I began writing my blog in the early spring of 2014, working at a school in the southern Swedish town of Växjö. For a while I had left my wife in Rome, though I frequently went back there. The reason why I had ended up in Sweden was that I could not find a steady job in Rome and it had recently been far too long between my consulting assignments. My mother was ninety-three years old, felt alone in her house and had become increasingly frail, though she had a perfectly clear mind and memory that was better than mine.

When we visited Sweden by the end of the summer of 2013, I thought it might be a good idea to work as a teacher for a while. Counting upon an education as high school teacher Swedish it used to be quite easy for me to get a job as such. Even though it had been several years since I worked in a school I had over the years accumulated quite a lot of teaching experience. I applied for a couple of jobs near Hässleholm, where my mother lived, and was offered a teaching position in nearby Kristianstad. However, one week before I was to start work, they called me and unexpectedly announced that they had “got hold of a younger ability that was probably better suited for the job.” I then traveled to Växjö, where I had received an earlier offer that I had declined since Kristianstad was closer. It turned out that they still wanted me as a teacher, which meant that I every morning took the train – an hour's journey that gave me time to prepare lessons and correct written tests.

It was a picturesque school, housed in Växjö's former locomotive sheds. The colleagues were nice and so were the students, which made me feel quite good, at the same time as it was reassuring to accompany my aging mother in the evenings. It was my younger sister, who well aware of my constant urge to write had suggested I ought to write a blog. Since then, I have been stuck with the habit.

At Smålandsgymnasiet, as in every other school I have worked in, the atmosphere differed from class to class. I have often wondered why it is like that. One of the classes was composed of prospective computer technicians. I soon discovered that a couple of them were avid readers of so-called fantasy literature and at the same time highly advanced computer gamers. They knew everything about a world I was barely aware of. I am too old for computer games and cannot imagine myself wasting time on such endeavours. Nevertheless, I wrote down the names of the games my students recommended and described with great enthusiasm. I assumed that knowing something about them must be part of general knowledge – Myst, Portal, The Secret of Monkey Island, Machinarium, Grim Fandango, The Cat Lady, Broken Sword, Bad Mojo, Amnesia.

It was somewhat difficult to understand how my students could find time to play with all that and still not be entirely lost when it came to assimilating the education I tried to provide them with. To my delight, several of them were avid novel readers and could recommend a wealth of literature I had never heard of. When asked who they thought was the best fantasy story writer, they unanimously answered – George R. R. Martin.

Admittedly, HBO Nordic was already broadcasting Game of Thrones, though I was unaware of that and it took me another year or two before I watched the TV series. At the library I borrowed the first part of Martin's massive book series A Song of Ice and Fire, though I found the first part of it – A Game of Thrones to be somewhat too thick and after reading a couple of chapters, I gave up. It felt as if I had read it all before; a sword called Ice, a ridiculous minstrel, a high castle with stairs carved out of the rock. There was too much dialogue for my taste, too many standard expressions, one-dimensional characters, either far too evil, or overly nice, a stupid princess, an aged weakening king, a scheming heir ...

However, after I had begun to watch the TV series I came to wonder if I had not been far too narrow-minded and presumptuous. I should probably have given K. K. Martin a better chance. The TV series was not at all predictable. Several of the characters were undeniably interesting, changing and deepening over the course of the story. It was dynamic, exciting and unexpected.

Despite my preconceived notions, I had already in Växjö read a few things about K. K. Martin, who looked like your typical New Age-cuddly man. In The Guardian I found an interview with the bestseller star, who I as an unknown author and fresh blogger unexpectedly could identify myself with. George R. R. Martin stated:

writers out there, they finish their books and no one cares whether their book is late or ever comes out at all. And then it comes out, two reviews are published and it sells 12 copies.

A fairly adequate description of my writing. Then he gave an excellent account of how I proceed when I write:

I think there are two types of writers, the architects and the gardeners. The architects plan everything ahead of time, like an architect building a house. They know how many rooms are going to be in the house, what kind of roof they're going to have, where the wires are going to run, what kind of plumbing there's going to be. They have the whole thing designed and blueprinted out before they even nail the first board up. The gardeners dig a hole, drop in a seed and water it. They kind of know what seed it is, they know if planted a fantasy seed or mystery seed or whatever. But as the plant comes up and they water it, they don't know how many branches it's going to have, they find out as it grows.

As a "writer", I belong to the gardeners' guild. I do not know how my blogs and novels will develop. Looking back, they are certainly wild-grown, unassuming gardens containing far too much thorns and weeds.

The seeds for the current blog are snow, ice and obsession and their significance for a certain kind of literature that for a long time has fascinated me, something I realized after reading Yoko Ogawa's The Memory Police. The reason for me picking up that particular novel book was constant complaints from members of my family pointing out that my memory is becoming worse and worse, though I don´t find it significantly different from what it always has been. Like many other persons, I tend to be absent-minded and forget where I placed a lot of important stuff – keys, glasses, old certificates, receipts and “important documents”, though I am quite convinced that it has always been like that for me.

Nevertheless, what worries me more and more is that when I look back at my ever increasing lifespan I discover that large blocks of events have disappeared and left gaping voids, or even worse – nothing at all. Big chunks of my past has gone away without leaving any trace at all. I am thus reminded of the Italian expression un buco nell´aqua, a hole in the water. Like a drop when it disappears in a body of water, this concerns not only names of friends and acquaintances, even individuals who I have known quite well are lost for ever in the mists of my murky memory. However, this does not hinder that “memory blocks” might unexpectedly come up to the surface of my consciousness.

To me, novels quite often constitute such “memory blocks”. I take out a book from one of my bookshelves and suddenly remember when I bought and read it. After reading Ogawa's Memory Police, I came to recall Brian Aldiss´s Frankenstein Unbound, namely because is deals with something that might be called “time blocks”, though in the novel they are called timeslips, a phenomenon meaning that the past, or the future, may invade our current existence.

I first read Aldiss´s novel sometime in the mid-seventies and as often is the case I had become attracted by its cover, perhaps in a similar fashion a sI may chose a bottle of wine because the label appeals to me. I assumed that the title alluded to a rather illegible play by Percy Bysshe Shellley, Prometheus Unbound, which had surfaced during my literature studies. I now think it could have been in connection with a lecture dealing with the Swedish author August Strindberg, who revolted against almost everything and everyone and like Shelley occasionally compared himself, both politically and personally, to the mythological titan Prometheus. This ancient archetype for rebellion had opposed the dictatorship of the almighty Olympian gods and had accordingly been punished in a bestial manner. He was chained to a cliff in the Caucasus where a vulture constantly hacked and devoured his liver, which, however, repeatedly grew back. In his autobiography The Maid's Son, Strindberg wrote:

It is quite physiologically correct that the ancient poet made Prometheus´s liver to be gnawed by the vulture. Prometheus was a rebel who tried to enlighten the people […] he was gravely affected by experiencing the world as a madhouse where idiots are running around declaring that sane persons constitute a life-threatening danger. Diseases can change a person's views and everyone knows how dark all thoughts become when you are harassed by fever.

In Frankensten Unbound, written in 1974, Aldiss described how the scientist Joe Bodenland sometime in 2020 with his car drives straight into a timeslip, a concept that probably is in need of some explanation. A World War had created catastrophic conditions. Warring superpowers realized that engaging in nuclear warfare on Earth would have fatal consequences for all combatants, instead specific Space Forces had been developed and armed power struggle were relocated to the space between the moon and earth, where spaceships battled each other with nuclear arms.

When peace finally had been re-established, incurable damage had been made not to planet Earth, which remained a habitable, though an unpredictable, place. Development had continued unabated and created a high-tech culture with a maintained biosphere. However, the distant nuclear wars had shaken up and altered the time-space continuum. This meant that some of the earth's individuals, who at a random time found themselves in certain places unexpected could be thrown into another time dimension. Such a condition could last for longer or shorter time periods, until time scales had corrected themselves and the affected individual was brought back to the time and place where s/he had been engulfed by a timeslip.

With his car Joe Bodenland is tossed through space-time and ends up in early 19th-century Switzerland. There he meets Doctor Victor Frankenstein. It turns out that his monster actually exists and so does Mary Shelley, the author who wrote the story about Frankenstein and his monster.

When Joe Bodenland met Mary Shelley in 1816, she was still named Mary Godwin and had neither written her famous novel Frankenstein, or, The Modern Prometheus, nor married Percy Bysshe Shelley who in 1820, two years after Frankenstein was published, had written his Prometheus Unbound. When Bodenland meets them, Percy Shelley and Mary Godwin live together with Lord Byron in a villa by Lake Geneva.

Joe Bodenland realizes that the creation of Frankenstein's monster is the beginning of a catastrophic development that will eventually will lead to manipulation of the human genome and thus have as devastating consequences as those that followed the invention of the atomic bomb. Aldiss uninhibitedly mixed literature and science and his quite mad novel actually asks important questions about the responsibility of scientists and the role of our creative imagination when it comes to making people aware of the meaning their own existence and responsibility for the course of development. Something that might be difficult to notice beneath the surface of a thrilling adventure story based on Mary Shelley's novel, as well as all sorts of science fiction stories and action movies, such as the James Bond movies.

For example, Aldiss's monster has more features in common with Mary Shelley's original creation than with William Wyler's famous screen version of it. This is does not mean that Aldiss was not inspired by Boris Karloff's monster rendition. Aldiss´s portrayal of the monster coincides with both the novel's and the film's description of a creature which does not know what to do after its awakening as a monster. Accordingly, it behaves as children often do; it thoughtlessly strikes out at things it does not understand and disapproves of, asking awkward questions and making unreasonable demands. Nevertheless, like in Shelley's novel, Aldiss´s monster is also a sensitive being, which main aspiration is to be able to share its life with a creature who thinks and feels like it. However, the monster is feared and rejected and when confronted with its mirror image it understands why others feel disgust at its mere complexion.

In the novel, the monster is both eloquent and erudite, within eleven months of its creation it had learned to speak both German and French. However, when it in its desperation and disappointment about its wretched nature realizes what its creator, Dr. Frankenstein, has done while driven by his recklessness and megalomania, the monster swears to crush and destroy his own creator.

The inspiration from Bond films is in Aldiss's novel especially evident through Joe Bodenland's car, which follows him to the shores of Lake Geneva and impresses both the young Mary Godwin and the scientist Victor Frankenstein. His vehicle does not use fossil fuels, is equipped with GPS, a screen monitor, mobile phone and an omniscient function not entirely different from, though certainly more sophisticated, than today's Siri. Like a Bond car, Bodenland´s streamlined, Italian manufactured limousine, Aztec, is furthermore equipped with sophisticated weaponry. Such details makes that Aldiss's novel actually worka as credible work of science fiction. Joe Bodenland's car is rather astonishing considering that in 2020 it does not actually appear as outdated, like so much other science fiction written in anno dazumal.

Madness is undeniably present in Aldiss's novel, but are snow and ice, which I mentioned above as seeds for this blog entry, also present? Certainly, both Shelley's and Aldiss's novels finish with a hunt for the monster over deserted snowy expanses. With Shelley, it takes place in unexplored polar regions, by Aldiss within a timeslip in a distant future where Joe Bodenland's surroundings seem to fall apart in a devastated world, created by his own actions in a distant past. This makes Aldiss´s time travels in his Frankenstein Unbound akin to Stephen King's strange and impressive time travel novel 11/22/63, in which a man travels back in time and manages to prevent Lee Harvey Oswald´s murder of John F. Kennedy, only to find that his heroic act in the future will have disastrous consequences, something he could not have expected in 1963.

It is doubtful whether Anna Kavan's Ice might be labeled as a science fiction novel. It takes place in a parallel reality that may possibly be located in the future, but this is uncertain. Nor does it seem to depict a bygone, distant time. The novel assumes the existence of cars, trains, planes and gramophones, though the reader may suddenly find her/himself in the midst of a bloody looting of a city, where sword-wielding and armored riders massacre the inhabitants. Or within a Nordic ruined city where a virgin is sacrificed to a dragon living at the bottom of a fjord. I bought the novel at the same time as Frankenstein Unbound and as I now read it again I find to my surprise that Aldiss had written a preface in which he described Anna Kavan as a writer who trhotugh Kafka had found a key how to portray a reality, which she perceived as being extremely threatening.

Kavan's novel appears to take place during the uncertain peace after a devastating war between superpowers. Cities are in ruins while heavily armed soldiers are checking citizens, asking for documents and controlling that curfews are being complied with. We seem to find ourselves in a country, or even a world, ruled by a totalitarian regime. By the beginning of the novel, the narrator, an obviously wealthy writer, visits an acquaintance who is an artist and married to a fragile, ethereal and extremely sensitive woman, who might previously have been engaged to the author. Her husband, the artist, treats his elusive wife badly and she disappears. The husband's indifference and demonic personality make the author suspect that he has murdered his wife. However, the author´s investigations trace her leads him to a remote coastal town in a country reminiscent of Norway. There the women is held captive by The Warden, a warlord who surrounded by a well-equipped private army lives in a luxurious palace. The town´s inhabitants are suspicious and brutal and their standard of living seem to be at a medieval, reminding me of The Game of Thrones, not the east considering that there is a huge wall outside the city and the country, perhaps even the rest of the world, is threatened by relentlessly approaching, enormous ice sheet.

In The Game of Thrones, Westeros' southern lands are protected by a huge wall that rises against northern vast expanses of snow from which ice phantoms are approaching in an intent to subjugate Westeros and wipe out its warring clans. The threat is expressed in the motto of the House of Stark, Westeros' northern wall keepers: Winter is Coming. I do not assume that K.K. Martin was inspired by Anna Kavan's Ice, though he was for sure aware of the Fimbul Winter of Norse mythology, the winter that will prevail uninterruptedly for three years before Ragnarök takes place – the final Armageddon.

