When it comes to math, I'm on a Neanderthal man´s level. I understand virtually nothing and the more I struggle to understand, the less I do. There must be some brain wrinkles missing, or a defult brain capacity that hinder me from undertstaning much related to algebra and geometry.

Already in primary school, math lessons became a torment for me, not to mention the math homework, which deprived me of time that could be used for other, more pleasureable activities. The first and only time I have been accused of cheating was when I handed in a math notebook while I was in middle school, so the teacher could do the routine check if I had done my homework or not. He then found that several pages were had been filled by my scribblings. However, in between them others had been left blank.

- What is meant by this? For several weeks you have not done some of the homework! I admit that you have done some of the tasks, but far from all of them. What I don´t understand is why you left blank pages between those you solved? Did you try to trick me into thinking you had done all of it? Remember that I am always checking that everything is done, … or not.

I answered:

- Where I have not entered anything, it was because I hadn´t understood what it was all about. When I get older and wiser, I plan to fill them all in.

I was serious, though the teacher probably thought I was crazy, or tried to cover up my laziness. I wonder if I would ever would be clever enough to fill in those pages. It felt like a liberation when, after finishing school, I was freed from the scourge of mathematics.

When I, in the past, did not understand certain things, I assumed that these lacunae were extremely important and thus my ignorance of math haunted me for several years. However, I now realize that for for most of my life span, I have not at all been bothered by my ignorance of those things that I once assumed to be of life changing importance.

I have always found great pleasure in immerseíng myself in music and religion, but that does not mean that I understand the rules governing music and I am far from being a pious and religious person. I cannot play any instrument and do not consider myself to be of any religious persuation, but that does not hinder me from listening to all kind of music with great joy and satisfaction and throughout my life have participated in a wide variety of religious ceremonies, within different contexts and have occasionally been deeply moved by what I experienced.

I assume that religion, like music and math, is related to order and structure. A believer considers her/his religious faith to adhere to a set of rules and provide an explanation of how everything works and is structured. S/he feels included within a system that permeates and controls her/his entire existence. Likewise, religion is a harmonious system where each individual is included as an essential fragment within a structure that provides her/him a sense of belonging, commitment, and peace. Like our existence, some music and even art may appear to be chaotic, though chaos can neverthelss be considered to amount to an ingrediant that after all is part of, or possibly be a reflection of a so far insufficiently known cosmic order governing all creation. 

A harmony of spheres where you and I, as well as single tones, words or numbers, are included as small, but perhaps after all not entirely essential details. Just as our speech reflects a vast universe of relativity and imagination, so are perhaps music and mathematics provide a reflection of a cosmic order we are all part of. Perhaps is math the language that most clearly indicates such a context.

John Napier (1550-1617) was a Scottish aristocat who depised the clinging of stupid priests to unproven dogmas, which they furthermore indoctrinated their parishioners with. Consequently, Napier was an enthusiastic supporter of the Scottish Presbyterians, who did not want to have anything to do with bishops and the Pope. They believed that God was above all that and that the priesthood was an unnecessary and oppressive institution. The only thing that counted was the sovereignty of the Bible and grace through faith in Christ.

Napier believed that the fundamental truths of the Universe were to be found in the Bible. God speaks to humans through His Holy Scripture, but it is important to interpret its content correctly. Just as mathematics can explain and prove cosmic contexts, it could, according to Napier, also be used to clarify the inner message of the Bible. Napier published a commentary on the Book of Revelation - A Plaine Discovery of the Whole Revelation of Saint John. This was an account presented in strictly mathematical terms, with postulates, propositions and evidence, which Napier applied to the biblical text to prove that the Pope was identical to Antichrist and that the world would perish sometime between the years 1688 and 1700. Napier's psyche was, as the case is with many other geniuses, a combination of great talent with quite a lot of madness.

Napier was a mathematical genius and able to express himself in fluent Latin and ancient Greek, the latter was at that time (and even now) quite unusual. Nowadays, John Napier is best known as inventor of mathematical logarithms, which he calculated by using a home-made device called Napier's Bone.

In his book Mirifici Logarithmorum Canonis Descriptio Napier explained the principles of his use of logarithms and presented the first logarithmic lists based on his use of Napier's Bones. The eccentric and rather wealthy Napier preferred to work on his own. However, through his friend John Craig he apparently had some contact with the Danish astronomer Tycho Brahe.

In any case, sometime during the 1590s, Craig wrote a letter to Brahe in which he described Napier's use of logarithms, which was to become of great benefit to Brahe when he, violent and impulsive as he was, in 1597 came on unfriendly terms with the Danish king Christian IV and was forced to seek refuge in Prague. where he was received with open arms by the Emperor Rudolph II. This eccentric ruler and generous patron of art and science provided Brahe with a new observatory in the city of Benátky nad Jizerou, north of Prague, where Brahe in the last years of his life together with another genius, Johannes Kepler, used Napier's logarithms to formulate three basic principles for the planets' elliptical orbits around the sun, as well as they calculated the time it took for each of them to complete its orbit. The logarithms made it possible for them to deal with very large numbers and since then logarithms have been of great importance to astronomers.

Despite this, Napier considered his nutty interpretation of the Book of Revelation to be his most important contribution to the welfare of humankind, and unlike his other books, which were written in Latin, he published his treatise in English so his ”simple” presentation of essential facts could ”effectively illuminate this entire island .”

As I write this, I hear the utterly annoying pigeons cooing on the balcony outside my room. A month ago we cleared away one of their nests and the house became invaded by almost microscopic pigeon lice, which settled in our beds, bit us and sucked our blood. It was therefore with interest that I now read about how Napier's neighbors in Edinburgh told stories about how Napier in order to get rid of pigeons, which irritated to the verge of madness, dipped wheat grains in alcohol that he spread all over his yard. When the helplessly drunk pigeons could not lift off the ground, he rushed out and wrung their necks.

Back to the topic. Logarithms? You who read this probably know more about them than I do. I should probably ask a mathematician about them, but how could he explain it all to a math idiot like me? However, I assume that they are series where numbers constantly increase in a certain sequence. What the word means is not so difficult to understand - the Greek logos may mean ”relationship”, ”plan”, or ”reason”, while arithmosis is ”numbers”. A logarithm could thus be something in acordance with a a sequence like10¹-10²-10³-10⁴, etc., where each number, one by one, is doubled and multiplication thus becomes transformed into addition.

Well, towards the end of his life Napier was visited by the professor of geometry at Oxford University, Henry Briggs, who suggested that he develop his earlier logarithmic tables on the basis of something called the 10-logarithm. Napier explained that he had considered doing so, but that his remaining life would not be enough. Briggs did then on his own compile such a table, which was published the same year Napier died, 1617, containing the logarithms for all integers between 1 and 1,000. Seven years later, Briggs published a book containing "40,000 logarithms, calculated by roots up to the 54th order and results with 30 decimals." I have no idea what that might mean. However, a contemporary astronomer wrote that Briggs' efforts had been invaluable

by reducing to a few days 'work what had previously taken several months, Briggs' work has doubled the life of an astronomer and now spares him from the errors and abhorrence that are inseparate from the execution of extensive calculations.

In 1881, Professor Simon Newcomb sat down in the library at the United States Navy Observatory, which director he was, and opened a logarithmic table. Newcomb had performed a complete revision of the elliptical orbits of Mercury, Venus, Tellus, Mars, Uranus and Neptune and compiled tables displaying how his calculations had been performed. Of course, Newcomb had then used logarithm tables. As Newcomb flipped through the tables in the book on the table in front of him, he noticed that the first five pages were significantly more worn and thumbed than the following pages.

He then discovered that any list involving a large number of figures, like the length of various rivers, death rates, sea depths, incomes, population figures, etc., most numbers were initiated by the number one. And even more astounding – if compiled within a diagram organised in accordance with the initial numbers the resulting curves became almost exactly the same – thirty percent of the numbers began with the number one, seventeen percent of them with number two and then the incidence gradually dropped down to 4.6 percent for the number nine. All in accordance with the curve presented below:

The curve that Newcomb discovered arose from the compilation of figures from virtually any statistical material, regardless if they were generated from human activities or measurements of various natural phenomena, the result became the same. The larger and more varied the range of figures, the closer the numbers of the curve equalled what could be predicted from this so-called Benford´s Law.

That the phenomenon is called Benford's Law was because a physicist named Frank Benford began applying Newcomb's method to compilations he made of price lists, sports scores, areas irrigated by various rivers, electricity bills, and even the street addresses of members of the American Physicists' Association. In total, Benford's lists contained 20,229 different numbers and the curves they resulted in proved what Newcomb had previously come up with. In 1938, Benford reported the results of his research in the article The Law of Anomalous Numbers, published in the Proceedings of the American Philosophical Society.

Deviations from Benford's Law indicate conscious manipulations – or the invention of fictitious figures. In recent years, a growing number of statisticians, accountants and mathematicians have become convinced that Benford´s Law is actually a powerful and relatively simple tool for proving suspicions of all kinds of fraud, such as tax evasion, dishonest audits, even computer fraud, such as the famous trolls, false identities, that Russians apparently used to manipulate the 2016 U.S. presidential election.

Napier, Newcomb and Benford performed their huge calculations of statistical material before the use of computers and calculators. What can now be figured out within a minute or two previously took several years of extremely patient and meticolous calculations. What is also interesting is that all three engaged in these extensive logarithm exercises as a side job.

Napier was intensively busy with the peculiar and self-invented figures he assumed he was discovering in the Bible. Benford was for eighteen years a conscientious and diligent engineer at General Electric's "lighting laboratory" and then for another twenty years he worked at the company's research laboratory. He was an expert in optical phenomena and took out twenty patents for various optical instruments. Newcomb was an astronomer, but also an economist whose theories were highly praised by no less authority than John Maynard Keynes. Newcomb spoke French, German, Italian and Swedish, was for many years an active mountaineer and also wrote several popular science books, as well a science fiction novel – His Wisdom The Defender, a Story. The novel has similarities with the Marvel character The Iron Man, hero in three popular movies from 2008, 2010 and 2013.

Iron Man was originally a Marvel Comics hero created by the author and publisher Stan Lee. This superhero made his debut in 1963 in Tales of Suspense No. 29. In private, Iron Man is Anthony Edward ”Tony” Stark, an American millionaire, entrepreneur, playboy and ingenious scientist. He suffers from a life-threatening chest injury resulting from a kidnapping during which his jailors tried to force him to construct a weapon of mass destruction, though he managed to manufacture a high-tech flight suit and used it to escape from captivity. After that. Tony Stark donned his costume to fight evil forces as The Iron Man.

I do not know if Stan Lee could have been inspired by Simon Newcomb's quite obscure novel, though his Tony Stark does undeniably remind of Newcomb's Professor Campbell, a heroic and skillfull scientist who gathers around him a bunch of loyal comrades and together they fight both the evil of the world and an unreliable manipulative establishment.

Newcomb's novel takes place in the 1940s and tells the story of how the world, through the heroic struggle of a genius scientist, is transformed into a peaceful Utopia. It begins by telling how Professor Campbell, from Harvard University, together with two assistants make two revolutionary inventions. He finds a method for converting aluminum into an extremely flexible material for motorcycles and cars, which he fuels with etherine, extracted from the atmosphere in the form of luminiferous aether, an airborne ether that counteracts gravity. Campbell leaves the university and becomes filthy rich. His second invention is something he calls motes, a kind of aircraft, which becomes the basis of a global network of air transportation.

In secret, Professor Campbell also organizes a group of intelligent and university-educated, young and athletic men, whom he trains to use a mechanical flight suit – a tight-fitting leather jacket fitted with tubes resembling small organ pipes. This is how Campbell describes the first flight attempt with such a flight suit:

The little man began to rise from the floor as the spiritual mediums were said to do a hundred years ago, and was very soon nearly up to the roof, being prevented from striking it and perhaps passing through it only by the rope with which his leg was tied. He could apparently move in any direction he might choose through the air, by a very slight inclination of the handles.  Holding them in one way, he swung round and round a circle having for its radius the length of the rope; holding them another way, he swung in the reverse direction.

With the help of the motes and his rather insignificant army of flying men, Professor Campbell tries to bring about the complete cessation of all global warfare and killing by arms. However, his quest is being thwarted by political, military and journalistic forces which do everything in their power to frustrate his efforts to create a global, permanent peace, while they are trying to get their hands on his highly sophistacted weaponry.

Perhaps it was Newcomb's discovery of Benford's Law, which seemed to prove that there was a solid, natural structure behind the obvious chaos of existence, that made him believe that we could adapt human development to a well-regulated Cosmos, ruled by enlightened scientists. Something I believe will never happen – my own experience tells me that people tends to be intelligent, or stupid, whatever education they might count upon and whatever they do. Of course, knowledge is important, but it does not make us better persons, perhaps more efficient administrators but not morally superior. Take Reinhard Heydrich as an example – he was a handsome man, a sensitive musician, an unusually intelligent person, and at the same time an extremely effective administrator of the mass extermination of Jews and other people who by the rulers of The Third Reich were considered ”unworthy of life”. Something crazier and more bestial is hard to imagine.

It was a short story about a small group of benevolent and eccentric monks striving to achieve the realization of something that could be called a New World Order that made me think about cosmic order, mathematics and religion and write this essay. Arthur C. Clark's Nine Billion Names of God written in 1953 begins with a Tibetan lama, monk/teacher, visiting a computer company on Manhattan. He is interested in buying the company's latest model of the Automtic Sequence Computor Mark V and also for three months hire two computer engineers able to reprogramme the computer for processing words instead of numbers and provide the monks in his monastery with computer printouts of extensive lists.

When the astonished CEO wondered what the purpose of buying such a computer could be, the lama replied that ever since his monastery was founded three hundred years ago, its purpose has been to register every conceivable name of God. After several years of patient counting, meditation and intense thinking, the monks had come to the conclusion that the most comprehensive names consisting of words with less than nine letters and it had been estimated they would amount to nine billion, Compiling and printing all these names by hand would take 15,000 years, even if the most obvious nonsense combinations were ruled out. It was to speed up this time-consuming process that the monastery's lama had now decided to acquire modern computer technology.

When the CEO further wondered what such a strange process would lead to, the lama replied that it all had to do with his religious beliefs and earthly mission. That it was a matter of re-arranging the chaos of existence:

Call it a ritual if you like. But, it's a fundamental part of our beliefs. All the many names of the Supreme Being – God, Jehovah, Allah and so on – they are only man-made labels There is a philosphical problem of som difficulty here which I do not propose to discuss, but somewhere among all the possible combinations of letters, which can occur, are what one may call the real names of God. By systematic permutation of letters, we have been trying to list them all. […] Luckily it will be a simple matter to adapt your automatic sequence computer for this work, since once it has been programmed properly it will permute each letter in turn and print the result. What would have taken us fifteen thousand years it will be able to do in a thousand days.

Arthur C. Clarke's little story about the reclusive computer use of Tibetan monks is probably the reason to why it has now become quite common to publish stories about high-tech educated monks who in the depths of the Himalayas fight evil and try to make the world a better place.

Clarke was certainly inspired by a combination of early twentieth-century speculations about the exkistence of Agartha, an Aryan dreamland nestled among the inaccessible massifs of the Himalayas (the existence of such a secluded ,advanced society found for example a fanatic believer in Heinrich Himmler) and James Hilton's novel Beyond the Horizon from 1933. In 1937, Hilton's novel was filmed by Frank Capra and when the movie was presented in Swedish TV sometime during the early 1960s, it became a great inspiration for me and my friends when we played that we struggled and died in the snow.

Let us now return to The Nine Billion Names of God. After three months, we find the two computer experts during a conversation while looking out over the Himalayan massifs and the Tibetan valleys. The three months are almost over and they are now somewhat anxious. What will their hard work side by side with the patient and kind monks result in?

Everything has worked out beyond expectations. The cumbersome computer had been flown into a nearby primitive, but quite usable airfield. The installation had not been particularly difficult. To the experts' great surprise the monastery had been equipped with modern, diesel-powered generators. They had effortlessly installed a programme that converted numbers into letters and soon the machine was producing extensive lists of God names, all of them with less than nine letters and none with more than three consonants or vowels in a row. The monks had cut the words from the long strips of data printouts and arranged them in extensive books, while mumbling their mantras, the prayer mills had been buzzing around them and prayer flags fluttering in the cool mountain breeze.

However, one of the two experts had recently had a lengthy conversation with the lama and now explained to his colleague that the monks assumed that soon they would have complied all names of God, after that nothing would be the same. They called the ”sum” of the names the Supreme Being, although it was something quite different from a comprehensible creature. It was rather a kind of all-encompassing presence far beyond human imagination. When His/Its purpose for the creation of the earth had been fulfilled, the human race would cease to exist in its present form. The computer expert claimed that the whole thing was blasphemous and obviously dangerously fanatical.

He had asked the lama if it was the Apocalypse, the Last Judgment, he expected to acheive. However, the old lama had smiled benevolently, shaken his head and looked at the computer expert ”in a very queer way, like I’d been stupid in class, and said, ‘It’s nothing as trivial as that’.”

The expert was now worried about what would happen. When the monks had pasted the last name of God in their huge book and nothing revolutionary occurred, they would probably become extremely disappointed and saddened. There was even a risk that the general dissapointment would make the otherwise so kind and patient monks to blame their failure on the computer experts. Accordingly, the two Americans decided that as soon as they had delivered the last computer printout, and before the computer hade been turned off and the monks managed to enter the final name in their book, they had to secretly leave the monastery and board the plane that regularly visited the valley.

A few days later, the computer experts left by sunset, while all the monks were busy entering the last names in their huge books. With two mountain ponies and without saying goodbye, the Americans sneaked out from the monastery. When they had been on the path for a while

George turned in his saddle and stared back up the mountain road. This was the last place from which one could get a clear view of the lamasery. The squat, angular buildings were silhouetted against the afterglow of the sunset; here and there lights gleamed like portholes in the sides of an ocean liner.

He wondered aloud if the computer had finished its run by now and the last name had been entered in the books:

”Look”whispered Chuck and George lifted his eyes to heaven. (There is always a last time for everything).

Overhead, without any fuss. The stars were going out.

Despite its brevity and obvious simplicity, Clarke's short story received considerable attention, not the least in American avant-garde circles where several experimental postmodernist writers have created stories about it. Most striking among them is probably Carter Scholz's short story Nine Billion Names of God, which takes the form of an exchange of letters between a pretentious plagiarist, ”Carter Scholz”, and an editor who has rejected the short story on the grounds that Scholz has ”written” a verbatim plagiary of Arthur C. Clarkes short story with the same name.

The ”author” refuses to accept the publisher's arguments and torments the increasingly desperate editor with a barrage of ”evidence” that his exact Clarke copy is a unique work in its own right. Among other things, he claims that since Clarke's story was written thirty years earlier, it can thus not be the same story as the one Scholz has now ”written”. But… it is in every single detail exactly identical to its model, the publisher claims, whereby Scholz replies that he is of a completely different opinion due to the fact that the time period we now live in is completely different from the one thirty years ago. No one can deny that a story is a child of its time and context. Scholz's short story may seem ot be identical with Clarke's, but since it is ”written” now, it cannot be the same as the ”original”. The editor explains that Scholz's claims are unreasonable, but the stubborn ”author” persists in his madness – he claims that everything is plagiarism and writes the editor a letter in which every single word is limited by quotation marks. The editor says that he gets a headache from reading such annoying rubbish. Scholz then claims that his Nine Billion Names of God is a ready-made work of art like Duchamp's Fountain, and Warhol's Brillo Boxes.

The exhausted editor then offers to buy Scholz's manuscript, as long as he stops tormenting him with his idiotic letters. Nevertheless he adds that it is unthinkable that a serious publishing house ventures to issue such a brazen plagiary as Scholz shameless theft of a wellknown and respected short story written by an established author. However, Scholz is not silenced by that, he writes that the text is a screen behind which a writer hides his true self. ”How in Heavens name might a reader know that?” asks the editor, ”that's exactly the mystery of all writing, its innermost core” explains Scholz. When the editor replies that whatever Scholz s says his text remains a plagiary. The ”author” finally claims that the text came out of a computer after he had programmed it with randomly selected words. He receives no answer – the publisher has gone bankrupt.

This cryptic postmodern fable is entirely in line with other literary inventions by Scholz, such as Kafka Americana from 1999, which he co-wrote with Jontahan Lethem. In this strange book, actual texts written by Kafka are mixed with plagiarism, as well as ”Kafka-stories” written by the two authors, or original Kafka stories provided with alternative endings. Among the stories written by Letham and Ascholz we find we find the latter´s The Amount to Carry, which recounts how the poet Wallace Stevens, the composer Charles Ives and Franz Kafka meet one another during an imaginary Conference for Insurance Executives organized in 1921. An ingenious whim since these three odd geniuses actually worked in the insurance industry. In terms of age, it was not completely impossible that they could have met each other. In 1921, Kafka was thirty-eight years old, while Stevens was forty-two and Ives forty-seven. Kafka and Ives had their creative periods behind them, while Stevens matured late as a poet.

Each of them wanders around the huge hotel, which seems to be a combination of twentieth - century modernism and the increasing comforts of modern times, with Kafka's nightmare worlds and Borge's labyrinths. Scholz is intimately familiar with the three men's different spheres of life and lets their thoughts and lives flow freely in their thoughts. On two occasions they converge – iIes plays the piano in a lobby where Stevens has sits in an armchair with a cigar and redaing The Herald which telling a stories about an Italian political group calling itself fascisti and an obscure demagogue in Munich with a Chaplin-Hardy mustache.

Kafka appears cautiously and discreetly in a doorway. Stevens listens to Ive's music, it appeals to him but worries him as well. It is full of dissonances though it is apparent that these are consciously embedded in a melody based within a Lutheran hymn Stevens heard in in his childhood. The pale man in the doorway whose jug ears and piecing gaze makes Stevens identifying him as as a ”genuine Central European Jew”, suddenly speaks up and declares that he recognizes the melody. He has heard it in Munich ten years earlier, it appeared by the end of a symphony conducted by no less master than Gustav Mahler. Touched and surprised, Ives stops playing. In reality, the symphony was not performed until 1947. The fact is, however, that a year before his death, Mahler had been sent the notes to Charles Ives's Third Symphony and had intended to perform it, but he died the following year, without the project being realized. It soon turns out that the three insurance agents have a lot in common, both taste and trivialities. They meet again during a lunch, but then talk past each other and are soon alone again with their thoughts in the huge hotel's solitary corridors and anonymous hotel rooms. To himself Stevens summarizes the content of both the insurance industry and life in general:

The final belief is to believe in a fiction which you know to be a fiction, because there is nothing else.

Scholz has declared that he wrote his short story after realizing that three of his favorite artists had created their perceptive art alongside their work as hard-working officials. It is a strange, unusually lyrical, empathetic and well-informed short story. A kind of dream play. After reading it once, I read it again several times.

Let us take a look at these strange insurance agents. I have already written about Kafka, so we put him aside.

Wallace Stevens (1879-1955) is one of America's foremost poets. Educated at Harvard and The New York Law School, he spent most of his life as a high-ranking official in the insurance industry and in 1934 he became vice president of the Hartford Livestock Insurance Company. Steven's specialty was to investigate whether an individuals' self-confidence, sense of duty and loyalty was a sufficient basis for economic risk-taking and investments in both individuals and companies. He also wrote about the possibility of insuring against bankruptcy and how to investigate the solvency of company employees.

It may seem somewhat strange that research concerning a company's risk management could be inspiring for a great poet. However, as a matter of fact, Stevens considered writing poetry to be a form of risk management. A good poet has to weigh every word s/he writes against the entire composition and harmonize it with thought and structure. Small mistakes could have catastrophic consequences and ruin what could have been an excellent work of art.

The bureaucrat Wallace Stevens considered himself to be an anonymous cog within a comprehensive system, a way of thinking that characterized a large part of his lyrical output. To pay attention to existence, to realities, to nature and discern the immense context of everything, could be perceived as a kind religion innocent of an almighty, compassionate and personal God.

Towards the end of his life, Stevens struggled with the possibility of reshaping Dante's Divina Commedia in such a way that it reflected our existence as enclosed within a ”Darwinian realm”, where conditions are predetermined by a cosmic force, not a deity, and that a dissolution of the self would not be the end of everything, but a joyous deliverance. Undoubtedly a thought that seems to be closely related to Buddhist ideas.

Stevens was fascinated by art as a means of meditation and an opening to other worlds. He wrote poems about works by Picasso and Klee. His poetry has inspired several artists, among them David Westhead who created an extensive Wallace Stevens Suite.

During his imaginary Berlin conference, Carter Scholz allowed the composer and insurance agent Charles Ives to present his pamphlet The Amount to Carry, which deals with what kind of insurance you may need to protect yourself and your business, and assess how much you ought to spend on an insurance.

In fact, Charles Edward Ives (1874-1954) actually wrote such a work, but he is better known as an American avantgarde composer. In the fifties and sixties, Ives was noticed by bold music innovators such as John Cage and experimental jazz musicians. He was hailed as a pioneer in polytonality, polyrhythm, tone clusters, aleatory/random elements, and quarter tonality.

To my ears, Ive's music can sound both quietly meditative, as well as dynamically exciting. I discovered him through the Swedish essayist Torsten Ekbom's book The Experimental Fields, where he wrote about Ive's strange The Unanswered Question:

Listen, for example, to the strangely beautiful and suggestive orchestral meditation ”The Unanswered Question” from 1906. The piece is made up of three independent layers or sectors that are played out more or less independently from each other. A string quartet placed off-stage plays pianissimi a slowly advancing diatonic chord sequence with a soaring tonality. A lone trumpet intones a five-tone, dissonant motif that reappears unchanged six times. The phrase with its ascending compound second and softly falling third has the question's wondering tone. One can hear the words behind the phrase, something about transcendentalists' wonder at the place of man in Nature and Creation.

All music Ives wrote was characterized by visual imagination, it is a pronounced ”programme music”. Long after he wrote The Unanswered Question, Charles Ives explained that the introductory, silent and impressionistic string suite represented a group of druids ”that understands, sees or hears nothing,” as they are quietly subdued by the sound a lone trumpet loop – The Unanswered Question, which does not explain anything, but concerns The Mystery of Existence. Ives declared that since this question drives development forward it must remain unanswered. During the course of the piece, which lasts less than five minutes, four quarreling flutes (in the version I am listening to there are two flutes, a clarinet and an oboe) break in above the string quartet's meditative flow and according to Ives they correspond to ”the struggling respondents,” but they soon give up and the piece finally culminates in the quiet question followed by silence. Ives characterized his musical meditation as a ”cosmic landscape”.

Fascinated by Carter Scholz's informative and innovative combination of arttistic insurance agents, I came to read his collection of short stories The Amount to Carry where this Kafkaesque story is included together with fifteen other often astonishing stories that challenge time and space. Several of them touch on the theme of this essay - mathematics and cosmic order. For example, The Catastophe Machine which is based on theories developed in the 1960s and 1970s by the mathematicians René Thom and Christopher Zeeman.

Trying to give a simple explanation of what a Catastrophe Theory means that I have to thread on thin ice, since I hardly understand any of it. In mathematics a Catastrophe Theory apparently examines constructed mathematical models within which the value of a variable changes in accordance with rules depending on values ​​that are created by the model itself. Such so-called dynamic systems are generally quite stable and relatively insensitive to influences from external factors, but under certain conditions this state of equilibrium state can change dramatically, often under the influence of extremely small changes in the external factors. With the help of complex mathematical calculations and geometric structures, such sudden changes in dynamic systems, which generally have developed gradually, can be studied and possibly remedied. In these contexts, the word catastrophe refers to a sudden, discontinuous transition to a new, often chaotic state.

As in several other of his stories, Scholzs takes us in the Catastophe Machine into sterile corridors and rooms in research laboratories, apartment buildings and astronomical observatories to demonstrate how we humans often lose control of what our work might actually result in – death and destruction. In The Catastrophe Machine, we meet an odd and misunderstood scientist who has almost innocently ended up in a military-technical, completely emotionally cold, organization, which is translating his ingenious theories about mathematics of loss into a weapon of mass destruction. In his despair, the ingenious scientist exclaims:

– And I who thought I was here to to do math! Don´t you understand that this is mathematics? Pure?”

– Everything pure gets applied, Francis. We deal in the arts of the real.

He is told that everything he has written and calculated belongs to the Organization with which he signed his contract. It has also secretly entered his apartment and without his knowledge copied all his notes and drafts for the book he is writing, which in mathematical terms is intended to describe all historical development.

In the austure vocabulary in the mathematics, a catastrophe is not sudden turn of violence. It is a set of conditions under which a which steady change may cause abrupt effects. At some point in a war of forces, one gives away.

Francis Eckart finds that his own research is classified and he cannot access his writings. What he thought were equations, game theories, a logically constructed fantasy world he took refuge in while suffering from personal problems, may in fact be converted into real nighmare scenarios.

By then the young mathematician has experienced an increasing chaos in his personal life – the death of his mother, his father's severe alcoholism and a painful divorce, but at the same time his experiences have given rise to his discovery of Mathematics of Loss, which he to his despair realized might cause a catastrophe of cosmic dimensions. In this way, Carter Scholz links math to the rules that govern not only our personal lives, but the entire universe.

A pure-minded Buddhist lama would possibly perceive such postmodern fiction as an abomination, especially through its frequent fixation on chimeras, considering life to be filled with alternative possibilities, while sexuality has an overwhelming importance. However, the idea of ​​a universe goverened by strict laws would however not be foreign to him and entirely compatible with the logically based belief system of Buddhism, at least as it was imagined by Arthur C. Clarke's in his The Nine Billion Names of God. which subtly connected mathematics, databases and the basic structure of the universe.

In its original version, Buddhism seems to have been an unusually logical religion. If a pious believer follows the precepts of the Buddha, s/he will reach her/his goal. Although the path to salvation and bliss in Nirvana´s deliverance from suffering involves renunciation, austerity and hard work, the Buddhist is assured of the fact that all this yields desirable results.

As he is portrayed in the scriptures, the founder of Buddhism, Siddhārtha Gautama, was a strict logician who neverthelss was endowed with a certain amount of humor. The Danish religious scholar Vilhelm Grønbech (1873-1948) described him in an unusually sympathetic way:

If there was no more to him than this cold, sharp intellect, we would only admire him and then leave him to his destiny. However, by Buddha we find a face that reflects a soul making him human.[…] The features are characterized by a mild seriousness that excludes all melancholy and hints of sadness and austere seriousness is mitigated by a sense of humor which permeates everything it falls upon. […] He saw himself as something new, not as a warrior, but as life itself. […] His experiences had made him wise, he had a view of life that encompassed its diversity and misery. Then he experienced something that surpassed every vision: all longing and pain left him. It is not enough to state that this new perception of life liberated him, it transformed him into freedom itself.

