I took the bicycle down to the Metro. However, when I thought about returning home there was a strike and I had to walk back.

For several years they have been constructing a Metro station by Colosseum. Work began in 2013 and might finish in 2024, though this is doubtful. Metro line C cuts straight through the very heart of Rome. The ground is unstable and insecure, filled with remains of ancient structures. They work day and night. Below me tunnels were dug through ancient Roman military barracks - more than thirty rooms decorated with wall frescoes and mosaic floors. 

The town was quiet and almost empty.

Giorgio Castriota, called Skanderbeg, born 1405 in Kruja, Alabania, died in Lezha 1468. 

The pyramid of Rome, built 18 -12 BC as a tomb for Gaius Cestius, priest and head of one of ancient Rome´s four religious congregations, Septemviri Epulonum. That is all we know about him.

Stazione Ostiense, underpasses.

Eataly

Someone lives here the entire year. He puts flowerpots in front of his trailer. I wonder who he is. Someday I will ask him.

The marketplace in Garbatella.

House entrances are lit all night.

Ponte Settimia Spizzichino

My bicycle was still standing by the Metro station.

Almost home.

When I left Rome two weeks ago, I found that most of the airport personnel had been provided with surgical masks. Once inside the plane, I became drowsy. I don´t know why, but when a plane is about to take off I have an urge to go to sleep. 

While closing my eyes before departure I imagined I saw Richard Prince's suggestive painting of a nurse wearing a surgical mask. It is a quite troubling work of art with its black background and dripping paint, reminding me of Francis Bacon's screaming popes, enclosed within their absurd power.

Her soiled medical makes Prince's nurse anonymous, almost intimidating, like a disguised criminal. The sinister mood is further emphasized by white lettering behind her - Hurricane Nurse, making her appear as even more disquieting by turning her into some kind of feminine, imminent natural force.

Why did Prince name her Hurricane Nuse? Richard Prince made himself a name by using commercial myths in his art, such as the so-called Marlboro Man a virile, cigarette smoking cowboy. I suspect Prince's Hurricane Nurse is a similar role model, a female equivalent to the super-macho Marlboro Man. A powerful and attractive professional woman.

It would not surprise me if Prince had been inspired by Peggy Gaddis (1895-1965) who for several years once a month wrote so-called nurse novels, including one called Hurricane Nurse. I am fascinated by pulp fiction writers. While writing my extensive blogs I identify myself with their hectic prolificacy, like Barbara Cartland with her record number more than 700 novels. Peggy Gaddis ”only,” wrote around fifty novels, though that was not a bad output either. I consider my blog-writing to be akin to Peggy Gaddi's description of her pencraft: ”It's a kind of drug, for which I hope no one ever finds a cure”

I haven't read anything by Peggy Gaddis, though I assume her nurse novels were far spicier than those Helen Wells (1910-1986) wrote about Cherry Ames's platonic relationships with various strapping and admirable Men in White. Helen Wells was even more productive than Peggy Gaddis, writing at least fifty novels under her own name and several others under pseudonyms. However, unlike Peggy Gaddis, Wells did not direct her novels to an adult audience but to girls, who in those days were not supposed to be exposed to an overly raw reality. Throughout her career, her heroine Cherry Ames was engaged in every conceivable professional role available to a nurse. Always remaining an impeccable role model; effective, beautiful and despite her romantic involvement with attractive, male superiors, she did in all novels remain single. Apart from doing her job, Helen Wells makes Cherry Ames solve several criminal cases. The author's obvious purpose was to stimulate girls to become professional, chaste and independent nurses.

My youngest sister, who I assume read the entire Cherry Ames series, actually became a nurse and I know she has enjoyed her career choice. I actually read some of the yellow-spined books about the super nurse (otherwise were girls´ books in those days generally red-spined, while boys´ books were green-spined). At that time, I was unrestrained in my reading and read almost anything I assumed was interesting among the books I found at home, and much more besides However, Cherry Ames proved to be a quite boring acquaintance. Too much romance and rectitude. And how could such a conscientious and skilled person like Cherry Ames change jobs all the time? The novels´ titles informed us that Cherry Ames had been army-, chief-, flight-, rest home-, summer camp-, rural-, private duty-, jungle-, department store-, boarding school-, dude ranch-, clinic-, and hotel nurse, apart from several other nursing jobs and on top of that she did not get any older. Was she constantly dismissed? I probably read two or three Cherry Ames books and then returned to Biggles and Deerfoot. These ”books for boys” were certainly not better written and far more prejudiced than those about Cherry Ames, but what was not at all noticed by a kid with an eye for adventure.

After vacillating between dream and alertness, I came round when the plane had reached its normal flight altitude. An internet connection was available and since no one was sitting beside me I had enough space för computer surfing – I don´t like using my cellphone for that.

I wanted to know more about the coronavirus and what I found was fascinating. The microscopic virus world is just as remarkable and incomprehensible as any other phenomenon in the Universe, by far exceeding the limiting framework of our human mind, enclosed as it is within questions like "how?" and why?".

It has been stated that a virus is not a life form because it lacks a metabolism of its own and is unable to reproduce without entering an organism. Nevertheless, it is alive in the sense that it is able to breed and can thus be described as ”an intermediate entity”, something in between living and dead matter. Viruses propagate by invading living cells, using their functions to create new virus particles.

As with living organisms, there are a variety of ”species”, or forms, of viruses of which at least six hundred ”survive” by infecting humans. Their existence is dependent on our misery, like humans viruses are parasites exploiting, damaging and often destroying other life forms. Virus causes a wide variety of phenomena, some are violently feared, others considered to be fairly harmless. However, all viral infections can have a lethal outcome and there is no cure for any of them, although some can be vaccinated against. Some examples of diseases causeb by viruses are herpes, shingles, brain inflammation, measles, mumps, rubella, polio, rabies, ebola, HIV/AIDS and influenza.

Every year, influenza viruses travel through the world and seriously infect between three and five million people, of whom between 290,000 and 650,000 dies. This is part of our human existence and rarely causes panic. However, fear spreads when ”new” viruses make their appearance. In 2002, SARS appeared in China and infected 8,098 persons worldwide, of whom 774 died. Less well-known is MERS, which in 2012 originated in the Middle East infecting 2,494 persons and killed 858. SARS probably spread from bats to civet cats and from them to humans, while dromedaries carried MERS.

The surgical masks worn at the Rome airport were designed to protect people from the Wuhan Corona Virus discovered in Wuhan on December 31, 2019, and traced to its markets. At the time of writing, we do not know for sure what animal it was that transmitted the virus to humans, though the main suspects come from the ”wildlife” markets. Something that, after my time in Hanoi by the beginning of the 1990s is not at all surprising to me. At that time, I could at the city's restaurants find a section which sometimes was written in French - de la forêt, ”from the forest” where dishes cooked on various exotic animals were offered. I and my good friend Svante Kilander, who at that time was Secretary of Embassy, often considered whether we should order a stewed pangolin. We jokingly wondered if you ate the animal's scales dipped in melted butter like the bracts of an artichoke. Thankfully, we never ate any pangolin, it would have given me a bad conscience.

Live and slaughtered dogs, pangolins, snakes, monkeys and other animals were sold at the large Dong Xuan market that burned down in 1994, a year after we had left Vietnam.

A few days ago I read that the pangolin is now the prime suspect for transmitting the Wuhan Corona Virus. One of the reasons for the spread of this specific virus may be that the hands of some pangolin butcher which after being in contact with the poor animal's flesh have transmitted the infection to people. The virus now spreads through direct skin contact, or by spreading virus particles through microscopic droplets that attack you if an infected person coughs you in the face. However, the virus cannot travel through the air at a longer distance than one metre.

As the name indicates, the Wuhan Corona Virus, like SARS and MERS, is a coronavirus. The denomination derives from the Latin word for ”crown” and comes from the fact that if the virus is viewed through an electron microscope it seems to be surrounded by a corona. like the sun. What looks like a shining corona is actually small ”tags” that link the virus to the cell that will be infected.

Like other unpleasant viruses, such as HIV / AIDS and ebola, coronavirus is a retrovirus. This means that the virus´s RNA molecule, which is single-stranded, i.e. it has only one chain, unlike the double-stranded DNA (double helix). The RNA strand of a coronavirus joins the DNA of an infected cell and this transforms it into another type of DNA. This abnormally altered DNA now affects the cell's information flow, which is stimulated to create harmful proteins. Under normal conditions it is the DNA that uses RNA as a ”messenger” between the genes, creating proteins that encode the hereditary information that is stored within each organism. The treacherous retrovirus uses its RNA to encode DNA, rather than the other way around, which is why it is called a retrovirus.

I an amateur when it comes to understanding and describing this strange microcosm, it might thus be that I have misunderstood the entire process, but that does not prevent me from being fascinated by how these strange transformations within a tiny microcosm can have enormous consequences in our human dimension of existence.

A common concern is that after a little more than a month, the Wuhan Corona Virus has proven to be more deadly than both SARS and MERS, it is already damaging China's economy. At the time of writing, on the twenty-first of February, 76 769 cases have been confirmed. In China, 2 239 persons have died from the virus, which now has spread to 26 other countries where it has so far only caused eight deaths.

All over the world people now fear that the Wuhan Corona Virus might develop into pandemic just like the deadliest flu epidemic ever – The Spanish Flu that agonized the entire world during the end of World War I and during some of the following years. In 1918, it killed my grandfather, made my father fatherless at the age of one year and forced him, his four siblings and my grandmother to live in poverty for many years. People were weakened by the war and other tribulations caused by it. Tightly-knit groups in trenches, in barracks, or during troop transports spread the virus at great speed, a development further supported by new, improved means of transport. Spain was not particularly hard hit, but since this nation did not participate in the war and furthermore had better health control than most other countries, the flu epidemic could be ascertained, tracked and means to control it was early put in place, hence the name Spanish Flu.

The pandemic raged at its worst between March 1918 and June 1920, reaching Inuit in the Arctic and Polynesians in the Pacific. Spanish Flu became the pandemic known to have killed most humans in shortest time. In twenty-five months, it killed between 50 and 100 million people, i.e. three to six percent of the world population. An estimated 500 million were infected, which corresponds to one-third of all people at the time. Of those diagnosed with the flu, at least 2.5 percent died, which can be compared to a normal flu epidemic during which no more than 0.1 percent die.

In contemporary photographs, we see that healthcare personnel just like now wore surgical masks. How effective are they really? WHO, The United Nations World Health Organization, notes that the use of surgical maks is no guarantee against infection. These masks, which are most common, were actually made to keep infectious agents from surgeons´ noses and mouths while operating and not designed to protect from virus particles. They can nevertheless provide some protection, but they do not seal of mouth and nose tightly enough and leave eyes and other parts of the body unprotected. In addition, after a day's use, the masks have to be washed, disinfected, or discarded. The Wuhan Virus also has certain properties making it difficult to control. Unlike SARS and Ebola, which are contagious only after symptoms of an infection have emerged, the Wuhan Virus may be dormant up to fourteen days and during this time a person, even if unaware of her/his sickness, can infect others not only by sneezing but through touch, speech, and even breath, though only within a radius of one metre. Even if our bare skin has been protected by gloves the infection might affect us if our gloved hands touch naked skin, for example of the face. Within an hour a person touches her/his face at an average of 23 times. More important than wearing a face mask is to wash/disinfect our hands as many times as possible and keep away from infected persons

Viral diseases are generally not curable. However, if they are dispersed within a large population their contagious abilities are thinned out while people´s immune systems are gradually strengthened. Nevertheless, the virus does not disappear entirely – it becomes endemic, i.e. restricted within a population group but not as lethal as it was at its appearance. This means that contacts with people who have not previously been exposed to a specific kind of virus might be lethally affected since they have not built up any sufficient immune defense against it. The result of such sudden infections can be devastating. Admittedly, The Black Death which in the mid-1400s, killed between thirty and eighty percent of Europe's population was not caused by a virus, but by a bacteria hosted by the Oriental Rat Flea, Xenopsylla cheopis, which fed on the Black Rat, Rattus rattus, but all indicate that the spread of the plague became devastating due to the advancing Mongolian army, which initially attacked the Chinese Yuan Empire during the 1330s when the Plague during three years decimated the population of the Hebei Province by ninety percent. Five million people died. The plague then spread throughout Asia. almost simultaneously with the advance of the Mongolian armed forces and the huge migrations they gave rise to. the plague reached Europe with Genoese galleys which arrived in Italy in 1347 from the port city of Kaffa on the Crimean Peninsula, which had been captured and looted by the Mongolian Golden Horde, Ulug Ulus.

Even more devastating than the Black Death were the pandemics that Europeans and Africans, together with cows, pigs and chickens, brought with them to America after 1492. Millions of people succumbed to viral diseases such as yellow fever, influenza, smallpox, chickenpox, and hepatitis. Most often the effect was syndemic, i.e. a number of diseases co-operated to infect and kill people, though it also happened that one disease could take the upper hand. For example, between 1545 and 1548, the bacterial disease salmonella killed eighty percent of Mexico's population, which had already been decimated by syndemic epidemics. Between 1575 and 1590, the salmonella returned to Mexico, killing half of those who had escaped its first attack.

During the 1700- and 1800s, smallpox killed 80 percent of the indigenous population in North America and between 1600 and 1650 malaria parasites, brought there by slaves from Africa, decimated large population in South America. What made the situation in the Americaz unique was that indigenous populations rarely recovered from the deadly epidemics. In Europe, economy and public health were generally boosted by ravages of deadly pandemics – the reduced labour supply made that farmers and workers generally were better treated than before the onslaught of plagues. The shock effect of mass death made people more likely to cooperate and make life more bearable for everyone. On the contrary, in the Americas indigenous peoples and imported slaves continued to be treated ruthlessly and their numbers were further decimated by deliberate extinction and inhuman oppression.

Afflictions, such as The Justinian Plague, which between 541 and 542 killed an estimated 25 to 50 million people, The Black Death with its 75 to 200 million victims and the so-called Third Pandemic, which in the mid-1900s killed at least twelve million in China and India were all a form of bubonic plague, caused by the plague bacteria Yersinia pestis, which like the flu, spread through sneezing, which made most people believe that the disease was carried by infected air, miasma. One way to protect yourself from bad air (mala aria) was to wear a mask in front of your nose and mouth, later on, combined with glasses. A feature of carnivals has often been masks inspired by those worn during plague epidemics, such as the Venetian mask called Il Dottore.

