I am no more. Once I was.

Away on yearning flames, I flew.

The light ash spun through the air

And sank - so bright and slow

To your feet.

Do not tread too hard ‒ my heart is still alive.

I do not understand a word of Persian and can accordingly not determine whether a Swedish poet´s translation of this poem is correct interpretation of Hafiz´ original. Furthermore, it is probably made even more inaccurate by my clumsy transformation of Swedish into English. The Swedish poet, Erik Blomberg, did not know any Persian either and translated the poem from a German interpretation made by a certain Hans Jürgen Bethge, whose command of Farsi in a German reference book is somewhat cryptically described as: “although he had not mastered Chinese, Arabic, Persian, or any other oriental languages, he knew them.”

Possibly, the text might not even be a proper love poem, maybe it is some kind of religious hymn. I have not the faintest idea, but despite its shortcomings for me it remains a poem of love, or even passion, and it has been so ever since I first read it some fifty years ago. Over the years I have read several other pomes written by Hafiz, mainly in English and German versions, and I thus assume that Hafiz, or more correctly ‒ Shams al-Din Muhammad Hafiz Shiraz, must have been one of those great writers who knew how to write about love between woman and man, thus illuminating world literature and providing bewildered lovers with points of reference when they have been struck by that mighty, tumultuous sensation called love.

All around the world we find a wealth of poems, which with tenderness and passion express love, longing and wish fulfillment. And yes ‒ many of them are actually written by men. Consummate love songs of Petrarch and Shakespeare are intermingled with popular tunes, like this one by Sigmund Romberg:

You came at last
Love had its day
That day is past
You've gone away
This aching heart of mine is singing
Lover come back to me.

When I remember every little thing
You used to do
I'm so lonely
Every road I walk along
I walk along with you
No wonder I am lonely …

In those days when I worked daily with gender equality issues, I read and listened to one story after another about men's boundless cruelty towards women; their abuse of power, contempt for women and weakness, their drunkenness and sadism. About men's obsession with brutal sex and machismo, about their fears for demonstrating affection or love. I learned that men are devout admirers of warriors, playboys and power-drunk kings and leaders. Offensive role models and ideologies were presented as guiding principles for the world's men. All of this is of course fact and reality, I don´t deny it, on the contrary and yet ... the coin has another side as well, even if that side in some venues might appear as being just distant as the dark side of the moon.

Jesus, St. Francis and Gandhi were men. It cannot be denied that in all cultures we find abusers of girls and women, but like birds in the jungle we might also find poets, who with insight and sensitively praise love between woman and man. All of us are familiar with some moving song about love and tenderness, written by a man. By stating this I do not wish to reduce men's wickedness, or praise masculinity, only point to the fact that men have been capable of describing love in an insightful manner, like this song from the movie Casablanca sung to Ingrid Bergman and Humphrey Bogart, banal for sure, but to me it still sounds honest and true and it has at least proved to be memorable:

Moonlight and love songs 
Never out of date. 
Hearts full of passion 
Jealousy and hate. 
Woman needs man 
And man must have his mate 
That no one can deny.

It's still the same old story 
A fight for love and glory 
A case of do or die. 
The world will always welcome lovers 
As time goes by.

During the years I worked with gender equality within the UN system, as well as within bilateral and non-governmental organizations, I rarely heard ‒ no, never ‒ anyone talking seriously about love between woman and man. Never were words like “love” or “compassion” even mentioned during any of those countless meetings and gatherings I have attended.

 If I ever tried to mention such words in speeches or writing, and I really tried to do just that on some occasions, they were immediately censored and obliterated. Consoling, loving words were for some strange reason considered to be “embarrassing”, “falsely emotional”, “disparaging” or “overly sentimental”. I dare say that sincere, positive and emphatic emotions are taboo within the sphere of international cooperation, while false sentimentality and fighting spirit are generally welcomed. I wonder why it is like that? Do we not like love? Do we have no need for positive role models in the gender equality struggle, except for empowered and energized women? Why is there all this talk about struggle and combat, instead of peace, negotiation and compromise? We are constantly fighting for women's rights and even for peace. 

