Blog

10/24/2019 10:01

Svenska Akademin beslöt sig för att ge den österrikiske författaren Peter Handke nobelpriset i litteratur ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.” Inte begriper jag vad de menar med att utforska periferin – förstäder, Antarktis? Människans konkreta erfarenhet? Vad är en icke konkret erfarenhet? En andlig erfarenhet? För mig låter det som manierad rappakalja. Ingen tycks ha reagerat på den underliga formuleringen utan undriingar och protester har i allmänhet rört sig kring varför Akademin belönat en författare som ”tog Serbiens sida” under de så kallade Jugoslaviska krigen mellan 1991 till 2001, Europas dödligaste konflikt efter Andra världskriget då lågt räknat 130 000 människor dödades och fyra miljoner flydde från sina hem. Innan jag kommenterar Handkes författarskap borde jag nog presentera en kort och ytterst bristfällig sammanfattning av Jugoslaviens sönderfall.

 

De förödande krigen tog sin början vid Jugoslaviens Kommunistiska Förbunds fjortonde extraordinära kongress i januari 1990, då den serbiskdominerade församlingen enades om att avskaffa enpartisystemet. Slobodan Milošević, som förestod det Kommunistiska Förbundets serbiska avdelning, använde sitt inflytande för att blockera antingen samtliga inlägg från kroatiska och slovenska delegater, eller såg till att de röstades ner av den serbiska majoriteten, något som fick kroater och slovener att lämna Kongressen och därmed ge dödsstöten åt Jugoslaviens grundidé – ”broderskap och enhet".

 

 

I samtliga jugoslaviska delrepubliker, förutom Serbien, genomfördes 1991 folkomröstningar om självständighet. Regeringen i Belgrad svarade med att under ett tio dagars krig sätta in den jugoslaviska armén mot Slovenien och därefter förklara krig mot Kroatien. Dessa konflikter följdes 1998 av det så kallade Kosovokriget, då två kosovoalbanska gerillor stred mot den serbiska armén tills dess NATO inledde ett bombkrig mot Serbien och Montenegro och därigenom tvingade de serbiska styrkorna att lämna Kosovo. Kriget i Kosovo dödade över 10 000 människor och fick över en miljon att fly från sina hem. Sedan kriget tog slut 1999 har större delen av den serbiska och romska befolkningen varit tvungen att fly på grund albanska extremisters terroraktioner. Av de uppskattningsvis 120 000 romer som bodde i Kosovo då Nato-truppernas anlände antas mindre än 30 000 vara kvar.

 

 

Kosovos blodiga historia kan betraktas som ett mikrokosmos av den jugoslaviska tragedin. Efter det att 25 000 människor hade dödats i blodiga strider avträdde det Osmanska riket området 1913 till Serbien och Montenegro. Som ett resultat av fredsförhandlingarna efter Första världskriget införlivades Kosovo med det nybildade Kungariket Jugoslavien, men var mellan 1941 och 1943 underkuvat av italienska styrkor, för att därefter under ett år kontrolleras av Nazityskland, som var lierat med albanska fascister. Den albanska SS Divsion Skanderbeg slaktade under några månader 10 000 serber, medan 100 000 flydde in det partisankontrollerade Jugoslavien. Då provinsen samma år återerövrades av jugoslaviska partisaner dödades mellan 3 000 och 25 000 kosovoalbaner, medan 400 000 deporterades till Turkiet.

 

 

Redan innan Jugoslaviens upplösning hade etniska spänningar mellan kroater och serber stegrats genom en hämningslös propaganda som speds av såväl kroatiska som serbiska ultranationalister. Gamla sår från det skoningslösa inbördeskriget under Andra Världskriget revs upp. Exempelvis lierade sig den fascistiska organisationen Ustaše med nazisterna och styrde under krigsåren Kroatien som deras marionettregim . Under den besinningslöse, katolske kroatpatrioten Ante Pavelić genomfördes en politik vars mål var att döda en tredjedel av de serber som levde i Kroatien (uppskattningsvis blev 200 000 till  500 000 serber systematiskt utrotade) , medan en tredjedel skulle utvisas och den övriga tredjedelen omvändas till katolicismen – majoriteten av serberna var slavisk-ortodoxa.

 

 

Morden, vansinnet och förföljelserna väcktes åter till liv unde de Jugoslaviska krigen då en mängd religiösa, nationella och etniska grupper genom hela det forna Jugoslavien spred ett okontrollerat våld. Mordiska milisstyrkor härjade fritt. Officiellt var de hemmahörande hos olika politiskt-etniska fraktioner, men oftast var de sammansatta av gangsters som behärskades av personligt hat och vinningslystnad.

 

 

Den största och effektivaste armén tillhörde Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRY) som bestod av de tidigare delrepublikerna Serbien och Montenegro. FRY dominerades av Slobodan Milošević och hans politiska allierade som eftersträvade ett enat Jugoslavien under serbisk dominans. Det internationella samfundet vägrade erkänna en sådan lösning. De europeiska staternas gemensamma åsikt var att Jugoslavien oåterkalleligen borde förbli uppdelat i separata stater. I det muslimdominerade Bosnien kämpade bosnisk-kroatisk och bosnisk-serbisk milis varandra, understödda av Kroatiens och FRY:s reguljära arméer. Sarajevo, Bosnien-Hercgovinas gemensamma huvudstad, befann sig i brännpunkten, omgiven av bosnisk-sebisk milis bombarderades staden medan prickskyttar fällde folk som vågade sig ut på de gator som låg inom deras räckhåll. I detta getingbo av död och förstörelse stödde Handke FRY, samtidigt som han tvådde sina händer då det gällde milisgruppernas verksamhet. Då krigen upphört deklarerade han:

 

– Man skall inte bedra sig, de var skurkar allihop.

 

Låt mig nu återgå till debatten kring Handkes nobelpris och återbesöka det lilla jag vet om den österikiske författarens skrifter. Vid tillkännagivandet av nobelprisbeslutet fastslog Akademins ständige sekreterare, poeten och litteraturhistorikern Mats Malm:

 

– Nobelpriset ges på litterära och estetiska grunder. Det är inte Akademins uppgift att väga litterär kvalité mot politiska ställningstagande.

 

 

Ett tvärsäkert yttrande, frågan är dock om Malm gav en alltigenom rätt tolkning av Alfred Nobels testamente. Då jag bodde i Paris brukade jag på Cercle Suédos, Svenska klubben, ibland kasta en blick på det skrivbord vid vilket Nobel skrev sitt testamente och på vilket man placerat en kopia av det. Ända sedan testamentet offentligjordes har man tvistat om vad uppfinnaren och miljonären, vars svenska efter flera års utlandsvistelser var tämligen skral, egentligen menade då han skrev:

 

Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på föjande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserde till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hava gjort menskligheten den största nyttan […] en del [skall tillfalla] den som under det gångna året inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk inrigtning.

 

 

Vad menade egentligen Alfred Nobel med ”idealisk inrigtning”. Perfektion? Men perfekt i vilken mening – stilstisk, innehållsmässig? Eller kanske han inte menade att det skrivna skulle var så bra som möjligt, kanske snarare att det skulle vara ”idealistiskt” i enlighet med prisernas angivna avsikt, nämligen att de litterära verken skulle ha ”gjort menskligheten den största nyttan”. Anders Olsson, en annan litteraturhistoriker och tillika akademiledamot, hävdar bestämt:

 

– Det här är ett litterärt pris, inte politiskt.

 

Jaha, i min enfald har jag inbillat mig att all konstnärlig verksamhet är ett ställningstagande, ett förhållningssätt inför tillvaron och därmed även politiskt motiverat. Eftersom ett litterärt verk skrivs för att förmedlas till andra människor har författare faktiskt ett offentligt ansvar. Det grekiska ordet politik, πόλις, betyder ursprungligen ”statskonst” och avsåg alla de åtgärder och handlingar som tillhörde ”det allmänna livet”. Enligt mitt sätt att se utgör litteratur; romaner, noveller, poesi, drama och film, just ”handlingar” och verk om hör det allmänna till. Litteratur kräver sina läsare, drama sina åskådare och de är därmed politiska.

 

Anders Olsson tillade:

 

– Peter Handke har ett författarskap på ungefär åttio titlar och vi har inte kunnat hitta något i dessa verk som bryter mot de grundläggande värden som vi måste följa. Han är en storslagen författare och bör bedömas som sådan.

 

 

De grundläggande värden” som Akademins ledamöter ”måste följa”, är de identiska med Alfred Nobels ”idealiska inrigtning”? Är Handkes författarskap idealiskt? Som så många andra försvarare av Handkes egenart och litterära värde slår Anders Olsson knut på sig själv genom att hävda att det

 

finns en väldigt stor ram av yttrandefrihet och en person kan ha fällt provokativa yttranden, men det påverkar inte bedömningen av det litterära arbetet. Samtidigt tror jag att vi måste se på vad det är Peter Handke egentligen har sagt. […] Vi måste ha modet att satsa på litterär kvalitet, ingenting annat. Annars kan vi lika gärna lägga ned priset.

 

Nu blir argumentationen alldeles för tillkrånglad för mig. Alltså – Nobelkommittén har inte kunnat finna något bland Handkes åttio publicerade verk som bryter mot dess ”grundläggande värden”, men samtidigt gör den ”storslagne författaren” tydligen ”provokativa yttranden”. Är även dessa förenliga med Akademins ”grundläggande värden”?

 

Vem är då denne Handke? Vad skriver han egentligen om? Min förvirring ökar då jag läser vad en annan nobelkommittémedlem, Rebecka Kärde, skriver. Nämligen att Handkes stora värde ligger i att han, liksom Akademins medlemmar, anser att litteraturens uppgift är något helt annat än att ”bekräfta och reproducera det som samhällets mittfåra anser är moraliskt riktigt.” Jaha, och vad i hela världen betyder det? Kanske att vi inte bör acceptera Kants kategoriska imperativ att vi människor bör ”handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”? Jag undrar om den idealistiske Alfred Nobel skulle vara beredd att följa Rebecka Kärde på hennes inslagna väg.

 

Givetvis är ingen människa renodlat perfekt och god litteratur bör antagligen spegla det mänskliga dilemma som innebär att varje individ tvingas välja mellan gott och ont. Om litteratur på ett sant och öppet sätt strävar efter att skildra mänsklig tillvaro bör den inte avhålla sig från att skildra osäkerhet, ondska och skröplighet. Men varför ondgöra sig över vad ”samhällets mittfåra anser vara moraliskt riktigt” och samtidigt med näbbar och klor försvara samtliga aspekter av Handkes ibland moraliskt tvivelaktiga författarskap? Hans ”storslagna” författarskap måste väl även det kunna kritiseras och ifrågasättas?

 

God litteratur bör enligt Rebecka Kärde inte begränsas genom att anpassas till ”ett tydligt program”. Den bör innefatta splittring och dissonanser. En verkligt stor författare skall inte tveka att ”kasta grus i maskineriet”. Hans/hennes konst borde utgöra möjligheter till rörelse i sådant som vuxit fast. Själv är jag långt ifrån någon ”storslagen” författare, men jag kan trots det inte avstå från att att kasta lite grus i Akademins suveräna litteraturbedömning.

 

 

Rebecka Kärde hävdar att Handkes texter använder sitt utsökta språk för att såväl komplicera, som begripliggöra tillvaron, därmed gör han också ”våld på det intellektuella”. Inte begriper jag vad hon menar med det. Att han gör sig dum? Hon tillägger att Handke alltid har hatat generaliseringar och tagit strid för ”det partikuläras integritet”. Alltid är ett stort och farligt ord. I själva verket tycker jag att Handke allt som oftast har fallit offer för generaliseringar. Exempelvis har enligt Handke brottsliga handlingar begångna av serbiska ledare, milis och soldater inspirerat media till att skapa en nidbild av ett ”mordiskt” Serbien, något som Handke definierat som ”en banal berättelse om gott och ont”. Handke hävdar att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Och visst är det så, det är lätt att hålla med honom om att då fördomar och propaganda utmålar en hel folkgrupp som ond rör det sig om en förkastlig banalitet. Svartmålning av ett folk är oaccaptabelt och Handke gör helt rätt i att försöka upprätta respekten för serber, men att kombinera en sådan vällovlig bedrift med en relativisering av så allvarliga brott som människoslakt och folkmord är klandervärt. De är förkastliga brott, vem som än begår dem.

 

 

Ont kan inte försvaras med ont. Kanske har Handke inte gjort det. Med sin bok Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien, En vinterresa till floderna Donau, Sava, Morava och Drina eller rättvisa för Serbien, försökte Handke genom att själv besöka de krigshärjade områdena motarbeta den fientliga bild av serber, som enligt honom har skapats av media.

 

Det var framför allt på grund av krigen som jag ville till Serbien, det så generellt kallade ”angiparnas” land. Vad som attraherade mig var att helt enkelt att kunna iaktta landet, att det dessutom var det land som jag var minst bekant med av alla de jugoslaviska länderna, samt de vid den tiden vanliga uppgifterna och åsikterna om landet, var det som lockade mig mest, de förvirrande hörsägnerna var så att säga det mest intressanta.

 

Jag kan förstå honom. Liksom Handke har jag haft flera goda vänner som är serber och som lärare har jag även bland mina elever haft flera ungdomar med serbiskt ursprung. Jag uppskattar Kusturicas filmer, gillar balkansk folkmusik och dess moderna gestaltningar i form av Balkan beat, soul, crossover och funk. Jag har läst och imponerats av romaner skrivna av Ivo Andrić, Danilo Kiš och Miodrag Bulatović och fascineras av naivistiska konstnärer som Ivan Generalić, Franjo Mraz och Mirko Virius, fast jag tror att de var kroater.

 

 

I min ungdom besökte jag innan krigen Serbien, Kroatien och Bosnien och blev där mycket vänligt bemött. Men, serbisk kultur och trevliga människor är inte tillräckliga skäl för att inte uppmärksamma våld och folkmord som begåtts i namn av kultur och etnisk tillhörighet. Handkes sammanblaning av det personliga med det allmänna, det subjektiva med politik är enligt mig en generalisering så god som någon. Jag ställer mig skeptisk till att vad han säger sig ha sett och hört är en tillräcklig grund för hans uppskattning av en man som Slobodan Milosović och relativiseringen av allt det våld som begåtts i namn av serbisk nationalism.

 

Rebecka Kärde hävdar att många av Handkes kritiker inte har läst hans texter och hon har säkert rätt. Hon skriver att Handke möjligen har en omdömeslös relativiserande vinkel på ett folkmord

 

Kanske det. Oavsett måste Nobelkommittén läsa texterna om Jugoslavien bland ytterligare ett 70-tal verk skrivna under en femtioårs period. Vilket vi gjort och kommit fram till att författaren till böcker som ”Berättelse om ett liv”, ”Upprepningen”, ”Långsam hemkomst”, ”Vägen till Sainte-Victoire”, ”Mitt år i Ingenmansbukten” och ”Die Obstdiebin” i allra högsta grad förtjänar ett Nobelpris.

 

Mja … Kärde använder åter stora ord ”i allra högsta grad förtjänar ett Nobelpris”. Jag har visserligen inte läst så mycket av Handke som hon, men för mer än fyrtio år sedan läste jag Målvaktens skräck vid straffspark från 1971 och fann den urtråkig, jag minns uppriktigt sagt ingenting från den romanen. Men jag har nu bland mina böcker rotat fram en engelsk översättning av hans trilogi Långsam hemkomst som innehåller romanerna Den långa omvägen, Vägen till Sainte-Victoire och Barnberättelse.

 

 

För mig framstod romanerna som om de var skrivna för och uppskattade av författare; läsare som kan fascineras av författarknepen, av övervinnandet av de utmaningar som det innebär att omväxlande och på djupet skildra och levandegöra såväl yttre som inre landskap.

 

Handkes romaner handlar i allmänhet om författande, om dess förutsättningar, om observationer av egna och andras handlingar i syfte att utnyttja och omvandla dem. Landskap sedda genom ett temprament. Handkes subjektiva tillvägagångssätt gör att hans romaner och pjäser tycks vara skrivna av en voyeur, en tittare. En utanförstående som betraktar och kommenterar ett landskap/en bild/en människa, eller ett skeende, ett händelseförlopp. Det är inte så märkvärdigt att Handke hela sitt liv varit fascinerad av film och förutom att ha skrivit manus och samarbetat med filmregissörer har han även gjort en del filmer själv. Handke tycks allt som oftast efterssträva en Verfremdungseffekt, distansieringseffekt, lik den som rekommenderades av en annan teaterskribent – Bertolt Brecht. I sin essä Distansieringseffekter inom kinesiskt skådespeleri beskrev Brecht Verfremdung som en metod han använde sig av för  att

 

framföra en pjäs på ett sådant sätt att publiken hindras från att identifiera sig med karaktärerna i stycket. Acceptans eller ett avvisande av deras handlingar och yttranden var tänkt att äga rum på ett medvetet plan istället för, som hittills, i publikens undermedvetna.

 

 

 

Trots att Handke ytterst ingående beskriver ett landskap, eller en människas utseende och även kan kliva in i en persons tankeliv, skapar han hos läsaren en känsla av distans inför vad som beskrivs och berättas. Handkes karaktärer tycks kämpa med sin alienation, sitt utanförskap. Sorger, huvudpersonen i Den långa omvägen, vill söka sig tillbaka till sina rötter. Han är geolog och tycks sträva efter att förankra sig i ett landskap, genom att bli en del av det inbillar hans sig att han kan befria sig från sin kvävande känsla av rotlöshet. I en av romanens scener som utspelar sig hos ett par grannar i Kalifornien, tyskar liksom han och som för honom representerar en lugnade form av trygghet, ett vilande i sig själva, bekänner Sorger sin förtvivlan och kontaktlöshet:

 

Lyssna på mig. Jag vill inte försvinna. I det ögonblicket då jag förlorade allt det där [han har kommit tillbaka från en forksningsresa till Alaska under vilken han börjat känna sig som en del av landskapet, som ett med folket omkring sig], längtade jag efter att få återvända, inte enbart till ett land, inte till en viss region, utan till huset där jag föddes. Och trots det vill jag fortsätta bo utomlands, omgiven av några få människor som inte är alltför nära mig. Jag vet att jag inte är en skojare, jag vill inte vara en främling. Jag ser mig vandra mitt i folkmassan och tror mig vara en rättfärdig människa. Jag har vänliga drömmar, även om människor som önskat min död och jag anar ofta styrkan i en varaktig försoning med tillvaron. Är det förmätet av mig att önska harmoni, gemenskap och lugn? Är konkurrens och perfektionssträvan en besatthet hos mig? Jag ser det som min skyldighet att bli en bättre människa, ett bättre jag. Jag skulle vilja vara god. Ibland känner jag dock ett behov av att vara ondskefull och sedan förföljs jag av tankar på straff, men åter känner jag ett starkt behov av evig renhet. Idag tänkte jag på frälsning, men det var inte Gud jag kom att tänka på, det var kultur. Jag har ingen kultur; och jag kommer att sakna kultur så länge jag inte förmår skrika för full hals, jag kvider fram mina klagomål istället för vråla ut dem. Jag vill inte försvagas genom mitt beklagande ego, vill att mitt rytande skall vara mäktigt och starkt. Mitt skri skall vara – jag behöver er!

 

 

Detta kan väl knappast karaktäriseras som ”det partikuläras integritet”? Snarare är det ett rop på hjälp, ett försök att befrias från sin alienation. Den tidige Handke, vars skrifter jag i viss mån bekantat mig med, tycks vara upptagen av växelverkan mellan gruppen och den enskilde. Han skärskådar dynamiken mellan publik och skådespelare, mellan manipulatören och den manipulerade.

 

Om Brecht vill uppnå sin Verfremdungseffekt genom att inför publiken uppföra episka dramer kring brott och motstånd, orättvisor och integritet, provocerar Handke sin publik genom att gå i närkamp med den. I sitt skådespel Die Publikumsbeschimpfung, Publikförolämpningen, från 1966 bryter han ner avståndet mellan publik och föreställning. Skådespelarna kommer in på scenen genom salongen och föreställningen inleds med att publiken tiilltalas direkt:

 

Ni kommer inte att få se ett skådespel.

Er förväntan om underhållning kommer inte att bli tilfredsställd.

Ni kommer inte att få uppleva någon föreställning.

Här kommer det inte att spelas någon teater.

 

De namnlösa skådespelarna är osminkade, de är inte utklädda och vänder sig direkt till publiken. Scenen befinner sig i mörker, salongen är upptänd och skådespelarna framträder i dess ljus. De säger: ”Vi agerar inte. Vi talar direkt till er. Det är ni som är de svarande.” De vänder sig ömsom till enskilda individer i publiken, ömsom till hela församlingen. Åskådarna tvingas in i vad som sker på scenen, de anklagas och förolämpas genom att påminnas om obehagligheter, pinsamma händelser, tabun, brott och andra undansmusslade vidrigheter från 1933 och framåt. Tysklands samtidshistoria grävs upp, exponeras och slungas i ansiktet på dem. Det hela avslutas med att skådespelarna applåderar publiken och inte tvärtom.

 

 

I ett annat skådespel, Kaspar från 1967, skildrar Handke på sitt originella sätt fallet Kaspar Hauser, som Werner Herzog sju år senare berättade om i sin mästerliga film Kaspar Hauser – Var och en för sig och Gud mot alla, i mitt tycke det bästa han gjort. Alltså historien om hittebarnet som vid cirka sexton års ålder, ensam, hjälplös, utan språk och andra färdigheter plötsligt dök upp Nürnberg den 26:e maj 1828 och sedan lärde sig tala, läsa och skriva, innan han mördades under mystiska omständigheter.

 

Kaspar handlar om språket som ett viktigt kommunikationsmedel, men också som plåga och tortyr. Handke säger sig vilja visa att det är möjligt

 

att ändra vårt sätt att lyssna och att vi därigenom kan lära oss att reflektera över hur vårt språk har tvingats på oss av ett samhälle där konformism är en norm och att språket därigenom har förvandlats till en i det närmaste tyrranisk exploatering av individen.

 

Kaspar Hauser förstörs genom samhällets påtvingade språk som begränsar hans uttrycksförmåga och tvingar honom att omslutas av kvävande konventioner. Ytterst handlar pjäsen om språkets inneboende kraft att forma, vrida, utvidga, avgränsa och förmedla mänsklig erfarenhet. Språket som bärare av socialisering och civilisation och hur det därigenom ändrar karaktär beroende på inom vilket samhälle och sammanhang det används, något som för tankarna till Wittgensteins teorier om språkspelen – att vårt tänkande präglas av vårt språk och inte tvärtom. Den norske succéförfattaren Karl Ove Knausgård sammanfattar på ett utmärkt sätt pjäsens handling och budskap:

 

Kaspar Hauser kommer in på scenen, han har inte något språk, ingen historia, enbart en närvaro. Tre anonyma stämmor börjar tala till honomDe lär honom språk, uppförande, kultur. Stämmorna är ”vi” och det som sker är en illustration till det som sker med oss alla då vi socialiseras in i samhället. I detta skådespel blir det liktydigt med att uppge sitt jag, sin individualitet och underordna sig makten.

 

 

De två pjäserna, eller kanske snarare hörspel, som genren ofta kallas i Tyskland, pekar på något jag tror är Handkes främsta tema – författarrollen. Det är möjligen detta som fascinerat akademikerna, översättarna och juristerna i den Svenska akademin och fått dem tycka att Handke är ”en storslagen författare”, väl värd sitt nobelpris. Hos Handke återkommer ständigt hans fascination inför språket som ett manipulations- och kommunikationsredskap som den ensamme författaren (författande är en ensam verksamhet) använder sig av för att nå fram till sin publik, vars gunst han är beroende av, såväl ekonomiskt som för sin självuppskattning. Språket är också ytterst centralt för en akademiker, en översättare, en jurist.

 

En annan aspekt av Kaspar och Publikförolämpningen är det tyska perspektivet. Dessa pjäsers bas i Tysklands filosofitradition, där språket ofta står i centrum och i landets ytterst beklagliga samtidshistoria – främst den allt förödande nazismen, med sin nationalism, rasism, sitt språkmissbruk, våldsdyrkan och djupa förakt för allt oliktänkande, för ”andra” människor. Att försöka begripa och läka detta djupa sår har varit den självpåtagna uppgiften för många av de tyska författare som genomlevde nazismen och/eller tvingades släpa på dess förkvävande arv. Författare som var unga under kriget och som levde in under efterkrigstiden har lyckats berätta och analysera detta förlopp på ett imponerande sätt. Tänker på mästarberättare som Fallada, Koeppen, Böll, Grass, Lenz och Kempowski. Vad som enligt min mening skiljer dem från Handke är att de oftast berättar spännande, engagerande historier, fyllda med liv och närvaro.

 

Handke har som tillhörande en något senare generation, och som österrikare, mer kommit att jämföras med landsmän och författare med ett ”torrare” mer abstrakt sätt att uttrycka sig, som Elfriede Jelinek – som jag finner oläslig, inte minst genom sina återkommande våldsskildringar som får mig att tänka på den mitt i all sin våldsamma perversitet ytterst torre och tråkige Marquis de Sade – och den betydlig bättre och intressantare Tomas Bernhard. En författare som kanske inte har så rafflande historier att berätta, men som överraskar läsaren och får henne/honom att fundera på tillvaron. Liksom Beckett använder sig Bernhard av ett originellt språkbruk för att bära fram underfundiga och samtidigt djupsinniga iakttagelser av livets väsentligheter. Han är, som titeln på en av sina pjäser ”helt enkelt komplicerad”, men på ett livligare sätt än Handke.

 

 

Handke berättar även han historier. I Den långa omvägen följer vi geologen Sorger från Alaska, över Los Angeles, en skidort i Klippiga Bergen, New York och slutligen till ett flygplan på väg mot Österrike. En yttre och inre färd under vilken det omgivande landskapet speglar och påverkar huvudpersonens räfst- och rättarting med sig själv.

 

Med stor detaljrikedom skildras det arktiska flodlandskapet och dess långsamma förändringar, samt den torftiga, halvciviliserade småstaden som till största delen bebos av misstänksamma, svårkommunicerbara, fattiga och kanske även hatiska och undertryckta indianer.

 

Handke beskriver även ingående Sorgers kollega, den jovialiske Lauffer med vilken han delar en timmerstuga och ett laboratorium. Sorger hyser sympati för Lauffer, han kanske till och med gillar honom, men samtidigt karaktäriserrar Sorger sin vän som en lögnare, utan att riktigt förklara varför, men han antyder att ”lögnen” består i den lätthet med vilken Lauffer anpassar sig till andra. Handke beskriver även Sorgers älskarinna, en indiansk sjuksköterska; hennes mjuka öppenhet och milda sätt. Men, han ger henne inget namn och Sorger lämnar sin älskarinna uppenbarligen utan några större betänkligheter. Lauffer och indianskan förblir egentligen lika anonyma och svårbegripliga som det omgivande landskapet, som likväl attraherar Sorger. Han kan till och med emellanåt känna trygghet och glädje över att ha fått ynnesten att leva i Alaskas vildmarker och i närheten av människor som Lauffer och indianskan, som inte krävde något av honom.

 

 

I Los Angeles finner Sorger också värme och en viss trygghet hos sina grannar. Landskapet som där omger honom är både artificiellt och naturligt, hotat och förändrat genom återkommande jordbävningar. Även där känner Sorger en märklig ambivalens inför allt och alla som omger honom. En ”distansieringeffekt” som gör honom till främling och får honom att lämna även Los Angeles. I en skidort söker han efter en gammal vän, liksom Sorger en främling i tillvaron. Han finner dock att vännen precis har dött, uppsöker begravningsbrån och betraktar hans lik. I New York äter Sorger middag med en tillfällig bekant från flygresan dit, en viss Esch vars visitkort ger intryck av att tillhöra ”en ledsen affärman”. Esch står på ruinens brant och är fylld av självförakt. Sorger kan inte förmå sig att fullt upp engagera sig i den sorgliga historia Esch berättar. Tillsammans vandrar de efter middagen genom ett New York som tystnat genom ett massivt snöfall och möts då av flera märkliga syner, exempelvis ett bolmande, vitt rökmoln över vilket ett naket träd kastar sin intrikata skugga. På liknande sätt har jag på den tiden då vi bodde där åtskillga gånger flanerat genom ett nattligt New York. Romanen slutar med att Sorger sitter på planet tillbaka till Europa.

 

Vägen till Sainte-Victoire, den andra delen av hans romatrilogi Långsam hemkomst, tar Handke sin utgångspunkt i målningar av Cezanne, speciellt utsikter mot bergmassivet Sainte-Victoire i Provence. Jag finner det anmärkningsvärt att en författare som uppenbarligen appellerar till andra författare valt att skriva om Cezanne, en konstnär som ofta beskrivits som utövande en alldeles speciell attraktion på andra konstnärer. Av kubisterna dyrkades han som en gudom.

 

 

Minns en scen i Diego Riveras självbiografi där den unge och då okände mexikanske konstnären blir stående som förhäxad framför skyltfönstret till Ambroise Vollards galleri på Rue Lafitte i Paris, där ett av Cezannes landskap finns utställt. Rivera blir klockan elva stående framför fönstret. Klockan tolv går Vollard på lunch och låser dörren efter en blick mot den sjabbigt klädde Rivera. Klockan ett kommer Vollard tillbaka och upptäcker då att Rivera står kvar. Vem kan denne underlige man vara – en presumtiv inbrottstjuv? Efter att ha satt sig vid sitt skrivbord inne i lokalen finner Vollard att Rivera står kvar. Galleristen blir fascinerad och plockar ner den ena efter den andra av sina Cezanne från väggarna och ställer dem i skyltfönstret framför Rivera. Som betraktar dem

 

hänförd, glömsk av ett hårt regn som börjat falla och blötte mig in på nakna huden. Slutligen kom Vollard fram till dörren och ropade ”Vous comprenez, je n´en ai pluis.(Ni förstår, jag har inte fler.”) När jag äntligen började gå min väg öppnade Vollard dörren, uppenbarligen för att säga mig något. Jag var rädd för att han kanske var arg och skyndade mig därifrån.

 

 

Med en liknande hänförelse beskriver Handke ingående Cezannes tavlor och berättar även hur han vid två tillfällen uppsöker Sainte-Victoire. In i minsta detalj skildrar han sina vandringar genom det omsorgsfullt beskrivna landskapet. Samtidigt ger Handke oss några bilder från sin barndom och skriver en del om sina rötter. Exempelvis minnen av det hat han hyste gentemot sin våldsamme och alkoholiserade styvfar och även föraktet för sitt hemland, något som emellanåt överväldigade honom:

 

Då förstod jag våld. Denna värld med sina ”funktionella former”, där varje detalj var definierad, men redlöst och röstlöst. Det var långt ifrån korrekt. Kanske var det i stort sett likadant på andra håll, men här såg jag det i all sin nakenhet och jag ville slå ner någon, vem som helst. Jag hatade detta land med lika stor entusiasm som jag i min barndom hatade min styvfar, som jag i min fantasi ofta högg ihjäl med en yxa.

 

Redan i dessa relativt tidiga texter finns alltså spår efter Handkes sökande efter rötter, hans identifikation med sin mors släkt, som var så kallade Kärtner Slowenin, slovener hemmahörande i den österrikiska provinsen Kärtnen.

 

Alla släktingar på min mors sida var slovener. 1920 röstade min farfar för att södra Österrike skulle inkluderas i Jugoslavien [...] Det har sagts att slovener saknar nationalkänsla, kanske för att de till skillnad från serber och kroater aldrig behövt kämpa för sitt land; många av deras sånger är verkligen sorgligt inbundna. Det har sagts mig att slovenska var mitt första språk. Senare berättade den lokala frisören om och om igen att då jag för första gången kom för att bli klippt kunde jag inte ett ord tyska, hela vårt samtal hade varit på slovenska. Det där kommer jag inte ihåg, under alla förhållanden har jag nästan glömt språket. (Jag hade alltid en känsla av att jag kom från någon annanstans ifrån.) I byskolan i Österrike greps jag emellanåt av hemlängtan till Tyskland [Handke hade tillbringat en del av sin barndom där] - som för mig betydde Berlin. När jag hörde talas om ”Tredje riket” förstod jag att det aldrig har existerat något mer ondskefullt än det och när möjligheten gavs agerade jag utifrån den uppfattningen.

 

 

I trilogins tredje del, Barnberättelse, skriver Handke uppenbarligen om sig själv i tredje person och umgänget med sin dotter, samt förspelet inom ett äktenskap som ledde till skilsmässa och gjorde att han i Paris ofta kunde vara ensam tillsammans med sin dotter. Likt indianskan i Den långa omvägen ger han inget namn till dottern utan kallar henne enbart för ”barnet”. Hon blir därigenom även en projektion av Handkes egen barndom, hennes uppväxt fungerar som en illustration till det som Handke tycktes vilja uttrycka i sin pjäs Kaspar, nämligen hur en oskyldig varelse genom språk, regler och exempel skolas in i ett samhälle, ibland under motstånd, ibland med acceptans och glädje.

 

Handkes distansierande sättet att skriva om ett barn som uppenbarligen är hans egen dotter gjorde på mig ett tämligen obehagligt intryck. Visserligen framgår Handkes kärlek till sin dotter, men framställningen blir likväl kyligt glanslös. Jag kom att tänka på hur Jan Myrdal i Barndom beskrev hur hans mor Alva (hon kallas det genom hela boken) sitter bakom honom och gör anteckningar om sonens beteende, noteringar som hon har för avsikt att använda i sina barnpyskologistudier.

 

 

Barnberättelse nämner Handke också en passant hur han i Paris försökte engagera sig politiskt och plikskyldigt deltog i olika sammakomster ”där varje mening var som ett själsdödande brott”.

 

En gång anslöt han sig till och med till en demonstration, men efter några steg försvann han. Hans mest framträdande känsla inom det nya sociala sammamhanget var en förnimmelse av overklighet, mer plågsam än den han känt då han varit med i tidigare grupperingar.

 

Är då Handke en opolitisk författare, något som flera akademiledamöter har hävdat? Står hans konstnärskap över politik? Knausgård skriver vackert om Handkes ställningstaganden:

 

Vi är emot det. Vi är för det.” Men, du har inte varit där, du har inte sett det, du förlitar dig på ett “vi”, något som Peter Handke är övertygat skeptisk mot. Hur kan vi bemöta totalitarism? Genom att förlita oss på det individuella, det enskilda, det enastående. Då löses det totalitära upp i pluralism, Var och en har ansvar för sina åsikter, och kan inte, får inte, gömma sig bakom ett “vi”. Då blir det inte “vi menar detta och enbart detta”, “vår hållning är denna och enbart denna”, “världen ser sådan ut och enbart sådan”. Hur artar sig en sådan hållning i verkligheten? Läs Handke och inse det: där handlar det om förstahandsupplevelser, inga sekundärerfarenheter. Det han ser, det han hör, det han känner, det han tänker, det är han. I sina böcker beskriver han sällan det som andra böcker beskriver, han söker sig till de områden av verkligheten som varken uppfattas som vackra eller värdefulla.

 

 

Jaha, kanske kan man läsa Handke på det viset och Knausgård har säkerligen läst mer Handke än jag. Handke, mannen som liksom Per Gynt går udenom. Som Nitezsche skriver – Gud är död, var och en av oss måste därför ta ansvar för sina egna handlingar. Vi kan inte skylla på någon annan. Vi gör våra val och ingen annan. Det låter bra och fint, men det innebär också att vi kan göra felaktiga val. För mig är Handke inte alls en opolitisk författare. I de böcker jag läst framstår han som en sökare, någon som söker mål och mening i sitt liv. Kanske han likt Nietzsche föraktar massmänniskan, hon som tanklöst vänder kappan efter vinden och likt andra flockdjur följer ledarkon. Men även det subjektiva motståndet är ett val och det kan leda till att den som går udenom likväl till slut hamnar i en hage med andra kor.

 

Nietzsche har av åtskilliga fascister och nazister hyllats som en föregångare, fast jag undrar om han skulle uppskatta det. Handke har genom sina medvetna val funnit sina rötter hos serberna. Vilka de nu kan vara? I protest mot påvens kritik av den serbiska statens krigföring lämnade Handke 1999 den katolska kyrkan och blev serbisk-ortodox bekännare. Han har med stolthet mottagit Njegoš Orden, första klass från Republika Srpska, den serbiska enklaven i Bosnien -Herzegovina vars militära styrkor gjorde sig skyldiga till massakern i Srebrenica. Han har också av den serbiska författarföreningen dekorerats med Furst Lazar Orden i guld och av ledningen för den Serbiska republiken belönats med Förtjänstmedaljen i guld. Även om Handke sägs hylla “det partikuläras integritettog han under de jugoslaviska krigen definitivt ställning för serbernas sak, något som knappast kan betraktas som en opolitisk position.

 

 

Visserligen har Handkes motståndare, liksom alla övertygade männsikor, en benägenhet att utmålla honom betydligt värre än han är. Jag håller med Knausgård då han fastslår att Handke aldrig har försvarat etnisk rensning eller massmord, men han har onekligen stött Slobodan Milošević. Under begravningen av den serbiske ledaren i dennes hemstad Požarevac höll Handke inför 80 000 sörjande ett emotionellt laddat tal.

 

Världen, den så kallade världen, vet allt om Jugoslavien, Serbien, världen, den så kallade världen, vet allt om Slobodan Milošević. Världen vet sanningen, för den så kallade världen är frånvarande i dag, och inte bara i dag, inte bara här, jag vet att jag inte vet, jag vet inte sanningen, men jag ser. Jag lyssnar, jag känner, jag minns, för att jag är här i dag, nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milošević.

 

På mig låter det onekligen som ett politiskt ställningstagande av någon som inte enbart litar på eget omdöme utan också har förlitat sig på andras uppfattningar och åsikter. Vad är det Handke minns? Vad har han känt? Vad har han sett? Var han möjligen närvarande i Srebrenica i juli 1995 då omkring 8 000 bosniaker, män och pojkar i åldrarna 13 till 78, slaktades av bosnienserbiska styrkor under ledning av Ratko Mladić?

 

 

Jodå, jag är väl medveten om att kroater och bosniaker också gjort sig skyldiga till avskyvärda brott, men masslakten i Srebrenica var en ovanligt välplanerad operation som inte skulle ha kunnat genomföras utan logistiskt stöd från den serbiska armén och förutan Slobodan Miloševićs vetskap. Visst, Milošević sände ut meddelanden som antydde att han var emot att Srebrenica erövrades från de FNtrupper som var stationerade där, eftersom detta kunde resultera i ett ”blodbad”, men samtidigt poängterade han att han var oförmögen att påverka Mladić. Dagen innan massmorden igångsattes bad Milošević Generallöjtnant Lars-Erik Wahlgren att skicka in ”FNobservatörer” i området, men begäran kom försent och observatörerna kom inte iväg i tid.

 

Efter det att att massmorden med all tydlighet hade bevisats gjorde Milošević ingenting för att ställa de skyldiga till svars, samtidigt som han vägrade bekräfta att Mladić varit ansvarig för massakern. En månad efter morden frågade General Wesley Clark Milošević om han tillåtit Mladić att döda de tillfångatagna bosniakerna i Srebrenica, han svarade: ”Well, General Clark ... jag varnade Mladić att han inte borde göra det, men han lyssnade inte på mig.”

 

 

En sak är säker och det är att Handke aldrig har försvarat människoslakten i Srebrenica. Då tillkännagivandet om att Handke fått Nobelpriset, spreds i världspressen nyheten att då Handke under en intervju i The Irish Times av en journalist fått det påpekat för sig att det stora antal kroppar som påträffats i massgravarna i Serebnica bevisade serbernas illdåd, svarade en våldamt upprörd Handke att ”Du kan stoppa dina kroppar upp i din röv!” Detta var dock fake news, en sådan intervju har aldrig publicerats i The Irish Times, men det hindrar inte att Handke inte är främmande för att vräka ur sig liknande vulgäriteter.

 

Ursprunget till ryktet om Handkes obefintliga Irish Times intervju finner sitt ursprung 1999 i Frankfurt. Det var efter premiären på Handkes pjäs Die Fahrt im Einbaum oder das Stück zum Film vom Krieg, Resan i skyttegraven eller filmstycket om krig, som behandlade ensidiga tolkningar av Jugoslavienkrigen som författaren ställde upp för en utfrågning. Journalisten Karl Wendl undrade om Handke inte var bestört över allt lidande i Bosnien. Handke svarade: ”Sätt dig här framför mig och stick all din bestörtning upp i röven!” Den chockade journalisten svarade: ”Men det rör sig trots allt fortfarande om 330 000 döda”. Handke replikerade:

 

Du talar som om du vore ägaren till 300 000 döda. Dina hycklande formler skall få det att låta som om du lider. Det är det värsta av allt. Har du registerat ditt lidande på Lantmäterikontoret … eller? Gnällmåns! Jag pratar inte med dig, punkt och slut.

 

Handkes yttrande har tolkats som hans förakt för ensidiga och generaliserande snyfthistorier baserade på spelad upprördhet över mänskligt lidande. Men … jag säger som Karl Wendl – det rör sig om 330 000 döda (säkerligen något överdrivet, men offren är likväl oerhörda) och allt det lidande som döljer sig bakom siffrorna. Är Handke, denne mästare i framställandet av ”det partikuläras integritet”, av den tänkande indidividen inför massans generaliseringar, verkligen oförmögen att upptäcka och erkänna det enskilda lidandet hos alla dem som drabbats av övergrepp förorsakade av personer han uppskattar? Antagligen. För mig tycks dock flera av hans texter tala för motsatsen, inte minst genom att de allt som oftast utstrålar en abstrakt distansiering till mänskligt lidande. Varifrån har jag fått en sådan uppfattning? Jo, jag kan hos Handke inte upptäcka mycket av den frodighet, humor, lidande, smuts, blod, svett, tårar och allt sådant som ger liv åt så många andra famställningar av mänskligt liv här på jorden. Handke är en skarp kritiker av slentrianmässiga generaliseringar, men han skapar själv sådana, kanske inte direkt slentrainmässiga, men det rör sig likväl otvivelaktigt om abstrakta generaliseringar.

 

 

Handke säger sig ha funnit människan Milošević. Han har lyssnat, känt och minns. Det var därför han höll tal på Miloševićs begravning, ”nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milošević.” På mig framstår sådant tal som tämligen förmätet, det ger onekligen intryck av att vara sammansatt av ”hycklande formler”. Vem var då människan Milošević? Inte vet jag. Jag får förlita mig på pressens och olika böckers generaliseringar. Kanske finner jag där något av det som möjligen kan ha bidragit till Handkes sympati för Milošević.

 

Det var först när Milošević satt fängslad i Haag som Handke träffade honom. Handke menar att Miloševićs brott aldrig har kunnat bevisas, speciellt eftersom han dog innan någon dom kunde fällas. Den direkta orsaken till att Milošević hamnade i fängsligt förvar var att han efter valet 2000 vägrade erkänna oppositionsledaren Koštunicas seger, något som ledde till våldsamma kravaller i Belgrad. Milošević greps 2001 och anklagades för maktmissbruk och korruption, men då domstolsförhandlingarna misslyckades på grund av bristande bevis överlämnades Milošević av den serbiska regeringen till krigsförbrytartribunalen i Haag för att där stå till svars för anklagelser rörande brott mot mänskligheten.

