämpas för att förklara hur sociala och moraliska faktorer påverkar det mänskliga sinnet, är den mest vulgära den som förklarar skillnader i beteenden och karaktär som om de vore predestinerade av naturen."

Stuart Mill, och många efter honom, insåg att i motsats till djur har människan utvecklat sociala mönster som motsätter sig aggression och överdrivet själviskt beteende. Genom sina komplicerade och dynamiska samlevnadsformer har människor genom sina invecklade hjärnor lärt sig hur våld och dominant beteende är skadligt just genom det faktum att de är ”naturliga”, man har insett att när samhället förändras kan vissa naturligt utvecklade drifter bli destruktiva.

Mänskligheten har utvecklats både genom att  utnyttja och begränsa vissa naturliga tendenser. Vår framgång i kampen för överlevnad utgår från vår unika hjärnkapacitet, mer än från muskelstyrka och uthållighet. Människan har blivit en kulturell varelse i betydelsen ”odlare” (latinets cultura betyder ”bearbetning” eller ”odling”) . Myterna har förklarat vår kultur med att människor i tidens gryning åt av frukterna från ”Trädet som ger Kunskap om Gott och Ont” därigenom förvärvade vi egenskapen att  välja och förmågan att tänka bortom våra naturliga begränsningar. Vi lärde oss utnyttja naturen till vår egen fördel. Vi lärde oss ”kultur”, odling/förändring, Vi omformade naturen till ett effektivt verktyg för vår överlevnad. Människor omskapar ting och förändrar förutsättningar. Vi är inte som isbjörnar som nu går under genom klimatförändringarna, väldiga rovdjur som genom naturligt urval under miljontals år har anpassats till ett unikt habitat, men som skulle gå under om de förflyttades till tropikerna, alltmedan vi människor anpassar våra livsmiljöer till oss själva Detta är unikt för människan och vi har därför döpt vår art till homo sapiens, den tänkande människan. Genom kulturen har vi lärt oss utnyttja naturen. Att vara människa innebär att även om vårt beteende skulle vara förprogrammerat av testeronivåer eller förekomsten av stresshormoner så har vi lärt oss kontrollera dem, att som sociala individer förändra eller begränsa deras verkan. Vi har därmed upphört att vara som de andra djuren.

Ett sociobiologiskt tänkande riskerar att skylla våld på genetik och kan därigenom användas för att rättfärdiga förtryck och orättvisor och hämma positiva förändringar. Vår genetiska sammansättning är en sak, vad vi kan göra med den genom användandet av våra hjärnor är något annat. I själva verket skulle man kunna påstå att människor är genetiskt programmerade inte för att förbli på ett ”djuriskt” stadium där våra möjligheter till förbättring är hopplöst begränsade av instinkt och fastlåsta kroppsfunktioner, snarare är det väl så att vi har utvecklats för att använda vårt förnuft, vår kultur och fria vilja, ta ansvar för vårt och våra artfränders välbefinnande och överlevnad .

Män och kvinnor kan befria sig från de bojor som skapats av fördomar baserade på obskyra traditioner och misstolkad biologisk determinism. Det står oss fritt att skapa ett rättvist samhälle, ett habitat som garanterar våra möjligheter att förverkliga en värld som gynnar alla. Genom att förlita oss på våra unika kapacitet att skapa och förändra bör vi inrikta oss på att konfrontera de bakåtsträvare som överdriver skillnaderna mellan kvinnor och män. I kulturens/mänsklighetens namn bör vi göra oss av med de destruktiva ideologier som förser kvinnor och män med ohållbara myter som framställer tillvaron som tidlös och arketypisk, ofrånkomligt präglad av genetisk determinism. Istället bör vi värna om den frihet som är nödvändig för att skapa ett samhällssystem som gynnar oss alla ‒ kvinnor och män ‒ och som gör det möjligt för envar av oss att leva som en kritiskt tänkande individ.

I am no more. Once I was.

Away on yearning flames, I flew.