In Cūḷamālukya Sutta, written sometime between 200 BCE and 100 CE, a story is told of Malunkyaputta, who had set out on the Noble Eightfold Path designated by the Buddha. The cencept is for sure quite well known, though since it illustrates Buddhism's methodic approach to essential insights this path away from suffering might be worthwhile to repeat. Note that the basic principles of Buddhism are generally expressed in different numbers - the three refuges, the four truths and the noble eightfold path:

• Correct understanding of the four noble truths, i.e. i) the truth about dukkha - suffering, dissatisfaction, sorrow, distress, discomfort and frustration. ii) its cause, origin iii) its cessation, ending; and iv) the path leading to to the cessation of dukkha.

• The right intention based on kindness and compassion bringing you to liberation from desire for things that cause suffering for you and others.

• Correct speech includes distancing yourself from all lies and the avoidance of misleading and hurtful claims, as well as gossip and slander.

• Proper action means not harming other beings, as well as refraining from sexually reprehensible acts.

• The right livelihood is to engage in activities that require the right speech and the right action.

• The right effort is to consciously prevent unfavourable perceptions from arising and instead evoke and develop a mindset making it possible to follow the eightfold path.

• Conscious presence means knowledge of how one's own body reacts to emotions, sensory impressions and the insights Buddhist teachings provide you with.

• Proper concentration and meditation equals exercise in and the continous development of dhyana

The word dhyana origintes in ancient Vedic scriptures, the oldest of which were written down as early as 1,500 BCE, it is derived from the Vedic Dhi meaning ”creative vision”. Dhyana eventually came to mean ”deep, methodical and abstract meditation.”

Malunkyaputta had struggled along his cumbersome path towards salvation, but could not really understand what he was devoting so much of his time and effort to. His efforts swere unable provide any answer to the eternal, difficult questions that constantly tormented him, and thus his renunciation and harsh discipline increasingly appeared as utterly meaningless. Siddhārtha Gautama was still alive and to get answers to hiis questions, Malunkyaputta sought out the Master and wondered:

– Venerable Master, as I sat in my solitude, immersed in meditation, the following thoughts rose in my soul: All these doctrines which the Holy One has left unexplained, set aside and rejected – that the world is eternal, that the world is not eternal … the Holy One has actually avoided to answer all these issues. That they remain unanswered displeases me.

Buddha was not at all troubled by Malunkyaputta's disappointment, instead he asked him:

– Say, Malunkyaputta, have I ever told you: Come Malunkyaputta, live a holy life under my direction and I will explain to you if the world is eternal or not eternal … or if the saints exist or do not exist after death?

- No, Venerable Master:

– Accordingly, Malunkyaputta, what has not been explained by me, let it remain unexplained, and what has been explained by me, hold on to what I have explained. And what I have not explained? That the world is eternal and that the world is not eternal… why, Malunkyaputta, did I not explain this? Because it is of no use and has nothing to with the entry into a holy life, nor does it lead to any renunciation of the world … the path to freedom from suffering, to cessation, to peace, to insight, to the highest enlightenment, to Nirvana – therefore I have not explained what you are asking for.

The teachings of the Buddha were practical and logical, there was no room for abstract speculations, only for things that really mattered, which conducted to a throurough change of existence. He explained to Malunkyaputta that his concerns and doubts only caused continued suffering andpossibly death before he had reached the coveted goal of deliverance from suffering.

The Buddha explained his view through a parable. Malunkyaputta's doubts and questions were reminiscent of how a man who had been wounded by an arrow, ”whose tip has been thickly coated with a deadly poison” and was offered the help of a skilled surgeon, though still did not allow him to pull out the arrow and remove the poison until he knew who had shot him, which caste he belonged to, if the bowstring had been manufactured from twisted tendons or any other material, if the bow was made of bamboo or any other material, if the feathers of the arrow shaft came from a heron, or any other bird, if the tip had been smooth or barbed, whether it had been made form iron or ivory. The Buddha stated that such an inquisitive person might die long before the arrow had been pulled out and the poison removed from the wound.

As skeptical as he was of profound speculation, as reluctant was the Buddha to be impressed by miracles. Once an ascetic came to him and claimed: ”Master, your teaching has now perfected my meditation technique and my control of my own body to such an extent that I am able to walk on the water, back and forth across this lake.” The Buddha smiled and wondered, “And what good does that do? And … by the way, there is a perfectly seaworthy boat over there.”

Just as Jesus was a Jew, Siddhārtha was a Hindu. The Kingdom of God taught by Jesus God and The Nirvana by the Buddha found their origins in Judaism and Hinduism and were perhaps even identical with what others had perceived and preached before them. Certainly. the Buddha, just like Jesus, was fully aware of how the Universe was constructed, at least in accordance with to several philoophers of their time had told their audience, and thus they thought it unnecessary to explain such things in too much detail to people who happened to live in the same imaginary world as they did. Jesus's Kingdom of God seems to have been more of a state of mind than a physical place. Siddhārtha, who apparently came from a relatively affluent and highly educated environment, probably regarded the universe as a logical/mathematical construction, possibly akin to what is symbolically represented by Tibetan mandalas.

Hindu philosophy generally speking perceives the Universe as several different, diverse worlds that together build up a multifaceted, yet uniform, Cosmos where each part corresponds to the whole in accordance with mathematically explainable conditions. Probably reminiscent of the motto inscribed on the Grand Seal of the United States – E pluribus unum, by many - one.

Indian cosmology may divided into two variants. The vertical cosmology, Cakravāḍa, describes the arrangement of the worlds in the form of a vertical pattern in which all units are assigned higher and lower positions. Sahasra cosmology, on the other hand, divides the universe into different groupings, a kind of clusters consisting of thousands of millions of individual worlds. Both cosmologies assume that different universes are continuously created and dissolved, ”as Brahman breathes” and this takes place within infinite, cyclical time intervals.

The governing principle of this infinite, cosmic unity follows the same principles summarized by the four Mahavakyas, ”The Great Sayings”, a concise summary of the content of the Indian teachings known as the Upanishads, ” To Sit Down” some of which were written down long before Buddha appeared, sometime during the 400s BCE, others were written down much later. The last of the 108 Upanishads was written sometime during the 15th century CE.

The four Mahayakas are:

• Prajnana Brahma – insight is Brahman, i.e. the supersensible, ever-present and perfected Reality.

• Ayam Atma Brahma – the self (you) is Brahman.

• Tat Tvam Asi – The essence (sat “existence”) is (asi) you (tvam).

• Aham Brahma Asmi – I am Brahman.

We are thus all part of a Cosmic soul/presence, like a drop of water is an undistinguishable part of the sea. Nirvana might be described as a state when we become one with the Cosmos. Accordingly entering a state of Nirvana does not mean an end to our existence, rather a boundless union with, or maybe an ascendant into, the World Soul – the Brahman. The problem is that Buddhism does not acknowledge the existence of any soul, neither a personal one, nor a World Soul, it is a religion that is anātman ”without a self”. According to Buddhism, every human being is a soulless sum of thoughts, feelings, impressions, heritage, and assembled ”palpable” small parts. Nirvana then does not mean an ascension in the Universe but an extinction, a disappearance through the dispersal of all these components. However, several Buddhist philosophers have argued that these ”parts” of human existence do not dissolve and disappear, but constitute permanent parts of the Cosmos, thus they have basically the same view of the Nirvana state as Hindu philosophers.

Accordingly, when our self disappears through our entry into Nirvana, all parts of our ”person” are spread out throughout the Cosmos. Like a drop of water falliing into the ocean. This is perhaps in line with similar views we might discern in Arthur C. Clarke's fable about the Tibetan monks. By compiling all scattered names of God, The Supreme Being, like dispersed letters of a sacred text, or numbers of a mathematical solution, the monks believe they can find a pattern, a plan for the construction of the universe. When this cosmic order appears with the same clarity as the Noble Eightfold Path the monks hope that through their painstaking compilation of the order of the universe they would be able to save/change the entire existence/world and bring us all closer to Nirvana. It was maybe something like that the lama meant when he explained to the American computer expert that what they were trying to accomplish was not the enabling of an Apocalypse , but something that was not so ”trivial” at all. According to Buddhist/Hindu cosmology, the universe/world cannot be obliterated, only changed and this also happens in accordance with a specific, eternally lasting set of rules.

It was possibly speculation about the underlying order of the Cosmos that led Hindu philosophers in the direction of sophisticated, mathematical constructions. As soon as it is possible to reformulate direct observations of our surroundings into descriptions based on relationships between and symbols of ”natural” phenomena, we humans have passed on to a higher stage of knowledge which, if I remember correctly, the philosopher Adi Shankara (788-829 CE)  tried to explain in a simple manner.

If you take an apple and put another apple next to it, there will be two apples. This is completely easy to understand for each and every of one of us. If you then put an apple and a pear next to each other, it will be not only an apple and a pear, but also two fruits. This is our tangible reality.

However … Shankara named the relationship described above as a ”lower reality”. What is then a ”higher” reality? Yes – abstraction. When we reach an abstract sphere we have broken the glass roof of ”reality” and ended up in a completely different dimension than the world of apples and pears. Let us then call the apple one and the pear one as well. When we at this abstract level put them together the result does not become 11, which would have been completely logical, but two 2. How can 1 plus 1 be something as completely different as 2? Well, the equation indicates a new logical context, an abstraction, and according to Shankara a ”higher reality”. That 1 + 1 = 2 is possibly more difficult to understand than that one apple plus another apple become two apples, though abstract numbers do not indicate that a simple summation of apples is wrong, they are just means to bring our thinking up to a ”higher” level.

Let us now say that apples correspond to gods, according to Shankara this is perfectly OK, though the belief in gods does nevertheless belong to a ”lower reality” than the belief that abstract numbers may describe and explain reality as effectively, and even better, as beliefs in gods. If we replace the names of the gods with numbers this does not mean that we change the basic concept – our human existence is governed by contexts and concepts that we can name and replace with numbers. A relationship proving that we are not masters of our existence but only components within an infinite system transcending our comprehension, but which character we nevertheless inmagines by applying mathematics to calculations of how everything relates to each other.

I assume it was such speculations that long before the Europeans could even have imagined it brought the Hindus to the introduction of the number zero as an absolute point of comparison for everything else. Around 200 BCE, the Hindu philosopher Pingala used the word sūnya to indicate the concept we now call zero and around 600 CE the sign 0 had on the Indian subcontinent been established as a symbol for the number zero. However, it was not until the thirteenth century, after much opposition, that the Italian Leonardo Fibonacci succeeded in introducing the concept into Western mathematics.

Another example of the Hindu's early understanding of mathematical comparisons in order to form a concept of the natuers of the Universe and how everything relates to each other is the invention of the game of chess, an almost incomprehensibly refined model of warfare, as well as the dynamics and structure of the universe.

Chess was probably invented during the heyday of the Gupta Empire (280-550 EC) and was then named Chatarunga. The game came to Europe after the Muslims had had conquered Persia in the 7^th century CE and introduced it to Spain, Sicily and Constantinople, while in Africa the Arab version of chess mixed with more ancient board games like the Ethiopian Senterej. Soon chess was played by the Vikings in Scandinavia and Marabouts in West Africa.

Legend states, it was during the regin of a king called Shahram (or Balhait, or Ladava; legends are unreliable) that a ”Brahmin” named Sissa ibn Dahir (or Lahur, Sessa, or Sassa, ibn is the Arab masculine article so it is likely that in its current version the legend has a Muslim origin) invented the game and gave it as a gift to the king, who became so fond of the game that he offered the ”Vizier” (prince, minister, philosopher, or peasant) whatever he asked for as a reward for such a fantastic pastime. The Vizier said that all he asked was that:

You, Most Revered Ruler, place a grain of rice on the first square of the chessboard and then two on its second. Four on the next, then eight and continue to double the number of rice grains you place on each subsequent square, until the board is full.

It seemed to be a modest request, though the king's accountants found that what Sissa Ben Dahir had requested was no less than 18,446,744,073,709,551,615 rice grains, equivalent to the entire world's rice harvests during several upcoming decades. Sissa Ben Dahir had thus demonstrated the marvel of the logarithmic tables that Napier introduced a thousand years later and which now are used to calculate cosmic distances.

Miraculous numerical sequences and relativity-clarifying geometric figures have been used for thousands of years to explain conditions within the universe and make calculations to support planning and construction.

Leonardo Fibonacci was born in Pisa in 1170 but spent his childhood and youth in Algeria where his father during the rule of the Muslim Almohads worked as a merchant with his office in the city of Bugia and Leonardo did not return to Pisa until he was in his thirties. By then he spoke fluent Arabic and was after trading around the Mediterranean well acquainted with the Arabic numeral system (which originally came from India) and position determinations used by Arab seafarers. In 1202, Fibonacci published his Liber Abaci in which he summarized his Arabic arithmetic skills and it is today considered as one of the most important works in the history of mathematics.

The book begins with the phrase ”The nine Indian digits are: 9 8 7 6 5 4 3 2 1 and with these nine digits, and with the sign 0 all numbers can be written,” then follow algorithms for multiplication, addition, subtraction and division and not least the famous Fibonacci Sequence where each number is the sum of the previous two - 1,2,3,5, 8, 13, 21, 35, 55, 89, 144, etc. Although the sequence now bears Fibonacci's name it was apparently also discovered by the Indian philosopher and mathematician Pingala, but it did not come into general use until the 6th century CE.

It is interesting to notice that if you illustrate the Fibonacci Sequence by a geometrical drawing you obtain the following graph:

Or somewaht more elegant:

This is the so-called Golden Section which was known already by Pythagoras (570-495 BC), who believed that everything in the universe could be described through numerical relations and geometric figures and accordingly founded a religion based on this cosmic harmony. Through their great interest in geometry, classical Greek mathematicians became interested in the strange Golden Section, which, for example, appeared in figures such as pentagrams and icosahedrons.

During these COVID-19 times, it may be interesting to remember that many viruses have a capsule shaped like an icosahedron. Of course, the ancient Greeks did not know this, but several of them regarded The Golden Section as a description of a universal relationship and saw it as a norm for the perfect harmony of dimensions and proportions in architecture, painting and sculpture. They also found The Golden Section in several forms and conditions in the nature that surrounded them.

The notion of The Golden Section's presence in the entire universe became even more pronounced during the Renaissance, especially after the Franciscan monk Lua Pacioli (1445-1517) in his work De Divina Proportione, made The Golden Section into metonym for the all harmony found in God's creation. 

The presence of math in the universe has also been used for the production of fractals, a self-uniform pattern that has the same structure at every scale. Natural fractals are, for example, the branches of a tree or the patterns created by river deltas.

The so-called Tree of Life is, moreover, a central symbol in the Jewish Kabbalah, which through speech, numeric and letter symbolism builds up complicated patterns used to describe the universe and which might even serves as a means for an individual to help God,who Kabbalists calls Eyn Sof, "Something that is hidden", in perfecting His creative process. Maybe something akin to the strange activities of the Tibetan monks in Arthur Clarke's short story. Eyn Sof communicates between the different worlds through His ten sefirot, ”emanations”. By becoming deeply acquainted with the different properties and conditions of each sefrirot the Kabbalist tries to find explanations for both the physical and the metaphysical world and thereby become part of the universal harmony that has been divided and dispersed through human egocentrism and childish arrogance.

I had quite early on heard about the Kabbalah since the father of a very good friend and classmate of mine in Hässleholm was quite deeply involved in Jungian metaphysics and the Kabbalah, and when I later was confronted with Noam Chomsky's transformative grammar while studying linguistics at university, I thought I recognized the incomprehensible diagram trees from the Kabbalah and similar incomprehensibilities, which nevertheless could stimulate some of my confusing thoughts about the mystery of life. By the way, Noam Chomsky was certainly well acquainted with Kabbalan. His parents were Jewish refugees from Russia and in addition to being a principal of a Jewish religious school, his father was a linguist and expert in Hebrew.

Generative grammar, at least in Chomsky's version, did in my opinion view grammar in a similar manner as several mathematicians appeared to perceive the Universe, namely as an ordered system which through rules created by the establishment of a certain structure arrange individual sounds so they become to an effective means of communication between individuals expressing themselves through a common language. Accordingly, our way of rearding the world and expressing how we perceive it became subsumed within an almost mathematically predetermined thought structure. I struggled desperately with those, in my opinion, overly complicated linguistic structural trees and silently cursed my profound disinterest in math and utter inability to absorb the miracles of the wonderful world of mathematics.

And it did not get much better when I began studying History of Religions. My friend and professor Tord Olsson had written his doctoral dissertation on Claude Lévi-Strauss, who was interested in complex diagrams and saw them as a means of explaining human thinking. Lévi-Strauss stated that ”I perceive all problems as being linguistic.” Lévi-Strauss combined what he called structural anthropology with mathematical thinking, for example in an early article Les Mathématiques de l´homme, Human Mathematics, which he published in 1954 in the UNESCO Bulletin des sciences sociales and then continued to refine in book after book. Lévi-Strauss argued that in order to understand the basics of human thinking, and thus the society we have created, it is important to study metaphors derived from physics and mathematics, as these sciences examine man's connection with the natural world order.

Lévi-Strauss, who in addition to mathematics also was fascinated by music, stated that ”sounds and numbers are constantly present in the oldest and most mysterious Kabbalistic texts.” He noticed that there was a fundamental correspondence between grammatical rules and mathematical descriptions of reality. In language, through which we express how we relate to and use our position within the universe, it is not the words themselves that carry meaning but how they are combined, as in mathematics where it is the combinations of numbers that give meaning to equations:

It is the combination of sounds, not the sounds in themselves, which convey meaningful data ... [religious thinking] always progresses from the awareness of opposites towards their dissolution.

During the time I studied in Lund, I sometimes worked at a mental institution and there I came across patients who in their desperate efforts to bring order to their mental chaos devoted themselves to counting everything possible. By combining numerical sequences some of them discerned specific messages aimed at them. Because Chomsky's linguistic tree and Lévi-Strauss's diagrams spun around in my head, tormenting and irritating me by obscuring what fascinated me most in literature, art and religion, namely adventure and inspiration, I could not but relate this number hysteria to madness .

The mental disorder of some of the mental patients probably had to do with obsessive-compulsive disorder, a behaviour characterized by constantly repeated rituals, or thought patterns. Such a condition goes by the international name obsessive-compulsive disorder, OCD. Often the compulsive behaviour does not cause the person who suffers from it any discomfort, but may by them instead be considered as a useful and extremely important method to create calm and harmony around them.

The fixation on certain numbers and an almost uninterrupted counting is often referred to as arithmomania and people suffering from such a mental disorder feel a strong need to count everything; their own actions and/or objects they find in their environment. For example, it is common to manically count steps, the number of letters in different words, cracks in floors and ceilings, line markings on streets, even how many times you breathe, or blink. Such manias can develop into the delusion that if you do not do something a certain number of times, for example touching something, then an accident is due to happen.

As in the religious and scientific examples above, a person suffering from OCD may develop complex systems within which values, ​​or numbers, are assigned to people, objects and events in order to arrange them into a larger, even more comprehensive structures. Occasionally, numbers might be linked to previous events and while the victim remembers such incident over and over again, s/he assign special numerical values to them and arrange in the ”Cosmic patterns” they are apt to construct.

I recall several films depicting arithmomania, such as Ron Howard's A Beautiful Mind, which tells about the mathematician John Nash, who for his game theory in 1994 received the Prize for Economic Science in Memory of Alfred Nobel. While studying at a university, Nash neither goes to lectures nor manages to write a dissertation. Nevertheless, his brain works hard to find mathematical formulas to explain things that no one else is pondering about, such as how birds move in a limited space. He becomes increasingly insane and imagines that through his complicated mathematical calculations enabled to trace the behaviour and plans of enemies to the USA and soon fills a number of notebooks, walls and ceilings with calculations in a shed close to his home, where he lives with his wife and children.

The main character Larry Gopnik's brother in the brother Cohen's film A Serious Man, behaves in a similar manner, spending most of his days and evenings writing down carefully constructed equations and geometric figure intended to constitute a book he calls The Mentaculus that will provide a ”probability map of the universe.”

After stumbling around in an incomprehensive mathematical universe I have overtaken by a slightly confused mood. Before I end up on another trail where I run the risk of getting lost in this seemingly endless cosmos of calculations, correspondences and unexpected contexts, I now give up and for now leave the math to go outside and breath some fresh air.

Barlow, D. H. (ed.): (2014) Clinical Handbook of Psychological Disorders: A Step-by-Step Treatment Manual. New York: The Guilford Press. Charbonnier, Georges (1969) Conversations with Claude Lévi-Strauss. London: Jonathan Cape. Clarke, Arthur C. (2002) The Collected Stories. London: Gollancz. Gbur, Greg (2013) His Wisdom The Defender: A Story, by Simon Newcomb (1900). https://skullsinthestars.com/2013/02/08/his-wisdom-the-defender-a-story-by-simon-newcomb-1900/ Gethin, Rupert (1998) The Foundations of Buddhism. Oxford: Oxford University Press. Grattan- Guiness, Ivor (2003). Companion Encyclopedia of the History and Philosophy of the Mathematical Sciences. Baltimore: The Johns Hopkins University Press. Havil, Julian (2014) John Napier: Life, Logarithms, and Legacy. Princeton NJ: Princeton University Press. Lévi-Strauss, Claude (1995) Myth and Meaning: Cracking the Code of Culture. New York: Schocken. Lévi-Strauss, Claude (2008) ”Les mathématiques de l'homme,” Sciences humaines, N^o 8. Scholem, Gershom (1978) Kabbalah. New York: Meridian. Scholz, Carter (2003) The Amount to Carry. London: Picador.

Då det gäller matematik befinner jag mig på en neanderthalmans nivå. Jag begriper i stort sett ingenting och ju mer jag kämpar med att förstå, desto mindre begriper jag. Det måste finnas några vindlingar i min hjärna som inte fungerar, eller kanske de saknas.

Redan på lågstadiet blev matematiklektionerna en plåga för mig, för att inte tala om mattehemläxorna, som berövade mig tid som kunde användas till annat. Den första och enda gång jag har anklagats för fusk var när jag på mellanstadiet lämnade in en matteskrivbok för att läraren rutinmässigt skulle kontrollera om jag gjort läxorna och han då fann att flera av sidorna var fullklottrade medan andra var tomma. 

– Vad menas med detta? På flera veckor har du inte gjort vissa läxor! Jag medger att du gjort en del, men andra inte. Vad jag inte begriper är varför du lämnat blanka sidor mellan dem du gjort? Försökte du lura mig att tro att du gjort allt? Kom ihåg att jag kollar om varje läxa är gjord, eller ej.

– Där jag inte har skrivit in något beror det på att jag inte begripit något. Då jag blivit äldre och klokare tänker jag fylla i dem.

Jag menade allvar, men läraren tyckte antagligen jag var knäpp, eller försökte skyla över min lathet. Jag undrar om jag någonsin skulle ha kunnat fylla i de där sidorna. Det kändes som en befrielse då jag efter avslutad skolgång befriades från matematikens gissel.

Då jag förr i tiden inte begrep vissa saker antog jag att de var oerhört viktiga och eftersom min tankevärld inte klarade av att handskas med sådana obegripligheter som matematik betraktade jag det som en plåga, ett ständigt överhängande hot. Det har nu gått över. I skrivande stund slår det mig att under den större delen av mitt liv har jag inte behövt befatta mig med sådant som jag i min ungdom ansåg var oerhört viktigt att begripa och behärska.

Vad jag däremot alltid har gillat är att försjunka i musik och religiösa grubblerier, men det betyder inte att jag begriper vilka regler och mentala strukturer som ligger bakom musik och religion. Jag kan inte spela något instrument och anser mig inte tillhöra någon religiös organisation, men jag lyssnar med glädje och intresse till all möjlig musik och har deltagit i en mängd religiösa ceremonier, i vitt skilda sammanhang och har emellanåt blivit djupt gripen av vad jag upplevt.

Antar att religion, liksom musik och matematik, har har med ordning och struktur att göra. Den troende ser sin religiösa övertygelse som ett regelverk, en förklaring till hur allt fungerar och är uppbyggt. Hen känner sig delaktig i ett system som genomsyrar och styr hela tillvaron. Likaså är musik ett harmoniskt system, där varje enskild del ingår som ett väsentligt fragment inom en struktur som skänker oss engagemang eller lugn. Liksom vår tillvaro kan en del musik framstå som kaotisk, men även kaos kan anses uppgå i en allomfattande konstruktionen som tycks vara en del av, eller möjligen en återspegling av en kosmisk ordning som styr hela skapelsen. 

En sfärernas harmoni där du och jag liksom toner, ord eller siffror ingår som små, men kanske trots allt väsentliga detaljer. Liksom vårt tal speglar vår fantasi och förställningsvärld, så kanske även musik och matematik ge ett återsken av den kosmiska ordning vi alla är en del av. Kanske matematiken är det språk som klarast visar på sådant sammanhang.

John Napier (1550-1617) var en skotsk adelsman som avskydde korkade prästers fastklamrande vid obevisade dogmer, som de dessutom ägnade sig åt att tvångsmata sina församlingsmedlemmar med. Följaktligen var Napier en entusiastisk anhängare av de skotska presbyterianerna, som inte ville ha med biskopar och påven att göra. De menade att Gud stod över allt och att prästadömet därmed var såväl onödigt, som förtryckande. Det enda som räknades var Bibelns suveränitet och nåden genom tron på Kristus.

Napier menade att Universums grundläggande sanningar fanns att söka i Bibeln. Gud talar till oss människor genom sin Heliga Skrift , men det gäller att tolka dess innehåll på rätt sätt. Liksom matematiken kan förklara och bevisa kosmiska sammanhang, kunde den enligt Napier också användas för klargöra Bibelns inre budskap. Napier publicerade en kommentar till Uppenbarelseboken – A Plaine Discovery of the Whole Revelation of Saint John, En rationell upptäckt av Sankt Johannes fullständiga uppenbarelse. En redovisning framställd i strängt matematisk form med postulat, propositioner och bevis, som Napier tillämpade för att bevisa att påven är identisk med Antikrist och att världen skulle komma att gå under någon gång mellan åren 1688 och 1700. Napiers psyke var, liksom hos många andra genier, en kombination av stor begåvning och en hel del galenskap.

Napier var ett matematiskt geni och kunde dessutom uttrycka sig på flytande latin och forngrekiska, det senare var vid den tiden (och även nu) mycket ovanligt. Numera är John Napier mest känd som uppfinnare av matematiska logaritmer, som han beräknade genom användandet av en egenhändigt förfärdigad apparat kallad Napiers ben. Han vidareutvecklade även användningen av decimalpunkten i aritmetik och matematik, något som redan italienaren Leonardo Fibonacci lärt sig från muslimerna och börjat använda omkring år 1200.

I sin bok Mirifici Logarithmorum Canonis Descriptio förklarade Napier principerna kring sitt användande av logaritmer (de benämndes så långt senare) och presenterade de första logaritmlistorna baserade på hans användande av Napiers ben. Den högst originelle och tämligen förmögne Napier arbetade helst på egen hand, men genom sin vän John Craig hade han uppenbarligen viss kontakt med dansken Tycho Brahe, som hade sitt observatorium på ön Ven i Öresund.

Under alla förhållanden skrev Craig någon gång under 1590-talet ett brev till Brahe i vilket han redogjorde för Napiers användande av logaritmer, något som blev Brahe till stor nytta då han, våldsam och impulsiv, 1597 blivit ovän med Christian IV och tvingats fly till Prag där han tagits emot med öppna armar av kejsaren Rudolph II. Denne högst originelle härskare försåg Brahe med ett nytt observatorium i staden Benátky nad Jizerou, norr om Prag, där Brahe under de sista åren av sitt liv tillsammans med att annat geni, Johannes Kepler, med hjälp av Napiers logaritmer formulerade tre grundlagar för planeternas elliptiska omloppsbanor kring solen, samt beräknade den tid det tog för dem att göra sina varv. Logaritmerna gjorde det möjligt för dem att handskas med mycket stora tal och sedan dess har logaritmer haft stor betydelse för astronomer.

Trots detta ansåg Napier sin fullkomligt knäppa tolkning av Uppenbarelseboken vara hans största insats för mänsklighetens bästa och till skillnad från sina andra böcker, som var skrivna på latin, gav han ut sin uppenbarelseskrift på engelska för att hans ”enkla” framställning därigenom effektivt skulle kunna ”instruera hela denna ö”.

När jag skriver detta hör jag hur de hopplösa duvorna kuttrar på balkongen utanför. För en månad sedan röjde vi undan ett av deras bon och huset blev då invaderat av nästan mikroskopiska duvlöss, som bosatte sig i våra sängar, bet oss och sög vårt blod. Det var därför med intresse jag nu läste om hur Napiers grannar i Edinburgh berättat hur han för att bli av med duvor, som retade honom till vansinne, doppade vetekorn i alkohol, som han sedan spridde ut på sin gård. Då de redlöst berusade duvorna inte förmådde lyfta från marken sprang han ut och nackade dem.

Tillbaka till ämnet. Logaritmer? Du som läser detta vet säkert vad det rör sig om, men jag visste det inte innan jag började läsa om John Napier och begriper inte ens nu vad det egentligen rör sig om. Jag borde antagligen fråga någon matematiker, men hur skulle han kunna förklara det hela för en matematisk idiot som jag? Jag antar dock att det rör sig om serier där talen hela tiden ökar i en bestämd följd. Vad ordet betyder är inte så svårbegripligt – grekiskans logos kan betyda ”förhållande”, ”plan”, ”förnuft”, alltmedan arithmos är ”siffror”. En logaritm skulle alltså kunna vara något i stil med principen 10¹-10²-10³-10^4, o.s.v., alltså en serie där varje tal, ett efter ett, fördubblas och multiplikation på så vis förvandlas till addition – tror jag.

Nåväl, mot slutet av sitt liv fick Napier besök av professorn i geometri vid Oxfords universitet, Henry Briggs, som föreslog honom att utveckla sina tidigare logaritmtabeller på bas av något som kallas för 10-logaritmen. Napier förklarade att han funderat på att göra det, men att hans återstående livstid inte skulle räcka till. Briggs utarbetade då på egen hand en sådan tabell som publicerades samma år som Napier dog, 1617, och som innehöll logartitmen för alla heltal mellan 1 och 1 000. Sju år senare gav Briggs ut en bok som innehöll ”40 000 logaritmer, beräknade med rötter upp till 54:e ordningen och resultat med 30 decimaler.” Jag har inte aning om vad det kan betyda. Men, en samtida astronom skrev att Briggs insats var fullkomligt revolutionerande

genom att reducera till ett par dagars arbete sådant som tidigare tagit flera månader i anspråk har Briggs verk fördubblat livslängden för en astronom och skonar honom nu från de fel och den avsky som som är oskiljaktig från långa beräkningar.