 

Milošević har beskrivits som en färglös ex-kommunistisk karriärist och en pragmatisk före detta bankir som verkade leva fjärmad från det förfärliga blodbad som pågick runtomkring honom. Hans motståndare brukade i allmänhet skylla hans värsta egenskaper på inflytandet från hans hustru Mirjana Marković, hans skolkamrat och ungdomsförälskelse från barndomsstaden Požarevac. Mirjana gjorde sig känd för sina vredesutbrott, märkliga new age idéer och hårdföra ”gammalkommunism” och franställdes av oppositionen som en mäktig ”surrogatmamma” för en känslig Slobodan, störd och hämmad av en olycklig barndom – båda hans föräldrar begick självmord medan han ännu var en ung man.

 

 

Möjligen kan det finnas en viss sanning i den uppfattningen, men på egen hand visade sig Milošević vara en driftig person och en ovanligt slipad politiker. Med stöd från sin mentor Ivan Stambolić, som blivit hans vän under deras gemensamma juridikstudier, arbetade sig Milošević upp genom partihierarkin. Då Stambolić 1972 lämnade ordförandeskapet för det statsägda energibolaget Technogas ärvde Milošević hans position och då Stambolić 1975 blev premiärminister för delstaten Serbien såg han till att Milošević blev chef för BeobankaJugoslaviens största statsägda bank. Under återkommande och ofta långa affärsresor till New York lärde sig Slobodan engelska och kom att uppskatta seriemagasin, Disneyfilmer och Frank Sinatra. Han höll sig dock hela tiden informerad om jugoslavisk inrikespolitik och behöll viktiga positioner inom kommunistnomenklaturan.

 

Under sin politiska karriär befrämjad av Jugoslaviens komunistiska regim framstod Milošević som en tämligen korrekt tjänsteman, oanfrätt av chauvinism. Det var först under de Jugoslaviska krigen som han av populistiska skäl kom att framstå som en befrämjare av serbisk kultur och nationalism. 1987 bidrog Milošević till att Stambolić förlorade sin premiärministerpost och ett år senare blev han själv vald till premiärminister. Stambolićs politiska karriär var slut och år 2000 mördades han under mystiska omständigheter. 2005 dömdes åtta medlemmar av den tidigare Enheten för speciella operationer till 15 och 40 års fängelse för mordet, de lade skulden på Milošević som dog i Haag året därpå.

 

Under sin tid vid makten ville Milošević befrämja en övergång från planekonomi till en mer liberal politik som innebar ett större privat ägande under strikt statlig kontroll, han anklagades dock tidigt för att ekonomiskt gynna vänner och nära partikamrater. Han omgav sig med en tätt sluten grupp nära vänner och föredrog att ge order och instruktioner istället för att engaera sig i några längre diskussioner.

 

 

Någon som förmedlat intressanta inblickar i Miloševićs karaktär är Walter Zimmermann, som flera år var USAs ambassadör till Jugoslavien. Han uppfattade Serbiens president som mer av en politisk opportunist än genuin nationalist. Milošević exponerade aldrig inför Zimmermanns förakt för eller hat gentemot etniska folkgrupper, utan underströk alltid en önskan om att Jugoslavien skulle förbli en multi-etnisk enhet. Detta till skillnad från Kroatiens president Franjo Tjuđman och den serbisk-bosniske ledaren Radovan Karadžić som båda hade en benägenhet att brista ut i fördomsfulla haranger riktade mot de folkgrupper som de föraktade. Enligt Zimmermann var det enbart då Milošević försökte mobilisera ett allmänt stöd för sin politik som han förföll till att hävda en nationalistisk agenda

 

Enligt Zimmerman fick Miloševićs politiska krumbukter och manipulationer honom emellanåt att framstå som i det närmaste schizofren. Han kunde ena stunden uppträda ytterst arrogant, envist och aggressivt, enbart för att snabbt ändra sig; bli artig, lyssnande, samarbetsvillig och visa sig ytterst angelägen om att finna fredliga lösningar på de jugoslaviska konflikterna. Enligt Zimmerman var Milošević hopplöst fången i sitt egna politiska rävspel.

 

Då Handke samtalade med Milošević medan denne satt fängslad i Haag var det av allt att döma den konciliatoriske Slobodan han träffade, inte den maktfullkomlige despoten Milošević. De fann kanske gemensamma beröringspunkter som kunde skapa ömsesidig sympati. Båda var vana vid att svartmålas av sina fiender. De var samtidigt inbundna och öppna, med ett humör som snabbt kunde skifta från ilska till samförstånd. De hade studerat juridik och deras mödrar hade begått självmord. Som politiker och offentlig person kunde Milošević känna sig missförstådd och likadant var det med Handke i hans författarrroll. Inom sina offentliga verksamheter agerade de som om de stod på en scen, de var skådespelare. Kanske Handke inte ställde de rätta frågorna till den före detta beslutsfattaren Milošević, sådana som kunde ha avslöjat honom som en politisk manipulatör som för egen vinnings skull hade blundat för alla de brott de honom underställda miltärerna och politikerna begick. Inte vet jag.

 

 

En gång har jag träffat en massmördare och diktator, Ríos Montt, som då han hade makten i Guatemala beordrade massmord på oskyldiga människor. Han var charmig och vänlig, bjöd mig på middag och kallade mig för sin ”broder i anden”. Jag fann honom mer sympatisk, öppnare och trevligare än folkrättsikonen och nobelpristagarinnan Rigoberta Menchú, som jag träffat dagen innan. Men, jag kunde inte för ett ögonblick glömma att Ríos Montt var en massmördare och trots sin charm förblev han i mina ögon komplett galen.

 

Efter att i flera timmar varit begravd i mina skiverier kring Peter Handke och det forna Jugoslavien såg jag filmen Falshe Bewegung, Falsk rörelse, som Handke 1977 gjorde tillsammans med Wim Wenders. Jag kände igen mycket jag trott mig finna i Handkes böcker och en hel del som jag då retat mig på.

 

Filmen visar ett grått, regnigt Tyskland, ljudslingan domineras mestadels av entonig pianomusik, halvviskande dialoger och en sövande, dödsallvarlig berättarröst. Trista, döda landskap; grusvägar, risiga buskar, förfallna hus – grått, grått, dovt och tomt, långt mellan människorna. Folk vandrar kring, talar och talar.

 

Visst känner jag igen en hel del stämningar från den tiden då jag med Interrail färdades med tåg genom Tyskland, eller då jag arbetade som kypare på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz och ofta reste ner till Berlin för att tillbringa några dagar där. Jag är således bekant med långa tågresor genom enahanda landskap och slumpmässiga möten. Filmen har en och annan skickligt uppbyggd scen, som berättarens tågresa, fylld med inressanta vinklar och dynamisk klippning, men den innehåller också en hel del filmad teater, exempelvis långa monologer i vilka personerna berättar sina drömmar. En slö tomhet.

 

 

Personskildring? Handling? Jodå, det finns. En ung man som iakttar – funderar. Han vill bli författare. Tror att han redan är det. Observerar, registerar, men skriver inte. En vacker skådespelerska som inte längre spelar teater. En lönnfet wienare som vill vara poet och reciterar sina inte speciellt dåliga dikter. Ett naturbarn – en vacker flicka, en gatuartist som jonglerar och går på händer i sällskap med en äldre herre som spelar munspel och emellanåt blöder näsblod. Alla underligt anonyma, klichéartade.

 

Filmen inleds med att den unge berättaren som efter att i desperation ha slagit sönder fönstret i sitt rum lämnar sin mor och ger sig av på en resa mot Bonn över Hamburg, orsaken är oklar. På tåget möter han gatuartisten och hennes äldre kompanjon. Utan frågor, utan att be om tillåtelse, slår de följe med den blivande författaren. Snart möter skådespelerskan upp. Kanske känner hon berättaren sedan tidigare, kanske inte. Den wienske poten sällar sig till sällskapet. Plötsligt befinner sig samtliga i skådepelerskans bil. Wienaren säger att hans farbror, en industriägare, bor i ett stort hus längs vägen. De kan alla sova över hos honom.

 

 

Det visar sig att industrimannens stora hus är hopplöst förfallet. Ägaren känner inte wienaren. Hans unga hustru har dött, men han låter samtliga sova i huset. Den blivande författaren, wienaren, skådespelerskan, gatuartisten och den äldre herrn, som visar sig ha varit kommendant i Wilna och där med all säkerhet varit ansvarig för judeutrotning, tar dagen efter tillsammans en lång promenad. Då de återvänt till det förfallna huset har ägaren hängt sig. De lämnar omgående stället i skådepelerskans bil. Wienaren lämnar dem på ett rastställe.

 

Resten av sällskapet flyttar in i skådespelerskans våning, belägen i en trist betongförort. Den blivande författaren gör ett försök att dränka den gamle nazisten, som dock undkommer, därefter lämnar han gatuartisten och skådespelerskan och söker sig till en bergstopp som han påstår sig alltid ha velat besöka. Men, då han hamnat vid sitt mål erkänner berättaren att även det var en undanflykt. Egentligen ville han vara ensam med sin apati och vänta på ett mirakel. Då han ensam står på Die Zugspitze och blickar ut över bergen nedanför händer ingenting: “Es war als hätte ich etwas verloren und mit jeder neuen Bewegung – falsche Bewegung. Det var som om jag hade förlorat något och med varje ny rörelse – falsk rörelse.” Därmed slutar filmen.

 

 

Visst, det är en skildring av stämningar hos Efterkrigstysklands förlorade generation, de som föddes under fyrtiotalet, som inte deltagit i och därmed varit oförmögna att kunna påverka något av krigets elände och barbari. De som blivit offer för sina föräldrars brott, deras hjälplöshet eller passivitet. Men – ack så trist och tråkigt. Förkonstlingen, den intellektualiserande och överlägset halvviskande berättarröstens malande om skrivandets vånda, menings- och kärlekslöshet, “natur och politik”, drömmar och driftsliv blir i längden alltmer irriterande, speciellt som det hela ackompanjeras av pianoklink, emellanåt lite dämpat saxofongnäll och utdragna scener utan udd.

 

Det sägs att filmens förlaga är Goethes väldiga bildningsroman Wilhelm Meisters läroår, men jag tror inte att den kan ha bidragit med mycket mer än berättelsens tunna skal, samt personernas namn. Fast det måste erkännas att både Wenders och Handke skärpte till sig i Himmel över Berlin, den är förvisso mästerlig, speciellt i jämförelse med Falsk rörelse och Wim Wenders har utvecklat sig till en engagerande regissör och sympatisk person.

 

Tillbaka till frågan som fick mig att skriva denna alltför omfattande betraktelse. Är Peter Handke en författare som ”i allra högsta grad förtjänar ett Nobelpris”? Jag tycker inte det. Han är alltför trist, inbunden, elitistisk och framförallt självupptagen. En författare för andra författare, men inte för mig. Som Rebecka Kärde så riktigt påpekade i sitt försvar av Handke:

 

Det är lockande att smickra sig själv med att stå över politik, att förmå lägga personliga sympatier åt sidan så länge en författare är tillräckligt bra. Men det tror jag är omöjligt, eftrsom omdömet ”bra” är för subjektivt.

 

OK, låt mig vara subjektiv. Jag tycker inte att Peter Handke är en ”bra” författare och uppskattar därmed inte Akademins val av honom som litteraturpristagare. Inte med tanke på hans politiska ställningstaganden, inte heller för att jag tvivlar på Akademins omdöme. Som jag skrev ovan är Akademins medlemmar författare, översättare, akademiker och jurister och som sådana förstår jag att de uppskattar Handkes tankar kring språk och manipulation, samt hans ”utsökta” stil. Valet är dåligt eftersom jag tycker att det finns så många andra författare som skulle kunna ha belönats i hans ställe. Hur många européer har inte fått priset? Speciellt engelsmän, tyskar, fransmän, polacker, skandinaver och italienare.

 

 

Det är utan tvekan vissa språkområden och länder som ständigt har gynnats. Då ett och annat europeiskt land har fått strålkastarskenet riktat mot sig är det inte alltid de enligt min mening bästa författarna som fått priset. Jag hade exemplevis hellre sett António Lobo Antones få priset än hans betydligt tråkigare landsman José Saramago. Och varför är en rik litteratur som den rumänska fullständigt förbigången? Jag räknar inte Hertha Müller, som jag inte är speciellt förtjust i och som dessutom skriver på tyska. Jag tänker exempelvis på Mircia Catarescu, en värdig representant för ”intellektuella” centraleuropéer som György Konrad, Peter Nádas, eller varför inte den i mitt tycke spännande Lázlo Krasznahorkai. Dessutom ... varför inte i rättvisans namn lämna Europa därhän?

 

Politiskt känslighet var säkert orsaken till att den revoultionerande, litteräre  mästaren Jorge Luis Borges förbisågs, men det kan inte ha varit orsaken till att andra stora argentinare som Julio Cortázar och Ernesto Sabato glömdes bort. Listan på förbigångna latinamerikaner kan göras lång. Politik är kanske även orsaken till att Shmul Yosef Agnon är den ende israelen som fått priset, en genomsympatisk författare som Amos Oz var en minst lika värdig pristagare som Handke och så är Yoram Kaniuk och Avraham Yehoshua och det finns säkert fler arabiska storheter än Naguib Mafouz som är värda att belönas. Det spansk- och franskspråkiga Karibien är helt förbigånget, utmärkta haitiska författare som Jaques Roumain och Marie Vieux Chauvet befann sig långt bortom Akademins radar och det gjorde tydligen också den store kubanen Alejo Carpentier. Jag skulle hellre ha velat se berätterskan Maryse Condé från Guadalupe som pristagare än Peter Handke. Och var är de afrikanska författarna? Vita skribenter från Sydafrika har fått priset, som Natalie Gordimer och John Coetzee, men var finns det övriga Afrika, förutom Wole Soyinka? Som ung skakades jag ordentligt om av berättarglädjen och mystiken hos författare som Camara Laye och Amos Tutuola. Och nu finns det gott om arvtagare till den rika afrikanska berättartraditionen, i Nigeria finner vi exempelvis Ben Okri och nya förmågor dyker ständigt upp, exempelvis den spännande Chigozie Obiama med sina Fiskarmännen. Afrika har även  producerat en mängd spännande unga, kvinnliga författare, samtidigt som äldre representanter för östafrikansk berättarkonst fortsätter att förbises, som Wa Thiong´o och Nusruddin Farah.

 

 

Och var finns indierna? Den gamle mysgubben Rasipuram Narayan glömdes bort, men det finns gott om unga förmågor, exempelvis Rohinton Mistry med sin mäktiga dickensartade A Fine Balance och flera andra utmärkta skribenter som skriver på engelska, som Amitav Gosh. Och varför inte en utsökt kvinnlig stilist som Anita Desai? Det finns säkerligen också en mängd spännande skribenter utanför Europa som skriver på andra språk än engelska.

 

Ja, ja, jag vet att det är en omöjlig uppgift som den Svenska Akademin har tagit på sig, men varför inte försöka lyfta blicken från europeiskt navelskådande och ta en simtur i det härliga berättarhav som finns i den så kallade Tredje Världen och där uppsöka dess mängder med skattkammaröar som gömmer betydligt intressantare fynd än den i min mening ack så gråe Peter Handke.

 

Jag slutar här med brasklappen att ”bra litteratur” är en subjektiv uppfattning och att jag nu enbart har sagt något min om personliga smak, utan annan avsikt än att lufta något av min frustration inför den Svenska Akademins självgoda syn på vad som är god litteratur.

 

Baker, Catherine (2015) The Yugoslav Wars of the 1990s. London: Macmillan Education. Gritsch, Kurt (2009) Peter Handke und ”Gerechtigkeit für Serbien”. Eine Receptionsgeschichte. Innsbruck: Studienverlag. Handke, Peter (1996) Eine winterliche Resise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerichtigkeit für Serbien. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag. Handke, Peter (1985) Slow Homecoming: The Long Way Around, The Lesson of Mont Sainte-Victoire, Child Story. London: Methuen. Handke, Peter (1970) Kaspar and Other Plays. New York: Hill and Wang. Honig, Jan Willem och Norbert Both (1996) Srebrenica: Record of a War Crime. London: Penguin Books. Knausgård, Karl Ove (2019) ”Idioten”, Dagbladet, 10 oktober. Kärde, Rebecka (2019) ”Därför är Handke en värdig pristagare”, Dagens Nyheter, 19 oktober. LeBor, Adam (2004) Milosovic: A Biography. New Haven: Yale Univeristy Press. Myrdal, Jan (1982) Barndom. Norstedts. Nobel, Alfred (1895) Testamente https://www.nobelprize.org/alfred-nobel/alfred-nobels-testamente/ Rivera, Diego (1992) My Art, My Life: An Autobiography. New York: Dover. Willett, John ed. (1964) Brecht on Theatre. New York: Hill and Wang. Zimmermann, Warren (1996) Origins of a Catastrophe: Yugoslavia and its Destroyers. New York: Times Books.

 

 

 

 

 

10/17/2019 16:14

On the eighth of May this year I was in a heavy downpour driving through Germany. A nightmare since the major thoroughfares cutting through Germany and Italy nowadays are clogged by seemingly endless rows of monstrous trucks. Furthermore, when freed from hindering trucks and lorries the dangerously speeding traffic was soon halted by generally incomprehensible road works. Flashing warning lights, road cones and strange road-managing vehicles were constantly materialized in the rainladen fog.

 

 

Where Autobahn Nummer Zehn meets Strassenbahn Zwei a mile west of Michendorf and four miles south of Berlin, passenger cars were blocked by a kilometre-long queue of trucks. One by one the cars were allowed to pass through openings created when a considerate truck driver occasionally allowed a desperate passenger car driver pass by in front of his huge vehicle. For me the only positive thing about this forced halt was that music from the CD player could be heard more clearly, though it continued to be accompanied by the windshield wipers' monotonous swishing back and forth.

 

 

After almost an hour´s waiting time, I ended up just in front of the obstructing queue of enormous trucks. Above me hovered a truck cabin of dark blue chrome, so high that I could not distinguish the driver. I assumed he could not see me either, but suddenly a several metres free passage opened up ahead of me. I assumed the driver had discovered my car and graciously left the road open to the stream of cars rushing along the highway. To demonstrate that I was on my way through the gap I blinked with the car's indicator light and had practically passed the truck when I discerned a screeching sound behind me. The left back door had apparently been hit. How bad could it be? Would I be able to continue my journey to the sunny south? Was our car crushed in the back? What should I do? What would I say to Rose who was waiting for me in Rome? Lightly I pressed the gas pedal. Well, the car was moving, the wheels were turning. I would be able to continue my journey.

 

I drove as close as I could to the road cones edging a gravel pit and surrounded by a cacophony of blaring horns I stepped out into the pouring rain. At the same time, the truck driver climbed down from his cabin. We met on the roadside while rainwater flushed over our shoes. In a not particularly unfriendly manner he shouted at me in German, explaining that as soon as an opportunity was provided I had to follow him to a parking lot a few kilometres ahead:

 

Dort werden wir alles aufklären! he screamed to drown out the rain and blaring horns. ”There we will arrange everything!”

 

 

Then he entered his huge truck. When the queue began to move he passed me and I followed his tail lights, feeling miserable squeezed as I was between huge, menacing trucks. After a quarter of an hour´s drive we ended up in a virtually deserted parking lot, in front of a combined café and supermarket. The rain had stopped. I went out to inspect the damage, which was not as bad as I had feared – a back door had been scratched, though considering the cost of repainting it was serious enough.

 

 

Further afield, the truck had stopped. The driver had stepped out and was busy calling the police over his mobile. When I came up to him he had just finished his call. He was a fairly young man and exceptionally friendly. ”That is an idiotic intersection” he noted and explained that my car was the third one he had driven into at the same place during the last six months. During all that time there had been no sign whatsoever of any activity by the roadblock. Almost daily, the driver had passed the same spot. He made an annoyed grimace and mumbled, as if he was talking to himself:

 

I failed to notice your car, it´s like that all the time. From my position it´s impossible to see a small passenger car when it is has come as close as yours.

 

With a deep sigh he turned to me:

 

Nevertheless, we are forced to go through the insurance procedures and thus we need the police. They always come late. It takes them more or less an hour to appear. So … you better wait in your car. There will soon be more rain.

 

 

Sitting in the car I watched the vast, deserted parking lot. Further afield, the chain smoking truck driver walked back and forth in front his large vehicle. A sense of unreality came over me. I remembered the title of a book written by Bengt Lewan, one of my university teachers in History of Literature – Främling i sin tid, A Stranger in His Time. There in Michendorf the title of that book was an apt description of how I felt – alienated and frustrated among monster trucks, cell phones, apps, podcasts and meaningless police reports. Trapped inside a scratched car on a virtually deserted parking lot in unknown Germany. I felt like the odd, old man I actually was, or as they say in Göinge, my part of Sweden – Helt å banan, totally off track.

 

In Lewan's essay we encounter various authors from the age of Romanticism. If I am not mistaken, Lewan wrote about continental literary giants like Byron, Stendahl, Heine, Hölderlin and Pushkin. Extra ordinary personalities who had ended up as stern critics of the prevalent mood of their time. An antagonism that made them search for ideals in times gone by – such as Classical Antiquity, the chivalry and piety of the Middle Ages, the simple life of an idealized peasant society, an alluring, sensual Orient, as well as several other dream worlds. Most of them wanted to change society in a radical direction. Several were actively promoting social justice, women's emancipation, liberation from oppressive regimes, free speech, and a host of other praiseworthy initiatives. Masterly writers who strived for an earnest collaboration with unfortunate social groups. However, they remained outsiders, doomed to end up feeling apart from any community. Strangers who claimed their right to be exceptions from the madding crowd, their right to be different. An egocentric attitude that negatively affected those who were close to them, and not the least themselves.

 

 

I could not remember if Lewan wrote about Carl Jonas Love Almqvist, a Swedish author who to me appears to be the prototype of a ”romantic hero”. An ingenious observer and brilliant writer, albeit somewhat aloof and lost when it came to practicalities. Almqvist mastered a great variety of literary styles. He believed that any writing had to be intimately apapted to its subject, in every detail reflecting the reality he intended to describe. The speech and behavior of the characters of a literary work had to be intimately related to their specific environment. This meant that an author had to take on different roles. Almqvist's huge production demonstrates how he chameleonically adapted his style and language in an earnest effort to capture expressions, feelings and moods of people acting within the framework of a carefully reconstructed environment.

 

Almqvist mixes high and low; peasant verbage and city slang with precocious salon conversation, fairy tales with detailed historical frescoes. Everything shifts and lives, filled with opposites and inexplicable events. In realistic depictions of contemporary society sublime terror can suddenly make its appearance, while pious religiosity mixes with blasphemy, darkness with light. Sharp and fierce irony joins naivity and popular piety. Almqvist depicts contemporray life and politics, as well as historical events, from different and often unexpected perspectives. He played with demonic attitudes and deeply felt religiosity, was both a reformer and a mystic. He became a priest, a journalist and admired school teacher, but he was also a servant of usurers and moved within shady circles. On top of all this, Almqvist was musically gifted, a composer and poet whose music and poetry was deeply rooted in a straightforward, folksy religioisity.

 

 

Almqvist believed that the pursuit of belonging to a community was a human faculty. He also assumed that every human being strived for justice and truth. Such ideas made him suffering from his own inability to become an accomplished, jovial fellow. While he tried to make a living as selfsufficient farmer and independent journalist he made both admiring friends and powerful enemies. His financial situation gradually became disastrous. Tormented by indebtedness, poverty, overwork, fear for his own and his family´s future and a deeply felt embitterment caused by constant quarrels with a host of irreconcilable enemies, the idealistic Almqvist ended up in the hands of unscrupulous usurers and was even forced to act as their bully and debt collector. By the middle of 1851, the notorious money lender Johan Jacob von Scheven accused Almqvist of stealing bonds from him and signing them under false name. When von Scheven discovered this and threatened to sue Almqvist, the famous author did according to von Scheven on no less than three occasions try to poison him with arsenic, on top of that von Scheven claimed that Almqvist owed him 18,000 Swedish crowns, which at that time was such a huge amount of money that Almqvist impossibly could have been able to pay them back.

 

 

Before being tried, Almqvist fled from Stockholm and traveled through Bremen and London to the United States, where he during fifteen years lived under different names and in various places, both in the north and south, barely able to make a living by giving lectures and occasionally selling an article or two. During his absence, Almqvist was convicted by Stockholm City Council and

 

as a fraudulent debtor sentenced to stand for two hours in a public square chained by the neck to a post by which his name and crime are advertised, after that exposure he will for three years be imprisioned within a penalty fortress.

Under such an imminent threat Almqvist was unable to return to Sweden. To secure a minimum living standard Almqvist did in Philadephia marry a 69-year-old owner of a boardinghouse. Since his Swedish wife was still alive Almqvist did thus make himself guilty of bigamy. Constantly studying and writing Almquist ended up in Bremen in Germany, where he in 1866 died alone and unknown under the title and name of Professor Karl Westermann.

 

 

Almqvist's writing is occasionally heavy reading, though just as often it is fluent and fascinating, sometimes sloppy and crowd-pleasing, but it can also be fresh, surprising and even thrilling. Over the years I have read only a few of his works, but what I have come across has generally remained in my memory. A few years ago, I read Jaktslottet, The Hunting Castle, where Almqvist created the setting for most of his stories, something he called Törnrosens bok, Book of the Briar Rose. Every evening in the Yellow Parlour of Sir Hugo Löwenstjerna's rural hunting castle a group of friends and relatives assembles to tell and listen to stories and lectures. Sir Hugo is a jovial, but somewhat abstracted, gentleman with an insatiable interest in everything imaginable. During cosy evenings by open fire- and candle light, stories are told by persons with different temperaments and storytelling abilities. Most prominent is Richard Furumo, a widely traveled gentleman farmer who lives not far from the hunting castle. Furumo is a knowledgeable and unpredictable, though not entirely trustworthy, storyteller.

 

Furumo surrounds himself with a slightly demonic aura. At the time, when Almqvist´s writing was very popular, readers tended to equate Furumo with Almqvist himself, though he assured that in the Furumo character he had emphasized just one aspect of himself, a number of his other qualities and opinions were spread among other personalities within in his vast literary output.

 

According to Almqvist the Book of the Briar Rose was his attempt to create an all-inclusive work of art, an intricate mosaic comprising all kinds of poetry, drama, epic, philosophy, music and contemporary criticism. Part of this assemblage was the novel The Queen´s Diadem, a somewhat strange fantasy weaved around the murder of Sweden´s glamorous 18th century king Gustav III, which later on became the theme of Verdi´s opera A Masked Ball. Almqvist´s presents a gallery of real and fictitious characters, among them the elusive androgyn Tintomara, who like other remarkable fictional characters seems to be endowed with a life of her/his own both within and outside the story's framework.

 

An androgyn? Certainly a creature finding itself and remaining within a border area. It is said that gender has to do with roles. You are generally male or female and your life becomes defined by male or female roles. However, an androgyn is neither male nor female, but something in between. A threshold creature enclosed by her/his liminal existence.

 

At Raststätte Michendorf Nord's parking lot I found myself in a Limbo, a world in between. While waiting for the police I had been forced to make an unwelcome stop on my journey between Berlin and Rome. I didn't belong there. A stranger in my time. It was probably one of the reasons to why my thoughts drifted towards the romantic hero and ended up with Jonas Love Almqvist. Another reason was that in the door compartment next to the driver's seat I kept a pocketbook - Almqvist's Free Fantasies: The Palace, Arminta May, It is Acceptable, a selection of stories from the Book of the Briar Rose. I was already familar with Det går an [It is Acceptable], since that short novel was part of the compulsory reading for Swedish high schools. I do not know if it still is, but as a teacher in Swedish language and literature I had several times scrutinized that particular novel together with my students. That was the reason to why instead chose to read The Palace, while being confined to the car during a new shower of rain. The truck driver had been right – it took quite some time before the police arrived and thus I was grateful for having been absorbed by Almqvist's strange story, finishing it at the same moment as the police showed up.

 

 

 

Richard Furumo has ended up in an English port, which also is some kind of spa, with large parks and affable people. Alone and quite satisfied with himself and his surroundings, Furumo spends most of his time strolling in the parks and watching life go by. He is surprised at how kindly beggars and tramps are treated, they are often bestowed with generous alms and rarely chased away. During his evening walks Furumo becomes aware that exactly eight o´clock a carriage comes to a halt in front of the main entrance to the city´s biggest park. One or two passengers are helped out of it while new ones are politely welcomed. Most of those using this particular service seem to be destitute. After several hours of absence, the carriage returns and those who step out of generally look confused, exhausted, or relieved. It seems that no one is willing to repeat the journey, there are always new passengers. Richard Furumo's curiosity is aroused even further when he finds that in his hotel there is an office handing out tickets for the carriage ride. No payment is required, on the contrary is any person who receives a ticket paid a guinea.

 

At eight o'clock the same evening as Furumo received his ticket, he awaits the carriage. A taciturn and polite servant shows him into the comfortable and spacious equipage, he closes the door after his passenger and the vehicle is set in motion. Curtains conceals the view, but an oil lamp spreads light and an exotic fragrance. Oddly enough, a thick curtain is placed right in front of Furumo, separating him from the opposite seat. During the journey, curiosity overwhelms him. Furumo grabs the drapery and tries to part it only to his horror finding that his hands have become imprisoned by a pair of invisible, mechanical claws. In this way, he is held captive for a long time before the grip of his hands losens up and he is dropped off by the park entrance where he previously had entered the carriage.

 

 

Furumo does not give up. The following evening he is back inside the carriage, this time he finds by his side a beautiful, but motionless lady. Furumo politely addresses her, though she does not answer him:

 

in my neighbor's strange look I could discern neither disdain, nor benevolence, no chill, no heat. In it I could not find anything that might be interpreted as a danger, but its steady fixation could easily drive its object out of its composure. I began to assume that I by my side did not have a living being, but a painted, with supreme skill manufactured statue.

 

However, unexpectedly the extraordinarily beautiful woman raises her right hand to sweep away a raven black tress that had fallen across her cheek, after the gesture she became just as immobile as before. Furumo leans forward and succeeds in catching her gaze:

 

the pupils turned out to be quite small, but twinkling like garnet stones, or better said, like dark amethysts, because her dark glance appeared to contain something violet. A pulsing alternation between enlargement and contraction was not fast, but appeared with a strange regularity making the very beautiful look, that actually was amazing, impossible to endure.

 

When the unknown, alluring lady, after a painfully long and tense silence, almost imperceptibly parts her lips as if she is about to tell her fellow traveler something and thereby reveals ”the tip of a beguiling tongue”. However, she does not emit the slightest sound. Furumo can no longer control himself and exclaims in desperation:

 

- For heaven's sake, what am I to believe? Who are you? What do you want? Can I be of any assistance ...

 

Immediately a heavy, black drapery falls down between the two passengers and shortly thereafter Furumo is brusquly thrown out of the carriage. However, he stubbornly returns for a third ride in the mysterious equipage and he does once again find himself in the company of a beautiful woman. She is very similar to Furumo´s previous travel companion, though she is not the same person. This time, however, the lady addresses her fellow passenger in an unknown language:

 

Acampapixi menetekel ubarsinto?

 

Furumo recalls similar words he had read in the Bible, mene tekel ufarsin and quotes them to the lady who in response unleashes a stream of incomprehensible words. Furumo finds them entirely unintelligible, but at a whim he utters a courtesy phrase he invents without thinking about it: “Gramasch, garamascho!” The attractive lady answers in English: “Ha! Ha! Ha! Marvelous! You're the right one. Follow me!”

 

 

The carriage has come to a halt in front of a palace. The strange lady grabs Furumo by the arm and brings him in through the gates, but suddenly she disappears, leaving behind a confused but ever-curious Furumo who begin to wander through large, magnificently ornated, but abandoned halls until he enters a room which walls and ceilings are adorned with large mirrors, marble and lacquer works. Most of the huge room is occupied by a swimming pool over which hangs a gigantic chandelier from which thousands of prisms reflect the light of hundreds of candles, throwing it towards the turquoise, transparent water, as well as the mirrors, marble and guilded stucco covering the walls.

 

 

A ripple on the pool´s surface makes Furumo detect a shadowy figure that disappears by the far end of the pool, where he glimpses an opening under the water. Confused, Furumo looks around and finds a door in which a key is inserted, he rushes over there and turns the key, thus making the huge chandelier fall into the pool:

 

hundreds of candles, half extinguished, half shimmering, floated upon the water, while several of them had been thrown against walls and mirrors, broken to pieces, spreading igniting sparks all over the room, sizzling and jumping around in hitherto dark corners turning the entire bathroom into a firework nonpareille.

 

Furumo flees from the catastrophe and after wandering around among immense halls and long corridors he reaches the core of the palace where he finds its owner, an old man, and his two daughters. Here does Almqvist, in my opinion, make the fatal mistake of revealing the nationality of his host, which to some extent destroys the mysterious atmosphere of the entire tale, though he still manages to maintain most of it until the entire palace through the disaster in the pool room makes the entire building going up in flames, while Furumo as the sole survivor succeeds in escaping the burning inferno.

 

 

Furumo's lonely stroll through the enchanted palace made me think of Aleksandr Surukov´s The Russian Ark where the camera in a single dolly shot leads us through room after room in Saint Petersburg's Winter Palace, while an unknown narrator who has told us he is a ghost brings us to meetings with real and fictitious people and make us witness scenes from bygone eras. Such dreamlike passages through empty or populated corridors and spacious halls within a lavishly ornated palace/hotel accompanied by the voice of an unidentified narrator is also present in Alan Resnais's equally mysterious Last Year in Marienbad from 1961.

 

A few months ago we invited some friends home for dinner and they brought with them another guest we had not met before. It was an elderly and lively gentleman who told us about a movie he could not forget, which imagery had become etched into his brain. That movie was Last Year in Marienbad. I laughed and said it was one of the most incomprehensible and boring films I had ever seen. My opinion was based on the fact that I and my good friend Claes sometime the early seventies in midst of our youthful arrogance had taken over the chairmanship of Hässleholm´s Filmstudio and could thereby from The Swedish Film Institute order movies we assumed could be exciting. On Sundays, our movie choices were shown at the Metropol Cinema, which was owned by the father of one of Claes's friends. Somewhere, maybe from my father, I had learned that Last Year in Marienbad was a movie that had to be seen. However, when we presented it in an initially almost crowded cinema it was soon abandoned. One by one the moviegoers left the premises, some of them muttering that it was the most boring misery they had ever seen. When the movie ended it was basically just me and Claes who were left in the cinema. An angered Claes told me that it was because of my bad judgement that we had rented a completely incomprehensible French movie, that I thus had made a fool of both of us and that people in our small town would not trust our movie choices anymore and probably would terminate their membership in Hässleholms Filmstudio.

 

After my prejudical outburst at the dinner in our home I at once felt quite ashamed, regretting what I had said and hoping that our guest did not feel offended. Not long after the incident I found an almost free DVD with Last Year in Marienbad in a magazine that in our neighborhood sells used stuff, mostly junk. After watching the film after more than forty years, I have to admit that either I or the film has matured – this time it came across as a masterpiece. Watching it turned into a uniquely aesthetic/visual experience. It excuded a dream's inner logic and strange displacements, where each image/scene appeared as the result of meticulous craftsmanship. The pictures emerged with a razor-sharp black-and-white sharpness, where light and shadows interacted with dolly shots, deep focus, constantly changing angles, close-ups, slow panning, repetitions and sudden cuts. 

 

 

As in a dream, the surroundings of a scene played out inside the same room could almost unnoticed change place and looks; a mirror turned into a framed panting, a black dress became white, people changed places without moving, or remained in exactly the same position outdoors as they had in a preceeding indoor scene. With small, ever-changing variations, similar scenes were repeated time and time again. The actors said their lines not as if they were talking to each other, but to someone outside of the picture, people finding themselves inside or even outside the room. We all become observers, both moviegoers and actors, as in a dream we are all unable to control the course of events. We enter into another person, witnessing a difficult-to-understand, confusing mix of memory flashes and longer passing moments. We are forced to perceive the world through an unknown narrator's far from reliable viewpoint, incompatible memory images that do not correspond to any logic, or even comprehensible course of events.

 

Writing about Last Year in Marienbad makes me remember another unexpected mentioning of that odd film. While studing at Lund University I did for several years live in a student corridor where I became a good friend with a Peruvian, Felipe Zapata Avalos. We used to sit and talk in the common kitchen during evenings and nights. For some reason, Felipe who had lived some years in Paris, told me about his fascination with Last Year in Marienbad, not least because the script had been written by Alain Robbe-Grillet. This intrigued me. One or two years before I was talking to Felipe I had written a novel, which by a reviewer had been dismissed with the statement that my book was ”totally incomprehensible” and that ”the only good thing about Lundius's novel is that it has only one hundred pages”, he added that it appeared as if I had been inspired by Robbe-Grillet. I had actually never read a word by that author. When I told Felipe about the nasty review he laughed and told me that Robbe-Grillet had written the screenplay for Resnais's film and that this famous representative of Le noveau roman had been inspired by a novel that like mine only had a hundred pages - La invención de Morel, written by Jorge Luis Borges´s good friend Adolfo Bioy Casares. Felipe told me that this novel told a story about an alienated man, who within an unfamilar and utterly strange environment tried to make contact with an inaccessible woman, this was strangely enough also part of the ”plot” in my novel. I became intrigued, but at that time I did not know any Spanish and therefore, to my great disappointment, I could not read the novel Felipe presented me with.

 

 

Only now I have come across Morel's Invention and it was probably after reading it that I finally came to appreciate Last Year in Marienbad. Bioy Casares´s novel was written in 1940 and the Venezuelan protagonist is a political refugee who after committing some kind of terrorist act in his home country and has thus become a wanted criminal all over the world. An Italian carpet seller in Calcutta befriends the narrator (it is his diary Bioy Casares pretends to edit) and tells him that the only place where he can probably be sure of not being persecuted is the island of Villings, believed to be part of the Tuvalu Archipelago in the Pacific, although even that is uncertain. According to the Italian, no one dares to approach the island since it is believed to be haunted by a strange form of a highly contagious plague. An affliction that consumes its victims outside in, as if they had been flushed by an acid that slowly corrodes them. Nevertheless, the unnamed narrator sees no other solution to his horrible predicament than assuming that the stories about the plague is an urban legend and decides to find a safe haven there. He manages to get the members of a crime syndicate to bring him to the vicinity of the island, where they put him in a boat which he rows ashore.

 

On a vast table-land the narrator finds a large, modern building with several floors, a chapel and a swimming pool. The main building turns out to be some kind of hotel with several rooms, meeting halls, a luxury restaurant, a vast kitchen and a well-stocked library. There are several basement floors on top of each other and in a towerlike annex, with inner walls painted in a dazzling turqoise colour, the narrator finds an assortment of sophisticated machinery. He manages to get one of them in working order and it turns out to be a dynamo generating electricity for the empty buildings.

 

 

At first, the narrator enjoys a quite existence in the andandoned ”hotel”, where he finds canned food. His loneliness is bearable, especially as he finds time for thinking about and planning the books he is about to write. One of them seems to have a content that remains up-to-date. He intends to describe how human beings

 

violate the sanctity of forests and deserts; I intend to show that the world is an implacable hell for fugitives, that its efficient police forces, its documents, newspapers, radio broadcasts, and border patrols have made every error of justice irreparable.

 

However, one day the refugee finds that unknown to a him a boat has apparently arrived at the island and the hotel is suddenly populated by chic, youthful and wealthy visitors, dressed in a fashion that was modern fifteen years earlier. They stroll discreetly through the halls, occupy the rooms, dancing, drinking, playing tennis, relaxing by and swimming in the pool and listen to music – Tea for Two and Valencia are played over and over again. The confused refugee fears he will be discovered and handed over to the authorities and escapes from the heights where the hotel is located, hiding himself in the surrounding marshes, where he suffers dampness, mosquitoes and starvation.

 

 

As unexpected as they appeared, the fashionable hotel guests disappear and the stylish buildings obtain the same worn-out character as before, when the jungle had invaded them with vegetation and all kinds of creeps and vermin. Morel's descriptions of the abandoned place made me think of the dilapidated hotel on the tropical Ping Island in Wes Anderson's peculiar and, in my opinion, probably underestimated Life Aquatic with Steve Zissou.

 

 

However, the same hotel guests return and the narrator inevitably falls in love with the ever-elusive Faustine, who, like other guests, completely ignores him. Bioy Cacares provided an intricate solution to the enigma of the recurring guests, which is strange but neverthless prohetic and thought-provoking for a time like ours, when illusions, fake news, conspiracy theories and other counterfeits are becoming reality and we increasingly are governed by an imaginary world – The Cyber World, which often appears as being far more real than an increasingly uncontrollable and alienating everyday life.

 

In the parking lot outside Mittenbach I discovered how old I had become. How I while the present times become increasingly unimaginable have ended up living among diffuse and far from reliable memories. I am becoming a stranger in my time. The police showed up, there was a lot of paperwork that as expected did not result in anything. When I arrived in Rome the insurance paid nothing and repairing the scratched door became quite expensive.

 

 

Almqvist, Carl Johan (1992) The Queen´s Diadem. Eastbourne: Gardners Books. Casares, Adolfo Bioy (2003) The Invention of Morel. New York: New York Review Books. Romberg, Bertil (1977) Carl Jonas Love Almqvist. New York: Twayne Publishers

 

10/17/2019 12:28

Den åttonde maj i år körde jag ensam i hällregn genom Tyskland. En mardröm – de stora motorvägar som skär genom Tyskland och Italien är numera tillkorkade av till synes oändliga rader med monstruösa långtradare, dessutom stoppas den annars så vådligt fortkörande trafikströmmen gång på gång upp av i allmänhet obegripliga vägarbeten. Blinkande varningsljus, vägkoner och underliga arbetsfordon dyker upp i regndimman.

 

 

Där Autobahn Nummer 10 möter Strassenbahn 2 någon mil väster om Michendorf och fyra mil söder om Berlin hejdades personbilarna av en kilometerlång kö med lastbilar. En efter en släpptes bilarna förbi genom trafikluckor som skapats när någon omtänksam långtradarchaufför förbarmat sig över de alltmer förtvivlade personbilsförarna. För min del var det enda positiva med det ennerverande stillaståendet att musiken från CDspelaren hördes tydligare, fast den var dock fortsatt ackompanjerad av vindrutetorkarnas enformiga swischande.

 

 

Efter en halvtimme nådde jag fram strax intill den hindrande långtradarkön. Framför mig reste sig en förarhytt av mörkblå krom, så hög att jag inte kunde urskilja föraren. Jag antog att han inte heller kunde se mig, men så öppnade sig en flera meter fri passage framför mig. Mot all förmodan hade föraren möjligen upptäckt mig och lämnat en vägsträcka öppen in mot motorvägens förbiilande bilström. För att visa att jag var på väg in genom mellanrummet blinkade jag med bilens vänstra körriktningslampa. Jag hade så gott som passerat då jag hörde ett skrapande ljud bakom mig. Vänstra bakdörren hade blivit påkörd! Hur illa kunde det vara? Skulle jag kunna fortsätta min färd till solen i söder? Var bakdelen på vår Lexus nu ohjälpligt tillknycklad? Vad skulle jag ta mig till? Vad skulle jag säga till Rose som väntade i Rom? Jag tryckte lätt på gasen. Jo, bilen rörde sig, hjulen roterade. Av allt att döma skulle jag kuna fortsätta färden.