The light ash spun through the air

And sank - so bright and slow

To your feet.

Do not tread too hard ‒ my heart is still alive.

I do not understand a word of Persian and can accordingly not determine whether a Swedish poet´s translation of this poem is correct interpretation of Hafiz´ original. Furthermore, it is probably made even more inaccurate by my clumsy transformation of Swedish into English. The Swedish poet, Erik Blomberg, did not know any Persian either and translated the poem from a German interpretation made by a certain Hans Jürgen Bethge, whose command of Farsi in a German reference book is somewhat cryptically described as: “although he had not mastered Chinese, Arabic, Persian, or any other oriental languages, he knew them.”

Possibly, the text might not even be a proper love poem, maybe it is some kind of religious hymn. I have not the faintest idea, but despite its shortcomings for me it remains a poem of love, or even passion, and it has been so ever since I first read it some fifty years ago. Over the years I have read several other pomes written by Hafiz, mainly in English and German versions, and I thus assume that Hafiz, or more correctly ‒ Shams al-Din Muhammad Hafiz Shiraz, must have been one of those great writers who knew how to write about love between woman and man, thus illuminating world literature and providing bewildered lovers with points of reference when they have been struck by that mighty, tumultuous sensation called love.

All around the world we find a wealth of poems, which with tenderness and passion express love, longing and wish fulfillment. And yes ‒ many of them are actually written by men. Consummate love songs of Petrarch and Shakespeare are intermingled with popular tunes, like this one by Sigmund Romberg:

You came at last
Love had its day
That day is past
You've gone away
This aching heart of mine is singing
Lover come back to me.

When I remember every little thing
You used to do
I'm so lonely
Every road I walk along
I walk along with you
No wonder I am lonely …

In those days when I worked daily with gender equality issues, I read and listened to one story after another about men's boundless cruelty towards women; their abuse of power, contempt for women and weakness, their drunkenness and sadism. About men's obsession with brutal sex and machismo, about their fears for demonstrating affection or love. I learned that men are devout admirers of warriors, playboys and power-drunk kings and leaders. Offensive role models and ideologies were presented as guiding principles for the world's men. All of this is of course fact and reality, I don´t deny it, on the contrary and yet ... the coin has another side as well, even if that side in some venues might appear as being just distant as the dark side of the moon.

Jesus, St. Francis and Gandhi were men. It cannot be denied that in all cultures we find abusers of girls and women, but like birds in the jungle we might also find poets, who with insight and sensitively praise love between woman and man. All of us are familiar with some moving song about love and tenderness, written by a man. By stating this I do not wish to reduce men's wickedness, or praise masculinity, only point to the fact that men have been capable of describing love in an insightful manner, like this song from the movie Casablanca sung to Ingrid Bergman and Humphrey Bogart, banal for sure, but to me it still sounds honest and true and it has at least proved to be memorable:

Moonlight and love songs 
Never out of date. 
Hearts full of passion 
Jealousy and hate. 
Woman needs man 
And man must have his mate 
That no one can deny.

It's still the same old story 
A fight for love and glory 
A case of do or die. 
The world will always welcome lovers 
As time goes by.

During the years I worked with gender equality within the UN system, as well as within bilateral and non-governmental organizations, I rarely heard ‒ no, never ‒ anyone talking seriously about love between woman and man. Never were words like “love” or “compassion” even mentioned during any of those countless meetings and gatherings I have attended.

 If I ever tried to mention such words in speeches or writing, and I really tried to do just that on some occasions, they were immediately censored and obliterated. Consoling, loving words were for some strange reason considered to be “embarrassing”, “falsely emotional”, “disparaging” or “overly sentimental”. I dare say that sincere, positive and emphatic emotions are taboo within the sphere of international cooperation, while false sentimentality and fighting spirit are generally welcomed. I wonder why it is like that? Do we not like love? Do we have no need for positive role models in the gender equality struggle, except for empowered and energized women? Why is there all this talk about struggle and combat, instead of peace, negotiation and compromise? We are constantly fighting for women's rights and even for peace. 