Plague, masks, and carnival have been portrayed by Edgar Allan Poe in his novel The Masque of the Red Death, in which Prince Prospero tries to escape a plague known as The Red Death. Together with friends and confidants he remains hidden away from the world in a monastery. One night the wealthy prince arranges a sumpteous masquerade ball in seven of the convent's halls. Each salon is decorated in a specific colour. During the festivities, a mysterious, ulcerous figure emerges. His face is hidden behind a hideous masque resembling someone who has been disfigured by the plague. The creepy character slowly moves back and forth from room to room, dampening the festive mood. Prospero becomes infuriated and cries out: ”Who dares insult us with this blasphemous mockery? Seize him and unmask him—that we may know whom we have to hang, at sunrise, from the battlements!” As no one in the festive crowd dares to raise a hand towards the eerie figure, who continues to slide from room to room, the enraged prince draws a dagger from his belt and rushes after the uninvited guest, who slowly has entered the azure room. The uninvited guest meets his attacker's maddened gaze, something that makes Propero fall to the floor, while his body is contorted by agonizing pain. After recovering from their shock, several of the masked guests throw themselves upon the frightening apparition, which now has reached the black room and looms next to a large clock, facing the hall. The men who try to seize the phantom find that they are merely grasping empty air.

And now was acknowledged the presence of the Red Death. He had come like a thief in the night. And one by one dropped the revelers in the blood-bedewed halls of their revel and died each in the despairing posture of his fall. And the life of the ebony clock went out with that of the last of the gay. And the flames of the tripods expired. And Darkness and Decay and the Red Death held illimitable dominion over all.

Maquerades and artificial euphoria cannot cover up the relentless presence of Death. An insight that was strongly emphasized during the aftermath of The Black Death, when churches and palaces were decorated with representations of the Dance Macabre and Triumph of the Death. People were frightened, but tried to master death by playing with it, as in the Venetian Commedia dell'arte

performances from which the Dottore masque originated.

This classic masque is unmistakably reminiscent of the one seen on a famous Roman copper engraving from 1656. The attire and face masque were designed by the French king Louis XIII's physician, Charles de Lorme (1584-1678). This kind of protective clothing was soon used by plague doctors all over Europe.

The equipment was based on theories about infected air as a vector of the plague. Accordingly, you had to protect your entire body and especially the respiratory organs, from the harmful effects of penetrating mal aria, bad air. The long beak of the plague mask was filled with aromatic herbs intended to keep the odour of bad air away and at the same time cleanch it from the foulness that was revealed by stench. As a matter of fact, the full coverage could actually protect the wearer from virus-carrying air particles and pest-spreading vermin. It was not until 1894 it was established that the plague orignated from a flea and the same year is was dicovered that malaria was spread by a mosquito.

The grotesque appearance of the plague doctors soon became terrifying and tangible proof of the presence of death, and all over Europe they became part of masquerades, parades, and ceremonies reminding about ”the brevity of life, the certainty of death and the duration of eternity.”

Of course, illness, death, plague, and suffering were not only linked to the miasma, pestilent air, but that were also regarded as God's punishment for committed sins, incessant sloth and bad behaviour. In a similar fashion as unclean air had to be purified and kept out, people tried to free their communities from sinful influences; disobedient children, lazy people, strangers with unknown/abnormal behaviour and customs, in short – all deviations from ”normal behaviour”. Threats, fear and abuse were weapons used in healing and purification processes, while the sinister methods often were alleviated by jokes and a carnivalistic mood.

Filled with such thoughts, I got off the plane in Prague and took the train home to my oldest daughter's family. At night, when the others had gone to bed, my daughter and I talked about masques, horror and folk traditions. She suggested that we could visit the Prague Museum of Folk Culture and look at costumes and masks from rather terrifying Czech folk festivals. Janna had come to think about Czech Advent celebrations when villages and towns in the past, and in some places even now, were filled with people in frightening apparel. Not least so-called Barborcas who made their appearance on St. Barbora's day, the fourth of December. Could their attire be associated with both the Swedish St. Lucia celebrations and the Plague?

Women dressed in white robes, often armed with long knives as well as birch rods, walked from door to door not only during the Barbora day but often during evenings leading up to Christmas. Some of these Barborcas wore paper cones in front of their faces, others concealed them with veils and hanging hair. To ease their frightening looks, some also carried baskets filled with fruits and sweets that they gave away to the children.

When I told her about my thoughts about surgical- and plague masks, Janna showed me pictures of the ones worn by Barborkas and they undoubtedly reminded of plague doctors' masks. And really – as we checked the web for older depictions of Barborkas, we found that some of them actually carried masques even more reminiscent of the plague doctors´apparel. Where they really connected with the Plague? Maybe, maybe not – the Barborka outfit might just as well allude to birds, possibly storks, an impression supported by the fact that some Barborkas had bird claws instead of hands.

The stork and other aquatic animals often serve as fertility symbols and are in fairy tales connected with the birth of children. Such fertility associations might maybe explain why Barborkas carry baskets with fruits and vegetables? And why was it only women who dressed up as Barborkas? Why did they look and behave threateningly? Why did they carry birch rods and knives? Why were they dressed in white? Why did they show up during the weeks before Christmas? Furthermore, their costumes reminded of those being worn by masked penitents during impressive Easter processions in Spain and Italy, and not the least of Ku Klux Klan garments. Questions piled up and directed me towards exciting and somewhat worrying paths.

Birth and death, sorrow and joy. Loneliness and community. Starvation and illness. Seasonal changes, the unpredictability of nature. The familiar and the unknown. All this is present in our daily life and for sure overshadowed the life of peasants enclosed by daily toil and strong traditions.

Eventually, we visited Národopisné muzeum, Prague´s Ethnographic Museum and encountered a world characterized by a rich, beautiful, amusing, strange and sometimes macabre culture. Elegantly crafted work tools and everyday items, lavish wedding outfits, embroidered baptismal dresses, and blankets, all these exquisitely executed items testified that we humans are flock animals. We have a need to share both our misery and our happiness, something peasants occasionally did through great and impressive festivities. Many of these festivities were not exclusively focused on experiences of individuals but were collective events celebrating sowing and harvesting, winter and summer solstices, Pentecost, fasting, Easter, and Christmas.

Joint partying, shared joy, constituted an integrated part of a world where fertility and sterility, birth and death, were far greater realities than they are nowadays. It was common to regard black and white, life and death as opposite sides of the same coin, evident in traditions that have been maintained for centuries and thus convey an impression of being both time- and boundless. When we scrutinize such rites and conceptions we find layer upon layer of associations and ancient notions about how the world was created and how we should relate to it.

Extremely important times in the peasant calendar were winter and summer solstices. The word solstice is related to the Latin solstitium, combined by the word for ”sun” and sistere, ”to stand still”. People believed that during these times of the year the sun had paused at the northern or southern boundaries of its celestial path and then changed direction. Solstices constituted turning points in both human and nature's life. They constituted occasions for seriously reflecting on our existence, our moment on earth. This was especially crucial during the mid-winter solstice when the ground was frozen, the sky dark and starry and agricultural work resting. Accordingly, peasants were free to mull over the crimes and mistakes they have committed and realize that they probably hade to seize the opportunities that lie in store in an authentic reliance upon the grace of God or the gods. They also had to seek support from one another, in their shared ability to find and follow the path that leads to their own and thus the others´ benefit and salvation.

Such reflections and improvement were particularly crucial when the sun stood still and had been preceded by a time when evil forces had made themselves noticeable. A time of darkness, sterility, foul game and death that required the mobilization of benevolent forces to vanquish the evil powers and secure their dominion of Earth and the souls of men. Evil must be punished and driven away, a struggle that humans could contribute to by visualizing both the evil and the good forces.

It was now that Lucia processions made their appearance in Sweden and Baborkas roamed the roads and paths in Bohemia, the ancient name of the Czech Republic. Did those rites and processions originate from the Christian faith? Do they really honour saints like Saint Lucia and Saint Barbara? Probably not, they are rather manifestations, reverberations of ancient pre-Christain beliefs and rituals.

Canon Episcopi constituted a part of the medieval canonical law and was probably written sometime during the 10th century. Around 1140, the so-called Decretum Gratiani was adopted by the Pope and became an essential component of Catholic dogma. This decree was dispersed among the clergy and intended to serve as a weapon against everything that threatened the power of the Church. A guide not only in how to punish rebellions against the true doctrines of the Church but also devising methods of direct offenders to the righteous path through penitence and improvement and if that was not possible – punish or exclude them.

The bishops and their ministers should by all means make great a effort so that they may thoroughly eradicate the pernicious art of divination and magic, invented by the devil, from their parishes, and if they find any man or woman adhering to such a crime, they should eject them, turpidly dishonoured, from their parishes.

It is by Burchard (950 - 1025), Bishop of Worms, that we for the first time find written hints of a powerful and obviously international cult of a female, ”pagan” divinity. Burchard wrote comments on the text that would later be affirmed as Canon Episcopi. Several versions of this law eventually included Burchard's observations as part of the law text.

Have you believed there is some female, whom the stupid vulgar call Holda, who is able to do a certain thing, such that those deceived by the devil affirm themselves by necessity and by command to be required to do, that is, with a crowd of demons transformed into the likeness of women, on fixed nights to be required to ride upon certain beasts, and to themselves be numbered in their company? If you have performed participation in this unbelief, you are required to do penance for one year on designated fast-days.

Belief in an almost omnipotent female divinity, mistress of nature; fertility, birth, and death, appears to have been an essential part of traditional, European thinking, perhaps it was even a global phenomenon. Like nature, this divinity was beyond good and evil. In fact, she included in her character what we perceive as distinct qualities, like life and death. This mother-goddess of could reveal herself in both terrifying and benevolent manifestations. More than five hundred years after Bishop Burchard wrote his comments, Martin Luther mentioned Frau Hulde in one of his comments on the Bible's epistles. He appears to be describing a procession of disguised participants:

Here cometh up Dame Hulde with the snout, to wit, nature, and goeth about to gainstay her God and give him the lie, hangeth her old ragfair about her, the straw-harness; then falls to work and scrapes it featly on her fiddle.

In present-day Germany, stories might still be told about Frau Holle, an old lady who sneaks around during the night, visiting dreams of lazy girls, who may suddenly wake up by finding themselves lying naked in the street. Diligent little girls, however, may be rewarded with a silver coin under their pillow, or during bygone times with a coin falling into their buckets when they had been fetching water. Frau Holle has to do with water and in the depths of springs, wells, and lakes there is a path leading to a wonderful garden where she, as a white-clad old lady, receives both kind and naughty girls, whom she then rewards or punishes according to their merits.

The Grimm brothers told a story about her. A widow had two daughters, her own daughter whom she, as in most stories, spoiled and one stepdaughter whom she treated poorly. The stepdaughter was forced to sit next to a well, spinning day after day, though she was one evening stuck by the needle of the spinning wheel. However, when she went over to the well to rinse the needle and her bloody fingers, she fell into it. Instead of drowning, she found herself in a flowering meadow. As she walked across it, she came to a cottage surrounded by a blossoming garden. where she was greeted by a gentle, old lady who took her into her service. The girl watered the garden flowers, washed, aired and shook the bedding. When the girl once told the kind, old lady, that she despite in spite of all her graciousness longed for home, the benevolent Frau Holle let the girl return to her stepmother dressed in beautiful clothes and equipped with plenty of gold coins. When the stepmother understood what had happened, she threw her adored but miserably spoiled daughter into the well. This lazy and corrupted girl also ended up with Frau Holle, but misbehaved in such a manner that the powerful Frau made her return covered by filth and tar.

The story is one variant of many others that tell about omnipotent women disguised as nice old ladies, or nasty hags, testing the heroine's kindness and skills and abundantly reward her if she passes the ordeals. Frau Hulda is in Grimm's story welcoming and friendly, though for example in a folk tale retold by Alexander Afanasiev – Vasilisa the Beautiful, Frau Holle's Russian equivalent, the terrible old hag Baba Yaga, nevertheless rewards the steadfast Vasilisa just as generously as Frau Holle. The Grimm brothers' fairy tales also have their frightening witches, no less terrifying than Baba Yaga, for example in their tale about Frau Trude.

A defiant girl ignores her parents' advice to avoid visiting Frau Trude's cottage in the depths of the forest. The stubborn girl imagines her parents' prohibition is based on their superstitions and fears. However, she knows that the old hag is filthy rich and assumes she may be able to lure her off some of these riches. Frau Trude receives the girl in a courteous manner and asks her if she has met someone on her way to her secluded abode. The girl tells the truth – she has met but not spoken to a black rider, a ”charcoal burner” explains Trude, a green rider, a ”hunter” states Trude and finally a red rider, a ”butcher” according to Frau Trude.

Similar riders appear in the tale about Vasilisa the Beautiful and there they are the servants of Baba Yaga. A white rider, who is the Day, a red one who is the Sun and a black rider who is the Night. In Grimms´ tale the girl adds that she has also seen another creature. When she peeked in through the window of Frau Trude's cottage, she saw the Devil sitting there. The annoyed Frau Trude declares that she is really Satan himself and then transforms the girl into a log of wood, which she throws into the fire. The witch states: ”It heats well and the cottage has become brighter,” thus the story ends on a more infelicitous note that use to be the case of most fairy tales.

Child robbers, night walkers, cannibals and a host of other monsters haunt European fairy tales in all conceivable shapes and sizes. Ancient mythologies used to be dominated by female monsters but over time, male villains increased in number and prominence. Similarly, male tellers of fairy tales and myths gradually usurped a female story telling tradition firmly rooted in an ancient peasant society where men worked in fields and forests, while women were responsible for children and home. They spun, weaved, managed the gardens, baked and cooked. Their activities were related to fertility and maintenance, nourishing activities like raising children, being responsible for the sick and the old and thus they also preserved ancient traditions linked to female existence, women´s duties to care for life and prepare the dead for the afterlife. This, in any case, claims Marina Warner in her well-written and fascinating studies of popular storytelling – From the Beast to the Blonde: On Fairy Tales and Their Tellers and No Go the Bogeyman: Scaring, Lulling and Making Mock.