Love, love, love, love, love, love, love, love, love.
There’s nothing you can do that can’t be done.
Nothing you can sing that can’t be sung.
Nothing you can say but you can learn how to play the game
It’s easy.
There’s nothing you can make that can’t be made.
No one you can save that can’t be saved.
Nothing you can do but you can learn how to be you
in time – It’s easy.

All you need is love, all you need is love,
All you need is love, love, love is all you need.

Nowadays, we hear a lot about love between man and man, about love between woman and woman. LGBT has become part of the gender equality agenda and for me this is quite OK. Nevertheless, based on my own experiences, it seems to me that any official talk about love between woman and man is considered to be quite embarrassing. Is it not politically correct to talk about that kind of love? I honestly do not understand why it has become like that. In fact, in any ongoing debate about gender equality we seldom hear words like “love” ‒ not in the sense of sexual satisfaction, but as a general, overarching concept ‒ nor “tenderness” or “compassion”. I hope that it would not be so embarrassing to talk about love.

And maybe it even would not be so bad to point out that there are indeed good men. Positive male role models exist, as well as positive male roles, even within that “male” sphere that is depicted as chauvinistic, violent and callous, even there I assume the words of that great poet of comfort, love and passion, Leonard Cohen, sound true:

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack, a crack in everything

That´s how the light comes in.

That´s how the light comes in.

That´s how the light comes in.

Jag är ej mera. En gång var jag.

Bort i min längtans flammor flög jag.

Den lätta askan yrde genom luften

Och sjönk – så ljust och sakta

Till dina fötter.

Gå ej hårt – mitt hjärta lever ännu.

Jag förstår inte persiska och kan därför inte avgöra om Erik Blombergs dikt är en korrekt tolkning av Hafez. Antagligen inte. Blomberg kunde inte heller persiska utan översatte dikten från en tysk tolkning gjord av en viss Hans Jürgen Bethge, vars kunskaper i en tysk uppslagsbok något kryptiskt beskrivs på följande sätt: ” även om han inte behärskade kinesiska, arabiska, persiska, eller något annat orientaliskt språk, så förstod han dem”.  Möjligen rör det sig inte ens om en kärleksdikt, kanske är det en slags religiös hymn. Jag har inte den blekaste aning, men trots sina brister förblir den för mig en kärleksdikt som varit med mig sedan jag för snart femtio år sedan först läste den. 

Efter att i engelska och tyska översättningar ha läst andra hafezdikter anar jag att Hafez (Shams al-Din Muhammad Hafiz Shiraz)  säkerligen var en av de stora författare vars kärlekslyrik lyser upp världslitteraturen. Inom alla språkområden finns troligen tusentals dikter som med ömhet och passion skildrar kärlekslängtan och önskeuppfyllelse. Och ja - många av dem är skrivna av män. Formfulländade kärlekssånger av Petrarca och Shakespeare samsas med operettmelodier, som den här av Sigmund Romberg:

Älskade, var kan du vara?

Den kom till slut, kärleken hade sin dag

Men den dagen är nu förbi, du har gett dig av

Mitt enträgna hjärta sjunger:

Ӏlskade, kom tillbaka till mig

Jag minns varje liten sak du brukade göra

Jag är ensam

Varje väg jag vandrar,

Har jag gått med dig

Inte underligt att jag är ensam .” 

