För två månader sedan besökte jag den yngre av mina systrar i Göteborg. Ja, så speciellt ung är hon ju inte längre, fyra år äldre än jag är hon nu 69 år gammal. Men, det hindrar inte att vi kommer lika bra överens som då vi var barn. Med mina systrar delar jag intresset för litteratur och konst och vi saknar aldrig ämnen att samtala om, fast min vana trogen är det jag som pratar mest.

Vi besökte Botaniska trädgården, konstmuséet, bokhandlar, marknader och stadsbiblioteket. På det senaste stället fascinerades jag av Sven Ljungbergs fresker som har inspirerats av Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. En roman som de flesta svenskar från min generation är relativt väl förtrogna med, dels för att den var obligatorisk läsning i skolan, dels för att en filmatisering gjord av Lagerkvists son Bengt visades under televisionens barndom. Jag hade blivit ordentligt gripen av både läs- och filmupplevelsen. När jag på Göteborgs stadsbibliotek blickade upp mot Ljungbergs kantiga, lätt naivistiska fresker kom känslorna från den tiden tillbaka.

För mig framstår Sven Ljungberg som en ursvensk konstnär som skickligt fångat såväl svensk landsbygd, som dess småstäder, i all deras skönhet och tristess. Det gjorde även barndomsskildringar som Gäst hos verkligheten, Harry Martinssons Nässlorna blommar och Eyvind Johnsons Romanen om Olof, den senast nämnda handlar om den till en början fjortonårige Olof, som därmed är äldre än den tolvårige Anders i Gäst hos verkligheten. Martin i Nässlorna blommar är endast sju år då hans mor lämnar honom och hans svåra liv som sålt sockenbarn tar sin början . Dessa romaner har sedan jag läste dem stannat hos mig, inte minst för att de är välskrivna och lättlästa, uppenbart självbiografiska och därmed kunde tala direkt till ett nyfiket barn på gränsen till tonåren.

En av Ljungbergs fresker visar Anders sittande på en järnvägstralla som hans trygge och lugne far, bangårdsgårdsförman på Växjö station, stakar fram genom ett sommarfagert småländskt lanskap, med glittrande sjöar, väldoftande skogar och blomstrande hagar. I sitt knä har Anders en korg med kaffe, socker och en bit jäst som de skall ge till hans mormor. Anders älskar sin mormor, som är lik hans mor, fast magrare. Han trivs på morföräldrarnas gård, men har stor repekt för den djupt religiöse morfadern, som han finner aningen skrämmande. Kring gården plockar han bär från buskarna, eller ligger i solen och myser. 

Han trivs, men då kvällen kommer med hotande åskmuller måste fadern tillbaka till Växjö, helst innan det annalkande ovädret. Han har det tidiga morgonskiftet på stationen och då ovädret visar tecken att bli våldsamt får Anders sova över hos morföräldrarna. Ensam med de gamle, med åska, storm och slagregn mullrande utanför, lyssnar pojken till hur morfadern, som ser ut som en väldig profet, ur Uppenbarelesboken läser högt om hur dömande Gud tömmer sin vredes skålar över en syndfull värld. Mitt i natten vaknar Anders och ser då hur de gamle ligger alldeles stilla tätt bredvid varandra. Oroad tassar han i månskenet fram till dem: “Är de döda?”. Nej de lever, men döden är ständigt i den lille Anders tankar och som det barn han är, är han fylld av svårbemästrade tankar och fantasier. Över hans tillvaro bland djupt religiösa människor vilar ett mörkt orosmoln skapat av tankarna på Guds allmakt och den obevekligt annalkande döden.

Då han en dag sitter ensam och gräver en grop bland trädgårdsgångens kiselstenar går den imposante källarmästaren förbi, Anders talrika familj bor på järnvägsrestaurangens andra våning. Den myndige mannen lutar sig över pojken och säger att han skall akta sig för att gräva gropar – det betyder att någon i hans släkt snart kommer att dö. Skräckslagen fyller Anders igen gropen och springer därifrån. Vem skall dö? Kanske hans mor, kanske systrarna, kanske Mormor. Kommer hans far att bli överkörd av ett tåg?

En annan dag hamnar Anders vid restaurangens vedskjul där den gamle “vedgubben” berättar, halvt på allvar halvt på skämt, att han hela livet sågat ved och att om han inte gjort det skulle alla männsikorna i det stora huset ha frusit ihjäl. Åter ansätts Anders av dödsångesten, inte för egen del utan för dem han älskar och känner sig trygg hos. Han går ner i hotellresturangens iskällare för att där uppleva hur dödskyla kan kännas.

Incidenten med vedsågaren tycks vara ett ovanligt starkt barndomsminne. En gammal vedsågare dyker nämligen gång på gång upp i Pår Lagerkvists författarskap. I novellsamlingarna Det eviga leendet från 1920 och Onda sagor från 1924 blir han till en sinnebild för Gud, men inte en dömande och hotfull gud. Den strävsamme vedsågaren får representera det enkla, strävsamma livet, det som alltid är ett och detsamma; bondens vardagliga slit som skapar mat och husrum för hans familj. Vedsågaren blir till den trygge, pliktuppfyllande mannen, lik en ”gammal mor som var dag säger samma ord till sina barn”. Den Gud som Lagerkvist hyllar i sitt tidiga författarskap är en skenbart okomplicerad gestalt som genom sin ödmjuka gärning skänker frid och trygghet åt mänskligheten. En Gud som drar upp en gräns mot överflöd och överdrift och genom sina rutiner och lagar garanterar balans och fortbestånd, Döden är hans tjänare, en förutsättning för tillvarons fortbestånd. En livssyn som får mig att tänka på barnboksförfattatinnan ock konstnären Barbro Lindgrens enkla och skenbart barnsliga dikter:

Någon gång ska vi dö

du och jag.

Alla Människor ska dö

och alla djur

och alla träd ska dö

och blommorna på marken,

men

inte allihop på samma gång

utan då och då

så att det knappast märks.

Kanske var Lagerkvists tidiga gudsbild och stoiska lugn inför döden en tillkämpad attityd skapad av föräldrahemmets fromhet, där de enda böckerna var bibeln och psalmboken. I novellen Far och jag, som ingick i Onda sagor, som kom året innan Gäst hos verkligheten, tränger sig skräcken obevekligt in i idyllen. Precis som i Gäst hos verkligheten stakar fadern med sonen en järvägstrilla längs rälsen. De gör ett uppehåll i den sommarmilda skogen och besöker även morföräldrarna, men då natten kommer och de återvänder längs spåret överraskas de av ett våldsamt framrusande tåg, fullkomligt okänt för fadern, den erfarne stinsen och bangårdsförmannen. Tåget spränger in i den lille gossens trygga värld. Då han blir varse faderns förvirring förstår pojken att den trygge, fromme mannen trots allt inte har tillvaron i sin hand. Han är inte längre den lugna och starka trygghetsfaktor som Anders alltid har räknat med. Uppenbarligen hyser även fadern tvivel och svagheter. Det rökbolmande, svarta loket som med en okänd eldare och tomma vagnar rusar fram genom den mörka natten blir till en sinnebild av det liv som väntar den än så länge oerfarne gossen. Tågets slutstation är densamma för oss alla – Döden.

Då Lagerkvist skrev Far och jag hade han sedan flera år tillbaka planer på att spränga barndomsharmonin och fädernas starka gudstro. Han ville skildra en mer ohyvlad, men också sannare verklighet, som dock inte skulle undvika att beskriva all den trygghet han funnit i sin barndom:

En gång ska jag skriva en bok (kanske i södern) om min barndom, bokhyllan med bibeln, postillan, far och mor, de gamla, farföräldrarna ute i orörda naturen, mormor med brinnande stickan i munnen, morfar med lusräfsan och brakskiten, hedendom och rå härlig hälsa ...

Det var främst Dödens närhet som skulle ge relief och djup åt den planerade romanen och det är just döden som överskuggar så gott som allt som skildras i Gäst hos verkligheten och som i mångt och mycket kom att prägla Lagerkvists senare författarskap.

Som så många andra barn greps jag som liten emellanåt av en förlamande dödsskräck, som tack och lov sedan dess aldrig har kommit tillbaka. En upplevelse som eldade på skräcken var just Gäst hos verkligheten. Televisionen kom sent till Sverige. Medan den större delen av den så kallade Västerländska världen hade erövrats av televisionen tog det tämligen lång tid innan den dök upp i Sverige. Det var 1956 som Riksdagen beslutade att television formellt skulle införas och sändningarna skulle då vara statskontrollerade. Till en början var de koncentrerade till vissa geografiska områden, men 1958 hade de i stort sett nått hela landet. Fast de som skaffat sig de dyra TVapparterna fick nöja sig med enbart några timmars TVtittande per kväll, i allmänhet med välartade herrar och damer som talade om för dem vad de skulle tycka och tänka.

Det var 1958 som det första nyhetsmagasinet började sändas – Aktuellt. Men det dröjde ännu ett år eller två innan Far köpte en TVapparat. Den var dyr, men han fick ge upp sitt motstånd med hänvisning till att han var journalist och därför måste kunna “följa med” vad som hände omkring honom. Redan på den tiden blev den så kallade “allmänna opinionen” i allt högre grad präglad av de kvällstimmar då större delen av nationen satt fängslad inför samma TVprogram. Det var inte förrän 1969 som Sveriges Radio, som televisionsbolaget fortfarande hette innan det 1979 bytte namn till TV-bolaget Sveriges Television (SVT), upprättade en andra TVkanal.

Jag, och många andra med mig, minns fortfarande den magiska känslan då TV:n dök upp i våra hem och vi satt där fängslade i ett i övrigt mörklagt rum alltmedan TVapparatens blågrå sken återkastades från våra ansikten. Den spännande känslan då klockspelet från Stockholms stadshus tillkännagav att kvällens sändningar skulle börja. Eller var det när de avslutades? Jag minns inte riktigt.

Jag skrev att de första TVprogrammen till största delen präglades av välartade damer och herrar som talade och agerade framför kamerorna. Det mesta av utbudet var direktsänt. Det fanns fortfarande enbart begränsade metoder för att spela in program för senare sändningar och om det dök upp något naturprogram, någon spännande serie eller en spelfilm som inte var utlandsproducerad så var intresset större än vanligt.

Sveriges Radio producerade redan tidigt flera utmärkta pjäser och filmer direkt gjorda för TV och det var inte långt efter det att Far skaffat vår televisionsapparat som Gäst hos verkligheten drabbade mig med en våldsam kraft. Pär Lagerkvists son Bengt hade gjort en mästerlig tolkning av sin fars roman och dess dödsfruktan rotade sig djupt i min sju-åriga själ. Även om han var minst fem år äldre än jag hade jag inga som helst svårigheter med att identifiera mig med filmens Anders. Utanförskapet, den oförbehållslösa kärleken till Mor och Far, mina systrar och morförädrar och den över det hela ruvande dödsfruktan, var hos mig lika primitiv och fundamental som hos Anders.

Då jag i Göteborg återsåg Sven Ljunbergs tolkning av Anders bön i skogen, hade jagt långt tidigare sett hans träsnitt med samma motiv i någon skolantologi, därigenom framkallade målningen inte enbart minnen från TVfilmens starka scen, utan även från romanens beskrivning, som jag läst flera år tidigare. I både romanen och filmen framgår det med all tydlighet hur djupt troende Anders närmaste är. De högläser ur Bibeln och ber tillsammans. Anders förstår dock att sann gudstro är förmer än gemensam fromhet, den innefattar även ensamhet och offer. Han har funnit en helig plats för sig själv. Ett ställe där han kan vara ensam med Gud och ha beger sig dit då det är kallt och regnigt. Sann tro kräver offervilja, är du inte beredd att försaka något så har bönerna ingen verkan. När dödsfruktan ansätter Anders som värst söker han upp sin böneplats inne i skogen;

Mellan tuvorna ett stycke in låg ens flat sten som bara höjde sig några tum över marken. Det var inget särskilt med den. Skulle något tyckas märkvärdigt var det väl att det låg en sten där, här fanns annars inga, det var rätt sankt, mossjord. […] Omkring honom var allt tyst, bara droppet från träden. Han hördes heller inte, bad inte högt, men kinderna glödde på honom. Rätt fram var en sank öppning i skogen och mitt i denna stod en förkrympt tall, knappt manshög, ojämnt och illa vuxen. Den såg han på hela tiden, fast det inte var till den han bad, bara för att han brukade det. Nej, han bad till samme Gud som de där hemma, det var ingen skillnad. Men han hade sitt här ute. Kinderna brände hetare och hetare. [...]

[han höll] händerna hårt hopknäppta. Men han bad inte mer än ett enda: Att han inte skulle dö, att ingen av dem skulle dö, säkert ingen! Att far skulle leva, mor, syskonen – räknade upp dem – de gamla ute på landet, alla, alla! Att säkert ingen skulle dö! Att det skulle vara så som det var. Att ingenting skulle ändras!

Vad som skrämde den knappt sju-årige Jan Lundius då han såg den scenen var att även han plågades av samma oro som Anders och dessutom, precis som filmens Anders, hade jag funnit ett hemligt ställe i en träddunge inte långt från föräldrahemmet där jag bad samma bön till Gud – att han inte skulle låta någon av mina nära och kära dö.

Sven Ljungberg har berättat att innan han 1957 gjorde en mängd trägravyrer för att illustera Bonniers praktutgåva av Gäst hos verkligheten visade han sina skisser för Pär Lagerkvist. Denne blev imponerad och deklarerade att konstnären lyckats fånga de känslor han försökt förmedla genom sin roman och att han gärna ville se det färdiga resultatet. Då Ljungberg skurit och tryckt gravyrerna visade han dem för Lagerkvist som efter att oroat ha bläddrat fram och tillbaka bland dem utropade:

– Men vad gjorde du med bilden av pojken som ber i skogen?

– Jag tog inte med den eftersom du inte ens tittade på den då jag visade dig mina skisser. Du bläddrade förbi den som om du inte gillade den.

– Tvärtom, jag blev så rörd och gripen av att du så skickligt fångat den episoden att jag inte ens förmådde titta på bilden. Det är den bästa illustrationen av dem alla.

Den fruktansvärda kulmen på sonens filmatisering av Lagerkvists roman är då mormodern har begravts och den sorgtyngde Anders hamnat på begravningsgillet, som inför hans plågade blick efter att ha börjat ytterst sollent urartar till en alkoholindränkt fest där det stojas och stimmas, skålas, sladdras och skrattas. Då en berusad karl spefullt glufsar i sig begravningstårtans kors har Anders fått nog. Han går ut i vinternatten, passerar ett par pinkande gubbar, rundar husknuten och ser sedan genom ett fönster hur hans åldrige morfar sitter upprätt i den äktenskapliga bädden och ensam läser Bibeln. Efter läsningen blickar den gamle mannen ut i tomheten, slår igen Bibeln och blåser ut ljuset som står på nattduksbordet. Anders vänder sig om, går ut i den knakande snön och blickar upp mot ett stjärnbestrött himlavalv; tomt och ödsligt.

Vi vet att Anders snart kommer att lämna föräldrahemmets trygga gudstro därhän. Att han i själva verket är identisk med den Pär Lagerkvist som tjugofemårig kastar sig ut i en besinningslös förtvivlan som speglas i flera av dikterna i hans diktsamling Ångest från 1916. Gud är död, allt är kallt, tomt och meningslöst:

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky

i nattens grova hand,

nu stiga skogarna

och stela höjder

så kargt mot himmelens

förkrympta valv.

Hur hårt är allt,

hur stelnat, svart och stilla!

Kanske hade den unge Lagerkvist förmått befria sig från barndomsskräcken för en hämndgirig, farlig och allsmäktig Gud. Det är dock tveksamt om så var fallet. Ett starkt religiöst sentiment dröjer sig kvar. Mot slutet av Gäst hos verkligheten besöker en flera år äldre Anders Frälsningsarmén och fascineras där av en vacker frälsningsoldat, men den överhettade religiositeten och flickans "förtryckande renhet" skrämmer honom. Bland freskerna i Göteborgs stadsbibliotek har Ljungberg inkluderat en bild av ett frälsningsarmémöte, men det är en lugn och något kylig bild. Fjärran från en känslosam och medkännande dikt som märkligt nog finns med i Lagerkvists ångestbok, som publicerades nio år innan Gäst hos verkligheten kom ut – På frälsningsarmén:

Nyss fann en människa Gud.

Hur strålar ej rummet av klarhet!

En liten människa i gråa

och slitna kläder som sluta

sitt torftiga skall kring kroppen,

kring lemmarna smala och ljumma,

hon famlar med bävande händer

i rymden den blåa och höga,

hon stiger på fötter så heta

högt mot de svävande stjärnor.

Det tycks som om Pär Lagerkvist hela sitt liv behöll en viss form av gudstro och i bok efter bok brottades han med sin Gud. Han kallade sig till och med för ”Guds skrivbiträde på jorden”. Pär Lagerkvists mest berömda roman, i varje fall utanför Sveriges gränser, lär vara Barabbas.

Det är historien om rövaren som blivit skonad och frigiven istället för Jesus. Barabbas såg honom plågas på korset och bevittnade hur världen mörknade då den hjälplöse Frälsaren dog. Upplevelsen skakade Barabbas i grunden. Hans namn betyder Faderns son och vi är alla lika oförmögna som han att kunna frigöra oss från vårt fadersarv. Jesu död kastade obevekligt sin slagskugga över Barabbas vidare öden. Vännerna menade att han sett i syne då han inbillat sig att då Jesus givit upp andan så täckte mörker orden. De rådde honom att njuta av det liv han genom en märklig slump fått sig till skänks.

Barabbas kunde dock inte få den man ur tankarna som istället för honom valts att dö. Han gjorde efterforskningar och träffade Jesu lärjunge Petrus, samt en kvinna som påstod sig ha blivit botad av Jesus. Han träffade till och med Lazarus som Jesus sades ha uppväckt från döden, men allt denne hade att säga var att ”Dödsriket är ingenting”.

Besviken återvände Barabbas till sina kriminella aktiviteter och blev åter ledare för ett hänsynslöst rövarband. Men, han kinde inte undkomma sitt öde, Han blev tillfångatagen, men Pilatus tvingades frikänna honom, ty enligt lagen kan han inte låta döda någon som tidigare hade benådats. Och detta att Barabbas ständigt undvek att bli dödad blir till hans förbannelse. Han närmade sig de kristna, men då han försökte dela deras tro på en man vars död verkligen hade frälst honom, då hände alltid något som fick Barabbas att misströsta och tvivla. De kristna närmade sig honom, han hade ju sett Mästaren på nära håll och varit med då han dog. För att inte göra dem besvikna hittade Barabbas på mirakelhistorier kring Jesus. Till slut tycks han nästan tro på dem själv. Varje gång Barabbas sökte sig till andra människor blev han dock besviken. Ständig drabbades han av sitt utanförskap.

Då han tvingades arbeta som slav i Cyperns gruvor blev Barabbas nästan kristen, men då hans bäste vän, den kristne Zahak dog, förtvivlade han åter. Barabbas hamnade i Rom, ständigt sökande efter en mening med sitt liv. Varför blev han skonad? Var det Guds förtjänst? Han hade hört att de kristna möttes i katakomberna, men då han irrade kring bland de dödas ben i de förvirrande gångarnas mörker fann han inga kristna. Då han kom tillbaka till Rom stod hela staden i lågor. Han hörde hur hur folk påstod att det var de kristna som anlagt branden. Eftersom Barabbas visste att Jesus på den yttersta dagen skulle förgöra världens ondska inbillade han sig att Roms brand var ett avgörande bevis på Jesu gudom. Med entusiasm såg han till att elden spred sig, enbart för att sedan finna att det var den romerske kejsaren som anlagt branden och att han nu gav de kristna skulden. Barabbas fängslades, men då hans kristna medfångar fick reda på att Barabbas varit med om att sprida elden vände de honom ryggen, detta trots att Barabbas liksom dem hade blivit dömd till döden, anklagad för att vara kristen. Då de kristna fördes bort för att avrättas, trosvisst sjungande och förenade i sin starka tros gemenskap, korsfästes Barabbas ensam, långt från de andra. In i det annalkande mörkret skrek han förtvivlat: ”Till dig överlämnar jag min själ!”.

Året efter det att Pär Lagerkvist skrivit Barabbas blev storfilmen Quo Vadis, om Neros förföljelser av de kristna, en världssuccé. Det sägs att den räddade Metro-Goldwyn-Mayor, MGM, från en hotande konkurs. Svärd-och sandaler-filmer kom på modet och redan 1952 gjorde svensk film sin största satsning någonsin – Barabbas spelades in i Israel och Rom, medan interiörena filmades i Sverige. Regissör var Alf Sjöberg, som två gånger vunnit Guldpalmen i Cannes – 1944 med Hets och 1951 med Fröken Julie.