The well-traveled Anna Kavan had certainly Nordic countries in mind when she wrote Ice, but she was probably mainly inspired by the two years she spent in New Zealand during World War II, worried about the war events in the north and a strong awareness of the proximity to Antarctic ice masses in the south. Despite descriptions of a threatening, strange landscape, it is an inner emotional state that Kavan portrays and projects onto the characters' surroundings. Perspectives are constantly shifting – from the intimate to the vast. The narrator gradually seems to merge with the brutal Warden, while the pale woman is constantly portrayed as an elusive, but tormented victim. Anna Kavan has to many of her readers become a “feminist icon” and her novel has been interpreted as a demonstration of how global political violence and a threatening environmental degradation might be linked to a frightening “erotic objectification” of women, turning them into victims of a self-destructive and emotionally cold collective.

I am not sure if Anna Kavan had read the Norwegian author Tarjei Vesaa's novel The Ice Palace which was written in 1963 and in 1966 was published in an English translation, i.e. the year before Kavan´s Ice came out. It is not impossible that she had read it since Vesaas's novel was published by Peter Owen, Kavan´s friend and publisher. Like Kavan´s Ice Vesaas's novel dealt with alienation and coldness from a female perspective. However, despite its symbolic undercurrents it appears to be a strictly realistic tale.

In an isolated Norwegian village, the lively, eleven-year-old Siss (Sissela) becomes good friends with the withdrawn and somewhat odd and awkward Unn. When the girls during the first day of their acquaintance play alone together, they find themselves strangely attracted to each other. The outward-looking, self-assured Siss discovers something of herself in the serious and tormented loner Unn, and vice versa.

Unn is enchanted by the open-minded, laughing Siss and manages to persuade her that they should undress. As they stand naked in front of each other, Unn wonders if Siss can see any difference between them. When Siss answers that she cannot discern anything out of the normal, Unn explains that she knows that something is wrong with her. She is afraid of not being allowed into heaven after her death. She accuses herself of being the reason for her mother´s death six months earlier and she does not know who her father is.

After they have gotten dressed again, Siss becomes anxious, worried and scared. She runs home in the dark and like Unn she spends a sleepless night. The following day, Unn cannot bring herself to come to school and there be confronted with her newfound friend. Instead, she seeks out the “ice palace”, huge ice formations that during harsh Nordic winters are formed by frozen water around large waterfalls. Driven by a child's urge to test and challenge itself, Unn enters the ice halls. Impressed by the mysterious and perishable beauty of the ice caves, she thinks about herself and Siss. Unn finally gets lost in the cold darkness, treads through the ice and drowns.

The villagers believe Siss knows more about Unn's disappearance than she reveals. The weight of guilt and sorrow make Siss to shoulder Unn´s role as an outsider and she eventually becomes a loner both at home and at school. The Ice Palace is a seemingly realistic story, though sparse and lyrical it hides abysmal depths beneath its surface, making me think of masterful Japanese haikus where nature and certain moods within a strictly limited space are enabled to create images of inner emotional states.

Novels like The Ice Palace, and also to some extent Ice, and of course Kafka's work, written as they are in a straightforward, obviously realistic manner lure their readers into a world that is both mad and sensible. Such literary works reflect what J. R. R. Tolkien once wrote about fairy tales ”the keener and clearer is the reason, the better fantasy it will make.” What Tolkien appears to mean is that fairy tales and fantasy stories, like dreams, require inner logic and clarity. A kind of realism which within its specific framework gradually becomes something completely different – dreams that reveal what our existence really is and maybe even what it means.

I was thinking about this yesterday while watching Jan Švankmajer's film Alice, which my eldest daughter had sent me from Prague. A few years go, we did together visit an exhibition with Švankmajer's eerie, but at the same time humorous “sculptures”. Theyare some kind of collages of stuffed animals and skeletal parts, reminiscent of the curiosity cabinets which during the Baroque era were popular among European princes. 

Not least with Rudolph II, the eccentric emperor of the German-Roman Empire who lived in the royal castle Pražský hrad in Prague, where he gathered alchemists, magicians, artists and ingenious scientists. A worsening mental illness prevented him from governing an empire that was collapsing under the pressure of religious strife and he was finally forced to abdicate, handing over the imperial crown to his brother and he eventually died as a mad loner.

Švankmajer´s Alice is actually called Nĕco z Alenky, Something about Alice, and is a free interpretation of Lewis Carroll's Alice in Wonderland, a book I have read several times, amazed at how someone managed to portray a child's dream world. Švankmajer's film is a stop motion animation, populated by a real Alice moving among and inter-acting with his grotesque creations; creepy, malignant dolls and bizarre animals within dilapidated rooms and crumbling tenement houses. A terrifying, imaginative and, like Kafka's stories, strangely humorous universe.

This is how Alice in Wonderland should be interpreted, neither as slavishly as Disney did to a large extent in his per se ingenious interpretation, nor completely made-up and ridiculously simplified as Tim Burton's disastrous version, which is one of my greatest disappointments as addicted movie goer. I had expected something completely different from someone like Burton than a pastel-coloured and extremely silly “struggle to save Wonderland”. Yuk!

Unlike Burton, Švankmajer created a masterpiece – a parallel and inventive version of Caroll's Wonderland, seen through a child's eyes, interpreted with a child's wonder, boldness and worries. A dream beyond good and evil. Distanced from adult, judgmental and moralizing pointers, Švankmajer boldly entered a child's distorted, but at the same time deeply personal and truly imaginary world.

An abnormality that also characterizes the world Anna Kavan depicted in her novel. Kavan´s original name was Helen Emily Woods. She was the only, lonely and largely ignored child in a dysfunctional family. When she was eleven years old, her father took his own life and when she was nineteen-years-old her mother forced her daughter to marry her own estranged lover. He made Anna with children and took her to Burma, where he worked as a railway engineer. They divorced after three years of utter discord.

When Helen Woods changed her name to Anna Kavan, it was one of many breakups within an unsteady existence. During the twenties she lived among race-car drivers at the Riviera and founded a lifelong heroin addiction, far from being alleviated during her later life within various artistic circles. Anna went in and out of various mental institutions and was unable to free herself from an addiction that eventuality became a contributing factor to her death in 1968.

In addition to her writing, Anna Kavan was a talented painter whose art often reflects her fictional worlds, with their poetic beauty and uncanny, suggestive power. Creating such worlds as well as being both a painter and a writer are talents Kavan shared with several women, for example Leonora Carrington, whose strange novel Down Below depicts a distorted reality. Carrington wrote Down Below during a deep crisis, when she, like Kavan often was, had been imprisoned within a mental ward.

Carrington's art makes me associate with the Finno-Swedish author/artist Tove Jansson, who for certain was not crazy at all, but like Kavan and Carrington managed to create a parallel world of lyricism and beauty, as well as threatening mystery and danger.

Tove Jansson's imaginary Moomin Valley is surrounded by dark woods, misty mountains and a sea inhabited by mysterious and occasionally dangerous creature, though nevertheless mellowed by the warmth and intimate security of the good-natured, generous and playfully imaginative Moomin family.

Tove Jansson's cerates a unique world like the landscape of Michael Ende's novel Momo, although in his case the scenery is more than in Jansson's case connected to reality, namely Italy where the German Ende spent the larger part of his life. Like the ladies mentioned above Ende was also a writing artist. In Momo, as in Kavan's Ice, the world is threatened by a soul-killing chill. In Momo it is gray men in the service of an ever-present, menacing commercialism and totalitarianism, which are stealing time to kill imagination and creativity in their life-hostile quest to align human existence from creativity and happiness and thus turn each and every one of us into an ignorant consumer.

Two of my other favorite novels have also been written by painters – Alfred Kubin's The Other Side and Giorgio de Chrico´s Hebdomeros. Kubin's novel is a dark fable about a city slowly decaying in step with a despot's physical deterioration and moral ruin. The modernity of Kubin´s nightmarish city, combined as it is with ancient, dilapidated quarters and underground tunnels, mad me think of Prague. The general disintegration under an increasingly insane ruler might have been inspired by Rudolph the Second´s crumbling empire, or its equivalent in a doomed Austrian-Hungarian Empire, the novel was written in 1908. Kubin knew Kafka and was a frequent visitor to Prague and his dark and threatening world is not entirely different from Ana Kavan's ice world, although his story takes place within a more tropical climate.

Despite its richness of images and cinematic scenes, The Other Side has a more or less stable narrative structure. de Chirico's Hebdomeros, on the other hand, is more similar to Kavan's Ice in the sense that the Italian artist's novel appears as a kind of picture collage, without any clear sequence of events. Hebdomeros has even more sharp and abrupt transitions between pictures and episodes than Kavan´s Ice, though it is also, in my opinion, more lyrical and painterly. Hebdomeros was written in 1929, but was then published in a limited edition and remained virtually unknown until 1964, when it was recognized as perhaps the foremost “surrealist” novel ever written. This despite the fact that Chirico did not consider himself to be a surrealist and did furthermore in his later years disregard his only novel, which he wrote in French, an impressive achievement considering that Chirico with another mother tongue than French nevertheless was able to express himself in such a lyrical and quaint manner.

Hebdomeros captures the moods of Chirico's paintings, occasionally illuminated by the warmth and light of the Mediterranean, though also endowed with its darker undertones. In spite of its modernity Hebdomeros provides an impression of being firmly rooted in a millennial old tradition of art and aesthetics. A landscape that with its classic allusions nevertheless integrates modern elements such as trains and factory chimneys.

The novels mentioned above may be grouped under the heading of Slipstream, a literary term introduced in 1989 by the American science fiction writer Bruce Sterling, in an attempt to categorize literary works that brings unrealistic elements – such as fairy tales, science fiction, dreams, fantasy and surrealism – into depictions/stories that appear to be quite realistic and usually take place in a contemporary environment.

Slipstream is an aerodynamic concept, used in motor – and cycling sports. If a vehicle travels at high speed, a negative pressure is created behind it, which in turn gives rise to lower air resistance. A vehicle that is just behind another vehicle traveling at high speed might then take advantage of the air suction behind it, gain more speed and eventually overtake it.

Sterling, who in his writing often uses rather peculiar associations and invented words, stated that a narrative stream, such as a realistic approach, creates a kind of slipstream that a different approach to story telling, like fantasy or science fiction, may use to discretely slide in behind, hook up to and eventually pass by, thus creating something completely different, and generally even better. Sterling described the feeling that arises when you read a slipstream story:

this is a kind of writing which simply makes you feel very strange; the way that living in the twentieth century makes you feel, if you are a person of a certain sensibility.

High technology has changed our society at breakneck speed – mobile phones and computers now connect people, but at the same time it appears as if more and more of us are losing touch with reality. As the physical closeness to other people has decreased, consequences of our actions have also become increasingly diffuse.

We can now kill our fellow human beings with a drone. If we have questions and complaints, we are referred to websites and digital voices. Technology has even entered our most intimate spheres. A possible consequence of intercourse is no longer the birth of a child. Such beings can now be bought for a price and provided through sperm banks and/or surrogate mothers. Sexual intercourse does not necessary imply an act of deep and intimate connection between two persons who truly love each other and thereby are willing to take joint responsibility for the consequences of their actions. In these modern times, sexuality has for several of us been transformed into yet another commodity; a performance, a mechanical act focusing solely on physical satisfaction. Of course you might argue that this has always been the case – prostitution has always existed within human societies.

Sure, but now technology has changed those circumstances as well. As technology reduces risks and consequences, people now seek out surrogates for things that previously engaged, frightened and upset us. Everything that Edmund Burke in the middle of the eighteenth century called the subtle, that is, something that is the opposite of intimacy and security, something that calms our nerves. The subtle, on the other hand, tenses the nerves, frightens and excites us, but in return makes life more unpredictable and exciting.

Slipstream literature has often proved top be able to indicate the discrepancy between the real and the imagined by indicating how commercialism disguises itself as if it represented real life, when it in reality it only mimics dreams and hopes and puts a price on its charades to make a profit.

The slipstream concept suggests movement and can thus be linked to modernism in the sense that it constitutes a kind of comment to a complicated reality; a current “now” that we all are surrounded by. A slipstream author and the world s/he creates arises because s/he actually is a stranger in our time and thus views our existence from her/his perspective of exclusion. Creations of such writers might take the appearance of parallel worlds; magic mirrors that both distort and reveal who we actually are. Like when Frankenstein's monster by looking at his mirror image was struck by the painful realization that he actually was a freak, an abomination.

In our modern world, we exist within a state of constant change and thus literature created by slipstream writers becomes “fluid” as well, adaptable and changeable. Like myths and dreams, it is constantly opening up itself to new interpretations.

The sociologist Zygmunt Bauman who devoted a number of books to the stranger and alienation, occasionally related art to liquidity. According to him, liquidity is largely the same as volatility, a state of being that has become dominant within in our current existence.

I interpret Bauman's arguments as indicating that we are looking for insights that ultimately turn out to be nothing more than acts of constant creation, i.e. movement and change which do not lead to an ultimate goal. Basically, we are not striving for a goal at all. Our longing, our actions and desires, are being limited by desire/lust. The purpose, goal and meaning of our existence have disappeared. Our worst fear has become the possibility of actually achieving complete satisfaction – Salvation.

True art might possibly help to transform what is short-term into something permanent, something supernatural, even divine. Strangely enough, within our uniform, global existence, individualism and self-righteousness are celebrated at the expense of established, moral values, for example in the form of a general cooperation respecting human rights and trying to preserve the earth's natural resources. We do not provide ourselves with neither time nor space to realize something that might benefit us all. Instead we rush around in our highly personal, narcissistic treadmills. Slipstream literature, however, places itself on the sidelines and through its alienating and alternative viewpoints it indicate how absurd our current existence actually is.