Love, love, love, love, love, love, love, love, love.
There’s nothing you can do that can’t be done.
Nothing you can sing that can’t be sung.
Nothing you can say but you can learn how to play the game
It’s easy.
There’s nothing you can make that can’t be made.
No one you can save that can’t be saved.
Nothing you can do but you can learn how to be you
in time – It’s easy.

All you need is love, all you need is love,
All you need is love, love, love is all you need.

Nowadays, we hear a lot about love between man and man, about love between woman and woman. LGBT has become part of the gender equality agenda and for me this is quite OK. Nevertheless, based on my own experiences, it seems to me that any official talk about love between woman and man is considered to be quite embarrassing. Is it not politically correct to talk about that kind of love? I honestly do not understand why it has become like that. In fact, in any ongoing debate about gender equality we seldom hear words like “love” ‒ not in the sense of sexual satisfaction, but as a general, overarching concept ‒ nor “tenderness” or “compassion”. I hope that it would not be so embarrassing to talk about love.

And maybe it even would not be so bad to point out that there are indeed good men. Positive male role models exist, as well as positive male roles, even within that “male” sphere that is depicted as chauvinistic, violent and callous, even there I assume the words of that great poet of comfort, love and passion, Leonard Cohen, sound true:

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack, a crack in everything

That´s how the light comes in.

That´s how the light comes in.

That´s how the light comes in.

Jag är ej mera. En gång var jag.

Bort i min längtans flammor flög jag.

Den lätta askan yrde genom luften

Och sjönk – så ljust och sakta

Till dina fötter.

Gå ej hårt – mitt hjärta lever ännu.

Jag förstår inte persiska och kan därför inte avgöra om Erik Blombergs dikt är en korrekt tolkning av Hafez. Antagligen inte. Blomberg kunde inte heller persiska utan översatte dikten från en tysk tolkning gjord av en viss Hans Jürgen Bethge, vars kunskaper i en tysk uppslagsbok något kryptiskt beskrivs på följande sätt: ” även om han inte behärskade kinesiska, arabiska, persiska, eller något annat orientaliskt språk, så förstod han dem”.  Möjligen rör det sig inte ens om en kärleksdikt, kanske är det en slags religiös hymn. Jag har inte den blekaste aning, men trots sina brister förblir den för mig en kärleksdikt som varit med mig sedan jag för snart femtio år sedan först läste den. 

Efter att i engelska och tyska översättningar ha läst andra hafezdikter anar jag att Hafez (Shams al-Din Muhammad Hafiz Shiraz)  säkerligen var en av de stora författare vars kärlekslyrik lyser upp världslitteraturen. Inom alla språkområden finns troligen tusentals dikter som med ömhet och passion skildrar kärlekslängtan och önskeuppfyllelse. Och ja - många av dem är skrivna av män. Formfulländade kärlekssånger av Petrarca och Shakespeare samsas med operettmelodier, som den här av Sigmund Romberg:

Älskade, var kan du vara?

Den kom till slut, kärleken hade sin dag

Men den dagen är nu förbi, du har gett dig av

Mitt enträgna hjärta sjunger:

Ӏlskade, kom tillbaka till mig

Jag minns varje liten sak du brukade göra

Jag är ensam

Varje väg jag vandrar,

Har jag gått med dig

Inte underligt att jag är ensam .” 