 

Jag körde så nära jag kunde intill vägkonerna som kantade en grusgrop på höger sida och omgiven av en kakafoni av signalhorn klev jag ut i ösregnet. Samtidigt klättrade långtradarchauffören ner ur sin förarhytt. Vi möttes på vägrenen, alltmedan regnvatten forsade över våra skor. På tyska ropade han åt mig, inte speciellt ovänligt, att så fort tillfälle gavs skulle jag följa honom in på en rastplats några kilometer längre fram.

 

Dort werden wir alles aufklären! skrek han för att överrösta regnet och de vrålande signalhornen. ”Där skall vi ordna allt!”

 

 

Sedan äntrade han sin väldiga lastbil. Då långtradarkön åter börjat röra sig körde han om mig och jag följde baklyktorna, ytterst beklämd och hjälplöst inträngd mellan hotande lastfordon. Efter en kvart körde vi in på en så gott som öde parkeringsplats framför ett kombinerat kafé och supermarket. Regnet upphörde. Jag gick ut för att inspektera skadan, den var inte så illa som jag befarat, en skrapa vid ena bakdörren, men med tanke på vad det kostar att omlackera en bil var det allvarligt nog.

 

 

Längre bort hade långtradaren stannat, chauffören hade klivit ur och var i färd med att ringa polisen. Just då han avslutat samtalet kom jag fram till honom. Det vare en tämligen ung man och han var ovanligt vänlig. ”Det där är en hopplös korsning”, konstaterade han. Vår bil var under ett halvårs tid den tredje han kört in i på samma ställe. De kom ingenstans med vägarbetet. Han passerade samma plats en gång om dagen, köerna var oförändrat oändliga. Chauffören gjorde en irriterad grimas och konstaterade, nästan som om han talat med sig själv:

 

– Jag såg dig inte. Så är det varje gång. Det är omöjligt att uppifrån hytten se en personbil som kommit så pass nära som din.

 

Med en suck vände han sig till mig:

 

Men, men, vi måste gå igenom försäkringsrutinerna och då behöver vi polisen. Det dröjer. Du sollst sehen dass es mehr als eine Stunde dauern wird. Vänta du i bilen, det kommer snart mer regn.

 

 

Medan jag satt i bilen blickade jag ut över den vidsträckta, öde parkeringsplatsen. Längre bort vankade den rökande lastbilscahuffören av och an bredvid sitt stora fordon. En känsla av overklighet infann sig. Mindes titeln på en bok som skrevs av Bengt Lewan, en av mina lärare i litteraturhistoria – Främling i sin tid. Just så kände jag mig där i Michendorf – alienerad och frustrerad bland långtradare, mobiltelefoner, appar, poddar och meningslösa polisrapporter. Innesluten i en skrapad bil på en så gott som öde parkeringsplats i ett okänt Tyskland var jag gammal vorden, eller som man säger i Göinge: ”Helt å banan”.

 

I Lewans studie möter vi en mängd med eller mindre särpräglade författare från Romantikens tidsålder. Om jag inte minns fel rörde det sig om kontinentala storheter som Byron, Stendahl, Heine, Hölderlin och Pusjkin. Originella personligheter som hamnat i ett kritiskt motsatsförhållande till sin samtid. En antagonism som fick dem att söka ideal i sådant som varit – som Antiken, ett idealiserat bondesamhälle, Gotiken eller en mängd andra drömda världar. De flesta av dem ville förändra samhället i radikal riktning. Flera verkade aktivt för social rättvisa, kvinnoemancipation, frigörelse från förtryckarregimer, det fria ordet, samt en mängd andra berömliga initiativ. Mästerliga skribenter som strävade efter att göra gemensam sak med opriviligierade samhällsgrupper. Dock stod de utanför gemenskapen. Särlingar som hävdade sin egenart, sin rätt att vara annorlunda. En egocentrerad inställning som drabbade dem som stod dem nära och inte minst dem själva.

 

 

Mindes inte om Lewan även skrev om Carl Jonas Love Almqvist, en författare som för mig framstår om urtypen för den ”romantiske hjälten”. En genial särling, spränglärd mångsysslare och lysande skribent, om än tafatt och något bortkommen då det gällde praktiska göromål. Almqvist behärskade en mängd litterära stilarter. Han ansåg att stilen i allt som skrevs borde anpassas till ämnet, den borde i varje detalj spegla den verklighet som skildras. Gestalternas tal och uppträdande skall placeras i ett intimt förhållande till den specifika miljö där de rör sig. Detta betydde att författaren får ikläda sig olika roller. Almqvists väldiga produktion visar hur han kameleontiskt anpassade sin stil och sitt språk för att därigenom fånga uttryckssätt, känslor och stämningar i samklang med en noggrant skildrad miljöbeskrivning.

 

Hos Almqvist blandas högt och lågt; allmogeskildringar med salongskonversationer, sagor och historiska fresker. Allt skiftar och lever, fylls med motsatser och oförklarliga händelser. I realistiska samtidsskildringar kan sublima skräckstämningar dyka upp, religion blandas med blasfemi, mörker med ljus. Skarpt ironiskt och vasst, men samtidigt troskyldigt och ärligt skildrar Almqvist såväl sin samtid som historiska händelseförlopp och ofta sker det utifrån olika synvinklar. Han lekte med demoni och en djupt känd religiositet, var såväl praktiker som mystiker; blev präst, journalist och beundrad lärare, men också hantlangare åt procentare. Dessutom var Almqvist musikalisk, en tonsättare och poet som i musik och lyrik vurmade för naiv genklang och öppenhet.

 

 

Almqvist trodde på människan och ville främja hennes strävan efter gemenskap, rättvisa och sanning, något som inte hindrade honom från att plågas av en oförmåga att handskas med mänskliga relationer. Han skaffade sig beundrande vänner och mäktiga fiender. Försökte leva som bonde och journalist, men hans emellanåt oslipade personlighet låg honom i fatet och hans ekonomiska situation blev slutligen katastrofal. Pinad av skuldsättning, fattigdom, överansträngning, framtidsoro och en förbittrad kamp mot en mängd oförsonliga fiender hamnade den idealistiske Almqvist i händerna på skrupellösa procentare och tvingades till och med att arbeta som deras bulvan och indrivare. Vid mitten av 1851 anklagade procentaren Johan Jacob von Scheven Almqvist för att från honom ha stulit skuldsedlar som han sedan signerat med falskt namn. Då von Scheven upptäckt detta och hotat stämma Almqvist hade denne enligt procentaren vid inte mindre än tre tillfällen försökt förgifta honom med arsenik, ovanpå detta påstod von Scheven att Almqvist var skyldig honom 18 000 kronor, på den tiden ett väldigt penningbelopp som Almqvist omöjligt skulle ha kunnat betala tillbaka.

 

 

Innan han ställdes inför rätta flydde Almqvist 1851 från Stockholm och for över Bremen och London till USA, där han under olika namn levde på skilda platser i norr och söder. Med bristande framgång försökte han under femton år försörja sig genom lektioner och skriftställeri. Under sin frånvaro dömdes Almqvist av Stockholms Rådhus att

 

såsom bedräglig gäldenär att stå två timmar i halsjärn å allmänt torg, varefter hans namn skulle å påle uppspikas och han därefter under tre år å fästning hållas.

 

Under ett sådant överhängande hot kunde Almqvist inte återvända till Sverige. För att klara livhanken gifte han sig i Philadephia med en 69-årig pensionatsvärdinna, eftersom hans svenska hustru fortfarande var i livet gjorde hans sig därigenom skyldig till bigami. Oavbrutet studerande och skrivande hamnade Almquist slutligen i Bremen, där han 1866 ensam och okänd dog under titeln och namnet “Professor Karl Westermann”.

 

 

Almqvists skriftliga eftermäle är svåröverblickbart, ömsom fascinerande, ömsom slarvigt och publikfriande och emellanåt ytterst tålamodskrävanade. Genom åren har jag enbart fått i mig ett fåtal av hans verk, men det jag läst har ofta stannat i minnet. För några år sedan läste jag Jaktslottet där Almqvist skapat ramen kring flertalet av sina berättelser, något han kallade för Törnrosens Bok. Varje kväll framförs I Den Gula Salongen i Herr Hugo Löwenstjernas lantliga jaktslott berättelser och föredrag. Herr Hugo är en gemytlig, men något tankspridd hedersman med ett omättligt intresse för allt som tänkas kan. Under berättarkvällarna samlas kring honom släktingar och vänner med olika temperament och egenskaper. Mest framträdande är Richard Furumo, en vittberest blanding av herreman och bonde som bor inte så långt från jaktslottet. Furumo är en kunnig och oförutsägbar berättare, men det är inte lätt att bedöma sanningshalten i hans ofta mystiska historier.

 

Furumo försöker skapa en lätt demonisk aura kring sig själv. Samtidens läsare ville gärna likställa Furumo med Almqvist, men denne påpekade att han genom Furumo enbart återskapat en aspekt av sig själv, en mängd av sina andra egenskaper och åsikter hade Almqvist spritt bland det stora verkets övriga gestalter. Törnrosens Bok var enligt Almqvist ett försök att skapa ett romantiskt allkonstverk, en berättelsemosaik innefattande allsköns lyrik, dramatik, epik, filosofi, musik och samtidskritik. I anrättningen fanns exempelvis Drottningens Juvelsmycke, en något underlig fantasi kring mordet på Gustav III, med ett galleri av verkliga och uppdiktade personligheter, inte minst den undflyende androgynen Tintomara, som likt andra märkliga romanfigurer tycks ha fått ett eget liv både inom och utom berättelsens ramverk.

 

 

En androgyn? Förvisso en varelse som är och förblir inom ett gränsområde. Det sägs att genus har med roller att göra. Du är i allmänhet man eller kvinna, men du spelar samtidigt en könsroll – som man eller kvinna. En androgyn är varken det ena eller det andra. En tröskelvarelse i en liminal värld.

 

Raststätte Michendorf Nord´s parkeringplats befann sig även jag i ett Limbo, en värld mitt emellan. I väntan på polisen tvingades jag att ensam i vår bil göra ett ovälkommet uppehåll på färden mellan Berlin och Rom. Jag hörde inte hemma där. En främling i min tid. Det var väl en av orsakerna till att mina tankar drev iväg mot den romantiske hjälten – till Jonas Love Almqvist. En annan anledning var givetvis att jag i dörrfacket på förarplatsens vänstersida hade en pocketbok – Almqvists Fria Fantasier: Palatset, Arminta May, Det går an, ett urval berättelser från Törnrosens bok. Det går an var jag välbekant med, den ingick i gymnasieskolans obligatoriska läsning. Jag vet inte om den fortfarande gör det, men som svensklärare hade jag flera gånger tröskat igenom den med mina elever. Istället läste jag Palatset. Lastbilschaffören hade haft rätt, det dröjde innan poliserna kom och därför var jag tacksam över att under en mer än timslång väntan kunna kliva in i Almqvists korta berättelse. Då polisen äntligen dök upp hade jag läst ut den.

 

 

Richard Furumo har hamnat i engelsk hamnstad, med stora parker och artiga männsikor. Ensam och väl tillfreds med sig själv och sin omgivning ägnar han det mesta av sin tid åt att promenera i parkerna och betrakta folklivet. Han förvånas över hur väl tiggare och andra trashankar behandlas, de får ofta allmosor och jagas sällan bort. Under sina kvällspromenader lägger Furumo märke till hur en droska vid samma tidpunkt stannar vid en park och hur välklädda tjänare hjälper tidigare passagerare ur vagnen, alltmedan de artigt välkomnar nya. De flesta av de som använder sig av dessa tjänster är gamlingar och trashankar. Efter flera timmars bortvaro återvänder droskan och de som då stiger ur ser i allmänhet förvirrade och medtagna ut. De är aldrig desamma. Richard Furumos nyfikenhet fördjupas då han på sitt hotell finner ett kontor där biljetter för droskfärden delas ut, man kräver ingen betalning men den som anförskaffar sig en biljett ersätts med en guinea.

 

Klockan åtta samma kväll som Furumo fått en biljett inväntar han droskan. En tigande men artig bejänt visar honom in i den bekväma och rymliga vagnen, han stänger dörren efter sin passagerare och ekipaget sätter sig i rörelse. Gardiner döljer utsikten, men en tänd oljelampa sprider ljus och vällukt. Märkligt nog har Furumo rakt framför sig ett tjockt förhänge som skiljer honom från det motsatta sätet. Under färden blir nyfikenheten honom övermäktig. Furumo griper tag om draperiet för att föra det åt sidan, enbart för att till sin förskräckelse finna att hans händer fängslas av ett par för honom osynliga, mekaniska gripklor. På så vis sitter han under en längre tid fången innan greppet om hans händer lossas och han burdust avlevereras vid parken där han tidigare stigit in i droskan.

 

 

Furumo ger sig dock inte. Följande kväll sitter han åter inne i vagnen, denna gång finns vid hans sida en vacker, men orörlig dam. Furumo tilltalar henne artigt, men hon svarar honom inte:

 

i min grannes stående ögonkast låg visserligen lika litet hat som välvilja, lika litet köld som värma; det såg icke egentligen ut som en fara, men det var en fixation, som kunde bringa sitt föremål ur all fattning. Jag började ana, att jag vid sidan ej hade en levande varelse, utan en målad, men en med högsta konst gjord staty.

 

Oväntat höjer dock den överjordiskt vackra kvinna sin högra hand för att lyfta tillbaka en korpsvart lock som fallit ner över hennes kind, strax därefter blir hon sittande lika orörlig som förut. Furumo lyckas dock fånga hennes blick:

 

pupillerna visade sig ganska små, men tindrande som granatstenar, eller, bättre sagt, som mörka ametister, ty dessa ögonblick fingo de något violett i färgen. Denna omväxling mellan förstoring och sammandragning gick icke hastigt, men var ungefär liktydigt varje gång; och i den senare formen vart den annars i sig själv sköna blicken omöjlig att uthärda.

 

Då den okända, lockande damen efter en plågsamt lång och spänd tystnad öppnar och nästan omärkligt rör läpparna som om hon stod i begrepp att tilltala Furumo och därvid också visar “spetsen av den finaste tunga”, men likväl inte får fram ett ljud kan Furumo inte längre behärska sig och utropar med förtvivlad stämma

 

– För himmelens skull, vad skall jag tro? vem är ni? vad vill ni? kan jag bistå …

 

Omedelbart faller ett tungt, svart draperi ner mellan droskans båda passagerare och strax därefter förs Furumo bryskt ur vagnen. En tredje kväll återvänder han likväl envetet till droskan, även denna gång får han sällskap av en vacker kvinna. Hon är mycket lik hans tidigare resesällskap, men likväl inte samma person. Denna gång tilltalar damen dock på eget bevåg Furumo på ett okänt tungomål

 

– Acampapixi menetekel ubarsinto?

 

Furumo drar sig till minnes några bibelord mene tekel ufarsin och yttrar dem till damen som till svar släpper loss en strid ström av obegripliga ord. Furumo är helt oförstående, men får infallet att yttra en fullkomligt påhittad artighetsfras: “Gramasch, garamascho!”, varvid den vackra damen svarar på på engelska: “Ha! Ha! Ha! Förträffligt! Du är den rätte. 

Kom!”

 

 

Droskan har stannat framför ett palats. Den märkliga damen tar Furumo under armen och för honom in genom portarna, men plötsligt är hon försvunnen och den konfunderade men ständigt lika nyfikne Furumo vandrar ensam genom vidsträckta praktfullt utsmyckade, men övergivna salar tills han kommer in i ett rum vars väggar och tak är klädda med stora speglar, marmor och lackarbeten. Det mesta av den väldiga salen upptas av en simbassäng över vilken det hänger en gigantisk ljuskrona vars sken genom tusentals prismor återkastas från det turkosblå vattnet och väggarnas speglar och marmor.

 

 

En krusning på vattenytan gör att Furumo under den skymtar en skugggestalt som försvinner vid bassängens bortre kant där det tydligen finns en öppning under vattnet. Förbryllad ser han sig kring och finner då en dörr i vilken det sitter en nyckel instucken. Furumo vrider om nyckeln något som får den väldiga ljuskronan att falla ner i  bassängen

 

de tusen lamporna, till hälften slocknade, till hälften glimmande, summo omkring i vattnet: en stor del av dem hade likväl flugit bort mot väggarna, slogo gnistrande mot speglarne, och hoppade omkring i flere skumma vrår [och] förvandlade hela badrummet till ett fyrverkeri nonpareille,

 

Furumo flyr ödelägglesen och efter att ha irrat kring bland ytterligare salar och korridorer når han palatsets innersta och finner där dess ägare, en gammal man och hans två döttrar. Här gör Almqvist ett enligt mig ödesdigert misstag genom att avslöja värdarnas nationalitet, något som i viss mån förtar den mystiska stämning som han likväl I stort sett lyckas vidmakthålla tills dess hela palatset genom katastrofen i simhallen brinner ner och Furumo lyckas som den ende överlevande ta sig ur det brinnande infernot.

 

 

Furumos vandringar genom genom palatset kom mig att tänka på Aleksandr Surukovs Den ryska arken där kameran i en enda lång tagning för oss genom rum efter rum i Sankt Petersburgs Vinterpalats alltmedan en okänd berättare förklarar att han är ett spöke alltmedan han för oss till möten med verkliga och fiktiva personer från olika tidsperioder. Drömlika åkningar genom tomma eller befolkade salonger i ett överdådigt smyckat palats/hotell ackompanjerade av rösten från en oidentifierad berättare förkommer också i Alan Renais märkliga I fjol i Marienbad från 1961.

 

För några månader sedan bjöd vi hem några vänner på middag och de hade då med sig en gäst som jag inte träffat tidigare. En äldre och mycket livlig herre som berättade att en film han aldrig glömmer, vars bilder etsat sig fast i huvudet på honom, var I fjol i Marienbad. Jag skrattade och påstod att det var en av de mest obegripliga och tråkigaste filmer jag någonsin sett. Yttrandet grundade sig på att jag och min gode vän Claes i början av sjuttiotalet i ungdomligt övermod hade tagit på oss ordförandeskapet för Hässleholms Filmstudio och därigenom från Svenska Filminstitutet kunde beställa in filmer som vi trodde kunde vara spännande. På söndagarna visades våra filmval på Metropolbiografen som ägdes av fadern till en av Claes goda vänner. Någonstans, kanske från min far, hade jag hört att I fjol i Marienbad skulle vara en “fantastisk film”, men då vi visade den för en till en början nästan fullsatt biografpublik började den största delen av biobesökarna en efter en loma av, irriterat muttrande att det var det tråkigaste elände de sett. Till slut satt i stort sett enbart jag och Claes kvar i salongen, rörande överens om att det hade varit ett misstag att hyra in den där obegripliga, franska filmen och att folk inte längre kunde lita på vårt omdöme. En del skulle säkert säga upp sitt medlemsskap i Hässleholms Filmstudio.

 

 

Efter mitt förflugna middagsyttrande skämdes jag över att jag möjligen hade sårat vår gästs känslor och då jag i ett magasin som säljer begagnat skräp här i närheten hittade en så gott som gratis DVD med I fjol Mareinbad köpte jag den. Nu måste jag erkänna att antingen har jag eller filmen mognat, för mig framstår den nämligen som ett mästerverk. Att se den blev till en estetisk/visuell erfarenhet, präglad av en dröms inre logik och märkliga förskjutningar där varje bild/scen blir till ett minutiöst uppbyggt konstverk, skapat med knivskarp svart/vit skärpa, där ljus och skuggor samverkar med långa åkningar, djupfokus, skiftande vinklar, närbilder och långsamma panoreringar, upprepningar och plötsliga klipp. Som i en dröm kan omgivningen i en scen utspelad i samma rum ändra karaktär; en spegel blir till en tavla, en svart klänning blir vit, personerna ändrar position, eller förblir i exakt samma ställning då händelserna skiftar från att ha utspelat sig inomhus och sedan utan förvarning äger rum utomhus. Med små, ständigt skiftande förändringar upprepas liknande scener gång på gång. Skådespelarna säger sina repliker inte som om de talade med varandra utan till någon som befinner sig bortom bilden, innanför eller utanför rummet. Vi blir alla betraktare och som i en dröm är vi oförmögna att kontrollera händelseförloppet. Utifrån en annan människas inre bevittnar vi en svårbegriplig, förvirrande blanding av korta scener eller förbiflackande ögonblick. Vi fås att betrakta världen genom berättarens långt ifrån tillförlitliga synvinklar, oförenliga minnesbilder som inte står i överenstämmese till något logiskt, eller ens begripligt händelsförlopp.

 

 

Likt en dröm formas filmen till en illustration av minnen och liksom minnen är scenerna varierande och osäkra. Filmens barocka slott och dess park är kanske helt enkelt ett minnesplats, likt de som under femton- och sextonhundratalen skapades av filosofer och minnesmästare som Giordano Bruno och Matteo Ricci. Vi färdas från rum till rum, genom långa korridorer eller hejdas bland grupper med männsikor, staffagefigurer som även om de rör sig och samtalar med varandra i berättarens närhet, likväl är honom fjärran. Tiden förskjuts, samtid följs av förgången tid och tvärtom. Det yttre landskapet blir till ett inre och liksom i en dröm finns där även en längtan, en pockande åtrå som ständigt omskapar och förvränger händelseförloppet. En drömvärld fångad inom en annan människas begreppsvärld, förmedlad med en hantverksmässig sofistikation som söker sin like hos andra mästare. Sällan har jag upplevt hur en film lyckas fånga och återskapa alienation, betraktande och utanförskap med ett en så estetisk skärpa, möjligen finner I fjol i Marienbad sin motsvarighet i Resnais samtida Michelangelo Antonionis filmtrilogi – Eclisse [Feber], L´aventura  [Äventyret] och La Notte [Natten].

 

När jag nu skriver om I fjol i Marienbad minns jag att den oförmodat dök upp i ett annat sammanhang. Medan jag läste i Lund bodde jag i flera år i en studentkorridor där jag blev god vän med en peruan, Felipe Zapata Avalos. Ofta satt vi under kvällar och nätter och samtalade i det gemensamma köket. Av någon anledning nämnde Felipe som bott i Paris att han där hade fascinerats av I fjol i Marienbad inte minst genom att manus skrivits av Alain Robbe-Grillet. Detta fick mig att vakna till. Jag hade något år tidigare skrivit en roman som en recensent avfärdat med åsikten att ”det enda bra med Lundius roman är att den enbart är på hundra sidor”, ”totalt obegriplig” var ett annat omdöme, han påstod dessutom att jag varit inspirerad av Robbe-Grillet, som jag aldrig läst ett ord av. Då jag berättade det för Felipe skrattade han och berättade att Robbe-Grillets manus til Resnais film varit inspirerat av en roman som även den var på enbart hundra sidor – La invención de Morel, skriven av Jorge Luis Borges gode vän Adolfo Bioy Casares. Felipe berättade att även den romanen handlar om en alienerad man som söker kontakt med en oåtkomlig kvinna i en främmande och overklig miljö (underligt nog även det en del av ”handlingen” i min roman). Jag blev fascinerad, men på den tiden kunde jag inte spanska och kunde därför till min stora besvikelse inte läsa romanen som Felipe visade mig.

 

 

Först nu, mer än fyrtio år senare, har jag läst Morels uppfinning och det bidrog antagligen till min uppskattning av I fjol i Marienbad. Romanen är skriven 1940 och den venezolanske huvudpersonen är en politisk flykting som efter att i sitt hemland ha begått något slags terrordåd är eftersökt över hela världen. En italiensk mattförsäljare i Calcutta berättar för honom att den enda plats där han möjligen kan vara säker på att inte bli förföljd är en märklig ö, Villings, som antas vara en del av Tuvalu arkiepelagen i Stilla Havet. Enligt italienaren vågar ingen ta sig dit eftersom ön antas vara hemsökt av en märklig form av farsot som gör att dess offer förtärs utifrån och inåt, som om de angripits av en syra som sakta utplånar dem. Den namnlöse berättaren ser dock ingen annan utväg än att ta sig dit. Han lyckas få medlemmarna av ett brottsyndikat att ta honom till öns närhet. De sätter honom i roddbåt och han ror i land. 

 

På en höjd finner han ett stor, modern byggnad i flera våningar, ett kapell och en simbassäng. Huvudbyggnaden visar sig vara en sorts hotell med flera rum, samlingssalar, restaurang, kök och ett bibliotek. Under det hela finns flera källarplan och i ett tornliknande annez med acurblå väggar finner berättaren ett antal sofistikerade maskiner. Han lyckas få igång en av dem som visar sig vara en dynamo som alstrar elektricitet till de folktomma byggnaderna.

 

 

Till en början inrättar sig berättaren i det tomma “hotellet”, där han även finner mat. Ensamheten är uthärdlig, speciellt som han får tid att fundera på de böcker han står i begrepp att skriva. En av dem tycks ha ett innehåll som fortfarande är högst aktuellt. Han avser att skildra hur människor

 

kränker skogars och öknars helgd; Jag tänker visa att världen är att fullkomligt helvete för flyktingar, att dess effektiva polisstyrkor, dess dokumentering, tidningar, radiosändningar och gränspatruller har gjort varje misstag definitivt.

 

En dag finner dock flyktingen att honom ovetande har en båt uppenbarligen anlänt till ön och hotellet är nu befolkat av mondäna, ungdomliga och förmögna besökare, klädda i ett mode som var modernt fenton år tidigare. De flanerar diskret samtalande genom salarna, bor i rummen, dansar, dricker, spelar tennis, kopplar av vid och badar i poolen och lyssnar till musik – Tea for Two and Valencia ljuder jämt och ständigt. Den förvirrade flyktingen fruktar att man skall upptäcka honom och överlämna honom till myndigheterna. Han flyr från höjden där hotellet är beläget, ner till de omgivande sankmarkerna, där han håller sig undan bland fukt, myggor och svält.

 

 

Lika oväntat som de dök upp, lika plötsligt försvinner de fashionabla hotelgästerna och åter får de moderna byggnaderna samma nerslitna karaktär som tidigare, då djungeln invaderat dem med växtlighet och allsköns kryp. Morels beskrivningar av stället fick mig att tänka på det förfallna hotellet på den tropiska Pingön i Wes Andersons underliga och i min mening undervärderade Life Aquatic.

 

 

Hotellgästerna återkommer dock och berättaren blir ohjälpligt förälskad i den ständigt undanglidande Faustine, som i likhet med övriga gäster fullständigt ignorerar honom. Bioy Casares ger lösningen på gåtan och den är märklig, samtidigt som den är profetisk och tankeväckande för en tid då sken och falskhet har blivit verklighet och vi allt högre grad styrs av en imaginär värld – cybervärlden, som ofta framstår verkligare än en alltmer okontrollerbar och alienerande vardag.

 

På parkeringsplatsen utanför Mittenbach upptäckte jag hur gammal jag blivit, att jag alltmer lever bland diffusa och långt ifrån tillförlitliga minnen, alltmedan nutiden blivit ofattbar. En främling i min tid. Polisen dök upp, det blev en hel del pappersarbete som inte ledde till någonting då jag kom fram till Rom. Försäkringen betalade ingenting och omlackeringen blev dyr.

 

 

Almqvist, Carl Johan (1991) Fria fantasier: PalatsetAraminta Ray‧Det går an. Stockholm: Fabel Bokförlag. Casares, Adolfo Bioy (2003) The Invention of Morel. New York: New York Review Books. Lewan, Bengt (1980) Främling i sin tid: Variationer på ett tema i romantisk litteratur. Stockholm: Norstedt. Lundius, Jan (1975) Alfio Scandurra. Lund. Bo Cavefors Bokförlag. Svedjedal, Johan (2009) Frihetens rena sak: Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841–1866. Stockholm: Wahlström & Widstrand.



 

 

 

04/03/2019 07:48

Here in Rome, spring is changing fast into summer. A few weeks ago, nature rested in anticipation of the explosion that followed. For a couple of days the sky has now been boundlessly clear blue and the street around the corner, constantly lined with parked cars, has after its dreary everydayness been transformed into a fairy-tale land while the crowns of cherry trees are blooming. From the beginning of the street to its distant end the trees are gleaming with white and bright pink flowers, creating a continuous corridor of dazzling indulgence. Unfortunately, the abundance lasts only for a week or two, then the street becomes just as dreary as it usually is.

Likewise, our balcony baffles me with intensely yellow lemons and freesias, cerise-red cyclamen and multi-coloured pansies, while freshly green leaves are bursting out in the park below. Unfortunately, I am not an avid gardener taking excellent care of flowers and plants. I would like to be like that, like my wife is and my parents and grandfather were. Though, maybe my father was more like me. He mostly left responsibility, as well as the hard and tiresome gardening to my mother be, while he himself enjoyed the results, or sat indoors browsing in seed catalogues and floras.

When I several years ago lived in Paris I used to at this same time of the year stroll in the iris-garden of the Jardin des Plantes. It boasted with an incomprehensibly wide variety of blossoming iris. I often sat there for a long time watching the flowers, maybe I came to think of how it once was told how they got their name.

When Iris, who served as the messenger of the gods, walked down to the ground along her rainbow, the soles of her feet became coloured by its sheen and when she stride across the earth´s flowering meadows iris flowers sprang up in her tracks. In his Metamorphoses, this ancient book that still is fresh as dew, filled as it is with glorious landscape - and flower depictions, the ever-so elegant Ovid tells us how Iris, on behalf of Juno, descends to earth to seek out the god Somnus in his palace, in order to ask him to let to let Alcyone dream of her husband's impending death:

Juno had spoken. Then Iris dressed herself in her cloak
of a thousand colours, she painted the sky with the arch  of
the rainbow,
and made it as she had been told for the cloud-wrapped
palace of Somnus. Picture a long, deep cave, not far from Cimmerian
country,
bored in in a mountain, where indolent Sleep has his hearth
and his home.

The iris's complicated corolla fascinated early Renaissance grand masters like Hugo van der Goes and Albrecht Dürer who excelled in reproducing its diverse colours and shades.

In Jardin de Plantes I also came to think about Pierre-Joseph Redouté (1759 - 1840), le Raphaël des fleurs,  who was employed as “plant painter” by Académie de sciences and later as professor of “plant imagery” of les Jardines du Roi and Muséum national d´histoire naturelle.

Considered to be quite ugly and uneducated, throughout his life his writing and spelling remained awkward, Redouté was nevertheless a charming man, employed as a drawing teacher for Marie-Antoinette, the empresses Joséphine and Marie Louise, as well as France's last king – Louis Philippe I. He passed undisturbed through the Ancien Régime, la Terreur, Napoleon's Empire and the reintroduction of monarchy, quietly painting his more than 2000 exquisite flower aquarelles, well at ease in exquisite parlours, academies and in his cosy home with wife and two daughters.Every Redouté watercolor is perfect. Of the 162 rose plants he reproduced in his masterpiece Les Roses, each rose is depicted differently in terms of colour, angles and shadows. The depictions are exquisitely detailed, crisp and endlessly diverse with an occasional shimmering dew drop or a butterfly, varied leaf twists and a clear light falling from different angles. You never get tired of watching them.

It is a grand, aesthetic pleasure to be immersed in all this perfection. I understand why such a fastidious connoisseur as Napoleon's wayward wife Joséphine wanted Redouté to depict all plants in her perfectly groomed flowerbeds and the large greenhouses within her rural estate Malmaison, so she could enjoy the sight of them even when autumn and winter had obliterated them.


That was the reason why I went to Malmaison, just outside Paris, but the greenhouses are now gone and the gardens a sad shadow of their former selves. The "Palace" was not at all as I had imagined. The interior gave an impression of being some kind of counterfeit backdrop, cheap and overcrowded.

However, let us now enjoy Redouté's paintings. He provided brilliantly detailed depictions of the exotic plants that botanists and explorers brought to France from distant lands. The late eighteenth century and early nineteenth centuries, during which Redouté were active, constituted a Golden Age for botany, not only in France but throughout Europe.

Consider his depiction of a Metrosyderos from one of Malmaison's greenhouses. It is a tall plant, it may be up to three meters high, its natural habitat is in Australia and New Zealand. It is does not appear so distinctively in the reproduction below, but Redouté has with great skill and patience produced how the small, fuzzy flowers sit closely lined up in a spiral twisting around the stem. Every little flower straw, every pistil is painted so it together with all the others form an almost transparent mist, while the lancet-like leaves shift in different light shades.

As in all his flower paintings, Redouté make use of an air perspective where objects closest to us have darker shades than those wich are is farther away. He thus achieves a strong sense of depth, a three-dimensionality that makes us perceive the shape of the Metrosydero's flower wreath. It is popularly called Bottle Cleaner and as such it is perfectly rounded. In his teachings Redouté pointed out that in any plant reproduction you must strive to achieve three criteria – scientific precision, measured composition of the entire image surface and perfect colouring and shading of each individual detail of the aquarelle.

Redouté depicts Heliconia and Parrot Flowers, which exotic peculiarities fascinate me every time we are visiting our second home in the Dominican Republic.

When I look at these exotic flowers I am reminded of Redouté's great admirer, the American bird painter John James Audobon (1785 - 1851), who wrote about Redouté:

His flowers are grouped with peculiar taste, well drawn and precise in the outlines and coloured with a pure brilliancy that depicts nature incomparably better than I ever saw it before.

In his depictions of birds Audobon is at least as skilled and fascinating as Redouté. Audobon depicted how hummingbirds swarmed around intricate flowers and leaves, just as I have seen them do among the plants around our home in Guavaberry. Audubon is known for his efforts to depict every bird within its habitat and his plants and flowers are almost as exquisitely rendered as those of Redouté.

Often, Audobon adds dramatic effects, such as how a pair of mockingbirds are defending their nest against a viscous, threatening rattlesnake.

And I can almost hear the chattering of a flock of Audobon's parrots.

His corpse devouring black vultures, zoopiliotes as they are called on the island, are so spotlessly and beautifully crafted as if it were an odalisque painted by Ingres instead of the dirty and smelly scavengers vultures really are.

Redouté was also a scientist as may be noticed through how he in every detail describes a banana plant and its fruits. He does not only intend to satisfy his customers' taste for exoticism and aesthetic perfection, but does in collaboration with well-known botanists complement his watercolours with in-depth texts about the peculiarities of the plant species, their scientific classification, habitat, kinship and benefits.

The same goes for Redouté's depictions of European fruits, such as these appetizing peaches and cherries.

While depicting domesticated fruits and berries, Redouté does not at all overlook wild specimens like strawberries and raspberries, which he renders with the same scrupulous and impressive attention. As a keen stroller through the wilderness around our Swedish home I am of course annoyed by the ever present raspberry bushes that with their hooked, small thorns cling to and scrapes me, though it cannot be denied that their berries are delicious, filled as they are with fresh summer sweetness.

Thus, it is not only refined garden plants and exotic flowers that Redouté depicts with loving care, even fungi and weeds he is able to provide with a distinctive greatness. He perceives the beauty of the unappreciated dandelion and when I look at his depiction of it I am reminded of the Swedish troubadour Carl Anton's homage to this flower in a summer song he called About Dandelions and the Smell of Tar. A translation of a few lines could be something like:

I let all my dandelions live and grow,
though I know they are weeds and ought to be killed.
Though it´s nice to remember how small suns were aglow
in the meadows that winter has chilled.

Redouté's flowers bring me back to my childhood meadows. As I write this, I remember how I as a twelve-years-old boy was lying within a flowery slope just below my parents' summer cottage. The sun warmed, insects swirled around, the fragrance of greenery was all around me and I thought, as if I was carrying out some sort of experiment for the future: “I shall remember this moment.” And I actually do remember. After more than fifty years I can still evoke that particular moment. The experiment succeeded. How I lay there watching everything growing around me, as in Dürer's aquarelle of a tuft of grass. “As above so below” – the immensity in the diminutive. William Blake´s magnificent and unforgettable poem:

To see a World in a Grain of Sand
Aand a Heaven in a Wild Flower.
Hold Infinity in the palm of your hand
and Eternity in an hour.

A sophisticated simplicity as the immediacy of Redoutés bluebell:

Like Redouté´s Lily of the Valley:

There will soon be lots of those flowers in the grove below our house in Bjärnum. A fragrant excess that also brings me back to my childhood. How I with my mother on our bicycles rode out and into a forest grove to pick large bouquets with Lilies of the Valley. How many they were, how easy it was were to pick them up. You just had to pull the slender stems and they came straight up, their abundance never came to an end, there were thousands of them.

We brought them home and their strong fragrance filled the apartment, though not as heavy and intoxacting as the one spread by the Lilium Candidum, one among the true flower aristocrats, far from my childhood´s Göinge meadows we find such lilies on frescoes from Egypt, Mycenae and Crete. The Greeks described the song of the muses as soft lilies and told us the myth about how the great, white lilies were born. When Hera throw Hercules, Zeus bastard, far away from her breast and how her milk dispersed across the night sky, creating the Milky Way, while the drops that fell to the ground became lilies. This while Jewish myths tell us that lilies came from the ground where it had been hit by tears shed by Eve when she was expelled from Garden of Eden.

The lily has since then been depicted as a flower of motherhood, virginity and death. They are also symbols of the strength and confidence that can found in faith.

However, it was perhaps rather the Lily of the Valley that Jesus spoke of when he stated:

And why do you worry about clothes? See how the flowers of the field grow. They do not labour or spin. Yet I tell you that not even Solomon in all his splendour was dressed like one of these.  If that is how God clothes the grass of the field, which is here today and tomorrow is thrown into the fire, will he not much more clothe you—you of little faith? So do not worry, saying, ‘What shall we eat?’ or ‘What shall we drink?’ or ‘What shall we wear?’ For the pagans run after all these things, and your heavenly Father knows that you need them. But seek first his kingdom and his righteousness, and all these things will be given to you as well.  Therefore do not worry about tomorrow, for tomorrow will worry about itself. Each day has enough trouble of its own. (Matthew 6:28-34).

Lilies are truly magnificent and so is the glowing amaryllis, born when the young shepherd Alteo shot an arrow straight into the heart of the nymph Amaryllis and the wound opened up like a gleaming star. The Greek word, αμαρύλλις, amarýllis means “sparkling”.

Amaryllis is a winter flower, which after being hidden in cellars is awakened from the dark and then opens up in all its glory. As in the Swedish 18th century poet Carl Michael Bellman's beautiful song About a Fishing Trip. For sure was the classically-educated Bellman well aware of the fact that to Theocritus and Virgil, “Amaryllis” was tantamount to a frivolous shepherdess:

Up. Amaryllis!
Darling, awaken!
Through the still bracken,
soft airs swell;
Iris, all dightly,
vestired so brightly,
coloreth lightly
wood and dell.

A morning song that makes me remeber early, mist-covered mornings when I went down to the lake in the hope of catching a pike, just as in Bellman´s song. Though I have never caught any.

As domesticated and refined as the amaryllis became over the years, even more than that has the tulip become by being bred, crossed, assorted and cultivated in Persian and Ottoman palace gardens. Its name comes from the Persian word for turban. For centuries, the turban has for many Muslims been considered as a sign of high social standing, knowledge and piety. The Prophet carried a turban, whether it was black or white has been the subject of many learned disputations. Perhaps the turbans adorning Ottoman headstones may be considered as tulips as well, resting in themselves awaiting the Day of Judgment, when they will open their petals to receive the heavenly grace.

Tulips have by Sufi poets been described as images of the human soul, which like a goblet is ready to receive heavenly grace, often likened to wine, as by Shams al-din Mohammad Hafez:

Cypress and Tulip and sweet Eglantine,
of these the tale from lip to lip is sent;
Washed by three cups, oh Saki, of thy wine,
my song shall turn upon this argument.
Spring, bride of all the meadows, rises up,
clothed in her ripest beauty: fill the cup!
Of Spring's handmaidens runs this song of mine.

Classical European writers do not seem to have known anything about the tulip, it appeared during the Renaissance and soon became an object for admiration and desire, which in Holland evolved into a formal hysteria, the so-called Tulip Mania, reaching its peak 1633 - 1637. During the last year a bulb of a specimen called Semper Augustus sold for thirty thousand guilders. For that price you could buy three sturdy houses in Amsterdam's most prominent neighbourhood, the amount is said to have amounted to two hundred average annual salaries.

The Crown Imperial grows wild in Asia´s interior and was early on brought to European gardens. It is said to have gotten its name due to its resemblance of Byzantine imperial crowns.

Of course there are several legends surrounding this strange flower. One of them tells us that when Jesus was arrested in the Garden of Gethsemane, all flowers bowed their stems in reverence to the Son of God, only the proud, white, Crown Imperial remained  standing straight. However, when Jesus rebuked it, the Crown Imperial blushed out of deep-felt shame and its disgrace has since then forever remained trough the colour of its flowers.

Otherwise, the peony has been the imperial plant above all others. The Chinese have been breeding masters of everything from dogs and goldfish to plants. For more than 1500 years, peonies have in China been cultivated as ornamental and medicinal plants. Shrub peonies were only allowed to be grown in imperial gardens and were thus called Emperors of the Plants, this while perennial, “fragrant” peonies could be cultivated by mandarins and imperial officials and were therefore called “Imperial ministers”. The practice of cultivating and refining peonies soon spread to Japan, where, unlike the case in China where "bulky, well-filled" peonies were favoured, the Japanese preferred those peopnies that were  "simple and half-filled".

Otherwise, it was the chrysanthemum that became the Japanese favourite flower above all others, cultivated in a large variety of shapes, colours and general looks. The Japanese imperial seat became known as the Chrysanthemum Throne and Japan's Imperial Seal has the shape of a stylized chrysanthemum, while one of the Shinto religion's five sacred festivals is the Chrysanthemum Day, Kiku no Sekku, dating back to 910 CE.

The refined Japanese high culture and the almost unimaginable brutality of the Imperial Army and the Japanese occupying authorities during World War II astonished the US Army. After they had bombed Tokyo to pieces and through their atom bombs wiped out Hiroshima and Nagasaki, the Americans finally forced Japan to surrender. The US victors gave the anthropologist Ruth Benedict the task of explaining of the "Japanese national mentality". The result was The Chrysanthemum and the Sword: Patterns of Japanese Culture, a book that never has been out of print since and which has been both hailed and criticized. The latter reactions are based on the issue whether it is possible to make generalizations about a “national character”, especially if the author is not raised within the distinctive culture s/he describes and is thus not thoroughly knowledgeable about all aspects of the unique language and customs that are coming under scrutiny.

However, a Japanese author who became fascinated by and reacted strongly to The Chrysanthemum and the Sword was Yukio Mishima. He agreed with Benedict about the synthesis she made of aesthetic nature worship and ritual, violent action, regarding them as expressions of a unique Japanese pursuit of self-realization and patriotism. Consciously and systematically Mishima made an effort to transform himself into a tragic and romantic heroic figure, who ultimately, through the shocking effect caused by a public, ritual suicide, would be able to “wake up”  the Japanese people and make it realize what its true destiny really was.