Modern life means that high tech has reduced risks and consequences. People are now inclined to find surrogates for experiences that previously were able to engage or/and upset us. Compensations for previously strong emotions are not only limited to digital experiences, technologically sustained adrenaline stimulating real-life risk-taking are also offered – like bungee jumping, parachuting, rock climbing and the like. The main technological surrogate and an easy manner for obtaining life-affirming adrenaline rushes and endorphine kicks might still be car driving, preferably in luxury vehicles and at a high speed. A pleasure that for commercial reasons often has become associated with sex. A luxury vehicle attracts sexual partners and enhances our prestige:

A comfortable, beautiful car can may envelop us in soothing comfort and impart a sense of well-being and confidence, as in Bruce Springsteen's Pink Cadillac:

I love you for your pink Cadillac.

Crushed velvet seats.

Riding in the back,

Oozing down the street.

Waving to the girls,

Feeling out of sight.

Spending all my money

On a Saturday night.

Quite a number of American songs pay homage to the freedom of Open Higways, rides into the wilderness and freedom of the unknown. However, this does not prevent such rides from also being journeys mixed up with anxiety, and perhaps even fear. Springsteen again – Stolen car:

And I’m driving a stolen car
On a pitch black night.
And I’m telling myself I’m gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

Watch the sequence from Hitchcock's Psycho where Marion Crane (Janet Leigh), after stealing USD 40,000 from her employer, to the accompaniment of Bernard Herrman's evocative music, travels through a darkening night on her way a rendezvous with death at the Bates Motel.  https://www.youtube.com/watch?v=FSlo44VO-lE&ab_channel=scaringeachother

Someone sitting behind a wheel is, by the way, among American movies´ most common screen shots. In the US, the a car often appears to be an integral part of most citizens' lives. A friend of mine living in the USA once told me that he was going to invest his hard-earned money in a new, luxurious car, even if he actually could not afford one. When I asked why he made such a stupid investment, he replied: “I have to be able to look my children straight into their eyes. I do not want them to be ashamed of having a loser as a dad. A bastard who cannot even afford a proper car.”

Oh, Lord won't you buy me a Mercedes Benz.
My friends all drive Porsches, I must make amends.
Worked hard all my lifetime, no help from my friends.
So, oh Lord, won't you buy me a Mercedes Benz.

I remember how when I visited one of my sisters-in-law in Miami and found there were no sidewalks in her neighbourhood and how I during my morning strolls felt how her neighbours suspiciously watched me, brooding behind their curtains or while mowing their implacable lawns. A pedestrian! It must be a shady character, even if he is white and reasonably well-dressed.

No wonder if a car there may be considered part of your personality. Stephen King is undeniably a slipstream writer able to transform The American Way to something quite sinister, creating horror from all sorts of gadgets surrounding the nations´s inhabitants; mobile phones, lawn mowers, croquet clubs, food processors, ovens and of course – cars.

In King's parallel universe, cars are occasionally killing machines possessing their owners, like a Plymouth Fury in Christine, a Buick Roadmaster in From a Buick 8, or a Mercedes Benz in Mr. Mercedes, not to mention the trucks gone mad in King's self-directed flophouse movie Maximum Overdrive.

Perhaps it is this mixture of freedom, sex, cars and death that has given rise to a sub-genre of action photography – car accident pictures. With masters like Arthur Fellig (Weegee):

And the Mexican Enrique Metinides:

Andy Warhol, who with his great interest in commercialism, emotional coldness, sex and death can possibly be considered as the archetype of Zygmunt Bauman's outsider artist, devoted a number of his works to car accidents.

Warhol was also fascinated by celebrity and its importance for glamour and commercialism, something that has also coloured the cult of cars and car accidents, with victims like James Dean – “live hard and die young.”

Or Jackson Pollock, who maybe was a Slipstream Artist:

It seems to me that the modern painter cannot express this age, the airplane, the atom bomb, the radio, in the old forms of the Renaissance or of any other past culture. Each age finds its own technique. [...] The modern artist, it seems to me, is working and expressing an inner world – in other words ... expressing the energy, the motion, and other inner forces.

Once technology has made its entry into the human sphere; from fire and wheels, to printing presses, trains, radio, aircraft, TV, the Intranet, sophisticated weaponry and … cars, everyone's lives has changed to an extent that it is difficult to fathom. Cars were invented as an effective and comfortable means of transport, but as we have seen above they soon became so much more, including incarnations of more or less hidden desires. If we had been better intellectually equipped, more morally oriented, we might have been able to use our sophisticated technology for better purposes. Now it seems to threaten us instead, as though we were stuck in a car while traveling at high speed towards a final accident, a crash. A dangerous, but incomprehensible world:

But deep inside my heart
I know I can't escape.
Oh, Mama, can this really be the end
to be stuck inside of Mobile
with the Memphis blues again?

The fault does not lie in our tools, it is part our own constitution.

As I write this, I am reminded that Bruce Sterling is a great admirer of James Graham Ballard and mentioned him as an excellent forerunner of current slipstream writers. A few years ago, I did in accordance with my habits check out the books on a table in FAO's foyer where people leave their used books and found J.G. Ballard's novel Crash. Then I only knew the author as the author of the Kingdom of the Sun, inspiration for Spielberg's film with the same name and I also vaguely recalled that the nasty, yet skillful and fascinating David Cronenberg had made a film with the same name as the novel I held in my hand.

It turned out that my assumption was correct, but I have seldom read such an appaling, yes … disgusting novel as Ballard's Crash. Since I cannot find it anywhere among my books here at home, I fear that I have thrown it away. If this has been the case I now regret it. Even though it now has been several years since I read Crash, it has remained with me and then not as a perverted deviation, but actually as an interesting depiction of our contemporary madness and its mixture of body, psyche, sex, death drive and high technology. That I now began looking for Ballard´s book is because he has increasingly come to be hailed as an outsider artist who early on realized where our society was heading. In one of his novels, Cocaine Nights, Ballard stated:

The consumer society hungers for the deviant and the unexpected What else can drive the bizarre shifts in the entertainment landscape that will keep us buying? […] Only one thing is left which can rouse people … Crime and transgressive behaviour – by which I mean all activities that aren´t necessarily illegal, but provoke us and tap our need for strong emotion, quicken the nervous system and jump the synapses deadened by leisure an inaction.

The condition described in Ballard´s Crash actually has a name – symphorophilia, from the Greek symphora, accident, and diagnosticates someone as a victim of a mental disorder which means obtaining sexual arousal from arranging or witnessing a violent tragedy, such as a car accident. The term was actually coined twenty years after Ballard's book had been published. John William Money (1921-2006) identified the disorder as an extreme form of paraphilia, i.e. a morbid desire for sexual stimulation from objects, or beings, which among normal people, in general, do not arouse any perverted cravings, or trigger morally reprehensible acts.

Money, who was professor of pediatrics and clinical psychology at the prestigious John Hopkins University in Baltimore, did himself become a victim of the beguiling impact technology might have on fixed ideas. John Money was a renowned expert on sexual identity and gender roles, with intersexuality, or so-called transgender, as his specialty. Money´s importance for gender research has been epoch-making, among other achievements he introduced terms such as gender identity, gender roles, and sexual orientation.

As a specialist in gender identity, Money occasionally recommended surgery and hormone treatment to bring about radical gender reassignment of children, as well as young men and women. Something that had catastrophic consequences for several of his patients, who when they grew up found that their floating gender identities while being young and inexperienced were just part of a psychological maturation process. This aspect of Money's activities was scrutinized in an upsetting book, As Nature Made Him, written by the investigative journalist John Colapinto and in which he revealed the medical arrogance and often misguided research of Dr. Money.

As a foretaste of the madness exposed in Crash and in the wake of Andy Warhol´s artistic endeavours, Ballard did in 1970 organize an exhibition with pictures of fatal car accidents, they were presented without comment and caused a moral uproar.

Three years later, Ballard's fascination with the morbid subject of lethal car accidents culminated with his novel Crash. When I read it, I was totally unprepared for this orgy of death, violence and sex, written by someone who appeared to be entirely uninhibited when it came to his fixation on what I perceived as an appalling perversion. An obvious psychopath who reveled in ruminations about every conceivable aspect of how human body parts and fluids after a car accident could mingle with the distorted metal, twisted radiator grilles and cascading windshield glass. Page up and page down Ballard elaborately described various sex scenes, always in connection with driving and car accidents. A scenery as confined and grotesquely distorted as in Marquise the Sade´s sterile and monotonous novels. Ballard´s book was just like de Sade´s oeuvre tedious and disgusting, utterly devoid of any form of joy and compassion.

By Ballard, eroticism becomes intimately combined with technology and mechanics, and thus profaned, commercialized and liberated from nature. After a while, the shock effect wears off, leaving behind a wonderment that someone had been able to write something like that. I do not remember if I finished the novel.

The story is told by a person with the same name as the author. Like Ballard, he lives in Shepperton, a suburb of London, close to one of the highways leading to the Heathrow Airport. Although Ballard deliberately obscures the similarities, the reader understands that there is a connection between the protagonist's and the author's fascination with violent car accidents. The novel's narrator is attracted, sexually as well as intellectually, to a former “TV scientist” who has become a “highway nightmare angel” and with a car equipped with police radio tries to seek out every terrible accident that is reported over it. Unreasonably excited, he shows up with his cameras and revel in blood and wreckage.

After being seriously injured in a car accident, Ballard becomes more familiar with the demonic accident aficionado and soon joins a company of alienated lunatics, survivors of excruciating accidents, who slavishly follow the perverted symphorophilia maniac in his pursuit of disasters. Gradually, the grotesque gang contributes to staging traffic accidents, often with fatal consequences for both themselves and their victims. The leader's ultimate wish is to die in a frontal collision with Elizabeth Taylor.

After my distaste for the novel had subsided, I began thinking about Crash and after a while considered it in another light and this was the reason to why I am now searching for it. Maybe it was after all Ballard´s intention to create a distaste for our culture´s sick veneration of awful, adrenaline rousing disasters? Maybe his perverse description of a brutal lack of empathy was a critique of the emotionless mindset that affects so many of us? A condemnation of a technologized culture and the heartlessness, the contempt for real love and compassion, it has created. How it has invaded and poisoned not only our thinking but also our bodies and our subconscious mind.

Possibly Crash deals with how people have been affected by a soul destroying numbness after experiencing profound depressions following upon life changing experiences. How they have been alienated from reality and fallen victim to depraved obsessions worsened after they have met people with similar experiences and perverse longings that carefully have been kept out of sight. A life where everything and everyone is exploited within a debauched environment where lack of morals and distorted lives benefit from an anti-human technology that relentlessly drive them towards the ultimate goal, which is the same for all of us – Death.

Yoko Ogawa's The Memory Police finds itself far from the frantic madness of Ballard's Crash, though Bruce Sterling would certainly have characterized her novel as a slipstream product as well. It takes place in a port city on an isolated island, which nevertheless seems to be large and self-sufficient. Few things suggest that the development of events does not take place in our current modern times – there are cars, trains, shops, offices, schools and libraries. People, habits and infrastructure provide the impression that this could be almost anywhere, though subtle shifts and details makes The Memory Police a slipstream novel that evoke associations to works like Orwell's 1984 and Bradbury's Fahrenheit 451. However, according to my opinion, Ogawa´s novel and its lyrical mode is a unique work of art.

Perhaps Ogawa´s storytelling is part of a specific Japanese narrative, which I assume I have discerned in writers like Kobo Abe, and especially in a novel by Taichi Yamada – Strangers. In Yamada's novel a TV screenwriter does after a failed marriage end up in a huge, former apartment building in central Tokyo. Due to insurmountable rents most of the apartments have been abandoned by their previous tenants and converted into offices, which means that the screenwriter at night finds himself to be almost alone in an otherwise empty building. He is tormented by nightmares and memories of his past love and security, has difficulty in sleeping and wanders around in a Tokyo that at night obtains a spooky character. At a bar, he encounters his long-deceased father, or someone who is eerily akin to him. He is later on invited home to something that appears to be his the dead parents' home where he is greated by someone exactly like his mother. It seems as if there in Tokyo exists a parallel universe where the past survives. When the main character late at nights returns to his apartment he is occasionally visited by a beautiful woman who seems to be one of the few remaining tenants in a building where he otherwise only encounters the doorman.

Several Japanese horror films, myths and fairy tales suggest that Japan is populated by ghosts, spirits and demons, perhaps a reflection of an ancient belief in kami, a term that may tentatively be interpreted as “natural gods” or “spirits”. Kami can be enclosed by animal – and human shapes, as well as inhibit various objects, while haunting specific places. Like Yamada's nocturnal Tokyo, Ogawa's island is a place beyond experience.

Unlike the twisted lunatics in Ballard's Crash, the characters of Ogawas Memorial Police are generally kind and caring. All o tfhem are however subject to the tyranny of a mysterious Memory Police, who armed and uniformed drive around in armoured vehicles. There is also an ever-present incomprehensible, but seemingly accommodating bureaucracy, which serves a repressive and invisible regime. For reasons unknown to us, the rulers of the island nations have hermetically sealed off their reign from the outside world and strive to erase all memories from its inhabitants. At regular intervals there come decrees that, for example, all roses have to disappear, and another day it could be birds or books. It seems that both culture and nature slavishly abide to such decrees – rivers and sea shores are one say filled with rose petals that soon disappear, at other instances large flocks of birds leave the island. One morning, the island's inhabitants may wake up to find that they have lost their sense of smell, or that no bird can be found. As if they want the loss to be as total and permanent possibble and thus not plague them with any memory of it, people voluntarily destroy banned plants, books and other things that the Memory Police intend to eradicate.

The Memory Police are not confronted in any manner, their suppression encounters no resistance. They take away people who refuse to follow directives and/or show signs of not being able, or wanting to forget. Abducted persons do not return. It is rumored that they are taken to institutions where research is being carried out to identify and eradicate genes and brain functions that create and support memory functions. Although people are passive and silent, some of them are hiding suspected memory offenders.