Manyof the stories told by these peasant women were about dangerous and ambivalent old hags, some of which might have preserved traits from ancient, pagan godessess, Frau Holle and above all the Russian Baba Yaga might indicate such origins. The Slavic Baba Yaga, who had a certain appetite for children's flesh, eventually evolved into an individual character, with a cottage moving on chicken legs and her unusual mode of flight. She traveled in a wooden mortar which she steered with a pestle while sweeping away the tracks left behind with a broom. She has had clattering teeth as a lock for her door, the roof was made of pancakes and the walls of meat pies. Baba Yaga was a multi-faceted creature, not only incarnate evil but also a cunning lady who ruled over sun and wind, over the seasons, life and death. Like many other fairy tale creatures, she was a shapeshifter and could assume the aspects of a cat or a bird. Forest birds were her servants, as well as several powerful men and gods, such as the three horsemen and the sinister Koščéj the Immortal, ruler of the Kingdom of Death.

One of the Grimm brothers, Jacob (1785-1863), was among the first to discern a close connection between fairy tales and traditions, rites and notions stretching far back in time, across borders and cultures. In his Deutsche Myhologie he extended descriptions of mythology from mainly having been devoted to written tales about gods and heroes, as well as records of established religious dogmas. Jacob's and his brother's studies of oral traditions made him compare them with contemporary customs and rituals, as well as written descriptions of historical customs and notions. All in an effort to trace the origins and development of ”Germanic” culture. Of course, he was often mistaken, particularly when it came to etymology, changes over time and specific cultural contexts. Nevertheless, Jacob Grimm's approach influenced later interpretations of different customs and was an important contribution to the budding science of ethnology. The concept had been established by Adam Franz Kollár´s epochal Amenities of the History and Constitutional Law of the Kingdom of Hungary published two years before the birth of Jacob Grimm. In this book, Kollár described ethnology as:

the science of nations and peoples, or, that study of learned men in which they inquire into the origins, languages, customs, and institutions of various nations, and finally into the fatherland and ancient seats, in order to be able better to judge the nations and peoples in their own times.

Before I return to Czech Advent customs let me follow some thoughts originating from Jacob Grimm's theories about the nature and origin of Frau Holle. He considered tales spun around her as evidence of the survival of an ancient belief in a nature deity, which had mingled with the Roman Diana and later on with Virgin Mary, Jesus's mother and Keeper of the World.

Jacob Grimm relates the name ”Holle”, with notions about Norse huldror, who were chotonic creatures. It appeared as if Frau Holle had inherited some eerie features from the huldror, for example in her role as mistress of the souls of the dead. Frau Holle's kingdom was placed under water and resembled some a kind of Paradise, like the medieval Virgin Mary's Rose Garden. Like some Catholic saints and angels, Holle presided over changes in the weather, which is crucial for any peasant. When the girl in the fairy tale waters the flowers of Frau Holle's garden it rains on Earth and when she shakes bolsters and pillows it snows.

Frau Holle is linked to ”female” chores, such as spinning and weaving, just like the ancient Nordic norns who spun the fate of humans. In the tale about the evil Frau Trude, probably akin to Frau Holle, the witch rules over three riders, who may be identical to the horsemen in the stories dealing with Baba Yaga, where they correspond to the sun and the circadian rhythm.

Furthermore, Frau Holle is a shapeshifter and manifests herself as both an evil and a benevolent creature, as light or dark, old or young. She is the epitome of a constantly changing nature beyond good and evil.

If we study ancient Slavic beliefs we may find that they are ambiguous, even bipolar. Chronica Sclavorum, which recounted the pre-Christian culture of Polabian Slavs, was written by the end of the twelfth century and suggested that Svetovid, their supreme god, had two aspects who in their own right were worshipped as gods, Belobog, the White God, and Chernobog, the Black God. This aspect of Slav religion is irrefutably proven, though it reflects quite convincingly much of the duality found among the creatures which emerge during Czech Advent celebrations. Not the least do Saint Barbora unite the evil and benevolent features of a being like Frau Holle and perhaps even more so in her threatening appearance as Frau Perchta.

The word perchta which later came to be associated with Saint Bertha/Barbora, or more correctly Saint Barbara, comes from the Old High German word perhat, "shining" or "brightness". Something that may be related to Frau Perchta's appearance by the beginning of December, an indication of the return of light after the winter solstice. In processions, Frau Perchta may just like Frau Holle appear crowned by a wreath with burning candles and it may be difficult to find any difference between these white-clad ladies and the famous Lucia, who at the same time is celebrated all over Sweden. Like Lucia do Perchta and Holle in their beautiful aspects wear wide, red silk ribbons around their waists.

However, it is more common to associate Frau Perchta not with brightness, but with paleness. White was until the middle of the nineteenth century the colour of death. A corpse turns pale; becomes grey or white. Both children and adults were buried in white clothes and usually in white coffins.

Frau Perchta lived at the bottom of wells from where she often attracted children whom she drowned. Like Frau Holle, Frau Perchta was often called The Dark Grandmother or The White Lady. When she emerges during Advent, it is mainly in the guise of a punishing lady with an entourage of evil and horrendous creatures, like the terrifying Krampus and/or children she has killed.

As mentioned above, Martin Luther described ”Dame Hulde” as girded with a corset of straw, probably a sign of her role as a fertility goddess. Straw and fertility are also connected with Frau Perchta/Barbora. She carries with her a basket of fruits and sweets to give to young women who diligently had spun hugh quantities of yarn and to children who had behaved well. However, the punishement she meted for sloth and misbehaviour was terrible, to say the least. With her sharpened knife she slit open the bellies of her victims, ripped out their guts and replaced them with straw.

In her Czech aspect as Barbora, Frau Perchta might also appear as a ghoul with her face hidden behind long, striped hair, she is then associated with a demon who sneaks into nurseries to kill, or even eat, babies. Child mortality used to be a dreaded and ordinary scourge and was generally blamed on supernatural forces.

Saint Barbora did not only manifest herself as the dreadful Frau Perchta, more common was that Barborkas represented her by placing long cones in front of their faces and some covered one of their feet with a dummy in the form of a bird's claw or goose's foot, emphasizing Barborka's quality as a water creature. Water is condider as the ultimate source of all fertility and as mentioned above aquatic animals such as frogs and storks were associated with childbirth.

Already during the Middle Ages, Frau Hulda´s entourage was labeled as ”demons”. Perhaps a remnant of the wild hunts that Odin and all kinds of beasts used to devote themselves to during the winter months when the powers of darkness were evoked from their hiding places and threatened to take over the world if they could not be kept in check by the mighty Nature Goddess. Nevertheless, evil creatures could be allowed to punish children and adults who violated social rules. Thus, even such a terrifying figure as Krampus could be considered as a servant of benevolent forces. He is an unusually disgusting, horned monster, described as "half goat, half demon" but even significantly more horrible than that. His name is derived from the Old High German word krampen which meant ether "claw," or "curved," a hint of his predatory appearance and behaviour and the fact that he is a grotesque abnormality, a mix of demon and animal. Possibly Krampus is akin to the Baba Yaga´s subordinate Koščéj the Immortal, a symbol of uncontrolled natural forces and the certainty of death.

In the Czech Republic, Krampus emerges as a companion to Saint Nicholas while he hands out Christmas presents to children. Krampus is then often called Čert, a name usually translated as The Devil. However, Čert is actually not the same creature as The Devil. He is certainly a demon, but the word apparently comes from čersti/čьrtǫ, meaning "to draw a line", "making a furrow" and Čert could then be considered to be an incarnation of Death and thus a servant to Barbora /Frau Perchta and their connections to birth and death.

Perhaps the Swedish Christmas Goat is a remnant of the horned Krampus/Čert. Before the Tomte, the Swedish equivalent to Santa Claus, took upon himself that task it was The Christmas Goat that came to Swedish children with both gifts and punishment. Another coincidence between the Swedish Christmas Goat and Czech Advent creatures may be the importance of the straw. The Swedish Christmas goat's mask was often made of straw and,like Krampus/Čert, he was generally dressed in a black fur coat. Even if the Chistmas Goat does not appear in person anymore, almost every Swedish home has a goat made of straw standing by the Christmas tree.

In Finland, the Christmas Goat, Joulupukki, has become Santa Klaus´s companion and may thus recall the chained Čert, who follows Saint Nicholas during his Christmas visits. The fact that Saint Nicholas has a goat- or devil-like companion is a common feature of several European Christmas traditions, although in Slavic folklore this companion is not always demonic, but exhibits the same ambiguous characteristics as those of exposed by Belobog and Chernobog.

In Russian folk culture, Saint Nicholas is often replaced by Ded Moroz, Father Frost, who is brought forward as white-bearded and cloak-clad, although his mantle is blue, or ice-coloured. The origin of Ded Moroz is probably a Slavic winter god, or "winter demon" as Christian missionaries would denominate him.

Ded Moroz's companion is not a devil-like creature but the beautiful Snegurochka, the Snow Maiden. She seems to be a Baba Yaga in her beautiful appearance, since like Ded Moroz Snegurochka is endowed with a double character. She can be both benevolent and wicked. When Ded Moroz does not come with gifts, he may appear as the Siberian winter cold, freezing his victims to death. In a similar manner, the cold Snegurochka can appear as the Mistress of Winter and thus also kill people through her iciness. Then she is called The Snow Queen and has as such inspired H.C. Andersen's fairy tale of the same name, which later palyed some part as an antecedent for the Disney Company's successful movie Frozen.

In German tradition, on the other hand, a vicious figure appears as Saint Nicholas's companion, but he is then more humanized than the animalistic beast Čert. Knecht Rupert is wearing a black or brown mantel with a wide belt. He is limping due to some childhood injury. The legend tells us that he was an orphan who Saint Nicholas took care of and later turned into a loyal vassal.

Knecht Rupert wears a pointed hood and holds a birch rod with which he punishes nasty children. He may also hit them with a sack filled with ashes, often adorned with bells. If he carries such a sack, he is called Belsnickel. The sack can also be empty and he then uses it to carry nasty children, down to a lake where he drowns them.

In this apparition, Knecht Rupert reminds me, as a child of the Swedish district of Göinge, of a song by Peps Persson, the great singer/poet of my native place, telling how an old Granny tries to frighten her grandchildren with a ghoul familiar from my childhood:

In the attic, she says, there lives a man with a beard down to his knees,

she says she has seen him from time to time, when she´s alone.

If the children ventures up there and if they are not nice,

he takes them and puts them in his child cage.

The kids laugh at her and say they don´t believe in such goofy stuff and that Santa Claus is a lie as well. They think it is a waste of time to listen to fairy tales and prefer to play with their video games instead.

In northern France, Sant Nikolaus has a companion who dressed like Knecht Rupert, but there he is called Père Fouettard, Father Scourger, and believed to have been a medieval innkeeper and butcher who served his guests with kids he had personally butchered and prepared.

However, the traits of these horrific creatures have mellowed over time and their sacks nowadays generally contain sweets and presents. They are in the Czech Republic matched not only by Čert, but also by one of Barbora´s/Perchta's companions. On the seventh of December, on St. Ambrose's day, a man appears dressed in a long, white shirt and a black pointed hat. With a veil in front of his face, a paper-covered broom in one hand and a candy bag in the other, he chases children around churches while "dropping" sweets on the ground. If someone dares to pick up the sweets s/he receives a blow with the broom.

Sankt Ambrose's equipment is reminiscent of the vestments penitents, apostates and heretics were forced to be dressed in before they were executed during the notorious autos-da-fé staged by the Spanish Inquisition. On their white, long shirts pictures had painted depicting punishments these sinners would suffer in Hell. The pointed hats seemed to imply they were penitents visibly suffering for their sins. 

Similar hats are still worn by masked penitents who partake in Easter processions in Spanish and Italian towns and cities. It is no coincidence that they are reminiscent of the Ku Klux Klan's attire, this insane organization was established to terrorize blacks, Jews and Catholics. The clan members' equipment was clearly intended to, among other things, mock Catholic customs.

What fascinated me most about St. Ambrose's attire was that it made me think of St. Lucia's followers during the processions that are staged in every school and town in Sweden. This luminous personage with her white-clad bridesmaids and male companions with long pointed hats seem to have a connection with similar, continental processions, this while several peculiarities like the Lusse Cat Buns distributed by her and the candle wreath worn by Lucia remind of the Norse fertility goddess Freyja, who was connected with light and had the cat as her sacred animal. However, who are these Star Boys with their pointed hats? It is has been said that the hats indicate the three Magi, coming ”from the East” to worship the ”king of the Jews” (Matthew 2:1-12). It is very possible, but after being immersed in all these myths about the midwinter creatures I wished to learn something more about pointed hats as well, particularily since they appear to have several ancient connections to magic and power.

When, during my return trip from Prague, I made a few days stopover in Berlin to visit my youngest daughter, we made frequent museum visits. Among other things, we visited the collections at the Museum Insel. There I was confronted with depictions of pointed hats from differnt times and cultures. Most impressive of them all is a 75 cms high pointed hat crafted in gold sometime between 1000 and 800 years BC. It is one of three found in different sites in Germany, while another was found outside of Poitiers in France. Everything indicates that such artifacts have been common in other places as well. Apart from those gold hats, which obviously were too heavy and cumbersome to be worn as headgear, bronze-age gods and princes were obviously wearing pointed hats. It has been speculated that the striking gold hats, with their sophisticated symbols and patterns, may have had something to do with solstices.

It is quite possible that this may have been the case, however, one thing is certain and that is that such hats have been and still are of great importance in the most diverse cultures. Like a masque, a hat may change, cover and make a person visible. Among other things, I think of the expression that in recent years has become increasingly annoying during all kinds of official meetings: "Today I wear a different hat and represent ...". As soon as I hear that silly expression, it gives me the willies, just like the equally ridiculous saying "think outside of the box", generally uttered by people who do not do that.

A hat often represents something magical, something greater than the individual who wears it. If someone puts on Che Guevara's beret, Sandino´s or Bhagat Singh's hats, Arafat's keffiyeh, the French revolutionaries Phrygian Cap hat or feminists´ Pussy Hat, they make a statement, while the headgear transforms the bearer into something beyond her/his everyday existence. Similarly, when an English judge pronounced a death sentence he transformed himself into a higher, impersonal authority by putting on a black cap.