Through his grotesque seppuku, through which a samurai cuts up his stomach with a knife and afterwards is beheaded by a loyal apprentice, Mishima wanted to provide his compatriots with a heroic example that could help them to avoid disappearing into a grey, everyday mist of mediocrity, characterized by a falsely perceived well-being based on apathetic consumerism. Through his melodramatic self-sacrifice, Mishima tried to realize an "anti-civilization" drama in accordance with what he assumed to have been the "unifying and consciousness-creating" rites of an agricultural, nature-worshiping people.

On November 25, 1970, Mishima and four his disciples entered the eastern Tokyo headquarters of the Japanese Self Defense Forces. After back-binding the regiment´s commander Mishima delivered a speech from his balcony, trying to convince the utterly surprised and perplexed soldiers, who watched him from below, to rebel and restore the Empire. After being booed at, Mishima returned to the commander´s office. In front of the gagged and bound officer he then committed a somewhat bungled seppuku. It all turned out to be pathetic flop, completely different from the masterpieces that several of Mishima's novels actually are, through their exquisite language, psychological insights and sensitive, highly visual descriptions.

Mishima´s stories are a blend of Western and Japanese inspiration, spiced with their author's self-disclosure as a riven, homosexual aesthete, being plagued in a limbo characterized by inner contemplation and an intense longing for powerful, redeeming action. Like in the movies of his compatriot Nagisa Oshima, Mishima´s literary output features an exquisite, aesthetic mix with brutality, often with sado-masochistic exaggerations. Mishima's remarkably intense writing is indeed a symbiosis between the chrysanthemum and the sword.

From the Far East comes also the highly refined camellia, which was brought to Europe in the early eighteenth century by a German missionary named Georg Josef Kamel. In the Jardin de Plantes, Redouté depicted several specimens of this extremely popular flower. While working as a gardener in the same place Friedrich Jacob Seidel was drafted to Napoleon´s Imperial Army. Seidel fled to his native Germany, with three of Joséphine´s camellias in his rucksack. Back in Dresden Seidel established, together with his brother, a successful business with the camellias as the base. In 1820 the Seidel catalogue listed six types of camellia. The firm still exists, it is now based in Grüngräbschen and specializes in the breeding and sale of rhododendron and azalea.

It was particularly the white camellia that through Empress Joséphine´s great interest became a very popular fashion flower all through the 19th century. An enthusiasm that increased even more through the Alexandre Dumas´s (fils) popular novel The Lady with the Camellias about the beautiful, reformed courtesan Marguerite. Through elaborate machinating the father  of the main protagonist, Armand,  succeeds in convincing the by now very honourable Marguerite that his son deceives her with another woman. Marguerite thus avoids the unfortunate Armand, who finds comfort with the woman his father wants him to marry. Too late Armand realizes that his father has fooled both him and his beloved Marguerite and returns to her only to find that Marguerite is dying from tuberculosis. The novel inspired a wealth of dramas, ballets, movies and above all Verdi's masterpiece La Traviata.

La Dame aus Camélia´s blend of desire, innocence and tragic death lead me to Redouté's depictions of gentians. 

Their dark blue, mysteriously dense colour seems to return in Dante Gabriel Rosetti's painting of Proserpina, Mistress of the Underworld, who in one hand holds a cracked, glowing pomegranate.

The colour of the fruit is acclaimed in the Bible. The High Priest's mantle is coloured like the flesh of a pomegranate and the same hue covered the walls of the inner sanctuary of King Solomon's temple. The crown of this wise king also reflected this fruit and he considered it to be a sign of the Grace of God. In his Song of Songs, Solomon likened the colour of the cheeks of his beloved to the inner of a pomegranate.

In his collection of poems, Birds, Beasts and Flowers, which D.H. Lawrence wrote while living in San Gervasio outside of Florence and during his sojourns in Taormina, at Ceylon and in Australia until he published it in 1923, he does intensely, in great and inspirational detail describe flowers, animals and birds. He succeeds, like Ovid, to blend in lush depictions of nature with classic mythology, as well as parables and legends of his own invention. However, his selection of poems did not include Bavarian Gentians. It is possible that he originally intended these dark verses to be part of his Birds, Beasts and Flowers, though for some reason Lawrence changed his mind and the poem was found among papers he left behind after his death in 1930.

Perhaps Lawrence's qualms were due to his stormy relationship with the temperamental Frieda von Richthofen, who was born in Lorraine and not Bavaria. Frieda had left husband and children to be with Lawrence. Even though he had initially been passionately captivated by Frieda, "My Queen Bee", Lawrence gradually changed into becoming an almost unbearably self-centred and unsympathetic family tyrant. A famous scene unfolded on Lawrence's publisher's lawn when the famous author forced Frieda to bend down on her knees to pick up a butt-end he had thrown to the ground while humming a folk song with the wording: "If you have lived with an artist, all other men are so boring.” All patience disappeared from Frieda and her suppressed anger exploded, she grabbed a clay pot and crushed it against the skull of the surprised Lawrence.

Nevertheless, their relationship continued until Lawrence's death and despite his egoism and recurring bitter moods and  misanthropy, it cannot be denied that Lawrence was a great poet and it is undoubtedly his love of Frieda which he is describing in the posthumous poem:

Not every man has gentians in his house
in Soft September, at slow, Sad Michelmas.

Bavarian gentians, big and dark, only dark
darkening the daytime torch-like with the smoking blueness
of Pluto’s gloom,
ribbed and torch-like, with their blaze of darkness spread
blue
down flattening into points, flattened under the sweep of
white day
torch-flower of the blue-smoking darkness, Pluto’s dark-
blue daze,
black lamps from the halls of Dis, burning dark blue,
giving off darkness, blue darkness, as Demeter’s pale lamps
give off light,
lead me then, lead me the way.

Reach me a gentian, give me a torch!
let me guide myself with the blue, forked torch of a flower
down the darker and darker stairs, where blue is darkened on
blueness,
even where Persephone goes, just now, from the frosted
September
to the sightless realm where darkness is awake upon the dark
and Persephone herself is but a voice
or a darkness invisible enfolded in the deeper dark
of the arms Plutonic and pierced with the passion of dense
gloom,
among the splendour of torches of darkness, shedding
darkness on the lost bride and her groom.

I have become quite tired of sitting and writing in my murky magazine and am now going out into the spring sunshine.

Abbs, Annabel (2018) Frieda: The Original Lady Chatterley. London: Two Roads. Bell, Gertrud (1995) The Hafez Poems of Gertrud Bell with the Original Persian on the Facing Page. Bethesda MD: Ibex Publishers. Bellman, Carl Michael (1990) Fredman´s Epistles & Songs, translated by Paul Britten Austin. Stockholm: Proprius Förlag. Benedict, Ruth Fulton (1989) Chrysanthemum and the Sword: Patterns of Japanese Culture. New York: Mariner Books. Lawrence, David Herbert (1994) The Complete Poems. Ware, Hertfordshire: Wordsworth Editions. Nathan, John (2000) Mishima: A Biography. Boston MA: Da Capo Press. Ovidius Naso, Publius (2004) Metmorphoses: A New Verse Translation by David  Raeburn.  London: Penguin Classics. Taylor, Judith M. (2014) Visions of Loveliness: Great Flower Breeders of the Past. Athens OH: Swallow Press. van Druten, Terry (ed.) (2013) Pierre-Joseph Redouté: Botanical Artist of the Court of France. Rotterdam: Teylers Museum Publishers.

 

04/01/2019 12:33

Här i Rom övergår våren snabbt till sommar. För några veckor sedan vilade naturen i väntan på den explosion som sedan följde. Under ett par dagar har himlen varit gränslöst klarblå och den bilbelamrade gatan runt hörnet har efter sin trista alldaglighet förvandlats till ett sagorike då körsbärsträden med sina blomstrande kronor från dess början till dess fjärran slut med skir vit- och ljust rosa blomprakt har skapat en obruten korridor av prunkande överdåd. Dessvärre varar överflödet enbart under en vecka eller två, sedan blir gatan lika trist och grå igen.

Likaså prunkar vår balkong med intensivt gula citroner och fresior, ceriseröda cyklamen och mångfärgade penséer, alltmedan bladen spricker ut i parken nedanför. Dessvärre är jag ingen större trädgårdsmästare som vårdar om blommor och växter. Jag skulle vilja vara det, som mina föräldrar och min morfar var det. Kanske var dock min far mer som jag. Han lät för det mesta min mor påta i trädgårdslanden, medan han själv betraktade resultaten eller satt och bläddrade i frökataloger och floror.

Då jag för flera år sedan bodde i Paris gick jag vid samma tid på året som nu till iristrädgården i Jardin des Plantes. I en obegripligt omfattande mängd varianter prålade där irisen. Ofta satt jag och betraktade blommorna, kanske kom jag att tänka på hur det berättats hur de fått sitt namn. 

Då Iris, som tjänade som gudarnas budbärarinna, längs sin regnbåge gick ner mot jorden så färgades hennes fotsulor av dess lyster och då hon sedan vandrade på blomsterängarna så sprang irisblommor upp i hennes spår. I sina Metamorforser, denna urgamla men alltjämt daggfriska bok fylld med härliga landskaps- och blomsterskildringar, berättar den alltid lika elegante Ovidius om hur Iris på uppdrag av Juno stiger ner på jorden för att i hans palats be guden Somnus låta Halcyone drömma om sin makes förestående död:

… och Iris då tog sin tusenfärgade slöja,
slog över himlen sitt spann och, lydande Junos befallning,
sökte konungen upp i hans boning, gömd bakom molnen.
Nära kimmeriers land, fjärran ligger en grotta,
holkad ur berget ut: där har dåsiga Sömnen sitt hemvist.

Iris komplicerade blomkalkar fascinerade den tidiga Renässensens stora mästare och  Hugo van der Goes och Dürer excellerade i att framställa dess skiftande färger och schatteringar.

I Jardin de Plantes kom jag givetvis också att tänka på Pierre-Joseph Redouté (1759 – 1840), Blomstrens Rafael som där varit sysselsatt som tecknare för Académie de sciences och sedermera som professor i växtavbildning vid Jardines du Roi och Muséum national d´histoire naturelle.

Ful och obildad, hans skrivstil och stavning är anskrämliga, var Redouté dock en charmig man, anställd som teckningslärare åt Marie-Antoinette, kejsarinnorna Joséphine och Marie Louise, samt Frankrikes siste kung – Louis Philippe I. Han tog sig ostörd genom Ancien Régime, Skräckväldet, Napoleons kejsardöme och monarkins återinförande, stillsamt målande sina långt mer än 2000 utsökta blomsterakvareller, väl hemmastadd i de fina salongerna, inom akademierna och i sitt ombonade hem med hustru och två döttrar.

Varje Redouté akvarell är fulländad. Av de 162 rosenplantor han återgav i sitt praktverk Les Roses är varje ros annorlunda då det gäller färg, vinklar och skuggningar. De är utsökt detaljrika, skarpa och skiftande med skimrande daggdroppar, bladvridningar, en och annan fjäril och ett klart ljus som faller in från skilda håll. Du tröttnar inte på att betrakta dem.

Det är en storslagen, estetisk njutning att få tid att försjunka i all denna perfektion. Jag förstår varför en så sparsmakad blomsterkonnässör som Napoleons egensinniga Joséphine ville att Redouté skulle skildra växterna i hennes perfekt ansade rabatter och stora glashus på hennes lantliga Malmaison, så att hon sedan kunde då höst och vinter skattat dem åt förgängelsen kunde fortsatta att njuta av deras fräschör och skönhet.

Det var orsaken till varför jag begav till Malmaison utanför Paris, men växthusen finns inte längre kvar och trädgårdarna var en trist skugga av sina forna jag. ”Palatset” var heller inte alls som jag tänkt mig. Inredningen gav ett kullissartat, oäkta, till och med billigt och överbelamrat intryck. Jag finner Gustav III:s något tidigare Haga betydligt mer utsökt; enklare, elegantare.

Men låt oss njuta av Redoutés målningar. Han briljerade med att utföra detaljrika skildringar av exotiska växter som botaniker och upptäcktsresande i Linnés och hans lärjungars efterföljd från fjärran länder fört med sig till Frankrike. Det sena sjuttonhundratalet och tidigt artonhundratal under vilka Redouté verkade var botanikens guldålder, inte enbart i Frankrike utan i hela Europa.

Betrakta hans framställning av en Metrosyderos från Malmaisons växthus. En hög planta, den kan bli uppemot tre meter, som hämtats dit från Australien. Det syns inte så tydligt på reproduktionen, men Redouté har med stor skicklighet och tålamod framställt hur de små, luddiga blommorna sitter tätt uppradade i en spiral som vrider sig kring stängeln. Varje litet blomsterstrå, varje florstunn pistill är målad så att den tillsammans med de andra bildar en nästan genomskinlig sky, alltmedan de lansettlika bladen skiftar i olika ljusschatteringar.

Som i alla sina blomsterbilder använder sig Redouté av ett luftperspektiv där det som är oss närmast är mörkare än det som är längre bort. Han åstadkommer därmed en djupverkan, en tredimensionalitet som gör att vi genast uppfattar att Metrosyderos blomsterkrans, den kallas populärt för Flaskrensare är perfekt rundad. I sin undervisning påpekade Redouté ständigt att i en växtframställning måste du främst eftersträva att fullkomna tre kriterier – vetenskaplig detaljprecision, perfekt och väl genomtänkt komposition av hela bildytan och ett försök att hitta perfekt färgnyans/ljussättning hos varje enskild detalj av akvarellen.

Redouté skildrar Heliconia och Papegojblommor vars exotiska märkvärdighet fascinerat mig varje gång vi besökt vårt andra hem i Dominikanska Republiken.

Då jag ser de exotiska blommorna påminns jag om Redoutés store beundrare, amerikanen John James Audobon (1785 – 1851):

Han grupperar sina blommor med en säregen smak, de är vältecknade, med precisa konturer, och färgade med en ogrumlad briljans som skildrar naturen ojämförligt bättre än jag någonsin sett det ha gjorts förut.

I sina fågelskildringar är Audobon minst lika skicklig och fascinerande som Redouté. Audobon skildrar hur kolibrier svirrar kring komplicerade mönster av blommor och blad, precis som jag sett dem göra i blomstersnåren kring vår bostad i Guavaberry. I sina framställningar vinnlägger sig Audubon om att skildra fåglar i sin naturliga miljö och hans blommor är nästan lika ekvilibristiskt framställda som hos Redouté.

Ofta lägger Audobon till dramatiska effekter, som hur ett par nordhärmtrastar, mockingbirds, försvarar sitt bo mot en otäckt hotfull skallerorm.

Och jag tycker mig nästan höra tjattret från Audobons papegojflock.

Hans kadaverkalasande svarta gamar, zoopiliotes som de kallas på ön, är så fläckfritt och vackert framställda som om det rört sig om en odalisk målad av Ingres och inte de smutsiga, illaluktande asätare som gamarna i själva verket är.

Redouté var även vetenskapsman och då han detaljrikt skildrar en bananplanta och dess frukter gör han det inte enbart för att tillfredsställa sina kunders smak för exotism och estetisk perfektion, utan gör det i samarbete med välkända botaniker som kompletterar akvarellerna med ingående texter om växtarternas säregenheter, vetenskapliga klassifikation, växtplatser, släktskap och eventuella nytta.

Detsamma gäller Redoutés skildringar av europeiska frukter, som dessa fräscht aptitretande persikor och körsbär.

Bland frukter och bär försmår Redouté inte att ägna samma imponerande uppmärksamhet åt enklare, vilda varianter, som smultron och hallon. Som trägen skogsvandrare retar jag mig givetvis på de irriterande, taggiga hallonsnåren, men det kan inte förnekas att bären har en utsökt smak av frisk sommarsötma.

Det är alltså inte enbart förädlade trädgårdsväxter och exotiska blomster som Redouté skildrar med kärleksfull omsorg, även svampar och ogräs förmår han skänka en särpräglad storhet. Han ser skönheten hos en maskros och då jag betraktar den bilden tänker jag på Carl Antons sommarvisa Om maskros och tjärdoft där han upprättar maskrosens skamfilade rykte: 

Jag lät alla mina maskrosor finnas,
fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut.
Men det är så skönt att sitta och minnas
små solar i gräset, när sommaren är slut.

Redoutés blomster för mig tillbaka till barndomens ängar. Då jag skriver detta minns jag hur jag som tolvårig gosse låg i en blomsterbacke nedanför mina föräldrars sommartorp. Solen värmde, insekter surrade i luften, det doftade starkt från grönskan omkring mig och jag tänkte, som om jag utförde ett slags experiment inför framtiden: ”Detta skall jag minnas”. Och det gör jag faktiskt. Efter mer än femtio år minns jag den stunden. Experimentet lyckades. Hur jag låg där och betraktade allt som växte omkring mig, som i Dürers skildring av en grästuva.

Storheten i det lilla. En växts skira, obegripliga skönhet. Redoutés blåklocka:

Eller hans liljekonvalj:

Det kommer snart att finnas mängder av dem i dungen nedanför vårt hus Bjärnum. Ett doftande överdåd som även det för mig tillbaka till barndomen. Hur jag med min mor cyklade ut till en skogsdunge för att där plocka stora fång liljekonvaljer. Hur många de var, hur lätta de var att plocka. Det var enbart att dra de fina stänglarna rakt upp och de tog aldrig slut.

Sedan deras starka dofter som spred sig hemmet, fast inte så tungt och bedövande som hos liljor, som Redouté också skildrat i en mängd olika former. Nu kommer vi till blomsteraristokraterna, fjärran från Göinges blomsterängar finner vi de stora liljorna framställda på fresker i Egypten, Mykene och Kreta. Grekerna beskrev musernas sång som mjukt liljelik och berättade att blomman skapats då Hera slet Herkules, Zeus bastard, från sitt bröst. Hur hennes mjölk spred sig i en kaskad över natthimlen och skapade Vintergatan,  Galaxias kýklos, Mjölkcirkeln, på grekiska. De droppar som föll till marken blev till liljor. Däremot berättar judiska myter emellanåt att liljor sprang fram ur marken där den träffades av de tårar som Eva fällde då hon tillsammans med Adam fördrevs ur Edens Lustgård.

Liljan har sedan dess skildrats som moderlighetens, den jungfruliga oskuldens och Dödens blomma. De är också symbol för trons styrka och tillförsikt. 

Fast det var kanske snarare liljekonvaljer Jesus talad om då han konstaterade:

Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med?  Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga (Matteus 6:28-34).

Liljorna är storslagna och det är även den intensivt glödande amaryllisen, som föddes då den unge herden Alteo sköt en pil i nymfen Amaryllis bröst och blodet slog ut likt en stjärna, det grekiska ordet betyder att gnistra.

Amaryllis är en vinterblomma, som efter att ha varit gömd i källare väcks ur mörkret och sedan öppnar sig i all sin prakt. Som i Bellmans visa Om fiskafänget. Säkerligen var den klassiskt bildade Bellman inte ovetande om att hos Theokritos och Vergilius var Amaryllis liktydigt med en lättfärdig, rustik herdinna:

Opp, Amaryllis!
Vakna min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval.
Regnbågen prålar,
med sina strålar
randiga målar
skog och dal.

En gryningsvisa som får mig att tänka på tidiga, dimhöljda morgnar då jag gått ner till sjön i förhoppning att som i Bellmans visa fånga en gädda.

Lika förädlad som amaryllisen blivit genom åren, ja mer än så, har tulpanen blivit då den odlats fram, korsats och förändrats i persiska och ottomanska palatsträdgårdar. Namnet kommer från det persiska ordet för turban. Under århundranden var turbanen hos många muslimer ett tecken på hög samhällsställning, kunskap och fromhet. Profeten hade burit en turban, om den var svart eller vit tvistar de lärde. Kanske kan turbanerna på ottomanska gravvårdar även tydas som tulpaner, som slutna i sig själva vilar i väntan på Domens Dag då de skall öppna sina kalkar för att ta emot den himmelska nåden. 

Tulpaner har av sufiska poeter beskrivits som sinnebilder för människans själ, som likt en bägare öppnar sig mot himlen för att därifrån få mottaga Guds gåvor, som av dem ofta liknas vid vin, som i min klumpiga omskrivning av en engelsk version av några rader från Shams al-din Mohammad Hafez:

Cypresser, milt doftande äppelros och tulpan
präglar nu våra sånger, likt vinet i dina bägare,
om dem sjunger jag för dig, min vän och sultan.
De är svaret på allt vi sökt som lyckojägare
och … nu då våren, ängarnas brud, har vaknat,
låt oss glömma vad vi under vintern saknat,
till vår och vin har vi blivit gudabenådade ägare.

Antikens författare tycks inte ha känt till tulpanen och det var först under Renässansen som den dök upp i Europa och med tiden väckte en våldsam beundran och åtrå, som i Holland utvecklade sig till en formlig hysteri, den så kallade Tulpanmanin som nådde sin kulmen 1633-1637. Det sista året av vansinnet såldes tulpanlökar av en art kallad Semper Augustus för trettiotusen gulden per lök. För det priset gick det att köpa tre gedigna hus i Amsterdams förnämsta kvarter, beloppet sägs ha motsvarat tvåhundra genomsnittliga årslöner.

Kejsarkronan växer vilt i det inre av Asien och fördes tidigt till de europeiska trädgårdarna. Det sägs att den fått sitt namn genom sin likhet med bysantinska kejsarkronor. 

Givetvis finns det också en mängd legender kring den märkliga blomman. Det berättas exempelvis att då Jesus greps i Getsemanes trädgård så böjde alla blommor sina stjälkar i vördnad inför Guds son, enbart den bländvita kejsarkronan stod rak, men då Jesus tillrättavisade den rodnade Kejsarkronan av skam.

Den kejserliga växten framför alla andra har annars varit pionen. Kineserna var mästare i att förändra och förädla allt från hundar och guldfiskar till växter. Pioner har där under mer än 1500 år odlats som exklusiva prydnads- och medicinalväxter. Buskpioner fick enbart odlas i de kejserliga trädgårdarna och kallades därför Blommornas kejsare, doftpioner fick däremot odlas av mandariner och kejserliga ämbetsmän och kallades därför kejsarens ministrar. Bruket att odla och förädla pioner spred sig snart till Japan, där man till skillnad från vad fallet var i Kina, där man eftersträvade ”bulliga, välfyllda” blommor, föredrog blommor som var ”enkla och halvfyllda”.

Annars var det den liknande krysantemumen som var japanernas favorit och den blomman odlade man fram i en stor mängd olika former, färger och varianter. Den japanska monarkin fick sedermera benämningen Krysantemumtronen och Japans Kejserliga Sigill fick formen av en stiliserad krysantemum, medan en av Shintoreligionens fem heliga festivaler är Krysantemumdagen, Kiku no Sekku, som leder sitt ursprung till 910 e.Kr.

Den förfinade japanska högkulturen och den kejserliga arméns och de japanska ockupationsmyndigheternas i det närmaste ofattbara brutalitet hade förbluffat amerikanerna och efter det att de bombat sönder och samman Tokyo och genom sina atombomber utplånat Hiroshima och Nagasaki tvingat Japan till kapitulation, gav den amerikanska segermakten antropologen Ruth Benedict i uppdrag att söka en förklaring till den ”japanska nationsmentaliteten”. Resultatet blev The Chrysanthemum and the Sword: Patterns of Japanese Culture (på svenska: Blomman och svärdet: En bok om Japan).  En bok som ständigt trycks i nya upplagor och som både har hyllats och kritiserats hårt. De senare reaktionerna grundar sig på ifrågasättandet om det verkligen går att göra grova generalisering om nationalkaraktärer, speciellt om författaren inte är uppvuxen inom en särpräglad kultur och grundligt kunnig i alla aspekter av dess språkbruk och seder, något som Benedict inte var.

En japan som däremot fascinerades av och reagerade på Krysantemumen och svärdet var författaren Yukio Mishima. Han höll med om syntesen mellan estetisk naturdyrkan och rituellt aggressiva handlingar och betraktade det som ett uttryck för en unik japansk strävan efter självförverkligande och patriotism. Medvetet och systematiskt gick han inför att förvandla sig själv till en tragisk och romantisk hjältegestalt, som slutligen den genom den chockverkan ett offentligt, rituella självmord förväntades ha ville väcka japanerna till insikt om sitt sanna öde.

Genom sin groteska seppuku, genom vilken en samuraj skär upp magen med en kniv för att strax därefter bli halshuggen av en medhjälpare, ville Mishima ge sina landsmän ett så mäktigt exempel att de skulle undgå att försvinna in i ett grått, alldagligt töcken av utslätad medelmåttighet, präglad av vällevnad och själslös konsumism. Genom sin teatrala offerhandling sökte Mishima skapa ett ”anti-civilisatoriskt” drama i enlighet med vad han antog ha varit ”medvetandeskapande” riter som fordom enat ett jordbrukande, naturdyrkande folk.  

Den 25 november 1970 tog sig Mishima och fyra lärjungar sig in i de Japanska självförsvarstyrkornas östra högkvarter i Tokyo, bakband regementschefen varefter Mishima från hans balkong höll ett tal genom vilket han övertyga de förvånade och oförstående soldaterna att göra uppror och restaurera Kejsardömet, därefter begick han inför regementschefen ett fumligt utfört rituellt självmord.  Det hela blev till en patetisk flopp, fullkomligt skild från de mästerverk som flera av Mishimas romaner faktiskt är, genom sitt utsökta språk och känsligt visuella skildringar.

Mishimas berättelser uppvisar blandning av västerländsk och japansk beläsenhet, kryddad genom författarens självutlämnande som en kluven, homosexuell estet, plågad i ett limbo präglat av inre kontemplation och en intensiv längtan efter kraftfulla, befriande handlingar. De präglas liksom hans landsman Nagisa Oshimas filmer en utsök estetik blandad med brutalitet, ofta med sado-masochistiska överdrifter. Mishimas märkligt intensiva författarskap är sannerligen en blandning av krysantemer och svärd. Skildringar av blommor och våld förenade i ett i filmatiskt, bildrikt berättande.

Från Fjärran Östern kom också den högförädlade kamelian, som i början av sjuttonhundratalet av den tyske missionären Georg Josef Kamel fördes till Europa. I Jardin de Plantes avbildade Redouté flera exemplar av den populära blomman, samtidigt som Redouté målade sin blommor i den stora trädgården arbetade trädgårdsmästaren Friedrich Jacob Seidel där. Då Seidel kallades in till Napoleons kejserliga armé flydde han  tillbaka till sitt hemland, Sachsen, i sin ryggsäck hade han gömt undan tre av Joséphines kamelier. Tillbaka i Dresden etablerade Seidel med kamelierna som bas, tillsammans med sin bror, ett framgångsrikt trädgårdsföretag. Redan 1820 kunde Seidelkatalogen presentera sex typer av förädlade kamelier. Företaget finns kvar, det är numera baserat i Grüngräbschen och har specialiserat sig på förädling och försäljning av rhododendron och azalea.

Speciellt den vita kamelian blev speciellt genom Joséphine förmedling 1800-talets stora modeblomma. En entusiasm som ökade än mer genom den yngre Alexandre Dumas våldsamt populära skådespel Kameliadamen om den vackra, reformerade kurtisanen Marguerite. Genom utstuderat ränksmidande övertygar huvudpersonen Armands far den nu ärbara Marguerite att hans son bedrar henne med en annan kvinna. Marguerite undviker därmed den olycklige Armand som söker tröst hos den annan kvinna hans far vill att han gifter sig med. Allt försent inser Armand att allt var en lögn och återvänder till sin olyckliga Marguerite som dör i tuberkulos. Romanen blev inspiration till en mängd dramer, baletter, filmer och framförallt Verdis utsökta opera La Traviata.

Kameliadamens blandning av åtrå, oskuld och tragisk död leder mig till Redoutés framställning av gentianor.

Deras mörkblå, mystiskt dunkla färg tycks gå igen i Dante Gabriel Rosettis målning av Proserpina, Underjordens härskarinna, som i sin hand håller ett uppsprucket, glödande granatäpple. 

Fruktens färg hyllas i Bibeln, där den prunkar i översteprästens mantel och i utsmyckningen av Kung Salomos tempel. Den vise konungens krona återspeglade dess frukter och han såg dess färg som ett återsken i av Guds nåd. I sin Höga Visa liknas färgen på Salomos älskades kimder vid den som finns hos ett brustet granatäpple.

I sin diktsamling Birds, Beasts and Flowers, som D.H. Lawrence arbetade på i San Gervasio nära Florens och under sina vistelser i Taormina, på Ceylon och i Australien, tills han publicerade den 1923, beskriver han på ett oefterhärmligt och ingående sätt en mängd blommor, djur och fåglar. Han lyckas likt Ovidius blanda friska naturskildringar med mytologiska berättelser och sin egen åtrå. Dock ingår inte hans dunkelt gripande dikt Bajerska gentianor i Birds, Beasts and Flowers, den var nog ämnad att göra det, men av någon anledning ångrade sig Lawrence och diktens återfanns bland hans efterlämnade skrifter.

Kanske Lawrences tvekan inför att inkludera dikten bland sina publicerade dikter berodde på hans stormiga förhållande med den temperamentsfulla Frieda von Richthofen, som dock kom från Lothringen och inte Bayern. Frieda hade lämnat make och barn för Lawrences skull. Trots att han till en början hade varit sin hett åtrådda Frieda, ”min bidrottning”, undergiven och beundrande utvecklade sig Lawrence efterhand till en olidligt självcentrerad och osympatisk hustyrann. En välkänd scen utspelade sig på Lawrences förläggares gräsmatta då den berömde författaren tvingat Frieda böja sig ner för att plocka upp en cigarettfimp som han kastat på marken, alltmedan han nynnat på en folkvisa med texten: ”Om du levt med en artist, blir andra män så tråkiga”. Allt tålamod brast hos Frieda, hon grep en lerkruka och krossade den mot den förvånade Lawrences skalle. 

Deras förhållande fortsatte dock till Lawrences död 1930 och trots all sin egoism och emellanåt djupa misantropi kan det inte förnekas att Lawrence var en stor poet och det är utan tvekan kärleken till Frieda som han beskriver i sin efterlämnade dikt:

Inte alla har i sitt hus
i mjuk september, sorgsen Mickelmäss.

Bajerska gentianor, stora mörka, endast mörka,
förmörkande dagsljuset liksom facklor med sin blåa rök
från Plutos glöd,
ådriga, fackelfladdrande med sin flamma av mörker utslaget blå
utdragen i flikar under den vita dagens andedräkt,
fackelblomster från det blårykande mörkret, Plutos mörkblå eld,
svarta lampor från Dios hallar, brinnande dunkelblå,
spridande sitt mörker, sitt blåa mörker, liksom Demeters bleka lampor
sprida ljus, –
led mig då, visa mig väg.

Räck mig en blomma, giv mig en fackla,
låt mig lysa mig själv med gentianans blåa fackelgren,
nedför allt dunklare och dunklare trappsteg, där blått mörknar mot blått
just där Persefone går, just nu, från frostig september
till det blinda rike, där mörker ruvar över mörker
och Persefone är bara en röst
eller ett mörker osynligt inneslutet i det djupare mörkret
av Plutos famn och genom borrad av det dystra mörkrets lidelse,
mitt i glansen av mörka facklor, som ljuta sitt mörker
över den förlorade bruden
och hennes brudgum.

Jag har nu tröttnat på att sitta och skriva i mitt dunkla magasin och går nu ut i vårsolen.

Abbs, Annabel (2018) Frieda: The Original Lady Chatterley. London: Two Roads. Bell, Gertrud (1995) The Hafez Poems of Gertrud Bell with the Original Persian on the Facing Page. Bethesda MD: Ibex Publishers. Benedict, Ruth (1969) Blomman och svärdet: En bok om Japan. Stockholm: Norstedts. Lawrence, David Herbert (1957) Blommor och människor: Dikter i urval och tolkning av Erik Blomberg. Stockholm: FIB;s lyrikklubb. Nathan, John (2000) Mishima: A Biography. Boston MA: Da Capo Press. Ovidius Naso, Publius (1961) Metmorfoser: Originalets text i urval med svensk översättning av Erik Bökman. Stockholm: Natur och Kultur. van Druten, Terry (ed.) (2013) Pierre-Joseph Redouté: Botanical Artist of the Court of France. Rotterdam: Teylers Museum Publishers.

 

03/26/2019 22:58

Russian Collusion has lately come to signify a suspicion of Russia's interference in the 2016 US election campaign to prevent Hillary Clinton from becoming USA´s president and secure Donald Trump's victory. Since then, the term has also come to denote Russia's alleged attempts to tear apart European unity. Trump has claimed that such speculations mainly are a conspiracy theory and insists that at least from his quarters there was Russian Collusion during the election campaign.

What is a conspiracy theory? The word comes from the Latin conspirare, to breathe together and suggests that people involved in a conspiracy try to keep their secrets from outsiders. Accordingly, it is difficult to map and prove a conspiracy.

One of the most damaging conspiracy theories is the one that that 1905 was invented by someone working for the Ochrana, the Tsarist secret police and was eventually spread all over the world in the form of a pamphlet called The Protocol of the Elders of Zion. This fake document was claimed to be the record of a secret Jewish conspiracy, which meant that Jews, supported by liberals, Freemasons, socialists, and capitalists (who did not necessary knew that Jews were behind the scheme), would submerge the entire world in chaos and thus make it ripe for a global Jewish takeover.

This bizarre lie turned out to be remarkably successful and was by millions considered to be the ultimate proof of the perfidious and devilish nature of each and every Jew and evidence that they in reality were behind every conceivable misery. A believer in the veracity of the “protocol´s” satanical plot could add any kind of association that s/he feared or despised as an accomplice to the fictitious Jewish plot.

Below is an illustration from one of the numerous publications that were spread at the time before and during World War II. It suggests that Jesuits, Communists, and the Catholic Inquisition were all created and supported by the perfidious Jews. The German text can possibly be translated as: The Jews bring destruction and corruption, making people and cultures face death and disruption.   

A typical example of how conspiracy theories have a tendency to compile and unite incompatible extremes, precisely in order to demonstrate that the truth is almost too inconceivable to be taken seriously, though it is this apparent absurdity that makes it possible for conspirators to hide their schemes from any serious attempt to scrutinize them. In this case, by presenting the Inquisition, which was largely instituted to combat Judaism in Spain and the Jesuits, who especially in France by the beginning of the last century were known to be fierce anti-Semites, were portrayed as being servants of the Jews. The devilish concoction of a planned Jewish takeover of the world was used to instigate and endorse the Nazi mass murders of Jews and Soviet prisoners of war.

The myth of a Jewish world conspiracy is still common among extreme right-wing nationalists and fundamentalist Islamists. Among the former, who in recent years have made their presence noticeable in Russia, the fictions surrounding the Elders of Zion have merged with stories about the crimes and origins of Bolshevism. It has been claimed that without the involvement of Jewish schemers Russian socialism could probably have turned out to be quite OK. This is a recycling of the so-called "Cultural Marxism" theory, which ever since the Russian October Revolution has been cherished by extreme hate groups.

Nowadays, it is not so much Lenin's and Stalin's Bolsheviks who among obsessive  fringe groups are portrayed as Jew-controlled creators of chaos and depravity, but philosophers who belonged to the German Frankfurt School and "liberals" who "advocate" abortion, homosexuality, gender equality, atheism, immigration, and a general "moral dissolution", all in support of a plan supposedly initiated and supervised by the imaginary  Elders of Zion The assumed adherents to this scheme are a motley crew; the Illuminati, Freemasons, The World Bank, Templars, Opus Dei, several foundations created and supported by multi-millionaires (like Georges Soros and Bill Gates), the UN Security Council, the Bilderberg Group, the IMF and spy organizations like the CIA, Mossad and KGB (since 1993 –FSB).

Incidentally, it is not only the extreme right that produces and spreads conspiracy theories, they are also common among left-wing movements, which often considers global capitalism to be a huge conspiracy, usually with a leading click of American capitalists and politicians at the top of the oppressive pyramid.

Conspiracy theorists, like Robert Langdon hero of Dan Brown's popular conspiracy novels, are experts in finding more or less hidden signs suggesting the presence and activities of uncanny organizations. For example, in the picture above the peak of the pyramid of world global capitalism is crowned the all-seeing eye that adorns US dollar bills. It has been retrieved from the back of the United States coat of arms, also known as The United States' Great Seal and its text Novus Ordo Seclorum, meaning "the new order of the ages", is generally interpreted as The New World Order and by fanatics related to the alleged strivings of Illuminati and the Elders of Zion. Suspicions of a plan for a new world order has not only been directed towards sinister secret societies, Israel and the US, but has recently also been applied to Vladimir Putin's foreign policy.

Are there some solid foundations for such speculations? Probably not, most wild-grown conspiracy theories remain far too fantastic and imaginative. Nevertheless, some of them that initially were suspected to be quite unfounded have over time been revealed as essentially true, like several tales about shady contacts between Mafia, big capital and politicians, as well as money flows between major banks and various decision makers and putschists. Several political conspiracies have proved to be true, even in their most bizarre details, such as the US Watergate Scandal, the Echelon Scandal, and Italy's P2 Freemasonry Scandal, which involved high-ranking lawyers, officers, businessmen, decision makers on both sides of the aisle,  and not the least the Mafia and the Vatican. So, is there any truth behind the speculations of Russian foreign policy involvement in American and European internal affairs? Does Russia, like the US for that matter, use financial contributions and subtle propaganda to support extreme groups and undermine "western democracies"? Do circles close to Vladimir Putin nurture a plan to divide Europe by weakening the EU and NATO?

I recently read an article in one of Italy's excellent weekly magazines. L´Espresso which specializes in investigative journalism, it is part of GEDI, Gruppo Editoriale that also owns the daily newspaper La Repubblica, a well-written, radical daily. On February 24 this year, L'Espresso revealed some discoveries about an assumed connection between friends of Putin and the supreme leadership of the populist party Lega Nord and the circle around its rude and xenophobic leader Matteo Salvini, Italian Deputy Prime Minister and Interior Minister.

The L´Espresso articles began by unravelling some threads that gradually led its journalists towards the Russian hierarchy and its association with Italian politicians. Eggzero is an Italian family business renovatiing and furnishing Italian luxury villas belonging not only to Italian millionaires, but also other wealthy people such as the emir of Abu Dhabi, Kuwait's royal family and Russian oligarchs. In 2017, Eggzero reported to the Tribunal of the town of Grosseto that billionaire Igor Rotenberg had ceased to pay his large debts to the company, which was thus threatened with bankruptcy. Igor Rotenberg is the son of Putin's Judo teacher and good friend Arkady Rotenberg, who has been able enrich himself and his family through profitable state contracts.

The owners of Eggzero had several times met and discussed with Igor Rotenberg, though all business transactions had initially been made through the Luxembourg branch of the Russian Gazprom Bank and an offshore company called Highland Ventures Group Limited, based on the British Virgin Islands. After the commitments of Eggzero had been finished to everyone's satisfaction, Igor Rotenberg bought yet another Italian villa, surrounded by 220 hectares and situated outside the coatal town of Santo Stefano. This time, payments were made through an association, Norba Ag, based in Vaduz. Hiwever, suddenly Rotenberg´s payments ceased completely.

Grosseto's tribunal discovered a variety of shell companies around Igor Rotenberg, but were unable do anything to recover the debts. Here, L´Espresso entered in close collaboration with a bold Putin-critical magazine Novaya Gazeta, where among others the murdered investigative journalist Anna Politkovskaya had worked. Several Novaya Gazeta articles had described how Igor's father, Arkady Rotenberg and his brother Boris had become billionaires through the construction of the Moscow-Saint Petersburg highway, the construction of expensive installations for the Sochi Olympics and the impressive bridge between Kertj in Crimea and Krasnodar Krai on the Russian mainland, which with its 18 kilometres is Europe's longest bridge.

Part of the Rotenberg brothers' wealth has also been used to pay for the ongoing war in Ukraine. This has led to their blacklistng by the US and the EU. In Italy, Guardia di Finanza has frozen the Rotenberg brothers´ assets, including three luxury villas in Sardegna, and three others on the mainland, a restaurant in Rome and fifty percent of the ownership in a real estate company named Auror 31. It was also found that Arkady's son Igor controlled large parts of Gazprom Burenie, part of the Gazprom Group which main owner is the Russian state. Gazprom is currently Russia's largest company. Igor Rotenberg also controls TPS Real Estate, which owns a large number of Russian shopping centres. The size of untaxed gains from several of these activities was discovered through the so-called Panama Papers. Among them was also a wealth of information about other slightly shady economic transactions traced to Putin's close acquaintances, particularily the cellist Sergey Roldugin, godfather to Putin's oldest daughter Maria Putina.

The blacklisting of oligarchs around Putin have caused that several of them now are trying to secure their wealth and income, one of their means to do so is to try to influence European and American politicians, including Matteo Salvini and his Lega Nord. By the beginning of July 2018, Italy's Supreme Court decided that Lega Nord had to repay 49 million euros to the Italian state and immediately froze 1.5 million euros found in Lega Nord's bank accounts. This occurred in connection with the Party's founder, Umberto Bossi, being sentenced to two years and three months' imprisonment for between 2008 and 2010 having misappropriated large sums of state funding to Lega Nord. If the Party begins to repay the misappropriated amounts the ruling may be annulled and the freezing of its assets cease.

L´Espresso is now accusing Lega Nord of desperately seeking funding for the repayment of its large debts, an effort that includes complicated business transactions with Russia. One channel to Russian oligarchs has been secured by Salvini's consigliere Gianluca Savoini, founder of the Lombardia-Russia Foundation, through which he collaborates with businessmen close to Putin.

L´Espresso visited one of Gianluca Savoini's Moscow partners Marshall Capital and Avangrad Oil & Gas controlled by the oligarch Konstantin Malofeev with offices in a large building in central Moscow, which also houses Russian headquarters for multinational giants such as Exxcon, Repsol, Shell, Glencore and Samsung.

The financier Malofeev is not only an influential and wealthy oligarch, he also has a life task that involves a struggle against homosexuality, abortions and the "Russian breakaway state" Ukraine. Malofeev has, with large funds, contributed to the "return" of Crimea and also provided financial support to the Ukrainian breakaway enclave Donbass, as well as he is supporting a foundation called The World Congress of Families, a worldwide coalition based in Rockford, Illinois. The World Congress of Families states that it safeguards values upheld by true Christian forces and opposing same-sex marriages, pornography and abortion, especially by encouraging the foundation of a society based on a Christianity that is securely established upon "a voluntary union of a man and a woman within the life-long union of a marriage”. In connection with this commitment, Malofeev founded a foundation called Saint Basileo, which among other imitiatives runs a university promoting the values ​​of The World Congress of Families.

L´Espresso and the London-based radical newspaper The Guardian accuse Constantine Malofeev of providing financial support to a number of nationalist populist parties within the EU, such as Marine Le Pen´s Rassemblement national, Viktor Orbán's Fidez, as well as Jimmie Åkesson's Sweden Democrats. Money is channelled through bank accounts on islands such as Cyprus, the Seychelles and the British Virgin Islands, as well as First Czech-Russian Bank in Prague.

How is this accomplished? L´Espresso has tracked one example of such support. With Gianluca Savoino's Lombardy-Moscow Foundation as intermediary, Konstantin Malofeev's company Avangard sells and delivers through a Russian state-owned company, Rosneft, three million tonnes of diesel for the monthly price of 250 million euros to the Italian company Eni. Of these amounts, the Lombardy-Moscow Foundation receives a monthly four percent commission that goes directly into the coffers of Lega Nord. To secure the agreement, both Savoino and the party leader Salvini have visited Moscow, under the guise of attending a conference organized by Confindustria, Italy's largest employer organization.