På den tiden jag dagligen arbetade med jämställdhetsfrågor läste jag och lyssnade till den ena historien efter den andra om mäns gränslösa grymhet gentemot kvinnor; deras maktmissbruk, förakt och sadism.  Om mäns fixering vid brutal sex och machismo,  om deras fruktan för att visa ömhet och kärlek. Brutala manschauvinister, devota beundrare av krigare, playboys och maktberusade kungar and chefer. Kränkande förebilder som framställs som ledstjärnor  för världens män. Allt detta är verklighet och närvarande, men likväl … myntet har en andra sida  som i vissa miljöer tycks  lika frånvarande som månens baksida. Jesus, Den Helige Franciskus och Gandhi var män.  Det kan inte förnekas att vi inom alla kulturer finner kvinnomisshandlare, men likt fåglar i urskogen kan vi även finna poeter som insiktsfullt och känsligt lovprisar kärleken mellan kvinna och man. Alla kan vi en och annan sång om kärlek och ömhet, som skrivits av en man. Genom ett sådant yttrande vill jag varken förminska vidden av mäns ondska, eller prisa manligheten, enbart påpeka det faktum att flera män har lyckats beskriva kärlek på ett insiktsfullt sätt, likt sången som i filmen Casablanca sjöngs för Ingrid Bergman och Humphrey Bogart, banal men likväl minnesvärd:

Månsken och kärlekssånger blir inte omoderna

Hjärtan fyllda av passion, hat och svartsjuka

Kvinnan behöver sin man och mannen sin kvinna

Det kan ingen förneka

Det är ständigt samma gamla historia,

En kamp om kärlek och ära

Att agera eller dö

Världen välkomnar de som älskar,

Medan tiden flyr.

Under de  år jag arbetade med jämställdhet inom  FNsystemet,  bilateralt bistånd och icke-statliga organisationer, så hörde jag sällan,  … nej, aldrig, någon som med allvar talade om kärleken mellan kvinna och man. Aldrig nämndes ord som ”kärlek” eller ”medlidande” under något av alla de oräkneliga möten och sammankomster jag bevistade. Om jag någon gång i tal eller skrift försökte nämna sådana ord censurerades och utplånades de omgående.  Tröstande, kärleksfulla ord ansågs “pinsamma”, “falskt emotionella”, “nedvärderande” eller “sentimentala”.   Jag undrar varför det var på det viset? Behöver vi inte kärleken? Behövs inga positiva förebilder i könskampen, bortsett från handlingskraftiga kvinnor? Varför talas det förresten alltid om kamp och strid, istället för om fred, förhandlingar och kompromisser? Vi strider för kvinnors rättigheter och för till och med kamp för freden.

Allt du kan göra, kan åstadkommas

Ingen blir frälst som inte kan frälsas

Ingenting du kan göra, annat än lära dig vara du medan det finns tid

Det är inte svårt

Allt du behöver är kärlek

Allt du behöver är kärlek

Allt du behöver är kärlek, kärlek

Kärlek är allt du behöver.”

Numera hör vi om kärleken mellan man och man, om kärlek mellan kvinna och kvinna. HBTQ har blivit en del av jämställdhetsagendan och för mig är det helt OK. Likväl, baserat på egen erfarenhet, tycks det mig som om officiellt tal om kärlek mellan kvinna och man anses vara pinsamt. Är det inte politiskt korrekt att tala om sådant? Jag vet verkligen inte. Faktum är att i den fortlöpande jämställdhetsdebatten nämns sällan ord som ”kärlek” – alltså inte i meningen sexuell tillfredsställelse, utan som ett allmänt, övergripande begrepp  – och ”ömhet” eller ”medlidande”. Jag vill hoppas att det inte vore så besvärande att tala om kärlek. Och kanske vore det inte så illa att påpeka att det faktiskt finns goda män. Att det förekommer positiva, manliga förebilder, positiva mansroller.

In these days when Europeans are preparing themselves to elect their parliamentarians and populists all over the continent organize themselves within parties proclaiming that they are “safeguarding European cultural values”, not the least the teachings and morals of the Christian Church, I assume it is appropriate to ask: “From whom did we  receive these values?” Are Dansk Folkeparti, Sampo Terho, Vlaams Belang, Le Front National, Partij voor de Vrijhed, the British National Party, Lega Nord, Jobbik, Freiheitliches Partei Österreichs and not the least Sverigedemokraterna giving this a serious thought?