The typical symbol of a hat's magical, transformative qualities is otherwise the pointed hat of magicians, skillfully portrayed in the symphonic poem by Paul Dukas, which the DisneyCompany dramatized in Fantasia, while turning it into one of its brands.

Pointed hats make their bearers visible from a long distance and seem to have been an important sign of divinity, like the Phoenician god Baal who on statuettes generally is presented with a gilded pointed hat. 

The Egyptian Pharaohs whom people worshiped as gods, wore pointed hats when they performed their official duties.

Christian popes also wore pointed hats and it has been said that this custom originated among bishops of Syrian Christians, who were inspired by the headgear of the Zoroastrian clergy, often called Magi. These priests had, in turn, inherited the tradition from Central Asian Scythian horsemen who lived on the steppes stretching from present Ukraine to the Altai mountains. The Scyths were well known in Europe at the time, their raids could reach as far as Denmark.

Thanks to the permafrost, no fewer than 140 unusually well preserved Scythian tombs have been found and their human remains were covered in magnificent costumes, often combined with huge pointed hats. What is particularly interesting with these stately burials is that one-fifth of them belonged to fully armed women who apparently were buried with the same honours as men. This might be an indication of some truth behind ancient Greek sources describing Scythian female warriors as Amazons. Several of these women also wore pointed hats.

During the European Gothic era, pointed hats were the high fashion among noblewomen and they were also used by the clergy, like the prominent theologian John Duns Scotus, who assumed that the "airy form" of a pointed hat stimulated his thinking. Unfortunately, his affection for pointed hats provided the name for the Dunce Cap, which was placed on the heads of failed or noisy students, who were forced to wear it as punishment for their mistakes and misdeeds.

These dunce caps might just as well find their origin in the capirote worn by Spanish penitents or the pointed hats that Jews were forced to wear during the Middle Ages, as evidence that they did not accept the Christian faith. The mix of heresy with magical knowledge is probably one of the reasons to why the pointed hat has become a hallmark of witches from the Anglo-Saxon cultural context.

By following the track of pointed hats we have thus once more ended up in the company of feared female beings, whose power was manifested during Central European mid-winter rituals. They have often been identified as witches. These ladies were generally imagined as being old hags, a denomination originating from the Old High German word hagzusa, which may have to do with the word "hedge", i.e. a border designation. Just like the Czech demon Čert's name probably meant "to draw a line", the hag could thus be considered as a liminal creature, existing close to the border line between life and death.

The origin of the word witch is easier to trace. It also comes from an Old High German word – halja-wītjan a combination of Hel, the ancient German Hell, and wītjan ”to know”, ”to understand” and a witch could thus be "someone who knows the realm of death". Witches are always women and as such, they are associated with infant mortality and missing children, and thus also assumed to be some kind of female cannibals or vampires.

However, this nasty aspect of the witch has been mitigated within specific cultural contexts. For example, in Italy, a witch called La Befana appears on the fifth of January (The Thirteenth- or Revelation Day) and brings with her gifts for the children. Legends told about Befana seem to associate her with the myths about child-killing witches. According to these stories, La Bafana turned into a child-snatcher after her only child had died. When she learned that God´s son was going to be born in Bethlehem she went there with the intention of killing him. But when La Befana saw the newborn baby she was overwhelmed by the beauty and grace he radiated and brought him a gift instead of harming him. As a token of gratitude, the little child declared that La Befana would henceforth become like a mother to every Italian child.

Now, after I have returned after my trips to Prague and Berlin and after writing about the intricacies of Czech Advent rites, I watched the horror movie La Llorona, The Weeping Lady, which is based on a well-known Mexican legend about a child-snatching ghost.

A woman who was madly in love with her husband suffered since he loved their sons even more than he loved her. When she eventually surprised her husband in flagrante with a mistress of his, she became deranged by anger and despair and drowned her sons in a river. If she was not able to retrieve the souls of her murdered sons she would not obtain any absolution from God and is now doomed to wander between Heaven and Hell. Accordingly, La Lorona now walksth rough Mexico's cities and villages, constantly crying while she snatches children from their cribs and beds to drown them in rivers and other watercourses. Like Barbora and Frau Perchta, La Llorona is white-clothed and usually covers her face.

However, La Llorona is probably far apart from her European relatives. It is nevertheless possible that this child-murdering ghost has been created from beliefs brought across the sea from the east, though I would believe that she is even more closely related Cihuacōātl, the Aztec goddess of fertility and motherhood. Although sometimes portrayed as a young woman, Cihuacōātl was more often portrayed as a tough, old woman armed with spear and shield. Giving birth was among the ancient peoples of Mesoamerica compared to warfare and women who died in childbirth were honoured as fallen warriors. But like her European equivalents, Cihuacōātl was also portrayed as a child snatcher, who haunted crossroads, or during nights sneaked into houses to steal children.

Likewise, the ancient, female, Mesopotamian night-demon Lilith stole infants from despairing mothers. In time, Lilith entered Jewish mythology and thus reached Europe, joining ranks with other witches.

Comparing customs and customs in different cultural contexts is a difficult and maybe even a futile occupation, though it cannot be denied that child mortality has been and is still a horrible reality in many parts of the world and every birth tend to be a painful and dangerous process taking place at the threshold between life and death. This has been the case during millennia and it is therefore not strange that every culture has invented protective and threatening spirit creatures believed to exist in the borderland between life and death, threatening us, but maybe also being capable of helping and protecting us.

My erratic journey that began with surgical masks as protection against a life-threatening influenza epidemy has now ended among murderous witches. Maybe it was all the time about the same thing – about protecting us from, enchanting and understanding dangers threatening us and loved ones.

Červinková, Petra and MonikaTauberová (2015) Onen svět. The Other World. Prague: Nárdoní Muzeum. Diamond, Jared (1997) Guns, Germs and Steel. New York: W. W. Norton. Goscilo, Helena, Martin Skoro and Sibelan Forrester (2013) Baba Yaga: The Wild Witch of the East in Russian Fairy Tales. Jackson: University Press of Mississippi. Hislop, Ian and Tom Hockenhull (2018) I Object: Ian Hislop´s search for dissent. London: Thames and Hudson. Josephson-Storm, Jason A. (2017) The Myth of Disenchantment: Magic, Modernity and the Birth of the Human Sciences. Chicago: Chicago University Press. McNeill, William Hardy (1998). Plagues and Peoples. New York: Anchor. McNeill, John and Garner, Helena (1965). Medieval Handbooks of Penance. New York: Octagon Books. Poe, Edgar Allan (2006) The Portable Edgar Allan Poe. London: Penguin Classics. Spinney. Laura (2017) Pale Rider: The Spanish Flu of 1918 and How it Changed the World. London: Jonathan Cape. Timm, Erika (2010) Frau Holle, Frau Percht und verwandte Gestalten: 160 Jahre nach Jacob Grimm aus germanischer Sicht betrachtet. Stuttgart: Hirzel S. Verlag. Warner Marina (1994) From the Beast to the Blonde: On Fairy Tales and Their Tellers. London: Chatto & Windus. Warner Marina (1998) No Go the Bogeyman: Scaring, Lulling and Making Mock. London: Chatto & Windus. WHO (2017) Coronavirus disease 2019 (COVID-19) Situation Report – 28 https://www.who.int/docs/default-source/coronaviruse/situation-reports/20200217-sitrep-28-covid-19.pdf?sfvrsn=a19cf2ad_2

När jag för någon vecka sedan lämnade Rom fann jag att de flesta bland flygplatspersonalen var försedda med så kallade kirurgmasker, säkerligen för att skydda sig mot det fruktade coronaviruset. Väl inne i planet slumrade jag till. Vet inte varför, men innan ett plan är på väg att lyfta blir jag av någon anledning sömnig. Det händer ofta att då vi finner oss högt upp i luften jag rycker till och vaknar efter att ha somnat och börjat drömma.

Då jag innan avgång blundade såg jag framför mig Richard Princes suggestiva målning av en sjuksköterska försedd med munskydd. Målningen oroar med sin svarta bakgrund och dess rinnande färg fick mig att tänka på Francis Bacons vrålande påvar, inneslutna i sin absurda maktuövning.

Munskyddet gör Princes sjuksköterska anonym, nästan hotfull; som en maskerad brottsling och genom den vita inskriptionen bakom henne – Hurricane Nurse framstår hon som än mer skräckinjagande, en slags kvinnlig, naturkraft vi inte kan undfly.

Varför kallade Prince henne för Orkansköterska? Richard Prince har gjort sig känd för att i sin konst använda sig av kommersiella myter, som den så kallade Marlboromannen, en virilt hårdför, storrökande cowboy och jag misstänker att orkansköterskan tillhör samma genre, men då som en kvinnlig motsvarighet till super machon The Marlboro Man. En handlingskraftig och samtidigt sexuellt åtråvärd yrkeskvinna.

Det skulle inte förvåna mig om Prince inpirerats av Peggy Gaddis (1895-1965) som under flera år en gång i månaden skrev så kallade sjuksköterskeromanser, bland annat en roman som hette just Hurricane Nurse. Jag är fascinerad av dessa förrfattare av kiosklitteratur. Deras förvånande kapacitet är något jag kan identifiera mig medan jag skriver mina omfattande bloggar, som inte läses av så värst många. Jag ser det som en drift, helt i enlighet med Peggy Gaddis konstaterande: It's a sort of drug, for which I hope no one ever finds a cure, “det är en sorts drog som jag hoppas ingen någonsin kommer att finna ett botemedel för”.

Jag har inte läst något av Peggy Gaddis, men antar att hennes sköterskeböcker var betydligt mer pikanta än de som Helen Wells (1910-1986) skrev om sjuksköterskan Cherry Ames ytterst platoniska förhållanden till diverse stiliga, beundransvärda män i vitt. Till skillnad från Peggy Gaddis vände sig inte Wells till en vuxen publik utan till flickor som på den tiden inte fick utsättas för en alltför rå verklighet. Genom hela sin karriär inom alla upptänkliga yrkesroller för sköterskor var Cherry Ames en oklanderlig förebild för alla utövare av hennes kall; effektiv, vacker och trots sin fallenhet för romantiska episoder med attraktiva, manliga överordnade förblev hon i alla romaner singel.

Förutom från att klanderfritt sköta sitt arbete låter Hellen Wells sin hjältinna lösa en mängd brottsfall. Författarinnans uppenbara syfte var att på ett underhållande sätt stimulera flickor till att bli yrkesskickliga, kyska och självständiga sjuksköterskor.

Min yngsta syster, som jag förmodar läste hela Cherry Ames-serien, blev faktiskt sjuksköterska och jag tror hon trivdes med sitt yrkesval. Jag försökte mig på en eller två av de där gulryggade ”flickböckerna” om den rekordeliga sjuksköterskan. På den tiden läste jag fullständigt hämningslöst allt möjligt som jag kunde hitta i vår lägenhet, och mycket annat dessutom. Cherry Ames var dock inte riktigt i min smak. Alltför mycket svärmeri och godhjärtad präktighet. Och hur kunde förresten en så samvetsgrann och skicklig person som Cherry Ames byta jobb hela tiden? Romantitlarna vittnade om att Cherry Ames hade varit fält-, flyg-, över-, privat-, fartygs-, mottagnings-, vilohems-, ödemarks-, missions-, avdelnings-, natt-, skol-, poliklinik-, varuhus-, sommarläger-, hotellsköterska och jag vet inte vad. Blev hon ständigt avskedad? Jag läste väl en eller två Cherry Ames-böcker och gick sedan över till Biggles och Hjortfot, de där ”pojkböckerna” var säkerligen inte mer välskrivna. De var betydligt mer fördomsfulla, men inte desto mer spännande för en äventyrssugen liten kille som jag.

Efter ha slumrat mellan dröm och vaka kvicknade jag till då planet nått sin normala flyghöjd och det var fritt fram att lossa säkerhetsbältet och röra sig i planet Jag fann att det gick att ansluta sig till intranätet och eftersom jag hade mer svängrum än vanligt, efter att ha haft turen av att det inte fanns någon som tog upp sätet bredvid mig, rotade jag fram datorn och började surfa. Jag ville veta mer om coronaviruset och vad jag fann var fascinerande. Den mikroskopiska värld som virus är en del av är lika märkvärdig och ytterst obegriplig som alla andra fenomen i Universum. Dess blotta existens överstiger kapaciteten för ramarna för vårt ack så begränsade mänskliga tänkande, instängt som det är inom begrepp som ”hur?” och ”varför?”.

Det sägs att ett virus inte är en livsform, eftersom det saknar egen ämnesomsättning och är oförmöget att föröka sig på egen hand. Men, det lever i meningen att det har en ”drift” att fortplanta sig och kan därigenom beskrivas som ”ett mellanting” mellan levande och död materia. Virus fortplantar sig genom att invadera levande celler och med hjälp av deras funktioner skapar de nya viruspartiklar.

Som hos ”levande” organismer finns det en mängd ”arter”, eller former, av virus av vilka minst sexhundra ”lever” genom att infektera människor. Deras existens är beroende av vårt elände. Liksom vi människor är de parasiter som utnyttjar, skadar och ofta förstör andra livsformer. Virushärjningar orsakar en mängd olika fenomen, en del är våldsamt fruktade, andra betraktas som tämligen harmlösa, men samtliga virusinfektioner kan ha en dödlig utgång och det finns inget botemedel mot dem, fast det går att vaccinera sig mot en del av dem. Några exempel på de sjukdomar de orsakar är förkylning, herpes, bältros, hjärninflammation, mässling, påssjuka, röda hund, polio, rabies, ebola, HIV/AIDS och influensa.

Varje år färdas influensavirus genom världen och smittar allvarligt mellan tre och fem miljoner människor, av vilka mellan 290 000 och 650 000 dör. Detta utgör en del av vår mänskliga existens och skapar sällan sådan panik som då ”nya” virusfomer gör sin éntre, som då SARS dök upp i Kina år 2002 och över världen infekterade 8 098 människor av vilka 774 dog. Mindre välkänt är MERS som 2012 framträdde i Mellanöstern, smittade 2 494 människor och dödade 858. SARS spreds antagligen från fladdermöss till civetkattor och från dem till människor, medan det var dromedarer som förde över MERS.