Sjöbergs regiassitent var den unge Bengt Lagerkvist som därmed inledde sin karrär inom svensk film. Hans gjorde sedermera ytterst uppskattade serier för svensk television – klassiker som Hemsöborna (1966), Drottningens Juvelsmycke (1967), Bombi Bitt och jag (1968) och Någonstans i Sverige (1973), för att nämna enbart några av hans mest uppmärksammade filmer. Barabbas tävlade i Cannes, men belönades inte. Kritiken var förödande, exempelvis skrev Max Favalelli, filmkritiker på paristidningen Paris Press:

Föreställ er en burlesk opera, iscensatt av en regissör med patos och spelad av en samling gubbstruttar från någon enklare stadsteater. Det är faktiskt det mest påfrestande jag har varit med om sedan jag flydde från Paris inför den tyska ockupationen.

Sandrews hade spelat högt och förlorat ordentligt, men förlusterna kompenserades genom Arne Sucksdorffs världssuccé Det stora äventyret om två pojkar och en utter, som vann Guldpalmen i Cannes och Guldbjörnen i Berlin.

Även om det finns risk för att den kan vara en ordentlig kalkonfilm skulle jag gärna se Alf Sjöbergs Barabbas, men jag vet inte hur jag skall få tag på den. Jag har dock sett och uppskattat Richard Fleischers Barabbas från 1961, med Anthony Quinn som Barabbas, men också med flera italienska storstjärnor i rolllistan som Silvana Mangano och Vittorio Gassman. Dino De Laurentiis producerade filmen och nobelpristagaren och poeten Salvatore Quasimodo deltog i manusarbetet, men jag ver inte hur Pär Lagerkvist reagerade på filmen och de ganska omfattande omarbetningarna av hans historia. Däremot vet jag att han var med under de fjorton dagar man filmade Sjöbergs Barabbas i Rom.

Fleischers film spelades uteslutande in i Rom och Verona. Ben Hur, storfilmen från 1959 spelades också in hos Cine Cittá i Rom. Om Ben Hur hade hästkapplöpningen som sitt klimax och sin huvudattraktion, så hade Fleischers Barabbas gladiatorstriderna, speciellt den mellan Quinn och den demoniske Jack Palance, som på ett oförglömligt sätt spelat den svartklädde skurken i Mannen från vidderna (Shane), en kultvästern från 1953.

Fadern till min gode vän Alessio ägde en delikatessaffär i närheten av en av de lägenheter som vi har bott i här i Rom. Han sålde butiken för flera år sedan, liksom i Sverige dör de små butikerna ut i Rom medan verksamheten flyttas till stora köpcentrum i stadens utkanter. Nåväl, Alessios far berättade för mig hur han och hans bror, som i sin ungdom varit boxare, samma dag, på olika håll i Rom, värvades som statister för Quo Vadis. De hade var för sig blivit tillfrågade på gatan och blev mycket förvånade då de träffades ute i Cine Cittá. Sedan dess deltog de som statister i en mängd av de svärd-och-sandaler filmer med bibliska, romerska eller grekisk-mytologiska motiv som massproducerades i Italien mellan 1958 och 1965, då Spaghetti Westerns tog över. I Italien kallas sådana filmer cine di peplum, efter det latinska namnet på de korta tunikor som filmernas hjältar och hjältinnor brukade bära.

Bröderna menade att höjdpunkten på deras karriär som filmgladiatorer var i Fleischers Barabbas där den yngste brodern blev utsedd för att spela in en våldsam gladiatorstrid med ingen mindre än Jack Palance. Bröderna fick i allmänhet spela infanterisoldater, brottare, galärslavar eller gladiatorer eftersom regissörerna tyckte de var för tunga och stabbiga för rytteriscener. Tyvärr klipptes den yngre broderns gladiatorscen bort i sluversionen av Barabbas som salufördes som Begins where the other big ones leave off! Börjar där de andra storheterna slutar! I motsats till den något senare storfilmen Cleopatra som nästan knäckte 20^th Century Fox blev Barabbas en ordentlig kritikersuccé.

Far hade de flesta av Lagerkvists böcker i bokhyllan och någon gång läste jag de korta romanerna han författade efter Barabbas. Jag tror inte Lagerkvist skrev några fler dikter efter 1953. Han fortsatte dock kampen med sin frånvarande/närvarande och grymme Gud. Låter snårigt och det är det möjligen också. Likt döden som är både frånvarande och närvarande i allas våra liv. Tanken på den finns där tills dess vi drabbas av den. Närvaro – frånvaro.

Sibyllan berättar om en flicka som väljs att bli en helig varelse. Valet görs av ett gäng bluffande präster, som egentligen inte tror på det orakel och den gud de tjänar. Men, enbart genom att bli utvald/helig drabbas flickan av den frånvarande gudens närvaro. Hon blir speciell och får lida av inte vara som andra. Hon offras genom religiöst bigotteri, all den skenhelighet som tillåts dölja det stora mysteriet bakom allt – Guds frånvaro som egentligen är en närvaro. Denna Guds mystiska frånvaro, hans grymmaobegripliga tystnad, förändrar fullständigt den stackars flickans/Sibyllans liv. Hon offras på flera plan, både personliga och andliga. Hon förälskar sig i en man, men eftersom det är förbjudet för en sibylla att älska en vanlig dödlig man,  avrättas hennes älskade. Hon blir under en ceremoni gravid med ett barn, som visar sig vara förståndshandikappat. Sibyllan vet att hon inte skulle ha fått barnet om det inte varit för den frånvarande gudens närvaro. Eftersom hon så uppenbart mist sin jungfrudom förlorar hon sin siargåva och blir utstött. Hon lever sedan ensam med sin son, fast hon är egentligen den enda av de troende som verkligen blivit berörd och drabbad av Gud.

Likadant är det för Ahasverus i Ahasverus död. Han har också mött Gud i skepnaden av Jesus som under sin Golgatavandring nekades vila vid Ahasverus dörr. Därigenom straffades Ahasverus hårt av Gud. Som Sibyllan är Ahasverus ett utvalt offer för Guds nyckfullhet. Varför lät Gud Jesus stanna just vid Ahasverus dörr? Mötet med Gud gör även Ahasverus till en utstött människa. Han klagar sin sorg, rasar mot Gud som genom att dyka upp mitt ibland männsiskorna har ”berövat dem deras oskuld”. Jhan har efter sitt korta besök på jorden lämnat dem ensamma kvar med tvivel och dåligt samvete. En tomhet som samtidigt inte är en tomhet, eftersom tanken på Gud och döden inte kan fördrivas och det är just den plågan som gör att Ahasverus hatar Gud och den rligion som Jesus lämnat efter sig:

– Han undanhåller oss det som vi längtar efter när han tror att vi längtar efter honom.

Religion blir det som skiljer oss från det gudomliga, bråten som skymmer det heliga. I och med att både Ahasverus och Sibyllan har drabbats av den osynlige/frånvarande guden, blir de aldrig kvitt honom.

I Pilgrim på havet möter vi Tobias som tidigare träffat Ahasverus och sedan dess likt honom försöker bli kvitt sin ångest, sitt sökande efter Gud. Han beger sig av på en pilgrimsfärd till det Heliga Landet, men hamnar på ett piratskepp, som seglas av ett gäng råa banditer. Bland dem finns den väldige, grovhuggne Giovanni som helhjärtat tycks gå upp i ett ohämmat liv bland hamnstädernas krimiminella och prostituerade. En gång var Giovanni präst, men då man tagit från honom hans ämbete och kastat ut honom från de frommas gemenskap valde han att strunta i Guds tystnad och blev skurk. Orsaken till Giovannis livstragedi var att han förälskat sig i en gift kvinna och då hon besvarade hans kärlek blev han hatad av sin församling och stämplad som syndare. Likt Sibyllan blev Giovanni en utstött, men i motsats till henne sökte han sig inte till något eremitliv, utan till ett liv präglat av en total gudsförnekelse. Giovanni drabbas av blindhet, Var det Guds straff? Han finner ingen lindring i brottets värld, men både han och Tobias finner ett visst lugn på havet, en gränszon mellan människornas världar.

I Det Heliga Landet blir de ilandsatta på en okänd kust, med ruiner och ett bortglömt tempel. Herdarna som lever där tycks inte känna till Gud. De undrar varför Giovanni blivit blind och denne berättar då att han tror att han drabbats av Guds vrede. Kan han verkligen vara så säker på det? Varför skulle en så allmäktig gud bry sig om en liten, obetydlig varelse som Giovanni? Han har inget svar på den frågan, men vet att han har syndat mot den okände, mäktige guden och att han har blivit blind. Det måste finnas ett samband och Giovanni tolkar sin blindhet som ett tecken på att Gud verkligen existerar och att han straffar dem som som struntar i Hans lagar. Om Gud inte finns så hindrar det likväl inte att tron på hans närvaro får oss syndiga människor att lida.

Ack ja, jag vet inte om jag minns de där läsupplevelserna helt korrekt. Jag frågade Far varför han hade alla de där Lagerkvistromanerna. Tyckte han att de var bra? “Mja, jag vet inte” svarade han. “De är ju inte speciellt upplivande, men jag kunde inte låta bli att läsa dem. Och nu står de där. Det är svårt att säga om de är bra eller inte. De står där och gör sin närvaro påmind.” Så är det kanske, även om det var länge sedan jag läste dem så kommer jag i stort sett ihåg dem. De är närvarande och frånvarande. Opersonliga och svåra att glömma, som myter och sagor.

Slutligen blev Lagerkvist ett slags nationalmonument, nobelpristagare och akademiledamot. Var han kristen eller ateist? Han var definitivt “inte som folk är mest”. Många tyckte han var tråkig. Själv tyckte jag det var en frisk fläkt då en poet som Göran Palm, son till kontraktsprosten och teologen Samuel Palm, glatt gav sig på allt och alla, sket i traditionerna och sparkade åt alla håll. I tjugo år ägnade han sig Göran Palm åt att skriva en stort epos på blankvers som han kallade för Sverige – en vintersaga och som handlade om “den fortlöpande nedmonetrigen av drömmen om ett rättvist folkhem”. I dikten Själens furir från 1963 vandrar Palm genom Stockholm. I små sentenser beskriver han vad han ser. Varje syn följs av en tänkt, ilsken kommentar, eller likledes tänkt absurd handling, som dock inte realiseras i verkligheten. Den långa dikten är hämningslös, sanslös, rolig och ytterst provocerande. Exempelvis:

 En ålderstigen släking kommer svartklädd

ut från Elimkapellet.

Säg att du brukar tänka på henne

när du onanerar!

Hon kan behöva lite uppmuntran!

Elimkapellet var baptisternas huvudkyrka i Stockholm. Mycket av vad Palm skrev var religionsfientligt. Prästson som han var, var han också vad min far brukade kalla “ett Guds barnbarn”, alltså någon som stod längre från Gud än andra. Palm var en framträdande medlem i Förbundet Humanisterna som främjade och antagligen fortfrande gör det (de har bytt namn till Humanisterna) sekularism och sekulär humanism, det vill säga ett gott och rättvist samhälle befriat från Gud, kyrka och religiösa grubblerier. Palm ger i sin dikt Själens furir också en humoristisk känga åt den allmänt respekterade grubblaren Pär Lagerkvist:

Pär Lagerkvist stiger ur en taxi

Säg att “Barabbas”

är den roligaste bok du läst!

Jag vet inte om Pär Lagerkvist lyckades övervinna sin barndoms dödsskräck, men det framgår med all tydlighet att han under hela sitt åttioåriga, medvetna liv brottades med sitt ursprung i det bibeltrogna Småland. Den överskuggande gudsnärvaron dröjde sig kvar, även efter det att Lagerkvist inbillat sig att den hade skingrats. Han kunde aldrig bli fri från sin Gud och även om den påtagliga närvaron av en stark barnatro försvann, plågades Lagerkvist under hela sitt liv av dess frånvaro.

En sak är säker och det är att sonen Bengt under sin sista tid förlamades av en otäck dödsskräck. I en TVintrevju som han 2014 gav några månader innan sin död berättade Bengt Lagerkvist:

Jag lider av lunfibros något gör att jag har svårt att andas och att hjärtat blir ansträngt. Jag måste vara kopplad till en syrgasutrustning och kan endast med stor möda ta en promenad kring torget. Det drabbade mig plötsligt för någon månad sedan och har förändrat mitt liv, nu då jag snart blir 85 år. Det är oerhört svårt att acceptera. Jag har en kollosalt stor dödsångest. Sorgligt nog.

Jag är nu i avsaknad av dödsskräck. Minns inte när den försvann. Då jag kom upp i samma ålder som Anders i Gäst hos verkligheten var den efter att i några år ha gastkramat mig ordentligt som bortblåst. Möjligen kommer den tillbaka då jag blir äldre och skröpligare. Möjligeb är dödsskräck en ärftlig åkomma som därmed inte kommer att angripa mig. Jag satt vid både min fars och min mors dödsbädd. Jag var mycket förtjust i dem och känner emellanåt djup saknad efter dem. Jag är dock tacksam för att de då jag satt bredvid dem under deras sista timmar på jorden inte visade någon skräck eller oro inför döden. Det gjorde de inte heller medan de levde. Även om de sällan talade om det tror jag inte att de trodde på varken Himmel eller Helvete. Varken Mor eller Far var speciellt religiösa, även om de under min barndom tämligen ofta gick i kyrkan med oss barn och i stort sett kände sin bibel och psalmbok. Då jag var liten läste vi bordsbön, men jag kan inte minnas att de gjorde det då jag blivit vuxen.

En guds- och dödsskräck som den som Lagerkvist förmedlar måste vara svår att uthärda. Den tycks också vara präglad av sin miljö. Vid tanken på Lagerkvist dök engelsmannen Julian Barnes upp. I sin Nothing to Frightened of om sin och andras dödskräck. Han finner sitt lidande pinsamt eftersom de flersta i hans omgivning, och samhället i stort, tycks ta tämligen lätt på dödens visshet. Dödsskräck har så länge han kan minnas varit en del av Barnes tillvaro. Dagligen tänker han på döden och om nätterna

slungas jag från sömnen in i mörker, panik och en elakartad medvetenhet om att detta är en värld till låns. . . vaken, ensam, fullkomligt ensam, slår jag kudden med knytnäven och skriker 'Å nej! Å nej! Å NEJ” under ett oupphörligt kvidande.

Döden är enligt Barnes inget annat än icke-existens, en total tomhet. Hans bok heter Ingenting att vara rädd för, men det är just ”ingenting”, intigheten, som skrämmer honom. Barnes frågar sig varför han är så förlamande skräckslagen inför ingenting. Religion är för Barnes ett värdelöst botemedel för dödsångest och likaså samtalstearpi, denna moderna religion helt i avsaknad av kristendomens imponerande historia präglad som den är av gripande musik och mästerlig konst. Psykoterapi är ett ytligt humbugfenomen som försöker skapa ett

världsligt, modernt Paradis präglat av självuppfyllelse, personlighetsutveckling och sunda kontakter med andra människor som skall oss att finna vårt sanna jag, skapa statusgivande jobb . . . få oss att samla sexuella erfarenheter, besöka gymmet, konsumera kultur. Allt sådant som ökar vår livsglädje, eller – gör det inte det? Det är vår självvalda myt.

Optimism är självbedrägeri. En tro på kroppsfunktioner har ersatt religionens djupare mystik, som dessvärre är lika värdelös då det gäller att lindra dödsångest – Guds frånvaro i själens mörka natt, något som kanske har fört en och annan världsfrånvänd och sinnesförvirrad fanatiker närmre Gud, men icke Barnes. För honom är hjärnan en köttklump och själen en saga ”som hjärnan berättar för sig själv”. Individualitet är illusion. Vetenskapen har inte funnit några bevis för själens existens.

Som motmedel för sin dödsångest har Julian Barnes skrivet en bok om döden, minnen, meditationer om livets mening, dödens visshet och Guds död, men till skillnad från Lagerkvists tungsinta myster är Barnes bok skriven med fart, fläng och brittisk humor, fylld med underhållande, och även en del poänglösa, anekdoter om andra dödsbesatta författare, konstnärer och kompositörer, som denna oförglömliga historia om Sergei Rachmaninov. Som ett exempel på Barnes berättargrepp är rachmaninovanekdoten värd att återge i sin helhet:

Varje thanatafob [någon som lider av onormal och varaktig rädsla för sin död] behöver den tillfälliga trösten från fall hopplösare än hans eget. Jag har G., han har Rachmaninov, en man livrädd för döden och även för vad som kan tänkas komma efter den; en kompositör som arbetade in Dies Irae [Vredens dag, en medeltida sång med text om Yttersta domen] i sin musik fler gånger än någon annan; en biobesökare som sprang snyftande från biografsalongen under Frankensteins öppningsscen på en kyrkogård. Om Rachmaninov förvånade sina vänner var det enbart vid de fåtal tillfällen han inte ville tala om döden. En exempel; 1915 besökte han poeten Marietta Shaginyan och hennes mor. Först bad han modern att i kort förutspå hans framtid, för att (givetvis) få veta hur länge han hade kvar att leva. Sedan började han samtala med dottern, dagens text var en novell av Artsybashev. Det fanns en skål med saltade pistagenötter till hands. Rachmaninov tog en munfull, pratade om döden. Plötsligt avbröt han sig och skrattade. ”Pistagenötterna har fått min rädsla att försvinna. Vet ni vart den tog vägen?” Varken poeten eller hennes mor kunde svara på den frågan; men då Rachmaninov återvände till Moskva gav de honom en hel säck med nötter inför resan ”för att bota hans rädsla för döden”.

Hos Barnes är vi långt borta från Pär Lagekvists tungsinta mytskapande, men det goda humöret kan inte dölja dödskräckens mörker. En helt annan författare än Lagerkvist och Barnes är sagoberätterskan Astrid Lindgren, fast även hon har likt Lagerkvist rötter långt ner i den småländska myllan. Är hon då egentligen så annorlunda den andra smålänningen och den jovialiskt berättande Barnes? Även Astrid tycktes faktiskt lida av en svårartad dödsskräck och hon bar på ett arv från sin fromma barndom. Även hon berättade myter för att bemästra sin dödsskräck och vad hon uppfattade som Guds död. Då någon frågade Astrid om hon hade kvar sin barnatro och fortfarande trodde på Gud svarade hon:

Nej, det gör jag uppriktigt sagt inte. Fast hade min far levat hade jag kanske aldrig vågat säga så här för då hade han blivit ledsen. Det är kanske skamligt av mig att förneka Gud eftersom jag ändå tackar honom så ofta och ber till honom när jag är förtvivlad.

Något liknande hade nog Pär Lagerkvist kunnat svara och liksom honom tacklade Astrid Lindgren i bok efter bok funderingar kring Guds frånvaro och dödens visshet och liksom Lagerkvist gjorde hon det i form av sagor och myter.

Antagligen mer än hos någon annan modern sagoberättare är döden närvarande i Astrids historier. I äldre sagor är dock Döden en välkänd figur och en mästare som H. C. Andersen var minst lika besatt av döden som Astrid Lindgren, fast i sina dödsskildringar framstår han som betydligt mer luguber.

Pippis mamma är en ängel. Barnen i Sunnanäng har förlorat sina föräldrar och går själva i döden. I Nils-Karlsson Pyssling har Bertils syster dött. I ungdomsboken Kati i Paris funderar huvudpersonen på självmord. I Ronja Rövardotter dör Skalle-Per och i Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta (1973) är döden som tydligast.

Mio min Mio utspelar sig i det magiska Landet i Fjärran, kanske i samma fantasirike som Nagirjala i Bröderna Lejonhjärta, jag undrar nämligen om inte landet i Mio min Mio liksom Nangirjala är ett dödsrike som Astrid använde sig av för besvärja sin dödsskräck, symboliserad genom hennes framställning av den i Mio min Mio ständigt återkommande Sorgfågeln.

Men i toppen på den högsta silverpoppeln satt en stor, svart, ensam fågel och sjöng. Han sjöng vackrare än alla de vita fåglarna tillsammans, och jag fick för mig att han sjöng just för mig. Men jag ville inte höra honom, för han sjöng så det gjorde ont.

Döden, fågeln och trädet, som anspelar på dödens skräck och attraktion finns också i den sorgliga novellen Spelar min lind, sjunger min näktergal som in går i den dödsbesatta sagosamlingen Sunnanäng. I den lilla sagan dör den föräldralösa Malin som satts bland gamlingarna på ett fattighus, men hennes själ får ett till synes dött träda att blomma. Frånvaro – närvaro.