On this occasion, Savoino also had a meeting with his good friend Aleksandr Dugin, whom he has met several times before and who also through the years has visited Italy several times. It is through Dugin´s involvement that the conspiracy theories become interesting and exciting.

The philosopher and successful writer Aleksandr Dugin adheres to transhumanism, an international movement that advocates the use of various techniques to improve and extend human mental and physical capabilities and is furthermore a fanatic promoter of an ideology called Eurasianism, which considers Russia to be the origin and protector of a separate and unique culture at the very centre of the world, separate from both European and Asian cultures, and not least the Atlantic sphere which includes Great Britain and the USA.

Aleksandr Dugin, is a prolific writer and has apparently key role in the business dealings between Lega Nord and Konstantin Malofeev. In 1999, Aleksandr Dugin published his most influential work, Osnovy Geopolitiki, Geopolitical Foundations, in which he through more than 900 pages outlineed the foundations of Eurasianism. Together with Petr Suslov, director of The Centre for European Studies at Moscow´s Higher School for Economics, Dugin has established a Centre for Geopolitical Competence, called Edinenie, Unity. Suslov, who is one of Putin´s acquaintances, was previously a senior officer at the SVR, The Russian Federation's Federal Security Service and has a past as "operator" in Afghanistan, Mozambique and Angola. Suslov has together with Dugin declared that the US commercialised culture is a lethal threat not only to the Russian way of life, but to the entire world. Among other statements Suslov has declared that:

Atlantism, in the form of US ideology, seeks to spread its values worldwide, threatening [Russian] orthodoxy and traditional Islam, which can only survive if united in a common struggle.

Dugin and Suslov do not regard Islam as a threat to Russian culture, it is rather an integral part of their Eurasian concept. The Muslim-Mongolian Tatar Empire, The Golden Horde, which ruled the Russian core lands between 1227 and 1380 is by Dugin considered to have been the crucial period time when Russian culture was formed. The Moscow region was developed through wars, shared heritage, colonization, interaction and intermarriage between Russians and Tatars. The Golden Horde allowed an extensive autonomy for the Russian Slavs and even supported the Orthodox Church. Only the highest officials were Mongols, while recurrent rebellions were stifled by their efficient and superior cavalry. In contrast, Edinenie strongly opposes Wahabism, which Dugin does not consider to be any true Islam, but rather an abomination supported by the House of Saud and the Americans, a sect that has to be fervently opposed for being contrary to true Islamic doctrine.

Edinenie is headquartered at the same address as Konstantin Malofeev's company, Tverskaya Street No.7 in the very centre of Moscow. Dugin considers himself to be a key player when it comes to develop a Putin "ideology". On December 23, 2013, Dugin published in his newspaper Evrazia, a renowned article in which he predicted that if Putin ignored the importance of ideas and history, just what Dugin was willing to offer him, the Russian president´s influence ran the danger of waning. Obviously, Putin snatched the bait and many of his speeches and appearances now seem to suggest that he has become influenced by Dugin's ideas.

I recently read in Italian a book written by Dugin together with Alain de Benoist, founder of Groupement de recherche et d'études pour la civilization européenne, Society for Research and Studies of European Civilization. de Benoist is a leading representative of the French Nouvelle Droite, the New Right, opposed to globalism, liberalism, and overseas immigration. He is a supporter of a so-called ethnopluralism, which assumes that to preserve the world's ethnic and cultural diversity, "different peoples" must live apart. However, this does not prevent him from cooperating with Dugin, who also liaises with other European nationalist populist parties, such as the Greek Syriza, the Bulgarian Ataka, the Austrian Freedom Party and, not the least, the French Rassemblement national.

However, Dugin's support to ethnic, national aspirations does not include Ukrainian nationalists whom he regards as traitors to their shared Mother Russia and Eurasian culture. While Dugin in 2014 was working as professor at the Department for International Relations at Moscow´s prestigious Lomonosov University , an increasingly bloody conflict between pro-Russians and pro-Ukrainians peaked in Odessa when a pro-Ukrainian mob attacked the city's Labour Union House, which had been occupied by pro-Russians. As a result, the building caught fire and 42 pro-Russian activists were killed. Dugin was furious:

What we see on May 2nd is beyond any limits. Kill them! Kill them! Kill them! There should not be any more conversations. As a professor, I consider it so.

In their joint book, Dugin and Benoist state, among other things:

Eurasianism is an earthly force, an alternative to the Thalassocratic ideology born of the moving, changing sea - Atlanticism. The American Atlantic challenge is global, therefore, any move against it must also be global. Russia has always been the carrier of an idea. [...] The cultural and political projects of Eurasia are based on a geopolitical reality characterized by civilization, tradition, religion and coexistence, something that has been realized through a strong identity and a common destiny that is opposed to a totalitarian, Western development. Liberalism and Atlanticism are incompatible with Russian identity, the Eurasian affiliation which is in fact the world's geopolitical and geostrategic heart, an organic entity born from a symbiosis of Russian and Turkish-Muslim values. […] Ukraine is the current scene of a struggle between Eurasian and Atlantic ideas. It is not any European ideas that have taken a hold there, but harmful American, Atlantic values. Europe does not belong to either the Euro-Asian or the Atlantic realm. It is a distinct, free and independent civilization, which must face the hegemonic threats of Atlantia, with its big-money, globalism, linguistic hegemony and detrimental life-style. In other words, a "deadly system" of Anglo-American origin.

It may seem strange that a slavophile like Dugin collaborates with French nationalist. It is probably linked to the fact that Dugin as a young man was deeply impressed by German ideologues such as Oswald Spengler, Martin Heidegger, and the German-friendly Italian Julius Evola. After in 1989 having published two books based on such ideologies the sales revenues enabled Dugin to make several trips to Germany, Italy and France. In the latter country he came in contact with Alain de Benoist and the Belgian extremely nationalistic Jean-François Thiriart. In parentheses – it may seem strange that a young, he was twenty-seven years old at the time, and unknown author's books were printed in such large editions (each in more than 100,000 copies), something that may indicated that Dugin already at that time enjoyed political protection from above.

His European contacts inspired Dugin to come up with the idea of ​​creating three main axes with Moscow at the centre; Moscow – Tokyo, Moscow – Tehran, and Moscow – Berlin. Each city would become the centre of a new empire, while Moscow would be the hub of it all. For example, the axis Moscow – Berlin would mean that the Germany´s capital, in conjunction with France and Italy, which according to Dugin historically always had been opposed to the “debauched”, commercial Anglo-American culture, would become the centre of a European empire. Similarly, Tehran would become the centre of a Muslim empire and Tokyo of an oriental one. In order to achieve this ideal state of affairs, European countries have be torn away from the United States´ and NATO's grip and made to work for a united Europe on friendly terms with Russia. When Berlin and Tokyo have become centres of united empires they will be linked to Moscow and Russia would eventually be master of the world.

For Dugin, it was obvious that US-hostile empires would be linked to Russia. Europe, the Orient and Islam have become weakened, watered-down and hopelessly dependent on a liberal, money-soaked and decadent US, while Russia is becoming reborn, strong and united.

After a visit to France, Dugin wrote:

There is nothing interesting there, all that is interesting I have found in Russia. In Europe history is finished, in Russia it is open.

Occasionally, Dugin has been sceptical of Putin, especially when the president have proved to be "weak", i.e. lacking ideology and vision that could support him while he asserts Russia´s special interests. However, Dugin has gradually become an increasingly fanatical Putin supporter and may frequently burst out in excessive praise, as when he in 2007 declared:

There are no more opponents of Putin's course and, if there are, they are mentally ill and need to be sent off for clinical examination. Putin is everywhere, Putin is everything, Putin is absolute, and Putin is indispensable.

And Putin? Has he embraced Dugin's philosophy? It may seem as if he is increasingly feeling at home with notions about Russian exclusivity, though this stance may also be political tactics. After Crimea was annexed in March 2014, Putin's statements have possibly approached Dugin's thinking. During an annual television program, Direct Line with Vladimir Putin, in which Putin answers pre-prepared questions, he made the following observations one month after the annexation of the Crimea:

I believe that a Russian person, or to use a broader concept – a   person from the Russian world, first of all thinks that man has a higher purpose, a higher moral foundation. That is why a Russian person, a person from the Russian world, does not focus on his own person. […] I actually believe that we are now witnessing a process in which European countries have begun to re-evaluate earlier approaches. What we call conservative values are beginning to attract more people. Take Viktor Orbán's victory in Hungary, or Marine Le Pen's success […] Similar tendencies are spreading to other countries. It is obvious. Completely obvious.

Putin predicts an upcoming collapse of European unity and like Dugin he seems to consider it as a result of questioning the Anglo-American sluggish morals, which have been inflicted on the Europeans. Europe´s hope for escaping from this unfortunate fate is to become attached to the moral high grounds of a reborn Russia. However, if the Russians try to speed up this process remains an open question. During his opening speech to the Valdai International Discussion Club´s 2017 meeting, Putin explained:

Unfortunately, after dividing up the geopolitical heritage of the Soviet Union, our Western partners became convinced of the justness of their cause and declared themselves victors of the Cold War, as I just mentioned, and started openly interfering in the affairs of sovereign states, and exporting democracy just like the Soviet leadership had tried to export the socialist revolution to the rest of the world in its time […] It turns out that some of our colleagues think there are ”good“ fighters for independence and freedom and there are ”separatists“ who are not entitled to defend their rights, even with the use of democratic mechanisms.

The Valdai International Discussion is an annual event inviting 1,000 experts from around seventy countries, even if it has taken its name from the Lake Valdai outside of Novgorod it is celebrated in Sochi, Russia´s unofficial summer capital. During last year's meeting, Putin criticized the United States:

An empire always thinks that it can allow itself to make some little mistakes, take some extra costs, because its power is such that they don't mean anything. But the quantity of those costs, those mistakes inevitably grows. And the moment comes when it can't handle them, neither in the security sphere or the economic sphere. Thank God, this situation.

Such views are in accordance with Dugin's thoughts about Russia's awakening and other countries' emancipation from the United States´ ruinous domination.

What constitutes Dugin's philosophy? An introduction to this fascinating concoction might be a satirical article by Dmitry Bykov published in Novaya Gazeta 2013. Bykov is a well-known author, poet and journalist, who has written biographies of Boris Pasternak, Maxim Gorky and the troubadour Bulat Okudzhava. The article is available online but since I cannot speak a word of Russian, I have had to rely on Google Translate and thus blame possible misconceptions on that site.

In order to characterize some of Dugin's ideas, I will in the following comment upon some of the names mentioned in his article:

Dugin believes that all philosophies have ceased to exist, only Eurasianism has survived. I am pleased with such claims and also with his other speculations. Everyone is dead, he says: Venediktov, Shenderovich, Berezovsky and Bykov. According to him, their main ideologist was the deceased Berezovsky.

Dugin claims that his Fourth Political Theory implies a completely new thinking that unites, goes beyond, and makes liberal democracy, Marxism and fascism meaningless. Unlike these ideologies, his Eurasianism has a sacred, mysterious ingredient making it far more comprehensive than previous ideologies.

An important source of inspiration for these assumption is Lev Gumiljov (1912-1992), historian, ethnologist, archaeologist, cultural geographer, orientalist and linguist. Gumiljov mixed fancy with pragmatism. He joined no less than 21 expeditions to various and often isolated locations in the Soviet Union. Although he was not politically interested, Gumiljov's association with controversial academics forced him in and out of Stalin's prisons and labour camps, where he spent fourteen years of his life.

Gumiljov's lasting scientific achievement was to show how climate and landscape affect the emergence of different cultures. He eventually merged this ethnogenesis with wild speculations about certain areas being affected by high levels of comic energy. A radiation that was especially intense on the Russian steppes and according to Gumiljov particularily in Eurasia, i.e. the interior of the Asian continent. Gumiljov assumed that Russians do not originate from any European culture, but from Asian steppe people.

In conjunction with the special character of a landscape, cosmic energy radiation gives rise to a mutagenic effect which in some individuals causes a high degree of passion, an intense quest for power and change. Such passionate individuals join forces with similar persons and eventually form communities that develop into an ethnicity, an ethnos. If two or more geographically close ethnos are united they constitute what Gumiljov called a super-ethnos. This once occurred on the Central Asian steppes when Aryan ethnos mixed with a Mongolian one.

Such speculations made Dugin attracted to a kind of neopaganism, a creation of traditions known as Rodnovery, after Rod who was assumed to be the main god of the Slavs and who rules a number of natural deities, each reflecting different aspects of Russian ethnos. Dugin's Fourth Political Theory includes such reconstructions of Slav piety spiced with right-wing politics, teachings of the Russian Orthodox Church, as well as hermetic, gnostic, and Eastern traditions.

As a contemptible denier of his ideas Dugin has pointed out Victor Shenderovich, a popular satirist and television personality, well known for his criticism of Putin. In March 2010, Shenderovich was the co-author of a manifesto called Putin has to Resign.

Alexey Venedkitov hosts Echo of Moscow, a radio station, and is the owner of Diletant, a history magazine with broad circulation. Venedkitov controls 49 percent of the shares of Echo of Moscow, while an American company has 20 percent, this is in Dugin's eyes fatal and very suspicious. Venedkitov describes himself as a reactionary with Margaret Thatcher as his  beacon, though his numerous international contacts and his from Dugin's viewpoint far too liberal views has fuelled the philosopher´s  intense dislike.

Boris Berezovsky, who Dugin assumes was the main corrupter of Eurasian ideals, was an oligarch, engineer, mathematician and member of the Russian Academy of Sciences. He benefited from the takeover of a number of companies that had previously been state-owned, including Russia's state television channel. In 1997, Berezovsky's wealth was valued at 3 billion USD. Initially, Berezovsky supported Putin, but when his friend and confidant, Boris Jeltzin, suddenly resigned by the end of 2000, Berezovsky refused to favour Putin in the presidential election that followed four months later and became one of his most vocal critics. After Russia's Public Prosecutor in 2003 ordered Berezovsky to appear "for some inquiries," he fled the country and sought asylum in Britain. A few months later, he was found hung in his home, post-mortem analyses found no signs of violence and the case was written off as suicide.

Of course, Berezovsky is really dead. However, Dugin is not even born! I will explain to you what Eurasianism is, because I understand him. Telling you about Dugin does not have to take much time, what I will do, so to say, is carving in the living flesch. Dugin is a conspiracy theorist, he loves such things, and he reads Evola.

Julius Evola is an unusually unpleasant figure, often hailed by the European extreme right as a prophet and great philosopher. In a previous blog posting I have written some things about him. Evola can possibly be described as an extreme fascist, a radical traditionalist, a racist, anti-liberal, anti-democrat and elitist, qualities and opinions he have mixed with fuzzy metaphysics, mysticism, magic, yoga, alchemy and an overwhelming misogyny. Evola's articles in the fascist magazine La difesa della razza, The Defence of the Race, a fortnight magazine issued between 1938 and 1943, emits an odour of rancid racism.

In articles published in La difesa della razza Evola divides racism into three categories, corresponding to body, soul and spirit (corpo, anima, spirito). According to Evola, all three categories are equally valid. The lower degree of racism he calls “biological racism” and explains it as the difference between different races, both physical and mental, among which the "negroid - and Jewish breed" through their "feminine traits" are the most despicable. “Spiritual racism” is not only biologically determined, but also dependent on the "spirit of the place". Italians and Germans, are for example not biologically speaking entirely pure, though their common heritage is by far superior to that of other nations and every true Italian is part of this heritage. “Transcendent racism” refers to the charisma of superhumans who have been purified by an impeccable biological heritage, belong to a great, advanced culture and who furthermore have been endowed with a superior intellect. This form of predestined power and beauty is mainly manifested among purebred, hyperborean Aryans, who live closest to the sun, which day and night beams above their homes for half of the year. The Aryans´ distinguishing qualities are signs of the presence of the sun; Olympic, heroic, fiery, open and clear, glorious, and heavenly virile. Hyperborean Aryans have created profound symbols and mighty myths. By carrying, giving birth to and feeding their children, Aryan women serve these great, manly spirits. Women should not be ignored but "conquered and mastered". Thereby, even rape by Aryans is justifiable because it is "a natural expression of their unconditional virility."

Part of Evola's popularity with the abysmal right is not only due to this distasteful gibberish, but also a result of the fact that long before the Frankfurt School became a popular object for hate among fanatic conservatives, Evola wrote about bolscevismo culturale, Cultural Bolschevism, and described how many liberals unknowingly had been infected by its moral poison and thus favoured a progressive destruction of national strength and shared morals:

What we may call a culture of decomposition is above all a social tendency consisting of a tendentious approach displaying ideals as illusory, values as pure convention, while deeming institutions as unjust and defective. An attitude emphasizing the higher right of life; instinct, the irrational, the purely “human” and thus it creates a new superstition constituted by the subconscious, the unconscious, the libido and an all-encompassing Eros as the true roots of all existence and human exclusivity. …  [such notions] may be measured by their direct and indirect effects, they are ferments of ethical and spiritual decomposition and their ultimate consequence can only be Marxism. […] Cultural Marxism manifests itself in literature, art, philosophy and science. In a general culture, which appears to lack any relation whatsoever with Marxist thinking and Communist political propaganda. Even if its creators or promoters assume they are not exercising any political influence their actions will inexorably result in a destructive Marxism.

Bukov digs further into Dugins murky sources and comes up with Evola's inspirational masters. He manages to connect Dugin with Evola's muddled speculations about Eastern mysticism and Aryan warriors:

I speak plainly, without hysteria, and therefore I realize that I will not be understood by each and every one. The reason is that the spririt of enlightenment is deadly wounded, Dugin does not like it and many people do in his succession pay tribute to Guénon and Ahnenerbe, as well as the metaphysics of the great empires. We have once upon time been titans, but now we live in Kaliyuga. Let us therefore gather the Hyperborean forces in a final battle against the trading empire of the greedy South! We are the Aryans, the sacred race, the beacon of warriors, the priesthood of Arkaim. Transcaucasia, Kazakhstan and Ukraine belong to us – we have only temporarily lost them, but through our Eurasian vision and our customs union with China, they will once again become part of our Empire

René Guénon (1886-1951) was a Freemason and went from one mysterious community after another, until he through Gnosticism finally found Sufism, converted to Islam and settled in Cairo. Tradition is central to Guénon's thinking. He believes it will bring us back to the spiritual reality that existed in ancient times when heaven and earth were one. Tradition and untouched nature are prerequisites for divine presence on earth, but unfortunately since the Renaissance age-old traditions have been distorted and defiled.

Such ideas were enthusiastically adopted by Evola, who assumed we are now living in Kaliyuga, which according to Hindu scriptures is the worst of the four revolving world ages. Hinduism's time span is extensive, Kaliyuga began through a collapse in the World of Gods on February 18, 3102 BCE, but is probably now coming to an end.

Ahnenerbe, Ancestral Heritage, was a SS research foundation with the task of performing anthropological and cultural research on the origin of the German people, das Volk. Its framework was of course racist and most of the incompetent studies carried out by Ahnenerbe resulted in myth-creating, obvious fakes, unsustainable speculations and "evidence" created to fit into Reichführer-SS Heinrich Himmler's quirky, to put it mildly, world view. Julius Evola did on behalf of Ahnenerbe carry out "research" concerning the history of Freemasonry and its  "disruptive activities". Dugin has defined Ahnenerbe as "an intellectual oasis within the system of the National Socialist regime".

Arkaim is an archaeological site, situated on the steppe by the village of Arnursky, south of the Ural Mountains. It was discovered in 1987 by a team of archaeologists who investigated the terrain before the construction of a planned dam. It has been assumed that Arkaim is the remains of a city built by Indo-Iranians belonging to the so-called Sintashtak Culture (2100 - 1800 BCE). Arkaim is by several slavophiles considered be the original home of the Aryans and Eurasia's absolute centre.

Now, without panic, please consider this dogma and understand that Dugin is not at all a titan, rather a Titanic, due to his Eurasian convictions. We hear him speak about "empirical mysticism", though that is nothing but old debris from a cemetery. Like any cannibal it is easy to devour and use profound thoughts of others. [...] An Eurasian can only be defined by his eclecticism. It is a cannibalistic notion with a pompous purpose. An aging, rancid, racist and dismissible death cult – you do not have to resort to any microscopical scrutiny to discover what it is all about. Tailoring the Supreme Chief [Putin] is Eurasianism's foremost feature. Something that the smaller European states cannot convince themselves to do. To bow before the Holy Russia would to them equal being raped and sacrificed at the same time. That is your mystery, Dugin, the one you call Eurasia, which now has emerged from the oceans. Are you imagining yourself to be a resurrected Osiris? You are not even a vampire.

Why does Dmitry Bykov compare Dugin with Osiris, the Egyptian mummy god who brings corpses to a new life? Probably because Dugin's ideology intends to resurrect the Soviet Union from the dead. He has declared that "we are on the side of Stalin and the Soviet Union." Dugin's intention is to make Russia great again:

Only after restoring the Greater Russia that is the Eurasian Union, we can become a credible global player. Now these processes have significantly slowed down. The Ukrainan Maidan [Eurmaidan, the European Square, is now the common denomination of protests taking place at a central square in Kiev, sparked by the Ukrainian government's decision to suspend the signing of an association agreement with EU]  was the response of the West to the advance of the Russian integration.

Dugin's dream of a resurrected Soviet Union reminds me of an episode of The Simpsons called A Capitalist Nightmare. The complicated story tells, among other things, how Homer Simpson accidentally becomes a submarine captain and how his craft is seized by the Russian Marine. In the UN Security Council, the US representative asks his Russian colleague if he knows what happened to Homer and his submarine. The Russian announces: "The Soviet Union will soon release your vessel." The US envoy assumes the Russian delegate made a mistake by mixing up Russia with the Soviet Union and corrects him: "Didn't the Soviet Union cease to exist?" The Russian diplomat replies laughingly: "That was exactly what we wanted you to believe!” He then turns the sign saying "Russia" around and reveals the writing on the back: Soviet Union. A red banner is seen fluttering over the Red Square, Victory Day´s military parade has been replaced by carnival floats – but suddenly the silly vehicles are opened up and out roll threatening tanks. The Berlin Wall is being rebuilt and finally Lenin's mummy rises up in, crushes its glass sarcophagus, scares off the visiting tourists and like Frankenstein's monster he staggers forward with outstretched arms. Lenin slurs as if in trance: "Must crush capitalism! Must crush capitalism!"

Is Dugin's influence on Russian foreign policy insignificant? Are his speculations about Russia's uniqueness to be taken seriously? Perhaps not, though it may just as well be a fact that Dugin, in collaboration with wealthy oligarchs, is actively trying to influence chauvinist and xenophobic politicians in various European countries. Why would Dugin otherwise have his headquarters in Malofeev's office space, an oligarch who obviously supports European and American right-wing forces?

Already in the early days of his career as an amateur researcher impregnated with zany theories, Dugin's books were issued in huge editions and without a Ph.D. he landed a top job as professor at Moscow's prestigious Lomonsov university, while supporting Russia's wars in Chechnya, Georgia and Ukraine and constantly praising Putin.

Like several other populists, Dugin is a self-taught amateur convinced about his own excellence. Adolf Hitler was also an avid reader with diverse interests. He regarded himself as an expert in every possible field and could for hours expose his often quite banal insights and opinions. Such people tend to pose as maintainers of high moral principles, while they pay tribute to totalitarianism and conservatism. Hitler's speeches were filled to the brim with moral outrage:

I pledge that I never will tie myself to parties who want to destroy Christianity. We want to once again satiate fill our culture with the Christian spirit [...] We want to incinerate all recent immoral developments in literature, in the theatre, and in the press – in short, we want to burn away the poison of immorality which has entered into our whole life and culture as a result of liberal excess during the past years.

Sometimes it may even appear as if Dugin is plagiarizing Hitler, for example when he declares that

We, conservatives, want a strong, solid State, want order and healthy family, positive values, the reinforcing of the importance of religion and the Church in society. […] We are on the side of Stalin and the Soviet Union.

Like Hitler, Dugin is interested in conspiracy theories and often identifies his enemies by referring to such myths. Hitler was a convinced believer in the veracity of The Protocol of the Elders of Zion and together with similar deceptions he made it into a warrant for genocide. 

For Dugin, homosexuality is the ultimate proof of West's harmful influence on morality and social order. Described as a Western perversion fear of homosexuality has gained an increasingly prominent place in the Russian debate and to aggravate the matter further homosexuality is generally equalled to paedophilia. In his usual uncouth manner Dugin does not hesitate to recommend death penalty for homosexuality, or possibly castration. His oratory was especially uninhibited during his defence of Kuzntesov, a former boxer who killed a nineteen-year-old man, whom he on doubtful grounds accused of raping his eight-year-old stepson. Dugin declared:    

He did the right thing for his child. I think all Russians, all normal people, would do the same. If you witness such a crime you have to intervene. And if you have the opportunity to kill the scum, then you have to kill, and then you can sort it out later.

Such moral high ground and elevated perceptions of himself as a moral epitome is something Dugin shares with several other extremists. Fanatics who claim that "liberals" want to protect women from male chauvinists, homosexuals from homophobes, humanists from Christian fundamentalists, Jews from anti-Semites, Muslims from Islamophobes, criminals from aggressive police, and an unfair legal system, foreigners from racist nationalists, etc. etc. According to such conservatives do opinions that appear to be "politically correct" actually undermine a value-based society. Unlike any spineless radicals, extreme conservatives do not hesitate to mention society's enemies by name - socialists, radicalized Muslims, global capitalism, exotic immigrants, homosexuals, international crime cartels, the lax school, sex education, exaggerated feminism, mawkish Christianity, etc., etc. Despite his opinions about Russia's obvious superiority, Dugin has found lots of like-minded allies in Europe and, not the least, in the United States.

Several of Dugin's books have been translated into English by Nina Kouprianova, wife of Richard Spencer, a well-known advocate for white supremacy. Ten days after Trump's victory in 2016, Spencer gathered his followers to a meeting in Washington, after quoting Nazi propaganda and condemning the Jews, Spencer shouted, "Hail Trump! Hail our people! Hail victory!" The meeting participants made the Nazi greeting while they enthusiastically chanted: Sieg Heil! Sieg Heil!

A few months later, Spencer organized and led a white supremacy march in Charlottsville, which resulted in the murder of a counter-demonstrator, depicted by the end of Spike Lee's excellent movie Black Clansman. Trump's comment about this insanity was that there were "very nice people on both sides". Spencer is one of the founders of Alt-right, a loosely organized right-wing movement claiming to constitute an alternative to the "watered down conservatism" represented by the Republican Party. With all right, Steve Bannon, who later became Trump's chief strategist and member of The National Security Council, claimed that Spencer is a “self-promoting freak and a goober”, the last word actually means a “peanut” but is generally used to denigrate someone from the southern states (though Spencer is actually from Boston). However, this contempt for Spencer has not prevented Bannon from openly declaring that Breitbart News, a right-wing extremist news and opinion site that Bannon was heading, "constitutes a platform for Alt-right".

On August 17, 2016, Bannon left the leadership of Breibart News to work for Donald Trump's presidential campaign. After Trump's victory, Bannon became the White House Chief Strategist, a newly established position. However, in April 2017, he was forced to leave all his political commitments, probably due to his sharp criticism of Ivanka Trump and her husband Jared Kushner. Nevertheless, Bannon claims that he still has frequent contacts with President Trump.

After leaving Breitbart News, Bannon is now travelling around the world offering his services as inspirer and advisor to national, populist right-wing movements. The list of his contacts is huge and long; France's Rassemblement national, Hungarian Fidesz, Italian Lega Nord, Germany's Alternative für Deutschland, Polish Prawo i Sprawiedliwość, Sweden´s Sverigedemokrater, The Netherlands´ Partij voor de Vrijheid, Austrian Freiheitliche Partei Österreichs, Swiss Schweizerische Volkspartei, Britain's United Kingdom Independence Party, Belgium's Vlaams Belang, Spain's Vox, the Finnish Sannfinländarna/Perussuomalaiset, Israel's Likud, India's Bharatiya Janata Party, Turkey's Adalet ve Kalkınma Partisi. In addition, Bannon openly and actively supported the Brazilian Jair Bolsanaro's presidential campaign. Bannon has now moved to Brussels where he works to unite EU populist parties before the election to the European Parliament that will take place May 23-26 in 2019 (if you are able to do so – you have to vote).

Bannon's rhetoric can be exemplified by a speech he held in Lille in March 2018 before Marine Le Pen and members of her Rassemblement national:

Let them call you racist, let them call you xenophobes, let them call you nativists. Wear it like a badge of honour. Because every day we get stronger and they get weaker.

Like Dugin, Steve Bannon has a certain weakness for Italy. Like the Russian, he seems to believe that Italy is the most important gateway to European influence, especially as Bannon is a convinced Catholic. However, he believes that Pope Francis's influence is detrimental to his conservative values, which he assumes are the same as those that the "true" Catholic Church support. Bannon has therefore lined up with ultra-conservative, Catholic forces that actively oppose Pope Francis, among other organisations Bannon openly supports Istituto Dignitatis Humanae, a populist, nationalist and conservative faction that from within the Catholic establishment, and with the support of an alliance of conservative Catholic laity, attempts to undermine the Pope's position with a hope that he will resign.

Steve Bannon is familiar with Aleksandr Dugin and his ideas. He also shares some of them and like Dugin, and probably Donald Trump as well, Bannon is a great admirer of the Russian president. For example, in 2014, Bannon praised Putin while talking to a group of conservative Catholics that had gathered in Rome:

Vladimir Putin, when you really look at some of the underpinnings of some of his beliefs today, a lot of those come from what I call Eurasianism; he’s got an adviser who harkens back to Julius Evola and writers of the early 20th century who are really the supporters of what’s called the traditionalist movement […] A lot of people that are traditionalists are attracted to that. One of the reasons is that they believe that at least Putin is standing up for traditional institutions, and he’s trying to do it in a form of nationalism—and I think that people, particularly in certain countries, want to see the sovereignty for their country, they want to see nationalism for their country. They don’t believe in a pan-European Union […] We the Judeo-Christian West really have to look at what he’s talking about as far as traditionalism goes.

Should we take Dugin's and Bannon's thoughts, influence and actions seriously? I think so, especially since several decision makers seem to do so. We should study them and take warning. One day our ignorance may have proved to be fatal. When we have accepted their gobbledygook, or avoided to counteract with knowledge and good arguments, we might end  up being imprisoned by Dugin's and Bannon's utopias, which undoubtedly would have proven to be nasty dystopias.

(The cartoonist seems to have mixed up the Czech Republic's flag with Cuba´s)

Biondani, Paolo (2019) ”L´Ombra lunga degli oligarchi”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio. Bykov, Dmytry (2013) “Eurasianism”, Novaya Gazeta, 20 april 2013, No. 44. https://www.novayagazeta.ru/articles/2013/04/20/54438-evraziyskoe Cohn, Norman (1976) Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish Conspiracy and The Protocols of the Elders of Zion. Aylesbury, Bucks: Pelican Books. de Benoist, Alain and Aleksandr Dugin (2014) Eurasia, Vladimir Putin e la Grande Politica. Napoli: ContraCorrente. Evola, Julius (2008) Anticomunismo positivo. Scritti su bolscevismo e marxismo (1938-1968). Napoli: ContaCorrente. Gessen, Masha (2017) The Future Is History: How Totalitarianism Reclaimed Russia. New York: Riverhead Books. Hitler, Adolf (1947) The Speeches of Adolf Hitler, 1922-1939. Oxford: Oxford University Press. Pisanty, Valentina (2018) Educare all´odio; ”La difesa della razza” (1938-1843). Roma: GEDE, Gruppo Editoriale S.p.A. Tizian, Giovanni and Stefano Vergine (2019) ”3 millioni per Salvini”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio.

 

03/15/2019 12:34

The Russian Collusion, kanske något i stil med den ryska intressegemenskapen, var till en början misstankar om möjligheten att Rysslands regering blandat sig i 2016 års amerikanska valkampanj i syfte att förhindra Hillary Clintons kandidatur och säkra Donald Trumps seger som USAs president. Sedan dess har termen kommit att beteckna Rysslands påstådda försök att så splittring inom såväl USAs som Europas politiska landskap. Trump har påstått att de flesta av dessa spekulationer rör sig om en konspirationsteorier. I varje fanns det från hans sida ingen Russian Collusion under den amerikanska valkampanjen.

Vad är det egentligen en konspirationsteori? Ordet kommer från latinets conspirare, att andas tillsammans och antyder att det rör sig om en sammansvärjning, en komplott, vars invigda medlemmar håller den hemlig för utomstående, därmed är en konspirationsteoris sanningshalt svårbedömd.

En av de mest och skadliga konspirationsteorierna är den som 1905 kokades ihop av en agent hos Ochrana, tsarens hemliga polis och som spreds över världen som Sions Vises Protokoll. Det påhittade dokumentet utgav sig för att vara ett protokoll från en hemlig, judisk sammansvärjning som med hjälp av liberaler, frimurare, kommunister och kapitalister skulle bringa världen i kaos och därmed göra den mogen för ett judiskt maktövertagande.

Tilltaget visade sig vara ovanligt framgångsrikt och skriften sprids snabbt som ett bevis på att judarna låg bakom allt upptänkligt elände i världen och att deras djävulska plan stöddes av varje sammanslutning som läsaren fruktade, eller föraktade. Nedanstående illustration från en av de talrika nidskrifter som spreds vid tiden före och under Andra Världskriget framställs hur jesuiter, kommunister och den katolska inkvisitionen skapades och understöddes av judarna. Den tyska texten kan möjligen översättas som Det judar gjort har världen förrött, kulturer och folk har dött.

Ett typiskt exempel på hur ett stort antal konspirationsteorier har en tendens sammanställa oförenliga ytterligheter, just i syfte att påvisa att det otroliga är sant. I det här fallet genom att framställa inkvisitionen, som till stor del instiftades för att bekämpa judendomen i Spanien och jesuiterna, som speciellt i Frankrike vid förra sekelskiftet var kända för att vara antisemiter, framställdes som om de gått i judarnas ledband. Detta djävulska hopkok användes sedan för att försvara nazisternas massmord på judar och sovjetiska krigsfångar

Myten om en judisk världssammansvärjning är fortfarande vanligt förkommande bland högerextremistiska nationalister och bokstavstroende islamister. Bland de förstnämnda, som under senare år gjort sin närvaro speciellt påtaglig i Ryssland, har de falska uppgifterna från Sions Vises protokoll blandats ihop med bolsjevismens brott och ursprung. Möjligen kunde den ryska socialismen enligt dessa nationalister ha varit OK om den inte hade besudlats genom judarnas konspiration för att uppnå världsherraväldet. Det rör sig om en återanvändning av den så kallade ”kulturmarxismen” som ända sedan den ryska oktoberrevolutionen har omhuldats av extrema hatgrupper och som ständigt har aktualiserats.

Numera är det inte så mycket Lenins och Stalins bolsjeviker som framställs som judarnas handgångna män utan filosofer från den tyska Frankfurtskolan och ”liberaler” som ”förordar” abort, homosexualitet, jämställdhet mellan kvinnor och män, ateism, invandring och allmän ”moralisk upplösning”, allt för att Sions Vises plan skall gå i uppfyllelse, ofta med benäget stöd från en mängd mer eller mindre sinistra hemliga sällskap och välkända institutioner, som Illuminati, Frimurare, The World Bank, tempelherrar, Opus Dei, diverse mångmiljonärers (som Georges Soros och Bill Gates) stiftelser, FNs Säkerhetsråd, Bilderberggruppen, IMF och spionorganisationer som CIA, Mossad och KGB (sedan 1993 – FSB, Den ryska federationens federala säkerhetstjänst). 

För övrigt är det inte enbart extremhögern som framställer och sprider konspirationsteorier, det är vanligt även inom den internationella vänsterrörelsen som ofta betraktar den globala kapitalismen en väldig konspiration, oftast med en ledande klick av amerikanska kapitalister och politiker i toppen av den förtryckande pyramiden.

Konspirationsteoretiker finner liksom Robert Langdon, hjälten i Dan Browns populära konspirationsromaner, ständigt mer eller mindre dolda tecken som antyder kusliga organisationers närvaro och verksamhet. Exempelvis såg vi på krönet av världskapitalets pyramid det allseende öga som pryder amerikanska dollarsedlar. Det har hämtats från baksidan på USA;s statsvapen, eller som det också kallas USA;s Stora Sigill, The Great Seal of the United States och dess text Novus Ordo Seclorum,  som i det närmaste betyder ”tidsåldrarnas nya ordning”, har i allmänhet tolkas som den Den nya världsordningen, alltså något i enlighet med Illuminatis eller Sion Vises strävan att rubba den nuvarande världsordningen för att därefter skapa något helt nytt, helt i enlighet med deras skumma syften. Strävan efter en Ny världsordning har under den senaste tiden också tillämpats på Vladimir Putins utrikespolitik.

Stämmer allt detta? Knappast, de flesta vildvuxna konspirationsteorierna är och förblir alltför fantastiska och världsfrämmande. Fast det måste likväl erkännas att en del av dem har visat sig innehålla ett korn av sanning, som exempelvis de skumma kontakterna mellan maffia, storkapital och politiker; penningflödet mellan storbanker och diverse makthavare. Även politiska konspirationer har visat sig överensstämma med verkligheten, exempelvis USAs Watergateskandal, Echelonskandalen, Italiens P2 frimurarloge och den svenska IBaffären. Hur förhåller det sig då med den ryska intressegemenskapen? Finns det någon sanning bakom påståendena om rysk utrikespolitiks inblandning i amerikanska och europeiska inre angelägenheter? Hur Ryssland använder ekonomiska bidrag och subtil propaganda för att stödja ytterlighetsgrupper och därmed undergräva de ”västerländska demokratierna”? Har kretsarna kring Vladimir Putin ett program för att splittra Europa genom att försvaga EU och Nato?

Jag läste nyligen en artikel i en av Italiens utmärkta veckotidningar bland vilka speciellt L´Espresso ägnar sig åt undersökande journalistik. L´Espresso är en del ab GEDI, Gruppo Editoriale som även äger dagstidningen La Repubblica, vida överlägsen sina svenska likar. Den 24:e februari i år redogjorde L´Espresso för en del av de upptäckter dess grävande journalister har gjort kring samröret mellan Putins män och den högsta ledningen av det ömkligt populistiska partiet Lega Nord och kretsen kring dess vulgäre, xenofobiske och grovkäftade ledare Matteo Salvini, Italiens vice premiärminister och inrikesminister.

Som så mycken läsvärd journalistik börjar L´Espresso med att nysta upp en affär som efterhand leder allt högre upp – in i den ryska hierarkin och dess samröre med italienska politiker. Eggzero är ett italienskt familjeföretag som ägnar sig åt renovering och inredning av italienska lyxegendomar tillhörande italienska miljonärer, men även andra kunder som emiren av Abu Dhabi, Kuwaits kungliga familj och ryska oligarker. 2017 anmälde Eggzero till Tribunalen i staden Grosseto att miljardären Igor Rotenberg upphört betala sina  stora skulder till företaget, som därmed hotades av konkurs. Igor Rotenberg är son till Putins judolärare och gode vän Arkady Rotenberg, som berikat sig ofantligt på statliga kontrakt.

Ägarna till Eggzero hade tidigare sammanträffat flera gånger med Igor Rotenberg, men alla affärstransaktioner skedde till en början genom den luxemburgska filialen till den ryska Gazprombanken och som uppdragsgivare angavs ett offshoreföretag, Highland Ventures Group Limited, med säte på de Brittiska Jungfruöarna. Efter det att Eggzero till allas belåtenhet utfört sitt uppdrag hade Igor Rotenberg köpt ännu en italiensk villa, omgiven av 220 hektar och belägen utanför hamnstaden Santo Stefano. Denna gång skedde betalningarna via en association, Norba Ag, med säte i Vaduz. Men, plötsligt upphörde betalningarna.

Grossetos tribunal uppdagade en mängd olika skalbolag kring Igor Rotenberg, men kunde ingenting göra för att indriva skulderna. Här tog L´Espresso vid i samarbete med den djärva Putinfientliga tidningen Novaya Gazeta i Moskva, där bland andra den mördade Anna Politkovskaya hade arbetat. I flera artiklar beskrevs hur Igors far, Arkady Rotenberg, och hans bror Boris blivit miljardärer genom byggandet av motorvägen mellan Moskva och Sankt Petersburg, byggnadsuppdrag inför olympiaden i Sochi och den väldiga bron mellan Kertj på Krim och Krasnodar Kraj på det ryska fastlandet, som med sina 18 kilometer är Europas längsta bro,

En del av bröderna Rotenbergs förmögenhet har dessutom använts för att bekosta det pågående kriget i Ukraina. Detta har lett till att de svartlistats av USA och EU. I Italien fryste Guardia di Finanza bröderna Rotenbergs tillgångar, som där bland annat innefattade tre lyxvillor på Sardinien, samt tre andra på fastlandet, en restaurang i Rom och femtio procent av ägandet i ett real estate company vid namn Auror 31. Man fann då också att Arkadys son Igor kontrollerade stora delar av Gazprom Burenie, en del av Gazpromkoncernen vars huvudägare är ryska staten och som utvinner och distribuerar naturgas. Gazprom är idag Rysslands största företag. Igor Rotenberg äger även TPS Real Estate, som kontrollerar ett stor antal ryska köpcentra. Inkomster från flera av dessa aktiviteter uppdagades genom de så kallade Panamapapperna. Där man också fann mängder av uppgifter om andra något ljusskygga ekonomiska transaktioner som cirkulerar kring Putins bekantskapskrets, främst cellisten Sergey Roldugin, som är gudfar till Putins äldsta dotter Maria Putina.

Svartlistningarna av oligarkerna kring Putin har lett till att flera av dessa har sökt nya vägar för att säkerställa sina inkomster och påverka europeiska och amerikanska politiker, bland andra Matteo Salvini och hans Lega Nord. I början av juli 2018 bestämde Italiens högsta domstol att Lega Nord omedelbart måste betala tillbaka 49 miljoner euros till den italienska staten och frös 1,5 miljoner euros på Lega Nords bankkonton. Detta skedde i samband med att partiets grundare, Umberto Bossi, dömts till två års och tre månaders fängelse för att mellan 2008 och 2010 ha förskingrat stora summor från den statsfinansiering som utbetalats till Lega Nord. Domen kan tas tillbaka och frysningen av partiets tillgångar upphör om det börjar återbetala de förskingrade beloppen.

L´Espresso anklagar nu Lega Nord för att förtvivlat söka finansiering för återbetalningen av sina stora skulder, bland annat genom komplicerade affärstransaktioner med Ryssland. En av dessa kanaler har säkrats genom Salvinis rådgivare, consigliere, Gianluca Savoini, grundare av stiftelsen Lombardia-Russia, genom vilken han samarbetar med män som står Putin nära.

L´Espresso uppsökte en av Gianluca Savoinis samarbetspartners i Moskva Marshall Capital och Avangrad Oil & Gas som kontrolleras av oligarken Konstantin Malofeev och huserar i en stor byggnad i det centrala Moskva, som även hyser de ryska högkvarteren för multinationella jättar som Exxcon, Repsol, Shell, Glencore och Samsung.