På den tiden jag dagligen arbetade med jämställdhetsfrågor läste jag och lyssnade till den ena historien efter den andra om mäns gränslösa grymhet gentemot kvinnor; deras maktmissbruk, förakt och sadism.  Om mäns fixering vid brutal sex och machismo,  om deras fruktan för att visa ömhet och kärlek. Brutala manschauvinister, devota beundrare av krigare, playboys och maktberusade kungar and chefer. Kränkande förebilder som framställs som ledstjärnor  för världens män. Allt detta är verklighet och närvarande, men likväl … myntet har en andra sida  som i vissa miljöer tycks  lika frånvarande som månens baksida. Jesus, Den Helige Franciskus och Gandhi var män.  Det kan inte förnekas att vi inom alla kulturer finner kvinnomisshandlare, men likt fåglar i urskogen kan vi även finna poeter som insiktsfullt och känsligt lovprisar kärleken mellan kvinna och man. Alla kan vi en och annan sång om kärlek och ömhet, som skrivits av en man. Genom ett sådant yttrande vill jag varken förminska vidden av mäns ondska, eller prisa manligheten, enbart påpeka det faktum att flera män har lyckats beskriva kärlek på ett insiktsfullt sätt, likt sången som i filmen Casablanca sjöngs för Ingrid Bergman och Humphrey Bogart, banal men likväl minnesvärd:

Månsken och kärlekssånger blir inte omoderna

Hjärtan fyllda av passion, hat och svartsjuka

Kvinnan behöver sin man och mannen sin kvinna

Det kan ingen förneka

Det är ständigt samma gamla historia,

En kamp om kärlek och ära

Att agera eller dö

Världen välkomnar de som älskar,

Medan tiden flyr.

Under de  år jag arbetade med jämställdhet inom  FNsystemet,  bilateralt bistånd och icke-statliga organisationer, så hörde jag sällan,  … nej, aldrig, någon som med allvar talade om kärleken mellan kvinna och man. Aldrig nämndes ord som ”kärlek” eller ”medlidande” under något av alla de oräkneliga möten och sammankomster jag bevistade. Om jag någon gång i tal eller skrift försökte nämna sådana ord censurerades och utplånades de omgående.  Tröstande, kärleksfulla ord ansågs “pinsamma”, “falskt emotionella”, “nedvärderande” eller “sentimentala”.   Jag undrar varför det var på det viset? Behöver vi inte kärleken? Behövs inga positiva förebilder i könskampen, bortsett från handlingskraftiga kvinnor? Varför talas det förresten alltid om kamp och strid, istället för om fred, förhandlingar och kompromisser? Vi strider för kvinnors rättigheter och för till och med kamp för freden.

Allt du kan göra, kan åstadkommas

Ingen blir frälst som inte kan frälsas

Ingenting du kan göra, annat än lära dig vara du medan det finns tid

Det är inte svårt

Allt du behöver är kärlek

Allt du behöver är kärlek

Allt du behöver är kärlek, kärlek

Kärlek är allt du behöver.”

Numera hör vi om kärleken mellan man och man, om kärlek mellan kvinna och kvinna. HBTQ har blivit en del av jämställdhetsagendan och för mig är det helt OK. Likväl, baserat på egen erfarenhet, tycks det mig som om officiellt tal om kärlek mellan kvinna och man anses vara pinsamt. Är det inte politiskt korrekt att tala om sådant? Jag vet verkligen inte. Faktum är att i den fortlöpande jämställdhetsdebatten nämns sällan ord som ”kärlek” – alltså inte i meningen sexuell tillfredsställelse, utan som ett allmänt, övergripande begrepp  – och ”ömhet” eller ”medlidande”. Jag vill hoppas att det inte vore så besvärande att tala om kärlek. Och kanske vore det inte så illa att påpeka att det faktiskt finns goda män. Att det förekommer positiva, manliga förebilder, positiva mansroller.

In these days when Europeans are preparing themselves to elect their parliamentarians and populists all over the continent organize themselves within parties proclaiming that they are “safeguarding European cultural values”, not the least the teachings and morals of the Christian Church, I assume it is appropriate to ask: “From whom did we  receive these values?” Are Dansk Folkeparti, Sampo Terho, Vlaams Belang, Le Front National, Partij voor de Vrijhed, the British National Party, Lega Nord, Jobbik, Freiheitliches Partei Österreichs and not the least Sverigedemokraterna giving this a serious thought?