Ogawa's novel is lyrical and beautiful, endowed with a quiet and strangely subdued narrator's voice. The story is told by a young author whose parents, an ornithologist and an artist, have been ´taken away by the Memory Police, which also have searched, as well as destroyed specific items in her home. Her best friend and confidant is an old sea captain who lives on a rusting and unused ferry, anchored in the harbor. Together with him, the author has in her home hidden her publisher, who turned out to have an unfailing memory. Secluded in a confined space constructed by the captain, the publisher desperately tries to get the old man and the young author to preserve and cultivate their memories. A hopeless endeavour since they, apart from protecting and caring for the publisher, are obeying the absurd laws imparted by the Memory Police. Over the course of the story, poverty and boredom spread across the island, while the entire nature also seems to give up all resistance – snow falls and winter is not followed by spring. People are beraved of objects, comfort, self-confidence and memories while they all relentlessly move towards an all-encompassing emptiness – a total annihilation.

The Memory Police is neither long, nor difficult to read. A rare gem with subtle shifts and an exquisite surface evoking memories of Japanese woodcuts, Shindo's movies and Kawabata's nature descriptions. Under the surface of its apparent simplicity, the novel hides depths of thought that require reflection and re-reading.

My reading of Ogawa´s novel planted the seed to this blog entry and caused thoughts and associations to sprout. I have now presented some of them, though there is more to find and be inspired by in The Memory Police and I do of course recommend you to read it.

Aldiss, Brian (1982) Frankenstein Unbound. New York: HarperCollins. Ballard, J. G. (1997) Cocaine Nights. London: Fourth Estate. Ballard, J. G. (2001) Crash. London: Picador. Bauman, Zygmunt (2006) Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty. Cambridge: Polity. Burke, Edmund (1998) A Philosophical Enquiry. Oxford: Oxford University Press. Carrington, Leonora (2017) Down Below. New York: NYRB Classics. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros. Cambridge: Exact Change. Colapinto, John (2006) As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised As A Girl. New York: Harper Perennial. Ende, Michael (2009) Momo. London: Puffin Books. Flood, Alison (2011) ”Getting more from RR Martin,” The Guardian, 14 April. Gray, John (2003) Straw Dogs: Thoughts on Humans and Other Animals. London: Granta Books. Kavan, Anna (1970) Ice. London: Picador. King, Stephen (2011) 11/22/63. New York: Scribner. Kubin, Alfred (2014) The Other Side. Sawtry: Daedalus. Martin, George R. R.(2009) A Game of Thrones. New York: Random House. Money, J. (1984) ”Paraphilias: Phenomenology and classification,” American Journal of Psychotherapy. No. 38 (2). Ogawa, Yoko (2020) The Memory Police. London: Vintage. Ross, Clifford (ed.) (1990) Abstract Expressionism: Creators and Critics. New York: Abrahams. Strindberg, August (2015) Son of a Servant. Amsterdam: Leopold Classic Library. Tolkien, John Ronald Reuel (2014) On Fairy-stories. New York: HarperCollins. Tyler, Malone (2017) ”A Field of Strangeness: Anna Kavan´s Ice and the Merits of World Blocking,” Los Angeles Review of Books. Vesaas, Tarjei (2018) The Ice Palace. London: Penguin Modern classics. Yamada, Taichi (2003) Strangers. London: Faber & Faber.

Det var i början av 2014 som jag började skriva min blogg. Jag arbetade då på en skola i Växjö, medan jag bodde hos min mor i Hässleholm. Jag hade för en tid lämnat min hustru i Rom, men åkte dit för jämnan. Att jag hamnat i Växjö berodde på att jag i Rom, som så ofta förr, inte hade något jobb och det gick långa tider mellan de få konsultuppdrag jag lyckades ro i hamn. Min mor var nittiotre år, kände sig ensam i sitt hus och blev allt skröpligare. Fast hon var fullkomligt klar i huvudet, med ett minne bättre än mitt.

Då vi i slutet av sommaren 2013 besökte Sverige antog jag att det kanske vore en god idé att för en tid arbeta som lärare. Det brukade i Sverige gå tämligen lätt för mig att få jobb som en sådan. Även om det gått flera år sedan jag arbetade som lärare kunde jag räkna med min lärarutbildning och hade under årens lopp samlat på mig en del undervisningserfarenhet. Jag sökte ett par gymnasiejobb i närheten av Hässleholm och fick napp i det närliggande Kristianstad. En vecka innan jag skulle börja arbeta ringde de dock och meddelade att de oväntat ”fått tag på en yngre förmåga som antagligen passade bättre för jobbet”. Jag reste då till Växjö, där jag fått ett erbjudande som jag avslagit eftersom Kristianstad var närmre. I Växjö visade det sig att de fortfarande ville ha mig som lärare i mina ämnen – svenska och religion, samt några lektioner i engelska. Jag tog jobbet, något som betydde att jag varje morgon tog tåget till Växjö, en timmes färd som gav mig tid att förbereda dagens lektioner och rätta skrivningar.

Det var en pittoresk skola, inrymd i Växjös före detta lokstallar. Kollegorna var trevliga och även eleverna, något som gjorde att jag trivdes alldeles utmärkt, samtidigt som det kändes betryggande att göra min åldrande mor sällskap under kvällarna. Det var under våren som min yngre syster, som känner min skrivklåda, föreslog mig att jag skulle skriva en blogg. Sedan dess har jag suttit fast i vanan.

På Smålandsgymnasiet, som i varje annan skola jag arbetat, skilde sig stämningen från klass till klass. Jag har ofta undrat varför det är på det viset. En av klasserna var sammansatt av förhoppningsfulla datatekniker. Jag upptäckte snart att ett par av dem var ivriga läsare av så kallad fantasylitteratur och samtidigt högst avancerade datorspelare. De visste allt om sådant jag knappt hört talas om, men likväl fann vara en fascinerande, om än obegriplig, värld. Jag är alldeles för gammal för sådant och kan svårligen föreställa mig att slösa tid på datorspel. Jag skrev dock ner namnen på de spel som mina elever rekommenderade och ivrigt berättade om. Jag antog att det möjligen ingår i nutidens allmänbildning att ha något hum om dem – Myst, Portal, The Secret of Monkey Island, Machinarium, Grim Fandango, The Cat Lady, Broken Sword, Bad Mojo, Amnesia.

Begrep inte hur mina elever kunde finna tid att leka med allt det där och likväl inte vara helt bortkomna då det gällde att tillgodogöra sig den utbildning jag försökte delge dem. Flera av dem var till min glädje ivriga romanläsare rekommenderade en mängd litteratur jag inte hört talas om. Då jag frågade dem vem de tyckte var den bäste fantasyförfattaren svarade de enhälligt – George R. R. Martin.

Visserligen hade HBO Nordic börjat visa Game of Thrones, men jag kände inte alls till den och det dröjde ytterligare ett par år innan jag följde Tv-serien. På biblioteket lånade jag första delen av Martins massiva bokserie Sagan om is och eld, men tyckte att Kampen om järntronen var lite väl tjock. Då jag läst ett par kapitel gav jag upp. Jag hade läst det där förr; ett svärd som hette Is, en fånig trubadur, ett högt beläget slott med trappor huggna ur klippan ”för branta till och med för åsnor”. Det var för mycket dialog för min smak, för många schablonmässiga uttryck, endimensionella karaktärer, antingen alltför onda, eller enfaldigt goda, en korkad prinsessa, en åldrad, försvagad kung, en skum arvtagare ...

Men då jag några år senare började följa Tv-serien antog jag att jag varit trångsynt och fördomfull Jag borde ha gett K. K. Martin en bättre chans. Tv-serien var nämligen inte alls förutsägbar och flera av karaktärerna var intressanta, ändrade sig och fördjupades under historiens lopp. Det var dynamiskt, spännande och oväntat.

Trots mina förutfattade meningar läste jag redan i Växjö en del om K. K. Martin, som såg ut som en New Age-mysgubbe. I The Guardian fann jag en intervju med författaren, som jag som nybliven bloggare med lätthet kunde identifiera mig med. George R. R. Martin påstod nämligen:

en del författare skriver klart sin bok och bryr sig egentligen inte om att den tagit tid att skriva eller om den någonsin kommer att bli publicerad. Och om den kommer ut får den ett par recensioner och säljer 12 exemplar.

En tämligen adekvat beskrivning av mitt författarskap. Sedan gav han en utmärkt redogörelse för hur jag går tillväga då jag skriver:

Jag antar att det finns två typer av författare, arkitekterna och trädgårdsmästarna. Arkitekterna planerar allt i förväg, som en arkitekt går tillväga då han konstruerar ett hus. De vet hur många rum som kommer att finnas i huset, vilken typ av tak det kommer att ha, var ledningarna skall dras, vilken typ av VVS som skall installeras. Innan den första spiken satts i den första brädan har de designat och ritat det hela. Trädgårdsmästarna däremot gräver ett hål, sår ett frö och vattnar det.

Som ”författare” tillhör jag trädgårdsmästarnas skrå. Jag vet inte hur mina bloggar eller romaner skall utveckla sig. Ser jag tillbaka på dem utgör de förvisso vildvuxna, oansade trädgårdar med alltför mycket törne och ogräs.

Frön till bloggen du läser är snö, is och besatthet – dess betydelse för en viss sorts litteratur som fascinerat mig under lång tid, något jag insåg efter att ha läst Yoko Ogawas roman Minnespolisen. Att jag plockade upp den boken beror på att min familj nästan dagligen klagar över mitt bristande minne, trots att jag själv inte märkt att det är sämre än tidigare. Likt många människor är jag allt som oftast tankspridd och glömmer var jag lagt saker och ting – nycklar, glasögon, gamla intyg och kvitton. Dock tror jag inte att det blivit mycket värre med åren.

Vad som däremot oroar mig, och även på den fronten inbillar jag mig att jag inte skiljer mig från de flesta män i min ålder, är att då jag tänker tillbaka på mitt liv upptäcker hur att stora block med händelser har fallit bort, försvunnit och lämnat gapande tomrum efter sig, eller än värre – ingenting. Tänker på det italienska uttrycket un buco nell´aqua, ett hål i vattnet. Som en droppe när den spårlöst försvinner i en vattensamling har inte enbart namnen på vänner och bekanta, utan även själva individerna och vårt samröre med varandra fullständigt försvunnit ur mitt minne. Samtidigt kan dock märkliga ”minnesblock” oväntat dyka upp till ytan av mitt medvetande.

För mig utgör en del romaner sådana ”minnesblock”. I min bokhylla kan jag kasta blicken på en bok och plötsligt minnas då jag köpte och läste den. Efter att ha läst Ogawas Minnespolis tog jag fram Brian Aldiss, Frankenstein Unbound, Frankenstein i frihet. Den handlar nämligen om ”tidsblock”, hur förfluten tid tränger sig in i våra liv och förändrar dem, samtidigt som vi genom att manipulera det förgångna kan förändra framtiden.

Jag läste Aldiss roman någon gång vid mitten av sjuttiotalet. Som så ofta är fallet fascinerades jag av bokomslaget, kanske på samma sätt som jag kan köpa en flaska vin för att etiketten tilltalar mig. Jag antog att titeln anspelade på en tämligen oläslig pjäs av Percy Bysshe Shellley, Prometheus Unbound, som dykt upp under en litteraturhistorielektion. Skulle tro att det var i samband med en föreläsning om August Strindberg, revoltören mot allt och alla som uppenbarligen, likt Shelley, låtit sig inspireras, både politiskt och personligt, av den mytologiske titanen och upprorsmannen Prometheus, som satt sig upp mot den diktatur som tillämpades av Olympens gudar och därför straffats på ett bestialiskt sätt – Han kedjades vid en klippa i Kaukasus där en gam ständigt hackar i hans lever, vilken dock växer ut igen. I sin självbiografi Tjänstekvinnans son skrev Strindberg:

Det är ganska fysiologiskt riktigt att den antike skalden låter Prometheus gnagas i levern av gamen. Prometheus var revoltören som ville ge mänskorna upplysning […] han blev säkerligen gallsprängd av att se världen vara ett dårhus där fånarne gingo lösa och bevakade den ende kloke såsom en livsfarlig. Sjukdomar kunna färga människans åskådningar och var och en vet huru mörka alla tankar bli när man ansättes av en feber.

I Frankensten Unbound, skriven 1974, berättar Aldiss hur vetenskapsmannen Joe Bodenland någon gång under 2020 med sin bil far rakt in i ett tidsgap, ett begrepp som antagligen borde förklaras mer ingående. Ett världskrig hade skapat katastrofala förhållanden. Stridande stormakter hade insett att kärnvapenkrigföring på jorden skulle få ödesdigra följder för samtliga stridande, därför hade man utvecklat Space Forces, Rymdstyrkor. Den väpnade maktkampen förlades därmed till rymden, bortom jorden och därute ägnade sig de politiska maktsfärerna åt ett hämningslöst kärnvapenkrigande.

Då fred åter etablerats hade obotliga skador inte gjort planeten Jorden till en obeboelig värld, men en oförutsägbar sådan. Utvecklingen hade fortgått och skapat en högteknologisk kultur med en bibehållen biosfär, men de avlägsna kärnvapenkrigen hade ruckat tids-rum balansen. Detta innebar att vissa av jordens individer som vid ett slumpmässigt tillfälle befann sig på en viss plats kunde hjälplöst slungas in i en annan tidsdimension. Ett sådant tillstånd kunde pågå en längre eller kortare tid, tills dess tidsskalan korrigerat sig själv och återställt den drabbade individen till rätt tid och plats.

Det var vad som drabbat Joe Bodenland. Med sin bil hade han slungats genom tids-rum rymden till det tidiga 1800-talets Schweiz. Där möter han Victor Frankenstein. Det visar sig att hans monster faktiskt existerar och det gör också Mary Shelley, författarinnan som skrivit  historien om Frankensteins monster. 