Finasmannen Malofeev är inte enbart en inflytelserik och stenrik oligark, han har även en livsuppgift som bland annat innefattar kampen mot homosexualitet, aborter och den ”ryska utbrytarstaten” Ukraina. Malofeev har med stora fonder bidragit till ”återbördandet” av Krim, slussar pengar till den ukrainska utbrytarenklaven Donbass och stödjer även något som kallas World Congress of Families, en världsomspännande koalition med säte i Rockford, Illinois. World Congress of Families säger sig värna om värden som propageras av kristna högerkrafter och som innebär att de motsätter sig samkönade äktenskap, pornografi och aborter, speciellt genom att uppmuntra skapandet av ett samhälle som på kristen grund byggs upp genom ”en frivillig förening av en man och en kvinna inom ett äktenskaps livslånga förbund”. I samband med detta engagemang grundade Malofeev en stiftelse vid namn Sankt Basileo som bland annat driver en högskola som främjar The World Congress of Families´ värderingar.

L´Espresso och den Londonbaserade, radikala tidningen The Guardian anklagar även Konstantin Malofeev för att ligga bakom ekonomiskt stöd till en mängd nationalistiska populistpartier inom EU, som Marine Le Pens Rassemblement national, Nationella Samling, Viktor Orbáns Fidez och även ett parti som Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Pengar slussas genom bankkonton på öar som Cypern, Seychellerna och de Brittiska Jungfruöarna, samt First Czech Russian Bank i Prag.

Hur detta kan gå till har L´Espresso spårat upp. Med Gianluca Savoinos stiftelse Lombardia-Moskva som mellanhand säljer Konstantin Malofeevs företag Avangard genom ett ryskt statligt bolag, Rosneft, under sex månader till ett år, 3 miljoner ton diesel till det månatliga priset av 250 miljoner euros till det italienska bolaget Eni. Av dessa summor får Lombardia-Moskva varje månad en kommission på fyra procent som går direkt till Lega Nord. För att säkerställa avtalet har såväl Savoino som partiledaren Salvini besökt Moskva, under skenet av att delta i en konferens organiserad av Confindustria, Italiens största arbetsgivarorganisation.

Vid detta tillfälle hade Savoino även ett möte med sin gode vän Aleksandr Dugin, som han träffat flera gånger tidigare och som även vid ett flertal gånger har besökt Italien. Det är här som konspirationsteorierna blir riktigt intressanta och spännande. Den kände filosofen och författaren Aleksandr Dugin fär anhängare av transhumanismen, en internationell rörelse som förespråkar användandet olika tekniker för att förbättra och utöka människans mentala och fysiska egenskaper. Dugin är även fanatisk främjare av en ideologi som kallas eurasianism och som betraktar Ryssland som upphovet till och beskyddare av en separat och unik kultur i världens centrum, skild ifrån både europeisk och asiatisk kultur, inte minst den atlantidiska, amerikanska kultursfären.

Dugin är en flitig skribent, 1999 publicerades hans mest inflytelserika verk, Osnovy Geopolitiki, Geopolitiska grunder där han på mer än 900 sidor redogör för eurasianismens grunder. Tillsammans med Petr Suslov som förestår Centret för Europeiska Studier vid Moskvas Handelshögskola med det engelskspråkiga namnet Higher School of Economics: National Resarch University, har Dugin grundat ett Center för geopolitisk kompetens med namnet Edinenie, Enhet. Petr Suslov, är god vän med Putin och var tidigare en högt uppsatt officer vid SVR, Ryska Federationens federala säkerhetstjänst och har ett förflutet som ”operatör” i Afghanistan, Mocambique och Angola. Suslov har bland annat deklarerat att:

Atlantism, i form av USA:s ideologi, försöker sprida sina värderingar över hela världen, något som hotar [rysk] ortodoxi och traditionell islam, som endast kan överleva om de förenas i en gemensam kamp.

Dugin och Suslov betraktar inte alls Islam som ett hot mot Ryssland, utan snarare som en integrerad del av deras euroasiatiska begrepp. Det muslimsk-mongoliska tatarväldet, Den gyllene horden, styrde det ryska kärnlandet mellan 1227 och 1380 och anses av Dugin som den tid då den ryska kulturen formades. Genom krig, arv, kolonisation och ingifte mellan ryssar och tatarer utvecklades Moskvaregionen. Den gyllene horden gav ryssarna ett omfattande självstyre och understödde till och med den ortodoxa kyrkan. Enbart de högsta ämbetsmännen var mongoler, alltmedan återkommande uppror kvävdes av ridande arméer. Däremot motsätter sig Edinenie starkt den av Saudi Arabien stödda Wahabismen, som den inte anser vara Islam, utan en avart som måste bekämpas eftersom den med stöd från USA genom terrorism och militära interventioner motarbetar den sanna islamiska läran.

Edinenie har sitt högkvarter på samma adress som Konstantin Malofeevs bolag, Tverskayagatan No.7 i Moskva. Dugin har blivit till en nyckelfigur då det gäller utformandet av Putins ”ideologi”. Den 23:e december 2013 publicerade Dugin i sin tidning Evrazia en uppmärksammad artikel i vilken han förutspådde Putins fall om denne fortsatte att ignorera vikten av idéer och historia, just sådant som Dugin var villig erbjuda honom. Uppenbarligen nappade Putin på kroken och många av hans tal och framträdanden tycks antyda att han har påverkats av Dugins idéer.

Jag läste nyligen på italienska en bok som Dugin skrivit tillsammans med Alain de Benoist, grundare av Groupement de recherche et d'études pour la civilisation européenne, Sällskapet för forskning och studier av den europeiska civilisationen. de Benoist är en förgrundsgestalt inom den franska Nouvelle Droite, Nya Högern, och är motståndare till globalism, liberalism och utomeuropeisk invandring. Han är anhängare av den så kallade etnopluralismen som anser att för att bevara världens etniska och kulturella mångfald måste ”olika folkslag” leva åtskilda. Det hindrar honom dock inte från att samarbeta med Dugin, som också öppet samverkar med andra europeiska nationalistiska populistpartier, som det grekiska Syriza, det bulgariska Ataka, det österrikiska Frihetspartiet och inte minst Frankrikes Rassemblement national.

Dugins stöd till etniska, nationella strävanden innefattar dock inte ukrainska nationalister som han betraktar som ryska förrädare mot den eurasiatiska samfälligheten. Medan Dugin 2014 var prefekt för Avdelningen för internationella relationer vid det prestigefyllda Lomonosov-universitetet i Moskva urartade i Odessa en allt blodigare konflikt mellan pro-ryssar och pro-ukrainare genom att en pro-ukrainsk mobb anföll stadens Fackföreningshus som ockuperats av pro-ryssar. Följden blev att huset brändes ner och 42 pro-ryska aktivister dödades. Dugin var rasande:

Vad vi bevittnade den andra maj var bortom alla anständighetens gränser. Döda dem! Döda dem! Döda dem! Det bör inte längre föras några förhandlingar. Det är min åsikt, som professor.

I sin gemensamma bok konstaterar Dugin och Benoist bland annat:

Eurasianismen är en jordisk kraft, ett alternativ till den thalassokratiska ideologin, som fötts ur det rörliga, föränderliga havet – atlantismen. Den amerikanska, atlantidiska utmaningen är global, därför måste rektionen mot den också vara global. Ryssland har alltid varit bärare av en idé. […] Eurasiens kulturella och politiska projekt baserar sig på en geopolitisk verklighet präglad av civilisation, tradition, religion och samexistens, något som förverkligats genom en stark identitet och ett gemensamt öde som står i opposition mot en totalitär, västerländsk utveckling.  Liberalism och atlantism är fullständigt oförenliga med rysk identitet, den eurasiatiska tillhörigheten som i själva verket är världens geopolitiska och geostrategiska hjärta, en organisk enhet som fötts ur symbiosen av ryska och turkisk-muslimska värden. […] Ukraina utgör skådeplatsen för kampen mellan eurasiatiska och atlantidska idéer. Det är inte europeiska idéer som gjort sig gällande där, utan amerikanska, atlantidiska värden. Europa tillhör varken den euroasiatiska eller den atlantidiska sfären. Det är en distinkt, fri och oberoende civilisation, som måste bemöta Atlantiens hegemoniska hot, med sin storfinans, globalism, språkliga hegemoni och skadliga livsföring. Med andra ord ”ett dödligt system” av angloamerikanskt ursprung.

Det kan tyckas märkligt att en slavofil som Dugin samarbetar med fransk nationalist som de Benoist. Det hänger antagligen samman med att Dugin som ung man förläste sig på tyska ideologer som Oswald Spengler, Martin Heidegger, samt den tyskvänlige italienaren Julius Evola. Efter att 1989 publicerat två böcker baserade på dessa tankefrukter möjliggjorde försäljningsintäkterna att Dugin kunde göra flera resor till Tyskland, Italien och Frankrike. I det senare landet kom han i kontakt med Alain de Benoist och den belgiske extremnationalisten Jean-François Thiriart. Inom prentes sagt ka det tyckas märkligt var att den unge, Dugin var tjugosju år, och okände författarens böcker trycktes i så stora upplagor (var och en i mer än 100 000 exemplar), något som tydde på att Dugin redan då åtnjöt högt politiskt beskydd.

De europeiska kontakterna inspirerade Dugin till idén om skapandet av tre huvudaxlar med Moskva som centrum; Moskva – Tokyo, Moskva – Teheran och Moskva – Berlin. Varje stad skulle bli centrum i ett nytt imperium, medan Moskva skulle bli navet i det hela. Exempelvis så innebar axeln Moskva – Berlin att den tyska huvudstaden, i samverkan med Frankrike och Italien, som historiskt sett alltid stått i ett motsatsförhållande till den anglo-amerikanska, förflackande kulturen, skulle bli centrum i ett europeiskt imperium. På samma sätt skulle Teheran bli centrum i ett muslimskt imperium och Tokyo i ett orientaliskt sådant. För att uppnå detta idealtillstånd måste de europeiska länderna slitas loss från USA;s och NATO,s grepp och fås att arbeta för ett enat gentemot Ryssland vänskapligt sinnat Europa. När de tre huvudaxlarna förenat sina länder under ett gemensamt välde kopplat till Moskva skulle Ryssland slutligen behärska världen.

För Dugin var det självklart att de USA-fientliga imperierna skulle kopplas till Ryssland, Europa, Orienten och Islam var nämligen försvagade, urvattnade och håglösa, alltmedan Ryssland var pånyttfött, starkt och enat. Efter ett besök i Frankrike skrev Dugin:

Det finns inte något intressant där, att allt intressant finns i Ryssland. I Europa är historien slut, i Ryssland är den öppen. 

Emellanåt har Dugin varit skeptisk till Putin, speciellt då presidenten visat sig vara ”svag”, utan ideologi och visioner, samt inte tillräckligt starkt hävdat ryska särintressen, dvs. inte lutat sig mot Dugins fanatiskt panryska ideologi. Dock har Dugin efterhand blivit en alltmer fanatisk Putinanhängare och kan emellanåt brista ut i överdrivna lovord, som då han 2007 deklarerade:

Det finns inte längre några motståndare till Putins linje och om de existerar så är de mentalsjuka och borde bli kliniskt undersökta. Putin är överallt. Putin är allt. Putin är absolut. Putin är oersättlig.

Och Putin? Har han anammat Dugins filosofi? Det kan tyckas som om han alltmer hamnat i dess nät, fast det kan ju förstås även röra sig om politisk taktik. Efter det att Krim annekterats i mars 2014 har Putins uttalanden uppenbarligen alltmer närmat sig Dugins tankegångar. Under ett årligt återkommande TV-program, Den heta linjen, under vilken Putin besvarar i förväg välplanerade frågor gjorde han en månad efter annekteringen av Krim följande iakttagelser:

Jag tror att en rysk person, eller för att använda ett bredare begrepp, en person från den ryska världen, först och främst tänker att människan har ett högre syfte, en högre moralisk grund. Det är därför en rysk person, en person från den ryska världen, inte är fokuserad på sin egen person. […] Jag tror faktiskt att vi nu bevittnar en process där man i europeiska länder har börjat omvärdera tidigare synsätt. Det vi kallar konservativa värderingar börjar locka. Ta Viktor Orbáns seger i Ungern eller Marine Le Pens framgångar, […] Liknande tendenser breder ut sig andra länder. Det är uppenbart. Fullständigt uppenbart.

Putin förutspår den europeiska enhetens snara kollaps och ser den, liksom Dugin, som resultatet av att angloamerikanska värderingar har pådyvlats européerna, som nu hotas av den fördärvliga livsstilen. Deras enda hopp står till ett moraliskt högtstående Storryssland. Om ryssarna därutöver försöker påskynda processen är en öppen fråga. Under sitt inledningsanförande till Valdais diskussionsklubbs möte 2017 förklarade Putin:

Tyvärr, efter att ha delat upp Sovjetunionens geopolitiska arv, blev våra västerländska partners övertygade sin egen rättfärdighet och utnämnde sig som Det Kalla krigets segrare och började alltmer öppet blanda sig i självständiga staters angelägenheter och sålde sin demokrati precis som den sovjetiska staten en gång hade försökt exportera sin socialistiska revolutionen till resten av världen. [...] En del av våra kollegor menar att det finns "goda” kämpar för oberoende och frihet och det finns "separatister", inte har någon rätt att försvara sina rättigheter, även om det sker med hjälp av demokratiska medel. 

Valdais diskussionsklubb är ett årligen återkommande evenemang som bjuder in 1 000 experter från ett sjuttiotal ländr, som även om den har fått sitt namn från sjön Valdai utanför Novogrod äger rum i Sochi. Under förra årets möte kritiserade Putin USA:  

Ett imperium tror att det alltid kan tillåta sig att göra några små misstag, ta på sig några extra kostnader, detta beroende på att dess makt är så obegränsad att sådant inte betyder något. Men omfattningen av dessa kostnader, dessa misstag, växer obönhörligt. Till slut kan de inte hanteras, varken säkerhetsmässigt eller ekonomiskt. Gud vare tack för att det nuvarande tillståndet med en unilateral värld håller på att upphöra. Den tiden är praktiskt taget redan över.

Dessa åsikter är helt i linje med Dugins tankar om Rysslands uppvaknande och väldens länders frigörelse från USA fördärvliga dominans. Vari består då Dugins filosofi? En god början till förståelsen av detta fascinerande hopkok är en satirisk artikel av Dmitry Bykov införd i Novaya Gazeta den 20:e april 2013. Bykov är en välkänd författare, poet och journalist, som har skrivit biografier om Boris Pasternak, Maxim Gorkij och trubaduren Bulat Okudzhava. Artikeln finns på nätet men eftersom jag inte kan ett ord ryska har jag tvingats lita på Google Translate och skyller därmed mina eventuella missuppfattningar på den sajten. För att finna spåren efter Dugins idéer kommenterar jag i det följande en del av de namn som förkommer i Bukovs artikel:

Dugin menar att alla filosofier har upphört att existera, enbart eurasianismen kommer att bestå. Jag gläder mig över sådana påståenden och även över hans övriga spekulationer. Alla är döda, säger han: Venediktov, Shenderovich, Berezovsky och Bykov. Enligt honom var deras ideolog den avlidne Berezovsky.

Dugin påstår att hans Fjärde politiska teori innebär ett fullständigt nytt tänkande som förenar, går utöver och gör liberal demokrati, Marxism och fascism meningslösa. Till skillnad från dessa ideologier har hans eruasianism en helig, mystisk ingrediens som gör den betydligt mer omfattande och heltäckande än tidigare ideologier.

En viktig inspirationskälla till detta tänkande är Lev Gumiljov (1912-1992), historiker, etnolog, arkeolog, kulturgeograf, orientalist och lingvist. Gumiljov var både förläst och praktiskt lagd. Han deltog i inte mindre än 21 expeditioner till olika och ofta mycket isolerade platser i Sovjetunionen. Trots att han inte var politiskt intresserad orsakade Gumiljovs samröre med kontroversiella akademiker att han åkte ut och in i Stalins fängelser och arbetsläger, där han sammanlagt tillbringade fjorton år av sitt liv.

Gumiljovs bestående vetenskapliga insats var att visa hur klimat och landskap påverkar framväxten av olika kulturer, denna etnogenesis blandar han snart ihop med spekulationer om att vissa områden på jordens yta är påverkade av höga nivåer av komisk energi. Denna energi är speciellt stark på de ryska stäpperna och enligt honom är Eurasien, dvs. det inre av den asiatiska kontinenten speciellt mottaglig för denna kosmiska strålning och enligt Gumiljov härstammar ryssarna inte från någon europeisk kultur utan från asiatiska stäppfolk.

I samverkan med ett landskaps speciella karaktär ger den kosmiska energistrålningen upphov till en mutagenisk effekt som hos vissa individer ger upphov till passionaritet, en strävan efter makt och förändring. Sådana passionerade individer förenas snart i gemenskaper som med tiden bildar en etnicitet, etnos. Om två eller flera geografiskt närbelägna etnos förenas bildas något som Gumiljpv kallar ett superetnos och det var det som skedde på de centralasiatiska stäpperna då ariskt etnos blandades med ett mongoliskt sådant.

Sådana spekulationer lockade Dugin till en form av neopaganism, ett uppfinnande av traditioner som kallas Rodnovery, efter Rod som antagits vara slavernas främsta gud och som under sig har en mängd naturgudomligheter som var och en speglar olik aspekter av ryskt etnos. Dugins Fjärde politiska teori innefattar en sådan konstruktion av slavisk fromhet som han kryddat med högerpolitik, rysk-ortodoxa kyrkans läror, samt hermetiska, gnostiska och österländska traditioner.

Som förnekare av sina idéer och häcklare har Dugin pekat ut Victor Shenderovich, en populär satiriker och TVpersonlighet, välkänd för sin kritik av Putin. I mars 2010 stod Shenderovich som medförfattare till manifestet Putin måste avgå. Alexey Venedkitov är värd för Mokvas Eko, en radiostation, och ägare till Diletant, ett historiemagasin med stor cirkulation. Venedkitov kontrollerar 49 procent av Moskvas Ekos aktier, medan ett amerikanskt bolag har 20 procent, något som i Dugins ögon är mycket suspekt. Venedkitov beskriver sig själv som reaktionär med Margaret Thatcher som ledstjärna, men hans talrika internationella kontakter och hans i Dugins ögon alltför liberala åsikter gör att han ogillar honom.

Boris Berezovsky var oligark, ingenjör, matematiker och medlem av Rysslands vetenskapsakademi. Han profiterade på övertagandet av en mängd företag som tidigare varit statsägda, däribland Rysslands statliga TV-kanal. 1997 värderades Berezovskys förmögenhet till tre miljarder dollar. Till en början stödde Berezovsky Putin, men då hans vän och förtrogne, Boris Jeltzin, vid årsskiftet 2000 plötsligt avgick vägrade Berezovsky att gynna Putin i det presidentval som följde fyra månader senare och övergick till att bli en av Putins främsta kritiker. Efter det att Rysslands allmänne åklagare 2003 beordrat Berezovsky att infinna sig ”för vissa förfrågningar”, flydde han landet och sökte asyl i Storbritannien. Några månader senare fann man honom hängd i sitt hem, post-mortemanalyser fann inga tecken på våld och fallet avskrevs som självmord.

Givetvis dog Berezovsky. Men Dugin är inte ens född! Jag skall förklara eurasianismen för er, ty jag förstår honom. Att berätta om Dugin behöver inte ta mycket tid i anspråk, man jag kommer så att säga att skära i det levande köttet. Dugin är en konspirationsteoretiker, han älskar sådant, och läser Evola.

Julius Evola är en ovanligt otrevlig figur som ofta hyllas av den europeiska extremhögern. Jag har skrivit en del om honom i ett tidigare blogginlägg. Evola kan möjligen beskrivas som extremfascist, radikal traditionalist, rasist, antiliberal, antidemokrat och elitist, egenskaper och åsikter som han blandade med luddig metafysik, mysticism, magi, yoga, alkemi och en allt överskuggande kvinnofientlighet. Evolas artiklar i den fascistiska tidskriften Rasens försvar, La difesa della razza, som gavs ut var fjortonde dag mellan 1938 och 1943, andas unken rasism.

Evola delar i La difesa della razza upp rasismen i tre kategorier, motsvarande kropp, själ och ande (corpo, anima, spirito). Samtliga kategorier är enligt Evola fullt berättigade. Den lägre graden av rasism benämner han biologisk rasism och den utgörs av skillnaden mellan olika raser, såväl kroppsliga som mentala, bland vilka den ”negroida - och den judiska rasen” genom sina ”feminina drag” är de mest föraktliga. Själslig rasism är inte enbart biologiskt determinerad utan även beroende av ”platsens inverkan”. Italienare och tyskar är exempelvis inte biologiskt sett fullständigt renrasiga, men deras gemensamma kulturarv är överlägset andra nationers och varje sann italienare har del av detta arv. Andlig rasism syftar på de övermänniskor som renats genom ett oklanderligt biologiskt arv, tillhörigheten till en stor kultur och som dessutom har begåvats med ett överlägset intellekt.  Denna form av förutbestämd makt och skönhet manifesteras främst bland de renblodiga, hyperboreiska arierna, de som lever närmast solen emedan den i deras hemtrakter under hälften av året lyser dag som natt. Ariernas förnämliga egenskaper går därigenom i solens tecken; olympiska, heroiska, eldiga, öppna och klara, ärofulla, himmelskt virila har de skapat djupsinniga symboler och mäktiga myter. Genom att föda deras barn tjänar kvinnorna dessa stora andar. Kvinnor skall inte ignoreras utan ”erövras och behärskas”. Därigenom är även våldtäkt försvarligt eftersom det är ”ett naturligt uttryck för den obetvingliga, manliga driften”.

En del av Evolas popularitet hos avgrundshögern beror säkert på att han långt innan Frankfurtskolan blev dess populära hatobjekt skrev om den kulturella marxismens [bolscevismo culturale] skadliga inverkan och hur många liberaler ovetande hade smittats av dess moraliska gift och därmed gynnat ett fortgående fördärv av nationell styrka och gemensam moral:

Vad vi kan kalla en förruttnelsekultur är framförallt en social tendens som består av ett tillrättalagt förhållningssätt som framställer ideal som illusioner, värderingar som konvention och moralbefrämjande institutioner som orättvisa och bristfälliga. En inställning som framhäver livets högre rätt; instinkt, irrationalitet, det rent "mänskliga". Därigenom skapas en ny vidskepelse, präglad av det undermedvetna, det omedvetna, libido och en allomfattande Eros som anses vara all existens egentliga rötter, det som gör det mänskliga exklusivt. ... [sådana begrepp] kan bedömas genom deras direkta och indirekta effekter. De orsakar etisk och andlig förvirring och slutresultatet kan enbart bli Marxism. [...] Kulturell Marxism manifesterar sig genom litteratur, konst, filosofi och vetenskap och har blivit till en allmänt vedertagen kultur som tycks sakna all relation till marxistiskt tänkande och kommunistisk politisk propaganda. Även om dess skapare och gynnare antar att de inte utövar något politiskt inflytande så kommer deras handlingar och åsikter likväl att leda till en destruktiv Marxism.

Bukov gräver vidare och kommer upp med Evolas inspirationskällor. Han lyckas därigenom koppla Dugin till Evolas svamlande kring österländsk mystik och ariska krigarfolk:

Jag talar klarspråk, utan hysteri, och förstår därför att jag inte kommer att förstås av var och en. Upplysningstidens förnuftstro är dödligt sårad, denne Dugin gillar den inte, men många människor hyllar nu istället Guénon och Ahnenerbe och de stora imperiernas metafysik. Vi har nämligen en gång varit titaner men lever nu i Kaliyuga. Låt oss därför samla de hyperboreiska länderna i kamp mot det giriga Söderns handelsimperium! Vi är arier, den heliga rasen, krigarnas ljus, Arkaims prästerskap. Transkaukasien, Kazakstan och Ukraina tillhör oss – vi har vi enbart tillfälligtvis förlorat dem, men genom vår euroasiatiska vision och tullunionen med Kina kommer de på nytt att bli en del av oss.

René Guénon (1886-1951) var frimurare och sökte sig till det ena mystiska samfundet efter det andra, tills han genom gnosticismen slutligen fann sufismen, konverterade till Islam och bosatte sig i Kairo. Tradition är centralt för Guénons tänkande. Han menar att den kommer att föra oss tillbaka till den andliga verklighet som existerade i forntiden då himmel och jord var ett. Traditionen och den orörda naturen är en förutsättning för det gudomligas närvaro på jorden, men har dessvärre alltsedan renässansen förvanskats och besudlats.

Sådana tankegångar anammades entusiastiskt av Evola, som ansåg att vi nu befinner oss i Kaliyuga, som enligt hinduiska skrifter är den sämsta av de fyra växlande världsåldrarna. Hinduismens tidsspann är mycket omfattande, Kaliyuga inträdde genom ett sammanbrott i gudavärlden den 18:e februari 3102 f.Kr., men går antagligen nu mot sitt slut.

Ahnenerbe, Förfädernas arv, var SS forskningsstiftelse med uppgift att utföra antropologisk och kulturell forskning kring germanernas ursprung. Dess ramverk var givetvis rasistiskt och de flesta av de dilettantiska undersökningar som Ahnenerbe stod för har visat sig resultera i mytskapande, uppenbara förfalskningar, ohållbara spekulationer och ”bevis” som skapats för att passa in i Reichführer-SS Heinrich Himmlers milt sagt knäppa idévärld. Julius Evola utförde för Ahnenerbe ”forskning” kring Frimurarordens ”omstörtande verksamhet”. Dugin har kallat den tvivelaktiga organisationen för ”en intellektuell oas inom den Nationalsocialistiska regimens system ”.

Arkaim är en arkeologisk fyndort, belägen på stäppen kring byn Arnursky söder om Uralbergen Den upptäcktes 1987 av ett team arkeologer som undersökte terrängen inför ett planerat dammbygge. Det har antagits att det rör sig om resterna av en stad uppförd av Indo-Iranier tillhörande den så kallade Sintashtakulturen (2100 – 1800 f.Kr.). Arkaim anses av slavofiler vara urhemmet för arierna och Eurasiens absoluta centrum.

Men betrakta nu utan panik denna dogm och förstå att Dugin inte alls är en titan, utan en Titanic, att detta är hans eurasiatiska manér. Vi hör honom tala om ”empirisk mystik”, men det är inget annat än gammalt skräp från en kyrkogård. Det är lätt att likt en kannibal sluka och använda sig av höga tankar. […] Eurasiatikern kan enbart definieras genom sin eklekticism [ett osjälvständigt sammanförande av element från olika håll]. En idékannibalism med ett pompöst syfte; en åldrande, fadd och avslagen rasistisk dödskult – du behöver inte tillgripa något mikroskop för att upptäcka vad det hela rör sig om. Svansandet kring den Högste Chefen [Putin] är Eurasianismens främsta egenskap.  Något som de mindre europeiska staterna inte kan tänka sig att göra. Att böja sig inför det Heliga Ryssland vore för dem samma sak som ”att samtidigt låta sig våldföras och offras”. Det där är din mystik, Dugin, den du kallar eurasisk och som nu har dykt upp ur världshaven. Tänker du uppstå likt en ny Osiris? Du är inte ens en vampyr.

Varför jämför Dmitry Bykov Dugin med Osiris, den egyptiske mumieguden som väcker avlidna kroppar till nytt liv? Antagligen för att Dugins virriga ideologi tycks vilja återuppväcka det avdöda Sovjetunionen. Han har deklarerat att ”vi är på Stalins och Sovjetunionens sida”. Dugins avsikt är att genom ett försvagande av USA och dess europeiska medlöpare göra Ryssland stort igen:

Enbart genom att återupprätta Storryssland, det vill säga den Eurasiatiska Unionen kan vi bli en trovärdig global spelare. Nu har hela processen fördröjts. Den ukrainska självständighetsrörelsen är Västs svar på frammarschen av ryska integrationssträvanden.

Dugins dröm om ett återuppstått Sovjetunion får mig att minnas en episod av The Simpsons som kallades En kapitalistisk mardröm. Den komplicerade historien skildrar bland annat hur Homer Simpson av misstag blivit ubåtskapten och får sin farkost beslagtagen av ryssarna. I FNs säkerhetsråd frågar den amerikanske representanten sin ryske kollega om han vet vad som hänt med Homer och hans ubåt. Ryssen tillkännager: ”Sovjetunionen kommer snart att släppa ert fartyg.” USA: s sändebud tror att ryssen tillfälligtvis glömt att han nu representerar en annan nation och undrar: ”Upphörde inte Sovjetunionen att existera?” Den ryske diplomaten svarar skrattande: ”Ha, det var just vad vi ville att ni skulle tro!”. Han vänder sedan skylten som säger ”Ryssland” och avslöjar att det på baksidan står ”Sovjetunionen”.  En röd fana fladdrar över Röda torget, Segerdagens militärparader har ersatts av festivalsekipage – men plötsligt öppnas de fåniga fordonen och hotfulla stridsvagnar rullar fram. Berlinmuren återuppbyggs och slutligen reser sig Lenins mumie i sin glaskista, krossar glaset, skrämmer iväg de besökande turisterna och medan han likt Frankensteins monster vacklar fram med utsträckta armar grymtar Lenin som i trance: "Måste krossa kapitalismen! Måste krossa kapitalismen!”

Är Dugins inflytande på rysk utrikespolitik obetydlig? Är hans virriga spekulationer om Rysslands mäktiga särart och att hans fosterland borde sprida oenighet inom Europas så att USA därigenom isoleras och Ryssland slutligen kommer att dominera världen enbart en patetisk konspirationsteori? Kanske, men lika gärna kan det vara ett faktum att Dugin i samarbete med stormrika oligarker aktivt försöker påverka den chauvinistiska och xenofobiska högern i olika europeiska länder. Mycket tyder på att han i sina strävanden har stöd av folk från kretsen kring Putin. Varför skulle Dugin annars ha sitt högkvarter inom Malofeevs kontorsutrymmen, en oligark som uppenbarligen stödjer såväl europeiska som amerikanska högerkrafter, och tillsammans med honom samarbetar med och finansiellt stöttar ett inflytelserikt populistparti som Italiens Lega Nord och liknande grupperingar på andra håll?

Redan i början av sin karriär som amatörforskare impregnerad av kufiska teorier spreds Dugins böcker i väldiga upplagor och han fick som odisputerad outsider ett toppjobb inom Moskvas statliga universitet, alltmedan han stödde Rysslands krig i Tjetjenien och dess underblåsande av splittring i Georgien och Ukraina och ständigt hyllar Putin, som i sina tal emellanåt speglar Dugins tankar om rysk storhet och ett ständigt ökande globalt inflytande.

Dugin är likt många andra belästa populister självlärd och som sådan övertygad om sin egen förträfflighet. Även Adolf Hitler var en bokslukare av stora mått. Han betraktade sig som en expert på allt möjligt och kunde i timmar oemotsagd exponera sina i allmänhet banala insikter. Sådana personer vill gärna framstå som upprätthållare av moraliska principer och hyllar totalitarism och konservatism. Hitlers tal var fyllda av moralisk upprördhet:

Vi vill åter igen genomsyra vår kultur med den kristna andan. Vi vill bränna bort senare tids omoraliska utveckling inom litteratur, teater och press – kort sagt, vi vill utplåna det dödligt otuktiga gift som har trängt in i hela vår tillvaro och kultur, ett resultat av liberal hämningslöshet.

Ibland kan det tyckas som om Dugin plagierar Hitler, exempelvis då han deklarerar att

vi konservativa vill ha en stark, stabil Stat. Vi vill ha ordning och sunda familjer, positiva värderingar och ett stärkande av religionens och Kyrkans inflytande.

Liksom Hitler är Dugin svag för konspirationsteorier och utifrån dessa identifierar han sina fiender. Hitler var djupt troende på Sions Vises protokoll och tog den, bland flera andra lögner, som intäkt för sitt massmord på judar. För Dugin är homosexualitet det yttersta beviset på Västs skadliga inflytande på moral och samhällsordning. Diskussioner kring som en västerländsk perversitet har fått en alltmer framträdande plats i  rysk debatt och för att förvärra saken kopplas homosexualitet ogrundat och slentrianmässigt till peodfli, På sitt sedvanligt grova vis har Dugin inte tvekat  att rekommendera dödstraff  för homsexualitet, eller möjligen kastrering. Speciellt ohämmad blev han på tal om Kuzntesov, en före detta boxare som slagit ihjäl en nittonårig man som han på tveksamma grunder anklagat för att våldföra sig på Kuznetsovs åttaårige styvson. Dugin gick ut i ett våldsamt försvar av Kuznetsov:

Han gjorde det rätta för sitt barn. Jag tror att alla ryssar, alla normala människor, skulle göra precis samma sak. Om man blir vittne till ett sådant brott när man ingripa. Och om man har möjlighet att döda avskummet, då måste man döda, och så får man reda ut det senare.

Sådan moralisk upprördhet och uppfattningar om sig själv som moraliskt högtstående är något Dugin delar med många andra extremkonservativa, chauvinistiska nationalister världen över. Populister som gärna hävdar att “liberaler” vill skydda kvinnor från ”machister”, homosexuella från homofober, ”humanister” från ”kristna”, judar från anti-semiter, brottslingar från aggressiva poliser och ett orättvist rättssystem, utlänningar från rasistiska nationalister, osv, osv. Åsikter som genom att framstå som ”politiskt korrekta” underminerar ett värdebaserat samhälle. Till skillnad från dessa ryggradslösa radikaler tvekar inte de extremkonservativa att nämna samhällets fiender vid namn – socialister, radikaliserade muslimer, den globala kapitalismen, exotiska invandrare, de homosexuella, de internationella brottskartellen, den slappa skolan, sexualundervisningen, den överdrivna feminismen, daltandet med brottslingar, kristendomsfientlighet, etc., etc. Därmed finner Dugin, trots sin uppfattning om Rysslands självklara överlägsenhet, en mängd likatänkande och allierade i Europa och inte minst i USA.

Flera av Dugins böcker har översatts till engelska av Nina Kouprianova hustru till Richard Spencer välkänd förespråkare för white supremacy, vit överlägsenhet. Tio dagar efter Trumps valseger 2016 samlade Spencer sina anhängare till ett möte i Washington, efter att i sedvanlig ordning ha citerat Nazi propaganda och fördömt judarna, ropade Spencer: ”Heil Trump, heil vårt folk, heil Segern!”. Mötesdeltagarna gjorde Nazihälsningen och skanderade entusiastiskt och taktfast Sieg Heil! Sieg Heil!

Några månader senare organiserade och ledde Spencer hatmarschen i Charlottsville, som resulterade i mordet på en motdemonstrant, skildrat i slutet av Spike Lees utmärkta film The Black Clansman. Trumps kommentar till vansinnet var att det ”fanns mycket fina människor på båda sidor”. Spencer är en av grundaren till Alt-right, en löst sammanhållen högerextrem rörelse som säger sig vara ett alternativ till den ”urvattnade konservatism” som representeras av det Republikanska Partiet. Med all rätt har Steve Bannon, som senare blev Trumps chefsstrateg och medlem av det Nationella Säkerhetsrådet hävdat att Spencer är ett ”självbefrämjande knäppgök” och goober, egentligen ”jordnöt” men numera något i stil med en tönt från Sydstaterna (fast Spencer är från Boston).  Men detta visade förakt för Spencer har inte alls hindrat Bannon från att öppet deklarera att Breitbart News, en högerextrem nyhets- och opinionssajt som han varit daglig ledare för ”utgör en plattform för Alt-right”.

Den 17 augusti 2016 lämnade Bannon ledningen för Breibart News för arbeta för Donald Trumps presidentkampanj. Efter Trumps seger blev Bannon det Vita Husets chefsstrateg, en nyinrättad befattning. I april 2017 tvingades han dock att lämna sina politiska uppdrag, antagligen beroende på hans skarpa kritik av Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. Bannon påstår dock att han fortfarande har täta kontakter med President Trump.

Efter att ha lämnat Breitbart News reser nu Bannon jorden runt och erbjuder sina tjänster som inspiratör och rådgivare åt nationella, populistiska högerrörelser. Listan på hans kontakter är både diger och lång; Frankrikes Rassemblement national, Ungerns Fidesz, Italiens Lega Nord, Tysklands Alternative für Deutschland, Polens Prawo i Sprawiedliwość, Sverigedemokraterna, Nederländernas Partij voor de Vrijheid , Österrikes Freiheitliche Partei Österreichs, det schweiziska Schweizerische Volkspartei, Storbrittaniens United Kingdom Independence Party, Belgiens Vlaams Belang. Spaniens Vox, Sannfinländarna/Perussuomalaiset, Israels Likud, Indiens Bharatiya Janata Party, Turkiets Adalet ve Kalkınma Partisi. Dessutom stödde Bannon öppet och aktivt brasilianen Jair Bolsanaros presidentkampanj. Bannon har nu flyttat till Byssel där han verkar för att ena EU:s populistpartier inför valet till det Europeiska Parlamentet som kommer äga rum 23 - 26 maj 2019 (ni måste rösta).  

Bannons retorik kan exemplifieras genom ett tal som han i mars 2018 höll i Lille inför Marine Le Pen och medlemmar av hennes Rassemblement national:

Låt dem kalla oss för xenofober. Låt dem kalla er för nationalister. Bär epiteten som en hedersbetygelse, ty för varje dag som går blir vi starkare och de svagare.

Likt Dugin har Steve Bannon en viss svaghet för Italien. Likt ryssen tycks han anse att Italien är den viktigaste inkörsporten till europeiskt inflytande, speciellt som han är en övertygad katolik. Dock anser Bannon att påven Fransiskus inflytande är skadligt för hans konservativa grundvärderingar, som han även antar att den ”sanna” Katolska Kyrkan står för. Bannon har därför lierat sig med ultrakonservativa, katolska krafter som aktivt motarbetar Fransiskus, bland annat samarbetar han med Istituto Dignitatis Humanae, en populistisk, nationalistisk och konservativ fraktion som inifrån det katolska etablissemanget och med stöd av en allians av konservativa  katoliker försöker undergräva påvens position med förhoppningen att han skall avgå.

Steve Bannon känner väl till Aleksandr Dugin och hans idéer. Han delar även en del av dem, framför är han liksom Dugin, och antagligen Donald Trump, en beundrare av den ryske presidenten. Exempelvis hyllade Bannon 2014 Putin inför en grupp av konservativa katoliker som samlats i Rom:

Putin stödjer traditionella institutioner och han gör det genom en form av nationalism. Vi är orättvist beskyllda för att vara nationalister – men vår nationalism är inte någon föråldrad nationalism i form av etnisk chauvinism, utan den speglar uppfattningen att likartade civilisationer har rätt till sin egen identitet och bör bestämma sin egen väg. […] Vi, det Judiskt-Kristna Väst, borde inse vad han egentligen talar om då det gäller Traditionalism – speciellt hur den stödjer nationalismens grundprinciper.

Bör vi ta Dugins och Bannons tankar, inflytande och handlingar på allvar? Jag tror det, speciellt som flera beslutsfattare tycks göra det. Vi bör studera dem och ta varning. En dag kan vår ignorans ha visat sig vara fatal. Vi har svalt smörjan, eller inte bemött den med kunskap och goda argument och kommer därför att sitta fängslade i Dugins och Bannons utopier, som utan tvekan då kommer att ha visat sig vara otäcka dystopier.

(Tecknaren tycks ha blandat ihop Tjeckiens flagga med Kubas)

Biondani, Paolo (2019) ”L´Ombra lunga degli oligarchi”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio. Bykov, Dmytry (2013) “Eurasianism”, Novaya Gazeta, 20 april 2013, No. 44. https://www.novayagazeta.ru/articles/2013/04/20/54438-evraziyskoe Cohn, Norman (1976) Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish Conspiracy and The Protocols of the Elders of Zion. Aylesbury, Bucks: Pelican Books. de Benoist, Alain och Aleksandr Dugin (2014) Eurasia, Vladimir Putin e la Grande Politica. Napoli: ContraCorrente. Evola, Julius (2008) Anticomunismo positivo. Scritti su bolscevismo e marxismo (1938-1968). Napoli: ContaCorrente. Gessen, Masha (2017) Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands återkomst. Stockholm; Brombergs. Hitler, Adolf (1947) The Speeches of Adolf Hitler, 1922-1939. Oxford: Oxford University Press. Jangfeldt, Bengt (2017) Vi och dom: Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Pisanty, Valentina (2018) Educare all´odio;”La difesa della razza” (1938-1843). Roma: GEDE, Gruppo Editoriale S.p.A. Picker, Henry (1984) Hitlers bordssamtal i führerhögkvarteret. Stocholm: Norstedts.Tizian, Giovanni och Stefano Vergine (2019) ”3 millioni per Salvini”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio.

 

 

03/07/2019 23:33

During my time at Lund University, it was in some radical cliques necessary to be familiar with Karl Marx's writings. However, any superficial knowledge was far from being enough, especially for someone who like me was not familiar with all intricate aspects of Marx´s Das Kapital, nor had attended any "Marxist basic course". This disdain for uneducated radicals was especially pronounced among the uncompromising "Socialists" whom my friends and I used to call "the felt people," since several of them, like today's righteous Muslims, exhibited their political affiliation through the way they dressed; Palestinian keffiyehs, soft purple suits of velour, workers´ overalls, Icelandic sweaters, sheepskin furs, Sami beak boots and/or Peruvian chullos and ponchos. Such fundamentalists demanded an additional knowledge of Hegel. My comprehension of Hegel´s teachings was wobbly, to say the least, even worse than my shallow familiarity with Marx´s thinking. Nevertheless, I had read some stuff about and by Hegel, at least enough to find that his philosophy was quite removed from my own opinions, a guy who wanted to have at least some trace of a radical aura, especially since I did not dress in chullos and overalls and nevertheless liked to talk politics.  

Like a fundamentalist Islamist who seeks justification for his actions and beliefs in the in the Qur'an and various sacred writings, the felt fanatics justified their behaviour with Marx and Hegel. Hegel! This tedious and difficult-to-understand charlatan, whose cryptic texts I had with such a great effort tried to understand. Hegel's writings were, in my opinion, ambiguous, misleading and in spite of that – quite alluring. He was the kind of philosopher who dressed up his obscure thinking in words that did not make it much smarter. Obviously a common trick among those philosophers who engage their brain before starting their tongue.

What annoyed me most with Hegel? Apart from his opaque language it was his (before its time) basically social-Darwinist idea that mankind had progressively and inevitably evolved through a series of stages of improved consciousness. That human progress had been matched by various forms of social organization. This obviously appealed to Karl Marx and was to became the foundation for his “dialectics”, which eventually were transformed into dogma and religion by Stalinists and similar, ruthless social architects, who imagined their tyranny was based on unyielding laws of nature.

The so called dialectical materialism, whose ideologists, although they often declared that they cared for the unsuccessful, nevertheless were convinced about the validity of a pseudoscience based on the belief that human societies, even humanity, have constantly been improved by competition between individuals, groups , nations and ideas. That such a struggle inevitably leads to the creation of higher-standing forms of society. The basic principle behind this idea was that both human and social development are based on the annihilation of weaker individuals. Only those who are best suited for the constant struggle for survival and propagation have survived and been enabled to pass on their superior genes to their successors. However, Darwin's "natural selection" did not mean that those destined to transfer their genes were the stronger individuals, rather they were the most adaptable ones. Not the ruthless ones, but maybe those who cared for and respected their fellow beings. However, the idea about ruthless “blonde beasts” was already there and could not be swept away.