Munskydden som bars på flyplatsen i Rom var avsedda att skydda folk från Wuhan-coronaviruset som den 31 december 2019 upptäcktes i miljonstaden Wuhan och spårades till dess marknader. I skrivande stund vet man inte helt säkert från vilket djur viruset har förflyttat sig till människor, men de som främst misstänks har kommit från marknadernas viltförsäljare. Något som efter efter min tid i Hanoi vid 1990-talets början inte alls förvånar mig. På den tiden kunde man på stadens restauranger finna en avdelning som ibland skrevs på franska – de la forêt, ”från skogen” och som erbjöd rätter tillagade på diverse exotiska djur. Jag och min gode vän Svante Kilander, som på den tiden var ambassadsekreterare, övervägde ofta om vi skulle beställa in en myrkotte, pangolin. Skämtsamt undrade vi om man åt djurets fjäll som kronbladen på en kronärtskocka. Vi åt dock aldrig någon pangolin.

Levande och slaktade hundar, pangoliner, ormar, apor och andra djur såldes också på den stora Dong Xuan markanden som brann ner 1994, året efter det att vi lämnat Vietnam.

Jag läste för några dagar sedan att pangolinen nu är den främste misstänkte då det gäller överföringen av Wuhan corona viruset. En av orsakerna till virusets spridning kan vara att någon pangolinslaktares händer efter att varit i kontakt med det stackars djurets kött har överfört smittan till andra människor. Viruset sprider sig nu genom direkt hudkontakt eller genom att vi träffas av viruspartiklar som i form av mikroskopiska droppar sprider sig då en smittad person hostar. Virus kan dock inte färdas genom luften längre än en meter.

Som namnet säger är Wuhan-coronavirus, likt SARS och MERS, ett coronavirus. Namnet härstammar från latinets ord för ”krona” och kommer sig av att om viruset betraktas genom ett elektronmikroskop ser det ut som om det likt solen är omgivet av en korona, som i själva verket består av något som kan liknas vid taggar som gör att viruset kan kopplas ihop med den cell som den avser att infektera.

Likt andra otrevliga virus, som HIV/AIDS och ebola, är coronavirus ett retrovirus. Det innebär att virusets RNAmolekyl, som är enkelsträngad, det vill säga att den enbart har en kedja till skillnad från DNA som är dubbelsträngad (dubbelhelix), kopplar ihop sig med den angripna cellens DNAkedjor och därigenom själv förvandlas till ett DNA och kan påverka cellens informationsflöde som i sin tur skapar skadliga proteiner. Under ”normala” förhållanden är det DNA som använder RNA som ”budbärare” mellan arvsanlagen (generna) varigenom det skapas proteiner som kodar den ärftliga information som finns lagrad i varje organism. Det förrädiska retroviruset använder alltså sitt RNA för att koda DNA, istället för tvärtom, det är därför det kallas retrovirus, tvärtomvirus.

Jag är i allra högsta grad en amatör då det gäller att begripa och beskriva detta märkliga mikrokosmos och det kan därför vara så att jag fått hela processen om bakfoten, men det hindrar dock inte att att jag fascineras av hur dessa skeenden inom ett mikrokosmos kan få så oerhörda konsekvenser inom vår mänskliga dimension av tillvaron.

En aktuell källa till oro är att Wuhanviruset redan efter lite mer än en månad har visat sig vara dödligare än både SARS och MERS och det påverkar redan nu Kinas ekonomi. I skrivande stund, den sjuttonde februari, har 71 429 fall konstaterats. I Kina har 1772 människor dött genom viruset, som nu spritt sig till 25 andra länder där det än så länge enbart har orsakat tre dödsfall.

Världen över fruktar nu människor att Wuhanviruset kan utveckla sig till en epidemi likt den dödligaste influensaepidemin någonsin – Den Spanska Sjukan som gastkramade världen under det Första Världskrigets slutskede och några av de följande åren. Den dödade min farfar 1918, gjorde min far faderslös vid ett års ålder och tvingade honom, hans mor och fyra syskon att under många år leva i svår fattigdom. Folk var försvagade efter krig och vedermödor och tätt sammanslutna grupper av människor i skyttegravar, på kompanier, eller under trupptransporter gjorde att viruset snabbt fick ett säkert fäste och genom de nya, förbättrade kommunikationsmedlen kunde spridas överallt. Spanien var inte speciellt hårt drabbat, men eftersom landet inte deltog i kriget och hade bättre hälsokontroll än de flesta andra nationer kunde man där konstatera virusets existens och vidtaga åtgärder, därav kom sig namnet Spanska sjukan.

Pandemin härjade som värst mellan mars 1918 och juni 1920 och nådde då såväl Inuit i Arktis som polynesier i Stilla Havet. Spanska sjukan var den pandemi som på kortast tid skördat flest människoliv. Under tjugofem månader dödade den mellan 50 och 100 miljoner människor, dvs. tre till sex procent av världsbefolkningen. Uppskattningsvis infekterades 500 miljoner, vilket motsvarade en tredjedel av alla människor. Av dem som fick diagnosen dog minst 2,5 procent, vilket kan jämföras med normala influensaepidemier under vilka högst 0,1 procent dör. I Sverige dog uppskattningsvis 38 000 personer.

På bilder från den tiden ser vi att sjukvårdpersonal precis som nu bar munskydd, men hur effektiva är de egentligen? WHO, FNs Världshälsoorganisation konstaterar att användandet av munskydd inte är en garanti mot smittan. De tunna ”kirurgmasker” som är vanligast förekommande är egentligen framställda för att hålla borta smittämnen från kirurgens näsa och mun från det område hon/han opererar och inte designade för att hålla borta viruspartiklar. De kan likväl utgöra ett visst skydd, men de sluter inte tätt och lämnar ögon och andra delar av kroppen oskyddade, dessutom måste munskydden efter en dags användning desinficeras, eller slängas. Wuhanviruset har också vissa egenskaper som gör det svårkontrollerat. Till skillnad från SARS och ebola, som är smittsamma enbart efter det att symptomen på en infektion har visat sig, så kan wuhanviruset tydligen vara vilande inom en smittad person i upptill fjorton dagar och kan då likväl spridas inte enbart genom snuva och nysningar, utan också genom beröring, tal och andning, dock enbart inom en meters omkrets. Om en person bär ett munskydd kan det likväl hända att smittan sprider sig på annat sätt än genom luften, exempelvis om hans/hennes händer har kommit i kontakt med osynliga virusdroppar. Även om huden varit skyddad kan smittan spridas om händerna vidrör naken hud, exempelvis i ansiktet. Under en timmes tid rör en person sitt ansikte med händerna i genomsnitt 23 gånger. Viktigare är att bära munskydd är därför att så ofta som möjligt tvätta händerna och hålla sig på avstånd från smittade personer.

Virussjukdomar går alltså i allmänhet inte att bota, men då de spridit sig i breda befolkningslager tunnas deras angreppsförmåga ut och folk bygger upp immunförsvar. Viruset lever dock oftast kvar, och blir endemiskt dvs. begränsas inom en befolkningsgrupp. Detta innebär att kontakten med folk som inte tidigare drabbats av en epidemisk sjukdom kan bli fullkomligt förödande. Visserligen spreds Digerdöden, som vid mitten av 1300-talet dödade mellan trettio och åttio procent av Europas befolkning av den orientaliska råttloppan (Xenopsylla cheopis) som levde av blodet från svartråtto. Allt tyder dock på att pestens spridning blev förödande denom den Gyllene Hordens, dvs. mongolernas, attacker på kinesernas riken under 1330-talet, då böldpesten under tre års tid decimerade Hebeiprovinsens befolkning med nittio procent. Fem miljoner människor dog. Pesten spred sig sedan över hela Asien. nästan samtidigt med mongolernas frammarsch och de enorma folkomflyttningar orsakade. Böldpesten nådde Europa med genovesiska galärer som 1347 anlände till Italien från hamnstaden Kaffa på Krimhalvön, som blivit intagen och plundrad av den Gyllene Horden.

Än mer förödande än Digerdöden blev de epidemier som européer och afrikaner, tillsammans med kor, grisar och höns, efter 1492 förde till Amerika. Miljontals människor dukade under genom virussjukdomar som gula febern, influensa, smittkoppor, vattkoppor och hepatit. Oftast var effekten syndemisk, det vill säga att en mängd sjukdomar samverkade för att infektera och döda människor, men det hände också att en sjukdom kunde ta överhanden. Exempelvis så dödade bakteriesjukdomen salmonella mellan 1545 och 1548 åttio procent av Mexikos befolkning, som redan då hade decimerats av syndemiska epidemier. Mellan 1575 och 1590 kom salmonellan tillbaka till Mexiko och dödade då hälften av dem som klarat sig undan dess första angrepp.

Under 1600-talet dödade smittkoppor på sina håll 80 procent av ursprungsbefolkningen i Nordamerka och mellan 1600 och 1650 decimerade malariaparasiter som förts dit av slavar från Afrika stora befolkningsgrupper i Sydamerika. Vad som gjorde förhållandena i Amerika unika var att ursprungsbefolkningen sällan återhämtade sig från de dödliga epidemierna. I Europa fick exempelvis ekonomin och folkhälsan i allmänhet ett uppsving efter de dödliga pandemiernas härjningar – den minskade arbetskraftstillgången gjorde att bönder och arbetare behandlades bättre och chockverkan av massdöden gjorde att folk blev mer benägna att samarbeta och därmed göra livet drägligare för alla. I Amerika fortsatte dock ursprungsbefolkningen och importerade slavar att behandlas hänsynslöst och deras antal decimerades ytterligare genom medveten utrotning och omänskligt förtryck.

Hemsökelser som den Justinianska pesten, som mellan 541 och 542 dödade uppskattningsvis mellan 25 till 50 miljoner människor, Digerdöden med sina 75 till 200 miljoner offer och den så kallade Tredje panepidemin som vid mitten av 1800-talet dödade minst tolv miljoner i Kina och Indien, var samliga en form av böldpest som orsakades av bakterien Yersinia pestis, som likt influensan spreds genom nysningar, något som gjorde att de flesta trodde att sjukdomen bars av infekterad luft, miasma. Ett sätt att skydda sig mot skämd luft var därför att bära mask framför näsa och mun. Ett inslag i karnevaler har ofta varit masker inspirerade av de som bars under pestepidimier, exempelvis den venetianska mask som kallas Il Dottore.

Pest, masker och karneval har av Edgar Allan Poe skildrats i novellen The Masque of the Red Death, i vilken Furst Prospero försöker undkomma en pest känd som Den Röda Döden. Tillsammans med vänner och förtrogna håller han sig dold i ett kloster. En natt arrangerar den förmögne fursten i sju av klostrets salar en ståtlig maskeradbal. Varje sal är dekorerad i en speciell färg. Under festligheterna dyker en mystisk, sårbemängd gestalt upp. Framför ansiktet bär den objudne gästen en mask som liknar att förruttnat, pestbesmittat ansikte. Den kusliga gestalten skrider sakta fram och tillbaka från rum till rum och lägger därmed sordin på den backanaliska stämningen. Prospero blir rasande över detta attentat mot hans så omsorgsfullt planerade fest och vrålar : ”Vem dristar sig att förolämpa oss med detta blasfemiska hån? Hejda honom, slit masken av honom – så vi får se vems döda kropp som vid soluppgången skall dingla från murkrönet.” Då ingen av gästerna vågar lyfta handen mot den kusliga gestalten som obesvärat glider från rum till rum, sliter den ursinnige fursten en dolk från sitt bälte och med vapnet lyftat till hugg rusar han efter den objudne gästen, som inkommen i det azurblå rummet sakta vänder sig om, möter angriparens blick och får honom att vridande sig i svåra plågor falla till golvet. Efter att ha hämtat sig från chocken kastar sig flera av maskeradgästerna över den kusliga uppenbarelsen, som nu nått det svarta rummet och bredvid ett stort väggur vänt sig ut mot salen. Medan klockan slår sina dova slag finner de män som försökt gripa fantomen att de enbart greppar tomma luften. Alla klostrets ljus slocknar, en kylig vind drar genom salarna och samtliga invånare och besökare faller döda mot marmorgolven.

Maskspel och konstlad uppsluppenhet kan inte skyla över dödens obevekliga närvaro. En insikt som kraftfullt poängterades under Digerdödens efterdyningar, då kyrkor och palats fylldes med framställningar av dödsdanser och Dödens Triumf. Man både förskräcktes av och lekte med döden, som i de venetianska Commedia dell´arteförställningar där Il Dottoremasken fann sitt ursprung.

Doktorsmasken var inspirerad av en fransk standardmask, som den man ser på ett berömt romerskt kopparstick från 1656. Klädseln och masken utformades av Ludvig den XIII:s livläkare, Charles de Lorme (1584-1678). Denna skyddsklädsel spred sig snart bland pestdoktorer över hela Europa. 

Utstyrseln baserade sig på teorier om att det var miasma, dålig, skämd luft (mala aria) som spred pesten. Det gällde att skydda hela kroppen, och speciellt andningsorganen, från dess skadliga inverkan. Pestmaskens långa ”näbb” fylldes med aromatiska örter avsedda att hålla odören från dålig luft borta och även rena den. Den heltäckande klädseln kunde faktiskt skydda bäraren från virusbärande luftpartiklar och pestspridande ohyra. Det var int förrän 1895 som man fann att pesten fann sitt ursprung hos en loppa och att maria spreds av en mygga. 

Pestdoktorernas groteska uppenbarelser blev till skräckinjagande och påtagliga bevis på dödens närvaro och blev i Europa en del av maskspel, upptåg och ceremonier som påminde om ”livets korthet, dödens visshet och evighetens längd”.

Givetvis kopplades sjukdom, död, pest och lidande inte enbart ihop med miasman, den förpestade luften, utan betraktades också som Guds straff för såväl begångna synder som ett fortsatt oföbätterligt leende. På ett liknande sätt som man ville rensa och utestänga oren luft gällde det nu att befria samhällskroppen från dåligt, syndigt inflytande – olydiga barns beteenden, lata människor, främlingar med okända/onormala seder och bruk, kort sagt all avvikelse från gängse normer. Skrämsel och kränkningar var vapen som användes inom botgörings- och reningsprocesser, samtidigt som straff, skräck och hot lättades upp med skämt och karnevalsstämningar.