År 1881 satte sig professor Simon Newcomb ner i biblioteket på Förenta Staternas Marinobservatorium, vars föreståndare han var, och slog upp en logaritmtabell. Newcomb hade utfört en fullständig revision av de elliptiska omloppsbanorna för Merkurius, Venus, Tellus, Mars, Uranus och Neptunus och sammanställt tabeller som visade hur hans beräkningar hade utförts. Han hade givetvis då använt sig av logaritmtabeller. Medan Newcomb bläddrade i tabellen han lagt framför sig på bordet upptäckte han att de första fem sidorna i tabellboken var betydligt mer slitna, tummade och sönderbläddrade än de följande sidorna.

Vad han fann var att inom varje lista som involverar en stor mängd siffror – längden på floder, dödstal, havsdjup, inkomster, befolkningsmängder, m.m., så börjar de flesta siffermängderna med talet ett. Och än mer förvånande – det är fullt möjligt att åstadkomma nästan identiska kurvor baserade på talen i listor med olika fenomen, trettio procent av talen börjar då med siffran ett, sjutton procent av dem med en tvåa och sedan sjunker förekomsten successivt ner till 4,6 procent för siffran nio. Allt i enlighet med nedanstående kurva:

Kurvan som Newcomb upptäckt uppkommer vid sammanställningen av siffror från i stort sett allt statistiskt material, både sådant som genererats av mänskliga aktiviteter, som mätningar av olika naturliga fenomen, blir i stort sett alltid densamma. Ju större och mer varierade siffrorna från olika datamängder är, desto mer närmar sig sifferfördelningen den kurva som denna så kallade Benfords lag förutspår.

Att fenomenet kallas Benfords lag beror på att en fysiker vid namn Frank Benford började tillämpa Newcombs metod på sammanställningar han gjorde av prislistor, sportresultat, ytor bevattnade av olika floder, elektricitetsräkningar, till och med gatuadresserna till amerikanska fysikerförbundets medlemmar. Sammanlagt innehöll Benfords listor 20 229 olika tal och de kurvor de uppvisade bevisade vad Newcomb tidigare kommit fram till. År 1938 redovisade Benford resultaten av sina undersökningar i artikeln The law of anomalous numbers, Lagen om avvikande tal, publicerad i Proceedings of the American Philosopical Society. 

Avvikelser från Benfords lag tyder på manipulationer – på påhittade siffror. Under senare år har ett växande antal statistiker, revisorer och matematiker övertygats om att lagen faktiskt utgör ett kraftfullt och relativt enkelt verktyg för att bevisa misstankar om allsköns bedrägerier, som skattefusk, oärliga revisioner, till och med datorbedrägerier, som de berömda troll, falska identiteter, som ryssar uppenbarligen använde för att manipulera det amerikanska valet 2016.

Napier, Newcomb och Benford utförde sina väldiga beräkningar av statistiskt material innan användningen av datorer och miniräknare. Vad som nu kan räknas fram på ett par sekunder tog tidigare flera år av träget, ytterst tålamodskrävande räknande i anspråk. Vad som också är intressant är att samtliga tre ägnade sig åt dessa omfattande logaritmövningar som en bisyssla.

Napier var invecklad i sina egendomliga och av honom egenhändigt påhittade sifferangivelser i Bibeln, Benford var under arton år en samvetsgrann och flitig ingenjör på General Electrics ”ljussättningslaboratorium” och arbetade sedan ytterligare tjugo år på företagets forskningslaboratorium. Han var expert på optiska fenomen och tog ut tjugo patent på olika optiska instrument. Newcomb var astronom, men även en ekonom vars teorier hyllades av igen mindre än John Maynard Keynes. Newcomb talade franska, tyska, italienska och svenska, var till högt upp i åren en aktiv alpinist och skrev även flera populärvetenskapliga böcker och en science fiction roman – His Wisdom The Defender, A Story, ”Hans visdom Försvararen, en berättelse”. Romanen har en hel del likheter med Marvelkaraktären The Iron Man, Järnmannen, hjälte i tre populära filmer från 2008, 2010 och 2013.

Iron Man var från början en seriehjälte från Marvel Comics  skapad av författaren och förläggaren Stan Lee. Superhjälten gjorde sin debut 1963 i Tales of Suspense No. 29. I det privata är Iron Man Anthony Edward "Tony" Stark, en amerikansk miljonär, storföretagare, playboy och genialisk vetenskapsman. Han lider av en livshotande bröstskada till följd av en kidnappning under vilken hans gisslantagare försökte få honom att konstruera ett massförstörelsevapen, men han lyckas istället tillverka en högteknologisk flygdräkt och med den fly ur sin fångenskap. Tony Stark använde sedan sin dräkt för att som Iron Man bekämpa ondskefulla krafter.

Jag har inte en aning om Stan Lee läst och låtit sig inspireras av Simon Newcombs numera tämligen okända roman, men hans Tony Stark är onekligen liksom Newcombs Professor Campbell, en heroisk och stormrik vetenskapsman som kring sig samlar ett gäng trogna medkämpar och tillsammans med dem bekämpar såväl världens ondska som ett opålitligt manipulerande etablissemang.

Newcombs roman utspelar sig under 1940-talet och berättar hur världen genom en genial vetenskapsmans heroiska kamp förvandlas till ett fredligt Utopia. Den inleds med hur Professor Campbell, från Harvard University, tillsammans med två assistenter gör två revolutionerande uppfinningar. Han finner en metod för att omvandla aluminium till ett oerhört flexibelt material för motorcyklar och bilar, som han driver med etherine som utvinns direkt från atmosfären i form av luminiferous aether, ljusbärande eter, ett ämne som motverkar gravitationskraften. Campbell lämnar universitet och blir stormrik. Hans andra uppfinning är något han kallar motes, en slags flygmaskiner, som blir grunden för ett globalt nätverk av lufttransporter.

I hemlighet organiserar Professor Campbell även en grupp intelligenta och universitetsutbildade, unga och atletiska män, som han tränar i att använda en mekanisk flygdräkt – en tättsittande läderjacka försedd med tuber som liknar små orgelpipor. Så här beskriver Campbell det första flygförsöket med en sådan flygdräkt:

Den småvuxne mannen lyfte långsamt från golvet. Han påminde om de spiritistmedier som för hundra år sedan påstods kunna levitera från marken. På kort tid hade han nått taket som han hindrades från att kollidera med genom repet som vi bundit kring hans fötter. Snart rörde han sig fritt kring i rummet, i olika riktningar som han valde genom genom en mycket lite lutning av handtagen. Han manövrerade dem och svängde runt i cirklar, förankrad genom repet röde han sig i alla riktningar.

Med hjälp av sina motes och sin tämligen oansenliga arme av flygande män försöker Professor Campbell att kring hela jorden åstadkomma ett slutgiltigt upphörande av all krigföring och dödande genom vapen. Men, hans strävan motverkas intensivt av politiska, militära och journalistiska makter som gör allt för att misstänkliggöra hans bemödanden att skapa en global, permanent fred, samtidigt som de vill lägga vantarna på hans ytterst effektiva vapen.

Kanske var det Newcombs upptäckt av Benfords lag, som tycktes bevisa att det fanns en fast, naturlig struktur bakom tillvarons uppenbara kaos, som fick honom att tro att vi kunde anpassa mänsklig utveckling till ett välreglerat kosmos, styrt av upplysta vetenskapsmän. Något som jag tror är något som aldrig kommer att ske – min erfarenhet säger mig att folk är lika intelligenta, eller galna, viken utbildning de än har och vad de än ägnar sig åt. Visst är kunskap viktig, men den gör oss inte till bättre människor, kanske effektivare administratörer men inte till några moraliskt högstående individer. Reinhard Heydrich var exempelvis en stilig man, känslig musiker, en ovanligt intelligent person och samtidigt en ytterst effektiv administratör av massutrotningen av judar och andra människor som av Tredje Riket ansågs ”ovärdiga att leva”. Något galnare och mer bestialiskt är svårt att tänka sig.

Det var en novell om en liten grupp välvilliga och excentriska munkar som strävar efter något som kan kallas en ny världsordning som fick mig att fundera kring kosmisk ordning, matematik och religion och skriva den här essän. Arthur C. Clarks The Nine Billion Names of God från 1953 börjar med att en tibetansk lama, munk/lärare, besöker ett dataföretag på Manhattan. Han är intresserad av att köpa förtagets senaste modell av Automtic Sequence Computor Mark V och även under tre månader anställa två dataingenjörer för att omprogrammera datorn så att den kan behandla ord istället för siffror och tillhandahålla munkarna i hans kloster med utskrifter av de namnlistor som datorn kommer att producera.

Då den förbluffade VD:n undrade vad syftet med att köpa en sådan dator kunde vara, svarade laman att då hans kloster grundades för trehundra år sedan var dess syfte att registrera alla tänkbara namn på Gud. Efter flera år av träget räknande, meditation och intensivt funderande hade munkarna kommit fram till att att de mest heltäckande namnen skulle bestå av ord med mindre än nio bokstäver och att de beräknades uppgå till nio biljoner (nio tusen miljarder). Att sammanställa och skriva ut alla dessa namn för hand skulle ta 15 000 år i anspråk, även om de mest uppenbara nonsenskombinationerna uteslöts. Det var för att påskynda den tidsödande processen som klostrets lama nu hade beslutat sig för att utnyttja modern datateknologi.

Då VD:n vidare undrade vad en så märklig process skulle leda till svarade laman att det hela hade med hans religiösa tro och jordiska uppdrag att göra. Att det rörde sig om ett ordnande av tillvarons kaos:

Kalla det för en ritual om ni så vill. Men, det är mer än så. Det är en fundamental strävan att etablera en process som kan bringa befrielse åt mänskligheten. Alla dessa namn – Gud, Jehova, Allah och så vidare – de är alla en beteckning på Ett Högsta Väsen, men likväl rör det sig inte om mer än etiketter framställda av människor. Det är där som problemet och dess lösning finns. Det vore alltför omständligt att vid det här tillfället gå in på projektets enskildheter, men … i korthet går det ut på att någonstans bland alla dessa möjliga kombinationer av bokstäver som skapats kring Gud är det möjligt att finna de rätta namnen och det är genom en systematisk permutation av bokstäver som vi under hundratals år har ägnat oss åt att framställa en lista på alla dessa möjliga namn. […] med er hjälp kommer vi nu att kunna slutföra arbetet på hundra dagar.

Antagligen är Arthur C. Clarkes lilla berättelse om tibetanska munkars hemlighetsfulla datoranvändning orsaken till att det nu blivit tämligen vanligt med berättelser om högteknologiskt skolade munkar som i djupet av Himalaya bekämpar ondska och försöker göra välden till en bättre plats.

Clarke var säkerligen inspirerad av en kombination av det tidiga nittonhundratalets spekulationer kring Agartha, ett ariskt drömrike beläget bland Himalayas otillgängliga bergsmassiv (vars existens exempelvis Heinrich Himmler var övertygad om) och James Hiltons roman Bortom Horisonten från 1933. År 1937 filmades Hiltons roman av den geniale Frank Capra och då den någon gång under 1960-talets början visades på TV blev den en stor inspiration för mig och mina kamrater då vi lekte hur vi omkom i snön.

Tillbaka till The Nine Billion Names of God. Efter tre månader finner vi de två dataexperterna under ett samtal medan de ser ut över Himalayas bergsmassiv och Tibets dalgångar. De tre månaderna är snart till ända, men de känner en viss oro inför sin avresa. Vad kommer deras hårda arbete tillsammans med de tålmodiga och vänliga munkarna att mynna ut i?

Allt har fungerat över förväntan. Den åbäkiga datamaskinen hade flugits in till ett närbeläget primitivt, men fullt brukbart flygfält. Installationen hade inte varit speciellt besvärlig. Till experternas förvåning hade klostret varit försett med moderna, dieseldrivna generatorer. De hade utan besvär installerat ett program som omvandlade siffror till bokstäver och snart hade maskinen producerat omfattande listor med gudsnamn, samtliga med mindre än nio bokstäver och inget med mer än tre konsonanter eller vokaler i följd. Munkarna hade klippt orden från de långa dataremsorna och arrangerat dem i omfattande böcker, alltmedan de mumlade sina mantran, bönekvarnarna surrade och böneflaggorna fladdrade i den svala bergsbrisen.

Emellertid hade en av experterna nyligen haft ett längre samtal med laman och förklarade nu för sin kollega att munkarna sade sig att inom kort skulle de ha listat ut samtliga gudsnamn. De kallade ”summan” av gudsnamnen för Det Högsta Väsendet, fast egentligen rörde det sig om något annat än en varelse. Det var snarast en slags allomfattande närvaro bortom mänsklig tankeförmåga. När Hans syfte med jordens skapelse hade uppfyllts skulle den mänskliga rasen existens upphöra i sin nuvarande form. Dataexperten hävdade att det hela var en blasfemisk och uppenbarligen fanatisk tanke.

Han hade frågat laman om det var Apokalypsen, Den Yttersta Domen, han talat om. Men laman hade enbart lett inåtvänt, skakat på huvudet och betraktat dataexperten ”som om jag vore klassens dumskalle och konstaterat att ´så trivialt är det inte´”.

Han var nu orolig för vad som snart skulle ske. Då munkarna klistrat in det sista gudsnamnet i sin väldiga bok och inget hände skulle de antagligen bli oerhört besvikna och bedrövade. Det fanns också en risk för att de i allmänhet så vänliga och tålmodiga munkarna skulle vända sin frustration mot de amerikanska dataexperterna och vredgas på dem. De beslöt sig därför för att så fort de levererat den sista datautskriften, innan datorn slagits av och munkarna lyckats föra in det slutgiltiga namnet i sin bok, så skulle de två amerikanerna i hemlighet lämna klostret och ge sig av med det flygplan som regelbundet besökte dalen.

Några dagar senare ger sig dataexperterna skymningen, alltmedan klostrets samtliga munkar är fullt sysselsatt med att föra in de sista gudnamnen i sina väldiga böcker.  Med två bergsponnies och utan att ha sagt säga farväl rider de i smyg ner från klostret. Då de kommit på behörigt avstånd håller de in hästarna och blickar upp mot klostret. 

George vände sig om i sadeln och blickade tillbaka upp längs bergsstigen. Detta var den sista platsen från vilken man kunde få en klar bild av lamaseryt. De bastanta, kantiga byggnaderna mörknade i solnedgångens efterglöd; här och där lyste ljus som genom hyttventilerna på sidorna av ett kryssningsfartyg.

Utan att ta blicken från klostret undrade George, nästan viskande, om hans kamrat liksom han antog att datamaskinen nu stannat och att munkarna just fört in det sista gudsnamnet i en av sina böcker.

"Se" viskade Chuck och Goerge lyfte blicken mor himlen (det finns alltid en sista gång för allt).

Över deras huvuden, slocknade stjärnorna stillsamt.

Trots sin korthet och uppenbara enkelhet har Clarkes novell blivit ordentligt uppmärksammad, inte minst inom amerikanska avantgarde kretsar där flera experimenterande postmodernistiska författare har skapat berättelser kring den. Märkligast bland dem är antagligen Carter Scholzs  novell Nine Billion Names of God som har formen av en brevväxling mellan en pretentiös plagiatör, ”Carter Scholz”, och en förlagsredaktör som refuserat novellen på grundval av att den ord för ord är ett plagiat av Arthur C. Clarkes novell.

Författaren vägrar acceptera förlagets argument och plågar dess alltmer förtvivlade redaktör med en spärreld av bevis för att hans slaviska Clarkekopia är ett unikt verk. Bland annat hävdar han att eftersom Clarkes historia skrevs trettio år tidigare kan den därmed inte vara samma berättelse som den Scholz nu har ”författat”. Men … den är ju in i minsta detalj exakt identisk med sin förlaga, hävdar förlagsredaktören, varvid Scholz genmäler att han är av en helt annan uppfattning beroende på att den tid vi nu lever i är fullständigt annorlunda än den som existerade för trettio år sedan. Ingen kan förneka att en berättelse är ett barn av sin tid. Scholzs novell kan tyckas vara identisk med Clarkes men eftersom den ”skrivits” nu så kan den omöjligt vara densamma.  Redaktören  förklarar att Scholz påstående är orimliga, men den envise ”författaren” framhärdar i sin galenskap – han påstår att allt är plagiat och skriver ett brev där varje ord är angivet med citatationstecken. Redaktören sägar att han får huvudvärk av att läsa sådan smörja. Scholz påstår att hans Nine Billion Names of God är ett ready-made konstverk som Duchamps fontän och Warhols brillolådor. 

Den uttröttade redaktören erbjuder sig att köpa Scholz manuskript, bara han slutar plåga honom med sina idiotiska brev, han tillägger dock att ett seriöst företag omöjligt kan publicera ett plagiat. Men, Scholz tystnar inte, han skriver att texten är en kuliss bakom vilken en författare döljer sitt rätta jag. ”Hur kan man veta det?” undrar redaktören, ”det är just det som är skrivandets mysterium” hävdar Scholz. Då redaktören svarar att vad Scholz än säger så är hans text ett plagiat, så påstår slutligen ”författaren” att texten kom ut ur en dator efter det att han programmerat den med slumpvis valda ord. Han får inget svar – förlaget har gått i konkurs. 

Carter Scholz har en märkligt lyrisk, men likväl distansierad berättarröst. Jag kunde inte undå  att fascineras och skaffade en novellsamling The Amount to Carry. Novellen som gett titeln till samlingen, ”Det redovisade värdet”, skildrar hur poeten Wallace Stevens, kompositören Charles Ives och Franz Kafka år 1921 på ett jättelikt hotell någonstans i Europa träffas under en imaginär konferens för försäkringsagenter – Conference of Intenational Insurance Executives. Ett genialt infall eftersom samtliga dessa udda genier faktiskt arbetade inom försäkringsbranschen och åldersmässigt sett var det inte fullkomligt omöjligt att de kunde ha träffat varandra. År 1921 var Kafka trettioåtta år, medan Stevens var fyrtiotvå och Ives fyrtiosju. Kafka och Ives hade sina skapande perioder bakom sig, medan Stevens mognade sent som poet.

Var och en irrar kring i det enorma hotellet, som tycks vara en kombination av tjugotalets modernism och ökande komfort, med Kafkas mardrömsvärldar och Borges labyrinter. Scholz är intimt förtrogen med tre männens olika livssfärer och låter i deras funderingar deras verk och liv flyta samman. Vid två tillfällen sammanstrålar de – Ives spelar piano i en lobby där Stevens slagit sig ner i en fåtölj med en cigarr och The Herald som berättar om en italiensk politisk gruppering som kallar sig fascisti och en obskyr demagog i München med chaplinmustasch.

Kafka uppenbarar sig försynt och diskret i en dörröppning. Stevens lystrar till Ives musik, den tilltalar och oroar honom. Den är fylld av dissonanser men det hörs tydligt att dessa fullt medvetet är inlagda i en melodi baserad på en koral Stevens hört i en kyrka i sin ungdom. Den bleke, gänglige mannen i dörröppningen som Stevens i sina tankar har identifierat som en äkta mellaneuropeisk jude tar plötsligt till orda och deklarerar att han känner igen melodin. Han har hört den i München tio år tidigare, den utgjorde slutet på en symfoni dirigerad as Gustav Mahler. Rörd och överraskad slutar Ives spela. I verkligheten uruppfördes inte symfonin förrän 1947.  Faktum är dock att Mahler ett år före sin död hade fått sig tillsänt noterna till Charles Ives Tredje Symfoni och hade haft för avsikt att uppföra den, men han dog året efter, utan att projektet förverkligades. Det visar sig snart att de tre försäkringsagenterna har en hel del gemensamt, både smak och triviliateter. De möts åter under en lunch, men talar då förbi varandra och är snart åter ensamma med sina funderingar i det väldiga hotellets ensliga korridorer och anonyma hotellrum. I sina tankar sammanfattar Stevens kontentantan av såväl försäkringsbranschen som tillvaron i stort: "Den yttersta tron är att tro på litteratur och dikt som du vet är konstruerade och påhittade, eftersom det finns inget annat." Låt oss ta en titt på dessa märkliga försäkringsagenter. Kafka har jag redan skrivit en del om, så vi ställer honom åt sidan. 

Wallace Stevens (1879-1955) räknas till USAs främsta poeter. Utbildad vid Harvard och New York Law School tillbringade han större delen av sitt liv som en högt uppsatt tjänsteman inom försäkringsbranschen och blev 1934 vice VD för Hartford Livestock Insurance Company. Stevens specialitet var att undersöka huruvida en satsning på enskilda personers självförtroende, pliktkänsla och lojalitet var tillräcklig grund för risktagningar och i satsningar på såväl individer som företag. Han skrev också om möjligheten att försäkra mot konkurser och hur man undersöker företagsanställdas solvens.

Det kan tyckas att undersökningar kring ett företags riskhantering borde vara föga inspirerande för en stor poet. Stevens betraktade dock även poesi som en form av riskhantering. En god poet måste väga varje ord gentemot helheten, harmonisera det med tanke och struktur. Små misstag kan få katastrofala följder och ödelägga vad som annars skulle kunna ha blivit ett utmärkt konstverk.

Byråkraten Wallace Stevens betraktade sig som en anonym kugge inom ett omfattande system, ett tankesätt som också präglade en stor del av hans lyriska produktion. Att uppgå i tillvaron, i realiteter, i naturen och uppmärksamma de stora sammanhangen bakom allt, vore en form av religion befriad från tron på en allsmäktig, medlidande och personlig Gud. Mot slutet av sitt liv kämpade Stevens med möjligheten att omskapa Dantes Divina Commedia på ett sådant sätt att den reflekterade vår tillvaro som inneslutna i en ”darwinistisk värld”, där förhållanden är förutbestämda av en kosmisk kraft, inte en gudom, och att en upplösning av jaget inte vore slutet på allt, utan en lycklig befrielse. Onekligen en tanke som tycks vara nära besläktad med buddhistiska föreställningar.

Stevens var fascinerad av konst som ett medel för meditation och en öppning till andra världar. Han skrev dikter om verk av Picasso och Klee och hans poesi har inspirerat en hel del konstnärer, exemplevis David Westhead som skapat en omfattande Wallace Stevens Suite.

Under sin imginära konferens låter Carter Scholz kompositören och försäkringsagenten Charles Ives presentera sin pamflett The Amount to Carry som avhandlar vilken form av försäkring du kan behöva för att skydda dig själv och din företagsverksamhet, samt bedöma hur omfattande försäkring du bör teckna.

Faktum är att Charles Edward Ives (1874-1954) faktiskt författade en sådan skrift, men han är mer känd som en amerikansk avantgarde kompositör. Under femtio- och sextiotalen uppmärksammades Ives av djärva musikinnovatörer som John Cage och experimenterande jazzmusiker. Han hyllades som en pionjär inom polytonalitet, polyrytm, tonkluster, användandet av aleatoriska/slumpmässiga element, samt kvartstonalitet.

För mina öron kan Ives musik låta såväl stillsamt meditativ, som dynamiskt spänningsfylld. Jag upptäckte honom genom Torsten Ekboms suveräna essäsamling Experimentfälten, där han bland annat skriver om Ives märkliga The Unanswered Question, Den obesvarade frågan:

Lyssna exempelvis till den sällsamt sköna och suggestiva orkestermeditationen ”The Unanswered Question” från 1906. Stycket är uppbyggt av tre fristående lager eller sektorer som spelas ut mer eller mindre oberoende av varandra. En stråkgrupp som placeras off-stage spelar pianissimi en långsamt framskridande diatonisk ackordföljd med svävande tonalitet. En ensam trumpet intonerar ett femtonigt, dissonant motiv som återkommer oförändrat sex gånger. Frasen med sin uppåtstigande nona och mjukt fallande ters har frågans undrande tonfall. Man tycker sig nästan höra orden bakom frasen, något om transcendentalisters undran inför människans plats i Naturen och Skapelsen.

All musik Ives skrev var präglad av visuella föreställningar, den var således i allra högsta grad en ”programmusik”. Långt efter det att han skrivit Den obesvarade frågan förklarade Charles Ives att den inledande, tystlåtna och impressionistiska stråksviten skulle framställa ett prästerskap ”som ingenting, förstår, ser eller hör”, då de tystnat ljuder en ensam trumpetslinga – ”den obesvarade frågan” som inte förklaras men rör existensens gåta. Ives menade att eftersom den driver utvecklingen framåt måste en sådan fråga förbli obesvarad, Under styckets gång, det varar mindre än fem minuter, bryter sig fyra käbblande flöjter (i den version jag lyssnar på är det två flöjter, en klarinett och en oboe) in över stråkkvartettens meditativa svit, enligt Ives skulle de motsvara ”de kämpande besvararna”, men de ger snart upp och stycket utmynnar med den stillsamma frågan som följs av tystnad. Enligt Ives var hans korta stycke ”ett kosmiskt landskap”.

Carter Scholz uppslagsrika och fascinerande sammanförande av försäkringsagenterna är enbart en av  femton andra ofta häpnadsväckande berättelser som utmanar tid och rum och som samlats i en bok med samma namn som berättelsen ovan The Amount to Carry. Flera av novellerna  tangerar den här essäns tema – matematik och kosmisk ordning. Exempelvis Katastrofmaskinen som bygger på teorier som under 1960- och 1970 talen utvecklades av matematikerna René Thom och Christopher Zeeman.

Att försöka ge en enkel förklaring av vad en katastrofteori är innebär att jag ger mig ut på tunn is eftersom jag knappast begriper något av den. Inom matematiken undersöker katastrofteorin matematiska modeller inom vilka en variabels värde förändras i enlighet med regler beroende av värden som skapats av modellen själv. Sådana så kallade dynamiska system uppvisar i allmänhet en stor stabilitet och en relativ okänslighet för inverkan från yttre faktorer, men under vissa förutsättningar kan jämviktsläget dramatiskt förändras, ofta under påverkan av ytterst små förändringar i de yttre faktorerna. Med hjälp av komplicerade matematiska beräkningar och geometriska strukturer kan sådana plötsliga förändringar inom dynamiska system, som i allmänhet utvecklats gradvis, studeras och möjligen åtgärdas. I dessa sammanhang hänvisar ordet katastrof till en plötslig, diskontinuerlig övergång till ett nytt ofta kaotiskt tillstånd.

Som i flera andra av sina berättelser för oss Scholzs i Katastrofmaskinen in i sterila korridorer och rum inom forskningslaboratorier, flerfamiljshus och astronomiska observatorier för att där demonstrera hur vi människor ofta tappar greppet om vad vårt arbete faktiskt kan leda till – död och förstörelse. I Katastrofmaskinen möter vi en udda och missförstådd vetenskapsman som i det närmaste oförskyllt hamnat inom en militärtekniskt, fullständigt känslokall organisation, som håller på att omsätta hans geniala teorier kring mathematics of loss, förlustmatematik, till ett massförstörelsevapen. I sin förtvivlan utropar den geniale forskaren: ”Och jag som trodde att jag var här för att räkna!” Istället får han höra att allt han skrivit tillhör organisationen som han skrivit sitt kontrakt med. Den har även i hemlighet trängt in i hans lägenhet och utan hans vetskap kopierat alla hans anteckningar och utkast till den stora bok han är färd med att skriva, som i matematiska termer är tänkt att beskriva all historisk utveckling.

Francis Eckart finner att hans egen forskning hemligtstämplats och att han inte ens själv är berättagad att konsultera sina skrifter. Vad han trott vara matematiska formler, game theories, och inom vars logiskt uppbyggda fabtasivärldar han tagit sin tillflykt i då han drabbats av personliga problem i sjäva verket kan utgöra grunden för verkliga katastrofer:

I matematikens abstrakta språkbruk är en katastrof inte enbart identiskt med en plötslig utveckling som leder till våld och undergång, det är även en serie av faktorer vars kombination kan orsaka plötsliga effekter. Vid en given tidpunkt i den styrkemätning ett krig utgör måste en av kontrahenterna ge upp [och en faktor som ett vapen kan då bli avgörande].

Den unge matematikerns har upplevt ett ökande kaos i sitt personliga liv – moderns död, faderns alkoholism och en plågsam skilsmässa, men hans upplevelser har samtidigt gett upphov till hans upptäckt av Mathematics of Loss, Förlustens matematisk,  som i sin tur kan leda till en katastrof av kosmiska dimensioner. På så vis kopplas matematik samman med de regler som styr såväl vårt personliga liv som hela universum.

En renlärig buddhistisk lama skulle möjligen uppfatta dylik postmodern fiktion som en styggelse, speciellt genom sin ofta förekommande fixering vid chimärer, livet som fyllt av möjligheter och sexualiteten stora betydelse. Men idén om ett regelstyrt universum skulle likväl inte vara honom främmande och helt förenligt med buddhismens logiskt grundade trossystem, i varje fall så som det kan anas i Arthur C. Clarkes The Nine Billion Names of God. som på ett subtilt sätt kopplar samman matematik, databaser och universums grundstruktur.

I sin ursprungliga, äldsta version tycks buddhismen ha varit en ovanligt logisk religion. Om en djupt troende följer Buddhas föreskrifter når hen sitt mål. Trots att vägen till Nirvanas frälsning och befrielse innebär försakelser och hårt arbete, så tror buddhisten att den ger åtråvärda resultat.

Såsom han framställs i skrifterna var buddhismens grundare, Siddhārtha Gautama, en logiker som dessutom var förlänad med ett visst mått av humor. Den danske religionsvetaren Vilhelm Grønbech (1873-1948) beskrev honom på ett ovanligt sympatiskt sätt:

Funnes hos honom icke mera än detta kyliga, skarpa intellekt skulle vi blott beundra honom och sedan lämna honom. Men hos Buddha ser man ett ansikte som speglar en själ som gör honom mänsklig. […] dragen präglas av ett milt allvar som utesluter allt vemod och all tungsinthet och detta allvar utlöses i en humor vilken genomtränger allt som den faller på. […] Han såg sig själv som något nytt, inte som en stridande människa, utan som själva livet. […] Hans erfarenheter gjorde honom vis, hans upplevelse av livet i dess mångfald och elände. Därefter upplevde han något som överträffade varje vision: all längtan och all smärta lämnade honom. Det är för lite sagt att visionen befriade honom, den gjorde honom till frihet.