Somewhat more than a month ago Joseph of Nazareth was commemorated by the Catholic Church. According to the Bible, this carpenter married "Virgin" Mary, a young lady pregnant with a child whose father probably was considered as unknown by people in her neighborhood. Mary could accordingly have been suspected of being an “adulteress” and thus ran the risk of being stoned to death. Even so, Joseph took her in as a wife and accepted her son as his own. There is thus reason to celebrate Joseph of Nazareth as a brave man who dared to defy an intolerant society.

Joseph seems to have been a good father to his stepson. It is seldom that Joseph of Nazareth is mentioned in the Bible, but aside from his decision to marry a young, pregnant woman and take in her son, he once more took a risky decision while caring for them both. Namely, when a crazed dictator decided to do away with potential rivals by killing them. To secure his power King Herod ordered all newborn male children within "his" kingdom to be killed (though he was in fact only a minion to Roman imperialists). Since the life of newborn Jesus thereby was threatened, Joseph decided to flee to Egypt, with the child and his mother. They left an area that shortly afterwards would be incorporated with the Roman province of Syria.

The newly elected Pope Francis, who last year by Time Magazine was named “Person of the Year”, gave on March 19^th a touching speech about fathers' responsibility for their sons, taking Joseph's care and love for his foster son as a shining example. The pope pleaded "I beg you fathers to act like Joseph and be near to your sons. Let them grow and be strong, but above all be close to them, close! They need you! They need your presence, your care and love. Try to be like St. Joseph. Watch over them while they mature in age, wisdom and benevolence." Certainly, the pope could have mentioned that even daughters need their fathers, but nevertheless I find the Pope's speech to be yet another interesting example of his fight against what he has described as “the globalization of indifference." The first trip Jorge Mario Bergoglio did after becoming Pope Francis was to the Italian island of Lampedusa where illegal immigrants are crowded into camps awaiting deportation. Off this island he threw a wreath into the sea as an act of compassion for all those who had drowned in their quest for freedom from persecution and poverty.

Without being overly religious I, like many of my Latin American and Italian friends, respect a pope who through his speech and actions apparently strives to encourage a sense of responsibility and tolerance within an increasingly claustrophobic and cynical European community. Maybe Christianity after all can become a moral force to be reckoned with?

Sverigedemokraterna are according to themselves a “non-confessional party”, but do nevertheless in their party program emphasize that: "Christianity is intimately interwoven with Swedish culture and identity. Few other ideas and institutions have been more important for the formation of the Swedish culture as Christianity and the Swedish Church. The Swedish language, art, literature, philosophy, morals, traditions, architecture, music, etc. are all examples of areas of society that were and still are strongly influenced by our Christian heritage."

May such a position be connected with the story of St. Joseph of Nazareth? Why not? Let us assume that Joseph's asylum seeking family had not been received in Egypt, but instead been deported back to Palestine, something that almost certainly would have meant that the newborn Jesus would have ended up being killed by Herod's armed forces. If that had happened we would not have any Swedish Church at all.

You can of course argue that in Joseph's time there was no Egypt Democrats who stated that their Government would save 119 billion denarii by reducing the number of asylum seeking immigrants (and their relatives) by 90 percent,  thus risking to expel a child who, if he was killed, would not have become the man who gave rise to a doctrine that according to Sverigedemokraterna was crucial for the development of  "the Swedish language, art, literature, philosophy, morals, traditions, architecture, music, etc."?

In spite of Sveridemokraternas emphasis on “Swedishness”, i.e. the amazing excellence of Swedish customs and morals, and their repeated warnings about foreign forces threatening the Swedes and their magnificent cultural heritage, I cannot help wondering if the Christian heritage they espouse is, in spite of everything, nothing less than an assimilation of extraneous influences and that there may be some truth in the Swedish 19th century author Esaias Tegnér´s opinion that "only barbarism was once patriotic".

För lite mer än en månad sedan firades minnet av Josef från Nasaret. Enligt Bibeln var han en timmerman som gifte sig med en ung, gravid kvinna. Fadern till hennes väntade barn kunde av hennes omgivning betraktas som okänd. Hon kunde därför misstänkas vara en äktenskapsförbryterska och löpte risken att bli stenad till döds. Trots detta tog Josef henne till hustru och accepterade därmed hennes son som sin egen. Det finns alltså skäl att hylla Josef från Nasaret som en modig man som vågade trotsa ett intolerant samhälle.