När Joe Bodenland 1816 träffar Mary Shelley, hette hon fortfarande Mary Godwin och hade då varken skrivit sin berömda roman Frankenstein: eller den moderne Prometeus, eller gift sig med Percy Bysshe Shelley som 1820, två år efter det att Frankenstein publicerats, skrev sin Prometheus Unbound. Då Bodenland träffar dem bor Percy Shelley och Mary Godwin tillsammans med Lord Byron i en villa vid Genèvesjön.

Joe Bodenland inser att skapandet av Frankensteins monster är inledningen till en katastrofal utveckling som kommer att leda till ett manipulerande av människans arvsmassa och få lika förödande konsekvenser som de som framställandet av den första atombomben orsakade. Aldiss roman blandar vilt litteratur- och vetenskapshistoria och i sin galna roman ställer han väsentliga frågor kring vetenskapsmännens ansvar och den skapande fantasins roll då det gäller att göra människor medvetna om sin existens och sitt ansvar för utvecklingen. Något som möjligen kan vara svårt att lägga märke till under ytan av en rafflande äventyrshistoria som bygger på såväl Mary Shelleys roman, som på allsköns science fiction berättelser och action filmer, exempelvis James Bondfilmer.

Aldiss monster har fler drag av Mary Shelleys ursprungliga skapelse än William Wylers berömda version av den. Därmed inte sagt att Aldiss även har inspirerats av Boris Karloffs monsterframställning. Aldiss gestaltning av monstret sammanfaller med såväl romanens som filmens beskrivning av en varelse som inte vet vad den skall göra efter sitt uppvaknande som en monstruös varelse och därför beter sig som ett barn kan göra; slår tanklöst mot sådant det inte begriper, samtidigt som det ställer besvärliga frågor och orimliga krav. Men liksom i Shelleys roman är monstret hos Aldiss även ett känsligt väsen vars främsta strävan är att få dela sitt liv med en varelse som tänker och känner som han. Monstret blir dock fruktat och bortstött och då han konfronteras med sin spegelbild begriper han varför andra känner avsky inför hans blotta uppenbarelse. I romanen är monstret både vältaligt och talfört, inom elva månader efter sin skapelse hade han lärt han sig tala både tyska och franska. Men då han inser vad hans skapare, Dr Frankenstein gjort, svär det förtvivlade monstret på att krossa och utplåna honom.

Inspirationen från Bondfilmer är i Aldiss roman speciellt påtaglig genom Joe Bodenlands bil, som följer honom till Genèvesjöns strand och imponerar på såväl den unga Mary Godwin som vetenskapsmannen Victor Frankenstein. Den använder inte fossila bränslen, är försedd med såväl GPS, bildskärm, mobiltelefon och en allvetande funktion inte olik, fast mer sofistikerad, än nutidens Siri. Likt en Bondbil är den även försedd med sofistikerade vapen. Sådana detaljer gör att Aldiss roman faktiskt fungerar som trovärdig science fiction. Joe Bodenlands bil är tämligen förbluffande med tanke på att den 2020 faktiskt inte framstår lika föråldrad som så mycken annan science fiction från anno dazumal.

Galenskapen är onekligen närvarande i Aldiss roman, men snön och isen som jag ovan nämnde som frön till den här bloggen – är även de närvarande? Förvisso, såväl Shelleys som Aldiss roman avslutas med en jakt på monstret över öde snövidder. Hos Shelley äger den rum i outforskade polartrakter, hos Aldiss inom ett tidsgap i en avlägsen framtid där Joe Bodenlands omgivning tycks falla sönder i en ödelagd värld skapad genom hans egna handlingar i ett avlägset förflutet

Därigenom påminner Aldiss Frankenstein Unbound om Stephen Kings märkliga och imponerande tidsreseroman 11/22/63 där en man reser tillbaka i tiden och lyckas hindra Lee Harvey Oswald från att mörda John F. Kennedy, enbart för att finna att hans heroiska handling i framtiden får än mer katastrofala följder än han någonsin hade kunnat förvänta sig.

Det är tveksamt om Anna Kavans Is kan kallas för en science fiction roman. Den utspelar sig i en parallell verklighet som möjligen kan vara förlagd till framtiden, men det är osäkert. Den tycks heller inte skildra en förfluten, avlägsen tid. I romanen finns bilar, tåg, flyg och grammofoner, men plötsligt kan läsaren finna sig i en blodig plundring av en stad där svärdsbeväpnade och bepansrade ryttare massakrerar invånarna. Eller en nordisk ruinstad där en jungfru offras till en drake som bor på botten av en fjord. Jag köpte romanen samtidigt som Brian Aldiss Frankenstein Unbound och då jag nu läser den finner jag till min förvåning att Aldiss har skrivit förordet i vilket han beskriver Anna Kavan som en författarinna som hos Kafka funnit en teknik hon använt sig av för att skildra en samtid hon uppfattade som ytterst hotfull.

Kavans roman tycks utspela sig under den osäkra freden efter ett förödande stormaktskrig. Städer ligger i ruiner och beväpnade soldater kontrollerar medborgarna, begär dokument och kontrollerar om utegångsförbud följs. Vi tycks befinna oss i ett land behärskat av en totalitär regim. I romanens inledning besöker berättaren, en uppenbarligen förmögen författare, en bekant som är konstnär och gift med en bräcklig, eterisk och skir kvinna som tidigare tycks ha haft ett förhållande med författaren. Hennes make, konstnären, behandlar sin undflyende och känsliga hustru illa och hon försvinner. Makens likgiltighet och demoniska personlighet får författaren att misstänka att han mördat sin hustru. Hans efterforskningar spårar henne dock till en avlägsen kuststad i ett land som kan påminna om Norge. Där hålls hon fånge av the Warden, Uppsyningsmannen, en krigsherre som omgiven en välbeväpnad privatarmé bor i ett luxuöst palats i en ruinstad, vars misstänksamma och brutala invånare ger intryck av att befinna sig på en medeltida nivå. Det hela får mig osökt att tänka på The Game of Thrones , inte minst med tanke på att det utanför staden finns en jättelik mur och landet, kanske även världen i övrigt, hotas av en inlandsis som obevekligt närmar sig.

I The Game of Thrones skyddas Westeros sydliga länder av en väldig mur som reser sig mot de nordliga snövidder från vilka isvålnader närmar sig för att lägga under sig Westeros och utplåna dess stridande klaner. Hotet uttrycks i mottot för Huset Stark, Westeros nordliga murväktare: ”Winter is Coming, Vinter är på väg”. Skulle inte tro att K.K. Martin inspirerats av Anna Kavans Is, men säkerligen av den norrröna mytologins Fimbulvinter, den vinter som oavbrutet kommer att råda under tre års innan Ragnarök äger rum – Världens undergång.

Den vittberesta Anna Kavan hade säkerligen haft Norden i tankarna då hon skrev Is, men var antagligen främst inspirerad av de två år som hon under Andra världskriget tillbringade i Nya Zeeland, oroad av krigshändelserna i norr och känslan av närhet till Antarktis ismassor i söder. Trots skildringarna av ett hotfullt, märkligt landskap är det inte det, utan inre känslotillstånd som Kavan tycks vilja skildra och projicera på karaktärernas omgivningar Perspektiv förskjuts ständigt – från det intima, till det vidsträckta. Berättaren tycks efterhand alltmer uppgå i den brutale Wardens gestalt alltmedan den bleka kvinnan beständigt framställs som ett undflyende, men plågat offer. Anna Kavan har hos flera läsare kommit att framstå som en ”feministisk” ikon och hennes roman har tolkats som en kommentar till hur ett globalt, politiskt våld och en hotande miljöförstöring kan kopplas till en skrämmande ”erotisk objektifiering” av kvinnor och förvandlat dem till offer inom ett självförtärande, känslokallt kollektiv.

Jag tror inte att Anna Kavan läste den norske författaren Tarjei Vesaas roman Isslottet som skrevs 1963, men publicerades på engelska 1966, året innan hennes Is kom ut. Omöjligt är det dock inte eftersom Vesaas roman kom ut på samma förlag som hennes romaner – Peter Owen. Även Vesaas roman behandlar alienation och kyla utifrån ett kvinnligt perspektiv, men är trots sina symbolistiska undertoner strikt realistisk.

I en isolerad norsk by blir den livliga, elvaåriga Siss (Sissela) god vän med den undandragna och lite udda Unn. Då flickorna under den första dagen av sin bekantskap leker ensamma tillsammans finner de sig märkligt dragna till varandra. Den utåtriktade, ledargestalten Siss upptäcker något av sig själv i den allvarliga, plågade Unn, och tvärtom.

Unn blir som förtrollad av den öppna, skrattande Siss och lyckas övertala henne att de skall klä av sig nakna. Då de står nakna inför varandra undrar Unn om Siss kan se någon skillnad mellan dem. Då Siss svarar att hon inte kan det, förklarar Unn att hon vet att det är något som inte stämmer med henne. Att hon är rädd för att efter sin död inte få tillträde till himlen. Hon anklagar sig själv för att hennes mor dött sex månader tidigare och hon vet inte vem hennes far är.

När de klätt på sig igen känner Siss sig besvärad, orolig och rädd. Hon flyr hem i mörkret, men ligger liksom Unn sömnlös under natten. Dagen efter kan Unn inte förmå sig att komma till skolan för att där konfrontera sig med sin nyfunna vän. Istället söker hon till isslottet, väldiga isformationer som under hårda nordiska vintrar bildas av fruset vatten kring stora vattenfall. Driven av barnets drift att testa och utmana sig själv tar sig Unn in i is-salarna. Betagen av isgrottornas mystiska och förgängliga skönhet försjunker hon i tankar om sig själv och Siss. Unn förirrar sig slutligen i det kyliga mörkret, trampar genom isen och drunknar.

Folk i byn tror att Siss vet mer om Unns försvinnande än hon låter påskina och tyngd av skuld och sorg tar Siss på sig Unns roll som utanförstående och blir en ensling såväl i hemmet som skolan. Isslottet är en förrädiskt enkel, men sparsmakad och samtidigt lyrisk, berättelse som under sin skenbart realistiskt yta gömmer bråddjup. Den får mig att tänka på mästerliga japanska haiku där naturscenerier och stämningar inom ett strängt begränsat utrymme samverkar för att skapa bilder av inre känslolägen.

Romaner som Isslottet, och även i viss mån Is, och givetvis Kafkas verk, är skrivna på ett rakt, uppenbart realistiskt sätt som vaggar in läsaren i en värld som samtidigt är galen och förnuftig. Sådana litterära verk speglar vad J. R. R. Tolkien en gång skrev om sagor ”ju skarpare och klarare förnuftet är, desto bättre fantasier skapar det.” Vad Tolkien tycks mena är att sagor och fantastiska , liksom drömmar, kräver inre logik och klarhet. En realism som inom sina bestämda ramar blir till något helt annat – drömmar som avslöjar vad vår existens verkligen innebär.

Jag funderade på detta då jag igår såg Jan Švankmajers film Alice, som min äldsta dotter sänt mig från Prag. För några år sedan såg vi tillsammans en utställning med Švankmajers kusliga, men samtidigt humoristiska ”skulpturer”, en slags collage av uppstoppade djur och skelettdelar.

 De påminde om de kuriosakabinett som under Barocken var populära vid europeiska furstehov. Inte minst hos Rudolph II, den ytterst excentriske kejsaren för det tysk-romerska riket som höll till på kungaborgen Pražský hrad i Prag, där han kring sig samlade alkemister, magiker, originella konstnärer och geniala vetenskapsmän. En med åren tilltagande sinnessjukdom hindrade Rudolph från leda ett imperium som föll samman under pressen från religiösa reformationer och slutligen besegrades han av sin mentalsjukdom, tvingades abdikera och överlämna kejsarvärdigheten till sin bror och dog slutligen som en galen enstöring.

Švankmajers Alice heter egentligen Nĕco z Alenky, Något om Alice, och är en fri tolkning av Lewis Carrols Alice i Underlandet, en bok jag läst flera gånger, alltid lika förbluffad hur någon förmått skildra ett barns drömvärld. Švankmajers film är en så kallad stop motion animation, befolkad av en livslevande Alice som rör sig bland hans groteska skapelser; kusliga malätna dockor och bisarra djur inom nergångna och sönderfallande rum och hyreskaserner. Ett skräckinjagande, fantasirikt och, likt Kafkas berättelser, märkligt humoristiskt universum.

Just så skall Alice i Underlandet skildras. Inte relativt slaviskt, som i Disney gjorde i sin i och för sig geniala tolkning, eller fullkomligt påhittat eller löjligt förenklat som i Tim Burtons katastrofala version, som är en av mitt flitiga biobesökandes största besvikelser – jag hade av honom väntat mig något betydligt bättre än en pastellfärgad, fjantig version om kampen för att rädda Wonderland. Usch!

Till skillnad från Burton skapade Švankmajer ett mästerverk – en parallellvärld till Carolls Underland, även den sedd genom ett barns ögon, tolkad med ett barns förundran, frimodighet och oro. En dröm bortom gott och ont, bortom de vuxnas förnumstiga pekpinnevärld och istället präglad av ett barns snedvridna, men samtidigt djupt personliga och därmed sanna föreställningsvärld.

En abnormitet som även präglar den värld som Anna Kavan skildrar i sin roman. Hennes ursprungliga namn var Helen Emily Woods och hon var det enda, ensamma och i stort sett ignorerade barnet i en dysfunktionell familj. Då hon var elva år tog hennes far livet av sig och som nittonåring övertygade hennes mor henne att gifta sig med sin egen avlagda älskare. Han gjorde Anna med barn och tog med sig henne till Burma, där han arbetade som järnvägsingenjör, de skildes åt efter tre år.

Då Helen Woods tog sig namnet Anna Kavan och fullkomligt förändrade sin tillvaro var det enbart ett av flera uppbrott under ett kringflackande liv. Under tjugotalet levde hon bland racerförare på Rivieran och grundlade där ett livslångt heroinberoende, som inte lindrades under hennes senare liv inom olika konstnärskretsar. Anna åkte ut och in mellan olika mentalkliniker och förmådde inte befria sig från ett allvarligt drogberoende, som slutligen blev en bidragande orsak till hennes död 1968.