Marx and Engels obviously assumed that social development is dependent on material factors, something I totally agree with. Humanity undoubtedly advances its collected knowledge and constantly invents cures for fatal ailments. Recent medical progress had been astounding, with its effective pain relief and everything else, and so has the improvement of communications, data storage, etc., etc. However, let us not settle down and forget imminent threats and shadows. I must ask myself if Marxist/Hegelian simplifications of the historical process after all has not been a limiting straightjacket, making us believe that despite all the misery we find around us we are moving towards better, brighter times.

Calculating how many victims state repression have resulted in is extremely difficult. Over- and underestimations are more common than rare. However, even dictators need to know something about the havoc they have caused.  So let us have a look at official statistics. After the dissolution of the Soviet Union, it was found that the Governmental archives contained proof of 799,455 official executions between 1921 and 1953. During the same period approximately 1.7 million persons died in the Gulag, plus an estimated 390,000 deaths during the displacement of the so-called Kulaks, according to Stalinist definitions  "any peasant with a couple of cows or five or six acres more than their neighbours,"  and up to 400,000 other deaths among people deported to new "settlements" during the 1940s. On top of this we have between 5.5 and 6.5 million people during the state-induced famine 1932-33.

Please, do not come and tell me that all this suffering, all these deaths, can be excused and justified by the achievement of "increased prosperity". Likewise it is impossible to defend the 45 million deaths during Mao's only four-year-long Great Leap Forward, nor to allow the so-called trickle-down economics to justify inequality and predatory behaviour.

The men and women who imagine that all this misery can be endorsed find themselves on the same side as Joseph Stalin, who in Osip Mandelstam's unforgettable poem sucked on death penalties as if they were raspberries:

We live without feeling the country beneath us,
our speech at ten paces inaudible,
and where there are enough for half a conversation
the name of the Kremlin mountaineer is dropped.
His thick fingers are fatty like worms,
but his words are as true as pound weights.
his cockroach whiskers laugh,
and the tops of his boots shine.
Around him a rabble of thick-skinned leaders,
he plays with the attentions of half-men.
Some whistle, some miaul, some shivel,
but he just bangs and pokes.
He forges his decrees like horseshoes —
some get it in the groin, some in the forehead.
Some in the brows, some in the eyes.
Whatever the punishment he gives — raspberries,
and the broad chest of an Osette.

There are still millions all over the world who praised and still are worshipping The Great Helmsman Mao Zedong, who rose in the morning, satisfied with himself and the murders, suffering and starvation he had caused:

After on 30 June 1958 have read the report in the People´s Daily that the district of Yukiang has succeeded in exterminating the sickness caused by flatworms [schistosomiasis] thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

The poem that follows was a lyrical praise of progress in the mass campaign to eradicate bilharzia, which in 1956 had been initiated by Mao. However, the flatworms could just as well be replaced by human beings, since Mao did not reveal any more compassion for eradicated enemies than he bestowed on flatworms. Something he, for example, demonstrated in a speech he gave to party cadres in 1958, the same year in which the disastrous Leap Forward was introduced:

Ch’in-Shih-huang [the tyrannical emperor Qin Shi Huang] was an expert in respecting the modern and belittling the ancient. Of course I do not like to quote him either. (Comrade Lin Piao interrupts: “Ch’in-shih-huang burned the books and buried the scholars alive”.) What did he amount to? He only buried alive 460 scholars, while we have buried 46,000. In our suppression of the counter-revolutionaries, did we not kill some counter-revolutionary intellectuals? I once debated with the democratic people: You accuse us of acting like Ch’in-shih-huang, but you are wrong; we surpass him 100 times. You berate us for imitating Ch’in-shih-huang in enforcing dictatorship. We admit them all. What is regrettable is that you did not say enough. We have had to say it for you. (Laughter.)

A cynicism hidden behind human affection, not unlike the one demonstrated by all those who claim to be Christians, preaching compassion with their neighbours while they at the same time are paying tribute to Mammon and live in the best possible wellbeing, imagining that their convenience benefits those suffering from poverty and misery.

This abstract view of existence separates yourself from the real, outside world. A thinking based on the paradox "I and the others" leads to an delusion that transforms the suffering of others into charts, statistics and politics. Through such a simplified mind-set, chaos is transformed into order, a dangerous vulgarization of reality, which has been enthusiastically adopted by desk strategists, social architects and dictators.

Hegel considered that human history would culminate in a definitive, completely rational form of society. An abstract utopia that is obviously not as distinct from the writings spread throughout the world by Jehovah's Witnesses. A world where current governments eventually will be replaced by God's Kingdom and everyone worthy of living in this New World will enjoy equal rigthts and eternal peace while under the beneficial rule of Jesus Christ. The Prince of Peace will by then have destroyed all the lawless elements that now master the world and only peace-loving and blameless people will remain on earth. Never again will people spend billions of dollars on weapons. No violence, no revolutions or ethnic conflict will ever occur again Famine will be replaced by abundance. Thorns and thistles, poor soil, advancing deserts, drought and devastating swarms of grasshoppers, all this will cease and disappear for ever. Jehovah will, after ending all food shortages, invite us to an eternal banquet. Every survivor will build her/his own, comfortable home, plant fruit trees and tend beautiful gardens. Perfect health will prevail, physical defects will disappear. Death, tears and tombs will disappear from the face of earth.

A glorious future awaits the faithful. However, a true communist does not believe in God, not in any kind suprahuman grace and salvation. S/he believes in science, in politics, in "international solidarity" as "the working class´s fighting unit". Salvation must be achieved here on earth, without divine intervention. It is only through modern rationalism we might attain human perfection. The time for miracles began with the emergence of industrialism. Science and technology will ultimately provide well-being to us all, but in order to enjoy these blessings humankind must liberate itself  from all those parasites and fellow travellers who through their selfish desire for profit have enslaved and abused us all and encouraged discord, competition and inequality. Nothing is more commendable than unbroken productivity and material progress. The ideal of infinite improvement leads us on towards an earthly paradise, an endeavour that is supported by legitimate protests, revolutions and international solidarity.

It is within this shimmering utopia we find Hegel, who assumed that in the end progress, i.e. history, would finally finish as in the fairy tales – "and so they lived happily ever after". What we experience as a chaotic existence is actually not at all chaotic. There is a definite order behind everything, but most of us are unaware of this. Reality is an organic unity of spirit and nature. All development is part of God's nature. What we humans perceive as opinions, desires or purposes are only part of the World-Soul`s [Die Weltseele] mighty outflow of force and power. Thought and reality are actually two sides of the same coin. Abstract thinking, i.e. logic, is a reflection of Existence´s real nature. We can easily imagine that something is perfect. Logic is thus a reflection of nature's perfection, a proof of the validity of natural laws. Thoughts actually exist, they are an integral part of reality, a part of nature. In all its diversity and incomprehensibility our world is after all the best of worlds. Our thinking strives for perfection, and nature is the ultimate perfection, it is God. Hegel´s philosophy has rightly been termed as Aboslute Idealism, and as such it is an entirely abstract construction.

Opposed to the desire of radical thinking to change and tear down, Hegel placed Law and Morality, safeguarded by the State. Individualism and subjectivity are essentially not advantageous for common wellbeing. They are fragmenting The World-Soul, which through historical development indicates how humankind should think and behave. One people/nation may destroy another, though that may be historically justified, since history is after all a product of human will and thus ultimately serves nature, i.e. God´s will and intentions. “God is our thinking about God.” What we perceive as change is in fact nothing else than the Law of Cause and Effect, which inexorably gives rise to its opposite until the day when harmony and equilibrium are reached. When an ideal state of affairs has been achieved change is neither desirable, nor possible. Our world has become like a bee hive where every individual constitutes a harmoniously functioning part of the whole. A society where each and every one of us serves an entirety that is much larger and far more effective than its individual parts – the State.

In fact, as the Prussian public servant he actually was, Hegel tried to turn his opinions into a political weapon. He succeeded in politicizing philosophy, something that did not make his thinking particularly lucid and easy to understand:

In actual existence Progress appears as an advancing from the imperfect to the more perfect; but the former must not be understood abstractly as only the imperfect, but as something which involves the very opposite of itself the so-called perfect as a germ or impulse. […] Thus the Imperfect, as involving its opposite, is a contradiction, which certainly exists, but which is continually annulled and solved; the instinctive movement, the inherent impulse in the life of the soul to break through the rind of mere nature, sensuousness, and that which is alien to it, and to attain to the light of consciousness, i.e. to itself.

Hegel's thinking may be considered in the light of what has been called German Idealism, which point of departure is assumed to have been Immanuel Kant's philosophy, which established that we can never know for sure what exists beyond our bodily senses. We cannot know whether God, or an immortal soul, exists and it is from here the German idealists went on. Johann Gottlieb Fichte assumed that nothing exists outside of ourselves. We create our ideas and thus we also create the world. Friedrich Schleiermacher also believed that reality consists of thoughts and thus it is actually created by us. We imagine that a constant state of creation takes place in accordance with pre-established rules, i.e. the natural laws and according to Schleiermacher these laws are identical with God, who together with man constitutes an all-encompassing entity. In fact, God is the Creator of everything and since humans are part of Him, we are actually identical with Him.

This German and increasingly abstract idealism can be traced far back in time. It is for example found by the mathematician and Jack of all Trades Gottfried Wilhelm Leibniz (1646 - 1716), who assumed that God could have created any kind of world he wanted to create, but as a perfect being He chose to create the best possible world. Obviously does a world where there is a free will give rise to egoism and misunderstandings, and thus evil deeds as well. Nevertheless, such a world is far better than a world where free will does not exist and this is, according to Leibniz, the explanation to why a perfect God has created a world where there is so much evil.

As an excellent mathematician Leibniz was a master of abstract thinking and his world is like Hegel's an abstraction, a thought structure that he imagined to be identical with the reality and which his successors turned into an unwavering truth, a "science". This is where the wayward thinkers enter the scene. Free thinkers who did not recognize the validity of any authoritarian system. For example Søren Kierkegaard, who detested Hegel's philosophy. According to Kierkegaard, man's free will means that he has the sole responsibility for his choices. You cannot sneak away from your guilt, your liability for the evil deeds you have committed cannot be avoided by referring to the fact that you have been enslaved under a system that allowed misdeeds and transgressions. According to Kierkegaard it was a big mistake to introduce abstract philosophical rules, which allowed us to submit or will to the judgement of others and thereby deny our own free will and the responsibility we have to ourselves and others.

In his picaresque tale Candide or the Optimism, which Voltaire claimed to be "translated from the German of Dr. Ralph, with the additions found in the Doctor's pocket when he died in Minden in the Year of Grace 1759,” the witty Frenchman did with unrestrained vigour and great storytelling demolish Leibniz's theory that we live in the best of worlds. Voltaire´s derisible philosopher Pangloss does like Leibniz claim that everything exists for a reason – nothing emerges from nothing. Pangloss and Leibniz support their theories by referring to the obvious – that existence is better than non-existence, since all that exists is more real than everything that does not exist.

Voltaire refuses to accept such naïve quibbling and throws his guileless hero, Candide, headlong into a world of incomprehensible evil and unforeseen events. Through his love for Cunégonde Candide is due to various misunderstandings thrown out of his protected existence and despite one disaster following upon another he stubbornly choses to fight on, since he assumes he cannot continue to live without his Cunégonde. When Candide finally reunites with his beloved, she has suffered massacres, rape prostitution and syphilis, something that have made her bitter, choleric and ugly. In spite of all this the devoted Candide marries her. Cunégonde turns out to be a skilled pastry baker and together with her and the irredeemable Pangloss, Candide acquires a small farm with a luxuriant garden.

Pangloss sometimes used to say to Candide:
— All events are linked together in the best of possible worlds; for, after all, if you had not been driven from a fine castle by being kicked in the backside for love of Miss Cunégonde, if you hadn’t been sent before the Inquisition, if you hadn’t travelled across America on foot, if you hadn’t given a good sword thrust to the baron, if you hadn’t lost all your sheep from the good land of Eldorado, you wouldn’t be sitting here eating candied citron and pistachios.
— That is very well put, said Candide, but we must go and work our garden.

Thus Voltaire vented his low opinion of German idealism and the fatal thought structures that, despite the sharp Frenchman's warnings, were developed further by a large number of shrewd German academics. Like Hegel, who tried to prove that history was, while being monitored by God's omnipotence, due to end up in a future utopia – per aspera ad astra, through hardships to the stars.

However, I should not be too judgmental about Hegel´s contributions. Particularily since he occasionally claimed that we “never have learned anything from history.” A statement that actually made me write this blog post after reading a forgotten magazine I found in my bookshelf: Granta, No. 30: New Europe!. On December 1, 1989, the editorial staff of this "pocket book for new authorship" had asked fifteen famous European authors to comment upon what had happened during the past year - that is, the fall of communism and the disappearance of the Iron Curtain and what they thought that all this would lead up to. Their contributions were gathered under the title The State of Europe: Christmas Eve 1989. These articles about events that occurred thirty years ago seemed to refute Hegel's view that history is progressing in an advantageous manner. I rather got the impression that nothing has changed as much as one might assume it ought to have and that many of the authors' worst fears have come true.

However, on a second thought that impression is not entirely consistent with reality. During travels through Europe and especially within the former Eastern Block, I have got the impression that many changes have been for the better. The picture is multifaceted and definitely not as one-sidedly positive as Hegel suggested. Though – honestly – Hegel never stated that everything pointed towards a future utopia along a straight line. After all, humans make mistakes, but do we learn from our mistakes? This might conceivably happen from time to time, but definitely not always. Nietzsche, this strange and contradictory man, should probably not only be read in the light of who he was and what he did, but he must probably also be considered as someone who thought aloud and spontaneously wrote down his fancies, occasionally coming up with gold, though occassionly with stupidities as well. Nietzsche's universe is not definite, not regulated, thus his writing is not abstract. It refuses to be planned, ordered and sensible. It is highly personal and instead of writing coherent stories and analyses, Nietzsche wrote down aphorisms and opinions, which he grabbed in the air like thunderbolts and then pinned down on paper. If I read Nietzsche in an undisciplined manner I find one observation after another that takes hold of me, forcing me to contemplate about human existence and generally accepted views.

For example, when Nietzsche writes that we are more interested in the product than in its purpose, and how it was made. A reason to why we are such outstanding consumers of what others have achieved and created. We devour the fruits of knowledge assuming that the reason for a tree´s existence is its fruits, when it in reality is its seeds. At the same time we assume that everything moves in a straight line towards a common, beneficial goal, not realising

that which we now call the world is the result of a host of errors and fantasies which have gradually arisen in the course of the total evolution of organic nature, have become entwined with one another and are now inherited by us as the accumulated treasure of the past – as a treasure: for the value of our humanity depends on it.

Like Kierkegaard, Nietzsche wanted to liberate us from routinely embracing what others have said and thought and thereby avoid taking responsibility for our own actions, our life and decisions. I guess this is the idea behind Nietzsche's parables about what he called the Eternal Return. Nietzsche describes a nightmarish scene:

What, if some day or night a demon were to steal after you into your loneliest loneliness and say to you: "This life as you now live it and have lived it, you will have to live once more and innumerable times more; and there will be nothing new in it, but every pain and every joy and every thought and sigh and everything unutterably small or great in your life will have to return to you, all in the same succession and sequence - even this spider and this moonlight between the trees, and even this moment and I myself. The eternal hourglass of existence is turned upside down again and again, and you with it, speck of dust!" Would you not throw yourself down and gnash your teeth and curse the demon who spoke thus?

The demon leaves his victim, but you cannot possibly get rid of the ever-recurring question: "Do you want this again and again, times without number?" Nietzsche writes that this query will stay in your mind for ever and become ”the heaviest burden upon all your actions.” Under such circumstances would you not devote yourself and your life to avoid getting trapped in the same track? Would you not try to break free by thinking with such care that you become independent and free from the stifling influence of others? Like in the song by Queen:

I want to break free.
I want to break free.
I want to break free from your lies.
You're so self-satisfied, I don't need you.
I've got to break free.
God knows, God knows I want to break free.

According to Nietzsche “the true, eternal life" is already present within you, "a life of love, free from all selection and exclusion." Fear of eternal return means that we can re-evaluate our lives and not consider them as an abstraction; something distant that we can never really understand and share with others. Instead of accepting a humdrum existence we need to turn it into something exciting, strong and animated.

While writing this I am not only reminded of Queen´s tune, but also the funky History Repeating on Propellerhead's only CD Decksandrumsandckandroll from 1998, which can be enjoyed on YouTube where Shirley Bassey sings:

And I've seen it before
and I'll see it again.
Yes I've seen it before
Just little bits of history repeating.

But, back to Hegel and the reason to why I came to write this blog post. Even he could like Nietzsche come up with a few gold nuggets:

Rulers, Statesmen, Nations, are wont to be emphatically commended to the teaching which experience offers in history. But what experience and history teach is this, that peoples and governments never have learned anything from history, or acted on principles deduced from it. Each period is involved in such peculiar circumstances, exhibits a condition of things so strictly idiosyncratic, that its conduct must be regulated by considerations connected with itself, and itself alone. Amid the pressure of great events, a general principle gives no help. It is useless to revert to similar circumstances in the Past. The pallid shades of memory struggle in vain with the life and freedom of the Present.

It is now thirty years since the Berlin Wall fell. The Granta magazine I now found by chance constituted exciting and strange reading. We were in Guatemala when the Iron Curtain suddenly dissolved. Europe was far away from us and the speed of the events appeared as surreal. For me, like for so many others who had been to Berlin and visited Eastern European countries, it was almost incomprehensible that the entire cold-war atmosphere that for so many years had entrapped Europe had suddenly begun to dissipate.

Having from Mikhail Gorbachev received an informal assurance that "1952 will not be repeated", the Hungarian Government began on March 3, 1989 to dismantle the Iron Curtain by opening up its western borders. In April 1989, the Polish government legalized Solidarność, which in June the same year conquered 99 percent of the seats available in Parliament. On the ninth of November, tens of thousands Berliners flooded the control stations of The Wall and finally began to tear down the frightening edifice . On the same day the Communist leader Todor Zhikov was removed from power in Bulgaria and 16 days later, Ladislav Adamee, Prime Minister of Czechoslovakia, resigned. The only former Soviet satellite state where the Iron Curtain's demise resulted in violence was Romania, where possibly 1,000 protesters were killed in the country's third largest city, Timoşoara (it has been almost impossible to find any reliable death figures online, where the causalties vary from a dozen to several thousands dead). However, on December 22, 1989, the Romanian army joined forces with the protesters and arrested the Communist dictator Nicolae Ceauşescu, who was executed three days later after an improvised, farcical and filmed trial.

Several of the concerns expressed by the Granta authors have unfortunately come true. Russian dissident Andrei Sinyavsky wrote that when a multinational empire such as the Soviet Union crumbles and its satellites are suddenly liberated, this will inevitably lead to xenophobia and ethnic conflicts. The Communist myth of a "bourgeois siege" will be replaced by ludicrous nationalism and fears of infiltration from unwanted immigrants. Other authors, such as the East German Jurek Becker, wrote that the fall of communism and a subsequent mistrust of all forms of socialism, religion, state power and ideologies will result in a lack of guiding principles, while more and more people will lose themselves in consumerism and alienation.

The Czech Josef Škvorecký explained why he could not avoid doubting any  positive outcomes from the radical changes his country was undergoing at the moment. As a 14-year-old, Škvorecký had experienced how Nazis had occupied Prague. Ten years later, the Communist Party of Czechoslovakia, with Soviet support, had conducted a coup d'état and had after that for four decades maintained a suppressive reign, backed by Soviet imperialism. Twenty years after the Prague Coup, the Czechs' hopes of freedom and change would again be extinguished by a Soviet armed invasion, and twenty years after that Škvorecký feared that the final (?) collapse of communism would give rise to ethnic tensions between Czechs and Slovaks that eventually would tear the nation apart.

The French-born George Steiner, whose parents had escaped from Russian progroms, predicted that Yugoslavia would soon be fragmented and suffer from ethnic violence, while the "prim neo-isolation of Thatcherite Britain" might have disastrous results. The German Hans Magnus Enzenberger warned that “Western democracies are facing an unprecedented dissolution” and that they could not expect that a crumbling Soviet Union would remain weak and powerless. Enzenberger also reminded the “new Europeans” that:

We must also withdraw from our untenable position in the war of debt against the Third World, and the most difficult retreat of all will be in the war against the biosphere which we have been waging since the industrial revolution. 

The Russian-British historian of ideas, Isaiah Berlin, wrote that it was quite possible that the European euphoria might prove to be illusionary. Change must reach the depths of the human mind. The people of Eastern Europe did not rebel in the name of a great cause. They rebelled against the regimentation and dreariness of life. They wanted the consumer goods, the entertainment and freedom from arbitrary authorities offered by the West. They were raging at a system that had cheated them all their lives. According to Isaiah Berlin a sudden, overwhelming change like the fall of Communism had to be analysed, felt and understood by as many people as possible, not only by intellectuals and a privileged elite. What happened in Europe 1989 could not be allowed to become a “Revolution of the Intellectuals”, like the upsurge of liberal and democratic feelings that in 1848 toppled governments in Paris, Rome, Venice, Berlin, Dresden, Vienna and Budapest, only to be crushed by armies of conservative forces, which thus maintained the status quo. Berlin´s observation reminded me of the mainly unsuccessful Arab Spring, which in many places resulted in thwarted hopes and bloodshed.

Regardless of their various concerns, all contributors to Granta agreed that walls do not solve any problems, they only create and maintain misery and desperation. What they all wished was that the euphoria created after the disappearance of the Iron Curtain would not constitute a temporary phase, but rather encourage a free market, freedom of expression, compassion and human interaction. That was thirty years ago. The hopes remain, while new walls are being erected and environmental degradation threatens all life on earth.

“Yes, I've seen it before, just a little bit of history repeating.”

Brent, Jonathan (2008) Inside the Stalin Archives: Discovering the New Russia. New York: Atlas & Co. Publishers. Franken, Al (2003) Lies and the Lying Liars Who Tell Them: A Fair and Balanced Look at the Right. New York: Dutton/Penguin. Dikötter, Frank (2011) Mao's Great Famine: The History of China's Most Devastating Catastrophe, 1958-1962. London/New York: Bloomsbury. Gross, Miriam (2016) Farewell to the God of Plague: Chairman Mao’s Campaign to Deworm China.  Oakland, CA: University of California Press. Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2004) The Philosophy of History. New York: Dover Publications. Hollingdale, Reginald John (1977) A Nietzsche Reader. London: Penguin Classics. Mandelstam Osip (1975) Selected Poems. A bilingual edition, translated by David MacDuff. New York: Farrar, Straus & Giroux. Nietzsche, Friedrich (1974) The Gay Science, with a prelude in rhymes and an appendix of songs. New York: Random House.  Škvorecký, Josef, et al. (1990) “The State of Europe: Christmas Eve 1989” Granta No. 30: New Europe!. New York: Viking Penguin Inc. Voltaire (1966) Candide or Optimism, a new Translation, Backgrounds, Criticism, Translated and edited by Robert M. Adams. New York: W. W. Norton & Company. Zedong, Mao (1958) "The First Speech at The Second Session of the Eighth Party Congress (May 8)," Selected Works of Mao Tse-tung: Vol. VIII. Secunderabad: Kranti Publications.

02/25/2019 10:48

Under min tid på Lunds Universitet hörde det till allmänbildningen att vara insatt i Karl Marxs skrifter. För min del var det väl lite si och så med den kunskapen, men jag läste väl så pass mycket om och av honom att jag inte framstod som en inbiten högerkille, vilket jag för övrigt inte var. Men ofta räckte det inte att ha några ytliga kunskaper om Marx eller att ha förkovrat sig genom en ”marxistiskt grundkurs”. De riktigt rättrogna ”socialisterna” som jag och mina vänner kallade för ”filtfolket”, emedan flera av dem likt nutidens rättrogna muslimer uppvisade sin politiska tillhörighet genom sin klädedräkt. I filtfolkets fall genom palestinaschalar, lila mjukdräkter, blåställ, islandströjor, fårskinnspälsar, norrländska näbbstövlar och/eller peruanska chullomössor och ponchos.

Och likt en fundamentalistisk islamist som söker sitt berättigande genom bokstavstroende på Koranen och diverse heliga skrifter, så kunde en filtfolksfanatiker luta sig mot Marx och dessutom tycka att du var en ignorant om du inte visste något om Hegels filosofi. Hegel! Denne urtråkige och i grunden svårbegriplige svärmare, vars kryptiska texter jag med stor möda hade försökt begripa. Vad jag dock tyckte mig ha begripit var sannerligen inte i enlighet med vad jag ansåg en radikal yngling som jag borde omfatta.

Hegels skriverier var enligt min mening såväl det dunkelt tänkta, som det dunkelt sagda. Med andra ord rena rappakaljan. Om du hyser virriga tankar är det lika bra att klä dem i ord som inte gör dem mycket klarare, ett vanligt trick bland flera svårbegripliga filosofer.

Vad var det då som retade mig hos Hegel? Jo, den i grunden socialdarwinistiska tanken att mänskligheten genom en serie primitiva stadier av medvetande successivt och obönhörligt har utvecklats. Att mänskliga framsteg har motsvarats av olika former av social organisation. Detta tilltalade uppenbarligen Marx och fick sin slutgiltiga utformning i den marxistiska dialektiken som blev dogm och religion hos stalinister och liknande, hänsynslösa samhällsarkitekter som inbillat sig att deras tyranni grundade sig på orubbliga naturlagar.

Så kallad dialektisk materialism, vars ideologer som trots att de ofta säger sig värna om samhällets olycksbarn har ofta likväl varit övertygade om riktigheten i en pseudovetenskap som baserats på övertygelsen om att mänskliga samhällen, ja själva mänskligheten, ständigt har förbättras genom konkurrens mellan individer, grupper, nationer och idéer. Att en sådan kamp ofrånkomligen leder till skapandet av högre stående samhällsformer. Grundprincipen bakom denna idé var att såväl människans som samhällets utveckling baserar sig på utplånandet av svaga individer. Enbart de som varit bäst lämpade för kampen för tillvaron har överlevt och fört sina gener vidare till kommande, alltmer fulländade släkten – The Survival of Fittest, de mest lämpligas överlevnad. Men, egentligen betyder inte Darwins ”naturliga urval” att det är de starkare som överlever, utan de mest anpassningsbara. Inte de hänsynslösaste, utan kanske snarare de som tar han om och respekterar varandra. Men tanken fanns där och kunde inte sopas undan – vi utvecklas från det sämre till det bättre.

Marx och Engels tanke var uppenbarligen att av samhällsutvecklingen är beroende av materiella faktorer, något som jag är fullkomligt överens med dem om. I många avseenden går mänskligheten säkerligen framåt; på den medicinska fronten med smärtlindring och allt annat, inom kommunikationer, datalagring, etc., etc., men låt oss därmed  inte slå oss till ro och glömma de överhängande hoten och skuggorna. Jag ställer jag mig alltså frågande inför marxismens hegelianska förenkling av det historiska förloppet, en tvångströja som fått många att tro att vi trots allt elände går mot allt ljusare tider

Att beräkna offer för statlig repression är ytterst vanskligt. Över- och underdrifter är legio. Men även diktatorer har antagligen ett behov att veta vad de ställt till med, så låt oss ta en titt på officiella beräkningar. Efter Sovjetunionen upplösning har man funnit att arkiven innehöll 799 455 officiella uppgifter om avrättningar, mellan 1921-1953. Under samma tid – omkring  1,7 miljoner dödsfall i Gulag, uppskattningsvis 390 000 döda under fördrivandet av de så kallade kulakerna, plus upp till 400 000 övriga dödsfall av personer som under 1940-talet deporterades till nya ”bosättningar”. Mellan 5,5 till 6,5 miljoner personer dukade under den statligt framkallade hungersnöden, 1932-33. Kom inte och säg till mig att all detta lidande, all denna död kan förvaras genom uppnåendet av ”ökat välstånd”.  Lika lite kan 45 miljoner döda under Maos enbart fyra års långa Stora språng framåt försvaras och heller inte hur den så kallade nedsippringsteorin (Trickle-down economics) kan tillåtas att försvara ojämlikhet och rovdrift på natur och människor.

De män och kvinnor som inbillat sig att allt detta elände kan försvaras befinner sig på samma sida som Joseph Stalin, som liksom i Mandelstams oförglömliga dikt sög på dödsstraff som på hallon:

Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.
Men där orden räcker till samspråk,
där minns man Bergsbon i Kreml.
Hans fingrar är feta som daggmask,
hans ord är som blytunga lod.
Hans stövelskaft blänker, mustaschen
kryper av kackerlacksskratt.
Kring honom bossar med tupphals
– han leker med deras fjäsk:
De piper och visslar och jamar.
Han ensam får peka och slå.
Som hästskor smids Bergsbons dekret
att slungas mot ögon och ljumskar.
Han suger på dödsstraff som hallon
– det är fest i hans breda bröst.

Där finns även miljoner som världen över har hyllat Den store Rorsmannen Mao Zedong som steg upp om morgonen, nöjd med sig själv och de mord, lidande och den svält han åstadkommit:

Efter att ha läst rapporten i Folkets Dagblad av den 30 juni, att distriktet Yuijang har lyckats utrota sjukdomen som orsakas av blodiglar, lät jag mina tankar flyga vida hän och kunde inte somna om natten. När den milda brisen fläktade sin värme och morgonsolen steg mot mitt fönster, såg jag i fjärran mot sydhimlen och överlät lycklig mina tankar åt penseln.

Dikten som följde var en lyrisk skildring av de om framsteg som gjorts under den masskampanj för att utrota bilharzia som 1956 hade initierats av Mao. Blodiglarna i Maos dikt kunde lika gärna ha kunnat ersättas av människor, eftersom Den Store Ledaren inte visade någon som helst medkänsla med sådana han ansåg vara sina fiender. För honom kunde de lika gärna ha varit plattmaskar något han exempelvis demonstrerade i ett tal som han 1958 höll för sina partikamrater, samma år som det katastrofala Språnget Framåt introducerades:

Ch'in-Shih-huang [den tyranniska kejsaren Qin Shi Huangdi] var expert då det gällde att respektera moderna tider och förringa det gångna. Naturligtvis vill jag heller inte citera honom. (Kamrat Lin Biao avbryter: "Ch'in-shih-huang brände böckerna och begravde de lärda levande".) Vad lyckades han med? Han begravde enbart 460 lärda män levande, alltmedan vi har begravt 46 000. Under vårt underkuvande av kontrarevolutionärerna, dödade vi inte då några kontrarevolutionära intellektuella? Jag debatterade en gång med demokraterna: ”Ni anklagar oss för att agera som Ch'in-shih-huang, men ni har fel; vi  har överträffat honom hundrafalt. Ni anklagar oss för att vi söker efterlikna Ch'in-shih-huang då det gäller att införa diktatur. Vi erkänner det villigt. Vad som är beklagligt att ni inte hindrade oss. Det var vi som fick be er om det.” (Skratt.)

En cynism dold bakom människokärlek, inte olik den som demonstreras av all de som säger sig var kristna och predikar medkänsla med sin nästa samtidigt som de hyllar Mammon och lever i största välmåga, inbillande sig att deras bekvämlighet även gynnar de som lider i fattigdom och elände.

Denna abstrakta syn på tillvaron, ett avskiljande av dig själv gentemot omvärlden. Ett tänkande baserat på paradoxen ”Jag och de andra”, leder till ett abstrakt tänkande som förvandlar andras lidande till diagram, statistik och politik. Genom en enkel tankegång förvandlas kaos till ordning, ett farligt förenklande av tillvaron som med entusiasm har anammats av skrivbordstrateger, samhällsarkitekter och diktatorer. Hegel ansåg att historien skulle kulminera i en slutgiltig, fullständigt rationell samhällsform.  En abstrakt utopi som uppenbarligen inte är så speciellt skild från de skrifter som över hela världen sprids av Jehovas Vittnen.

En värld där de nuvarande regeringarna kommer att ersättas av Guds rike och alla i den nya världen kommer att åtnjuta rättvisa och varaktig fred under Jesu Kristi styre. Fridsfursten kommer att ha tillintetgjort alla de laglösa element som nu behärskar världen och endast fredsälskande och klanderfria människor kommer att finnas kvar på jorden.  Aldrig mer kommer människor att lägga ner miljarder på vapen. Inget våld, inga revolutioner eller etniska konflikter kommer att förekomma. Hungersnöd har ersatts av överflöd. Törnen och tistlar, dålig jordmån, framryckande öknar, torka och förödande gräshoppssvärmar allt detta kommer att försvinna och upphöra. Jehova kommer efter att ha gjort slut på all livsmedelsbrist att ställa till ett evigt gästabud. Alla kommer att få bygga ett eget hem, plantera fruktträd och ta vård om vackra trädgårdar. Fullkomlig hälsa kommer att råda, fysiska defekter kommer att försvinna. Död, tårar och gravar kommer aldrig mer att finnas. 

En härlig framtid väntar de rättrogna.  Men en sann kommunist tror inte på Gud, inte på någon utom-mänsklig nåd och frälsning. Hon/han tror på vetenskapen, på politiken, på att ”internationell solidaritet” är ”arbetarklassens kampenhet”.  Frälsning måste sökas här på jorden. Utan modern rationalism kommer vi inte att uppnå mänsklig fullkomlighet. Underverkens tid inleddes med industrialismens framväxt. Vetenskap och teknik kommer slutligen att skänka välfärd och välbefinnande till oss alla, men för att kunna åtnjuta dessa välsignelser måste mänskligheten befrias från alla de parasiter och medresenärer som förslavat oss genom sitt egoistiska profitbegär; genom konkurrens och ojämlikhet. Ingenting är mer lovvärt än obruten produktivitet och materiella framsteg. Visionen om oändliga förbättringar leder ett jordiskt paradis, en strävan som främjas av berättigade protester, revolutioner och internationell solidaritet, tills dess en gyllene framtid blir verklighet, präglad av kollektiva levnads- och produktionssätt.

Det är inom denna framgångsskimrande utopi vi finner Hegel. Hans ansåg att allt, det vill säga historien, slutligen skulle avslutas som i sagornas ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Det vi upplever som en kaotisk tillvaro är nämligen inte alls kaotiskt. Det finns en bestämd ordning bakom allt, men de flesta av oss är dessvärre omedvetna om denna ordning. Verkligheten är en organisk enhet av ande och natur. Utvecklingen är en del av Guds natur. Vad vi människor uppfattar som åsikter, önskningar eller syften är enbart en liten del av världshistoriens mäktiga strömfåra. Tanke och verklighet är egentligen två sidor av samma mynt. Det abstrakta tänkandet, logiken, är en återspegling av existensens verkliga natur. Vi kan utan svårighet föreställa oss något som är perfekt. Logiken är därmed en återspegling av naturens perfektion, ett bevis för naturlagarnas giltighet. Eftersom tankar faktiskt existerar är de en integrerad del av verkligheten, en del av naturen. I all sin mångfald och obegriplighet är världen trots allt den bästa av världar. Vårt tänkande strävar efter fullkomlighet, och naturen är den yttersta fullkomligheten, den är Gud.

Mot det radikala tänkandets begär efter att förändra och riva ner ställde Hegel den på lag och moral grundade Staten. Individualism och subjektivitet är egentligen av ondo. De motsätter sig Världsanden, som genom den historiska utvecklingen visar varje folk hur det bör handla. Ett folk må förinta ett annat, det kan vara världshistoriskt berättigat eftersom historien trots allt är en produkt av mänsklig vilja och ytterst tjänar naturen, dvs. Guds vilja. Gud är enbart vårt tänkande om Gud och det som vi uppfattar som förändringar är i själva verket lagen om orsak och verkan, att allt ger upphov till sin motsats ända tills den dag då harmoni och jämvikt uppnås. Då det ideala tillståndet har uppnåtts blir fortsatt förändring är varken möjlig eller önskvärd. Vår värld har blivit en slags bisamhälle där varje individ är en harmoniskt fungerande del av helheten. Ett samhälle där var och en av oss tjänar en helhet som är mycket större än oss själva – Staten.  

I själva verket försökte Hegel, som den preussiske tjänsteman han var, förvandla filosofin till ett politiskt vapen. Han lyckades politisera filosofin, något som likväl inte gjorde hans tänkande speciellt klart och lättfattligt:

I verkligheten förefaller Framåtskridande vara en förändring av något ofullkomligt till något som är mer perfekt; men ofullkomligheten bör därmed inte uppfattas som något som enbart är bristfälligt, den bär nämligen inom sig förutsättningarna för en strävan mot något bättre […] Det ofullständiga innehåller således sin motsats, det är en motsägelse som ständigt söker upphäva sig själv; en instinktiv rörelse, själens inneboende drift att bryta genom sinnevärlden och allt sådant som gör den främmande inför sig själv, en strävan att uppnå medvetandets ljus, dvs. förverkliga sig själv.

Hegels tänkande kan betraktas i ljuset av vad som har kallats Tysk idealism och som fick sin viktigaste utgångspunkt i Kants tänkande, som fastställde att vi aldrig med säkerhet kan veta vad som existerar bortom våra kroppsliga sinnen. Vi kan inte veta om Gud eller en odödlig själ existerar och det var här idealisterna tog vid. Fichte menade att det inte finns någonting utanför oss själva. Vi skapar våra idéer och förställningar och därmed skapar vi också världen. Schleiermacher menade även han att verkligheten egentligen utgörs av tanke, verklighet och logik, alltså sådant som skapats av människan. Vi föreställer oss att denna verksamhet följer fastställda regler, naturlagar, dessa lagar är enligt Schleiermacher identiska med Gud, som tillsammans med människan utgör an allomfattande enhet. Ja, i själva verket är Gud alltings  Skapare och vi är en del av honom, identiska med honom.

Denna tyska, alltmer abstrakta idealism går att spåra långt tillbaka i tiden. Den finns exempelvis hos matematikern och mångsysslaren Gottfried Wilhelm Leibniz (1646 – 1716) som antog att Gud skulle ha kunnat skapa vilken värld han ville, men att han som fullkomlig varelse valde den bästa möjliga. En värld där det finns fri vilja existerar givetvis även egoism och missförstånd, och därmed också ondska. Men, en sådan värld är bättre än en värld där fri vilja inte finns och detta är enligt Leibniz förklaringen till varför en fullkomlig Gud har skapat en värld där det finns så mycket ont.

Matematikern Leibniz var en mästare i abstrakt tänkande och även Hegels värld är en abstraktion, en tankekonstruktion som han inbillat sig vara verklighet och som hans efterföljare förvandlade till orubblig sanning, en ”vetenskap” som inte kan förnekas. Det är här de egensinniga tänkarna kommer in. Sådana fritänkare som inte erkände några system. Exempelvis Kierkegaard, som avskydde Hegels tänkande. Enligt Kierkegaard leder människans fria vilja till ett totalt ansvar för hennes val. Du kan inte smyga dig undan ditt snavar för onda gärningar genom att hänvisa till att du är slav under ett system som tillåter sådant. Enligt Kierkegaard var det ett stort misstag att införa abstrakta filosofiska regelverk som gjorde det möjligt för oss att andra underkasta oss dem och därmed förneka vår fria vilja och vårt ansvar för oss själva och andra.

I sin pikareskroman Candide eller optimismen, som han hävdade vara ”en översättning från Dr Ralphs tyska original med de tillägg man fann i doktorns ficka när han dog i Minden i nådens år 1759”, skjuter Voltaire med frodig skadeglädje sönder och samman Leibniz teori om att vi lever i den bästa av världar. Hans stollige filosof Pangloss hävdar i likhet med Leibniz att allt som existerar har ett skäl för sin existens – inget kommer från ingenting. Allt som existerar är bättre än sådant som inte existerar – eftersom det som existerar är mer verkligt än sådant som inte existerar.

Voltaire vägrar begripa sådana spetsfundigheter utan slungar sin naive hjälte, Candide, in en värld fylld av obegriplig ondska och fullkomligt oförutsedda händelseförlopp. Genom sin kärlek till Kunigunda kastas Candide genom diverse missförstånd ut ur sin skyddade tillvaro och trots en mängd missöden väljer han att kämpa vidare, eftersom han inte kan leva utan sin Kunigunda. Då Candide slutligen återförenas med sin älskade har hon genomlidit massakrer, våldtäkter och prostitution och blivit både argsint och ful. Men av pliktkänsla gifter sig Candide med henne. Kunigunda visar sig vara en skicklig pastejbakerska och tillsammans med henne och den ständigt lika förnumstige Pangloss skaffar sig Candide en liten gård med en prunkande trädgård.

Pangloss sade ibland till Candide:
– Allt händer samman i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni inte för er kärlek till fröken Kunigunda hade blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni inte hade råkat ut för inkvisitionen, om ni inte till fots hade släpat er genom Amerika, om ni inte hade ränt er sabel tvärs genom baronen, om ni inte hade förlorat alla era baggar från det härliga Eldorado, så skulle inte sitta här och äta syltad cederbark och pistascher.
– Det är väl talat, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård.

Därmed hade Voltaire sagt sitt om den tyska idealismen och även om de fatala tankekonstruktioner som trots den skarpe fransmannens varningar i sin Candide skulle utvecklas vidare av ett stort antal skarpsinniga, tyska akademiker. Som Hegel, enligt min uppfattning, tämligen vimsiga idéer om hur en förnuftig historieutveckling, övervakad av Guds allsmäktiga vilja, mål och mening, skall föra oss till en framtida utopi – per aspera ad astra, genom svårighterna mot stjärnorna.

Men jag skall inte vara alltför dömande mot Hegel. Det var trots allt ett yttrande av honom som fick mig att skriva det här blogginlägget och fick mig att läsa en tidskrift jag fann i min bokhylla: Granta, No. 30: New Europe! Redaktionen till denna ”pocketbokstidskrift för nytt författarskap” hade den första december 1989 bett femton berömda europeiska författare kommentera vad som hänt under året – det vill säga kommunismens fall och Järnridåns försvinnande och vad de trodde att det där skulle leda till. Deras bidrag samlades under rubriken The State of Europe: Christmas Eve 1989, Tillståndet i Europa: Julafton 1989. Läsningen av dessa artiklar kring händelser som ägt rum för trettio år sedan tycktes vederlägga Hegels åsikt om att historien gåt framåt, att allt förändras till det bättre. Jag fick snarare intrycket av att ingenting förändras så mycket som man skulle kunna tro och att flera av författarnas farhågor dessvärre hade slagit in. Men även det var en chimär, en sanning med modifikation. Under mina senare resor genom Europa och speciellt i det forna Öst har jag fått en känsla av att många förändringar har varit till det bästa. Bilden är mångfacetterad, på gott och inte, men den är definitivt inte så enkelspårig som Hegel tycktes anse. Eller tyckte han verkligen så? Att allt pekar framåt längs en rak linje? Kanske är det trots allt så att mycket upprepas?