Josef tycks ha varit en god far åt sin styvson. Det är sällan Josef från Nasaret nämns i Bibeln, men bortsett från hans beslut att gifta sig med en ung, gravid kvinna och ta sig an hennes son nämns det att han ställde upp för henne och sonen ännu en gång. Nämligen när en galen diktator beslöt sig för att göra sig av med potentiella medtävlare om makten genom att avliva dem. För att säkra sin makt gav Kung Herodes order om att alla nyfödda gossebarn inom ”hans” rike (han var i själva verket enbart ”lydkonung” under de romerska imperialisterna) skulle dödas och eftersom Jesus därigenom hotades till livet beslöt sig Josef för att med hustrun och hennes son fly till Egypten. De lämnade ett område som inom kort skulle införlivas med den romerska provinsen Syrien.

Påven Fransiskus, som förra året av Time utnämndes till Person of the Year, höll den nittonde mars ett gripande tal om fäders ansvar för sina söner och tog då Josephs kärlek till sin fosterson som ett lysande exempel. Påven vädjade: ”Jag ber er fäder att liksom Josef vara nära era söner, låt dem växa, men framförallt var dem nära, nära! De behöver er. De behöver er närvaro, er närhet, er kärlek. Försök att likt den helige Josef vaka över dem under deras tillväxt i ålder, vishet och välvilja.” Visserligen kunde påven ha nämnt att även döttrar behöver sina fäder men likväl finner jag i påvens tal ännu ett exempel på hans kamp mot vad han beskrivit som ”likgiltigheten globalisering”. Den första resa Jorge Mario Bergoglio gjorde efter det att han blivit Påven Fransiskus var till den italienska ön Lampedusa, där illegala invandrare trängs i väntan på att utvisas. Utanför ön kastade han en krans i havet som en akt av medkänsla för alla de som drunknat i sin strävan efter befrielse från förföljelse och fattigdom. 

Utan att vara överdrivet religiös respekterar jag liksom många av mina latinamerikanska och italienska vänner en påve som genom tal och handling tycks vilja stimulera ansvarskänsla och tolerans inom ett alltmer klaustrofobiskt och cyniskt Europa. Kanske är kristendomen trots allt fortfarande en moralisk kraft att räkna med?

Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti, men poängterar i sitt partiprogram att: ”Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv.” 

Kan ett sådant ställningstagande sättas i samband med berättelsen om den helige Josef från Nasaret? Kanske – låt oss anta att Josefs asylsökande familj inte hade tagits emot i Egypten utan istället hade sänts tillbaka till Palestina, då hade säkerligen den nyfödde Jesus avlivats av Herodes väpnade styrkor och vi hade därmed inte haft den Svenska Kyrka som Sverigedemokraterna värnar om.

Det går givetvis att hävda att det på Josefs tid inte fanns några Egyptendemokrater som sade sig kunna spara 119 miljarder denarer genom att minska asyl- och anhörighetsinvandringen med 90 procent. Och väl var väl det, för hur skulle de kunna veta att de då löpte risken att utvisa ett barn som om det dödades inte skulle ha blivit den man som gav upphov till en lära som enligt Sverigedemokraterna skulle få en avgörande betydelse för ”det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken, m.m.”?

Med tanke på Sverigedemokraternas poängterande av svenskhetens förträfflighet och deras varningar för utifrån kommande krafter som hotar oss svenskar kan jag inte undgå att anse att den kristendom de hyllar faktiskt är en assimilering av utifrån kommande influenser. Därmed besannas än en gång de ofta citerade raderna i Sång den 5 april 1836 av den av många SD anhängare beundrade Esaias Tegnér: "All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbarit var en gång fosterländskt; men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, och sången stämd och livet ."