Vid sidan om sitt författarskap, var Anna Kavan en begåvad konstnär vars konst ofta speglar hennes uppdiktade världar, med dess poetiska skönhet och kusliga suggestionskraft. Att vara såväl konstnär som författarinna delar hon exempelvis med Leonora Carrington vars drömbok Down Below, Där nere, likt flera av Anna Kavans litterära verk skildrar en galen, förvriden verklighet. Carrington skrev Down Below under en djup kris, då hon som så ofta varit fallet med Kavan, satt inspärrad på ett mentalsjukhus.

Carringtons konst får mig att associera till Tove Jansson, som förvisso inte alls var galen, men liksom Kavan och Carrington förmådde skapa en parallellvärld av såväl lyrik och skönhet, som hotande mystik och fara. 

Hotfullheten som för det mesta lurar i Tove Jansson böcker mildras av värmen och den intima tryggheten inom den godmodigt generösa och lekfullt fantasirika Muminfamiljen. 

Tove Janssons pittoreska Mumindal med dess omgivande mörka berg och skogar är en unik värld precis som landskapen i Michael Endes roman Momo eller kampen om tiden, fast i hans fall är omgivningarna mer än hos Jansson kopplade till en reell verklighet – Italien där tysken Ende under större delen av sitt liv hade sitt hem. Även Ende var en skrivande konstnär. I Momo, liksom i Kavans Is, hotas världen av en själsdödande kyla. Hos Momo är det gråa män i tjänst hos kommersialism och likriktande totalitarism som stjäl tid och därmed dödar fantasi och skaparkraft.

Två av mina andra favoritromaner är även de skrivna av bilkonstnärer – Alfred Kubins Den andra sidan och Giorgio de Chiricos Hebdomeros. Kubins roman är en mörk fabel om en stad som sakta förfaller i takt med en despots fysiska försämring och moraliska fördärv. Stadens modernitet som kombineras med uråldriga, fallfärdiga kvarter och underjordiska tunnlar fick mig att tänka på Prag. Det allmänna sönderfallet under en alltmer galen härskare kan möjligen sammanställas med tillståndet som rådde under Rudolph II, men kanske även oron som rådde inom det Österikisk-Ungerska kejsardömet innan det Första världskrigets utbrott, romanen skrevs 1908. Kubin kände Kafka och var en flitig pragbesökare. Kubins mörka och hotfulla värld är inte helt olikt Ana Kavans isvärld, fast historien utspelar sig i ett mer tropiskt klimat.

Trots sin bildrikedom och filmatiska scenerier har Den andra sidan en mer eller mindre fast berättarstruktur. de Chiricos Hebdomeros liknar däremot Kavans Is i den meningen att den italienske konstnärens roman framstår som ett slags bildcollage, utan ett klart händelseförlopp. Hebdomeros har än mer tvära kast mellan scenerier, bilder och episoder än Kavans Is, men den är också i min mening mer lyrisk och målerisk. Hebdomeros skrevs 1929, men kom då ut i en liten upplaga och förblev så gott som okänd fram till 1964, då den uppmärksammades som kanske den främsta ”surrealistiska” roman som skrivits. Detta trots att Chirico inte betraktade sig som ”surrealist” och dessutom på senare år inte ville kännas vid sin roman, som han skrev på franska. Även det en märklig bedrift med tanke på att Chirico med ett annat modersmål likväl förmådde skriva en så lyrisk och bildrik franska.

Det går inte att ta miste på att Hebdomeros fångar stämningarna i Chiricos tavlor, emellanåt genomlysta av Medelhavets värme och ljus, men också förlänad med dess mörkare undertoner. Hebdomeros ger som tavlorna intryck att vara förankrade i en mångtusenårig tradition av konst och estetik. Ett landskap som med sina klassiska allusioner likväl integrerar moderna element som tåg och fabriksskorstenar.

De romaner jag nämnt kan antagligen samlas under rubriken Slipstream, en litterär term som 1989 introducerades av den amerikanske, science fiction författaren Bruce Sterling, i ett försök att kategorisera litterära verk som förde in icke-realistiska inslag – som sagor, science fiction, drömmar, fantasy och surrealism – i skildringar som i övrigt framstod som realistiska och dessutom utspelade sig i nutida/samtida miljöer.  

Slipstream är i själva verket ett aerodynamiskt begrepp, som används inom motor- och cykelsport. Om ett fordon färdas i hög hastighet skapas bakom det ett undertryck som i sin tur ger upphov till lägre luftmotstånd. Ett fordon som befinner sig precis bakom ett annat fordon i hög hastighet kan dra nytta av det där luftsuget och i en ökad hastighet köra om det framförliggande färdmedlet – i allmänhet en cykel eller en bil.

Sterling, som i sitt författarskap ofta använder sig av tämligen egendomliga associationer och nyskapade ord, tycks mena att en berättelseström, exempelvis realism, ger kraft åt en annan berättargenre, exempelvis fantasy, och glider in, slips in, i den och därmed får den andra genren en skjuts framåt och förmår därmed överglänsa den berättarkonst som den dragit nytta av. Sterling beskrev känslan som uppkommer då du läser en slipstreamberättelse:

den får dig helt enkelt att känna dig mycket underlig; på ett sätt som påminner dig om hur det är att leva i det tjugoförsta seklet, om du nu är en person förlänad med en speciell känslighet.

Slipstreambegreppet antyder rörelse och kan därmed kopplas till modernism i den meningen att den utgör en kommenterar till en komplicerad verklighet; ett ”nu” som vi alla befinner oss i. Slipstreamförfattaren och den värld hen skapar uppkommer genom att hen är en främling i sin tid och därmed betraktar vår tillvaro utifrån sitt utanförskap. Sådana författares skapelser förvandlas till en parallellvärld; en trollspegel som både förvränger och avslöjar vilka vi verkligen är. Som då Frankensteins monster genom att betrakta sin spegelbild drabbas av den plågsamma insikten att han är ett missfoster, en styggelse.

I vår moderna värld är vi kringskurna av ett tillstånd statt i ständig förändring och därmed blir också den litteratur som skapas av slipstreamförfattare ”flytande”, såväl anpassningsbar som föränderlig. Likt myter och drömmar öppnar den sig ständigt för nya tolkningar.

Sociologen Zygmunt Bauman som ägnat en mängd böcker åt ”främlingen” och ”främlingskapet” sammanställer ofta ”konst” med liquidity, ett flytande tillstånd. Enligt honom är liquidity i stort sett det samma som obeständighet, ett tillstånd som blivit dominerande inom vår nuvarande existens och helt naturligt har samtidskonsten anpassat sig till det.

Jag tolkar Baumans argument som att vi söker efter insikter som ytterst visar sig vara präglade av ständig tillblivelse. Ett tillstånd av rörelse, förändring och skapande. I grund och botten strävar vi alltså inte alls efter något mål. Vår längtan, våra handlingar och önskemål har kommit att begränsas av åtrå, lust och begär. Syftet, målet och meningen med vår existens har därmed förlorats ur sikte. Vår värsta farhåga är nu möjligheten att verkligen uppnå full tillfredsställelse – Frälsning.

Sann konst kan möjligen bidra till att förvandla något som är såväl kortvarigt som kortsiktigt till något som är evigt och beständigt. Inom vår likformade, globala tillvaro hyllas märkligt nog individualism och egenrättfärdighet på bekostnad av etablerade, moraliska värden, exempelvis i form av samverkan för att respektera mänskliga rättigheter och bevara jordens naturresurser. Vi ger oss varken tid eller utrymme att förverkliga något som skulle kunna gynna oss alla, utan rusar istället runt i våra högst personliga och narcissistiskt präglade ekorrhjul. Slipstreamlitteraturen ställer sig dock vid sidan om spektaklet och genom sitt alternativa synsätt visar den oss hur absurd vår tillvaro i själva verket är.

Högteknologin har med rasande fart förändrat vårt samhälle – mobiler och telefoner kopplar ihop människor, men samtidigt tycks det som om alltfler av oss har förlorat kontakt med verkligheten. Genom att den fysiska närheten till andra människor har minskats blir även konsekvenserna av vårt handlande allt diffusare.

Vi kan numera döda våra medmänniskor med en drone. Har vi frågor och klagomål hänvisas vi till webbsidor och digitaliserade röster. Tekniken har även gjort sin entré inom våra mest intima sfärer. En möjlig konsekvens av ett samlag behöver inte längre vara födseln av ett barn. Sådana kan nu för ett pris tillhandahållas genom spermabanker, eller surrogatmammor. Sexuell samvaro har förvandlats från att vara ett bevis på djup, intim samvaro mellan två människor som verkligen älskar varandra och därigenom är beredda att ta ett gemensamt ansvar för följderna av sitt förhållande. Dessvärre har i dessa moderna tider sexualitet förvandlats till ännu en vara, en föreställning, en mekanisk akt enbart inriktad på fysisk tillfredsställelse. Visst det går det att påpeka att så har det alltid varit inom vissa sfärer av mänsklig samvaro – prostitution har alltid funnits inom mänskliga samhällen.

Visst, men nu har tekniken förändrat även de omständigheterna. Då teknologin minskar risker och konsekvenser söker sig nu människor till surrogat för sådant som tidigare engagerade, skrämde och upprörde oss. Allt sådant som Edmund Burke vid mitten av sjuttonhundratalet benämnde det subtila, det vill säga något som är motsatt till intimitet och trygghet, sådant som lugnar våra nerver. Det subtila spänner däremot nerverna, skrämmer och hetsar oss, men gör i gengäld tillvaron mer oförutsägbar och spännande.

Ersättningar för tidigare starka emotioner är inte alltid begränsade till digitala upplevelser, utan även teknologiskt underbyggda risktaganden som bungee jumping, fallskärmshoppning, bergsklättring o.dyl. Det främsta teknologiska surrogatet för adrenalinhöjning är möjligen fortfarande bilåkning, helst i lyxiga fordon och i hög hastighet. Ett nöje som i kommersiella syften ofta kopplas samman med sex. Ett lyxigt fordon lockar till dig sexuella partners och förhöjer din prestige:

En bekväm, vacker bil kan även omsluta dig med en mildrande komfort, förläna en känsla av välbefinnande och självsäkerhet, som i Bruce Springsteens Pink Cadillac:

I love you for your pink Cadillac.

Crushed velvet seats.

Riding in the back.

Oozing down the street.

Waving to the girls.

Feeling out of sight.

Spending all my money

On a Saturday night.

Jag älskar dig för din rosa Cadillac.

Mjuka sammetssäten.

Färdas i baksätet

Sipprande nerför gatan.

Vinkande åt flickorna.

Känna mig utom synhåll.

Spendera alla mina pengar

under en lördagskväll.

En mängd amerikanska sånger besjunger friheten i att ge sig hän åt Open Higways, Öppna motorvägar, på väg mot en okänd frihet. Det hindrar dock inte att det kan röra sig om en färd blandad med oro, kanske skräck. Springsteen igen – Stolen car:

And I’m driving a stolen car
On a pitch black night
And I’m telling myself I’m gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

Och jag kör en stulen bil

genom en becksvart natt

och jag säger mig själv: Du kommer att klara det.

Men, jag kör om natten och färdas i fruktan

över att jag skall försvinna i detta mörker.

Betrakta sekvensen från Hitchcocks Psycho med Marion Crane (Janet Leigh), som efter att ha stulit 40 000 dollar från sin arbetsgivare, till tonerna av Bernard Herrmans suggestiva musik, i sin bil genom en mörknande natt färdas mot sin död på Bates Motel. https://www.youtube.com/watch?v=FSlo44VO-lE&ab_channel=scaringeachother

Att någon sitter bakom ratten på en bil är för övrigt en av amerikansk films vanligaste screen shots. I USA tycks det som om bilen för många har blivit en integrerad av deras personlighet. En vän bosatt i USA sa mig en gång att han skulle satsa sina surt förvärvade slantar på en ny, lyxig bil, detta trots att han egentligen inte alls hade råd med det. Då jag undrade varför han gjorde en så korkad investering, en bil förlorar i värde redan då man kör den hem från bilhandlaren, svarade han: ”Jag måste kunna se mina barn i ögonen. Jag vill inte att de skall skämmas över att ha en loser till far. En usling som inte ens har råd med den ordentlig bil.”

Minns hur jag då jag besökte en av mina svägerskor i Miami fann att det i hennes villakvarter inte fanns några trottoarer och hur jag under mina promenader kände hur hennes grannar misstänksamt följde mig med blickarna, där de ruvade bakom sina gardiner eller klippte sina redan välansade gräsmattor. En fotgängare! Det måste röra sig om en skum individ, även om han är vit och relativt anständigt klädd.

Stephen King är en författare som väl motsvarar slipstreambegreppet Jag känner få författare som från en alldaglig realism kring The American Way kan skapa skräck utifrån alla de gadgets som omger landets invånare; mobiltelefoner, datamaskiner, gräsklippare, krocketklubbor, matberedningsmaskiner, ugnar och givetvis – bilar. På ett ögonblick kan hans karaktärer tvingas uppleva hur deras trygga tillvaro förvandlas till ett obegripligt och oförutsägbart helvete där de tvingas stå öga mot öga med demoniska krafter i något som kan tyckas vara ett parallellt universum.

Hos King är bilar emellanåt dödsmaskiner som besätter sina ägare, som en Plymouth Fury i Christine, en Buick Roadmaster i From a Buick 8, eller en Mercedes Benz i Mr. Mercedes, för att inte tala om de galna lastbilarna i Kings egenhändigt regisserade kalkonfilm Maximum Overdrive.

Kanske är det sammanblandningen av frihet, sex, bilar och död som i USA givit upphov till en subgenre av actionfotografering – bilolycksbilder. Med mästare som Artur Fellig (Weegee):

Och mexikanen Enrique Metinides:

Även Andy Warhol, som med sitt stora intresse för kommersialism, känslokyla, sex och död möjligen kan betraktas urtypen för Zygmunt Baumans ”utanför stående” konstnär, ägnade en mängd konstverk åt bilolyckor.