Vid slutet av sitt liv talade Astrid varje dag med sina systrar Ingegerd och Stina i telefon. De inldedde alltid samtalen med orden ”döden, döden”, för att ”liksom ha det avklarat”, sedan pratade de om andra saker. Den till synes anpråkslösa lättheten med vilken Astrid tassar kring sin dödsångest påminner i viss mån om Julian Barnes stilistiskt, humoristika överskylande av sin ständiga plåga, under båda attityderna ruvar ett djupt mörker.

I en intervju kort efter sonen Lars död konsterade Astrid Lindgren att ”Man måste leva så att man blir vän med döden.” Yttrandet följdes av en längre paus, sedan sa hon, nästan ohörbart: ”Tror jag, tra, la, la.” Det kanske kan tolkas som ett sätt att bagatellisera sorgen, men jag tror att det var tvärtom, jag antar att det var tankar från hennes småländska barndom som steg upp till ytan – sorg och saknad som speglas i den underliga dansvisan som jag hörde som barn, men då begrep jag inte att den kanske handlade om döden och att dödsångest enbart kan övervinnas genom en absurd tro på ett liv efter detta:

Tjuv och tjuv, det ska du heta,

för du stal min lilla vän,

men jag har den ljuva trösten

att jag får´na snart igen.

Tror jag, tra la la,

tror jag, tra la la,

tror jag, tra la la,

tror jag, tra la la.

Andersen, Jens (2014) Denna dagen ett liv: En biografi över Astrid Lindgren. Stockholm: Norstedts. Barnes, Julian (2019) Nothing to be Frightened of. London: Vintage. Lagerkvist, Pär (1916) Ångest. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1924) Onda sagor. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1950) Barabbas. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1956) Sibyllan. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1960) Ahasverus död. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1961) Gäst hos verkligheten. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1962) Pilgrim på havet. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1964) Det heliga landet. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1991) Brev i urval av Ingrid Schöier. Stockholm: Bonniers. Lindgren, Astrid (1954) Mio, min Mio. Stockholm: Rabén och Sjögren. Lindgren, Barbro (1974) Gröngölingen är på väg: Dikter för barn och andra. Stockholm: Rabén och Sjögren. Ljungberg, Sven (1997) Minnesbilder med trägravyer av författaren Stockholm: Bonniers. Palm, Göran (1964) Världen ser dig: Själens furir och andra dikter. Stockholm: Norstedts.

The Swedish Academy decided to award the Austrian author Peter Handke the Nobel Prize in Literature for ”an influential work that with linguistic ingenuity has explored the periphery and the specificity of human experience." I do not understand what they mean by exploring the periphery of human existence – the suburbs, Antarctica, mental diseases? And what is the specificity of human existence? What is a the non-specificity of human experience? Spiritual experience? To me, it sounds like pretentious mumbo-jumbo. However, no one seems to have reacted to the motivation’s peculiar wording, but no amazement and protests have generally revolved around why the Swedish Academy has rewarded a writer who "took the side of Serbia" during the so-called Yugoslav Wars between 1991 and 2001, Europe's deadliest conflict after World War II, during which approximately 130 000 people were killed and four million fled their homes. Before commenting on Handke's literary output, I should probably provoide a simplified summary of the disintegration of Yugoslavia.

The devastating wars began after the 14th Extraordinary Congress of the League of Communists of Yugoslavia in January 1990, when the Serbian-dominated assembly agreed to abolish the one-party system. Slobodan Milošević, who was in charge of the Serbian branch of the Communist League, used his influence either to block either all proposals from the Croatian and Slovenian delegates, or made sure they were voted down by the Serbian majority, this made the Croats and Slovenes to leave the Congress and thus give the death blow to the basic idea of the Federal People’s Republic of Yugoslavia – Brotherhood and Unity.

In 1991, all Yugoslav sub-republics, except Serbia, carried out referendums on independence. The central government in Belgrade responded by deploying the Yugoslav army against Slovenia during a ten-day war and after that war was declared against Croatia. These conflicts were followed by the so-called Kosovo War in 1998, when two Kosovo Albanian guerrillas fought the Serbian-Montenegrian army until NATO launched a bombing campaign against Serbia and Montenegro, forcing the Serbian forces to leave Kosovo. Over 10,000 people were killed during the Kosovo War and over a million to fled their homes. Since the end of the war in 1999, most of the Serbian and Roma population have fled Kosovo due to terrorist actions by Albanian extremists Of the estimated 120,000 Roma living in Kosovo when the NATO troops arrived, less than 30,000 are believed to be left in the region.

Kosovo's bloody history may be considered as a microcosm of the entire Yugoslav tragedy. After 25,000 people had been killed in bloody fighting, the Ottoman Empire left the area in 1913. As a result of post-World War I peace negotiations, Kosovo was incorporated with the newly established Kingdom of Yugoslavia, but the region was between 1941 and 1943 subordinated by Italian Fascist forces, and after that for a year controlled by Nazi Germany, which was allied with Albanian fascists. The Albanian SS Divsion Skanderbeg did during a few months slaughter 10,000 Serbs, while 100,000 fled into the partisan controlled Yugoslavia. When the province the same year had been conquered by Yugoslav partisans, between 3,000 and 25,000 Kosovo Albanians were killed, while 400,000 were deported to Turkey.

Even before the disintegration of Yugoslavia, ethnic tensions between Croats and Serbs had been inflamed by unrestrained propaganda divulged by both Croatian and Serbian ultra nationalists. Old wounds from the merciless civil war during World War II were ripped open. For example, the fascist organization Ustaše had during the war years been allied to the Nazis and ruled Croatia as their puppet regime. Under the utterly ruthless Catholic Croat jingoist Ante Pavelić, a policy was implemented that aimed at exterminating one third of the Serbs living in Croatia (approximately 200,000 to 500,000 Serbs were systematically murdered), while one third would be expelled and the other third converted to Catholicism - the majority of Serbs were Slavic Orthodox.

The murders, insanity and persecution were brought back to life during the Yugoslav wars when a multitude of religious, national and ethnic groups spread uncontrolled violence throughout the former Yugoslavia. Murderous militia forces raged freely. Officially, they were members of various political-ethnic factions, but often they were composed of gangsters who were inspired by personal hatred and/or unlimited desire for profit.

The largest and most effective army belonged to the Federal Republic of Yugoslavia (FRY), which consisted of the former sub-republics of Serbia and Montenegro. FRY was dominated by Slobodan Milošević and his political allies, who wanted a united Yugoslavia under Serbian domination. Such a solution was not recognized by the international community, which preferred that former Yugoslavia irrevocably remained divided between separate states. In Muslim-dominated Bosnia, Bosnian-Croatian and Bosnian-Serb militias fought against each other, supported by the regular armies of Croatia and FRY. Sarajevo, the joint capital of Bosnia-Herzegovina, became at the focal point of the conflict, surrounded by Bosnian-Serbian militia, the city was bombarded while snipers targeted those who were within their reach. In this wasp nest of death and destruction Handke gave his support to FRY, while washing his hands when it came to the militia groups' activities. When the war had ended he declared:

– You should not be fooled, they were all villains.

Now let me return to the ongoing debate about Handke's Nobel Prize and revisit what I know about the Austrian author's writings. In announcing the Nobel Prize decision, the Academy's permanent secretary, the poet and historian of literature Mats Malm, stated:

– The Nobel Prize in literature is awarded on literary and aesthetic ground. It is not in the Academy’s mandate to balance literary quality against political considerations.

A cocksure statement. However, the question remains whether Malm gave an entirely correct interpretation of Alfred Nobel's will. When living in Paris, I used to at the Cercle Suédos, the Swedish Club, sometimes glance at the desk at which Nobel wrote his will and on which a copy of its had been placed. Ever since the will was published, it has been disputed what the inventor and millionaire, whose Swedish after several years abroad were fairly wobbly, really meant when he wrote:

All of my remaining realisable assets are to be disbursed as follows: the capital, converted to safe securities by my executors, is to constitute a fund, the interest on which is to be distributed annually as prizes to those who, during the preceding year, have conferred the greatest benefit to humankind. […] one part to the person who, in the field of literature, produced the most outstanding work in an idealistic direction.

What did Alfred Nobel really mean by idealisk, the original Swedish wording which actually is quite difficult to interpret. It may mean ideal, in the meaning of “as good as it can be”. However, in what sense? Stylistically? As regards to content, or message? Perhaps it could just as well be idealistic, as in the official English translation, and could thus be interpreted in accordance with the stated intention of all five prizes, namely that the literary work should have been of ”the greatest benefit to humankind”. Anders Olsson, another historian of literature and member of the Swedish Academy, firmly claims

– This This is a literary prize, not a political one.

Well, simple-minded as I am, I have assumed that all artistic activity is a stance, a positioning vis a vis human existence and as thus it is also politically motivated. After all, a literary work is written to be passed on to other people and in that sense authors actually have a public responsibility. The Greek word for politics, πόλις, originally meant ”state art” and meant all the actions connected to ”public life”. Accordingly, does literature; novels, short stories, poetry, drama and film, constitute actions directed towards members of a certain society, i.e. public life. Literature requires its readers, drama its spectators and is thus a political activity. In defense of the price awarded to Peter Handke Anders Olsson added to his statement about the task of The Swedish Academy:

– Peter Handke has is the author of about eighty titles, and we have not been able to find anything in these works that violates the basic values we [the members of the Swedish Academy] are obliged to adapt. He is a great writer and should be judged as such.

”The basic values” that the Academy members, according to Olsson, must adhere to are those really identical to Alfred Nobel´s will, his intention to promote ”an idealistic direction that would benefit mankind”? Is Handke's authorship idealistic? Like so many other defenders of Handke's originality and literary value, Anders Olsson ties himself in knots by claiming that

there is a very wide range of freedom of expression. An author may have made provocative statements, but that does not affect an assessment of the literary output. By stating that, I assume we have to look at what Peter Handke has really said. […] We must have the courage to invest in literary quality, nothing else. Otherwise, we might as well abandon the price.

Now it is becoming is far too convoluted and complicated for me. So - the Nobel Committee has not been able to find anything among Handke's eighty published works that is not in harmony with the Swedish Academy´s ”basic values”. However, at the same time this ”great author” had apparently made ”provocative statements”. Are such statements compatible with the Academy's ”basic values”?

Who is this Peter Handke? What is he actually writing about? My confusion increases when I read the opinions of another Nobel Committee member, Rebecka Kärde. Namely, that Handke's great value lies in the fact that he, like the members of the Academy, believes that the task of literature is something quite different from ”affirming and reproducing society’s mainstream opinion believes is morally right.” Well, and what in the world does that mean? Perhaps we should not accept Kant's categorical imperative that we humans should ”act only according to that maxim whereby you can, at the same time, will that it should become a universal law”? I wonder if the idealistic Alfred Nobel would be willing to follow Rebecka Kärde on her beaten path.

Of course, no human being is entirely perfect and good literature should probably reflect the human dilemma, meaning that each individual is forced to choose between good and evil. If literature in a true and open manner is striving at depicting human existence, it should not refrain from describing uncertainty, evil and fragility. But why defend Handke's sometimes morally dubious writing with such fierceness if neither you, nor he, in the name of ”good literature” do not worry about ”society´s mainstream opinion”?

According to Rebecka Kärde, good literature should not be limited by any adaption to ”an estblished program”. It should accept fragmentation and dissonance. A truly great writer should not hesitate to ”throw a spanner in the works”. Her/his art should provide movement and change where apathy, uniformity and routine reign. Not bein a great writer myself I can nevertheless not avoid throwing a spanner in the works of the Academy.

Rebecka Kärde claims that Handke's texts use his exquisite language to complicate things and ”making sense of existence”, while he also ”does violence to intellectualism.” I don't understand what she means by that. That he makes himself stupid? She adds that Handke has always hated generalizations and been fighting for ”the integrity of particularity.” Big and dangerous words, nor entirely lucid. As a matter fact, I think Handke quite often falls victim to generalizations. For example, according to Handke, criminal acts committed by Serbian leaders, militia and soldiers have inspired the media to create a vicious caricature of the ”murderous” Serbia, an image Handke defines as ”a banal tale of good and evil.” Handke argues that the reality is far more complicated than that. Of course, it is, I fully agree that prejudices and propaganda immolate entire nations and groups of people. Distortions and denigration are unacceptable and Handke is quite right when he tries to establish a common respect for Serbs, but combining such a beneficial enterprise with a relativization of crimes against humanity and genocide is also despicable, these are reprehensible crimes, whoever is guilty of committing them.

Evil cannot be defended with evil. Maybe Handke does not do that, though his acts and intentions remain somewhat opaque. With his book Eine winterliche Reise zu den Flüssen Danube, Save, Morawa and Drina or Gerechtigkeit für Serbia, Wintry Travel to the rivers Danube, Sava, Morava and Drina, or Justice for Serbia, Handke war-torn areas of former Yugoslavia in an effort to counter the hostile image of Serbs, which he accuses the media of propagating.

It was primarily due to the war that I wanted to visit Serbia, the country so generally labelled as the country of the so-called ”aggressors”. However, I was also interested in seeing the country, which of all the countries of Yugoslavia was the least known to me, and I was possibly also influenced by all the reports and opinions about it, yes … that was at moment the reason that exercised the greatest allure, that in conjunction with the alienating hearsay were, so to say, the most interesting.

I can understand him. Like Handke, I have had several good friends who are Serbs and as a teacher I have also among my students had students of Serbian origin. I appreciate Kusturica's films, am fond of Balkan folk music and its modern variant like Balkan beat, soul, crossover and funk. I have read and been impressed by novels written by Ivo Andrić, Danilo Kiš and Miodrag Bulatović and am fascinated by naivistic artists like Ivan Generalić, Franjo Mraz and Mirko Virius, though I am not quite sure if they were Serbs, I assume they were Croats.

In my youth, I visited Serbia and Bosnia before the wars and was always treated with respect and kindness. However, Serbian culture and nice people are not reasons enough for not noticing the violence and mass murder committed in the name of culture and ethnic belonging. Handke's blend of personal experience with general assumptions and determinate positions, the mixture of subjectivity with politics, is a generalization as good as any. I am skeptical about his declarations that what he has seen and heard is a sufficient basis for his appreciation of a man like Slobodan Milosović and his relativization of violence perpetrated in the name of Serbian nationalism.

Rebecka Kärde claims that many of Handke's critics have not read his texts, and she is certainly right about that. She writes that Handke might have exposed an ”injudiciously” relativizing angle of a mass murder

Maybe it's true. However, in spite of that the Nobel Committee must read the texts he wrote about Yugoslavia, apart from another 70 works written over a period of fifty years. Which we did and concluded that the author of books such as A Sorrow Beyond Dreams: A Life Story, Repetition, Slow Homecoming, The Road to Sainte-Victoire, My Year in the No-Man's-Bay and The Fruit Thief preeminently deserves a Nobel Prize.

To me, the four novels by Handke I have read appeared to have been written for and appreciated by writers; readers who are able to become fascinated by the writer's craftsmanship, how he overcomes challenges entailed in an in-depth and varied depiction of external and internal landscapes.

Handke's novels are often deal (maybe all of them do?) with pen craft, i.e. observations of one's own and other people’s actions to exploit and transform them into literature. Landscapes seen through a temperament. Handke's subjective approach makes his novels and plays appear as if they had been written by a voyeur. An outsider who looks at and comments on a landscape/a scene/a person, or a course of events. It is not astonishing that Handke all his life has been fascinated by film, has written screenplays and collaborated with film directors, as well as he has directed a few movies himself (The Left-Handed Woman and The Absence).

Handke seems to aim for a Verfremdungseffekt, Distancing Effect, similar to what was recommended by another theatre writer - Bertolt Brecht, who in his essay Alienation Effects in Chinese Acting, described the phenomenon as playing

in such a way that the audience was hindered from simply identifying itself with the characters in the play. Acceptance of rejection of their actions and utterances was meant to take place on a conscious plane, instead of, as hitherto, in the audience’s subconscious.

Even if Handke describes in depth a landscape, or a person's appearance and might also step into a person's thought life, he creates in most of his readers a sense of distance from what is described and told. Handke's characters also seem to struggle with their own alienation. Sorger, the protagonist of The Long Way Around, wants to come back to his roots. He is a geologist and seems to strive to anchor himself in a landscape, by becoming part of it he imagines that he might free himself from a stifling feeling of rootlessness. In one of the novel's scenes he visits a couple of neighbors in California, Germans like him, who provides him with a sense of security, to them he suddenly confesses his despair and inability to maintain a close contact with people:

Listen to me. I don't want to perish. At the moment of losing all that [he had just returned from research in Alaska where he had begun to feel as part of the landscape and included by the surrounding people]. I longed to return, not only to a country, not only to a certain region, but to the house where I was born. And, yet I wanted to go on living abroad, in the company of a few people who are not too close to me. I know I'm not a scoundrel, I don't want to be an outsider. I see myself walking in the midst of the crowd, and I believe I am just. I have friendly dreams, even about people who have wished me dead, and I often feel the strength for lasting reconciliation. Is it presumptuous of me to want harmony, synthesis, and serenity? Are competition and perfection an obsession with me? I regard it as a duty to become a better man, a better myself. I would like to be good. Sometimes I feel the need to be wicked, and then I am pursued by the thought of punishment, but then again I feel the need for eternal purity. Today I thought of salvation, but it wasn't God that came to mind, it was culture. I have no culture; I shall continue to have no culture as long as I am incapable of crying out loud; as long as I whimper my complaint instead of shouting it out loud. I don't want to languish with my grievances, I want to be mighty in my outcries. My cry is: I need you!

Surely this can hardly be characterized as ”the integrity of particularity.” Rather, it is a cry for help, an attempt to be liberated from alienation. The early Handke, whose writings I have to a certain extent acquainted myself with, seems to be preoccupied with the interaction between the group and the individual. He intersects the dynamics between the audience and the actor, between the manipulator and the manipulated.

If Brecht wants to achieve his Verfremdungseffekt by staging epic dramas about crime and resistance, injustice and integrity, Handke provokes his audience by engaging in close combat with it. In his play Die Publikumsbeschimpfung, Offending the Audience, from 1966 he breaks down the distance between audience and performers. Four male actors enter through the auditorium and the performance begins by an actor addressing the audience:

You will hear nothing you have not heard before.

You will see nothing you have not seen before.

You will see nothing of what you have always seen here.

You will hear nothing of what you have always heard here.

You will hear what you usually see.

You will hear what you usually don´t see.

You will see no spactacle.

Your curiosity will not be satisfied.

You will see no play.

There will be no playing here tonight.

You will see a spectacle without pictures.

The unnamed actors, who carry no make-up, nor any theatre costumes, address the audience directly. The scene is in darkness, while the auditorium is lit up. The actors do after the prologue declare: “We are not acting. We speak directly to you. It is you who are the defendants.” They randomly address individuals in the audience, as well as the entire congregation. The spectators are forced to participate in what happens on the scene. They are accused and insulted by being reminded of pleasantries, embarrassing events, taboos, crimes and other fledgling offenses that have taken place in Germany and what Germans have inflicted on their surrounding world from 1933 onward. Germany's contemporary history is excavated, exposed and thrown into the faces of the spectators. It all ends with the actors applauding the audience, and not the other way around.

In another play, Kaspar from 1967, Handke does in his original way portray the case of Kaspar Hauser, which movie director Werner Herzog retold seven years later in his film The Enigma of Kaspar Hauser, in my opinion the best he has done. It is the story of the lost child who at about the age of sixteen alone, helpless, without any language and skills suddenly appeared in Nuremberg on May 26, 1828, and then learned to speak, read and write, before he was murdered under mysterious circumstances.

Handke’s Kaspar is about language as an important means of communication, but also as torment and torture. Handke says he wants to show that it is possible to change our way of listening, so we can learn to reflect on how our language has been forced upon us by a society where conformism is the norm and language is transformed into an almost tyrannical exploitation of the individual.

Kaspar Hauser is destroyed by society's enforced language which limits his expressiveness and forces him to adapt to suffocating conventions. Ultimately, the play is about the inherent power of language to shape, twist, expand, delimit and convey human experience. Language as a carrier of socialization and how it thereby changes our character in accordance with the society and context in which are forced to live. The message of Kaspar seems to be in accordance with some theories of the Austrian philosopher Ludwig Wittgenstein, especially his ideas about Sprachspiele, language games, indicating that our thinking is characterized by our language and not the other way around. The Norwegian success writer Karl Ove Knausgård excellently summarizes the play's action and message:

Kaspar Hauser enters the stage, he has no language, no history, only a presence. Three anonymous voices start talking to him. They teach him language, behavior, culture. The voices are ”we” and what happens is an illustration of what happens to all of us when we are socialized into society. In this play, it becomes equivalent to giving up one's self, one's individuality and become submitted to power.