I Cūḷamālukya Sutta, skriven någon gång mellan 200 f.Kr. och 100 e.Kr. berättas om Malunkyaputta som anträtt den av Buddha anvisade Ädla åttfaldiga vägen. Den är välkänd, men eftersom den illustrerar buddhismens metodiskt strikta syn på vägen från lidande till insikt kan det löna sig att här återupprepa den. Märk väl att buddhismens grundprinciper i allmänhet uttrycks i olika tal – de tre tillflykterna, de fyra sanningarna och den ädla åttafaldiga vägen:

• Rätt förståelse av de fyra ädla sanningarna (sanningen om dukkha – lidande, otillfredsställelse, sorg, nöd, obehag och frustration – dess orsak, upphov och vägen till dess upphörande)

• Rätt avsikt grundad på vänlighet och medkännande som leder till befrielse från begär efter sådant som orsakar lidande för dig och andra.

• Rätt tal innefattar ett medvetet avståndstagande från all lögn och undvikandet av vilseledande och sårande påståenden, samt skvaller och förtal.

• Rätt handling innebär att inte skada andra varelser, samt att avstå från sexuellt klandervärda handlingar.

• Rätt levebröd är att ägna sig åt sådan verksamhet som förutsätter rätt tal och rätt handling. 

• Rätt ansträngning är att medvetet förhindra att ogynnsamma föreställningar uppkommer och istället framkalla och utveckla en sinnesinställning som gör det möjligt att följa den åttafaldiga vägen.

• Rätt  medveten närvaro innebär kännedom om hur den egna kroppen reagerar på känslor, sinnesintryck och de insikter som den buddhistiska läran ger.

• Rätt koncentration och meditation är lika med övning i och utveckling av dhyana

Ordet dhyana finner sitt ursprung i de urgamla vediska skrifterna, de äldsta skrevs ner redan 1 500 f.Kr., det härstammar från det vediska Dhi som betydde ”kreativ vision”. Dhyana kom med tiden att betyda ”djup, metodisk och abstrakt meditation”.

På sin väg mot frälsning hade Malunkyaputta kämpat med alla dessa moment, men inte begripit vad han egentligen ägnade så mycket tid och ansträngning åt. All hans strävan gav inte något svar på de eviga, svåra frågor som ständigt plågade honom och därmed framstod hans försakelser och hårda disciplin som alltmer meningslösa. Siddhārtha Gautama var fortfarande i livet och för att få svar på sina frågor sökte Malunkyaputta upp Mästaren och undrade:

– Ärevördige, när jag satt i min ensamhet, försänkt i meditation, steg följande tankar upp i min själ: Alla dessa läror som den Helige lämnat oförklarade, lagt å sido och tillbakavisat – att världen är evig, att världen inte är evig … alla dessa läror undviker den Helige att förklara för mig. Och att allt detta förblir obesvarat behagar mig inte och synes mig heller inte rätt.

Buddha blev inte alls sårad av Malunkyaputtas besvikelse, istället undrade han:

– Säg, Malunkyaputta, har jag någonsin sagt till dig: Kom Malunkyaputta, lev ett heligt liv under min ledning och jag skall förklara för dig om världen är evig eller inte evig … eller om de heliga finns till eller inte finns till efter döden?

– Nej, Ärevördige.

– Därför, Malunkyaputta, det som inte förklarats här av mig, låt det förbli oförklarat, och det som förklarats av mig, håll fast vid det som förklarat. Och vad jag här inte har förklarat? Att världen är evig och att världen inte är evig … varför, Malunkyaputta, förklarade jag inte detta? Därför att det inte är till något gagn och inte är början till ett heligt liv, ej heller leder det till försakelse av världen, till frihet från lidande, till upphörande, till frid, till insikt, till högsta upplysning, till Nirvana – därför har jag inte förklarat detta.

Buddhas lära var praktisk och logisk, där fanns inget utrymme för abstrakta spekulationer, enbart för sådant som verkligen ledde till förändring. Han förklarade för Malunkyaputta att hans funderingar och tvivel enbart orsakade fortsatt lidande och kanske även till döden innan han nått sitt mål.

Buddha förklarade sin uppfattning genom en liknelse. Malunkyaputtas tvivelsmål och frågor påminde om hur en man som blivit sårad av en pil, ”vars spets blivit tjockt bestruken med ett dödligt gift” får hjälp av en kirurg, men likväl inte låter honom dra ut pilen och avlägsna giftet förrän han fått veta vem som skjutit honom, vilken kast han tillhörde, om bågsträngen var gjord av hoptvinnade senor eller annat material, om bågen var av bambu eller annat material, om pilskaftets fjädrar kommit från en häger, eller en annan fågel, om spetsen var slät eller försedd med hullingar, om den var av järn eller elfenben. Buddha konstaterade att en så frågvis man skulle dö innan pilen blev utdragen och giftet avlägsnat ur såret.

Lika skeptisk som han var till djupsinniga spekulationer, lika ovillig var Buddha att låta sig imponeras av mirakel. En gång kom en asket till honom och påstod: ”Mästare, din lära har nu fullkomnat min meditationsteknik och min kroppskontroll till en sådan grad att jag kan gå på vattnet, fram och tillbaka över denna sjö.” Buddha log och undrade: ”Och vad tjänar det till? Det ligger en fullkomligt sjöduglig båt därborta.”

Liksom Jesus var jude, var Siddhārtha hindu. Jesus Guds Rike och Buddhas Nirvana hade sina rötter inom judendom och hinduism och var kanske även identiska med vad andra predikat före dem. Säkerligen var Buddha, liksom Jesus, fullt på det klara med hur de ansåg Universum vara beskaffat och tyckte därmed att det var onödigt att förklara sådant för sådana som levde inom samma förställningsvärld som de. Jesus Gudsrike tycks ha varit mer av ett sinnestillstånd än en fysisk plats, och om det vore så var det uppenbarligen i stort sett sådant som andra individer i hans omgivning föreställde sig det. Siddhārtha, som uppenbarligen kom från en relativt välbärgad och högutbildad miljö, betraktade antagligen universum som en logiskt/matematisk konstruktion, möjligen liknande den som symboliskt framställs genom tibetanska mandalas.

Inom indisk filosofi uppfattas universum i allmänhet som flera olika, mångfaldiga världar som tillsammans bygger upp ett mångfacetterat, men likväl enhetligt, universum där varje del motsvarar helheten i enlighet med matematiskt förklarliga förhållanden. Antagligen påminnande om mottot som är inskrivet i Förenta Staternas Stora Sigill – E pluribus unum, ”av många – en”.

Indisk kosmologi kan delas upp i två varianter. Den vertikala kosmologin, Cakravāḍa, beskriver världarnas arrangemang i form av ett vertikalt mönster där alla enheter tilldelas högre och lägre lägen. Sahasrakosmologin indelar däremot universum i olika grupperingar, en slags kluster bestående av tusentals miljoner enskilda världar. Båda kosmologierna antar att olika universa oavbrutet blir till och upplöses, ”liksom Brahman andas” och detta äger rum inom oändliga, cykliska tidsintervall.

Principen som styr denna oändliga, kosmiska enhet följer samma principer som sammanfattats genom de fyra Mahavakyas, ”De stora yttrandena”, en kortfattad resumé av kontentan från de indiska läroskrifter som kallas Upanishader, ”Att sitta ner”, av vilka några skrevs ner långt innan Buddha upträdde någon gång under 400-talet f.Kr, andra skrevs långt senare. De sista av de 108 Upanishaderna författades någon gång under 1400-talet e.Kr.

De fyra Mahayakas är:

• Prajnana Brahma – insikt är Brahman, d.v.s. den översinnliga, alltid närvarande och fulländade Verkligheten.

• Ayam Atma Brahma – Jaget (du) är Brahman.

• Tat Tvam Asi – Essensen (sat ”existens”) är (asi) du (tvam).

• Aham Brahma Asmi – Jag är Brahman.

Vi är alltså alla del av den kosmiska själen/närvaron, likt en vattendroppe är del havet. Nirvana skulle sålunda kunna beskrivas som ett tillstånd då vi blir ett med Kosmos. Det innebär således inte ett slut på vår existens, snarast en gränslös förening med, ett uppgående i, Världssjälen – Brahman. Problemet är att buddhismen inte räknar med någon själ, varken en personlig sådan eller en världssjäl, det är en religion som är anātman ”icke-jagisk”. Enligt buddhismen är varje människa en själlös summa av tankar, känslor, intryck, arv, och sammanfogade ”materiella” smådelar. Nirvana innebär då inte ett uppgående i Världsalltet utan en utplåning, ett försvinnande genom att alla mänskliga komponenter skingras. Flera buddhistiska filosofer har dock hävdat att dessa ”delar” inte upplöses och försvinner utan är en beständig del av Kosmos, således har de i stort sett samma uppfattning om nirvanatillståndet som hinduerna.

Då vårt jag försvinner genom vårt inträde i Nirvana, sprids samtliga delar av vår personlighet över hela Kosmos. Som när en vattendroppe faller ner i havet. Detta är möjligen i linje med de tibetanska munkarnas tänkande i Arthur C. Clarkes fabel. Genom att sammanställa samtliga spridda namn på Gud, den som de kallade det Högsta Väsendet, blir det som att samla spridda bokstäver i en bok eller siffror till en matematisk lösning. Genom att bringa ordning i frågan om Guds sanna namn trodde sig munkarna möjligen kunna säkerställa ett mönster, en grundplan för universums uppbyggnad. När denna kosmiska ordning framträder med samma tydlighet som Buddhas Ädla Åttafaldiga Väg kanske munkarna hade blottlagt Guds plan för etablerandet av universums ordning och därmed förändra förutsättningarna för vår existens. Sammanfoga allt som splittrats genom människans egoism och därmed föra oss alla närmre Nirvana. Det var kanske något sådant som laman menade när han för den amerikanska datorexperten konstaterade att deras strävan inte gick ut på att åstadkomma något så ”trivialt” som en Världsundergång utan mycket mer komplicerat. Enligt buddhistisk/hinduisk kosmologi kan universum inte utplånas, enbart förändras och detta händer i enlighet specifika, evigt bestående naturliga lagar.

Det var möjligen spekulationer kring Kosmos underliggande ordning som förde indiska filosofer i riktning mot sofistikerade, matematiskt präglade konstruktioner. Så snart det går att omformulera direkta observationer av vår omgivning till beskrivningar baserade på relationer mellan och symboler för ”naturliga” fenomen har vi människor nått en högre nivå av tänkande som, om jag inte missminner mig, filosofen Adi Shankara (788-820) försökte förklara på ett enkelt sätt.

Om du tar ett äpple och lägger ett annat äpple bredvid det så blir det två äpplen. Detta är fullkomligt lättfattligt för var och en av oss. Om du sedan lägger ett äpple och ett päron bredvid varandra så blir det ett inte enbart ett äpple och ett päron, utan även två frukter. Detta är vår påtagliga verklighet.

Men … Shankara kallade det ovan beskrivna förhållandet för en ”en lägre verklighet”. Vad är då en ”högre” verklighet? Jo – abstraktion. Nu har vi krossat glastaket och hamnat i en helt annan dimension än äpplenas och päronens värld. Låt oss kalla äpplet för ett och även päronet för ett. Vi lägger samman dem och får då som resultat inte 11, vilket vore helt logiskt, utan två 2. Hur kan 1 plus 1 bli något så fullkomligt annorlunda som 2? Jo, ekvationen tyder på ett nytt logiskt sammanhang, en abstraktion, enligt Shankara en ”högre verklighet”. Att 1+1=2 är möjligen svårare att förstå än att ett äpple plus ett annat äpple blir två äpplen, men de abstrakta talen säger inte att en enkel summering av äpplen är fel, de för oss dock upp till en ”högre” nivå.

Låt oss nu säga att äpplena motsvarar gudar, enligt Shankara är det helt OK att tänka så, men tron på gudar är dock en ”lägre” verklighet än tron att abstrakta tal kan beskriva och förklara verkligheten lika effektivt som tron på gudar. Om vi ersätter gudarnas namn med siffror betyder det inte att vi ändrar grundkonceptet – vår mänskliga tillvaro styrs av sammanhang och begrepp som vi kan benämna och ersätta med siffror. Ett förhållande som bevisar för oss att vi inte är herrar över vår tillvaro utan enbart komponenter i ett oändligt system som övergår vår fattningsförmåga, men som vi likväl kan ana genom att tillämpa matematik för att beräkna hur allt förhåller sig till vartannat.

Jag antar att det var liknande spekulationer som långt innan européerna ens kunde ha anat det fick indierna att införa siffran noll som den absoluta jämförelsepunkten för allt annat. Omkring 200 f.Kr. använde den indiske filosofen Pingala ordet sūnya för det begrepp som vi nu kallar noll och omkring 600 e.Kr. hade tecknet 0 i Indien blivit etablerat som en symbol för siffran noll. Det dröjde dock inte förrän till tolvhundratalet, efter mycket motstånd, som italienaren Leonardo Fibonacci lyckades införa begreppet i västerländsk matematik

Ett annat exempel på indiernas tidiga förståelse av matematiska jämförelser för att kunna skapa sig ett begrepp om universums konstitution och hur allting förhåller sig till vartannat är uppfinningen av schackspelet, en nästan obegripligt raffinerad modell av såväl krigföring, som universums dynamik och uppbyggnad.

Schackspelet uppfanns förmodligen under Gupta-imperiets glansdagar (280–550 e.Kr.) och kallades då Chatarunga. Spelet kom till Europa efter det att muslimerna hade erövrat Persien på 800-talet e.Kr. och sedan introducerat det till Spanien, Sicilien och Konstantinopel, medan i Afrika den arabiska versionen av schack förenades med mer antika brädspel, som den etiopiska Senterej. Snart spelades schack av vikingar i Skandinavien och marabouter i Västafrika.

Legenden säger att det var under en kung som hette Shahram (eller Balhait eller Ladava; legender är opålitliga) att en ”Brahmin” som heter Sissa ibn Dahir (eller Lahur, Sessa eller Sassa, ibn är den arabiska maskulina artikeln så det är troligt att legenden i sin nuvarande version har ett muslimskt ursprung) uppfann spelet och gav det som gåva till kungen, som blev så förtjust i det att han erbjöd brahminen (vesiren, prinsen, ministern, filosofen eller bonden, även här är legenderna skiftande) vad han än bad om som belöning för uppfinnandet av ett så fantastiskt tidsfördriv. Sissa ibn Dahir sa då att allt han begärde var att:

Ni, högst vördnadsvärde konung placerar ett riskorn på schackbrädets första ruta och sedan två på dess andra. Fyra på nästa, sedan åtta och därefter fortsätter Ni dubbla numren genom de vetekorn Ni placerar på varje följande ruta, tills dess brädet är fyllt.

Det tycktes vara en blygsam begäran, men konungens räknemästare fann att vad Sissa Ben Dahir begärt var inte mindre än 18 446 744 073 709 551 615 riskorn, motsvarande hela världens risskördar för flera årtionden framåt. Sissa Ben Dahir hade därmed visat på de logaritmtabeller som Newcomb och Benford kom att använda och som nu ingår i beräkningen av kosmiska avstånd.

Mirakulösa sifferföljder och relativitetsklargörande geometriska figurer har under tusentals år använts för att förklara förhållanden inom universum och göra beräkningar som stöd för planering och konstruktioner.

Leonardo Fibonacci föddes i Pisa 1170 men tillbringade sin barndom och ungdom i nuvarande Algeriet där hans far under de muslimska almohaderna verkade som handelsman med kontor i staden Bugia och han återvände inte till Pisa förrän han var i trettioårsåldern. Fibonacci talade då flytande arabiska och var efter handelsfärder kring Medlhavet väl förtrogen med det arabiska siffersystemet (som ursprungligen kommit från Indien) och de positionsbestämningar som arabiska sjöfarare använde sig av. År 1202 publicerade Fibonacci sin Liber Abaci i vilken han sammanfattade sina arabiska räknekunskaper och som idag räknas som ett av matematikhistoriens viktigaste verk.

Boken inleds med frasen ”De nio indiska siffrorna är: 9 8 7 6 5 4 3 2 1 och med dessa nio siffror, och med tecknet 0 kan alla tal skrivas”, sedan följer algoritmer för muliplikation, addition, subtraktion och divison och inte minst den berömda fibonaccisekvensen där varje tal är summan av de två föregående – 1,2,3,5, 8, 13, 21, 35, 55, 89, 144 o.s.v. Trots att sekvensen nu bär Fibonaccis namn upptäcktes tydligen även den av den indiske filosofen och matematikern Pingala, men kom inte i allmänt bruk förrän under 600-talet e.Kr.

Inrtressant är att om man inordnar fibonacciskevensen i en geometrisk figur så får man följande resultat:

Eller något elegantare:

Detta är det så kallade Gyllene snittet som var känt redan av Pythagoras (570-495 f.Kr.) som ansåg att allt i universum kunde beskrivas genom sifferrelationer och geometriska figurer och även grundade en religion baserad på denna kosmiska harmoni. Genom sitt stora intresse för geometri intresserade sig grekiska matematiker under Antiken för det märkliga Gyllene snittet, som exempelvis dök upp i figurer som pentagram och ikosaeder.

I dessa COVID-19 tider kan det vara intressant att minnas att många virus har en kapsel formad som en ikosaeder. Detta kunde givetvis inte de antika grekerna känna till, men flera av dem betraktade Det gyllene snittet som en beskrivning av ett universellt förhållande och såg det som en norm för den fullkomliga harmonin hos mått och proportioner inom arkiterktur, måleri och bildhuggarkonsten. De fann även Det gyllene snittet inom flera former och förhållanden i den natur som omgav dem. 

Uppfattningen om Det gyllene snittets allenarådande närvaro i universum blev än mer uttalat under Renässansen, speciellt efter det att franciskanermunken Lua Pacioli (1445-1517) i sitt verk De Divina Proportione, gjorde Det gyllene snittet till en metonym som står för all harmoni inom Guds skapelse.

Matematikens närvaro i universum har även använts för framställningen av fraktaler, ett självlikformigt mönster som har samma struktur i alla skalor. Naturliga fraktaler är exempelvis ett träds grenar eller de mönster ett floddelta ofta bildar.

Det så kallade Livets Träd är för övrigt en central symbol i den judiska Kabbalan som genom tal och bokstavssymbolik bygger upp komplicerade mönster för att beskriva universum och till och fungera som ett medel för den enskilde individen att hjälpa Gud, som kabbalister benämner, Eyn Sof, ”något som är fördolt”, i att fullkomna sin skapelseprocess. Alltså inte olikt de tibetanska munkarnas verksamhet i Arthur Clarkes novell. Eyn Sof kommunicerar mellan de olika världarna genom sina tio sefirot, ”emanationer”. Genom att sätta sig in i sefrirots olika egenskaper och förhållanden försöker kabbalisten finna förklaringar till såväl den fysiska, som den metafysiska världen och därigenom bli en del av den universella harmoni som splittrats genom människans egocentrism och barnsliga arrogans.

Kabbalans komplicerade språk- och räkneövningar hade jag nuddat vid genom att fadern till en mycket god vän och klasskamrat till mig i Hässleholm pysslade en del med jungiansk metafysik och Kabbala och då jag senare konfronterades med Noam Chomskys transformativa grammatik medan jag studerade lingvistik vid universitet tyckte jag mig känna igen de för mig svårbegripliga diagramträden från Kabbalan och liknande obegripligheter, som likväl hos mig kunde stimulera en del förvirrande funderingar kring livets mysterium. Noam Chomsky var för övrigt säkerligen väl bekant med Kabbalan. Hans föräldrar var judiska flyktingar från Ryssland och fadern var förutom att han var rektor för en judisk religiös skola linguist och expert på hebreiska. 

Generativ grammatik, i varje fall i Chomskys tappning, betraktar enligt min uppfattning grammatiken på ett liknande sätt som flera matematiker tycks uppfatta universum, nämligen som ett ordnat system som genom de regler som skapats genom etablerandet av en viss struktur ordnar enskilda ljud så att de blir till ett effektivt kommunikationsmedel mellan de individer som uttrycker sig medelst ett gemensamt språk. Därmed blir vårt sätt att se världen och uttrycka hur vi uppfattar den till en i det närmaste matematiskt förutbestämd tankestruktur. Jag kämpade förtvivlat med de där i mitt tycke överkomplicerade lingvistiska strukturträden och förbannade i det tysta mitt matematiska ointresse och oförmåga att ta till mig miraklerna i matematikens underbara värld.

Och inte blev det bättre då jag började studera religionshistoria. Min vän och professor Tord Olsson hade skrivit sin doktorsavhandling om Claude Lévi-Strauss, som även han intresserat sig för komplicerade diagram och betraktat dem som ett medel till att förklara mänskligt tänkande. Lévi-Strauss konstaterade att ”jag uppfattar alla problem som lingvistiska” och förenade vad han benämnde strukturell antropologi med matematiskt tänkande, exempelvis i en tidig artikel Les Mathématiques de l´homme, Människans matematik, som han 1954 publicerade i UNESCOs Bulletin des sciences sociales och sedan fortsatte att finslipa i bok efter bok. Han menade att för att förstå grunderna för mänskligt tänkande, och därmed det samhälle vi skapat, är det viktigt att studera de metaforer som härstammar från fysik och matematik, eftersom dessa vetenskaper undersöker människans koppling till och kontinuitet med den naturliga världsordningen.

Lévi-Strauss, som förutom matematik även var fascinerad av musik, konstaterade att ”ljud och siffror är ständigt närvarande i de äldsta och mest mystiska kabbalistiska texterna”. Han konstaterade att det fanns en fundamental överensstämmelse mellan grammatiska regelverk och matematiska beskrivningar av verkligheten. I språket, genom vilket vi uttrycker hur vi betraktar universum, är det inte orden i sig som är betydelsebärande utan hur de kombineras, liksom inom matematiken där det är siffrornas kombinationer som ger mening åt ekvationerna: ”Det är kombinationen av ljud, inte ljuden i sig, som som förmedlar betydelsebärande data ... [religiöst tänkande] fortskrider alltid från medvetenheten om motsatser i riktning mot deras upplösning.” 

Under den tiden jag studerade i Lund arbetade jag emellanåt även på mentalsjukhus och där stötte jag på patienter som för att bringa ordning i sitt mentala kaos ägnade sig åt att räkna allt möjligt och genom att kombinera sifferföljder kom fram till till någon slags mening, speciella budskap riktade till dem. Eftersom Chomskys lingvistikträd och Lévi-Strauss diagram snurrade i skallen på mig och dessutom plågade och irriterade mig genom att skymma sikten för sådant som intresserade mig i litteratur, konst och religion, nämligen äventyr och inspiration, så kunde jag inte annat än relatera sifferhysterin till galenskap.

Mentalpatienternas sifferhysteri hade antagligen med tvångssyndrom att göra, ett beteende som kännetecknas av ständigt upprepade ritualer, eller tankar. Tillståndet går under det internationella namnet obsessive–compulsive disorder, OCD. Ofta ger de tvångsmässiga beteendena den som lider av dem inte något obehag utan kan av dem betraktas som nyttiga, eller ytterst viktiga.

Fixeringen vid vissa nummer och ett nästan oavbrutet räknande betecknas ofta som arithmomani och personer med en sådan mental störning känner ett starkt behov av att räkna allting; sina handlingar eller objekt som de finner i sin omgivning. Det är exempelvis vanligt att maniskt räkna trappsteg, antalet bokstäver i olika ord, sprickor på golv och tak, linjemarkeringar på gator, till och med hur många gånger man andas eller blinkar. Manin kan utvecklas till att om den som lider av den inte gör något ett visst antal gånger, exempelvis vidröra något, så kan en olycka äga rum.

Liksom i matematikexemplen ovan kan en person som lider av OCD utveckla komplexa system inom vilket värden eller siffror tilldelas människor, föremål och händelser för att därmed härleda deras sammanhang till en större, mer omfattande struktur. Ibland kopplas tal och siffror till tidigare händelser och den drabbade erinrar sig då dessa händelser om och om igen, samtidigt som de tilldelas särskilda numeriska värden.

Det finns flera böcker och filmer som skildrar arithmomani, exempelvis Ron Howards film A Beautiful Mind som handlar om matematikern John Nash, som för sin spelteori 1994 fick priset för Ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Nash går varken på föreläsningar eller lyckas skriva någon avhandling, men hans hjärna arbetar med att hitta matematiska formler för att förklara sådant som ingen annan tänker på, exempelvis hur fåglar förflyttar sig på en begränsad yta. Han blir allt galnare och inbillar sig att han genom matematiska beräkningar kan spåra eventuella fiender till USA och fyller snart en mängd anteckningsböcker, väggar och tak med beräkningar i ett uthus till sitt hem, där han bor med hustru och barn.

På ett liknande sätt agerar huvudpersonen Larry Gopniks bror i bröderna Cohens film A Serious Mind. Brodern ägnar det mesta av sin tid åt att skrivna ner omsorgsfulla beräkningar som skall utgöra en bok han kallar Mentaculus och genom vilken han vill ge en  ”sannolikhetskarta över universum”.

Det är inte utan att jag själv blivit förvirrad och gripits av en lätt svindel efter att ha irrat kring i detta matematiska universum och måste nu lämna denna parallellvärld innan jag fortsätter följa den ena villovägen efter den andra i detta oändliga kosmos av beräkningar, korrespondenser och oväntade sammanhang.

Barlow, D. H. (ed.) (2014) Clinical Handbook of Psychological Disorders: A Step-by-Step Treatment Manual. New York: The Guilford Press. Charbonnier, Georges (1969) Conversations with Claude Lévi-Strauss. London: Jonathan Cape. Clarke, Arthur C. (2002) The Collected Stories. London: Gollancz. Ekbom, Torsten (2016) Experimentfälten: Visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler. Stockholm: Bonniers. Gbur, Greg (2013) His Wisdom The Defender: A Story, by Simon Newcomb (1900). https://skullsinthestars.com/2013/02/08/his-wisdom-the-defender-a-story-by-simon-newcomb-1900/Gethin, Rupert (1998) The Foundations of Buddhism. Oxford: Oxford University Press. Grattan-Guiness, Ivor (2003). Companion Encyclopedia of the History and Philosophy of the Mathematical Sciences. Baltimore: The Johns Hopkins University Press. Grønbech, Vilhelm (1973) Buddha. Hvad er mystik, indiske og israelitisk idealisme. København: Thaning & Appel. Havil, Julian (2014) John Napier: Life, Logarithms, and Legacy. Princeton NJ: Princeton University Press. Lagerkvist, Elin (ed.) (1959) Indisk dikt och tanke. Stockholm: Natur och Kultur. Lévi-Strauss, Claude (1995) Myth and Meaning: Cracking the Code of Culture. New York: Schocken. Lévi-Strauss, Claude (2008) ”Les mathématiques de l'homme,” Sciences humaines, N^o 8. Scholem, Gershom (1978) Kabbalah. New York: Meridian. Scholz, Carter (2003) The Amount to Carry. London: Picador.

By the beginning of this century, I worked at the Swedish International Development Cooperation Agency (Sida), which at that time was located in very centre of Stockholm. From my office window I could look down over Malmskillnadsgatan, which at that time was Stockholms preferred street for kerb crawlers, and a little further away I could spot the King Towers by Kungsgatan, The Royal Street. For a country boy like me, it was a powerful feeling to sit by my desk and look out across Stockholm's legendary metropolitan heart. Malmskillnadsgatan and the King Towers reminded of the city's grandeur and misery. Its allure, pride and shame.

By the fin de siècle, Stockholm was striving to take its place among Europe´s modern metropolises, and just as the case was with them Stockholm's decision-makers wanted the Swedish capital to visibly unite tradition and modernism. Stockholm had already manifested itself as the custodian of the fatherland's popular treasures by the establishment of the impressive open-air museum Skansen, inaugurated in 1891, soon to be supplemented by the Nordic Museum, completed in 1907.

Progressive and stylish urbanization was to be demonstrated by Kungsgatan and in 1891 a wide high street was dug and blasted straight through the Brunkeberg Ridge. Old houses were demolished and tons of rubble cleared away, as in August Strindberg's poem The Esplande System from 1883

Where ancient hovels stood abreast

and shut out of light from every nook,

a crowd of youngsters, full of zest,

came bearing axes, bars and hook.

Soon chaff and dust

flew in the air

as cowbars thrust

through floor and stair. […]

An oldster passes there one day

and sees, amazed, the dreary sight.

He stops, shows sadness and dismay

while stalking through the dismal blights.

”What do you plan to build here now?

A row of private homes? A mansion?” –

”We clear for the street expansion!”

”Yes, tearing down! The habit of our day!

But building up? … It´s horrifying!” –

”For light and air we´re making way!

Is it not well that we are traying?”

Soon, impressive and lavish buildings rose along the 1.5-kilometer-long Kungsgatan; Myrstedt & Stern, the Concert Hall, and not the least two stately King Towers, united by Malmskillnadsgatan's bridge span, which ran across the wide parade street. The 60 metres high towers were inaugurated in 1924 and 1925, respectively, and were at the time Sweden's tallest skyscrapers. They became a symbol for the modern, sturdy and forward-looking Stockholm, intended to be a peer among Berlin, Paris and New York.

In one of the towers, the well-known photographer Karl Werner Gullers had his Studio Gullers. Gullers described his Stockholm in books and photographs and became the model for his friend Stieg Trenter's Harry Friberg, a hero in a number of detective stories which above all are remembered for their suggestive descriptions of Stockholm.

Gullers was the first Swedish photographer whose work was exhibited in Swedish and even international art galleries and came to be appreciated at the same level as other artists. In Guller's pictures and Trenter's detective stories Stockholm is at the centre, and not least the Kungsgatan. We perceive the clear light during spring and summer days, caused by the abundant presence of various watercourses, but just as often we are confronted with a light autumn haze, creating mild, muted colours. We watch the trams and rain-soaked asphalt on Kungsgatan, where bulky taxis pick up late strollers and well-behaved couples. Or we are taken to taverns where Guller's photographs depict their satisfied visitors and tempting dishes, while Harry Friberg in Trenter's detective stories all too often enjoys iced vodka shots and frothy beer along with a piece of herring on crispbread and all the other delicacies of the Swedish smorgasbord, while pondering a murder case, which, after all, occasionally burst open in the seemingly reassuring idyll.