Somewhat more than a month ago Joseph of Nazareth was commemorated by the Catholic Church. According to the Bible, this carpenter married "Virgin" Mary, a young lady pregnant with a child whose father probably was considered as unknown by people in her neighborhood. Mary could accordingly have been suspected of being an “adulteress” and thus ran the risk of being stoned to death. Even so, Joseph took her in as a wife and accepted her son as his own. There is thus reason to celebrate Joseph of Nazareth as a brave man who dared to defy an intolerant society.

Joseph seems to have been a good father to his stepson. It is seldom that Joseph of Nazareth is mentioned in the Bible, but aside from his decision to marry a young, pregnant woman and take in her son, he once more took a risky decision while caring for them both. Namely, when a crazed dictator decided to do away with potential rivals by killing them. To secure his power King Herod ordered all newborn male children within "his" kingdom to be killed (though he was in fact only a minion to Roman imperialists). Since the life of newborn Jesus thereby was threatened, Joseph decided to flee to Egypt, with the child and his mother. They left an area that shortly afterwards would be incorporated with the Roman province of Syria.

The newly elected Pope Francis, who last year by Time Magazine was named “Person of the Year”, gave on March 19^th a touching speech about fathers' responsibility for their sons, taking Joseph's care and love for his foster son as a shining example. The pope pleaded "I beg you fathers to act like Joseph and be near to your sons. Let them grow and be strong, but above all be close to them, close! They need you! They need your presence, your care and love. Try to be like St. Joseph. Watch over them while they mature in age, wisdom and benevolence." Certainly, the pope could have mentioned that even daughters need their fathers, but nevertheless I find the Pope's speech to be yet another interesting example of his fight against what he has described as “the globalization of indifference." The first trip Jorge Mario Bergoglio did after becoming Pope Francis was to the Italian island of Lampedusa where illegal immigrants are crowded into camps awaiting deportation. Off this island he threw a wreath into the sea as an act of compassion for all those who had drowned in their quest for freedom from persecution and poverty.

Without being overly religious I, like many of my Latin American and Italian friends, respect a pope who through his speech and actions apparently strives to encourage a sense of responsibility and tolerance within an increasingly claustrophobic and cynical European community. Maybe Christianity after all can become a moral force to be reckoned with?

Sverigedemokraterna are according to themselves a “non-confessional party”, but do nevertheless in their party program emphasize that: "Christianity is intimately interwoven with Swedish culture and identity. Few other ideas and institutions have been more important for the formation of the Swedish culture as Christianity and the Swedish Church. The Swedish language, art, literature, philosophy, morals, traditions, architecture, music, etc. are all examples of areas of society that were and still are strongly influenced by our Christian heritage."

May such a position be connected with the story of St. Joseph of Nazareth? Why not? Let us assume that Joseph's asylum seeking family had not been received in Egypt, but instead been deported back to Palestine, something that almost certainly would have meant that the newborn Jesus would have ended up being killed by Herod's armed forces. If that had happened we would not have any Swedish Church at all.

You can of course argue that in Joseph's time there was no Egypt Democrats who stated that their Government would save 119 billion denarii by reducing the number of asylum seeking immigrants (and their relatives) by 90 percent,  thus risking to expel a child who, if he was killed, would not have become the man who gave rise to a doctrine that according to Sverigedemokraterna was crucial for the development of  "the Swedish language, art, literature, philosophy, morals, traditions, architecture, music, etc."?

In spite of Sveridemokraternas emphasis on “Swedishness”, i.e. the amazing excellence of Swedish customs and morals, and their repeated warnings about foreign forces threatening the Swedes and their magnificent cultural heritage, I cannot help wondering if the Christian heritage they espouse is, in spite of everything, nothing less than an assimilation of extraneous influences and that there may be some truth in the Swedish 19th century author Esaias Tegnér´s opinion that "only barbarism was once patriotic".