The two plays, or perhaps rather Sprechstücke, Speak-ins, as the genre is often called in Germany, point to something I think is Handke's main theme - the author's role. It is possibly this that fascinated the academics, translators and lawyers of the Swedish Academy and made them feel that Handke is ”a great writer”, well worth his Nobel Prize. Handke´s fascination with language as a manipulation and communication tool that the lone author (writing is a lonely business) uses to reach his audience, whose favor he depends on, both financially and for his self-esteem. Accordingly, language is also extremely central to an academic, a translator, a lawyer.

Another aspect of Kaspar and Offending the Audience is the German perspective. These plays are apparently alluding to German philosophy traditions, where language often is at the center, and are also a kind of settlement with the country's regrettable contemporary history - mainly the all devastating Nazism, with its nationalism, racism, its language abuse, its worship of violence and profound disdain for all divergent thinking, the hate for ”other” people. Trying to understand and heal this deep wound has been the self-imposed task of many of the German writers who lived through Nazism and/or were forced to drag its suffocating heritage. Writers who were young during the war and who lived on in the post-war period have impressively managed to tell us about and analyze this abhorrent time. I think of master storytellers like Fallada, Koeppen, Böll, Grass, Lenz and Kempowski. What, in my opinion sets them apart from Handke is that they usually tell exciting, engaging stories, filled with life and presence.

Handke, as belonging to a somewhat later generation, and as an Austrian, has more come to be compared with compatriots and writers with a ”drier” more abstract way of expressing themselves, like Elfriede Jelinek – who I find unreadable, not least through her recurring depictions of violence that make me think of the in the midst of his violent perversity, extremely dry and boring Marquis de Sade – and the much better and more interesting Tomas Bernhard. An author who may not have such riveting stories to tell, but who surprises the reader and makes him/her ponder about human existence. Like Beckett, Bernhard uses an original language to convey subtle and at the same time profound observations of the essentials of life. He is as the title of one of his plays, Simply Complicated, but in a more lively manner than Handke.

Handke also tells stories. In The Long Way Around, we follow the geologist Sorger from Alaska, over Los Angeles, a ski resort in the Rocky Mountains, New York and finally to an airplane on its way back to Austria. An external and internal journey during which the surrounding landscape reflects and influences the protagonist's rhetoric and self-perception.

In great detail Handke describes and Arctic river landscape and its slow changes throughout the year and even through aeon, as well as the poor semi-civilized small town on the river´s shore, largely inhabited by suspicious, difficult-to-communicate, poor and perhaps even hateful and oppressed Native Americans.

Handke also describes in depth Sorger's colleague, the jovial Lauffer with whom he shares a log cabin and a laboratory. Sorger has sympathy for Lauffer, he may even like him, but at the same time Sorger characterizes his friend as a liar, without really explaining why he considers him to be one, though he suggests that Lauffer’s ”lies” consists of the ease with which he adapts himself to others. Handke also describes Sorger's mistress, a Native American nurse; her gentle openness and serene personality. However, he does not provide her with a name and Sorger obviously leaves his tender mistress without any major concerns and regrets. Lauffer and the Native American lady actually remain as anonymous and difficult to understand as the surrounding landscape, which nevertheless attracts Sorger’s intense interest and fascination. From time to time, he is overwhelmed by strong feelings of security and even joy at having had the privilege of living in Alaska's wilderness and close to people like Lauffer and the Native American nurse, who demanded nothing from him.

In Los Angeles, Sorger also finds warmth and some security together with his neighbours. The landscape that surrounds him there is both artificial and natural, constantly threatened and altered by recurring earthquakes. Even there Sorger is affected by a strange ambivalence towards everything and everyone. A ”distancing effect” that makes him a stranger and eventually forces him to leave Los Angeles as well. In a ski resort he looks for an old friend, like Sorger a stranger in his time. However, he finds that his friend has just died, seeks out the funeral home where his corpse is laid out to be seen by his very few mourners. In New York, Sorger is having dinner with a casual acquaintance from the flight there, a certain Esch whose business card gives the impression of belonging to ”a sad businessman”. Esch stands on the slope of the ruin and is full of self-contempt. Sorger is unable to feel engaged in his temporary acquaintance’s sad story. After dinner, they stroll together through a New York silenced by a massive snowfall and is then met encountering several strange sights, such as a billowing, white cloud of compact smoke on which the intricate shadow of a bare tree is projected by a street lamp. Reading this I remember my own walks through a nocturnal New York. The novel finishes with Sorger sitting on a plane on its way back to Europe.

In The Road to Sainte-Victoire, the second part of his romance trilogy Slow Homecoming, Handke takes his point of departure in paintings by Cezanne, especially his views of the Sainte-Victoire massif in Provence. I find it remarkable that a writer who obviously appeals to other writers chose to write about Cezanne, an artist who has often been described as ”a painters´ artist”. He was for example by many Cubists worshiped as a deity.

I recall a scene in Diego Rivera's autobiography where the young and then unknown Mexican artist ends up standing as bewitched in front of the store window of Ambroise Vollard's gallery on Rue Lafitte in Paris, where one of Cezanne's landscapes is put on display. At eleven o'clock, Rivera ends up standing in front of the gallery window. At twelve o'clock, Vollard leaves for lunch and locks the door after a glance at the shabby-dressed Rivera. At one o'clock, Vollard returns and discovers that Rivera is still standing in the same position, looking at the Cezanne painting. Who can this strange man be? A presumptive burglar? After sitting at his desk inside the gallery, Vollard finds that Rivera is still standing out in the rain. The gallerist becomes fascinated and picks one after the other of his Cezanne from the walls and places them in the shop window in front of Rivera. Who watches them

Eenraptured, oblivious of a hard rain which had begun to fall and was now drenching me to the skin. Finally, coming to the doorway, Vollard shouted, ”Vous comprenez, je n´en ai pluis.” (you understand, I have no more.”) When at last I started to leave, Vollard walked to the door, obvioulsy untending to tell me something. But afraid he was angry, I hurried away.

With a similar reverence Handke describes in-depth Cezanne's paintings and also in a similar manner describes how he on two occasions visits Sainte-Victoire. Into the smallest detail he depicts his walks through a carefully described landscape. At the same time, Handke gives us some impressions from his childhood. For example, memories of the hatred he harboured towards his violent and alcoholic stepfather, as well as a deeply felt disdain for his homeland, felling which occasionally overwhelmed him during his childhood:

Then I understood violence. This world with its ”functional forms,” labeled in every detail, yet totally speechless and voiceless. Was not in the right. Maybe it was pretty much the same somewhere else, but here I saw it naked, and I wanted to knock someone, anyone, down. I hated this country, with as much enthusiasm as in my childhood I had hated my stepfather who I in my imagination often hit with an ax.

Already in these relatively early texts there are traces of Handke's search for his roots, his identification with his mother's family, which were so-called Kärtner Slowenin, Slovenes living in the Austrian province of Kärtnen.

All my mother’s forbears were Slovenes. In 1920 my grandfather voted for the inclusion of southern Austria in Yugoslavia […] The Slovenes have indeed been said to lack a sense of nationality, because unlike Serbs and Croats they never had to fight for their country; and indeed, many of their songs are sadly introverted. I´m told that Slovenian was my first language. Later, the local barber told me over and over again that when I came for my first haircut I hadn´t known a word of German and our whole conversation had been in Slovenian. I don't remember that, and at any rate, I've almost forgotten the language. (I'd always had a feeling that I came from somewhere else.) At the country school in Austria I was sometimes homesick of Germany [he had spent part of his childhood there] – which to me meant postwar Berlin. When I heard about the ”Third Reich” I knew there had never been anything more evil, and when possible I acted accordingly.

In the third part of his trilogy, Child Story, Handke obviously writes about himself in the third person and his interaction with his daughter, as well as the prehistory of a marriage that led to divorce and how in Paris he could often be alone with his daughter. Like the Native American nurse in The Long Way Around, he provides no name to the daughter, but only calls her”the child”. She thus also becomes a projection of Handke's own childhood, her upbringing serves as an illustration of what Handke seemed to want to express in his play Kaspar, namely how an innocent being through language, rules and examples is educated, or even forced, into a society, sometimes under resistance, sometimes with acceptance and joy.

Handke's distancing way of writing about a child who is obviously his own daughter made a rather unpleasant impression on me. Admittedly, Handke's love for her girl is evident, but the presentation is nevertheless coolly detached. I came to think of how the in Sweden well-known author Jan Myrdal in one of his autobiographies Childhood described how his mother Alva (she is called that throughout the book) sits behind him scribbling notes about her the son's behavior, notes she intends to use in her studies of pediatric psychology.

In Child Story, Handke also mentions en passant how he in Paris tried to get involved in politics and dutifully participated in various gatherings ”where every sentence was like a soul-killing crime.”

Once, he even attached himself to a demonstration, but vanished after a few steps. His main feeling in the new social grouping was one of unreality, more painful than before in the old ones.

Is Handke an unpolitical writer, something that several academy members have argued? Is his artistry above politics? Knausgård writes about Handke's position:

“We are against it. We are for it.” However, you have not been there, you have not seen it, you rely on a “we”, something Peter Handke conceives with skepticism. How can we respond to totalitarianism? By relying on the individual conception, the unique. Then totalitarianism dissolves into pluralism. Everyone is responsible for her/his own opinions and cannot, must not, hide her/himself behind a ”we”. Then you cannot claim ”we mean this and only this”, ”our conviction is this and only this”, "the world looks like this and only like this”. How does such an attitude function in reality? Read Handke and realize how it works: his writing deals with first-hand experiences, not any secondary experiences. He is what he sees, what he hears, what he feels, what he thinks. In his books he rarely describes what other books describe. He seeks out those areas of reality that are neither perceived as beautiful, nor valuable.

Well, maybe you can read Handke in that manner and Knausgård has certainly read more by Handke than I have. Handke, the man who like Ibsen´s Per Gynt går udenom, walks on the outside. As Nietzsche writes – If God is dead, each and every one of us human must take full responsibility for our own acts. We cannot put the blame on anyone else. It is we who make our choices, no one else. It sounds good and nice, but it also means we can make wrong choices. For me, Handke is not at all an unpolitical writer. In the books I have read he appears as a seeker, someone who tries to find goals and meaning in his life. Maybe he, like Nietzsche, despises the masses, people who thoughtlessly turns their s after the wind and like other herd animals follow their leader's demands. But even subjective resistance is a choice and even that might lead the one who ”walks on the outside” into a fenced pasture where s/he grazes with other cows.

Nietzsche has by several Fascists and Nazis been hailed as a predecessor, though I wonder if he would appreciate it. Handke has, through his conscious choices, found his roots among the Serbs. Who ever they might be? In a protest against the Pope's criticism of the warfare carried out in the name of the Serbian state, Handke did in 1999 leave the Catholic Church in and became a member of the Serbian Orthodox faith. He proudly received the Order of Njegoš, first class, from Republika Srpska, the Serbian enclave in Bosnia-Herzegovina which military forces committed the massacre in Srebrenica. He has also been decorated by the Serbian Writers' Association with Prince Lazar´s Order in gold and has been awarded the Order of Merit in gold by the leadership of the Serbian Republic. Although Handke is said to pay tribute to ”the integrity of particularity”, he gave a definite support to the Serbian Government´s stance during the Yugoslav Wars, something that can hardly be considered as an unpolitical position.

Admittedly, Handke's opponents, like all convinced people, have a tendency to depict him much worse than he really is. I agree with Knausgård when he states that Handke has never defended ethnic cleansing and/or mass murder, thogh he has undoubtedly supported Slobodan Milošević. During the funeral of the Serbian leader in his hometown of Požarevac, Handke gave an emotionally charged speech to 80,000 mourners.

The world, the so-called world, knows everything about Yugoslavia, Serbia. The world, the so-called world, knows everything about Slobodan Milosevic. The so-called world knows the truth. This is why the so-called world is absent today, and not only today, and not only here. I don't know the truth. But I look. I listen. I feel. I remember. This is why I am here today, close to Yugoslavia, close to Serbia, close to Slobodan Milošević. 

To me it undeniably sounds like a political stance by someone who not only trusts his own judgment but also relies on the opinions and opinions of others. What does Handke remember? What does he know? What has he seen? Was he possibly present in Srebrenica in July 1995 when about 8,000 Bosniaks, men and boys, ages 13 to 78, were slaughtered by Bosnian Serb forces under the leadership of Ratko Mladić?

Sure, I am well aware that of the fact Croats and Bosniaks also committed atrocious crimes, but the mass slaughter in Srebrenica was an unusually well-planned operation that would not have been possible without logical support from the Serbian army and without Slobodan Milošević's previous knowledge. Sure, Milošević sent messages indicating that he was against Srebrenica being captured from the UN troops stationed there, since this could result in a ”bloodbath”, but at the same time he pointed out that he was unable to influence Mladić. On the day before the mass murders began, Milošević asked The Swedish Lieutenant General Lars-Erik Wahlgren to send ”UN observers” to Srebrenica, but the request was delayed and the observers did not arrive on time.

After the mass killings had been proved without a trace of doubt, Milošević did nothing to make the guilty answer to their crime and refused to confirm if Mladić had been responsible for the massacre. A month after the mass murder, General Wesley Clark asked Milošević if he had allowed Mladić to carry out the massacre of the Bosniaks captured in Srebrenica, he replied: ”Well, General Clark ... I warned Mladić that he should not do it, but he did not listen to me.”

One thing is certain and that is that Handke never has defended the slaughter in Srebrenica. Immediately after the announcement that Handke was going to be awarded the Nobel Prize in literature, the world press spread the news that when Handke many years ago had been interviewed by The Irish Times and the interviewing journalist had pointed out that the large number of bodies found in the mass graves of Serebnica proved the Serbs' atrocities, a violently upset Handke responded that ”You can put your bodies up in your arse!” However, this was fake news, such an interview has never been published in The Irish Times, but this does not contradict that Handke is from being a stranger to express similar vulgarities.

The origin of the rumor of Handke's non-existent Irish Times interview is a 1999 intermezzo Frankfurt am Main. It was after the premiere of Handke's play Die Fahrt im Einbaum oder das Stück zum Film vom Krieg, A Journey through the Trenches, or a Piece about the Film about War, which dealt with one-sided interpretations of the Yugoslav War that the author volunteered for a public hearing. The journalist Karl Wendl wondered if Handke was not appalled by all the suffering that had occured in Bosnia. Handke replied: ”Place yourself here in front of me and stick your concern up in the arse!” The shocked journalist replied: ”But after all, there are still 330,000 dead.” Handke replicated:

– You speak as if you were the owner of the 300,000 dead, as if you were the owner of suffering. Your hypocritical speech gives that impression, as if suffering belongs to you. That's the worst. Did you enter it in the Land Register, the suffering, or what did you do? Miserable cry babies! [...] I'm not talking to you. Go away!

Handke's outbursts against media has been interpreted as his disdain for one-sided and generalizing sob stories based on a bogus outrage about human suffering. But… I say like Karl Wendl – the Yugoslav Wars actually concern 330,000 dead (certainly a quite exaggerated, number, but the number of casualties is nevertheless staggering) and all the suffering behind the numbers. Is Handke, this master in the expressing ”the integrity of particularity,” of placing the thoughts and experiences of individuals above mass generalizations, really incapable of detecting and acknowledging the individual suffering of all those who were affected by abuse caused by persons he respects and values? Probably. Nevertheless, to me several of Handke´s texts seem to speak to the contrary, not least since they tend to emit a sense of abstract distancing to human suffering. How did I get that idea? Well, by Handke I have been unable to encounter much of the lushness, humour, suffering, dirt, blood, sweat, tears and all that which provides life and presence to so many other stories about human existence. Handke is a sharp critic of perfunctory generalizations, but he himself expresses similar platitudes, perhaps not explicitly perfunctory, but many of them undoubtedly remain generalizations.

Handke states he met with the man Milošević, a human being. He has listened, known and remembered. That was is one reason to why he was speaking at Milošević's funeral, ”near Yugoslavia, near Serbia, near Slobodan Milošević.” To me, the speech appeared as rather presumptuous, it certainly gave the impression of being composed of ”hypocritical formulas”. Who was Milošević? I do not know. I have to rely on the generalizations of the press and various books. Perhaps I can find something there that may have contributed to Handke's sympathy for Milošević.

It was only when Milošević was imprisoned in The Hague that Handke met him. Handke assumes that Milošević's crimes have not been definetly be proven, especially since the Serbian leader died before he was convicted, or absolved. The direct reason to why Milošević ended up in prison was that when he after the 2000 general elections refused to acknowledge opposition leader Koštunica's victory, violent riots broke out in Belgrade. Milošević was arrested in 2001 and charged with abuse of power and corruption, but when the court proceedings failed due to lack of evidence, Milošević was by the Serbian government handed over to the International Criminal Tribunal for the Former Yugoslavia in The Hague to answer charges for crimes against humanity.

Milošević has been described as a colourless ex-communist careerist and a pragmatic former banker who seemed to live far away from the terrible carnage that was going on around him. His opponents generally blamed his worst attributes on the influence of his wife Mirjana Marković, his schoolmate and youth love from his childhood town of Požarevac. Mirjana became known for his outbursts of anger, strange new age ideas and old hard-line Communism. She was by the opposition often described as a powerful ”surrogate mother” for a sensible Slobodan, disturbed and hampered by an unhappy childhood - both his parents committed suicide while he was still a young man.

There may be some truth in that view, but Milošević turned out to be an enterprising person and an exceptionally astute politician. With the support of his mentor Ivan Stambolić, who became his friend during their joint law studies, Milošević worked his way up through the party hierarchy. When Stambolić in 1972 left the chairmanship of the state-owned energy company Technogas, Milošević inherited his position and when Stambolić in 1975 became the prime minister of Serbia he made sure that Milošević became head of Beobanka, Yugoslavia's largest state-owned bank. During recurring and often prolonged business trips to New York, Slobodan learned English and came to appreciate comic books, Disney films and Frank Sinatra. However, he remained well-informed about Yugoslav domestic politics and held important positions within the communist nomenclature. In 1987, Milošević contributed to Stambolić´s loss of power as Serbian prime minister and did himself one year later obtain this position. Stambolić´s political career was over and in 2000 he was murdered under mysterious circumstances. In 2005, twelve former members of the Unit for Special Operations were convicted from fifteen to forty years imprisonment for planning and committing the murder, they put the blame on Milošević, who died in The Hague the following year.

During his time in power, Milošević wanted to promote a transition from planning economy to a more liberal policy, meaning an increased private ownership under strict state control, However, he was repeatedly accused of financially favouring friends and close party mates. He surrounded himself with a tightly-knit group of close friends and preferred to give orders and instructions instead of engaging in any longer discussions.

Someone who has provided interesting insights into Milošević's character is Walter Zimmermann, who for several years served as the US ambassador to Yugoslavia. He perceived the Prime Minister of Serbia as more of a political opportunist than a genuine nationalist. In Zimmermann’s presence Milošević never exposed any contempt for or hatred of ethnic groups. He often expressed his desire for Yugoslavia to remain a multi-ethnic entity. This was entirely different from the views of Croatia's prime minister, Franjo Tjuđman, and the Serbian-Bosnian leader Radovan Karadžić, who both had a tendency to erupt in prejudiced harangues directed towards the ethnic groups they despised. According to Zimmermann, it was only when Milošević tried to mobilize general support for his politics that he asserted a nationalist agenda.

According to Zimmerman, Milošević's political manoeuvres and manipulations occasionally made him appear as being almost schizophrenic. He could at one moment behave extremely arrogantly, stubbornly and aggressively, only to quickly change his behaviour by becoming very polite and prove himself to be a good and cooperative listener, anxious to find peaceful solutions to the Yugoslav conflicts. According to Zimmerman, Milošević was hopelessly caught in his own political game.

When Handke spoke to Milošević while he was imprisoned in The Hague, it was apparently the conciliatory Slobodan he met, not the powerful despot Milošević. They may have found several common interests and experiences that could have created a mutual sympathy. Both were used to being altered and attacked by their enemies. They were at the same time seclusive and open, with a temperament which meant that they could quickly change from anger to consensus. They had both studied law and their mothers had committed suicide. As a politician and public figure, Milošević often felt misunderstood and so did Handke in his role as an opinionated author. In their public activities, both acted as if they were on a stage, they were actors. Perhaps Handke did not ask the right questions to the former decision-maker Milošević, questions that might have revealed him as a skilled, political manipulator who for his own gain had chosen to close his eyes to crimes committed by his military and allied politicians. I do not know.

Once, I met a mass murderer and dictator, Ríos Montt, who when he had the power in Guatemala ordered mass murders of innocent people. He was charming and friendly, invited me to dinner and called me his ”brother in spirit”. I found him more sympathetic, more open and nicer than the international human rights icon and Nobel laureate Rigoberta Menchú, whom I met the day before. But, I could not for a moment forget that Ríos Montt was a mass murderer and despite his charm he remained completely crazy in my eyes.