Warhol var också fascinerad av kändisskap och dess roll för glamour och kommersialism, något som även det har färgat av sig på kulten kring bilar och bilolyckor, med offer som James Dean – ”lev hårt och dö ung”.

Eller Jackson Pollock, kanske även han kan betraktas som en Slipstreamer:

För mig tycks det som om den moderna målaren inte kan uttrycka den här tidsåldern, flygplanet, atombomben, radion, i renässansens formspråk, eller med uttryck lånade från någon annan, tidigare kultur. Varje ålder hittar sin egen teknik. [...] Enligt min uppfattning arbetar den moderne konstnären med, och speglar en inre värld – med andra ord ... han uttrycker energi, rörelse och andra inre krafter.

När teknologin väl gjort sitt inträde i den mänskliga sfären; från eld och hjul till tryckpressar, tåg, radio, flyg, TV, Intranät, sofistikerade vapen och … bilar, förändras allas vår tillvaro i en omfattning som är svår att omfatta och redogöra för. Bilar uppfanns som ett fortskaffningsmedel, men som vi sett ovan har de blivit så mycket mer, bland annat en inkarnation för våra mer eller mindre dolda begär. Om vi varit bättre intellektuellt utvecklade, mer moraliskt inriktade, kanske vi hade kunnat utnyttja vår sofistikerade teknologi för bättre ändamål. Nu tycks den istället hota oss, som om vi i hög hastighet färdades i en bil mot en slutgiltig olycka, en krasch. Felet finns inte hos våra redskap, det vilar inom oss.

Då jag skriver detta kommer jag att tänka på att Bruce Sterling är en stor beundrare av James Graham Ballard och har nämnt honom som en utmärkt föregångare för samtida Slipstream författare. För några år sedan rotade jag min vana trogen bland böckerna på ett bord i FAOs foyer där folk brukar placera begagnade böcker och fann där J.G. Ballards roman Crash. Jag kände enbart författaren som skaparen av Solens rike som låg till grund för Spielbergs film med samma namn och erinrade mig vagt att den otäcke, men likväl skicklige och fascinerande David Cronenberg hade gjort en film med samma namn som romanen jag höll i min hand.

Det visade sig att mitt antagande varit riktigt, men jag har sällan läst en så otäck, ja … äcklig roman som Ballards Crash. Eftersom jag nu inte kan finna den någonstans bland mina böcker befarar jag att jag har slängt den och börjar anse att om så varit fallet var det antagligen ganska dumt gjort. Även om det gått flera år sedan jag läste Crash har den stannat i minnet och då inte som en perverterad avart utan faktiskt som en intressant skildring av vår samtids vansinne och dess sammanblandning av kropp, psyke, sex, dödsdrift och högteknologi. Att jag började leta efter hans bok beror på att Ballard alltmer kommit att hyllas som en outsider som tidigt insett och kunnat formulera vart vårt samhälle är på väg. I en av sina romaner, Cocaine Nights, konstaterade han:

Konsumtionssamhället hungrar efter sådant som är avvikande och oväntat. Vad skulle det annars vara som driver de alltmer bisarra infallen inom en underhållningsindustri som får oss att inhandla och konsumera alltmer? […] Det finns inte mycket kvar som förmår att väcka och egga människor … möjligen brott, ytterligheter och aggressivitet – med vilket jag inte menar något som är direkt illegalt, utan sådant som gynnar vår jakt efter upplevelser som förmår stimulera vårt nervsystem, få pulsen att slå hårdare, få synapser som dövats av inaktivitet att elektrifieras.

Det sjukdomstillstånd som Ballards Crash handlar om har ett namn – symphorofilia, från grekiskan symphora, olycka, och innebär att den drabbade blir sexuellt upphetsad genom att arrangera eller bevittna en våldsam tragedi, exempelvis en bilolycka. Termen skapades faktiskt tjugo år efter det att Ballards bok kommit ut. John William Money (1921-2006) identifierade åkomman som en extrem form av parahphilia, det vill säga ett sjukligt begär efter sexuell stimulans från föremål eller varelser som hos normala personer i allmänhet inte väcker perverterade begär och leder till moraliskt förkastliga handlingar.

Inom parentes sagt var Money, som var professor i pediatrik och medicinsk psykologi vid det ansedda John Hopkins University i Baltimore, även han ett offer för teknologins inverkan på fixa idéer. John Money var världsberömd expert på sexuell identitet och könsroller, med intersexualism, eller s.k. transgender, som sin specialitet. Hans betydelse för genusforskning har blivit epokgörande, bland annat genom att introducera termer som gender identity, genusidentitet, genus role, genusroll och sexual orientation, sexuell orientering.

Som specialist på ”könsidentitet” rekommenderade Money emellanåt kirurgiska ingrepp och hormonbehandlingar för att åstadkomma genomgripande könsbyten, på såväl barn, som unga män och kvinnor. Något som för flera av hans patienter fick katastrofala följder då de vuxit upp och funnit att deras svävande könsidentitet enbart varit en del av en psykologisk mognadsprocess. Denna del av Moneys verksamhet resulterade i en upprörande bok av journalisten John Colapinto som sätter fingret på medicinsk arrogans och missriktad vetenskap – As Nature Made Him.

Som en försmak till vansinnet i Crash och i efterföljd av Andy Warhol organiserade Ballard 1970 en utställning med bilder på bilolyckor med dödlig utgång. De visades utan kommentarer och väckte en våldsam uppståndelse.

Ballards fascination inför ämnet kulminerade tre år senare med romanen Crash. Då jag läste den var jag oförberedd på denna orgie av död, våld och sex, skriven av någon som tycktes vara fullkomligt utlämnande då det gällde sin fixering vid vad jag uppfattade som en ohämmad perversion. En uppenbar psykopat som frossade i ett sjukligt idisslande kring varje upptänkligt sätt som mänskliga kroppsdelar och vätskor kan sammanblandas med de förvridna metalldelarna efter en bilolycka. Sida upp och sida med noggrant beskrivna sexscener, ständigt i samband med bilkörning och bilolyckor. Ett sceneri lika instängt och groteskt förvridet som de Sades i längden sterila och enformiga romaner, fullkomligt i avsaknad som de är av glädje och medkänsla.

Hos Ballard blir erotiken förtingligad, profanerad, kommersialiserad och banaliserad, frigjord från naturen förenas den med teknologi och mekanik. Chockeffekten mattas, kvar blir enbart förundran över att någon har förmått skriva något sådant. Minns inte om jag läste ut romanen.

Historien berättas av en person med samma namn som författaren. Han bor liksom Ballard gjorde i Shepperton en förstad till London, i närheten till en av motorvägarna ut mot Heathrows flygplats. Även om Ballard medvetet grumlar likheterna förstår läsaren att det finns ett samband mellan huvudpersonens och författarens fascination inför våldsamma bilolyckor. Romanens berättare attraheras, sexuellt såväl som intellektuellt, av en tidigare ”TV-vetenskapsman” som förvandlats till en ”motorvägarnas mardrömsängel” och med en bil försedd med polisradio försöker uppsöka varje fruktansvärd olycka som rapporteras över den. Orimligt upphetsad dyker han upp med sina kameror och frossar i blod och vrakdelar.

Ballard blir efter det att han skadats svårt i en trafikolycka närmare bekant med den demoniske olyckshabituén och snart har han sällat sig till ett sällskap av alienerade galningar, överlevare från andra olyckor, som slaviskt följer den perverterade symphorofiliagalningen under hans jakt efter katastrofer. Efterhand bidrar det groteska gänget med att iscensätta trafikolyckor ofta med dödlig utgång både för dem själva och deras offer. Ledarens yttersta önskan är att själv dö i en frontalkrock med Elizabeth Taylor.

Efter det att de chockerande osmakligheterna sjunkit undan har jag börjat fundera kring Crash och det är därför jag nu förgäves sökt efter den. Kanske var det så att Ballard trots allt var kritiskt inställd till det som han så ingående beskrev? Vad han försökte uttrycka genom sin perversa brutalitet var kanske inget annat än en kritik av de känslolösa omgivningar och tänkande som en överteknologiserad kultur har skapat. Hur den har invaderat och förgiftat inte enbart vårt tänkande utan även våra kroppar och vårt undermedvetna driftsliv.

Möjligen handlar Crash om hur människor skadats av djupgående depressioner som följt på svårartade, djupt traumatiska upplevelser. Hur de har alieneras från verkligheten och fallit offer för en depraverad besatthet som förvärrats efter det att de har mött någon som haft liknande upplevelser och smittats av samma dolda drifter, En såväl intellektuellt som sexuell symbios gör så att de tillsammans förlorar all kontroll och hänger kropp och själ åt det mest förbjudna. En tillvaro där allt och alla utnyttjas inom en fullkomligt perverterad omgivning, där deras förvridna driftsliv gynnas av en människofientlig teknologi som obevekligt orsakat en drift vars slutmål är detsamma för oss alla – Döden.

Yoko Ogawas Minnespolisen är fjärran från det frenetiska vansinnet i Ballards Crash, men Bruce Sterling säkerligen ha karaktäriserat även hennes roman som en slipstreamprodukt. Den utspelar sig i en hamnstad på en isolerad ö, som dock tycks var stor och självförsörjande. Få ting antyder att den inte skulle utspela sig i nutid – där finns bilar, tåg, affärer, institutioner, skolor och bibliotek. Människor, vanor och infrastruktur ger intryck av att spegla panska förhållanden, men det finns subtila förskjutningar som gör Minnespolisen till en slipstreamroman som väcker associationer till andra verk som Orwells 1984 och Bradburys Fahrenheit 451, fast enligt min mening är Ogams roman med sin stillsamt lyiska berättarton fullkomligt unik.

Kanske är Ogawa del av en speciell japansk berättarådra som jag tror mig ha funnit hos författare som Kobo Abe och alldeles speciellt i en roman av Taichi Yamada, Främlingar. I Yamadas roman hamnar en TV-manusförfattare efter ett misslyckat äktenskap i en väldig byggnad i Tokyos centrum. Större delen av lägenheterna har på grund av oöverstigliga hyror övergetts av sina tidigare hyresgäster och gjorts om till kontorslokaler, något som gör att manusförfattaren om nätterna är så gott som ensam i den för övrigt tomma byggnaden. Han plågas av mardrömmar och minnen av sin svunna kärlek och trygghet, har svårt att sova och strövar omkring i ett Tokyo som om natten får en spöklig karaktär. På en bar träffar han sin sedan länge avlidne far och blir hembjuden till sitt forna föräldrahem där han bjuds på middag av sin döda mor. Det tykcs som om det i det toppmoderna existerar en parallellvärld där det förgångna fortlever. Då huvudpersonen om nätterna återvänder till sin lägenhet får han ibland besök av en vacker kvinna som tycks var en av de får kvarvarande hyresgästerna i en byggnad där mannen enbart brukar sammanträffa med portvakten.

Flera japanska skräckfilmer, myter och sagor antyder att Japan är befolkat av spöken, andar och demoner, kanske en reflektion av en urgammal tro på kamis, ett begrepp som möjligen kan tolkas som ”naturgudar” eller ”andar”. Kamis kan inneslutas av såväl djur och männsikor, som olika föremål och hemsöka speciella platser. Liksom Yamadas nattliga Tokyo är Ogawas ö en plats bortom den vardag vi är vana vid.

Till skillnad från de begärsbesatta galningarna i Ballards Crash är människorna i Ogawas Minnespolisen i allmänhet goda och omtänksamma. Samtliga är dock underkastade tyranniet från en mystisk Minnespolis, som beväpnad och uniformsklädd far omkring med bepansrade fordon. Dt finns också en ständigt närvarande och obegriplig, men till synes tillmötesgående, byråkrati som tjänar en repressionen. Var och vilka statens styresmän är får vi aldrig veta. Avde för oss okända orsaker har de de styrande har fullkomligt isolerat sitt örike från omvärlden och strävar efter att från dess invånare utplåna samtliga minnen. Med jämna mellanrum kommer exempelvis dekret om att alla rosor skall försvinna, en annan dag kan det röra sig om fåglar eller böcker. Det tycks som om såväl kultur som natur slaviskt åtföljer dekreten – floder och havsstränder fylls av rosenblad, stora fågelflockar lämnar ön . En morgon kan öns befolkning vakna upp och finna att de förlorat sitt doftsinne, eller att all fågelsång tystnat. Som om de vill att förlusten skall bli total förstör de frivilligt förbjudna växter, böcker och andra ting som Minnespolisen har för avsikt att utplåna.

Minnespolisen härjar fritt och möter inget motstånd. De för bort människor som vägrar följa direktiv och/eller visar tecken på att inte kunna, eller vilja glömma. De bortförda återkommer inte. Det ryktas att de förts till anstalter där man forskar för att finna och utplåna de gener och hjärnfunktioner som skapar och stödjer minnesfunktioner. Även om människor är passiva och tiger, finns det en del av dem gömmer misstänka minnesförbrytare.

Ogawas roman är lyrisk och vacker, med begåvad med en stillsam och sällsamt sordinerad berättarröst. Berättaren är en ung författarinna vars föräldrar, en ornitolog och en konstnärinna, har förts bort av minnespolisen, som även rannsakat hennes hem. Hennes bästa vän och förtrogne är en gammal sjökapten som bor på en rostande och oanvänd färja förankrad i hamnen. Tillsammans med honom har hon i sitt hem gömt sin förläggare som visat sig ha ett osvikligt minne. Dold i ett lönnrum försöker han förtvivlat få sjökaptenen och författaren att bevara och odla sina minnen. Ett hopplöst företag eftersom de bortsett från att hålla förläggaren dold laglydigt följer Minnespolisens absurda direktiv. Under historiens lopp sprider sig armod och tristess över ön alltmedan naturen också tycks ge upp, snö faller och vintern blir aldrig vår, människor förlorar föremål, bekvämlighet, självförtroende, minnen medan allt obeveklighet rör sig mot en allomfattande tomhet, total utplåning.