I described myself as a country boy and it is true to the extent that I was born in the rural, small town of Hässleholm, but my grandparents lived in Stockholm. Since childhood and early adolescence, I had thus become quite familiar with Stockholm, which I was already then fascinated by – yes, it is no exaggeration to claim that I had learned to love the city.

Stockholm is one of the most beautiful cities I have lived in. I am fairly familiar with Rome, Paris, London, Berlin, Prague, New York and also somewhat knowledgable about Buenos Aires, each of these cities has its own specific charm. However, remembering the Stockholm of my childhood makes me slightly sentimental. I can still with a nostalgic smile, listen to Zarah Leander when she in 1930 sang:

You who sit there full of misery and despair
claiming that Stockholm has nothing to give.
You talk of Paris and Rome´s charm and air
though Stockholm is where you want to live.

Because …

”Stockholm is Stockholm
the town without menace
Stockholm is Stockholm
a Nordic Venice.
What does it matter if the sky isn´t blue
Stockholm is Stockholm
the right town for you.”

That thing about Stockholm being a ”Nordic Venice” is not entirely correct. I have neither seen nor experienced a stranger and more incomparable city than Venice, but the comparison is correct to the extent that the presence of water, the sea, is very noticeable in Stockholm.

There are few big cities where nature is as close and tangible as there. When I for a couple of years lived in the city, I found during weekends and after work great pleasure in wandering around and it then often happened that I ended up in the middle of ”nature”. I often steered my steps towards Djurgården, but as far as I remember I only once visited Skansen, which is situatated on that island. I assume the reason to why avoided a visit was probably due to a subconscious thought telling me that I did not want to ruin my shimmering childhood memories by revisiting what I then considered being a magical place. As a child, I often went there in the company of my younger sister, my cousins and parents, or alone with my grandfather. Each visit was a moment of reverie and enjoyment.

I recall that it was always sunny and summer. I perceive the scent within the various old cottages that littered the area, the small shops and workshops, remembering the wonder with which I studied at the objects exposed inside these buildings, which my always equally well-informed father or grandfather could tell me all about. There were also ice cream parlour and café visits, sun-warmed rock slabs, the crunching sound of silica-covered walkways and the wide views that occasionally opened up, revealing the beautiful city where it spread out on its islands and promontories surrounded by sun glittering water.

At Skansen I would encounter a living history, imbued by my ancestors' faith, aspirations and pleasures. A national romantic spirit in the best sense of the word, strengthened by the presence of all the animals; the free roaming squirrels and captured bears, moose and wolves. This amazingly strong concentration of Swedishness did unreservedly and enchantingly grab the little boy I was in those days.

Nevertheless, I can now only regret the chauvinistic, limiting and for me utterly unpleasant anti-human abuse of National Romanticism which prospers and thrives within disagreeable political circles around a growing, populist political party called Sweden Democrats. A chimera unreservedly trumpeted by the party's ideologues and leaders, poisoning other political parties in their hunt for the popular vote, while alluding to the Swedish Soul, whatever that ridiculous construct might be. To me, such goofy noise sounds like a stale and unappetizing mishmash inherited from distorted ideologies that once plunged Europe into ruin.

Of course - rotting unpleasantness always lies smouldering within all grandiose nationalistic schemes. Wherever I have lived, often in vastly different countries, I have sooner or later encountered the same xenophobic stench. I cannot find anything beneficial in all this beat-your-chest and bragging about ”how great it is that I am a Swede”. A spirit that undoubtedly exhales from Carl Milles´s impressive and six meter high and mighty sculpture of painted, solid Swedish oak that meets us when while entering the foyer of the Nordic Museum. There sits the powerful and despotic Patriarch Gustav Vasa, misanthropically, overwhelmingly narcissistically and firmly placed on a solid throne, under which the cryptic motto WAREN SVENSKE, ”be Swedish”, is engraved.

Now, I am an adult and Stockholm has certainly changed. My childhood paradisical refuge – Grandpa's Tallebo, ”Home of the Pine Trees” as he called it, no longer exists, though rather – the place was bought by a medical doctor at Sida and can impossibly remain the same as in my nostalgic memories. I have no desire to see it again. Its mystery must by this time have vanished; its large garden, extensive library and mysterious attic where Uncle Gunnar's cut-out self-made figures with Carolus the Twelfth´s entire army lay packed in boxes, ready for me to play with among the strange and exciting paraphernalia that could be found in that mysterious attic.

Instead of taking the subway to Enskede Gård, as I so often had done as a kid and youngster, I travelled during my time at Sida after work all the way out to Alby's concrete-grey suburban area, with its shopping centre and impersonal storey buildings. On my way to the Metro, I did not usually take the stairs down to the station located under the office building of Sida, but instead took a walk down to Gamla Stan, the Old Town. On weekday evenings it was a fairly peaceful and stimulating walk, but on Fridays and Saturdays the quiet stroll became a hike through Dante's Inferno. Roaring, drunken youths swayed in the alleys, where they often urinated and vomited. In Rome and New York, where I have lived for several years, I have never seen or experienced anything like it. Not even in Bronx and Harlem was I overtaken by a sudden fear similar to the one I could encounter while encountering dead drunk, black-clad skinheads who threw bottles and roared insults at immigrants and dark-skinned people.

Admittedly, I could occasionally share a couple of drinks with friends and acquaintances somewhere in Gamla Stan, especially in a jazz club called Stampen, ”The Pawn Broker”. However, most part of my spare time I spent listening to music alone and reading novels out in Alby, or by visiting my friend Mats Olin among the books in the basement of Hedengren's Bookshop.

As I wrote in the beginning of the essay I could from my desk at Sida look down at Malmskillnadsgatan where the johns began to kerb crawl after five o´clock, hunting for streetwalkers, who became increasingly numerous during the advancing evening hours. I wonder if Stockholm looked the same at the time when Kungsgatan was fairly new; a mixture of rural idyll with disturbing mischief, drunkenness and chaos.

I read Kungsgatan, a novel written in 1935 by the former bondager Ivar Lo-Johansson, describing the by then, according to him, hectically pulsating metropolitan life of Stockholm. With its sparkling neon lights, restaurants and cinemas, fancy cars and well-dressed people, Ivar Lo's Kungsgatan became a symbol of what attracted young people from rural areas to the growing, big city.

The peasant boy Adrian and the Marta, daughter of dirt poor bondagers, experience a short, but dizzying love affair in the hicksville of Humla, where life generation after generation had largely remained unchanged. Marta's and Adrian's delicate but intense love relation is broken off by Marta's dreams of the big city. She does not want to waste her life growing up in the poverty of a dying countryside, exposed to an ever-increasing interest from dreary people with whom she is forced to share her monotonous existence. Marta experienced how her parents wandered along the same trampled paths, day after day, from cradle to grave, chained to a hopeless existence of permanent poverty. No – Marta wanted to forge her own success. On her own, she wanted to create an independent existence in which she could earn money and perhaps even contribute to her parents well-being by being enabled to liberate them from their bondage. She wanted to come back and visit her home village as a successful person, someone who had become wealthy and urbane.

Marta arrived in Stockholm, got a job at a café. However, her meagre salary was not enough to enable her to purchase any of the attractive abundance exposed in shop windows of luxury stores lining the way to her work, though she discovered that her advantageous appearance attracted the city dwellers. Dazzled by all the luxury and flair she desired Marta dressed as elegantly as she could afford.

Together with a friend, she planned to open a perfumery, but they are lacking the necessary capital and a realization that her appearance could become an asset turned Marta into one of Kungsgatan's ”ladies of easy virtue”. As the money began to flow in – she could even send some of it to her poor parents and her prestige with them increased – Marta became increasingly bold and careless. The disaster became a fact when Marta's mother came to see her elegant daughter. During a restaurant visit, the truth about the daughter's activities dawned upon the deeply religious, old lady. Among the openly distressed diners, she broke down and burst into tears. Shame and despair made an increasingly desperate Marta going downhill. Previously, she had managed to choose her customers with some discernment, but now she lost all control over her existence and became contaminated with a serious venereal disease and finally perished.

Slightly later than Marta, the more reserved and thoughtful Adrian has comes to Stockholm. Like her he does at first feel lost without the village's security and life begins to sway for him. Admittedly, Adrian is now more free and unbound, though at the same time he has become a loner. He gets a job at a construction site and initially suffers from his co-workers' harsh treatment of an inexperienced yokel. Gradually, he adapts to his new existence. Liberated from parental dominance and suffocating social control he seeks out bohemian artist circles. Gradually, Adrian realizes who he really is – a young man who, despite being disillusioned, defenceless and marginalized, is a man, an adult, someone who actually can stand on his own two feet. A bright and rapidly changing future lies ahead of him. He begins to write down his impressions and thoughts.

Occasionally Adrian encountered Marta, though the meetings were short and awkward. They lived in two different worlds. To cover up their rural origins both of them had changed their speech and attitudes. They had become stuck in their respective roles and did not want to acknowledge the betrayal to their background, of each other, their own sincerity. Both were impatient and ambitious, wanted to advance in society, make money, and experience adventure. Despite their awkward ambivalence, they tried to regain some of their lost love. As a result, however, Adrian became infected with Marta's dangerous venereal disease. Both were admitted to a clinic. Their convalescence became protracted and painful. Adrian was strengthened by the trial. He is a searcher who has become stronger through each experience. We anticipate the emergence of a successful writer: ”What is experienced may not be meaningless, on the contrary, it is the only capital for a man like me.” Both Adrian and Marta got lost, but Adrian eventually found meaning with his life, while the beautiful Marta became a bitter loser.

Adrian's rebellion against a permanent state of affairs, his quest for self-insight, his observations and disappointments became central to the novel, while Marta was gradually transformed into a secondary protagonist, an educative contrast to Adrian, subordinated a deepening description of his development. Nevertheless, Ivar Lo-Johansson appears to have striven toward achieving a realistic and convincing portrayal of the fate of a woman against the backdrop of a rapidly transforming rural life and an unstoppable urbanization. It was for sure a laudable attempt by a male proletarian writer to bring a female protagonist to life, although I wonder if Ivar Lo succeeded with his intention.

Lo-Johansson's principal aim appears to have been to write what he called a ”collective novel” and through his writing capture a specific time period, how an entire social class was striving for change and improvement. In several novels, for example Gårdfarihandlaren, ”The Peddler”, which dealt with Ivar Lo´s own life story, his writing became more engaged and alive than in Kungsgatan.

What particularly struck me when I read Kungsgatan was how young people arriving in big cities became captivated by the dazzling and for them wide range of various forms of entertainment. Something that must have been especially overwhelming during a time when there was no TVs around and radio broadcasts were limited, if at all available in the Swedish backwoods.

Dreams about escaping poverty and boredom inherent in the countryside and small towns is a theme appearing in novels around the world, several them written during the same time as Kungsgatan, when longing for travels far away and illusions about happiness found elsewhere were often fuelled by films.

Carson McCullers was only twenty-three when her first novel The Heart is a Lonely Hunter in 1940 became a precocious shooting star on the U.S. literary scene. This highly original tale is well deserved of its position as an American classic. It takes place in a 1930s mill town in the state of Georgia, where  the teenager Margaret ”Mick” Kelley cannot find any peace, neither within herself, nor among others. She wants to be transported to another, better world, both literally by leaving the dreary town and figuratively through music and the emotional impact it has on her.

Mick cannot experience the magical power of music in the house she shares with fourteen people; her mother, her loving, but disabled and work incapacitated, father, four siblings and seven boarders. There is no gramophone, no radio, no playing, no singing. Mick sneaks out to sit outside premises where music is played, or searching out listening opportunities wherever she might find them.

When she walked out in the rich parts of town every house had a radio. All the windows were open and she could hear the music very marvelous. After a while she knew which house turned in for the programs she wanted to hear. There was one special house that got all the good orchestras. And at night she would go to this house and sneak into the dark yard to listen.

Since Mick nurtured such a desperate desire to escape from a wretched reality of material and spiritual poverty and furthermore found it difficult to communicate what she desired, she was considered to have her head in the blue. Like several other of the odd characters McCullers presented in her novel, Mick becomes an image of how difficult it is for an individual, living within an uncomprehending environment, to get anywhere with her/his integrity and expectations intact, especially if you are poor and uneducated.

Strangely enough it is a deaf-mute and empathetic man who serves as a hero, counsellor, and reference point for a group of dreamers and outsiders depicted in the aptly titled The Heart is a Lonely Hunter. He even buys a gramophone and brings it to his boarding room in Kelley´s house, not for his own benefit, he is after all deaf, but because he knows that Mick will listen to the music.

Mick shares her room with her two sisters, who in spite of being very different from her both wish they were in another place, another sphere. All three sisters love the movies, though they satisfy them in different ways. The eldest, Hazel is lazy and a sybarite, who goes to movies just to relax and dream away an hour or two. This while Mick is transferred to the magical sphere of music, art and literature she wants to become a part of. Etta, is at the same time the most unworldly and most practical of the sisters. She is obsessed with going to Hollywood and become a movie star, spending an inordinate amount of time grooming herself.

Hazel and Etta were O.K. as far as sisters went. But Etta was like she was full of worms. All she thought about was movie stars and getting in the movies. Once she had written to Jeanette McDonald and had got a typewritten letter back saying that if she ever came out to Hollywood she could come by and swim in her swimmingpool. And ever since that swimming pool had been preying on Etta´s mind. All she thought about was going to Hollywood when she could scrape up the bus fare and getting a job as a secretary and being buddies with Jeanette Mac Donald and getting in the movies herself.

In his novel The Day of the Locust from 1939 Nathanael West wrote about those who really made it to Hollywood:

All their lives they had slaved at some kind of dull, heavy labor, behind desks and counters, in the fields and at tedious machines of all sorts, saving their pennies and dreaming of the leisure that would be theirs when they had enough. Finally that day came. They could draw a weekly income of ten or fifteen dollars. Where else should they go but California, the land of sunshine and oranges?

Such elderly people mixed with hundreds of thousands youngsters who dazzled by movie glitter flocked around the film studios hoping that someone would pay attention to their often insufficient talents and appearances. Many of them were ruthlessly exploited, while others were entirely ignored by an increasingly rich and cynical jet set of decision makers and powerful influencers.

It is in this dark underbelly of Hollywood that West´s characters move around. While the down-and-out people in Carson McCuller´s novel circle around the saintly and mute John Singer, the centre of attention for the losers in West´s novel is the beautiful, sprightly and continuously play-acting starlet Faye Greener, who has realized that she has the face and body for Hollywood, but cannot admit she lacks the necessary talent for even extra parts and generally have to be content to be a crowd filler, or escort girl.

It is an intense, easily read, humorously written but essentially tragic novel, which W.H. Auden aptly described as a parable ”about a Kingdom of hell whose ruler is not so much a Father of Lies as a Father of Wishes.” Accordingly, it is a Trump Country Nathanael West is writing about. A make-believe society that to a great degree is based on the concept of ”we and the others”, all for me and nothing to the losers.

The author´s original name was Nathan Weinstein and his parents came from Kovno, present-day Kaunas in Lithuania. As a Jew with ancestors from Eastern Europe, Nathanael West was acutely aware of the dangers brewing in Hilter´s Germany and the apocalyptic final scenes of in his novel, depicting uncontrollable and brutal mob violence, might be considered as a warning of what was about to happen in Europe. Show business based on lies and entertainment against a backdrop of social inequality and xenophobia was a Bitches´ Brew. The ”locusts” of West´s novel are the ”have-nots” of Hollywood:

Once there, they discover that sunshine isn’t enough. They get tired of oranges, even of avocado pears and passion fruit. Nothing happens. They don’t know what to do with their time. They haven’t the mental equipment for leisure, the money nor the physical equipment for pleasure. […] Their boredom becomes more and more terrible. They realize that they’ve been tricked and burn with resentment. Every day of their lives they read the newspapers and went to the movies. Both fed them on lynchings, murder, sex crimes, explosions, wrecks, love nests, fires, miracles, revolutions, wars. Their daily diet made sophisticates of them. The sun is a joke. Oranges can’t titillate their jaded palates. Nothing can ever be violent enough to make taut their slack minds and bodies. They have been cheated and betrayed. They have slaved and saved for nothing.

The tragic anti-hero of The Day of the Locust is Homer Simpson (yes, this is his name) a former accountant at a hotel in Iowa who came to California at the recommendation of his doctor to restore his health. During his lifelong struggle as bookkeeper, with only essential expenditures and a heritage from his parents, Simpson has become a relatively wealthy man. He assumes he came to California to die, though what he actually was searching for is love, unconsciously lured there by a desire for that which movies have told him about. Soft-mannered, horribly sexually repressed, and socially ill-at-ease,

whether he was happy or not it is hard to say. Probably he was neither, just as a plant is neither. He had memories to disturb him and a plant hasn't, but after the first bad night his memories were quiet. […] chastity served him like the shell of a tortoise, as both spine and armor.

The aspiring seventeen-years old starlet Faye moves in with the starstruck, elderly gentleman; exploits, teases and humiliates him. Everyone in the novel plays a role in the tinsel city where everything is backdrops and props pretending to be something they are not. The English director John Schlesinger, who had made several great movies like Billy Liar, The Marathon Man and Midnight Cowboy did in 1975 direct a Hollywood colossal of The Day of the Locust, where the great actor Donald Sutherland made a memorable interpretation of Homer Simpson. Nevertheless, in my opinion, Schlesinger made the same mistake as many other directors before and after him – he took a great novel that in itself is so visually suggestive that you believe it is easy to make a film of it, even if the opposite is true. I come to think of other novels like that, for example The Great Gatsby and Anna Karenina, which for their reader recreate the entire world they describe, with all its details and perceptions. Such novels are so well accomplished that any interpretation on a movie screen becomes a reduction, an inadequate simplification. This does not mean that Schlesinger´s The Day of the Locust is a bad movie, though if you ever come across it – read the novel before watching it.

Kungsgatan was filmed in 1943 and the reviews were rather lukewarm, although it was pointed out that it was one of the first attempts to openly and critically portray social misery and prostitution. The film attracted some international interest, probably due to its at the time rather bold way of portraying prostitution and sexually transmitted diseases, a foretaste of the international success that Swedish films would later obtain if they were capable of mixing social criticism with sexual openness.

In his charming and beautiful A Stockholm Melody, a tango inspired by his time in Buenos Aires, the in Sweden immensely popular troubadour Evert Taube provided a lyrical depiction of Stockholm's entertainment possibilities one evening by the end of the 1920s:

Stockholm in your womb I want to dream

carefree, when your evening hour strikes![...]

But, in neat flocks like bouquets

of lilacs, roses and daffodil

Stockholm's young ladies and coquettes

are glimpsed at Feiths and the Red Mill.

– A Love Night in China, on the Sphinx a whirl!

– Stolen Happiness are found at Rivoli!

– Did you at Regina see the Pale Earl?

– Have you listened to My Heart´s Melody?

Feith's Patisserie was a fashionable establishment that opened in 1904 close to Dramaten, the national theatre stage at Nybroplan. ”A large ladies' café housed in a basement floor overlooking the quay, spacious, expensive and elegantly furnished it has become a gathering place for ladies of the glamorous world.” The café became a haunt for actors and other ”celebrities” and thus a central gathering place for the city´s entertainment, especially through a trio in which the popular composer Jules Sylvain and violinist, journalist and hit writer Gösta Rybrant were prominent members.

Röda Kvarn, the Red Mill, was Stockholm's oldest cinema, established 1905. In 1915, Röda Kvarn had been refurbished in a refined Art Nouveau style and became Stockholm's foremost premiere cinema. It counted not only upon a piano, or a Wurlitzer Organ, but on an entire cinema orchestra.

The luxurious dance hall The Spinx was located on Kungsgatan and a newspaper article from 1927 described it as “a place with style. The musicians wear tuxedos and the audience is unusually well and properly dressed; several of the men are suited up in the increasingly popular city suit. i.e. dark jacket and dark striped trousers.” The ”jazzy dance restaurant” changed in the mid 1930s its name to Café Prag and did during day time assume an approach more adapted to ”family outings”.

A Love Night in China, may allude to a play at the China Theatre, which mostly presnted vaudevilles and comedies. Maybe Taube meant A Love Night by the Öresund (the straight between Sweden and Denmark) a popular play filmed in 1931. Stolen Happiness was an early Swedish movie filmed in 1912 and it could hardly have been presented at the cinema Rivoli at the time when Taube wrote his song. I have not been able to trace a song entitled My Heart's Melody and this title is probably invented by Taube, whose song indicates how immensely popular cinemas was in Stockholm at the time. By the end of 1940´s there were more than 100 cinemas in the city and the trend was very similar all over the world. It was not until the first years of the sixties that the cinemas' great attractiveness diminished in Sweden, while television viewing became more and more popular. In my family we did not have a TV until 1961. Before that time, cinemas had been available and highly popular among both the poor and the wealthy.

A novel like Kungsgatan reflected the big city's prostitution and misery, something that I still could discern only by looking down at Malmskillnadsgatan just below my office window, or when I stumbled across empty bottles and drunken young youngster in the Old Town. However, Kungsgatan also described the intellectual liveliness among journalists and socialists in Stockholm's Klara neighbourhood where most of the publishing houses and newspaper offices were located. The 1920´s was a time when mass production of books and newspapers, as well as increasingly sophisticated films became a part of the development of big cities, where modern culture became affordable even for less affluent citizens. However, the film art of the time did with some outstanding exceptions generally convey more escapism than social criticism. Most of the films constituted means to forget about everyday boredom. The glamour and adventure displayed on the screen made women and men trying to imitate female movie stars such as Joan Crawford, Greta Garbo and Clara Bow, or male role models like Cary Grant, Clark Gable and Douglas Fairbanks.

The Palladium became Sweden's first film palace, and was opened by Kungsgatan as early as 1918. Several other film palaces were soon constructed throughout Stockholm, most important and popular were those established by and around Kungsgatan.

Film Palaces were a sophisticated development of the often insignificant cinema premises established at the turn of the last century and the following two decades. At that time, films were still considered to be a relatively simple pleasure for the lower strata of society, while the metropolitan jet set continued to attend operas and lavish theatre performances within luxurious venues. Gradually, however, cinema films became more refined and began to attracted prominent theatre actors and versatile directors. The upper class and upper middle class began to demand more luxurious premises than the often cramped, poorly ventilated, and often inflammable cinemas where they were also forced to crowd with ”common and vulgar persons”.

The first exclusive movie palace mimicking a luxury theatre was the Regent Theater, which in 1913 was built in New York. It was established up in Harlem and became a great success, though the wealthy audience soon demanded that such premises should be established in the more central and fashionable theatre district around Broadway.

During the twenties, thousands of movie palaces were built throughout the United States. The general aim was to satisfy the demand not only of the ”priviliged classes” but also to make the ”ordinary citizen” feel as if s/he ”had for a while become part of a royal family.” As a result, the design signature of movie palaces became an extravagant ornamentation. Such amusement palaces were provided with bars and restaurants and constructed in accordance with an eclectic exoticism mixing a variety of styles, even making them collide with each other. The extravagant cinema venues were inspired by French Baroque, Italian Renaissance, High Gothic, Arabic -, Hindu -, Babylonian -, and Aztec exoticism, and especially after the discovery of King Tut's tomb in 1922 – ”ancient Egyptian style”. The better-off could, in general, just like in theatres and opera houses, enjoy the comfort of expensive lodges and galleries separated from the cheaper seats.

A visit to the cinema not only meant an immersion in the chimeras presented on the white screen, in these times of TV, videos and various digital curiosities, which may be enjoyed within the four walls of our home, it might be quite difficult to understand what the total experience a cinema visit could entail ninety years back in time. It was often not just the film's merits that contributed to the awe and wonderment of a cinema visitor, but the whole exotic and seductive environment built up around the experience.

In an attempt to exemplify what I mean, let me describe a fascinating and aesthetically pleasing film palace which is still more or less intact – the Skandia Theatre by Drottninggatan, The Queen Street, close to Kungsgatan. Its inauguration took place in 1923 with the presence of the crème de la crème of Stockholm's bourgeoisie. The cinema was a creation by no less than Gunnar Asplund, who became known as one of Sweden's few internationally appreciated architects. After visiting Skandia several years ago and now experiencing how a lot of book stores and cinemas here in Rome have collapsed and closed down due to COVID-19, I wonder with great concern if we might, after all, now witness the end of the enchanting era of cinema visits.

The time when the Skandia Theatre was created was completely different from the epoch we no find ourselves in. Then cinemas were the future and great care was taken to bring their interior design to perfect beauty. When I visited the Skandia Theatre cinema during my time at Sida, I was surprised to find that it was a master like Asplund who had created the venue. Gunnar Asplund and his colleague Sigurd Lewerentz had in 1915 won a competition for the design of what would then be Sweden´s largest cemetery – The Woodland Cemetery in Enskede. At the same time as he created the Skandia Theatre, Asplund was busy with his work on the cemetery, which was not completed until 1940, just before Asplund´s death. The two architects designed the entire complex, from the surrounding landscape to the smallest lamp. Their cemetery is now one of the eleven Swedish World Heritage Sites on UNESCO's list of particularly important monuments around the world.

I am fairly familiar with The Woodland Cemetery and its meditative symbiosis between nature and architecture. Since it is located in Enskede where my maternal grandparents lived they are both buried there and during my time at Sida I was present at two funeral ceremonies in the cemetary´s chapel.

Asplund has been of great importance not only for Swedish architecture, but for the emergence of the whole of modern Swedish society. As one of the most significant representatives of Swedish functionalism, which was introduced on a large scale through The Stockholm Exhibition in 1930, for which Asplund was the architect in charge, his ideas came to influence Social Democratic strategies for modernizing Swedish housing standards. A policy that also was inspired by the pivotal book acceptera! Accept! Written the year after The Stockholm Exhibition by Asplund and a couple of like-minded architects.

Let us now return to 1919 when Svensk Film's CEO Magnusson contracted Asplund to ”recreate and decorate” a couple of already completed, empty spaces, transforming them into a cinema that could ”accomodate aproximately 1,000 vistors.” Magnusson did not request an ultra-modern, functionalist work of art, but a ”light and playful edifice”. Asplund went to work by designing every detail, including the staff's uniforms, supported by friends and acquaintances among young, and by now legendary, Swedish artists, several of them labelled as Fauvists, since some of them had been pupils of Matisse in Paris.

Asplund´s client, Charles Magnusson, was the son of an architect. He had visited several movie palaces in the U.S. and now demanded something that was not ”overly ostentatious and extravagant” but ”stylish and exclusive”. The Scandia Theatre would become what the Americans called an Atmospheric Theater, i.e. a cinema that provided the sensation of finding oneself on a mild evening in a southern amphitheatre. Asplund claimed that he fully understood Magnusson's intentions and added that

it must be something festive, something of glitter and shine, somewhat lighthearted and superficial, providing a sense of being lost in the moment within the comfort of an intimate, warm and cosy salon, after entering from the winter cold, or dreary autumn wetness, reigning outside.

When he started outlining his plans, Asplund remembered

an evening during the carnival in Taormina with coloured lanterns and colourful people listening to an orchestra in the central piazza under an endless, starry sky.

During the years 1913 and 1914, just before the outbreak of World War I, the then twenty-year-old Asplund had undertaken a trip to Italy and Northern Africa to ”study the source areas of architectural culture along the Mediterranean shores.” There he had been seized by what he called ”the great architectural space,” a concept he tried to realize through his design of The Woodland Cemetery. In Italy and Tunisia, Asplund had marvelled at how the infinite sky sheltered wide landscapes and a feeling of ”light, closeness and distance” that overwhelmed the lonely wanderer within a natural habitat that everywhere exposed the ”discrete imprint of human presence”. Asplund declared that he had sensed this intimate connection between space, nature and art when he ended up standing in front of the ”masterpieces of Pompeian painting”.

Asplund intended that ”his” cinema should mirror the awe he had felt while wandering around in Italy and the delight he had found by looking at Roman frescoes. Light, colours, material and painted surfaces would fuse art and nature and thus create an architectural illusion that could induce the cinema visitor into a responsive mood that prepared her/him for an appreciation of the illusions created on the screen. The environment Asplund wanted to bring about could be characterized as

poetry cast in a noble form and enriched by radiantly beautiful details. Above the large salon a vaulted ceiling would rest like an artificial night sky above a soothing, quiet, harmonious, and classically inspired room, able to create feelings of warmth and intimacy.

The ceiling was painted in a colour that would remind of a darkening South Italian evening sky and under it Asplund placed round lamps indicating either celestial bodies, or the orbs of street lamps in an Italian smalltown piazza.

The seats were covered in i Carnelian red velvet that matched the textile friezes of the gallery barriers, which like the stage canopy were made in Pompeian red with embroideries in gold and silver. The friezes had been designed by the artist Alf Munthe, who like the rest of the other participating artists was in his early thirties, and during half a year´s time had been embroidered in so called Schatter Broiderie by fifty embroiderers from Thyra Grafström´s textile workshop.

Inspired by classical Roman art, Munthe had on the gallery barriers depicted acanthus loops interleaved with portrait medallions.

On the back stand of the salon, Hilding Linnqvist, who eventually ended up as professor of the Royal Academy of Art, had made a gilded relief of Venus. The movie screen was flanked by two natural seized sculptures of Adam and Eve, created by Ivar Johansson.

Cinema visitors entered the salon through a severe, classical hall in cream-coloured marble.

Under the foyer ceiling the sculptor Stig Blomberg had around the entire hall created reliefs depicting different art crafts.

By the foyer were several oval shaped ”waiting rooms” in Roman style with friezes by Einar Forseth, who two years later created the huge mosaics in the so-called Golden Hall of Stockholm´s City House, now famous for its sumptuous Nobel Prize dinners.

A staircase with handrails designed as red snakes with bronze heads conduced to a second floor where the theatre boxes and galleries could be found.

The ceiling of the staircase was decorated with frescoes depicting a poem by the Finnish author Zachris Topelius, The Milky Way, and painted by Leander Engström, who was one of the Swedish Matisse pupils who had formed an influential group called The Young Ones.

The corridors were flanked by entrances to boxes and galleries, inspired by those that can be found leading to grave chambers in Roman catacombs.

To sum up, the entire Skandia Theatre was designed as if it had been a gigantic and exquisite jewel-case made in the Swedish art deco style that later came to be known as Swedish Grace. It appears as if Swedish Film, SF, had not been stingy when it came to create Sweden´s most luxurious film palace.

This unique piece of art was three years after its opening to the public completed by Charles Magnusson´s purchase of a mighty Wurlitzer Organ, which sound was amplified by a huge funnel placed under the ceiling and crowned by a sculpture representing Lady Luna, created by Gunnar Torhamn.