After being buried in my thoughts and reading about Peter Handke and the former Yugoslavia for several hours, I saw the movie Falshe Bewegung, False Movement, which Handke in 1977 made together with Wim Wenders. I recognized a lot what I assumed I had encountered in Handke's books and quite a lot that irritated me.

The film presents a gray, rainy Germany, the soundtrack is most of the time dominated by monotonous piano music, half-whispered dialogues and a deadly serious narrative voice. Boring, empty landscapes; dirt roads, bushes, naked trees, dilapidated houses - gray, hazy and empty, far between people. The protagonists walk around, talk and talk.

Certainly, I recognize some mood from the time when I with Interrail traveled by train through Germany, or when I worked as a waiter on the ferry between Trelleborg and Sassnitz and often went down to Berlin to spend a few days there. Accordingly, I am acquainted with long train journeys through anonymous landscapes and with random meetings. The film has some cleverly constructed scenes, such as the narrator's train journey, filled with interesting angles and dynamic cuts, but it also contains quite a lot of filmed theatre, for example long monologues in which the protagonists recount their dreams. A lethargic emptiness.

Any action? Yes, more or less. A young man watching – pondering. He wants to become a writer. Actually he assumes that he already is one. He observes, registers, but does not write. A beautiful actress who no longer plays theatre. A chubby Viennese who wants to be a poet and occasionally recites his not particularly bad poems. A child of nature, i.e. a naïve and beautiful girl, a street artist who juggles, stand on hands and is in the company of an elderly gentleman who plays harmonica and occasionally bleeds from his nose. All personalities are strangely anonymous, dangerously close to clichés

The film begins with the young narrator who after desperately breaking the window in his room, leaves his mother and leaves on a trip to Bonn across Hamburg, the reason for his travel remains unspecified. On the train he meets the young street artist and her older companion. Without questions, without asking permission, they accompany the prospective author. Soon the actress shows up. Maybe she knows the storyteller from before, maybe not. The Viennese poet joins the company. Suddenly all of them are in the actress's car. The Viennese says his uncle, an industrial owner, lives in a large house along the way. They can all sleep over at his place.

It turns out that the industrialist's big house is hopelessly dilapidated. The owner does not know the Viennese fellow. His young wife has recently died, but he allows everyone to sleep in his house. The prospective writer, the Viennese poet, the actress, the street artist and the older gentleman, who turns out to have been a commander in Wilna, there apparently was responsible for the extermination of Jews, do the following day take a long walk together. When they returned to the dilapidated house they find that the owner has hung himself. They immediately leave the place in the actress’s car. The Viennese poet leave them at a roadside bar.

The rest of the company moves into the actress’s flat, located somewhere among the ugly high rise buildings of a dreary, cement suburb. The aspiring author makes an attempt to drown the old Nazi, who, escapes. The narrator leaves the street artist and the actress to travel to a mountain peak he claims to have always wanted to visit. However, when he reaches his goal he acknowledges that it was also a means of escape. What he really wanted was to be alone with his apathy and wait for a miracle. When he stands alone on Die Zugspitze looking out over the mountains below, nothing happens: Es war als hätte ich etwas verloren und mit jeder neuen Bewegung – falsche Bewegung. It was as if I had lost something and with every new movement – a false movement.” Thus the movie ends.

For sure, it is a depiction of the feelings of hopelessness of a lost post-war German generation, those who were born in the forties, who had not participated in the war. Who had been unable influence any of the misery and barbarity of the war. Those who had fallen victim to their parents' crimes, and/or their helplessness and apathy. However – how sad and boring it all is. The intellectualizing, the half-whispering narrative voice – milling on and on about anguish, writer’s block, meaninglessness, hopeless love, nature and politics, dreams and dreariness – becomes increasingly irritating, especially as the whole is accompanied by monotonous piano strumming, occasionally accompanied by some muted saxophone whining and gray pictures.

It is declared that the film's model has Goethe's Bildungsroman, novel of formation, Wilhelm Meister's Apprenticeship though I do not think it can have contributed with much more than the story's thin shell, as well as the names of the characters. Although it must be acknowledged that both Wenders and Handke sharpened themselves up in Wings of Desire, a far better movie than Falshe Bewegung and Wim Wenders eventually has developed into an engaging director and sympathetic person.

Back to the question that made me write this far extensive essay. Is Peter Handke an author who ”preeminently deserves a Nobel Prize”? Personally, I do not think so. He is too boring, to much of an elitist, and above all self-absorbed. A writer for other writers, but not for me. As Rebecka Kärde rightly pointed out in her defense of Handke:

It is tempting to flatter oneself with by declaring you are being beyond politics, to put aside personal sympathies as long as a writer is good enough. But I think that is impossible, because the rating ”good” is too subjective.

OK, let me be subjective. I do not think that Peter Handke is a ”good” author and thus I do not appreciate the Academy's choice of him as a literary award winner. Not because of his political stance, nor because I doubt the Academy's judgment. As I wrote above, the Academy’s members are writers, translators, academics and lawyers and as such I understand they appreciate Handke's language and thoughts about manipulation, as well as his ”exquisite” style. The choice is bad because I assume there are so many other writers who could have been rewarded in his instead of him. How many Europeans have not received the Prize? Especially Englishmen, Frenchmen, Poles, Scandinavians and Italians.

Undoubtedly, some linguistic areas and countries have been steadily favoured. When some other European country have come into the literary searchlight, it is not always it's best writers who have received the award. For example, I would rather have seen António Lobo Antones get the prize than his more boring compatriot José Saramago. And why has a rich literature like the Romanian been bypassed? I do not count Hertha Müller, which I am not particularly fond of and who furthermore writes in German. I think, as an example, of Mircia Catarescu, a worthy representative of ”intellectual” central Europeans like György Konrad, Peter Nádas, or why not the exciting Lázlo Krasznahorkai? But why not, in the name of justice, leave Europe behind and search among other authors outside that continent? Yes, it has happened that others than U.S. citizens have received the prestigious literary award, among them two Japanese authors, though Mishima was bypassed, two Chinese, four from the South American continent, one Guatemalan author, one Mexican, one Canadian (if you do not count Saul Bellow as Canadian), though I would have preferred Margaret Atwood, instead of Alice Munro, one Australian (if you do not count Coetze as Australian).

Political sensitivity was certainly the reason for the oversight of a world champion like Jorge Luis Borges, but it could not have been the reason for other great Argentines like Julio Cortázar and Ernesto Sabato to be forgotten. The list of worthy Latin- and Central Americans can be made long. Politics is perhaps the reason to why Shmul Yosef Agnon is the only Israeli author who has received the award, a genuinely sympathetic writer like Amos Oz was was at least as worthy of the award as Handke and so are Yoram Kaniuk and Avraham Yehoshua. There are for certain more Arab greats than Naguib Mafouz worth rewarding. The Spanish- and French-speaking Caribbean is completely bypassed, excellent Haitian writers such as Jaques Roumain and Marie Vieux Chauvet were far beyond the Academy's radar, and so was apparently the great Cuban Alejo Carpentier. I would rather have liked to see a storyteller like Maryse Condé from Guadalupe as an award-winner than Peter Handke.

And where are the African writers? White South African authors have received the award, Natalie Gordimer and John Coetzee, but where is the rest of Africa, apart from Wole Soyinka? As a young man, I was thoroughly taken by the storytelling and mystique of writers like Camara Laye and Amos Tutuola. And now there are plenty of heirs to the rich African storytelling tradition, in Nigeria we find for example Ben Okri and new talents are constantly emerging, for example the exciting Chigozie Obiama with his The Fishermen. Africa has also produced a host of exciting young, female writers, while older representatives of East African storytelling continue to be overlooked, like Wa Thiong´o and Nusruddin Farah.

And where are the Indians? The old and feel-good Rasipuram Narayan was forgotten, but there are plenty of young talents, such as Rohinton Mistry with his mighty Dickensian A Fine Balance and several other excellent writers writing in English, like Amitav Gosh. And why not award an exquisite female stylist like Anita Desai? There are certainly also a number of exciting writers outside Europe who write in languages other than English.

Yes, yes, I know that is an impossible task the Swedish Academy has taken upon itself, but why not try to lift the focus from European navel-gazing and take a swim in the beautiful narrative sea that can be explored in the so-called Third World and seek out its treasure islands, hiding much more interesting finds than the alas so gray and serious Peter Handke.

I conclude by repeating that ”good literature” for sure is a subjective phenomenon. A good book is like a nice and respected friend talking to you. What I have tried to do in his far too long essay is to venture some of my frustration with the Swedish Academy's self-congratulatory view of what good literature is. What I wrote was based my personal taste, which I am sure differ from that of many others. It is entirely subjective.

Baker, Catherine (2015) The Yugoslav Wars of the 1990s. London: Macmillan Education. Gritsch, Kurt (2009) Peter Handke und ”Gerechtigkeit für Serbien”. Eine Receptionsgeschichte. Innsbruck: Studienverlag. Handke, Peter (1996) Eine winterliche Resise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerichtigkeit für Serbien. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag. Handke, Peter (1985) Slow Homecoming: The Long Way Around, The Lesson of Mont Sainte-Victoire, Child Story. London: Methuen. Handke, Peter (1970) Kaspar and Other Plays. New York: Hill and Wang. Honig, Jan Willem och Norbert Both (1996) Srebrenica: Record of a War Crime. London: Penguin Books. LeBor, Adam (2004) Milosovic: A Biography. New Haven: Yale Univeristy Press. Myrdal, Jan (1991) Childhood. Minneapolis: University of Minnesota Press. Norstedts. Nobel, Alfred (1895) Full Text of Alfred Nobel´s Will https://www.nobelprize.org/alfred-nobel/full-text-of-alfred-nobels-will-2/ Rivera, Diego (1992) My Art, My Life: An Autobiography. New York: Dover. Willett, John ed. (1964) Brecht on Theatre. New York: Hill and Wang. Zimmermann, Warren (1996) Origins of a Catastrophe: Yugoslavia and its Destroyers. New York: Times Books.

Svenska Akademin beslöt sig för att ge den österrikiske författaren Peter Handke nobelpriset i litteratur ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.” Inte begriper jag vad de menar med att utforska periferin – förstäder, Antarktis? Människans konkreta erfarenhet? Vad är en icke konkret erfarenhet? En andlig erfarenhet? För mig låter det som manierad rappakalja. Ingen tycks ha reagerat på den underliga formuleringen utan undriingar och protester har i allmänhet rört sig kring varför Akademin belönat en författare som ”tog Serbiens sida” under de så kallade Jugoslaviska krigen mellan 1991 till 2001, Europas dödligaste konflikt efter Andra världskriget då lågt räknat 130 000 människor dödades och fyra miljoner flydde från sina hem. Innan jag kommenterar Handkes författarskap borde jag nog presentera en kort och ytterst bristfällig sammanfattning av Jugoslaviens sönderfall.

De förödande krigen tog sin början vid Jugoslaviens Kommunistiska Förbunds fjortonde extraordinära kongress i januari 1990, då den serbiskdominerade församlingen enades om att avskaffa enpartisystemet. Slobodan Milošević, som förestod det Kommunistiska Förbundets serbiska avdelning, använde sitt inflytande för att blockera antingen samtliga inlägg från kroatiska och slovenska delegater, eller såg till att de röstades ner av den serbiska majoriteten, något som fick kroater och slovener att lämna Kongressen och därmed ge dödsstöten åt Jugoslaviens grundidé – ”broderskap och enhet".

I samtliga jugoslaviska delrepubliker, förutom Serbien, genomfördes 1991 folkomröstningar om självständighet. Regeringen i Belgrad svarade med att under ett tio dagars krig sätta in den jugoslaviska armén mot Slovenien och därefter förklara krig mot Kroatien. Dessa konflikter följdes 1998 av det så kallade Kosovokriget, då två kosovoalbanska gerillor stred mot den serbiska armén tills dess NATO inledde ett bombkrig mot Serbien och Montenegro och därigenom tvingade de serbiska styrkorna att lämna Kosovo. Kriget i Kosovo dödade över 10 000 människor och fick över en miljon att fly från sina hem. Sedan kriget tog slut 1999 har större delen av den serbiska och romska befolkningen varit tvungen att fly på grund albanska extremisters terroraktioner. Av de uppskattningsvis 120 000 romer som bodde i Kosovo då Nato-truppernas anlände antas mindre än 30 000 vara kvar.

Kosovos blodiga historia kan betraktas som ett mikrokosmos av den jugoslaviska tragedin. Efter det att 25 000 människor hade dödats i blodiga strider avträdde det Osmanska riket området 1913 till Serbien och Montenegro. Som ett resultat av fredsförhandlingarna efter Första världskriget införlivades Kosovo med det nybildade Kungariket Jugoslavien, men var mellan 1941 och 1943 underkuvat av italienska styrkor, för att därefter under ett år kontrolleras av Nazityskland, som var lierat med albanska fascister. Den albanska SS Divsion Skanderbeg slaktade under några månader 10 000 serber, medan 100 000 flydde in det partisankontrollerade Jugoslavien. Då provinsen samma år återerövrades av jugoslaviska partisaner dödades mellan 3 000 och 25 000 kosovoalbaner, medan 400 000 deporterades till Turkiet.

Redan innan Jugoslaviens upplösning hade etniska spänningar mellan kroater och serber stegrats genom en hämningslös propaganda som speds av såväl kroatiska som serbiska ultranationalister. Gamla sår från det skoningslösa inbördeskriget under Andra Världskriget revs upp. Exempelvis lierade sig den fascistiska organisationen Ustaše med nazisterna och styrde under krigsåren Kroatien som deras marionettregim . Under den besinningslöse, katolske kroatpatrioten Ante Pavelić genomfördes en politik vars mål var att döda en tredjedel av de serber som levde i Kroatien (uppskattningsvis blev 200 000 till  500 000 serber systematiskt utrotade) , medan en tredjedel skulle utvisas och den övriga tredjedelen omvändas till katolicismen – majoriteten av serberna var slavisk-ortodoxa.

Morden, vansinnet och förföljelserna väcktes åter till liv unde de Jugoslaviska krigen då en mängd religiösa, nationella och etniska grupper genom hela det forna Jugoslavien spred ett okontrollerat våld. Mordiska milisstyrkor härjade fritt. Officiellt var de hemmahörande hos olika politiskt-etniska fraktioner, men oftast var de sammansatta av gangsters som behärskades av personligt hat och vinningslystnad.

Den största och effektivaste armén tillhörde Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRY) som bestod av de tidigare delrepublikerna Serbien och Montenegro. FRY dominerades av Slobodan Milošević och hans politiska allierade som eftersträvade ett enat Jugoslavien under serbisk dominans. Det internationella samfundet vägrade erkänna en sådan lösning. De europeiska staternas gemensamma åsikt var att Jugoslavien oåterkalleligen borde förbli uppdelat i separata stater. I det muslimdominerade Bosnien kämpade bosnisk-kroatisk och bosnisk-serbisk milis varandra, understödda av Kroatiens och FRY:s reguljära arméer. Sarajevo, Bosnien-Hercgovinas gemensamma huvudstad, befann sig i brännpunkten, omgiven av bosnisk-sebisk milis bombarderades staden medan prickskyttar fällde folk som vågade sig ut på de gator som låg inom deras räckhåll. I detta getingbo av död och förstörelse stödde Handke FRY, samtidigt som han tvådde sina händer då det gällde milisgruppernas verksamhet. Då krigen upphört deklarerade han:

– Man skall inte bedra sig, de var skurkar allihop.

Låt mig nu återgå till debatten kring Handkes nobelpris och återbesöka det lilla jag vet om den österikiske författarens skrifter. Vid tillkännagivandet av nobelprisbeslutet fastslog Akademins ständige sekreterare, poeten och litteraturhistorikern Mats Malm:

– Nobelpriset ges på litterära och estetiska grunder. Det är inte Akademins uppgift att väga litterär kvalité mot politiska ställningstagande.

Ett tvärsäkert yttrande, frågan är dock om Malm gav en alltigenom rätt tolkning av Alfred Nobels testamente. Då jag bodde i Paris brukade jag på Cercle Suédos, Svenska klubben, ibland kasta en blick på det skrivbord vid vilket Nobel skrev sitt testamente och på vilket man placerat en kopia av det. Ända sedan testamentet offentligjordes har man tvistat om vad uppfinnaren och miljonären, vars svenska efter flera års utlandsvistelser var tämligen skral, egentligen menade då han skrev:

Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på föjande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserde till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hava gjort menskligheten den största nyttan […] en del [skall tillfalla] den som under det gångna året inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk inrigtning.

Vad menade egentligen Alfred Nobel med ”idealisk inrigtning”. Perfektion? Men perfekt i vilken mening – stilstisk, innehållsmässig? Eller kanske han inte menade att det skrivna skulle var så bra som möjligt, kanske snarare att det skulle vara ”idealistiskt” i enlighet med prisernas angivna avsikt, nämligen att de litterära verken skulle ha ”gjort menskligheten den största nyttan”. Anders Olsson, en annan litteraturhistoriker och tillika akademiledamot, hävdar bestämt:

– Det här är ett litterärt pris, inte politiskt.

Jaha, i min enfald har jag inbillat mig att all konstnärlig verksamhet är ett ställningstagande, ett förhållningssätt inför tillvaron och därmed även politiskt motiverat. Eftersom ett litterärt verk skrivs för att förmedlas till andra människor har författare faktiskt ett offentligt ansvar. Det grekiska ordet politik, πόλις, betyder ursprungligen ”statskonst” och avsåg alla de åtgärder och handlingar som tillhörde ”det allmänna livet”. Enligt mitt sätt att se utgör litteratur; romaner, noveller, poesi, drama och film, just ”handlingar” och verk om hör det allmänna till. Litteratur kräver sina läsare, drama sina åskådare och de är därmed politiska.

Anders Olsson tillade:

– Peter Handke har ett författarskap på ungefär åttio titlar och vi har inte kunnat hitta något i dessa verk som bryter mot de grundläggande värden som vi måste följa. Han är en storslagen författare och bör bedömas som sådan.

”De grundläggande värden” som Akademins ledamöter ”måste följa”, är de identiska med Alfred Nobels ”idealiska inrigtning”? Är Handkes författarskap idealiskt? Som så många andra försvarare av Handkes egenart och litterära värde slår Anders Olsson knut på sig själv genom att hävda att det

finns en väldigt stor ram av yttrandefrihet och en person kan ha fällt provokativa yttranden, men det påverkar inte bedömningen av det litterära arbetet. Samtidigt tror jag att vi måste se på vad det är Peter Handke egentligen har sagt. […] Vi måste ha modet att satsa på litterär kvalitet, ingenting annat. Annars kan vi lika gärna lägga ned priset.

Nu blir argumentationen alldeles för tillkrånglad för mig. Alltså – Nobelkommittén har inte kunnat finna något bland Handkes åttio publicerade verk som bryter mot dess ”grundläggande värden”, men samtidigt gör den ”storslagne författaren” tydligen ”provokativa yttranden”. Är även dessa förenliga med Akademins ”grundläggande värden”?

Vem är då denne Handke? Vad skriver han egentligen om? Min förvirring ökar då jag läser vad en annan nobelkommittémedlem, Rebecka Kärde, skriver. Nämligen att Handkes stora värde ligger i att han, liksom Akademins medlemmar, anser att litteraturens uppgift är något helt annat än att ”bekräfta och reproducera det som samhällets mittfåra anser är moraliskt riktigt.” Jaha, och vad i hela världen betyder det? Kanske att vi inte bör acceptera Kants kategoriska imperativ att vi människor bör ”handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”? Jag undrar om den idealistiske Alfred Nobel skulle vara beredd att följa Rebecka Kärde på hennes inslagna väg.

Givetvis är ingen människa renodlat perfekt och god litteratur bör antagligen spegla det mänskliga dilemma som innebär att varje individ tvingas välja mellan gott och ont. Om litteratur på ett sant och öppet sätt strävar efter att skildra mänsklig tillvaro bör den inte avhålla sig från att skildra osäkerhet, ondska och skröplighet. Men varför ondgöra sig över vad ”samhällets mittfåra anser vara moraliskt riktigt” och samtidigt med näbbar och klor försvara samtliga aspekter av Handkes ibland moraliskt tvivelaktiga författarskap? Hans ”storslagna” författarskap måste väl även det kunna kritiseras och ifrågasättas?