Minnespolisen är varken en lång eller svårläst roman. En sällsynt pärla med subtila skiftningar och en utsökt yta som väcker minnen av japanska träsnitt, Shindos filmer och Kawabatas naturskildringar. Under sin skenbara enkelhet döljer romanen tankedjup som kräver eftertanke och omläsning.

Läsningen av Ogawa var det frö som i mitt medvetande fick en mängd tankar och associationer att spira. En del har jag nu redogjort för, men det finns åtskilligt mer att finna och inspireras av i Minnespolisen och jag kan intet annat än rekommendera er att läsa den.

Aldiss, Brian (1982) Frankenstein Unbound. New York: HarperCollins. Ballard, J. G. (1997) Cocaine Nights. London: Fourth Estate. Ballard, J. G. (2001) Crash. London: Picador. Bauman, Zygmunt (2006) Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty. Cambridge: Polity. Burke, Edmund (1998) A Philosophical Enquiry. Oxford: Oxford University Press. Carrington, Leonora (2017) Down Below. New York: NYRB Classics. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros. Cambridge: Exact Change. Colapinto, John (2006) As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised As A Girl. New York: Harper Perennial. Ende, Michael (2007) Momo eller kampen om tiden: En sagoroman. Stockholm: Berghs. Flood, Alison (2011) ”Getting more from RR Martin,” The Guardian, 14 April. Gray, John (2003) Straw Dogs: Thoughts on Humans and Other Animals. London: Granta Books. Kavan, Anna (1970) Ice. London: Picador. King, Stephen (2011) 11/22/63. New York: Scribner. Kubin, Alfred (2014) The Other Side. Sawtry: Daedalus. Martin, George R. R. (2011) Kampen om järntronen. Stockholm: Månpocket. Money, J. (1984) ”Paraphilias: Phenomenology and classification,” American Journal of Psychotherapy. No. 38 (2). Ogawa, Yoko (2020) The Memory Police. London: Vintage. Ross, Clifford (ed.) (1990) Abstract Expressionism: Creators and Critics. New York: Abrahams. Strindberg, August (1996) Tjänstekvinnans son III-IV, Samlade verk 21. Stockholm: Norstedts. Tolkien, John Ronald Reuel (2014) On Fairy-stories. New York: HarperCollins. Tyler, Malone (2017) ”A Field of Strangeness: Anna Kavan´s Ice and the Merits of World Blocking,” Los Angeles Review of Books. Vesaas, Tarjei (2020) Isslottet. Stockholm: Norstedts. Yamada, Taichi (2003) Strangers. London: Faber & Faber.

During these COVID months, when tragedies are exacerbated by the pandemic's overshadowing thundercloud, I open the door to my Inner Room. A place that strangely enough has been described in one of the few poems written by Sir Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes´s creator:

It is mine – the little chamber,

mine alone.

I had it from my forbears

years agone.

Yet within its walls

I see a most motley company

and they one and all claim me

as their own.

Conan Doyle tells us that it is the place where each of us keeps our most personal memories and thoughts.

Now, when loneliness and isolation are spreading all around us, it happens that the door to that room is opened quite often – while young and old are trapped and live alone in apartments and nursing homes, while computers and TVs spread hopelessness and despair.

Others have chosen to live together, but not as now for twenty-four hours, day and night, whereby there is a great risk they begin to gnaw on each other's nerves and souls.

Death and disease, which previously had been awaiting their turn outside the Inner Room, are now making their entrance. During isolation the body's presence becomes increasingly noticeable and thus its ailments and diseases. Mobile phones and computers inform us about how loved ones are consumed by troubles and maladies. How emptiness engulfs the world around us. A new era of cold, ice and desolation is apparently turning up at our doorstep.

The Inner Room may take on the appearance of being like one of those Southern, darkened church interiors where black-clad widows kneel in front of murky altarpieces and silently lament past times; mourning dead friends and family members.

In the inner room dwells the Black Dog of Melancholy. Nietzsche writes in The Joyous Science:

My dog – I have given a name to my pain and call it “dog”: it is just as faithful, just as obtrusive and shameless, just as entertaining, just as clever as any other dog – and I can scold it and vent my bad moods on it, as others do with their dogs, servants, and wives.

Creatures like the Pain Dog also reside in computers and televisions. Several of them are not at all harmless – they seem to have joined forces with COVID-19 and grown into an increasing threat to humanity. One such creature is named Donald J. Trump, others bear names such as Jair Bolsanero, Vladimir Putin, Recep Erdogan, Muhammed bin Salman, Rodrigo Dutete, Benjamin Netanyahu, Viktor Orbán, Kim Jong-Un, or Matteo Salvini. I do not know where they all come from. Outer Space might be a good explanation, but unfortunately there are seeds for such creations within each and every one of us. I guess what such persons all have in common is a boundless love for the sweetness of power. I find them scary, but there are those who believe they are awesome.

I apologize for my insistence on quoting Nietzsche. Several regard him as a forerunner of Fascism, a god-denying despiser of humans, who praised "blonde beasts", violence and ruthlessness. I have not actually read him as such, but as a philosopher who in his own words was "human, all too human". Reading Nietzsche can be like diving into an abyss of contradictory madness, where good and evil coexist. After such deep dives, it may happen that I reach the surface again with one or another pearl of wisdom. Nietzsche is a master of opposites. Listen, for example, to what he writes about the Will to Power, which murderers like Hitler and Mussolini thought they had found a defender in him:

I have found strength where one does not look for it: in simple, mild, and pleasant people, without the least desire to rule—and, conversely, the desire to rule has often appeared to me a sign of inward weakness: they fear their own slave soul and shroud it in a royal cloak (in the end, they still become the slaves of their followers, their fame, etc.).

To me, power drunk people constitute a disturbing presence in the dark corners of the Inner Room. They are frighteningly through their superficiality, soullessness, cynicism and selfishness. Where they loom in the dusk, they appear as menacing mannequins.

Eins, Zwei, Drei, Vier
We are standing here.
exposing ourselves

We are showroom dummies.

We are showroom dummies.

We're being watched
and we feel our pulse.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

We look around
and change our pose.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

We start to move

and we break the glass.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

We step out
and take a walk through town.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

We go into a club
and there we start to dance.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

https://www.youtube.com/watch?v=ZJ9Stc9ONyY&ab_channel=scatmanjohn3001

I assume these powerful human mannequins, just like Nietzsche have their companion dogs. However, with them such a dog cannot be called Pain, but rather Ego. Within powerful narcissists, such beasts are not locked up within any Inner Rooms, but ravage freely within their owners´ bodies, brains and hearts. When such ego-dogs are released, they do like COVID-19 invade the narcissist's entire organism and then spread throughout society, until soullessness becomes endemic. A pandemic that Pope Francis I has described as Global Indifference. Unfortunately, it is not a new disease. In one of Goya's etchings from the series Disastres de la Guerra, a couple of men watch some starving poor people while asking themselves: "Maybe they are of a different lineage?"

In the Inner Room, however, there is also comfort and strength to be found. There is, for example, music, and as Nietzsche pointed out: "Without music, life would be a mistake". I have now slightly opened the door to my Inner Room and music is streaming out. It comes from an operetta with lyrics by Oscar Hammerstein and music by Sigmund Romberg. It expresses love between two life partners:

Marianne:

You went away, I let you.

We broke the ties that bind.

I wanted to forget you

and leave the past behind.

Still the magic of the night I met you

seems to stay for ever in my mind.

The sky was blue,

and high above

the moon was new,

and so was love.

This eager heart of mine was singing:

”Lover, where can you be?”

You came at last,

love had its day:

That day is past,

you´ve gone away:

This aching heart of mine is singing:

”Lover, come back to me!”

Rememb´ring ev´ry little thing you

used to say and do.

I´m so lonely!

Ev´ry road I´ve walked along I´ve walked

along with you.

No wonder I am lonely!

The sky is blue.

The night is cold,

The moon is new,

but love is old.

And while I´m waiting here

this heart of mine is singing:

”Lover come back to me!”

The sky was blue

and high above

the moon was new,

and so was love.

This eager heart of mine was singing:

”Lover, where can you be?”

Robert:

You came at last,

love had its day:

That day is past,

you´ve gone away:

This aching heart of mine is singing:

”Lover, come back to me!”

Ev´ry road I´ve walked along I´ve walked

along with you.

No wonder I am lonely!

Marianne:

Rememb´ring ev´ry little thing you

used to say and do.

I´m so lonely!

And while I´m waiting here

this heart of mine is singing:

”Lover come back to me!”

https://www.youtube.com/watch?v=G5o3pxVzonw&ab_channel=the5thelemen

Conan Doyle, Arthur (2013) Songs of Action. Amsterdam: Fredonia Books. Kaufmann, Werner (1975) Nietzsche: Philosopher, Psychologist, Antichrist. Princeton NJ: Princeton University Press. Nietzsche, Friedrich (2018) The Joyous Science. London: Penguin Classics. Nietzsche, Friedrich (1990) The Twilight of the Idols and the Anti-Christ: or How to Philosophize with a Hammer. London: Penguin Classics.

Under dessa COVIDmånader då varje tragedi förvärras av pandemins allt överskuggande åskmoln, öppnar jag dörren till vad den finlandssvenske och tidigt bortgångne poeten Christer Lind kallat innanrummet. Platsen där var och en av oss förvarar våra högst personliga minnen och tankar.

Nu då ensamhet och isolering breder ut sig händer det att dörren ditin gläntas allt oftare – alltmedan unga och gamla sitter instängda i lägenheter och äldreboenden, under det att datorer och TV-apparater sprider hopplöshet och förtvivlan.

Andra har valt att leva tillsammans, men inte som nu tjugofyra timmar om dygnet, varigenom risk är stor att de gnager på varandras själar.

Död och sjukdomar, som tidigare väntat utanför innanrummet, gör nu sin entré. Under isolering blir kroppens närvaro allt påtagligare och därmed även krämpor och sjukdomar. Mobiler och datorer berättar om hur nära och kära förtärs av sådant och hur tomheten växer. En ny tid av köld, is och ödslighet står tydligen för dörren.

Innanrummet kan ge intryck av att vara som ett av dessa sydländska. mörklagda kyrkorum där svartklädda änkor bedjande knäböjer inför mörknade altartavlor och i tysthet beklagar flydda tider; döda vänner och familjemedlemmar.

I innanrummet bor melankolins svarta hund. Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen:

Min hund. - Jag har gett min smärta ett namn och kallar den "hunden" - den är lika trogen, lika påträngande och skamlös, lika underhållande, lika klok som varje annan hund – och jag kan ryta åt den och låta mitt dåliga humör gå ut över den: precis som andra gör med sina hundar, tjänare och kvinnor.

Varelser som smärtohunden vistas även i datorer och TV-apparater. Flera av dem är inte alls harmlösa – de tycks ha förenat sig med COVID-19 och vuxit till ett allt större hot mot mänskligheten. En sådan varelse heter Donald J. Trump, andra bär namn som Jair Bolsanero, Vladimir Putin, Recep Erdogan, Muhammed bin Salman, Rodrigo Dutete, Benjamin Netanyahu,Viktor Orbán, Jimmie Åkesson, Kim Jong-Un, eller Matteo Salvini. Inte vet jag var de kommer ifrån. Yttre rymden vore möjligen en bra förklaring, men dessvärre finns frön till sådana skapelser inom var och en av oss. Jag antar att gemensamt för dem alla är den gränslösa kärlek de hyser till maktens sötma. Jag finner dem skrämmande, men det finns de som tycker de är underbara.

Ni får ursäkta att jag envisas med att citera Nietzsche. Många betraktar honom som en föregångare till fascismen, en gudsförnekande människoföraktare, som hyllade ”blonda bestar”, våld och hänsynslöshet. Jag har faktiskt inte läst honom som en sådan, utan som en filosof som med sina egna ord var ”mänsklig, alltför mänsklig”. Att läsa Nietzsche kan vara som att dyka ner i människosjälens motstridiga vansinne, där gott och ont samsas. Efter sådana djupdykningar kan det hända att jag kommer upp till ytan med en eller annan tankepärla. Nietzsche är en motsatsernas mästare. Lyssna exempelvis till hur han skriver om den vilja till makt som mördare som Hitler och Mussolini trodde sig ha funnit hos honom:

Jag har funnit styrka där jag inte sökt den: hos enkla, milda och trevliga människor, utan minsta önskan att härska – och omvänt. Önskan att behärska andra har för mig ofta avslöjat sig som tecken på inre svaghet: de som ansatts av ett sådant önskemål fruktar sin egen slavnatur och höljer den i en kunglig mantel (i slutändan blir de sina anhängares slavar, beroende av den berömmelse de skänkt dem, etc.).

För mig utgör maktmänniskor en oroande närvaro i innanrummets mörka vrår. De skrämmer genom sin ytlighet, själslöshet, cynism och egoism. Där de ruvar i dunkelt framstår de som mannekänger eller skyltdockor.

Eins, Zwei, Drei, Vier
We are standing here.
exposing ourselves

We are showroom dummies.

We are showroom dummies.

We're being watched
and we feel our pulse.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

We look around
and change our pose.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

We start to move

and we break the glass.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

We step out
and take a walk through town.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

We go into a club
and there we start to dance.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

https://www.youtube.com/watch?v=ZJ9Stc9ONyY&ab_channel=scatmanjohn3001

Eins, Zwei, Drei, Vier

Vi står här

och exponerar oss själva.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

Man tittar på oss,

vi känner vår puls.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

Vi ser oss omkring

och ändrar hållning.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

Vi rör oss

och krossar glaset.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

Vi stiger ut

och går genom stan.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

Vi kommer till en klubb

där vi börjar dansa.