The to me earlier completely unknown Gunnar Torhamn (1894-1965) was one of those Swedish artists who during the first half of the last century spent quite a lot of time in Italy and created a mixed output of fresh and sun-drenched Mediterranean and Nordic landscapes.

Quite often Torhamn furthermore succeeded in capturing the essence of both Rome and Stockholm.

He was a diligent decorator of cinemas and over time Torhamn was, like many of his contemporary artist colleagues, often hired as a church decorator, painting altarpieces and frescoes in churches all over Sweden, and even in Norway. Torhamn´s religious art is generally quite different from his earlier more impressionistic and occasionally expressionistic style. It is more compact and robust.

In 1933, Torhamn decorated the Grand cinema. Since it was not far from my workplace at Sida I went there quite often. Most of Grand´s original interior design disappeared together with most of its art deco decorations when it in 1970 was converted to Sweden´s first multi-cinema with three different salons.

However, Torhamn´s original doors to the main salon have remained intact. I was fascinated by those doors and it now irritates me that I did not photograph them and at the time of writing I now have to content myself by reproducing one of Torhamn´s sketches and a bad photo I found on the web.

The doors are an elegant and professionally executed work of inlay with different species of wood, depicting contemporary movie stars made to represent four different continents; Joan Crawford stands for America, Greta Garbo for Europe, Anna May Wong (even if she was born in Los Angeles) for Asia, and finally Josephine Baker (born in St Louis, Missouri) for Africa.

While mentioning Joan Crawford I cannot refrain from mentioning the strong impression Sudden Fear from 1952 once made upon me while I many years ago studied cinematography at Lund University. I was particularly impressed by the solid craftsmanship. This was Hollywood noir at its best. Carefully told, the story was filled with unexpected twists and turns. Every scene, each detail, was essential and meaningful within a complicated puzzle of sophisticated images. The camera work was perfect and professionally connected to every single part of a dynamically told story. I have seldom seen such a seamless application of all tricks used by cinematography – an uninterrupted flow of close-ups, long shots, low angles, bird´s eyes views, tracking, deep focus, you name it, and all of it combined with a dramatic and sophisticated lighting that made a maximum use of deep shadows and sharp streaks of light. Quick cuts and short sequences were followed by patient presentations of meaningful dialogues and unexpected, well-adjusted sequences that illustrated thought paths or made use of double exposures. I could not understand why I had never heard about David Miller, who still appears to be a quite unknown movie director, even if he was extremely multifaceted and devoted himself with everything from screwball comedies to psychological thrillers, salvaging the talents and peculiarities of so different characters as the Marx brothers, John Wayne, Doris Day and Kirk Douglas.

Miller´s ability to create a good relation with his actors leads me to Jack Palance och Joan Crawford, whose empathy with the characters they visualize in Sudden Fear leaves nothing to be desired A specific spicing of the film is that these characters – Palance´s role and work as an actor and Crawford´s as a writer are allowed to direct how the film develops, both characters use their respective job as an essential ingredient of their plans and behaviour. Palance executes the role as a loving husband, while Crawford in the role as a successful writer executes a complicated intrigue to murder her scheming and demonic husband. Their performances become examples of excellent method acting. There is a not second when Joan Crawford is not allowed to expose her voluminous register of suppressed anger, hot desire, wild panic, chilly observation and patient abidance.

Crawford has been accused of being too emote, though that can be nothing else than evil slander of one of the last century´s greatest movie stars. She was endowed with an uncanny fingertip efficiency when it came to identify with her roles and maximize their expressions without going over the top. She explained: ”You want to bring the audience in so close you want to put them in your own lap.”

My enthusiasm concerning Joan Crawford´s professionalism made me read Mommie Dearest, written by Crawford´s adopted daughter Christina in which she describes Joan as an alcoholic mother out of Hell. Capricious, unreliable, and dangerously narcissistic Joan Crawford was apparently extremely unfitted to take care of a child. The book created quite a stir and was filmed by the beginning of the 1980s with Faye Dunaway in the role as Joan Crawford. I have not seen the film, but would like to do it since it is said to depict Crawford´s acting as almost ridiculously emote.

When I recently revisited Sudden Fear I found that it had lost nothing of its appeal. All details remained refined and this time I also paid attention to Elmer Bernstein´s flexible and dynamic music accompaniment. Once again I was struck by Miller´s ability to provide Crawford with impressive cameos in which she was given free reigns to expose a wide range of expressions. Especially in a scene when Crawford´s author is listening to a dictaphone, which by mistake had been left open and in her absence had registered a conversation between her beloved husband and his lover. While she is listening, her husband is revealed as an unscrupulous imposter who plans to murder her. During the dicatphone´s playback the camera interacts with Crawford, who almost like in a silent movie, accompanied by the soundtrack of the dictaphone expressed every utterance with a display of various emotions.

By successively learning that she has fallen for a parasitizing predator Crawford´s author does during a short timespan air a wealth of sentiments and passions. There is loving tenderness, unveiled happiness, followed by bewilderment, negation, and deeply felt humiliation. Doubts and disbelief become replaced by disillusion that soon turns into panic and rage. In the end she rushes into the toilet to vomit.

All this might easily turn into cross-border acting, getting out of control, becoming comic instead of tragic. However, Crawford does not fall into that trap. She succeeds with her precarious balancing act by being in total command of every, single emotional expression. Such a scene could be studied in detail by any director or actor to realize what truly professional play-acting might achieve.

To be able to watch and listen is probably the most important faculty for an actor. While the dictaphone in Sudden Fear mercilessly and mechanically reveals her husband´s fraudulent acting and how she has fallen for it Myra/Crawford is forced to listen, unable to intervene and can only react in accordance to the dictaphone´s ongoing revelations. The spectators can discern how Myra/Crawford violently struggles with herself to understand what has happened to her and what actually is happening during the very moment she is listening to the dictaphone. She is alone and cannot, does not have to, control her emotions. Both her mind and body react to what she is hearing. Her reactions are both psychological and physical. This is far from being comically excessive, it is professionalism based on decades of experience.

While I was studying the doors at Grand with their depictions of movie divas from a bygone era, recalling Joan Crawford and all those cinema noir movies about crimes committed by overly tense or chilly, manipulative characters I came to remember that John Ausonius during some years had worked as projector machinist at Grand. He had been known as the Laser Man and driven by an unreasonable hate against ”immigrants” he had during five months, with a laser binocular sight equipped rifle, in several places in Stockholm and Uppsala tried to murder several of them. He succeeded in severely wounding ten persons and killing at least one. It was also at Grand that the Swedish Prime Minister Olof Palme in 1986 had watched the, in my opinion, quite bad Swedish movie The Brothers Mozart the hours before he was murdered some hundred metres further down the street. A murder that remains unresolved.

With these quite gloomy information I return to the cinemas along the fashionable Kungsgatan where I began my essay. When Ivar Lo wrote his novel with the same name Kungsgatan was Stokholm´s most cinema dense street, foremost among them was the Palladium that opened in 1918 and Royal from 1937, these two film palaces have now disappeared. However, Saga, that opened in 1937 and Rigoletto from 1939 are still there. They are now closed due to COVID-19, though they remain quite intact and sincerely hope they will be opened again.

At the Saga I had sometime by the beginning of the century a strange experience. I had remained at the office until quite late. When I left the building the rain was pouring down and I felt alone and uncomfortable. When I was passing Saga I stopped my steps and watched the posters, maybe I could warm myself by a good movie? Among other films they were presenting the Korean horror film A Tale of Two Sisters. I have a certain faiblesse for well executed horror movies and decided to buy a ticket. The film had already begun when I entered and apart from two girls sitting five seat rows in front of me, the salon was empty. But … what was this? It was not Corea I saw on the screen and I assume the actress was Naomi Watts, the place could have been somewhere on the northern U.S. west coast.

Already when Watts enters unnoticed in an ambulance to pull away the sheet from the face of a corpse and reveal a grotesquely distorted, grey face of a dead youngster, the girls in front of me started to scream. They repeated their terrified shouts time after time and I cannot deny that the film consisted of patiently built up scenes that culminated in sudden horror effects, like then the creepy ghost of drowned girl appears in the mirror of a public lavatory, apparently tranquil deer cross a street only to run amok and demolish a car with its terrified passengers inside, a small boy is left alone in a bathtub only to be dragged down under the water by a rotting, long-haired corpse. Or when Naomi Watts ends up in the bottom of a deep well while the same rotten corpse appears and at a high speed creeps along the well´s stony walls attempting to drag Watts with her to a certain death. The girls horrified screams began to affect me and even if I consider myself to be a seasoned connoisseur of horror movies I squinted when a creepy scene was evolving towards its climax.

When I somewhat confused, staggered out of the cinema I discovered that I had ended up with Ring Two by Hideo Nakata, instead of Jee-wo Kim's Two Sisters. I later found out that Ring Two had received bad reviews, being called incoherent and badly conceived, something I found not to be entirely fair since Nakata's film like Sam Raimi's more horrifying Drag Me to Hell quite skillfully utilize the technique of several other psychological horror films to inexorably and patiently build up an eerie unease until everything explodes in violent climaxes of unbridled fear.

This trick is widely used in horror films from Hong Kong, Korea and especially Japan. In the latter case, fear is often combined with natural phenomena, preferably in the form of water, and I assume that the disturbing nature of such films may be due to the fact that even in modern times there are people who believe in kami, sacred forces that manifest themselves as natural phenomena. Kami might have their evil counterparts in yokai, monsters, evil ghosts and demons which are numerous in Japanese folklore. This spiritual presence, which has also penetrated modern cities, can be the reason why ”oriental horror” is so much more obvious and disturbing than most of the American, Spanish and Italian splatter movies I have seen over the years, where horror is portrayed for the sake of effect and not as an integral part of the inner worlds of actors and directors.

When I saw Ring 2, I was unfamiliar with its predecessor in which an enchanted VHS, without a title, turns up in the homes of puzzled teenagers who when they are watching it see how a disgusting ghost slowly rises from a well to approach them. It all ends with crackle and white sparks before the TV screen turns black. The horror consists in the fact that everyone who has seen the video will eventually receive a phone call, without a voice at the other, and when they hang up, they will inexorably die.

When I left the cinema and had begun waking home in the desolate rain, my mobile phone rang. It was long past midnight and I realized that it was my oldest daughter calling me from her apartment in Brighton. She must have felt lonely and become upset by something. Her room mate had temporarily gone to Sweden and my daughter had found that she had left some VHS behind that she had not watched yet. One of them lacked a title and when my daughter started to watch it late at night it turned out to be the crackling unfocused video from Ring One with the horrifying, menacing creature emerging from the well. My daughter had seen Ring One and knew what it all meant. How had it ended up in her apartment? Certainly a joke, but still somwaht scary for my lonely and quite sensitive daughter who around two o'clock in the morning in the far away and equally gloomy and rainy Brighton called her lonely father, who with wet feet walked along a deserted Kungsgatan. Of course, she did not think that watching the VHS would cause her death, but finding it had nevertheless upset my daughter and she had felt compelled to call me to get some company in the gloom. Sorry to say it did not calm her down much when I told her that I had just come out of a cinema where I had ended up watching Ring Two when in reality I had intended to watch a quite different movie. Furthermore, had seen the movie in the sole company of horrified and screaming youngsters. Some coincidences are completely incomprehensible.

Crawford, Christina (1979) Mommie Dearest. New York: Berkley Publishing. O´Malley, Sheila (2017) ”World-Class Acting: On Joan Crawford and Sudden Fear,” https://www.rogerebert.com/features/world-class-acting-on-joan-crawford-and-sudden-fear McCullers, Carson (2009) The Heart is a Lonely Hunter. London: Penguin Classics. Paulson, Arvid (ed.) (1968) The Strindberg Reader: A Selection of Writings of August Strinberg. New York: Phaedra Inc. West, Nathanael (2018) The Day of the Locust. London: Penguin Classics. For Swedish sources you might consult the Swedish version of my essay.

I början av seklet arbetade jag på Sida, som då låg vid Sveavägen mitt i Stockholm. Från mitt fönster kunde jag blicka ner över Malmskillnadsgatan, som på den tiden var Stockholms prostitutionsgata framför andra, lite längre bort skymtades Kungsgatans tvillingtorn. För en landsortspojke var det en mäktig känsla att sitta vid sitt skrivbord och se ut över Stockholms legendariska storstadshjärta. Malmskillnadsgatam och Kungstornen minde om stadens storhet och elände. Dess lockelse och elände. Stolthet och skam.

I början av nittonhundratalet strävade Stockholm efter en plats bland Europas moderna storstadsmetropoler och liksom fallet är med dem ville Stockholms beslutsfattare förena tradition och förnyelse, nationalism och modernism. Det storsvenska Stockholm, förvaltare av fosterlandets folkliga skatter, hade nyligen etablerats genom det imponerande friluftsmuseet Skansen som invigdes 1891, snart kompletterat med Nordiska museet som stod klart 1907.

Modernismen skulle manifesteras genom Kungsgatan och 1891 grävdes och sprängdes ett storstadsstråk rakt genom Brunkebergsåsen, gamla hus och ruckel revs, som i August Strindbergs dikt Esplandsystemet från 1883:

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss. […]

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

– Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?
– Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!

– Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt.
– Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?

Snart reste sig längs den 1,5 kilometer långa Kungsgatan imponerande och påkostade byggnader: Myrstedt & Stern, Konserthuset, Centrumhuset och inte minst de ståtliga Kungstornen, förenade av Malmskillnadsgatans brospann, som löpte över den breda paradgatan. De 60 meter höga tornen invigdes 1924, respektive 1925, och var på sin tid Sveriges högsta skyskrapor. De blev till en symbol för det moderna, sturska och framtidsblickande Stockholm, som var tänkt att bli en like till Berlin, Paris och New York.

I ett av tornen hade den legendariske fotografen Karl Werner Gullers sin Studio Gullers. Gullers var en känd stockholmsskildrare och förebild för vännen Stieg Trenters romanfigur Harry Friberg, hjälte i en mängd deckare som framförallt är ihågkomna för sina suggestiva Stockholmsmiljöer.

Gullers var den förste svenske fotograf vars verk ställdes ut på konstgallerier och kom att uppskattas som artist på nivå med andra konstnärer. I Gullers bilder och Trenters deckare står Stockholm i centrum och då inte minst Kungsgatan. Vi förnimmer det klara ljuset under vår- och sommardagar, framkallat av vattnets närvaro, men lika ofta vilar det ett lätt höstdis över staden, med milda, dämpade färger, spårvagnar och regnvåt asfalt på Kungsgatan, där bulliga taxibilar hämtar upp sena flanörer och välartade par. Eller så förs vi in på krogar där Gullers fotografier skildrar restaurangbesökare och frestande maträtter, alltmedan Harry Friberg i Trenters deckare allt som oftast njuter iskalla nubbar och skummande öl tillsammans med en sillbit på knäckebröd och det svenska smörgåsbordets alla läckerheter medan han grunnar över något mordfall, som trots allt briserat i den till synes betryggande idyllen.

Jag skrev att jag var en landsortspojke och det stämde i så måtto att jag är bördig från Hässleholm, men mina morföräldrar bodde i Stockholm. Sedan barndomen och tidig ungdom hade jag därför blivit tämligen välbekant med Stockholm, som jag redan då fascinerades av – ja, det är väl egentligen inga överord att påstå att jag lärde mig älska staden.

Stockholm är en av de vackraste städer jag har vistats i. Jag är tämligen välbekant med Rom, Paris, London, Berlin, Prag, New York och känner även till Buenos Aires, som var och en har sin speciella tjuskraft. Dock blir jag vid tanken på min barndoms Stockholm lätt sentimental. Fortfarande kan jag med ett nostalgiskt leende lyssna till Zarah Leander då hon 1930 sjöng:

Du som tycker där du sitter full av spleen
att ej Sverige har någonting att ge,
du må skryta med Paris, Berlin och Wien
men innerst inne nog din tanke e'

”Stockholm blir Stockholm
staden som få.
Stockholm blir Stockholm
ett Nordens Venedig.
Vad gör det om himlen jämt ej är blå,
Stockholm blir Stockholm
för evigt ändå.”

Det där med ”Nordens Venedig” är väl knappast helt korrekt. En märkligare och egentligen fullkomligt ojämförlig stad som Venedig har jag varken sett eller upplevt, men jämförelsen stämmer i så måtto att vattnets, havets, närvaro är ytterst påtaglig i Stockholm.

I få stora städer är naturen så nära och påtaglig som där. Då jag under ett par år bodde i staden fann jag ett nöje i att ströva kring under helgerna och efter jobbet. Då hände det också ofta att jag hamnade mitt ute i ”naturen”. Ofta styrde jag stegen mot Djurgården, men vad jag minns så besökte jag Skansen enbart en gång och då i sällskap med min yngsta dotter. Att jag undvek ett besök berodde antagligen på en tämligen undermedveten tanke som sa mig att jag inte ville förstöra mina skimrande barndomsminnen från den, som jag då tyckte, i det närmaste magiska platsen. Som barn kom jag ofta dit i sällskap med min yngre systrar och mina föräldrar, eller ensam med min Morfar. Varje besök var en högtidsstund.

Jag inbillar mig att det alltid var sol och sommar och tycker mig minnas doften från de olika stugorna, de små butikerna och verkstäderna och även den förundran med vilken jag betraktade föremålen därinne, som min alltid lika välinformerade far eller morfar kunde berätta om. Där fanns även glass och kafébesök, solvarma klipphällar, det knastrande ljudet från kiselbelagda gångar och den vida utsikten över staden, som det glittrande vattnet sökte sig in i.

Där fanns en i sanning levande historia, kringvärvd av fädernas tro, strävan och nöjen. En i ordets bästa bemärkelse nationalromantisk anda, påspädd med närvaron av alla djur; de fria ekorrarna och de fångna björnarna, älgarna och vargarna. En stark koncentration av svenskhet grep förbehållslöst och förtrollande den lilla pojke som jag då var.

Jag kan nu inte annat än beklaga de chauvinstiskt begränsande och för mig obehagliga, människofientliga missbruket av nationalromantik som i högsta välmåga lever och frodas inom de unkna politiska kretsarna kring Sverigedemokraterna och som förbehållslöst basuneras ut av partiets ideologer och ledare alltmedan den av andra politiska partier tillåts förgifta den av dem så intensivt hyllade svenska folksjälen – vad det nu kan vara? För mig framstår sådant örlande alltmer som nattståndet arvegods från de förvridna ideologier som en gång störtade Europa i fördärvet.

Visst – ruttnande otrevligheter ligger alltid och pyr inom all storvulen nationalism. Vart jag än bott i vitt skilda länder har jag förr eller senare stött på dess främlingsfientliga stank. Jag kan inte finna något bra i allt detta slå-sig-för-bröstet och tycka ”vad bra att jag är svensk”. En anda som otvivelaktigt utandas från Carl Milles imponerande och sex meter höga, mäktiga skulptur av bemålad, gedigen svensk ek som möter oss i Nordiska Museets foajé. Där sitter den mäktige och despotiske Landsfadern Gustav Vasa, misantropiskt och överväldigande narcissistiskt stadigt förankrad på en tronstol, under vilken den i mitt tycke kryptiska devisen WAREN SVENSKE finns inristad.

Nu är jag vuxen och Stockholm har förvisso förändrats. Min barndoms paradisiska tillflykt – Morfars Tallebo fanns inte längre, utan snarare – huset är inköpt av en läkare vid Sida och kan omöjligt nu te sig som det gör i mina nostalgiska minnen. Jag har ingen önskan att återse det. Dess mystik måste vid det här laget fullständigt ha förflyktigats; med sin stora trädgård, omfångsrika bibliotek och mystiska vind där Morbror Gunnars pappersfigurer med Karl den tolftes samtliga drabanter, hästar och kanoner låg nerpackade i lådor, redo för att jag skulle leka med dem bland den dunkla vindens spännande bråte.

Istället för att ta tunnelbanan till Enskede Gård åkte jag under min tid på Sida efter jobbet hela vägen ut till Albys betongpräglade förstadsområde, med dess köpcentrum och opersonliga byggnadskolosser. På min väg till tunnelbanan brukade jag inte ta trapporna ner till stationen under Sidahuset vid Sveavägen utan promenerade istället ner till Gamla Stan. Under vardagskvällarna var det en tämligen fridfull och stimulerande promenad, men under fredagar och lördagar förvandlades den stillsamma spatserturen i det närmaste till en vandring genom Dantes Inferno. Primalvrålande, berusade ungdomar vinglade kring i gränderna där de ofta pinkade och spydde. I Rom och New York, där jag bott under flera år, har jag aldrig sett eller upplevt något liknande. Inte ens i Brooklyn och Harlem greps jag av en oro liknande den som kunde drabba mig inför asberusade, svartklädda skinnskallar som vrålade okvädningsord efter invandrare och mörkhyade personer.

Visserligen kunde jag någon gång ta ett par glas tillsammans med några vänner och bekanta på något ställe i Gamla Stan, speciellt jazzklubben Stampen. Men, för det mesta tillbringade jag mina kvällar med ensamt musiklyssnande och romanläsande ute i Alby, eller besökte min vän Mats Olin bland böckerna i Hedengrens källare.

Från mitt skrivbord på Sida blickade jag som sagt emellanåt ner på Malmskillnadsgatan där torskarna började dyka upp efter fem, för att i sina bilar jaga efter vad vi i Göinge kallade köpetöser, som blev allt talrikare under kvällens lopp. Jag undrar om Stockholm tett sig likadant vid tiden för Kungsgatans uppförande; en blandning av lantlig idyll med oroväckande busliv, dryckenskap och kaos.

Jag läste Kungsgatan, en roman som 1935 skrevs av statarsonen Ivar Lo-Johansson och som skildrade det då tämligen nya, enligt honom hektiskt pulserande storstadsstråket. Med sina glittrande neonljus, restauranger och biografer, bilar och välklädda människor blir Kungsgatan hos Ivar Lo till en sinnebild för vad som lockade landsbygdens ungdomar till den växande storstaden.

Bondpojken Adrian och statarflickan Marta upplever en kort, men omtumlande, ungdomsförälskelse i den södermanländska bondhålan Humla, där livet generation efter generation i stort sett varit oförändrat. Martas och Adrians ömtåliga, men intensiva kärleksrelation bryts genom Martas drömmar om storstaden. Hon vill inte förspilla sitt liv fastvuxen i en döende landsbygds fattigdom, utsatt för ett ständigt lika närgånget intresse från dem hon tvingas dela sin enahanda tillvaro med. Marta betraktade hur hennes föräldrar trälade vidare längs samma upptrampade stigar, dag efter dag, från vagga till grav kedjade vid en utsiktslös torftighet. Nej, Marta ville vara sin egen lyckas smed. På egen hand ville hon skapa sig en självständig tillvaro inom vilken hon kunde tjäna pengar och kanske även bidraga till att hennes föräldrar kunde ta sig ur statarlivets träldom. Hon ville komma tillbaka och besöka hembygden som en ”lyckad” person, någon som blivit förmögen och världsvan.

Marta söker sig till Stockholm, får arbete på ett kafé, men hennes knappa lön räcker inte till för att hon skall kunna skaffa sig något av det lockande överflöd som exponeras i skyltfönstren till de lyxiga butiker som kantar hennes väg till sitt arbete, men samtidigt upptäcker hon att hennes fördelaktiga utseende attraherar storstadsborna. Bländad av all den lyx och flärd hon eftertraktar klär sig Marta så elegant hon förmår.

Tillsammans med en väninna planerar hon att öppna en parfymbutik, men brist på kapital och insikten om att hennes utseende kan bli en tillgång lockar Marta in bland Kungsgatans glädjeflickor. Då pengarna börjar flyta in – hon kan sända en del av dem till sina fattiga föräldrar och i deras ögon öka sin prestige – blir Marta alltmer djärv och oförsiktig. Katastrofen blir ett faktum då Martas mor besöker sin eleganta dotter. Vid ett restaurangbesök går sanningen om dotterns verksamhet upp för den djupt religiösa modern. Mitt bland matgästerna bryter modern ihop och brister i gråt. Skam och förtvivlan gör att det går utför för en allt desperatare Marta. Tidigare hade hon lyckats välja sina kunder med viss urskiljning, men nu förlorar hon all kontroll över sin tillvaro, drabbas av en svår könssjukdom och går slutligen under.

Något senare än Marta har den mer inbundne och eftertänksamme Adrian kommit till Stockholm. Liksom henne känner han till en början att utan byns välkända inbundenhet börjar tillvaron svaja. Visserligen är Adrian nu mer fri och obunden, men samtidigt har han blivit en ensam främling. Han får arbete på en byggarbetsplats och lider till en början av arbetskamraternas hårdhänta behandling av en oerfaren ”lantis”. Efterhand anpassar sig han sig dock, befriad från föräldramakt och kvävande social kontroll söker han sig till bohemiska konstnärskretsar. Efterhand funderar Adrian alltmer över vem han verkligen är – en ung man som trots att han blivit desillusionerad, skyddslös och marginaliserad, likväl inser att han är vuxen, stark och faktiskt kan stå på egna ben. En ljusnande och förändrad framtid ligger framför honom och han börjar skriva ner sina intryck och funderingar.

Adrian stöter ibland på Marta, men mötena blir korta och aviga. De lever inom skilda världar. Båda har förändrat sitt tal och beteende för att därigenom skyla över sin ”lantlighet”. De har fastnat i sina respektive roller och vill inte kännas vid de svek de begått mot sin bakgrund, mot varandra, mot sin uppriktighet. Båda är otåliga och äregiriga, vill komma upp sig, tjäna pengar, möta oanade äventyr. Trots sin tafatta ambivalens försöker de återfinna något av sin förlorade kärlek. Följden blir dock att Adrian smittas av Martas farliga könssjukdom. Båda blir inlagda på klinik, konvalescensen blir lång och plågsam. Adrian tar sig styrkt genom ekluten. Han är en sökare som blir starkare genom sin erfarenhet. Vi anar tillkomsten av en framgångsrik författare: ”Det upplevda är kanske inte meningslöst, tvärtom är det det enda kapitalet.” Både Adrian och Marta gick vilse, men Adrian fann en mening med sin tillvaro, alltmedan den vackra Marta förvandlades till en bitter förlorare.

Adrians uppror mot sakernas tillstånd, hans strävan mot självinsikt, hans iakttagelser och besvikelser blir det centrala i romanen, alltmedan Marta successivt förvandlas till en sekundär huvudperson, en motpol till Adrian, underordnad skildringen av hans utveckling. Likväl tycks Ivar Lo-Johansson ha velat skildra ett kvinnoöde mot bakgrunden av det svenska landsbygdslivets våldsamma förändring; urbaniseringens framfart, såväl dess lockelser som faror. Förvisso ett lovvärt försök av en manlig proletärförfattare att levandegöra en kvinnlig huvudperson, fast jag undrar om Ivar Lo lyckades i sitt uppsåt.

Lo-Johanssons strävan tycks ha varit att skriva en ”kollektivroman”; att genom sitt skrivande fånga in en tidsålder, en hel samhällsklass strävan efter förändring och förbättring. I flera romaner, exempelvis Gårdfarihandlaren, står hans egna livsöde i centrum och då blir hans författarskap engagerat och levande, fast han griper mig sällan så starkt som andra proletärförfattare, exempelvis Harry Martinson och Lars Fridegård.

Vad som slog mig då jag läste Kungsgatan var hur unga människor som kommer till stora städer lockas och fängslas av det bländande och för dem talrika nöjesutbudet. Något som måste ha varit speciellt överväldigande under en tid då det inte fanns TV och radiosändningarna var begränsade, om det nu överhuvudtaget var tillgängliga ute i de svenska tassemarkerna.

Kungsgatan filmatiserades 1943 och kritiken blev ganska ljum, fast det påpekades att det var ett av de första försöken att öppet och kritiskt skildra social misär och prostitution. Filmen fick också internationell uppmärksamhet, antagligen beroende på sitt för den tiden djärva sätt att skildra prostitution och könssjukdomar, en föraning om de framgångar som senare svenska filmer skulle få om de blandade social kritik med sexuell frispråkighet.

I sin charmiga och vackra Stockholmsmelodi, en tango med inslag av bellmansk landskapsskildring, ger Evert Taube en bild av stockholmskt nöjesliv en afton vid slutet av 1920-talet:

Stockholm i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår! [...]

Men, i nätta flockar som buketter
av syrener, rosor och tulpan,
Stockholms unga damer och koketter
skymta fram vid Feiths och Röda Kvarn.
- Dans på Sphinx, en kärleksnatt på China!
- Stulen Lycka går på Rivoli!
- Såg du Bleka Greven på Regina?
- Har du hört Mitt hjärtas melodi?

Feiths konditori var var ett fashionabelt etablissemang som 1904 öppnades på Strandvägen, alldeles i närheten av Dramaten vid Nybroplan. ”Ett stort damcafé inrymt i en souterrainvåning med utsikt över hamnen, rymligt, dyrbart och elegant inrett som det höves en samlingsplats för den fina världens damer.” Konditoriet blev ett tillhåll för skådespelare och andra ”kändisar” och därmed en central samlingsplats för stadens nöjesliv, speciellt genom en trio i vilken den populäre kompositören Jules Sylvain och violinsten, journalisten och schlagerförfattaren Gösta Rybrant ingick.

Röda Kvarn var Stockholms äldsta biografi, grundad redan 1905, men som 1915 fick nya eleganta lokaler i raffinerad jugendstil. Den var Stockholms främsta premiärbiograf och räknade inte endast med ett piano eller wurlitzerorgel, utan en hel biograforkester.

Danssalongen Sphinx låg på Kungsgatan och en tidningsartikel från 1927 beskriver den som ”ett ställe med stil. Musikerna bär smoking och publiken är ovanligt proper; många herrar är klädda i den populära citydressen. mörk kavaj och mörka randiga byxor.” Den ”jazziga” restaurangen bytte under 1930-talet namn till Café Prag, långt senare döptes lokalerna om till Golden Days och Golden Hits.

En Kärleksnatt på China, kan möjligen anspela på en pjäs på Chinateatern, som för det mesta uppförde revyer och lustspel. Kanske rörde det sig om En kärleksnatt vid Öresund som spelades in som film 1931. Stulen lycka filmades 1912 och kunde knappast ha gått på biografen Rivoli, som låg vid Sveavägen och öppnade 1920. Någon sång med titeln Mitt hjärtas melodi som kan ha varit populär under 20-talet har jag inte lyckats spåra upp och den är antagligen uppdiktad av Taube, vars sång visar hur omåttligt populärt biobesök var över hela världen under tjugo-, trettio-, och fyrtiotalen. Det var först under sextiotalets första år som biografernas stora attraktionskraft minskade genom det ökande TVtittandet. Innan dess hade de varit tillgängliga för såväl fattiga som rika.