God litteratur bör enligt Rebecka Kärde inte begränsas genom att anpassas till ”ett tydligt program”. Den bör innefatta splittring och dissonanser. En verkligt stor författare skall inte tveka att ”kasta grus i maskineriet”. Hans/hennes konst borde utgöra möjligheter till rörelse i sådant som vuxit fast. Själv är jag långt ifrån någon ”storslagen” författare, men jag kan trots det inte avstå från att att kasta lite grus i Akademins suveräna litteraturbedömning.

Rebecka Kärde hävdar att Handkes texter använder sitt utsökta språk för att såväl komplicera, som begripliggöra tillvaron, därmed gör han också ”våld på det intellektuella”. Inte begriper jag vad hon menar med det. Att han gör sig dum? Hon tillägger att Handke alltid har hatat generaliseringar och tagit strid för ”det partikuläras integritet”. Alltid är ett stort och farligt ord. I själva verket tycker jag att Handke allt som oftast har fallit offer för generaliseringar. Exempelvis har enligt Handke brottsliga handlingar begångna av serbiska ledare, milis och soldater inspirerat media till att skapa en nidbild av ett ”mordiskt” Serbien, något som Handke definierat som ”en banal berättelse om gott och ont”. Handke hävdar att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Och visst är det så, det är lätt att hålla med honom om att då fördomar och propaganda utmålar en hel folkgrupp som ond rör det sig om en förkastlig banalitet. Svartmålning av ett folk är oaccaptabelt och Handke gör helt rätt i att försöka upprätta respekten för serber, men att kombinera en sådan vällovlig bedrift med en relativisering av så allvarliga brott som människoslakt och folkmord är klandervärt. De är förkastliga brott, vem som än begår dem.

Ont kan inte försvaras med ont. Kanske har Handke inte gjort det. Med sin bok Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien, En vinterresa till floderna Donau, Sava, Morava och Drina eller rättvisa för Serbien, försökte Handke genom att själv besöka de krigshärjade områdena motarbeta den fientliga bild av serber, som enligt honom har skapats av media.

Det var framför allt på grund av krigen som jag ville till Serbien, det så generellt kallade ”angiparnas” land. Vad som attraherade mig var att helt enkelt att kunna iaktta landet, att det dessutom var det land som jag var minst bekant med av alla de jugoslaviska länderna, samt de vid den tiden vanliga uppgifterna och åsikterna om landet, var det som lockade mig mest, de förvirrande hörsägnerna var så att säga det mest intressanta.

Jag kan förstå honom. Liksom Handke har jag haft flera goda vänner som är serber och som lärare har jag även bland mina elever haft flera ungdomar med serbiskt ursprung. Jag uppskattar Kusturicas filmer, gillar balkansk folkmusik och dess moderna gestaltningar i form av Balkan beat, soul, crossover och funk. Jag har läst och imponerats av romaner skrivna av Ivo Andrić, Danilo Kiš och Miodrag Bulatović och fascineras av naivistiska konstnärer som Ivan Generalić, Franjo Mraz och Mirko Virius, fast jag tror att de var kroater.

I min ungdom besökte jag innan krigen Serbien, Kroatien och Bosnien och blev där mycket vänligt bemött. Men, serbisk kultur och trevliga människor är inte tillräckliga skäl för att inte uppmärksamma våld och folkmord som begåtts i namn av kultur och etnisk tillhörighet. Handkes sammanblaning av det personliga med det allmänna, det subjektiva med politik är enligt mig en generalisering så god som någon. Jag ställer mig skeptisk till att vad han säger sig ha sett och hört är en tillräcklig grund för hans uppskattning av en man som Slobodan Milosović och relativiseringen av allt det våld som begåtts i namn av serbisk nationalism.

Rebecka Kärde hävdar att många av Handkes kritiker inte har läst hans texter och hon har säkert rätt. Hon skriver att Handke möjligen har en omdömeslös relativiserande vinkel på ett folkmord

Kanske det. Oavsett måste Nobelkommittén läsa texterna om Jugoslavien bland ytterligare ett 70-tal verk skrivna under en femtioårs period. Vilket vi gjort och kommit fram till att författaren till böcker som ”Berättelse om ett liv”, ”Upprepningen”, ”Långsam hemkomst”, ”Vägen till Sainte-Victoire”, ”Mitt år i Ingenmansbukten” och ”Die Obstdiebin” i allra högsta grad förtjänar ett Nobelpris.

Mja … Kärde använder åter stora ord ”i allra högsta grad förtjänar ett Nobelpris”. Jag har visserligen inte läst så mycket av Handke som hon, men för mer än fyrtio år sedan läste jag Målvaktens skräck vid straffspark från 1971 och fann den urtråkig, jag minns uppriktigt sagt ingenting från den romanen. Men jag har nu bland mina böcker rotat fram en engelsk översättning av hans trilogi Långsam hemkomst som innehåller romanerna Den långa omvägen, Vägen till Sainte-Victoire och Barnberättelse.

För mig framstod romanerna som om de var skrivna för och uppskattade av författare; läsare som kan fascineras av författarknepen, av övervinnandet av de utmaningar som det innebär att omväxlande och på djupet skildra och levandegöra såväl yttre som inre landskap.

Handkes romaner handlar i allmänhet om författande, om dess förutsättningar, om observationer av egna och andras handlingar i syfte att utnyttja och omvandla dem. Landskap sedda genom ett temprament. Handkes subjektiva tillvägagångssätt gör att hans romaner och pjäser tycks vara skrivna av en voyeur, en tittare. En utanförstående som betraktar och kommenterar ett landskap/en bild/en människa, eller ett skeende, ett händelseförlopp. Det är inte så märkvärdigt att Handke hela sitt liv varit fascinerad av film och förutom att ha skrivit manus och samarbetat med filmregissörer har han även gjort en del filmer själv. Handke tycks allt som oftast efterssträva en Verfremdungseffekt, distansieringseffekt, lik den som rekommenderades av en annan teaterskribent – Bertolt Brecht. I sin essä Distansieringseffekter inom kinesiskt skådespeleri beskrev Brecht Verfremdung som en metod han använde sig av för  att

framföra en pjäs på ett sådant sätt att publiken hindras från att identifiera sig med karaktärerna i stycket. Acceptans eller ett avvisande av deras handlingar och yttranden var tänkt att äga rum på ett medvetet plan istället för, som hittills, i publikens undermedvetna.

Trots att Handke ytterst ingående beskriver ett landskap, eller en människas utseende och även kan kliva in i en persons tankeliv, skapar han hos läsaren en känsla av distans inför vad som beskrivs och berättas. Handkes karaktärer tycks kämpa med sin alienation, sitt utanförskap. Sorger, huvudpersonen i Den långa omvägen, vill söka sig tillbaka till sina rötter. Han är geolog och tycks sträva efter att förankra sig i ett landskap, genom att bli en del av det inbillar hans sig att han kan befria sig från sin kvävande känsla av rotlöshet. I en av romanens scener som utspelar sig hos ett par grannar i Kalifornien, tyskar liksom han och som för honom representerar en lugnade form av trygghet, ett vilande i sig själva, bekänner Sorger sin förtvivlan och kontaktlöshet:

Lyssna på mig. Jag vill inte försvinna. I det ögonblicket då jag förlorade allt det där [han har kommit tillbaka från en forksningsresa till Alaska under vilken han börjat känna sig som en del av landskapet, som ett med folket omkring sig], längtade jag efter att få återvända, inte enbart till ett land, inte till en viss region, utan till huset där jag föddes. Och trots det vill jag fortsätta bo utomlands, omgiven av några få människor som inte är alltför nära mig. Jag vet att jag inte är en skojare, jag vill inte vara en främling. Jag ser mig vandra mitt i folkmassan och tror mig vara en rättfärdig människa. Jag har vänliga drömmar, även om människor som önskat min död och jag anar ofta styrkan i en varaktig försoning med tillvaron. Är det förmätet av mig att önska harmoni, gemenskap och lugn? Är konkurrens och perfektionssträvan en besatthet hos mig? Jag ser det som min skyldighet att bli en bättre människa, ett bättre jag. Jag skulle vilja vara god. Ibland känner jag dock ett behov av att vara ondskefull och sedan förföljs jag av tankar på straff, men åter känner jag ett starkt behov av evig renhet. Idag tänkte jag på frälsning, men det var inte Gud jag kom att tänka på, det var kultur. Jag har ingen kultur; och jag kommer att sakna kultur så länge jag inte förmår skrika för full hals, jag kvider fram mina klagomål istället för vråla ut dem. Jag vill inte försvagas genom mitt beklagande ego, vill att mitt rytande skall vara mäktigt och starkt. Mitt skri skall vara – jag behöver er!

Detta kan väl knappast karaktäriseras som ”det partikuläras integritet”? Snarare är det ett rop på hjälp, ett försök att befrias från sin alienation. Den tidige Handke, vars skrifter jag i viss mån bekantat mig med, tycks vara upptagen av växelverkan mellan gruppen och den enskilde. Han skärskådar dynamiken mellan publik och skådespelare, mellan manipulatören och den manipulerade.

Om Brecht vill uppnå sin Verfremdungseffekt genom att inför publiken uppföra episka dramer kring brott och motstånd, orättvisor och integritet, provocerar Handke sin publik genom att gå i närkamp med den. I sitt skådespel Die Publikumsbeschimpfung, Publikförolämpningen, från 1966 bryter han ner avståndet mellan publik och föreställning. Skådespelarna kommer in på scenen genom salongen och föreställningen inleds med att publiken tiilltalas direkt:

Ni kommer inte att få se ett skådespel.

Er förväntan om underhållning kommer inte att bli tilfredsställd.

Ni kommer inte att få uppleva någon föreställning.

Här kommer det inte att spelas någon teater.

De namnlösa skådespelarna är osminkade, de är inte utklädda och vänder sig direkt till publiken. Scenen befinner sig i mörker, salongen är upptänd och skådespelarna framträder i dess ljus. De säger: ”Vi agerar inte. Vi talar direkt till er. Det är ni som är de svarande.” De vänder sig ömsom till enskilda individer i publiken, ömsom till hela församlingen. Åskådarna tvingas in i vad som sker på scenen, de anklagas och förolämpas genom att påminnas om obehagligheter, pinsamma händelser, tabun, brott och andra undansmusslade vidrigheter från 1933 och framåt. Tysklands samtidshistoria grävs upp, exponeras och slungas i ansiktet på dem. Det hela avslutas med att skådespelarna applåderar publiken och inte tvärtom.

I ett annat skådespel, Kaspar från 1967, skildrar Handke på sitt originella sätt fallet Kaspar Hauser, som Werner Herzog sju år senare berättade om i sin mästerliga film Kaspar Hauser – Var och en för sig och Gud mot alla, i mitt tycke det bästa han gjort. Alltså historien om hittebarnet som vid cirka sexton års ålder, ensam, hjälplös, utan språk och andra färdigheter plötsligt dök upp Nürnberg den 26:e maj 1828 och sedan lärde sig tala, läsa och skriva, innan han mördades under mystiska omständigheter.

Kaspar handlar om språket som ett viktigt kommunikationsmedel, men också som plåga och tortyr. Handke säger sig vilja visa att det är möjligt

att ändra vårt sätt att lyssna och att vi därigenom kan lära oss att reflektera över hur vårt språk har tvingats på oss av ett samhälle där konformism är en norm och att språket därigenom har förvandlats till en i det närmaste tyrranisk exploatering av individen.

Kaspar Hauser förstörs genom samhällets påtvingade språk som begränsar hans uttrycksförmåga och tvingar honom att omslutas av kvävande konventioner. Ytterst handlar pjäsen om språkets inneboende kraft att forma, vrida, utvidga, avgränsa och förmedla mänsklig erfarenhet. Språket som bärare av socialisering och civilisation och hur det därigenom ändrar karaktär beroende på inom vilket samhälle och sammanhang det används, något som för tankarna till Wittgensteins teorier om språkspelen – att vårt tänkande präglas av vårt språk och inte tvärtom. Den norske succéförfattaren Karl Ove Knausgård sammanfattar på ett utmärkt sätt pjäsens handling och budskap:

Kaspar Hauser kommer in på scenen, han har inte något språk, ingen historia, enbart en närvaro. Tre anonyma stämmor börjar tala till honom. De lär honom språk, uppförande, kultur. Stämmorna är ”vi” och det som sker är en illustration till det som sker med oss alla då vi socialiseras in i samhället. I detta skådespel blir det liktydigt med att uppge sitt jag, sin individualitet och underordna sig makten.

De två pjäserna, eller kanske snarare hörspel, som genren ofta kallas i Tyskland, pekar på något jag tror är Handkes främsta tema – författarrollen. Det är möjligen detta som fascinerat akademikerna, översättarna och juristerna i den Svenska akademin och fått dem tycka att Handke är ”en storslagen författare”, väl värd sitt nobelpris. Hos Handke återkommer ständigt hans fascination inför språket som ett manipulations- och kommunikationsredskap som den ensamme författaren (författande är en ensam verksamhet) använder sig av för att nå fram till sin publik, vars gunst han är beroende av, såväl ekonomiskt som för sin självuppskattning. Språket är också ytterst centralt för en akademiker, en översättare, en jurist.

En annan aspekt av Kaspar och Publikförolämpningen är det tyska perspektivet. Dessa pjäsers bas i Tysklands filosofitradition, där språket ofta står i centrum och i landets ytterst beklagliga samtidshistoria – främst den allt förödande nazismen, med sin nationalism, rasism, sitt språkmissbruk, våldsdyrkan och djupa förakt för allt oliktänkande, för ”andra” människor. Att försöka begripa och läka detta djupa sår har varit den självpåtagna uppgiften för många av de tyska författare som genomlevde nazismen och/eller tvingades släpa på dess förkvävande arv. Författare som var unga under kriget och som levde in under efterkrigstiden har lyckats berätta och analysera detta förlopp på ett imponerande sätt. Tänker på mästarberättare som Fallada, Koeppen, Böll, Grass, Lenz och Kempowski. Vad som enligt min mening skiljer dem från Handke är att de oftast berättar spännande, engagerande historier, fyllda med liv och närvaro.

Handke har som tillhörande en något senare generation, och som österrikare, mer kommit att jämföras med landsmän och författare med ett ”torrare” mer abstrakt sätt att uttrycka sig, som Elfriede Jelinek – som jag finner oläslig, inte minst genom sina återkommande våldsskildringar som får mig att tänka på den mitt i all sin våldsamma perversitet ytterst torre och tråkige Marquis de Sade – och den betydlig bättre och intressantare Tomas Bernhard. En författare som kanske inte har så rafflande historier att berätta, men som överraskar läsaren och får henne/honom att fundera på tillvaron. Liksom Beckett använder sig Bernhard av ett originellt språkbruk för att bära fram underfundiga och samtidigt djupsinniga iakttagelser av livets väsentligheter. Han är, som titeln på en av sina pjäser ”helt enkelt komplicerad”, men på ett livligare sätt än Handke.

Handke berättar även han historier. I Den långa omvägen följer vi geologen Sorger från Alaska, över Los Angeles, en skidort i Klippiga Bergen, New York och slutligen till ett flygplan på väg mot Österrike. En yttre och inre färd under vilken det omgivande landskapet speglar och påverkar huvudpersonens räfst- och rättarting med sig själv.

Med stor detaljrikedom skildras det arktiska flodlandskapet och dess långsamma förändringar, samt den torftiga, halvciviliserade småstaden som till största delen bebos av misstänksamma, svårkommunicerbara, fattiga och kanske även hatiska och undertryckta indianer.

Handke beskriver även ingående Sorgers kollega, den jovialiske Lauffer med vilken han delar en timmerstuga och ett laboratorium. Sorger hyser sympati för Lauffer, han kanske till och med gillar honom, men samtidigt karaktäriserrar Sorger sin vän som en lögnare, utan att riktigt förklara varför, men han antyder att ”lögnen” består i den lätthet med vilken Lauffer anpassar sig till andra. Handke beskriver även Sorgers älskarinna, en indiansk sjuksköterska; hennes mjuka öppenhet och milda sätt. Men, han ger henne inget namn och Sorger lämnar sin älskarinna uppenbarligen utan några större betänkligheter. Lauffer och indianskan förblir egentligen lika anonyma och svårbegripliga som det omgivande landskapet, som likväl attraherar Sorger. Han kan till och med emellanåt känna trygghet och glädje över att ha fått ynnesten att leva i Alaskas vildmarker och i närheten av människor som Lauffer och indianskan, som inte krävde något av honom.

I Los Angeles finner Sorger också värme och en viss trygghet hos sina grannar. Landskapet som där omger honom är både artificiellt och naturligt, hotat och förändrat genom återkommande jordbävningar. Även där känner Sorger en märklig ambivalens inför allt och alla som omger honom. En ”distansieringeffekt” som gör honom till främling och får honom att lämna även Los Angeles. I en skidort söker han efter en gammal vän, liksom Sorger en främling i tillvaron. Han finner dock att vännen precis har dött, uppsöker begravningsbrån och betraktar hans lik. I New York äter Sorger middag med en tillfällig bekant från flygresan dit, en viss Esch vars visitkort ger intryck av att tillhöra ”en ledsen affärman”. Esch står på ruinens brant och är fylld av självförakt. Sorger kan inte förmå sig att fullt upp engagera sig i den sorgliga historia Esch berättar. Tillsammans vandrar de efter middagen genom ett New York som tystnat genom ett massivt snöfall och möts då av flera märkliga syner, exempelvis ett bolmande, vitt rökmoln över vilket ett naket träd kastar sin intrikata skugga. På liknande sätt har jag på den tiden då vi bodde där åtskillga gånger flanerat genom ett nattligt New York. Romanen slutar med att Sorger sitter på planet tillbaka till Europa.

I Vägen till Sainte-Victoire, den andra delen av hans romatrilogi Långsam hemkomst, tar Handke sin utgångspunkt i målningar av Cezanne, speciellt utsikter mot bergmassivet Sainte-Victoire i Provence. Jag finner det anmärkningsvärt att en författare som uppenbarligen appellerar till andra författare valt att skriva om Cezanne, en konstnär som ofta beskrivits som utövande en alldeles speciell attraktion på andra konstnärer. Av kubisterna dyrkades han som en gudom.

Minns en scen i Diego Riveras självbiografi där den unge och då okände mexikanske konstnären blir stående som förhäxad framför skyltfönstret till Ambroise Vollards galleri på Rue Lafitte i Paris, där ett av Cezannes landskap finns utställt. Rivera blir klockan elva stående framför fönstret. Klockan tolv går Vollard på lunch och låser dörren efter en blick mot den sjabbigt klädde Rivera. Klockan ett kommer Vollard tillbaka och upptäcker då att Rivera står kvar. Vem kan denne underlige man vara – en presumtiv inbrottstjuv? Efter att ha satt sig vid sitt skrivbord inne i lokalen finner Vollard att Rivera står kvar. Galleristen blir fascinerad och plockar ner den ena efter den andra av sina Cezanne från väggarna och ställer dem i skyltfönstret framför Rivera. Som betraktar dem

hänförd, glömsk av ett hårt regn som börjat falla och blötte mig in på nakna huden. Slutligen kom Vollard fram till dörren och ropade ”Vous comprenez, je n´en ai pluis.” (Ni förstår, jag har inte fler.”) När jag äntligen började gå min väg öppnade Vollard dörren, uppenbarligen för att säga mig något. Jag var rädd för att han kanske var arg och skyndade mig därifrån.

Med en liknande hänförelse beskriver Handke ingående Cezannes tavlor och berättar även hur han vid två tillfällen uppsöker Sainte-Victoire. In i minsta detalj skildrar han sina vandringar genom det omsorgsfullt beskrivna landskapet. Samtidigt ger Handke oss några bilder från sin barndom och skriver en del om sina rötter. Exempelvis minnen av det hat han hyste gentemot sin våldsamme och alkoholiserade styvfar och även föraktet för sitt hemland, något som emellanåt överväldigade honom:

Då förstod jag våld. Denna värld med sina ”funktionella former”, där varje detalj var definierad, men redlöst och röstlöst. Det var långt ifrån korrekt. Kanske var det i stort sett likadant på andra håll, men här såg jag det i all sin nakenhet och jag ville slå ner någon, vem som helst. Jag hatade detta land med lika stor entusiasm som jag i min barndom hatade min styvfar, som jag i min fantasi ofta högg ihjäl med en yxa.

Redan i dessa relativt tidiga texter finns alltså spår efter Handkes sökande efter rötter, hans identifikation med sin mors släkt, som var så kallade Kärtner Slowenin, slovener hemmahörande i den österrikiska provinsen Kärtnen.