Uppfylld av sådana tankar steg jag ur planet i Prag och tog tåget hem till min äldsta dotters familj. På natten, då de andra gått och lagt sig, talade jag och min dotter om masker, skräck och folkliga traditioner. Hon föreslog att vi skulle besöka Prags museum för folkkultur och där betrakta dräkter och masker från tämligen skräckinjagande tjeckiska folkfester. Janna hade kommit att tänka på tjeckiskt adventsfirande då byar och städer förr i tiden, och på vissa ställen även nu, fylldes med människor i skräckinjagande utstyrslar. Inte minst de barborkas som dök upp på Sankta Barboras dag den fjärde december. Kunde deras klädsel ha ett samband med såväl luciafirande som pest?

Barfota kvinnor klädda i vita särkar, ofta beväpnade med såväl långa knivar som risknippen gick inte kring påmgatorna i städer och byar  enbart under barboradagen utan ofta under veckorna före jul från hus till hus. En del bar då långa strutar framför sina ansikten, andra dolde dem med slöjor och nerhängande hår. För att mildra det skrämmande intrycket bar de även med sig korgar fyllda med frukter och sötsaker.

Då jag berättat om mina tankar kring munskydd och pestmasker visade Janna mig bilder på de långa strutar som barborkas dolde sina ansikten med. De påminde onekligen om pestdoktorernas masker. Och verkligen – då vi letade fram äldre framställningar av barborkas fann vi att en del av dem bar sådana masker. Fanns det ett samband? Kanske, kanske inte – de där maskerna kunde lika gärna anspela på fåglar, möjligen storkar, ett intryck som styrktes av att en del barborkas framställdes med fågelklor istället för händer, ofta hade också deras ena fot formen av en fågelklo.

Storken och andra vattendjur är ofta fruktbarhetssymboler, något som kanske kunde sättas i samband med korgarna med frukt och grönsaker? Och varför var det enbart kvinnor som klädde ut sig till baborkas? Varför var de hotfulla? Varför bar de spöknippen och knivar? Varför var de vitklädda? Varför dök de upp innan jul? Deras dräkter påminde även om de som botgörare bär under ståtliga påskprocessioner i Spanien och Italien, och även om Ku Klux Klans utstyrsel. Kunde de möjligen ha ett samband med de svenska luciatågen? Frågorna hopade sig och de förde mig snart in på spännande och oroande stickspår.

Födelse och död, sorg och glädje. Ensamhet och gemenskap. Svält och sjukdom. Årstidernas växlingar, naturens oförutsägbarhet. Det välbekanta och det okända. Allt sådant är närvarande under våra liv och var säkert än mer överskuggande för människor inneslutna av det forna bondesamhällets vardag och traditioner.

Vi besökte Národopisné muzeum, Prags etnografiska museum och möttes där av en värld präglad av en rik, vacker, roande, märklig och ibland makaber kultur. Elegant tillverkade arbetsredskap och vardagsföremål, överdådiga bröllopsutstyrslar, broderade dopklänningar och liktäcken, vittnade om att vi människor är utpräglade flockdjur. Vi har ett behov av att dela såväl vårt elände som vår lycka och bönderna gjorde det ofta genom stora och påkostade festligheter. Många av dem var inte exklusivt fokuserade på enskilda individers upplevelser, utan var kollektiva begivenheter som firade sådd och skörd, vinter- och sommarsolstånd, pingst, fastan, påsk och jul.

Gemensamma högtider – integrerade delar av en värld där fruktbarhet och sterilitet, födelse och död, var betydligt större realiteter än vad de är nu. Det var vanligt att betrakta svart och vitt, liv och död som motsatta sidor av samma mynt, något som med stor tydlighet framgår genom traditioner som upprätthållits i århundranden och som därmed gett intryck av ha varit såväl tids- som gränslösa. Skärskådar vi sådana riter och föreställningar finner vi lager efter lager av associationer och urgamla tankar kring hur världen är beskaffad och hur vi bör förhålla oss till den. .

Ytterst viktiga tidpunkter i bondekalendern var vinter- och sommarsolstånden. Ordet solstånd är besläktat med latinets solstitium, skapat av sol och sistere, ”stå still”. Folk tyckte att solen vid dessa tider på året hade stannat vid den norra -, respektive södra gränsen av sin himmelsväg, för att sedan ändra riktning. Solstånden var vändpunkter i både människors och naturens liv. De innebar möjlighten att på allvar fundera över vår tillvaro, vår stund på jorden. Detta gällde speciellt vid midvintersolståndet då marken låg kall och frusen. Himlen var mörk och stjärnbeströdd och jordbruksarbetet låg nere. Därmed gavs oss tid fundera över de brott och misstag vi begått och inse att vi bör ta till vara de möjligheter som finns i förlitan på Guds, eller gudarnas, nåd. Vi borde söka hjälp hos varandra, vår gemensamma förmåga att finna och följa den väg som leder till vårt eget och därmed även andras bästa.

Speciellt allvarligt var det eftersom dagen då solen stod stilla föregicks av en tid då onda krafter gjorde sig särskilt bemärkta. En tid av mörker, steriltet och död som krävde att de goda makterna måste fösäkra sig om herraväldet över jorden och människornas själar. Ondskan måste bestraffas och drivas bort, en kamp som människorna bidrog till genom att synliggöra såväl de onda, som de goda krafterna.

Det var nu som Luciatågen dök upp i Sverige och baborkas visade sig i Böhmen, det gamla namnet på Tjeckien. Fann dessa riter och processioner sitt ursprung i kristen tro? Hedrade de verkligen helgon som Sankta Lucia och Sankta Barbara? Knappast, de var snarare manifestationer, återsken, av uråldriga förställningar.

Canon Episcopi är en del av den medeltida kanoniska lagen, antagligen skriven någon gång under niohundratalet. Kring år 1140 blev den genom det så kallade Decretum Gratiani av påven antagen som en väsentlig del av den katolska dogman. Detta dekret spreds bland prästerskapet för att bli ett vapen mot allt som hotade Kyrkans makt. En handledning inte enbart i hur brott mot den kyrkliga ordningen skulle bestraffas, utan också hur de som begått onda eller allmänt störande  gärningar skulle kunna visa ånger och bättra sig:

Biskoparna och deras präster bör på alla sätt göra en stor ansträngning för att så grundligt som möjligt inom sina församlingar utrota den skadliga spådomskonst och de magiska bruk som uppfunnits av Djävulen, och om de finner att någon man eller kvinna ägnar sig åt sådan brottslig verksamhet, så skall de med vanära fördriva dem från sina församlingar.

Det är hos Burchard (950 – 1025), biskop av av Worms, som vi finner de första skriftliga antydningarna om en mäktig och uppenbarligen internationell kult av en kvinnlig gudomlighet. Burchard skrev en kommentar till den text som sedermera skulle bli stadfäst som Canon Episcopi. I flera versioner av denna lag ingår Burchards iakttaglser som en del av lagtexten.

Har du trott att det finns någon kvinnlig varelse som den enfaldiga, vulgära hopen kallar Holda, som kan åstadkomma en viss sak och på så sätt få de som sålunda förletts av djävulen bli övertygade om vad de bör göra, nämligen att genom nödvändighet eller tvång tillsammans med en hord av demoner, som förvandlats till att likna kvinnor, under somliga, bestämda nätter tvingas rida på speciella vidunder för att därigenom räknas till deras skara? Om du har deltagit i denna form av vidskepelse blir du tvungen att under vissa fastställda helgdagar göra bot under ett helt år.

Tron på en i det närmaste allsmäktig kvinnlig gudomlighet, härskarinna över naturen; fruktbarhet, födelse och död, tycks under eviga tider ha utgjort en del av traditionellt tänkande, kanske är det en global företeelse. Likt naturen var denna gudomlighet bortom gott och ont. I själva verket innefattade hon i sin natur sådant vi uppfattar som skilda egenskaper, däribland liv och död. Denna moders- och dödsgudinna kunde uppenbara sig i en såväl skräckinjagande som välvillig skepnad. Mer än femhundra år efter biskop Burchard nämner Martin Luther Frau Hulde i en av sina kommentarer till Bibelns epistlar. Det tycks som om han beskriver en procession med utklädda deltagare:

Här kommer Frau Hulde med sina långa nos, som avslöjar hennes rätta natur, går omkring och ljuger, förnekar sin Gud, spökar ut sig i trasor och omgärdar sig med ett bröstpansar av halm för att sedan gå till verket och demonstrera sin hängivenhet genom att gnida på sin fiol.

I Tyskland berättas fortfarande historier om Frau Holle, en gammal käring som smyger omkring under nätterna och rycker täcket från sovande, lata flickor som plötsligt kan finna sig liggande nakna ute på gatan. Flitiga små flickor kan däremot belönas med en silverslant under kudden, eller genom att en slant faller ner i deras ämbar då de hämtar vatten. Frau Holle har nämligen med vatten att göra och i djupet av källor, brunnar och sjöar finns en väg in till hennes underbara trädgård där hon som en vitklädd äldre dam tar emot såväl snälla som stygga flickor, som hon sedan belönar eller bestraffar efter förtjänst.

Bröderna Grimm berättade en saga om henne. En änka hade två döttar, en egen dotter som hon liksom i de flesta sagor skämde bort och en styvdotter hon behandlade illa. Styvdottern fick dag ut och dag in sitta vid en brunn och spinna, men då hon stack sig på spinnrockens nål och gick bort till brunnen för att skölja den och sitt blodiga finger föll hon ner i brunnen. Istället för att drunkna fann hon sig dock på en blomsteräng. Då hon vandrat över den kom hon till en stuga omgiven av en prunkande trädgård. Därinne togs hon emot av en mild, liten gumma som tog henne i sin tjänst. Flickan vattnade trädgåerden och skakade sängkläderna. Då hon en gång talade om för den vänliga damen att hon trots all längtade tillbaka hem lät den välvilliga Frau Holle flickan återvända till styvmodern i vackra kläder och rikligt försedd med guldmynt. Då modern förstod vad som hänt slängde hon älsklingsdottern i brunnen. Även hon hamnade hos Frau Holle, men misskötte sig och tvingades återvända täckt av beck och träck.

Sagan är en variant av många som skildrar hur omnipotenta kvinnor förklädda som otäcka käringar testar hjältinnans vänlighet och duglighet och belönar henne om hon klarar prövningen. Frau Hulda är i Grimms berättelse både intagande och vänlig, men exempelvis i ryssen Alexander Afanasievs Vasilisa den Vackra är Frau Holles motsvarighet den fruktansvärda och anskrämliga häxan Baba Yaga. Bröderna Grimms sagor har också sina rysliga häxor, inte mindre skräckinjagande än Baba Yaga, exempelvis i sagan om Frau Trude.

En trotsig flicka söker sig mot sina föräldrars vilja till Frau Trudes hus djupt in i skogen, Hon inbillar sig att föräldrarna förbjudit henne att gå dit enbart för att det var farligt, men hon är inte rädd eftersom hon vet att den gamla damen ruvar på stora rikedomar. Frau Trude tar emot henne och frågar om flickan mött någon på vägen till hennes stuga. Flickan berättar sanningsenligt att hon sett en svart ryttare, en ”kolare” förklarar Trude, en grön ryttare, en ”jägare” säger Trude och slutligen en röd ryttare, en ”slaktare” enligt Frau Trude.

Likande ryttare förekommer i den ryska sagan Vasilisa den Vackra och där är de häxan Baba Yagas tjänare. En vit ryttare som är Dagen, en röd som är Solen och en svart som är Natten. I Grimms saga berättas också hur  flickan  kikade in genom fönstret till Frau Trudes stuga och fick se Djävulen sitta därinne. Då hon talat om vad hon sett blev Frau Trude förargad och förklarade att hon verkligen var Satan själv och förvandlade flickan till ett vedträ som hon kastade in i elden. ”Det värmer gott och stugan blev genast ljusare,” konstaterade häxan och sagan slutar därmed betydligt olyckligare än vad sagor brukar göra.

Barnarövare, nattvandrare, kannibaler och en mängd andra monster hemsöker europeiska sagor i alla upptänkliga former och storlekar. I tidiga mytologier dominerade kvinnliga monster, men med tiden ökade de manliga i antal och framträdande. På ett liknande sätt tog ett manligt återberättande av sagor och myter successivt över från kvinnliga traditionsbärare som varit fastare förankrade i det gamla bondesamhället, där männen arbetade på fält och i skogar, alltmedan kvinnorna hade huvudansvaret för barn och hem. De spann, skötte trädgårdarna, bakade och lagade mat. Aktiviteter kopplade till frukbarhet, närande verksamhet, fostran av barn, ansvar för sjuka och gamla och därmed också bevarandet av urgamla traditioner kopplade till kvinnliga väsen med ansvar för liv och död. Detta hävdar i varje fall Marina Warner i sina välskrivna och fascinerande studier av folkligt berättande: From the Beast to the Blonde: On Fairy Tales and Their Tellers och No Go the Bogeyman: Scaring, Lulling and Making Mock.

Många av de sagor som dessa bondkvinnor berättade handlade om farliga och ambivalenta gamla käringar. Vissa av dem kan ha bevarat drag från forntida, hedniska gudinnor, gestalter som Frau Holle och framför allt den ryska Baba Yaga kan möjligen tyda på sådant ursprung. Den slaviska häxan Baba Yaga, som hade en speciell aptit för barnhull, utvecklades efterhand till en en individuell figur, med sin stuga som röde sig på kycklingben och sitt ovanliga flygsätt. Hon färdades i en trämortel som hon styrde med mortelstöten, alltmedan hon med en kvast sopade igen spåren efter sig. Hon har hade klapprande tänder som lås för dörren, tak gjort av pannkakor och väggar av köttpajer. Men, Baba Yaga var inte enbart inkarmerad ondska utan också en listig dam som härskade över sol och vind, över årstidernas växlingar, liv och död. Liksom andra sagoväsen var hon en hamnskiftare och kunde anta formen av en katt eller en fågel. Skogens fåglar var hennes tjänare och även flera mäktiga män, som de tre ryttarna och den hisklige Koščéj den Odödlige, Dödsrikets härskare.