En roman som Kungsgatan speglade storstadens prostitution och elände, något som jag sjuttio år senare kunde konstatera levde vidare enbart genom att från mitt kontorsfönster blicka ner på Malmskillnadsgatan, eller då jag snubblade fram mellan tomflaskor och asberusade ungdomar i Gamla Stan. Dock skildrar Kungsgatan även den intellektuella livligheten bland journalister och socialister i Stockholms Klarakvarter och hur massproduktion av böcker och tidningar, samt alltmer sofistikerade filmer, i de växande storstäderna gjorde modern kultur tillgänglig även för mindre bemedlade samhällsmedborgare. Fast tidens filmkonst förmedlade i allmänhet mer eskapism än samhällskritik och utgjorde ofta ett medel för att för en stund glömma vardagens tristess. På filmduken förevisades en glamour som fick kvinnor och män att försöka efterlikna kvinnliga filmstjärnor som Joan Crawford, Greta Garbo och Clara Bow, eller manliga som Cary Grant, Clark Gable och Douglas Fairbanks.

På Kungsgatan öppnades redan 1918 biografen Palladium, Sveriges första Filmpalats och flera sådana konstruerades snart över hela Stockholm, fast de förnämsta var koncentrerade vid och kring Kungsgatan.

Filmpalats var en högre utveckling av sekelskiftets och tiotalets ofta oansenliga biolokaler. På den tiden ansågs film fortfarande vara ett relativt enkelt marknadsnöje för de lägre samhällslagren, alltmedan storstadssocieteten fortsatte bevista operor och påkostade teaterföreställningar inom luxuösa lokaler. Efterhand blev dock biograffilmerna alltmer påkostade och attraherade framstående teateraktörer och regissörer. Överklassen och den högre medelklassen började efterfråga lyxigare och mer påkostade lokaler än de ofta kyffiga, dåligt ventilerade, överfulla och ofta brandfarliga biograflokalerna där de dessutom tvingades trängas med kreti och pleti.

Den första exklusiva biograf som efterliknade en lyxig teaterlokal var Regent Theater som 1913 uppfördes i New York. Den byggdes i Harlem och blev en stor succé, men den förmögna publiken krävde snart att den sortens lokaler borde etableras i de mer centrala och fashionabla teaterdistriktet kring Broadway.

Under tjugotalet uppfördes tusentals filmpalats över hela USA och den allmänna strävan blev att tillfredsställa efterfrågan inte enbart hos de ”mondäna klasserna” utan också att få ”den vanlige medborgaren” att känna sig som om hon/han ”för en stund var del av ett kungahus”. Som en följd av detta blev filmpalatsens designsignatur en extravagant ornamentik. Nöjespalatsen försågs med barer och restauranger och konstruerades i enlighet med en eklektisk exotism inom vilka en mängd stilar blandades och kolliderade med varandra. De extravaganta biograflokalerna kunde inspireras av fransk barock, italiensk renässans, höggotik, arabisk -, hinduisk -, babylonisk -, och aztekisk exotism, samt, speciellt efter upptäckten av Kung Tuts grav 1922 – fornegyptisk stil. De bättre bemedlade kunde i allmänhet, precis som på teatrar, få tillgång till dyrare loger och gallerier skilda från de billigare platserna.

Ett biobesök blev inte enbart till ett försjunkande i de chimärer som framställdes på den vita duken. I dessa tider av TV, videos och diverse digitala märkvärdigheter som kan avnjutas inom hemmets fyra väggar kan det möjligen vara svårt att förstå den totalupplevelse ett biografbesök kunde innebära. Det var ofta inte enbart filmens förtjänst utan hela den exotiskt förföriska miljö som byggts upp omkring dem som gjorde ett biografbesökt attraktivt.

I ett försök att exemplifiera detta låt mig närmare beskriva en legendarisk biolokal. Ett påkostat, fascinerande och ovanligt estetiskt tilltalande filmpalats finns fortfarande, mer eller mindre intakt, bevarat i Stockholm – Skandia-Teatern som ligger vid Drottninggatan, en bigata till Kungsgatan. Premiärinvigningen ägde rum 1923 med närvaro av gräddan av Stockholms högborgerliga societet. Lokalen var skapad av ingen mindre är Gunnar Asplund, som blivit en av Sveriges få internationellt kända och uppskattade arkitekter. Efter att för flera år sedan ha besökt Skandia och nu upplever hur en mängd av bokhandlar och biografer här i Rom har gått omkull och slagit igen genom COVID19 undrar jag med oro om vi kanske, trots allt, nu bevittnar slutet på biografernas förtrollande era och fortsättningsvis kommer att förnekas de unika upplevelser som ett biobesök inneburit.

Tiden då Skandia-teatern skapades var allt annorlunda. Biografer var framtiden och stor omsorg lades ner på deras inredning och det snålades verkligen då det gällde att skapa Stockholms modernaste filmpalats. Då jag under min tid på Sida besökte biografen förvånades jag över att det var en mästare som Asplund som skapat lokalen. Gunnar Asplund hade tillsammans med sin kollega Sigurd Lewerentz vunnit en tävling om utformandet av vad som skulle bli dåtiden största kyrkogård – Skogskyrkogården i Enskede. Samtidigt som han skapade Skandia-teatern var Asplund verksam med kyrkogårdsarbetet, som inte avlutades förrän 1940, strax innan Asplunds död. De två arkitekterna formgav hela komplexet, från det omkringliggande landskapet ända till minsta lampa. Deras kyrkogård är nu ett av de elva svenska världskulturarv som finns på UNESCOs lista över speciellt viktiga minnesmärken världen över.

Jag är tämligen välbekant med Skogskyrkogården och dess meditativa förening av natur och arkitektur. Eftersom den ligger i Enskede är mina morföräldrar gravsatta där och under min tid på Sida var jag i dess kapell närvarande vid två jordfästningar.

Asplund har haft en stor betydelse inte enbart för utformandet av svensk arkitektur utan för framväxten av hela det moderna, svenska samhället. Som en av de mest betydande representanterna för svensk funktionalism, som i stor skala introducerades i Sverige genom Stockholmsutställningen 1930 och för vilken han var huvudarkitekt, kom hans idéer att influera socialdemokratiska strategier för modernisering av svensk bostadsstandard. En politik som också inspirerades av skriften acceptera som Asplund året efter utställningen skrev tillsammans med ett par likasinnade arkitekter.

Men, 1919 då Asplund av Svensk Films VD Charles Magnusson kontrakterades för att ”omskapa och inreda” ett par redan färdigställda, tomma ytor till en biograf med ”plats för omkring 1000 personer” var det inte ett i huvudsak funktionalistiskt verk som efterfrågades utan en ”lätt och lekfull” lokal. Asplund gick till verket genom att sina vana trogen designa varje detalj, även personalens uniformer, med hjälp av sina vänner och bekanta bland då unga och numera legendariska svenska konstnärer.

Beställaren, Charles Magnusson, som var son till en arkitekt hade i USA besökt flera filmpalats och efterfrågade nu något som inte var ”vräkigt och överdådigt” men stilrent och exklusivt. Skandiabiografen skulle bli vad amerikanarna kallade en Atmospheric Theater, en atmosfärsisk teater, d.v.s. en biograf som gav känslan av att en mild afton befinna sig utomhus på en sydländsk amfiteater. Asplund sade sig vara helt införstådd med Magnussons tankegångar och tillade att

Det måste vara något festligt, något av glitter och glans, en smula ytligt och liksom för stunden i salongen, som dessutom måste verka ombonad och varm för publiken, som strömmar in från vinterkylan, eller höstrusket.

Då han började skissera sina planer mindes Asplund

en karnevalsafton i Taormina på Sicilien med kulörta lyktor och lustiga kulörta människor och en stor orkester på torget under stjärnhimlen däruppe.

Under åren 1913 och 1914, strax innan Första världskrigets utbrott hade den då tjugoårige Asplund företagit en resa till Italien och Nordafrika för att ”studera byggnadskulturens källområden vid Medelhavet”. Där hade han gripits av vad han kallade ”det stora arkitektoniska rummet”, ett begrepp han försökte realisera genom Skogskyrkogården. I Italien och Tunisien hade Asplund förundrats av hur det oändliga himlavalvet reste sig över vida landskap och den känsla av ”ljus, närhet och distans” som grep den ensamme vandraren i denna natur, som en gripen Asplund även sa sig ha förnummit då han hamnat framför det ”pompejanska måleriets mästerverk”.

Hans biograf skulle infatta allt detta, inom den skulle genom ljus, färger, material och bemålade ytor skapas ett samband mellan arkitektur och natur, en arkitektonisk illusion som skulle försätta biobesökaren i den rätta stämningen för att kunna uppskatta de illusioner som skapades på filmduken. Miljön skulle präglas av en slags

poesi gjuten i en bunden, ädel form, berikad genom strålande sköna detaljer. I den stora salongen skulle ett välvt tak vila, som en konstgjord natthimmel över ett stilla, harmoniskt klassiskt inspirerat rum och därigenom skulle en känsla av värme och intimitet skapas.

Under ett välvt tak målat i en färg som skulle påminna om en mörknad, syditaliensk aftonhimmel lät Asplund hänga upp runda lampor, som skulle påminna antingen om stjärnor, eller de runda gatlyktorna på en italiensk småstadspiazza.

Biograffåtöljerna kläddes i mönjerött matchade de magnifika friserna på läktarbarriärerna, som liksom fondbaldakinen var gjorda med sammet i pompejanskt rött. Frisernas mönster hade designats av konsnären Alf Munthe och hade med silver- och guldtråd under ett halvårs tid broderats med så kallad schattersöm av femtio brodöser från Thyra Grafströms textilateljé. Inspirerad av romersk konst hade Munthe på läktarfriserna framställt akantusslingor interfolierade med porträttmedaljonger.

På fondläktarens framkant hade Hilding Linnqvist skapat en förgylld relief av en vilande Venus.

Filmduken flankerades av två manshöga, förgyllda skulpturer av Adam och Eva, skapade av Ivar Johansson. Besökarna anlände till biografsalongen genom en klassicistiskt avskalad entréhall i gräddfärgad marmor.

Under foajétaket hade Stig Blomberg kring hela rummet utfört en mängd reliefer som i hellenistisk stil framställde olika konstarter.

Vid entréhallen fanns också väntrum i romersk stil, med friser av Einar Forseth.

En trappa, med ledstången utformad som en röd orm, ledde upp till loger och läktare.

Trapptaket var dekorerat med fresker av Leander Engström, som inspirerats av Zachris Topelius dikt Vintergatan.

Korridorena till loger och läktare flankerades av dörrar som inspirerats av de ingångar som finns till gravkammare i Roms katakomber.

Kort sagt, hela Skandia-teatern var utformad som ett jättelikt, fantasifullt smyckeskrin i den svenska art deco stil som har kommit att kallas Swedish Grace och det tycks som Svensk Film, SF, inte snålat med några kostnader då det gällt att konstruera detta märkliga filmpalats med hjälp av en mängd svenska konstnärer i början av en karriär som för de flesta av dem skulle bli tämligen framgångsrik.

Verket kröntes tre år efter invigningen genom Charles Magnussons inköp av en väldig Wurlitzerogel som genom en speciell mekanism kunde höjas och sänkas framför filmduken och vars ljud förstärktes av en väldig basun som placerats i taket och krönts med en skulptur föreställande Fru Luna, skapad av Gunnar Torhamn.

Den för mig tidigare fullständigt okände Gunnar Torhamn (1894-1965) var en av dessa många flitiga svenska konstnärer som under förra seklets första hälft delade sin tillvaro mellan Sverige och Italien och i bägge länder skapade friska, solbemängda landskapsskildringar.

Lika hemmastadd i Rom som i Stockholm lyckades Torhamn fånga typiska stämningar från de båda städerna.

Han arbetade också flitigt som dekoratör av biograflokaler och som flera av sina samtida övergick han efterhand till en rik produktion av kyrklig konst, såväl fresker som altartavlor spridda över hela Sverige. Torhamns kyrkokonst är skild från hans tidigare impressionistiska stil. Tämligen massiv och grovhuggen påminner hans religiösa verk mig om hans samtida Kaj Sigurd Siesjö som bosatt i Perstorp utförde en mängd kyrkomålningar i mina barndomstrakter.

Torhamn dekorerade 1933 biografen Grand på Sveavägen, som jag ofta besökte under min tid på Sida, liksom biografpalatsen på den mer närbelägna Kungsgatan. En hel del av Grands ursprungliga inredning och dekorationer har försvunnit och ersatts, men fortfarande finns dörrarna till huvudsalongen kvar – 1970 byggdes biografen om för att bli Sverige första multibiograf och förseddes då med tre salonger.

Jag fascinerades av de där dörrarna och det retar mig nu att jag inte fotograferade dem och nu måste hålla tillgodo med Torhamns skiss och ett tämligen uselt kort jag hittat på nätet.

Dörrarna utgörs av ett elegant intarsia-arbete genom vilket Torhamn har avbildat samtida filmstjärnor som symboler för fyra världsdelar. Joan Crawford blir till en representant för Amerika, Greta Garbo för Europa, Anna May Wong (som visserligen var född i Los Angeles) för Asien och slutligen Josephine Baker (född i St Louis, Missouri) för Afrika.

Då jag nämner Joan Crawford kan jag inte avhålla mig från att skriva om det starka intryck som Sudden Fear, Avslöjad, från 1952, en gång gjorde på mig. Jag såg den för länge sedan då jag studerade filmvetenskap i Lund, något som gjorde att jag omgående fångades av det gedigna hantverket. Detta var Hollywood noir som bäst. Omsorgsfullt berättad var filmen fylld av twists and turns. Varje scen, varje detalj, var betydelsebärande och passade perfekt in i det komplicerade bildpusslet, Kamera-arbetet var mästerligt och skickligt kopplat till varje enskild del av den dynamiskt berättade historien. Sällan hade jag sett en sådan sömlös, initiaivrik använding av filmkonstens alla knep. Ett ohejdat flyt av close-ups, long shots, grod- och fågelsperspektiv, deep focus, kameraåkningar; allt kombinerat med en dramatisk och ytterst raffinerad ljussättning, som maximalt utnyttjande skuggor och skarpa ljusstråk. Snabba klipp parades med ett tålmodigt återgivande av bärande dialoger och oväntade, väl inpassade inslag av tankesekvenser och dubbelexponeringar. Jag begrep inte varför jag inte hört talas om David Miller, som fortfarande tycks vara tämligen okänd, även om han var en ytterst mångsidig regissör som kunde ge sig på allt från enkla komedier till djuplodande psykologiska thrillers, medan han skickligt regisserade och tillvaratog egenheterna hos så skilda karaktärer som bröderna Marx, John Wayne, Doris Day och Kirk Douglas. 

Millers förmåga att skapa ett gott förhållande till sina skådespelare leder mig till Jack Palance och Joan Crawford vars inlevelse i sina roller i Sudden Fear lämnar inget i övrigt att önska. En speciell krydda i filmen är att att dess karaktärer – ”skådespelaren” och ”författaren” tillåts färga hur historien utvecklas. Palance spelar rollen av en älskvärd make, medan Crawford, som den framgånsrika författarinna hon är i filmen, iscensätter en komplicerad intrig för att mörda sin demoniske make. Deras rollprestationer blir till amerikansk method acting när den är som bäst. Det finns inte en död sekund när Joan Crawford får spela ut hela sitt omfångsrika register av undertryckt ilska, het åtrå, panik, kyligt betraktande, dubbelspel och tålmodig avvaktan. Hon har emellanåt anklagats för dramatiskt överspeleri, men det är enbart avundsjukt förtal av en av nittonhundratalets absolut skickligaste filmskådespelerskor, som med en förunderlig fingertoppskänsla kröp in i sina olika roller. Eller som hon förklarade ”du vill föra publiken så nära dig att du kan få dem att sitta i ditt knä.”

Min entusiasm för Joan Crawfords professionalism fick mig att läsa Mommie Dearest, skriven av Crawfords adoptivdotter och i vilken hon skildrar henne som en alkoholiserad mor från Helvetet. Lynnig, opålitlig och farligt narcissistisk var Crawford uppenbarligen fullkomligt olämplig att ta hand om ett barn. Boken väckte stor uppståndelse och filmades i början av 80-talet med Faye Dunaway i rollen som Crawford. En film jag inte fått tag på, men gärna vill se, speciellt som den sägs framställa Crawfords artisteri som ett galet överspel av i det närmaste komiska proportioner. Jag har svårt att tro det och skulle vilja se om det kan vara sant.

När jag nyligen såg om Sudden Fear visade det sig att den inte alls hade försämrats genom tidens gång. Den var fortsatt imponerade, alla detaljer höll och denna gång uppmärksammade jag även Elmer Bernsteins följsamma och dynamiska musikackompanjemang. Speciellt imponerande var de tillfällen då Miller gav Crawford tillfälle att i olika camoes spela ut sitt breda register av olika känslointryck. I en scen får författarinnan, som Crawford gestaltar, över sin diktafon höra hur hennes älskade make i själva verket är en skrupelfri bedragare som planerar att mörda henne. Under uppspelningens gång samverkar kameran med Crawford som, nästan som i en stumfilm, ackompanjerar diktafonens återgivande av vad som yttrats med ett illustrativt känsloutspel.

Alltmedan Crawford som författarinnan genom ljudupptagningen får veta att hon har släppt in ett parasitiserande rovdjur i sitt liv går hon på kort tid igenom en mängd känsloyttringar. Där finns kärleksfull ömhet och glädje, följd av förvirring, förnekelse och djupt sårad självkänsla. Tvivel och förnekande dyker upp enbart för att strax därefter ersättas av känslor av förnedring och besvikelser som sedan övergår till skräck och ilska. Det hela avslutas av en sådan överväldigande panik att hon tvingas springa in i badrummet för att kräkas.

Allt är upplagt för ett gränsöverskridande som lätt kan gå över styr och förvandlas till pinsam komik. Men, Crawford går inte i den fällan. Hon behärskar till fullo varje känslomoment. En sådan scen borde av regissörer och skådespelare studeras i detalj som exempel på vad skickligt filmskådespeleri kan vara. Vikten av att se och lyssna är kanske den viktigaste ingrediensen för en skådespelares inlevelseförmåga. Medan diktafonen obarmhärtigt avslöjar den förment kärleksfulle makens bedrägeri och skådespeleri tvingas Myra/Crawford att lyssna och agera i enlighet med vad hon hör. Genom sitt aktiva lyssnande kämpar Myra/Crawford med att försöka förstå vad som händer/hänt med henne. Hon kan inte kontrollera sina emotioner trots att hon försöker behärska sig dukar hon under i gråt och förtvivlan. Hennes kropp reagerar, hon flyr in i badrummet. Detta är absolut inget överdrivet skådespeleri, ingen löjlig, föråldrad föreställningskonst, nej … det är professionalism i världsklass,

Då jag betraktade de där dörrarna med sina filmdivor och speciellt Joan Crawford som i sina cinema noir filmer kunde framställa såväl överspända, som kyliga, manipulerande karaktärer kunde jag inte undgå att tänka på mördaren John Ausonius som jag nyligen läst om i Gellert Tamas bok Lasermannen. Ausenius hade arbetat som biografmaskinist på Grand och det var här, timmarna innan han mördades, som Olof Palme såg den tämligen usla filmen Bröderna Mozart.

Med dessa dystra tankar återvänder jag till den fashionabla Kungsgatan som vid tiden då Ivar Lo skrev sin roman med samma namn var Stockholms mest biograftäta gata, med Palladium som öppnades 1918 och Royal från 1937, dessa två filmpalats her försvunnit. Men Saga, invigd 1937 och Rigoletto från 1939 finns kvar. De är nu stängda på grund av COVID19, men de är fortfarande tämligen välbevarade och jag hoppas de överlever.

På Saga hade jag någon gång under seklets början en märklig upplevelse. Jag hade arbetat på kontoret till ganska sent på kvällen. Det ösregnade och då jag passerade Saga kände mig tämligen olustig till mods. Kanske kunde jag skjuta på hemfärden och värma mig vid en bra film. Man gav bland annat den koreanska skräckfilmen En berättelse om två systrar. Jag har en viss faiblesse för välgjorda skräckfilmer och beslöt köpa en biljett. Filmen hade redan börjat och sånär som på två flickor fem bänkrader framför mig var salongen tom. Men … vad var detta? Filmen utspelade sig inte alls i Korea utan i vad jag antog vara en stad vid USAs västkust och jag tyckte mig känna igen Naomi Watts i huvudrollen.

Redan då Watts i en ambulans drar lakanet från ansiktet på en avliden yngling och avslöjar likets groteskt förvridna, grå ansikte började flickorna framför mig gallskrika. De gjorde det sedan gång på gång efter det att kusligt och tålmodigt uppbyggda scener kulminerade i plötsliga skräckeffekter, som då en otäck spökgestalt uppenbarar sig en spegel, stillsmma hjortar plötsligt löper amok och demolerar en bil med instängda, skräckslagna passagerare, en liten pojke lämnas ensam i ett badkar enbart för att dras ner i vattnet av ett ruttnade, långhårigt kadaver, eller då Watts hamnat i en djup brunn ur vars botten en grådaskigt rutten flicka krälar efter henne då hon desperat försöker klättra upp ur det svarta hålet. Flickornas skräckslagna skrik påverkade även mig, som trots att jag är en luttrad skräckfilmsbesökare började kisa med ögonen under det att ett nytt skräckklimax var under uppsegling.

Då jag något omtumlad vacklade ut ur biogafren upptäckte jag att jag hamnat hos Ringen Två av Hideo Nakata, istället för Jee-woon Kims Två systrar. Jag fann senare att Ring Två fått dålig kritik och kallats osammanhängande, något jag finner vara elakt förtal eftersom Nakatas film liksom Sam Raimis än otäckare Drag Me to Hell skickligt utnyttjar psykologiska skräckfilmers teknik att obönhörligt och tålmodigt bygga upp en krypande olustkänsla tills allt exploderar i en våldsam klimax av ohejdad skräck.

Detta knep utnyttjas flitigt i skräckfilmer från Hongkong, Korea och framförallt Japan. I det senare fallet kombineras skräcken ofta med naturfenomen, gärna i form av vatten och jag antar att kusligheten inom sådana filmer kan bero på att det även i modern tid finns det människor som tror på kami, heliga krafter som lever i och manifesterar sig i naturen. Kami kan ha onda motsvarigheter i yokai, monster, ondskefulla spöken och demoner vilka talrikt förekommer i japansk folklore. Denna andliga närvaro, som även trängt i moderna storstäder, kan vara orsaken till att ”orientalisk skräck” är så mycket mer påtaglig och oroande än de flesta av de amerikanska, spanska och italienska splatter movies jag sett genom åren och där skräck skildras för effektens skull och inte som en integrerad del av skådespelarnas och regissörernas inre världar.

Då jag såg Ringen 2 var jag märkligt nog obekant med dess föregångare i vilken en förhäxad VHS, utan titel, på olika vägar dyker upp hos förbryllade tonåringar som då de satt in den i apparaten får se hur en vedervärdig gengångare sakta stiger upp ur en brunn och närmar sig dem. Det hela avslutas med knaster och sprakande. Kusligheten består i att var och en som sett videon snart kommer att få ett telefonsamtal, utan röst och då de lagt på kommer de obönhörligt att dö.

Då jag lämnade biografen och började traska hem i ösregnet ringer min mobil. Det är min äldsta dotter som upprörd ringer från sin lägenhet i Brighton. Väninnan som hon delade lägenheten var tillfälligt bortrest och hade lämnat efter sig några VHS. En av dem saknade titel och då min dotter sent på kvällen satte den i VHSapparetn visade det sig att det var den knastrande videon från Ringen ett. Hon hade någon gång tidigare sett den filmen, blivit ordentligt uppskrämd och visste nu vad VHSn som hon nyss sett betydde. Hur hade den hamnat i hennes lägenhet? Säkerligen ett skämt, men likväl något skrämmande för min ensamma dotter som vid ett-tiden på natten långt borta i det likaledes dystra och regniga Brighton ringde upp sin likaledes ensamme far som blöt om fötterna traskade hemåt längs Kungsgatan. Hon kände sig tvungen att ringa mig för att få lite sällskap i dysterheten, men blev inte mycket lugnare då jag berättade för henne att jag just kommit ut från en biograf där jag utan förklaring av misstag hamnat för att se Ringen Två i sällskap med två gallskrikande tonårsflickor. En del sammanträffanden är fullkomligt obegripliga.

Björnstad, Arne, red. (1991) Skansen under hundra år. Höganäs: Wiken. Berglund, Kurt (1993) Stockholms alla biografer: Ett stycke Stockholmshistoria från 90-tal till 90-tal. Stockholm: Svenska Turistföreningen. Caldenby, Claes, Olof Hultin och Carl Axel Acking (1985) Asplund. Stockholm: Arkitektur Förlag. Crawford, Christina (1979) Mommie Dearest. New York: Berkley Publishing. Ivanov, Gunnela, Christian Björk och Eric Ericson (2017) Swedish Grace: Svensk Art Deco. Stockholm: Orisdi-Back. Kullander, Mats (2013) Skandia-teatern; En legendarisk biografs historia. Stockholm: SF Bio. Lo-Johansson, Ivar (1935) Kungsgatan. Stockholm: Bonniers.

O´Malley, Sheila (2017) ”World-Class Acting: On Joan Crawford and Sudden Fear,” https://www.rogerebert.com/features/world-class-acting-on-joan-crawford-and-sudden-fear Strindberg, August (1995) Samlade verk, 15: Dikter på vers och prosa: Sömngångarnätter på vakna dagar och strödda tidiga dikter. Stockholm: Norstedts. Svenskt konstnärslexikon del V (1967) Malmö: Allhems Förlag. Tamas, Gellert (2002) Lasermannen: En Berättelse om Sverige. Stockholm: Ordfront. Taube, Evert (1937) Evert Taubes bästa. Stockholm: Åhlén & Åkerlund. Widerberg, Bertil R., red. (1987) Stieg Trenters Stockholm. Stockholm: Bonniers.

My childhood´s landscape was forests, meadows and lakes. The sea low farther away, though I was at least so well acquainted with it that I cannot recall the first time I saw its vast expanse. Maybe it was in the Stockholm archipelago I experienced together it together with my grandparents? I don't know if there are any genes left in me from my maternal Grandpa's father. He was a skipper from the coastal town of Varberg and sailed across the North Sea towards England, and in the Baltic Sea towards Finland and the Baltic states. In my Grandpa’s library there were several books about the sea and seamen. Every year he contributed to some fund for needy seamen and Swedish Seamen’s Churches abroad.

Sometime in the early seventies, I went with my youngest sister and some friends by ferry from Gothenburg to North Shields, just outside Newcastle. I assume there is an old Super 8 film hidden away somewhere showing the storm that hit us out on the open North Sea. While most of the other passengers were lying and vomiting in their cabins, I sat up in the restaurant and looked out through the panoramic window, watching how huge waves crashed against the bow, which time and again disappeared under the water masses. I was proud and amazed by the fact that I was not seasick at all.

I wonder how many times skipper Kaspersson sailed along the same route with his schooners, which according to my grandfather carried pit props, barked round timber of pine and spruce that were used as support in the mine galleries of Durham's and Northumberland's coal mines. When I together with my youngest daughter a few years ago visited a mine north of Durham, I naturally wondered if some of its props had come across the Atlantic on my ancestor's schooners. If I am not mistaken he had three of them and they were all wrecked at sea. I keep his sea chest at home in Bjärnum.

Well, even if I have not been a seaman this has not hindered me from being fascinated by water. As a drink – how wonderfully cool icy spring water spreads along my throat on a hot summer’s day. Or how I may float around on my back during a midsummer night in Bjärlången, the lake below our house in Göinge, feeling the water against my body and looking straight up, into the endless firmament. I have friends who pant heavily as they rapidly swim back and forth through lakes or out in the open sea, competing with themselves and others. A behaviour completely alien to me. I prefer to float around, or quietly swim across a water surface that reflects clouds and sky while water rings spread around me, or follow a moon-striped path across the lake, while a loon cries in the distance.

I also like to be immersed in the hot water of a deep bathtub, relaxing and closing my eyes, or reading a good book. Am I a water creature? In my youth, I did with fascination read Desmond Morris' book The Naked Ape, where I first learned that we humans may have evolved in connection with water.

Is water adaptation in humans the explanation to why we differ from our closest relatives; chimpanzees, gorillas and orangutans, none of whom are fond of water? Our more streamlined bodies and our, in general, relatively slender and upright posture make it easier for us to effectively move through and under water. 

Body hair, where it remains, also distinguishes us from other apes. It the back it points diagonally backwards, towards the spine and thus follows the path water currents take across the rear of a swimming creature. In addition, during their fifth to seventh months, human embryos are covered with lanugo, thin hair with a swirling pattern reminiscent of how water moves over a swimming body. It has been demonstrated that infants have spontaneous swimming skills and if they are under four months of age, they are endowed with a respiratory-inhibiting reflex setting in as soon as their faces meet water, something that allows for human babies to be born under water.

Water-dependent mammals, such as beavers, otters and several seal species have retained their fur, while others – like whales and sea lions – have lost their. We humans seem to belong to the latter group. Unlike our relatives the apes, we have a relatively thick layer of subcutaneous fat, an insulating substance comparable to the fat of whales and seals. The theory of man as an aquatic being may also find support in the fact that we have sensitive, efficient hands and fingers that can more easily than other apes grasp what we find underwater. We also dive as well as beavers and otters

Unlike apes and most terrestrial mammals, humans are provided with downward-pointing nostrils, which allow us to swim under the surface of lakes and sea without water flowing into our respiratory system. In women, water has difficulty getting past the hymen, due to a curvature of the vagina and large, outer labia. This is common in several aquatic mammals, but lacking in apes. Our human blood also indicates water adaptation. Like in many aquatic mammals, it has less red blood cells and more haemoglobin than is the case with terrestrial mammals.

Humans and other mammals are endothermic, which means that unlike fish and reptiles we can regulate our body temperature. We give birth to live children and women breastfeed them. We are animals; multicellular organisms that are mobile and get their energy through food. We have muscles, nervous systems and internal cavities where food is broken down. However, our brain has a hard time accepting that we actually are animals and thus an integral part of nature and highly dependent on it.