Alla släktingar på min mors sida var slovener. 1920 röstade min farfar för att södra Österrike skulle inkluderas i Jugoslavien [...] Det har sagts att slovener saknar nationalkänsla, kanske för att de till skillnad från serber och kroater aldrig behövt kämpa för sitt land; många av deras sånger är verkligen sorgligt inbundna. Det har sagts mig att slovenska var mitt första språk. Senare berättade den lokala frisören om och om igen att då jag för första gången kom för att bli klippt kunde jag inte ett ord tyska, hela vårt samtal hade varit på slovenska. Det där kommer jag inte ihåg, under alla förhållanden har jag nästan glömt språket. (Jag hade alltid en känsla av att jag kom från någon annanstans ifrån.) I byskolan i Österrike greps jag emellanåt av hemlängtan till Tyskland [Handke hade tillbringat en del av sin barndom där] - som för mig betydde Berlin. När jag hörde talas om ”Tredje riket” förstod jag att det aldrig har existerat något mer ondskefullt än det och när möjligheten gavs agerade jag utifrån den uppfattningen.

I trilogins tredje del, Barnberättelse, skriver Handke uppenbarligen om sig själv i tredje person och umgänget med sin dotter, samt förspelet inom ett äktenskap som ledde till skilsmässa och gjorde att han i Paris ofta kunde vara ensam tillsammans med sin dotter. Likt indianskan i Den långa omvägen ger han inget namn till dottern utan kallar henne enbart för ”barnet”. Hon blir därigenom även en projektion av Handkes egen barndom, hennes uppväxt fungerar som en illustration till det som Handke tycktes vilja uttrycka i sin pjäs Kaspar, nämligen hur en oskyldig varelse genom språk, regler och exempel skolas in i ett samhälle, ibland under motstånd, ibland med acceptans och glädje.

Handkes distansierande sättet att skriva om ett barn som uppenbarligen är hans egen dotter gjorde på mig ett tämligen obehagligt intryck. Visserligen framgår Handkes kärlek till sin dotter, men framställningen blir likväl kyligt glanslös. Jag kom att tänka på hur Jan Myrdal i Barndom beskrev hur hans mor Alva (hon kallas det genom hela boken) sitter bakom honom och gör anteckningar om sonens beteende, noteringar som hon har för avsikt att använda i sina barnpyskologistudier.

I Barnberättelse nämner Handke också en passant hur han i Paris försökte engagera sig politiskt och plikskyldigt deltog i olika sammakomster ”där varje mening var som ett själsdödande brott”.

En gång anslöt han sig till och med till en demonstration, men efter några steg försvann han. Hans mest framträdande känsla inom det nya sociala sammamhanget var en förnimmelse av overklighet, mer plågsam än den han känt då han varit med i tidigare grupperingar.

Är då Handke en opolitisk författare, något som flera akademiledamöter har hävdat? Står hans konstnärskap över politik? Knausgård skriver vackert om Handkes ställningstaganden:

“Vi är emot det. Vi är för det.” Men, du har inte varit där, du har inte sett det, du förlitar dig på ett “vi”, något som Peter Handke är övertygat skeptisk mot. Hur kan vi bemöta totalitarism? Genom att förlita oss på det individuella, det enskilda, det enastående. Då löses det totalitära upp i pluralism, Var och en har ansvar för sina åsikter, och kan inte, får inte, gömma sig bakom ett “vi”. Då blir det inte “vi menar detta och enbart detta”, “vår hållning är denna och enbart denna”, “världen ser sådan ut och enbart sådan”. Hur artar sig en sådan hållning i verkligheten? Läs Handke och inse det: där handlar det om förstahandsupplevelser, inga sekundärerfarenheter. Det han ser, det han hör, det han känner, det han tänker, det är han. I sina böcker beskriver han sällan det som andra böcker beskriver, han söker sig till de områden av verkligheten som varken uppfattas som vackra eller värdefulla.

Jaha, kanske kan man läsa Handke på det viset och Knausgård har säkerligen läst mer Handke än jag. Handke, mannen som liksom Per Gynt går udenom. Som Nitezsche skriver – Gud är död, var och en av oss måste därför ta ansvar för sina egna handlingar. Vi kan inte skylla på någon annan. Vi gör våra val och ingen annan. Det låter bra och fint, men det innebär också att vi kan göra felaktiga val. För mig är Handke inte alls en opolitisk författare. I de böcker jag läst framstår han som en sökare, någon som söker mål och mening i sitt liv. Kanske han likt Nietzsche föraktar massmänniskan, hon som tanklöst vänder kappan efter vinden och likt andra flockdjur följer ledarkon. Men även det subjektiva motståndet är ett val och det kan leda till att den som går udenom likväl till slut hamnar i en hage med andra kor.

Nietzsche har av åtskilliga fascister och nazister hyllats som en föregångare, fast jag undrar om han skulle uppskatta det. Handke har genom sina medvetna val funnit sina rötter hos serberna. Vilka de nu kan vara? I protest mot påvens kritik av den serbiska statens krigföring lämnade Handke 1999 den katolska kyrkan och blev serbisk-ortodox bekännare. Han har med stolthet mottagit Njegoš Orden, första klass från Republika Srpska, den serbiska enklaven i Bosnien -Herzegovina vars militära styrkor gjorde sig skyldiga till massakern i Srebrenica. Han har också av den serbiska författarföreningen dekorerats med Furst Lazar Orden i guld och av ledningen för den Serbiska republiken belönats med Förtjänstmedaljen i guld. Även om Handke sägs hylla “det partikuläras integritet” tog han under de jugoslaviska krigen definitivt ställning för serbernas sak, något som knappast kan betraktas som en opolitisk position.

Visserligen har Handkes motståndare, liksom alla övertygade männsikor, en benägenhet att utmålla honom betydligt värre än han är. Jag håller med Knausgård då han fastslår att Handke aldrig har försvarat etnisk rensning eller massmord, men han har onekligen stött Slobodan Milošević. Under begravningen av den serbiske ledaren i dennes hemstad Požarevac höll Handke inför 80 000 sörjande ett emotionellt laddat tal.

Världen, den så kallade världen, vet allt om Jugoslavien, Serbien, världen, den så kallade världen, vet allt om Slobodan Milošević. Världen vet sanningen, för den så kallade världen är frånvarande i dag, och inte bara i dag, inte bara här, jag vet att jag inte vet, jag vet inte sanningen, men jag ser. Jag lyssnar, jag känner, jag minns, för att jag är här i dag, nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milošević.

På mig låter det onekligen som ett politiskt ställningstagande av någon som inte enbart litar på eget omdöme utan också har förlitat sig på andras uppfattningar och åsikter. Vad är det Handke minns? Vad har han känt? Vad har han sett? Var han möjligen närvarande i Srebrenica i juli 1995 då omkring 8 000 bosniaker, män och pojkar i åldrarna 13 till 78, slaktades av bosnienserbiska styrkor under ledning av Ratko Mladić?

Jodå, jag är väl medveten om att kroater och bosniaker också gjort sig skyldiga till avskyvärda brott, men masslakten i Srebrenica var en ovanligt välplanerad operation som inte skulle ha kunnat genomföras utan logistiskt stöd från den serbiska armén och förutan Slobodan Miloševićs vetskap. Visst, Milošević sände ut meddelanden som antydde att han var emot att Srebrenica erövrades från de FNtrupper som var stationerade där, eftersom detta kunde resultera i ett ”blodbad”, men samtidigt poängterade han att han var oförmögen att påverka Mladić. Dagen innan massmorden igångsattes bad Milošević Generallöjtnant Lars-Erik Wahlgren att skicka in ”FNobservatörer” i området, men begäran kom försent och observatörerna kom inte iväg i tid.

Efter det att att massmorden med all tydlighet hade bevisats gjorde Milošević ingenting för att ställa de skyldiga till svars, samtidigt som han vägrade bekräfta att Mladić varit ansvarig för massakern. En månad efter morden frågade General Wesley Clark Milošević om han tillåtit Mladić att döda de tillfångatagna bosniakerna i Srebrenica, han svarade: ”Well, General Clark ... jag varnade Mladić att han inte borde göra det, men han lyssnade inte på mig.”

En sak är säker och det är att Handke aldrig har försvarat människoslakten i Srebrenica. Då tillkännagivandet om att Handke fått Nobelpriset, spreds i världspressen nyheten att då Handke under en intervju i The Irish Times av en journalist fått det påpekat för sig att det stora antal kroppar som påträffats i massgravarna i Serebnica bevisade serbernas illdåd, svarade en våldamt upprörd Handke att ”Du kan stoppa dina kroppar upp i din röv!” Detta var dock fake news, en sådan intervju har aldrig publicerats i The Irish Times, men det hindrar inte att Handke inte är främmande för att vräka ur sig liknande vulgäriteter.

Ursprunget till ryktet om Handkes obefintliga Irish Times intervju finner sitt ursprung 1999 i Frankfurt. Det var efter premiären på Handkes pjäs Die Fahrt im Einbaum oder das Stück zum Film vom Krieg, Resan i skyttegraven eller filmstycket om krig, som behandlade ensidiga tolkningar av Jugoslavienkrigen som författaren ställde upp för en utfrågning. Journalisten Karl Wendl undrade om Handke inte var bestört över allt lidande i Bosnien. Handke svarade: ”Sätt dig här framför mig och stick all din bestörtning upp i röven!” Den chockade journalisten svarade: ”Men det rör sig trots allt fortfarande om 330 000 döda”. Handke replikerade:

– Du talar som om du vore ägaren till 300 000 döda. Dina hycklande formler skall få det att låta som om du lider. Det är det värsta av allt. Har du registerat ditt lidande på Lantmäterikontoret … eller? Gnällmåns! Jag pratar inte med dig, punkt och slut.

Handkes yttrande har tolkats som hans förakt för ensidiga och generaliserande snyfthistorier baserade på spelad upprördhet över mänskligt lidande. Men … jag säger som Karl Wendl – det rör sig om 330 000 döda (säkerligen något överdrivet, men offren är likväl oerhörda) och allt det lidande som döljer sig bakom siffrorna. Är Handke, denne mästare i framställandet av ”det partikuläras integritet”, av den tänkande indidividen inför massans generaliseringar, verkligen oförmögen att upptäcka och erkänna det enskilda lidandet hos alla dem som drabbats av övergrepp förorsakade av personer han uppskattar? Antagligen. För mig tycks dock flera av hans texter tala för motsatsen, inte minst genom att de allt som oftast utstrålar en abstrakt distansiering till mänskligt lidande. Varifrån har jag fått en sådan uppfattning? Jo, jag kan hos Handke inte upptäcka mycket av den frodighet, humor, lidande, smuts, blod, svett, tårar och allt sådant som ger liv åt så många andra famställningar av mänskligt liv här på jorden. Handke är en skarp kritiker av slentrianmässiga generaliseringar, men han skapar själv sådana, kanske inte direkt slentrainmässiga, men det rör sig likväl otvivelaktigt om abstrakta generaliseringar.

Handke säger sig ha funnit människan Milošević. Han har lyssnat, känt och minns. Det var därför han höll tal på Miloševićs begravning, ”nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milošević.” På mig framstår sådant tal som tämligen förmätet, det ger onekligen intryck av att vara sammansatt av ”hycklande formler”. Vem var då människan Milošević? Inte vet jag. Jag får förlita mig på pressens och olika böckers generaliseringar. Kanske finner jag där något av det som möjligen kan ha bidragit till Handkes sympati för Milošević.

Det var först när Milošević satt fängslad i Haag som Handke träffade honom. Handke menar att Miloševićs brott aldrig har kunnat bevisas, speciellt eftersom han dog innan någon dom kunde fällas. Den direkta orsaken till att Milošević hamnade i fängsligt förvar var att han efter valet 2000 vägrade erkänna oppositionsledaren Koštunicas seger, något som ledde till våldsamma kravaller i Belgrad. Milošević greps 2001 och anklagades för maktmissbruk och korruption, men då domstolsförhandlingarna misslyckades på grund av bristande bevis överlämnades Milošević av den serbiska regeringen till krigsförbrytartribunalen i Haag för att där stå till svars för anklagelser rörande brott mot mänskligheten.

Milošević har beskrivits som en färglös ex-kommunistisk karriärist och en pragmatisk före detta bankir som verkade leva fjärmad från det förfärliga blodbad som pågick runtomkring honom. Hans motståndare brukade i allmänhet skylla hans värsta egenskaper på inflytandet från hans hustru Mirjana Marković, hans skolkamrat och ungdomsförälskelse från barndomsstaden Požarevac. Mirjana gjorde sig känd för sina vredesutbrott, märkliga new age idéer och hårdföra ”gammalkommunism” och franställdes av oppositionen som en mäktig ”surrogatmamma” för en känslig Slobodan, störd och hämmad av en olycklig barndom – båda hans föräldrar begick självmord medan han ännu var en ung man.

Möjligen kan det finnas en viss sanning i den uppfattningen, men på egen hand visade sig Milošević vara en driftig person och en ovanligt slipad politiker. Med stöd från sin mentor Ivan Stambolić, som blivit hans vän under deras gemensamma juridikstudier, arbetade sig Milošević upp genom partihierarkin. Då Stambolić 1972 lämnade ordförandeskapet för det statsägda energibolaget Technogas ärvde Milošević hans position och då Stambolić 1975 blev premiärminister för delstaten Serbien såg han till att Milošević blev chef för Beobanka, Jugoslaviens största statsägda bank. Under återkommande och ofta långa affärsresor till New York lärde sig Slobodan engelska och kom att uppskatta seriemagasin, Disneyfilmer och Frank Sinatra. Han höll sig dock hela tiden informerad om jugoslavisk inrikespolitik och behöll viktiga positioner inom kommunistnomenklaturan.

Under sin politiska karriär befrämjad av Jugoslaviens komunistiska regim framstod Milošević som en tämligen korrekt tjänsteman, oanfrätt av chauvinism. Det var först under de Jugoslaviska krigen som han av populistiska skäl kom att framstå som en befrämjare av serbisk kultur och nationalism. 1987 bidrog Milošević till att Stambolić förlorade sin premiärministerpost och ett år senare blev han själv vald till premiärminister. Stambolićs politiska karriär var slut och år 2000 mördades han under mystiska omständigheter. 2005 dömdes åtta medlemmar av den tidigare Enheten för speciella operationer till 15 och 40 års fängelse för mordet, de lade skulden på Milošević som dog i Haag året därpå.

Under sin tid vid makten ville Milošević befrämja en övergång från planekonomi till en mer liberal politik som innebar ett större privat ägande under strikt statlig kontroll, han anklagades dock tidigt för att ekonomiskt gynna vänner och nära partikamrater. Han omgav sig med en tätt sluten grupp nära vänner och föredrog att ge order och instruktioner istället för att engaera sig i några längre diskussioner.

Någon som förmedlat intressanta inblickar i Miloševićs karaktär är Walter Zimmermann, som flera år var USAs ambassadör till Jugoslavien. Han uppfattade Serbiens president som mer av en politisk opportunist än genuin nationalist. Milošević exponerade aldrig inför Zimmermanns förakt för eller hat gentemot etniska folkgrupper, utan underströk alltid en önskan om att Jugoslavien skulle förbli en multi-etnisk enhet. Detta till skillnad från Kroatiens president Franjo Tjuđman och den serbisk-bosniske ledaren Radovan Karadžić som båda hade en benägenhet att brista ut i fördomsfulla haranger riktade mot de folkgrupper som de föraktade. Enligt Zimmermann var det enbart då Milošević försökte mobilisera ett allmänt stöd för sin politik som han förföll till att hävda en nationalistisk agenda

Enligt Zimmerman fick Miloševićs politiska krumbukter och manipulationer honom emellanåt att framstå som i det närmaste schizofren. Han kunde ena stunden uppträda ytterst arrogant, envist och aggressivt, enbart för att snabbt ändra sig; bli artig, lyssnande, samarbetsvillig och visa sig ytterst angelägen om att finna fredliga lösningar på de jugoslaviska konflikterna. Enligt Zimmerman var Milošević hopplöst fången i sitt egna politiska rävspel.

Då Handke samtalade med Milošević medan denne satt fängslad i Haag var det av allt att döma den konciliatoriske Slobodan han träffade, inte den maktfullkomlige despoten Milošević. De fann kanske gemensamma beröringspunkter som kunde skapa ömsesidig sympati. Båda var vana vid att svartmålas av sina fiender. De var samtidigt inbundna och öppna, med ett humör som snabbt kunde skifta från ilska till samförstånd. De hade studerat juridik och deras mödrar hade begått självmord. Som politiker och offentlig person kunde Milošević känna sig missförstådd och likadant var det med Handke i hans författarrroll. Inom sina offentliga verksamheter agerade de som om de stod på en scen, de var skådespelare. Kanske Handke inte ställde de rätta frågorna till den före detta beslutsfattaren Milošević, sådana som kunde ha avslöjat honom som en politisk manipulatör som för egen vinnings skull hade blundat för alla de brott de honom underställda miltärerna och politikerna begick. Inte vet jag.

En gång har jag träffat en massmördare och diktator, Ríos Montt, som då han hade makten i Guatemala beordrade massmord på oskyldiga människor. Han var charmig och vänlig, bjöd mig på middag och kallade mig för sin ”broder i anden”. Jag fann honom mer sympatisk, öppnare och trevligare än folkrättsikonen och nobelpristagarinnan Rigoberta Menchú, som jag träffat dagen innan. Men, jag kunde inte för ett ögonblick glömma att Ríos Montt var en massmördare och trots sin charm förblev han i mina ögon komplett galen.

Efter att i flera timmar varit begravd i mina skiverier kring Peter Handke och det forna Jugoslavien såg jag filmen Falshe Bewegung, Falsk rörelse, som Handke 1977 gjorde tillsammans med Wim Wenders. Jag kände igen mycket jag trott mig finna i Handkes böcker och en hel del som jag då retat mig på.

Filmen visar ett grått, regnigt Tyskland, ljudslingan domineras mestadels av entonig pianomusik, halvviskande dialoger och en sövande, dödsallvarlig berättarröst. Trista, döda landskap; grusvägar, risiga buskar, förfallna hus – grått, grått, dovt och tomt, långt mellan människorna. Folk vandrar kring, talar och talar.

Visst känner jag igen en hel del stämningar från den tiden då jag med Interrail färdades med tåg genom Tyskland, eller då jag arbetade som kypare på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz och ofta reste ner till Berlin för att tillbringa några dagar där. Jag är således bekant med långa tågresor genom enahanda landskap och slumpmässiga möten. Filmen har en och annan skickligt uppbyggd scen, som berättarens tågresa, fylld med inressanta vinklar och dynamisk klippning, men den innehåller också en hel del filmad teater, exempelvis långa monologer i vilka personerna berättar sina drömmar. En slö tomhet.

Personskildring? Handling? Jodå, det finns. En ung man som iakttar – funderar. Han vill bli författare. Tror att han redan är det. Observerar, registerar, men skriver inte. En vacker skådespelerska som inte längre spelar teater. En lönnfet wienare som vill vara poet och reciterar sina inte speciellt dåliga dikter. Ett naturbarn – en vacker flicka, en gatuartist som jonglerar och går på händer i sällskap med en äldre herre som spelar munspel och emellanåt blöder näsblod. Alla underligt anonyma, klichéartade.

Filmen inleds med att den unge berättaren som efter att i desperation ha slagit sönder fönstret i sitt rum lämnar sin mor och ger sig av på en resa mot Bonn över Hamburg, orsaken är oklar. På tåget möter han gatuartisten och hennes äldre kompanjon. Utan frågor, utan att be om tillåtelse, slår de följe med den blivande författaren. Snart möter skådespelerskan upp. Kanske känner hon berättaren sedan tidigare, kanske inte. Den wienske poten sällar sig till sällskapet. Plötsligt befinner sig samtliga i skådepelerskans bil. Wienaren säger att hans farbror, en industriägare, bor i ett stort hus längs vägen. De kan alla sova över hos honom.

Det visar sig att industrimannens stora hus är hopplöst förfallet. Ägaren känner inte wienaren. Hans unga hustru har dött, men han låter samtliga sova i huset. Den blivande författaren, wienaren, skådespelerskan, gatuartisten och den äldre herrn, som visar sig ha varit kommendant i Wilna och där med all säkerhet varit ansvarig för judeutrotning, tar dagen efter tillsammans en lång promenad. Då de återvänt till det förfallna huset har ägaren hängt sig. De lämnar omgående stället i skådepelerskans bil. Wienaren lämnar dem på ett rastställe.

Resten av sällskapet flyttar in i skådespelerskans våning, belägen i en trist betongförort. Den blivande författaren gör ett försök att dränka den gamle nazisten, som dock undkommer, därefter lämnar han gatuartisten och skådespelerskan och söker sig till en bergstopp som han påstår sig alltid ha velat besöka. Men, då han hamnat vid sitt mål erkänner berättaren att även det var en undanflykt. Egentligen ville han vara ensam med sin apati och vänta på ett mirakel. Då han ensam står på Die Zugspitze och blickar ut över bergen nedanför händer ingenting: “Es war als hätte ich etwas verloren und mit jeder neuen Bewegung – falsche Bewegung. Det var som om jag hade förlorat något och med varje ny rörelse – falsk rörelse.” Därmed slutar filmen.