Vi är ju människor, tänker som människor och gör misstag som människor. Lär vi oss från våra misstag? Möjligen en och annan gång, men definitivt inte alltid. Nietzsche, denne ytterst märklige och motsägelsefulle man som antagligen inte enbart bör läsas i ljuset av vem han var och vad han ställde till med, utan borde betraktas som en funderande människa som tänkte högt och därmed ömsom kom med dumheter, ömsom med guld. Nietzsches universum är inte definitivt, inte regelstyrt och därför är inte hans skrivande abstrakt och planlagt, välordnat och förnuftigt. Det är högst personligt och istället för att skriva sammanhängande berättelser och utläggningar skriver Nietzsche helts i aforismform, hugskott som likt blixtar dyker upp och som han griper i luften för att sedan skriver ner. Om jag läser Nietzsche på ett sådant fritt, odisciplinerat sätt hittar jag den ena tanken efter den andra som griper mig och får mig att fundera.

Exempelvis då han skriver att vi alltid är mer intresserade av produkten än vad som ledde fram till den, dess orsak och att vi därför blir så utmärkta konsumenter av vad andra kokat ihop. Hur vi äter kunskapens frukterna av deras tänkande utan att fundera på hur de uppkommit:

Varje konsumerande människa anser att trädets mål har varit frukten; men trädets mål var fröet. – Häri ligger skillnaden mellan alla producerande och alla konsumerande människor.

Likt Kierkegaard ville Nietzsche befria oss från ett mekaniskt anammande av vad andra sagt och tänkt och därigenom undvika att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag antar att detta är tanken bakom Nietzsches liknelser om ”den eviga återkomsten”. Det gäller att bryta vårt slentrianmässiga tänkande. Som i en liten novell skapar Nietzsche en scen inom vilken en demon träder fram ”i din ensammaste ensamhet” och förklarar för dig att du är dömd att gång på gång, liv efter liv, tvingas uppleva samma smärtor, plågor och förtvivlan som allt som oftast griper dig. ”Existensens eviga timglas skall vändas och vändas igen”. Demonen lämnar sitt offer, men han kan omöjligt bli kvitt den ständigt återkommande frågan: ”Vill du uppleva detta en gång till och otaliga gånger till?” Nietzsche skriver att den undran för alltid kommer att vila i bakhuvudet och där

ligga som den tyngsta vikten i vågskålen i allt ditt handlande! Vilken omsorg måste du inte ägna dig själv och ditt liv för att inte önska något högre än denna yttersta eviga bekräftelse och besegling?

Tanken på att allt följer samma regler, samma invanda spår är något som enligt Nietzsche måste brytas. Först då kan vi känna oss verkligt fria. Enligt honom finns ”det sanna, eviga livet” redan här i dig, ”ett liv av kärlek, fritt från all selektion och uteslutning”. Fruktan för den eviga återkomsten gör att vi kan omvärdera våra liv och inte betrakta dem som en abstraktion, något avlägset som vi egentligen aldrig får ta del av, utan som något starkt och närvarande.

När jag läser detta dyker den härligt funkiga History Repeating upp i skallen. Den fanns på Propellerheads enda CD Decksandrumsandrockandroll från 1998 och på Youtube kan man avnjuta den originella musikvideon där Shirley Bassey sjunger:

And I've seen it before
and I'll see it again.
Yes I've seen it before
Just little bits of history repeating.

Och vi har sett det förut
och jag kommer att se det igen.
Ja, jag har sett förut:
Enbart små bitar av historien som upprepas.

Men, tillbaka till Hegel och orsaken till varför jag kom att skriva det här snåriga blogginlägget. Även han kunde likt Nietzsche mitt bland alla sina underligheter komma upp med ett och annat guldkorn:

Vad erfarenheten och historien lär oss är detta, att folk och regeringar aldrig har lärt sig någonting från historien eller handlat utifrån sådana principer som kan härleddes från den. Varje period präglas av sina alldeles speciella omständigheter och är därför ytterst särpräglad. Alla handlingar och tankar präglas av förställningar som är kopplade till sig själva och till sig själva allena. Då vi drabbas av omvälvande händelser är vi inte behjälpta av några allmänna riktlinjer. Det framstår som meningslöst att återknyta till sådant som skett i det förflutna. Minnets bleka skuggor kämpar förgäves mot nutidens liv och känsla av frihet.

Det är nu trettio år sedan Berlinmuren föll och av en slump fann jag som sagt för någon dag sedan i bokhyllan hittade Granta, No. 30: New Europe! Det var spännande och märklig läsning. Vi befann oss i Guatemala då allt det där skedde. Europa var långt ifrån oss och händelseförloppets hastighet framstod som surrealistisk. För mig som så många varit i Berlin och även en hel del andra östländer framstod det som obegripligt att hela kalla-krigetatmosfär som under så många år vilat tung över Europa plötsligt hade skingrats.  

Efter att ha från Mikhail Gorbatjov ha mottagit en informell garanti om att ”1952 kommer inte upprepas” inledde den ungerska regeringen genom att den tredje mars 1989 öppna sina gränser nedmonterandet av Järnridån. I april 1989 legaliserade den polska regeringen Solidarność, som i juni erövrade 99 procent av de tillgängliga platserna i parlamentet. Den nionde november passerade tiotusentals berlinbor murens kontrollstationer och man började äntligen riva det anskrämliga bygget. Samma dag som man bröt igenom Berlinmuren avlägsnades kommunistledaren Todor Zhikov från makten i Bulgarien, 16 dagar senare lämnade Ladislav Adamee, Tjeckoslovakiens premiärminister, in sin avskedsansökan. Den enda före detta sovjetiska satellitstaten där järnridåns fall resulterade i våld var Rumänien, där möjligen 1 000 demonstranter dödades i landets tredje största stad, Timoşoara (det har varit i det närmaste omöjligt att finna några tillförlitliga dödssiffror på nätet, där de varierar från ett dussin till flera tusen). Emellertid, den 22:e december 1989 förenade sig den rumänska armén sig med demonstranterna och arresterade den kommunistiske diktatorn Nicolae Ceauşescu, som efter en farsartad, improviserad och filmad rättegång avrättades tre dagar senare.

Mycket av den oro som författarna uttryckte i Granta har dessvärre besannats. Den ryske dissidenten Andrei Sinyavskij skrev att när ett multinationellt imperium som Sovjetunionen faller och dess satelliter plötsligt befrias, kommer det oundvikligen att leda till främlingsfientlighet och etniska konflikter. Den kommunistiska myten om "borgerlig belägring" kommer att ersättas av befängd nationalism och rädsla för infiltration av oönskade invandrare. Andra författare, som den östtyske Jurek Becker, skrev att kommunismens fall och den följande växande misstron mot alla former av socialism, religion, statsmakt och ideologier överhuvudtaget kommer att leda till en brist på vägledande principer, alltmedan alltfler människor förlorar sig i konsumentism och alienation.

Tjecken Josef Škvorecký förklarade att han som inte kunde undvika att tvivla på några positiva resultatet av alla de radikala förändringar som hans land genomgick för tillfället. Som fjortonåring hade Škvorecký upplevt hur nazisterna ockuperat Prag. Tio år senare genomförde Tjeckoslovakiens kommunistparti med ryssarnas hjälp en statskupp och kom sedan att under fyra decennier att utöva en sovjetiskt stödd totalitarism. Tjugo år efter Pragkuppen skulle tjeckernas hopp om frihet och förändring åter grusas genom en sovjetisk invasion, och tjugo år efter det, efter kommunismens slutgiltiga (?) fall fruktade Škvorecký att etniska spänningar mellan tjecker och slovaker skulle riva söder nationen.

Den franskfödde George Steiner, vars föräldrar flytt från ryska progromer, förutspådde att Jugoslavien skulle bli fragmenterat och drabbas av etniskt våld, alltmedan "tatcherismens sippa neo-isolering" skulle få katastrofala resultat. Hans Magnus Enzenberger varnade för att "västliga demokratier stod inför en aldrig tidigare skådad upplösning" och att de inte kunde förvänta sig att en sönderfallande sovjetmakt skulle förbli svag och maktlös. Enzenberger påminde också de "nya européerna" om att:

Vi måste dra oss tillbaka från vår ohållbara ställning i den ständiga krigföringen mot den Tredje Världen. Den svåraste reträtten av alla kommer att vara att ge upp rovdriften på vår biosfären, som pågått oavbrutet allt sedan den industriella revolutionen.

 Den rysk-brittiska historikern av idéer, Isaiha Berlin, skrev att den europeiska euforin snart kunde visa sig vara en illusion. Förändringar måste nå djupet av vårt gemensamma medvetande. Östeuropas folk gjorde inte uppror inte i namn av en stor idé. De vände sig mot tvång och förnekandet av deras strävan och drömmar. De ville få tillgång till Västs obegränsade konsumtion, dess underhållning och frihet från myndigheternas godtycke. Enligt Isaiha Berlin måste en så plötslig och överväldigande förändring som kommunismens fall analyseras och förstås av så många människor som möjligt, inte bara av en intellektuell och en privilegierad elit. Det som hände i Europa 1989 kunde inte tillåtas bli en de " intellektuellas revolution ” som då liberala och demokratiska känslor svallade över och 1848 ledde till att regeringarna föll i Paris, Rom, Venedig, Berlin, Dresden, Wien och Budapest, enbart för att revolutionen strax därefter krossades av konservativa krafternas arméer, som därmed lyckades återupprätta förtryckets status quo. Berlins observation kom mig att tänka på den tämligen misslyckade Arabiska Våren, som på många ställen resulterade i grusade förhoppningar och blodbad.

Oavsett sina olika farhågor var alla bidragsgivare till Granta överens om att murar inte löser några problem, de skapar och bibehåller enbart elände och desperation. Vad de alla önskade var att euforin som skapades vid försvinnandet av järnridån inte skulle vara en tillfällig fas utan snarare åstadkomma en förändring som skulle leda till friamarknad, yttrandefrihet, medkänsla och globalt samarbete. Det var trettio år sedan. Förhoppningarna finns kvar, alltmedan nya murar reses och miljöförstöringen hotar allt liv på jorden. Yes, I've seen it before, just little bits of history repeating.

Brent, Jonathan (2008) Inside the Stalin Archives: Discovering the New Russia. New York: Atlas & Co. Publishers. Franken, Al (2003) Lies and the Lying Liars Who Tell Them: A Fair and Balanced Look at the Right. New York: Dutton Penguin. Dikötter, Frank (2012) Mao och den stora svälten. Lund: Historiska medier. Gross, Miriam (2016) Farewell to the God of Plague: Chairman Mao’s Campaign to Deworm China. Oakland, CA: University of California Press. Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2004) The Philosophy of History. New York: Dover Publications. Mandelstam, Osip (1976) Rosen fryser i snön: dikter i urval och översättning av Hans Björkegren. Stockholm:  Wahlström & Widstrand.  Nietzsche, Friedrich (1971) Antikrist/Hammaren talar. Lund: Bo Cavefors  Bokförlag. Nietzsche, Friedrich (1987) Den glada vetenskapen. Göteborg: Bokförlaget Korpen.  Nietzsche, Friedrich (2000) Mänskligt, alltför mänskligt: En bok för fria andar. Ågerup: Symposion. Škvorecký, Josef, et al. (1990) “The State of Europe: Christmas Eve 1989” Granta No. 30: New Europe!. New York: Viking Penguin Inc. Zedong, Mao (1958) The First Speech at The Second Session of the Eighth Party Congress (May 8), Selected Works of Mao Tse-tung: Vol. VIII. Secunderabad: Kranti Publications. Zedong, Mao (1973) Den långa marschen: Mao Zedongs 38 dikter, tolkning och kommentarer av Göran Malmqvist. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Voltaire (1969) Candide eller optimismen. Stockholm: Forum.

 

 

02/20/2019 00:34

In school, I was asked by a Swedish teacher "interpret" the poem Lunaria by the Swedish poet Wilhelm Ekelund:

Far from others you seem to stand,
so strange and quiet,
your gaze is yours and cold;
but the depth is heavy with desire.
Your mood is not like others.

Though the sunny gully above you
is filled with buzzing summer,
where thorny rose,  lily of the valley
and honeysuckle flame and shiver;
playing in the wind, they flaunt,
they laugh and sing.

I was dumbstruck. I knew the flower, which in Swedish carries the beautiful name Månviol, Moon Violet. My grandfather had told me that despite its name, the flower was not a violet at all. In the green suburb of Enskede in Stockholm, Grandpa had a lush garden. I have in a previous blog post told you about that garden and how Grandpa used to show me his flowers, while describing their peculiarities. The garden was laid out on a slope and a mighty wave of ​​flowers seemed to rise up outside the living room's bay window.

A narrow path, with unevenly placed steeping stones, between which orpines, phlox and aurinia grew, it winded up along the slope through dense flower beds. By the crest, the rock face lay naked under towering pine trees, then it sloped towards a wide ledge that by a wobbly fence was delimited from an intimidating precipice. It was on that shelf that Grandpa had his compost and kept several flowers that thrived in the shade, among them the Lunaria.

Ekelund's poem about the white flower that in splendid isolation rises beneath a crease filled with imposing flowers did for me constitute a living, highly personal image. Why did I have to "interpret" it? The poem aroused thoughts and feelings, was that not more than enough? After me mumbling something about loneliness and companionship, my teacher embarked on a winding discourse explaining how the outsider Ekelund in his poem described an almost religious, inner freedom. How his respect for absolute beauty transformed personal experiences, while opposing them to generally accepted, “objective” laws. How an external landscape became transmuted into striking images of his own life and exclusive experiences. Accordingly, Ekelund succeeded in converting melancholy and hopelessness into a calm breath, a sense of freedom far away from the hustle and bustle of everyday concerns that enabled him to create a new, almost magical language.

All that was certainly both enlightening and reputable, but for me it was like pouring water on a goose. I saw Grandpa's flowers, his astonishing garden, that was what Ekelund bestowed upon me through his poem. It was enough then, as well as now. My teacher's constant demand for "interpretations" disturbed me. However, I have to admit that it might not have been so inane, after all. Perhaps my annoyance was one reason to why many of the poems we read during my high school years have remained with me. If we had only read those poems without being forced to make those strained and complicated comments, I might just as well have forgotten them all. Now, for example, I can still remember Rainer Maria Rilke's poem about the panther in the Jardin des Plantes, which I was compelled to interpret, even if I considered that its meaning must have been crystal clear to each and every one who read it:

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,
der sich im allerkleinsten Kreise dreht,
ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,
in der betäubt ein großer Wille steht.

His vision, from the constantly passing bars,
has grown so weary that it cannot hold
anything else. It seems to him there are
a thousand bars; and behind the bars, no world.

As he paces in cramped circles, over and over,
the movement of his powerful soft strides
is like a ritual dance around a center
in which a mighty will stands paralyzed.
                                   (Stephen Mitchell)

Many years later I ended up in an apartment not far from the Parisian Jardin des Plantes and I often visited its zoo. Perhaps Rilke's poem was the reason to why I was attracted by it. Sometime, I brought with me a sketching pad, which I now have lost somewhere, drawing several of the animals. I remember the orangutans and the snow leopard, but cannot recall any panther.

A room at the Department of Nordic Languages at Lund University was decorated with a series of framed etchings reproducing the text of a poem by the Swedish poet Gunnar Ekelöf, his suggestive poem Höstsejd, Autumn Incantation:

Be quiet, be silent and wait.
Wait for the wild beast, wait for the foreboding that shall come.
Wait for the wonder, wait for the destruction that shall come,
when time has got insiped.  Etc., etc …

When I got tired of the constant lecturing my eyes rested on the etchings and I had finally learned the entire poem by heart. That and an experience in Stockholm are the origins to the fact that Ekelöf since then has become a life companion.

In those days, I worked as a waiter on the trains between Malmö and Stockholm. This meant that after the lectures I hurried down to the station to catch a train. I had agreed with the Traffic Restaurants, TR, that it was OK if I boarded the train in Lund. If it was a large waggon the activities had already began. In those days there were still restaurant coaches on the trains, with white tablecloths, porcelain, a chef, a dishwasher and at least two uniformed waiters. On the other hand, if the carriage contained a so called two rooms and a kitchen, i.e. a cafeteria and a restaurant department separated by tiny kitchen area, I had to get started on my own, if not, as was often the case, a waitress had accompanied the coach from Malmö. My colleague in two rooms and a kitchen was almost always a young lady of my own age.

I was young at the time, perhaps as talkative as I am now, but at the same time quite shy and withdrawn. In Stockholm, if we did not spike, i.e. turned back on the same day, the train staff slept at Hotell Adlon on Vasagatan in Stockholm, where we were offered a beer and a sandwich when we arrived. The others used to go out together in the evening, but I generally excused myself by stating that I had to see my relatives. The tips were quite generous and enough for buying a ticket to the movies or a play. I often went the Dramaten, The Royal Dramatic Theatre and the Royal Swedish Opera. Particularily memorable was the impressive Jan Malmsjö as Hamlet, some of you might remember him as the demonic priest in Ingmar Bergman´s movie Fanny and Alexander. During several years I was able to imitate his “to be or not to be” monologue. How he came on to the scene carrying a sword with both hands and suddenly let it go so it with a loud bang, tremblingly stuck to the stage floor. In an intense, staccato-like manner he then performed the monologue while taking on and off a pair of glasses.

I do not really remember which operas I saw, but if I am not mistaken it was, among others, The Woman without a Shadow and The Knight of the Rose, though I still remember scenes from Ingmar Bergman's version of August Strindberg´s To Damascus and how I came to understood how theatrical, in the best sense of the word, Ingmar Bergman really was.

A few years later, during an unusually cold day between Christmas and New Year´s Eve, I travelled to Stockholm with two rooms and a kitchen. With me was an attractive waitress, somewhat older than me. She had thick chestnut hair and strange eyes, they were almost green, but shifted in grey and when she was looking at me it was as if her gaze went deep into me. She was witty and elusive, but nevertheless quite serious. Since it was a quiet day between two important celebrations the restaurant carriage was empty of guests most of the time. I didn't have to attend any lecture and thus travelled to Stockholm with the morning train.

For more than an hour we were stuck in the snow outside Norrköping. When we arrived at Stockholm´s Central Station she suggested that I accompany her to buy a pair of shoes. We went to several shops before she found for a pair of red wine coloured, high-heeled, velvet shoes. Impishly she wondered if I couldn't invite her to dinner, now when she was equipped with such elegant shoes. I invited her to Konstnärsbaren, The  Artist´s Bar. My tips were far from being enough to pay the bill, so I had to add quite a lot from my savings. She fascinated me and I wanted to impress her by enacting a big spender, ordering a full, exclusive menu, fine wine to accompany it and cognac for the coffee.

The wind was hard and cold when we returned to the hotel. To avoid slipping with her high-heeled, velvet shoes, she had to cling firmly to me. We parted in the corridor outside our rooms. After a few minutes she knocked on my door and explained that she could not get the radio working. Our rooms were small and furnished in the same way. Strangely enough, the single rooms kept the radios screwed onto a shelf above the beds. It turned out that her radio functioned reasonably well and I remained.

On our way back to Malmö we talked for a long time. I explained that I wanted to see her again, though she said that it would be out of the question. When I wondered why, she replied:

– I have come to realize that you for some unfathomable reason are attracted by problems. I have problems. I'm a problem. You should be beware of me. I would not like to hurt you. You´re a nice boy and I beg you to avoid any further contact with me.

It was a bewildering answer. I never saw her again. Maybe she was only working temporarily at the Traffic Restaurants, possibly she had found out when I was working and avoided getting on the same train. Shy as I was in those days, I did not dare to ask about her at the Head Quarters. I wonder what happened to her. It was a long time ago. Then I was twenty-two, now I am sixty-four. It was certainly for the better that she left me there in Malmö. My life has been fortunate. I have not missed her at all, and up till now I have not been thinking about her, but back then she was for six months at the epicentre of my thoughts.

Two days after our meeting I was back in Stockholm. This time I had travelled alone in two rooms and a kitchen. It was snowing again. I had no desire to go to the cinema or the theatre. I felt miserable and worthless. In my head Ekelöf's poem was spinning, round and round: “Be quiet, be silent and wait. Wait for the wild beast, wait for the foreboding that shall come.”

Finally, I went out into the snowdrift, went to a bookstore and bought two books by Ekelöf. Since then I have often been browsing through Gunnar Ekelöf´s Poems, 1927 -1962.

I remember, I remember
and as I remember
I scent,
I presage my destiny, my life,
the one I have had and the one after this
So similar and nevertheless,
so different.

At the same time I had obtained Ekelöf's Rimbaud translations and that was when I found them on a shelf here in Rome that I began writing these lines. I had seen a painting Enzo Cucchi, La deriva del vaso, The Drift of the Vase. The title said nothing to me because the painting did not portray any vase at all, but a shipwreck that seems to be drifting within a sea of ​​blazing lava – The Drunken Boat?

In spite of the fact that five amphoras are leaning against the broken mast, like those storing oil and wine which ancient Greeks and Romans loaded onto their ships, I understood that it was not a Mediterranean ship that Cucchi had depicted, but the Norwegian Oseberg ship, as it looked when it was found in 1904. Unlike most other Viking funeral ships, the Oseberg and Gokstad ships were not burned and they are now exhibited in the Viking Ship House at Bygdøy in Oslo. They are in their functionalist perfection among the most beautiful artefacts I have ever seen.

When I look at Cucchi's painting, it strikes me that his works of art are like the poems I remember from school. They can certainly be interpreted and explained, but I prefer to consider them in relation to my own life and experiences, that's how they speak to me. When I saw Cucchi's ship along with his painting Sospiro una onda, I Sigh a Wave, which also appears to represent a burning sea, though here it is not a ship that is thrown around in the waves of a nightly, flaming sea, but two skulls.

It is through these depictions of burning oceans that I came to associate Cucchi with Ekelöf and Rimbaud. The latter wrote in 1871, only sixteen years old, in Alexandrian verse the poem Le bateau ivre, The Drunken Boat. Not unlike the Cucchi paintings it displays a wild, glowing and rather insane story in which a boat tells us how it struggles with the sea. A feverish madness without any apparent anchorage the poem was born out of the boiling imagination of a teenager imbued with a profuse familiarity with fantastic worlds dreamt up by authors like Jules Verne, Edgar Allan Poe and Fenimore Cooper. Fantasising while leaning above contemporary illustrations with exotic landscapes and crazy savages it appears as if this boy in his rural backwater was particularly fascinated by pictures made by a certain Louis Figuier.

Rimbaud lets his drunken boat be tossed from Europe's rocky shores, with its dilapidated castles, far away to Florida's monster plants, panthers with human skin, the Arctic's frozen sea, and rotting swamps with Leviathan's carcass. The boat travels through the glare of white snow, green nights, a sea spotted by the sheen from silvery moons, glaciers, pearl beads, stormy seas coloured by glowing rainbows, in which decaying corpses are floating:

And from that time on I bathed in the Poem
of the Sea, star-infused and churned into milk,
devouring the green azures and pallid flotsam,
a dreaming drowned man sometimes goes down.

Strangely similar to Rimbaud´s imaginations, when he is not quietly lyrical as he may be from time to time, are the stanzas of the likewise impassioned and fanatic Isidore Lucien Ducasse, who under the pseudonym of Comte de Lautréamont at the age of twenty-three in 1869, at his own expense, published his verse drama Songs of Maldoror in which he in the guise of a blood-sucking monster with an overheated language attacks God and all imaginable moral. It is especially in some verses of his Une saison en enfer, A time in Hell, from 1873 that Rimbaud is reminiscent of Lautréamont. But it is highly unlikely that the young Rimbaud knew anything about the almost unknown French-Uruguayan Ducasse, who under mystical circumstances died in Paris as early as 1870.

It was Ekelöf's introduction to his Rimbaud translations that made me think of Enzo Cucchi and the Italian so-called Transavanguarde. I assume that Enzo Cucchi, who was a poet before he became a painter and became a member of the above-mentioned art fraction, was well acquainted with Arthur Rimbaud, who has long been a beacon for young poets, dreamers and anarchists.

On May the 15th 1871, Arthur Rimbaud sent a famous letter to Paul Demeny, a poet whose verses no one reads anymore and now is known only because he had the luck of receiving Rimbaud's manifesto. In this the sixteen-years old poet presents his ten years older colleague with a comprehensive lecture on Greek literature, Romanticism, modern French authors and literary criticism in general, while declaring that a poet "must be a seer [voyant], make oneself a seer." A writer, an artist, have to be a visionary and strive towards "the absolute". A poet's itinerary towards such a goal cannot be the same as step by step trail along a path. A true artist has to apply "a long prodigious, and rational disordination of all the senses." By experiencing "every form of love, of suffering, of madness, he consumes all the poison in him and keeps only their quintessences." Thus a poet may eventually arrive "at the unknown”, reach the depths of the unexpected.

In 1978, the art historian Bonito Oliva, professor of contemporary art at the Sapienza University in Rome, introduced the term Transavanguardia. According to Oliva much of the initial creative force of contemporary art had ended up in a kind of developmental thinking. Conservative artists, as well as radical Marxists, imagined that art was evolving chronologically from one stage to another. They assumed that that art constantly had to be renewed, or invented. An art concept is replaced by another and judged in accordance with its genre – cubism, futurism, surrealism, expressionism, abstract expressionism, superrealism, minimalism, etc., etc.

According to Oliva art should be released from such deterministic thinking. Great art is both time- and boundless. This does not prevent art from being political or goal-oriented, though inspiration ought be sought and found in nature, within the artist himself and perhaps primarily through an exploration of the vast ocean that has been created by art history, religion and poetry. Obtaining inspiration from different eras and places does not necessarily mean that the artist have to be a Christian, an African or a Renaissance humanist. Search and you will find. Search and you will become.

The term avant-garde indicates those who are in the lead of something. In the modern world a work of a great artist should be experimental and innovative. According to Bonito Oliva, this is a wrong way of considering creativity and art. Art is beyond time and space, while it paradoxically is enclosed by time and space. It is superior to the concept of the time-limited avant-garde, it is "trans" in the original Latin sense of the word transeo "transcend." Creation – beyond, above and within time and space. Around Bonito Oliva, a group of artists was formed, mainly engaged in figurative, symbolic art – Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria (the only abstract artist within the group) Mimmi Paladino and Enzo Cucchi.

Transavantguardism meant that art should have meaning and content, but it does not necessarily have to be interpreted. The viewer should be left free to experience a work of art in her/his own way, according to her/his abilities and experience, while art also should be rooted in the landscape, in myths and religion, in personal experiences and interpretations of existence.

Such a view of art and existence also characterized the views of the young Arthur Rimbaud. He was a cross-border character, an eternal seeker who never found what he was looking for, yet he was able to live in the present and find beauty there:

I am the traveller on the high road through the stunted woods; the roar of the sluices drowns the sound of my steps. I watch for a long time the melancholy golden wash of the sunset.
I might be the child left on the jetty washed out to see, the little farm boy following the lane whose crest touches the sky.
The paths are rough. The hillocks are covered with broom. The air is motionless. How far the birds and the springs are! It can only be the end of the world, ahead.

Rimbaud was the best student in the small town of Charleville´s high school; best in Latin, Greek, French, History, Geography. A teacher characterized him as one of these "perfect little monsters who win every race". But the little Arthur was restless. Time and time again he left home and lost himself in endless walks:

I went off with my hands in my torn coat pockets;
My overcoat too was becoming ideal;
I travelled beneath the sky, Muse! and I was your vassal;
Oh, dear me! What marvellous loves I dreamt of!
[…] My tavern was at the Sign of the Great Bear
– My stars in the sky rustled softly.

For the hiking Rimbaud, nature was animated. Even Flanders´s dreary mining landscape came alive and turned into music for the fifteen-year-old vagabond:

Grey crystal skies. A strange design of bridges, some straight, others curved, others again coming down at oblique angles to the first, and all these patterns repeating themselves in other windings of the canal that are lit up, but all of them so long and light that the  banks, laden with domes, shrink and sink. Some of these bridges are still covered with hovels. Others bear masts, signals, fragile parapets. Minor chords cross each other and fade; ropes go up from the embankments. […] The water is grey and blue, wide as an arm of the sea. A ray of white light, falling from high in the sky, annihilates this make-believe.

The landscapes depicted by Enzo Cucchi are also enchanted. Like Rimbaud, Cucchi is an uneven artist, but when he is at his best he brings memories and wonders to life. Often it is mountains he depicts, with paths leading up to their peaks, which are populated by mysterious creatures. Mostly night or dusk prevail.

Occasionally, the mountains themselves are alive with eyes, hands and human forms. Yet they remain alien and sometimes threatening.

They can make me think of Kittelsen's Norwegian mountains, which obtain the shape of trolls and giants.

Or haystacks, which like ghosts move down the slopes.

Similarly, strange shadows and animals wander through Cucchi's landscape.

If the mountains might be lifeless themselves, they obtain life and presence through animals and people; camels, dogs, foxes, fishes.

The enchanted mountain landscapes of Cucchi make me remember what Andean peasants have told me. That mountains are endowed with different personalities. They own the animals, the crops, and the water that is born within them. Each mountain is unique. They can be alien to each other, or even enemies, though also family and close friends. There are female and male mountains, some are married, others alone and jealous. Some are dangerous and violent, others are friendly and generous.

The mountains talk to each other, either under or above the earth. They exchange gifts, communicating through storms and lightning or flowing water above and under them. Every animal that finds itself within their reign becomes the property of the mountains, even domestic animals that humans leave to graze on their slopes. Humans do not belong to the mountains, but the mountains have power over them.

In one of Cucchi´s paintings we see how a man carries a rooster under his arm while following a mountain path. He will probably sacrifice the animal  to a mighty mountain spirit  crouching high above on a mountain peak.

The spirit has an anthropomorphic aspect. It is neither animal nor human, but have frog-like features that also provide me with an impression of Andean mountain creatures. Rivers emerging in the highlands are guarded and protected by reptile-like creatures. Frogs and snakes are revered as holy creatures. They find themselves between different spheres; water and land. Such figures often occur among Cucchi´s visions of an animated nature.

The surrealist Max Ernst also created creatures that seemed to be a mixture between people, insects, reptiles, birds and plants. He called such a creature Loplop and several of his works have titles such as "Loplop presents ..." as if it is the nature itself and not the artist who has created the work of art.

Ernst and Rimbaud were blasphemous atheists. Christian symbols appear in their works, but they generally displayed contempt and scorn for Christianity. This is far from the views of Cucchi. His landscapes are often imbued with Christian piety. As in his drawing All Mountains are Saints. A typical Italian landscape with cross-crowned mountains, cypresses and a fish pond. His cypresses even wear halos and this makes me think of what  one of my daughters once said: "There is not a metre of Italy that has not been touched and changed by humans."

By Cucchi, people are generally present. They change and create, but still seem to be an integrated part of nature. Like in his picture of a saintly figure  who seems to grow out of a tree and a house, at the same time as he like the donors depicted in Italian churches seems to offer the same tree and house as gifts to God.

Nature lives by Cucchi, but at the same time it seems to be an ever-present threat. Like here where we see creative hands among the mountains, but they are overshadowed by a black cloud.

These clouds often occur in drawings and paintings by Cucchi. Occasionally caricature-like characters struggle with both clouds and stones.

Or the huge black stones/clouds overshadow nature and people in a manner that makes me remember how I, as a child, with meningitis and high fever came to imagine how huge, black boulders floated above me.

However, those stone clouds might not be so threatening after all. In one of his coal drawings, Cucchi has depicted a black stone between two apartment buildings. He called the drawing Panis Angelicus, The Angelic Bread, i.e. the name of the hostia, the bread of the Last Supper, Jesus's flesh indicating his divine presence among and within us humans.

Cucchi´s elliptic stones and clouds also remind me about cypresses, which also figure in a lot of his paintings. Cypresses are in Italy resurrection symbols, their spires point to the sky and Eternal Life. Though they were also for the ancient Mediterraneans the tree of Hades, the subterranean ruler and they were planted in cemeteries, a tradition that still is kept. Accordingly, cypresses belong to both heaven and earth. In many religions, perhaps even in Christianity, they are considered to be both phallic and vulvic and are thus mighty fertility symbols as well.

In the Dominican Republic I have often come across so-called thunderstones, elliptical black stones considered to have been left where lightning has struck. Sometimes, the shape itself is considered to be powerful and the stones do not necessarily have to be found in the earth. On vodun altars thunderstones are placed in bowls with oil, which eventually is used for lubrication to obtain either virile or female strengths. Thunderstones may also be immersed in water, which if consumed will also bring forth power and strength.

In popular Catholicism there is a connection between thunderstones and the Great Power of God, a life-giving force symbolized by a hand. At vodun altars you may find thunderstones resting between hands made out of cut-out paper, symbolizing the Great Power of God. Accordingly, I was surprised when I among Cucchi's drawings found a representation of a black stone/cloud hovering above a saintly figure, enclosed by a hand.

I also found a connection between black stones/clouds and death/rebirth in a Cucchi painting called Roma Morta, Dead Rome. In it we discern two black stones/clouds/wounds/cypresses rising from what might be catacombs indicated by a skull resting in one of the tunnel-like vaults. At the top left, a spidernet-like pattern may be glimpsed, which upon closer inspection turns out to be a map of Rome.

While confronted with this painting several associations appeared to me. Mainly something that my oldest daughter once said about Rome, namely that if you took away all the people from this city it would still be alive. It cannot be denied that wherever you go in Rome, history lives around you. The city is ancient and in several places, buildings have been erected above ruined temples, villas, churches and catacombs. Some of these ancient structures still remain more or less intact in the underworld.

So, even though Cucchi calls his painting The Dead Rome, the black, cypress-like shadows rising from the catacombs might be considered as signs of life. But, they may also imply the by many Romans feared miasma, i.e. the cold, moisture-laden mist that on hot summer days rises from  cavities and underground water currents, feared because it is believed to be contaminated with mal aria, bad air.

It may seem like we have left Arthur Rimbaud behind, though this is not the case. As we saw in Cucchi´s Roma Morte, not only the landscape is animated, history also lives on and perhaps Cucchi, just like Rimbaud might exclaim:

I would have made, as a villain, the journey to the Holy Land; I have in my head all the roads of the Swabian plains, as well as views of Byzantium. And of the ramparts of Suleiman. The cult of the Virgin Mary, and compassion for the crucified one awaken in me among a thousand profane enchantment – I sit, stricken with leprosy, on potsherds and nettles at the foot of a wall ravaged by the sun – Later, as a mercenary, I should have bivouacked under the night skies of Germany.  

Rimbaud seems, as the youngster he was, to have become intoxicated by his own brilliance, the ease and beauty with which he was able to express himself, by the power of his whims. For sure, his image of a drunken boat lost in a wondrous sea was quite accurate. Like the French-Uruguayan Ducasse, who in his writing threw all inhibitions overboard, the ingenious Rimbaud became completely unbridled amidst Paris´s absinthe-drinking bohemians.

Rimbaud´s drunkenness lasted for less than three years, and in the pale cast of thought Rimbaud finally became annoyed with his way of life and his authorship, maybe it had even been all the same. He had lived through and by his writing, they had been one and the same. Salvation through art and writing turned out to be a ridiculous chimera. Reality was nasty and depressing. Rimbaud wanted to leave all his dreams and writing behind and tackle life right on. He wanted to achieve peace and rest, but for that he needed money and the only solution Rimbaud could find, now when he disdained the arts, was to seek happiness and wealth in distant countries.

France was congested, Charleville stifling. Neverthelss, until he finally got stuck in Abyssinia and a vain pursuit for profit, Rimbaud did after every escape and adventure return to his mother´s house, He ended up there after his time in London, Brussels, Stuttgart, Stockholm, Vienna, Larnaca, Cairo, and Java. Charleville remained his safe anchorage. Yes, he even ended up there after his sojourn in Harar, the months before he met his death in a hospital in Marseille. Like his drunken boat that did not find its end as a shipwreck, but the poem ended up with the revelation that it probably was nothing more than a boy´s dream about adventures:

If there is one water in Europe I want it is the black cold pond where into the scented twilight a child squatting full of sadness launched a boat as fragile as a butterfly in May.

In Abyssinia it darkened above Rimbaud's path of life. He ended up in a dilapidated, lice-infected house in the Ethiopian walled town of Harar. Among its 30,000 wretched inhabitants he fought against recurring diseases while trying to earn an income while trading in coffee, ivory, gold, weapons and maybe even slaves, as well as trying pursue scientific endeavours. Rimbaud, who so often had written about roads opening towards an alluring future, was now walking down a path reminding of those who often appear in Cucchi's dark paintings, winding along between skulls and vultures.

Cucchi's skulls seem to have a life of their own, sometimes flooding the entire world. Occasionally it appears as they are showering down from the sky. In a drawing with the peculiar name Ikea they stream out of a hovering cottage. How can that drawing be interpreted? Cucchi seems to be just as obsessed with skulls as he is by elliptical, black stones. As in Vereschagin's depictions from a Far East where skulls are piled up in inhospitable wastelands.

While Rimbaud inertly tries to gain riches in an African backwoods a growing cancerous tumour is devouring his right knee. When he realizes he will die without proper medical care Rimbaud desperately tries to amass enough money to enable him to come back to his mother and leave her some savings.

This is where Enzo Cucchi finally encounters Rimbaud. In one of his paintings, within a black, brown and blue-red landscape Cucchi depicts a lonely, white-dressed Rimbaud, standing like a defiant loser in a distant land. The trader manqué seems to have a white bandage across his eyes. A sign of blindness, or a wet washcloth to relieve his fever? Probably not. Cucchi based his painting on a blurred photograph taken by Rimbaud himself. He stands by a coffee plantation just outside of Harar and what in Cucchi's painting seems to be a kind of bandage is probably a light reflex on Rimbaud's forehead. It is virtually impossible to distinguish any features in the face of the probably 35-years-old, but remarkably worn Rimbaud.

At Cucchi's painting, Rimbaud has the "white pyjamas without buttons" that had been described by an Italian visitor and which he also wears in the photograph. The difference is that Cucchi has painted a black wound on the right knee that, the one which through a malignant cancer soon would swell in a grotesque manner.

Cucchi's lonely Rimbaud reminds me of paintings by the Englishman Peter Doig, who also seem to have a preference for depicting lonely men in strange environments: like a snow-shoveller in Canada, or a man lost in a tropical swamp.

Rimbaud had reached the end of the road. He was eventually in severe pain during eleven days carried by sixteen men down to the port of Zeilah, from where a dhow took him across the sea to Aden and after another eleven days on a steamer Rimbaud finally arrived in Marseille, where his right leg was immediately amputated. His sister took care of him and brought him back to their mother in Charleville. Desperately, Rimbaud tried to walk with a leg prosthesis. He wanted to return to Harar, but his body was crammed with cancer metastases and after three months in Charleville he was back at the Marseille hospital, where he died. His sister draw a picture of her embittered brother lying on his death bed. With a bandaged hand Rimbaud stares with an empty gaze right in front of him.

I am searching among Enzo Cucchi's paintings and drawings to see if I can find any of them that do not give a timeless impression. A picture with a contemporary motif. To my surprise I could only find one. It represents a nocturnal train, in front of it hovers a white, female figure. She lacks legs and arms; maybe she is a sculpture. My schoolteacher would probably ask me for an interpretation.

OK – it is night, a yellow train, a beetle, a white female torso. Not at all easy to interpret all this. Why is the woman/sculpture hovering in front of a train? What is the green beetle doing there? Does it have anything to do with the woman? The insect is there because it is so utterly different from her? It will never be able to board the speeding train. Will it be crushed by it? Why not do as Ekelund? Take the exterior and turn it into something personal. One night at Adlon? The beetle is green like the woman's eyes. She's not quite complete because I never got to know her long enough to consider her as such. We met on a train. It disappears in the night. Like life, like memories which in the end become more and more obscured until they diminish in the distance.

I still remember Ekelöf's poem which was framed on the wall of the Department of Nordic Languages ​​at Lund University. The last image said:

Be quiet, be silent and wait,
Breathless until dawn opens its eyes and breathless
until dusk closes its look.

Bernard, Oliver (1997) Arthur Rimbaud. Collected Poems. London: Penguin Classics. Bonito Oliva, Achille (2002) TransvanguardiaArte & Dossier, No. 183. Firenze: Giunti. Borer, Alain (2006) Rimbaud; L´heure de la fuite. Paris; Gallimard. Lang, Walther K. (2007) "Sacre Visioni: L´opera giovanile de Enzo Cucchi" Arte & Dossier, No. 235. Lautreamont (1988) Maldoror and Poems. London: Penguin Classics. Mitchell, Stephen (1989) The Selected Poetry of Rainer Maria Rilke. New York: Vintage White, Edmund (2008) Rimbaud: The Double Life of a Rebel. London; Atlantic Books.

 

<< 7 | 8 | 9 | 10 | 11 >>

BLOG LIST

 I have always been fascinated by movies and still remember several of my early visits to one of Hässleholm’s three cinemas: Park, Grand or Metropol.  Almost every kid of the small rural town attended the Sunday matinees when a horde of raucous children pressed onto one...
Jag har alltid fascinerats av film och minns flera av mina tidiga biobesök på någon av Hässleholms tre biografer: Park, Grand och Metropol. Alltifrån barndomens matinéer då en hord barn pressade på varandra vid trappan ner till Metropols biosalong. Om jag inte minns fel var...
Time flows on uninterruptedly, small and big interference affect its merciless flow – births, deaths, transfers, completed and new tasks. Now, for example, I am not sitting on the second floor of the cozy studio where I used to write my blogs, but in a windowless basement room. However, I enjoy...
Time flows on uninterruptedly, small and big interference affect its merciless flow – births, deaths, transfers, completed and new tasks. Now, for example, I am not sitting on the second floor of the cozy studio where I used to write my blogs, but in a windowless basement room. However, I enjoy...
Everything runs on electricity. Electricity, there's something strange about that. Electricity flows everywhere, as you know, back and forth across the threads. Thus sang Theodor Lorentz Larsson, aka ham comedian Lasse from Skåne, in the twenties and there is certainly something strange about...
Allt går ju mä' elektricitet Elektriskt dä' ä' nå't konstigt med det. Elektriskt dä' strömmar ju som ni vet härs å' tvärs igenom tråden. Så sjöng Theodor Lorentz Larsson, alias Skånska Lasse, på tjugotalet och visst är det något konstigt med elektricitet. Klokare blir jag inte hur mycket jag...
When my friend Örjan asked me if I knew of any artists who had written about art and then specifically dealt with their own artistry, I couldn't find any names that he didn't already know. However, when I a few weeks ago rummaged through the books in an antiquarian bookshop I found a book with...
När min vän Örjan frågade mig om jag kände till någon konstnär som skrivit om konst och då speciellt behandlat ett eget  konstnärskap kunde jag inte finna några namn som han inte redan kände till. Men, då jag för några veckor sedan rotade bland böckerna i ett antkvariat fann jag en bok med...
DONATELLO: The world of a genius 09/01/2022 15:37     Italy is an inexhaustible source of all kinds of unexpected experiences – culinary, as well as cultural. I open the door to something that has fleetingly interested me and impressions, memories, dreams and a host of...
Italien är en outsinlig källa för allsköns oväntade upplevelser – kulinariska, såväl som kulturella. Jag gläntar på dörren till något som flyktigt intresserat mig och plötsligt forsar intryck, minnen, drömmar och en mängd andra fenomen över mig. Som då jag för en månad sedan...
Items: 1 - 10 of 330
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>