Man is a contradictory being. We have a mysterious and deep connection with our animal nature, but such an insight might also cause a feeling of exclusion. We may think that life is strange and often we do not really feel at home within our own existence. Our excessively abstract thinking, our ability to express ourselves in languages ​​and symbols, has contributed to the development of complex, ever-changing societies. Religion, science, technology and art have created a unique, human world, which slowly but surely are changing and even devouring nature. However, this does not prevent us from remaining animals. Our imagination have reflected this dual situation by creating various fictional creatures. The mermaid is such a dual creature, a being between water and land, a mixture of human and animal.

During one of my visits to my youngest daughter, who was studying at the University of Durham, we drank a couple of beers in the pub of the University College, which had been housed in Durham Castle since 1837. The construction of this impressive fortress began six years after Wilhelm the Conqueror had defeated the Anglo-Saxon troops at the Battle of Hastings in 1066. The castle was intended to be a permanent stronghold after the Harrying of the North, massacres and abject destruction suffered by the districts of Yorkshire, Durham, Northumberland and Lancashire. Over the course of a year, an estimated 100,000 Anglo-Scandinavians were killed, their villages were burned down while grain was removed and livestock slaughtered, so their owners would not survive the harsh winter. Three quarters of the area's indigenous population died or fled.

Durham's castle and fortress were built by forced labour under the leadership of William Walcher of Liege, bishop and lord of Durham. The oldest preserved part of the castle is the Norman chapel, completed in 1078.

Now my daughter and I were sitting in the castle's almost empty pub, we emptied our glasses and left the room. It was a mild summer evening. When we got out into the courtyard we saw light coming from a stairwell by an entrance we knew led to the castle’s chapel and we could not help but looking inside. We went downstairs and found that the chapel was open and dimly lit. We entered cautiously, no one was there and we were taken by the slightly thrilling feeling of adventure emerging from sneaking into an ancient, mysterious place. In the faint light we searched for the stylized pillar that I somewhere had read would be the first representation of a siren with a fishtail, i.e. a mermaid.

There she was – a primitive, rather rough-hewn mermaid who had probably been cut by an Anglian or Danish prisoner of war. She would be followed by thousands of representations of mermaids in churches and cathedrals. Perhaps it was true that she was the first representation of a mermaid with bare breasts, long hair, outstretched hands and a fishtail – which soon would become her standard representation throughout Europe.

However, she was not the first medieval image of a female sea creature – such could already be found in book manuscripts. For example in a Merovingian manuscript, Sacramentaire de Gellone from the 8th century where the Virgin Mary holds up a cross to ward off a female creature without arms but with several breasts and a fishtail. She is apparently an evil creature since the Virgin seems to want to keep her at bay with the help of the cross, just as it has in old vampire films been used to subdue the Devil's servants, or the Most Evil One himself.

Similar creatures appear in Irish manuscripts from the same period. As in a marginal painting from The Books of Kells, which a monk once had drawn in a monastery on the remote island of Mull by the west coast of Scotland.

In such books androgynous sea creatures generally appear as representatives of evil forces. They stand for chaos, the disorder that constantly threatens the laws of God and His Creation, monsters opposed to the peace reigning inside the Church's holy enclosures. Sin is nothing but an attempt to upset God's order – everything to me, nothing to anyone else. I have come to earth to satisfy my appetites, constantly striving for sex, power, food and drink, an attitude that has been humanity´s constant scourge by creating a fatal imbalance between those who have and those who have not.

For the Christian monk on his mist-covered island far up in the distant north, where he sat deeply engaged in his writings and/or ceration of lavish illustrations, he felt safe from nature’s dangerous capriciousness. Within the walls of his monastery he was also protected from the dangerous allure of women. Disciplining his body's animalistic lusts with the help of the Bible, strict routines and prayer. However, out there among the dark waves of the mighty, living sea, were plenty of incomprehensible and treacherous forces, in its depths were unknown beings, just like the tantalizing images and thoughts that lurked deep down below in the monk's subconscious mind.

When he created his sea creatures, which were both human and fish, the monk conceived images of man's true being – the unfortunate mixture of animal instincts and human reason. Maybe it was, after all, one and the same? Maybe life was a struggle to harmonize animal force with orderly reason? Take advantage of the opposite poles, positive and negative charges, Yin and Yang, thesis and antithesis.

There is an allure in animalistic instints – the wild and strong, devotion to the moment, violent action. Norse berserkers were maybe among the Vikings who by the end of the 9^th centurty raided the monastery of the Isle of Mull. These were warriors who had sworn allegiance to Odin and at the moment of battle became endowed with the temperament and strength of ravenous beasts.

Shamans often claim to have non-human companions, spirit animals who lead them into and through the spirit realm, or who through dreams, in trance and visions, provide them with insights that people are unable to travel between different worlds are lacking. Some shamans are considered to be shapeshifters, they can turn into animals in the sense that they enter an animal's body and see the world through its eyes. The shaman's totem animal can be a strong or cunning predators, like a bear, a wolf or a fox, but just as often an animal that is able to move between different elements. For many shamans, seabirds are the ideal companions and shapes. They travel with ease in water and on land, they can fly high and far, but also dive deep into the sea and lakes. Among the Siberian Selkups who reside around the northern Ob river, sea ducks are the ideal spirit companions.

The connection between animals and humans seems to be as old as Homo Sapiens. Among the oldest representations of a ”human” creature is the so-called Lion Man, who was discovered in 1939 in the German cave of Hohlenstein-Stadel and believed to have been carved from a mammoth tusk 40,000 years ago.

Significantly later is a cave painting called The Sorcerer which was discovered in 1914 in the Cave of the Trois-Frères in French Ariège. Inflowing air has almost completely obliterated the image, though a watercolour made shortly after its discovery by a certain Henri Breuil shows a human being who in himself unites different species of animals, probably a shaman who lived 13,000 years ago.

The balance between man and animal can be delicate and is noticeable in words such like ”human”, which stands for tolerant, compassionate, kind-hearted and polite, while ”bestial” refers to such things as low-standing, raw, brutal and driven by lusts and primitive urges.

A thought-provoking and quite thrilling story revolving around these opposites is H.G. Wells The Island of Doctor Moreau from 1896. It addresses themes connected with pain, violence and cruelty, moral and scientific responsibility, as well as human identity, desire for power and how far we can go when it comes to upsetting natural order.

After a shipwreck, Edward Prendick ends up on a tropical island. It turns out to be inhabited by the ingenious scientist Moreau and his assistant Montgomery, as well as a motley crew of strange creatures upon whom the two doctors carry out their research. The creatures seem to be a kind of hybrids between humans and animals – dog people, hyena people, leopard people and more. To his horror, Prendrick finds that Moreau is a world-famous scientist who several years ago was found missing and probably dead after a live, skinned dog had escaped from his laboratory. It turned out that Moreau on the secluded island was creating human-like creatures by exposing animals to various forms of cruel surgery. Part of Moreau's method was to operate on his victims without anaesthesia, because the doctor considered pain to be an animal instinct that could be overcome by human thought.

Prendick finds that Moreau has created beings who have acquired human intelligence and can express themselves throughspeech and actions, though the tranfer from naimal to human was not entirely consummate. Moreau's creations eventually returned to their animalistic state of mind and he had therefore imposed draconic laws governing his beastly subjects by forbidding them to kill, eat meat and behave like animals. Moreau's godlike, dictatorial powers over the creatures' minds soon falls apart. Violence and anarchy spread when a cougar man tears himself loose during one of Moreau's vivisections and kills the mad scientist. To calm them down Prendick manages to convince some creatures that Moreau is still alive and is like God is watching over them from his Heaven, wishing them to follow his rules.

Finally, Prendrick manages to escape the island's ever worsening hell. However, after his return to England he finds it impossible to adapt to a ”normal human” existence. Conflicting emotions tear at him, while he lacks the trusting loyalty and selfless devotion he had enjoyed from some of Moreau's creatures, he become increasingly frightened by the numbness and cruelty he watches spreading among people around him. He perceives England as a society which citizens are relentlessly retarding to an animalistic state, though completely devoid of the respect for others that Prendrick had found among some unhappy creatures on Moreau's island. His contemporary compatriots appeared to him as a most unfortunate mixture of the worst in animals and humans. Prendrick leaves London, isolates himself in the countryside and engages in peaceful studies of chemistry and astronomy, though in constant fear of his neighbours.

A much quieter depiction of the symbiosis between animal and human is the Italian short story The Siren. A dreamy and erotically charged story by an elusive and enigmatic writer – the eleventh prince of Lampedusa and twelfth duke of Palma de Montechiaro, Giuseppe Tomasi di Lampedusa (1896-1957). He may seem to have been an atavism in his time; an obviously wealthy, independent scholar, who quietly spent most of his time reading poems and novels. He mainly studied, wrote and read about his admired Marie-Henri Beyle, known as Stendahl.

Like Marcel Proust, di Lampedusa was a Mamma’s Boy. He was the only child, a sister of his had died at the age of three. The father was a distant figure, while his mother read books to the precocious boy and taught him French. Mother and son went on several joint trips across Europe, with the most comfortable trains and accommodated in the finest hotels. In addition to his mother tongue, di Lampedusa was a fluent reader in French, English and German, though he spoke these languages with an almost incomprehensible accent. Despite his isolated and privileged upbringing, di Lampedusa was not completely out of touch with the world. During World War he was mobilized as an artillery lieutenant, but in the aftermath of the disastrous battle of Caporetto he was captured by the Austrians. However, di Lampedusa succeeded to escape from a Hungarian prison camp and returned on foot to Italy.

In 1932, he was in Riga married to the psychoanalyst Alexandra Wolff von Stomersee and moved with her to his beloved Sicily, though Alexandra could not stand di Lampedusa´s domineering mother and for most of her life the couple lived apart. However, there are more than four hundred letters preserved of their correspondence and in the later years of di Lampedusa's life they lived together in Palermo. In spite of increasingly scarce circumstances the couple managed to maintain a glow of aristocratic elegance and was surrounded by a small, exclusive circle of associates. di Lampedusa´s mother died in 1946 and he then began to discreetly open up to his surroundings, accepted private students and socialized in literary circles in Rome and Milan. Between 1954 and 1956, di Lampedusa wrote his masterful The Leopard and three short stories, which constitute his literary legacy, apart from some essays about Stendahl and a history of English literature written for his pupils. The Leopard was repeatedly rejected by various publishing houses and was not published until after the author's death, when it became a worldwide success and an immediate classic.

The Master and Margarita and The Leopard are among the few novels I have read several times. di Lampedusa's short stories were published out shortly after The Leopard had become internationally noticed and widely apprciated. The first of these short stories, Childhood Memories, provides the reader with a world seen through the eyes of a lonely and imaginative child ”who appreciated loneliness, who liked to be with things more than with people.” It is a stylistically exquisite depiction of the palaces where di Lampedusa spent his childhood – Palazzo Filangeri di Cutò in the small Sicilian town of Santa Margeherita di Belice and Villa Lampedusa just outside of Palermo, the latter was completely destroyed in a U.S. air strike in 1943. di Lampedusa wrote ”first of all things, she was our home. I loved her with absolute conviction. And I still love her, now that she's no more than a memory for twelve years.” The short story is imbued with the same quiet, detailed nostalgia as his historical novel The Leopard, which takes place during Garibaldi's war against the Roman central power. An atmosphere of magical realism that also characterizes the short story The Siren, an exquisitely written fantasy, told as if it described a real event.

The story begins in Turin in 1938. The young Paolo Corbera di Salina, a mediocre journalist at La Stampa, a womanizer and grandson of Don Fabrizio, the main character in The Leopard, visits alone after work a café in an effort to escape his irritation after a failed love story. In the café, he notices a man in elegant but worn-out clothes. At first the old man gives a rather bad impression, for example, he spits again and again into a spittoon at his feet. To his great surprise, Corbera learns that this is Rosario La Cuira, a well-known professor emeritus in classical Greek and also a senator. The curious Corbera approaches the initially grumpy and quite sarcastic La Cuira. Their Sicilian origins and love for the islan mean that the professor gradually takes a liking to the young journalist. Despite the great difference in age, education and interests, they share a certain romantic disposition and above all an intense fascination with the food, the landscape and antique roots of their beloved Sicily. During long walks in a wintry and foggy Turin that turns into spring and summer they converse with each other and soon visits their respective homes.

The evening before he is about to take the train to Genoa and then a cruise ship to a conference in Lisbon, the professor finally tells Corbera about an event that has marked him for life. When he was twenty-four years old La Cuira did during the long hot summer of 1887 prepare himself to apply for a lectureship in Greek at the University of Pavia. A friend lent him a small stone house by a beautiful, secluded beach outside the village of Augusta, between Catania and Syracuse.

La Cuira spent most of the hot days studying while laying on the bottom of a rowing boat he had anchored in the shadow of a rock. Early one morning, when he comfortably rested in his boat while declaiming Greek poetry he felt that it suddenly dipped on the right side, as if someone had gripped it in order to climb in. That was how he met the mermaid Ligeia, immortal daughter of the muse of history and epic tales, Calliope. She told him: ”I heard you speaking by yourself in a language like mine. I like it. I am yours. […] Don't believe the fables that are told about us: we never kill anyone, we only love.” Thus began an intense romance that lasted for three weeks. Since it was my re-reading of di Lampedusa's short story that made me write this essay, I provide a longer quote from the strange story:

As I´ve already said, Corbera, she was an animal – and at the same time an Immortal. It´s unfortunate that human speech cannot express all the times this syntheisis in the way she expressed it, with utter simplicity, in her own body. And it wasn´t just in carnal intercourse that she showed a joyfulness and delicacy entirely alien to the dark urgings of an animal in heat. Her way of speaking had a force and directness that I have only found again in a few great poets. Not for nothing was she Calliope´s daughter. She was entirely uncultivated, knew no wisdom and dismissed any moral restriction with scorn – neverthelss, she was part of the source from which all culture, all learning, all morality springs, and she could express this primeval superiority in words of unardoned beauty. ´I am immortal, beacuse all deaths – from that of the cod I ate earlier to that of the great Zeus himself – flow into me and are gathered together in me, no longer as single determinate lives, but freely now as part of universal life.´ Then she´d say: Ýou are young and handsome. You should come with me to the sea. That way you will never know sorrow or age. You would live where I live, under the high sea mountains, dark and still: their native silence is so profound that we who live there are not even aware of it. If I have loved you: remember when you are tired, when you feel you cannot go on anymore, all you need to do is to come to the sea and call me. I will always be there, because I am everywhere, and your longing for sleep will be satisfied.

The next day, Corbera waived goodbye to the old professor as he boarded the train at the station at Porta Nova to catch the cruise ship at the port of Genoa. The day after the professor's departure, La Stampa's editorial staff received a phone call announcing that Senator La Cuira during the night had fallen into the sea from Rex's deck, lifeboats had immediately been put in the water but the professor's body had not been found.

It was from the legendary luxury cruiser SS Rex that La Cuira ”fell” into the Mediterranean. The ship was the pride of Fascist Italy. It was called The Floating Riviera and had conquered the coveted Blue Riband as the fastest passenger ship across the Atlantic. Nevertheless, the memory of this magnificent ship is nowadays mainly established through a magical scene in Fellini's masterpiece Amarcord.

Ligeia had a divine origin and several significant deities have like her a dual nature. Like the Hindu God Vishnu, the human-friendly and helpful deity, they can assume a physical form that unites man and animal. For example, several of Vishnu's forms of revelation, avatars (from ava, ”down” and tŗ, ”to cross over”) take the form of such double beings – Kurma, the Turtle, Varaha, the Wild Boar and Narashima, the Lion-man. His connection with water is manifested through his appearance as Matsya, the Fish. Vishnu appeared as this creature when he warned Manu of the approaching Deluge. In is shape as Matsya, Vishnu is often portrayed as a merman, as a human being whose lower part is a fish and in this form he is invoked as protector for seafarers.

Other deities are permanently manifested as double beings, like West Africa's powerful creator god Olòókun, the originator of all wealth, especially in the form of children. He is the owner of the sea, which also is the origin of all springs and rivers. Under the river delta in the land of the Edo people, in present-day Nigeria, lies Olòókun's paradise, filled with the happy laughter and lively conversations of his wives and servants. All the children of earth have their origin in Olòókun´s kingdom, but in order to be born among humans, they must cross over the World Ocean.

The great gods often share their powers with their spouses, or daughters. and over time, several of them have been overshadowed by their female peers. Such is the case with Olòókun, who is worshipped as a female deity further inland, where he is not regarded as the mighty god of the often violent ocean, but more as a gentle mother goddess living among springs and rivers. In several other places, Olòókun is dwarfed by his daughter, Yemoja, who is often imagined as being married to Ogun, the powerful and temperamental blacksmith/war god.

After following the slave ships across the Atlantic, Yemoja did in the Caribbean obtain several names and avatars – Yemanjá, Lemajá, Janaína, Mãe de Água, Anacaona, Mami Water, Maman Dlo, Iara, Aycayia, La Sirene and not the least Filomena Lubana or Santa Marta La Dominadora.

Yemoja is motherly and caring, she cares for all her children, comforts them and delivers them from grief and evil. She is said to be able to cure infertility in women, and like Olòókun, she can provide security and wealth. Yemoja rarely loses her great patience and docile temperament, but her anger can take terrible expressions when it turns into hurricanes and flooding.

Yemoja generally manifests herself as a mermaid, though she is also associated with snakes and the phases of the moon. She is primarily the patroness of women, something that is expressed through the fact that she can dominate, subdue and humiliate men. She is femininity incarnate; beautiful and fertile. She produces children and fosters vegetation, provides love and healing. Yemoja is everyone's mother and as such, in Catholic countries, she often lends her features to Virgin Mary – who as the Mother of God in front of His Heavenly Throne acts as intercessor for the human sinners, pelading with him to forgive them. She is the seafarers' Our Lady of the Waves, who brings wind to the sails, save drowning sailors and calm the storms. She is the guiding star of the oceans – Stella Maris.

Under the dark northern expanses of the oceans lurked another manifestation of the mighty sea mother – Ran, wife of the sea god Ägir. He was a mainly benevolent deity who became insatiably rich by raking in wealth from sunken ships. In his palace under the sea the loaded Ägir held lavish parties which both the Æsir gods and the giants happily participated in. Ran had a gloomier state of mind than her husband and during stormy nights she swam up to the sea surface and spread her huge net over the troubled waters to catch drowning sailors, whom she brought down to her underwater kingdom where they served as her slaves. Ran had a violent temper and was disturbed by the slightest commotion on the part of people living by the sea shores. If on dark nights it became crowded and noisy in secluded fishing villages, she might send up the ghosts of her dead sailors to haunt the annoying human creeps and, if possible, drag some of them down to her gloomy underwater kingdom.

The Arctic waters house another, more multifaceted goddess – Sedna of the Inuit, mighty goddess of the sea and its inhabitants. She was the Inuit equivalent to the farmers' Mother Earth. Just as farmers depend on the crops the Earth produces, the Inuit people depend on the yields of the sea – fish, seals and whales.

They imagined Sedna either as an ancient woman, or a young beauty. Like other beings who divide their time between different worlds, Sedna has different shapes, but she is generally imagined as a ”seal woman”, or a kind of mermaid.

Nevertheless, Sedna is generally negatively inclined towards the human race, though she can take a liking to one or another individual and help her/him, especially by sharing the wealth and fertility of the sea she has at her disposal. Sedna's ambiguous attitude towards humans can possibly be traced to her background. She is said to have lived on earth when a water deity became dazzled by her beauty and abducted her. He led her to his underwater realm and there she was turned into a sea creature. Like a seal, Sedna can live both on land and in the sea. On dry land she becomes a young, beautiful woman and in that shape she returned to her parents' home. However, her family could not come to terms with her supernatural nature and drove her away. Something that made Sedna maintain her forlorn urge to be accepted by the human race, while she is well aware that she is, after all, a goddess with power over both sea creatures and humans.

Sedna's long, free-flowing hair is the epitome of the waves' play, ocean currents and abundant fertility. However, human sins and blinding self-interest makes Sedna´s hair tangled, infesting it with pests and make it fall off. The shaman Uitsataqangitoq, The Blind One, learned about this when his people no longer found any prey and asked him to, accompanied by his totem animals, descend on the perilous journey down to Sedna's underwater abode. There he went into close combat with her. The angry goddess wanted to throw Uitsataqangitoq into the abyss that opens behind her bed. Uitsataqangitoq took a firm grip on Sedna's waist and managed to maintain his grip despite the fact that Sedna, in the manner common to many sea deities, constantly changed shape. Finally, Uitsataqangitoq managed to whisper into the furious goddes´s ear that he only wanted to comb her hair. Then Sedna calmed down and gave Uitsataqangitoq her comb. With great effort, the shaman managed to sort out the tangled hair and remove the pests and debris human transgressions had brought there. When Sedna’s thick, wavy hair finally swelled and floated freely in the ocean – bears, foxes, woodpeckers, seals, walruses, narwhals and all kinds of birds quickly spread across the Arctic expanses.

All too often, Sedna loses patience with the human creeps, in particular she resents their predatory exploitation of the sea's riches and thoughtless abuse of her beloved creatures. When she lets her supernatural anger strike individuals and entire societies nothing can resist her power and anger.

People who live close by the sea and for their welfare are dependent on it are over time becoming well acquainted with its vastness, immense power and reckless anger. The Taínos who lived on the large Caribbean island of Hispaniola, now divided between Haiti and the Dominican Republic, disappeared from the earth some twenty years after the arrival of the Spaniards. However, all over the island the memory of them lives on. Most of all, the Taínos feared Guabancex's anger. She was a cemí, god, who also went by the name She whose anger destroys everything in its path. Guabancex's home was the sea, where she ruled over winds and ocean currents, both the benevolent ones who brought coolness and fertility, as well as those she stirred up through her reckless anger, as she rose across the expanses and wildly began to swing her arms to create a huge maelstrom. The winds lifted the seawater into the sky and then forcibly threw it towards land causing misery and devastation. The Spaniards called Guabancex El Huracán, probably under the influence of the name of her male equivalent by the Mexican coast – Hunragan, The One-legged.

The Native Indian water goddess lives on in a much more benevolent manifestation as she resides below Hispaniola’s' various waterways; its springs, streams, rivers and lakes. The peasants told me that when the Taínos had been enslaved and fiercely attacked by the Spaniards they retreated to caves and under the water, where they still live on as misterios, spirits, who watch over the fertility of their ancient lands. In the source of La Agüita rests Anacaona, an Indian queen who lives under its crystal clear, life-giving waters. The first time I visited the spring, it was shaded by a grove of tall mango trees. A jet of water rushed forward from a cairn and fell into a man-deep pond, which in its cool basin could accommodate up to five adults. It was surrounded by high, corrugated iron sheets. In order to enjoy the sacred power of the water, you have to immerse yourself naked in its coolness. On my way there, I was followed by a bunch of curious little boys. When I asked them where their enthusiasm came from, they replied that it would be exciting to ”see a white man naked for the first time.”

Anacaona is related to the vodún cult´s Santa Marta la Dominadora. As a deity surrounded by snakes she is the special patroness of women. Being a daughter of Baron Samedi, the god of the dead, she also has her dark depths. She is gifted with the Seven African Forces and can thereby dominate and humiliate men. Her dual character as benevolent and dangerous, attractive and destructive, is signaled by the presence of the snakes. On vodún altars Santa Marta is represented by a print depicting an Indian snake charmer, originally a German circus poster from the beginning of the last century. Rarely does any of her worshippers know that. They invoke Santa Marta as a female deity who masters all elements. Attractive and knowledgeable, she is women’s support and assistance in their eternal struggle against male dominance.

In Trinidad and Tobago, Santa Marta la Dominadora´s equivalent is Maman Dlo. Half attractive woman, half a huge anaconda snake she dwells by springs in the depths of the forest. There she deceives her victims, whom she attracts through her wonderful singing voice and seductive speech, only to suffocate them to death and pull them down into her nest below the water. Like so many other water creatures, Maman Dlo is endowed with a dual nature and is a shapeshifter. In the alleys of Port of Spain, she manifests herself as an attractive lady with high-heeled shoes, a tight-fitting dress and dark glasses. There she seduces unsuspecting tourists and sailors, making them accompany her into the depths of the forest to suffocate them by heir source. However, Maman Dlo can sometimes act as a sensible, older lady, willing to give good advice, gifts and skills to the women, exclusively women, who worship and respect her.

How does Maman Dlo behave to attract men? She is beautiful, exotic, completely different from any other woman her victims have ever met. She represents the allure of the unknown – unrestricted adventure. What seduces us is generally not the well-known, the dull and ordinary, but something completely new and to a high degree unknown. What could be more adventurous and alluring than meeting a beautiful woman (there are for certain also attractive male water beings who are able to seduce women) from a completely different realm of existence? A creature who unites different elements, as well as the known with the unknown.

Like Ligeia in di Lampedusa's story, mermaids are linked to language, song and fantasy. They are the daughters of Calliope, the eloquent muse, whose voice and singing evoke an ”ecstatic harmony”. The song of the sirens is enticing and unbelievably beautiful, far beyond the monotonous melodies of our everyday world.

In his The Consolation of Philosophy written in 423 in one of Theoderic's dungeons, the innocently condemned Boethius awaited to be tortured and bludgeoned to death. His reflections begin by telling how he tries to keep his mind attached to beautiful thoughts, in an effort to dispel the anxiety created by stifling premonitions about his upcoming fate. Around the author's solitary bed, goddesses of music and poetry gather - the consoling Muses. Then the serious Philosophy enters and chases away these beautiful incarnations of soothing entertainment.

”Who,” she demanded, her piercing eyes alight with fire, ”has allowed these hysterical sluts to approach this sick man's bedside? They have no medicines to ease his pains, only sweetened poisons to make them worse. These are the very creatures who slay the rich and fruitful harvest of reason with the barren thorns of Passion. […] Sirens is a better name för you and your deadly enticements: be gone!”

It is these enticing, singing sirens/mermaids who ever since one of them adorned a capital in Durham's Chapel during the rest of the Middle Ages can be found in Europe’s castles and cathedrals. There they served as a reminder of the threat that the Devil’s deceptive tunes pose to a pious Christian. As Goya wrote below one of his etchings: ”The sleep of reason creates monsters.”

When Dante exhausted falls asleep while hiking up the mountain of Purgatory, he dreams of how his imagination transforms reality into a treacherous chimera. He experiences how the transforming power of art and fantasy turns a dull and even ugly reality into the enticing presence of a sweet singing female being – a siren:

… before the dawn

along a path soon to be bathed in light,

there came into my dream a woman, stuttering,

cross-eyed, stumbling along on her maimed feet,

with ugly yellow skin and hands deformed.

I stared at her. and as the sun revives

a body numbed by the night´s cold, just so

my eyes upon her worked to free her tongue

and straighten out all her deformities,

gradually suffusing her wan face

with just the colour Love would have desired.

And once her tongue was losened by my gaze,

she started singing, and the way she sang

captured my mind – it could not free itself.

”I am,” she sang, ”the sweet Siren, I am,

whose song beguiles the sailors in mid-sea,

enticing them, inviting them to joy!

My singing made Ulysses turn away

from his desired course; who dwells with me

seldom departs, I satisfy so well.”

Early on, the mermaid/siren became associated with various forms of seduction, temptation. Her voice, song and stories had no equivalent. Her sensualism and beauty defied all description and she did everything to cultivate her allure. She is often depicted with a comb and a mirror, with bared breasts and long hair. In addition - she is an alien creature with characteristics we humans lack. Already the Etruscans endowed her with both wings and fishtails, making her an integrated part of earth, air and water.

Fish Tails? They, too, are parts of her seductive arts. The mermaid is an erotic creature, ready to couple with a mortal man and give birth to his children. Her two fish tails emphasize this quality – even she is a fish from the waist down this does not hinder her from copulating with a man.

The two-tailed siren appears throughout history at the same time as the fish-tailed mermaid, who already appeared among the Egyptian Copts and thereby made her entrance into Christian symbolism.

During the Middle Ages, we soon find the two-tailed temptress almost everywhere. Already a few decades after the portrayal of her one-tailed sister in Durham's chapel, the two-tailed temptress appears in an almost equally rough-hewn shape in the Cividale del Friuli in northern Italy.

Soon this imagery had spread and over time it became increasingly refined. The two-tailed siren had just a few years after her appearance in Friuli reached the cathedral of Otranto, situated on the southern heel of the Italian peninsula, where we find her on its sumptuous mosaic floor.

From Italy, the two-tailed mermaid enters churches throughout Europe, constantly portrayed as a dangerous, seductive and monstrous creature, and as such she enters the art of the Renaissance and Baroque.

In modern times, mermaids continue to be erotically charged, but they have gradually lost much of their threatening nature. They can now be portrayed as innocently ethereal and playful girls, like the slender sea creatures in Axel Ebbe's charming sculpture group On the Diamond Cliff , which fascinated me in my childhood's small town of Hässleholm, before stupid and aesthetically numb men of the Municipality destroyed the City Park by slicing it up through a noisy, stinking transport infrastructure. Thus, they got rid of the music pavillion and made the amiable sculpture almost inaccessible, forever destroying the peace and quiet of the small town’s green lung. O Sancta Simplicitas!

Significantly more robust and erotically charged creatures than Hässleholm´s slim sea creatures are the robust, naked matrons of Teutonic symbolists like von Stuck, Klinger and Böcklin. The latter's Playing in the Waves depicts how voluptuous sea ladies tumble around among the waves while a frustrated centaur tread the water in a hopeless pursuit of the alluring mermaids and a plump lady equipped with fishtail and with a slightly worried look is carried away by a lasciviously smiling, bearded old triton.

Slightly more eerie is the same artist's Calm Sea where a lush, red-haired mermaid rests on a rock slab surrounded by sea terns, while a snake-tailed triton with a terrified look slowly and impotently sinks into the depths of the sea.

Böcklin's mermaids have only one fish tail, but the two-tailed variant lives on, for example as the global café chain Starbucks’s logo. This successful company was in 1971 established in Seattle. Since the city is located on the edge of the mighty Pacific Ocean, the founders of Starbucks searched for a name and a logo with a sea connection, which at the same time would sound sophisticated and mysterious. They choose the name Starbucks, first mate on Captain Ahab's legendary whaling ship in Melville's classic novel Moby Dick. Melville got the name from the uninhabited island of Starbuck, located in the middle of the Pacific Ocean. Without salt water, surrounded by treacherous coral reefs, it rises only five meters above sea level and soon became known as one of the world's most dangerous and treacherous places, where several ships have been wrecked and their surviving crew members have perished without fresh water and any hope of rescue.