Visst, det är en skildring av stämningar hos Efterkrigstysklands förlorade generation, de som föddes under fyrtiotalet, som inte deltagit i och därmed varit oförmögna att kunna påverka något av krigets elände och barbari. De som blivit offer för sina föräldrars brott, deras hjälplöshet eller passivitet. Men – ack så trist och tråkigt. Förkonstlingen, den intellektualiserande och överlägset halvviskande berättarröstens malande om skrivandets vånda, menings- och kärlekslöshet, “natur och politik”, drömmar och driftsliv blir i längden alltmer irriterande, speciellt som det hela ackompanjeras av pianoklink, emellanåt lite dämpat saxofongnäll och utdragna scener utan udd.

Det sägs att filmens förlaga är Goethes väldiga bildningsroman Wilhelm Meisters läroår, men jag tror inte att den kan ha bidragit med mycket mer än berättelsens tunna skal, samt personernas namn. Fast det måste erkännas att både Wenders och Handke skärpte till sig i Himmel över Berlin, den är förvisso mästerlig, speciellt i jämförelse med Falsk rörelse och Wim Wenders har utvecklat sig till en engagerande regissör och sympatisk person.

Tillbaka till frågan som fick mig att skriva denna alltför omfattande betraktelse. Är Peter Handke en författare som ”i allra högsta grad förtjänar ett Nobelpris”? Jag tycker inte det. Han är alltför trist, inbunden, elitistisk och framförallt självupptagen. En författare för andra författare, men inte för mig. Som Rebecka Kärde så riktigt påpekade i sitt försvar av Handke:

Det är lockande att smickra sig själv med att stå över politik, att förmå lägga personliga sympatier åt sidan så länge en författare är tillräckligt bra. Men det tror jag är omöjligt, eftrsom omdömet ”bra” är för subjektivt.

OK, låt mig vara subjektiv. Jag tycker inte att Peter Handke är en ”bra” författare och uppskattar därmed inte Akademins val av honom som litteraturpristagare. Inte med tanke på hans politiska ställningstaganden, inte heller för att jag tvivlar på Akademins omdöme. Som jag skrev ovan är Akademins medlemmar författare, översättare, akademiker och jurister och som sådana förstår jag att de uppskattar Handkes tankar kring språk och manipulation, samt hans ”utsökta” stil. Valet är dåligt eftersom jag tycker att det finns så många andra författare som skulle kunna ha belönats i hans ställe. Hur många européer har inte fått priset? Speciellt engelsmän, tyskar, fransmän, polacker, skandinaver och italienare.

Det är utan tvekan vissa språkområden och länder som ständigt har gynnats. Då ett och annat europeiskt land har fått strålkastarskenet riktat mot sig är det inte alltid de enligt min mening bästa författarna som fått priset. Jag hade exemplevis hellre sett António Lobo Antones få priset än hans betydligt tråkigare landsman José Saramago. Och varför är en rik litteratur som den rumänska fullständigt förbigången? Jag räknar inte Hertha Müller, som jag inte är speciellt förtjust i och som dessutom skriver på tyska. Jag tänker exempelvis på Mircia Catarescu, en värdig representant för ”intellektuella” centraleuropéer som György Konrad, Peter Nádas, eller varför inte den i mitt tycke spännande Lázlo Krasznahorkai. Dessutom ... varför inte i rättvisans namn lämna Europa därhän?

Politiskt känslighet var säkert orsaken till att den revoultionerande, litteräre  mästaren Jorge Luis Borges förbisågs, men det kan inte ha varit orsaken till att andra stora argentinare som Julio Cortázar och Ernesto Sabato glömdes bort. Listan på förbigångna latinamerikaner kan göras lång. Politik är kanske även orsaken till att Shmul Yosef Agnon är den ende israelen som fått priset, en genomsympatisk författare som Amos Oz var en minst lika värdig pristagare som Handke och så är Yoram Kaniuk och Avraham Yehoshua och det finns säkert fler arabiska storheter än Naguib Mafouz som är värda att belönas. Det spansk- och franskspråkiga Karibien är helt förbigånget, utmärkta haitiska författare som Jaques Roumain och Marie Vieux Chauvet befann sig långt bortom Akademins radar och det gjorde tydligen också den store kubanen Alejo Carpentier. Jag skulle hellre ha velat se berätterskan Maryse Condé från Guadalupe som pristagare än Peter Handke. Och var är de afrikanska författarna? Vita skribenter från Sydafrika har fått priset, som Natalie Gordimer och John Coetzee, men var finns det övriga Afrika, förutom Wole Soyinka? Som ung skakades jag ordentligt om av berättarglädjen och mystiken hos författare som Camara Laye och Amos Tutuola. Och nu finns det gott om arvtagare till den rika afrikanska berättartraditionen, i Nigeria finner vi exempelvis Ben Okri och nya förmågor dyker ständigt upp, exempelvis den spännande Chigozie Obiama med sina Fiskarmännen. Afrika har även  producerat en mängd spännande unga, kvinnliga författare, samtidigt som äldre representanter för östafrikansk berättarkonst fortsätter att förbises, som Wa Thiong´o och Nusruddin Farah.

Och var finns indierna? Den gamle mysgubben Rasipuram Narayan glömdes bort, men det finns gott om unga förmågor, exempelvis Rohinton Mistry med sin mäktiga dickensartade A Fine Balance och flera andra utmärkta skribenter som skriver på engelska, som Amitav Gosh. Och varför inte en utsökt kvinnlig stilist som Anita Desai? Det finns säkerligen också en mängd spännande skribenter utanför Europa som skriver på andra språk än engelska.

Ja, ja, jag vet att det är en omöjlig uppgift som den Svenska Akademin har tagit på sig, men varför inte försöka lyfta blicken från europeiskt navelskådande och ta en simtur i det härliga berättarhav som finns i den så kallade Tredje Världen och där uppsöka dess mängder med skattkammaröar som gömmer betydligt intressantare fynd än den i min mening ack så gråe Peter Handke.

Jag slutar här med brasklappen att ”bra litteratur” är en subjektiv uppfattning och att jag nu enbart har sagt något min om personliga smak, utan annan avsikt än att lufta något av min frustration inför den Svenska Akademins självgoda syn på vad som är god litteratur.

Baker, Catherine (2015) The Yugoslav Wars of the 1990s. London: Macmillan Education. Gritsch, Kurt (2009) Peter Handke und ”Gerechtigkeit für Serbien”. Eine Receptionsgeschichte. Innsbruck: Studienverlag. Handke, Peter (1996) Eine winterliche Resise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerichtigkeit für Serbien. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag. Handke, Peter (1985) Slow Homecoming: The Long Way Around, The Lesson of Mont Sainte-Victoire, Child Story. London: Methuen. Handke, Peter (1970) Kaspar and Other Plays. New York: Hill and Wang. Honig, Jan Willem och Norbert Both (1996) Srebrenica: Record of a War Crime. London: Penguin Books. Knausgård, Karl Ove (2019) ”Idioten”, Dagbladet, 10 oktober. Kärde, Rebecka (2019) ”Därför är Handke en värdig pristagare”, Dagens Nyheter, 19 oktober. LeBor, Adam (2004) Milosovic: A Biography. New Haven: Yale Univeristy Press. Myrdal, Jan (1982) Barndom. Norstedts. Nobel, Alfred (1895) Testamente https://www.nobelprize.org/alfred-nobel/alfred-nobels-testamente/ Rivera, Diego (1992) My Art, My Life: An Autobiography. New York: Dover. Willett, John ed. (1964) Brecht on Theatre. New York: Hill and Wang. Zimmermann, Warren (1996) Origins of a Catastrophe: Yugoslavia and its Destroyers. New York: Times Books.

On the eighth of May this year I was in a heavy downpour driving through Germany. A nightmare since the major thoroughfares cutting through Germany and Italy nowadays are clogged by seemingly endless rows of monstrous trucks. Furthermore, when freed from hindering trucks and lorries the dangerously speeding traffic was soon halted by generally incomprehensible road works. Flashing warning lights, road cones and strange road-managing vehicles were constantly materialized in the rainladen fog.

Where Autobahn Nummer Zehn meets Strassenbahn Zwei a mile west of Michendorf and four miles south of Berlin, passenger cars were blocked by a kilometre-long queue of trucks. One by one the cars were allowed to pass through openings created when a considerate truck driver occasionally allowed a desperate passenger car driver pass by in front of his huge vehicle. For me the only positive thing about this forced halt was that music from the CD player could be heard more clearly, though it continued to be accompanied by the windshield wipers' monotonous swishing back and forth.

After almost an hour´s waiting time, I ended up just in front of the obstructing queue of enormous trucks. Above me hovered a truck cabin of dark blue chrome, so high that I could not distinguish the driver. I assumed he could not see me either, but suddenly a several metres free passage opened up ahead of me. I assumed the driver had discovered my car and graciously left the road open to the stream of cars rushing along the highway. To demonstrate that I was on my way through the gap I blinked with the car's indicator light and had practically passed the truck when I discerned a screeching sound behind me. The left back door had apparently been hit. How bad could it be? Would I be able to continue my journey to the sunny south? Was our car crushed in the back? What should I do? What would I say to Rose who was waiting for me in Rome? Lightly I pressed the gas pedal. Well, the car was moving, the wheels were turning. I would be able to continue my journey.

I drove as close as I could to the road cones edging a gravel pit and surrounded by a cacophony of blaring horns I stepped out into the pouring rain. At the same time, the truck driver climbed down from his cabin. We met on the roadside while rainwater flushed over our shoes. In a not particularly unfriendly manner he shouted at me in German, explaining that as soon as an opportunity was provided I had to follow him to a parking lot a few kilometres ahead:

– Dort werden wir alles aufklären! he screamed to drown out the rain and blaring horns. ”There we will arrange everything!”

Then he entered his huge truck. When the queue began to move he passed me and I followed his tail lights, feeling miserable squeezed as I was between huge, menacing trucks. After a quarter of an hour´s drive we ended up in a virtually deserted parking lot, in front of a combined café and supermarket. The rain had stopped. I went out to inspect the damage, which was not as bad as I had feared – a back door had been scratched, though considering the cost of repainting it was serious enough.

Further afield, the truck had stopped. The driver had stepped out and was busy calling the police over his mobile. When I came up to him he had just finished his call. He was a fairly young man and exceptionally friendly. ”That is an idiotic intersection” he noted and explained that my car was the third one he had driven into at the same place during the last six months. During all that time there had been no sign whatsoever of any activity by the roadblock. Almost daily, the driver had passed the same spot. He made an annoyed grimace and mumbled, as if he was talking to himself:

– I failed to notice your car, it´s like that all the time. From my position it´s impossible to see a small passenger car when it is has come as close as yours.

With a deep sigh he turned to me:

– Nevertheless, we are forced to go through the insurance procedures and thus we need the police. They always come late. It takes them more or less an hour to appear. So … you better wait in your car. There will soon be more rain.

Sitting in the car I watched the vast, deserted parking lot. Further afield, the chain smoking truck driver walked back and forth in front his large vehicle. A sense of unreality came over me. I remembered the title of a book written by Bengt Lewan, one of my university teachers in History of Literature – Främling i sin tid, A Stranger in His Time. There in Michendorf the title of that book was an apt description of how I felt – alienated and frustrated among monster trucks, cell phones, apps, podcasts and meaningless police reports. Trapped inside a scratched car on a virtually deserted parking lot in unknown Germany. I felt like the odd, old man I actually was, or as they say in Göinge, my part of Sweden – Helt å banan, totally off track.

In Lewan's essay we encounter various authors from the age of Romanticism. If I am not mistaken, Lewan wrote about continental literary giants like Byron, Stendahl, Heine, Hölderlin and Pushkin. Extra ordinary personalities who had ended up as stern critics of the prevalent mood of their time. An antagonism that made them search for ideals in times gone by – such as Classical Antiquity, the chivalry and piety of the Middle Ages, the simple life of an idealized peasant society, an alluring, sensual Orient, as well as several other dream worlds. Most of them wanted to change society in a radical direction. Several were actively promoting social justice, women's emancipation, liberation from oppressive regimes, free speech, and a host of other praiseworthy initiatives. Masterly writers who strived for an earnest collaboration with unfortunate social groups. However, they remained outsiders, doomed to end up feeling apart from any community. Strangers who claimed their right to be exceptions from the madding crowd, their right to be different. An egocentric attitude that negatively affected those who were close to them, and not the least themselves.

I could not remember if Lewan wrote about Carl Jonas Love Almqvist, a Swedish author who to me appears to be the prototype of a ”romantic hero”. An ingenious observer and brilliant writer, albeit somewhat aloof and lost when it came to practicalities. Almqvist mastered a great variety of literary styles. He believed that any writing had to be intimately apapted to its subject, in every detail reflecting the reality he intended to describe. The speech and behavior of the characters of a literary work had to be intimately related to their specific environment. This meant that an author had to take on different roles. Almqvist's huge production demonstrates how he chameleonically adapted his style and language in an earnest effort to capture expressions, feelings and moods of people acting within the framework of a carefully reconstructed environment.

Almqvist mixes high and low; peasant verbage and city slang with precocious salon conversation, fairy tales with detailed historical frescoes. Everything shifts and lives, filled with opposites and inexplicable events. In realistic depictions of contemporary society sublime terror can suddenly make its appearance, while pious religiosity mixes with blasphemy, darkness with light. Sharp and fierce irony joins naivity and popular piety. Almqvist depicts contemporray life and politics, as well as historical events, from different and often unexpected perspectives. He played with demonic attitudes and deeply felt religiosity, was both a reformer and a mystic. He became a priest, a journalist and admired school teacher, but he was also a servant of usurers and moved within shady circles. On top of all this, Almqvist was musically gifted, a composer and poet whose music and poetry was deeply rooted in a straightforward, folksy religioisity.

Almqvist believed that the pursuit of belonging to a community was a human faculty. He also assumed that every human being strived for justice and truth. Such ideas made him suffering from his own inability to become an accomplished, jovial fellow. While he tried to make a living as selfsufficient farmer and independent journalist he made both admiring friends and powerful enemies. His financial situation gradually became disastrous. Tormented by indebtedness, poverty, overwork, fear for his own and his family´s future and a deeply felt embitterment caused by constant quarrels with a host of irreconcilable enemies, the idealistic Almqvist ended up in the hands of unscrupulous usurers and was even forced to act as their bully and debt collector. By the middle of 1851, the notorious money lender Johan Jacob von Scheven accused Almqvist of stealing bonds from him and signing them under false name. When von Scheven discovered this and threatened to sue Almqvist, the famous author did according to von Scheven on no less than three occasions try to poison him with arsenic, on top of that von Scheven claimed that Almqvist owed him 18,000 Swedish crowns, which at that time was such a huge amount of money that Almqvist impossibly could have been able to pay them back.

Before being tried, Almqvist fled from Stockholm and traveled through Bremen and London to the United States, where he during fifteen years lived under different names and in various places, both in the north and south, barely able to make a living by giving lectures and occasionally selling an article or two. During his absence, Almqvist was convicted by Stockholm City Council and

as a fraudulent debtor sentenced to stand for two hours in a public square chained by the neck to a post by which his name and crime are advertised, after that exposure he will for three years be imprisioned within a penalty fortress.

Under such an imminent threat Almqvist was unable to return to Sweden. To secure a minimum living standard Almqvist did in Philadephia marry a 69-year-old owner of a boardinghouse. Since his Swedish wife was still alive Almqvist did thus make himself guilty of bigamy. Constantly studying and writing Almquist ended up in Bremen in Germany, where he in 1866 died alone and unknown under the title and name of Professor Karl Westermann.

Almqvist's writing is occasionally heavy reading, though just as often it is fluent and fascinating, sometimes sloppy and crowd-pleasing, but it can also be fresh, surprising and even thrilling. Over the years I have read only a few of his works, but what I have come across has generally remained in my memory. A few years ago, I read Jaktslottet, The Hunting Castle, where Almqvist created the setting for most of his stories, something he called Törnrosens bok, Book of the Briar Rose. Every evening in the Yellow Parlour of Sir Hugo Löwenstjerna's rural hunting castle a group of friends and relatives assembles to tell and listen to stories and lectures. Sir Hugo is a jovial, but somewhat abstracted, gentleman with an insatiable interest in everything imaginable. During cosy evenings by open fire- and candle light, stories are told by persons with different temperaments and storytelling abilities. Most prominent is Richard Furumo, a widely traveled gentleman farmer who lives not far from the hunting castle. Furumo is a knowledgeable and unpredictable, though not entirely trustworthy, storyteller.

Furumo surrounds himself with a slightly demonic aura. At the time, when Almqvist´s writing was very popular, readers tended to equate Furumo with Almqvist himself, though he assured that in the Furumo character he had emphasized just one aspect of himself, a number of his other qualities and opinions were spread among other personalities within in his vast literary output.

According to Almqvist the Book of the Briar Rose was his attempt to create an all-inclusive work of art, an intricate mosaic comprising all kinds of poetry, drama, epic, philosophy, music and contemporary criticism. Part of this assemblage was the novel The Queen´s Diadem, a somewhat strange fantasy weaved around the murder of Sweden´s glamorous 18^th century king Gustav III, which later on became the theme of Verdi´s opera A Masked Ball. Almqvist´s presents a gallery of real and fictitious characters, among them the elusive androgyn Tintomara, who like other remarkable fictional characters seems to be endowed with a life of her/his own both within and outside the story's framework.

An androgyn? Certainly a creature finding itself and remaining within a border area. It is said that gender has to do with roles. You are generally male or female and your life becomes defined by male or female roles. However, an androgyn is neither male nor female, but something in between. A threshold creature enclosed by her/his liminal existence.

At Raststätte Michendorf Nord's parking lot I found myself in a Limbo, a world in between. While waiting for the police I had been forced to make an unwelcome stop on my journey between Berlin and Rome. I didn't belong there. A stranger in my time. It was probably one of the reasons to why my thoughts drifted towards the romantic hero and ended up with Jonas Love Almqvist. Another reason was that in the door compartment next to the driver's seat I kept a pocketbook - Almqvist's Free Fantasies: The Palace, Arminta May, It is Acceptable, a selection of stories from the Book of the Briar Rose. I was already familar with Det går an [It is Acceptable], since that short novel was part of the compulsory reading for Swedish high schools. I do not know if it still is, but as a teacher in Swedish language and literature I had several times scrutinized that particular novel together with my students. That was the reason to why instead chose to read The Palace, while being confined to the car during a new shower of rain. The truck driver had been right – it took quite some time before the police arrived and thus I was grateful for having been absorbed by Almqvist's strange story, finishing it at the same moment as the police showed up.

Richard Furumo has ended up in an English port, which also is some kind of spa, with large parks and affable people. Alone and quite satisfied with himself and his surroundings, Furumo spends most of his time strolling in the parks and watching life go by. He is surprised at how kindly beggars and tramps are treated, they are often bestowed with generous alms and rarely chased away. During his evening walks Furumo becomes aware that exactly eight o´clock a carriage comes to a halt in front of the main entrance to the city´s biggest park. One or two passengers are helped out of it while new ones are politely welcomed. Most of those using this particular service seem to be destitute. After several hours of absence, the carriage returns and those who step out of generally look confused, exhausted, or relieved. It seems that no one is willing to repeat the journey, there are always new passengers. Richard Furumo's curiosity is aroused even further when he finds that in his hotel there is an office handing out tickets for the carriage ride. No payment is required, on the contrary is any person who receives a ticket paid a guinea.

At eight o'clock the same evening as Furumo received his ticket, he awaits the carriage. A taciturn and polite servant shows him into the comfortable and spacious equipage, he closes the door after his passenger and the vehicle is set in motion. Curtains conceals the view, but an oil lamp spreads light and an exotic fragrance. Oddly enough, a thick curtain is placed right in front of Furumo, separating him from the opposite seat. During the journey, curiosity overwhelms him. Furumo grabs the drapery and tries to part it only to his horror finding that his hands have become imprisoned by a pair of invisible, mechanical claws. In this way, he is held captive for a long time before the grip of his hands losens up and he is dropped off by the park entrance where he previously had entered the carriage.

Furumo does not give up. The following evening he is back inside the carriage, this time he finds by his side a beautiful, but motionless lady. Furumo politely addresses her, though she does not answer him:

in my neighbor's strange look I could discern neither disdain, nor benevolence, no chill, no heat. In it I could not find anything that might be interpreted as a danger, but its steady fixation could easily drive its object out of its composure. I began to assume that I by my side did not have a living being, but a painted, with supreme skill manufactured statue.