För lite mer än en månad sedan firades minnet av Josef från Nasaret. Enligt Bibeln var han en timmerman som gifte sig med en ung, gravid kvinna. Fadern till hennes väntade barn kunde av hennes omgivning betraktas som okänd. Hon kunde därför misstänkas vara en äktenskapsförbryterska och löpte risken att bli stenad till döds. Trots detta tog Josef henne till hustru och accepterade därmed hennes son som sin egen. Det finns alltså skäl att hylla Josef från Nasaret som en modig man som vågade trotsa ett intolerant samhälle.

Josef tycks ha varit en god far åt sin styvson. Det är sällan Josef från Nasaret nämns i Bibeln, men bortsett från hans beslut att gifta sig med en ung, gravid kvinna och ta sig an hennes son nämns det att han ställde upp för henne och sonen ännu en gång. Nämligen när en galen diktator beslöt sig för att göra sig av med potentiella medtävlare om makten genom att avliva dem. För att säkra sin makt gav Kung Herodes order om att alla nyfödda gossebarn inom ”hans” rike (han var i själva verket enbart ”lydkonung” under de romerska imperialisterna) skulle dödas och eftersom Jesus därigenom hotades till livet beslöt sig Josef för att med hustrun och hennes son fly till Egypten. De lämnade ett område som inom kort skulle införlivas med den romerska provinsen Syrien.

Påven Fransiskus, som förra året av Time utnämndes till Person of the Year, höll den nittonde mars ett gripande tal om fäders ansvar för sina söner och tog då Josephs kärlek till sin fosterson som ett lysande exempel. Påven vädjade: ”Jag ber er fäder att liksom Josef vara nära era söner, låt dem växa, men framförallt var dem nära, nära! De behöver er. De behöver er närvaro, er närhet, er kärlek. Försök att likt den helige Josef vaka över dem under deras tillväxt i ålder, vishet och välvilja.” Visserligen kunde påven ha nämnt att även döttrar behöver sina fäder men likväl finner jag i påvens tal ännu ett exempel på hans kamp mot vad han beskrivit som ”likgiltigheten globalisering”. Den första resa Jorge Mario Bergoglio gjorde efter det att han blivit Påven Fransiskus var till den italienska ön Lampedusa, där illegala invandrare trängs i väntan på att utvisas. Utanför ön kastade han en krans i havet som en akt av medkänsla för alla de som drunknat i sin strävan efter befrielse från förföljelse och fattigdom. 

Utan att vara överdrivet religiös respekterar jag liksom många av mina latinamerikanska och italienska vänner en påve som genom tal och handling tycks vilja stimulera ansvarskänsla och tolerans inom ett alltmer klaustrofobiskt och cyniskt Europa. Kanske är kristendomen trots allt fortfarande en moralisk kraft att räkna med?

Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti, men poängterar i sitt partiprogram att: ”Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv.” 

Kan ett sådant ställningstagande sättas i samband med berättelsen om den helige Josef från Nasaret? Kanske – låt oss anta att Josefs asylsökande familj inte hade tagits emot i Egypten utan istället hade sänts tillbaka till Palestina, då hade säkerligen den nyfödde Jesus avlivats av Herodes väpnade styrkor och vi hade därmed inte haft den Svenska Kyrka som Sverigedemokraterna värnar om.

Det går givetvis att hävda att det på Josefs tid inte fanns några Egyptendemokrater som sade sig kunna spara 119 miljarder denarer genom att minska asyl- och anhörighetsinvandringen med 90 procent. Och väl var väl det, för hur skulle de kunna veta att de då löpte risken att utvisa ett barn som om det dödades inte skulle ha blivit den man som gav upphov till en lära som enligt Sverigedemokraterna skulle få en avgörande betydelse för ”det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken, m.m.”?

Med tanke på Sverigedemokraternas poängterande av svenskhetens förträfflighet och deras varningar för utifrån kommande krafter som hotar oss svenskar kan jag inte undgå att anse att den kristendom de hyllar faktiskt är en assimilering av utifrån kommande influenser. Därmed besannas än en gång de ofta citerade raderna i Sång den 5 april 1836 av den av många SD anhängare beundrade Esaias Tegnér: "All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbarit var en gång fosterländskt; men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, och sången stämd och livet ."