Den ene av bröderna Grimm, Jacob (1785-1863), var den som först insåg sambandet mellan sagornas häxor och traditioner, riter och föreställningar som sträckte sig långt bak i tiden och över gränser och kulturer. I sin Deutsche Myhologie vidgade han beskrivningar av mytologi från att i stort sett enbart ha ägnat sig åt gudarberättelser och etablerade religiösa dogmer. Jacobs och broderns studier av muntlig tradition hade fått honom att undersöka och jämföra seder och bruk med olika berättelser för att på så vis finna ursprunget till forntida ”germanskt” tänkande. Givetvis misstog han sig ofta då det gällde språkhistoria och skillnader präglade av olika tider och skilda kulturella sammanhang. 

Jacob Grimms metoder blev dock ett viktigt bidrag till den spirande etnologiska vetenskapen. Konceptet etnologi hade etablerats genom den slovakiske juristen Adam Franz Kollárs epokgörande Tillämpningar av kungariket Ungerns historia och konstitutionella lag, postumt publicerad två år före Jacob Grimms födelse. I denna bok beskrev Kollár etnologi som:

vetenskapen om nationer och folk, eller lärda mäns studier varigenom de undersöker ursprunget, språken, sederna och institutionerna inom olika nationer, samt moderlandets forntida platser, för att därigenom bättre kunna förstå samtidens nationer och folk.

Så innan jag återvänder till de tjeckiska adventsriterna låt mig följa några tankar som finner sitt ursprung i Jacob Grimms teorier om Frau Holle. Han såg historierna kring henne som bevis för överlevandet av en forntida tro på en naturgudomlighet som sammanblandats med den romerska Diana och därefter med Jungfru Maria, Jesu moder och upprätthållare av världen.

Jacob Grimm sammanställer namnet Holle, med förställningar kring de fornnordiska huldrorna från vilka sagoväsendet ärvt en del kusliga drag, exempelvis som härskarinna över de dödas själar. Frau Holles rike under vattnet är ett slags Paradis, likt den medeltida Jungfru Marias rosenträdgård. Likt vissa katolska helgon och änglar rådde Holle över vädelreken, något som är avgörande för varje jordbrukare. Då flickan i sagan vattnar Holles trädgård regnar det på jorden och då hon skakar bolster och kuddar snöar det.

Holle är också kopplad till ”kvinnliga” sysslor, som spinnande och vävnad, precis som de fornordiska nornorna som spann människornas öden. I sagan om den ondskefulla Frau Trude har häxan dessutom makt över tre ryttare,som mycket väl kan vara identiska med ryttarna i sagorna om Baba Yaga och motsvara solen och dagarnas växlingar. Holle är en hamnskiftare och framstår såväl som ond som god, som ljus eller mörk, gammal eller ung. Hon är sinnebilden för en ständigt skiftande natur som kan vara såväl ill- som välvillig.

Ser vi till forntida slaviska föreställningar finner vi att de ofta var tvetydiga, bipolära. Chronica Sclavorum som skrevs vid slutet av elvahundratalet antyder att Svetovid, de slaviska wendernas högste gud hade två aspekter som dyrkades som gudar, Belobog, den Vite Guden, och Chernobog, den Svarte Guden. Detta är i mångt och mycket en teori i avsaknad av ovedersägliga belägg, men den speglar mycket av den dualitet som finns hos de gestalter som dyker upp under det tjeckiska adventsfirandet. Inte minst Sankta Barbora som förenar onda och goda aspekter hos en varelse som Frau Holle och kanske mest i hennes hotfulla framtoning som Frau Perchta.

Ordet perchta som senare kom att associeras med helgonet Sankta Bertha, eller mer korrekt Sankta Barbara, kommer från det forngermanska ordet perhat,” glänsande” eller ”ljust”. Något som kan ha samband med att Frau Perchtas uppdykande vid början av december, en antydan om ljusets återkomst efter vintersolståndet. I sin milda aspekt kan Perchta, liksom Frau Holle, framställas som krönt med en ljuskrona och det kan vara svårt att finna skillnaden mellan henne och vår svenska Lucia. Hon har liksom henne även ett brett, rött silkeband kring midjan.

Det är dock vanligare att sammanställa Frau Perchta med dödens blekhet. Vitt var fram till mitten av artonhundratalet dödens färg. Ett lik bleknar och både barn och gamla begravdes i vita kläder och oftast i vita kistor.

Frau Perchta bodde i botten av brunnar dit hon ofta lockade till sig barn som drunknade och liksom Frau Holle kallades Perchta ofta den Mörka Farmodern eller Vita Frun. Då hon stiger fram under Advent är det i allmänhet som en straffande gudom med ett följe av lika ondskefulla eller skräckinjagande varelser, som den fruktansvärde Krampus och barn som hon dödat.

Redan Luther nämnde att hon uppträdde omgjordad med halm, antagligen en antydan om hennes roll som fruktbarhetsgudinna och hon bär även med sig en korg med frukt och godsaker för att skänka till de kvinnor som flitigt spunnit tillräckligt med garn och barn som uppfört sig väl. Betydligt värre än så är dock hennes förskräckluga straff för de som brutit mot reglerna. Hon bär antingen ett risknippe, och än värre en skarpslipad kniv med vilken hon sprättar upp magen på latmaskar och lagöverträdare för att sedan fylla deras buk med halm.

I sin tjeckiska gestalt som Barbora, kan Frau Perchta uppträda som en gengångare med det stripiga håret hängande framför ansiktet och hon associeras då med en demon som under natten smyger sig in barnkammare för att döda, eller till och med äta spädbarn. Barnadödlighet var förr en både fruktad och vanlig hemsökelse och skylldes i allmänhet på överjordiska makter.

Sankta Barbora uppenbarar sig inte enbart som den otäcka Frau Perchta, vanligare är att barborkas visar sig med långa strutar framför ansiktet och ofta med ena foten i form av en fågelklo eller gåsfot. Därmed understryks Barboras karaktär av vattenvarelse. Vatten ses som upphov till all fruktbarhet och vattendjur som grodor och storkar uppfattades ofta som varelser som hade samband med barnfödande.

Redan under medltiden nämndes Frau Huldas följe av ”demoner”. Kanske en rest av de vilda jakter som Odin och allsköns otyg brukade ägna sig åt under vinterhalvåret då mörkrets makter krälade farm ur sina gömslen och hotade att ta över världen, om de inte hölls i schack av den mäktiga Naturgudinnan. Ondskans representanter kunde dock tillåtas att straffa barn och vuxna som brutit mot samhällsreglerna. Därmed kan till och med en så skräckinjagande gestalt som Krampus sägas vara de goda makternas tjänare. Han är ett ovanligt motbjudande, behornat monster, beskrivet som ”halvt get, halvt demon” men betydligt rysligare än så. Han namn härstammar från det forngermanska krampen som betyder ”klo”, eller ”krökt”, en antydan om hans rovdjursaktiga utesende och betende och det faktum att han är en abnormitet. Möjligen är Krampus besläktad med med den av Baba Yaga underställde Koščéj den Odödlige, en symbol för ett obehärskat driftsliv och dödens visshet.

I Tjeckien dyker Krampus också som följeslagare till Sankt Nikolaus då denne delar ut julklappar till barnen. Han kallas då ofta för Čert, ett ord som brukar översättas med "Djävulen". Men Čert är egentligen inte identisk med djävulen. Förvisso är han en demon, men ordet kommer uppenbarligen  från čersti/čьrtǫ, vilket skulle betyda att ”dra en linje”, ”skapa en plogfåra” och Čert skulle då kunna anses vara en symbol för Döden och därmed en tjänare till Barbora/Frau Percha och deras kopplingar till födelse och död.

Kanske är den svenska julbocken ett återsken av den behornade Krampus/Čert. Julbocken kom liksom de med både gåvor och ris. En annan beröringspunkt kan vara halmens betydelse. Den svenska Julbockens mask var ofta gjord av halm och liksom Krampus/Čert var han ofta klädd i en svart päls.

I Finland har Julbocken, Joulupukki, blivit till Jultomtens följeslagare och kan då erinra om den kedjade Čert som följer Sankt Nikolaus under hans julbesök i hemmen. Att Sankt Nikolaus har en bock- eller djävulslik följeslagare är vanligt inom flera europeiska traditioner, fast i slavisk folklore är denne följslagare inte alltid demonisk, utan uppvisar samma tvetydiga egenskaper som Belobog och Chernobog.

Inom rysk folkkultur är Sankt Nikolaus ofta ersatt Ded Morooz, Fader Frost, som framställs som vitskäggig och mantelklädd, fast hans mantel är blå- eller isfärgad. Ded Moroz ursprung är antagligen en slavisk vintergud, eller ”vinterdemon”, som de kristna missionärerna  betecknade honom som.

Ded Moroz följeslagare är inte en djävulsliknande varelse utan den vackra Snegurochka, Snöjungfrun. Hon tycks vara Baba Yaga i sin vackra gestalt, ty liksom Ded Moroz har Snegurochka en dubbelkaraktär. Hon kan vara både välvillig och ondskefull, När Ded Moroz inte kommer med gåvor kan han framstå som den sibiriska vinterkylan som fryser sina offer till döds. På samma sätt kan den iskalla Snegurochka vara vinterns härskarinna och genom sin köld döda människor. Då kallas hon Snödrottningen och har som sådan inspirerat H.C. Andersens saga med samma namn, som sedermera blev basen för Walt Disney Company´s  succéfilm Frozen.

Inom tysk tradition är en ondskefull gestalt framträdande som Sankt Nikolaus följeslagare, men mer mänsklig än den djuriske Čert. Knecht Rupert har en svart eller brun mantel omgärdad med ett brett bälte. Han haltar på grund av någon barndomsskada. Legenden berättar att han var en föräldralös pojke som togs omhand av Sankt Nikolaus och sedan blev dennes vasall.

Knecht Rupert har en toppig mantelhuva och håller i handen ett risknippe som hanbestraffar elaka barn med. Han kan också slå dem med en säck fylld med aska, ofta klädd med bjällror. Har han en sådan säck kallas han Belsnickel. Säcken kan också vara tom och då använder Knecht Rupert den för att stoppa elaka barn i. Sedan bär han sin fyllda säck ner till en sjö där han dränker barnen.

I denna uppenbarelse påminner Knecht Rupert mig, som en göingepojke, om den fruktansvärde Låftamannen som Peps Perssson sjunger om:

På loftet sir hon bor där en man med skägg till knäna,
Hon sir att hon har sitt han ti't, när ingen har vatt med'na,
Går glöttarna på loftet och e di ente snälla,
Så tar han dom och sätter dom in i sin glöttafälla,

I norra Frankrike har Sankt Nikolaus en följeslagare som är likadant klädd som Knecht Rupert, men där kallas han Père Fouettard, Fader Gisslaren, och lär enligt traditionen ha varit en medeltida värdshusvärd och slaktare som till sina gäster serverade barn som han slaktat.

Alal dessa otäcka gestalter har dock med tiden mildrats och i sina säckar har de numera godsaker. De motsvaras i Tjekien inte enbart av Čert utan även av en av Barboras/Perchtas följeslagare. Den sjunde december,  Sankt Ambrosius dag, klär sig en man i lång, vit skjorta och svart struthatt. Med en slöja framför ansiktet, med en pappersklädd kvast i ena handen och en godispåse i den andra jagar han barn kring kyrkor medan han under språngmarschen ”tappar” godsaker på marken. Om någon dristar sig att försöka plocka upp sötsakerna för hon/han ett slag med kvasten.

Sankt Ambrosius utrustning påminner om hur man klädde botgörare och sådana kättare som skulle brännas på bål under den Spanska Inkvisitionen. På de vita särkarna fanns då bilder på den bestrafning synndarna förvanmtades få i Helvetetet. Struthattarna tycktes antyda att de var botgörare som led för sina synder.

Liknande struta bärs av maskerade botgörare under påskprocessioner i spanska städer. Det är ingen slump att de påminner om Ku Klux Klans klädsel, denna vansinnesorganisation instiftades för att terrorisera svarta, judar och katoliker och klanmedlemmarnas utrustningen var bland annat avsedd som ett ett hån mot katolikerna.

Vad som fascinerade mig med Sankt Ambrosius klädsel och Barboras ansiktsstrutar var att de kom mig att tänka på Sankta Lucias följe. Denna ljusgetsalt och hennes vitklädda tärnor tycks ha ett samband med liknande följen på kontinenten och flera bruk, som exempelvis lussekattorna och ljuskronan, tycks ha ett samband med den nordiska fruktbarhetsgudinnan Freja. Men stjärngossarna? Det sägs ofta att deras struthattar har att samband med de tre vise männen, eller de ”österländska stjärntydarna” som det står i Bibeln. Det är mycket möjligt, men jag började likväl fundera över de där struthattarna.

Då jag under min tillbakaresa från Prag gjorde ett uppehåll i Berlin för att besöka min yngsta dotter, gjorde vi flitiga museibesök. Vi besökte bland annat samlingarna på Museum Insel och som jag hade stjärngossestrutar i huvudet dök det upp struthattar lite varstans. Mest imponerande av dem var givetvis den stora struthatten som tillverkats i guld någon gång mellan 1000 och 800 år f.Kr. Den är en av tre sådana man funnit på olika platser i Tyskland, ytterligare en blev funnen i närheten av den franska staden Poitiers. Allt tyder på att de även förekommit på andra platser. Bortsett från guldhattarna som uppenbarligen var för tunga att bäras som huvudbonad, så var bronsåldersgudar och furstar uppenbarligen försedda med struthattar även de. Det har spekulerats att de märkliga guldhattarna med sina sofistikerade tecken hade något med solstånden att göra.

Det är mycket möjligt att så kan vara fallet, en sak är dock säker och det är att hattar har haft och fortfarande har stor betydelse inom de mest skiftande kulturer. Likt en mask förändrar och synliggör även en hatt en människa. Jag tänker bland annat på uttrycket som under senare år blivit irriterande förekommande under allehanda officiella möten: ”Idag bär jag en annan hatt och representerar …”. Så fort jag hör det fåniga uttrycket kryper det i kroppen på mig, liksom det lika löjliga talesättet ”tänka utanför lådan”, som oftast ramlar ur munnen på sådana som inte alls gör det.

En hatt representerar ofta något magiskt, något förmer än den individuella människan. Sätter någon på sig Che Guevaras basker, Sandinos eller Bhagat Singhs hattar, Arafats keffiyeh, de franska revolutionärernas frygiska mössa eller feministernas Pussy Hat, så förvandlar sig hon/han till något bortom sitt vardagliga jag och gör därmed också ett ”politiskt ställningstagande”. Likaså förvandlade sig en engelsk domare till en högre, opersonlig auktoritet då han vid uttalandet av en dödsdom satte på sig en svart mössa.

Den typiska symbolen för hattens magiska, förvandlande egenskaper är annars trolkarlarnas toppiga hat, skickligt framställt i det symfoniska poemet av Paul Dukas, som Disney Studies sedan dramatiserade i Fantasia och förvandlade till ett av sina varumärken.

Struthattar gör sina bärare synliga från långt håll och tycks under århundraden ha varit tecken på gudomlighet, som den fenicisike guden Baal, som på en mängd stayetter framställts med en förgylld struthatt. 

De egyptiska faraonerna var människor som dyrkades som gudar och de bar under sin ämbetsutövning struthattar.

Även de kristna påvarna bar struthatt. Det sägs att påvemitran fann sitt ursprung bland S yriens kristna som tagit över huvudbonaden från det zoroastriska prästerskapet, som i syn tur skall ha ärvt traditionen från de centralasiatiska skytiska ryttarfolken som levde på stäpperna som sträckte sig från nuvarande Ukraina till Altaibergen. De var på sin tid välkända i Europa och deras räder kunde nå ända upp till Danmark.

Tack vare permafrosten har man under de sista femtio åren funnit inte mindre än 140 ovanligt väbevarade skytiska gravar vars mänskliga rester varit klädda i magnifika dräkter, de flesta kombinerade med väldiga struthattar. Märkligt med dessa gravar är att en femtedel av dem tillhörde fullt beväpnade kvinnor som uppenbarligen begravts med samma hedersbetygelser som män, kanske ett bevis på att det legat en sanning bakom forntida grekiska källor som beskrivit skytiska kvinnliga krigare som amazoner. Även flera av dessa kvinnor bar struthattar.

Under Höggotiken bar adelskvinnor struthattar och den nyttjades även av den framträdande teologen John Duns Scotus som bedyrade att dess luftiga, uppriktade form befrämjade hans tankeverksamhet. Dessvärre gav hans speciella huvudbonad upphov till vad som på engelska kallas Dunce Cap, dumstrut, som misslyckade eller bråkande elever tvingades bära som straff för sina misstag och försyndelser.

Dessa duncehattar kunde lika gärna finna sitt ursprung i de capirote som spanska botgörare bar, eller de spetsiga hattar som judar tvingads bära under Medeltiden, som tecken på att de inte accepterat den kristna tron. Sammanblandningen av kätteri med magisk kunskap är antagligen en orsak till att struthatten också har blivit ett kännetecken för häxor från den anglo-saxiska kulturkretesen.

Efter detta stickspår är vi nu tillbaka hos de fruktade kvinnoväsen vars makt manifesterades under de centraleuropeiska adventsriterna. De har ofta identifierats som häxor, en beteckning som går tillbaka till det forngemanska hagzusa, ett ord vars ursprung är svårt att spåra, men det kan ha med ordet ”häck” att göra, alltså en gränsbeteckning, liksom den tjeckiske demonen Čerts namn skulle det kunna betyda ”dra en linje”. Häxan skulle då vara en gränsvarelse mellan liv och död.

Ursprunget till det engelska ordet witch är lättare att spåra. Det kommer från urgermanskans halja-wītjan, som än samansättning av namnet på det forngemanska Dödsriket Hel och wītjan, ”förstå”, alltså något i still med ”någon som känner Dödsriket”. Häxor är alltid kvinnor och som sådana sätts de ofta i samband med spädbarnsdödlighet och försvunna barn, de beskrivs då som kvinnliga kannibaler eller vampyrer.

Denna otäcka aspekt av häxan har dock mildrats inom vissa kulturkretsar. I Italien kommer häxan La Befana den femte januari (tretton- eller uppenbarelsedagen) med presenter till barnen. Legenderna som berättas kring Befana tycks knyta henne till myter kring barnadödande häxor. Enligt en utbredd legend skulle Bafana ha förvandlats till en barnarövande häxan efter det att hennes enda barn dött. Då hon hört att Jesus blivit född sökte sig Befana till Betlehem  i avsikt att röva bort eller döda honom. Men, då hon konfronterats med det milda, gudomliga barnet blev hon så rörd att hon gav Jesusbarnet en present istället. Som tack förklarade det lilla barnet att La Befana hädanefter skulle bli som en mor för varje italienskt barn.

Då jag nu kommit hem från mina resor till Prag och Berlin och efter att ha virrat runt på stigarna kring de tjeckiska adventsriterna såg jag skräckfilmen La Llorona. ”Gråterskan”, som bygger på en välkänd mexikansk legend om en barnarövande spökgestalt.

En kvinna var hämningslöst förälskad i sin make och led av att han älskade deras söner mer än han älskade henne. Då hon överraskade sin make med en älskarinna lät hon sin ilska och förtvivlan gå ut över sönerna, som hon dränkte i en flod. Om hon inte kunde finna sina mördade söners själar så var La Llorona inte välkommen till Himlen utan tvingades att ständigt irra kring i Mexikos städer och byar. Oupphörkigt snyftande och gråtande rövar La Llorona  bort barn som hon sedan dränker i floder och andra vattendrag. Liksom Barbora är La Llorona vitklädd och beslöjad.

Likväl är La Llorona antagligen vitt skild från sin europeiska släkting. Fast samtidigt finns det egentligen inget som hindrar att det mexikanska spöket har inspirerats av intryck österifrån. Jag skulle dock tro att hon är mer ett barn av Cihuacōātl den aztekiska gudinnan för fruktbarhet och moderskap. Även om hon ibland avbildades som en ung kvinna, framställdes Cihuacōātl oftare som en hård, gammal kvinna beväpnad med spjut och sköld. Födelse jämfördes med krigföring och kvinnor som dog i barnsäng hedrades som fallna krigare. Men liksom sina europeiska motsvarigheter framställdes också Cihuacōātl som en barnarövare, som spökade vid vägkorsningar eller på natten smög sig in i husen för att stjäla barn.

Likadant betedde sig den urgamla, kvinnliga, mesopotamiska natt-demonen Lilith som rövade spädbarn från förtvivlade mödrar. Med tiden sökte sig Lilith in i judisk mytologi och därifrån nådde hon sedan Europa.

Att jämföra seder och bruk inom olika kulturella kontexter är en vansklig och antagligen gagnlös sysselsättning, men det kan likväl inte förnekas att barnadödlighet varit och på många håll i världen fortfarande är en kuslig realitet och varje förlossning är en smärtfylld och farlig process som äger rum i gränslandet mellan liv och död. Så har det varit i årtusenden och det är därför inte så märkligt att varje kulturkrets har funnit såväl beskyddande som hotande andevarelser som tänks existera i gränslandet mellan liv och död.

Min irrande färd som började med munskydd mot en hotande influensa har nu slutat hos mordiska häxor. Kanske handlade den hela tiden om samma sak – om skydd mot, besvärjelse och förståelse av sådant som ständigt hotar oss, samt våra nära och kära. Om döden som ett skräckinjagande hot som trots vår vetskap om dess slutgiltiga seger vi försöker skydda oss mot genom olika riter, som kanske fungerar, kanske inte – som munskydd, maskspel, sagor och riter.

Červinková, Petra och MonikaTauberová (2015) Onen svět. The Other World. Prag: Nárdoní Muzeum. Diamond, Jared (1997) Guns, Germs and Steel. New York: W. W. Norton. Goscilo, Helena, Martin Skoro och Sibelan Forrester (2013) Baba Yaga: The Wild Witch of the East in Russian Fairy Tales. Jackson: University Press of Mississippi. Hallström, Jan Erik (2000) ”Spanska sjukan - influensans väg 1918,” Socialmedicinsk Tidskrift, vol.77, nr.3. Hislop, Ian och Tom Hockenhull (2018) I Object: Ian Hislop´s search for dissent. London: Thames and Hudson. McNeill, William Hardy (1998). Plagues and Peoples. New York: Anchor. Josephson-Storm, Jason A. (2017) The Myth of Disenchantment: Magic, Modernity and the Birth of the Human Sciences. Chicago: Chicago University Press. McNeill, John och Garner, Helena (1965). Medieval Handbooks of Penance. New York: Octagon Books. Spinney. Laura (2017) Pale Rider: The Spanish Flu of 1918 and How it Changed the World. London Jonathan Cape. Timm, Erika (2010) Frau Holle, Frau Percht und verwandte Gestalten: 160 Jahre nach Jacob Grimm aus germanischer Sicht betrachtet. Stuttgart: Hirzel S. Verlag. Warner Marina (1994) From the Beast to the Blonde: On Fairy Tales and Their Tellers. London: Chatto & Windus. Warner Marina (1998) No Go the Bogeyman: Scaring, Lulling and Making Mock. London: Chatto & Windus. WHO (2020) Coronavirus disease 2019 (COVID-19) Situation Report – 28 https://www.who.int/docs/default-source/coronaviruse/situation-reports/20200217-sitrep-28-covid-19.pdf?sfvrsn=a19cf2ad_2

Today, as so often before, I bought two magazines in the newsstand around the corner – Art e dossier and I grande maestri. Arte e dossier is a lavishly illustrated art journal, issued monthly. It contains the latest news from the art world, descriptions of exhibitions all around the world, and interesting articles. It comes with a supplement describing the life and works or an artist, art from a particular time and area, or an art movement, or trend.

I grande maestri is a suite of comic books that each month presents stories from famous, mainly Italian and French, cartoonists. In both France and Italy, there is a great interest in sophisticated, skillfully made and told comics, a wide range of such publications are published every month, both in the form of books and magazines.

Comic strips, in Italian called fumetti, from the balloons containing words uttered by cartoon characters, are often called la nona arte, the nineth art. I assume the other eight must be music, painting, sculpture, poetry, dance, architecture, film, and television. Although it makes me wonder about the status of fashion and craftsmanship. The special copy of I grande maestri I try to purchase each month contains comic strips drawn and often written by Sergio Toppi (1932 – 2012).

This month´s Art e dossier supplement was about Félix Vallotton (1865 - 1925), who was born in Lausanne but spent his life in France.

The I grande maestri with Toppi stories was called Trame, which may be translated as plots/territories, and included five stories around the New Testament, a medieval legend and a historical depiction of the Dutch colonization of Indonesia in the late 16th century.

Even if the two magazines obviously had nothing in common they made me remember last summer when I and my wife spent some time in Honfleur on the Normandy coast. We had ended up in a very special gîte de passant, bed & breakfast – a nineteenth-century villa looking as if it could have the setting for some history by Flaubert or Maupassant.

Our room could also have been taken out of some French nineteenth-century novel. Such an impression was underlined by our host's well-stocked library of French classics and his enjoyable piano playing – Bach suites and Schubert sonatas. He was a very friendly and forthcoming man, but between us we called him Norman, after Norman Bates of the horror motel in Hitchcock´s Psycho, this was because he was a bachelor, looked like Anthony Perkins and had his house filled with stuffed animals. However, the villa was far from being a place of horror – clean, bright and tidy.

Every morning we were served a plentiful and delicious breakfast, laid out solely for us in an eye-catching and evocative salon with African masks, Japanese lacquer screens. eighteenth-century portraits, stuffed paradise birds and all kinds of other strange things.

Next to the salon was a boudoir with vermilion tapestry, bedspreads, hangings, and curtains.

Right next to the bed was a large, somewhat clumsily stuffed penguin.

By the fireplace was a swordfish head.

All those strange and exotic artifacts made me think of Toppi's comics. They often deal with eccentric, old antiquarians who often serve as narrators in his stories.

Ancient geezers surrounded by books and antiquities, perhaps inspired by Oesterheld's and Breccia's Argentine comic book series Mort Cinder, which among connoisseurs is considered to be a classic masterpiece. They tell about an old antiquarian, Ezra Winston, who owns a curiosity shop in London and in company with the immortal Mort Cinder from time period to time period. They are pursued by a group of appalling “lead-eyed” characters who plan to use Mort Cinder's brain for gruesome experiments.

The reason I came to associate Vallotton with Honfleur was that he often stayed in this charming coastal town, which also attracted several other significant artists and still is filled with art galleries. One of the nineteenth century's important inspirers for other artists, Eugène Boudin, was born in Honfleur. His great importance is based on his fame of being a forerunner to the Impressionists' s and a source of inspiration for many of them. The city's museum is named after him.

Another museum housed in the city is Erik Satie's childhood home, another of Honfleur's great sons, who seems to be increasingly appreciated as one of the great geniuses of the last century, not only in the field of music but also as an inspirer for several branches of modern art, especially in their playful and absurd aspects. When Satie was four years old, the family moved to Paris, but when his mother died two years later, he returned to Honfleur where he lived with his grandparents until he as a teenager was reunited with his father in Paris.

While browsing the magazine with reproductions of Vallotton's paintings, I recognized a view of Honfleur, which corresponded with the one we had from a meadow just below the house we lived in. In Vallotton's painting, the small town is covered by mist, though the sun shone every day we stayed there.

Otherwise, Valllotton's landscapes are generally bright and sunny, especially those he painted in Honfleur and Normandy.

However, his unique graphics are generally dark and use sharp contrasts between white and black.

From time to time they are almost completely black.

Many of his woodcuts radiate melancholy and loneliness. Even when they depict couples, something they often do, the two actors involved seem to be contained within themselves.

His visual language is extremely simplified. He expressed himself by minimal means, but that did not prevent him from imparting his artwork with intense emotions. Like this presentation of a piano recital where the pianist is made from a few lines. She is wearing a bright dress and placed against a white background, while the intensively listening gentlemen are placed in the dark, each in a pose separated from those of the others, but nevertheless attesting to an intensive experience. All five men seem to be enthralled by the music, though each of them in his own way.

In a similar manner, Vallotton succeeds in a woodcut he calls ”patriotic couplet” – each of his graphic sheets is like those of Goya endowed with a title – with the same modest, subtle means in reproducing a variety of emotions of an engaged audience.

Vallotton was a radical man who worked for Le Cri de Paris, the city's leading leftist publication and La Revue Blanche, radical as well, though with a more artistic approach. Vallotton's radicalism may be regarded as anarchic and occasionally manifested itself through his dynamic depictions of riots and demonstrations, as always using empty and filled surfaces.

Vallotton did not hesitate to condemn violence, especially the brutality of authorities.